Prop. 1980/81:90

om riktlinjer för energipolitiken

Prop. 1980/81: 90

Regeringens proposition 1980/81: 90

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 29januari l98l.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDlN CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990.

Det betonas att energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas. [ propositionen understryks att ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Vidare framhålls att förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut.

En successiv utveckling skall enligt propositionen ske mot ett energisy- stem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Oljeimportens stora ekonomiska betydelse behandlas särskilt. Det fram- hålls att vi genom att minska oljeanvändningen kan förbättra våra möjlig- heter att nå full sysselsättning vid stabila priser.

l propositionen redovisas riktlinjer och styrmedel för ett program för energihushållning under 1980-talet. Det betonas att tyngdpunkten i pro- grammet bör ligga på åtgärder som sparar olja och som verkar på kort och medellång sikt. Styrmedel som priser samt rådgivning. utbildning och information betonas.

En omprövning av programmet föreslås ske omkring år 1985. En viktig del i energihushållningsprogrammet för industrin är att föra ut kunskap om energibesparande åtgärder. För rådgivning till bl.a. mindre och medelstora företag samt till encrgiinriktad utbildning av yrkesverk- l Rikt—duger: I980/8l. ] saml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90

IQ

samma beräknas en ram om sammanlagt 65 milj. kr. för den närmaste treårsperioden. För energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring föreslås 9 milj. kr. för motsvarande period.

Energianvändningen beräknas uppgå till 400—430 TWh år 1990. Det innebär att den genomsnittliga årliga förändringen av användningen av energi under perioden 1979—1990 beräknas till mellan en minskning med 0,2% och en ökning med 0,5 %. Det framhålls att detta är en väsentligt lägre ökningstakt än vad andra industriländer räknar med.

I propositionen betonas att det är nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för den snabba industriella tillväxt som fordras för att det under 1980-talet skall vara möjligt att uppnå balans i Sveriges ekonomi. Det framhålls att energitillförselsystemet bör planeras Så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses.

Ett program för oljeersättning läggs fram. Programmet består av tre delar. nämligen åtgärder med anledning av förslag från oljeersättningsdele- gationen. åtgärder grundade på elanvändningskommitténs förslag och åt- gärder för att minska oljeanvändningen i Storstockholmsområdet. Oljeer- sättningen beräknas bli ca 9 milj. ton per år vid slutet av 1980-talet.

I propositionen redovisas de olika bränslenas förutsättningar och kvali- teter och den roll som de därmed bör spela i energiförsörjningen.

Prissättningen som ett medel i den statliga oljepolitiken behandlas. Det framhålls att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörj— ningsproblemen under perioder med knapphet på olja.

Svenska Petroleum AB:s roll som instrument för den statliga oljepoliti- ken behandlas. Ett kapitaltillskott till bolaget på 225 milj. kr. föreslås.

En höjning föreslås av den särskilda beredskapsavgiften för oljepro- dukter med 4 kr. per m3 motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja. Medlen disponeras för att medge förstärkt stöd till prospektering efter olja. naturgas och kol. Vidare föreslås en höjning av ramen för statliga kredit- garantier för oljeutvinning m.m. med 2000 milj. kr. till 4000 milj. kr.

Möjligheterna till ökad användning av naturgas i Sverige behandlas. Ett lån till Swedegas AB av 22 milj. kr. för fortsatt utrednings- och förhand- lingsarbete föreslås.

En försiktig kolintroduktion förordas. Riktlinjer som innebär skärpta miljökrav vid koleldning redovisas. En aktiv kolförsörjningspolitik före- språkas. Stöd till kolprospektering föreslås.

Frågor om utveckling och introduktion av inhemska bränslen behandlas i propositionen. Det framhålls att en målsättning är att ersätta 3 milj. ton olja med framför allt skogsavfall och torv.

I propositionen aviseras ett uppdrag till statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för att uppföra några eldningsanläggningar för torv i södra och mellersta Sverige. Vidare redogörs för vidtagna förenklingar i handläggningen av ärenden om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndighcter.

Prop. 1980/81: 90 3

Riktlinjer för uranförsötjningen redovisas. En introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fram. Planen består av dels en omfattande satsning på utveckling och införande av fordon för drift med s.k. M lOO-bränsle. dels en intensifierad verksamhet för att klarlägga de närmare förutsättningarna för introduktion av blandbränsle.

[ propositionen läggs fram förslag till lag om utförande av eldningsana läggningar för fast bränsle. Förslaget innebär att eldningsanläggningar som årligen förbrukar 180 TJ bränslen. motsvarande ca 5000 m3 tung eldnings- olja, skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle. Mindre eldningsa'n- läggningar skall enligt förslaget utföras så att de utan omfattande ombygg- nadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. Enligt lagförslaget skall anläggningshavaren då det gäller större eldnings- anläggningar före val av fast bränsle samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används före kol om det inte framstår som olämpligt av ekoiiömis- ka eller andra skäl.

Åtgärder för finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden med hänsyn till den föreslagna lagen om fastbränsleeldning redovisas i propositionen.

[ propositionen lämnas riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden av fjärr- värme. Vidarc behandlas särskilt storstadsregionernas värmeförsörjning.

Förslag till lag om ändring i lagen om vissa rörledningar läggs fram. Ändringen innebär att rörledningslagens koncessionskrav kommer att gälla också ijärrvärmcledningar av större omfattning.

Generella villkor för installation av direktverkande elvärme med elradia- torer föreslås i propositionen.

Behovet av elkraft beräknas i propositionen komma att uppgå till ca 134 TWh år 1990.

Utbyggnaden av vattenkraft föreslås få en sådan omfattning att bidraget från vattenkraften år 1990 uppgår till 65 'l'Wh vid normal tillrinning. År l983 bör en uppföljning av lämnade tillstånd göras i syfte att bedöma om eftersträvade tillskott från vattenkraft kommer att uppnås.

Därutöver föreslås i propositionen att i första hand kraftvärmeverk eldade med fasta bränslen byggs ut från slutet av 1980-talet.

I propositionen betonas behovet av planering för de elproduktionsan- läggningar som skall ersätta kärnkraften. Behovet av att kraftföretagen bygger upp erforderliga projektreserver framhålls.

I propositionen behandlas åtgärder för att ytterligare höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Ett förslag till lag om finansiering av framtida kostnader för hantering av använt kärnbränsle m.m. läggs fram. Vidare föreslås att en ny myndighet inrättas den I juli 1981 för att svara för den verksamhet som ankommer på staten när det gäller hantering av använt kärnbränsle.

I propositionen framhålls att kommunernas roll i energipolitiken bör inriktas främst på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet

Prop. 1980/81: 90 4

under 1980—talet. En förändring föreslås i lagen om kommunal energipla- nering. Enligt förslaget skall kommunerna senast den 1 juli 1982 upprätta planer för att minska användningen av olja. Planen skall antas av kommun- fullmäktige.

I propositionen läggs vidare fram riktlinjer för en omorganisation av myndigheter m.fl. organ inom energiområdet. För övergripande plane- ringsfrågor. forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitill- försel på kort och medellång sikt. kommunal energiplanering. information och utbildning. råd. föreskrifter och tillsynsf'rågor m.m. föreslås att en myndighet. statens energiverk. bildas. Vid sidan härav föreslås att den nya organisationen bör bestå av ytterligare två organ dels den nyligen inrättade oljeersättningsfonden. dels ett organ för långsiktiga och övergripande upp- gifter vad gäller energiforskning. Den nya organisationen bör träda i funk- tion den 1 juli 1982. I propositionen anmäls att en organisationskommitte' kommer att tillkallas för att lägga fram förslag till detaljutformning av den nya organisationen.

Förslag läggs fram om ett nytt — det tredje — treårigt energiforsknings- ' program med en kostnadsram om 1400 milj. kr. för treårsperioden 1981/ 82—1983/84. En huvuddel av resurserna satsas på sådana energikällor. främst inhemska. som ersätter olja och oljeprodukter. Stora satsningar med det syftet görs på bl.a. teknik för produktion av skogsbränslen. torv och energiskog samt miljövänliga och effektiva förbränningsanläggningar. Stora insatser görs också på förädling av inhemska bränslen och kol och på utveckling av motorer för användning av alternativa drivmedel. bl. a. ren metanol. Även utveckling av solvärme-. värmepumps- och energilagrings- teknik samt teknik för effektivare energianvändning och oljeersättning i industriella processer samt ijordbruk och trädgårdsnäring får en stor del av resurserna.

Det nu pågående vindkraftprogrammet fullföljs. Bevakning av den tekniska utvecklingen på långsiktigt betydelsefulla områden bibehålls för att bidra till långsiktig energipolitisk handlingsfrihet. Sådana bevakningsinsatser görs både genom ökad satsning på grundforsk- ning och genom målinriktade insatser på energianvändnings- och energitill- förselområdena.

Finansieringen av energiforskningsprogrammet läggs om och sker fr.o.m. nästa budgetår genom en höjning av den särskilda beredskapsav- giften på oljeprodukter med 19 kr. per m3 motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja.

Förslag läggs också fram om anslag under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 198118! under littera F.. Energi och till Studsvik Energiteknik AB m. m. '

I propositionen behandlas ocksa beredskapen mot omgivningskonsek— venser vid olyckor i kärnkraftverk. Förslagen innebär att beredskapen effektiviseras och att beredskapsplaneringen även skall beakta mycket

Prop. 1980/81: 90

'JI

stora olyckor. Handlingsberedskapen hos de närmast berörda organen föreslås bli förstärkt genom bl. a. en systematiserad utbildning av besluts- fattarna. en ständigt fungerande personalbercdskap samt ett säkerställt telesamband.

Inom närområdet till kärnkraftverk. den s.k.” inre bcrcdskapszonen. behövs enligt förslaget en i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåt— gärder. Denna planering avses omfatta bl.a. information till allmänheten, förberedelser för alarmering. utrymningsplanering och förhandsutdelning av _iodtabletter.

För beslut om olika skyddsåtgärder vid en olycka behövs vidare bl.a. mätningar. s.k. indikering. av strålningsnivåer och därmed hälsorisker. Av detta skäl förordas att en indikeringsorganisation upprättas inom en vid— sträckt indikeringszon.

Beredskapsorganisationcn föreslås byggas ut successivt under de _när— maste åren. Kostnaderna. som föreslås finansieras med avgifter som tas ut av kraftföretagen. beräknas för budgetåret 1981/82 till 16.7 milj. kr.

En revidering föreslås av löpande oljelagringsprogram 1978—1984 inne— fattande en ändring av sammansättningen av tvångslagren att genomföras fram t. o. m. utgången av år 1986. En statlig inlagring av ytterligare 4,5 milj. rn3 råolja och ca 250000 m3 oljeprodukter föreslås fram t.o.m. år 1984. Detta innebär en minskad inlagring av bl.a. ca 3 milj. rn3 råolja i förhållan- de till löpande oljelagringsprogram.

En ändring i användningen av oljelagringsfonden förordas så att samtliga driftkostnader. exkl. räntekostnader. för delprogrammct Bränslen öch drivmedel m.m. under trettonde huvudtitelns anslag F 2. Drift av bered- skapslager skall finansieras över oljelagringsfonden.

Vidare hemställs om medel för budgetåret 1981/82 för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under anslagen F 2. Drift av beredskaps- lager och F 3. Beredskapslagring och industriella'åtgärder.

Prop. 1980/81: 90 6

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Åsling. Söder. Krönmark. Buren- stam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Boo. Winberg. Adel- sohn. Danell. Petri. Eliasson.

Föredragande: statsråden Petri. Åsling. Söder och Burenstam Linder.

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

Statsråden Petri. Åsling. Söder och Burenstam Linder anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för industri-.jordbruks- resp. handelsdepartementet.

Statsrådet Petri hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Åsling. Söder och Burenstam Linder har anfört för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un- derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—3.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 lndustridepartementet 1 Bilaga 1

Utdrag INDUSTRlDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid rcgeringssammanträde 1981-01-29 Föredragande: statsrådet Petri. såvitt avser kapitel 1— 14, statsrådet Åsling. såvitt avser kapitel 15.

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser indu- stridepartementets verksamhetsområde

Föredraganden

1. Inledning

Energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social ut- veckling. Detta ställer krav på tryggad energiförsörjning och god energi— hushållning. En väl avvägd energipolitik är nödvändig för att centrala välfärdsmål skall nås till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksda— ' gens beslut. _

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga. helst förnybara och inhemska. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Med utgångspunkt häri läggerjag i det följande fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Som en följd av mina ställ- ningstaganden föreslår jag också viss lagstiftning. Lagförslagen bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang enligt följande:

Förslag till

1. lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (bihang A)

2. lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

(bihang D) . lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) (bihang G) 4. lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskapsavgift för

oljeprodukter (bihang H) . lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (bihang I) 6. lag om ändring i lagen ( 1942:335 ) om särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar m.m. (bihang J) '.» (J!

2 Riksdagen [980/81. ! saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga] Industridepartementet

to

7. lag om ändring i lagen ( 1902: 71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (bihang K)

8. lag om ändring i lagen ( 1977:439 ) om kommunal energiplancring (bihang L) Över förslagen 1 och 2 har lagrådets yttrandel inhämtats. Regeringspro- tokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till detta rege- ringsprotokoll såvitt avser förslaget 1 som bihang B resp. bihang C och såvitt avser förslag 2 som bihang E resp. bihang F.

Inledningsvis villjag i det följande lämna en kort redogörelse för utveck- lingen inom energiområdet under senare tid.

Riksdagen beslutade år 1975 (prop. 1975z30 bil. 1. NU 1975c30 rskr. 1975:202 ) om riktlinjer för energipolitiken för tiden till omkring år 1985. Utgångspunkten för det program som i sina huvudpunktcr då antogs med stor majoritet var att den energipolitiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Detta innebar att programmet inriktades starkt på hushållning med energi och planering för inte bara tillförseln utan även användningen av energi.

År 1979 tog riksdagen ställning till den dåvarande regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken ( prop. 1978/79: 115 ). Förslagen grundade sigi huvudsak på resultatet av det arbete som energikommissionen (! 1976: 05) hade bedrivit. Förslagen. som i första hand avsåg tiden fram till omkring år 1990. utformades i syfte.att möjliggöra en successiv utveckling mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthålliga. helst förnybara och inhems- ka. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Det framhölls att en central energipolitisk uppgift för vårt land var att stegvis förbättra vån försörjningsläge genom att minska det stora oljebe- roendet. I propositionen redovisades ett flertal åtgärder för att begränsa energianvändningen. Omfattande insatser för att ersätta olja med andra energislag föreslogs. Trots dessa åtgärder bedömdes oljan under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till landets energi- försörjning.

Riksdagen beslöt (NU 1978/79:60. rskr 1978/79z429) dels om principer och styrmedel för energihushållning samt riktlinjer för försörjning med bl. a. olja och naturgas. dels om uppskov med behandlingen av prop. 1978/ 79: 1 15jämte motioner i de delar som berörde eller hade nära samband med kärnkraften. Regeringen återtog senare prop. 1978/79: 1 15 i dessa delar.

Bakgrunden till beslutet om uppskov var att det reaktorhaveri som inträffade den 28 mars 1979 vid det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg. Pennsylvania. hade lett till en överenskom- melse mellan riksdagspartierna om att en rådgivande folkomröstning rö- rande kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skulle hållas. 1 december 1979 lade regeringen fram förslag till lag om folkomröstning i

' Beslut fattat vid regeringssammanträde den 4 resp. 11 december 1980.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 3

kärnkraftsfrågan ( prop. 1979/80: 75 ). Förslaget antogs av riksdagen (NU 1979/80: 26, rskr 1979/80: 141). Folkomröstning hölls den 23 mars 1980.

Efter folkomröstningen förelade regeringen riksdagen proposition 1979/ _ 80: 170 om vissa energifrågor, vari behandlades vissa allmänna riktlinjer för energipolitiken med utgångspunkt bl. a. i resultatet av folkomröstning- en. I propositionen betonades behovet av att minska oljeberoendet och betydelsen av energihushållning. Ett program för fortsatt energihushåll- ning aviserades i propositionen liksom en fond för investeringar i energi- teknik som snabbt kan ersätta olja. Åtgärder för att införa fasta bränslen förordades. Eltillgången föreslogs enligt propositionen användas för att bl.a. ersätta olja. Det skulle dock ske utan låsning till ett'ökat elutnytt- jande i framtiden och/eller försvårande av introduktion av andra energikäl- lor. I propositionen behandlades också förslag till åtgärder för att höja _ säkerheten i de svenska kärnkraftverken. Slutligen lades i propositionen fram vissa riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. I propositionen angavs att mer omfattande och detaljerade riktlinjer för den framtida energipolitiken skulle läggas fram under riksmötet 1980/81.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (NU 1979/80: 70. rskr 1979/ 80: 410).

I december 1980 beslutade riksdagen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. ( prop. 1980/81:49 . NU 1980/81: 19. rskr 1980/81: 100). Bestäm- melser om stödet finns i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja. m. m. Den nya stödverksamheten. som admi- nistreras av delegationen ( I 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättnings- fond, inleddes den 1 januari 1981 och finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. För den första treårsperioden beräk- nas stödet uppgå till 1 700 milj. kr.

Mina förslag i det följande är utformade i syfte att möjliggöra en kraftig minskning av oljeberoendet och att skapa förutsättningar för en avveckling av kärnkraften. .

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkan- den. rapporter m.m. enligt följande sammanställning. I de fall remissbe- handling har skett ingåri bilagan en sammanställning av remissyttrandena.

Kommitté eller Betänkande/Rappon/PM ' Remiss- Bilaga motsvarande behandlats

Statens industriverk Energi på 80-talet. (SIND Nej 1.1 1980: 17) Energiprovningsutred- Provning för bättre energi- .la 1.2 ningen (I 1978: 06) hushållning (DsI 1980: 12) Statens industriverk Försökskurscr och utred- Nej 1.3

ningsarbete vid statens in- dustriverk 1979/80 rörande energihushållningsarbete

Statens industriverk Energikonsulenter vid regio- .la 1.4 nala utvecklingsfonder Energisparkommittén (I Energi och förpackningar. Ja 1.5 1974: 05) ESK 1979: 01

Prop. 1980/81:90 Bilaga] Industridepartementet- 4

ergiplanering

Kommitté eller Betänkande/Rappon/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats

Oljeersättningsdelega- - Program för oljeersättning. Nej 1.6 tionen(I 1979:01) 051 1980: 23 Oljeersättningsdelega- Promemoria från oljemark- Nej 1.7 tionen nadsgruppen Oljeersättningsdelega- Introduktion av alternativa Ja 1.8 tionen (I 1979: 01) drivmedel. Ds I 1980: 19 Utredningen om omställ- Overgång'till fasta bränslen. Ja 1.9 bara eldningsanläggning- SOU 1980:9 ar(I 1977:11) Statens industriverk Storstockholms fjärrvärme- Ja 1.10 försörjning. SIND 1979: 4 . Storstockholms Energi Fjärrvärme från Forsmark Nej 1.11 AB och statens vatten- fallsverk Elanvändningskommit- El och olja. Ds I 1980: 22 Ja 1.12 téntl 1980: 05) Industridepartementet Koncessionsplikt för vissa . Ja 1.13 fjärrvärmeledningar Statens industriverk Bidragsgivning till små vat- Ja [, |4 tenkraftverk. SIND PM - 1980: 23 Riksrevisionsverket Oversyn av expeditionsav- gifter inom elområdet Statens industriverk Utredning om differentiering Ja 1.15 av koncessionsavgifter på elområdet Reaktorsäkerhetsutred- Säker kämkraft'! SOU Ja 1.16 ningen (I 1979:07) 1979: 86 Ångexplosionskommit- Ångexplosioner i lättvatten- Nej 1.17 tén ([ 1980: 06) reaktorer. Ds 1 1980: 27 - Utredningen om käm- Kärnkraftens avfall. organi- .la 1.18

kraftens radioaktiva av- sation och finansiering. SOU fall — organisations- och 1980: 14 finansieringsfrågor (I

1978: 07) .

Utredaren av myndig- De statliga energimyndighe- Ja 1.19 hetsorganisationen inom terna — arbetsfördelning och energiområdet. m.m. (I samverkan. Ds I 1980: 16 1979: 10) Statens industriverk Rapponer om kommunal en- Ja 1.20

Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet från kommuner. organisationer. fö- retag och enskilda. _

Chefen för industridepartementet grundar sina ställningstaganden på bl.a. följande utredningsbetänkanden.

Kommitté eller Betänkande/Rapport/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats Delegationen för energi- Energi i utveckling. SOU .la 1.21 forskning(l 1975:02) 1980: 35(EFUD 81)

2-utredningen (I Fortsatt verksamhet vid R 2- .la 1.22 1978: 08) reaktorn i Studsvik

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

'Jl

Som underlag för ställningstagande rörande framställning av etanol finnes följande betänkande.

Kommitté eller Betänkande/Rapport/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats Etanolutredningen (Jo Etanol urjordbrukspro- - Ja ' 2.11 1979: 05) dukter. Ds Jo 1980:7

I prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 114-115 och s. 142—143) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1981/82 beräkna -

1. till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. ett reserva- tionsanslag av 1750 milj. kr..

. till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 6317000

kr., . till Statens kärnkraftinspektion: Förvaltnings/(osmader ett för-

slagsanslag av 1 000 kr..

. till Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäker/tetsforskning ctt rc-

servationsanslag av 1 000 kr..

. till Kostnaderför vissa nämnder ett förslagsanslag av 165000 kr.. . till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande s_vfte ett

reservationsanslag av 1 000 kr.. . till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsan-

slag av 4.5 milj. kr..

. till Åtgärderför hantering av radioaktivt alfa/I m. m. ett reserva-

tionsanslag av 1000 kr.,

. till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB ett

reservationsanslag av 7 milj. kr.. . till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut ett reservationsanslag av 1 736 000 kr.. . till Energiforskning ett reservationsanslag av 1 000 kr.. . till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett

reservationsanslag'av 1 000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp även frågorna under p. 1—10. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (kapitel 15) till frågorna under p. 11 och 12.

Prop. 1980/81:90 Bilaga] Industridepartementet 6

2. Den internationella bakgrunden

2.1. Energipolitik i ett internationellt perspektiv

Tillgången till billig energi i form av importerad olja under de första årtiondena efter andra världskriget har varit en av förutsättningarna för den välståndsökning som Sverige har upplevt. Utvecklingen har emellertid också lett till ett stort utlandsberoende. För att vi skall kunna nå angelägna samhällsmål som ekonomisk utveckling. god resurshushållning. full syssel- . sättning. regional balans. social och ekonomisk utjämning och god miljö är vi beroende av en säker energiförsörjning pä rimliga villkor och därmed av stabila förhållanden på den internationella oljemarknaden. ()Ijeberoendet innebär att vi i hög grad påverkas av beslut och händelser i vår omvärld över vilka vi inte har någon kontroll. Detta är. med de framtidsperspektiv vi nu kan skönja och med tanke på risken för störningar i oljetillförseln. en bräcklig grund för vår välfärd.

Enligt min mening är det en väsentlig uppgift för energipolitiken att nära följa och förutse utvecklingen i vår omvärld ] energihänseende och att anpassa inriktningen av vår energipolitik därefter. Vi mäste försöka skapa oss en bild av hur den internationella energisituationen kommer att se ut mot slutet av detta århundrade. Pä grundval av våra bedömningar av energisituationen mäste vi redan nu. med tanke på den tid det tar att genomföra förändringar i energisystemet. vidta åtgärder för att trygga en energiförsörjning på rimliga villkor. Härtill kommer att vi i den energipoli— tiska planeringen måste räkna med plötsliga och oförutsedda störningar i den internationella oljeförsörjningen. Erfarenheterna från 1970-talet har tydligt visat vikten av att vi bygger upp ett energisystem som gör oss mindre sårbara mot sådana störningar.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen ijanuari 1981 har bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att analysera Sveriges möjligheter att tillgodose sina behov av importerad energi lnot bakgrund av utvecklingen på de internationella energimarknaderna. En viktig uppgift för den nya myndighetsorganisation inom energiomrädet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel 1 1) blir att följa den internationella utveck— lingen och tillhandahålla underlag i dessa avseenden för energipolitiska beslut.

2.2. Internationella utvecklingstendenser

Hänvisningar till S2-2

2.2.1. Allmänt

1 de. allmänna riktlinjer för energipolitiken som statsmakterna har fast- ställt våren 1980 ( prop. 1979/80:170 . NU 1979/80:70. rskr 1979/801410) understryks att energipolitiken måste utformas i fullt medvetande om de stora problem som världen står inför inom energiområdet samt att vi i dag

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1. Industridepartementet 7

befinner oss i en helt ny energisituation jämfört med den som rådde under 1950- och l960-talen.

I flertalet prognoser rörande världens energisituation på läng sikt dras likartade slutsatser. Energibehoven kommer att växa. inte minst i u-län- derna. även om tillväxten sker i långsammare takt än under tiden före åren 1973—1974. Utvinningen av olja kommer på sikt inte att ske i en takt som - tillgodoser de väntade behoven. Produktionen av energi från andra energi- källor kommer sannolikt inte att bli tillräcklig för att negativa konsekven- ser i form av höjda reala priser på olja och därmed också lägre ekonomisk tillväxt skall kunna undvikas. Skillnaden mellan förväntad efterfrågan och förväntat utbud på energi vid en given tidpunkt i framtiden uttrycks ofta som ett teoretiskt "gap" mellan utbud och efterfrågan på olja. dvs. som ett efterfrågeöverskott på detta energislag vid ett givet pris.

Världen står inför en betydande omställning inom energiförsörjningen där huvudinslaget måste bli en minskad oljcandel. l970-talets oljekriser. den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de under det senaste årtiondet begynnande strukturella förändringarna i en- ergisystemet utgör vändpunkter i detta avseende. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och successivt och att balans på oljemarknaden inte skapas genom snabba ökningari realpriset på olja. Det ligger därför också i hög grad i vårt intresse att andra länder begränsar sitt oljeberoende. hushållar med energitillgångarna samt utveck- lar andra energikällor och nya energisystem. Den svenska politiken måste självfallet utformas i enlighet med dessa krav som vi verkar för i internatio- nella sammanhang.

Jag avser att i det följande kortfattat redovisa huvuddragen i den energi- politiska utvecklingen i vår omvärld. med utgångspunkt framför allt i en sannolik utveckling av energisituationen inom olika ländergruppcr under de kommande årtiondena. Jag avser också. på grundval av denna redovis- ning. ytterligare något diskutera de slutsatser som bör dras härav på lång sikt. både ur global synvinkel och för svenskt vidkommande.

2.2.2. IEA |Järn/erna

Risken för störningar i oljetillförseln. de kraftiga höjningarna av oljepri- set samt utsikterna när det gäller priser och tillgång på olja på lång sikt har lett till att industriländerna under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder inom energipolitiken. Huvudmålet för åtgärderna är att minska beroendet av olja. främst importerad olja. Den vikt som fästs vid en målmedveten och förstärkt energipolitik får ses mot bakgrund av den betydelse som utveck-

' IEA: International Energy Agency. IEA har upprättats inom OECD:s ram för att genomföra det s. k. internationella energiprogrammet. lEP. Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till ll—ZP (prop. 1975142. NU l975:29. rskr 1975: 180). lEA har numera Zl medlemsländer sedan Portugal anslutit sig till organi— sationen i april 1980. De OECD-länder som står utanför IEA är Finland. Frankrike och Island.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet . 8

lingen inom energiområdet har för uppnåendet av ekonomisk-politiska mål om ekonomisk tillväxt. full sysselsättning. balans i utrikesbetalningar och

prisstabilitet.

Inriktningen av de åtgärder som i-länderna koncentrerat sig på illustre- ras bäst av de principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom det internationella energiorganet IEA i oktober 1977. Vid samma tillfälle antogs ett s.k. gruppmål för begränsning av medlemsländernas samlade oljeimport år 1985.

De energipolitiska principerna kan sammanfattas i följande punkter: _. fortsatt utveckling av energipolitiken i varje medlemsland med så preci- serade mål som möjligt för en begränsning av oljeimporten genom" hushållning. oljeersättning samt utveckling av inhemska energikällor:

# beaktande av aspekter rörande miljö. hälsa och säkerhet. samt frågor rörande regional balans och beredskap: & energipriser på en sådan nivå att hushållning och utveckling av alterna- tiv till olja uppmuntras; — kraftigt förstärkta åtgärder rörande energihushållning i syfte att begrän- sa ökningen i efterfrågan på energi i förhållande till den ekonomiska tillväxten:

— gradvis ersättning av olja i tjärrvärmenät och i industrisektorn m.m. samt för produktion av elkraft: — kraftiga satsningar på ökad kolanvändning och kolhandel:

— koncentration av användningen av naturgas till kvalificerade ändamål: — kontinuerlig expansion av kärnkraftzz — kraftiga satsningar på forskning. utveckling och demonstration: — skapandet av ett gynnsamt klimat för energiinvesteringar: — formuleringen av alternativa strategier i energipolitiken som inte inne— bär ökad oljeanvändning:

— samarbete med andra i-länder och u-länder samt med internationella organisationer. Den allmänna inriktningen av energipolitiken inom lEA-länderna som dessa principer är ett uttryck för har bekräftats vid en rad tillfällen i både nationella och internationella sammanhang. Vid lEA:s ministermöte i de- cember 1979 antogs nationella mål för en begränsning av oljeimporten år 1985. Samtidigt sänktes det s. k. gruppmålet för oljeimporten år 1985 till "26.2 milj. fat per dag (inkl. bankers). motsvarande 1290 milj. ton per år. Vid ett följande ministermöte i maj 1980 överenskoms att oljeimporten år 1985 borde ligga väsentligt under denna nivå. samt att det borde vara möjligt att minska oljans andel i IEA-ländernas totala användning av energi från 52% idag till omkring 40% år 1990. IEA-ländernas oljeimport år 1979

3 Formuleringen i principen om kärnkraft fick en sådan utformning att Sverige och flera andra länder anmälde reservationer vid beslutets antagande,

Prop. 1980/81:90 Bilagai industridepartementet 9

låg på ca 24.5 milj. fat per dag (1208 milj. ton). Gruppens oljeimport beräknas är 1980 ha sjunkit till 21.7 i'nilj. fat per dag ( 1 069 milj. tö'til.

Mellan åren 1960 och 1973 ökade IEA-ländernas energianVändning i ungefär samma takt som ökningen i br'tlttönationalprodukten. dvs. med ca 59% årligen. Användningen av" olja ökade med hela 7.697"?- pe'f år" under samma period. Under perioden 1973—1978 ökade dessa länders energian- vändning med endast 0.89?- årlig'e'n. De hade under samma tid en årlig ekonomisk tillväxt på 2.5 92; Oljekonsum'tionen ökade med endast 0.792- per år.

Prognoser över tillväxten i IEA—'låhdernas efterfrågan på energi under perioden fram till är 1990 har kontinuerligt reviderats under de' senaste åren. främst som en följd av att fö'r'väntningarna sänkts rörande den ekono- miska tillväxten och som en följd av energiprishöjningarnas efterfrågedäm- pade effekt. Det förutses att högre energipriser och åtgärder för att använ- da energi mer effektivt kommer att leda till en väsentlig förändring i det traditionella sambandet mellan ekonofnisk tillväxt och tillväxt i energian- vändning. Vid lEA:s ministermöte i maj 1980 gjordes bedömningen ätt det borde vara möjligt att minska förhållandet mellan tillväxt i energikonsum- tion och tillväxt i bruttonationalprodukt "Linder 1980-talet till 0.6. Med en genomsnittlig årlig ekonomisk tillVåth av exempelvis 3.592 skulle detta innebära en årlig ökning av den totala energikonsumtionen med 2.163 Vid en lägre årlig ekonomisk tillväxt än 3.5 9? skulle tillväxten i energiförbruk- ningen bli ännu lägre — kanske ned "mot 1.5 97. per år under 1980-talet. Elanvändningen kan dock väntas öka snabbare än den totala energian— vändningen. bl.a. eftersom minskningen i oljeanvändningen delvis" sker genom ökad elanvändning.

()säkerheterna när det gäller utvecklingen av energianvändningen under 1980-talet inom olika samhällsektorer är givetvis stora. Det förefaller dock sannolikt och möjligt att IEA-ländernas oljeanvändning inom industrin kan ligga kvar på ungefär oförändrad nivå fram till år 1985 för att därefter sjunka. Oljeanvändningen inom "övrigsektorn" förutses kunna minskas relativt kraftigt. Utvecklingen inom transportsektorn är mer osäker — medlemsländerna själva förutser en icke oväsentlig ökning men mycket talar för att prognosen kan komma att revideras. Användningen av olja för att genererat elektricitet förväntas minska under 1980-talet och oljans rela- tiva andel i lEA-ländernas totala elproduktion kan sjunka från ca 22 % idag till omkring 10% år 1990. Totalt kan IEA-ländernas oljeanvändning för- utses komma att minska långsamt under 1980-talet. möjligen i något snab- bare takt under den senare hälften av årtiondet än under den förra.

Under 1980-talet förutses IEA-ländernas produktion av kärnkraft och kol komma att öka medan naturgasproduktionen förväntas ligga kvar på ungefär samma nivå som nu.

()ljeproduktionen inom IEA-länderna uppgick till ca 704 milj. ton år 1979 och kan väntas sjunka till ca 650 milj. ton år 1990. främst till följd av en

Prop. 1980/81:90 Bilaga] industridepartementet lt)

sjunkande produktion i Förenta staterna. Att finna nya oljetillgångar inom [EA-länderna är i dag en utomordentligt angelägen uppgift om medlems— ländernas oljeproduktion skall kunna upprätthållas på sikt.

Kol svarar i dag för närmare 30 C"?- av IEA-ländernas energilörsörining. En stark vilja att öka utnyttjandet av kol i syfte att minska oljeberoendet har uttalats från samtliga IEA-länders sida. Efter de senaste två årens höjningar av oljepriset har det också blivit allt mer ekonomiskt att använda kol i stället för olja. (.)mfattande åtgärder har vidtagits i snart sagt samtliga IEA-länder i syfte att ersätta olja med kol inom olika användningsomrä- den. att ta fram miljömässigt mer acceptabla kolteknologier och att effekti— visera produktions- och distributionsledcn. IEA-länderna förfogar över närmare 409"? av världens tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara kolre- server.

Prognoserna för utbyggnaden av kärnkraft inom IEA-länderna har konti— nuerligt reviderats de senaste åren. Så sent som år 1977 uppskattades att medlemsländerna år 1990skulle ha en kärnkraftskapacitet på 410 GW medan en bedömning i dag ger en sannolik siffra på kanske 250 GW. Även denna kapacitet representerar dock en kraftig ökning jämfört med de 102 GW som fanns tillgängliga i 162 kärnkraftverk i slutet av år 1979. Kärnkraf- tens andel i lEA-ländernas elproduktion skulle med-en sådan utbyggnad öka från ca 1 1 '.f-"r- i dag till ca 20 '-.T'Z-- år 1990. Kärnkraften inom lEA represen- terar i (jag en energiproduktion motsvarande 125 milj. toe och kan väntas representera 315 milj. toc år 1990.

En viktig del av den energipolitik som IEA—länderna har formulerat under 1970-talet har varit kraftigt ökade satsningar på forskning. utveck- ling och uppförande av demonstrationsanläggningar. Anslagen för dylika ändamål har i reala termer ökat med 130% under perioden 1974—1979 och satsningar på förnybara energikällor spelar härvid en viktig roll. Samtidigt förutses att bidragen till energiförsöriningen från förnybara energikällor (sol. vind. geotermisk energi. biomassa och minivattenkraft) endast kan bli marginella är 1990 — kanske någon procent av IEA-ländernas totala ener- gibehov. Enligt lEA-sekrctariatets bedömning torde denna andel kunna komma att öka under 1990-talet och möjligen nä ca 10 % vid sekelskiftet.

Analyser av IEA—ländernas aktuella prognoser när det gäller utbud och efterfrågan på energi ger vid handen att IEA-"länderna som grupp skulle ha ett behov av importerad olja är 1985 som något överskrider det s.k. gruppmål på 26.2 milj. fat per dag som jag tidigare har redogjort för. Samtidigt har dock medlemsländerna enligt lliA-sekt'etariatets uppfattning sannolikt varit alltför optimistiska i uppskattningarna av de framtida eko- nomiska tillväxten. något som kan ha lett till en överskattning av importbe- hoven. lliA-sekreteriatet har uppskattat att det borde vara möjligt. med hänsyn härtill och till ytterligare möjliga energipolitiska åtgärder. att be- gränsa gruppens oljeimport till 22.9 milj. fat per dag är 1985.

Vad gäller år 1990 har IEA-sekretariatet ansett det möjligt att minska

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 11

gruppens oljeimpon till ca 20 milj. fat per dag. eller 1000 milj. ton per år. Summan av medlemsländernas egna prognoser av importbehovet detta är ligger f.n. väsentligt högre. eller på 26 milj. fat per dag.

2.2.3. U-länderna (ex/cl. OPEC)

Energikonsumtionen i u-länderna utgör en liten del av världens totala energikonsumtion men har växt i mycket snabbare takt än denna. Enligt Världsbanken kan u-ländcrnas användning av kommersiell energi-väntas öka med 6.2 % årligen under 1980-talet. Under perioden före år 1973 växte energianvändningen i u-länderna snabbare än deras samlade bruttonatio- nalprodukt. Det finns skäl att förmoda att samma relation kommer att gälla även under 1980-talet.

Kategorin u-länder som inte tillhör OPEC innefattar länder med mycket skilda förhållanden i energihänseende och i ekonomiskt hänseende. [grup- pen linns ett antal länder som är betydande oljeproducenter. t. ex. Mexico. Ungefär 80 % av de icke OPEC-anslutna u—ländernas oljeproduktion år 1979 på ca 5 milj. fat per dag härrörde från nio länder. Gruppen innehåller emellertid främst ett stort antal mycket fattiga länder som för sin försörj- ning med kommersiell energi och för sin utveckling är höggradigt beroende av importerad olja — flertalet till över 75 %.

Dessa länder har drabbats utomordentligt hårt av de senaste årens prishöjningar på olja. Kostnaden för de oljeimporterande u-ländcrnas ol- jeimport har nästan tio-dubblats i reala termer under 1970-talet. Den ut- veckling av den globala energisituationen som nu ter sig sannolik ger anledning till allvarliga farhågor för de oljeimporterande u-Iändernas möj- ligheter att uppnå sina ekonomiska och sociala mål. om inte massiva insatser görs för att utnyttja energi mer effektivt och för att utveckla inhemska energikällor. Samtidigt står det klart att varje åtgärd som vidtas någonstans i det internationella energisystemet för att minska oljeanvänd- ningen och därmed minska efterfrägetrycket på olja ligger i de oljeimpor- terande u-ländernas intresse.

De icke OPEC-anslutna u-ländernas nettoimport av olja var är 1979 2.4 milj. fat per dag (120 milj. ton). Denna siffra döljer dock omfattningen av oljeimporten och oljeberoendet hos flertalet länder inom gruppen eftersom en betydande oljeexport till OECD-länderna äger rum från ett litet antal icke OPEC-anslutna oljeproducerande u-länder. Omfattningen härav var år 1979 ca 2 milj. fat per dag.

Oljeproduktionen i de u-länder som inte tillhör OPEC väntas öka från ca 5 milj. fat per dag är 1979 till kanske 8—9 milj. fat per dag är 1985 och mer än 10 milj. fat per dag är 1990. Huvuddelen av denna produktion väntas fortfarande äga rum i ett begränsat antal länder, även om förutsättningarna finns för ett antal "nya" oljeproducenter att minska sitt importberoende avsevärt eller t. o. m. bli nettoexportörer. Övriga u-länder —— kanskeett 90- tal — är i huvudsak hänvisade till OPEC-olja.

Ptop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 12

De icke OPEC-anslutna u-ländernas samlade efterfrågan på olja under 1980-talet väntas. som jag har konstaterat i det föregående. växa snabbt. döck möjligen inte fullt så snabbt som produktionen i dessa länder. En viss förbättring i gruppens försörjningssituation bedöms därför som möjlig un- der" detta årtionde. Jag vill dock återigen understryka att det överväldi- gande flertalet u-länder väntas förbli i stor utsträckning hänvisade till importerad olja och att de därmed befinner sig i en utomordentligt besvär- lig sit'uation genom de förändringar som förväntas äga rum när det gäller priser och tillgång på detta energislag.

Världsbanken har uppskattat att de oljeimporterande u-ländernas behov av importerad olja kommer att växa från 4.5 "milj. fat per dag är 1980 till kanske 7 milj. fat per dag är 1990. En sådan ökning skulle innebära en aVSevärd belastning för dessa länders ekonomier. med en kostnad för oljeimporten i fasta priser som skulle öka från 50 miljarder dollar år 1980 till det dubbla år 1990.

I ett längre perspektiv — år 2000 och därefter — finns det anledning att förmoda att u-ländernas mycket stora energibehov på grund av befolk- ningsökning. urbanisering och behov av ekonomisk tillväxt kommer att utgöra det allt överskuggande globala energiproblemet.

Inom World Energy Conference (WEC) har följande tabell tagits fram för" att illustrera möjliga utvecklingstendenser rörande befolkning. total energikonsumtion samt energikonsumtion per capita i i-länder och u- länder är 1976 och år 2020. Tabellen bygger på antaganden om en ärlig tillväxt av energianvändningen i u-länder om 4.2 % och i i-ländcr om 2.3 %.

1976 2020 Befolk— Energi- Energi- Befolk— F.nergi— Energi- ning behov behov ning behov behov per per capita capita miljarder ' miljarder toe miljarder miljarder toe toe toe Industriländer 1.1 5.0 4.4 1.5 9 _6 6.4 Utvecklingsländer 3.0 1.7 0.6 6.8 10.4 1.5 Världen totalt 4.1 6.7 8.3 20.0

Av tabellen framgår att energikonsumtionen per capita i u-länderna år 2020 trots en relativt snabb tillväxt i den totala energianvändningen fortfa- rande förväntas bli mycket låg, eller ca 1.5 toe per capita. Denna siffra kan jämföras med t.ex. energikonsumtionen i dag i i-länderna på i genomsnitt ca 4.4 toe per capita och i Sverige på ca 6 toe.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 13

2.2.4. Ösrsraternu och Kina

Sovjetunionen är världens största oljeproducent med en produktion år 1978 på 572 milj. ton (11.44 milj. fat per dag). Av den sammanlagda exporten detta år på 160 milj. ton gick ca 70 milj. ton till de övriga SEV- ländernal medan återstoden exporterades till Västeuropa.

Sett i ett globalt perspektiv är SEV-ländernas framtida situation i oljeför- sörjningshänseende av stort intresse. Ofliciella sovjetiska siffror som nyli- gen har redovisats i en rapport från FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) tyder på en oljeproduktion år 1990 på 620—700 milj. ton. vilket med ett antagande om en inhemsk konsumtion på 534 milj. ton ger en exportpotential på 86—166 milj. ton. Om exporten till de europeiska SEV- länderna antas ligga kvar på en nivå kring 80 milj. toa skulle 6—86 milj. ton återstå för export till övriga länder.

Vissa bedömare har emellertid gjort gällande att den sovjetiska oljepro- duktionen kommer att nå en topp på kanske 600 milj. ton de närmaste åren för att sedan gradvis minska. En sådan utveckling skulle ha betydelsefulla konsekvenser för läget på den internationella oljemarknaden.

De östeuropeiska ländernas problem på energiområdet är desamma som IEA-ländernas och samma typer av åtgärder är aktuella för båda länder- grupperna. Hög prioritet har av de östeuropeiska regeringarna givits åt åtgärder för att främja en effektiv cnergihushållning och för att utveckla till oljan alternativa energikällor. Fortsatta satsningar på kol och en mycket kraftig expansion av kärnkraft är enligt de östeuropeiska regeringarna väsentliga inslag i en strategi för att möta de framtida energibehoven. En kraftig ökning av den sovjetiska gasproduktionen och gasexporten väntas äga rum under 1980-talet.

Kinas oljeproduktion uppgick år 1979 till ca 110 milj. ton varav ca 16 milj. ton exporterades. Betydande osäkerhet råder om den framtida ex- portpotentialen men de tidigare mycket optimistiska bedömningarna synes nu ha reviderats. bl.a. på grund av växande behov av olja för internt bruk och ökande problem med den inhemska energiproduktionen. Vissa bedö- mare förutser att Kina kan komma att bli nettoimportör av olja mot mitten av 1980-talet.

2.2.5 ()PEC

Den utsträckning i vilken OPEC-länderna kan och vill producera och exportera olja är av avgörande betydelse för världens situation i energiför- sörjningshänscende och för läget i världsekonomin. OPEC svarar i dag för 50 % av världens oljeproduktion och för ca 80 % av världshandeln med olja.

' SEV = Rådet för ömsesdigt ekonomiskt bistånd. Följande länder är aktiva med- lemmar i 51in Bulgarien. Polen. Rumänien. Sovjetunionen. 'ljeckosltwakien. Ung- ern. Osttyskland. Mongoliet. Kuba och Vietnam.

Prop. 1980/81:90 Bilaga] Industridepartementet 14

OPEC:s oljeproduktion uppgick år 1979 till 31.5 milj. fat per dag. Härav exporterades 28.7 milj. fat per dag. Produktionen är 1980 uppskattas till 26.6 milj. fat per dag. OPEC:s oljeproduktion under sista kvartalet 1980 uppskattas till ca 24.5 milj. fat per dag. bl. a. till följd av kriget mellan Iran och Irak.

Tidigare prognoser rörande OPEC:s oljeproduktion tydde på en icke oväsentlig ökning fram till perioden 1985—1990. Dagens bedömningar ger vid handen att möjligheten är stor att OPEC aldrig mer kommer att produ- cera och exportera så mycket olja som man gjorde år 1979.

Det finns flera anledningar till denna förändringi synen på omfattningen av OPEC:s framtida oljeproduktion. Den viktigaste är kanske att hänsyn tagits till ()PEC-regeringarnas växande oro inför vad som har uppfattats som en alltför snabb utvinningstakt med hänsyn till långsiktiga nationella och ekonomiska intressen. kombinerat med ett allt starkare inflytande från OPEC—regeringarnas sida över oljeproduktionen och oljehandeln. Plane- ringen för den tid då oljetillgångarna sinar är för många OPEC—länder en realitet. Eftersom oljan är dessa länders viktigaste. i många fall cnda. naturresurs samt eftersom uppgiften att bygga upp en diversifierad ekono- mi och att åstadkomma en social anpassning härtill är tidskrävande och förenad med stora problem. är det naturligt att man kan vilja föredra en mer utsträckt prtxluktionsperiod med en långsammare utvinningstakt. Dessa tendenser har givetvis förstärkts genom de senaste två årens drastis- ka höjning av oljepriset. Sedan slutet av är 1978 har räoljepriset genom- snittligt gått upp med ca 175 % och en lägre produktion krävs alltså för att llnansiera ett konstant importbehov. För vissa s. k. lågabsorberande OPEC-länder — som dessutom på det hela taget är de som har de största reserverna — tillkommer att man har svårt att av infrastrukturella skäl finna lönsamma investeringsobjekt för de inkomster som oljeförsäljningen genererar samt att de överskott som man placerar i i—Iänderna tenderar att urholkas av inllationen. För dessa länder kan det framstå som mer lönsamt att begränsa produktionen och behålla oljan i marken än att skaffa sig finansiella tillgångar som bedöms ge sämre avkastning. De s.k. högabsor- berande OPEC—länderna. vilka i princip har ett intresse av ökad export och högre priser. är samtidigt också i stor utsträckning de som har relativt små reserver. l dessa länder är också den inhemska konsumtionen av olja snabbt växande.

Fysiska möjligheter till högre produktion än den som ägde rum är 1979 finns dock på sikt och kapacitetstillskott kan tänkas ske i t.ex. Saudiara- bien och lrak. ] den rapport rörande OPEC:s långsiktiga strategi. som har diskuterats inom organisationen under senare tid. sägs emellertid att OPEC:s produktionskapacitet är 1985 kommer att vara ca 35 milj. fat per dag och att en ökning av denna siffra är osannolik.

Hur mycket olja som OPEC kommer att producera i framtiden bestäms dock som jag har antytt i det föregående i mänga fall i mindre utsträckning

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 15

av den tillgängliga fysiska produktionskapaciteten. ] stället spelar viljan att producera — mot bakgrund av överväganden av den typ som jag här har redovisat — en alltmer framträdande roll. En annan betydelsefull faktor att beakta vid uppskattningar av OPEC:s framtida oljeproduktion är också effekterna av politiska kriser och förändringar. såsom har illustrerats av revolutionen i Iran och kriget mellan lran och Irak. Det har hävdats att det finns en risk att viss del av OPEC:s produktionskapaeitet permanent kan komma att vara "utslagen" av dylika orsaker. Ytterligare en aspekt att beakta i ett längre perspektiv är möjligheten att viss prioritet ges åt'andra u-länder när det gäller oljeleveranser från OPEC.

Även om osäkerheterna är betydande synes det mot denna bakgrund realistiskt och klokt för oljeimporterande länder att räkna med en sjun- kande oljeproduktion inom OPEC under 1980-talet jämfört med nivån är 1979. Minskningen av OPEC:s export torde bli ännu snabbare på grund av de växande behoven att tillgodose inhemsk efterfrågan. OPEC:s inhemska konsumtion uppgick år 1979 till ca 2.3 milj. fat per dag. Nivån år 1990 kan komma att ligga kring 5.4 milj. fat per dag.

Hur mycket OPEC:s export kommer att minska är naturligtvis omöjligt att förutsäga. Vissa bedömare har angett att en minskning från 28.7 milj. fat per dag år 1979 till ca 23 milj. fat per dag är 1990 och ca 17 milj. fat per dag är 2000 är sannolik. '

Hänvisningar till S2-2-4

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 4.5

2.2.6. Den globala till?r.?is'ilualimwn på sikt

Varje prognos över den globala energisituationen på sikt är förenad med osäkerheter. Den redovisning som jag nu har lämnat torde dock medge att vissa allmänna slutsatser dras vilka utgör en utgångspunkt för den svenska energipolitiken.

Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har inneburit att en peri- od av omställning mot minskad oljeandel i världens energiförsörjning har inletts. Prognoser över 1980-talet ger dock vid handen att de åtgärder som har vidtagits inte är tillräckliga och att det finns en risk att de väntade energibehoven med en rimlig utveckling av energipriserna och med en rimlig ekonomisk tillväxt inte helt kommer att kunna täckas mot mitten av årtiondet. Övervägande skäl talar för att resten av 1900-talet kommer att karakteriseras av en tilltagande knapphet på energi och av en tilltagande ' konkurrens om begränsade tillgångar på olja. Därmed är sannolikheten stor för fortsatta ökningar av oljepriset med åtföljande effekter på betal- ningsbalanser och på världsekonomin.

För att en sådan situation skall kunna undvikas är beslutsamma åtgärder nödvändiga i alla länder för att minska oljekonsumtionen. främja effektivi- teten i energianvändningen. ersätta olja med andra energikällor och ut- veckla till oljan alternativa energikällor.

Tvä faktorer kommer att dominera utsikterna för 1980-talet när det gäller utbud och efterfrågan på energi. Den ena är vilken kvantitet olja som

Prop, 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 16

OPEC-länderna kan tänkas exportera. Den andra är i-ländernas ekonomis- ka utveckling och energipolitik. Ett särskilt ansvar för att övergången till en förändrad struktur i energiförsörjningen äger rum på ett smidigt sätt och utan störningar på världsekonomin åvilar därmed givetvis irländerna och OPECrländCanii.

Jag vill emellertid understryka att en faktor av största vikt att beakta när det gäller den globala energisituationen under 1980-talet är riskerna för störningar i oljetillförseln till följd av politiska kriser och förändringar.

Som jag nyss har framhållit framstår i ett längre tidsperspektiv u-Iänder- nas energisituation som det centrala energiproblemet. Energiförsöhjningen blir därmed en internationell fråga av stor dignitet. med omfattande äter- verkningar på förhållandet mellan rika och fattiga länder och pä ekonomisk och social utveckling och stabilitet.

Behovet av internationellt samarbete och samförstånd föratt åstadkom- ma de nödvändiga förändringarna _är stort. Det finns ett gemensamt intres- se hos alla länder att förändringarna sker utan ekonomiskt och socialt negativa konsekvenser.

Dessa gemensamma intressen har kommit till uttryck i ett avsnitt i den strategi för FNgs tredje utvecklingsårtionde som antogs av generalförsam- lingen hösten 1980. Detta avsnitt har följandelydclse:

"] syfte att skapa mer gynnsamma förutsättningar för utveckling och för tillväxten i världsekonomin måste ansträngningarna förstärkas för att söka långsiktiga lösningar på energiproblemet. Världssamfundet måste göra omfattande och snabba framsteg i övergången från en internationell ekono— mi som huvudsakligen är baserad på olja och gas. Den måste i ökad utsträekning förlita sig på nya och förnybara energikällor och ansträng- ningar måsie göras att reservera användningen av olja och gas för icke- energiändamål och för ändamål där de inte kan ersättas av andra energikäl- lor. Mot bakgrund av förhållandet att fossila bränslen utgör en ändlig resurs i världsekonomin och det ofta slösaktiga och ineffektiva sätt på vilket dessa resurser används måste effektiva åtgärder snabbt vidtas och/ eller förbättras inom energihnshåliningsområdet. i synnerhet i i-länder- na vilka konsumerar den största delen av världens olje- och gasproduk- tion . . .”

För svenskt vidkommande vill jag mot denna bakgrund understryka att en politik som syftar till ett kraftigt minskat oljeberoende inte bara är ett första rangens nationellt intresse av försörjningstrygghetsskäl och av eko- nomiska skäl, En sådan inriktning av politiken är också ett internationellt intresse. Sverige måste axla sin del av ansvaret i den globala omställning som förestår ? och detta ansvar är betydande på grund av vår höga oljekonsumtion- .

Enligt min mening är- oekså en kraftfull politik för att minska oljekon- sumtionen en fråga om solidaritet med de oljeimporterande u-länderna. Ju mindre olja som efterfrågas på världsmarknaden av Sverige och de andra i-

Prop. 1980/81:90 Bilaga [ Industridepartementet l7

länderna desto större är utsikterna att energipriser och encrgitillgång inte kommer att lägga en hämsko på u-ländcrnas ekonomiska och sociala utveckling. Jag anser att det är angeläget att frågan om utnyttjandet av energikällor som kan ersätta olja ses också i detta perspektiv. Särskilt relevanta ter sig överväganden av denna u-landspolitiska karaktär mot bakgrund av de mycket stora energibehoven som u—länderna kommer att ha på lång sikt för att ge sina växande befolkningar en dräglig tillvaro.

Jag vill också för svenskt vidkommande återigen understryka att vårt försörjningsläge är utsatt och att den nuvarande situationen innebär oac— ceptabla risker för vår ekonomi och för vår välfärd. Vi är för vår energiför- sörjning i dag till nära 70 % beroende av olja. och av oljeimporten härrör 65—75 (:.??- från Mellanöstern och Afrika. Händelser under senarc tid har visat hur politiska kriser har direkta konsekvenser för vår försörjning med energi. Enligt min mening måste en ansvarsfull energipolitik beakta möjlig- heten av ytterligare kriser i bl.a. Mellanöstern med konsekvenser för Sveriges oljeförsörjning. Verkligt förbättrad försörjningstrygghet kan där- för enbart åstadkommas om oljans andel i vår encrgiförbrukning väsentligt minskas.

2.3. Internationellt energisamarbete

Av vad jag nyss har anfört om energipolitiken i ett internationellt per- spektiv framgår att ökad vikt måste läggas vid det internationella encrgi- samarbctet. Vi står inför växande behov inte bara av informationsutbyte utan också av samförstånd och gemensamt handlande mellan alla länder när det gäller de framtida energiförsöniningsproblcmen. Inte minst angelä— get är det internationella energisamarbetet för ett land som Sverige som är starkt beroende av energiimport och utrikeshandel. Också hänsyn till u— ländernas encrgiproblem talar för ett utvidgat sådant samarbete.

Särskilt viktigt synes det vara att få till stånd ett nära och förtroendefullt samarbete mellan oljeimporterande och oljeexporterande länder. Sedan Conference on International Economic Cooperation i Paris åren 1975— l977 har endast smä framsteg gjorts när det gäller frågan om FN-systcmcts behandling av övergripande energipolitiska frågeställningar.

FN:s generalförsamling har emellertid fattat principbeslut om att en s.k. global förhandlingsrond omfattande råvaror. energi, handcl. utveckling samt monetära och finansiella frågor, skall äga rum inom FN-systemet. Förberedelsearbetet har ännu inte slutförts men förhandlingsronden kan förhoppningsvis inledas inom de närmaste månaderna. Energifrågorna väntas komma att spela en viktig roll i denna förhandling. Enligt min mening är det önskvärt att den globala rondcns cncrgidel leder till största möjliga enighet om sådana överenskommelser eller principer som främjar stabilitet och förutsebarhet inom energiområdet och förbättrar försörj- ningstryggheten. Allmänt sett är det angeläget att främja kontakterna mel- 3 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/8lz90 Bilaga! Industridepartementet 18

lan olika ländergrupper i övergripande och långsiktiga energipolitiska frä- gor så att grunden kan läggas för ett brett samförstånd om de åtgärder som erfordras. Förstärkta åtgärder för att bistå de oljeimporterande u-Iänderna i deras ansträngningar att öka sin energiproduktion bör också utgöra en viktig del av energidiskussionerna inom ramen för den globala förhand- lingsronden. [ dessa diskussioner bör också den analys och de förslag som framförts i rapporten från den s.k. Brandt-kommissionen spela en viktig roll.

FN:s generalförsz-tmling har beslutat att en FN-konferens om nya och förnybara energikällor skall äga rum i Nairobi den It)—Zl augusti l98l. Konferensen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att främja utvecklingen av nya och f("ftrnybara energikällor i u—Iänder och förutses komma att anta en s. k. världsplan med denna inriktning.

En särskild kommitté har tillkallats för att förbereda det svenska delta— gandet i konferensen. Jag hoppas att Nairobi-konferensen skall leda till åtgärder. både nationellt och internationellt. som förbättrar u-ländernas energisituation.

I sammanhanget vill jag erinra om att ett ökat intresse vuxit fram i i- länder. u-länder och inom internationella organisationer för ett vidgat bistånd till u-länder inom energiområdet. lnom Världsbanken diskuteras t.ex. ett utvidgat program för finansiering av cnergiinvesteringar. För svenskt vidkommande har särskilda riktlinjer för energibistånd antagits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). I dessa riktlinjer prioriteras svenskt stöd till energiplanering. utbyggnad av vattenkraften. bättre ut- nyttjande av skogstillgångarna och samarbete för att utveckla nya och förnybara energikällor.

Sveriges deltagande i internationellt energipolitiskt samarbete koncen- treras i hög grad till det internationella energiorganet. lliA. Arbetet inom IEA har under senare år dominerats av åtgärder dels för att minska effekterna av plötsliga störningar i tillförseln av olja. dels för att åstadkom- ma ett långsiktigt minskat beroende av importerad olja.

Vid lEAzs ministertnötc i maj 1980 överenskoms om ett system för uppskattningar av och tak för medlemsländernas oljeimport. (")verenskom- melsen innebär att IEA-sekretariatet skall i kontakt med varje land konti- nuerligt utarbeta uppskattningar av oljeimporten för innevarande och på- följande kalenderår. Under normala förhållanden skall dessa uppskattning- ar tjäna som mf'tttstockar på vilka framsteg som görs i strävandena att minska oljeimporten. Om man vid ett ministermöte anser att situationen på oljemarknaden så kräver. skall ministrarna ta ställning till om individuella tak för oljeimporten skall tillämpas sotn ett instrument att förbättra balan- sen. Dessa tak skall i så fall fastställas efter förhandlingar som delvis baseras på de nätnnda uppskattningarna. Vidare överenskoms vid samma tillfälle om att ett system för konsultationer rörande medlemsländernas laget-politik skulle etableras. Vid organisationens ministermöte i december

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 19

1980. vilket främst ägnades åt situationen på oljemarknaden som en följd av kriget mellan Iran och Irak. överenskoms att det i det läge som då var för handen inte fanns anledning att fastställa individuella importtak. I stället fattades beslut om en rad andra åtgärder för att minska risken för oljeprishöjningar.

Vad gäller den långsiktiga energisituationen har IEA-länderna. som jag tidigare har redogjort för. vid upprepade tillfällen betonat problemens allvar och nödvändigheten av en förstärkt energipolitik för att undvika negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten.

Jag har tidigare också berört frågan om de nationella mål för en begräns- ning av oljeimporten år [985 som fastställdes vid Il'iAzs ministermöte i december 1979. För svenskt vidkommande anmäldes vid detta tillfälle att något mål inte kunde preciseras med hänsyn till den då förestående folk- omröstningen om kärnkraft och att det svenska målet skulle fastställas vid ett senare tillfälle.

Jag återkommer senare (avsnitt 5.2) till frågan om oljeimportmäl för Sverige för år l985. Ett mål bör enligt min mening anges också för är 1990.

För att främja strukturella förändringar som leder till minskat oljebe- roende har inom IEA särskild uppmärksamhet ägnats energisparande och kol. Jag återkommer senare till vad som har gjorts i dessa avseenden (kapitel 4. 7).

De årliga analyserna av varje medlemslands energipolitik utgör ett vik- tigt element i IEA-samarbetet. Analyserna syftar till att utvärdera framste- gen i medlemsländernas ansträngningar att minska beroendet av importe- rad olja och att formulera rekommendationer för fortsatta åtgärder. Resul- taten sammanfattas i rapporter som tillsammans med en sammanfattande bedömning årligen publiceras. Separata undersökningar görs av politiken när det gäller forskning, utveckling och demonstration inom energiområ- det."

Vad gäller forskning. utveckling och demonstration har ett mycket om- fattande och konkret internationellt samarbete växt fram inom IEA. Sveri- ge deltar i huvuddelen av de aktuella projekten. Vidare har en för IEA— länderna gemensam gruppstrategi för forskning. utveckling och demon— stration utarbetats. Strategin antogs vid ministermötet i maj l98t) som vägledning vid planering av nationella energiforskningsprogram. Chefen för industridepartementet kommer senare i dag att ytterligare beröra forsk- ningssamarbetet inom IEA vid behandlingen av förslag till ett fortsatt energiforskningsprogram.

Jag vill också nämna att ett intensifierat samarbete etablerats inom OECD/IEA rörande införande av lovande ny energiteknik. En särskild arbetsgrupp inom OECD/IEA lade i april [980 fram förslag rörande ett utvidgat samarbete inom detta område. Som ett resultat av gruppens arbete har upprättats en särskild högnivågrupp för införande av energitek- nologi med uppgift att bl.a. främja konkreta samarbetsprojekt.

Prop. l980/81:90 Bilaga] Industridepartementet ' 20

Min uppfattning är att samarbetet inom IEA är av betydande värde för Sverige. inte minst för utformningen av vår långsiktiga energipolitik. ()rga- nisationen är det effektivaste instrument vi har för att i samverkan med andra länder verka för en förbättrad global hushållning med energire- surser. Som källa till information om utvecklingen i vår omvärld i energi- hänseende är IEA av stor betydelse eftersom våra egna resurser för att följa denna utveckling är begränsade. Organisationens mål såsom de fast- lagts i IEP-avtalet står i allt väsentligt i överensstämmelse med Sveriges energipolitiska mål. Jag vill särskilt understryka vad jag redan har framhål- lit i det föregående. nämligen att energipolitikens utveckling i andra länder är av stor betydelse för vår egen energisituation och att vi har ett starkt intresse av att alla länder begränsar sitt oljeberoende genom hushållning och genom ökat utnyttjande av andra energikällor än olja. Medlemskapet i IEA innebär en möjlighet att framföra synpunkter på andra länders energi- politik. Det innebär också att vi själva får vara beredda att ta emot synpunkter på vår egen politik.

Det Internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) har i dag llt) medlemsstater. Tyngdpunkten i organisationens verksamhet ligger på kön- troll av att avledning av klyvbart material för framställning av kärnvapen inte äger rum.

Jag kommer senare (avsnitt 7.6.3) att ta upp frågan om internationellt samarbete beträffande kontroll av klyvbart material.

Under år 1980 undertecknade och ratificerade Sverige en internationell konvention angående fysiskt skydd av nukleärt material.

Under senare år har inom organisationen ökad vikt lagts på kärnsäker— hetsätgärder.

Den första fasen av programmet för kärnsäkerhetsstandards (Nuclear Safety Standards Programme. NUSS). avses bli avslutad år 1982. Då har fem säkerhetskoder och ca 50 säkerhetsguider givits ut. En genomgripande översyn av [AEA:s riktlinjer för säkra transporter av radioaktivt material pågår f.n. och avses resultera i utgivandet av ett reviderat dokument är 1983.

På den svenska regeringens inbjudan höll IAEA en större konferens angående kärnkraftssäkerhet i Stockholm den 20—24 oktober [980 Konfe- rensen. som var organiserad i en plenarsession och två parallella tekniska sessioner. samlade 560 deltagare och 80 observatörer från 44 länder. Vid konferensen lämnades beskrivningar över tekniska förbättringar inom kärnsäkerhetsområdet samt gavs tillfälle till diskussion och aktuell utvär- dering av bl. a. säkerhets- och beredskapsfrågor vid drift av kärnkraftverk. För de svenska förberedelserna för konferensen svarade en särskild kom- mitté (! l980:()l).

Inom OECD:s kärnenergiorgan NEA har tyngdpunkten i arbetet legat på erfarenhetsutbyte i fråga om föreskrifter på kärnenergiområdet. NEA:s arbete är organiserat i fyra huvudkommittc'cr. en för strälskyddsfrågor. en

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 2!

för säkerhetsfrågor. en för frågor om radioaktiv avfallshantering och en för kärnbränslecykeIfrågor. Samordnande kommitté är Steering Committee for Nuclear Energy.

Enligt min mening är ett förstärkt internationellt samarbete inom kärnsä- kerhetsområdet av väsentlig betydelse. Erfarenhetsutbytet inom NEA är av stor vikt för svenska myndigheter som statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Det utvidgade arbetet inom IAEA på säker- hetsområdet har aktivt stötts från svensk sida.

IAEA bör ytterligare aktivera sin roll på kärnsäkerhetsområdet. bl.a. genom utveckling av arbetet på kärnsäkerhetsstandards. (.")rganisationen borde särskilt kunna intensifiera insatser för informations- och erfaren- hetsutbyte i kärnsäkerhetsfrågor. Ett särskilt område där vissa förslag redan har lagts fram inom IAEA gäller eventuella gri'insöverskridande effekter av drift av kärnkraftverk. Arbete bör vidare inriktas på större internationell samstämmighet i synen på kärnsäkerhetsfrågor och utvidgat internationellt säkerhetssamarbete. I detta sammanhang kan ökad har- monisering av säkerhetskriterier och möjligheten av nya internationella överenskommelser om minimikriterier för kärnsäkerhetsarbete diskuteras. Därutöver skulle naturligtvis nationella myndigheter föreskriva ytterligare säkerhetsvillkor betingade av t. ex. lokala förhållanden.

Det nordiska energisamarbetet har under senare tid intensifierats. Vid ett möte mellan de nordiska ländernas statsministrar i Reykjavik i mars 1980 beslutades att uppdra åt energiministrarna att undersöka förutsätt- ningarna för en utbyggnad av det energipolitiska samarbetet i Norden och av det nordiska samrådet inför energidiskussioner i internationella organi- sationer. Vissa riktlinjer för det nordiska energipolitiska samarbetet fast- ställdes vid ett energiministermöte i april 1980. Särskild uppmärksamhet ägnas fortlöpande åt frågor om bl.a. cnergihushällning. energiforskning. introduktion av nya och förnybara energikällor. energisystemanalys. olja och gas samt kol.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet ”

Hänvisningar till S2-3

3. Den ekonomiska bakgrunden

God tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk och social utveckling. De högutvecklade industriländermi använder. som jag redan har nämnt. mångdubbelt större energimängt'ler per invånare än u- länderna. Jag har tidigare redogjort för aktuella bedömningar av den lång- siktiga internationella utvecklingen på energiområdet. Jag strök därvid under behovet av en kraftfull energipolitik inriktad på ett minskat svenskt oljeberoende med hänsyn både till solidariteten med de oljeimporterande u-länderna och till vårt eget utsatta försörjningsläge.

Energipolitiken måste också vara förenlig med de samhällsekonomiska förutsättningarna och bedrivas i samverkan med den ekonomiska politi- ken. Som jag avser redovisa närmare senare utgör vårt oljeberoende dess- utom en viktig bestämningsfaktor för den ekonomiska politikens utform— ning. Målmedvetna och effektiva insatser för att nedbringa oljeimporten utgör väsentliga inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med den nuvarande obalansen i den svenska ekonomin.

.Jag kommer senare också att lämna en översiktlig redogörelse för den ekonomiska utvecklingen hittills. de aktuella problemen och de krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken under I980-talcts första hälft och för att den skall leda utvecklingen in på en väg mot ekonomisk jämvikt. Jag kommer särskilt att fästa uppmärksamheten på den roll ol- jeimporten och de ökade oljepriserna har spelat och förutses spela i framti— den. Jag baserar i allt väsentligt framsti'illningen på den i december l98t) presenterade långtidsntredningcn LU 80 (SOU I98(): 52).

För industriländerna innebar den ekonomiska utvecklingen under [950- och l960-talen en tillväxt utan motstycke. Den genomsnittliga BNP—till- växten i industriländerna var under 1950-talet något över 4 97- per år. medan den under 1960—talet låg nära 5 f."-'2- per år. Detta skall jämföras med att genomsnittet tidigare under l9()()-talct knappast överstigit 2 '='-?. Efter- krigstiden har också kännetecknats av en stor stabilitet i olika avseenden. såsomjämna och regelbundna konjunkturcykler och en lugn utveckling av den allmänna prisnivån. Inom ramen för denna stabila utveckling var det möjligt att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik. som möjliggjorde att den snabba kapacitetstillväxten också kunde utnyttjas för en snabb produktionstillväxt.

Hög tillväxt. god stabilitet. högt kapacitetsutnyttjande och full syssel— sättning samverkade alltså till l95()— och l9(a()-talens snabba ekonomiska utveckling i industriländerna. lin rad yttre faktorer möjliggjorde denna utveckling. Hit hör den snabba produktivitetstillväxt som kunde komtna till stånd dels genom att övriga industriländer drog nytta av teknologi som redan var etablerad i den i teknologiskt hänseende mer avancerade ameri— kanska ekonomin. dcls genom att arbetskraft ktlnde föras över från jord- brukssektorn till lörhållandevis högproduktiv industri. Den amerikanska

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 14

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

IJ 'JJ

ekonomins dominans bidrog under perioden till stabiliteten i hela det internationella ekonomiska systemet och yttrade sig. med få undantag. i genomgående låg inflation i industriländerna. stabila växelkurser och små påfrestningar på betalningsbalanserna. Handelsliberaliseringen efter kriget bidrog till världshandelns snabba utveckling.

En annan väsentlig faktor var stabila priser på råvaror och olja. Medan råvarupriserna med smärre fluktuationer nära nog följde priserna på bear- betade varor så sjönk det relativa priset på olja. Detta bidrog till låg inflationstakt och stabila relativpriser samtidigt som nedgången i oljepri— serna bidrog till att priserna på industriländernas importvaror kom att sjunka i förhållande till deras exportvaror. Tillgången pä råvaror och billig energi drev på utvecklingen mot att ersätta arbetskraft med kapital i industriell produktion. som ofta är energikrävande. Detta bidrog till en snabb investerings- och produktivitetsutvcckling.

De sjunkande oljepriserna bidrog till att sänka transportkostnaderna. vilket i sin tur underlättade den snabba tillväxten i världshandeln.

Inom ramen för den höga produktionstillväxten och det förbättrade bytesförhållandet i utrikeshandeln var det möjligt att undvika fördelnings- konflikter inom industriländerna. Det gick därför att kombinera en snabb reallönetillväxt med en god vinstutveckling. Det var också möjligt att kombinera en god utveckling av reallönen efter skatt med en snabb tillväxt i den offentliga sektorn. Detta bäddade dels för låga nominella löneavtal. vilket bidrog till en låg inflationstakt. dels till en god räntabilitet i företa- gen. vilket i sin tur bidrog till snabba investeringsökningar. Till investe- ringsutvecklingen bidrog också den stabila situationen på prissidan.

Den svenska ekonomins utveckling under efterkrigstiden anslöt sig i många avseenden till den internationella bilden. Sålunda upplevde även Sverige under 1950— och l960-talen en period av unik materiell tillväxt. I jämförelse med utvecklingen i övriga OECD-området under samma period motsvarar den svenska ungefär ett genomsnitt. Detsamma gäller utveck— lingen av industriproduktion och handel. Detta medförde en kraftig ökning av energianvändningen. Inom industrin bidrog en teknisk utveckling un- derstödd av en förmånlig prisutveckling på energi i förhållande till andra insatsfaktorer verksamt till detta. Den materiella standardutvecklingen innebar också en allt energiintensivare konsumtion bland hushållen. som bl. a. tog sig uttryck i en ökad personbilsanvändning.

Den snabba ökningen av energiförbrukningen under dessa år åtföljdes av en övergång från fasta till flytande bränslen. I mitten av l950-talet svarade oljan för ca 45 % av den totala energitillförseln. År 1973 hade dess andel stigit till ca 7 %. I motsvarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

När det gäller användningen av resurstillväxten tillhör Sverige den grupp av länder som har satsat på en snabb tillväxt av offentlig konsum- tion. 'l'ill denna bild hör också att Sverige i högre grad än de flesta

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 24

industriländer prioriterat den fulla sysselsättningen. Med denna priorite- ring är det inte onaturligt att den svenska inflationstakten under I95()- och [%D-talen läg något över OECD-genomsnittet.

Under senare delen av [960-talet inträffade i flera europeiska länder kraftiga löneökningar som inte var förenliga med den låga intlationstakt som ekonomierna dittills uppvisat. Efter en lång period där den materiella utvecklingen överträffat förvi'tntningarna blev efter den mycket snabba tillväxten under perioden [960- [965 förhållandet det omvända. Det skärpte fördelningskonllikterna.

I början av I970-talet rycktes en av grundförutsättningarna för den gynnsamma [950- och [960-talsutvccklingen undan. nämligen de stabila energi- och råvarupriserna. Dåliga skördar i Sovjet och Kina m.fl. [änder tvingade dessa till stora köp av vete på den internationella spannmålsmark- naden. Därmed började livsmedelspriserna stiga kraftigt från år [972. Senare under konjunkturuppgången steg priserna på metaller och övriga råvaror. Slutligen påbörjades hösten [973 den dramatiska oljeprisstcgring som kom att innebära ett fyrfaldigande av de nominella priserna på råolja inom loppet av mindre än ett år. Den utlösande faktorn var kriget i Mellersta Östern och de därav följande störningarna i vissa arabländers oljeexport till Förenta Staterna och Västeuropa. I den knapphetssituation som uppstod lyckades de oljeproducerande länderna inom ()PEC ta över kontrollen av prissättningen på råolja från de internationella oljebolagen. Oljeprisökningarna bidrog till att öka inflationstrycket i västekonomierna och till att konjunkturnedgången åren [974 och [975 blev den kraftigaste under hela efterkrigstiden.

[ början av [970-talet går således en skiljelinje mellan en period av lugn prisutveckling och en av kraftiga prisstegringar. Inom detta mönster fram- träder två tendenser av särskild vikt. För det första förekom över huvud taget inga cykliska variationer i oljepriserna under [%D—talet och endast jämförelsevis små cykliska rörelser i råvarupriserna. Detta kontrasterar mot [970-talet där oljepriser och råvaror fått ett utpräglat cykliskt förlopp anknutet till industrikonjunkturen. Mönstret med kraftiga prisstegringar på råvaror och olja i anslutning till slutfasen av konjunkttn'uppgången år [973 upprepades åren [978 och 1979. Även denna gång förelåg ett samband med politiska oroligheter i Mellanöstern genom att revolutionen i Iran hade medfört en drastisk nedgång i oljeleveranserna från detta land. Sammanta- get innebar utvecklingen under l97tl-talet en relativprisförskjutning till färdigvarornas nackdel. Tidigare hade förhållandet varit det omvända.

En annan viktig orsak till oljeprisernas uppgång är att den amerikanska oljeimporten började öka kraftigt vid slutet av 1960-talet. Därutöver kom en restriktivare utvinningspolitik hos många producentländer att efterhand spela en ökande roll.

Oljeprisstegringarna har haft flera fundamentala effekter på den ekono- miska utvecklingen i industriländcrna. Dessa har fått ett försämrat bytes-

| J 'Jl

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

förhållande gentemot omvärlden vilket har medfört att det potentiella utrymmet för realinkomstökningar har minskat. Vidare har OECD-[än- derna tenderat att få bestående underskott i bytesbalansen. vilket har medfört en växande sktrldbörda för området i dess helhet. (')PEC-[änderna har däremot fått stora överskott och snabbt växande finansiella tillgångar. Vidare har olje- och råvaruprisstegringarna bidragit till att höja inflations- trycket i OECD-länderna.

De nämnda effekterna kan alla sägas vara av stabiliseringspolitisk natur. I ett längre perspektiv kommer också den förändring i relativpriserna på energi som oljeprishöjningarna har inneburit att ge djupgående förändring- ar i de existerande mönstren av energiproduktion och energianvändning. Delvis har denna process påbörjats genom att åtgångstalen för energi har sänkts och att oljans relativa betydelse på tillförselsidan har tenderat att minska under 1970-talet. Anpassningsproblemen i denna omställning har emellertid visat sig vara mycket stora.

Den produktionsapparat och den kapitalutrustning som industriländerna förfogade över i början av 1970-talet var anassad för [96t.)—ta[ets relativ- priser på energi och olja. En omställning till de nya priserna. och till i övrigt ändrade förutsättningar i form av bl. a. konkurrens från de s. k. nya industriländerna. kräver omfattande nyinvesteringar och omflyttningar från gamla till nya produktionsprocesser. En sådan omställning har emel- lertid visat sig vara oväntat svår att genomföra i det depressiva ekonomis- ka klimat som oljeprishöjningarna har bidragit till att skapa.

Slutresultatet av detta har blivit kvarstående strukturella problem i industriländerna med låg eller ingen lönsamhet i de branscher som är särskilt utsatta för de ändrade villkoren. Samtidigt har subventioner eller protektionistiska åtgärder satts in för att skydda branscherna från interna- tionell konkurrens. Detta har fördröjt en långsiktig nödvändig anpassning till de nya konkurrens- och efterfrägeförhållandena. Ändå har det inte varit möjligt att förhindra en betydande regional arbetslöshet i områden där dessa branscher är betydelsefulla.

En viktig orsak till den ökade ekonomiska instabiliteten under 1970-talet har varit de kraftiga oljeprishöjningarna. För Sveriges del har det stora oljeberoendet i hög grad försämrat förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling under denna tid. (')ljeprisökningarna har under 1970-talet bidra- git till att importpriserna årligen ökat 2.7 procent snabbare än exportpri- serna. Därmed har vårt bytesförhållande försämrats med [7 %. Sett som andel av BNP har det reala resursutrymmet därmed minskat med 5 %.

()ljeprishöjningarna har också försvårat stabiliseringspolitikcn. Samti- digt som oljeprishöjningarna verkar inflationsdrivande och försämrar bytesbalansunderskottet så verkar de aktivitets- och sysselsättningsned— dragande genom att de reducerar realinkomsterna i den svenska ekono- min. I Sverige har under [970-talet förts en expansiv ekonomisk politik för att hålla uppe aktivitetsnivån och sysselsättningen. Därmed har emellertid inflationstrycket och bytesbalanspåfrestningarna förstärkts.

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 26

(')ljeprishöjningarna åren [973 och [974 och den därpå följande utveck- lingen medförde tidigare osedda behov av industripolitiska stödåtgärder. 'l'otalt kan den statsfinansiella kostnaden för extraordinära åtgärder av denna karaktär Linder l970-talet beräknas till inte mindre än 26 miljarder kr. Merparten härav utgick trnder I97tl-talets senare hälft. För arbetsmark- nadspolitiska m.fl. åtgärder riktade i huvudsak till industrin har därutöver 49 miljarder kr. disponerats under l97tl-talet. Härtill kommer utställda garantier till mycket betydande belopp. Syftet med statens insatser har varit att göra det möjligt för nedläggningshotade företag. som ofta haft en sysselsättningsmässigt central ställning på sin ort eller inom en region. atti socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade pris- och konkurrensförhållanden på världsmarknaden. [ andra fall har insatserna syftat till att bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha långsiktig konkurrenskraft.

Produktionstillväxten har varit mycket svag under andra hälften av 1970-talet. Resursutrymmet har ytterligare knappats in av den försämring i vårt bytesförhållande som oljeprishöjningarna gav upphov till. Mellan åren l973 och I979 steg sålunda det svenska importpriset på olja med ca Ztlt) ?? jämfört med index för svensk export. Detta tillsammans med övriga pris- rörelser försz'imrade vårt bytesförhållande med totalt drygt lt) '.??- under perioden l973—l979.

Den svaga resurstillväxten motsvarades inte av en nedgång i konsum- tionen. I stället byggdes upp ett gap mellan konsumtionstillväxt och resurs- tillväxt som senare inte har slutits. En pådrivande faktor har varit den komunala konsumtionstillväxten som uppgått till 4.1 'if..- om året i genom- snitt under l970-talet. medan motsvarande siffra för den statliga konsum- tionen är 1.7 '.'; per år.

På efterfrågesidan har också den offentliga utgiftstillväxten kommit att spela en alltmer dominerande roll under I97tl-talet. Den trendmässiga tillväxten i de totala offentliga utgifterna har sedan NGO-talets början legat kring (» '.3'2 per år realt. Eftersom BN P-tillväxten varit långsammare har den offentliga sektorns utgifter fortgående ökat sin andel av BNP så att denna 1979 uppgick till 62 97.

Med en dämpad BNP-tillväxt under |970-talet samt en fortsatt trend— mässig utgiftstillväxt i offentlig sektor kom utgiftsökningen att ta omkring 80 % av hela BNP-ökningen i anspråk. Vissa är har den offentliga utgifts- ökningen t.o.m. överstigit BNP—tillväxten.

Den låga tillväxttakten i ekonomin trndcr l970-talet och det ökande realpriset på energi har givetvis haft återverkningar på energianvändning- en. Medan tillväxten under perioden 1965— l973 i genomsnitt uppgick till 3.5 % per år var den 0.7 1.7-?. per år under perioden l973—l979. Även energianvändningens sammansättning har präglats av prisutvecklingen. lnom ramen för ett stigande realpris på energi har relativpriset på olja höjts kraftigt i förhållande till el under l970-talet. Detta har inneburit en viss övergång från olja till el.

Prop. l980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 27

De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsätt- ning. god hushållning med tillgängliga resurser. stabila priser. god tillväxt. rättvis inkomstfördelning och regional balans. För att på lång sikt kunna uppfylla dessa mål är det nödvändigt att nå extern balans. Jag har i det föregående pekat på att vi trnder 1970-talet fått växande underskott i bytesbalansen. att tillväxten i ekonomin varit låg och att inflationstakten varit hög. Den fulla sysselsättningen har däremot kunnat upprätthållas till priset av mycket stora underskott i statsbudgeten.

De anpassningskrav som nu vilar på den svenska ekonomin kommer. enligt vad som sägs i LU 80. att innebära en stagnation av den totala konsumtionen i samhället. För att varaktighetcn av denna stagnation skall kunna begränsas krävs en ökning av produktion och investeringar.

[ LU 80 redovisas två huvudalternativ för landets ekonomiska utveck- ling under den första hälften av 1980-talet.

Det ena htrvudalternativet (alternativ l) beskriver ett scenario för den ekonomiska utvecklingen som innebär att våra balansbrister minskas och i vilket det är möjligt att uppnå de centrala målen för den ekonomiska politiken. I detta alternativ anges en väg till balans för den svenska ekono— min inom ramen för de restriktioner som bl. a. den internationella utveck- lingen och den möjliga kapacitetstillväxten förutses utgöra. Nödvändiga inslag i en utveckling mot balans är enligt LU att underskottet i bytesbalan- sen reduceras så att balans uppnås senast år I99t.). Underskottet i statsbud- geten måste också minskas genom återhållsamhet i de offentliga utgifterna. Realkapitalbildningen måste öka så att en långsiktig tillväxt med i storleks- ordningen 2.5 % per år möjliggörs. Vidare är det nödvändigt att industrin stärks genom att dess konkurrenskraft och finansiella situation förbättras. Detta alternativ innebär ett klart brott mot utvecklingen under 1970-talet.

l det andra huvudalternativet (alternativ 2) analyserar LU 80 en utveck- ling som innebär att de nuvarande utvecklingstendenserna i ekonomin i stort sett består även under första hälften av 1980-talet. En sådan utveck- ling skulle enligt utredningen innebära att utgångslägets kraftiga obalanser förvärras och att näringslivet stagnerar med bl.a. den konsekvensen att den fulla sysselsättningen inte kan upprätthållas.

Efter remissbehandling av [U 80 avser regeringen lägga fram sin syn på de ekonomiska problemen i 1981 års reviderade frnansplan. Jag vill dock. i avvaktan härpå. erinra om vad som anfördes i fråga om den ekonomiska politiken i prop. l98O/81120 om besparingar i statsverksamheten m.m. (s. 7—47). Chefen för ekonomidepartementet anförde där bl.a. att den nuva- rande ekonomiska utvecklingen måste brytas. att underskottet i bytesba- lansen måste nedbringas ochjämvikten i ekonomin på sikt återställas. Han strök också rrnder att svårigheterna att komma till rätta med problemen blir större ju längre de skjuts på framtiden. Med hänvisning härtill finnerjag. efter samråd med chefen för ekonomidepartementet. att energipolitiken i sina huvuddrag bör läggas upp så att den bidrar till att skapa förutsättning-

Prop. 1980/81:90 Bilaga ! Industridepartementet 28

ar för att genomföra en ekonomisk politik som syftar till att under 1980- talet återställa balansen i den svenska ekonomin.

Det är mot bakgrund av vad jag nu har anfört av särskilt intresse att notera vilka förutsättningar alternativ l i LU 80 bygger på i fråga om energianvändning och energitillförsel.

Realpriset på olja ökade med drygt 47 % mellan åren 1979 och 1980. Den lägre tillväxt som kan förutses i industriländerna under de närmaste åren — och som förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen i hög grad betingas av rädslan för att utlösa kraftiga höjningar av oljepriset — talar för en lugnare oljeprisutveckling framöver. OPEC-länderna kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik — innefattande direkta nedskär- ningar av produktionen i vissa situationer — i syfte att upprätthålla en fortsatt rcalprisökning på olja och motverka en snabb uttömning av oljetill— gångarna. Sammantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar realpri— set på olja av LU 80 antagits öka med i genomsnitt endast 2 % per år [980— l985.

Jag finner för egen del detta vara en rimlig bedömning, framför allt i ett något längre perspektiv än det LU 80 arbetar med. men vill samtidigt stryka under att osäkerheten om den framtida utvecklingen på oljemarkna- den är mycket stor. Risken för utbudsstörningar — vilken f.n. på ett mycket påtagligt sätt illustreras av kriget mellan Irak och han — är bety- dande. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisökningar. Samtidigt bör påpekas att inte heller perioder med fallande reala oljepriser kan uteslutas i samband med att efterfrågan på olja sjunker till följd av en utbredd lågkonjunkturi industriländerna.

l LU 802s alternativ 1 har förutsatts att realprishöjningen på olja fär slå igenom i konsumentledet. Det har också förutsatts att den tidigare utveck- lingen av relativprisct på olja i förhållande till el kommer att fortsätta under 1980-talet. Det innebär att de tendenser när det gäller energianvändningen och dess sammansättning som har konstaterats under 1970-talet också kan väntas fortsätta under 1980-talet. Vidare förutsätts en minskad total ener— gianvändning i förhållande till BNP liksom en fortsatt övergång från olja till bl. a. el. [ alternativ ] fortsätter ökningen av andelen el- och fjärrvärmean- slutna bostäder.

Den genomsnittliga specifika energiförbrukningen i bostadsbeståndet beräknas minska med ca 3 ffr- per år. Härvid förutses att statsmakterna kommer att föra en sådan politik att bl.a. de energibesparingar som anta- gits bli uppnådda i den s.k. energisparplanen för befintlig bebyggelse realiseras. Det kräver att bostadssektorns årliga investeringar i energibe- sparingar mer än fördubblas under prognosperioden. Även i transportsek- torn och industrisektorn förväntas den specifika energianvändningen mins- ka och oljans andel i den totala användningen antas gå ned. För att få till stånd den angivna utvecklingen krävs i alla sektorerna en ökad investe- ringsaktivitet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 29

Den totala energianvändningen i alternativ 1 beräknas minska med [9 % peråri förhållande till en given BNP-nivå. Samtidigt förutsätts oljeanvänd- ningen minska med 4.3 % per år i förhållande till en given BN P-nivå. Detta innebär en kraftig ambition på oljebesparingssidan ijämförelse med 1970- talet.

Till LU 8015 förutsättningar i alternativ l hör också en viss ökning av kolanvändningen.

(_)ljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle enligt förutsättningar- na i detta alternativ minska från 68 % år l979 till 61 % år 1985. Oljan ersätts i detta tidsperspektiv genom en betydande ökning av mängden kärnkraft- producerad elenergi samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. Oljans dominerande roll kvarstår dock i.allt väsentligt ännu är 1985.

I fråga om investeringsutvecklingen är det i ett femårsperspektiv enligt LU mest angeläget att öka industriinvesteringarna och de investeringar som bidrar till att minska oljeberoertdet. De senare investeringarna åter- finns i energisektorn på produktionssidan men också i alla övriga sektorer på energianvändningssidan. Investeringarna syftar i det senare fallet till besparingar i energianvändningen och till substitution i användningen mot billigare energislag.

Jag finner för egen del att de energipolitiska målen. som jag kommer att utveckla närmare i det följande. och kraven på insatser för att komma till rätta med landets ekonomiska problem ställer i stort sett sammanfallande anspråk på en kraftfull energipolitik som syftar till att minska vårt oljebe- roende.

Oljeberoendet är. som framgår av vadjag här har redovisat. inte bara en energipolitisk fråga utan också i högsta grad en ekonomisk-politisk fråga. Genom att minska oljeanvändningen ger vi vårt bidrag till en stabilisering av det internationella ekonomiska läget. Samtidigt förbättrar vi våra egna möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser och att utveckla en internationellt konkurrenskraftig teknik. Vikten av att minska oljeberoen- det understryks av den utveckling i vissa av de oljeproducerande länderna som vijust nu bevittnar.

Jag vill stryka under att det i det tidsperspektiv som LU 80 har arbetat med. dvs. den första hälften av l980-talet. endast finns begränsade möjlig- heter att ändra energiproduktionssystemet. I detta perspektiv måste därför insatserna för att minska energianvändningen genom sparande spela den största rollen. Härtill kommer dock betydande möjligheter att ersätta olja med el, vilket kommer att närmare framgå av min fortsatta framställning.

lett något längre perspektiv spelar en ökad användning av fasta bränslen och investeringari ny energiteknik en viktigare roll. Jag räknar med att den nyligen inrättade oljeersättningsfonden skall bli ett verksamt medel för att skynda på denna utveckling.

Där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt hör bland de fasta bränslena i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 30

första hand de inhemska nyttjas med hänsyn till såväl betalningsbalans som försörjningstrygghet. Användningsområdet för dessa begränsas emel- lertid bl. a. av att tillgångarna av cnergiråvara. dvs. i första hand torv. flis. skogsavfall och andra biobränslen. till stor del är belägna på för långt avstånd från tätorter där stora bränslebehov finns för uppvärrnningsända- mål. Dessa bränslen är nämligen i förhållande till sitt energiinnehåll skrym- mande. vilkct innebär att transportkostnaderna blir höga om de inte kan utnyttjas i närheten av de platser där de förekommer. När det gäller skogsråvara begränsas dessutom den för energiändamål tillgängliga kvanti- teten av skogsindustrins råvarubehov.

Där oljan inte kan ersättas med inhemska fasta bränslen är det f.n. till buds stående alternativet kol. För framför allt flertalet av de större städer- nas uppvärmning får man enligt min mening räkna med att oljan till stor del kommer att ersättas med kol. Kol är liksom oljan ett bränsle som måste importeras. Jämfört med olja svarar dock bränslekostnaden i koleldade anläggningar för en väsentligt lägre andel av den totala energiproduktions- kostnaden. Med nuvarande priser på kol och olja. och med beaktande av att energiinnehållet per ton bränsle är lägre för kol än för olja. kan man grovt räkna med att kostnaden för bränsleimport. och därmed belastningen på betalningsbalansen. halveras när olja ersätts med kol. För varje miljon ton olja som ersätts med kol innebär detta en minskning av importkostnav den med omkring 500 milj. kr. Detta gäller både när kol används för enbart het 'attenproduktion och när det används för samtidig produktion av el och värme i kraftvärmeverk.

Ibland förs även naturgas fram som ett alternativ när det gäller att ersätta den tjocka eldningsolja som används i ljärrvärrnesystemen för uppvärmningsändamål. Det finns därför skäl att här påpeka att naturgas av kostnadsskäl utgör ett alternativ främst till lättare oljeprodukter och el- energi för direkt användning i bostäder och industrier. lnom sådana an- våndningsområden kan gasen. Linder förutsättning av att en rimlig försörj- ningstrygghet kan uppnås på tillräckligt lång sikt för att försvara de med gasintroduktion förenade stora investeringarna. erbjuda ett miljövänligt alternativ till en rimlig kostnad. Med hänsyn till naturgasens användnings- område på kontinenten och det därav bestämda marknadspriset är emeller- tid importkostnaden högre än för tjockoljan. (_)m naturgas skulle användas som bränsle i fjärrvå'trmesystemen skulle betalningsbalansen påverkas i negativ riktning samtidigt som de totala kostnaderna för uppvärmningen skulle öka.

Utöver de insatserjag redan har nämnt för att i ett kort- och medelfristigt tidsperspektiv ersätta oljan räknarjag med att utnyttjandet av värmepum- par. solenergi och annan förnybar energi cfter hand ökari betydelse. Dessa energislag bygger på teknik som förutsätter höga investeringsutgifter men relativt eller mycket låga rörliga kostnader. F.n. pågår en betydande teknisk utveckling och demonstrationsverksamhet inom dessa områden.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 3l

Det finns i detta sammanhang skäl att stryka under vikten av att stödja utvecklingen av svensk teknologi inom dessa områden sa att vi kan undvi- ka ett importberoende när dessa tekniker kommer till bredare användning. För detta talar såväl försörjningstrygghetsskäl som industripolitiska och betalningsbalansmässiga skäl.

Genom att främst inrikta stödet till energiteknisk forskning och utveck- ling mot områden som bedöms kunna uppnå kommersiell mognad redan på kort och medellång sikt bör det vara möjligt att samtidigt på två olika vägar främja en utveckling mot ekonomisk balans. Dels kan härigenom kostna- derna för oljeimporten minskas i takt mcd att oljan ersätts med andra bränslen och energiformer. dels skapas förutsättningar för svensk industri att utveckla ny energiteknik som bör vara begärlig inte bara för svenskt vidkommande utan även i andra länder som är beroende av olja. Vid en framgångsrik teknisk utveckling kan med denna inriktning nya exportmöj- ligheter öppnas för svensk industri.

De åtgärder jag här har nämnt för att under [9810-talet spara och ersätta olja. och därigenom minska belastningen på bytesbalansen ställer samtliga krav på investeringar i ny utrustning och nya processer såväl inom de energianvändande sektorerna som inom energiproduktionssystemet. De ligger därmed också i linje med den av LU 80 förordade vägen mot balans i samhällsekonomin. Jag tänker här speciellt på kravet att göra sådana investeringar i det svenska näringslivet att en ökad andel av de framställda produkternas förädlingsvärde skapas inom landet.

Genom en kraftfull satsning på investeringar i energisektorn bör det också vara möjligt att stärka den svenska industrins ställning både på den svenska marknaden och inom vissa exportmarknader. Utnyttjande av inhemska bränslen och förädling av dem bör vidare kunna skapa förutsätt- ningar för produktiv sysselsättning inom näringslivet i glesbygdsområden och på mindre tätorter med i övrigt begränsade sysselsättningsmöjligheter. Genom målmedvetna satsningar inom energisektorn kan således betydan- de insatser göras för att stimulera stora delar av svensk industri. öka sysselsättningen och förbättra betalningsbalansen.

Utöver den allmänna inriktning av insatserna för att minska oljeimpor- ten som jag här har redovisat villjag framhålla att det finns vissa möjlighe- ter att inom ramen för utnyttjandet av resp. bränsle göra en avvägning mellan bränslekvalitet och investeringar i förbrz'inningsteknik. Det är såle- des möjligt att t. ex. uppfylla ett givet miljökrav i form av restriktioner på utsläpp från en energiprodtrktionsanläggning antingen genom att utnyttja ett rent. men förhållandevis dyrt. bränsle och relativt enkla reningsanord- ningar vid förbränningen eller genom att använda ett mindre rent men billigare bränsle i en mera avancerad förbränningsanläggning med långtgå— ende reningsutrustning. Häri ligger alltså en möjlighet att. utan att göra avkall på miljökraven. välja en medveten strategi som ytterligare bidrar till att förbättra betalningsbalansen samtidigt som den ökar försörjnings- tryggheten.

'JJ Is)

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

4. Energihushållning

Hänvisningar till S4

4.1. Energianvändningens struktur och utveckling

Den slutliga energianvändningen i Sverige uppgår f. n. till ca 416 'I'Wh el- och värmeenergi per år'. Användningen av olja för icke energiändamål uppgår till ca ll TWh.

Den totalt tillförda energin uppgår till 473 TWh. Förlusterna vid omvandling av energi och vid överföring och distribu- tion av energi uppgår alltså till 46 TWh.

Av den totala slutliga användningen är ca 85 TWh el och 33l TWh bränslen. främst oljeprodukter. Jag kommer i det följande (kapitel 7) att redogöra för användningen av bränslen inom olika områden.

Energianvändningen brukar delas in i sektorerna industri. transporter och bostäder, service m.m. Inom den sistnämnda sektorn ryms energian- vändningen inom bl. a. områdena bostäder. handel och hantverk. offentlig förvaltning. byggnadsverksamhet samtjordbruk, skogsbruk och fiske. Den största delen av energin inom denna sektor används för uppvärmning av bostäder och lokaler. Industrin svarar f. n. för knappt 40 % av den slutliga energianvändningen. Motsvarande andel för resp. transportsektorn och sektorn bostäder. service, m.m. är ca 20 % och drygt 40 %.

Energianvändningens storlek påverkas av många olika faktorer. [ fråga om industrisektorn är det framför allt industriproduktionens storlek och sammansättning samt energiåtgången per producerad enhet som har bety- delse.

För transportsektorns energibehov är storleken av det totala trafikarbe- tet i landet. val av transportmedel och transportmedlens energieffektivitet viktiga faktorer.

Energibehovet inom bostäder, service m.m. domineras av bostädernas och andra lokalers uppvärmningsbehov och påverkas därmed framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas storlek och standard. vårt klimat och hushållens förbrukningsvanor.

Sedan år l945 har användningen av energi i Sverige mer än trefaldigats. Några viktiga faktorer. som har påverkat utvecklingen av energianvänd- ningen under denna tid. är industriproduktionens starka uppgång. inrikt- ningen på energiintensiva branscher, den ökade förädlingsgraden bl.a. till följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftiga ökningen av antalet personbilar samt ökningen av bostadsvolymen och av energian— vändningen per volymenhet.

Energianvändningen för transporter ökade under denna tid snabbare än användningen inom övriga sektorer. Detta'har medfört att transportsek-

' Uppgifterna avser icke temperaturkorrigerade preliminära siffror för år l979. De inkluderar energi för bunkring för utrikes sjöfart och flyg men inte oljeanvändning för icke energiändamål.

'.!—) '.»)

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

torns andel av den totala energianvändningen har ökat under denna tid medan industrins andel har minskat och ,andelen för bostäder. service m.m. har varit i stort oförändrad.

Samtidigt med den snabba ökningen av energianvändningen Linder efter- krigstiden skedde en övergång från fasta bränslen till olja. Detta kan illustreras av att oljan i mitten av 1950-talet svarade för ca 45 % av den totala energitillförseln medan andelen år 1973 hade stigit till 73 %. 1 mot- svarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

Utgångspunkten i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975130. NU 1975: 30. rskr 1975: 202) var att de energipolitiska strävandena skulle vid- gas till att i princip omfatta hela energiområdet. Inte bara tillförseln utan även användningen av energi är numera föremål för statsmakternas över- väganden. Som mål sattes att energikonsumtioncns ökningstakt skulle begränsas till högst 2 % i genomsnitt per år för perioden 1973—1985 jäm- fört med en genomsnittlig årlig ökningstakt på ca 4.5 % under efterkrigsti- den. För tiden däreftcr skulle en ytterligare minskning av tillväxten efter- strävas så att om möjligt landets totala energikonsumtion skulle stabili- seras på en konstant nivå omkring år 1990. Det uppställda målet beräkna- des motsvara en total slutlig energianvändning om ca 500 TWh och en total energitillförselnivå om 540 TWh år 1985.

Inom ramen för tvåprocentmålet angavs dels som en realistisk målsätt- ning för industrins energianvändning en årlig ökning med ca 3 %- t. o. m. är 1985. dels ett särskilt mål avseende elkonsumtionens ökning. Målet inne- bar en årlig genomsnittlig ökning av elförbrukningen under perioden 1973— 1985 med ca 6 % mot 7—8 % per år under 1960-talet.

Av tabell 4.l framgår den totala slutliga energianvändningen av el och bränsle åren 1965. 1973 och 1979. Uppgifterna i tabellen bygger i huvudsak på rapporten (SIND 1980: 17) Energi på 1980-talet från statens industriverk (SIND). Av tabell 4.l framgår bl.a. att den totala slutliga energianvändningen har ökat under perioden 1973—1979 med endast 0.6 (;?/(. i genomsnitt per år. Motsvarande ökningstal under perioden 1965— 1973 var 3.4 %.

Användningen av el och bränslen utvecklades olika under perioden 1973—1979. Sålunda uppgick den genomsnittliga årliga ökningen av elan- vändningen till 3,5 % medan bränsleanvändningen praktiskt taget inte förändrades alls.

Utvecklingen skiljer sig också åt mellan sektorerna. Medan den slutliga användningen av energi inom industrisektorn har minskat med i genom- snitt 0.6 % per år under nämnda period har energianvändningen ökat med i genomsnitt 1.5 % per år inom transportsektorn. För sektorn bostäder. service m.m. är den genomsnittliga årliga ökningen 1.3 %. Om 1979 års siffra korrigeras för det onormalt kalla vädret under detta år kan den genomsnittliga årliga ökningen av energianvändningen i sistnämnda sektor under perioden 1973—1979 beräknas till 0,5 % och den genomsnittliga 4 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 34

Tabell 4.1 Energianvändningen i Sverige åren 1965. 1973 och 1979

Förbruknings- Energianvändning Genomsnittlig årlig pro- kategori 'l'Wh' centuell förändring1 1965 1973 19792 1965 — 1973 1973—1979

IIIl/llSN'i [22 160 l54 3.4 —().6 varav el 27 38 40 4.4 0.9 bränsle 95 122 114 3.2 — 1.1

Transporter" 5 8 73 80 2 , 9 I .5 varav el 2 2 2 0.0 0.0 bränsle 56 71 78 3.0 1.6

Bostäder. .t'errt'c't' m.m. 126 l68 [82 3.7 1,1 varav el 13 29 43 10.6 6.8 bränsle 113 139 139 2.6 0.0

Total slutlig användning 306 401 416 3.4 0,6

varav el 2 ' 69 85 6.4 3.5 bränsle 264 332 331 2.9 0.0

Övetförings— och omvandlingsför—

luster 20 42 46 9.7 1.5

Total tillförd energi 326 443 462 3.9 0.7

Temperatur-

korrigerat4 323 443 453 4.0 0.4

' Avrundade värden. Värdena angivna exkl. oljeanvi'indning för icke-encrgiändamål och olja för beredskapslagring. men inkl. energi för bunkring för utrikes sjöfart och flyg. 2 Preliminära värden. "1 Beräknat efter avrundade värden. * Total tillförd energi vid normal temperatur under året.

ökningen av den totala slutliga energianvändningen till 0.2 % per år under samma period. Tillgängliga uppgifter tyder på att en lageruppbyggnad av eldningsolja __ utöver det normala — skedde hos cnergianvändarna under år 1979. Denna kan enligt uppgifter från Överstyrelsen för ekonomiskt försvar beräknas till motsvarande ca 3 TWh. Om hänsyn tas till detta blir den beräknade genomsnittliga ökningen av energianvändningen under pe- rioden 1973—1979 lägre än de uppgifter som jag nyss har nämnt.

Efter oljekrisen 1973—1974 har sålunda ökningstakten i energianvänd- ningen avtagit väsentligt. Orsaken till detta är till stor del den svaga ekonomiska utvecklingen efter år 1973 jämfört med perioden före detta år. vilkenjag tidigare har redogiort för. Bruttonationalprodukten ökade med i genomsnitt endast 1.8 % per år under perioden 1973—1979 medan ökningen var ca 3.392 per år under perioden 1965—1973. Samhällsekonomin är i obalans. Vi konsumerar mer än vad vi producerar. Industriproduktionen ökade med endast 0.4 % per år i genomsnitt under perioden 1973—1979 jämfört med ca 49%. per år under perioden 1965—1973. Även strukturella förändringar inom industrin, innebärande en minskad andel av produk-

Ul

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 3

tionen från de energiintensiva branscherna. har bidragit till att industrins energianvändning har minskat under den senaste perioden.

De kraftiga realprisstegringarna på energi efter år 1973. särskilt på olje- produkter. och de statliga styråtgärder som har satts in har medfört att energihushållningsåtgärder har vidtagits i stor omfattning. Som exempel på detta kan nämnas att de åtgärder som har genomförts inom näringslivet med stöd av statliga bidrag lämnade under perioden juli 1974—juni 1980 beräknas medföra en årlig energibesparing och oljeersättning motsvarande sammanlagt ca 1.3 milj. ton olja.

Energihushållningsdelegationen (Bo 1978: 03) har i rapporten (SOU 1980: 43) Program för energihushållning i befmtlig bebyggelse beräknat att de åtgärder som har genomförts i byggnader — exkl. näringslivets byggna- der — med statligt ekonomiskt stöd lämnat under perioden juli 1974— december 1979 leder till 'en årlig energibesparing motsvarande närmare 450000 ton olja.

lnom såväl industrin som i byggnader tillkommer spareffekterna från åtgärder som har vidtagits utan statligt stöd.

Inom sektorn bostäder, service m.m. torde förutom vidtagna hushåll- ningsåtgärdcr det ringa nybyggandet under de senaste åren ha bidragit till den låga ökningstakten av energianvändningen.

lnom transportsektorn har inte ökningstakten i energianvändningen minskat lika markant som inom de båda andra sektorerna. Den upp- bromsning av ökningstakten som ändå har noterats inom denna sektor torde hänga samman med en långsammare ökning av godstransportvoly- men än under perioden 1965—1973. De kraftigt höjda bensinpriserna torde också ha bidragit till den lägre ökningstakten.

Jag går nu över till att redogöra för det material som ligger till grund för mina överväganden om den framtida energianvändningen.

SIND bedriver fortlöpande prognosarbete inom energiområdet. Verket har i december 1980. i rapporten Energi på 80-talet. presenterat en prognos över energiutvecklingen fram till år 1990. En sammanfattning härav redo- visas i bilaga 1.1. Verket har också medverkat i arbetet med den i decem- ber 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 198015?) genom att beräkna energiutvecklingen fram till år 1985 i LU 80:s två huvudalter- nativ för ekonomisk utveckling.

Det bör framhållas att karaktären av de beräkningar som SIND har gjort för åren 1985 och 1990 skiljer sig åt. Beräkningarna för år 1990 represen- terar sålunda en av verket bedömd sannolik utveckling mot bakgrund av dels kända politiska beslut. dels bcdömningari LU 80 om den ekonomiska utvecklingen under hela 1980-talet. Beräkningarna för år 1985 utgör resul- tatet av en studie över hur energianvändningen och energitillförseln kom- mer att bli vid de i LU 80 presenterade två huvtrdalternativen för den ekonomiska utvecklingen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 36

Bland de antaganden som har legat till grund för SlND:s prognos till år 1990 kan nämnas följande. Energipriserna ökar realt under perioden 1980— 1990. Den genomsnittliga årliga ökningen beräknas för råolja och oljepro- dukter till realt 2 % per år. För kol. el och fjärrvärme är motsvarande siffra . resp. 2—3 %. 1 % och 2 %. Uppgifterna avser priset hos konsumenten.

Kalkylerna i LU 80 visar att den inhemska produktionskapaciteten mäste öka snabbt för att klara de uppsatta målen i samhällsekonomin. Det innebär bl.a. krav på en snabb ökning av näringslivets investeringar och en minskad ökningstakt i såväl privat som offentlig konsumtion. Näringslivets investeringar antas öka med 4.2 % per år under perioden 1979—1990jäm- fört med endast 1.7 % per år under perioden 1970—1979. Den totala kon- sumtioncns ökningstakt antas förändras från 2.4 % i genomsnitt under sistnämnda period till endast 0.9 % per år under perioden 1979—1990.

Enligt LU 80 krävs alltså stora förändringar för att balans skall kunna nås i den svenska ekonomin vid slutet av 1980-talet. Detta påverkar inrikt- ning och omfattning av energianvändningen.

SIND har räknat med att den specifika energiåtgången. dvs. energian- vändningen i förhållande till produktionen. per lägenhet etc. minskar bl.a. på grund av att hushållningsåtgärder kommer att vidtas. Verket har också räknat med att olja i ökad utsträckning kommer att ersättas med andra bränslen som kol. flis och torv samt med el. Jag kommer senare (avsnitt 4.6) att behandla frågan om vårt energibehov i framtiden.

4.2 Energihushållningsprogram — Mål och medel

4.2.f Principer och inriktning

Åtgärder för att minska oljeberoendet är en huvuduppgift för vår energi- politik. Oljeberoendet kan minskas genom hushållning med energi och genom att ersätta olja med andra energislag.

[ prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70. rskr 1.979/ 80:410) harjag framhållit att energihushållningsåtgärder inom samhällets olika delar bör samordnas. planeras och avvägas i ett program för energi- hushållning. Jag framhöll att förslag rörande ett sådant program bör kunna läggas fram till riksmötet 1980/81 och att programmet bör ses som ett led i strävandena att minska oljeberoendet och att begränsa ökningen i använd- ningen av energi.

Jag återkommer nu till denna fråga. Jag har därvid samrått med cheferna för kommunikations-. ekonomi-. budget-. utbildnings-. jordbruks-. handels-. bostads- och industrideparte- menten.

En rad åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits under 1970- talet. Våra kunskaper om effekten av och kostnaden för olika åtgärder för energihushällning har ökat under detta decennium. Samtidigt har insikten om att det är nödvändigt att hushålla med energi fått allt vidare spridning.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 37

Dessa kunskaper och erfarenheter ger oss en grund för att utforma ett energihushållningsprogram för 1980-talet.

Målet för detta program bör vara att — med beaktande av samhälleliga mål och ekonomiska förutsättningar — nå lägsta möjliga nivå på energian- vändningen. Ansträngningarna bör särskilt riktas in på att minska oljean- vändningen.

En riktpunkt bör — med de förutsättningar som har givits — vara att inte överstiga de användningsniväer som jag kommer att ange i det följande.

Jag övergår nu till de principer och riktlinjer som jag anser bör tillämpas för energihushållningen under 1980—talet.

God tillgång till energi är en nödvändig förutsättning för att nå angelägna samhällsmål som t.ex. god tillväxt. full sysselsättning och regional balans. Energipolitiken — och därmed hushållningsprogrammet som en del därav — bör utformas så att uppnåendet av dessa mål underlättas. Vad jag nu har sagt innebär bl. a. att en ökad energianvändning för en ökad industripro- duktion för att t. ex. nå god tillväxt eller för regional balans inte står i strid mot våra strävanden för en god energihushållning.

Hushållningsprogrammet bör utformas bl.a. under hänsynstagande till de svaga grupperna i samhället. Vidare bör åtgärderna inom programmet medverka till bl.a. god miljö.

Programmet för energihushållning bör omfatta åtgärder som syftar till att nödvändig energi utnyttjas sa rationellt och effektivt som möjligt. Av grundläggande betydelse för en framgångsrik encrgihtrshållning är att ut- nyttja energislag anpassade för sina användningsområden.

En väsentlig princip för energihushållning är att så länge kostnaden för att spara en enhet energi inte är högre än kostnaden för att tillföra en enhet bör sparande väljas före tillförsel. lnom energipolitikens ram bör därför åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel. Erfaren- heter visar att det ofta kan kosta mindre att spara en enhet energi än att tillföra den. Därtill kommer att åtgärder för hushållning ofta leder till snabbare resultat än tillförselåtgärder.

Avvägningen mellan åtgärder för tillförsel och hushållning måste i stor utsträckning ske med hänsynstagande till de förhållanden som råder på lokal nivå. [ kommunerna görs också fortlöpande avvägningar av detta slag.

Avvägning av hushållningsåtgärder i byggnader mot åtgärder för tillför- sel kan vara aktuell t.ex. när möjlighet finns att utnyttja spillvärme för uppvärmning av byggnader. Motsvarande kan gälla sparinsatscr i byggna- der i sådana omräden som försörjs eller kan väntas försörjas med fjärr- värme särskilt när värmeproduktionen sker med kraftvärmeverk.

Energihushållningsprogrammet bör omfatta energianvändningen inom alla samhällssektorer. Det bör vidare omfatta både nya och befintliga byggnader. anläggningar m.m. Programmet bör också omfatta åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushållning.

Prop. l980/Slz90 Bilagal Industridepartementet 38

Energihushållningssynpunkter bör också få en vidgad betydelse för sam— hällsplaneringen i stort. Detta innebär bl. a. att vi bör försöka åstadkomma en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportar— betet för arbets- och serviceresor blir så litet som möjligt utan att detta inkräktar på möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö eller ända- målsenlig regional utveckling.

Tyngdpunkten i hushållningsprogrammet bör mot bakgrund av nödvän- digheten att snabbt minska oljeberoendet ligga på åtgärder med effekt på kort- och medellång sikt. Möjligheter till hushållning genom enkla åtgärder av drifts— och underhållskaraktär bör tas till vara. Dessa möjligheter är särskilt stora inom byggnader och näringslivets processer.

De mest långsiktiga åtgärderna vidtas inom ramen för det statliga energi- forskningsprogrammet för att ta fram ny energisnål teknik. Det är angelä- get att de hushållningsåtgärder som genomförs under 1980-talet underlättar möjligheterna att senare införa sådan teknik.

En väsentlig del av hushållningsprogrammet bör vara att nya byggnader. anläggningar. motorfordon m.m. uppförs eller tillverkas under beaktande av de energihushållningskrav som ställs mot bakgrund av förutsedda kost- nader fö.r energi. Särskilt väsentligt är att detta arbete kommer igång snabbt beträffande byggnader och anläggningar. som har lång livslängd och som uppförs i stort antal samt där mera väsentliga hushållningsresultat kan uppnås. Detta innebär att sådana åtgärder är särskilt betydelsefulla inom sektorn bostäder. service. m.m. där energin huvudsakligen används för uppvärmning av byggnader vilka i regel har en betydligt längre livs- längd än anläggningarna m. m. inom andra sektorer.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl. myndigheter planerar de åtgärder som bör vidtas vid ett plötsligt avbrott i vår energitillförsel. Dessa åtgärder. som har karaktären av krisåtgärder. ingår inte i det energihushåll— ningsprogram som jag nu föreslår.

Förutsättningarna för energihushållning inom användningssektorerna är olika. Detta bör beaktas vid utformningen av hushållningsprogrammet. lnom industrin och bostäder. service m.m. finns stora möjligheter till energihushållning. Tyngdpunkten i det samlade programmet bör därför — vad avser åtgärder med befmtlig teknik — ligga på dessa sektorer. De resurser som satsas bör givetvis sättas in där de får störst effekt. lnom transportsektorn finns goda möjligheter att spara energi. Genom 1979 års trafikpolitiska beslut har riksdagen lagt fast riktlinjer för energihushållning- en inom denna sektor. Jag återkommer senare (avsnitt 4.5) till dessa riktlinjer och hur de bör utvecklas.

lnom de olika användningssektorerna bör programmet inriktas mot föl- jande områden.

Möjligheterna att hushålla med energi inom näringslivet är goda. Upp- gifter från SlND tyder på att årsförbrukningen av olja kan minskas med ytterligare 1 milj. ton fram till år 1985. i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 39

Det är viktigt att nya byggnader och anläggningar inom industrin utförs så att god energihushållning uppnås. Stora möjligheter till ökad energihus- hållning ftnns vid byte av utrustning m.m. Det är därför av vikt att ny energisnål teknik tas fram och introduceras så att näringslivet kan öka energieffektiviteten i produktionsapparaten vid nyanskaffningar av utrust- ning.

Erfarenheter från industriverkets rådgivningsverksamhet visar på stora möjligheter att hushålla med energi genom åtgärder av bl.a. drift- och underhållskaraktär. Arbetet för energihushållning inom industrin och nä- ringslivet i övrigt bör inriktas mot åtgärder som ger effekt på kort- och medellång sikt och mot att ta fram och introducera ny teknik.

lnom sektorn bostäder. service m.m. utnyttjas den huvudsakliga delen av den använda energin för uppvärmning av byggnader. Oljeberoendet för hela sektorn är drygt 70 %. För enbart uppvärmning är oljeberoendet ännu större. En viktig del av energihushållningsprogrammet bör avse åtgärder för att säkerställa att ny bebyggelse uppförs så energisnål som möjligt.

Flenalet av de byggnader som vi använder i dag kommer att användas i många år. Stora möjligheter att spara energi. särskilt olja, finns i det befintliga byggnadsbeståndet. Detta framgår av energihushållningsdelega- tionens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. En väsentlig del i hushållningsprogrammet bör därför gälla åtgärder i befintliga byggnader.

lnom transportsektorn är möjligheterna att genom investeringar minska energianvändningen mindre än inom övriga sektorer. Användningen av energi sker framför allt i personbilar och lastbilar. vilka jämfört med t. ex. byggnader har en relativt begränsad livslängd. lnom sektorn är huvudpro- blemet det nästan fullständiga oljeberoendet. Åtgärderna inom denna sek— tor bör mot bakgrund härav inriktas på att minska transportarbetet genom bättre organisation av transporterna och bättre planering av resandet. vilket kan resultera i bl.a. ökad samåkning. Åtgärderna bör också inriktas mot att begränsa energianvändningen genom övergång till mer energieffek— tiva transportmedel samt bättre framförande och underhåll av fordonen. Vidare bör åtgärder vidtas avseende tekniska förändringar i fordonens drivsystem och utrustning.

4.2.2 Styrmedel

Olika styrmedel kan sättas in för att påverka energianvändningen. Styr— medlen kan delas in i fyra huvudgrupper. nämligen dels direkt prispåver— kande medel som taxor, skatter och subventioner. dels administrativa styrmedel som direkt eller indirekt reglerar resurstilldelning och/eller re— sursanvändning. dels direkt statliga resursinsatser som t.ex. insatser för forskning och utveckling. dels information. utbildning och rådgivning.

Åtgärder som syftar till att förändra attityder verkar starkast på längre sikt. Restriktioner och förbud beträffande bl. a. hushållens och företagens

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 40

energianvändning kan användas som medel bl. a. för styrning på kort sikt. exempelvis vid törsörjningskriser. Regleringar — iform av t. ex. normer — avseende byggnaders och anläggningars energiegenskaper verkar också på kort sikt. men spareffekterna uppkommer framför allt på längre sikt allt eftersom andelen byggnader m.m. som har uppförts enligt de nya reglerna blir större.

Redan nedlagda resurser i byggnader. maskiner. apparater och trans- portmedel skapar bindningar. De medför att det inte lönar sig att göra omställningar vid prisändringar som betraktas som tillfälliga. Även anpass- ning till bestående förändringar i priser och produktionskostnader sker relativt långsamt. Prisstyrning inom energisektorn torde således påverka energianvändningen framför allt på medellång och lång sikt. Senare års undersökningar tyder emellertid på att energieftcrfrågans priskänslighet är högre än vad man tidigare har antagit. Internationellt anses antaganden om en priselasticitet på 0.l5 på kort sikt och minst 0.5 på längre sikt som rimliga. Att priskänsligheten har ökat är också naturligt med hänsyn till att energikostnadernas andel av de totala kostnaderna vuxit markant. Prisin- strumentet blir därmed ett viktigt medel i energipolitiken.

En fördel med prisstyrning genom t. ex. skattebelastning är att energian- vändarna får möjlighet att själva ta ställning till om energihushållningsåt- gärder skall vidtas eller inte och var eventuella åtgärder skall vidtas genom att väga kostnaderna för åtgärderna mot värdet av effekterna av dessa.

De styrmedel. som har använts hittills i Sverige. har i huvudsak varit prispåverkande åtgärder — framför allt ekonomiskt stöd till energibespa- rande åtgärder — statliga resursinsatser samt information. En regleringsåt- gärd har varit införandet av bestämmelserna om energihushållning i Svensk byggnorm l975 (SBN 1975). De skatter som finns inom energiom- rådet var under lång tid motiverade av andra skäl än energipolitiska. Under senare tid har dock förändringar av energiskatten i allt högre utsträckning genomförts för att stimulera hushållning med energi.

Jag går nu över till att behandla de styrmedel somjag anser bör användas för energihushållningen under 1980-talet.

Det pris som cnergianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för benägenheten att vidta encrgihushållningsåtgärder. Därvid har — förutom kunskap om dagens energipriser inkl. skatt — bedömningar av den framtida prisutvecklingen betydelse.

Enligt min mening bör en viktig utgångspunkt för energihushållningen under l980-talet vara att cnergianvändarna får betala ett pris för att utnytt- ja olika energislag vilket så mycket som möjligt avspeglar de samhällseko- nomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Även sådana samhällsekonomiska kostnader för energianvändningen som inte drabbar användaren direkt bör så långt möjligt inkluderas. Det bör emeller- tid framhållas att det kan vara svårt att fastställa de samhällsekonomiska kostnaderna. Strävan bör dock vara att genomföra de energihushållnings- åtgärder. som är samhällsekonomiskt motiverade.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 41

Ur energianvändarnas synvinkel är det naturligtvis summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energianvändningen. Underlag för beslut om energiskattens utformning och taxe- och prissättning inom energiområdet tas f.n. fram av två utredningar. nämligen utredningen (B l979:()6) om beskattningen av energi och utredningentl 1980: ()7) om principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Jag återkom- mer till dessa frågor i det följande (avsnitt 4.2.3).

Under 1980-talet bör enligt min mening priset användas mer medvetet för att uppnå en god energihushållning. Flera bedömare anser att vi måste räkna med en genomsnittlig årlig real ökning av priset på energi. framför allt på olja. under 1980-talet. lndustriverket räknar med en genomsnittlig real oljeprisstegring av 2 % per år. Motsvarande bedömning för el är I % per år. Jag finner inte skäl att frångå denna bedömning. Av uttalanden i prop. l979/801l50 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret l980/8l. m.m. (bil. l s. 20) framgår att regeringen avser att med hjälp av beskattningen åstadkomma en successivt höjd prisnivå på energi. Genom att cnergianvändarna informeras om att energin successivt kommer att bli allt dyrare. oavsett eventuella tillfälliga variationer i t. ex. oljepriserna. skapas en stabil grund för deras planering av fortsatta insatser för energihushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja höjs. Enligt vad jag har erfarit kommer också chefen för bud- getdepartementet att i annat sammanhang föreslå höjning av den allmänna energiskatten på olja. Jag räknar med att dessa höjningar stimulerar till ökad energihushållning och användning av andra bränslen än olja. Jag återkommer till frågan om skatten på energi (avsnitt 4.2.3).

Effekterna på energianvändningen av förändringar i priser och skatter på energi uppkommer. som jag har framhållit. framför allt på medellång och lång sikt. De stora prishöjningar som har skett på framför allt olja sedan oljekrisen 1973—1974 har påverkat energianvändningen under l970-talet och kan tillsammans med förväntade framtida höjningar av priset väntas ge allt större effekt på energianvändningen under 1980-talet.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att nya byggnader. anläggning- ar. transportmedel m.m. utformas med beaktande av krav på god energi- hushållning. Detta utgör en viktig del av hushållningsprogrammet under 1980-talet. Ett styrmedel för att säkerställa detta — i de fall ökade priser inte kan väntas ge erforderliga resultat — är någon form av reglering. Regleringen kan vara tvingande eller t.ex. ske i form av frivilliga överens- kommelser.

Ny industriell verksamhet. liksom väsentlig utvidgning av sådan verk- samhet. är sedan den I juli 1975 prövningspliktig också från energihushåll- ningssynpunkt enligt [36 a & byggnadslagen (l947: 385. paragrafen ändrad senast l97612l3). Staten kan enligt denna lag pröva bl.a. energihushåll- ningen hos vissa större energianvändare vid nyanläggning eller utvidgning

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 42

av verksamheten. Även energiomvandlande anläggningar omfattas av prövningsplikten. ljuli 1979 tillkallades en särskild utredare (l l979: l3) för att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energihus- hållning. Utredaren har bl. a. att pröva och lägga fram förslag till en särskild lag för energihushållning inom näringslivet. Om utredaren finner att en sådan lag bör komma till stånd bör enligt direktiven den nuvarande energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit planerar utredaren att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

En tvingande regleringsåtgärd för byggnader är införandet av bestäm- melserna om energihushållning i SBN l975. Dessa regler trädde i kraft år 1977.

En regleringsåtgärd av frivillig karaktär är de riktlinjer om nya personbi- lars bränsleförbrukning varom riksdagen fattade beslut våren 1979. Tran- sportrådet har med anledning härav fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med personbilsleverantörer. Förhandlingarna är inriktade på att ingå överenskommelser med personbilsleverantörerna som möjliggör att den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar år l985 inte överstiger ca 0.85 liter per mil.

Stora bindningar skapas vid uppförande. tillverkning och inköp av nya byggnader. anläggningar och transportmedel. Det är därför en väsentlig uppgift för ansvariga myndigheter att se till att gällande bestämmelser och anvisningar m.m.. som syftar till att nya byggnader och anläggningar m.m. blir så energisnåla som möjligt. löpande ses över.

Forskning och utveckling som syftar till att ta fram ny energieffektiv teknik är också en väsentlig uppgift under 1980-talet. Chefen för industri- departementet kommer i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om ett omfattande program för forskning och utveckling inom energiområdet. Programmet omfattar betydande resurser för forskning och utveckling för effektivare energianvändning inom olika samhällssektorer.

För energihushållning i befintliga byggnader och anläggningar bör inrikt- ningen av styrmedlen vara följande.

De kraftiga prisstegringarna på olja under 1970-talet har medfört att allt fler hushållningsåtgärder har blivit lönsamma. Dessa prisstegringar medför också att många åtgärder som tidigare inte'har bedömts vara lönsamma kan bli aktuella för genomförande. Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida prisutvecklingen torde påverka energianvändningen inom industrin i högre grad än inom sektorerna för transport och bostäder. service m. m. Industrins benägenhet att vidta energihushållningsåtgärder påverkas i stor utsträckning av bedömingar om energipriset. Detta gäller särskilt de- energiintensiva branscherna. vilka svarar för större delen av industrins energianvändning. De risker som det stora oljeberoendet med- för borde också få företagen att i allt högre grad betrakta investeringar och andra åtgärder. som kan minska känsligheten för prishöjningar och för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 43

störningar i tillförseln av olja. som strategiska och av betydelse för företa- gets överlevnad på sikt. Detta innebär att lägre krav på lönsamhet än eljest bör kunna accepteras för sådana investeringar och att ekonomiskt stöd för investeringar inte längre är nödvändigt i samma utsträckning som tidigare. Riksdagen har mot denna bakgrund beslutat (prop. 1980/81: 20 bil, 13. NU 1980/81: 18. rskr 1980/81:99) att det slag av bidrag som har utgått sedan år 1974 för energibesparande åtgärder inom näringslivet inte skall lämnas för huvudparten av åtgärder som rör byggnader och processer efter utgången av år 1980. Utgångspunkten bör vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för sin energihushållning.

Genom de insatser som hittills har vidtagits för att hushålla med energin har vidare avsevärda kunskaper och erfarenheter samlats om olika hus- hållningsåtgärder och om möjligheterna att genomföra åtgärder inom olika branscher m.m. Ett led i en ändrad inriktning av statens stöd till energibe- sparande åtgärder inom näringslivet bör därför vara att stödet i ökad utsträckning förs över till insatser för att öka intresset för energihushåll- ning samt sprida insamlade kunskaper och erfarenheter bl. a. genom infor- mation. rådgivning och utbildning. Denna verksamhet får särskilt stor betydelse för mindre och medelstora företag vilkas energikostnader i regel utgör en mindre andel av företagets totala kostnader och vilkas möjligheter att hålla egen personal för energihushållningsuppgifter är mer begränsade.

De statliga styrmedlen bör för industrin också inriktas på att stödja införandet och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har bl. a. mot bakgrund härav nyligen (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr 1980/811100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. Stödet skall finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Stödet omfattar bl. a. prototyper och demonstrationsan- läggningar som är inriktade på att ersätta olja eller spara energi och fullskalcanläggningar.

De styrmedel som jag nu föreslår torde enligt vad som f.n. kan bedömas i huvudsak inte behöva ändras innan hushållningsprogrammet i sin helhet omprövas. Jag föreslår i det följande att omprövningen skall ske omkring år 1985. I samband med ställningstaganden till de förslag. som utredningen om styrmedel rörande näringslivets energihushållning m.m. kan komma att lägga fram. bör enligt min mening en översyn av styråtgärderna ske.

lnom sektorn bostäder. service m.m. svarar uppvärmning av byggnader för den huvudsakliga delen av energianvändningen. Styrmedlen för hus- hållning i befintliga byggnader bör därför rikta sig till främst fastighetsäga— re och boende. Kommunerna har viktiga uppgifter för genomförandet av energisparandet i befintlig bebyggelse. Kommunernas arbete måste under- lättas.

De stigande energipriserna medför att många hushållningsåtgärder är lönsamma. Energihushållningsdelegationen konstaterar bl.a. i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att resultatet av flera

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 44

undersökningar som har initierats av delegationen tyder på att den fastig- hetsekonomiska lönsamheten för energisparande åtgärder i byggnader nu- mera är relativt god även utan bidrag. En rad sparåtgärder är såväl fastig- hetsekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Bidrag till energibe- sparande åtgärder i byggnader behövs därför enligt delegationen inte Iängre. Vid rådande läge på kapitalmarknaden med knapphet på kapital särskilt för hushållens investeringar kan dock många encrgihushällningsåt- gärder komma att hindras på grund av finansieringssvårigheter. Chefen för bostadsdepartementet kommer mot bakgrund härav enligt vad jag har erfarit att lämna förslag till förändringar av energisparstödet.

Liksom inom näringslivssektorn gäller att den kunskap som har samlats under 1970-talet om möjligheterna att genomföra åtgärder för energi- hushållning och åtgärdernas effekter bör föras ut till dem som kan påverka energianvändningen. Detta gäller — inom sektorn bostäder. service m.m. — framför allt dem som arbetar med förvaltning och drift av byggnader. Dessutom är det viktigt att största möjliga effekt av det statliga ekonomis- ka stödet erhålls. Detta kan åstadkommas bl.a. genom att råd och informa- tion ges till cnergianvändarna om de mest lämpliga hushållningsåtgär— derna. Chefen för bostadsdepartementet kommer, enligt vad jag har in- hämtat. att senare föreslå åtgärder inom dessa områden i syfte att öka effektiviteten i energisparandet i bostäder m.m.

Viktiga åtgärder för energihushållning inom transportsektorn liksom inom övriga energianvändningsområden är — förutom ändamålsenliga energipriser -— informations- och rådgivningsåtgärder.

Stat och kommun har — när det gäller energihushållningen — ett dubbelt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättningarna för energianvändning i hela samhället. dels ansvarar för att energianvänd- ningen inom egna verksamheten är sa effektiv som möjligt samt för att pröva ny teknik. Kommunernas arbete har stor betydelse för möjligheter- na att genomföra planerade åtgärder för energihushållning inom befmtlig bebyggelse.

Inriktningen av styrmedlen för 1980-talets energihushållning kan sam- manfattas pä följande sätt. Utgångspunkten bör vara en prissättning — inkl. skatt — som speglar målen inom energipolitiken. Därutöver bör tyngdpunkten ligga på rådgivning. utbildning och information. ekonomiskt stöd för spar-åtgärder i befmtlig bebyggelse och stöd till introduktion och kommersialisering av ny energihushållande teknik. Även styrmedel av regleringskaraktär bör kunna utnyttjas bl.a. för att säkerställa att nya anläggningar m.m. uppförs så energisnåla som möjligt. Restriktioner och förbud däremot bör användas med yttersta sparsamhet. Under krisperio- der kan dock givetvis åtgärder av denna typ bli aktuella. Detta innebär att inriktningen av styrmedlen ändras så att prisstyrning samt rådgivning. utbildning och information får större tyngd framöver.

Stöd till forskning och utveckling av ny energihushållande teknik bör

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 45

också lämnas. Dessa insatser torde dock ha sin största betydelse för energianvändningen framför allt efter 1980-talet. Jag återkommer i det följande till bl.a. frågor rörande utbildning. provning och skatter inom energiområdet.

Jag återkommer också i det följande (kapitel 12) till kommunernas Upp- gifter inom ramen för bestämmelserna i lagen (l977z439) om kommunal energiplancring.

Det energihushällningsprogram. som jag föreslår. bör gälla under 1980- talet. Energipolitiken bedrivs i en dynamisk omgivning. Det innebär att en fonlöpande uppföljning av programmet är nödvändig för att garantera att det står i överensstämmelse med de energipolitiska målen. Denna kan bl.a. ske i samband med den årliga budgetprövningen. För att ytterligare garantera att de resurser som satsas på programmet ger uttryck för en rimlig avvägning bör en omprövning av programmet ske omkring år 1985. Detta bör också ske mot bakgrund av att inriktningen i programmet kan behöva stämmas av mot ändrade förhållanden inom energiområdet m.m.

Energihushållningsprogrammet omfattar flera åtgärder som administre- ras av olika myndigheter. Det bör ingå som en naturlig del i dessa myndig- heters ordinarie verksamhet att dels löpande följa programmet, dels ta fram underlag för utvärdering av energihushållningsåtgärderna så att mate- rial för omprövning av programmet finns tillgängligt i sådan tid att denna kan ske omkring år 1985.

Det är väsentligt att uppgifter om olika styrmedels effekter på energian- vändningen och också andra effekter tas fram inför utvärderingen. Likaså bör uppgifter om uppskattade kostnader för aktuella åtgärder. eventuella övriga synpunkter och förslag till förändringar tas fram.

En del av utvärderingsarbetet bör bestå i att ta fram statistiska uppgifter om effekterna på energianvändningen av hushållningsarbetet. Jag behand- lar frågan om behovet av bättre statistik inom energiområdet i det följande (avsnitt 5.3).

Många industriländer har under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder för att minska sitt behov av importerad olja. En åtgärd härvidlag är att hushålla med energin. Sveriges internationella samarbete om energi- hushållning sker framför allt inom ramen för arbetet inom det internatio- nella energiorganet IEA.' De s.k. principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom organisationen i oktober 1977 omfattar. vilket framgår av vadjag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2). bl. a. att hålla energipri- serna på en sådan nivå att energihushållning och utveckling av alternativ till oljan uppmuntras samt kraftigt förstärkta åtgärder rörande energi- hushållning i syfte att begränsa ökningen i efterfrågan på energi i förhållan- de till den ekonomiska tillväxten.

' [EA = International Energy Agency (jfr avsnitt 2.2)

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 46

Samarbete rörande energihushållning pågår löpande inom IEA. Sverige deltar i detta arbete. Samarbetet omfattar utarbetande av förslag till rikt— linjer. informationsutbyte och konkreta samarbetsprojekt. Särskilda rikt- linjer för en förstärkt energihushållning har antagits av ministermötet i december 1980 och en rapport rörande energihushållning publiceras inom kort.

Samarbete med andra länder i energihushållningsfrågor pågår också inom andra internationella organ såsom t. ex. ECE.2

Genom en ökad samverkan med våra grannländer kan många värdefulla erfarenheter inom energihushållningsområdet tas till vara. Under år 1980 har det nordiska samarbetet rörande olika delar av energiområdet intensi- fierats. Enligt de riktlinjer, som de nordiska encrgiministrarna har lagt fast för detta samarbete. pågår inom energihushållningsomrädet bl.a. arbete med att sammanställa de olika slag av styrmedel som de nordiska länderna har infört och de erfarenheter av dessa styrmedel som har vunnits.

Jag anser att ett samarbete med andra länder för ökad energihushållning är värdefullt. Det fortsatta arbetet för att spara energi i Sverige bör bedri- vas i internationell samverkan.

Jag går nu över till att beröra vissa frågor om utbildning och provning inom energiområdet.

Frågan om utbildning inom energiområdet har behandlats av bl.a. utred- ningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds [ 1980: 16) De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan och av energihushållningsdelegationen i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse.

I det förstnämnda betänkandet föreslås bl. a. att regeringen bör uppmana de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsendet att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läropla- ner och motsvarande. 1 betänkandet betonas ocksä betydelsen av tillgång- en på kvalificerade forskare. Det framhålls att denna tillgång är och kom- mer att bli mycket begränsad på flera områden. Universiteten och högsko- lorna bör därför bl. a. uppmuntras till ökad forskarutbildning inom aktuella ämnesområden. Styrelsen för teknisk utveckling och naturvetenskapliga forskningsrådet bör vidare enligt utredningen känna ett ansvar att stimule- ra och stödja dcn långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet.

Energihushållningsdelegationen framhåller i sin rapport bl.a. att ökade utbildningsinsatscr erfordras för att möjliggöra uppbyggnaden av resurser för planerings-. besiktnings- och rådgivningsverksamhet samt för genom- förande av energisparåtgärder. Behovet av insatser gäller bl.a. driftteknisk utbildning i gymnasieskolan och högskoleutbildning för driftpersonal.

Förslag rörande fort- och vidareutbildning inom energiområdet har ock- så lagts fram av bl.a. myndighctsorganisationsutredningen och energi- hushållningsdelcgationcn.

: ECE = Economic Commission for Europe

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 47

De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen rörande utbildning från myndighetsorganisationsutredningen framhåller i regel betydelsen av utbildning i energifrågor.

För egen del bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmålcn. Ett ökat utnyttjande av nya energislag såsom fasta bränslen och solvärme kan också komma att kräva utbildningsinsatser. Utvecklingen beträffande teknik. utrustning. nya energislag m.m. har varit och förväntas bli snabb inom energiområdet. Stora behov av utbildning finns därför. Behov finns på alla utbildningsni- våer. Utbildning behövs bl. a. dels för yrkesverksamma som arbetar med att uppföra nya'byggnader och anläggningar. dels för dem som arbetar med drift och underhåll av byggnader. anläggningar och utrustning, dels för dem som arbetar med forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområ- det inkl. energirelaterad grundforskning. Dessutom behöver olika slag av beslutsfattare. som kan påverka utformningen av byggnader och utrust- ning. drift och underhåll. fortbildas i energihushållningsfrågor. Härutöver finns ett behov av att utbilda allmänheten till att använda energi rationellt. Mot bakgrund härav serjag en ändamålsenlig utbildning på alla nivåer som en viktig del i energihushållningsprogrammet.

Efter det att regeringen har fastställt läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan och därvid angivit mål och riktlinjer för verksamheten ankommer det på skolöverstyrelsen att tillse att utbildningen ifråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas och utvecklas i takt med utveck- lingen inom samhället. Skolöverstyrelsen har vidtagit olika åtgärder mot bakgrund av att cnergifrågorna har fått ökad tyngd. Enligt vad jag har inhämtat är överstyrelsens arbete inriktat på att dels ta fram nya encrgiin- riktade utbildningslinjer m.m., dels anpassa befintliga utbildningar så att grundläggande energiutbildning införs i ökad utsträckning i aktuella yrkes- utbildningar och tekniska utbildningar samt att successivt öka medveten- heten hos eleverna om energifrågornas betydelse.

För grundskolan gäller en ny läroplan fr.o.m. läsåret 1982/83. Denna innebär en förstärkning av de naturvetenskapliga och tekniska ämnena jämfört med tidigare läroplan. Eleverna skall få kunskap bl.a. om vår energiförsörjning. olika energiformer och energiomvandlingar samt tek- niska tillämpningar.

På gymnasieskolan har en ny tvåårig drift- och underhållsteknisk linje inrättats fr.o.m. läsåret 1978/79. Merparten av platserna på linjen avser en energiteknisk gren där utbildningen specialiseras mot kraft- och värmetek- nik, fastighetsteknik samt vatten- och avloppsteknik. Förslag om att inrät- ta en särskild VVS-teknisk gren på gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje har också lagts fram av skolöverstyrelsen och ytterligare förslag förbereds. Fortbildning i energifrågor av lärare i naturvetenskapliga ämnen planeras. Av vadjag nu har anfört framgår att arbete pågår med att anpassa utbildningen i grund- och gymnasieskolan till energifrågornas ökade aktua-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 48

litet. Enligt vad jag har inhämtat har en utbildning för drifttekniker och driftingenjörer också startats på högskolenivå fr.o.m. läsåret 1980/Sl.

Det är enligt min mening av stor vikt att — som nu sker — arbete med att föra in energifrågorna i utbildningen bedrivs fortlöpande så att nya rön och erfarenheter kontinuerligt kan föras in i utbildningen.

Det är också viktigt att de som har lämnat skolan och är yrkesverk- samma kan bibringas energikunskap. Detta gäller särskilt dem som arbetar inom områden där nya bestämmelser, anvisningar. ny teknik m.m. har kommit fram med anledning av utvecklingen inom energiområdet under l970—talet. Det föreligger därför stora krav på resurser för fort- och vidare- utbildning. Jag kommer i det följande (avsnitt 4.3.3) att lägga fram förslag om ett program för sådan utbildning.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.4. l) att beröra frågan om resurser på forskarnivå.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare enligt vad jag har erfarit att senare behandla frågan om eneriginriktad utbildning inom bebyg- gelsesektorn och lägga fram förslag som syftar till att förbättra denna utbildning.

Provning av olika tekniska egenskaper hos energisparande utrustning kan vara ett viktigt inslag i vissa av de nämnda styrmedlen för energihus- hållning. Sådan provning kan t.ex. ge underlag för konsumentinriktad information om olika produkter eller vara en förutsättning för typgodkän- nande av en produkt. Utvecklingen inom energiområdet kan väntas medfö- ra att behovet av sådan provning ökar genom att ett stort antal nya produkter avsedda såväl för industriella tillämpningar som för enskilda konsumenter kan väntas komma fram inom energiområdet under en följd av år framöver.

Mot den bakgrunden tillsattes i november är 1978 en särskild utredare med uppdrag att bl.a. bedöma behovet av metoder. kompetens och re- surser för provning inom det energitekniska området samt lämna förslag till eventuella erforderliga åtgärder från samhällets sida. Utredaren antog namnet energiprovningsutredningen. Uppdraget redovisades ijuni 1980 i betänkandet (Ds ] 1980: 12) Provning för bättre energihushållning. En sam- manfattning av betänkandet och av remissinstansernas synpunkter fram- går av bilaga l.2.

Energiprovningsutredningen har bedömt det angeläget att energiegen- skaperna hos olika produkter kan fastställas och redovisas på ett objektivt sätt. särskilt när det gäller att utvärdera nya produkter som introduceras på marknaden för att spara energi eller ersätta olja.

I många fall saknas f. n. metoder föratt prova energiegenskaper liksom erforderliga ekonomiska resurser för att utveckla sådana metoder. Utred— ningen har mot denna bakgrund föreslagit att särskilda medel ställs till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder inom de ramar som anvisas för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 49

samt till energibesparande åtgärder. Medlen bör även täcka framtagning av prototyper till provningsutrustning.

Medelsbehovet bedöms av utredningen vara störst inom bygg- och vvs- sektom och beräknas där uppgå till 15 milj. kr. under treårsperioden 1981/ 82—1983/84. Förutom denna sektor behandlar utredningen transport- och industrisektorn samt jordbruk och trädgårdsnäring. Det totala medelsbe- hovet för utveckling av provningsmetoder uppskattas till 18.6 milj. kr. under nämnda period.

Som exempel på angelägna provningsmetoder inom bygg- och vvs- sektorn nämner utredningen enkla metoder för fältprovning av värmeiso- lering och lufttäthet i byggnader. metoder och utrustning för provning av förseglade fönsterrutor. värmepumpar, solvärmesystem. värmelager och värmekulvertar m.m. lnom industrisektorn finns enligt utredningen ett behov av enhetliga fältprovningsmetoder för att kunna utvärdera och dö- kumentera olika energibesparande åtgärder. Vidare bedömer utredningen att det finns behov att nyutveckla och komplettera befintliga provningsme- toder när det gäller bl.a. energibesparande tillbehör till personbilar och lastbilar. Behov av metoder och utrustning för bl.a. kvalitetsbestämning av biobränslen förutses också.

Ansvaret för beställning av och fördelning av medel för utveckling av provningsmetoder bör enligt utredningen läggas på statens råd för bygg- nadsforskning när det gäller bygg- och vvs-sektorn. på statens industriverk när det gäller industriell utrustning. biobränslen. jordbruk och trädgårds- näring samt på transportrådet när det gäller transportmedel. Metodutveck- lingen bör i första hand genomföras vid statliga provningsinstitutioncr ochi andra hand vid statliga eller enskilda forskningsorgan. företag eller branschorgan.

Utredningen föreslår vidare att planering och initiering av metodutveck- ling inom resp. sektor bör ske i samarbete mellan föreskrivande myndighe- ter. introduktionsstödjande och forskningsplanerande organ samt prov- ningsinstitutioner. Vissa samordningsuppgifter bör dessutom tilldelas ett organ för varje område för att underlätta dels genomförandet av metod- utvecklingen och resursuppbyggnaden för energiprovningen. dels den lö- pande energiprovningen. Utredningen föreslår att statens provningsanstalt och AB Svensk Bilprovning ges sådana uppgifter för bygg- och vvs- sektorn resp. transportsektorn.

Ett samarbete med andra länder är enligt utredningen väsentligt för att skapa förutsättningar dels för en rationell arbetsfördelning mellan olika länder. dels för en internationell samordning av provningsmetoder.

När det gäller finansiering av investeringar i provningsutrustning och principer för täckning av kostnaderna för energiprovning lämnar utred— ningen inte några förslag till ändring av den ordning som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Remissinstanserna bedömer provning som ett betydelsefullt medel för 5 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 50

att åtgärder för energihushållning och de omställningar inom energiområ- det. som är att vänta. skall bli effektiva. Samtliga remissinstanser instäm- mer i utredningens bedömning att energiprovningsmetoder behöver ut- vecklas och är positiva till att särskilda medel avsätts härför. Behovet av en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den enskilde att göra felinvesteringar i produkter.-som uppges ha vissa angivna egenskaper framhålls av bl. a. energisparkommittén. Oljeersättningsdelega- tionen och Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för energiproduktion- forskning framför att avsaknaden av provning'i många fall kan vara ett hinder för införande av ny energiteknik.

lnga remissinstanser reser några invändningar mot energiprovningsut- redningens förslag till finansering av metodutvecklingen. Bl.a. riksrevi- sionsverket tillstyrker förslaget att medel ställs till förfogande genom mot- svarande omfördelning från andra direkta bidrag till energibesparande åtgärder. Verket konstaterar härvid att den föreslagna provningsmetodut- vccklingen berör såväl industri-. som jordbruks-. bostads- och kommuni- kationsdepartementens verksamhetsområden.

Behovet av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika länder understryks av bl.a. konsumentverkct. statens planverk. statens väg- och tralikinstitut och statens institut för byggnadsforskning. Energi- sparkommittén och AB Svensk Bilprovning instämmer i utredningens syn- punkter vad gäller fördelning av utvecklingsarbetet mellan olika länder.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att behov av utveckling av provningsmetoder föreligger inom främst bygg- och vvs- sektorn. Bl. a. bedöms utvecklingen av fältprovningsmetoder som angelä- gen och väsentlig för att kontrollera att god energihushållning uppnås i de färdiga byggnaderna.

För egen del anser jag att det är angeläget att den betydande tekniska omställningen som sker och kan väntas ske under de närmaste åren inom energiområdet äger rum med effektivt utnyttjande av tillgänglig teknik och under hushållning med resurser av olika slag. Ett hjälpmedel för att åstad- komma detta är enligt min uppfattning en väl fungerade teknisk provnings- och kontrollverksamhet.

Teknisk provning förekommer inom energiområdet i flera olika samman- hang. Resurser för sådan provning har byggts tipp i samhällets regi vid bl.a. statens provningsanstalt. Utvecklingen inom energiområdet kommer emellertid att ställa delvis nya krav på provningsresurser och provnings— metoder.

Mot denna bakgrund delar jag utredningens allmänna bedömning att särskilda insatser behöver göras i första hand för att utveckla nya prov- ningsmetoder och prototyper till provningsutrustning. Särskilda medel bör därför ställas till förfogande för ändamålet ur de ramar som görs tillgäng- liga för energitcknisk forskning och utveckling och för energihushållnings- åtgärder inom olika samhällssektorer. ] likhet med utredningen anser jag

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 5!

att verksamheten bör ges en encrgipolitisk inriktning och samordnas med övriga energipolitiskt inriktade åtgärder inom resp. sektor. De förslag i övrigt beträffande uppläggning. inriktning och samordning av verksamhe- ten som framförts av utredningen finner jag i huvudsak välgrundade. I denna fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations-. jord- bruks-. handels-. bostads- och industridepartementen. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 4.3 och 4.4). Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt l5.2.3.8) att i samband med sin redovisning av sitt förslag till nytt treårigt energiforskningsprogram behandla frågan om stöd till utveckling av energiprovningsmetoder inom ramen för detta program.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta tipp frågan om medel för utveckling av provningsmetoder m.m. inom bygg- och vvs- sektorn.

4.2.3 Energibexk(inningen

Det pris energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för deras benägenhet att hushålla med energi framför allt på något längre sikt.

Såväl prisnivå som tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt före- tag som säljer eller distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning inte möjlighet att direkt besluta om hur taxor. priser och tariffer inom energiområdet skall utformas. Prissättningen inom energiområdet kan därför inte med gällande ordning ses som ett energipolitiskt styrmedel som står till statsmakternas förfogande. Priset sätts av de företag som tillhandahåller energin. Att staten genom sådana instrument som prisöver- vakning eller prisreglering har vissa generella möjligheter att påverka prisbildningen. vilka givetvis utnyttjas även inom energiområdet. ändrar inte detta grundläggande förhållande.

Ur energianvändarnas synvinkel och från energisparsynpunkt är det summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energian- vändningen. Encrgibeskattningen utgör till skillnad från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som staten direkt förfogar över.

I skattesystemet ingår ett flertal indirekta skatter som rör energiområ- det. Denna beskattning omfattar f. n. allmän energiskatt på bensin. motor- brännolja. eldningsolja. kolbränslen och elkraft. särskilda skatter på ben- sin och gasol. mervärdeskatt på vissa andra bränslen än sådana som omfattas av den allmänna energiskatten. kilometerskatt som har ersatt skatter som tidigare har utgått på motorbrännolja. samt slutligen särskild beredskapsavgift på bensin och mineraloljor.

Energiskatten har f.n. väsentligen en av statslinansiclla skäl motiverad utformning. Ursprungligen infördes skatter på motorbränslen liksom på innehav av motorfordon för att finansiera vägväsendets utbyggnad och underhåll. Den allmänna energiskatten infördes år l957 av delvis energipo-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 52

litiska skäl. men den är numera närmast att betrakta som ett komplement till mervärdeskatten.

Den särskilda beredskapsavgiften har till syfte att finansiera beredskaps- lagring av oljeprodukter. stöd till prospektering efter olja och naturgas samt stöd för åtgärder för att ersätta olja.

Skatten på energi är en kostnad för alla energianvändare. Energiskattens fördyrande effekt på näringslivets bränsle- och elförbrukning har dock minskats genom en särskild lagstiftning om nedsättning av energiskatt för trädgårdsnäringen och industrin. 'l'rädgårdsnäringen har enligt gällande bestämmelser nedsättning till 15% av skatten på elkraft och bränslen. För industriell tillverkning innebär nedsättningen att skattebeloppet inte får överstiga 3% av de tillverkade produkternas försäljningvärde fritt fabrik. Föreligger särskilda skäl kan regeringen för visst företag medge nedsätt- ning utöver vad som följer av treprocentsregeln. De mest energikrävande industriernas skattebelastning har genom sådana beslut av regeringen i praktiken begränsats till f. n. 13% av försäljningsvärdct. Dessutom gäller att industrins förbrukning av elkraft utöver 40000 kWh per år belastas med energiskatt om 3 öre per kWh mot 4 öre för annan förbrukning. Minskning- en av skattebclastningen genom olika nedsättningsrcgler minskar motiven för energihushållning.

Det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt för industrin utöver den lagstadgade gränsen på 39%. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan övervägas att begränsa den nuvarande nedsättningen enligt regering- ens beslut. Ett sådant övervägande bör dock ske i anslutning till övervä- ganden om industri— och regionalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdcpartcmcntct avser att ta upp denna fråga vid beredning av ären- den om sådan nedsättning för kommande år.

På elenergi och bränslen. som används som material för reduktionsända- mål eller för andra ändamål som innebär att de råvaror som utnyttjas i en process omvandlas till produkter med högre energiinnehåll. utgår inte energiskatt.

De nu gällande skattesatserna för de viktigare energibärarna framgår av tabell 4.2.

Tabell 4.2 Energiskatter och heredskapsavgifter

Energibärare Bensinskatt Energiskatt Beredskaps- Summa

111. m. avgift Bensin I I.? öre.-'I 34 öre/"I I7 öre/l I64 öref'l Motoralko- 39 öre/'I 34 öre/"l 73 öre.-"'I holcr Stenkol lZ kr./ton lZ kr.!ton Stenkols- 6 kr.,-"ton (» kr...-'"'ton stybb o. d.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 53

Energibärare Bensinskatt Energiskatt Beredskaps- Summa m. m. avgift

Koks och 14 kr./ton 14 kr./ton koksbri- ketter Motor- 130 kr./ml 66 kr./nrl 196 kr./m3 brännoljor. eldnings- och

bunkeroljor

Gasol 29 öre/1 53 öre/l 82 öre/[ Elektri- 4 öre/kWh' 4 öre/kWh' citet

'3 öre/kWh för den andel av elförbrukningen inom industriell tillverkning som överstiger 40000 kWh per år.

För att belysa energibeskattningens relativa effekt för olika grupper av användare och för kostnaden för att utnyttja olika energislag är det nöd- vändigt att räkna om skattebelastningcn till ett enhetligt mått. Av tabell 4.3 framgår dels hur hög skatten ungefärligen är i procent av priset före skatt på de viktigare energislagen. dvs. i hur hög grad den ökar energianvändar- nas kostnader. dels skattcns storlek i förhållande till energiinnehållet. räknat i kilowattimmar. hos olika energibärare.

Tabell 4.3 Energiskatt i förhållande till energipris och energiinnehåll

Energislag Pris Energiskattens Energiskatt före ungefärliga i öre per kWh skatt storlek i % av energiinnehåll

priset på olika energislag före skatt Bensin 162 öre/1 ca 101 (ca 90)| 18.7 (16.8)| Stenkol 270 kr./ton ca 4 0.2 Motorbrännoljor. eldningsoljor 957— l408 14—20 (9— 14) Ca 1.9 och bunkeroljor kr./m3 (ca 1.3)I Elektricitet . (hushållsabonnenter) 18—27 öre/kWh 15—22 4.0

' Siffrorna inom parentes avser skatt exkl. beredskapsavgift.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja höjs med 23 kr. per m3.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.3 är skatten i förhållande till energiinnehåll f. n. högre för el än för andra oljeprodukter än bensin. Det är enligt vad jag framhåller i det följande (avsnitt 8.3.2 och 8.5) önskvärt att en utjämning sker. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang föreslå en höjning av den allmänna energiskatten på olja. Genomförande av förslagen kommer att leda till att den nuvarande skillna- den i beskattning i förhållande till energiinnehåll minskar. Jämförelserna

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 54

försvåras bl. a. av att energiförlusterna i användningsledet vid el och oljas omvandling till värme skiljer sig åt. Investeringskostnaderna för oljeba- serad uppvärmning och elvärme skiljer sig också åt.

En väl avvägd energibeskattning utgör enligt min mening ett av de övergripande styrmedel som erbjuder goda möjligheter att främst på något längre sikt påverka energianvändning och energitillförsel. Den nuvarande utformningen av energiskatten är. som jag redan har påpekat. väsentligen motiverad av statsfinansiella skäl och innebär inte att möjligheterna att stödja de energipolitiska strävandena tas till vara särskilt väl. För att ge energibeskattningen en utformning som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella intressena beaktas. har che- fen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté med uppgift att utreda beskattningen av energi. m.m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och bl.a. lägga fram konkreta förslag till en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda området inryms under mervärde- skatten och att en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt avvägd energiskatt i import- och producentledet införs.

Pris och skatt på energi måste. som jag redan har påpekat. ses i ett sammanhang när det gäller att analysera energibeskattningens effekter på bl.a. energianvändningen. Utredningen om taxe- och prissättning inom energiområdet har i uppdrag att beskriva hur priserna f.n. bildas på viktiga energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen. Utredningen skall enligt sina direktiv arbeta i nära kontakt med utredning- en om beskattning av energi och sträva efter att lägga upp arbetet så att resultatet därav successivt kan utnyttjas i övervägandena om energiskat- tens utformning. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den ljuni 1981.

I utredningens uppdrag ingår bl.a. att belysa energiprisernas inverkan på den regionala utvecklingen. Av bl.a. klimatologiska skäl är energikost- naderna i dag högre i landets norra delar än i de södra. Samtidigt har landets norra delar traditionellt ett betydande överskott av elenergi som överförs till Syd- och Mellansverige. Det faktum att höga energikostnader kan motverka strävandena att nå regional balans är ett viktigt skäl för att få dessa frågor belysta i det pågående utredningsarbetet.

4.2.4 Samma/if(:Hiring

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för energihushållningen som jag nu har redogjort för.

4.3 Energihushållningsprogram för industrin

Jag har tidigare redogjon för riktlinjerna för energihushållningen. Jag kommer i det följande att informera om den närmare inriktningen av ett energihushållningsprogram för industrin och vissa övriga delar av närings- livet under 1980-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 55

4.3.1 Nuvarande energianvändning

Av landets totala slutliga energianvändning svarar industrin för knappt 40 %. Under år 1979 uppgick industrins energianvändning till totalt ca 154 TWh. Härav avser ca 61 TWh olja. ca 53 TWh övriga bränslen och ca 40 TWh el.

[ industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälften av energitillförseln till denna bransch. Mellan 10 och 15 % av industrisek- torns hela energianvändning bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt varmvattenberedning.

1 tabell 4.4 redovisas de olika industribransehernas andel av industrins energianvändning, förädlingsvärde och sysselsättning.

Tabell 4.4 lndustribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlings- värde och antal arbetstimmar år 1979, %

Bransch Energian- Föråd- Arbets- vändning lingsvärdel timmar

Gruvor och mineral- 3.5 2.5 1.6 brott Livsmedelsindustri 4.9 10.3 8.6 'l'extil- och konfek- 1.3 3.8 5.0 tionsindustri Massa- och pappers- industri 41.5 10.3 6.3

Ovrig träförädlings-

industri 5.3 8.1 9.5 Grafisk industri 0.6 6.0 6.3 Kemisk industri 7.4 8.8 7.2 Jord- och stenindustri 6.2 3.1 3.1 Jäm- och stålindustri 18.9 5.1 6.6 Verkstadsindustri 9.6 39.4 41.8

exkl. varv

Varv 0.7 1.9 3.2

Ovrig tillverknings-

industri 0.1 0.7 0.8

100.0 100.0 100.0

' Till faktorpris. dvs. priset på produktionsfaktorerna arbetskraft och kapital.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.4 svarar massa- och pappersindu- strin samt järn- och stålindustrin för ca 60 % av den totala energianvänd- ningen i industrin medan deras andelar av industrins förädlingsvärde och sysselsättning är betydligt lägre. Det motsatta förhållandet gäller verk- stadsindustrin.

Energianvändningen inom industrin är inte bara koncentrerad till vissa branscher utan också till ett mindre antal arbetsställen. De 100 från energi- synpunkt största arbetsställena använder således över hälften av sektorns energi. Motsvarande uppgift för de 400 största cnergianvändarna är 80 %.

Faktorer som påverkar energianvändningen inom industrisektorn är i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 56

första hand industriproduktionens storlek och sammansättning. Produk- tionens storlek under enskilda år påverkas i sin tur i hög grad av konjunk- turläget. som särskilt påverkar de energitunga basindustrierna. Av stor betydelse för energiåtgången är också den specifika energiåtgången. dvs. _ energianvändningen per producerad enhet. En sänkning av energiåtgången i befintlig utrustning m.m. kan åstadkommas genom olika slag av energi- sparande åtgärder. Energiåtgången påverkas också — särskilt på längre sikt — av i vilken takt maskiner m.m. byts ut mot energisnålare utrustning. [ den mån möjligheterna att minska energianvändningen är knutna till en ny teknik. leder sålunda en snabbare ekonomisk tillväxt till ett snabbare införande av nyare och energisnålare tillverkningsmetoder och utrustning.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck- lingen torde påverka energianvändningen inom denna sektor i högre grad än inom sektorerna för transporter och för bostäder. service m.m. lndu- strins benägenhet att vidta olika energisparande åtgärder beror i stor utsträckning på bedömningar om energipriset. De förslag om höjning av skatt och avgift på olja som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har redogjort för torde därför komma att påverka industrins energihushållning liksom benä- genheten att tillgodose energibehoven med annat än olja.

lndustriproduktionens volym har under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet ökat fortlöpande samtidigt som produktionsmetoderna har utvecklats mot bl.a. ökad mekanisering och automatisering. Vissa energi- tunga branscher har ökat sin produktion kraftigt. bl.a. genom ökad föräd- ling av produkterna. Detta har lett till att energianvändningen inom indu- strin har ökat kraftigt. Lågkonjunktur i kombination med strukturkriser inom fiera viktiga industribranseher har emellertid medfört att in- dustriproduktionen har minskat under perioden 1975— 1978. vilket har lett till en dämpning av efterfrågan på energi. Under perioden 1973—1979 har energianvändningen inom industrin minskat med i genomsnitt 0.6 % per år. Industriproduktionen har under samma period ökat med i genomsnitt 0.4 % per år.

Den specifika energiåtgången inom industrin har under perioden 1967— 1979 minskat inom fiertalet branscher. Samtidigt har en övergång skett från olja till el.

4 .3 .2 Hittillsvarande åtgärderjiir energi/rushållning

Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet infördes våren 1974. Inledningsvis avsåg stödet endast åtgär- der i näringslivets byggnader. I samband med 1975 års energipolitiska beslut utvidgades stödet till att omfatta även industriella processer samt vissa prototyper och demonstrationsanläggningar m.m. SIND har haft i uppdrag att administrera stödverksamheten utom vad gäller den del av stödet som avser trädgårdsnäringen. Denna del administreras av lant- bruksstyrelsen. De regionala utvecklingsfonderna. som har en naturlig

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 57

kontaktväg till de mindre och medelstora tillverkande företagen. har hante- rat en del av bidragsverksamheten. främst rörande mindre åtgärderi före- tagens byggnader.

Statsbidrag med högst 35 % av godkända merkostnader har t.o.m. år 1980 lämnats för åtgärder som syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja inom bl. a. industriella processer och industribyggnader. Sådana bidrag har också lämnats till åtgärder inom näringslivets övriga byggnader. spillvärmeutnyttjande. utbyggnad av indu- striellt mottryck och — under en treårig försöksperiod som löper ut i och medjuni 1981 — till vissa mindre vattenkraftverk.

Statsbidrag har lämnats även för att stimulera bl. a. industrin att ta fram anläggningar som demonstrerar tillämpningen av ny teknik för en bättre energihushållning. Bidrag med högst 50% av godkända kostnader har lämnats till framtagande av prototyper eller demonstrationsanläggningar med inriktning på effektivare energianvändning inom industrin eller inom transport och samfärdsel samt inom trädgårdsnäringen. återvinning av energikrävande varor eller energi ur avfall. användning av annat bränsle än olja eller effektivare fjärrvärmedistribution. Bidrag har också lämnats till sådana anläggningar för energiproduktion som innebär tillämpning av tek- nik som kan antas komma att bli lönsam. Vidare har bidrag under senare tid kunnat lämnas även till åtgärder som syftar till att praktiskt pröva eller demonstrera metoder eller system för att ersätta olja eller oljeprodukter med annan energiråvara, t.ex. metanol.

Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har sedan den ] januari 1981 kompletterats med en lånemöjlighet. Stödet finansieras från samma tidpunkt via oljeersättningsfonden, som jag strax skall återkomma till.

Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader läm- nas enligt reglerna i förordningen (1979: 428) om statsbidrag till energibe- sparande åtgärder inom trädgårdsförctag. Bidragsandelen uppgår även för dessa byggnadsåtgärder till högst 35 %.

Vid två tillfällen har statsmakterna beslutat om ett särskilt tidsbegränsat tillägg utöver bidraget om högst 35% till vissa energibesparande åtgärder inom industriella processer. Våren 1977 beslutades om ett tilläggsbidrag om 20% (prop. 1976/77295 bil. 3, NU l976/77: 38. rskr 1976/77: 298) i syfte att —— förutom att spara energi — få till stånd tidigareläggning av företagens energisparande investeringar och därmed stimulera industriproduktionen. Under våren 1979 lämnades tilläggsbidrag om 15% till vissa mera omfat- tande energisparåtgärder' (prop. 1978/79: 46. NU 1978/79: 13. rskr 1978/ 79: 121). Avsikten härmed var att stimulera till tidigareläggning av energi- sparinvesten'ngar.

Stödet till energibesparande omställningsåtgärder i näringslivets befint- liga byggnader och processanläggningar bör enligt uttalanden i bl. a. prop. l978/79: ll5 (bil. l s. 94) successivt trappas ned. Enligt de riktlinjer för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 58

energipolitiken som har antagits av riksdagen (prop. l979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/801410) bör de åtgärder som hittills har vidtagits för att underlätta industrins anpassning till förändringar på energiområdet successivt ändra inriktning. Stödet till dessa omställningsåtgärder bör i ökad utsträckning föras över till att genom information. utbildning och rådgivning få näringslivet självt att ta ett ökande ansvar för att hushålla bättre med energin. Enligt förslag i propositionen om besparingar i stats- verksamheten. m.m. (prop. 1980/81: 20 bil. 13 s. II) har riksdagen beslutat att verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder i närings- livets byggnader oeh processer skall upphöra fr.o.m. den I januari 1981. Detta gäller dock inte bidragen till trädgårdsnäringens byggnader och små vattenkraftverk. Jag återkommer till energianvändningen inom trädgårds- näringen och till stöd till små vattenkraftverk längre fram (avsnitt 4.4.3 resp. 9.3).

Sedan statsbidragen till energibesparande åtgärder inom näringslivet infördes har riksdagen anvisat sammanlagt 1393 milj. kr. för detta stöd inkl. kostnaderna för att administrera stödet. Av de anvisade medlen har — efter avdrag med sammanlagt 40 milj. kr. som enligt förslagen i den s.k. besparingspropositionen skall föras över till statsbudgetens inkomstsida — 979 milj. kr. beräknats för åtgärder i företagens byggnader. processer m.m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk. 342 milj. kr. för proto- typer och demonstrationsanläggningar m.m.. 29 milj. kr. för åtgärder inom trädgårdsnäringens byggnader och 3 milj. kr. för prototyper och demon- strationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Sammanlagt har sedan stödet infördes t.o. m. juni [980 bidrag beviljats till ca 7500 projekt i näringslivets byggnader. ca ] 100 i industriella pro- cesser m.m. och 175 prototyper eller demonstrationsanläggningar. För trädgårdsnäringen har omkring 1 200 projekt beviljats bidrag.

Vad gäller fördelningen av beviljade bidrag på branscher kan konstate- ras att de mest energiintensiva branscherna har fått det största stödet. Massa— och pappersindustrin samt trävaruindustrin har under den nämnda perioden beviljats bidrag med sammanlagt ca 436 milj. kr. eller ca 40 % av totalt beviljade bidrag och den kemiska industrin med sammanlagt ca 132 milj. kr. eller ca 12%. Järn- och stålindustrin har fått sammanlagt ca 83 milj. kr. motsvarande knappt 8% i energisparande stöd medan verkstads- industrins andel av beviljade energisparbidrag uppgår till nära 4%.- eller 42 milj. kr.

Det genomsnittliga bidraget per projekt för åtgärder i byggnader är avsevärt lägre än för åtgärder i processer eller prototyper och demonstra- tionsanläggningar. Sammanlagt 160 milj. kr. har t.o.m. budgetåret l979/80 beviljats till byggnadsåtgärder. 694 milj. kr. till processåtgärder m.m. och 229 milj. kr. till prototyper och demonstrationsanläggningar. För träd- gårdsnäringens byggnader har beviljats 18 milj. kr. i bidrag och för proto- typer och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen har under de två år som stödet funnits bidrag beviljats med ca 2 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 59

De beräknade årliga energibesparingarna av byggnadsåtgärderna beräk- nas motsvara ca 108000 ton olja. Som energibesparing räknas i detta sammanhang även övergång från olja till annat bränsle. Besparingarna av processåtgärderna m.m. beräknas uppgå till motsvarande ca 1 milj. ton olja per år. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar beräk- nas medföra en besparing motsvarande knappt 200000 ton olja per år i de anläggningar som har fått stöd. Besparingen blir avsevärt större om man tar hänsyn till spridningseffekter genom att andra företag beräknas tilläm- pa den demonstrerade tekniken.

Den direkta elbesparingen. som har räknats in i de nyss nämnda bespa- ringsuppgifterna. är relativt låg. Om man till elbesparingen räknar produk— tionen av el i de 24 mottrycksanläggningar och i de drygt 50 små vatten- kraftanläggningar som under perioden har fått stöd beräknas emellertid elbesparingen uppgå till drygt 2 TWh per år.

lnom trädgårdsnäringen är det nästan uteslutande olja som har sparats. Bidragen beräknas ha medverkat till en besparing om ca 17 500 ton olja per år.

Totalt har alltså sedan stödet infördes t.o. m. juni 1980 bidrag beviljats med drygt 1 100 milj. kr. De åtgärder som har fått stöd beräknas samman- lagt medföra en energibesparing motsvarande ca 1 320000 ton olja per år. vilket motsvarar drygt 15 TWh.

Det genomsnittliga statliga bidraget för att spara 1 ton olja per år inom näringslivet kan uppskattas till ca 835 kr. Bidragskostnaden per inbesparat ton olja per år skiljer sig avsevärt mellan olika typer av åtgärder. Den genomsnittliga kostnaden per sparat ton olja för åtgärder i näringslivets byggnader uppgår till 1 481 kr. medan den för trädgårdsnäringens byggna- der är lägre, 1 028 kr. För processåtgärderna. som svarar för över 60% av totalt beviljade bidrag, uppgår denna kostnad till 694 kr. Prototyper och demonstrationsanläggningar har en genomsnittlig bidragskostnad per spa- rat ton olja om 1 174 kr. Då har emellertid. i enlighet med vad jag nämnde tidigare. hänsyn inte tagits till de besparingar som uppstår i efterföljande anläggningar som tillämpar den teknik m.m. som man har avsett att demonstrera.

Genom den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibe- sparande investeringar i näringslivets byggnader och inom olika industriel- la processer beräknas per den 1 juli 1980 nästan 50% av den till år 1985 uppskattade besparingspotentialen ha uppnåtts. För näringslivets byggna- der är motsvarande andel väsentligt lägre. ca 30%. medan andelen för industriella processer är drygt 50 % Den besparingspotential som beräkna- des år 1976 och 1977 och somjag strax skall återkomma till avsåg åtgärder som erfordrade statliga stödåtgärder för att komma till stånd. Många sparåtgärder som räknades in i besparingspotentialen har under senare år — med anledning av de alltmer stigande oljepriserna — blivit så lönsamma att de har kommit till utan statsbidrag. En större andel av den beräknade

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 60

besparingspotentialen än den nämnda torde alltså ha tagits tillvara. Å andra sidan har potentialen — med anledning av de höjda energipriserna — utökats genom att åtgärder som tidigare varit alltför olönsamma nu kan räknas in i denna.

Statsbidrag till omställningsåtgärder i näringslivets byggnader och inom olika industriella processer har enligt min mening varit ett verksamt medel för att få företagen att spara energi eller gå över till ett annat bränsle än olja. Oljeprisökningarna har ökat den företagsekonomiska avkastningen av och intresset för investeringar i oljebesparande syfte. Detta har — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till propositionen om besparingar i statsverksamheten. m.m. (prop. 1980/81:20 bil. 13 s. 11) — medfört att företagen har fått goda incitament att genomföra sådana investeringar utan stöd i form av bidrag.

Intresset för att investera i prototyper och demonstrationsanläggningar har ökat under senare år. Trots statsbidrag motsvarande hälften av inves— teringskostnaden har det i flera fall varit svårt att finansiera projekt av detta slag som skulle kunna ge goda resultat från energisynpunkt. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har därför som jag tidigare har nämnt förstärkts med en lånemöjlighet.

Stöd till utbildaingsåtgärder i energibesparande syfte infördes våren 1974 och avsåg inledningsvis statsbidrag till kurser för fastighetsskötare inom det uppvärmningstekniska området. Verksamheten utvidgades enligt förslag i 1975 års energiproposition (prop. 1975:30 bil. 1 s. 355) till att omfatta främst olika typer av driftpersonal med anknytning till såväl indu- stri- som bostads- och förvaltningslokaler. Speciell uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt de mindre och medelstora företagen. Vidare beslutades om stöd till utbildningsinsatser som siktade på att minska energianvändningen inom olika industriprocesser. Kurserna skulle kanaliseras genom olika kursarrangörer såsom dåvarande SIFU-enhcten vid SlND. Kommunför- bundet. studieförbunden och HSB. SIND gavs det övergripande ansvaret för verksamheten.

Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt drygt 16 milj. kr. anvisats för dessa utbildningsändamål. T.o.m. budgetåret 1979/80 har SIND bevil- jat bidrag till kurser i vilka totalt omkring 20000 yrkesverksamma har deltagit.

Hösten 1979 redovisade SIND i en utredning (SIND PM. 1979: 9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet att behovet av encrgiinriktad utbildning hos yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade i anslutning härtill en plan för den fortsatta utbildnings— verksamheten. Planen omfattade åtgärder för att under en begränsad peri- od kunna täcka en stor del av utbildningsbehovet. Enligt planen skall bransch- och intresseorganisationer med viss utbildningserfarenhet och med en lokal eller regional organisation ges resurser för att bygga upp och organisera utbildningen. Under budgetåret 1979/80 har SIND bedrivit en

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 61

försöksverksamhet med utbildning enligt den modell som angavs i planen. I bilaga 1.3 redovisas en rapport om denna försöksverksamhet och om utredningsarbete vid SIND rörande energihushållningsutbildning.

Verksamheten med rådgivning i energifrågor inleddes år 1975. 1 över- ensstämmelse med riktlinjernai 1975 års energipolitiska proposition (prop. 1975: 30 bil. 1 s. 356) är rådgivningen av uppsökande karaktär och i första hand inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Huvudansvaret för rådgivningen åvilar SIND som kanaliserar verksamheten via de regionala utvecklingsfonderna.

SIND har prövat olika vägar för att förmedla råd i energisparfrågor. Detta redovisas i bilaga 1.4. En försöksverksamhet med gratis konsultbe- sök. vilken ledde till att över 1000 företag fick en dags konsultbesök. visade sig vara otillräcklig för att ta tillvara de möjligheter till energi- hushållning som fanns i företagen. En ny typ av försöksverksamhet inled- des därför våren 1979. Vid fyra av de regionala utvecklingsfonderna har en energikonsulent placerats. l konsulentens uppgifter ingår bl.a. — förutom direkt rådgivning till företagen — informations- och utbildningsåtgärder. En uppgift för konsulenterna har t.ex. varit att få företagen att utse en energiansvarig som bl. a. skall fungera som konsulentens kontaktman för företagets energifrågor. Energikonsulentverksamheten har vidare i vissa fall kompletterats med direkta konsultbidrag för en djupare analys av energiaspekterna i anslutning till energisparåtgärder i företagen.

Mera branschinriktad energirådgivningsverksamhet förekommer också. SIND har medverkat till att särskilda branschkonsulter har engagerats inom några branscher. t. ex. inomjärn— och stålindustrin. Vidare har SIND låtit utarbeta särskilda energisparhandböcker för olika branscher. SIND har dessutom utarbetat en mera generellt inriktad energisparhandbok för industrin.

Under hösten 1979 hade SIND i uppdrag att — som ett led i en särskild energisparkampanj — bedriva en intensifierad rådgivningsverksamhet i energifrågor. Rådgivningen var inriktad på åtgärder som på relativt kort sikt skulle ge besparingseffekter. Kampanjen. som genomfördes i samar- bete med de regionala utvecklingsfonderna. ledde till att över 900 företag besöktes. Sammanlagt påvisades möjliga åtgärder som skulle kunna ge en besparing motsvarande ca 40000 m3 olja per år. Kostnaden för att hjälpa företagen att hitta dessa besparingsmöjligheter uppgick till ca 50 kr. per m3.

Att bedöma energispareffekterna av åtgärder för att genom information. utbildning och rådgivning höja kunskapen i energifrågor är betydligt svåra- re än för investeringsåtgärder till vilka bidrag har lämnats. Undersökning- ar. som SIND har gjort. tyder emellertid på att bidragskostnaden för de cnergibesparingar som har uppnåtts som en följd av utbildning i energi- frågor är relativt låg i förhållande till värdet av energibesparingen. Andra undersökningar som SIND har gjort visar att rådgivning är ett verksamt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 62

medel för att göra företagen uppmärksamma på företagsckonomiskt lön- samma energisparåtgärder.

SIND har sedan år 1975 regeringens uppdrag att i samarbete med berör- da näringslivsorganisationer bedriva kontinuerlig Utred/tingsverksamhet omfattande all industriell energianvändning. I utredningarna (SIND 1976: 3) Tätorterna och den tunga industrins energiförsörjning och (SIND 1977:6) Industrins energihushållning har SIND bedömt möjligheterna att spara energi inom industrin fram till år 1985. I utredningen (SIND 1979: 1) Utvärdering av statsbidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet har SIND sammanfattat den bedömda besparingspotentialen enligt de båda tidigare utredningarna. ] anslutning till sitt förslag till plan för den fortsatta verksamheten med stöd till energibesparande åtgärder. vilken redovisas i utredningen Statens stöd till energihushållning i näringslivet. har SIND — bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från bidragsverksamheten —— gjort en bedömning av rimligheten i den tidigare beräknade energibesparingspoten- tialen. SIND har därvid bedömt att det med hjälp av statliga styrmedel eller genom höjda oljepriser bör vara möjligt att få till stånd åtgärder som från det energisparstödet infördes till år 1985 ger en årlig energibesparing och oljeersättning i de industriella processerna om ca 1.3 milj. ton olja och ca 2,5—3 TWh el. Detta motsvarar sammanlagt ca 1.9 milj. ton olja per år.

För näringslivets byggnader har SIND. mot bakgrund av en studie av olika undersökningar om möjligheterna att spara energi i dessa byggnader. beräknat att besparingspotentialen för energisparåtgärder som faller inom ramen för bidragsreglerna motsvarar ca 360000 ton olja per år räknat från det stödet infördes till år 1985.

Ett mera långsiktigt perspektiv på energisparåtgärder har studerats i SlND:s utredning (SIND 1978z6) Prototyper och demonstrationsanlägg- ningar för bättre energihushållning. [ utredningen redovisas att betydande energibesparingar kan åstadkommas genom att i olika prototyper och demonstrationsanläggningar demonstrera ny energisnål teknik. som där- igenom kan få en vidare spridning.

För att diskutera frågor som rör industrins energihushållning har jag i maj 1980 haft (överläggningar med representanter för berörda branschorga- nisationer. fackliga organisationer samt övriga intressenter. I anslutning till dessa överläggningar redovisade de inbjudna organisationerna sina erfarenheter när det gäller energihushållning inom näringslivet och även vidtagna och planerade åtgärder m. m. Vid överläggningarna fördes tanken fram att näringslivet självt genom sina organisationer skulle kunna bidra till arbetet med att ta fram underlag till ett program för energihushållning.

Överläggningarna har följts tipp med en av Näringslivets Energidelega- tion och SIND anordnad konferens i oktober 1980. Syftet med konferensen var att belysa förutsättningar och utvecklingslinjer för ett fortsatt energi- hushållningsprogram inom näringslivet. Vidare har många branschorgani- sationer inför denna konferens till industridepartementet redovisat vad

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 63

man inom resp. bransch avser att göra för att dels hushålla med energi. dels övergå till andra bränslen än olja. Vissa andra uppgifter beträffande utvecklingstendenser när det gäller bl.a. produktionens omfattning och inriktning samt synpunkter på statsmakternas åtgärder har också lämnats i detta sammanhang.

Ett administrativt styrmedel för energihushållning inom industrin utgörs av den energiprt'iwzing som sker beträffande nybyggnad och utbyggnad av vissa större anläggningar. Sedan den 1 juli 1975 linns i 136aä byggnads- lagen en bestämmelse om krav på tillstånd av regeringen för tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Motivet var enligt föredragande statsrådet att det var önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och planera de stora energianvändarnas energihushållning.

Sedan bestämmelsen infördes hari ca 25 ärenden. varav ungefär hälften gäller utbyggnader inom skogsindustrin. särskilda villkor beträffande ener- gihushållning föreskrivits. Bl.a. har meddelats villkor om installation av anläggning för generering av mottryckskraft. utformning av anläggningar. utredningar bl. a. om spillvärmeutnyttjande. särskild redovisning till SIND eller samråd med SIND beträffande vissa åtgärder rörande energihushåll- ningen i anläggningen. Under senare tid har för ett antal anläggningar för fiiseldning föreskrivits att erfarenheterna från driften från energiförsörj- ningssynpunkt skall redovisas till SIND.

Jag har erfarit att SIND f.n. gör en systematisk uppföljning av de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla de villkor som har getts från energihushållningssynpunkt och av samrådsförfarandet. Jag utgår från att SIND kan redovisa resultatet av denna översyn senast i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

1 olika sammanhang har förslag om att förändra prövningen lagts fram. SIND angav i rapporten Industrins energihushållning två tänkbara alterna- tiv för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionspröv- ning enligt miljöskyddslagen (1969: 387. ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att omfatta också prövning av energihushållningen. 1 det andra alternativet föreslås att företagen i beslut med anledning av prövning enligt 136215 byggnadslagen regelmässigt åläggs att samråda med SIND i detaljfrågor om energihushållningen vid anläggningen. SIND framhöll i rapporten att det andra alternativet inledningsvis är att föredra bl. a. av det skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa insatser.

Frågan om energiprövning enligt 136aå byggnadslagen behandlades också av energikommissionen i betänkandet (SOU 1978: 17) Energi. Kom- missionen föreslog en översyn av prövningen. Därvid bör enligt kommis- sionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar.

Remissopinionen var delad vid behandlingen av dessa förslag. Några

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 64

remissinstanser framhöll att möjligheten till samordning med prövningen enligt miljöskyddslagen bör övervägas. Från näringslivets sida framfördes att energiprövningen bör avskaffas.

Mot bakgrund av bl.a. vad jag nu har anfört tillkallade regeringen år 1979. som jag tidigare har nämnt. en särskild utredare med uppgift att se över frågan om styrmedel för näringslivets energihushållning m.m.

Utredaren skall bl. a. överväga det närmare behovet av och lämna för- slag till utformningen av en energihushållningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör enligt direktiven utformas så att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven på god energihushållning till vunna erfarenheter och ändrade omständigheter t.ex. att nya tekniska metoder har kommit fram.

Utredaren skall också se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 136a.$ byggnadslagen av energihushållningen vid nyanläggning eller tit- byggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna för vilka anläggningstyper som bör prövas från energihushållningssyn- punkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som har lagts fram av SIND och energikommissionen liksom av remissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör enligt direktiven över- vägas. Detta gäller bl.a. alternativet att ge SIND möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse från energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till bör encrgihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit kommer utredaren att slutföra sitt arbete under andra hälften av år 1981.

Omfattande insatser görs inom energi]?irskningsprogrummer för att få fram nya bl. a. energisnåla processer inom industrin. Dessa insatser torde på längre sikt bidra till att ytterligare sänka den specifika energiåtgången inom industrin. De största forsknings- och utvecklingsinsatserna inom detta område avser pappers- och massaindustrin samt järn- och stålindu- strin. lnom trä-. massa- och pappersindustrin har en viktig grund för att förbättra energiekonomin lagts genom bl.a. forsknings- och utvecklings- insatser rörande fiberfriläggning och torkning. Inom järn- och stålindustrin pågår utvecklingsarbete som bl. a. syftar till ett minskat behov av högkvali- tativt värme i valsverkcn. Inom andra branscher har verksamheten hittills främst bestått av kartläggning av de mest lovande områdena för energitek- nisk utveckling samt forskning och utveckling i inledande skeden.

De styrmedel m.m. i energihushållande syfte som hittills har använts inom industrin är alltså kartläggningar av och utredningar om industrins möjligheter att spara energi. statsbidrag till åtgärder för att minska ener- giåtgången i befintlig utrustning m.m.. stöd till företag som vill pröva ny energisnål teknik genom att uppföra prototyper eller demonstrationsan- läggningar. prövning av tillkomsten. lokaliseringen och utformningen av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 65

energikrävande verksamhet samt information, rådgivning och utbildning rörande energihushållning. Omfattande satsningar har också gjorts inom ramen för energiforskningsprogrammet för att få fram ny energisnål tek— nik.

4.3.3 Program för industrins energihushållning under 1980-talet

Inom industrin finns tekniska möjligheter att på relativt kort sikt spara energi och gå över till andra bränslen än olja. SlND:s tidigare nämnda utredningar om industrins energianvändning och erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgär- der tyder på att det till år 1985 skulle vara tekniskt möjligt att spara energi eller ersätta olja motsvarande ytterligare över 1 milj. ton olja per år inom industriella processer och i näringslivets byggnader. De oljeprisökningar som har skett sedan SlND:s utredningar genomfördes torde ha ökat denna sparpotential.

Oljeprishöjningarna under de senaste åren har ökat den företagsekono- miska avkastningen av och därmed intresset för investeringar i oljebespa— rande syfte. Utgångspunkten för energihushållningspolitiken inom närings- livet bör därför — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till prop. 1979/80: 170 (s. 11) — vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för att spara energi eller ersätta olja. Frågor om energihushållning bör enligt min mening ingå som ett naturligt inslag i den löpande verksamheten inom industrin och inom näringslivet i övrigt. Flera branscher. särskilt de ener- giintensiva basindustrierna. har under de senaste åren ägnat dessa frågor ett stort intresse och de har också genomfört åtskilliga energisparåtgärder. Detta framgår bl. a. av de uppgifter som har lämnats till mig i anslutning till mina överläggningar med representanter för näringslivet m. fi. om närings- livets energihushållning. Ytterligare åtgärder bör dock vidtas.

Som jag tidigare har anfört bör strävan vara att genomföra de energihus- hållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Detta gäller såväl investeringar som åtgärder rörande drift och skötsel samt tillvarata- gande av spillvärme. Jag återkommer till frågan om spillvärmeutnyttjande (avsnitt 8.3.4). Vidare bör nya metoder och ny teknik för att öka effektivi- teten vid industrins energiomvandling och energianvändning utvecklas och introduceras på marknaden för att ytterligare sänka den specifika energiåt- gången inom industrin och för att ersätta olja med andra bränslen.

För att åtgärder för energisparande skall genomföras måste de också vara företagsekonomiskt lönsamma. Statliga styrmedel kan behövas.

De statliga styrmedlen för energihushållning inom industrin och övriga delar av näringslivet bör enligt min mening i första hand — förutom en ändamålsenlig prissättning på energi — inriktas på att föra ut kunskap om företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder. att utveckla metoder och teknik för en effektivare energianvändning eller övergång till annat bränsle än olja och att stimulera introduktion av sådana metoder och sådan 6 Riksdagen [98018]. I sant!. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 66

teknik. De statliga åtgärderna bör genomföras i samverkan med näringsli- vet.

För mindre energikrävande företag ter sig ofta andra åtgärder än de som kvantitativt eller kvalitativt påverkar produktionen som mindre angelägna. Ofta är man inte heller medveten om de energisparinvesteringar som med rimlig lönsamhet kan genomföras eller de' förändringar i drift och skötsel som kan medföra energibesparingar. Statliga insatser för att öka kunska- perna om energihushållning är därför särskilt motiverade för dessa företag.

För de energiintensiva företagen utgör energin en väsentlig produktions- faktor. Dessa företag kan därför ha större anledning än andra företag att betrakta energisparande eller oljeersättande investeringar som strategiska investeringar eller som en försäkringspremie för en viktig produktionsre- surs och därmed för sin fortlevnad.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck- lingen bör påverka industrins — särskilt de energiintensiva företagens — benägenhet att vidta åtgärder för energisparande och oljeersättning.

Det program för industrins energihushållning som jag nu föreslår kom- mer i vissa delar att omfatta andra delar av näringslivet än industrin. bl. a. handel och servicenätingarna. Ett viktigt underlag för mina förslag har redovisats av branschorganisationer m.fl. Detta skedde i anslutning till dels mina överläggningar i våras med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m.fl.. dels den efterföljande konferens om näringslivets energihushållning under 1980-talet som i oktober 1980 anord- nades av Näringslivets Energidelegation och SIN D.

För bl.a. industrin gäller som jag tidigare har nämnt särskilda regler enligt lagen (19741992) om nedsättning av allmän energiskatt (omtryckt 1975: 273. ändrad 1979: 306). vilka innebär att energiskatten på bränsle och elkraft inte skall överstiga 3 % av de tillverkade produkternas försäljnings- värde fritt fabrik. Regeringen har enligt reglerna möjlighet att medge ytter- ligare nedsättning för visst företag om det föreligger särskilda skäl. Med stöd härav medgavs de mest energikrävande industrierna nedsättning av energiskatten till 1 % av försäljningsvärdet t.o.m. år 1976. Under åren 1977—1981 har enligt regeringsbeslut på motsvarande sätt medgivits ned- sättning till 1.3 %.

Jag har tidigare betonat betydelsen av att energibeskattningen utformas så att den ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella aspekterna beaktas. Genom nuvarande nedsättningsrcgler avseende industrins energiskattebelastning är det till stor del bara inrikt- ningen och fördelningen av hushållens energianvändning som har påver- kats av de skattehöjningar som har genomförts under senare tid.

Jag vill härvid erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt utöver den lagstad- gade gränsen på 3 %. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan — som jag tidigare nämnt — övervägas att begränsa

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 67

den nuvarande nedsättningen enligt regeringens beslut. Ett sådant övervä- gande bör dock ske i anslutning till överväganden om industri- och regio- nalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fråga vid beredning av ärenden om sådan nedsättning för kommande år.

Som jag tidigare har nämnt bör en omprövning av energihushållnings- programmet ske omkring år 1985. Mindre förändringar i anslutning till en fortlöpande uppföljning bör ske i samband med den årliga budgetprövning- en. Därutöver bör en översyn av styråtgärderna ske i samband med ställ- ningstagandena till de förslag som utredningen om styrmedel för näringsli- vets energihushållning m.m. kan komma att lägga fram. Jag har erfarit att utredningen planerar att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

För att få till stånd en effektiv energianvändning och ett kraftfullt energi- sparande krävs att cnergianvändarna har goda kunskaper dels om egenska- per hos och skötsel av produktionsutrustning. dels om nya material och metoder m.m. Utvecklingen av teknik m.m. inom energihushållningsom- rådet har sedan mitten av 1970-talet varit mycket snabb. Detta ställer krav på att energianvändarnas kunskaper utökas och förnyas löpande. Som jag tidigare har nämnt bedömerjag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmålen. Jag har tidigare också påtalat betydelsen av att man tar hänsyn till energihushållningsaspekterna vid utformningen av läroplaner m. ut. inom det allmänna skolväsendet. För de redan yrkesverksamma är det nödvändigt med särskilda utbildningsåt- gärder.

SIND redovisade hösten 1979 i utredningen Statens stöd till energihus- hållning inom näringslivet att behovet av encrgiinriktad fortbildning för yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade också en plan för hur man med ett betydande statligt stöd både till mate- rialframtagning och kttrsgenomförande skttlle kunna tillgodose en stor del av detta behov under en begränsad period. De flesta av remissinstanserna uttalade sig — som jag redovisade i förra årets budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 200) — positivt om den organisatoriska uppläggning- en av den föreslagna tttbildningen. Behovet av samordning mellan olika utbildningsprogram och organ betonades dock särskilt.

För egen del varjag då inte beredd att ta ställning till planen i sin helhet. Den behövde — som SIND också hade påpekat — ses över ytterligare. SIND har bedrivit en försöksverksamhet enligt den modell som har före- slagits i planen.

1 en skrivelse den 6 november 1980. vilken återges i bilaga 1.3. har SIND redovisat en utvärdering av försöksverksamheten. Mot bakgrund av resul- tatet av denna utvärdering har SIND lagt fram ett förslag till hur den fortsatta verksamheten med encrgiinriktad fortbildning bör inriktas och bedrivas under den närmaste femårsperioden. SIND föreslår att verksam-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 68

heten byggs upp successivt och till en sådan omfattning att — under en femårsperiod — sammanlagt över 100000 personer kan genomgå någon form av fortbildning. Verksamheten bör planeras så att den dels täcker ett initialt utbildningsbehov. dels utvecklar resurser för fortsatt tttbildnings- verksamhet efter denna period.

De målgrupper som enligt SIND i första hand bör omfattas är yrkesverk- samma som dagligen befattar sig med anläggningar för bl. a. energiproduk- tion. ventilation etc.. bl.a. maskinister. fastighetsskötare och driftper- sonal. Tjänstemän som bereder energitekniska beslut samt personer i företagsledande ställning och förtroendevalda är andra viktiga målgrupper.

SIND konstaterar att utbildningen för energisparande redan nu nått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgi- vare är motiverad. SIND anser att en organiserad samverkan med tyngd- punkten förlagd till SlND:s verksamhet på området är ett tillräckligt steg i denna riktning.

När utbildningsresurse'rna byggs upp bör man enligt SIND eftersträva att kttrsverksamheten i största möjliga utsträckning skall kunna genomfö- ras lokalt eller regionalt. Erfarenheterna från dct senaste årets verksam- het. då SIND har marknadsfört stödet till energiutbildning mera aktivt. har visat på svårigheter att få till stånd ett intresse för att delta i utbildningen. För att övervinna dessa svårigheter bör stödet enligt SIND förstärkas och utökas. Företagens kostnader för löner och uppehälle under utbildningsti- den bör dock enligt SIND inte omfattas av stödet.

Behovet av en fortlöpande utvärdering av verksamheten betonas. SIND anser att en sådan utvärdering är nödvändig bl.a. för att säkerställa att utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet hålls på en rimligt hög nivå och för att återföra information till statsmakterna inför framtida omprövningar av mål och resurser för utbildningsverksamheten.

Både utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet och energihushållningsdelegationen har somjag tidigare har nämnt (avsnitt 4.2.2) tagit upp frågan om encrgiinriktad fortbildning.

[ betänkandet De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan framhåller utredningen att SIND i fortsättningen inte bör ha något övergripande ansvar för den energiinriktade utbildningen inom lokal- uppvärmningsområdet. Ansvaret för denna tttbildning bör i stället åvila resp. sektormyndighet. dvs. SIN D. planverket och transportrådet. Utred- ningen föreslår att regeringen utfärdar anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan dessa myndigheter i fråga om deras anslagsframställningar för energiutbildningsinsatser.

Flera av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga instämmer i utredningens bedömning att ansvaret för utbildningsåtgärt'lerna bör åläggas sektormyndigheterna. Energihushållningsdelegationen betonar emellertid betydelsen av en övergripande samordning av utbildningsaktiyiteterna. SIND och VVS-Tekniska föreningen anser att utredningen inte tillräckligt

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 69

har beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma. Enligt Lantbrukar- nas riksförbunds uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna användas för att åstadkomma ökad energikunskap och bättre energihante- ring i näringslivet.

Energihushållningsdelegationen föreslår i sitt betänkande Program för energihushållning i befmtlig bebyggelse att berörda myndigheter ges i uppdrag att utarbeta ett program för att tillgodose behovet av energiinrik- tad utbildning inom bebyggelsesektorn. Av speciellt intresse är därvid enligt delegationen att behovet av fort- och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper tillgodoses i ett sådant program.

För egen del får jag anföra följande. Fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet är en angelägen uppgift. Verksamheten bör vara inrik- tad mot dem som i sin yrkesverksamhet direkt eller indirekt kan påverka energianvändningen. Även om energiinriktad utbildning till viss del tillhan- dahålls av olika utbildningsorganisationer visar erfarenheterna från den verksamhet som SIND hittills har bedrivit att statligt stöd krävs för att få till stånd utbildning i den omfattning som behövs. Det är viktigt att insatser görs för att övervinna de svårigheter att få till stånd ett intresse för att nå ut med utbildningen som SIND har visat på. Stödet bör anpassas för att övervinna dessa svårigheter. Krav ställs bl.a. på initierande verksamhet från den myndighet som har ansvaret för stöd till energihushållningsinrik- tad fortbildning. Omfattningen av insatserna för fortbildningen bör avvä- gas mot omfattningen av den energihushållningseffekt som utbildningen kan tänkas leda till. SIND anser det motiverat att öka det statliga stödet till hela kostnaden för utveckling och genomförande av utbildningen i stället för som tidigare i genomsnitt halva kostnaden. Enligt min mening bör som hittills gälla att stödandelen inte skall sättas högre än vad som erfordras för att den aktuella utbildningen skall komma att genomföras. Utbildnings- verksamheten bör byggas ut successivt.

Det är viktigt att utbildningsverksamheten följs upp löpande och anpas- sas till vunna erfarenheter. nya rön m.m. inom energiområdet. En mera genomgripande utvärdering bör göras efter en treårsperiod.

SIND bör under nästa budgetår ha det övergripande ansvaret för utbild- ningsinsatserna.

SIND bör ha ansvaret för att initiera och lämna stöd för den energiinrik- tade utbildningen av olika kategorier av yrkesverksamma. Detta bör gälla all utbildning som inte har en direkt anknytning till endast en viss scktors verksamhet. Sålunda bör SIND ha ansvar för stöd till utbildning av den personal som handhar drift och förvaltning av byggnader eftersom såväl industrisektorn som bostadssektorn berörs. Planverket bör ha ansvar för sådan utbildning som har direkt anknytning till byggnadsverksamheten.

SlND:s ansvar bör omfatta även ansvar för att göra skolöverstyrelsen. universitets- och högskoleämbetet och andra utbildningsplanerande organ uppmärksamma på olika energifrågor till vilka hänsyn bör tas vid utarbe-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 70

tande av läroplaner m.m. [ det övergripande ansvaret bör också ingå att skaffa en översiktlig kännedom om energiutbildning och behov av sådan utbildning inom olika områden och att samordna olika myndigheters verk- samhet med energiutbildning.

Statligt ekonomiskt stöd till fortbildning inom energiområdet har läm- nats via SIND sedan år 1975. Detta stöd bör enligt min mening utökas fr.o.m. budgetåret l98l/82. Som jag tidigare har anfört (prop. 1980/81:49 s. 26) bör stödet till den utbildning som SIND administrerar fr.o.m. budgetåret 1981/82 inte längre finansieras över statsbudgeten utan via oljeersättningsfonden. Behovet av medel för denna verksamhet kommer jag i det följande att beräkna till 7 milj. kr. för nästa budgetår. Jag återkom- mer strax till behovet av medel för den närmaste treårsperioden.

Jag kommer i det följande (kapitel ll) att föreslå att en energimyndighet inrättas den I juli l982. l energimyndighetens uppgift bör ingå bl.a. vissa samordnande och verkställande uppgifter inom informations- och utbild- ningsområdet. Det fortsatta ansvaret för de utbildningsinsatser SIND för det kommande budgetåret bör ha att handlägga bör övervägas närmare inom den organisationskommitté som jag i annat sammanhang avser före- slå.

Jag går nu över till att redogöra för den del av energihushållningspro- grammet som gäller särskilda insatser för att genom rådgivning få företa- gen att spara energi.

I utredningen Statens stöd till energihushållning inom näringslivet pre- senterade SIND hösten 1979 en plan för rådgivning rörande energihushåll- ningsfrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Den ökade betydelse som erfarenhetsåterföring m.m. får när kunskapen om energibe- sparingsmöjligheterna ökar samt den service i dessa avseenden som fram- för allt de mindre företagen behöver var det centrala motivet för den av SIND föreslagna planen. Huvudpunkten i planen var att rådgivningskom- petens i energifrågor skulle byggas upp vid de regionala utvecklingsfon- derna. SlND föreslog i utredningen en successiv utbyggnad av denna rådgivningsverksamhet till att fullt utbyggd omfatta i princip en energikon- sulent vid varje regional utvecklingsfond. Stödet föreslogs utgå som ett ramanslag — för en konsulent med möjlighet att anlita regional experthjälp och annan nödvändig central service —— till av SIND programskriven verk- samhet vid resp. utvecklingsfond.

En utbyggnad av rådgivningsverksamheten har bedömts som positiv av samtliga remissinstanser. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning torde dock förutsättningarna för en effektiv energirådgivning vara större om erfarenheterna från olika företag inom samma bransch tas till vara än från olika företag inom samma region.

I förra årets budgetproposition (prop. 1979/80: [00 bil. 17 s. 220) betona- de jag att det för de mindre och medelstora företagen är särskilt angeläget med uppsökande rådgivningsverksamhet avseende energihushållning. Jag

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 71

framhöll att försöksverksamheten med energikonsulenter vid de regionala utvecklingsfonderna borde kunna vidareutvecklas. Jag anförde vidare att jag såg positivt på att SlND på olika sätt prövar vilken form av rådgivning som är mest effektiv. Beträffande mera branschanknuten rådgivning kon- staterade jag att ett visst stöd från statens sida. särskilt i ett uppbyggnads- skede. är motiverat. Ansvaret för sådan rådgivning måste dock i första hand åvila industrin själv. _

SIND har — mot bakgrund av erfarenheterna av den hittills bedrivna försöksverksamheten med olika former av energirådgivning — under år 1980 presenterat ett program för den fortsatta verksamheten. Programmet är utformat enligt i huvudsak samma principer som den plan som presente- rades hösten l979. Målet för programmet är att skapa ett effektivt rådgiv- ningssystem genom bl. a. samordnade rådgivningsinsatser via de regionala utvecklingsfonderna och olika branschorganisationer. I programförslaget ingår också insamling och bearbetning av erfarenheter och uppgifter röran— de energihushållning.

Till grund för SlND:s programförslag ligger bl.a. en utvärdering av en försöksverksamhet med energikonsulenter placerade vid några regionala utvecklingsfonder. En sammanfattning av utvärderingen och SlND:s för- slag till framtida rådgivningsverksamhet samt av remissyttranden häröver återges i bilaga 1.4.

Remissinstanserna ser i huvudsak positivt på en ökad statlig insats för att spara energi i de mindre och medelstora företagen. Vissa invändningar mot SlND:s förslag till uppläggning och organisation av verksamheten förs dock fram.

Utvecklingsfonden i Malmöhus län tror inte att behovet av energiråd- givning är så stort och sträcker sig över så lång tid att detär motiverat med särskild personal vid fonden för dessa uppgifter. Man bör enligt fonden överväga om inte företagen själva bör stå för kostnaderna för rådgivning- en. alternativt för delar av den.

Utvecklingsfonden i Jönköpings län anser att man har största möjlighe- ten att påverka energianvändaren via entreprenör- och konsultledet. Rik- tade insatser för att höja konsultföretagens och entreprenörernas kunska- per i kombination med branschrådgivare och branschvisa energisparhand- böcker torde ge stora positiva effekter. Fonden ifrågasätter dock om en fast organisation skall byggas upp för detta ändamål.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. framhåller att frågan om organisation och styrning av verksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av konkret rådgivning. Både utredningen och Utvecklingsfonden i Malmöhus län betonar vikten av att verksamheten anpassas till de speciella förhållanden — bl. a. rörande näringslivsstruktur — som råder i de olika länen.

Vad gäller målgrupper för verksamheten anser Utvecklingsfonden i Stockholms län att även större företag i viss utsträckning bör kunna

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 72

omfattas av rådgivningen. Utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning. m.m. anser att man bör överväga att vidga verksamhe- ten även till servicenäringarna.

Energihushållningsdelegationen har i sitt betänkande Program för ener- gihushållning i befintlig bebyggelse framhållit att kraftfulla insatser inom områdena besiktning. rådgivning och utbildning avseende energihushåll- ning i befrntlig bebyggelse måste göras. Delegationen har också framhållit vikten av att den av de regionala utvecklingsfonderna bedrivna verksam- heten samordnas med den av kommunerna bedrivna besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

l betänkandet De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan konstaterar utredningen att det är av vikt att rådgivarna vid de regionala utvecklingsfonderna i sitt arbete samverkar med övriga energi- rådgivare inom samma region.

Erfarenheterna av bl. a. den hittills bedrivna verksamheten med energi- rådgivning visar att man inom många företag inte är medveten om vilka företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder som kan genomföras. Insatser för rådgivning är därför enligt min mening motiverade. De bör inriktas mot framför allt de mindre och medelstora företagen och de företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsrcsur- serna. Dc större. mera energiintensiva företagen påverkas mera direkt av förändringar i priset på energi och har därför ett större eget intresse av att undersöka möjliga åtgärder för att minska energikostnader-na. Så sker också i stor utsträckning.

Rådgivningsverksamheten bör byggas ut i huvudsak i enlighet med SlND:s förslag. dvs. med energikonsulenter placerade vid de regionala utvecklingsfonderna och med branschanknutna energiexperter vid vissa branschorganisationer. Utvecklingsfonderna är i sin ordinarie verksamhet inriktade i huvudsak mot den mindre och medelstora tillverkande indu- strin. Fondernas energirådgivningsverksamhet bör emellertid avse inte bara dessa företag utan även handel och övriga servicenäringar m. m. samt de större företag som bedriver mindre energikrävande verksamhet. Jag anser i likhet med energihushållningsdelegationen och utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet att det är angeläget att energikonsulenterna samverkar med de kommunala energisparrådgivarna. Detta gäller särskilt den uppsökande verksamheten som avser småföretag som har sina lokaleri byggnader där det huvudsakligen finns bostäder.

Verksamheten bör i första hand vara av initierande och uppsökande karaktär och organiseras så att en energikonsulent knyts till varje utveck- lingsfond. För att energikonsulenten skall fungera effektivt erfordras dess- utom särskilda resurser både regionalt för t.ex. särskilda konsultinsatser eller specialprojekt och centralt hos SIND för service och samordning av verksamheten. Samordningsverksamheten bör emellertid inte överbetonas på bekOstnad av den direkta rådgivningsverksamheten.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 73

Energikonsulentverksamheten bör byggas ut successivt och bör efter en treårsperiod omfatta samtliga utvecklingsfonder. Verksamheten måste na- turligtvis anpassas till företagsstrukturen i resp. län. Det betyder att råd- givningen kan vara av något olika omfattning och inriktning inom olika län.

Jag anser att det är angeläget att snabbt komma i gång med en mera omfattande rådgivningsverksamhet på energiområdet. SIND har i sitt för- slag angett att åtta energikonsulenter bör kunna inleda rådgivningsverk- samhet under nästa budgetår. För egen del anser jag att det bör vara möjligt att etablera energikonsulentverksamhet i ytterligare några län re- dan nästa budgetår.

SlND har tagit upp frågan om att komplettera utvecklingsfondernas företagarregister med olika typer av energiuppgifter som bl. a. energikon- sulenterna skulle kunna använda i sin verksamhet. Jag har erfarit att utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning. m.m. f. n. studerar i vilken omfattning man bör kräva energiredovisning av olika typer av företag. I avvaktan på eventuella förslag från utredningen och ställningstagande till dessa bör enligt min mening inga särskilda resurser satsas för att komplettera företagarregistren med energidata.

Verksamheten med energikonsulenter bör i enlighet med SlND:s förslag kompletteras med branschkunniga energiexperter för vissa branscher. Som jag tidigare har anfört bör ansvaret för detta slag av energirådgivning i första hand åvila näringslivet självt. Inledningsvis anser jag emellertid att Visst statligt stöd behövs för att etablera verksamheten.

SIND har i anslutning till den tidigare bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder utarbetat energisparhandböcker avseende olika branscher och en för industrin mera allmänt inriktad energi- sparhandbok. Det är en angelägen uppgift för SIND att även fortsättnings- vis ta fram material av detta slag. Materialet torde utgöra ett viktigt hjälpmedel i rådgivningsverksamheten. ] fortsättningen bör därför sådant arbete finansieras inom ramen för de medel som avsätts för energirådgiv- ningen.

Mot bakgrund av energiprovningsutredningens förslag. som jag tidigare har redovisat (avsnitt 4.2.2), anserjag att SIND bör ha möjlighet att stödja utveckling av energitekniska provnings- och mätmetoder. inkl. utveckling av provningsutrustning härför, inom områdena industriell utveckling och biobränslen. SIND bör därvid från energihushållningssynpunkt avväga behovet av stöd till utveckling av sådana metoder mot behovet av stöd till andra åtgärder för energihushållning som enligt mina förslag skall finansi— eras inom ramen för resurserna avseende energirådgivning. Kostnaderna för detta stöd bör därför bestridas inom denna ram.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att även fortsättningsvis dels samla in kunskap om hur man kan spara energi eller ersätta olja med andra bränslen inom industrins olika branscher och näringslivet i övrigt. dels föra ut dessa kunskaper till cnergianvändarna genom information. utbildning

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 74

och rådgivning. Sådana kunskaper är också värdefulla bl.a. vid bedöm- ningar om framtida energitillförselbehov. Ansvaret för att samla in och sprida dessa uppgifter till företagen anser jag — i likhet med vad föredra- ganden anförde i 1979 års energiproposition (prop. l978/79: ] 15 bil. l s. 92) — i första hand åvilar näringslivet självt. Viss statlig medverkan är emeller- tid befogad. Viktig basinformation om utvecklingen inom industrisektorn finns i den reguljära officiella statistiken. De utredningar om industrins energianvändning som SIND har i uppdrag att kontinuerligt bedriva är en viktig del av statens insatser. En annan viktig del är att samla in och till företagen sprida de erfarenheter om olika energisparande åtgärder som har vunnits i anslutning till den energibidragsverksamhet som SIND har bedri- vit. Näringslivets organisationer har också i anslutning till mina överlägg- ningar med dem våren 1980 utfäst sig att bidra med att sprida sådan information. Det nämnda utredningsarbetet hänger nära samman med SlND:s uppgifter rörande energirådgivningsverksamheten. Utrednings- verksamheten och övriga uppgifter som rör utvecklingen av energianvänd- ningen inom olika industribranseher bör därför fortsättningsvis ses som en av SlND:s ordinarie uppgifter. Kostnaderna för verksamheten bör bestri- das inom den medelsram som bör avsättas för energirådgivning till närings- livet.

Som jag tidigare har anfört bör stödet till rådgivning i energifrågor på samma sätt som för utbildningsåtgärder finansieras via oljeersättningsfon- den. Behovet av medel för den rådgivningsverksamhet m.m. jag nu har beskrivit kommer jag i det följande att beräkna till 9 milj. kr. för nästa budgetår. '

Jag har nyss nämnt att energikonsulentverksamheten bör byggas ut under en treårsperiod. Medelsbehovet för denna verksamhet samt övrig rådgivningsverksamhet. stöd till utveckling av energitekniska provnings- metoder m.m. och till den utbildningsverksamhet jag nyss har beskrivit kommer jag i det följande (kapitel l4) att beräkna till sammanlagt 65 milj. kr. för den första treårsperioden.

Därefter bör för rådgivningsverksamheten m.m. — på samma sätt som jag nyss har förordat beträffande utbildningsverksamheten - en mera genomgripande utvärdering av verksamheten genomföras. Därmed bör man få ett värdefullt underlag inför den omprövning av energihushållnings- programmet som bör ske i mitten av l980-talet.

Vid mina överläggningar med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m.fl. framfördes önskemål om mera regelbundna diskussioner eller andra kontakter mellan staten och näringslivet rörande näringslivets energihushållning. Det bör ankomma på SIND att upprätthål- la sådana kontakter. Enligt vad jag har erfarit överväger SIND f.n. en lämplig form härför. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att man på lämpligt sätt kompletterar redan befintliga samarbets- eller informations- grupper. Sådana arbetsformer bör möjliggöra att åtgärder för näringslivets energihushållning utformas i nära samverkan med näringslivet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 75

Enligt 136 a & byggnadslagen kan. som jag nyss har nämnt, bl. a. energi- hushållningen hos vissa större energianvändare prövas vid nyanläggning eller utbyggnad av verksamheten. En översyn av 136 a 5 byggnadslagen sker f.n. inom regeringskansliet bl.a. mot bakgrund av rapporten (Ds Bo 198012) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. Frågan om formerna för energihushållningsprövning kommer vidare att övervägas sedan utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m.m. har avslutat sitt arbete.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om ett nytt statligt stödsystem—avse- ende åtgärderför att ersätta olja eller spara energi (prop. 1980/81 : 49. NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). Stödet ersätter i vissa delar det tidigare bidragssystemet för energibesparande investeringar inom näringslivet. Syftet med det nya stödet är i första hand att stimulera introduktion och kommersialisering av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö- det är inriktat på åtgärder som kan få effekt redan under 1980-talet och åren närmast efter år 1990. Stödet lämnas fr.o.m. den ljanuari 1981.

Stödet. som även är en viktig del i det program för oljeersättning somjag i det följande (kapitel 6) kommer att föreslå. är inriktat på teknik som baseras på varaktiga. helst inhemska och förnybara. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Verksamheten finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Avgiften. som tillförs en särskild fond — oljeersättnings- fonden —. är 24 kr. per m3 olja och beräknas medföra att ca 500 milj. kr. ställs till förfogande för stödverksamheten under det första året. För den första treårsperioden beräknas stödbehovet uppgå till 1 700 milj. kr.

Stöd kan enligt reglerna i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. lämnas till prototyper och demonstra- tionsanläggningar. investeringar i fullskaleanläggningar med stora kom- mersiella risker, speciella investeringar i fullskalcanläggningar med mått- liga risker samt vissa energibesparande åtgärder i befintliga byggnader och processer i näringslivet.

Ett väsentligt inslag i stödgivningen är att stödet inte skall vara den enda finansieringskällan i ett projekt. För prototyper och demonstrationsanlägg- ningar kan stöd lämnas med högst 75% av totalinvesteringen, varav högst 50% kan utgöra bidrag. För övriga åtgärder lämnas lån med högst 50% med i vissa fall villkorlig återbetalningsskyldighet.

Som jag tidigare har anfört är det av vikt att ny teknik för energihushåll- ning tas fram och introduceras inom näringslivet och att de statliga styr- medlen för energihushållning inom industrin inriktas mot att bl.a. stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska olje- beroendet. Den beslutade förstärkningen av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar ser jag som ett verksamt medel för att nå dessa syften. Det blir också en viktig del av rådgivningsverksamheten att föra ut de kunskaper som genom bl. a. stödverksamheten inhämtas om ny teknik.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 76

Från fonden kan lån vidare lämnas till vissa större spillvärmeprojekt. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 8.3.4).

Stödverksamheten administreras f. n. av en särskild delegation ([ 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Jag återkommer i det följande (avsnitt 11.4.3) till frågan om den framtida administrationen av denna verksamhet.

En viktig del av de styrmedel som främst på längre sikt kan påverka energianvändningen inom industrin är de insatser som görs för forskning och utveckling. insatserna inom detta område syftar bl. a. till att komplet- tera företagens och branschorganens egen utvecklingsverksamhet för att förändra produktionsprocesserna med hänsyn till ökade energipriser och för att gå över till andra bränslen än olja.

De insatser för energiteknisk forskning och utveckling under den när- maste treårsperioden som chefen för industridepartementet efter samråd med mig i det följande kommer att förorda (avsnitt 15.2.3.6) innebär en koncentration av det statliga stödet till områden där stora mängder energi. främst olja. kan sparas genom införande av ny teknik. Han kommer därför att förorda att omfattande utvecklingsinsatser även fortsättningsvis görs inom områdena trä. massa och papper samt järn och stål. lnom verkstads- och kemiindustrierna förutses en något snabbare utveckling under 1980- talet än inom övriga branscher. Detta innebär att investeringar i produk- tionsutrustning m.m. inom dessa branscher kan komma att ske snabbare än inom övriga branscher. Det är därför viktigt att även inom dessa områden utveckla och introducera ny teknik.

Resultat i form av minskad oljeförbrukning och effektivare cnergian- vändning i övrigt av nu nämnda insatser bör i huvudsak kunna föreligga från senare delen av 1980-talet och framåt.

Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört om ett program för industrins och vissa delar av det övriga näringslivets energihushållning under 1980-talet följande. Företagens ansvar för en bättre energihushåll- ning betonas. Förutom prispåverkan är vissa andra styrmedel nödvändiga. Jag har framhållit att dessa styrmedel bör bestå av en ökad satsning på att föra ut kunskap om bl. a. möjliga energisparåtgärder genom statligt stöd till utbildning och rådgivning. De viktigaste styrmedlen bör därutöver vara ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara energi och till prototyper och demonstrationsanläggningar samt stöd till forskning och utveckling. Huvuddelen av stödverksamheten bör finansi- eras genom avgifter på oljeprodukter.

4.3.4 Energibehov år 1985 och [990

Industrins energianvändning påverkas av den ekonomiska utvecklingen inom och utom landet.

LU 80 presenterar två huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1979—1985. Industrin spelar en avgörande roll för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 77

möjligheterna att uppnå den utveckling tillbaka mot extern balans i svensk ekonomi som anges i LU 80:s alternativ 1. I detta alternativ förutsätts en genomsnittlig årlig ökning av industrins bruttoproduktion på 3.692: medan motsvarande ökning i alternativ 2 endast uppgår till 0.892. 1 alternativ ] möjliggörs därigenom en snabbare omvandling av industristrukturen än i alternativ 2.

Utvecklingen av industrins investeringar skiljer sig också mycket mellan de två alternativen. I alternativ 1 förutsätts investeringarna öka med i genomsnitt S% per år under perioden 1979—1985. medan de beräknas minska med 1.8 % per år i alternativ 2. En högre investeringstakt medger som regel snabbare införande av ny teknik. Industrins energieffektivitet förväntas därför öka snabbare i alternativ 1 än i alternativ 2.

De olika förutsättningarna beträffande industrins utveckling leder till att energianvändningsnivåerna ide två alternativen skiljer sig åt kraftigt. Enligt SIND:s beräkningar blir industrins energianvändning år 1985 25 TWh högre i alternativ 1 än i alternativ 2. Den högre energianvändningen i alternativ [ beror på den högre industriproduktionen och en större andel energiintensiv industri, vilka faktorer dock motverkas av den högre ener- gieffektiviteten i detta alternativ.

1 LU 80 framhålls att möjligheterna försvåras att nå balans under 1980- talet om inte en förändring av utvecklingen mot ökad balans i samhällseko- nomin startar redan under 1980-talets första hälft. De största ökningarna av t. ex. näringslivets investeringar och bruttonationalprodukten måste ske under denna tid. De energianvändningsnivåer somjag kommer att beräkna för industrin för år 1985 och 1990 speglar därför inte en jämn utveckling av energianvändningen under 1980-talet. SlND:s prognos till år 1990 baseras på bedömningar i LU 80-arbetet om industrins utveckling under 1980-talet. Beräkningarna baseras på en ge- nomsnittlig årlig ökning av produktionsvolymen inom industrin på 3.4 %. Det är framför allt den kemiska industrin och verkstadsindustrin som beräknas öka sina andelar av den totala industriproduktionen. Skogsindu- strin samt järn- och stålindustrin väntas också öka sina andelar något. SIND räknar i prognosen med att den specifika energiåtgången. dvs. energianvändningen i förhållande till produktionen. minskar med i genom- snitt 1.2 % per år under perioden 1978/79—1990. För el beräknas en ökning på 0.2 % per år medan motsvarande förändring för oljcåtgången anges bli en minskning på 33% per år. Utvecklingen varierar mellan olika bran- scher. Kraftiga minskningar av den specifika oljeåtgången beräknas ske i skogsindustrin och den kemiska industrin. SIND räknar med att den antagna encrgieffektiviseringen sammanlagt leder till att industrins energianvändning är 1990 blir ca 25 TWh lägre än om ingen effektivisering äger rum. SIND räknar också med att en omfat- tande substitution av olja kommer att ske inom industrin. År 1990 beräknas denna uppgå till ca 16 TWh. varav kol svarar för ungefär hälften. Resten

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 78

avser torv. skogsavfall. naturgas och el. Sammanlagt innebär SlND:s antaganden om effektivisering och substitution att industrins användning av olja beräknas bli ca 3,3 milj. ton lägre än om dessa antaganden inte hade gjorts.

SIND har också beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom industrin. Beräkningarna omfattar alternativa bedömningar om tillväxten inom vissa branscher. Bl.a. antas en betydande minskning jämfört med i LU 80 av produktionsvolymen för gruvor samt järn- och metallverk.

SIND beräknar energianvändningen inom industrin år 1990 till 192 TWh i sin huvudprognos. 1 alternativet med lägre tillväxt beräknas cnergian- vändningen bli 175 TWh eller 17 TWh lägre.

Stora krav kommer att ställas på industrin för att vi skall kunna nå balans i svensk ekonomi under 1980-talet. Den utveckling av exportindu- trin som följer av kravet på extern balans nödvändiggör en snabb industri- tillväxt. Enligt uppgifter i LU 80 kan. som jag har anfört tidigare idag. t. ex. verkstadsindustrin och den kemiska industrin väntas öka sin andel av den totala industriproduktionen.

Det är enligt min mening av stor vikt att industrin kan få tillgång till den energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet på energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsökning. Samtidigt är det nödvändigt att effektivi- teten i energianvändningen ökas. Effektiva åtgärder för energihushållning och oljeersättning inom industrin bör genomföras under 1980-talet. Sådana åtgärder kan också medverka till att på sikt stärka industrins konkurrens- kraft.

Utveckling av ny teknik m.m. för energihushållning och oljeersättning kan också leda till industriella utvecklingsmöjlighcter för bl. a. verkstads- industrin.

Enligt min bedömning anser jag det rimligt att räkna med en energian- vändningsnivå år 1985 på 170— 185 'l'Wh. varav 47—55 TWh el. För år 1990 bedömer jag att nivån bör vara 175— 190 TWh. varav 53—59 TWh el.

Med dessa användningsnivåer skulle energianvändningen öka med resp. knappt 276 och drygt 37: per år i genomsnitt under perioden 1979—1985 och med resp. drygt 1 % och knappt 2 % per år under perioden 1979—1990. För el och andra bränslen än olja beräknas ökningstakten bli högre. An- vändningen av olja beräknas minska.

4.4 Energihushållningsprogram för bostäder, service m. ni.

Jag kommer i det följande att informera om den närmare utformningen av energihushållningsprogrammet för sektorn bostäder. service m.m. samt att närmare ange vissa riktlinjer för rådgivning för att spara energi inom jordbruk och trädgårdsnäring.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 79

4.4.1 Nuvarande energin"vändning

Drygt 40% av den totala energianvändningen i landet eller drygt 170 TWh. varav ca 40 TWh cl. avser användningen inom sektorn bostäder. service m.m.' Denna energianvändning omfattar all energianvändning utanför industrin och transportområdct. dvs. användningen i förutom bo- städer. bl.a. den offentliga sektorn. handel. byggnadsverksamhet. jord- bruk. skogsbruk och fiske m.m.

Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av bostäder och lokaler. Sammanlagt åtgår ca 80 % av energianvändningen för detta inkl. varmvattenbercdning. Jag kommer i det följande (kapitel 8) att redovisa energianvändningen för uppvärmning. Användningen av elenergi för hushållsapparater och belysning i bostäder utgör ca 8%- av den totala energianvändningen inom sektorn bostäder. service. m.m.

Energianvändningen inom sektorn påverkas framför allt av antalet bo- städer och lokalcr samt dessas beskaffenhet och skötsel. Vidare har natur- ligtvis klimatet stor betydelse. liksom även brukarbetccnden. Det sätt på vilket bostäderna m.m. uppvärms har betydelse bl.a. för andelen el i den totala energianvändningen.

Under efterkrigstiden har energianvändningen inom denna sektor liksom inom andra sektorer ökat kraftigt. Antalet bostäder och deras volym samt värmestandarden har ökat väsentligt under denna tid. Under perioden 1965—1973 beräknas energianvändningen inom sektorn ha ökat med i genomsnitt 3.7 % per år. Under perioden 1973—1979 har användningen av energi ökat med i genomsnitt 0.5 % per år räknat på temperaturkorrigerade värden. Som jag tidigare har anfört tyder tillgängliga uppgifter på att en lageruppbyggnad — utöver det normala — skedde hos cnergianvändarna under år 1979. Om 1979 års användningssiffra korrigeras härför blir den genomsnittliga ökningen Linder perioden 1973—1979 mindre än ().5 % per år. Användningen av bränsle har minskat medan elanvändningen har ökat kraftigt under perioden.

Utvecklingen av energianvändningen under de senaste åren torde bero på flera faktorer. Sannolikt torde den dämpade realinkomstutvecklingen till viss del ha påverkat energianvändningen. Stor betydelse torde också effekten av genomförda energisparåtgärder ha haft. Oljekriscn 1973—1974 med åtföljande kraftiga oljeprishöjningar ledde till en ökad energimcdve- tenhet och till ökad lönsamhet för energihushållande åtgärder. Detta till- sammans med insatta åtgärder. bl. a. statligt stöd för energisparande inves- teringar. har lett till att ett stort antal energihushållande åtgärder har vidtagits i bostäder och andra byggnader.

Jag kommer först att behandla frågor om energihushållning i byggnader och går därefter över till att behandla andra frågor om energihushållning inom sektorn samt vissa informationsfrågor.

' Uppgifterna avser preliminära och temperaturkorrigerade värden för är 1979.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 80

4.4.2 Byggnader

Staten har sedan är l974 vidtagit omfattande åtgärder för energihushåll- ning i byggnader.

För nybyggnad finns sedan är 1975 krav i byggnadsstadgan (l959:6|2. omtryckt 1972: 776. ändrad senast 19802408) på att byggnad skall utföras så att den möjliggör god energihushållning (44 a ä). Vidare finns krav på att byggnad eller del av byggnad. som har uppförts i enlighet med bestämmel- serna om god energihushållning. skall underhållas så att möjligheterna till god energihushållning i skälig utsträckning bibehålls (50 å). l tillämpnings- föreskrifterna till byggnadsstadgan. Svensk byggnorm (SBN). finns vidare föreskrifterna som reglerar byggnaders och installationers utformning m.m. vid ny-. om- eller tillbyggnad. Energianvändningen i byggnader som uppförs enligt de nya bestämmelserna beräknas uppgå till i genomsnitt hälften av energianvändningen i byggnader uppförda i början av 1970-talet. Under år 1980 har en begränsad revision av SBN genomförts vilken bl. a. medfört en skärpning av kraven på värmeisoleringi vissa typer av industri- byggnader.

Statliga län och bidrag lämnas sedan år l974 för energibesparande åtgär- deri befintliga bostäder m.fl. byggnader. Under perioden den ljuli 1974; den 3l december 1979 har sammanlagt ca 4000 milj. kr. beviljats i stöd till energisparande åtgärder i byggnader exkl. näringslivets byggnader. Hu- vuddelen av det totala stödet avser län. Mer än 90 % av det totala stödet avser bostäder. De åtgärder i bostäder samt statliga och kommunala bygg- nader som har erhållit stöd beräknas medföra en energibesparing pä sam- manlagt drygt 5 TWh per år. Bostäderna svarar för ca 3 TWh härav. Jag kommer strax att också redovisa det energisparande som har skett i stat- liga och kommunala byggnader.

Riksdagens beslut våren [978 med anledning av förslaget till energispar- plan för befmtlig bebyggelse (prop. 1977/78: 76. CU 1977/78: 3I. rskr l977/ 78: 345) innebar att riksdagen slog fast en hög ambitionsnivä för ett pro- gram för energibesparande ätgärder inom befmtlig bebyggelse. Målet for- mulerades så att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i det befintliga byggnadsbeståndct skall vara ca 35 TWh lägre är l988 än vid beslutstillfället. En omprövning av programmet förutsattes ske inför bud- getåret l98l/82. En speciell delegation. energihushållningsdelegationen. tillkallades för att bl. a. följa och samordna arbetet med cnergisparplanens genomförande och utvärdering.

Andra åtgärder som har vidtagits för att spara energi i byggnader avser information. rådgivning och utbildning. Bl.a. har många kommuner med hjälp av statligt stöd byggt upp en organisation för rådgivning och besikt- ning avseende energihushållning i byggnader.

Satsningar har också gjorts inom energiforskningsprogrammets ram för att ta fram ny energisnål teknik. Arbetet har hittills varit inriktat bl.a. på att ta fram energisparande teknisk utrustning. Åtgärderna har avsett bl.a.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 81

isolerings- och tätningsteknik. reglersystem, ventilationsteknik med vär- meåtervinning och utrustning för styrning och reglering av klimathållning- en. Vidare har betydande insatser gjorts beträffande utnyttjande av sol— värme. värmepumpar och värmelager.

Sedan år 1977 lämnas stöd till forskningsriktat experimentbyggande. Detta stöd har betydelse för att bl.a. föra ut forskningsresultaten till praktisk användning.

Flera förslag har under den senaste tiden lagts fram som rör energihus- hållningen i byggnader.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten Program för energihus- hållning i befmtlig bebyggelse lagt fram underlag för statsmakternas om- prövning av energisparplanen. Delegationen har härvid lagt fram förslag om framtida program för energihushållning i befmtlig bebyggelse. Delega- tionen föreslår bl. a. att som riktmärke för energisparverksamheten sätts en nivå som motsvarar alternativ III i energisparplanen. Delegationen understryker dock att omfattningen av och avvägningen mellan olika åtgär- der självfallet måste bestämmas i ljuset av övergripande samhällsekono— miska bedömningar. Delegationen föreslår vidare att genomförandet av sparplanen sker i tre samordnade program nämligen ett energisparpro- gram. ett ombyggnadsprogram och ett program för användning av alterna- tiva energikällor i byggnader. Vidare föreslås förändringar i det ekonomis- ka stödsystemet bl. a. borttagande av bidrag till flertalet energibesparande åtgärder och stöd till vissa åtgärder som inte får stöd enligt nu gällande regler. Till dessa åtgärder hör bl. a. övergång till fastbränsleeldning i mind- re anläggningar samt övergång till uppvärmning och varmvattenbercdning med el om denna inte är s.k. direktverkande. Vidare föreslår delegationen bl.a. att besiktning fr.o.m. den 1 juli l982 skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd till bostadshus samt att regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar genomförs.

Elanvändningskommittén (ELAK) har i sitt betänkande (Ds I l980: 22) El och olja lagt fram förslag som syftar till ökad användning av el vid uppvärmning av byggnader och flexiblare värmesystem i byggnader vad avser utnyttjade energislag. Dessa förslag behandlar jag i det följande ("avsnitt 8.5).

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra föl- jande.

En aktiv och ambitiös energihushållning är ett grundläggande krav för att nå en ökad försörjningstrygghet inom energiområdet. Stora möjligheter till besparingar finns inom bebyggelsesektorn.

Chefen för bostadsdepartementet kommer enligt vad jag har erfarit att efter samråd med mig senare att lägga fram förslag angående energihus- hållning i byggnader under 1980-talet. Hon kommer därvid bl.a. att be- handla förslagen frän energihushållningsdelegationen och vissa förslag från ELAK. Riktlinjerna och styrmedlen för energihushållningen kommer en-

7 Riksdagen l980/8I. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 82

ligt vad jag har erfarit att ligga i linje med de riktlinjer och styrmedel som jag tidigare har föreslagit bör gälla för hushållning inom sektorn bostäder. service, m.m.

Energihushållningsåtgärder i byggnader bör avvägas mot åtgärder för tillförsel. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energisparandet i byggnader hänsyn måste tas till befintliga och planerade värmeförsörjningssystcm inom området. Detta gäller som jag tidigare har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheter- na att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

När det gäller de statliga styrmedlen bör utgångspunkten vara en pris- sättning inkl. skatt som speglar målen inom energipolitiken. Vidare bör rådgivning. besiktning. utbildning och information få en allt större tyngd framöver. Chefen för bostadsdepartementet kommer också att föreslå förändringar av det ekonomiska stödet till energisparande åtgärder.

Betydande satsningar bör också göras för att ta fram och pröva ny teknik för energihushållning i byggnader. Chefen för industridepartementet kom- mer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att lägga fram förslag om insatser för forskning och utveckling rörande energihushållning i befintliga byggnader. Insatserna. som avser industriellt utvecklingsarbete, omfattar åtgärder inom bl. a. områdena värmeåtervinning och isolering samt styr- och regler- teknik.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare att senare lägga fram förslag om fortsatta resurser till encrgiinriktad utvecklings- och demon- strationsverksamhet rörande bebyggelsen och till utveckling av energitek- niska provningsmetodcr samt om lån till experimentbyggande m.m.

4.4.3 Övrigt

Energianvändningen inom sektorn bostäder. service m.m. omfattar — förutom energianvändningen för uppvärmning av byggnader — använd- ningen av energi för andra ändamål hos hushållen. den del av näringslivet som inte är industri. t.ex. handel. servicenäringar. jordbruk. skogsbruk och fiske samt statlig och kommunal verksamhet.

Konsumentverket arbetar löpande med frågor om bl. a. hushållens ener- gihushållning. Verkets åtgärder inom energiområdet omfattar bl.a. prov- ning — i samarbete med andra berörda organ — av olika produkter inom energiområdet t. ex. av tätningslister. braskaminer. oljeeldade villapannor och solfångare. Verket bevakar också frågor om vilseledande och över- drivna löften om encrgisparresultat vid marknadsföring av olika produkter. Reglerna i marknadsföringslagen (l975: l4l8) ger möjlighet att kräva att företagen ger konsumenterna sådan produktinformation som har väsentlig betydelse för konsumenterna. Inom ramen för dessa regler har verket är 1977 träffat en överenskommelse med bilbranschen om riktlinjer för infor- mation om nya personbilars bränsleförbrukning. Riktlinjerna. som har

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 83

omarbetats år 1979, omfattar regler om hur och var information skall lämnas. Underlag för informationen skall enligt riktlinjerna tas fram genom provning.

Konsumentverket har vidare fastställt riktlinjer för information om ener- giförbrukningen hos vissa hushållsapparatcr såsom kylar. frysar och hus- hållsugnar. Riktlinjerna har trätt i kraft under år 1980. Verkets fortsatta arbete med energideklarationer omfattar. enligt vadjag har inhämtat. bl. a. disk- och tvättmaskiner samt fritidsbåtar. En utredning (H 1979: 05). varu- provningskommittén. har i uppgift att bl.a. utvärdera den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt att inventera de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används i konsu- mentinformationen. Utredningens arbete bör få betydelse även för prov- ning av energitekniska egenskaper.

Konsumentverkets olika åtgärder bör ses som en stimulans för att få fram energisnåla produkter och information till framför allt hushållen om dessa. Konsumentverkets arbete inom detta område hari prop. 1980/81 : 20 om besparingar i statsverksamhetcn. m.m. (bil. l0. NU l980/81: 28, rskr l980/8l: l34) angetts som en av de arbetsuppgifter som verket bör priori- tera.

Åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits inom stat och kom- mun. För att ge en samlad bild av vidtagna åtgärder redovisar jag även åtgärder som avser uppvärmning av statliga och kommunala byggnader.

lnom slarsji'iri'altninng har bl. a. byggnadsstyrelsen. vars främsta upp- gift är att anskaffa och förvalta lokaler åt civila statliga myndigheter. sedan år 1974 genomfört energibesparande åtgärder i de byggnader som förvaltas av styrelsen. Den genomsnittliga specifika energianvändningen för styrel- sens fastigheter har till följd härav under perioden fram till juli 1979 —— enligt uppgifter i energihushållningsdelegationens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse — minskat med närmare 20%. Energibesparande åtgärder har också vidtagits i de byggnader som förval- tas av fortifikationsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen har vidare bedrivit informationskampanjer vilka har riktats till alla anställda i statlig förvalt- ning. Liknande åtgärder har vidtagits också inom försvarets anläggningar.

Genom förordningen (l976: 757) om vissa åtgärder inom statsförvalt- ningen för att minska förbrukningen av energi (ändrad l979: 735) har vidare regler avseende energihushållning i de statliga myndigheternas verksamhet utfärdats. År 1979 ändrades reglerna i förordningen bl. a. i syfte att förstär- kade initierande och rapporterande funktionerna. Bl.a. infördes regler om att energisparkommitten efter samråd med byggnadsstyrelsen skall lämna föreskrifter om arbetet för av myndigheten utsedda energisparledare eller energigrupper. Enligt vad jag har erfarit kommer sådana föreskrifter att utfärdas inom kort. Dessa regler torde bidra till förbättrade insatser för energihushållning inom de statliga myndigheterna.

Kommuner och landsting har också. bl. a med statligt ekonomiskt stöd.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 84

vidtagit en rad cnergihushållande åtgärder i sina byggnader. Den årliga bruttoenergibesparingen av de åtgärder som har fått stöd under perioden juli 1974 — december 1979 beräknas enligt energihushållningsdelegatio- nens rapport till ca 2 TWh. De flesta åtgärderna har genomförts i skolor. sjukhus m.m. och kontor. Många kommuner har också bildat energispar- kommittéer för att stimulera energihushållningen bl.a. inom kommunens egna byggnader och förvaltningar. Föreskrifter om energihushållningen inom kommunernas förvaltningar har också utfärdats inom ett antal kom- muner. Kommunerna vidtar härutövcr en rad åtgärder för att stimulera energihushållningen hos fastighetsägare. hushåll m.fl.

Enligt min mening har det offentliga ett stort ansvar bl.a. när det gäller att hushålla med energi. Det gäller naturligtvis i all synnerhet statens och kommunernas egna byggnader och verksamheter. Arbetet för energihus- hållning inom dessa områden bör därför bedrivas kraftfullt under l980- talet.

Energianvändningen inom jordbruk och irädgårdsnäring uppgår till to- talt ca 15 TWh varav ca 7 TWh avser uppvärmning m.m. av bostäder. Användningen motsvarar ca 44% av den totala slutliga energianvändningen i landet. Energianvändningen avser drivmedel för lantbrukets maskiner. elenergi för drift av maskiner och bränslen för uppvärmning och torkning av spannmål m.m. Som bränsle används huvudsakligen olja. Möjligheter- na är dock goda att för uppvärmningsändamål m.m. inom jordbruket ersätta olja med inhemska bränslen genom att sådana finns tillgängliga inom lantbruket i betydande utsträckning.

Statliga bidrag till energibesparande åtgärder inom jordbruk och träd- gårdsnäring infördes år 1974. Bidragen till åtgärder i jordbruket har liksom bidragen till övriga åtgärder i näringslivets byggnader och processer upp- hört vid utgången av år l980. Bidrag till åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader lämnas dock även under första halvåret 1981. Stöd till proto- typer och demonstrationsanläggningar kan lämnas från oljeersättningsfon— den fr.o.m. den I januari l98l. Av tillgängliga uppgifter framgår att SIND har beviljat bidrag till åtgärder ijordbruket med sammanlagt ca 5.6 milj. kr. t.o.m. den 30 juni 1980. För bidrag till åtgärder inom trz'idgårdsnäringen har riksdagen enligt vad jag har nämnt i det föregående anvisat sammanlagt 32 milj. kr. Sammanlagt har hittills beviljats bidrag till ca [200 energibe- sparande projekt och till vissa prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag ta tipp vissa frågor om energianvändningen inom lantbruket och trädgårdsnäring- en.

Energihushållning inom lantbruket är inte bara en fråga om att spara energi utan även en strävan att gå över till nya energisnålare tekniker liksom att utveckla och utnyttja förnybara energitillgångar såsom skogsrå- vara. halm. torv och särskilda energigrödor samt solvärme. vindkraft och spillvärme.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 85

Det finns enligt min mening goda möjligheter att spara energi och att gå över till andra bränslen än olja inom lantbruket och trädgårdsnäringen. För att möjliggöra detta behöver cnergianvändarna bl.a. få kunskap om de energibesparande åtgärder som kan vidtas och hur dessa bör utföras. Statens åtgärder för energihushållning inom jordbruket och trädgårdsnä- ringen bör därför inriktas mot information och rådgivning. Somjag anförde i propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja m.m. (prop. 1980/' 81:49) finns det goda skäl för en betydande satsning på rådgivning inom energiområdet vad gäller främst mindre och medelstora företag. Jag fram- höll vidare att principen bör vara att stöd till utbildning och rådgivning i energibesparingssyfte bör finansieras från oljeersättningsfonden. Detta gäller även rådgivning till företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Jag har tidigare betonat att näringslivet bör ha ett ansvar för att föra ut kunskap om en rationell energianvändning. Detta bör givetvis gälla också den del av näringslivet som avserjordbruk och trädgårdsnäring. Enligt vad jag har erfarit har ett stort intresse visats från näringarnas sida för dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock nödvändiga.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag anser det angeläget med energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna bedriver rådgivning för att effektivisera jordbru- ket och trädgårdsnäringcn. Kunskaper och erfarenheter omjordbruks- och trädgårdsförctag finns samlade hos dessa myndigheter. Det är därför na- turligt att de svarar för den statliga rådgivningsverksamhet inom energiom- rådet som är inriktad mot företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Rådgivningen bör inriktas mot områden där goda möjligheter finns till energihushållning samt övergång till andra energislag än olja och där goda resultat kan åstadkommas snabbt. Det är vidare viktigt att den sakkunskap och de erfarenheter som finns samlade hos de rådgivande organen för näringslivets energihushållning i övrigt och för energihushållning i bostä- der m.m. tas till vara och att ett meningsfullt samarbete utvecklas mellan de rådgivande instanserna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör särskilda medel för energiråd- givning till jordbruk och trädgårdsnäring avsättas. Verksamheten bör — i likhet med energirådgivningen till näringslivet i övrigt — finansieras via oljeersättningsfonden. Jag beräknar behovet av medel för rådgivningsverk- samheten till 9 milj. kr. för treårsperioden l98l/82—l983/84. För budget- året l981/82 kommer jag i det följande att beräkna behovet av medel för verksamheten till 3 milj. kr.

Jag återkommer i det följande till dessa frågor vid min behandling av anslagsfrågorna.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om behovet av stöd till utveckling av metoder m.m. för provning inom energiområdet föreslårjag att lantbruksstyrelsen får disponera medel för sådant stöd från tionde huvudtitelns anslag B8. Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering.

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 86

m.m. Jag återkommer till denna fråga i samband med min behandling av övriga anslagsfrågor.

Fortsatta insatser för energiteknisk forskning och utveckling inom jord- bruk och trädgårdsnäring kommer i det följande (avsnitt 15.2.3) att behand- las av chefen för industridepartementet när han tar upp frågan om ett nytt treårsprogram för energiforskningen. Insatserna inom jordbruket inriktas mot bättre klimathållning och torkningsmctoder samt inom trädgårdsnä- ringen mot energisnålare växthus. Erfarenheter från solvärmetillämpning- ar kan därvid vara av intresse. Härutöver föreslås inom tillförselområdct betydande insatser avseende utnyttjande av energiinnehållet i lantbrukets produkter.

När det gäller trädgårdsnäringen vill jag härutövcr anföra följande. Växthusodlingen inom trädgårdsnäringen har i flera avseenden en särställ- ning i energihänseende bland våra näringar. Odlingen bygger på möjlighe- terna att ta till vara solenergi och på att under tiden då denna inte räcker till, komplettera den med energi i form av främst olja. Kostnaderna för den tillförda energin uppgår idag till mellan 30 och 50% av de totala kostna- derna i produktionen.

Sedan oljekrisen 1973— 1974 har växthusodlingen haft ekonomiska pro- blem vilka har medfört omfattande förändringar i odlingsinriktning och företagsstruktur. Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen de senaste åren genom särskilda lån och bidrag stött företagens anpassning till nya mark- nads- och produktionsförhållanden. Som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har anfört har trädgårdsnäringen enligt gällande bestämmelser nedsättning av energiskatten på elkraft och bränslen. Stöd till energibesparande åtgärderi trädgårdsnäringen lämnas f.n. enligt förordningen (1979: 428) om statsbi- drag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Stödet har haft stor betydelse för att underlätta företagens anpassning till höjda energi- priser och har haft en god spareffekt. Energibesparingarna har kunnat åstadkommas till förhållandevis låga kostnader. Ett omfattande forsk- nings- och utvecklingsarbete pågår och har resulterat i en helt ny teknik i fråga om både byggande och produktion. Omfattande investeringar för energihushållning behövs inom näringen.

För att åstadkomma en tidigareläggning av dessa investeringar bör bi- drag till energibesparande åtgärder lämnas även under budgetåret 1981/82. Bidragsgivningen under detta är bör ses som en avtrappning av bidrags- verksamheten. Bidrag bör inte lämnas efter utgången av budgetåret 1981/ 82.

Bidrag bör få beviljas med sammanlagt högst 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag återkommer i det följande till frågan vid min behandling av anslagsfrågorna.

De statliga satsningarna på information m.m. inom energihushållnings- området sker främst genom energisparkommitréns verksamhet. Energi- sparkommittén (I l974z05) tillkallades i november 1974 med uppgift att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 87-

handha bl.a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat till att omfatta bl. a. samordning av och stöd till myndigheternas information om energisparande vid sidan av egna informationsåtgärder. Kommittén har vidare i uppdrag att i samråd med SIND fortlöpande följa energikonsum- tionens utveckling och när det är motiverat, offentligt redovisa sina be- dömningar samt att undersöka förutsättningar för att under icke krisförhål- landen införa direkta restriktioner eller förbud mot vissa slag av energian- vändning. En annan uppgift för kommittén är att efter samråd med bygg- nadsstyrelsen lämna föreskrifter för statliga energisparledares arbete och att samordna rapporteringen angående cnergihushållningsarbetet inom de statliga myndigheterna. Kommitténs informationsarbete är inriktat på att utarbeta informationsmaten'al som vänder sig till olika målgrupper och att stimulera bl. a. kommuner. organisationer och företag att bedriva aktivi- teter som leder till att allmänheten, företag m.fl. genomför energihushål- lande åtgärder. Kommittén har också bedrivit projektverksamhet inom olika områden.

Inom ramen för uppdraget rörande restriktioner eller förbud har kom- mittén även utrett sådana områden där andra styrmedel än restriktioner m.m. kan komma att bli aktuella. Kommittén lämnade i en rapport till regeringen redan år 1976 en lägesbeskrivning avseende uppdraget. ] rap- porten konstaterade kommittén att det har visat sig vara mycket svån att finna områden där restriktioner och förbud för icke krislägen kan föreslås. Ett konkret förslag lades dock fram, nämligen att krav på obligatorisk startklocka vid användandet av motor- och kupévärmare övervägs. Vidare har kommittén lagt fram förslag om bl. a. åtgärder för energihushållning inom förpackningssektorn.

Enligt mina förslag om styrmedel för energihushållningsprogrammet under l980-talet bör inriktningen vara att restriktioner och förbud används med yttersta sparsamhet. Under krisperioder blir dock givetvis åtgärder av denna typ aktuella. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det inte ändamålsenligt att utreda frågor rörande restriktioner eller förbud för vissa slag av energianvändning annat än för krissituationer. Jag avser därför föreslå regeringen att energisparkommittén inte längre skall ha detta uppdrag.

Enligt min mening har energisparkommitténs informationsåtgärder un- der l970-talet — tillsammans med energiprishöjningar och andra faktorer — otvivelaktigt lett till ett ökat medvetande om behovet av energihushåll- ningsåtgärder och ökat kunskaperna om sådana åtgärder.

Åtgärder för att spara energi, ersätta olja med andra energislag och införa ny teknik behöver genomföras under 1980-talet för att vi skall kunna minska oljeberoendet. Medverkan från många olika människor, myndighe- ter. kommuner, organisationer m.fl. krävs för att vi skall röna framgång i ansträngningarna. Det är därför enligt min mening väsentligt att resurser

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 88

finns för en aktiv och snabb information till cnergianvändarna m. ll. Staten och kommunerna bör till stor del ta på sig ansvaret för denna information.

Det finns mot denna bakgrund behov av en sammanhållen statlig infor- mationsfunktion inom energiområdet. Denna bör ha energipolitiska be- dömningar som grund för sin verksamhet. En del av verksamheten bör vara att samordna och stödja informationsinsatscr vid myndigheter som arbetar med energihushållningsfrägor. Den informationsverksamhet som hittills har bedrivits av energisparkommittén bör utgöra en del av arbets- uppgifterna för den nya energimyndighet somjag i det följande kommer att föreslå skall inrättas fr.o.m. den I juli 1982. Grundprincipen för ansvars- fördelningen avseende informationen inom energihushållningsområdet bör. liksom hittills. vara att ansvaret åvilar de myndigheter som arbetar med energihushållning. Mitt förslag innebär att den nya myndigheten i huvudsak tar över de uppgifter som energisparkommittén f. n. har. Energi- sparkommittén bör därmed upphöra den ljuli l982.

De ställningstaganden som jag nu har redovisat innebär att jag. i likhet med flertalet remissinstanser. inte kan stödja det förslag som utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet har lagt fram om att ombilda energisparkommittén till en energisparnämnd. Jag återkommer i det följande till denna fråga (avsnitt 11.4.5).

Den nya energimyndigheten föreslås inrättas den I juli 1982. Under budgetåret l98l/82 bör energisparkomniittén bedriva verksamheten enligt de riktlinjer som har gällt hittills. Kommittén bör dock. enligt vad jag har anfört. inte ha i uppdrag att utreda frågor rörande restriktioner eller för— bud. Chefen för industridepartementet har i budgetpropositionen l98l (prop. 1980/Sl: 100 bil. l7l efter samråd med mig beräknat l5 milj. kr. för kommitténs verksamhet under nästa budgetår.

Jag går nu över till att behandla energisparkommitténs förslag om start- kloekor för elektriska motorvärmare och om energibesparingar inom för- paekningssektorn.

Beredningen av kommitténs förslag om startkloekor har visat att säkra uppgifter om bl. a. möjlig energibesparing. antalet berörda bilar och lämp- lig typ av klocka inte föreligger. Prisökningarna på el under 1980-talet och det ökade energimedvetandet torde tillsammans med informationsåtgärder leda till att de reduceringar av elanvändningen som kan åstadkommas genom att begränsa inkopplingstiden för elektriska motorvärmare i till- räcklig utsträckning tas till vara utan att förbud eller restriktioner införs.

Jag har tidigare anfört att restriktioner och förbud bör användas med yttersta sparsamhet. Mot denna bakgrund anser jag att förslaget om att införa krav på obligatorisk startklocka vid användande av motor- och kupévärmare inte bör genomföras.

[ rapporten (ESK l979101) Energi och förpackningar föreslår energi- sparkommittén olika åtgärder för att minska energiåtgången inom för- packningsområdet. Åtgärderna avser användning av oblekt papper för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 89

förpackningar. övergång till returnerbara dryckes- och transportförpack- ningar samt register överförpaekningars energibehov som grund för ener- gideklaration. Rapporten har i de delar som rör frågor om returglas och engångsförpaekningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo l980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar. 1 det följande kommer jag därför att uppehålla mig vid de delar i rapporten som rör övergång till oblekt papper i förpackningar. returnerbara transportförpack- ningar och energideklaration av förpackningar. En sammanfattning av förslagen och remissyttrandena över dessa delar av rapporten redovisas i bilaga 1.5.

Energisparkommittén föreslår att man från svensk sida initierar ett inter- nationellt samarbete för att undanröja konkurrensnackdelar vid övergång till oblekt papper och anmäler att kommittén avser att initiera förhandling- ar med producenter med dominerande marknadsställning för sina pro- dukter i Sverige i syfte att påskynda en övergång till oblekt papper i produkternas förpackningar. Kommittén föreslår också att något lämpligt organ får i uppdrag att initiera ett samarbete med berörda intressenter i syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga befintliga system för returnerbara transponförpaekningar. Slutligen föreslås att ett offentligt register över olika förpackningars energibehov upprättas under en försöks- period av fem år som underlag för energideklaration av förpackningar.

Ett flertal remissinstanser. anser att det är nödvändigt att spara energi på alla områden och ställer sig positiva till de strävanden som kommit till uttryck i rapporten. De påpekar emellertid också att den energibesparing som bedöms kunna uppnås om förslagen i rapporten genomförs utgör en förhållandevis liten del av landets totala energianvändning. En del remiss- instanser ställer sig helt avvisande eller tveksamma till vissa delar av de förslag som redovisas och framhåller att ytterligare underlag måste tas fram innan beslut kan fattas.

Av uppgifterna i energisparkommitténs rapport framgår att spareffek- terna av de föreslagna åtgärderna uppskattas till förhållandevis låga värden och att sparresultaten i hög grad är beroende av vad som är praktiskt möjligt att genomföra. ] likhet med ett stort antal remissinstanser anserjag att det är angeläget att spara energi på alla områden. Det är emellertid nödvändigt att väga möjliga besparingar mot de insatser som behövs för att nå besparingarna.

Jag utgår från att de möjligheter till energibesparingar som kan finnas genom övergång från blekt till oblekt papper i förpackningar bevakas av berörda branscher. Av råpporten framgår att en övergång från blekt till oblekt papper i förpackningar kan innebära en försämrad konkurrenssitua- tion för svenska förpackningsprodueenter i förhållande till producenter i utlandet och att därför denna fråga bör tas upp till behandling i internatio- nella organ för att undanröja sådana nackdelar. Enligt min mening bör vi från svensk sida stimulera till att dessa frågor diskuteras i internationella sammanhang.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 90

Vi bör också försöka ta tillvara de möjligheter till användning av oblekt papper i förpackningar för produkter där företagens internationella kon- kurrenssituation inte påverkas. Energisparkommittén bör i detta syfte ta upp överläggningar med sådana producenter på den svenska marknaden som har en dominerande marknadsställning i syfte att verka för en över- gång till oblekt papper i förpackningar.

[ rapporten framhålls att inte oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar. Remissin- stanserna pekar bl.a. på att det behövs ytterligare faktaunderlag för att belysa bl.a. eventuella kostnadsbesparingar. Vidare framgår av yttrande- na att en omfattande standardisering av transportförpaekningar har ägt rum och att arbetet härmed alltjämt pågår.

För egen del anser jag det vara önskvärt att en ytterligare standardise- ring av transportförpaekningarna kommer till stånd om man därigenom kan bidra till besparing av energi till rimliga kostnader. Jag utgår från att intressenterna inom aktuella branscher bevakar dessa frågor och vidtar de åtgärder de anser befogade.

Syftet med energisparkommitténs förslag om register över förpackning- ars energibehov är att inrikta tillverkning och användning av förpackningar mot energisnålare sådana. Mot bakgrund av att det finns ett stort antal olika processer för att framställa förpackningar och olika material i för- packningarna anser jag att möjligheterna att åstadkomma rättvisande be- räkningar av energiåtgången i olika förpackningar måste betraktas som små. Genomförande av förslaget kan också leda till ett betungande upp- giftslämnande. Det är vidare väsentligt att man i detta sammanhang beak- tar förbrukningen av även andra resurser i samhället än energi. Bl.a. mot bakgrund härav är jag. i likhet med flertalet remissinstanser. inte beredd att förorda att energisparkommitténs förslag genomförs. Jag räknar med att berörda branscher vidtar de åtgärder som de anser ändamålsenliga inom detta område.

4.4.4 Energibehov år [985 och 1990

Utvecklingen av den framtida energianvändningen inom sektorn bostä- der. service m.m. beror bl. a. på förändringar i antalet lägenheter. dessas storlek och standard. fördelningen av lägenheterna på småhus och flerfa- miljshus och utvecklingen av lokalbeståndet.

Fördelningen på uppvärmningsform påverkar, som jag tidigare har nämnt, också storleken av den slutliga energianvändningen inom denna sektor. En övergång till el- eller fjärrvärme minskar den redovisade an- vändningen genom att energiomvandlingsförlusterna efter en sådan över- gång redovisningsmässigt sett hamnar utanför sektorns energianvändning. Dessutom kan en övergång till el- eller fjärrvärme i sig innebära en förbätt- rad energihushållning genom högre verkningsgrad i anläggningarna för produktion av fjärrvärme än i enskilda pannor.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 91

För hushållens användning av energi till annat än uppvärmning har bl. a. inkomstutvecklingen betydelse.

Som jag tidigare har nämnt har SIND dels gjort en prognos över den sannolika utvecklingen av energianvändningen till år 1990. dels beräknat energiutvecklingen i LU 80:s två huvudalternativ för ekonomisk utveck- ling till år 1985. Bostads- och lokalbestånden antas utvecklas likartat i de två alternativen. Energisparandet beräknas lyckas bättre i alternativ l äni alternativ 2. SlND:s beräkningar visar på en minskning av energianvänd- ningen inom bostäder. service m.m. på 2.1 % per år i genomsnitt i alterna- tiv 1 och 1.3 %- i alternativ 2 under perioden 1979—1985. Om korrigering sker för att år 1979 var kallare än normalt. blir den beräknade årliga minskningen resp. 1.2 % och 0.4 % under perioden.

SlND:s beräkningar av bostadsbeståndets utveckling följer i prognosen för perioden 1979—1990 i stort de bedömningar som har gjorts av LU 80 för hela 1980—talet. SIND räknar med att antalet lägenheter i småhus ökar med i genomsnitt 1,4 %.- per år — motsvarande 23 OOO—24000 lägenheter — ochi flerbostadshus med 0,4 % per år — motsvarande 9000—10000 lägenheter — till år 1990. Andelen småhus beräknas alltså öka under perioden. vilket leder till att den genomsnittliga energianvändningen per lägenhet i nya bostäder ökar. En viss tillväxt av lokalbeståndet antas också i beräkningar- na.

För nya hus som uppförs enligt reglerna i SBN beräknas, som jag tidigare har anfört. energiåtgången bli ungefär hälften mot energiåtgången i hus uppförda i början av 1970-talet. Många hus som uppförs uppfyller med god marginal kraven i nu gällande bestämmelser. SIND antar att åtgångs- talen i nya bostäder minskar ytterligare något mot slutet av perioden till år 1990 på grund av effekter av ökade energipriser.

Den genomsnittliga energiåtgången i befintliga byggnader påverkas bl. a. av resultatet av energisparandet i befintlig bebyggelse.

SIND räknari sin prognos till år 1990 inte med att sparåtgärder kommer att vidtas i befintliga byggnader i sådan utsträckning att så mycket energi sparas som omfattas av den av riksdagen beslutade ambitionsnivån för energisparandet i befintlig bebyggelse. Verket räknar dock med en sänk- ning av den specifika energianvändningen både i bostäder och lokaler.

Andelen el- eller fjärrvärmda småhus beräknas enligt SlND:s prognos öka från 34 % till 54 % under perioden 1979—1990. Motsvarande Uppgift för flerbostadshus är 45 % till 68 %. En övergång till el- eller fjärrvärme beräknas alltså ske både i småhus och flerbostadshus. Andelen enskild oljeuppvärmning minskar i motsvarande grad. Jag kommer senare i dag att behandla frågor om värmeförsörjning (kapitel 8). Av vadjag då kommer att framhålla framgår att jag räknar med en större övergång till el- och fjärr- värme än vad SIND har gjort.

Utvecklingen av den privata konsumtionen påverkar den framtida ener- gianvändningen hos hushållen. Under 1970-talet ökade denna konsumtion

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 92

med i genomsnitt 2 % per år. Under 1980-talet väntas ökningstakten bli betydligt mindre. Detta torde begränsa hushållens användning av energi.

Energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska under perioden 1979—1990 med i genomsnitt 0.8 % per år. Om energianvändning- en år 1979 temperaturkorrigeras beräknas minskningen bli i genomsnitt 0.3 % per år. ()ljeanvändningen beräknas minska medan användningen av el och andra bränslen än olja beräknas öka. Oljans andel av den totala energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska från 71 .%- år 1979 till 54 % år 1990.

Mot bakgrund av nyssnämnda prognoser och beräkningar samt de spar- program som föreslås för 1980-talet finnerjag efter samråd med chefen för bosti'idsdepartementet det rimligt att räkna med en användningsnivå för bostäder. service m.m. år 1985 på 150— 160 TWh. varav 60—52'1'Wh el och år 1990 på 140—155 TWh. varav ca 66—60 'fWh el. De undre gränserna i intervallen har satts med beaktande av de förslag till besparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare.

Fördelningen mellan el och bränslen inom denna sektor bestäms framför allt av industrins elbehov. Vid en låg industriell tillväxt och därmed ett lågt elbehov inom industrin finns större möjligheter att använda el för att ersätta olja inom sektorn bostäder. service m.m. Därför är inte t. ex. en låg energianvändningsnivå inom bostäder. service m.m. nödvändigtvis för- bunden med en låg elanvändningsnivå.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig minskning av energianvändningen inom sektorn bostäder. service m.m. med 3.2—2.l %. under perioden 1979—1985 och med 2.4—1.4',f"z'.- under perioden 1979—1990. Användningen av bränsle beräknas minska medan elanvändningen beräknas öka. Om uppgifterna för är 1979 tempera- turkorrigeras beräknas den genomsnittliga ärliga minskningen av energian- vändningen till 2.3—1_3 % under perioden 1979—1985 och till 1.9—1 % under perioden 1979—1990.

4.5 Energihushållningsprogram för transportsektorn

Jag skall nu informera om riktlinjerna för energihushållning inom trans- portsektorn och om hur dessa riktlinjer bör utvecklas.

4.5.1 Nuvarande energiunvändning

Närmare 20 %- av den totala energianvändningen och 30 % av den slut- liga användningen av olja i landet avser transportsektorn. All energian- vändning för inrikes trafik samt den bunkring för utrikes sjöfart och flyg som sker i Sverige räknas in i sektorns energianvi'tndning. De inrikes transporterna svarar för 84 % och bunkring för utrikes sjöfart och luftfart för 16 %- av transportsektorns energianvändning.

Den övervägande delen av energianvändningen avser biltrafiken. Per-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 93

sonbilarna svarar för drygt 60 %- och lastbilarna för drygt 20 %.- av de inrikes transporternas energianvändning. Järnvägar och bussar svarar sammanlagt för 6 %. sjöfarten 2 % och flyget 2 % av inrikestrafikens cnergiförbrukning.

Sektorn är till 97 % beroende av oljeprodukter. Endast den spårbundna trafiken. dvs. järnväg. tunnelbana och spårväg. använder elenergi.

Energiåtgången för transporter har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den genomsnittliga årliga ökningstakten har varit större än för övriga sektorer vilket har lett till att transportsektorns andel av den totala ener- gianvändningen har ökat. Sektorns energianvändning beräknas under pe- rioden 1973—1979 ha ökat med 1.5 % per år från 73 TWh till 80 TWh.

Den snabba tillväxten av transportsektorns energianvändning har fram- för allt berott på en kraftig ökning av personbilarnas transportarbete och i viss män på en successiv utveckling mot tyngre fordon med högre bränsle- förbrukning. Tätortsbebyggelsen har blivit alltmer utspridd med ett ökat trafikarbete som följd. De senaste åren har emellertid medfört förändring- ar. Bilbeståndet har inte ökat i någon större utsträckning sedan år 1976 och förbrukningen av bensin har minskat under den senaste tiden.

4.5.2 Program för energihushållning inom minxpurlsektorn under 1980- talet

] riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU l978/79: 18. rskr 1978/79z4l9) angavs riktlinjer för ett energihushållnings- program inom transportsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energianvändningen inom transportsektorn med 4—5 % i förhål- lande till en beräknad energianvändning för år 1990. Som en allmän ut- gångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grun- das på en helhetssyn. varvid inte enbart transportmedlens energianvänd- ning beaktas.

1 det trafikpolitiska beslutet angavs olika vägar för att åstadkomma energibesparingar. Bl.a. pekades på möjligheterna att minska trans— portbehovet och trafikarbetet genom t.ex. bebyggelseplaneringen. bättre resandeplanering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens betydelse och samåkningen betonades. Tekniska förändringar av fordonen liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvisades var bl. a. riktlinjer för nya bilars bränsleförbrukning och förbättrad information till bilisterna.

Bilbranschens utpräglade internationella karaktär samt industd- och handelspolitiska överväganden utgjorde en viktig grund för åtgärdsför- slagen. ] beslutet betonades att skärpta krav beträffande avgasutsläpp och trafiksäkerhet i vissa fall inverkar negativt på bränsleförbrukningen. Hän- syn skulle tas inte bara till bränsleförbrukningen utan också till miljö- och säkerhetskrav vid valet av åtgärder på personbilsområdet.

Prop. l980/8lz90 Bilaga ] Industridepartementet 94

Riktlinjerna för energihushållningsprogrammet har följts upp genom en rad insatser. Det har enligt min mening inte sedan våren (979 framkommit något nytt underlag som motiverar en omprövning av de riktlinjer som då angavs. Jag kommer därför, efter samråd med chefen för kommunikations- departementet. att i det följande föreslå dels vissa preciseringar av riktlin- jerna. dels ytterligare insatser som jag bedömer nödvändiga.

Energianvändningen inom transportsektorn består nästan helt av olje— produkter. Det är angeläget med åtgärder som minskar oljeanvändningen. Detta kan åstadkommas bl. a. genom bättre energihushållning och utveck- ling av alternativa drivsystem. Jag återkommer i det följande till transport- sektorns bränsleförst'irjning (kapitel 7) och chefen för industridepartemen- tet till frågan om alternativa drivsystem (avsnitt l5.2.3.7).

Det stora oljeberoendet gör transportsektorn mycket sårbar för störning- ar i drivmedelstillförseln. Utbytbarhcten mellan olja och annan energian- vändning inom transportsektorn är åtminstone på kort sikt mycket begrän- sad. Transportrådet (TPR) har nyligen presenterat en rapport om åtgärder avsedda att möta kortsiktiga störningar i energitillförseln (TPR 198111). Beredskap för drivmedelskriser. Rapporten behandlar tänkbara åtgärder som kan sättas in vid tillfälliga drivmedelskriser.

Jag anser det nödvändigt att ha ett förberett handlingsprogram för att möta snabbt uppkommande och kraftiga störningar i vår drivmedelstillför- sel och TPR:s rapport ger enligt min mening ett bra underlag för en bättre beredskap vid hastigt uppkommande drivmedelskriser. TPR:s arbete med beredskapsfrågorna är ett viktigt komplement till de mera långsiktiga insat- serna för att spara energi.

Förutsättningarna för ett effektivt arbete med energihushållning inom transportsektorn har förbättrats sedan riksdagen fattade beslutet våren l979 genom att ett sammanhållande ansvar har ålagts en särskild myndig- het. TPR skall i enlighet med sin instruktion och i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet. svara för frågor som rör energihus- hållningen inom transportsektorn. ! rådets uppgifter ingår att planera. samordna och följa upp energihushållningen.

lnom TPR pågår arbete med ett program för att på längre sikt åstadkom- ma en dämpad utveckling av energianvändningen inom transportsektorn. ] programmet kommer TPR att belysa effekterna av olika åtgärder med avseende på bl. a. besparingspotential och förutsättningarna för ett genom- förande. Därvid skall dc problem som kan uppstå vid en långsiktig anpass- ning studeras. bl.a. med avseende på positiva och negativa sidoeffekter.

Jag fäster stor vikt vid TPR:s programarbete och det bör fortsätta i enlighet med de riktlinjer för energihushållningen inom transportsektorn som angavs i riksdagsbeslutet våren 1979. Jag vill därtill anföra följande.

Energieffektiviteten för transportmedlen ökar med ett ökat utnyttjande av kapaciteten. Tillgängliga passagerar- och godsmängder bestämmer vilka transportlösningar som är mest energieffektiva. Alla dagens transportme-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 95

del har sina företräden med hänsyn till de olika krav och förutsättningar 'som föreligger i skilda transportsituationer. Transportmedelsvalet kan dock inte göras enbart med hänsyn till energieffektiviteten utan måste ses i ett brett trafikpolitiskt sammanhang.

Enligt min bedömning finns därför inga enkla lösningar till en bättre energihushållning inom transportsektorn genom att ensidigt gynna eller satsa på något visst transportmedel. Energihushållande insatser behövs som jag ser det inom ett brett fält. Alla transportmedel måste beröras och strävan bör vara att finna rimliga avvägningar mellan transportmedlen.

Som tidigare har redovisats svarar personbilarna för en mycket stor del av den totala energianvändningen inom transportsektorn. Personbilstrati- kens utveckling framöver är därför av avgörande betydelse för möjlighe- terna att inom transportsektorn hushålla med energi. Sedan några år tillba- ka har antalet personbilar i trafik varit i stort sett oförändrat och det har skett en stark nedgång i nyinköpen av bilar. Bakom denna utveckling ligger enligt min bedömning både ökade bensinpriser och en begränsad ökning av hushållens inkomster.

Prisinstrumentet har i flera sammanhang visat sig effektivt på transport- området. Jag tänker främst på det ökade kollektiva resandet med järnväg och flyg sedan lågprissatsningarna inleddes under år 1979. Statens järnvä- gars (SJ) lågprissatsning har medfört ett ökat järnvägsresande och ett bättre utnyttjande av resurserna. Antalet resande har ökat med 30 %. Av de tillkommande järnvägstralikanterna valde 70 % tåget i stället för bilen. Sex av tio inom denna grupp uppgav att SJ:s sänkta priser var skälet till deras val. medan resten i första hand åberopade de höjda bensinpriserna. Lågpriserna på flyget har medfört att antalet passagerare har ökat- med närmare 20 %. Med ett bättre utnyttjande av kapaciteten har också ener- gianvändningen per resande minskat. Även inom den lokala och regionala trafiken har på många håll antalet kollektivresenärer ökat sedan taxorna har reformerats.

Jag har redan tidigare framhållit att priset bör användas som styrmedel för energihushållningen under 1980-talet. Detta bör också gälla privatbilis- men. Enligt min mening tyder den senaste tidens utveckling av bilresandet och det ökade intresset för bensinsnåla fordon på att bilisterna är prismed- vetna.

Vägtratikskatteutredningen (B l977z05) har i ett delbetänkande (Ds B 1980: 13) Översyn av vägtralikbeskattningen föreslagit att fordonsskatten slopas för vissa fordon och att skattebortfallet ersätts genom en höjning av drivmedelsbeskattningen. Utredningen anser att en sådan skatteomlägg- ning skulle kunna ge vissa energispareffekter. De kilometerskattepliktiga fordonen omfattas dock inte av förslaget. I utredningens uppdrag ingår dock även att utvärdera kiiometerskattesystemet. Utredningens förslag bereds f.n. inom regeringskansliet.

När det gäller elbilar har vägskatteutredningen i tilläggsdirektiv fått i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 96

uppdrag att finna en skattekonstruktion som jämställer eldrivna fordon med likvärdiga. konventionellt drivna fordon.

Jag har tidigare anfört att en väl avvägd energibeskattning är ett viktigt styrmedel för att påverka bl.a. energianvändningen. Energiskatteutred- ningen har i uppgift att lämna förslag till framtida utformning av energiskat- tesystemet.

Jag går härefter över till att behandla olika delar i ett energihushållnings- program för transportsektorn.

Saniliällcts I7cbyggelscmr'i'nsrer är av stor betydelse för transportar- betets omfattning och därmed drivmedelsförbrukningen. Under de senaste ' decennierna har den geografiska spridningen och separeringen av bo- stads-. arbets- och serviceområden ökat. Resorna till arbete och service har blivit längre. En allt mindre del av förflyttningarna sker till fots eller med cykel medan bilar och bussar har fått en större betydelse.

En rad ekonomiska och sociala faktorer måste beaktas i bebyggelsepla- neringen. Det är emellertid enligt min mening väsentligt att man vid lokali- seringen och utformningen av nya bostads- och arbetsplatsområden efter— strävar att minska transportarbetet bl.a. genom goda förutsättningar för en effektiv kollektivtrafik. Målet måste vara att finna sådana bebyggelselös- ningar att önskemålen om t.ex. en god bostadsmiljö kan förenas med energisparmålen. ] riksdagens beslut om en ny tralikpolitik framhölls att det är av största vikt att det i den fysiska planeringens alla skeden klargörs hur den kollektiva tralikförsörjningen skall utformas — vilken trafikstan- dard som skall väljas. vilka investeringar som krävs och vad trafiken kommer att kosta. Möjligheterna att kunna försörja ett område med kollek- tivtrafik bör därför enligt min uppfattning uttryckligen anges som en faktor i bebyggelseplaneringen. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi. Jag vill också erinra om det arbete som f.n. pågår inom regeringskansliet med en ny plan- och byggnadslagstiftning.

Även med en given samhällsstruktur kan iruiisportsysicinc'r urverk/us eller förändras så att energianvändningen minskas. En bättre framkom- lighet minskar sålunda i regel energiåtgången för alla trafikmedel. Likaså kan ett effektivare utnyttjande av befintliga fordon medverka till att spara energi.

Bilen har spelat en stor roll för såväl samhällsbyggandet som enskilda personers möjligheter att resa. Den är i många fall oöverträffad som färdmedel. Men för att minska energianvändningen inom transportsektorn krävs effektivisering av personbilstrafiken. Det bör i första hand ske ge- nom att statsmakterna med hjälp av prisinstrumentet påverkar den enskil- de bilisten att bl. a. planera sitt resande bättre.

Bilen bör även kunna användas mer energieffektivt genom att fler åkeri samma bil. [ glesbygden framstår samåkning i många fall som ett värdefullt alternativ till kollektiv trafik och till egen bil för arbetsresor. För dem som

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 97

saknar bil kan samåkning också vara det enda sättet att färdas till arbetet. Samåkning bör som jag ser det även kunna vara ett alternativ i tätorterna, bl. a. då det gäller resor från spridd villabebyggelse eller då det är fråga om resor där kollektivtrafik saknas.

En rad försök med samåkning har bedrivits och f.n. bedrivs försöks- verksamhet med bl. a. statligt stöd på några platser i landet. Det är ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser om möjligheterna att få till stånd en mer organiserad form för samåkning. Jag vill dock framhålla att en faktor som har verkat återhållande på samåkningen är de nuvarande reglerna för avdrag vid inkomstbeskattningen för arbetsresor i bil. Dessa avdragsmöj- ligheter medför att många bilägare har förhållandevis låga kostnader för bilutnyttjandet. Det finns därför risk för att de inte beaktar de verkliga kostnaderna för bilresande.

Cykeltrafiken har på vissa håll ökat kraftigt under de senaste åren. men den varierar starkt mellan säsongerna. Lokala trafiksaneringar har under- lättat cykeltrafiken. Statliga bidrag kan fr.o.m. år 1980 lämnas till cykel- leder. Det finns från samhällssynpunkt fiera skäl. inte minst energi- och besparingsskäl, att ägna gång- och cykeltrafikmiljön fortsatt uppmärksam- het.

En utbyggd och förbättrad kollektivtrafik är ett viktigt medel för att uppnå en bättre energihushållning inom transportsektorn. Förutsättningen är emellertid att de kollektiva trafikmedlens högre kapacitet utnyttjas. För att kunna utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ till bilen bör kollektivtra- fiken ges en hög standard främst vad gäller tillgänglighet till arbetsplatser och service. Ett ökat resande med kollektiva färdmedel ger också förbätt- ringar i trafiksäkerhet och miljö.

När det gäller tätortstrafiken bör åtgärder vidtas som bl.a. förbättrar kollektivtrafikens framkomlighet. Det kan gälla byggande av särskilda bussleder. anordnande av reserverade körfält, trafiksignaler som priori- terar kollektiv trafik och infartsparkeringar i anslutning till de kollektiva transportmedlen. [ de större tätorterna kan också en spridning av arbetsti- derna medverka till att bättre utnyttja kollektivtratikens kapacitet.

En särskild kollektivtrafikbercdning (K 1979: 07) har tillkallats för att i mer samlade former analysera behovet av nya trafiklösningar på kollektiv- trafikområdet. Beredningen skall initiera, följa upp och utvärdera försöks- verksamhet med nya trafiksystem för den kollektiva trafikförsörjningen i tätorter av olika struktur. En viktig uppgift för beredningen är att över- brygga svårigheter när det gäller att ge forskningsresultaten en praktisk tillämpning. _

Genom att utnyttja tele- och postkommunikationerna väsentligt mera än f.n. bör antalet tjänsteresor kunna minskas.

Bl.a. pågår en vidareutveckling av dagens telefonkonferenssystem för att kunna erbjuda en attraktiv sammanträdesform.

Även på godstransportområdet bör möjligheterna att hushålla med ener- 8 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 98

gi genom att effektivisera transportapparaten utnyttjas. Bl.a. bör samord- nade transporter eftersträvas så att tillgänglig lastkapacitet kan användas rationellt.

Järnvägen kommer främst till sin rätt vid transporter av stora gods- mängder över långa avstånd. En utveckling av systemtransportcr pågår inom SJ. Vidare kan SJ genom kombinerad tåg- och biltransport ge en god transportservice även till kunder som saknar industrispår. Den snabba kostnadsstegringen, främst till följd av ökade drivmedelspriser. har med- fört att transportförmedlare och åkare har visat ett markant ökat intresse för kombinerade transporter. Jag utgår ifrån att samarbetet mellan SJ och transportförmedlingsföretagen kommer att vidareutvecklas under 1980- talet.

Sjöfarten är i många sammanhang ett cnergisnålt transportmedel. Ofta talar också miljö- och trafiksäkerhetsskäl för att en större del av transport- arbetet övertas av sjöfarten. Under hösten 1980 tillkallades en särskild utredare (K l980:03) för att se över närsjöfartens möjligheter och pro- blem. Utredaren skall bl.a. söka fastställa i vad mån de förutsättningar under vilka sjöfarten arbetar är riktigt utformade med beaktande av sam- hällsekonomiska fördelar av miljö-. energi- och beredskapspolitisk art.

Den tekniska utformningwi ar fordonen påverkar i hög grad bränsleåt- gången. Utvecklingen mot en ökad andel tyngre fordon under de senaste decennierna har medfört en genomsnittligt ökande drivmedelsförbrukning per mil och bil. Under de närmaste 10—l5 åren finns anledning att räkna med en snabb teknisk utveckling. där bilarnas bränsleförbrukning kommer att ägnas större intresse än tidigare. I huvudsak torde förbättringar av bränsleeffektivitcten under denna tidsperiod komma att uppnås genom vidareutveckling av dagens teknik beträffande drivsystem och fordonsut- formning.

Regler omfattande krav på mer bränslesnåla bilar har införts i fiera länder. Även om dessa regler inte automatiskt leder till att mer bränsle- snåla bilmodeller säljs på den svenska marknaden kommer de på ett genomgripande sätt ändå att påverka det svenska bilsortimentet. För att i möjligaste mån ytterligare säkerställa att de bränsleeffektiva bilar som biltillverkarna nu utvecklar tillförs även den svenska marknaden har TPR våren 1980 fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med person- bilsleverantörer rörande nya bilars bränsleförbrukning. Förhandlingarna skall drivas med sikte på att ingå sådana överenskommelser med leveran- törerna som möjliggör att den vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilari Sverige år 1985 inte överstiger ca 0.85 liter per mil. År 1979 uppgick motsvarande bränsleförbrukning till ca 0.93 liter per mil.

Enligt vad jag har erfarit har överenskommelser med denna innebörd nyligen träffats med de större personbilsleverantörerna. TPR fortsätter förhandlingarna och jag räknar med att även övriga personbilsleverantörer ingår sådant avtal. Förutsättningarna för att uppfylla riktlinjerna för nya

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 99

bilars bränsleförbrukning vid mitten av 1980-talet är därmed enligt min bedömning goda. TPR skall i enlighet med uppdraget också utreda förut- sättningarna för att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram till år l990. Jag räknar med att bilindustrin även i fortsättningen i enlighet med konsumenternas önske- mål starkt kommer att prioritera åtgärder som reducerar bränsleförbruk- ningen. varvid den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya—personbi- lar kan minskas ytterligare under den senare delen av l980-talet.

TPR har också fått i uppdrag att genomföra ett frivilligt sparprogram för lastbilstrafiken. Efter vad jag har erfarit har TPR upprättat ett åtgärdspro- gram för att spara energi inom lastbilstrafiken. Programmet omfattar frågor om bl.a. f'ordonskonstruktion och underhåll. körteknik samt transport- planering. Jag räknar med att programmet inom kort skall kunna börja genomföras i samarbete mellan TPR och berörda intresseorganisationer. Jag vill i sammanhanget erinra om att i I979 års trafikpolitiska beslut förutsattes att kostnaderna för information etc. i samband med program— mets genomförande skulle finansieras med medel från energisparkommit- tén.

Tekniska åtgärder kan också vidtas beträffande järnvägarna för att upp- nå energibesparingar. Ett kontinuerligt arbete pågår inom SJ. En förbätt- ring av omformarnas verkningsgrad minskar energiförbrukningen för samt- liga eldrivna tåg. Likaså kan besparingar uppnås vid ombyggnader genom kurvrätningar och linjcomläggning.

De snabbt ökade oljepriserna har påverkat sjöfarten. Drivmedlen (bunkers) har sedan oljekrisen 1973/74 blivit ca tio gånger dyrare och utgör nu ofta mer än hälften av ett fartygs driftskostnader. Därtill kommer att allt sämre bunkerkvalitéer har använts. De bedöms i framtiden bli än sämre då kravet på att ta ut fler lättare beståndsdelar ur oljan växer.

Ett utvecklingsarbete pågår inom sjöfartsnäringen för att möta de vänta- de. svårigheterna på drivmedelssidan. Fartygsmotorcr byggs numera för . betydligt sämre bunkerkvaliteter än dagens. Större fartyg byggs om från turbindrif't till motordrift trots att man därmed får ge avkall på snabbheten. Olika system för att ställa in motorerna på den mest bränslesnåla marsch- fanen med hänsyn tagen till nödvändig gångtid har arbetats fram.

Efter de kraftiga prishöjningarna på flygbränsle utgör bränslekostna- derna 20—30% av de totala kostnaderna för reguljärflygföretagen. En utveckling pågår med att ta fram effektivare flygplansmotorer och förbätt- ra den aerodynamiska utformningen av flygplanen. Sänkta hastigheter har dock gett den största energibesparingen. Men också åtgärder att minska flygplanens vikt och bättre underhåll har betydelse för energianvändning— en. Flygföretagen kan påverka bränsleförbrukningen genom att köpa bränsleeffektivare flygplan. men detta får effekter först på längre sikt. På kort sikt kan dock på vissa sträckor byte ske till mer bränsleeffektiva flygplanstyper.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l0t)

Internationellt ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om vilka möjligheter som finns att förkorta flygvägarna och undvika onödiga väntetider. I Sverige pågår ett arbete mellan luftfartsverket och flygföretagen som berör luftrumssystemet och trafikledningen. Detta arbete syftar ytterst till att förkorta flygvägar och ge möjlighet till så direkta in- och utflygningar i terminalområdena som möjligt till och från en flygplats.

Enligt min bedömning kommer de ökade bränslepriserna att vara ett starkt incitament för tillverkare att konstruera bränslesnålare transportme— del. Det bör gälla såväl landtransporter som sjö- och luftfarten. Lättare fordon och fordon med lägre motorstyrka är t.ex. generellt sett bränsle- snålare. En ökad användning av mer energieffektiva fordon och motorer är nödvändig för att åstadkomma en god energihushållning inom transport- sektorn.

Bränsleåtgången för ett enskilt fordon påverkas i hög grad av körsätt oc h u nde rhål l. Lägre hastigheter för biltrafiken sänker energiförbruk- ningen. Ett bättre körsätt kan medföra upp till l0—20% lägre bränsleför— brukning och en dåligt justerad motor kan förbruka 10% mer bränsle och har dessutom större avgasutsläpp än normalt. Fordonsutrustning. som vinterdäck och takräcke. medför ökad bränsleförbrukning medan använd- ning av luftplogar s.k. spoilers kan minska förbrukningen.

Jag anser att information till bilisterna om nödvändigheten av att spara energi är väsentlig. De insatser som härvid redan har gjorts har enligt min bedömning varit värdefulla. Regleringar och tvångsåtgärder bör enligt min mening undvikas. Den enskilde bilisten kan själv i betydande utsträckning påverka drivmedelsförbrukningen. Det är viktigt att olika råd om energi- sparande förmedlas till bilisterna när det gäller körsätt. underhåll. hastig— het. bilmodell etc. Jag förutsätter att bilbranschen tar ett stort ansvar i det fortsatta informationsarbetet med dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock befogade och jag förutsätter här en nära samverkan mellan TPR och energisparkommittén.

Det bör också enligt min uppfattning finnas ett utrymme för ökade utbildningsinsatser i dessa frågor. Motororganisationerna har här en viktig roll att spela. Jag förutsätter att större vikt läggs inom körkortsundervis- ningen och yrkestrafikutbildningen vid att visa hur körsätt. hastighet och underhåll minskar bränsleförbrukningen.

Somjag tidigare har framhållit kommer chefen för industridepartementet i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om fortsatta insatser för forskning och utveckling inom energiområdet.

Förslaget omfattar bl. a. insatser för energihushållning inom transport- området. Ett område för dessa insatser är anpassning av drivsystem till alternativa drivmedel. Ett annat område omfattar åtgärder för teknisk utveckling av fordon i syfte att göra dem betydligt energieffektivare än f. n. Ytterligare ett område omfattar studier av sambandet mellan åtgärder i transportsystemet och transportsektorns energibehov.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet lt)!

[ ett tidsperspektiv som sträcker sig fram till år 1990 kommer petroleum- baserade d riv medel att vara dominerande. Den olja som vi på ett försörjningstryggt sätt kan få tillgång till bör reserveras främst för trans- portsektorn. Jag återkommer i det följande (kapitel 7) till de åtgärder som bör vidtas för att skapa en tryggare försörjning med drivmedel.

När det gäller alternativa system vill jag även erinra om att flerbränsle- motorer av typerna gasturbin och stirling samt eldrift på lång sikt kan spela en roll för att minska oljeberoendet. Jag vill särskilt framhålla att elektriskt drivna vägfordon med fördel kan användas i vissa begränsade fall. De har förutom sitt oberoende av olja ett flertal goda miljö- och driftegenskaper. Försök med moderna trådbussar planeras i några kommuner i samarbete med svensk industri och kollektivtralikberedningen. Deras användnings- område begränsas till mycket trafikstarka linjer där den relativt dyra kon- takttrådanläggningen kan uttnyttjas väl. Användningsområdct kan dock ökas om fordonen utformas med alternativa drivkällor.

Elbilar för person- och godstransporter måste baseras på batteridrift. En klar begränsning för användningen är därför deras relativt korta körsträcka mellan laddningstillfällcna. Men elfordon bör vara av intresse vid trafik över korta avstånd där miljöegenskaperna kommer till sin rätt. t.ex. vid city- och inomhustrafik.

Elfordon är till följd av små tillverkningsserier betydligt dyrare i anskaff- ning än konventionella fordon med motsvarande prestanda. Infrastruktur i form av laddare. batteribyten och service är inte allmänt utbyggd. Elbils- användningen är mot denna bakgrund av blygsam omfattning men kan även om den tillväxer inte bidra till att minska vårt oljeberoende annat än marginellt. Eftersom elfordon är helt oljeberoende finns det dock från beredskapssynpunkt intresse av att sätta in dem i vissa nyckeluppgifter.

Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att redovi- sa förslag till ett energiforskningsprogram där ett delprogram omfattar alternativa drivsystem. Jag vill också erinra om att medel från den oljeer- sättningsfond som jag tidigare har redovisat även kan finansiera demon- strationsprogram och fullskaleförsök på transportområdet.

Staten bör således enligt min uppfattning kunna bistå i utvecklingen av elfordon när det gäller forskning och utveckling och att utveckla standard. Det måste dock vara fordonsanvändarna själva som tar initiativ till elfor- dons drift och som påverkar uppbyggnaden av den infrastruktur som behövs för sådan drift.

Sammanfattningsvis anser jag att de riktlinjer som har lagts fast av riksdagen genom 1979 års trafikpolitiska beslut för energihushållningen inom transportsektorn bör gälla även fortsättningsvis. Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag därutöver har betonat prisstyrning- ens betydelse för att stimulera energihushållningen. Jag har vidare strukit under att kapacitetsutnyttjandet har stor betydelse för olika transportme- dels energieffektivitet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l()2

4.5.3 Em'rgibelwr år [985 och 1990

I LU 80 redovisas bl. a. framtidsbcdömningar av person- och godstrans- porter avseende i första hand perioden fram till år 1985. TPR hari samband med anslagsframställningen för budgetåret l98l/82 lämnat rapporten (TPR l980:3) Prognos för transportutvecklingen under 1980-talet. Vidare har SIND i sin prognos Energi på 80—talet. gjort bedömningar om utvecklingen inom transportområdet fram till år 1990.

De framtidsbcdömningar av utvecklingen på transportområdet som har utförts av LU 80. TPR och SIND är i väsentliga avseenden likartade. Av dessa bedömningar framgår följande.

Persontransporternas snabba tillväxt under efterkrigstiden har dämpats under 1970-talet till en genomsnittlig årlig tillväxt på ca 2% per år. En ytterligare minskning av ökningstakten väntas under l980—talet. Den årliga tillväxten antas bli knappt [%. Arbetsresorna kan komma att öka medan fritidsresornas andel av resandet väntas minska. Resandet med kollektiva färdmedel väntas öka. Den största ökningen väntas falla på busstrafiken som en följd av utbyggnaden av landsbygdstrafiken genom tillkomsten av de nya länshuvudmännen. Vidare förutses en förbättring av personbilarnas energieffektivitet under 1980-talet.

För godstransporterna har det under 1970-talet skett en förskjutning mellan olika transportmedel. Sjötransporterna har tappat marknadsandelar till landtransporterna. Lastbilen har ökat sin marknadsandel påjärnvägens bekostnad. även på mycket långa avstånd. Efterfrågan på godstransporter är starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen och har nära samband med bl.a. utvecklingen av industriproduktionen och utrikeshandeln. Un- der l980-talet bedöms järnvägens marknadsandelar öka på bekostnad av lastbilarna. Den genomsnittliga ökningstakten för järnvägstransponcrna beräknas ligga på ca 2 % per år. Sjötransporterna bedöms behålla sin andel eller minska något.

I SlND:s prognos antas en genomsnittlig årlig ökning av energianvänd- ningen inom transportsektorn (inkl. bunkring) med ().79'2- under perioden 1979— l990. Denna ökningstakt innebär en väsentligt minskad ökningstakt jämfört med under perioden 1973— 1979. SlND räknar i sin prognos med en oförändrad energianvändning för persontransporterna. Personbilarnas en- ergiförbrukning antas minska medan en ökad användning väntas för de kollektiva transportmedlen. Vidare antar SIND att energianvändningen för godstransporter ökar under 1980-talet.

SIND bedömer tranSportsektorns energianvändning år 1990 till 86 TWh (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart). Energianvändningen. exkl. bunkring för utrikes sjöfart. år 1985 beräknas enligt LU 80 till ca 73 TWh i alternativ 1 och ca 71 TWh i alternativ 2. ()m energianvändningen för nämnda bunkring inkluderas kan användningen uppskattas till resp. ca 84 TWh och ca 81 TWh.

Utvecklingen på transportområdet styrs i hög grad av utvecklingen inom

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet l03

andra områden. Samhället är starkt beroende av transporter av gods och personer. Arbetsresorna är en avspegling av bl. a. vår bebyggelsestruktur och godstransporterna är starkt kopplade till näringslivets aktiviteter. 1 de tidigare redovisade framtidsbedömningarna antas att ökningstakten i trans- portarbetet och framför allt i energianvändningen kommer att dämpas betydligtjämfört med den senaste tioårsperioden.

Jag har tidigare redogjort för de möjligheter som finns att spara energi inom transportsektorn. Min allmänna bedömning är att det kommer att krävas en rad åtgärder för att begränsa energianvändningen till den nivå som SIND redovisari sin prognos. Drivmedelsförbrukningen för personbi- lar bör kunna minskas under 1980-talet. Godstransporter-nas energian- vändning är dock enligt min uppfattning svårare att begränsa då den är starkt beroende av den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet. Åtgär- der som hämmar näringslivets utveckling och därmed sysselsättningen bör undvikas.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening rimligt att räkna med en total energianvändning inom transportområdet (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart) för år 1985 på 80—85 TWh. varav 2 TWh el och år 1990 på ca 85 TWh, varav 3 TWh el.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig ökning med 0—1% under perioden 1979—1985 och med ca 0.6% under perioden 1979—1990.

4.6 Energibehovet i framtiden

4.6.1 Energiprognos till år [985 och 1990

I det föregående har jag redovisat de energianvändningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Utgångspunkten för beräkningarna är bedömningar om den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet. om utvecklingstendcnsen inom olika användningssektorer och om möjliga hushållningsåtgärder m.m.

De energianvändningsnivåer som jag har angett bör ligga till grund för dels det fortsatta arbetet inom energihushållningsområdet. dels planering av energitillförseln. Nivåerna skall naturligtvis vara så realistiska som möjligt. samtidigt som de ändå bör uttrycka en långtgående ambition att hushålla med energi. Vid planering och dimensionering av energitillförseln måste å andra sidan utgångspunkten vara att det framtida energibehovet kan tillgodoses med rimlig säkerhet. Detta innebär att en säker energiför- sörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade använd- ningsnivåerna skulle överskridas till följd av exempelvis att sparansträng- ningarna inte lyckas fullt ut eller att den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen får ändrade förlopp. Särskilt viktigt är att tillgången på energi inte blir hämmande för den ekonomiska utveckling som behövs för att balansen i Sveriges ekonomi skall kunna återställas och fortsatt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 104

ekonomisk utveckling tryggas. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör nivåerna beträffande energianvändningen anges i form av intervall. där intervallets undre gräns lämpligen representerar en hög sparambition. En användningsnivå kring den övre gränsen bör representera ett energibehov som skall kunna tillgodoses.

De nivåer som jag har föreslagit i tidigare avsnitt sammanfattas i tabell 4.5.

Tabell-1.5 Energianvändningsnivåer år 1985 och 1990. TWh (inkl. bunkring för utrikes sjöfart och flyg exkl. olja för icke energiändamål)

Användningssektor 1985 |99t) el bräns— totalt el len Industri 47—55 I23— l30 l70— 185 53—59 Transporter 2 78— 83 80— 85 3 Bostäder. service m.m. 60—52 90— l08 ISO— 160 66—60 Totalt 109' 291—32I 400—430 122'

' Motsvarar en elenergiproduktion av 120 resp. l34 'l'Wh.

De föreslagna energianvändningsnivåerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden I979—1985 på resp. en minskning med ca 0.7% och en ökning med ca 06%. Under perioden I979—1990 innebär de angivna nivåerna en genomsnittlig årlig förändring på resp. en minskning med ca 0,4% och en ökning med ca 03%. Om uppgifterna om energianvändningen år 1979 temperaturkorrigeras blir mot- svarande förändring rcsp. en minskning med ca 03% och en ökning med ca 0.9% för perioden I979—1985 och resp. en minskning med ca 02% och en ökning med 0.5 % för perioden 1979—1990. Användningen av el väntas öka medan användningen av bränslen väntas minska. Av vad jag i det följande (kapitel 5) kommer att anföra framgår att användningen av olja beräknas minska och användningen av andra bränslen öka.

Den genomsnittliga ökningen av energianvändningen för medlemslän- derna inom IEA beräknas under perioden 1979—1990 till totalt omkring 1.6 % per år. De siffror som jag nu har redovisat ligger alltså lågt interna- tionellt sett.

Intervallen har satts med utgångspunkt i de energianvändningsnivåer som SIND har beräknat. Vid min beräkning av de undre gränserna för intervallen har jag räknat med bl.a. de förslag till energibesparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare. Jag har vidare räknat med en större övergång från enskild uppvärmning till el- eller fjärrvärme än vad SIND har gjort vilket i sig — som jag tidigare har redogjort för — redovisningsmässigt sett leder till en lägre nivå på den slutliga energianvändningen. De angivna nivåerna bör kunna ge utrymme för en ekonomisk utveckling som enligt LU 80 krävs för att balans skall nås i samhällsekonomin.

bräns- len 122—13] ca 82 74— 95 278—308

totalt

175— l90 ca 85 l40— l55 400—430

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 105

De undre gränserna för intervallen för de angivna energianvändningsni- våerna speglar en hög ambition beträffande energihushållning. För att detta skall uppnås inom ramen för en utveckling mot ökad samhällsekono- misk balans enligt LU 80:s alternativ 1 krävs att den inhemska resursan- vändningen ytterligare begränsas så att utrymme skapas för de merinveste- ringar i besparingsutrustning m. m. som den lägre energianvändningen förutsätter. Detta illustrerar att energianvändningsnivåerna inte kan ses som absoluta mål utan måste inordnas i övervägandena om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken för att de grundläggande ekono— miskt-politiska målen skall uppnås.

Relationen mellan dels den genomsnittliga årliga ökningstakten för brut- tonationalproduktionen (BNP). dels motsvarande förändring av energian- vändningen framgår av tabell 4.6.-

Tabell 4.6 Förändring av energianvändningen och av BNP. Genomsnittlig ökning, % per år

Period

1965— l973 1973— I979 l979— [990 tl) Energianvändning 3.4 0.6 —0.4—()_3 (2) BNP 3.3 1.8 2.3 (l) / (2) l () 0.3 —0.2—0.l

Av uppgifterna i tabell 4.6 framgår att ökningstakten i BNP under perioden 1965— l973 åtföljdes av en motsvarande ökningstakt i energian- vändningen. Ett sådant samband föreligger inte för tiden efter denna peri- od. För perioden 1979—1990 väntas en genomsnittlig årlig ökning av BNP på 2.3 % kunna tillgodoses genom en genomsnittlig årlig ökning av den slutliga energianvändningen på högst 0.3 %. Somjag tidigare har framhållit gjordes vid IEA:s ministermöte i maj 1980 bedömningen att det borde vara möjligt att minska förhållandet mellan tillväxt i energikonsumtion och tillväxt i BNP under 1980-talet till 0.6. De i tabell 4.6 angivna värdena för perioden 1979— l990 ligger lägre än detta.

Prognoser baseras på antaganden om utvecklingen av olika förhållanden i samhället. Många faktorer om vilka kunskapen är begränsad påverkar prognosresultatet. som därmed blir behäftat med osäkerhet. De viktigaste faktorerna som bestämmer den framtida energianvändningens storlek är den samhällsekonomiska utvecklingen sådan den tar sig uttryck i industri- produktionens storlek och sammansättning. transportarbetet. bostadsbe- ståndet osv. samt utvecklingen beträffande specifika åtgångstal. dvs. ener- gianvändningen i förhållande till produktionens storlek i industrin. drivme- delsåtgång per km körsträcka. energianvändning per bostadslägenhet Osv. Av betydelse vid bedömningarna om energianvändningens storlek är dels hur varje faktor för sig utvecklas. dels hur de olika faktorerna sam varierar. SIND har i sin prognos räknat med att sparande och oljeersättning i stort

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 106

följer omsättningshastigheten i befintlig utrustning och normal teknisk utveckling. Detta innebär att de antaganden som görs beträffande den ekonomiska utvecklingen har mycket stor betydelse för bedömningarna av framtida energianvändningsnivåer. Antaganden om t. ex. en ökad industri- produktion leder — vid oförändrad produktionsstruktur — till ett ökat energibehov. Denna ökning motverkas dock av att energisnål teknik kan införas snabbare och resultera i en lägre användning av energi i förhållande till producerad mängd än vid en långsammare produktionsutveckling. Lik- nande förhållande gäller inom övriga användningssektorer. lndustripro- duktionens tillväxt och sammansättning har dock särskilt stor betydelse för energieftcrfrågan.

Bl.a. med hänsyn till dessa förhållanden har SIN D, som jag har redovi- sat i det föregående. beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom vissa branscher.

Förutom osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen råder också osäkerhet om utvecklingen av den specifika energiåtgången. SIND fram- håller att verket i sin prognos till år l990 har räknat med att åtgångstalen för den sammanlagda energianvändningen sjunker med i genomsnitt 1— 2 % per år under perioden l979—1990.

SIND framhåller att en felbedömning av enbart åtgångstalen med 0.3 procentenheter per år leder till ett fel i nivån avseende den totala energian- vändningen på ca 3.5 %. vilket motsvarar ca 15 TWh för år 1990 i verkets huvudprognos.

Osäkerhet råder också om effekten av insatta styrmedel för energihus- hållning och om energiprisutvecklingen.

För att belysa hur bedömningar om framtida energibehov varierar med olika prognosantagandcn villjag peka på att bedömningen i SlND:s senas- te prognos över energianvändningen år 1990 ligger ca 25 % lägre än den användningsnivå som beräknades i den första officiella energiprognosen för år 1990, redovisad av energiprognosutredningen år 1974 i betänkandet (SOU 1974: 64) Energi 1985-2000. Detta beror framför allt på kraftigt höjda oljepriser och på de ändrade bedömningar om den ekonomiska utveckling- en som bl.a. har förorsakats av dessa höjningar.

Av min redogörelse framgår att betydande osäkerhet råder om den framtida energianvändningens nivå. Det finns därför anledning att fortlö- pande följa utvecklingen. Detta blir en viktig uppgift för den nya statliga energimyndighet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel 11).

4.6.2 U!vecklingstendanser after år 1990

Osäkerheten i bedömningar av energiefterfrågans utveckling är givetvis betydligt större i tidsperspektivet efter år 1990.

Avgörande är bl.a. den ekonomiska tillväxtens storlek. hur produk- tions- och konsumtionsmönstret förändras samt den tekniska utveckling- en.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l07

Utvecklingen av priset på olika energislag och hur denna påverkar energianvändningen är också av stor vikt. Med de antaganden om encr- giprisutvecklingen som SIND har gjort i sin prognos räknar verket med att merparten av sparmöjligheterna är uttömda år 1990. Av betydelse är också hur vi lyckats med att ta fram och införa ny teknik för energisparande och oljeersättning.

Industrins sammanlagda energianvändningsnivå påverkas starkt ay hur industrin är strukturerad på olika branscher. LU 80 räknar med att de energitunga branscherna får en ökad andel i industriproduktionen under perioden 1979—1990. Det är främst den kemiska industrin som antas öka sin andel av industriproduktionen. Viss ökning beräknas också ske av andelarna för träförädlingsindustrin ochjärn- och metallverk. Verkstadsin- dustrin som är mindre energiintensiv än de nu nämnda branscherna antas också öka sin andel kraftigt.

Faktorer som ökad förädlingsgrad och energiintensivare produktionsme- toder har också betydelse för utvecklingen. Enligt vad jag har erfarit planerar exempelvis massa- och pappersindustrin för en ökad förädling av massaproduktionen till papper. Detta kan komma att leda till ett ökat energibehov.

När det gäller produktionsmetoder är bl.a. fördelningen mellan kemisk och mekanisk pappersmassa av betydelse. En större andel mekanisk mas- sa kan vara betingad av ett behov av bättre råvaruutnyttjandc. För peri- oden fram till år 1990 räknar pappers- och massaindustrin med att öka andelen mekanisk massa i produktionen. En fortsättning av en sådan utveckling efter år 1990 leder till en ökad andel elenergi i branschens energianvändning.

Ny teknik kan väntas ge möjligheter till effektivisering av energianvänd- ningen inom industrin efter år l990. Den ekonomiska utvecklingen och investeringstakten i industrin har stor betydelse för möjligheterna att infö- ra ny teknik. Ökad mekanisering och höjda arbetsmiljökrav kan leda till ökad efterfrågan på energi.

lnom transportområdet blir utvecklingen av drivmedelsanvändningen av stor betydelse. Av vikt blir bl.a. hur ansträngningarna att få nya bilar energieffektiva lyckas. En begränsning av ökningstakten för drivmedel till personbilar kan komma att uppvägas av en ökad förbrukning för gods- transporter. Denna är nämligen i hög grad avhängig av produktionsutveck- lingen inom industrin.

Dagens samhällsplanering har också betydelse för energianvändningen inom transportsektorn under l990-talet och framöver. En planering som mer än hittills är inriktad på att tillgodose intresset att hushålla med energi. dvs. med inriktning på att underlätta kollektivtransporter och minska avståndet mellan arbete. bostad. service och platser för fritidsaktiviteter. leder till en dämpning av energibehovet inom transportområdet. Av bety- delse för en sådan utveckling blir resultatet av planeringen av olika verk- samheter i kommunerna.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 108

Avgörande för energianvändningens utveckling inom sektorn bostäder. service m.m. är bostads- och lokalbeståndets utveckling och hur dess utrustnings- och isoleringsstandard utvecklas. Stor betydelse har också utvecklingen av beteendet hos dem som brukar bostäderna och lokalerna. Effekterna av energisparåtgärderna inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse är av väsentlig betydelse. Takten i nybyggnad och ombyggnad av byggnader påverkar möjligheterna att få byggnadsbeståndet energisnålt även om det årliga nettotillskottet av nya byggnader utgör en mycket liten andel av det totala beståndet på grund av byggnaders långa livslängd. Av betydelse för behovet av externt tillförd energi för byggnads- uppvärmning är också hur vi lyckas med våra ansträngningar att utnyttja ny teknik avseende t.ex. solenergi och värmepumpar.

Hushållens energianvändning påverkas av utvecklingen av den privata konsumtionen.

De energianvändningsnivåer som jag har redovisat i det föregående innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden l979— l990 på resp. en minskning med 0.29? och en ökning med 0.5 % om I979 års förbrukning temperaturkorrigeras. Vår ambition bör vara att från 1990-talets början försöka hålla energianvändningen på en oförändrad nivå.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 109

Hänvisningar till PS7

5. Energitillförsel

Hänvisningar till S5

5.1. Sammanfattning av energitillförsel

Jag har tidigare (kapitel 41 angivit de energianvändningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Dessa nivåer är grund för dels våra energihushållningssträvanden. dcls bedömningar om behovet av energitillförsel. På grundval av nivåerna och de överväganden och förslag beträffande oljeersättning. bränslen samt värme- och elförsörjning- en. som jag senare skall redovisa. kan energibalanser för åren l985 och 1990 skisseras enligt tabell 5.1. I tabellen anges även värden för år 1979. Dessa är inte temperaturkorrigerade. Eftersom år I979 varett onormalt kallt år är värdena för detta är höga jämfört med ett normalt är. Som jag tidigare har anfört tyder också tillgängliga uppgifter på att en lagerupp- byggnad av eldningsolja — utöver det normala — skedde hos energianvän- darna under år 1979. Temperaturkorrigeringen år 1979 har beräknats till 9 TWh. Lageruppbyggnadcn har enligt uppgifter från överstyrelsen för eko- nomiskt försvar beräknats till motsvarande ca 3 'l'Wh.

Syftet med energibalanserna är i första hand att på ett översiktligt sätt illustrera tänkbara utfall av den inriktning av energipolitiken som jag förordar. Av balanserna framgår den omfattande oljeersättning som bör kunna åstadkommas genom det program för oljeersättning som jag senare (kapitel 6) kommer att behandla och hur denna oljeersättning kan tänkas bli fördelad på olika energislag.

Energipolitiken måste successivt omprövas allt eftersom erfarenheter vinns och förutsättningarna förändras. Tekniska och ekonomiska villkor kan förändra förutsättningarna för enskilda energislag. Det innebär att de tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall betraktas som mål som bör eftersträvas oberoende av utvecklingen. De tidigare angivna nivåerna för energianvändning och de här angivna nivåerna för tillförsel kan mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen inom energiområdet eller inom samhällsekonomin i stort komma att visa sig varken möjliga att uppnå eller lämpliga att sträva efter.

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera energibalanserna. De av mig angivna tillförselnivåerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av den tillförda energin under perioden 1979—1990 med resp. en minskning med 0.2 % och en ökning med 0.4 % Som jag redan tidigare har framhållit speglar de lägre användningsnivåerna en hög ambition att hushålla med energi. De innebär en sänkning av såväl användning som tillförsel jämfört med nuläget. För att tillgången på energi inte skall vara begränsade för en önskvärd ekonomisk utveckling måste emellertid till grund för tillförsel- planeringen läggas en användningsnivå kring den övre gränsen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 110

Tabell 5.1 'l'otala energihalanser. 'I'Wh. år 197'). 1985 och 1990.

Är 1979 År 19145 År |th Lägre Högre Lägre Högre användningsnivå användningsnivå

Olja och oljeprodukter 295 239 25!) ltxtt— 140 191 171 Kol 3 12 12 31—45 31 —45 Kol och koks för mctallurgiskt ändamål 18 15 17 17 17 Naturgas — 0 0 4—9 4—9 Motoralkoholer — — — 1—3 l-- 3 Bark och lutar 36 30 38 42 42 Skogsenergi. m. m.' 7 17 17 25—30 25—30 'forv 0 1 | 6— 11 ö— Il Solvärme: — 0—1 0— | 1—3 l-- 3 Spillvärmel 2 3 3 3—4 3 -—4 Vattenkraft 604 03 (53 65 65 Vindkraft — 0 0 0—1 0—1 Kärnkraft tel)( 22 48 48 56 50 Kärnkraft (väl—me)" — — — 9 *) Summa tillförsel för encrgiändamål 443 424 455 428 459

Därav omvandl. och distr. förl. inom el och fjärrvärme 27 24 25 28 29 Summa användning 416 400 430 400 430

Därav bunkring för utrikes sjöfart 10 10 l l l 1 l l Tillkommer ()lja och oljeprodukter för rafl'maderibränsle inkl. asfalt. m. m. 18 21 21 21 21 Gas och koksverk 1 1 0 0 ()lja för icke energiändamäl 11 11 12 12 12 Summa tillförsel 473 457 489 461 492

' Skogsavfall. ved. flis. energiskog. halm. m. m. : Därutöver utnyttjas värmepumpäri kombination med naturligt lagrad solenergi. 3 lnkl. sopft'irbränning. " 61—02 TWh vid normal vattentillrinning. 5 lnkl. stationernas encrgiförbrukning (bruttoproduktionl. " Om värmetwtappning i kärnkraftsblocket Forsmark 3 inte kommer till stånd ökar elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh. Denna el kan eventuellt komma att användas för drift av värmepumpar i Stockholm. Storstockholms tjärrvärmelörsöri— ning kan också grundas på kol. Dä ökar mängden kol i balanserna år 1990 med ca 11 TWh.

Den lägre användningsnivån är beräknad som ett resultat av låg tillväxt- takt i industriproduktionen och ett högt energisparande. Med en svag ekonomisk utveckling torde det inte finnas utrymme för såväl ett högt energisparande som en kraftig satsning på oljeersättning. Den lägre an- vändningsnivån kan därför inte kombineras med den övre intervallgränsen för de energiråvaror och energislag som kan ersätta olja.

Det är vidare varken vid den lägre eller högre användningsnivån möjligt att samtidigt utnyttja alla de energislag som kan ersätta olja i en omfattning

Prop. 1980/81z90 Bilaga ] Industridepartementet 111

som motsvaras av den övre intervallgränsen. Skälet härför är att använd- ningsområdena är begränsade och gemensamma för de olika energislagen. Således torde t. ex. en lägre användning av inhemska fasta bränslen leda till en högre användning av kol. (.)m värmeövetföring från Forsmark till Stockholm inte kommer till stånd. leder det sannolikt till en ökad använd- ning av kol eller av eldrivna värmepumpar.

Jag har för tillförseln av olika energiråvaror och energislag bl. a. utgått från de bedömningar som oljeersättningsdelegationen har redovisat i rap- porten Program för oljeersättning. Med hänsyn till osäkerhet i prognosut- fallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag har jag i balan- serna angett oljetillförseln som ett intervall.

Jag räknar med att det under 1980-talet skall vara möjligt att påtagligt minska oljeberoendet. [ det program för oljeersättning som jag senare kommer att redovisa räknar jag med att ca 9 milj. ton olja skall kunna ersättas genom insatser av skilda slag, Målsättningen bör vara att oljetill- förselnjör energiändumål vid den högre användningsnivån år 1990 begrän- sas till 171 — 191 TWh. dvs. 14—17 milj. ton.jämfört med 295 TWh. dvs. ca 26 milj. ton är 1979.

Huvuddelen av de tidigare angivna värdena för temperaturkorrigering och den onormalt stora lageruppbyggnaden år 1979 torde kunna hänföras till oljeprodukter. Möjligen kan temperaturkorrigeringen för elenergi upp- gå till ca 2 TWh. Därmed skulle oljetillförseln för energiändamål år 1979 under normala förhållanden ha uppgått till ett lägre belopp än 285 'l'Wh. Till detta kommer som framgår av tabellen förluster i raflinaderier och användning av olja utanför energisektorn.

För att den nyss nämnda oljeersättningcn skall vara möjlig att uppnå fordras insatser inom skilda områden och en satsning på ett flertal olika energiråvaror och energislag.

Kol är en kommersiellt tillgänglig energiråvara som är ekonomiskt för- delaktig i många tillämpningar. framför allt i större pannor inom ljärrvär- mcsektorn och inom industrin. För att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom dessa sektorer fordras en introduktion av kol. Jag räknar med att det genom skärpta miljökrav skall vara möjligt att använda kol på ett sådant sätt att den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Det bör vara möjligt att år 1990 använda kol motsva- rande 31—45 TWh, dvs. 4—6 milj. ton. En sådan försiktig introduktion av kol i den svenska energibalansen är en viktig förutsättning för möjligheter- na att minska oljeberoendet och bör ge oss möjligheter att bygga upp ett tekniskt kunnande inom landet för att kunna delta i utveckling av ny kolteknik.

Inom ramen för det s. k. Sydgasprojektet har avtal träffats med Danmark om leverans och transport av naturgas från den 1 oktober 1985. Efter fem år uppgår leveranserna till 200 milj. m3 om året eller under vissa förutsätt- ningar till 440 milj. m3 om året. 'fransportavtalet ger den svenska avtals-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 112

parten Swedegas rätt att transportera 2 miljarder m3 om året över det planerade danska ledningssystemet. Energiinnehållet i 440 milj. m3 natur- gas är ca 4 TWh. vilket motsvarar ca 400000 m-l olja. Jag räknar i balan- serna mcd att naturgasen år 1990 skall svara för 4—9 TWh.

Under 1980—talet kommer en introduktion av alternativa drivmedel. i första hand metanol och etanol. att påbörjas. Introduktionen av motar- ulkulu'der bygger främst på en kraftfull satsning på utveckling och använd- ning av motorer för drift med ett 100-procentigt motoralkoholbränsle. Jag räknar i balanserna med att motoralkoholer motsvarande 1—3 TWh kom- mer att utnyttjas år 1990.

Inom massa- och pappersindustrin tillgodoses en betydande del av ener- gibehovet genom användning av bark och lurar. Jag räknar med att denna användning skall fortsätta på ungefär samma nivå. ca 40 TWh per år. under 1980-talet.

ldag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 'fWh per är. främst i form av helved och flis i småhus. Oljeersättningsdelegationen (OED) bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18—27 TWh. Jag delar OEDzs bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det år 1990 skall utnytt- jas 25—30'1'Wh skogsenergi. m.m.

lnnan torv kan börjaanvändas fordras relativt tidskrävande förberedel- ser i form av undersökningar, utdikning och andra förberedelser på mos- sarna. Detta förhållande innebär att torvanvändningen inte kan öka nämn- värt redan de närmaste åren. Under senare delen av 1980-talet bör dock en relativt omfattande torvanvändning kunna komma till stånd. OED har bedömt att det år 1990 skall vara möjligt att använda torv motsvarande 6— 11 TWh. Jag instämmer i OED'.s bedömning.

Jag avser att senare (avsnitt 8.7) redovisa min syn på utvecklingen av solvärme. Jag räknar med att solvärme kan svara för 1—3 TWh år 1990. Eldrivna värmepumpar i små och medelstora anläggningar bedöms år 1990 ge ett bidrag på 7 TWh per år. Därigenom kan solenergin då beräknas svara för 10 TWh inkl. den dn'venergi som går åt för värmepumparna. lenergiba- lanserna har hänsyn till värmepumparna tagits genom en sänkning av användningsnivån år 1990.

Potentialen för industriell spillvärme är betydande. Lönsamheten är styrande för i vilken grad spillvärme kan utnyttjas. Jag räknar med att spillvärme ink/. sopjörbränning skall svara för 3—4 TWh år 1990.

Vatten/traffar kan idag vid normal tillrinning svara för 61—62 TWh per år. Pågående utbyggnader motsvarar ca 1 TWh. Mina förslag syftar till att vi är 1990 skall nå en vattenkraftproduktion på ca 65 TWh.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet satsas f. n. betydande be- lopp för utveckling av vindkraften. Bl. a. håller två fullskaleprototyper på att byggas. Dessa anläggningar som tas i drift under åren 1981 och 1982 skall därefter utvärderas under en tvåårsperiod. Utvärderingen bör göra

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 113

det möjligt att säkrare bedöma vindkraftens framtida roll i svensk energi- försörjning. Jag räknar tills vidare med att vindkraften år 1990 kan svara för 0—1 TWh.

Kärnkraftens användning i Sverige är fastställd av riksdagen efter den rådgivande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan. Högst tolv reaktorer får användas Under sin tekniska livslängd. Senast år 2010 skall den sista reaktorn avvecklas. Kärnkraftverk kan användas för enbart elproduktion eller för samtidig produktion av el och värme. Jag hari balanserna räknat med att kärnkraftsblocket Forsmark 3 utförs för värmeavtappning och att anläggningen från år 1988 i sex till nio år används för produktion av ca 3 ' TWh el och 9 TWh värme per år. Därmed minskar kärnkraftens bidrag till landets elbalans med ca 3 TWh per år i förhållande till om samtliga kärnkraftblock utförs för enbart elproduktion. Om värmeavtappning inte kommer till stånd bör Storstockholms tjärrvärmeförsörjning grundas på ett annat alternativ som ger en lika stor oljeersättning vilket kan innebära en ökad användning av kol. ca 1,5 milj. ton per år. eller användning av eldrivna värmepumpar som totalt behöver ge 9 TWh värme per år.

Med de förutsättningar som jag har räknat med blir oljeanvändningen år 1990 i absoluta tal väsentligt mindre än i dag. Jag anser emellertid att alla ekonomiskt rimliga vägar bör prövas för att ytterligare reducera oljebe- roendet.

Det är vidare angeläget att den utveckling för att ersätta olja som inleds under 1980—talet även fortsätter på 1990-talet. Flera av de energiråvaror och energislag som introduceras under 1980-talet bör under 1990—talet kunna svara för en växande andel av den totala energitillförseln. De inhemska fasta bränslena bör år 1990 befinna sig i ett expansivt skede för att under 1990—talet kunna svara för en större andel av den totala energitill- förseln. Även på kolområdet pågår utvecklingen av ny teknik.

Naturgas kan få större betydelse under 1990-talet. Utvecklingen är dock beroende av om Norge påbörjar utvinning norr om 62:a breddgraden. Solvärme. värmepumpar och vindkraft bör kunna öka förutsatt att utveck- lingsarbetet och introduktionen ger goda erfarenheter. OED har framhållit att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra avveck- lingen av kärnkraften måste basera 60—70% av vår energiförsäljning i början av 2000-talet på sådana energikällor som f. n. används endast mar- ginellt eller inte alls. Detta understryker betydelsen av att utveckling och introduktion av de nya energikällorna ger goda erfarenheter.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för energitillförsel fram till år 1990.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Mål för oljeimporten

Inom ramen för arbetet inom International Energy Agency (IEA) (jfr kapitel 2) lämnar Sverige uppgifter om användning och tillförsel av energi. 9 Riksdagen 1980/8]. ] .t'uml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 114

Medlemsländerna i lEA har beslutat att anta nationella mål för importen av olja och oljeprodukter. Sverige skall inom ramen för detta åtagande lämna sådana uppgifter för år 1985. I prop. 1979/80: 170 (s. 8) har jag anmält att jag avser att ta upp frågor om mål för import och användning av olja även för år 1990.

Vid planeringen av varje tillförselsystem tillämpas någon form av kriteri- um för att utifrån en på prognoser baserad energianvändningsnivå beräkna energitillförseln med hänsyn till osäkerhet i prognosutfallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag.

1 de energibalanser som jag här har skisserat ingår ett Hertal olika energiråvaror och energislag, vars utveckling och användning präglas av mer eller mindre stora osäkerheter. Vidare kommer energibehovet i hög grad att styras av den ekonomiska utvecklingen. Det finns mot denna bakgrund enligt min mening skäl att tillämpa den nyss beskrivna principen för beräkning av energitillförsel då ett mål för oljeimporten åren 1985 och 1990 skall fastställas.

Man bör därför utgå från den högre användningsnivån inkl. raffinaderi- förluster och användning för icke energiändamål. Med hänsyn härtill bör oljeimportmålet år 1985 och år 1990 sättas till 290 TWh resp. 225 TWh motsvarande resp. 25 och 19 milj. ton. Uppgifterna är angivna exkl. den mängd olja som vi normalt exporterar. Härutöver kan olja behöva importe- ras för lagring för bcredskapsändamål. År 1979 uppgick vår oljeimport (exkl. för export och beredskapslagring) till ca 28 milj. ton.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 2.3

5.3. Energistatistik

Statistiska centralbyrån (SCB) samlar löpande in uppgifter om tillförsel och användning av energi i Sverige. Bl.a. kartläggs energileveranserna till olika sektorer i samhället samt hushållens energianvändning. Vissa upp- gifter om byggnadsbeståndct samlas också in av riksskatteverket i sam- band med pågående fastighetstaxering.

I 1975 års energiproposition (prop. 1975: 30 bil. 1 s. 337) anmäldes behov av förbättrad och utvidgad statistik inom energiområdet. Sedan dess har SCB tillsammans med andra myndigheter och organisationer arbetat med att förbättra energistatistiken.

De åtgärder som har vidtagits har inneburit dels detaljförbättringar av befmtlig statistik dels utvecklingar av helt ny statistik. Ökad detaljerings- grad har sålunda införts i den kortperiodiska bränslestatistiken — bl.a. redovisas levererade oljeprodukter på regional nivå — samt i den årliga el- och ljärrvärmestatistiken. Åtgärder har vidtagits för att kartlägga energian- vändningen inom sektorerna bostäder. service m.m. Detta sker bl. a. genom årliga undersökningar av energianvändningen i småhus. flerbo- stadshus och lokaler. Särskilda undersökningar har genomförts av hushål- lens encrgianvändning. Sådana undersökningar kommer enligt vad jag har

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 115

inhämtat att ingåi SCB:s ordinarie verksamhet framöver. Ytterligare arbe- te med att utveckla statistiken pågår inom SCB. Detta arbete omfattar bl.a. förbättringar av statistiken på regional nivå och av metoderna för temperaturkorrigering.

Encrgifrågorna har bl.a. genom de kraftiga Oljeprisökningarna fått en allt större betydelse för samhällsutvccklingen. Trots att en del förbättring- ar av energistatistiken har skett bör enligt min mening ytterligare åtgärder vidtas inom detta område. Jag vill nämna några områden där jag anser att behov av åtgärder föreligger. Jag har därvid samrått med chefen för ekono- midepartementet.

Uppgifterna om användningen av bränsle för uppvärmningsändamål ba- serar sig i huvudsak på uppgifter om levererat bränsle. Tillfälliga sväng- ningar i lagren hos hushållen försvårar därför möjligheterna att bedöma den faktiska användningen under en viss period. Särskilt besvärande är detta när problem med oljetillförseln råder eller befaras uppkomma. Kon- sumenterna tenderar då att öka sina lager. vilket i statistiken redovisas som en ökad energianvändning. Detta har bidragit till den höga oljetillför- seln år 1979 vilket framgår av den tillförselbalans somjag har redovisat.

Det är angeläget att uppgifter om användningen av energi för uppvärm- ningsändamål blir utförligare belyst inom energistatistiken. Jag anser det vidare av vikt att SCB fortsätter arbetet med att ta fram tillförlitliga metoder för temperaturkorrigering av energiförbrukningsuppgifterna.

En kontinuerlig uppföljning av energihushållningen förutsätter att ener- gistatistiken ger möjlighet att följa energianvändningens utveckling inom skilda sektorer. Dessutom behövs b.a. uppgifter om hur cnergianvänd- ningen fördelar sig på olika ändamål. Information behövs om t.ex. hur industrins energianvändning fördelar sig på klimathållning och processän- damål och om hur hushållens energianvändning fördelar sig på uppvärmn- ing. beredning av tappvarmvatten. drift av hushållsappatater och belys- ning. Även om svårigheter här kan föreligga att ta fram säkra uppgifter bör ändå en strävan vara att så långt möjligt ta fram sådana uppgifter.

SCB:s statistik över energianvändningen är f.n. ofullständig vad gäller användningen av ved och flis för uppvärmning. Med hänsyn till att jag räknar med en kraftig ökning av användningen av inhemska bränslen anser jag det väsentligt att statistiken beträffande både tillförsel och användning av dessa bränslen kan förbättras.

Energitillskott från solfångare och värmepumpar kan antingen räknas som energihushållning vilket ger en sänkning av användningsnivån eller som energitillförsel varvid användningsnivån inte påverkas medan tillför- seln av andra energislag minskas.

Under alla omständigheter måste drivenergin för värmepumpar tas upp i energitillförseln. Hur denna fråga bör behandlas i energibalanserna är också en fråga som bör läggas fast.

Jag räknar med att SCB vid sitt fortsatta arbete med att utveckla energi-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 116

statistiken tar upp de frågor som jag nu har nämnt. Av vikt är att arbetet bedrivs efter samråd med avnämarna. bl.a. statens industriverk. Det är angeläget att SCB inom ramen för oförändrade totala resurser beaktar behovet av förbättrad statistik för energiområdet.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 117

Hänvisningar till S5-3

6. Program för oljeersättning

Jag har i det föregående (kapitel 2) beskrivit den långsiktiga utvecklingen i världen på energiområdet. Jag framhöll därvid att energibehoven kommer att öka. inte minst i u-länderna. och att utvinningen av olja inte kommer att kunna ske i sådan takt att behoven kan tillgodoses.

Världen står därmed inför en betydande omställning inom energiförsörj- ningen. l-Iuvudinslaget i denna omställning måste bli en minskad oljean- vändning i i-länderna. l970-talets oljekriser. den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de begynnande strukturella föränd- ringarna under det senaste årtiondet utgör en vändpunkt i denna omställ- ning. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och stegvis och inte genom en direkt fysisk brist på energi framöver. Det är också viktigt att omställningen inte fördröjs.

Jag framhöll också att den labila situationen på oljemarknaden skapar en avsevärd otrygghet för ett land som Sverige. vars energiförsörjning till nära 70% grundas på importerad olja.

Jag har i det föregående (kapitel 3) redogjort för den ekonomiska utveck- lingen i Sverige under senare år. den nuvarande ekonomiska obalansen och den roll som vår stora oljeimport spelar härför. Jag drog härav slutsat- sen att målmedvetna och effektiva insatser för att minska oljeimporten utgör ett viktigt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med obalansen i ekonomin. Användningen av olja måste därför minskas genom energihushållning och ersättning med andra energikällor och cnergiråvaror.

Jag har mot denna bakgrund lagt fram förslag till ett program för energi- hushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2) att redogöra för de fortsatta insatser som krävs för att skapa en tryggare försörjning av den olja som vi behöver. Dessa åtgärder bör kombineras med ett program för oljeersättning under 1980-talet. Jag kommer här att redogöra för den inrikt- ning ett sådant program enligt min mening bör ha.

Programmet består av tre delar. nämligen förslag som delegationen (I 1979:01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja. Oljeersättningsde- legationen (OED). och utredningen ([ 1977:]1) om omställbara eldningsan- läggningar (OEA) har lagt fram. förslag från kommittén (l I980:()5) om vissa frågor om elanvändning, elanvändningskommittén (ELAK), samt åtgärder för att basera Storstockholmsområdets värmeförsörjning på annat än olja. Detta kan ske på olika sätt. Två alternativ baserade på värmeöver- föring från kärnkraftverket i Forsmark resp. på koleldade kraftvärmeverk i Storstockholmsområdet har redovisats av Storstockholms Energi AB (STOSEB) och statens vattenfallsverk i en skrivelse till regeringen i de-

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 118

cember 1980. Ett annat alternativ skulle kunna bygga på främst stora värmepumpar.

OED:s förSIag har redovisats i rapporten (Ds [ 1980:23) Program för oljeersättning. En sammanfattning härav återfinns i bilaga 1.6. Förslagen grundar sig på det arbete som har bedrivits i bl.a. de grupper för ökad användning av torv. skogsenergi resp. solvärme som OED har tillsatt. Resultatet av arbetet i dessa grupper har publicerats och varit föremål för remissbehandling. Rcmissynpunkterna har av OED beaktats vid utform- ningen av förslagen.

] rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som ()ED anser föreligga. Väsentliga hinder är av ekonomisk art. bl. a. dålig eller osäker lönsamhet. hög räntekostnad vid nuvarande marknadsräntor. svårigheter att finansiera investeringarna samt osäkerhet om priserna för alternativa bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekvenserna av sådana krav upplevs enligt OED också som hinder. Vidare framhålls att kommuner och företag inte alltid har samma incitament att agera för oljeersättning som vad staten har. OED framhåller också att större förändringar av energisystemet kräver en samordning så att samtidiga beslut fattas av många parter med skilda värderingar och bedömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder — oljan är lätthanterlig och bekvämjämfört med många av alternativen. OED anser att det på grund av dessa och även andra hinder inte är möjligt att uppnå de angivna målen för oljeersättning om inte samhälleliga insatser av olika slag görs.

Statsmakternas insatser bör enligt OED syfta till att ställa krav på oljeersättning och skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Delegationen framhåller att det är nödvändigt att statsmakterna sanktio- nerar en plan för oljeersättningcn för att erforderliga beslut skall fattas på alla nivåer i samhället.

OED föreslår att mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv skall läggas fast. Därvid bör enligt OED syftet vara både att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och att säkerställa att förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen till år 1985 med ca 30 TWh (exkl. metallurgiskt kol och massaindustrins lutar). vilket motsvarar ca 2.5. milj. ton olja och till år 1990 med ca 85 TWh (exkl. drivenergi för värmepumpar). vilket motsvarar drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att å ena sidan de inhemska bränslena inkl. solvärme och å andra sidan kol vardera kan svara för ungefär hälften av oljeersättningcn år 1990. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och introduktion av inhemska bränslen.

OED föreslår lagstiftning samt åtgärder av ekonomisk och organisato- risk karaktär för att nå oljeersättningsmålet.

Den viktigaste lagstiftningsåtgärden gäller det förslag till lag om utföran-

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 119

de av eldningsanläggningar för fast bränsle som har lagts fram av OEA. Förslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggning- ar (system) som förbrukar minst 50000 MWh per år skall utformas så att eldning med fasta bränslen kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75% av totalt tillförd energi för hela systemet baseras på annat än olja.

OED förslår vidare en översyn av lagstiftningsfrågor i samband med solvärmeutnyttjande. i första hand vattenlagen, naturvårdslagen. lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar samt lagen om kommunal energiplanc- ring. OED understryker behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen på solvärmeområdet för- hindras eller försenas.

Vidare föreslås att tiderna för handläggning av ansökningar om torv- koncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndighcter förkortas avsevärt genom att förenklingari förfarandet vidtas och genom att beslutanderätten delegeras. Genom dessa åtgärder skulle enligt OED introdutionen av torv påskyndas.

OED framhåller att utformningen av miljöföreskrifterna är av stor bety- delse för om oljeersättningsprogrammet skall kunna genomföras. Detta bedöms gälla särskilt för möjligheterna att ersätta olja med kol. Den allvarliga försurningssituationen i landet gör det enligt OED rimligt att skärpa kraven på högsta tillåtna svavelutsläpp. OED framhåller dock att en skärpning inte bör ske alltför språngartat utan i stället genomföras successivt för att inte oljeersättningcn skall äventyras.

Flera ekonomiska styråtgärder ingår i OED:s program. bl.a. det förslag om en fond för oljeersättning som OED tidigare har lagt fram. Denna fond är avsedd att genom förmånliga lån och i vissa fall bidrag stimulera åtgär- der som medför oljeersättning.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe- ringsmedel. bl.a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i sådana anläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäker- het kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen. OED redovisar därvid två metoder. dels en realprissättning på olja som upphäver prisfluktuationerna. dels en utformning av energibeskattningen så att erforderliga prisskillnader mellan olja. kol och inhemska bränslen åstadkoms. Frågor av denna karaktär behandlas av främst utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m.m.

En rad organisatoriska åtgärder föreslås. OED framhåller att den statliga myndighetsfunktionen inom energitillförselområdet måste förstärkas för att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Myndighetsfunktionen behövs enligt OED för att genomföra närmare planering av oljeersättnings-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 120

åtgärderna. ta erforderliga initiativ för att genomföra programmet. utöva tillsyn i samband med den föreslagna lagstiftningen om fastbränsleeldning. svara för låne- och bidragsgivning till investeringar i ny energiteknik som medför oljeersättning samt utvärdera mål och styrmedel för oljeersätt- ningsarbetet.

OED framhåller den avgörande betydelse som kommunernas insatser har för oljeersättningcn inom uppvärmningssektorn. Enligt lagen (l977z439) om kommunal energiplancring skall kommunerna i sin planering både främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln lagens krav att vara säker om den baseras på huvudsakligen olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energi- planeringen redovisar program för oljeersättning. som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen föreslås bygga på en genom- gång av bl.a. bränslebehov. möjligheter till omställning. försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industrin bör enligt förslaget beaktas. OED:s förslag överensstämmer i princip med det-förslag som statens industriverk (SIND) har lagt fram i bl. a. rapporten (SIND l980:15) Kommunal energi- plancring — sammanfattning och förslag till slutsatser.

Organisatoriska åtgärder krävs enligt OED för att snabbt få till stånd torvanvändning i landet. För de fyra nordligaste länen har statens vatten- fallsverk på regeringens uppdrag närmare utrett förutsättningarna för torv- produktion och torvanvändning på vissa orter. Behovet av åtgärder gäller enligt OED nu främst i södra och mellersta Sverige. Delegationen pekar på den metodstudie som SIND bedriver avseende planeringen för att få till stånd regionalt samarbete rörande förutsättningarna för torvproduktion och torvanvändning.

Delegationen lämnar också förslag beträffande standardisering samt ut- bildning rådgivning och information inom oljeersättningsområdet. När det gäller introduktion av alternativa drivmedel hänvisar delegationen till det förslag till strategi som har lagts fram i rapporten (Ds [ 1980: 19) Introduk- tionen av alternativa drivmedel.

OED framhåller att det mål som föreslås. dvs. en oljeersättning om drygt 7 milj. ton år 1990. bygger på en rimlighetsbedömning mot bakgrund av den förutsedda utvecklingen på energiområdet. Delegationen diskuterar därut- över extraordinära åtgärder för oljeersättning. Sådana åtgärder kan enligt OED övervägas om riskerna för en mycket kraftig prisökning på olja eller för längre akuta oljebrister under 1980-talet bedöms som mycket stora.

Bland dessa åtgärder finns t.ex. förtida skrotning av oljeeldade pannor. krav på fastbränsleeldning även i nya mindre pannor. dvs. pannor som förbrukar mindre än 50000 MWh per år. samt utnyttjande av fasta bränslen även i anläggningar med korta drifttider.

Sådana åtgärder bedöms kunna medföra en oljeersättning om ytterligare

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 121

ca 3.5 milj. ton år 1990. De styrmedel som kan bli aktuella är lagstiftning med mer långtgående krav och komplettering av de ekonomiska styrmed- len. Dessa extraordinära åtgärder har behandlats endast översiktligt av OED. som senare kommer att redovisa ett mer utförligt förslag i denna fråga.

För egen del anser jag de åtgärder som OED har redovisat i sitt huvud- förslag bör utgöra väsentliga delar av ett oljeersättningsprogram för 1980- talet. OED:s förslag är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag kommer i det följande (kapitel 7, 8. 11 och 12) att närmare utveckla hur dessa förslag bör behandlas. Jag kommer därvid att förorda bl. a. att en lag införs om utförande av vissa eldningsanläggningar för fast bränsle. att en ny energimyndighet med uppgifter rörande bl.a. tillförselfrågor inrättas och att kommunerna åläggs att inom ramen för den kommunala energipla- neringen lägga fast en plan för att minska oljeanvändningen i kommunerna. Jag kommer vidare att redovisa riktlinjer för åtgärder mot svavelutsläpp vid användning av kol. åtgärder för att förenkla handläggningen av ansök- ningar om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter och åtgärder för att snabbt få till stånd en ökad torvanvändning i södra och mellersta Sverige. Tidigare (avsnitt 4.3.3) har jag föreslagit förstärkta insatser för utbildning och rådgivning. Dessa åtgärder är främst inriktade på energihushållningsområdet men kan även avse tillförselområdet. Jag kommer också att redovisa de åtgärder som har vidtagits för att genom bl.a. de s.k. tjärrvärmelånen tillgodOSe finansieringsbehovet vid utbygg- nad av fastbränsleeldade anläggningar. Förslag till plan för introduktion av alternativa drivmedel kommer också att läggas fram. En fond för investe- ringar i oljeersättande teknik i huvudsak i enlighet med OED:s tidigare förslag har inrättats den ljanuari 1981 (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr 1980/81: 100).

Jag räknar liksom OED med att ett genomförande av dessa åtgärder kan komma att medföra en oljeersättning om ca 7 milj. ton år 1990. Jag har i beräkningen inte inkluderat åtgärder i Storstockholmsområdet som jag strax återkommer till.

Den fördelning mellan inhemska bränslen och kol som OED har föresla- git frnnerjag vara väl avvägd. Förslaget innebär att inhemska bränslen och kol vardera skulle kunna svara för en oljeersättning om ca 3 milj. ton år 1990. Alternativa drivmedel och solvärme inkl. främst mindre värmepum- par beräknas kunna medföra en oljeersättning om sammantaget ca 1 milj. ton i början av 1990-talet.

Den andra delen _av det program för oljeersättning som jag förordar består av de åtgärder som har föreslagits av ELAK i rapporten (Ds I 1980: 22) El och olja. Den tillgängliga elkapaciteten bör enligt förslaget utnyttjas för att ersätta olja vid uppvärmning. [ första hand föreslås den dyrare lätta eldningsoljan ersättas.

En omfattande konvertering till el bör enligt ELAK ske av medelstora

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l

l—J I'J

oljepannor och oljeeldade pannor i småhus. Bl.a. föreslås lån för installa- tion av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för byte av olje- panna till panna för andra bränslen. Installation av s.k kombinations- panna. dvs. panna för el och fasta bränslen. bör enligt förslaget stimuleras genom bidrag.

Vidare föreslås installation av större elpannor i fjärrvärmeverk och industrier. Möjligheterna att stimulera sådana åtgärder genom skattere— duktioner bör enligt förslaget utvecklas.

ELAK bedömer att de åtgärder för konvertering från olja till el som föreslås kan resultera i en minskad förbrukning av olja, huvudsakligen lätt eldningsolja. om ca 1,5 milj. ton år 1990. Åtgärderna föreslås bli utformade så att de ger erxibilitet vid valet av energikälla i framtiden.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till ELAKzs förslag vad gäller konvertering från olja till el. Flertalet remissinstanser tillstyrker att försla- gen genomförs.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.5) med en mer utförlig redogö- relse för ELAKzs förslag, remissynpunkterna och de åtgärder som enligt min mening bör genomföras med anledning härav.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag finner att åtgärder för att ersätta olja med el bör vidtas i huvudsak enligt ELAKzs förslag. Därmed utnyttjas den nationella resurs som den tillgängliga elproduktionskapaeite- ten utgör för att spara olja under främst 1980-talet. Jag räknar med att konverteringen från olja till el skall medföra en oljeersättning om ca 1 milj. ton år 1990. Jag har-därvid räknat med att eltillgången kan bli något lägre än vad ELAK har räknat med genom att block 3 i kärnkraftverket i Forsmark kan komma att utnyttjas för hetvattenproduktion för Storstock- holms behov. Jag har vidare räknat med att eltillgången kommer att använ- das som drivenergi för värmepumpar i enlighet med OED:s förslag. Den oljeersättning som därvid erhålls har inkluderats i den oljeersättning som jag i det föregående har beräknat att ett genomförande av OED:s förslag kommer att medföra.

Den tredje delen av förslaget till oljeersättningsprogram består av åtgär- der för att åstadkomma ett värmeförsörjningssystem för Storstockholms- området. som ej är baserat på olja. Detta kan ske genom hetvattenöverfö- ring från kärnkraftverket i Forsmark. genom värmeproduktion i närför- Iagda koleldade kraftvärmeverk eller genom ett mycket omfattande utnytt- jande av stora värmepumpar.

STOSEB och statens vattenfallsverk har redovisat ett förslag till vår- meavtappning i Forsmark. Värmeeffekten skulle bli 2000 MW. Värmen skulle överföras till Stockholmsområdet genom en 120 km lång ledning från Forsmark till Akalla. Värmeleveranserna bedöms kunna påbörjas år 1988.

Hetvattenöverföring från Forsmark skulle medföra en oljebesparing på ca 1 milj. ton per år ijämförelse med den nuvarande värmeförsörjningen i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l23

regionen. Kostnaden för oljeimporten skulle vid de nuvarande priserna därmed minska med ca 1 miljard kr. per år.

Med närförlagda koleldade kraftvärmeverk skulle en snabb minskning av oljeanvändningen i området åstadkommas. En förutsättning är att kom- munerna kan finna lämpliga platser för att lokalisera anläggningarna. För att ersätta 1 milj. ton olja erfordras drygt l.5 milj. ton kol.

Även möjligheterna till ett större utnyttjande av stora värmepumpar bör beaktas inför ett ställningstagande till hur Storstockholmsområdet skall värmas. Sådana värmepumpar skulle till att börja med kunna drivas med elenergi för att sedan övergå till bränsledrift. Därmed föreligger samma lokaliseringsförutsättningar som i kraftvärmealternativet. Flera faktorer för ett värmepumpsalternativ är ännu osäkra. bl. a. kostnaderna.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.3.5) med en mer utförlig redogö- relse för Storstockholmsområdets värmeförsörjning. Jag vill i detta sam- manhang dock framhålla attjag anser att en oljeersättning på ca ] milj. ton per år är fullt möjlig att uppnå till år 1990. Jag har därför i oljeersättnings- programmet räknat med att en sådan minskning av oljeanvändningen kom- mer till stånd.

Det program somjag här förordat skulle kunna medföra en oljeersättning om ca 9 milj. ton olja år 1990. År 1985 skulle oljeersättningcn kunna uppgå till ca 3.5 milj. ton. De angivna kvantiteterna utgör mål för oljeersättningen och kräver en ambitiös politik med omfattande insatser för att kunna nås. Jag finner det angeläget att mål av det slagjag har angivit läggs fast och att åtgärder successivt vidtas med anledning härav.

OED:s s.k. extraordinära åtgärder. som skulle kunna ge ytterligare oljeersättning. bör enligt delegationen studeras närmare innan ställning tas till dem. Jag finner det angeläget att så sker. OED bör så snart som möjligt redovisa sina förslag i detta avseende.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att möjligheterna att snabbare ersät- ta olja med inhemska bränslen inte torde begränsas av i första hand tillgången på energiråvara titan av ekonomiska skäl. bl.a. skulle en för- tidsskrotning av pannor behöva ske.

Jag räknar med att en mer omfattande översyn av oljeersättningspro- grammet skall ske senast till år 1985. Det bör åligga den nya energimyn- dighet som jag i det följande (kapitel ll) kommer att föreslå att i samråd med andra berörda myndigheter svara för samordning. närmare planering och uppföljning av programmet. I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas bör OED på motsvarande sätt svara för denna uppgift.

Tillsammans med det energihushållningsprogram som jag tidigare har redovisat (kapitel 4") innebär oljeersättningsprogrammet en avsevärd minskning av oljeanvändningen. Om alla dessa åtgärder ger resultat i enlighet med målen kan användningen av olja för energiändamål komma att minska med ca 12 milj. ton till år 1990 trots att energianvändningen beräknas öka. Programmen ger förutsättningar för en ytterligare minskning av oljeanvändningen under 1990-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l24

Det är således ett mycket ambitiöst oljeersättningsprogram som jag nu förordar. Anledningen härtill är självfallet att det krävs långtgående insat- ser för att en verklig minskning av oljeanvändningen skall ske. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på vad OED har påpekat. nämligen att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra riksdagens beslut om avvecklingen av kärnkraften måste basera (>()—7092 av vår energiförsörjning i början av 2000-talet på sådana energikällor som f.n. används endast marginellt eller inte alls.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna det program för oljeersättning som jag här har redogjort för.

I'J 'Jl

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet l

Hänvisningar till S6

7. Bränslen

7 .] Förutsättningar för bränslepolitiken

- Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som enligt min mening krävs för att trygga försörjningen av bränslen till vårt energi- system. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en översiktlig redogörelse för den nuvarande bränsleanvändningen inom olika sektorer och för de olika bränslenas förutsättningar och kvaliteter i olika avseenden samt för den roll som de därigenom bör spela för vår framtida energiförsörjning. Jag behandlar i detta sammanhang inte uran. vars ut- nyttjande i Sverige har lagts fast genom riksdagens beslut efter folkomröst- ningen i kärnkraftsfrågan den 23 mars l980.

Oljan svarar för den helt övervägande delen av vår energiförsörjning. Oljans andel av den primärt tillförda energin var år I979 ca 68%. Sverige är därmed ett av världens mest oljeberoende länder. Våra miljöskyddsbe- stämmelser ställer dessutom särskilda kvalitetskrav på den olja som vi importerar.

Den största mängden olja används inom sektorn bostäder. service m. m.. dvs. för uppvärmning av bostäder. affärs- och servicelokaler m.m. Inom denna sektor användes ca ll milj. ton olja år I979. Oljan svarar för ca 85 % av energianvändningen för uppvärmningsändamål. Av oljeanvänd- ningen inom sektorn utgjordes ca 4.5 milj. ton av tjock eldningsolja. som utnyttjas främst i kraftvärmeverk och större hetvattencentraler. dvs. i områden med utbyggda fjärrvärmesystem. medan 6,5 milj. ton utgjordes av tunn eldningsolja. som används främst i villor och i flerfamiljshus med mindre panncentraler. Det föreligger en betydande prisskillnad mellan tjock och tunn eldningsolja. Under senare år har den tunna eldningsoljan normalt varit 30—40% dyrare än den tjocka eldningsoljan. Prisskillnaden kan komma att minska.

Under senare år har skett en tämligen snabb utveckling av användningen av elvärme. F.n. används 13 TWh el för uppvärmning. Orsaken till den snabba utvecklingen torde vara att elvärmen kräver små investeringar för användaren och är bekväm att använda samt att vi genom bl.a. en stor andel vattenkraft har kunnat producera billig elkraft.

Under senare tid har också skett en ökning av användningen av ved för uppvärmning av enskilda hus. främst i glesbygden. Ett skäl härtill torde vara att beskattningsreglerna har ändrats så att uttag av brännved ur egen skog inte längre beskattas.

lnom industrin används årligen ca 5.5 milj. ton olja vilket utgör ca 40% av energianvändningen inom sektorn. Nästan enbart tjock eldningsolja används. Fasta bränslen. främst bark och lutar inom skogsindustrin. sva-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 126

rar för ca 35 % av energianvändningen. Den svenska industrin har på grund av sin struktur också en hög andel elkraft i energianvändningen.

För krafiprmluktimzen används förhållandevis lite olja i Sverige. I ge- nomsnitt svarar oljebaserade anläggningar. främst kraftvärmeverk och industriella mottryckskraftverk. för ca 13% av elproduktionen under ett år. Vattenkraften svarar f.n. för ca 65 % och kärnkraften f. n. för ca 22 % av elproduktionen. Sverige har därmed ett vid en internationelljämförelse ekonomiskt mycket fördelaktigt clproduktionssystem. Att vi under en lång tid har kunnat producera elkraft till lågt pris har varit en komparativ fördel för vår industri.

Transportsystcnzet är i allt väsentligt beroende av importerad olja eller importerade oljeprodukter. Oljan svarar för hela 97% av energianvänd- ningen inom transportsektorn. C1165% av den bensin och ca 55 % av den dieselolja som används i Sverige framställs vid raflinaderier inom landet. medan återstoden importeras. Vill man öka andelen inhemskt framställda oljeprodukter krävs investeringar i de svenska raflinaderierna.

Användningen av olja i Sverige och andra länder har etablerats under lång tid. En omställning till andra bränslen kräver olika lång tid och varierande resursinsatser för att genomföras inom de olika delområdena.

De bränslen som på medellång sikt. dvs. fram till omkring år 1990. kan komma i fråga för användning i Sverige är olja. naturgas. motoralkoholcr. kol. skogsbränslen. torv och skiffer. Dessutom kan solvärme komma att utnyttjas i större skala mot slutet av 1980-talet.

Väsentliga skillnader föreligger när det gäller bränslenas förutsättningar och kvaliteter i skilda avseenden. De försörjningsmässigt'i aspekterna ut- görs av faktorer som tillgång. varaktighet och försörjningstrygghet. pris och prisutveckling samt bekvämlighet och flexibilitet i användningen. Andra faktorer av stort intrresse är miljöeffekter vid utnyttjandet. syssel- sättningseffekter i Sverige. regionalpolitiska aspekter och möjligheterna till annan. konkurrerande användning.

Olja har länge haft väsentliga fördelar. vilket självfallet är orsaken till den mycket omfattande användning som oljan har fått. Olja är en koncen- trerad energiråvara med hög energitäthet. Den är vidare lätthanterlig och bekväm att använda. Oljeeldade anläggningar kräver förhållandevis små investeringar.

Oljan ger liksom andra fossila bränslen upphov till negativa miljö- effekter. Vidare finns andra användningsområden än inom energisektorn där oljans egenskaper behöver utnyttjas. t. ex. inom det kemiska området.

Den snabba prisutvecklingen på olja sedan 1973—74 års oljekris har helt nadsstörningar under vissa perioder har förekommit. Som jag tidigare (kapitel 3) har redovisat räknar jag med en fortsatt långsiktig realprissteg- ring på olja. Motiven för att minska oljeanvändningen genom energihus- hållning och genom införande av andra bränslen är således dels av försörj- ningskaraktär. dels av ekonomisk karaktär.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ! Industridepartementet 127

Den tjocka eldningsoljan kan lättast ersättas. På de områden där tjock eldningsolja används. dvs. främst i tjärrvärmesystem och industrier. kan inhemska bränslen och kol relativt snabbt få stor betydelse.

För de lättare oljeprodukterna är det svårare att snabbt hitta ersättnings- bränslen. Detta gäller i synnerhet för bensin och dieselolja. Samtidigt är detjust på de områden där dessa produkter används. dvs. inom transport- sektorn. som det värde, som oljan har genom sin energitäthet och lätthan- terlighet. kan bäst tas till vara. Det är således för främst sådan användning som oljan bör reserveras framöver. Arbetet med att snabbt åstadkomma oljeersättning bör därmed främst inriktas på områden där oljans särskilda egenskaper inte utnyttjas. dvs. där vanligtvis tjock eldningsolja nu an- vänds. Jag anser att detta är en långsiktigt riktig inriktning av energipoliti- ken i denna del. Denna inriktning bör följas även om tillfälliga marknads- svängningar och därav följande överskott i vissa fall kan ge incitament till en något annorlunda politik.

En sådan inriktning kräver en ökad förädling av oljan. För Sveriges del står valet mellan att låta förädlingen ske utomlands. dvs. att importera en ökad andel raffinerade produkter och att genom investeringar i raffinade- rierna i Sverige öka utbytet av sådana produkter från importerad råolja.

I ett raffinaderi skiljs olika fraktioner i råoljan ut för att möta noga preciserade kvalitetskrav på varje enskild oljeprodukt. Ett annat syfte med bearbetningen kan vara förändra den kemiska sammansättningen hos råol- jans komponenter. För att få fram exempelvis bensin med tillräckligt högt oktantal måste man bearbeta den fraktion. nafta. som normalt används för bensinframställning. Detta sker i en s. k. reformeranläggning.

En annan. mer omfattande. bearbetning krävs om man vill omvandla de mer svårflyktiga delarna av råoljan. som normalt används till tjocka eld- ningsoljor. till mer flyktiga produkter. t.ex. bensin och lätt eldningsolja. En sådan bearbetning kan utföras på olika sätt. Den vanligast förekom- mande metodcn är s.k. termisk krackning. För en mer omfattande om- vandling är katalytisk krackning den vanligaste processen.

De flesta raflinadericrna i Västeuropa är byggda för att bearbeta främst relativt lätt råolja som ger ett högre utbyte än tyngre råoljor av de mest värdefulla produkterna. dvs. bensin och lätt eldningsolja. Man har tidigare däremot inte investerat i krackningsanläggningar i så stor utsträckning i Västeuropa som i Förenta staterna. där efterfrågan på framför allt bensin har varit stor. Vid ett genomsnittligt raffinaderi i Förenta staterna fram- ställs ca 45 % bensin ur en viss mängd råolja medan bensinutbytet i raffina- derierna i Västeuropa f.n. är ca 22%. I de svenska raffinaderierna är bensinutbytet i genomsnitt knappt 20 %.

F.n. pågår eller planeras emellertid i Västeuropa en snabb utbyggnad av raffinaderierna i syfte att skapa möjlighet att omvandla en större del av de tyngre oljeprodukterna till bensin och dieselolja. Denna utbyggnad kan komma att leda till en viss överkapacitet för bensinframställning vid mitten

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 128

av 1980-talet. varigenom utbudet av lätta produkter på den europeiska marknaden skulle komma att ökas. Utvecklingen inom området är dock svår att bedöma f. n.

Samtidigt som förbrukningen förskjuts mot en ökad andel lättare pro- dukter beräknas den råolja som utvinns i världen bli bl.a. allt tyngre och svavelrikarc. Merparten av de nu kända oljetillgångarna är av tyngre typ med relativt hög svavelhalt. Av de kända och utvinningsvärda råoljetill- gångarna består över 50% av råolja med minst l.5 viktprocent svavel. Flera av de äldre produktionsområdcna för lättare råoljor. bl.a. Nordafri- ka. har otillräckliga reserver för att öka eller t.o.m. för att bibehålla nuvarande produktionsnivå. Vid långsiktskontrakt rörande leveranser från Saudiarabien måste också köp av en viss del tyngre. högsvavlig råolja inkluderas vid sidan av den normalsvavliga arabiska oljan. Arabian Light. Motsvarande förhållande gäller vid långsiktiga avtal med Mexico. som f.n. ställer krav på att ca hälften av den levererade råoljan skall vara av den tunga. högsvavliga s. k. Maya-oljan.

Delvis kan denna utveckling kompenseras för Västeuropas del av att produktionen ökar av den lätta. lågsvavliga Nordsjöoljan. I världen som helhet måste dock en anpassning ske till ett större utnyttjande av de tunga. högsvavliga råoljorna. Ytterligare en faktor av betydelse är att priset på lågsvavlig råolja kan komma att öka snabbare än priset på normalsvavlig och högsvavlig råolja. Under senare år har prisskillanden varit 10—209'2.

En betydande del av världens återstående oljetillgångar består av s.k. okonventionella resurser. varmed avses olja som förekommer i trögfly- tande eller t.o.m. fast form. Exempel härpa är tjärsand. oljeskiffrar och s.k. extra tunga råoljor. Dessa råvaror kan på sikt bli av väsentlig betydel- se för världens oljeförsörjning. Det krävs dock en utveckling av utvin- ningstekniken för att de okonventionella råoljetillgångarna skall kunna utnyttjas i större skala. Dessutom krävs investeringar i raffinaderiet" och eldningsanläggningar.

I raffinaderierna erhålls en rest. s.k. restolja. som består av tjocka. svavelrika fraktioner. Denna olja exporteras f.n. för svensk del eftersom den inte får utnyttjas inom landet på grund av gällande lag och förordning om svavelhaltigt bränsle. På sikt bedöms dock möjligheterna till sådan export komma att begränsas samtidigt som mängderna restolja kan komma att öka. Om t. ex. en krackningsprocess installeras vid ett raffinaderi för att öka konverteringen av svårflyktiga delar av råoljan till lätta fraktioner kan samtidigt restoljeandelen öka något.

Restoljor och tunga råoljor kan behandlas på fiera sätt. bl.a. kan de utnyttjas för förgasning. En annan metod är avsvavling eller hydrering. varvid råolja tillförs vätgas som bl.a. tvättar bort svavlet.

Den utveckling som jag här har beskrivit. dvs. en relativt sett ökad efterfrågan på lätta produkter och en ökad tillgång på tyngre och svavelri- kare råoljor. påverkar starkt den svenska försörjningssituationen. Särskil-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 129

da förhållanden i Sverige har också stor betydelse. F.n. måste de svenska raffinaderierna använda i genomsnitt ca 40% lågsvavlig råolja pga. gällan- de krav beträffande svavelhalt i eldningsolja. De svenska bestämmelserna kommer att skärpas den I oktober 198] och den 1 oktober 1984. då hela Sverige kommer att omfattas av förbudet att bränna tjock eldningsolja med mer än 1,9?- svavelhalt. Som en följd härav måste andelen lågsvavlig råolja då uppgå till ca 60% av råoljeimporten om nuvarande raffinaderistruktur behålls. Sveriges importkostnader ökas därmed. eftersom den lågsvavliga råoljan är dyrare än den högsvavliga.

Den svenska svavellagstiftningen gör att det finns skäl att överväga investeringar i en anläggning. exempelvis en s.k. hydreringsanläggning. som breddar försörjningsbascn genom att möjliggöra att råoljor av sämre kvalitet. t. ex. med hög svavelhalt. kan utnyttjas. '

Det förhållande att endast ca 60% av den bensin och dieselolja som används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet motiverar insat- ser för att öka försörjningstryggheten inom drivmedelsområdet. Detta kan ske på olika sätt. En möjlighet är att investera i en s.k. krackningsanlägg- ning som ökar utbytet av lätta produkter. främst bensin. från den råolja som importeras till Sverige. Långsiktigt inriktade kontrakt om import av drivmedel från länder med egen råoljeutvinning. främst Norge. skulle också kunna ge en trygg försörjning. Även andra möjligheter kan finnas.

Naturgas har stora likheter med olja. Naturgasen utvinns i stort sett inom samma geograliska områden som oljan. Nära hälften av all naturgas beräknas förekomma som s.k. associerad gas. dvs. direkt tillsammans med olja. Naturgasen i världen beräknas också ha ungefär samma varak- tighet som oljan. Gasen är emellertid betydligt miljövänligare. bl.a. inne- håller naturgas endast obetydliga mängder svavel.

Naturgasen kräver för anskaffning och distribution ett omfattande led— ningsnät. Betydande investeringar krävs i distributionssystem för gas. såväl i transport— som i användningsledet. Detta förhållande torde vara en anledning till att gas tidigare i stor utsträckning facklades bort. dvs. brän- des på oljefälten utan att energiinnehållet togs till vara. Behovet av inves- teringar i distributionssystemen är också en anledning till att huvuddelen av den naturgas som utvinns används direkt i producentländerna. Endast ca IOC-"”'? av den utvunna gasen exporteras f.n. Andelen exporterad gas väntas dock öka.

Under senare tid har betydande naturgasfynd gjorts i Nordsjön. Därmed skulle på sikt kunna skapas bättre förutsättningar för försörjning av gas till Sverige. —

Naturgas har tidigare betraktats närmast som en biprodukt vid oljeutvin— ningen. Gasen har i länder med inhemsk produktion ofta använts för okvalificerade ändamål. t. ex. som kraftverksbränsle i stället för tjock eldningsolja eller kol. Samtidigt som gasen i ökad utsträckning har blivit en internationell handelsvara har det skett en betydande höjning av gaspriset IO Riksdagen 1980/SI. I .ruml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 130

jämfört med priset på olja. För Sveriges del innebär denna utveckling att naturgas som kan komma att importeras inte bör användas som ersättning för tjock eldningsolja. Det högre priset för gasen innebär att användningen bör inriktas på sådana användningsområden där gasens speciella egenska- per. främst renhet. kan utnyttjas.

Motoralkoholer. dvs. främst metanol och etanol. torde på kort och medellång sikt komma att framställas ur naturgas. restoljor och kol (me- tanol) eller ur jordbruksprodukter (etanol). Tillgängligheten blir således beroende av tillgängligheten till dessa råvaror. På lång sikt kan framställ- ning ur cellulosahaltigt material bli kommersiellt möjlig. Ur metanol kan syntetisk bensin framställas.

Framställningen av motoralkoholer sker under betydande energiförlus- ter. Energiutbytet vid framställning av metanol ur naturgas är omkring 50— 65% av råvarans energiinnehåll. Övrig energi förloras till omgivningen som relativt lågvärdig värme. om den inte tas till vara för t. ex. fjärrvärme- leveranser.

Motoralkoholerna har lägre energitäthet än bensin och dieselolja. Ener- giinnehållet i metanol och etanol är ungefär hälften resp. två tredjedelar av energiinnehållet i bensin. Det gör att kostnaderna för transport och distri- bution blir högre. Samtidigt kan motoralkoholer ge väsentliga miljöfördelar jämfört med bensin och dieselolja.

Tillverkning av metanol ur fossila bränslen ger — bl.a. på grund av omvandlingsförlusterna — priser som överstiger priserna på bensin. Eta- nol. som kan framställas ur inhemska och förnybara råvaror. är f. n. dyrare att producera. Prisutvecklingen på längre sikt är svår att bedöma eftersom det krävs utvecklingsarbete för att få fram metoder som gör att produktion av motoralkholer från fasta bränslen kan ske till konkurrenskraftiga priser.

Kol har nästan lika stor betydelse som olja för världens energiförsörj- ning. Kol har emellertid långt större varaktighet och bör kunna importeras under större försörjningstrygghet. Det finns inte anledning att reservera kolet för annan användning eftersom någon sådan åtminstone f.n. inte tycks finnas.

F.n. är kolpriset mycket lågt i förhållande till oljepriset. Skillnaden kommer sannolikt att minska något framöver men över tiden finns det inte anledning att räkna med någon direkt koppling av priset på kol till priset på olja. Mot att en sådan koppling skulle uppstå talar bl.a. det förhållande att koltillgångarna är spridda över hela världen och att de finns i länder med vitt skilda politiska och ekonomiska system.

Användningen av kol i förbränningsanläggningar medför liksom använd— ningen av olja negativa miljöeffekter. Effekterna härvidlag skiljer sig inte principiellt. På grund av bl.a. det lägre energiinnehållet i kol krävs större investeringar i bl. a. eldningsanläggningar för att kol skulle kunna utnytt- jas.

Kol bör åtminstone inledningsvis användas för att substituera tjock

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 131

eldningsolja. främst i större eldningsanläggningar knutna till fjärrvärme- system och i större industrier.

Tillgången på skogsenergi framöver är svår att bedöma. Den blir i hög grad beroende av om rationella och ekonomiskt rimliga metoder kan ut- vecklas för tillvaratagande av hyggesavfall. röjningsvirke. skräpskog och lövskogsöverskott. så att råvarubasen för skogsenenergi kan utökas utan att konkurrera med behovet av råvara för industriell förädling. Ett effekti- vare utnyttjande av totala skogsproduktionen kan bidra till att i dag ofön- samma skogsbestånd kan avverkas med rimlig lönsamhet. '

På längre sikt kan en omfattande odling av energiskog komma att ge god tillgång av detta bränsle. Denna fråga studeras f.n. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Lyckas ansträngningarna att utveck- la energiskog bör konkurrensen om råvaran kunna undvikas. En betydan- de odling av energiskog skulle dock kunna ställa anspråk på markområden som i dag används för andra ändamål. bl. a. jord- och skogsbruk. Av vikt är vidare att miljöeffekterna kan bemästras.

Skogsbränslen är en inhemsk energiråvara. vars utnyttjande kan bidra till att skapa många nya arbetstillfällen i Sverige. lett nationellt perspektiv kan skogsbränslen bedömas som en försörjningstrygg energiråvara. Skogs- bränslen har inte samma höga energitäthet som kol och framför allt olja. Detta gäller särskilt det klenvirke som utgör ett viktigt skogsbränsle. Det gör att transporterna blir dyra. varför långa transporter av råvaran inte ter sig ekonomiskt försvarbara. Liksom vid kolanvändning krävs större inve- steringar i bl. a. eldningsanläggningar än vad som är fallet vid utnyttjande av olja. Prisutvecklingen för skogsenergi är f.n. svår att bedöma eftersom någon egentlig marknad ännu inte har etablerats. [ samband med prishöj- ningen på olja åren 1973—l974 och år I979 skedde kraftiga höjningar av priset på såväl massa som ved.

Den osäkerhet som f.n. vidlåder de framtida villkoren av bl. a. ekono- misk natur för användning av skogsbränslen gör det svårt att nu närmare ange det framtida användningsområdet. Med hänsyn till begränsad tillgång och långa transportavstånd torde inte någon större användning av skogs- bränslen i våra storstadsområden komma i fråga. l första hand torde skogsbränslen komma att användas i mindre och medelstora orter och i industrier med råvaran inom rimligt transportavstånd. Lokal tillgång. för- månliga skatteregler och insats av eget arbete kan göra det lämpligt för enskilda hushåll att utnyttja detta bränsle.

Torv har betydande likhet med skogsbränslen när det gäller energitäthet och därmed transportkostnader liksom när det gäller investeringskostna- der och osäkerhet om prisutvecklingen. Något större behov av torv för andra ändamål finns dock inte. En mer omfattande torvexploatering kan förorsaka miljöskador.

Det finns faktorer som talar för att användningen av torv bör ske i nära samband med utvinningen. bl.a. det förhållandet att det krävs betydande

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 132

investeringar för att börja utvinna torv samtidigt som några längre trans- portavstånd inte kan bäras ekonomiskt. Det är därför osäkert när någon omfattande marknad för torv kommer att utvecklas. En möjlighet är att innehavaren av en eldningsanläggning deltar i utvinningen av råvaran vilket skulle kunna ge en hög grad av försörjningstrygghet inte bara i nationellt perspektiv som för alla inhemska bränslen utan även direkt för företagets del.

Såvitt nu kan bedömas kommer torvanvändningen främst att ske i me- delstora eldningsanläggningar i torvrika delar av vårt land. Under de närmaste åren behöver prototyp- och demonstrationsanläggningar byggas för att ge bättre underlag för bedömning av möjligheterna att utnyttja torv under skilda förutsättningar.

Skiffer har stora likheter med torv. framför allt genom det förhållande att tillgångarna är mycket stora men till viss del svåra att utnyttja och i allt väsentligt ännu outnyttjade i Sverige. Skiffertillgångarna är dock geogra- liskt mycket koncentrerade vilket i kombination med de sannolikt höga transportkostnaderna torde göra att detta bränsle knappast kan få större nationell betydelse.

Av vadjag hittills har anfört framgår att de bränslen som är eller kan bli aktuella för svensk energiförsörjning i väsentliga avseenden har olika kvaliteter. vilket gör att de till stor del bör ha olika användningsområden. Jag kommer i det följande att mot denna bakgrund ange vilken roll de olika bränslena i princip bör spela i vårt energisystem.

Det är från energiförsörjningssynpunkt angeläget att minska beroendet av olja. i första hand sådan olja som importeras under osäkra förhållanden. Det innebär att från denna utgångspunkt behöver inriktningen åtminstone f.n. inte vara att minska utnyttjandet av sådan olja som vi kan erhålla med god försörjningstrygghet under relativt lång tid. exempelvis genom lång- tidsavtal med Norge eller genom svenskt produktionsengagemang i Nord- sjön. Sådan olja kan ge lika stor eller i vissa fall t.o.m. större försörjnings- trygghct än t. ex. gas eller kol från länder som inte är lika politiskt stabila.

Från ekonomisk utgångspunkt kan det däremot finnas skäl att eftersträ- va en mer generell minskning av oljeimporten eftersom importerad olja betingar ett mycket högt pris och i hög grad bidrar till att försämra den ekonomiska situationen. Oljan bör således ersättas med billigare bränslen. Som exempel kan nämnas att om 4 milj. ton olja ersätts med 6 milj. ton kol så minskar kostnaderna för bränslet med ca 2 miljarder kr. per år vid nuvarande priser.

Även starka miljöskäl talar för en minskad oljeförbrukning. Ytterligare en utgångspunkt är att en ökad diversifiering i energitillför- seln bör eftersträvas rent generellt. Vår nuvarande energiförsörjningssitua- tion med en nära 70-procentig oljeandel skapar en i alltför hög grad sårbar situation. Allmänt gäller att en ökad diversitiering i stället för en stark koncentration till den billigaste energikällan medför högre kostnader. Så-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 133

dana kostnadshöjningar kan dock till en del vara motiverade om en större försörjningstrygghet erhålls.

De utgångspunkter. som jag här har angivit. leder till slutsatserna att vi bör inrikta oss på att minska importen av främst sådan olja som importeras på osäkra villkor och att oljan bör ersättas med flera olika energislag. som kan bedömas vara fördelaktigare än olja vad gäller försörjningstrygghet och/eller ekonomi. Den olja som vi kan erhålla med god försörjnings- trygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljans särskilda egenskaper i form av lätthanterlighct och stor energitäthet kan utnyttjas. Det finns således anledning att ha olika inriktning och ambition i oljeersätt- ningssträvandena inom olika användningsområden.

lnom krafiproduktirmen är försörjningssituationen god på kort och me- dellång sikt. Några större produktionstillskott erfordras inte f.n. Planering av ny elproduktionskapacitet måste dock ske. Samtidigt krävs forskning och utveckling för att skapa nya möjligheter till ersättande kraftproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Av de bränslen som nu används torde främst kol bli aktuellt för elproduktion. Extra tjock råolja och restoljor från raffinaderierna kan också komma att användas. l mindre kraftvärmeverk och i industriella mottryckskraftverk bör skogsbränslen och torv kunna utnyttjas. På sikt kan vindkraft och nya energiteknikcr möjligen bli kom- mersiellt tillgängliga.

lnom industrisektorn kan många bränslen komma att användas. För större industrier torde främst fasta bränslen som skogsbränslen. torv och kol komma att utnyttjas. 1 mindre industrier kan finnas förutsättningar att utnyttja naturgas. dels därför att det kan bli möjligt att dra naturgasledning- ar till områden i vissa delar av landet där sådana industrier finns. dels därför att gasanvändning skulle kunna medföra processtekniska fördelar för vissa användare inom industrin. Naturgasen skulle då främst ersätta gasol och tunn eldningsolja.

lnom sektorn bostäder, service m.m. är de flesta bränslen möjliga att använda. En snabb utbyggnad av fjärrvärmesystemen bör. som jag senare kommer att närmare redovisa. äga rum även fortsättningsvis. I fjärrvär- meområdena används f.n. tjock eldningsolja som bränsle. [ framtiden kan i första hand kol och i samhällen i inlandet skogsenergi och torv användas för fjärrvärmeproduktion.

Det finns emellertid en gräns för möjligheterna att bygga ut fjärrvärme- systemen. Genom en medveten bebyggelseplanering kan denna gräns på lång sikt förskjutas. I de större tätorternas ytterområden stiger kostna- derna för fjärrvärme brant. Det finns också många mindre samhällen där det saknas tillräckligt underlag för fjärrvärmesystem. l sådana områden används f.n. tunn eldningsolja i stor utsträckning. El är här under hela 1980-talet ett alternativ. Områden av sådant slag kan också i vissa delar av landet vara lämpliga för avsättning av naturgas under förutsättning att marknaden blir tillräckligt stor.

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet [34

[ glesbygdsområden används f.n. i stor utsträckning tunn eldningsolja för uppvärmning. Det innebär att oljan kan ersättas med tämligen högkvali- tativa bränslen utan att kostnaderna ökar. De långa transporter som det här blir fråga om ställer dock krav på att bränslet skall vara lätt och billigt att transportera. Detta kan tillgodoses vid utnyttjande av elvärme. värme- pumpar och på sikt möjligen också solvärme. I stora delar av Sveriges glesbygder finns också möjligheter att utnyttja skogsenergi för enskild uppvärmning.

lnom transportsektorn utnyttjas oljans egenskaper bäst. Samtidigt är det svårare att finna ersättningsbränslen inom detta område än inom de andra områden som jag har berört. De alternativa drivmedel som f.n. befinner sig närmast ett introduktionsskede har inte lika stor energitäthet som bensin och dieselolja samtidigt som de förutsätter betydande omställning- ar. som kan vara svåra att få till stånd inom ett energianvändningsområde med den struktur som finns inom transportsektorn. Den olja som vi för- sörjningstryggt kan få tillgång till bör mot denna bakgrund reserveras främst för transportsektorn. medan oljecrsättningsåtgärderna bör inriktas mot främst andra sektorer.

Tillgången av drivmedel bör på medellång sikt kunna tryggas genom en aktiv svensk oljeförsörjningspolitik av det slagjag nyss har berört.

Med hänsyn till den långa omställningstid som krävs inom transportsek- torn är det dock angeläget att redan nu inleda ett arbete som syftar till att på sikt introducera alternativa drivmedel. Jag återkommer senare till den- na fråga.

Hänvisningar till S7

7.2. Olja

Hänvisningar till S7-2

7.2.1. Den internationella ol,/'enzurknau'en

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden påverkar i olika avseenden den svenska energiförsörjningen och samhällsekonomin i stort. Jag har tidigare (kapitel 2. 3) haft anledning att översiktligt beröra dessa frågor. Jag skall nu närmare redogöra för några aktuella utvecklingsten- denser på oljemarknaden. Redogörelsen utgör en bakgrund till mina över— väganden om den svenska oljepolitiken.

Under 1970-talet har de oljeproducerande länderna skaffat sig kontroll över utnyttjandet av sina råoljetillgångar. Detta har skett i tre olika hänse— enden. Det första genombrottet skedde i samband med l973—l974 års oljekris och avsåg kontrollen över prissättningen. Sedan dess har priset på råolja fastställts ensidigt av producentländerna i form av officiella noteringar. Riktmärket för prissättningen inom samarbetsorganisationen OPEC har varit den dominerande saudiarabiska oljckvaliteten Arabian Light, som under perioden januari 1973 —januan' 1981 har stigit från ca 2 till 32 US dollar per fat. Kn'ng denna notering har övriga råoljepn'ser gruppe- rats. Betydande avvikelser uppåt från priset på Arabian Light har före-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 135

kommit beroende på kvalitetsskillnader och marknadsläge men också på att vissa producentländer har fört en mindre återhållsam prispolitik än Saudiarabien. Även priserna på andra råoljor som säljs på världsmarkna- den. t.ex. råoljor från Nordsjön och Mexico. har anpassats till OPEC- priserna.

För det andra har OPEC-länderna successivt övertagit kontrollen över den producerade råoljan. som de internationella oljebolagen tidigare hade förfoganderätten till på grundval av särskilda koncessioner. Denna pro- cess. som började redan före 1973— 1974 års kris. har i stort sett fullbor- dats. De nationella oljebolagen i OPEC-länderna är nu ägare till huvudde— len av den råolja som utvinns i dessa länder. De kan också reglera produk- tionsnivån med hänsyn till nationella intressen. En liknande process har för övrigt ägt rum också i producentländer utanför ()PEC. såsom Norge och Storbritannien.

För det tredje har producentländerna börjat ta en aktiv del i marknads- föringen av råolja genom direkt försäljning till olika oljeföretag i konsu- mentländerna. Delvis har detta skett inom ramen för bilaterala överens- kommelser på regeringsnivå.

Producentländernas'engagemang i försäljningen av råolja var. med vissa undantag. obetydligt fram till år 1978. Även sedan de internationella olje- bolagen hade berövats den formella äganderätten till oljan tilläts de t. v. att på relativt fördelaktiga villkor köpa huvuddelen av produktionen och marknadsföra den genom sina världsomfattande system. De internationel- la bolagen behöll alltså till synes ctt dominerande inflytande över oljemark- naden.

En vändning skedde under år 1978. Händelserna i Iran hösten 1978 innebar att den iranska råoljeexporten praktiskt taget helt upphörde under några månader. Samtidigt förlorade de internationella oljebolagen i ett slag sin tidigare ställning i Iran. När den iranska oljeexporten efter hand åter- upptogs på en lägre nivå våren 1979 skedde det helt genom det iranska nationella oljebolaget.

Bortfallet av den iranska råoljeproduktionen ledde till kraftiga prishöj- ningar. Det officiella priset på Arabian Light höjdes under år I979 från [3 till 26 dollar per fat. Större prishöjningar ägde rum för andra råoljor. i synnerhet vid försäljning på den s.k. spotmarknaden för råolja. Vissa producentländer utnyttjade denna marknad för att avsätta en del av sin produktion till högre priser än de officiella. Andra länder lade på särskilda premier. Härigenom nådde råoljepriserna i vissa fall nivån 40 dollar per fat.

På spotmarknaden för raffinerade produkter skedde en liknande prisut- veckling. Särskilt för lätta produkter som bensin och tunn eldningsolja var prishöjningarna mycket starka. De s.k. Rotterdamnoteringarna för sist- nämnda produkt höjdes med nära 200 % under perioden juni l978—juni 1979.

Under år I979 uppstod alltså ett betydande gap mellan å ena sidan de

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet - 136

officiella eller kontraktsbundna råoljepriserna. som alltjämt tillämpades för huvuddelen av den internationella oljehandeln. och å andra sidan spot- marknadspriserna på såväl råolja som produkter. Denna prissplittring fick betydande konsekvenser för den svenska oljemarknaden. Jag återkommer till denna fråga.

Utvecklingen under år 1979 påskyndade de förändringar i den internatio- nella oljemarknadens struktur som inleddes i början av 1970-talet. Mark- nadsläget gjorde det möjligt för producentländernas nationella oljebolag att i betydande utsträckning överta försäljningen till konsumentländerna av den råolja som tidigare hade förmedlats av de internationella bolagen. [ samband därmed uppstod en rad störningar på marknaden. De råoljekö- pare som tidigare hade baserat sin försörjning på de internationella bolagen måste i viss utsträckning skaffa sig nya leverantörer. Även flera av de internationella bolagen förvandlades från säljare till köpare av råolja. Nya parter uppträdde på oljemarknaden vilket ledde till minskad effektivitet i transport- och raffineringsleden liksom till ett ökat behov av lagerhållning. Detta verkade i sin tur uppdrivandc på priserna.

Dessa strukturförändringar har tagit sig uttryck i en minskning av de stora internationella oljebolagens andel av tillförseln av råolja till västvärl- — den utom Nordamerika från 60—70 % i början av l970-talet till knappt 40 % år 1980. En motsvarande ökning har skett av andelen direktförsälj- ning från producentländer till konsumentländer. Köpare är främst statliga och privata oljeföretag med egen raffinering och distribution. Producent- länderna tillämpar i ökande utsträckning kontraktsvillkor som begränsar köparnas frihet att anpassa volymerna till variationer i behovet eller som föreskriver en viss fördelning mellan olika råoljekvaliteter. Även s.k. destinationsklausuler. som innebär tvång att raffinera i köparlandet och som förbjuder reexpon. blir allt vanligare.

I slutet av år I979 stabiliserades oljemarknaden. vilket tog sig uttryck i fallande spotmarknadspriser för såväl råolja som raffinerade produkter. Under sommaren 1980 föll noteringarna på Rotterdammarknaden för pro- dukter så markant att försäljning till dessa noteringar inte gav täckning för raffinaderiföretagens kostnader vid råoljeanskaffning till officiella priser. Detta innebar en återgång till den marknadssituation som rådde åren l975—1978 men på en väsentligt högre prisnivå. Anledningen var främst en nedgång i efterfrågan till följd av konjunkturnedgången i OECD-länderna. En bidragande orsak var att den lageruppbyggnad som skett under hela år 1979 upphörde.

Kriget mellan Irak och Iran. som bröt ut i september l980. medförde att marknadsläget åter förändrades. Båda ländernas oljeexport upphörde praktiskt taget helt. Bortfallet. som motsvarade lO—lS % av råoljan i världshandeln. har i betydande utsträckning kompenserats genom en ök- ning av produktionen i andra länder och genom den låga förbrukningen. Vissa konsumentländer. som importerade en stor del av sitt totala råolje-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 137

behov från Irak eller Iran. har emellertid tvingats att söka andra leverantö- rer. Oron för att konflikten skall spridas har tidvis drivit upp spotmark- nadspriserna.

Inom International Energy Agency (IEA) har man strävat efter att motverka en upprepning av 1979 års prisutveckling. som mindre betinga- des av ett faktiskt utbudsunderskott än av lageruppbyggnad med spekula- tiva inslag. Det har ansetts särskilt viktigt att förhindra en stark höjning av spotmarknadsprisnivån för råoljor. som erfarenhetsmässigt för med sig en höjning också av de officiella råoljepriserna. Oljebolagen har uppmanats till återhållsamhet vid sina köp på spotmarknaden. En viss lageravveckling har också förordats, vilket får ses mot bakgrund av att oljelagren inom IEA-länderna alltjämt ligger på en mycket hög nivå.

Dessa åtgärder i förening med den svaga konjunkturen synes ha haft en återhållande effekt på prisutvecklingen. En bidragande orsak torde också vara att exporten från Irak och även Iran har återupptagits i viss omfatt- ning. Vid OPEC:s ministermöte i Bali den 15— 16 december 1980 överens- koms en höjning av de officiella råoljepriserna med 2—4 dollar per fat. De olika länderna har ett betydande utrymme för individuella prisbeslut. Man räknar med att prisnivån genomsnittligt kommer att höjas med ca 10 %.

Vid ingången av år 1981 är läget på oljemarknaden synnerligen oklart. Å ena sidan verkar minskande efterfrågan för en stabilisering av prisnivån eller t.o.m. fallande realpriser under den närmaste tiden. Å andra sidan kvarstår uppenbara risker för nya störningar av tillförseln. och oron härför präglar i hög grad marknadens beteende.

Det är i denna situation inte meningsfullt att göra några förutsägelser beträffande marknadsutvecklingen på kort sikt. Jag skall emellertid för- söka ange några av de problem som de tre huvudparterna på oljemarkna- den —- dvs. producentländer. internationella oljebolag och konsument- länder — står inför under de närmaste åren.

Prodwentländernas huvudproblem är att förvalta exploateringen av den ändliga tillgång som oljan utgör på ett sätt som leder till en varaktig uppbyggnad av andra produktiva resurser. Problemet är särskilt akut för de OPEC-länder för vilka oljan utgör den huvudsakliga tillgången. Inom OPEC synes man i dag söka lösa problemet efter två olika vägar. Den första gäller prispolitiken. OPEC:s kommitté för långsiktig strategi före— slog år 1980 en prisformel som är avsedd att säkra en viss minsta årlig höjning av realpriserna på råolja. En sådan formel skulle enligt kommitténs uppfattning leda till en jämnare prisutveckling än under 1970-talet. som kännetecknats av två språngvisa höjningar av prisnivån med en mellanlig- gande period av fallande realpriser. Kommitténs förslag förutsätter en mer systematisk produktionskontroll än vad som hittills har tillämpats inom OPEC. Något beslut med anledning av förslaget har ännu inte fattas av OPEC.

Den andra vägen är att använda leveranser av olja som ett medel att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet - 138

uppnå direkt samarbete med regeringar eller företag i industriländerna. Samarbetet kan innebära såväl investeringar i OPEC-länderna som över— föring av teknik och kunskaper. Eftersom det första steget mot industriali- sering i de oljeproducerande länderna oftast utgörs av förädling av olja och gas ställer dessa länder också krav på att industriländerna öppnar sina marknader för bl.a. raffinerade oljeprodukter och produkter från den petrokemiska industrin.

Det föreligger ingen enhetlig politik från OPEC:s sida när det gäller krav på direkt samarbete. Kraven förs i dag inte fram med samma styrka av alla producentländer. Tendensen mot en fortsatt bilateral inriktning av råol- jeexporten med förbigående av de internationella bolagen är dock klar. Producentländerna räknar med att sådana direkta förbindelser kan ge ett långsiktigt utbyte i form av medverkan från industriländernas sida till producentländernas utveckling.

Som redan framhållits har de internationella oljebolagens andel av världshandeln med råolja minskat under hela 1970-talet och särskilt snabbt under de två senaste åren. De internationella bolagens tillgång till råolja har inte bara minskat volymmässigt. den har också ändrat karaktär. Bola- gen hari stor utsträckning förlorat sin tidigare förmånsställning som råolje— köpare och de tvingas nu konkurrera med andra köpare.

I marknadsledet har de internationella oljebolagen alltjämt en domine- rande ställning i många konsumentländer. Denna ställning. som grundas på stora investeringar i raffinering och distribution. kan emellertid utgöra en belastning för bolagen i en situation då deras tillgång till råolja minskar och väntas minska ytterligare under kommande år. Mot bakgrund härav synes flera av de internationella bolagen sträva efter att anpassa sin verksamhet i marknadsledet till en nivå som bättre svarar mot deras långsiktigt säkrade råoljetillgång. i första hand på grundval av egen produktion.

De internationella oljebolagen synes alltså nu vara på väg att förlora sin traditionella roll som förmedlare av oljan från producentland till konsu- mentland. Därmed minskar också deras möjligheter att utöva en balans— funktion på oljemarknaden genom att kontinuerligt anpassa tillgång till efterfrågan. De internationella bolagens resurser är dock alltjämt mycket stora. De bedriver bl.a. en intensiv prospektering efter nya olje- och naturgastillgångar på olika håll i världen. De söker också bredda sin verksamhet till nya områden. såsom utvinning av andra energislag. främst kol.

Konsument/ändarna har i olika utsträckning drabbats av de två senaste årens omvälvningar på oljemarknaden. beroende på bl. a. skillnader i eko- nomisk styrka och importmönster. Flertalet länder har på olika sätt sökt att anpassa sig till de ändrade marknadsförutsättningarna. Även länder som tidigare har låtit de internationella bolagen svara för tillförseln av olja har upprättat direkta kanaler till producentländerna. I Västeuropa gäller detta bl.a. Belgien. Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland. I vissa

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 139

fall har regeringarna medverkat aktivt genom att träffa bilaterala avtal med olika producentländer. i andra fall har nationella företag verkat på kom— mersiell nivå.

På många håll har utvecklingen mot bilateralisering av oljehandeln väckt oro. Man har pekat på den minskade flexibilitet som följer av den ökande andelen direkta avtal. Det befaras att sådana avtal också kan utnyttjas för politiska påtryckningar mot enskilda konsumentländer.

Dessa frågor har diskuterats ingående inom IEA. I det fördelningssys- tem. som medlemsländerna enligt gällande överenskommelse skall tilläm- pa Vid en tillförselkris. förutsätts att de internationella bolagen kan verk- ställa fördelningen. En ökad tillförsel till IEA-länderna på bilateral grund gör det svårare för bolagen att fullgöra denna uppgift. För att motverka denna negativa effekt på fördelningssystemets effektivitet har flertalet direktimporterande nationella oljeföretag åtagit sig att biträda vid fördel- ning av olja i en eventuell krissituation. Destinationsklausuler i oljekon- trakten kan dock begränsa deras möjligheter härtill.

Inom konsumentländernas krets finns det stora skillnader i inställningen till bilaterala oljeavtal beroende på bl.a. marknadsstruktur. Vissa länder söker aktivt främja direkta förbindelser med oljeproducenter. andra söker i möjligaste mån slå vakt om de internationella bolagens fortsatta närvaro. Även de senare länderna har emellertid sett sig nödsakade till olika slag av bilaterala arrangemang. Ett gemensamt uppträdande från konsumentlän- dernas sida för att bryta utvecklingen mot en alltmer bilateral oljehandel kan alltså knappast väntas.

7.2.2. Den svenska oljemarknaden

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden under de senaste åren har fått stora återverkningar också på marknaden i Sverige. Innan jag går in härpå skall jag lämna vissa allmänna uppgifter om den svenska oljemarknaden.

Fördelningen av Sveriges oljeimport på trrsprungsområden åren 1974 och 1979 framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Sveriges import av råolja och oljeprodukter

1974 1979

milj. ton % milj. ton % Västeuropa 13.1 45 13.6 42 Afrika 3.1 11 2.6 8 Mellanöstern 5.9 20 8.2 25 Sydamerika 1.7 6 2.5 8 Sovjetunionen 3.3 l 1 4.5 14 Ovriga 2.2 7 1.2 3 Totalt 29,3 100 32.6 100 Därav råolja 10.2 35 16.2 50 Export 1.5 3.7

Prop. l980/8l:90 Bilaga 1 Industridepartementet 140

Beroendet av import från Mellanöstern är betydligt större än vad som framgår av tabellen. Huvuddelen av den import som redovisas från Väst- europa utgörs nämligen av raffinerade produkter på grundval av råolja från Mellanöstern. Om man tar hänsyn till såväl den direkta som den indirekta importen torde detta område under hela perioden ha svarat för ca 60 % av Sveriges tillförsel. Det kan vidare noteras att andelen råoljeimport har ökat starkt beroende bl. a. på ökad raffineringskapacitet i Sverige. Den viktigas- te leverantören är Saudiarabien med nära 50 % av den totala kvantiteten år 1980. Samma år kom ca 15 % av råoljan från Nordsjön.

Den svenska raffineringskapaciteten motsvarar ca 70 % av förbrukning- en av oljeprodukter inom landet. De olika anläggningarna redovisas i tabell 7.2.

Tabell 7.2 Raffineringskapaciteten år 1980

Nominell kapacitet milj. ton/år

BP. Göteborg 5.0 Nynäs Petroleum. Nynäshamn 2.6 Nynäs Petroleum. Göteborg 0.3 Nynäs Petroleum. Malmö 0.2 Shell. Göteborg 4.7 Scanraff. Lysekil 10.0 Totalt 22.8

AB Nynäs Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö prodUcerar huvudsakligen asfalt. Scanraff ägdes från starten år 1975 gemensamt av Oljekonsumenternas förbund (OK) och 'l'exaco Oil AB. År 1980 förvär- vade det statliga Svenska Petroleum AB 14 % av aktierna i Scanraff. Samma år förvärvade Svenska Petroleum 22 % av BP-raffinaderiet i Göte- borg.

Utnyttjandet av raffineringskapaciteten har under senare är varierat starkt. Under åren 1975—1978 då priserna på Rotterdammarknaden var låga kunde import av färdiga produkter ske till lägre kostnad än import av råolja till kontraktspriser och raffinering i Sverige. Detta ledde till ekono- miska svårigheter för raflinaderiförctagen och ett lågt kapacitetsutnytt- jande. Under år 1979 och delvis även under år 1980 har förhållandet varit omvänt.

I tabell 7.3 redovisas den inhemska rafl'tneringens andel av tillförseln av de viktigaste produkterna.

Av tabellen framgår att behovet av bensin till ca två tredjedelar täcks genom raffinering i Sverige. För eldningsoljor är importbehovet betydligt större. Detta gäller särskilt lågsvavlig tjock eldningsolja beroende på de svenska bestämmelserna om högsta tillåten svavelhalt. Med nuvarande råoljeimport och raflinaderistruktur kan mindre än hälften av behovet av sådana eldningsoljor tillgodoses genom raffinering inom landet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet l4l

Tabell 7.3 Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1979

lnhemsk Netto Summa Ralline- raffine- import till- ring i % av ring försell tillförsel milj. m3 milj. rrrI milj. m3 Motorbensin 3.3 1.6 4.9 67 Ovriga lätt- och mellanoljor 0.6 2.0 2.6 23 Dieselbrännolja och eldningsolja 1 6.3 5.4 11.7 54 Eldningsolja 2—5 7.3 5.4 12.7 57 Totalt 17.5 14.4 3l.9 55

lExkl. asfalt. smörjolja. gasol etc.

Av betydelse för försörjningsmönstret är inte bara oljans geografiska ursprung och produktsammansättningen utan även de vägar på vilka den tillförs den svenska marknaden. Tidigare svarade de internationella oljebo- lagen med verksamhet i Sverige delvis också för leveranser av råolja och produkter till både större och mindre svenskägda företag. Därjämte köpte dessa företag i betydande utsträckning färdiga oljeprodukter från olika västeuropeiska raffinaderier och från Sovjetunionen. i allmänhet till priser som var anknutna till Rotterdamnoteringarna. Vissa storförbrukare impor- terade eldningsoljor på samma villkor. "

Det svenska beroendet av spotmarknaden för produkter ökade under åren l975— 1978. då produktpriserna var låga och då raffinering av råolja i Sverige visade dålig lönsamhet. Vissa beräkningar tyder på att beroendet år 1977 kan ha uppgått till i genomsnitt ca 30%. medan andelen för lågsvavlig tjock eldningsolja var nära 60%. Parallellt med det ökade spot- marknadsberoendet minskade flera av de stora internationella oljebolagen sina marknadsandelar. En motsvarande ökning skedde för ett antal mindre produktimporterande företag med regional distribution av främst eldnings- oljor.

Denna utveckling mot ökande köp på spotmarknaden bröts år 1979. Som tidigare redovisats utlöste krisen i Iran hösten 1978 en omsvängning av det internationella marknadsläget med stora prishöjningar i första hand på spotmarknaden. Regeringen införde prisstopp. senare ersatt med högst- priser. för flertalet oljeprodukter. Prisregleringen fick till följd att de olje- företag som baserade sin verksamhet på köp av produkter till spotmark- nadspriser riskerade stora förluster vid anskaffning av produkter för för- säljning i Sverige. Några av de internationella oljebolagen skar ned leve- ranserna till sina svenska kunder. För flera av de mindre svenskägda oljeföretagen uppstod akuta svårigheter.

Under våren 1979 försämrades det svenska försörjningsläget snabbt beroende bl. a. på en onormalt kall vinter. Ett antal kommuner och indu— striföretag drabbades av begränsade eller inställda oljeleveranser. Oljehan-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 142

delns lager minskade under föreskriven beredskapsnivä. särskilt för tunn eldningsolja. [ syfte att nå en anpassning till marknadsläget och därmed trygga försörjningen höjde regeringen successivt högstpriserna. Anpass- ningen underlättadcs av att marknaden under hösten stabiliserades. vilket tog sig uttryck i ett minskat gap mellan spotmarknadspriser och officiella råoljepriser.

Under krisperioden arbetade Svenska Petroleum på att i möjligaste mån ersätta bortfallet av leveranser från andra oljeföretag. Detta lyckades i betydande utsträckning genom att bolaget fick leveranser av råolja från olika oljeproducerande länder. Raftinering av oljan kunde till stor del ske i Sverige med utnyttjande av kapacitet i bl. a. BP-raffinaderiet och Scanraff. Som jag har nämnt förvärvade Svenska Petroleum senare andelar i dessa raffinaderier. Även OK bidrog verksamt till att förbättra försörjningsläget genom ökad råoljeimport och raffinering.

Utvecklingen under år 1979 fick vissa återverkningar på den svenska oljemarknadens struktur. Den sedan mitten av 1960-talet pågående minsk- ningen av de internationella oljebolagens marknadsandelar fortsatte. Ett fåtal produktimporterande mindre företag föll bort. medan andra företag i denna kategori lade om sin varuförsörjning till Svenska Petroleum genom lleråriga leveransavtal. Import av produkter på spotmarknadsvillkor kom härigenom att ersättas med import av råolja och raffinering inom landet.

Dessa strukturförändringar återspeglas i tabell 7.4. I tabellen har oljeföretagen delats in i tre grupper. dels svenskägda raffinaderiföretag. dels utlandsägda integrerade företag med raffinaderier inom eller utom landet. dels övriga företag.

Tabell 7.4 Oljebolagens marknadsandelar. %

1974 1979 1980 l:a halvåret

Nynäs Petroleum I 1 12 8 OK 14 15 16 Svenska Petroleum — 10 14

25 37 38 BP 16 14 14 Esso 7 5 5 Gulf 6 6 6 Shell 13 11 10 Texaco 12 7 6 ARA. Fina. Mobil 7 8 9

61 52 51 Övriga 14 11 11 Totalt 100 100 100

Som framgår av tabellen har marknadsandelarna för de internationella företagen och för kategorin övriga företag minskat under perioden. medan

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 143

OK och särskilt Svenska Petroleum har ökat sina andelar. Den ökade råoljeimporten och raffineringen inom landet har inneburit ett minskat beroende av spotmarknaden. Detta gäller särskilt beträffande tunn eld- ningsolja. medan däremot spotmarknadsberoendet alltjämt är starkt be- träffande lågsvavlig tjock eldningsolja.

Utvecklingen under år 1979 medförde en betydande förbättring av det ekonomiska resultatet för raffinaderiföretagen i Sverige. även om förbätt- ringen till stor del utgjordes av lagervinster till följd av prishöjningar. Företagen har dock inte till fullo kunnat kompensera sig för förlusterna under åren 1975— 1978. Under år 1980 synes en resultatförsämring på nytt ha skett för flera av företagen beroende på låga spotmarknadspriser under en del av året.

()ljebranschen i Sverige har sedan början av 1970-talet arbetat på en stagnerande och efter hand krympande marknad. Denna för branschen negativa utveckling kan väntas fortsätta under hela 1980—talet. Ett problem för många företag är att distributionssystemet i form av depåer. tankbilar och bensinstationer m.m. är överdimensionerat i förhållande till nuvaran- de och än mer till kommande behov.

lnom branschen söker man komma till rätta med dessa problem genom rationalisering. ofta i samverkan mellan flera företag. Exempel härpå är samarbetet mellan BP och Svenska Petroleum i lagrings- och distributions- ledet inom ramen för Svensk ()ljedistribution AB (ODAB). Som redan har framgått samarbetar Svenska Petroleum med BP även i raffineringsledet. medan de tre företagen ()K. Svenska Petroleum och Texaco gemensamt äger Scanraff. När det gäller råoljeinköp förekommer ett visst samarbete mellan de tre svenskägda företagen OK. Nynäs Petroleum och Svenska Petroleum.

Slutligen kan nämnas att Svenska Petroleum. Volvo Energi AB och det norska statsägda företaget Statoil har företagit en gemensam studie av möjligheterna att samarbeta rörande marknadsföring av bensin och andra oljeprodukter i Sverige. Bakgrunden till studien är Statoils planer på ökad raflinering och försäljning av oljeprodukter på grundval av norska råolje- tillgångar. De tre företagen avser att inom kort ta ställning till om det finns underlag för att inleda ett samarbete. Frågan har ett nära samband med de pågående överläggningarna om ett svenskt-norskt industri- och energisam- arbete.

7.2.3 ()ljemarknudsgruppens promemoria

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet har i hög grad påverkat världs- ekonomins och därmed även den svenska ekonomins utveckling. För vår del har höjningen av oljeprisnivån vållat stabiliseringspolitiska problem i form av ökad inflation och försämrad extern balans. Jag har tidigare redogjort härför (kapitel 3). De starka variationerna i oljeprisernas utveck- ling och den splittring i llera prisnivåer som tidvis har uppstått har också

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 144

haft effekter på försörjningssäkerheten. bl. a. genom att mönstret för olje- tillförseln till den svenska marknaden har ändrats.

Dessa frågor har under det senaste året varit föremål för diskussion inom regeringskansliet i en interdepartemental arbetsgrupp. den s. k. oljemark- nadsgruppen. Syftet har varit att klargöra mål och medel för den svenska oljemarknadspolitiken. Diskussionen har sammanfattats i en promemoria (bilaga 1.7). Som utgångspunkt för mina överväganden om oljepolitiken skall jag nu lämna en kort redogörelse för innehållet i promemorian.

l promemorian anges tre mål för oljemarknadspolitiken. nämligen mins- kat oljeberoende totalt sett. inriktning av tillförseln på långsiktigt säkra leveranskällor samt en jämnare inhemsk utveckling av oljepriserna. Det framhålls att den allmänna energipolitiken innefattar en rad medel som syftar till att nå dessa mål. 1 promemorian koncentreras emellertid diskus- sionen till de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påver- kar skeendet på oljemarknaden. Därvid betonas prisbildningens avgörande betydelse för oljemarknadens funktion.

I promemorian framhålls att den i Sverige hittills tillämpade oljeprispoli- tiken har bidragit till en relativt låg prisnivå över tiden. Samtidigt har den emellertid tidvis lett till ett ökat beroende av spotmarknaden och minskad försörjningstrygghet. I perioder av överskott på världsmarknaden med låga spotmarknadspriser har den förda prispolitiken missgynnat oljeföretag med långsiktigt säkra leveranskällor. I knapphetslägen med höga spot- marknadspriser har dessa företag genom prisreglering hindrats från att till fullo kompensera sig. I första hand är det de internationella oljebolagen och svenska företag med raffineringskapacitet som har missgynnats av denna prispolitik.

Det påpekas i promemorian att den minskning av spotmarknadsberoen- det som skedde år 1979. bl. a. genom ökad råoljeimport och inhemsk raffinering. var en följd av de speciella marknadsförhållanden som rådde detta år. Det finns alltjämt risk för förnyad konkurrens från spotmarkna- den för färdiga produkter mot den på råoljekontrakt och raffinering basera- de tillförseln om spotmarknadspriscrna under längre tid åter kommer att ligga under kontraktsnivån.

Mot denna bakgrund bör enligt promemorian avvägningen mellan intres- set av en låg prisnivå och försörjningstrygghet förskjutas i försörjnings- trygghetens favör. Prisreglering i form av högstpriser bör i princip tilläm- pas endast i det fall att oljepriserna i Sverige tenderar att klart överstiga den prisnivå som etableras på andra jämförbara marknader. Genom en friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen ska- pas.

I promemorian redovisas också andra. mera ambitiösa system för utjäm- ning av kostnaderna för olika slag av oljeimport som har diskuterats inom oljemarknadsgruppen. Exempel på sådana system är ett referenspris byggt på en prisformel. en av staten garanterad l"(')rsörjningsagentur och ett

Prop. l980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet l45

monopol på oljeimporten av det slag som finns i Finland m.fl. länder. Med utgångspunkt i svenska förhållanden har emellertid gruppen funnit att alla dessa system skulle innebära olägenheter av olika slag.

I promemorian anges vidare som ett viktigt mål för oljemarknadspoliti- ken att oljepriset så långt möjligt hålls stabilt kring en långsiktigt stigande trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriser på olja. Som skäl härför anförs att fluktuationerna i den inhemska prisni- vån dels har drivit på inflationen och därmed ytterligare har försvårat för stabiliseringspolitiken, dels har inneburit ett osäkrare underlag för inve- steringsplanering och energisparande. Det påpekas att beskattning redan har använts som instrument för att motverka en väntad sänkning av den inhemska oljeprisnivån. senast vid den höjning av energiskatten på olja som skedde hösten 1980 (prop. 1980 U: ]. SkU l980 U: 2. rskr l980 U: 2).

Slutligen framhålls att även oljelager eventuellt skulle kunna användas för att stabilisera den inhemska oljeprisutvecklingcn. Frågan utreds f.n. av 1980 års oljelagringskommitté (I—I l980: 01 ).

7.2.4. Medelför den statliga oljepolitiken

De ändrade förhållandena på den internationella oljemarknaden har utgjort bakgrunden till den statliga oljepolitik som har utformats i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Målet för oljepolitiken är att nå ökad säkerhet i oljeförsörjningen på både kort och lång sikt. Medlen för att nå detta mål är bl. a. statlig beredskapslagring av olja för s.k. fredskriser. stöd till svenska företags deltagande i oljeprospektering och oljeutvinning samt det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

I samband med 1979 års beslut om energipolitiken uppmärksammades särskilt de grundläggande strukturproblemen inom den svenska oljeindu- strin. I sin redovisning av dessa problem pekade föredraganden (Iprop. I978/79:115 bil. 1 s. 137) bl.a. på de svenskägda oljeföretagens osäkra råoljeförsörjning, den svaga lönsamheten vid raffinering i Sverige och det sedan mitten av 1970-talet ökande beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter. Det framhölls att dessa strukturproblem borde angripas av staten och de olika marknadspaiterna i samverkan. Denna samverkan borde grundas på en klar rollfördelning. Statens egen verksamhet borde således inriktas främst på att skapa sådana allmänna villkor för oljeindu- strin att denna kan uppfylla rimliga krav på trygghet i försörjningen. Riksdagen hade intet att erinra mot vad föredraganden hade anfört (NU 1978/79: 60. rskr l978/79: 429).

I nämnda proposition anmäldes också att överläggningar pågick om en närmare samverkan mellan staten och vissa oljeföretag. Dessa överlägg- ningar övergick sedan till förhandlingar. i vilka statens kommersiella intressen företräddes av Svenska Petroleum. Resultatet av dessa förhand- lingar utgiordes av avtal mellan dels Svenska Petroleum och Svenska BP, dels Svenska Petroleum. OK och Texaco. Dessa avtal innebar bl.a. att ll Riksdagen 1980/8l. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 146

Svenska Petroleum förvärvade andelar i BP-raffinaderiet i Göteborg resp. Scanraffi Lysekil. Därmed skapades förutsättningar för ett bättre utnytt- jande av raflinaderikapaciteten i landet. Genom beslut av riksdagen (prop. I979/80:33. NU 1979/80: 25. rskr I979/80: l34) tillfördes Svenska Petro- leum nytt kapital för att genomföra förvärven. Överläggningarna om sam- verkan ledde vidare till avtalet mellan de tre svenskägda oljeföretagen Nynäs Petroleum, OK och Svenska Petroleum om samordning av företa- gens långsiktiga anskaffning av råolja och produkter från oljeproducerande länder.

De oljepolitiska ställningstagandena i samband med I979 års beslut om energipolitiken fick sin prägel av de allvarliga Störningarna på oljemarkna- den till följd av krisen i Iran. Som jag nyss har redovisat tog sig störning- arna uttryck i bl. a. stora skillnader mellan de officiella råoljepriserna och priserna på spotmarknaden för råolja och raffinerade produkter. Försöken att genom prisreglering hindra den höga prisnivån på spotmarknaden från att slå igenom i Sverige ledde till ett bortfall i tillförseln. som återhämtades i full utsträckning först sedan den internationella marknaden hade stabili- serats. De negativa effekterna på tillförseln till Sverige av prisregleringen kunde dock i viss mån uppvägas genom att de svenskägda raflinaderiföre- tagen. framför allt Svenska Petroleum men även OK, ökade råoljeimpor- ten genom direkta kontrakt med vissa oljeproducerande länder. Ett antal mindre distributörer av färdiga produkter. som tidigare hade baserat sin försörjning på import på spotmarknadens villkor. kom i stället att anknytas till Svenska Petroleums och OK:s försörjningssystem.

Den förda prispolitiken kom därigenom att få konsekvenser också för marknadsstrukturen i Sverige. En ökande andel av oljetillförseln baseras nu på direkta avtal med oljeproducerande länder. Det tidigare starka beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter har minskat. Från försörjningssynpunkt kan denna utveckling anses- som positiv. Samtidigt kan emellertid strukturändringarna ha inneburit en viss fortsatt minskning av de internationella oljebolagens marknadsandelar.

Mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter har den s.k. oljemark- nadsgruppen analyserat den internationella oljeprisutvecklingens effekter på svensk ekonomi och svensk oljemarknad. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt de problem som följer av de olika prisnivåerna för kontraktsba- scrad råolja och för färdiga produkter på spotmarknadsvillkor. Gruppen har funnit att den förda prispolitiken under l970-talet har missgynnat de företag som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning. dvs. de internationella oljebolagen och svenskägda företag med raffinaderikapaci- tet. Genom att prisreglering har införts under två periOdcr med mycket höga spotmarknadspriser. dvs. l973— l974 och l978— l979. har dessa före- tag hindrats från att kompensera sig för förluster under perioder med låga spotmarknadspriser och fri prissättning i Sverige. På grundval av en analys av olika medel för att lösa dessa problem förordar gruppen en återhållsam

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 147

användning av prisreglering under perioder med höga spotmarknadspriser.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och handelsdepartementen vill jag anföra följande. De oljeföretag i Sverige som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning har under l97t)-talet haft en oförmånlig konkurrenssi- tuation. bl.a. som följd av den förda prispolitiken. Enligt min mening är det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att dessa företag i fortsättningen kan nå en godtagbar lönsamhet för sin verksamhet.

Detta gäller såväl de utlandsägda som de svenska företagen. Jagänscr det önskvärt att en viss balans kan upprätthållas i den svenska oljeförsörj- ningen genom att båda dessa kategorier av företag arbetar på marknaden. De svenska dotterbolagen till de internationella oljebolagen har genom sina moderbolag alltjämt tillgång till ett diversiticrat försörjningssystem. Till- försel genom dessa företag kan därför innebära mindre risker för störning- ar till följd av politiska beslut än tillförsel direkt från producentländer. De internationella bolagens fortsatta närvaro i Sverige förutsätter emellertid att de kan arbeta här på villkor som ärjämförbara med dem som de möter på andra marknader. Dessa bolag kan inte i samma utsträckning som tidigare kompensera sig för förluster i marknadsledet genom stora vinster i råoljelcdct.

Som har framgått av min tidigare redovisning måste man emellertid räkna med att producentländerna kommer att styra en ökande del av sin oljeexport till nationella oljeföretag i konsumentländerna. Detta innebär för Sveriges del att sådana företag kan komma att få ett allt större ansvar för den svenska oljeförsörjningen. Dessa företag har redan nu begränsade finansiella resurser i förhållande till de ekonomiska risker som de löper i sin verksamhet. Marginella ändringar i anskaffningskostnaderna för råolja i förhållande till importpriserna för raffinerade produkter kan få stora återverkningar på företagens resultat. Beroendet av råoljeavtal med ett fåtal länder innebär också försörjningsrisker. En förbättrad lönsamhet som ger möjlighet till konsolidering skulle kunna ge dessa företag bättre förut- sättningar att planera råoljeförsörjningen med hänsyn till långsiktig trygg- het genom riskspridning.

Jag anser vidare att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörjningsproblemcn under perioder av marknadsstörningar med knapp- het på olja. Enligt min mening bör emellertid en friare prisbildning under sådana perioder inte heller tillåtas leda till prishöjningar. som innebär markanta avvikelser från prisbilden i andra jämförbara länder. Regeringen har fortsatt ansvar för att så inte blir fallet. Regeringen kommer därför att uppmärksamt följa utvecklingen på oljemarknaden och dess effekter på såväl priser som marknadsstrukturi Sverige.

Som nämnts har Sveriges beroende av spotmarknaden under det senaste året minskat. Svenska raflinaderiföretag har i dag en stor del av den inhemska marknaden och deras försörjning är till övervägande del baserad på råoljckontrakt. Enligt vad jag har erfarit erbjuder några av dessa företag

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 148

återförsäljare och större kunder fleråriga leveranser till priser som i huvud- sak baseras på de faktiska kostnaderna för råoljeanskaffningen. Därmed kan köparna i viss utsträckning gardera sig mot prishöjningar. även om de samtidigt får avstå från möjligheterna till inköp på spotmarknadsvillkor när detta är fördelaktigare. Jag anser det särskilt önskvärt att storförbrukare inom den offentliga sektorn och industrin utnyttjar möjligheterna att teck- na sådana kontrakt. Därmed minskar riskerna för att höjningar i spotmark- nadspriserna slår igenom i den allmänna prisnivån. samtidigt som säkerhe- ten i den svenska oljeförsörjningen förbättras.

Jag har hittills berört huvudsakligen prissättningen som medel i den statliga oljepolitiken. I arbetet med att ge svensk oljeförsörjning tillräcklig långsiktighet och bredd förfogar staten även över andra oljepolitiska me- del. Jag har nämnt stödet till oljeprospektering och oljeutvinning m.m. i form av bidrag och kreditgarantier. Dessa stödsystem syftar till att under— lätta de svenska oljeföretagens strävanden efter att skaffa sig en säkrare råoljcbas i form av egen produktion. Stödsystemen bör nu förstärkas. Jag återkommer till denna fråga (avsnitten 7.2.5 och 7.2.6).

Av skäl som jag har redovisat är direkta förbindelser med oljeproduce- rande länder ett nödvändigt inslag i svensk oljepolitik. Regeringen har under de senaste åren tagit ett antal initiativ på området. Därvid har bl.a. beaktats intresset av att bredda den nuvarande försörjningen. som är starkt beroende av import från Mellanöstern. genom ökad tillförsel från Nordsjön och andra områden.

lnitiativen har haft olika karaktär beroende på förhållandena i resp. producentland. Prioritet har getts åt strävandena att säkra långsiktiga oljeleveranser från Norge inom ramen för ett brett samarbete mellan de två länderna på industri- och energiområdena. Överläggningar i frågan pågår på regeringsnivå. Det är enligt min mening önskvärt att ett sådant samarbe- te kan komma till stånd. Jag vill också peka på vikten av att flera svenska energi- och oljeföretag har möjlighet att delta i samarbetet. Viss kornmer- siell försäljning till svenska företag av norsk råolja och produkter från norska raffinaderier sker redan nu. Somjag har nämnt förs även diskussio- ner mellan svenska och norska oljeföretag om samarbete vid marknadsfö- ring av oljeprodukter i Sverige.

Storbritannien. som är det andra stora producentlandet i Nordsjöområ- det. spelar en betydande roll för svensk oljeförsörjning. Detta sker som ett resultat av såväl brittiska företags engagemang på den svenska marknaden som kommersiella avtal mellan svenska och brittiska företag. Därtill kom- mer att svenska företag i betydande omfattning har lyckats förvärva koncessioner för oljeletning på brittiskt kontinentalsockelområde. Huvud— delen av den svenska prospekteringsinsatsen väntas under de närmaste åren komma att ske där med ekonomiskt stöd av svenska staten.

Regeringen har tagit initiativ till samarbete även med andra oljeprodu- cerande länder. Det finns anledning att särskilt peka på Mexico. som är på

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 149

väg att bli en betydande råoljeexportör. Inom ramen för ett åtagande av mexikanska regeringen att ställa till förfogande en råoljekvantitet av 3.5 milj. ton om året har OK och Svenska Petroleum nyligen tecknat kontrakt med det nationella oljebolaget Pemex om vissa leveranser till Sverige.

Jag har tidigare berört de strukturförändringar som pågår på den svenska oljemarknaden. De sker inom ramen för en krympande total marknad. där samtidigt konsumtionen förskjuts från tyngre till lättare oljeprodukter. En liknande utveckling pågår i Västeuropa. Det program för oljeersättning som jag tidigare har redovisat (kapitel 6) siktar till en snabb minskning av oljeanvändningen i Sverige under 1980-talet med särskild inriktning på tjock eldningsolja. som lättast kan ersättas med inhemska fasta bränslen och kol.

Samtidigt som oljeförbrukningen internationellt och i Sverige förskjuts mot lättare produkter minskar den relativa tillgången på lätta och svavel— fattiga råoljor. Jag har nyss (avsnitt 7.1) berört den utbyggnad av raflina- derikapaciteten i Västeuropa som pågår med syfte att öka utbytet av lätta produkter. I Sverige pågår studier av frågan om en anpassning av de svenska raffinaderierna till de ändrade förutsättningarna i fråga om tillför- scl och marknad. Som jag redan framhållit är en för vårt land specifik faktor de svenska bestämmelserna om högsta tillåtna svavelhalt i eldnings- oljor, som ställer krav på antingen en mycket hög andel lågsvavlig råolja vid raflineringen eller ändringar i raffinaderiernas nuvarande utformning.

I syfte att ge ett allmänt underlag för en bedömning av dessa frågor utreder statens industriverk f. n. förutsättningarna för Sveriges försörjning med råolja och oljeprodukter under 1980-talet. Resultat från utredningen väntas komma att bli redovisade inom kort. Även på företagsnivå pågår studier av dessa frågor. År 1979 gjorde OK, Svenska Petroleum och Texaco en gemensam utredning av olika möjligheter att öka utbytet av lätta produkter. särskilt bensin. vid Scanraff. På grundval av denna utred- ning utför nu OK på egen hand en förprojektering av en sådan anläggning. en s. k. katalytisk kracker. Arbetet väntas komma att bli redovisat hösten 1981.

Inom Svenska Petroleum pågår en parallell studie av andra typer av anläggningar. bl.a. för avsvavling i syfte att ge förbättrade möjligheter att importera tunga och svavelrika råoljor. Jag har redan (avsnitt 7. [) berört betydelsen härav från såväl miljö- som försörjningssynpunkt.

Även inom övriga raffinaderiföretag i Sverige torde liknande studier pågå eller planeras.

Frågan om behovet av investeringar i den svenska raflinaderiindustrin har såväl kommersiella aspekter som försörjningsaspekter. Enligt min mening ankommer det i första hand på de berörda företagen att ta fram underlag för beslut om eventuella investeringar. Jag anser det emellertid önskvärt att detta skeri nära samverkan mellan företagen med syftet att nå samlade lösningar. Som en följd av Svenska Petroleums engagemang i flera

Prop. 1980/Slz90 Bilagal Industridepartementet 150

av raffinaderierna sker ett kontinuerligt samråd mellan bolaget och övriga företag om investeringsbehoven på längre sikt.

Frågan om investeringar i de svenska raffinaderierna i syfte att öka utbytet av vissa oljeprodukter bör vägas mot alternativa åtgärder för att tillgodose behovet av samma produkter. Således importeras en betydande del av den svenska marknadens behov av bensin och dieselolja från raffi- naderier i våra grannländer. Planer på att utvidga raffinaderikapaciteten i Norge föreligger f. n. mot bakgrund av den ökande norska råoljeproduk- tionen. För Sveriges del skulle leveranser från norska raffinaderier till den svenska marknaden inom ramen för ett fast samarbete ktrnna utgöra en väsentlig förbättring av försörjningstryggheten. Som jag redan har nämnt pågår överläggningar härom mellan svenska och norska företag. Liknande samarbete kan komma att bli aktuellt även med andra producentländer.

Den volymmässigt krympande verksamheten inom oljebranschen i Sve- rige kan komma att föranleda olika strukturåtgärder även i distributionsle- det. I viss utsträckning har sådana åtgärder redan vidtagits. Jag ser det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att de företag som är verk- samma på den svenska marknaden kan bevara sin kommersiella livskraft genom en anpassning till ändrade förutsättningar.

Jag skall nu något beröra frågan om Svenska Petroleums roll i den statliga oljepolitiken. Som en följd av händelserna på marknaden under år 1979 utvecklades bolaget till ett av de volymmässigt största oljeföretagen i Sverige. Svenska Petroleum lyckades på kort tid träffa avtal om ökade leveranser av råolja och efter raffinering avsätta oljan på den svenska marknaden. Därvid utnyttjade bolaget i stor utsträckning befintliga distri- butionskanaler genom samarbete med olika branschföretag. Den del av utbytet från raflineringen som bolaget självt inte kunde få avsättning för på detta sätt överläts till andra i Sverige verksamma oljeföretag eller expone- rades.

Enligt de riktlinjer för Svenska Petroleums verksamhet som fastställdes av riksdagen år 1976 (prop. 1975/76: 124. NU 1975/76: 44. rskr 1975/76: 262) skulle bolaget kunna snabbt utvidga sin verksamhet så snart detta motive- rades av försörjningsläget. Bolagets expansion i det allvarliga läge som uppstod år I979 skedde i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Emeller- tid har bolagets snabba tillväxt i förening med den successiva höjningen av oljeprisnivån ställt stora finansieringsanspråk. Hösten I979 beslöt riksda- gen (prop. 1979/80: 33. NU 1979/80: 25. rskr 1979/80: 134) att tillskjuta 300 milj. kr. i nytt kapital till bolaget genom dess ägare. dvs. statens vatten- fallsverk och Statsföretag AB. Tillskottet motiverades bl.a. av de avtal som Svenska Petroleum hade träffat om förvärv av raflinaderikapacitet. Ägarna har nu föreslagit ett nytt tillskott av 350 milj. kr. för att anpassa bolagets kapital till den omsättningsökning som har skett till följd av oljeprishöjningarna under år l98t) och rörelsens fortsatta expansion.

De särskilda omständigheterna vid bolagets expansion har också innebu-

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 151

rit att verksamheten har fått en från kommersiella synpunkter mindre lämplig struktur. Produktutfallet från den stora råoljeimporten kan endast delvis avsättas genom egna kanaler på den svenska marknaden. vilket innebär stora förlustrisker under perioder då priserna på spotmarknaden är låga. För år l980 väntas bolaget till följd härav komma att redovisa ett betydande underskott.

Denna ogynnsamma struktur har betingats av Svenska Petroleums för- sörjningsroll. Bolaget har haft som huvuduppgift att öppna nya kanaler för tillförseln av råolja till Sverige. Denna uppgift har fullgjorts med framgång. Enligt min mening bör emellertid bolaget sträva efter att begränsa de ekonomiska risker som är förenade med den nuvarande verksamhetsinrikt- ningen. Bl. a. bör bolagets fortsatta råoljeanskaffning anpassas till vad som kan avsättas med godtagbart ekonomiskt resultat.

Detta bör kunna ske utan att bolagets möjligheter att fungera som instrument för den statliga oljepolitiken begränsas. Som har framgått av min redogörelse spelar Svenska Petroleum en central roll i strävandena att anpassa den svenska oljebranschens struktur till ändrade marknadsförut- sättningar. Det är särskilt angeläget att bolaget kan fortsätta arbetet med att skapa en långsiktigt säker grund för råoljeförsörjningen. bl.a. genom ökad riskspridning vid val av leverantörer.

Jag vill i sammanhanget peka på Svenska Petroleums roll i samband med de pågående överläggningarna om ett industri- och energisamarbete med Norge. Bolaget har bl.a. medverkat aktivt vid tillkomsten av ett antal industriprojekt som kan komma att utgöra viktiga element i ett sådant samarbete. Därtill framstår Svenska Petroleum som en naturlig partner för norska företag vid marknadsföring av norsk olja i Sverige. Det är enligt min mening angeläget att bolaget även i fortsättningen kan spela en sådan roll.

Jag återkommer till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 14).

7.2.5 Höjning av avgiften till ()Ueprospektering År 1978 infördes statligt stöd till prospektering efter olja och naturgas (_prop. 1977/78: 128. NU 1977/78: 70, rskr 1977/78: 343"). Stödet utgör ett led i en aktiv statlig oljepolitik med sikte bl.a. på att trygga den långsiktiga försörjningen med råolja. Stödet lämnas i form av bidrag till kostnaderna för prospekteringspro- jekt efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Det finns två former av bidrag. dels allmänna bidrag med högst 50% av kostnaderna. dels särskilda bidrag med 100% av kostnaderna. Särskilda bidrag beviljas endast till de statliga bolagen Svenska Petroleum AB och Svenska Petroleum Explora- tion AB. De syftar till att möjliggöra viss från nationell försörjningssyn- punkt angelägen prospektering. Bidrag skall normalt förenas med villkor om bl. a. hemtagning till Sverige av råolja vid eventuell utvinning.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 152

Bidragssystemet finansieras genom att en del av inkomsterna av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter tillförs en särskild fond. oljeprospekteringsfonden. Sedan bidragssystemet infördes den ljuli 1978 har uttaget uppgått till 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja. eldningsol- ja och bunkerolja. Motorbensin belastas inte för detta ändamål.

År 1978 bedömdes att de dåvarande svenska prospekteringsinsatserna av 30—40 milj. kr. om året. inkl. vissa enskilda insatser. genom bidrags- systemet skulle kunna öka till 100 milj. kr. om året efter två år tre år. Ett avgiftsuttag av 4 kr. per kubikmeter på de nämnda oljeprodukterna beräk- nades med ledning av de då aktuella förbrukningsprognoserna kunna ge tillräckliga inkomster för att täcka behovet av bidragsmedel för en verk- samhet av nämnda omfattning.

Till utgången av år 1980 har ca l80 milj. kr. tillförts oljeprospekterings- fonden. Bidrag har beviljats med ca ll5 milj. kr.. varav ca 70 milj. kr. har betalats ut. Huvuddelen har avsett särskilda bidrag för projekt utom lan- det. främst i Nordsjön och Tunisien. Särskilda bidrag har också beviljats för den inhemska prospekteringen inom ramen för Oljeprospektering AB (OPAB).

En verksamhetsplan för SP Exploration åren l980—l984 redovisades i 1980 års budgetproposition (prop. I979/80:10t') bil. l7 s. 227). I planen antogs att den nämnda ambitionsnivån 100 milj. kr. om året skulle kunna nås under planperioden. Det förutsattes att bolaget skulle komma att svara för den övervägande delen av dessa insatser och att kostnaderna skulle komma att täckas huvudsakligen med särskilda bidrag.

SP Exploration har åren I979 och 1980 lyckats förvärva andelar i ett antal koneessioner i lovande områden. framför allt (len brittiska delen av Nordsjön. Bolaget deltar nu i sammanlagt tio prospekteringsprojekt. som beräknas leda till ca tolv provborrningar åren l98l och 1982. För dessa två år räknar bolaget med kostnader av sammanlagt ca 200 milj. kr. i löpande priser för pågående projekt. Därtill kommer kostnader för det inhemska prospekteringsprogrammet som utförs som uppdrag åt OPAB. ] beloppet ingår emellertid inte kostnader för nya projekt. som kan komma att bli aktuella om SP Exploration som ett resultat av ingivna ansökningar bevil- jas ytterligare koncessioner i bl. a. Nordsjöområdet.

Flera enskilda svenska företag planerar att i ökad utsträckning satsa på oljeprospektering utomlands. Volvo Energi AB innehar en andel i en koncession på norskt kontinentalsockelområde norr om 62za breddgraden. och företaget har nyligen tilldelats en andel på brittiskt område. Också A Johnson Oil AB och ()K deltar i verksamheten i brittiska Nordsjön. Andra svenska företag bedriver oljeprospektering i olika delar av världen.

Jag finner det önskvärt att den svenska oljeprospekteringen utomlands breddas genom att flera företag deltar i verksamheten. Vissa av de enskilda insatser som jag nu har nämnt väntas komma att leda till anspråk på statliga bidrag. Genom bidragssystemet ges vissa möjligheter att inrikta

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 153

verksamheten på projekt av värde för landets försörjning. 1 den mån bidrag förenas med villkor om hemtagning ökar också sannolikheten för att ut- vunnen olja i framtiden kommer att tillföras den svenska marknaden.

Sedan år 1978 har kostnaderna för att bedriva oljeprospektering i bl. a. Nordsjön mer än fördubblats. Detta beror på såväl allmänna kostnadsök- ningar som svårare förhållanden och höjda miljö- och säkerhetskrav. ln- komsterna till oljeprospekteringsfonden har däremot minskat sedan bi- dragssystemet infördes beroende på minskande oljeförbrukning. Detta innebär att de nu kända anspråken på prospekteringsbidrag inte kan tillgo- doses vid oförändrat uttag av avgifter.

Enligt min mening bör oljeprospekteringsfonden tillföras ökade inkoms- ter genom en avgiftshöjning. Behovet av bidragsmedel åren 1981 och 1982 för pågående projekt. främst i Nordsjöområdet, uppskattar jag till ca 300 milj. kr. Om hänsyn tas till behållningen på fonden skulle fonden genom avgiftshöjning behöva tillföras ca 80 milj. kr. under åren 1981 och 1982 utöver beräknade inkomster vid nuvarande avgift.

I syfte att åstadkomma det angivna tillskottet av medel till oljeprospek- teringsfonden förordarjag efter samråd med chefen för budgetdepartemen- tet att den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter från den 1 juli 1981 höjs med 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja. Uttaget för prospekteringsändamål uppgår därmed till 8 kr. per kubikmeter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras oljeprospekteringsfonden.

Ett prospekteringsprojekt pågår ofta under en period av flera år. Bevil- jade bidrag till ett projekt betalas ut successivt under perioden allteftersom arbetena fortskrider. Enligt min mening bör regeringen bemyndigas att genom bidragsbeslut göra ekonomiska åtaganden som sträcker sig över hela projektperioden utan att därmed motsvarande medel på oljeprospek- teringsfonden behöver avsättas för ändamålet. Vid bifall till vad jag har förordat beträffande avgiftshöjningen räknarjag med att 250 milj. kr. utgör en lämplig ram för de sammanlagda åtagandena enligt fattade bidragsbe- slut. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att t.v. intill ett belopp av 250 milj. kr. bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas. ] och med att beviljade bidrag betalas ut bör utrymme för nya åtaganden frigöras inom denna ram.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.4.3) att redovisa min syn på behovet av en aktiv kolförsörjningspolitik. Därvid kommer jag att förorda att det nuvarande stödet_till prospektering efter olja och naturgas utvidgas till att omfatta även kol. Behovet av bidragsmedel för en sådan utvidgning beräk- nas till 5—7 milj. kr. om året under de närmaste åren. Den höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter som jag nyss har förordat beräknas kunna ge tillräckligt utrymme även för ett stöd till kolprospekte- ring av denna omfattning.

Prineipiella skäl talar för att bidrag till kolprospektering finansieras

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 154

genom en avgift på förbrukningen av kol. Emellertid utgår f. n. ej någon avgift för kol som motsvarar den särskilda beredskapsavgiften för oljepro- dukter. Frågan övervägs av 1980 års oljelagringskommitté i samband med frågan om att införa lagringsskyldighet för kol. [ avvaktan på ställningsta— gandet till utredningens förslag bör bidrag till kolprospektering kunna finansieras genom den nuvarande särskilda beredskapsavgiften.

Den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter används för att fi- nansiera den statliga beredskapslagringen av olja. stödet till oljeprospek- tering och från den 1 januari 1981 även det nya stödsystemet för oljeersät- tande åtgärder (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). För dessa tre ändamål tas avgift f. n. ut med 38. 4 resp. 24 kr. per kubikmeter. dvs. sammanlagt 66 kr. per kubikmeter. på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Dessutom tas för beredskapslagringen ut en avgift av 17 öre per liter på bensin.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.7) att förorda att även energiforskningsprogrammet finansieras genom en höjning från den 1 juli 1981 av den särskilda beredskapsavgiften. Efter samråd med honom beräknarjag behovet av avgiftshöjning för detta ända- mål till 19 kr. per kubikmeter på motorbrännolja. eldningsolja och bunker- olja. utöver den av mig nyss förordade höjningen med 4 kr. per kubikmeter för oljeprospekteringen. Därmed skulle avgiften på de nämnda oljeproduk- terna komma att uppgå till sammanlagt 89 kr. per kubikmeter.

I enlighet med vad jag har anfört har inom industridepartementet upprät- tats förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskaps- avgift för oljeprodukter. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för budgetdepartementet. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang H.

I samband med förslaget om införandet av stödet för oljeersättande åtgärder anförde jag (prop. 1980/81:49 s. 28) att de regler om nedsättning av energiskatt som gäller viss tyngre industri inte borde tillämpas beträf- fande den del av beredskapsavgiften som avsågs linansiera stödet. Samma bör enligt min mening gälla den nu förordade höjningen av avgiften som avser oljeprospekteringen och energiforskningen. Det ankommer på rege- ringen att besluta härom.

7.2.6 Höjning av ramenfi'ir statlig garantiför oljeutvinning m.m. År 1975 infördes en statlig garanti för oljeutvinning m.m. (prop. 1975: 30 bil. 1. NU 1975:30. rskr 19751202). Syftet med garantin var främst att underlätta linansieringen av sådana investeringar i utvinning. transport och lagring av olja som bedöms värdefulla från svensk försörjningssyn- punkt. Bakgrunden till att garantisystemet infördes var närmast att bidrag till att finansiera utbyggnaden av oljefält i bl. a. Nordsjön antogs kunna ge möjlighet till långtidsavtal om leveranser av utvunnen råolja från resp. fält.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 155

Garantiramen fastställdes till 2000 milj. kr. Garanti ställs av fullmäktige i riksgäldskontoret efter hemställan av regeringen.

Därefter har användningsområdet för garantin vid två tillfällen vidgats. År 1976 (prop. 1975/76: 124. NU 1975/76: 44. rskr 1975/76: 262) infördes en möjlighet att använda garantin även för att finansiera förvärv av andelar i konstaterade fyndigheter. År 1979 (prop. 1978/79: 115 bil. 1. NU 1978/ 79:60. rskr 1978/791429) tillkom två nya användningar. nämligen linansi- ering av aktieförvärv i bolag med verksamhet huvudsakligen inom oljeut- vinning och säkring av svenska företags betalningsförpliktelser i samband med avlyft av råolja inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Garantins användning är inte begränsad till olja. Garanti får ställas på motsvarande sätt för utvinning m.m. av naturgas och kol.

En förutsättning för att utnyttja garantin är att verksamheten i fråga är av väsentlig betydelse för den svenska energiförsörjningen. Staten bör tillförsäkras option på hela den eventuella produktionen eller del därav. Garanti får ställas i utländsk valuta.

Garanti har hittills ställts i sex fall. Det ianspråktagna garantibeloppet uppgår till sammanlagt ca 1650 milj. kr. Därav utgörs ca 475 milj. kr. av en garanti för Svenska Petroleum AB:s linansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt avtal i mars 1978 med Norwegian (')il Consortium A/S & Co (NOCO).

Det hittills största garantiåtagandet avser Svenska Petroleum Explora- tion AB:s förvärv av en andel i det s.k. Braefältet på brittiskt kontinental- sockelområde i Nordsjön enligt ett avtal med det kanadensiska företaget Kaiser Resources Ltd. Avtalet ger SP Exploration en egen andel av 5.472.- av fältet med rätt att köpa produktionen också från Kaisers återstående andel på 2.3 %. SP Exploration skall som motprestation finansiera bl.a. Kaisers fortsatta deltagande i utbyggnaden av fältet. Beslut om utbyggnad har hittills fattats endast beträffande den södra delen av fältet. South Brae. som enligt planerna skall tas i produktion år 1983. SP Exploration beräknas genom avtalet få tillgång till sammanlagt minst 1.4 milj. ton råolja från denna del av Brae. Borr-ningar pågår i andra delar av fältet. där ytterligare fiera lovande fynd har gjorts.

SP Explorations upplåningsbehov för den nu aktuella utbyggnaden av Braefåltet beräknas till 350 milj. US dollar. Regeringen har ijanuari 1981 beslutat om en kreditgaranti för län av högst 250 milj. dollar som motsvarar ca 1 125 milj. kr. Återstående upplåning avses ske utan garanti genom s.k. projektfinansiering.

Av den ursprungliga garantirarnen på 2000 milj. kr. återstår nu endast ca 350 milj. kr. outnyttjade.

Enligt min mening har garantin visat sig vara ett verksamt medel för att säkra den långsiktiga försörjningen med råolja. Det bör också betonas att de projekt för vilka garanti har ställts väntas få god lönsamhet. Kravet på statsgaranti är en följd av att upplåningsbehoven är stora i förhållande till

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 156

de svenska företagens linansiella resurser. Trots att betydande risker är förenade med projekten. särskilt innan produktionen har kommit igång. får det anses osannolikt att det ekonomiska resultatet kommer att försämras så kraftigt att statsgarantin i framtiden behöver infrias.

Enligt vad jag har erfarit kan flera nya oljeutvinningsprojekt komtna att bli aktuella under den närmaste tiden. Jag finner det angeläget att svenska företag även i fortsättningen ges möjlighet att engagera sig finansiellt i sådana projekt. (]arantiramen bör därför nu höjas.

Med hänsyn till såväl höjda oljepriser som ökade utvinningskostnader beräknarjag behovet av ramhöjning till 2000 milj. kr. Jag förordar alltså att garantiramen nu fastställs till 4000 milj. kr. Jag räknar med att det inom denna ram kommer att finnas utrymme även för vissa engagemang beträf- fande utvinning m.m. av naturgas och kol. En ny ramhöjning kan komma att bli aktuell senast år 1983 som följd av de åtaganden som staten har gjort i samband med beslutet om genomförande av Sydgasprojektet (prop. 1979/' 80: 170 s. 63. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80: 410).

Samma förutsättningar som f. n. bör gälla för utnyttjandet av garantier- na. l fråga om användningen på kolområdet bör dock en smärre justering göras. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 7.4.3) förordarjag att en viss förekomst av kokskol i en fyndighet som till övervägande del består av ångkol inte bör förhindra att garanti ställs. Det ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter.

Hänvisningar till S7-2-4

7.3. Naturgas

Hänvisningar till S7-3

7.3.1. Internationell bakgrund

Verksamheten inom naturgasområdet i Sverige under år 1980 har bedri- vits mot bakgrund av en dynamisk internationell utveckling. Här skall tecknas några drag i denna utveckling. med särskild tonvikt på faktorer som inverkar på Sveriges möjligheter att importera naturgas. Det är därvid naturligt att se i första hand till utvecklingen i Nordsjöområdet.

1 Danmark pågår förberedelserna för introduktion av naturgas åren 1982—1984 planenligt. Underlaget för denna introduktion är vissa gasfyn- digheter i den danska sektorn i Nordsjön. Fortsatt prospektering bedrivs efter nya fynd. [ Norge har den dominerande frågan på naturgasomri'idet under senare tid gällt avsättningen av den naturgas som utvinns samtidigt med oljan från Statljordfältet. Det rör sig om ca 4 miljarder m"? om året från år 1986. varav ca 1 miljard m3 är s. k. vätgas och återstoden torr gas. Ett intensivt utredningsarbete har ägt rum rörande bl.a. olika möjligheter att använda gasen som underlag för utbyggnad av norsk petrokemisk industri. Förslag har nu lagts fram för norska regeringen av innebörd att gasen från Statfjord m.fl. fält förs med rörledning till Västnorge. där vätgasen avskiljs medan torrgasen förs till kontinenten genom en ledning till l'ikofiskfältet och därifrån vidare genom den befintliga gasledningen till Emden.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 157

Prospekteringen efter olja och gas på norsk kontinentalsockel söder om 62:a breddgraden har resulterat i flera nya fynd. Man räknar nu med att block 31/2 med angränsande block omfattar Nordsjöns största gasfält med utvinningsvärda tillgångar av 800— 1 500 miljarder m'i. Det pågår undersök- ningar rörande möjligheterna att finna en lösning av transportfrågan för gasen från bl.a. denna fyndighet.

Vid ett danskt-norskt statsministermöte i februari 1980 förklarade man sig på norsk sida beredd att samarbeta med Danmark och Sverige med sikte på en samlad kartläggning och värdering av möjliga lösningar som kan tillgodose nordiska marknadsintressen inom ramen för ett större fram- tida naturgasprojekt. Därefter har överläggningar ägt rum mellan de tre ländernas statliga gasbolag.

Vidare har under år 1980 borrningar norr om 62:a breddgraden börjat. Spår av olja och gas har påträffats men inga kommersiella fynd har ännu konstaterats. Borrningarna kommer att fortsätta under år 1981.

På norskt initiativ har Nordiska ministerrådet beslutat om en utredning av möjligheterna till nordiskt samarbete på Nordkalotten om utnyttjandet av eventuella olje- och gasfyndigheter utanför Nordnorge. Utredningens arbete inriktas främst på frågan om att utnyttja naturgas på Nordkalotten och att transportera gasen genom en rörledning söderut till kontinenten. Utredningen väntas lägga fram resultatet av sitt arbete under år 1981.

Beträffande verksamheten inom Nordsjöområdet i övrigt kan nämnas att beslut har fattats om att bygga ett stort gasledningssystem för att transpor- tera gas från ett antal fält på brittiskt område till Storbritannien. Eftersom Storbritannien saknar anknytning till det kontinentala gasnätet har dock detta projekt endast indirekt betydelse för övriga Västeuropas försörjning med naturgas.

Denna grundas alltjämt i stor utsträckning på naturgas från Nederlän- derna. Av kontinentala Västeuropas nuvarande naturgasförbrukning av ca 200 miljarder m3 om året utgörs nära hälften av holländsk gas. Nederlän- derna strävar dock efter att i huvudsak ha avvecklat sina exportåtaganden till mitten av 1990—talet.

I övriga länder i Västeuropa är den inhemska gasproduktionen långt mindre än förbrukningen. Det finns därför ett starkt behov av att finna nya försörjningskällor för att konsumtionen skall kunna upprätthållas. Sovjet- unionen har under senare år levererat betydande gaskvantiteter till bl.a. Tyskland och ltalien. Under år 1980 har offentliggjorts planer på ett nytt gasexportprojekt. innebärande leveranser till Västeuropa från år 1985 av ca 40 miljarder m3 om året genom en ny ledning från Sibirien. Förhandling- ar om villkoren för leveranserna pågår med ett antal länder.

Även Algeriet planerar att öka exporten av naturgas till Västeuropa. F.n. sker exporten i form av kondenserad gas (LNG). Emellertid har Algeriet beslutat att i fortsättningen satsa främst på export genom rörled- ningar. En ledning över Medelhavet till Italien byggs nu. År 1990 beräknas exporten till Västeuropa uppgå till totalt minst 50 miljarder m3.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 15.8

Avtal om leveranser från Nigeria till Västeuropa av LNG har träffats under år 1980. På längre sikt skulle det kunna bli aktuellt med leveranser av LNG till Västeuropa från Canadas arktiska områden. Iran. som tidigare hade planer på omfattande gasexport. synes f. n. inte komma i fråga som leverantör.

Gaspriset vid försäljning över gränserna har tidigare i regel varit knutet till priset på eldningsoljor. främst tjock eldningsolja. l—los naturgasprodu- centerna finns emellcnid en strävan efter att höja prisnivån på gasen med målet att nå paritet med råoljepriset. Motivet härför är gasens goda miljö- egenskaper och den leveranssäkerhet som följer av långa kontraktspe- rioder. i regel 20 år. På köparsidan avvisar man dessa prisanspråk med hänvisning bl.a. till att gasen måste kunna avsättas också för mindre kvalificerade ändamål för att uppnå en jämn belastning i gassystemen. De gaskontrakt som har tecknats eller omförhandlats under år 1980 visar dock en tendens mot stigande priser.

7.3.2 Sydgasprojektet ljuni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80: 410) ett avtal mellan Sveriges regering och Danmarks regering om naturgassamarbete jämte vissa riktlinjer för genomförande av det s.k. Sydgasprojektet. Därmed togs ett avgörande steg mot användning av na- turgas i Sverige. Sydgasprojektet siktar till att bygga upp en distribution av 440 milj. m3 naturgas om året i västra Skåne. Projektet grundas på två avtal om trans- port resp. leverans av naturgas som har träffats inom regeringsavtalets ram mellan Swedegas AB och Dansk Olie & Naturgas A/S (DONG). Transport- avtalet ger Swedegas rätt att transportera högst 2 miljarder m] naturgas om året i 20 är från den 1 oktober 1985 över det beslutade danska ledningssy- stemet. Som förskottsbetalning har Swedegas erlagt 220 milj. danska kr. till DONG. Medel härför har anvisats under ett särskilt förslagsanslag till förskottsbetalning för transport av naturgas. Leveransavtalet innbär ett åtagande från DONG att i 18 år från den 1 oktober 1985 leverera sammanlagt 3105 milj. m3 naturgas. Från den 1 oktober 1990 uppgår leveranserna till 200 milj. m'1 om året. DONG har åtagit sig att under vissa förutsättningar öka leveranserna till 440 milj. m3 om året. vilket motsvarar behovet för det fullt utbyggda Sydgasprojektet. Därjämte har Swedegas en första förhandlingsrätt avseende danskprodu- cerad naturgas upp till en total volym av 2 miljarder m3 om året i den mån det finns ledig kapacitet för transport till Sverige inom ramen för transport- avtalet.

Swedegas har genom särskilt avtal med Ruhrgas AG tillförsäkrat sig kompletterande leveranser av sammanlagt 900 milj. mi under de första fem åren.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för Sydgasprojektet skall

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 159

det statliga Swedegas svara för tillförseln av naturgas till Sverige och även för huvudledningarna inom landet. Marknadsföringen skall ske genom det regionala bolaget Sydgas AB. som ägs av Malmö. Helsingborgs och Lunds kommuner samt Sydkraft AB. Det förutsätts att ett avtal om leverans av gas under 20 år från den 1 oktober 1985 skall träffas mellan Swedegas och Sydgas enligt vilket Swedegas åtar sig att leverera hela behovet av gas för Sydgasprojektet. [ princip skall Swedegas få sina kostnader för leveranser- na täckta av Sydgas. Dock har de ekonomiska riskerna för Sydgas'begrän- sats. Sydgas har nämligen rätt att vid en oförmånlig utveckling av projektet begära förhandling med sikte på att projektet totalt sett. dvs. vid avtalspe- riodens slut. inte skall leda till förlust för intressenterna. Därjämte har staten gjort vissa åtaganden bl.a. om finansiering av projektet genom statliga kreditgarantier.

Det bör framhållas att Sydgasprojektet vid förutsedd utveckling antas komma att bli konkurrenskraftigt och ge tillfredsställande förräntning på insatt kapital. Statens ekonomiska åtaganden får ses mot bakgrund bl.a. av att projektet utgör ett första steg för att införa en ny energikälla i Sverige. När naturgasen väl har etablerats på den svenska marknaden antas förhållandet mellan Swedegas och resp. regionala distributör bli reglerat på sedvanliga kommersiella grunder.

Investeringsbehovet för Sydgasprojektet exkl. förskottsbetalningen till DONG i 1980 års penningvärde uppskattas till totalt ca 900 milj. kr.. varav ca 600 milj. kr. hänför sig till Sydgas kostnader för distributionssystem m.m. och ca 300 milj. kr. till Swedegas kostnader för Öresundsledningen och huvudledningen. Av sistnämnda belopp avser ca 120 milj. kr. merin- vesteringen för att dimensionera de nämnda ledningarna för en kapacitet av 2 miljarder m3 om året. vilket svarar mot den maximala volymen enligt transportavtalet med DONG. Syftet med denna överdimensionering är att minska kostnaderna för en eventuell senare ökning av gasdistributionen i första hand i södra och västra Sverige. Avsikten är att frågor om finansi- eringen av Sydgasprojektet m.m. skall tas upp under år 1982. då en närmare beräkning av investeringsbchovcn väntas föreligga.

] samband med godkännandet av riktlinjerna för genomförande av Syd- gasprojektet godkände riksdagen även att Swedegas blev ett helägt dotter- bolag till det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

7.3.3. Pågående verksamhet i Sverige

F. n. pågår arbetet med att förbereda introduktionen av naturgas i västra Skåne. Marknadsförberedelser och projektering av ett regionalt distribu— tionsnät handhas av Sydgas. Av praktiska skäl har Swedegas uppdragit åt Sydgas att svara även för projektering. byggande och drift av Öresundsled- ningen och huvudledningen i Skåne. Ansökningar om koncession enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar avses komma att inges under år 1981.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 160

Undersökningar rörande gasmarknad och ledningsnät m.m. i västra Sverige bedrivs inom Västgas AB. som f. n. ägs av Göteborgs kommun. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom län från Swedegas. En liknande regional utredningssamverkan avses komma att ske i södra Norr- land med deltagande av Gävle. Sundsvalls och Östersunds kommuner jämte Swedegas.

Swedegas verksamhet är inriktad bl.a. på att följa upp de avtal som träffades våren 1980 med DONG och Ruhrgas. Förhandlingar pågår mellan företagen beträffande Swedegas deltagande i de investeringar som behövs för att koppla samman det nordtyska gasnätet med det planerade danska nätet. Det pågår också förhandlingar mellan Swedegas och Sydgas rörande villkoren för Sydgas övertagande av den kontrakterade gasen.

Swedegas studerar även möjligheterna till ökad import från Nordsjöom- rådet. i första hand genom köp av norsk gas för avsättning i södra och västra Sverige.

Vidare har Swedegas börjat undersöka möjligheterna att importera gas från Sovjetunionen via Finland med anledning av ett sovjetiskt erbjudande om leveranser från mitten av 1980-talet. Erbjudandet sammanhänger med de nämnda sovjetiska planerna på att öka exporten av naturgas till Västeu- ropa. Diskussioner har förts med Sojuzgazcxport om villkoren för eventu- ella sovjetiska leveranser till Sverige och med Neste Oy om möjigheterna till transitering av gasen genom Finland. Diskussionerna gäller leverans av 1 miljard m3 om året med möjlighet att senare öka volymen till högst 3 miljarder m3. Från svensk sida kan ställning tas till frågan om ett sådant importprojekt först när marknaden för naturgas i östra Sverige har blivit närmare kartlagd. Denna fråga kommer nu att bearbetas av Swedegas i samarbete med bl. a. statens vattenfallsverk och berörda kommuner.

Swedegas verksamhet har hittills finansierats huvudsakligen genom stat- liga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Budgctåren 1976/77—1978/ 79 anvisades sammanlagt 40 milj. kr. för ändamålet under ett särskilt investeringsanslag. Swedegas har nu hemställt om ytterligare 22 milj. kr. för att finansiera verksamheten t.o.m. budgetåret 1981/82. Jag återkom- mer härtill vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande.

Slutligen bör nämnas att ett antal svenska företag nyligen har beslutat att gå samman i en industrigrupp med uppgift att allmänt stödja introduk— tionen av naturgas i Sverige och förbereda sig för verksamhet i samband med uppbyggnad av naturgassystemen. Gruppen avser även att verka för ett samarbete med norska intressenter i frågan. I syfte att underlätta en samordning av gruppens arbete med de förhandlingar som bedrivs av Swedegas har bolagets ägare Svenska Petroleum erbjudit företrädare för gruppen att ingå i styrelsen för Swedegas.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 161

7.3.4 Naturgasens roll i energiförsörjningen Efter genomgången av det aktuella läget på naturgasområdet skall jag redovisa min syn på 'naturgasens roll i den framtida svenska energiförsörj- ningen. Denna redovisning anknyter till de principiella synpunkter på inriktningen av bränslepolitiken som jag har lämnat i det föregående tav- snitt 7.1). Tidigare försök att introducera naturgas i Sverige har inte lett till resultat beroende bl.a. på att de ekonomiska förutsättningarna har varit ogynn- samma. Jämfört med många andra länder i Västeuropa har Sverige långa transportavstånd för gasen och därmed behov av stora initialinvesteringar. Priserna på konkurrerande energislag. framför allt el. är också relativt låga i Sverige. Samtidigt är förutsättningarna för utbyggnad av fjärrvärmesy- stem i många tätorter goda. vilket minskar utrymmet för distribution av naturgas. På senare tid har emellertid möjligheterna att introducera naturgas i Sverige förbättrats i olika avseenden. Stora naturgasfynd i Nordsjöområ- det väntas innebära ett ökat utbud av gas i vår närhet. Vidare har kostnads- strukturen för naturgas. liksom för olja. ändrats radikalt. Genom de kraf- tiga höjningarna av priset hos producenten utgör kostnaderna för transport och distribution. dvs. främst fasta kostnader för rörledningar, en mindre del av priset hos gaskonsumenten än tidigare. Därmed spelar dessa kostna- der inte längre samma avgörande roll som tidigare för projektekonomin. Sydgasprojektet visar således att även ett ganska litet importprojekt kan bära betydande initialinvesteringar. En förutsättning för projektets lön- samhet är dock att en betydande del av gasen kan avsättas till kunder vilkas alternativkostnad är relativt hög. Enligt planerna skall nära 30 % av gasen ersätta tunn eldningsolja huvudsakligen för uppvärmning av småhus. medan återstoden skall avsättas som bränsle inom industrin. Gasen kom- mer däremot normalt inte att användas i stora värmeVerk eller kraftvärme- verk. vilkas betalningsförmåga bestäms av priset på tjockolja eller kol. Från försörjningssynpunkt innebär Sydgasprojektet att en del av oljeför- brukningen i västra Skåne ersätts med gas från relativt närbelägna källor på grundval av långsiktiga avtal. Kvantitativt innebär emellertid projektet ett ringa bidrag till landets försörjning. Fullt utbyggt svarar projektet för en energianvändning av endast ca 4 TWh. De möjligheter till ökad import som inryms i avtalen med Danmark motsvarar ytterligare ca 16 TWh. Som har framgått kommer en viss överdimensionering av tillförselsystemet att ske så att dessa möjligheter kan utnyttjas utan stora tilläggsinvesteringar. Enligt min meningbör det finnas goda utsikter för att leveranser av gas upp till denna nivå kommer att kunna kontrakteras under de närmaste åren. Det torde också finnas möjlighet att avsätta ökade gasvölymer i södra Sverige. De undersökningar som har gjorts av Västgas tyder på att det även i västra Sverige kan finnas förutsättningar för gasdistribution på kommersiella villkor. Mot bakgrund härav finnerjag det rimligt att anta att 12 Riksdagen 1980/8]. ] saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 162

naturgasen skulle kunna lämna ett större bidrag till energiförsörjningen än vad som följer av det nu beslutade Sydgasprojektet. i första hand genom att möjligheterna till gasimport enligt avtalen med Danmark utnyttjas. Med hänsyn till den tid som krävs för marknadsuppbyggnad räknar jag dock inte med att en avsättning av 2 miljarder m3 om året kommer att kunna nås redan år 1990. Som redan har framgått (avsnitt 5. l) harjag i energibalansen för år 1990 tagit upp ett bidrag från naturgas av upp till 9 TWh. vilket motsvarar knappt 1 miljard m3. Praktiskt taget hela denna energimängd antas ersätta oljeprodukter.

Att ersätta import av olja med import av naturgas från närbelägna leverantörer kan innebära en förbättrad leveranssäkerhet och uthållighet i energiförsörjningen. åtminstone om tillförseln av gas sker från flera håll. Därtill kommer de betydande miljöfördelar som gasen erbjuder. Från andra synpunkter framstår gasen som ett mindre fördelaktigt alternativ till oljan. De internationella gaspriserna är nära kopplade till oljepriserna. Som redan nämnts finns det också en tendens mot höjning av gaspriserna. Från ekonomisk synpunkt framstår därför inte användning av gas som lämplig i fall då andra alternativ till fortsatt oljeanvändning med väsentligt lägre kostnader står till buds, främst inhemska bränslen och kol. Om man ser till effekterna på betalningsbalansen innebär import av naturgas i stort sett samma belastning som import av olja.

Det finns starka energipolitiska skäl att ge prioritet åt tttbyggnaden av fjärrvärmesystem. [ sådana system finns det goda möjligheter att gå över från olja till inhemska bränslen. kol eller spillvärme. De ger dessutom underlag för ökad mottrycksproduktion av elkraft. vilket med hänsyn till den framtida elförsörjningen framstår som angeläget. Jag återkommer se- nare (avsnitt 8.3) till dessa frågor.

Naturgas kommer av kostnadsskäl inte i fråga som bränsle i kraftvärme-

verk och större värmeverk eller i stora industripannor. annat än för be- lastningsutjämning eller under ett uppbyggnadsskede. Naturgasens särskil- da egenskaper. såsom renhet och god reglerbarhet. kommer till sin rätt framför allt när den används för uppvärmning av småhus och i olika industriella processer. Inom sådana användningsområden konkurrerar ga— sen främst med lätta oljeprodukter och elkraft. vilket innebär att kunder- nas betalningsförmåga är relativt hög.

Frågan om en väsentligt ökad naturgasanvändning i Sverige är alltså avhängig av möjligheterna att finna en tillräckligt stor och kvalificerad marknad för gasen. lnom uppvärmningssektorn begränsas dessa möjlighe- ter främst av fjärrvärmens utbyggnad. Som jag nyss nämnt bör denna ges hög prioritet. I vissa delar av landet skulle emellertid gasen under vissa förutsättningar kunna komma att utgöra ett alternativ till inhemska bräns- len. elvärme eller individuell oljettppvärmning i bostäder. Också inom industrin kan det finnas en betydande potential för naturgasanvändning.

Översiktliga bedömningar inom Swedegas pekar på att den marknad i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 163

Sverige som skulle kunna erbjuda underlag för en ekonomisk avsättning av naturgas som bränsle mot slutet av 1990-talet uppgår till inemot 5 miljarder m? om året. motsvarande ca 50 TWh. Detta inkluderar Sydgasprojektet. Frågan är emellertid mycket svårbedömd. Det finns en rad faktorer. bl.a. prisutvecklingen för andra bränslen och el. som kan kotnma att påverka gasmarknaden i positiv eller negativ riktning. En annan faktor är huruvida norsk naturgas i framtiden kan komma att transporteras genom en ledning över Sverige till kontinenten. Detta väntas kunna kotnma i fråga tidigast under senare delen av 1990-talet. En sådan ledning skulle kunna väsentligt förbättra möjligheterna att använda naturgas i vårt land, i synnerhet om det då finns behov av att ersätta elvärme med andra uppvärmningsformer.

Med hänsyn till att gasen således kan utgöra ett alternativ i vår framtida försörjning anserjag det önskvärt att förberedelserna för ökad naturgasan- vändning fortsätter. Jag vill särskilt peka på vikten av att marknadsfrå- gorna bearbetats effektivt. Kommunerna har en central roll i detta sam- manhang. Den organisation på naturgasområdet som stadfästes av riksda- gen år l980 innebär att kommunerna får ett avgörande inflytande i de regionala bolag som skall svara för marknadsföringen av gas inom resp. del av landet.

I samband med beslutet om Sydgasprojektet framfördes från intressen- ternas sida önskemål om att staten skulle ställa lämpliga styrmedel till förfogande för att underlätta den avsedda gasintroduktionen (prop. l979/ 80:170 s. 59). Man avsåg i första hand styrmedel liknande dem som f.n. finns för att främja anslutning till fjärrvärme. Frågan bereds inom rege- ringskansliet. Jag räknar med att förslag kommer att kunna föreläggas riksdagen under innevarande a.r

7.4 Kol 7 .4 ./ Framtida lta/användning i Sverige

Världens koltillgångar är mycket stora. De totala tillgångarna av stenkol och brunkol har på grundval av allmängcologiska förhållanden uppskattats till ca 20000 miljarder ton. Härav är mer än 10000 miljarder ton kända tillgångar. dvs. utgör vad som brukar beteckna resurser.

Enbart en mindre del av de kända koltillgångarna är ekonomiskt bryt- värda. dvs. utgör s. k. reserver. ] den internationella studien World Coal Study som publicerades år I980 redovisas följande beräkning av världens koltillgångar.

[ andra studier anges något annorlunda beräkningar av världens koltill- gångar. Studierna har dock alla det gemensamt att de redovisar mycket stora tillgångar av kol. Vid nuvarande kolkonsumtion i världen räcker de nu tekniskt och ekonomiskt brytvärda reserverna i flera hundra år.

Koltillgångarna är spridda över hela världen och finns i länder med skilda politiska och ekonomiska system. Det gör att kolmarknaden ser ut

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 164

Tabell 7.5 Kolresurser och kolreserver i de största kolprodueerande länderna tmtce')

Land Kända Reserver

geologiska

resurser Australien 600000 32 800 Kanada 323 036 4 242 Folkrepubliken Kina 1 438 045 98 883 Förbundsrepubliken Tyskland 246800 344l9 Indien 81019 12427 Polen 139 750 59 600 Sydafrikanska republiken 72 000 43 000 Storbritannien 190 000 45 000 Förenta staterna 2 570 389 166 950 Sovjetunionen 4 860 000 109900 Ovriga länder 229 164 55 7I 1

Totalt [0750 212 662 932

Källa: Coal-Bridge to the future. Report ofthc World Coal Study. ' milj. ton kolekvivalenter

och med all sannolikhet även i framtiden kommer att se ut på ett helt annat sätt än oljemarknaden. Det torde på varken kort eller lång sikt knappast bli aktuellt med t.ex. kartellbildning bland kolexportörerna. Det hindrar dock inte att utbudet av kol på kort och medellång sikt kan begränsas av att tillräckliga investeringar i produktions- och distributionsledet inte kommer till stånd i takt med att efterfrågan ökar. Jag återkommer senare till beho- vet av att mot denna bakgrund föra en aktiv kolförsörjningspolitik från svensk sida.

F.n. utnyttjas ca 2,7 miljarder ton kol årligen i världen. Kolet täcker därmed ca 30 % av världens energikonsumtion. Av elproduktionen svarar kolet för ca 50 %.

Den internationella handeln med kol är ännu liten. Den allra största delen av det kol som produceras används lokalt eller regionalt. Endast ca 200 milj. ton kol går f.n. i internationell handel. Härav är ca 70 milj. ton ångkol. som används för energiändamål. medan ca 130 milj. ton utgörs av kokskol. som används för att producera bl. a. koks.

F.n. planeras en stark ökning av kolanvändningen i flertalet länder. bl.a. i Förenta staterna. Japan och EG-länderna. I exempelvis Danmark beräknas kolanvändningen, som f.n. är ca 7.5 milj. ton per år. att mer än fördubblas till år l990. ! Finland beräknas kolkonsumtionen öka från ca 4.5 milj. ton per år f.n. till ca 7.5 milj. ton år 1990.

I studien Steam Coal Prospects to 2000. som publicerades år 1978 av det internationella energiorganet IEA. bedömdes kolanvändningen i OECD- länderna komma att öka med minst llt) % till år 2000. 1 World Coal Study beräknas den årliga konsumtionen för OECD-länderna öka på motsvaran- de sätt. För hela världen väntas en ökning till 2,5—3 gånger nuvarande konsumtion fram till sekelskiftet. Kolet kommer därmed att svara för större delen av ökningen av energianvändningen under resten av inneva-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 165

rande århundrade. Världsbandeln med ångkol beräknas öka till en nivå 10— 15 gånger högre än dagens nivå.

Vid ett energiministermöte i maj 1979 inom IEA antogs dokumentet Principles for lEA Action on Coal. Principerna grundas på slutsatsen att en kraftig ökning av kolanvändningen erfordras för att världens på kort och medellång sikt ökade energibehov skall kunna tillgodoses. Det framhålls att en klarlagd kolpolitik nu erfordras för att produktionen av kol skall ökas för att tillgodose efterfrågan framöver. Vidare framhålls att en noggrann planering krävs redan nu för att försäkra att den ökande kolanvändningen. -handeln och -produktionen äger rum på ett sätt som är acceptabelt från miljövårdssynpunkt.

Enligt de antagna principerna bör oljeanvändningen för elproduktion minskas till ett minimum. energipriserna utformas så att kolets möjligheter tas till vara. den nationella politiken på kolområdet klarläggas så att osä- kerhet härom inte verkar hindrande. forskning och utveckling och snabb kommersialisering av nya koltekniker ges hög prioritet samt noggrann uppmärksamhet ägnas åt miljöaspekterna.

Inom lEA har inrättats ett rådgivande organ på kolområdet. Coal ln- dustry Advisory Board. (ClAB). vars första rapport publicerades i decem- ber 1980.

Den svenska kolkonsumtionen är f. n. liten. [ Sverige används årligen ca 2 milj. ton kokskol och koks i främstjärn- och stålindustrin och ca 0,5 milj. ton ångkol. Kolimporten ttnder 1970-talet framgår av tabell 7.6.

Tabell 7.6 lmport av kol och koks l970—l979 (milj. ton)

År koks. kokskol Ängkol ”Totalt 1970 2.3 0.5 2.9 l97l 2.2 0.4 2.6 I972 l.9 0.3 2.2 1973 2.l 0.4 2.5 1974 2.3 0.8 3.1 1975 2.5 0.3 2.8 l976 2.7 0.4 3.l [977 l.8 0.4 2.2 1978 1.7 0.3 2.0 1979 2.3 0.4 2.7

Källa: Statistiska Centralbyrån

Till Sveriges importerades tidigare betydligt större mängder kol. Under 1930-talet uppgick importen av kol och koks till ca 7 milj. ton per år. Kolet svarade då för mer än 50 % av landets energiförsörjnig. Så sent som på 1950-talet uppgick kolanvändningen till 5—6 milj. ton per år. Kol är således ett bränsle som tidigare har utnyttjats i tämligen stor utsträckning i det svenska energisystemet.

Under senare år har i flera sammanhang bedömningar gjorts av den framtida kolanvändningen i Sverige. Energikommissionen räknade i sina

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 166

energialternativ med att 45—55 'l'Wh motsvarade 6—7 milj. ton kol skulle komma att utnyttjas år 1990. Kommissionens expertgrupp för energitillför- sel visade att det skulle vara möjligt att använda betydligt större kolkvanti- teter.

! prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömning- en att det skulle vara möjligt att öka kolanvändningen till 6—9 milj. ton år l990 för att därigenom ersätta olja. Föredragande statsrådet påpekade att en förutsättning för att kol skulle kunna utnyttjas i denna utsträckning är bl.a. att miljöproblemen kan bemästras. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida kolanvändningen.

OED har i rapporten (Ds I 1979: 9) Förutsättningar för ökad kolanvänd- ning i Sverige bedömt möjligheterna att snabbt ersätta olja med kol. l delegationens s.k. basalternativ beräknades kolanvändningen år 1990 kun- na uppgå till ca l0 milj. ton (exkl. kokskol). varav huvuddelen för värme- försörjningen och inom industrin. ] konsekvensutredningens avvecklings- alternativ. dvs. då en avveckling av kärnkraften till år 1990 förutsattes. bedömdes ångkolskonsumtion i början av l990-talet vara ytterligare 7— 10 milj. ton, dvs. sammanlagt l7—20 milj. ton ångkol per år.

OED har i det s. k. basalternativet i den nämnda rapporten förutsatt att all oljeersättning skall ske genom ökad användning av kol. [ delegationens program för oljeersättning. som jag tidigare har redogjort för. förutsätts en kraftig satsning på introduktion av inhemska bränslen. Användningen av ångkol för oljeersättning bedöms som ett resultat härav kunna begränsas.

För egen del vill jag framhålla följande. Kol är liksom olja ett import- bränsle. vilket har betydelse från försörjnings- och trygghetssynpunkt. Kol är vidare en icke-förnybar energiråvara. vilket innebär att det inte tillhör de energikällor som vi på lång sikt bör basera huvuddelen av vår energiför- sörjning på.

Å andra sidan är kol världens största fossila energireserv. En betydligt ökad användning av kol måste komma till stånd i världen för att behovet av energi skall tillgodoses. Jag har i det föregående visat att konsumtionen av olja i den industrialiserade delen av världen måste minskas genom en kraftfull oljeersättningspolitik för att bl.a. u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling skall tryggas.

OED:s förslag till program för oljeersättning visar att också Sverige måste utnyttja kol för att kunna minska oljeberoendet. Som jag har fram- hållit i det föregående (kapitel 3) är en övergång till bl. a. kol också av stor betydelse för att minska underskottet i vår handelsbalans.

Jag förespråkar mot denna bakgrund enjörsiktig kolintroduktion i Sveri- ge. Jag räknar med att 4—6 milj. ton ångkol skall komma att utnyttjas vid slutet av 1980-talet för att ersätta 2,5—4 milj. ton olja. Vi skulle med denna försiktiga kolintroduktion om ca 10 år komma att använda ungefär lika mycket kol i Sverige som vi gjorde under 1950-talet. Kolanvändningen kommer emellertid att ske med bättre teknik. med mer avancerade miljö-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 167

skyddsåtgärder och med utnyttjande av ett från miljösynpunkt bättre kol.

Kolet kommer i en första fas att användas i främst hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Jag räknar med att 3—4 milj. ton kol kommer att utnyttjas i sådana anläggningar år 1990. Jag har då räknat med att Stock- holmsområdets värmeförsörjning i stor utsträckning baseras på värmeav- tappning från Forsmarks kraftstation eller på ett system bestående av främst stora värmepumpar. Ett annat alternativ är koleldade kraftvärme- verk. vilket skulle öka kolförbrukningen är 1990 med ca 1.5 milj. ton. om en lika stor oljeersättning skall erhållas.

lnom industrin kommer enligt mina beräkningar att användas l—2 milj. ton kol år 1990.

Det är emellertid angeläget att inte förhindra eller minska användning av inhemska bränslen där dessa kan utnyttjas med rimlig ekonomi. Jag räknar med att det samrådssystem vid uppförande av nya eldningsanläggningar. som jag i det följande kommer att redogöra närmare för (avsnitt 7.5). skall vara ett verksamt instrument för att förhindra en oönskad utveckling i detta avseende.

Det finns anledning att noga följa från vilka länder importen av kol sker och vilken kvalitet. särskilt från miljösynpunkt. som det importerade kolet har. Detta kan ske på grundval av de uppgifter rörande utrikeshandeln som lämnas till tullverket och som sammanställs och redovisas av statistiska centralbyrån.

Hänvisningar till S7-3-3

7.4.2. Miljöaspekter

Som jag har framhållit är den nuvarande användningen av ångkol myc- ket liten i Sverige. Även vid en ökning till 4—6 milj. ton. som jag har beräknat i det föregående, kommer vi vid en internationell jämförelse att använda små mängder kol år 1990. Exempelvis beräknas användningen av ångkol i "Danmark är 1990 att vara nästan tre gånger så stor som den beräknade svenska användningen.

Kolets miljöaspekter har kommit att tilldra sig betydande intresse i vårt land. De börjämföras med miljöeffekterna vid användning av olja som det skall ersätta och vid utnyttjande av skogsbränslen och torv som också utgör alternativ till olja.

Kolförbränning medför i likhet med oljeförbränning utsläpp av luftför- oreningar som koldioxid. kväveoxider. svaveldioxid. tungmetaller och ofullständigt förbrända. s.k. polyaromatiska kolväten. Problemen med utsläpp av kvicksilver och kadmium är allvarligare vid kolförbränning. Utsläppen av vanadin och nickel är å andra sidan större vid oljeförbrän- ning. Någon avgörande skillnad mellan kol och olja existerar inte i dessa avseenden. Kolet ger upphov till större avfallsproblem. En väsentlig fördel vid användning av kol är dock att det inte föreligger några risker för allvarliga skador i vatten och på land under transport.

Förbränning av biomassa ger liksom förbränning av kol utsläpp av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 168

kväveoxider. tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Däremot är utsläppen av svavel obetydliga.

Torv är ett bränsle av samma karaktär som kol. Torven kan sägas utgöra första steget mot kolbildning i naturen. Det innebär att torv är ett material med lägre energitäthet än kol. Gjorda utredningar visar att torvförbränning ger utsläppsproblem av likartad karaktär som förbränning av olja och kol. Dock är utsläppen av svavel i allmänhet mindre. Därtill kommer vid utnyttjande av torv liksom vid användning av biomassa att uttag och produktion kan ge problem i naturmiljön. Jag återkommer till dessa frågori det följande (avsnitt 7.5).

Denna översiktliga genomgång visar att kolets miljöeffekter inte princi- piellt skiljer sig från andra fossila bränslens. Detta förhållande utgör enligt min uppfattning dock inte anledning att underlåta att försöka minska de miljöproblem som är förknippade med kolanvändning. Av störst betydelse är härvid att försöka minska svavelemissionerna. Eftersom kol från många länder innehåller mindre svavel än t.o.m. lågsvavlig eldningsolja finns förutsättningar att förbättra den allvarliga försurningssituationen i Sverige vid en kolintrodttktion.

Möjligheterna finns att genom effektiva miljöskyddsåtgärder väsentligt minska miljöeffekterna vid kolanvändning. Exempelvis finns högeffektiva stoftavskiljare som clfilter och slangfilter. som enligt resultat från under- sökningar som har genomförts under senare tid även kan avskilja en stor del av tungmetallerna. Tungmetallutsläppen katt även påverkas genom val av en god kolkvalitet. Kväveoxidutsläppen kan minskas genom olika för- bränningstekniska åtgärder. Kolet kan. där så är erforderligt med hänsyn till t.ex. omgivande bebyggelse. hanteras i slutna transportörer för att undvika dammspridning. Den aska som erhålls vid koleldning kan delvis återanvändas genom att t.ex. blandas in i byggnadsmaterial. När depone- ring av aska och slagg behöver ske bör det vara möjligt att finna sådana platser och använda sådana metoder att förorening av yt- och grundvatten undviks.

Krav på effektiva skyddsåtgärder av detta slag bör fastställas vid sed- vanlig prövning enligt gällande lagstiftning av tillkommande koleldade anläggningar.

Av stor betydelse i detta sammanhang är projekt Kol Hälsa Miljö. det s.k. KHM-projektet. som statens vattenfallsverk har fått regeringens Upp- drag att genomföra i samarbete med berörda kraftföretag och kommuner samt övriga intressenter. I detta projekt studeras och prövas vilka tekniska åtgärder som erfordras för att minska hälso- och miljöeffekterna vid kol- eldning. Arbetet är uppdelat i fem programområden. nämligen arbetsmiljö och transporter. förbränning och rökgasrening. avfall. miljöeffekter samt hälsoeffekter. Enligt uppdraget skall en fortlöpande redovisning lämnas av de resultat som erhålls i arbetet.

Den allvarliga försurningssituationen i stora delar av vårt land gör att

Prop. l980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet l69

kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska svavelutsläppen. Ett särskilt problem utgörs av att huvuddelen. omkring tre fjärdedelar. av det svavel som faller ned över Sverige beräknas härröra från utländska källor. Det är därför av största vikt att möjligheterna att genom internationellt samarbete minska nedfallet av svavel i landet tas till vara. Sverige har ratificerat den inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) framförhandlade konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. En förut- sättning för ett kraftfullt svenskt agerande inom denna konventions ram är att vi i vårt land för en svavelpolitik som understryker vår bedömning av försurningsproblemets allvar.

I detta sammmanhang bör beaktas att vi i Sverige sedan länge har utvecklat ett elproduktionssystem. som har stora fördelar med hänsyn till utsläppen av försurande ämnen. I övriga europeiska länder används fossila bränslen i stor utsträckning för elproduktion i kondenskraftverk. vilket ger stora svavelutsläpp per producerad mängd nyttig energi. I vårt land svarar sådana bränslen för endast ca l0 % av elproduktionen. varav huvuddelen i kraftvärmeverk som har hög verkningsgrad. Dessutom är vårt värmeför- sörjningssystem till tämligen stor del grundat på fjärrvärme. varvid bräns- leanvändningen har centraliserats till kraftvärmeverk och större hetvatten- centraler. vilket är av stort värde från bl.a. lokal miljösynpunkt även om de totala utsläppen av försurande ämnen inte minskar nämnvärt.

I sammanhanget bör också beaktas att vi i Sverige ännu har liten erfaren- het och kunskap inom kolområdet och att vi har ett klimat som kräver särskilda åtgärder vid kolanvändning. Dessa förhållanden gör det moti- verat att genomföra en successiv teknikutveckling och skärpning av miljö- vårdskraven vid koleldning i landet.

F.n. pågår betydande utvecklingsarbete. bl. a. i Sverige. rörande teknik för avsvavling av rökgaser. Ett omfattande arbete bedrivs för att utveckla och införa andra tekniker än den s. k väta metoden. som till allra största delen har använts hittills och som ger stora avfallsmängder. Bl.a. pågår utveckling och införande av s.k. vättorr avsvavlingsmetod. som ger mind- re avfallsmängder och kan komma att visa sig vara mindre kostsam.

Regeringen har nyligen vid beslut enligt 136 a & byggnadslagen rörande övergång från oljeeldning till koleldning vid kraftvärmeverket i Västerås föreskrivit att avsvavlingsutrustning eller annan likvärdig teknik skall an- vändas för att nedbringa utsläppen av svavel från kraftvärmeverket. Sva- velutsläppen från anläggningen kommer därmed att reduceras väsentligt. Med hänsyn till den pågående tekniska utvecklingen fann regeringen det inte lämpligt att nu_ta ställning till det närmare valet av teknik för att minska utsläppen av svavel.

Regeringen har också beslutat ge tillstånd till en koleldad hetvattencen- tral i Södertälje. Kommunen krävde i detta fall som villkor för sin tillstyr- kan att pannorna skulle förses med utrustning för avsvavling av rökga— serna. Regeringen lämnade i sitt beslut föreskrifter för anläggningen i enlighet med kommunens villkor.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 170

Utsläppen av svavel kan nedbringas genom användning av lågsvavligt kol. [ studien Koi 90 som har genomförts av statens vattenfallsverk. Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB redovisas sva- velhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand aktuella för kolleveranser till Sverige.

Tabell 7.7 Andelen kol med viss högsta svavelhalt i några exportländer

Klassifi- Ungefärlig procentandel Land/region ceringsbas med svavelhalt $0.8 % $0.8 % SI %

Australien/New South Wales Resurser 40—45 90—95 Australien/Queensland Resurser 12— 14 90—95 Canada Reserver 8 90 USA/Appalacherna Reserver 25 USA/Mellanvästern Reserver 2 U SA,/Västern Reserver 50 99 Colombia Reserver 99 Polen Resurser ' 90

Källa: Kol 90 . ' Närmare uppgifter saknas. Det är f. n. oklart om en sådan svavelhalt kan garante- ras.

Av tabell 7.7 framgår att merparten av det kol som har studerats håller en svavelhalt som inte överstiger ca 0.8 %. vilket anses motsvara lågsvav- lig olja, dvs. olja med svavelhalt på 1.0 %.

Kol 90-studien visar också att om krav på högsta genomsnittlig svavel- halt skulle sättas till 0.6 % minskar försörjningsbasen. bl. a. genom att en import av polskt kol ytterligare försvåras. Vidare minskar urvalet av kol från Förenta staterna med ca hälften. Däremot påverkas försörjningsbasen mindre när det gäller Canada och i endast obetydlig utsträckning när det gäller Au3tralien. Jag vill dock påpeka att det här är fråga om teoretiska beräkningar. De verkliga möjligheterna att erhålla kommersiella långtids- avtal innehållande garantier om lägsta svavelhalt är sannolikt mindre än vad som framgår av tabellen.

De nuvarande svenska bestämmelserna rörande utsläpp av svavel från bl.a. förbränning av olja och kol grundar sig på den lag om svavelhaltigt bränsle som riksdagen antog år 1976 (prop. 1976/77: 3. JoU 1976/77: 4. rskr 1976/77:241. I lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter. Be- stämmelserna återfinns i förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bräns- le. F.n. omfattas hela södra och mellersta Sverige upp till Mälardalen samt Örebro och Värmlands län av förbud att förbränna tjock eldningsolja med en svavelhalt överstigande 1%. vilket motsvarar 0,24 g svavel per MJ bränsle. Förbudet utvidgas den 1 oktober 1981 till att gälla också Uppsala. Västmanlands. Kopparbergs och Gävleborgs län och den 1 oktober 1984 till att gälla hela landet. De svenska bestämmelserna är vid en internatio- nell jämförelse att betrakta som långtgående i strävan att skydda miljön. Försurningseffekterna är svårare i Sverige än i flertalet andra länder på grund av den låga naturliga kalkhalten i naturen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 171

(')ED har i sin rapport (Ds [ 1980123) Program för oljeersättning framhål- lit att en alltför snabb kraftig skärpning av utsläppskraven för svavel skulle medföra en allvarlig risk för att angelägna oljeersättningsprojekt läggs ned eller skjuts på en obestämd framtid.

OED anser det rimligt att skärpta krav på svavelutsläpp frän energipro- duktionsanläggningar övervägs som en del av ett program för att avhjälpa försurningssituationen i landet. Delegationen framhåller dock att en sådan skärpning nu bör göras stegvis för att det oljeersättningsmål OED har föreslagit inte skall äventyras. Med en skärpning av kravet till ätt motsvara 0.670 svavelhalt i tillfört kol finns enligt OED möjligheter till import av lågsvavligt kol så att detta alternativ blir tillfredsställande från försörj- ningssynpunkt. Därmed skulle inte krav på rökgasavsvavling behöva stäl- las på de anläggningar som nu är aktuella för uppförande. Man löper därmed inte risk att låsa sig vid en teknik som senare kan visa sig olämplig. Mot mitten av 1980-talet. då ytterligare erfarenhet har vunnits. bör enligt delegationen en ytterligare skärpning kunna övervägas. Åtgärder i form av bl. a. markreservationer bör enligt förslaget vidtas i aktuella anläggningar som förberedelse.

Jag vill i denna fråga anföra följande. OED:s program för oljeersättning visar att vi måste använda kol i vårt energif'örsörjningssystem för att minska oljeberoendet i den utsträckning som erfordras. Den ökade kolan- vändningen fär emellertid inte innebära ökade miljöproblem. Möjligheten att förbättra miljösituationcn bör tas till vara vid kolintroduktionen. Det är en fråga för regeringen och berörda statliga myndigheter att beakta detta vid prövning av koleldade anläggningar enligt gällande lagstiftning. Med hänsyn till den betydelse som den närmare utformningen av miljöskydds- kraven enligt min bedömning har för möjligheterna att introducera kol anser jag emellertid att riksdagen bör informeras om de riktlinjer som härvidlag bör gälla. Jag har samrått med chefen förjordbruksdepartemen- tet och statsrådet Danell vid utarbetandet av riktlinjerna.

Vid eldningsanläggningar med stor effekt och med lång eller medellång drifttid bör en gräns läggas fast för högsta tillåtna utsläppsmängd av sva- vel. Vid sådana eldningsanläggningar finns i regel ekonomiska förutsätt- ningar föratt bära de ökade kostnader som ett sådant krav för med sig. Det är emellertid viktigt att de stränga miljöskyddskraven inte utformas så att de leder till att den även från miljövårdssynpunkt angelägna fjärrvärmeut- byggnaden och koncentrationen till större eldningsanläggningar förhind- ras.

Jag finner mot denna bakgrund att en eldningsanläggning bör tillåtas släppa ut högst 2100 ton svavel per år vid en för en längre tidsperiod genomsnittlig drifttid. Beräknas utsläppen blir större bör rökgasavsvavling installeras eller andra åtgärder vidtas så att utsläppsmängderna inte över- stiger 2 100 ton per år. Anläggningsinnehavaren har därmed möjlighet att välja den metod som är lämpligast i det enskilda fallet. Exempelvis kan

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 172

särskilt lågsvavligt kol utnyttjas om en tillfredsställande långsiktig försörj— ning härav kan åstadkommas.

Det krav jag här har angivit innebär att för ett normalstort kraftvärme- verk i några av våra större städer erfordras mer långtgående åtgärder än vad som följer av förordningen ( 1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle.

Senare bör kraven skärpas ytterligare genom att gränsen för högsta till- låtna utsläpp sänks till 1600 ton svavel. Denna skärpning bör beslutas i god tid för att erforderliga planeringsförutsättningar skall erhållas.

Enligt min bedömning är det under 1980-talet inte aktuellt att ta något kolkondenskraftverk i drift. Som jag senare kommer att utveckla närmare bör en planering ske av elproduktionskapacitet för 1990—talet. Om kolkon- denskraftverk då blir aktuella bör planeringen inriktas på att rökgas- avsvavling eller annan likvärdig teknik kommer att erfordras oavsett an- läggningens storlek.

Syftet med de förhållandevis stränga miljöskyddskrav på koleldade an- läggningar som jag anser bör gälla är dels att åstadkomma en ytterligare minskning av de svenska svavelutsläppen. dels att ge trovärdighet åt det svenska agerandet internationellt i denna fråga. Om övriga länderi Europa skulle fastställa lika stränga miljöskyddskrav. skulle en väsentlig förbätt— ring av försurningssituationen erhållas.

Jag vill vidare erinra om att möjlighet nyligen har skapats att ekonomiskt stödja framtagning och kommersialisering av miljövänlig kolteknik och miljöskyddsåtgärder vid koleldning. Sådana åtgärder kan erhålla stöd från den oljeersättningsfond som har inrättats den ljanuari 1981. Det är angelä- get att praktiska erfarenheter erhålls från drift av någon eller några anlägg- ningar försedda med rökgasavsvavling. så att dessa erfarenheter kan ut- nyttjas i det fortsatta arbetet. Det är vidare angeläget att ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs rörande miljövänlig kolteknik.

l tillständsbeslut rörande större koleldade anläggningar kan mot den bakgrund jag här har angivit föreskrivas att de åtgärder. som behövs för att inte högsta tillåtna utsläppsmängd skall överskridas. skall vidtas när (. es. reningstekniken har utvecklats längre och drifterfarenheter från några anläggningar har erhållits. Regeringens beslut rörande kraftvärmeverket i Västerås innehåller ett sådant villkor.

Vid nya anläggningar med en hränsleeffekt över ca 150 MW bör. där så är lämpligt. mark reserveras för anläggning för avsvavling av rökgaserna och andra förberedande åtgärder vidtas.

Vid mindre anläggningar bör användning av kol med låg svavelhalt eftersträvas. Gällande bestämmelser innebär att endast kol med en svavel- halt på högst 0.8 % får användas i södra och mellersta Sverige. Fr.o.m. den 1 oktober 1984 gäller detta krav hela landet.

Som jag har redogjort för kan det finnas möjlighet att med bibehållen försörjningstrygghet ytterligare skärpa miljövårdskraven i detta avseende. genom att utnyttja kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst ("Löf-'?-

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 173

svavel. Detta skulle innebära en minskning av svavelutsläppen med unge- fär 25 % i förhållande till utsläppen vid användning av lågsvavlig eldnings- olja. Jag anser att en sådan ytterligare begränsning av svavelhalten i kol bör eftersträvas. Med hänsyn till vår begränsade erfarenhet av kolmarkna- den och det förhållande att kommersiella kontakter inom området har kunnat utvecklas endast i ringa utsträckning ännu bör dock ett generellt krav på användning av sådant kol inte ställas f. n. Större svensk erfarenhet av kolmarknaden erfordras innan en sådan skärpning kan ske. En förut- sättning för detta är att en aktiv kolförsörjningspolitik bedrivs från svensk sida.

Jag räknar med att vi om några år skall få tillräcklig erfarenhet av kolmarknaden för att kunna avgöra när ett generellt krav på ett kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0.6 % skall kunna införas i Sverige. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en redovisning i denna fråga senast år 1983. Som riktpunkt bör t.v. gälla att skärpningen skall träda i kraft senast under år 1988. Då bör också den sänkning till 1600 ton per år. som jag nyss har nämnt. av gränsen för högsta tillåtna utsläpp av svavel från eldningsanläggningar träda i kraft. Miljöskäl talar för att kraven behöver skärpas ytterligare under 1990-talet.

De riktlinjer som jag här har redogjort för innebär att möjlighet skapas att införa kol för att ersätta olja i den utsträckning som krävs för att förverkliga det föreslagna programmet för oljeersättning. Riktlinjerna inne- bär samtidigt att ytterligare förbättringar genomförs för att skydda och bevara vår miljö. Jag fäster stort avseende vid att en kolintroduktion enligt dessa riktlinjer ger en minskning av svavelutsläppen. så att den allvarliga försurningssituationen i landet kan förbättras.

Hänvisningar till S7-4-2

7.4.3. Riktlirzjvrfriir Ira/försörjningen

Sveriges koltillgångar är små och av dålig kvalitet. Egentliga fyndigheter finns endast i Skåne. under slättlandet mellan Ängelholm och Helsingborg. Den brytbara mängden har uppskattats till ca 30 milj. ton med ett energiin- nehåll om ca 150 TWh. Under åren 1940— 1945 var brytningen i genomsnitt drygt en halv miljon ton per år. Denna brytning har nu i stort sett upphört. En smärre kvantitet. ca 15000 ton per år. erhålls dock som biprodukt vid lerbrytning. En viss ökning av kolbrytningen kan komma att ske som en följd av ökad lokal efterfrågan.

Försörjningen med kol för användning i Sverige måste i allt väsentligt ske genom import. Jag har tidigare redogjort för de mycket stora koltill- gångar som finns i världen och visat på det förhållande att tillgångarna är väl spridda mellan länder med skilda politiska och ekonomiska system. Trots detta är emellertid urvalet av kol för export till Sverige i vissa avseenden begränsat.

Som jag tidigare har nämnt beräknas efterfrågan på kol öka väsentligt under de närmaste årtiondena. Även om en mycket stor ökning av produk-

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 174

tionen kan ske är det bara några länder som under 1980-talet och kanske också under 1990-talet har möjlighet att exportera stora mängder kol. Flera kolimporterande länder har sedan länge aktivt arbetat för att försäkra sig om erforderliga mängder kol framöver från dessa exportländer. T.ex. Japan och Sydkorea bedriver f. n. en aktiv verksamhet för att köpa andelar i koltillgångar i Australien och västra Canada. lmportavtal med Canada och Förenta staterna har nyligen slutits av länder som själva är kolprodu- center. t.ex. Storbritannien och Förbundsrepubliken 'l"yskland. Även statshandelsländer är aktiva när det gäller att engagera sig i kolgruvepro- jekt och försäkra sig om långsiktiga leveranskontrakt.

Detta förhållande begränsar i viss mån möjligheterna för Sverige att nu trygga sin försörjning.

Begränsande inverkan på möjligheterna att förse Sverige med kol utgör också det förhållande att vi endast kan acceptera kol av från miljösynpunkt god kvalitet. Av stor betydelse är härvid svavelhalten i kolet.

Vidare har vårt geografiska läge betydelse när det gäller import av kol från bl.a. Australien och västra Canada. Som exempel kan nämnas att för kol från Australien utgör sjötransportkostnaden ca en tredjedel av kostna- den för kolet i Sverige.

Slutligen bör vi somjag senare kommer att utveckla närmare undvika att bli beroende av kolimport från Sydafrikanska republiken.

Den nuvarande internationella ångkolsmarknaden. som är mycket liten. kännetecknas av relativt fasta bindningar mellan producent och konsu- ment. dvs. leveranserna sker inom ramen för långtidskontrakt i någon form. Det finns en s. k. spotmarknad. som kan komma att öka i volym när den internationella handeln med ångkol ökar. l stor utsträckning torde dock den framtida kolhandeln komma att baseras på långtidskontrakt.

] studien Kol 90 har de tre intressenterna LKAB. statens vattenfallsverk och Sydkraft AB gjort en genomgång av vilka länder som kan bli aktuella för export av kol till Sverige. Enligt denna studie är de i första hand intressanta kolleverantörsländerna fram till slutet av seklet sådana där det redan existerar en viss kolproduktion och kolexport. dvs. där en grundläg- gande infrastruktur för produktion. landtransport och skeppning finns.

Australien. Canada. Polen och möjligen även Colombia utgör enligt studien de sannolika kolförsörjningsländerna för svensk del. Vidare be- döms även Förenta Staterna bli en betydande exportör av ångkol i framti- den och därmed också få betydelse för den svenska kolimporten. Den energipolitiska situationen i detta land är dock något oklar. En ökad ambition från Förenta Staternas sida att bli mer sjz'ilvförsörjande med energi kan. framför allt under vissa perioder. få effekter genom att landet inte kan öka sin kolexport. På längre sikt kan. enligt Kol 90. även Kina och vissa utvecklingsländer. t. ex. Mocambique. bli aktuella som exportörer.

] Kol 90-studien redovisas också. som jag tidigare har redogjort för. svavelhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 175

aktuella för export till Sverige. Som framgår härav är det möjligt att förse Sverige med kol som i detta avseende motsvarar lågsvavlig olja. Vidare framgår av Kol 90-studien att det kan finnas möjlighet att genom import av särskilt lågsvavligt kol ytterligare minska utsläppen av svavel.

För egen del villjag framhålla följande. Den bildjag här har tecknat visar att det finns möjlighet att tillgodose Sveriges försörjning med kol i erfor- derlig utsträckning. dvs. vid en konsumtionsnivå om 4—6 milj. ton år 1990. Samtidigt framgår dock att ett flertal konsumentländer kommer att efter- fråga det kol som blir tillgängligt under de kommande årtiondena och att vi har anledning att ställa särskilda krav på det kol som vi skall importera. bl.a. med hänsyn till miljön.

I denna situation krävs att vi för en aktiv kr)[fi$r'.t'(filjlz[ngt—politik från svensk sida. Inriktningen bör vara att vi genom långsiktsavtal och engage- mang i kolgruvor försöker åstadkomma ett ft'irsörjningssystem som starkt präglas av leveranstrygghet. Vi kan inom detta område inte acceptera att bli beroende av en osäker s. k. spotmarknad. så som har varit fallet inom oljeförsörjningen.

Erfarenheter från bl.a. oljeområdet har dock visat att det kan vara svårt att genom direkta engagemang i produktionsledet säkra tillförseln. Emel- lertid är sådana engagemang enligt min uppfattning angelägna att uppnå. då delägarskap i kolproducerande företag och i kolgruvor kan ge större för- sörjningstrygghet än leveranskontrakt. Delägarskap kan också på sikt få ekonomisk betydelse samt innebära att värdefull erfarenhet och kunskap inom området vinns. Den internationella konkurrensen inom området har dock ökat väsentligt under senare tid. Det krävs därför ett snabbt handlan- de från svensk sida för att möjligheterna till engagemang i kolproduktion under 1980-talet skall kunna tillvaratas.

En betydande del av kolimporten till Sverige torde emellertid komma att ske utan direkt engagemang i kolproduktionen. [ dessa fall bör försörjning- en så långt möjligt baseras på långsiktiga avtal. Möjligheterna att uppnå fördelaktiga sådana avtal torde vara störst om köpet gäller stora kvanti— teter. En samordning av de svenska inköpen av kol är med hänsyn till bl. a. detta förhållande fördelaktigt.

EFO Oil AB. LKAB. statens vattenfallsverk och Sydkraft AB har nyligen bildat ett bolag. Svenskt Kolkonsortium AB. med uppgift att bl.a. lägga fram förslag om särskilda projekt och kommersiella åtgärder för att trygga intressenternas kolförsörjning (jfr prop. 1980/81:25 s. 47). Bolaget avses också bl.a. fungera som organ för sådan gemensam anskaffning av kol varom två eller flera intressenter enas. Jag framhöll vid min anmälan att det nya bolaget därmed kan skapa en grund för samarbete om kolinköp på den internationella marknaden samt att det är angeläget att detta samar- bete kommer till stånd och vidareutvecklas så att ett handlingskraftigt organ för försörjning av kol till Sverige skapas. Därmed ökar enligt min mening möjligheterna till en långsiktigt tryggad försörjning av de kolkvan-

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 176

titeter som kommer att erfordras för vår energiförsörjning. Ett sådant samarbete. byggt på långsiktiga kontrakt och engagemang i utländska gruvprojekt. torde också underlätta ansträngningarna att försörja Sverige med kolkvantiteter med låga halter av svavel och tungmetaller.

Riksdagen godkände i december 1980 det av parterna upprättade kon- sortialavtalet för bolaget (NU 1980/81:23. rskr 1980/81: 112). Det nu bil- dade bolaget torde komma att svara för en betydande del av den svenska kolimporten framöver. Det beräknas därmed kunna byggas upp till tillräck- lig storlek och styrka för att kunna göra sig gällande på den internationella kolmarknaden. Jag ser därför bildandet av detta bolag som en viktig del i strävandena att skapa en trygg försörjning av kol till Sverige.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att regeringen i prop. 1979/' 80: 170 om vissa energifrågor har framhållit att energiförsörjningens stora betydelse för samhällsutvccklingen motiverar att samhället har betydande insyn i och inflytande över tillförseln av energi. Riksdagen hade vid sin behandling av propositionen inget att erinra häremot.

Vad jag nu har sagt utesluter givetvis inte att även andra företag med långsiktig inriktning kan svara för kolförsörjning till den svenska markna- den. Företag. som har tillgång till eget kol eller som har annan möjlighet att med stor försörjningstrygghet svara för långsiktiga kolleveranser. bör kun- na spela en betydelsefull roll på den svenska marknaden.

Ett instrument för en aktiv kolpolitik är den statsgaranti för bl. a. kolut- vinning som infördes år 1975. Inom kolområdet kan garantin användas för finansiering av investeringar i utvinning. transport och lagring av kol. för förvärv av intresseandelar i kolfyndigheter. för förvärv av aktier i kolpro- ducerande företag och för svenska företags betalningsförpliktelser i sam- band med avlyft av kol inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Svenskt Kolkonsortium AB har anmält att bolaget förutser ett behov av att utnyttja ca 1000 milj. kr. inom ramen för detta system under de närmaste åren. Jag har vid min beräkning i det föregående (avsnitt 7.2.6) av behovet av att utvidga ramen förutsatt att behov av att utnyttja kreditga- rantin kommer att uppstå även inom kolområdet.

Kreditgarantin gäller endast kol för användning för energiändamål. s.k. ångkol. Under senare tid har frågan väckts om att utnyttja den statliga kreditgarantin i syfte att underlätta försörjningen med kokskol för fram— ställning av koks förjärn- och stålindustrin. Enligt min mening bör emeller- tid garantins användning på kolområdet begränsas till ångkol. Garantin bör således inte få användas för ändamål utanför det egentliga energiområdet. Emellertid kan förekomma att en fyndighet som till övervägande del består av ångkol innehåller kokskol till viss del. En sådan viss förekomst av kokskol bör som jag tidigare (avsnitt 7.2.6) har nämnt inte medföra att kreditgarantimöjligheten inte får utnyttjas. En förutsättning är dock att fyndigheten kan antas innehålla ångkol till övervägande del.

Den statliga kreditgarantin för investeringar i utvinning m.m. av energi-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 177

råvaror gäller olja, naturgas och kol. Stöd till det tidigare ledet. dvs. prospektering och förundersökning. finns dock endast för olja och natur- gas.

OED har i rapporten Förutsättningar för ökad kolanvändning i Sverige föreslagit att stöd till prospektering inom kolområdet införs. Regeringen har i prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor anmält att frågan bör tas upp i samband med de energipolitiska förslagen under riksmötet 1980/81.

Svenskt Kolkonsortium AB har i en skrivelse till regeringen föreslagit att prospekteringssystemet för olja och naturgas utvidgas till att gälla också kol. Bolaget framhåller att kol är lättare att hitta än olja p.g.a. att kolförekomsterna ofta har en stor geografisk utsträckning men att svårig- heterna är större när det gäller att bedöma framtida brytvärdhet. kvalitet. användningsområde och total kostnadstruktur för kolfyndigheter. Stödet föreslås gälla utvärderingsborrningar. kvalitetsanalyser och tvättningsför- sök, liksom provbrytning och provuttag samt transportstudier. Det finns enligt bolaget inte möjlighet att projektfinansiera sådan verksamhet efter- som osäkerheten om fyndigheten är betydande i detta skede. En lämplig omfattning av prospekteringsarbetet bedöms med hänsyn till den svenska marknadens förväntade storlek vara arbete till en kostnad av 10— 15 milj. kr. per år under första hälften av 1980-talet.

Bolaget anser att stödet till kolprospektering bör utformas i enlighet med de regler som gäller för allmänna bidrag till prospektering efter olja och naturgas. Man framhåller dock att det bör övervägas om inte en högre bidragsandel är motiverad med hänsyn till kolprojektens komplexitet.

För egen del anser jag att en prospektering efter kol är angelägen för att vi skall få till stånd en långsiktigt tryggad försörjning med kol av sådan kvalitet som bör användas på den svenska marknaden. bl.a. för att uppfyl- la våra högt ställda miljökrav. Det nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas bör därför utvidgas till att gälla också kol. De regler som nu gäller för allmänna bidrag bör tillämpas. dvs. stöd bör utgå med 50 % av kostnaden. Stödvolymen beräknas då bli 5—7 milj.kr per år under de närmaste åren.

Kostnaderna för stödet till kolprospektering bör täckas genom att en avgift tas ut på kol som säljs i Sverige. Som jag har redogjort för i det föregående (avsnitt 7.2.5) bör dock under en övergångsperiod bidraget till kolprospektering av administrativa skäl finansieras via den särskilda avgif- ten för oljeprodukter. Kostnaderna har inkluderats i det medelsbehov för prospekteringsverksfamheten som jag redovisat i det föregående.

Vid valet av länder för export av kol till Sverige bör en spridning geografiskt och politiskt eftersträvas. Som anges i Kol 90-studien torde i första hand de länder. som f. n. har stor kolproduktion och som nu expor- terar kol. bli aktuella som exportländer under den närmaste tioårsperio- den. Jag vill dock framhålla betydelsen av att samarbete sker med även andra länder med koltillgångar. t.ex. utvecklingsländer. Det bör också

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 178

betonas att även länder med stor kolproduktion i vissa fall kan vara mindre lämpliga som leverantörer. Ett exempel härpå är Sydafrika. som genom sin apartheidpolitik har orsakat betydande politiska motsättningar inom landet och i hela södra Afrika. Enligt min bedömning är dessa motsättningar av den arten att det vore oförenligt med rimliga krav på försörjningstrygghet att göra Sverige beroende av kolimport från Sydafrika. Jag anser därför att vi t. v. bör inrikta oss på att inte köpa kol från Sydafrika.

Jag vill i detta sammanhang nämna att det finns andra länder i södra Afrika som har koltillgångar av god kvalitet men vars infrastruktur ännu inte har utvecklats tillräckligt. Bl.a. pågår sedan en tid tillbaka inom ramen för den svenska biståndsverksamheten ett arbete för att utveckla kolpro- duktionen i Mocambique. F.n. bedrivs prospektering efter kol i landet. Målet är att förutsättningarna för att starta kolbrytning i de områden som studeras skall ha klarlagts under år 1982. Nyligen har från dansk och finsk sida anmälts intresse för att delta i detta arbete.

Jag övergår nu till att behandla frågan om utbyggnad av en stor import- hamn för kol i Sverige. Denna fråga har utretts av OED i rapporten (Ds I 1980: 15) Import och distribution av kol.

OED har belyst två huvudalternativ för ett system för import och distri- bution av kol i Sverige. nämligen dels ett alternativ uppbyggt kring en svensk omlastningshamn för transoceant kol. vilket benämns central- hamnsalternativet. dels ett system utan en omlastningshamn i Norden.

OED har i denna studie haft som grund för sina beräkningar antagandet att Sverige år 1990 skulle komma att importera ca 10 milj. ton kol. varav 2 milj. ton till kustlokaliserade kondenskraftverk med egna mottagningsmöj- ligheter. Ingenting har framkommit i utredningen som talar emot att denna kvantitet kol kan införas och vidaredistribueras i landet är 1990.

Enligt de beräkningar som OED har redovisat är medeltransportkostna- den klart lägre i centralhamnsalternativet. främst beroende på att fraktav- stånden med kusttonnage minskar väsentligt. lnvesteringskonstnaden för en centralhamn med en årsomsättning på 5 milj. ton har grovt uppskattats till 200—500 milj. kr. Med de angivna förutsättningarna finner OED att en svensk centralhamn år 1990 kan vara ekonomiskt motiverad i ett nationellt perspektiv.

Vidare kan enligt OED andra synpunkter än ekonomiska läggas på valet av transportalternativ. En stor inhemsk kolimporthamn medför att en större del av transportkedjan kan kontrolleras. vilket kan ha betydelse från försörjningstrygghetssynpunkt. Dessutom kan möjligheterna att blanda skilda kolkvaliteter och att vidareförädla kolet till mer lätthanterliga eller användbara bränslen öka om det kan göras i en stor omlastningshamn.

Ett principbeslut om byggande av en central importhamn för kol skulle enligt OED underlätta planeringen av kolhamnsutbyggnaden i övriga lan- det.

Frågan om var en central omlastningshamn i Sverige bör lokaliseras har endast behandlats översiktligt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 179

OED framhåller att man. om en större kolförbrukning än 10 milj. ton i Sverige år 1990 anses mindre sannolik. kan dra slutsatsen att en hamn med omsättningskapacitcten 5 milj. ton knappast behövs före år 1990. Det bedöms dröja fem till sju år från det att beslut har fattats till det att en sådan omsättning kan uppnås. Därmed ges utrymme för mer detaljerade studier av ekonomi etc. för utbyggnad av infrastruktur. bl.a. importham— nar. Byggandet av en stor omlastningshamn har i de studerade alternativen angivits ta tre till fem åri anspråk.

OED:s rapport har utarbetats för att utgöra underlag för ett pågående utredningsarbete rörande gemensam kolimport inom Nordiska ministerrå— dets ämbetsmannakommitté för energi- och industripolitik. Arbetet är inriktat på att klarlägga förutsättningarna för gemensam kolimport. främst hamntillgångarna och då särskilt möjligheterna att gemensamt utnyttja befintliga och kommande kolhamnar i Norden. Arbetet genomförs under tiden 1979—1982 i samarbete mellan Danmark. Finland. Norge och Sveri- ge.

Frågan om en central kolimporthamn har också behandlats i Kol 90- studien. Man har där funnit att det. med den ångkolskonsumtion som har förutsetts under 1980-talet. inte förefaller att finnas tillräckliga ekonomiska skäl för att bygga en ny terminal för kolimport för det nu existerande största tonnaget. För att en terminal av detta slag skall vara ekonomiskt motiverad krävs enligt studien en betydande omsättning och trafik med stortonnage.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag anföra följande. En central svensk importhamn för kol skulle. enligt vad OED har visat. vara lönsam vid en stor svensk kolimport. Också från andra utgångspunkter skulle en central importhamn vara av värde vid en stor kolimport. bl.a. med hänsyn till möjligheterna att blanda skilda kol- kvaliteter och att lagra kolet.

Som jag tidigare har framhållit bör emellertid en försiktig introduktion av kol äga rum i Sverige. Det innebär att de kolvolymer. som kan bli aktuella att importera vid slutet av 1980-talet. endast är ungefär hälften av vad OED har haft som grund för sina beräkningar. Som sjöfartsverket har påpekat i den nyligen avlämnade rapporten Perspektivplanering för hamnväsendet finns möjlighet att t.v. bygga ut befintliga hamnar i takt med att behovet av kolimport ökar. Något statligt engagemang i en centralhamn för kolimport är mot denna bakgrund inte motiverat.

En central kolimporthamn är mest motiverad om en betydande förbruk- ning sker i anslutning till hamnen.

7.4.4 Forskning och utveckling Ett betydande arbete pågår för att utveckla miljöskyddstekniken vid koleldning. F. n. sker exempelvis. bl. a. i Sverige. utveckling och införande av den s.k. våttorra metoden för avsvavling. Vid denna metod sprutas

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 180

vattendroppar med kalk in i rökgaserna för att där absorbera svaveldioxid och torka. Därmed reduceras de stora avfallsmängder som erhålls vid den s. k. våta metoden. som tidigare har utnyttjats i de flesta fall där avsvavlingsutrustning vid koleldning har installerats. Annat pågående forsknings- och utvecklingsarbete inom området gäller bl.a. metoder för att minska utsläppen av kvicksilver. Som jag har framhållit tidigare är det s. k. KH M-projektet av väsentlig betydelse för arbetet med att studera och pröva de tekniska åtgärder som erfordras för att bemästra hälso- och miljöproblem vid koleldning.

Under senare tid har ett ökat intresse knutits till användningen av kol- vätskeblandningar. som innebär att kol i linfördelad form blandas in i en vätska som vanligtvis är olja. Genom utnyttjande av kol-vätskeblandningar kan en snabb ersättning ske av en del av oljan i befintliga anläggningar. En förutsättning är dock att anläggningarna är försedda med effektiv stoftav- skiljning. Inom det internationella energiorganet IEA har forskningssamar- bete inom detta område pågått under en tid. ] bl.a. Förenta staterna har insatserna rörande kol-vätskeblandningar snabbt ökat. F.n. prövas olika blandningari såväl kraftverk som industripannor. I Sverige studeras några metoder. I ett fall arbetar man med en blandning bestående av 70 fr kol och 30% vatten medan man i ett annat fall har gjort försök med en kol-olje- vattenblandning. Ytterligare metoder beräknas komma att provas. Kol- vätskeblandningar kan komma att spela en betydelsefull roll i arbetet för att ersätta olja. främst i sådana fall där fasta bränslen inte kan utnyttjas på annat sätt.

Det pågår också ett omfattande förbrz'inningstekniskt utvecklingsarbete inom kolområdet. Exempelvis utvecklas i flera länder. bl. a. i Sverige. den s.k. virvelbäddstekniken. som innebär att bränslet hålls svävande i en luftström samtidigt som förbränningen sker vid låg temperatur. Svavlet i bränslet kan bindas genom att kalksten tillsätts. Flera experimentanlägg- ningar av mindre storlek är f. n. under uppförande eller har varit i drift en tid men mer omfattande drifterfarenheter saknas ännu.

På längre sikt kan förgasning och förvätskning av kol bli kommersiellt tillgängligt. Utvecklingen av dessa tekniker tilldelas omfattande resurser i bl. a. Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tyskland. Tre principiellt olika förgasningsprodukter kan erhållas. nämligen högvärdesgas. s. k. syn- tetisk naturgas. mellanvärdesgas. som kan användas för framställning av flytande bränslen eller kemiska råvaror. och lågvärdesgas. som främst används för elproduktion.

Förvätskning av kol sker för framställning av främst syntetiska oljepro- dukter. bl.a. syntetisk bensin. Förvätskningstekniken har varit känd sedan länge. bl.a. utnyttjades den under andra världskriget för produktion av bensin. Kostnaderna för de framställda produkterna är dock höga. bl.a. som en följd av att energiutbytet är endast 50—70%. I takt med att. oljepriserna stiger och tekniken utvecklas ytterligare kan dock förvätsk— ning av kol komma att bli en ekonomiskt konkurrenskraftig teknik.

Prop. l980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 181

Av min redovisning framgår att ett omfattande arbete pågår för att utveckla tekniken för kolanvändning. I de flesta fall krävs det dock bety- dande ytterligare arbete innan en kommersiell tillämpning kan ske. (')fta torde de nya teknikerna åtminstone inledningsvis komma att utnyttjas inom vissa speciella användningsområden. t.ex. där särskilt långtgående miljöskyddsåtgärder erfordras.

Det är enligt min mening angeläget att vi i vårt land aktivt deltar i det utvecklingsarbete som pågår inom kolområdet. Genom vårt kunnande på miljöskyddsområdet finns en förutsättning för ett framgångsrikt svenskt utvecklingsarbete.

Det finns anledning att bl.a. inom ramen för det statliga energiforsk- ningsprogrammet satsa betydande resurser för att utveckla ny miljövänlig och för våra förhållanden anpassad kolteknik. Vi kan emellertid inte till- ' ägna oss ny kolteknik enbart genom att satsa på forskning och utveckling. För att kunna medverka i teknikutvecklingen krävs att vi i vårt' land skaffar oss egen erfarenhet och kunnighet inom kolområdet genom att själva använda kol som bränsle. Den försiktiga kolintroduktion som jag har förordat i det föregående ger förutsättningar härför.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att närmare redogöra för de insatser för att utveckla koltekniken som bör göras inom energiforskningsprogrammet. Han kommer därvid att föreslå en betydande ökning av insatserna rörande miljövänlig teknik för kolan- vändning. Arbetet koncentreras på bränsleförädling. förbränning i s.k. virvelbädd och miljöskyddsteknik.

Kommersialisering av teknik för kolanvändning kan stödjas genom den nyligen inrättade oljeersättningsfonden.

7.4.5 Sammanfattning.

Jag har i det föregående redogjort för min syn på kolets roll i energiför- söijningen under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna dels de riktlinjer för introduktionen av kol som jag här har redogjort för. dels att stöd får lämnas till prospektering efter och utvinning av kol i de former och med den finansiering som jag har förordat.

Hänvisningar till S7-4-3

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 7.2.4

7.5. Inhemska bränslen 7.5.1 Skogsenergi och [om'

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga. helst inhemska och förnybara. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Av de inhemska bränslena är det främst skogsavfall och torv som kan ge betydan- de bidrag till vår energiförsörjning före år 1990. Med skogsavfall menar jag främst avverkningsrester och röjningsved. Därutöver finns ett visst över-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 182

skott av lövved. För andra inhemska bränslen såsom odlad energiskog återstår ett utvecklings- och utvärderingsprogram innan säkra bedömning- ar kan göras om möjliga bidrag till energiförsörjningen. Jag återkommer i det följande till detta.

F.n. används 3—7 TWh skogsenergi för uppvärmning av småhus. hu- vudsakligen på landsbygden. vidare förbränns ca 7 TWh bark och vedspill inom pappers- och massaindustrin och en viss mängd träspill och flis även i kommunala fjärrvärmeverk.

Den årliga skogstillväxten beräknas vara ca 75 milj. skogskubikmeter (m"1 sk). Avverkningens storlek bestäms i huvudsak av skogsindustrins behov av råvara.

Det avfall som uppstår vid skogsavverkningen utnyttjas redan i dag i betydande utsträckning som energiråvara. Bark och annat skogsavfall och massaindustrins lutar är viktiga bränslen i skogsindustrins processer. Vär- mevärdct härav uppgår f. n. till knappt 40 TWh per år.

Under senare år har förutsättningarna för användning av skogsenergi i Sverige behandlats i ett flertal utredningar. I rapporten (Ds l 1980z4) Förutsättningar för användning av skogsenergi m.m. i Sverige redovisar (')EDzs arbetsgrupp för skogsenergi sin bedömning av dels vilken nivå skogsenergiförbrukningen kan nå år 1990. dels tillgängliga kvantiteter som kan utnyttjas för energiändamål.

I rapporten har arbetsgruppen beräknat att den årliga volymen av skogs- energi i l'orm av kvarlämnade träd och trädrester från olika typer av avverkningar och skogsvårdsåtgärder inkl. det s.k. l(')vvirkesöverskottet' har ett bränslevärde motsvarande ca 8—9 milj. ton olja. Den potentiellt uttagbara volymen reduceras dock av olika restriktioner som hänsyn till miljöskydd och naturvård. ekologiska. tekniska och ekonomiska begräns- ningar m. m.

I dag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3—7 TWh per är främst i form av helved och flis i småhus. ()ED bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18—27 'I'Wh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det år 1990 skall utnyttjas 25—30 TWh skogsenergi. Jag räknar dessutom med att det efter år 1990 skall vara möjligt att ytterligare öka användningen av skogsenergi.

SIND och Skogsstyrelsen har i sin rapport (SIND PM 1980:2) Ökad eldning med skogsråvara — möjligheter och konsekvenser. redovisat en bedömning av den framtida användningen av skogsenergi. Verken beräk-

' Lövvedsöverskottet är det Iövträdsvirke som med hänsyn till skogspolitiken och tillväxten borde eller bör men inte har eller kommer att avverkas under 1970- och 1980—talen. Storleken av överskottet som är beroende av industristrukturen kan beräknas till 5.3—6.9 milj. m3 sk per år under 1980-talet. Om denna kvantitet förbrukas kommer det inte att finnas något överskott under 1990-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 183

nar att storförbrukarna kommer att kunna öka sin förbrukning av skogs- energi till ca 15 milj. kubikmeter fast mått (m3 0. motsvarande ca 33 TWh.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömning- en att det skulle vara möjligt att öka skogsenergianvändningen till 12—30 TWh till år 1990. Detta beräknades innebära ett bidrag till den totala energitillförseln på mellan 2—4%-. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida skogsenergianvändningen.

SIND har under år 1979 samlat in uppgifter om energiplancringsläget i kommunerna. Detta material har redovisats i en rapport (SIND PM 1980:5) Kommunernas energiplancring — redovisning av planeringssitua- tioner. I rapporten redovisas bl.a. att över hälften av de kommuner som besvarat enkäten har uppgett att de har planer på användning av inhemska bränslen. Jag återkommer till denna fråga i samband med min redogörelse för kommunernas roll i energipolitiken (kapitel 12).

Av Sveriges yta utgörs 10— 15%..- eller ca 5 milj. hektar av torvmossar. Bedömningar av den totala förekomsten av tekniskt och ekonomiskt bryt- värda torvmängder är mycket osäkra. Inventeringar av svenska torvtill- gångar pågår f. n. av Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Torv används redan nu som bränsle i relativt stor skala i Sovjetunionen. Irland och Finland. Den nuvarande globala utvinningen av torv torde uppgå till ca 250 milj. ton per år. Härav svarar Sovjetunionen för ca 95 % och Irland för ca 3%.

På Irland har torv använts som bränsle för elproduktion sedan år 1950. Fram till 1967 hade 370 MWe installerats i torveldade kondensanläggningar vilket innebär att en inte oväsentlig del av landets elproduktion baserades på torv vid denna tidpunkt. F.n. planeras fyra nya torveldade kraftverks- block på vardera 40 MWe.

Torv har sedan länge använts som bränsle i Finland. Den största för- brukningen sker i dag i medelstora och större ång- och hetvattencentraler samt i fyra kraftvärmeverk.

I nuvarande planering förutsätts en ytterligare ökad bränntorvproduk- tion i Finland under den närmaste tioårsperioden. Flera nya kraftvärme- verk byggs eller planeras. Ett torvbaserat koksverk för den metallurgiska industrin har startats år 1976.

Det land som bryter mest torv i världen är Sovjetunionen. Totalproduk- tionen av torv uppgick år 1975 till omkring” 200 milj. ton. Av denna produktion var 70 a 80 milj. ton bränntorv. vilket motsvarade omkring 2 % av landets totala energibehov. Resten används huvudsakligen för jordför- bättringsändamål.

Av bränntorven används drygt en tredjedel i kraftverk. Totalt uppges 76 kondenskraftverk och kraftvärmeverk vara utrustade för eldning med torv. Effekten i dessa kraftverk uppgår till omkring 3 500 MW..

Den totala torvanvändningen bedömer OED i sitt program för oljeer- sättning kan motsvara minst 3 TWh år 1986—1987. För år 1990 bedömer

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 184

OED denna användning ha ökat ytterligare och totalt uppgå till mellan 6— 11 TWh. För egen del instämmerjag i delegationens bedömning.

Som jag redan har framhållit är det väsentligt att åstadkomma en oljeer- sättning redan under 1980-talet. Målet är att till år 1985 få erfarenheter från användningen av de inhemska energikällor som skall ersätta importerad olja samt att påbörja uppbyggnaden av en marknad för alternativen till olja. De insatser och investeringar som görs under den kommande femårsperi- oden måste också ligga i linje med den målsättningen som finns för en mer omfattande oljeersättning under resten av 1980-talet och tiden därefter.

I energipropositionen som förelades riksdagen våren 1980 (prop. 1979/ 80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80: 170) aviserade regeringen att mål för användning av inhemska bränslen år 1990 skulle fastläggas. Som riktpunkt skulle t.v. gälla den användningsnivå som delegationen (l 1975:02) för energiforskning i rapporten Förnybara energikällor — en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 21 och 22) har bedömt vara möjligt att nå. dvs. motsvarande 3 milj. ton olja per år.

OED föreslår som jag tidigare redogjort för vissa mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och skapa förutsättningar för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

Som jag tidigare har nämnt anser OED att målet till år 1985 bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh. mot- svarande 2.5 milj. ton olja. Till år 1990 bör ökningen motsvara drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att de inhemska bränslena kan svara för nära hälften av den totala oljeersättningcn år 1990.

De största möjligheterna till oljeersättning under 1980-talet finns inom uppvärmningssektorn. främst när det gäller fjärrvärme och för industrins processvärme.

De bästa utsikterna att kunna ersätta olja med skogsenergi torde finnas inom massa- och pappersindustrin samt inom den träbearbetande indu- strin. Användning av skogsenergi för uppvärmning i enskilda hushåll bör enligt OED kunna öka. Även i gruppcentraler bör en viss användning av skogsenergi kunna komma till stånd.

(.)ED bedömer vidare att torvanvändning i huvudsak kommer att bli aktuell inom fjärrvärmesektorn och industrisektorn under 1980-talet. F. n. finns en torveldad anläggning i drift i Sverige. nämligen Lövholmens bruk i Piteå. Brikett- eller pelletstillverkning från torv kan dessutom ge förutsätt- ningar för torvutnyttjande inom gruppcentraler och hushållssektorn. 'I'ill- verkning av torvbriketter ökar encrgitätheten och minskar transportkost- naderna. samt ökar torvens användbarhet som bränsle.

Torvtillgången i Sverige är mycket stor. En kraftfull satsning på torv kan bidra till att förbättra den svenska ekonomin genom minskad oljeimport. samt främja en regionalt mycket värdefull sysselsättning.

För egen del anser jag i likhet med OED att en ökad användning av

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 185

inhemska bränslen i form av skogsavfall och torv är ytterst angelägen för att minska användningen av olja. Framför allt skogsavfall är av intresse redan på kort sikt. Relativt omfattande och tidskrävande förberedelser fordras innan användning av torv kan komma till stånd. Detta innebär att torvanvändningen inte kan öka redan de närmaste åren. Jag räknar dock med att ett expansivt skede kommer till stånd på både torv- och skogsener- giområdet under senare delen av 1980-talet.

Med hänsyn till storleken på landets torvtillgångar och tillgången på skogsavfall och lövved samt till att det i stor utsträckning redan i dag existerar ett tillämpbart kunnande. som gör det möjligt att i ökad omfatt- ning använda skogsavfall och torv som bränsle. bedömer jag att bidraget från de inhemska energikällorna år 1985 till vår energiförsörjning skulle kunna uppgå till sammanlagt 18 TWh och till år l9901ill sammanlagt 31 —41 TWh. '

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört bör en målsättning utformas för hur mycket olja som kan ersättas med inhemska bränslen till år 1990. Enligt min uppfattning bör som riktpunkt gälla 3 milj. ton olja. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och intro- duktion av inhemska bränslen. Denna mycket ambitiösa inriktning syftar redan på kort sikt till att skapa förutsättningar för en ännu större oljeer- sättning på längre sikt.

Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som bör vidtas på kort sikt för att vi skall få till stånd en ökad användning av inhemska bränslen.

Jag vill i detta sammanhang nämna de överläggningarjag haft i maj 1980 med representanter för berörda branschorganisationer inom industrin. fackliga organisationer samt övriga intressenter. Överläggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelegation och statens industri- verk samordnad konferens. som ägde rum i oktober 1980. Många av branschorganisationerna har inför denna konferens till industrideparte- mentet redovisat vad man inom resp. bransch avser att göra för att bl.a. övergå till andra bränslen än olja.

Bl.a. har Lantbrukarnas riksförbund och Svenska Cellulosa- och pap- persbruksföreningen redovisat att det finns stora möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen. framför allt skogsenergi och torv.

OED föreslår olika typer av styrmedel för att nå det angivna målet som t.ex. administrativa styrmedel i form av lagstiftning, föreskrifter och normer. ekonomiska styrmedel och slutligen organisatoriska styrmedel.

På grundval av förslag från utredningen tl 1977: 11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA) föreslår jag i det följande (avsnitt 8.2) en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Den föreslagna lagen innebär att vissa eldningsanläggningar för framställning av hetvatten. ånga m.m. skall utföras för eldning med fasta bränslen.

För att stimulera användningen av inhemska bränslen föreslås att an-

Prop. 1980/81: 90 Bilaga [ Industridepartementet 186

läggningshavaren före val av bränsle skall samråda med den myndighet som regeringen bestämmer innnan utformningen av anläggningen bestäms med avseende på val av fast bränsle.

Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används. om inte det framstår som olämpligt av ekonomiska eller andra skäl. Inhemska bränslen kan i vissa fall framstå som olämpliga t.ex. genom konkurrens med industrin om vedråvara eller genom att bränslet med större fördel kan användas på annan plats. För att undvika konkurrens med industrin skall för uppvärmningsändamål i första hand användas sådan skogsråvara och andra inhemska bränslen som industrin inte kan tänkas göra anspråk på.

Den föreslagna lagen bör enligt min mening få betydande effekt på användningen av inhemska bränslen.

För torvbrytning i syfte att utvinna energi krävs koncession enligt lagen (19741890) om vissa mineralfyndigheter. Fråga om koncession prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bearbetnings— koncession meddelas f. n. av regeringen. Koncessionsplikten ger möjlighet att styra brytningen av bränntorv bl.a. i syfte att reducera skadeverkning- arna från naturvårds- och miljösynpunkt. Denna reglering ansåg riksdagen vara nödvändig när lagen antogs (prop. 1974: 146. NU 1974: 59. rskr 19741397) eftersom man bedömde att det för energiproduktion i sådan skala att det kunde påverka den svenska energiförsörjningen skulle krävas mycket stora mängder bränntorv. Värdestegringen på grund av energiinne- hållet tillkommer enligt lagen staten. som har rätt att begära viss produk- tionsavgift av exploatören. [ de fall det har varit aktuellt att besluta om sådan avgift har regeringen. i syfte att underlätta torvhanteringen. beslutat att avgift skall utgå först efter år 1988. Därefter får frågan bedömas mot bakgrund av de ekonomiska erfarenheterna av torvutvinning i landet. En utgångspunkt för bedömningen då har angetts vara att endast del i vinst bör kunna utgå.

Undantagna från koncessionsplikt är fastighetsägare som utan konces- sion för husbehov får utnyttja torv så länge annan inte har bearbetnings- koncession avseende fyndigheten. Skulle sådan konkurrens uppstå kan i koncessionsvillkoren göras undantag för husbehovstäkten eller kan sär- skilt avtal träffas mellan intressenterna om t. ex. fortsatt leverans av bränntorv eller ekonomisk ersättning av den som erhåller koncession.

Koncession kan också meddelas för undersökning av fyndigheters bryt- värdhet. Undersökningar kan annars göras endast efter medgivande av fastighetsägaren. Undersökningskoncessioner meddelas sedan den 1 juli 1980 i allmänhet av statens industriverk.

Utöver koncession krävs också täkttillstånd enligt naturvårdslagen ( 19641822). Sådana tillstånd beviljas av länsstyrelserna. Denna reglering är relativt detaljerad och tar i första hand sikte på landskaps- och naturvåri den.

Antalet koncessionsansökningar har under det senaste året ökat mycket

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 187

kraftigt. ] syfte att undanröja och lokalisera onödiga hinder för en torvin- troduktion föreslog OED:s torvgrupp våren 1980 ett antal åtgärder bl.a. för att förenkla tillståndsgivningen. framför allt på industriverket. Samtliga dessa förslag har nu genomförts och haft till effekt att handläggningstiden för ärendena minskat kraftigt. Det finns dock ytterligare möjligheter att förenkla tillståndsgivningen. bl. a. genom att låta en och samma myndighet fatta beslut enligt både minerallagen och naturvårdslagen. Cheferna för jordbruks-. kommun- och industridepartementen avser inom kort att före- slå regeringen att länsstyrelsen fr.o.m. den 1 juli 1982 blir beslutande myndighet för både undersöknings- och bearbetningskoncession i fråga om torv. Med hänsyn till de betydande ingrepp i miljön som kan förorsakas av torvtäkt bör statens naturvårdsverk få rätt att fullfölja talan mot beslut om bearbetningskoncessioner till regeringen. Det är angeläget att visst förbe- redelsearbete och utbildning kan genomföras inom berörda länsstyrelser innan en delegering av beslutsrätten träder i kraft. Den angivna tidpunkten har därvid bedömts vara lämplig.

Det finns även skäl överväga möjligheten till förenkling och delegering av vissa enklare koncessionsärenden. Denna fråga liksom frågan om hur regeringen bäst ska kunna stimulera bl.a. småskaliga lokala engagemang i torvbrytning utreds f.n. inom regeringskansliet. Jag tänker då i första hand på torvsamfälligheter som genom det gemensamma ägandet kan bilda grundval för fleras husbehov men där själva brytningen lättare kan utföras i någon lokalt anpassad företagsform. Jag tänker emellertid också på enskilt ägda torvmossar i allmänhet. Det är av värde både för energi och regionalpolitiska synpunkter att skapa förutsättningar för kombinationer av torvverksamhet med annan liknande verksamhet framför allt ijord- och skogsbruk. En möjlig avgränsning mot koncessionspliktiga torvtäkter skul- le kunna vara att stadga en viss övre arealgräns, men även andra möjlighe- ter kan övervägas. De nämnda frågorna bör vara utredda. ev. lagändringar genomföras innan länsstyrelserna tar över beslutet.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att fossila bränslen som olja. kol och naturgas liksom andra bränslen som biomassa och torv geri vissa avseenden upphov till likartade miljöeffekter. Vid förbränning erhålls i varierande mängder utsläpp av kväveoxider. tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Utsläpp av svavel- dioxid från naturgas och biomassa äri stort sätt försumbara. Även torv ger mindre svavelutsläpp än kol- och oljeeldning.

'l'äkt av torv kan från naturvårdssynpunkt inte alltid godtas då den medför att den ursprungliga naturtypen försvinner. Vid ett mer omfattande torvutnyttjande kan framför allt problem i naturmiljön uppstå genom utdik- ning och dränering av mossar och myrar. Dessutom kan torvbrytning ge vissa effekter på grundvattnet och på växt- och djurlivet. Många våtmarker är av stort naturvetenskapligt intresse. ()m metoder för utvinning av me- tangas ur torv utan brytning som nu utvecklas kommer att visa sig tekniskt

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 188

och ekonomiskt tillämpbara i stor skala. så kommer naturingreppen att minska. vilket kan göra fler torvmarker utvinningsbara. Arbetsmiljöpro- blem förekommer främst genom dammning vid frästorvhantering. Efter att torvförekomsten helt eller delvis har utvunnits kan, beroende på dräne- ringsmöjligheterna. marken emellertid användas för exempelvis skogsbruk ellerjordbruk. Det är således. mot bakgrund av vad jag har anfört. av stor betydelse att miljöproblemen i samband med torvutvinning och förbrän- ning kan lösas på ett acceptabelt sätt. I sammanhanget måste också beak- tas i vad mån torvutvinning kommer att innebära intrång i samernas rätt till renskötsel enligt 1971 års rennäringslag. Ingående studier av miljö— och markanvändningsproblemen behövs därför. Det är därmed angeläget med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksam- het rörande konsekvenserna av ett ökat torvutnyttjande. Sådana studier pågår f. n. inom ramen för bl.a. energiforskningsprogrammet.

Det är också viktigt att sådana studier utförs i samband med de torvut- vinningsprojekt som kommer att genomföras under de närmaste åren. Jag vill i detta sammanhang också nämna det uppdrag att från naturvårdssyn- punkt inventera landets våtmarker som regeringen är 1977 har givit natur- vårdsverket. Inventeringen syftar till att ge en mer detaljerad kunskap om våtmarkerna. deras naturvärden och betydelse. Genom de studier och den inventeringsverksamhet som nu bedrivs bör successivt ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde kunna tas fram. Jag vill i detta sammanhang framhålla att den torvbrytning jag nu räknar med endast kommer att ta i anspråk en mycket begränsad del av landets torvtillgångar. Jag räknar därför med att denna brytning skall kunna ske utan att de från naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda områdena kommer att beröras.

Det är också viktigt med ett utvecklingsarbete rörande en systematisk vegetationskartering i syfte att kartlägga landets torvförekomster. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att luftut- släpp erhålls vid förbränning avlskogsavfall m.m. som jämfört med oljeför- bränning ger större utsläpp av stoft och oförbrända kolväten men i stort sett inga svavelutsläpp. Flera forskningsprojekt har påbörjats för att klar- lägga emissioner från träbränsleeldade anläggningar. Chefen för industri- departementet kommer senare i dag att ytterligare beröra detta i samband med sin redogörelse för energiforskningsprogrammet (kapitel 15).

Jag vill också erinra om att vissa miljöskyddsåtgärder inom energiområ- det kan stödjas inom ramen för oljeersättningsfonden.

Frågor beträffande markanvändning av nationellt intresse. miljösitua- tionen i stort i landet och effekter på mark- och vattenområden behandlas också inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

I bostadsdepartementets rapport (SOU 197954. 55) Hushållning med mark och vatten 2 har mark- och vattenanvändningskonsekvenser av ett ökat ianspråktagande av i första hand torv. vind och energiskog behand-

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 189

lats. Skäl till att dessa energislag behandlas i den översiktliga fysiska planeringen är att en introduktion i stor skala erfordrar betydande mark- områden och i vissa fall kan medföra inte obetydliga miljöstörningar. Det är mot denna bakgrund viktigt att den fysiska planeringen ger en sådan handlingsberedskap att en introduktion av inhemska bränslen inte förse— nas.

I rapporten framhålls bl.a. att olika myndigheter bör sammanställa kunskaper. ge exempel på hur fysisk planering för ianspråktagande av nya energikällor kan ske samt initiera planeringsinsatser och ytterligare utred- ningsinsatser på regional och lokal nivå. Jag kan härvid nämna som exem- pel på pågående studier den tidigare nämnda våtmarksinventeringen, SGU:s torvinventering och den utredningsvcrksamhet som sker inom ra- men för nämndens för energiproduktionsforskning arbete. Vidare bedriver statens planverk en metodstudie om hur energikällorna torv. vind och energiskog bör behandlas i den fysiska planeringen. _

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har lIera ekono- miska styråtgärdcr vidtagits från statsmakternas sida. Bl.a. har industri- verket lämnat stöd till övergång till eldning med fasta bränslen. Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet in- fördes våren 1974.

Sedan bidragsgivningen startade. och till dess den upphörde den ljanua— 11' 1981. har ca 600 projekt syftande till ökad eldning med fasta bränslen fått stöd. Bidragsvolymen för dessa uppgår till sammanlagt ca 400 milj. kr. Nästan alla större fIis- och torveldningsprojekt liksom flertalet barkpannor som har installerats i landet har fått bidrag.

Jag har tidigare framhållit att de statliga styrmedlen för industrin bör inriktas på bl. a. att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har nyligen (prop. l980/ 81:49. NU 1980/81:19. rskr 1980/811100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Bestämmelser om stöd finns i förordningen (SFS 1980: 1085) om Statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja m.m. Utökat ekonomiskt stöd kan utgå till prototyper och demonstrationsanläggningar och stöd till fullskaleanläggningar för teknik som baseras på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåver- kan.

Jag vill också peka på att stödet omfattar alla delar av ett energitillförsel- system från utvinning av råvaror till produktion och distribution. Därmed avses dels anläggningar för omvandling och distribution av energi. dels anläggningar och utrustning för utvinning. bearbetning och hantering av olika energislag. inkl. investeringar i infrastruktur samt i vissa fall också användning av energi.

Bedömningen av den framtida prisutvecklingen på bränslen påverkar starkt lönsamhetsförväntningarna. Bränslepriset har stor betydelse för hela det ekonomiska resultatet för en anläggning eftersom bränslekostna-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 190

den ofta svarar för mer än hälften av totalkostnaden vid värmeproduktion med fasta bränslen.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe- ringsmedel. bl.a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i fast- bränsleanläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäker- het kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen. OED redovisar därvid två metoder. dels en realprissättning på olja som upphäver pristuktuationerna. dels en utformning av energibeskattningen så att den erforderliga prisskillnaden mellan olja. kol och inhemska bräns- len upprätthålls.

För att få analys och redovisning av energiprisernas effekter i olika avseenden av de priser och tariffer som f. n. tillämpas för olika energislag tillkallade jag hösten 1980 en kommitté (I 1980207') med uppgift att se över principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Kommittén skall enligt sina direktiv redovisa sitt arbete senast den ljuni 1981. Dessut- om har chefen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté (B 1979:06) med uppgift att utreda beskattningen av energi m.m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och lägga fram konkreta förslag till bl.a. en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda områ- det inryms under mervärdeskatten.

För att organisera tillförseln av inhemska bränslen behöver organ för råvaruutvinning och handel bildas. Förutsättningarna för detta är olika för skogsenergi och torv.

För skogsenergi finns redan i dag några bolag. Som exempel kan nämnas Nydo Energi som bygger på samarbete mellan Nynäs Petroleum och Domänverket. Dess verksamhet avserupphandling och marknadsföring av inhemska bränslen. Det finns också andra bolagsbildningar där skogsäga- reföreningar är delägare.

För torv finns f. n. ingen motsvarande organisation för handel och distri- bution. Förberedande insatser har dock gjorts på vissa håll. bl. a. inom det nämnda Nydo Energi och ett regionalt bolag i Västerbottens län.

OED påpekar att statliga engagemang i uppbyggnaden av en marknads- organisation för inhemska bränslen kommer att erfordras vid ett forcerat införande. Jag vill härvid erinra om att stöd för uppbyggnaden av en . marknadsorganisation för inhemska bränslen kan erhållas från den tidigare nämnda oljeersättningsfonden. Det är enligt min mening inte nödvändigt att dessa bolag blir likformiga över hela landet. Det kan i stället vara väsentligt att ta vara på de särdrag som finns för varje region.

Enligt OED:s arbetsgrupp för kraftvärme och fjärrvärme finns f. n. långt framskridna planer på torvanvändning i erra orter i Norrland. I södra och mellersta Sverige finns såvitt framgår av arbetsgruppens rapporter där- emot inte några långt komna planer.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 191

Även om ytterligare några torvprojekt planeras utöver de som omfattas av arbetsgruppernas undersökning är den planerade nivån. 1.25 'I'Wh. för landets torvförbrukning inom den närmaste tioårsperioden långt under vad OED bedömer som rimligt och önskvärt. dvs. 6—11 'I'Wh. Bristen på planer för att utnyttja torv är särskilt påfallande i södra och mellersta delarna i landet.

Statens vattenfallsverk erhöll ijuni 1978 regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna för torvproduktion inom de fyra nordligaste länen i het- vattencentraler eller kraftvärmeverk. Enligt uppdraget skulle vattenfalls- verket samråda med berörda kommuner och andra intressenter samt ingå behövliga preliminära överenskommelser med kommunala organ. I fyra av orterna är den nu planerade torvförbrukningen ett resultat av detta upp- drag. nämligen i Umeå, Gällivare. Östersund och Boden.

OED föreslår att åtgärder snarast vidtas för att få igång verksamheten på torvområdet även i Syd- och Mellansverige. Inrikningen bör enligt OEI) vara att så snabbt som möjligt få till stånd utnyttjande av bränntorv i fem ä sex orter i Syd- och Mellansverige. OED-föreslår därför att minst fem till sex hetvattencentraler i olika storleksklasser och ett par mindre kraftvär- meverk med torvanvändning kommer till stånd fram till år 1986—1987. OED föreslår vidare att för att få mer erfarenhet av utnyttjande inom industrisektorn åtminstone fem till sex anläggningar för torveldning kom- mer till stånd.

För egen del anser jag att det är nödvändigt att få en bred erfarenhet av anvädningen av torv i skilda miljöer. Detta kräver bl.a. att torv utnyttjas inom olika sektorer. i pannor av olika storleksklasser samt i olika regioner av landet. Jag anser därför i likhet med OED att särskilda insatser måste vidtas för att få betydligt lIer projekt till stånd i Syd- och Mellansverige.

Jag delar OED:s uppfattning att liksom i de fyra nordligaste länen bör förutsättningarna för konkreta projekt avseende produktion och använd- ning av torv utredas närmare. Inriktningen bör vara att så snabbt som möjligt uppföra några torveldade kraftvärmeverk och/eller hetvattenen- heter i Syd- och Mellansverige. Även möjligheterna att använda torv som bränsle i industrin bör utredas.

Jag anser att det vore en fördel om den kompetens som statens vatten- fallsverk erhållit inom området i samband med det tidigare uppdraget kunde utnyttjas. Jag kommer därför att inom kort föreslå regeringen att ge vattenfallsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för att uppföra några sådana anläggningar i Syd- och Mellansverige.

Jag vill i detta sammanhang nämna det uppdrag att utreda frågor rörande tillgång och behov av Skogsavfall som regeringen den 20 mars 1980 har givit samtliga länsstyrelser. I uppdraget ingår även att kartlägga sysselsätt- ningseffckterna av en ökad användning av skogsenergi. Tio länssstyrelser har fått i uppdrag att även utreda motsvarande frågor beträffande torv. Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas till regeringen senast den

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet - l92

3l mars l981. Vidare pågår f.n. vid statens industriverk en metodstudie för analys av regionala förutsättningar för användning av skogsenergi och torv som bränslen och hur dessa med hjälp av lokala och regionala planeringsin- satser ska introduceras. Jag vill även erinra om att regeringen tidigare givit statens järnvägar (SJ) i uppdrag att utreda förutsättningarna för att utnyttja järnvägen för transport av torv till de tidigare nämnda av statens vatten- fallsverk planerade fyra anläggningarna i norra Sverige. SJ redovisade sitt uppdrag i december l980. Av SJ:s utredning framgår att järnvägen med fördel kan användas om det går att få en rationell terminalhantering samt om transportvolymerna och transportavstånden blir tillräckligt stora.

Hänvisningar till S7-5

7.5.2. Energis/mg

Energiskog har under senare år rönt 'ett betydande intresse som en potentiell inergiråvara. Snabbväxande skog odlas f. n. inte för energiända- mål i kommersiell skala i något land. Betydande forsknings- och utveck- ' lingsinsatser inom området görs dock i flera länder. däribland Sverige. De svenska insatserna omfattar hela kedjan från odling till användning av bränslet i förbränningsanläggningar. Tekniken för odling av energiskog befinner sig dock ännu i ett tidigt utvecklingsskede, varför ytterligare forskning och demonstrationsverksamhet kommer att krävas innan en kommersiell produktion kan bli möjlig. Sverige deltar sedan är l978 i ett samarbete på energiskogsområdet inom det internationella energiorganet. lEA, bl.a. såsom s.k. operating agent för en samordnad planering av. forskningsprojekt mellan ett antal deltagarländer.

Råvaran kan primärt. i likhet med skogsavfallet. utnyttjas som bränsle i form av flis eller i senare skeden eventuellt som förädlat fast bränsle. F. n. kan dock inga säkra bedömningar göras av årligt energibidrag från energi- skog. DFE framhåller i rapporten Förn) bara energikällor — en samman- ställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 2] och 22) att energi- skog år 1990 kan väntas bli odlad på några .tusen eller möjligen tiotusen hektar.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att nyttjande av energiskog för energiproduktion medför i likhet med förbrän- ning av skogsavfall m.m. större utsläpp av stoft och oförbrända kolväten än vid oljeeldning men i stort-sett inga svavelutsläpp.

Odling av energiskog torde kräva avsevärda arealer om den skall lämna något väsentligt bidrag till landets energiförsörjning. I första hand torde nedlagd jordbruksmark och liknande komma i fråga. Liksom när det gäller utvinning av torv för energiändamål torde dock anspråk komma att riktas också mot landets våtmarker. Detta kan vid en omfattande uppodling medföra förändring av den ursprungliga vattenbalansen i markerna. Dik- ning och vattenreglering som erfordras vid plantering och odling av energi- skog leder till att den ursprungliga naturtypen försvinner. Användning av gödsel kan leda till risker för övergödning av närbelägna sjösystem. Odling

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 193

av energiskog skapar barriärer i landskapet och kan därigenom medföra konflikter med friluftsliv och naturvård.

För egen del anserjag att odlad energiskog på längre sikt kan komma att erbjuda betydande möjligheter att ersätta olja. Hur stort energibidraget kan bli och när det kan förverkligas är dock f. n. mycket osäkert. Med de stora försök som påbörjats redan och som påbörjas under de närmaste åren kommer man att efter några år ha betydligt större förutsättningar att bedöma energiskogens möjligheter. För att skapa ökad klarhet torde därför ytterligare försökserfarenheter erfordras. Det är därför angeläget att fort- sätta med ett brett upplagt forsknings— och utvecklingsarbete samt försöks- verksamhet rörande konsekvenserna av nyttjande av energiskog i stor skala. Förslag till fortsatta forskningsinsatser på detta område kommer i det följande att läggas fram av chefen för industridepartementet (kapitel 15).

7.5.3. Övriga inhemska bränslen

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att jordbruket är en näring som kan producera stora mängder energiråvara; 'l'illVäXten av halm beräknas uppgå till ca 5 milj. ton per är motsvarande ca 2 milj. ton olja. Halmskördens storlek varierar dock mycket mellan olika är. Jordbrukets eget behov av halm beräknas vara av storleksordningen 1 milj. ton per år. I Danmark utnyttjas halm som bränsle i ett värmeverk och ett stort antal pannor för enskilda gårdar och småhus. Inom ramen för energiforskningsprogrammet pågår vissa teknikutvecklingsprojekt och i samband med detta studeras förutsättningar för ett mer allmänt utnyttjan- de av halm som energiråvara i Sverige.

Det finns i dag en rad problem vid utnyttjande av halm som energikälla. Bl. &. erhålls hela kvantiteten under en kort skördcperiod då arbetskraften ijordbruket har full sysselsättning. Dessutom finns ekonomiska och orga- nisatoriska problem samt vissa lagringsproblcm. OED:s skogsenergigrupp uppskattar att den totala tillgängliga kvantiteten halm skulle kunna ge ett energitillskott om högst 1 TWh per år till år 1990 motsvarande 100000 ton olja. Delegationen för energiforskning har bedömt att en total halman- vändning för energiändamål skulle kunna omfatta högst 2.5 'l'Wh år 1990.

För egen del anser jag att det f. n. inte är möjligt att göra en närmare uppskattning på hur stor kvantitet av framför allt halm som är möjlig att använda som energiråvara till år 1990. Osäkerheten gäller framför allt utvecklingen beträffande centraliserade skördesystem. som medger ett effektivare uttag av halm och kostnader för nyttiggörande aV'halmens energiinnehåll. främst kostnaden för hopsamling. transport och lagring. Andra inhemska bränslen såsom olika energigrödor och vass kan på sikt ge bidrag till energiförsörjningen i Sverige. Bl.a. det utredningsarbete som f. n. bedrivs på uppdrag av NE kommer tillsammans med successiv intro- duktion i liten skala att ge säkrare underlag för bedömningen av dessa frågor. l4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 194

Organiskt avfall kan jäsas, varvid man erhåller metangas. De finns i dag

. några anläggningar i drift i Sverige och i bl. a. Förenta Staterna och Kina utnyttjas enklare och billigare tekniker som kan bli ekonomiskt intres- santa. Fortfarande återstår dock ett betydande forsknings- och utveck- lingsarbete inom området innan några säkra bedömningar kan göras beträf- fande bidraget till Sveriges energibalans. På längre sikt skulle sådan gas kunna få viss betydelse regionalt och lokalt. Chefen för industrideparte— mentet kommer i det följande att beröra denna fråga i samband med förslag till forskningsprogrammet. . _

Hushållsavfall m.m, ger endast marginella tillskott i ett nationellt per— spektiv men kan ha större betydelse regionalt och lokalt. Det kan därför finnas anledning att ta vara på dessa energiråvaror.

I Sverige finns ett flertal sopt'örbränningsanläggningar för energiproduk- tion varav de största finns i Lövsta och Högdalen i Stockholm samt Sävenäs i Göteborg.

Förbränningsanläggningarna är kapitalkrävande och ger höga driftkost- nader. Det ställs dessutom stora krav på förbränningsanordningarnas ut- formning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Av energiinnehållet i hushållsavfallet kan av olika skäl endast en del utnyttjas. Av det totala energiinnehållet har i nuvarande avfallsmängder ca 25 % bedömts som potentiellt utnyttjningsbar energimängd motsvarande ca 250000 tonolja.

Energibidraget från sopor, avfall m.m. beräknas f.n. uppgå till ca 3 TWh. Enligt OED planeras den totala användningen till ca 6 TWh år 1990.

De svenska alunskiff'rarna innehåller olika värdefulla beståndsdelar som är sammanbundna av den organiska substansen kerogen. Varierande mängder uran förekommer i skiffrarna. Jag behandlar i detta sammanhang enbart det organiska innehållet i skiffertillgångarna. Frågor om uranutvin- ning kommer jag att redogöra för senare (avsnitt 7.6).

Alunskiffer förekommer i större mängd i främst södra och mellersta Sverige. Skiffertillgångar finns också i landets norra delar där de dock är mindre kartlagda och undersökta.

Det uppskattade innehållet av kerogen i de svenska skiffrarna är mycket stort. Halten kerogen i skiffrarna är dock låg. vanligtvis mellanlO och 20 %. vilket gör utvinningen dyr.

Skifferbrytning kan lokalt påverka landskapsbilden i betydande grad. Vidare kan läckage av metaller m.m. ske om inte tillfredsställande m_cto-. der används för deponering av det avfall som uppstår sedan de värdefulla komponenterna har utvunnits.

Som jag kommer att närmare redogöra för i det följande finns det åtminstone f.n. inte förutsättningar för en lönsam utvinning av uran ur de svenska skiffrarna. Det är vidare osäkert om en utvinning av enbart kero- gen skulle kunna ske till konkurrenskraftiga priser under 1980-talet. Jag är

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 195

därför inte beredd att nu göra någon kvantitativ bedömning av möjligheter- na att utnyttja kerogenet för vår energiförst'ärining under 1980-talet. Jag har därför i energibalanserna för år 1990 inte räknat med något nämnvärt bidrag härifrån. På något längre sikt kan dock det organiska innehållet i Sveriges skiffrar komma att spela en större roll som bränsle. t.ex. genom att förgasning för direktförbränning eller vidareförädling till flytande bränsle sker.

Hänvisningar till S7-5-3

7.5.4. Forskning och utveckling

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete pågår för att uveckla system och teknik som är erforderlig för ett utökat utnyttjande av inhems- ka bränslen. Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att närmare redogöra för utvecklingsinsatserna inom energiforskningspro- grammet. Han kommer därvid att föreslå en kraftig ökning av insatserna inom delprogrammen Skogsbränslen. torv och Energiodling för treårspe- rioden 1981/82— 1983/84 jämfört med den föregående treårsperioden.

En samverkan mellan den tidigare nämnda oljeersättningsfonden och forsknings- och utvecklingsverksamhet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning.

En ökad delfinansiering från industrin av energiforskningsprogrammets riktlinjer vad avser teknik som är nära introduktion är väsentligt för att teknik snabbt skall nå prototyp- och demonstrationsstadiet. [ och med att detta skede uppnås kan stöd ges från oljeersättningsfonden vars syfte är att ge stöd åt teknik som snabbt kan ersätta olja.

Större försök med bl. a. integrerad energiskogsodlingssystem och olika slag av förbränningsteknik förbereds nu. Större försök rörande omvand- ling till flytande bränslen kan också bli aktuella.

För egen del anserjag i likhet med chefen för industridepartetnentet att med hänsyn till biomassans långsiktiga potential sotn energiråvara det är av stor vikt att verksamheten inom de nämnda delprogrammen fortsätter med hög ambitionsnivå. Vi kan härigenom bl. a. snabbt erhålla ett fullständigare underlag rörande osäkra faktorer och då vara i stånd att bedöma biomassans förutsättningar och överblicka vilka åtgärder som kan behövas för att påskynda införandet av inhemska bränslen i det svenska energiförsörjningssystemet.

Den av mig tidigare förordade ökade avändningen av inhemska energi- källor ställer krav på ökade kunskaper av vissa naturresurser. Jag vill efter samråd med chefen för industridepartementet och statsrådet Danell fram- hålla vikten av att det inom energiforskningsprogrammct bl.a. utvecklas teknik och metoder för att klarlägga tillgången på olika inhemska energi- slag.

Forskning och utveckling rörande utnyttjande av de betydande svenska skiffertillgångarna bedrivs främst av det av LKAB och Boliden AB gemen- samt bildade AB Svensk Alunskifferutveckling. som f. n. disponerar sär-

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 196

skilda Iåncmedel för ett treårigt program för processutveckling i Ranstad i Västergötland (jfr prop. 1977/78: 124. NU 1977/78: 3421. Verksamheten innefattar bl.a. utveckling av teknik för förgasning av skifferns kcrogenin- nehåll samt för återställning av landskapet efter skifferbrytning och be- gränsning av övriga miljöeffekter i samband med skifferbrytning. Med hänsyn till den stora roll som skifferns organiska innehåll kan komma att spela som bränsleråvara anserjag det vara värdefullt med forskning och utvecklingsarbete inom området. På sikt är därvid dels teknikutveckling för förgasning. dels forskning och utvecklingsarbete rörande miljt'ifragt'n'na viktig. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att redovisa sina förslag rörande forskningsinsatser i fråga om skiffer.

7.5.5. Sunmtu/tlkmning

Jag har i det föregående redogjort för min syn på användningen av inhemska bränslen fram till år 1990. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna den av mig föreslagna ambitionen att fram till nämnda tidpunkt ersätta 3 milj. ton olja med i huvudsak skogsenergi och torv.

Hänvisningar till S7-5-5

7.6. Uran

Kärnkraftverkens bränsleförsörjning utgörs av flera olika led och pro— cesser. För de i Sverige använda lättvattenreaktorerna är de viktigaste av dessa led utvinning av naturligt uran. anrikning av uranet för att höja halten av isotopen U-235 och tillverkning av bränsleclement. Jag kotnmer nu att behandla dessa frågor samt frågor som rör upparbetning av använt kärnbränsle. Frågor rörande hantering av det använda bränslet och slutförvaring av det använda bränslet eller av radioaktivt avfall återkom— merjag till i det följande (avsnitt 10.3).

7.6.! Riktlinjerjör umnfi'irsörjningwt

Riksdagens belslut angående det svenska kärnenergiprogrammets om- fattning (prop. 1979/80:170. NU 1979/80:70. rskr |979i'80z410) gör att förut- sättningar nu finns för fastare planering av de svenska kärnkraftverkens försörjning med kärnbränsle.

Som en bakgrund till mina överväganden vill jag lämna några allmänna uppgifter om den internationella uran/nurknmlm.

De uppskattade urantillgångarna i världen exklusive statshandelslän- derna framgår av tabell 7.8.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga [

Hänvisningar till S7-6

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 7.5.3

Industridepartementet

197

Tabell 7.8 Uppskattade urantillgångar per kontinent exkl. statshandelsländerna.

Brytningskostnad Brytningskostnad Brytningskostnad Brytningskostnad

upp till 35 80/kg U 5 80-$ 130 kg.-'U

1000 ton Kontinent Tämligen säkra resurser Uppskattade ytterligare resurser upp till $ 110/kg U $ 80-5 130ikg U

Nordamerika 752 224 Afrika 609 167 Australien 290 9 Europa 66 325 Asien 40 6 Sydamerika 97 5

Summa 1850 740

1 145 759 139 124 47 6 49 49 1 33 99 6

1 480 970

Källa: NEA/IAEA "Uranium resources. Production and Demand 1979".

Tillgångarna är lokaliserade till ett fåtal länder. Av tabell 7.9 framgår den beräknade uranproduktionen år 1979.

Tabell 7.9 Uranproduktion år I979 exkl. statshandelsländerna (ton)

Australien 600 Kanada 6 900 Frankrike 2 180 Gabon 1 000 Namibia 3 692 Niger 3 300 Sydafrikanska republiken 5 195 Förenta staterna 14 800 Ovriga 712 Sumtna 38 379

Den enligt OECD:s kärnenergiorgan NEA maximalt uppnåeliga produk— tion år 1.979 låg på cirka 44000 ton.

Den av International Nuclear Fuel Cycle Evaluation (lNFCE) uppskat- tade maximala uranproduktionen fram till år 2010 framgår av tabell 7.10.

Tabell 7.10 Maximalt uppnåelig produktionskapacitet från kända urantillgångar (l000ton1

1980 1990 Australien 0.6 20.0 Kanada 7.2 15.5 Frankrike 3.5 4.4 Namibia 4.1 5.0 Sydafrika 6.5 10.4 USA 19.9 40.8 Niger 4.0 8.5 Ovriga 3.0 6.3 Summa 48.8 110.9 Från fosfatutvinning 1.0 5.0 Sumtna 49,8 . "5,9

2000

U..—

-—'J1-—O-|å-—IJC 'mooaa—wc

l .0 [06.8 8.0 ”4,8

2010

10.7

10.0 40.7 3.5 70.9 12.0 82.9

Källa: lNFCl—l. Rapport från arbetsgrupp I.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 198

Det är viktigt att framhålla att maximalt uppnåelig produktionskapacitet inte är detsamma som planerad eller sannolik produktion. Hur stor den verkliga uranutvinningen blir beror på bla tillständsgivning. utvinningspo- litik och uranprisets utveckling. Tillgängligheten kan således vara väsent- ligt lägre än tillgängen på uran.

Ett antal prognoser över kärnkraftsutbyggnaden i världen har gjorts under senare är. För ni'irvarande 1'1nns cirka 120 GW installerad kärnkraft. sotn väntas öka till 2901300 GW är 1985 när de reaktorer som nu är under byggnad färdigställts.

lNFCE beräknar den installerade effekten i världen exkl. statshandels- ländcrna år 1985 till 245 GW (låg utbyggnadstakt) eller 274 GW (hög utbyggnadstakt). till 373 GW resp. 462 GW år 1990 och till 1300 GW resp. 2150 GW är 2010. _

Prognoser inom OECD:s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) och inom World Energy Conference ligger över lNFCE—läg och i några fall även över lNFCE-hög. Mot bakgrund av de förseningar som har inträffat för tlera stora nationella kärnenergiprogram bedömerjag det som osannolikt att utbyggnadstakten för installerad kärnkraft under 1980—talet kommer att överskrida lNFCE-Iäg.

Behovet av uran beror bl.a. på antalet reaktorer i drift. använd reaktor- typ och huruvida äterföring av vid upparbetning separerat uran eller plu- tonium äger rum.

NEA beräknar i sin årsrapport för år 1979 att uranbehovet i världen utanför statshandelsländerna skall öka från 28 000 ton är 1980 till 60000 ton är 1990 med en kärnkraftsutbyggnad enligt lNFCE-Iäg — under förutsätt— ning att lättvattenreaktorer dominerar och äterföring cj sker. Med en utbyggnad enligt lNFCE-hög skulle uranbehovct komma att öka frän 32000 ton år 1980 till 88000 ton är 1990. Efter år 1990 är prognoserna självfallet osäkra. Med en kärnkraftsutbyggnad enligt [NFCE-läg och en reaktorsammansättning med 10 % bridreaktorer. 80 96 lättvattenreaktorer och 10 % tungvattenreaktorer kommer uranefterfrägan att öka till | 10000 ton är 2000 och 190000 ton är 2025.

Vid enjämförelse mellan prognoser över tillgång och efterfrågan på uran konstateras i lNFCEzs sammanfattande rapport att inga större svårigheter bör föreligga att tillgodose uranbehovet fram till är 2000 under förutsätt- ning att nödvändig utvinning och erforderliga investeringar verkligen kom- mer till stånd.

Enligt den NEA/.lAEA rapport angående urantillgängar som jag tidigare har nämnt beräknas uranproduktionen tillgodose efterfrågan eller ligga över denna under 1980-talet. Situationen bedöms dock kunna komma att ändras omkring är 1990.

Jag ansluter mig till bedömningen att tillgängen pä uran kommer att vara god under 1980-talet. Sävida inte betydande nya produktionsanlå'tggningar tas i drift inom kort kan dock en brist uppkomma mot slutet av detta sekel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 199

Somjag tidigare har framhållit återfinns urantillgångarna i ett fåtal länder. vilket innebär att hela marknadsbilden kan ändras om endast ett eller ett par länder ändrar sin utvinningspolitik eller beslutar sig för att knyta nya villkor till sin uranexport. 'l'illgängligheten på uran kan av politiska och ekonomiska skäl snabbt komma att ändras även om tillgången är god. Dessa faktorer gör att ett alltför stort beroende av import från ett eller ett par länder från t'örsönjningssynpunkt bör undvikas.

Priset på natururan på världsmarknaden var lågt i början av 1970-talet men steg kraftigt omkring år 1975 för att stagnera kring 43 $ per pund uranoxid (vilket motsvarar ungefär 475 kr. per kg uran) under åren 1976— 1979. för att därefter sjunka till omkring 30—35 $ per pund. Långa försörj- ningskontrakt kan ha helt andra priser. Uranmarknadens karaktär med få avslut och få säljare gör det emellertid svårt att ange marknadspriser.

Förutom ca 200 ton uran som har utvunnits i anslutning till verksamhe- ten i Ranstad har allt uran för de svenska kärnkraftverken importerats. För närvarande importeras allt kärnbränsle till svenska kärnkraftverk. Import- värdet vid ett års behov på 1 300 ton och ett uranpris på 450 kr./kg uppgår till ca en halv miljard kronor för natururanet.

För upphandling av uran och tjänster inom kärnbränslecykeln samarbe- tar kärnkraftföretagen i det gemensamt ägda företaget Svensk Kärn- bränsleförsörjning AB (SKBF).

F.n. har svenska kraftföretag kontrakt med uranlevcrantöreri Frankri- ke (uran från Niger och Gabon). Canada och Förenta Staterna. SKBF och kraftföretagen räknar med att förutom i dessa länder nya inköpskontrakt kan tecknas i Australien.

Förutom tidigare nämnda länder är Sydafrikanska republiken och Nami- bia stora exportörer av uran. Inom Förenta Nationerna har det vid ett flertal tillfällen framhållits att köp av uran från Namibia är en plundring av landets naturtillgångar eftersom landet i strid med olika FN-resolutioner ockuperas av Sydafrikanska republiken.

1 en resolution som med svenskt stöd har antagits av FN:s generalför- samling uppmanas FN:s medlemsländer att avstå från inköp från Sydafri- kanska republiken av bl.a. uran. 1 olika sammanhang har framhållits det olämpliga i att med nuvarande politiska förhållanden i Sydafrikanska re- publiken öka handelsutbytet med detta land. Jag vill erinra om det förbud mot svenska investeringar som är i kraft. Även om något förbud enligt lag inte finns måste det anses oacceptabelt om svenska kraftföretag skulle köpa uran från Sydafrikanska republiken eller Namibia. så länge det är ockuperat av Sydafrikanska republiken.

Jag övergår nu till att redovisa behovet av uran med det av riksdagen fastlagda kärnkraftsprogrammet. vilket omfattar tolv aggregat att använ- das under sin livslängd. Denna uppskattas till ca 25 år. Den sista reaktorn skall tas ur drift senast år 2010.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 200

Tabell 7.11 Behov av naturligt uran per år. kommersiell drift

Aggregul Ton uran per år Kommersiell start Oskarshamn 1 65- 1972 Oskarshamn 2 85 1975 Ringhals 1 110 1976 Ringhals 2 100 1975 Barsebäck I 94 1975 Barsebäck 2 94 1977 Forsmark 1 125 1.980 Forsmark 2 125 1981 Ringhals 3 125 1981 Ringhals 4 125 1982 Forsmark 3 145 1985 Oskarshamn 3 145 1986 Summa 1 338

Med hänsyn tagen till uppskattade driftperioder och bränsle till första härd vid idrifttagning beräknar jag behovet av uran till ca 12000 ton under 1980-talet. ca 13000 ton under 1990-talet och ca 8000 ton år 2000—2010. Behovet av uran mellan år 1980 och år 2010 uppskattas således till sam- manlagt ca 33000 ton.

Behovet av uran kan variera med många olika faktorer. Det kan exem- pelvis öka om isotopanrikningsanläggningarna drivs med-högre halt uran— 235 i utarmat uran. om antalet drifttimmar per år blir högre än beräknat eller om 18-månaders driftperiod används för aggregaten. [ det senare fallet ökar antalet drifttimmar per är samtidigt som det reaktorfysikaliskt möjliga utnyttjandet av uranet försämras. F.n. tillämpas i huvudsak 12- månadcrs driftperiod.

] tidigare nämnt uranbehov ingår ett extra behov av 500 ton uran för att bygga upp ett reservlager av anrikat uran. 1975 års oljelagringskommitté (H 1975:03) föreslog att ett beredskapslager för främst fredskriser av ett års behov av ersättningsbränsle för varje reaktor skulle byggas upp. Frå- gan om beredskapslagring av kärnbränsle studeras av 1980 ars oljelagrings- kommitté (H 1980:01).

De svenska kraftföretagen och SKBF har kontrakterat samt redan fått ca 4300 ton uran levererat för perioden 1980—1985.

Det icke intäkta behovet av uran under perioden 1980—2010 uppskattas således till drygt 28000 ton.

Den praspekteringsinsuis [ fråga om uran som i någon form har finansi- erats av staten angavs år 1978 till ca 80 milj. kr. i löpande penningvärde. Därav har Sveriges geologiska undersökning (SGU) under de tio senaste åren stått för prospektering uppgående till ca 70 milj. kr. SGU:s av stats— medel finansierade verksamhet för uranprospektering uppgick tll ca 12 milj. kr. budgetåret 1978/79 och 13.4 milj. kr. 1979/80. 1980/81 beräknas ca 14.5 milj. kr. förbrukas. För budgetåret 1981/82 har regeringen föreslagit att 5.8 milj. kr. skall anslås till verksamheten.

SGU:s uranprospekteringsanslag har i huvudsak använts till två pro- gram:

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 201

1 Utvärdering av kända uranuppslag i huvudsak i Norrbotten och norra Västerbotten.

2 Regionala undersökningar av det naturliga radioaktiva fältet genom mätning av radioaktiv markstrålning vid flygmätning över större områden. SKBF träffade år 1976 ett femårsavtal med SGU avseende prospekte— ring i Södra Norrland. Ärsinsatserna rör sig om 10 milj. kr. i 1976 års penningvärde. . Efter samråd med chefen för industridepartementet anserjag att det bör ankomma på konsumenterna av uran. dvs. kraftföretagen och SKBF. att finansiera den uranprospektering som de fmner vara erforderlig. Innan uran kan användas som bränsle i'de i Sverige använda lättvatten- reaktorerna måste det bl.a. konverteras och anrikas. Dessa processer kan inte ske i landet utan måste kontrakteras utomlands. Kraftföretagen för- utser inga svårigheter att kontraktera erforderliga konverteringstjänster. Behovet av anrikningstjänster är idag i huvudsak intäckt. Överskott av anrikningstjänster i världen väntas föreligga under överskådlig tid fram- över.

Kraftföretagcn har s.k. behovskontrakt med Förenta staternas energi- departement för anrikning för reaktorblocken Oskarshamn 1 och 2. Ring- hals 1 och 2 samt Barsebäck 1 och 2. SKBF är svensk kontraktspart för s. k. kvantitetskontrakt — innebärande fasta åtaganden under en tioårspe- riod — för blocken Ringhals 3 och 4. Forsmark 1. 2 och 3. Under 1979 erhölls en större grad av flexibilitet i dessa kontrakt.

Med Techsnabexport i Sovjetunionen har SKBF kontrakt om dels 300 ton anrikningsarbete 1980. 300 ton 1982— 1983 och det årliga behovet för ett aggregat under perioden 1981—2000.

1 Europa finns förutom i Sovjetunionen leverantörer av anrikningsarbete i Frankrike (Eurodif). Nederländerna (Urenco) och Storbritannien (.Urenco). Tillverkning av bränsleelement sker i bl.a. ASEA-ATOM:s fabrik i Västerås. Någon kapacitetsbrist förutses inte inom detta område. Jag anser det betydelsefullt att inköp av uran sprids på olika källor så att en trygg försörjning kan upprätthållas även om uranexporten skulle upphö- ra från något av de större producentländerna. Uranförekomster finns i Sverige dels i skiffer bl. a. i Skaraborgs. Jämt- lands och Örebro län dels i form av mineraliseringari Norrbottens. Väster- bottens. Jämtlands. Gävleborgs och Västernorrlands län. Uranhalten i skiffer är störst i området kring Ranstad i Västergötland (ca 300 g uran per ton skiffer.). Sammanlagt cirka 300000 ton uran skulle teoretiskt kunna brytas inom detta område. LKAB ansökte år 1977 om tillstånd enligt 136 a & byggnadslagen för brytning och bearbetning av 1 milj. ton skiffer per år. vilket skulle ge cirka 200 ton uran per årjämte vissa mängder molybden. vanadin och kalinärsalter. Regeringen lämnade ijanu— ari 1978 ansökan utan bifall sedan Skövde och Falköpings kommuner

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 202

beslutat att ej tillstyrka ansökan. Kommuns beslut är bindande för rege- ringen vid prövning enligt 136 a & byggnadslagen.

Den 1 juli 1978 inleddes ett treårigt forskningsprogram i-Ranstad med statligt finansieringsstöd om sammanlagt 128 miljoner kr. iform av huvud- sakligen villkorliga lån. Verksamheten bedrivs genom Ranstads Skifferak- tiebolag (RSA) som ägs till 60% av AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) (ägs i sin tur till 50 % av Boliden AB och till 50 % av LKAB) till 20 % av LKAB och till 20% av Studsvik Energiteknik AB. RSA och ASA har efter förhandlingar med kärnkral'tföretagen konstaterat att ekonomiska ' förutsättningar för en kommersiell uranutvinning i Ranstad inte föreligger och RSA har därför beslutat att upprätta en plan för avveckling av projekt- arbete och beredskapshållning i Ranstad. Verksamheten skall i huvudsak vara avslutad per den 31 december 1981. Utvinning av urani Ranstadsom- rådet är således inte aktuellt.

Av uranmineraliseringarna i norra Sverige övertogs den hittills bästa fyndigheten. Pleutajokk i Arjeplogs kommun. av LKAB år 1976. Under- sökningarna i Pleutajokk har bl.a. inkluderat ca 43000 borrmeter och avtäckning av en yta av 7000 mz.

LKAB har hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna uran i Pleuta- jokk-området. Regeringen har beslutat pröva ansökan enligt 136 a & bygg- nadslagen. Remissbehandling pågår f.n. Efter avslutad remissbehandling kommer regeringen att ta ställning till ansökan.

7.6.2 Upparbeming

Motivet för upparbetning är att utnyttja energiinnehållet i det uran och plutonium som ingår i det använda bränslet samt erhålla avfall som inne- håller mindre mängder av ämnen som är radioaktiva under lång tid.

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) har ett upparbetningsavtal med British Nuclear Fucls Ltd (BNFL) i Storbritannien om upparbetning av sammanlagt 140 ton använt kärnbränsle.

SKBF har under perioden 1977—1980 slutit tre kontrakt med det statliga franska företaget COGEMA om upparbetning av nominellt totalt 722 ton använt kärnbränsle.

1 Frankrike och Storbritannien pågår projektering av nya upparbetnings- anläggningar för använt bränsle från lättvattenreaktorer. Nu planerad ka- pacitet torde vara kontrakterad. Jag återkommer i det följande (avsnitt 10.3) till frågor rörande hantering av använt bränsle och slutförvaring av radioaktivt avfall. Tillräckligt mate- rial både nationellt och internationellt föreligger enligt min mening ännu inte för att det skall vara möjligt att ta ställning till huruvida hantering och slutförvaring av allt svenskt radioaktivt avfall bör inkludera upparbetning eller inte.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 203

7.6.3 Internationellt samarbete och kontroll av klyvbart malaria!

Ett omfattande internationellt samarbete äger rum inom kärnenergiom- rådet. Mycket av detta samarbete ägnas åtgärder i syfte att förhindra att klyvbart material avleds och används för framställning av kärnvapen.

INFCE som genomfördes under åren 1977—1980 med deltagande av experter från 59 länder och sex internationella organisationer hade till uppgift att utvärdera åtgärder för att minimera risken för spridning av kärnvapen utan att kärnenergiutveekling för fredliga ändamål äventyras. Utredningen utarbetade ett omfattande rapportmaterial som utgör grund för fortsatt mellanstatligt arbete i dessa frågor.

Det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) har till uppgift bl.a. att kontrollera att avledning av klyvbart material inte äger rum. IAEAzs styrelse tillsatte ijuni 1980 en särskild kommitté. i vilken Sverige deltar. med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder för att öka leverans- tryggheten på kärnkraftsområdet samtidigt som krav på icke-spridnings- garantier uppfylls. Kommittén hade sitt konstituerande sammanträde i september 1980. Arbetet väntas bedrivas under minst ett par års tid.

lnom IAEAzs ram arbetar en internationell expertgrupp på att utarbeta förslag till organisation och överenskommelse för internationell förvaring av plutonium.

En annan arbetsgrupp inom IAEA har tillsatts för att utreda förutsätt- ningarna för internationell förvaring av använt kärnbränsle.

Avsikten med nyss nämnda arbete inom IAEA och arbetet inom lNFCE har varit att finna internationellt omfattande lösningar för ökade ickesprid— ningsgarantier. vilka dels tillgodoser krav i leverantörsländer som Förenta Staterna. Canada och Australien. dels kan accepteras av konsumentlän— derna. I de senare har man i vissa fall upplevt bilateralt ställda krav som administrativt betungande och som försvårande för en långsiktig planering av kärnbränsletillförseln.

15 länder med egen verksamhet på kärnenergiområdet. däribland Sveri- ge. enades är 1975 om riktlinjer för export av kärnteknisk utrustning och- klyvbart material. de s.k. London-riktlinjerna. Den svenska regeringen beslöt i mars 1976 att tillämpa dessa riktlinjer vid eventuell export av klyvbart material eller utrustning för utvinning av kärnenergi.

Sverige har sedan lång tid tillbaka ett starkt engagemang för icke-sprid- ningsfrågorna. Ett intensivt arbete har bedrivits frän svensk sida för att få till stånd fungerande och effektiva kontrollåtgärder så att tillräckliga garan- tier erhålls för att någon avledning av klyvbart material inte äger rum. Grunden för detta arbete är 1970 års icke-spridningsfördrag och [AEA:s kontroll. Målsättningen är att en världsomfattande anslutning till fördraget skall ske. Tyvärr står fortfarande flera viktiga länder utanför detta.

1 augusti—september 1980 ägde ieke-sprit'lningsfördragets andra gransk- ningskonfercns rum i Geneve. De deltagande länderna kunde inte enas om en slutdeklaration till följd av motsättningar vad gäller stormakternas

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 204

åtaganden pä nedrustningsområdet. Därigenom omintetgjordes möjlighe- ten för konferensen att formellt anta vissa kompromisslösningar som låg inom räckhåll på kärnenergi- och ickespridningsområdet.

Från svensk sida har vi självfallet accepterat och också arbetat för internationellt uppställda krav på kontroll av kärnenergiverksamhet från icke-spridningssynpunkt. Däremot anserjag att det kan försvåra en ratio- nell hantering och långsiktig planering av verksamheten med avgöranden av utförselfrågor m.m. fall för fall i andra länder. Vi bör därför sträva efter internationella lösningar och i våra bilaterala avtal eftersträva godkännan- de av hantering och utförsel inom ramen för vårt kärnenergiprogram.

Med den australiska regeringen har förhandlingar nyligen slutförts om ett kontrollavtal som innehåller ett principgodkännande från australisk sida av bränslchanteringen inom ramen för det svenska kärnenergipro- grammet. Med den canadensiska regeringen finns ett kontrollavtal från år 1977.

Med Förenta Staterna finns ett avtal från år 1966. På amerikanskt initiativ har överläggningar inletts om ett nytt avtal. Grunden för den amerikanska icke-spridningspolitiken lades fast i den i mars 1978 antagna Nuclear Non-Proliferation Act. I denna uppdrogs åt administrationen att omförhandla alla samarbets- och kontrollavtal med andra länder samtidigt som nya villkor uppställdes.

Från framför allt amerikansk sida har rests krav på bilateralt godkännan- de fall för fall vid upparbetning. utförsel etc. av bränsle anrikat i Förenta Staterna-eller framställt av i Förenta Staterna utvunnet uran. Handlägg- ningen av ansökningar om tillstånd för utförsel har som regel tagit mycket lång tid.

Målsättningen för förhandlingar med andra regeringar inom detta omrä- de är att lösningar erhålls som medger långsiktig planering av frågor rörande tillförsel av kärnbränsle och tjänster inom kärnbränslecykeln.

Sverige är f. n. representerat i IAEAzs styrelse vilket ger oss förstärkta möjligheter att arbeta för bl. a. en ökad internationell kontroll och skapan— det av ett effektivt system för internationell förvaring av plutonium.

7.7 Alternativa drivmedel

Det svenska transportsystemet är — frånsett den spårbundna trafiken — i allt väsentligt beroende av importerad råolja eller importerade oljepro- dukter. (.)ljan svarar för 97 (370 av energianvändningen inom transportsek— torn. Såväl bensin- som dieselbränslen är s. k. lätta petroleumfraktioncr. dvs. de framställs ur räoljornas mest lättflyktiga del. Ca 65 % av den bensin och ca 55 % av den dieselolja som används i Sverige raffineras här. Ca 40 '? av drivmedlen importeras således f.n. i form av färdiga produkter. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att vidta åtgärder för att förbättra försörjningstryggheten inom drivmedelsektorn. Jag kommer i det följande

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 205

att lämna förslag till sådana åtgärder. Som en bakgrund till mina förslag lämnarjag inledningsvis en kort redogörelse för åtgärder som har vidtagits i några andra länder.

Intresset för s.k. alternativa drivmedel. främst syntetisk bensin och motoralkoholer. har under senare år ökat i många länder.

I ett land har man beslutat sig för en generell introduktion av motoralko- holbränslen. nämligen i Brasilien, som genom bl.a. sin sockerrörsodling har speciella förutsättningar i detta avseende. Sedan mycket länge har man i detta land blandat in etanol i bensin till ca 5%. närmast som ett stöd för den inhemska sockerindustrin. [ de flesta områden i Brasilien innehåller bensinen nu ca 20% etanol. Etanolen svarade år 1979 för ca 14% av drivmedlen i s.k. ottomotorer. dvs. vanliga förbränningsmotorer i person- bilar.

Nyligen har den brasilianska regeringen träffat överenskommelse med den inhemska bilindustrin. varvid regeringen garanterar att s. k. renetanol- bränsle. dvs. bränsle bestående av [00% etanol. finns tillgängligt och distribueras i landet mot att bilindustrin åtar sig att tillverka fordon som är konstruerade för detta bränsle. Enligt överenskommelsen skall bilindustrin producera ca 900000 sådana fordon under åren 1980—82.

[ Förenta staterna har den stora efterfrågan på bensinjämfört med andra produkter gjort att man framför allt har satsat på att utveckla raffinade- rierna. så att en större andel av råoljan kan omvandlas till bensin. Detta har skett genom investeringar i bl.a. s. k. kraekningsanläggningar. som ökar utbytet av lätta fraktioner. Raffinaderierna i detta land producerar ca 45 % bensin ur en given mängd råolja. medan de svenska raffinaderierna produ- cerar knappt 20 %- bensin.

Sedan några år används i Förenta staterna s. k. gasohol. dvs. bensin med en inblandning av ca 10% etanol framställd genom jäsning av jordbruks- produkter. Ett omfattande arbete pågår också för att framställa flytande ' drivmedel ur kol. Den amerikanska kongressen har nyligen antagit ett program för att utveckla och införa alternativa drivmedel. Huvuddelen av insatserna gäller utvinning av drivmedel ur kol och oljeskiffer.

1 Nya Zeeland har man beslutat att uppföra en anläggning för framställ- ning av ca 700000 m3 syntetisk bensin per år ur inhemsk naturgas. Anlägg- ningen planeras bli tagen i drift vid mitten av 1980-talet. Man kommer därigenom att snabbt kunna ersätta stora mängder importerad bensin. l Sydafrikanska republiken har man på grund av den oljebojkott. som landet omfattas av. sedan länge utvecklat metoder för produktion av syntetisk bensin. En anläggning för tillverkning av 250000 ton syntetisk bensin och dieselolja per år ur kol är sedan länge i drift. En andra anlägg- ning har nyligen tagits i drift. 1 Europa har Förbmtd.vrepubliken Tysk/und kommit längst i utvecklings- arbete av och försök med alternativa drivmedel. Ett flertal anläggningar för förgasning och förvätskning av kol uppförs eller planeras f.n. Ett omfat-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 206

tande försök med distribution och användning av metanol och metanol- blandad bensin bedrivs under perioden 1979—82. I försöket. som beräknas kosta ca 200 milj. DM. deltar ca 1 200 fordon. varav 100 fordon skall drivas med ett bränsle helt bestående av metanol. s.k. M100-bränsle. Avsikten är att detta försök år 1982 skall ge underlag för fortsatt verksamhet rörande eventuell introdukton av alternativa drivmedel.

Jag övergår nu till att behandla utvecklingen i Sverige. Motoralkoholer. huvudsakligen etanol. användes under bl.a. 1940-talet som drivmedel i Sverige. Också den verksamhet som under senare år har bedrivits inom området alternativa drivmedel har i stor utsträckning varit inriktad på motoralkoholer. Arbetet har i huvudsak haft karaktären av forskning och utveckling. främst rörande teknik för användning av motoralkoholer i traditionella motortyper och teknik för inhemsk produktion av motoralkol- holer. Finansiering av verksamheten har huvudsakligen skett via det stat- liga energiforskningsprogrammet. Ca 60 milj. kr. har hittills anslagits inom ramen för detta program.

Under de senaste åren har också bedrivits arbete av utredningskaraktär rörande alternativa drivmedel. Arbetsgruppen för blyfri bensin har i betän- kandet (Ds Jo 1979: 11) Bensin utan bly behandlat möjligheterna att ersätta bly i bensin med bl. a. motoralkoholer. Bilavgaskommittén (Jo 1977: 8) har genom tilläggsdirektiv ("Dir. 1979: 29) fått i uppdrag att föreslå de åtgärder som behövs för att en övergång till blyfritt bränsle skall kunna genomföras. Oljeersättningsdelegationen (I 1979: 01) (OED), har utarbetat ett förslag till strategi för införande av alternativa drivmedel. Etanolutredningen (Jo 1979: 05) har studerat förutsättningarna för tillverkning av etanol ur främst sockerbetor och andrajordbruksprodukter.

Riksdagen har nyligen uttalat (NU 1979/80: 35. rskr 1979/80: 234) att det är nödvändigt att det arbete som f. n. bedrivs inom området kan leda fram till att alternativa drivmedel med det snaraste införs i Sverige. Ett program härför bör enligt uttalandet utan dröjsmål upprättas i anslutning till de utredningar och den övriga verksamhet som pågår inom området.

Riksdagen har nyligen även uttalat (JoU 1980/81: 14. rskr 1980/81: 137) att snara och verkningsfulla åtgärder bör vidtas mot bilavgasernas hälso- och miljöeffekter. Därvid framhålls att det är angeläget att åtgärderna för att minska bilavgasernas miljöstörningar genomförs samtidigt med införan- de av alternativa drivmedel och att övergång till oblyad bensin sker senast i detta sammanhang. Riksdagen framhöll att den tidplan som arbetsgruppen för blyfri bensin har angivit bör vara utgångspunkt för regeringens bedöm— ning härvidlag. .

OED:s förslag till introduktionsplan återfinns i rapporten (Ds I 1980: 19) Introduktion av alternativa drivmedel. En sammanfattning av rapporten jämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 1.8.

Enligt OED kan på lång sikt flera olika möjligheter att ersätta olja komma fram. Dessa nya möjligheter kan bestå av såväl andra drivmedel

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 207

som nya typer av motorer. Mycket stora utvecklingsinsatser görs inom båda dessa områden i de stora industriländerna. Det är enligt delegationen inte möjligt att f.n. göra några säkra förutsägelser om vilket alternativt drivmedel som på sikt kan komma att bli internationellt dominerande.

OED anser emellertid att målmedvetna och samordnade insatser trots denna osäkerhet bör vidtas med inriktningen att oljeberoendet inom trans- portsektorn skall kunna minskas redan under 1980-talet. Det mest realis-' tiska alternativet i detta perspektiv bedöms vara metanol. Metanol har också fördelen att ha en långsiktligt mycket stor utvecklingspotential i form av 100-procentigt metanolbränsle samtidigt som betingelser för pro- duktion baserad på inhemska råvaror kan finnas i ett längre perspektiv.

OED anser mot denna bakgrund att statsmakterna snarast bör ta ställ- ning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. Detta ställningstagan- de bör enligt OED:s mening innebära principiellt val av metanol som huvudlinje. beslut om och genomförande av ytterligare detaljutredningar samt försök och förberedande introduktionsätgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföljande. modifiering eller avbrytande av metanolinförandet kan fattas. Metanolcn föreslås bli kompletterad med etanol allt efter tillgång.

Delegationen framhåller dock att det f.n. inte finns förutsättningar för att göra en säker ekonomisk kalkyl av effekterna av en metanolintroduk- tion. Därför föreslås fortsatt utvecklingsarbete och också konkreta åtgär- der med inriktning på en introduktion för att ge underlag för en närmare precisering av kostnaderna.

I rapporten redovisas förslag till en etappvis plan för introduktion av metanol. För att skapa en metanolmarknad och bygga upp ökad svensk kunskap om inköp och praktisk hantering av metanol bör, enligt förslaget. inledningsvis inriktningen vara att en inblandning av 15% metanol i bensin skall ske. Därvid erhålls ett s.k. M15-bränsle. OED framhåller att denna inblandning knappast är motiverad i sig själv utan måste ses i perspektivet av ett mer omfattande metanolutnyttjandc på längre sikt. Knappt 200000 m3 bensin per år bedöms kunna ersättas ungefär är 1990 genom en sådan inblandning.

Etapp 1 av introduktionsplancn föreslås omfatta distributionsförsök. förhandlingar om metanolimport. utredningar om kostnaderna för anpass- ning av raffinaderi-. lagrings- och distributionssystemen liksom för anpass- ning av fordonen. ytterligare miljöundersökningar. utarbetande av bränsle- specifikationer. fordonsföreskrifter och styrmedel samt förhandlingar om frivilliga överenskommelser rörande anpassning till M 15-bränsle av distri- butionssystem och fordon. Etapp [ föreslås vidare innehålla arbete inriktat på framtida drift med M100-bränsle. bl.a. intensifierat utvecklingsarbete av motorer för drift med detta bränsle. fortsatt projektarbete rörande meta- nolproduktion baserad på förgasning av kol och restoljor samt arbete för en demonstrationsanläggning m.m. för förgasning av torv och ved. ]

Prop. 1980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 208

etappen föreslås också ingå utvärdering av etanolens ekonomiska möjlig— heter och därefter eventuellt byggandc av först'tksanläggningt'tr för etanolframställning.

Etapp 2. som av OED föreslås starta år l982. innebär att ytterligare bindningar för införande av bensin med IS ':71- metanol görs. ] etappen ingår beslut om bränslespecilikation för blandbränslet och om fordonsföre- skrifter och styrmedel. Beslut om etapp 2 innebär att mer omfattande investeringar för anpassning till ett blandbränsle måste ske. bl.a. i raffina— deri-. lagrings- och distributionssystemen.

Remissinstanserna understryker i allmänhet att åtgärder mäste vidtas för att skapa en tryggare drivmedelsförsönining på sikt och för att förbättra beredskapen inom området. Många anser att oljeersättning inom denna sektor är mycket angelägen medan några remissinstanser är av uppfatt— ningen att oljeersättning inom transportsektorn ej får kosta mer än olje- ersättning inom andra sektorer.

De flesta remissinstanser delar OED:s uppfattning att metanol är det alternativa drivmedel som nu bör väljas. Bl.a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges Kemiska lndtlstrikontor framhåller dock att etanolen har vissa viktiga fördelar. Bl.a. nämnden för energiprodttktionsforskning an- ser det angeläget att betydande arbete även fortsättningsvis ägnas andra alternativ. t. ex. syntetisk bensin.

Huvuddragen i OED:s förslag till introduktionsplan tillstyrks av många remissinstanser-. Betydande tveksamhet redovisas dock när det gäller bin- dande beslut om introduktion. Bl. a. statens industriverk. Svenska Petro- leuminstitutet och de motororganisationer som har yttrat sig avstyrker att ett oåterkalleligt introduktionsbeslut fattas nu. Många remissinstanser an- ser det nödvändigt med en mer långtgående samordning än vad OED har föreslagit med utvecklingen av utnyttjande av alternativa drivmedel i andra ettropeiska länder. En mer markerad satsning på utveckling av MIOO- motorer förordas av bl.a. styrelsen för teknisk utveckling och statens naturvårdsverk.

Den första etappen av OED:s" förslag till introduktionsplan har till viss del redan inletts. Bl.a. har. enligt vad jag har erfarit. förhandlingar om framtida leveranser av metanol bedrivits mellan svenska och norska före- tag. Förhandlingarna har syftat till att säkra långsiktiga leveranskontrakt för metanol. framställd ur naturgas från norska delen av Nordsjön. Under hösten 1980 startades vidare ett omfattande försök med distribution. han— tering och använding av ett MlS-bränsle. Omkring l0()0 fordon och l7 bensinstationer deltar i försöket som skall pågå under tre år.

OED genomför f.n. en utredning om kostnaderna för anpassning av distributionssystemet till ett bränsle innehållande motoralkoholer. Enligt vadjag har erfarit föreligger en preliminär beräkning av kostnaderna för att utforma distributionssystemet så att ett Ml5-bränsle kan användas. lnves— teringskostnaden härför beräknas bli ca 750 milj. kr. varav större delen faller på bensinstationerna.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 209

Etanolutredningcn hari betänkandet (Ds Jo l980: 7) Etanol urjordbruks- produkter redovisat de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för produktion av etanol ur sockerbetor och andra produkter. En sammanfatt- ning av rapportenjämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 2. l [.

Utredningen bedömer det vara möjligt att producera ca 400000 m] etanol per år ur sockerbetor och spannmål vid slutet av 1980-talet utan att livsmedelsproduktionen påverkas. Produktionskostnaden beräknas till 2: 20—2: 50 kr. per liter under förutsättning att priset på råvaran sätts så att jordbruksprisregleringen inte påverkas. Etanol skttlle därmed räknat per energienhct kosta ca 40% mer än importerad metanol gjord på naturgas. Utredningen konstaterar att ekonomiska förutsättningar f.n. saknas för användning av etanol som drivmedel i större skala. Utredningen framhåller dock att prisrelationerna på sikt kan komma att förändras till etanolens fördel. Etanolen bedöms ha betydande potentiella möjligheter som drivme- del och kemiråvara. Utredningen anser det därför vara angeläget med en utökning av etanolproduktionen i landet. Vidare framhålls att möjligheter- na att exportera teknik inom området bör tas till vara. Utredningen betonar också att ny teknik bör provas i prototyp- och demonstrationsanläggning- ar.

Kapitalbehovet för uppförande av prodtrktionsanläggningar för att nå den produktionsnivå som bedöms vara möjlig. dvs. ca 400000 mI etanol per år. uppskattas till ca l miljard kr. Utredningen framhåller att storleken av den framtida produktionen bör bli beroende av erfarenheterna från den inledande produktionen.

Många remissinstanser är positiva till utredningens förslag att etanolpro- duktionen bör utökas. De flesta remissinstanser delar därvid utredningens förslag att erfarenheter från de inledande försöken bör avvaktas innan ställning tas till produktionens omfattning. Några remissinstanser. bl.a. statens industriverk. anser att man av kostnadsskäl inte bör bygga anlägg- ningar för etanolproduktion.

För egen del vill jag anföra följande beträffande introduktionen av alter- nativa drivmedel. Det nästan totala beroendet av olja inom transportsek- torn skapar en otrygg försörjningssituation f. n. Det krävs därför att åtgär- der vidtas föratt skapa en tryggare drivmedelsförst'iqining.

Först vill jag därvid nämna den möjlighet som ligger i en utveckling av de svenska raffinaderierna så att andelen bensin som framställs ur en viss mängd råolja ökar. Jag har tidigare berört denna fråga. Somjag tidigare har nämnt har investeringar gjorts i raffinaderierna i exempelvis Förenta sta- terna så att bensintttbytet ur en viss mängd råolja där är i genomsnitt nära tre gånger så stort som vid raffinering i Sverige. En anledning härtill är att den amerikanska marknaden i förhållande till den svenska har efterfrågat de lättare oljeprodukterna. dvs. bensin och dieselolja. i betydligt större utsträckning än de tyngre produkterna. En liknande utveckling har börjat i Västeuropa. där utbyggnad av flera raffinaderier med bl. a. krackningsan— IS Riksdagen 1980/8]. I sum/. Nr 9!)

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 2l0

läggningar f. n. sker. Utvecklingen av den svenska energianvändningen gör att en allt större andel lätta produkter kommer att efterfrågas även här. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 7. l ) finns det av detta skäl anledning att överväga vilka åtgärder som erfordras för att trygga försörjningen av drivmedel till den svenska marknaden.

Möjligheterna att införa s. k. alternativa drivmedel. dvs. andra drivme- del än bensin och dieselolja utvunna ur råolja. är begränsade på kort och medellång sikt. Bl. a. distributionssystemets utformning i Sverige och bi- larnas livslängd gör att en omställning till ett nytt drivmedel kräver avse— värd tid. Det förhållande att den svenska-bilmarknaden är en liten del av den internationella bilmarknaden har också betydelse härvidlag. Av dessa skäl kan inte någon mer betydande oljeersättning uppnås inom denna sektor till år 1990.

Strävan att utveckla och införa alternativa drivmedel är emellertid inte främst betingad av den oljeersättning som kan uppnås under en tioårsperi- od. Motivet är i stället dels att den långa omställningstiden för att introdu- cera alternativa drivmedel gör att utvecklingen måste inledas tidigt. dels att en introduktion av sådana drivmedel kan medverka till att höja försörj- ningsberedskapen inom drivmedelsområdet. En förutsättning för det sist- nämnda är dock att introduktionen sker på ett sådant sätt att denna aspekt beaktas. Ett annat motiv är att förbättringar från miljösynpunkt kan erhål- las. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till en introduktions- plan för alternativa drivmedel som är utformad med utgångspunkt i dessa motiv. Jag har samrått med chefen för jordbruksdepartementet när det gäller miljöfrågor och frågor om framställning av etanol samt med cheferna för handels- och industridepartementen beträffande beredskaps- resp. forsknings- och utvecklingsaspekterna på introduktionsplanen.

Vid utformningen av förslaget till intr'oduktionsplan har jag beaktat att det pågår en omfattande utveckling av alternativa drivmedel i världen och att det f.n. inte kan avgöras vad denna utveckling kommer att resultera i. En plan för introduktion av alternativa drivmedel måste därför i nuvarande skede utformas så att inte alltför långtgående bindningar till en enda utvecklingslinje görs.

Den plan som jag ämnar föreslå skiljer sig något från OED:s förslag genom att större vikt läggs vid utveckling och användning av motorer för drift med ett bränsle bestående av enbart motoralkoholer.

I likhet med OED och flertalet remissinstanser anserjag att det alterna- tiva drivmedel som f.n. kan bedömas vara lämpligast för introduktion i Sverige är metanol. Jag har då beaktat förutsättningarna för att tämligen snabbt införa ett nytt drivmedel. de beräkningar som har gjorts av kostna- derna för metanol i förhållande till andra alternativa drivmedel. möjlighe- terna att erhålla en trygg försörjning under l980- och 1990-talen och möjlig— heterna att på lång sikt tillverka metanol ur inhemska råvaror.

OED konstaterar i sin rapport att etanol är dyrare än metanol gjord på

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet le

naturgas och att en utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter bör göras. En sådan utvärdering har gjorts av etanolutredningen som bekräftar dessa prisrelationer mellan etanol och metanol. Utredningen påpekar dock att vissa faktorer kan motivera ett högre pris på etanol. t. ex. det förhållan- de att inhemska råvaror används. Utredningen framhåller också att det är nödvändigt att tillämpa och pröva ny teknik för etanoltillverkning i s. k. prototyp- och demonstrationsanläggningar.

Jag delar uppfattningen att de höga kostnader som tycks vara förenade med framställning av etanol gör att någon omfattande användning inte kan komma till stånd f. n. Emellertid kan etanol tidigare än metanol tillverkas av förnybara råvaror. Vidare kan prisrelationerna mellan etanol och me- tanol liksom mellan motoralkoholer och oljeprodukter förändras framöver så att bättre förutsättningar att utnyttja etanol erhålls. Det är därför angelä- get att ett fortsatt utvecklingsarbete bedrivs inom detta område.

Mina förslag i det följande kommer att behandla introduktion av främst metanol. Förslagen är dock av sådan karaktär att de i stor utsträckning kan gälla också etanol. Det är enligt min uppfattning angeläget att även etano- len beaktas i det kommande arbetet. så att det finns möjlighet att utnyttja etanol som drivmedel om de ekonomiska förutsättningarna skttlle komma att finnas.

Det långsiktiga målet är enligt OED att ett drivmedel bestående av l00% metanol. skall utnyttjas. Delegationen föreslår därför dels att motorer för användning av detta drivmedel skall utvecklas. dels att en inblandning av metanol i bensin skall göras. bl.a. för att erfarenhet av metanolanvändning skall erhållas.

Några remissinstanser. bl.a. delegationen för energiforskning och sta- tens naturvårdsverk. framhåller dock att det finns skäl som talar för ett forcerat införande av MlOO-bränsle i begränsade s. k. fordonsflottor som ett alternativ till strategin byggd på blandbränsle följt av MIOO. Jag delar denna uppfattning.

Genom att intensifiera utvecklingen av motorer för i'lflOO-drift och ut- nyttja dem i geografiskt och på annat sätt begränsade fordonsflottor skulle vi enligt min bedömning kunna ta ett första steg mot en mera omfattande användning av metanol som drivmedel. En introduktion av metanol i begränsade flottor skulle ge den erfarenhet och kunskap som behövs för det fortsatta arbetet. Samtidigt bör kostnaderna för omställning m.m. ktrnna begränsas under de första skedena av introduktionen. om den sker på detta sätt. Jag ser det senare som viktigt för att tillgodose det krav på flexibilitet som. enligt min uppfattning. på nuvarande stadium måste ställas på en introduktionsplan för alternativa drivmedel. En introduktion utfor- mad enligt denna modell skulle vidare snabbare kunna ge beredskapsförde- lar genom att vissa fordon. t.ex. utryckningsfordon. distributionsfordon och kollektivtrafikfordon. skulle kunna bli helt oberoende av importerad olja. Sådana beredskapsfördelar erhålls inte vid blandbränsledrift. då ju

Hänvisningar till PS8

Prop. l980/81z90 Bilaga ] Industridepartementet

IJ IJ

fordonen fortfarande är beroende av betydande mängder bensin eller die- selolja. Denna aspekt bör enligt min mening tillmätas vikt vid utformning- en av introdttktionsplanen. Jag vill dock framhålla att de positiva bered- skapseffektena av en introduktion av alternativa drivmedel erhålls först på något längre sikt. Den nuvarande beredskapsplaneringen. som främst grundas på ett utnyttjande av gengasmotorer. påverkas således inte f.n.

Ett starkt skäl för att välja denna modell för introduktion av metanol är också de miljöfördelar som kan erhållas. Som naturvårdsverket har fram- hållit är M l00-bränsle ett från miljö- och hälsosynpunkt betydligt fördelak- tigare bränsle än bensin eller blandbränsle. t.ex. MlS-bränsle. Utsläppen av koloxid. kolväten och kväveoxider blir lägre men utsläppen av alde- hyder blir större än vid blandbränslen. Förutsättningar finns att vid M l00— drift använda avancerad avgasrening och därmed eliminera aldehydutsläp- pen.

För att påskynda utvecklingen av motorer för drift med Mlt.)0-bränsle fordras en utökad statlig forsknings- och utvecklingssatsning i samarbete med de svenska motorfabrikanterna. Chefen för industridepartementet behandlar denna fråga i det följande (kapitel IS). Han kommer därvid att redovisa att han avser att ta upp överläggningar med de svenska biltillver- karna om förutsättningarna för en gemensam utvecklingssatsning. Sedan utvecklingsläget har klarnat kan en statlig upphandling av fordon och motorer avsedda för drift med MI00-bränslc bli aktuell. Stöd från den nyligen inrättade oljecrsi'tttningsfonden kan erhållas för sådan verksamhet. I utvecklingsarbetet bör. som jag tidigare har framhållit. även etanol beak- tas om de ekonomiska förutsättningarna härför skttlle komma att finnas.

De fordon som i första hand bör komma i fråga för drift med Mltltl- bränsle är sådana som ingår i flottor med begränsad geografisk rörlighet. T. ex. har statens vägverk i remissyttrande över OED: s förslag framhållit att verket är positivt till att utnyttja fordon med motorer för drift med MlOtl-bränsle. Jag har erfarit att också postverket är intresserat härav. Liknande möjligheter bör finnas vid andra statliga och kommunala verk och bolag. Vidare bör utnyttjas fordon där det från miljösynpunkt är angeläget att ett renare bränsle kommer till användning. t.ex. bussar och taxibilar i storstäderna. Enligt vad jag har erfarit kommer ()lil) att i det fortsatta arbetet närmare utreda vilka flottor som i första hand kan komma i fråga för drift med M I00-bränsle.

Den tttnga vägtrafiken baseras i Sverige liksom i större delen av världen på dieselmotordrift. De tyngsta fordonen har numera genomgående s. k. tttrboladdade motorer. Från beredskapssynpunkt har detta ökat vår sår- barhet. eftersom en turboladdad motor inte kan drivas med gengas trtarr att turboladdningen tas bort. varvid motoreffekten sänks kraftigt. För att i någon mån bredda drivmedelsbasen för motorer av denna typ har vid AB Volvo utvecklats en dieselmotor med dubblerar bränslesystcrn. Under drift tillgodoses motorns energibehov huvudsakligen med metanol medan

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 213

tomgångseffekten upprätthålls med dieselbrännolja. Bussar med denna typ av motor prövas f.n. av Storstockholms Lokaltrafik AB.

Jag räknar med att kunna återkomma till frågan om ev. särskilda åtgär- der för att säkra den tunga trafikens drivmedelsförsörjning sedan ytterliga- re erfarenhet har vunnits av tvåbränslesystemet och sedan vissa studier har genomförts vad gäller inriktningen av utvecklingsarbete på en MIOO- motor.

Jag övergår nu till att behandla frågor om hlumibränslen. Som OED har visat är det bränsle som i första hand bör komma i fråga bensin med 15% metanolinblandning. s.k. MlS-bränsle. Om etanol utnyttjas kan en in- blandning upptill 22% ske.

Ml5-bränsle fordrar anpassning av bilarnas konstruktion för att kunna användas utan problem. Dels måste detaljer i bränslesystemet bytas då vissa material som idag används inte tål högre halter av framför allt metanol. Vidare måste motorns förgasare eller insprutningssytem anpas- sas till det nya bränslet för att körbarhets- och kallstartsproblem skall undvikas och för att bl.a. avgasreningskraven skall klaras. Om nya bilar anpassas till MIS-bränsle blir utsläppen av koloxid. kolväten och kväve- oxideri stort sett desamma som vid bensindrift. Utsläppen av formaldehyd ökar dock. Ett införande av ett MlS-bränsle nu skulle innebära ett ytterli- gare avsteg från gemensamma europeiska bestämmelser för bilar. Bilindu- strins möjligheter att klara ytterligare svenska särbestämmelser bör under- sökas noggrant innan sådana införs.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till att osäkerhet råder bl.a. beträffande utvecklingen av alternativa drivmedel i andra länder bör en allmän omställning av fordonen till ett blandbränsle inte ske f.n. Ett annat skäl är. som jag har red0visat i det föregående. att mycket betydande kostnader för att ställa om distributionssystemet skulle uppstå. Ytterligare ett skäl är att förslagen från bilzwgaskommittén bör avvaktas. . Jag delar således den uppfattning som har framförts av flera remissin- stanser. bl.a. statens industriverk och nämnden för energiproduktions- forskning, att bindande beslut om introduktion av ett blandbränsle vid en viss tidpunkt inte bör fattas nu. Underlaget för ett så långtgående beslut med betydande ekonomiska konsekvenser är f. n. otillräckligt.

Som flera remissinstanser har framhållit är det vidare angeläget att en samordning på detta område kan ske med utvecklingen i andra europeiska länder. främst i Förbundsrepubliken Tyskland. Jag har tidigare redogjort för de omfattande försök rörande MIUO- och Ml5-bränslen som pågår i detta land. Försöken väntas pågå till år 1982. vilket är ungefär lika länge som det svenska försöket med distribution och användning av ett MIS- bränsle beräknas pågå. Bl.a. resultatet av dessa försök bör enligt min mening avvaktas innan bindande beslut om introduktion av ett bland- bränsle fattas. Det ftnns också anledning att ytterligare utreda bl. a. miljö- aspekterna vid en övergång till blandbränsledrift.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 2t4

Den' omfattande satsning på utveckling och introduktion av motorer för drift med Ml()()-bränsle som jag har föreslagit kommer enligt min uppfatt- ning att ge den kunskap och erfarenhet som behövs för det fortsatta arbetet. Därmed bortfaller i viss mån motivet för en satsning på introduk- tion av blandbränsle. som enligt OED bör införas för att ge sådan erfaren- het. Jag finner det emellertid angeläget att arbetet i den första etappen av OED:s introduktionsplan drivs vidare. Motivet härför är dels att möjlighet då kan finnas till en introduktion av metanol genom både MIOO- och M15- bränsle. dels att en kompletterande introduktionsstrategi finns att tillgå om utvecklingen och införandet av motorer för drift med MlOO-bränsle skulle möta problem som inte nu kan förutses.

Jag finner således att under åren l98l—82 bör detaljerade utredningar om bl.a. anpassning av distributionssystem och fordon bedrivas. varvid bl.a. kostnaderna härför bör klarläggas närmare. Det pågående distribu- tionsförsöket är av stort värde för att ge erfarenhet. 1 det fortsatta arbetet bör vidare utformas förslag till bränslespecifikation. fordonsföreskrifter och styrmedel.

()ED har inte tagit ställning till frågan om blyhalten i ett framtida bland- bränsle. Bensinen i Sverige är f.n. lågblyad. dvs. den innehåller 0.15 g bly per liter. Frågan behandlas av flertalet remissinstanser. bl.a. av statens naturvårdsverk. som anser att ett M lS-bränsle bör vara blyfritt. bl. a. för att avancerad avgasreningsteknik skall kunna utnyttjas i framtiden. Sveri- ges bilindustri- och bilgrossistförening m.fl. organ med anknytning till motorbranschen anser att utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland är av avgörande betydelse i denna fråga. Skulle man i detta land välja att introducera ett lågblyat MlS-bränsle krävs enligt föreningen att Sverige gör detsamma om inte väsentliga extrakostnadcr. handelspolitiska konse- kvenser och större otrygghet i drivmedelsförsörjningen skall uppstå.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Det finns starka skäl som talar för att ett MlS-bränsle ej bör innehålla blytillsatser. Därigenom skulle en ytterligare sänkning av blyutsläppen från trafiken kunna åstadkommas. samtidigt som möjlighet skapas för att senare införa långtgående avgasre- ning. t.ex. s.k. katalytisk avgasrening som förutsätter bensin titan bly. Målsättningen bör därför vara att blyfri bensin skall införas i Sverige. Emellertid föreligger som jag tidigare har nämnt ett betydande behov av samordning med andra europeiska länder för att en omställning till ett MlS-bränsle skall kunna genomföras till rimliga kostnader. för att trafik över statsgränserna skall kunna ske obehindrat etc. Om enbart Sverige skulle utnyttja ett bränsle utan blytillsatser skulle vi hamna i en besvärlig situation. eftersom vi då skulle behöva dels utveckla och använda en annorlunda basbensin. dels utforma fordonen speciellt för den svenska marknaden. [nnan närmare beslut har fattats om vilken inriktning som skall väljas i de i sammanhanget betydelsefulla länderna bör därför de båda alternativ som jag har nämnt studeras under den första etappen av OED:s

[J G

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

introduktionsplan. Bl. a. bör specifikationer utarbetas för båda bränslena. Jag räknar med att det till år l983 skall finnas ett bättre underlag för vidare beslut i frågan. Då väntas också resultat föreligga av arbetet inom bilavgas- kommitten.

Naturvårdsverket har också berört frågan om omställning till bland- bränsledrift av fordon som inte har utrustats och ställts in för detta bränsle. Verket framhåller att dagens förgasare är precisionsinstrument som inte kan förväntas komma att generellt fungera lika bra efter isärtagning och utbyte av delar i ordinär verkstadsmiljö som vid serieproduktion av förga- sare. Därmed finns enligt verket risk för att avgasutsläppen ökar efter en omställning. Det finns enligt verket också risk för att motorerna då kom- mer att justeras så att ett mindre luftunderskott än vid bensindrift erhålls liksom för att vissa bilar som ställts in för M l5-drift skulle köras på bensin i vissa situationer. Därmed skulle högre föroreningsutsläpp och även högre drivmedelsförbrukning erhållas. Verket avråder mot denna bakgrund be- stämt från en allmän introduktion av MIS-bränsle i befintlig bilpark.

Dessa aspekter är enligt min mening väsentliga för utformning och bedömning av en M [ä'-introduktion. Ett sådant blandbränsle bör självfallet inte införas på ett sådant sätt att det därigenom skulle föreligga allvarlig risk för att föroreningsutsläppen skulle öka och även för att drivmedelsför- brukningen skulle öka. 1 det fortsatta arbetet bör därför dessa frågor närmare klarläggas.

Jag räknar med att det organ som skall leda arbetet med introduktions- planen kommer att nära samarbeta med statens naturvårdsverk när frågor rörande miljöeffekter av alternativa drivmedel behandlas.

Låginblandning av metanol och etanol. dvs. inblandning till ca 5 % bedöms inte medföra behov av omställning. Den ringa inblandningsgraden gör emellertid att oljeersättningseffekten blir liten. Låginblandning kan dock vara en möjlighet att under i första hand ett inledningsskedc åstad- komma en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på motoralkoholer. En förutsättning skulle därmed finnas för att så snart som möjligt starta produktion i begränsad omfattning av motoralkoholer. vilket skulle kunna vara värdefullt för att bl. a. utveckla produktionsmetoderna.

Det är f.n. inte helt klarlagt vilken inblandningsgrad som man utan omställning kan använda i drivmedel för fordon som säljs i Sverige. Det är också osäkert vid vilken inblandningsprocent som mer omfattande om- ställning av distributionssystemet behöver vidtas. Särskilt metanol har korroderande verkan i cisterner och drivmedelstankar av nuvarande ut— formning. Jag räknar med att utredningsarbetet under etapp | skall ge ett bättre underlag för att bedöma denna fråga. Då bör också miljöaspekterna vid användning av ett drivmedel med låginblandning av motoralkoholer klarläggas närmare.

Enligt vad jag har erfarit är Oljekonsumenternas förbund (OK) berett att pröva låginblandning av etanol inom en begränsad del av sitt distributions-

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 216

område. Verksamheten skall enligt planerna baseras på produktion av ca 6000 m3 etanol per år i en försöksanläggning. En sådan introduktion av bensin med låginblandning av etanol skulle kunna ge värdefulla erfarenhe- ter för dct fortsatta arbetet samtidigt som en viss oljeersättning skulle ske. Det vore mot denna bakgrund värdefullt om den planerade verksamheten kom till stånd. Jag återkommer i det följande till produktionen av etanol.

Sammanfattningsvis föreslår jag således en intrOt'luktionsplan för alter- nativa drivmedel bestående av dels en omfattande och kraftfull satsning på utveckling och införande av fordon för drift med MI00-bränsle. dels en intensifierad verksamhet för att närmare klarlägga förutsättningarna för en introduktion av blandbränsle. bl. a. genom praktiska prov med användning av blandbränsle. Jag räknar med att regeringen kan återkomma med en redovisning av det arbete som har bedrivits och med förslag till fortsatt inriktning senast under år 1983.

Den introduktionsplan för alternativa drivmedel som jag har föreslagit bör enligt min bedömning kunna medföra en oljeersättning år 1990 om l—3 TWh per år.

För att genomföra den plan jag har föreslagit krävs förutom insatser för utveckling av nya motorer också förstärkta utrednings- och myndighetsre- surser. Jag kommer i det följande (kapitel ll) att föreslå att en ny energi- myndighet bildas. En viktig uppgift för denna myndighet blir att verka för utveckling och introduktion av alternativa drivmedel. Myndigheten kom- mer naturligen att få ansvaret för att närmare planera och leda genomfö- randet av den introduktionsplan som läggs fast. ! avvaktan på att den nya myndigheten inrättas har (_)ED ansvaret för denna verksamhet. Delegatio- nen kommer att få utökade sekretariatsresurser härför. Enligt vad jag har erfarit kommer delegationen inom kort att bilda en särskild arbetsgrupp för dessa frågor.

En betydande resurs inom detta område utgörs av Svensk Metanolut- veckling AB (SMAB). som ägs av Studsvik Energiteknik AB (80 %). Svenska Petroleum AB (10 57) och Volvo Energi AB (H) ”P?—). Bolaget. som bildades år l975. hari det tidiga inledningsskede. som vi har befunnit oss i på detta område. svarat för varierande arbetsuppgifter rörande alternativa drivmedel. När nu en introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fast samtidigt som en väsentlig förändring sker av myndighetsorganisationen på energiområdet är det naturligt att SMAst insatser koncentreras till sådana uppgifter. där bolagets arbetsformer och kompetens kan utnyttjas bäst.

SMAB bör kunna åta sig att genomföra försök och tekniska utredningar. som ingår i introduktionsplancn och i energiforskningsprogrammet. Bola- gets verksamhet bör därvid gälla utredningsarbete rörande främst utveck- ling och anpassning av motorer. Därmed utnyttjas den fördel som det innebär att en svensk motortillverkare ingår bland bolagets ägare. SMAB bör också kunna delta med teknisk expertis i utrednings- och utvecklings-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 217

arbete rörande produktion av motoralkoholer. För bolagets basverksam— het finns. som chefen för industridepartementet närmare kommer att redo- visa. en av regeringen godkänd plan för åren 1979—1981. Jag räknar med att bolaget för de närmast följande åren kommer att redovisa en motsva- rande plan. så utformad att verksamheten inriktas på att stödja genomfö- randet av introduktionsplancn för alternativa drivmedel och på att genom- föra insatser inom energiforskningsprogrammet som chefen för industride- partementet strax kommer att föreslå. Jag har i denna fråga samrått med honom.

Jag övergår nu till att behandla frågor om j't'irst'iijning med motoralko- holer. På medellång sikt måste de mängder metanol. som kommer att behövas för användning i Sverige. importeras eller framställas i landet ur importerade råvaror. främst kol eller s. k. restoljor från raffinaderierna.

Vid eventuell import bör med hänsyn till försörjningstryggheten främst metanol framställd av naturgas. som på ett försörjningstryggt sätt kan erhållas från närliggande områden. komma i fråga. Som jag tidigare har nämnt har förhandlingar inletts mellan svenska och norska företag om framtida leveranser av metanol.

Enligt vad jag erfarit kan ytterligare framställning av metanol bli aktuell vid mitten av 1980-talet genom tillkomst av ytterligare en produktionsen- het vid en nuvarande metanolanläggning i Holland. Produktionen baseras på naturgas som transporteras i rörledning från norska delen av Nordsjön. ()m ilandföring av naturgas i Norge kommer att ske torde viss produktion av metanol härav vara sannolik. En anläggning i Norge kan bli aktuell om sju till åtta år.

De stora gasmängder som under senare tid har påträffats i Nordsjön gör att metanol gjord på naturgas härifrån kan bli ett försörjningssäkert och varaktigt alternativ. Jag vill dock framhålla att den prisutveckling. som har skett på naturgas under senare tid. har försämrat möjligheterna att utnyttja etanol som ersättning för bensin och dieselolja. Detta gäller särskilt med tanke på att omvandlingen till metanol sker med betydande energiförlus- ter. De största möjligheterna att erhålla metanol till sådana priser att metanol kan konkurrera med bensin och dieselolja torde finnas om fram- ställning kan ske ur naturgas. som saknar annat primärt användningsområ- de. t. ex. genom att den utvinns i områden där gasledningar saknas.

På längre sikt — enligt OED tidigast omkring år 1990 — kan det finnas möjlighet att framställa metanol ur inhemska råvaror. Under senare tid har möjligheterna till metanolframställning ur syntesgas framställd genom för- gasning av ved och torv utretts. Några av de remissinstanser som har yttrat sig över OED:s rapport påpekar att en konkurrens om vedråvaran mellan olika användarintressen kommer att uppstå i framtiden. Bl.a. delegationen för energiforskning framhåller de fördelar som skiffer har i förhållande till ved och torv som råvara för metanolframställning.

Frågan om produktion av metanol ur inhemska bränslen är f.n. av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 218

forsknings- och utvecklingskaraktär. Frågan har under tämligen lång tid inget samband med försörjningen av metanol för användning i Sverige. Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag att redovisa de förslag. som har kommit fram i fråga om ytterligare utvecklingsinsatser rörande teknik för produktion av drivmedel ur inhemska bränslen. I flera länder. bl.a. i Förbundsrepubliken Tyskland. har ett omfattande arbete bedrivits för att utveckla metoder för förgasning av fasta bränslen. Ett nära samarbete med dessa länder bör därför eftersträvas.

Etanol har f.n. de bästa förutså'ittningarna för produktion ur inhemska råvaror. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för etanolproduk- tion ur sockerbetor och andra produkter har. som jag tidigare har redovi- sat. behandlats av etanolutredningen. Utredningen framhåller att storleken av den framtida etanolproduktionen bör bli beroende av erfarenheterna från inledande produktion av etanol. Flertalet remissinstanser delar denna uppfattning. Det kan således vara motiverat att uppföra en prototyp- och demonstrationsanläggning för framställning av etanol. om den teknik som skall användas bedöms kunna medföra väsentliga minskningar av kostna- derna. så att produktionen på sikt blir lönsam. Av stort intresse är härvid det s. k. Skaraborgsprojektet. som skulle kunna medföra en produktion av ca 6000 m3 etanol per år. Som jag tidigare har redovisat är OK berett att utnyttja etanolen genom att blanda den i nuvarande kvalitet för s. k. regularbensin. Frågor om stöd till en anläggning av detta slag prövas av delegationen (] 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

Etanolutredningcn har även studerat möjligheterna att bygga om det nedläggningshotade sockerbruket i Karpalund för etanolproduktion. Jag konstaterar att Svenska Sockerfabriks AB i sitt remissyttrande över utred- ningens betänkande har förklarat sig berett att utföra detaljprojektering av etanolproduktion vid denna anläggning.

Jag vill i sammanhanget erinra om de förändringar av uttagna skatter och avgifter på motoralkoholer som nyligen har vidtagits. Riksdagen beslöt i december 1980 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19. rskr 1980/81:100) att särskild beredskapsavgift inte skall erläggas för motoralkoholer. Motivet härför är att det f.n. saknas skäl att beredskapslagra sådana drivmedel. Som en följd av denna åtgärd ändrades skatten på motoralkoholer till sammanlagt 73 öre per liter. vilket är ungefär hälften av den skatt som erläggs för bensin. Det innebär att skatteuttaget på metanol. som per liter har hälften så stort energiinnehåll som bensin. blir detsamma som skatteut- taget på bensin räknat per energiinnehåll.

Det förhållande att metanol och etanol har belagts med lika stor skatt per liter innebär att den skatt som tas ut på etanol räknat per energiinnehåll är ca 25 % lägre än skatten på metanol och bensin. Denna skillnad i beskatt- ning skulle kunna vara motiverad av försörjningstrygghetsskäl om etanol framställs i landet av inhemska råvaror och om dessa kan påräknas vid t. ex. avspärrning medan metanol importeras på ett sådant sätt att en lägre

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 2l9

grad av försörjningstrygghet erhålls. Hur försörjningen av motoralkoholer till en svensk marknad skall ske i framtiden är emellertid av naturliga skäl ännu inte klarlagt. Det saknas därför f.n. närmare underlag för att ta ställning till om den rådande skillnaden i beskattningen av metanol och etanol är energipolitiskt motiverad. Jag vill erinra om att kommittén (B 1979:06) om beskattning av energi m.m. f.n. utreder möjligheterna att ge energibeskattningen en utformning. som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion. Enligt direktiven skall utredningen behandla även beskatt- ningen av alternativa drivmedel. Det finns därför anledning att återkomma till denna fråga när energiskattcutredningen har redovisat resulatet av sitt arbete. _

Jag övergår nu till att behandla andra utvecklingslinjcr inom detta områ- de. Stort intresse bland de alternativa drivmedlen tilldrar sig syntetisk bensin. som skulle kunna utnyttjas i befintliga distributions- och lagrings- system och i befintliga fordon utan större förändringar eller omställningar. Betydande arbete rörande framställning av syntetisk bensin bedrivs f. n. på olika håll i världen. Exempelvis har man. somjag tidigare har nämnt. i Nya Zeeland beslutat att uppföra en anläggning för framställning av tämli- gen stora mängder syntetisk bensin ur naturgas. Det arbete som pågår inom detta område måste dock ännu betecknas som främst försöksverk- samhet. Såvitt nu kan bedömas kan syntetisk bensin knappast vara kom- mersiellt tillgänglig i stor skala i Sverige förrän tidigast mot slutet av 1980- talet.

Det förhållande att syntetisk bensin kan utnyttjas i befintliga fordon och distributionssystem utgör en väsentlig fördel för detta drivmedel. Detta förhållande kan komma att motivera användning av syntetisk bensin fram- ställd ur bl.a. metanol. Det finns därför stor anledning att inom ramen för bl.a. energiforskningsprogrammet noga följa den internationella utveck- lingen rörande framställning och användning av syntetisk bensin. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att föreslå utvecklingsinsatser härvidlag.

Moro/gm. främst gasol. förekommer som drivmedel i flera länder. En viss användning av motorgas har också börjat ske i Sverige. bl.a. som en följd av att skatten på gasol är lägre än skatten på bensin. Ett växande utbud av motorgas kan förutses på världsmarknaden. bl.a. som en följd av att stora mängder gas erhålls vid utvinning i Nordsjön.

Jag ser den ökande användningen av motorgas som fördelaktig då den vidgar basen för vår drivmedelsförsörjning. Dessutom har motorgasen betydande fördelar från miljö- och hälsosynpunkt. Även om detta drivme- del inte utgör något långsiktigt alternativ till bensin bör det betraktas som ett värdefullt komplement för att något öka vår försörjningstrygghet inom drivmedelsområdet. Användning av motorgas torde av bl.a. distributions- tekniska skäl främst komma att ske i fordonsflottor med begränsad geogra- fisk rörlighet. t.ex. fordon som bara används i storstadstratik.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 220

På längre sikt kan bl.a. elfordon och rt'ilgusjlin'dmt komma att användas. Viss försöksverksamhet med elfordon pågar f. n. vid bl.a. nägra statliga verk. Utvecklingen i andra länder inom dessa områden följs bl.a. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Ett svenskt kunnande inom området kan komma att bli av betydelse. Det finns därför anledning att se positivt på det arbete som sker inom bl.a. industrin härvidlag.

Jag har nu redovisat min syn på den roll som alternativa drivmedel bör ha i energipolitiken under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår att riksdagen godkänner den introduktionsplan för sådana drivmedel som jag har-redogjort för.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 221

8. Värmeförsörjning

Hänvisningar till S8

8.1. Inledning

Ungefär 40 % av landets totala slutliga energianvändning går åt för att värma upp byggnader och tillgodose behovet av ventilation och varmvat- ten i byggnaderna. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av avgörande betydelse för den svenska cnergiförst'itjningen.

Under senare år har leveranserna av fjärrvärme och el för uppvärm- ningsändamål ökat snabbt. Uppvärmning med enskilda oljepannor har minskat i omfattning men har fortfarande dominerande betydelse. Upp- värmning med ved- och fliseldade pannor har ökat men är fortfarande obetydlig ijämförelse med uppvärmning med oljeeldade pannor. Ungefär 64 % av uppvärmningsbehovet täcks f.n. med enskilda pannor i vilka bränslet i helt dominerande grad utgörs av olja. Fjärrvärmen täcker 24 % av uppvärmningsbehovct medan elvärmen svarar för resterande I2 % (se tabell 8.1). Ökningen av andelen fjärrvärme och elvärme sker dels genom övergång i befmtlig bebyggelse från uppvärmning med enskilda oljepannor till uppvärmning med fjärrvärme och elvärme. dels genom att nytillkom- mande bebyggelse direkt ansluts till fjärrvärme eller elvärme. Fjärrvär- mens marknadsandel i nybyggda flerfamiljshus har under senare år varit ca 60 % medan elvärmens andel i nytillkommande småhus har varit ca 65 CF.-. Övergången från olja till elvärme låg för några år sedan på en mycket låg nivå bl. a. av ekonomiska skäl samt på grund av osäkerhet om den framtida tillgången på elektrisk kraft. Det senaste året har de kraftiga prishöjningar- na på olja samt resultatet av folkomröstningen medfört att övergången till elvärme har ökat.

Kommunernas möjligheter att finansiera ljärrvärmeutbyggnader var tidi- gare mindre tillfredsställande bl. a. beroende på kommunlånens korta amorteringstider i förhållande till fjärrvärmeanläggningarnas tekniska livs- längd. I_.ånemöjligheterna har nttmera väsentligt förbättrats. Behovet av investeringsmedel kommer i framtiden att öka. bl.a. om det förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag senare skall återkomma till. genomförs. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.3) till frå- gan om finansiering av fjärrvärmeutbyggnader.

Med stöd av regeringens bemyndigade den 22 december l977 tillkallades en kommittc' ([ l977: ll) om omställbara eldningsanläggningar (OEA). Kommitténs främsta uppgift var enligt direktiven att belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra värmeproducerandc och fossilbaserade elprot'lueerande anläggningar för drift med fasta bränslen under normala förhållanden och att överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya eldnings- anläggningar utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Kommittén avlämnade ijanuari 1980 betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 222

bränslen. Betänkandet har remissbehandlats. En redogörelse för kommit- téns förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.9. Jag återkommer senare (avsnitt 8.2) till denna fråga.

Storstädernas värmeförsörjning är idag nästan helt grundad på olja. Användning av spillvärme från kärnkraftverken har i flera omgångar utretts för Stockholms. Göteborgs och Malmös värmeförsörjning.

Våren 1979 utredde statens industriverk (SIND) Storstockholms fjärr- värmeförsörjning. Utredningen som redovisades i rapporten ("SIND I979: 4) har remissbehandlats. En redogörelse för utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga [_lt).

Under hösten 1980 har statens vattenfallsverk och Storstockholms Ener- gi AB (STOSEB) på nytt studerat möjligheterna att använda värme från kärnkraftverket i Forsmark för Storstockholms ljärrvärmeförsörjning. Re- sultatet har redovisats i utredningen Fjärrvärme från Forsmark (bilaga l.ll). Utredningen visar att projektet bör vara tekniskt genomförbart och att ekonomin är fördelaktig jämfört med andra alternativ för Storstoek- holms värmeförsörjning.

Enligt vad jag har erfarit avser STOSEB och Forsmarks Kraftgrupp AB att ta upp förhandlingar om möjligheterna att utnyttja värme från kärn- kraftverket i Forsmark. Under förutsättning att projektet kan genomföras på kommersiella grunder och de STOSEB-kommuner sotn berörs av pro- jektet bestämmer sig för detta alternativ har jag inget att erinra mot att Storstockholms huvudsakliga fjärrvärmcförsörjning grundas på värme från Forsmark.

Jag är däremot av olika skäl tveksam till att på motsvarande sätt utnyttja kärnkraftverken i Ringhals och Barsebäck för Göteborgs- resp. Malmö- Lundregionens värmeförsörjning. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.5) till denna fråga.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 17 april 1980 tillkallades en kommitté ([ l980:()5) om vissa frågor om elanvändning. elanvändnings- kommittén (ELAK). Kommitténs uppgifter var enligt direktiven att utar- beta förslag till förbud mot direktverkande elvärme med clradiatoreri viss tillkommande permanentbcbyggelse samt att ange hur elenergi kan använ- das föratt spara olja utan att det uppstår låsningar till ett ökat eltttnyttjande i framtiden.

Kommittén avlämnade sitt betänkande (Ds l l98t'):22) El och (')lja i oktober 1980. Kommitténs förslag har remissbehandlats. En redogörelse för kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga l.lZ. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av elvärme (avsnitt 8.5).

Den enskilda uppvärmningen är som jag tidigare har nämnt praktiskt taget helt baserad på olja. företrädesvis lätt eldningsolja. Fjärrvärmen är f. n. nästan helt beroende av tttng eldningsolja.

Detta innebär sammantaget att oljeberoendet inom uppvärmningssek- torn är nära 90 (:?/"5. Ett så högt oljeberoende på ett område av central

|») IJ '.oJ

Hänvisningar till S8-1

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

betydelse finnerjag oacceptabelt. Att reducera detta beroende kommer att kräva ett långvarigt och målmedvetet arbete med insatser av varierande karaktär. Det är angeläget att dessa insatser inleds snarast och att arbetet koncentreras till åtgärder som redan under 1980-talet påtagligt kan minska oljeberoendet.

Ett sätt att minska oljeanvändningen inom uppvärmningsområdet är att spara energi. Jag har tidigare redovisat åtgärder i detta syfte. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att lägga fram förslag om åtgärder för förbättrad energihushållning inom byggnadssektorn. Av väsentlig bety- delse såväl från energiförsörjningssynpunkt som från miljösynpunkt är också att i snabb takt minska användningen av enskild oljepanna för uppvärmning. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av ELAK:s förslag (avsnitt 8.5).

Jag vill understryka att en övergång till fjärrvärme inte innebär någon väsentlig minskning av oljeberoendet. såvida inte värmetillförseln grundar sig på spillvärme. solvärme. utnyttjande av värmepumpar eller andra ener- giråvaror än olja. t. ex. kol. torv eller flis. En lag om utförande av eldnings- anläggningar för fast bränsle skulle ktrnna medverka till att påtagligt mins- ka oljeberoendet inom tjz'irrvärmesektorn. Ett annat styrmedel är den nyligen inrättade oljeersättningsfonden. Genom en kraftig satsning på forskning. utveckling och demonstration av solvärmeanläggningar samt insatser för att introducera och sprida solvärrnetekniken. som jag senare (avsnitt 8.7) skall återkomma till. läggs en grund för ett framtida utnyttjan- de av solenergi för uppvärmningsändamål.

Jag grundar mina bedömningar av uppvärrnningssektorns användning av olika bränslen och energislag på bl.a. det program för oljeersättning som presenterats av oljeersättningsdelegationen (] l979:()l) och ELAK:s för- slag.

'l'ahell 8.l Nettoenergibehovet fördelat på uppvärmningsform. 'I'Wh

1979 l985 [990 högre lägre högre lägre använd- använd— använd- använd- nings— nings- nings— nings— nivå nivå nivå nivå

l-"jå'trrvärme 26 37 35 46 40 Elvärme l3 20—30 20—30 26—32” 26—32”

Solvärme” — — — ()—l ()—l

Ovrig upp- värmning 7(l 47—37 42—32 30—23 24— I7 [09 104 97 102 90

"' Solvärme till ett större belopp (()—l TWh år I985 och 1—2 TWh år I99()) ingår ttnder rubriken Fjärrvärme. Här redovisas enbart enskild soluppvt'irmning. *" Varav drivenergi till värmepumpar. 3 'l'Wh. ' Industrins byggnader ingår ej. frånsett den del som värms med fjärrvärme. : Energibehovet exkl. omvandlingsförluster. Förlusterna i t. ex. enskilda oljepannor ingår således ej.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 224

Jag har tidigare (avsnitt 4.6) redovisat de cnergianvändningsnivåcr som jag anser rimliga att räkna med år l985 och 1990. För uppvärmningssek- torn'. bedömer jag att nettoenergibehovetz. fördelar sig på uppvärmnings- form cnligt tabell 8. |.

De intervall som anges speglar dels svårigheterna att bedöma utfallet av besparingsåtgärderna och dels svårigheten att bedöma de olika uppvärm- ningssättens andelar av den totala uppvärmningen.

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen vid den högre användningsnivån bedömerjag kttnna tillgodoses enligt tabell 8.2. Jag har därvid räknat med att värm *avtappning från Forsmark 3 kommer till stånd. Om så inte sker ökar mängden olja och fasta bränslen i kraftvärmeverk och hetvattencen- traler eller mängden elenergi för drift av värmepumpar.

Tabell 8.2 Värmeproduktion i fjärrvärmesystem. TWh

I979 l985 l99t)

Kraftvi'trmeverk

()lja 15.8 lt) 4 Fasta bränslen ().5 2 14 Hetvattencentraler

Olja lI.7 lb— IS 9—3 Fasta bränslen () 7 X— lZ Värme från kärn— .. kraftverk — _ (; (')vrig spillvärme. inkl.

sopförbrå'tnning 1.5 3 3—4 Solvärme — ()-—l I—2 lil — 3 1 Summa värrneprodttktion (inkl. distributions— förluster) 29.5 4! Sl

8.2 Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Som jag tidigare nämnt utförs i dag nästan alla eldningsanläggningar så att endast olja kan användas som bränsle. För att det skall vara möjligt att genomföra det mycket ambitiösa programmet för oljeersättning som jag tidigare (kapitel 6) har redogjort för måste större cldningsanläggningar utföras för andra bränslen än olja.

Mot denna bakgrund har inom industridepartcmentet. efter förslag från utredningen (I 1977: l l ) om omställbara eldningsanläggningar (()EA). Litar- betats ett förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagförslaget tillställdes lagrådet genom lagrådsremiss efter beslut vid regcringssamntanträde den 4 december 1980.

Förslaget. som lämnats utan erinran av lagrådet. bör föreläggas riksda— gen och fogas till protokollet i detta ärende som bihang A. Utdrag ur regeringsprotokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang B och lui/tung C.

Hänvisningar till PS12

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

IJ I”») '.II

En av lagrådets ledamöter har ansett att lagförslagets straftbestämmelse bör utgå. För egen del anser jag dock i likhet med lagrådets övriga leda- möter. att lagen bör innehålla en sådan bestämmelse.

Som framgår av min anmälan vid lagrådsremissen ingår som ett viktigt led i oljeersättningspolitiken att eldningsanläggningar utförs sa att annat bränsle än olja kan användas. Enligt den föreslagna lagen skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Grän- sen mellan större och mindre anläggningar sätts vid en beräknat) årlig bränsleförbrukning om 180 terajoule. motsvarande ca 5000 m3 tjockolja.

Lagen gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning. elproduktion eller användning i industriella processer.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande an- läggningar. Även befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut vilket innebär att alla anläggningar efter hand kommer att omfattas. Möjlig- het till undantag finns från kravet på utförande för eldning med fast bränsle. t.ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning eller vid stora miljöproblem beroende på t.ex. olämplig lokalisering. Lagen avses träda i kraft den ljanuari 1982.

i fråga om bakgrund och motiv till den föreslagna lagen vill jag hänvisa till min anmälan vid lagrådsremissen. Jag framhöll emellertid då att jag skulle återkomma till vissa frågor i energipropositionen. Jag vill med anledning härav anföra följande.

Vid remitteringen av OEAzs betänkande (SOU l980: 09) Övergång till fasta bränslen framförde flera remissinstanser att finansieringen måste vara ordnad innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle införs. Jag kommer senare (avsnitt 8.3.3) att redovisa min syn på finansiering av fjärrvärmeutbyggnader. Riksbanken har ställt sig positiv till att investeringar i eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansi- eras inom ramen för de s.k. fjärrvärmelånen. Rcmissinstansernas syn- punkter vad gäller finansieringsmöjligheterna torde därmed vara tillgodo- sedda.

Några remissinstanser anförde att miljökrav för användning av fasta bränslen måste vara uppställda innan lagstiftningen genomförs. Det är av stor vikt att effektiva miljöskyddsåtgärder tillämpas vid en övergång till fasta bränslen så att en försämring av miljöförhållandena undviks. Jag anser att de miljökrav som bör ställas vid användning av fasta bränslen tillfredsställande kan tillgodoses inom ramen för gällande miljölagstiftning. Jag har tidigare (kapitel 7) redogjort för min syn på miljöfrågorna vid användning av fasta bränslen.

Vid lagrådsremissen anförde jag att ijärrvärmens konkurrenskraft gent- emot mindre oljeeldade anläggningar kan påverkas negativt av kravet på fastbränsleeldning. Jag anförde därvid att dispensgivningen skall vara yt- l6 Riksdagen 1980/"81. I .runrf. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 226

terst restriktiv om en mindre anläggning finns i ett område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad och den aktuella fastigheten är lämpad att anslutas till fjärrvärmesystemet.

Vid lagrådsremissen anförde jag även att inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad bör mindre eldningsanläggningar för naturgas generellt undantas från lagens krav på att mindre eldningsan- läggningar utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar skall kunna eldas med inhemskt fast bränsle. För att möjliggöra en senare användning av andra uppvärmningsformer finns det dock skäl att ställa vissa krav på byggnader som uppvärms med naturgas. Chefen för bostads- departementet kommer senare att lägga fram förslag till krav på byggnader som uppvärms med naturgas eller elenergi.

8.3 Fjärrvärme

8.3.1 Inledning

Fjärrvärme distribueras i Sverige genomgående i form av hetvatten. Hetvattnet matas vid en temperatur av 900C—l200C från produktionsan- läggningen in i ett slutet ledningssystem till konsumenterna och tillbaka till anläggningen. där temperaturen på hctvattnet har sjunkit till arc—5000 Fjärrvärme finns f.n. utbyggt i större eller mindre omfattning i ett 80-tal kommuner och ytterligare ett l0-tal har planer på utbyggnad. Fjärrvärme utnyttjas främst i tätorternas centrala delar och det är där i första hand fierfamiljshus. industrier. sjukhus. skolor o.s.v. som ansluts. F.n. värms ungefär hälften av landets fierfamiljshus med fjärrvärme. Som jag tidigare har nämnt svarar fjärrvärme för 24 'i'? av nettoenergibehovet för upp- värmning i landet. Den anslutna effekten till ljärrsystemen uppgick år I979 till ca l3000 MW och har under senare år ökat med i runda tal 1000 MW per år. Den årliga ökningen motsvarar ca 2 TWh värmeenergi eller ca 2 532- av dagens uppvärmningsbehov.

Fjärrvärme uppvisar i förhållande till enskild uppvärmning fördelar från såväl miljösynpunkt som encrgipolitisk synpunkt. Fördelarna från miljö- synpunkt består i att utsläppen koncentreras till några få utsläpp som genom höga skorstenar sker på hög höjd.

En övergång till fjärrvärme innebär i allmänhet en energibesparing ge- nom att eldningsanläggningar i tjärrvå'rrmesystem har högre verkningsgrad än enskilda pannor. ] eldningsanläggningar som ingår i fjärrvärmesystem är det möjligt att använda mindre förädlade oljeprodukter än i små enskilda pannor. Ett ljärrvärmesystem är flexibelt på så sätt att det möjliggör värmeproduktion med hjälp av flera olika energiråvaror. Man kan alltså titan radikala förändringar i distributionssystemet successivt anpassa ctt fjärrvärmesystem från oljeeldning till eldning med fasta bränslen. t.ex. kol. torv eller flis. Det finns också möjligheter att med relativt enkel teknik ta till vara vissa bidrag från solvärme i de befintliga fjärrvärmesystemen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 227

Ett vältrtbyggt fjärrvärmenät är vidare nödvändigt för att det skall vara möjligt att tillgodogöra sig spillvärme från industrier, värme från sopför- bränningsanläggningar och värme från kärnkrt'tftverk. Det kan vidare trn- derlätta introduktionen av solvärme. Det är ett viktigt led i arbetet att skapa en god energihtrshållning att utnyttja sådana möjligheter där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt.

Välutbyggda fjärrvärmenät är även en förutsi'tttning för att bygga ut kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme i de stora tätorter- na. Jämfört mcd fossileldade kondenskraftverk är kraftvärmeverken över- lägsna från cnergihushållningssynpttnkt. Som jag senare (avsnitt 9.9) kom- mer att behandla mer utförligt kommer riksdagsbeslutet om avvecklingen av kärnkraften att ställa stora krav på planering för och utbyggnad av ersättande kraftproduktion. För att kärnkraften skall ktrnna avvecklas trtan en mycket omfattande utbyggnad av fossileldade kondenskraftverk måste vältttbyggda fjärrvärmenät som kan ge underlag för elproduktion i kraft— värmeverk byggas ut under l980-talet. Enbart genom en fortsatt och ortt- fattande utbyggnad av fjärrvärmenäten skapas förutsättningar för en fram- tida ambitiös kraftvärmcutbyggnad. Lägre vattentemperaturer i fjärrvär- rnesystcmen skulle öka tttbytct av elenergi i krt'tftvärmeverk.

Det är angeläget att det inom ramen för den kommunala ettergiplanering- en tillses att omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden inte onödigtvis minskas genom att individuella trppvärmningsformer används inom dessa områden.

Enligt min uppfattning är det önskvärt med en utbyggnad av fjärrvärme i en takt av ca l000 MW per år trndcr l980—talet. Därmed skttlle man nå en ansluten effekt av ca 23 000 MW år l990. Detta år skttlle tjärrvi'trmen i så fall svara för 46 miljarder kilowattimmar värme eller trngefär hälften av landets behov av uppvärmning av bostäder. lokaler och övriga byggnader.

Under 1980-talet bedöms tillgången på elprodtlktionskapacitet komma att bli god. Det innebär att det inte kommer att finnas behov av nya kraftvärmeverk ttnder l980-talets första hälft. Skäl kan därför enligt min mening framföras för att trnder första halvan av l980-talet satsa på hetvat- tencentraler för värmeproduktion. Mot sltrtet av l980-talel bör några nya kraftvärmeverk kotnma till stånd. Även värmepumpar kan då få betydelse. Den stora satsningen under l980-talet på utbyggnad av fjärrvärmenäten bör trnder l990-talet ktrnna följas av en omfattande utbyggnad av kraftvär- meverk. Jag återkommer senare (avsnitt 9.6 och 9.9.) till detta.

i enlighet med vad jag tidigare har anfört om omställbara eldningsanlägg- ningar skall produktionsanläggningar byggas för fasta bränslen.

Jag anser det i första hand att vara angeläget att fjärrvärme införs eller expanderar i sådana tätorter som har en bebyggelsestrtrkttrr och en ontfatt- ning som dels gör tjärrvärmcutbyggnad ekonomiskt motiverad och dels ger ett värmeunderlag av sådan storlek att kraftvärmeverk av ekonomisk storlek senare kan introduceras.

Prop. 1980/81:90 Bilaga] Industridepartementet 228

Däremot anser jag att återhållsamhet nu bör iakttas då det gäller att utsträcka fjärrvärmenäten till glesare bebyggelse i etablerade fjärrvär- meorter. Skälen härför är bl.a. att energibesparingen med tjärrvärme i sådana områden kan vara obetydlig eller rentav negativ och att en fjärrvär- meutbyggnad med konventionell distributionsteknik i sådana områden kan innebära en läsning som medför att exempelvis introduktion av ny teknik försvåras. ] sådana områden hör elvärme. individuell vedeldning och inom vissa områden på sikt gasvärme kunna erbjuda fördelarjämfört med tjärr- värme. Jag är också tveksam till en omfattande introduktion av fjärrvärme med konventionell distributionsteknik i tätorter som inte är så stora att kraftvärmeverk senare kan introduceras med rimlig ekonomi. Kommuner- na bör ha goda förutsättningar att bedöma hur de nödvändiga avvi'tgningar- na skall göras.

Fjärr 'ärmesystem dimensioneras f.n. för relativt höga temperaturer. l-"ramledningstempe 'aturen är i allmänhet ea IZUOC på vintern och ca 900C på sommaren. Dessa höga temperatur-nivåer innebär att möjligheterna att på ekonomiskt rimliga villkor utnyttja exempelvis solvärme. färmepumpar och spillvärme är begränsade. En tänkbar möjlighet är dock att använda solvärme för att höja returvattentemperaturen i fjärrvärmenäten. De tem- peraturer som fordras för att uppvärma de enskilda fastigheterna är väsent- ligt lägre än framledningstemperaturen i fjärrvärmenäten. Detta skapar förbättrade förutsi'tttningar för att reducera temperaturniväerna i fjärrvär— mesystemen. vilket i sin tur skulle underlätta en framtida introduktion av lågtempererade värmekällor.

Jag finner det angeläget att möjligheterna att introducera solvärme. spill 'ärme och värmepumpar i tjärrvärmesystemen i större utsträckning än hittills undersöks vid planeringen av nya. framförallt mindre fjärrvärmenät och vid ombyggnad av befintliga system.

lnom energiforskningsprogrammets ram bedrivs arbete för att utveckla ny distributionsteknik för varmvatten. Det är angeläget att ta fram billiga lösningar som dels kan motivera att fjärr 'årme utsträcks till glesare bebyg— gelse. dels kan göra en sänkning av temperaturnivåerna attraktiv från ektmomisk synpunkt. I det program för energiforskning för treårsperioden l98l/82—l983/84 som chefen för industridepartementet senare (avsnitt l5.2.3.8) kommer att föreslå ingår en ökad insats inom detta område. I jämförelse med energiforskningsprogrammet för föregående treårsperiod är det områdena värmepumpar och distributionsteknik som får den största ökningen av anslagen.

Kommunerna har genom lagen om kommunal energiplancring alagts ett ansvar för att främja hushållningen med energi. Med hänsyn till att kom- munerna ofta är direkt engagerade inom värmeförsörjningen och med hänsyn till värmeförsörjningens stora betydelse i landets encrgibalans är kommunernas insatser på detta ("inträde av särskild vikt. Kommunerna har en rad instrument till sitt förfogande för att kunna förverkliga intentionerna

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 229

i den kommunala energiplaner'ingen. Som exempel kan nämnas byggnads- lagstiftningen. lagen om allmänna sz'irrvärmeanläggningar och den i ellagen införda befrielsen för eldistributören att leverera el för uppvärmningsända- mål inom fjärrvärmeområden. Dessa instrument möjliggör bl.a. en ratio- nell planering av ljärrvärmenätens utsträckning. Bostadslån utgår under förutsättning bl.a. av att huset ansluts till befintlig ljärrvärmeanläggning eller annan kollektiv värmeanläggning. om sådan anslutning är möjlig och om särskilda skäl däremot inte föreligger. Det kommunala förmedlingsor- ganet skall yttra sig över ansökningen om bostadslån. Även härigenom kan kommunerna styra utvecklingen så att en anslutning av områden. som från samhällsekonomisk synpunkt lämpligen bör ljärrvärmas. verkligen kom- mer till stånd.

Statligt ekonomiskt stöd för anslutning av en byggnad till fjärrvärme lämnas vidare inom ramen för reglerna om energisparstöd.

Kommunerna har också viktiga uppgifter när det gäller genomförandet av energisparandet inom ramen för den av riksdagen beslutade energispar- planen för befrntlig bebyggelse. Som jag har framhållit tidigare (avsnitt 4.4.2) bör åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel av energi. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energibesparandet i byggnader hänsyn måste tas till befint- liga och planerade värmeförsörjningssystern inom området. Detta gäller som jag tidigare (avsnitt 4.2.1) har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheterna att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

Det kommunala förmedlingsorganet skall enligt förordningen (1980: 334) om statsbidrag till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. avge yttrande i ärenden om stöd enligt förordningen. Förmedlingsorganet har därvid möjlighet att mot bakgrund av t. ex. planer om värmeförsörjningen i kommunen avstyrka sådana ansökningar. Denna möjlighet är ett medel för kommunerna att styra energisparandet i bebyggelsen så att en lämplig avvägning mot åtgärder för tillförsel nås. Det är av vikt att kommunerna tar till vara denna möjlighet.

I kommunernas ansvar ingår också att välja lämpliga lösningar vad beträffar distributionssystemet för fjärrvärme och att välja lämpliga bräns- len eller andra energikällor för värmeproduktion i sådana system. Kommu- nernas åtgärder har härigenom en avgörande betydelse för våra möjlighe- ter att minska oljeberoendet inom uppvärmningssektorn. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunerna enligt lagen om kommunal energi- planering förutom att i sin planering främja hushållningen med energi även har att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Jag kommer senare (kapitel l2) att lämna vissa förslag rörande innehållet i och inriktningen av den kommunala energiplancringen.

Det är vidare angeläget att kommunerna i den fysiska planeringen beak- tar frågan om lokalisering av kraftvärmeverk.

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 230

8.3.2 Här/"värma.s'ystwnens.lörsörinirrg med bränslen

Som jag tidigare har nämnt baseras fjärrvärmeproduktionen i landet nästan helt på olja. Normalt är de fjärrvärmeproducerande anläggningarna byggda så att endast olja kan användas som bränsle utan genomgripande och tidskrävande ombyggnader. Fjärrvärmeförsörjningen är därmed sår- bar.

Vid en långvarig kris i oljetillförseln kan därför de som bori ljärrvärrnda hus komma att få störningar i sin uppvärmning. Vidare finns risken för betydande framtida prisstegringar på olja. l—länsynen till lji'rrrvz'irmekonsu- menterna gör det därför nödvändigt att andra energikällor än olja tas i anspråk i stor omfattning för fjärrvärmeförsörjningen. En utbyggnad av fjärrvärme i den omfattning jag har föreslagit skulle inte kunna accepteras om olja skulle utgöra det huvudsakliga bränslet.

Jag har tidigare föreslagit lagstiftning om att alla tillkommande större eldningsanläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Denna lag kommer somjag tidigare framhållit att beröra fjärrvärmesektorn i hög grad. Jag räknar med att nästan all fjärrvärmeutbyggnad i fortsätt- ningen kommer att grundas på fasta bränslen. Det nästan IOU procentiga oljeberoendet inom fjärrvi'rrmesektorn bör därför år [990 ha reducerats till l4—25 %. Detta kan uppnås genom en målmedveten satsning på ett flertal bränslen samt utnyttjandet av spillvärme och solvärme direkt eller med hjälp av värmepumpar och användning av elpannor i fjärrvärmesystemen sommartid.

Som jag återkommer till i avsnittet om storstädernas värmeförsörjning räknar jag med att Stockholmsregionen från slutet av l98t)—talet kommer att försörjas med värme från kärnkraftverket i Forsmark eller genom något annat försörjningsalternativ som är likvärdigt eller bättre såväl från ekono- misk synpunkt som från oljecrsättningssynpunkt.

Som jag tidigare har framhållit grundar jag mina bedömningar av fjärr- värmesystemens bränsleförsörjning på oljeersättningsdelegationens pro- gram för oljeersättning. De bränslen som kommer att användas i fjärrvär- mesystemen är flis. torv och kol. Flis och torv används lämpligen på orter med i förhållande till tillgången på dessa bränslen fördelaktigt läge. Flis och torv torde vidare främst komma att användas i mindre hetvattencen- traler och något eller några mindre kraftvärmeverk.

l orter med stora värmebehov är det somjag tidigare framhållit fördelak- tigt såväl från energiförsörjningssynpunkt som från miljösynpunkt att byg- ga sammanhängande fjärrvärmenät med stora hetvattencentraler och kraft- värmeverk. I sådana system är kol ofta det fördelaktigastc bränslet.

Vad gäller användning av torv i hetvattencentraler och kraftvärmeverk har statens vattenfallsverk inlett ett samarbete med Gällivare. Bodens. Umeå och Östersunds kommuner med syfte att få till stånd två hetvatten— centraler och två kraftvärmeverk. Denna form av samarbete anserjag vara

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 23)

av stor betydelse för möjligheterna att få igång en utveckling på torvområ- det. Jag räknar med att alla dessa anläggningar ska vara i drift senast år 1987.

Naturgas bör. med hänsyn till vad jag tidigare (avsnitt 7.3) har anfört beträffande de indikationer om prissättningen som vi f. n. har. inte använ- das som bränsle i fjärrvärmesystemen annat än möjligen för belastningsut- jämning eller under ett uppbyggnadsskede. Användning av naturgas för basproduktion i fjärrvärmesystem skulle leda till stora höjningar i upp- värmningskostnad för framför allt hyresgäster.

Jag har tidigare framhållit det önskvärda i att kommunerna planerar så att individuell eldning och användning av elvärme inte kommer att onödigt- vis minska omfattningen av lämpliga ljärrvärmeområden. Däremot bör individuell eldning. t. ex. med ved och inom vissa områden på sikt natur- gas. samt användning av elvärme komma till stånd i områden som inte är lämpliga för fjärrvärmebyggnad.

Under 1980-talet kommer det att frnnas elproduktionskapacitet tillgäng- lig med relativt låga rörliga kostnader. Elanvändningskommitte'n (ELAK) hari sitt betänkande (Ds I 1980: 22) El och Olja angett hur den tillgängliga kapaciteten bör användas för att spara olja.

ELAK:s förslag kommer senare (avsnitt 8.5) att behandlas mera utför- ligt. Jag vill dock redan nu ta upp de av ELAK:s förslag som har anknyt- ning till ljärrvärmesektorn.

ELAK föreslår bl.a. att elpannor installeras i fjärrvärmesystem. Avsik- ten är att elpannorna skall användas under perioder då elbehovet tillgo- doses helt med vattenkraft och kärnkraft. Sådana perioder kan under 1980- talet beräknas uppkomma sommartid.

ELAK anger att den nuvarande beskattningen på olja och el missgynnar el på ett påtagligt sätt. Eftersom frågan om energibeskattning f.n. utreds av utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m.m.. ansåg sig ELAK förhindrad att föreslå en höjning av oljeskatten för att få en neutral beskattning vid användning av olja och el för uppvärmningsändamål. ELAK föreslår istället att jämkning av elskattcn skall kunna ske vid användning av el i elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin. Detta förfarande tillämpats redan i dag. '

ELAK föreslår — för att underlätta skattejämkning. administrativa frå- gor oeh driften av elpannorna — att kraftföretagen skall äga pannorna och leverera värme till kommunen eller industrin för en kostnad som något understiger kostnaden för oljeproducerad värme. Om kommunen eller industrin själv vill äga pannorna bör det enligt ELAK inte finnas några hinder för detta. Enda skillnaden jämfört med om kraftföretagen äger pannorna är att priset på den levererade elenergin måste sättas lägre för att räntor och amorteringar skall kunna betalas. Remissinstanserna är överlag positiva till ELAK:s förslag vad avser användning av elenergi i stora elpannor för att spara olja. Svenska kommunförbundet och Svenska vär- meverksföreningen anför att kommuner bör äga elpannorna.

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 232

För egen del anser jag att den tillgängliga elproduktionskapaciteten bör användas för att så effektivt som möjligt ersätta olja. Ett sätt att ersätta olja är att använda elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin trnder perioder då elbehovet tillgodoses helt med vattenkraft och kärnkraft. Det är där- emot olämpligt att använda elpannor i fjärrvärmesystem om man samtidigt täcker någon del av landets elbehov med oljeeldade kraftvå'rrmeverk och mottrycksanläggningar. Skälet är att man då inte sparar någon olja efter- som verkningsgraden i en hetvz'rttencentral är lika hög som i ett kraftvärme- verk och att distribtrtionsförluster för elenergin tillkomnrer.

Även jag anser att den nuvarande beskattningen på olja och el är ett hinder för en övergång från olja till el. Jag anser därför en utjämning av skatterelationen på olja och el angelägen. Jag har tidigare föreslagit att beredskapsavgiften på vissa oljeprodukter skall höjas med 23 kr/m'l. Detta är dock inte tillräckligt för att uppnå neutralitet i beskattningen på olja och el. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang före- slå en höjning av den allmänna energiskatten på olja.

Som framgår av ELAK:s förslag fordrar användning av elpannor för att ersätta ttrng eldningsolja i fjärrvärmesystem och inom industrin att elskat- tenjämkas. Centrala driftledningen (CDL) har i december 1980 till budget- departementet inkommit med en skrivelse i detta ärende. CDL anser att det nuvarande systemet förjämkning av elskatt är krångligt och att det bör kunna förenklas. För egen del anser jag efter samråd nred chefen för budgetdepartementet att elskattcn bör jämkas vid användning av elpannor i fjärrvärmesystem och inom industrin. Även jag anser att det nuvarande systemet förjämkning av elskatt bör kunna förenklas. Chefen för budget- departementet har nyligen remitterat CDLzs skrivelse till riksskatteverket. statens vattenfallsverk. svenska kommunförbundet. svenska kraftverks- föreningen och till Sveriges industriförbund. Därefter kommer regeringen att kunna ta ställning till hur den föreslagna _jämkningen skall utformas.

Jag anser liksom ELAK att introduktionen av elpannor i fjärrvärmesy- stem skulle underlättas om även kraftföretagen kan stå som ägare till pannorna. Kraftföretagen har möjlighet att bestämma den från kraftbalans- synpunkt lämpliga kapaciteten med beaktande av olika tillrinning och tillgänglighet. Som jag senare (kapitel 13) skall återkomma till avserjag att föreslå att statens vattenfallsverk får disponera medel för investeringar i dylika elpannor. Om kommuner och företag själva vill äga elpannorna är det nattlrligtvis inget som hindrar detta.

Jag räknar med att fjärrvärmenäten år l990 kommer att behöva en bränsletilllörsel av ca 57 TWh. Industriell spillvärme inkl. sopförbränning bör kunna svara för 3 —4 'l'Wh. fasta bränslen som flis, torv och kol för 26— 30 TWh. solvärme för l—2 TWh. hetvatten från kärnkraftverk för ca 9 TWh samt elenergi för ca 3 'l'Wh. Oljan skulle därmed svara för endast 9— 15 TWh. Om värmeaytappning från Forsmark 3 inte kommer till stånd bör Storstockholms fjärrvärmeförsörjning ordnas så att åtminstone lika stor oljeersättning erhålls.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 233

8.3.3 Finansiering avfjärr)'ärmeutbyggnader

Utbyggnad av fjärrvärme finansieras sedan år 1977 till största delen genom de s.k. tjärrvärmelånen. Riksbanken lämnar emissionstillstånd för obligationslån för tillkommande utbyggnad av anläggningar för produktion och distribution av fjärrvärme. Obligationerna emitteras av kommunlåne- instituten, dvs. Kommunlåneinstitutet AB och Kommunkredit AB. som sedan genom sina resp. banker lämnar krediter till sökande kommuner. Det totala lånebehovet som ligger till grund för riksbankens dimensione- ring av obligationslånen bestäms med ledning av en enkät som industride- partementet tillställer kommunerna. Utöver ljärrvärmelånen svarar AP- fonden för viss direktutlåning till ljärrvärmeverksamhet. Fjärrvärmelånen är i princip specialdestinerade och påverkar därigenom icke direkt övrig kommunal upplåning.

Storstadskommunerna Stockholm. Göteborg och Malmö saknar möjlig- het att få del av kommunlåneinstitutens fjärrvär'melån eftersom dessa kommuner kan få direkta emissionstillstånd från riksbanken.

Fjärrvärmelånen var t. o. m. är I979 annuitetslån med en löptid på 23 år. Lånen hade således jämfört med tradtitionella kommunlån lång genom- snittlig löptid. Räntan var 0,5 % högre än räntan för traditionella kapital- marknadslån till kommunerna.

Efter överläggningar mellan riksbanken och företrädare för industride- partementet år I979 ställde sig riksbanken positiv till att permanenta fjärr- värmelånen. Dessa överläggningar resulterade också i. vilket jag senare (avsnitt 9.5) kommer att utveckla närmare. att viss del av finansieringen av kraftvärmeverk kan ordnas inom ramen för tjärrvärmelånen.

Riksbanken bestämde år 1980 att lånen till viss del skulle utgöras av utlandslån. Av det totala beloppet detta år på 400 milj. kr. togs 120 milj. kr. upp utomlands. De utländska länen fick en löptid av ca lO år. Genom anpassning av amorteringsplanen med hjälp av delen svenskt obligations- lån kunde kommunlåneinstituten erbjuda lån med en löptid av 20 år.

Den lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag tidigare (avsnitt 8.2) har föreslagit kommer, vid bifall till lagförslaget. att i betydande grad styra utbyggnaden av prodtrktionsanläggningar inom fjärr- värmesektorn. Kravet på att eldningsanläggningar skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle medför att behovet av investeringsmedel ökar påtagligt. Som jag tidigare har framhållit framfördes. vid remittering av betänkandet (SOU l980z9) Övergång till fasta bränslen. från flera remiss- instanser att finansieringsfrågan måste få en tillfredsställande lösning innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle kan införas.

Oljeersättningsdelegationen (l 1979:0l) har i en rapport (Ds 1 1980123) Program för oljeersättning framfört bl. a. att en övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på kapital. Delegationen framhåller att statsmakterna. om de anser att en övergång till fasta bränslen är angelägen.

Hänvisningar till PS13

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

IJ '.») .b

bör verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden. Enligt delegationen är investe- ringar i fjärrvärme att jämställa med produktiva industriinvesteringar. Så- dana investeringar bör därför särskiljas från investeringar i annan kommu- nal verksamhet.

För egen del anserjag att fjärrvärmelånen är ett uttryck för att statsmak- terna funnit det angeläget att underlätta finansieringen på kapitalmarkna- den av investeringar i fjärrvärme. Jag delar uppfattningen att finansiering- en av anläggningar för såväl produktion som distribution av fjärrvärme måste ordnas i samband med att en lag om utförande av eldningsanlägg- ningar för fast bränsle införs.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och budgetdepartementen vill jag framhålla att utrymme på kapitalmarknaden bör skapas för att finansi- era investeringar i anläggningar av nämnt slag. Det är därvid av vikt för den kommunala planeringen att särskilda fjärrvärmelån kan finnas tillgäng- liga tlnder viss tid. I första hand bör de utgå för den närmaste tioårsperio- den. Den kommunala likviditeten har ökat mycket kraftigt de senaste åren och är f. n. ungefär 25 miljarder kr. Det föreligger dock betydande skill- nader mellan olika kommuner. Vid bedömning av de enskilda kommuner- nas lånebehov för här berörda ändamål bör enligt min mening hänsyn i fortsättningen tas till kommuns likviditet och möjlighet till egenf'rnansie- ring. Utrymmet på den svenska kapitalmarknaden torde under 1980-talet bli begränsat. Vid behov bör därför en del av ljärrvärnrelänen utgöras av utlandslån.

Efter överläggningar med riksbanken får jag meddela att den har ställt sig positiv till att investeringar i eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansieras inom ramen för tjärrvärmelånen i enlighet med vad jag nyss anfört. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

8.3.4 Industriell spillvärme

Genom samarbete mellan industrier och fjärrvärmeverk finns möjlighet att från industrin ta till vara olika former av energi som där saknar lämplig alternativ användning. Det kan gälla värme vid såväl relativt höga som låga temperaturer och överskottsgas från industriella processer.

Spillvärmeleveranser från industrier förekommer idag i några kom- muner. bl.a. i Helsingborg. Luleå. Sundsvall. Oxelösund och Göteborg. Spillvärmeleveranserna uppgår totalt till drygt 1 TWh och innebär en årlig oljebesparing på ca 125.000 ton. Statens industriverk har beviljat bidrag med ca 125 milj. kr. för sådana projekt.

Potentialen för ytterligare utnyttjande är betydande. Nämnden för ener- giproduktionsforskning (NE) anger i en rapport (NE 1980: 6) tillgången på industriell spillvärme med temperatur över 4OOC till ca l7 'fWh per år. Om endast spillvärme med temperatur över 650C beaktas är tillgången ca 7.5

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 235

TWh per år. NE har härvid endast tagit hänsyn till sådan spillvärme som är belägen högst 10 km från potentiella förbrukare.

För egen del anserjag att industriell spillvärme bör tas tillvara där det är ekonomiskt rimligt. Industrin bör därvid beakta möjligheterna att utnyttja även spillvärme med lägre temperaturer. Största hindret för att ta tillvara ytterligare spillvärme torde alltjämt vara lönsamheten. Långa överförings- aVstånd för relativt små värmemängder försämrar ekonomin påtaligt. Ut- nyttjande av spillvärme kan vidare förutsätta ingrepp i produktionsproces- sen.

Höga lönsamhetskrav med återbetalningstider på l—2 år gör att projekt som är samhällsekonomiskt lönsamma kanske aldrig kommer till stånd för att de inte klarar de företagsekonomiska kraven.

För egen del anser jag att företagen bör beakta följande vid kalkyler om energibesparande åtgärder och oljeersättande teknik. t.ex. spillvärmele- vcranser. Priset på energi och framförallt olja torde komma att stiga realt sett. Kalkylerna bör beakta riskerna med och kostnaderna för framtida brist resp. prishöjningar på olja. Det gör att företagen å eget intresse bör se investeringar i oljeersättande teknik som strategiska och av betydelse för företagets överlevnad på sikt.

För kommunala investeringar i distributionssystem i samband med spill- värmeprojekt kan de särskilda lånen för fjärrvärmeutbyggnad utnyttjas. Vidare kan speciella lån till både kommunernas och industrins investering- ar i spillvärmeprojekt lämnas av oljeersättningsfonden. De ekonomiska stimulansmedlen är således betydande. .lag vill erinra om att det enligt 2.5 lagen om kommunal energiplancring åligger kommunen att vid sin plane- ring undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med bl. a. pro- cessindustrin gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns förutsättningar för sådan ge- mensam lösning. skall den tas till vara vid planeringen.

Enligt 35 samma lag skall på begäran bl. a. den som driver verksamhet i vilken änvänds större mängd energi lämna kommun de uppgifter som behövs för planeringen.

8.3.5 .S'mrstr'idarnas värmqf'r'jrsörjining

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen i storstadsområdena Stockholm. Göteborg och Malmö uppgår f.n. till ca IO TWh. År 1990 kan värmebeho- vet beräknas uppgå till drygt 20 TWh. Detta motsvarar ungefär 20% av det totala Värmebehovet i landet och nästan hälften av Värmebehovet inom fjärrvärmesektorn. Utformningen av värmeförsörjningen i de tre storstä- derna påverkar därigenom i betydande grad landets värmebalans. Utred- ningar har genomförts beträffande den framtida värmeförsörjningen i alla tre storstadsregionerna. Det är nu angeläget att skyndsamt fatta beslut om dessa regioners värmeförsörjning. Dessa beslut får stor betydelse för lan- dets energiförsörjning. Storstädernas värmeförsörjning bör därför enligt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

IJ uu &

min mening betraktas inte bara som en lokal och regional utan även som en nationell angelägenhet.

[ de tre storstadsregionerna finns möjlighet att bygga ut landets tre största sammanhängande fjärrvärmenät. Dessa fjärrvärmenät skulle på sikt kunna ge underlag för ca 10 TWh elenergi producerad i kraftvärme- verk. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.1) påtalat behovet av att under 1980-talet bygga ut fjärrvärmen. Den stora möjligheten till elproduktion i kraftvärme- verk i storstadsregionerna gör det speciellt angeläget att i dessa regioners fjärrvärmeområden bibehålla möjligheterna till kraftvärmeproduktion.

Gemensamt för de tre storstadsområdena är att inhemska bränslen som torv och flis eller användning av solvärme endast kan svara för en mindre del av vz'irmeförsörjningen under det här seklet. Gemensamt för de tre storstadsområdena är också att värmeöverföring från kärnkraftverk är ett tänkbart alternativ för värmeförsörjningen i fjärrvärmesystemen. liksom koleldade hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Stora värmepumpar kan också visa sig vara ett alternativ.

[ prop. I979/80: 170 om vissa energifrågor uttaladejag att jag då inte var beredd att ta ställning till frågan om värmeavtappning från kärnkraftverken utan att frågan borde tas upp i de energipolitiska förslag som skulle föreläg- gas l980/8l års riksmöte. Jag anförde samtidigt att närmare riktlinjer" därvid borde kunna läggas fram för hur storstadsregionernas värmeför- sörjning skall utformas. Riksdagen (NU I979/80: 70. rskr l979/80: 410) underströk att det är angeläget att regeringen snarast fattar beslut om riktlinjer för storstädernas värmeförsörining. Jag återkommer nu till denna fråga.

Jag skall först allmänt redogöra för möjligheten att utnyttja värme frän kärnkraftverken. Därefter övergår—jag till att behandla de akutella värme- försörjningsfrågorna i de tre regionerna.

Samtliga svenska kärnkraftblock är f.n. utförda för s.k. kondensdrift. vilket innebär att den del av kärnbränslets energiinnehåll som tekniskt utnyttjas men som inte omvandlas till el. dvs. ca 67 %. inte får någon nyttig användning utan överförs till omgivningen via kraftverkens kylvatten. Genom fjärrvärmeöverföring av hetvatten i kulvert till fjärrvärmesystem kan värmen nyttiggöras.

Olje- och koleldade hetvattencentraler i lji'trrvärmesystem som utnyttjar kärnkraftvärme skulle normalt hållas avställda och endast utnyttjas för topp- och reservändamål. Dimensioneringen måste vara sådan att reserv- centralerna har sådan kapacitet att Värmeleveranserna till förbrukarna kan upprätthållas även om hetvattenleveransen från kärnkraftverket avbryts. t. ex. till följd av avställning för revision eller fel i anläggningen.

Värmeavtappning från ett kärnkraftblock medför att dess elproduktion minskar. T. ex. i Forsmark får man vid s. k. direktavtappning uppoffra en enhet el för att kunna tillgodogöra sig ca tre enheter värme.

Investeringen i kärnkraftverket för värmeavtappning och investeringen i

I'd DJ Xl

Hänvisningar till PS15

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

överft'iringsledningen tillsammans med kostnaden för den minskade elpro- duktionen får vägas mot värdet av det för uppvärmningsändamål nyttig- giorda hctvattnet för en bedömning av lönsamheten för värmeavtappning. Hetvattnets värde bestäms av kostnaden för alternativa möjligheter att producera värme. t. ex. med olja och kol.

Regeringen gav den 22 februari I979 Statens industriverk (SIND) i uppdrag att utreda frågor om fjärrvärmenätens försörjning med värme i södra Storstockholmsområdet inkl. Södertälje mot bakgrund av förhållan- dena i Storstockholmsområdet som helhet. SlND redovisade sitt uppdrag i juni I979 i rapporten ("SIND 197924) Storstockholms fjärrvärmeförsörj- ning. [ rapporten konstateras inledningsvis att inhemska bränslen som flis. torv och hushållsavfall liksom solenergi och användning av värmepumpar inte kan svara för huvuddelen av regionens fjärrvärmeförsörjning. Mot denna bakgrund studerades tre alternativ för regionens ljärrvärmeförsörj- ning nämligen värmeöverföring från kärnkraftverket i Forsmark. närför- lagda koleldade kraftvärmeverk samt koleldat kraftvärmeverk på södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun.

Närförlagda koleldade kraftvärmeverk uppvisade bättre lönsamhet än alternativet med koleldat kraftvärmeverk vid Himmerfjärden. Lönsamhe- ten för värme från Forsmark ijämförelse med närförlagda koleldade kraft- värmeverk varierade beroende på elbehovets och bränsleprisernas utveck- ling. Eftersom alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk av utredningen bedömdes ge den snabbaste minskningen av oljeberoendet. var billigast samt medgav handlingsfrihet att på l990-talet utnyttja värme från Forsmark föreslog SlND att alternativets inledningsskede skulle ge- nomföras.

SIND föreslog vidare att regeringen skulle ge verket i uppdrag att samråda med berörda kommuner för att utröna möjligheterna att snabbt få igång en utveckling enligt alternativet med närförlagda koleldade kraftvär- meverk. Regeringen uppdrog i september 1979 ät SIND att samråda med berörda kommuner. Med skrivelse i februari l980 redovisade verket resul- tatet av detta samråd. Utredningen har varit föremål för remiss. En redo- visning av SlND:s förslag och remissinstansernas synpunkter på detta redovisas i bilaga l.l0.

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens förslag. Flertalet remissinstanser förordar en utveckling enligt alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk. Ungefär hälften av dem som förordar detta alternativ däribland Stockholms kommun och Storstockholms Energi AB (STOSEB) gör det därför att möjligheten att senare erhålla värme från Forsmark hålls öppen. Behovet av ytterligare utredning kring alternativet med värme från Forsmark påtalas. STOSEB anförde att oljebesparingar i storleksordningen en miljon ton per år kan uppnås genom överföring av hetvatten från Forsmark. Denna oljebesparing ger en minskad oljekostnad motsvarande ca 1000 milj. kr. per år. På några år kan därför enligt S'l'O-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 238

SEB såväl överföringsledningen som ombyggnaden i Forsmark vara betal- da. Riksdagens beslut våren 1980 att kärnkraften skall avvecklas har delvis förändrat förutsättningarna i förhållande till vad som gällde för SlND:s utredning.

S'I'OSEB har därefter i samarbete med statens vattenfallsverk under sommaren och hösten l980 studerat ett alternativ med värme från Fors- mark (Forsmarksalternativet) och jämfört detta med ett alternativ med koleldade kraftvärmeverk i Stockholmsregioncn (fossilaltcrnativet) när- mast motsvarande det i SlND:s utredning studerade Himmerfjärdsalterna- tivet. Med skrivelse men utan eget ställningstagande överlämnade STO- SEB i november 1980 utredningen Fjärrvärme från Forsmark. Utredning- en redovisas i bilaga l.l ].

I utredningen anförs att beroendet av importerad olja för Storstock- holms värmeförsörjning måste minskas. Förutom att oljan är försörjnings- mässigt osäker är den dyr. Ständiga oljeprisstegringar medför stora kost- nadsökningar för bl. a. hyresgäster och villaägare. Storstockholms tjärr- värmeförsörjning måste i framtiden baseras på andra och fördelaktigare alternativ än olja.

Uppvärmning i fjärrvärmesystem med naturgas blir enligt utredningen dyrare än med olja eftersom oljebaserad fjärrvärme använder tung eld- ningsolja och naturgasen på den internationella marknaden numera pris- sätts i huvudsak som lätt eldningsolja eller råolja. (')m naturgas används direkt för uppvärmning av Storstockholm undandras enligt utredningen landets största sammanhängande underlag för elproduktion i kraftvärme- verk. Elproduktion grundad på naturgas blir orimligt dyr och är för övrigt med undantag av vissa (WRC-länder under avvecklingi de länder där man har sådan elproduktion.

Förnybara energikällor som sol. vind och biomassa torde enligt utred- ningen endast kunna svara för en mindre del av Storstockholms värmeför- sörjning Linder innevarande sekel. Därför finns enligt utredningens bedöm- ningar endast två möjligheter för Storstockholms huvudsakliga ljärrvärme— försörjning. nämligen värme från Forsmark eller koleldade anläggningar i Storstockholmsregionen.

Det i utredningen studerade Forsmarksaltcrnativet skiljer sig från tidi- gare utredningar. [ STOSEst och vattenfallsverkcts utredning har endast block 3 i Forsmark förutsatts bli utförd för värmeproduktion. Vidare förutsätts Forsmark 3 inte användas för värmeproduktion under blockets hela livslängd. När elbehovet enligt utredningen blir sådant att det inte kan tillgodoses genom utbyggnad av kraftvärmeverk och mottrycksanläggning- ar i andra delar av landet övergår Forsmark ?» till enbart elproduktion. Värmeproduktionen bör då enligt utredningen ske i ett koleldat kraftvär- meverk i Forsmark.

Fossilalternativet har beräkningsmässigt baserats på utbyggnad av två koleldade kraftvärmcblock på vardera 380 MW el och 690 MW värme på

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 239

södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun och ett koleldat kraftvärmeblock på 205 MW el och 330 MW värme i Lövsta. Om fossilal- ternativet skall ligga till grund för Storstockholms tjärrvärmeft'irst'irjning får alternativet med hänsyn till anläggningarnas lokalisering senare utfor- mas mera i detalj.

] utredningen har två alternativ för värmeavtappning i Forsmark stude- rats. Forsmark 3 kan utföras för värmeproduktion dels genom s. k. direkt- avtappning. dels genom att en ny mottrycksturbin installeras. ] båda fallen förutsätts en värmeproduktion på ca 2000 MW. Vid direktavtappning kan man samtidigt få ut 300 MW el jämfört med 1060 MW el vid enbart elproduktion. Med en mottrycksturbin blir elproduktionen 500 MW cl. Värmeleverans från Forsmark bör kunna påbörjas under år 1988. Båda alternativen bedöms vara tekniskt genomförbara.

Kärnsäkerhetcn torde enligt utredningens bedömningar inte påverkas. Lösningen med mottrycksturbin medför högre investeringsutgift. Vilken lösning som väljs är därmed en fråga om värdet av den ytterligare elpro- duktion som erhålls genom installation av en ny mottrycksturbin.

Värmen överförs till Stockholm genom en 120 km lång ledning från Forsmark till Akalla. Ledningen utförs i form av två isolerade stålrör 1.5 m i diameter och läggs i bergtunnlar och bctongkulvertar.

Forsmarksalternativets lönsamhet relativt fossilalternativet är framför- allt beroende på vilka antaganden som görs om elbehovets och bränslepri- sernas utveckling. Vid en elanvändningsnivå på 115 TWh (motsv. en produktion om 127 TWh) år 1990 och med en tillväxt på 2.5 TWh per år därefter är Forsmarksalternativet lönsammare än fossilalternativet. Om elanvändningen däremot blir 125 TWh (motsv. en produktion av 138 'l'Wh) år 1990 och tillväxten därefter blir 2.5 TWh per år är fossilalternativet lönsammare.

Dessa slutsatser gäller vid bränslepriser såväl enligt de antaganden som gjordes av konsekvensutredningcn (1 1.979: 08). dvs. vid bränslepriser som stiger realt med ca 36275". som vid bränslepriser som stiger realt ca 4.5 %f är. lönsamheten för Forsmarksalternativet blir bättre ju snabbare bräns- lepriserna stiger.

Forsmarksalternativet medför enligt utredningen både för Stockholms- regionen och för landet totalt en förbättrad miljö genom en mindre sam- manlagd förbränd bränslemängd under den period. 6—9 år. som Forsmark 3 beräknas användas för värmeavtappning.

Både Forsmarksalternativet och fossilalternativet innebär enligt utred— ningen en kraftigt ökad försörjningstrygghet jämfört med dagslägets stora oljeberoende. Under den tid som Forsmark 3 används för värmeproduk- tion sparas inemot 1 miljon ton olja per år.

STOSEB. som genom sina medlemskommuner har ansvaret för Stor- stockholms energiförsörjning. framhåller i utredningen följande. Värme- försörjningen är f. n. i mycket stor utsträckning baserad på oljeprodukter.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 240

En mycket angelägen uppgift för STOSEB är därför att förbättra försörj- ningstryggheten inom uppvärmningssektorn. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de framkomna utredningsresultaten och särskilt erfarenheterna av 1970-talets kraftiga oljeprisstegringar samt STOSEst bedömning av den framtida prisutvecklingen på olja och kol vill STOSEB genom förhand- lingar med berörda intressenter slutligt pröva Forsmarksalternativets genomförbarhet.

vattenfallsverket är berett att medverka till att STOSEB kan genomföra Forsmarksalternativet. Detta får dock enligt verket inte medföra att möj- ligheterna att försörja egna abonnenter med el till lägsta möjliga kostnad försämras.

Mot bakgrund av föreliggande utredningsresultat anser sålunda vatten— fallsverket och STOSEB att förhandlingar med sikte på att genomföra projektet snarast bör inledas mellan ägarna av Forsmarksanläggningen — Forsmarks Kraftgrupp AB — och STOSEB.

För egen del anserjag att åtgärder snarast måste vidtas för att minska det oroväckande stora oljeberoendet i Stockholmsregionens värmeförsörj— ning. Det är angeläget att den pågående utbyggnaden av fjärrvärme fortsät- ter. Därigenom skapas på sikt underlag för en elproduktion i kraftvärme- verk på ca 5 TWh. Detta förutsätter att andra uppvärnmingsformer' som elvärme och individuell eldning med olja eller andra bränslen inte minskar tjärrvärmenätets omfattning.

Jag vill betona att det ankommer på kommunerna att fatta de för regio- nens ljarrvärmeförsörjning nödvändiga besluten. Det har dock från olika håll. framförallt från kommunerna. framförts krav på att statsmakterna skall redovisa sin principiella syn på frågan om Storstockholms tjärrvärme- försörjning.

Jag skall i det följande belysa tre alternativa lösningar på frågan om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. Innan jag går in på dessa vill jag nämna att AB Nynäs Petroleum i en skrivelse till regeringen i december 1980 har redovisat ett projekt som har utarbetats av en arbetsgrupp tried representanter från Nynäs. Svensk Mctanolutveckling AB. S'l'OSEB och Sydkraft AB. Projektet som beräknas kunna starta år 1987 avser en anlägg- ning för kombinerad produktion av metanol. bränslegas och hetvatten. Produktionen baserar sig på förgasning av kol och högsvavlig restolja. Projektet förutsätter emellertid en mer omfattande efterfrågan på metanol än vad jag bedömer kan komma till stånd. De tre alternativen för Stor- stockholms ljärrvärmcförsörjning är värmet'werföring från kärnkraftverket i Forsmark. närförlagda koleldade kraftvärmeverk samt ett alternativ där stora värmepumpar svarar för den huvudsakliga värmeförsörjningen.

För egen del vill jag framhålla följande med anledning av 810515st och vattenfallsverkets utredning.

Genom Forsmarksalternativets utformning med ett koleldat kraftvärme— verk som tar över Värmeproduktionen i Forsmark när Forsmark 3 behövs

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 241

för enbart elproduktion. vilket beräknas ske under perioden 1994—1998 kommer värmeavtappning inte att innebära någon ytterligare bindning till kärnkraften. Det är för projektet utomordentligt viktigt att kärnsäkerheten inte bedöms påverkas.

Projektets lönsamhet är som tidigare framhållits starkt beroende av elanvändningens utveckling. Som jag senare (avsnitt 9.2) skall återkomma till anser jag att elanvändningens utveckling på längre sikt kan påverkas i betydande grad. Även om elanvändningen exkl. överföringsförluster är 1990 med hänsyn till användning av el för att spara olja kommer att bli 120— 125 TWh bör lönsamheten för värmeavtappning relativt det studerade Himmerfjärdsalternativet bli god.

Utredningen har belyst bränsleprisernas inverkan på Forsmarksalterna- tivets lönsamhet. För egen del räknarjag med att bränslepriserna kommer att stiga i reala termer under 1980-talet. LU-80 har räknat med en realpris- stegring på ca 2% per år. Även detta talar för lönsamhet vid värmeav- tappning.

Värmeavtappning i Forsmark innebär en oljebesparing på ca 1 miljon ton olja per år i förhållande till dagens värmeförsörjning i regionen. Vid dagens oljepriser innebär det en minskad årlig belastning på betalningsbalansen med ca 1000 milj. kr. Ett genomförande av värmeavtappning i Forsmark skulle således bidra till att minska vårt betydande underskott i bytesbalan- sen på ett påtagligt sätt.

Värmeavtappning i Forsmark är dessutom i allt väsentligt en svensk lösning. Samtliga komponenter i form av utrustningen för värmeavtapp- ningen i Forsmark. stålrör för hetvattentransporten och den senare kolel- dade anläggningen i Forsmark kan tillverkas inom landet. Projektet medför också ett stort antal arbetstillfällen inom byggnads- och anläggningsverk- samhet. Detta skulle sammantaget enligt min mening innebära en betydan- de stimulans för svenskt näringsliv.

Ett alternativ med närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt min mening innebära fördelar genom att det i detta alternativ bör vara möjligt ' att uppnå den snabbaste minskningen av oljeberoendet. Enligt vad jag erfarit kan detta ske genom en snabb utbyggnad av koleldade ångpannor som i ett första skede används för värmeproduktion. Senare kan turbin och generator installeras varefter anläggningarna används för samtidig produk- tion av el och värme.

En förutsättning är dock att kommunerna kan finna någon eller några lämpliga platser att lokalisera anläggningarna till. Som framgår av SlND:s utredning har avståndet till de tätbefolkade delarna av regionerna där det huvudsakliga Värmebehovet finns avgörande betydelse för lönsamheten för olika alternativ med koleldade anläggningar. Ett alternativ med närför- lagda kolcldade kraftvärmeverk kan i fullt utbyggt skede någon gång på 1990-talet bestå av fem är sex kraftvärmeblock på vardera ca 200 MW el och 330 MW värme. Därmed kommer alternativet att ge en oljeersättning 17 Riksdagen I980f8l. I sum/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 242

av samma storleksordning som Forsmarksalternativet. Alternativet torde innebära en väsentligt lägre total kostnad än dagens värmeförsörjning i Storstockholm och liksom Forsmarksalternativet innebära en stimulans för 'svenskt näringsliv.

Närförlagda koleldade anläggningar kan dock enligt vad som framkom vid remitteringen av SlND:s utredning vara sämre än Forsmarksalternati- vet från miljösynpunkt för Stockholmsregionen. För egen del anser jag att alternativets nackdelar från miljösynpunkt bör kunna bemästras med tek- niska åtgärder. Genom inbyggnad av kollager. m.m. torde eventuell dam- ning och buller kunna begränsas. lde anläggningar som skulle bli aktuella om STOSEB väljer detta alternativ bör det finnas goda möjligheter att med tekniska åtgärder begränsa utsläppen av svavel och andra föroreningar. Vidare ger höga skorstenar utsläpp på hög höjd vilket bör medföra att olägenheter för de närmast boende inte uppstår. Den visuella påverkan som anläggningar av den här typen ger upphov till kan jämföras med annan industriell verksamhet och får tillsammans med övriga faktorer vägas mot den ökade trygghet i värmeförsörjningen som uppstår. Alternativet kan emellertid visa sig sämre än Forsmarksalternativet om lokaliseringspro- blem skulle försena alternativets utbyggnad.

Såväl Forsmarksalternativet som närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt STOSEB kombineras med andra möjligheter att producera värme. Enligt vad jag erfarit planerar STOSEB att utanför ljärrvärmeom- rådet satsa på andra former av uppvärmning. t.ex. värmepumpar och gruppcentraler för fasta bränslen. STOSEB planerar vidare att genom värmepumpar utnyttja värme från avloppsvatten och därigenom täcka en del av fjärrvärmesystemets värmebehov. Sopförbränning och på sikt tit- nyttjande av solvärme bedöms också kunna ge vissa tillskott. Genom dessa åtgärder kan det vara möjligt att tillgodose ett värmebehov motsva- rande värmebehovet under sommartid.

Värmepumpar uppvisar fördelar i olika avseenden. Genom att värme- pumpar fordrar distributionssystem för låga temperaturer kan de stimulera en framtida användning av solvärme. Värmepumpar utnyttjar tillförd ener- gi på ett effektivt sätt och möjliggör utnyttjande av lokala tillgångar på spillvärme. Mot denna bakgrund anserjag att STOSEB inför ett ställnings- tagande till hur Storstockholm skall minska oljeberoendet bör beakta även möjligheterna till väsentligt större användning av värmepumpar. Detta kan innebära betydande bränslebesparingar och ett effektivt utnyttjande av disponibel elenergi. samt ge en väsentlig sysselsättningseffekt och stimu- lans för svenskt näringsliv. Lägre vattentemperaturer innebär också att fjärrvärmesystemet på sikt kan utnyttjas med högre utbyte av elenergi i kraftvärmeverk.

Värmepumparna som till att börja med drivs med elenergi bör lokali- seras så att de senare kan övergå till bränsledrift. I detta skede år det lämpligt att kraftvärmeverk lokaliseras i anslutning till värmepumparna.

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 243

Driften av värmepumpar och kraftvärmeverk kan. om värmeunderlaget i fjärrvärmesystemet så medger och om det visar sig ekonomiskt rimligt. kombineras genom mekanisk kraftöverföring från kraftvärmeverkets tur- bin till värmepumpens kompressor eller genom att värmepumpen drivs med den elström som produceras i kraftvärmeverket. Väljcs det senare alternativet föreligger större frihet vid lokalisering av såväl värmepumpar som kraftvärmeverk. I annat fall gäller för värmepumpalternativet samma principiella förutsättningar beträffande lokaliseringsfrägor som för fossilal- ternativet. Kraftvärmeverkcn kommer på sikt att behövas för att tillgodose landets elbehov. Ett alternativ med värmepumpar får därför inte minska den möjliga elproduktionen i kraftvärmeverk. Hur värmepumpar inverkar på den nationella elbalansen är fortfarande oklart. Andra oklara faktorer är kostnaderna för värmepumpar och tillgången i Stockholm på olika värme- källor t.ex. spillvärme. Jag tänker här även på möjligheten att utnyttja sjövatten som värmekälla. Under förutsättning att de oklarheter beträffan- de värmepumpar som jag har redovisat kan lösas torde värmepumpsalter- nativet kunna anpassas till olika framtida utvecklingslinjer och olika el- strömsbehov genom kombination med närförlagda koleldade kraftvärme- verk.

S'l"OSEB har i skrivelse till regeringen i december 1980 framhållit att man ser det som angeläget att regeringen nu håller möjligheten öppen att grunda huvuddelen av Storstockholms ljärwärmeförsörjning på överföring av värme från Forsmark. STOSEB avser att genom överläggningar med statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB utröna förutsätt- ningarna för projektcts genomförande.

Under förutsättning att detaljprojektering visar att projektet fortfarande är intressant. att erforderliga tillstånd kan erhållas samt att parterna på den kommunala sidan och inom Forsmarks Kraftgrupp AB kan komma över- ens om projektets genomförande på kommersiella grunder ser jag inget hinder för att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning huvudsakligen grun- das på ljärrvärme från Forsmark enligt det i utredningen presenterade alternativet. Jag gör samma bedömning vad gäller de båda andra alternati- ven.

Oavsett vilket alternativ som STOSEB efter de fortsatta övervägandclm väljer att genomföra bör det enligt min mening leda till en oljeersättning på ea ] milj. ton per år. Det alternativ som väljs måste dock innebära att kraven på en god miljö i Storstockholmsområdet blir tillgodosedda. Dess- utom måste självfallet de anläggningar som skall byggas prövas på vanligt sätt enligt gällande lagstiftning. bl.a. miljöskyddslagen.

Som jag senare (avsnitt 8.4) skall komma till avser jag att föreslå att lagen (1978: 160) om vissa rörledningar. den s.k. rörledningslagen. utvid- gas till att även omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Härigenom skapas förutsättningar för en mer sammanhållen myndighetsprövning av projekt som avser ljärröverföring av hetvatten.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 244

Även frågan om Göteborgs värmeförsörjning har varit föremål för om- fattande utredningsarbete under en följd av är. Energiverken i Göteborg ansökte ijanuari I979 om tillstånd enligt [36 a så byggnadslagen till nylokali- sering av ett kraftvärmeverk eldat med olja alternativt kol och olja. Ansö- kan. som omfattar två mottrycksaggregat om vardera 205 MW el och 330 MW värme. har remissbehandlats. Den fortsatta prövningen vilar dock i avvaktan pl slutligt yttrande från kommunen.

Regeringen gav ijuni I979 statens industriverk i uppdrag att följa det pågående utredningsarbetet och föreslå konkreta åtgärder som snabbt kan bidra till att minska oljeberoendet.

Statens vattenfallsverk bedriver i samarbete med SP Technology AB utveckling av ett projekt för förgasning av tunga restoljor från oljeraffina— derier och förbränning av gasen i ett s. k. kombikraftverk. Ett sådant kraftverk kan även byggas som kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme. Projektet som går under namnet gasification combined cycle (GCC) är enligt min mening mycket intressant. Förgasning av tunga restol— jor erbjuder en miljövänlig användning av olja som annnars inte skulle få förbrännas i Sverige. Projektet skulle om det visar sig genomförlmrt från teknisk och ekonomisk synpunkt vara ett intressant alternativ för Göte- borgs ljärrvärmeförst'irining.

Energiverken i Göteborg har med skrivelse i november 1980 tillställt industridepartementet utredningar om el- och värmeft'jrsörjningen i Göte— borg. Utredningarna visar att koleldade hetvattencentraler eller kraftvär- meverk är mest fördelaktiga från ekonomisk synpunkt. Värmezwtappning i Ringhals och överföring av hetvatten därifrån till Göteborgs ljärrvärmcnät uppvisar liksom ett alternativ med ett kraftvärmeverk eldat med förgasade restoljor från raflinaderier sämre ekonomi än kolaltcrnativen.

Statens industriverk har i skrivelse i november [980 lämnat en lägesrap- port i uppdraget om Göteborgs värmeförsi'trjning. lndustriverket bedömer att koleldade anläggningar från ekonomisk synpunkt är det fördelaktigaste alternativet för l980-talets värmeförst'irining i Göteborg. Kraftvärmeverk för förgasadc restoljor kan enligt industriverket inte ligga till grund för l980-talets värmeförsörjning och är liksom värme från Ringhals sämre från ekonomisk synpunkt än kolaltcrnativet. Enligt statens vattenlallsverk finns goda förutsättningar att genomföra ett kraftvärmeprojekt baserat på restoljor med acceptabel lönsamhet med idrifttagning år I986.

För egen del anser jag att Göteborgs vå'trmeförst'irjning snarast måste komma att grundas på andra bränslen än olja. Fjärrvärmen bör byggas ut föratt på sikt ge underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. För använd- ning av naturgas gäller i stort samma förutsättningar som i Stockholm. Det innebär att under förutsättning att ett naturgasnät utsträcks till Göteborgs- regioncn skulle naturgas kunna komma till användning i vissa områden i regionen som inte lämpar sig för ljärrvi'irme.

l'". n. tillgodoses en relativt betydande del av Göteborgs ljärrvärmeför-

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 245

sörjning med spillvärme från Shells raffinaderi. Samarbete pågår mellan Volvo och BP:s raffinaderi om utnyttjande av spillvärme. Genom den erfarenhet av spillvärmeutnyttjande som finns i Göteborg torde kommunen i sin fortsatta planering noga beakta möjligheter till ytterligare spillvär- meutnyttjande. t. ex. genom användning av värmepumpar.

För att snabbt minska oljeberoendet bör i Göteborg en koleldad hetvat- tencentral byggas redan de närmaste åren. Mot slutet av 1980-talet bör andra lösningar komma till användning. Hetvattcncentralen övergår då till att svara för reserv och topplast. De lösningar som mot slutet av l980-talct skulle kunna tänkas svara för huvuddelen av Göteborgs ljärrvärmeför- sörjning är värme från Ringhals. ökat utnyttjande av spillvärme. koleldat kraftvärmeverk eller kraftvärmeverk eldat med förgasad restolja från raf- tinaderier.

Värmeavtappning i Ringhals fordrar ingrepp i en redan idrifttagen kärn- kraftanläggning. Ombyggnaden skulle därför enligt vad jag erfarit från statens vattenfallsverk bli komplicerad. Enligt vattenfallsverket kan en sådan ombyggnad medföra risk för driftstörningar och plötsliga stora pro- duktionsbortfall vilket i sin tur kan påverka reaktorsäkerheten. Om det bortfall av elproduktion som erhålls vid värmeavtappning inte skall behöva ersättas med kolkondens måste ett kraftvärmeverk uppföras i Göteborg elleri Ringhals på samma sätt som i Forsmark till den tidpunkt då kolkon- dens annars skulle behövas för landets elförsörjning. Från utrymmes- och tillståndssynpunkt är en sådan lösning enligt vattenfallsverket svår att genomföra i Ringhals. Mot bakgrund härav ställer jag mig tveksam till värmeavtappning i Ringhals. Jag förordar att Göteborgs kommun väljer någon annan lösning för sin tjärrvärmeförsörjning.

Jag har tidigare framhållit att Göteborgs kommun enligt min mening omgående bör bygga en koleldad hetvattencentral. Fjärrvärmeförsörjning- en bör från slutet av l980-talet klaras av ett koleldat kraftvärmeverk. av ett kraftvärmeverk eldat med förgasad restolja eller genom ett ökat utnyttjan— de av spillvärme med hjälp av värmepumpar.

Även för området Malmö/Lund har omfattande utredningsarbete bedri- Vits för att finna en regional lösning av värmeförsörjningsfrågorna. Fjärr- värmeförsörjningen är så gott som uteslutande beroende av olja. Det s. k. sydgasprojektet innebär leverans av naturgas till industrier och småhusbe- byggelse. De alternativ för ljärrvärmeförsörjningen som studerats på sena- re år är värme från kärnkraftverket i Barsebäck och koleldade anläggning- ar i Malmö och Lund.

För värme från Barsebäck till Malmö och Lund. det s. k. Sydvärmepro- jektet. förelåg våren 1979 en utredning. Sydvärmeprojektet visade sig lönsamt i förhållande till lokala kraftvärmeverk om elbortfallet vid vår- meavtappning i Barsebäck ersätts med ny kärnkraft. Om kärnkraftsut- byggnaden däremot begränsas till tolv block bör enligt utredningen värme- behovet i Malmö och Lund täckas genom utbyggnad av koleldade kraftvär-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 246

meverk. Sydkraft AB. Malmö industriverk och Lunds tekniska verk har även utrett huruvida kraftvärmeverk bör byggas både i Malmö och i Lund eller om kraftvärmeverk endast skall byggas i Malmö. En lösning med kraftvärmeverk i Malmö och med en hetvattenledning till Lund synes enligt utredningen vara att föredra såväl från ekonomisk som från miljö- mässig synpunkt. Sydkraft ansökte i november l979 om tillstånd enligt l36aå byggnadslagen till ett kol- och oljeeldat kraftvärmeverk i Malmö. Blockets produktionskapacitet är 340 MW el vid kondensdrift eller 290 MW el och 490 MW värme vid mottrycksdrift. Vid rcmissbehandlingen har Malmö kommun ännu inte yttrat sig i ärendet. En förnyad utredning har enligt vad jag erfarit påbörjats av Malmö och Lunds kommuner och Syd- kraft i syfte att på nytt pröva de olika alternativen för Malmö och Lunds ljärrvärmeförsörining.

För egen del anser jag att ljärrvärmeförsörjningen i Malmö och Lund snarast måste komma att grundas på andra bränslen än olja. En regional lösning verkar tilltalande såväl från ekonomisk som från miljömässig syn- punkt. Avgörande är dock att beslut om att genomföra projektet snarast kan fattas.

Om sydgasprojektet kommer att expandera från den första etappens 0.44 miljarder m'l per år till upp mot 0.77 miljarder m—l per är bör denna ökade naturgasanvändning i enlighet med vad jag tidigare (avsnitt 7.3) anfört i största möjliga grad ersätta lätt eldningsolja. Härigenom kommer naturga- sen inte att nämnvärt påverka sz'irrvärmeutbyggnaden i Malmö och Lund.

Barsebäck är p.g.a. hamnförhållandena. m.m. en mindre lämplig plats för lokalisering av koleldade anläggningar. Värmeavtappning i Barsebäck fordrar liksom i Ringhals ingrepp i en kärnkraftanläggning som är i drift. Som jag senare (avsnitt 10.2) skall återkomma till bör ett program för säkerhetshöjande åtgärder genomföras vid kärnkraftverket i Barsebäck. Detta program innebär relativt omfattande byggnadsarbeten. Jag ställer mig tveksam till att samtidigt med detta genomföra ombyggnad för vår- meavtappning särskilt med hänsyn till den relativt korta tid som Barsebäck ändå skulle användas för värmeavtappning. Det bör enligt min mening i stället finnas goda förutsättningar för att bygga koleldade anläggningar i Malmö-Lund för att tillgodose regionens tjärrvärmebehov. Även i denna region finns anledning att beakta möjligheter att utnyttja spillvärme genom användning av värmepumpar.

8.3.6 Sammanfattning

Jag har i det föregående redogjort för min syn på ljärrvärme och vissa därtill hörande frågor. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna där angivna riktlinjer för fjärrvärmeutbyggnaden och fjärrvärme- systemens försörjning med bränslen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 247

8.4 Fjärröverföring av hetvatten

Den 1 maj 1978 trädde lagen (1977: 160) om vissa rörledningar. den s. k. rörledningslagen. i kraft. Rörledningslagen innebär att rörledning för trans- port av råolja. naturgas eller liknande produkter under vissa förutsättning- ar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession). Sådan koncessionsplikt finns inte beträffande rörledning för transport av hetvatten för uppvärmning.

I samband med utskottsbehandlingcn i riksdagen av regeringens propo- sition I977/78: 86 med förslag till lag om vissa rörledningar m.m. anförde näringsutskottet (NU l977/78:47 s. 3) bl. a. att utskottet utgick från att. om så visade sig motiverat. regeringen skulle föranstalta om en komplettering av koncessionssystemet enligt rörledningslagen så att det också kom att omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Riksdagen följde utskottet (rskr l977/78: 210).

Frågan om lagstiftning för längre hetvattenledningar har. som jag tidi- gare berört.aktualiserats bl.a. genom de utredningar som färdigställts eller påbörjats beträffande möjligheterna att förse storstadsområdena med vär- me från kärnkraftverken'i Barsebäck. Forsmark och Ringhals.

Storstockholms Energi AB och statens vattenfallsverk framför i utred- ningen Fjärrvärme från Forsmark att en samlad prövning av hetvattenled- ningen är önskvärd. Detta skulle enligt utredningen underlättas om rörled- ningslagen ändrades så att även hetvattenledningar blir koncessionsplik- tiga.

lnom industridepartementet har upprättats en promemoria med förslag till ändring av l & rörledningslagen. Promemorian. som också innehåller en redogörelse för gällande rätt på området och för vissa tekniska förhållan- den. har remissbehandlats (bilaga 1.13).

Genom rörledningslagen har samhället getts möjlighet att på ett tidigt stadium samlat pröva tillkomsten och förläggningen av mera omfattande rörledningar för transport av bl.a. olja eller naturgas.

Skälen för en sådan samlad prövning var i huvudsak följande. Rörled- ningar för transport av olja eller naturgas kommer genom sin stora trans- portkapacitet att avsevärt ingripa i bestående förhållanden inom transport- sektorn. Anläggandet kan vidare komma i konflikt med natur- och miljövårdsintressen liksom med gällande planbestämmelser. Ledningen kan också få stor betydelse från försvarssynpunkt. Den ställer normalt också krav på stora kapitalinsatser. lnnehav och drift medför slutligen omfattande förpliktelser av olika slag. varför det är angeläget att tillse att anläggningens ägare har resurser. som garanterar kontinuerlig drift samt tillgångar att fullgöra eventuellt uppkommande skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Som anförs i promemorian kan liknande skäl också åberopas i fråga om sådana mera omfattande ljärrvärmeledningar. som nu kan bli aktuella. Jag

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 248

ansluter mig därför till förslaget att rörledningslagens koncessionskrav görs tillämpligt också på sådana ledningar.

Rörledningslagens koncessionskrav gäller inte för ledning som har eller avses få en längd av högst 20 kilometer. huvudsakligen skall utnyttjas för att tillgodose enskilda hushålls behov eller uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde. Dessutom har regeringen möjlighet att för visst fall medge undantag från koncessionsplikt. l promemorian föreslås att dessa undantag också skall gälla fji'trrvi'trmeledningar. Några remissin- stanser har riktat kritik mot detta. Det har därvid anförts bl. a. att avgräns- ningen är alltför vag och kan innebära t. ex. att kommttnala fjärrvärmenät blir koncessionspliktiga. vilket är obehövligt.

Det är också min uppfattning att det inte föreligger något behov att införa koncessionsplikt för rent lokala tjärrvärmeledningar. t. ex. kommu- nala ljärrvärmenät. Det är givetvis svårt att finna ett helt oantastbart kriterium för avgränsningen. Jag anser emellertid att den avgränsning som nu finns i l ä rörledningslagen är väl lämpad för syftet att från koncessions- plikt undanta dessa lokala nät. Även i övrigt framstår den som ändamåls— enlig. Jag ansluter mig således till promemorieförslaget i detta hänseende.

Några anmärkningar har framförts mot förslaget i promemorian att ock- så övriga bestämmelseri rörledningslagen skall gälla i fråga om tjärrvärme- ledningar. Från några håll har sålunda påpekats att reglerna om villkor i 65 i vissa hänseenden inte bör gälla sådana ledningar. Det har också anförts att reglerna om återställningsarbeten bör vara lindrigare för tjärrvärmeled- ningar.

] dessa hänseenden vill jag anföra följande. I os första stycket rörledningslagen sägs att koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt medan andra och tredje styckena innehåller exempel på villkor som får föreskrivas. Behovet av villkor kan självfallet variera från fall till fall. Bestämmelsen är så utformad att villkoren kan anpassas allt efter behov och lämplighet i det enskilda fallet. Enligt min mening föreligger därför inte något behov av ändring av paragrafen i fråga. Jag anser inte heller bärande skäl tala för någon särbehandling för tjärrvärmeledningar vad gäller kraven på återställningsarbeten. Även i övrigt är de nuvarande reglerna i rörled- ningslagen väl lämpade för tjärrvärmeledningar.

[ promemorian lämnas inte något förslag till särskild skadeståndsregle- ring när det gäller drift av ljärrvärmeledningar. Enligt förslaget bör denna fråga övervägas i anslutning till frågan om ansvarighet för skada vid drift av naturgas- eller oljeledningar. vilken av skäl som närmare anges i prome- morian kommer att tas ttpp i ett senare sammanhang. Eftersom någon drift av sådana ljärrvärmeledningar som nu föreslås bli koncessionspliktiga inte är aktuell förrän om några år. kan det enligt min mening inte föreligga några betänkligheter mot att inte nu ta ställning till frågan om skadestånds- reglering.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 249

Jag vill avslutningsvis behandla en fråga beträffande vilken jag inte kan ansluta mig till promemorieförslaget. Förslaget innebär att koncessions- pliktiga fjärrvärmeledningar kommer att omfattas av lagen (19421335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (krigsskyddslagen). Denna lag är nämligen tillämplig på alla rörledningar som kräver konces- sion enligt rörledningslagen. Vissa frågor enligt krigsskyddslagen prövas av krigsskyddsnämndcn för kraftanläggningar. Nämnden har avstyrkt för- slaget i denna del. I huvudsak har nämnden därvid anfört att dess prövning är helt inriktad på skyddsåtgärder m.m. som syftar till att tillgodose landets behov av elektrisk energi i krigstid medan frågan om tttförande. skydd m.m. av hetvattenledningar för Värmeleverans helt ligger vid sidan av nämndens nuvarande verksamhet. Nämnden föreslår i stället att de föreskrifter som kan behövas för att tillgodose krigsskyddets intresse vad gäller sådana ledningar meddelas i samband med koncessionen efter hö- rande av exempelvis överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelscn.

Enligt min mening är nämndens anmärkningar välgrundade. Lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar bör därför inte göras tillämplig på koncessionspliktiga ljärrvärmeledningar. [ stället bör konces- sionsbeslutet innehålla erforderliga föreskrifter för krigsskyddet.

I övriga hänseenden ansluter jag mig till promemorieförslaget och de motiv som har anförts till stöd för detta.

På grund av det anförda förordar jag att den föreslagna ändringen av ] & rörledningslagen genomförs samt att i samband därmed krigsskyddslagen ändras så att den inte kommer att omfatta tjärrvärmeledningar.

I enlighet härmed har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar och förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraft- anläggningar m.m. Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang ] och bihang J. Förslagen är inte av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande behöver inhämtas.

8.5 Elvärme

Eluppvärmning kan ske på flera olika sätt antingen som s. k. direktver- kande elvärme bestående av elradiatorer eller liknande anordningar. t. ex. takvärme. eller som vattenburen elvärme där uppvärmningen sker med hjälp av elpanna eller elpatron. Elvärme kan även vara acktrmulerande varvid värme lagras nattetid för att successivt avges.

Andelen småhus med elvärme har ökat starkt under den senaste tioårs- perioden. F.n. förses ca 65 % av antalet nybyggda småhtrs med elvärme. Under 1970-talets första hälft installerades så gott som uteslutande s.k. direktverkande elvärme med elradiatorer. De senaste åren har installation av vattenburna elvärmesystem blivit allt vanligare. Under år 1979 såldes i Sverige 625 000 elradiatorer och 50000 elpannor. Det betyder att det trnder detta år installerades vattenburen elvärme i ungefär samma omfattning som direktverkande elvärme med elradiatorer.

Hänvisningar till PS16

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

IQ Ul O

Elvärme är ett flexibelt uppvärmningssystem i den meningen att ett flertal energiråvaror och energikällor kan användas för att producera den el som erfordras. Detta accentueras av förhållandet att elsystemet- är helt integrerat och att därför elproducerandc anläggningar kan lokaliseras över hela landet med hänsyn bl.a. till miljöförhållanden. Den höga driftsäkerhe- ten i det svenska kraftnätet gör att sannolikheten för utebliven elleverans under en längre tid är mycket låg. Elvärmen är bekväm för användarna. lätt att reglera och ger ingen lokal miljöbelastning.

Värmesystem som grundas på cirkulerande vatten ger i princip möjlighet att grunda uppvärmningen på ljärrvärme. el eller pannor utformade för olika bränslen. Därmed kan vattenburen elvärme sägas uppvisa större flexibilitet än elvärme med elradiatorer. Denna ökande flexibilitet uppnås till priset av högre investeringskostnader och en något högre energiför- brukning.

Vattenburen elvärme — liksom andra vattenburna värmesystem — kan om systemet dimensioneras för låg framledningstemperatur utan genom- gripande insatser i själva radiatorsystemet anpassas så att alternativa upp- värmningsformer t. ex. solvärme och/eller värmepump. senare kan införas om så skulle visa sig lämpligt. Statens planverk har i en utredning om anpassningsbara uppvärmningssystem föreslagit att alla tillkommande vat- tenbttrna uppvärmningssystem skall dimensioneras för en framlednings- temperatur inte överstigande 500C.

Mot bakgrund av resultatet i folkomröstningen om kärnkraft våren 1980 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande den 17 april 1980 en kommitté (1 1980: 05) om vissa frågor om elanvändning. Kommitténs upp- gifter var enligt direktiven att ange httr elenergi kan användas för att spara olja utan att det uppstår låsningar till ett ökat eltrtnyttjande i framtiden samt att utarbeta förslag som gör det möjligt att förhindra användning av direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanent- bebyggelse.

Kommittén sorn tog namnet elanvändningskommitte'n (ELAK) avläm- nade sitt betänkande (Ds I 1980: 22) El och olja i oktober 1980.

Betänkandet innehåller ett stort antal förslag. Jag kommer i det följande att redogöra för vissa av kommitténs förslag och därefter ge min syn på dessa. De av kommitténs förslag som jag inte tar upp i den fortsatta framställningen finnerjag inte f.n. bör föranleda någon åtgärd från rege- ringens sida.

Kommittén har föreslagit att den kommunala energiplancringen bör förstärkas och att kommtrnerna för olika planområden bör ta ställning till aktuella och framtida uppvärmningsformer. Till detta förslag återkommer jag senare (kapitel 12) dåjag behandlar den kommunala energiplancringen.

ELAK anser att den tillgängliga elkapacitetcn 'bör användas för att ersätta olja vid uppvärmning. Detta kan enligt ELAK ske dels genom att elenergi används i stora elpannor i ljärrvärmenät och inom industrin trnder

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 25!

perioder då enbart vattenkraft och kärnkraft svarar för elförsörjningen. dels genom att fastigheter med idag oljeeldade små och medelstora pannor övergår till vattenburen elvärme. Även värmepumpar kan komma i fråga. framförallt i form av ytjordvärmepumpar i större en- och tvåfamiljsfastig- heter.

Som utgångspunkt för sina bedömningar har ELAK haft en preliminär version av den energiprognos (SIND l980: l7) som statens industriverk presenterat hösten l980. ELAK har kommit fram till att det. utöver den elvärme år 1990. ca 3 TWh. som kommittén bedömer tillkomma i nya byggnader. finns utrymme för att använda l3—20 TWh elenergi år 1990 för att ersätta olja detta år.

ELAK anser att dessa konverteringar är samhällsekonomiskt lön- ' samma. Det är dock enligt ELAK i vissa fall betydande skillnad mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet. Huvudorsaken till denna bristande överensstämmelse är den nuvarande beskattningen på olja och el. Med hänvisning till att en översyn av energibeskattningen f. n. görs av utredningen (B l979:06) om beskattning av energi ansåg sig ELAK förhindrad att lägga fram förslag till en förändring av relationen i skatt på el och olja.

För att stimulera installation av stora elpannori fjärrvärmenät och inom industrin föreslår ELAK som jag tidigare (avsnitt 8.3.2) har nämnt att jämkning av elskattcn skall vara möjlig vid användning av sådana elpannor under perioder då enbart vattenkraft och kärnkraft svarar för elförsörjning- en. ELAK anser att det kan finnas skäl för att kraftföretagen står som ägare till elpannorna och säljer värme till ett pris som något understiger kostnaden för oljeproducerad värme.

För att stimulera övergång från olja till el i fastigheter med små och medelstora pannor föreslär ELAK län och i vissa fall bidrag. Län bör beviljas för installation av elpatron. elkassett och varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Pannbyte till kombinationspanna bör stimuleras genom förmånligare lån och genom bidrag om högst 3000 kr. beräknat på restvärdet av den befint- liga oljepannan. ELAK föreslår också att energisparlån skall kunna för- enas med villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande. För att undvika en oekonomisk utbyggnad av distributionsnät bör enligt ELAK lån och bidrag kräva godkännande från eldistributören. Byggnads- lov skall enligt ELAK krävas för att man i befmtlig byggnad skall få väsentligt ändra eller införa helt nytt uppvärmningssystem.

ELAK anser att information om tekniska möjligheter och ekonomiska villkor är ett väsentligt medel för att snabbt få igång en konvertering från olja till el. En prövning av de föreslagna styrmedlen bör enligt ELAK genomföras senast år 1985.

ELAK påpekar att en god tillgång på el kan minska utrymmet för nya energikällor. För att så inte skall bli fallet fordras enligt ELAK en framåt- syftande statlig och kommunal energiplancring.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 252

ELAK:s andra huvuduppgift var som jag tidigare har framhållit att lägga fram förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss ny permanentbebyggelse.

ELAK föreslår att förbud med vissa undantag införs den 1 januari l982. Särskilt uppvärmningssnåla byggnader föreslås få utföras med elradia- torer. En byggnad är enligt ELAK att anse som särskilt energisnål om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten är 40% lägre än behovet för radiatorerna för byggnader byggda enligt SBN 75. I ett andra steg vid mitten av l980-talet bör kraven skärpas. Denna skärpning bör utgå från den kunskap som då föreligger och det samhällsekonomiskt optimala. Ett riktmärke för andra steget bör enligt ELAK vara en minskning med 70% från SBN 75. ELAK föreslår att från ett förbud mot elradiatorer därutöver undantas tillfälliga byggnader och byggnader som värms upp tillfälligt. t. ex. llertalet fritidshus och vissa samlingslokaler. tillverknings- lokaler inom industrin. jordbruket och trädgårdsnäringen. kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt att undantag i övrigt medges där ett förbud framstår som uppenbart orimligt. ELAK föreslår att förbudet införs som ett tillägg i byggnadsstadgans bestämmelser om uppvärmning av innebörd att elradiatorer inte får installeras utan särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl och därmed berättigar till installation av elradiatorer avses blir preciserat i de tillämpningsföreskrifter som statens planverk utfärdar i Svensk Byggnorm. Prövningen binds till hanteringen av byggnadslovs- ärenden.

Lånebestämmelserna bör enligt ELAK ändras så att uppvärmningssnåla byggnader med elradiatorer kan finansieras på lika villkor som övriga byggnader. ELAK föreslår att nytillkommande småhus som skall värmas med vattenburen el bör förberedas sa att skorsten m.m. senare kan instal- leras. l byggnader som kommer att värmas med elradiatorer bör förbere- delser göras vid planeringen så att ett inre distributionssystem senare kan införas.

Ett förbud mot elradiatorer kan medföra en ökad installation av pannor för enbart olja. ELAK föreslår därför att kostnaden för oljetank och oljebrännare inte skall få räknas in i låneunderlaget för statliga lån till bostadsbyggande. För installation av villapannor som kan eldas med olja bör enligt ELAK krävas att pannan är förberedd för användning av el- energi.

ELAK tar även upp förslaget om s.k. lågtemperatursystem från plan- verkcts utredning om anpassningsbara uppvärmningssystem och föreslår därvid att tillkommande vattenburna system dimensioneras enligt normen 60—400C.

ELAK:s betänkande har varit föremål för remissbehandling. En redo- visning av kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.12.

Det överväldigande flertalet remissinstanser är positiva till att el an- vänds för att ersätta olja på det sätt som ELAK har föreslagit.

!” .) '.!! '.oJ

Hänvisningar till PS17

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

För egen del anserjag att den tillgängliga elkapacitetcn bör användas för att på effektivast möjliga sätt ersätta olja vid uppvärmning. Den för detta ändamål tillgängliga kapaciteten bestäms som jag senare (avsnitt 9.2) när- mare kommer att redogöra för i första hand av hur industrins framtida elbehov utvecklas och den tillgängliga produktionskapaciteten.

Jag har tidigare (avsnitt 8.3.5) redogjort för min syn på att utnyttja kärnkraftverk för värmeproduktion. Värmeavtappning i block 3 i kärn- kraftverket i Forsmark minskar den år 1990 tillgängliga elproduktionskapa- citeten med ca 3 TWh. (')m värmeavtappning kommer till utförande finner jag att den av ELAK föreslagna omfattningen av övergången från olja till el bör minskas med ca 3 TWh. Mot bakgrund av vad jag tidigare (avsnitt 4.6) har anfört om det framtida energibehovet finner jag att elenergi utöver elvärme i nya hus bör kunna användas för att ersätta olja i storleksordning- en 5—13 TWh år l985 och lO- 16 TWh år l990. Det bör vara möjligt att redan från år l985 årligen använda ca 3 TWh el i stora elpannor i fjärrvär- menät och inom industrin under perioder då enbart vattenkraft och kärn- kraft svarar för elproduktionen. Är med riklig vattentillgång och särskilt hög tillgänglighet i kärnkraftverken bör en större mängd elenergi kunna användas för detta ändamål. Stora elpannor som ersätter tung eldningsolja bör dock användas endast i den mån vattenkrafts- och kärnkraftsproduk- tionen inte helt erfordras för elvärme som ersätter lätt eldningsolja.

EI bör således kunna ersätta olja i små och medelstora pannor i en omfattning av 2—l0 TWh år l985 och 7—13 TWh år 1990. Till detta kommer ca 3 TWh elvärme i nya hus är l990. Den kraft som det här är frågan om är till största delen den idag oljebaserade mottryckskraften. Alternativet till att utnyttja denna kraft för att ersätta lätt eldningsolja vid uppvärmning är att stänga av kraftvärmeverken. Härigenom skulle tung eldningsolja sparas. Högre verkningsgrad i kraftvärmeverken än i villapan- nor oeh prisskillnaden mellan lätt och tung eldningsolja medför att det är samhällsekonomiskt lönsamt att utnyttja mottryckskraften för att ersätta lätt eldningsolja. Härigenom bör enligt min mening också skapas incita- ment föratt bygga om mottrycksverken till eldning med fasta bränslen.

Användning av el för uppvärmning av bostäder och lokaler som i dag uppvärms med olja innebär att cl används på ett sådant sätt att låsningar till ett framtida högt elutnyttjande inte uppstår. ljämförelse med t.ex. elan- vändning inom industrin kan den här föreslagna formen av behov enklare ersättas av andra energislag.

Jag anser det väsentligt att övergången från olja till el kommer igång snabbt. Jag kan även instämma i den av ELAK föreslagna strategin som innebär att konverteringarna inriktas på den högre nivån. Det är enligt min mening lättare att vid behov minska konverteringstakten än att öka den om det visar sig finnas utrymme för en större mängd konverteringar.

Såväl ELAK som flera remissinstanser har betonat behovet av att beak- ta eldistributionsnätens kapacitet vid övergången från olja till el för upp-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 254

värmningsändamål. Jag anser att eldistributören inom ramen för den nya inriktningen av den kommunala energiplancringen. somjag senare (kapitel 12) kommer att föreslå. bör få möjlighet att påverka övergången från olja till el. Möjlighet att ta ut anslutningsavgift vid konvertering till elvärme bör övervägas.

ELAK har liksom vissa remissinstanser påpekat att en omfattande kon- vertering från olja till el kan minska utrymmet för alternativa energikällor under 1980-talet. För egen del villjag anföra att de alternativa energikällor som står närmast ett kommersiellt genombrott är de inhemska bränslena flis och torv. Solvärmcn kommer under 1980-talet som jag senare (avsnitt 8.7) skall återkomma till. att befinna sig i ett utvecklingsskede där utprov- ning av lämplig utrustning kommer att ske. samt där underlag för en större komponenttillverkning kommer att behövas. Av de värmebalanser (avsnitt 8. I) och de totala energibalanser (avsnitt 5. I) som jag har redovisat fram- går att jag räknar med en mycket omfattande introduktion av flis och torv redan under l980-talet samt att jag räknar med att solvärme skall kunna införas med l—3 TWh till år 1990. De satsningar på nya energikällor som jag här har redovisat måste betraktas som mycket ambitiösa. Jag anser således att det finns utrymme för såväl elvärme som de nya energikällorna.

Flertalet remissinstanser framför att skatterelationen olja och el bör göras neutral för att stimulera en övergång från olja till-el. Även jag anser att den nuvarande beskattningen på olja och el innebär ett hinder för att få till stånd en omfattande övergång. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.2) redogjort för min syn på användning av stora elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin. Jag redogjorde därvid för min syn på beskattningen på olja och el och nämnde att chefen för budgetdepartementet i ett annat sammanhang kommer att lägga fram förslag till höjning av den allmänna energiskatten på olja.

För att få till stånd en övergång från olja till el i små och medelstora pannor föreslår ELAK lån och i vissa fall bidrag. Chefen för bostadsdepar- tementet kommer att i ett annat sammanhang ta upp dessa frågor.

ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elvärme avstyrkes av flertalet av remissinstanserna. De skäl som åberopas mot ett förbud är att det inte är visat att uppvärmning med elradiatorer skulle vara mindre flexibelt än t.ex. vattenburen elvärme. att stora kostnadsökningar skulle bli följden av ett förbud och att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till omfattande byråkratiskt krångel. Flera remissinstanser föreslår att val av uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse skall ske inom ramen för den kommunala energiplancringen.

Enligt ELAK är merkostnaden för att i efterhand installera ett vatten- buret system ca 3000 kr i ett genomsnittligt småhus. Detta visar enligt bl.a. Svenska kraftverksföreningen att detta inte som ELAK påstår kan vara en betydande tröskel vid en framtida omställning. speciellt mot bak- grund av att byte av uppvärmningssystem dessutom fordrar installation av ny panna. skorsten. lagerutrymmen m.m.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 255

Enligt ELAK behöver elradiatorsystemet användas under en period av 5—8 år innan övergång till ett vattenburet system kan ske titan merkostnad jämfört med att redan från början installera ett vattenburet system.

Statens industriverk. statens råd för byggnadsforskning och statens planverk anser att eventuella restriktioner för val av uppvärmningssystem bör utformas med utgångspunkt i lokala förhållanden. Härigenom skulle enligt planverket vissa uppvärmningssystem förbjudas endast i de fall där ett från samhällets synpunkt bättre alternativ kan erbjudas. Planverket föreslår att förbudet utformas så att det endast kommer att gälla i områden där fastigheterna kan anslutas till ett befintligt eller planerat centraliserat värmeförsörjningssystem.

Flera remissinstanser anser att den av ELAK föreslagna gränsen för när ett hus är att betrakta som särskilt energisnålt. dvs. då behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskar med 40 f?r. av behovet för radia- torerna om byggnaden byggdes enligt SBN 75. kommer att bli svår att nå.

Flera remissinstanser. däribland kammarrätten i Stockholm. anser att ett förbud enligt ELAK:s förslag inte kan genomföras redan ] januari [982 med hänsyn till att normer behöver utarbetas och att byggnadsindustrin måste få skälig tid att anpassa sig till de nya normerna.

Rörfirmornas riksförbund. VVS-tekniska föreningen och VVS-informa- tion anser att förbudet mot direktverkande elradiatorer bör utformas med färre undantag och att större krav bör ställas på byggnadernas utformning.

För egen del anserjag att det i vissa avseenden skulle kunna vara en fördel med att eventuella restriktioner mot vissa uppvärmingsformcr utfor- mas mot bakgrund av lokala förhållanden. Ett sådant synsätt skulle kunna ligga i linje med det förslag till ökat kommunalt ansvar för energiförsörj- ningen som jag senare (kapitel l2) kommer att återkomma till. Jag har emellertid funnit skäl för att de villkor som bör gälla för installation av elradiatorer bör utformas i enlighet med ELAK:s förslag.

Riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas medför att elanvänd— ningspoliliken bör inriktas på att i första hand tillgodose sådana elbehov där elenergi har de största fördelarna och endast med mycket stora svårig- heter kan ersättas av andra energislag. Jag tänker då närmast på använd- ning av el för drift och belysning inom industrin och övriga samhällssek- torer. Uppvärmning av bostäder och lokaler kan däremot ske med andra energislag. Elenergi bör emellertid även kunna få användas för uppvärm- ningsändamål. Detta förutsätter dock enligt min mening att det sker på ett sådant sätt att det senare är möjligt att övergå till andra uppvärmnings- former.

Jag har tidigare redogjort för användningen av elenergi för uppvärmning av byggnader som idag uppvärms med olja. Då det gäller installation av elvärme i nya byggnader kan detta ske genom installation av s. k. vatten- buren elvärme eller genom elradiatorer eller liknande. Sedan elradiatorer

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 256

väl installe'ats torde det finnas en betydande tröghet mot att övergå till annan uppvärmningsform även om. som ELAK har visat. det i och för sig är möjligt att först installera elradiatorer och senare vid behov installera ett 'attenburet system. Om däremot elradiatorer skulle förbjudas generellt finns som ELAK framhåller en stor risk för att utvecklingen av uppvärm— ningssnåla byggnader skulle upphöra. Jag anser därför att elradiatorer eller liknande kan tillåtas om byggnaderna utförs så att an 'ändningen av elener- gi för sådan uppvärmning endast marginellt påverkar den nationella elba- lansen eller direktverkande elvärme av särskilda skäl bör installeras. Jag ansluter mig därför efter samråd med chefen för bostadsdepartementet i princip till ELAK:s förslag beträffande vilka villkor som bör gälla för användningen av direktverkande elvärme. Upp 'ärmningssnåla byggnader bör få värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten genomsnittligt kan minskas med 40 ';.T-f av behovet för "adiatorerna om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 75. Det kan finnas skäl att påpeka att bostadskonsumcntcrna därigenom får en lägre elförbrukning och en däremot svarande lägre driftskostnad. medan däremot investerings- kostnaden blir högre.

I ett andra steg bör kraven skärpas. Vid mitten av 1980-talet bör en omprövning genomföras mot bakgrund av den kunskap som då föreligger och vad som är att anse som samhällsekonomiskt optimalt.

Jag finner remissinstansernas påpekande angående restriktionernas ikraftt 'ädande rimligt. Jag anser att de föreslagna villkoren för installation av elradiatorer bör träda i kraft den I januari l983.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att närmare ta upp frågor om de särskilda villkoren för installation av elradiatorer. Hon kom- mer därvid även att ta upp vissa frågor om lånebestämmelser och åtgärder för att underlätta senare övergång till uppvärmning med andra energislag.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för användning av el för att ersätta olja somjag nu har redogjort för.

8.6 Värmepumpar

Värmepumpstekniken gör det möjligt att ur en värmekälla med låg temperatur utvinna värmeenergi och utnyttja denna vid en högre tempera- turnivå för värmning av t.ex. ett radiatorsystcm. Som värmekälla kan t. ex. uteluft. spillvärme. jord. avlopps 'atten eller sjövatten fungera. Vär— mepumpar kan också användas i kombination med solfångare. Vid s.k. ytjordvärme utnyttjas upplagrad solvärme i marken via nedgrävda slingor.

Värmepumpar kan ge 2 ti 3 gånger mer nyttig energi än vad som tillförs värmepumpens kompressor. Värmepumpar kan i princip drivas med el

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 257

eller bränsle. F.n. utnyttjas praktiskt taget uteslutande el. Liksom vid solvärme erfordras i de flesta fall tillskottsvärme för att klara uppvärm- ningsbehovet under den kallaste årstiden. Tillskottet kan tillföras genom t. ex. olja eller el. Kombinationen solvärme och värmepump kan visa sig bli en gynnsam lösning på uppvärmninsfrågan. särskilt vid något större projekt. Oljeersättningsdelegationens ([ l979z0l) arbetsgrupp för solvärme har i en rapport (Ds l l980:10) Förutsättningarna för ökad användning av solvärme i Sverige bl.a. angivit potentialen för värmepumpar av olika slag. De potentialer som anges är betydande. Bl. a. bör det enligt gruppen finnas möjlighet att installera 175000 ytjordvärmepumpar och 800000—950000 luftvärmepumpar i småhus. Värmepumpar i andra byggnader än småhus och i centrala system bör enligt gruppen kunna installeras i en omfattning motsvarande ca 30 TWh värme per år.

ELAK anger i betänkandet (Ds 1 198022) El och olja att det f.n. finns ungefär 10000 mindre värmepumpar installerade. År I979 försågs 3 % av de nybyggda småhusen med värmepump. Gjorda utvärderingar av bespa- ringseffekterna med olika typer av värmepumpar har enligt ELAK visat att ytjordvärmepumpar normalt ger en besparing på 50 % av behovet för Värme och varmvatten. Långtidserfarenheter saknas dock ännu. Ekolo- giska förhållanden i marklagren återstår också att studera. Besparingsef— fekterna med luftvärmepumpar är däremot mycket olika från fall till fall. Ibland har besparingseffekten varit god medan den i andra fall har varit Obetydlig eller t. o. m. obefintlig. En besparingseffekt på 30 % av uppvärm- ningsbehovet kan troligen uppnås i genomsnitt vid användning av luftvär- mepumpar. En speciell tillämpning är små luftvärmepumpar för upp- värmning av tappvarmvatten. Sådana har normalt bättre besparingseffekt beroende på att ventilationsluft med högre och jämnare temperatur än uteluften utnyttjas som värmekälla. Stora värmepumpar i centraliserade system väntas ge bätte besparingseffekt än små värmepumpar för enstaka hus.

De flesta värmepumpar finns i nya stora enfamiljshus som trots bra iSOIering och täthet har höga värmebehov. Den bästa spareffekten med värmepump uppnås dock enligt ELAK i äldre dåligt isolerade hus. där installationen kan ses som ett alternativ till byggnadstekniska åtgärder. Det effektivaste sätter att spara olja med värmepumpar torde vara att i första hand installera ytjordvärmepumpar i befintliga större en- och tvåfa- miljsfastigheter.

Värmesystemen kräver högre framledningstemperatur med. sjunkande utetemperatur. Värmepumpar. som ger sämre besparingseffekt vid ökande skillnad mellan temperaturnivån på värmekällan och framledningstempe- raturen. bör därför enligt ELAK anslutas till värmesystem som är dimen- sionerade för låg framledningstemperatur.

För egen del anser jag att utvecklingen på värmepumpsområdct bör stimuleras. Värmepumpar som utnyttjar s. k. ytjordvärme verkar stå nära l8 Riksdagen 1980/SI. I sum/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 258

ett omfattande kommersiellt genombrott. Värmepumpar som utnyttjar vat- ten med en relativt hög och jämn temperatur. t. ex. avloppsvatten verkar också fungera tillfredsställande.

Värmesystem i småhus med luftvärmepumpar fungerar enligt vad jag erfarit dåligt. Den främsta anledningen är dock inte bristfällig funktion på värmepumpen utan svårigheter att samordna värmepumpen med övriga installationer. Den stora potentialen för sådana värmepumpar motiverar dock ett fortsatt utvecklingsarbete. Luftvärmepumpar av större storlek synes kunna ge problem med buller. För att de ska få någon allmän utbredning måste dessa problem lösas.

Förutom utveckling av olika typer av värmepumpar pågår arbete av skiftande slag inom värmepumpsområdct. t. ex. med att studera inverkan på kraftsystemet av en större satsning på värmepumpar. Sådana studier anser jag vara mycket värdefulla därför att de kan ge underlag för val av strategi vid introduktion av värmepumpar framför allt beträffande val av tillsatsenergi.

Jag anser att det är angeläget att satsningar görs på skilda områden för att skapa bästa möjliga beslutsunderlag för en större introduktion av vår- mepumpar. Jag tänker då förutom på utveckling och introduktion av olika typer av värmepumpar på utveckling av distributionssystem för låga tem- peraturer.

Chefen för industridepartementet kommer senare idag att redovisa för- slag till insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet under tre- årsperioden 1981/82—1983/84 och därvid i samråd med mig att bl. a. föreslå omfattande insatser för stöd till teknisk forskning och utveckling inom värmepumpsområdct. Den satsning på utveckling av solvärmetekniken som han kommer att föreslå innebär att resurser kommer att tillföras utveckling av värmepumpsystem. eftersom många solvärmetillämpningar som en viktig del innehåller värmepumpar.

Utöver det statliga energiforskningsprogrammet bedrivs omfattande ut- vecklingsverksamhet på detta område av en mängd företag. T. ex. telever- ket och statens vattenfallsverk bedriver sedan några år tillbaka ett mycket värdefullt arbete med att prova och utveckla olika typer av värmepumpar och system.

Jag räknar med att värmepumpar ska utvecklas i en sådan takt att de år 1990 ska kunna ge ett inte oväsentligt bidrag till energibalansen. Sålunda räknar jag med att det år 1990 genom en insats av 3 TWh drivenergi ska vara möjligt att erhålla ca 7 'l'Wh värme från värmepumpar. vilket motsva- rar ca 10 TWh olja i pannor för småhus. Skulle stora eldrivna värmepum- par komma att utnyttjas i fjärrvärmesystem skulle ytterligare kvantiteter olja kunna ersättas genom användning av värmepumpar.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 259

8.7 Solvärme

8.7.I Inledning.7

Solen är en förnybar energikälla som i framtiden i betydande grad bör kunna bidra till att minska vårt oljeberoende. särskilt när det gäller upp- värmning av byggnader. Redan nu bör vi genom åtgärder av skilda slag förbereda oss för ett ökat utnyttjande av solvärme.

Vissa av de åtgärderjag i det följande kommer att behandla ligger inom bostadsdepartementets ansvarsområde. På dessa punkter har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet och min framställning är därvid tämligen översiktlig. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lägga fram förslag till de åtgärder inom solvärmcområdet som ligger. inom hennes ansvarsområde.

De åtgärder som hittills har vidtagits för att spara energi i befintliga byggnader. bl.a. den av riksdagen beslutade energisparplanen för befmtlig bebyggelse. är inriktade på energibesparingar under den närmaste tioårs- perioden. Även om de ambitioner vad avser sparande och oljeersättning som jag tidigare har redovisat infrias kommer, enligt de bedömingar som jag i det föregående har redovisat (avsnitt 3.1). oljeberoendet inom upp- värmningssektorn att uppgå till ca 4092-511" l990.

På längre sikt måste vi därför gå vidare i våra ansträngningzn' att minska oljeberoendet på detta område. Vid sidan av att ersätta olja med inhemska bränslen. kol. spillvärme m.m. öppnar den tekniska utvecklingen inom solvärmeområdct lovande möjligheter. Förutom att solvärme är en förny- bar energikälla bygger den på en teknik som. frånsett markbehov och därmed sammanhängande eventuell påverkan på landskapet. saknar nämnvärda nackdelar från hälso- och miljösynpunkt. Inte heller medför den några betydande miljörisker utanför det lokalt avgränsade systemet. Solvärmesystem med vissa typer av energilager kan däremot medföra ekologiska problem och kemiska miljörisker. Dessa risker synes dock måttliga jämfört med konventionell teknik. Även det samhällsekonomiska och industripolitiska värdet av att utveckla en inhemsk tillverkning av solvärmeteknikens olika komponenter är av intresse i sammanhanget.

Det finns flera möjligheter att utnyttja solvärme för byggnadsuppvärm- ning. Hittills har mest uppmärksammats soluppvärmning av enskilda små- hus eller grupper av småhus. Utvecklingen visar dock att det finns möjlig- heter att utnyttja solvärmcn även för flerbostadshus m.m.. t.ex. i s.k. gruppcentraler. och t.o.m. i fjärrvärmesystem. Även en del torkpro- cesser. t.ex. av spannmål och stråfoder inomjordbruket eller av torv och flis för förbränningsändamål kan vara av intresse. Detta framgår bl. a. av den redogörelse som har lämnats av Lantbrukarnas riksförbund i anslut- ning till uppföljningen av mina tidigare nämnda överläggningar med nä- ringslivet m. tl.

Solvärmetekniken bygger på infångning. distribution och i vissa fall

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 260

lagring av värme vid förhållandevis låga temperaturer. Värmepumpar och olika typer av värmeavgivningssystem som är anpassade för låga tempera- turer ingår därför i tlera systemlösningar för soluppvärmning.

Solvärmetekniken befinner sig idag på olika utvecklingsstadier vad gäl- ler såväl skilda tillämpningar som komponenter i solvärmesystemen. Vär- mepumpsystemen är redan under introduktion på marknaden och solfång- arsystem för tappvarmvatten är på väg mot praktisk tillämpning. Även passiva solvärmesystcm kan tillämpas redan nu. Det är här inte fråga om system av tekniska utrustningar i vanlig mening utan snarare ett sätt att arrangera en byggnad och dess beståndsdelar så att största möjliga mängd solenergi tas tillvara. '

'l'ill teknik som ännu är i ett utvecklingsskede hör bl. a. det som vanligen åsyftas med begreppet solvärmesystem. nämligen kombinationer av stora solfångarytor med korttids— eller säsonglager för värme. Möjlighet till någon form av värmelagring vidgar avsevärt den mängd solvärme som kan utnyttjas. Lagring i stora vattentankar har prövats i några större försöksan- läggningar. F.n. undersöks bl.a. vattenlagring i bergrum samt lagring i mark m.m. Kemisk lagring av värme befinner sig i forskningsskedet men kan senare eventuellt öppna stora möjligheter.

Omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser inom solvärmeområdet görs av industriföretag. högskolor och forskningsinstitut i olika länder. I Sverige har också vidtagits en rad åtgärder inom detta område. Betydande statligt stöd lämnas t.ex. till forskning. utveckling och försök med solvär- meteknik inom ramen för energiforskningsprogrammet och det forsknings- inriktade experimentbyggandct.

lnom energil'orskningsorganisationer är statens råd för byggnadsforsk- ning (BFR) programansvarigt organ för forskning. utveckling och demon- stration rörande solvärme. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) svarar för industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktade projekt på om— rådet. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) är också verksam inom området. Chefen för industridepartementet kommer i det följande att lämna förslag till fortsatta insatser beträffande solvärme inom energiforsk- ningsprogrammet under tidsperioden l98l/82— 1983/"84.

I propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. l980/8I : 49) anfördejag att den nya oljeersättningsfonden skulle inriktas på att stödja teknik baserad på varaktiga. helst inhemska och förnybara. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. t.ex. solenergi. Fondens verksamhet kommer enligt min mening. tillsammans med energiforsk- nings- och experimentbyggnadsinsatserna. att utgöra ett kraftfullt samhäl- leligt stöd till utvecklingen. introduktionen och kommersialiseringen av solvärmetekniken.

Av vad jag nu har anfört framgår att solvärmetekniken på längre sikt erbjuder ett flertal olika möjligheter att ytterligare minska behovet av tillförd energi i bebyggelsen samtidigt som mer konventionella åtgärder

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 26l

vidtas. t.ex. ökad isolering. bättre reglersystem. värmeåtervinning. spill- värmeutnyttjande osv. Det står samtidigt klart att viktiga forsknings- och utvecklingsproblem återstår att lösa. vad avser t.ex. prisbilliga lagrings- system. driftsäkerhet och livslängd hos de olika komponenterna. Det är därför viktigt med kraftfulla satsningar inom forsknings- och utvecklings- programmet. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (avsnitt l5.2.2.8) till denna fråga.

8.7.2 50! 85-pr0gramme!

l prop. l978/79: l l5 om riktlinjer för energipolitiken redovisade föredra- gande statsrådet förslag till ett brett och målinriktat solvärmeprogram kallat Sol 85. Programmet innehöll förslag till åtgärder inom samtliga led av utvecklingskedjan från forskning till allmän användning av solvärmetekni- ken. Riksdagen anslöt sig till de överväganden som redovisades i proposi- tionen (NU 1978/79: 60. rskr 1978/79:429). [ det följande kommer jag att kortfattat redovisa vilka åtgärder inom det föreslagna solprogrammet som har vidtagits eller som nu förbereds.

Sol-85 omfattar åtgärder inom bl. a. följande områden: - kraftigt ökade insatser på forskning. utveckling och experimentbyg- gande

— uppbyggnad av kompetens och resurser för att förbättra våra kunskaper om solförhållandena i olika delar av landet

— utnyttjande av solvärme i offentliga byggnader som ett instrument för att introducera solvärmetekniken på marknaden — successivt ökande utrymme för solvärmeteknik i den statliga och kom-

munala utbildnings-. rådgivnings— och informalionsverksamheten inom

energiområdet

— uppbyggnad av kompetens och resurser för teknisk provning av solvär-

mekomponenter och solvärmesystem

— anpassning av byggnormer och bidrags- och låneregler för att främja spridning av solvärmetekniken — kommunal planering för att underlätta införande av solvärme i bebyggel-

sen

— samordnande ansvar för solvärmeprogrammet hos oljeersättningsdele-

gationen.

Oljeersättningsdelegationen (OED) har enligt sina direktiv till uppgift att verka för en samordning av insatserna för introduktion av solvärme och bränslen som kan ersätta olja. OED skall vidare föreslå åtgärder för att sådana energikällor och energibärare lättare skall kunna införas i energiför- sörjningssystemet. Tyngdpunkten skall ligga i åtgärder med verkan inom den närmaste tioårsperioden.

OED tillsatte under åren 1979— 1980 arbetsgrupper för resp. kol. torv. skogsenergi m.m.. alternativa drivmedel samt solvärme. Arbetsgrupper för kraftvärmeverk och hetvattencentraler har också tillsatts.

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 262

Solvärmegruppens uppgift var enligt direktiven att analysera hinder och föreslå åtgärder för att undanröja hinder vid införandet av solvärmetekno- logi. Gruppen avgränsade sitt arbete genom att inrikta det på två i tiden relativt näraliggande sätt att använda solenergi. nämligen dels värmepump- system som nyttiggör solvärme naturligt lagrad i mark. vatten/bottensedi- ment eller luft och solfångarsystem som använder den direkta solstrålning- en och omvandlar den till värme med eller utan särskild teknisk utrustning (aktiva system). dels genom att byggnaden arrangeras på lämpligt sätt (passiva system).

Solvärmegruppens förslag som har redovisats i rapporten (Ds l l98(): lO) Förutsättningar för ökad solvärme i Sverige är huvudsakligen koncentre- rade till styrmedel för solvärmeintroduktion. l rapporten anges att åtgär- derna syftar till ett solvärmeutnyttjande på ca [0 TWh år [990 och ca 30— 35 TWh år 2000. Av detta svarar värmepumpar för 7 resp. lS—Zl) TWh. Det betyder att åtgången av drivenergi kan beräknas till ca 3 resp. 6—8 TWh. Bidraget från solfångare beräknas av solvärmegruppen till 3 TWh år 1990 och l5 'l'Wh år 2000. Jag vill dock framhålla att det ännu råder viss osäkerhet om vilka lösningar som på sikt kommer att visa sig mest lön- samma. Jag har i mina beräkningar av värmebalanser (avsnitt 8.1) och i mina beräkningar av totala tillförselbalanser (kapitel 5) markerat denna osäkerhet genom att ange det beräknade bidraget från solvärme via sol- fångare år l990 till mellan I och 3 TWh. dvs. samma nivå som angavs i prop. 1978/79: IIS.

8.7.3 Åtgärderjör ett ('i/(al .wrlt'ärmf'utnytrjum/t'

De åtgärder som behövs för att öka utnyttjandet av solvärme bör enligt min mening syfta till att stimulera snabb utveckling och introduktion av ny teknik. Detta ställer stora krav på statens system för stöd och kontroll av den nya tekniken. Jag har tidigare nämnt den nya oljeersättningsfonden. som skall kunna utnyttjas bl.a. för finansiering av solenergiprojekt.

Solvärmegruppen sammanfattar erforderliga åtgärder enligt följande.

För solfångarområdet gäller det att minska kostnaderna för hela system och installationer samt för komponenter t. ex. genom serietillverkning av solfångare. Samtidigt måste tillförlitligheten och verkningsgraden öka. Möjligheterna att utnyttja användningsområden där kombination med så- songslagring inte är nödvändig i uppbyggnaden av en solfångarmarknad och vid industriellt utvecklingsarbete bör tas tillvara.

Som jag tidigare har påpekat är lagringsmöjligheterna för värme av stor betydelse för utnyttjandet av solvärme. Lagring av värme i bergrum m.m. kräver stora anläggningar för att hålla kapitalkostnader och värmeförluster låga. Samtidigt blir då ett omfattande distributionsnät nödvändigt. Strävan bör vara att finna lagrings- eller distributionssystem med lägre anläggnings- kostnader. Genom lagring med kemiska metoder undviks delvis dessa problem. och området ägnas därför stor uppmärksamhet i det forsknings-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 263

och utvecklingsprogram för värmelagring som chefen för industrideparte- mentet kommer att redovisa i det följande (avsnitt 15.228). Intressanta möjligheter i dessa avseenden kan också komma att öppnas om de forsk- nings- och utvecklingsinsatser på värmelagring i olika typer av mark som f.n. pågår och planeras blir framgångsrika.

För att solvärmetekniken skall fungera i praktiken måste enligt solvär- megruppen organisationen för förvaltning och service förbättras. Detta kan vara svårt att åstadkomma därför att en rad faktorer som bransch- struktur. arbetsmarknad. utbildning och introduktionsförlopp måste sam- ordnas.

Solvärmegruppen påpekar nödvändigheten av att få till stånd en succes- sivt växande marknad för solvärmetekniken. Därigenom stimuleras såväl industriell utveckling och serieproduktion av komponenter som utbyggnad av serviceorganisationen. Nyckeln till detta är att organisera en effektiv teknikupphandling.

En annan möjlighet skulle enligt solvärmegruppen kunna vara leasing- verksamhet där t.ex. kommunala energiverk svarar för uthyrning och service av ny energiteknik i mindre fastigheter. Försöksverksamhet av detta slag bör enligt gruppen på den statliga sidan planeras och samordnas av statens vattenfallsverk.

Solvärmegruppen påpekar vikten av att den fysiska planeringen och energiplaneringen i kommunerna mer än hittills inriktas på solvärmepro- blemen. bl.a. måste möjligheterna till framtida introduktion av ny teknik hållas öppna. Gruppen föreslår att berörda statliga verk tillsammans utar- betar råd till kommunerna om vad som bör beaktas vid planeringen.

En inte oväsentlig del av den nya energitekniken kommer att ha karaktär av konsumentvara. Därmed blir också marknadsföringslagen tillämpbar. Riktlinjer för information till köparna bör enligt solvärmegruppen utarbe- tas med stöd av den nämnda lagen.

Enskilda konsumenter i egenskap av fastighetsägare behöver emellertid också mer långtgående hjälp. Till en del kan de kommunala rådgivarna tillgodose behovet. [ många fall måste dock upphandling av ny teknik till fastigheten föregås av sakkunnig projektering som omfattar dels systemut- formning. dels utarbetande av upphandlingsunderlag. Viss kontroll behövs också. Möjligheterna för särskilt de mindre fastighetsägarna att få sakkun- nig hjälp är idag små. Solvärmegruppen föreslår att OED tar upp överlägg- ningar med berörda parter om möjligheterna att finna praktiska lösningar på detta problem.

Solvärmegruppen pekar på behovet av en förstärkning av utbildningen på alla nivåer, framför allt behovet av starkt ökad tillgång till välutbildad personal inom områdena förvaltning och service.

Solvärmegruppen föreslår att statens institut för byggnadsforskning (SIB) ges i uppdrag att utföra en förnyad studie av bebyggelscmassan. Denna studie bör enligt gruppen inriktas mot lägesfaktorer. tillgång till

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 264

mark för placering av nya komponenter. geologiska förhållanden m.m. och ges en sådan bredd att den kan användas för bedömningar för även annan teknik än solvärmeutnyttjande.

8. 7.4 .S'lyrmedeljör artfrämja sult'f'irnu'in[rutin/trion

Ett antal intressenter har fått tillfälle att till (')ED inkomma med syn- punkter på solvärmegruppcns förslag. OED:s ställningstagande till försla- gen redovisas i rapporten (Ds l l980: 23) Program för oljeersättning. Det är i första hand denna rapport som ligger till grund för mina överväganden inom solvärmeområdet.

Det avgörande motivet för oljeersättning grundas på oljans antagna prisutveckling och framtida bristande tillgänglighet. ] Sverige föreligger en allmän enighet om det nödvändiga i att minska oljeberoendet genom hus- hållning och övergång till alternativ till olja. Viss oljeersättning har redan åstadkommits.

(_)ED bedömer dock att en rad hinder av olika slag riskerar att medföra att oljeersättningcn inte blir så långtgående eller sker så snabbt som önsk- värt. Därför måste. som jag tidigare har nämnt (kapitel 6). en plan utarbe- tas och ett program för oljeersättning genomföras.

OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen så att den år 1985 svarar för ytterligare ca 30 TWh/år (exkl. metallurgiskt kol och lutar). vilket motsvarar drygt 2.5 milj. ton olja. Till år l990 bör ökningen motsvara ca 85 TWh (7,5 milj. ton olja).

För solvärme är målet att inom programmet för oljeersättning år l985 i marknadsmässig skala tillämpa solvärme för tappvarmvatten och som tillskott i fjärrvärmesystem. Målet är också att industrin skall kunna sänka kostnaderna för solfångare genom tillverkning i långa serier. Till detta kommer utvecklingsinsatser i fullskaleanläggningar för lagring och värme- försörjning i enskilda hus och centrala anläggningar.

Sammanfattningsvis omfattar OED:s program följande typer av åtgärder för oljeersättningsprogrammets genomförande:

— lagstiftning. föreskrifter och normer

— ekonomiska styrmedel

— organisatoriska åtgärder —- utbildning och information. OED:s solvärmegrupp har föreslagit att en utredning tillsätts för att se över lagstiftningsfrågor av betydelse för solvärmeutnyttjande. Detta gäller i första hand vattenlagen. naturvårdslagen. lag om allmänförklaring av tjärrvärmeanläggningar och lagen om kommunal energiplancring. Även frågor om allmänförklaring av mindre anläggningar än vad som normalt avses med fjärrvärmesystem bör enligt gruppen utredas. (.)ED tillstyrker gruppens förslag om utredning och understryker behovet av att eventuella lagändringar görs i sådan tid att inte teknikintroduktionen försenas. Änd- ringar av byggnormen och införande av krav på s. k. lågtemperatursystem i byggnader har föreslagits av statens planverk.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 265

OED:s solvärmegrupp har påpekat att teknikupphandling är en väsentlig metod för att få till stånd en successivt växande marknad för solvärmetek- nik. Gruppen har på grundval av en idé från Svenska Riksbyggen föreslagit att en form av utvecklingsavtal introduceras mellan staten och stora kom- petenta byggherrar/förvaltare. Både statliga och kommunala myndigheter och stora bostadsföretag bör stimuleras att medverka. Syftet med avtalet är dels att skydda konsumenterna från de största ekonomiska riskerna, dels att överbrygga svårigheterna i övergången från vetenskapliga experi- ment till full marknadsmässig tillämpning genom att säkerställa att en viss mängd av ny teknik introduceras i nybyggande och i befintlig bebyggelse. Riskerna skall delas mellan staten. avtalspartern ifråga och den tillver- kande industrin. Avtalen föreslås bli tidsbegränsade.

OED har ansett förslaget vara av stort intresse och har medverkat till att överläggningar kommit till stånd mellan Svenska Riksbyggen. SIND och bostadsstyrelsen (BOS). Förutsättningarna för detta projekt och hur den statliga insatsen kan förenas med befintliga stödformer utreds f.n. av SIND och 305. Riksbyggens förslag har remitterats av bostadsdeparte- mentet. Yttranden har lämnats av bl. a. OED. 805 och BFR. Den av SIND och 805 företagna utredningen har bifogats BoS yttrande.

[ OED:s program för oljeersättning anförs vidare följande. Statliga myndigheter. större byggföretag och fastighetsförvaltare med egen god kompetens bör ha möjlighet att vara föregångare när det gäller att introducera solvärmeteknik som har lämnats forsknings- och utvecklings- stadiet. Myndigheterna bör i sin ny- och ombyggnadsverksamhet beakta möjligheterna att tillämpa olika slag av solvärmeteknik och installera låg- temperatursystem som underlättar konvertering till solvärmeutnyttjande. Byggnadsstyrclsen och fortifikationsförvaltningen har i sina remissvar på solvärmegruppens rapport anmält sitt intresse i dessa frågor. Det bör också finnas goda förutsättningar att på motsvarande sätt introducera fastbränsleeldning.

Teknikupphandling bör enligt OED:s mening kunna tillämpas även inom andra delar av energiområdet. Den kan t.ex. vara ett komplement till gängse insatser för prototyp- och demonstrationsanläggningar eller ett led i standardisering av pannanläggningar. Teknikupphandlingen bör också vara ett arbetssätt för oljeersättningsfonden i samverkan med berörda parter.

OED:s programförslag kräver betydande utbildningsinsatser. På solvär- mesidan kommer nya krav att ställas på bl.a. konsulter. entreprenörer samt drift- och underhållspersonal. För solvärme är behovet av kompetent personal särskilt stort när det gäller förvaltning och service.

Flera av de förslag som har presenterats av OED:s solvärmegrupp bedömerjag som intressanta. En del av dem behöver dock utredas vidare. Jag tänker t. ex. på att erfarenheterna har visat att det i ett skede när en ny teknik introduceras i praktisk tillämpning ofta kommer ut produkter på

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 266

marknaden som är otillräckligt utprovade och har otillräckliga prestanda. Detta kan både skada de enskilda konsumenternas intressen och leda till att en från samhällets synpunkt önskvärd vidare spridning av tekniken fördröjs. Det är därför av stor betydelse i samband med introduktionen av ny teknik att skilda tillverkares produkter kan värderas ochjämföras på ett objektivt sätt.

I detta sammanhang vill jag framhålla att typgodkännande. eller motsva- rande. ofta är ett formellt villkor för att energisparstöd skall erhållas för vissa produkter. bl. a. värmepumpar och solfångare. Statens planverk utarbetar f. n. regler för typgodkännande av dessa komponenter. Ett rela- tivt stort behov av nya provningsmetoder föreligger till följd av det på- gående normarbetet. men även för utvecklingsprovning. Energiprovnings- utredningen har mot bakgrund härav. som jag tidigare har redovisat (av- snitt 4.2). föreslagit att särskilda medel avsätts för utveckling av energitek- niska provningsmetoder inom bl. a. solvärmeområdet. Jag har berört den- na fråga ytterligare vid min behandling av energihushållningsprogrammet för bostäder, service m.m. (avsnitt 4.4). Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att behandla frågan om stöd till utveck- ling av energitekniska provningsmetoder inom ramen för energiforsknings- programmet. Denna fråga bör givetvis beaktas även när det gäller intro- duktionen av solvärmetekniken. Jag förutsätter att ()ED i sitt fortsatta arbete inom solvärmeområdet kommer att vidareutveckla de förslag som solvärmegruppen har lagt fram.

Jag har i det föregående behandlat olika möjligheter att från statens sida främja själva introduktionen av solvärmetekniken. Staten förfogar också över olika styrmedel för utfornmingcn av bebyggelsen m.m.. vilka bör kunna utnyttjas för att stimulera den vidare spridningen av solvärmetekni- ken. Exempel på sådana styrmedel är föreskrifter om byggnaders utform- ning. lånc- och bidragsbestämmelser. lagen om kommunal energiplancring m.m.

Staten kan också med andra medel främja introduktionen av solvärme- teknik. Jag vill i sammanhanget nämna att försök med solvärmeteknik och uppbyggnad av projekteringskompctens pågår inom statens vattenfalls- verk. Försökcn förefaller lovande. Jag bedömar att verket kommer att bli i stånd att på eget initiativ eller på uppdrag aktivt medverka till introduktion av solvärmeteknik. Verket bör också samla drifterfarenheter av solvär— meanläggningar och verka för att dessa tas till vara vid fortsatt utvecklings- arbete. Verket kan på så sätt främja en snabb kommersiell mognad för olika solvärmekomponentcr och -system. ! sin anslagsframställning för budgetåret l98l/82 anger verket bl.a. att laboratoriet i Älvkarleby skall byggas ut med en ny hall för praktiska prov och försök med solvärme och värmepumpar. Avsikten är att fördjupa de grundläggande studier som erfordras för introduktion av solvärme och värmepumpar på kommersiell bas men också att understödja arbetet med experimentanläggningar samt

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 267

att organisera en systematisk uppföljning och mätning. Verket har vidare för avsikt att etablera ett betydande samarbete med komponenttillverkare. Vattenfallsverket bör kunna utgöra ett verksamt instrument för att i olika avseenden främja den utveckling inom energiområdet som eftersträvas. Insatser inom solvärmeomrädet är enligt min uppfattning ett viktigt led i en sådan utveckling.

8.7.5 Solmätningsi'erkmmhet vid Sveriges mNeurologiska och hydrolo- giska institut

Vissa mätningar av solinstrålning m.m. görs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) på uppdrag av BFR inom ramen för encrgiforskningsprogrammet. Härutöver anvisas fr.o.m. budgetåret l979/ 80 medel över ett särskilt anslag under fjortonde huvudtiteln. Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. för denna verksam- het i enlighet med riksdagens beslut (prop. l978/79zl15. NU l978/79:60. rskr 1978/791429) som ett led i strävandena att bygga upp erforderlig kompetens på området och säkerställa tillräckligt långa mätserier från olika delar av landet. Ansvaret för att hos SMHI beställa de mätningar som erfordras åVilar OED. som också har att besluta om utbetalning av anslags- medel. SMHI har i samråd med BFR och NE utarbetat en långsiktig plan för mätningar. Planen har godkänts av OED och verksamheten fortskrider i enlighet med denna. Jag återkommer i det följande (kapitel 14) till denna fråga och föreslår ett anslag om 1050000 kr. för denna verksamhet under budgetåret 1981/82. När det gäller solmätningsverksamheten vid SMHI har jag samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

8.7.6 Samordning av St)! 85-pr0grummet

Som har framgått av det föregående kan och bör åtgärder av skilda slag vidtas inom solvärmeområdet. Åtgärderna berör olika statliga myndighe- ter. företag. kommunala organ m.m. Om staten och kommunerna aktivt skall kunna förbereda och främja ett successivt införande av solvärme måste åtgärderna samverka så att inte avsaknad av eller otillräckliga åtgär- der inom ett eller flera områden fördröjer en eftersträvad utveckling. En effektiv samordning är således en väsentlig förutsättning för att solvärme- programmet skall kunna förverkligas. Det är också angeläget att insatserna inom programmet samordnas med t. ex. andra oljeersättande åtgärder och programmet för energihushållning. Jag finner det angeläget att en samlad utvärdering av insatserna inom solvärmcområdet kan göras med början år 1985.

Jag finner det naturligt att ansvaret för att följa solvärmeprogrammet och föreslå eVentuella nya åtgärder för att främja introduktion och vidare spridning av solvärmeteknik bör åvila den nya energimyndighet som jag i det följande (kapitel l l) kommer att föreslå. I avvaktan på detta bör OED även fortsättningsvis ha detta ansvar. Det är viktigt att arbetet bedrivs i

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 268

samarbete med övriga organ. främst BFR. STU och NE. som har uppgifter inom området.

8.8 Övrig enskild uppvärmning

Såsom jag tidigare har framhållit har antalet bostäder med enskild olje- värmning minskat under senare år. Fortfarande svarar dock detta tipp- värmningsform för ca 60 % av nettouppvärmningsbehovet. Detta innebär att över 2 milj. lägenheter uppvärms med enskild oljepanna. De senaste åren har emellertid användningen av ved ökat och uppgick år 1979 till ca 7 TWh.

För att kunna nedbringa oljeberoendet påtagligt erfordras en övergång från enskild uppvärmning med olja till fjärrvärme. elvärme och värmepum- par och på något längre sikt även solvärme. Av detta skäl harjag tidigare behandlat frågan om finansiering av sz'irrvärmeanläggningar. användning av elenergi för att spara olja. värmepumpar samt ett forcerat utvecklingsar- bete för att skapa förutsättningar för en snabbare introduktion av sol- värme.

I dag utförs nästan alla pannor för småhus som s. k. kombinationspan- nor. dvs. pannor som kan använda olja. fast bränsle och el. Sådana pannor har stora fördelar från cnergipolitisk synpunkt. Medelstora pannor för flerfamiljshus och i s. k. blockccntraler utförs däremot vanligen enbart för eldnig med olja. I den mån sådana pannor inte senare kan ersättas genom att fastigheterna ansluts till fjärrvärme är de mindre lämpliga eftersom de befäster oljeberoendet. Blockcentraler som är anpassade till solvärme eller värmepump med oljeeldning endast som tillsalsvärmc har däremot självfal— let ett berättigande om de uppfyller rimliga tekniska och ekonomiska villkor.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten (SOU l98()143) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse föreslagit att ekonomiskt stöd skall lämnas inom ramen för reglerna om stöd till energibesparande åtgär- der för övergång från enskild värmeanläggning till gemensam värmecen- tral. Denna fråga kommer senare att behandlas av chefen för bostadsde- partementet.

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) behandlat ett förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. För mindre pannor i småhus och medelstora pannor i flerfamiljshus och i s. k. blockcentraler skall enligt föreslaget gälla att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller komplet- teringar skall kunna ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle. Jag räknar med att nettoenergibehovet inom sektorn övrig uppvärmning skall minska från 70 TWh år i979 till l7—3t) TWh år l990. Denna minskning uppnås genom sparande samt övergång till fjärrvärme. elvärme och värme- pumpar. Användningen av inhemska fasta bränslen inom sektorn övrig uppvärmning bedöms öka till 9— l3 'I'Wh år l990.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 269

8.9 Industrins värmeförsörjning

Energi används inom industrin med i huvudsak tre syften. nämligen för att förse processerna med värme. för att driva motorer och för att värma lokaler. kontor m.m. Av industrins totala bränsleanvändning år 1979 om ca 120 TWh svarade oljeprodukter för ca 64 TWh. Bark och lutar. som används inom massa- och pappersindustrin. svarade för knappt 40 TWh och metallurgiskt kol för ca 20 'l'Wh.

Beroende på produktionsprocessernas karaktär varierar den totala ener- gianvändningen och användningen av olika bränslen kraftigt mellan olika branscher. Energiåtgången inom träförädlingsindustrin. dvs. sågverk samt massa- och pappersindustrin. motsvarar ca 45 % av hela industrins ener- gianvändning. Ungefär hälften av energibehovet täcks med interna bräns- len. dvs. bark och lutar. Järn- och metallverk svarar för ca 20 % av industrins totala energianvändning. Branschens förbrukning av koks. som används av processtekniska skäl. är något större än oljeförbrukningen. I övriga industribranseher är oljan det klart dominerande bränslet.

Övergång från olja till andra bränslen inom industrin begränsas i viss mån av processtekniska förhållanden. Massa- och pappersindustrin har genom besparingar och övergång från olja till bark och lutar redan minskat sin oljeförbrukning i betydande grad sedan är 1973. Om den specifika oljeförbrukningen år 1979 hade varit densamma som år 1973 hade bran- schens oljeförbrukning Varit ca 400000n13 högre. Jag vill här framhålla att branschen lämnat värdefulla uppgifter i samband med de överläggningar om näringslivets energihushållning som jag har haft med bl. a. företrädare för näringslivet.

Inom industrin användes år 1979 0.8 milj. m'l lätt eldningsolja. Den lätta eldningsoljan används främst i mindre pannenheter och för direkteldade ugnar vilka inte lämpar Sig särskilt väl för fasta bränslen. Däremot kan i princip all lätt eldningsolja ersättas med el och naturgas. Inom industrin förbrukades år 1979 4.5 milj. m3 tung eldningsolja. Ungefär hälften av industrins förbrukning av tung eldningsolja kan ersättas med andra bräns— len. Ca 30 % av den tunga eldningsoljan skulle kunna ersättas med el.

Industrins energianvändning bestäms naturligtvis i hög grad av industri- produktionens utveckling. Som jag tidigare (avsnitt 4.3.4) har redovisat har statens industriverk presenterat två alternativa prognoser för industrins energianvändning är 1990. 175 resp. 192 TWh. Därav anges bränslen svara för 122 resp. 133 TWh.

()ljeersättningsdelcgationen (I 1979:01) räknar i rapporten (Ds I 1980: 23) Program för oljeersättning med att det år 1990 skall vara möjligt att inom industrin öka användningen av fasta bränslen med 23 TWh.

För egen del anser jag att det är nödvändigt att oljeberoendet inom indutrin minskas. Ambitionen bör vara — förutom att ersätta olja med el i vissa fall — att gå över från eldningsolja till inhemska bränslen och kol där förhållandena medger det. I samband med de tidigare nämnda överlägg-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 270

ningarna om näringslivets energihushållning framkom att inom många branscher har en rad åtgärder vidtagits för att ersätta olja och att ytterliga— re åtgärder planeras. Jag räknar med att industrin genom sin kostnadsan- passning snabbt kommer att reagera på höjda oljepriser och börja använda energiråvaror med en stabilare prisutveckling.

Idet s. k. Sydgasprojektet avsätts ca 2 TWh naturgas inom industrin. Jag har tidigare (avsnitt 7.3) beskrivit en användningspolitik för naturgas. [ denna ingår användning av naturgas för industriellt ändamål som en vä- sentlig komponent. Vid en eventuell större introduktion av naturgas börett användningsområde kunna bli att ersätta olja inom industrin som inte kan ersättas med fasta bränslen av processtekniska skäl.

Den tidigare (avsnitt 8.2) föreslagna lagen om utförande av eldningsan- läggningar för fast bränsle torde få en avgörande betydelse för i vilken takt övergången från olja till fasta bränslen inom industrin kommer att skei nya anläggningar. Jag räknar i likhet med oljeersättningsdelegationen med att ytterligare 23 TWh fasta bränslen skall användas inom industrin år 1990. 1 alternativet med en snabb industriell tillväxt bör det dock var möjligt att utnyttja en ännu större mängd fasta bränslen.

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 271

Hänvisningar till PS18

9. Elförsörjning

9.1. Inledning

F. n. täcks vid normal vattentillrinning och normalt utnyttjande av kärnkraftverken ca 65 O'"; av elkonsumtionen med vattenkraft och ca 25 (,??- med kärnkraft. Resterande 1095.- täcks med oljebaserad el i huvudsak från mottrycksverk. Den installerade effekten i oljekondenskraftverk. som f. n. uppgår till ca 3 000 MW har under senare år behövt utnyttjas endast i ringa omfattning.

Elanvändningen inkl. överföringsförluster uppgick till 93.7 TWh år 1979. Detta motsvarar en ökning på 4.8Cr i förhållande till närmast föregående år. Under perioden 1973 till 1979 har elanvändningen ökat med i genom- snitt drygt 392- per år. Preliminärt redovisas elanvändningen inkl. överfö- ringsförluster under år 1980 till 93.8 'l'Wh. Därmed var elförbrukningen i stort sett oförändrad i förhållande till närmast föregående år.

Kraftsystemct dimensioneras för att en viss leveranssäkerhet skall tipp- rätthållas. Med normal leveranssäkerhet avser jag den leveranssäkerhet som legat till grund för kraftföretagens planering under senare år. dvs. att risken för elransonering inte får vara större än 39%. motsvarande ransone- ring ungefär en gång på 30 år. Denna norm för planeringen. har framkom- mit genom bedömning av de samhällsekonomiska kostnaderna för brist på el. En brist av sådan storlek att industrin drabbas i form av driftinskränk- ningar skulle bli mycket kostsam för hela samhällsekonomin.

'l'illgången på maskineffekt är f. n. god i det svenska kraftsystemet. Med den produktionskapacitet som är i drift är det möjligt att innevarande driftår täcka en större elanvändning med tillfredsställande leveranssäker- het. Den marginal som sålunda finns i elproduktionsapparaten har upp- kommit till följd av den under senare år effektivare energianvändningen och den oförutsett låga ökningstakten i samhällsekonomin och därmed i elanvändningen jämfört med tidigare prognoser. De kraftverk som tagits i drift tlnder 1970-talet och för vilka utbyggnadsbeslut fattades under slutet av 1960-talet har alltså varit avsedda att tillgodose det betydligt större elbehov som skulle ha förelegat om 1960-talets förväntningar om industri- ell utveckling och ekonomisk tillväxt hadc infriats. Det förtjänar dock att påpekas att en högre elförbrukning under år 1979 skulle ha behövt täckas med oljekondenskraft och gasturbiner. dvs. med mycket dyr kraft.

De rörliga kostnaderna i oljekondenskraftverk uppgår nämligen till drygt 20 öre/kWh och i gasturbinkraftvcrk till ca 50 öre/kWh.

Den marginal som f.n. finns i det svenska kraftsystemet innebär med andra ord att oljeförbrukningen för elproduktion kan hållas på en låg nivå. 10 TWh el producerad i oljekondenskrai'tverk skulle innebära en oljeför-

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 272

brukning på drygt 2 milj. ton till en kostnad av ca 2000 milj. kr. När samma mängd elenergi produceras i kärnkraftverk uppgår bränslekostnaden till ca 400 milj. kr.

Kostnaderna för att producera elenergi kan indelas i fasta och rörliga delar. Den fasta delen. som är oberoende av om kraftverken används eller inte och av i vilken grad de används. består huvudsakligen av kapitalkost- nader och pcrsonalkostnader. Den rörliga kostnaden består huvudsakligen av brå'tnslekostnader. Vattenkraften karakteriseras av hög fast kostnad men i gengäld av en mycket låg. i det närmaste försumbar. rörlig kostnad. Kärnkraften har en relativt hög fast kostnad och en låg rörlig kostnad. Oljebaserad mottryckskrafl från kraftvärmeverk har en fast kostnad som är något lägre än kärnkraftens medan den rörliga kostnaden för oljebaserad mottryckskraft. sedan vz'irmeproduktionen betalat sin del av bränslekost- naderna. vid dagens bränslepriser är ungefär dubbelt så hög som kärnkraf- tens rörliga kostnad. Oljcbaserad kondenskraft har lägre fast kostnad än mottryckskraften från kraftvärmeverk medan den rörliga kostnaden är dubbelt så hög. f. n. drygt 20 öre/kWh. Gasturbiner. som endast används tillfälligt. har somjag tidigare nämnt en bränslekostnad som f. n. uppgår till ca 50 öre/kWh. Den fasta kostnaden är dock låg.

Produktionsresurserna i kraftsystemet utnyttjas med hänsyn till efterfrå- gans nivå i princip i den ordning jag har räknat upp de olika kraftslagen. Genom möjligheterna att magasinera vatten utnyttjas emellertid en del av vattenkraftens produktionsförmåga för att utjämna variationer i efterfrå- gan.

Under 1980-talet kommer sex nya kärnkraftsblock att tas i kommersiell drift. Forsmark ] togs i kommersiell drift i december l980. Ringhals 3 beräknas inom kort tagas i kommersiell drift och Forsmark 2 kommer att tas i kommersiell drift senare under är l98l medan Ringhals 4 kommer in under år 1982. Forsmark 3 under år l985 och Oskarshamn 3 under år l986. Dessa sex nya kärnkraftsblock har en produktionskapacitet på tillsammans 5700 MW. Encrgiproduktionen från dessa block kan beräknas till ca 34 miljarder kilowattimmar (34 TWh) per år. Förutsättningarna för att tillgo- dose elbehovet under 1980-talet med en låg andel oljebaserad kraft är härigenom mycket goda.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Elanvändningspolitiken

Riksdagen har beslutat att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjligt med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Under 1980-talet torde tillgången på elenergi vara god. Detta innebär att elkraften'under 1980-talet kan användas för att på effektivast möjliga sätt spara olja. Detta bör ske så att det inte uppstår låsningar till ett framtida högt elutnyttjande eller försvårar introduktionen av andra energislag.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 273

Den långsiktiga elförsörjningen bör inriktas främst på att tillgodose behov av el för drift och belysning inom industrin. i transportsektorn och i bostäder och lokaler. Ett eventuellt ökat behov av el för sådana ändamål under l990-talet kan tillgodoses genom konvertering till andra energi- former av den under l980-talet uppbyggda användningen av el för bl.a. uppvärmningsändamål. dvs. genom övergång till bränsleanvändning. eller genom utbyggnad av nya produktionsresurser. i första hand kraftvärme- verk och mottryeksanläggningar eldade med fasta bränslen. Nya produk- tionsresurser bör finnas tillgängliga i tid för att ersätta kärnkraften när den skall avvecklas. Jag återkommer senare (avsnitt 9.9) till frågan om plane- ring för den kraftproduktion som skall ersätta kärnkraften.

Under 1980-talet bör således den tillgängliga elkraften. sedan svårersätt- liga behov inom industrin. i transportsektorn och i bostäder och lokaler tillgodosetts. användas för att spara olja vid uppvärmning.

En speciell form av elanvändning är att uppoffra el från kärnkraftverk för att erhålla värme som kan försörja ljärrvärmenät. Denna form av elanvändning skapar inte framtida låsningar eftersom Värmeproduktionen. när elenergi behövs för t. ex. industrins behov. kan tas över av andra typer av produktionsanläggningar. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.5) redovisat min syn på användning av kärnkraftverk för värmeproduktion.

Med det här redovisade synsättet kan den tillgängliga elproduktionska- paciteten utnyttjas för att under ett l980-tal med förmodade mycket stora ekonomiska problem hjälpa oss en bit på vägen mot samhällsekonomisk balans.

Elanvändningskommittén (ELAK) har studerat htlr elenergi kan använ- das för att spara olja. 1 betänkandet (Ds ] l980:22) El och olja lämnar ELAK förslag till hur den tillgängliga elproduktionskapaciteten bör använ- das. Jag har tidigare (avsnitt 8.3 och 8.5) redovisat min syn på hur elenergi bör användas för uppvärmningsändamål.

Statens industriverk (SIND) har. som jag tidigare (avsnitt 4.l) har re- dovisat. lämnat en prognos över energift'jrbrukningen under l980-talet. [ prognosen anges två olika utvecklingar för industrins elefterfrågan. An- vändningen av elenergi inom samlärdselsektorn och den s. k. övrigsektorn förutsätts vara lika i båda alternativen. För att beräkna den elanvändning som är att beteckna som mer eller mindre nödvändig för att upprätthålla sysselsättning och välfärd räknar jag bort all efter år 1980 tillkommande elvärme från industriverkets prognos. Beroende på industriproduktionens utveckling bedömer jag att den svårersättliga slutliga elanvändningen år [990 blir [03—109 TWh. dvs. motsvarande en produktionskapacitet om ll3— |20 'l'Wh.

Storleken på det för oljesparande elanvändning tillgängliga utrymmet bestäms av det svårersättliga elbehovet och produktionsapparatens kapa- citet. Utgångspunkten bör därvid vara att oljekondenskraftverk och gas— turbiner normalt inte skall användas. l9 Riksdagen 1980/SI. ! sum/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 274

Avvecklingen av kärnkraften kräver att nya produktionsanläggningar tas i drift från 1980-talets slut och därefter. Exklusive oljekondens och gastur- biner bör produktionskapaciteten under medelårsförhållanden år 1990 kun— na uppgå till 132— 138 TWh. Det motsvarar en nivå för slutlig elanvändning på 120— 125 TWh. .

Med en produktionskapacitet år 1990 på 134 TWh fördelad på olika kraftslag enligt tabell 9.1 kan 13— 19 TWh. som ett led i elanvändningspoli- tiken. användas för att spara olja på det sätt som jag tidigare (avsnitt 8.3 och 8.5) har redovisat.

Förutom ett fullföljande av pågående utbyggnad av kärnkraften till tolv block och en viss utbyggnad av vattenkraft. vilken jag senare (avsnitt 9.3) skall återkomma till. räknar jag endast med smärre produktionstillskott under 1980-talet. Dessa utgörs av 500 MW fastbränsleeldad mottryckskraft i kraftvärmeverk. 100—200 MW fastbränsleeldad industriell mottrycks- kraft samt 0—350 MW vindkraft. Samtliga tillskott i form av mottrycks- kraft och vindkraft bör komma in mot slutet av 1980-talet. Jag räknar däremot med en omfattande ombyggnad av de idag oljeeldade kraftvärme- verken till eldning med fast bränsle. År 1990 bör ungefär två tredjedelar vara ombyggda till eldning med kol. torv eller t1is.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de nu an- givna riktlinjerna för elförsörjningen.

Tahell 9.1 Elproduktionssystemet år 1979. 1985 och 1990. Installerad effekt i MW och elproduktion i TWh.

1979 1985 1990 MW TWh MW TWh MW 'l'Wh Vattenkraft 15 000 60.2 15 801) 63 16 500 05 Kärnkraft. kondens 3 750 20.1 8 400 47 8 400 51 Kärnkraft med värme2 avtappning — — — — 300 3 Industriellt mot- trka 800 800 4 1 000—900 6—5 Kraftvärme 9.2 Olja 2 150 1 950 5 650 2 Kol. torv. flis — 250 I 2000 7 Fossilkondens Olja 3000 2.9 2 850 — 2 500 — Kol — — — — — — Gasturbiner 1 800 0.1 I 800 — I 800 — Vindkraft — — — — (_l—350 U—l Import/Export (+/—) — 1.3l — — — —

Summa användning inkl. överföringsförluster 26500 93.8 31 850 l20 33 150—33 400 134

' På grund av kraftbalanssituationen i Sverige under är 1979 importerades 1.3 TWh främst från Norge och Danmark. Om denna import inte hade skett hade en ökad mängd oljekondens använts. 1 ett längre tidsperspektiv räknas i balansen med att export och import skall ta ut varandra. I verkligheten kommer enskilda år att uppvisa endera import eller export. l vart fall under 1980—talet kan det finnas utrymme för en svensk nettoexport. 2 Om värmeavtappning i kärnkraftsblocket Forsmark 3 inte kommer till stånd ökar elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh år 1990.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 275

Hänvisningar till S9-2

9.3. Vattenkraft

Vattenkraftproduktionen i Sverige uppgår f. n. till ca 61—62 'fWh untler ett år med normal vattentillrinning. Detta motsvarar två tredjedelar av tlen totala elproduktionen i landet. Den tillgängliga vattenkraften kan dock variera påtagligt från det ena året till det andra beroende på nederbördsför- hållandcna. Anläggningar med en sammanlagd produktion av ca en TWh per år befinner sig under utbyggnad. Utbyggd och lovgiven'vattenkraft uppgår därför till 62—63 'I'Wh. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en ärlig energiproduktion av ca 130 TWh. De utbygg- nadsvärda vattenkraftresurserna — dvs. de resurser som kan tillgodogöras i rationella anläggningar — har bedömts uppgå till ca 95 TWh per år. Ca 45 % av den tekniskt tttbyggbara vattenkraften eller ca 65 % av den utbygg- nadsvärda vattenkraften är således utnyttjad f.n. Av de återstående ut- byggnadsviirda vattenkraftsresurserna faller hälften eller ca 17 TWh per år på de fyra outbyggda huvudi'rlvarna i Norrland. dvs. Torne. Kalix och Pite älvar samt Vindelälven.

[ statsmakternas beslut år 1975 om energihushållning m.m. (prop. 1975:30. CU 1975128. NU 1975:30. rskr 19752202 och 203) behandlades bl.a. vattenkraftens roll i energiförsörjningen. På grundval av betänkandet (SOU 1974222) Vattenkraft och miljö från utredningen rörande vatten— kraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand angav regeringen i propositionen vissa älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand för vilka t.v. inga beslut beträffande utbyggnad borde fattas. För norra Norr- land fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. eftersom utredningen om vattenkrafttttbyggnad i norra Norrland ännu inte hade lagt fram sitt betänkande (SOU 1976: 28) Vattenkraft och miljö 3.

Energibalansen år 1985 skulle enligt 1975 års riksdagsbeslut innehålla 66 TWh vattenkraft. Näringsutskottet konstaterade att det rådde viss tvek- samhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen från 61 till 66 TWh per år. Civilutskottet anförde att slutliga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som skulle komma fram genom utred- ningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland.

De båda utredningar om vattenkraft som jag har nämnt har inventerat de möjligheter till ytterligare kraftuthyggnader i norra Svealand samt i Norr- land som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt utbyggnads- värda inom överskådlig tid. De utbyggnadsmöjligheter som behandlas motsvarar en vattenkraftproduktion av ca 19 TWh per år.

På grundval av ett omfattande material från dem som företräder utbygg- nadsintrcssena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom en rangordning sökt ange vilka älvsträckor som vid ytterligare vattenkraftut- byggnad i första hand bör komma i fråga och vilka älvsträckor som är minst lämpade för utbyggnad. Projektens värde från bevarandesynpunkt

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 276

och från kraftekononrisk synpunkt har vägts samman och projekten ord— nats i en slutlig rangordning. [ den högsta klassen i den sltttliga rangord- ningen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. I den lägsta klassen — klass I — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle beröra små eller måttliga bevarandevärden. Sistnämnda t'ilvstrt'ickor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. [ en särskild klass () återfinns om- och tillbyggnadsprojekt i befintliga kraftstationer som inte har undersökts närmare av utredningarna. Utredningarnas resultat sammanfattas i tabell 9.2.

Tabell 9.2 Vattenkraftutbyggnader rangordnade enligt SOU 1974-.22 och SOL! 1976: 28. 'l'thår

Klass Södra Norrland Norra Norrland Totalt och Norra Svealand

4 1.3 5.7 7.5 3b 1.0 1.4 2.4 3a 1.1 2.8 3.9 2 0.8 2.0 2.8 | (1.7 0.3 |." () (1.9 (1.3 |.2

6.3 l25 18.8

På grundval av bl.a. de båda tidigare nämnda betänkandena och remiss- instansernas synpunkter på dessa fattade statsmakterna hösten 1977 beslut om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57. CU 1977/7819. rskr 1977/781100). l beslutet anges vilka vattendrag och älvsträckor som man då ansåg tills vidare borde undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Förutom de fyra s. k. huvud— älvarna och samtliga objekt i klass 4 undantogs enligt beslutet också sådana älvar och älvsträckor i övriga klasser som det från översiktliga planeringssynpunkter ansågs finnas särskilda skäl att bevara. Detta inne- bär att från utbyggnad tills vidare har tlndantagits bl.a. alla älvsträckor i obrutna ljällområden samt större sammanhängande. i huvudsak opåver- kade älvsträckor som har stor betydelse för den vetenskapliga naturvår- den. kttlturminnesvården. friluftslivet. fisket. rennäringen samtjordbruket och skogsbruket.

Undantagen bör enligt riktlinjerna inte innebära att smärre åtgärder som hänför sig t.ex. till redan företagen reglering belt skall förhindras. Beslutet innebär också att ett effektivare utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar skall eftersträvas. Föredraganden framhöll att det finns ller älvsträckor än de som undantagits som har höga bevarandevärden och att det vid prövning enligt vattenlagen kan visa sig att utbyggnader inom sådana älvsträckor inte bör tillåtas.

Genom riksdagsbeslut åren 1979 och 1980 har undantag gjorts även för Västerdalälven uppströms Hummelforsen (prop. 1978/79:213. CU 1979/'

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 277

80: 6. rskr 1979/80: 87) och Ljungan uppströms Storsjön (prop. 1980/81 : 26. CU 198()/81:3. rskr 1980/81: 12).

Utredningen om överledning för vattenkraftändarnål av vatten från Pi- teälven och Vindelälven. den s. k. Vattenöverledningsutredningen. har redovisat sitt arbete i betänkandet (SOU 1979:39) Vattenkraft och miljö 4. Utredningen har haft i uppgift att utreda kraftnytta och skadeverkningar av överledning av vatten från Piteälven till Skellefteälven. från Laisälven till Skellefteälven och från Vindelälven till Umeälven och därvid särskilt att bedöma om överledning kan ske utan att Piteälvens och Vindelälvens vattensystem åsamkas sådana skador att syftet med beslutet att undanta älvarna från vattenkraftutbyggnad äventyras.

Utredningen konstaterade att ett genomförande av överledningsprojek- ten i hög grad skulle ändra de hydrologiska förhållandena och därmed också betingelserna för bl. a. växt- och djurliv. Därmed skulle enligt utred- ningen syftet metl beslutet att undanta älvarna från vattenkraftutbyggnad äventyras. Särskilt påtagliga skulle verkningarna bli på de älvsträckor som ligger närmast nedströms de tilltänkta överledningspunkterna. Utredning- en bedömde således att alla de redovisade överledningsprojekten skulle ge upphov till sådana skador på älvarnas miljö att de inte är förenliga med gällande riktlinjer för älvarnas utnyttjande.

Mot bakgrund av vad som sålunda hade framkommit om effekterna av överledningar fann regeringen inte skäl föreligga att ytterligare överväga dessa projekt.

Riksdagen framhöll med anledning av regeringens proposition 1975:30 att den i princip ställde sig positiv till en tillbyggnad av Vietas kraftstation och anläggande av en kraftstation i Jatrrekaska i Lule älv och att ytterligare undersökningar av förtttsättningarna härför borde göras (NU 1975:30. rskr 19751202). Med anledning av riksdagens uttalande ttpptlrog regeringen i juni 1976 åt statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av de aktuella trtbyggnaderna i l.ule älv.

Vattenfallsverket har nu genomfört utredningen ochjag vill här i korthet redogöra för vad som därvid har framkommit.

Utredningen berör Stora Lule älv från Suorvamagasinct till Lulejaure. Med undantag för fallhöjdcn i Jaurekaska. ca 3 rn. har fallhöjdcn på denna sträcka byggts ut i Vietas kraftstation. En eventuell ytterligare utbyggnad måste därför utföras som en separat anläggning. Effekten blir 275 MW och det årliga energitillskottet 84 GWh. Som en första etapp i en sådan utbygg- nade kan en tilloppstunnel utföras och anslutas till den befintliga tillopps- tunneln varigenom fallförlusterna i Vietas kraftstation kan minskas med 55 GWh per år.

Vad beträffar Jaurekaska redovisas dels möjligheten att anlägga en kraft— station rned anslutande jorddammar och utskovsparti. dels möjligheten att utföra en sänkningskanal för att öka fallhöjdcn i Vietas kraftstation. Ge- nom att bygga en ny kraftstation kan ett maximalt effektuttag om 25 MW

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 278

och ett nettoenergitillskott om 44 GWh per år uppnås. Enbart en sänk- ningskanal beräknas ge ett årligt energitillskott om 31 GWh.

Av utredningen framgår att de olika tänkbara utbyggnaderna vid Vietas och Jatrrekaska kan kombineras på ett t1ertal sätt. Vidare behandlas inver- kan av de olika utbyggnadsalternativen på mark och bebyggelse. fiske. renskötsel. samfärdsel och turism.

Utredningen visar att såväl en tillbyggnad av Vietas med ytterligare ett aggregat som en utbyggnad av Jaurekaska skulle innebära stora investe- ringar med dålig lönsamhet.

Med hänsyn till att det är angeläget att skapa ytterligare arbetstillfällen i området föreslog vattenfallsverket att utförandet av en ny tilloppstunnel till Vietas kraftstation trots bristande lönsamhet skulle övervägas ytterliga- re.

] prop. 1979/80:33 (s. 19—21 ) föreslogs. efter förslag från vattenfallsver- ket i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81. att en ny tilloppsttrnnel skulle byggas till Vietas kraftstation. En förutsättning för att så skulle kunna ske var att nödvändiga tillstånd erhölls. Förutom tillstånd enligt vattenlagen krävdes att riksdagen medgav visst intrång i Stora sjöfallets nationalpark. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (NU 1979/ 80:25. rskr 1979/80: 134). Genom beslut den 3 december 1980 har riksdagen bemyndigat regeringen att medge det erforderliga intrånget i nationalpar- ken (prop. 198()/81:19. JoU 1980/81:11. rskr 1980/81:48). Regeringen har härefter i beslut den 18 december 1980 medgett utbyggnaden. Arbetena med tilloppstunneln beräknas vara avslutade år 1986.

Vattenfallsverket har vidare hos vattendomstolen ansökt om att vid Jatrrekaska få utföra en sänkningskanal med regleringsdamm. Jag räknar med att regeringen återkommer till frågan om utförandet av en sänknings- kanal efter att den har behandlats av vattendomstolen.

När det gäller utbyggnad för vattenkraftändamål av övre delen av Åsele- grenen i Ängermt-tnälven. och utnyttjande av Vojmsjöns vatten. har olika alternativ övervägts. [ april 1978 trppdrog regeringen åt statens vattenfalls- verk och statens industriverk att projektera och utvärdera två alternativa utbyggnader. nämligen dels utbyggnad av en kraftstation i Vojmån. dels överledning av vatten från Vojmsjön till Maljomaj. Vattenfallsverket skul- le enligt uppdraget utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av de båda alternativa utbyggnaderna vad avser energi- och effekttillskott. sys- selsättning. miljöpåverkan. lönsamhet m.m. medan industriverket skulle göra enjämft'irande samhällsekonomisk bedömning av dem.

Vattenfallsverket konstaterade i sin utredning. som redovisades ijanuari 1979. att utbyggnad av en kraftstation i Vojmån kunde ske med rimlig lönsamhet medan överledningsalternativet skulle ge ett otillfredsställande resultat.

lndustriverket. som redovisade sin utredning ijuni 1979. förordade en utbyggnad enligt övcrledningsalternativet med hänvisning till att det pro-

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1 Industridepartementet 279

jektet är det mest lönsamma från samhällsekonomisk synpunkt även om viss tveksamhet enligt verket kan råda i fråga om värderingen av projek- tens miljöpåverkan.

Regeringen uppdrog därefter åt vattenfallsverket att snarast fullfölja projekteringen av överledningsalternativet för att få detta prövat av vatten- domstol. Regeringen motiverade sitt ställningstagande med att det. med hänvisning till de besvärande sysselsättningsförhållanden som förutses i samband med att pågående kraftverksbyggen i området slutförs. var ange- läget att projekteringsarbetet för en eventuell fortsatt utbyggnad fullföljs och att prövning enligt vattenlagen kan komma till stånd. ] fråga om valet av utbyggnadsalternativ fann regeringen att övervägande skäl talar för att alternativet attbygga en kraftstation i Vojmån inte bör utredas vidare.

Vattenfallsverket kommer enligt vad jag har erfarit inom kort att lämna in ansökan till vattendomstolen om överledningsalternativet.

Statens vattenfallsverk har vidare i en rapport redovisat vilka statliga vattenkraftutbyggnader som kan tänkas komma till utförande under 1980- talet. Av rapporten framgår att utrymmet för energitillskott från nya stat- liga vattenkrafttttbyggnader är ytterst begränsat inom ramen för de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för vattenkraftutbyggnad. Samtliga an- givna utbyggnadsprojekt skulle tillsammans ktrnna bidra med högst 0.7 TWh.

Potentialen för produktionstillskott i små vattenkraftverk (mindre än 1500 kW) är jämfört med nuläget ca 1 TWh per år. Våren 1978 fattade statsmakterna beslut om stöd till små vattenkraftverk. m.m. (prop. 1977/ 78: 131. NU 1977/78:61. rskr 1977/78:303). Stöd utgår med högst 35 procent av kostnaderna för åtgärder som syftar till att vidmakthålla. öka eller få till stånd elproduktion i kraftverk med en effekt av 1500 kW eller lägre. Statens industriverk SIND har i en utredningsrapport (SIND PM 1980123) redovisat erfarenheterna av stödet till små vattenkraftverk och föreslagit en annan utformning av det framtida stödet. Jag återkommer till denna fråga sedan jag har behandlat förutsättningarna i övrigt för vattenkraftens bidrag till elförsörjningen.

Vattenfallsverket har på regeringens uppdrag utrett möjligheterna att vidta åtgärder för bättre utnyttjande av de befintliga energiproduktions- och distributionsanläggningarna. Resultatet har redovisats i november 1980 i en rapport benämnd Energibesparingsåtgärder i kraftsystemet.

En genomgång har gjorts av möjligheterna till energibesparing inom vattenfallsverkets vattenkraftanläggningar. värmekraftanläggningar. över- föringsnät och övriga kraftnät. lnom vattenkraftornrådet har. i samarbete med Svenska Kraftverksföreningen. en genomgång gjorts av hela landets besparingspotential.

De åtgärder som enligt utredningen kan komma ifråga för att åstadkom- ma en ökad vattenkraftproduktion är av både juridisk och teknisk karak- tär. Bland juridiska åtgärder kan nämnas förändring av tappningsbestäm-

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 280

melser. som medför minskning av vattenspill m.m. De tekniska åtgärderna består av bl.a. minskning av fallförluster genom vidgning av vattenvägar. installation av ytterligare aggregat eller ökning av regleringsmagasinens volym samt förnyelse av maskinutrustning.

Som ett led i utredningen har en detaljstudic avseende Umeälven ge- nomförts. Umeälven valdes enligt utredningen därför att förhållandet mel- lan utvunnen elenergi och vattnets lägesenergi syns vara lågt i denna älv. Ft'irutsättningarna för att förbättra kraftutbytet borde därför vara relativt goda.

Resultatet av den genomförda detaljstudien visar att den utvunna elener- gin från Umeälven för 1979 var ca 7400 GWh. medan vattnets lägesenergi ovanför kraftstationerna uppgick till ca 8950 GWh. Skillnaden utgörs av förluster av olika slag såsom maskinförluster (ca 10%). friktionsförluster (ca 292). spill (ca 392). magasinsavsänkning (ca l'if'é) och tvångstappning (ca 1172).

Vissa åtgärder har i utredningen bedömts möjliga att genomföra för att minska dessa förluster. Genom minskning av spill. utbyte av gamla aggre- gat. vidgning av vattenvägar m. m. bedöms sammanlagt ca 370 GWh krrnna vinnas. Ca hälften av denna energimängd beror på åtgärder som uppges vara ekonomiskt rimliga att genomföra.

Detta innebär att en ökning av elproduktionen i Umeälven med 2—3 procent ligger inom det möjligas gräns.

Förutom detaljstudien av Umeälven har tttretlningsarbetet inriktats mot att översiktligt bedöma vad som sammantaget är möjligt att åstadkomma med rimliga insatser. Resultatet av hittills utförda sttrdier m.m. tyder på att gränsen för energitillskottet trnder medclär ligger ttnder 2.2 'l'Wh. Fördelningen på olika åtgärdstyper. juridiska och tekniska. framgår av det följande.

På grund av domstolsföreskrifter sker i dag i många fall vattentappning förbi kraftstationerna för att tillgodose llottnings-. fiske— och naturintrcs- sen. Genom att slopa tvångstappningarna skulle enligt utredningen elpro- duktionen ktrnna öka med ca 300 GWh.

De nu befintliga vattenkraft- och regleringsanläggningarna har tillkom- mit successivt under olika tidsperioder när uppfattningen om elproduktio- nens framtida värde har växlat. Varje anläggning har utformats efter samti- da ekonomiska bedömningar. Om värdet på elproduktionen ändras väsent— ligt sedan en anläggning har tagits i drift. kan det bli aktuellt att vidga vattenvägar. installera nya aggregat etc. för att minska spill m.m. Ett genomförande av dessa åtgärder medför dock förutom stora investerings- kostnader också produktionsbortfall under ombyggnadstiden. Detta pro- duktionsbortfall kan i vissa fall bli avsevärt större än den beräknade encrgivinsten och värdet av den förlorade produktionen kan komma att uppgå till belopp som överstiger investeringskostnaden. Den ökning av cnergiproduktionen som kan uppnås med dess åtgärder torde inte enligt

Prop. l980/81:90 Bilagal industridepartementet 281

utredningen överstiga 1600 GWh. Härav torde åtgärder som skulle kunna tänkas uppfylla godtagbara lönsamhetsvillkor kunna ge ca 450 GWh.

Moderna aggregat har i regel bättre verkningsgrad än gamla. speciellt sådana som är äldre än ca 30 år. Den totala energivinsten vid byte av löphjul som installerats före 1956 har översiktligt uppskattats till ca 200 GWh.

Med ledning av de erfarenheter som nu finns om möjligheterna att få tillstånd till utbyggnader. omprövning av tappningsbestämmelser m.m. görs i utredningen den bedömningen att åtgärderi vattenkraftanläggningar motsvarande en besparing under medelåret av högst en TWh kan vara möjliga att genomföra.

Vattenkraften bygger på en väl beprövad teknik och är den förnybara energikälla av större betydelse som är bäst utvecklad. Vattenkraften är från hälsosynpunkt överlägsen alla andra energislag som f.n. används i vårt land. Den är vidare en helt och hållet inhemsk energiresurs och kan därför inte överträffas i fråga om försörjningstrygghet. Den är lätt att reglera efter elefterfrågans variationer och är därför särskilt värdefull jämfört med annan kraftproduktion som inte lika lätt kan regleras. Den har hög tillförlitlighet och är av utomordentligt stor betydelse för leverans- säkerheten i elkraftsystemet vid störningar i stamnätet och vid plötsliga bortfall av stora värmekraftaggregat. Vattenkraften kan dessutom i allmän- het byggas ut med god ekonomi.

Enligt min uppfattning finns det således från energipolitisk synpunkt flera starka skäl för att utnyttja vattenkraften så mycket som möjligt. Vattenkraften har vidare den fördelenjämfört med de flesta andra energi- källorna att den inte avger luftföroreningar eller medför avfallsproblem. Utbyggnaden av vattenkraften innebär emellertid i många fall ingrepp i naturmiljön och förlust av trevnadsvärden. Den kan medföra betydande skador för rennäringen och fisket liksom på skogs- och jordbruksmark samt bebyggelse. Bcvarandeskäl talar därför många gånger mot utbygg- nad. Förutom att den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften måste ske inom ramen för de av riksdagen antagna riktlinjerna måste även i övrigt hänsyn tas till dessa bevarandeintressen på det sätt som förutsätts i vatten- lagens tillåtlighetsregler.

Utbyggnadsmöjligheter finns inom ramen för gällande riktlinjer enligt tabell 9.3. Bland de i tabellen redovisade utbyggnadsmöjligheterna finns även en del projekt som inte är tillräckligt bearbetade för att en utbyggnad skall hinna genomföras under 1980-talet.

Sammanlagt finns alltså vattenkraftprojekt med en årsproduktion på drygt fyra TWh i älvsträckor som inte har undantagits från utbyggnad enligt gällande riktlinjer. Härav hänför sig en TWh till s. k. effektutbygg- nader. dvs. utbyggnader med obetydlig energiproduktion. Med hänsyn till det låga värdet av sådana effektutbyggnader i det svenska kraftsystemet under 1980-talet kommer denna typ av projekt i allmänhet att vara mycket

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 282

Tabell 9.3 Möjlig vattenkraftutbyggnad enligt gällande riktlinjer utöver nu pågående utbyggnader. GWh/år

KlassI Södra Norrland Norra Norrland Totalt och Norra Svealand

31) 230 450 680 3a 210 () 210 2 570 1 300 1 870 1 200 240 440 0 770 260 1 030 Ej klassificerat () 5() 50 Avrundad summa 4 280

' Klassindelningen anges enligt utredningarna SOU 1974:22 och l976z28. Någon justering med hänsyn till remissutfallct har inte gjorts.

olönsamma under denna period. Hänsyn har i tabellen inte tagits till i vilket planeringsstadium de olika projekten befinner sig. Det kan därför ta lång tid innan underlag för prövning finns för en del av dem. Vidare får man räkna med att en del av de potentiella utbyggnaderna inte kan genomföras till följd av att hinder möter med hänsyn till särskilda bevarandeintressen.

Jag anser det mot denna bakgrund vara rimligt att räkna med och sträva efter att utbyggnader av nya vattenkraftstationer motsvarande ett produk- tionstillskott av två till tre TWh inleds under 1980-talet utöver redan pågående eller beslutande utbyggnader. I denna utbyggnad inkluderarjag även tillskotten från små vattenkraftverk med en effekt av 100—1500 kW. Jag räknar dessutom med att ett tillskott av ca en TWh kan åstadkommas genom ett effektivare utnyttjande av de befintliga vattenkraftstationerna. Den totala vattenkraftproduktionen skulle när dessa anläggningar har ta- gits i drift därigenom. vid normalårstillrinning. komma att uppgå till om- kring 66 TWh. En del av tio utbyggnader som krävs för att nå upp till denna nivå torde dock inte hinna fullföljas till år 1990. För detta år räknar jag därför med ett tillskott från vattenkraften på 65 TWh.

För att denna utbyggnad skall komma till stånd under 1980-talet fordras att åtskilliga av de projekt som kommer att aktualiseras under perioden även kommer till utförande. De övergripande bevarandeintressena har beaktats i samband med att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för fortsatt vattenkraftutbyggnad lades fast. Jag finner det mot den bakgrun- den angeläget och rimligt att det långsiktiga kraftförsörjningsintressct till- mäts så stor vikt vid avgörandet av de vattenkraftsärenden som under 1980-talet kommer att aktualiseras i älvsträckor som inte har undantagits från prövning att den utbyggnad jag har förordat verkligen kommer till stånd. En uppföljning av lämnatle tillstånd till utbyggnader bör i detta syfte göras är 1983. Sktrllc det visa sig nödvändigt kommer regeringen då att förelägga riksdagen kompletterande förslag så att det av mig föreslagna tillskottet från vattenkraften år 1990 kan uppnås. Jag har i denna fråga samrått med chefen förjordbruksdepartementet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 283

De uppgifterjag här har angett om vattenkraftens nuvarande bidrag till elförsörjningen. och beräknade framtida bidrag om den av mig förordade begränsade utbyggnaden genomförs. avser den s. k. medelårsproduk- tionen. Som jag redan har påpekat kan vattenkraftproduktionen variera påtagligt från det ena året till det andra beroende på bl.a. nederbördsför- hällandena. Dessa variationer beaktas vid dimensioneringen av kraftpro- duktionssystemet genom tillämpning av normer (se avsnitt 9.1). Jag vill emellertid peka på att en viss osäkerhet kan råda i fråga om medelårspro- duktionens nivå i de befintliga vattenkraftverken. Enligt vad jag har erfarit tyder studier av statistiken över de vattenkraftproducerande älvar-nas me- delvattenföring på att en svagt nedåtgående trend har gjort sig gällande under de senaste 30 åren. 'l'akten i nedgången anges dock vara osäker och trenden kan vara en del av en svängning med så stor våglängd att den inte kan iakttas i tillgänglig statistik. Det kan emellertid visa sig vara befogat att justera ned nu tillämpade uppgifter om medelårsproduktion. ()m fortsatta studier bekräftar den utveckling jag här har antytt finns det skäl att åter- komma med en utförligare redovisning liksom att överväga konsekvenser- na härav för elförsörjningen.

Vid sin prövning enligt vattenlagen av en föreslagen vattenkraftutbygg- nad kan regeringen, om företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. lämna medgivande till det även om hinder möter mot företaget från allmän planeringssynpunkt eller med hänsyn till tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen. Härigenom kan regeringen ta hänsyn till bl.a. energi- försörjningsbehovet. Vid tillåtlighetsprövningen kan således beaktas det ökade värde som vattenkraften kommer att få för landets energiförsörjning i samband med att kärnkraften framgent skall avvecklas och till följd av ökade oljepriser. Samtidigt måste naturligtvis beaktas de intressen som i det aktuella fallet talar mot utbyggnad. Den vattenlag som avses att träda i kraft den ljanuari 1983 kommer inte att medföra några förändringar i detta hänseende.

Underlag för regeringens tillåtlighetsprövning inhämtas förutom från vattendomstolen också genom remissbehandling. Det ankommer härefter på regeringen att göra den avvägning som måste göras mellan främst energiförsörjningsintressen. å ena sidan. och motstående närings- eller bevarandeintressen. å den andra sidan.

En del av vattenkraftutbyggnaderna kan vidare komma att spela en viktig roll för att mildra de struktur- och sysselsättningsproblem som uppstår såväl hos vattenfallsverket som på annat håll bl.a. till följd av att utbyggnaden av större vattenkraftstationer slutförs. Jag tänker bl.a. på de strukturproblem som en alltför snabb nedtrappning av vattenkraftutbygg- nadcrna medför för vissa orter i Norrland. Det är därför viktigt att utbygg— nader förläggs så i tiden att såväl vattenfallsverkets som de berörda orter- nas strukturomvandling kan ske i en acceptabel takt. För att uppnå detta måste en del vattenkraftutbyggnader komma till stånd tidigare än vad som

Prop. 1980/Slz90 Bilagal Industridepartementet 284

blir fallet om enbart de kraftekonomiska förutsättningarna blir avgörande. Ett exempel härpå utgör den beslutade utbyggnaden av ytterligare en tilloppstunnel till Vietas kraftstation.

litt särskilt problem med vattenkraftutbyggnad är i detta sammanhang den långa förberedelsetid som krävs för bl. a. prövningsförfarandet enligt vattenlagen. För att kunna anpassa tidpunkterna för vattenkraftutbygg- nader till sysselsättningsförhållandena måste därför stora krav på plane- ring ställas pä kraftprodttcenterna. vilket konkret innebär bl.a. att utbygg- naderna bör förberedas och ansökan inlämnas till vattendomstol tidigare än vad som skulle ske om enbart behovet av krafttillskott beaktas.

Sedan den I juli 1978 har statsbidrag kunnat utgå med maximalt 35 procent av kostnaderna för nyanläggning eller upprustning av små vatten— kraftverk med en effekt av 100—] 500 kW. För prototyper och demonstra- tionsanläggningar inom området har bidrag utgått sedan den ljuli 1975.

Statens industriverk (SlND) har i en utredningsrapport (SIND PM 198023) redovisat erfarenheterna från bidragsgivningen till små vatten- kraftverk t.o.m. augusti 1980. I rapporten föreslas också förändringar i stödets utformning.

Totalt har enligt SIND ca 44.7 milj. kr. utgått i statligt stöd till nyanlägg- ning eller upprustning av 57 små vattenkraftanläggningar. Dessutom har bidrag lämnats till fem ej direkt elproducerandc projekt såsom rusnings— vakt. glastibertub m.m.

De aktuella vattcnkraftanläggningarna har en installerad effekt av 26 355 kW och den beräknade elproduktionen uppgår till ca 110 GWh per år.

Fram till den I september 1980 har 74 ansökningar om konventionella energisparbidrag inkommit varav 40 beviljats bidrag med ca 36.2 milj. kr.

SIND har stött framtagandet av standardaggregat med en effekt mellan 100 och 1 500 kW. Statsbidrag har också utgått till framtagande och uppfö— rande av enkla och billiga s. k. microkraftverk ((ltltt kW). Totalt har 8.5 milj. kr. utgått till 22 prototyp- och demonstrationsprojekt. SIND konsta— terar att ett visst behov av ytterligare stöd i form av prototyp och demon- strationsbidrag föreligger.

Erfarenheterna från bidragsgivningen visar enligt SlNl.) att fortsatt stat— ligt stöd till små vattenkraftverk är motiverat från samhällsekonomisk synpunkt. Den långsiktiga marginalkostnaden för elproduktion från små vattenkraftverk är 8— 12 öre/kWh vilket är konkurrenskraftigt i förhållande till andra kraftslag.

Det största hindret för en fortsatt upprustning respektive nyanläggning av små vattenkraftverk är enligt SIND finansieringssvårigheterna. Även efter 35-procentiga statsbidrag blir kapitalkostnaden för hög med den fi- nansiering som i dag står till förfogande på den vanliga kreditmarknaden.

SlNl) föreslår därför att ett fortsatt statligt stöd till små vattenkraftverk utformas så att finansieringsmöjligheter erbjuds för dem på samma villkor som för övriga kraftslag. Lån bör enligt SIND erbjudas ur den s. k. oljeer-

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 285

sättningsfonden med upp till 90% av de kostnader som uppstår efter förprojektering och vattendomsbehandling. Därutöver föreslås att SIND ges möjligheter att dels aktivt verka för byggandet av små vattenkraftverk i form av målinriktade resursinventeringar av vattenkraftstationer, dels sva- ra för rådgivnings- och informationsverksamhet till kraftverksägare.

SINDzs rapport har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten och remissinstansernas synpunkter på denna finns i bilaga 1.14.

Remissinstanserna har i allmänhet inget att invända mot SlND:s redogö- relse för de små vattenkraftverkens situation. Förslagen till åtgärder till- styrks eller lämnas tttan erinran av den övervägande delen av remissinstan- serna. Ett par remissinstanser framhåller att ytterligare energiproduktion kan byggas ut i de större vattendragen och att detta kan ske utan några statliga subventioner. Några remissinstanser pekar på vikten av att ränta. amortering och avbetalningstid anpassas till de speciella förhållandena för de små vattenkraftverken. Det är främst fritidstiskets intressen som anförs som skäl mot att stöd utgår till byggande av små vattenkraftverk.

Oljeersättningsfondens stödsystem enligt förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. syftar till att stimulera bl.a. introduktion av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö- det är inriktat på teknik som baseras på varaktiga. helst inhemska och förnybara. energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Stödet utgår normalt i form av lån med förmånliga villkor. Bidrag kan utgå när den tekniska risken för en åtgärd är hög. dvs. för prototyper och demonstra- tionsanlz'iggningar. För prototyper och demonstrationsanläggningar kan stödets andel av den totala finansieringen uppgå till högst 75 ';';-. varav högst 50 C? i form av bidrag. För övriga åtgärder kan stödet endast ges i forma av lån. vilka kan uppgå till högst 50 % av den totala finansieringen.

Amorteringen av lånen fastställs med hänsyn till den beräknade ström- men av intäkter eller kostnadsminskningar av en åtgärd. Ränta pä lånen utgår med 4 % över gällande diskonto. 1 en del fall föreligger möjlighet till befrielse från ränta eller anstånd med amortering och ränta för viss tid.

Min syn på den framtida utbyggnaden av vattenkraften harjag tidigare redovisat. Av redovisningen framgår att potentialen i små vattenkraftverk jämfört med nuläget är ca 1 TWh per år. Även om detta energitillskott är av måttlig omfattning anser jag att det bör tas till vara där det kan ske tttan större konflikt med motstående intressen. För att stimulera att så sker anserjag att statligt ekonomiskt stöd till investeringar även i fortsättningen bör lämnas till sådana smä vattenkraftverk som uppfyller nu gällande krav för erhållande av bidrag.

Enligt min mening bör stödet till små vattenkraftverk utgå från oljeer- sättningsfonden och lämnas enligt samma grunder som för andra åtgärder som kan få stöd från fonden. Jag förordar att regeringen inhämtar riksda- gens godkännande i detta hänseende.

I likhet med SIND anserjag det vara viktigt att ägaren till ett vattenkraft—

Prop. 1980/81:90 _ Bilaga 1 Industridepartementet 286

verk visar sin tro på och intresse för åtgärden. Stöd till kostnader för behandling vid vattendomstol och förprojektering av ett vattenkraftverk bör mot denna bakgrund inte utgå. Stöd kan — i likhet med vad som gäller för övriga åtgärder som kan stödjas från oljeersättningsfonden —- lämnas till förprojektering av prototyper och demonstrationsanläggningar. Med hänsyn till att tekniken för utnyttjande av vattenkraften är väl känd be- dömer jag emellertid att denna del av stödverksamheten blir mycket be- gränsad.

9.4 Kärnkraft

F. n. finns i Sverige sju kärnkraftverk i kommersiell drift. Den samman- lagda installerade effekten uppgår till ca 4600 MW. Den första anläggning- en. Oskarshamn 1. togs i drift år 1972. Under perioden december 1974 till januari 1976 påbörjades driften vid ytterligare fyra block nämligen Oskars- hamn 2. Barsebäck 1 samt Ringhals 1 och 2. Barsebäck 2 togs i drift är 1977. Formark [ togs i kommersiell drift i december 1980.

Ytterligare fem block är färdigställda eller under byggnad. F.n. pågår provdriften av Ringhals 3 och Forsmark 2. Ringshals 4 beräknas i stort sett bli färdigställd ttnder innevarande år för att tas i drift under år 1982. Slutligen beräknas Forsmark 3 och Oskarshamn 3 bli tagna i kommersiell drift vid mitten av 1980-talet.

ldrifttagningsår och nettoeffekt för de olika kärnkraftblocken framgår av tabell 9.4.

Tabell 9.4 Kärnkraftbloeken

Kärnkraftblock ldrifttagningsår Nettoeffekt i MW (kommersiell drift)

Oskarshamn 1 1972 450 Oskarshamn 2 1975 570 Barsebäck I 1975 570 Ringhals 2 1975. 800 Ringhals 1 1976 _ 750 Barsebäck 2 1977 570 Forsmark I 1980 900 Ringhals 3 1981 915 Forsmark 2 1981I 900 Ringhals 4 1982' 915 Forsmark 3 1985' I 0603 (_)skarshamn 3 1986' 1 060

' Enligt gällande tidplan. 3 Om reaktorn utnyttjas för hetvattenproduktion kommer elefl'ekten under den perioden att vid maximal värmeproduktion begränsas till 300 MW.

Den debatt om vår framtida elförsörjning. och särskilt om kärnkraftens roll. som har förts under de senaste åren har medfört osäkerhet om httr elförsörjningssystemet skall utformas och svårigheter att bedriva en ända- målsenlig planering inom området. Den folkomröstning som hölls i mars

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 287

1980 har dock medfört klarhet i fråga om kärnkraftsprogrammets omfatt- ning. Resultatet av omröstningen. som har redovisats tidigare (prop. I979/ 80:170 5. 3—4. NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410). innebär att blocken nummer elva och tolv i det svenska kärnkraftprogrammet kan byggas färdigt. Högst tolv kärnkraftsblock kan därmed utnyttjas under sin tek- niska livslängd. som bedöms vara ca 25 år från idrifttagningen. lngen kärn- kraftsutbyggnad därutöver skall ske. Säkerhetsaspekter skall avgöra i vil- kcn ordningsföljd kärnkraftsblocken skall tas ur drift. Den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010.

Kärnkraftens bidrag till elproduktionen år 1979 och dess beräknade bidrag åren 1985 och 1990 framgår av tabell 9.5.

Tabell 9.5 Kärnkraftsproduktionen i TWh År 1979 1985 1990

Kraftproduktion 20.1 - 47.3 54,5

Jag har i tabellen räknat med att Forsmark 3 kommer att utföras för en värmeavtappning om 2000 MW. Om värmeavtappningen inte kommer till stånd blir den beräknade kärnkraftsproduktionen år 1990 57.5 TWh.

Det rådrttm som behövdes i fråga om laddning av kz'irnkraftsreaktorer som dittills inte hade tillförts kärnbränsle i avvaktan på folkomröstningen om kärnkraften skapades med stöd av rådrumslagen. Som jag har redovi- sat närmarc i prop. 1980/81 : 25 (bil. 9 s. 52—61 ) har idrifttagningen av fyra kärnkraftsblock blivit försenad till följd härav: Ringhals 3 och Forsmark I. som vid lagens tillkomst var färdigställda. och Ringhals 4 och Forsmark 3. som enligt kraftföretagens planer skulle bli färdigställda under hösten 1979. Enligt rådrumslagen är innehavarna av de reaktorer som omfattades av lagens förbud mot att tillföra reaktorer kärnbränsle berättigade till ersätt- ning för de förluster som uppstår genom att reaktorernas idrifttagande har fördröjts. Som framgår av propositionen har de ersättningar som staten beräknas få betala ut till Forsmarks Kraftgrupp AB och statens vattenfalls- verk som kompensation för merkostnaderna till följd av de fyra reaktorer- nas försening beräknats ligga i intervallct 1280—1880 milj. kr. De exakta ersättningsbeloppen. som kan fastställas först i efterhand. beror framför allt på om kraftbalansen under förseningstiden har varit eller blir sådan att den uteblivna kärnkraftsproduktionen ersätts med mottryckskraft eller med kondenskraft. Detta beror i sin tttr bl.a. på om det ttnder den aktuella perioden blir riklig eller knapp tillgång till vattenkraft samt på elefterfrå- gans utveckling.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att staten via vattenfallsver- ket tidigare har åtagit sig att ersätta FKA för merkostnader som föranleds av den neddragning av utbyggnadstakten för det tredje blocket i Forsmarks kraftstation som har skett genom särskilda beslut av regeringen (prop. 1979/80:33. s. 13— 15. NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134).

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 288

Somjag anförde redan i prop. 1979/80: 170 (s. 8) anserjag att de särskilda krav som, med hänsyn till energiförsörjningens stora betydelse för sam- hällstttvecklingen. måste ställas på elförsörjningen utgör skäl för att sam- hället bör ha ett övergripande ansvar för produktion och distribution av elektrisk kraft.

Av de i landet verksamma fyra kärnkraftsföretagen är ett helstatligt. [ ytterligre två har stat och kommun ett avgörande inllytandc genom majori- tetsägande. Endast ett av de fyra företagen. (_)skarshamnsverkcts Kraft-' grupp AB (OKG). är således till mer än 50 procent ägt av privata intressen- ter. [ detta senare företag svarar intressenter med enskild ägarmajoritet för 55 procent av ägandet medan 45 procent ägs av Sydkraft AB och AB Svarthålsforsen. Sydkraft AB ägs till ca 60 procent av ett antal kommttneri södra Sverige och AB Svarthålsforsen är helägt av Stockholms kommun.

Även näringsutskottet har. med anledning av vad som anfördes i motio- nen 1979/80: 2056 om ägarförhålIandena i OKG. tagit upp frågan (NU 1979! 80:70 s. 25—26). [ motionen begärs att regeringen skyndsamt skall tillsätta en förhandlingsman som får i uppdrag att ta upp överläggningar med OKG i syfte att samhället blir majoritetsägare. Utskottet anslöt sig till uppfatt- ningen att samhället bör ha ett övergripande ansvar för produktion och distribution av elektrisk kraft. Regeringen har enligt utskottet ett ansvar för att frågan om samhällets inflytande i OKG får en tillfredsställande lösning. Det är enligt utskottet därför väsentligt att regeringen snarast tar ttpp nödvändiga överläggningar med OKG i syfte att samhället skall få ägarmajoritet i företaget. Riksdagen har som sin mening gett regeringen till känna vad utskottet anfört om överläggningar med OKG med anledning av motionen 1979-"80: 2056.

En särskild statlig förhandlare har utsetts i början av september 1980. (';)verläggningar pågår f.n. med intressenterna i OKG i syfte att samhället skall få ägarmajoritet i företaget. Jag avser att återkomma med en redogö- relse för resultatet av dessa överläggningar.

Hänvisningar till S9-3

9.5. Övrig kondenskraft

Den installerade effekten i oljekondenskraftvcrk uppgår f. n. till ca 3000 MW. Härav finns 1000 MW i Karlshamnsverket och 850 MW i Stenung— sttndsverket. Kondenskraftverk — med undantag av kärnkraftverk — för andra bränslen än olja finns f.n. inte i landet. Verkningsgraden i denna typ av kraftverk är förht'tllandcvis låg — endast ca 40 '32 av bränslets energiin- nehåll omvandlas till el. Kondenskraftverkens utnyttjningstid har hittills varierat kraftigt från år till är bl.a. beroende på vattentillgi'ingen. Under åren 1976 och 1977. som var år med relativt låg vattenkraftproduktion. producerades 7 resp. 8 'l'Wh oljekondenskraft. Linder är 1979. som var ett är med större vattenkraftproduktion var oljekondensproduktionen låg. ca 3 TWh.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 289

CDL redovisade år 1978 i studien Lokalisering av kustförlagda kolel- dade värmekraftverk förutsättningarna för att placera koleldade kondens- kraftverk vid den svenska kusten. [ studien. som ingår som ett led i den fysiska riksplaneringen. uttalas inte någon rekommendation att bygga kol- eldade kraftverk. ! rapporten diskuteras de miljöproblem som är förenade med koleldade kraftverk och vilka krav som måste ställas på lägen för framtida kolkraftverk.

I rapporten framhålls att det främst är kraftöverföringssynpunkter och miljöpåverkan av svavelutsläpp som är styrande för val av lämpliga lägen. På grund härav anges att de i rapporten prioriterade lägena på ostkusten, dvs. Tunaberg i Oxelösundstrakten. Sunnäs vid Söderhamn och Äseborn vid Mönsterås f.n. är att föredra framför lägen på västkusten.

Frågor om lokalisering av kolkondenskraftverk har även behandlats i bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54. 55) Hushållning med mark och vatten 2 som f.n. bereds i regeringskansliet. Därefter har statens naturvårdsverk överlämnat den kompletterande rapporten (SNV PM 1358) Lokalisering av kolkondenskraftverk som f.n. är föremål för remissbehandling. Enligt naturvårdsverket är antalet tänkbara lägen för lokalisering av kolkondenskraftverk begränsat från miljösynpunkt. Frågor om lägen för kolkondenskraftverk bereds i arbetet med en proposition om mark och vatten som avses att läggas fram under innevarande år.

Som jag tidigare har framhållit räknar jag med att oljekondenskraftvcr- ken inte skall behöva användas vid medelårsförhållanden. Kolcldade kon- denskraftverk har fördelar genom att de på grund av sin storlek kan byggas till förhållandevis låg kostnad. Storleken gör också att kondenskraftverk lättare kan bära kostnaden för miljöskyddsutrustning. framförallt för av- svavling. än vad mindre kraftvärmeverk kan göra. En fördel är också att kondenskraftverk kan lokaliseras långt från tätbefolkade regioner.

Kondenskraftverk har dock flera nackdelar. Storleken medför att stora landområden måste tas i anspråk för kraftverket. för deponering av aska samt för deponering av slam från rökgasavsvavling. Utsläpp av kylvatten är visserligen ett mindre problem i Sverige än i många andra länder p. g. a. våra goda tillgångar på havsvatten. men en lokal påverkan från sådana utsläpp kan inte undvikas helt. Den låga verkningsgraden i förhållande till kraftvärmeverk medför att i stort sett dubbelt så mycket bränsle per producerad enhet el förbrukas. Därmed blir utsläppen av koldioxid. sva- vel. kväveoxider och tungmetaller större om inte speciellt stränga krav på begränsning av dessa utsläpp ställs för kondenskraftverk.

Ny elproduktionskapacitet bör som jag tidigare har framhållit i första hand utgöras av kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Jag vill dock framhålla att kraftföretagen bör bedriva en sådan planering att tillgången på elektrisk kraft i framtiden inte blir begrän- sande för sysselsättning och välfärd. En projektreserv av lämplig storlek och omfattning är angelägen för att senare kunna trygga elförsörjningen. 20 Riksdagen I980/81. I runt/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 290

Det borde enligt min mening vara möjligt att förbereda nya elproduktions- anläggningar så långt att lokaliseringsort bestäms. projektering genomförs och erforderliga tillstånd för utbyggnad inhämtas även innan det är nöd- vändigt att fatta bindande beslut om anläggningarnas tillkomst. Om till- ståndsprövningen för tillkommande anläggningar kan ske även innan det går att fastställa exakt när det linns behov av att ta dem i drift bör det vara möjligt att bättre anpassa utbyggnadstakten till behoven än om prövningen kan ske först i samband med att bindande beslut om utbyggnaderna måste fattas. Det finns skäl att i detta sammanhang erinra om att tillstånd enligt l3o a & byggnadslagen regelmässigt utformas så att de gäller under en begränsad tid under vilken utbyggnaden måste ha påbörjats.

Hänvisningar till S9-5

9.6. Kraftvärmeverk

Med kraftvärmeverk avses anläggningar i vilka el och fjärrvärme kan produceras samtidigt. Det vatten som cirkulerar i ljärrvärmenätet används som kylmedium i kraftverket. Härigenom kan det bränsle. som tillförs kraftverket. utnyttjas i väsentligt högre grad än i ett kondenskraftverk. där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. Processens verk- ningsgrad blir ungefär dubbelt så hög i ett verk med kombinerad el- och ljärrvärmeproduktion som i ett kondenskraftverk. Den totala verknings- graden i ett kraftvärmeverk uppgår till ungefär 85 % räknat på energiinne- hållet i tillfört bränsle. Kraftvärmeverk benämns också mottrycksverk.

F. n. är den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk ca 2000 MW el och den årliga elproduktionen ca 5 'l'Wh. Kraftvärmeverk finns i tolv kommuner. Större kraftvärmcanläggningar finns bl.a. i Malmö. Norrköping. Stockholm. Uppsala och Västerås.

Utredningar om utbyggnad av kraftvärmeverk har genomförts eller på- går i åtskilliga kommuner. Emellertid har under de senaste åren få beslut fattats om utbyggnad av nya kraftvärmeverk. F. n. pågår utbyggnad endast i Helsingborg. Sundsvall och Luleå.

Regeringen har nyligen gett Västerås Stads Kraftvärmeverk tillstånd enligt 136 a s' BL att bygga om ett befintligt oljeeldat kraftvärmeaggregat till eldning med kol. Vidare finns ansökningar enligt 136 a & BL rörande utbyggnad av koleldade kraftvärmeverk i Göteborg och Malmö.

År l977 tillsattes en informell arbetsgrupp med representanter för indu- stridepartementet. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksför- eningen. Svenska värmeverksföreningen. statens industriverk och statens vattenfallsverk med uppdrag att kartlägga problem i samband med kraft- värmeutbyggnader och att föreslå åtgärder för att främja fortsatt utbygg- nad.

Av gruppens arbete framkom bl.a. följande. Utvecklingen på tjärrvär- meområdet är av avgörande betydelse för möjligheterna att bygga kraftvär- meverk eftersom ett tillräckligt stort värmeunderlag är en förutsättning för att bygga kraftvärmeverk.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 29!

Det grundläggande hindret för en mer omfattande utbyggnad av kraft- värmeverk torde enligt arbetsgruppen under perioden fram till mitten av l980-talet vara att behovet av ytterligare produktionsrcsurser är begränsat eftersom elförbrukningens ökningstakt har minskat väsentligtjämfört med tidigare prognoser. Nu pågående och beslutad övrig kraftutbyggnad är så omfattande i förhållande till den förbrukning som nu kan förutses att behovet av ytterligare kraftvärmeverk — utöver de beslutade — är litet.

Den väntade lägre ökningen av elförbrukningen medför också vissa lönsamhetsproblem för sådana nya kraftvärmeprojekt som inte har ett väl utbyggt värmeunderlag och som därmed inte får tillräckligt långa drifttider under de första årens drift.

Arbetsgruppen tog vidare upp bl.a. vissa samarbetshinder. Enligt ar- betsgruppen behöver ett kommunalt kraftföretag med kraftvärmeverk slu- ta avtal med sin kraftleverantör om bl.a. maskinskadckraft. komplette- ringskraft och samkörningsprinciper. Olikheter i utgångspunkter. vårde- ringar m.m. kan göra det svårt att nå för båda parter acceptabla överens- kommelser. Även frågan om värmefallsersättning. dvs. fördelning av even- tuell samproduktionsvinst mellan kraftföretag och kommun. har angivits vara en stötesten för kraftvärmeprojekt. Arbetsgruppens slutsatser är dock att förutsättningar finns för att denna typ av svårigheter kan lösas genom förhandlingar mellan parterna.

Arbetsgruppen pekade vidare på att finansieringsproblem medför bety- dande svårigheter för utbyggnaden.

Långfristiga lån med anläggningen som säkerhet kan i allmänhet erhållas med ett belopp motsvarande 70—75 % av investeringen. Långivaren är bl.a. allmänna pensionsfonden. De tidigare nämnda ljärrvärmelänen (av- snitt 8.3.3) kunde redantidigare användas för finansiering av den del av investeringen i kraftvärmeverket som motsvarar Värmeproduktionen. Un- gefär en tiondel av kostnaden för ett kraftvärmeverk kan därigenom finan- sieras på detta sätt. Finansieringsproblemet gäller således främst resteran- de l5—20% av investeringen.

Kommunerna är enligt arbetsgruppen i allmänhet inte beredda att med egna medel svara för någon del av investeringar i kraftvärmeverk där de förutsätts ingå som ägare helt eller delvis. De är inte heller beredda att ta upp lån för ändamålet om deras lånemöjligheter i övrigt skulle begränsas därigenom. Detta beror enligt arbetsgruppen på att kommunerna har att finansiera en lång rad andra verksamhetsgrenar än elproduktion.

Arbetsgruppen framhöll att utbyggnaden av kraftvärmeverk skulle un- derlättas väsentligt om lån på samma villkor som för fjärrvärmelånen kunde disponeras till en del även för utbyggnaden av kraftvärme.

Finansieringssvårigheterna för kommunerna gäller dock enligt arbets- gruppen inte generellt. Kommuner med etablerad produktion har möjlighet att utnyttja avskrivningsmedel från befintliga anläggningar för att finansi- era en ökning av produktionskapaciteten. i den mån medlen inte behöver

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 292

tas i anspråk för amortering av befintliga län eller reinvesteringar i anlägg- ningarna.

Kommunernas lånemöjligheter borde enligt arbetsgruppen ökas så att de kan få lån upp till 1009? av investeringen i kraftvärmeverk. För att avse- värda likviditetsproblem inte skall uppstå under de första driftåren bör lånen till så stor del som möjligt utgå i form av annuitetslån. Det är vidare av vikt att lånen är långfristiga.

Riksbanken ställde sig våren I979 positiv till att finansieringen av kom- munernas andel av kraftvärmeverk ordnas på det sätt som arbetsgruppen föreslog.

För egen del anser jag det väsentligt för möjligheterna till kraftvärmepro- duktion att fjärrvärmeutbyggnaden stöds genom att finanseringen tillgo- doses på lång sikt. Denna fråga harjag tidigare (avsnitt 8.3.3) behandlat.

Jag har i samband med behandlingen av värmeförsörjningen (avsnitt 8.3) berört olägenheterna med fjärrvärmeförst'iriningens oljeberoende. Det ka- pital som är bundet i ett kraftvärmeverk är betydande. Kostnaderna för att bygga om anläggningarna till fasta bränslen är avsevärda. I vissa fall kan en omställning till fasta bränslen vara olämplig med hänsyn till anläggningens läge. Jag vill dock framhålla att det är angeläget att befintliga kraftvärme— verk byggs om till fastbränsleeldning där förhållandena medger det. Jag har i de elbalanser som tidigare (avsnitt 9.2) redovisats antagit att ungefär två tredjedelar av de idag oljeeldade kraftvärmeverken byggs om till eldning med fasta bränslen.

Nya kraftvärmeverk kommer i enlighet med det förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag tidigare (avsnitt 8.2) har lagt fram endast att kunna byggas för eldning med fasta bränslen. Därvid bör anläggningarna givetvis utföras på ett sådant sätt och förläggas till sådan plats att fastbränsleeldning kan godtas enligt miljt'iskvddslagen och från kommunens sida.

Under senare delen av l980vtalet är somjag tidigare har redovisat en viss utbyggnad av kraftvärme motiverad. Åtminstone två torveldade kraftvär- meverk. det ena i Umeå och det andra i Östersund. torde komma till stånd vid mitten av l980-talet.

Jag har till år l990 räknat med en utbyggnad av fastbränsleeldade kraft- värmeverk med en effekt av ca 500 MW el.

Jag har tidigare redogjort för möjligheterna att finansiera de ökade investeringar som en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle medför. Även fortsättningsvis kommer kommunernas andel i kraft- värmeverk att ktinna finansieras på det sätt som den tidigare nämnda arbetsgruppen föreslog. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 293

Hänvisningar till S9-6

9.7. Industriellt mottryck

S.k. industriella mottrycksanläggningar baseras på att avloppsångan från turbinen direkt används för uppvärmning av olika apparater i en industriell process. Sådana anläggningar finns särskilt inom massa- och pappersindustrin. Liksom i kraftvärmeverk uppnår man i sådana verk en hög verkningsgrad. ca 85 %. Elutbytet blir dock något lägre än vid kraft- värmedrift. eftersom ångans energiinehåll efter turbinen är något högre.

F.n. finns en installerad effekt i industriella mottryckskraftverk om ca 800 MW i landet. Jag räknar med att det under slutet av l980-talet kan tillkomma l00—200 MW. Med en uttnyttjningstid av ca 6000 timmer per år skulle i så fall är 1990 5—6 TWh el produceras i industriella mottrycksan- läggningar.

Det är enligt min mening angeläget att ett ökat utnyttjande av andra bränslen än olja kommer till stånd också i mottrycksanläggningar. Vid utbyte av pannan i en befintlig mottrycksanläggning och vid installation av ny mottrycksanläggning inkl. panna kommer kraven i lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle att styra bränslevalet.

Jag anser att de idag oljeeldade mottrycksanläggningarna under 1980- talet så långt möjligt bör övergå till andra bränslen än olja. Jag vill i sammanhanget nämna att utbyte av pannor i sådana anläggningar tillhör de objekt som kan få stöd från den nyligen inrättade oljeersättningsfonden.

För att få till stånd den utbyggnad av industriell mottryckskraft som jag har förordat bör kraftföretag och industrier överväga om inte kraftföreta- gen skulle kunna ha en roll i utbyggnaden av industriell mottryckskraft på samma sätt som för kommunal kraftvärme. Jag tänker närmast på att kraftföretagen skulle kunna medverka till investering i. eller eventuellt helt eller delvis äga. mottrycksturbin med tillhörande generator och annan elektrisk utrustning.

9.8 Vindkraft

Vindkraften befinner sig, när det gäller vindkraftaggregat av en storlek som bedöms vara intressant från energiförsörjningssynpunkt, i dag på utvecklings- och försöksstadiet. Stora vindkraftaggregat har ännu inte tagits i kommersiell drift i något land.

I Sverige genomförs inom ramen för det av riksdagen beslutade energi- forskningsprogrammet ett omfattande utvecklings- och försöksprogram inom vindkraftområdet. Hittills har inom ramen härför bl.a. utförts vissa systemstudier samt uppförts ett försöksaggregat på 50 kW i trakten av Älvkarleby i norra Uppland. Denna provanläggning har varit i drift sedan år 1977 och fram till september månad är l980 då maskinhuset förstördes som en följd av ett kranhaveri då ett planerat utbyte av blad skulle genom- föras. Under år 1979 har två prototypanläggningar i full skala beställts.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 294

Dessa får vardera en elektrisk effekt av 2—4 MW. Leverantörer är Karl- skronavarvet AB och KAMEWA AB. Dessa anläggningar som skall pla- ceras i Skåne och på Gotland och drivas av Sydkraft AB resp. statens vattenfallsverk, som ombud för nämnden för energiproduktionsforskning (NE). skall stå färdiga år 198] resp. l982. Försöksdrift beräknas pågå under perioden [982—84. Under budgetåret 1984/85 bör en utvärdering av erfarenheterna från försöksdriften kunna genomföras.

NE har med skrivelse till regeringen i oktober år 1980 överlämnat en promemoria i vilken redovisas NE:s syn på hur en industriell vindkraft- satsning bör genomföras. l promemorian anges att de företag som arbetar med konstruktion och tillverkning av de nämnda prototyperna inte kan sysselsätta de personer som är engagerade i verksamheten under försöks- perioden l982—84 om inte beställning av ytterligare aggregat erhålls under denna tid. NE framhåller även att det synes finnas möjligheter till export av svensk vindkraftsteknik. Dessa möjligheter skulle dock enligt NE starkt förbättras om order även kunde erhållas från den svenska marknaden.

Ett handlingsprogram för en svensk industriell vindkraftsatsning kan enligt NE utformas på följande sätt. Kraftproducenterna åtar sig att redan nu påbörja projektering och lokaliseringsförberedelser för en eller flera demonstrationsgrupper med tre till fem vindkraftverk av i huvudsak sam- ma typ som de nämnda prototyperna. Den tillverkade industrin påbörjar redan nu offertarbete. Under år 1982 påbörjar kraftproducenterna en upp- handling under förutsättning att de första drifterfarenheterna av prototy- perna är goda. NE föreslår i skrivelsen att företrädare för NE. SlND. kraftproducenter och utrustningstillverkande företag kallas till överlägg- ningar för att klarlägga de faktiska förutsättningarna för att genomföra ett handlingsprogram enligt NE:s förslag.

NE:s skrivelse har remitterats. Yttranden har inkommit från statens vattenfallsverk. delegation (] 1975: 02) för energiforskning. Svenska Varv AB. Sydkraft AB. KAMEWA AB och Svenska kraftverksföreningen.

Samtliga remissinstanser förklarar sig beredda att delta i överläggningar om det fortsatta arbetet på vindkraftsområdct.

Svenska Varv AB och KAMEWA AB anser att beställningar av vindkraftaggregat utöver de två prototyperna bör göras under perioden l982—85. De skäl som anges härför är det annars blir svårt att behålla den kompetens som nu finns och att möjligheten till export av svenska vind- kraftverk annars försämras.

Delegariunen för energi/brskning anser att det energipolitiska behovet av att upprätthålla industriell kompetens fram till ett ställningstagande vid mitten av 1980-talet bör klarläggas liksom om det finns andra möjligheter att göra detta än genom projektering och byggande av en demonstrations- grupp. Vidare bör enligt delegationen de industripolitiska motiven för att stärka den svenska vindkraftindustrins internationella konkurrenskraft klarläggas.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 295

Svenska krafti'erksföreningen anser att alltför komplicerade lösningar och därmed höga kostnader har kännetecknat många av de vindkraftan- läggningar som projekterats. Kraftverksföreningen har därför tagit intiativ till ett vindkraftprogram vars syfte är att få fram förenklade och billigare anläggningar.

Sture/is vattenfallsverk och Sydkraft AB avser att på egen bekostnad genomföra lokaliseringsstudier och förprojektering för vindkraftverk i grupp. Vattenfall avstyrker en upphandling av en grupp vindkraftverk så tidigt som 1982. Sydkraft anger att så snart beslutsunderlag med rimlig grad av säkerhet föreligger bör beställning av ett antal aggregat snarast möjligt övervägas. Om ett sådan beslut skall tas redan år 1982 kan. enligt Sydkraft, ett av statsmakterna garanterat energipris vara en framkomlig väg. Sydkraft vill dock varna för en alltför storskalig satsning på en teknik som ännu inte är fullt utprovad.

Vattenfallsverket och Sydkraft är således tveksamma till en ytterligare upphandling av vindkraftaggregat innan erfarenheter vunnits från provdrif- ten av prototyperna. En noggrann uppföljning av internationella erfarenhe- ter bör enligt de båda kraftföretagen också genomföras.

Vattenfallsverket framför vidare att det pågår utredningverksamhet för att klargöra vindkraftsproduktionens s.k. sammanlagring samt dess inver- kan på produktionssystemet och på kraftnätet.

För egen del vill jag framhålla att flera faktorer vid sidan av bl.a. utvecklingsarbetets framgång och de därmed sammanhängande kostna- derna för vindkraftgenerad el. kan komma att bli avgörande för möjlighe- terna att utnyttja vindenergin.

Möjligheterna att inom kraftsystemet till en rimlig kostnad åstadkomma produktionsutjämning över perioder med varierande vindförhållanden är av stor betydelse för möjligheterna att utnyttja vindkraften för energipro- duktion. Såvitt nu kan bedömas kommer en mycket storskalig utbyggnad av vindkraften att fordra utbyggnad av andra produktionsanläggningar eller lagringskapacitet för att utjämna variationer i vindkraftens produk- tionsförmåga. Jag anser att den av vattenfallsverket nämnda utrednings- verksamheten härvidlag är av stort värde. Jag vill även framhålla att även om de rent fysiska vindtillgångarna är goda så kan olika markområdens tillgänglighet för vindkraft komma att sätta en gräns för utbyggnadsmöj- ligheterna. Den markyta som undandras annan användning är visserligen liten men vindkraftaggregaten kommer att påverka landskapsbilden inom vida områden. Om vindkraften skall kunna byggas ut så krävs att befolk- ningen accepterar denna inverkan. Dessutom medför vindkraften genom den korta utnyttjningstid som sådan kraftproduktion har att behovet av kraftledningar blir större än vad det blir med produktionsanläggningar med längre utnyttjningstid. De i det föregående nämnda lokaliseringsstudierna bör kunna klarlägga detta närmare.

Enligt behandlingen i riksdagen av motion l977/78:852 (CU 1978/79: ])

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 296

bör byggandet av vindkraftverk föregås av ytterligare översiktliga studier och bedömningar av intressekonflikter. I rapporten (SOU l979154, 55) Hushållning med mark och vatten har översiktligt studerats konflikter med motstående markanvändningsintressen vid lokalisering av i första hand större vindkraftverk. Vindkraftverk inverkar bl. a. på landskapsbilden. En omfattande introduktion av vindkraftverk måste därför föregås av övervä- ganden i kommunernas fysiska planering. l regeringens proposition l980/ 81:99 föreslås krav på byggnadslov för vissa slag av vindkraftverk.

Jag anser således att flera frågor fortfarande återstår att lösa innan frågan om vindkraftens möjligheter att i framtiden på ett avgörande sätt bidra till vår elförsörjning kan besvaras. Jag är därför efter samråd med chefen för industridepartementet inte beredd att redan nu ta ställning till en ökad utbyggnad av vindkraft utöver de två prototyper som skall byggas inom ramen för energiforskningsprogrammet. Mot bakgrund av vad jag här har anfört räknar jag sålunda med att beslut om att bygga en eller flera grupper av vindkraftverk inte kan fattas förrän erfarenheter har erhållits från provdriften av de två prototyperna. Påbörjade forsknings- och utveck- lingssatsningar bör därför fullföljas med målsättning att senast till mitten av 1980-talet ge underlag för vidare bedömningar rörande vindkraftens möjligheter. Vi bör givetvis också aktivt följa den forsknings- och utveck- lingsverksamhet inom vindkraftområdet som bedrivs utomlands. Chefen för industridepartementet återkommer senare (avsnitt IS.-2.3.9) vid sin behandling av frågor om forskning och utvecklingsarbete inom energiom- rådet till de närmare riktlinjerna för verksamheten inom delprogrammct Vindencrgi. Han anmäler därvid att han senare under år 1981 avser att ta upp överläggningarna med berörda företag och myndigheter om industrins fortsatta engagemang i utvecklingen inom vindkraftområdet.

När det gäller storleken av vindkraftens eventuella bidrag till den framti- da svenska energiförsörjningen villjag framhålla att det ännu är för tidigt att. innan bl.a. den nyss nämnda utvärderingen av prototy- perna har genomförts. göra någon närmare bedömning. ] elbalansen för år 1990 har jag dock räknat med upp till en miljard kilowattimmar från vindkraft.

] sammanhanget bör också nämnas att visst bidrag från vindkraften kan erhållas genom att utnyttja små lokala vindkraftaggregat. Energibidraget från sådana lokala aggregat torde bli av mindre betydelse för energiförsörj- ningen totalt sett. För elförsörjning av enskilda fastigheter i vissa delar av landet kan de små vindkraftaggregaten däremot vara av stort intresse.

9.9. Planering för ersättande kraftproduktion

Riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas senast år 20l0 ställer särskilda krav på planering för de kraftproduktionsanläggningar som skall ersätta kärnkraften. Jag redovisari det följande min syn på denna fråga.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 297

Behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd under 1990-talet och under den period som kärnkraften avvecklas bestäm- mer den takt i vilken nya elproduktionsanläggningar behöver tas i drift.

' Vidare innebär riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas att energiförsörjningssystemet och särskilt elförsörjningen måste utformas på ett sådant sätt att avvecklingen inte försvåras eller förhindras. Övervägan- den av detta slag kommer att tillhöra arbetsuppgifterna för den nya energi- myndighet somjag senare (kapitel l ]) skall återkomma till.

Såsom jag tidigare har framhållit anser jag att tillkommande elproduk- tionsanläggningar i första hand bör utgöras av kraftvärmeverk och mot- trycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Dessa anläggningar bör tas i drift från slutet av 1980-talet.

Utbyggnad av kraftvärmeverk på ett flertal orter ställer särskilda krav på planeringen. Kommunerna har de för kraftvärmeprodukion nödvändiga värmeunderlagen men saknar möjligheter att bedöma vid vilken tidpunkt anläggningarna kommer att behövas för landets elförsörjning. Vilken eller vilka kommuner som vid vilken tidpunkt bör bygga kraftvärmeverk kan inte avgöras enbart på den kommunala nivån. Risk för underskott eller överskott i kraftvärmekapaciteten kan inte uteslutas. För att få till stånd en samordnad utbyggnad av kraftvärme på ett flertal orter torde därför ford- ras ett nära samarbete mellan kommunerna och de större kraftföretagen. Det är också angeläget att kommunerna i sin fysiska planering beaktar behovet av lägen för kraftvärmeverk.

Vindkraftens förutsättningar och problem har jag tidigare berört. Som jag då framhöll fordrar en stor utbyggnad av vindkraft utbyggnad av kompletterande produktionsrcsurser eller lagringskapacitet för att utjämna variationer i vindkraftens produktionsförmåga. Det torde ankomma på kraftföretagen att inför en eventuell större satsning på vindkraft sköta denna planering inom sina resp. system.

Brist i tillgången på elenergi kan medföra att sysselsättning och välfärd hotas. Kraftföretagen bör som jag tidigare (avsnitt 9.5) har framhållit upprätthålla en sådan planering att detta inte behöver inträffa. Jag framhöll då även det väsentliga i att kraftföretagen ges möjlighet att bygga upp en projektreserv av lämplig storlek för att vid behov snabbare kunna bygga ut nya anläggningar.

Sammanfattningsvis anser jag att den planering jag har berört kommer att ställa stora krav på alla inblandade parter. Det är väsentligt att elför- sörjningen på sikt tryggas och att detta samtidigt kan ske på ett från miljösynpunkt acceptabelt sätt och till så låga kostnader som möjligt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 298

9.l0 Kraftöverföring och eldistribution

Krajitfii'erföring

Grundläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströms- ledningar finns i lagen (l902: 71 s. |). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen ( 1957: 601) om elektriska starkströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter enligt vilka SlND meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar.

Enligt ellagen krävs tillstånd och koncession för att dra fram eller begag- na elektrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av SlND. Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara det allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen så att inte enbart företagsekonomiska synpunkter bestämmer planeringen. samt kontrollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda.

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till det riksomfattande stamnätet. som består av ledningar och transformatorsta- tioner för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på större avstånd mellan produktionsanläggningar och konsum- tionsområden. Stamnätet är vidare en förutsättning för samkörningen mel- lan kraftföretagen. som gör det möjligt att utnyttja den totala elproduktionsapparaten på ett ekonomiskt optimalt sätt. Större delen av stamnätet ägs av statens vattenfallsverk. Tillfälliga störningar i produk- tionssystemet liksom fel på större ledningar m.m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna under förutsättning att stamnätet är rätt dimensionerat. En ändamålsenlig utbyggnad av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk framtida elförsörjning.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjs av vattenfallsverket i sam- råd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för överföring på stamnätet är reglerade i ett avtal mellan vattenfallsverket och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag.

Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från u'ttagspunkter på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Planverket har gemensamt med naturvårdsverket. SIND och vattenfalls- verket gjort en utredning om kraftledningar i fysisk planering. Syftet med utredningen har varit att ge information och förslag till samordningsrutiner av ömsesidigt intresse för kraftindustrin och den statliga och kommunala planeringen med anknytning till markanvändning och naturresursfrågor. Utredningsarbetet har redovisats i rapporten Kraftledningar i fysisk riks- planering. som har överlämnats till bostadsdepartementet vid planverkets rapportering till regeringen i samband med den fysiSka riksplancringens planeringsskede. Regeringen har i anslutning till sitt beslut den 7 septem- ber l978. med uppdrag till vissa myndigheter att medverka i den fortsatta

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 299

fysiska riksplaneringen. angett att den av verken föreslagna handlägg- ningsordningen bör vara vägledande vid planering av kraftledningar.

lnom bostadsdepartementet bereds dels betänkandet ("SOU I979: 65. 66) med förslag till ny plan- och bygglag. dels förslagen i rapporten Hushåll- ning med mark och vatten (SOU 1979155. 56). lnom ramen för dessa arbeten bör en del av de brister som i olika sammanhang påtalats beträffan- de planläggningen och handläggningen av koncessionsärenden enligt el- lagen kunna avhjälpas. Det kan emellertid också bli erforderligt att göra ändringar i ellagen. SlND har den 27 augusti l980 till regeringen överläm- nat ett förslag till vissa ändringar i ellagen m.m. som redovisats i SlND PM 198019 Distribution och överföring av elkraft. Även i bostadsdepartemen- tets rapport Hushållning med mark och vatten behandlas frågor om plane- ring av främst stamlinjenätet. l SlND:s promemoria redovisas bl.a. ver- kets syn på frågor om hur planeringen av ledningsnätens utbyggnad skall kunna ske för att kraven på bättre samordning med andra samhällsintres- sen skall kunna tillgodoses. SlND förordar i detta syfte en ordning med frivilligt samråd mellan berörda kraftföretag, myndigheter och övriga in- tressenter. SlND:s förslag är f.n. föremål för remissbehandling. Jag är därför inte nu beredd att ta upp förslaget.

Det svenska kraftöverförings- och eldistr'ibutionssystemets känneteck- nas vid en internationell jämförelse bl. a. av en hög driftssäkerhet i elleve- ranserna till såväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverfö- ringssystemet byggs upp och drivs på sådant sätt att enstaka fel i lednings- nätet — som normalt inträffar många gånger per år — inte påverkar el-leve- ranserna till abonnenterna. I vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av större omfattning ytterligt sällsynta och är i allmänhet kort- variga.

Jag anser att det är angeläget att driftsäkerheten i elkraftssystemet även fortsättningsvis hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den centrala betydelse som elenergin har för samhällets funktion. En ändamålsenlig utbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. En övergång till ledningar med högre spänning eller kraftigare dimensionering minskar överföringsförlusterna. Utbyggnad och ombyggnad av ledningssystemet blir härigenom även ett led i en förbättrad energihushållning.

Ledningssystemet dimensioneras med viss marginal för att kunna över- föra kraft då belastningen är som högst. En kall vinterdag är belastningen avsevärt högre än vad den är på sommaren. En utjämning av belastningen borde enligt min mening minska behovet av utbyggnad av kraftledningar.

Regeringen har genom beslut den 7 september [978 om fullföljande av fastlagda riktlinjer för hushållning med mark och vatten uppdragit ät plan- verket att efter samråd med naturvårdsverket. SlND. vattenfallsverket och berörda länsstyrelser lämna regeringen en översiktlig redogörelse för konsekvenserna från markanvändningssynpunkt av att bygga ett 800 kV

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 300

nät för eldistribution. Resultatet av detta arbete har planverket redovisat för regeringen i december l979 i rapporten t49/l980) 800 kV ledningars markanvändningskonsckvenser.

Frågan om ett system för 800 kV spänning har också aktualiserats genom att regeringen haft att ta ställning till två ansökningar av vattenfalls- verket om koncession för en ledning med nämnda spänning från Fors- marks kraftstation till Odensala i Stockholmsregionen. Enligt vattenfalls- verket skall ledningssträckningen förlängas från ()densala till Hall utanför Södertälje.

Vid sin bedömning av vattenfallsverkets ansökningar har regeringen haft att väga de fördelar som är förknippade med en ledning för 800 kV mot att verkningarna av en sådan ledning på hälsa och miljö ännu inte är tillräckligt kända. Härvid har regeringen inte kunnat medge att ett överföringssystem med 800 kV nu införs. I stället har regeringen genom beslut den ll septem- ber l980 givit vattenfallsverket tillstånd att bygga två stycken ledningar för 400 kV. Sträckningen blir densamma som för den planerade ledningen för 800 kV. Ledningarna skall utföras som en dubbelledning och vara upp- hängda i s.k. portalstolpar.

Eldistribution

Distributionsnäten omfattar högspänningsledningar för 2().l0 och 6 kV och lågspänningsledningar för 380/220 volt.

Distributionen av elström till Sveriges över fyra miljoner abonnenter sköts i dag av drygt 400 företag. Mer än hälften av dessa är privatägda och förser Zl % av abonnentcrna med elenergi. medan kommunerna svarar för 68 % och vattenfallsverket för ll %.

Under den senaste ZO-årsperioden har eldistributionen genomgått en kraftig strukturförändring som har medfört att inte mindre än 1 600 företag har upphört. Huvudparten av landets eldistributörer har ingen egen elpro- duktion utan elenergin levereras från någon av de större elproducenterna. Större industrier inom ett distributionsområde får ofta elenergi direkt från kraftleverantören.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingcn på eldistributionsområdet ("prop. l975/76:100 bil. IS 5. 158. NU l975/76:45. rskr l975/76:263). Dessa innebär att rationaliseringcn i huvudsak skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudan- svaret för distributionens ordnande åvilar det allmänna. De enskilda elkon- sumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och kommunerna skall som företrädare för lokala intressen ges ett större inflytande på eldistributionen. Vattenfallsverket förutsätts komma att ak- tivt medverka till en rationell utveckling på området och även framdeles fortsätta att bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet.

Distributionsföretag skall. där så bedöms lämpligt. föras samman eller gå upp i företag som medger rationell verksamhet med tillgodoseende av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 301

konsumenternas krav på driftsäkerhet. störningsberedskap. elkvalitet och service. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samord- ning mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhets- och samhällsplaneringen.

Andra krav som bör tillgodoses i samband med strukturomvandlingcn är bl. a. att möjligheterna till taxeutjämning tas till vara. Vidare är det enligt riktlinjerna önskvärt att så långt som möjligt söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhållanden genom en samordning av tätorts- och lands- bygdsdistribution.

För att uppnå dessa mål genomfördes vissa ändringar i ellagen. Vidare infördes lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. som innebär att koncessionsmyndigheten fått bättre möjligheter att följa och påverka strukturomvandlingcn.

Som jag tidigare nämnt har SlND redovisat sina förslag till vissa änd- ringar i ellagen m.m. (SlND PM 198019) Distribution och överföring av elkraft. Av redogörelsen framgår bl. a. att det alltjämt finns en del företag som har påtagliga svårigheter att tillgodose konsumenternas krav på drift- säkerhet. störningsberedskap. elkvalitet och service.

Genom utredningar. förhandlingar och ekonomiska stödåtgärder med- verkar SlND till frivilliga överenskommelser som i många fall leder till rationalisering av olönsam och undermålig distribution.

1 promemorian tar SIND också upp frågan om skyldighet att motta elkraft från lokala elproducenter. Verket erinrar om att Svenska Elverks- föreningen utarbetat rekommendationer till sina medlemsföretag om de ekonomiska villkoren för samkörning mellan mindre produktionsanlägg- ningar och eldistributörer. SlND kommer att göra en studie av den prak- tiska effekten på prisbildningen av dessa rekommendationer. [nnan resul- tatet därav föreligger är verket inte berett att lägga fram något förslag i frågan.

Om verkets studie visar att effekterna av Elverksföreningens rekom- mendationer för samkörning mellan mindre produktionsanläggningar och eldistributörerna aVsevärt försvårar möjligheterna att ta tillvara den el- ström som produceras i mindre anläggningar kommer jag att överväga frågan.

SIND förordar att vissa ändringar görs i ellagen. Ändringarna syftar bl.a. till att ge koncessionsmyndigheten bättre underlag för sina ställnings- taganden i koncessionsärenden och förhindra åtgärder som kan leda till att myndighetens behandling av sådana ärenden föregrips. Av den tidigare redogörelsen framgår att SlND:s förslag remissbehandlas f.n. och att jag därför inte är beredd att nu ta upp förslagen.

Staten har sedan länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggna- den av eldistributionsanläggningar på landsbygden. En närmare redogörel- se för denna verksamhet och mina förslag såvitt avser verksamhetens omfattning kommerjag att lämna i det följande (kapitel 14).

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 302

A t'gif'ter på elområdet

Enligt expeditionskungörelsen (1964z618) utgår avgifter för koncession för framdragande eller bcgagnande av elektrisk starkströmsledning. drift— tillstånd. meddelat av tillsynsman för starkströmsanläggning. bevis om behörighet som elektrisk installatör och beslut av statens prisreglerings- nämnd för elektrisk ström.

Enligt 8 %% expeditionskungörelsen är staten och kommunerna fria från avgift.

Avgifterna tas f. n. ut vid industridepartementet. SIND. statens elektris- ka inspektion och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen genomfört en taxeövcrsyn vid SlND:s energibyrå. Resultatet har den 7 december 1978 redovisats i en promemoria Översyn av expeditionsavgifter på elområdet.

RRV föreslår att nu utgående avgifter. som tas ut med stöd av expedi- tionskungörelsen och som är av mer schablonmässig karaktär. avskaffas. I stället bör det införas särskilda avgifter enbart för koncession och behörig- het som elektrisk installatör. Dessa avgifter bör enligt förslaget syfta till att täcka SlND:s kostnader för handläggning av dessa ärenden. Förslaget innebär bl.a. att avgiften för linjekoncession differentieras efter system- spänning samt att en fast avgift införs för områdeskoncession, ändring av koncessionsgräns och för behörighet som elektrisk installatör.

Grundläggande för RRV:s förslag är att den som erhåller en prestation från det allmänna eller på annat sätt förorsakar viss statlig verksamhet skall bidra till finansieringen av verksamheten. Därför bör också enligt RRV den som erhåller en koncession för en elektrisk ledning svara för statsverkets kostnader för prövning av koncessionsansökningar.

Kostnaden för att handlägga koncessionsfrågor vid SlND utgör enligt RRV endast två promille av de totala investeringskostnaderna för överfö- rings- och distributionssystemet. Avgifter motsvarande full kostnadstäck- ning som tas ut vid SlND torde därför enligt RRV inte komma att påverka utbyggnaden av överförings- och distributionssystemet.

SIND har på regeringens uppdrag överarbetat RRV:s förslag i den del detta hänför sig till de föreslagna koncessionsavgifterna. SlND har redovi— sat sitt förslag i en skrivelse i mars 1980.

SIND framhåller i sin skrivelse att koncessionshanteringen är en integre- rad del i den övriga samhällsplaneringen. vilket innebär att elanläggningar anpassas till samhällets olika krav. Koncessionshanteringen är sålunda ett styrinstrument även för andra intressen än dem som kraftindustrin repre- senterar. Det kan därför sättas i fråga om kraftföretagen skall bestrida samhällets kostnader för hanteringen av koncessionsärenden. Verket an- ser vidare att det är förenat med vissa svårigheter att utforma ett rättvist och konkurrensneutralt avgiftssystem för handläggning av koncessions- ärenden. Med hänvisning härtill anser SIND att ett system med avgifter som skall täcka verkets kostnader för det administrativa förfarandet inte

w o '.»

Hänvisningar till S9-9

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

bör införas. Skulle ett avgiftssystem likväl införas förordar verket ett differentierat system i huvudsak byggt på systemspänning. ledningslängd och abonnentantal på sätt som närmare framgår av SlND:s skrivelse.

Yttranden över RRV:s och SlND:s förslag har avgetts bl. a. av statens vattenfallsverk. Riksförbundet eldistributörerna-REL. Svenska Elverks- föreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen och Sydkraft AB.

De i ärendet inkomna yttrandena hänför sig i huvudsak till förslaget om koncessionsavgifter. Övervägande antalet remissinstanser ställer sig avvi- sande till ett sådant system och anför därvid bl. a. sådana synpunkter som kommit till uttryck i SlND:s skrivelse. Om ett sådant system ändock skall införas förordar ett par remissinstanser en lägre avgiftsnivå som täcker kostnaderna endast delvis.

En sammanfattning av RRV:s promemoria och SlND:s skrivelse samt remissinstansernas synpunkter härpå lämnas i bilaga 1.15.

Enligt min uppfattning talar ytterst starka skäl för att det nuvarande systemet på elområdet med expeditionsavgifter ersätts med ett system med särskilda avgifter för att täcka kostnaderna för handläggningen. Som bl.a. SIND anfört är det visserligen svårt att åstadkomma ett från alla synpunkter helt perfekt system i detta hänseende. Dessa svårigheter skall emellertid inte överdrivas. Inte minst SlND:s eget förslag till avgiftssy- stem visar att det mycket väl går att åstadkomma ett lämpligt avvägt sådant system. Jag förordar därför en övergång till ett avgiftssystem av det slag som berörts. Den närmare utformningen av detta bör ankomma på regeringen. Riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet måste inhämtas. Bemyndigandet kan lämpligen lämnas genom en komplet- tering av den bemyndiganderegel på elområdet som finns i 1535 lagen (1902: 71. s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning- ar.

] enlighet med vadjag nu anfört har inom industridepartementet upprät- tats förslag till lag om ändring i nämnda lag. Förslaget bör fogas som bihang till regeringsprotokollet i detta ärende. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 304

10. Kärnkraftssäkerhet, m. m.

10.1. Kärnkraftssäkerhetsarbetets utveckling i Sverige

Alla energiomvandlingsprocesser är förenade med risker för människan och miljön. Detta gäller även användningen av kärnenergi. Jämfört med andra typer av energiomvandling är de speciella förhållanden som råder vid elkraftproduktion i kärnkraftverk i många avseenden unika. Detta är fallet t. ex. när det gäller förekomsten av omfattandejoniserandc strålning. konsekvenser av en stor olycka. hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning.

De speciella risker som är förenade med energiproduktion i kärnkraft- verk har inneburit att verksamheten från början har blivit föremål för en omfattande kontroll. Således har speciella tillsynsmyndigheter skapats för att säkerställa att säkerheten hålls på högsta möjliga nivå.

Innan jag närmare behandlar det framtida kärnsäkerhetsarbetet vill jag kort redogöra för utvecklingen av kärnsäkerhetsarbetet i Sverige.

Den första kraftproducerande svenska reaktorn. Ågesta. togs i drift år 1964. Vid denna tidpunkt var resurserna hos tillsynsmyndigheterna inom kärnenergiområdet mycket begränsade. Tillsyn enligt atomenergilagen (19561306) utövades av delegationen för atomenergifrågor. Delegationen. som bestod av fem ledamöter. var direkt knuten till handelsdepartementet i form av en kommitté. Senare ombildades den till en särskild myndighet den nuvarande statens kärnkraftinspektion (SKI). Dessa förhållanden lade grunden för ansvarsfördelningen mellan myndigheter och kraftindustrin på kärnkraftsområdet i vårt land. Den kom att innebära att myndigheten formulerar mål och kriterier för säkerhetsarbetet medan kraftindustrin i samarbete med leverantörerna utarbetar förslag till hur målen i detalj skall uppnås. Förslagen underställs myndigheten för godkännande. Denna roll- fördelning har lett till att kraftindustrin och leverantörer i Sverige tvingats till ett aktivt säkerhetstänkande som gjort att man i flera avseenden har förekommit den internationella utvecklingen.

Även vid arbetet med Marvikenreaktorn. som dock aldrig togs i drift. utvecklades ett säkerhetstänkande som senare blev till nytta vid byggandet av andra reaktorer.

År 1965 beställde Oskarshamns Kraftgrupp AB kärnkraftsblocket Os- karshamn [ av AB ASEA ATOM. Reaktorn är en Iättvattenreaktor av kokartyp (BWR). De säkerhetskriterier som styrde konstruktionen var i stort sett baserade på dåvarande amerikanska föreskrifter. Vid den lö- pande säkerhetsgranskningen under byggnadsskedet fann man att elförsörjningens och kontrollutrustningens utförande utgjorde svaga punk- ter i säkerheten hos kärnkraftsblocket. [ samråd med delegationen för atomenergifrågor och reaktortillverkaren vidtogs omfattande åtgärder för att höja säkerheten på dessa punkter. Även med numera gällande värde- ringar uppfyller Oskarshamn 1 därigenom höga säkerhetskrav.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 305

Utförandet av kärnkraftsblocket Ringhals 1. som också är en BWR. baserade sig på erfarenheter från Oskarshamn 1 utom vad gäller elsystemet som försörjer säkerhetsutrustningen. Statens vattenfallsverk som äger Ringhals 1 hade på basis av erfarenheter från konstruktionsarbetet på Marvikenreaktorn och nya utländska erfarenheter identifierat elsystemens separering och tillförlitlighet som centrala från säkerhetssynpunkt. Ut- formningen av elsystemen grundades på resultaten från tillförlitlighetsana- lyser och har sedan med endast smärre modifieringar använts i efterföl- jande svenska reaktorkonstruktioner.

Vid konstruktionen av kärnkraftsblocken Oskarshamn 2. Barsebäck 1 och Barsebäck 2 — samtliga av BWR-typ — utnyttjades vunna erfarenheter från Oskarshamn 1 och separationen av kraftförsörjningen och kontroll- utrustningen blev mycket konsekvent genomförd. Det bör noteras att motsvarande principer då ännu inte hade giort sig gällande vid konstruk- tion av t. ex. amerikanska kärnkraftverk. De stränga svenska kraven hari huvudsak grundat sig på probabilistisk analys eller som det också kallas kvantitativa tillförlitlighetsberäkningar. som visade att risken för reaktor- olyckor inte i första hand sammanhängde med stora rörbrott utan snarare med störningar i reaktorblockets samfunktioner.

Tryckvattenreaktorerna (PWR) i kärnkraftsblocken Ringhals 2. 3 och 4 levererades av amerikanska Westinghouse. Emellertid accepterades sta- tens vattenfallsverk inte det amerikanska standardutförandet av kraft- och kontrollutrustningen. Dessa delar kom att utföras enligt i stort sett samma principer som i Ringhals 1.

Separationen av säkerhetssystemen har drivits längst för de tre BWR i Forsmark där samtliga säkerhetsfunktioner finns i var och en av fyra parallella kretsar. som i mycket stor utsträckning är helt skilda från var- andra. Energikommissionen lät göra en probabilistisk analys av Forsmark 3. Analysen följde i fråga om metod. antaganden och databas den ameri- kanska s.k. Rasmusenstudien. Sannolikheten för stora olyckor vid Fors- mark 3 är enligt energikommissionens studie omkring tio gånger lägre än vad den är för den reaktor som analyserats i Rasmusenstudien. Det som sagts gäller även Oskarshamn 3. Denna skillnad illustrerar till en del utvecklingen av säkerheten på kärnkraftsområdet.

Allt sedan idrifttagningen av Ågesta finns hos de svenska kraftföretagen och hos tillsynsmyndigheten en tradition att löpande bearbeta säkerhets- frågorna.

Varje kraftföretag i Sverige bedriver en egen oberoende säkerhets- granskning via en säkerhetskommitté som direkt rapporterar till kraftföre- tagens ledning. Säkerhetskommittérna granskar fortlöpande alla händelser av säkerhetsmässig betydelse vid anläggningarna och står i nära kontakt med varandra.

En motsvarighet till kraftföretagens säkerhetskommitte'cr finns hos den svenska reaktortillverkaren AB ASEA-ATOM i dess säkerhetsgrupp. 21 Riksdagen I980/8I. [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 306

Nära samarbete mellan den svenska tillverkaren och kraftföretagen består även efter det att anläggningsägaren har övertagit ansvaret för driften. Kraftföretagens säkerhetskunnande. som härrör bl.a. från den direkta drifterfarenheten. kommer på så sätt det fortsatta konstruktionsarbetet tillgodo samtidigt som kraftföretagen drar nytta av tillverkarens tekniska kunnande och analyskapacitet för att säkerställa driften.

Kraftverken drivs i enlighet med de s.k. säkerhetstekniska föreskrifter (STF) som kraftföretagen utarbetar förslag till och som efter granskning och godkännande av SKI uppsätts som villkor för driften. STF är mer strikta än den amerikanska motsvarigheten. De utgör underlag för ett säkerhetsrelaterat beslut i kontrollrummet på relativt detaljerad nivå. Deras aktualitet följs fortlöpande upp av kraftföretagen och SK].

Utvecklingen på reaktorsäkerhetsområdet visar enligt min mening att det i Sverige. trots begränsade resurser. har utvecklats ett effektivt och konstruktivt system för samverkan mellan tillsynsmyndigheter och kraftindustrin. Det system som har etablerats och som innebär en dialog mellan tillsynsmyndigheten och kraftverksinnehavaren bör bibehållas. Ett bibehållande av detta system i kombination med ett system för samverkan mellan kärnkraftsinnehavarna sinsemellan utgör. somjag ser det en garanti för fortsatt hög säkerhet vid kärnkraftverken.

Tillsynsmyndigheternas verksamhet måste dock ske på ett sådant sätt att inga bindningar gentemot kraftindustrin uppstår. Kostnaderna för kon— troll och tillsyn skall bäras av koncessionsinnehavarna.

10.2 Utvecklingen av kärnkraftssäkerheten efter haveriet vid kärnkrafts- reaktorn Three Mile Island 2

[0.2.1 Vidlugnu åtgärder efter haverier vid kiirnkruftsrcaktorn Three Mile IslandZ

Det är tveksamt om något enstaka haveri i teknikens historia har ägnats så stor uppmärksamhet som haveriet vid kärnkraftsreaktorn Three Mile Island block 2 (TMl 2). Förenta staterna den 28 mars 1979. Haveriet kom att initiera förnyade studier av reaktorsäkerhcten i så gott som varje land som utnyttjar kärnenergi i någon form.

Speciellt i Förenta staterna innebar haveriet vid TMl att stora resurser avsattes för att dels se över säkerheten vid kärnkraftverken. dels studera tillsynsmyndigheternas roll och funktion. Dessa studier gjordes av såväl kraftindustrin själv som av speciella. av presidenten och federala och delstatliga myndigheter tillsatta utredningar.

Även i Europa och Japan initierades studier av säkerheten inom kärn- kraftsområdet och av tillsynsmyndigheternas roll för säkerhetsarbetet.

Med anledning av resultaten av dessa studier har såväl kraftindustrin som tillsynsmyndigheterna så snart som relevant information har förelegat vidtagit åtgärder för att undvika ett upprepande av händelserna som bidrog

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 307

till att haveriet kunde ske. I Sverige har kärnsäkerhetsarbetet efter have- riet vid TMI kommit att ägnas fortsatt stor uppmärksamhet och såväl kraftindustrin som tillsynsmyndigheterna har ökat sina resurser för att bibehålla och öka säkerheten vid produktion av kärnenergi. Den stora betydelse som dessa insatser tillmätts framgår bl.a. av bildandet av Rådet för Kärnkraftssäkerhet (RKS). som är ett för kärnkraftföretagen gemen- samt organ för kärnsäkerhetsfrågor. SKI har genomfört en organisations- översyn och hos regeringen hemställt om ökade resurser för att möta de ökade krav som ställs på SKI. Jag återkommer i det följande till SKl:s hemställan.

De konkreta åtgärderna som har vidtagits i Sverige på kärnkraftssäker- hetens område efter TMI har i stort följt de riktlinjer som föreslogs i reaktorsäkerhetsutredningens betänkande (SOU I979: 86) Säker kärn- kraft?. Jag har tidigare redogjort för dessa riktlinjer i propositionen l979/ 80: [70 om vissa energifrågor. En sammanfattning av betänkandet läm- nades i propositionen I979/80: 75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

Relativt snart efter haveriet vid 'l'MI vidtog reaktorinnehavaren och SKI en granskning av kärnkraftsblocket Ringhals 2. som i likhet med 'l'Ml 2 är en s.k. tryckvattenreaktor. för att undersöka om denna reaktor hade liknande svagheter i konstruktionen som 'l'Ml 2. Vissa modifieringar vid- togs med anledning av denna granskning. Senare har även de andra svens- ka kärnkraftsblocken granskats för att finna eventuella förbisedda händel- sekedjor som skulle kunna leda till haverier av samma slag som inträffade vid TMI 2. Säkerhetsarbetct bedrivs i nära samarbete mellan kärn- kraftsinnehavarna och tillsynsmyndigheterna.

SKI inledde omedelbart efter haveriet vid TMl 2 studier av haverier och dess orsaker. Vidare föreskrev SKI också att vissa åtgärder skulle vidtagas vid de svenska tryekvattenreaktorcrna för att undvika att situationer lik— nande dem som uppstod under haveriet vid TMl 2 skall kunna uppstå vid de svenska reaktorerna.

SKI inledde också vissa mera långsiktiga arbeten. Efter det att reaktor- säkerhetsutredningen framlagt sitt betänkande uppdrog regeringen åt SKI att upprätta ett åtgärdsprogram för säkerhetshöiande åtgärder i svenska kärnkraftverk. SKI överlämnade ett sådant program till regeringen i april l980. Programmet ansluter till reaktorsäkerhetsutredningens förslag. ln- spektionen har sedan programmet överlämnades inriktat sin verksamhet i enlighet med vad som angivits i programmet. SKl:s långsiktiga verksamhet med att höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken är alltså inriktad på följande områden: rollfördelning och organisation. konstruktion och utförande. konsekvenslindrande och utsläppsbcgränsande åtgärder männi- ska—maskinfrågor. personalens rekrytering och utbildning. kärnkraftver- kens normaldrift. haveriberedskap samt erfarenhetsåtcrföring.

Ett fortlöpande arbete påatt höja säkerheten vid våra svenska kärnkraft- verk är enligt min mening av stor betydelse.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 308

Jag ser därför med tillfredsställelsc på de åtgärder som kärnkraftinspek- tionen och kraftföretagen vidtagit och planerar att vidta för att öka och vidmakthålla en hög säkerhet på kärnkraftsområdet.

Enligt min mening torde bakgrunden och orsakerna till händelseförlop- pet vid haveriet vid TMI 2 nu vara så väl kända att det är möjligt att se haveriet och de åtgärder som föranleddes av detta i sitt rätta perspektiv. Det torde vara möjligt att utifrån det nuvarande kunskapsläget fastlägga de åtgärder som är nödvändiga för att om möjligt undvika ett upprepande av de förbiseenden som ledde till haveriet vid TMI 2 och vidta åtgärder av annat slag för att ytterligare höja säkerheten vid kärnkraftverken.

[0.2.2 Reaktorsr'ikerhetsurredningen m.m.

[ prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor redogjorde jag utförligt för de förslag som reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) lämnade i sitt betänkande (SOU 1979: 86) Säker kärnkraft? Jag redogjorde även i detta sammanhang för det förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärn- kraftverk som SKI överlämnade till regeringen i april |980. I programmet lämnade SKI också sina synpunkter på reaktorsäkerhetsutredningens för- slag. .

Såväl betänkandet Säker kärnkraft? som SKlzs förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder har under sommaren och hösten l980 remitte- rats för yttrande till berörda myndigheter. företag och organisationer.

Jag vill inledningsvis sammanfatta de områden som berörs i betänkandet och i SKl:s program.

Den Vidgadc tolkning av säkerhetsbegreppet som reaktorsäkerhets- utredningen har gjort har inneburit att utredningen har indelat områden för säkerhetshöjande åtgärder enligt följande — rollfördelning och organisation — konstruktion och utförande — konsekvenslindrande eller utsläppsbegränsade åtgärder — människa—maskinfrågor — personal — rekrytering och utbildning — normaldrift — haveriberedskap — händelseuppföljning. felanalys och erfarenhetsåterföring — kärnsäkerhetsforskning

Som en bakgrund till de ställningstaganden till kärnsäkerhetsarbetet som jag återkommer till i det följande villjag här kort redogöra för de remissyn- punkter som inkommit. En remissammanställning återfinns i bilaga l.lf_a.

Det av RSU utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissin- stanserna. De framlagda förslagen får också stöd i stort. Merparten av remissinstanserna ställer sig således bakom RSU:s grundläggande värde- ringar. vad gäller säkerheten i kärnkraftverken samt utredningens övervä- ganden och förslag. De punkter där SKlzs program väsentligen skiljer sig

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 309

från RSU:s förslag tas upp till diskussion av ett stort antal av remissinstan- serna.

Ingen av remissinstanserna har något att invända mot den rollfördelning mellan tillsynsmyndigheterna och innehavarna av kärnkraftverk som an- getts av RSU. Ett antal remissinstanser pekar dock på oklarheter vad gäller rollfördelning och organisation. Detta gäller särskilt tillsynsmyn- digheterna inbördes samverkan och hithörande gränsdragningsproblem.

Vad gäller konstruktion och utförande diskuterar ett antal av remissin- stanserna i sina yttranden användandet av statistiska metoder vid kon- struktion och säkerhetsanalys av kärnkraftverk. Diskussionen gäller hu- vudsakligen användandet av probabilistiska eller som de också kallas kvantitativa tillförlitlighetsberäkningar vid säkerhetsanalys av kärnkraft- verk. Delade meningar råder om lämpligheten att använda sådana metoder på det sätt som varit fallet inom vissa områden av reaktorsäkerhetsarbetet.

RSU lämnade i sitt betänkande förslag till ett antal åtgärder för att höja säkerheten på kärnkraftsområdet i Sverige. Bl.a. föreslog utredningen att ökade resurser skulle ägnas åt utsläppsbegränsande åtgärder. RSU före- slog vidare att man skulle fatta ett principbeslut om att ytterligare utsläpps- begränsade åtgärder skulle vidtas samt att initiativ snarast skulle tas för att ytterligare studera tänkbara tekniska lösningar. RSU framhöll dock att man även fortsättningsvis borde ägna stor uppmärksamhet åt även haveri- förebyggande åtgärder. Som exempel på utsläppsbegränsande åtgärder angav RSU bl. a. anordningar för s. k. filtrerad ventilation av reaktorinne— slutningarna. En majoritet av remissinstanserna stödjer utredningens för- slag på dessa punkter. Ett antal remissinstanser framhåller därutöver vik- ten av att åtgärder snarast genomförs vid kärnkraftverken.

Vikten av en ökad satsning på människa—maskin-frågor betonas av ett flertal remissinstanser.

Bland remissinstanserna föreligger enighet om att personalens rekryte- ring och utbildning har stor betydelse för kärnkraftverkens säkerhet och att detta område av den anledningen bör ägnas omfattande uppmärksam— het.

RSU föreslog i sitt betänkande att en särskild "generalklausul" skulle införas i de säkerhetstekniska föreskrifterna. Innebörden av denna klausul skulle vara att en kärnreaktor bringas till ett säkert avställt tillstånd så snart något inträffar som inger tveksamhet om driftens fortsatta förlopp. Bland remissinstanserna finns varierande uppfattningar om detta förslag.

Vad gäller haveriberedskapen koncentrerar sig remissinstanserna främst på organisationen av kärnkraftverkets haveriberedskap samt på kontroll— rumspersonalens roll i haveriberedskapen.

Vikten av ett väl utbyggt system för erfarenhetsåterföring betonas av ett flertal remissinstanser.

De flesta av remissinstanserna har yttrat sig över de förslag rörande forskningen på kärnsäkerhetsområdet som lämnats av RSU och SKI.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 3l0

Remissinstanserna betonar behovet av en fortsatt intensiv forskning. Sär- skilt betonas vikten av att en bred kunskapsbas på området bibehålls.

Remissopinionens ställningstagande till det remitterade materialet inne- bär enligt min mening att ett starkt stöd för de föreslagna åtgärderna föreligger. Det torde nu finnas underlag för att ta ställning till kärnkraftssä- kerhetsarbetct inom ramen för det svenska kärnkraftsprogrammet. Jag återkommer i det följande till dessa frågor.

[0.2.3 Angt/.rplosionsutredningen

Regeringen bemyndigade mig den ll september 1980 att tillkalla en kommitté för att utreda sannolikheterna för och effekterna av s. k. ångcx- plosioncri kärnkraftkverk. Kommittén' antog namnet ångexplosionskom- mitten. Kommittén har i december 1980 redovisat sitt uppdrag i betänkan- det (Ds I l980: 27) Ängexplosioner i lättvattenreaktorer. Kommitténs slut- satser och rekommendationer återfinns som bilaga l.l7.

Anledningen till att ångexplosionskommittén tillkallades var de delade meningar som kom till uttryck om möjligheterna för ångcxplosioner med anledning av statens strålskyddsinstituts rapport Effektivare beredskap.

Stora ångexplosioner i kärnreaktoranläggningar och de utsläpp av ra- dioaktiva ämnen som dessa kan ge upphov till är ett av de allvarligaste olycksförloppen som i olika haveristudier angetts som tänkbara i dessa anläggningar. Denna typ av olycksförlopp väntas. om de kan inträffa. kunna ge upphov till sådana typer av radioaktiva utsläpp att stora markom- råden blir belagda med radioaktivt material.

Ängexplosionskommittén framhåller i sitt betänkande att kommittén inte funnit några beskrivningar av händelseförlopp grundade på ingående tekniskt-fysikaliska analyser enligt vilka ångexplosioner i samband med reaktorhaverier kan leda till brott på reaktortank och inneslutning. Jag finner detta klarläggande mycket betydelsefullt. Jag ansluter mig till kom- mitténs rekommendationer att man bör fortsätta att studera små ångexplo- sioner och deras betydelse för haveriförloppet vid en härdsmälta.

[0.2.4 Utgångsplmk!erför och ställningstagande till kärnqufissiikerhets- arhete! inom ramen för det svarts/ta kärnkrafisprogrammet

Under den senaste tiden har ett antal utredningar om kärnkraftens säkerhet presenterats i olika länder. Av dessa kan nämnas den stora tyska säkerhetsstudien Deutsche Risikostudie Kernkraftwerke. Gemensamt för de framlagda säkerhetsstudierna är att de till övervägande del framhåller att de risker som är förknippade med utnyttjande av kärnkraft torde ha överskattäts i äldre säkerhetsstudier. Detta gäller speciellt nyare reaktor- konstruktioner.

' Kommittén har bestått av professorn Ingvar Jung. orförande. professorerna Kurt Becker. Janne Carlsson och Arne Hedgran.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 3ll

De höga krav som ställs på säkerhetsnivån och på säkerhetsarbetet vid utnyttjandet av kärnkraft saknar motsvarighet inom de flesta andra sek- torer i samhället. Detta har även lett till att en utomordentligt stor upp- märksamhet har riktats på kärnkraften och dess säkerhet. Kärnkrafts- anläggningarnas riskpotential är dock inte enastående. Anläggningarnas Speciella karaktär har emellertid lett till att de utsätts för en omfattande kontroll. Anläggningarnas särart hänför sig till förekomsten av omfattande joniserande strålning. konsekvenser av en stor olycka. hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning.

Jag vill fastslå att de principer för ansvarsfördelning och den metod för samverkan som tillämpas på kärnkraftsområdet i Sverige mellan tillsyns- myndigheter och kraftindustrin är ändamålsenliga och även fortsättnings- vis bör gälla. Det innebär bl. a. att ansvaret för kärnkraftssäkerhetsarbetet. liksom ansvaret för att säkerheten på det kärntekniska området hålls på en så hög nivå det är praktiskt möjligt. åvilar såväl anläggningsinnehavarna som tillsynsmyndigheterna. Den form för samverkan mellan parterna som uppkommit genom det delade ansvaret för säkerheten vid kärnkraftverken bör även fragment bibehållas. Denna typ av samverkan som kan beskrivas som en löpande dialog. ger bättre förutsättningar för ett effektivt säker- hetsarbete än en mer formalistisk arbetsform där tillsynsmyndigheten ensi- digt utformar föreskrifter som verkställs av anläggningsinnehavarna. Jag vill dock understryka att det direkta ansvaret för kärnkraftverkens säker- het åvilar anläggningsinnehavaren.

Tillsynsmyndigheterna har en betydelsefull roll när det gäller säkerheten på kärnkraftsområdet. Det är enligt min mening viktigt att tillsynsmyndig- heterna statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut (SSI) samordnar sina insatser så att de i sitt arbete utgår från en gemensam grundsyn på kärnkraften och dess risker. Detta är viktigt för att de resurser som står till buds för myndigheterna skall kunna användas på ett ur säkerhetssynpunkt optimalt sätt. En gemensam grundsyn underlättar ock- så för tillsynsmyndigheterna att relatera säkerhetsarbetet till övriga risker som finns i samhället och de åtgärder som vidtas för att minska eller undanröja dessa.

För att anpassa sin verksamhet till det nu aktuella kärnenergiprogram- met har SKI begärt ökade personella resurser. Jag återkommer här till SKI vid min anmälan av anslaget EZ. Statens kärnkraftinspektion: Förvalt- ningskostnader.

Vid rcmissbehandlingen av reaktorsäkerhetsutredningens tidigare nämnda betänkande och SKI:s förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder framkom kritik från bl.a. statistiska centralbyrån (SCB) mot användningen av probabilistiska eller som de också kallas kvantitativa sannolikhetsbedömningar vid uppskattningen av kärnkraftens risker. And- ra remissinstanser som AB ASEA-ATOM framhåller att kvantitativa san- nolikhetsbedömningar är ett utmärkt hjälpmedel när det gäller att jämföra

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 312

tillförlitligheten hos olika konstruktioner. För egen del anser jag det ange- läget att användandet av statistiska metoder vid säkerhetsanalys ytterliga- re studeras för att utröna vari meningsskiljaktligheterna om'användandet av sådana metoder grundar sig. Enligt vad jag erfarit har sådana kontakter redan tagits mellan SKI och SCB.

Vad gäller konsekvenslindrande system och utsläppsbegränsande åtgär- der utgick RSU när man utformade sina förslag från möjligheten att ett haveri kan leda till sådan tryckuppbyggnad i reaktorinneslutningen att denna sprängs. med stora okontrollerade radioaktivitetsutsläpp som följd. Som en möjlig motåtgärd föreslog utredningen kontrollerad tryckavlast- ning genom en "säkerhetsventil" kopplad till ett filtersystem som kvar- håller de radioaktiva ämnena. Flera alternativa system skisseradcs. Utred- ningen fann dock att underlaget inte medgav ctt definitivt ställningstagande till vilka detaljerade åtgärder som bör vidtas. För detta krävdes enligt utredningen ytterligare studier.

Sedan utredningens ställningstagnde har SKI i samverkan med kraftfö- retagen. AB ASEA—ATOM och Studsvik Energiteknik AB påbörjat ett projekt. FILTRA. som syftar till att säkerhetsmässigt värdera filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna. Enligt vad jag har erfarit. har inget hittills framkommit inom denna studie som tyder på att riskerna för stora utsläpp inte skulle minskas med den föreslagna modifieringen av reaktorin- neslutningen. Trots att det i de redan nu belintliga reaktoranläggningarna föreligger ytterst små risker för okontrollerade utsläpp av stora mängder radioaktivt material. som ger upphov till radioaktiv markbeläggning. anser jag att alla möjligheter bör tas till vara för att ytterligare minska riskerna för sådana utsläpp. Detta gäller särskilt för de närförlagda reaktorerna som t. ex. de vid Barsebäcksverket. Sådana åtgärder bör vidtags även om de. i förhållande till den minskning av riskerna för utsläpp som de ger upphov till. innebär en icke oväsentlig kostnad för anläggningsinnehavaren. Fil- trerad ventilation av reaktorinneslutningarna vid Barsebäcksverket bör vara klara att tas i bruk senast år l985 eller efter närmast därefter följande revisionsperioder. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare före- skrifter härom.

Också för reaktorinneslutningarna i Ringhals, Oskarhamn och Forsmark kan filtrerad ventilation bli aktuell. Viktigt är emellertid att erfarenheterna från Barsebäck liksom den teknikutveckling som f.n. pågår inom området kan tillgodogöras. Även de riktlinjer som är under utarbetande av andra länder som utnyttjar kärnkraft. bl.a. USA. när det gäller åtgärder för att minska riskerna för radioaktiv markbeläggning bör om möjligt kunna beak- tas vid utformningen av kraven på de senare reaktorerna. Om det forsatta utredningsarbetet visar på att andra metoder än filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna ger en med denna metod jämförbar minskning av riskerna för stora utsläpp av radioaktivt material eller om riskbilden vad gäller olyckor som leder till stora utsläpp av radioaktivt material väsentligt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 313

avviker från den nuvarande bör säkerhetsvillkoren för kärnkraftverken i Ringhals. Oskarshamn och Forsmark anpassas härtill. Ställning till dessa frågor bör tas vid en sådan tidpunkt att de åtgärder som skall vidtas är genomförda före år 1989.

SKI:s ökade insatser vad gäller människa-maskin-frågor och kraftverks- personalens utbildning finnerjag vara av stor vikt. I sitt arbete på detta och andra områden som är av betydelse på lång sikt för säkerheten på kärn- kraftsområdet. bör inspektionen medverka till att kompetens byggs upp och behålls vid de tekniska högskolorna och universiteten i Sverige. Detta" för att i möjligaste mån ha tillgång till såväl de utbildnings- som de andra personella resurser inom landet som behövs för att kunna bibehålla en hög säkerhet på kärnkraftsområdet.

Kvalitetssäkringsarbetet framhölls av RSU som ett område där insatser

-kunde göras för att höja säkerheten vid kärnkraftverken. Enligt vad jag erfarit har kontakter tagits mellan SKI och kärnkraftindustrin i denna fråga. Det är av stor vikt att dessa kontakter resulterar i en anpassning av kvalitetssäkringsarbetet till de förhållanden som gäller det svenska kärn- kraftsprogrammet. dvs. kvalitetssäkringsarbetet bör anpassas till drift och underhåll av redan befintliga anläggningar.

RSU framförde som ett av sina huvudförslag att en s.k. "generalklau- sul” borde införas i de säkerhetstekniska föreskrifterna (STF). Syftet med klausulen skulle vara att klarare styra driftpersonalens agerande vid stör- ningar i kärnkraftverkens drift. SKI konstaterar efter konsultationer med kraftindustrin att det syfte som RSU hade med förslaget till generalklausul kan uppnås med en komplettering av texten i de generella föreskrifterna i STF. Jag utgår ifrån att inspektionen verkar för att en sådan komplettering

snarast sker. Chefen för jordbruksdepartementet kommer denna dag att redovisa de åtgärder han anser behövliga för att säkerställa att beredskapsorganisa- tionen utanför kärnkraftverken skall fungera tillfredsställande.

Det är av största vikt att den del av beredskapsorganisationen som berör de tekniska förloppen vid reaktoranläggningarna i haverisituationer funge- rar tillförlitligt. En översyn av SKI:s och kraftföretagens beredskapsor- ganisation för att hantera allvarligare driftstörningar och haverier har in- letts. Jag anser det angeläget att denna översyn ges hög prioritet. Det system med tekniska stödcentraler som SKI f. n. planerar anserjag viktigt att det snarast genomförs. Vidare är det viktigt att SKI verkar för att ett tillförlitligt kommunikationssystem upprättas mellan kärnkraftverken och inspektionen. Jag finner det viktigt att SKI vidtar åtgärder för att upprätta en intern beredskapsorganisation. Denna beredskapsorganisation bör ges en utformning så att SKI vid allvarliga driftstörningar och haverier kan biträda såväl reaktorinnehavarna som beredskapsorganisationen utanför kärnkraftverket i sådana frågor där SKI har att fatta beslut liksom i övriga frågor där SKI besitter kompetens. I detta sammanhang kan också nämnas

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 314

att SKI nyligen tillsatt en särskild, från linjeorganisationen fristående. utredningsgrupp för att utreda och analysera allvarliga tillbud och driftstör- ningar.

SKI lägger stor vikt vid erfarenhetsåterföring i sitt säkerhetsarbete. Särskilt eftersträvar SKI en stark koppling mellan anläggningsanknutna probabilistiska säkerhetsanalyser, tillbudsrapportering och tillbudsanalys samt erfarenhetsåterföring. Denna koppling ges stor betydelse vid gransk- ningen av kraftföretagens verksamhet vad gäller erfarenhetsåterföring. Med utgångspunkt i den ökade erfarenhet från drift av kärnkraftverk som nu successivt erhålls i Sverige och utomlands bör enligt min mening SKI upprätta ett program som syftar till att varje svenskt kärnkraftblock under sin tekniska livslängd om möjligt skall genomgå minst tre fullständiga säkerhetsgranskningar liknande den som föregår meddelandet av tillstånd att för första gången ta reaktoranläggningen i drift. En sådan granskning bör alltså ske vart åttonde till tionde år. Den utförda granskningen bör redovisas för regeringen. Det ankommer på regeringen att ge behövliga föreskrifter.

Slutligen vill jag framhålla vikten av att det program som inspektionen framlagt i sin promemoria om Förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärnkraftverk fullföljs även vad gäller de inte här särskilt behandlade frågorna och att identifierade problemområden ytterli- gare studeras.

Jag återkommer till den forsknings- och utvecklingsverksamhet, som stöds av SKI-i samband med anslagen för inspektionens verksamhet.

Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av de av mig givna riktlinjerna.

10.3. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnteknisk verksam- het

10.3.l Allmänt

I den lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.. som fogats till protokollet i detta ärende som bihang E. harjag utförligt beskrivit uppkomsten och hantering- en av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Jag ger därför endast en kortfattad översikt här.

Radioaktiva restprodukter i form av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall från kärnteknisk verksamhet uppkommer i Sverige huvudsakligen vid framställning av energi i kärnkraftverk med lättvattenreaktorer. Till kärnteknisk verksamhet som ger upphov till likartade radioaktiva restpro- dukter kan därutöver hänföras driften av forskningsrektorer och viss där- till knuten forskning om kärnbränsle, konstruktionsmaterial och säkerhet.

Vid sidan av den kärntekniska verksamheten uppkommer radioaktiva restprodukter från olika verkamheter vid sjukhus. industrier och forsk- ningsinstitutioner som använder radioaktiva ämnen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 315

De radioaktiva restprodukternas sammansättning och egenskaper varie- rar i hög grad. Detta beror bl. a. på deras ursprung. En följd härav är att de tekniska och säkerhetsmässiga krav som ställs på restprodukternas hante- ring. behandling och förvaring också varierar mycket. Frågor rörande radioaktivt avfall som härrör från annat än använt kärnbränsle och ra- dioaktivt avfall från detta. rivning av kärnkraftverk och anläggningar för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta tar jag inte upp i detta sammanhang. Sådant avfall får behandlas i särskild ord- ning.

Som utgångspunkter för mina överväganden rörande hantering och om- händertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta vill jag anföra följande.

Regeringens beslut under våren är 1980 att medge start av kärnkraftsan- läggningarna Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2 samt tillstånd att uppföra och driva ett centrallager för använt kärnbränsle innebär ett ställ- ningstagande för att den hittills av Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) redovisade hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och högak- tivt avfall är möjliga att tillämpa.

Kraftindustrins utvecklingsprojekt och delutredningar är alla huvudsak- ligen inriktade på fördjupade studier av barriärer mellan avfall och biosfär.

Det förslag som har tagits fram genom bl.a. KBS avser omhänderta- gande av restprodukter i ett kärnkraftprogram med 13 reaktorer. som är i drift så länge som tekniska och ekonomiska krav medger det. Riksdagens ställningstagande med anledning av prop. 1979/80: 170 om vissa energifrå- gor (NU 1979/80170. rskr I979/801410) innebär en begränsning av kärn- kraftprogrammet till tolv reaktorer. Denna begränsning ändrar inte nämn- värt förutsättningarna för den lösning av frågor om hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna som KBS presenterat.

KBS:s förslag är utförligt redovisat i nyss nämnda lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.. varförjag inte redogör för det här.

Varje kraftföretag som har kå'trnkraftproducerande anläggningar har. enligt min mening. ansvaret för att godtagbar hantering sker av använt bränsle och reaktoravfall från företagets anläggningar. Kraftföretagen räk- nar i sina priskalkyler och i sina bränslekostnader vid elproduktion i kärnkraftsanläggningar även med de k0stnader som uppkommer efter el- produktion för använt bränsle. Detta är nödvändigt dels för att få täckning för och en riktig fördelning på elabonnenterna av kostnaderna för hante- ring av använt bränsle. dels för att ekonomiskt säkerställa erforderlig behandling av det använda bränslet. Som en följd av detta gör de kraftföre- tag som driver kärnkraftsanläggningar särskilda avsättningar i sina räken- skaper för framtida kostnader för hantering av utbränt bränsle. Sådana avsättningar krävs enligt gällande bokföringslag och god redovisningssed. Detta krav innebär att avsättning skall göras öppet och i separat post med en rubricering som anger karaktären av avsättningen.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga [ Industridepartementet 316

Regeringen har av denna anledning och efter framställning från kärn- kraftsföretagen i prop. 1978/79: 39 föreslagit en ändring i kommunalskat- telagen som innebär att belopp som i räkenskaperna avsatts för att täcka framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle och dylikt skall vara avdragsgillt vid inkomsttaxeringen. Riksdagen har beslutat i enlighet med förslaget i propositionen (SkU 1978/79: 18. rskr 1978/79: 88). Ändringen i kommunalskattelagen tillämpades första gången vid 1979 års taxering.

Regeringen har ijanuari I979 utfärdat förordningen (l979z27) med be- myndigande för riksskatteverket att utfärda föreskrifter för beräkning av avdrag för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle m.m. Riksskatteverket har den 15 mars 1979 utfärdat sådana föreskrifter. Enligt dessa får avdrag för avsättning för framtida utgifter för hantering av ut- bränt kärnbränsle. radioaktivt avfall och dylikt inte överstiga 8 kr. per kärnkraftproducerad megawattimme som är intäktsredovisad under be- skattningsåret eller tidigare. Föreskrifterna tillämpades vid 1979 års taxe- ring. För tillämpning vid 1980 års taxering har det medgivna avdraget höjts till 9 kr. per megawattimme.

Det hittills gällande systemet är inte helt tillfredsställande. Av denna anledning har regeringen låtit utreda frågan om organisation och finansie- ring av omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

[0.3.2 Utredning om kz'z'rnqu/iens radioaktiva at:/"all. orgmtisutimm- och jinansieringsf'rågm'

Regeringen bemyndigade den 30 november 1978 statsrådet Tham att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en samlad framtida lösning av organisations- och finansieringsfrågorna för hantering- en och förvaringen av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.

Utredarenl överlämnade i april är 1980 till regeringen sitt betänkande (SOU 1980: 14) Kärnkraftens avfall — organisation och finansiering.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och remissyttrandena återfinns i bilaga 1.18.

Utredaren föreslår att den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i huvudsak bör samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Detta föreslår utredaren skall åstadkommas genom att ett aktiebolag och en myndighet bildas inom området.

Aktiebolaget bör samordna. planera och vidta åtgärder för att åstadkom- ma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. I verksamheten bör i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna. kärnkraftföretagen.

Företaget bör varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande.

' Landshövdingen Bertil Löfberg

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 317

Aktiebolaget bildas i samverkan mellan alla kärnkraftsföretagen. som också svarar för att verksamheten upprätthålls så länge som behövs.

Till grund för företaget och dess verksamhet föreslås ligga ett konsortial- avtal som godkänns av regeringen. Medverkan av kärnkraftsföretagen skall vara en förutsättning för att driva kärnkraftverk.

Den myndighet som har föreslagits av utredaren avses vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den föreslås enligt utredaren ha tillsyn över hela den verksamhet som bedrivs inom landet och ha befogenhet att vidta eller föreslå de åtgärder som behövs för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta föreslås i första hand ske genom bedömning och godkännande av det program för verksamheten som aktiebolaget föreslås böra tillställa myndigheten.

Myndigheten skall svara också för att viss forskning och visst utveck- lingsarbete inom området bedrivs.

Det av utredaren föreslagna systemet för finansiering av kärnkraftens restkostnader innebär i korthet följande.

Kärnkraftsföretagen och det av dem ägda gemensamma företaget för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderliga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader avsätts och förvaltas så att de finns tillgängliga när de behövs.

Den föreslagna statliga myndigheten utövar allmän tillsyn över finansi- eringen och påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt ta ställning till vissa åtgärder m.m.

Kraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de belopp som erfordras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De årliga av- sättningarna redovisas av varje företag i resultaträkningen. De ackumule- rade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild rubrik.

De belopp som avsatts i boksluten förvaltas av kärnkraftsföretagen själva. För de avsatta medel som kärnkraftsföretagen placerar i egna investeringar eller lånar ut till sina ägare bör ges fullgoda säkerheter.

Belopp som kärnkraftsföretagen i boksluten sätter av för att bestrida kärnkraftens restkostnader bör vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Avkastningen av placerade medel beskattas i likhet med övriga intäkter.

De instanser som yttrat sig i samband med remissbehandlingen av utre- darens förslag har överlag biträtt de principer som redovisas i förslaget. Vad gäller den föreslagna organisationen liksom förvaltningen av de medel som behöver avsättas har skilda åsikter redovisats av remissinstanserna.

[0.3.3 Ansrarsjförde/ning och 0r_r;'anisatinn

För egen del vill jag anföra följande vad gäller hantering och omhänder- tagande av de radioaktiva restprodukterna.

Sedan l950-talet har i Sverige liksom i andra industriländer stora re- surser lagts ner på att utveckla kärnenergi för civila ändamål. Utvecklings-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 318

arbetet har i huvudsak inriktats på att öka produktionen av elkraft i kärnreaktorer och att fortlöpande förbättra reaktorerna med avseende på effekt och driftsäkerhet. På senare år har de problem och risker som är förbundna med kärnkraften och då inte minst med hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall alltmer kommit att uppmärksammas. I Sverige har detta tagit sig uttryck i bl. a. tillkomsten av lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle. m.m.. den s.k. Villkorslagen. och ändringen av atomenergilagen (1956: 306) är 1978 (l978:281). Ändringen innebär att uppförande, innehav och drift av en anläggning för bearbetning. lagring eller förvaring av använt atombränsle eller radioaktivt avfall som uppkommer vid användning av atombränsle eller vid bearbetning av använt atombränsle faller inom atomenergilagens tillämpningsområde.

Den nyss nämnda Villkorslagen tillkom för att i lag reglera de villkor som bör ställas på hanteringen av det använda kärnbränsle och högaktiva avfall som erhålls vid drift av kärnkraftsreaktorer. Villkorslagen gäller de kärn- reaktorer för vilka tillstånd har meddelats enligt 2 & atomenergilagen och vilka inte har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. Detta innebär att endast reaktorerna nummer 6— 12 i det svenska kärnkraftsprogrammet omfattas av lagen. Lagen innebär i korthet att särskilt tillstånd får medde- las endast om reaktorinnehavarcn har företett avtal. som på ett betryggan- de sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. och har visat hur och var en helt säker slutlig. förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat. krävs för tillstånd att reaktorinnehavarcn har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det använda kärnbränslet kan ske.

För att visa hur villkorslagens krav beträffande använt kärnbränsle och aktivt avfall kan uppfyllas. inledde kärnkraftsindustrin. som jag tidigare nämnt, under våren 1977 projekt KBS. KBS-projektet har resulterat i två rapporter. Kärnbränslecykelns slutsteg. förglasat avfall från upparbetning och Kärnbränslecykelns slutsteg. slutföring av använt kärnbränsle. Den förstnämnda rapporten har av statens vattenfallsverk och Forsmarks kraft- grupp AB åberopats vid ansökan enligt Villkorslagen om tillstånd att tillfö- ra kärnreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 kärnbränsle. I samband därmed har den remissbehandlats.

Regeringen har som jag nyss nämnt meddelat vattenfallsverket och Forsmarks kraftgrupp AB tillstånd enligt Villkorslagen att tillföra kärn- kraftreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 kärnbränsle.

Rapporten Kärnbränslecykelns slutsteg. slutförvaring av använt kärn- bränsle har även den varit föremål för remissbehandling.

F.n. räknar kärnkraftsindustrin med att låta upparbeta en del av det använda kärnbränsle som tas ur kärnkraftsreaktorerna fram till år 1990. För detta ändamål har kärnkraftsindustrin tecknat ett antal kontrakt om upparbetning av använt kärnbränsle m.m.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 319

Regeringen har givit Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) nödiga tillstånd för att uppföra ett centralt lager för använt kärnbränsle i anslut- ning till Oskarshamns kärnkraftstation. Centrallagret. som är projekterat för att kunna ta emot 3000 ton uranbränsle. skall användas för att lagra använt kärnbränsle i avvaktan på upparbetning eller. om sådan inte kom- mer till stånd. i avvaktan på slutlig förvaring.

Centrallagret beräknas kunna tas i drift i början av år 1985. Uppförandet av ett centrallager är enligt min mening viktigt eftersom det bevarar hand- lingsfriheten inför valet av metod att omhänderta det använda kärnbräns- let.

Även om hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall ännu inte har nått någon större omfattning i Sverige. anserjag att det finns behov av att formerna läggs fast för finansiering och ansvarsfördelning m.m. för denna verksamhet. Innan jag närmare går in på de organisatoriska och finansiella lösningar jag förordar när det gäller hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta vill jag ånyo ta upp de grundläggande princi- perna för denna hantering. vilka regeringen tidigare angett i lagrådsremis- sen med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

En grundläggande princip är att kostnaderna för verksamheten skall täckas av intäkterna från den produktion av energi som har gett upphov till dem. Med hänsyn till de långa tidsperioder som krävs för hantering och förvaring kommer utgifter att uppstå långt efter att produktionen vid en anläggning. som de radioaktiva restprodukterna direkt kan hänföras till. har upphört. Därmed finns heller inte några löpande inkomster att dispone- ra för att bestrida utgifterna. Till hanteringen av restprodukter hänförs i detta sammanhang även avveckling och rivning av den anläggning där produktionen har ägt rum.

Dessa förhållanden innebär att medel för att bestrida framtida utgifter för verksamheten fortlöpande måste tas ur intäkterna från energiproduk- tionen och hållas samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna disponeras för sitt ändamål. Dispositionen av medlen sker såväl under den tid som produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

En annan grundläggande princip är att den som bedriver verksamhet, där radioaktiva restprodukter uppkommer. har att svara för att dessa restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Det innebär att företagen m.fl. inte endast har att tillhandahålla medel härför. utan även har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd. De måste ombesörja att tekniskt kunnande, kompetens, utrustning. handläggning m. m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning och utnyttjas. Det kan ske såväl inom kärnkraftsproducenternas egna organisationer som genom köp av erforderliga tjänster.

En tredje grundläggande princip är att staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Det långsiktiga ansvaret för hantering och

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 320

förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör ligga hos staten. Ansvaret för verksamheten bör således fördelas mellan kraftföretagen och staten i enlighet med vad jag har anfört.

Som en konsekvens av de grundläggande principerna bör organisationen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall bygga på nära samverkan mellan staten och kärnkraftsförett'tgen. Statens medverkan bör därvid i första hand avse övergripande frågor och insyn i den direkta verksamhe- ten. vilken främst bör ankomma på kraftföretagen.

För att staten skall få inflytande över verksamheten måste den statliga verksamheten grundas på ingående kunskap om de förutsättningar och krav som gäller för verksamheten. Den måste också förfoga över effektiva medel att påverka den i önskvärd riktning. Förf'ogandet över de ekonomis- ka resurser som har avsatts för verksamheten är enligt min mening en faktor av stor betydelse för inflytande över verksamheten.

Skälen för att kraftföretagen i första hand bör svara för den direkta verksamheten följer somjag ser det inte endast av den allmänna principen. att den som driver en industriell verksamhet också skall ta ansvaret för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. Från praktisk synpunkt är det också väsentligt att kraftföretagen i första hand besitter den kompetens och har de resurser som krävs för att så effektivt och säkert som möjligt genomföra den tekniskt avancerade och komplicerade verk— samheten. De metoder som förutses för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall innebär till stor del tillämpning av teknik och användning av utrustning av samma eller likartat slag som den som används i produktionen av kärnenergi.

Organisationen för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta bör utformas så att den så långt som möjligt underlättar. att tillgänglig kompetens och tillgängliga resurser hos kärn- kraftföretagen kan utnyttjas även för hantering och förvaring av restpro- dukterna.

Hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från de olika kärnkraftsföretagen förutsätts bli i allt väsentligt den- samma när det gäller val av metoder. utformning av anläggningar m.m. Hittills genomförda utredningar och projekteringar av anläggningar har i stor utsträckning bedrivits gemensamt av de olika företagen.

Ekonomiska. rationella och säkerhetsmässiga skäl talar för att koncen- trera hanteringen och förvaringen härav i ett fåtal gemensamma anlägg- ningar. Härigenom kan uppnås att verksamheten i dessa får ett så tillfreds- ställande underlag som möjligt. samtidigt som det undviks att verksamhe- ten sprids till fler platser än nödvändigt.

Jag bedömer att en förutsättning för utformningen av organisationen för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör vara att organisationen kan skall svara för hantering och förvaring av restprodukter från den samlade kärnenergiproduktionen i landet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 321

Jag vill framhålla att hantering och förvaring av de radioaktiva restpro- dukterna är en process som sträcker sig över tidsperioder som är väsentligt längre än de planeringsperioder som är vanliga i annan industriell verksam- het. Ett genomförande av ett kärnkraftsprogram som omfattar 12 reaktorer kan med nu förutsatt teknik förutses innebära. att alla radioaktiva restpro- dukter har tagits om hand och placerats i slutligt förvar först omkring år 2060.

Efter det att slutförvaret har tillslutits torde krävas att någon form av ansvar för och tillsyn av förvaret kan upprätthållas under avsevärd tid.

En organisation för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som enbart bygger på den samlade kärnkraftindustrins åtaganden och ansvar torde enligt min mening inte kunna ge tillfredsstäl- lande säkerhet för att verksamheten fullföljs i detta tidsperspektiv. När det gäller det mer långsiktiga ansvaret för slutförvaringen. dvs. för tidsperi- oden efter år 2010. kan enligt mitt förmenande endast ett direkt statligt engagemang vara tillfredsställande.

Remissinstanserna har i sina yttranden ifrågasatt behovet av en ny central statlig myndighet för att fullgöra statens åtaganden så som de skisserats av utredaren. Ett antal av instanserna rekommenderar i stället att statens verksamhet skall utföras av ett mindre organ t.ex. en statlig nämnd.

Vad gäller organisationen på den privata sidan har kärnkraftsföretagen i sina remissyttranden anfört att det av dem gemensamt ägda företaget SKBF kan vara lämpligt att bedriva verksamheten inom kärnkraftsavfalls- området.

Mot bakgrund av det anförda finnerjag det lämpligt att för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kraftföretagen sam- ordnar verksamheten och att det skapas en organisation som består dels av ett företag som drivs gemensamt av kraftföretagen. dels av en statlig myndighet som kan utöva ett från kraftföretagen fristående inflytande över verksamheten. Därutöver bör SKI och SSI på samma villkor som nu sker utöva en oberoende tillsyn och säkerhetsmässig kontroll av verksamheten.

Det av kraftföretagen gemensamt drivna företaget avses svara för alla erforderliga åtgärder för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. som inte är direkt knutna till verksamhe- ten i kärnkraftstationerna. Till åtgärder för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter bör hänföras också avveckling och rivning av kärnkraftverk och sådana andra kärntekniska anläggningar som används i samband med hantering och lagring av radioaktiva restprodukter före dessas placering i slutförvar.

Staten bör genom en särskild myndighet utöva bl.a. vissa styrande. övervakande och kontrollerande funktioner i verksamheten för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den statliga myndigheten kan också komma att överta ansvaret för de tillslutna slutför- . varen. Jag förordar alltså att en sådan myndighet inrättas den ljuli 1981. 22 Riksdagen 1980/81. [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 Bilaga [ Industridepartementet 3 N IQ

Kostnaderna för den samlade verksamheten i den gemensamma organi— sationen och för de statliga insatserna för styrning, kontroll. tillsyn m.m. av verksamheten skall enligt den nyss nämnda lagrådsremissen helt bestri— das av kraftföretagen. Jag återkommer senare till formerna för finansi- eringen av verksamheten.

Jag skall nu närmare behandla organisationen och uppgifterna för de organ som avses ha hand om verksamheten.

En samordning mellan kärnkraftsföretagen inom ramen för ett gemen- samt företag gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt samla all verk- samhet för hantering av radioaktiva restprodukter till gemensamma an- läggningar som drivs av företagen. På ett gemensamt företag kan läggas uppgiften att planera och vidtaga åtgärder för att fullgöra kärnkraftsföreta- gens skyldigheter enligt lagrådsremissen att svara för en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. I verksamheten kan i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna.

Den planering som utförs av företaget torde avse såväl övergripande och långsiktiga förhållanden som direkt åtgärdsinriktade och kortsiktiga insat- ser för utformning av metoder för hantering, anläggningar. transportsy- stem m.m. samt den löpande driften. Som underlag för planeringen och därefter följande projektering av anläggningar m.m. bör företaget för kärnkraftsföretagen bedriva sådan forskning och utveckling som behÖVs för att få fram de mest säkra och praktiska lösningarna för hanteringen och förvaringen. En väsentlig uppgift gäller planeringen av verksamhetens finansiering. Företagets roll blir därvid att fortlöpande följa denna och som underlag till ”det statliga organets verksamhet utarbeta underlag rörande de avsättningar som bör göras för framtida kostnader inom området. Plane- ringen skall enligt lagrådsremissen årligcn resultera i ett program för verk- samheten och dess finansiering.

Den dominerande uppgiften för företaget blir att svara för forskning och teknikutveckling inför uppförande av erforderliga anläggningar m.m. samt uppförandet av dem samt att svara för genomförande av den löpande verksamheten.

Det av kraftföretagen gemensamt ägda företaget kan på kraftföretagens vägnar söka de tillstånd enligt atomenergilagen som fordras för verksam- hetens bedrivande. För egen del anserjag en sådan samordning lämplig.

Den statliga myndighet som tillsammans med det av kärnkraftsföretagen gemensamt ägda företaget skall svara för hantering och förvaring av an- vänt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör som jag nämnt inrättas den 1 juli 1981. Jag använder i det följande beteckningen nämnd på denna myn- dighet. Nämnden bör administrativt knytas till industriverket och senare till den energimyndighet som jag i det följande kommer att föreslå inrättas den 1 juli 1982. Nämnden skall tillvarata statens övergripande ansvar för hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. Dess

w N i...»

Hänvisningar till S10-3

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

huvudsakliga arbetsuppgifter blir att följa arbetet i det av kärnkraftsinne- havarna gemensamt ägda bolaget vad gäller hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. att beräkna storleken av de avsättningar för verksamheten som är nödvändiga samt att förvalta de fonder som byggs upp av dessa avsättningar. Nämnden bör även svara för viss forskning rörande hantering och omhändertagande av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall från detla. Den forskning som nämnden avses svara för bör ses som ett komplement till den forskning som bedrivs av kraftindustrin. Denna verksamhet som främst torde utgöras av övergri- pande studier kompletterade med viss forskning syftar till att bredda statens beslutsunderlag. En liknande verksamhet bedrivs f.n. av program- rådet för radioaktivt avfall (PRAV). PRAV:s verksamhet bör därför över- föras till den föreslagna nämnden i de delar som inte ankommer på kärn- kraftsföretagen. PRAV:s verksamhet kan alltså upphöra i samband med att nämnden inrättas. ] nämndens forskningsverksamhet kommer att ingå även viss forskning som f.n. stöds av nämnden för energiproduktions- forskning. Jag återkommer i det följande till detta närjag behandlar frågan om anslag till nämnden.

Basen för samordning av arbetet inom nämnden och företaget bör utgö- ras av en årlig rapportering från företaget. Den avses omfatta dels en redogörelse för det gångna årets verksamhet. dels av en plan för framtida verksamhet, mer detaljerad för det närmaste året och mer översiktlig för senare perioder. Detta innebär att ekonomisk rapportering och förslag till avsättningar också kommer att lämnas. Planen kommer naturligen att tjäna som en ram för kraftföretagens handlande liksom för nästföljande års utgifter.

Enligt min mening bör målet för nämndens verksamhet vara att som företrädare för samhällets intressen medverka till att en säker och optimal hantering och slutförvaring av det radioaktiva avfallet och det använda kärnbränslet från detta uppnås. Detta innebär också att nämnden kommer att få en viktig uppgift när det gäller information om verksamheten till berörda statliga och kommunala organ och till allmänheten.

Som jag tidigare framfört är det viktigt att tillsynsmyndigheternas. SKl och SSI. tillsyn och kontroll bör vara fri och oberoende i förhållande till den verksamhet som bedrivs av nämnden och det för kärnkraftsföretagen gemensamma företaget.

10.3.4 Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Med utgångspunkt i betänkandet (SOU 1980: 14) Kärnkraftens avfall — organisation och finansiering. har inom industridepartementet utarbetats ett förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärn- bränsle m.m. Regeringen har den ll december l980 beslutat att inhämta lagrådets yttrande över förslaget. Lagrådet har yttrat sig över förslaget den 29 december 1980.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 324

Lagförslaget. med de ändringar som föranletts av lagrådets granskning. återfinns som bihang D. Utdrag av regeringsprotokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande över förslaget återfinns som bihang E och bihang P.

Jag kommer i det följande att ta upp vissa frågor med anledning av lagrådets yttrande.

Lagrådets påpekanden är huvudsakligen av lagteknisk och redaktionell natur. På några punkter villjag kommentera lagrådets yttrande.

Lagrådet uttalar i anslutning till | & att i uttrycket "svara för" bör läggas en skyldighet. inte enbart att vidta och bekosta de faktiska åtgärder som krävs utan också att ansvara med återstoden av företagets förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtgärder. om staten nödgas vidta dem. Jag instämmer i det av lagrådet gjorda uttalandet. [ likhet med lagrådet anser jag att ett förtydligande. utöver ett motivutta- lande. inte är behövligt.

1 det remitterade förslaget upptas i Z 5 andra stycket en bestämmelse om att. vad gäller använt kärnbränsle. skyldigheten att svara för kostnaderna för tidigare angivna åtgärder skall avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningcn. Lagrådet anser att den begränsning av kostnadsansvaret som här avses synes hänfö- ra sig enbart till skyldigheten att betala avgift. Bestämmelsen bör därför enligt lagrådet lämpligen tas upp i 5 &. som föreskriver skyldighet för reaktorinnehavarcn att erlägga avgift till staten.

Lagrådets förslag innebär att den i 2 & andra stycket det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen om begränsning av kostnatlsansvaret ersätts av en bestämmelse som gäller endast skyldigheten att betala avgift. Jag har inte någon erinran mot detta. Lagrådets förslag medförjusteringar i 5 och 9 ss samt i fråga om hänvisningarna i 4 och 6 ss.

l 7—9 ss det remitterade förslaget ges bestämmelser om avgiftsmedlens inbetalning och placering. användningen av medlen. inbegripande län till en reaktorinnehavare. och villkoren för ett sådant län. F.nligt lagrådet är den i 8 & behandlade frågan om reaktorinnehavarens möjlighet att få låna tillbaka inbetalade medel till sin art skild från den i samma paragraf upptagna frågan om avgiftsmedlens användning. Den först nämnda frågan gäller de inbetalade medlens placering och står sålunda nära den fråga som behandlas i 7 .b" medan regeln i övrigt i 8 & gäller medlens slutliga disposi- tion. m.a.o. deras förbrukning. Lagen skulle enligt lagrådets mening vinna i överskådlighet genom en viss omtlisposition. Så kan i paragrafen närmast efter 7 &. dvs. i 8 &. behandlas frågan om reaktor-innehavarens möjlighet att erhålla län av inbetalade avgifter. inbegripande även de i det remitterade förslagets 9 & upptagna bestämmelserna om villkoren för sådant lån. 1 den därpå följande paragrafen. 9 s. kan enligt lagrådet upptas reglerna om den slutliga dispositionen av avgiftsmedlen.

Genom den av lagrådet förordade omdispositionen av 8 och 9 så får

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1 Industridepartementet 3

ro 'Jl

visserligen föreskriften om reaktorinnehavarens möjlighet att erhålla lån av inbetalade avgifter en framskjuten ställning i förhållande till den viktiga- re bestämmelsen om avgiftsmedlens slutliga disposition. Lagrådets dispo- sition har emellertid förtjänster. Med understrykande av vad jag nyss har sagt om betydelsen av ifrågavarande föreskrifter är jag därför beredd att godta den av lagrådet förordade omdispositionen.

Med de kommentarer som jag nu har gjort godtar jag de förslag till ändringar som lagrådet föreslagit i sitt yttrande. Härutöver bör en viss redaktionell jämkning vidtas. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. med vidtagna ändringar.

I detta sammanhang vill jag göra några ytterligare kommentarer till lagförslaget.

Enligt min mening bör kostnaderna för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall betalas av elkonsumenterna.

Avgifterna bör i princip beräknas så att de varje år motsvarar samtliga kostnader för att omhänderta den mängd bränsle som används under året. Varje års avgifter fördelas på motsvarande energiproduktion. Härvid er- hålls en beräknad kostnad för varje under året producerad enhet elenergi. Möjligheter bör därutöver finnas att anpassa avgifterna så att de ackumule- rade inbetalningarna vid varje tillfälle svarar mot kostnaderna för den ackumulerade mängden använt bränsle.

Avgifternas storlek beror naturligen på antaganden om framtida kostna- der för använt bränsle och värde på återvunnet material. på använd kalkyl- ränta m.m. Kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle och därvid även avgifternas storlek är individuella för varje kärnkraftblock.

I beräkningarna av avgifterna bör däremot inte tas med kostnader för hantering av använt bränsle och avfall vid kärnkraftverken. Det räknas normalt som en del av produktionskostnaderna. Inte heller bör kostna- derna för grundforskning tas med.

De inbetalade avgiftsmedlen bör utbetalas till det av kraftindustrin ge- mensamt ägda företaget för kontrakterade tjänster. investeringar för om- händertagande av använt kärnbränsle samt den forskningsverksamhet som är nödvändig för ett säkert hanterande av använt kärnbränsle och radioak- tivt avfall från detta. Medlen bör användas även för att täcka kostnaderna för avveckling och rivning av kärnkraftverk. liksom för att täcka kostna- derna för rivning och avveckling av de anläggningar som behövs för att hantera och förvara det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet. De inbetalade medlen bör också användas för att finansiera den statliga nämndens verksamhet och den forskningsverksamhet som denna nämnd bedriver. De avsatta medlen bör även kunna användas för den verksamhet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle m. m.. som för kärn- kraftsföretagens räkning bedrivs av det gemensamma företaget.

Kärnkraftsföretagen bör beredas möjlighet till att låna inbetalda avgifts-

Prop. 1980/81:90 Bilaga [ Industridepartementet 326

medel. Sådana lån bör få ske i proportion till andelen inbetalade avgifter. För lån från de inbetalade avgiftsmedlen bör reaktorinnehavarna ställa säkerhet. Räntan på de lånade medlen bör motsvara inkomstränta på det räntebärande kontot i riksbanken. Lån bör ges till bl.a. investeringar i energiomvandlingsanläggningar och anläggningar för energidistribution samt till investeringar i samband med åtgärder för ökad säkerhet i kärn- kraftverken. Även kärnkraftsföretagens ägare bör via reaktorinnehavarcn beredas tillfälle att låna medel från fonderna. Detta under förutsättning att samtliga delägare kan enas om hur återlånet skall ske.

Vid beräkning av avgiften bör hänsyn tas till de medel som redan avsatts inom kraftföretagen och som är avsedda för att täcka framtida kostnader för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Dessa bör tas i anspråk innan de medel som. i form av avgifter. inbetalats till staten tas i anspråk. Det bör ankomma på den av mig förordade nämnden att. efter hörande av kärnkraftsföretagen. närmare utforma systemet för detta. När det gäller såväl villkoren för återlån av avgiftsmedel som utnyttjandet av de i kraftföretagen redan fonderade medlen bör detta bli en uppgift för den tidigare förordade nämnden att handlägga dessa frågor. Det ankommer på regeringen att utfärda föreskrif- ter om detta.

Det nu beskrivna avgiftssystemet innebär inte att staten övertar det ekonomiska ansvaret för hantering och omhändertagande av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall. Detta ligger primärt kvar hos kärnkraftsfö- retagen. Företagen har emellertid rätt att uppbära ersättning från staten i takt med att de -— enligt 1 och 2 ss lagförslaget — belastats med utgifter för det använda bränslet m.m. Huvudsyftet med de hos nämnden ackumulera— de avgiftsmedlen är således att säkerställa att företagen har ekonomiska resurser att genomföra de nödvändiga åtgärderna.

De avgifter som kärnkraftsföretagen betalar till nämnden är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Ersättningar som utgår till kärnkraftsföretagen från nämnden skall skattemässigt behandlas som statsbidrag enligt åttonde stycket av anvisningarna till 19 & kommunalskattelagen. På dessa punkter krävs inte någon ändring i skattclagstiftningen. Det nya avgiftssystemet synes däremot påverka kärnkraftsföretagens behov av avsättningar enligt punkt ] b av anvisningarna till 41 s kommunalskattelagen. dvs. avsättning- ar för att bestrida framtida utgifter för hantering av använt kärnbränsle m.m. Det är enligt min mening rimligt att företagen vid beräkning av avsättningarnas storlek beaktar att staten kommer att lämna bidrag för huvuddelen av de framtida utgifterna. Efter samråd med chefen för budget- departementet förordar jag att en föreskrift om detta tas in i nämnda anvisningspunkt (Bihang G). Ändringen är inte av sådan natur att lagrådet behöver yttra sig över den.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 327

[0.3.5 Vissa riktlinjer för den framtida verksamheten rörande hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt alfa/Ifrån detta

I samband med det förslag till organisation och finansiering av hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta som jag nu har redovisat. finner jag det angeläget att fastslå vissa riktlinjer för den framtida verksamheten inom området. Härvid vill jag anmärka att slutligt ställningstagande till val av metod för omhänderta- gande av det använda kärnbränslet inte bör tas f.n. Enligt min mening föreligger med hänsyn till teknikutvecklingen på området ännu inte till- räckligt underlag för ett sådant ställningstagande.

Riktlinjerna bör utgå från de grundläggande principer och det förslag till organisation somjag tidigare har redovisat.

Den organisation jag tidigare har förordat utgör enligt min mening en god utgångspunkt för ett ansvarsfullt och säkert omhändertagande av det an- vända kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från detta. Det är emeller- tid av största vikt att de förordade organen bereds möjlighet att bedriva den verksamhet som är nödvändig för att åstadkomma ett säkert omhän- dertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta.

De tillstånd enligt Villkorslagen (1977: 140) som har meddelats för kärn- kraftblocken Ringhals 3 och 4 samt Forsmark [ och 2 innebär som jag tidigare har nämnt att regeringen har funnit det av kärnkraftinnehavarna framtagna förslaget till förvaring av högaktivt avfall vara möjligt att tilläm- pa. Om det använda kärnbränslet som har producerats i de fyra kärnkraft- block som erhållit tillstånd enligt Villkorslagen skall kunna omhändertas i enlighet med det presenterade och av regeringen godkända förslaget krävs dock att ytterligare undersöknings- och utvecklingsarbete utförs. F. n. är denna verksamhet i praktiken delad mellan PRAV och kraftindustrin. Ansvaret för verksamheten ligger dock på kraftindustrin och bör framgent ankomma på denna. Ur säkerhetssynpunkt är det av största vikt att nöd- vändigt forsknings— och utvecklingsarbete kommer till stånd och kan full- följas. Detta gäller bl. a. undersökningarna för att kunna lokalisera lämplig berggrund för ett slutförvar för använt kärnbränsle. De berggrundunder- sökningar som har planerats av och som genomförs av PRAV har hittills mötts av ringa förståelse hos allmänheten. Enligt min mening är det av största vikt att de åtgärder som vidtas för att omhänderta använt kärn- bränsle kan komma till stånd. De tillstånd som meddelats enligt villkorsla- gen förutsätter att lämpliga bergkroppar för slutförvaring av det använda kärnbränslet lokaliseras. Sökanden har visat att sådana kroppar finns. Närmare undersökningar för att kartlägga bergformationer behövs. Det arbete som f. n. sker avser undersökningar i nämnda avseende. Platsen för förvaring av använt kärnbränsle beslutas senare i särskild ordning. Avfall som måste förvaras finns redan. För att öka förståelsen för de åtgärder som måste vidtagas bör en omfattande information lämnas till såväl den berörda allmänheten som till berörda kommuner och länsstyrelser.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 328

Enligt min mening är det viktigt att de insatser som görs av kärnkraftfö- retagen på avfallsområdet är av sådan art att handlingsfriheten bevaras ytterligare en tid inför val av metod för att omhänderta använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall från detta. Sålunda anserjag att även andra lösning- ar än de i ansökningarna enligt Villkorslagen seriöst bör studeras. Detta för att bl. a. vidga den kunskap som erfordras för att göra det möjligt att fatta ett definitivt beslut om val av hanterings- och förvaringsmetoder. Sådana metoder kan avse t. ex. förvaring i kristallina bergarter. torrförvaring osv.

Som jag tidigare nämnt uppkommer radioaktivt avfall också från annan verksamhet än drift av kärnkraftverk och därmed förbunden verksamhet. Detta avfall kräver samma eller liknande hantering som använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall från detta. Det avfall som nu är i fråga kan enligt min mening förvaras i de faciliteter som uppförs av det av kraftindu- strin gemensamt ägda företaget. Avfallet. som faller utanför den modell för finansiering av hanteringenjag tidigare redogjort för. bör kunna omhänder- tas mot erläggande av en cngångssumma av den som innehar avfallet. Ansvaret för avfallet bör därvid övergå till innehavaren av avfallsförvaret. Detta kan föreskrivas som ett villkor vid tillståndsprövningen enligt atom- energilagen av slutförvaret. Underlag för beräkning av avgiften kan tillhan- dahållas av det av kärnkraftinnehavarna gemensamt ägda företaget.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 329

11. Myndighetsorganisationen inom energiområdet

11.1. Utgångspunkter

I det föregående har jag framhållit att en offensiv energipolitik är nöd- vändig för att minska oljeberoendet. Frågor om energitillförsel och energi- hushållning är centrala i en sådan politik. Utredningar och bedömningar av den framtida tillförseln och användningen av energi behövs som underlag för beslut om hur energipolitiken skall inriktas. För att ett tillfredsställande beslutsunderlag skall kunna tas fram. krävs en myndighetsorganisation som är väl anpassad för denna uppgift. En effektiv myndighetsorganisation är också en nödvändig förutsättning för att verkställa de energipolitiska besluten.

Åtskilliga myndigheter och andra statliga organ är f. n. verksamma inom energiområdet. ] det följande beskriverjag vissa av dessa organ och deras huvudsakliga arbetsuppgifter.

Statens vattenfallsverk skall enligt sin instruktion (l974z798). ändrad senast l977z922) handha statens kraftverksrörelse och verka för en ratio- nell elenergiförsörjning i riket. Förutom att verket producerar. distribuerar och säljer elkraft samt svarar för handhavandet av stamnätet bedriver det en omfattande anläggningsverksamhet genom att svara för byggande av produktionsanläggningar för eget och dotterbolags bruk. Vidare bedriver eller deltar verket i viss utsträckning i verksamhet inom energisektorn som inte enbart avser elförsörjningen. bl.a. kraftvärmeutbyggnad och vissa mera utvecklingsbetonade aktiviteter. Härutöver företräder verket genom olika dotterbolag vissa statliga intressen avseende bl.a. bränsleförsörj- ning. Vattenfallsverket arbetar på affärsmässig grund. Inslaget av myndig- hetsutövning är begränsat till uppgiften att svara för beredskapsplanlägg- ning av landets elenergiförsörjning.

Statens industriverk (SlND) är enligt sin instruktion (l974z476. om- tryckt l977:443. ändrad senast l979:987) central förvaltningsmyndighet för bl.a. ärenden som rör energiförsörjning. SlND:s huvudsakliga Upp- gifter inom energiområdet handläggs inom SIND i första hand av energi- byrån.

I SlND:s arbetsuppgifter ingår bl.a. att utarbeta energiprognoser. bedri- va utredningsverksamhet och administrera stöd till viss kurs- och rådgiv- ningsverksamhet inom energiområdet. Vidare ingår bedömningar av indu- strins energihushållning vid prövning enligt l36aå byggnadslagen (1947: 385. l36aå ändrad senast 1976: 213) samt det centrala myndighets- ansvaret i frågor i anslutning till lagen (l977: 439 ändrad senast 1980: 242) om kommunal energiplancring.

SlND:s uppgifter inom området för överföring och distribution av energi innefattar frågor om linje- och områdeskoncessioner samt vissa prisregle- ringsuppgifter enligt lagen (1902: 71 s. 1). innefattande vissa bestämmelser

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 330

om elektriska anläggningar. beslut om bidrag enligt förordningen (1959: 369. omtryckt 1977: 348) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörj- ning och om tillstånd enligt lagen ( 1976: 240) om förvärv av eldistributions- anläggning m.m. samt beslut om allmänförklaring av fjärrvärmeanlägg— ningar enligt lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar. Till detta kommer ärenden om tillstånd att förlägga ledningar för transport av olja eller naturgas enligt rörledningslagen (1978: 160). Till SlND är knutet ett råd för att bistå verket vid behandling av ärenden som hör samman med eldistributionen.

Uppgifterna inom elsäkerhetsområdet innefattar bl.a. att meddela före- skrifter om elektriska starkströmsanläggningar. elektrisk materiel och om provning av sådan materiel samt fastställande av föreskrifter om åtgärder mot bl.a. radiostörningar. SlND meddelar vidare behörighet enligt elin- stallatörsförordningen (1975z967) samt för statistik över olycksfall och bränder förorsakade av elström.

SIND är dessutom chefsmyndighet för statens elektriska inspektion. som enligt sin instruktion (1965z647. omtryckt 1977z229. ändrad senast 1977: 1171) är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar.

lnom energiområdet finns också vissa nämnder. såsom statens prisreg- leringsnämnd för elektrisk ström. krigsskyddsnämndcn för kraftanlägg- ningar och nämnden för värdering av eldistributionsanläggning m.m.

Energisparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 för att handha bl.a. en energisparkampanj vintern 1974—1975. Kommittén har senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat. Kom- mitténs uppgifter framgår av vad jag tidigare (avsnitt 4.4.3) har anfört.

Bostadsstyrelsen och för bostadshus också länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen handhar stödet till energibesparande åtgärder i bostadshus enligt bl.a. förordningen (1980: 334) om statligt stöd till energibesparande åtgärderi bostadshus m.m.. till allmänna samlingslo- kaler enligt 38aå kungörelsen (1973z400. omtryckt 1976:794. 38 & ändrad senast 1980: 336) om statsbidrag till allmänna samlingslokaler samt till kommunala och landstingskommunala byggnader enligt förordningen ( 1979: 816. omtryckt 1980: 335) om statsbidrag till energibesparande åtgär- deri kommunala och landstingskommunala byggnader m.m. och bostads- finansieringsförordningen (1974: 346. omtryckt 1980: 329).

Statens planverk är enligt sin instruktion (1967: 329. omtryckt 1978: 848. ändrad senast 1980: 409) central förvaltningsmyndighet för ärenden om plan- och byggnadsväsendet. Verket utfärdar enligt byggnadsstadgan (1959: 612) bl. a. föreskrifter. råd och vägledning inom plan- och byggnads- området. Det åligger verket att verka för samordning av planverkets och andra myndigheters råd och vägledning inom plan- och byggnadsväsendet. Dessutom skall verket verka för samordning med andra myndigheter när det gäller insamling och bearbetning av kunskaper som rör mark och

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 331 vatten. Verket svarar också för typgodkännande av konstruktion eller frågor rörande utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar som byggnadsstadgan reglerar. Ett råd för energihushållning är knutet till ver- ket för att bistå verket i frågor av större vikt angående förbättrad hushåll- ning med energi i samband med planläggning och byggande.

Statens råd för byggnadsforskning (BFR) har vad gäller energiområdet. förutom uppgifter inom energiforskningsprogrammet. ansvaret för energi- inriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet och för forskningsin- riktat experimentbyggande.

Transportrådet har på energiområdet till uppgift att planera. samordna och följa upp energihushållningen inom transportsektorn.

Konsumentverket arbetar enligt vadjag tidigare har anfört (avsnitt 4.4.3) löpande med frågor om hushållens energihushållning.

Energihushållningsdelegationen (Bo 1978: 03) följer och samordnar arbe- tet med genomförandet av den tioåriga plan för att spara energi i befintlig bebyggelse som riksdagen antog våren 1978 (prop. 1977/78:76. CU l977/ 78:31. rskr 1977/78: 345).

Riksdagen har är 1977 beslutat om riktlinjer för en ny organisation av överstyrelsen för ekonomiskt försvar — ÖEF — (prop. l976/77z74 bil. 2. FÖU 1976/77: 13. rskr l976/77: 311). ÖEF är enligt sin instruktion (1978: 291) central myndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF samordnar planeringsverksamheten inom hela det ekonomiska för- svaret som avser flera olika områden bl.a. energiområdet. Inom detta område svarar ÖEF för bl. a. samordning av beredskapsplaneringen och beredskapslagring av bl. a. olja och kol samt förberedelser för åtgärder vid kris. I samband med beslutet om ändrad organisation behandlades bl.a. frågor om ansvars- och arbetsfördelning mellan ÖEF och SIND. Delegationen (I 1979: 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja. oljeersättningsdelegationen (OED). har till uppgift att bl.a. verka för en samordning av och föreslå åtgärder som kan öka utnyttjandet av solvärme och bränslen som kan utgöra alternativ till oljan.

lnom kärnsäkerhetsområdct finns. som jag tidigare har nämnt (kapitel 10) ett antal myndigheter och andra organ.

När det gäller forskning. utveckling och demonstration inom energiom- rådet innebar 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30 bil. 1. NU 1975: 30. rskr 1975:202) bl.a. väsentligt ökade statliga insatser för forsk- ning och utveckling inom energiområdet. Beslut fattades att ett treårigt Huvudprogram Energiforskning skulle genomföras under budgetåren l975/ 76—1977/78. Våren 1978 beslutade riksdagen om ett nytt treårigt Huvud- program Energiforskning att genomföras under budgetåren 1978/'79—1980/ 81 (prop. 1977/78: 110. NU 1977/78:68. rskr 1977/78:341).

Delegationen ([ 1975:03) för energiforskning (DFE) har i betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveckling lagt fram förslag till program för forsk-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 332

ning. utveckling och demonstration inom energi-området. Chefen för indu- stridepartementet tar upp DFE:s förslag i det följande (kapitel 15).

Den nuvarande organisationen av energiforskningsprogrammet åskåd- liggörs i följande figur.

Samordning. underlag för övergripande planering. uppföljning och utvärdering DFE _ _ _ _ _ __ _ _ _ Delegationen ' i " * _ _ för "_ _l 4— - ' — . - : ' energi- * forskning I TFD STU ' . BFR NE 1 Program- Transpon- Styrelsen Statens räd Nämnden | ansvarigt torsknings- för teknisk för ! för I | organ delegationen utveckling . byggnads- energi— i forskning produktions- | , forskning I

Energianv. Energi- förtrans- användning Program l porter och för samfärdsel Energl- bem/99358 Energr- Allmänna '. användning ' produktio n energi— : relaterad i industriella lndu- system- grund- processer lx Slflelll __ studier - forsknlng ut- Ovrig3 veck- FoU lings- arbete

' Naturvetenskapliga forskningsrådet. 7 Studsvik Energiteknik AB (( d AB Atomenergi). :'lnkl planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande.

Huvudprogram Energiforskning är indelat i sex program. De flesta av dessa äri sin tur indelade i delprogram. För fem av programmen finns. som framgår av figuren. programansvariga organ som svarar för planering av programmet samt beslutar om stöd till forskning och utvecklingsarbete. Som exempel kan nämnas nämnden för energiproduktionsforskning (NE) som är programansvarigt organ för energiproduktionsprogrammet. Själva forsknings- och utvecklingsarbetet utförs inte hos programorganen utan av andra myndigheter. högskolor. forskningsinstitut. företag. uppfinnare. konsulter etc. För det sjätte programmet. Energirelaterad grundforskning. gäller att medel härför fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet och styrelsen för teknisk utveckling (STU) och även anvisas till Studsvik Energiteknik AB. För programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel har ansvaret för de två delprogrammen uppdelats på transport- forskningsdelegationen resp. STU. Stöd till industriellt utvecklingsarbete inom programmet Energianvändning för bebyggelse administreras av STU. Organisationen av energiforskningsprogrammet tas upp närmare av chefen för industridepartementet i det följande (avsnitt 15.2.5).

w w '..»

Hänvisningar till S11-1

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet

DFE har. förutom att vara programansvarigt organ för Allmänna energi- systemstudier. till uppgift att verka för samordning av den totala forsk- nings- och utvecklingsverksamheten inom energiområdet och ta fram un- derlag för planering av forskning och utveckling inom energiområdet i ett långsiktigt perspektiv. En viktig del av DFE:s arbete är att följa utveck- lingen inom och utom landet och speciellt att utvärdera den verksamhet som bedrivs inom energiforskningsprogrammet.

Förutom de statliga myndigheter och organ som jag nu har nämnt finns flera andra som också är verksamma inom energiområdet. Det gäller bl. a. statens pris- och kartellnämnd som inom ramen för sin prisövervakning överlägger med bl.a. oljeföretag och kraftproducenter inför planerade prisändringar. byggnadsstyrelsen. som ansvarar för energibesparande åt- gärder i civila statliga byggnader och statens naturvårdsverk. som handläg- ger bl.a. frågor om miljöpåverkan av energitillförsel. Därutöver finns ett antal kommittéer med tillfälliga uppgifter inom energiområdet. t. ex. encr- giskatteutredningen (B 1979: 06) och utredningen (1 1979: 13) om styrmedel för näringslivets energihushållning. m.m.

Kommunerna är enligt lagen om kommunal energiplancring skyldiga atti sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Bestämmelserna i lagen innebär bl.a. att kom- munerna i all planering som är av betydelse för energianvändningen skall överväga och ta tillvara möjligheterna att främja hushållningen med energi.

Enligt riktlinjerna för den av riksdagen antagna planen för energispa— rande i bcfintlig bebyggelse har kommunerna en central roll vid genomfö- randet av energisparandet. Det bör enligt uttalanden i prop. 1977/78:76 med energisparplan för befintlig bebyggelse bl.a. ankomma på kommuner- na att genom planering klarlägga vilka områden och byggnader som i första hand bör komma i fråga för energibesparande åtgärder av olika slag. l prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken (bil. 3 s. 22—23) har föredraganden framhållit att kommunernas insatser i inledningsskedet hu- vudsakligen består i att skaffa sig kunskap om byggnadsbeståndct inom kommunen. 1 betänkandet (SOU 1980: 43) Program för energihushållningi befintlig bebyggelse diskuterar energihushållningsdelegationen kommu- nernas roll i detta sammanhang. Chefen för bostadsdepartementet åter- kommer senare till dessa frågor.

Iprop. 1978/79: 115 om riktlinjer lörenergipolitiken (bil. 1 s. 47) framhöll föredraganden att den av honom förordade inriktningen av energipolitiken kunde leda till att myndighetsorganisationen inom energiområdet behöver ses över och göras mer ändamålsenlig. Mot denna bakgrund tillkallades sommaren 1979 en särskild utredare (] 1979: 10) för att klarlägga vissa frågor om den statliga organisationen av myndigheter m.m. inom ener- giområdet. I utredningens uppdrag ingick även att klarlägga vissa frågor rörande statens vattenfallsverks framtida uppgifter och organisation.

Utredningens arbete redovisades i betänkandet (Ds 1 1980: 16) De stat- liga energimyndigheterna -— arbetsfördelning och samverkan.

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 334

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställning av remissyttrandena häröver redovisas i bilaga l.l9.

Under efterkrigstiden har flera utredningar behandlat frågan om den statliga organisationen på energiområdet. Innan jag går in på det nu ak- tuella förslaget. gör jag — för att få en bredare bakgrund till mina övervä- ganden och förslag — en sammanfattning av tidigare framförda förslag.

11.2 Tidigare utredningar

I95 I års bränsle/lHedning lade år 1956 fram betänkandet (SOU 1957: 46) Bränslcförsörjningen i atomåldern. [ betänkandet framför utredningen att en aktiv energipolitik är en ovillkorlig förutsättning för en fortsatt väl- ståndsutveckling. I denna aktiva energipolitik skulle enligt utredningen ingå bl.a. ett bränsleprogram.

Huvudpunkterna i bränsleprogrammet var å ena sidan att. så långt detta är ekonomiskt. rationalisera användningen av importbränslen i riktning mot minskad förbrukning och ökad förädling och å andra sidan att med lämpliga medel förstärka beredskapen mot störningar i bränsleimporten för att därigenom avlägsna eller åtminstone begränsa de allvarligaste olägen- heterna av importberoendet på energiförsötjningens område. De materiella åtgärderna för att genomföra detta program hänförde sig till dels använd- ningsområdet för bränslen. särskilt inom byggnadsuppvärmning och indu- striell användning. dels ökad lagring av importbränslen. dels forsknings- och utvecklingsarbete för utarbetande av lämpliga metoder för en produk- tionsberedskap grundad på ved-. torv- och skiffer-bränslen samt dels fort- satt utbyggnad av torv— och skifferindustrierna. i den mån detta — med beaktande av dessa industriers beredskapsvärde — befanns ekonomiskt försvarligt.

Genomförandet av bränsleprogrammet måste enligt utredningen betrak- tas som ett hela samhällets trygghetsintressc. och ansvaret för att program- met genomförs måste fördelas på stat. landsting och kommuner. på impor- törer och distributörcr av bränslen samt på konsumenterna.

Väsentliga statliga uppgifteri programmet borde enligt utredningen vara att planlägga och bygga upp produktionsberedskapen för ersättningsbräns- len. Därutöver borde staten ha hand om vissa centrala uppgifter i fråga om utredning. forskning och först'iksverksamhet. Utbildningsfrågor inom ra- men för programmet borde också enligt utredningen väsentligen bli en statlig angelägenhet liksom allmän upplysningsverksamhet.

Utredningen föreslog att ett särskilt organ benämnt statens bränsledele- gation skulle bildas för detta ändamål.

Bränsledelegationcns huvuduppgift skulle enligt utredningen vara att följa bränslebehovets och bränslemarknadernas utveckling samt att ställa prognoser för framtiden till tjänst för intresserade myndigheter samt indu-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 335

strier och andra bränslekonsumenter. Delegationen skulle vara remissin- stans i bränslefrågor men också fungera som initiativtagare och förslags— ställare i fråga om användningen av tillgängliga medel för forskning. för- söksverksamhet och andra åtgärder på bränsleområdet.

Delegationen skulle också ha till uppgift att ta initiativ och ge råd i fråga om att stärka den inhemska bränsleproduktionen. övervaka och samordna det av statliga medel stödda forsknings- och utvecklingsarbetet på bräns- leområdet liksom upplysnings- och propagandaverksamheten samt följa utbildningsbehovet för bränsle- och värmetekniker på olika stadier och verka för erforderlig komplettering av utbildningen. Delegationen skulle ha skyldighet att följa bränsleberedskapens uppbyggnad. förberedelserna för import- och konsumtionsreglering samt åtgärderna för att genomföra pro- grammen för lagring och produktionsberedskap. Den skulle ha tillgång till den statistik. som på olika håll inom den statliga verksamheten insamlas på bränsleområdet. och skulle samtidigt ha skyldighet att föreslå lämpliga åtgärder för att rationalisera statistiken i syfte att göra denna inriktad på praktiska uppgifter och snabbt tillgänglig för prognosändamål. Delegatio- nen skulle biträda vederbörande myndigheter i den utländska kontaktverk- samheten på bränsleområdet genom att förse utsedda delegerade med arbetsmaterial. prognoser och annan bearbetning av statistik m.m.

Energi/(mnmim-in fick år 1969 i uppdrag att kartlägga energiförsörjnings- läget och överväga bl.a. organisatoriska åtgärder. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1970: 13) Sveriges energiförst'örjning Energipolitik och organisation att ett centralt energiorgan skulle inrättas med uppgift att utgöra statens utrednings-. berednings- och tillsynsorgan för energifrågor. Kommittén föreslog att det nya organet skulle ha följande huvuduppgifter: — Utförande av mål/medelanalyser och samhällsekonomiska bedömningar

av energipolitiska åtgärder och energimarknadens funktionssätt. — Upprättande och publicerande av balanser och prognoser på energiom— rådet samt analyser härav. deltagande i utformningen av energistatistik- verksamheten samt utredningar i anslutning härtill såsom prognosmeto- dik m. m. — Övrig löpande bevakning av den inhemska utvecklingen inom energi- sektorn i syfte att vid behov initiera forskning. försöksverksamhet och utredningar samt att framlägga därav föranledda förslag. — Uppföljning av den internationella utvecklingen på området. utredning- ar m.m. i samband med beredning av ärenden och remissyttranden rörande det internationella energisamarbetet samt informations- och dokumentationsverksamhet i anslutning därtill. — Tillämpning av koncessionslagstiftning. som i den mån regeringen för- behållit sig att besluta innefattar beredning av ansökningar samt yttran- den till regeringen. — Tillämpning av lagstiftning om värmeplaner. — Regleringi vissa fall av pris och andra villkor för Iedningsbundna energi-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 336

leveranser mot bakgrund av pris- och strukturtltvecklingen på ener-

giområdet.

— Utfärdande och tillsyn av säkerhetsföreskrifter m.m. för energianlägg- ningar.

'l'ill dessa uppgifter kunde läggas även samarbete med och bistånd. avseende bl.a. prognoser och utredningar. till den eller de myndigheter som ansvarar för energiberedskapsåtgärder. eller planering och genomfö- rande av energiberedskapsåtgärder.

[:"/utredningen (i l97lz0l) lämnade år [975 förslag till riktlinjer för en omorganisation av eldistributionen (PM l975.(ll.2t)l.

Utredningen diskuterade olika alternativ till organisation av eldistribu- tionen som medger såväl kostnadsutji'imning som rationell drift. Utred- ningen fann det önskvärt — men inte nödvändigt — att samma huvudman inom ett område svarar för distribution och produktion av ledningsbunden energi. Det ansågs angeläget att även råkraftleverantörerna medverkar till att bygga ut och rationellt utnyttja kraftvärmeverk. Enligt utredningen borde distributionen skötas av regionala enheter där kommunen ges stort inflytande.

['.'/IUI'IL'f/H'UIL'IN)Sllfl't'dllillyvll (I 1972: (B) tillkallades våren år 1972 för att analysera energiförbrukningcns utveckling i Sverige fram till mitten på HSO-talet med en översiktlig bedömning fram till [995—2000. l utredning- ens direktiv anfördes att utredningens arbete skulle läggas upp så att en övergång till en mer permanent organisationsform kunde ske smidigt. Utarbetandet av energiprognoser fördes år l974 över till SlND som hade bildats år I973.

L'm'rgipnneramkummitrén hade till uppgift att föreslå ett förbättrat stöd till forskning och utveckling m.m. inom energiområdet. Kommittén före— slog att ett särskit huvudprogram för energiforskning sktlllc inrättas. Kom- mittén hade inte till uppgift att föreslå organisatoriska förändringar men presenterade en idéskiss som sedan utvecklades i en departementsprome- moria (Ds l l974: ltll. I denna föreslogs att två principer skulle vara vägledande för organiserandet av energiforskningsprogrammet. För det första skulle man så långt som möjligt anknyta till redan existerande sektororgan för stöd till forskning och utveckling m.m. För det andra skulle man organisatoriskt skilja på den verksamhet som innebär att stödja forskning och utveckling m.m. och den verksamhet som innebär utförande av forskning och utveckling m.m.

Energikummi._v.s'iuncn ([ 1978117) tillkallades år l976 med uppgift att bl. a. utarbeta alternativa förslag till energipolitikens utformning för tiden fram till år l990. Kommissionen hade inte till uppgift att behandla organisationsfrågor. I anslutning till de synpunkter som kommissionen lämnade på förslaget till energiforskningsprogram för perioden l978— l98l (EFUD 78) framhöll dock kommissionen vikten av att finna goda samar- betsformer mellan myndigheter. forskningsorganisationer och industrin.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 337

Energikommissionen ansåg att detta kunde ställa krav. på en ändrad och mera samlad statlig organisation inom energiområdet.

Kohsekrensutmininng hade i uppdrag att redovisa konsekvenserna av en avveckling av kärnkraften i Sverige. I en rapport (Ds [ I979: 19) till utredningen påpekades att det är angeläget att en fastare organisation skapas för en mer metodiSk och varaktig genomlysning och uppföljning av oljeförsörjningsfrågorna. En sådan internationellt orienterad insats bör som ett inslag beröra de grundläggande internationella frågorna om oljetill- gångarnas storlek. produktionskapaciteter. investeringsbeslut och andra faktorer som påverkar de praktiska förutsättningarna för utbudet av olja. Även den politiska och ekonomiska utvecklingen inom de viktigaste pro- ducentländerna bör följas och analyseras. Samtidigt är det uppenbart att de ekonomiska förutsättningarna för utvecklingen i olika industriländer på- verkas starkt av oljeprisutvecklingcn och av riskerna för framtida störning- ar. Detta motiverar enligt rapporten en fortsatt uppföljning och utvärdering av vilka besparings- och omställningsåtgärder som genomförs i olika länder och hur detta påVerkar deras framtida efterfrågan på olja.

Genom en sådan fördjupad analys av den internationella utvecklingen av utbud och efterfrågan kombinerat med motsvarande faktainsamling och analys av det politiska skeendet i de för oljeförsörjningen mest väsentliga producentländerna kan ett säkrare underlag skapas för bedömning och beslut som berör Sveriges löpande och framtida oljetillförsel och därmed ekonomiska utveckling.

Informationen bör enligt rapporten samtidigt vara av- värde för avväg- ningar och beslut om behoven av oljeersättande energiproduktion och av insatser för att säkra den nödvändiga oljetillförseln.

Den genomgång av tidigare förslag inom området som jag nu har gjort visar att behovet av en mer sammanhållen statlig organisation inom ener- giområdet har betonats vid skilda tillfällen. Behovet av en sådan organisa- tion har enligt min mening accentuerats allteftersom energifrågorna har blivit mer komplicerade och fått en större betydelse för samhällsutveck- lingen. De snabba förändringarna särskilt under l970-talets senare hälft har emellertid medfört att behovet av verkningsfulla åtgärder har fått tillgo- doses genom att statsmakterna i hög utsträckning har bildat mer eller mindre tillfälliga organ för att verkställa dessa åtgärder.

Idet följande tar jag Upp det förslag som utredningen om myndighetsor- ganisationen inom energiområdet har lämnat.

11.3 Principiell utformning av myndighetsorganisationen inom energiområ- det '

Direktiven till utredningen om myndighetsorganisationen innehåller tre frågor: — är nuvarande organisation för statens handhavande av energifrågorna 23 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 338

ändamålsenligt utformad med hänsyn till energipolitikens krav under l980-talet.

— vad kan statliga myndigheter (och statens vattenfallsverk) göra för att främja kommunernas arbete med energifrågorna samt — statens vattenfallsverks framtida arbetsuppgifter. arbetskraft och orga- nisatoriska utformning. [ det här sammanhanget behandlarjag utredningens förslag när det gäller den första och delvis den andra punkten. Utredningens förslag i övrigt återkommerjag till i det följande (kapitel 13).

Utredningen diskuterar alternativa organisationslösningar för tre funk- tioner hos en myndighetsorganisation inom energiområdet. nämligen över- gripande planering. stöd till energiforskning m.m. samt energisparinforma- tion till allmänheten.

När det gäller övergripande planering bör denna enligt förslaget handhas av ett nyinrättat energiiristirut.

Till detta institut förs DFE:s och energihushållningsdelcgationens re- surser samt prognosverksamheten vid SIND och vissa resurser från OED. Därutöver tillförs vissa nya resurser.

Förändringarna inom området stöd till energiforskning. m.m. som ut- redningen förespråkar innebär främst att NE förs över till SIND.

Energisparinfbrmationen föreslås bli organiserad så att energisparkom- mittén ombildas till en ny myndighet. energisparnämnden. SlND föreslås bli chefsmyndighet för nämnden.

1 ett särskilt kapitel behandlar utredningen samverkan mellan de statliga myndigheterna'och kommunerna.

Utredningen betonar kravet på att kommunal energiplancring integreras i annan kommunal planering. Mot den bakgrunden är det enligt utredning- en angelägct att statliga stödåtgärder för kommunernas energiplancring inte strider mot andra statliga stödåtgärder för kommunal planering. Detta ställer enligt utredningen krav på att i första hand SlND:s och planverkets insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Även transportrådet kan mot bakgrund av vikten av en effektiv kommunal trafikplanering behöva delta i en mer systematisk samordning av de statliga insatserna. För att få bättre garantier för att en sådan samordning kommer till stånd mellan SIND. planverket och transportrådet föreslår utredningen att bestämmelser av denna innebörd tas in i förordningen (l977: 440) om kommunal energipla- ncring. Utredningen anser att fler möjligheter till samverkan bör prövas när mer erfarenhet har vunnits.

Utöver de förslag som nu har nämnts redovisar utredningen även vissa överväganden och förslag när det gäller utbildning-och rådgivning. kom- munal energiplanering samt lokalisering av de statliga energimyndig- heterna.

Den nya organisationen bör enligt utredningen träda i kraft den 1 juli l982.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 339

Sju särskilda yttranden har med anledning av utredningens förslag av- lämnats av sammanlagt tre sakkunniga och sju experter.

Remissinstanserna är i huvudsak negativa till utredningens förslag till myndighetsorganisation. Remissopinionen rörande enskilda förslag är i flertalet fall splittrad.

För egen del vill jag anföra följande.

De flesta myndigheter och andra organ som nu är verksamma inom energiområdet har skapats eller fått sina uppgifter väsentligt ändrade sedan 1973— 1974 års oljekris. Dessa förändringar av den statliga organisationen har skett för att möta de problem som har varit aktuella vid varje givet tillfälle. Så småningom har organisationen blivit alltmer splittrad. Detta aktualiserar enligt min mening organisatoriska åtgärder både inom rege- ringskansliet och myndighetsorganisationen. Vad gäller regeringskansliet anser jag att det är angeläget att en översyn görs av organisationen av huvuddelen av energifrågorna i syfte att åstadkomma en ökad samordning av energifrågor som idag handläggs inom olika departement. Åtgärder för att uppnå en sådan samordning bör enligt min mening vidtas i anslutning till att myndigheter m.fl. organ ombildas i enlighet med vad jag kommer att förorda i det följande.

En kraftfull energipolitik i syfte att minska oljeberoendet ställer stora krav på en effektiv organisation. En sådan organisation måste enligt min uppfattning innehålla bl. a. en myndighet för framför allt energitillförselfrå- gor. Jag förordar att en sådan myndighet inrättas den 1 juli 1982. En lämplig benämning på denna myndighet är statens energiverk. Denna myndighet bör ha den dubbla uppgiften att dels verkställa statsmakternas intentioner inom stora delar av energiområdet. dels kontinuerligt ge stats- makterna ett underlag för energipolitiska beslut.

Vid sidan härav bör den nya organisationen bestå av två ytterligare organ. dels den nyligen inrättade oljeersättningsfonden. dels ett organ för långsiktiga och övergripande uppgifter vad gäller energiforskning.

Den huvudprincip som bör gälla för den nya myndighetsorganisationcn är att planering och verkställighet av uppgifter inom energitillförselom- rådet bör ske i nära samverkan.

Väsentliga uppgifter för statens energiverk blir följande:

— planering och utredningsvcrksamhet som underlag för politiska beslut — forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitillförsel som har betydelse för energiförsörjningen på både kort och medellång sikt

— kommunal energiplancring — information och utbildning — råd, föreskrifter. riktlinjer. tillsyns- och tillståndsfrågor.

()(/"erna"ttningsfimdcns främsta uppgift blir stödgivning enligt förord- ningen (1980: l085) om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m.. dvs. stöd för introduktion och kommersialisering'av åtgärder som snabbt kan ersätta olja eller spara energi.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet ' 340

Det nya organet/ör långsiktiga och övergripande energi/msk]:ingsupp- gifter bör handha frågor om bl.a. långsiktig forskning och utvärdering inom energiforskningsområdet.

Utöver vad jag nu har anfört bör energiverket ha vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning som underlag för planering av energitillförseln och initiativ inom energihushållningsområdet i förhållande till sektormyndighcter och regeringskansli. Detta innebär inte att verket i något avseende skulle vara överordnat någon annan myndighet. Ansvaret för planeringen av energianvändningen bör således liksom nu åvila resp. sektor.

[ det följande anger jag med utgångspunkt i utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter mer preciserade riktlinjer för organisatio- nen inom energiområdet.

När det gäller genomförandet av den nya organisationen bör detta ske under så kort tid som möjligt för att minska de omställningssvårigheter som är förknippade med varje omorganisation. Organisationen bör påbörja sin verksamhet den ljuli l982. För att detta skall vara möjligt kommer jag senare att hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild organisationskommitté med uppgift att lämna förslag till detaljutformning- en av den nya organisationen.

Organisationskommitténs arbete bör i en första etapp bestå i att studera olika organisationslösningar för att — vid riksdagens bifall till regeringens förslag — senast den i september l98l lägga fram förslag till organisations- plan, förslag till lokalisering och översiktlig anslagsframställning för ener- giverket och det särskilda organet för energiforskning. Kommittén bör därvid även lägga fram förslag till en permanent organisation för oljeersätt— ningsfonden. En central uppgift för kommittén i den första etappen bör vara att finna ändamålsenliga samverkansformer för energiverkct. fonden och det särskilda organet för energiforskning. I en andra etapp — till den 1 juli l982 — bör kommittén närmare förbereda den nya organisationen. Jag avser att bereda huvudorganisationerna inom det statliga området tillfälle att följa organisationskommitténs arbete.

11.4 Uppgifter för statens energiverk och övriga organ inom energiområdet

11.4.1 Planering och inredningsverksamhet som underlag för politiska beslut

Energipolitiken kommer enligt utredningen successivt att behöva modi- fieras och utvecklas med hänsyn till kortsiktiga och långsiktiga utveck- lingstendenser i fråga om tillförsel och energianvändning samt till plötsliga förändringar i den internationella råvarumarknaden och distributionen av energiråvaror. Statsmakterna behöver därför en fortlöpande förnyelse av underlaget för energipolitiken. Enligt utredningen arbetar i dag alltför många statliga organ med att ta fram delar av detta underlagsmaterial. En kontinuerlig övergripande energiplaneringsverksamhet måste enligt utred-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 341

ningen anförtros en eller ett fåtal energimyndigheter. Utredningen diskute- rar två alternativa organisationslösningar. Ett alternativ innebär att en myndighet inom var och en av sektorerna industriella processer och tillför- sel. bebyggelse oeh transporter utför planeringsarbetet. Det andra alterna- tivet innebär att all övergripande cnergiplanering samlas inom en myndig- het.

I det första alternativet läggs ett samlat ansvar för den övergripande planeringen på tre myndigheter. en i vardera sektorn industriella processer och tillförsel. bebyggelse samt transporter.

Tillförselfrågorna kommer enligt denna modell att behandlas samlat inom SlND. Detta innebär också att utredningsverksamheten avseende de internationella energimarknadernas uveckling. som omfattar bedömningar av utbud och efterfrågan. bör ingå i SlND:s uppgifter. Vidare bör ingå bedömningar av hur energimarknadernas utveckling i olika tidsperspektiv påverkar Sveriges ekonomi och energiförsörjning.

Energianvändningsfrågorna behandlas enligt denna modell av alla tre sektormyndigheterna. dvs. enligt utredningens förslag av SlND. planver- ket och transportrådet. Eftersom den övergripande energiplancringen dels förutsätter en samlad analys även av hela användningsfunktionen. dels förutsätter att åtgärder för tillförsel avvägs mot åtgärder för användning i energibalanserna. måste sektormyndigheterna inte bara samarbeta utan också göra utredningar. analyser och förslag gemensamt. En myndighet måste enligt utredningen emellertid vara huvudansvarig för gemensamt metodarbete samt prognos- och sammanställningsarbete. Det är enligt utredningen naturligt att detta ansvar läggs på SlND med hänsyn till dagens ansvars- och arbetsfördelning mellan de aktuella myndigheterna.

Enligt det andra alternativet läggs hela ansvaret för den övergripande energiplancringen på en myndighet. Samtliga energimyndigheter måste enligt denna modell bistå den ansvariga myndigheten med ett ganska omfattande underlagsmaterial. Denna myndighet blir däremot ensamt an- svarig för all analys och allt sammanställningsarbete samt metodutveck- lingsarbetet och för samordning av det statistiska underlaget för såväl tillförsel som användning.

SlND är enligt utredningen den myndighet som utan större förändringar av gällande uppgiftsfördclning bör kunna ges uppgiften att ensam svara för den övergripande planeringen vid sidan av sina övriga uppgifter inom energiområdet.

Ett alternativ till att ge SlND denna uppgift är enligt utredningen att en ny fristående myndighet inrättas. benämnt energiinstitutet. Denna myndig- het skulle enbart syssla med den övergripande energiplancringen. Därmed skulle den inte löpa risken att splittra sitt intresse och sina resurser på övergripande planeringsfrågor och tillsynsfrågor. Den principiellt viktigas- te fördelen med detta alternativ är. enligt utredningen. dock att en myndig- het utan tillsynsuppgifter kan genomföra den övergripande planeringen helt oberoende av ställningstaganden i tillsynsfrägor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 342

Utredningen föreslår vidare att energiinstitutet skall utarbeta underlag för de successiva energipolitiska ställningstagandena. Institutet föreslås överta DFE:s och energihushållningsdelegationcns uppgifter.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig beträffande utredningens förslag om att förbättra organisationen för övergripande energiplanering. Det övervägande antalet är emellertid negativa till förslaget att inrätta ett särskilt energiinstitut.

Till de remissinstanser som är positiva till förslaget om ett energiinstitut hör bl. a. bostadsstyrelsen. statens råd för byggnadsforskning (BFR) och Värmeverksföreningen. planverket. länsstyrelsen i Östergötlands län. länsstyrelsen i Södermanlands län. Gasföreningen. Nyköpings och Umeå kommuner samt energihushållningsdelegationen.

För att riksdag och regering skall kunna föra en kraftfull energipolitik är det i detta sammanhang enligt BFR viktigt att det finns ett väl genomarbe- tat sammanvägt underlag att grunda de politiska besluten på. Det föreslag- na energiinstitutet bör kunna vidareföra och utveckla det grundläggande utredningsarbete och den överblick inom energiområdet som under [970- talet har handhafts av en serie utredningar. delegationer m.m. BFR finner det angeläget att institutet görs till ett litet. framåtblickande. överblickande och sammanhållande organ och befrias från allt tillsyns- eller stödansvar. En sådan uppläggning gör det också möjligt att behålla energifrågorna inom varje sektor i övrigt.

De flesta av de remissinstanser som är negativa till förslaget om ett energiinstitut förordar en mer samlad organisatorisk lösning av myndig- hetsuppgifterna inom energiområdet. Andra vill ha ansvaret utspritt på flera myndigheter. Några är negativa eller tveksamma till institutet men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energi- planering.

Många av dem som förordar en mer samlad lösning menar att det är viktigt att funktionerna planering och verkställighet inte utförs åtskilda från varandra. Naturvårdsverket anser t.ex. att funktionen övergripande planering och direkta myndighetsuppgifter som utarbetande av råd och riktlinjer. prövning. tillsyn m.m. enligt olika lagar bör hållas samman organisatoriskt. Institutets föreslagna arbetsuppgifter bör enligt verket samordnas i en myndighet som också hanterar andra löpande myndighets- uppgifter inom energiområdet i den omfattning ärendena inte är av depar- temental karaktär.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att det är viktigt. med hänsyn till 1980-talets problem. att energifrågorna kan skötas så effektivt som möjligt. Detta fordrar en kraftigt markerad koncentration av de stat— liga resurserna på myndighetssidan. Fortsatt uppdelning på olika organ leder enligt TCO till att kompetensen och erfarenhetsbascn hos dessa organ blir för låg och att den samlade myndighetsorganisationens möjlighe- ter att hävda statens intressen blir onödigt svag.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 343

Det är också nödvändigt att snarast ge så goda förutsättningar som möjligt för en kraftsamling. Detta kan enligt TCO ske genom att skapa en särskild energimyndighet vars uppgifter mera i detalj bör övervägas ytterli- gare i en organisationskommitté eller motsvarande. men där mycket av den verksamhet som i dag finns hos SlND:s energibyrå. NE. DFE. energi- sparkommittén och OED hör hemma och därför bör samlas.

Likartade synpunkter med krav på en mer sammanhållen egen organisa- tion t.ex. genom inrättande av en särskild myndighet eller genom att SlND förstärks eller på utredning av detta alternativ förs bl.a. fram av utredning- en om styrmedel för näringslivets energihushållning. Malmö kommun. Stockholms kommun. Riksförbundet eldistributörerna, Kraftverksför- eningen. vattenfallsverket. OED och SIND.

Ett antal remissinstanser. som avstyrker förslaget om ett energiinstitut är i stället positiva till att de olika sektorsmyndigheterna får ett större ansvar för övergripande planering. Till dessa remissinstanser hör bl.a. transportrådet. Landsorganisationen i Sverige (LO). kommerskollegium. Landstingsförbundet. näringslivets energidelegation. transportforsknings- delegationen och STU.

Näringslivets energidelegation anser i detta sammanhang att planerings- funktionen bör skötas av regeringen. Den sakkunskap som regeringen behöver kan vid behov samlas i en flexibel projektorganisation som t.ex. energikommissionen på sin tid utgjorde. Denna avvecklas sedan efter fullgjort uppdrag. Scktorvis planering sker hos sektormyndigheterna.

Flera remissinstanser är negativa eller tveksamma till förslaget om ett institut men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergri- pande energiplanering. Bland dessa remissinstanser kan nämnas konsu- mentverket. statistiska centralbyrån. överstyrelsen för ekonomiskt för- svar. riksrevisionsverket (RRV). Skellefteå kommun och elverksförening- en.

När det gäller förslaget om att föra in DFE i energiinstitutet anser flera remissinstanser. t. ex. forskningsrådsnämnden, planverket. länsstyrelsen i Östergötlands län. VVS-Tekniska föreningen och företagsekonomiska in- stitutionen vid Stockholms universitet att om institutet inrättas det är rimligt att DFE förs dit. SlND och statskontoret föreslår att DFE förs till SIND.

LO anser att när det gäller mer långsiktig forskning inom det vidsträckta och något obestämt avgränsade energiområdet fordras en central. sam- manhållande insats av ett organ. antingen ett energiforskningsråd eller den nuvarande formen med en delegation. OED framför att väsentliga avväg- ningsproblem i fortsättningen i ökande utsträckning kommer att gälla av- vägningar mellan forskningsinsatser och statliga stödåtgärder för mark— nadsintroduktion m.m. inom resp. sektor mera än avvägningar mellan forskningsinsatser inom olika sektorer. Mot den bakgrunden ifrågasätter OED det långsiktiga behovet av den samordningsverksamhet som nu be- drivs av DFE.

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 344

DFE framhåller att med hänsyn till energiforskningens strategiska bety- delse under l980-talet torde insatserna för planering. samordning och utvärdering av denna behöva vara av minst samma omfattning som hittills. Detta gäller särskilt insatserna för utvärdering. Att låta energiinstitutet överta DFE:s arbetsuppgifter torde såldes inte innebära något minskat resursbehov.

Flera remissorgan bl. a. RRV. Riksbyggen. DFE. universitets- och hög- skoleämbetet (UHÄ) och olika universitetsorgan framhåller att en forsk- ningsorganisation inte bör knytas till energiinstitutet. UHÄ framför att det med en sådan lösning finns stora risker för att forskningen får en alltför beroende och kortsiktig inriktning. Därmed uppkommer också en risk för att forskningsuppgifter av betydelse för den långsiktiga energiförsörjning- en försummas.

Många remissinstanser bl.a. skogsstyrelsen. forskningsrådsnämnden. DFE. UHÄ och olika universitetsorgan framhåller vikten av att program- met allmänna energisystemstudier även i fortsättningen får en långsiktig inriktning. [ sammanhanget framförs en oro över att långsitiga och breda analyser kommer att skjutas i bakgrunden om programmet allmänna ener- gisystemstudier förs till energiinstitutet. Detta kan innebära en risk för att forskningsuppgifter av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen försummas.

Knappast någon remissinstans har uttalat sig i frågan om att föra över energihushållningsdelegationens uppgifter till energiinstitutet. Energihus- hållningsdelegationen har inget att invända mot att dess uppgifter förs över till institutet. '

För egen del vill jag framhålla följande. Det är väsentligt att energipolitiken grundas på ett allsidigt och genomar- betat beslutsunderlag. både när det gäller tillförsel och användning av energi. Den omställning av tillförselsystemet från olja till andra bränslen och energikällor som måste ske under 1980-talet och därefter ställer ökade krav på insatser från staten. kommuner och landstingskommuner samt företag och enskilda. En stor delav åtgärderna inom detta område kommer att inriktas på att genomföra det program för oljeersättning som jag tidigare har presenterat (kapitel 6). Stor betydelse får också de åtgärder som kommer att vidtas för att skapa förutsättningar för en avveckling av kärn- kraften enligt riksdagens beslut.

En förutsättning för att åstadkomma ett fullgott underlag för politiska beslut är att den planering som utgör en del av detta underlag kan ske i nära anslutning till att besluten verkställs.

För att den nödvändiga omställningen av vårt energisystem skall kunna genomföras. krävs att kunskaper om dels vidtagna åtgärders effekter. dels förväntade utvecklingstendenser kan göras tillgängliga för alla dem som har att träffa avgöranden som påverkar våra möjligheter att säkra en nödvändig tillgång på energi. Viktiga uppgifter för den statliga myndighets-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 345

organisationen är därvid att ta fram bl.a. analyser och bedömningar av utvecklingen på internationella marknader för olika bränslen. bedömningar från energipolitiska utgångspunkter av risker för leveransstörningar, utred- ningar om hur energitillgång och priser påverkar landets ekonomi i stort samt energiprognoser grundade på sektormyndigheternas bedömningar av samhällsutvecklingen inom olika områden. Därutöver bör ingå bedömning- ar och bevakning av i första hand sådan teknik som snabbt kan bidra till att ersätta olja, men även av sådan teknik som kan få betydelse för energitill- förseln på längre sikt. En mycket viktig del i arbetet blir vidare att analyse- ra och utvärdera effekten av statliga styrmedel som underlag för beslut och revideringar av dem.

Resurser för dessa planerings- och utredningsuppgifter bör föras över till det nya energiverket från SIND, OED och NE. När det gäller SIND bör de uppgifter föras över som avser energistatistik och energiprognoser samt

.utredningsverksamhet i anslutning härtill.

OED:s uppgifter har hittills i hög grad omfattat utrednings- och plane- ringsuppgifter som i huvudsak har gällt tillförselfrågor. Tyngdpunkten i OED:s arbete förskjuts emellertid alltmer mot verkställande uppgifter i syfte att stimulera åtgärder som kan ersätta olja. OED:s funktioner får en betydelsefull roll i energiverket. både när det gäller övergripande analyser och vid verkställandet av olika åtgärder. OED har t.ex. ansvaret för att fullfölja Sol 85-programmct och föreslå eventuella åtgärder för introduk- tion av solvärmeteknik. OED:s resurser bör i dess helhet föras över till energiverket.

l energiverket får uppgiften att planera och ge stöd till forskning och utveckling inom tillförselområdet som kan ge resultat på främst kort och medellång sikt stor betydelse i ansträngningarna att minska oljeberoendet. Även viss bevakning av mera långsiktiga möjligheter är av intresse som underlag för den övergripande energiplancringen. Jag återkommer strax till denna fråga.

NE:s nuvarande uppgifter ligger inom området stöd till tillförselforsk- ning. Det är emellertid väsentligt att de kunskaper och erfarenheter som successivt vinns i NE:s verksamhet kan tillföras analys- och planerings- verksamheten. Omvänt gäller naturligtvis att denna verksamhet kommer att ha stor betydelse för inriktningen av forskningen. Mot denna bakgrund bör resurser som nu används för administration av stöd till forskning kunna utnyttjas även för planeringsuppgifter.

Den inriktning av analys— och planeringsverksamheten vid energiverket som jag nu har angett innebär en inriktning mot tillförselområdet men med vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning som underlag för planering av energitillförseln och initiativ inom energihushållningsom- rådet i förhållande till sektormyndigheter och regeringskansli. Ansvaret för planeringen av energianvändningen bör emellertid liksom nu åvila resp. sektor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 346

[1.4.2 Forskning och utveckling

Utredningen har övervägt en lösning där programorganen inom energi- forskningsprogrammet slås samman till ett enda energiforskningsråd. En annan lösning som diskuteras är att låta stödet till forskning m.m. ges av de myndigheter som svarar för verkställande uppgifter. Det betyder att för sektorn industriella processer och tillförsel skulle SlND få ansvar för nuvarande verksamhet vid NE och de delar av STU:s verksamhet som avser energianvändning i industriella processer. lnom bebyggelsesektorn får planverket ansvaret för de delar av BFR som arbetar med energiforsk- ning och inom transportsektorn tar transportrådet över energifrågorna från transportforskningsdelegationen.

Utredningen konstaterar att en mycket slagkraftig organisation för att införa nya metoder för energitillförsel skapas om SlND — förutom verk- samheten med stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar — får handha de uppgifter som (')ED i ökad utsträckning har börjat arbeta med. NE:s uppgifter och administrationen av oljeersättningsfonden. En sådan lösning skulle innebära att den del av forskningsprocessen som ligger närmast det kommersiella produktionsstadiet ytterligare betonas. Utred- ningen föreslår att nuvarande ansvar och arbetsuppgifter för NE tas över av SIN D.

Flera remissinstanser är negativa eller tveksamma till att genomföra förändringar i energiforskningsorganisationen. Detta gäller bl.a. RRV. UHÄ. ÖEF. statens institut för byggnadsforskning. DFE. utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning. Elverksföreningen. Riks- byggen. Stockholms kommun. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag ' (SABO). Vetenskapsakademien och skogsstyrelsen.

SABO anför att stödet till energiforskningen skall. som alltid när det gäller forskningsstöd. överbrygga något av en inbyggd motsättning. Å ena sidan finns önskemål om största möjliga frihet för forskarna och å andra sidan finns samhällets önskan om en målinriktad styrning av forskningen. Det är naturligt om ett snabbt expanderande forskningsområde har vissa brister. Att dessa motiverar akuta organisatoriska ingripanden har enligt SABO föga utvecklats i betänkandet. SABO anser dock att förutsättning- arna för att samla all energiverksamhet bl.a. stöd till energiforskning till en stark energimyndighet bör utredas.

Enligt skogsstyrelsens mening är det angeläget att organisationen av energiforskningen utformas på ett sådant sätt att den mera långsiktiga forskningen ägnas tillräcklig uppmärksamhet. ] institutioner med löpande rutinuppgifter och mera närliggande problem torde långsiktiga uppgifter erfarenhetsmässigt få stå tillbaka till förmån för mera kortsiktiga åtgärder.

När det gäller NE:s organisation är. förutom de remissinstanser sotn är tveksamma till förändringar i energiforskningsorganisationen över huvud taget. bl. a. statskontoret. BFR. STU. Vetenskapsakademien. Landstings- förbundet. Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp och Umeå kommun

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 347

negativa eller tveksamma till en omorganisation av NE. Statskontoret anser att ytterligare underlag bör redovisas innan några förändringar vid- tas. Liknande synpunkter anförs av VVS-Tekniska föreningen.

STU anser att statsmakternas behandling av NE:s verksamhet fram- deles skulle kunna utgå från följande synsätt. ] den takt som tillförselområ- dcna mognar. tas beslut av statsmakterna ifråga om införandet samt i vad mån särskilda styrmedel behövs för att främja en introduktion. NE:s ansvar för berört tillförselomräde byggs ut eller lyfts över till andra organ. varvid ansvaret för stödet till den mer grundläggande forskningen förs över på S'l'U resp. naturvetenskapliga forskningsrådet på det sätt som utred- ningen har förordat. Vid (”överväganden om hur införandeverksamheten bör genomföras och vem som skall åläggas ansvaret är SlND ett alternativ men det kan på förhand inte uteslutas att andra alternativ kan vara lämpligare för viss tillförsclteknik.

Av de remissinstanser som särskilt har kommenterat denna fråga är naturvårdsverket, SlND. NE. vattenfallsverket. (')ED. LO. Kraftverksför- eningen. Värmeverksföreningen och TCO positiva till en förändring av NE:s organisation nu eller framöver. Skellefteå kommun redovisar också positiva synpunkter på en förändring.

LO anser att SlND bör handha vissa i införandestadiet aktuella forsk- ningsfrågor rörande energiproduktion. TCO menar att NE bör inordnas i en särskild energimyndighet. Vattenfallsverket tillstyrker att NE förs över till en ny energimyndighet. när de praktiska förutsz'ittningarna är för han- den.

NE har av utredningen ansetts arbeta något annorlunda än övriga pro- gramorgan och ligga betydligt närmare oljeersättningsfondens verksamhet. I viss män kan detta enligt NE vara riktigt. Beröringspunkterha mellan NE och fonden torde dock enligt NE komma att gälla endast en mindre del av NE:s resp. fondens arbetsområden. Kopplingen mellan NE:s verksamhet och planeringen av energitillförseln är väl så väsentlig.

NE anser vidare att den erfarenhet och kompetens. som i dag finns vid NE. av att få till stånd energitekniskt utvecklingsarbete inom företag. förbättrar möjligheterna att snabbt införa ny energiteknik. Skulle stats- makterna skapa en myndighetsfunktion för tillförsel med genomföran- deuppgifter bör NE på sikt ingå i denna för att säkerställa en maximalt kraftfull organisation.

NE anser emellertid att det är utomordentligt angeläget att den pågående energiproduktionsfm'skningen får fullföljas med den nuvarande organisa- tionen. En fortsatt utveckling av NE:s arbetsformer kan äga rum under denna period. NE avser även att ytterligare utveckla samarbetet med övriga organ. främst SlND. som ansvarar för närliggande myndighetsupp- gifter inom tillft'irselomrädet.

Att låta NE. med den av utredningen förordade tidplanen. uppgå i någon annan myndighet. skulle enligt NE:s mening kraftigt störa verksamheten

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 348

och innebära en risk för att den sedan år 1975 uppbyggda kompetensen hos NE skingras. Skulle statsmakterna ändå nu besluta om en förändrad myn- dighetsorganisation bör NE även i detta fall ges möjlighet att fullfölja pågående verksamhet. Först mot slutet av energiforskningsperioden l98l/ 82—1983/84 kan en omfattande förändring av NE:s organisatoriska tillhö- righet genomföras utan allvarliga men för verksamheten. Beslut om en ny organisation bör enligt NE fattas i god tid innan den avses genomföras.

Utredningens förslag att NE skall upphöra redan år l982 kritiseras av några av de organ som tillstyrker att NE skall föras över till SlND. eller till en särskild energimyndighet eller motsvarande. SlNl) anser att en sam- manslagning bör ske i samband med kommande omprövning av forsk- ningsgprogrammets inriktning för perioden 1984/85— l986/87. SlND:s mo- tiv härför är att det kan vara ändamålsenligt med en speciell organisation såsom NE under en viss tidsperiod när mycket stora och speciella forsk- nings- och utvecklingsinsatser krävs för att klara landets långsiktiga ener- giförsörjning. RRV menar att ingen ändring bör beslutas så länge frågan om ansvarigt organ för tillförselsidan inte är löst. Kommunförbundet fm- ner att en översyn av organisationsstrukturen vad avser NE bör anstå till år 1985. eftersom nämndens uppgifter kan få en delvis annan inriktning efter riksdagens beslut om den framtida energipolitiken. VVS-Tekniska föreningen anför att det inte finns några bärande motiv för att överföra en fungerande och nu utbyggd organisation till en myndighet om inte samti- digt radikala förändringar görs.

SACO/SR hävdar att NE bör behållas ännu en tid eftersom det kan uppstå behov av koncentrerade insatser. Landstingsförbundet menar att någon reell bedömning nu inte är möjlig i fråga om NE:s uppgående i SlN D.

Några remissinstanser. bl.a. torskningsrådsnämnden. anser att utred- ningen bordc ha prövat ett alternativ som innebär att NE förs över till STU. Planverket anser att forskningsuppgifterna beträffande tillförselsi- dan bör skötas av STU och NE.

Några remissinstanser. bl.a. DFE. STU. BFR och forskningsrådsnämn- den menar i motsats till utredningen att NE:s roll inte ligger närmare den roll som den aviserade oljeersättningsfonden kan väntas få än den roll övriga programorgan inom energiforskningsprogrammet f.n. har. Dessa remissinstanser betonar i stället behovet av långsiktiga forskningsinsatser. Enligt STU och DFE har i dagsläget endast ett par teknikområden nått införandeskedet. främst uytnyttjande av skogsenergi och torv.

Flera remissinstanser framför att det är stora risker för att forskningen blir alltför beroende av kortsiktiga hänsyn om NE förs över till SlND. bl. a. Ul—lÄ. skogsstyrelsen. STU. DFE och VVS-Tekniska föreningen.

För egen del vill jag framhålla att riksdagens beslut (prop. I979/80: 170. NU l980/8l: 70. rskr 1979/80: 410) om vissa allmänna riktlinjer för energi- politiken innebär bl.a. att det finns skäl för en betydande satsning på den

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet. 349

statliga energiforskningen. Av vikt är enligt riksdagsbeslutet därvid att samla huvuddelen av insatserna på ett mindre antal. för vår energiförsörj- ning angelägna och fruktbara. utvecklingslinjer med förutsättningar att uppnå ett kommersiellt utnyttjande och ge betydelsefulla bidrag till energi- försörjningen redan på kort och medellång sikt. Samtidigt bibehålls bevak- ning på andra områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vår energisituation. Denna inriktning av insatserna kommer till uttryck i det förslag till energiforskningsprogram för perioden l98l/82— 1983/84 som chefen för industridepartementet lägger fram i det följande (avsnitt 15.2).

Om NE:s verksamhet förs in i statens energiverk betonas den allmänna inriktning av energiforskningen som riksdagen har beslutat om.

Mot den bakgrunden anserjag i likhet med utredningen och vissa remiss- instanser att huvuddelen av NE:s uppgifter bör föras till en myndighet med uppgifter inom energitillförselområdet. dvs. enligt mitt förslag till energi- verket. Den kompetens och de resurser som finns hos NE kommer att ge energiverket goda möjligheter att fylla en väsentlig energipolitisk roll. De resurser som sålunda tillförs verket bör fördelas så att en rimlig balans erhålls gentemot de uppgifter som åläggs verket. De resurser som förs över från NE kan därvid komma att utnyttjas för uppgifter rörande såväl forsk- nings- och utvecklingsarbete inom energitillförselområdet som t. ex. plane- ring och utredningsverksamhet. För frågor om stöd till forskning bör en särskild organisatorisk enhet bildas inom verket. De närmare detaljerna kring organisationen i detta avseende bör prövas av organisationskommit- tén.

Flera remissinstanser har fört fram synpunkten att NE inte bör föras över till en annan myndighet redan år 1982. För egen del anser jag att de olägenheter som kan uppkomma vid omorganisationen bör kunna hanteras genom noggranna förberedelser inom ramen för den nyss aviserade organi- sationskommitténs arbete.

En väsentlig fråga i detta sammanhang är den uppfattning som har förts fram om att den långsiktigt inriktade verksamheten vid NE och DFE samt den övergripande funktion som i dag fylls av DFE skulle kommai skymun- dan om NE och DFE förs in i ett verk där åtgärder på kort och medellång sikt prioriteras. Jag delar i allt väsentligt denna uppfattning. En genomgång bör därför ske av vilka delar av NE:s verksamhet som är långsiktiga och vilka som syftar till en tillämpning på kort och medellång sikt. Härvid bör beaktas att verksamheter som i och för sig kommer att få betydelse främst på längre sikt ofta kan utgöra ett väsentligt underlag för den kortsiktigt inriktade verksamheten. Den genomgång som jag nu har beskrivit bör ske inom ramen för organisationskommitténs arbete. De resurser för mer långsiktigt inriktad verksamhet som finns vid NE och som inte bör föras till energiverket bör. i likhet med hela DFE, föras till ett särskilt organ för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor. Jag förordar således att ett sådant organ inrättas den 1 juli l982. Detta organ bör få i uppgift att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 350

bevaka forskningsfrågor av långsiktigt intresse inom hela energiområdet. planering av och lämnande av stöd till viss långsiktig forskning vad gäller energitillförsel. ansvaret för programmet Allmänna Energisystemstudier. frågor om former för och inriktning av fortsatt forskning och utveckling inom energiområdet samt fortlöpande utvärdering av energiforskningen. Det bör bli en uppgift för organisationskommittén att lägga fram mer detaljerade förslag till det nya energiforskningsorganets omfattning och uppgifter.

1 olika sammanhang har framförts att NE:s ledningsfunktion har stor betydelse för den nuvarande verksamheten. Uppfattningen har framförts att de i plenum fattade besluten har haft en avgörande betydelse för NE:s arbetssätt. Enligt min uppfattning är det väsentligt att de särskilda intres- sen som finns av energiforskning kan tillgodoses så långt det är möjligt. Detta kan ske genom att beslut i löpande ärenden rörande energiforskning i energiverket inte fattas av verkets styrelse utan av en särskild nämnd. Om en sådan nämnd kan vara ändamålsenlig för att tillgodose de särskilda intressen som finns när det gäller energiforskning bör prövas av organisa- tionskommittén.

Övriga myndigheter som inom resp. sektor är verksamma inom energi— forskningsprogrammet påverkas inte av förslaget.

[1.4.3 Introduktion och kommersialisering av teknik som snabbt kan cr- sätta olja eller spara energi

I utredningens förslag behandlas inte närmare det stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. som riksdagen nyligen har fattat beslut om (_prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr l980/81: 100). Utredningen anser emeller- tid att om SlND, förutom sin verksamhet med prototyper och demonstra- tionsanläggningar. får till uppgift att handha de uppgifter som OED nu i ökad utsträckning har börjat arbeta med samt även handha NE:s uppgifter och oljeersättningsfonden, skapas förutsättningar för en mycket slagkraftig organisation för att initiera nya metoder för energitillförsel. ] utredningens remissyttrande över OED:s förslag till det nämnda stödsystemet förordade utredningen — i likhet med flertalet remissinstanser — att det nya stödsy- stemet skulle handhas av SlND.

Oljeersättningsfondens verksamhet skall enligt riksdagens beslut inrik- tas på åtgärder som snabbt kan ersätta olja. Detta innebär att verksamhe- ten skall inriktas på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoen- det från nu t.o.m. år 1990 och de närmaste åren därefter. Teknik som befinner sig i ett så tidigt utvecklingsskede att detta krav inte uppfylls skall inte stödjas av fonden. Detta ger en avgränsning mot energiforskningspro- grammet. En samverkan mellan fondens verksamhet och energiforsknings- programmet och annat tekniskt utvecklingsarbete inom energiområdet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsarbetet ger underlag för en praktisk tillämpning. Detta bör huvudsakligen gälla i fråga om prototyper och demonstrationsanläggningar.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 351

Stödverksamheten från fonden handhas t.v. av delegationen (I 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Enligt min mening är det angelä- get att fondens verksamhet i hög grad inriktas mot verksamheter som snabbt kan få betydelse för att minska oljeberoendet. Den övergripande planeringen och bedömningen av inom vilka områden som resursinsatser från fonden kan ge störst effekt i fråga om att ersätta olja bör ankomma på energiverket i nära samverkan med oljeersättningsfonden. [ den situation som råder f.n., där kraftfulla insatser för att minska oljeberoendet är ytterst angelägna. finns det enligt min mening skäl att skilja den konkreta bedömningen av olika projekt från planeringen. Projektbedömningen bör enligt min mening ske inom ett mindre. oberoende och relativt starkt specialiserat organ. som självständigt fattar beslut inom ramen för gällande planer och riktlinjer.

Mot denna bakgrund anserjag att fondens verksamhet inte bör föras in i energiverket. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att finna former som gör en nära samverkan mellan fonden och energiverket möjlig. Hur denna samverkan konkret bör utformas samt hur fonden slutligt skall organiseras bör prövas av organisationskommittén.

[1.4.4 Kommunal energiplancring

Utredningen behandlar bl. a. de statliga myndigheternas samverkan med kommunerna. Utredningen beskriver i detta sammanhang de krav som den anser bör ställas på vattenfallsverket när det gäller samarbetet med kom- munerna. Utredningen föreslår att vattenfallsverket bör få vidgade upp- gifter inom värmeförsörjningen och att organisatoriska förutsättningar och former för samverkan mellan vattenfallsverket och kommunerna bör ska- pas. Jag återkommer till utredningens förslag i detta avseende (kapitel 13).

Utredningen betonar kravet att den kommunala energiplaneringen inte- greras i annan kommunal planering. Mot den bakgrunden är det enligt utredningen angeläget att statliga stödåtgärder för kommunernas energi- planering inte strider mot andra statliga stödåtgärder för kommunal plane- ring. Detta ställer enligt utredningen krav på att i första hand SlND:s och planverkets insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Även transport- rådet kan mot bakgrund av vikten av en effektiv kommunal trafikplanering behöva delta i en mer systematisk samordning av de statliga insatserna. För att få bättre garantier för att en sådan samordning kommer till stånd mellan SIND. planverket och transportrådet föreslår utredningen att be- stämmelser av denna innebörd tas in i förordningen ( 1977: 440) om kommu- nal energiplanering. Utredningen anser att fler möjligheter till samverkan bör prövas när mer erfarenhet har vunnits. . Kommunernas roll inom energiområdet och kommunal energiplancring tas upp av åtskilliga remissinstanser.

SlND framför att det inte föreligger några reella samverkansproblem mellan de myndigheter som på olika sätt är verksamma inom detta område.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 352

SlND anser emellertid att det finns ett behov av att närmare precisera olika myndigheters uppgifter och ansvar inom ramen för den kommunala energiplancringen.

OED instämmer i utredningens bedömning att SlND:s uppföljande och initierande Uppgift inom kommunal energiplanering är angelägen och mås- te kunna bedrivas kraftfullt. Liknande synpunkter anförs av IVA och Kommunförbundet.

BFR och planverket anser att myndighetsansvarct för den kommunala energiplancringen bör överföras från SlND till planverket. Bostadsstyrel- sen anför liknande synpunkter. BFR anför i detta sammanhang att det är angeläget att sektormyndigheterna inom byggnadsområdet ges ett vidgat ansvar för införande av energihushållning och närproduktion. 'l'illsynsan- svaret för teknisk utformning och planering ligger naturligt på planverket medan finansieringsfrågorna naturligen handhas av bostadsstyrelsen. Fjärrtillförsel av energi bör liksom nu handhas av SlND. Med en sådan uppläggning är det naturligt att föra över tillsynsansvaret för den kommu- nala energiplancringen från SlND till planverket.

Enligt RRV:s mening beaktas inte i utredningens analys och förslag om den statliga organisationen är lämpligt utformad med hänsyn till kommu- nernas roll inom energiområdet. Kommunerna borde t. ex. ha bättre förut- sättningar än de stora centrala statliga myndigheterna att främja olika småskaliga energilösningar. som ju måste bygga på lokala förutsättningar. Det är också först på den kommunala nivån som väsentliga energifrågor i praktiken kan behandlas som en helhet i beslutssammanhang.

Ett antal remissinstanser tar upp frågan av en statlig regional organisa- tion inom energiområdet. bl.a. lantbruksstyrelscn. länsstyrelserna i Öster- götlands och Kristianstads län samt LRF vilka anser att det finns behov av ett statligt regionalt organ inom energiområdet och att länsstyrelserna är det lämpligaste organet för detta. Liknande synpunkter anförs av kom- merskollegium.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att länsstyrelserna har fått ansvar för energifrågor i olika sammanhang. Sålunda uppdrog regeringen är 1980 åt länsstyrelserna att utreda de regional- och sysselsättningspoli- tiska effekterna av en ökad användning av de inhemska bränslerna skogs- avfall och torv. Länsstyrelsen framför också att det torde bli svårt för de centrala organen att upprätthålla en nödvändig och effektiv kontakt med alla landets 279 kommuner. Den myndighet som på regional nivå är mest lämplig att handha det övergripande ansvaret för energifrågor är enligt länsstyrelsen länsstyrelserna och deras planeringsavdelningar.

Kommunerna har enligt min uppfattning en väsentlig betydelse för ut- vecklingen inom energiområdet. Det är i stor utsträckning i kommunerna som de energipolitiska riktlinjerna förverkligas. Jag tar senare (kapitel 12) upp kommunernas roll i energipolitiken. Därvid behandlar jag även sam- spelet mellan staten och kommunerna.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 353

Jag kommer därvid bl. a. att behandla den kommunala energiplancringen och dess roll i ansträngningarna att minska oljeberoendet. Jag vill emeller- tid redan nu betona betydelsen av att den kommunala energiplancringen så långt möjligt är samordnad med annan planering på lokal nivå. När det gäller statens uppgifter i samband med den kommunala energiplancringen vill jag anföra följande.

De uppgifter som avser energitillförsel och övergripande energifrågor och som f. n. handhas av SlND har enligt min uppfattning stor-betydelse både för planering och genomförande av åtgärder om energiförsörjning på lokal nivå. Starka samband finns också mellan den lokala planeringen och den nationella politiken på energiområdet. Mot denna bakgrund finner jag det naturligt att SlND:s uppgifter och resurser vad gäller kommunal ener- giplanering förs över till statens energiverk.

Enligt min mening bör en nära samverkan ske mellan energiverket och de myndigheter som har ett ansvar för frågor om energianvändning inom resp. sektor. Detta bör i särskilt hög grad gälla kommunal energiplancring där flera myndigheter är verksamma. För egen del är jag emellertid inte beredd att föreslå att samarbetet mellan olika myndigheter på just detta område formaliseras genom ändring av förordningen om kommunal energi- planering. vilket utredningen har föreslagit.

Några remissinstanser, bl.a. RRV och BFR. har tagit upp frågan att införandet av nya energikällor kan komma att ställa krav på förändrad ansvarsfördelning mellan statliga myndigheter. Det är enligt min mening betydelsefullt att verkningsfulla insatser kommer till stånd i de områden där uppvärmningen inte kan ske genom fjärrvärme. De avvägningar som bör bli aktuella i dessa sammanhang har jag redovisat tidigare (kapitel 8) i samband med mina förslag om värmeförsörjningen. Användningen av nya energikällor kommer att öka i takt med att dessa blir tekniskt och kommer- siellt mogna. Därvid blir avvägningar mellan användning av nya och mer konventionella energikällor nödvändiga. Ur den synvinkel finns det emel- lertid enligt min uppfattning inga skäl för att ändra ansvaret för den kommunala energiplaneringen. Däremot är det angeläget att frågor om introduktion av alternativa energikällor ägnas en stor uppmärksamhet inom den nya organisationen.

Vad gäller frågan om regional myndighet för energifrågor kan konstate- ras att det befintliga regionala energisamarbetet t. ex. när det gäller eldistri- bution eller distribution av olja vanligen inte ansluter sig till länen eller andra administrativa indelningar av landet. inte heller för energikällor som naturgas. kol och inhemska bränslen finns det anledning att förmoda att valet av samarbetsform i väsentlig grad skulle grundas på den administrati- va indelning av landet som länen utgör. De faktorer som avgör vilka samarbetsformer som kan bli aktuella är i hög grad olika energiformers distributions- och transportekonomi i förhållande till de olika tätorternas utbredning och andra större energianvändares lokalisering.

24 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 354

En uppfattning om lämpliga samarbetsformer och en lämplig regional indelning för energisamarbetet måste enligt min mening grundas på en analys av förhållandena för varje energiform och för de regioner som kan komma i fråga för denna energiform. Med hänsyn till de skiftande förhål- landena för olika energiformer och i olika regioner inom energiområdet torde det såvitt jag kan bedöma vara svårt att ens efter en sådan analys finna enhetliga lösningar för hela landet.

På grund härav bedömerjag att det inte är lämpligt att nu bygga upp en regional statlig nivå inom energiområdet.

Länsstyrelserna har bl. a. att bedöma om kommunernas underlag för planeringen av energiförsörjningen stämmer med de mål och riktlinjer som gäller för samhällsutvecklingen i övrigt i länet. För att öka länsstyrelsernas möjligheter att fullgöra denna uppgift skall de uppgifter som SIND inhäm- tar med stöd av lagen om kommunal energiplancring delges länsstyrelser- na. Länsstyrelserna har därvid möjlighet att till berörda kommuner och SIND lämna bl. a. de synpunkter som föranleds av hänsyn till samhällspla- neringen i övrigt.

Av vad jag nu har anfört kan konstateras att det kan ha ett betydande värde att länsstyrelserna utifrån den regionala planeringen på olika sätt medverkar i frågor som rör samverkan över kommungränserna inom ener- giområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna.

[1.4.5 Injbrmation och utbildning

Utredningen anser att den föreslagna cnergisparnämnden bör ansvara för att utarbetande av informations- och rådgivningsmaterial från bostads- styrelsen. planverket och konsumentverket så långt möjligt samordnas.

När det gäller den energisparrådgivning som SlND bedriver betonar utredningen att det är väsentligt att denna verksamhet sker i samverkan med övriga energirådgivare i samma region.

Utredningen lägger förutom vissa allmänna rekommendationer om ut- bildning i energifrågor också fram förslag om obligatoriskt samråd mellan SIND. planverket och transportrådet i utbildningsfrågor som gäller olika yrkeskategorier inom energiområdet.

Utredningens förslag vad gäller information koncentreras till frågan om energisparinformation till allmänheten. Utredningen anser att det finns starka skäl för att hålla samman energisparinformationen till allmänheten. Utredningen föreslår att energisparkomittén även fortsättningsvis handhar energisparinformation till allmänheten. Utredningen anser emellertid att verksamheten i fortsättningen bör organiseras i myndighetsform. Mot den- na bakgrund föreslår utredningen att ett nytt statligt organ inrättas. energi- sparnämnden. Utredningen föreslår att SIND skall bli chefsmyndighet för nämnden.

Jag har tidigare (kapitel 4") tagit upp frågor om utbildning. rådgivning och information inom energiområdet och därvid även redovisat mina ställ-

'.!! 'Jl

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 3

ningstaganden och förslag med anledning av utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter. Jag har därvid förordat att energiverket bör ha vissa samordnande och verkställande uppgifter vad gäller energiin- riktad utbildning. När det gäller information har jag därvid förordat att energiverket bör ha huvudansvaret för denna verksamhet. Jag redovisar remissinstansernas synpunkter och mina ställningstaganden till denna frå- ga mer ingående i det följande.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig i frågan om hur energisparin- formationen bör organiseras. Endast ett fåtal remissinstanser är positiva till utredningens förslag om att energisparkommittén omvandlas till en energisparnämnd. Till dessa hör ÖEF och energisparkommittén, vilka båda dock anser att nämnden inte behöver någon chefsmyndighet. Trans- portrådet och länsstyrelsen i Östergötlands län är också positiva till försla- get om en energisparnämnd. Länsstyrelsen delar utredarens förslag om att SlND skall vara chefsmyndighet. Energisparkommittén menar att — oav- sett vilka organisatoriska former i övrigt som väljs — bör informations- verksamheten samlas i en organisatorisk sammanhållen enhet. Att över- föra verksamheten till en sektormyndighet eller dela upp den på flera skulle enligt kommitténs mening innebära att möjligheterna att minska energianvändningen med hjälp av information kraftigt försämras. Även statskontoret. nämnden för samhällsinformation, Skogsstyrelsen och Landstingsförbundet anser att informationsverksamheten bör hållas sam- man.

Flera remissinstanser anser att energisparkommitténs verksamhet helt eller delvis bör inordnas i konsumentverkets verksamhet. Till dessa hör konsumentverket. bostadsstyrelsen. BFR. planverket, länsstyrelsen i Väs- terbottens län, Kommunförbundet, Näringslivets energidelegation. Vär- meverksföreningen samt Stockholms och Storumans kommuner.

Konsumentverket menar i detta sammanhang att mycket talar för att verket ges utökade uppgifter när det gäller energisparinformation till all- mänheten. Verket har särskilda förutsättningar för att sprida information om energisparande inom hem-. fritids- och bilsektorerna. Verket anser att det skulle medföra stora fördelar om energisparkommitténs verksamhet och resurser vad gäller information om energifrågor till allmänheten inord- nas i konsumcntverket. Konsumentverket har sålunda inte endast kunska- per och erfarenhetcr av information utan också tekniska kunskaper att ta fram underlag för information om energi, t. ex. genom provningar.

Bostadsstyrelsen anser att vissa av energisparkommitténs resurser bör överföras till bl.a. styrelsen. Planverket framhåller att konsumentverket inte förfogar över teknisk sakkunskap inom t. ex. bcbyggelseområdet eller trafrkområdet. varför verket måste etablera ett nära samarbete med berör- da sektorsmyndigheter för sitt informationsarbete.

Några remissinstanser, bl.a. SlND, vattenfallsverket och naturvårds— verket anser att informationsfrågor bör handhas inom resp. sektor. Ett

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 356

mindre antal remissinstanser anser att beslut om energisparkommitténs organisation inte bör fattas nu. Bland dessa kan nämnas RRV. Umeå kommun och TCO.

Jag har tidigare (avsnitt 4.4.3) redovisat mina ställningstaganden avseen- de bl.a. organisationen av informationen inom energihushållningsområdet. Jag har framhållit att det behövs en sammanhållen statlig informations- funktion och att denna bör ha energipolitiska bedömningar som grund för sin verksamhet. Jag har vidare förordat att energiverket i huvudsak tar över de informationsuppgifter som energisparkommittén har f.n. Vad jag nu har framfört innebär att huvuddelen av energisparkommitténs verksam- het bör föras över till energiverket. Ett eventuellt överförande av resurser för information till övriga myndigheter med informationsuppgifter hör prövas av organisationskommittén.

[1.4.6 Tillstr'indsjrågnrför cnergirvstenr. råd. riktlinjer samt _li'ireskrifwr och til/s_vnsfrågm'

Vissa myndighetsuppgifter inom tillförselområdet har inte behandlats närmare av utredningen eller remissinstanserna. Detta gäller frågor om linje- och områdeskoncessioner. reglering av pris och villkor för leverans av elenergi enligt lagen (1902: 7l s. l). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. beslut om bidrag enligt förordningen (l959z369. omtryckt l977z348) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning. om tillstånd enligt lagen (19761240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m.. om koncessioner enligt lagen (l978: 160. ändrad senast l98t):246) om vissa rörledningar samt beslut om allmänförklaring av ljärrvärmean- läggningar enligt lagen (l976: 838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar.

lnom elsäkerhetsområdet innefattas bl.a. följande uppgifter: meddelan- de av föreskrifter om elektriska starkströmsanläggningar enligt stark- strömskungörelsen (l957:601). föreskrifter om elektrisk materiel och om provning av sådan materiel enligt elmaterielförordningen (1977: 585). med- delande av behörighet enligt elinstallatörsförordningen (l975z967) samt fastställande av föreskrifter enligt kungörelsen ( 1972: 384) om åtgärder mot radiostörningar.

Till dessa uppgifter bör läggas även verksamheten vid statens elektriska inspektion som enligt sin instruktion (l965:647. omtryckt l9771229. änd- rad senast l977: ll7l) är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar.

lnom energiområdet finns också vissa nämnder med speciella uppgifter. såsom statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. krigsskyddsnämn- den för kraftanläggningar och nämnden för värdering av eldistributionsan- läggning m.m. Dessa har inte heller omfattats av utredningens övervägan- den enligt förslag.

De uppgifter som jag nu har redovisat har starka samband med övriga frågor rörande tillförsel och användning av energi. 'De bör mot denna

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 357

bakgrund föras över till energiverket. Det bör ankomma på organisations- kommittén att föreslå hur dessa uppgifter skall hanteras i det nya verket. Utöver de vcrkställighetsuppgifter som jag nu har nämnt kommer andra att tillkomma om regeringen och riksdagen bifaller mina förslag. Jag tänker därvid på de uppgifter som jag har berört i fråga om prövningsförfarandet enligt förslaget till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bräns- le (avsnitt 8.2). I sammanhanget bör också nämnas den nämnd för hante- ring av använt kärnbränsle som. vilketjag tidigare (avsnitt 10.3) har föror- dat. bör administrativt knytas till energiverket.

De närmare organisationsfrågorna vad gäller de uppgifter somjag nu har tagit upp får behandlas av organisationskommittén.

[1.4.7 Resursbehm' ()(-h konsekvenxerfär befintliga myndig/teter

Om uppbyggnaden av organisationen inom energiområdet sker i enlighet med de riktlinjer som jag har angett kommer inga nya resurser att behövas för den nya organisationen. Sektormyndigheterna. förutom SIND. berörs endast marginellt av förändringarna. Det innebär att bostadsstyrelsen. planverket och transportrådet i huvudsak inte berörs på annat sätt än att de kommer att lämna underlag för den övergripande planeringen till energi- verket. Vad gäller energiforskningen påverkas inte verksamheten vid STU, BFR eller transportforskningsdelegationen. Långsiktigt inriktad verksamhet vid NE förs samman med DFE till det nya organet för energi- forskning. Energisparkommittén. OED. DFE och NE bör alltså upphöra den ljuli 1982.

Vad gäller SlND förs samtliga resurser för planering och prognoser inom energiområdet. kommunal energiplancring. uppgifter i fråga om råd, tillsyn och prövning m.m. som rör energitillförsel över till energiverket. Från SIND förs också över huvuddelen av verksamheten med stöd till utbild- ningsåtgärder i energibesparande syfte. Detsamma gäller vissa centrala resurser för administration. SIND bör dock även i fortsättningen ha ansva- ret för frågor rörande energihushållning inom industrin. Det innebär att verket bör även i fortsättningen svara för frågor om industrins energian— vändning och rådgivning och information riktad till industrin. Oljeersätt- ningsfonden får en organisation som är skild från energiverket. men där verksamheten skeri nära samverkan med verket.

Som jag tidigare har anfört bedömer jag att den nya organisationen av myndigheter m.fl. organ kan byggas upp inom ramen för de resurser som i dag disponeras för motsvarande uppgifter. Den nya organisationens re- sursbehov bör närmare beräknas av organisationskommittén. Därvid bör beaktas att organisationen kommer att ha vissa uppgifter som inte utförs f.n. Å andra sidan räknarjag med att bildandet av den nya organisationen möjliggör vissa rationaliserings- och effektivitetsvinster. Vissa uppgifter torde vidare avta i betydelse framöver.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 358

[1.4.8 Lokalisering

Utredningen föreslår att de myndigheter som skulle bildas vid ett ge- nomförande av utredningens förslag skall lokaliseras i anslutning till SlND:s lokaler på Liljeholmen i Stockholm.

Utredningens förslag har kommenterats av ett fåtal remissinstanser. SCB anser härvid att det av utredningen föreslagna energiinstitutet bör lokaliseras till Storstockholmsområdet. Länsstyrelsen i Södermanlands län och Nyköpings kommun anser att institutet bör lokaliseras till Ny- köpings kommun.

I denna fråga har kommit in flera skrivelser med förslag om lokalisering av myndigheter inom energiområdet eller hemställan om utredning av lokaliseringsfrågan.

För egen del villjag anföra följande. Alla de funktioner som jag nyss har föreslagit skall ingå i myndighets- organisationen inom energiområdet ligger nu i Stockholmsområdet. Den omorganisation som enligt min mening bör ske innebär alltså inte att någon ny verksamhet kommer att byggas upp annat än i mycket begränsad omattning. Omorganisationen måste alltså betraktas som en rationalisering av en befmtlig struktur snarare än som en ny verksamhet.

Därutöver tillkommer att den myndighetsorganisation som nu föreslås har mycket nära kontakt med andra myndigheter. t. ex. med myndigheter som är verksamma med frågor om energianvändning (bostadsstyrelsen. planverket, transportrådet och SIND) och forskning om energianvändning (BFR. STU och transportforskningsdelegationen). Dessa myndigheter är samtliga lokaliserade till Stockholm. Jag vill också peka på att det från allmänt energipolitiska utgångspunkter är angeläget att nära kontakter kan upprätthållas mellan energiverket och regeringskansliet.

Enligt min mening är det angeläget att energiverket kan påbörja sit arbete så snart som möjligt. Den inriktning på arbetet med omorganisa- tionen som jag nyss har förordat tar fasta på detta. .

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört bör lokaliseringen av myndig- heter m. ll. organ inom energiområdet som omfattas av omorganisationen prövas. Detta bör enligt min mening ske genom att organisationskommit- tén ges i uppdrag att utreda och lägga fram förslag härom.

Hänvisningar till PS21

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

'# kit NO

12. Kommunerna i energipolitiken

12.1. Utgångspunkter

Kommunerna har ett omfattande ekonomiskt och administrativt infly- tande över väsentliga delar av samhället. Detta kommer bl. a. till uttryck i att kommunerna har ett ansvar för samhällsplaneringen på lokal nivå. Kommunernas handlande påverkar därigenom i hög grad användningen av och försörjningen med energi. Kommunernas åtgärder har i llera avseen— den stor betydelse för utvecklingen på energiområdet för landet som hel— het.

När det gäller energilmshållningen har staten och kommunerna ett dub— belt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättning— arna för energianvändningen i hela samhället. dels ansvarar för att ener— gianvändningen inom egna verksamheter är så effektiv som möjligt.

Riksdagen beslutade våren 1978 (prop. 1977/78: 76. CU l977/78:31. rskr l977/781345) om en tioårig energisparplan för befintlig bebyggelse. Kom— munerna har enligt denna viktiga uppgifter vad gäller planering och genom— förande av energisparande åtgärder i bebyggelsen. Kommunerna förutsätts bl.a. bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet för genomfö- randet av dessa åtgärder.

Energisparkommittén (] 1974205). vilken jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.4.3). syftar i sin informationsverksamhet bl.a. till att påverka kommuner så att dessa i sin verksamhet stimulerar allmänhet, företag. m.fl. att verka för förbättrad energihushållning. Många av landets kom- muner har. bl. a. efter initiativ från energisparkommittén. bildat egna lo- kala energiSparkommittéer. Dessa arbetar framför allt med att få till stånd . energibesparande åtgärder inom kommunernas egen verksamhet men ock- så med utåtriktad informationsverksamhet. Energisparkommittén har vi- dare tagit initiativ till bildandet av en samordningsgrupp med representan- ter från bOStadsstyrelsen. Kommunförbundet och kommitten för energiin- riktad prototyp- och demonstrationsverksamhet (BPD—kommittén) för att samordna dessa organs service gentemot kommunerna i fråga om utåtrik- tad imformationsvcrksamhet.

När det gäller briinsleförsörjningen är kommunerna i dag stora förbruka- re av eldningsoljor. framför allt tjock eldningsolja för användning i kraft- värmeverk och hetvattencentraler. Genom utbyggnad av fjärrvärmesyste- men väntas kommunernas andel av marknaderna för olika bränslen kom- ma att öka. Den inköpsverksamhct som kommunerna bedriver får därmed allt större betydelse från försörjningssynpunkt. Introduktionen av alterna- tiva bränslen och användning av elenergi för att ersätta olja blir som en följd härav alltmer betydelsefull för kommunerna.

Värmci/i'ir_s('irjrrirrg(1rr i landet sker framför allt i form av fjärrvärme. elvärme och enskild oljeuppvärmning. F.n. tillgodoses ca 25 % av värme-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 360

behovet i landets bostäder och övriga byggnader med ljärrvärme. Fjärrvär— meutbyggnaden har möjliggjorts genom stora kommunala engagemang. Kommunerna svarar för praktiskt taget all försörjning med fjärrvärme både vad avser produktion och distribution.

Kommunerna har ett dominerande inflytande inom elzlistri/mtiunwr i landet. De distribuerar sålunda elektrisk ström till ca 70% av landets elabonnenter. Motsvarande andelar för vattenfallsverket och privata före— tag är resp. 10% och 20%. Riksdagen har är [976 (prop. l975/76: l00 bil. l5 s. 150. NU l975/76:45. rskr l975/761263) godkänt vissa riktlinjer för den fortsatta strukturomvandlingen på eldistributionsområdet. Enligt riksda- gens beslut är en av huvudprinciperna för den fortsatta strukturomvand- lingen att huvudansvaret för eldistributionen skall åvila det allmänna. En annan är att konsumenterna. genom kommunerna skall ha ett inflytande över eldistributionen.

Kommunernas ansvar inom energiområdet regleras sedan år l977 i lagen (1977: 439) om kommunal energiplancring. Enligt denna lag skall kommu- nerna i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Det åligger vidare kommunerna att undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. t. ex. nyttiggörande av spillvärme.

Kommunernas planeringsansvar gäller den egna verksamheten. i vilken de är skyldiga att beakta de konkreta möjligheter till förbättrad energihus- hållning som finns i kommunernas egna byggnader. anläggningar eller fordon Planeringsansvaret gäller också kommunernas samhällsplanering där cncrgihushållningsaspekterna bör beaktas när frågor om markhushåll- ning. bebyggelseplanering. kommunikationsleder m.m. behandlas. l bygg- nadstadgan tl959: 612 ändrad senast l9801408) föreskrivs att planläggning- en skall skc så att den främjar en god energihushållning. Vidare föreskrivs att en byggnad skall utföras så att den möjliggör en god energihushållning. Utanför den kommunala energiplancringen faller enskilda kommuninvå- nares och företags egen energianvändning.

Kommunerna och landstingskommunerna har också ansvaret för den lokala och regionala kollektiva persontrafikförsörjningen och därmed möj- lighet att exempelvis påverka energianvändningen inom transportområdct genom utformningen av kollektivtrafiken.

Av vad jag nu har anfört framgår att kommunerna har ett betydande ansvar både när det gäller tillförsel och användning av energi. Det är i kommunerna som en väsentlig del av de energipolitiska riktlinjerna verk- ställs. Kommunerna kommer också. som jag tidigare har anfört. att få en allt väsentligare roll för introduktionen av alternativa bränslen och en elanvändning som kan minska oljeberoendet. Kommunernas ökande bety- delse för energipolitikens genomförande ställer enligt min mening krav på

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 361

en fungerande kommunal energiplancring. Förslag som har beröring med denna har under senare tid lagts fram av statens industriverk (SIND). oljeersättningsdelegationen tl 1979:0l. OED). elanvändningskommittén (I 1980:05). utredningen-(I I979:10) om myndighetsorganisationerna inom energiområdet och energihushållningsdelegationen (Bo 1978103).

Jag har tidigare behandlat utredningens om myndighetsorganisationen förslag i fråga om kommunal energiplancring (avsnitt 11.44). I det följande ' tarjag upp övriga förslag till förändringar som berör denna fråga.

Hänvisningar till S12-1

12.2. Planeringsläget

SIND har enligt förordningen (l9771440) om kommunal energiplancring att inom ramen för lagen om kommunal energiplancring bistå kommunerna inom detta område.

SIND lämnade i början av år |980 en första samlad redovisning (SINI) FM 1980: 5) av planeringsläget i kommunerna. Redovisningen grundas på uppgifter som kommunerna har lämnat i enkäter. I redovisningen konstate- ras bl.a. att den kommunala energiplaneringen som instrument betraktat f.n. inte kan anses ha den utformning och omfattning som behövs för att lagens intentioner — att åstadkomma en god energihushållning och tryggad energiförsörjning — skall kunna uppfyllas. Bl.a. saknas enligt SIND i flertalet små och medelstora kommuner tillräcklig kompetens och resurser för att kartlägga energiförsörjningen och inventera olika utvecklingsmöjlig- heter.

Även inom den fysiska planeringen saknas enligt redovisningen tillräck- liga kunskaper och metoder för hur energiaspekterna på lämpligt sätt skall beaktas i den normala planeringsprocessen.

Enligt SIND planerar kommunerna för en omfattande utbyggnad av fjärrvärme. I fråga om potentialen för kraftvärmeverk framgår att visst värmeunderlag finns utöver tidigare bedömningar.

Planer för en stor ökning av utnyttjande av spillvärme redovisas under perioden I979—1983. Det är huvudsakligen ett fåtal större projekt som svarar för denna ökning. Av rapporten framgår att ett flertal huvudsakligen små projekt. kvarstår att genomföra.

Ett stort antal kommuner har enligt redovisningen uppgett att de plane- rar att använda skogsråvara. t.ex. flis. som bränsle. I ett introduktions- skede torde enligt SIND råvaran vara tillräcklig såväl för uppvärmningsän- damål som till den etablerade skogsindustrin. På sikt kan emellertid kon- flikt mellan olika användare uppstå. Former för att balansera behoven av träråvara för värmeproduktion oeh skogsindustrin måste därför enligt SlND:s uppfattning utvecklas.

Enligt redovisade uppgifter förekommer samarbete i något avseende mellan ca 30% av landets kommuner. Samarbete i form av konkreta projekt där fler än två kommuner deltar. t.ex. integration av fjärrvärmenät

t,.) 0 h)

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet

förekommer i enstaka fall. Samarbetet mellan kommun och industri sker huvudsakligen i form av leveranser av spillvärme till kommunala fjärrvär- menät. gemensamma inköp av olja och samordning avseende oljelagring samt flisleveranser.

Vad gäller energibesparingspotential framgår av redovisningen att kom- munerna har en klar uppfattning om denna. företrädesvis så vitt avser egna fastigheter och anläggningar. Av redovisningen framgår i detta samman- hang bl.a. att kontakter i frågor om energihushållning är mycket ovanliga med både företrädare för landstingskommunerna och staten (t.ex. bygg- nadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen) på regional nivå.

Endast en fjärdedel av kommunerna anger att de har någon form av plan för råvarutillförsel vid fredskris. Av redovisade uppgifter framgår också att de tekniska möjligheterna att snabbt gå över till inhemska bränslen är relativt små.

12.3 Förändringsförslag

Med utgångspunkt i SlND:s redovisning av planeringsläget i kommuner- na gav regeringen ijuni år 1980 SIND i uppdrag att se över vissa frågor inom ramen för den kommunala energiplancringen. Därvid framhölls att den framtida inriktningen av den kommunala energiplaneringen nu borde övervägas. I sammanhanget borde särskilt prövas möjligheterna att kon- centrera planeringen till ett begränsat antal frågor som har väsentlig bety- delse för möjligheterna att minska oljeberoendet. I uppdraget ingick vidare att SIND borde kartlägga och analysera förekomsten av kommunala vär- meplaner och planer för att minska oljeberoendet.

Under hösten år 1980 har SIND redovisat dels en utredning (SIND PM 1980: 15") med slutsatser och förslag till framtida inriktning av den kommu- nala energiplaneringen. dels resultatet av det nyss nämnda uppdraget. Dessa båda rapporter har remissbehandlats. En sammanställning av re- missyttrandena över rapporterna redovisas i bilaga 1.20. I november är 1980 kom SIND in med ytterligare en skrivelse med anledning av regering- ens uppdrag.

Som utgångspunkt för övervägandena om kommunal energiplancring beskriver SIND följande slag av planer:

— energiplaner (energiöversikter) som omfattar all verksamhet inom hela kommunen.

— värmeplaner som kan vara geografiskt avgränsade och avgränsade till uppvärmningsområdet, — energisparplaner som inriktas på att sänka nivån på energianvändning- en. och

— oljereduktionsplaner som koncentreras till användningen av olja och möjligheter att genom hushållning och substitution minska behovet av olja.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 363

Som underlag för sina slutsatser och förslag har SIND genomfört en undersökning som omfattar en tredjedel av landets kommuner. Resultatet av undersökningen kan kon sammanfattas på följande sätt.

Ungefär en fjärdedel av kommunerna har färdiga-värmeplaner. Energi- sparplaner finns eller utreds i flertalet kommuner. Energiplaner finns i ca en femtedel av kommunerna. Ett relativt betydande antal kommuner har angett att energiplaner förbereds eller håller på att utarbetas.

För samtliga planeringsformer har konsulter en betydande roll. När det gäller planernas förankring i kommunen framgår att det för alla fyra planeringsformerna är relativt ovanligt att planen har antagits av kommunfullmäktige. Program för att praktiskt genomföra planerna är ock- så relativt ovanliga. med undantag för energisparplanerna.

Kvantitativa mål i form av minskad oljeförbrukning är mycket ovanliga. Energianvändningen brukar delas in i sektorer. Sektorerna är transport- sektorn. industrisektorn samt sektorn bostäder. service m.m. I flertalet fall omfattar den nuvarande planeringen inte transportsektorn. Som skäl för detta anges framför allt att kommunerna saknar styrmedel för att påverka resvanorna eller att det i glesbygden är svårt att bygga upp en fungerande kollektivtrafik. Kommunerna anser emellertid att en satsning på kollektivtrafik är det främsta medlet som en kommun har för att påver- ka oljeförbrukningen inom transportområdet. Allmänt anser flertalet kom- muner att transportsektorn är svår att påverka.

Även industrin utelämnas i regel vid energiplaneringcn. Det vanligaste skälet till detta anges vara att industrin är kostnadsmedveten och själv vidtar de hushållnings- och oljeersättningsåtgärder som behövs. Ett ytterli- gare skäl är att kommunerna anser sig sakna styrmedeLför att påverka industrin. Däremot är det en relativt vanlig uppfattning att industrin är relativt lätt att påverka om de åtgärder som diskuteras är lönsamma. Exempel på åtgärder som har diskuterats mellan kommuner och industrier är spillvärmeprojekt och möjligheter att ansluta industrier till fjärrvärme.

Sektorn bostäder. service m. rn. är oftast med helt eller delvis i plane- ringen. i första hand energisparplaneringen. Vanliga åtgärder som behand- las i denna typ av planering är besiktning, rådgivning och utbildning. fjärrvärmeanslutning och utnyttjande av spillvärme. [ sammanhanget kan noteras att energisparande uppges vara betydligt vanligare i denna sektor än oljeersättning.

Ett stort antal problem och hinder för en utvecklad energiplanering har kommit fram i undersökningen. Bland dessa kan nämnas brister när det gäller tillgång på information som underlag för planeringen. t. ex. brist på statistik. avsaknad av metodkunskaper och teknisk kompetens. otillräcklig samordning mellan olika organisationer som är inblandade i planeringen. otillräckliga styrmedel samt otillräcklig förankring på den politiska nivån.

Ett stort antal synpunkter och förslag om statens roll i energiplaneringen har också förts fram i undersökningen av företrädare för kommunerna.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 364

Bland dessa kan nämnas vikten av att staten tar fram ett underlag för planeringen. t.ex. i form av statistik. prognoser och kalkylmetoder och ekonomiska stimulansåtgärder.

Andra åtgärder som staten kan vidta för att förbättra kommunernas energiplanering är fastställandet av en mer preciserad energipolitik. infor- mation om motiven för energiplanering. erfarenhetsåteiföring mellan kom- munerna samt tvingande lagstiftning om energiplancring och oljeersättning m.m.

SlND:s förslag i dessa rapporter gäller dels planeringsprocessen. dels genomförandet av planeringen.

När det gäller planeringxprmvarsen anser verket att det med hänsyn till den relativt korta tid som lagen om kommunal energiplanering har varit i kraft och till de stora skillnader som föreligger mellan olika kommuner är naturligt att planeringen i kommunerna befinner sig på olika utvecklings— stadier. Energiförsörjningssituationen har emellertid accentuerat behovet av planeringsinsatser. En sådan förändring av planeringens inriktning kan t.ex. ske genom att kommunerna koncentrerar sin planering till att upprät- ta planer för att minska oljeanvändningen.

Enligt SIND är det angeläget att kommunerna skapar en översiktlig bild av tillförsel och användning av energi inom kommunen. I detta samman- hang är det väsentligt att riktlinjer för planeringen formuleras i samråd med framför allt företrädare för industrin och bostadssektorn i kommunen.. Det är också enligt SIND angeläget att kommunerna utformar ett politiskt förankrat energipolitiskt handlingsprogram.

När det gäller genomföramlel av planeringen är det enligt SIND väsent— ligt att framhålla att lagen om kommunal energiplanering endast ålägger kommunerna ctt planeringsansvar. Något i lag stadgat ansvar för att ge- nomföra de handlingsprogram som en väl utförd planering bör leda till finns inte.

Vid genomförandet av handlingsprogrammen bör huvudinriktningen en— ligt SIND vara att minska oljeberoendet inom uppvärmningsområdet. ln- riktningen i genomförandet bör vara att hushållningsinsatser omfattar egna byggnader och anläggningar samt rådgivning och information till allmänhe- ten. När det gäller de egna anläggningarna bör fastbränsleeldning eftersträ- vas både vid uppförande av nya anläggningar och vid ersättning av uttjänta anläggningar.

I likhet med vad som gäller för planeringen bör initiativ enligt SIND tas till överläggningar med representanter för industri- och bostadssektorn i kommunen beträffande det konkreta genomförandet av framtida bränsle- försörjnings- och hushållningsåtgärder.

Med utgångspunkt i de synpunkter som SIND för fram om inriktningen av den kommunala energiplancringen diskuterar SIND hur staten kan bidra till att förbättra planering och genomförande av de åtgärder som därigenom fastställs.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 365

SIND anser att statliga åtgärder för att stödja planeringsprocessen bör innefatta dels information och rådgivning. dels ekonomisk stöd.

Information och rådgivning bör enligt SIND innebära att SlND bidrar till att lämna ett underlag för planeringen genom att konkretisera nationella riktlinjer för energipolitiken. allmän metodutveckling. information om ut- veckling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden. utarbe- tande av förutsättningar för olika tekniska system vid användning av inhemska bränslen och kol samt utveckling av olika slag av avtal för användning av andra bränslen än olja.

Det ekonomiska stöd som SIND föreslår bör enligt SIND utformas som bidrag till kommunerna för att utarbeta energiplaner (energiöversikter) och utreda möjligheter till samverkan över kommungränserna.

I fråga om genomförandet av planeringen skiljer SIND mellan admini- strativt och finansiellt stöd. Det administrativa stödet föreslås omfatta att bl.a. riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras. initiativ tas till sam- arbetsprojekt som gäller kommuner. förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning tas fram genom regionala energibalanser och initiativ tas till deltagande i överläggningar mellan näringsliv och kom- muner.

Det ekonomiska stöd som SIND tar upp i detta sammanhang är den stödverksamhet som riksdagen nyligen har fattat beslut om med anledning av propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr 1980/81: 100). Stödet handhas av delega- tionen (I 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

SIND anser utöver vad som nyss har nämnts att det förefaller att finnas vissa brister i utformningen av lagen om kommunal energiplancring. Dessa brister består enligt SIND bl.a. i att kraven på dokumentation och plane- ringsresultat inte har preciserats i lagen så att tillräcklig vägledning ges för planeringen.

Det borde enligt SIND övervägas att ge lagen en klarare formulering i dessa avseenden genom att i lagen ange plantyper. krav på planinnehåll samt förfarande för att anta planer m. m.

SIND föreslår att utökade resurser ställs till förfogande för att utveckla den kommunala energiplaneringen. SlND föreslår att sammanlagt åtta _ tjänster inrättas vid verket under år 1981 och 1982 för information och rådgivning inom ramen för den kommunala energiplancringen och för verksamhet som är inriktad på bl.a. samverkan över kommungränserna. SIND föreslår vidare att 5.7 milj. kr. ställs till SlND:s förfogande för utredningar om förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörj- ning på regional nivå och för överläggningar med företrädare för kom- muner och industrier om alternativa sätt att lägga upp bränsleförsörjning- en. Vidare föreslås att ett ekonomiskt stöd till kommunerna införs för att upprätta energiöversikter och oljereduktionsplaner. Behovet av medel för ett sådant stöd beräknar verket till 3 milj. kr. för budgetåret 1981/82 och 6 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 366

OED förordar i delrapporten (Ds [ l980'. 23) Program för oljeersättning att kommunerna redovisar program för oljeersättning som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen bör enligt OED bygga på en genomgång av bl.a. bränslebehov. möjligheter till omställning. försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och industriföretag bör enligt OED beaktas i detta sammanhang. I delrapporten instämmmer OED i SlND:s förslag beträffan- de den kommunala energiplaneringens inriktning och understryker det angelägna i att erforderliga resurser ställs till förfogande för att genomföra verksamheten.

[ energihushållningsdelegationens (EHD) betänkande (SOU 1980: 43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse tas upp bl.a. kommu- nernas roll vad gäller genomförandet av sparplanen för befintlig bebyggel- se.

Därvid konstaterar EHD bl. a. att den framtida inriktningen av den kommunala energiplaneringen nu bör övervägas. Planer som enligt EHD kan bedömas vara aktuella i detta sammanhang är kommunala värme- planer och planer för att minska oljeberoendet. Det står i och för sig enligt EHD kommunen fritt att f.n. själv bedöma om energiplancringen skall presenteras i en särskild handling.

Kommunerna har enligt energisparplanen för befintlig bebyggelse vikti- ga uppgifter vad avser planering av energibesparande åtgärder och förut- sätts vidare bl.a. bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet. I den kommunala energiplaneringen kan enligt EHD ingen exakt skiljelinje dras mellan energihushållning och energitillförsel. Genom samordning sär- skilt med värmeförsörjningsplaneringen blir det enligt EHD möjligt att överväga behovet av energisparåtgärder i förhållande till värmeförsörj- ningen från kraftvärmeverk eller med spillvärme. Att samordna energispa- rande insatser med utbyggnad av fjärrvärmenät är också angeläget.

Inom ramen för arbetet med den kommunala energiplaneringen är det därför enligt EHD nödvändigt att planeringen av energisparverksamheten utförs i nära samband med kommunernas uppvärmningsplanering. Tillför- sel och hushållning med energi bör enligt delegationen ses som integrerade delar av den kommunala energiplancringen. Likaså är enligt EHD en helhetssyn på den kommunala energiplaneringen av största vikt. Det är därför enligt EHD nödvändigt att energisparinsatser görs med hänsyn till annan kommunal verksamhet t.ex. planering för bostadsförsörjning. pla- nering för kulturminnesvård och fysisk planering.

Enligt vadjag har erfarit kommer chefen för bostadsdepartementet inom kort att återkomma till frågan om kommunernas roll vid genomförandet av sparplanen.

Elanvändningskommittén tillkallades i april är 1980 för att utreda vissa frågor om elanvändning. Jag har tidigare (avsnitt 8.5) behandlat kommit- téns huvudförslag. Remissinstansernas synpunkter på kommitténs förslag

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 367

redovisas i bilaga 1.12. Kommittén har därutöver i sitt betänkande (Ds I 1980122) El och olja tagit upp frågan om kommunernas roll vid val av uppvärmningssätt.

Kommittén konstaterar att vad kommunerna har ålagts enligt lagen om kommunal energiplanering är att inom ramen för den planering som de eljest bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihushållningen och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör. Några närmare föreskrifter om planering av byggnadernas uppvärmning och om val av uppvärmningsformer finns inte. Valet av uppvärmningsform är enligt kom- mitte'n en betydelsefull del av den energipolitiska planeringen. Planeringen av hur uppvärmningen av bostäder och andra byggnader skall ordnas bör enligt kommittén ske parallellt med bebyggelseplaneringen. Man kan förut- se att det blir nödvändigt att kommunerna för olika planområden tar ställning till uppvärmningsformer och även anger hur uppvärmningen skall kunna ordnas för framtiden. Detta gäller enligt kommittén även vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av områdena. Kommittén anför vidare att om man vid detaljplaneringen alltid försöker planera den framtida energiförsörjningen för ett område får också bygg- nadsnämnden och den enskilde byggaren ett bättre underlag för att ta ställning till lämplig utformning av en byggnads uppvärmningssystem och till vilka åtgärder som kan fordras för en framtida omställning. En framsynt planering kan medföra att kostnaderna för omställningsförberedelserna kan hållas nere.

I 165 byggnadsstadgan (l959:612, omtryckt 1972:776. ändrad senast 1980: 408) föreskrivs att förslag till byggnadsplan. när det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse. skall vara åtföljt av vissa handlingar. I dessa skall bl. a. ingå beskrivning över förslaget med erforderlig motivering och utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande med beak- tande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena ävensom möj- ligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp samt att tillgodose vat- tenvårdsintresset.

Enligt elanvändningskommittén bör i 16 & byggnadsstadgan införas en föreskrift om att en plan också skall åtföljas av en redogörelse för de överväganden om planområdets energiförsörjning som har gjorts under planarbetet. Om man skall få en effektiv planering i kommunerna är det enligt kommitténs mening nödvändigt att staten ger konkreta råd till kom- munerna om hur energiplancringen skall bedrivas och om hur frågor om produktion. distribution och användning av energi till uppvärmning kan och bör lösas rationellt för olika fall. Kommittén anser att denna verksam- het bör knytas till lagen om kommunal energiplancring. lndustriverket bör få i uppdrag att efter samråd med planverket och överstyrelsen för ekono- miskt försvar utarbeta en handlingsplan som kommunerna kan lägga till grund för utformning och genomförande av sin energiplancring.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 368

12.4 Kommunal energiplancring för att minska oljeberoendet

Jag har tidigare tagit tipp flera frågor där kommunernas ansvar i an- strängningarna att minska oljeberoendet betonas. Detta gäller bl.a. mina förslag till en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (avsnitt 8.2) och om ökad övergång från olja till el (avsnitt 8.5). I det följande behandlar jag med utgångspunkt i de förslag som jag nyss har beskrivit och remissinstansernas synpunkter härpå. hurjag anser att den kommunala energiplancringen bör läggas upp för att minska oljeberoendet.

När det gäller SIN Dzs olika rapporter är flertalet remissinstanser i all- mänhet positiva till vad verket framför.

Bostadsstyrelsen. statens planverk och EHD betonar sambandet mellan kommunal energiplancring och annan kommunal planering. Planverket förordar i sitt yttrande en stegvis uppbyggnad av planeringen. Verket pekar i sitt yttrande på att det finns risk att energiplancringen utvecklas till en självständig verksamhet i kommunerna med dålig samordning med övriga planeringsformer. Det är vidare enligt planverket viktigt att precise- ra vilka lokala uppgifter staten behöver för sin planering så att begränsade kommunala resurser inte behöver användas till oklart formulerade behov av information. Hyresgästernas riksförbund framhåller att för att uppsatta nationella mål över huvud taget skall kunna nås måste en kompetent kommunal energiplaneringsorganisation finnas. Kiruna och Kristianstads kommuner betonar att lagen om kommunal energiplancring är en ramlag och därför allmänt hållen. Några remissinstanser anger att skälen till att encrgiplaner av olika slag ännu inte har utarbetats beror på att några sådana inte krävs i lagen om kommunal energiplanering. Till detta kommer att lagen ännu har varit i kraft relativt kort tid. Därutöver framförs att avsaknaden av preciserade beslut på nationell nivå t. ex. inom miljövårds- området har gjon det svårt att utforma planer.

Som jag inledningsvis har anfört har kommunernas handlande stor bety- delse för utvecklingen på energiområdet för landet som helhet. Detta gäller både för energihushållningen. där kommunerna har väsentliga uppgifter inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse. och för produk- tion och distribution av energi. i vilken kommunerna ofta har ett betydande engagemang.

Den kommunala planeringen är numera högt utvecklad inom många sektorer. Detta har medverkat till att skapa ett vidgat och fördjupat under- lag för beslut på både lokal och nationell nivå. Utvecklade planeringssy- stem inom olika samhällssektorer kräver en god samordning för att genom- förandet av olika åtgärder skall kunna ske på ett smidigt sätt. Mot den bakgrunden vill jag i likhet med några remissinstanser betona behovet av samordning av den kommunala energiplaneringen med andra planerings- former i kommunerna, t.ex. med den fysiska planeringen. Denna samord- ning bör enligt min mening ske i sådana former att hänsyn kan tas till de

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 369

omständigheter som föreligger i olika fall. Jag vill även understryka bety- delsen av att den kommunala energiplaneringen sker utifrån en helhetssyn på både tillförsel och användning av energi.

SIND och flera remissinstanser framför att orsakerna till att kommunala energiplaner inte har utarbetats i någon större utsträckning beror på bl. a. att lagen om kommunal energiplancring har varit i kraft kort tid och att några krav på hur planeringen skall gå till inte anges i lagen. Jag delar denna uppfattning. Inom andra områden är den kommunala planeringen reglerad i betydligt större utsträckning än som gäller för energiplaneringen. Detta gäller t.ex. bebyggelseplanering och i något mera begränsad ut- sträckning planeringen för bostadsförsörjningen.

Att den kommunala energiplancringen till form och innehåll hittills inte har varit närmare reglerad har enligt min mening haft vissa fördelar. Det har bl. a. gjort det möjligt för kommunerna att pröva olika slag av lösningar som har kunnat anpassas till lokala behov och förutsättningar. Detta har också gjort det möjligt för SIND att samla och bearbeta erfarenheter av olika slag av utformning av planeringen. Dessa erfarenheter ligger i bety- dande utsträckning till grund för det planeringssystem som SIND har skisserat.

SIND har med utgångspunkt i sina erfarenheter i detta avseende föresla- git att planeringen formaliseras i högre grad än som nu är fallet. Bl.a. för att undvika en onödig byråkratisering är jag emellertid inte beredd att förorda en långtgående formalisering av den kommunala energiplanering- en. Jag anser att det fortfarande i betydande utsträckning bör vara kommu- nerna som bestämmer form och innehåll i den kommunala energiplane- lingen med utgångspunkt i de varierande förutsättningar som kan föreligga i olika kommuner. Huvuduppgiften i den kommunala energiplancringen bör vara att ge underlag för kommunala beslut inom energiområdet. Där- igenom bör kommunerna kunna förse staten med ett underlag för den nationella energipolitiken.

SIND beskriver ett planeringssystem där energiplancr. värmeplaner. energisparplaner och oljereduktionsplaner utgör väsentliga delar. Ett fåtal remissinstanser har kommenterat dessa planeringsformer. Kiruna kom- mun anser att det inte finns skäl att forcera kommunernas arbete med kommunal energiplancring på ett sådant sätt som SIND föreslår. Enligt RRV förutsätter SIND att planer för att minska oljeanvändningen måste utgå från en totalinventering av all tillförsel och användning av energi inom kommunen. Denna totalinventering utgör sedan underlag för en politiskt förankrad energipolicy som skall resultera i åtgärdsprogram. Enligt RRV:s mening ger en sådan planeringsprocess ett gott underlag för oljereduk- tionsplaner. Emellertid torde meningsfulla planer av detta slag kunna utarbetas även med ett mer avgränsat underlag. Därför bör. enligt RRV. kraven på kommunerna inte ställas högre än att upprätta oljereduktions- planer som utgår från kommunala värmeplaner.

25 Riksdagen 1980/81. [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 370

Kommunförbundet anser att kommunernas energiplaneringsarbete bör koncentreras till frågor som avser användning av andra bränslen än olja för uppvärmning av byggnader och inom industrins verksamhet. Däremot är det enligt Kommunförbundet tveksamt om planeringen bör omfatta trans- portsektorn.

SIND framhåller betydelsen av att planer utmynnar i konkreta åtgärds- program och att de är politiskt förankrade i kommunerna. Denna uppfatt- ning delas av bl. a. RRV och Hyresgästernas Riksförbund.

Enligt min uppfattning bör den kommunala energiplancringen nu inriktas främst på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet under 1980-talet. Detta bör ske genom att kommunerna i lagen om kommunal energiplancring åläggs att senast den I juli 1982 upprätta planer som kan tjäna detta syfte. Med utgångspunkt i det planeringssystem som indu- striverket har skisserat redogör jag i det följande närmare för hur detta åläggande bör utformas.

Vid riksdagens bifall till de riktlinjer för energipolitiken somjag förordar erhålls enligt min mening ett gott underlag för en konkret planering inom kommunerna i syfte att bryta oljeberoendet. Kraven på denna planering bör enligt min mening emellertid inte ställas så höga som SIND har beskri- vit. I enlighet med vad RRV och Kommunförbundet har anfört bör plane- ringen koncentreras till frågor som har väsentlig betydelse för att minska oljeberoendet. Planer som är aktuella i detta sammanhang är kommunala värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet. Sådana planer kan enligt min mening ha följande innehåll:

Värmeplaner bygger på att vart och ett av uppvärmningsalternativen individuell värme och fjärrvärme vardera har sitt naturliga användnings- område. Fjärrvärme har sin plats i de större tätorternas centrala delar och individuell uppvärmning i ytterområdenas glesare småhusbebyggelse och i mindre områden där fjärrvärme inte kommer i fråga av ekonomiska skäl. Av en värmeplan bör framgå vilka områden som bör reserveras för fjärr- värme och vilka som bör komma i fråga för annan uppvärmning. t.ex. elvärme eller individuell uppvärmning baserad på fasta bränslen.

En värmeplan visar bl. a. hur mycket av oljeanvändningen i en kommun som kan ersättas med andra energislag. t. ex. el eller fasta bränslen. Den blir därmed en del av ett underlag för en plan för att minska o/jeam-'ändningen i kommunen. En sådan plan bör innehålla ett program för hur olja för uppvärmning av bebyggelse skall kunna ersättas genom dels energihushållning. dels användande av elvärme. solvärme eller andra bränslen än olja. t. ex. kol. torv och skogsavfall. Det bör härvid. som EHD anför i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggel- sc. vara möjligt att överväga behovet av energisparåtgärder i förhållande till värmeförsörjning från kraftvärmeverk eller med spillvärme. En rikt- punkt för planeringen kan vara att användningen av olja för uppvärmning bör ha minskats med 25—50 % fram till år 1985 och med 50—75 %- till år

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 371

1990. Dessa riktpunkter kan behöva varieras med hänsyn till de förutsätt- ningar som kan föreligga i olika kommuner. Vad jag nyss har anfört som exempel på innehåll i värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet kan tjäna som utgångspunkter för kommunernas överväganden i denna fråga. Värmeplaner bör därvid ses som ett underlag för planer för att minska oljeanvändningen. Enligt SlND:s rapporter är behovet av råd. metodutveckling m.m. för den kom- munala energiplancringen stort. Vid regeringens och riksdagens bifall till de riktlinjer jag förordar avser jag att uppdra åt SIND att i samråd med Kommunförbundet och övriga berörda organ utarbeta råd för hur kommu- nerna närmare kan utforma värmeplaner och planer för att minska använd- ningen av olja. Det är angeläget att de nämnda planerna får en bred politisk förankring i kommunerna. För att uppnå detta föreslår jag att en bestämmelse tas in i lagen om kommunal energiplanering som innebär att planer för att minska oljeanvändningen skall vara antagna av kommunfullmäktige. I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (l977:439) om kommunal energiplanering. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för kom- mundepartementet. Förslaget bör tagas till protokollet som bihang L. Utanför den kommunala energiplaneringen i dess nuvarande utformning faller som jag tidigare nämnt enskilda kommuninvånares och företags användning av energi. Denna energianvändning har emellertid betydelse för försörjningen med energi i kommunerna och därmed ett samband med den kommunala energiplancringen. Jag är emellertid inte beredd att förorda en utvidgning av planeringen till att generellt omfatta transportsektorn och energianvändning i näringslivets processer. Vad gäller transportsektorn vill jag erinra om att kommunerna genom samhällsplaneringen har inflytande över faktorer som påverkar transportbehovet och därmed behovet av energi t. ex. genom bebyggelsens utformning och genom beslut om kollektivtrafikens omfattning. I fråga om industrin gäller att uppvärmningen av industrins byggnader omfattas av den kommunala energiplaneringen i dess nuvarande utform- ning. Kommunerna saknar emellertid vanligen möjlighet eller skäl att engagera sig i energianvändningen i industriella processer. Användningen av energi i industrins verksamhet bör mot denna bakgrund normalt inte omfattas av planerna för att minska oljeberoendet. Detta utesltltcr givetvis inte att kommunerna tar in bedömningar och analyser av industrins ener- gianvändning i planerna t.ex. när förutsättningar finns för olika slag av samarbete mellan företag och kommun. I sådana fall kan planeringen ske i nära samverkan mellan kommunen och näringslivet. Den ändring av lagen om kommunal energiplancring som jag förordar bör ha det dubbla syftet att dels tjäna som en utgångspunkt för kommuner- nas egna överväganden och åtgärder för att minska oljeberoendet dels

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 372

utgöra underlag för åtgärder på central nivå. För att detta skall kunna uppnås krävs en nära samverkan mellan centrala myndigheter och kommu— nerna. För att konkretisera hur denna samverkan kan gå till kommer jag senare att ta initiativ till överläggningar med företrädare för kommunerna.

När det gäller statens roll i detta sammanhang anför SIND att verket bör kunna bidra till att lämna ett underlag för planeringen genom att konkreti— sera nationella riktlinjer för energipolitiken. allmän metodutveckling och lämna information om utveckling av marknaderna för olja och andra bräns- len i framtiden m.m.

SIND föreslår att SIND skall ge ett administrativt stöd till genomföran- det av planeringen. Detta stöd föreslås omfatta bl.a. att riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras. initiativ tas till samarbetsprojekt som gäller kommuner. framtagande av förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning genom regionala energibalanser och initiativ till delta- gande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner. För att kunna genomföra sina förslag begär SIND vissa rcsursförstärkningar. Den upp- läggning som SIND har angett tillstyrks i sina huvuddrag av de remissin- stanser som har yttrat sig i denna fråga. Förslaget att SIND skall få i uppgift att verka för ett regionalt samarbete mellan kommuner m.m. tillstyrks av DFE. Förslaget avstyrks av Kristianstads kommun och Kom- munförbundet. Kommunförbundet anser härvidlag att kommunerna själva har förmåga att utveckla metoder för planeringen och finna lämpliga former för regionalt samarbete. Länsstyrelserna i Malmöhus och Väster- bottens län är kritiska till förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram- håller att länsstyrelsens uppgift att svara för samordningen av kommunala planer på regional nivå. skulle i hög grad underlättas om de kommunala energiplanerna kontinuerligt redovisades till denna. Länsstyrelsen kan då värdera energiplanerna mot bakgrund av de regionala planer som gäller för övriga samhällssektorer i länet. Denna värdering kan sedan enligt länssty- relsen tillsammans med energiplanerna översändas till regeringen. SlND:s uppgift bör vara att som fackorgan på riksnivå svara för sammanställningar och analyser av planmaterialet. ] denna fråga har länsstyrelsen i Kristian- stads län inkommit med en skrivelse. I skrivelsen framförs att länsstyrel- sen på uppdrag av det s. k. sydlänsmötet — som omfattar företrädare för Jönköpings. Kronobergs. Kalmar. Kristianstads. Malmöhus och Hallands län lämnar sypunkter på SlND:s förslag. Länsstyrelsen framför bl. a. syn- punkter på den regionindelning som SIND har angett för regionala energi- balanser.

RRV anser att en viss ökning av det centrala stödet kan vara befogat. speciellt vad gäller rådgivning och erfarenhetsåterföring. Bostadsstyrelsen anser att frågan om resursförstärkning inom detta område inte bör behand- las innan beslut om myndighetsorganisationen har fattats. Byggforsknings- rådet anser att ansvaret för den kommunala energiplancringen bör föras från SIND till planverket.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 373

Det är enligt min mening av stor betydelse att särskilt små och medel- stora kommuncr kan få råd. information m.m. som stöd för verksamheten med att bygga tipp energiplancringen och upprätta planer för att minska användningen av olja. Mot den bakgrunden ärjag positiv till den allmänna uppläggning av denna verksamhet som SIND har presenterat. Den upp- läggning av planeringen som jag nyss har föreslagit är emellertid mindre långtgående än den som SIND har förordat. Härav följer också att SlND:s verksamhet bör bedrivas inom ramen för befintliga resurser. Budgetåret 1982/83 kommer verksamheten med kommunal energiplanering enligt vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.4.4) att ingå i statens energiverk. Medels— behovet för kommunal energiplanering för detta budgetår bör av den anledningen föreslås av den organisationskommitté som jag avser föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla för att förbereda omorganisation av myndigheter m.fl. vissa organ inom energiområdet.

Jag har tidigare (avsnitt 11.4.4) vid mina överväganden om den framtida organisationen inom energiområdet tagit upp frågan om regional samver- kan. En utgångspunkt för mina ställningstaganden i detta sammanhang är att en sådan samverkan bör komma till stånd i de former som är lämpliga i resp. region och för resp. fråga. Detta innebär att det kan ha ett betydande värde att kommuner, länsstyrelser. landstingskommuner. SIND och andra organ deltar i ett konstruktivt samarbete inom energiområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag inte beredd att förorda en formalisering av det regionala samarbetet i energifrågor.

Planeringssystemet för att ge underlag för åtgärder för att minska oljean- vändningen bör innebära att kommunerna efter den 1 juli 1982 redovisar sina planer i här berört avseende till det föreslagna statens energiverk. Med ledning av de analyser och bedömningar som görs av detta material kan överläggningar ske mellan kommunerna och staten som underlag för beslut om åtgärder. Först därefter kan det bli aktuellt att överväga om något regelbundet inhämtande av uppgifter skall ske från kommunerna eller om detta skall begränsas till de tillfällen när det förefaller att finnas ett behov av ett sådant underlag. Vad jag nu har anfört innebär att det inte f.n. finns skäl att överväga en sådan uppläggning av den kommunala energi- planeringen som bl. a. förordas av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Det projektstöd som SIND föreslår skall utgå till kommunerna för att upprätta olika slag av energiplaner tillstyrks av fiera remissinstanser. Någ- ra remissinstanser anser att stödet är alltför knappt tilltaget. Kommunför- bundet anser att det är administrativt enklare om staten avstår från att avveckla andra bidrag till kommunal verksamhet i motsvarande grad eller att kommuner med begränsade ekonomiska resurser får statligt stöd i generella former. Energihushållningsdelegationen och planverket anser inte att statligt stöd är nödvändigt.

Den uppläggning av den kommunala energiplaneringen somjag nyss har

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet - 374

förordat ställer inte väsentligt högre krav på kommunerna än den planering som de f.n. utför eller avser att utföra. Verksamheten bör också vara av betydande värde för kommunerna eftersom den kan medverka till att förbättra kommunernas möjligheter att bygga upp en energiförsörjning som blir mindre känslig för olika slag av störningar. Med utgångspunkt häri är jag inte beredd att förorda ett särskilt stöd till kommunerna i detta avseende.

Vad jag har förordat-i det föregående innebär att den kommunala energi— planeringcn under de närmaste åren riktas in på åtgärder för att minska oljeberoendet. Detta bör i betydande utsträckning kunna ske inom ramen för den planering som kommunerna f.n. utför inom olika sektorer. På sikt kan det givetvis bli aktuellt att ändra uppläggning och inriktning av plane- ringen inom detta område. I så fall bör prövas hur energiplaneringen förhåller sig till andra former av planering i kommunerna och hur samspe- let mellan staten och kommunerna bör gå till.

Den förändring av 16 tå byggnadsstadgan som elanvändningskommittén föreslår har tillstyrkts av fiertalet remissinstanser. bl.a. statens planverk. RRV. SIND. energisparkommittén. Oxelösunds. Skellefteå och Örebro kommuner, HSB:s riksförbund och DFE.

Elverksföreningen och Svenska Gasföreningen framför invändningar mot förslaget. Båda dessa remissinstanser anför som skäl mot utredning- ens förslag att det skulle komma i konflikt med eller försvåra arbetet enligt lagen om kommunal energiplancring.

För egen del vill jag anföra följande. F.n. ingår överväganden om ett områdes energiförsörjning självfallet som ett integrerat led i den planering som föregår en utbyggnad. Avsikten med kommitténs förslag är att marke- ra betydelsen av dessa överväganden genom att krav på redovisning ställs.

En sådan formalisering är enligt min mening inte nödvändig. Mot bak- grund härav är jag efter samråd med statsrådet Danell inte beredd att förorda ett sådant tillägg till 16 äbyggnadsstadgan som elanvändningskom- mittén har förslagit.

Kommitténs förslag att staten skall ge konkreta råd till kommunerna beträffande hur energiplaneringen m.m. skall bedrivas avvisas av Kom- munförbundet och vissa kommuner. Jag har tidigare redovisat min uppfatt- ning om hur staten bör medverka för att stödja den kommunala energipla- neringen. Den uppläggning som jag har förordat innebär att statens med— verkan anpassas till de förutsättningar som kan råda i olika kommuner.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 375

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag

att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de riktlinjer som jag har förordat för

1. energihushållning (avsnitt 4.2.4)

energitillförsel (avsnitt 51) . oljeersättning (kapitel 6) ' bränslepolitiken (avsnitt 7.1) introduktion av kol (avsnitt 7.4.5) ersättning av olja med inhemska bränslen (avsnitt 7.5.5) introduktion av alternativa drivmedel (avsnitt 7.7) fjärrvärmeutbyggnad och fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen (avsnitt 8.3.6) 9. användning av el för att ersätta olja (avsnitt 8.5) '.») Is)

':"?—

EXJxIO

10. elförsörjning (avsnitt 9.2) 11. stöd till små vattenkraftverk (avsnitt 9.3)

12. kärnsäkerhetsarbetet inom ramen för det svenska kärnkrafts- programmet (avsnitt 10.2.4) 13. den framtida verksamheten rörande hantering av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall från detta (avsnitt 10.3.4)

dels att besluta att

14. en central myndighet med uppgifter inom det energipolitiska området enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 11.3) inrättas den ljuli 1982 15. ett organ för långsiktiga och övergripande uppgifter inom cner- giforskningsområdet enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 11.3) inrättas den 1 juli 1982 16. en myndighet med uppgifter rörande hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 10.3) inrättas den 1 juli 1981

dels att godkänna 17. de grunder för stöd till prospektering efter kol som jag har förordat (avsnitt 7.4.5)

18. att fonderade medel för stöd till prospektering efter olja och naturgas samt kreditgaranti för oljeutvinning m.m. fär använ- das i fråga om kol på det sätt som jag har förordat (avsnitt 7.4.5) dels att bemyndiga 19. regeringen att bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas intill ett belopp av högst 25t)()(.)()()()0 kr. i enlighet med vad jag har förordat (avsnitt 7.2.5) 20. fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet med vad jag har förordat (avsnitt 7.2.6) ikläda staten garanti. inkl. tidigare läm-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 376

nat bemyndigande. med sammanlagt högst 4000000000 kr. i samband med åtaganden för utvinning m.m. av olja, naturgas eller kol

dels att antaga förslaget till '7'1.

28.

lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (av- snitt 8.2)

. lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle

m.m. (avsnitt 10.3)

. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) (avsnitt 10.3)

lag om ändring i lagen ( 1973: 1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter (avsnitt 7.2.5) .. lag om ändring i lagen (1978: 161)) om vissa rörledningar (avsnitt

8.4)

_ . lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar m.m. (avsnitt 8.4)

. lag om ändring i lagen ( 1902: 71 s. 1). innefattande vissa bestäm-

melser om elektriska anläggningar (avsnitt 9.10) lag om ändring i lagen ( 1977:-139) om kommunal energiplanering (kapitel 12)

dels att

29. bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om energipolitiken.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet . 377

Hänvisningar till PS23

13. Statens vattenfallsverk

E 1. Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m. m.

1979/80 Utgift 1 962 749 775 Behållning 543 087 333 1980/81 Anslag [ 750 000000 1981/82 Förslag 2 498 000 000

Statens vattenfallsverk inrättades som affärsdrivande verk är 1909 och fick sin nuvarande organisation efter beslut av 1961 och 1974 års riksdagar (prop. 1961: 168. SL) 1961: 162. rskr I96lz368 och prop. 197411 bil. 15 s. 211. NU 1974: 26. rskr 19742198).

Vattenfallsverket handhar statens kraftverksrörelse och kanalrörelscn vid Trollhätte kanalverk samt verkar för en rationell elcnergiförsörjning i riket. Verket ombesörjer ocksa beredskapsplanläggning av rikets elenergi— försörjning.

Vattenfallsverket beslutar om leverans av elenergi från verkets anlägg— ningar och fastställer avgifter för sådan leverans. Anläggningar och bygg— nader som behövs för verksamheten uppförs av verket.

Utgifterna för vattenfallsverkets investeringar bestrids f.n. dels från reservationsanslaget Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m.. dels genom medel som i övrigt ställs till verkets förfogande.

Vattenfallsverket förvaltar statens aktier i elproduktionsbolagen Bastu- sels Kraft AB. Bergeforsens Kraft AB. Brävallakraft AB. Forsmarks Kraftgrupp AB. Fyriskraft AB. AB Grytforsen. AB Kattstrupeforsen. Rebnis Kraft AB. Stockholms Kraftgrupp AB. Söderfors Kraft AB och AB Umeforsen.

Vattenfallsverket förvaltar dessutom direkt eller indirekt genom förvalt- ningsbolaget Svensk linergiverksgrupp AB statens aktier i distributionsbo- lagen AB Alebygdens Elverk. AB Boxholms Elverk. Bodens Energiverk AB. Domneåns Kraft AB. AB Finspångs Elverk. Gotlands Energiverk AB. Kolbäcks Belysnings AB. Luleå Energiverk AB. Motala Ströms Kraft AB. Piteortens Eldistributions AB. Rönninge Elektriska AB. AB Skil- lingaryds Electricitetsverk. AB Stenungsunds Elverk. Umeä Elektriska Distributions AB. Valbo Kraft AB. Vikbolandets Elektriska Kraft AB. Vingäkers Elverk AB. Viskans Kraft AB. AB Värmdö Elverk. AB Ange Elverk och Östhammars F.nergivcrk AB. Härutöver innehar vattenfalls- verket aktier i Götakraft AB. AB Kärnkraftutbildning. Svenska Petroleum AB. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Swedl'ower AB och Östgas AB.

Ekonomisk översikt m.m.

Tillgångarna i statens vattenfallsverks fond uppgick den 30 juni 1980 till sammanlagt ca 28179 milj. kr.. varav ca 20985 milj. kr. hänförde sig till

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 378

naturtillgångar och anläggningar. ca 2370 milj. kr. till inventarier och förråd och äterstoden till poster av finansiell natur. Sedan skulderna från- r'äknats var fondens kapitalbehällning ca 26 560 milj. kr. inkl. balanserade överskottsmedel.

Kraftverksrörelsens resulrurrt'ikning för de tre senaste budgetåren fram- går av följande sammanställning (i milj. kr.).

l977-578 1978.-179 1979580 Rörelseintäkter -10I6.I 4863.0 60585 Driftkostnader — I 965.() -— 2 416.4 —3 240.5 Rörelseresultat före avskrivningar 2051.1 244611 2818.() Avsättning för ft'irnvelse — 962.I —1()19.3 —13()2.7 Rörelseresultat 1089.0 1427.3 1515.3 Finansiella och extraordinära intäkter och kostnader. netto 43.5 70.7 13991) Resultat före boksluts- dispositioner och skatter . 1 l32.5 l498.0 l9l4.9 Bokslutsdispositioner — 16.5 — 154.7 -—395.() Kontntunalskatter — 50.4 — [46.0 — l72.0 Ränta pä disponerat statskapital 1065.6 1 197.3 13475) Överskott av i medeltal disponerat statskapital 8.250 8.75'fl 9.25 '.!;

' Här ingär 200 milj. kr. i ersättning för försenad idrifttagning av Ringhals 3.

Den totala kraftförsi'tljningen blev under budgetaret 1979/80 ungefär så hög som hade beräknats i driftstaten. Försäljningen av fast kraft blev något lägre än beräknat medan försäljningen av tillfällig kraft blev betydligt högre.

Rörelscintäkterna för budgetåret uppgick till 6059 milj. kr.. en ökning med 800 milj. kr. jämfört med driftstaten. Fast engrosförsäljning gav trots den lägre försäljningsvol_vnten ltögre intäkter ätt beräknat. Ökningen beror främst på höjda indes- och energipristillägg. Intäkterna av detaljförsälj— ningen och den tillfälliga kraftförsäljningert översteg beräkningarna i drift— staten beroende pä volyntt'.'>kning.

Driftkostnadel'na blev 67 milj. kr. högre än i driftstaten och uppgick till 3 241 milj. kr. Kostnaderna för inköpt kraft översteg de beräknade med 251 milj. kr.. medan kostnaderna för drift och underhåll samt bränsle blev lägre än beräknat.

Sammantaget blev" rörelseresultatet före avskrivningar 2 818 milj. kr.. en resultatft'irbättring med 733 milj. kr. jän'tfört med driftstaten.

Efter avskrivningar. finansiella poster. bokslutsdispositioner. kommu- nala skatter m.m. erhölls ett rörelseresultat av 1348 milj. kr.. vilket svarar mot en förräntning av 9.25 '.5'2- pä det disponerade statskapitalet.

Antalet anställda i tjänst hos vattenfallsverket är ca 11300.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 379

Den för vattenfallsverket totala belastningen och totalt disponibla encr- gin under de tre senaste budgetåren framgår av följande sammanställning.

1977/78 1978/79 1979580

Belastning (i GWh') Fasta leveranser: Industri l0920 II [50 11380 Kommunikationer 1 430 1 520 1 540 Kraftföretag 22 980 24 890 25 460 Egen detaljdistribution 2950 3240 3200 (__)vriga konsumenter 430 370 340 Overföringsförluster och reservkraft 2 540 3 060 2 980 Summa fasta leveranser 4] 250 44230 44900 Leveranser av tillfällig kraft

inom och utom landet inkl. överföringsförluster 3 050 2 570 3 730 Total belastning 44300 46 800 48 630 Dispuniht'l energi I i GWh') Vattenkraft 28 210 30220 31 350 Värmekraft exkl. kärnkraft 1520 1630 940 Kärnkraft 8 450 7 720 7 920 Import I 630 2 760 3650 Inköpt kraft från svenska leverantörer 4 490 4 470 4 770 Total disponibel energi 44300 46 800 48 630

Vattenfallsverkets fasta elleveranser uppgick under budgetåret 1979/80 till 44.9 TWhl och ökade därmed med 1.5 % jämfört med budgetåret 1978/79. De totala leveranserna exkl. export av tillfällig kraft ökade med 18% till 45.9 'I'Wh.

Vattenfallsverkets leveranser till industrin ökade med 29"?- mellan bud- getåren 1978/79 och 1979/80. Uppgången ligger helt på grupperna malmgru- vor. som ökade med 25.8 %, samt kemisk industri som ökade med 29%. Leveranserna till övriga industrigrupper var oförändrade eller lägre än under budgetåret 1978/79. Inom gruppen kommunikation var förbrukning- en l.2 % högre under budgetåret 1979/80 än under budgetåret 1978/79.

Leveranserna till kraftföretag ökade under budgetåret 1979/80 med 2.3 (PE-. Leveranserna till återdistributt'irer. som är (len dominerande kund- kategorin. ökade med 2.192. Inom verkets egna detaljdistributionsområ- den minskade förbrukningen nted 1.3 Off.-.

Produktionen av elenergi i vattenfallsverkets egna vattenkraftanlägg- ningar uppgick under budgetåret 1979/80 till 31.3 TWh mot 30.2 'l'Wh budgetåret innan. Produktionen i kärnkraftverken uppgick till 7.9 TWh. Produktionen av kraft i egna fossileldade anläggningar var den lägsta under de senaste tio åren och uppgick till 0.9 TWh. Nettoimporten under budget- året 1979/80 utgjorde 0.4 TWh.

I'l'Wh tterawattimmc) = 1000 GWh tgigawattimme) — 1000 milj. kWh (kilo- wattimmarl.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 380

Vattenfallsverkets investeringsanslag och medelsförbrukning de tre se- naste budgetåren redovisas i följande sammanställning (i 1 000-ta1 kr.).

Ingående Medelsför- Utgående behållning Anslag brukning behållning 1977/78 245 227 2 661 500' 2 438 350 468377 1978/79 468 377 2 310000 2 102 540 675 837 1979/80 675 837 1 830000 1 962 750 543 087

' Exkl. 100 milj. kr. som överfördes till budgetutjämningsfonden (prop. 1976777: 150 bil. 2 S. 9. FiU 19761'77: 30. rskr 1976./77: 341).

Från investeringsanslaget Kraftstationer m.m. hade för budgetåret 1979/" 80 anvisats 1830 ntilj. kr. (prop. 1978/79:115. NU 1978/79:60. rskr 1978/' 79: 429). Den för samma år fastställda investeringsramen var 2 186 milj. kr. Beloppet bestod. förutom av föreslagen ram om 1 836 milj. kr. i prop. 1978! 79: 115. reserverade medel från budgetåret 1978/79 om 200 milj. kr. samt under budgetåret 1979/80 beviljat kapitaltillskott till Svenska Petroleum AB om 150 milj. kr. (prop. 1979/80: 33. NU 1979/80: 25. rskr 1979/80: 134). Av detta tillskott skulle 90 milj. kr. tillföras det förräntnings- pliktiga statskapitalet. dock med förräntningskravet t.v. eftergivet. medan 60 milj. kr. skulle skrivas av direkt.

1 beslut den 5 december 1980 har regeringen medgivit att det förränt- ningspliktiga statskapitalet hos vattenfallsverket får sättas ned med 60 milj. kr. per den 1 juli 1980 och att verket t.v. inte levererar in ränta på ett belopp om 90 milj. kr. som ingåri verkets förräntningspliktiga statskapital. Vattenfallsverket fick dessutom ta i anspråk 18,4 milj. kr. ur den under investeringsanslaget Kraftstationer m.m. disponibla medelsreserven för att tidigarelägga vissa investeringar av sysselsättningsskäl.

Statens vallen/itllsverk Allmänna energifrågor

I anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 behandlar statens vat— tenfallsverk inledningsvis vissa allmänna energifrågor.

Sedan riksdagen våren 1980 beslutade att 12 kärnkraftsblock får utnytt- jas bedömer vattenfallsverket att produktionstillgängarna i det statliga kraftsystemet enligt nuvarande planering är tillräckliga under praktiskt taget hela 1980-talet. Förutsättningarna har. enligt verket. avsevärt för- bättrats för att planera och bygga ut elförsörjningssystemet för att tillgodo- se elefterfrågan på längre sikt.

Förutom pågående kärnkraftutbyggnad ingår i verkets planering för 1980-talet endast begränsade utbyggnader av vattenkraft och kraftvärme. Vissa kompletterande utbyggnader erfordras av de kommunala och privat- ägda produktionssystemen för att upprätthålla önskvärd leveranssäkerhet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 381

Vid bedömning av utbyggnadsbehovet på 1990-talet förutsätter verket att de oljeeldade kondensanläggningar som finns idag finns kvar under 1980- och 1990-talen med undantag för de äldsta. Även befintliga gastur- biner beräknas bibehållas som effektreserv uttder tidsperioden.

I prop. 1978/79: 115 föreslogs en ram om 65 TWh för vattenkraftutbygg- nadcrna. Vattenfallsverket framhåller att det är tveksamt om ens denna kvantitet kommer att uppnås. Eftersom utbyggnad av oljeeldade kraftverk inte skall ske. återstår utbyggnad av produktionsanläggningar eldade med kol. eller inom landet tillgängliga bränslen såsom torv och llis. Utbyggnad av vindkraft kan också tänkas om pågående utvecklingsarbete ger tillfreds- ställande resultat.

Kol. torv och flis bör. enligt verkets uppfattning. i första hand användas i kraftvärmeverk för att på bästa sätt utnyttja bränslet. Utbyggnadspoten- tialen för kraftvärmeverk har av Värmeverksföreningen beräknats uppgå till 5000 MW eleffekt.

Även om utvecklingsarbetet med vindkraft leder till att en kommersiell utbyggnad kan inledas under 1980- och 1990-talen kan vindkraften inte tillgodose hela det resterande behovet av produktionstillskott. Det är där- för. enligt verket. nödvändigt att räkna med en utbyggnad av kolkondens under 1990—talet.

Ett grundläggande problem vid planeringen av den framtida kraftförsörj- ningen är att den tid som går åt vid tillkomsten av nya produktionsanlägg- ningar är betydande: mellan 5 och 10 år. Enligt verkets uppfattning bör en beredskap åstadkommas genom en projektreserv av lämplig storlek och sammansättning. De anläggningar som skall ingå i projektreserven bör bearbetas så att lokaliseringen av kraftstationerna är bestämd och projek- teringen genomförd. Dessutom bör samtliga tillstånd för utbyggnad av anläggningen finnas.

Vattenfallsverket har under lång tid försökt att på detta sätt skapa en projektreserv. Det har emellertid visat sig vara svårt att fullfölja intentio- nerna. eftersom nödvändiga tillstånd inte har kunnat erhållas. Detta beror. enligt verkets uppfattning. huvudsakligen på att berörda myndigheter inte anser sig kunna medverka till att miljöstörande anläggningar kommer till stånd om inte behovet är akut. Bostadsdepartementets rapport Hushåll- ning med mark och vatten 2 innehåller ett förslag om att samråd för stamnätsledningar inte skall få ske förrän behovet av de eventuella framti- da ledningarna har prövats av central instans. Om förslaget genomförs kommer detta enligt verket att försvåra verkets möjligheter att planera såväl för distributions- som produktionsanläggningar. För att förbättra möjligheterna att anpassa utbyggnaderna efter behovet anser verket att riksdag och regering bör utfärda direktiv som gör det möjligt att skapa en projektreserv.

Vid uppbyggnad av en sådan projektreserv måste även behovet av nya kraftledningar och andra åtgärder för det ökade kraftöverföringsbehovet beaktas.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 382

För hanteringen av kraftledningsfrågor i anslutning till en projektreserv för produktionssystemet är det. enligt verket. ctt minimikrav att tidigt samråd kring erforderliga ledningars sträckning får komma till stånd. Ve'r- kct kommer att genomföra sådant samråd med berörda kommuner m.fl. för de ledningar som aktualiseras av projektreserven. 'l'ill vissa delar kan det bli nödvändigt att fastlägga Iedningssträckningar och göra markreser- vationer i den kommunala markplaneringen.

I sin anslagsframställning redovisar vattenfallsverket även sysselsätt- ningsutvecklingen inom verkets område. Antalet anställda har under perio- den 1975—1980 varit nästan konstant. Verket beräknar att antalet anställda under 1980-talet kommer att minska med ca 2 200 personer. huvudsakligen beroende på att anläggningsverksamheten för elproduktionsanläggningar kommer att minska kraftigt. Verket planerar att göra kraftfulla insatser för att erbjuda berörd personal alternativa sysselsättningar. Exempel på så- dana insatser är omplaceringar och olika former av utbildning samt ett intensifierat samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och statens arbets- marknadsnämnd. Trots dessa åtgärder bedömer verket att det blir nödvän- digt att entlediga en del av anläggningspersonalen eller att underlätta förtida avgång. Antalet övertaliga inom anläggningsverksamheten under 1980-talet uppgår till ca 900 personer.

I detta sammanhang kan nämnas att verket har engagerat sig i en särskild utredning för att utröna vilka åtgärder verket kan vidtaga i syfte att till Jokkmokks kommun förlägga aktiviteter som motverkar eller mildrar följ- derna av nedgången i sysselsättningen inom kraftverksbyggena i kom- munen. Bland de projekt som verket bedriver för att skapa sysselsättning kan nämnas ombyggnad av gamla ställverksbyggnaden i Porjus. nybygg— nad av kontors- och förrådslokaler i Jokkmokks centralort. förläggning till Jokkmokk av grundutbildning av drift- och underhållspersonal för norr- ländska vattenkraftstationer. etablering av företagshå'tlsovårdscentrz'tl för centralorten. fiskefrämjande och naturvårdande åtgärder m.m. samt ut- veckling av mineralfyndigheter.

I anslagsframställningen redovisar vattenfallsverket också sin sytt på frågor rörande bränsleförsörjningen och anför bl.a. följande.

Enligt statsmakternas energipolitiska intentioner skall övergång från olja till fasta bränslen ske i den utsträckning som det är tekniskt och ekono- miskt genomförbart. Vattenfallsverket samarbetar med ett antal kommu- nala energiföretag för att få till stånd torv- och fliseldadc kraftvärmeverk och hetvattencentraler samt koleldade kraftvärmeverk. Verkets strävan är att öka sin verksamhet på detta område.

Trots den goda elförsörjningssituationen under 1980-talet bör. enligt verkets uppfattning. projekten avsedda för fasta bränslen fullföljas enligt gällande tidplaner för att minska oljeberoendet.

Utbyggnad av koleldade kraftvärmeverk och hetvattencentraler har hit- tills inte. kunnat ske på grund av koleldningens befarade inverkan på

'.N 00 'N

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

miljön. Det är därför. enligt verket. nödvändigt att klargöra kolanvänd- ningens miljökonsekvenser och tillämpa sådana lösningar att kol blir ett acceptabelt bränsle för de större städernas värmeförsörjning.

Regeringen gav ijuli I979 vattenfallsverket i uppdrag att i samarbete med berörda intressenter — övrig kraftindustri. kommunerna och industrin — utreda kolanvändningens hälso- och miljökonsekvenser. Projektet har antagit namnet Projekt Kol-Hälsa-Miljö (Projekt KHM). Enligt direktiv-en skall en huvudrapport lämnas till regeringen den 1 oktober l98l och slutrapporten ett år därefter.

Möjligheterna att bygga om Forsmarks och Ringhals kärnkraftverk för värmeavtappning och överföra hetvatten till Uppsala/Stockholm resp. GÖ- tcborg har studerats i ett antal utredningar under senare delen av 1970- talet.

Verket påpekar att ombyggnaden av kärnkraftverken och utbyggnaden av hetvattenledningarna inte kan vara genomförd förrän mot slutet av 1980-talet. Vid denna tidpunkt beräknas att nu befintliga och beslutade elproduktionstillgångar behövs för att klara den prognoserade elkonsum- tionen.

Ombyggnaden till kombinerad el- och värmeproduktion innebär en radi- kal förbättring av totalverkningsgraden i anläggningarna. Värmeuttaget medför dock en minskning av elproduktionen. som måste ersättas med nya elproduktionsanläggningar. t. ex. kolkondensanläggningar. Ombyggnad av block som är i drift ger dessutom besvärande störningar under ombygg- nadstiden.

En särskild arbetsgrupp har under hösten 1980 undersökt möjligheterna att genomföra projektet med värmeöverföring från Forsmark. Resultatet av gruppens arbete har redovisats i det föregående (kapitel 8).

En betydande del av det svenska bostadsbeståndet uppvärms idag med lätt eldningsolja. Svårigheterna att skaffa sådan olja i framtiden bedöms bli större än för den tunga oljan. Priset är dessutom avsevärt högre. En del av dessa bostäder kan anslutas till fjärrvärmesystem. vilket underlättar över- gång till fasta bränslen. [ många områden är elvärme, eventuellt komplet- terad med andra uppvärmningsformer. i huvudsak det enda alternativet till den lätta eldningsoljan. Under I980-talet kommer det att finnas en bety- dande elproduktionskapacitet som bör kunna användas för att ersätta olja.

Den stora ökningen av kombinationspannor där el är ett av energialter- nativen innebär möjligheter att snabbt minska oljeanvändningen. Detta förhållande bör. enligt verket. beaktas av eldistributörerna och kraftföreta- gen så att överbelastning av kraftnät och produktionssystem kan undvikas. Utformningen av uppvärmningssystemen bör göras så att effektivare an- vändning av el. t. ex. med värmepumpar. inte utesluts.

Vattenfallsverket har i anslagsframställningen föreslagit att ett antal elpannor skall anskaffas och installeras i fjärrvärmesystem och processin- dustrieri syfte att minska oljeförbrukningen under de perioder under l980-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 384

talet då kraftbalansen så medger. Verket bedömer. bl.a. efter diskussioner med ett antal kommuner och industriföretag. det vara möjligt att inom verkets distributionsområde installera elpannor med en sammanlagd effekt av omkring 400 MW. För budgetåret |980/8] begär vattenfallsverket att få disponera 5 milj. kr.. motsvarande investeringar för en panneffekt av omkring 50 MW. för detta ändamål. För budgetåret l98l/82 beräknar verket ett medelsbehov om 35 milj. kr. för samma ändamål.

Verket fick hösten l979 i uppdrag av regeringen att utreda och lägga fram förslag om åtgärder som syftar till bättre utnyttjande av verkets befintliga anläggningar.

Utredningarna med anledning av regeringens uppdrag omfattar vatten- kraft, värmekraft. stamnätet och regionala och lokala kraftnät. En första etapp av utredningen har redovisats.

Enligt den senaste femårsplanen för forskning. utveckling och demon- stration kommer vattenfallsverket att under perioden 1980/81—1984/85 satsa ca 400 milj. kr. på forskning och utveckling.

Arbetet inom solvärme- och värmepumpområdena har intensifierats. Beslut har träffats om utbyggnad av laboratoriet i Älvkarleby för praktiska prov med solvärme och värmepumpar. Vattenfallsverket har också för avsikt att etablera samarbete med komponenttillverkare.

Beslut har träffats om en utbyggnad i Avesta av ett bergrumslager för 15000 m'l varmvatten. Under perioden l982—l985 skall ett program ge- nomföras för att klarlägga möjligheterna till lagring i bergrum.

Verket bedriver vidare försöksverksamhet med värmepumpar i bl.a. Sala. Sundsvall och Linköping. Dessutom utreder och projekterar verket ett antal försöksanläggningar. ofta i samarbete med kommuner som t. ex. i Göteborg och Eskilstuna. I laboratoriet i Älvkarleby har en värmepump med en effekt av l50 kW som utnyttjar isbildningsvärmc tagits i drift. Om resultaten blir framgångsrika planeras installation av en väsentligt större anläggning baserad på samma princip i Göteborg.

I Älvkarleby uppförs vidare ett par extremt energisnåla enfamiljsvillor utrustade med små värmepumpar. Avsikten är att försöka få fram nya hustyper med effektivare energiutnyttjning än de som f.n. finns.

Arbetena tillsammans med Södertälje kommun för uppvärmning av ca 500 lägenheter i Järna med solenergi har fortsatt med ytterligare projekte- ring. Förutsättningarna för ett genomförande får bedömas som goda även om det knappast är att förvänta att solvärmen där skall vara kommersiellt lönsam jämfört med konventionell fjärrvärme vid dagens oljepriser. Arbe- tets stora värde ligger i att det ger väsentliga erfarenheter för såväl kom- ponenttillverkare som för byggnadsföretag av det praktiska utförandet av solenergi- och värmepumpanläggningar. Ett eventuellt beslut om utbygg- nad kan väntas tidigast under år l983.

Inom vindkraftområdet samarbetar vattenfallsverket med nämnden för energiproduktionsforskning (NE) vid byggandet av ett vindkraftaggregat

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 385

på Gotland. Utvecklingsarbetet innebär för verkets del bl. a. klarläggande av hur vindens variationer i tid och rum påverkar anläggningarnas lokalise— ring och utformning. vindkraftproduktionens återverkan på kraftsystemets produktionsreglering och överföringsbehov.

Vattenfallsverket har tidigare redogjort för de studier som verket har bedrivit tillsammans med dåvarande Statsraff AB i syfte att klarlägga de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att bygga en anläggning för kraftproduktion baserad på förgasning av svavelrika bränslen. bl.a. rest- oljor. det s.k. FOX-projektet. Projektet kallas numera Gasification Com- bined Cycle (GCC). Anläggningen kan också ges kraftvärmeutförande. Kompletterande undersökningar har utförts för att bl. a. klarlägga bränsle- försörjningen. miljöfrågor och vissa tekniska problem. Verket har träffat en överenskommelse med Svenska Petroleum AB. i vilket Statsraff AB numera ingår som dotterföretag under namnet Svenska Petroleum Techno- . logy AB. om gemensam projektering av anläggningen. Beslut om att upp- föra en första anläggning kan fattas tidigast år 1981.

Transportsektorn är mycket energikrävande och det helt dominerande drivmedlet utgörs av oljeprodukter. lnom vattenfallsverket har slutförts en studie beträffande teknik och utvecklingsmöjligheter för eldrivna fordon. Resultatet visar att el för användning till fordonsdrift är energiekonomiskt fördelaktigt samtidigt som de miljömässiga fördelarna är påtagliga.

På kärnsäkerhetsområdet har vattenfallsverket gjort en översyn av den för säkerheten styrande förtagspolicyn. En mycket hög säkerhet hos de kärnkraftverk som verket har ansvar för eftersträvas. Erforderliga resurser skall finnas för ett effektivt säkerhets- och kvalitetsarbete. Teknisk ut- veckling och erfarenhetsåterföring inom säkerhetsområdet skall bedrivas systematiskt. För att ge reaktorsäkerhetsfrågorna en central roll har en särskild organisation med ett trettiotal anställda bildats inom verket. det 5. k. kärnreaktorsäkerhetsprojektet (KSP).

Vidare har verket tillsammans med övriga kärnkraftförctag i Sverige inrättat Rådet för Kärnkraftsäkerhet. Detta började sin verksamhet den 1 april 1980 och har tilldelats viktiga uppgifter vad gäller erfarenhetsåterfö- ring. säkerhetsanalys. forskning och utveckling. utbildning. kvalitetssäk- ring och haveriberedskap.

F.n. pågår en säkerhetsstudie för Ringhals ] och under våren 1981 startar motsvarande studie för Ringhals 2.

Världsmarknadspriset på uran har sjunkit de senaste åren. Priset beräk- nas under de närmaste åren komma att stabiliseras vid nuvarande nivå. Vattenfallsverkets och Forsmarks Kraftgrupp AB:s behov av uran är täckt t.o.m. år 1984. Marknaden bedöms gynnsam för kompletterande upp- handling. Verket har tillsammans med Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) regelbundna kontakter med leverantörer i bla. Kanada och Au- stralien. Verket strävar efter att få spridning av bränsletillverkningen på olika leverantörer för att uppnå högre leveranssäkerhet. Utvecklingsarbete 26 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 386

inom kärnbränsleområdet bedrivs i samverkan med bl. a. Studsvik Encrgi- teknik AB.

Vattenfallsverkets inköp av oljeprodukter sköts av Svenska Petroleum AB. som ägs av verket och Statsföretag AB. Under år 1979 nådde företaget en marknadsandel av oljeprodukter på ca l0% och-svarade för ca 15% av den råolja och de oljeprodukter som tillfördes Sverige.

Problemen med oljeförsörjningen och utvecklingen på energiområdet i allmänhet gör. enligt verket, en återintroduktion av kol på den svenska energimarknaden angelägen. Förutsättningarna belyses bl.a. i en under våren l980 offentliggjord internationell kolstudie (WOCOL — Coal bridge to future) och i en rapport från det av vattenfallsverket tillsammans med Luossavaara- Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB genomförda pro- jektet Kol 90.

Enligt denna rapport bör kolimporten grundas på en långsiktigt säkrad tillförsel genom leveransavtal med och produktionsdeltagande i länder som från försörjningssynpunkt betraktas som stabila. Samarbetsformer bör skapas mellan svenska kolkonsumenter och kolintressenter. Vattenfalls- verket har föreslagit att ett kolbolag med medverkan från statliga. kommu- nala och privata intressenter skall bildas i enlighet med vad jag har redo- gjort för i min anmälan till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret l980/8l (prop. l980/81:25 bil. 9. NU 1980/81:23. rskr 1980/81: I12).

I anslutning till att vattenfallsverkets utredning om torveldade anlägg- ningar lämnades våren 1979 startade inventering och undersökning av torvmossar i Umeåområdet. Undersökningarna har utgjort underlag dels för de ansökningar att bearbeta torv som lämnades vid halvårsskiftet 1980. dels för anbudsförfrågan till tänkbara torvproducenter. Inkomna anbud har utvärderats under hösten 1980 för att avtal skall kunna slutas samtidigt som beslut fattas om utbyggnad av ett torveldat kraftvärmeverk i Umeå. Inventering av torvmossar pågår också i Östersundsområdet och i Boden- området. där torvförsörjningsmöjligheterna till en planerad hetvattencen- tral undersöks.

LKAB startade. redan före vattenfallsverkets torvutredning. undersök- ningar av möjligheten att starta torvproduktion i Gällivare. Förhandlingar om villkoren för leverans av torv till den planerade hetvattencentralen pagar.

Elförsörjningen

Elkonsumtionen i landet inkl. överföringsförluster var 09% högre under budgetåret I979/80 än under budgetåret l978/79 och uppgick till 93.5 TWh. Exporten steg med ca 25 % till 3.9 TWh.

Industrins elkonsumtion ökade något snabbare än den totala förbruk- ningen eller med [% och uppgick till 40.4 TWh. Ökningen kan till största. delen hänföras till gruvindustrin samt pappers- och papptillverkningen.

Prop. 1980/81:90 BiIagal Industridepartementet 387

Kemisk massa samt järn-. stål- och metallverk minskade sin förbrukning. Konflikten på arbetsmarknaden under våren 1980 medförde en temporär minskning på inemot l TWh eller ca 29? av elförbrukningen inom främst industri- och kommunikationssektorerna.

Ökningstakten för elförbrukningen inom gruppen hushåll. handel m.m. blev avsevärt lägre än under budgetåret l978/79 eller ca 02%. Orsaker till detta kan. enligt vattenfallsverket. vara den högre genomsnittstempera- turen samt nedgången av bostadsbyggandet. Andra tänkbara orsaker är de senaste årens prishöjningar på elkraft samt en ökad sparbenägenhet hos abonnenterna.

Av följande tabell framgår hur den totala tillgången på elkraft har förde- lat sig mellan olika kraftslag och import under de två senaste budgetåren.

l978179 I979/80

TWh % TWh % Vattenkraft 57.8 60 60.5 62 Kärnkraft 20.9 22 2 l .9 23 Ovrig kraft l3.2 14 8 (0 Import 3.9 4 7 5 Total krafttillgång 95.8 [00 97.4 100

Under budgetåret I979/80 färdigställdes nya vattenkraftanläggningar motsvarande en årsproduktion av 0.2 TWh. Den totala produktionen av vattenkraft var 2.7 TWh högre än under budgetåret 1978/79 främst beroen- de på viss avsänkning av regleringsmagasinen. Vattenkraftproduktionen var trots detta ca ! % lägre än hittills tillämpade värden för normal produk- tion.

Kärnkraften svarade undcr budgetåret I979/80 för 23% av den totala krafttillgången i landetjämfört med 22% budgetåret innan. Produktionen i de sex idrifttagna kärnkraftblocken motsvarar 96% av energimängden vid förväntad tillgänglighet.

Tack vare ökad vatten- och kärnkraftproduktion samt en ökad import blev det möjligt att ytterligare sänka produktionen av oljebaserad värme- kraft med drygt 3 TWh jämfört med l978/79. Oljebesparingen motsvarar ca 500000 ton olja.

Elkonsumtionens utveckling på längre sikt är beroende av bl. a. tillväx- ten i ekonomin. tillväxtens fördelning på olika näringsgrenar och industri- branseher, prisutvecklingen på elektricitet och olja. befolkningsutveck- lingen och bostadsbyggandet.

Den genomsnittliga ökningstakten under perioden 1973— 1979 har varit 3.5 % per år. Den s.k. övrigsektorn, dvs. hushåll. handel m.m.. har ökat med 65% per år och har svarat för praktiskt taget hela tillväxten. Indu- strins elkonsumtion befann sig vid periodens slut på ungefär samma nivå som vid dess början. Förändringen från det ena året till det andra har dock

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 388

varierat avsevärt bl.a. till följd av konjunktur- och temperaturvariationer.

Enligt statens industriverks (SIND) båda elprognoser från hösten l977. vilka utgjorde underlag för energikommissionens arbete. beräknades el- konsumtionen år 1985 uppgå till resp. 124 TWh och 127 TWh. Den genom- snittliga elkonsumtionstillväxten till år 1985 beräknades sålunda bli drygt 492 per år.

Hösten 1978 avgav SIND en energiprognos avseende tiden 1977—1983 till 1978 års långtidsutiedning. Bedömningarna utgår från de i långtidsut- redningen angivna förutsättningarna rörande samhällsekonomin. Resulta- tet. såvitt gäller efterfrågan på el. ligger praktiskt taget helt i linje med den högre av SlND:s prognoser från år 1977.

De beräkningar för elanvändningen under perioden 1978—2000 som kon- sekvensutredningen presenterade inför folkomröstningen om kärnkraften gjordes med utgångspunkt i 1978 års långtidsutredning. Vid en jämförelse mellan utredningens kalkyler enligt referensalternativet och prognosen för elanvändningen enligt prop. 1978/79: 115 är skillnaden på totalnivå liten och ligger sannolikt inom osäkerhetsintervallet. I propositionen angavs för år 1990 ett intervall på 124—127 TWh medan utredningens beräkningar anger 125 TWh. Den totala belastningsnivån inkl. överföringsförluster blir för propositionens prognos 136— 140 TWh och för utredningens prognos 138 TWh. För 1990-talet pekar utredningens uppskattningar på en fortsatt ökning av elanvändningen med ca 2972. per år jämfört med en ökningstakt på 3.5 % för perioden 1978—1990.

Vattenfallsverket finner det rimligt att räkna med en sådan utveckling av elförbrukningen. Liksom förra året vill vattenfallsverket emellertid under- stryka osäkerhetcn hos de refererade bedömningarna. Bland de osäker- hetsfaktorer som verket då pekade på var risken för att den framtida produktionstillväxten bedöms alltför pessimistiskt efter perioden 1973— 1978. som har kännetecknats av en industriell stagnation. och att optimis- men beträffande möjligheterna att spara energi kan visa sig ha varit alltför stor. Dessa osäkerhetsfaktorer kvarstår. Till detta kommer att akuta stör- ningar i oljetillförseln och kraftiga höjningar av oljepriserna på kort tid kan öka efterfrågan på elektrisk energi. särskilt för uppvärmning. Osäkerheten innebär givetvis också att elförbrukningen kan bli mindre än vad dessa prognoser innebär.

På grundval av uppgifter från flertalet egna industriabonnenter och åter- distributörer har vattenfallsverket gjort en prognos över den egna kraftför- säljningen under den närmaste tioårsperioden. Enligt denna prognos kom— mer verkets fasta leveranser inkl. överföringsförluster att årligen öka med 3. "72. till 53.4 TWh under perioden 1978/79—1983/84 och 3.6'70 till 61.7 TWh under perioden 1983/84—1987/88. Under kalenderåret 1985 beräknas således förbrukningen nu bli 56.3 TWh. Med antagande om linjär tillväxt erhålls för kalenderåret 1990 enligt den senaste prognosen en förbrukning av ca 67 TWh.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 389

Med antagandet att vattenfallsverket kommer att behålla sin marknads- andel svarar verkets prognos mot en elförbrukning inkl. överföringsförlus- teri hela landet om 141 TWh år 1990.

Utbyggnadsprogram

Under budgetåret 1979/80 färdigställdes det första aggregatet i ombygg- naden av Näs" kraftstation i Dalälven samt utbyggnaden i Porjus kraftsta- tion i Luleälven.

Tidigare beslutadc och nu föreslagna kraftproduktionsanläggningar framgår av följande sammanställning.

Utbyggnads- Förlägg- Planerad Redovisad i objekt ningsort/ idrift— proposition älv tagning budgetår Harsprånget 5 Luleälven 1980/81 1975: 30 bil. 1 Granboforsen Indalsälven 1980/81 1977/78: 125 bil. 11 Näs 2 Dalälven 1980/81 1977/78: 25 bil. 11 Åsele Angerman- 1980/81 197411 bil. 15 ÖIVen Lilla Edet 4 Göta älv 1981/82 1976/77: 100 bil. 17 Ligga 3 Luleälven 1981/82 1975: 30 bil. [ Harspränget. Luleälven 1982/83 1979/80: 100 bil. 17 tunnel Messaure 3 Luleälven 1983/84 1977/78: 116 Stenkullafors Ångerman— 1983/84 1974: I bil. 15 älVen Vietas, tunnel Luleälven 1985/86 1979/80: 33 Kärnkraft Forsmark 1 1980/81 197311 bil. 15 Kärnkraft Ringhals 3 1980/81 1972: 1 bil. 15 Kärnkraft FOrsmark 2 1981/82 _ 1973: 1 bil. 15 Kärnkraft Ringhals 4 1982/83 1973: 1 bil. 15 Kärnkraft Forsmark 3 1985/86 1975/76: 100 bil. 15 Stornorrfors 4 Umeälven 1985/86 Föreslagen

Utbyggnadsprogrammet föreslås bli kompletterat med ett fjärde aggre- gat i Stornorrfors kraftstation i Ume älv med planerad idrifttagning under budgetåret 1985/86.

.S'mrnorrjbrs togs i drift år 1958. Stationen är utrustad med tre aggregat med en sammanlagd effekt av 410 MW och förberedd för ett fjärde aggre- gat. Energiproduktionen i stationen uppgår till ca 2160 GWh/är. Fallhöj- den är 75 m och utbyggnadsvattenföringen 700 m3/s. Stornorrfors är den nedersta av kraftstationerna i Umeälven. Även vattnet från Vindelälven passerar stationen. Eftersom Vindelälvens vatten inte är årsreglerat upp- kommer spill vid Stornorrfors under flöden i Vindelälven.

Den nu föreslagna tillbyggnaden innebär att den totala utbyggnadsvat- tenmängden ökar med 275 till 975 m'l/s. Maximiefl'ekten ökar till 580 MW och energiproduktionen med 130 till 2290 GWh/år. Tillskottet i produktion beror huvudsakligen på att det vatten som eljest skulle spillas under

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 390

sommaren kommer att ledas genom stationen. men till en del på att det nya aggregatet kommer att få bättre verkningsgrad än de gamla. Tillbyggnaden bedöms uppfylla lönsamhetskraven genom att behovet av dyrare kraftpro- duktion i befintliga oljeeldade anläggningar minskas. lnverkan på mot— stående intressen är ringa. bl.a. eftersom dämningsgränsen inte kommer att ändras. Utöver arbeten i maskinsal. intag och sugrör planeras inga permanenta byggnadsåtgärder. Projektet ger en sysselsättning på platsen motsvarande ca 225 årsverken. Arbetena beräknas pågå ca fyra och ett halvt år. De egentliga byggnadsarbetena kan påbörjas redan under inneva— rande budgetår om erforderliga tillstånd erhålls. Investeringen beräknas till 215 milj. kr.

Regeringen har förklarat utbyggnaden av tll-"ICSSUIII'C kraftstation med ett tredje aggregat tillåtlig enligt vattenlagen. Beslut om eventuella särskilda ' villkor i samband med tillståndet har liksom för effektutbyggnaderna Por— jus 12. Harsprånget 5 och Ligga 3 inte fattats.

Eftersom vattenfallsverket är angeläget att i möjligaste mån upprätthålla sysselsättningen i Norrbotten har tillstånden tagits i anspråk utan att avvakta regeringens beslut om särskilda villkor. | den utsträckning dessa kommer att öka medelsbehovet och/eller väsentligt minska projektens lönsamhet avser vattenfallsverket att återkomma i ärendet.

[ äldre vattenkraftstationer är kompletteringar och successiv förnyelse av vissa anläggningsdelar nödvändiga bl.a. med hänsyn till personsäker- hets- och miljökrav samt till krav på anpassning till modern teknik. Exem- pel på sådana åtgärder som ingår i verkets utbyggnadsplan är bullerbe- kämpning. tryckluftsbromsning. kylvattenreglering, bärlagcrsmörjning. in- stallation av brandlarm. tyristormagnctisering. utbyte av diverse elektriska och mekaniska anläggningsdelar samt upprustning av byggnadsbeståndct.

Regeringen meddelade den 27 mars och den 10 april 1980 att Ringhals 3 och Forsmark 1 resp. Forsmark 2 och Ringhals 4 skall få tillföras kärn- bränsle utan hinder av vad som föreskrevs i lagen (1979: 335) om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle. den s. k. rådrums- lagen. Tillstånden avser den tidsperiod under vilken giltigt upparbetnings- avtal finns tecknat. vilket för Ringhals 3 och Forsmark [ innebär t. o. m. är 1990 resp. för Ringhals 4 och Forsmark 2 t.o.m. år 1986.

Den av riksdagen godkända överenskommelsen om begränsning av ut- byggnadstakten för Forsmark 3 som träffades mellan delägarna i Fors- marks Kraftgrupp AB upphörde att gälla i oeh med utgången av budgetåret 1979/80 (prop. 1979/80:33 s. 14—15. NU 1979/80:25. rskr 1979/80:134). Tidplanen för det fortsatta arbetet på Forsmark 3 innebär att blocket kan tas i drift under hösten 1985. Mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till den tid som går åt för att tillföra reaktorerna bränsle samt rekrytera och utbilda personal gäller följande tidpunkter för kommersiell idrifttagning av ännu inte idrifttagna kärnkraftblock:

Forsmark 1 den 1 februari 1981

Ringhals 3 den 1 februari 1981

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 391

Forsmark 2 den 1 augusti 1981 Ringhals 4 den 1 november 1982 Forsmark 3 den 1 augusti 1985 Enligt rädrumslagen är innehavare av kärnreaktor berättigad till ersätt- ning av staten för förlust som har uppkommit genom att idrifttagandet av reaktor har fördröjts till följd av lagen. Förhandlingar om ersättning inled- des i maj 1979 sedan en statlig förhandlare hade utsetts. Resultatet av dessa överläggningar har presenterats i prop. 1980/81:25 bil. 9.

Övriga anläggningar i utbyggnadsplanen antas bli lärdigställda i enlighet med de planer som tidigare har redovisats.

Med befintliga anläggningar. beslutade och föreslagna utbyggnader samt prognosticerad elcfterfrågan erhålls energi- och effektbalanser i det statliga kraftsystemet enligt följande sammanställningar.

Energibalanscr budgetåren 1981/82—1987/88 ti TWh) 81/82 82./83 83184 84/85 KS.-"86 Sh,/87 87018

Primaförbrukning enligt normalårs- prognosen inkl. tillkommande pri— maförbrukning (0.5 TWh) vid exceptionella torrårsförhål— landen 50.3 5.2.0 53.9 55.6 57.9 60.1 62.2

Försäljning till andra kraftföre- tag inkl. export 2.8 3.3 3.6 2.6 1.5 1.3 1.2 Summa förbrukning 53.1 55.3 57.5 58.2 59,4 61.4 63.4 Krafttillgäng '

från egna befint- liga. beslutade och föreslagna

vattenkraftanlägg- -

ningar. mcdelår 30.2 30.2 30.4 30.5 30.5 30.7 30.7 Krafttillgång

från egna befmt— liga och beslutade

värmekraftanlägg- ningar vid medel- tillgänglighet fossileldad

kraft 12.1 1 kärnkraft 20.6 2 Köp från andra

kraftföretag

inkl. import 4.3 4.3 4.3 4.2 4.2 4.0 4.0

Summa krafttill- gång enligt encrgikriteriet' 57.4 61.7 63,7 64,5 68.3 69.4 69,7" Brist enligt energikriteriet — — _ _ _ _ _

I'd —- oc IJ ...) IJ L..) _. ba IJ x) _

' Energikriterium: Total produktionsförmåga = 0.8xvattenkraftproduktion +0,9Xvärmekraftproduktion.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

o.: o to

Effektbalanser budgetåren 1981/82—1987/88 (i MW)

81.182 82.-'83 83.84 84/85 85.86 86.187 87.188

Den primära för—

brukningens

maximalvärde 9200 9500 9900 10200 10600 | 1 000 I 1400 Försäljning till

andra kraftföre— tag inkl. cxport 120 380 360 210 60 60 60

Summa belastning 9320 9880 10260 10410 10660 1106011460

Installerad effekt

i egna befintliga. beslutade och före— slagna vattenkraft-

anläggningar.

medelär 7652 7824 8020 8020 8190 8218 8218 Installerad effekt

i egna befintliga och beslutade vär- mekraftanlägg- ningar fossileldad kraft 2 440 2 440 2 440 2 440 2 440 2 440 2 440 kärnkraft 3 805 4 720 4 720 4 720 5 500 5 500 5 500 Köp från andra

kraftföretag 180 180 180 165 165 137 137 Summa installe—

rad effekt 14077 15164 15 360 15 345 16295 16295 16295 Etfektreserv 4 757 5 284 5 100 4 935 5 635 5 235 4 835 Dito i 'i'?- av

primaförbruk—

ntngens maxl- malvärde 51.7 55.6 51.5 48.4 53.2 47.6 42.4

Som framgår av sammanställningen kan den beräknade energiförbruk- ningen tillgodoses med önskad leveranssäkerhet t.o.m. budgetåret 1987/ 88 med hittills beslutade och nu föreslagna produktionsanläggningar. Även från effektsynpunkt väntas leveranssäkerheten bli tillfredsställande Linder samtliga redovisade budgetår.

De överskott på produktionsresurser som balanserna antyder utgör en- ligt vattenfallsverket en säkerhet mot oförutsedda elbehov och gör det möjligt att begränsa användningen av olja till ett minimum.

Av vad vattenfallsverket har anfört följer att något beslut om nya pro— duktionsanläggningar inte behöver fattas under innevarande budgetår för att kraftförsörjningen inom det statliga avsättningsområdet på fastlandet skall kunna klaras fram till slutet av 1980-talet.

Av andra än omedelbara elförsörjningsskäl kan emellertid ytterligare produktionsenheter komma att färdigställas under den berörda perioden. Utöver tillbyggnaden av Stornorrfors gäller detta t. ex. på kraftvärmeom- rädet där verket tillsammans med vissa kommuner f.n. projekterar nya anläggningar för fasta bränslen.

1 de redovisade balanserna mellan produktionsrcsurser och efterfrågan på el har Västerås kondenskraftstation inte medräknats. Stationen. som är

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 393

oljeeldad. är gammal och delvis i sådant skick att betydande ombyggnads- och reparationsarbeten erfordras för att få anläggningen i driftdugligt skick. Utredningar har visat att fortsatt produktion eller produktionsbe- redskap i stationen inte kan ekonomiskt motiveras. Vattenfallsverket räk- nar inte heller med att stationen skall erfordras under 1980-talet för att upprätthålla erforderlig leveranssäkerhet. Då ett stort antal av den nu befintliga personalen kommer att avgå av åldersskäl har vattenfallsverket fattat principbeslutet att avveckla stationen. En avveckling bedöms i dags- läget kunna vara genomförd till sommaren 1983.

Vattenfallsverkets projekteringsplaner omfattar ytterligare ett antal vat- tenkraftutbyggnader. en kolkondensanläggning i Söderhamn alternativt Oxelösund. de tidigare nämnda torveldade anläggningarna för kraftvärme, GCC-anläggningen i Lysekil och hetvattencentralerna samt koleldade kraftvärmeverk i Göteborg och Stockholmsområdet.

Vid prövningen enligt vattenlagen av Sädva kraftstation jämte utökad reglering av Sädvajaure i Skellefteälven har regeringen föreskrivit särskil- da villkor beträffande vattentappning m.m. Riksdagen har beslutat att medge det intrång i Pieljekaise nationalpark som regleringen orsakar. Det är alltjämt oklart huruvida de tilltänkta samarbetsparterna Skellefteå kom- mun. Boliden AB och vattenfallsverket önskar fullfölja projektet. Vatten- fallsverket avser att slutföra samarbetsförhandlingarna så snart konse- kvenserna av nämnda villkor har utretts. Anläggningen bedöms numera kunna bli färdigställd tidigast under budgetåret 1985/86.

Vattenfallsverket lämnade våren 1980 in ansökan till vattendomstolen om att få bygga ytterligare ett aggregat i vardera av de två stationerna Porsi och Laxede och att få ökad rätt till korttidsreglering i Luleälvens nedre del. Vattendomstolen kommer att överlämna ärendet till regeringen för pröv- ning. Genomförs projekten blir sysselsättningsökningen på platsen ca 560 årsarbeten. Förutsättningen för att investeringen skall kunna förräntas av vattenfallsverket är att rätt till ansökt korttidsreglering erhålls.

Regeringen uppdrog i september 1979 ät vattenfallsverket att fullfölja projekteringen av överledning av vatten från Vojmsjön till Malgomaj. Projektet kallas Fatsjö kraftstation. Projekteringen utförs i samråd med länsstyrelsen i Västerbottens län och Vilhelmina kommun. Ansökan till vattendomstolen beräknas bli inlämnad under första kvartalet 1981. Vat- tenfallsverket planerar att redogöra för projektet i anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

Projekteringen av ett kraftvärmeverk i Göteborg för eldning med såväl kol som olja har utförts fram till underlag för lokaliseringsansökan. Lokali- seringsansökan har inlämnats till regeringen av Energiverken i Göteborg. Ärendet vilar i avvaktan på ett ställningstagande från kommunens sida.

Beslut om ett flertal värmeproducerandc anläggningar i Storstockholms- området måste fattas inom de närmaste åren. SIND redovisade ijuni 1979 en slutrapport om södra Storstockholms värmeförsörjning inkl. Södertälje.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 394

Utredningen avsåg att redovisa hur värmeförsörjningen inom detta område bör lösas under 1980-talet samt belysa möjliga, inte oljebaserade. alterna- tiv för regionens tjärrvärmeförsörjning. Utredningen förordade ett alterna- tiv som bl. a. innebär utbyggnad av sju lokala koleldade kraftvärmeblock under 1980- och 1990-talen med lokalisering till Igelsta i Södertälje. Fittja. Lövsta och Värtan.

Efter att ha samrått med berörda kommuner har SIND rekommenderat att kolbaserade kraftvärmeverk uppförs i Augustendal för att förse Nacka och Stockholm med värme samt i Fittja för att förse Botkyrka, Huddinge och Södertälje med värme. Resterande värmebehov under 1980-talet i södra regionen bör klaras med koleldade värmecentraler i Igelsta.

Vattenfallsverket har fört långt framskridna förhandlingar med Södertäl- je energiverk om ett koleldat kraftvärmeverk i Igelsta. Det planerade kraftvärmeverket kommer nu att ersättas med en utbyggnad av fyra kolel- dade hetvattencentraler. Förhandlingar om Fittjaverket kan återupptas så snart ett klarläggande om den fortsatta inriktningen föreligger. Verket framhåller det angelägna i att ett klart ställningstagande sker i frågan om Storstockholmsområdets värmeförsörjning.

Arbetet med projektering av ett första koleldat kondenskraftverk har påbörjats och är inriktat på möjlig idrifttagning under år 1989. Kontakter har upptagits med berörda kommuner för lokalisering av blocket till Oxelö- sund alternativt Söderhamn.

Ifråga om distributionsanläggningar anför vattenfallsverket bl.a. föl- jande. Det svenska kraftsystemet utgör en del i ett sedan långt tid relativt väl integrerat nordiskt system. Det nordiska samarbetet på elförsörjnings- området innebär för alla parter väsentliga fördelar. inte minst från ekono- misk synpunkt. Grunden för kraftsamarbetet inom och mellan de nordiska länderna är väl utbyggda nationella stamnät och starka samkörningsförbin- delser mellan de olika stamnäten. Avtal har träffats mellan vattenfallsver- ket. Sydkraft AB och det danska ELKRAFT om en andra 400 kV förbin- delse Sverige—Själland Ufr prop. 1979/80: 100 bil 17 s. 160).

Oavsett de nordiska kraftutbytena måste det svenska kraftledningsnätet. såväl stamnät som regionala och lokala nät byggas ut i takt med elkonsum- tionens tillväxt.

Upprustningen av äldre stamnätsanläggningar fortsätter och tar nu i anspråk betydande resurser.

För Gotland. som utgör ett separat system. erfordras särskilda övervä- ganden vid bedömning av utbyggnadsbehovet. Utredningar visar. enligt vattenfallsverket. att kraftsystemet på ön behöver förstärkas vid mitten av 1980-talet. Detta accentueras av att den befintliga likströmslänkens tek- niska livslängd beräknas vara slut vid denna tidpunkt. En ekonomisk jämförelse mellan en ny likströmslänk från fastlandet och en kolkondens- anläggning på Gotland visar att det förstnämnda alternativet bör väljas. Arbetet inriktas mot idrifttagning under budgetåret 1984/85 eller om möjligt tidigare.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 395

[anslagsframställningen begär verket dels 51.2 milj. kr. på tilläggsbudget för innevarande budgetår för en ny likströmsförbindelse till Gotland, dels 24 milj. kr. för samma ändamål för budgetåret 1981/82. Totalt beräknas förbindelsen medföra en investering på 240 milj. kr. uttryckt i prisniväjuli 1980.

Vid min anmälan till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 (prop. 1980/81:25 bil. 9") har jag behandlat denna fråga och därvid föreslagit att ytterligare 5l.2 milj. kr. skall ställas till verkets förfogande för detta ändamål under budgetåret 1980/Sl.

För de regionala och lokala distributionsnäten följer investeringsvoly— men för nyanslutningar och förstärkningsbehov den belastningsutveckling som förväntas. Det upprustnings- och förnyelsebehov som är nödvändigt framför allt ur person- och driftsäkerhetssynpunkt är större än tidigare. De nät som är aktuella för sådana ombyggnader är oftast över 30 a 40 år.

Utbyggnaden av driftövervakningsanläggningar är inne i ett expansivt skede.

Stora driftstörningar som har ägt rum under senare är bekräftar nödvän- digheten av bättre driftövervakningssystem för att därigenom öka driftsä- kerheten i näten.

Medelsförbrukning

Vattenfallsverkets investeringsram för budgetåret 1980/81 är fastställd till 20969 milj. kr. (prop. I979/80: 100 bil. 17 s. l69. NU I979/80:70. rskr 1979/801410). l beloppet ingår, utöver vad som har upptagits i budgetpro- positionen 1980. ISO milj. kr. som regeringen har medgett verket att föra över från budgetåret I979/80. Tillsammans med outnyttjad del av ur kon- junkturreserven anvisade medel under budgetåret 1.979/80. 7.2 milj. kr.. blir den totala investeringsramen för budgetåret 1980/81 2 It)/4.l milj. kr.

För budgetåret l981/82 har vattenfallsverket beräknat ett medelsbehov av 2535 milj. kr. Beloppet har beräknats med marginal för erfarenhetsmäs- siga kostnadsförändringar under perioden fram t.o.m. det nya budgetåret. Fördelningen på olika typer av investeringsobjekt framgår av följande sammanställning som också visar den verkliga medelsförbrukningcn för budgetåret 1979/80 och det beräknade medelsbehovet för budgetåret l980/ 81.

Verklig Beräknad medels- förbruk- förbrukning ning l979f'80 l980i'8] ' NKI/82 Vattenkraftanläggningar 477.8 63811 7372 kärnkraft-(inläggningar (65.3 377,4 626] Ovriga värmekraftanläggningar 1981) 31.l 18.2 Värmeproduktionsanläggningar — 6.5 35.6 |__)istributionsanläggningar 507.l 790. [023.6 ()vriga ändamål 1245. 310.() 93.7

l962,7 2160.3 2 S35.0

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 396

För i'a[renkraftanläggningar föreslår vattenfallsverket följande investe- ringsprogram (i milj. kr.).

Medelsförbrukning

t.o.m. beräknad för

1979/80 —————

1980/81 1981/82 I. Företag påbörjade före 1980-07-01 Harsprångets kraftstation. aggregat 5 436.1 74.8 22.6 Ligga kraftstation. aggregat 3 162.7 [08.8 118.3 Messaure kraftstation. aggregat 3 23.0 28.9 42.7 Ovre Åseleälven 223.3 173.8 180.0 Näs kraftstation. ombyggnad aggregat 2 ll7.l 20.7 3.9 Lilla Edets kraftstation, aggregat 4 70.3 53.1 62.7 Kapitaltillskott för ersättningskraft m.m. 4.0 Anläggningsmedel till regleringsföretag 7.9 10.4 Efterarbeten och skaderegleringar 63.6 47.8 Kompletteringar och småkraftverk 69.8 92.9 Projekteringsplan 10.7 10.9 II . F örelag som påbörjas efter l980-07—0I Vietas kraftstation. tilloppstunnel 3 1.2 22.3 78.2 Harsprångets kraftstation. utvidgning av avloppstunnel 4.2 30.9 Stornorrfors kraftstation. aggregat 4 31.9 638.6 737.2

Medlen behövs för att fullfölja pågående utbyggnader samt för att ge- nomföra erforderliga efterarbeten och kompletteringar i idrifttagna sta- tioner.

För kärnkruftanläggningur föreslår vattenfallsverket fi.")ljande investe- ringsprogram (i milj. kr.).

Medelsförbrukning beräknad för

1980/81 1981/82 Ringhals kraftstation I()l.6 13.3.6 Efterarbeten [07.4 173.2 Kärnbränsle 3.8 5.6 Kapitaltillskott till Forsmarks Kraftgrupp AB block 1 och 2 35.0 block 3 ll7.l 302.8— AB Kärnkraftsutbildning 2.5 11.5 377.4 626.7

Medelsbehovet hänför sig till färt'ligställandet av Ringhals kraftstation inkl. erforderliga efterarbeten. Angivet behov omfattar också erforderliga kapitaltillskott till Forsmarks Kraftgrupp AB. Medelsbehovet för kapital- tillskott bygger på förutsättning av normal lånetinansiering av Forsmarks- byggnationen. för vilken borgen erfordras av statens vattenfallsverk.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 397

Medelsbehovet för kärnbränsle uppgår till 5.6 milj. kr. och avser initial- bränsle till Ringhals 3 och 4. Anskaffning av ersättningsbränsle finansieras med vid kärnkraftproduktionen erhållna intäkter motsvarande bränsle- kostnaden. Dessutom ingår medel för kapitaltillskott till AB Kärnkraftut- bildning (AKU).

För övriga värmekraftanläggningar uppgår medelsbehovet till 18.2 milj. kr. och avser medel för kompletterings- och projekteringsarbeten. [ komp- letteringsarbeten ingår kvalitetsförbättrande åtgärder vid Stenungsunds- verket samt fortsatt förbättring av standard och arbetsmiljö i anläggningar- na på Gotland. Projekteringskostnaderna hänför sig till ett flertal nya projekt för el- och värmeproduktion.

[ medelsbehov för värm(produktionsan/iiggningur upptas medel för pro- jektering. anskaffning och installation av elpannor med 35.6 milj. kr.

Medelsbehovet för distributionsunläggningar beräknar vattenfallsver- ket till l()23.6 milj. kr.. varav 85.7 milj. kr. för driftövervakningsanlägg- ningar. 474.9 milj. kr. för stamnätsanläggningar. 303 milj. kr. för regionala nät och 160 milj. kr. för lokala nät. Utbyggnadsplanerna grundas på ver- kets tidigare redovisade prognos över belastningsutvecklingen. aktuella utbyggnadsplaner för produktionsanläggningar m.m.

Medelsbehovet för tidigare inte redovisade. nu föreslagna arbeten fram- går av följande sammanställning (i milj. kr.).

Beräknad total- Beräknad utgift kostnad 1981/82 Driftövervakningsanläggningar m. m. Komplettering av driftdatanätet — 9.1 Nytt kontor i Jokkmokk 10.3 4.6 Stamnät 220 kV ledning Gulsele—Långbjörn 13.9 1.0 Shuntreaktor i Borgvik 3.5 1.0 Ny 400 kV förbindelse Skåne—Själland 56.5 3.3 Ny likströmslänk Gotland—fastlandet 274.3 24.1 Hjälta 400 kV ställverk: nya reläskydd 5.5 4.2 Horndal: Förstärkning av 220 kV ställ- verk och ledning m. h. t. otillräcklig felströmskapacitet 8.8 4.6 Hamra: Spänningsregleringsutrustning 8.2 5.5 Förstärkning av 220 kV ledning kring Stadsforsen m. h. t. otillräcklig fel- strömskapacitet 14.4 0.8 Kilforsen: Förstärkning av 400 kV ställverk och 400 kV ledning mot Lasele m. h. t. otillräcklig fel- strömskapacitet 9.3 4.6 Förstärkning av 400 kV ledningar längs Lule älv m. h. t. otillräcklig felströmskapacitet 13.7 2.3 Ospecificerade utbyggnader samt .

projektering — 3.9

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

Regionala nät Ombyggnad av 130 kV ledningen Lextorp—Moholm samt ombyggnad i Götene transformatorstation Nytt 20 kV ställverk i Skövde transl'ormatorstation Modernisering av likströmssystem och kontrollanläggningar i Skövde Installation av 130/40 kV trans- formator i Klerebo Anslutning av ny 400/130 kV sta- tion på Hisingen Nybyggnad av 130 kV ledning Alingsås—Sjömarken Anslutning av Torslanda 130 kV station samt installation av ny transformering i stationen Installation av två 130 kV led- ningsfack i Sävenäs transforma- torstation Ombyggnad och förnyelse av 40 och 20 kV stationer inom Trollhätte Kraftverk

Bohus Surte Ljung Limmared Dalum Ny 130/40 kV station i Båberg inkl. anslutningsledningar Förstärkning och ombyggnad av Säffle 130/20 kV station Ny 70 kV ledning Skärplinge—Forsmark Ny 200/20 kV station i F.dinge (Faringe) Ny 220/70 kV station inHeby. ny 70 kV ledning Heby—Östervåla. nytt 70 kV ställverk i Tierp samt komp- lettering av 70 kV ställverket i Ostervåla Ny 70/20 kV station i Litslena Installation av 70/20 kV transfor- mator i Spillersboda Ny 130 kV ledning Frövi—Linde samt ny 130 kV station i Linde Ny 130 kV ledning Norrtorp—Vingåker Utbyte av transformatorer i Sköldinge Utbyte av transformator i Eksund Ny 130/20 kV transformator i Porsi Ny 40 kV ledning Oberget—Laisvall Ny 40 kV ledning Volgsjöfors— Stenkullafors Diverse utbyggnader

Lokala nät

Ospecificerade upprustningar. nyanslutningar och förstärknings— åtgärder

Totalt

Beräknad total- kostnad

3.0 3.4

10.7

9.6

4.1

——-IJ-——-—- leoJCUIO

woo bot..»

14.3

CNC 'Jl Is)

coq N :..-L- bs

Lawn—iu. OCxIXIO

398

Beräknad utgift 19811'82

9.1

4.0

74.4 242.4

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 399

Medelsbehovet för övriga ("indamål har vattenfallsverket beräknat till 93.7 milj. kr. Häri ingår medel för inköp och kompletteringar av fastighe- ter. förvärv och finansiering av eldistributionsföretag samt investeringar i kanalanläggningar. l beloppet ingår bl.a. erforderliga medel för kontors- byggnader i Lulcå och Trollhättan. 38.4 milj. kr.. inkl. tomtkostnad. Där- jämte ingår medelsbehov för ombyggnader inom Råckstakontoret samt medel för förvärv av fallrätter i vattendrag. som väntas bli möjliga att bygga ut. medel för förvärv av eldistributionsföretag i strukturrationalise- ringssyfte samt för utlåning till dessa och tidigare förvärvade företag.

Borgen

Riksdagen har bemyndigat regeringen att teckna borgen för lån till bolag i vilka vattenfallsverket förvaltar statens aktier intill sammanlagt 7113 milj. kr.. varav högst 160 milj. kr. för lån till eldistributionsföretag. Av ramen har 6530 milj. kr. motiverats av behov av borgensteckning för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tar upp på den allmänna kapitalmarkna- den. Verkets borgensteckning för detta bolag utgjorde 5071 milj. kr. per den 30juni 1980. varav 750 milj. kr. avsåg block 3.

Finansieringsbehovet för block 1 och 2 under budgetåret 1980/81 beräk- nas uppgå till 347 milj. kr. Av detta medelsbehov beräknas 35 milj. kr. täckas genom delägarlån från vattenfallsverket och 300 milj. kr. upplånas externt i utlandet. varför hela beloppet skall täckas av erhållen borgens- ram.

För budgetåret 1981/82 beräknas inte något finansieringsbehov för block 1 och 2. då även block 2 beräknas vara i kommersiell drift fr.o.m. första delen av detta budgetår.

För Forsmark block 3 beräknas ett totalt finansieringsbehov för budget- året ll980/81 om 1 171 milj. kr.. varav 1000 milj. kr. har förutsetts kunna upplånas externt och 171 milj. kr. genom delägarlån. Vattenfallsverkets andel av delägarlånen uppgår till 127 milj." kr.

För budgetåret 1981/82 beräknas det totala kapitalbehovet för block 3 till 1289 milj. kr. Av detta avses 389 milj. kr. finansieras genom delägarlån. varav vattenfallsverkets del uppgår till 302,8 milj. kr. och 900 milj. kr. genom upptagande av externa lån med borgensteckning. Verkets andel av denna borgensteckning har beräknats till 725 milj. kr.

Erfarenhetsmässigt kan emellertid förändringar och förskjutningar av såväl kapitalbehov som utlåningstidpunkter förekomma. Eventuellt kan också en förändring av den externa låneandelen och andelen utländska lån bli aktuell. För att kunna möta sådana modifieringar är det väsentligt att ha viss marginal i ramen för borgensteckning. Mot bakgrund av detta föreslås att borgensteckningsramen härför höjs med 900 milj. kr.

AB Kärnkraftutbildning (AKU). som till 50 % ägs av vattenfallsverket. avser att anskaffa en simulator för Forsmark 3/Oskarshamn 3. Totala

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 400

investeringskoslnaden för denna har beräknats till 75—80 milj. kr. Finansi- eringen har förutsatts ske dels med delägarlån. dels med extern upplåning. Verkets andel av delägarlån bedöms bli 14 milj. kr. och andelen borgens- teckning 30 milj. kr. Borgensteckningen avses ske under budgetåren 1981/ 82—1983/84.

Vattenfallsverket. Sydkraft AB och Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB har överenskommit att inom ramen för Svensk Kärnbra"n.vltf/i'irxörjning AB:s (SKBF) verksamhet projektera och uppföra ett centrallager för an- vänt kärnbränsle. det s.k CLAB-projektet. ("LAB-projektet avses bli finansierat genom förskott eller län från intressenterna samt genom lån på allmänna kapitalmarknaden. För att finansiera kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle sätter kärnkraftföretagen av medel i sina räkenska- per. För vattenfallsverkets del är avsikten att kapitaltillskott/förskott till CLAB-projektet skall finansieras med sådana medel. varför nämnda kapi- taltillskott/förskott inte behöver belasta statsbudgeten.

Verksamheten inom verkets t'ldt'strihutimlemlug skall i första hand fi- nansieras med bolagens egna medel och — i den mån dessa inte räcker för erforderliga investeringar — med upplåning på allmänna kapitalmarkna- den. För bolag som bedriver verksamhet inom expansiva områden och för bolag. inom vilka mer omfattande upprustningsåtgärder erfordras av distri- butionsanläggningar. blir upplåning ofrånkomlig. 1 den mån extern upplå- ning inte är möjlig. kan delägarlån bli nödvändiga.

Vid lån på allmänna kapitalmarknaden krävs oftast borgen av bolagets ägare som säkerhet för lånen. Genom bildandet av Svensk Energiverks- grupp AB (SEABI. (prop. 1978/79:115 bil. 1 s. 324—326. NU 1978/79:60. rskr 1978/79:429). till vilket flertalet av verkets aktieposter i eldistribu- tionsbolag har överförts. bör emellertid verkets borgensteckning kunna begränsas genom att i stället SEAB inträder som borgenstecknare för nya borgensåtaganden.

För vissa eldistributionsbolag. vars aktier ägs av SEAB. kan det emel- lertid bli nödvändigt med statlig borgen vid extern finansiering. Detta gäller för bl.a. Gotlands Energiverk AB. som planerar utbyggnad av fjärrvärmeanläggningar i Visby. För att klara finansieringen härför avser bolaget att söka ytterligare lån från allmänna pensionsfonden. för vilket krävs statlig borgen.

Ramen för vattenfallsverkets borgensåtaganden gentemot eldistribu- tionsbolag utgör 160 milj. kr. Den utnyttjade delen av ramen var den 30 juni 1980 1486 milj. kr. Under budgetåret 1980/81 förutses av verket erforderliga borgensåtaganden uppgå till 11 milj. kr. Motsvarande behov under budgetåret 1981/82 beräknas uppgå till 19.5 milj. kr. Med hänvisning härtill föreslår vattenfallsverket att ramen för lån till eldistributionsföretag ökas till 180 milj. kr.

Verkets förslag innebär sammanfattningsvis att borgensramen skall ökas med 950 milj. kr. till 8046 milj. kr.. varav ramen för län till eldistributions- företag föresläs ökas från 160 milj. kr. till 180 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 401

Remissyttranden

Riksrevisionsverket (RRV) har granskat vattenfallsverkets anslagsfram- ställning vad avser frågor av principiell natur rörande redovisning och finansiering. Granskningen föranleder ingen kommentar från verkets sida.

SIND framhåller att förutsättningarna beträffande den ekonomiska ut- vecklingen under 1980-talet och utvecklingen av elvärmen är mycket osäkra. Detta leder till att osäkerhetsintervallet för elanvändningens ut- veckling blir stort. För år 1990 får man enligt SlND därför räkna med en användningsnivå mellan 110 och 125 TWh eller eventuellt ännu mera.

Med hänsyn till osäkerheten i fråga om oljemarknadens och elefterfrå- gans utveckling instämmer SlND i vattenfallsverkets uppfattning om ange- Iägenheten av en lämplig projektreserv för produktionsanläggningar. Vad avser frågan om att inkludera kraftledningari en projektreserv pekar SlND på vikten av att vattenfallsverket genomför samråd med berörda kom- muner m.fl. om aktuella nya ledningar i god tid före koncessionsprövning- en för att underlätta denna och därigenom möjliggöra kortare handlägg- ningstid. De sammanställningar om stamlinjenätets utbyggnad. som SlND avser att göra. bör bli ett värdefullt underlag för vattenfallsverkets samråd på regional nivå.

Det är enligt SlND:s uppfattning positivt att vattenfallsverkets anslags- framställning innehåller projekt också inom värmeförsörjningsomrädet. SlND understryker emellertid vikten av att vattenfallsverkets kompetens ställs till kommunernas förfogande för bl.a. energiplanering. på helt kom- mersiell basis.

SlND ser vidare positivt på vattenfallsverkets initiativ att minska olje- beroendet genom att föreslå installation av elpannor i fjärrvärmesystem och processindustrier. Verket utgår ifrån att detta engagemang kommer att ske i form av kommersiella uppgörelser med berörda industrier och kom- muner.

SlND noterar med tillfredsställelsc att i vattenfallsverkets projektplan ingår ett antal torveldade anläggningar. Projekten förutsätter samarbete med berörda kommuner.

Delegatimwn för ettergU'rWskning (DFE) har inget att erinra mot vatten- fallsverkets verksamhet inom forskning. utveckling och demonstration. DFE förutsätter att Kol-Hälsa—Miljö-projektet fullföljs enligt gällande plan och eventuellt vidareförs. Verkets planerade verksamhet på solvärme- och värmepumpsområdct bör enligt DFE komplettera energiforskningspro- grammet väl.

Beträffande utformningen av uppvärmningssystem betonar verket att den bör göras så att inte effektiv användning av el utesluts. Enligt DFE:s .bedömning talar detta för dels distributionssystem med tillräckligt låg temperatur. dels effektiv styr— och reglerteknik så att behovsreglering möjliggörs och tillvaratagandct av överskottsvärme och passiv solvärme ökar. 27 Riksdagen [98018]. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 402

[ verkets anslagsframställning framförs förslag att använda el för bygg- nadsuppvärmning för att därigenom minska oljeförbrukningen. DFE anser att elenergi på lång sikt bör användas för byggnadsuppvärmning huvudsak- ligen när den ersätter lätt eldningsolja. På kort och medellång sikt kan emellertid. enligt DFE:s uppfattning. elgenererad fjärrvärme vara ett lämp- ligt sätt att använda det förutsedda elenergiöverskottct.

Vattenfallsverkets förslag att installera elpannor i fjärrvärmesystem och processindustrier bygger på förutsättningen att den förbrukade elenergin befrias från elskatt under en tidsperiod. DFE bedömer att en sådan gene- rell skattebefrielse kommer att försvåra en introduktion och vidareutveck- ling av alternativa system med t.ex. värmepumpar. solvärme och fasta bränslen.

föredraganden

Landets totala elkonsumtion uppgick under budgetåret 1979/80 till 93.5 TWh. vilket är IC'E- mer än under föregående budgetår. Statens vattenfalls- verk svarade budgetåret 1979/80 för 45.9 TWh eller ca 49% av de totala elleveranserna i landet. Verkets fasta leveranser inkl. överföringsförluster ökade jämfört med föregående budgetår från 44.2 TWh till 44.9 TWh eller med l.6%. Tillfälliga leveranser inkl. export uppgick till 3.7 TWh.

Av de 48.6 'l'Wh som vattenfallsverket totalt levererade under budget- året I979/80 inkl. export svarade vattenkraft för 31.3 TWh. värmekraft exkl. kärnkraft för 0,9 TWh och kärnkraft för 7.9 TWh medan 8.4 TWh köptes in från andra svenska och utländska leverantörer. Jämfört med föregående budgetår ökade vattenkraftproduktionen och inköpen från and- ra kraftföretag medan den oljebaserade kraftprmluktionen minskade och kärnkraftproduktionen låg på ungefär samma nivå.

Innan jag går in på vattenfallsverkets förslag till investeringsbudget för budgetåret 1981/82 vill jag ta upp de förslag rörande verkets framtida verksamhetsinriktning och organisationsutveckling som har redovisats av utredningen ([ 1979: 10) om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds ] [9802 l6) De statliga energimyndigheterna — arbetsför- delning och samverkan.

Utredningen har i fråga om vattenfallsverket i huvudsak föreslagit att verkets uppgifter vidgas till att omfatta även värmeförsörjning. att verket skall ställa sina resurser till förfogande för medverkan i den kommunala energiplancringen. att verket skall bredda och fördjupa sina forsknings-. utvecklings- och demonstrationsinsatser (FUD) inom såväl el- som vär- meområdet samt att verket skall öka sina insatser för omskolning. fortbild- ning och övriga rörlighetsstimulerande åtgärder centralt och lokalt. Utred- ningen föreslår vidare att vattenfallsverkets instruktion skall ändras i enlig- het med den föreslagna verksamhetsinriktningen. För att den nya verk- samhetsinriktningen skall kunna förverkligas snabbt och effektivt bör en- ligt utredningen vattenfallsverkets planeringsfunktioner och organisatio- nen för forskning. utveckling och demonstration förstärkas. Vidare bör

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 403

organisatoriska former skapas för samverkan med kommunerna och för ökad delegering av ansvar och befogenheter till regional nivå. Lednings- funktionen på regional nivå föreslås bli förstärkt. Utredningen förordar att vattenfallsverket självt skall svara för att genomföra erforderliga organisa- tionsförändringar enligt en av regeringen godkänd plan.

Utredningens förslag om att vattenfallsverkets verksamhetsområde skall utökas till att omfatta även värmeförsörjning och att verket skall medverka iden kommunala energiplancringen, bl. a. som konsult. har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet av dem som har yttrat sig över förslagen i denna del har dock varit övervägande positiva till tanken på ökade insatser från vattenfallsverkets sida inom dessa områden. Till dessa hör bl.a. SlND. domänverket. statskontoret. vattenfallsverket. kommers- kollegium. lngenjörsvetenskapsakadcmien och de fackliga centralorgani- sationerna. Bland dem som är avvisande eller negativa återfinns bl.a. Svenska Kommunförbundet. RRV. HSB:s riksförbund. Sveriges Allmän- nyttiga bostadsföretag (SABO). nämnden för energiproduktionsforskning. Svenska värmeverksföreningcn och flera av de kommuner som har yttrat sig i frågan.

För en mera utförlig redovisning av utredningens förslag och övervägan- den samt remissinstansernas synpunkter får jag hänvisa till den samman- fattning av utredningen och den remissammanställning som fogas som bilaga l.l9 till protokollet i detta ärende.

Det ankommer enligt lagen (1977: 439) om kommunal energiplancring på kommunerna att i sin planering främja hushållningen med energi samt att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. En central uppgift äri det sammanhanget att planera för en rationell uppvärmning av byggnadsbe- ståndct. Kommunerna svarar dessutom för praktiskt taget all försörjning med fjärrvärme både vad avser produktion och distribution. Vid min bedömning av vilken roll statens vattenfallsverk framgent kan komma att spela för värmeförsörjningen utgår jag från att det även fortsättningsvis är kommunerna som skall ha det huvudsakliga ansvaret för att förutsättningar skapas för en rationell värmeförsörjning. Det står i detta sammanhang givetvis varje enskild kommun fritt att avgöra om planeringen skall genom- föras med utnyttjande av enbart egen kompetens eller om konsult skall anlitas. och i det senare fallet att välja konsult enligt eget gottfinnande. På motsvarande sätt serjag det som naturligt att varje kommun med utgångs- punkt i de lokala förutsättningarna och med beaktande av koncessionsbe- stämmelser o.d. tar ställning till i vilken utsträckning den själv skall engagera sig i produktion och distribution av värme. Kommunerna har härigenom att ta ställning till om och i vilka former samarbete kan komma ifråga med t. ex. ett kraftföretag.

Utredningens förslag om att vidga vattenfallsverkets uppgifter till att omfatta även värmeförsörjning bör ses mot den bakgrund jag här har redovisat. Det ligger då väl i linje med min egen uppfattning. Jag har i annat

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 404

sammanhang (bl. a. prop. I979/80: l7(l s. Zl) pekat på att utvecklingen kan förutses komma att medföra att tillkommande elproduktionskapacitet i stor utsträckning baseras på kraftvi-irmeverk och mottrycksanläggningar eldade med andra bränslen än olja. Dessa anläggningar kommer att bli dimensionerade med hänsyn till olika tätorters eller industriers värmebe- hov. Dct är därför av största vikt att frågor om el— och värmeförsörjning inte behandlas åtskilda. För att den kraftvärmeutbyggnad som jag har förordat i det föregående (kapitel 8) skall komma till stånd är det nödvän- digt att för elproduktion utnyttja det värmeunderlag som finns i tätorterna. Detta ställer krav på kommunerna att i planeringen av värmeft'irsöriningen beakta även förhållanden som rör elförst'irjningen. Det är mot den bakgrun- den enligt min mening nödvändigt att utöka samarbetet mellan kommuner- na och kraftföretagcn. Jag vill i sammanhanget betona att samarbetet bör ske på kommersiella villkor i fri konkurrens med andra möjliga intressen— ter.

Som har framgått av det jag tidigare (kapitel 8) har anfört är det höga oljeberoendet inom byggnadsuppvärmningen mycket otillfredsställande från försörjningssynpunkt. Det är därför angeläget att tillgängliga resurser utnyttjas på bästa sätt för att nedbringa detta beroende. Samordningen av de insatser som krävs härför bör enligt min mening i första hand ske inom ramen för den kommunala energiplancringen med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Det är emellertid dessutom viktigt att staten med till buds stående medel stöder kommunerna i detta arbete. Jag har tidigare redogjort för det stöd som utgår för rådgivnings- och besiktningsverksamhet. för- månliga lån från den s. k. oljeersättningsfonden för vissa åtgärder. energi- sparkommitténs verksamhet m.m. Jag finner det naturligt att också den statliga resurs som vattenfallsverket utgör utnyttjas för att främja över- gången från oljeanvändning till användning av andra bränslen eller tipp- värmningsformer. I första hand bör verkets insatser inriktas på uppvärm- ningsteknik som har samband med elproduktionsteknik eller elanvänd- ning. Fjärrvärmedistributionen bör alltjämt förbli en kommunal angelägen— het.

Några remissinstanser har ifrågasatt vattenfallsverkets förmåga att an- passa sina insatser till de lokala förutsättningarna på olika orter. Vatten- fallsverkets storlek kan i detta sammanhang givetvis medföra både fördelar och nackdelar. En viss stelhet eller trögrörlighet kännetecknar t.ex. ofta större organisationer till följd av bl.a. längre beslutsvägar och krav på samordning. Denna fråga bör beaktas i den kommande organisationsövcr- synen inom verket. Jag har också förståelse för synpunkten att det för mindre och medelstora kommuner primärt kan te sig naturligare att i frågor om energiförsörjning och energianvändning anlita andra konsulter än den egna råkraftleverantören. Jag vill dock understryka att förhållanden som dessa till stor del är en fråga om att anpassa organisation och befogenhets- fördelning inom vattenfallsverket till det aktuella verksamhetsområdet. Samarbete bör enligt min mening i många fall lämpligen kunna ske genom

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 405

att bolag bildas i vilka vattenfallsverket medverkar som delägare. Härige- nom tillförsäkras kommunen ett inflytande över den lokala utvecklingen samtidigt som vattenfallsverkets resurser och kompetens kan tillföras verksamheten i kommersiella former.

Det bör också framhållas att det i frågor om värmeförsörjningen finns funktionella samband och samordningskrav mellan lokala förutsättningar och rationella försörjningsintressen som måste beaktas oavsett vilka orga- nisationer som är direkt engagerade i olika former av energiproduktion.

Utredningen har även tagit upp frågan att i annat sammanhang överväga att särskilt se över de organisatoriska formerna för samverkan mellan staten och kommunerna. när dessa delar huvudmannaskapet för en viss verksamhet. Jag instämmer i utredningens överväganden att frågan om lämpliga verksamhetsformer kan behöva ses över.

Till vattenfallsverkets styrkefaktorer räknarjag ett samlat cnergitckniskt kunnande som jag bedömer vara av stort värde för att göra nya energitek- niker kommersiellt tillgängliga. De insatser verket har genomfört under senare tid för att få till stånd torveldade kraftvärmeverk och hetvattencen- traler. uppföra och prova vindkraftverk. lösa miljö- och hälsoproblem vid kolanvändning. utveckla värmepumps- och solvärmeteknik m.m. utgör exempel på detta kunnande. Genom medverkan från vattenfallsverket i pilotprojekt och demonstrationsanläggningar bör det vara möjligt att på- skynda en geografisk spridning av framgångsrik ny teknik.

Många remissinstanser har betonat att insatser från vattenfallsverkets sida inom värmeförsörjningen eller inom andra områden som omfattas av den kommunala energiplancringen bör ske på kommersiella villkor. Jag delar denna uppfattning. Det jag i det föregående har anfört om förutsätt- ningarna för att vattenfallsverket skall kunna bidra till ett minskat oljebe- roende inom uppvärmningssektorn är inte ägnat att rubba de affärsmässiga grunderna för vattenfallsverkets rörelse. Till dessa hör bl.a. att ge en av regeringen fastställd förräntning på det disponerade statskapitalet.

Ett engagemang inom värmeförsörjningen i enlighet med vad jag har skisserat i det föregående förutsätter att gällande förrz'intningskrtw bedöms kunna bli uppfyllt. Vad jag nu har sagt innebär givetvis inte att vattenfalls- verket är förhindrat att delta i projekt som är förknippade med tekniska eller kommersiella risker som kan resultera i att enstaka projekt inte uppfyller kravet på förräntning.

En del remissinstanser har föreslagit att vattenfallsverkets insatser i form av konsult- och entreprenadverksamhet inom värmef'örsöijningens område redovisningsmässigt skall avskiljas helt från övrig verksamhet. lämpligen genom att bedrivas i bolagsform. Av vad jag nyss har anfört framgår att det är nödvändigt att redovisningsmässigt kunna skilja mellan verksamhet inom olika områden. Konsult- och entreprenadverksamheten bör givetvis bedrivas så att den är självbärande och inte belastar vatten- fallsverkets övriga verksamhet. Frågan om huruvida det är lämpligt att bilda ett särskilt bolag för konsult- och entreprenadverksamhet måste dock

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 406

bedömas även från andra aspekter. Jag är f. n. inte beredd att ta ställning i denna fråga men finner förslaget värt att pröva närmare i det fortsatta arbetet med organisationsutvecklingen inom vattenfallsverket.

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att vatten- fallsverket bör bredda och fördjupa sina FUD-insatser. Av det jag har anfört i det föregående om medverkan från vattenfallsverket när det gäller att införa och sprida användadet av ny teknik och bränslen som kan ersätta olja, följer att även jag i stort ansluter mig till utredarens förslag i denna del. Av kravet på affärsmässighet följer emellertid också att det primärt måste ankomma på vattenfallsverket självt att styra FUD-insatserna mot sådana tillämpningsområden där de bedöms kunna bidra till att skapa eller vidmakthålla förutsättningar för en kommersiell verksamhet i konkurrens med andra energiproducenter.

När det gäller vattenfallsverkets anläggningsverksamhet konstaterar tit- redningen att man måste räkna med en nedgång i sysselsättningen under 1980-talet. Hur stor nedgången blir beror dock på i vilken omfattning verket blir engagerat i insatser för att minska oljeberoendet inom uppvärm- ningssektorn.

Som har framgått i det föregående delarjag utredningens uppfattning att vattenfallsverket bör kunna göra en betydande insats inom det området. Omfattningen av sådana insatser blir dock. vilket utredningen också har påpekat. ytterst beroende av i vilken utsträckning samarbete kommer till stånd mellan vattenfallsverket och kommunerna. Det är därför av största vikt att så goda förutsättningar som möjligt kan skapas inom verket för ett konkurrenskraftigt agerande inom värmeförsörjningen på regional och lo- kal nivå.

Under alla omständigheter får man dock. såvitt nu kan bedömas. räkna med nedgång i anläggningsverksamheten inom vissa regioner och för vissa yrkesgrupper. Jag räknar härvid med att vattenfallsverket planerar för denna utveckling och utnyttjar till buds stående personaladministrativa åtgärder och styrmedel för att så långt möjligt underlätta omställningen för berörda personalgrupper. Jag anser även att de olika investeringsprojek- tens förläggning i tiden i rimlig utsträckning bör anpassas till sysselsätt- ningsförhållandena.

När det gäller utvecklingen av vattenfallsverkets organisation har utred— ningen föreslagit bl.a. att ansträngningarna för att decentralisera verksam- het till regionala organ skall fortsätta. att kraven på anläggningsverksam- heten samt dessas organisatoriska och personella konsekvenser skall ana- lyseras ytterligare. att ökat intresse och resurser skall ägnas åt att samord- na strategin för FUD-verksamhet, personalplanering. informationsverk- samhet och organisationsplanen'ng och att formerna för samarbetet med kommunerna skall prövas och utvecklas förutsättningslöst.

Jag finner att utredningens förslag i fråga om organisationsutveckling i allt väsentligt bör kunna tjäna som vägledning i arbetet med en närmare översyn av vattenfallsverkets organisation. Riktlinjerna för en sådan över-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 407

syn kan dock enligt min mening behöva kompletteras i en del avseenden. Det kan t.ex. finnas skäl att förutsättningslöst pröva verkets indelning i huvudavdelningar med hänsyn till bl.a. de ändrade förutsättningar för anläggningsverksamheten som jag nyss har berört.

Andra väsentliga utgångspunkter bör vara dels att entydiga ansvarsför- hållanden och betryggande kompetens finns inom driften av i första hand kärnkraftverk. dels strävan att decentralisera verksamheten till regionala organ.

Det ankommer på regeringen att ange de närmare riktlinjerna för en översyn av vattenfallsverkets organisation. att besluta om i vilken form översynen bör ske liksom att se över och anpassa verkets instruktion i enlighet med vad jag här har anfört om vattenfalls insatser inom värmeför- sörjningens område.

Jag går nu över till att behandla vattenfallsverkets förslag till investe- ringsbudget för budgetåret l98l/82.

[ sin anslagsl'ramställning redovisar vattenfallsverket inledningsvis vissa tendenser i den globala energiförsörjningen som bakgrund till Sveriges situation och förutsättning för den egna verksamheten.

Det beslut som har fattats om kärnkraftens användning i Sverige har för vattenfallsverkets vidkommande gjort det möjligt att med större säkerhet än tidigare planera den framtida elförsörjningen. Det medför också enligt verket att förutsättningar har skapats för en tillfredsställande elproduk- tionskapacitet under l980-talet. Trots detta föreligger större risk än nor- malt för störningar inom elförsörjningen till följd av att koncessionsbe- handlingen för vissa kraftledningar. främst av betydelse för Storstock- holmsområdet. har tagit mycket lång tid och medfört att delar av kraftnätet är underdimensionerat.

Enligt vattenfallsverket fordras utbyggnad av kolkondensverk som kom- plement till fastbränsleeldade kraftvärmeverk för att tillgodose den beräk- nade elefterfrågan under 1990-talet. Verket anser att en projektreserv bör skapas för att i framtiden bättre kunna anpassa utbyggnaderna efter beho- vet. Nuvarande regler för prövning av tillstånd för nya anläggningar har hittills inte gjort det möjligt för verket att skapa en sådan projektreserv.

Vattenfallsverket avser att fullfölja planerade torveldade anläggningar (avsnitt 7.5) och syftar till att utvidga programmet. [ de större städerna anser verket dock att kol bör vara det fasta bränsle som kommer i fråga för kraftvärmeverk och hetvattencentraler.

Produktionstillgångarna under l980-talet medför att betydande produk- tionsrcsurser finns tillgängliga för lokaluppvärmning med el. Detta bör enligt vattenfallsverket ske i bostadsområden där fjärrvärme inte kan kom— ma i fråga. Elvärmen bör i första hand användas i vattenburna system som möjliggör användning av t. ex. värmepumpar.

Enligt verkets femårsplan för forskning. utveckling och demonstration kommer under perioden 400 milj. kr. att satsas på sådana ändamål. FUD— verksamhetenfinansieras med rörelseinkomster.

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 408

FUD-verksamheten inom bl. a. solvärme- och värmepumpomrädet har intensifierats. Vidare har verket beslutat att pröva ett antal eldrivna fordon för att bidra till att klargöra f'örutst'tttningarna för att använda sådana. Vattenfallsverket har också träffat en överenskommelse med Svenska Petroleum AB om att projektera en anläggning för kraftproduktion baserad på förgasning av svavelrika bränslen. bl.a. restoljor. vars användningsom- råde_annars är begränsat av miljöskäl.

Vattenfallsverket har vidare redovisat först'irjningsläget vad gäller kärn- bränsle. olja. kol och torv. De närmaste årens försörjning med naturligt uran liksom tillgången till anrikningstjänster och kapaciteten för bränsle- tillverkning anses vara tillfredsställande. När det gäller försörjningen med kol har verket föreslagit att det skall medverka som en av intressenterna i ett speciellt bolag för kolimport. Detta förslag har jag behandlat i prop. l980/8l125 (bil. 9 s. 47). Förslaget har godtagits av riksdagen (NU l980f 8lz23. rskr l980/8l: ll2).

[ vattenfallsverkets projekteringsplan ingår enligt anslagsframställning- en ett antal ny- och tillbyggnader av vattenkraftanläggningar. ett antal fastbränsleeldade värmekraft- och kondenskraftanläggningar samt några torveldade hetvattencentraler.

Som jag tidigare har framhållit är det angeläget att vattenfallsverket bidrar till att utveckla teknik som gör det möjligt att minska. och på sikt avveckla. uppvärmningssektorns oljeberoende. Det är dessutom nödvän- digt att bedriva planeringen av den framtida elft'irsörjningen så att kärn- kraftens avveckling underlättas. Jag finner vattenfallsverkets FUD-insat- ser och projekteringsplaner i huvudsak vara ändamålsenligt inriktade för att nå dessa syften.

Vattenfallsverket bör. inte minst genom sina regionala förvaltningar. kunna bidra till att sprida ny teknik och användande av fasta bränslen. Som jag redovisat i det föregående (avsnitt 7.5) avserjag föreslå regeringen att vattenfallsverket får i uppdrag att utreda förutsi'tttningarna för att upp- föra ytterligare ett antal torveldade anläggningar i Syd— och Mellansverige.

Med hänsyn till den långa förberedelse- och utbyggnadstid som krävs för större energiproduktionsanläggningar är det enligt min mening nödvändigt att redan nu planera för anläggningar som. såvitt nu kan bedömas. inte behöver tas i drift före 1990-talet. Jag tänker härvid främst på vattenfalls- verkets planer på ett koleldat kondenskraftverk. Jag vill i detta samman- hang också tillfoga attjag delar vattenfallsverkets uppfattning om att det är angeläget att söka skapa en projektreserv av lämplig storlek och omfatt- ning. Det borde enligt min mening vara möjligt att förbereda nya energipro- duktionsanläggningar så långt att lokaliseringsort bestäms. projektering genomförs och erforderliga tillstånd för utbyggnad inhämtas även innan det är nödvändigt att fatta bindande beslut om anläggningarnas tillkomst. ()m tillståndsprövningen för tillkommande anläggningar kan ske även in-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 409

nan det går att fastställa exakt när det finns behov av att ta dem i drift bör det vara möjligt att bättre anpassa utbyggnadstakten till behoven än om prövningen kan ske först i samband med att bindade beslut om utbyggna- derna måste fattas.

l anslagsframställningen redovisar också vattenfallsverket sin syn på elanvändningens utveckling under l980-talet. Verket hänvisar därvid till de prognoser som har redovisats i prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken och av konsekvensutredningen (SOU 1979183). | proposi- tionen bedömdes att elanvändningen exkl. överföringsförlusten år 1990 skulle ligga i intervallet l24— 127 TWh vilket motsvarar en kraftproduktion av 136—140 TWh. Konsekvensutredningen räknade i sitt referensalterna- tiv. vilket förutsatte en betydande övergång från individuell oljeeldning till elvärme. med en elanvändning av 125 TWh år l990. Detta motsvarar en produktionsnivå av 138 TWh. De båda prognoserna. som således samman- faller väl. innebär för 1980-talet en årlig ökning av omkring 3.5 %. Vatten- fallsverket finner det rimligt att räkna med den utvecklingstakt för hela landet som dessa prognoser anger. men stryker under osäkerheten i be- dömningarna.

Vattenfallsverket har för egen del utarbetat en prognos över kraftförsälj- ningen inom det egna avsättningsområdet under den närmaste tioårsperio- den. Prognosen bygger på uppgifter som verket har inhämtat vid kontakter med flertalet egna industriabonnenter och större återdistributörer. Verkets fasta leveranser inkl. överföringsförluster och oförutsett beräknas öka från 44.2 TWh under budgetåret l978/79 till 53.4 TWh under budgetåret (983/84 och 6l .7 TWh under budgetåret l987/88. Det motsvarar en årlig tillväxt av 19% under den första femårsperioden och 3.6% under den andra. Vid linjär ökning svarar prognosen mot en förbrukning av 67 TWh under kalenderåret 1990. Med antagande om oförändrad marknadsandel för vat- tenfallsverket under 1980-talet svarar prognosen mot elförbrukning inkl. överföringsförluster i hela riket av 141 TWh år l990.

Vattenfallsverket påpekar att produktionskapaciteten i befintliga och beslutande anläggningar överstiger den prognostiserade elförbrukningen under hela tiden t.o.m. budgetåret l987/88 varför prognosen har ringa betydelse för beslut om nya anläggningar.

Jag får för egen del hänvisa till de bedömningar av hur elanvändningen kommer att utvecklas under l980-talet som jag har redovisat i det föregå- ende i samband med mina förslag till riktlinjer för elförsörjningen (avsnitt 9.1).

För innevarande budgetår har under reservationsanslaget Statens vat- tenfallsverk: Kraftstationer m.m. anvisats I8OI.2 milj. kr.. varav 51.2 milj. kr. på tilläggsbudget ] (prop. I979/80:100 bil. 17 s. 175. NU 1979/ 80:70. rskr l979/8024lf) och prop. 1980/81 125 bil. 9 s. 4l —48. NU 1980/81:23 rskr 1980/81 : l l2). Anslaget är beräknat med beaktande av att en marginal bör finnas för att möjliggöra en sådan ökning av vattenfallsverkets investe-

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 410

ringar under löpande budgetår som kan påkallas från kraftförsörjningssyn- punkt. Vattenfallsverkets investeringsram uppgår till 21553 milj. kr. 1 beloppet ingår utöver vad som har tagits upp i budgetpropositioncn dels 150 milj. kr. som verket har medgetts föra över från investeringsramen för budgetåret 1979/80 till följd av förskjutningar i investeringsprogrammet. dels 7.2 milj. kr. som utgör outnyttjad del av medel som har anvisats ur konjunkturreserven under budgetåret 1979/80. dels 51.2 milj. kr. som har anvisats på tilläggsbudget för att påbörja arbeten med en ny likströmsför— bindelse till Gotland.

Jag går nu över till att redovisa mina förslag i fråga om vattenfallsverkets utbyggnadsprogram. medelsbehov m.m. under budgetåret 1981/82. För detta budgetår förordar jag en investeringsram av 2509.8 milj. kr. Ramen är beräknad med beaktande av sådana kostnadsförändn'ngar som erfaren- hetsmässigt kan beräknas ske till det nya budgetårets början.

Av följande sammanställning framgår hur vattenfallsverkets medelsför- brukning ungefär torde komma att fördela sig på olika objektsgrupper budgetåret 1981/82. Som jämförelse redovisas utfallet budgetåret 1979/80 och den beräknade medelsförbrukningen budgetåret 1980/81 (i milj. kr.).

1979/80' 1980/81 1981/82

Utfall Beräknad Verket Föredra- ganden Vattenkraftanläggningar 477.8 638.6 737.2 737.2 Kärnkraftanläggningar 651 .4 373.6 621 . I 621 . 1 Kärnbränsle 3.9 ' 3.8 5.6 5.6 Ovriga värmekraftanläggningar [98.0 31.1 18.2 18.2 Värmeproduktionsanläggningar — 1.5 35.6 40.6 Distributionsanläggningar 507.1 796.1 1 03.6 910.() Övriga ändamål [24.5 310.6 93.7 177.1 l962.7 2 155.3 2 55.0 2 509.8

' Beloppen för budgetåret 1979/80 är inte direkt jämförbara med beloppen för budgetåren därefter till följd av de förändringar som genomfördes i det statliga budgetsystemet fr. o. m ingången av budgetåret 1980/81. Konsekvenserna härav har för vattenfallsverkets vidkommande redovisats i budgetpropositioncn 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 161—162).

Medelsförbrukningcn för vattenkraftanläggningar beräknar jag till 737.2 milj. kr. Medlen är beräknade så att tidigare beslutade utbyggnads- och ombyggnadsarbeten vid Vietas. Harsprånget. Ligga och Messaure i Lu— leälven. Åsele och Stenkullafors i Ångermanälven. Näs i Dalälven samt Lilla Edet i Göta älv skall kunna fortsätta planenligt. För dessa arbeten har jag beräknat 539.3 milj. kr. Jag har också räknat in 4 milj. kr. som avser kapitaltillskott för ersättningskraft m.m.. 10.4 milj. kr. som avser anlägg- ningsmedel till regleringsföretag. 47.8 milj. kr. för efterarbeten och skade- regleringar för idrifttagna vattenkraftanläggningar. 92.9 milj. kr. för kom- pletteringar och småkraftverk samt 10.9 milj. kr. för projektcringsarbeten rörande vattenkraftanläggningar.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 411

Vattenfallsverket har föreslagit att Stornorrfors kraftstation i Ume älv skall byggas ut med ett fjärde aggregat. Stornorrfors togs i drift år 1958. Stationen är utrustad med tre aggregat med en sammanlagd effekt av 410 MW och förberedd för ett fjärde aggregat. Energiproduktionen i stationen uppgår till ca 2 160 GWh/år. Fallhöjden är 75 m och utbyggnadsvattenfö- ringen 700 må/s. Stornorrfors är den nedersta av kraftstationerna i Umeäl- ven. Även vattnet från Vindelälven passerar stationen. Eftersom Vindeläl- vens vatten inte är årsreglerat uppkommer spill vid Stornorrfors under flöden i Vindelälven.

Den nu föreslagna tillbyggnaden innebär att den totala utbyggnadsvat- tenmängden ökar med 275 till 975 må/s. Maximieffckten ökar till 580 MW och energiproduktionen med 130 GWh till 2290 GWh/år. Tillskottet i produktion beror huvudsakligen på att det vatten som annars skulle spillas under sommaren kommer att ledas genom stationen. men till en del på att det nya aggregatet kommer att få bättre verkningsgrad än de gamla. 'l'ill- byggnaden bedöms uppfylla lönsamhetskraven genom att behovet av dyra- re kraftproduktion i befintliga oljeeldade anläggningar minskas. Inverkan på motstående intressen bedöms av vattenfallsverket bli ringa. bl.a. därför att dämningsgränsen inte kommer att ändras. Utöver arbeten i maskinsal. intag och sugrör planeras inga permanenta byggnadsåtgärder. Projektet beräknas ge en sysselsättning på platsen motsvarande ca 225 årsverken. Arbetena beräknas pågå ca fyra och ett halvt år. Investeringen beräknas till 215 milj. kr.

Som jag har framhållit i det föregående (avsnitt 9.2) anser jag det vara angeläget att ta till vara såväl möjligheterna till effektivisering av befintliga vattenkraftstationer som möjligheterna till ytterligare tillskott inom ramen för gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. ] linje härmed förordar jag att Stornorrfors kraftstation kompletteras med ett fjärde aggregat enligt vattenfallsverkets förslag. För detta ändamål harjag tagit upp 31 .9 milj. kr. för budgetåret 1981/82. En förutsättning för att utbyggnaden skall kunna genomföras är givetvis att vattenfallsverket erhåller nödvändiga tillstånd enligt vattenlagen. Vattendomstolen har funnit anläggningen tillåtlig enligt vattenlagen och med eget yttrande i november 1980 underställt företaget regeringens prövning.

För kärnqu/iu"läggningar ut'/1 kärnln'änslc har jag för nästa budgetår tagit upp 626.7 milj. kr. Medlen fördelar sig med 306.8 milj. kr. på Ringhals kraftstation. varav l73.2 milj. kr. till efterarbeten. 302.8 milj. kr. till block 3 i Forsmarks kärnkraftstation. 5.6 milj. kr. till kärnbränsle och 11.5 milj. kr.. som avser kapitaltillskott till AB Kärnkraftutbildning.

Medelstillskottet till AB Kärnkraftutbildning. i vilket bolag vattenfalls- verket äger 50 % av aktierna. är motiverat av att bolaget avser att anskaffa en simulatoranläggning för utbildning av driftpersonal till kärnkraftblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Den totala investeringskostnaden för den- na har beräknats till 75—80 milj. kr. Finansieringen förutsätts ske dels med

Prop. l980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 412

tillskott från delägarna. dels med lån på den allmänna kapitalmarknaden.

Medelsbehovetji'ir övriga värmukmflanläggningar beräknarjag till 18.2 milj. kr. Medlen fördelar sig med 7.9 milj. kr. på kompletteringar. företrä- desvis kvalitetsförbättrande åtgärder vid Stenungsundsverkct och arbeten på Gotland. och 10.3 milj. kr. på projekteringsarbeten för ett flertal projekt för el- och värmeproduktion.

För i'ärmeprudukHansanläggningar tar jag tlpp 40,6 milj. kr. Med un— dantag för 600000 kr. som är avsedda för projekteringsarbeten avser beloppet utgifter för att anskaffa och installera elpannor i fjärrvärmesy— stem och processindustrier i syfte att minska oljeförbrukningen under de perioder under 1980-talet då kraftbalansen så medger. Jag räknar härvid med att det under budgetåret 1981/82 skall vara möjligt att. utöver vad vattenfallsverket har föreslagit för detta budgetår. öka den installerade elpannekapaciteten med de elpannor som enligt verkets förslag borde ha installerats redan under innevarande budgetår. Användningen av elpannor i det här aktuella syftet har även föreslagits av elanvändningskommittén vars förslag jag har behandlat närmare i det föregående (avsnitt 8.5). Jag får därför hänvisa till vad jag då anförde som motiv för att utnyttja elpan- nor under 1980-talet.

För investeringar i distributiunmnläggningar harjag beräknat samman- lagt 910 milj. kr. Beloppet avser investeringar i driftövervakningsanlägg- ningar. stamnätsanläggningar. regionala nät och lokala nät. Merparten av investeringskostnt'tt'lerna hänför sig till tidigare påbörjade arbeten.

Min beräkning av medelsbehovet för distributionsanläggningar ligger lägre än vattenfallsverkets men möjliggör ungefär samma reala investe- ringsvolym som under innevarande budgetår. Genom att en del av de planerade arbetena förskjuts något i tiden räknar jag med att den förut- sedda nedgången i vattenfallsverkets anläggningsverksamhet kan dämpas. varigenom omställningsproblemen bör bli mindre.

Medelsbehovet för övriga ändamål beräknar jag till 64.6 milj. kr. ! beloppet ingår 32.1 milj. kr. för inköp och kompletteringar av fastigheter. 30 milj. kr. för förvärv och finansiering av eldistributionsföretag. samt 2.5 milj. kr. för investeringar inom kanalrörelsen.

l beloppet för övriga ändamål har jag vidare inkluderat 112.5 milj. kr. som utgör vattenfallsverkets andel av det medelstillskott till Svenska Pe- troleum AB som jag avser föreslå i det följande i samband med behandling- en av fjortonde huvudtitelns anslag E 14. Län till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB. För en redogörelse för bakgrunden till och syftet med det föreslagna tillskottet får jag hänvisa till vad jag anför i det sam- manhanget (kapitel 14). Det föreslagna tillskottet från vattenfallsverket till bolaget fördelar sig med 50 milj. kr. på nytt aktiekapital. varav 7,5 milj. kr. utgör överkurs. och med 62.5 milj. kr. på ett förlagslån. Medelstillskottet bör t.v. inte tillföras vattenfallsverkets förräntningspliktiga kapital.

Med hänvisning till mina ställningstaganden förordar jag att reserva-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 413

tionsanslaget Statens vattenfallsverk: Kraftstationcr m.m. för budgetåret 1981/82 tas upp med 2498 milj. kr. Beloppet har beräknats med beaktande av att en marginal utöver investeringsramen bör finnas för att göra det möjligt att öka vattenfallsverkets investeringar under löpande budgetår om det är påkallat från kraftförsörjningssynpunkt. Investeringar i sysselsätt- ningsfrämjande syfte bör däremot finansieras över finansfullmakten (prop. 1979/80: 100 bil. 2 s. 32. FiU 1979/80: 15. rskr 1979/80: 157). Med det anslagsbelopp somjag har förordat kan medelsreserven. med beaktande av att ingående behållning på anslaget kan beräknas till ca 138 milj. kr.. i början av nästa budgetår beräknas uppgå till ca 126 milj. kr.

:Regeringen har bemyndigande att teckna borgen för företag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier intill f. n. sammanlagt 7 1 13 milj. kr.. varav högst 160 milj. kr. för lån till eIdistributionsföretag (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 175. NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410).

Av den totala borgensramen har 6530 milj. kr. beräknats för Forsmarks Kraftgrupp AB:s upplåning. Den av vattenfallsverket och riksgäldskon- toret tecknade statliga borgen för detta bolag uppgick dcn 31 december 1980 till 5509 milj. kr. Under våren 1981 räknar vattenfallsverket med att statlig borgen behöver tecknas för lån om ytterligare 762 milj. kr. för att finansiera utbyggnaden av block 3 i Forsmarks kärnkraftstation. Någon ytterligare borgensteckning för finansiering av block ] och block 2 beräk- nas däremot inte behövas,

Under budgetåret 1981/82 har vattenfallsverket räknat med'att statlig borgen behöver tecknas för lån om ytterligare 725 milj. kr. avsedda för finansiering av block 3.

Behovet av statlig borgensteckning för Forsmarks Kraftgrupp AB t.o.m. utgången av budgetåret 1981/82 har således beräknats till (5 5()9+ 762 + 725 =) 6996 milj. kr. vilket belopp med 466 milj. kr. över- stiger det som har beräknats för detta bolag inom den nu gällande totalra- men. Med tanke på att förändringar och förskjutningar av såväl kapitalbe- hov som upplåningstidpunkter kan uppkomma föreslår jag att borgensra- men räknas upp med 700 milj. kr.

Som jag nyligen har nämnt avser AB Kärnkraftutbildning anskaffa ytter- ligare en simulatoranläggning. Finansieringen kommer delvis att ske ge- nom lån på kapitalmarknaden mot borgen från bolagets ägare. Vattenfalls- verket har beräknat sin andel av denna borgensteckning till 30 milj. kr. Jag räknar med att verkets borgensteckning för detta ändamål ryms inom den ramökningjag har föreslagit.

Av den ram om 160 milj. kr. som gäller för borgensåtaganden gentemot eldistributionsföretag hade den 31 december 1980 ca 149 milj. kr. utnytt- jats. Under våren 1981 förutses behov av borgensteckning om ytterligare ca 11 milj. kr. Motsvarande behov under budgetåret 1981/82 beräknar vattenfallsverket till 19.5 milj. kr. För att erforderligt utrymme skall finnas förordarjag. i enlighet med vad vattenfallsverket har föreslagit. att ramen

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 414

för borgensåtaganden gentemot eldistributionsföretag höjs med 20 milj. kr. till 180 milj. kr.

I enlighet med vadjag här har anfört förordarjag att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att teckna borgen för lån intill sammanlagt (7113 + 700 + 20=) 7833 milj. kr.. varav 180 milj. kr. för lån till eldistribu- tionsföretag.

Sedan år 1963 har regeringen av riksdagen medgetts att. utöver för lån på kapitalmarknaden. teckna borgen för vissa andra åtaganden av företag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier (prop. 1963: 1 bil. 8. SU 1963: 9. rskr 1963: 86). Som exempel på situationer där behov av sådan borgensteckning föreligger angavs i propositionen bl.a. den säkerhet ett kraftföretag kan behöva lämna i samband med att vattendomstolarna i domar lämnar verkställighetstillstånd att utföra byggnads- eller dämnings- åtgärder innan den därmed förknippade ersättningen har blivit slutligt fastställd. Regeringen har utnyttjat detta bemyndigande till att medge vattenfallsverket att teckna borgen enligt bestämmelserna i 11 kap. 67% och 14 kap. 85 vattenlagen till förmån för Söderfors Kraft AB i mål om Söderfors Kraftverk i Dalälven.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1. bemyndiga regeringen att teckna borgen för lån till bolag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier intill sammanlagt 7833 000000 kr.. varav högst 180000000 kr. för lån till eldistribu- tionsföretag. I») . till Statenx vattenfallsverk: qu/ixtaliuncr m.m. för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvudtiteln anvisa ett reservationsan- slag av 2498 000000 kr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 415

Hänvisningar till PS26

14. Övriga anslagsfrågor för budgetåret 1981/82

Tionde huvudtiteln B. JORDBRUKETS RATIONALISERING M. M.

B !. Lantbruksstyrelsen B 2. Lantbruksnämnderna

] budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 13 s. 17—18) har regeringen föreslagit riksdagen att under dessa anslagsrubrikcr för budget- året 1981/82 anvisa två förslagsanslag av resp. 39010000 kr. och 198 504000 kr.

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört (avsnitt 4.4.3) förordarjag att — utöver vad chefen för jordbruksdepartementet tidigare har beräknat — högst 3 milj. kr. får disponeras från dessa anslag under budgetåret 1981/82 för rådgivning i energibesparande syfte inom lantbruk och trädgårdsnäring. Medlen bör tillföras anslaget från den oljeersättningsfond som riksdagen nyligen har beslutat om (prop. 1980/81:49. NU 1980/81:19. rskr 1980/ 81: 100).

Jag hemställer — efter samråd med chefen förjordbruksdepartementet — att regeringen med ändring av sitt förslag i budgetpropositioncn föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om användningen av förslagsans- lagen Lantbruksstyrelsen och Lantbruksnämnderna för budget- året 1981/82.

B 8. Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering, m. m.

[ budgetpropositioncn 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 13 s. 28) har regering- en föreslagit riksdagen att under denna anslagsrubrik för budgetåret 1981/ 82 anvisa ett förslagsanslag av 2 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört (avsnitt 4.4.3) förordarjag att medel från detta anslag får disponeras för stöd till utveckling av energitek- niska provningsmetoder m.m.

Jag förordar vidare — med hänvisning till vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.4.3) — att för statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårds- näringen högst 5 milj. kr. får disponeras under budgetåret 1981/82.

Jag hemställer — efter samråd med chefen förjordbruksdepartementet — att regeringen med ändring av sitt förslag i budgetpropositionen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåret 1981/82 statsbidrag beviljas till ener- gibesparande åtgärder inom trädgårdsnäringen med sammanlagt högst 5 000000 kr..

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 416 2. godkänna vad jag har förordat om användningen av förslagsan-

slaget Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering. m.m. för budgetåret 1981/82.

[fjortonde huvudtiteln E. ENERGI M. M.

E 2. Statens elektriska inspektion

1979/80 Utgift 561348] 1980/81 Anslag 6137000 1981/82 Förslag 6818000

Statens elektriska inspektion är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed sammanhängande frågor.

Inspektionen är organiserad på fem distrikt. Expeditionerna är förlagda för övre norra distriktet i Skellefteå. för nedre norra distriktet i Hudiksvall. för östra distriktet i Skärholmen i Stockholms kommun. för västra distrik— tet i Kristinehamn och för södra distriktet i Hässleholm. [ varje distrikt finns en överinspcktör.

Statens industriverk är chefsmyndighet för inspektionen. lndustriver— kets encrgibyrå och elektriska inspektionen har ett nära samarbete som syftar till att säkerställa en över hela landet likformig behandling av elsä— kcrhctsfrågor.

l980l81 Beräknad ändring 1981582

SlND Före- draganden

Personal f_jlandläggande personal 25 +2 Ovrig personal 15 of. of.

40 +2 Anslag Lönekostnader 4850000 + 873 000 +430000 Sjukvård (0000 + 1400 + 1000 Reseersättningar 495 000 + 309500 + 23000 därav utrikes resor (10000) (+ 1000) (+ 1000) Lokalkostnader 697 000 + 34810 + 30000 Expenser 265000 + 225 510 + 17000 därav engångsutgifter — (+ 139000) —

6 317 000 +] 444 220 +501 000

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 417

Statens industriverk

Användning av elektrisk energi ökar fortfarande med en faktor som innebär en fördubbling vart tionde år. I takt därmed ökar antalet elektriska anläggningar. apparater och bruksföremål.

Antalet rapporterade elolycksfall 1970—79 har varit ca 2300 varav 198 dödsfall. Motsvarande antal för perioden 1960—69 var 2296 resp. 249. Antalet sjukdagar per elolycksfall är i genomsnitt betydligt större än för andra typer av olycksfall.

Rutiner avseende tillämpning av starkströmsföreskrifternas bestämmel- ser om anläggningars skötsel har undersökts hos ett flertal större eldistri- butörer. Genomgången har resulterat i förelägganden i samtliga fall.

Stickprovskontroll hos små eldistributionsföretag har visat stora brister i elanläggningarnas utförande. i allmänhet orsakade av bristande underhåll och avsaknad av egen tekniskt kunnig personal.

Stickprovskontroll vid ett antal explosionsfarliga anläggningar har visat att flertalet har felaktiga elinstallationer. som i flera fall utgjorde en uppen- bar explosionsrisk.

lStickprovskontroll vid ett antal brandfarliga anläggningar har visat en otillfredsställande standard på elanläggningarna.

Stickprovskontroll på tillfälliga anläggningar har visat brister i planering. installation och underhåll.

På grund av långtidssjukdom och vakanser har resurserna för fälttillsyn varit kraftigt begränsade varför tillsynen endast motsvarar ca 25% av tillgänglig handläggartid.

Då elektriska inspektionen har erhållit tre nya handläggartjänster den 1 juli 1980 (jfr avsnitt 3 ovan) kommer ytterligare resurser att kunna avsättas för fälttillsyn under budgetåret 1980/81.

För budgetåret 1981/82 bör verksamheten bedrivas i stort som budget- året 1980/81. För att detta skall låta sig förenas med en fortsatt satsning på ökad fälttillsyn äskar industriverket två nya handläggartjänster till inspek- tionerna i nedre resp. övre norra distriktet. lndustriverkets förslag till budget för budgetåret 1981/82 innebäri korthet följande 1. Pn's- och löneomräkning (+719220 kr.)

2. Under anslagsposten lönekostnader föreslås två nya tjänster (+266000 kr.) 3. Under anslagsposten Reseersättningar föreslås ytterligare medel med 260000 kr.

4. Under anslagsposten Expenser föreslås ytterligare medel med 199000 kr.

Föredraganden Med hänvisning till sammanställningen beräknarjag anslaget till elektris- ka inspektionen för budgetåret 1981/82 till 6818000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Statens elektriska inspektion för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 6818000 kr. 28 Riksdugen 1980/81. [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 418

E 3. Statens kärnkraftinspektion: F örvaltningskostnader

1979/80 överskott 3332 9211 1980/81 Anslag 1000 1981/82 Förslag 1000

' Utgiflema för verksamheten har uppgått till 11631 756 kr.

Statens kärnkraftinspektion är enligt sin instruktion (1974z427) tillsyns- myndighet enligt atomenergilagen (1956: 306).

Inspektionen leds av en styrelse. Chef för inspektionen är en generaldi- rektör.

Till inspektionen är knutna tre rådgivande nämnder: reaktorsäkerhets- nämnden. safeguardnämnden och forskningsnämndcn.

Beslut om organisation för inspektionen fattades våren 1980 (prop. 1979/ 80: 170 s. 45. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80: 40). Statskontoret har nyligen lämnat förslag till detaljutformning av organisationen. Arbetet med att införa den nya organisationen pågår.

Inspektionens verksamhet finansieras med avgifter enligt förordningen (1975: 421, ändrad senast 1979: 1033) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion. Avgifterna avses medföra full kostnadstäckning för såväl förvaltningskostnader som kärnsäkerhetsforskning. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

1980/81 Beräknad ändring 1981/82 lnspek- Före- tionen draganden

Personal Handläggande personal 51 + 18 + 14 Ovrig personal 13 + 5 + 1 64 +23 + [5 Anslag U t gifte r Lönekostnader 15531000 +3 466000 +2414000 Sjukvård 1 1 000 + 7 000 + 5 000 Reseersättningar 698 000 + 415 000 + 190 000 (även för utrikes resor) Lokalkostnader 743 000 + 472 000 + 250 000 Expenser 939 000 + 547 000 + 251 000 därav engångsutgifter (+ 75 000) 17 922 000 +4 907 000 +3 110 000 Uppbördsmedel Tillsyn av atomenergi- 17921000 +4 907 000 +3 110000 anläggningar m. m. Nettoutgift 1000 of. of.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 419

Statens kärnkraftinspektion

Vad gäller reaktorsäkerhet konstaterar inspektionen att verksamheten under "budgetåret 1979/80 starkt har präglats av uppföljning och utvärde- ring av reaktorolyckan på Three Mile lsland. Förenta staterna. och de utredningar om höjd reaktorsäkerhet som en följd av denna olycka. även- som den under år 1980 genomförda folkomröstningen om kärnkraftens användning i Sverige.

Under året har sex kärnkraftaggregat varit i rutinmässig drift. Fyra aggregat har varit i olika stadier av icke nukleär provdrift. Sedan regering- en. i anledning av resultatet av folkomröstningen om kärnkraft gett ladd- ningstillstånd till aggregaten Forsmark | den 28 mars 1980 och Ringhals 3 den 18 juni 1980 har beträffande Forsmark 1 nukleär provdrift redan startats. För Ringhals 3:s del påbörjades laddningen den ljuli 1980. Bygg- nadsarbeten har bedrivits på Forsmark 3. Vidare har byggnadsarbeten på Oskarshamn 3 påbörjats.

Den inspekterande verksamheten har under huvuddelen av budgetåret inriktats på reaktorer i drift. Mot slutet av året har dock mycket arbete nedlagts på kontroll av de reaktorer som har stått klara för laddning.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt människa—maskinproblemen. Under budgetåret 1979/80 har en utredning om kompetensuppföljning av driftpersonal i kärnkraftverk slutförts och inspektionen har den 23 juli 1980. med stöd av föreskrifter i 4 och 6 få?" atomenergilagen. fastställt "Föreskrifter för kompetensuppföljning av driftpersonal" att tillämpas fr.o.m. den ljuli 1980.

Arbetet med säkerhetshöjande åtgärder har under budgetåret 1979/80 bedrivits i enlighet med utarbetad plan och i samråd med kraftverken. En ny teknik för säkerhetsarbetet. tillförlitlighetstekniken. har börjat tilläm- pas i större omfattning. Den bedrivs som ett särskilt projekt med uppgift att göra en kvalificerad analys av inträffade händelser. att utveckla analys- metoder genom bl.a. internationellt kunskapsbyte. att göra risktypograli- studier. att identifiera svaga punkter för att initiera säkerhetshöjande åt- gärder och att genomföra probabilistisk analys av samtliga reaktoranlägg- ningar.

Verksamheten vad gäller kontroll av klyvbart material har under budget— året varit omfattande.

Regeringen gav den 13 december 1979 AB ASEA—ATOM tillstånd till fortsatt drift av sin bränsleelementfabrik i Västerås. I samband med be- handlingen av ärendet ålade inspektionen AB ASEA—ATOM att utarbeta en komplett och uppdaterad säkerhetsredovisning. Sådan redovisning hari allt väsentligt ingivits till inspektionen. Granskningen. som blir mycket omfattande. har påbörjats och beräknas pågå större delen av budgetåret 80/81.

I samband med att Studsvik Energiteknik AB erhöll förlängning av drifttillståndet för reaktoranläggningen R2 i Studsvik föreskrevs att vissa system skall ses över och eventuellt kompletteras. Detta arbete. som avsåg

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 420

systemen för bl.a. elutrustning. nödkylning. neutronövervakning och brandlarm har nu avslutats och redovisats till inspektionen.

Regeringen lämnade den 16 mars 1980 visst tillstånd till Ranstad skiffer- oljeaktiebolag avseende fortsatt provdrift av Ranstadsanläggningen. Här- vid uppdrogs åt inspektionen att lämna nödvändiga villkor för anläggning- ens säkra drift. Sådana villkor har lämnats.

Svensk kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) har bl.a. till kärnkraftin- spektioncn inkommit med en preliminär säkerhetsrapport avseende före- slaget transportsystem för använt kärnbränsle. Granskningen har' inletts och bl.a. har inspektionen i yttrande till statens sjöfartsverk konstaterat sig inte ha något att erinra mot användningen av ett föreslaget specialfar- tyg.

Inspektionen utfärdade ijanuari 1979 anvisningar för säkerhetsskyddet vid kärnkraftreaktorer. Som en följd härav har under hösten 1979 kärn- kraftföretagen lämnat förslag till hur säkerhetsskyddet vid resp. kärnkraft- aggregat skall vara utformat.

I fråga om kontroll av det klyvbara materialet har arbetet under budget- året 1979/80 i huvudsak varit inriktat på en fortsatt anpassning till det reviderade nationella kontrollsystemet.

Inspektionen av anläggningar för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall fortsätter att vara en viktig del av inspektionens arbete.

Regeringen gav den 2 augusti 1979 tillstånd för (_)skarshamnsverkets Kraftgrupp AB att driva bergrumsanläggning för lagring av låg- och medel- aktivt avfall. Inflyttning av betongkokiller och betongtankar i bergrummet har kunnat ske på ett planenligt sätt utan säkerhetsmässiga problem.

Den 23 augusti 1979 beviljade regeringen SKBF tillstånd att uppföra och driva ett centralt lager för använt kärnbränsle i Simpevarp. Enligt regering- ens beslut har markarbetcna kunnat påbörjas efter 1 maj 1980.

Under budgetåret 1979/80 har förbränningsanläggningcn för lågaktivt avfall i Studsvik tagits i drift efter installationen av utrustning för rening av anaser. Anläggningen är den enda i Sverige. där lågaktivt avfall kan förbrännas.

Studsvik Energiteknik AB har under budgetåret 1979/80 givit in en ansökan om fortsatt drift av avfallsanli'iggningarna i Studsvik i enlighet med kraven i atomenergilagen. Behandlingen av ärendet är inte slutförd.

Ett registrerings- och doktrmenteringssystem för radioaktivt avfall har tagits i bruk vid kärnkraftstationerna och i Studsvik. Systemet omfattar central dokurnentering vid respektive verk och i Studsvik samt kvartalsvis och årsvis rapportering till kärnkraftinspcktionen. Enligt inspektionens krav mäts och registreras nu allt radioaktivt avfall vid verken och i Studs- vik.

I de avtal om upparbetning av använt kärnbränsle. som träffats mellan Svensk KärnbränsIeförsörjning AB och det franska företaget Compagnie (]e'ne'ral dcs Matiéres Nucle'aires. har förutsatts att en överenskommelse

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 421

också skulle träffas mellan de svenska och franska regeringarna om vissa frågor i anslutning till avtalen. Samarbete mellan svenska och franska kärnsäkerhetsmyndigheter har också förutsatts och preliminära överlägg- ningar har ägt rum mellan kärnkraftinspektionen och den franska intermi- nistcriella kärnsäkerhetsmyndigheten. En serie kontakter förutses för de kommande åren.

Kärnkraftinspektionens förslag till förändringar i budgeten inför budget- året 1981/82 innebär i korthet följande. ' 1. Pris- och löneomräkningt+1561000 kr.) 2. Den närmare utformningen av den beslutade organisationen för inspek- tionen har lett till förslag om ökad personal med 23 tjänster. bestående av fyra enhetschefer. fjorton handläggare och fem assistenter ( +3 200000 kr.) 3. Ökade kostnader för avgifter och drift av inspektionens datorutrustning på grund av behov att ersätta befintlig utrustning med ny som har större kapacitet (+| 15000 kr.) 4. Till följd av att ökad personalomsättning ökar behovet av annonsering av lediga tjänster föreslås anslagsposten Expenser höjd med 25000 kr. (+25 000 kr.)

Föredra gan den

Statskontoret har. som jag inledningsvis nämnt. nyligen till regeringen redovisat ett förslag till detaljutformning av organisationen för kärnkraftin- spektionen. Detta förslag kommer att bli föremål för ställningstagande senare under våren 1981. Vid genomgång av det av statskontoret redovi- sade förslaget har framkommit att enheten för information lämpligen bör inrättas som ett stabsorgan snarare än en särskild enhet. Jag avser att föreslå regeringen att göra den ändringen när slutlig ställning tas till ut- formningen av organisationen. Jag har tidigare redogjort för kärnsäkerhetsarbetet i Sverige och de riktlinjer som bör gälla för detta. Riktlinjerna berör i stor utsträckning även kärnkraftinspektionens arbete. Detaljförslaget till organisation för inspektionen som nu föreligger möjlig- gör också för inspektionen att bättre fullgöra sina uppgifter inom ramen för dessa riktlinjer.

Som framgår av sammanställningen beräknar jag utgifterna för inspek- tionen under detta anslag till 21032000 kr. för nästa budgetår. Inspektio- nen har begärt 23 nya tjänster i sin anslagsframställning. Jag finner det inte meningsfullt att redan nu ge inspektionen detta stora tillskott av nya tjänster utan att den nya organisationen bör byggas upp successivt. Jag beräknar därför medel för 15 nya tjänster vid inspektionen för budgetåret 1981/82. Ställning till eventuellt ytterligare tjänster vid inspektionen får tas när erfarenheter av den nya organisationen föreligger. Vid min medelsbe- räkning har jag utgått från att ökningen av inspektionens egna resurser kommer att leda till en minskning av behovet av externa konsulter.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens K ärnkrajtinspektion: Förva!tningskostnader för bud- getåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag om 1000 kr.

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 422

E 4. Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning

1979/80 Överskott 4173 578I Reservation 22 838 649 1980/81 Anslag 1000 1981/82 Förslag 1 000

' Utgifterna för verksamheten har uppgått till 24 604 422 kr.

Statens kärnkraftsinspektion har ansvaret för att beställa det forsknings- och utvecklingsarbete som inspektionen finner nödvändigt för att trygga säkerheten i beslutade kärnkraftanläggningar. Det åligger dessutom kärn- kraftsinspektionen att pröva behovet av forsknings- och utvecklingsarbete av mer långsiktig karaktär.

Verksamheten finansieras med avgifter enligt förordningen (1975:421. ändrad senast 1979: 1033) om vissa avgifter till statens kärnkraftsinspek- tion. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av 1000 kr. Det får inte belastas.

Statens kärnkraftinspektimz

Resultaten av den forskning som kärnkraftinspektionen finansierar är i första hand avsedda att användas i dess tillsyns- och kontrollverksamhet. I forskningsprogrammet ingår också insatser med längre tidsperspektiv. Dessa ger inspektionen beredskap för framtida granskningsarbeten. Säker- hetsfrågor kan därigenom diskuteras innan de blir tillståndsärendcn.

Forskningsprogrammets utformning påverkas av återföring av drifterfa- renheter. av förslag från tillverkare. kraftföretag och forskningsutförande organisationer samt genom samordning med verksamhet i utlandet. Det senare kan ske genom deltagande i olika internationella arbetsgrupper. Exempel är den internordiska gruppen för kontrollrumsutformning. OECD/NEA:s ad hoc-grupp för forskning föranledd av olyckan i Three Mile Island 2 samt EG:s arbetsgrupp för säkerhetsforskning. Deltagande i utländska forskningssymposier ger också nödvändig information för denna samordning. En annan betydelsefull faktor är reaktorsäkerhetsutredningen som avslutade sitt arbete i slutet av år 1979. Efter diskussion i inspektio- nens forskningsnämnd samt med dess tjänstemän och andra sakkunniga bryts ramprogrammet ner i preciserade projekt. Under budgetåret 1979/80 har pågått ca 130 projekt.

Sådana forskningsprojekt prioriteras. som kan ge en höjning av säkerhe— ten ifråga om haveriförebyggande och haveribekämpande åtgärder och system. Alla barriärer för skydd av omgivningen måste förstärkas. varför även konsekvenslindrande konstruktionsprinciper studeras.

Verksamheten under 1979/80 med dess fortsättning 1980/81 omfattar i huvudsak följande områden:

Människa—maskinproblem. hållfasthets- och materialfrågor. bränsle- problem, värmetekniska försök. komponentprovning och instrumentering. haveri- och säkerhetsanalys. reaktorövervakning. verksamhet i Marviken- anläggningen. seismologiska mätningar samt avfallshantering.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 423

Under budgetåret 1979/80 har inspektionen beställt forskning till ett sammanlagt belopp av 30615 kr. För budgetåret 1980/81 är den planerade beställningsramen 26 milj. kr. Inspektionen har redan fattat beslut om forskningsuppdrag intill ett sammanlagt belopp av 7235000 kr.

Av de medel som ursprungligen anslogs för svenska arbeten i samband med International Fuel Cycle Evaluation har inspektionen under 1979/80 använt 889000 kr.

Inspektionen har under budgetåret 1979/80 utbetalat 500000 kr. för att täcka av de kostnader som är förenade med Arne Hedgrans personliga professuri kärnkraftsäkerhet. Samma belopp förutses för 1980/81.

För budgetåret 1980/81 erfordras enligt inspektionen en uppräkning av kostnadsramen med 3 milj. kr. till 30 milj. kr.

Lokala säkerhetsnämnder vid kärnkraftverken

Frågan om inrättande av lokala säkerhetsnämnder vid kärnkraftverken har tidigare utförligt redovisats (prop. 1980/81:25 s. 48—51. NU l980/ 81: 23. rskr 1980/81: 112). Instruktion för nämnderna har nyligen fastställts (1981: 10) Nämnderna beräknas inleda sitt arbete våren 1981. För inneva- rande budgetår har för deras verksamhet under detta anslag beräknats 400000 kr. Föredraganden

Statens kärnkraftinspektion har ansvar för att beställa det forsknings- och utvecklingsarbete som inspektionen finner nödvändigt för att trygga säkerheten i beslutade kärnenergianläggningar. Detta ansvar innefattar också säkerhetsinriktat forsknings- och utvecklingsarbete avseende kärn- bränsle och radioaktivt avfall.

Vid sidan härav bedrivs visst forsknings- och utvecklingsarbete av mer långsiktig karaktär vilket inte direkt kan utnyttjas för att förbättra säkerhe- ten hos de anläggningar som nu är i drift eller under uppförande. Denna verksamhet finansieras med medel från energiforskningsprogrammet över anslaget F 13. Energiforskning. inom ramen för bl.a. ett särskilt delpro- gram benämnt Lättvattenreaktorer. och vad beträffar viss forskning inom området radioaktivt avfall. med bidrag från kärnkraftproducenterna via programrådet för radioaktivt avfall (PRAV).

Det stöd till det långsiktiga forsknings- och utvecklingsarbetet inom kärnkraftområdet som f.n. utgår över anslaget Energiforskning och via PRAV kommer till stor del att upphöra med utgången av budgetåret l980/ 81. Vad gäller den forskning som har stötts av PRAV samt viss kärnavfalls- inriktad forskning inom delprogrammet Lättvattenreaktorer kommer den att stödjas inom ramen för den nya organisation inom kärnavfallsområdct som jag tidigare har redogjort för. Chefen för industridepartementet kom- mer i det följande (avsnitt 15.2.3.4) att förorda att delprogrammct Lättvat- tenreaktorer utgår ur energiforskningsprogrammet fr.o.m. budgetåret 1981/82. Delprogrammet Lättvattenreaktorer innehåller f. n. vissa projekt av intresse för kärnkraftsinspektionens verksamhet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 424

Jag finner det därför lämpligt att inspektionen ges resurser för att driva denna verksamhet vidare. För detta ändamål beräknarjag att medelsrarnen för kärnsäkerhetsforskning bör räknas tipp med 5.9 milj. kr. utöver de 3 milj. kr. som inspektionen begärt till 35.9 milj. kr. för budgetåret 1981/82. I dessa medel är inbegripet 1.9 milj. kr. för finansiering av den del av Haldenprojektet som f.n. finansieras över energiforskningsprogrammet. Det ankommer på inspektionen att ta erforderlig kontakt med berörda myndigheter och andra organisationer inför övertagandet av ansvaret för berörda projekt. Inspektionens samlade ansvar för kärnsäkerhetsforsk- ningen ger goda möjligheter att överblicka pågående och planerad forsk- ningsverksamhet. En sådan överblick ger i sin tur grund för att samordna och prioritera sådant forskningsarbete som är av särskild vikt för inspek- tionens tillsyns- och kontrollverksamhet.

Den av inspektionen initierade forskningsverksamheten är mot denna bakgrund en av förutsättningarna för att inspektionen skall kunna bedriva en effektiv tillsynsverksamhct.

En faktor av stor betydelse för säkerheten vid kärnkraftverken är till- gången på bl.a. forskningsresurser inom de olika discipliner som berör kärnkraftverksamheten. Jag vill i detta sammanhang särskilt betona att möjligheter ges för utbildning av nya forskare så att det på lång sikt inte uppstår brist på kompetent personal för forskningsverksamheten. Jag vill i sammanhanget erinra om riksdagens beslut våren 1979 (prop. 1978/79: 119. UbU 1978/79: 44. rskr 1978/79: 391 ) att högskolan skall svara för en väsent- lig del av den sektoriella forskningen. Inom vissa områden har dock särskilda statliga forskningsorgan inrättats för att bl.a. fullgöra uppgifter som svårligen kan utföras inom högskolans ram. Inspektionen bör i anslut- ning till riksdagens beslut ta ett särskilt ansvar för att forskningsuppdrag som erfordras inom inspektionens verksamhetsområde också kan medver- ka till erforderlig kompetensutveckling inom området. För övrigt delarjag i stort kärnkraftinspektionens bedömning av säkerhetsforskningens inrikt- ning för budgetåret 1981/82.

För säkerhetsnämnder vid kärnkraftverk beräknarjag för nästa budgetår ett sammanlagt medelsbehov av 800000 kr.

De ställningstaganden somjag har redovisat innebär sammanfattningsvis attjag för den verksamhet som finansieras över anslaget under budgetåret 1981/82 beräknar totalt 36.7 milj. kr. Anslaget tillförs som jag redan nämnt medel från kärnkraftproducenterna genom avgifter. Det bör därför liksom för innevarande budgetår föras tipp med ett formellt belopp av 1000 kr. för nästa budgetår.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens kärnkraftinspektion: Kiirnsäker/retsfiwskning för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr.

Prop. 1980/8l:90 Bilagal Industridepartementet 425

E 5. Kostnader för vissa nämnder

1979/80 Utgift 164459 l980/8l Anslag 165000 l98l/82 Förslag l65 000

Från anslaget bestrids kostnader för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, krigsskyddsnämndcn för kraftanläggningar och nämnden för värdering av eldistributionsanläggning m.m. Prisregleringsnämnden tar upp de prisfrågor rörande strömleveranser som statens industriverk över- lämnar till nämnden. Krigsskyddsnämnden behandlar frågor rörande bl.a. kraftanläggningars skydd mot brand- och bombskador samt rörande skydd åt personal som är sysselsatt vid kraftanläggningar. Värderingsnämnden har till uppgift att på begäran av part yttra sig i fråga om ekonomiska villkor i' samband med överlåtelse av eldistributionsanläggning eller av eldistributionsrörelse.

För budgetåret I979/80 uppgick kostnaderna för prisregleringsnämnden till 77 853 kr.. för krigsskyddsnämnden till 85383 kr. och för värderings- nämnden till 1223 kr.

Nämnderna

Krigsskydds- och prisregleringsnämndernas verksamheter förutses un- der budgetåret 1981/82 bli i stort sett oförändradejäntfört med innevarande budgetår. Det är dock sannolikt att antalet prisregleringsärenden kommer att bli något större än innevarande år.

Elvärderingsnämnden inrättades den I juli 1976. Vid tillkomsten upp- skattades antalet värderingsärenden till fyra å fem per budgetår. Ännu vid föregående års anslagsframställning hade nämnden inte fått något ärende hänskjutet till sig. Under budgetåret I979/80 har nämnden fått ett ärende hänskjutet till sig.

Nämnderna beräknar kostnaderna för budgetåret l98l/82 till oförändrat belopp.

F öredra ganden

Anslaget bör nästa budgetår föras upp med 165000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Kostnader jör vissa nämnder för budgetåret [981/82 anvisa ett förslagsanslag av 165 000 kr.

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 426

E 6. Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi

I979/80 Utgift 6819 117| Reservation 3 684 340' 1980/81 Anslag 6000000' 1981/82 Förslag 1000

' Anslaget Vissa LitbiIdningsåtgärder m. m. i energibesparande syfte.

Från detta anslag. som disponeras av statens industriverk (SlND). be- strids f.n. kostnader för statliga bidrag till kurser rörande uppvärmning och ventilation samt förbättrad energihushållning i industriella processer och för statligt stöd till energirådgivning som kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna. m.m. Från anslaget bestrids även lndustriverkets kostnader för administration av verksamheten.

Riktlinjer för verksamheten har angivits i prop. 1975: 30 (bil. 1 s. 355. NU 1975:30. rskr 1975:202) i prop. l977/78:100 (bil. 17 s. 196. NU 1977/78:42. rskr l977/781207) och i prop. 1978/79:115 (bil. l s. 263. NU 1978/79: 60. rskr 1978/79: 429).

1980/81 Beräknad ändring 1981f'82 SlND Före- draganden Utgifter l. Utbildningssåtgärder i syfte att minska energiam'ändningen vid lokaltippvärmning och inom olika industriprocesser 3 500000 + 8500000 + 3500000 2. Rädgivn_ingsverksamhet i energifrågor m. m. 2 500000 + 5 500000 + 6500 000 6 000 000 + 14 000 000 + 10 000 000 finansiering Medel som tillförs anslaget från oljeersättningsfonden ' — — 16000000

Statens industriverk

I anslagsframställningen hänvisar SlND till sin plan (SIND PM 1979: 9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet. Verket framhåller därvid att den framtida satsningen för energihushållning bör innebära att rådgivning och utbildning på energiområdet prioriteras.

Vad gäller utbildni'iigxätgt'irder i energibesparande syfte föreslogs i planen att ett sammanhållet och förhållandevis omfattande utbildningspro- gram drivs under en begränsad period med betydande statligt stöd både för att ta fram material och för att genomföra kurser.

1 anslagsframstälIningen preciserar SlND kostnaderna för de olika ele- menten i planen. SlND föreslåratt stödet till traditionella kurser fortsätter. Detta innebär att statsbidrag bör kunna lämnas till olika kursarrangörer såsom exempelvis Stiftelsen SlFU. bostadsföretag och branschorganisa-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 427

tioner för energiinriktade kurser för fastighetsskötare. driftpersonal och beslutsfattare m.fl. Tyngdpunkten i verksamheten bör emellertid enligt SlND förskjutas mot bl.a. mera utvecklingsintensiva kurser samt i viss mån stöd för kompetensuppbyggnad och kompetensbevarande. Medelsbe- hovet för denna del av utbildningsverksamheten uppgår till 3.5 milj. kr. för nästa budgetår enligt SlND:s bedömning.

För stöd till kurser som behandlar produktutveckling med hänsyn till energifrågor beräknar SIND 650000 kr.

Vidare beräknar SIND ?. 350000 kr. för vissa bidrag till branschorganisa- tioner för att bygga upp energisparinriktad verksamhet av intresse för branschen.

Företag som önskar samla befattningshavare vid företaget till en intern energikurs bör kunna ges stöd.

Genom att ta till vara erfarenheter från sådana företagsinterna kurser kan SlND effektivare styra utbildningsbidragen till angelägna områden. För denna verksamhet räknar SIND med ett medelsbehov om 1.5 milj. kr.

För stöd till branschvisa energisparanalyser och kurser kring detta tema erfordras enligt verket 1 milj. kr.

Lärarkåren, speciellt på gymnasienivå. har små möjligheter till fortbild- ning. SlND räknar därför med att 500000 kr. behövs för att stimulera till att denna yrkeskår får lämplig energiinformation för sin egen undervisning.

För löpande uppföljning. analys och planering samt för utveckling av utbildningsmodeller m. m. erfordras 2.5 milj. kr.

Sammanlagt uppgår medelsbehovet för utbildningsåtgärder i energibe- sparande syfte till 12 milj. kr. för nästa budgetår enligt SIN Dzs bedömning.

SlND har med en skrivelse den 6 november 1980 överlämnat en rapport. Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rö- rande energihushållningsutbildning. [ rapporten har SIND bearbetat de utredningar om försöksverksamheten med energiutbildning som SlND har låtit utföra. I rapporten redovisas förslag till att SIND skall bygga upp fort- och vidareutbildning rörande energisparande under en period om fem år. Det närmare innehållet i skrivelsen och rapporten framgår av bilaga 1.3.

SIND konstaterar i skrivelsen att utbildning för energisparande har fått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgivare är motiverade. SlND anser att en organiserad samverkan med tyngdpunkten förlagd till SlND:s energiutbildningsprogram f.n. år ett till- räckligt steg i denna riktning.

Ett mål för verksamheten bör enligt SIND vara att den utbildning skall genomföras som totalt i samhällsekonomin leder till att den ekonomiska vinsten av energisparåtgärder som blir en följd av utbildning skall vara större än kostnaderna för denna utbildning. Detta mål motiverar att 30000 personer per år utbildas och varje individ vart femte år i ett framtida fortvarighetstillstånd. Utbildningsvolym och resurser för denna bör byggas upp under en femårsperiod.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 428

De målgrupper som i första hand avses nås är yrkesverksamma som dagligen befattar sig med energiproduktion. ventilationsanläggningar och andra anläggningar. bl. a. maskinistcr. fastighetsskötare och driftpersonal i industrin tillhör denna huvudgrupp. En annan viktig htivudgrupp är tjäns- temän som bereder energitekniska beslut samt företagsledningar och för- troendevalda.

En ökning av antalet personer som utbildas från f.n. ca 5000 per år till 30000 per år är en kraftig expansion. påpekar SlND. Det är naturligt att utbildningsverksamheten genomförs i samarbete med teknisk expertis vid universitet och högskolor och i bransch- och intresseorganisationer.

En Så kraftig expansion av energiutbildningen som det redovisade beho- vet medför måste fortlöpande följas tipp och utvärderas bl. a. för att säkerställa att utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet upprätthålls och för att återföra information till statsmakterna för att göra det möjligt att ompröva mål och resurstilldelning.

SIND anser det motiverat att mot bakgrund av nödvändigheten att undanröja hinder och trögheter öka det statliga stödet sa att hela kostnaden i stället för som nti omkring halva kostnaden för utveckling och genomfö- rande av utbildningen kan bestridas med bidrag. Kostnaden för de utbil- dades företag i form av löner och uppehållskostnader kan beräknas till omkring det dubbla av utvecklings- och genomförandekostnaderna.

Den plan för utbildningen som SlND nti har upprättat innebär att 110000 personer kan få en första utbildning under en femårsperiod. Därefter kan de resurser som har skapats användas för utbildning av 30000 yrkesverk- samma per år. Planen syftar sålunda både till att täcka ett initialt titbild- ningsbehov och till att utveckla resurser för ett fortvarighetstillstånd efter femårsperioden.

Medelsbehovet beräknar SlND i enlighet med anslagsframställningen till 12 milj. kr. för budgetåret 1981/82. För de följande budgetåren anger verket ett medelsbehov om 18. 23. 27 resp. 30 milj. kr.. dvs. sammanlagt 110 milj. kr. för femårsperioden.

] medelsbehovet för energiutbildning är bl.a. kostnaderna för admini- stration och utvärdering av verksamheten inkluderade. För att genomföra den femåriga energihushållningsutbildningen krävs att de centrala resur- serna hos SlND utökas.

För rådgivningsverksamheten bör enligt SlND:s anslagsframsti'illning en regional organisation med energikonsulenter byggas tipp vid utvecklings- fonderna i de olika länen. SlND föreslås fungera som en central servicein- Stans för verksamheten. Budgetåret 1981/82 beräknar SlND att åtta konsu- lenter skall kunna placeras vid vissa utvecklingsfonder. För att genomföra rådgivningen erfordras stödresurser för bl.a. särskilda konsultinsatser och information. Stödresurserna avses uppdelas i en regional basresurs till resp. konsulent och en central del som fördelas efter resp. utvecklings- fonds program och behov. För verksamheten beräknar SlND 4 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 429

Energikonsulentverksamheten bör enligt SlND kompletteras med branschkonsulenter för vissa branscher. SlND räknar med att efter för- handlingar med branschorganisationerna kunna etablera energirådgivning inom minst tre branscher för en kostnad av 1 milj. kr. budgetåret 1981/82.

Vidare räknar SIND med att 1 milj. kr. erfordras för en utbildningskon- sulent. som skall samarbeta med energikonsulenterna och ge utbildning till konsulenterna. till konsulter som är verksamma inom energiområdet och till branschernas rådgivare.

Förcentrala kostnader i inledningsskedet avseende t. ex. utarbetande av handböcker. kursmaterial. utredningar och specialisthjälp beräknar SIND 2 milj. kr.

Totalkostnaden för rådgivningsverksamheten uppskattar SlND till 8 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

1 en skrivelse den 27 oktober 1980 har SlND redovisat ett detaljerat program för en successiv uppbyggnad av rådgivningsverksamheten under de närmaste åren.

Till grund för detta program ligger bl.a. en rapport om försöksverksam- het med regionala energikonsulenter. Rapporten innehåller också en be- skrivning av SlND:s framtida verksamhet på energirådgivningsområdet. En sammanfattning av rapporten samt remissyttranden över den och an- slagsframställningen återfinns i bilaga 1.4. 1 bilagan återges också pro- gramskriften. som innehåller även en beskrivning av den hittillsvarande rådgivningsverksamheten.

För budgetåret 1981/82 skisseras i programmet en verksamhet i huvud- sak av den omfattning som beskrivs i anslagsframställningen. För nästföl- jande budgetår bör ytterligare åtta konsulenter anställas och ytterligare minst tre branschrådgivare etableras för en sammanlagd kostnad om 12 milj. kr. Under budgetåret 1983/84 räknar SIND med att återstående åtta konsulenter skall anställas på kvarvarande utvecklingsfonder. Ytterligare minst fyra branschrådgivare bör etableras så att det totalt finns minst tio. Kostnaderna för denna verksamhet beräknas till 16 milj. kr. Den fortsatta rådgivningsverksamheten bör stanna vid en årlig kostnad av denna stor- leksordning. Under budgetåret 1.984/85 bör rådgivningsverksamheten tit- värderas.

Föredraganden

Verksamheten med stöd till kurser i energifrågor avseende uppvärmning av byggnader inleddes våren 1974 (prop. 1974:69. CU 1974121. rskr 1974: 180). Genom 1975 års energibeslut (prop. 1975:30 bil. 1 s. 355. NU 1975: 30. rskr 1975: 202) utvidgades verksamheten till att omfatta stöd även till kurser om god energihushållning i industriella processer och till rådgiv- ning i energifrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt 16105000 kr. anvisats för utbildningsåtgärder. För rådgivningsverksamheten. som kanaliseras via de

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 430

regionala utvecklingsfonderna. har sammanlagt 8645 000 kr. anvisats. Där- utöver har sammanlagt 1 milj. kr. anvisats för att av SIND fördelas mellan utbildnings- eller rådgivningsinsatser. Vidare har 2 milj. kr. anvisats för en särskild rådgivningskampanj hösten 1979.

Med hänvisning till vadjag tidigare (avsnitt 4.3.3) har anfört beräknarjag behovet av medel för verksamheten under treårsperioden 1981/82—1983/84 till sammanlagt 65 milj. kr. Härav beräknarjag för nästa budgetår samman- lagt 16 milj. kr. Av detta belopp beräknar jag 7 milj. kr. för utbildnings- verksamhet och 9 milj. kr. för rådgivningsverksamhet m.m. Vid medels- beräkningen harjag tagit hänsyn även till kostnaderna för att administrera verksamheten. Genom den satsning på stöd till utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi som jag nu har föreslagit kommer de administra— tiva resurserna vid SlND att behöva förstärkas. Det bör ankomma på regeringen att besluta härom.

Vid min beräkning av beloppet till utbildningsåtgärder harjag inte beräk- nat några medel för särskilda insatser för lärarkåren.

Vid min beräkning av beloppet till rådgivningsverksamhet m.m. har jag vidare tagit hänsyn till kostnader för dels stöd till utveckling av energitek- niska provningsmetoder. dels utarbetande av energisparhandböcker m.m. Jag har inte beräknat några medel för någon utbildningskonsulent.

Med hänsyn till den verksamhet som avses bestridas från detta anslag bör anslagets benämning ändras till Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi.

Verksamheten bör. som jag tidigare har föreslagit. finansieras från 01- jeersättningsfonden. Från fonden bör därför nästa budgetår 16 milj. kr. tillföras detta anslag. Anslaget böri statsbudgeten för nästa budgetår föras upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

Den reservation som vid utgången av budgetåret 1980/81 kan finnas under ljortonde huvudtitelns anslag Vissa utbildningsåtgärdcr i energibe- sparande syfte m. m. bör tillföras det här aktuella anslaget.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr.

E 7. Främjande av landsbygdens elektrifiering

1979/80 Utgift 8921612 Reservation 13857429 1980/81 Anslag 4500000 1981/82 Förslag 4500000

Från anslaget bestrids utgifter enligt förordningen (1959: 369) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning (omtryckt 1977: 348). Stöd kan beviljas

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 43l

till nyanläggning och upprtlstning av elektriska distributionsnät på lands- bygden inbegripet anläggningar för lokala elverk. såsom vattenkraftverk och dieselaggregat vid avsides belägna fastigheter. Stöd kan utgå i form av bidrag och lånegarantier. Beslut om sådant stöd fattas av statens industri- verk.

Från anslaget bestrids också kostnader för arvoden till ledamöter i rådet för eldistributionslrågor och ersättning för resor m. m. för rådets ledamöter samt övrig expertis i elkraftfrågor och andra utredningskostnader i sam- band med industriverkets verksamhet på området.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76:100 hl. 15 s. 150—165. NU 1975/' 76: 45. rskr 1975/76: 263). Riktlinjerna innebär bl.a. att rationaliseringen av eldistributionen bör bedrivas utifrån förutsättningen att de enskilda elkon- sumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden.

Riksdagen godtog våren 1979 nya riktlinjer för den fortsatta stödverk- samheten (prop. 1978/79: 115 bil. 1 s. 245—250. NU 1978/79:60 s. 53—60. rskr 1978/791429). Dessa innebär bl. a. att även nyetableringar undantags- vis skall omfattas av bidragssystemet och att statliga bidrag till upprustning av nedslitna och oräntabla elnät i vissa speciella fall skall kunna utgå även framdeles. Så skall kunna ske i glesbygdsområt'len som saknar inslag av tätare bebyggelse och där huvudsakligen mindre. ekonomiskt svaga distri- butionsföretag är verksamma. Bidrag avses kunna utgå till svaga lokala och kommunala företag som har tagit över eller står i begrepp att ta över dåliga företag.

Statens imlustrit'erk

Under budgetåret 1979/80 har bidrag till nyelektrifieringar beviljats med 4.9 milj. kr. och därmed har ytterligare 72 helårsbebodda fastigheter fått tillgång till el. Trots omfattande insatser från samhällets sida saknar fortfa- rande några hundra helårsbebodda fastigheter elström.

Statsbidrag för upprustning av nedslitna och underdimcnsionerade elnät utgör en verksam stimulans i syfte att förmå bärkraftiga företag att överta lönsamma företag. Till upprustning av sådana elnät har under budgetåret 1979/80 beviljats 2.9 milj. kr.

lndustriverket framhåller att ramen såvitt avser upprustningsbidragen är otillräcklig.

Med hänsyn till nedskärningen av anslaget för upprustning av nedslitna elnät är det risk för att angelägna nätupprustningar och strukturförändring- ar inte kommer till stånd i önskad takt. [ nuvarande ekonomiska läge måste emellertid en långsammare takt i strukturarbetet godtagas. För att effektivt utnyttja de av statsmakterna anvisade medelsramarna hemställer industri- verket att verket får bemyndigande att till nyanläggning och upprustning av elnätet få disponera totalt 35 milj. kr. under den närmaste sjuårsperio- den.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 432

lndustriverket hemställer att verket skall få bemyndigande att fördela bidragen mellan nyanläggning och upprustning. För budgetåret 1981/82 begär industriverket ett anslag av 5 milj. kr.

Föredraganden

1 prop. 1978/79: 115 (bil. 1 s. 245—250) redovisades principerna för den fortsatta stödverksamheten.

Såvitt avser stödverksamhetens omfattning bedömde jag (prop. 1979/ 80: 100 bil. 17 s. 223—224) det återstående behovet av statliga bidrag till upprustningar av nedslitna och oräntabla nät till sammanlagt 10 milj. kr. Vidare ansåg jag att sådana bidrag borde lämnas under fem budgetår att utgå med 2 milj.kr. per budgetår. Enligt min mening borde bidrag för nyanläggningar fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2.5 milj. kr. per budgetår. Riksdagen hade intet att erinra häremot (NU 1979/ 80:36 s. 7—9. rskr 1979/80: 248).

Med hänvisning till det anförda beräknarjag anslaget för nästa budgetår till (2.0+2.5 =) 4.5 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Främjande ar Iamlsbygdens elektrifiering för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 4500000 kr.

E 8. Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall

1979/80 Överskott 2 143 107 Reservation 5 313 367 1980/81 Anslag 1 000 1981/82 Förslag | 000

Över anslaget som tas upp med ett formellt belopp av 1000 kr. finansi- eras f.n. verksamheten vid programrådet för radioaktivt avfall (PRAV). När en ny organisation för hantering av kärnkraftens högaktiva avfall träder i kraft kommer PRAV att upphöra med sin verksamhet. Detta avses ske i och med utgången av budgetåret 1980/81.

Jag har tidigare (avsnitt 10.3.3) förordat att en ny myndighet inrättas den 1 juli 1981 för att fullgöra de uppgifter som skall ankomma på ett statligt organ i anslutning till hantering av använt kärnbränsle. Myndigheten skall ledas av en styrelse. Jag beräknar ett behov av tre tjänster för handläggare och en tjänst för biträde hos myndigheten.

För den föreslagna myndighetens verksamhet beräknar jag för budget- året 1981/82 ett medelsbehov av totalt 8.5 milj. kr. Dessa medel beräknas bli fördelade på i huvudsak följande sätt: Lönekostnader 700000 kr. Övriga administrationskostnader 160000 kr. Projektmedel 7640000 kr.

Eventuella icke förbrukade medel från budgetåret 1980/81 hos PRAV

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 433

bör överföras till myndigheten. [ de projekt som myndigheten väntas driva ingår även viss verksamhet som f. n finansieras från anslaget F 13. Energi- forskning. För dessa projekt har beräknats 1 milj. kr. Behovet av projekt- material kan väntas minska när av PRAV påbörjade arbeten blir färdig- ställda.

Enligt de principer som gäller för hantering av kärnkraftens radioaktiva avfall bör samtliga kostnader för avfallets hantering bäras av dem som ger upphov till dessa. dvs. kraftindustrin. Detta gäller även statens kostnader

. för hanteringen. Till dessa kostnader räknas även den föreslagna nämnden och dess verksamhet. Enligt ORA-utredningens betänkande (SOU 1980:14) bör avsättningarna per producerad kWh i kärnkraftverken för hantering av använt kärnbränsle vara 1.4 öre /kWh för att full kostnads- täckning skall erhållas. De reella avsättningarna som är individuella för de olika kärnkraftföretagen torde hittills ha varit betydligt lägre. Med ledning av de av OKA-utredningen gjorda beräkningarna torde avgiften för kalen- deråret 1982 preliminärt utgå med 1.2 öre/kWh levererad elkraft från reaktoranläggningarna. Avgiften kommer senare att anpassas till den nivå som medför full kostnadstäckning för resp. reaktorblock. En avgift om 1.2 öre/kWh torde år 1982 motsvara totalt ca 400 milj. kr. De avsättningar som redan nu är gjorda och som förvaltas av kraftbolagen skall. i likhet med vad jag tidigare har redovisat i huvudsak användas innan avgiftsmedlen får tas i bruk.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen

att till Åtgärder för hantering av radioaktivt utfall för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr.

E 9. Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB

1979/80 Ut gift 7 000 000 1980/81 Anslag 7 000 000 1981/82 Förslag 7000 000

Från anslaget tillskjuts medel för att täcka kostnader för allmän admini- stration m.m. inom Svenska Petroleum Exploration AB (SP Exploration). Bolaget bildades år 1979 som ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB i samband med att en ny organisation för den statliga oljeprospekteringen beslutades (prop. 1978/79: 115 bil. 1.- NU 1978/79:60. rskr 1978/79:429). SP Exploration har övertagit de resurser som tidigare byggts upp inom de båda halvstatliga företagen Oljeprospektering AB (()PAB) och Petroswede AB.

1 prop. 1979/80: 100 (bil. 17 s. 227) redovisades en verksamhetsplan för SP Exploration för åren 1980— 1984. 1 planen l'i'irutsattes att bidrag för att täcka bolagets administrationskostnader skulle komma att lämnas av sta- ten t.o.m. budgetåret 1983/84.

29 Riksdagen 1980/8]. ! saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 434

Anslaget bör tas upp med oförändrat belopp. Jag hemställer att regering- en föreslår riksdagen att till Medelstillskott till Svenska Petro/etan I:".rploration AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 7000000 kr.

E 10. Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

1979/80 Utgift — Reservation 2 667 000 1980/81 Anslag 1786000 1981/82 Förslag 1 ()50 000

Från detta anslag. som disponeras av oljeersättningsdelegz-ttioncn (OED), bestrids kostnader för uppbyggnad och drift av ett stationsnät för solmätning enligt förslag från ()ED i skrivelse till regeringen den 31 okto- ber 1979. Förslaget omfattade ett nät med automatiska fältstationer med dataöverföring över telefonnätet till Sveriges meteorologiska och hydrolo- giska instituts (SMHI:s) belintliga centraldator.

(')ED beräknade kostnaderna för befintlig solmätningsverksamhet vid SMHI till sammanlagt 2.5 milj.kr. för femårsperiot'len l979/80—1983i84. Kostnaderna för utbyggnad och merkostnader för drift av systemet beräk- nades till sammanlagt 8668 000 kr. under samma tidsperiod. OED beräkna- de vidare att statens råd för byggnadsforskning (Bl—"R) och nämnden för energiproduktionsforskning (NE) under samma period skulle komma att lägga uppdrag om solmätningar på SMHI uppgående till sammanlagt 1560000 kr. För femårsperiodcn skulle enligt OED erfordras. utöver me- del för belintlig verksamhet. ytterligare medel om 7 108000 kr.

] OED:s förslag förutsattes att uppbyggnaden av nätet i huvudsak skulle vara färdigställd under budgetåren 1979/80 och 1980/81. Medel för åter— stående tre år avsåg att täcka driftkostnader.

Regeringen har i förordning ( 1980: 700) med taxa för Sveriges meteorolo- giska och hydrologiska institut angivit att SMHI:s tillägg för allmänna administrations-, expens- och lokalkostnader får uppgå till 135 % av det sammanlagda beloppet för lön. lönetillägg och lönekostnadspålägg. Den nya taxan medför ökade kostnader även för solmätningen. Jag beräknar medelsbehovet för budgetåret 1981/82 till 1050 000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1 050000 kr.

'...) Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 4 5

E ll. Län till förprojektering av naturgasledningar m. m.

Nytt anslag (förslag) 22000 000

Anslag för detta ändamål har tidigare anvisats med sammanlagt 40 milj.kr. budgetåren 1976./77—1978/79 (prop. 1978/79:25 bil. 11. NU 1978/" 79: 16. rskr 1978/79: 1221. Medlen har ställts till förfogande för Swedegas AB i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet för att täcka utrednings- och förprojekteringskostnader m.m. rörande import av natur— gas till Sverige. Det har förutsatts att lånen skall skrivas av om ifrågtwaran- de importprojekt inte kommer till stånd.

Swedegas bildades år 1976 för planering och samordning m.m. av åtgär- der syftande till att främja landets försörjning med naturgas. Från den ljuli 1980 är bolaget ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80:410).

Swedegas har under år 1980 träffat avtal om bl.a. import av naturgas från Danmark. En redogörelse härför och för verksamheten i övrigt på naturgasområdet har lämnats i det föregående (avsnitt 7.3).

Swedegas AB

Swedegas räknar med att av tidigare beviljade lån på 40 milj. kr. ca 25 milj. kr. har förbrukats per den ljanuari 1981. Därtill har 7 milj. kr. lånats ut till Sydgas AB för detta bolags projekteringsarbete.

Swedegas verksamhet under de närmaste åren kommer att avse projek- terings-. utrednings- och förhandlingsverksamhet. Intäkter av gasförsälj— ning beräknas börja inliyta först vid årsskiftet 1985—1986. Intill denna tidpunkt måste bolagets verksamhet finansieras i första hand genom an- slag. lån och ägarbidrag.

För första halvåret 1981 och för budgetåret 1981/82 räknar bolaget med utgifter av totalt 33.4 milj.kr. Härav avser 4.8 milj.kr. projektering av gasledningar i Skärte m.m.. 9 milj. kr. undersökningar rörande underjor- disk lagring av gas och 13.2 milj. kr. marknadsamilyser och utredningar om tillförsel av gas m.m. För bolagets administration beräknas 6.4 milj. kr.

Efter avdrag av återstående lånemedel och inkomsträntor m.m. utgör medelsbehovet t.o.m. budgetåret 1981/82 22 milj. kr. Swedegas hemställer att beloppet ställs till bolagets förfogande i form av ett lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.

Föredraganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.3.4) redogjort för min uppfattning om naturga- sens möjligheter att spela en ökad roll i den svenska energiförsörjningen. Swedegas bör ges tillräckliga resurser för att bedriva en fortsatt utred— nings- och förhandlingsverksamhet med inriktning på att klarlägga dessa möjligheter. Bolaget" bör därvid samarbeta nära med berörda kommuner och även med industriföretag sotn kan bidra till genomförande av ett

gasprojekt.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 436

Det erbjuder stora svårigheter att i dag närmare beräkna behovet av medel för de olika ändamål sotn Swedegas har angett i sin anslagsfram- ställning. Resultaten av pågående förhandlingar kan påverka inriktningen och omfattningen av det fortsatta arbetet. Trots denna osäkerhet förordar jag att 22 milj.kr. anvisas i enlighet med bolagets hemställan. Liksom tidigare bör medlen anvisas i form av lån med villkorlig äterbetalningsskvl- dighet, Lånet bör efterges i den mån medlen används för verksamhet som inte ger underlag för senare kommersiell naturgasimport. Det ankommer på regeringen att meddela närmare villkor för länet.

Jag hemställer att regeringen föreslär riksdagen

att till Lån till_li'irpmicktering ut' naturgas/alningar m.m. för bud- getåret l98l/82 anvisa ett reservz'ttionsanslag av 22 000000 kr.

E 12. Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer

1980/gl Anslag lOOOOOOOOOI l98l/82 Förslag lOOOOOOOO ' Anvisat pä tilläggsbudget l

I min anmälan till tilläggsbudget [ till statsbudgeten för budgetåret l980! 81 har jag redovisat beräkningsprinciper för och kalkyler över de ersätt- ningar som staten beräknas fa betala ut till statens vattenfallsverk för försening av kärnreaktorerna Ringhals 3 och Ringhals 4 och till Forsmarks Kraftgrupp AB för försening av kärnreaktorerna Forsmark ] och Fors- mark 2. Regeringen förslog därvid bl.a. att riksdagen skulle dels bemyn- diga regeringen att godkänna en överenskommelse mellan staten och Fors- marks Kraftgrupp AB om ersättning till bolaget. dels godkänna vad jag hade anfört om ersättning till statens vattenfallsverk. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (prop. I980/8l125 bil. 9 s. 52—6l. NU l98()/8l:23. rskr 1980/8]: ll2).

Som framgår av redovisningen i prop. l98()/8l:25 kommer medel att erfordras för att utbetala ersättning även under budgetåret l98l/82. Ersätt- ningsbeloppet har för detta budgetår beräknats ligga i intervallet 40—200 milj. kr. l00 milj. kr. bör tas tipp under detta anslag för budgetåret 1981/"82.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen föreslär riksdagen

att till Ersättning för försenad itt'rrf/itagning av kt'irnrcuklm'cr för budgetåret l98l/82 anvisa ett förslagsanslag av IOOtltltltltltl kr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 437

E 13. Visst internationellt energisamarbete

Nytt anslag (förslag) 6 100000

Från anslagsposten 7. Övrig verksamhet under reservationsanslaget F 13. Energiforskning bestrids bl.a. Sveriges medlemsavgift i Internatio- nella Atomenergiorganet (IAEA). resekostnader i samband med deltagan- de i 1AEA:s arbete. kostnader för deltagande i lAEA:s dokumentations- system INlS och kostnader för Sveriges deltagande i Nordiska kontaktor- ganet för Atomenergifrågor (NKA).

Efter samråd med chefen för industridepartementet förordar jag att medel för dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1981/82 anvisas under ett särskilt förslagsanslag till visst internationellt energisamarbete.

Jag beräknar medelsbehovet för nästa budgetår under detta nya anslag till 6.1 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Visst internutirmellt encrgixamarbete för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 6 100000 kr.

E 14 Län till aktieteckning m. m. i Svenska Petroleum AB

Nytt anslag (förslag) 112500 000

Svenska Petroleum AB bildades år 1975. I samband med 1976 års oljepo- litiska beslut (prop. l975/76:124. NU l975/76:44. rskr 1975/76: 262) god- kände statsmakterna vissa riktlinjer för bolagets verksamhet. Bolaget till- delades därvid en central roll som kommersiellt instrument för statens oljepolitik, med uppgift att bedriva verksamhet inom olika från försörj- ningssynpunkt betydelsefulla led av oljehanteringen.

Svenska Petroleums kapital höjdes i två etapper till 50 milj. kr. genom aktieteckning av bolagets ägare. statens vattenfallsverk och Statsföretag AB. Dessa innehar hälften var av aktierna i Svenska Petroleum och skall i enlighet med gällande konsortialavtal bidra till finansieringen av bolagets verksamhet i proportion till sina andelar.

Till följd av utvecklingen på oljemarknaden under år 1979 skedde en snabb expansion av Svenska Petroleums verksamhet. I syfte att förbättra landets försörjningssituation träffade bolaget råoljeavtal med olika oljepro- ducenter. Andelar i två svenska rafftnadericr förvärvades. Bolagets för- säljning på den svenska marknaden ökade ocksä kraftigt. Mellan åren 1978 och 1979 sjufaldigades omsättningen.

Mot denna bakgrund beslöts hösten 1979 (prop. 1979/80:33. NU 1979/ 80:25. rskr 1979/80: 134) om ett kapitaltillskott till Svenska Petroleum med 300 milj. kr. Tillskottet skedde i form av dels aktieteckning med 180 milj. kr. dels ett särskilt ägartillskott med 120 milj. kr.. att hos bolaget redovisas

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 438

som en bcskattad fri reserv. Motivet för sistnämnda tillskott var att bolaget av försörjningsskäl hade expanderat mycket snabbare än vad som från företagssynpunkt hade varit naturligt. . Medel för Statsföretags aktieteckning anvisades i form av ett förlags—län på 9() milj. kr. För detta län förutsattes i princip förräntningsplikt så snart utdelning lämnas på aktierna i Svenska Petroleum. För Statsföretags del av ' det särskilda ägartillskottet anvisades ot) milj. kr. i form av ett anslag utan

krav på avkastning.

Medel för vattenfallsverkets tillskott anvisades från investeringsanslaget Kraftstationer rn. m. På motsvarande sätt som för Statsföretag föreskrevs i princip förräntningsplikt för de medel som användes för aktieteckningen. medan de medel som användes för det särskilda ägartillskottet skrevs av direkt.

Efter de nämnda kapitaltillskotten uppgår Svenska Petroleums egna kapital till 350 milj. kr.. varav aktiekapital 190 milj. kr.. reservfond 40 milj. kr. och fri reserv 120 milj. kr.

Beträffande Svenska Petroleums verksamhet kan följande nämnas. Bo- laget har råoljeavtal med de nationella oljebolagen i vissa oljeprodttcerande länder. bl.a. Mexico. Nigeria och Saudiarabien. Därtill har avtal träffats med BP och med Norwegian ()il Consortium (NOCO) om leveranser av olja från Nordsjön. Den totala råoljekvantitet som f.n. disponeras enligt dessa avtal motsvarar netto ca 6 milj. ton om året.

Knappt hälften av råoljan raffineras i B.P-raftinaderiet och Scanraff. i vilka Svenska Petroleum har ägarandelar av 22 resp. 14 %. Återstående behov av kapacitet tillgodoses f.n. genom legoraffinering i Sverige. .Fin- land, Norge och Storbritannien. Huvuddelen av Svenska Petroleums leve- ranser till kunder i Sverige distribueras genom det med Svenska BP sam- ägda bolaget ()DAB.

Under år 1980 har Svenska Petroleums försäljning av oljeprodukter till svenska förbrukare uppgått till ca 3.8 milj. mikjämfört med ca 2.6 milj. m1 är 1979. Denna försäljning innebär en marknadsandel av ca 15 % år 1980. jämfört med ca 1() % år 1979. Därutöver sker en betydande försäljning till andra oljeföretag. främst inom ramen för fleråriga kontrakt.

Bolagets egen försäljning utgörs i huvudsak av eldningsoljor. Någon detaljdistribution av bensin sker f.n. inte.

Försäljningsvärdet beräknas år 1980- ha uppgatt till ca 9900 milj. kr.. jämfört med ca 3 2()() milj. kr. ar 1979. Resultaträkningen lör ar 1980 väntas redovisa ett underskott av ca 275 milj. kr..jämfört med ett överskott av ca 240 milj. kr. .tr 1979.

Svenska Petroleum är moderbolag 1 SP-koncernen. Helägda dotterbolag är Svenska Petroleum Exploration AB. Swedegas AB. Svenska Petroleum Technology AB och VISAB Värmecenter i Sverige AB. SP Exploration bedriver prospektering och utvinning av olja. Swedegas inlemmades i koncernen år 1980 (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/801410).

Hänvisningar till S14

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 7.2.4

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 439

Bolaget. som svarar för den svenska utrednings- och förhandlingsvcrksam- heten rörande naturgas. har träffat avtal om leveranser av bl.a. dansk naturgas till Skåne frän år 1985. det s. k. Sydgasprojektet. SP 'l'echnology. tidigare Statsraff AB. arbetar med större tekniska projekt inom bränsleom- rådet. VlSAB marknadsförhämst lätta eldningsoljor till mindre förbrukare genom agenter och återförsz'iljare i hela landet. .

Dessutom är Svenska Petroleum delägare i Oljeprospektering AB ((.)PAB) med 60 %. Svensk ()ljedistribution AB (ODAB) med 35 %. BP Raffinaderi AB med 22 %. Skandinaviska Raffinz-tderi AB Scanraff med 14 9? och Svensk Metanoltttveckling AB med 10 %.

Antalet anställdai koncernen är f. n. ca 125. varav imoderbolaget ca 75.

Akliw'igurnux _li'rmAtrid/ningar

Sluta/ts vallen/"allsverk framhåller att Svenska Petroleum på några år har utvecklats till ett delvis integrerat oljeföretag med ansvar för en betydande del av svensk oljeförsörjning. Räoljeimporten svarar mot ca en fjärdedel av den svenska totalkonsumtionen av olja. Av råoljan säljs ca 20 (E'?- vidare till andra svenska raflinadcriföretag. medan återstoden raffineras i bolagets egen verksamhet. Av produktutfallet härifrån jämte kompletterande köp av färdiga produkter går ca en tredjedel via egen lagerhandel med eldnings- oljor ut på detaljmarknaden. medan ca två tredjedelar försäljs genom s. k. cargohandel till oljeföretag. kommuner. industri och andra storförlu'ukare. Produkter som inte kan avsättas på den svenska marknaden exporteras. Detta gäller främst svavelrika tjocka eldningsoljor och restoljor som er- hålls vid raflineringen men även bensin och nafta.

Endast en mindre del av den totalt omsatta volymen utgörs således av egen detaljdistribution. Vattenfallsverket påpekar att detta innebär en i jämförelse med andra oljeföretag mycket begränsad marknadsintegration. En kommersiell effekt härav är att Svenska Petroleum inte i full utsträck- ning kan tillgodogöra sig vinstmöjligheter i detaljhandel med olika pro- dukter. bl.a. bensin. Samtidigt är försäljningen med den stora andelen cargohandel mycket känslig för prissvängningarna på Rotterdammarkna- den.

Vattenfallsverket övergår härefter till frågan .om behovet av kapitaltill- skott. Verket konstaterar att utvecklingen under det senaste året har resulterat i en omsättningsökning som vida överstiger dc bedömningar som låg till grund för beslutet om kapitalhöjning år 1979. Ökningen beror såväl på de fortsatta prishöjningarna som på högre volymer än vad som tidigare antagits. Det är i första hand cargohandeln som svarar för den stora volym- ökningen.

De mest kapitalkrävande rörelsegrenarna är råoljeköpen och lagerhan- deln genom krav på lagerhållning och i det senare fallet även krediter. Den högre omsättningen i dessa grenar kräver ökad upplåning för rörelsekapi- tal. Vid utgången av år 1980 beräknas mer än 2001) milj. kr. av upplånat kapital vara bundet i lagerhållning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 440

Mot denna bakgrund framstår enligt vattenfallsverket en kapitalför- stärkning som angelägen. Med utgångspunkt i gängse anspråk på soliditet - för branschen anses tillskottet böra uppgå till 350 milj. kr. Som lämplig fördelning anges 160 milj. kr. iform av aktiekapital. 30 milj. kr. att tillföras reservfonden och 160 milj. kr. i form av förlagslån från delägarna.

Beträffande villkoren för kapitaltillskottet avseende utdelning och åter- betalning anför vattenfallsverket följande. Svenska Petroleum är under- kastat krav på både försörjningssäkerhet och företagsmässig lönsamhet. [ ett längre tidsperspektiv innebär detta ingen motsägelse. På kort sikt och särskilt i ett skede av snabb uppbyggnad kan emellertid lönsamhetskravet komma att behöva cftersättas av försörjningshänsyn. Vattenfallsverket pekar bl.a. på att bolaget kan tvingas avstå från att utveckla särskilt vinstgivande rörelsegrenar. ()balansen mellan råolje- och produktmarkna- derna innebär också betydande lönsamhetsrisker. Utifrån ett mer kortsik— tigt företagsekonomiskt synsätt skulle inköpen av råolja sannolikt ha be- gränsats samtidigt som en vidgad verksamhet på marknaden hade efter- strävats på en lägre avsättningsnivå. Vattenfallsverket framhåller emeller- tid vikten av att genom avtal om råoljelevcranscr bygga upp fasta förbinÅ delser med producentländer med tanke även på framtida Ieveransbehov.

Vattenfallsverket drar slutsatsen att man på längre sikt och över längre tidsperioder har anledning att räkna med att det i Svenska Petroleum insatta kapitalet skall kunna ge en stabil och tillfredsställande avkastning. På kort sikt och Linder fortsatt uppbyggnad bedöms möjligheten till avkast- ning mera tveksam. Överskott bör 1. v. utnyttjas för konsolidering genom kapitaluppbyggnad i bolaget. Något krav på utdelning. återbetalning eller ränta antas därför inte komma att hävdas av ägarna under de närmaste åren.

För vattenfallsverkets del föreslås kapitaltillskottet utgöras av 95 milj. kr. för nyteckning av aktier till ett nominellt värde av 81) milj. kr. samt ett förlagslån av 80 milj. kr. Verket förutsätter att reservationsanslaget Kraft- stationer m. m. får användas för både aktieteckning och lån. [ enlighet med vad som har anförts om ägarnas anspråk på" utdelning m.m. utgår vatten- fallsverket från att verkets tillskott på sammanlagt 175 milj. kr. till Svenska Petroleum t.v. inte tillförs verkets förräntningspliktiga kapital.

Statsföretag AB ansluter sig till vattenfallsverkets beskrivning och be- dömning av utvecklingen inotn Svenska Petroleum. Statsföretag fram— håller att förslaget om kapitalhöjning och förlagslån avser att ge Svenska Petroleum en sådan finansiell ställning att aktuella upplåningsbehov för den nuvarande verksamheten inom oljehandcln kan tillgodoses. Statsföre- tag kan emellertid inte ikläda sig några nya finansiella åtaganden gentemot Svenska Petroleum. Med hänsyn härtill föreslår Statsföretag att ett belopp motsvarande Statsföretags del av 'aktiekapitalhöjningen inkl. överkurs.' dvs. 95 milj. kr.. tillförs Statsföretag i form av ägartillskott från staten. Ett

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 44]

belopp motsvarande Statsföretags del av förlagslånet till Svenska Petro- leum. dvs. 81) milj. kr.. föreslås bli tillfört i form av ett efterställt förlagslån till Statsföretag.

Föredraganden

Som jag tidigare har anfört (avsnitt 7.2.4) kan Svenska Petroleum AB:s expansion under de senaste två åren ses som en konsekvens av de struktu- rella förändringar som har inträffat på oljemarknaden såväl internationellt som i Sverige. Bolaget har spelat en avgörande roll för att snabbt upprätta direkta affärsförbindelser med råoljeproducenter och för att avsätta råolje- leveranserna från dessa producenter på den svenska marknaden.

i enlighet med de riktlinjer för bolagets verksamhet som fastställdes av statsmakterna år 1976 har bolaget vid sin etablering på marknaden utnytt- jat sådana resurser som finns tillgängliga som en följd av överkapaciteten i branschen. Detta gäller såväl i raffineringsledet som i distributionsledet.

Samarbete har sökts med olika parter. såväl enskilda och kooperativa företag som kommuner. Svenska Petroleum har endast i begränsad omfatt- ning satsat på försäljning från lager till slutliga förbrukare. [ enlighet med vad som förutsattes vid 1976 års beslut har bolaget avstått från detaljdistri- btttion av bensin. vilket torde utgöra den genomSnitfligt lönsammaste delen av marknaden. Försäljning av eldningsoljor till andra oljeföretag och storförbrukare har svarat för den största delen av omsättningen. Denna försäljning sker i viss utsträckning till priser som är knutna till Rotterdam- noteringarna.

Nuvarande inriktning av verksamheten innebär alltså att Svenska Petro- lettm i högre grad än andra oljeföretag är exponerat för förlustrisker. Om Rotterdampriserna sjunker i förhållande till kontraktspriserna på råolja ger detta ett starkt utslag i bolagets resultat. Detta visade sig under tredje kvartalet 1980. då det rådde överskott på marknaden. lnte helleri nuvaran- de marknadsläge ger rörelsen ett godtagbart ekonomiskt resultat.

Enligt min mening är det ofrånkomligt att de särskilda uppgifter på försörjningsområdet som Svenska Petroleum har tilldelats innebär vissa begränsningar i företagets kommersiella handlingsfrihet. Bolagets ägare. dvs. ytterst staten. har tagit vederbörlig hänsyn härtill bl. a. när det gäller kraven på avkastning på investerat kapital. Emellertid anserjag det angelä- get att verksamheten ges en sådan inriktning att risken för underskott kan begränsas.

i detta syfte kan enligt min mening åtgärder vidtas efter två alternativa linjer. En förbättrad marknadsintegration skulle kunna nås vid nuvarande nivå på råoljeinköpen. Detta skulle kunna kräva en utökad detaljdistribu- tion och sannolikt betydande investeringari marknadsledet. med bl. a. en ytterligare ökning av bolagets marknadsandel som följd. Ett alternativ är att anpassa bolagets råoljeåtaganden så att de motsvarar en balanserad verksamhet på den svenska marknaden vid ungefär nuvarande nivå.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 442

Jag anser att en lösning bör sökas efter den senare linjen. Därvid bör hänsyn så långt möjligt tas till vikten av att upprätthålla affärsförbindelser med de oljeproducenter som för framtiden kan. bedömas som särskilt betydelsefulla för svensk försörjning. Detta utgör alltjämt en huvuduppgift för bolaget. När det gäller verksamheten på den svenska marknaden bör bolaget sträva efter att begränsa de höga förlustrisker som följer av nuval rande inriktning. Det ankommer på bolaget att vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga.

Som jag nyss har nämnt har Svenska Petroleum ingen egen marknadsfö- ring av bensin. Enligt min mening bör dock bolaget efter bedömning från fall till fall kunna medverka som intressent i sådant samarbete med oljepro- ducenter rörande distribution av drivmedel i Sverige som kan bidra till försörjningstryggheten på området. Jag vill i detta sammanhang erinra om de överläggningar som pågår mellan Svenska Petroleum. Volvo Energi och det norska statliga oljebolaget Statoil. Överläggningarna utgör ett led i strävandena att få till stånd ett långsiktigt samarbete mellan Sverige och Norge på encrgi- och industriområdcna. Jag räknar med att återkomma till frågan senare för det fall att överläggningarna leder till resultat.

Jag övergår nu till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum. [ slutet av år 1979 beslöts att tillföra bolaget 300 milj. kr. genom aktieägarna statens vattenfallsverk och Statsföretag. Bakgrunden till beslutet var bola- gets ökade ansvar för svensk oljeförsörjning. som bl.a. innebar stora råoljeköp och förvärv av andelar i två ratiinaderier.

Under år 1980 har såväl prishöjningarna på olja som en fortsatt volym- mässig ökning av Svenska Petroleums verksamhet medfört ett ökat lånebe- hov för bolaget. Aktieägarna har med hänvisning härtill hemställt om medel för att möjliggöra kapitaltillskott med ytterligare 350 milj. kr.. varav 190 milj. kr. som nytt aktiekapital inkl. överkurs och 161) milj. kr. som cfterställt förlagslån. Aktieägarnas bedömningar av kapitalbehovet grun- das på kraven på en väl avvägd soliditet. Vidare har antagits en fortsatt volymmässig tillväxt även är 1981.

Jag har nyss redovisat min syn på inriktningen av bolagets verksamhet. som innebär att en bättre marknadsanpassning bör eftersträvas. Med hän- syn härtill och till det statsfinansiella läget anserjag att kapitaltillskottet till bolaget bör begränsas till 225 milj. kr. Syftet med ett sådant tillskott är att åstadkomma en förbättrad soliditet vid nuvarande verksamhetsnivä. Här- igenom och genom bolagets ägarförhållanden bör kraven på säkerhet vid bolagets upplåning på kapitalmarknaden inom och utom landet kunna tillgodoses. Vid min beräkning av behovet av tillskott har jag inte tagit hänsyn till sådana behov som kan komma att uppstå som följd av de nämnda överläggningarna om Svenska Petroleums medverkan vid distri- bution av norska oljeprodukteri Sverige.

Jag förordar alltså ett tillskott av 225 milj. kr. till Svenska Petroleum. att lämnas genom statens vattenfallsverk och Statsföretag med 112.5 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet ' 443

var. Tillskottet bör tillföras bolaget i form av nytt aktiekapital med 100 milj. kr.. varav 15 milj. kr. utgör överkurs. och efterställt förlagslån med 125 milj. kr.

Statsföretag har framhållit att det inte kan ikläda sig några finansiella åtaganden gentemot Svenska Petroleum. Med hänsyn härtill har Statsföre- tag hemställt att medel för dess del av aktieteckningen ställs till förfogande som ett ovillkorat ägartillskott.

I samband med 1979 års beslut om kapitaltillskott till Svenska Petroleum framhöll föredraganden (prop. 1979/80:33 s. 11) att en aktieteckning i Svenska Petroleum får betraktas som en investering som i princip bör kunna väntas ge normal avkastning. [ enlighet härmed lämnades statens tillskott till Statsföretag för aktieteckningen i form av ett förlagslån. varvid dock förutsattes att förräntningsplikt t.v. inte skulle gälla. Samma förfa- rande bör enligt min mening tillämpas nu.

Den del av tillskottet som skall lämnas till Svenska Petroleum i form av förlagslån bör av staten ställas till Statsföretags förfogande i samma form. Det blir alltså fråga om två förlagslån till Statsföretag av 50 resp. 62.5 milj. kr.. dvs. sammanlagt 112.5 milj. kr. Jag förordar att medel för båda lånen anvisas under ett nytt reservationsanslag benämnt Lån till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB. Det ankommer på regeringen att föreskri— va villkoren för lånen.

Beträffande vattenfallsverkets del av kapitaltillskottet till Svenska Pe- troleum har jag vid anmälan av reservationsanslaget Kraftstationer m.m. förordat att anslaget får belastas med 112.5 milj. kr. för aktieteckning och lån.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Lån till aktieteckning m.m. i Svens/tu Petroleum AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av ll25t)(1t)t)t) kr.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 444 IS Forskning och utveckling inom energiområdet m. m.

IS.] Inledning och översikt

Forskning och utveckling inom energiområdet är ett viktigt led i energi- politiken. Omfattande insatser görs i statlig regi.

Delegationen (I 1975:02) för energiforskning (DFE) har. i enlighet med tilläggsdirektiv den 7juni I979 (dir. [979: tal ). redovisat förslag till fortsatta insatser inom Hurut/program Energi/inav/(ning i betänkandet (SOU l980:35) Energi i utveckling — Program för forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet l98|i82—l983/84 (El—"UD Xl). Betän— kandet har remissbehandlats. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet återfinns i bilaga l.ll.

De programansvariga organen inom huvudprogrammet har ingivit an- slagsframställningar avseende budgetåret Näl,/82 samt redovisat lämnade projektstöd och gjorda ekonomiska åtaganden inom huvudprogrammet.

Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) har inkommit med skri— velser rörande dels industriell vindkraftsatsning. dels ansvarsfördelningen mellan NE och statens mtturvärdsverk (SNV) i fråga om energitillförselns miljökonsekvensforskning.

[(B-utredningen (l I978:08) tillkallades med stöd av regeringens bemyn- digande den Zl december 1978 (dir. 1978: IOI) med uppdrag att utreda frågan om den fortsatta verksamheten vid RZ-rcaktorn i Studsvik.

Utredningen hari maj l98t) avlämnat betänkandet (Ds [ l98l): 9) Fortsatt verksamhet vid RZ—reaktorn i Studsvik. Betänkandet har remissbehand— lat_s—_ Sammanlattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet äterfinns i bilaga 1.22.

Studsvik Energiteknik AB har ingivit tin.s'lng.v/i'nmynt/[ning_lör hut/gut- åm 1981/8.7 uc/iji'irslug till trctirsplunför vt'rksumhctwi i Sint/st'iA budget- åren [981/83 — 1983584.

Yttranden över planen har avgivits av försvarets forskningsanstalt (FOA). naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). statens sträl- skyddsinstitut (SSI). statens vattenfz'tllsverk. statens kärnkraftinspektion (SKI). styrelsen för teknisk utveckling (S'fU). NE. programrädet för ra- dioaktivt avfall (PRAV). DFE. AB Asea-Atom samt Sveriges Industriför— bund.

Studsvik Energiteknik AB har i augusti 1980 till industridcpartementet inkommit med en skrivelse rörande bidrag för urverk/ing tlt' ruukmrn RI.

l-jftcr remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av SSl och SKI. Studsvik Energiteknik AB har i augusti l98t) till industridepartementet inkommit med en skrivelse rörande län för finansiering av inruttet-ingar [ bolagets utfn/Isunläggningm' samt anmälan om vissa följdinvestcringar.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av SSl. SKI och PRAV.

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 445

Studsvik Energiteknik AB har vidare i särskild ordning till industri- departementet överlämnat en strategisk p/unjt'ir bolagets t't'l'Å'.I'(l/)th('l un- der treårsperitutan 1981/82 — 1983/84.

AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) har hemställt om anslag för _li'irgusning av alunskiffer för utvinning av skifferns organiska energiinne- häll.

Efter remiss har yttranden i ärendet avgivits av överstyrelsen för ekono- miskt försvar (ÖEF). statens industriverk (SIND). NE. DFE. oljeersätt- ningsdelegationen (OED) och Studsvik Energiteknik AB. Dessutom har Skövde Miljöforum inkommit med synpunkter i ärendet. _ Direktör Kjell Håkansson har biträtt inom industridepartementet med förhandlingar i syfte att utarbeta förslag till erforderliga överenskommelser för att möjliggöra uppförande av en _Ii'irsöksunliiggningför produktion tlt' .s'_vntu.v_izus för framställning av metanol baserad på inhemsk råvara. Ett flertal kommuner. länsstyrelser och företag har inkommit med skrivelseri ärendet.

Det underlag som jag nu har redovisat kompletteras av vissa rapporter m.m.. vilka jag kotnmer att nämna i det följande.

I prop. l980/8l: löt) (bil. l7 s. 142) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. för budgetåret 1981/82 beräkna

]. till Energiforskning ett reservationsanslag av [000 kr. 2. till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett reservationsanslag av [000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor. Samordnade statliga insatser på forskning och utveckling inom encr- giområdet har bedrivits inom ramen för Huvudprogram Energiforskning i en första treårsperiod under budgetåren l975/76— l977/78. En fortsättning med en andra treårsperiod har beslutats av riksdagen år l978 (prop. l977/' 78: llt). NU l977/78:68. rskr l977.-'78:34l) och löper efter vissa av riks- dagen beslutade törändringar (prop. l978/791ll5 bil. ]. NU l978/79zbt). rskr 1978/791429. prop. I979/80: IOO bil. l7. NU I979/80:70. rskr l979/ 80: 410) ut i och med utgången av detta budgetår.

DFE har. som jag nyss nämnde. lämnat förslag om fortsatta insatser inom huvudprogrammet under en tredje treårsperiod. DFE:s förslag har remissbehandlats och har bemötts i huvudsak positivt av remissinstanser- na.

Efter samråd med cheferna för kommunikations-. utbildnings-. jord- bruks— och bostadsdepartementen samt statsrådet Petri förordar jag med utgångspunkt från DFE:s förslag att ett nytt Hm'In/program Energiforsk- ning genomförs under budgetåren l98l/82—l983/84. Jag kommer i det följande (avsnitt l5.2) att närmare redogöra för mina förslag beträffande huvudprogrammet. Jag kommer därvid också att redovisa mina syn-

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet . 446

punkter på internationellt samarbete inom området. på högskolans roll för kunskapsuppbyggnaden. på utvecklingen av energiforskningen efter ut— gången av den föreslagna treårsperioden samt på organisationen för ge- nomförande av huvudprogrammet.

Därefter tar jag upp frågan om verksamheten i Studsvik (avsnitt IS.?) och vissa frågor rörande projekt för förgasning av inhemska bränslen i syfte att framställa syntetiska drivmedel (avsnitt l5.4).

Vid behandlingen av prop. 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet med anledning av motionerna l978/ 79:10l0. l495. l652. 2020 och 2427 att nationella utiW'klingsbo/ag skulle inrättas inom områdena energi. miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU l978/79159. rskr 1978/79:415) i enlighet med utskottets hemstäl— lan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Vid behandling av frågan om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret I979/80 gjorde näringsutskottet (NU 1978.-"79: (>()) vissa uttalan- den om bl.a. samarbete mellan Studsvik Energiteknik AB och det före- slagna utvecklingsbolaget för energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr l978f' 79:429) att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av de angivna bolagens verksamhet har planeringschefen Jan Olof Carlsson bi- trätt inom industridepartementet. Hans förslag har remissbehandlats. Med hänsyn till att frågan om allmänna riktlinjer för denna verksamhet bör behandlas i ett sammanhang kommerjag att ta tipp denna fraga i samband med att jag inom kort redovisar mina förslag vad gäller stöd till teknisk utveckling m.m. inom ramen för förslag till riktlinjer för industripolitiken.

[5.2 Huvudprogram Energiforskning

[5.2.1 ['N-'m'arandt' verksam/tet 15.2. [ . ! Energiforskningsprogrammet l978/79— l98t)/8|

Riksdagen beslutade år l975 (prop. 1975:30 bil. ]. NU l975z3l). rskr l975z202) att genomföra ett treårigt Huvudprogram Energiforskning. Till grund för beslutet låg energiprogramkommitténs förslag i betänkandet (SOU l974z72) Energi — program för forskning och utveckling. För huvud- programmet anvisades en ram om366 milj. kr.

Våren 1978 beslutade riksdagen. som jag har nämnt. om en förlängning av huvudprogrammet med tre är. Förslag om ett sådant program lämnades av DFE i betänkandet (SOU l977z56) Energi — program för forskning. utveckling. demonstration (EFUD 78). '

Huvudprogrammet är uppdelat i sex program. Programansvaret är för— delat mellan STU. transportforskningsdelegationen (TI-'D). statens räd för byggnadsforskning (BFR). NE och DFE. Vissa medel för energirelaterad grundforskning fördelas dessutom av STU och NFR och anvisas till Studs-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 447

vik Energiteknik AB. DFE har förutom programansvar till uppgift att verka för samordning av och att ta fram underlag för övergripande plane- ring av den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten inom ener- giområdet. Själva forsknings- och utvecklingsarbetet utförs inte av de programansvariga organen utan av andra myndigheter. högskolor. forsk— ningsinstitut. företag. uppfinnare. konsulter etc.

Kännetecknande för verksamheten under innevarande treårsperiod l978/79—l980/8] är för flertalet program bl.a. att insatserna successivt koncentreras och att en klarare profil håller på att utvecklas genom att många projekt som igångsattes vid energiforskningsprogrammets början antingen har avvecklats eller fortsatts i större skala. Inom vissa områden har tekniken t.o.m. nätt introduktionsstadiet.

Resultat fran den hittillsvarande verksamheten m.m. inom de olika programmen har presenterats i ett stort antal rapporter. Som exempel härpä kan nämnas följande redogörelser och rapporter. som under de senaste åren har utgivits av programorganen inkl. DFE.

Energianvändning tlnder utveckling — Volym 1 och ll (STU Energiinfor- mation nr l88 och l89— l980)

Styrning av energianvändningen i transportsektorn (TFD l979z4) Energieffektiviteten för person— och godstransporter i Sverige — en jämförande analys (Tf-'D 197911 och TFD l979z2)

Termokemisk energilagring (BFR G28: l980) Energiplanering (BFR (Bl.): 1980) Energi och bebyggelse i ett långsiktigt perspektiv (BFR (Bl : l980) Solfångare (BFR 632: 1980) Värmepumpar (BFR (133: 1980) Gruppcentraler för småskalig ljärrvärme (BFR G341I980) Solvärmt tappvatten (BFR G35: l98()) Den framtida bränslemarknaden i Sverige (NE l98t):2) Publicerade bedömningar av bidrag från nya energikällor (NE 19803) Hetvattenteknik (NE l98t):6)

Strukturering och kartläggning av metoder för omvandling av biomassa (NE l980:13)

Miljökonsekvenser vid energiproduktion ur torv. biomassa och kol (NE l98():l5)

Förnybz-tra energikällor — en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapporter nr Zl och 22)

Sveriges deltagande i forskningssamarbetet inom International Energy Agency (IEA) och annat internationellt energiforskningssamarbete — en sammanställning (l')FE-rapport nr 24)

Biomassa som energiresurs (DFE-rapport nr 27)

Forskningsprogrammet Allmänna Energisystemstudier (DFE-rapport nr 28)

Att styra energianvändningen (DFE-rapport nr 34).

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 448

] tabell 15.1 redovisas forskningsprogrammets omfattning under treårs- perioden 1978/79— 1980/81 uppdelat på program och delprogram. Av tabel- len framgär också hittills under programperioden disponerade medel samt med stöd av givna bemyndiganden gjorda ataganden för budgetåren 1981! 82 och 1982/83. Beloppen avser läget den 31 oktober 1980.

Tabell 15.1 Anvisade och disponerade medel inom Huvudprogram Energiforskning under treårsperioden 1978/79—1980/81. Läget per den 31 oktober 1980 (milj. kr.)

Anvisat Disponcrade medel 1980—10-31 avseende hudgetårf 1978:-"79— l980f'81 l978!79-— 1981582 1982.-"83"I

1980in Huvudprogram Energiforskning Encrgianvändning i industrial/a processer m.m. 99 84.4 (7.l 0.9 Vilr'clV Allmänna studier 4.5 4.4 () () Trä. massa och papper 36.6 33.6 3.9 ().4 Järn och stål 29.7 24.9 ().7 () Ovriga processer inotn industrin 9.9 8.() () () jordbruk och trädgårdsnäring 4.5 4.3 ().6 () Samhällets varuflöden 13.8 9.2 ().9 ().5 L'nt'rgianrt'indningfi'ir transporter och .ramji'irdxc/ 35.3 29.4 ().6 (I. I varav Atgärder i transportsystemet 8 7.9 () () Energianvändning i drivsystem 27.3 21.5 ().6 ().l Energia/tvänt/ning fi'jr hubwgt'lsc [54.5 [38.1 [8.4 5.0 Vill'iIV Effektivare energianvändning 24 23.3 1.1 () Värmepumpar 26.7 22.2 3.6 0.5 Solvärmesystem och energilagring ' m.m. 87.8 76.6 13.7 4 5 Planering. styrfaktorer. statistik 3” 3 -— Brukarkrav 2" 2 — — Planering och uppföljning av forskningsinriktat experiment- byggande I l" 1 I — — Encrgiproduktion 458.75 3921) 65.8 27.6 varav Inhemska bränslen 115.7 108.6 8.4 0.1 Kol _ 28.5 18.8 1.1 ().l Syntetiska drivmedel 37.85 35.1 7.3 () Lättvattenreaktorer 45.0 34.9 ().4 0 Hetvattenteknik m.m. 21.7 18.7 1.3 1.0 Vindencrgi 105 96.1 45.7 26.4 Avancerad teknik 40 31.5 1.6 () Fusionsenergi . 65 48.3 () 0

" Ingår fr. o. m. budgetåret 1979/"80 inte i huvudprogrammet. '" Ingår fr.o.m. budgetåret 1979/80 i beloppen för delprogrammen Värmepumpar

och Solvärmesystem och energilagring m.m. *" [ disponerade tnedel 1980—10-31 ingår hela den beräknade kanslikostnaden m.m.

för budgetåren 1978/79—- 198058 I . ” ] disponerade medel avseende budgetåret I982t'83 ingår även åtaganden för bud-

getåret 1983584 (totalt 0.7 milj. kr.).

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet - 449

Anvisat Disponerade medel l980- [()-31

avseende budgetärc

1978/79— ___—_— 1980/81 1978/79— 1981/82 1982'83d 1980/81 Allmänna energisyslentstudier . m.m. 27 24.2 0.2 _0 varav Allmänna energisystemstudier . 15 12.3 0.2 () Programsamordning m.m. 12 1 1.9 — — Energirelaterad grundforskning 30.5 30.4 1.3 0.3 varav Naturvetenskapliga forsknings- rådet 15,75 15.7 ().4 0 Styrelsen för teknisk utveckling 7.25 7.2 ().9 0 ? Studsvik Energiteknik AB 7.5 7.5 — — Totalt för huvudprogrammet 805,05 698,5 92.4 33.9 Med huvudprogrammet samman- hängande insatser 29,95 varav Internationellt samarbete 23.45 Anvisat till Studsvik Energi- teknik AB 6.5 Total ram 835

15.212 Angränsande insatser

Statens totala stöd till forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet uppgår för perioden 1978/79—1980/81 till ca 1440 milj. kr. Drygt hälften härav kanaliseras via energiforskningsprogrammet. De övri- ga insatserna har huvudsakligen karaktären av demonstrationsstöd. Så- dant stöd administreras av SIND. lantbruksstyrelsen och BFR. SIND har svarat för det stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar för effektivare energianvändning eller oljeersättning inom industrin. transport-) sektorn och energiproduktionsanläggningar som har funnits t.o.m. den 31 december 1980. Lantbruksstyrelsen administrerar motsvarande stöd inom_ trädgårdsnäringen. BFR svarar för stöd till encrgiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet (EUD). huvudsakligen avseende energisparåt- gärder i befmtliga byggnader. samt för lån till fördyrade byggnadskost— naderi samband med forskningsinriktat experimentbyggande på energiom- rådet. Stöd utgår också i särskild ordning till verksamhet vid Studsvik Energiteknik AB. .

Statens vattenfallsverk bedriver. liksom andra kraftföretag. forsknings- och utvecklingsverksamhet, som finansieras med rörelseintäkter. Totalt har 145 milj. kr. budgeterats för budgetåren 1978/79—1980/81. Därvid har inte inräknats verkets del i finansieringen av projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM). Verksamheten inriktas huvudsakligen på teknik för elproduktion och därtill hörande insatser. Förutom vattenkraft- och kärnkraftanlägg- 30 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 450

ningar omfattar den fossileldade kraftverk (kol. torv) samt solenergi. vindkraft, energilagring och torvutvinningsmetoder. Vidare görs insatser för rationell energianvändning i industriella processer. för fordon samt för lokaluppvärmning. Kärnkraftproducenterna finansierar därutöver kärnsä- kerhets- och strålskyddsforskning liksom den verksamhet som bedrivs av PRAV. Under treårsperioden 1978/79—1980/81 omfattar dessa insatser för vattenfallsverket sammanlagt ca 120 milj. kr.

Vidare bedrivs inom det av vattenfallsverket på regeringens uppdrag igångsatta projekt Kol-Hälsa-Miljö (KHM) verksamhet föratt utreda och redovisa miljövänlig kolteknik som kan tillämpas under 1980-talet. Projek- tet påbörjades år 1979 och beräknas pågå under en treårsperiod. Kostna- derna är beräknade till ca 36 milj. kr. För budgetåret 1980/81 har medelsbe- hovet beräknats till ca 16 milj. kr.

Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) igångsattes av kärnkraftproducen- terna i samband med den s.k. villkorslagens tillkomst för att visa hur lagens krav beträffande använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kan uppfyllas. T.o.m. år 1980 har KBS-projektet disponerat ca 120 milj. kr.. varav ca 27 milj. kr. för år 1980.

Utveckling av processer för utvinning av alunskifferns encrgi- och mi- neralinnehåll genomförs av ASA. ASA har för treårsperioden 1978/79— ' 1980/81 erhållit statliga lån om 128 milj. kr.

Härutöver bedrivs betydande egenftnansierad forskning och utveckling på energiområdet inom industrin. Säkra uppgifter om kostnaderna härför saknas f. n." Jag har dock erfarit att DFE förbereder åtgärder för att förbätt- ra kännedomen härom.

15.213 Energiforskning i andra länder. internationellt samarbete m.m.

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs inom ener- giområdet i flertalet industriländer. huvudsakligen i syfte att öka graden av självförsörjning med energi. Även i vissa utvecklingsländer pågår utveck- lingsverksamhet för att bl. a. på sikt kunna ersätta olja.

Under senare år har ett antal globala långsiktiga energisystemstudier presenterats. WEC-studien ("World Energy-Looking ahead to 2020"). som publicerades är 1978 och llASA-studien ("Energy in a Finite World”). som enligt vad jag har erfarit kommer att publiceras inom kort. täcker tidspe- rioden till år 2020 resp. 2030. De beskriver de problem som uppstår vid en omställning av energisystemet från huvudsakligt beroende av olja och naturgas till omfattande utnyttjande av kol. kärnkraft och förnybara ener- gikällor. Vidare har 16 kolanvändande och kolproducerande länder gemen- samt genomfört en global kolstudie (”World Coal Study”). Internationella energiorganet (IEA) har genomfört ett systemanalytiskt projekt. i vilket har studerats hur det framtida energisystemet till år 2020 påverkas av införande av ny energiteknik på tillförsel- och användningssidan. Resulta- ten av dessa studier presenteras kortfattat av DFE i EFUD 81 (s. 62—65).

Prop. I980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 451

IEA har granskat medlemsländernas politik och program för forskning. utveckling och demonstration på energiområdet och har funnit att de sammanlagda statliga insatserna ökade med 12.570 i fast penningvärde mellan åren 1978 och 1979. Insatserna på kärnenergi och fossila bränslen är . fortfarande dominerande men insatserna på energibesparing och förnybara

energikällor har ökat. Av tabell 15.2. hämtad ur EFUD 81. framgår de statliga insatserna inom IEA. Förenta Staterna. Förbundsrepubliken Tysk- land. Sverige och den europeiska ekonomiska gemenskapen (EG) förde- lade på olika teknikområden.

Tabell 15.2 Totala statliga insatser på forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet år 1979 och fördelningen på olika teknikområden (i procent)

IEA" Förenta Förbunds- Sverige EG Staterna republiken

Tyskland”

Totalt miljarder kr. 30.4 16.3 4.5 0.5 1.2 Energibesparing 6.5 5.5 4 32 3.5 ()lja och gas 3.5 4 l — 14.5 Kol l 1 14 16 2.5 10 Konventionell kärnenergi 25 10.5 40 12.5h 34.5 Bridreaktorer 19.5 20 19.5 — — Fusion 10.5 12.5 5 5 26.5 lförnybara energikällor 12.0 16.5 4.5 30 6.5 ()vriga energikällor 0.5 0.5 1 2 3 Stödteknik (transmission. lagring. systemstudier m.m.) 11.5 16.5 9 16 1.5

" Exkl. EG:s energiforskningsprogram på I 200 milj. kr./år. *” lnkl. visst 'basstöd till Studsvik Energiteknik AB. men exkl. avgiftsl'mansierad kämsäkerhetsforskning.

Sveriges medverkan i internationellt l'orsknings— och utvecklingssamar- bete på energiområdet sker främst inom ramen för IEA och i samarbete med de nordiska länderna. Dessutom deltar Sverige sedan är 1976 i den europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) samarbetsprogram på fu- sionsenergiområdet. Härutöver förekommer på vissa områden bilateralt samarbete.

IEA-samarbetet har under de senaste åren växt kraftigt och ytterligare projekt förbereds. Detta samarbete har spelat en betydande roll för plane- ring och genomförande av det svenska energiforskningsprogrammet. En ingående s. k. examination av Sveriges cnergiforsknings-. utvecklings- och demonstrationsverksamhct och energipolitik genomfördes i IEA:s regi underår I979.

Forsknings— och utvecklingssamarbete på energiområdet inom Norden administreras av eller genomförs inom ramen för flera olika organisationer.. Nordisk Industrifond arbetar bl.a. med planering av samarbetsprojekt inom energiforskningsområdet som berör flera nordiska länder. En rad nordiska fackorgan. såsom nordiska byggforskningsorganens samarbets-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet _ 452

grupp (NBS) och NORDEL. bedriver sedan lång tid tillbaka forsknings- oeh utvecklingsarbete inom energiområdet. Olika initiativ har också tagits under de senaste åren för att främst på informell väg ytterligare stärka det nordiska samarbetet på energiforskningsområdet.

lnom IEA/OECD presenterades våren 1980 två energistratcgier för indu- striländerna. nämligen dels IEA:s gruppstrategi för forskning. utveckling och demonstration baserad på resultat från det nyss nämnda systemanalys- projektet. dels lntcrnational Energy Technology Group's (lE'l'G) strategi för kommersialisering av lovande ny energiteknik. Den förstnämnda är bl.a. avsedd att ge vägledning vid utformningen av nationella strategier och utvecklingsprogram. lEA har giort en prioritering av olika typer av ny teknik på grundval av möjliga encrgibidrag och tidpunkter för införande. osäkerheten i nuvarande kunskap om tekniska och ekonomiska karakteris- tika samt den betydelse tekniken kan ha som ett "säkerhetsalternativ” vid en oväntad utveckling på energiområdet. För svensk del bör enligt DFE observeras bl.a. att solvärme. kolförvätskning och alternativa drivmedel har placerats i högsta prioritetsklass. Jag har erfarit att DFF. avser att inom kort presentera en till svenska förhållanden anpassad strategirapport. ba- serad på lEA: s systemanalysarbete. gruppstrategin samt de övriga strate- giska överväganden som har gjorts i samband med utarbetandet av EFUD 81. Systemanalysarbetet har nyligen fortsatts som ett reguljärt samarbets- projekt inom IEA. DFE har av regeringen utsetts att även i fortsättningen svara för den svenska medverkan i samarbetet. Jag återkommer (avsnitt 15.2.3.3. 15.2.3.12) till mina synpunkter på betydelsen av det fortsatta systemanalysarbetet.

[5.2.2 Redovisadeförslog l5.2.2.| DFE:s förslag till energiforskningsprogram 1981/82—1983/84 DFE behandlar i EFUD 81 en tredje treärsperiod. 1981/82—1983/84. av det samlade statliga programmet för forskning. utveckling och demonstra- tion inom energiområdet. Utgångspunkterna är energipolitiska riktlinjer och direktiv, givna av regering och riksdag. energisituationen internatio- nellt och inom landet. samhällsekonomi. naturresurser. miljörestriktioncr. kunskaps- och utvecklingsläge samt resurser för utveckling och förändring inom energisystemet. Huvuduppgiften är att bygga upp kunskaper och att delta i den process som omsätter dem till praktisk verksamhet för att förändra vårt energisystem. Faktorer med starkt styrande inverkan på forskningsprogrammet anges vara följande: — Utvecklingen på de internationella energiråvaramarknaderna. — Sveriges nuvarande stora oljeberoende. återspeglat i höga kostnader och sårbarhet vid störningar i tillförseln. — miljöpåverkan och miljörestriktioner.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 453

— politiska beslut rörande inriktning och begränsningar i utnyttjandet av vattenkraft och kärnenergi samt långsiktig inriktning på varaktiga. helst inhemska och förnybara energikällor. — utvecklingen av energianvändningen inom industri. transport och be- byggelse. — tillgången på och utvinningen av inhemska energiråvaror. — samverkan och konkurrens mellan organisationer och företag inom den statliga. kommunala och privata sektorn. —— mekanismer för resultatutnyttjande och genomförande av förändringar samt

— internationell utvecklingssamvcrkan.

DFE redovisar (re programförslag för perioden 1981/82—1983/84: — Ett huvudförslag som bygger på att nuvarande målsättningar för verk- samheten inom olika programdelar bibehälls. Under programperioden- förutses därvid ökade kostnader i förhållande till innevarande period.

— Ett förslag inom den lägre ekonomiska ram som svarar mot insatserna under budgetåret 1980/81. Mälsättningarna måste därvid sänkas i förhål- lande till innevarande period. — Programorganens förslag på högre ekonomisk nivå än i DFE:s huvud- förslag. . Därutöver redovisas i enlighet med direktiven'dels en forcering av de på kort och medellång sikt viktigaste områdena. dels en sänkning av ambi- tionsnivån för de mest kostnadskrävande delarna.

De tre alternativens ekonomiska omfattning sammanfattas i tabell 15.3.

Tabell l5.3 DFE:s förslag till resurstilldelning för budgetåren 1981/82—1983/8Mmilj. kr.)

Program Huvud- Lägre Program- förslag nivä organens högre förslag

Energianvändning: . i industriella processer m. m. 230 150 314 för transporter och samfärdsel 60 50 83 för bebyggelse 270 230 - 368 Energitillförsel 780 520 1 170 Allmänna energisystemstudier 30 25 33 Energirelaterad grundforskning 55 40 99 Samordning m.m. 15 15 15

1 440 I 030 2 082

lluvudfr'irslager inrymmer utveckling och demonstration för att på kort och medellång sikt bidra till effektivare energianvändning och ersättning av olja och för att ge vägledning vid beslut med långsiktig räckvidd som måste fattas under 1980—talet. Parallellt därmed ingår forskning och ut- veckling för att på medellång och lång sikt omvandla energisystemet så att det med hög effektivitet och i stor omfattning kan utnyttja förnybar energi.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 454

Grunden för arbetet har lagts under föregående och innevarande treårspro- gram. På grund av att ett flertal insatsomräden går in i resurskrävande utvecklingsskeden ligger huvudförslagets ekonomiska nivå över det nuva- rande programmets.

Förslaget på den lägre nivån svarar mot en prolongering av den ekono- miska ramen för budgetåret 1980/81. men medför att ambitionsnivån och målen för programmen under innevarande period inte kan hållas fast. DFE har valt att så långt möjligt bibehålla nivån på de programdelar. där forskningsprogrammet är den främsta drivkraften i utvecklingen. En följd härav är att nedskärningar sker främst i stödjande program. Sådana är främst de som avser näraliggande utnyttjande av sparmöjligheter och in- hemska energikällor. Trots att forsknings- och utvecklingsintensiva pro- gram sålunda har prioriterats befarar DFE att förseningar av kunskapsun- derlag och introduktion av ny teknik uppstår samt att risken kan komma att öka för felsatsningar till följd av bristande kunskapsuppbyggnad.

Programorganensförslag till ökade insatser har. utan att DF E har gjort egna avvägningar. summerats i ett ytterligare alternativ. Förutsättningar skapas genom detta alternativ. enligt DFE:s bedömning. för att fördjupa utvecklingsresultaten och därigenom öka säkerheten i beslutsunderlaget när det gäller att förbättra energieffektiviteten på kort och medellång sikt och att snabbare ta nya energikällor i bruk. Samtidigt kan insatser för grundläggande och långsiktig forskning ökas.

15.2.2.2 Allmänna remissynpunktcr på DFE:s förslag

DFE:s betänkande har i huvudsak bemötts positivt av remissinstanser- na.

Energiförsörjningssituationen och det aktuella forskningsläget som bak- grund till de avvägningar som DFE har haft att göra anses vara i huvudsak korrekt beskrivna. Som lämplig ekonomisk ram för verksamheten anger många remissinstanser en nivå ej understigande DFE:s huvudförslag.

Det viktigaste målet är enligt remissinstansernas uppfattning att snabbt ersätta den ekonomiskt betungande och otrygga oljeanvändningen. En klar opinion framträder i remissvaren för en offensiv satsning på teknisk ut- veckling som kan bidra till en snar lösning av angelägna energiförsörjnings- problem. Tiden bedöms på många områden nu vara mogen att lämna ett utredande skede och att välja väg i sådana fall där flera alternativ hittills har hållits öppna. Från flera håll uttrycks önskemål om en koncentration av verksamheten. En sådan kraftsamtling bör. enligt flera remissinstansers uppfattning. dra fördel av de möjligheter som öppnar sig genom internatio- nellt samarbete och 1eda till en koncentration till områden där vårt land har särskilda behov. t. ex. på grund av vårt klimat eller vår industriella profil. Flera instanser påminner om att även industripolitiska motiv bör vara bärande för inriktningen av utvecklingsarbetet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet _ 455

[ DFE:s förslag har en vägledande princip varit att. där forskningsbeho— vet är större än tillgängliga resurser. prioritera områden där energiforsk- ningsprogrammet är den främsta drivkraften för utvecklingen och inte enbart kompletterar verksamhet som bedrivs t. ex. inom industrin. Denna princip godtas av de flesta remissinstanserna. Då det gäller resurserna för att genomföra ett omfattande forskningsprogram påpekas i några remiss- svar att det finns vissa begränsningar. åtminstone på kortare sikt. Dels kan forskningens kvalitet bli lidande vid en alltför kraftig ekonomisk förstärk- ning. dels måste det undvikas att andra tekniska forskningsområden utar- mas på kvalificerad personal. En bättre kartläggning av resurs- och utbild- ningssituationen efterlyses av några remissinstanser.

Från flera håll framförs att överväganden om det fortsatta energiforsk- ningsprogrammet borde ha kunnat ske mot bakgrund av utvärderingar och resultatredovisning från genomförd och pågående verksamhet men att sådant underlag saknas.

DFE:s förslag till insatser för industrins energianvändning stöds av bl.a. branschorgan för cellulosa- och stålindustrin.

Ett relativt stort antal remissinstanser uttrycker oro över transportsek- torns oljeberoende. insatser anges som viktiga när det gäller utveckling av transportsystem och på kortare sikt framför allt fordonssidan.

Förslagen beträffande heln'gqgvcls'wis uppvärmning har behandlats utför- ligt av remissinstanserna. Det framförs bl.a. som angeläget att få fram en säker grund för att ange hur uppvärmningsfrågan skall lösas med minsta möjliga oljeanvändning i olika kategorier av bebyggelse.

lnom tillförselse/(turn har en särskilt ingående granskning gjorts av de delar av förslaget som avser övergången till inhemska bränslen. såväl produktion av dessa bränslen som deras omvandling till andra bränslen. värme och el. Ett flertal konkreta påpekanden görs. men överlag godtas förslagets huvudinriktning. Vikten av att hålla fullgod bevakning av teknik- områden med tillämpning först på längre sikt framhålls också.

Programförslagen för Allmänna eneljeisyx!emxmdit'r och Energirela- terad grundfln'skning tillstyrks genomgående av remissinstanserna.

15.223 Anslagsframställningar avseende budgetåret 1981/82

Programorganen inom energiforskningsprogrammet. dvs. STU. TFD. BFR. NE och DFE. samt NFR och Studsvik Energiteknik AB har ingivit anslagsframställningar för budgetåret 1981/82 avseende sina ansvarsområ- den inom energiforskningsprogrammet. Föreslagna belopp framgår av ta- bell 15.4.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 456

Tabell 15.4 Av programorganen m. fl. föreslagna anslag för budgetåret 1981/82 (milj. kr.).

Program etc. (program- - Anvisat Programorganens ansvarigt organ och l980i81 förslag 1981/82 motsv.) Huvud— Lägre _förslag nivå

l. Energianvämlningi industriella processer m.m. (STU) 41.0 ' 92.0 84.0

. Energiam'ändning för ' transporter och samfärdsel. 14.3 21.0 17.1 varav '

-— Atgärder i transport—

systemet (TFD) 2.8 4.0 3.1 = Energianvändning i

fordon m.m. (STU) . 11.5 - 17.0 14.0

. Energianvändning för bebyggelse (BFR1' 57.5 110.4 81.4

4. lénergilillförsel (Nl—l) 1641 2950 3951)

. Allmänna energisystem- studier tDFFZ) 5.5 8.0 7.

Hänvisningar till US1

6. Energirelatertal grund- forskning I 1 .0 29.0 varav

= NFR = STL?

= Studsvik Energiteknik AB

I.)

'_II '.'—: IJ I...» 'J-

'J-

l4.0 6.3 7.0 7.0 8.0 8.0

2935 55.4 506.3

I) I.) 'J- "xl 'Jl xl 'Jl

' STU disponerar medel för stöd till industriellt utvecklingsarbete och innovations- inriktad verksamhet inom programmet. Dessa medel har inräknats i de i samman— ställningen angivna beloppen.

Programorganen har även hemställt om bemyndiganden att under bud- getåret 1981/82 få göra åtaganden avseende stöd till forskning och utveck- lingsarbete under budgetåren 1982/83. l983/84 och 1984185.

Programorganens anslagsframställningar har utformats mot bakgrund av DFE:s förslag i EFUD 81." Följande kommentarer till de föreslagna belop— pen bör dock göras. De av STU föreslagna anslagsbeloppen ligger även i den lägre nivån över DFE:s huvudförslag. 'IFl.).'s förslag i den lägre nivån står — liksom BFR:s = i överensstämmelse med DFE:s huvudförslag. BFR-x förslag innefattar även medel för stöd till industriellt utvecklingsar- bete och innovationsinriktade projekt inom programmet Energianvändning för bebyggelse. Medel för sistnämnda ändamål disponeras enligt gällande regler av STU. NE har i sina beräkningar av medelsbehovet antagit att ansVaret för den verksamhet på områdena Lättvattenreaktorers säkerhet samt Upparbetning och avfallshantering som bedrivs inom det nuvarande delprogrammct Lättvattenreaktorer fr. o. m. budgetåret 1981/82 inte längre skall vila på NE. NE utgår i sin medelsberäkning från DFE:s huvudförslag utom för delprogrammen Skogsenergi. torv m.m. och Vindenergi. För dessa delprogram föreslår NE en större medelstilldelning med hänvisning

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 457

främst till goda samverkansmöjligheter med olika intressenter inom berör- da branscher.

DFE har beräknat medelsbehovet för programmet Allmänna energisys- temstudier i enlighet med sitt huvudförslag resp. förslag i lägre nivå i EFUD 81 och har därvid räknat in medel för vissa med programmet sammanhängande kanslikostnader. NFR.'.s' förslag ligger avsevärt över ni- vån i DFE:s huvudförslag. Studsvik Energiteknik AB har för sin del av programmet Energirelaterad grundforskning beräknat ett drygt dubbelt så stort medelsbehov som i DFE:s huvudförslag.

DFE har också ingivit anslagsframställning avseende kostnaderna för" sin egen verksamhet i övrigt (programsamordning m. m.). DFE anger bl. a. att utvärdering och uppföljning av treårsprogrammet l978/79— 1980/81 kommer att bli en viktig arbetsuppgift under det kommande budgetåret. Jag har i prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 15) för budgetåret 1981/82 beräknat 4.6 milj. kr. för DFE:s verksamhet under anslaget A 3. Kommittéer m.m.

I 5 .2 .3 Treårsprogrum 198! /82 —1983/84 15.2.3.1 Övergripande mål och riktlinjer m.m.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avVeckling av kärnkraften enligt riksda- gens beslut. Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv ut- veckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthålliga. helst förnybara och inhemska. energikällor med minsta möjliga miljöpåver- kan. Det statliga energiforskningsprogrammet. som nu har löpt i snart sex år. är ett viktigt medel för att förverkliga denna utveckling .

Efter samråd med statsrådet Petri vill jag anföra följande. Som övergripande mål för insatserna inom energiforskningsprogrammet bör fortsättningsvis gälla att de i huvudsak koncentreras till sådana för vår energiförsörjning angelägna och fruktbara utvecklingslinjer som kan leda till ett kommersiellt utnyttjande och ge betydelsefulla bidrag till energiför- sörjningen redan på kort och medellång sikt. Forskning och utvecklingsar— bete för att kunna utnyttja sådana energikällor som ersätter olja och oljeprodukter bör få ta i anspråk en huvuddel av resurserna inom program— met under treårsperioden. Samtidigt bör bevakning av den tekniska ut— vecklingen. nationellt och internationellt. bibehållas sa att kompetens vid— makthålls på områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vår energisituation. En genomgående strävan i verksamheten inom program- met bör vara att utnyttja de möjligheter till en effektiv internationell arbetsfördelning som bjuds.

Energiforskningcn bör vidare — inom ramen för de allmänna energipoli— tiska målen och riktlinjerna = ge kunskaper som förbättrar möjligheterna att möta framtida problem och utnyttja framtida möjligheter för den erfor—. derliga omställningen av energisystemet samt underlag i olika avseenden

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 458

för beslut rörande ny teknik eller nya systemlösningar för energitillförsel och energihushållning. Den bör också stimulera och stödja teknikutveck- ling och därmed i viss utsträckning introduktion av ny teknik och nya systemlösningar. Det bidrag till det industriella utvecklingsarbetet i Sveri- ge som energiforskningen härigenom ger bör kunna medverka till att öka svensk industris internationella konkurrenskraft. Vadjag nu har nämnt har jag beaktat i mina överväganden om energiforskningsprogrammets närma- re inriktning och avvägning under dess tredje programperiod. budgetåren 1981/82—1983/84. _

Vissa ytterligare allmänna överväganden har legat till grund för avväg- ningen mellan olika programdelar och den närmare inriktningen av insat- serna. Staten bör sålunda i vissa fall ta på sig en roll som beställare av forskning och utvecklingsarbete inom för den framtida energiförsörjningen viktiga områden där naturliga beställare saknas eller det i något avseende saknas erforderliga resurser. Detta gäller sådana områden där den tekniska utvecklingen behöver påskyndas. där tidsperspektivet i forskningen och utvecklingsarbetet är mycket långt eller där de eftersträvade kunskaperna är av en art som i huvudsak inte kan utnyttjas kommersiellt. Vidare har vid avvägningen av de olika insatserna beaktats att en forskningssatsning av energiforskningsprogrammcts storlek har kommit att få en alltmer viktig forskningspolitisk roll.

En ny energiteknik kan behöva genomgå olika skeden innan den är etablerad på marknaden. DFE skiljer på utvecklings- och introduktions- skedena samt det kommersiella skedet. Forsknings- och utvecklingsarbete kan. som DFE påpekar. i olika grad vara erforderligt i samtliga dessa skeden. Det statliga energiforskningsprogrammets väsentliga uppgifter bör dock ligga i de tidiga skedena.

Jag fäster. från bl.a. industripolitiska utgångspunkter. stor vikt vid det kommersiellt inriktade utvecklingsarbetet som drivkraft i den tekniska omdaningen av energisystemet. Industrins engagemang och insatser inom det energitekniska området bör kunna ge betydande bidrag till den indu- striella förnyelsen i landet. Verksamheten inom energiforskningsprogram- met bör därför. där det är lämpligt. i ökande utsträckning läggas upp så att industriella och andra intressenter successivt kan ta över ansvaret för- att driva utvecklingen vidare. Särskilt angeläget är detta i samband med bl.a. upphandling av större försöksanläggningar. Ett intimt samarbete med in- dustrin bör etableras inom hela energiforskningsprogrammet för att tek- niskt kunnande och praktiska erfarcnhetcr skall kunna tillgodogöras.

lnotn energiforskningsprogrammet kan stöd lämnas i olika former. allt- efter behoven i de enskilda fallen. Stor flexibilitet i stödformerna eftersträ- vas. De är bl.a. anpassade för att underlätta industrins engagemang i utvecklingsarbetet. Detta har särskilt markerats i den förordning (1979: 319) om statligt stöd till energiforskning som regeringen har utfärdat för verksamheten inom energiforskningsprogrammet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 459

Genom ett ökat utnyttjande av denna flexibilitet skapas förutsättningar för att lägga upp verksamheten inom olika delområden så att ny teknik snabbare når introduktionsskedet. 1 och med att detta skede nås kan stöd ges från det nya stödsystem för oljeersättande åtgärder m.m.. oljeersätt- ningsfonden. som riksdagen nyligen har beslutat om (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr 1980/811100). Dess syfte är bl.a. att genom bidrag och lån. i vissa fall med villkorlig återbetalningsskyldighet. till prototyper och demonstrationsanläggningar underlätta introduktion av teknik som snabbt kan ersätta olja.

Samverkan mellan insatserna inom energiforskningsprogrammet och andra former för stöd och stimulans på energiområdet. främst det nyss nämnda stödsystemet. är av stor betydelse. Sådan samverkan kan bli aktuell i vissa fall där utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning. ] princip bör dock. som anges i nyss nämnda proposition (s. 11). en gräns upprätthållas gentemot denna verksamhet genom att projekt som erhåller stöd inom energiforskningsprogrammet normalt innehåller betydande inslag av forskning eller tekniskt utvecklingsarbete. Principen bör också vara att åtgärder. där tekniken har nått en sådan teknisk och kommersiell mognad att de kan stödjas från fonden. inte bör ges stöd inom energiforskningsprogrammet. Jag återkommer till dessa frågor vid min behandling i det följande (avsnitt 15.2.3.6—15.2.3. l 1) av insatserna inom vissa viktiga områden.

Utöver vad jag nu har anfört erinrar jag om att huvudregeln enligt nämnda förordning är att de resultat som nås inom energiforskningspro- grammet görs allmänt tillgängliga. Jag anser. mot bakgrund av att många avnämare har intresse av att följa verksamheten inom huvudprogrammet. att stor uppmärksamhet bör ägnas åt att löpande ge såväl allmän och översiktlig som mer specialiserad information om verksamhet och resultat inom de olika programmen. Detta bör därför ingå som en normal del i de programansvariga organens och DFE:s uppgifter. Som jag strax skall återkomma till. har jag också tagit hänsyn härtill vid mina medelsberäk- ningar för de olika programmen.

De övergripande mål och riktlinjer för energiforskningsprogrammct som jag nu har angivit innebär att insatserna till övervägande del liksom hittills bör ha karaktär av målstyrt utvecklingsprogram med såväl kort- som långsiktiga inslag. De mål för program och delprogram somjag kommer att förorda i det följande har till syfte att ge underlag för erforderlig styrning av insatserna. En fortlöpande utvärdering av verksamheten är också betydel- sefull för att säkerställa en inriktning av insatserna som svarar mot de uppställda målen.

15.2.3.2 Allmänna avgränsningar

Jag övergår nu till att ytterligare behandla allmänna avgränsningar mel- lan energiforskningsprogrammet och vissa andra statliga energipolitiskt inriktade stödåtgärder m. m.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 460

Jag vill emellertid dessförinnan erinra om att statligt stöd som i första hand syftar till att främja svensk industr'is allmänna innovationsförmåga och tekniska kvalitet m.m. är en av STU:s huvuduppgifter. Medel för detta stöd anvisas under anslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och Utveckling. Projekt som stöds under nämnda anslag resp. inom energiforskftingsprogrammet kan i många fall komplettera och förstärka varandra när det gäller näringslivets tekniska förnyelse. Jag har i mina överväganden rörande energiforskningsprogrammct utgått från att STU beaktar dettai sin planering av stödverksamheten. Huvudregeln bör. liksom hittills. vara att ”de" energipolitiska motiven är styrande för den verksamhet som finansiefas inom energiforskningsprogrammet. Jag vill i detta sammanhang även erinra om vad jag anförde vid min anmälan till budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 258) angående STU:s möjligheter att med medel från anslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling stödja industriella utveck- lingsprojekt med energiteknisk anknytning. Jag avser inom kort föreslå regeringen att lägga fram förslag om bl.a. STU:s verksamhet under treårs- perioden 1981/82—1983/84.

lnom ramen för det nya stin/systern _lö'r [itgiiru't'l'_/i'>'t' att ersätta olio m.m. som riksdagen nyligen har godkänt kan stöd lämnas till bl.a. prom-' typer och demonstrationsanlåggningar. Avgränsningen mot och samver— kan mellan detta stödsystem och verksamheten ihoin energiforskningspro— grammet har jag nyss behandlat. Härtill Vill jag i detta sammanhang lägga att en samplanering mellan verksamheten inom ramen för det nya stödsys- tetnet och encrgiforskningsprogrammet på vissa områden kan vara en lämplig väg för att driva på en energipolitiskt angelägen utveckling. Jag bedömer att en sådan samplanering är särskilt viktig för vissa av insatsom- rådena inom programmen Energianvändning för bebyggelse och Energitill- försel till vilka jag strax återkommer.

Forskning och utveckling kring miljö-. lu'ilxu- ut'/z Xt'lfx't'l'ht'ls'jl'tigol' samt utveckling av ny emissionsbegränsande teknik m.m. inom energiområdet bör. i enlighet med vad som nu gäller (jfr prop. 1977-"78:110 s. 123) ingå som en integrerad del av satsningarna inorn energiforskningsprogrammet i de fall ansvaret härför inte faller inom t.ex. til|synsmyndigheternas verk- samhetsområden. Det sistnämnda gäller främst för i dag tillgänglig energi— teknik och i dag använda energikällor. Detta innebär att gränsen för den verksamhet rörande dessa frågor som bör ingå i energiforskningsprogram- met förskjuts allteftersom ny teknik och nya energikällor tas i bruk i vårt land. Ett nära och fortlöpande samråd i dessa frågor mellan energiforsk- ningsprogrammets programansvariga organ och tillsynsmyndigheterna. främst SNV och arbetarskyddsstyrelsen. är därför nödvändigt. Jag åter- kommer till dessa frågor i samband med mina kommentarer till medelsbe- 1,9). räkningarna för vissa av delprogrammen (avsnitt 15.2. Nära anknutet till de insatser som jag kommer att förorda inom program—

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 461

met Energianvändning för bebyggelse är det stöd till _l'm'xknitzgsinriktut experim('nthvggumlc som utgår från anslag under bostadsdepartementets huvudtitcl. Redogörelser för avgränsningar m.m. härvidlag har lämnats tidigare (jfr bl.a. prop. l977/78: llt) s. Bo och prop. l978/79: llS bil. l s. 279). Avgränsningarna innebäri huvudsak att medel för lån till experiment- betingade merkostnader i samband med experimentbyggande anvisas un- der bostadsdepartementets huvudtitel och utbetalas av bostadsstyrelsen efter beslut av BFR. Medel för planering och uppföljning av experiment- byggandet samt för därtill anknutet forsknings- och utvecklingsarbete ut- går inom energiforskningsprogrammet. Dessa avgränsningar bör i princip alltjämt gälla. Jag återkommer. i min redogörelse för programmet Ener- gianvändning för bebyggelse. till frågan om hur energiforskningsprogram- met. det forskningsinriktade experimentbyggandet och det nya stödsyste- met för oljeersättande åtgärder m. m. bör samverka för att bl.a. på bästa sätt underbygga och stödja introduktion av värmepumpar och solvärme- teknik i vissa tillämpningar.

Riksdagens beslut våren I979 om ökade insatser för energihushållning i bebyggelsen innebar bl.a. att flera olika forsknings-. utvecklings- och demonstrationsinsatser. som huvudsakligen avsåg energihushållande ät- gärder i befintliga byggnader. samlades i en särskild verksamhet. benämnd Energiinrikmd tttveck/ings- och demonstratiunsverksam/tet (EUD) och fi- nansierad från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel (jfr prop. l978/79: ll5 bil. 3. CU l978/79: 37. rskr 1978/79: 394). Huvuduppgiften för EU!) angavs vara att stödja genomförandet av energisparplanen för befint- lig bebyggelse (jfr prop. l977/78:76. CU l977/78:3l. rskr l977/78345).— DFE har gemensamt med BFR kommit fram till att en gränsdragning mot cnergiforskningsprogrammet i kategorierna ny resp. befintlig bebyggelse .inte är tillräcklig. Dl—"E föreslär därför en precisering av avgränsningen med utgångspunkt i bl. a. distinktionen mellan nya värmetillförselsätt och energihushållande åtgärder. Enligt förslaget skall insatserna inom energi: forskningsprogrammet omfatta nya värmetillförselsätt med tonvikt på lo= kala energikällor. medan EUD skall omfatta energihushållande åtgärder i_ både ny och befintlig bebyggelse samt installationsteknik anpassad till nya väl'metillft'örselsätt. Vidare skall energiforskningsprogrammet omfatta in; dustriellt utvecklingsarbete avseende effektivare energianvändning. Jag finner efter samråd med chefen för bostadsdepartementet att den av DFE och BFR föreslagna principen fortsättningsvis bör vara vägledande för- avgränsningen och kommer att beakta den vid mina medelsberäkningar för- programmet Energianvändning för bebyggelse.

Energiprovningsutredningen har. som statsrådet Petri nyss har anmält (avsnitt 4.2.2). i betänkandet (Ds l l98(): l2) Provning för bättre energihus-_ hållning föreslagit bl.a. att särskilda medel skall ställas till förfogande för- tttvcckling uv energitekttiska provningsmetot/er. Efter samråd med che- ferna för kommunikations-. _iordbruks-. handels- och bostadsdepartemen-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 462

ten samt statsrådet Petri harjag beräknat medel inom energil'orskningspro- grammet för utveckling av sådana provningsmetoder som är avsedda att tillämpas på utrustningar eller system som i övrigt utvecklas med stöd från programmet. Behovet av sådan utveckling av energiprovningsmetoder föreligger främst inom bebyggelseområdet. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 15.2.3.8).

15.2.3.3 Avvägningar inom huvudprogrammet

Jag kommer nu att redovisa mina överväganden i stort när det gäller avvägningar av insatserna inom huvudprogrammet.

En omfattande teknisk omställning och anpassning av energisystemet måste ske för att vi skall kunna nå de nu uppställda målen för energipoliti- ken. De krav på teknisk utveckling och fördjupning av kunskaperna på olika områden som detta ställer har varit vägledande vid utformningen av mitt förslag till energiforskningsprogram.

Statliga åtgärder av olika slag vidtas för att komplettera och styra den spontana anpassningen av olika delar av energisystemet hos kommuner. företag och enskilda i de fall där anpassningen kan väntas antingen inte leda mot de energipolitiska målen eller inte göra det tillräckligt snabbt.

En viss. ibland avsevärd. tid behöver oftast förflyta från det att forsk- nings- och utvecklingsverksamhet påbörjas inom ett område till dess nyut- vecklad teknik kan införas i energisystemet. Forskningsprogrammet måste i inledande skeden hålla en viss bredd för att med rimlig säkerhet omfatta de utvecklingslinjer som senare visar sig vara värda fortsatt utveckling och införande. Olika områdens tillförsel- eller besparingspotential har därvid självfallet stor betydelse för prioriteringarna.

Jag har i det sammanhanget även beaktat vissa resultat från den tidigare nämnda systemanalys som. inom ramen för IEA-samarbetet. har genom- förts av det svenska energisystemets utveckling under olika antaganden för tiden fram till år 2020. Systemanalysen. som bygger på vissa specifice- rade antaganden om resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet. vi- sar på mycket betydande oljeersättningsmöjligheter i detta tidsperspektiv under förutsättning att bl.a. utvecklingen och införandet av ny teknik på från energiförsötjningssynpunkt strategiska områden forceras. IEA-län- dernas energiministrar har i maj 1980 antagit en på resultaten av systeman- alysen grundad gruppstrategi. innebärande bl.a. en forcering av forsk- nings-. utvecklings- och demonstrationsinsatserna. som allmän vägledning vid dimensioneringen och prioriteringen av de nationella insatserna. Den- na strategi har utgjort ett viktigt underlag för DFE:s överväganden i EFUD 81 om avvägningar mellan olika programdelar och utgör därför en grund också för mitt förslag härtill.

De allmänna principer som jag just har angivit har varit vägledande då

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 463

jag har vägt forsknings- och utvecklingsinsatser på olika områden mot varandra. Jag skall i det följande översiktligt redovisa harjag har tillämpat sådana överväganden på några av de resursmässigt tyngsta delarna av energiforskningsprogrammet. Avvägningar av insatser för grundforskning och övergripande systemstudier måste. somjag skall återkomma till. cmcl- lertid grundas på särskilda bedömningar.

Stödet till energiteknisk utveckling av industrins processer avser att komplettera insatser som görs av företag och branschorgan. De statliga insatserna blir därföri flera fall av jämförelsevis långsiktig karaktär. Moti- ven för insatserna växlar mellan branscherna. Den stora besparingspoten- tialen inom främst cellulosaindustrin motiverar omfattande utvecklings- satsningar under treårsperioden 1981/82—1983/84. lnom t.ex. kemi- och verkstadsindustrierna har preliminära bedömningar visat på möjligheter till cnergieffektiviscringar som ger anledning till en relativt betydande verk- samhet inom cnergiforskningsprogrammets ram. åtminstone i form av fortsatta studier samt inledande utveckling av ny teknik.

lnom transportscktorn är oljeberoendet ett centralt problem i energiav- seende. Staten har en framträdande roll som sammt-tnhållande och vägle- dande främst på området alternativa drivmedel. När det gäller övriga insatser på fordonsområdet har staten en i förhållande till bilindustrin närmast kompletterande roll. Insatserna inom energiforskningsprogram- met har där mera långsiktig karaktär och t.v. relativt begränsad omfatt- ning.

lnom hcbygge/.suområdet finns en mycket betydande potential för att spara och ersätta olja redan på kort sikt. Investeringar i bebyggelse och uppvärmningssystem har lång livslängd och ger därför upphov till långsik- tiga tekniska låsningar. Även på detta område har staten en sammanhål- lande och vägledande roll vilket medför ett ansvar för att ta fram forsk— ningsresultat som underlag för överväganden och beslut. En sådan aktiv roll tillkommer staten bl.a. när det gäller oljeersättande teknik som är förenlig med en strävan att på sikt kunna utnyttja en större andel inhemska och förnybara energikällor. bl. a. solvärme. Betydande satsningar på olika teknikområden är motiverade även som stöd för att kunna kraftfullt ge- nomföra de av statsrådet Petri redovisade energihushållnings- och oljeer- sättningsprogrammen.

På tillförselsidmt motiverar oljeersättningsmålet betydande kortsiktiga satsningar på utveckling av kol och inhetnska bränslen. Teknikutveck- lingsstöd för att ta tillvara skogsbränslen och utnyttja torv är motiverat med hänsyn till behovet att forcera etablering av fungerande marknader för inhemska bränslen. För utveckling av metoder för odling av energiskog och andra energigrödor är statens ansvar ännu mera markerat. vilket motiverar omfattande insatser. även om resultaten kommer att föreligga först på längre sikt. För att kunna utnyttja de inhemska bränslena samt kol behövs anpassningar även i förädlings- och slutanvändningsleden. För

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet _ 464

kvalificerade ändamål. t. ex. drivmedel. år utveckling av långtgående förädlingsteknik motiverad. medan i andra fall. t.ex. i kraft- och värme— produktion. teknikutveckling för själva anläggningarna kan vara mera eko- nomisk. _

Insatser med karaktär av grum/läggande och långsiktig _fiirskning eller ("ir-w'gripumlu .rzvstcntstudicr låter sig. som jag nyss har framhållit. inte enkelt vägas mot andra delar av programmet utifrån sadana överväganden som jag har gjort rörande dc resursmässigt tyngre tcknikområdena. De långsiktiga programdelarna är nödvändiga för att bl.a. säkerställa erforder- lig bred kompetens inom landet för att följa den internationella utveckling- en på avancerade forsknings- och tcknikområden och i vissa fall ge bidrag till denna utveckling. Det är också av vikt att en kvalificerad och obunden forsknings— och studiekompctens finns tillgänglig för att fortlöpande kunna underbygga beslut i frågor av långsiktig karaktär.

Inom energiforskningsprogrammet är programmen Allmänna energisys- temstudier och Energirelaterad grundforskning i sin helhet av dessa slag. Även inom de andra programan finns delar som måste bedömas på motsvarande grunder. t. _ex, delprogrammen Åtgärder i transportsystemet och 'feknikbe 'akning. Långsiktiga delar av väsentlig betydelse finns även inom andra delprogram. t.ex. när det gäller kemisk värmelagring och alternativa drivsystem. Jag har i mina överväganden i dessa fall utgått från att resultaten av verksamheten kan få en avgörande betydelse för den långsiktiga energipolitiska handlingsfrihcten och från att insatserna på dessa områden måste ha en viss kontintritet och minsta omfattning föratt vara meningsfulla.

l-5.2.3.4 Programstruktur m.m.

Energiforskningsprogrammet bör. med de övergripande mål och rikt- linjer m.m. samt allmänna avgränsningar som jag har angivit. alltjämt betraktas som ett sammanhållet.Huvudprogram Energiforskning. Det böri enlighet med DFE:s förslag indelas i följande sex program.

1. Energianvändning i industriella processer m.m. 2. Energianvändning för transporter och samfärdsel 3 Energianvändning för bebyggelse

4. Energitillförsel 5 Allmänna energisystemstudier '?

Energirelaterad grundforskning __ Denna programindelning är i stort densamma som den som gäller under innevarande treårsperiod. Det nuvarande programmet Energiproduktion avses dock fr.o.m. budgetåret 1981/82 benämnas Energitillförsel. Avgränsningar/ta mellan de olika [)I't)_L'I'£IINNI('I1 bör också vara i huvud- sak desamma sorn under innevarande treårsperiod. På två punkter har DFE föreslagit smärre justeringar. All forskning och utveckling inom om- rådena solvärme. värmepumpar. värmelagring och värmedistribution före- slås såledcs hänföras till programmet Energianvändning för bebyggelse.

Prop. 1980/81:90 Bilaga _! Industridepartementet 465

vilket innebär att viss verksamhet som under innevarande treårsperiod bedrivs inom programmet Energiproduktion i fortsättningen byter huvud- man. Vidare föreslås uppvärmning m.m. av industrins s.k. processpeci- lika lokaler hänföras till programmet Energianvändning i industriella pro- cesser m.m. i stället för som nu till programmet Energianvändning för bebyggelsc_ Jag biträder i princip DFE:s förslag härvidlag. Det får ankom- ma på berörda programansvariga organ att. i samband med fortlöpande planering av insatserna inom de olika programmen. närmare komma över- ens om tillämpningen av den sålundajusteradc programindelningen.

Den närmare indelningen av de olika programmen i delprogram föreslås i flera fall ändras för att ge en bättre överblick och överensstämmelse med aktuella energipolitiska behov. DFE har sålunda föreslagit att delprogram- indelningen inom programmen Energianvändning i industriella processer m. m., Energianvändning för transporter och samfärdsel. Energianvänd- ning för bebyggelse samt Energitillförsel ändras i förhållande till vad som nu gäller. jag har. som kommer att framgå närmare i det följande. gjort vissa ändringar i indelningen i eller av benämningen av delprogram i förhållande till DFE:s förslag beträffande industri-. transport- och tillför- ' selprogrammen, [ övrigt biträder jag DFE:s förslag. Det bör ankomma på regeringen att. i likhet med vad som nu gäller. besluta om den närmare indelningen av programmen i delprogram.

Under innevarande treårsperiod bedrivs. med medel från huvudpro- grammet. viss verksamhet rörande Iättvattenreaktorcrs säkerhet. uppar- betning av utbränt kärnbränsle samt hantering' av radioaktivt avfall m. m. inom ramen för det nuvarande delprogrammct 1..ätt.vattenreaktorer. Inom ramen för huvudprogrammet finansieras också kostnader för visst interna- tionellt kärnenergisamarbete. Chefen för jordbruksdepartementet och statsrådet Petri förordar under andra avsnitt i denna proposition. efter samråd med mig. att kostnaderna för nämnda verksamhet fortsättningsvis finansieras i annan ordning. Mitt förslag i det följande innebär därför. att medel härför inte bör utgå ur den treårsram för Huvudprogram Energi— forskning m.m. som jag kommer att förorda. Detta innebär också. vilket DFE särskilt har påpekat. att erft.)rdcrlig hög kompetens inom kärnener- giområdet fortsättningsvis bör tillgodoses genom olika insatser utanför energiforskningsprograrttmet. Betydelsen av att hög kompetens inom om- rådet bibehålles har vid remissbehandlingen av DFE:s förslag framhållits av bl.a. NFR. statens vattenfallsverk. SKI och PRAV.

Den princip l'örji'jrdelning av ansvar för planering. initiering och trppfölj- ning m.m. av forsknings- och utvecklingsarbete inom de olika program- men (programansvar) som hittills har gällt bör i huvudsak bibehållas. Statsrådet Petri har emellertid i det föregående (kapitel | 1)förordat föränd- ringar av myndighetsorganisationcn på energiområdet. vilka även berör fördelningen av programansvar inom energiforskningsprogrammet. Jag återkommer av det skälet i det följande med en närmare behandling av vissa organisationsfri'tgor (avsnitt 15.2.5). 31 Riksdagen 1980/8]. I stim/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 466

Under innevarande treårsperiod har till regeringens förfogande stått en vid progran'tperiodens ingång om;-delad reserv inom huvudprogrammet. Reserven har använts i huvudsak för stöd till större utvecklings- och försöksproickt m. ut., vilka vid programperiodens början inte kunde kost- nadsberäknas eller tidsbestämmas med erforderlig noggrannhet. Erfaren— heterna av denna ordning har varit positiva. Den har bl. a. möjliggjort en viktig flexibilitet i resursfördelningcn inom huvudprogrammet. Uppbygg- naden av energiforskningsprogrammet har nu fortskridit sä längt att en betydande del av insatserna gäller storförsök. större försöksanläggningar och utvecklingsprojekt m.m. Jag har i mina medelsbetäkningar i det föl- jande utgått från att behovet av medel härföri huvudsak skall kunna täckas inom de ramar jag anger för olika program och delprogram. För projekt som inte nu kan förutses eller kostnadsberäknas och tidsbestämmas med godtagbar noggrannhet förutser jag härutövcr även under kommande tre- årsperiod behov av en t. v. ofördelt-td reserv inom huvudprogrammet. Från denna reserv bör finansieras även vissa andra kostnader som är svåra att nu beräkna. bl.a. för eventuella statliga bidrag till basverksamheten vid Svensk Metanolutveckling AB samt för visst internationellt samarbete. Härtill äterkommerjag i det följande.

Av bl.a. det underlag sotn DFE har redovisat framgår att behovet av medel i en reserv för nu nämnda ändamål är betydande. Jag har i mina medelsberäkningar avsatt 113 milj. kr. inom den medelsram för treärspe- rioden l9Sl/82— IOM/84. sotn jag kommer att förorda. till en t.v. ofördelad reserv i enlighet med 'ad jag har angivit. Det bör ankomma på regeringen att fördela dessa medel.

l5.2.3.5 Medelsram och finansiering för treårsperioden 198li82 —— WS$/84

Den omställning av vår energiförsörjning som vi nu stär inför ställer betydande krav på insatser från samhällets sida. En kraftig minskning av oljeberoendet med början redan under 1980—talet och. på längre sikt. en avveckling av kärnkraften förutsz'itter att ny energiteknik och nya energirå- varor successiv! tas i anspråk i alla led av energisystemet. (_)rnfattande målinriktade och statligt stödda insatser på forskning och utveckling inom energiområdet är nödvändiga för att underbygga och möjliggöra en genom— gripande teknisk omdaning inom detta för samhället vitala omräde. Hua vuddelcn av dessa insatser sker inotn ramen för Huvudprogram F.nergi— forskning. Mot bakgrund av vad jag har angivit beträffande övergripande mål och riktlinjer. avgränsningar m.m. för cnergiforskntngsprogrammet fifnordarjag. med utgångspunkt i DFE:s huvudförslag. en medelsram om l4()t) milj. kr. för huvudprogrammet under treårsperioden l98ll82— [983/ 84. Detta innebär en betydande ökning i förhl'illande till insatserna under innevarande treårsperiod.

Av tabell l5.5 framgår den beräknade medelsfördelningen på de olika programmen m. m.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 467

Tabell 15.5 Beräknad medelsfördelning under treårsperioden l98l/82—l983/84 (milj. kr.)

DFE:s huvud-l98l/82 l98l/82— förslag 1983/84 l98l/82— 1983/84 beräknar föredraganden Huvudprogram Energiforskning Energianvändning i industriella processer m.m. 230 50 l7| Energianvändning för transporter och samfärdsel 60 23 70 Energianvändning för bebyggelse 270 75 250 Energitillförsel 780 200 700 Allmänna energisystemstudier 30 7 25 Energirelaterad grundforskning 55 l5 50 Reserv för senare fördelning — 25.4 Il3 Samordning m.m. ur huvurlprogr/zmmel I 5 4 .6 15 Summa för huvudprogrammet [440 400 I 400

Det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja m.m. som riksdagen nyligen har beslutat om finansierats genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Höjningen skedde den i januari l98l. De influtna avgiftsmedlen tillförs en särskild fond. oljeersättnings- fonden. hos riksgäldskontoret. Denna ordning har motiverats bl.a. med att avgiften kan betraktas som en försäkringspremie. som gör det möjligt för oss att öka'trygghcten i vår energiförsörjning genom en övergång till andra bränslen än olja och en minskad energianvändning. I propositionen om det nya stödsystemet (prop. 1980/81 : 49 s. 29) berördes även finansieringen av statens stöd till energiforskning m.m. och angavs att jag senare skulle återkomma till denna fråga i samband med att förslag läggs fram om ett nytt energiforskningsprogram.

Med anledning härav villjag nu anföra följande. Vid min redogörelse för övergripande mål och riktlinjer m.m. för energi- foi-Skningsprogrammet angav jag (avsnitt l5.2.3.l) bl. a. att forskning och utvecklingsarbete för att kunna utnyttja sådana energikällor som ersätter olja och oljeprodukter bör få ta i anspråk en huvuddel av resurserna inom programmet under treårsperioden. Jag angav då också bl.a. att samverkan mellan insatserna inom energiforskningsprogrammet och andra former för stöd och stimulans på energiområdet. främst det nyss nämnda stödsyste- met, är av stor betydelse.

Vad jag sälunda har anfört innebär att energiforskningsprogrammet. som är inriktat på forskning om och utveckling av ny energiteknik. och det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder. som syftar till att stimulera intro- duktion och kommersialisering av åtgärder för att ersätta olja eller spara energi. i grunden har likartade syften. Det som skiljer är främst energi-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 468

forskningsprogrammets längre tidsperspektiv samt. som jag ocksä har angivit. det förhållandet att projekt som stöds inom energiforskningspro- grammet normalt innehåller betydande inslag av forskning eller tekniskt utvecklingsarbete. Samma betraktelsesätt bör därför enligt min mening kunna tillämpas när det gäller finansieringen av de bäda verksamheterna.

Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning lämpligt att energi- forskningsprogrammet fortså'tttningsvis finansieras pä mots 'arande sätt som det nya stödsystemet för oljeersättande ätgärder m.m. Jag förordar därför. efter samråd med cheferna för handels- och budgetdepartementen samt statsrådet Petri. att även cncrgiforskningsprogrammet finansieras genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften pä oljeprodukter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras en särskild fond hos riksgäldskontoret. benämnd energiforsknings— fondcn. Medel frän fonden bör tillföras rescrvationsanslaget F l3. Ener— giforskning. vilket bör disponeras av programansvariga organ m.fl. pä motsvarande sätt som under innevarande budgetar (jfr avsnitt 15.6).

Som framgår av den nyss redovisade sammanställningen. beräknar jag medelsbehovet för energiforskningsprogrammct till 400 milj. kr. under nästa budgetår. För att täcka detta medelsbehov har statsrädct Petri. efter samråd med mig. förordat ( avsnitt 7.2.5 ) en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med l9 kr. perktlbikmeter för motor- brännolja. eldningsolja och bunkerolja från den I juli l98l. Vid sin beräk- ning av den erforderliga avgiftshöjningen har han tagit hänsyn till att det är svårt att nu exakt be 'äkna inkomsterna pä fonden. Han har ocksä anfört att de regler om nedsättning av energiskatt som gäller för viss tyngre industri inte bör tillämpas i detta sammanhang. Det ankommer på regering- en att besluta härom.

Jag kommer i det följande att ange preciserade mäl för verksamheten inom olika program säväl som del-program samt även redovisa mina beräk- ningar av medelsbehov-'en inom de olika delprogrammen. I mina medels— beräkningar inkluderar jag därvid kostnaderna dels för sädana informa- tionsätgärder som sammanhänger med forsknings- och utvecklingsverk— samheten inom de olika programmmen. dels för administration av pro— grammen. Det ankommer pä regeringen att. vid riksdagens bifall till det förslag om medelsram som jag nyss har redovisat. besluta om den närmare fördelningen av medel mellan olika program-och delar därav liksom om den närmare programindelningen. Jag vill understryka att de medelsbehov som anges för program och delprogram för hela treårsperioden får ses som preliminära beräkningar och att justeringar och omfördelningar kan kom- ma att aktualiseras mot bakgrund av erfarenheter och underlag som suc- cessivt kommer fram under programperioden.

l5.2.3.6 Energianvändningi industriella processer m. in. Programmet omfattar forskning och utveckling avseende dels den direk- ta energianvändningen vid produktion inom industrin samt inom jordbruk

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 469

och trädgärdsnz'iring. dels den direkta och indirekta energibesparing som kan erhållas genom utnyttjande av energiinnehållet i avfall och genom återvinning av energikrävande material. Forskning och utveckling avseen- de energianvändning för uppvärmning. ventilation och belysning av indti— strins lokaler har hittills i sin helhet förts till programmet Energianvänd- ning för bebyggelse. Dessa omräden förjag fortsättningsvis hit i den män lokalernas uppvärmnings-. ventilations- eller bclysningssystem är särskilt utformade med hänsyn till den industriella verksamheten. s.k. processpe- cif'tka lokaler. Insatser rörande drivmedelsanvändning hänförs till pro- grammet Energianvändning för transporter och samfärdsel.

lnom de näringar som berörs av programmet används omkring 40 % av den totalt i landet använda energin. Energianvändningen är. som framgår av tabell 15.6. i hög grad koncentrerad till vissa branscher:

Tabell 15.6 Energianvändning år 1977 inom industrigrenar m.m. som berörs av programmet Energianvändning i industriella processer m. m.

olja. annat el gas bränsle

TWh TWh Mtoe 'l'Wh Mtoe

Trä. "mrsa och papper [5.7 26.1 2.2 36.2 3.1 därav massa och papper 14.2 2l_9 l,9 32.8 2.8 Järn och Mål m.m. [1.9 20.9 1.8 [2.6 I.! därav järn- och stålindustri 3.6 7.8 0.7 9.7 0.8 verkstadsindustri och gjuteri 4.9 lf).l 0.9 0.4 0.03 Kemi— Ol'/I livs»rede/sindusrri m.m. 9.2 33.9 2.8 3.4 0,3 därav kemi- och livsmedels- industrierna 7.l 24.8 2.l l..? 0.| Jordbruk och !rädgårdsnäringur I 7 .7 0.7 — — Industri och jordbruk totalt 39.8 87.6 7,5 52,5 4,5

inom industrin sker f.n. en anpassning till höjda energipriser genom omläggning av processer. förbättrad processreglering m.m. lcke obetyd- liga mängder energi har sparats härigenom. Staten har vidtagit en rad åtgärder för att underlätta anpassningen. Statsrådet Petri har nyss ( avsnitt 4.3 ) redogjort för av riksdagen redan beslutade stödformer och för sina förslag om bl.a. insatser för utbildning och rådgivning inom området. I första hand vilar ansvaret för att erforderligt forsknings- och utvecklingsar- bete för energihushållning och oljeersättning kommer till ständ på industrin och dess organisationer. Ett omfattande arbete med detta syfte pägär också inom industrin.

i vissa fall är dock teknisk utveckling för energieffektiviscring eller oljeersättning förenad med stora ekonomiska risker eller att avkastning av

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 470

gjorda insatser kommer först eller lång tid. De företagsekonomiska moti- vcn för industrin att i egen regi genomföra utvecklingsarbetet kan då bli för svaga föratt i och för sig goda energisparmöiligheter skall kunna utnyttjas. Statligt stödd forskning och utveckling kan därvid vara ett medel att fä erforderligt utvecklingsarbete till stånd. Det finns också motiv för statligt initierad och finansierat! utvecklingsverksamhet i de fall där den spontana anpassningen till höjda energipriser inte leder i en för samhället i övrigt önskvärd riktning med avseende på miljöverkningar. användning av in— hemska energikällor m.m.

DFE har i sitt betänkande beskrivit de i energihänseende viktigare branschernas prt.)duktionsvärde. sysselsättning m.m. samt användning av energi i olika former. Mot bakgrund av utvecklingsläget på olika omräden har DFE föreslagit ett i förhållande till innevarande programperiod utökat program för stöd till forskning och utveckling för energieffektivare produk— tionsmetoder.

Remissinstanserna har som regel inte rest allvarliga invändningar mot förslaget. SlND anser att programmet innehåller flera viktiga insatsomrä- den och framhåller vikten av att delprogrammen inrymmer möjligheter till storskaliga försöks- och demonstrationsanlz'iggningar om det under peri- oden anses befogat. Denna uppfattning delas av Sveriges civilingenjörsför- band och Jernkontoret.

För egen del vill jag anföra följande. Från industrins samt ävenjordbrukets och trädgårdsnäringens synpunkt kan inte målet för utvecklingsarbete som berör energianvändning ensidigt vara att spara energi. Målet är snarare i allmänhet att uppnå låga samman- lagda kostnader vid rådande eller väntade marknadspriser för resursinsat- ser i produktionen. varav energi dock utgör en viktig del. Av detta skäl bör insatserna inom programmet planeras och genomföras i nära kontakt med annan verksamhet för utveckling av industrins produktionsmetoder. Sär- skild vikt fästerjag vid att nära samarbete sker mellan verksamheten inom programmet och övrigt stöd till teknisk utveckling som administreras av STU. Jag erinrar om vad jag nyss (avsnitt l5.2.3.2) anförde i denna fråga. Det är vidare av vikt att verksamheten bedrivs i nära kontakt med indu- strin.

Målet för programmet bör mot den bakgrunden allmänt vara att kom— plettera energiteknisk kompetensuppbyggnad och utvecklingsverksamhet inom industrin samt jordbruket och trädgårdsnäringen. så att tekniska möjligheter till effektivare energianvändning snabbare kan utnyttjas på områden med betydande energisparmöjligheter och så att beroendet av olja kan minskas.

Som jag inledningsvis angav (avsnitt l5.2.3. !) bör insatserna inom ener— giforskningsprogrammet koncentreras mot omräden som kan ge resultat redan på kort och medellång sikt. Därvid bör särskilt eftersträvas ersätt- ning och sparahde av olja som energiråvara. Härtill kommer de allmänna

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 471

överväganden rörande statligt stöd till energiforskning inom industrin som jag nyss har utvecklat. Fran dessa utgångspunkter har jag vid min avväg- ning av insatserna inom programmet främst betonat omräden där möjlighe- terna att spara energi eller ersätta olja är goda och kan utnyttjas redan på kort eller medellång sikt. Energiforskningsprogrammeis stöd bör däremot inte sättas in på omräden där marknadskrafter utgör en tillräcklig drivkraft för önskvärd utveckling eller där andra stödformer. som verkar senare i utvecklingskedjan. kan bedömas fä bättre effekt.

DFE har föreslagit att programmet indelas i delprogrammen Samhällets varuflödcn m.m.. som omfattar även det nuvarande delprogrammct All- männa studier. Trä. massa och papper. Järn och stål m. m.. Övrig industri samt Jordbruk och trädgårdsnäring. Därutöver föreslas en reserv för större försöksanläggningar. För egen del anserjag. som jag tidigare har redovisat. att" en sådan reserv bör vara gemensam för hela energiforskningsprogram- met. lnsatser rörande verkstadsindustrin. som under innevarande treärs- period har förts till delprogrammct Övriga processer inom industrin. har jag föt't till delprogrammct Järn och stål m.m. lnsatserna för övriga pro- cesser inom industrin bör. som jag senare skall motivera. koncentreras till kemi- och livsmedelsbrt-tnscherna. Delprogrammet avses i enlighet härmed benämnas Kemi— och livsmedelsindustri m.m. De insatser. som hittills har samlats till delprogrammct Allmänna studier. får fortsättningsvis genomfö- ras inom ramen för övriga delprogram.

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställ- ning (milj. kr.):

l981i'x2 HBL-"82— 198334

Iincrgiunv:."inrlning i industriella pl'r)('(-'.t'.t'l'r" m. m. 50 [71 varav 'l'rä. m 1 och papper (15 Järn och stål m.m. (al Kemi- och lit-'smedclsindustri m.m. Zl Jordbruk och trädgardsnäring ll Samhället s varuilöden H

Trä. massa och papper

Till delprogrammct Trä. massa och papper hänför jag insatser avseende främst massa- och pappersindustrin. I enlighet med DFE:s förslag räknar jag hit även vissa insatser avseende skogsbruk. sågverk. hyvlerier och skivindustri.

Massa- och pappersbranschen hör till våra viktigaste exportnäringar. Det är av väsentligt intresse att bevara dess internationella konkttrrens- kraft. Energianvändningen inotn branschen är betydande och utgör ca 45 (;?-2 av industrins totala energianvändning. I stor utsträckning används internt genererad energi från bark och lutar. Stora kvantiteter av bl. a. olja

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 472

måste dock tillföras utifrän. Energikostnaderna har kommit att utgöra en allt större del av prodtrklionskostnaderna. Branschen har därför dels ge- nomfört en rad oljebesparande atgärder. dels satsat betydande medel på forskning och utveckling inom energiområdet.

Under innevarande programperiod genomförs i samverkan med bran- schen ett forsknings- och utvecklingsprogram. som syftar till dels förbätt- rad kunskap om energianvändningen i tillverkningsprocesserna. dels tit- veckling av ny teknik för energieffektivare produktion. Bl.a. är en större experimentpappersmaskin. delvis finansierad inom delprogrammct. under uppbyggnad vid Svenska träforskningsinstitutet. Energitekniskt utveck- lingsarbete inom branschen avser i flera fall teknik som inom energiforsk- ningsprogrammet berörs av programmet Energitillförsel. Ett exempel här- på är ökad användning av fasta bränslen för att alstra processvärme. lnom branschen pägär i övrigt utveckling av teknik i syfte att öka förädlingsgra- den och i ökad utsträckning ktrnna marknadsanpassa produkterna. Sam- verkan mellan programmet och branschens övriga egenlinansierade forsk— nings- och utvecklingsverksamhet fungerar. enligt vad jag har erfarit. väl.

DFE har i sitt betänkande utförligt belyst utvecklingsläget och behovet av fortsatt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Enligt huvudförslaget bör de största insatserna inom delprogrammct avse massa- och pappersin- dustrin. DFE har därvid räknat med betydande insatser för bl.a. fiberfri- läggning vid massaproduktion och avvattning vid papperstillverkning. l förslaget på lägre nivå minskas resp. scnareläggs den planerade verksam— heten.

Remissinstz'inserna har inte haft något att erinra mot DFI—L:s förslag för delprogrammct.

För egen del anserjag att betydande forsknings- och utvecklingsinsatser för effektivisering av energianvändningen och ökad bränsleflexibilitet inom trä. massa- och pappersbranschen är motiverade. Härför talar säväl goda möjligheter att minska branschens totala oljeanvändning som beho- vet att motverka energikostnadernas negativa inverkan på den företags- ekonomiska lönsamheten.

Målet för insatserna inom delprogrammct bör mot den bakgrunden vara att stödja teknisk utveckling som gör det möjligt att med effektivt trtnytt- jande av vedrävaran minska eller ersätta användningen av utifrån tillförd energi. främst olja. och att genom effektivisering och internt spillvärmeut- nyttjande minska nettokostnaden för "energi i tillverkningen. Verksamhe- ten bör i första hand koncentreras pä lovande trtvecklingslinjer inom mas- sa- och pappersbranschen. Jag har utgått frän detta vid min beräkning av medelsbehovet för delprogrammct.

Jag räknar med att insatserna under perioden l98li82— l983f'84 inriktas mot bl.a. liberfriläggning i massaprocessen. mekanisk och termisk avvatt- ning samt styr— och reglertekniska tillämpningar. Jag utgår ocksä frän att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 473

det etablerade forsknings- och utvecklingssamarbetet med företag och branschorganisationer förs vidare.

Järn och stål m. m.

Till delprogrammet Järn och stål m.m. hänförjag. liksom under inneva- rande programperiod. insatser avseende järn- och stälverk. Som jag har angivit räknar jag hit även vissa insatser rörande verkstadsindustri och övrig metallindustri som under innevarande programperiod hänförs till delprogrammct Övriga processer inom industrin.

Delprogrammet berör de näst efter massa- och pappersbranscherna mest energiintensiva industrigrenarna. Oljeanvändningen är betydande. t.ex. för värmning av material inom valsverken.

Lönsamheten är i många fall otillfredsställande inom järn- och stå/rer- ken. Energikostnaderna utgör en betydande andel av de totala kostna- derna. Åtgärder som kan bidra till att på kort sikt dämpa energianvänd- ningen särskilt när det gäller energislag med höga kostnader är därför angelägna.

lnom verksradsimlustrin utgör energikostnaderna en relativt sett mindre del av samtliga kostnader. På grund av den expansion som bör vara möjlig för branschen är det dock sammanlagt en betydande mängd energi som framdeles bör kunna sparas genom effektivare utnyttjande.

DFE har i sitt huvudförslag räknat med omfattande fortsatta insatser på omrädetjärn- och stålverk. Enligt förslaget bör en huvudinriktning vara att förbättra masugnsprocessen och göra den mera llexibel med avseende på energiråvaror. På valsverksomrädct föreslås bl.a. utveckling av teknik som gör det möjligt att minska antalet uppvärmningstillfällen. DFE före- slär även att brett upplagda insatser rörande verkstadsindustrin sätts in och att insatser skall påbörjas inom gruvindustrin samt ferrolegerings- och ickeiärnmetallverk. [ DFE:s förslag på lägre nivå minskas de mera långsik- tiga insatserna inom stålverk. verkstadsindustri och övrig metallindustri.

Remissinstanserna har inte rest invändningar mot DFE:s förslag. .lern- kontoret ger programförslaget sitt stöd och påpekar att insatser även på tillförselsidan. närmast inom delprogrammct Bränslefört'idling vari ingår bl.a. kolförgasning. har betydelse för utveckling av de metallurgiska processerna.

Jag bedömer mot denna bakgrund att betydande fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser för energieffektivisering och oljeersättning inom främst järn— och stålverkcn är motiverade. Målet bör vara att stödja ut— vecklingsinsatser för att genom effektivisering av encrgiutnyttjandet och genom oljeersättning bidra till god energiekonotni och därmed motverka höjda produktionskostnader och minska branschens oljeberoende. lnom områdetjärn- och stålverk bör. i enlighet med DFE:s förslag. eftersträvas att göra vissa resultat tillgängliga redan på kort sikt.

Insatserna bör i första hand koncentreras till järn- och stålindustrin.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 474

Jag har utgått från att ett viktigt insatsomräde är att förbättra energi- ekonomin i masugnsprocessen och att ersätta olja i denna. Detsamma gäller fullföljandet av redan pågående insatseri syfte att möjliggöra konti— nuerligt varma materialflöden i stälverken. Jag har också räknat med att större försöksanläggningsprojekt i begränsad omfattning kan finansieras inom delprogrammets ram. Vad gäller det utvecklingsarbete rörande nya metoder för råjärnsftamställning som bedrivs inom järn- och stålbranschen av andra än främst energiekonomiska skäl harjag räknat med att bevak- ning av energiaspekter skall kunna ske genom insatser inom delprogram- met.

Även utvecklingsarbete rörande verkstadsindustrin bör bedrivas inom områden där goda energibesparingsmöiligheter föreligger.

Kemi- ot'h litarma/elsitzdustri m. m.

'l'ill delprogrammct Kemi- och livsmedelsindustri m.m. hänförjag insat- ser rörande kemisk industri. inkl. cement- och kalkindustrin. livsmedelsin- dustrin samt övriga industrigrenar som inte berörs av andra delprogram. Delprogrammet benämns i DFE:s förslag Övrig industri. Dä insatserna enligt min uppfattning främst bör avse kemi- och livsmedelsindustrierna harjag emellertid ändrat delprogrammets beteckning i enlighet därmed.

Den sammanlagda energianvändningen inom kemi- och livsmedels- branscherna. inkl. nyss nämnda övriga industrigrenar. är betydande och kan till sin storleksordning jämföras med energianvändningen inom järn- och stålindustrin inkl. verkstadsindustrin. En avsevärd del av energian- vändningen avser olja, Petroleumprodukter är dessutom en viktig insats- vara inom den kemiska industrin.

DFE:s huvudförslag innefattar stöd till utveckling inom livsmedelsin- dustrin för att bl. a. effektivisera energikrävande processer sotn avvattning och konservering. För den kemiska industrins vidkommande föreslär DFE. med hänvisning till att besparingsmöiligheterna kan vara betydande. att studier. forskning och utveckling i tidiga skeden sätts i gång. lnsatser förutses även för övriga industribranseher. Förslaget på lägre nivå innebär att insatsernas tyngdpunkt förskjuts till kemi-— och livsmedelsindustrin och till ett kortare tidsperspektiv. Remissinstanserna har inte rest nägra itt- vändningar mot DFE:s förslag.

Jag bedömer att insatser inom delprogrammct är motiverade främst mot bakgrund av den stora användningen av energi. särskilt olja. inom några av de berörda branscherna. Målet bör för kemiindustrins vidkommande i första hand vara att snabbt identifiera lovande områden där teknisk ut- veckling kan möjliggöra energibesparing. För insatserna inom livsmedels- industrin bör målet vara att göra energibesparande teknik tillgänglig redan på kort och medellång sikt.

Insatserna inom delprogrammct bör under perioden l98l/82—l983/84

Prop. NSU/81:90 Bilagal Industridepartementet 475

koncentreras till kemi— och livstnedelsbranscherna. lnotn kemiindustrin bör inriktningen inledningsvis vara att genomföra studier som underlag för igängsättning efter hand av vidare tttvecklingsinsatser.

För livsmedelsindustrins vidkommande räknarjag med att bl. a. utveck- ling av energieffektiva avvattnings- och konserveringstnetoder genomförs. Möjligheterna till internationellt samarbete inom främst IEA bör tas till- vara inorn delprogrammct säsom f. n. sker beträffande bl.a. cementindu- strin.

Jordbruk och triidgfirdsrtt'iring

Till delprogrammct Jordbruk och trädgärdsnäring hänför jag. liksom hittills. insatser för utveckling av energisparande teknik inom jordbruk och trädgänlsnäring.

lnom jordbruket har oljeberoendet genom den fortgående mekanisering- en kommit att bli stort. Detta gäller i hög grad för de motordrivna jord- bruksredskapen men även för utrustning för klimathållning och torkning. Även framställning av handelsgödsel är energikrävande. lnom trädgårds- näringen är kostnaderna för uppvärmning av växthus mycket kännbara. Samtidigt bör möjligheterna att minska uppvärmningskostnaderna. bl.a. genom enkla solvärmetillämpningar. vara relativt goda. Verksamhet i detta syfte pågår f. n. inom delprogrammct.

DFE:s huvudförslag inrymmer som väsentliga delar teknikutveckling för klimathållning och torkning förjordbrukets speciella behov. För trädgårds- näringens vidkommande föreslås insatser för att förbättra uppvärmnings- ekonomin för växthus.

Remissinstanserna har i flera fall pekat på det angelägna i att minska jordbrukssektorns oljeberoende. Lantbruksstyrelsen päpekar att lantbru- karnas intresse för energifrågor bör kunna utnyttjas för att pröva tekniska lösningar i praktisk verksamhet.

För egen del ansluterjag mig till "DFE:s htlvudförslag. Målet för delpro— grammct bör vara att utveckla teknik som möjliggör minskad oljeanvänd- ning inom de berörda näringsgrenar—na.

Jag räknar med att insatserna under perioden l98l/82— I983/84 inriktas inom jordbruket mot teknikutveckling för klimathällning och torkning och inom trädgärdsnäringen mot förbättring av växthusen i cnergiavseende. Solvärmetillämpningar är därvid av särskilt intresse.

Insatser för att nyttiggöra energiinnehållet ur gödsel ochjordbruksawfall. t.ex. genom jäsning till metangas eller direkt förbriftnning. hänförs till delprogrammct Samhällets varullöden eller. främst vad gäller utnyttjandet av jordbruksavfall i stor skala. till programmet linergitillförsel. Även od- ling och användning av energigrödor inom jordbruket hänför jag till pro— grammet Energilillförsel.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 476

Samhällz'tx var/(flöden

'l'ill delprogrammct Samhällets varullöden hänför jag liksom hittills in- satser för att göra det möjligt att återvinna eller minska det energiinnehäll som binds i varuflödet frän primär rävara till avfallshantering och eventuell återföring till produktionen.

Mycket stora energimängder åtgår för produktion av de material och varor som används i vårt samhälle. Den genomsnittliga energiåtgången i vår konsumtion av varor kan i princip sänkas genom förändringari varor- nas utformning samt återanvändning av material eller återvinning av energi från avfall. Särskilt stora energimängder finns i bl. a. trä- ochjordbruksav- fall samt hushållsavfall och papper. De svårigheter som föreligger att i stor utsträckning nyttiggöra denna energi har sin grttnd i bl. a. våra vanor och institutionella förhållanden. Återvinningen kan också vara oekonomisk vid de priser som räder. Nya tekniska system bör dock kunna förbättra förttt- sättningarna. Frän industrins sida har i llera fall ätervinningsutrustning utvecklats och demonstrerats.

DFE har i sitt huvudförslag utgått från att insatser bör göras främst pa områden där betydande energisparmöjligheter föreligger. Dl—"lr'. understry- ker vikten av samordning med dels insatser för ätervinningsteknik utifrän andra motiv än energiätervinning. dels studier av miljömässiga följdverk- ningar. l förslaget pä lägre nivå sker en koncentration till kortsiktigt inriktade utvecklingsinsatser. Remissinstanserna har inte särskilt kom- menterat förslagen beträffande delprogrammct.

För egen del anserjag att målet för delprogrammct bör vara att komplet- tera den utveckling som sker inom industrin där det erfordras för att samhällsekonotniskt lönsamma ätcrvinningsmöjligheter med betydande energivinster skall kunna tas till vara. Inriktningen Linder perioden I98ll 82—1983/84 bör främst vara att påvisa möjligheter som kan utnyttjas redan pä kort sikt.

Jag vill erinra om att insatser avseend ' återvinning görs även av andra skäl än att spara energi. t.ex. av miljövärdsskäl eller för hushållning med andra resurser än energi. .Jag utgår frän att insatserna inom delprogrammet begränsas till sådana omräden där klara energisparmöjligheter föreligger och att de nära samordnas med bl.a. STU:s övriga insatser inom omrädet miljövärdsteknik.

]. 2.3.7 Energianvändning för transporter och samfärdsel

Programmet omfattar insatser rörande den direkta energianvändningen för transporter och samfärdsel.

För transportsektorns direkta energiförsörjning. inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart, ätgick är I979 ca 80 TWh eller nära 7 Mtoe. vilket motsvarar ca 20% av den totala energianvändningen i landet. Ett tttmär- kande drag är det nästan totala oljeberoendet. 97 '.'/f. inom sektorn. De senaste årens prishöjningar pä drivmedel medför betydande ekonomiska

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 477

belastningar för samhälle och enskilda. 'fransportsektorns sårbarhet vid eventuella störningar i oljetillförseln utgör också ett allvarligt problem för samhället.

Vissa tecken påen spontan anpassning av såväl fordonsparken som dess utnyttjande till de höjda drivmedelspriserna kan numera skönjas. Utveck— lingen mot ökad total drivmedelsförbrukning inom transportsektorn har brutits. Förändringar i utbudet av nya bilari riktning mot mera energisnåla fordon medför på sikt en lägre drivmedelsätgäng.

lnom energiforskningsprogrammet bedrivs f.n. forskning rörande sam- bandet mellan traftkpolitiska åtgärder m.m. ä ena sidan och förändringar i transportsektorns energibehov å den andra. På den fordonstekniska sidan bedrivs dels forsknings- och utvecklingsarbete rörande nya typer av för- bränningsmotorer och elektrokemiska drivsystem. dels forskning och ut- veckling för att stödja införandet av alternativa drivmedel. Insatserna pä sistnämnda område avser hantering och distribution av drivmedlen, deras användning i fordon samt härmed sammanhängande miljö- och hälsofrä- gor.

_En omfattande verksamhet inom området alternativa drivmedel bedrivs f. n. genom Svensk Metanolutveckling AB (SMAB). som bildades år l975 med det statliga Berol Kemi AB och AB Volvo som delägare. Enligt ett avtal mellan ägarna och staten avsattes för åren l975— l977 20 milj. kr. för bolagets verksamhet. Verksamhetsperioden utsträcktes senare till att om- fatta även år 1978. Den 1 januari I979 övertogs aktiemajoriteten i bolaget av Studsvik Energiteknik A'B. Minoritetsandelar kvarstod hos AB Volvo och hos Statsföretag AB. De sistnämnda bolagens andelar har senare överförts till Volvo Energi AB resp. Svenska Petroleum AB. För åren 1979— 1981 finns en av regeringen godkänd plan för bolagets basverksam- het med en budgeterad kostnad av 10 milj. kr. Statens andel härav. 8,5 milj. kr.. bestrids inom energiforskningsprogrammet. Som har framgått av statsrådet Petris anförande (avsnitt 7.7) bör det vara möjligt för SMAB att mot bakgrund av bl.a. den introduktionsplan för alternativa drivmedel som har föreslagits och de mål och riktlinjer för energiforskningsprogram- met. som jag strax kommer att förorda. utarbeta förslag till en motsvaran- de verksamhetsplan för ären 1982—1984 så utformad att bolagets verksam- het inriktas på att stödja införandet av introduktionsplanen och energi- forskningsprogrammet i de delar som avser alternativa drivmedel. Som jag nyss (avsnitt 15.2.3.4) angav har jag för kommande programperiod räknat med att ett eventuellt statligt bidrag till bolagets basverksamhet skall komma att utgå från den 1. v. ofördelade reserven till regeringens förfogan- de.

DFE föreslär för perioden 1981/82—1983/84 att den nu pågående verk- samhetens inriktning i stora drag bibehålls. Mot bakgrund av OED:s för- slag att införa först metanolblandad bensin och senare ren metanol har DFE dock angivit en mera preciserad målsättning för forsknings- och

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 478

utvecklingsverksamheten inom omrädet alternativa drivmedel. Vidare har DFE i sina överväganden angivit att forsknings- och tttvecklingsinsatserna pä transportomrädet är otillräckliga och rekommenderat att omrädet un— derkastas en särskild analys. som skulle kunna leda till en omprövning av insatserna inom programmet under perioden.

För egen del anser jag att betydande mälinriktade forsknings- och ut— vecklingsinsatser är motiverade pä omrädet. Målet bör allmänt vara att genom forskning och utveckling bidra till att minska oljeberoendet inom transportsektorn. För att nå. detta bör insatserna inriktas främst på stöd till införande av alternativa drivmedel men även på utveckling av annan fordonstcknik. sotn i framtiden katt väsentligt minska beroendet av fran lörsöriningssynpunkt otrygga drivmedel. Insatserna bör också inriktas på att underbygga överväganden om trafikpolitiska åtgärder med syfte att minska oljeberoendet inom transportsektorn.

DFE. har föreslagit att programmet liksom hittills indelas i två delpro- gram. nämligen Ätgärder i transportsystemet och Energianvändning i for- don m. m. Jag anser emellertid, mot bakgrund av de åtgärder för inf—'irande av alternativa drivmedel som statsrådet Petri-har förordat ( avsnitt 7.7 ). att det stöd i form av forskning och utveckling som införandet förutsätter bör föras till ett särskilt delprogram benämnt Användning av alternativa driv- medel. Övrig fordonsteknisk utveckling inom det hittillsvarande delpro- grammct Energianvändning i fordon m.m. bör, somjag i det följande skall redovisa närmare. koncentreras främst till forskning och utveckling röran- de nya typer av drivsystem och samlas ittom ett delprogram benämnt Alternativa drivsystem m. m. Programansvar för dessa två delprogram bör ? . _, . . avrla S I U.

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställ- ning (milj. kr.).

l98 l/SZ l98|l82—

l983/84 Ettergitmvändning för transporter och .rttttz/ärtlsel 23 70 garav för Atgärder i transportsystemet IO Användning av alternativa drivmedel 40 Alternativa drivsystem m.m. 20

Det nu beräknade medelsbehovet för delprogrammen Användning av alternativa drivmedel och Alternativa drivsystem m.m. betraktar jag som preliminärt. Justeringar av medelstilldelningen till dessa delprogram kan komma att aktualiseras beroende på bl.a. utfallet av pågående och kom- mande försöksverksamhet på området. Jag räknar vidare med att DFE kommer att ta initiativ till den särskilda analys av området som delegatio- nen har rekommenderat och att också denna analys kan kommaatt ge ytterligare underlag för sådanajusteringar.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 479

Åtgärder i tratis/mr!systemet

'l'ill delprogrammet Åtgärder i transportsystemet hänförjag liksom hit- tills studier och undersökningar av transportsystem i vid bemärkelse. lnom delprogrammets ram studeras bl.a. institutionella frågor och- verkan av styrmedel och stinrulansätgärder samt genomförs systemstudier. cnergi- analyser etc.

Den långsiktiga utbyggnaden och utformningen av kollektivtrafiksys- tem. andra trafikpolitiska ätgärder och regleringar samt bebyggelse— mönstrets utveckling påverkar behovet av transporter och har därigenom betydelse för drivmedelsförbrukningen. Kännedom om de samband som råder härvidlag kan underbygga övervägamlen hos stat och kommuner i fråga om tralikpolitik och samå'rllsplanering. F. n. föreligger vissa teoretis- ka studieresultat beträffande sädana samband. DFE föreslär att dessa studier förs vidare och i viss utsträckning kompletteras med praktiska försök. Remissinstanserna har inte rest invändningar mot förslaget.

Jag ansluter mig till DFE:s huvudförslag för delprogrammct. Målet för insatserna bör vara att. i syfte att få underlag för åtgärder pä statlig. kommunal och enskild nivä, dels vinna ökad kunskap om hur transportsys- temens utformning pävcrkar drivmedelsförbrukningen och särbarlreten vid störningari drivmedelstillförseln. dels studera möjliga f("rrändringari trans— portsystemen. Insatserna trnder perioden |98ll82—l983l84 bör inriktas dels mot fortsatta rnodellstudier m.m.. dels på medverkan i praktiska försök för att vinna fullständigare kunskap om praktiska begränsningar. bieffekter m.m. vid genomförandet av förändringar. Medverkan inom delprogrammets ratn bör därvid begränsas till uppföljning oeh_utvärdering av resultaten av sådana försök.

Jag vill i sammanhanget erinra om att studier av de slag som genomförs inom delprogrammct i flera fall har beröringspunkter med programmet Allmänna energisystemstudier. .Jag räknar med att möjligheterna till sam— verkan med det senare programmet utnyttjas.

Användning av ultvrtrutivu (lrivnn'tlel

Till delprogrammct Användning av alternativa drivmedel hänför jag forsknings- och utvecklingsinsatser som underlag för beslut om och som stöd för införande av alternativa drivmedel. Hit hör insatser rörande driv- medlens hantering och distribution. deras användning i fordon och emis- sionsfrägori samband därmed samt utveckling eller anpassning av motorer för dessa nya drivmedel. Med altertrati 'a drivmedel avser jag här andra energibärare än petroleumprodukter. vilka kan användas i fordonsmotorer av i huvudsak dagens typer.

OED har utarbetat förslag om en strategi för införande av alternativa drivmedel. inledningsvis baserad på IS-procentig inblandning av metanol i bensin. Ett annat alternativ som tekniskt sett ligger nära till hands och som

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 480

i OED:s förslag anges som ett nästa steg. är drift med ren alkohol. i första hand metanol.

Inom det nuvarande delprogrammct F.nergianvändning i drivsystem ge— nomförs forskning och utveckling rörande användning av alkoholblandad bensin och ren alkohol som drivmedel. En väsentlig del av insatserna utförs genom Svensk Metanolutveckling AB:s försorg. Hittills har bl.a. körbarhets- och emissionsfrägor studerats liksom problem i samband med hantering och distribution av aktuella drivmedelstyper. lnom landet har utvecklats ett tvåbränslesystem för tyngre dieselmotorer. i vilket det vä- sentliga energibidraget härrör från ren metanol.

På det internationella planet pågår i ett antal länder försök med fordons- drift med flera olika bränslen i skilda motortyper. För dieselmotorer pro- vas främst dels alkoholer med rändförbättrant'le tillsatsmcdel. dels olika vegetabiliska oljor. l dieselmotorer som försetts med glöd- eller tändstift görs försök med drift med ren alkohol. ! ottomotorer ('"bensinmotorer""l används huvudsakligen alkohol-bensinblandningar. ! Brasilien och Nya Zeeland har beslut om introduktion av nya drivmedel fattats (etanol resp. syntetisk bensin).

[ sina förslag till insatser under nästa treårsperiod har DFE angivit att emissionsegenskaper hos drivmedel och andra för främst blandbränslein- troduktion viktiga frågor bör studeras ytterligare och att motorer för renal- koholdrift bör utvecklas och provas. ] sitt underlag till DFE har S'l'U. som har programansvar för fordonsteknisk utveckling. även redovisat en höjd ambitionsnivå genom provdrift med rcnalkoholmotor. Vidare har DFE undersökt möjligheterna till en forcerad utveckling av och prov med mo- torer för rcnmetanoldrift. En första etapp skulle då pågå till är I982 och en utprövad renalkoholmotor kunna finnas tillgänglig tidigast är l987.

Som jag tidigare har nämnt. har remissinstanserna visat stort intresse för transportsektorns problem och därvid inte minst pekat på vikten av att komma bort från oljeberoendet.

Statsrådet Petri konstaterade ( avsnitt 7.7 ) att en intensifierad utveckling av renalkoholmotorer. till en början för användning i begränsade fordons- flottor. skulle erbjuda betydande ft'irdelar. Bland annat skulle på sikt kunna uppnås ett verkligt oljeoberoende för delar av transportapparaten. Vidare torde renalkoholdrift ge väsentliga miljöfördelarjämfört mcd blandbränsle- drift. Hans förslag till introduktionsplan för alternativa drivmedel baseras bl. a. på denna bedömning.

För egen del finnerjag i anslutning till statsrädet Petris förslag motiven vara mycket starka för att bedriva utökat utvecklingsarbete i samarbete med motorfabrikanterna för att påskynda utvecklingen av motorer för renalkoholdrift. Eftersom forskningsstödet rörande blandbränslefrägor en- dast behöver vara av begränsad omfattning bör enligt rrtin mening en kraftsamling kunna ske till motortrtveckling m.m. för användning av ren metanol som drivmedel. Jag är härvid beredd att förorda insatser av större omfattning än vad DFE har utgått från i sitt huvmlförslag.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 481

Målet för delprogrammct bör mot den bakgrunden vara att genom stöd till forskning och utvecklingsarbete undanröja tekniska hinder för och osäkerheter vid introduktion av alkoholdrivmedel. Inledningsvis räknar jag med att frågor om bl.a. vilken eller vilka typer av motorer som utvecklingsarbetet i förSta hand bör inriktas mot behöver klarläggas. Grundläggande tekniska konceptstudier bör genomföras skyndsamt. Vi- dare bör ytterligare insatser göras för att studera emissions- och hälsofrå- gor vid blandbränsle- och renalkoholdrift.

Inriktningen under programperiodens senare del bör preciseras på grundval av resultat från utvecklingsarbetenas inledande fas. Koncentra- tion av forskningsstödet till en bestämd handlingslinje för drivmedelsintro- duktion torde då bli möjlig. Jag vill i sammanhanget erinra om att den av OED föreslagna drivmedelsstrategins inledande etapp avslutas under den kommande treårsperioden, varvid beslut rörande strategi för introduktion av alternativa drivmedel förutsätts fattas. Härvid torde även resursbeho- vet för fortsatt verksamhet komma att påverkas. Jag är mot den bakgrun- den beredd att föreslå justeringar av medelstilldelningen till delprogram- met. genom omfördelningar inom energiforskningsprogrammet, sedan kostnader och övriga förutsättningar har klarlagts. För att möjliggöra en snabb utveckling av rcnalkoholmotorer kommerjag inom kort att ta initia- tiv till överläggningar med de svenska biltillverkarna. STU och SMAB om förutsättningarna för en gemensam utvecklingssatsning. Sedan utveck- lingsläget har klarnat kan en statlig upphandling av fordon och motorer för ren alkoholdrift bli aktuell. Stöd från det nya stödsystemet för oljeersät- tande åtgärder in. m. kan erhållas för sådan verksamhet.

Planering och genomförande av insatserna bör samordnas med de övriga åtgärder som vidtas för införandet av alternativa drivmedel. Ett nära samarbete förutsätts därför ske med ()ED som har ansvaret för sådana åtgärder. Det är vidare av stor vikt att utvecklingen i omvärlden på detta område bevakas fortlöpande och att möjligheterna till samarbete med andra länder tas tillvara. Vissa resurser kan behöva avsättas för svensk uppföljning härav. inkl. viss svensk försöksverksamhet.

Utveckling av drivsystem av väsentligt annan grundtyp än dagens otto- och dieselmotorer hänförs till delprogrammct Alternativa drivsystem m.m. Vidare vill jag erinra om att forskning och utveckling rörande pro- duktion ur inhemska råvaror och kol av de drivmedel som berörs ingår i programmet Energitillförsel.

Alternativa drivsystem m. m.

Till delprogrammct Alternativa drivsystem m.m. hänför jag sådan främst långsiktig energiteknisk forskning och utveckling rörande fordon och farkoster, som inte i första hand avser stöd till införandet på kort och medellång sikt av alternativa drivmedel.

32 Riksdagen 1980/81. [ sum/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 482

Som jag tidigare har antytt har de höjda drivmedelspriserna lett till att de bilar som nyanskaffas är alltmer bensinsnåla. Jag ser detta som ett uttryck för marknadens förmåga att reagera på prisförändringar och åstadkomma anpassningar till dem. Förändringarna är dock att beteckna som måttliga och sker inom ramen för en i allt väsentligt etablerad fordonsteknik.

Mera genomgripande minskning av energiförbrukningen kräver som re-' gel grundläggande nykonstruktioner i drivsystemen. Utvecklingsarbete i detta avseende har i huvudsak långsiktig karaktär. Staten har här en viktig uppgift att komplettera den företagstinansierade utvecklingen genom att stödja sådan teknikbevakning och kompetensuppbyggnad som kan vara nödvändig för att det skall vara möjligt att inom landet följa med i den internationella utvecklingen. lnom landet pågår verksamhet av denna art. både inom och utanför energiforskningsprogrammet. i syfte att undersöka alternativ till dagens konventionella fordonsmotorer. Exempel på sådana alternativ är elektriska drivsystem samt förbränningsmotorer av flerbräns- letyp, dvs, motorer som inte ställer krav på drivmedel av noggrant specifi- cerat slag.

Utveckling av stirlingmotorer för fordonstillämpningar har sedan l970- talets början med visst statligt stöd bedrivits av K B United Stirling (Sweden) A B & Co i Malmö. Av intresse i sammanhanget är bl. a. stirlingmotorns stora bränsleflcxibilitet. Med stöd av regeringens bemyndi- gande uppdrog jag den 15 april l980 åt Fonden för industriellt utvecklings- arbete att yttra sig över de svenska stirlingmotorprojektens marknadsför- utsättningar och konkurrensläge gentemot andra motorer. Yttrande i ären- det avgavs i september l980. Frågan bereds f. n. inom industridepartemen- tet.

Elfordon har sedan lång tid utnyttjats för speciella tillämpningar där deras fördelar med avseende på bl. a. låg bullernivå. jämn gång och obe- tydlig miljöpåverkan är av särskild betydelse. Det har däremot visat sig vara förenat med stora svårigheter och kostnader att ge sådana fordon räckvidd och andra prestanda jämförbara med fordon drivna med förbrän- ningsmotorer. F. n. bedrivs försöksverksamhet, bl. a. med 14 elfordon hos televerket. Enligt vad jag har erfarit kommer STU inom kort att redovisa en studie av marknadsförutsättningar för elfordon. Även bilbranschrådet har lämnat medverkan till denna studie

DFE föreslår insatser för att på medellång och lång sikt skapa en kun- skapsbas för nyutveckling av komponenter. motorer och fordon med bätt- re egenskaper än i dag i fråga om bränslellexibilitet. verkningsgrad och miljöpåverkningar. Remissinstanserna har inte rest några invändningar mot förslagens inriktning och understryker betydelsen av insatser på hithö- rande områden.

För egen del anser jag att insatser inom delprogrammct är motiverade som komplettering till den svenska bilindustrins egna utvecklingsprogram för att därmed skapa breddat beslutsunderlag. Målet bör. i enlighet med

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 483

DFE:s förslag, vara att genom bevakning av den tekniska utvecklingen i andra länder och'visst inhemskt utvecklingsarbete skapa en kunskapsbas för utveckling av drivsystem som avsevärt skiljer sig från dagens huvud- typer och förenar högre effektivitet eller flexibilitet vid drivmedelsutnytt- jandet med goda miljöegenskaper. Inriktningen bör därvid vara att studera främst alternativa förbränningsmotorer. elektrokemiska system och avan- cerade batterier samt s. k. hybridsystem.

I min medelsberäkning harjag inte räknat med nämnvärda insatser inom delprogrammct på andra fordon än vägfordon eller på effektivisering och förbättring av befintliga motortyper m.m.

l5.2.3.8 Energianvändning för bebyggelse

'l'ill programmet hänförjag forsknings- och utvecklingsinsatser avseende den direkta energianvändningen. främst för uppvärmning. i bebyggelse av olika slag. Programansvarigt organ för hela programmet är BFR. S'l'U svarar för den konkreta planeringen och handläggningen av stödet till industriellt forsknings- och utvecklingsarbete avseende komponenter i energisystem t. o. m. prototypskedet inom de olika delprogrz-tmmen. S'l'Uzs verksamhet på detta område sker inom ramen för BFR1s övergripande planering på delprogramniVä. S'l'U ansvarar vid sidan härav för (len kon- kreta planeringen och handläggningen av innovationsinriktade projekt inom programmet. vilka här definieras-som ej konventionella tekniska lösningar för komponenter. delsystem och system. BFR och STU dispone- rar var för sig medel för sin verksamhet inom programmet.

[ förhållande till innevarande programperiod harjag fört insatser rörande klimathållning i industrins lokaler. i den mån lokalerna är särskilt utfor- made med hänsyn till industriell verksamhet. s. k. processpeeifika lokaler. till programmet Energianvändning för industriella processer m.m. Vidare harjag till förevarande program fört huvuddelen av de insatser för hetvat- tendistribution och värmelagring som nu bedrivs inom programmet Energi- produktion. Jag återkommer till frågan om programmets indelning i delpro- gram.

Nära samordnad med insatserna inom programmet är den från anslag under bostadsdepartcmentets huvudtitel linansicrade forskningsinriktade experimentbyggnadsverksamheten. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lämna förslag beträffande anslag för denna verksam- het.

Det stora oljeberoendet för bebyggelsens uppvärmning ger upphov till dels en betydande ekonomisk belastning för samhället och enskilda. dels sårbarhet vid tillförselstörningar. Åtgärder för att häva oljeberoendet inom bebyggelseområdet är därför väsentliga. Statsrådet Petri har nyss (kapitel 8) redogjort för möjligheterna att redan under HSO—talet minska oljebe-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 484

roendet i bebyggelsesektorn och även angivit en serie åtgärder från statens sida för att med användning av nu tillgänglig teknik säkra tillförseln av energi för uppvärmning. Han har därvid ( avsnitt 8.3 ) också bl.a. framhållit vikten av insatser för att utveckla solvärme-. värmepumps- och distribu- tionstekniken i syfte att lösa uppvärmningsproblem även i mindre tät bebyggelse, där dagens fjärrvärmesystem inte blir ekonomiska. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lägga fram förslag också om stödåtgärder för energihushållning inom befintlig resp. tillkommande be- byggelse.

Utöver användning av befmtlig teknik bör goda förutsättningar finnas för att utnyttja ny teknik i samband med uppvärmning av bebyggelse. En gynnsam faktor härvidlag är att den tillförda energin kan vara av relativt låg kvalitet (värme av låg temperatur). vilket gör att ett flertal energikällor kan användas. Tack vare detta kan t. ex. redan på kort sikt. dä eltillgången beräknas vara god. värmepumpar och på något längre sikt solvärme kom- ma att ersätta olja. Dessa möjligheter ökar betydligt om värme kan lagras mellan varma och kalla perioder.

De nya tillförselsätten kan behöva användas i kombination med varand- ra för att utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Hur sammansättningen sker av energikälla. eventuell lagringsmetod samt distributionsnät för värme kan därvid variera mellan olika fall. t. ex. mellan tät och gles bebyggelse. och bero på lokala förutsättningar i övrigt.

God förståelse för såväl de nya tillförselsättens egenskaper som deras samverkan i värmeförsörjningssystcm är nödvändig vid planering av infö- randet. Felaktiga eller inllexibla installationer kan innebära nackdelar för lång tid framöver. Staten har här en ledande roll när det gäller att initiera studier och forskning som underlag för rekommendationer och beslut.

Verksamheten inom energiforskningsprogrammet faller f.n. på detta område i betydande utsträckning inom ramen för det s. k. Sol 85-program- met (jfr prop. l978/79: Il5 bil. I. NU 1978/79:60. rskr l978/79z429) som har till syfte att bl. a. underbygga beslut om fortsatt verksamhet på omrä- dena solvärme. värmepumpar m.m. DFE föreslår att de forsknings- och utvecklingsinsatser som krävs för att uppfylla målet för Sol 85-programmet skall fullföljas. Därutöver föreslär DFE att utveckling skall bedrivas av ny teknik för värmepumpar. värmelagring och värmedistribution.

Remissinstanserna har i sin granskning av DFE:s betänkande givit stort utrymme åt bebyggelsesektorn och förslaget till forskningsprogram. Ett flertal konkreta påpekanden görs vad gäller såväl avvägningen mellan olika programdelar som behandlingen av enskilda teknikområden. Statens plan— verk anser att forskning och utveckling rörande kompletta uppvärmnings- system för bebyggclsc av olika slag bör ges hög prioritet. Bostadsstyrelsen delar DFE:s bedömning om de stora besparingsmöjligheterna i bebyggel— sen.

För egen del anser jag. mot den bakgrund som jag nu har angivit. att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 485

forskning och utveckling rörande bebyggelsens värmeförsörjning är av mycket stor betydelse. Målet för programmet Energianvändning för be- byggelse bör allmänt vara att genom teknisk forskning och utveckling bidra till att snabbt kunna minska oljeanvändningen samt att finna långsiktigt användbara lösningar på uppvärmningsproblemen i olika typer av bebyg- gelse. Resultaten av verksamheten inom programmet bör bl.a. kunna utnyttjas för att successivt ge underlag för skilda beslut om införande av solvärme och värmepumpar i olika systemkombinationer. Det är vidare. som statsrådet Petri har anfört. angeläget att en samlad utvärdering av insatserna inom solvärmeområdet kan göras med början är l985. lnsatser— na bör inriktas dels på utveckling av och försök med sådana komponenteri uppvärmningssystem som jag nyss har angivit. dels på att genom studier och försök ge underlag för val av kombinationer som är lämpliga under olika förutsättningar.

Forsknings- och utvecklingsstödet till den med även andra styrmedelsin— satser understödda tekniska omdaningen av bebyggelsens värmeförsörj- ning bör till en början ha sin tyngdpunkt i bl. a. sådan solvärme-, värme- pumps- och distributionsteknik som ger oljeersättningsmöjligheter redan på kort sikt resp. styr de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för den vidare utvecklingen av värmeförsörjningssystemen. På längre sikt bör eftersträvas mera betydande resultat från bl. a. utvecklingen av solvärme- teknik i förening med värmelager för kort— och långtidslagring.

DFE har föreslagit en ändrad indelning av programmet i delprogrammen Solvärmeteknik, Värmepumpar. Värmelagring. Värmedistribution m.m.. System- och genomförandefrågor samt Energihushållning. Syftet med den- na nya delprogramindelning är att tydligare markera de olika teknikområ- dena och deras samverkan i uppvärmningssystem. Jag ansluter mig till DFE:s förslag i detta avseende. För det sista delprogrammct harjag dock bibehållit den nuvarande benämningen. Effektivare energianvändning. Min beräkning av medelsbehovet för de olika delprogrammen framgår av följande sammanställning (milj. kr.). Det ankommer på regeringen att i enlighet med vad jag har angivit meddela närmare föreskrifter beträffande tilldelningen av medel till BFR resp. STU.

l98l/82 l98l/82— l983/84

Energiunvändning för bebyggelse 75 256 varav Solvärmeteknik 37 Värmepumpar 56 Värmelagring 92 Värmedistribution m.m. 34 System- och genomförandefrågor 20 Effektivare energianvändning I7

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 486

Jag har vid min medelsberäkning för de fyra första delprogrammen. vilket jag tidigare har berört. även förutsett behov av medel för utveckling av nya provningsmetodcri huvudsak i enlighet med energiprovningsutred- ningens förslag (Ds I 1980: l2).

Jag har tidigare berört även vissa principer när det gäller avgränsningar- na mellan insatser inom energiforskningsprogrammet och vissa andra stöd- former. En samverkan mellan insatserna inom ehergiforskningsprogrami met beträffande solvärme. värmepumpar och värmelagring m. rn. och verksamheten inom ramen för det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m.m. bör i enlighet härmed eftersträvas i de fall där utvecklings- arbetet inom programmet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning. En sådan samverkan är angelägen också för det forskningsinriktade experimentbyggandet inom energiområdet. I dessa frågor harjag samrått med chefen för bostadsdepartementet och med statsrådet Petri.

So/t'iirnu'n'/("nik

Till delprogrammct Solvärmeteknik hänför jag. i enlighet med DFE:s förslag. insatser rörande solfångare. studier av solinstrålning. system för solvärmt tappvatten samt solvärme i fjärrvärmenät.

Solvärmeteknik finns i flera tillämpningar redan tillgänglig på markna- den. På vissa håll i utlandet förekommer t. ex. allmänt soluppvärmning av tappvatten. För de från energiförsörjningssynpunkt mera betydelsefulla tillämpningarna i vårt land är dock flera viktiga frågor sammanhängande med klimatlörhållandena ännu inte tillräckligt väl besvarade. Korrosions- problem och därmed frågan om livslängd för solfångare behöver sålunda studeras ytterligare. En betydande del av det möjliga energitillskottet från solvärme förutsätter stor värmelagringskapacitet för att kunna utnyttjas. Användning av solvärme som tillsatsvärme titan lagring eller med lager av begränsad kapacitet är föremål för försök på flera håll och kan erbjuda driftsekonomi i vissa tillämpningar. Bl.a. har möjligheten att på detta sätt värma upp returvatten i fjärrvärmenät bedömts som intressant.

DFE anger i sitt huvudförslag en inriktning av insatserna mot främst utveckling och provning för att få fram solfångare med goda långtidsegen- skaper och låga tilIverkningskostnader. Retnissinstanserna reser inte några invändningar mot DFE:s förslag i dessa avseenden men påpekar i några fall att solvärmetekniken inte kan väntas bli introduktionsmogen på kort sikt.

För egen del anser jag att insatser för utveckling av solvärmeteknik. i huvudsak enligt DFE:s förslag. är motiverade som ett led i utvecklingen mot ett energiförsörjningssystem så långt möjligt baserat på förnybara energikällor. Målet bör vara att dels bidra till det underlag som krävs för ett fullföljande av Sol S&S-programmet. dels påskynda utvecklingen av komponenter som redan på relativt kort sikt kan möjliggöra en mera omfattande användning av solvärme.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 487

Insatserna här under perioden l98l/"82— l983f84 inriktas i enlighet med DFE:s förslag. Särskilt bör uppmärksammas den stora potential som kan tillvaratas och den lägre kostnad per kvadratmeter solfångaryta som är möjlig att nå om värme av låg tctnperatur kan utnyttjas. Jag räknar med att insatserna i huvudsak kommer att avse dels utveckling av solfångare som har goda långtidsegenskaper. kan tillverkas till konkurrenskraftiga kostna- der och anpassas till såväl belintliga som nya byggnader. dels förbättring av beslutsunderlaget för bedömning av solfångare i fjärrvärmenät och i solvärmesystem för beredning av tappvarmvatten. dels stöd till industriellt utvecklingsarbete för solfångare av nya typer.

S.k. passiv solvärmeanvändning innebär att byggnader utformas och orienteras för att i stor utsträckning ta till vara solstrålning som faller direkt mot huskroppen. Utvecklingsinsatser i detta avseende faller inom ramen för den från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel linansi- crade energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten. Frå- gor angående systemutformning vid sammansättning av solfångare med andra komponenter i ett uppvärmningssystem behandlar jag inom delpro- grammct System- och genomförandefrägor.

Värmcpumpar

Till delprogrammct Värmepumpar hänför jag forsknings- och utveck- lingsinsatser avseende värmepumpteknik för tillämpningar som avser be- byggelsens värmeförsörjning. Till delprogrammet för jag även insatser rörande de värmeupptagande systemen. Kemiska värmepumpar för jag dock till delprogrammct Värmelagring. Studier av hur värmepumpar i kombination med andra tillförselsät't m.m. kan utnyttjas i olika typer av byggnader och bebyggelse hänför jag till delprogrammct System- och genomförandefrågor.

Värmepumpar erbjuder möjligheter att redan på kort sikt minska oljean- vändningen genom att ta till vara lågtemperaturkällor i form av t.ex. spillvärme och solvärme. lnom industrin pågår omfattande utvecklingsar- beten pä värmepumpsystem för skilda tillämpningar. Intressanta möjlighe- ter till utveckling av ny teknik för. både inhemsk och utländsk användning kan här komma att öppna sig. Insatser inom området kan således få stor industripolitisk betydelse.

Ett flertal olika typer av värmepumpar finns redan tillgängliga på mark- naden. framför allt mindre. eldrivna ytjordvärmepumpar för småhus. Till- förlitlighet och värmefaktor kan dock ännu inte anses vara tillfredsställan- de demonstrerade. Ett intressant tillämpningsområde är. enligt DFE. kom- binationsanläggningar där en värmepump kombineras med en värmepanna som svarar för tillsatsvärme och utgör reserv. Värmepumpar för stora värmecffekter är under snabb utveckling och kan bli betydligt fördelaktiga- re vad gäller kostnader och prestanda än de mindre. Statsrådet Petri har ( avsnitt 8.6 ) redogjort för möjligheterna att införa värmepumpsteknik för uppvärmningsändamål och pekat på behovet av förbättrat beslutsunderlag härvidlag.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet . 488

Insatserna inom delprogrammct har hittills till stor del inriktats på att klarlägga värmepumpars prestanda. Eldrivna värmepumpar har därvid utgjort ett huvudalternativ. Att pröva andra drivsystem och andra värme— källor än uteluft har också varit ett viktigt område för forsknings- och utvecklingsinsatser.

DFE har beskrivit utvecklingsläget för olika värmepumpsystem och föreslagit att verksamheten inriktas på bl.a. enkla marknadsanpassade värmepumpar som kan utgöra ett komplement till befintliga oljepannor. En satsning på värmepumpar bedöms av remissinstanserna vara välmoti- verad. Konsumentverket. statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföre- ningen och Svenska elverksförcningen ser en betydande oljebesparings- potential genom införande av värmepumpar.

För egen del bedömer jag mot bakgrund av vad jag har anfört att det är betydelsefullt att värmepumpteknik för uppvärmning av bebyggelse genom utveckling och försök snabbt når tillräcklig mognad för att kunna introdu- ceras på bred front. Delprogrammet bör därför även i fortsättningen svara för en betydande del av de totala insatserna inom programmet. Målet bör vara att dels utvärdera och stödja utvecklingen av sådana värmepumpsy- stem som är nära introduktionsskedet. dels bidra till fullföljandet av Sol 85- programmet genom bl.a. utveckling av nya typer av värmepumpar. Av särskild vikt i sistnämnda sammanhang är att snabbt klargöra i vilka tillämpningar och under vilka förutsättningar värmepumpar av olika stor- lek och av olika typer kan ge påtagliga energibesparingar.

Inriktningen av insatserna under treårsperioden l98l/82— 1983/84 bör i huvudsak följa DFE:s förslag. Jag anser det. väsentligt att insatser görs även rörande nya typer av värmepumpar som på längre sikt kan få avse- värt bättrc egenskaper än dagens. Jag har räknat med att insatser under programperioden behöver göras beträffande enkla luft/vatten-värmepum- par som kan införas som ett komplement till befintliga oljepannor i såväl småhus och flerbostadshus som större panncentraler. Dessutom räknarjag med att viktiga insatser rörande större värmepumpar. med olika värmekäl- lor och även för bränsledrift. kan inrymmas. Vad gäller små eldrivna värmepumpar nära införandeskedet utgår jag från att stödet begränsas till uppföljning och utvärdering.

När det gäller integrering av värmepumpar med byggnaders inre värme- försörjning förutsätterjag att insatserna samordnas med den nyss nämnda energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten samt det forskningsinriktade experimentbyggandet. Att en samordning sker med de insatser avseende större värmepumpar som kan komma att stödjas genom medel från oljeersättningsfonden är vidare väsentligt. liksom att möjlighe- ter till internationellt samarbete tas tillvara.

Viirmelagring

Till delprogrammct Värmelagring hänför jag insatser rörande värmelag- ring i samband med bebyggelsens värmeförsörjning. Jag har hit fört även insatser rörande s. k. kemiska värmepumpar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 489

Värmelagring kan möjliggöra ett ökat utnyttjande av energiflöden vars effekter varierar i tiden på ett sätt som inte överensstämmer med behovet av värmetillförsel. Exempelvis kan möjligheterna att utnyttja solvärme och spillvärme ökas avsevärt. Såväl korttidslagring (dygns— eller veckovis) som säsonglagring kan därvid få intressanta tillämpningar.

Energilagring kan ske på olika sätt. Aktuella utvecklingsområden är bl.a. lagring i vatten. lagring i och värmeutvinning ur mark samt kemisk lagring. Inom det nu löpande energiforskningsprogrammets ram pågår ett flertal, i vissa fall storskaliga. försök på dessa områden. Då det gäller värmelagring med kemiska metoder ligger Sverige. enligt vad jag har erfarit, internationellt sett långt framme.

DFE föreslår insatser främst vad gäller värmelagring i vatten och för att klarlägga möjligheterna att lagra i och utvinna värme ur mark. Insatserna omfattar utvecklingsarbete och försök samt studier av miljöverkningar m.m. Vidare föreslås insatser rörande kemisk lagring. inkl. kemiska vär- mepumpar. i första hand för att undersöka vilka utvecklingslinjer som är framkomliga. Remissinstanserna har i allmänhet inte rest några invänd- ningar mot DFE:s förslag. Statens vattenfallsverk anser att kemisk lagring erbjuder stora möjligheter i vissa tillämpningar och att satsningar därför är angelägna.

Mot denna bakgrund anser jag att verksamheten på området värmelag— ring även fortsättningsvis bör ges en relativt bred inriktning. När det gäller forskningsinriktat experimentbyggande avseende större försöksanlägg- ningar bör en klar koncentration ske till de i ett brett värmeförsörjningsper— spektiv mest intressanta tillämpningarna. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Målet för delprogrammct bör vara att bidra till genomförandet av Sol 85- programmet samt att stödja utveckling av de mest intressanta lagringskon- cepten. Insatserna bör inriktas mot värmelagring i vatten. huvudsakligen i form av bergrumslagring. samt lagring i och värmeutvinning ur mark. Verksamheten inom området kemisk energilagring bör inriktas på att ta fram underlag för att göra kvalificerade beömningar av den framtida poten- tialen för kemisk energilagring och kemiska värmepumpar samt att utveck- la teknik och ange tänkbara utvecklingslinjer.

Vad gäller anläggningar för energilagring i fullstor eller nära fullstor skala hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående (avsnitt l5.2.3.2) beträffande avgränsning mot och samverkan med andra stödformer. Jag räknar vidare med en nära samverkan med de insatser som stöds inom programmet Energitillförsel i fråga om lagring av energi.

Värmedistribution m. m.

Till delprogrammct Värmedistribution m.m. hänförjag insatser rörande distributionsteknik för vattenburet värme inkl. småskalig fjärrvärme. s.k. gruppcentralteknik.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1 Industridepartementet 490

DFE pekar i sitt betänkande påatt den yttre distributionstekniken är av strategisk betydelse för utnyttjandet av nya värmekällor. Användning av bl. a. inhemska bränslen sker lämpligast i anläggningar av inte alltför liten storlek och förutsätter därför distribution av värme genom ett yttre distri- butionsnät. Samtidigt finns det för värmeförsörjning av fastighetsbeståndet i gles bebyggelse ett behov av att utveckla billigare distributionsmetoder än dagens fjärrvärmenät. vilka är ekonomiska främst i tät bebyggelse. En viktig forskningsuppgift härvidlag är provning av olika rör- och kulvertma- terials hållbarhetsegenskaper. Statsrådet Petri har ( avsnitt 8.3 ) redovisat riktlinjer för den fortsatta ljärrvärmeutbyggnadcn och därvid pekat på behovet av att i vissa fall utforma distributionssystem för låg framlednings- temperatur och förenklad kulvertteknik.

DFE föreslår i sitt huvudalternativ kraftigt ökade insatser påi huvudsak de områden som jag nu har berört. Remissinstanserna har i stora drag anslutit sig till förslaget. Svenska vz'irmeverksföreningen ställer sig dock tveksam till ljärrvärmeutbyggnad i mindre energitäta områden och be- dömer möjligheterna att utveckla kulvertsystcm som radikalt skulle ändra de ekonomiska förutsättningarna härför som mycket små.

För egen del anserjag. mot bakgrund av vad jag har anfört. att betydan- de insatser för att utveckla värmedistributionsmetoder är angelägna redan i ett kort tidsperspektiv med hänsyn till de stora uppbindningar som görs i uppvärmningssystemen. Jag ansluter mig därför till DFE:s huvudförslag. Målet bör vara att dels utveckla system och teknik som förbättrar förut- sättningarna att införa centrala värmeförsörjningssystem. t. ex. gruppcen- traler. i bebyggelse med låg energitäthet. dels ta fram värmedistributions- system för låg framledningstemperatur som är anpassningsbara till framti- da värmeförsörjningsteknik. Jag har härvid förutsatt att en nära samord- ning sker med den forsknings- och utvecklingsverksamhet som stöds inom programmet Energitillförsel. som jag strax återkommer till.

S_vxtem— och gen("mr/örande/råga»

Till delprogrammct System- och genomft'irandefrågor hänför jag dels insatser för att studera samverkan mellan olika tillförsel-. lagrings- och distributionssystem för värmeförsörjning i olika typer av bebyggele. dels vissa insatser för att sammanställa basdata och underlag inom ramen för Sol €£$-programmet.

Som jag tidigare har anfört innebär införande av nya errergitillförselsätt i bebyggelsen att nya frågeställningar aktualiseras rörande olika kombina- tioner av bl.a. solvärme och värmepumpar med värmelager. bränsleut- nyttjande och distributionsnät för värme. Systemutformningen beror här- vid bl. a. på lokala förhållanden. Teoretiska metoder för analys och prak- tiska erfarenheter av uppvärmningssystem med flera komponenter förelig- ger i dag bara i liten utsträckning. Det är viktigt att tillgodose flexibilitets- krav i värrncanläggningarnas utformning så att införande av nya tillförsel-

Prop. l980/8l: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 49]

sätt inte leder till olämpliga bindningar. Det är därför nödvändigt att studera hithörande problem både teoretiskt och praktiskt.

DFE anger i sitt huvudförslag att verksamhet bör bedrivas på områdena systemuppbyggnad. kommunal energiplanering. information om nya ener- gitillförselsätt samt framtagning av basdata. Flera remissinstanser har, utan att närmare beröra innehållet i DFE:s förslag. ansett systemstudier på bebyggelseområdet vara angelägna.

För egen de] anser jag att särskilda insatser för att underbygga bl.a. överväganden om strategier vid införande av ny lokal värmetillförselteknik är väl motiverade. Målet för insatserna bör vara att ge kunskapsmässigt underlag dels för överväganden om hur olika nya tekniska komponenter skall sättas samman till uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse. dels för bedömningar av förutsättningarna för införande av olika system i skilda delar av landet, dels för inriktningen av det tekniska och industriella utvecklingsarbetet. Även långsiktiga systemstudier av strategisk karaktär är angelägna och bör bedrivas i samverkan med insatserna inom program- met Allmänna energisystemstudier.

Effektivare energin"vändning

Till delprogrammct Effektivare energianvändning hänför jag stöd till _ industriellt utvecklingsarbete rörande byggnads- och installationsteknik för effektivare energianvändning i bebyggelse.

DFE:s förslag omfattar stöd till utveckling av energibesparande teknik inom byggnads- och installationsområdet. DFE har föreslagit även vissa insatser på övrig energianvändning. bl. a. inom hushållen och den kommtr- nala sektorn med syfte att skapa överblick över möjligheterna till energihushållning och stödja angelägen industriell utveckling samt ge un- derlag för eventuella statliga åtgärder.

För egen del anser jag att delprogrammct bör utgöra ett viktigt komple- ment till den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamhe- ten. Målet för delprogrammct bör vara att påskynda utvecklingen av teknik för cnergihtrshållning och för uppvärmnings- och ventilationssystem som underlättar införande av nya värmetillförselsätt. Stödet bör avse industriellt utvecklingsarbete och huvudsakligen inriktas mot komporrent- utveckling samt mot annan behövlig utveckling som kommer fram inom den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten. Jag räknar med att det sker en nära samverkan med och anpassning av verk- samheten inom delprogrammet till denna verksamhet.

Jag har räknat med att insatserna omfattar områdena uppvärmnings- och ventilationssystem. styr- och reglerteknik samt värmeisolering och täthet. Jag räknar även med vissa utvecklingsinsatser avseende miljövänlig och enkel förbränningsteknik för småskaliga tillämpningar. t. ex. i villapannor.

Prop. l980/8l.:90 Bilagal Industridepartementet 492

När det gäller energianvändning i hushållsmaskiner och liknande utgår jag från att den tillverkande industrins egen produktutveckling verkar i för energisparandet gynnsam riktning. Vid min medelsberäkning harjag därför inte räknat med några insatser inom delprogrammct på detta område.

l5.2.3.9 Energitillförsel

Programmet omfattar forskning och tltveckling rörande utvinning av energi från energiråvaror och energikällor i naturen samt omvandling av den utvunna energin till energibärare.

Olja svarar för närmare 70% av Sveriges primära energitillförsel. Som statsrådet Petri har framhållit är det ett av energipolitikens viktigaste mål att minska denna andel. Som ett led i strävan att minSka oljeberoendet har riksdagen bl. a. beslutat (prop. l980/8l : 49. NU l980/8l: 19. rskr l980/ Bf: 100) om ett nytt stödsystem för oljeersättande åtgärder m.m.

För att uppnå en kraftig minskning av oljeberoendet är det nödvändigt att införa energikällor som i dag används endast marginellt eller inte alls. Kunskapen om utnyttjande av dessa energikällor är av naturliga skäl i vissa fall liten. Energiforskningsprogrammet har här en viktig roll att spela för att förbättra kunskapsnivån och utveckla teknik som är erforderlig för ett utökat utnyttjande av i första hand försörjningstrygga. främst inhemska bränslen. Stora ansträngningar bör också göras för att fördjupa de biologis- ka kunskaperna om de s.k. biobränslenas produktion och användning.

I takt med prishöjningarna på olja blir andra energiråvaror såsom kol, skogsbränslen och torv alltmer attraktiva alternativ. För dessa alternativ gäller dock att det råder varierande grad av osäkerhet beträffande faktorer som tillgänglighet. teknisk genomförbarhet. kostnader. hälso- och miljöef- fekter samt andra bieffekter. Energiforskningsprogrammet har en viktig uppgift när det gäller att klarlägga dessa faktorer. Under de hittillsvarande verksamhetsperioderna har ett omfattande arbete satts igång inom ramen för energiforskningsprogrammet dels för klarläggande av de faktorer som jag har nämnt. dels avseende teknikutveckling.

DFE:s förslag inrymmer mycket omfattande utvecklingsinsatser för ol- jeersättning. företrädesvis med inhemska bränslen på kort och medellång sikt. Vad gäller ny långsiktigt användbar energiteknik bör enligt DFE den internationella utvecklingen bevakas och, när det bedöms gynnsamt. över- föras och anpassas till svenska förhållanden.

Förslaget får uttryckligt stöd av remissinstanserna. som i flera fall före- språkar en koncentration till tidsmässigt näraliggande teknik. DFE:s prio- ritering av insatser avseende bränslen som kan ersätta olja. främst inhems- ka fasta bränslen. tillstyrks av bl.a. SIND och OED. Föreslagna insatser för att klarlägga miljö- och hälsoeffekter vid produktion och användning av olika energiråvaror får stöd av så gott som samtliga remissinstanser.

Statsrådet Petri har redovisat förslag till mål för Sveriges energiförsörj- ning med bl.a. riktlinjer för hur olja skall kunna ersättas. Han har därvid

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 493

föreslagit att olja bör ersättas med flera olika energislag samt att den olja som kan erhållas med god försörjningstrygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljan från hanterings- eller ekonomisynpunkter m.m. är svårast att ersätta. Mot bakgrund av detta och av vad jag själv har angivit förordar jag en kraftigt utökad satsning på utveckling av teknik för bränslen m.m. som på kort och medellång sikt kan ersätta olja.

Det nuvarande programmet Energiproduktion har hittills haft stor bredd när det gäller att utvärdera möjligheterna att införa olika energiråvaror eller energikällori vårt energisystem. Bredden bör enligt min mening i viss utsträckning bibehållas. men en koncentration bör ske till de från oljeer- sättningssynpunkt mest lovande utvecklingslinjerna. Målet för program- met bör vara att utveckla teknik samt klarlägga kostnader och övriga förutsättningar för att utnyttja varaktiga. helst inhemska och förnybara. energikällor för energiproduktion på både kort och lång sikt. Under peri- oden l98l/82— 1983/84 bör verksamheten inriktas främst mot insatser som kan bidra till oljeersättning redan på kort och medellång sikt och en större grad av utbytbarhet mellan olika energiråvaror. Vidare bör långsiktiga utvecklingslinjer av intresse för vår energiförsörjning bevakas och erfor- derlig kompetens på dessa områden skapas och bibehållas.

Jag anser att insatser bör göras avseende uppbyggnad av tillämplig bl. a. biologisk kunskap samt relevant teknikutveckling och genomförande av de försök som krävs för att få ett säkrare beslutsunderlag för väsentliga förändringar i den svenska energitillförseln. Därvid förutsätter jag att samverkan i behövlig omfattning sker dels med de statliga och kommunala .organ som kan väntas komma att använda eller reglera nya energitillförsel-

sätt. dels med näringslivets organisationer och företag som kan väntas komma att spela en väsentlig roll vid utveckling och introduktion av ny energiteknik. Jåg räknar med att delar av verksamheten dessutom sker i internationellt samarbete för att höja effektiviteten och minska kostna- derna i programgenomförandet.

DFE har. som jag har nämnt. föreslagit en ny programbcnämning och en förändrad indelning i delprogram. Jag har. i enlighet med DFE:s förslag. indelat programmet i följande delprogram: Skogsbränslen—Torv. Energiodling. Bränsleförädling. Förbränningsanläggningar. Vindencrgi. Teknikbevakning, Tillförselsystem och Fusionsenergi. Delprogrammet Förbränningsanläggningar har av DFE föreslagits benämnas Produktions- anläggningar. Mot bakgrund av att delprogrammct huvudsakligen innehål- ler förbränningsrelaterade insatser föredrar jag dock den förstnämnda be- nämningen. Motivet för en ändring av delprogramindelningen är bl.a. att särskilja insatser av kort- och långsiktig karaktär. En markerad gränsdrag- ning görs härmed också mellan områden där Sverige bör bedriva egen utveckling och sådana områden där vi främst bör följa pågående utveckling utomlands. För jämförelse mellan den tidigare och den av mig använda delprogramindelningen hänvisarjag till EFUD 8I (s. l27).

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 494

För de fyra första delprogrammen förordar jag en kraftig ökning av insatsernajämfört med innevarande treårsperiod. I huvudsak baseras me- delsberäkningarna för dessa delprogram på DFE:s huvudförslag. Min me- delsberäkning för programmet i dess helhet framgår av följande samman- ställning (milj. kr.).

l98l/82 [981/82— [983/84

Energitillförsel 200 700 varav Skogsbränslen—Torv l25 Energiodling 95 Bränsleförädling I I7 Förbränningsanläggningar ' 60 Vindencrgi [50 Teknikbevakning 50 Tillförselsystem 13 Fusionsenergi 90

Mina förslag till insatser rörande kol. som under innevarande program- period hänförs till ett särskilt delprogram. redovisarjag under delprogram- men Bränsleförädling och Förbränningsanläggningar. De totala satsning- arna på kol innebär en klar ökning jämfört med innevarande programperi- od och är ett led i den utökade långsiktiga satsning på utveckling av kolteknik som aviserades i btrdgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 302. NU I979/80:70. rskr I979/80:410). Mina förslag innebär att under treårsperioden ca 75 milj. kr. kommer att avse insatser rörande kol som energiråvara. Arbetet kommer därvid att koncentreras på bränsleförädling. förbränning i s. k. virvelbädd och miljöskyddsteknik.

Ett ökat engagemang från bl. a. industrins sida när det gäller utveckling av teknik som är nära introduktion är. somjag har framhållit. väsentligt för att tekniken snabbt skall kunna nå'prototyp- och demonstrationsskedct. ] och med att detta skede uppnås kan stöd ges från det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m.m. Samverkan mellan detta stödsystem och energiforskningsprogrammet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsar- betet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning.

Jag har nyss ( avsnitt 15.7.3 .l) berört gränsdragningen mellan energi- forskningsprogrammet och det nyss nämnda stödsystemet. Jag har vid mina medelsberäkningar i det följande utgått från denna gränsdragning.

Skogsbränslen -— Torv

Till delprogrammct Skogsbränslen — Torv hänför jag forsknings— och utvecklingsinsatser avseende såväl produktion och bränsleberedning som handel med och distribution av skogs— och torvbränslen samt förbränning av samtliga biobränslen i små och medelstora anläggningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 495

I dag används årligen ca 7 TWh (motsvarande ca 4 miljoner m:” f ved) skogsbränslen. dvs. hyggesrcster. gallrings- och röjningsvirke. rötter m.m. för uppvärmning av bostäder på landsbygden sanrt knappt 40 TWh bark. lutar och vedspill inom industrin. Torv används f. n. huvudsakligen för jordförbättringsändamäl. En ökad användning för encrgiändamål kan förutses. Flera förbränningsanläggningar för torv är under planering. upp- byggnad eller redan igångsätta. lnhen'rsk torvbrytning planeras för detta ändamål.

DFE behandlar i EFUD 81 utvecklingsmöjlighcterna när det gäller skogsbränslc- resp. torvutnyttjande i framtiden. DFE redovisar också de eventuella hinder som den ekologiska balansen och andra miljöproblem i samband med produktion av skogs- och torvbränslen kan innebära liksom emissionsproblem samt hälso- och miljökonsekvenscr som kan uppstå genom en omfattande användning av dessa bränslen. DFE:s huvudförslag innebär en kraftig ökning av medelstilldelningen jämfört med innevarande programperiod. En stor del av de föreslagna insatserna gäller utveckling av metoder och teknik för produktion resp. användning av skogs- och torv- bränslen. En kraftfull och intensifierad satsning enligt DFE:s huvudförslag tillstyrks av bl.a. domänverket. lantbruksstyrelsen. Svenska kraftverks- föreningen och Hyresgästernas riksförbund.

DFE redovisar dessutom alternativa förslag på lägre resp. högre ekono- misk nivå. För det högre alternativet anger DFE att detär svårt att bedöma hur insatserna påverkar utvecklingen inom skogsindustrin och därmed tillgången på vedbränslen. Skogsstyrelsen hari sitt remissvar pekat på att ansträngningarna att minska oljeberoendet inte får undanskymma betydel- sen av att bl.a. produktion av värdefullt industrivirke vidmakthålls.

I strävan att minska oljeanvändningen tillhör enligt min uppfattning torv och skogsbränslen de mest intressanta av de inhemska alternativ som på kort och medellång sikt kan ersätta olja. Statsrådet Petri har framhållit att det är angeläget att användningen av inhemska bränslen stimuleras. Han har i det syftet bl. a. förordat att en lag antas med krav på att förbrännings- anläggningar med en viss minsta kapacitet utförs för fastbränsleeldning samt skyldighet för anläggningsinnehavaren att samråda med den myndig- het som regeringen bestämmer. när det gäller vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras för.

Sverige kan inte passivt avvakta den internationella utvecklingen när det gäller skogs- och torvbrärrslcn utan bör självt svara för stor del av den erforderliga teknikutvecklingen. Jag bedömer mot denna bakgrund och efter samråd med statsrådet Petri. att en målmedveten och kraftfull sats- ning är motiverad för att få fram system och teknik för en snar introduktion av skogs- och torvbränslen. Verksamheten inom delprogrammct bör där- för forceras under treårsperioden 1981/82—1983/84. Därefter kan den kom- ma att avta i omfattning i samband med ökad kommersiell användning av dessa bränslen. Målet bör vara att utveckla teknik. genomföra försök samt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 496

klarlägga kostnader. miljöeffekter och övriga förutsättningar för en ökad användning av skogs- och torvbränslen. Därvid bör bl. a. uppmärksammas vikten av att en rimlig balans upprätthålls mellan skogsindustrins behov av råvara och en ökad användning av skogsbränslen. Jag återkommer strax till avgränsningsfrågor vad gäller forskning och utveckling rörande miljöef- fekter vid användning av konventionell teknik.

Verksamheten inom delprogrammct bör genomföras i nära samarbete med skogsbrukets organisationer och med industrin. vilket bör kunna underlätta en snar introduktion av utvecklad teknik. Vidare har jag förut- satt att insatserna. i de fall där utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning. samordnas med verksamheten inom ratnen för det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m. m. Sådan samordning har tidigare i vissa fall skett mellan NE:s verksamhet och SlND:s stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. Det internationella samarbete som pågår bör också fortsätta och i vissa fall kanske utökas.

Jag har vid min medelsberäkning huvudsakligen följt DFE:s huvttdför- slag. Jag har därvid räknat med att vissa insatser avseende mer konventio- nell och introduktionsnära teknik skall kunna finansieras genom det nya stödsystemet i enlighet med vad jag nyss har angivit.

Jag har indelat verksamheten inom delprogrammct i fyra insatsområden. nämligen systemfrågor. skogsbränsleproduktion, torvproduktion och för- bränning. Systemfrågor omfattar övergripande förutsättningar och pro- blem förknippade med torv- och skogsenergiutnyttjandet. utvärdering av insatser inom delprogrammct samt vissa informationsinsatser. I min me- delsberäkning har jag härvid beaktat att viss verksamhet pågår utanför energiforskningsprogrammet. framför allt vad gäller informationsfrågor.

Inom området skogsbränsleproduktion räknar jag med att studier avse- ende tekniska system för ett utökat skogsbränsleutnyttjande inryms samt att erforderlig teknikutveckling och försöksverksamhet bedrivs i syfte att bidra till det mål för introduktion av skogsbränslen-i det svenska energiför- sörjningssystemet. som statsrådet Petri har angivit.

Det framhävs i flera remissyttranden. bl.a. från statens råd för skogs- och jordbruksforskning och Lantbrukarnas Riksförbund. att av de poten- tiella tillgångarna på skogsbränslen mer än 60 % torde finnas inom privat- skogsbruket. Jag har därför räknat med insatser på produktionsmetoder för skogsbränslen när det gäller både små- och storskalig produktion.

Torvproduktimr och torvförbränning pågår i stor skala i bl.a. Finland. Sovjetunionen och Irländska Republiken. Konventionell sådan teknik om- fattas inte av energiforskningsprogrammet. Jag har däremot räknat med vissa utvecklingsinsatser inom delprogrammct på torvinventering. olika torvutvinningsmetoder för åretruntbruk samt avvattningsteknik för torv. Jag har också räknat med att verksamheten i viss utsträckning bedrivs i internationellt samarbete.

lnom områdena skogsbränsle- och torvproduktion har jag också räknat med vissa insatser på bränsleförädling för produktion av olika typer av standardiserade inhemska fasta bränslen såsom pellets. briketter m.fl.

Inom områdetfirbränning räknar jag med vissa insatser som syftar till att främja vidareutveckling på kort sikt av effektiva och miljövänliga

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 497

förbränningsanläggningar för torv. skogsbränslen. halm. vass och odlade energiråvaror m.m. Jag har här utvidgat insatsområdet i förhållande till DFE:s huvudförslag till att förutom medelstorskalig omfatta även småska- lig värmeproduktion. lnsatser avseende förbränningsteknik för villapannor och liknande hänför jag dock till programmet Energianvändning i bebyg- gelse. Gränsen i fråga om förbränning mellan delprogrammen Skogs- energi—Torv resp. Förbränningsanläggningar har jag dragit så att det sist- nämnda delprogrammet innefattar mer avancerad förbränningsteknik för bl. a. inhemska bränslen.

Jag har redan ( avsnitt 15.2.3.2 ) berört gränsdragningen. vad gäller forsk- ning och utveckling kring miliö-. hälso- och säkerhetsfrågor. mellan ener- giforskningsprogrammet och tillsynsmyndigheternas ansvarsområden. Jag anförde därvid att principen bör vara att inom de sistnämnda faller frågor kring i dag tillgänglig energiteknik och i dag använda energikällor och att detta innebär att gränsen mellan ansvarsområdena förskjuts allteftersom ny teknik och nya energikällor tas i bruk i vårt land. NE har. som ett resultat av överläggningar mellan NE och SNV. inkommit till industride- partementet med en skrivelse med synpunkter på ansvarsfördelningen mellan NE och SNV när det gäller energitillförselns miljökonsekvens- forskning. Enligt skrivelsen bör SNV i princip ha huvudansvar för sådan forskning, inkl. emissionsmätningar. när det gäller konventionell teknik för produktion av skogsbränslen och torv samt förbränning av ved. torv och kol. Detta överensstämmer väl med den princip som jag har angivit. Jag har dock, i enlighet med NE:s och SNV:s förslag. övergångsvis beräknat medel inom delprogrammct för att fullfölja vissa av NE igångsatta projekt inom de angivna områdena. I denna fråga har jag samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Vad gäller miljö- och hälsoeffekter samt arbetsmiljöfrågor i övrigt har jag, i enlighet med NE:s förslag och den angivna principen. beräknat medel inom delprogrammct för forskning och utvecklingsarbete som hänger sam- man med ny teknik för produktion och förbränning av skogsbränslen och torv. Forskning och utvecklingsarbete rörande miljö- och hälsoeffekter i samband med ny teknik för omvandling till flytande och gasformiga bränsv len resp. avancerad förbränningsteknik har jag fört till delprogrammen Bränsleförädling resp. Förbränningsanläggningar. Jag har utgått från att ett nära samarbete sker med SNV och arbetarskyddsstyrelsen när det gäller frågor kring miljö- och hälsoeffekter.

Hänvisningar till US2

Energiodling

Delprogrammet Energiodling omfattar forskning och utveckling avseen- de produktion av de på främst medellång och lång sikt intressanta inhems- ka. odlade energiråvarorna energiskog. energigrödor. vass. alger m.m.

Odlad energiskog kan i framtiden bli en mycket stor energiresurs. Osä- kerheterna om dess möjligheter är dock i vissa avseenden ännu betydande. Tillväxttakten beror av växtplats och skötselåtgärder. DFE redovisar bc- dömningar av den årliga arealavkastningen för energiskog. halm. energi- grödor. vass och alger samt skisserar ett tänkbart utvecklingsperspektiv för biomasseanvändning.

DFE föreslår en kraftig ökning av insatserna jämfört med innevarande programperiod. Energiskogsodling utgör härvid det största delområdet. 33 Riksdagen 1980/81. I mm!. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 498

Denna prioritering får stöd av remissinstanserna. vilka också förordar satsningar på storförsök. Skogsstyrelsen pekar på att det är osäkert om man utifrån en enstaka omloppsperiod av cnergiskogsodling redan år 1985 kan göra en säker bedömning av möjligheterna att producera energiskog på åkermark och skogsmark. Några remissinstanser framför också visst tvivel på de av DFE redovisade bedömningarna av avkastning från olika typer av marker. Bl.a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföre- ningars riksförbund anser att en betydande del av insatserna bör inriktas på småskalig energiskogsodling.

Om odlad energiskog på sikt skall kunna nå ett kommersiellt stadium och därmed bidra till energiförsörjningen krävs enligt min uppfattning ett aktivt statligt engagemang för att dels utveckla produktionstcknik. dels närmare klarlägga förutsättningarna för sådan odling i olika delar av lan- det. Måler bör mot den bakgrunden vara att klarlägga förutsättningar och metoder samt utveckla erforderlig teknik för att producera odlad energi främst på medellång och lång sikt.

Jag har i min medelsberäkning huvudsakligen följt DFE:s huvudförslag. Tyngdpunkten i delprogrammct bör ligga på cnergiskogsodling. speciellt i form av storförsök för att ge underlag för bedömning av konsekvenserna av utnyttjande av energiskog i stor skala. Jag räknar med att sådana försök görs på olika typer av marker såsom nedlagd åker. skogsmark och myr- ' mark. Försök bör också göras med metoder för småskalig energiodling. Stöd till erforderlig maskinutveckling bör därutöver ingå liksom studier av de ekologiska konsekvenserna och miljöeffekterna av cnergiskogsodling. För vissa långsiktiga utvecklingslinjer har jag räknat med att insatserna under perioden 198I/82— l983/84 får bedrivas på en något lägre nivå än i DFE:s huvudförslag.

För energigrödor inkl. vass- och algodling har-jag räknat med att insat- serna t.v. i huvudsak begränsas till analyser och bedömningar av odlings- potential, produktionstcknik. ekonomi. miljökonsekvenser m.m. Maskin- utveckling och försök kan härvid bara ingå i begränsad utsträckning.

Bränsleförädling och förbränning av odlade energiråvaror har jag hän- fört till delprogrammct Skogsbränslen-Torv vad avser produktion av fasta handelsbränslen och förbränning med enkel teknik. till delprogrammct Bränsleförädling vad gäller produktion av flytande och gasformiga bräns- len. samt till delprogrammct Förbränningsanläggningar vad gäller förbrän- ning med mer avancerad teknik.

Jag räknar med ett utökat industriellt engagemang även inom detta delprogram. speciellt när det gäller maskinutveckling. storförsök m.m. Jag har erfarit att IEA-samarbete pågår och att nya samarbetsprojekt planeras för området cnergiskogsodling. Jag ser positivt på detta försök att gemen- samt med andra länder klarlägga förutsz'ittningarna för cnergiskogsodling.

Brärzslejk'irädling Till delprogrammct Bränsleförädling hänför jag forskning och utveckling företrädesvis rörande förädling till flytande eller gasformiga bränslen av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 499

inhemska energiråvaror. såsom skogs- och torvbränslen och skiffer. samt kol.

Möjligheterna att ersätta olja med andra energiråvaror ökar om råvaror- na utan betydande kostnadsökningar kan förädlas till högvärdiga handels- bränslen. dvs. bränslen med högt energiinnehåll samt jämn och känd kvalitet liksom goda transport-. lagrings- och miljöegenskaper. De tek- niska möjligheterna är många och de relativa för- och nackdelar som är förknippade med en viss förädlingsteknik i det svenska energisystemet behöver ytterligare klarläggas. Detta tillhör energiforskningsprogrammets viktigaste uppgifter under de närmaste åren.

En sektor som i betydande utsträckning är beroende av högt förädlade bränslen är transportsektorn. vilken i dag till ca 97 % utnyttjar petroleum- produkter. Flera alternativa drivmedel kan i framtiden bli aktuella som ersättning för petroleumbaserade drivmedel. exempelvis metanol. etanol och syntetiska kolväten. Processteknik för storskalig produktion av dessa drivmedel baserad på våra inhemska råvaror finns. med undantag för etanol ur socker och stärkelse. inte kommersiellt tillgänglig i dag.

Statsrådet Petri har i avsnitt 7 .l framhållit att oljan bör reserveras främst för transportsektorn. där oljans specifika egenskaper bäst kan utnyttjas. Ett första steg mot en användning av ett alternativt drivmedel. metanol. kan enligt vad han har framhållit vara en introduktion av ren metanol i vissa fordonsflottor.

En annan möjlighet att snabbt ersätta en del av den använda oljan med

. kol och inhemska fasta bränslen i energisystemet är att blanda dessa med olja eller vatten för att därmed erhålla ett pumpbart och på andra sätt fördelaktigt bränsle som kan utnyttjas i existerande förbränningsanläggni- ngar. Sådana blandningar kan komma att spela en betydelsefull roll.

Produktion av förädlade bränslen behöver inte syfta endast till att mins— ka behovet av främst de lätta och mest förädlade petroleumprodukterna. dvs. drivmedel och lätt eldningsolja. titan även till att möjliggöra ett mer miljövänligt utnyttjande av vissa bränsleråvaror. Jag hänför därför utöver insatser för bränsleförädling i egentlig mening även vissa satsningar på kolkunskap och ny teknik för kolrening till detta delprogram.

Under innevarande treårsperiod genomförs ett forsknings- och utveck- lingsprogram som förutom till uppbyggnad av kolkunskap och försök med vissa bränsleblandningar även syftar till utveckling av förgasnings- och förvätskningsteknik för vedbränslen och torv. En försöksanläggning (PDU) för förgasning är under uppbyggnad vid Studsvik Energiteknik AB.

DFE föreslår i sitt huvudförslag insatser på områdena kolkunskap. kol- rening. bränsleblandningar. förgasning. alkoholteknik. förvätskning samt systemstudier och kombinationsanläggningar. Bränsleblandningar liksom produktion av alternativa drivmedel tilldrar sig stort intresse bland remiss— instanserna. som anger dessa områden som angelägna ur bl.a. försörj- ningssynvinkel. Sveriges civilingenjörsft'irbund anser det angeläget att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 500

prioritera framtagning av sådana bränslen som är lätt anpassningsbara till det befintliga energisystemet.

Mot denna bakgrund bör Hltlft'f för delprogrammct vara att klarlägga vilka tekniska möjligheter till förädling som är ändamålsenliga i det svens- ka cnergisystemet samt att utveckla teknik i den utsträckning det behövs för att klargöra väsentliga tekniska. ekonomiska eller miljömässiga frågor. Jag anser att verksamheten i stor utsträckning. speciellt vad gäller insatser- na på kol. bör kunna bedrivas i internationellt samarbete.

Statsrådet Petri har i avsnitt 7.5 redovisat sin syn på skiffer som energiråvara. .lag har mot bakgrund härav beräknat visst utrymme inom delprogrammct för studier avseende förutsättningarna för att utnyttja det organiska innehållet i de svenska skiffrarna. Studierna bör därvid omfatta såväl teknik för förgasning av skiffer som miljöfrågor i samband med skiffer-utnyttjande.

] min medelsberäkning för delprogrammct harjag i huvudsak utgått från DFE:s huvudförslag.

Under perioden l98l/82—l983184 bör insatserna inom delprogrammct främst inriktas mot utveckling av_li'irgasnings- ochfört'iitxkningsprocesser med utnyttjande av inhemska rävarm. såsom torv och vedbränslen. samt omfatta vissa insatser på kol.

Jag har inom förgasningsområdet beräknat medel för bl.a. den påbör- jade försöksanläggningen tPDU-projektet) för förgasning av ved och torv. Jag återkommer i det följande (avsnitt l5.-4l till frågan om vissa projekt rörande större försöksanläggningar för förgasning av ved. torr och skiffer.

Vid förvätskning erhålls vanligtvis ett spektrum av produkter. Föräd— lingsgraden. dvs. mängden lätta fraktioner. varierar från process till pro- cess. Jag räknar med att insatserna inriktas på forskning och utveckling rörande teknik för att ur inhemska fasta råvaror producera substitut till främst de lättare petroleumprodukterna. huvudsakligen i form av alkohol och syntetisk bensin. Vad gäller förvätskningstcknik för kol som råvara räknarjag med att den internationella utvecklingen noga följs.

inom området ulko/mlivknik har jag räknat med insatser för framställ- ning av metanol och etanol. Metanol från fasta råvaror framställs i två steg. varvid det första är förgasning och det andra omfattar omvandling av erhållen syntesgas till metanol. Vad gäller etanolproduktion bör insatserna inom delprogrammct inriktas huvudsakligen mot etanolframställning från ccllulosaråvaror.

Pä nu nämnda omräden harjag beräknat medel också för vissa A")".Ylt'lll— .t'fmlir'r av'seende strategi för flytande b'änslen och optimal utformning av om 'andlingsprocesser så att slutprodukternas fördelning svarar mot an- vändarnas behov. Jag har också räknat med vissa begränsade insatser avseende studier av och försök i s.k. kombi/tuli:msmiliigleningm' som producerar en kombination av llytantle bränslen. gas. värme etc. .Jag har vidare räknat med att miljöfri'igorna vid produktion av fö 'ädlade bränslen behandlas som 'en integrerad del av insatserna inom varje teknikområde.

Vidare harjag räknat med vissa grundläggande insatser för utveckling av svenskt kolkmtmuult'. Vad gäller kolrening syftar insatserna till att ta fram underlag rörande främst avancerad kolreningsteknik för olika kolsortcr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 501

Jag förutsätter därvid att industrin svarar för huvuddelen av insatserna beträffande kolrening.

Insatserna på bränsleblandningar är av relativt kortsiktig karaktär. Jag bedömer att flera sådana bränslen. baserade både på kol och på inhemska energiråvaror. vid positiva resultat av utvecklingsarbetet bör kunna vara kommersiella vid mitten av l980—talet.

Lagring. distribution och användning av olika syntetiska drivmedel har jag hänfört till programmet Energianvändning för transporter och samfärd- sel.

F örbränningsanläggningar

Delprogrammet Förbränningsanläggningar omfattar områdena ny för- bränningsteknik, miljöteknik. Värmeteknik samt tillförlitlighet och effekti- vitetshöjning i första hand för tillämpningar i värme- och kraftvärmeverk för såväl inhemska bränslen som kol.

Osäkerheten i samband med användning av kol och i viss mån inhemska bränslen gäller i stor utsträckning miljöfrågorna. Miljöproblemen kan be- mästras på flera sätt. t.ex. genom kemisk rening av bränslet, miljövänlig förbränning eller rökgasrening. Förbränning i svävbädd kan av bl.a. mil- jöskäl bli ett intressant alternativ till konventionell förbränning.

Under innevarande programperiod bedrivs forsknings- och utvecklings- insatserna på kolområdet i stor utsträckning i internationellt samarbete inom IEA. Den svenska projektverksamheten har härvid i flera fall ingått som Sveriges bidrag i IEA-projekt.

DFE redovisari sitt huvudförslag insatser på samtliga nämnda områden. Insatserna är dock i huvudsak koncentrerade till förbränningsteknik och miljöteknik. Miljöfrågorna tilldrar sig stort intresse bland remissinstanser- na. SNV anser att miljöfrågorna i samband med fastbränsletttnyttjande har stor aktualitet och att det därför är väsentligt att behovet av eventuella restriktioner fastläggs så snart som möjligt. Verket tillstyrker mot denna bakgrund satsningarna på miljöområdet.

Statsrådet Petri har förordat att en försiktig kolintroduktion skall äga rum i Sverige. Denna utökade kolanvändning förutsätter visst grundläg- gande kolkunnande. Det är därför väsentligt att betydande insatser av både grundforsknings- och produktionsinriktad karaktär görs på kol som ener- giråvara. Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom området bör därför utökas jämfört med innevarande programperiod. Insatser rörande föräd- ling av kol samt uppbyggnad av kolkunnande har jag behandlat inom delprogrammct Bränsleförädling.

Jag anser att målet för delprogrammet bör vara att utveckla och pröva ny teknik så att kol och inhemska bränslen kan utnyttjas i främst medel- stora och stora anläggningar på ett miljövänligt och energiekonomiskt sätt. Verksamheten bör vad gäller kol koncentreras till l'orsknings- och utveck- lingsinsatser rörande sådan för svenska förhållanden och svenska miljö- krav anpassad kolteknik som skulle kunna bli tillgänglig främst i tidsper-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 502

spektivet efter år l990. Insatserna bör. särskilt vad gäller kol. även fort- sättningsvis genomföras i internationellt samarbete.

I min medelsberäkning harjag i huvudsak följt DFE:s huvudförslag. som jag anser ligga på en väl avvägd nivå i förhållande till den verksamhet som bedrivs utanför energiforskningsprogrammet. Ett betydande intresse finns inom industrin, kommuner m.fl. för en utökad användning av kol och inhemska bränslen. Jag förutsätter därför att verksamheten genomförs i samverkan med industrin och kommunala intressenter samt att en samord- ning sker med andra statliga insatser på området. främst inom projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM) och SN V.

Insatserna under perioden 1981/82—1983/84 bör inriktas främst på ny _fi'irhrännings- och mili("i.rk_vclclsrckriik.

Ny förbränningsteknik omfattar insatser på avancerad förbränning av både kol och inhemska bränslen. exempelvis i s. k. virvelbädd. Uppmärk- samhet bör ägnas miljöfrågor och teknik för att reducera miljöutsläppen. Härvid förutsätterjag att insatser avseende kväveoxider. polycykliskt or- ganiskt material (POM) samt kvicksilver och andra tungmetaller ges stort utrymme. Vidare räknarjag med att vissa insatser kan behöva göras inom det materialtekniska området.

Därutöver har jag beräknat vissa medel för grundläggande insatser för utveckling av svenskt jörbränningskmumnde. Vad gäller wir/nyteknik lik- som tillförlitlighet m'h dfk/(Hviters/röjande åtgärder i anslutning till produktionsanläggningar för el och värme har jag endast räknat med bc- gränsade insatser. Erforderlig verksamhet på det sistnämnda området för— utsätter jag till viss del kan genomföras utanför energiforskningsprogram- met.

Huvuddelen av insatserna vad gäller värmelagring och rärnmlistribu- tion harjag hänfört till programmet Energianvändning i bebyggelse somjag nyss har behandlat. Inom programmet Energitillförsel bör dock systemstu- dier och viss teknikutveckling kunna bedrivas avseende sådan värmelag- ring och -distribution som dels underlättar ett utnyttjande av spillvärme, dels understödjer produktion i värme- och kraftvärmeverk.

Vindenergi

Delprogrammet Vindencrgi omfattar forsknings- och utvecklingsinsatser rörande främst större nätanslutna vindkraftaggregat samt därtill ankny— tande försöksverksamhet.

Ett antal stora (2—3 MW) horisontalaxlade prototyper till vindkraftverk är nu under uppförande eller planeras i länder som 'Förenta staterna. Förbundsrepubliken Tyskland. Danmark och Sverige. Intresse finns även i andra länder med gynnsamma lokala förutsättningar. DFE konstaterar att kostnadsuppskattningarna för produktion av elenergi från vindkraftverk varierar men att vindkraften på det hela taget bedöms kunna bli konkur- renskraftig. Om utvärderingen av vindkraftprototyperna i Sverige och utomlands utfaller positivt kan enligt DFE en introduktion i Sverige börja efter år 1985.

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 503

Under innevarande programperiod genomförs inom energiforsknings- programmet forsknings- och utvecklingsinsatser som syftar dels till uppfö- rande och senare utvärdering av två stora vindkraftprototyper. dels till kunskapsuppbyggnad på olika delområden.

DFE:s huvudförslag innefattar fullföljande av uppbyggnaden och drift- försöken med de två fullskaleprototyperna enligt nu gällande planer. Dess- utom ingår vissa insatser på systemstudier. vindprospektering. alternativa utformningar m.m. Reaktionen bland remissinstanserna beträffande för- slagen till vindkraftssatsningar är blandad. Flertalet anser det viktigt att det påbörjade vindenergiprogrammet fullföljs. Visst tvivel på vindenergins betydelse framförs av Sveriges civilingenjörsförbund och Svenska elverks- föreningen. som anser att det tekniska kunnandet till stora delar bör förvärvas utomlands.

Målet för insatserna inom delprogrammct bör enligt min mening alltjämt (jfr prop. l978/79:l15 s. 284) vara att till år 1985 ta fram erforderligt underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Jag anser att detta mål bör kunna uppfyllas inom ramen för DFE:s förslag på den lägre nivån. Den ekonomiska uppbindningen för de två prototyperna och därmed sam- manhängande studier av vindförhållanden. kraftsystemintegrering m. m. är betydande och jag anser att insatserna i huvudsak bör koncentreras till dessa. Kostnaderna härför faller till sin huvuddel på de två första åren av programperioden. Jag har härutövcr räknat med utrymme för viss begrän- sad kunskapsuppbyggnad avseende alternativa utformningar.

Jag räknar med att verksamheten inom delprogrammct även i fortsätt- ningen bedrivs-i nära kontakt med den internationella utvecklingen på detta område.

Uppläggningen av vindkraftprogrammet innebär att de företag som arbe- tar med konstruktion och tillverkning av de två prototyperna inte kommer att kunna sysselsätta all engagerad personal med verksamhet inom vind- energiprogrammet under perioden 1982—1984. då prototyperna skall ut- värderas. Detta kan självfallet innebära vissa problem för de berörda företagen. I sammanhanget bör dock nämnas att vissa exportorder avseen- de svensk vindkraftteknologi redan har erhållits och att ytterligare order kan bli aktuella. Jag betraktar detta som en från industripolitisk synpunkt intressant utveckling.

NE har föreslagit att möjligheten att med medel utanför energiforsk- ningsprogrammet finansiera uppförande av någon eller några grupper om 3—5 vindkraftaggregat bör prövas. Detta skulle kunna ge ett bättre erfaren- hetsunderlag att grunda beslut om vidare införande på. NE har i en särskild skrivelse redovisat ett förslag till hur en industriell vindkraftsatsning skulle kunna utformas för att upprätthålla kompetensen hos tillverkande företag i väntan på utvärderingen av prototypaggregaten. Enligt förslaget skulle kraftproducenterna redan nu åta sig att påbörja projektering och lokalise- ringsförberedelser för en eller flera demonstrationsgrupper. varvid den

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 504

utrustningstillverkande industrin. om vissa garantier ges. skulle kunna påbörja förberedelser och offertarbctc på dessa grupper.

NE:s skrivelse har remissbehandlats. Statsrådet Petri har i avsnitt 9.8 närmare redogjort för remissutfallet. Av de berörda kraftföretagen av- styrker vattenfallsverkct att en upphandling av en demonstrationsgrupp påbörjas redan år 1982. Sydkraft AB anser att så snart beslutsunderlag med rimlig grad av säkerhet föreligger. beställning av ett antal aggregat för driftsättning snarast möjligt bör kunna övervägas. Båda kraftlöretagen anser att bl. a. de två prototyperna bör utvärderas innan nya beställningar görs. Båda företagen avser dock att utföra lokaliseringsstudier och förpro- jektering av grupper av vindkraftverk samt studier av vindkraftens sam- spel med kraftsystemet. '

Jag avser att inom kort ta upp överläggningar med kraftföretagen. den utrustningstillverkande industrin samt berörda myndigheter om industrins fortsatta engagemang i utvecklingen inom vindkraftområdet.

Teknikbcrakning

Delprogrammet Teknikbevakning omfattar olika slag av insatser inom energitekniska tilllämpningsområden som kan få betydelse på i huvudsak lång sikt såsom solkraft (solceller. solkraftverk m.m.). akvatisk energi. geotermisk energi. avancerade processer. energibärare och energilagring samt ny kärnteknik. Kompetensuppehållande bevakning inom dessa områ- den sker under innevarande treårsperiod inom delprogrammct Avancerad- energiteknik.

DFEzs huvudförslag omfattar fortsatta insatser på samtliga dessa områ- den. varvid solkraft och avancerade processer föreslås få det största utrymmet. Några remissinstanser framför tvivel rörande vissa energikäl- lors — bl.a. solkraft och vågenergi — möjligheter att ge något betydelse- fullt tillskott till energiförsörjningen. Andra anser det vara väl motiverat med teknikbevakande studier med långsiktig inriktning och förordar att utvecklingen sker i internationellt samarbete.

För egen del anser jag att Sverige bör följa utvecklingen av långsiktiga alternativ. som vid framgångsrika resultat kan bidra till energiförsörj- ningen kring kommande sekelskifte. Verksamhet som är av så långsiktig betydelse kan inte påräkna någon större utvecklingsinsats från industrins egen sida. varför ett statligt stöd är motiverat. Målet bör vara att bedriva en ändamålsenlig kompetensutvccklande bevakning av sådan teknisk ut- veckling som kan bli av väsentlig betydelse på lång sikt för den svenska energiförsörjningen. Detta kan t.ex. ske genom att kompetenta svenska forskare och tekniker ges möjlighet att följa eller delta i internationellt bedrivet utvecklingsarbete.

Inriktningen av verksamheten inom de olika områdena bör följa DFE:s huvudförslag. I min medelsberäkning anslutcrjag mig till detta sånär som på en föreslagen reservpost för ökad insats på något område. När det gäller eventuella oförutsedda medelsbehov för större försöksprojekt m.m. hän-

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 505

visarjag till vad jag har angivit om en t.v. ofördelad reserv till regeringens förfogande. '

Vad gäller akvatisk energi räknar jag således med att insatserna på vågenergi inn'ktas mot att till slutet av år l98l ha utvärderat den hittillsva- rande verksamheten. Därefter har jag beräknat medel endast för insatser på bevakningsnivå. Om någon vidareutveckling av vågkraftverk skulle bli aktuell får i första hand en omprioritering inom delprogrammct göras. Området akvatisk energi kan också inrymma vissa insatser avseende s. k. saltgradientenergi. .

Solkraft utgör i DFE:s förslag det största området. Jag räknar med dels fortsatt deltagande i ett IEA-projekt med två termiska solkraftverk i Spa- nien, dels bevakning och utvärdering av den internationella utvecklingen på solceller samt anpassning till för Sverige intressanta tillämpningar och systemutformningar. Insatser rörande solvärme har jag behandlat inom programmet Energianvändning i bebyggelse. '

Hittills genomfört utvecklingsarbete inom området geotermisk energi visar att förutsättningar finns för utvinning av värme ur geotermalvatten i Skånes sedimentära berglager. Uppförande av en eventuell försöksan- läggning för sådan utvinning får. anserjag. finansieras utanför energiforsk- ningsprogrammet. Jag räknar med att insatserna inom delprogrammct är av bevakande karaktär och främst avser värmeutvinning ur varm berg- grund och kross— och sprickzoner. som enligt DFE bedöms ha en intres- sant potential på vissa platser.

Insatserna på avancerade processer omfattar avancerad teknik. t.ex. bränsleceller. s.k. termojonisk omvandling etc.. för att höja effektiviteten vid produktion av el och värme från bränslen. Inom området energibärare och energilagring studeras sådana lagringsbara energibärare. främst väte. som inte behandlas inom andra delprogram. '

Insatserna inom området n_v kärnteknik bör liksom under innevarande treårsperiod genomföras främst i syfte att följa den internationella utveck- lingen inom området som underlag för bl. a. Sveriges internationella enga— gemang i nedrustnings- och säkerhetsfrågor. Jag har därvid räknat med vissa insatser rörande nya kärnreaktorer. nya bränslecykler samt effekti- vare urananvändning.

Tillförselsystem

Till delprogrammct Tillförselsystem hänför jag studier som avser hela energitillförselområdet eller som faller utanför andra delprogram inom programmet Energitillförsel. Denna typ av studier stöds redan nu av NE.

DFE har i sitt huvudförslag räknat med insatser dels på tekniska och ekonomiska systemaspektcr, dels avseende faktorer som hindrar eller un- derlättar etablering av nya cncrgimarknadcr och införande av ny energi- teknik. dels på regionala systemstmiier. I förslaget har utrymme även beräknats för framtagning av planeringsunderlng för prioritering mellan delområden och utvecklingslinjer inför nästkommande treårsperiod 1984/ 85—1986/87. lDFE:s förslag på den lägre nivån koncentreras insatserna till de viktigaste studierna avseende tekniska och ekonomiska systemaspekter och uppbyggnad av nya cnergimarknader samt planeringsunderlag för prioritering inom programmet. Systemstudier och övergripande studier har fått stöd bland remissinstanserna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 506

För egen del anserjag det väsentligt att bl. a. en kontinuerlig utvärdering och planering genomförs i syfte att på bästa sätt utnyttja de tilldelade medlen inom programmet Energitillförsel. Målet för delprogrammet bör vara att genomföra studier som rör samspelet mellan olika tillförselsätt samt att ta fram planeringsunderlag för inriktningen av insatserna inom programmet. Uppmärksamhet bör ägnas åt olika systemsamband vid pro- duktion och omvandling av olika energibärare.

Insatserna under treårsperioden 1981/82—1983/84 bör koncentreras på de tekniska och ekonomiska systemaspekterna liksom framtagning av underlag för planering av insatserna inom programmet samt på vissa över- gripande frågor av betydelse för programmet. Jag utgår därvid från att NE i sin planering så långt som möjligt utnyttjar material från myndigheter och utredningar som har ansvaret för bl. a. introduktionsfrågor inom energitill- förselområdet. Vissa begränsade studieinsatser vad gäller nya energimark- nader bör också kunna ingå.

F usi (msenergi

Praktiskt taget alla insatser av betydelse vad gäller utveckling av teknik för utnyttjande av fusionsenergi görs inom fyra stora utvecklingsprogram i Förenta staterna. Sovjetunionen. Japan och Västeuropa. Satsningarna mo- tiveras av de stora energiförsörjningsbidrag som fusionsenergin kan kom- ma att ge i framtiden. Under de senaste åren har fusionsforskningen gjort viktiga framsteg, men ännu återstår många problem att lösa innan en kraftproducerande fusionsreaktor kan förverkligas. En demonstrationsan- läggning torde kunna komma till stånd först omkring år 2000.

Riksdagen godkände år l976 (prop. 1975/76:86. NU l975/76:29. rskr l975/76: 172) ett avtal om fusionsforskningssamarbete mellan Sverige och den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige deltar också sedan år 1978 inom ramen för detta avtal och på samma villkor som EG— länderna i det s.k. JET-projektet. Detta projekt avser uppförande av en gemensam anläggning av s.k. 'l'okamaktyp och är Euratomsamarbetets största enskilda projekt.

I DFE:s huvudförslag bibehålls fusionsforskningen och Euratomsamar- betet inom energiforsknihgsprogrammet. I förslaget på den lägre nivån utgår däremot dessa satsningar. Med hänsyn till fusionsforskningspto— grammets särskilda karaktär bör enligt DFE frågan om svenskt engage- mang på sikt prövas i ett vidare perspektiv än energiforskningsprogram- met. Flertalet remissinstanser som yttrat sig stöder ett bibehållande av fusionsforskningen enligt DFE:s huvudförslag.

För egen del anser jag att Sverige även fortsättningsvis bör delta i Euratomsamarbetet och att fusionsforskningen därvid bör ingå i energi- forskningsprogrammet. Utvecklingen av fusionsenergi är en uppgift av mycket stora dimensioner. För att ett litet land som Sverige på ett me- ningsfullt sätt skall kunna delta i det målinriktade utvecklingsarbetet är det nödvändigt att det sker i internationellt samarbete. Svenska forskare har

Prop. l980/81:90 Bilagal Industridepartementet 507

skaffat sig god kompetens och goda internationella relationer inom områ- det. Sverige bör i den situationen som ett led i en internationell arbetsför- delning ta ett medansvar för utvecklingen inom ett område som internatio- nellt bedöms som mycket betydelsefullt för den långsiktiga energiförsörj- ningen. Målct bör mot den bakgrunden vara att utforma den svenska verksamheten så att den utgör ett effektivt bidrag till och ger erforderlig insikt i Euratomprogrammet. '

Uppskattningen av kostnaderna för Sveriges bidrag till Euratomsam- arbetet under treårsperioden 1981/82—1983/84 är behäftad med osäkerhet. Såvitt nu kan bedömas erfordras för detta och för bibehållen omfattning av den svenska verksamheten inom huvudprogrammet totalt 90 milj. kr. för treårsperioden l98l/82— 1981/84. Härutöver har under nionde huvudtitelns anslag Naturvetenskapliga forskningsrådet föreslagits vissa medel för svensk fusionsforskning.-Denna andel har chefen för utbildningsdeparte- mentet beräknat till 4.8 milj. kr. för budgetåret l981l82 (jfr prop. l980/ 811100 bil. 12 s. 583).

15.2.3.10 Allmänna energisystemstudier Programmet omfattar forskning och studier som analyserar energipoliti- 'kens möjligheter och begränsningar och sätter in forsknings- och utveck- lingsinsatserna inom energiområdet i ett energipolitiskt sammanhang. Verksamheten inom programmet sker inom en vidare ram än system- studier inom de program jag tidigare har behandlat genom att den bl.a. behandlar problem och fenomen som berör mer än ett av dessa program. Enligt DFE kan urskiljas två huvudgrupper av problem som Allmänna energisystemstudier har till uppgift att belysa. nämligen dels inre och yttre förutsättningar för energisystemets utveckling. dels medel för att påverka denna utveckling. Under de drygt fem år som verksamheten inom pro- grammet hittills har pågått har en förhållandevis omfattande verksamhet inom dessa områden satts igång. Inom det förstnämnda området pågår bl.a. energiframtidsstudier. forskning om långsiktiga omställnings- problem. det s.k. kris- och anpassningsprojektet. medverkan i systemana- lysarbetet inom det internationella energioganet. IEA. utveckling av kvan- titativa metoder för studier av energiförsörjning och av energihushållning samt studier av internationella energimarknader. Inom det andra området är insatserna f. n. mer blygsamma och inriktade på bl. a. forskning rörande beslutsprocesserna och de institutionella förhållandena samt ekonomiska styrmedel. DFE:s huvudförslag omfattar insatser inom de båda områdena uti-eck- lingsförutsättningur. dvs. forskning om inre och yttre förutsättningar för energisystemets utveckling och _fi'irändringsmcdcl. dvs. forskning om mc- del för att påverka energisystemets utveckling. Verksamheten föreslås dessutom dels innefatta ett större sammanhållet projekt. av DFE benämnt modcrprojckt. för analys av kunskapsbehov samt sammanställning. syste-

Prop. 1980/81: 90 Bilaga I Industridepartementet 508

matisering och spridning av resultat av verksamheten inom programmet. dels ge visst utrymme förforskariniticradc projekt.

Remissinstanserna ger uttryck för allmänt stöd för insatser inom pro- grammet och förordari flera fall ökade satsningar. Bl.a. statens institut för byggnadsforskning och Sveriges civilingenjörsförbund anser att verksam- heten bör inriktas på sektorövergripande. långsiktiga frågeställningar och på att ta fram underlag för olika energipolitiska avvägningar. Försvarets forskningsanstalt ser den särskilda sammanhållande funktionen. det s.k. moderprojektet. som mycket värdefull. Statens institut för byggnads- forskning anser vidare att insatserna bör inriktas på sektorövergripande och långsiktiga frågeställningar men finner DFE:s resonemang om pro- grammets mål och inriktning ofullständiga. Institutet framhåller att det finns en risk att resultaten från studierna kommer att väga lätt i förhållande till resultat från övriga program med påföljd att helhetsgreppet om energi- politiken inte blir tillräckligt starkt.

För egen del anserjag att forskning och studier inriktade på att förbättra insikterna om energipolitikens möjligheter och begränsningar och på att bredda kunskapsunderlaget för inriktningen av energiforskningsinsatserna är en betydelsefull del av energiforskningsprogrammet. Programmets mål bör således vara att förbättra kunskapsgrunden för energipolitiska beslut. Verksamheten under treårsperioden I98l/82— l983184 bör innefatta de de- lar som DFE har föreslagit men i högre grad koncentreras på att samman- ställa studier rörande energisystemets långsiktiga utvecklingsmöjlighcter och göra resultaten tillgängliga för beslutsfattarna m.fl. Särskild vikt bör härvid läggas vid det nämnda moderprojektet och den systemanalys som numera bedrivs i anslutning till ett särskilt samarbetsprojekt inom IEA.

Jag räknar med att medelsbehovet för denna verksamhet är större än under innevarande treårsperiod och beräknar. mot bakgrund av DFE:s förslag. för treårsperioden l98l/82—l983/84 25 milj. kr. Jag har härvid räknat med att verksamheten inom programmet kompletterar och nära samordnas med dels liknande arbeten inom övriga program. dels verksam- het som bedrivs utanför energiforskningprogrammet vid myndigheter och organisationer m.m.

Jag vill erinra om att programmet väsentligen har två skilda uppgifter. En betydande del av verksamheten är således inriktad på att bidra till att förse främst politiker, myndigheter med ansvar inom energiområdet. före- tag m.fl. med allsidigt kunskaps- och beslutsunderlag för såväl övergri- pande planering som verkställande uppgifter. Andra delar av programmet avser främst allmänt energipolitisk och mer långsiktig kunskaps- och kom- petensuppbyggnad. stöd åt kritisk och obunden utvärderande forskning m.m. Vad jag nu har anfört innebär att båda slagen av insatser bör ha en given plats i en nationell energiforskningssatsning. I anslutning till att ansvaret för programmet. vilket jag strax (avsnitt l5.2.5) återkommer till. förs över till det särskilda organ för långsiktiga och övergripande energi- forskningsfrågor som statsrådet Petri har förordat skall inrättas. kan det

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 509

finnas skäl att se över programmets inriktning mot bakgrund av det nya organets uppgifter.

]. 2.3.1 ] Energirelaterad grundforskning

Programmet omfattar sådan grundforskning som har direkt anknytning till energiområdet. men som ej stöds inom ramen för övriga program. Medlen inom programmet har ttnder innevarande treårsperiod fördelatsav NFR och STU samt anvisats direkt till Studsvik Energiteknik AB.

Kännetecknande för grundforskning med nya inriktningar är bl.a. den långa tid det tar att bygga upp kompetens inom ett visst område. Verksam- heten inom programmet är fortfarande till viss del i sitt inledningsskede och kontinuitet i forskningsarbetet är därför angelägen.

DFE redovisar förslag till insatsprogram för NFR. STU och Studsvik Energiteknik AB. En fördelning av ftn'skningsorganens egna förslag till insatser har härvid gjorts av DFE i syfte att undvika dubbelarbete.

DFE-:s förslag innebär att NFR huvudsakligen inriktar insatserna på områdena miljöeffekter av olika energiformer. elektrokemi. grundforsk- ning i samband med energiutvinning ur biomassa. enzym- och celltcknik samt ytfysik och katalys.

STU bör enligt DFE stödja grundläggande ytfysikaliska och ytkemiska studier. grundläggande förbränningsteknisk forskning. grundläggande stu— dier av selektiv ljusabsorbtion och ljustransmission. studier av ytkatalyse- rade kemiska reaktioner samt grundläggande studier syftande till ny sepa- rationsteknik.

Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB inriktas i DFE:s förslag på olika energiproduktionsmetoders hälso- och miljöproblem samt emissions- mätningsmetodik. kemiska metoder för energilagring och energiomvand- ling. solenergiforskning. effekter av erosion på materials makro- och mik- rostruktur samt reaktionskinetik i förbränningssystem.

lnga invändningar har rests mot förslaget bland remissinstanserna. Be- hovet av långsiktig forskning som komplement till den mer tillämpade betonas i flera fall. Några remissinstanser ifrågasätter dock motiven för att tilldela Studsvik Energiteknik AB särskilda medel för ändamålet. Jag åter- kommer i avsnitt I5.3 till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB.

Den energirelaterade grundforskningen kan liksom resultat från bl.a. delprogrammct 'l'eknikbevakning inom programmet Energitillförsel bidra till att öppna på lång sikt lovande utvccklingsmöjligheter. Någon nämn- värd satsning på denna typ av verksamhet görs f. n. inte utanför energi- forskningsprogrammet och tillräckliga långsiktiga icke-statliga satsningar kan knappast väntas i framtiden. Mot denna bakgrund bör verksamheten även fortsättningsvis ges ett stort utrymme inom energiforskningsprogram- met.

Målet bör vara att stödja naturvetenskaplig och teknisk grundforskning av högt vetenskapligt värde inom vissa prioriterade områden av stor rele- vans för den långsiktiga energiforskningen. Insatserna bör sikta till en

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 5l0

långSiktig. vetenskaplig kttnskaps- och kompetensuppbyggnad samt där- igenom i viss mån stöd till forskt'trutbildningen inom energiområdet. Det är härvid väsentligt att skapa förutsättningar för skickliga forskare till utveck- lingsmöjlighcter och internationellt kunskapsutbyte. Kunskapsuppbyggna- den inom högskolan återkommer" jag till i det följande. Programmet utgör ett komplement till övriga program inom huvudprogrammet samt till NFR:s och STU:s verksamhet utanför energiforskningsprogrammet. Re- surstilldelningen till Studsvik Energiteknik AB utgör ett stöd till den grundforskning som bolaget bedriver som bas för sin övriga verksamhet.

Jag beräknar. som framgår av följande sammanställning. medelsbehovet för programmet till 50 milj. kr. för treårsperioden l98l/82— 1983/84. Jag har därvid beaktat att medel från programmet kan komma att erfordras också för förstärkning av högskolornas basresurser inom energitekniska ämnes- områden. Behovet härav har jag preliminärt beräknat till 4 milj. kr. för treårsperioden. Med hänsyn till att bättre underlag rörande detta behov torde komma att föreligga först under nästa budgetår räknar jag med att medlen kan tas i anspråk först under budgetåren [982/83 och 1983/84. Jag återkommer strax (avsnitt 15.2.4.l) härtill. [ denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet. Det bör ankomma på regeringen att meddela erforderliga föreskrifter rörande fördelning av medel inom programmet.

I98 I r'82 I98 I 182 |983/84 Energirelaterad _urlmdfin'xkning [5 50 varav NFR 34 STU to.5 Studsvik Energiteknik AB ||_5 Förstärkning av högskolornas basre- sttrser inom energitekniska ämnesområ- den 4

Då insatserna inom detta program till sin karaktär bör vara mindre starkt målstyrda än inom de övriga programmen. finnerjag ingen anledning att i detalj gå in på inriktningen av verksamheten hos de olika organ. genom vilka medel fördelas och utnyttjas inom programmet. Jag förutsätter emel- lertid att verksamheten drivs i nära samråd med övriga programorgan på sådana områden. exempelvis förbränningsområdet. där liknande insatser görs inöm andra program.

15.2.3.l2 Internationellt samarbete m.m. Det internationella samarbetet på cncrgiforskningsområdet är livaktigt. Samarbetet inom det interna/imwllu energiorganet. IEA. har till syfte att bl.a. möjliggöra en ändamålsenlig internationell arbetsfördelning i det omfattande forsknings- och utvecklingsarbetet på energiområdet. Hittills- varande erfarenheter av samarbetet har givit vid handen att vi genom ett

Hänvisningar till US4

Prop. 1980/81:90 Bilagal industridepartementet 511

aktivt deltagande har kunnat bredda basen för forsknings- och trtvecklings- verksamheten inom landet och för våra egna energipolitiska bedömningar. Av den årsrapport (Annual report on Energy Research. Development and Demonstration. Activities ofthc IEA l979— l980. OECD. Paris 1980) över energiforskningssamarbetet inom IEA som nyligen har publicerats framgår att Sverige deltar i organiserat samarbete på så gott som samtliga de områden där vi bedriver en egen nationell verksamhet. lnom flera av dessa samarbetsområden deltar svenska organ eller myndigheter som ledande och verkställande organ (operating agents). lnom ytterligare ett stort antal områden befinner sig nya samarbetsprojekt på olika stadier av förberedel- ser.

Jag avstår från att här lämna någon närmare redogörelse för samarbetet inom IEA och hänvisar i stället till dels nämnda rapport. dels de redogö- relser för uppläggningen av forskningssan'rarbctet inom IEA och princi- perna för det svenska deltagandet som tidigare har lämnats (jfr bl.a. prop. l976/77: 100 bil. l7 s. 158 och prop. l977/78:110 s. 92).

Viktiga element i samarbetet inom IEA är. utöver samarbetsprojekten, främjandet av väl aVVägda nationella energiforskningsprogram genom re- gelbunda granskningar av medlemsländernas energiforskningssatsningar samt utvecklingen av en gemensam gruppstrategi för forskning. utveckling och demonstration inOm energiområdet. En gemensam gruppstrategi har publicerats och i maj 1980 antagits av energiministrarna inom IEA:s med- lemsländer som en allmän vägledning vid dimensionering och prioritering av de nationella energiforskningssatsningarna. Jag har i det föregående berört detta närmare och även vilken betydelse strategin har haft för mina överväganden rörande avvägningarna inom det svenska energiforsknings- programmet. Jag räknar med att samarbetet inom IEA kring systemanalys rörande energiteknik. som efter publiceringen av grtrppstrategin genom- förs i form av ett särskilt samarbetsprojekt. kommer att fortsätta att ge underlag för inriktning och avvägning av våra cnergiforskningssatsningar.

Sveriges samarbete med den europeiska atomenergigemenskupen (Eur- atom) har jag berört vid min behandling av verksamheten inom delpro- grammet Fusionsenergi (avsnitt l5.2.3.9).

Vad gäller det nordiska (>nergiforskningssumarbetet utanför kärnener- giområdet vill jag utöver vad jag nyss redovisade nämna följande. Diskus- sioner har under de senaste åren i olika sammanhang förts om lämplig form för samarbete mellan främst programansvariga organ. Frågan har behand- lats bl.a. inom den nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik. Under år 1980 har härutövcr. på initiativ av de nordiska energiministrarna. satts i gång ett program för ökat nordiskt samarbete inom energiområdet. lnom energiforskningsområdet diskuteras således f.n. bl. a. målsättning och former för närmare samarbete avseende energi- systemanalys samt nya och förnybara energikällor. En serie samnordiska seminarier kring ett antal för samordningen av forskningsprogrammet vä-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 512

scntliga områden har under år l98t) påbörjats med ett symposium ] mars månad i Stockholm om energisystemartalys.

Bf/(lfé'l'llll .vatnarlu'tt' kompletterar på vissa områden det internationella samarbetet. Under programperioden har sålunda ett visst samarbete eta- blerats med bl. a. Förenta staterna. Frankrike. Kanada och Förbundsrepu- bliken Tyskland. Även inom Norden bedrivs visst. huvudsakligen infor- mellt. bilateralt samarbete för samordning av insatserna inom olika delar av energiforskningsprogrammet.

Till vad jag nu har anfört om det internationella energiforskningssamar- betet villjag lägga följande.

Att utnyttja det internationella kunskapsutbytet är en naturlig del i ett program med energiforskningsprogrammets karaktär. Verksamheten inom landet bör därvid inriktas främst på sådana områden där utländska erfaren- heter inte kan utnyttjas. där det krävs nationella insatser för att en viss teknik skall kunna utnyttjas eller där de svenska förutsättningarna är gynnsamma och strävan efter en effektiv internationell arbetsfördelning motiverar svenska insatser. Utgångspunkten för bedömning av i vilken utsträckning och i vilka former Sverige bör delta i internationellt energi— forskningssamarbetc bör, liksom trnder innevarande programperiod. vara en strävan att uppnå en effektiv internationell arbetsfördelning som är förenlig med målen för det svenska energiforskningsprogrammet.

DFE har i sin anslagsframställning för budgetåret l98ll82 aviserat en utvärdering av det internationella energiforskningssamarbetets betydelse för Sverige. Jag ser positivt på detta initiativ och räknar med att det kommer att ktrnna ge underlag för överväganden rörande inriktningen av det fortsatta internationella samarbetet.

DFE behandlar också enargiforskningsmmarbete med utvecklings- länder. Det bör enligt DFE. i den mån det uppfyller kravet att vara till nytta för bägge parter. i princip kunna behandlas som normalt internatio- nellt forsknings— och utvecklingssz-rmarbete i enlighet med vad jag nyss har redovisat. DFE framhåller därutöver att cnergiforskningspr'ogrammet och de personer som utför forsknings- och utvecklingsinsatser inom program- met utgör en resursbas för samverkan med utvecklingsländer och att biståndsorganen. med stöd av de programansvariga organen inom energi- forskningsprogrammet. aktivt bör bevaka möjligheterna till samarbete på energiforskningsområdet med utvecklingsländer. [ vissa situationer bör enligt DFE förutsättningarna för detta vara gynnsamma. Energiforsknings- organen har härvidlag en uppgift att sammanställa och förmedla informa- tion om den svenska resursbasen och innehållet i energiforskningspro- grammet.

I sammanhanget vill jag även erinra om att styrelsen för internationell utveckling. SIDA. ijanuari 1980 har utgivit särskilda riktlinjer för energi- bistånd. l SlDA:s riktlinjer framhålls att energiplancring. ny och förnybar energi samt kol. olja och gas är områden där aktiva insatser. med hänsyn

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 513

till den svenska resursbasen. bedöms vara möjliga. Ett ökat behov av samarbete och samråd med bl.a. statliga organ inom Sverige förutses därvid.

Sverige har vid flera tillfällen i olika internationella sammanhang fram- hållit industriländernas ansvar för att medverka till en lösning av utveck- lingsländernas energiförsörjningsproblem. 1 det energiforskningsprogram som jag förordar ingår forskning kring alternativa energikällor och teknik som bör kunna anpassas till dessa länders speciella behov och förutsätt- ningar. Det är enligt min uppfattning därför angeläget att de betydande forskningsinsatserna inom energiområdet kan utnyttjas även för att i sam- arbete med utvecklingsländer medverka till en lösning på dessa länders långsiktiga energiproblem. Bl.a. de principer och överväganden som har redovisats av DFE bör därvid kunna vara vägledande. I den t.v. oförde- lade reserv till regeringens förfogande som jag har avsatt har jag beräknat medel för vissa mindre samarbetsinsatser utöver vad som ingår i de skilda programmen och delprogrammen.

l- .2.3.13 Sammanfattning

Av mig beräknade medel för forskning och utveckling m.m. inom ener- giområdet under budgetåren l981/82— 1983/84 framgår sammanfattningsvis av följande sammanställning (milj. kr.).

l98l/82 l98l/82— 1983/84

Huvudprogram Energiforskning Energianvändning i industriella processer m. m. 50 [7 I varav Trä. massa och papper 65 Jäm och stål 61 Kemi- och livsmedelsindustri m.m. Zl Jordbruk och trädgårdsnäringar ] l Samhällets varuflöden l3 Energianvändning för transporter och .t'mrifärdsel 23 7!) varav Atgärder i transportsystemet IO Användning av altemativa drivmedel 40 Alternativa drivsystem m.m. 2 Energianvändning för bebyggelse 75 256 varav Solvärmeteknik ' 37 Värmepumpar 56 Värmelagring 92 Värmedistribution 34 System- och genomförandefrågor 20 Effektivare energianvändning 17

34 Riksdagen l98U/8l. ! saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 514

l981/82 I981l82—

1983/84 [:'nt'rtdlille'irsel 200 700 varav Skogsbränslen—Torv 125 Energiodling 95 Bränsleförädling ] l7 Förbränningsanläggningar 60 Vindenergi l50 Teknikbevakning 50 'l'illförselsystem 13 Fusionsenergi 90 Allmänna energisystemstudier 7 25 lz'nergirelalerud grundforskning [5 50 varav NFR 24 STU [0.5 Studsvik Energiteknik AB ,5 Förstärkning av högskolornas basresurser inom energitekniska ämnesområden 4 Reserv för senare fördelning 25.—! I 13 .S'r'mrora'ning m.m. av ltuvudprogrammet 4.6 15 Summa för huvudprogrammet 400 [400

15.2.4 Energi/hrskningen på längre sikt 15.2.4.l Kunskapsuppbyggnad inom högskolan m.m.

De forsknings— och utvecklingsinsatser som jag nu har förordat kommer att ställa krav på medverkan från högskolornas. och då främst de. tekniska fakulteter-nas. sida. lndustriföretag. kommuner m.fl. kommer att i ökad omfattning behöva repliera på högskolans basresurser och kommer i sin verksamhet att efterfråga bl.a. tekniker och naturvetare som har fått sin utbildning inom högskolan. Dessa anspråk har blivit svårare att möta från högskolans sida allteftersom samhällets insatser på målinriktad forskning och utveckling har ökat i omfattning och den tekniska omställningen av energisystemet har tagit fart. Detta framgår klart av bl. a. flera remissytt— randen över DFE:s förslag.

Dessa frågor berörs också av utredaren av myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet ("Ds l l980: lm. De statliga energimyn- digheterna — arbetsfördelning och samverkan. Han framhåller bl.a. att staten har huvudansvaret för att tillgången på kvalificerade forskare inom energiområdet ökar i relativt snabb takt. Det är enligt utredaren därför angeläget att bl.a. de programansvariga organen inom energiforsknings- programmet noga följer utvecklingen i fråga orn tillgång och efterfrågan på högt kvalificerade forskare och uppmuntrar universitet och högskolor till ökad forskarutbildning. Flera remissinstanser tar upp denna fråga och instämmer i utredarens synpunkter. Särskilt betonas behovet av forskar— tjänster och anställningstrygghet för forskare samt sektorsansvariga myn— digheters uppgift att bl. a. förse statsmakterna med erforderligt beslutsun- derlag i dessa frågor.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 515

DFE behandlar dessa frågor endast översiktligt men anmäler sin avsikt att initiera en närmare studie av frågorna i samarbete med bl.a. UHÄ. DFE anger vidare i anslagsframställningen för sin egen verksamhet under budgetåret 1981/82 att delegationen räknar med att behöva initiera en analys av framtida krav på inhemsk kompetens inom energiområdet med hänsyn till internationella samarbetsmöjligheter och konkurrensförhällan- den. DFE motiverar detta med att de inhemska kunskaperna och kompe- tensen är en avgörande faktor vid bedömning av på vilket sätt introduktion av ny energiteknik kan ske.

För egen del vill jag understyka att en viktig förutsättning för att de satsningar inom olika områden somjag nyss/har förordat i längden skall bli effekti 'a är att kunskaps- och kompetensbasen inom främst landets hög-' skolor tas tillvara och vidareutvecklas med hänsyn härtill. För detta krävs en samordnad planering och anslagstilldelning för energiforskningspro- grammet å den ena sidan och forskning och utbildning inom främst de matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna samt sektorn för utbildning för tekniska yrken inom högskolan å den andra. De betydande projektinriktade insatser som görs inom bl.a. programmen Allmänna energisystemstudier och Energirelaterad grundforskning utgör härvidlag ett bidrag till den allmänna kunskapsuppbyggnaden vid våra högskolor. Jag räknar emellertid med att åtgärder härutövcr. inom tilldelade ramar. kan vara befogade för att säkerställa den långsiktiga kompetens- och kunskapsuppbyggnaden inom det energitekniska området. Jag har nyss (avsnitt l5.2.3.l ll redovisat att jag preliminärt har beräknat vissa medel härför inom energiforskningsprogrammet. Det är angeläget att fördelning av medel för ändamålet kan grundas på ett väl genomarbetat underlag. Jag avser därför inom kort föreslå regeringen att uppdra åt DFE att i samarbete med UHÄ närmare undersöka behovet av åtgärder med det angivna syftet. Jag anser. efter samråd med chefen förjordbruksdepartementet. att under- sökningen skall utföras i samarbete även med Sveriges lantbruksuniversi- tet, som planerar och bedriver omfattande forskning inom energiområdet. Chefen för utbildningsdepartementet tog i prop. 1978/79:”9 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning upp frågan om övergri- pande forskningsplanering och angav att han avsåg att närmare belysa denna i en forskningspolitisk proposition som han ämnar föreslå regering- en att förelägga riksdagen våren l982. Resultatet av undersökningen bör vara färdigt vid en sådan tidpunkt att det kan redovisas bl.a. i samband med sistnämnda proposition. [ dessa frågor harjag samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Den tidsbegränsade karaktären hos flertalet projekt inom energiforsk— ningsprogrammet har framhållits som en faktor som försvårar kontinuitet i forskningsarbetet och ett långsiktigt engagemang av kompetenta forskare. Jag vill emellertid erinra om att målen för många av programmen och delprogrammen i realiteten förutsätter mångåriga insatser från forskarnas sida liksom en viss kontinuitet i samhällets stöd till forskningen. Dessutom

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 516

bör framhållas att de ansvariga myndigheterna enligt gällande ordning har givits rätt att inom samtliga program fatta beslut om projektsstöd med bindande verkan för inte bara det pågående budgetåret utan även ytterliga- re tre budgetår. Avsikten med denna ordning. som enligt vad jag förordar Skall bestå t. v., är självfallet att möjliggöra just .den i detta sammanhang nödvändiga kontinuiteten.

Jag vill också erinra om att chefen för utbildningsdepartementet. bl.a. i de senaste budgetpropositionerna. har pekat på att högskolorna har vissa möjligheter att själva. med de medel som anvisas under utbildningsdepar- tementets huvudtitel, inrätta tjänster huvudsakligen under professor-sni- vän. Vad gäller professorstjänster har han strukit under de möjligheter till anpassning till aktuella behov som uppstår i samband med äter-besättande av sådana tjänster. [ budgetpropositionen l98l (jfr prop. 1980/"Sl: 100 bil. I] s. 545) har regeringen t.ex. föreslagit att två tjänster som professor vid Chalmers tekniska högskola ges en ändrad inriktning som väl överens- stämmer med de ökande behoven inom det energitekniska ämnesområdet.

Utöver vad jag nu har angivit villjag. vilket särskilt har betonats också i betänkandet (Dsl l980: lö) De statliga energimyndigheterna — arbetsför— delning och samverkan. framhålla att det ankommer även på de ansvariga myndigheterna inom energiforskningsprogrammet. bl.a. NFR och STU. att uppmärksamt följa utvecklingen inom detta område och att ta initiativ för att pä olika sätt stödja och stimulera långsiktig kunskapsuppbyggnad inom sina respektive ansvarsområden.

15.141 Energiforskningen efter budgetåret 1983/84

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa min bedömning av utveck— lingen inom de viktigare insatsomrädena efter den 30 juni l984. dä det program jag nu har förordat löper ut.

Energiforskningsprogrammet kommer att lämna vissa betydelsefulla re- sultat som redan på kort sikt. till mitten av 1980-talet. kan möjliggöra olje- ersättning. Av insatserna under den kommande treårsperioden bör t.ex. utvecklingen av teknik för användning av skogsbränslen och möjligen kol- vätskeblandningar kunna ge resultat för kommersiell användning under 1980—talets första hälft. Insatserna rörande värmepumpar av konventionell typ'bör redan under den kommande treårsperioden kunna bidra till ett snabbt införande i vissa typer av bebyggelse. Insatserna pä värmepumps— områdct bör därefter kunna inriktas huvudsakligen på förbättringar av vär- mepumpstekniken. Vidare bör forsknings- och utvecklingsarbetet rörande alkoholer och alkholblandningar som drivmedel kunna ge underlag för energipolitiska beslut under den kommande perioden.

För vissa av de tyngre insatserna inom programmet gäller. att resultaten kan väntas leda till införande först under senare delen av l980-talet och åren närmast därefter. Fortsatta utvecklingsinsatser kommer att krävas omkring och efter mitten av I980-talet om oljeersättning genom förädling av inhemska bränslen och kol till llytande och gasformiga bränslen samt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 517

drivmedel skall bli möjlig. För att säkra ett kommersiellt införande kan i detta skede även stöd till demonstration och introduktion komma att behöva sättas in. Av stor betydelse för forskningsbehovet i Sverige är de erfarenheter som ttnder de kommande åren kan komma att göras i andra länder.

Insatser kommer att behövas under resten av 1980-talet även för att kunna tillräckligt väl bedöma energiskogsodlingens möjligheter och för att utveckla teknik och metoder härför.

Även för att införa alternativa drivmedel krävs teknikutveckling under tiden närmast efter den kommande treårsperioden. Av största betydelse för introduktionen är givetvis även administrativa och ekonomiska styrme- dcl.

För att utnyttja den stora oljeersättningspotentialcn i samband med bebyggelsens uppvärmning görs i det program som jag har förordat bety- dande insatser inom områdena solvärmeteknik. värmelagring och distribu- tionsteknik. Jag räknar med att insatser av olika slag behöver göras även under resten av 1980-talet på främst områdena solvärme och värmelagring samt. som jag nyss framhöll. vissa former av värmepumpsteknik. Fram- steg pä dessa områden innebär viktiga steg i riktning mot ett energisystem med inhemska. förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Insatserna rörande indttstrins energianvändning torde även framgent komma att behålla sin karaktär av komplement till den av företagen och branscherna själva initierade utvecklingsverksamheten.

En avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut kräver nytillskott i fråga om kapaciteten för elproduktion frän l990-talet och framåt. Därvid behöver säväl inhemska bränslen som kol utnyttjas. För att möjliggöra detta behöver problem lösas rörande miljövänlig teknik för användning av dessa bränslen i storskalig kraft— och värmeproduktion. En fast grund för hithörande insatser läggs i den kommande programperioden i ett särskilt delprogram. Förbränningsanläggningar. inom programmet Energitillförsel. Insatser inom området torde bli behövliga även under tiden efter den kommande programperioden. Det är därvid angeläget att samverkan sker med intressenter från kommunala och privata energiföretag i fråga om större försök. prototyper och demonstrationsanläggningar.

Insatserna inom delprogrammct Vindenergi är inriktade på att omkring år l985 kunna ge underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Blir resultaten positiva. bör utvecklingsarbetet rörande stora horisontalax- lade aggregat därefter i stort sett kunna utgå ur cnergiforskningsprogram- met och föras vidare av bl.a. kraftindustri och utrustningstillverkare. '

Det är en av energiforskningsprogrammets viktigaste uppgifter att spåra och utveckla nya möjligheter för energitillförsel och användning som byg- ger på i dag väsentligen okänd teknik. Internationellt satsas avsevärda resurser på grundforskning som kan tänkas resultera. i vissa fall först efter lång tid. i nya. resurs- och miljömässigt fördelaktiga metoder för tillförsel. lagring. distribution eller effektiv användning av energi. Inom energiforsk-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 518

ningsprogrammet stöds en aktiv bevakning av sådana forskningsområden dels inom programmet Energirelaterad grundforskning. dels inom delar av de övriga programmen. bl. a. delprogrammen Alternativa drivsystem m.m. och Teknikbevakning. Jag har nyss (jfr. bl.a. avsnitt l5.2.3.3) redo- gjort för motivcn att hälla tillräcklig omfattning och hög kvalitet hos denna verksamhet.

Det ligger i sakens natur att endast vissa av de forskningsområden som på detta sätt bevakas kommer att kunna följas av mera målinriktad forsk- ning och utveckling med sikte på ett senare införande i det svenska energi- systemet. Vilka områden som detta kan gälla. och när mera omfattande insatser kommer att behöva göras. kan inte i dag förutses. Jag vill därför i detta sammanhang endast erinra om att grundläggande forskningsinsatser pågår bl. a. inom materialvetenskaperna och biokemin. särskilt beträffande fotosyntesen. med hänsyn tagen till energitillämpningar. Vidare bevakas sådana områden som avancerade metoder för energilagring och energitran- sport. Genombrott på något av dessa områden eller inom fusionsenergin kommer att få stor betydelse och motivera avsevärda insatser för att möjliggöra praktiska tillämpningar.

Av det jag här har anfört framgår. att energiforskningsprogrammet har viktiga uppgifter för att stödja ansträngningarna att minska oljeberoendet. Det tjänar även. och i successivt ökande grad. till att öppna nya utveck- lingsvägar för energisystemet och därigenom bidra till att säkerställa den energipolitiska handlingsfrihet som vi behöver för att nå våra långsiktiga energipolitiska mål. Denna breda satsning på teknisk forskning och ut- veckling ligger också väl i linje med övriga ansträngningar för att åstad- komma en långsiktig industriell förnyelse i vårt land.

15 .2.5 Organisation för genmrt/örande av Imrudpragramn-zet

En ändamålsenlig organisation och ansvarsfördelning är av avgörande betydelse för att det program jag har förordat skall kunna bli effektivt genomfört och spela avsedd roll inorn energipolitiken. En redogörelse för den nuvarande organisationen och de principer den bygger på har lämnats i 1978 års proposition om energiforskning (jfr. prop. l977/78: NO 5. 160).

Huvudprincipen för den nuvarande organisationen är i korthet att pro- gramansvar skall vila på myndigheter som har dels kompetens rörande forskning. utveckling och innovationsarbete. dels överblick över behoven av energiteknisk utveckling inom resp, sektor. Detta programansvar å ena sidan och forskningsutförande funktioner å den andra skall vidare vila på skilda organisationer. .

Den nuvarande organisationen har fullgjort omfattande och svåra arbets- uppgifter. Den har bl. a. svarat för att de betydande insatser som har gjorts inom energiforskningsprogrammet ttnder snart sex år — kostnaderna här- - för uppgår till uppemot 1 200 milj. kr. — har präglats av såväl energipolitisk målinriktning som vetenskaplig kvalitet. Stora krav kommer att ställas även vid genomförandet av programmet under nästa treårsperiod.

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 519

Ökade krav kommer framöver att ställas på den statliga organisationen inom energiområdet i dess helhet när det gäller planering och utrednings- verksamhet som underlag för politiska beslut. introduktion och kommer- sialisering av teknik som snabbt kan ersätta olja eller spara energi. komtnu- nal energiplanering och energiförsörjning på lokal nivå. information och utbildning samt råd. riktlinjer och tillståndsfrågor. Statsrådet Petri har därför förordat tkapitel I I) att en ny organisation för myndigheter m.fl. organ inom energiområdet införs den I juli l982. I den nya organisationen föreslås bl.a. ingå en myndighet — statens energiverk — med uppgift att svara främst för frågor rörande energitillförsel och övergripande energi- plancring. Efter samråd med mig har han också förordat dels att den nya myndigheten skall överta huvuddelen av ansvaret för forskningen och utvecklingsarbetet inotn energitillförselområdet. dels att bevakning m.m. av långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor. ansvaret. för pro- grammet Allmänna energisystemstudier. frågor om former för och inrikt- ning av fortsatt energiforskning samt utvärdering av energiforskningsinsat- serna skall föras till ett särskilt organ för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrägor. Vidare har han förordat att ett särskilt organ inrät- tas för att handha det nya stödsystem för oljeersättande åtgärder m.m. som finansieras genom den nyinrättade oljeersättningsfonden. Han har också anmält att han kommer att föreslå regeringen att bemyndiga honom att tillkalla en organisationskommitte' för att ta fram förslag till detaljut- formning av den nya organisationen. En central uppgift för kommittén kommer inledningsvis bl. a. att vara att finna '.'-indamålsenliga samverkans- former för energiverket och de särskilda organen för oljeersättningsfonden resp. långsiktiga och övergripande encrgiforskningsfrågor. '

Till följd av vad jag nu har redovisat kommer följande att gälla för den organisation som skall genomföra det treårsprogram jag har förordat.

Den huvudprincip i fråga om kompetenskrav samt ansvarsfördelning mellan programansvariga och forskningsutförande organisationer som nu gäller bör fortfara att gälla. STU bör således alltjämt ha programansvar för programmet Energianvändning i industriella processer m.m. samt. somjag nyss har förordat. delprogrammen Användning av alternativa drivmedel och Alternativa drivsystem m.m. inom programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel. S'I'U bör därutöver fortfara att ansvara för konkret planering och beslut om stöd till industriellt forsknings- och ut- vecklingsarbete och innovationsinriktade projekt inom programmet Ener- gianvändning för bebyggelse. 'l'l-"D bör alltjämt ha programansvar för del- programmct Åtgärder i transportsystemet inom programmet [Energian- vändning för transporter och samfärdsel och BFR för programmet Ener- gianvändning för bebyggelse. Något samlat programansvar för program- met Energirelaterad grundforskning kommer inte att vila på något visst organ.

När det gäller programansvaret för programmet Energitillförsel. kom- mer det fram till den I juli 1982 att åvila NE. Programansvaret för program-

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet

l.ll IQ C

met Allmänna energisystemstudier samt nuvarande samordningsuppgifter kommer likaledes att fram till samma tidpunkt åvila DFE. Under tiden fram till den I juli l982 kommer strävan att vara att på olika sätt åstadkom- ma en successiv och mjttk övergång till den nya organisationen. Den ! juli [982 kommer NE och DFE att upphöra. Den större delen av NE:s upp- gifter kommer då att överföras till statens energiverk. Återstoden av NE:s uppgifter. som avser viss långsiktig forskning inom energitillförsel- otnrådet. samt de övriga uppgifter somjag har nämnt kommer somjag nyss har berört att vid samma tidpunkt föras till det nya organet för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor.

Detaljerna i den nya organisationen liksom formerna för övergången från den nuvarande ankommer på organisationskommittc'n att utarbeta och på regeringen att besluta om. Följande bör dock i stort gälla beträffande de delar av NE:s resurser och nuvarande arbctsttppgifter som förs över till statens energiverk.

De persont'tlresurser som tillförs statens energiverk skall fördelas så att en balans erhålls. totalt sett. gentemot de uppgifter som åläggs det nya verket. De resurser som förs över från N E kan därvid komma att utnyttjas för uppgifter rörande såväl forsknings- och utvecklingsarbete inom energi- tillförselområdet som t. ex. planering och utredningsverksamhet. För frå- gor om stöd till forskning och utvecklingsarbete inom energitillförselområ— det kommer att bildas en särskild organisatorisk enhet inom verket.

För beslut i löpande projektstödsz'irenden inom de delar av programmet Energitillförsel som i enlighet med vad jag nu har anfört kommer att höra till det nya verkets ansvarsområde bör det. som statsrådet Petri har angi- vit. prövas av organisationskommittén om det är ändamålsenligt att inrätta en särskild nämnd vid verket.

Det nya organet för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor kommer. som jag nyss berörde. att få arbetsuppgifter som omfattar bevak- ning av forskningsfrågor av långsiktigt och övergripande intresse inom hela energiområdet samt stöd till viss långsiktig forskning inom programmet Energitillförsel. ansvaret för programmet Allmänna energisystemstudier. frågor om former för och inriktning av fortsatt forskning och utveckling inom energiområdet samt fortlöpande utvärdering av energiforskningen. Det får. som statsrådet Petri har anfört, ankomma på den nämnda organi- sationskommittén att göra en genomgång av bl. a. vilka delar av program- met Energitillförsel som sålunda bör ligga inom det nya organets ansvars- område. Det kan därvid bli nödvändigt att göra vissa justeringar i den av mig använda indelningen av detta program. Det får också bli en uppgift för organisationskommittén att lägga fram mer detaljerade förslag beträffande det nya organets omfattning och uppgifter.

De förändringar som nu föreslås innebär att styrkan i den statliga organi- sationen inom energiområdet kotnmer att öka. Detta gäller också för energiforskningsområdet bl.a. genom den närmare samordning och sam- verkan med verksamheten inom andra betydelsefulla områden av energi- politiken som bör kunna uppnås.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 521 15.3 Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB

Studsvik Energiteknik AB. tidigare AB Atomenergi. är statens största samlade resurs för energitekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Bola- get har ca 900 anställda i Studsvik och Nyköping. Inom svenska dotterbo- lag och delägda bolag, bl.a. Svensk Metanolutveckling AB och Alnor Instrument AB arbetar omkring 60 personer. En detaljerad redovisning av bolagets situation lämnades i prop. l977/78: llO om energiforskning m.m. (s. 96 och s. 163). Föredraganden beräknade då behovet av statsanslag till bolaget under treårsperioden l978/79— 1980/81 till sammanlagt 140 milj. kr. För budgetåren 1978/79. 1979/80 och 1980/Sl har mot bakgrund härav anvisats 46. 47 resp. 47 milj. kr.

Studsvik Energiteknik AB anmälde i en skrivelse till regeringen den 24 november 1978 bolagets resultat för verksamhetsåret 1977/78 och framhöll att dess budget för 1978/79 pekade mot ett fortsatt otillfredsställande rörelseresultat. Våren 1979 gjordes en genomgång av bolagets ekonomiska situation. Arbetet rcsultaterade i en omfattande åtgärdsplan för vilken vissa kostnader för såväl ekonomisk rekonstruktion av bolaget som för ökade utvecklingsinsatSer på nya tekniska områden inte kunde rymmas inom de ramar som tidigare hade angivits för statsanslaget till bolaget. Bolaget hemställde därför om särskilda bidrag till verksamheten samt om kapitaltillskott för rekonstruktion av bolagets finansiella ställning. l prop. I979/80: l8 föreslog regeringen att bolaget under budgetåren l979/80 och l980/8] skulle tillföras dels särskilda medel för täckning av beräknat rörel- seunderskott mm. med sammanlagt 55.2 milj. kr.. dels medelstillskott med 40 milj. kr. för egna utvecklingsinsatser. Regeringen föreslog vidare eftergift av statliga lån till bolaget med drygt ll milj. kr. Riksdagen biföll regeringens förslag (NU I979/80: 7. rskr 1979/80: 40). Bolaget skulle under sommaren 1980 redovisa det då kända utfallet av verksamheten budgetåret 1979/80.

Öhrlings Revisionsbyrå AB har sommaren l98t) på bolagets uppdrag redovisat en uppföljning av resultat och ställning inom Studsvik Energitek- nik AB mot bakgrund av det statliga stöd som har erhållits enligt tvåårs- planen i prop. l979/80: l8. Uppföljningen visar att bolaget i stort sett har kunnat följa planerna och att resultatet i huvudsak motsvarar prognoserna.

Bolagets bokslut för 1979/80 och budget för 1980/Sl framgår av följande sammanställning (moderbolaget. milj. kr.).

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet

I979/80 (resultat) Rörelsens intäkter l89.5 (varav statsanslag 64.0 Rörelsens kostnader —186.4 $.! Avskrivningar — l9.| Pcrsonalanpassning — 3.3 Resultatrisk — — 19.3 Finansnetto 0,0 — l9.3 Medelstillskott. rörelsen + 37.6 Medelstillskott. företagsutveckling + l5.0' Kostnader för företagsutveckling ' Eftergift av lån + ll.l Extra avskrivningar — [6.0 Avsättning för företagsutveckling — I5.0 13.4 Skatt — 0.5 Resultat före bokslutsdispositioner och skatt 12.9

' Härutöver 4 milj. kr. som redovisas som rörelseintäkter.

l980/8 l

(budget)

l++

2380 60.0) 2280

l0.0

l9.6 7.0 3.0

[9.6 l.0 20.6

l7.6 2l.0 ll.0

|(l.0 3.0 06

3.6

RQ IQ

Studsvikskoncernens balansräkning per den 30juni 1980 visas i följande sammanställning (milj. kr.).

'l'illgångar Omsattningstiligångar l5l.6 Anläggningslillgångar I26,4 278.0 Skulder och eget kapital Kortfristiga skulder ll5.3 Långfristiga skulder 58.6 Obeskattade reserver 58.2. Minoritetsintresse 5.3 Aktiekapital 30.0 Balanserat resultat —5.0 Arets resttltat I5.6 278.0

RZ-reaktorn i Studsvik togs i drift år 1960. Den är i huvudsak en mate- rialprovningsreaktor men utnyttjas också för bl.a. isotopproduktion och för reaktorkemiska experiment samt som neutronkälla för allmänna forskningsändamål. Reaktorn ägs och drivs av Studsvik Energiteknik AB. Frågan om den fortsatta verksamheten vid RP.-reaktorn i Stttdsvik har behandlats av en särskild utredare' tl l978208) i betänkandet (Dsl l980:9)

' Professorn Sune Berndt.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 523

Fortsatt verksamhet vid RZ-reaktorn i Studsvik. Utredarens överväganden och förslag samt en sammanställning av remissyttrandena häröver åter- finns i bilaga 1.22.

Slm'lsrik Energiteknik AB

1 sin anslagsframställning för budgetåret l98l/82 redovisar Studsvik Energiteknik AB en plan för treårsperioden 1981/82—1983/84. Planen byg- ger vidare på intentionerna i nyss nämnda tvåårsplan för I979/Sth l980/8]. Bolagets verksamhet har vidare varit föremål för ingående analyser ur strategisk synvinkel och resultatet av dessa har inarbetats i det nya.treårs- programmet.

Bolagsledningen avser att fortsätta ett systematiskt arbete med att om- strukturera företaget samt att kontinuerligt konsolidera verksamheten ge— nom rationaliseringar och en specialisering på områden med behov av kvalificerad kompetens.

Bolaget ser som sin uppgift att utveckla ny. förbättrad och anpassad teknologi med särskild inriktning på energiteknik. Verksamheten speciali- seras på områden av stor principiell betydelse för Sveriges energiförsörj- - ning och näringslivet inom energisektorn samt på avsnitt som ger nationell och internationell konkurrenskraft vid utnyttjande av bolagets kompetens.

För att kunna genomföra detta vill bolaget engagera sig i _. framtagning av teknik genom forskning och utveckling. —— införande av teknik. t.ex. genom framställning och drift av-prototypn försöks- och demonstrationsanläggningar. = exploatering av de tekniska resultaten vid utnyttjande av tekniken.

Bolaget bör ktrnna engagera sig också i liknande uppgifter utanför ener- giområdet om detta innebär väsentliga synergieffekter av teknisk-ekono- misk art.

Därutöver vill bolaget verka för att Studsviksområdets infrastruktur utvecklas och utnyttjas av andra intressenter. På ägarens uppdrag skall bolaget dessutom ktrnna utföra uppgifter som kan komma att ingå i en avveckling av anläggningarna Rl och Ågesta samt eventuella återställ- . ningsarbeten i Ranstad.

lnom divisionen för kärnte kni k bedrivs verksamhet inom områdena bränsle-. avfalls-. reaktor— samt säkerhetsteknik. Prioritet kommer att ges åt områdena bränsle- och avfallsteknik. Vad gäller det förstnämnda läggs tonvikten på att kraftfullt vidareutveckla divisionens internationellt sett unika kompetens och rationella organisation. lnom avfallstekniken plane- ras err upprustning av såväl personella som anläggningstekniska resurser i Studsvik med speciell inriktning på områdena låg- och medelaktivt avfall. lnom reaktor—teknik och säkerhetsteknik kommer verksamheten att speci- aliseras på uppdrag som är av väsentlig betydelse för den svenska markna- den och myndigheterna i Sverige och för vilka en tillräcklig efterfrågan finns för bibehållen och vidareutvecklad kompetens.

Prop. 1980/81:90 Bilaga _! Industridepartementet 524

För divisionen för ny energite k nik läggs tonvikten vid de tekniska disciplinerna termisk omvandling. speciellt förbränning och förgasning. energitransport och lagring samt energihushållning. Denna inriktning kompletteras med kraftfulla insatser på områdena miljö- och bränslekemi samt materialteknik. Hög prioritet kommer att ges åt kol samt biomassa och torv. Andra viktiga områden är solenergi och fjärrvärme samt industri- ell energianvändning.

För bäda divisionerna gäller att stor vikt kommer att läggas vid att föra ut resultaten av forskningsverksamhcten samt att ställa enheternas kompe- tens till näringslivets förfogande.

För den löpande verksamheten redovisar bolaget följande.

Ett särdrag i bolagets struktur är de tunga kärntekniska resurserna — forskningsreaktorerna. de aktiva laboratorierna. avfallshanteringen och strålskyddsbercdskapen. Möjligheterna att snabbt påverka kostnaderna för anläggningskapital och drift är mycket begränsade.

Bolaget har under en följd av är med stor framgång bedrivit en interna— tionell marknadsföring av sina tjänster på det kärntekniska omrädet. Där- igenom erhäller bolaget väsentliga bidrag till täckande av kostnaderna. Det internationella arbetet har gett möjlighet att bygga upp ett tekniskt ledande marknadsposition inom området bränsleteknik. Bolaget framhåller att det är av vital betydelse att denna marknadsposition kan försvaras och fram- gångsrikt vidareutvecklas. Forskningsreaktorn R? har därför en central. strategisk roll för divisionen för kärnteknik. Den utgör basen för dess internationella marknadsposition pä bränsleonrrädet och har dessutom kraftigt samband med övrig kärnteknisk kompetens. titan vilken divisio- nens verksamhet stegvis skulle stå inför en avveckling.

Bränslelaboratoriet är ett nödvändigt komplement med stor betydelse för den svenska marknaden. Det är också nödvändigt för att den interna- tionella positionen inom bränsletekniken skall kunna hållas.

Studsvik Energiteknik betonar att den senaste tidens debatt ytterligare har understrukit behovet av strålskyddsverksamheten och den därtill knutna nationella radiologiska beredskapen. Det är väsentligt att bolaget kan få en sådan ersättning för dessa tjänster att resurserna — personella och materiella — kan bibehållas i en form och omfattning som är anpassad inte endast för företagets interna behov.

Verksamheten inom divisionen för ny energiteknik är under snabb upp- byggnad. Laboratorierna utrustas med tung experimentell utrustning för provning och utveckling av ny teknik. Vad gäller förbränning inriktas arbetet bl.a. på virvelbädd-teknik. Regeringen har nyligen godkänt ett beslut att i Studsvik bygga en försöksanläggning (PDU) för förgasning. som väntas få stor betydelse för möjligheterna att systematiskt anpassa utländsk teknik till inhemska bränslen och utveckla kompletterande teknik byggd på idéer hos svenska forskare. Samarbete har i sådant syfte etable- rats med de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund.

IJ 'JI

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 5

Den tillämpade verksamheten inriktas i första hand på kol och inhemska bränslen. Bolaget framhåller att det breda kunnandet i Studsvik inom miljö- och bränslekemi samt materialteknik ger unika möjligheter att angri- pa problem tvärvetenskapligt.

Vissa resultat från bolagets satsning på solenergi börjar nu få praktisk tillämpning i experimentbyggnationen.

"Den löpande verksamheten inom divisionen för ny energiteknik kräver enligt bolaget inte några särskilda statsanslag. eftersom kostnaderna täcks av berörda programorgan och andra intressenter.

Studsviks bibliotek ftrngerar i ökad omfattning som en nationell biblio- teksenhet med specialisering inom energiteknik. Arbetet inom detta av- snitt av verksamheten är numera den dominerande delen.

Sammanfattningsvis anser bolaget att de riktlinjer som angavs i bolagets skrivelse av den ijuni l979 (återgiven som bilaga till prop. I979/80: l8) för en förbättring och konsolidering av rörelseresultatet följs planenligt. Studsvik Energiteknik förutser ej några nya tillskott av medel för att täcka underskott i verksamheten för den nya treårsperioden. Bolaget framhåller dock att denna bedömning självfallet förutsätter att verksamhetens omfatt- ning och inriktning väsentligcn kan följa en av bolaget uppställd strategisk plan som separat har redovisats för industridepartementet.

ifråga om bolagets egen forsknings- och utvecklingsverk- sam h et redovisar bolaget följande:

Bolaget finner det viktigt att markera skillnaden mellan den forskning och utveckling som utförs av Studsvik på uppdrag av programorganen och den som utgör insatser som erfordras för att nå de mål som uppsatts för bolagets verksamhet.

Uppdragsforskningen för programorganen ger en viktig del av bolagets löpande intäkter och bolaget utgör inom sina specialområden ett instru— ment för genomförandet av programorganens planer.

Satsningen inom företaget på forskning och utveckling anges därutöver ha tre huvuduppgifter:

— att bygga upp den kunskapsbas och kompetens som sedan i form av tjänsteproduktion utgör företagets mest betydelsefulla kommersiella prestation. — att utgöra den insats från statlig sida som i branschrelaterad forskning och utveckling erfordras som komplement till insatser från grupper av företag, — att utgöra bolagets insats av riskkapital i utvecklingsprojekt som drivs i samarbete med industriföretag eller genomförs i egen regi. Medan projekten inom uppdragsforskningen bestäms av programorga- nens prioriteringar och värderingar kommer insatserna inom företagets ram att väljas så att Studsvik Energiteknik AB:s långsiktiga inriktning och förutsättningar för överlevande tillgodoses.

Bolaget understryker vikten av att den energirelaterade grundforskning-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 526

en inte får vara för snävt inriktad på de tillämpningsområden som i ett kortare perspektiv ges prioritet. Bolaget bedömeratt sammanlagt 27 milj. kr. erfordras härför under treårsperioden..

Det industriella samarbetet inom kärnkraftomrädet är sedan många är väl etablerat. Gällande regler har förutsatt en SO-procentig finansiering från industriparterna. Under senare år har dessutom ett omfattande bransch- samarbete etablerats utanför kärnkraftssektorn. Branschsamarbetet har gett viktiga resultat. som nu ligger till grund för fortsatt utveckling inom företagen och som också har lett till ett fördjupat samarbete mellan Studs- vik och individuella förctagi branschen.

Bolaget föreslår en fortsatt kraftfull satsning på branschrelaterad forsk- ning och utveckling och beräknar behovet för treårsperioden till 68 milj. kr.. varav 29 milj. kr. för ny energiteknik. Bolaget förklarar sig berett att på statens uppdrag förvalta medlen och redovisa för deras användning i projekt av kollektiv eller bilateral karaktär.

Bolaget anser att den branschrelaterade forskning och utveckling som under innevarande treårsperiod bedrivs med medel ur energiforsknings- programmet. dvs. utveckling av lättvattenreaktorers säkerhet m.m. (del- programmct Lättvattenreaktorer) bör fortsätta i oförminskad omfattning under kommande treårsperiod. Övervägande delen av uppdragen har ut- förts av bolaget och det är angeläget att den kompetens som erfordras inom området tryggas för framtiden. Bolaget äskar 13 milj. kr. för budgetåret l981/82 och anmäler ett totalt medelsbehov om 41 milj. kr. för verksamhe- ten för treårsperioden.

[ enlighet med vad som föreslogs i prop. I979/80: l8 har under tvåårsperioden l979/80— l980/81 ställts sammanlagt 40 milj. kr. till bolagets förfogande för kompetensuppbyggnad och egna utvecklingsinsatster. Bo- laget anser att medel av denna typ är nödvändiga om Studsvik skall fungera som ett företag med kommersiell inriktning.

Tillgången till egna medel är också en väsentlig förutsättning för att bolaget i större utsträckning skall kunna gå in i ett direkt samarbete med industrin. Bolaget förutser ett fortsatt behov av denna typ av satsningar och hemställer om ägartillskott på l(l milj. kr. för budgetåret l98l/82. Medelsbehovet för kommande treårsperiod anges till totalt 30 milj. kr.

Bolagets beräkning av anslagsbehov m.m. för budgetåret l98l/82 resp. för treårsperioden 1981/82—1983/84 framgår av följande tabell (milj. kr.).

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 527

1981/82 1981/82— 1983/84 Löpande verksamhet Drift av forskningsreaktorerna R?. och R2-0 36.0 1210 Drift av bränslelaboratoriet 11.0 36.0 Drift av avfalls-anläggningar 6.0 21.0 Nationell radiologisk beredskap 2.0 7.5 Lokaliseringsbetingade kostnader 1.0 3.0 56.0 1905 Bih/inlek 4.0 13.5 Fort/(ning och samarbete Energirelaterad grundforskning 8.0 27.0 Branschinriktad forskning och utveckling — icke-nukleär energiteknik 7.0 29.0 — kärnteknik 12.0 39.0 —— Iättvattcureaktorer m.m. 13.0 41.0 Företagsrelaterad utveckling 10.0 30.0 50.0 166.0 Totalt 110,0 370.0

Studsvik Energiteknik AB har också begärt medel för basverksamheten vid Svensk Metanolutveckling AB med 5.1 milj. kr. för budget- året 1981/82 och anmält ett medelsbehov för treårsperioden på 17.5 milj. kr. Dessa frågor harjag tagit upp i avsnitt 15.234 och 15.2.3.7.

Remissvtlrande/t

Förslaget till treårsplan för Studsvik Energiteknik AB har rcmissbe- handlats. Yttrande har avgivits av försvarets forskningsanstalt (FOA). naturvetenskapliga forskningsrådet. statens strälskyddsinstitut (SSI). sta- tens vattenfallsverk. statens kärnkraftinspektion (SKI). styrelsen för tek-' nisk utveckling (STU). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). programrådet för radioaktivt avfall (PRAV). delegationen för energiforsk- uing (DFE), AB Asea-Atom och Sveriges Industriförbund.

Flertalet remissinstanser, däribland DFE, NE och STU. ställer sig posi- tiva till ett fortsatt statligt stöd till Studsvik Energiteknik AB eftersom bolaget i stor utsträckning producerar kunskap och forskningsresultat av allmänt intresse och är en nationell resurs av största betydelse på det energitekniska omrädet. Vidare stöder bl.a. AB Asea-Atom. PRAV och Sveriges Ina'usrri/P'ir/mnd bolagets anslagsbegäran mot bakgrund av dels den roll kärnkraften kommer att ha i den framtida svenska energiförsörj- ningen under lång tid framöver. dels de höga krav som kommer att ställas på. reaktorsäkerhetsarbetet.

STU anser att verksamhetens inriktning bör beskrivas mer distinkt och föreslår att bolagets uppgift skall vara att utveckla ny. förbättrad och anpassad teknologi inom energiområdet. Bolaget skall också kunna enga- gera sig i framtagning av teknik genom forskning och utveckling i de fall då den direkta anknytningen till området energiteknik är begränsad men där

Prop. 1980/81:90 Bilaga [ Industridepartementet 528

ett engagemang kan visas innebära väsentliga synergieffekter för de inblan- dade teknik- eller forskningsområdcna. STU anser att bolaget på detta sätt får möjligheter att koncentrera sina krafter på centrala delar inom energiteknikområdet i tider då en sådan kraftsamling är extra angelägen.

DFE hävdar att det föreligger en målkonflikt mellan å ena sidan Studsvik Energitekniks eget ansvar för att långsiktigt planera utvecklingen av perso- nal. utrustning och anläggningar på ett rationellt sätt och å den andra statens önskemål att genomföra ett allsidigt. flexibelt och dynamiskt ener- giforskningsprogram. Därför utgår DFE från att betydande statliga medels- tillskott går till Studsvik utanför energiforskningsprogrammets ram för att möjliggöra bolagets kompetensutveckling m.m. Även NE framhåller att det är önskvärt med en klar åtskillnad mellan Studsviks verksamhet och Huvudprogram Energiforskning och att de beröringspunkter som finns inte motiverar en föreslagen anslagsmässig samhörighet.

NE tillstyrker att bolaget tillförs medel för den löpande kärntek- niska verksamheten och betonar att det är väsentligt att Studsviks kärntekniska verksamhet dimensioneras efter en avvägning av bolagets egna ambitioner mot kärnkraftproducenternas. den utrustningstillver- kande industrins och tillsynsmyndigheternas anspråk på Studsviks tjäns- ter. Ambitionsnivån för kärnteknisk forskning utöver de sistnämnda intressenternas önskemål bör i första hand komma till uttryck genom en avvägning inom Huvudprogram Energiforskning.

Beträffande divisionen för ny energiteknik välkomnar STU kraft- fulla satsningar på de angivna energitekniska delområdena. särskilt förgasningsteknik och energilagring. STU anser dock att miljökemi och materialteknik är exempel på sådana områden som inte direkt ingår i begreppet energiteknik men som kan antas ge synergieffekter. Om dessa kan anses vara väsentliga måste avgöras i det enskilda fallet. STU anser exempelvis kärnenergiteknikens materialproblem oupplösligt förknippade med kärnenergiproblematiken och därför väsentliga. Ambitionen att lägga stor vikt vid resultatöverföring samt att ställa kompetens till näringslivets förfogande anser STU synnerligen lovvärd.

SKI, DFE och NE betonar att driften av Sttrdsviks vetenskapliga bib- liote k är en värdefull tillgång för landets energiforskning. NE avser att. liksom hittills har skett sedan budgetåret 1975/76. genom uppdrag till Studsvik säkerställa att biblioteket inom området ny energiteknik kan fortsätta att spela den nationella och internationella roll som det har i dag.

Vad beträffar posten energirelaterad grundforskning konstaterar DFE, NE och FOA att Studsvik Energiteknik AB i sin anslagsframställning påen del punkter hemställer om högre belopp än vad som tas tipp i förslaget i betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveckling (EFUD 81) utan tillräcklig precisering.

Beträffande icke-nukleär energiteknisk bransch i nriktad forsk- ning och utveckling har NE inga erinringar mot att medel direkt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 529

ställs till Studsviks förfogande i stället för det nuvarande systemet. där anslaget formellt disponeras av NE. Beträffande kärnteknisk branschinrik- tad forskning och utveckling (inkl. lättvattenreaktorer) är Studsviks fram- ställning i direkt konflikt med NE:s och DFE:s förslag i EFUD 81. NE avstyrker därför att anslag ges på det sätt och med de belopp Studsvik begär. NE har dock inga erinringar mot att övergångsvis vissa medel ställs till förfogande med hänvisning till ansvar för befmtlig personal.

Forsknings- och utvecklingsinsatser beträffande lättvattenreak— torer föreslås i EFUD 8,1 utgå ur energiforskningsprogrammet. SKI och statens vattenfallsverk stöder därför förslaget att Studsvik tilldelas medel att fortsätta verksamheten och att en rullande långsiktig planering upprät- tas i direkt samverkan med berörda parter. Narurvetenskapliga forsk- ningsrådet påpekar att en fortsatt satsning på säkerhetsområdet bör över- vägas. eftersom det här gäller ett för 12-reaktorsprogrammets genomföran- de viktigt forskningsområde. Rådet tar dock inte ställning till om denna forskning skall bedrivas inom energiforskningsprogrammet eller i annan ordning.

Studsvik Energiteknik AB har föreslagit medel för företagsrela- terad utveckling för kompetensuppbyggnad och egna utvecklingsin- satser. som anges vara en väsentlig förutsättning för att bolaget i större utsträckning skall kunna gå in i ett direkt samarbete med industrin. NE tillstyrker att ett betydande belopp utgår för detta ändamål. Även statens vattenfallsverk ställer sig positivt till detta förslag men anser att bolaget på sikt självt bör generera kapital för dessa ändamål.

STU instämmer i bolagets strävanden att successivt vidareutveckla kompetens mot långsiktiga och tunga projekt som demonstrationsanlägg- ningar för införandc av ny energiteknik i samhället. Enligt STU är en förutsättning därvid att' Studsvik samfmanscrar projekten med annan indu— stri samt i övrigt biträder med sin konrpetens som konsult eller projektle- dare ete. för samhällets räkning.

Ekonomisk analys av bolagets situation

Studsvik Energiteknik AB har redovisat vissa närmare beräkningar av kostnaderna vid bl.a. RZ-reaktorn och bränslelaboratoriet. Industridepar- tementet har med anlitande av särskild expertis dessutom närmare låtit analysera bolagets beräknade ekonomiska situation för den tid bolagets framställning avser. Dessa analyser ligger till grund för min bedömning i det följande av behovet av statliga medel till bolaget.

F öredra ganden

1 prop. 1979/80:18 (s. 3) konstaterade föredraganden hösten 1979 att Studsvik Energiteknik AB under de senaste åren successivt hade utvidgat sin verksamhet utanför det kärntekniska området samtidigt som kärnener- 35 Riksdagen 1980/81. 1 rum!. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 530

giverksamheten inom bolaget delvis hade fått bedrivas med osäkerhet om den långsiktiga inriktningen. vilket i sin tur hade inneburit stora påfrest- ningar för bolaget. Bl.a. mot den bakgrunden tillfördes bolaget för budget- åren I979/80 och 1980/81. utöver de resurser som beräknades för treårs- perioden 1978/79—1980/81 i prop. 1977/78: 110. dels särskilda medel för täckning av beräknat rörelseunderskott m.m. med sammanlagt 55.2 milj. kr.. dels ett aktieägartillskott om 36 milj. kr. för att möjliggöra egna utvecklingsinsatser inom bolaget. För sistnämnda ändamål har bolaget därutöver tillförts 4 milj. kr. för projekt inom Huvudprogram Energi- forskning.

Studsvik Energiteknik AB har med sin anslagsframställning för budget— året l981/82 redovisat ett förslag till treårsplan för verksamheten inom bolaget och i anslutning därtill också redogjort för strategiska analyser som har gjorts inom bolaget med inriktning på verksamheten under l980-talet.

Med hänsyn till energiteknikens stora betydelse för samhällsutveckling- en anser jag det nödvändigt att vi i Sverige kan vidmakthålla en samlad. stark och kompetent utvecklingsresurs inom området. Samtidigt är det väsentligt att verksamhetens inriktning kontinuerligt prövas mot bakgrund av den tekniska och samhälleliga utvecklingen. Jag ansluter mig till bola- gets önskan att fortsätta ett systematiskt arbete att omstrukturera företaget och att kontinuerligt konsolidera verksamheten genom rationaliseringar och specialisering på områden med behov av kvalificerad kompetens. Denna inriktning har också vunnit remissinstansernas stöd.

"Bolaget har i sitt förslag till treårsplan tagit upp å ena sidan behovet av kostnadstäckning för de tunga kärntekniska resurserna i Studsvik — forsk— ningsreaktorerna. de aktiva laboratorierna. avfallshanteringen och strål— skyddsberedskapen — och å andra sidan forsknings- och utvecklingsverk— samheten. Flera remissorgan har i likhet med bolaget påpekat dualitcten mellan å ena sidan Studsvik Energiteknik AB:s företagsintrcssen att bl.a. långsiktigt kunna planera utvecklingen av personal. utrustning och anlägg- ningar på ett rationellt sätt och å andra sidan statens och myndigheternas önskemål att genomföra ett allsidigt. flexibelt och dynamiskt energiforsk- ningsprogram. Vid mina överväganden harjag försökt beakta behovet av intresseavvägning i båda dessa avseenden.

l prop. 1979/80: 18 framhöll föredraganden (s. 7) att ett bolag av Studs- viks karaktär inte kan beräknas uppnå företagsekonomisk lönsamhet i gängse bemärkelse utan att de krav som staten i sin egenskap av ägare bör ställa på bolaget bör uttryckas dels i termer av bidrag till den tekniska utvecklingen inom energiområdet. dels i form av att planer och budget följs. Av de strategiska analyser som har legat till grund för bolagets förslag till treårsplan framgår att bolaget vill se som sin uppgift dels att mot ersättning ställa materiella och personella resurser till förfogande för det svenska kärnkraftprogrammet och det svenska energiforskningsprogram- met. dels att på eget ansvar med lönsamhetskrav och i samarbete med

Hänvisningar till PS28

Prop. 1980/81z90 Bilaga ] industridepartementet

lJI '.')

svensk industri bedriva utvecklingsarbete i syfte att få fram industriellt användbara produkter.

Jag kan ansluta mig till detta synsätt som ett uttryck för en mer nyanse- rad målsättning för företaget. Den är också väl förenlig med de grundläg- gande krav som angavs i prop. I979/80: l8. Uppgiften att ställa resurser till förfogande för kärnkraftprogrammet och energiforskningsprogrammet för- utsätter enligt min mening en nära samverkan mellan bolaget och myndig- heter, kraftföretag m. fl. som har behov av och kan ta på sig kostnader för dessa resurser. Jag vill i sammanhanget också erinra om föredragandens uttalande i prop. l979/80: l8 (s. 5! om behovet av en anpassning av bola- gets resurser till den beräknade långsiktiga efterfrågcsituationen.

Det svenska kärnkraftprogrammets tekniska uppbyggnadsfas är snart ' avslutad och verksamheten är etablerad som en del av det svenska cnergi— försörjningssystemet. NE och andra remissinstanser har framhållit att Studsviks kärntekniska verksamhet bör dimensioneras efter en avvägning mellan bolagets egna ambitioner och kärnkraftproducenternas, den utrustningstillverkande industrins och tillsynsmyndigheternas anspråk på Studsviks tjänster. Enligt min uppfattning bör i denna situation de för kärnkraftprogrammet nödvändiga basresurserna inte längre finansieras med statliga anslag. Driften av RZ—reaktorn och vissa andra resurser i Studsvik. främst bränslelaboratoriet. finansieras f.n. till stor del över statsbudgeten. RZ-utredningen har funnit att övervägande skäl talar för fortsatt drift av reaktorn under 1980-talet och har också föreslagit fortsatta statsanslag för detta ändamål. Remissorganen har i allt väsentligt instämt i utredningens förslag. Flera remissorgan. särskilt tillsynsmyndigheterna. har därutöver betonat RP.-reaktorns allmänna betydelse för att vidmakthål- la en teknisk kompetens. "infrastruktur". inom kärnenergiområdet i Sve- rige. Efter samråd med chefen för budgetdepartementet har jag funnit att kostnader för sådana kärntekniska resurser som erfordras för det svenska kommersiella kärnenergiprogrammet bör bäras av kärnkraftprogrammct. Jag kommer inom kort att ta initiativ till överläggningar med kraftföretagen och tillsynsmyndigheterna i dessa frågor för att bl.a. närmare klarlägga resursbehovet. l avvaktan härpå ärjag nu beredd att ta ställning till frågan om statliga medel för verksamheten i Studsvik endast för budgetåret l98l/ 82.

Bolagets löpande verksamhet

Bolaget har för budgetåret 1981/82 redovisat ett totalt medelsbehov om 56 milj.kr. för drift av forskningsreaktorer. bränslelaboratorium och avfallsanläggningar samt för nationell radiologisk beredskap och vissa lokaliseringsbetingade kostnader. Vad gäller driften av de tunga kärntek- niska resurserna har bolaget i kostnaderna inräknat även bl.a. ränta på anläggningskapitalet. Mot bakgrund av att staten. som tidigare i allt vä- sentligt har finansierat anläggningarna. inte ställer några krav på avkast-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 532

ning från bolagets verksamhet inom detta område. ärjag inte beredd att ta hänsyn till dessa kostnader vid min medelsberäkning. _

Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag att anmäla vissa frågor om beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk m.m. mot bak- grund av bl.a. förslag i strälskyddsinstitutetsrapport Effektivare bered— skap. ] Studsvik bedrivs ett relativt omfattande radiologiskt arbete som i sig kräver viss beredskapshållning. Frågan om ett vidmakthållande av en nationell beredskapsresurs i Studsvik måste däremot enligt min uppfatt— ning prövas i samband med att statsmakterna lägger fast riktlinjer för den samlade nationella beredskapen inom området. Kostnaderna för en sådan beredskap bör fortsättningsvis bestridas inom beredskapsorganisationens ram ochjag vill därför inom bidragsanslaget till Studsvik bara övergångsvis beräkna medel härför. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Jag beräknar medelsbehovet för den löpande kärntekniska verksamhe- ten i Studsvik till 50 milj.kr. för budgetåret l98l/82. Härutöver beräknar jag för driften av Studsviks bibliotek. som har karaktär av nationalbiblio- tek inom sitt område. 4 milj.kr.

Forskning och utvecklingsverksamhet

Under denna rubrik har bolaget äskat medel för verksamhet som f.n. finansieras dels inom anslaget Energiforskning (delprogrammct Lättvat- tenreaktorer samt programmet Energirelaterad grundforskning). dels an- slaget Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB, dels ansla- get Energiteknisk forskning och utveckling vid Studsvik Energiteknik AB. dels anslaget Medelstillskott till Studsvik Energiteknik AB. i sistnämnda fall för ägartillskott för nya satsningar.

För att Studsvik Energiteknik AB långsiktigt skall kunna bibehålla kom- petens och konkurrenskraft inom sitt verksamhetsområdc är det enligt min uppfattning nödvändigt att bolaget disponerar resurser för forsknings- och utvecklingsarbete som kan utnyttjas av bolaget inom ramen för statsmak- ternas allmänna riktlinjer för bolagets vcrksamhet. Studsvik Energiteknik AB har under denna rubrik begärt medel dels för energirelaterad grund- forskning. dels för branschinriktad forskning och utveckling. dels för före- tagsutveckling. Inom ramen för den branschinriktade verksamheten har bolaget särskilt begärt att medel skall ställas till förfogande för den verk— samhet som hittills har omfattats av delprogrammct Lättvattenreaktorer inom energiforskningsprogrammet. Som statsrådet Petri tidigare har re- dovisat (avsnitt l4) bör emellertid frågan om fortsatta insatser i fråga om lättvattenreaktorer prövas av tillsynsmyndigheterna. statens kärnkraftin- spektion och statens strålskyddsinstitut samt det föreslagna organet på kärnavfallsområdet. inom ramen för deras av kärnkraftproduccnterna fi- nansierade verksamhet. Jag finner dock att bolaget övergångsvis. som bl.a. NE har framhållit. av hänsyn dels till allmänna utvecklingsintressen. dels till behovet av kontinuitet i personalplaneringen bör ges möjlighet att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 533

under budgetåret I981/82 i viss omfattning fullfölja pågående arbeten även om tillsynsmyndigheterna inte kan medverka till fortsatt finansiering.

Särskilda aktieägartillskott har under budgetåren I979/80 och 1980/81 anvisats för bolagets utveckling. Bolaget framhåller den betydelse sådana medel har för att ge ökad handlingskraft inför snabbt uppkommande situa- tioner. Med hänsyn till att behovet av eventuellt ytterligare medelstillskott till bolaget f. n. inte kan överblickas är jag inte beredd att föreslå något sådant tillskott. Jag bedömer däremot att resurser bör ställas till förfogan- de för dcls grundläggande forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för bolagets långsiktiga utveckling. dels bolagets utvecklingssamarbete med svensk industri. Som har framgått av min tidigare redovisning harjag även för kommande treårsperiod beräknat vissa medel till Studsvik Energi- teknik AB under programmet Energirelaterad grundforskning. För forsk- nings- och utvecklingsarbete under budgetåret l98l/82 beräknarjag därut- över medelsbehovet till 26 milj.kr. Det bör ankomma på regeringen att meddela erforderliga föreskrifter för användningen av dessa medel.

Bidraget till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1981/82 skulle i enlighet med vad jag nu har förordat komma att uppgå till totalt (50 +4 +26) 80 milj.kr.

Kostnader för hantering och lagring av radioaktivt avfall i Studsvik

Den kärntekniska verksamheten i Studsvik har under ca 20 är produ- cerat radioaktivt avfall från främst RZ-reaktorn och bränslelaboratorierna. Detta avfall har behandlats och lagrats i Studsviks avfallsanläggningar. Studsvik Energiteknik AB har vidare sedan länge tagit emot avfall från isotopanvändning och förbrukade strålkällor m.m. frän högskolor och institutioner samt från sjukhus och svenska industrier.

Studsvik Energiteknik AB

I en rapport från SSI "Förslag till riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall" (SSI I972:()I9') föreslogs att alla typer av radioaktivt avfall från sjukhus. forskningsinstitutioner och industrier skall omhänder- tas vid en central avfallsanläggning. Studsvik angavs som det bästa för- läggningsalternativet för en sådan anläggning.

Medel för att täcka kostnaderna för långsiktig lagring och framtida slutförvaring har inte reserverats för det avfall som har producerats i Studsviks kärntekniska forskningsverksamhet. Bolaget konstaterar att det inte har haft möjlighet att fundera medel för framtida investeringsbehov. Motsvarande gäller för sådant radioaktivt avfall som har uppkommit utan samband med kärnkraftprogrammet.

Regeringen uppdrog den [4 december l978 åt SKI att till industridepar- tementet inkomma med en redovisning av de krav på åtgärder som enligt inspektionen bör ställas enligt atomenergilagen i fråga om bearbetning,

Prop. l980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 534

lagring och förvaring av radioaktivt avfall i Studsvik. I sin redovisning konstaterade inspektionen att den nuvarande hanteringen i Studsvik av vissa vätskor och slam inte längre är acceptabel. Vidare framhöll inspek- tionen att bolaget borde ta fram en totalplan för hantering och lagring av det aktiva avfallet. Härvid borde möjligheten att bygga ett underjordslager noga undersökas.

För att bolaget skall kunna planera och verkställa de kortsiktiga och långsiktiga åtgärder som har begärts av SKI och SSI har bolaget påbörjat ett projekt för modernisering av avfallsanläggningarna i Studsvik. Under våren l980 har ett mellanlager för låg- och medelaktivt avfall i Studsvik förprojekterats. Den totala anläggningskostnaden för avfallsanläggningen beräknas till ca 35 milj. kr.

Remfas—yttranden

SSI framhåller att de avfallsanläggningar som i dag finns i Studsvik är gamla och inte fyller de krav som i dag ställs på dylika anläggningar. både i fråga om säkerhets- och strålskyddsaspekter. Detta gäller även förvaring- en av behandlat avfall. SSI konstaterar därföratt det i dag från strål- skyddssynpunkt finns ett starkt önskemål att den mer långsiktiga förvaringen av radioaktivt avfall vid Studsvik Energiteknik AB förbättras.

SSI tillstyrker att Studsvik Energiteknik AB beviljas medel till projekte- ring och byggande av ett bergrum för förvaring av radioaktivt avfall. Institutet förutsätter att bolaget snarast tar fram en plan för den fullständi- ga hanteringen av radioaktivt avfall inom Studsvik Energiteknik AB. Hän- syn bör då tas även till det avfall som uppstår vid en nedläggning av R]- reaktorn och till hur en mer långsiktig nedläggning av RZ-reaktorn kan komma att påverka utformningen och dimensioneringen av avfallsanlägg- ningarna.

PRAV rekommenderar att ett förenklat alternativ till den föreslagna avfallsanläggningen utreds tekniskt. tidsmässigt och ekonomiskt innan beslut fattas om utförande och finansiering.

PRAV konstaterar att Studsviks avfallsanläggning är avsedd att vara enban ett mellanlager. Det planeras bli taget i drift år I984. Dess kapacitet måste motsvara den beräknade avfallsmängden år l990 med någon margi- nal för eventuell försening i färdigställandet av det av kärnkraftft'iretagen planerade centrala slutlagret för låg- och medelaktivt kärnkraftavfall. ALMA. Uppehållstiden för Studsviksavfallet i det nya lagret blir kortva- rig. högst 5 å lt) år. Efter ALMA:s färdigställande blir Studsvikslagret huvudsakligen ett butfertlager till ALMA. Detta gör att lagringen bör kunna göras väsentligt billigare men ändå fylla de krav man kan ställa på säkerhet vid hantering och lagring.

SKI framhåller att Studsviks avfallsanläggningar är slitna och i behov av upprustning. att anläggningarna ofta inte motsvarar de krav man numera ställer på anläggningar av motsvarande typ. att behovet av Iångtidsförva— '

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 535

ring för aktivt avfall inte är tillgodosett samt att Sttrdsviks anläggningar för aktivt avfall inte kan betraktas isolerat utan på något sätt måste inordnas i ett system som beaktar behovet av avfallshantering och avfallsanläggning- ar för hela landet. Vidare framhåller SKI att den totala översyn av avfalls- anläggningarna i Studsvik. som inspektionen gör med anledning av företa- gets begäran om tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggningarna i Studs- vik enligt bestämmelserna i atomenergilagcn. ännu inte är färdig.

F'r'iredrrtgmrdt'n

Enligt min mening står det klart att vissa åtgärder för modernisering av avfallsanläggningarna i Studsvik behöver vidtas och att särskilda medel kommer att behöva anvisas härför. Remissinstanserna har emellertid inte entydigt velat förorda den av Studsvik Energiteknik AB föreslagna lös- ningen att bygga ett bergrumslager. Frågan har också samband med frågan om i vilken utsträckning anläggningarna i Studsvik skall utnyttjas för att ta omhand radioaktivt avfall från kärnkraftverk och forskningsinstitutioner. sjukhus m.m. Statsrådet Petri kommer därför inom kort att. efter samråd med mig. föreslå regeringen att uppdra åt PRAV att i samverkan med Studsvik Energiteknik AB göra det ytterligare utredningsarbete som er- fordras för ställningstagande i denna fråga. Jag avser att därefter åter- komma mcd förslag om medelsanvisning.

Avveckling av forskningsreaktorn RI

Den första svenska forskningsreaktorn. Rl. togs i drift år l954 och aVStängdes slutligt år 1970. R_eaktorn ligger nedsprängd i ett bergrum vid Drottning Kristinas väg i Stockholm. Den ägs av Studsvik Energiteknik AB.

Studsvik Energiteknik AB

SSI begärde år 1978 att Studsvik Energiteknik AB skulle presentera ett långsiktigt åtgärdsprogram för den nedlagda reaktorn. En utredning om nedläggning av RI-reaktorn inkl. en kartläggning av kvarvarande radioak- tivitet färdigställdes av bolaget i mars I980. Avvecklingen av RI har preliminärt beräknats kunna genomföras på knappt två år. Den totala kostnaden har uppskattats till ca 25 milj. kr. I beloppet ingår utrednings- kostnadcr samt kostnaderna för avfallstransport till Studsvik men inte kostnader för mellan- och slutlagring av avfallet.

Studsvik Energiteknik AB framhåller att de tidigare beviljade anslagen för drift av RI-reaktorn inte har avsetts ktrnna täcka kostnaden för framti- da avveckling. Bolaget hemställer därför att ett anslag om IO milj. kr. anvisas för budgetåret 1981/82 för avveckling av RI-reaktorn och att l5 milj. kr. reserveras för kostnader under budgetåret I982/83.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 536

Remissy”randen

SSI tillstyrker i sitt yttrande bolagets ansökan om medel för nedläggning av R I-reaktorn. Institutet har dock ingen möjlighet att bedöma rimligheten av de begärda beloppens storlek. Institutet anser även att innan arbetet kan starta. är viss komplettering av den gjorda utredningen erforderlig. SSI påpekar vidare att förutom de av Studsvik Energiteknik AB redovisade kostnaderna tillkommer kostnader för eventuell behandling samt kostna- der för rnellan- och slutlagring av avfallet. Erforderliga medel för dessa kostnader. inkl. lagringsutrymme, måste enligt SSI säkerställas innan en slutlig nedläggning av Rl-reaktorn kan få påbörjas.

SKI framhåller att från de synpunkter SKI har att beakta förefaller bolagets förslag till fullständig avveckling riktigt. Härigenom uppnås att bcrgrummet kan disponeras för annat ändamål utan att hänsyn behöver tas till dess tidigare användning. Vidare ger detta erfarenhet inom landet från arbeten i samband med nedläggning. som kan nyttiggöras vid större an- läggningar.

SKI har inte haft möjlighet att bedöma frågan om den erforderliga ersättningens storlek. "

Föredraganden

Byggandet av Sveriges första forskningsreaktor, Rl-reaktorn i Stock- holm. finansierades i början av I950-talet med statliga anslag till dåvarande AB Atomenergi. vilka redovisades under handelsdept-rrtemcntets huvudti- tel. Anläggningen togs i drift år 1954 och utnyttjades ttnder en period av ca 15 år dels i bolagets verksamhet. dels av andra svenska forskare. Verksam- heten finansierades i allt väsentligt med statliga anslag dels till AB Ato'm- energi. dels i form av forskningsrådsmedel. '

Jag ansluter mig till Studsvik Energiteknik AB:s och tillsynsmyndighe- ternas bedömning att reaktoranläggningen RI nu bör slutligt avvecklas. En sådan avveckling innebär dels att behovet av fortsatt tillsyn elimineras. dels att svenska tekniker och de svenska tillsynsmyndigheterna kan göra värdefulla om än begränsade erfarenheter av avveckling av kärnteknisk verksamhet. Kostnaderna för arbetet bör bestridas genom ett särskilt statligt anslag till Studsvik Energiteknik AB. som innehar koncession för anläggningen. Bolaget har beräknat att avvecklingen skall kttnna genomfö- ras undcr en tid av ca två år och till en kostnad av ca 25 milj. kr. men det ligger i sakens natur att kostnadsuppskattningar av detta slag kan vara behäftade nted betydande osäkerhet. I enlighet med bolagets framställning förordar jag att IO milj. kr. anvisas för ändamålet för budgetåret l98I/82. En förutsättning bör vara att bolaget bedriver avvecklingsarbetet på ett sådant sätt att kostnaderna i möjligaste mån begränsas. Jag räknar med att bolaget i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 skall kunna redovisa en genomarbetad kalkyl för hela avvecklingen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 537

15.4 Försöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen

Inledning

Genom upphettning med eller utan tillsats av vattenånga och luft eller syrgas kan fasta eller flytande bränslen förädlas och med vissa energiför- luster överföras till gasform. Gasen kan sedan antingen förbrännas eller användas som råvara för kemiska processer t.ex. framställning av me- tanol. Speciellt bedöms förgasning vara av intresse för bränslen som vid direkt förbränning ger svära miljöpåverkningar.

För svenskt vidkommande skulle förgasning av sådana råvaror som skiffer. skogsavfall och andra biobränslen samt torv kunna vara av särskilt intresse.

Svensk Metanolutveckling AB (SMAB) föreslog våren 1979 i samverkan med Stora Kopparberg AB att en demonstrationsanläggning skulle upp- föras för förgasning av torv- och vedråvara i syfte att framställa metanol för användning som drivmedel. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) avgav i december 1979 rapporten (NE l979z5) Demonstrationsan- läggning för metanolproduktion baserad på inhemsk råvara. Direktören Kjell Håkansson har på mitt uppdrag biträtt inom industridepartementet med förhandlingar för att utarbeta förslag till erforderliga överenskom- melser för att möjliggöra uppförande av en försöksanläggning för produk- tion av syntesgas för metanolframställning med användning av en modi- fierad s. k. Winkler—teknik. Ett flertal kommuner, länsstyrelser och företag har inkommit med skrivelser i ärendet. Håkansson har den 22 december 1980 redovisat det material som har framkommit i hans arbete.

AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) har hemställt om anslag för förgasning av alunskiffer för utvinning av skitferns organiska energiinne- håll. Efter remiss har yttranden i ärendet avgetts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens industriverk (SIND), NE. delegationen för energiforskning (DFE). oljeersättningsdelegationen (OED) och Studs- vik Energiteknik AB. Dessutom har Skövde Miljöforum inkommit med synpunkter i ärendet.

Försöksanläggning för skifferförgasning

ASA bildades år l977 i syfte att utveckla processer för fullutvinning. dvs. en total utvinning. av den svenska alunskifferns samtliga värdebe- ståndsdelar. Forsknings- och utvecklingsarbetet bedrivs huvudsakligen vid ASA:s dotterbolag Ranstad Skifferaktiebolag (RSA) i Ranstad.

Kostnaderna för verksamheten bestrids enligt riksdagens beslut genom villkorliga statliga lån om totalt l28 milj. kr. för treårsperioden 1978/79— l98()/8l (prop. l977/783124, NU l977/78:69, rskr l977/78342). Verksamhe- ten har uppdelats i två områden. dels termisk processutveckling. som inriktas mot förbränning och förgasning av lakrest. skiffer och skifferkero- genkoncentrat. dels kemisk processutveckling för utvinning av metaller och kemiska ämnen.

Prop. l980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 518

ASA och RSA har konstaterat att förutsättningar inte föreligger för att få till stånd en kommersiell uranutvinning i Ranstad när det pågående utveck- lingsprogrammet avslutas beroende på det låga uranpriset på världsmark- naden. Det finns däremot enligt bolagen resultat som tyder på att det tekniskt och ekonomiskt kan vara möjligt att utnyttja alunskifferns kero— geninnehåll i en förgasningsprocess för t. ex. metanolproduktion.

Skiffer som energiråvara har under treårsperioden 1978/79— 1980/81 be— handlats utanför energiforskningsprogrammet och ingår bara i begränsad utsträckning i det förslag som delegationen för energiforskning (DFE) har redovisat för kommande treårsperiod 1981/82—1983/84. ASA har därför i skrivelse den 15 augusti 1980 föreslagit uppbyggnad av en försöksanlägg- ning för skifferförgasning och hemställt om anslag med 93 milj. kr. för detta ändamål för treårsperioden 1981/82—1983/84. F. n. föreligger två olika förslag till processkoncept. virvelbäddsteknik resp. s.k. Hashförgasning i en flamsmältkammare. Val mellan dessa metoder samt val av lokalise- ringsort (Kvarntorp eller Ranstad) förutsätts göras inom ramen för nu gällande budget för ASA:s arbete. Av kostnaderna för kommande period avser 62 milj. kr. investerings- och startkostnader och 31 milj. kr. driftkost- nader för ett är.

Remissytrrundena

Flertalet remissinstanser uppmärksammar skifferns stora potential som energiråvara. SIND anser att Sveriges oljeberoende gör det nödvändigt att så långt det är tekniskt och ekonomiskt möjligt utnyttja Sveriges samtliga energitillgångar. Verket ställer sig därför positivt till ett fortsatt statligt engagemang för att ta fram beslutsunderlag för eventuellt utnyttjande av skiffrarnas energiinnehåll.

Med hänsyn till den stora fossila energiresurs som skiffrarna utgör anser OED det angeläget att villkoren för utnyttjande av alunskiffrarna som energiråvara i den framtida svenska energiförsörjningen snarast klarläggs och definieras. OED anser det också viktigt att forsknings- och utveck- lingsarbete som berör nyttiggörande av svensk alunskiffer fortskrider. Det av ASA föreslagna projektet bör emellertid enligt OED anstå till dess att villkoren för skifferutnyttjandet har klarlagts. varefter en förnyad prövning bör göras. NE framför liknande synpunkter och framhåller att förutsätt- ningarna därvid bör klargöras för utvinning av såväl organiskt energiinne- håll som mineraler.

ÖEF framhåller att introduktion av metanol som drivmedel förutsätter användning av skiffer som råvara för att beredskapsfördelarna med me- tanol skall bli påtagliga. Beslut om metanolproduktion bör därför åtföljas av en omfattande försöksverksamhet med skifferförgasning. ÖEF menar att energiproduktion från skiffer naturligen ingår i energiforskningspro- grammet loch att ställning bör tas till de berörda projekten i den avvägning som görs där. NE anser däremot att den avgörande frågan för ställningsta-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 539

gande till ASA:s ansökan inte är projektets kvalitet utan huruvida staten överhuvudtaget bör stödja utveckling av skifferförgasningsteknik de när- maste åren.

Med hänsyn till de stora utvecklingsinsatser på bl. a. förgasningsområ- det som görs i andra länder borde enligt SIND de svenska insatserna begränsas till en bevakning av utländsk teknik. de specifika problem som gäller de svenska skiffrarna samt till eventtlellt lovande svensk teknik för olika processteg. Den av Boliden AB utvecklade flamsmältkammaren före- faller i detta sammanhang intressant. Möjligheterna borde enligt verket prövas att utnyttja befintlig utrustning av detta slag vid MEFOS i Luleå för ett fortsatt program till lägre kostnad än föreslagna 93 milj. kr.

DFE påpekar att det hade varit värdefullt om ASA hade redovisat de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för alternativ användning av den organiska delen (kerogendelen') i skiffer. Delegationen konstaterar vidare att såvitt kan bedömas av tillgängligt material är skiffer det klart fördelaktigastc alternativet för metanolproduktion ur inhemska råvaror. Det är även enligt DFE:s ekonomiska jämförelse billigare än framställning från importerat kol och än dagens kostnad för importerad metanol från naturgas. När det gäller framtida metanolproduktion från inhemsk råvara anser DFE att skifferförgasning i större försöksskala bör prioriteras före förgasning av skogsenergi. OED har avvikande uppfattning. Mot bakgrund av de osäkerheter som f.n. räder för skifferbrytning anser (.)ED att förgas- ningsprojekt i första hand bör inriktas på torv och vedråvaror.

Skil'ferns potentiella värde som en av de mest betydelsefulla råvarukäl- lorna för syntesgasproduktion framhålls av Studsvik l:"nw-giteknik AB. Bolaget ansluter sig till ASA:s förslag att ta fram tekniskt-ekonomiskt underlag för skilferförgasning men framhåller att det så långt möjligt är önskvärt med samordning med andra aktuella förgasningsprojekt i större försöksskala. '

NE påpekar att de föreslagna förgasningsprocesserna. baserade på vir- velbäddsteknik resp. flashförgasning i llamsmältkammare. är utformade utan att hänsyn har tagits till uranutvinning och att de t.o.m. innebär att den bearbetade skiffern knappast kan användas som uranråvara. Enligt DFE kan Ranstads virvelbäddsteknik för skiffer och HTW (Hög-Tempera- tur-Winklert-tekniken för torv och biomassa ses som två alternativ av samma utvecklingslinje. Beträffande flamsmältmetoden anför DFE att det är för tidigt att nu bygga en stor försöksanläggning för förgasning av skiffer på denna princip. Fortsatta försök bör med tanke på teknikens utveck- lingsläge i stället bedrivas inom ramen för energiforskningsprogrammet.

DFE:s ekonomiska och tekniska bedömning av förgasningsprocesser baserade på olika inhemska råvaror leder enligt delegationen till att den s. k. PDU-teknik för biomassa och torv som utvecklas vid Studsvik Ener- giteknik AB och flamsmälttekniken för skiffer bör behandlas inom energi- forskningsprogrammet, medan virvelbäddstekniken utvecklad i Ranstad

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 540

för skiffer och HTW-tekniken för biomassa och torv är mogna att prövas i större försöksanläggningar.

Om ett positivt beslut tas är det enligt DFE:s mening nödvändigt med parallella studier av miljö- och markfrågor. Det ger också enligt delegatio- nen en möjlighet att bevara kompetensen för förgasning av skiffer. Verk- samheten kan utvidgas till att omfatta biomassa och torv. Någon irrepara- bel förlust av kompetens uppstår inte. enligt NE:s bedömning. om beslut om förgasningsförst'iken uppskjuts något. NE bedömer att det mycket begränsade antalet nyckelpersoner med fördel temporärt bör kunna utnytt- jas med utveckling av förgasningsteknik för biomassa och torv eller inom andra eventuellt tillkommande projekt med kol eller kolreningsavfall som råvara.

Skörda Mif/'()jårrmn anser att ASA:s ansökan bör avslås med anledning av de väntade miljökonsekvenserna av brytning och utnyttjande av skiffer.

Försöksanläggning för förgasning av torv och vedråvaror

Direktören Kjell Håkansson har i sitt arbete bearbetat två alternativa handlingslinjer, nämligen dels den ursprungligen av SMAB lanserade ut- vecklingen av I-I'I'W-tekniken för torv och biobränslen (flis, skogsavfall. energiskog). dels en kombination av denna utveckling med utveckling av teknik för förgasning av skiffer. Han förordar i första hand det sistnämnda alternativet.

För H'fW-projektet föreslås lokalisering till Kvarntorp och anges föl- jande kostnader för olika Iokaliseringsalternativ (milj. kr. i 1980 års priser exkl. moms).

Kvarntorp' Skoghall Söderhamn2 Sandviken2 Investeringar 86.5 88 87.8 l()1.5 Drift. per år 24 32.5 36.6 36.3 Totalt. 3 driftsår 1585 [85,5 l97.6 2l0,4

' Baserat på antagande om att ett särskilt försökscentrum kommer till stånd i Kvarntorp och tillhandahåller viss "infrastruktur". Kostnaderna härför ingår ej i de angivna beloppen. 2 Förkalkyl. ej förhandlad med eventuellt intressentföretag.

För ett kombinerat projekt anges följande kostnadstrppskattning (milj. kr.).

KvarntorpI Investeringar 1 16.5 Drift. per år 24-27 Totalt. 4 driftsår 218.5

' Se föregående tabell not 1.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 54]

Någon uppgörelse med de tyska rättighetshavarna har ännu inte kunnat nås i fråga om tillgången till för långsiktig användning av HTW-tekniken erforderligt tekniskt know-how.

För att närmare underbygga projekteringen av en stor försöksanläggning pågår f.n. vissa kompletterande tekniska försök. Resultaten av dessa beräknas föreligga hösten 1981.

F föredraga rida n

Frågorna om förgasning av skiffer resp. torv och vedråvaror har flera samband sinsemellan och med annan aktuell eller föreslagen verksamhet.

I Studsvik byggs f.n. upp en mindre försökst-mlt'iggning. PDU. för för- gasning av torv och biomassa enligt en svensk metod. Resultat från projek- tet. som kan kostnadsberäknas till ca 50 milj. kr.. kan väntas omkring år 1984.

Statens vattenfallsverk och Svenska Petroleum AB har föreslagit en anläggning för kombinerad el- och värmeproduktion i Göteborg. Den före- slås baseras pä förgasning av restoljor men avses också förses med en mindre kolförgasningsreaktor för försöksverksamhet. Projektkostnaden torde kunna uppskattas till i storleksordningen 500—1000 milj. kr.

Nynäs Petroleum AB har föreslagit en anläggning för kombinerad pro- duktion av syntetiskt drivmedel, bränngas och fjärrvärme baserad på för- gasning av kol och restoljor.

Sedan år 1978 genomför ASA ett omfattande forskningsprogram med långsiktig inriktning mot allsidigt utnyttjande av alunskiffer. En utförlig redogörelse för verksamheten. som finansieras med statliga län. har läm- nats i prop. 1977/78: 124. Den kemiska processutvecklingen, som omfattar utvinning av metaller och kemiska ämnen. beräknas kunna vara avslutad och resultaten dokumenterade kring årskiftet 1981—1982. Till följd av sjunkande uranpriser och beroende på uranets dominerande betydelse för metallutvinningens ekonomi är det inte längre motiverat att lämna fortsatt särskilt stöd till denna forskning efter det att nuvarande program avslutas. Den termiska processutvccklingen. som i första hand är inriktad mot utnyttjande av det fossila bränsleinnehållet i skiffern. har däremot fått ökande betydelse.

För utvinning av skifferns organiska energiinnehåll har ASA hittills inom ramen för det fastställda försöksprogrammet genomfört försök med virvel- bäddsförgasning i Ranstad och s.k. flashförgasning vid MEFOS i Luleå. För att den sistnämnda metoden skall kunna utvärderas behövs ytterligare försök. som enligt vad jag har erfarit skulle kunna utföras vid den försöks- anläggning Iörjärnframställning enligt den s.k. Inred-processen som nu är under uppförande vid MEFOS men som inte beräknas stå färdig förrän under år 1982. Enligt min uppfattning ligger de förgasningsförsök som ASA önskar genomföra vid den nya anläggningen väl i linje med syftet med det fastställda programmet. De ryms inom ramen för anvisade lånemedel för

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 542

budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 126. NU 1979/80:49. rskr 1979/80: 322). Detta innebär att den slutliga utvärderingen av programmet kan ske först vid utgången av år 1982. Det. ankommer på regeringen att fatta beslut om villkoren för ASA:s disposition av de anvisade länemedlcn. Det beslutsunderlag som nu föreligger för frågorna om större försöksan- läggningar på detta område är ännu inte fullständigt utan behöver komplet- teras på flera punkter. Jag är därför inte beredd att nu förorda beslut om ytterligare satsningar på dessa områden utöver vad jag nyss har anfört och vad som ingåri Huvudprogram Energiforskning (avsnitt 15.239). Bered- ningen av frågorna fortsätter emellertid inom industridepartementet. Rege- ringen bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om försöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen.

15.5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels föreslår riksdagen att beträffande Huvudprogram Energiforskning 1. godkänna de riktlinjer för omfattning. inriktning och genomfö- rande av verksamheten inom huvudprogrammet som jag har förordat, . medge att under budgetåren 1981/82—1983/84. utöver under bud- getåret 1980/Sl ej disponerade medel. 1 400000 000 kr. får använ- das för huvudprogrammet. . medge att de inkomster. som svarar mot den del av den föreslag- na höjningen av den särskilda beredskapsavgiften för oljepro- I”») ',;J

dukter som avses finansiera kostnaderna för huvudprogrammet får fonderas hos riksgäldskontoret och disponeras i enlighet med vad jag har förordat. dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om försöksanläggningar för förgas— ning av inhemska bränslen.

1.5.6 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 Fjormnde huvudtiteln

F. Teknisk forskning och utveckling

F 13. Energiforskning

1979/80 Utgift 300186899 Reservation 61581843 1980/81 Anslag 301500000 1981/82 Förslag 1000

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1 Industridepartementet 543

Som har framgått av min tidigare redogörelse harjag för Huvudprogram Energiforskning förordat en ram av 1400 milj. kr. under treårsperioden 1981/82—1983184. För nästa budgetår har jag för detta ändamål beräknat (avsnitt 15.2.3.5) 400 milj. kr. Härvid beräknarjag att 395.4 milj. kr. utgår över detta anslag. Vidare avses, som jag har nämnt (avsnitt 15.223) 4,6 milj. kr. utgå från anslaget A 3 Kommittéer m.m. för att täcka kostnaderna för DFE:s uppgifter avseende programsamordning m.m. inom huvudpro- grammet.

Jag har redan förordat (avsnitt 15.235) att huvudprogrammet skall finansieras genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Jag förordade då också att de inkomster som svarar mot avgiftshöjningen avskiljs och tillförs en särskild fond hos riksgäldskon- toret. energiforskningsfonden. och att medel ur denna fond skall tillföras detta anslag. Anslaget bör därför föras upp med ett formellt belopp av 1000 kr. för nästa budgetår.

De programansvariga organen har för sin planering och organisation av insatserna behov av att kunna göra fleråriga åtaganden. För innevarande budgetår har regeringen, i likhet med tidigare budgetår. av riksdagen bemyndigats att i samband med stöd till forskning och utveckling inom energiområdet göra åtaganden för de tre närmast följande budgetåren.

Det underlag som har redovisats av de programansvariga organen visar att de behöver kunna göra fleråriga åtaganden även under treårsperioden 1981/82—1983/84. Vid riksdagens bifall till förslaget om medelsram för hela perioden erfordras därvid inte något särskilt bemyndigande från riksdagen när det gäller åtaganden avseende budgetåren 1982/83 och 1983/84. För åtaganden avseende tiden efter treårsperioden 1981/82—1983/84 fordras dock särskilt bemyndigande av riksdagen. Jag förordar mot den bakgrun— den att regeringen nu inhämtar sådant bemyndigande för budgetåret |981/ 82. Jag beräknar behovet härav till 130 milj. kr. för åtaganden avseende budgetåret 1984/85. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som erfordras.

Det ankommer vidare på regeringen att i anslutning till de riktlinjer och på det sätt jag har förordat besluta om fördelning av medel mellan olika program och delprogram.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

!. bemyndiga regeringen att under budgetåret 1981/82. i enlighet

med vad jag har anfört. ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till forskning och 'utveckling inom energiom- rådet som innebär åtaganden om högst 130 000000 kr. för budget- året 1984/85 . till Energi/brskning för budgetåret 1981/82 anvisa ctt reserva-

tionsanslag av 1 000 kr. lx)

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 544

F 14. Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB

1979/80 Utgift 47000000 1980/81 Anslag 47000000 1981/82 Förslag 80000000

Enligt vad jag nyss har redovisat (avsnitt 15.3) bör anslaget för budget- året 1981/82 föras upp med 80 milj. kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Bidrag7 till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 80 000 000 kr.

Avveckling av forskningsreaktorn Rl

Nytt anslag (förslag) 10000 000

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört hemställerjag att regeringen föreslär riksdagen att till Avveckling avfärsk/tings")uktorn RI för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 10000000 kr.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 545

Bihang A

Hänvisningar till PS29

1 Förslag till

Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs följande.

] 5 En eldningsanläggning. som inte är tillfällig. skall enligt vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den äri bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten. hetvatten, ånga eller hetolja framställs för byggnadsuppvärm- ning. elproduktion eller användning i en industriell process.

2 5 En eldningsanläggning i vilken den årliga bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande sålänge den är i bruk.

Detsamma gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten. hetvatten, ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i l å andra stycket. om

1. den årliga bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och

2. systemets årliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

lnnan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i'första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras. skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

3 5 Andra eldningsanläggningar än som avses i Zä skall utföras sa att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle.. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge de är i bruk. '

lnom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

4 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- ge undantag i särskilt fall från 2? första eller andra stycket.

Undantag från 3 & första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege- ringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 35 första stycket.

5 5 Är en eldningsanläggning undantagen enligt 4s' från vad som före- skrivs enligt 2 eller 35 om utförande för eldning med fast bränsle och skall en panna bytas i anläggningen. skall lagen i sin helhet åter tillämpas på anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 & om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

36 Riksdagen 1980/8]. ! saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 546

6 & Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

7 & Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till anläggningen som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ- de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

8 & Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom- ma rättelse. om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2å första eller andra stycket eller 3 5 första stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

9 5 Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 25 första eller andra stycket eller 3 5 första stycket. skall han dömas till böter.

10 & Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 7.5 eller om föreläggande enligt 8ä första stycket överklagas hos kammarrätten genom besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet. överkla- gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut omedelbart skall lända till efterrättelse.

1. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.

2. Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe- rad före ikraftträdandet.

3. Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet. får uppföran- det. installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts utan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4. Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3. gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 å om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 547

Billarm B

Lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av eldningsanlägg- ningar för fast bränsle

beslutad den 4 december 1980.

Regeringen överlämnar för lagrådets yttrande det förslag som har uppta- gits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet.

På regeringens vägnar CARL AXEL PETRI

Per Nyqvist

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller förslag till lag om utförande av eldningsan- läggningar för fast bränsle.

Den föreslagna lagen utgör ett led i strävandena att ersätta olja med andra bränslen och därigenom minska värt lands oljeberoende. Enligt lagen skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller komplet- teringar. Gränsen mellan större och mindre anläggningar sätts yid en beräknad årlig bränsleförbrukning om l80 terajoule. motsvarande ca 5000 m] tjockolja.

Lagen gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning. elproduktion eller användning i industriella processer.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande an- läggningar. Även befintliga anläggningar omfattas sä snart pannan byts ut. Möjligheter till undantag finns.

För att möjligheterna att använda inhemska bränslen i större anläggning- ar skall tas till vara på bästa sätt föreslås innehavaren bli skyldig att samråda med statlig myndighet om val av bränsle innan anläggningens utförande bestäms.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den I januari 1982.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 548

Utdrag lNDUS'l'RlDEPAR'fEMEN'fET PROTOKOLL

vid rcgeringssammanträde l980- [ 2-04

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Söder. Krönmark. Bu- renstam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Boo. Winberg. Danell. Petri. Eliasson

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

1 Inledning

Viktiga uppgifter för energipolitiken är att minska Sveriges beroende av olja och att avveckla kärnkraften. Oljeberoendet medför en stor belastning på vår ekonomi och stora risker för försörjningstryggheten. Åtgärder för att ersätta olja med andra bränslen ingår därför som ett väsentligt led i den proposition om energipolitiken som f. n. förbereds inom industrideparte- mentet och som jag räknar med att regeringen kan förelägga riksdagen i början av är l98l.

Som underlag för propositionsarbetet finns bl.a. åtskilliga utrednings- förslag. Ett av dem gäller krav på utförande av vissa eldningsanläggningar så att även annat bränsle än olja kan användas. Ett förslag till lag med sådan innebörd har lämnats av utredningen (l l977: Il) om omställbara eldningsanläggningarI i betänkandet (SOU l98tlz9) Övergång till fasta bränslen. Kommitténs lagförslag och en sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av fortitikationsför- valtningen. byggnadsstyrelsen. statens naturvårdsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens råd för byggnadsforskning. statens planverk. statens industriverk (SIND). nämnden för energiproduktions— forskning (NEl. statens vattenfallsverk. domänverket. 1980 års oljelag- ringskommitté (H 1980: I). oljecrsättningsdelcgationen (] I979: (ll) (()ED).

' (ieneraldirektören Sigvard Tomner. ordlörande. direktörerna Karl Axel l-"örstbcrg och Erik Lundh. kommunalradet Rune Malmros samt vice ordföranden i Skellefteå kommunstyrelse Sverker Lindberg.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 549

utredningen (] I979: 13) om styrmedel för näringslivets energihushållning. Botkyrka. Gävle. Göteborgs. Linköpings. Stockholms. Umeå. Västerås. Växjö och Östersunds kommuner. Svenska Kommunförbundet. Lands- tingsförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO). Centralorganisationen SACO/SR. Hyresgästernas riksförbund, centrala driftledningen (CDL). Jernkontoret. Näringslivets energidelegation (NED). Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF). Svenska Gasföreningen. Svenska Petroleuminstitutet (SPI). Svenska Värmeverksföreningen. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) samt VVS-tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remissen inkommit yttrande från Riksför- bundet Energi och Samhälle (REOS).

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2. .

Frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet bör redan nu tas upp till behandling med hänsyn till att lagrådets yttrande bör inhämtas. Jag räknar med att sedan så skett förslag till lag kan förläggas riksdagen i samband med den inledningsvis nämnda propositionen om energipolitiken.

2 Föredraganden

Vår nuvarande energianvändning karaktäriseras av ett mycket stort beroende av importerad olja. Sveriges totala användning av olja och olje— produkter var 1979 ca 300 TWh. vilket motsvarar ca 7() procent av den totala energianvändningen. Av den totala tillförseln om 473 TWh svarade år I979 oljeprodukter för 323 'l'Wh. kol och koks för 2l 'fWh samt inhems- ka bränslen som massaindustrins lutar och bark för 46 TWh. Vattenkraft- produktionen uppgick till 60 TWh och kärnkraftproduktionen till 20 TWh.

Oljeanvändningen avser till största del eldningsoljor. År I979 hänförde sig 85 TWh till lätt eldningsolja (Eo [) och l37 TWh till tjocka eldningsoljor (Eo 2—5). Eo ] används till helt övervägande del i små pannor för upp- värmning av bostäder. m.m.. medan Eo 2—5 till största delen används i större pannor inom industri. elproduktion och ljärrvärmeproduktion.

En övervägande del av oljan används således som bränsle i pannor av olika slag. Ett viktigt led i oljeersättningspolitiken är därför att få till stånd en övergång till andra bränslen i sådana pannor. En nödvändig förutsätt- ning för detta är att pannorna är utförda på sådant sätt att alternativa bränslen kan användas. Även om en viss utbyggnad av eldningsanordning- ar för fasta bränslen har påbörjats. utförs i dag den helt övervägande delen av alla större eldningsanordningar så att endast olja kan användas som bränsle.

Att elda med olja och att elda med fasta bränslen ställer olika krav på

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 550

den panna som skall användas. Bl.a. kräver eldning med fasta bränslen andra anordningar för bränslehantering. större eldstadsvolym och rökka— naler. större avstånd mellan panntuberna samt effektivare utrustning för stoftavskiljning. Vidare kan eldning med fasta bränslen inte ske med så- dana brännare som konstruerats för oljeeldning. Eldning med fasta bräns- len fordrar dessutom särskilda anordningar för askhantering. Allt detta medför att anläggningskostnaderna blir väsentligt högre. De åtgärder som krävs för att ställa om en anläggning byggd för enbart oljeeldning till eldning med fasta bränslen skiljer sig betydligt mellan olika anläggningar. Ofta är åtgärderna så omfattande och kostsamma att det är fördelaktigare att bygga en ny anläggning. Ett krav på övergång från olja till andra bränslen måste därför i första hand inriktas på nytillkommande anläggning- ar.

Utredningen om omställbara eldningsanläggningar (OEA) har mot denna bakgrund haft i uppdrag att utreda frågan om att utforma främst nytillkom- mande större eldningsanordningar för drift med andra bränslen än olja. Arbetet har redovisats i betänkandet Övergång till fasta bränslen.

OEA har inriktat sitt arbete främst på pannor för produktion av hetvat- ten till fjärrvärmesystem samt av ånga för elproduktion och för industriellt bruk. Även industriugnar har omfattats av arbetet. i dessa slag av anlägg- ningar är som nämnts tjockolja det dominerande bränslet. De svarar för ungefär 80 procent av Sveriges totala tjockoljeförbrukning. [ sådana större anläggningar sker också nästan all förbrukning inom landet av inhemska bränslen samt av kol och koks.

OEA har funnit att det med nuvarande bränslepriser i stor utsträckning torde vara lönsamt att bygga nya anläggningar för koleldning trots merin- vesteringen samt att i vissa fall också inhemska bränslen som torv och skogsbränslen kan vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. OEA har trots detta ansett att särskilda styråtgärder behövs för att få till stånd en omfat- tande övergång från tjock eldningsolja till fasta bränslen. Fastbränslealter- nativet kan i vissa fall bereda svårigheter av bl.a. miljöskäl. brist på lämplig plats eller transportproblem. Annat som kan utgöra hinder är t. ex. osäkerhet om bränsleprisulvecklingen. benägenhet att välja den billigare ' investeringen. höga förräntningskrav och osäkerhet inför en mera kompli- cerad förbränningsteknik som man saknar erfarenhet av. Som styrmedel har OEA förordat lagstiftning med krav på omställbarhet av vissa eldnings- anläggningar till fasta bränslen. I huvudsak innebär OEA:s lagförslag föl- jande.

Eldningsanläggningar. vars bränsleförbrukning beräknas uppgå till minst 50000 MWh (180 terajoule. 'l'J) per år. skall i fortsättningen utföras för eldning med fast bränsle. Kravet gäller också när pannan i en befmtlig anläggning byts ut. Även mindre anläggningar omfattas av kravet om de ingår i ett system vars bränsleförbrukning beräknas uppgå till den angivna energimängden. Det är dock tillräckligt om 75 procent av årsbehovet i ett sådant system kan produceras utan oljepannor.

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 551

Vad som krävs är att anläggningen skall vara utförd så att fast bränsle kan användas. Det är alltså tillåtet att också ha en oljebrännarc och att elda med olja. Om en så stor anläggning byggs för fastbränsleeldning. talar emellertid normalt ekonomiska skäl för att också driva anläggningen med fast bränsle.

Befintliga anläggningar omfattas således inte av kravet på fastbräns- leeldning. Undantag görs vidare för eldningsanläggningar i transportmedel. t.ex. i fartyg. och anläggningar som är tillfälliga. Vidare undantas indti- striugnar.

Undantag från kravet förutsätts kunna meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillsyn över lagens efterlevnad skall utövas av myndighet som regeringen bestämmer.

OEA föreslår också att i lagen tas in bestämmelser om eldningsanlägg- ningar med lägre bränsleförbrukning. Den avses således gälla eldningsan- läggningar av tidigare nämnt slag oberoende av bränsleförbrukning. [ Svensk Byggnorm l975 (Statens planverks författningsamling 1978: I) föreskrivs i fråga om uppvärmningsanordningar i byggnader för permanen- ta bostäder. arbetslokaler m.m. att de skall utformas så att omställning till eldning med fast inhemskt bränsle kan genomföras utan omfattande om- byggnadsarbete. såvida inte särskilda skäl till undantag föreligger. Att bestämmelsen efterlevs tillses i samband med byggnadslov. Sådant krävs dock inte f. n. när befintliga pannor byts. ()EA föreslår att i den nya lagen tas in ett krav på att mindre eldningsanläggningar skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombygg- nadsarbeten och kompletteringar. Enligt OEA bör tillämpningsföreskrif- terna till bestämmelsen även i fortsättningen återfinnas i Svensk Byggnorm och byggnadsnämnden vara dispens- och tillsynsmyndighet.

Merparten av remissinstanserna tillstyrker OEA:s förslag eller har små eller inga erinringar. Några remissinstanser avstyrker lagförslaget med motiveringen att den eftersträvade övergången till fasta bränslen är lönsam och därför kommer att ske spontant. Slutligen avstyrker några förslaget med hänvisning til risker för bindningar eller framtvingande av investering- ar som kan visa sig felaktiga.

Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget under förutsättning att vissa frågor kan lösas. Det gäller krav på att handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras. att miljökrav utarbetas för såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen. att lagstiftningen kombineras med ekonomiska styrmedel eller finansierings- garantier eller att fjärrvärmens konkurrenskraft inte minskas i förhållande till mindre oljeeldade anläggningar.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget anger försörjningstrygghe- ten som huvudskäl för ett krav på övergång till fasta bränslen. Statens vattenfallsverk påpekar att oljeberoendet f. n. är lika stort som i början av 1970-talet. vilket tyder på att det inte kan minskas nämnvärt med frivilliga insatser.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 552

För egen del vill jag instämma i vattenfallsverkets bedömning. Det är ett oeftergivligt krav att vårt oljeberoende snabbt minskas för att vi skall förbättra försörjningstrygghetcn och göra det möjligt att till rimlig kostnad kunna upprätthålla värmeleveranser och industriell produktion även vid störningari oljetillförseln. Att häva oljeberoendet är också på sikt nödvän- digt om vi vill behålla vår handlingsfrihet i politiskt och ekonomiskt avse- ende. För att minska oljeberoendet krävs enligt min mening tvingande åtgärder ochjag anser inte de argument som framförts mot lagstiftning vara tillräckligt starka. Jag anser således att lagregler behövs som åstadkommer ökad fastbränsleeldning. OEA:s förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande och är enligt min mening väl ägnat att läggas till grund för en sådan lagstiftning.

Vad angår de förbehåll för lagstiftningens genomförande som vissa re— missinstanser framfört villjag säga följande. Det är riktigt att det f.n. i stor utsträckning saknas handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen. En förutsättning för att sådana skall etableras är emellertid att det finns en - marknad för dessa bränslen. Genom lagstiftningen skapas efter hand en sådan marknad. Frågan är därför i första hand ett övergångsproblem. Skulle det visa sig svårt att klara försörjningen med i första hand inhemska bränslen. kan den oljeersättningsfond som regeringen föreslagit bli inrättad från den I januari 1981 (se prop. 1980/8l149 som f. n. behandlas av riksda- gen) stödja åtgärder för att stimulera produktion och distribution av sådana bränslen. En övergång till fasta bränslen måste ske med beaktande av rimliga krav på lönsamhet. Frågan om hur investeringarna skall finansieras blir dock avgörande. Här torde oljeersättningsfonden komma att spela en avgörande roll. Till frågan om finansiering av tjärrvärmeanläggningar avser jag återkomma i den energipolitiska propositionen. Jag förutsätter att denna kan lösas på sådant sätt att statsbudgeten inte belastas.

Till de ekonomiska styrmedel som bör användas för att bl.a. främja användandet av fasta bränslen hör också energiskatten. Denna ses f.n. över av energiskattekommittén (B l979106). [ kommitténs direktiv fram- hålls bl.a. att den särskilt bör undersöka möjligheterna att utforma skatten så att den främjar användning av sådana energiråvaror som ersätter olja.

1 den energipolitiska propositionen kommer jag att närmare redovisa min syn på miljöfrågorna vid användning av fasta bränslen. Jag kan dock redan nu konstatera att en övergång till fasta bränslen inte får medföra någon försämring av miljösituationen. Det innebär att krav på effektiva miljöskyddsåtgärder kommer att ställas vid prövningen enligt miljöskydds- lagen och på annat sätt. Att anläggningar är ogynnsamt lokaliserade ur miljösynpunkt kan. vill jag också nämna. utgöra skäl för undantag från kravet på utförande för fastbränsleeldning. Frågan om fjärrvärmens kon- kurrenskraft i förhållande till mindre anläggningar kommerjag att beröra i avsnitt 2.3.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 553

I fråga om de mindre anläggningarna finns som nämnts redan i dag föreskrifter om omställbarhet. Dessa har medfört att nytillkommande små- pannor i praktiken uppfyller kraven i den nya lagen. Lagen innebär emel- lertid för vissa anläggningar ökade krav. som kan föranleda merkostnader. Ett minskat oljeberoende torde emellertid vara till fördel även för inneha- varna av sådana anläggningar och jag vill framhålla att förutsättningar saknas för att subventionera eventuella merkostnader med statliga bidrag. Att kravet på fastbränsleeldning blir öskäligt betungande utgör emellertid som jag återkommer till i specialmotiveringen skäl för undantag.

Jag behandlar i det följande huvuddragen i den lag som jag föreslår. [ förhållande till OEA:s förslag föreslår jag förutom ändringar av redaktio- nell natur vissa sakliga tillägg och modifieringar. Lagens rubrik anser jag bör vara lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Därige- nom anges tydligare lagens innehåll. Den nya lagen bör träda i kraft den I januari 1982.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning bör i enlighet med OEA:s förslag gälla större anläggningar. Vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderna som personal- och underhålls— kostnaderna jämförelsevis betungande. Även om kostnaden för kol eller annat fast bränsle är lägre än oljekostnaden. kan i vissa fall övriga kostna- der göra att fastbränslealternativet i mindre anläggningar blir betydligt dyrare än motsvarande oljealternativ.

Den av OEA föreslagna gränsen vid en beräknad bränsleförbrukning av 180 TJ per är bör enligt min mening godtas. även om några remissinstanser har velat sätta den lägre. [80 TJ motsvarar knappt 5 ()()0 m3 tjock eldnings- olja. Gränsen har valts med utgångspunkt från de nyssnämnda ekonomiska kriterierna. Som OEA framhåller bör syftet med kravet på omställbarhet vara att eldningsanläggningarna skall drivas med fasta bränslen även under normala förhållanden. Det är med hänsyn till detta av betydelse om mer- kostnaden för olja som bränsle är tillräcklig för att väga upp kostnaden för övriga driftkostnader. främst personalkostnaderna. vid eldning med fasta bränslen.

Vid fastbränsleeldning av panna med en effekt av 30—50 MW eller lägre spelar pannstorleken ingen nämnvärd roll för personalbehovet. Däremot har det stor betydelse om fast bränsle eller olja används. Fastbränslepan- nor behöver normalt ständig bemanning. medan oljepannor kan drivas obemannade.

Trots att det medför vissa avgränsningssvårighcter bör som OEA före- slår gränsen bestämmas med utgångspunkt i den beräknade bränsleför- brukningen under ett år. Det skulle visserligen från avgränsningssynpunkt vara av värde att direkt från pannans konstruktion kunna avgöra om den

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 554

omfattas av lagens krav på omställbarhet. Kravet bör dock inte gälla om pannan är av sådan storlek eller används under så begränsad tid under året att bränsleförbrukningen understiger 180 TJ. Normalt har en panna med en sådan bränsleförbrukning en effekt av 10—20 MW.

Jag kan också ansluta mig till OEA:s förslag i fråga om mindre anlägg- ningar som ingår i ett system med en bränsleförbrukning som överstiger gränsen.

lnom industrin finns f. n. ca 2 200 oljeeldade pannor med en sammanlagd installerad effekt av ca l3000 MW. Av dessa har inemot 2000 en effekt av högst l0 MW och därmed i praktiken en lägre bränsleförbrukning än l80 TJ per år. Ca 300 pannor finns för produktion av elkraft och fjärrvärme. Deras effekt uppgår till minst 10 MW. Det är således ett relativt litet antal pannor som kravet på fastbränsleeldning i praktiken gäller. De svarar emellertid för den övervägande delen av tjockoljeförbrukningen. Är l978 förbrukades inom industrin ca 4.9 milj. m3 tjockolja. varav ca l.l milj. i anläggningar med lägre årsförbrukning än 5000 m3. För kraftvärmeverk och hetvatten- centraler var motsvarande siffror ca 3.3 milj. m3 resp. 0.4 milj. m3. Detta innebär att de pannor som förbrukar mindre än 5000 m3 per är endast svarar för l4% av den totala förbrukningen.

Som OEA föreslår bör processugnar inte omfattas av lagstiftningen. Till stor del kan oljeförbrukningen i industriella processugnar av tekniska skäl f. n. inte ersättas av fasta bränslen. Den totala oljeförbrukningen i dessa ugnar är vidare avlbegränsad omfattning. Tillämpningsområdet för lagen bör bestämmas i saklig överensstämmelse med OEA:s förslag. Det innbär att alla inte tillfälliga eldningsanläggningar för framställning av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja som i fortsättningen installeras i en byggnad eller uppförs kommer att innefattas och att kravet även gäller när pannan i en befmtlig anläggning byts ut. För att klargöra tillämpningsområdet bör i lagtexten anges att framställningen av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja skall ske för byggnadsuppvärmning. elproduktion eller användning i en industriell process. Eftersom inget krav ställs på ombyggnad av befintliga anläggningar. blir bestämmelsernas praktiska effekt i fråga om fastbränsleanvändning beroende av behovet av ökad panneffekt och av pannbytcn. OEA har på grundval av vissa antaganden beräknat utrymmet för användning av fasta bränslen år [990 till sammanlagt 55 TWh. varav 20 TWh i nytillkommande pannor och 35 TWh i pannor som förnyas.

Som OEA anger bör möjlighet till undantag införas. Det finns utan tvivel fall där kravet på utformning för fastbränsleeldning ter sig orimligt ur praktisk eller ekonomisk synvinkel. Med hänsyn till att kraven riktas mot förhållandevis stora anläggningar som normalt bör kunna drivas med fast bränsle bör emellertid starka skäl krävas för att medge undantag. Frågan om undantag får prövas från fall till fall. Jag kan dock i stort ansluta mig till vad OEA har anfört om tänkbara grunder för undantag. Sådana kan finnas t. ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning beroende på ovan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 555

ligt svårt läge från transportsynpunkt eller vid stora miljöproblem beroen- de på t.ex. olämplig lokalisering. Ett skäl för undantag kan vidare vara att anläggningen eller systemet utnyttjas endast under en mycket kort tid av året. I fråga om anläggningar för förbränning av förgasade s. k. restoljor från raffinaderier och extra tunga oljor med hög svavelhalt bör undantag normalt kunna beviljas. Detsamma bör gälla om det i framtiden skulle bli aktuellt att elda med sådana oljor. Jag återkommer till dispensfrågan i specialmotiveringen.

OEA tar som ett fall för undantag också upp anläggningar för använd- ning av naturgas. En oljepanna kan med jämförelsevis ringa tilläggskost- nad utrustas så att den också kan eldas med naturgas. Enligt OEA bör för sådana pannor undantag beviljas. om gasförsörjningen kan bedömas vara ordnad på tillfredsställande sätt. Riksdagen har våren 1980 beslutat om introduktion av naturgas i Sverige (prop. I979/80: l70. NU l979/80z70. rskr 1979/80:410). Introduktionen gäller det s. k. Sydgasprojektet i Skåne. Om naturgas introduceras i större skala. bör den i första hand användas för att ersätta lätt eldningsolja. Därmed kommer naturgas knappast att perma- nent användas i större pannor i fjärrvärmesystem eller inom industrin. möjligen med undantag för vissa processtekniska tillämpningar. Undantag av det slag OEA avser blir sålunda mycket sällan aktuella. Däremot har frågan betydelse i samband med mindre anläggningar och jag återkommer till den i avsnitt 2.3.

OEA:s lagförslag lämnar valet fritt mellan olika fasta bränslen. Det har från olika håll framförts att detta kan leda till en alltför stor användning av kol. Det är enligt min mening angeläget att användningen av inhemska fasta bränslen stimuleras på olika sätt. Denna fråga kommer att behandlas i den kommande propositionen om energipolitiken. Då nu krav ställs på fastbränsleeldning. är det angeläget att möjligheterna att utnyttja fasta bränslen före kol tas till vara i rimlig utsträckning. Jag föreslår därför att i lagen tas in en skyldighet för anläggningshavaren att samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. innan utformningen av anläggning- en bestäms med avseende på val av fast bränsle. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används. om inte det framstår som olämpligt av ekonomiska eller andra skäl. inhemska bränslen kan i vissa fall framstå som olämpliga t.ex. genom konkurrens med industrin om vedråvara eller genom att bränslet med större fördel kan användas på annan plats. För att undvika konkurrens med industrin bör för uppvärm- ningsändamål i första hand användas sådan skogsråvara och andra inhems- ka bränslen som industrin inte kan tänkas göra anspråk på.

De större eldningsanläggningarna skall enligt lagen byggas så att de så gott som omedelbart kan eldas med fasta bränslen. I fråga om andra

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet 556

eldningsanläggningar bör kraven inte ställas så högt. Mindre anläggningar bör som OEA föreslår vara så utförda att de kan ställas om till drift med inhemskt fast bränsle vid avbrott i oljetillförseln och så att en senare övergång till permanenteldning med fast bränsle underlättas. ] lagen ut- trycks detta så att omställning skall kunna ske till inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Däri ligger att pannan skall kunna färdigställas för sådan eldning på en förhållandevis kort tid. Till vad som konkret bör fordras återkommerjag i specialmotive- ringen.

Statistiken är osäker i fråga om antalet mindre pannor för oljeanvänd- ning i landet. Men har uppskattat antalet villapannor till ca 700000. antalet fastighetspannor (60—600 kW) till ca 100000 och antalet värmecentraler (600—2000 kW) som inte ingår i fjärrvärmesystem till [0000—20000. I fråga om lokaler. exklusive industrilokaler. gäller att drygt hälften. mot- svarande en yta av ca 56 milj. m:. uppvärms med egen oljepanna. [ flertalet av villapannorna används enbart olja. 1 inemot hälften av dem finns dock möjlighet att använda ved. Ett mindre antal pannor är utfor- made för olja och el. vilket innebär att en elpatron eller elkassett anslutits till en oljepanna. Större pannor däremot eldas oftast med enbart olja.

Utformningen av bestämmelsen i fråga om de mindre eldningsanlägg- ningarna anknyter till föreskriften i Svensk Byggnorm [975 enligt vilken uppvärmningsanordningar i byggnader för permanenta bostäder och ar- betslokaler m.m. skall utformas så att omställning till eldning med in- hemskt fast bränsle kan genomföras utan omfattande ombyggnadsarbeten. såvida inte särskilda skäl till undantag föreligger. Flertalet av de mindre eldningsanläggningarna är uppvärmningsanordningar som omfattas av den nämnda bestämmelsen. Att denna efterlevs kontrolleras i samband med byggnadslov. Något krav på byggnadslov finns emellertid inte när befint- liga pannor byts. I praktiken har kravet på omställbarhet. i förening med bl.a. konsumenternas ovilja att göra sig beroende av enbart olja som bränsle. medfört att det på marknaden knappast längre finns småpannor för enbart olja. Däremot dominerar oljepannor. när det gäller litet större pannor.

] fråga om pannor i fristående värmecentraler har bestämmelsen i Svensk Byggnorm endast indirekt betydelse i så måtto att byggnadsnämn- derna vid prövningen av byggnadslov för fastigheter som skall anslutas till en värmecentral har möjlighet att beakta dess flexibilitet vid avspärrning. ] praktiken torde det dock knappast förekomma att byggnadslov vägras på denna grund.

Byggnadsnämndcrna prövar således redan nu från flera synpunkter frå- gor om uppvärmningsanordningar. däribland även med hänsyn till behovet av beredskap vid minskad eller utebliven tillförsel av importbränsle. Det får därför anses naturligt att byggnadsnämnden får i uppdrag att ha hand om dispensgivning enligt den föreslagna lagen när det gäller eldnings-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 557

anläggningar för uppvärmningsändamål av den mindre storleken. Jag an- sluter mig således till OEA:s förslag i den delen.

De nu föreslagna reglerna om omställbarhet bör som OEA anger åtmins- tone i fråga om uppvärmningsanordningar även i fortsättningen återfinnas i Svensk Byggnorm, eftersom reglerna främst aktualiseras i samband med uppförande av byggnader. Det bör ankomma på regeringen att se till att den behövliga samordningen med på byggnadslagstiftningen grundade fö- reskrifter kommer till stånd.

Liksom när det gäller de större anläggningarna bör möjlighet till undan- tag fmnas. Eftersom de mindre anläggningar som omfattas av lagen uppgår till ett mycket stort antal. bör bemyndigande ges för regeringen att före- skriva om undantag även i generella fall. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen. En viktig dispensfråga vill jag dock ta upp här. Det gäller uppvärmningsanordningar i fjärrvärmeområden. Kravet på fast- bränsleeldning för fjärrvärmeanläggningar kan medföra att fjärrvärmens konkurrenskraft gentemot mindre oljeeldade anläggningar påverkas nega- tivt. Det är därför viktigt att dispensgivningen blir ytterst restriktiv. om anläggningen finns i ett område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad och den aktuella fastigheten är lämpad att anslutas till fjärr- värmesystemet. Frågor av detta slag bör behandlas i den kommunala energiplaneringen. vilken jag avser att återkomma till i energiproposi- tionen.

Jag vill slutligcn ta upp frågan om undantag för naturgas. Som jag nämnde tidigare har riksdagen beslutat om introduktion av naturgas i Sverige. Naturgas distribueras i ett rörledningssystem till de fastigheter som skall uppvärmas. Gasen förbränns däri speciella gasbrännare. För en villapanna för olja räcker det oftast att byta ut oljebrännaren mot en gasbrännare. ] nya installationer monteras utrustning speciellt anpassad för naturgas. Sådan utrustning kräver litet utrymme. är billig och effektiv. Sålunda behöver skorstenen inte utföras lika värmebeständig som för eldning med fasta bränslen. Vidare behöver inte utrymme i samma omfatt- ning planeras för eldningsanordning och bränslelager. Enligt min mening är det inte ekonomiskt rimligt att ställa samma krav på förberedelser för fastbränsleeldning i dessa fall. lnom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad bör därför mindre eldningsanläggningar för naturgas generellt undantas. För att möjliggöra en senare användning av andra uppvärmningsformer finns det dock skäl att ställa vissa krav på byggnader som uppvärms med naturgas. Jag vill därvid särskilt peka på det förslag i fråga om förberedelser för annan uppvärmning av eluppvärmda byggnader som elanvändningskommittén (I 1980: 05) har lagt fram i betän- kandet (Ds [ 1980: 22) El och olja. Det förslaget föreslås genomfört genom en ändring i byggnadsstadgan (l959: 612). Enligt min mening finns skäl att vid ställningstagandet till elanvändningskommitté'ns förslag i dessa delar behandla även naturgasfrågan. Jag räknar med att det kan ske i den kommande energipropositionen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 558

2.4 Tillsyn m. m.

Som OEA föreslår bör i lagen tas upp regler om tillsyn. straff och besvär m.m. Jag återkommer till dessa frågori specialmotiveringen och skall här endast kortfattat beröra några av dem.

[ remissbehandlingen har från flera håll ttnderstrttkits vikten av att byggnadsnämnderna får de tillsynsuppgifter som (')EA förutsätter. Jag vill i anslutning till detta framhålla att jag delar OEA:s principiella syn på hur tillsynen bör utformas. Jag är emellertid inte beredd att nu i detalj ta ställning till hur tillsynsuppgifterna skall fördelas. bl.a. beroende på att frågan om myndighetsorganisationen på energiområdet är under bered- ning.

Som ()EA föreslår bör brott mot kravet på utförande för fastbränsleeld- ning vara belagt med bötesstraff.

Vidare bör tillsynsmyndigheten få meddela de förelägganden som be- hövs och få förena sådana förelägganden med vite.

Enligt OEA:s förslag skall tillsynsmyndighetens beslut överklagas hos kammarrätten och detta även om byggnadsnämnden har utsetts till till- synsmyndighet. Planverket har häremot invänt att beslut av byggnads- nämnden bör följa besvärsgången enligt byggnadslagstiftningen. vilket in- nebär att besvären skall prövas av länsstyrelsen och först därefter i kam- marrätten. Jag delar planverkets uppfattning i denna fråga.

Övergångsbestämmelserna får en något annorlunda utformning än i OEA:s förslag med hänsyn till vissa skillnader i strukturen på de materiella bestämmelserna.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Samråd har därvid skett med chefen för bostadsdepartementet. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

] 5 En eldningsanläggning. som inte är tillfällig, skall enligt vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten, hetvatten. ånga eller hetolja framställs för byggnadsupp- värmning. elproduktion eller användning i en industriell process.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 559

[ paragrafen, som har motsvarighet i l ä i utredningsförslaget. anges lagens grundläggande krav på eldningsanläggningar och preciseras vilka eldningsanläggningar som omfattas av lagen.

] en eldningsanläggning ingår en panna eller en ugn som en del. Förutom pannan eller ugnen ingår i en eldningsanläggning tillbehör såsom rörled- ningar. skorsten. styr- och reglerutrttstningar och anordningar för askut- matning eller bränslehantering. Anläggningen kan ingå i en byggnad eller utgöra en fristående byggnad. En eldningsanläggnings uppgift är att över- föra energi från en form till en annan. I samband med förbränning i en panna överförs värmeenergi från bränslet till ett energiupptagande medi- um. värmebäraren. Denna är vanligen vatten. ofta i ångform. men även olja förekommer vid krav på höga processtemperaturer.

Av paragrafens första stycke framgår det grundläggande krav på möjlig- het till eldning med fast bränsle som lagen ställer på eldningsanläggningar. Bestämmelsen får dock här ingen självständig betydelse. eftersom kravet anges gälla "enligt vad som föreskrivs i denna lag". Av materiell betydelse är däremot undantaget för tillfälliga anläggningar. Detta innebär att anlägg- ningar. som t.ex. skall vara i drift under högst ett par års tid för något särskilt ändamål. är undantagna från lagens tillämpning.

En ny eldningsanläggning kan uppföras på plats eller installeras i mer eller mindre färdigt skick i en befintlig byggnad. Pannan i en anläggning torde så gott som alltid tillverkas någon annanstans och installeras i anlägg- ningen i färdigt skick. Av första stycket framgår att i lagen används termen "utföra" en eldningsanläggning i betydelsen uppföra eller installera. Att en anläggning skall "utföras" för fastbränsleeldning innebär att den vid idrift- tagandet skall ha sådant utförande att eldning med fast bränsle är möjlig. Däremot omfattas inte tillverkare av pannor och annan utrustning av kravet på sådant utförande. För tydlighets skull anges också att kravet på utförande för fastbränsleeldning kvarstår så länge anläggningen är i bruk.

2 5 En eldningsanläggning i vilken den årliga bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst l80 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Detsamma gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i I lå andra stycket. om

1. den årliga bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och

2. systemets årliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

lnnan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras. skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

Prop. l980/81z90 Bilagal Industridepartementet 560

Paragrafen motsvarar i sak utredningens förslag. [ tredje stycket har dock en samrådsbestämmelse tillagts.

I första stycket föreskrivs att en eldningsanläggning skall utföras och bibehållas för eldning med fast bränsle. om bränsleförbrukningen för an- läggningen kan beräknas uppgå till minst l80 terajoule per år.

Enligt andra stycket ställs motsvarande krav också på eldningsanlägg- ningar med lägre bränsleförbrukning än l80 terajoule per år. om de ingår i system med så stor sammanlagd bränsleförbrukning. Med ett system avses ett antal sammankopplade encrgianläggningar. Ett undantag finns emeller- tid. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller inte för en sådan anläggning. om systemets årliga behov av energi efter uppförandet av den nya anläggningen kan täckas till minst 75 procent genom användning av annat än gas eller olja eller annat flytande bränsle. 'l're fjärdedelar av den årliga produktionen av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja skall således kunna tillgodoses på annat sätt än genom att använda oljepannor. Detta kan ske genom att använda fastbränslepannor men också produktion som baseras på t.ex. solvärme eller spillvärme får inräknas. ] praktiken kan emellertid huvuddelen av anläggningarna i ett system vara utformade enbart för oljeanvändning. Det gäller om årsproduktionen är mycket ojämnt fördelad över året. som t.ex. i fjärrvärmeanläggningar. .lu större variationen är i efterfrågan på energi. desto större blir andelen anläggning- ar som endast används vid toppeffekt och som därigenom kan utformas för oljeanvändning.

Ägaren eller den som annars förfogar över eldningsanläggningcn eller systemet skall svara för den beräkning av bränsleförbrukningen eller pro- duktionen av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja som behövs för att avgöra om 2 s är tillämplig. En sådan beräkning skall avse en genomsnittlig normal förbrukning under en längre period och hänsyn skall tas till anlägg- ningens effekt oeh beräknade användning. Normalt bör ägarens uppfatt- ning godtas, Endast om den ter sig orimlig. t. ex. pågrund av en uppenbar missbedömning av den beräknade användningen eller en felaktig beräkning av bränsleförbrukningen. bör tillsynsmyndigheten försöka åstadkomma rättelse. Beräkningen måste givetvis göras före installationen eller uppfö- randet. Byts pannan i en anläggning som utförts för fastbränsleeldning. skall även den nya pannan ha sådant utförande. Detta framgår av kravet i första stycket på att en eldningsanläggning skall bibehållas i utförande för eldning med fast bränsle. Av 5.5 och övergångsbestämmelserna framgår att krav på utförande för fastbränsleeldning uppkommer. när en panna byts i en befmtlig anläggning som saknar sådant utförande.

Kravet att en anläggning skall vara utförd för eldning med fast bränsle innebär att anläggningen så gott som omedelbart skall kunna eldas med sådant bränsle. Det är i och för sig tillåtet att elda en anläggning som omfattas av kravet med olja. men samtliga anordningar som fordras för en övergång till fastbränsleeldning skall finnas i anslutning till anläggningen.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 561

För t.ex. sådana fastbränslealternativ som kol- eller torvpulvereldning innebär det sagda att pannan. med brännare. rökkanaler. filter. fläktar etc.. skall medge kol- eller torveldning utan ombyggnader eller anskaffning av ny utrustning. Kvarnar och anordningar för askutmatning skall finnas på plats. Vidare skall anordningar och utrymme för bränslehantering finnas. Några ytterligare investeringar i utrustning skall sålunda inte fordras. Däremot uppställs inte något krav på att bränsle skall finnas omedelbart tillgängligt.

[ paragrafen anges endast att de eldningsanläggningar som omfattas av denna skall utföras för fastbränsleeldning. Valfrihet föreligger således i fråga om för vilket fast bränsle utförandet skall ske. Det finns en stor mängd fasta bränslen att välja mellan. bl.a. stenkol. som är ett import- bränsle. Inhemska fasta bränslen är skogsprodukter. exempelvis energi- skog och skogsavfall som bark. lövved. röjnings- och gallringsvirke. top- par. grenar och stubbar. Torv finns i betydande mängder och kan utvinnas och förbrännas med tillgänglig teknik. Hushållsavfall utnyttjas som bränsle i flera kommuner. Jordbruksavfall såsom halm kan komma att användas i viss utsträckning. I tredje stycket finns en bestämmelse av innebörd att ägaren eller den som annars förfogar över anläggningens utformning. innan valet av eldningsanläggning görs. skall samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen syftar till att användning av inhems- ka bränslen skall övervägas innan anläggningar för enbart eldning med importbränsle. t. ex. kol. byggs. Myndigheten skall ha möjlighet att argu- mentera med ägaren eller innehavaren. Syftet är att denne skall välja ett utförande för något inhemskt fast bränsle. när det är tekniskt och ekono- miskt rimligt., Kravet på samråd är uppfyllt. när myndigheten har redovisat sin uppfattning och skälen för denna.

3 5 Andra eldningsanläggningar än som avses i lä skall utföras så att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge de är i bruk.

lnom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

] sak överensstämmer denna paragraf huvudsakligen med utredningens förslag. 1 andra stycket har tillagts en bestämmelse om undantag för anläggningar som eldas med naturgas i vissa områden.

Eldningsanläggningar som inte omfattas av 2.5 skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombygg- nadsarbeten eller kompletteringar. Detta innebär att pannan skall vara dimensionerad och utförd så att den efter omställningen kan stadigvarande eldas med sådant fast bränsle med en för sitt ändamål tillfredsställande effekt. Komplettering med t.ex. förugn för fastbränsleeldning är en så omfattande åtgärd att en panna som fordrar sådan komplettering inte kan 37 Riksdagen 1980/81. [ sam/. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 562

godtas. Kravet att ombyggnads- och kompletteringsåtgärderna inte får vara omfattande medför att pannan bör kunna färdigställas för eldning med fast bränsle på förhållandevis kort tid. Pannorna skall förberedas så att gällande miljökrav kan uppfyllas. Tillräckligt utrymme skall finnas vid pannan för hantering av bränsle och aska. I praktiken medför kravet på omställbarhet att den som vill installera en oljepanna i ett småhus är tvungen att direkt välja en kombinationspanna.

I den allmänna motiveringen har behandlats bestämmelsens anknytning till beredskapsbestämmelsen i Svensk Byggnorm 1975 (45: 8). Denna fråga behandlas också under 4 5.

I andra stycket undantas eldningsanläggningar som utformats för natur- gas i områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad. Be— gränsningen till distributionsområden för naturgas är gjord med hänsyn till att en anläggning för eldning med naturgas kan användas för oljeeldning. ] områden där naturgas inte distribueras skttlle installation av en sådan anläggning vara ett sätt att kringgå kravet på omställbarhet. För att avgöra om naturgas avses distribueras i ett område bör krävas att introduktions- frågan passerat utredningsstadiet och att ett principbeslut om uppbyggnad av ett naturgassystem har fattats. De närmare orsakerna till undantaget behandlas i den allmänna motiveringen. avsnitt 2.3.

4 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- ge undantag i särskilt fall från Zå första eller andra stycket.

Undantag från 3 5 första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege- ringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3.5 första stycket.

Denna paragraf har i förhållande till utredningsförslaget utökats med en bestämmelse om att regeringen skall få medge generella undantag från kraven i 35. Att undantag får förenas med villkor behöver inte anges i lagen.

I första stycket föreskrivs att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från 2 & första eller andra stycket i enskilda fall.

Regeringen får enligt andra stycket medge generella undantag från kra- ven i 3å första stycket. I fråga om dessa krav får regeringen även överlåta åt byggnadsnämnd eller annan myndighet att medge undantag i enskilda fall.

Som framgår av den allmänna motiveringen omfattas flertalet av de pannor som avses i 3.5 första stycket av krisreglerna i Svensk Byggnorm. Eftersom byggnadsnämnderna i samband med byggnadslovsprövning av nya byggnader redan nu tar in uppgifter om uppvärmningsanordningar i byggnader. har det ansetts lämpligt att ge regeringen möjlighet att uppdra åt byggnadsnämnd att pröva frågor om undantag när det gäller enskilda

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 563

anläggningar. Det bör överlåtas till regeringen att avgränsa byggnadsnämn— dens ansvarsområde.

Med hänsyn till att kraven i 2.5 riktas mot förhållandevis stora anlägg- ningar som normalt bör kunna drivas med fast bränsle måste starka skäl krävas för att medge undantag. En generös användning av möjligheterna att göra undantag skulle kunna göra det omöjligt att nå de nivåer för fastbränsleeldning som krävs för en påtaglig minskning av oljeberoendet.

Det finns dock vissa fall då undantag från kraven i 2å bör komma i fråga. Av den allmänna motiveringen framgår att naturgas knappast kommer att annat än undantagsvis användas i större eldningsanläggningar. [ den mån så sker kan emellertid finnas skäl att undanta en sådan anläggning från kravet på utförande för eldning med fast bränsle. En förutsättning bör då vara att sådan garanti för gasleveranser finns att gasförsörjningen kan anses ordnad på betryggande sätt. Det kan finnas skäl att överväga frågan om beredskapsåtgärder för anläggningen i samband med beslutet. Ett annat särskilt skäl till undantag kan vara att anläggningen beräknas ha kort utnyttjningstid. Flertalet sådana anläggningar kan antas vara pannor för toppeffekt eller reservpannor i stora system och därigenom falla under undantaget i 25 andra stycket. men ytterligare undantag kan behöva med- delas i sårskilda fall. Det kan t.ex. gälla förenklade ångkraftaggregat som planeras att användas vid belastningstoppar eller som reserv. Kraftpro- duktioncn i sådana anläggningar är liten ttnder normalår. Vissa industri- pannor utnyttjas också regelmässigt under kort tid beroende på den varu- produktion pannan behövs för. I vissa fall kan undantag också vara moti- vcrat om en anläggning måste förläggas till en viss plats och kostnaderna för transport av fasta bränslen därför blir orimligt höga eller miljöverkning- arna av fastbränsleeldning svåra. Vid utbyte av en panna kan i vissa fall på grund av lokaliseringen och utrymmet på platsen stora problem uppkomma att ordna transporter och hantering av fasta bränslen. Också i sådana fall kan skäl föreligga för undantag. Även i övrigt bör möjlighet till undantag föreligga i fall där ett krav på fastbränsleutförande av en eldningsan- läggning skulle bli oskäligt ekonomiskt eller praktiskt betungande för ägaren eller andra som berörs. I det fall en eldningsanläggning inrättas för bränsleblandningar med olja bör undantag kunna medges om blandningen huvudsakligen innehåller fast bränsle. Detsamma bör gälla för en anlägg- ning för eldning med pulvriserat fast bränsle som slammats upp i en vätska.

Bestämmelserna i 3.5 omfattar anläggningar av rätt skilda slag som tillgodoser många olika ändamål. Vad som har sagts om undantag för stora anläggningar kan i huvudsakliga delar tillämpas även när det gäller undan- tag från kraven i 3 så. Såvitt avser eldningsanläggningar för naturgas i områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad undantas de generellt i 3s andra stycket. i fråga om eldningsanli'tggningar i mindre värmecentraler eller villapannor i områden där fjärrvärme distribueras eller avses distribueras bör. som framhållits i den allmänna motiveringen i 2—800743

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 564

avsnitt 2.3. mycket starka skäl krävas för att undantag skall medges. Eftersom omställbarhetskravet främst har ställts med hänsyn till krissitua- tioner. bör undantag kunna medges när anläggningen utan större problem kan ställas av under en inte alltför kort tid. Detta torde vara fallet med vissa pannor i industrin. Undantag bör även kunna medges för anläggning- ar för uppvärmning som inte behöver användas i krissituationer. t.ex. i fritidshus.

Regeringen skall ha möjlighet att medge generella undantag. Det innebär att undantag exempelvis skall kunna medges för ett visst slag av eldnings- anläggningar eller områdesvis om eldningsanläggningar av visst slag är anslutna till centrala system. motsvarande naturgassystem. Möjlighet bör också finnas att generellt undanta eldningsanläggningari vissa byggnader.

5 &" Är en eldningsanläggning undantagen enligt 4.5 från vad som före- skrivs enligt 2 eller 3s om utförande för eldning med fast bränsle och skall en panna bytas i anläggningen. skall lagen i sin helhet åter tillämpas på anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 5 om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

Paragrafen. som har viss motsvarighet i l ä i utredningens förslag. inne- håller en bestämmelse om verkan av ett pannbyte i en eldningsanläggning som undantagits från lagens krav på utförande för eldning med fast bräns- le.

När en eldningsanläggning ändras genom att panna byts. blir lagens krav om utförande för fastbränsleeldning tillämpligt]. Sker pannbytet i en an- läggning som omfattas av 2 eller flå. gäller enligt dessa paragrafer att anläggningen skall bibehållas i utförandet för fastbränsleeldning. Sker pannbyte i en vid lagens ikraftträdande befmtlig eldningsanläggning eller en eldningsanläggning som påbörjats före ikraftträdandet men inte färdig- ställts förrän därefter. gäller enligt övergångsbestämmelserna att lagens bestämmelser blir tillämpliga med förtydligandet att kravet på utförande i stället skall avse ändring av anläggningen så att den kan eldas med fast bränsle.

[ 5 & behandlas situationen att pannbyte sker efter det att undantag har medgetts generellt eller i särskilt fall enligt 4 & från kravet på utförande för eldning med fast bränsle. l-ltt sådant undantag upphör att gälla vid pann- byte och lagens bestämmelser blir åter tillämpliga. Även i detta fall gäller givetvis kravet att anläggningen skall ändras så att fastbränsleeldning blir möjlig. Också 4 s" gäller i den nya situationen. ()mfattas anläggningen efter pannbytet av ett generellt undantag. gäller naturligtvis inte kravet. ! andra fall kan för anläggningen på nytt medges undantag. om innehavaren begär det.

Gå Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 565

Paragrafen. som i huvudsak överensstämmer med utredningsförslaget. innehåller bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad. Det åligger den statliga myndighet som regeringen bestämmer att utöva tillsynen över efterlevnaden av lagen om utformningen av eldningsanläggningar. Rege- ringen kan också överlåta till byggnadsnämnd att vara tillsynsmyndighet.

Som framgår av den allmänna motiveringen finns i landet endast några hundra eldningsanläggningar av sådan storlek att de omfattas av 2 %$. Åtskilliga av dem innehas av kommuner. Redan nu har statliga myndighe- ter en god överblick över dessa anläggningar och några svårigheter för tillsynsmyndigheten att få en sådan överblick bör inte finnas.

Beträffande de mindre anläggningarna är läget annorlunda. Det rör sig om ett ganska stort antal medelstora pannor och ett mycket stort antal småpannor. Som berörts i den allmänna motiveringen finns starka skäl att uppdra åt byggnadsnämnderna att utöva tillsyn. eftersom de i de flesta fall har att pröva frågan om byggnadslov i samband med att anläggningen utförs. Det är emellertid endast i begränsad del genom tillsyn från myndig- hets sida som bestämmelserna får genomslagskraft. Den betydelsefulla faktorn är i stället den marknadsanpassning som kan förutsättas ske.

75 Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till anläggningen som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ- de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

I paragrafen. som i sak i allt väsentligt överensstämmer med utredning- ens förslag. finns bestämmelser om skyldighet för ägaren eller annan som förfogar över en eldningsanläggning att lämna tillsynsmyndigheten de 'upp- lysningar eller handlingar som myndigheten behöver för att utöva till- synen. Vidare föreligger en skyldighet för ägaren eller innehavaren att låta tillsynsmyndigheten bese anläggningen. l paragrafen har efter mönster av 24 & lagen (19761666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. införts en bestämmelse om biträde av polismyndigheten.

8 & Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom- ma rättelse. om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2 s" första eller andra stycket eller 3 & första stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

Paragrafen skiljer sig från utredningens förslag bl.a. genom att ett andra stycke med förbud mot förvandling av vite införts. Motsvarande gäller enligt 29 & lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. [ paragrafens första stycke ges tillsynsmyndigheten möjlighet att utfärda de förelägganden som behövs för att få ägaren eller den som annars

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 566

förfogar över en eldningsanläggning att vidta rättelse så att anläggningen uppfyller vad som krävs enligt 2 få första eller andra stycket eller 3 95 första stycket. Bestämmelsen täcker givetvis även de fall då 2 och 3 åå tillämpas vid pannbyte. [ förhållande till utredningsförslaget har en precisering gjorts i fråga om vad föreläggandet får avse.

9 5 Om ägaren eller den som annnars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 5 första eller andra stycket eller 3 & första stycket. skall han dömas till böter.

Paragrafen har i förhållande till utredningsförslaget ändrats genom att bestämmelsen i andra stycket om att böter och viten inte får kombineras har tagits bort. Något hinder mot en sådan kombination Finns således inte. Detta är inte ovanligt i modern lagstiftning. Ansvarsbestämmelsen i para- grafen riktar sig mot den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller om utförande av en eldningsanläggning. l 2 5 första och andra stycket förutsätts att ägaren eller anläggningens innehavare själv skall bedöma att kraven i 2 .5 är tillämpliga på den tilltänkta anläggningen. För att någon skall fällas till ansvar för brott mot bestämmelserna om utförande av en eldningsanläggning i sådana fall måste det därför framstå som uppenbart att skyldighet förelegat att utföra anläggningen för eldning med fast bränsle.

[ 3 5 första stycket ställs som krav på utförandet att anläggningen utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar skall kunna eldas med fast bränsle. Också i sådana fall bör av naturliga skäl straff utdömas endast vid klara fall av överträdelse. För att brott mot bestämmelsen skall anses föreligga krävs att anpassningen är så dålig att anläggningen t.ex. måste kompletteras med förugn för att fastbränsleeldning skall kunna ske.

Straffbestämmelsen omfattar givetvis också de fall då 2 och 3 åå tilläm— pas vid pannbyte.

Ansvarsbestämmelsen skall förhindra att en ägare till eller innehavare av en eldningsanläggning avvaktar ett vitesföreläggande. innan åtgärder vid— tas för att fullgöra kraven i lagen.

10 5 Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 75 eller om föreläggande enligt 8å första stycket överklagas hos kammarrätten genom besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet. överkla— gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut skall omedelbart lända till efterrättelse. '

Paragrafen skiljer sig från utredningens förslag på så sätt att instansord— ningen för besvär över byggnadsnämnds beslut har ändrats.

Enligt paragrafen kan ett beslut av tillsynsmyndigheten i vilket upp— gifter. handlingar eller tillträde enligt 75 begärs överklagas. Detsamma gäller ett beslut om föreläggande enligt 8.5 första stycket.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 567

Enligt andra stycket får tillsynsmyndigheten föreskriva att ett icke la- gakraftvunnet beslut skall få omedelbar verkan. Bestämmelsen skiljer sig i denna del från utredningsförslaget. som innebar att ett beslut skulle få omedelbar verkan om inte annat föreskrevs.

Övergångsbestämmelserna

[. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.

2. Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe- rad före ikraftträdandet.

3. Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet. får uppföran- det. installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts utan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4. Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3, gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 & om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

Genom punkterna 2 och 3 undantas från lagens tillämpning äldre anlägg- ningar och anläggningar som påbörjats men inte slutförts före ikraftträdan- det. Byts efter ikraftträdandet en panna i en sådan anläggning. blir dock enligt punkt 4 lagen tillämplig. Det innebär att till slut alla anläggningar blir berörda. Vad som gäller vid olika fall av pannbyte har behandlats vid 5 5. 1 punkt 3 behandlas också det fallet att ett pannbyte påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet.

För att en installation. ett uppförande eller ett pannbyte skall anses ha påbörjats bör krävas att det direkta arbetet på platsen har inletts. Det räcker således inte med att avtal om uppförande. installation eller pann- byte har träffats. Fall där avtal har träffats men arbetet inte påbörjats vid ikraftträdandet omfattas således av kraven i 2 och 3 åå. omständigheterna i ett enskilt fall kan givetvis vara sådana att en tillämpning av kraven medför orimliga ekonomiska följder. Detta får då lösas genom undantag enligt 4 &.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 568

Bilaga ] Kommitténs förslag

F örfattningsförslag

Förslag till

Lag om utförande av vissa eldningsanläggningar

Härigenom föreskrivs följande

l & Denna lag är tillämplig när fasta eldningsanläggningar för framställ- ning av varmvatten, hetvatten. ånga eller hetolja uppförs eller installeras samt när pannan i en sådan eldningsanläggning byts ut. Anläggningar som är endast tillfälliga omfattas dock inte av lagen.

2 5 En eldningsanläggning vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 megawatttimmar per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system för framställning och distribution av varmvatten. hetvat- ten. ånga eller hetolja om den sammanlagda bränsleförbrukningen i syste- mets pannor beräknas uppgå till minst 50000 megawatttimmar per år. Om systemets årliga behov av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle. eller med spill- värme. solvärme el.dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

3 5 Andra eldningsanläggningar än som avses i 25 skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

4 & Regeringen eller statlig myndighet som regeringen bestämmer får. om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och Nä. Från kraven i 3.5 får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd med- ge undantag. om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

5 & Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regering- en bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

6 & Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplys- ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag. 'I'illsyns- myndigheten äger också rätt till tillträde till eldningsanläggningar som omfattas av lagen.

7 & Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Föreläggande kan förenas med vite.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 569

8 5 Om en eldningsanläggning utförs i strid mot denna lag skall ägaren dömas till böter.

Den som inte har efterkommit vitesföreläggande döms inte till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

9 5 Beslut av tillsynsmyndighet enligt Så kan överklagas hos kammarrät- ten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär. om inte annat föreskrivs.

10 5 Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft . . . Har uppförande eller installation av eldningsanläggning som omfattas av lagen påbörjats före ikraftträdandet får anläggningen uppföras utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 .5. '

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 570

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1980: 9) Overgång till fasta bränslen

Av hänsyn till försörjningssäkerhet och ekonomi mäste landets oljeför- . brukning begränsas. [ stället för olja måste andra bränslen användas i ökad omfattning.

De flesta större eldningsanläggningar i landet har byggts enbart för oljeeldning. Utredningen om omställbara eldningsanläggningar (OEA) fö- reslår därför åtgärder för att större eldningsanläggningar i framtiden skall utformas så att de har tekniska förutsättningar för att omedelbart kunna drivas med fasta bränslen som kol. torv och skogsbränslen.

Som exempel på sådana anläggningar som avses kan nämnas hetvatten- centraler, industrins ångpannor och eldningsanläggningar för elproduk- tion.

OEA föreslår att det genom lagstiftning slås fast att eldningsanläggningar för framställning av hetvatten. ånga m.m. skall utföras för eldning med fast bränsle.

Lagstiftningen bör gälla när sådana anläggningar uppförs och när pannan i en anläggning byts ut. Av praktiska. ekonomiska och miljömässiga skäl bör inte krävas i lagstiftning att befintliga ej uttjänta anläggningar byggs om till fastbränsleeldning. F.n. undersöks möjligheterna att bränna blandning- ar av finfördelade fasta bränslen och olja i befintliga anläggningar som då måste kompletteras i begränsad omfattning. Om resultaten av undersök- ningarna. som kan vara färdiga inom några år. blir gynnsamma kan denna metod användas för att delvis ersätta olja med fasta bränslen i dessa anläggningar.

Vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapital- kostnaderna som personal— och underhållskostnaderna jämförelsevis be— tungande. Även om kostnaden för kol eller annat fast bränsle är lägre än oljekostnaden kan i vissa fall övriga kostnader göra att fastbränslealternati- vet i mindre anläggningar blir betydligt dyrare än motsvarande oljealterna- tiv.

OEA anser att kraven på utförande för eldning med fast bränsle bör begränsas av detta skäl.

OEA förordar därför att endast anläggningar som beräknas förbruka minst 50 000 megawattimmar bränsle per är (motsvarande ungefär 5000 m3 tjock eldningsolja) eller som skall ingå i sammanhängande system (t.ex. fjärrvärmesystem) med minst den förbrukningen. omedelbart skall kunna drivas med fasta bränslen. Det kan antas att anläggningar som är byggda för fasta bränslen normalt också kommer att drivas med sådana bränslen. Genom att en löpande tillförsel av fasta bränslen därigenom kommer till stånd förbättras försörjningssäkerheten väsentligt.

Att bygga pannor för toppeffekt och reserveffekt för fasta bränslen

Prop. 1980/81: 90 Bilaga [ Industridepartementet 571

framstår inte som nödvändigt med tanke på den ringa bränsleförbrukning det rör sig om i dessa fall. Om behovet av ånga. hetvatten m.m. i ett system efter det en ny eller utbytt anläggning är färdig kan täckas till minst 75 % med annat än olja (t.ex. fasta bränslen. solenergi eller spillvärme) bör anläggningen få utföras för enbart oljeeldning.

Dispens för anläggning för enbart oljeeldning bör kunna medges om anläggningens eller systemets årliga utnyttjningstid är osedvanligt kort.

Dispens bör också kunna medges om det är klarlagt att anläggningen kommer att få leveranser av naturgas.

Dispens bör vidare undantagsvis kunna medges t.ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning beroende på ovanligt svårt läge från trans- portsynpunkt eller vid särskilt stora miljöproblem. Problemen är som regel större för fastbränsleeldade anläggningar än för oljeeldade. För att motive- ra dispens bör svårigheterna vara stora jämfört med vad som är normalt för just fastbränsleeldade anläggningar.

OEA:s lagförslag lämnar valet fritt mellan olika fasta bränslen. Beroende på prisutvecklingen kan kol i stor utsträckning komma att väljas framför inhemska bränslen. De senare finns inte heller allmänt tillgängliga i tillräckliga mängder i alla delar av landet. särskilt inte i de mest tätbefolkade delarna.

OEA:s förslag kan därför leda till att kolanvändningen ökar väsentligt. Statsmakterna kan emellertid stanna för att en sådan ökning inte bör ske av hälso- och miljöskäl. I så fall bör inte lagförslaget genomföras med dess nuvarande utformning.

Nya anläggningar under gränsen 50000 megawattimmar. som alltså inte omedelbart skall kunna eldas med fasta bränslen. bör förberedas så att de kan ställas om till eldning med inhemska bränslen utan omfattande om- byggnadsarbeten och kompletteringar.

OEA framhåller avslutningsvis. utan att lämna preciserade förslag. att utom lagstiftning även vissa andra åtgärder bör övervägas. För att bl.a. motverka snedvridning av konkurrensen mellan fjärrvärme och annan uppvärmning kan lagstiftningen behöva kompletteras med statligt stöd till investeringar i fastbränsleeldade fjärrvärmeanläggningar. Ekonomiska styråtgärder kan även behövas för att förbättra konkurrensläget för in- hemska bränslen i förhållande till kol.

Vidare påpekar OEA att kostnaderna för anskaffning av oljelager är avsevärda. Det kan därför vara förmånligt för en anläggningsinnehavare som själv har att svara för erforderligt oljelager att i stället investera i fastbränsleeldning. Bestämmelserna om oljelagring bör enligt OEA i högre grad än hittills utformas så att de tjänar som en stimulans att satsa på andra bränslen. ()EA förordar att närmare förslag härom utarbetas av den s. k. kontrollstation som skall se över det löpande oljelagringsprogrammet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

(_l! Xl |»)

Bilaga 2

Remissyttrandena

] Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (SOU l980: 9) Övergång till fasta bränslen har yttranden avgetts av fortifikationsförvaltningen. byggnadsstyrelsen. statens naturvårdsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). sta- tens råd för byggnadsforskning. statens planverk. statens industriverk (SlND). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). statens vatten- fallsverk. domänverket. l980 års oljelagringskommitté (H 1980: |). oljeer- sättningsdelegationen tl I979: ()l) (OED). utredningen (l I979: l3) om styr- medel för näringslivets energihushållning. Botkyrka. Gävle. Göteborgs. Linköpings. Stockholms. Umeå. Västerås. Växjö och Östersunds kom- muner. Svenska Kommunförbundet. Landstingsförbundet. Landsorgani- sationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation ('l'CO). Cen- tralorganisationen SACO/SR. Hyresgästernas riksförbund. centrala drift- ledningen (CDL). Jernkontoret. Näringslivets energidelegation (NED). Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF). Svenska Gasför- eningen. Svenska Petroleuminstitutet (SPl). Svenska Värmeverksför- eningen. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) samt VVS-tek- niska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remissen inkommit yttrande från Riksför- bundet Energi och Samhälle (REOS).

Svenska Elverksföreningen har avstått från att yttra sig.

2 OEA:s överväganden och förslag

Det av utredningen utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna är positiva till. har inget att erinra mot eller äri princip positiva till att en lagstiftning om krav på fasta bränslen i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs.

Statens planverk. som ilallt väsentligt delar utredningens bedömningar. anför i sitt yttrande:

Planverket delar kommitténs bedömning att en lagstiftning rörande s. k. eldningsanläggningar erfordras i syfte att minska oljeförbrukningen för uppvärmning och annan energiproduktion. Enligt planverkets uppfattning bör vid utformningen av lagreglerna vissa frågor ytterligare övervägas. främst när det gäller uppvärmning av byggnader.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 5.73

Statens vattenfallsverk. Botkyrka kommun och TCO ställer sig positiva till att en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs. Vattenfallsverket anför i sitt yttrande:

Behovet av att minska landets oljeberoende har varit uppenbart i varje fall from 1973—74 när det första stora oljeprisstegringcn på senare tid inträffade. Trots detta är oljeberoendet f.n. i stort sett lika stort som i början av |970-talet. Detta tyder på att oljeberoendet inte kan minskas nämnvärt genom frivilliga insatser. Vattenfall anser därför att det är fullt befogat att tillgripa lagstiftning för att konkreta åtgärder skall komma till stånd för att minska oljeberoendet.

Botkyrka kommun anför:

Större hetvattenpannor för baslastproduktion (50 MW och större) är visserligen vid normala miljökrav och med dagens prisrelationer mellan olja och kol ekonomiska att utföra för koleldning. För denna kategori eldningsanläggningar har alltså lagen i dag ingen betydelse med hänsyn till ekonomin men kan påskynda beslutsprocessen.

TCO delar utredningens uppfattning att en snabb minskning av oljeför— brukningen inte kan väntas utan särskilda åtgärder från samhällets sida. TCO, som inte har några väsentliga invändningar mot de överväganden som utredningen redovisat. anför:

En lag som den föreslagna skulle — förutsatt att den inte sätts ur spel genom dispenser —- underlätta införandet av nya bränslen. vilket är mycket angeläget både från energipolitiska och allmänekonomiska utgångspunkter (energiområdet erbjuder angelägna investeringsmöjligheter som bör tas tillvara snarast). Frågan om att införa en energihushållningslag utreds f.n. I vissa avseenden kan en sådan lag komma att beröra här aktuella frågor. Det kunde därför förefalla rimligt att avvakta med införandet av en lag om vissa eldningsanläggningar. TCO vill dock avvisa en sådan argumentering. Utredningar pågår sedan åtskilliga år på energiområdet och denna situation kan väntas bestå. Samtidigt framstår oljeförsörjningen nu alltmer uppen- bart som ett problem både från ekonomiska och fysiska utgångspunkter. Ett ytterligare uppskov med välmotiverade åtgärder förlänger bara (len handlingsförlaming som f.n. präglar svensk energipolitik. Detta måste undvikas. Mot denna bakgrund tillstyrker TCO införandet av en lag med den föreslagna utformningen. Denna bör kunna medverka till att eldnings- anläggningar utformas så att det svenska oljeberoendet kan minskas. La- gen bör införas utan dröjsmål.

Även ÖEF. SIND. NE. OEI). Linköpings. Växjö och Umeå kommuner. CDL, SACO/SR och Hyresgästernas Riksförbund tillstyrker att den före- slagna lagstiftningen genomförs.

Byggaadsstyrelsen anser det väsentligt att en övergång till fastbräns- leeldning främjas och har i princip inget att erinra mot lagstiftning i detta syfte.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 574

SABO delar utredningens uppfattning att det mot bakgrund av oljans _ dominerande roll i svensk energiförsörjning är angeläget att finna alterna- tiv till oljan för att på så sätt förbättra landets försörjningstrygghet och ekonomi. När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utred- ningsförslaget i stort rimligt.

Stockholms kommun som är tveksam till den föreslagna lagstiftningen anför:

Det bör emellertid inte uteslutas. att den föreslagna lagstiftningen kan påskynda effektiva åtgärder för att dämpa vårt oljeberoende. Mot denna bakgrund bör inte förslaget om lagstiftning avvisas.

Utredningen om styrmedel för näringslivets enurgihuslu'illning. LO och Lana'stingsförbtmdet ansluter sig i princip till förslaget att genom lagstift- ning tvinga fram en möjlighet till användning av andra bränslen än olja men anser att det finns skäl att vänta med lagens ikraftträdande. Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför:

ldag finns på många håll ett intresse att övergå till fasta bränslen i stället för olja — och då främst kol — och detta oberoende av någon lagstiftning. Lagen kan komma att bli en ytterligare stimulans till övergång till kol. Det av statsmakterna formulerade målet för energipolitiken är övergång från olja till uthålliga. helst inhemska och förnybara. energislag med minsta möjliga miljöpåverkan.

Varje typ av fast bränsle kräver enligt betänkandet särskild utrustning för att kunna användas. Eftersom lagförslaget i sin nuvarande utformning förutses leda till att kol i stor utsträckning kommer att föredras framför inhemska bränslen kan man ifrågasätta om inte lagen i tillämpningen kom- mer att få till följd att målet — helst inhemska och förnybara energislag — kommer att bli svårare att uppnå.

Vi delar vidare OEA:s bedömning att lagförslaget inte bör genomföras i dess nuvarande utformning om statsmakterna finner att en ökning av kolanvändningen förorsakad av lagen inte bör ske av hälso- och miljöskäl.- lnnan statsmakterna tagit ställning från miljösynpunkt till formerna för kolanvändning i större skala kan man annars riskera att miljöskyddslagen och denna lag kan komma i kollision.

LO som i likhet med Landstingsförbundet anser att lagen ej bör träda ikraft förrän miljöregler utarbetats och införts ansluter sig i princip till förslaget att en särskild lag tillskapas med syfte att direkt styra inriktningen av nya eldningsanläggningar samt valet av panntyp och bränsle vid utbyte av förslitna pannor. En lag om fastbränsleanvändning på det föreslagna sättet kan enligt LO leda till snabbare övergång till långsiktigt billigare eldningssystem.

Fastbränsleeldning skulle menar LO i nuvarande situation innebära att i första hand kol kommer till användning som bränsle på grund av rådande prisrelationer. LO anser att avgörande miljöskäl talar för att den nämnda lagen om utförande av vissa eldningsanläggningar för fasta bränslen inte

'JI Nl lJl

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

skall sättas i kraft förrän miljöskyddsregler och gränsvärden fastställts för fastbränsleanvändning. däribland också torv och skogsbränslen. LO anser att en från samhällets sida styrd övergång till fasta bränslen måste förenas med garantier för att miljöbelastningarna inte ökar och för att en medveten naturvårdspolitik med avseende på energisektorn möjliggörs.

LO anser att den föreslagna lagens ikraftträdande bör anstå tills tillräck- liga miljöregler utarbetats och införts. Det senare bör enligt LO ske så tidigt som möjligt.

Gävle kommun är positiva till grundtankarna i det framlagda förslaget men anser att innan något lagförslag beslutas måste bland annat nedan- stående punkter få en genomgripande belysning och en för samhället godtagbar lösning:

— Riksomfattande energiresursinventering — Total samordning av energiresurserna dvs. central fördelning av ener- gislagsanvändning regionalt sett (för regionen lämpligaste energislag). Därav följer att olika regioner ej skall behöva "slåss" om samma bräns- le.

— Principbeslut ur miljösynpunkt skall fattas på departementsnivå dvs. regionala anläggningshavare skall ej behöva förhandla med naturvårds- verk etc. angående emissions omfattning. — Behovet av transportapparat och konsekvenserna därav fastställas. — Leveransen av fastbränsle måste säkras. Exempelvis ägandelörhållande vad gäller torvtäkt löses. Leveranser av vedbränsle säkras t.ex. med kvotavverkning. — Ekonomiska konsekvenser. behov av stödåtgärder. styrmedel vad gäl- ler investeringar. enhetligt energipris. Geografiskt läge eller annat skäl (regionalt energislag) skall ej betyda skillnader i energipris mellan regio- nerna.

Göteborgs kommun som instämmer i betänkandets allmänna värdering- ar om nödvändigheten av att minska vårt oljeberoende i uppvärmningen genom övergång till fasta bränslen anför:

Det framlagda lagförslaget kan enligt utredningen leda till att kolanvänd- ningen ökar väsentligt och accepterar inte statsmakterna en sådan ökning av hälso- och miljöskäl kan inte lagförslaget genomföras. Genomförandet är således beroende av ett klarläggande av de miljö- och hälsorisker som finns och de miljökrav man vill ställa vid fastbränsleeldning. För kommu- nens planering och byggnadslovsgivning är det av stor vikt att mera preci- serade miljökrav framtages.

Svenska kommunförbundet motsätter sig inte utredningens förslag under förutsättning att lönsamheten vid fastbränsleeldning garanteras och anför:

Med garantier för krediter och lönsamhet samt beslut om vilka miljöre- striktioncr SOm skall gälla borde det enligt förbundsstyrelsens mening vara möjligt att uppnå en tillräckligt snabb övergång till fastbränsleeldning utan

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 576

lagstiftning. Möjligen kan lokala opinioner av rädsla för ogynnsamma miljöeffekter fördröja främst kommunala beslut att använda fasta bränslen. En lagstiftning kan i så fall verka pådrivande och dessutom markera statens ansvar för energiförsörjningen. Förbundsstyrelsen motsätter sig därför inte den föreslagna lagstiftningen under förutsättning att lönsamhe- ten garanteras.

Den utveckling utredningen vill framtvinga har enligt SCPF redan på- börjats inom massa- och pappersindustrin. SCPF som därför anser att det inte är nödvändigt att lagstifta anför:

Det kan dock ligga något i utredningens tanke att det kan finnas en viss tröghet i övergången till fasta bränslen beroende på bl.a. de högre investe- ringskostnaderna. miljöskäl och kunskapsbrist. Därför vill vi inte katego- riskt motsätta oss att lagstiftning tillgrips vid nybyggnader för att snabbare reducera landets oljeberoende. De undantag och dispensmöjligheter som utredningen föreslår är också enligt vår mening tillräckliga för att förhindra orimliga kostnadseffekter av omställning från olja till fast bränsle.

Svenska värmei'0rksj/i'ireningcn som inte vill motsätta sig en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag anför följande förutsättningar för sin till- styrkan: '

= Lagen utformas så att alla nytillkommande eldningsanläggningar. obero- ende av storlek. omfattas av samma villkor. Nödvändiga dispensregler utarbetas. = Särskilt statsbidrag utgår till fastbränsleeldade ljärrvärmeanläggningar om så visar sig nödvändigt för att upprätthålla konkurrensförmägan gentemot individuella oljeeldade anläggningar. = Fjärrvärmelånen utvidgas så att de ökade investeringskostnaderna för fastbränsleeldade anläggningar. utöver eventuella statsbidrag. kan täckas till rimliga villkor. —— Statens planverk och de kommunala byggnadsnämnderna skärper kon- trollen av mindre enskilda pannanläggningar. så att lagens krav på dessa efterföljs. Dispensmöjligheter tillämpas restriktivt. —- Tolkningen av lagens bestämmelser och dispenser bör lämnas av lokal byggnadsnämnd. Sådan dispens skall vara knuten till den lokala energi- plancringen. Överklaganderätt bör föreligga. Detta särskilt mot bak- grund av önskemålet om en aktiv kommunal energiplancring. -— [977 års tillägg i ellagen tillämpas utan väsentliga undantag. dvs. el för uppvärmningsändamål levereras ej till områden som har eller planeras få fjärrvärme. Undantag bör endast medges för elleverans i avvaktan på ljärrvärmeanslutning. —— Kartläggning av tillgångarna på skogsenergi och torv slutförs skynd- samt. —— Miljökraven på fastbränsleeldade anläggningar fastläggs. —— Utbildningen av driftpersonal utvidgas. —— Lagen träderi kraft tidigast eldningssäsongen 1984/85.

Statens nano-vårdsverk förordar att en övergång till fasta bränslen sker försiktigt. Härigenom kan man enligt verket dra nytta av den forskning som f.n. bedrivs vad gäller både miljöförhållanden och tekniska åtgärder.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 577

Statens råd för byggnadsforskning som anser att lagförslaget måste omarbetas anför:

Tillämpning av det framlagda lagförslaget i dess nuvarande form skulle leda till att risken för bindningar till storskaliga energisystem skulle öka. Enligt rådets uppfattning måste lagförslaget kopplas till ett kompletterande lagförslag. Detta skall behandla frågan om styrning av utvecklingen av såväl produktionsanläggningar som distributionssystem för värme mot en ökad flexibilitet vad gäller användningen av skilda typer av energiförsörj— ning. Av väsentlig betydelse är därvid att beakta sambandet mellan centra- lens storlek och möjlig bränsleanvändning. val av temperaturnivå i distri- butionssystemet samt möjligheter att sänka denna nivå genom framtida konvertering. Även ledningsnätets dragning. som skall tillåta skilda storle- kar för värmecentraler. samt inverkan av energihushällningsåtgärder i bebyggelsemassan skall beaktas.

Domänverket. Östersunds kommun. Jernkontoret. SPI samt VVS-Tek- niska Föreningcn avstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomförs. Jernkontoret. SPl och VVS Tekniska Föreningen anser att deneftersträ- vade övergången till fasta bränslen kommer att ske spontant. Domänver- ket som i likhet med Östersunds kommun anser att ekonomiska styrmedel är att föredra framför lagstiftning anför:

Domänverket delar icke utredningens uppfattning om lämpligheten av en lagstiftning. Utöver de risker som tidigare framhållits innebärande att en lagstiftning framtvingar satsningar och investeringar i en snabbt föråld- rad teknik, vill verket framhålla följande.

På grund av att det tar längre tid att etablera ett rationellt flöde och rationell förbränning av inhemska fasta bränslen än motsvarande hantering av kol. där det redan finns beprövad. äldre teknik för brytning. distribution och förbränning. skulle en lagstiftning medföra bred satsning på kol även inom områden där det efter några år visar sig att det både ur företags- och samhällsekonomisk synpunkt hade varit mera ändamålsenligt att satsa på inhemska bränslen. Är investeringarna en gång gjorda blockeras möjlighe- terna att utnyttja inhemska bränslen.

Om det efter några är visar sig att oljepannorna går att elda med förga- sade fasta bränslen eller med blandningen olja-linmalda fasta bränslen kan det också visa sig att man p.g.a. lagstiftningen tvingats till felaktiga investeringar.

Domänverket vill bestämt avstyrka att i nuvarande utvecklingsskede utnyttja lagstiftning som styråtgärd enligt utredningens förslag. Domänver- ket vill i stället förorda fortsatta, lämpligt insatta ekonomiska och admini- strativa styråtgärder som syftar till introduktion av fasta bränslen framför olja och av inhemska bränslen framför importerade.

2.2 F örsörjningstrygghet

Flertalet av de remissinstanser som är positiva eller i princip positiva till OEA:s förslag anger försörjningstryggheten som tillräckligt motiv för lag- stiftning.

38 Riksdagen 1980/8] . ! saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 578

ÖEF anser att det är av stor betydelse för både försörjningstrygghet och försörjningsberedskap att det mål för utvecklingen av fastbränsleutnytt- jande under 1980-talet som statsmakterna lade fast 1979 verkligen nås.

SIND delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att så snabbt som möjligt minska det stora oljeberoendet och att en övergång till eldning med fasta bränslen därför bör eftersträvas.

Olielagringskommittén delar OEA:s uppfattning att försörjningssäker- heten har stor betydelse. Ökad användning av fasta bränslen. särskilt ved och torv. skttlle otvivelaktigt på sikt medföra en förbättring av försörj- ningsberedskapen. Ökad användning av kol. som är ett importerat bränsle. kan också höja försörjningssäkerheten i vissa krissituationer dels genom riskspridning. dels genom att risken för störningar i tillförseln av kol kan bedömas vara mindre än tillförselstörningar i fråga om olja. Mot denna bakgrund anser oljelagringskommittén att det från försörjningsberedskaps- synpunkt vore fördelaktigt om de större eldningsanläggningarna kunde anordnas för eldning med fasta bränslen. Fråga bör emellertid prövas även i ett vidare energipolitiskt perspektiv än det oficlagringskommittén har att företräda.

2.3 Bränslen

Flertalet remissinstanser framför att en förutsättning för fastbränsleeld- ning är att produktion. handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anför: Enligt KBS mening är en väsentlig förutsättning för fastbränsleeldning att anläggningarna görs omställbara. En annan väsentlig förutsättning är att produktion. lokala handelsled och distributionsvägar etableras. Flera försök pågår och idéer testas inom detta område med statliga bidrag. En tänkbar väg att utveckla dessa försök är att statliga byggnader inom ett avgränsat område samordnas och att en plan upprättas för omställning av eldningsanläggningar. Upphandling av bränsle bör sedan göras från flera leverantörer på relativt långsiktiga kontrakt och sa att bränslekvalitéer kan blandas. KBS är för sin del berett att på statsmakternas uppdrag vidareut- veckla ett mer detaljerat förslag i frågan.

Statens planverk som liksom SIND och domänverkct för fram liknande tankegångar anför:

Innan slutgiltigt ställningstagande tas till den föreslagna lagen. bör ytter- ligare klarläggas hur bränsle för fastbränsleeldning skall produceras. lagras och distribueras. varvid även andra bränsleslag än kol beaktas. såsom ved. flis och torv. Utredningen synes främst ha studerat konsekvenserna inom panncentraler vid övergång till fastbränsle och koncentrerat utredningsar- bete till kolaltcrnativet.

Umeå kommun tar liksom Botkyrka. Gävle och Växjö kommuner och Svenska komnzunfr'irhundet upp bränslefrågan och understryker bränslets

Prop. 1980/8lz90 Bilaga ] Industridepartementet 579

avgörande roll i ekonomiskt hänseende. För en större oljeeldad hetvatten- central. som drivs som baslastenhet. motsvarar enligt Umeå kommun anläggningskostnaden endast l/Z—l års bränslekostnad. Kommunen som vidare vill peka på skillnaden mellan å ena sidan de regionala bränslena — torv och flis —— och å andra sidan kol anför:

Kostnaderna för de regionala bränslena är osäkra. Denna osäkerhet förstärks ifråga om torv av statens krav på ospecificerade torvbrytningsav- gifter. Härtill kommer att de regionala bränslena är skrymmande. vilket medför höga transportkostnader och en begränsning till lokala. ofullstän- diga marknader. Även om den framtida kostnaden för kol är högst osäker, är det dock för detta bränsle fråga om en bred internationell marknad med för dagen väl definierade priser.

Avgörande för de regionala bränslenas användning i större centraler är deras ekonomiska konkurrenskraft gentemot kol och de miljökrav som ställs på sistnämnda bränsle. Man måste härvid räkna med en utveckling även på reningssidan. Om man önskar en utveckling av de regionala bränslena bör villkoren för dessa snarare förbättras än försämras.

Enligt kommunen skulle följande åtgärder kunna underlätta de regionala bränslenas introduktion:

i) snabbare tillståndsförfarande för torvkoncessioner ii.) befrielse från statliga avgifter för de första 10 åren vid torvbrytning iii) befrielse från tillstånd enligt BL ä l36a.

Umeå kommun anser det vidare som självklart att sopor bör räknas som fast bränsle. och att detta bör framgå av lagen. Kommunen vill vidare framhålla att med de strängare krav som ställts på de elproducerande anläggningarna så bör även el räknas som fast bränsle.

Svenska kommunförbundet anför:

Att bedöma behovet av fasta bränslen kan anses ingå i kommunernas skyldigheter enligt lagen om kommunal energiplancring. [ fråga om lokala energitillgångar ligger det nära till hands att kommunerna engagerar sig i utvinning. lagring. förädling och transporter av fasta bränslen. Samverkan mellan flera kommuner kan i detta avseende visa sig fördelaktig.

Det är styrelsens uppfattning att en omfattande övergång till användning av fasta bränslen förutsätter ett aktivt statligt engagemang för att trygga försörjningen med sådana bränslen

Svenska värmeverksfi'ireningen motiverar sin åsikt att en lag bör träda ikraft tidigast l984/85 bl. a. med bränslevalsfrågan och anför:

För mindre hetvattenpannor torde ved eller torv vara det lämpligaste fasta bränslet. Här ger emellertid i allmänhet oljeeldning fortfarande bästa ekonomi. och tekniskt återstår mycket arbete med utveckling och prov- ning av komponenter för förbränning. hantering. lagring och transport av inhemska fasta bränslen.

En lagstiftning enligt OEA:s förslag kan således — om den genomförs alltför snabbt — medföra dyrbara investeringar i icke fänligutvecklad tek- nik. Dessutom synes tillgången på inhemska bränslen inte vara fullt klar-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 580

lagd ännu: en planering på regional nivå måste genomföras. Oljeersätt- ningsdelegationens fortsatta arbete samt Statens lndustriverks och Skogs- styrelsens utredning om tillgången på skogsråvara för eldningsändamål bör avvaktas.

SCPF tar upp frågan om konkurrerande användning av skogsbränslen och anför:

l de kostnadskalkyler som redovisas på sid. 34 i betänkandet framgår att kol då är det billigaste alternativet. Vid andra kostnadsrelationer än dem som utredningen antagit. t. ex. om den av utredningen framförda tanken på stimulans av förbrukningen av inhemska fasta bränslen genomförs. kan kolets kostnadsfördcl snabbt komma att minska. Med tanke på ett den ekonomiskt tillgängliga tillgången på torv är begränsad kan vedeldning då bli ett ekonomiskt alternativ. Regionalt i landet är detta redan fallet. Eftersom skogsbränsle (gallrings- och hyggesavfall m.m.) troligtvis under avsevärd tid kommer att vara ett dyrare bränsle än flis från rundved. exempelvis björkmassaved. är det en uppenbar risk för att en knapp fiberråvara kommer att eldas upp. vilket delvis också sker i de nya anlägg- ningar som ursprungligen byggts för att utnyttja skogsbränsle. Se t.ex. SIND PM 1930: 2. "Ökad eldning med skogsråvara. Möjligheter och kon- sekvenser." Ur skogsindustrins synpunkt är det synnerligen angeläget att detta faktum uppmärksammas och åtgärdas. Eventuellt statligt stöd till eldningsanläggningar som skall eldas med träliberråvaror måste ovillkorli— gen utformas så att inte skogsindustrin berövas viktiga delar av sitt råvaru- underlag.

Vi vill i detta sammanhang erinra om det förslag till ny byggnadslag som Bostadsdepartementet lagt fram. Den paragraf sotn bl. a. reglerar förbruk- ningen av liberråvara (Boas' BL) föreslås ändrad så att gränsen för pröv- ning höjs frän nuvarande lt)0()() m'lf till 25000 m'lf fiberråvara. En sådan förändring skttlle innebära att ett stort antal planer och projekt på relativt stora cldningsanläggningz-tr inte längre skulle prövas med uppenbar risk för att dessa anläggningar kan komma att elda massaved i stället för skogs- bränsle.

Vår uppfattning är att prövningen antingen bör bibehållas vid nuvarande gräns. l00t)() m'lf. eller att kompletterande regler. som motverkar en sådan utveckling. införes i den nya lagstiftningen. Branschen kommer att närma- re utveckla sina synpunkter i denna fråga i det svar över promemorian 'l'illåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. (DsBo l980: 2). som skogsindustrin genom Skogsindustriernas Samarbetstttskott (SISU) avger till Bostadsdepartementet. Vi ber i denna fråga få hänvisa till SlSUs yttrande som lämnas medio oktober.

ÖEF som behandlar bränslefrågan från beredskapssynpttnkt anför:

En ökad användning av inhemska bränslen i normala tider förbättrar vår försi'rrjningstrygghet eftersom den sårbara delen av vår energiförsörjning minskar. Genom en normalt etablerad inhemsk verksamhet skapas en bättre bas för åtgärder i situationer med akuta störningar i vår bränsle- import. dvs vår beredskap inför kriser ökas. Även behovet av särskilda beredskapsåtgärder. t.ex. oljelagring. minskar. Alla möjligheter till in- hemskt energiutnyttjande bör därför tas tillvara.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 581

Också ökad användning av kol förbättrar vår försörjningstrygghet och beredskapjämfört med nuvarande starka oljeimportberoende. Visserligen är också kol ett importbränsle. men genom ökat kolutnyttjande kommer bränsleimporten att spridas på ett större antal länder. Genom detta mins— kar konsekvenserna av importstörningar som beror på händelser i ett enstaka bränsleexporterande land. I den mån kolpannor utformas på så dant sätt att de är lättare att ställa om till inhemskt bränsle än oljepannor ökar också beredskapen inför störningar i bränsleimporten.

ÖEF konstaterar att behovet av beredskapåtgärdcr kvarstår även efter en övergång till kol. Åtgärderna kan avse bl. a. förberedelser för omställ— ning till inhemskt bränsle och bercskapslagring av kol.

OEA har inte särbehandlat bränsleblandningar och förgasning av tunga restoljor och andra bränslen. Detta tas ttpp av NE. Statens vattenfallsverk. OED, CDL och NED.

Vattenfallsverket. som arbetar med att utveckla partialförgasning av tunga restoljor enligt den s.k. GCC-processen anför:

Det är viktigt att blivande åtgärder med anledning av föreliggande utred- ning ej lägger hinder i vägen för anläggningar som baseras på GCC- processen och andra liknande metoder utan att tvärtom åtgärder vidtages för att underlätta genomförandet av projekt som med ny miljövänlig teknik vidgar basen för primärbränslen.

Verket anför vidare:

Arbete pågår i Sverige för att utveckla flytande bränslen som i varieran- de utsträckning baseras på kol. Ett sådant bränsle kan komma att framstäl- las ur kol så att en tjockoljeliknande konsistens erhålles. Förslaget i utred- ningen bör utformas så att anläggningar utförda för flytande bränslen som huvudsakligen baseras på kol får uppföras oberoende av bränsleförbruk- ning och drifttid.

Redan i dag provas i Sverige bränslen som består av en blandning av kol och olja bl. a. i avsikt att reducera oljeberoendet. Det kan inte uteslutas att sådant bränsle i framtiden kan bli aktuellt såväl vid ombyggnad som vid nybyggnad av el- och värmeproducerande anläggningar. Dispens bör kun- na medges för sådana anläggningar speciellt i det fall att kolandelen i bränslet är hög.

NE anser att det mycket väl kan bli ekonomiskt intressant att ersätta upp till 40% eldningsolja med kol eller inhemska bränslen i blandningar som kan eldas i befintliga oljepannor. På något längre sikt kan enligt NE blandningar som innehåller mindre än IOC/Vr olja och resten kol samt något vatten komma till användning. Om blandbränslen utnyttjas bör deras fast- bränsleandel enligt NE räknas in i systemets totala fastbränslekapacitet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 582

2.4 Miljökrav

Flertalet remissinstanser tar upp frågor om miljökrav vid fastbränsle— eldning.

Statens naturvårdsverk anför:

En övergång till fasta bränslen medför att nya miljöproblem skapas jämfört med oljeeldning. Utsläppen av stoft och svaveldioxid torde minska med användning av i dag känd teknik. medan utsläppen av kväveoxider. kvicksilver och polycykliskt organiskt material kommer att öka kraftigt. Avfallsmängderna kommer dessutom att mångdubblas. Fastbränslceldning kan också skapa problem med närmiljön för vissa dåligt lokaliserade an- läggningar.

Naturvårdsverket tar speciellt upp frågan om emission av polycykliskt organiskt material (POM) vid fastbränsleeldning och anför därvid:

Naturvårdsverket vill understryka att fortsatt uppmärksamhet behöver ägnas åt utsläpp av cancerogena ämnen som polycykliskt organiskt materi- al (POM) till följd av fastbränsleeldning. Mindre pannor har högre specifikt utsläpp än större enheter och utsläppen äri hög grad beroende av förbrän- ningsförhållandena. Låg fukthalt i bränslet samt hög förbrännings- temperatur minskar utsläppen av POM. Enstaka mätningar visar att ut- släppen av POM från olje- och kolpulvereldade pannor med jämförbara storlekar blir av samma storleksordning. Förbränning av ved och torv ger betydligt större tttsläpp. Utsläpp vid förbränning av kol i rosteldade pannor är ännu ej studerat. Överhuvudtaget är storleken på utsläppen osäkra.

lnom ramen för naturvårdsverkcts NE-projekt och Kol-Hälsa-Miljöproj- ektet behandlas dessa frågor. där en biologisk och kemisk karakterisering av utsläppen kommer att genomföras.

[ avsaknad av erforderliga underlag kan naturvårdsverket nu ej bedöma vilka hälso- och miljöeffekter en ökad emission av POM kommer att medföra till följd av fastbränsleeldningen. Tekniska åtgärder för begräns- ning av dessa utsläpp bör emellertid kttnna genomföras och naturvårdsver- kct avser att återkomma i frågan när ovanstående utredningar genomförts.

Naturvårdsverket är vidare kritiskt till användning av fastbränsle i små- pannor och anför:

Användning av fasta bränslen i småpannor medför miljöproblem. En centralisering av värmeanläggningar innebär stora fördelar härvidlag. Na- turvårdsverket förordar att fasta bränslen till en början används i stora anläggningar där effektiv rening och tillsyn lättare kan bäras ekonomiskt.

ÖEF. som liksom SIND och NE anser att miljökraven vid fastbränsle- eldning måste fastställas snarast anför:

Lagstiftning är emellertid inte tillräckligt. F.n. råder oklarhet bl.a. om vilka miljökrav som ställs beträffande såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen. Detta leder inte bara till långdragna och osäkra tillståndsprövningar utan också till svårigheter att bedriva projekteringsarbete och att göra riktiga investeringskalkyler. 'Den- na typ av problem måste snarast lösas om övergång till fastbränsleeldning skall realiseras inom rimlig tid.

Samma krav riktas från Botkyrka. Gävle. Göteborgs och Växjö kom- muner.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 583

Botkyrka kommun anför:

Miljökraven vid fastbränsleeldning är ännu inte fastlagda. Detta är för närvarande en källa till stor osäkerhet vid projektering av nya eldningsan- läggningar. Särskild är det utrustning för rökgasavsvavling samt elektro- lilter/spärrlilter vid koleldning och vid små eldningsanläggningar för ved! flis/torv som höjer kostnaden för fastbränsleeldning. Det är nödvändigt att dessa frågor avgörs innan eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Dessutom finns anledning att förmoda att strängare miljökrav kom- mer att ställas på större anläggningar än på mindre. De högre miljökraven samt fastbränslekravet för större fjärrvärmesystem skulle. om inte andra åtgärder vidtages. kunna innebära att utbyggnaden av tjärrvärme försvå- ras. Uppvärmning kan då komma att ske i mindre lokala oljeeldade värme- centraler. varigenom lagen kommer att motverka sitt eget syfte. Detta skulle kunna elimineras genom en strängare formulering av lagförslagets & ?.

S venska kommunförbundet som liksom SC PF för fram liknande tanke- gångar anför:

Miljörestriktioner för fastbränsleeldning och planerade ändringar av energiskatten kan i hög grad påverka kostnaderna. Statliga besked härige- nom saknas. Det är därför förklarligt att kommuner och andra stora ener- gianvändare hittills inte varit beredda att göra de betydande investeringar som krävs för eldning med fast bränsle. Det råder för närvarande stor osäkerhet om vilka miljövårdskrav som gäller för fastbränsleeldning. En förutsättning för övergång till sådan eldning är därför att dessa krav fast- ställs. Detta gäller oberoende av vilka styrmedel som används för att åstadkomma övergången. Staten måste således klargöra om några geogra- fiska områden av miljövårdsskål måste undantas från eldning med viss typ av fast bränsle. t.ex. kol. Dessutom är det nödvändigt att fastställa de varierande villkor för fastbränsleeldning som skall gälla för olika orter och bränslen så att planering. projektering och uppförande av eldningsanlägg- ningar snabbt kan komma igång.

Svenska värmeverksföreningcn anför i samma fråga:

Föreningen finner det mycket beklagligt att miljökraven vid fastbränsle- eldning ännu inte är fastlagda. Detta är en källa till stor osäkerhet hos värmeverkcn vid projekteringar av nya eldningsanläggningar. Särskilt gäl- ler det utrustning för rökgasavsvavling vid koleldning samt elektrotilter/ spårttilter. även vid små eldningsanläggningar för ved/flis/torv. som kan skapa driftproblem och som ytterligare höjer kostnaden för fastbränsle- eldning. Det är ett krav från värmeverkcn att dessa frågor avgörs innan en eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Miljökraven bör därvid baseras på mätning av faktiska imissionsförhållanden i orter med fast- bränsleeldade anläggningar i drift. t.ex. Stockholm/Hässelby. Växjö och Knivsta.

Stockholms kommun anser att staten bör utarbeta provisoriska normer för kolhantering vilka kan gälla i avvaktan på resultat av projektet Kol- Hälsa-Miljö.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 584

NE!) som liksom 1.0 och Jernkontoret anser att den föreslagna lagstift- ningen inte kan genomföras innan projektet lx'ol-Hälsa-Miljö har redovisat sitt uppdrag anför:

En annan viktig synpunkt är huruvida kravet på fastbränsleeldning är i linje med statsmakternas föreskrifter och agerande på miljöskyddsområ- det. Det är väsentligt att miljölagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att den avsedda användningen av alternativa bränslen inte försvåras. Här bör man kanske avvakta och ta del av vad projektet KOL-HÄLSA-MllJÖ kan komma fram till för slutsatser beträffande just miljöeffekter av fast- bränsleeldning. Risk föreligger annars att en eventuell lagstiftning idag ej överensstämmer med dessa utredningsslutsatser och att man på så sätt är låst i förväg.

2.5 Ekonomiska styrmedel

OEA har inte haft i uppgift att föreslå ekonomiska styrmedel. Enligt flertalet remissinstanser behöver lagstiftningen kombineras med ekono- miska styrmedel eller finansieringsgarantier. exempelvis genom en utök- ning av de s. k. tjärrvärmelånen.

Statens industriverk tar upp frågan om en avgift på olja för att finansiera fasta bränslen och anför:

Oavsett hur lagen utformas kommer det att erfordras mycket pengar för kartläggning av bränsleförsörjning. utveckling av bränsleproduktionsme- todcr och för finansiering av eldningsanläggningar. kolhamnar m.m. En möjlighet att ytterligare öka incitamentet att minska oljeförbrukningen är att en succesivt ökande avgift för oljeeldning införes och att dessa pengar användes till att subventionera ovan nämnda kostnader.

lndustriverket anför vidare:

För att underlätta detta bör man emellertid beslutsamt stödja utveckling- en av nya metoder för att producera bränsleflis och torv så att de kan framställas i tillräcklig mängd och så billigt att de kan konkurrera med oljan. En kraftig satsning på prototyp- och demonstrationsbidrag erfordras i detta skede. Även för kolanvändning behövs ett massivt utvecklingsstöd så att nya miljövänliga metoder snabbt kommer fram. Samtidigt fordras regionala kartläggningar av tillgången till lämpligt fastbränslei hela landet.

OED behandlar i sitt yttrande fördelning mellan olika fasta bränslen och anför:

Utredningen behandlar ej de ekonomiska stödåtgärder som kan vara nödvändigt att vidtaga för att få i gång en kommersiell marknad för fasta bränslen. OED anser att dessa styrmedel kan behövas för att en anläggning som kan använda fasta bränslen även kommer att göra det. Ekonomiska styrmedel kan även behövas för att få till stånd en lämplig fördelning mellan olika fastbränslen. OED arbetar för närvarande med dessa frågor och avser att komma med förslag inom den närmaste tiden.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 585

Utredningen om styrmedel för näringslivets energi/1ushållning anför i samma fråga:

OEA har pekat på behovet av åtgärder för att styra mellan kol och inhemska bränslen och anser. mot bakgrund av bl.a. den skiftande tillgången till sådana bränslen i olika regioner. att den styrningen lämpligen bör göras med ekonomiska styrmedel. Vi vill till detta foga den kommenta- ren att sådana styrmedel i dag inte står till förfogande. utom när det gäller stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. De ekonomiska styr- medel som för närvarande övervägs är dels den aviserade fonden för investeringar i energiteknik som snabbt kan ersätta olja. dels energibe- skattningen som är föremål för utredning.

SABO som liksom NE. Hyresgästernas riksförbund och Landstingsför- bundet anser att generella ekonomiska styrmedel kan komma att behövas anför:

Kravet att eldningsanläggningar skall utföras så. att de kan eldas med fasta bränslen kommer att medföra betydande investeringar framför allt för fjärrvärmeanläggningar. För att inte tjärrvärmens konkurrenskraft ska för- sämras. måste därför lagen kompletteras med statliga bidrag och finansie- ringsmöjligheter. Detta är också nödvändigt för att inte de boende i det allmännyttiga bostadsbeståndet, som till ungefär 50% försörjs via tjärr- värme. ska behöva bära merparten av kostnaderna för en fastbränsleeld- ning som kan innebära fördelar för landet i sin helhet.

SABO förutsätter därför att de investeringar som lagen kan medföra kan täckas med statliga lån och bidrag. Detta är också enligt utredningen rimligt med tanke på att fastbränsleeldning tjänar samma syfte som energi- hushållande åtgärder, nämligen att minska landets oljeberoende. Om lag- förslaget inte åtföljs av fördelaktiga lån och bidragsmöjligheter är risken stor. att pannbyten som från energihushållningssynpunkt är angelägna. skjuts upp. Detta är också ett tungt vägande skäl till att statligt stöd bör utgå oavsett eldningsanläggningens storlek.

Umeå. Växjö, Gävle, Östersunds, Botkyrka. Västerås och Göteborgs kommuner samt Svenska värmeverksföreningen behandlar behovet av stöd för att upprätthålla fjärrvärmens konkurrenskraft.

Göteborgs kommun anför:

För kommunens del är det av särskilt stor betydelse att klarhet vinnes om hur det ökade behovet av investeringsmedel skall kunna tillgodoses vid övergång till fastbränsle. Redan idag föreligger betydande svårigheter att finansiera angelägna fjärrvärmeprojekt.

Växjö kommun anför:

Kommunen delar helt utredningens uppfattning att det erfordras statliga bidrag för att kompensera de kostnader som är förenade med kraven på fastbränsleeldning i fjärrvärmeverkens produktionsanläggningar så att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 586

konkurrensförmågan gentemot värmeproduktionsanläggningar i oljeeldade mindre pannor inte försämras. vilket skulle kunna stoppa ljärrvärmens vidare utbyggnad. Alternativet till detta är att verken måste allmänförklara sina distributionsområden enligt lagen om allmänna tjärrvärmeanläggning- ar. Dessutom måste sannolikt det avtal som gäller mellan Svenska Värme- verksföreningen och hyresmarknadens parter beträffande högsta uttagbara avgifter sägas upp för reglering till en högre nivå.

Svenska kommunförbundet kräver som tidigare nämnts garantier att olja långsiktigt inte skall bli lönsammare än andra bränslen och anför därvid:

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning är det nödvändigt att genom stat- liga beslut klargöra att fasta bränslen måste användas i betydande utsträck- ning. Antingen fastbränsleanvändningen sker frivilligt eller till följd av lagstiftning bör staten långsiktigt garantera att olja inte blir lönsammare än andra bränslen beroende på ändrade prisrelationer eller miljökrav.

Kommunförbundet anför vidare:

Det är inte möjligt eller nödvändigt att avgöra vilken metod som bör användas för att garantera lönsamheten för fastbränsleeldningjämfört med oljeeldning förrän energiskatteutredningen genomfört sina analyser. Det förefaller dock administrativt enklare att utforma energiskatten så att användning av fasta bränslen stimuleras än att ge bidrag och fördelaktiga lån till fastbränsleanläggningar.

Västerås kommun. statens vattenfallwerk och CDL behandlar i sina yttranden energibeskattningen. Västerås kommun anför:

Där man står inför eventuella beslut om övergång till alternativbränsle har frågan om framtida energibeskattning — vid sidan om miljöföreskrifter — en stor betydelse. Det är därför angeläget att man i detta avseende snarast fastlägger en långsiktig statlig energipolitik.

Vattenfallsverket som liksom CDL förordar en höjning av skatten på olja anför:

En ökad beskattning på olja år en styråtgärd som diskuteras i utredning- en. En särskild utredning. energiskattekommittén. behandlar emellertid f.n. beskattning av energi. Utredningen går därför inte närmare in på frågan. Statsmakterna har uttalat att det är mycket angeläget att reducera oljeberoendet. Samtidigt kan elförsörjningssituationcn under den närmaste lO-årsperioden sägas vara god. Vattenfall anser att det mot denna bak- grund är nödvändigt att ändra nuvarande diskriminering av elenergin frän beskattningssynpunkt. I avvaktan på encrgiskattekommitténs behandling av frågan om energins inlemmande i mervärdesskattcsystemet kan detta ske genom höjning av oljeskatten.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 587

2.6 Beredskapslagring

OEA uttalar mot bakgrund av beräknade tider för ombyggnad av värme- verk till drift med inhemskt bränsle att det finns skäl att öka beredskaps- lagren av olja för att få en bättre överensstämmelse mellan omställningstid och oljelagring. OEA anser att bl. a. denna fråga bör tas llpp av den s.k. kontrollstationen, dvs. oljelagringskommittén. (.)mställningstiden för stora eldningsanläggningar är ofta längre än den uthållighet som planeringen av försörjningsberedskapen på oljeområdet utgår från.

ÖEF instämmer i OEA:s uppfattning att reglerna för beredskapslagring av olja skall i största möjliga utsträckning utformas så att anläggningsinne- havaren får incitament att övergå från olja till fasta bränslen. ÖEF anser också att regler för beredskapslagring av kol bör utformas så att inhemska bränslen gynnas på samma sätt.

Även Växjö kommun delar utredningens uppfattning på denna punkt under förutsättning att beredskapslagrets storlek bestämts med hänsyn till anläggningens oljebehov under en kris och ej baseras på de senaste årens genomsnittliga oljeförbrukning under normala förhållanden som sker för närvarande. Även de gemensamma beredskapslagren av olja bör enligt kommunen kunna minska. Växjö kommun anser att den minskning av samhällets kostnader som uppstår på detta sätt bör överföras till anlägg- ningsägaren i form av anläggningsbidrag för ombyggnaden.

Oljelagringskommittén. SPI och SCPF delar inte OEA:s uppfattning om en förändring i bestämmelserna för oljelagring. ()ljelagringskommittén an-. för:

Med anledning härav vill oljelagringskommittén anmäla att i det delbe- tänkande som kommittén avser framlägga inom kort. behandlas frågan om behov av beredskapslager av olja i olika kristyper. Kommittén erinrar om att erforderlig uthållighet beräknas med utgångspunkt i säkerhetspolitiska överväganden och inte med utgångspunkt i tekniska omställningstider för vissa eldningsanläggningar. Prövningen av frågor rörande försörjningsbe- redskapen på oljeområdet bör anstå till dess oljelagringskommittén i dessa delar har slutfört sitt arbete.

SPI anför:

OEA har slutligen också tagit upp frågan om bestämmelserna avseende beredskapslagring av olja inte kan utformas så. att de stimulerar använd- ningen av fasta bränslen. Institutet vill i anslutning härtill endast framhålla. att den uppbyggnad av beredskapslager i fråga om eldningsoljor som ägt rum och som förbrukarna fått betala genom högre oljepriser saknar mot- stycke i fråga om övriga importbränslen. En ökad kolanvändning borde. enligt Institutets uppfattning. medföra. att motsvarande krav på bered- skapslagring. som gäller för olja. ställes i fråga om kol. Denna fråga kommer att bli föremål för övervägande i 1980 års Oljelagringskommitté. vari Institutet är representerat.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 588

SCPF anför:

För att stimulera utvecklingen mot användning av fasta bränslen antyder utredningen höjd skatt och ändrade beredskapslagringsbestämmelser för olja. Dessa förslag vill vi bestämt avvisa med motiveringen att det skulle slå ojämnt och ytterligare höja energikostnaden och försämra konkurrens- kraften för företag som inte har behov av eller av andra anledningar inte är beredda att investera i nya ångpannor. ()m statsmakterna av försörjnings- skäl önskar tvinga fram en övergång till fasta bränslen vid befintliga an- läggningar bör detta i stället åstadkommas med positiva ekonomiska styr- medel. t. ex. bidrag som täcker merinvesteringen.

2.7 Lagförslagets 2 &, gränsen 50000 MWh

OEA har i lagförslagets 2.5 föreslagit att eldningsanläggningar vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system om den sammanlagda bräns- leförbrukningen i systemets pannor beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Om systemets årliga behov av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75. procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle. spillvärme. solvärme el. dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anser att gränsen 50000 MWh valts för låg och anför:

För KBS del ligger inga anläggningar inom aktuellt område. De största enheterna är i storleksordningen 10 MW och flertalet enheter inom inter— vallet några hundra kW upp till 2 ä 3 MW. Verket vill likväl påpeka att gränsvärdet valts mycket lågt. För byggnadsuppvärmning synes det rimligt att ca 75 % av totala energibehovet täcks med fastbränsle m. h. t. ekonomi och reglerbarhet. Vid ett totalt effektbchov av 25 MW skulle fastbränsle- pannorna behöva dimensioneras för ca 8 a 10 MW effekt. Detta innebär att gränsvärdet lagts på storlekar som är mindre än de alternativ somjämförs i utredningen. Även om kalkylerna över totalkostnader i utredningen godtas betyder detta att påstående om lönsamhet för fastbränsleeldning faller. KBS tillmäter valet av gränsvärde betydelse då de ekonomiska konsekven- serna rimligen bör vara större om en aktuell anläggning ligger på en bråkdel av gränsvärdet eller i samma storleksordning som gränsvärdet.

Byggforskningsråder som anser att man genom att sätta gränsen till 50000 MWh hindrar utvecklingen mot små lokala värmesystem anför:

Rådet anser att lagförslagets gräns vid 50000 MWh är ofullständigt motiverad och att gränsvärdet 75 '.'r. för när oljeeldning får användas är tveksamt och kan leda till orimliga konsekvenser. Gränsen 50000 MWh är vald strikt enligt ekonomiska kriterier vad gäller värmecentral och anord- ningar för hälso- och miljöskydd uppbyggda enligt dagens teknik. Den tar inte hänsyn till önskemål om framtida flexibilitet. En av konsekvenserna

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 589

vid tillämpning av ett sådant gränsvärde skulle enligt rådets mening kom- ma att bli att värmeunderlaget för framtida värmepump- och solvärmesy- stem reduceras kraftigt. Dylika system synes enligt dagens kunskapsnivå bli mest ekonomiska inom området 5000 till l00000 MWh årlig energi.

OED anser det hade varit värdefullt om utredningen hade redovisat de ekonomiska och oljeersättningsmässiga konsekvenserna av att välja några alternativa förbruksnivåer som lägsta gräns.

Hyresgc'isternus riksförbund anför: . Det verkar för närvarande rimligt att anläggningar vars bränsleförbruk- ning är minst 50 000 MWh per år utgör en lämplig gräns för lagstiftning om att eldningsanläggningar omedelbart kan drivas med fasta bränslen. Utred- ningens förslag att tjärrvärmesystems energibehov till 75 procent av årsbe- hovet kan täckas med fast bränsle. för att på så sätt minska de ökade kapitalkostnaderna, anser förbundet ligga i konsumenternas intresse.

Enligt ÖEF har OEA satt gränsen 50000 MWh per år med försiktighet så att inte höga kostnader för fastbränsleeldade anläggningar skall leda till ekonomiska svårigheter när förutsättningarna är ogynnsamma.

Statens industriverk som i likhet med VVS-tekniskajöreningen antyder att gränsen kunnat väljas lägre anför:

Den föreslagna gränsen för lagens tillämpning — anläggningar > 50000 MWh dvs. 10 — 20 MW — kan starkt ifrågasättas. Med de högre energi- kostnader som fastbränsleanläggningar skulle medföra finns risk att önsk- värd utveckling mot större ljärrvärmeanläggningar bromsas till förmån för oljeeldade småpannor. Då det dessutom visat sig att mindre anläggningar för fliseldning — 5 MW eller mindre — ofta är lönsammare än de större bl.a. på grund av kortare transportavstånd för flisen eller längre ut- nyttjningstid av pannan finns ingen saklig grund att sätta gränsen här. Även för mycket små pannor. t.o.m. villapannor torde det så småningom med ny teknik t.ex. med hjälp av brännare för llis- eller torv-pellets bli möjligt att elda fast bränsle utan ökade kostnader. då man här utbyter Eo 1 mot fast bränsle. '

Statens vattenfallsverk föreslår att gränsen för tillfört bränsle skall anges ijoule i stället för i megawattimmar.

2.8 Lagförslagets 3 5. mindre anläggningar

OEA föreslår i 3 5 att andra eldningsanläggningar än som avses i 2.5 skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

Beträffande nya mindre anläggningar anför Byggnadsstyrelsen: KBS berörs endast av 53 i lagförslaget som innebär krav på i stort omedelbar möjlighet att ställa om till inhemska bränslen. Utredningen har för de mindre anläggningarna valt att koppla ihop de nya kraven med

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 590

gällande krav i byggnormen om omställbarhet till inhemska bränslen i ett krisläge. Denna koppling synes naturlig. Förslaget framställs som om inga nämnvärda kostnadskonsekvenscr inträffar. Enligt KBS mening är detta synsätt mycket diskutabelt av följande skäl.

1 ett krisläge måste förutsättas att speciella förhållanden råder vilka möjliggör att utrymmen i garage. källare. gårdar. parkering m.m. kan användas som bränsleupplag. att personella resurser långt över ordinarie driftspersonal kan mobiliseras m. m. I utredningen måste rimligen ha förut- satts att kravet på omställbarhet skall medge en i stort omedelbar övergång till inhemska bränslen när bränsleprisrelationerna är lämpliga. KBS hävdar att detta inte kan ske med mindre än att betydande kostnadsökningar uppstårjämfört med gällande beredskapsbestämmelser. Som exempel kan nämnas —- utbildning av driftspersonal. —— utökning av driftspersonal. —- inköp av truckar och lyftanordningar. — annan planering av utrymmen t.ex. kan inte alternativanvändning av vissa utrymmen tillåtas. —— skorstenshöjder ändras och rökgasreningsutrustning för stoft erfordras sannolikt (miljökrav i samband med fastbränsleeldning är f. n. oklara). Beträffande bränsleval godtas i beredskapsbestämmelserna ved samt eventuellt flis samt el fram till l981. Även i föreliggande utredning har en begränsning gjorts till inhemska bränslen. [ vissa speciella fall kan man även för mindre anläggningar tänka sig alternativ till ved och flis. t.ex. torv. koks, vissa avfallsprodukter. Det väsentliga torde enligt KBS vara att omställningen till annat bränsle från olja (och El?) skall kunna ske. Enligt KBS mening bör därför detta krav direkt anges i lagtexten.

Byggnadsstyrelsen behandlar även belintliga små anläggningar och an- för därvid:

Utredningens förslag till 53 i lagtexten innebär att i princip samma krav som för nybyggnad gäller vid byte av oljeeldad panna. Beträffande bered- skapsbestämmelserna är byggnormen i detta avseende oklar. ] praktiken torde i flertalet fall pannbyte uppfattas som en underhållningsåtgärd där byggnadslovsprövning inte erfordras. En stor del av marknaden för mindre pannor avser f.n. utbyte av förslitna pannor. En tillämpning av det nya lagförslaget får i många fall orimliga kostnadskonsekvenser främst p. g. a. bristande utrymmen. transportvägar och upplagsplatser. Aktuella pannbyten fram till 90-talet omfattar installationer gjorda på (;O-talet och början på 70-talet —- en period av byggandet då både beredskapsbestäm- melserna och tillämpning av dessa var eftersatt.

KBS har för egen del översiktligt inventerat pannbeståndet m. h. t. om- ställningsmöjligheter vid en eventuell kris. Sammanfattningsvis kan om denna studie sägas att omställningsmöjligheterna f.n. är mycket begränsa- de på kort sikt. Förbättringar kan åstadkommas bl.a. i samband med underhållningsarbeten men i många fall kan man inte för rimliga kostnader komma i den nivå som förutsätts i föreliggande utredning.

OED som anser att man på sikt bör kunna ställa samma krav på mindre anläggningar anför:

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 591

OEA pekar på att vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderan som personal- och underhållskostnaderna så höga. att sådana anläggningar ej kan ifrågakomma för fastbränsleeldning. OED instämmer i dessa bedömningar men anser att ett intensifierat ut- vecklingsarbete inom området skulle på sikt kunna leda till att även mindre eldningsanläggningar kan drivas med fasta bränslen. Även mindre anlägg- ningar skulle därefter kunna åläggas krav på långtgående förberedelser för eldning med fasta bränslen. Från vilken undre konsumtionsnivä detta krav skall gälla bör utredas.

Statens industriverk som anser kravet i 35 olämpligt anför:

Förslaget i 53 att mindre anläggningar skall utföras så att de lätt kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle. är olämpligt av flera skäl. De blir 2 till 3 gånger dyrare på detta sätt och får ofta sämre verkningsgrad än om de utförts för ett bränsleslag. Detta medför förhöjd oljeåtgång. För företaget är alternativet att efter nödtorftig upprustning behålla den gamla pannan ytterligare ett antal år, vilket också medför förhöjd oljeåtgång p.g.a. den sämre verkningsgraden hos en gammal panna. Beredskapsef— fekten torde ej heller vara särskilt stor, då man inte kan börja elda fast bränsle i en aldrig så väl förberedd panna. om man inte har frågan om bränsleleveranser löst dessförinnan. För flis tar detta upp till ett år att ordna och för torv 2—3 åri bästa fall. Kolalternativet finns som regel ej för dessa mindre anläggningar.

Oljelagringskommittén har inget att erinra mot förslaget enligt 3.5 och anför:

OEA föreslår också att andra. dvs. mindre. nytillkommande eldningsan- läggningar skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar. Innebörden av förslaget är i praktiken att skyldigheten enligt Svensk Byggnorm avseende möjlighet till uppvärmning av bostäder m.m. vid utebliven tillförsel av importbränsle vidgas till att även omfatta mindre eldningsanläggningar för industriändamål m.m. Oljelagringskommitte'n har intet att erinra mot detta förslag.

NE har ingen uppfattning i frågan om en avgränsning krävs i den före- slagna lagstiftningen. Dct är dock menar NE väsentligt att lagen formule- ras och tillämpas på ett sådant sätt att fastbränsleeldning kommer till stånd. eller långtgående förbereds. i alla fall där detta är realistiskt. Det är enligt NE också väsentligt att undvika en situation där små lokala oljeel- dade uppvärmningssystem ses som ett sätt att komma undan kravet på fastbränsleeldning.

Umeå kommun som i likhet med Botkyrka kommun önskar en skärpning i kraven för mindre anläggningar anför:

En fjärrvärmeleverantör. som baserar sin produktion på fasta inhemska bränslen använda i nya anläggningar med stränga miljökrav, kan få svårt

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 592

att ekonomiskt konkurrera med individuella oljeeldade anläggningar med en beräknad förbrukning av strax under 50 GWh/år om kraven på omställ- ning "till fasta bränslen utan omfattande ombyggnadsarbeten och komplet- teringar” tolkas liberalt. Styrelsen skulle därför här gärna se en strängare skrivning som t. ex. "utan nämnvärda ombyggnadsarbeten eller komplet- teringar". Möjligheten för byggnadsnämnd att medge dispens enligt 54 kvarstårju.

Svenska i'iirmei'erksfi'ircningen anser som tidigare har nämnts att sam- ma villkor skall gälla för alla anläggningar oberoende av storlek och anför:

Om inte särskilda åtgärder vidtas finns en uppenbar risk för att tillkom- mande men även vissa befintliga ljärrvärmeabonnenter i stället vill välja enskild oljeeldning eller elvärme. Lagen skulle därmed komma att motver- ka sina egna syften. Med anledning härav anser föreningen att den nedre storleksgränsen för eldningsanläggningar som anses i Iagförslagets 2ä bör elimineras samt att förslagets 3.5 bör utgå. Lagen skulle därmed omfatta samtliga nytillkommande anläggningar. oberoende av storlek. I gengäld kunde dispensmöjligheterna enligt 4.5 göras något liberalare.

2.9 Lagförslagels 4 &, dispens

I lagförslaget 4.5 anges att regeringen eller statlig myndighet som rege- ringen bcstämmer får. om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och 3 åå. Från kraven i 3.5 får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

Statens planverk som liksom byggnads-styrelsen. Umeå. Göteborgs och Östersunds kommuner samt Svenska värmet'erksjöreningen utgår från att dispens medges för provisoriska centraler och pannor för toppeffekt anför:

I fråga om pannor för toppeffekt och reserveffekt anför utredningen att det — med tanke på den ringa bränsleförbrukningen det rör sig om i dessa fall — inte framstår som nödvändigt att anordna pannorna för fasta bräns- len. Planverket ansluter sig till denna uppfattning. [ vissa fall kan det emellertid enligt planverkets mening finnas särskild anledning. t.ex. svå- righeter att klara oljetransporter på ett betryggande sätt. som motiverar att även pannor för topp- eller reserveffekt anordnas för fasta bränslen. Plan- verket förutsätter att i sådana fall möjligheterna att ge dispens enligt 4 % tillämpas med återhållsamhet. '

Östersunds kommun anför:

Utbyggnad av fjärrvärme sker ofta i relativt små områden som så små- ningom byggs samman till större system. Vid en sådan utbyggnad sker uppvärmning hittills alltid i oljeeldade transportabla värmecentraler som nyttjas i mellan 5— 10 år. Enligt lagförslaget skall även sådana smä anlägg- ningar försörjas med fast bränsle när de ingår i ett större system så vida det

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 593

inte är toppbelastanläggningar. För att inte tjärrvärmebolagen skall få en försämrad konkurrenskraft och därmed mindre total utbyggnad bör di- spensen för tillfälliga anläggningar förlängas till åtminstone 5 år.

När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utredningsförsla- get i stort rimligt. SABO vill dock utvidga dispensmöjligheten för mindre eldningsanläggningar (mindre än 50000 MWh). i vilka endast enstaka pannbyten sker. [ de fall där inte utrymmet i det befintliga pannrummet medger fastbränsleeldning och kostnaderna för en utvidgning blir orimligt höga. bör enligt SABOs mening dispens kunna medges.

Statens naturvårdsverk anför:

Utredningen föreslår att undantag från lagstiftningen kan lämnas av miljöskäl. Regeringen har nyligen ändrat miljöskyddskungörelsen. För- bränningsanläggningar med en tillförd effekt större än 50 MW måste ha tillstånd eller dispens. oavsett bränsleslag. Anläggningar större än 10 MW bränsleeffekt skall anmälas till länsstyrelsen innan anläggningarna uppförs. Dessa regler gäller även ändring av befintliga enheter. exempelvis över- gång från olja till fasta bränslen. Genom denna ändring blir det möjligt för miljömyndigheterna att föreskriva skyddsåtgärder för de anläggningar som omfattas av utredningens förslag. Naturvårdsverket förutsätter dock att undantag från den av utredningen föreslagna lagstiftningen automatiskt lämnas i de fall där myndighet med stöd av miljöskyddslagstiftningen meddelat förbud mot fastbränsleeldning.

OEA föreslår att dispens från fastbränslekravet bör kunna medges vid användning av naturgas.

Svenska gasföreningen som finner förslaget rimligt anför:

En av förutsättningarna för naturgasintroduktion är att bränsleförsörj- ningstryggheten därigenom ökas. Motivet för krav på omställbarhet av eldningsanläggningar för fasta bränslen försvagas därför väsentligt för anläggningar som försörjes med eller kan beräknas komma att försörjas med naturgas. Ett krav på omställbarhet skulle å andra sidan försvåra en ur försörjningssynpunkt önskvärd övergång till naturgas eller i varje fall möj- ligheterna att utnyttja gasen på ett energiekonomiskt optimalt sätt. För- eningen vill av den anledningen understryka vikten av utredningens förslag till regler för dispens från kravet på fastbränsleeldning för det fall en anläggning har eller beräknas få tillgång till naturgas.

ÖEF som anser att hänsyn till beredskapsfrågor skall tas vid dispenser anför:

Användning av naturgas medför även ytterligare problem från bered- skapssynpunkt. Pannor för naturgas torde vara svårare att ställa om till inhemskt bränsle än både kol- och oljepannor.

Vid importbortfall av kol och olja kan kvarstående tillförsel av dessa bränslen lätt fördelas över hela landet. Om Sverige har flera naturgasnät så

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 594

kan däremot inte ett bortfall i ett nät kompenseras genom överföring från ett annat nät. Vid minskad tillförsel av energiråvara till stadsgasnät upp- kommer risk för explosioner i nätet när inte trycket kan hållas uppe. Liknande problem torde kunna uppstå i naturgasnät. Användning av natur— gas ställer således särskilda krav på beredskapsåtgärder'. ÖEF anser därför att OEA:s förslag i detta avseende är väl motiverat.

Växjö kommun anser att även naturgaseldade anläggningar i en kris kan behöva eldas med inhemska bränslen.

Svenska värmeverksföreningen och Umeå kommun anser att de kommu- nala byggnadsnämnderna skall ha ett avgörande inflytande i dispensären- den även vad gäller anläggningar som avses i 2 &.

2.10 Lagförslagets 5 &, tillsynen

l 5 & anges att tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

Statens planverk anser att lagförslaget bör ändras så att det klart framgår att byggnadsnämnden skall vara tillsynsmyndighet i fråga om uppvärm- ningsanordningar som regleras genom byggnadslagstiftningen.

Umeå kommun som förordar att byggnadsnämnden anförtros den 5 & angivna tillsynen anför:

Energiverksstyrelsen vill understryka vikten av att de lokala byggnads- nämnderna anförtros den i så 5 angivna tillsynen. En sådan tillsyn i kombi- nation med dispensrätten enligt 5 4 förutsätter god lokalkännedom och god kunskap om den aktuella kommunala energiplaneringen inkl. planerade ljärrvärmeutbyggnader. Det torde vara orealistiskt anta att en statlig myn- dighet skullc besitta dessa kunskaper. Energiverksstyrelsen har inget emot att statens planverk i sina bestämmelser tar in relevanta delar av den föreslagna lagen. men anser att dennas tillämpning har en starkare anknyt- ning till den kommunala energiplancringen inkl. tjärrvärmeutbyggnader och till statens energipolitiska mål än till de egentliga byggnadsbestämmel- serna. Enligt styrelsens uppfattning bör tillämpningen utöver vad som avses i planverkets bestämmelser anförtros industriverket.

Göteborgs kommun anser att för att byggnadsnämnden skall kunna fullgöra sin roll som tillsynsmyndighet bör byggnadslagen kompletteras så att byte av panna, eldstad eller annan eldningsanläggning görs byggnads— lovspliktig.

2.11 Lagförslagets 9 &. överklaganden

l 9 & anges att beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 5 kan överklagas hos kammarrätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär. om inte annat föreskrivs.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 595

Statens planverk som anser denna ordning vara mindre lämplig i det fall byggnadsnämnden är tillsynsmyndighet anför:

Andra beslut av byggnadsnämnden som kan bli föremål för förvalt- ningsbesvär prövas i första hand av länsstyrelsen. i andra hand av kam— marrätten. Detta bör gälla även beslut enligt den nu föreslagna lagen, bl.a. med tanke på att överträdelser av lagen samtidigt kan innebära överträ- delser av bestämmelser inom byggnadslagstiftningens ram och därför krä- ver ingripande enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byg- gande m. m.

Planverket anför vidare:

Vid genomförandet av den föreslagna lagen bör uppräkningen i bygg- nadsstadgans 56 .5 ] mom. av författningar som skall beaktas vid byggnads- lovsprövningen kompletteras med den nya lagen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 596

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs följande.

l 5 En eldningsanläggning. som inte är tillfällig. skall enligt vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten, hetvatten. ånga eller hetolja framställs för byggnadsuppvärm- ning. elproduktion eller användning i en industriell process.

2 & En eldningsanläggning i vilken den årliga brå'tnsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Detsamma gäller en eldningsanläggnig med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i ] å andra stycket. om

I. den årliga bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst [80 terajoule och

2. systemets årliga _behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

lnnan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras. skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

3 & Andra eldningsanläggningar än som avses i lä skall utföras så att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge de är i bruk.

lnom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

4 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- ge undantag i särskilt fall från 2 & första eller andra stycket.

Undantag från 3 & första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege- ringen får också ("överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 35 första stycket.

5 & Är en eldningsanläggning undantagen enligt 415 från vad som före- skrivs enligt 2 eller 3.5 om utförande för eldning med fast bränsle och skall en panna bytas i anläggningen. skall lagen i sin helhet åter tillämpas på anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 ä om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga [ Industridepartementet 597

6 5 Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

7 & Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till anläggningen som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ- de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

8 & Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom- ma rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2.8 första eller andra stycket eller 3 5 första stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

9 5 Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2.5 första eller andra stycket eller 3 ä första stycket. skall han dömas till böter.

10 5 Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 7.5 eller om föreläggande enligt 8.5 första stycket överklagas hos kammarrätten genom besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet. överkla- gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens beslut överklagas hos kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut skall omedelbart lända till efterrättelse.

[. Denna lag träder i kraft den ljanuari 1982.

2. Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe- rad före ikraftträdandet.

3. Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet. får uppföran- det. installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts titan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4. Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3. gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 så om utförande i stället avse än_dring av anläggningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga [ Industridepartementet 598 Bila/ng,7 ('

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL vid sammanträde 1980. 12. 16

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén. regeringsrådet Hilding. justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den ll december l980 tillhandakommet utdrag av proto- koll vid regeringssammanträde den 4 december l980 har regeringen på hemställan av statsrådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg.

Det antecknas. att föredragningen inför lagrådet påbörjats innan lagför- slaget fått slutlig utformning och att vissa under föredragningen framförda jämkningsförslag av lagteknisk natur beaktats i det förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Förslaget föranleder följande yttrande:

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Vängby är såtillvida av skiljaktig mening att han i fråga om 95 anför följande:

I förevarande paragraf föreslås att ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning skall dömas till böter. om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 25 första eller andra stycket eller 35 första stycket. En bötessanktion synes emellertid i före- varande sammanhang få osedvanligt liten effekt. När det gäller småpannor och andra mindre eldningsanläggningar som säljs i standardutförande kan man med hänsyn till den marknadsanpassning som lagen kommer att medföra förvänta sig att inte några andra pannor kommer att försäljas än sådana som titan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. Såvitt angår tillämpningen av 3.5 första stycket kan bötessanktion därför över huvud taget inte väntas bli aktuell, När det gäller de stora anläggningar som avses i lä första och andra styckena står Så stora ekonomiska värden på spel. att en bötessank- tion ter sig helt otillräcklig och därför meningslös. För att bevara straffets trovärdighet som sanktionsform är det nödvändigt att undvika en urskill—i ningslös kriminalisering. när andra och bättre påföljder står till buds. Den mest ändamålsenliga sanktionen i detta fall är den som föreslås i 8.5.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga [ Industridepartementet 599

nämligen möjligheten att genom vitesföreläggande framtvinga rättelse. sär- skilt som man bör kunna vänta sig en effektivisering av vitessanktionen sedan viteskommittc'n slutfört sitt arbete. De ekonomiska konsekvenserna av en framtvingad rättelse blir sådana, att man torde kunna bortse från risken för överträdelser. På grund av det anförda förordar jag att 95 får utgå ur förslaget.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 600

Bilia/ig [)

2 Förslag till

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

15. Den som har tillstånd enligt atomenergilagen (1956: 306) att inneha eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaktorinnehavarcn) skall svara för att

1. i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

2. reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och

3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i I och 2 skall kunna fullgöras.

2 5 Utöver de kostnader som följer av reaktorinnehavarens skyldighet enligt 1 5 svarar han även för de kostnader som staten har för att I . komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i I 53. 3. pröva frågor som avses i 55 andra stycket eller 105 och 3. övervaka och kontrollera slutförvar.

3 5 Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklings- verksamhet och de övriga åtgärder som anges i l5. Planen Iskall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga. dels närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om minst fem år. Planen skall årligen ses över.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 5 Den myndighet som regeringen bestämmer skall upprätta en plan för de åtgärder som avses i 25 l och 3.

5 5 För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna- der som följer med reaktorinnehavarens skyldighet enligt l 5 och de kost- nader som avses i 25 skall reaktorinnehavarcn årligen. sålänge reaktorn är i drift. erlägga en avgift till staten. Såvitt angår kostnaderna för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktor- anläggningen levererade energin.

Avgiftcns storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop- pen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 601

6 5 Den årliga avgiften bestäms med ledning av de planer som avses i 3 och 455 och med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som avses i 1 och 2 55. I fråga om åtgärder som avses i l 5 skall härvid beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. reaktoranläggningens beskaffen- het och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen. bestäms avgiften till skäligt belopp.

7 & Avgiften skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestäm- mer. Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in på räntebärande konto i riksbanken. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet.

8 5 Av avgifter som en reaktorinnehavare betalat in kan lån meddelas reaktorinnehavarcn. För sådant lån skall ställas säkerhet.

På lånet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks- banken erlägger för där insatta avgiftsmedel. Räntan sätts in på konto som sägs i 75 och läggs till kapitalet.

Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för ändamål som avses i 9 5.

9 & Avgifter som en innehavare av en reaktor betalat in får användas för att ersätta reaktorinnehavarcn för hans kostnader för åtgärder som avses i l 5 med den begränsning som följer av 55 första stycket andra meningen och för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt 1 och 255 hänför- liga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn.

10 & Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet. övervakning och kontroll av slutförvar. utlåning till reaktorinnehavarcn av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån samt användande av inbeta- lade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet. som regeringen bestämmer.

11 & Reaktorinnchavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 55 andra stycket och pröva frågor som avses i 10 5. I den mån det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavarcn på anfordran även lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioak- tivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras.

12 5 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt ll 5 döms till böter. om ej gärningen är belagd med straffi brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981. Bestämmelserna i 55 första stycket tillämpas första gången för kalenderåret 1982.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 602

Lagrådsremiss

med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

beslutad den ll december 1980.

Regeringen överlämnar för lagrådets yttrande det förslag som har uppta- gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

CARL AXEL PETRI Per Nyqvist

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

] lagen slås fast att den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor skall svara för att det i reaktorn använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras och reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Av denna skyl- dighet följer en skyldighet att svara för de kostnader som är förenade med det använda bränslet m.m.

Lagen innebär vidare att reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift. skall erlägga en avgift till staten. Avgiften avser att säkerställa att pengar finns tillgängliga för att betala kostnaderna för de åtgärder som måste vidtas för att uppfylla nyss angivna skyldigheter och för att täcka vissa statliga kostnader. Avgiftsmedlen skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestämmer och av denna sättas in på räntebärande konto i riksbanken.

I lagen ges också föreskrifter om hur avgiftsmedlen får användas. Lagen föreslås träda i kraft den I juli 1981. Skyldighet att första gången erlägga avgift föreslås inträda för år 1982.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 603

Utdrag lNDUSTRlDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträdc 1980-12-1 !

Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande, och statsråden Ullsten. Bohman, Wikström, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark. Buren- stam Linder, Johansson. Wirtén. Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adel- sohn, Danell. Petri. Eliasson

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

.1 Inledning

lnom industridepartementet förbereds f. n. en proposition om energipo- litiken, som jag räknar med att regeringen kan förelägga riksdagen i början av år l981.

l min anmälan till den energipolitiska propositionen avser jag att ta tipp bl.a. frågor som rör verksamheten på kärnenergiområdet. En sådan fråga gäller finansieringen av kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Ett förslag som behandlar denna fråga har lämnats av en särskild utredare[ i betänkandet (SOU 1980: 14) Kärn- kraftens avfall — organisation och finansiering. En sammanfattning av betänkandet i de delar som här är av intresse har upprättats inom industri- departementet. Sammanfattningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 .

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket. riksskatteverket. statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut. Sveriges geologiska undersökning. nämnden för energiproduktionsforskning, statens industri- verk. statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion. styrelsen för teknisk utveckling, programrådet för radioaktivt avfall. länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar. Malmöhus och Hallands län. fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret. Allmänna pensionsfonden. första. andra och tredje fondstyrelserna, Studsvik Energiteknik AB. Forsmarks Kraft-

' Landshövdingen Bertil Löfberg.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 604

grupp AB. lngenjörsvctenskapsakademien. Landsorganisationen i Sveri- ge. Näringslivets energidelegation. Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB, Svensk industriförening. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Sveriges ci- vilingenjörsförbund. Sydkraft AB och 'l'jänstemännens centralorganisa- tion.

Härutöver har yttranden inkommit från statens provningsanstalt och Svensk Bankförening.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet bör redan nu tas upp till behandling med hänsyn till att lagrådets yttrande bör inhämtas. Jag räknar med att sedan så skett förslag till lagstiftning kan föreläggas riksda- gen i samband med den inledningsvis nämnda propositionen om energipoli- tiken.

2 Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnteknisk verk- samhet

.Radioaktiva restprodukter i form av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall från kärnteknisk verksamhet uppkommer i Sverige huvudsakligen vid framställning av energi i kärnkraftverk med lättvattenreaktorer. Till kärnteknisk verksamhet som ger upphov till likartade radioaktiva restpro- dukter kan därutöver hänföras driften av forskningsreaktorer och viss därtill knuten forskning om kärnbränsle. konstruktionsmaterial och säker- het.

Vid sidan av den kärntekniska verksamheten uppkommer radioaktiva restprodukter från olika verksamheter vid sjukhus, industrier och forsk- ningsinstitutioner som använder radioaktiva ämnen.

Radioaktiva restprodukter från kärnkraftverken varierar i hög grad i fråga om sammansättning och egenskaper. [ betänkandet. 3 kapitlet. har översiktligt redogjorts för de olika slagen av restprodukter. deras upp- komst, förekomsl och egenskaper. Vidare har översiktligt redovisats de förslag till former för hantering och förvaring av restprodukter som blivit resultatet av det i Sverige bedrivna utvecklingsarbetet.

En sammanfattning av redogörelsen i betänkandet har upprättats inom industridepartementet. Sammanfattningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer främst från de tolv reaktorer som innefattas i det svenska kärnkraftprogrammet. Av de tolv reaktorerna är tio i drift för kraftproduktion. under idrifttagning eller färdigbyggda. Två reaktorer är under uppförande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 605

Kärnreukrarer i drift. under byggnad eller beställda

Netto rie/felt! M W

Oskarshamn 1 450 Oskarshamn 2 580 Oskarshamn 3 IOOO (beräknad effekt) Barsebäck ] 580 Barsebäck 2 580 Ringhals 1 760 Ringhals 2 820 Ringhals 3 900 Ringhals 4 900 Forsmark I 900 Forsmark 2 900 Forsmark 3 1000 (beräknad effekt)

Riksdagen har uttalat (NU I979/80:70, rskr 1979/80:4l0) att.samtliga reaktorer skall ha tagits ur drift år 20l0.

3 F öredraganden

Sedan l950»talet har i Sverige liksom i andra industriländer stora re- surser lagts ned på utveckling av kärnenergi för civila ändamål. Utveck- lingsarbetet har i huvudsak inriktats på att öka produktionen av elkraft i kärnkraftreaktorcr och att fortlöpande förbättra reaktorerna med avseende på effekt och driftsäkerhet. På senare tid har de problem och risker som är förbundna med kärnkraften och då inte minst hantering av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall allt mer kommit att uppmärksammas.

Verksamheten på kärnenergiområdet regleras främst av atomenergila- gen (1956: 306). Lagen tillkom i samband med att riktlinjer för utvecklings- arbetet på kärnenergiområdet fastställdes. Endast smärre ändringar och tillägg har gjorts under de snart 25 år som lagen har varit i kraft.

Enligt atomenergilagen krävs tillstånd för förvärv. innehav. överlåtelse och bearbetning av eller annan befattning med bl. a. uran, plutonium eller annat ämne som används som kärnbränsle i kärnreaktor liksom kärn- bränsle som använts i kärnreaktor ( l ä). Vidare behövs tillstånd till utförsel av kärnbränsle eller ämne som kan omvandlas till kärnbränsle samt för utförsel av använt kärnbränsle.

Enligt Zå atomenergilagen krävs tillstånd för att uppföra. inneha och driva kärnreaktor eller, vilket tillagts genom en lagändring år 1978 (19781281). anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle m. m.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 606

Vid meddelande av tillstånd liksom Linder tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt (45). Möjligheten att föreskriva nya eller ändrade villkor under tillstånds giltighetstid har tillkommit med hänvisning till att den snabba tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet gör att det kan uppkomma behov av att uppställa villkor som inte var aktuella när tillstånd meddelades (prop. l956: l78 s. 26). Ett meddelat tillstånd kan återkallas. om uppställt villkor inte iakttas eller annars synnerliga skäl föranleder därtill.

Atomenergilagen innehåller också ansvarsbcstämmelser samt föreskrif- ter om förverkande, vite och besvär över tillsynsmyndighets beslut.

Enligt förordningen (1976: 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergila- gen m.m. utövar statens kärnkraftinspektion tillsynen över efterlevnaden av l—3 ss atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med stöd av 45 samma lag. Inspektionen tår meddela de föreskrifter som behövs för att säkerställa efterlevnaden av föreskrivna villkor.

Frågor om skydd mot strålningsskador regleras med stöd av strålskydds- lagen (l958: 110). Tillstånd enligt denna lag krävs inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i det tillstån- det (25 femte stycket). När tillstånd har beviljats enligt atomenergilagen får emellertid, utöver de för tillståndet gällande villkoren. meddelas sådana särskilda föreskrifter som behövs för strålskyddct. Frågor om tillstånd prövas och särskilda föreskrifter meddelas av strålskyddsmyndigheten. Strålskyddsmyndighet är statens strålskyddsinstitut. Institutet utövar ock- så tillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Dessa föreskrifter har sin grund i interna- tionella rekommendationer. främst av Internationella strålskyddskommis- sionen och Förenta nationernas vetenskapliga strålningskommitté.

Uppmärksammandet av de problem och risker som är förbundna med använt kärnbränsle och radioaktivt avfall har tagit sig uttryck i bl. a. tillkomsten av lagen ( l977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle. m. m.. den s.k. Villkorslagen. Genom denna lag ställs krav i fråga om hanteringen av det använda kärnbränsle och det s. k. högaktiva avfall som erhålls vid drift av kärnkraftreaktorer. Lagen innebär i korthet att tillstånd att tillföra kärnbränsle får meddelas endast om reaktorinneha- varen har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfal- let kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, krävs för tillstånd att reaktorinnehavarcn har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det använda kärnbränslet kan ske.

De krav som Villkorslagen uppställer har medfört att kärnkraftindustrin under våren 1977 har inlett det s.k. projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS). KBS—projektet har presenterat två rapporter. Kärnbränslecykelns slutsteg.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 607

förglasat avfall från upparbetning och Kärnbränslecykelns slutsteg. slut- förvaring av använt kärnbränsle. Den först nämnda rapporten har legat till grund för regeringens prövning och tillståndsbeslut vad gäller att tillföra kärnreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark [ och 2 kärnbränsle.

Båda rapporterna har remissbehandlats. Remissinstanserna har funnit att de förslag som rapporterna innehåller lämpligen kan tjäna som utgångs- punkt för det fortsatta arbetet när det gäller att bestämma en metod för att omhänderta förglasat högaktivt avfall och använt kärnbränsle. Jag delar denna uppfattning. Men enligt min mening är det f.n. inte lämpligt att slutligt fastlägga den teknik som skall tillämpas vid omhändertagande av det högaktiva förglasade avfallet och det använda kärnbränslet.

Varje kraftföretag. som har kärnkraftproducerande anläggningar. har ansett sig ha ansvar för att använt kärnbränsle och reaktoravfall från företagets anläggningar hanteras på ett godtagbart sätt. Kraftföretagen medräknar i sina priskalkyler och sina bränslekostnader vid elproduk- tionen i kärnkraftanläggningarna även de kostnader som uppkommer för det använda bränslet. Detta beräkningssätt är nödvändigt dels för att få täckning för och en riktig fördelning på elabonnenterna av kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle m.m.. dels för att säkerställa erforderlig behandling av detta. Som en följd härav gör de kraftföretag som driver kärnkraftanläggningar särskilda avsättningar i sina räkenskaper för framti- da kostnader för hanteringen av det använda bränslet. Sådana avsättningar krävs enligt bokföringslagen (l976:]25) och enligt god redovisningssed. Kravet innebär att avsättning skall göras öppet och som en separat post med rubricering som anger karaktären av avsättningen.

Riksdagen har med anledning av prop. 1978/79: 39 beslutat om en änd- ringi kommunalskattelagen (19281370) (SkU 1978/79:18. rskr 1978/79: 88). Ändringen, som avsåg anvisningarna till 41 & kommunalskattelagen, inne- bär att företag, som driver kärnkraftanläggning, får avdrag för belopp som i räkenskaperna för beskattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida hantering av utbränt kärnbränsle. radioaktivt avfall o.d. Be- stämmelsen tillämpades första gången vid 1979 års taxering.

Regeringen har bemyndigat riksskatteverket att utfärda föreskrifter vad gäller kraftföretagens avsättningar för hantering av utbränt kärnbränsle. Riksskatteverket har den 15 mars 1979 utfärdat sådana föreskrifter. Enligt dessa får avdrag för avsättning för framtida utgifter för hantering av ut- bränt kärnbränsle, radioaktivt avfall o. d. inte överstiga 8 kr. per kärnkraft- producerad megawattimme (MWh) som är intäktsredovisad under beskatt- ningsåret eller tidigare. Föreskrifterna tillämpades vid 1979 års taxering. För tillämpning vid 1980 års taxering har det medgivna avdraget höjts till 9 kr. per MWh.

Kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle faller såväl under kärnkraftreaktorernas drifttid som under lång tid därefter. Ett av pro- blemen när det gäller hantering och förvaring av radioaktivt avfall och

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 608

använt kärnbränsle är att säkerställa att medel finns tillgängliga för ett säkert omhändertagande av det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet under den mycket långa tidsrymd som det är fråga om. Även efter slutförvarets tillslutande. d.v.s. ca femtio år efter det att driften av kärn- kraftreaktorerna har upphört, behövs vissa åtgärder som medför kostna- der. Det problem jag nyss har berört tas bl.a. tipp till behandling i betän- kandet (SOU 1980: 14) Kärnkraftens radioaktiva avfall, organisation och finansiering. [ betänkandet föreslås bl.a. att. i likhet med vad som f.n. är fallet, medel även fortsättningsvis skall avsättas av kraftföretagen för hantering av det radioaktiva avfallet och att dessa avsättningar skall stanna i företagen. Enligt utredarens förslag skall de avsatta medlen få tas i anspråk för investeringar för andra än dessa ändamål om säkerhet ställs.

De förslag som framförs i betänkandet om kärnkraftens avfall avser använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. Hit hänförs i betän- kandet också de produkter som uppstår vid avveckling och rivning av reaktoranläggningar och anläggningar för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.

Utredarens förslag vad gäller bl. a. avsättningarna och förvaltningen av de använda medlen har mötts av en splittrad remissopinion. Vissa remiss- instanser godtar förslaget medan andra anser att större trygghet bör skapas för att avsatta medel kan användas för avsett ändamål.

För egen del vill jag anföra följande. De stora mängderna kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer vid kärnreaktorer. avsedda för energiproduktion. Det är enligt min mening de frågor som sammanhänger med omhändertagandet av detta avfall som måste lösas i första hand.

Härutöver finns också radioaktivt avfall som inte härrör direkt från driften av kärnkraftverk. t. ex. radioaktivt avfall från viss forskningsverk- samhet och radioaktivt sjukhusavfall.

Även drift av forskningsreaktorer ger upphov .till använt kärnbränsle. låt vara i mindre omfattning. Detta avfall bör tas om hand på samma sätt som motsvarande avfall från kärnkraftreaktorer. eftersom samma krav på så- kerhet måste gälla för denna typ av avfall. De speciella förutsättningarna som gäller för drift av forskningsreaktorer liksom den ringa mängd avfall som genereras vid dessa innebär emellertid enligt min uppfattning att avfallet från dessa anläggningar kan behandlas i särskild ordning. De ekonomiska problemen i samband med denna hantering är vidare enligt min mening inte av samma art som när det gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kraftproducerande reaktorer.

Det låg- och medelaktiva avfallet kräver betydligt kortare förvarings- tider och ställer betydligt lägre krav beträffande omhändertagande. hante- ring och förvaring. Hanteringen av detta avfall sker vidare till övervägande del under den tid kärnkraftanläggningen är i drift. Denna typ av avfall kan därför lämnas åsido i detta sammanhang.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 609

Med hänsyn till vad jag anfört begränsar jag mig i det följande till frågor om åtgärder för och finansiering av omhändertagande. hantering och slut- förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från de kraftprodu- cerande reaktorerna. [ detta sammanhang avser jag att ta upp också frågor om åtgärder och kostnader för att avveckla och riva reaktorerna. I de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet ingår också kostnaderna för att avveckla och riva de anläggningar som hör samman med omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

För att bredda beslutsunderlaget när det gäller omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör regeringen. eller den myndig- het regeringen bestämmer. ha möjlighet att bedriva viss verksamhet som kompletterar det projektinriktade arbete som kraftindustrin förväntas be- driva. Denna verksamhet. som främst torde utgöras av övergripande stu- dier kompletterade med viss forskning. bör även den inbegripas i kostna- derna för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och ra- dioaktivt avfall. Härtill kommer vissa kostnader av administrativ natur för staten och kostnader som blir behövliga för övervakning och kontroll av slutförvar.

Innan jag närmare redogör för de finansiella lösningarjag förordar när det gäller hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från upparbetning av använt kärnbränsle vill jag fastlägga de grundläggande principer som bör gälla för denna hantering.

En grundläggande princip bör vara att kostnaderna för verksamheten skall täckas av intäkterna från den produktion av energi som har gett upphov till dem. Med hänsyn till den långa tid som krävs för hantering och förvaring. kommer utgifter att uppstå långt efter det att produktionen vid en anläggning. som de radioaktiva restprodukterna direkt kan hänföras till. har upphört. Därmed finns inte heller några löpande inkomster att dispone- ra för att bestrida utgifterna. 'l'ill hanteringen av restprodukter hänförs i detta sammanhang även avveckling och rivning av den anläggning där produktionen har ägt rum.

Dessa förhållanden innebär att medel för att bestrida framtida utgifter för verksamheten fortlöpande måste tas ur intäkterna från energiproduk- tionen och hållas samlade på ett sådant sätt att de säkert successivt kan disponeras för sitt ändamål. Dispositionen av medel sker såväl under den tid produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

En annan grundläggande princip bör vara att den som bedriver verksam- het, där radioaktiva restprodukter uppkommer, har att svara för att dessa restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Det innebär att de företag som bedriver sådan verksamhet inte endast har att tillhandahålla finansiella medel härför. utan även har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd. De måste ombesörja att tekniskt kunnande. kompetens. utrustning. anläggningar m.m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning 40 Riksdagen 1980/81. ] saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 610

och utnyttjas. Det kan ske såväl inom den egna organisationen som genom köp av erforderliga tjänster.

En tredje grundläggande princip bör vara att staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Det långsiktiga ansvaret för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör ligga hos staten. Ansvaret för verksamheten bör således fördelas mellan kraftföreta- gen och staten.

Organisationen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall bör utgå från dessa grundläggande principer. Den bör således återspegla ansvars- förhållandena men också möjliggöra nära samverkan mellan staten och kärnkraftföretagen.

[ betänkandet föreslås ett system med avsättningar. Jag delar bedöm- ningen att kraftföretagen liksom f.n. bör göra avsättningar för de kostna— der som är förenade med omhändertagande. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. [ betänkandet föreslås att de avsatta medlen skall få finnas kvar i kärnkraftförctagen och disponeras av dem i deras rörelse. Om medlen investeras skall enligt förslaget säkerhet ställas.

Vad gäller var medlen skall finnas och under vilka förutsättningar de skall få utnyttjas har remissinstanserna redovisat skilda uppfattningar.

För egen del vill jag i dessa frågor anföra följande. När det gäller medlens användning måste hänsyn tas till dels den långa tid över vilken verksamheten sträcker sig, dels behovet av värdesäkring av medlen.

Riksdagens beslut med anledning av resultatet av folkomröstningen i kärnkraftsfrågan som hölls våren 1980 innebär att kärnkraft inte skall utnyttjas i Sverige efter år 20l0. Detta innebär att de tre aktiebolag som nu endast har till uppgift att driva kärnkraftreaktorer inte. med de förutsätt- ningar som gäller beträffande nuvarande verksamhet. kommer att bedriva någon intäktsgivande verksamhet efter detta år. Att i denna situation ställa krav på dessa företag som innebär att de skall fondera medel för en verksamhet som beräknas pågå till år 2060 finner jag direkt olämpligt. Såväl det direkta som det övergripande ansvaret för verksamheten torde vid denna tidpunkt helt ha övergått till staten.

Det synes mig också osäkert om kraftföretagen eller deras dotterbolag kan ställa sådana säkerheter att de framtida finansieringsbehoven i alla situationer kan tillgodoses.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att de kostnader som är förenade med hanteringen av det använda kärnbränslet och med de övriga åtgärder som jag har angett bör finansieras genom att medel härför uttas genom en avgift till staten. Avgiften bör erläggas till den myndighet som regeringen bestämmer och av denna insättas på räntebärande konto i riksbanken. Räntan som utgår på medlen bör läggas till kapitalet. Härige- nom erhålls en viss värdesäkring av medlen.

Avgiftsmedlen bör få användas till att täcka kostnader för åtgärder för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 6ll

omhändertagande. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. Medlen bör även få användas för kostnader i samband med avveckling och rivning av kärnkraftverk och anläggningar som uppförts för hantering och omhändertagande av det använda kärn- bränslet och det högaktiva avfallet. Skulle behov uppstå bör. i mån av tillgång. inbetalade medel också kunna lånas ut för andra än här angivna ändamål. t. ex. till investeringar i andra typer av elproduktionsanläggning- ar, till den kraftproducent som gjort inbetalningarna. Med hänsyn till syftet med' inbetalningarna bör härvid erforderlig säkerhet ställas. Ränta bör utgå. Eftersom ränta utgår medan medlen står på kontot i riksbanken, bör återläningsräntan inte bestämmas lägre.

Den skyldighet att erlägga avgift somjag föreslår skall åläggas innehava- ren av ett kärnkraftverk för att täcka kostnaderna för omhändertagande. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör beräknas på levererad energi. Eftersom kostnaderna kan förväntas bli olika stora för olika kärnkraftreaktorer. anser jag att avgifterna bör be- stämmas för varje reaktor enskilt. Härigenom erhålls ett mått på den mängd kärnbränsle som används i reaktorn. Det innebär bl.a. att. t.ex. vid ett långvarigt driftstopp då något kärnbränsle inte används i reaktorn. avgiften kommer att utgå med hänsyn härtill. Ansvaret för avgiftens inbe- talande bör ligga på den som fått tillstånd enligt atomenergilagen att inneha eller driva kärnkraftreaktorn.

Avgiften bör beräknas så att den inbegriper samtliga kostnader för att utanför reaktorblocket ta hand om. hantera och slutförvara i reaktorn använt kärnbränsle och det radioaktiva avfallet från detta.

När avgiften beräknas bör alltså kostnaderna för forsknings- och utveck- lingsinsatser för omhändertagande av kärnbränsle. transporter. byggande och drift av avfallsanläggningar liksom kostnaderna för inköp av för avfallshanteringen nödvändiga tjänster beaktas.

Härutöver bör de kostnader som staten får med anledning av verksam- heten inbegripas i avgiften.

l avgiften bör vidare ingå kostnader för åtgärder som blir nödvändiga för att avveckla och riva reaktorn och övriga anläggningar som uppförts för att omhänderta det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från detta. Sådana kostnader kan t. ex. vara rengöring och dekontaminering av radioaktiva delar i anläggningarna. nedmontering och deponering av så- dana anläggningar som inte längre kan utnyttjas samt omhändertagande av radioaktiva komponenter i sådana anläggningar som kan utnyttjas till an- nat.

Vid beräkning av avgiften bör hänsyn tas till de medel som redan avsatts inom kraftföretagen och som är avsedda för att täcka framtida kostnader för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. De redan avsatta medlen bör tas i anspråk innan de medel som. i form av avgifter. inbetalats till staten tas i anspråk. Det ankommer på regeringen att utfärda föreskrifter om detta.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet en

De skyldigheter som jag nu har förordat skall åvila reaktorinnehavarna vad avser att vidta och bekosta åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och därav härrörande radioaktivt avfall saknar uttrycklig mot— svarighet i vad som f.n. gäller. Atomenergilagen uppställer krav på till— stånd i olika skeden av verksamheten och ger möjlighet att föreskriva villkor som finns påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän syn- punkt. Sådana villkor har dock inte föreskrivits vad gäller använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall från detta. De skyldigheter som jag nu föreslår är långtgående. De möjligheter som i och för sig kan föreligga att föreskriva vissa av skyldigheterna som villkor för givna tillstånd enligt atomenergilagen bör enligt min mening inte komma i fråga. Jag anser att skyldigheterna bör föreskrivas i lag.

Atomenergilagen är tillämplig på hela den s.k. kärnbränslecykeln. Den avser att trygga en säker befattning. hantering och drift i kärnbränslecy- kelns samtliga led. Den tillsyn som sker enligt atomenergilagen är anpas- sad härefter.

De av mig förordade skyldigheterna att vidta och bekosta åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta avser endast de slutliga leden i kärnbränslecykeln. De principer som jag har angett som grund för skyldigheterna tar främst sikte på dessa. De allmänna grundsatser som gäller i fråga om kärnenergin som helhet måste med nödvändighet vara vidare.

De nu ifrågavarande skyldigheterna att svara för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt för avveckling och rivning av reaktoran- läggningen är inte omedelbart förknippade med driften av reaktorn eller med de skyldigheter som tillsynen enligt atomenergilagen omfattar utan avser kommande behov. Atomenergilagen och de föreskrifter som medde- lats med stöd av denna lag avser åtgärder som är förenade med driften. Föreskrifterna meddelas av tillsynsmyndigheterna. Tillsynen sker beträf- fande den tekniska sidan av verksamheten av statens kärnkraftinspektion och vad avser strålskyddet av statens strålskyddsinstitut. Dessa myndig— heter meddelar de föreskrifter för verksamheten som behövs. Detta följer av meddelat tillstånd enligt atomenergilagen att driva reaktorn. Vid brist i något hänseende som hör till driften åligger det reaktorinnehavaren att följa de föreskrifter som tillsynsmyndigheterna kan utfärda. Ytterst kan det bli fråga om att stoppa driften.

Den skyldighet att vidta åtgärder som nu föreslås bli ålagd en reaktorin- nehavare går således längre än vad som följer av det sätt på vilket atomen- ergilagen hittills har tillämpats. Vad gäller använt kärnbränsle avses här de åtgärder och kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Som jag tidigare har nämnt bör åtgärderna säkerställas genom att medel finns tillgängliga för att täcka kostnaderna härför. Detta föreslås ske genom en avgift. Denna bör avse också de åtgärder som medför kostnader för staten.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 613

De skyldigheter som nu föreslås synes svårligen kunna inarbetas i atom- energilagcns nuvarande regelsystem. Lagens uppbyggnad medger inte att skyldigheterna tas in i lagen utan omfattande systematisk omarbetning av denna. Den nuvarande lagstiftningen inom atornenergiområdet ses f.n. över av en särskilt tillkallad kommitté. atomlagstiftningskommittc'n (l l979:05).

Med hänsyn till det anförda anserjag att de skyldigheter somjag föreslår skall åläggas reaktorinnehavarna tas upp i en särskild lag.

Till ledning för avgiftens bestämmande bör de åtgärder som behövs för att omhänderta använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta och för att avveckla och riva reaktoranläggningen anges. Detta bör ske i en plan. 1 lagen bör en skyldighet att upprätta en sådan plan föreskrivas. Också i fråga om åtgärder som kan medföra kostnader för staten bör en plan upprättas.

i den föreslagna lagen bör vidare föreskrifter lämnas om bestämmande och beräkning av avgiften. Denna bör bestämmas årligen för nästföljande år. Härigenom kan avgiften anpassas allteftersom underlaget för dess beräkning ändras. Utgångspunkten för avgiftsberäkningen måste vara att de sammanlagda avgiftsbelopp som erläggs under en reaktors drifttid täcker kostnaderna för de åtgärder som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slutförvaras och reaktoranläggningen avvecklas och rivas på ett säkert sätt. Hänsyn bör härvid tas till sådana omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen. Med hänsyn till behövliga åtgärder och kostnaderna för dessa och till reaktorns beräknade drifttid bestäms avgiften i förhållan- de till den från reaktoranläggningen levererade energin. Om underlaget för avgiftsberäkningen är bristfälligt eller uppgifter i något hänseende saknas. bör avgiften bestämmas till skäligt belopp.

Vidare bör i den föreslagna lagen tas in föreskrifter om inbetalning av avgifter. användning av dessa och om utlåning till reaktorinnehavaren. [ lagen bör också anges de villkor som bör gälla för reaktorinnehavarens lån av avgiftsmedel.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att pröva de frågor som uppkommer i samband med finansi- eringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör härvid ha rätt att få de upplysningar. del av de handlingar och det tillträde som behövs för att kunna fullgöra uppgifterna. En skyldighet i dessa hänseenden bör åläggas reaktorinnehavarcn. Straff bör kunna följa om skyldigheterna åsidosätts. Vad jag nu anfört bör tas upp i lagen.

Lagen bör träda i kraft den ljuli 1981. Skyldighet att erlägga avgift första gången bör inträda för år 1982. En föreskrift härom bör tas in i lagens övergångsbestämmelser.

Prop. 1980/81z90 Bilagal Industridepartementet 6l4 4 Upprättat lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

l å

i paragrafen läggs fast vissa grundläggande principer om ansvaret för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Prin- ciperna. som får anses vara allmänt accepterade och som i sak svarar mot vad som f.n. anses gälla. tar sikte på den s. k. kärnbränslecykelns slutsteg och på kärnkraftanläggningar som har tagits ur drift.

I enlighet med de överväganden som har redovisats i den allmänna motiveringen föreskrivs skyldighet för reaktorinnehavarcn att svara för att det kärnbränsle som använts i en reaktor och det radioaktiva avfall som härrör från det använda kärnbränslet hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Föreskrifterna avser alltså det s. k. högaktiva avfallet. Före- skrifterna utgår från principen att den som driver industriell verksamhet också skall ansvara för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. Denna princip ligger till grund för bl.a. lagert (l977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle. m.m.. den s. k. vill- korslagen (prop. I976/77c53 s. 17). Som framgår av vad som uttalas i förarbetena till denna lag måste de krav som ställs på omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta med nödvändighet vara mycket långtgående.

[ paragrafen föreskrivs vidare en skyldighet att svara för att reaktoran- läggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Skälen härtill har redovi- sats i den allmänna motiveringen. Skyldigheten avser fullständig demon- tering och bortforsling av reaktorn och de övriga anordningar som ingår i reaktoranläggningen.

Paragrafen innebär också att reaktorinnehavarcn är skyldig att vidta alla de åtgärder som behövs för att använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slutförvaras och reaktoranläggningen avvecklas och rivas på ett säkert sätt. Häri ligger bl.a. ett ansvar för att klarlägga vilka åtgärder som behövs och htrr dessa åtgärder skall kunna vidtas. Det innebär att en reaktorinnehavare är skyldig att bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härrör från detta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Motsvarande skyldighet gäller i fråga om avveckling och rivning av reaktoranläggningen. Reaktorinncha-

Prop. 1980/8lz90 Bilagal Industridepartementet 615

varen är vidare skyldig att ombesörja att bl.a. tekniskt kunnande. kompe- tens. utrustning och anläggningar ftnns tillgängliga i behövlig utsträckning och också utnyttjas. .

Reaktorinnehavaren behöver emellertid inte själv bedriva forsknings- eller utvecklingsverksamhet eller annars vidta åtgärder. Det kan ske inom ett av kärnkraftproduccnterna ägt bolag eller en av dem upprättad organi- sation eller genom köp av tjänster. Ansvaret ligger dock hos reaktorinne- havaren. Detta har i paragrafen uttryckts så att reaktorinnehavarcn skall svara för de i punkterna l—3 angivna åtgärderna.

De åtgärder som behövs i fråga om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skiljer sig från de åtgärder som behövs för avveckling och rivning av reaktoranlz'iggningar. Ämnen som ingår i den först nämnda kategorien måste med hänsyn till den strålning som ämnena avger hållas avskilda från organiskt liv under mycket lång tid. För produkter från avveckling och rivning av en reaktoranläggning krävs endast för vissa av produkterna att de hålls isolerade. Isolering behövs för betydligt kortare tid beträffande dessa jämfört med vad som krävs beträffande ämnen som hör till den först nämnda kategorien.

De skyldigheter som nu har angetts åvilar som nämnts dem som har tillstånd enligt atomenergilagen att inneha eller driva kärnkraftreaktorer. reaktorinnehavarna. Tillstånd som här avses har meddelats för Forsmarks Kraftgrupp AB (3 reaktorer). Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (3 reak- torer). statens vattenfallsverk (4 reaktorer) och Sydsvenska Värmekral't AB (2 reaktorer). Skyldigheterna är således begränsade till innehavare av reaktorer som är avsedda för kraftproduktion. De gäller inte innehavare av tillstånd. som avser reaktorer som används för annat än kärnkraftproduk- tion. t. ex. forskningsreaktorer. eller som avser annan verksamhet på kärnenergiområdet. Ansvaret är inte begränsat till den tid varunder till— ståndet gäller eller kärnkraftreaktorn faktiskt drivs. Ansvaret avser dock enbart det bränsle som förts bort från reaktoranläggningen under reaktor- innehavarens innehavartid.

2 5

l skyldigheten enligt l 5 att svara för åtgärderna beträffande använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från bränslet ligger också en skyldighet att svara för kostnaderna för åtgärderna. Härutöver föreskrivs i paragrafen en skyldighet att svara för vissa statliga kostnader. Kostnader för staten uppkommer huvudsakligen i tre fall. Den reaktorinnehavarcn åvilande skyldigheten att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet kan behö- va kompletteras med insatser från statens sida. Vidare uppkommer vissa administrativa kostnader för staten genom den verksamhet som behövs med anledning av reaktorinnehavarens skyldighet att vidta åtgärder och för att säkerställa att medel finns tillgängliga för att bestrida kostnaderna för åtgärderna. Slutligen beräknas kostnader uppstå för åtgärder som be-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 616

höver vidtas till följd av statens övergripande ansvar för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Sådana åtgärder kan bli behövliga främst vid slutför taring av det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härrör från detta.

I paragrafens andra stycke anges vad gäller använt kärnbränsle vilka kostnader reaktorinnehavarcn har att svara för.

När kärnbränsle som har använts i en reaktor tas ur denna. förvaras det en tid för att svalna i de vattenbassänger som ingår i reaktoranläggningen. Detta förfarande ingår som ett normalt led i driften av reaktorn. En ny situation kan sägas uppstå när det använda kärnbränslet tas ur bassängerna och förs bort från anläggningen. l paragrafens andra stycke anknyts till denna tidpunkt. Det föreskrivs att skyldigheten att svara för de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet gäller sedan bränslet har förts bort från reaktoranläggningen. Skyldigheten omfattar samtliga de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet. dvs. kostnader för hantering. lagring. upparbetning. annan bearbetning och slutförvaring. Häri ingår också kostnader för det radioaktiva avfall som härrör från det använda kärnbränslet, t. ex. sådant radioaktivt avfall som uppkommer vid upparbetning av bränslet.

Den föreskrivna skyldigheten att svara förde kostnader som är förenade med använt kärnbränsle gäller i fråga om allt det bränsle som har använts i reaktorn under dennas drifttid. förutsatt att reaktorinnehavarcn har haft tillstånd enligt atomenergilagen att inneha reaktorn under denna tid.

3 5

] förevarande paragraf föreskrivs att reaktorinnehavarcn skall upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i l 5. '

Skyldigheten att upprätta en plan syftar till att klargöra vilka åtgärder som måste vidtas och vilka problem som dessa ger upphov till. Problemen är i allmänhet gemensamma för samtliga reaktorinnehavare. Vidare kan åtgärderna antas vara sådana att de med avseende på t. ex. omfattningen av insatser lämpligen bör vidtas gemensamt av reaktorinnehavarna. Upp- rättande av en gemensam plan synes således kunna ha fördelar. En sådan plan kan också läggas till grund för en samlad bedömning av behovet av åtgärder och av forsknings- och utvecklingsinsatser. Möjlighet att upprätta en gemensam plan ges genom föreskriften att en reaktorinnehavare skall upprätta eller låta upprätta en åtgärdsplan i samråd med övriga reaktorin- nehavare. [ likhet med vad som gäller i fråga om skyldigheten att vidta åtgärder är en reaktorinnehavare inte skyldig att själv upprätta planen. Reaktorinnchavaren svarar dock för att en plan upprättas.

I planen skall anges vilka åtgärder som bedöms bli behövliga att vidta för att hantera och förvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta samt för att avveckla och riva reaktoranläggningen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 617

Bedömningen skall göras dels på lång. dels på kort sikt. Den senare tidrymden anges till minst fem år. Planen skall alltså innehålla en översikt- lig del i vilken anges samtliga de åtgärder som kan antas bli behövliga att vidta och en mera detaljerad del som behandlar de åtgärder som avses bli vidtagna inom en period om minst fem år.

På grundval av de i planen lämnade uppgifterna kan en uppskattning göras av de kostnader som är förenade med åtgärderna. Den teknik och de tekniska lösningar som åtgärderna ger uttryck för kan emellertid komma att ändras. Ny teknik och nya lösningar kan framkomma. Planen skall därför ses över varje år.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller till myndighet som regeringen bestämmer.

4 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om att en plan årligen skall upprät- tas för den kompletterande statliga forsknings- och utvecklingsverksamhe- ten och för de åtgärder som staten skall vidta för övervakning och kontroll av slutförvar.

5 5

l paragrafen föreskrivs skyldighet för en reaktorinnehavare att erlägga avgift till staten. Frågor som hänger samman med avgiftsskyldigheten har behandlats i den allmänna motiveringen.

Som tidigare har anförts kommer utgifter för åtgärder för att hantera och slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta att uppstå långt efter det att produktionen har upphört i den reaktor. där bränslet har använts. Det är i viss mån fallet också när det gäller åtgärder för att avveckla och riva reaktorn. Därmed saknas löpande inkomster som kan disponeras för att bestrida utgifterna. Det innebär att medel för dessa framtida utgifter fortlöpande måste tas av intäkterna från energiproduk- tionen. Medlen måste vidare hållas samlade på ett säkert sätt för att efter hand kunna användas för sitt ändamål. Medlen kommer att användas såväl under den tid som produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

Med hänsyn till det anförda har föreskrivits att reaktorinnehavarcn skall vara skyldig att så länge reaktorn är i drift årligen erlägga en avgift till staten. Syftet med avgiften är att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostnader som avses i 2 På.

Med att reaktorn är i drift förstås att den används för energiproduktion. Tillfälliga avbrott i driften för t. ex. underhåll eller reparation medför inte avgiftsbefrielse.

Kostnaderna som är förenade med det använda kärnbränslet sedan detta förts bort från reaktoranläggningen kan variera mellan olika reaktorer. Motsvarande gäller i fråga om kostnaderna för avveckling och rivning av reaktoranläggningen. För att få till stånd en rättvisande fördelning av

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 618

avgifterna bör dessa bestämmas med beaktande av förhållandena vid varje enskild reaktor. Att avgifterna skall bestämmas på detta sätt framgår av ordalydelsen i paragrafens första och tredje stycken.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de avgiftsbelopp som erläggs under en reaktors drifttid sammantagna täcker de kostnader som avses i 2 .:.

Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin. Den energimängd som produceras i reaktorn är större än den energimängd som levereras från reaktoranläggningen. Skillnaden består i omvandlingsförluster och egen förbrukning. Eftersom reaktorinnehavarcn får ersättning endast för den energimängd som lämnar reaktoranläggningen skall avgiften beräknas med hänsyn härtill. Avgiften utgår således med visst belopp per levererad kWh. Avgiftens storlek. dvs. avgiftsbeloppet. fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer.

& 6

! paragrafen ges föreskrifter om hur den årliga avgiften skall beräknas. Utgångspunkten för avgiftsberäkningen är de planer som enligt 3 och 4 åå skall upprättas för åtgärderna. Med ledning av dessa beräknas de utgifter som blir nödvändiga för att genomföra åtgärderna. Härvid beräk- nas utgifterna för använt kärnbränsle på allt det bränsle som används i en reaktor under den tid som den är i drift. Den årliga avgiften bestäms genom att beräknade utgifter för använt kärnbränsle och för avveckling och riv- ning av reaktoranläggningen slås ut på det antal år som reaktorn beräknas ännu vara i drift. De sammanlagda avgiftsbelopp som erläggs under reak- torns drifttid skall täcka kostnaderna för de åtgärder som behöver vidtas. En föreskrift härom ges i 5 5.

Vid beräkning av den årliga avgiften skall hänsyn tas till omständigheter som kan påverka avgiftens storlek. Det kan gälla åtgärder som reaktorin- nehavarcn tidigare har vidtagit för att ta hand om använt kärnbränsle. Sådana åtgärder kan vara t. ex. att avtal om upparbetning av det använda kärnbränslet har träffats eller att ett centrallager för använt bränsle har uppförts. Andra omständigheter som kan påverka avgiftens storlek är omfattningen av en reaktoranläggning och de anordningar som finns inom anläggningen.

[ paragrafens andra stycke ges en föreskrift om att den årliga avgiften skall bestämmas till skäligt belopp om uppgifter saknas eller är så bristfäl- liga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen. Detta är fallet bl.a. om den plan som reaktorinnehavaren skall upprätta och som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen inte har upprättats eller om den saknar vissa uppgifter eller annars är bristfällig.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ! Industridepartementet 619

7 s"

1 paragrafen föreskrivs att avgift enligt 5 så skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall sättas in på räntebärande konto i riksbanken.

Genom systemet med avgifter säkerställs att medel finns tillgängliga för att betala kostnaderna för de åtgärder som behövs för att omhänderta i en reaktor använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta och för att avveckla och riva reaktoranläggningen. Medel kommer också att finnas tillgängliga för att täcka statens kostnader enligt 2 s första stycket. Genom avgiftssystemet uppnås vidare att medlen hålls samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna utbetalas för sitt ändamål. Det innebär bl.a. att medlen inte kan tas i anspråk för reaktorinnehavarens förbindelser.

Avgiftsmedlen kan komma att innestå på konto i riksbanken under avsevärd tid. Genom att ränta utgår på kontot och upplupen ränta skall läggas till kapitalet uppnås en viss värdesäkring av de insatta medlen.

8 s' ] paragrafen ges bestämmelser om användningen av avgiftsmedlen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen.

Syftet med avgiftssystemet är. som tidigare har sagts. att säkerställa att medel finns tillgängliga och att de hålls samlade för att successivt utbetalas för sitt ändamål. Avgiftsmedlen skall alltså användas för att betala kostna- derna som avses i 2 s' efter hand som kostnaderna uppkommer.

För användning av avgiftsmedlen för åtgärd enligt 1 s' krävs ett särskilt medgivande. Frågor om medgivande prövas enligt 10 & av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

[ paragrafen öppnas vidare en möjlighet för en reaktorinnehavare att. om t.ex. ett tillfälligt behov av medel skulle uppkomma hos denne. få det tillgodosett med de avgiftsmedel som han har inbetalat. Detta sker genom att avgiftsmedel lånas ut till reaktorinnehzwarcn. l nästföljande paragraf ges föreskrifter om de villkor som härvid skall gälla.

9 &

Paragrafen innehåller bestämmelser om villkor för lån till en reaktorin- nehavare. För ett sådant lån skall ställas säkerhet. [ övrigt får frågor om säkerhetens utformning och beskaffenhet bedömas i det enskilda fallet.

På lånet skall vidare utgå ränta. Denna skall bestämmas så att den inte understiger den ränta som utgår när medlen är insatta pä konto i riksban- ken. Om det i övrigt krävs villkor för att tillgodose syftet med avgiftssyste- met. skall sådana villkor uppställas för lånet.

lll & Enligt paragrafen ankommer det på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att pröva frågor om kompletterande forsknings- och

Prop. 1980/8lz90 Bilaga ] Industridepartementet 620

utvecklingsverksamhet. övervakning och kontroll av slutförvar. medgi- vande att använda inbetalade avgifter samt villkor för lån till reaktorinne- havarcn. Att det också ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att fastställa avgiftens storlek framgår av 5 s.

ll &

De uppgifter som ankommer på regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer förutsätter. främst när det gäller att fastställa avgifternas storlek. rätt att få vissa upplysningar av och tillgång till vissa handlingar hos reaktorinnehavarna och att få tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras eller förvaras, Genom föreskrifterna i denna paragraf åläggs reaktorinne- havarcn skyldighet att på anfordran lämna de upplysningar och låta rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer ta del av de handlingar som behövs för att kunna fastställa avgift. Rcaktorinnehavaren skall också lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall från detta hanteras eller förvaras.

12 5

] paragrafen ges bestämmelser om straff för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt ll &. Straffet är böter. Om gärningen är belagd med straffi brottsbalken, döms inte till straff enligt denna paragraf.

Övergångsbestömma/ser

Skyldigheten att erlägga avgift inträder för kalenderåret 1982. Härige- nom ges tid att vidta de förberedande åtgärder som behövs för avgiftssys- temcts införande.

Plan som anges i 3 & och som skall insändas till regeringen eller myndig— het som regeringen bestämmer kan år 1981 antas bli upprättad i förenklad form. Enligt 6 & andra stycket skall avgiften bestämmas till skäligt belopp. om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen.

6 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 621

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1980: 14) Kärn- kraftens avfall, organisation och finansiering

Regeringen bemyndigade den 30 november 1978 statsrådet Carl Tham att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en samlad framtida lösning av organisations- och frnansieringsfrågor rörande hante- ring och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Som särskild utredare förordnades landshövdingen Bertil Löfberg. Utre- daren överlämnade i april 1980 sitt betänkande (SOU 1980: 14) Kärnkraf- tens avfall — organisation och finansiering.

1 betänkandet föreslås att den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i huvudsak skall samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Detta kan åstadkommas genom ett aktiebolag med ansvar för den direkta hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och en ny myndighet för vissa styrande och kontrollerande uppgifter.

Aktiebolaget skall enligt förslaget samordna. planera och vidta åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall. I verksamheten skall i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna. kärnkraft- företagen.

Företaget skall varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande.

Aktiebolaget skall bildas i samverkan mellan alla kärnkraftföretagen. som också svarar för att verksamheten upprätthålls så länge som behövs.

Till grund för företaget och dess verksamhet skall ligga ett konsortialav- tal som godkänns av regeringen. Medverkan i företaget skall vara en förutsättning för att ett kraftföretag skall få driva kärnkraftverk.

Myndigheten skall enligt förslaget vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den skall ha tillsyn över hela den verksamhet som bedrivs inom landet och befogenhet att vidta eller föreslå de åtgärder som behövs för att åstadkom- ma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta avses i första hand ske genom bedömning och godkännande av det program för verksamheten som bolaget skall tillställa myndigheten.

Myndigheten skall även bedriva visst forsknings- och utvecklingsarbete inom området.

Det föreslagna systemet för finansiering av kärnkraftens restkostnader innebär i korthet följande.

Kärnkraftföretagen och det av dem ägda gemensamma företaget för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderliga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader aVsätts och förvaltas så att de finns tillgängliga när de behövs.

Den föreslagna statliga myndigheten utövar allmän tillsyn över finansi- eringen och påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt ta ställning till vissa åtgärder m.m.

Kraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de medel som erfordras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De årliga av- sättningarna redovisas av varje företag i resultaträkningen. De ackumule-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 622

rade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild rubrik.

De avsatta medlen förvaltas av kärnkraftföretagen själva. De avsatta medlen skall härvid i första hand användas för investeringar i företagets egen verksamhet eller lånas ut till företagets ägare.

[ den mån så inte sker skall medlen placeras på bankkonto eller räntebäÅ rande konto i riksbanken eller riksgäldskontoret. För de avsatta medlen som kärnkraftföretagen placerar i egna investeringar eller lånar ut till sina ägare skall ställas fullgoda säkerheter. Placeringen av avsatta medel skall ske i samråd med myndigheten som skall godkänna de säkerheter som kan erbjudas.

Medel som kärnkraftföretagen sätter av för att bestrida kärnkraftens

restkostnader skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxer ingen. Avkastningen av placerade medel beskattas.

De avsatta medlen tas i anspråk för att bestrida de kostnader som uppkommer för olika åtgärder i hanteringen och förvaringen av kärnkraf- tens avfall.

Kärnkraftföretagen betalar en avgift för att finansiera statlig insyn och kontroll genom myndigheten och viss forskning och visst utvecklingsarbe- te. Avgiften debiteras och uppbärs av myndigheten.

Kraftföretagens årliga avsättningar bestäms till ett visst belopp per kilowattimme (kWh) elenergi som har levererats från kärnkraftverket. För tiden t.o.m. år 1980 bör avsättningarna motsvara 1.4 öre/kWh. Beloppet per kWh skall i framtiden korrigeras med hänsyn till resultaten av nya beräkningar av kostnaderna.

Avgiften för statlig tillsyn m.m. och viss forskning och visst utvecklings- arbete bestäms också för varje år till ett visst belopp per kWh. Om den skulle ha utgått för år 1980 skulle den behöva vara 0,1 öre/kWh.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 623

Bilaga 2

Remissyttrandena

Allmänna överväganden

Av de instanser som yttrat sig har statens naturvårdsverk och styrelsen för teknisk utveckling förklarat sig inte ha några synpunkter att framföra.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) och Studsvik Energiteknik AB (STUDSVIK) framhåller att det är viktigt att man snarast finner en lösning på organisations- och finansieringsfrågorna vad gäller icke kärnkraftbun- det avfall.

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) anför i sitt yttrande att det för genomförandet av ett system liknande det som skisserats i betänkandet krävs vissa ändringar i gällande lagar och förordningar. Det är enligt SKBF särskilt angeläget att påpeka att sådana ändringar bör genomföras så snabbt att full avdragsgillhct för avsättningar för hantering och förvaring av radioaktivt avfall kan tillämpas vid 1981 ars taxering.

Organisation för hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva avfall

I betänkandet föreslås en organisation för hanteringen av kärnkraftens radioaktiva avfall som innebär att de fyra organisationerna som driver kärnkraftverk bildar ett gemensamt ägt aktiebolag som skall samordna. planera och vidtaga åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Statens del av ansvaret för hanteringen skall enligt betänkandet utövas av en särskild statlig myndighet som endera kan vara ett verk eller en statlig nämnd.- Denna myndighet skall utöva parlamentarisk insyn och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

Flertalet av remissinstanserna däribland länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län. statens industriverk. Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges civilingenjörsför- bund (CF), SKBF och STUDSVIK stöder huvuddragen i det framlagda förslaget.

SKBF anför därutöver att det är av stor vikt att klara riktlinjer anges för gränsdragningen mellan å ena sidan statens kärnkraftinspektion (SKI) resp. SSI:s kompetensområden och kompetensområdet för den statliga myndighet som har skisserats av utredaren.

När det gäller fördelning av arbetsuppgifter och kompetensområden ' anför statskontoret följande i sitt yttrande: Statskontoret avstyrker att en särskild nämnd inrättas för kontroll av den verksamhet som bedrivs av aktiebolaget och SKI. Klar ansvarsfördelning bör råda mellan aktiebola- get. SKI och regeringskansliet. En nämnd utan klart definierade verksam- hetsområden kan skapa oklarhet i ansvarsfördelningen.

De prövningar som måste göras bör därför ske inom ramen för departe- mentsbehandlingen. Med hänsyn till ärendenas karaktär finner statskon- toret det naturligt att berört departement förstärker sina resurser för detta ändamål. Om man anser sig behöva beredning på myndighetsnivå är det i så fall i första hand statens industriverk som bör komma i fråga. Ärenden rörande finansieringen av verksamheten och kärnkraftföretagens fonde- ringar för detta bör också handläggas inom regeringskansliet. I den mån

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 624

särskild expertis erfordras. bör detta tillgodoses genom en förstärkning av berört departements resurser.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) anför följande angående det statliga programansvaret: Det övergripande. statliga programansvaret kan begrän- sas till dels utformning av regler om hur fonderna skall byggas upp och användas samt tillsyn och revision av fondförvaltningen. dels periodisk översyn av inriktningen i stort av avfalIshanteringsprogrammet inkl. tillhö- rande forskning och utveckling.

Statens vattenfallsverk avstyrker bestämt de förslag som utredaren läm- nat om att det centrala statliga organet även skall kunna utföra egna revisioner hos kärnkraftföretagen.

Utredarens förslag om att kärnkraftsindustrin bör bilda ett gemensamt ägt bolag för att svara för hantering och förvaring av utbränt bränsle och radioaktivt avfall stöds av en majoritet av remissinstanserna. t.ex. SKI. SSI. Sveriges geologiska undersökning (SGU). programrådet för radioak- tivt avfall (PRAV). fullmäktige i riksbanken och länsstyrelsen i Hallands län. Fullmäktige i riksbanken framhåller därutöver att befintliga resurser inom SKBF bör utnyttjas och i mån av behov byggas ut i stället för att ett nytt bolag bildas.

Även kärnkraftföretagen själva stöder utredarens förslag att ett för kärnkraftinnehavarna gemensamt ägt bolag bildas för att handha hante- ringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

De förslag som utredaren framfört om att ett nytt statligt verk bildas för att bevaka statens övergripande ansvar inom kärnavfallsområdet stöds av SGU. PRAV och nämnden för energiproduktionsforskning (NE). NE tar dock inte ställning till om myndighetsfunktionen med nödvändighet behö- ver utövas av en helt ny myndighet. NE kan även tänka sig att SKI kan utöva den myndighetsfunktion som utredaren föreslagit.

En majoritet av remissinstanserna vänder sig emot bildandet av en ny statlig myndighet på kärnavfallsområdet. Sålunda anför t. ex. statens provningsanstalt (SP) att de av utredningen redovisade motiven för att skapa en ny myndighet framstår som oklara och delvis motsägande.

SKI och SSI framhåller var för sig att myndighetsuppgifterna kunde uppdras åt redan befintliga myndigheter. Enligt SSI är det principiellt viktigt att uppgifterna läggs utanför tillsynsmyndigheterna. Även länssty- relserna i Uppsala och Kalmar län. TCO och CF ställer sig tveksamma till tillskapandet av en ny central förvaltningsmyndighet.

Svensk Bankförening framhåller i sitt yttrande att föreningen finner utredarens förslag om tillskapandet av en ny myndighet för avfallshante- ringen mindre välbetänkt. Enligt bankföreningens mening borde ifrågava- rande övervakningsuppgifter handläggas inom ramen för redan befintliga myndigheter och statliga organ.

Svensk Industriförening intar en liknande ståndpunkt och anför: När det gäller organisationsformen för de aktuella uppgifterna föreslår utredaren att en särskild myndighet inrättas. Detta är och kommer att i vårt genom- institutionaliserade och överbyråkratiserade samhälle vara i högsta grad diskutabelt.

Statens industriverk framhåller i sitt yttrande: Verket delar inte utre- darens huvudförslag att en ny statlig myndighet eller överstyrelse skapas för att vid sidan av SKI och SSI utöva kontroll och tillsyn av verksamheten i både finansiellt och tekniskt avseende. I stället ansluter sig verket till utredarens alternativa förslag och förordar att den tekniska kontrollen och tillsynen utövas av SKI medan den finansiella utövas av en särskild expert- nämnd knuten till statens industriverk.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 625

SKBF och kraftföretagen anför i sina yttranden att utredningens önske- mål om en central förvaltningsmyndighet för insyn och kontroll av verk- samheten inom kärnavfallsområdet bäst tillgodoses om det statliga organet får formen av en huvudsakligen parlamentariskt sammansatt. av regering- en utsedd nämnd. SKBF:s och kärnkraftindustrins gemensamma förslag till organisation inom området framgår av figuren nedan.

Figur A.

REGERINGEN

Hämnd för radio aktivt avfall

Synpunk:er

Erinrinnnr

Sekretariat ekniskt-veten- skapliga råd- givare

Ekonomiska rådgivare

SV = Statens Vattenfallsverk OKG = Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB SVAB = Sydsvenska Värmekraft AB FKA = Forsmarks Kraftgrupp AB

I stället för att inrätta en ny central förvaltningsmyndighet för tillsyn och kontroll av avfallshanteringen inom kärnkraftsområdet föreslår ett flertal remissinstanser bl.a. FOA. statskontoret. länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län. Svensk Industriförening, fullmäktige i riksbanken. fullmäk- tige i riksgäldskontoret och riksrevisionsverket (RRV) att SKI bör ges rollen som central förvaltningsmyndighet.

Den forskning som behövs att säkerställa en tillfredsställande hantering av det utbrända kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från kärnkraft- industrin har kommenterats av några remissinstanser. STUDSVIK fram- håller vikten av att kontinuiteten bibehålls när programansvaret för forsk- ningsverksamheten flyttas i enlighet med vad utredaren föreslagit. Ingen- jörsvetenskapsakademien (IVA) framhåller i sitt yttrande följande: Den kontinuerliga forskning som bedrivs inom kärnkraftbolagen. deras nu exi- sterande gemensamma bolag för kärnbränsle och statliga inspektioner bör i framtiden organiseras så att forskning och utveckling som direkt samman- hänger med hantering och förvaring av utbränt kärnbränsle och övriga restprodukter utförs av det planerade gemensamma bolaget för dessa frågor. De statliga inspektionerna fortsätter sin forskning i syfte att säkra kompetensen för kontroll av säkerheten. —

Även SGU kommenterar forskningsverksamheten och säger: Den över- vakande myndigheten skall följa och utvärdera den fou som bedrivs på

41 Riksdagen 1980/81. [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 626

annat håll inom och utom landet. Vidare anser SGU. liksom utredaren. det vara mycket att den övervakande myndigheten får resurser för att initiera och bedriva en sådan allmän forskning och utveckling av grundforsknings- karaktär inom området att en så allsidig belysning av problemkomplexet om möjligt kan komma till stånd. Denna forskning bör utföras vid sidan av den mera direkt tillämpningsinriktade forskning och utveckling som ge- nomförs av aktiebolaget.

PRAV konstaterar i sitt yttrande att utredaren föreslår att programrådet avvecklas samtidigt med att den nya organisationen börjar verka. I detta sammanhang framhåller PRAV att de forskningsarbeten som rådet finansi- erar i många fall inte kan planeras att upphöra vid denna tidpunkt. Rådet förutsätter därför att de medel som uppbundits för slutförande av utlagda arbeten överförs till den nya organisation som utredaren föreslagit tillsam- mans med ansvaret för administration och betalning av återstående insat- ser.

Såväl SP som SKBF anser det viktigt att tillsynsmyndigheterna även framledes bör ha det samlade övergripande ansvaret för tillstånd och tillsynsfrågor enligt gällande lagstiftningar och således i framtiden förbli de enda myndigheterna med ansvar för sådana frågor.

Finansiering av omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Utredaren framhåller som en grundläggande princip att kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken helt skall täckas av intäkter från den produktion av energi som har gett upphov till avfallet. Till denna princip ansluter sig bl.a. SSI. länsstyrelsen i Uppsala län. LO, Svensk Industriförening samt SKBF och kärnkraftföretagen.

Utredaren föreslår att dema-rä" som—avsätts för framtida kostnader för omhändertagande. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skall fonderas i kärnkraftföretagen. Utredaren föreslår också att de fonderade medlen skall få användas till investeringar hos kärnkraftföretagen eller deras delägare om de kan ställa säkerheter för ianspråktagna medel. Ett flertal remissinstanser. t.ex. SKBF och kärn- kraftföretagen. IVA och Svensk Bankförening. instämmer i utredarens förslag på denna punkt. Kärnkraftföretagen avstyrker emellertid genom SKBF de krav på ställande av säkerhet för avsatta medel som utredaren förordar.

Som argument mot ställande av säkerheter anför kraftbolagen att ut- ländska långivare idag lämnar kärnkraftföretagen lån mot s.k. negativ klausul. Att framgent på detta sätt låna. vare sig på den utländska eller den inhemska lånemarknaden. utan säkerhet skulle med all sannolikhet vara omöjligt om inte svenska staten visar samma förtroende för kärnkraftföre- tagen och dessas ägare som de utländska långivarna gör.

Statens vattenfallsverk framföri sitt yttrande att ett system för fondering av avsatta medel för vattenfalls del kan utformas så att medlen sätts in på konto hos riksgäldskontoret.

Avvikande mening gentemot utredaren då det gäller hur de avsatta medlen skall förvaltas framförs av bl.a. fullmäktige i riksbanken. fullmäk- tige i riksgäldskontoret och riksskatteverket (RSV). Fullmäktige i riksban- ken anför följande i sitt yttrande: Fullmäktige ställer sig starkt skeptisk till den förordade lösningen. Den innebär att ett statligt organ åläggs att

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 627

kontrollera hur de enskilda företagen placerar sina finansiella överskott. Att granska de säkerheter företagen ställer för den interna användningen av fonderade medel och de säkerheter företagen erhåller för utlämnade lån till sina ägare skulle bli mycket besvärligt och en sådan granskning är knappast tillbörlig. Enligt fullmäktiges mening bör en annan lösning för linansieringsfrågorna väljas. Fullmäktige avstyrker således utredarens för— slag att avsatta medel skall förvaltas inom företaget och förordar en lösning enligt vilken medlen insätts i riksbanken. alternativt riksgäldskontoret för att utnyttjas när den statliga myndigheten så medger.

Fullmäktige i riksgäldskontoret säger i sitt yttrande: Fullmäktige anser att systemet med fonderingar inom kärnkraftföretagen skulle innebära att man på så sätt skulle skapa en mycket betydande — av allmänheten tillskjuten — finansieringskälla till vilken dessa företag skulle ha prioritet. De avsatta medlen bör istället fonderas och insättas på räntebärande konto i riksgäldskontoret på samma sätt som föreslås för statens vattenfallsverk. ! båda fallen bör dessutom medlen särredovisas och inte, som utredaren föreslår. få disponeras utan vidare för att täcka behovet av rörelsekapital.

] ett särskilt yttrande som fogats till länsstyrelsens i Hallands läns yttrande uttalar landshövdingen Johannes Antonsson m.fl. att kärnkraft- företagets avsättningar bör göras till en särskild statlig fond.

RSV anför i sitt yttrande angående fonderingen av avsatta medel föl- jande: För att undanta avkastningen av de avsatta medlen från beskattning föreslås att dessa inbetalas till en fond som också förvaltar medlen. Av- kastningen av fonden skulle genom en särskild föreskrift i kommunalskat- telagen kunna undantas från beskattning i likhet med bl.a. norrlandsfon- den och fonden för industriellt utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar ett system i vilket de olika kärn- kraftföretagen årligen inlevererar gjorda avsättningar till det gemensamma aktiebolag som praktiskt skall hantera kärnkraftens restprodukter och att detta bolag placerar medlen samt att det från statsmakternas sida formule- ras bestämda likviditetsregler.

Utredaren föreslår att kostnader för omhändertagande av avfall m.m. skall göras genom att avsättningar görs per kilowattimme levererad el- energi. CF och Svensk Industriförening förordar att avsättningen istället skall göras proportionell mot mängden bestrålat kärnbränsle vilket enligt dessa remissinstanser skulle vara mer anpassat till de verkliga förutsätt- ningarna. Svensk lndustriförening anför därutöver följande: Föreningen anser att utredaren inte tillräckligt seriöst eller grundligt tacklat bl.a. frågorna om värdesäkrandet av de medel som måste samlas och fonderas i långa tider.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 628

Bilaga 3 Sammanfattning av kapitel 3 i betänkandet (SOU 1980: 14) Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering

Klassificering av radioaktiva restprodukter

De radioaktiva restprodukternas sammansättning och egenskaper vari- erar i hög grad. Det beror bl. a. på deras ursprung. En följd härav är att det tekniska och säkerhetsmässiga krav som ställs på restprodukternas hante- ring, behandling och förvaring också varierar mycket.

En allmängiltig indelning av de radioaktiva restprodukterna saknas. Det går därför inte att på ett enkelt och entydigt sätt ange produkternas all- männa eller speciella egenskaper och ställa krav på deras säkra hantering och förvaring. De radioaktiva restprodukterna kan klassificeras på olika sätt. Ett sätt är att utgå från aktiviteten i dem. Detta sätt tar sikte på främst behoven av strålskärmning och kylning av produkterna under hantering och förvaring. Aktivitetsnivån är i sig emellertid inte en tillräcklig grund för att bestämma riskerna med olika restprodukter. Faktorer som måste beaktas för hantering och förvaring av dem är också bl.a. arten och varaktigheten hos den strålning som produkterna avger och förmågan hos de ämnen som ingår i restprodukterna att nå levande organismer och bli kvar i dem. Ett annat sätt att klassificera restprodukterna utgår mera härifrån och avser den tid som produkterna måste hållas isolerade och de krav i övrigt som måste ställas på isoleringen vid bl.a. den slutliga förva- ringen.

Ett tredje sätt att klassificera de radioaktiva restprodukterna är att utgå från deras ursprung. Detta kan vara lämpligt när det gäller att bedöma frågor om fördelning av ansvar m.m. för olika åtgärder avseende hantering och förvaring.

Det vanligaste sättet att indela de radioaktiva restprodukterna är emel- lertid att utgå från deras aktivitet. De betecknas härvid som högaktiva. medelaktiva och lågaktiva. Denna indelning innebär i huvudsak följande.

Högaktivt avfall har så hög koncentration av radioaktiva ämnen och så stark värmeutveckling att det förutom effektiv strålskärmning till en början även kräver kylning för att kunna lagras på ett säkert sätt. Med hänsyn till strålningen måste det hållas avskilt från organiskt liv under mycket lång tid. Som högaktivt avfall betecknas främst de klyvningsproduktcr som finns i använt kärnbränsle eller avskiljs ur sådant genom upparbetning av bränslet.

Medelaktivt avfall måste strålskärmas men behöver inte kylas för att kunna hanteras på ett säkert sätt. Det lågaktiva avfallet kan hanteras och lagras i förpackningar av konventionell typ utan särskilda skyddsåtgärderi övrigt. I vissa fall behöver även låg- och medelaktivt avfall lagras under mycket lång tid innan det kan betraktas som inaktivt. Det medelaktiva avfallet utgörs bl.a. av filter och s.k. jonbytarmassor som används för reningsändamål i reaktordriftcn samt utbytta konstruktionsdetaljer från reaktorhärden.

Delar av reaktortanken med innehåll och den närliggande betongen. som tas ut när anläggningen rivs. blir också mcdclaktivt avfall. Sådant avfall uppkommer också vid upparbetning av använt kärnbränsle.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 629

Material som används inne i lokaler där radioaktivitet kan förekomma betraktas som Iågaktivt avfall. Det gäller t. ex. skyddskläder. tyg. arbets- material och olika slag av sopor som inte klart kan visas vara inaktiva.

Uppkomst och förekomst av radioaktiva restprodukter

Ett vanligt sätt att beskriva förekomst av radioaktiva restprodukter från energiframställning i kärnkraftreaktorer är att knyta an till de olika stegen i kärnbränslcgången eller i kärnbränslecykeln.

De viktigaste stegen i bränslegången är — utvinning av uran ur malmer inom gruvbrytning och därtill knutna

processer med mineralberedning. lagring. vätskelösning m.m. vid uran- gruvor och uranvcrk — omvandling (konvertering) av uran till den gasformiga förening uran- hexafluorid vid konverteringsanläggningar — ökning av halten uran -235 genom anrikning enligt olika metoder vid anrikningsanläggningar — tillverkning av bränsleelement. genom omvandling av uran-uranhexa- fluorid till uranoxid. sammanpressning av uranoxidpulver till små cylindriska s.k. kutsar och inkapsling av kutsarna i rör av zirkaloy vid bränslefabriker — användning av bränslet i en reaktor vid ett kärnkraftverk — upparbetning av använt bränsle vid en upparbetningsanläggning. varvid uran och plutonium återvinns och kan användas för ny bränslefram- ställning. eller direkt omhändertagande av det använda bränslet — lagring och slutförvaring av restprodukter från upparbetningen eller av det direkt omhändertagna använda bränslet i lagringsanlz'iggningar och slutförvar. Utan direkt samband med kärnbränslegången kommer stora mängder radioaktiva restprodukter att erhållas vid nedläggning eller rivning av kärnkraftverk.

Inom det svenska kärnenergiprogrammet är det endast i de tre senare leden i kärnbränslegången som radioaktivt avfall av sådan art uppkommer att det måste hållas avskilt från allt mänskligt liv under mycket lång tid. Dessutom torde vissa delar av det radioaktiva material som erhålls vid rivning av kärnkraftverk komma att behöva hållas avskilt från organiskt liv under mycket lång tid. Radioaktivt avfall från dessa steg i kärnbränsle- gången torde därför behöva bli föremål för särskilda åtgärder. Framställ- ningen koncentreras fortsättningsvis på dessa steg.

Driften av en kärnkraftreaktor ger upphov till relativt stora mängder radioaktiva restprodukter. Vid den kärnklyvning som sker i bränslesla- varna bildas klyvningsproduktcr. Samtidigt uppstår aktiveringsprodukter i reaktortanken. bctongväggarna m. m. De olika delar av reaktortanken med innehåll och den närliggande betongen i reaktorinneslutningen som har aktiverats kommer att utgöra medelaktivt avfall när anläggningen rivs.

Klyvningsprodukterna i det använda bränslet har den största aktiviteten och klassas som högaktivt avfall. Använt bränsle tas ut ur reaktorn genom bränslebyte vilket sker ungefär en gång per år under reaktorns hela livs- längd. Vissa reaktorkomponenter som används för övervakning och styr— ning av kärnklyvningen förbrukas eller skadas och måste ersättas eller bytas ut vid olika tidpunkter under driften. De utgör då medelaktivt avfall. Under reaktordriftcn uppstår vidare avfall vid rening av rcaktorvatten och andra processvätskor. Vid driften av ett kärnkraftverk uppkommer dess- utom många andra typer av låg- och medelaktivt avfall.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 630

Upparbetning är en process där man på kemisk väg skiljer de olika delarna i det använda bränslet. Härvid får man uran. plutonium och högak- tivt avfall som består av en blandning av olika klyvningsproduktcr. Det högaktiva avfallet utgör ca 3% av det använda bränslet. Det högaktiva avfallet utvinns i flytande form men kan överföras till fast form genom olika metoder.

Vid upparbetning uppkommer. utöver det högaktiva avfallet. också me- del- och lågaktivt avfall.

Direkt lagring och slutförvaring av det använda kärnbränslet är ett alternativ till upparbetning. Det använda kärnbränslet betraktas då i sin helhet som högaktivt avfall.

Lagring och slutförvaring under kontrollerade former är lika nödvändiga för Såväl det högaktiva avfallet från upparbetning som det direkt omhän- dertagna. använda kärnbränslet.

Vid nedläggning och rivning av ett kärnkraftverk uppkommer stora mängder radioaktiva restprodukter. Det gäller bl.a. skrot från reaktorn och från annan utrustning. Vidare uppstår avfall från olika slag av rengö- ring av anläggningarna som ingår i demontering och rivning. De största aktiviteterna finns i reaktortank och reaktorinneslutning. Restprodukter härifrån kan huvudsakligen betecknas som medelaktivt avfall. Övrigt skrot från byggnader och utrustning. rengöringsavfall m.m. blir främst lågaktivt avfall och kan eventuellt klassas som icke aktivt avfall.

Annan kärnteknisk verksamhet i Sverige. huvudsakligen drift av forsk- ningsreaktorer. ger i princip samma slag av radioaktiva restprodukter som verksamhet från framställning av energi i kärnkraftreaktorer. Därutöver uppkommer även visst radioaktivt avfall vid tillverkning och användning av radiofarmaka vid sjukhus o.dyl.

Allmänna principer för hantering av radioaktiva restprodukter

För flera led i hanteringen av framförallt högaktiva restprodukter från kärnteknisk verksamhet fram till slutlig förvaring saknas f.n. praktiska erfarenheter. Olika tekniska lösningar har dock prövats praktiskt för stora delar av hanteringen. Därutöver pågår ett omfattande utvecklingsarbete i de länder som utnyttjar kärnkraft i nämnvärd omfattning och även inom olika internationella samarbetsorgan.

Högaktiva restprodukter — huvudsakligen använt kärnbränsle och avfall från upparbetning av detta —— avger sådan strålning att de måste hållas skilda från allt organiskt liv genom avskärmning under mycket lång tid. Till en början alstrar det radioaktiva sönderfallet även värme som måste kylas bort.

När det använda bränslet tas ur reaktorn avskärmas det och kyls i vattenbassänger vid kärnkraftverket. Bränslet får svalna i bassängen under åtminstone tre månader. I praktiken förvaras det betydligt längre vid kärnkraftverket. Någon övre tidsgräns för förvaring i vattenbassänger har inte kunnat fastställas. Hittills finns erfarenheter av förvaring i vattenbas- sänger sedan år 1950. För högutbränt bränsle från lättvattenreaktorer finns omkring tio års erfarenheter. Aven förvaring av det använda kärnbränslet kan vara ett möjligt alternativ. En relativt lång förvaring före upparbetning underlättar i flera avseenden upparbetningen och hanteringen av bränslet i övrigt.

Använt kärnbränsle. som skall upparbetas. transporteras i avskärmade behållare till en särskild upparbetningsanläggning. Före upparbetningen förvaras bränslet i vattenbassänger även vid upparbctningsanläggningen.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 631

De högaktiva restprodukterna från upparbetning är i flytande form. De är svåra att förvara och transportera och bör därför överföras i fast form. solidiflcras. för den fortsatta hanteringen. Solidifleringen syftar till att ge en fast produkt som har en god förmåga att motstå mekaniska angrepp. F. n. är förglasning den bäst utvecklade metoden.

Det solidillerade avfallet lagras under fortlöpande övervakning under lång tid. Lagring kan till en början ske vid upparbetningsanläggningen för att därefter flyttas till en särskild lagringsanläggning. Lagret måste vara avskärmat och kylt. -

Om det använda kärnbränslet inte upparbetas. bör det efter den begrän- sade förvaringen vid kärnkraftverken föras direkt till övervakad lagring i särskilda anläggningar.

Slutgiltig förvaring av de högaktiva restprodukterna föreslås ske i stabila geologiska formationer. De tidrymder som krävs för avfallets ostörda förvaring är mycket långa i förhållande till mänsklig erfarenhet men korta i ett geologiskt perspektiv.

För avfall från upparbetning av använt kärnbränsle gäller en förvarings- tid av 1000-tals år. För använt bränsle som inte upparbetas blir det fråga om [OOOOO-tals år. Förvaret måste utformas med hänsyn till de mycket långa tidrymder som är aktuella.

Låg- och medelaktiva restprodukter från kärnteknisk verksamhet kräver också särskilda åtgärder för strålskärmning och förvaring. Dessa åtgärder kan göras betydligt enklare än vad som är fallet för de högaktiva produk- terna.

Nuvarande hantering av radioaktiva restprodukter från kärnteknisk verk- samhet i Sverige

De radioaktiva restprodukter från kärnteknisk verksamhet som f. n. är aktuella för hantering och förvaring i Sverige är huvudsakligen använt kärnbränsle. högaktivt avfall från upparbetat kärnbränsle samt driftsavfall från kärnreaktorer.

Hantering av använt kärnbränsle

Använt kärnbränsle som har tagits ut ur kärnkraftreaktorerna i Sverige har hittills endast till en liten del sänts till upparbetning utomlands.

Det gäller en del av bränslet från två reaktorer. Oskarshamn 1 och 2. som har transporterats till en upparbetningsanläggning i Windscale i Stor- britannien. '

I övrigt lagras använt kärnbränsle i vattenbassänger vid de tre kärnkraft- verk. Oskarshamn, Ringhals och Barsebäck. som har reaktorer i drift. Lagringskapaciteten vid kärnkraftverken beräknas efter viss utökning vara sådan att borttransport av använt bränsle inte behöver ske förrän tidigast år 1984 eller är 1985 om de avtal om upparbetning som träffats för bl.a. dessa bränslen utnyttjas på lämpligt sätt.

] bassängerna för använt kärnbränsle vid kärnkraftverken lagras också sådana komponenter med hög radioaktivitet som har tagits ut vid underhåll eller reparation av reaktorerna.

Upparbetning av använt kärnbränsle

För upparbetning av använt kärnbränsle har avtal slutits mellan Oskars- hamnsverkets Kraftgrupp AB och British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) och

Prop. 1980/81:90 Bilaga l- Industridepartementet 632

mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska företa- get Compagnie Générale des Matieres Nucléaires (COGEMA). Avtalet med BNFL gäller 140 ton bränsle som tas ur två reaktorer. Oskarshamn I och 2. Mellan SKBF och COGEMA finns tre upparbetningsavtal. 'l'vå avtal. de s. k. sjuttiotalsavtalen. avser cirka 55 ton använt kärnbränsle som tas ur svenska reaktorer t.o.m. är 1979. Det tredje avtalet. det s.k. åttiotalsavtalet. gäller 620 ton använt kärnbränsle som tas ur svenska reaktorer under åren 1980—1990. Enligt avtalet med BN FL åtar sig detta företag att ta hand om det högaktiva avfallet från upparbetningen. Enligt avtalen med COGEMA har detta företag rätt att påfördra att avfall från upparbetning motsvarande avfallet från den mängd använt kärnbränsle som svenska kraftföretag har låtit upparbeta hos COGEMA skall sändas tillbaka till Sverige för slutförvaring.

Radioaktiva restprodukter från annan kärnteknisk verksamhet. m. m.

Kärnteknisk verksamhet som ger upphov till radioaktiva restprodukter av samma slag som från kärnkraftreaktorer förekommer vid de anläggning- ar i Studsvik som drivs av Studsvik Energiteknik AB.

Radioaktiva restprodukter från nedläggning av kärntekniska anläggning- ar förekommcr f. n. endast i relativt begränsad omfattning. De härrör från Ågesta kraftvärmeverk och forskningsreaktorn Rl i Stockholm.

Förutsättningar för framtida hantering och förvaring av radioaktiva restpro- dukter

De förslag som har kommit fram genom arbete inom ramen för projekt kärnbränslesäkerhet (KBS) och det arbete som utförts av programrådet för radioaktivt avfall (PRAV) gör det möjligt att ange en relativt fullständig modell för hur hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva restpro- dukter i Sverige kan komma att ske i framtiden.

Forskning och utveckling inom avfallsområdet

Kärnkraftföretagens insatser rörande forskning och tttveckling är till stor del gemensamma och sker inom ramen för KBS. Den forskning och utveckling som har skett inom KBS har kommit till stånd i syfte att uppfylla de krav i fråga om hantering och slutförvaring av använt kärn- bränsle eller högaktivt avfall som anges i lagen tl977: l40) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle. m.m.. den s. k. Villkorslagen.

Resultatet av arbetet i KBS har redovisats i bl.a. två rapporter. i december l977 publicerades rapporten Kärnbränslecykelns slutsteg —— förglasat avfall från upparbetning och i oktober 1978 rapporten Kärnbräns- lecykelns slutsteg — slutförvaring av använt kärnbränsle.

I rapporten om förglasat avfall från upparbetning föreslås en hantering som i korthet, innebär följande.

Det använda bränslet upparbetas utomlands. Det högaktiva avfallet från upparbetningen förglasas och sänds tillbaka till Sverige. Detta sker tidigast under 1990-talet. Det förglasade avfallet. som är inneslutet i behållare av rostfritt stål. lagras i cirka 30 år i ett s.k. mellanlager i väntan på slutlig förvaring.

Efter ytterligare inneslutning i en ytterkapsel läggs avfallet ner i ett slutförvar som byggs på cirka 500 meters djup i berg med låg genomsläpp- lighet för vatten. När slutförvaret är fyllt tillsluts alla tunnlar.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 633

Rapporten om slutförvaring av använt kärnbränsle innehåller förslag som i korthet innebär följande.

Det använda kärnbränslet transporteras till ett centralt lager för använt bränsle. där det förvaras i cirka 40 år. Därefter skiljs bränslestavarna från bränsleelementens övriga delar. Stavarna innesluts i kapslar som placeras på motsvarande sätt som kapslarna med förglasat avfall i slutförvar på cirka 500 meters djup i urberg. Förvaret tillsluts på samma sätt som förvaret för högaktivt avfall.

Givna tillstånd

Med stöd av bl.a. rapporten om förglasat avfall från upparbetning an- sökte statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB är l977 re- spektive 1978 om tillstånd att starta de nyuppförda reaktoranläggningarna Ringhals 3 och Forsmark ]. Regeringen remitterade ansökningarna för yttrande till myndigheter och andra organisationer såväl inom som utom Sverige. Efter viss komplettering av ansökningarna från kraftbolagen med- delade regeringen ijuni 1979 de begärda tillstånden.

Under år 1979 sökte statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB tillstånd enligt Villkorslagen att starta också de då färdigställda kärn- kraftblocken Ringhals 4 och Forsmark 2. Också i dessa ansökningar åbero- pades bl.a. rapporten om förglasat avfall från upparbetning. Regeringen meddelade i april 1980 de begärda tillstånden.

Också i fråga om rapporten om slutförvaring av använt kärnbränsle har regeringen inhämtat yttranden från olika svenska och utländska myndighe- ter. institutioner och organ.

l förslaget från KBS om system för omhändertagande av högaktivt avfall och använt kärnbränsle ingår även ett centralt lager för använt kärn- bränsle. Regeringen har efter prövning enligt byggnadslagen. miljöskydds- lagen och atomenergilagen givit SKBF tillstånd att uppföra och driva ett sådant centrallager.

Underlag för framtida ställningstaganden rörande högaktivt avfall och an- vänt kärnbränsle

Regeringens beslut att medge start av kärnkraftanläggningarna Ringhals 3 och 4 samt Forsmark ] och 2 och tillståndet att uppföra och driva centrallagret för använt kärnbränsle innebär ett ställningstagande för att hittills framtagna förslag till lösningar för hantering och förvaring av hög- aktivt avfall är möjliga att tillämpa.

Kraftindustrins utvecklingsprojekt och delutredningar är alla huvudsak- ligen inriktade på att fullfölja och komplettera de lösningar som redan har föreslagits från KBS.

De förslag som har tagits fram genom bl. a. KBS avser omhändertagande av restprodukter i ett kärnkraftprogram med l3 reaktorer. som är i drift så länge som tekniska och ekonomiska krav medger. vilket för en reaktor beräknas vara ca 30 år. De förslag som lades fram i proposition l979/ 80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410) innebär. en begränsning av kärnkraftprogrammet till tolv reaktorer. Denna begräns- ning ändrar inte nämnvärt på förutsättningarna för den lösning av frågor om hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna som KBS har presenterat.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 634

KBS:s förslag för hantering och förvaring

KBS:s förslag för hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva restprodukter kan sammanfattas enligt följande. Som tidigare har nämnts har KBS utarbetat två förfaranden om omhändertagande av det använda kärnbränslet. De båda förfarandena är upparbetning av bränslet och slutlig förvaring av det förglasade avfallet från upparbetning samt slutlig förvaring av det använda bränslet utan föregående upparbetning.

När det gäller upparbetning och slutlig förvaring av det förglasade avfal- let kan detta förfarande i korthet beskrivas som följer. — Det använda kärnbränslet lagras efter det att det har tagits ut ur kärn- reaktorn vid kärnkraftverket eller i ett centralt lager för använt bränsle.

— Bränslet upparbetas. Upparbetningen sker normalt 2— 10 år efter det att bränslet har tagits ut ur reaktorn. Avfall från upparbetningen kan kom- ma att sändas till Sverige tidigast under 1990-talet. — Det förglasade avfallet lagras i ett mellanlager i avvaktan på att placeras i ett slutförvar. Lagringstiden är cirka 30 år. — Avfallet kapslas in i ett långtidsbeständigt material. — Kapslarna placeras i ett slutförvar på cirka 500 meters djup i urberget. — Slutförvaret förseglas.

Efter det att slutförvaret förseglats krävs ingen bevakning av förvaret förutom en viss kontroll av att ingen onormal radioaktivitet förekommer.

] förfarandet med slutförvaring av det använda kärnbränslet utan föregå- ende upparbetning kan stegen i bränslets väg till slutförvaring i korthet beskrivas enligt följande. — Det använda kärnbränslet lagras i kärnkraftverken under minst sex månader och förs därefter till ett centralt lager för använt kärnbränsle. — Bränslet lagras i detta centrala bränslelager i 40 år. — Bränslet förs till en inkapslingsstation där bränslestavarna skiljs från bränsleelementens övriga delar och kapslas in. — Kapslarna placeras i ett slutförvar på cirka 500 meters djup i urberg.

— Slutförvaret förseglas.

Det förseglade slutförvaret kräver samma tillsyn som förvaret för ra- dioaktivt avfall.

När det gäller avveckling av kärnkraftverk finns flera olika tillväga- gångssätt. Något stort kärnkraftverk har ännu inte avvecklats. Praktisk erfarenhet finns ännu bara för avveckling av mindre kärnreaktorer. huvud- sakligen forskningsreaktorer. Avvecklingsarbetet kan indelas i följande tre skeden. — Kärnkraftverket ställs av, det använda kärnbränslet förs bort. radioak- tiva delar av de olika systemen innesluts och hela anläggningen konser- veras och försluts. — Radioaktiva system och byggnadsdelar nedmonteras och förs samman i en avgränsad del av anläggningen. Denna förstärks så att radioaktivitet inte sprids och tillträde hindras. Anläggningen i övrigt rengörs. kontrol- leras och kan antingen rivas eller användas för andra ändamål. — Anläggningen rivs eller rengörs helt så att anläggningsområdet och eventuella kvarvarande byggnader kan användas för andra ändamål utan begränsningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 635 Bilaga 4

Förslag till

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Den som har tillstånd enligt atomenergilagen (1956z306) att inneha eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaktorinnehavarcn) skall svara för att

1. i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt.

2. reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och

3. den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i t och 2 skall kunna fullgöras.

2 & Reaktorinnchavaren skall svara inte bara för de kostnader som följer av hans skyldighet enligt ] 5 utan även för de kostnader som staten har för att

] . komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i l ä 3.

2. pröva frågor som avses i 55 andra stycket eller 10.5 och

3. övervaka och kontrollera slutförvar. Vad gäller använt kärnbränsle avser skyldigheten de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen.

3 i? Reaktorinnchavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklings- verksamhet och de övriga åtgärder som anges i l &. Planen skall innehålla en översikt över behövliga åtgärder och närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd av minst fem år. Planen skall årligen ses över.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer.

4 & Myndighet som regeringen bestämmer skall upprätta en plan för de åtgärder som avses i 25 första stycket ] och 3.

5 5 För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna- der som avses i 25 skall reaktorinnehavarcn årligen, så länge reaktorn är i drift. erlägga en avgift till staten. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av rege- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop- pen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

65. Den årliga avgiften bestäms med ledning av de planer som avses i 3 och 4.5.ö och med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet ' 636

avses i l ä och Zå första stycket. I fråga om åtgärder som avses i lä skall härvid beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta. reaktoranlägg- ningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgifts- beräkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen. bestäms avgiften till skäligt belopp.

7 & Avgiften skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall sättas in på räntebärande konto i riksbanken. Upplu- pen ränta skall läggas till kapitalet.

8 & Avgifter som en reaktorinnehavare har betalat in får efter särskilt medgivande användas för att betala de kostnader som uppkommer för reaktorinnehavarcn för åtgärder som anges i 1.5 eller för att lånas ut till reaktorinnehavarcn.

9 55 För lån till reaktorinnehavaren skall ställas säkerhet.

På lånet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks- banken erlägger för där insatta avgiftsmedel.

Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för avsett ändamål.

IO & Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet. övervakning och kontroll av slutförvar. medgivande att använda inbetala- de avgifter och villkor för lån till reaktorinnehavarcn prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

ll & Reaktorinnehavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt Så andra stycket och pröva frågor som avses i [0.5 samt lämna tillträde till anlägg- ningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta förvaras eller hanteras.

12 5 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig upp- gift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt lis" döms till böter. om ej gärningen är belagd med straffi brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den I juli l98l. Bestämmelserna i 5.5 första stycket tillämpas första gången för kalenderåret l982.

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet 637 Bi/mng F

Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-12-29

Närvarande: f.d. justitierådet Petrén. regeringsrådet Hilding. justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den l6 december 1980 tillhandakommet utdrag av proto- koll vid regeringssammanträde den I] december l980 har regeringen på hemställan av statsrådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Staffan Laurén.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

1.5

Enligt förevarande paragraf skall reaktorinnehavaren "svara för" bl.a. att använt kärnbränsle m.m. hanteras och slutförvaras på säkert sätt och att reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Enligt lagrå— dets mening bör häri läggas en skyldighet. inte enbart att vidta och bekosta de faktiska åtgärder som krävs utan även att ansvara med återstoden av företagets förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtgärder, ifall reaktorinnehavarcn skulle underlåta att fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidtaga åtgärderna. Den ersättnings- skyldighet som enligt lagen (1973: ll98) om ansvarighet för oljeskada till sjöss åvilar ett fartygs ägare anses omfatta även stats och kommuns kost— nader för sanering av oljeskador. För att undanröja den tvekan som kan föranledas av rättsfallet NJA l950: 610 har i ?.ä nämnda lag som ett tredje stycke tagits in en bestämmelse av innebörd att ersättning för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt lagen även då skyldighet att vidta åtgärderna förelegat enligt lag eller annan författning (se prop. 1973: 140 s. 53). Något liknande förtydligande synes inte erforderligt i förevarande sammanhang utan det får anses tillräckligt att uttrycket "svara för" genom motivuttalanden ges den innebörd som förut anförts.

2.5

Reaktorinnehavaren skall enligt första stycket av denna paragraf svara "inte bara för de kostnader som följer av hans skyldighet enligt l &" utan

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet . 638

även för vissa särskilda kostnader som uppkommer för staten. Samman- hanget mellan det citerade uttrycket och ls' framstår som oklart. Inled- ningen till förevarande paragraf synes lämpligen böra ges följande lydelse: "Utöver de kostnader som följer av reaktorinnehavarens skyldighet enligt lå svarar han även för de kostnader som staten har för — — —"

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen synes sakna samband med innehållet i övrigt av förevarande paragraf. Den begränsning i kostnadsan- svaret för använt kärnbränsle som här föreskrivs synes enbart hänföra sig till skyldigheten att betala avgift. Bestämmelsen bör därför lämpligen upptas i 5 &.

3.5

Syftet enligt motiven att planen skall bestå av två delar. en med bedöm- ning på lång sikt och en avseende de närmaste åren. kan inte anses ha kommit till uttryck med önskvärd tydlighet i lagtexten. Lagrådet förordar att andra meningen i första stycket av förevarande paragraf ges följande lydelse: "Planen skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga dels närmare ange de åtgärder som avses bli vid- tagna inom en tidrymd om minst fem år."

4.5

Genomförs lagrådets förslag att andra stycket i :s utgår, skall i föreva- rande paragraf hänvisningen till 2 & första stycket 1 och 3 i stället avse Zå i och 3.

5.5

Godtas det förslag till ändrad lydelse av inledningen till 25 som förts fram i det föregående. bör första stycket första meningen av förevarande paragraf ges följande lydelse: "För att säkerställa att medel finns tillgäng- liga för att betala de kostnader som följer med reaktorinnehavarens skyl- dighet enligt l 5 och de kostnader som avses i 25 skall reaktorinnehavarcn årligen. så länge reaktorn är i drift. erlägga en avgift till staten.”

Som ett nytt stadgande bör i paragrafen tas upp en motsvarighet till den i 25 andra stycket av det remitterade förslaget intagna bestämmelsen om begränsning av kostnadsansvaret för använt kärnbränsle. Stadgandet — som lämpligen kan skjutas in som en ny andra mening i första stycket — bör ges följande lydelse: "Såvitt angår kostnader för hantering och slutför- varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen.”

Det bör understrykas att avgiften skall beräknas så att den är tillräcklig

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 639

för att täcka statens kostnader även för avveckling och rivning av de anläggningar som används för hanteringen av använt kärnbränsle. t.ex. anläggningar för mellanlagring, även om sådana anläggningar tillhör annan juridisk person än reaktorinnehavarcn och denne sålunda inte själv kan vidta åtgärder för att avveckla och riva anläggningarna i fråga.

6.5

Om. såsom lagrådet föreslagit. andra stycket i lä utgår. skall hänvis- ningen i förevarande paragrafs första mening till l ä och 2.5 första stycket i stället gälla 1 och 2 åå.

75

Stadgandet i förevarande paragraf skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet om i andra meningen direkt anges att myndigheten skall sätta in avgiftsmedlen på räntebärande konto i riksbanken.

8och 9 55

De inbetalade avgifterna utgör staten tillhöriga medel. Avsikten är att medlen skall vara reserverade för att användas för vissa bestämda ändamål nämligen för de kostnader som är förenade med använt kärnbränsle sedan detta förts bort från reaktoranläggningen. kostnader för avveckling och rivning av reaktorn. viss forsknings- och utvecklingsverksamhet samt kostnader för uppgifter som enligt 2.5 ankommer på staten. l Så i det remitterade förslaget regleras —— utom möjligheten att placera medlen ge- nom utlåning till reaktorinnehavaren — dennes 'rätt att ur medlen få ersätt- ning för kostnader för sådana åtgärder som medlen är avsedda för. Där- emot behandlas ingenstädes i lagen att medlen kan tagas i anspråk för att bestrida statens kostnader. Dessa kan avse inte blott åtgärder som avses i 25. Om reaktorinnehavarcn — t.ex. därför att rättssubjektet upphört att finnas till — inte kan fullgöra de uppgifter som enligt l & rätteligen ankom- mer på detta. måstc staten rycka in och svara för att erforderliga åtgärder vidtages. Uppenbarligen bör staten för kostnader för sådana åtgärder äga tillgodogöra sig ifrågavarande medel. Det kan sägas att eftersom medlen redan är statens i lagen ej behöver anges för vilka ändamål staten kan disponera dem. Från reaktorinnehavarens synpunkt måste det dock vara av värde om i lagen anges att ianspråktagande av medlen för kostnader som staten haft är begränsat till kostnader för sådana åtgärder som nyss nämnts. Lagrådet förordar att så sker.

Genom 8.5 i det remitterade förslaget öppnas vidare möjlighet för reak- torinnehavarcn att få låna tillbaka inbetalade medel. Denna fråga är till sin art skild från den nyss behandlade: den gäller frågan om de inbetalade

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 640

medlens placering och står sålunda nära den fråga som behandlas i 75. medan regeln i övrigt i 8 5 gäller medlens slutliga disposition. m.a.o. deras förbrukning. Lagen skulle enligt lagrådets mening vinna i överskådlighet genom en viss omdisposition. Så kan i paragrafen närmast efter 75. dvs. i 85. behandlas frågan om reaktorinnehavarens möjlighet att erhålla lån av inbetalade avgifter. inbegripande även de i det remitterade förslagets 95 upptagna bestämmelserna om villkoren för sådant lån. ] den därpå följande paragrafen. 95. kan upptagas reglerna om den slutliga dispositionen av avgiftsmedlen.

Vad gäller de i 95 av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna synes lämpligt att. för att uppnå parallellism med reglerna i 75. införa en föreskrift om att räntan på lånet skall insättas på konto som sägs i 75 och läggas till kapitalet.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att 8 och 9 55 erhåller följande lydelse:

"8 5

Av avgifter som en reaktorinnehavare betalat in kan lån meddelas reak- torinnehavarcn. För sådant lån skall ställas säkerhet.

På länet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks- banken erlägger för där insatta avgiftsmedel. Räntan sätts in på konto som sägs i 75 och läggs till kapitalet.

Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för ändamål som avses i 9 5.

9 5

Avgifter som en innehavare av en reaktor betalatin får användas för att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i l 5 med den begränsning som följer av 55 första stycket andra meningen och för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt ] och 2 55 hänförliga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn."

105

Förslaget till omformulering av 8 och 9 55 föranleder att viss justering av förevarande paragraf bör göras. Det föreslås att paragrafen gives följande lydelse: "Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksam- het. övervakning och kontroll av slutförvar. utlåning till reaktorinneha- varen av inbetalade avgifter och villkoren för sådant län samt användande av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller myndighet som regering— en bestämmer."

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 641

115

Skyldigheten enligt förevarande paragraf att lämna tillträde till anlägg- ningar m.m. kan ej antagas avse annat ändamål än det för vilket reaktorin- nehavarcn skall lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar och som anges i den tidigare delen av paragrafen. I förtydligande syfte föreslås att regeln om skyldighet att lämna tillträde tages upp i en särskild andra mening som kan inledas på följande sätt: "l_ den mån det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavarcn på anfordran även lämna tillträ- de till etc. — — -—.”

42 Riksdagen 1980/8] . [ saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga ] Industridepartementet

3 Förslag till

642

Bihang (;

Lag om ändring i kommunalskattelagen ( 1928: 370)

Härigenom föreskrivs att punkt | b av anvisningarna till 4l 5 kommu- nalskattelagen (19281370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Fi'ireslagen lydelse

Anvisningar till 41 5

l.b. Företag. som driver kärn- kraftsanläggning. får avdrag för be- lopp som i räkenskaperna för be- skattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida han- tering av utbränt kärnbränsle. ra- dioaktivt avfall o.d. Avdrag med- ges dock endastfi'ir den del av han- teringsutgä'terna som belöper på den verksamhet som bedrivits un- der beskattningsåret eller tidigare. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande riksskatteverket ut- färdar årligen föreskrifter för beräk- ning av avdraget. Medgivet avdrag skall återföras till beskattning näst- följande beskattningsår.

l.b. Företag. som driver kärn- kraftsanläggning. får avdrag för be- lopp som i räkenskaperna för be- skattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida han- tering av utbränt kärnbränsle. ra- dioaktivt avfall o.d. Avdrag med- ges dock inte för hanteringsutgif'ter som belöper på verksamhet som bedrivs efter beskattningsårets ut- gång och inte heller för hanterings- utgifter för vilka företaget katt på- räkna ersättning enligt 95 lagen (1981 : 00) om finansiering av fram- tida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Regeringen eller efter rege— ringens bemyndigande riksskatte- verket utfärdar årligen föreskrifter för beräkning av avdraget. Medgi- vet avdrag skall återföras till be— skattning nästföljande beskatt- ningsår.

Vad i föregående stycke sagts gäller även i fråga om företag. som icke driver kärnkraftsanläggning. såvida företaget mot förskottsbetalning åtagit sig att svara för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle. radioaktivt avfall o.d.

Denna lag träder i kraft den 1 juli l98l och tillämpas första gången vid 1983 års taxering.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 643 Bihang H

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1.973: 1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 5 lagen (1973: 12l6) om särskild beredskaps- avgift för oljeprodukterI skall ha nedan angivna lydelse. '

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 52 Särskild beredskapsavgift utgår Särskild beredskapsavgift utgår för bensin med sjutton öre för liter för bensin med sjutton öre för liter och för motorbrännolja. eldningsol- och för motorbrännolja. eldningsol- ja och bunkerolja med sextiusex ja och bunkerolja med åttianio kro- kronor för kubikmeter. nor för kubikmeter.

Denna lag träder i kraft den ljuli l98l.

' Senaste lydelse av lagens rubrik l975: 275. : Senaste lydelse [9802 l083.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

5 Förslag till

644

Bihang !

Lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar - '

Härigenom föreskrivs att I 5 lagen (l978: l60) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Rörledning för transport av råolja, naturgas eller produkt av råolja eller naturgas eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle får ej utan särskilt tillstånd (koncession) fram- dragas eller begagnas.

Föreslagen lydelse

1.5

Rörledning för transport av fjärr- värme. råolja. naturgas eller pro- dukt av råolja eller naturgas eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle får ej utan särskilt tillstånd (koncession) fram- dragas eller begagnas.

Koncession kräves icke för ledning som 1. har eller avses få en längd av högst 20 kilometer. 2. huvudsakligen skall nytttjas för tillgodoseende av enskilda hushålls

behov eller

3. uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde. Regeringen får i visst fall medge undantag från koncessionsplikt.

Denna lag träder i kraft den I juli l98l.

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

6 Förslag till

645

Bihang J

Lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 12 55 lagen (1942:335)| om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse ., &

Med anläggning. som i l 5 sägs. avses

[) elektriskt kraftverk. som är avsett för generatoreffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampere;

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenregle- ring. om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter:

3) elektrisk ledning. som är av- sedd för spänning av minst två- hundra kilovolt mellan två ledare;

4) transformator- eller kopp- lingsstation. vilken är avsedd för spänning av minst sjuttio kilovolt mellan två ledare och en genom- gångseffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampere; samt

5) rörledning för vilken kräves koncession enligt lagen (l978:160) om vissa rörledningar.

Föreslagen lydelse

5

Med anläggning. som i l 5 sägs. avses

]) elektriskt kraftverk. som är avsett för generatoreffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampere:

2) anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenregle- ring. om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter:

3) elektrisk ledning. som är av- sedd för spänning av minst två- hundra kilovolt mellan två ledare;

4) transformator- eller kopp- lingsstation, vilken är avsedd för spänning av minst sjuttio kilovolt mellan två ledare och en genom- gångseffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampere; samt

5) rörledning för vilken krävs koncession enligt lagen (l978:160) om vissa rörledningar. dock ej rör- ledning för transport av fjärrvärme.

125

Mål om tillstånd enligt vattenla- gen (1918: 523) till anläggning, som under 2 5 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning må ej avgöras med mindre krigs- skyddsnämndens utlåtande förelig- ger.

' Lagen omtryckt 1978: 163. 43 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Mål om tillstånd enligt vattenla- gen (1918z523) till anläggning, som under 2 5 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning må ej avgöras med mindre krigs- skyddsnämndens utlåtande förelig- ger.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet

Nuvarande lydelse

Vad i första stycket är stadgat gäller ock ärende angående tillstånd enligt 2 5 lagen (l902:71 s. 1). inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, till utföran- de av elektrisk ledning som under 2 5 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.

646

Föreslagen lydelse

Vad i första stycket är stadgat gäller också ärende angående till- stånd enligt 2 51agen (1902271 3. l). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. till ut- förande av elektrisk'ledning som under 2 5 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörled- ningar. dock ej om ärendet avser rörledning för transport av fjärr- värme.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1981.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1 Industridepartementet

7 Förslag till

Biliang K

Lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmel- ser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 155 lagen (1902z71 s.l). innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 5'

Regeringen bemyndigas att med— dela föreskrifter som angår elek- trisk anläggning. anordning som är avsedd att anslutas till sådan an- läggning. elektrisk materiel eller elektrisk installation.

Regeringen bemyndigas atl med— dela föreskrifter

1) som angår elektrisk anlägg— ning. anordning som är avsedd att anslutas till sådan anläggning. elektrisk materiel eller elektrisk in- stallation ,

2) om avgifter för ansökningar i ärenden enligt denna lag eller en- ligt fi'ireskrifter. som meddelats med stöd av denna lag.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrif- ter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1981.

' Senaste lydelse 1975: 68.

647-

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 648

Bihang L

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977: 439) om kommunal energiplanering

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (19771439) om kommunal

energiplanering

dels att nuvarande 3 och 4 55 skall betecknas 4 respektive 5 5 dels att nya 5 respektive 7 5 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 3 5. av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3.5

I varje kommun skall det finnas en aktuell plan för att minska ol- jeanvändningen i kommunen.

Planen beslutas av kommunfull- mäktige.

55'

Fullgöres ej uppgiftssky1dighct enligt 3 5, får länsstyrelsen vid vite kalla den uppgiftssky1dige till över- läggning med kommunen. om den- na begär det.

Kommun är skyldig att på begä- ran av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kom- munens skyldighet enligt I eller2 .5'.

Fullgörs ej uppgiftssky1dighct en- ligt 4 5, får länsstyrelsen vid vite kalla den uppgiftssky1dige till över- läggning med kommunen. om den- na bcgär det.

75

Kommun är skyldig att på begä— ran av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kom- munens skyldighet enligt ]. 2 eller 3 5.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1982.

' Förutvarande 5 5 upphävd genom 1980: 242.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet 649 Energienheter m. m.

Energi

Grundenheten för energi enligt det internationellt fastställda SI-systemet ärjoule (J). Ännu används dock i Sverige ofta enheterna kalorier (cal) och wattimmar (Wh). Både kalorier och wattimmar används som beteckning för värmemängd. Wattimmar används som beteckning för elenergimängd.

1000 Wh = 1 kWh = 3600000 J = 8592 kcal.

Bränslen mäts i regel i vikt eller volym. vilket från jämförelsesynpunkt kan vara opraktiskt. Värmevärdet. dvs. energiinnehållet per vikt- eller volymenhet är olika för olika bränslen. Bränslemärigden anger man därför ofta genom att referera till den kvantitet av ett bränsle som motsvarar samma energiinnehåll. Vanligtvis används därvid energiinnehållet i 1 ton olja, ton-olje-ekvivalent (toe).

Effekt

Effekt är energi per tidsenhet, dvs. energi = effekt x tid. Ett kraftverks eleffekt mäts i watt (eller multiplar därav). Även Värmeef- fekt kan mätas i watt.

Multipelenlzeter

Multipelenheter erhåller man genom att kombinera enheten med ett prefix. varvid enheten multipliceras med en viss talfaktor (tiopotens).

k (kilo) = 103 = 1000 M(mega),= 100 = 1000000 G (giga) = 109 = 1000000000 'r (tera) = 10'2 = 1000000000000 P (peta) = 10'5 = 1000000000000000

Enheter och beteckningar för skogsbränslen

m3f = m3 fast mått (virkets volym vid 100% fast massa) m35k = skogskubikmeter (avser volymen av hel trädstam inkl. topp och bark)

TS = torrsubstans

Omvandling mellan energien/zeter

Följande samband gäller mellan de i energiförsörjningssammanhang vanligaste enheterna: 1 PJ = 0.2778 'l'Wh =0.0239 Mtoc 1 TWh = 3.6 PJ = 0.0860 Mtoe lMtoe= 41.87 PJ = 11.63 'I'Wh 1 GJ = 277,8 kWh = 0.0239 toe ltoe 41.87 GJ = 11630 kWh

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 650

1 fat olja = 158.981 ] fat per dag (eng. bpd) = ca 50 ton per år

Ungefärliga omräkningsjaktorer mellan vissa energibärare '

Råolja 1 Mton = 1.16 Mm] = 11 TWh = 42 PJ Lätt eldningsolja 1 Mton = 1,20 Mm3 = 12 TWh = 43 PJ Tung eldningsolja 1 Mton = 1.06 Mm3 = 11 TWh = 41 PJ Naturgas 1 Gm3 = 9.5 TWh = 34 PJ

Kol 1 Mton = 7—8 TWh = 25—30 PJ Skogsbränsle 1 Mton TS = 5—5.5 TWh = 18—20 PJ Torv (50 % fukthalt) 1 Mton = 2.5—3 TWh = 9—. 11 PJ Motorbensin .1 Mton = 1.37 Mm3 = 12 TWh = 43 PJ Metanol 1 Mton= 1.27 Mm3 = 5.5 TWh = 21 PJ Etanol 1 Mton = 1.27 Mm-1 = 8 TWh = 29 PJ

Iadexft'ir olika energiformer

Ibland markeras energiformcn med ett index. Följande index används: Elektrisk energi: e eller el Värme (termisk energi): th eller v

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 651

Innehåll Föredraganden 1 Inledning ................................................ 1 2 Den internationella bakgrunden ............................. 6 2.1 Energipolitik i ett internationellt perspektiv .............. 6 2.2 Internationella utvecklingstendenser .................... 6 2.2.1 Allmänt ....................................... 6 2.2.2 l-länderna ..................................... 7 2.2.3 U-länderna (exkl. OPEC) ........................ 11 2.2.4 Öststatel'na och Kina ........................... 13 2.2.5 OPEC ........................................ 13 2.2.6 Den globala energisituationen på sikt ............. 15 2.3 Internationelltenergisamarbete ......................... 17 3 Den ekonomiska bakgrunden ............................... 22 4 Energihushållning ......................................... 32 4.1 Energianvändningens struktur och utveckling ............ 32 4.2 Energihushållningsprogram — mål och medel ............ 36 4.2.1 Principer och inriktning . . . ...................... 36 4.2.2 Styrmedel ..................................... 39 4.2.3 Energibeskattningen ........................... 51 4.2.4 Sammanfattning ................................ 54 4.3 Energihushållningsprogram för industrin ................. 54 4.3.1 Nuvarande energianvändning .................... 55 4.3.2 Hittillsvarande åtgärder för energihushållning ..... 56 4.3.3 Program för industrins energihushållning under 1980- talet .......................................... 65 4.3.4 Energibehov år 1985 och 1990 .................... 76 4.4 Energihushållningsprogram för bostäder. service m.m. . . . . 78 4.4.1 Nuvarande energianvändning .................... 79 4.4.2 Byggnader ..................................... 80 4.4.3 Övrigt ........................................ 82 4.4.4 Energibehov år 1985 och 1990 .................... 90 4.5 Encrgihushållningsprogram för transportsektorn .......... 92 4.5.1 Nuvarande energianvändning .................... 92 4.5.2 Program för energihushållning inom transportsektorn under 1980—talet ............................... 93 4.5.3 Energibehov år 1985 och 1990 .................... 102 4.6 Energibehovet i framtiden ............................. 103 4.6.1 Energiprognos till är 1985 och 1990 ............... 103 4.6.2 Utvecklingstendenser efter år 1990 ............... 106 5 Energitillförsel ........................................... 109 5.1 Sammanfattning av energitillförsel ................... .. . . 109 5.2 Mål för oljeimporten .................................. 113 5.3 Energistatistik ........................................ 114 6 Program för oljeersättning ................................. 1 17 7 Bränslen ................................................. 125 7.1 Förutsättningar för bränslepolitiken .................... 125 7.2 Olja ................................................ 134 7.2.1 Den internationella oljemarknaden ............... 134 7.2.2 Den svenska oljemarknaden ..................... 139 7.2.3 Oljemarknadsgruppcns promemoria .............. 143

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 652

7.2.4 Riktlinjer för den statliga oljepolitiken ............ 145 7.2.5 Höjning av avgiften till oljeprospektering ......... 15.1 7.2.6 Höjning av ramen för statlig garanti för oljeutvinning m.m. ......................................... 154 7.3 Naturgas ............................................. 156 7.3.1 Internationell bakgrund ......................... 156 7.3.2 Sydgasprojektet ............................... 158 7.3.3 Pågående verksamhet i Sverige .................. 159 ' 7.3.4 Naturgasens roll i energiförsörjningen ............. 161 7.4 Kol ................................................. 163 7.4.1 Framtida kolanvändning i Sverige ................ 163 7.4.2 Miljöaspekter ................................. 167 7.4.3 Riktlinjer för kolförsörjningen .................... 173 7.4.4 Forskning och utveckling ........................ 179 7.4.5 Sammanfattning ................................ 181 7.5 Inhemska bränslen .................................... 181 7.5.1 Skogsenergi och torv ........................... 181 7.5.2 Energiskog ................ ' .................... - - 192 ' 7.5.3 Övriga inhemska bränslen ....................... 193 7.5.4 Forskning och utveckling ........................ [95 7.5.5 Sammanfattning ................................ 196 7.6 Uran ............................................... 196 7.6.1 Riktlinjer för uranförsörjningen .................. 196 7.6.2 Upparbetning ................................. 202 7.6.3 Internationellt samarbete och kontroll av klyvbart material ...................................... 203 7.7 Alternativa drivmedel ................................. 204 8 Värmeförsörjning ......................................... 221 8.1 Inledning ............................................ 221 8.2 Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle 224 8.3 Fjärrvärme .......................................... 226 8.3.1 Inledning ..................................... 226 8.3.2 Fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen . . . . 230 8.3.3 Finansiering av tjärrvärmeutbyggnader ............ 233 8.3.4 Industriell spillvärme ........................... 234 8.3.5 Storstädcrnas värmeförsörjning .................. 235 8.3.6 Sammanfattning ................................ 246 8.4 Fjärrövertöring av hetvatten ........................... 247 8.5 Elvärme ............................................ 249 8.6 Värmepumpar ........................................ 256 8.7 Solvärme ............................................ 259 8.7.1 Inledning ..................................... 259 8.7.2 Sol 135-programmet ............................. 261 8.7.3 Åtgärder för ett ökat solvärmeutnyttjande ......... 262 8.7.4 Styrmedel för att främja solvärmeintroduktion ..... 264 8.7.5 Solmätningsverksamhet vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ........................ 267 8.7.6 Samordning av solvärmeprogrammet ............. 267 8.8 Övrig enskild uppvärmning ............................ 268 8.9 Industrins värmeförsörjning ............................ 269 9 Elförsörjning ............................................. 271 9.1 Inledning ............................................ 271 9.2 Elanvändningspolitiken ................................ 272

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1 Industridepartementet

9.3 Vattenkraft ................. | .................... . .... 9.4 Kärnkraft ............................................ 9.5 Ovrig kondenskraft ...................................

9.6 Kraftvärmeverk ...................................... 9.7 Industriellt mottryck .................................. 9.8 Vindkraft ........................................... 9.9 Planering för ersättande kraftproduktion .......... . . ..... 9.10 Kraftöverföring och eldistribution ...................... 10 Kärnsäkerhetm.m. ...... . ........ 10.1 Kärnsäkerhetsarbetets utveeklingi Sverige ........ . ..... _

10.2 Utvecklingen på kärnsäkerhetsområdet efter haveriet vid kärnkraftreaktorn T hree Mile Island 2 ........... . ..... 10.- 2 .l Vidtagna atgärder efter haveriet vid kärnkraftreak- torn Ihree Mile Island- 2 .........................

10.2.2 Reaktorsäkerhetsutredningen m.m. ..............

10.2.3 Angexplosionsutredningen . . . . . . .- ...............

10.2.4 Utgångspunkter för och ställningstagande tiII kärn- säkerhetsarbetet inom ramen för det svenska kärn-

kraftprogrammet ...............................

10.3 Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall fran kärnteknisk verksamhet .......................................... 10.3.1 Allmänt .................. ' ..................... 10.3.2 Utredning om kärnkraftens radioaktiva avfall. organi- sations- och fmansieringsfrågor ..................

10.3.3 Ansvarsfördelning och organisation ............... 10 3.4 Lag om finansiering av framtida utgifter för använt

kärnbränsle m.m. ..............................

10.3.5 Vissa riktlinjer för den framtida verksamheten röran- de hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt

avfall från detta ................................

11 Myndighetsorganisationen inom energiområdet ............... 11.1 Utgångspunkter ...................................... 11.2 Tidigare utredningar. ................. - ................. 11.3 Principiell utformning av myndighetsorganisationen inom energiområdet ........................................ 11.4 Uppgifter för statens energiverk och övriga organ inom ener- giområdet ............................................ 11.4.1 Planering och utredningsvcrksamhet som underlag för politiska beslut .................................

11.4.2 Forskning och utveckling ........................ 11.4.3 Introduktion och kommersialisering av teknik som snabbt kan ersätta olja eller spara energi ..........

11.4.4 Kommunal energiplancring ....... - ............... 11.4.5 Information och utbildning ...................... 11.4.6 Råd. riktlinjer och tillständsfrågor ................ 11.4.7 Resursbehov och konsekvenser för befintliga myndig- heter ..... ' ............. - ........................

11. 4. 8 Lokalisering ...................................

12 Kommunerna' 1 energipolitiken ..............................

12.1 Utgångspunkter ...................................... 12.2 .Planeringsläget ....................................... 12.3 Förändringsförslag ................................... '. 12.4 Kommunal energiplancring för att minska oljeberoendet

653

275 286 288

306 308 310

310

314 314

323

327 329 329 334

337 340

340 346

350 351 354 356

357 358 359 359 361 362

. 368

Prop. 1980/81: 90 Bilaga ] Industridepartementet 654

Hemställan .................................................. 13 Statens vattensfallsverk ...................... ' ............. 377 E 1. Kraftstationer m.m. .............................. 377 14 Övriga anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 ................... 415 Tionde huvudtiteln ........................................ 415 B. Jordbrukets rationalisering m.m. ........................ 415 B 1. Lantbruksstyrelsen ............................... 415 B2. Lantbruksnämnderna ............................. 415 B8. Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering. m.m. . . . 415 Fjortonde huvudtiteln ...................................... 416 E. Energi m.m. ........................................... 416 152. Statens elektriska inspektion ....................... 416 E3. Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader . . . 418 E4. Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäkerhetsforskning 422

E5. Kostnader för vissa nämnder ....................... 425. E6. Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi . . 426 E7. Främjande av landsbygdens elektriliering ............ 430 E8. Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall E9. Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB 433 Ett). Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrolo-

giska institut ..................................... 434 E | 1. Län till förprojektering av naturgasledningar m.m. 435 E12. Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer . 436 E 13. Visst internationellt energisamarbete ................ 437 E 14. Län till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB .. 437 15 Forskning och utveckling inom energiområdet m.m. ........... 444 15.1 Inledning och översikt ................................. 444 15.2 Huvudprogram Energiforskning ........................ 446 15.2.1 Nuvarande verksamhet ......................... 446 15.2. 1 .] Energiforskningsprogrammet 1978/79— 1980/81 ............................... 446 15.2.1.2 Angränsade insatser ................... 449 15.2.1.3 Energiforskning i andra länder. internatio- nellt samarbete ........................ 450 15.2.2 Redovisade förslag ............................. 452 15.2.2.1 DFE:s förslag till energiforskningsprogram 1981/82—1983/84 ...................... 452 15.222 Allmänna remissynpunkter pä DFE:s för- slag............. ..................... 454 15.2.2.3 Anslagsframställningar avseende budget- äret 1981/82 ................ - ........... 455 15.2.3 'I'reårsprogram 1981/82—1983/84 .................. 457 15.2.3.1 Övergripande mål och riktlinjer m.m. .... 457 15.232 Allmänna avgränsningar ................ 459 15.2.3.3 Avvägningar inom huvudprogrammet . . . 462 15.2.3.4 Programstruktur m.m. .- ............... 464 15.2.3.5 Medelsram och finansiering för treårsperio- den 1981/82—1983/84 ................... 466 I5.2.3.6 Energianvändning i industriella processer m.m. ................................ 468 15.2.3.7 Energianvändning för transporter och sam- färdsel ............................... 476

15.2.3.8 Energianvändning för bebyggelse ........ 483

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet

15.239 Energitillförsel ....................... 15.2.3. 10 Allmänna energisystemstudier .......... 15.2.3.1 1 Energirelaterad grundforskning ......... 15.2.3. 12 Internationellt samarbete m.m. ......... 15.2.3.13 Sammanfattning .......................

15.2.4 Energiforskningcn på längre sikt ................. 15.2.4.1 Kunskapsuppbyggnad .inom högskolan m.m. ................................ 15.242 Energiforskningcn efter budgetåret 1983/84 15.2.5 Organisation för genomförande av huvudprogrammet 15.3 Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ............ 15.4 Ft'irsöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen 15.5 Hemställan .......................................... 15.6 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 ................... Fjortonde huvudtiteln ................................. F.

Bihangl A Bihang B Bihung (" Bilia/tg [) [film/1.1: E

Bilia/lg F

Bilia/ig (i' Bilia/1,1: H Bf/Illllg I Bi/zung .! Bihang K

Bi/mng L

Teknisk forskning och utveckling ................... F 13. Energiforskning .............................. F 14. Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ........................................

Förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle ...................................... Lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av

eldningsanläggningar för fast bränsle ................ .

Lagrådets yttrande över lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av eldningsanläggningarförfast bränsle Förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m. ............. ' .............. Lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. ........ Lagrådets yttrande över lagrådsremiss med förslag till lag om fmansiering av framtida utgifter för använt kärn- bränsle m.m. .................................... Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) ....................................... Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1216) om sär- skild beredskapsavgift för oljeprodukter ............. Förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160).om vissa

rörledningar .......................................

Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskil- da skyddsätgärder för vissa kraftanläggningar m. m. . . . Förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1). innefat- tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar Förslag till lag om ändring i lagen ( 1977: 439) om kommu- nal energiplanering ................................

655

492 507 509 510 513 514 514 516 518 521 537 542 542 542 542 542

544

600

602

637

642

643

644

645

. 647

648

Energienheter m.m. .......................................... 649

Prop. 1980/81:90 Bilagal Industridepartementet 656

Bilagor till bilaga I. ingår i separat bilagcdai Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1. Bilaga 1. Bilaga 1. Bilaga 1. Bilaga 1. Bilaga 1. Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

Bilaga 1.

1

|.)

'.:J

'J'l

10

14

16

17

Energi på 80- talet. Sammanfattning av en rapport (SIND 1980:17) från statens industriverk om ene1giförsörjningen pa 1980- talet. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över energiprovningsutredningens betänkande (Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980: 13). Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning. Rapport utar- betad av statens industriverk. Energikonsulenter vid regionala Utvecklingsfonder. program för energirådgivning. Sammanfattning av och remissyttran- den över statens industriverks rapport Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder Utvärdering av en försöksverk— samhet. lndustriverkets förslag till program för energiråd- givning. Energi och förpackningar. Sammanfattning av och remissytt- randen över energisparkommitte'ns rapport ESK 1979:01. Program för oljeersättning. Sammanfattning av oljeersätt- ningsdelegationens rapport (Ds I 1980: 23). PM angående oljemarknadspolitiken. Introduktion av alternativa drivmedel. Sammanfattning av och remissyttranden över oljeersättningsdelegationcns rap- port (Ds I 1980:19). Övergång till fasta bränslen. Sammanfattning av och remiss- ytt1anden över betänkande av utredningen om omställbara eldningsanläggningar (SOU 1980: 9). Sammanfattning av statens industriverks utredning om Stor- stockholms ljärrvärmeförsörjning. SIND 1979:4. och indu- striverkets samråd med berörda kommuner och myndigheter samt remissyttranden över utredningen. Fjärrvärme från Forsmark. Rapport från Storstockholms Energi AB (STOSEB) och vattenfall 1980-11-28. El och Olja. Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av elanvi'indningskommitte'n (Ds I 1980: 22). Koncessionsplikt för vissa ljärrvärmeledningar. PM utarbe- tad inom industridepartementet samt remissyttranden här- över. Bidragsgivning till smä vattenkraftverk. utvärdering. Sam- manfattning av och remissyttranden över statens industri- verks rapport SIND PM 1980: 23. Expeditions- och koncessionsavgifter. Sammanfattning av och remissyttranden över dels riksrevisionsverkets (RRV) promemoria Översyn av expeditionsavgifter 1nom elområdet dels statens industriverks (SIND) utredning om differentie- ring av koncessionsavgifter på elområdet. Remissyttranden över reaktorsäkerhetsutredningens betän- kande (SOU 1979: 86) Säke1 kärnkraft”? m. m. Sammanfattning av ångexplosionskommitténs betänkande Ängexplosioneri lättvattenreaktorer. Ds I 1980: 27.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 657

Bilaga 1.18

Bilaga 1.19

Bilaga 1.20

Bilaga 1.21

Bilaga 1.22

Kärnkraftens avfall. organisation och finansiering. Samman- fattning av och remissyttranden över utredningen om kärn- kraftens radioaktiva avfall — organisations- och finansierings- frågor. SOU 1980: 14. Sammanfattning av och remissyttranden över utredarens om myndighetsorganisationen inom energiområdet betänkande (Ds I 1980: 16). De statliga energimyndigheterna — arbetsför- delning och samverkan. Sammanställning av och remissyttranden över statens indu- striverks rapporter om kommunal energiplancring. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveckling (EFUD 81). Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Sammanfatt- ning av och remissyttranden över R2-utredningens betänkan- de (Ds I 1980z9).

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 1

Bilaga 2 Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid rcgeringssammanträde 1981-01-29

Föredragande: statsrådet Söder

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser jord- bruksdepartementets verksamhetsområde

Beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk ] Inledning

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om beredskapen mot omgivningskonsekvenser vid olyckor i kärnkraftverk. Mina förslag utgår i huvudsak från strålskyddsinstitutets rapport Effektivare beredskap och remissyttrandena över rapporten. En sammanfattning av rapporten och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.1 och 2.2.

Som underlag för mina ställningstaganden har jag också haft ett flertal kompletterande rapporter som utarbetats efter uppdrag från regeringen. Regeringens beslut om dessa uppdrag samt sammandrag av rapporterna bör fogas till regeringsprotokollet som bilagor, nämligen

beslut av regeringen den 26 juni 1980 och den 23 oktober 1980 angående beredskapen mot kärnkraftolyckor (bilaga 2.3).

rapport från strålskyddsinstitutet rörande jodtabletter samt anordnande av telekommunikationer mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser (bilaga 2.4).

rapport från televerket rörande telefonalarmering (bilaga 2.5). rapport från räddningstjänstkommittén rörande larm med tyfoner (bi— laga 2.6),

rapport från överbefälhavaren om utnyttjande av försvarets telenät (bi— laga 2.7),

rapport från Iantbruksstyrelsen rörande problem för jordbruket (bilaga 2.8) samt

rapport från brandnämnden rörande utbildningsfrågor (bilaga 2.9). Jag lägger i det följande fram förslag till lag om ändring i lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. Mitt förslag bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang.

44 Riksdagen 1980/81. ] .mml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet

lx)

Förslagen i det följande berör i delar försvars-, social-, kommunika- tions-. industri- och kommundepartementen. Mina förslag i det följande framläggs efter samråd med resp. departementschef och med statsrådet Petri.

Vid min redovisning av olika praktiska beredskapsåtgärder m.m. be- handlarjag vissa frågor som inte är av den karaktären att de kräver beslut av riksdagen. Jag har emellertid ansett det angeläget att inriktningen av den fortsatta beredskapsplaneringen mot kärnkraftsolyckor skall kunna redovisas i ett sammanhang.

Föredragandens överväganden

2 Allmänna utgångspunkter för planering av beredskapen mot kärnkraftsolyckor '

Ett omfattande material som belyser hälso- och" miljöproblemen vid användning av olika energislag'har tagits fram under senare år genom arbetet i bl.a. energikommissionen och energi- och miljökommittén. Mate- rialet redovisades i prop. l978/79: llS om riktlinjer för energipolitiken.

Energislag som skulle kunna ge mera väsentliga bidrag till vår energiför- sörjning är förenade med risker för hälsa. miljö och säkerhet. Användning av fossila bränslen medför utsläpp av föroreningar som visserligen kan minskas med reningsteknik etc. men inte helt elimineras. Även förbrän- ning av biomassa kan ge utsläpp av skadliga ämnen. Utbyggnad av vatten- kraft medför ingrepp i naturen. Användning av kärnenergi medför bl.a. radioaktivt avfall och risker för olyckor med stora konsekvenser för om- givningen, även om sannolikheten för sådana olyckor är liten.

] föreliggande sammanhang begränsas redovisningen till de risker för olyckor och utsläpp som sammanhänger med användningen av kärnkraft. Som statsrådet Petri tidigare denna dag framhållit är, jämfört med andra typer av energiomvandling. de speciella förhållanden som råder vid el- kraftproduktion i kärnkraftverk i många avseenden unika. Detta är fallet t.ex. när det gäller förekomsten av omfattande joniserande strålning. konsekvenser av en stor olycka, hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning. De speciella risker som är förenade med energiproduktion i kärnkraftverk har inneburit att verksamheten från bör- jan varit föremål för en omfattande kontroll.

Genom folkomröstningen om kärnkraften och därpå följande riksdags- beslut med anledning av prop. I979/80: l70 om vissa energifrågor har förutsättningarna angivits för den fortsatta användningen av kärnkraften i Sverige. Beslutet innebär att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall

'.'-I

Prop. BSO/81:90 Bilagal Jordbruksdepartementet

förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift. färdiga eller under arbete. Kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och väl- färd. Säkerhetssynpunkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Den sista reaktorn skall stängas senast år 2010.

Vid fullföljandet av det kärnkraftsprogram för vilket ramarna nu beslu- tats måste en allmän utgångspunkt vara att mycket höga säkerhets- och miljökrav skall upprätthållas. _

Utgångspunkten för överväganden om såväl reaktorsäkerhetsätgärder som beredskapsfrågor måste utgöras av en uppskattning av kärnkraftens ' risker i olika hänseenden i förhållande till andra risker. Ett viktigt inslag i en sådan analys är jämförande studier av risker förknippade med andra energislag. En avvägning mellan sannolikhet och konsekvenser är nödvän- dig för att säkerhetsresurser skall kunna satsas på effektivast möjliga sätt. Men också avvägningen av de olika säkerhets- och beredskapsåtgärder som bedöms nödvändiga för användning av kärnenergin måste göras på ett sådant. sätt att säkerheten blir den största möjliga. Med denna utgångs- punkt är det naturligt att säkerhets- och beredskapsåtgärderna påverkas om större förändringar i synen på olika händelsers sannolikhet och/eller förlopp inträffar.

Det är min bedömning att beredskapen vid svenska kärnkraftverk behö- ver förstärkas. Jag vill samtidigt understryka att de åtgärder jag i det följande kommer att redovisa utgår från den kunskap som i dag finns tillgänglig.

Grundläggande för säkerhetsarbetet är de säkerhetsåtgärder som vidtas i kärnkraftverken. Syftet med dessa åtgärder måste vara att så långt det är möjligt förebygga utsläpp av radioaktiva ämnen i omgivningen. Säkerhets- arbetet vid kärnkraftverken måste således inriktas på att förhindra att olyckor över huvud taget inträffar. Statsrådet Petri har tidigare denna dag lagt fram förslag om ytterligare insatser när det gäller det förebyggande säkerhetsarbetet.

Även om omfattande åtgärder vidtas i syfte att minska riskerna för olyckor i kärnkraftverken och därav följande radioaktiva utsläpp går det emellertid inte att helt utesluta möjligheten av att en olycka inträffar som kan få mycket omfattande konsekvenser för omgivningen. Det är därför nödvändigt att säkerhetsarbetet inom kärnkraft verken kompletteras med en effektiv beredskap för att skydda i första hand befolkningen om en olycka ändock skulle inträffa.

Genom strålskyddsinstitutets rapport. rcmissbehandlingen därav och de kompletterande utredningar som därefter genomförts har ett omfattande underlag tagits fram för de beslut. som nu behöver fattas om en effektivi- sering av beredskapen som i första hand kommit att inriktas på att möta de situationer som kan uppstå vid begränsade olyckor. På grundval av detta

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 4

underlag kommer jag i det följande att förorda en rad åtgärder som syftar till en förbättrad beredskap mot kärnkraftsolyckor. Det är angeläget att denna effektivisering av beredskapen kan genomföras så snart som möj- ligt. Jag vill också framhålla att beredskapsplaneringen fortlöpande behö- ver ses över mot bakgrund av de praktiska etfarenheter som görs och de nya kunskaper om risker och konsekvenser som kommer fram.

2.2 Kärnkraftens riskbild

Planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor måste naturligtvis göras med utgångspunkt i en bedömning av de olycksrisker som driften av kärnkraftsreaktorer kan medföra. Följande mycket översiktligt tecknade riskbild bör utgöra underlag för övervägandena om beredskapsplanering- en.

I kraftreaktorers bränsle bildas under drift stora mängder radioaktiva ämnen. Kommer dessa ämnen ut i omgivningen kan omfattande och lång- variga skador uppstå på människor. djur och miljön i övrigt. Stora utsläpp kan ske främst från kraftreaktorer under drift. För att reaktorn skall kunna alstra ånga för drift av turbin och generator krävs att den arbetar vid högt tryck och hög temperatur. Under reaktorns drift finns följaktligen krafter 'upplagrade som. om de frigörs på ett okontrollerat sätt. kan sprida de radioaktiva ämnena i omgivningen.

Säkerhetsåtgärder i kärnkraftverken är i första hand inriktade på att förebygga sådana fel som skulle kunna leda till allvarliga reaktorskador eller omgivningskonsekvenscr. Bland förebyggande åtgärder i detta syfte kan nämnas dubblering av viktiga säkerhetssystem, skilda funktionsprin- ciper för olika delsystem. en ingående kvalitetskontroll samt utbildning av driftpersonalen så att den skall kunna hantera även icke förutsedda situa- tioner. Omfattande tekniska åtgärder har också vidtagits för att förhindra eller begränsa omgivningsverkningarna om en allvarlig reaktorskada trots allt skulle uppstå. [ första hand är det reaktorns inneslutningsbyggnad med dess hjälpsystem som har denna funktion.

Säkerhetsåtgärderna vid kärnkraftsreaktorer av sådana typer som är aktuella i vårt land har hittills varit framgångsrika. Så vitt känt har inget haven" inträffat någonstans i världen som lett till allvarliga omgivningskon- sekvenscr. Haveriet vid Three Mile Island, USA, innebar enligt den s.k. Kemenykommissionen att huvuddelen av de radioaktiva ämnena stannade i inneslutningen trots allvarliga skador på anläggningen och" att de faktiska utsläppen fick försumbar inverkan på människors fysiska hälsa. Samtidigt har detta haven' bekräftat att allvarliga reaktorolyckor inte är uteslutna och att förloppen vid dessa inte i alla delar kan förutses.

Enligt strålskyddsinstitutet kan de olika typer av olyckor som institutet redovisar med avseende på omgivningskonsekvenserna grovt indelas i tre olyckskategorier. nämligen sådana som medför

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 5

— utsläpp av enbart ädelgaser. — utsläpp av ädelgaser samt begränsade mängderde och cesium m. m., — utsläpp av ädelgaser samt stora delar av härdens innehåll av jod och

långlivade ämnen som cesium och tellur m.m.

Den första olyckstypen innebär enligt institutet endast mycket små hälsorisker i omgivningen. Utsläpp av begränsade mängderjod och cesium anges däremot välla betydande problem. Jod kan förorena betesmarker och därmed mjölk på stora avstånd. Den tredje olyckskategorin kan enligt institutet få mycket allvarliga och beroende på väderförhållandena vid- sträckta konsekvenscr samtidigt som denna kategori av olyckor bedöms som mycket osannolik. Enligt encrgi- och miljökommittén. som åberopats av strålskyddsinstitutet, skulle en mycket svår olycka som inträffar under ogynnsamma väder- och vindriktningsförhållanden efter hand kunna ge upphov till många tusen cancerfall. Antalet ärftliga skador skulle sannolikt bli mindre än antalet cancerfall. Antalet dödsfall till följd av akuta strålska- dor skulle sannolikt också bli mindre än antalet cancerfall. men ändå i ogynnsammaste fall kunna uppgå till något eller några tusental. Beläggning med radioaktiv jod skulle kunna göra mjölken skadlig att dricka under någon månad. En beläggning med radioaktivt cesium skulle begränsa markanvändningen i berörda områden under lång tid och kräva omfattande och svårgenomförbara saneringsåtgärder.

Strålskyddsinstitutet framhåller att riskerna för skada eller död för en given enskild individ är mycket små även vid allvarliga olyckor. Men för reaktorlägena vid västkusten kan de sammantagna skadorna och därmed de sociala och ekonomiska konsekvenserna för samhället bli stora.

Den riskbild som refererats ovan utgår från teoretiska analyser. Det föreligger därför osäkerhet såväl när det gäller de möjliga typerna av reaktorskador som beträffande utsläpps- och spridningsprocesserna för de radioaktiva ämnena vid sådana skador. Genom fortsatta utredningar m.m. bör kunskaperna om många av de faktorer som är av betydelse för bedöm- ningen av olycksriskerna fortlöpande kunna förbättras. Nyligen har t. ex. den s.k. ångexplosionskommittén (Ds I 1980: 28) redovisat sin bedömning att ångexplosioner knappast kan vålla de reaktorskador som hittills anta- gits.

Jag kommer i det följande att redovisa de beredskapsåtgärder som är motiverade mot bakgrund av den riskbild jag nu tecknat. Skulle utveck- lingen inom reaktorsäkerhetsområdet eller erfarenheter från inträffade olyckor efter hand motivera en väsentligt förändrad riskbild bör bered- skapsåtgärderna självfallet anpassas härtill.

2.3 Konsekvenser av utsläpp och allmänna skyddsåtgärder

Innan jag närmare tar upp beredskapsplaneringen vill jag ytterligare något beskriva dels den risksituation som skulle uppstå vid ett allvarligt haveri. dels de allmänna skyddsåtgärder för befolkningen som kan vara

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 6

aktuella i anledning av ett sådant haveri. Redovisningen-grundas i huvud— sak på strålskyddsinstitutets rapport.

Omfattande utsläpp av radioaktiva ämnen kan inträffa när reaktorbräns- let överhettas kraftigt. dvs. vid en s.k. härdsmälta. Efter det att en ur- sprunglig skada uppstått i reaktorn står viss tid till förfogande innan härden hunnit smälta. reaktorns inneslutning eventuellt genomträngts och utsläpp till omgivningen börjat ske. Denna s.k. fördröjningstid kan vara allt från några timmar upp till över ett dygn. För/kokarreaktorer. såsom i Barse- bäck. Simpevarp och Forsmark. anger den s.k. Rasmussenrapporten en fördröjningstid av 30 timmar för de flesta svåra utsläppsfallen. För tryck- vattenreaktorer såsom i Ringhals är tiden kortare. Själva utsläppet kan sedan i sin helhet ske praktiskt taget omedelbart eller vara utdraget över några timmar.

Vid ett utsläpp sprids de radioaktiva ämnena i vindriktningen på i huvud— sak likadant sätt som rök från en fabriksskorsten. Det utspridda materialet antas bestå dels av ämnen i gasform. dels av små partiklar som sakta sjunker mot marken samtidigt som de förflyttas i vindriktningen. Det är främst dessa partiklar som ger upphov till radioaktiv markbeläggning vid en allvarlig olycka och som förutsätter att särskilda indikeringsmetoder utnyttjas.

Utspridningen i atmosfären innebär dels en uttunning. dels en ytterligare fördröjning. Väderbetingelserna i form av vindriktning och vindstyrka. nederbördsförhållanden samt temperaturfördelning mellan olika skikt av atmosfären är av avgörande betydelse för konsekvenserna av ett utsläpp.

Strålningen från de radioaktiva ämnena kan nå människan på olika vägar. Den som vistas inuti eller nära ett radioaktivtmoln bestrålas utifrån i större eller mindre utsträckning. Den som befinner sig oskyddad inne i molnet kommer dessutom att inandas radioaktiva ämnen. som till en del fastnar i luftvägar och lungor. Från mark. där beläggning med radioaktiva partiklar ägt rum. erhålls en bestrålning som bestäms bl.a. av de radioak- tiva ämnenas avklingningstid. Denna tid kan vid mycket stora olyckor vara många år för viktiga ämnen. vilket innebär att långvariga vistelserestrik- tioner kan krävas för att begränsa doserna. Slutligen kan radioaktiva ämnen nå människan via näringskedjorna. Här är det dock, med undantag främst för mjölken, fråga om långa fördröjningstider. från veckor upp till flera år vilket ger gott utrymme för mätningar och skyddsåtgärder.

De viktigaste biologiska strälverkningarna är enligt strålskyddsinstitutet dels skador av "akut" typ. dvs. akut strålsjuka. lunginflammation och nedsatt sköldkörtelfunktion. dels fosterskador i form av utvecklingsmbb- ningar. dels s. k. sena skador, dvs. cancer eller ärftliga skador. Skador av akut typ uppträder när stråldosen överstiger vissa relativt höga tröskelvär- den. inom de första timmarna kan de drabbade må illa och kräkas. men de tillfrisknar sedan tillfälligt för att åter bli sjuka efter två till tre veckor. när antalet livsviktiga blodkroppar har minskat till farligt låga värden och

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 7

kroppens motståndskraft mot infektioner därför är nedsatt. Eftersom den kritiska tidpunkten kommer först efter ett par veckor finns tid för att förbereda vården av patienter med akut strålsjuka.

Vid stora olyckor finns risk att inandade radioaktiva ämnen vid höga doser framkallar skador i Iungvävnaden. Dessa skador kan leda till en svår lunginflammation som uppträder först efter flera månader. Höga stråldoser i sköldkörteln kan leda till nedsättning eller förstöring av sköldkörtelns funktion. s.k. hypotyreos- som emellertid inte är livshotande men kräver regelbunden tillförsel av hormontablettcr. Den huvudsakliga källan till höga stråldoser i sköldkörteln är radioaktiv jod. Vid samma mängd jod i luften blir stråldosen högre för barn. Intag av inaktiv jod. exempelvis i form av kaliumjodid. blockerar sköldkörteln så att den inte förmår ta upp ytterligare jod och därmed inte heller den radioaktiva.

Riskerna för fosterskador anses vara störst under havandeskapets första två månader. Vad gäller cancerriskerna anses att cancer kan framkallas redan vid låga stråldoser. utan något tröskelvärde under vilket sannolikhe- ten är noll. Risken för ärftliga skador. dvs. genetiska skador på könsceller. anses också öka med ökande stråldos.

Jag övergår härefter till att kortfattat referera vilka direkta skyddsåt- gärder som enligt strålskyddsinstitutet närmast kan vara aktuella i olika situationer. Vid en mycket lindrig olycka är skyddsåtgärder knappast befogade. De viktigaste skyddsåtgärderna i ett första skede efter en allvar- lig olycka är inomhusvistelse. användning av andningsskydd. intagande av jodtablettcr samt utrymning. Åtgärderna kompletterar varandra och får bestämmas efter den situation som föreligger.

Skydd inomhus är en snabb och viktig åtgärd för att minska stråldosen från moln och markbeläggning. Redan vistelse i ett mindre trähus kan minska dosen till mindre än hälften av utomhusvärdet. medan vistelse i flerfamiljshus kan minska dosen ned till 1/50. Vid vistelse i skyddsrum kan doserna minskas ned till 1/ [00 eller I/ 1000. Vistelse inomhus är följaktli- gen en av de väsentligaste omedelbara skyddsåtgärderna. Det är enligt institutet klarlagt att inomhusvistelse också ger visst skydd mot inandning av radioaktiva partiklar. Användning av enkla andningsskydd exempelvis näsduk ger också ett visst skydd mot inandning av partiklar.

Utrymning kan enligt strålskyddsinstitutet i vissa lägen vara befogad för att i en hotsituation. dvs. före utsläpp. ge befolkningen i kärnkraftverkets närområde en säkrare uppehållsplats. Utrymningen kan emellertid innebä- ra en risk för ökad stråldos om utsläppet kommer under själva förflytt- ningsskedet. De meteorologiska förhållandena m.m. kan också vara så- dana att den nya vistelseorten inte innebär någon förbättring av skyddet. Utrymning efter ett utsläpp kan enligt institutet vara motiverad när det gäller områden där markbeläggning uppstått. En förutsättning för utrym- ning är i detta fall att åtminstone en grov indikering av beläggningsfältct genomförts. Annars kan utrymningen öka riskerna för befolkningen i stäl-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 8

let för att minska dem. Utrymning efter indikering kan enligt institutet vid stora utsläpp och extrema väderförhållanden i vissa fall också vara aktuell i en smal sektor ut till mycket stora avstånd. På sådana avstånd är det önskvärt att utrymning kan genomföras inom något dygn. l kärnkraftver- kets närområde kan snabbare utrymning behövas. '

Vid sidan av nu angivna direkta åtgärder för människornas omedelbara skydd kan enligt institutet också bl.a. begränsningar i livsmedelsdistribu- tion och -k0nsumtion bli aktuella. Detta gäller områden med markbelägg- ning. där substanser av typ radioaktiv jod och cesium via växande grödor kan föras in i näringskedjoma. Snabba beslut främst med hänsyn till risker för radioaktiv jod i mjölk kan behöva fattas på grundval av grova bedöm- ningar av beläggningsfältets utsträckning.

3 Nuvarande beredskap

Den nuvarande beredskapen mot atomolyckor grundas i huvudsak på riksdagens beslut är 1960 i anledning av prop. med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. (prop. 1960: 139, LZU 1960: 45. rskr 1960: 34). Författningsbestämmelser rörande bered— skapsåtgärder finns dels i atomenergilagen (1956: 306). dels i lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m., van— ligen kallad atomskyddslagen. Med stöd av atomenergilagen ställs krav på kraftföretaget bl.a. beträffande åtgärder och organisation för haveribe— redskap. Atomskyddslagen reglerar främst ansvar och befogenheter vad avser åtgärder utanför kraftanläggningen i samband med en olycka.

l960 års proposition föregicks av ett omfattande utredningsarbete som redovisades i betänkandet (SOU l959z38) Beredskap mot atomenergi— olyckor. Där behandlades bl.a. frågor om den joniserande strålningens hälsofarlighet. olycksrisker i atomanläggningar, erforderliga skyddsåt— gärder vid en olycka. beredskap i detta syfte samt erforderlig lagstiftning. Propositionen följde i huvudsak utredningens förslag.

Utredarna var medvetna om att en mycket svår olycka skulle kunna få allvarliga omgivningskonsekvenser. Det största problemet förknippades med strålningen från det radioaktiva molnet. dvs. den luftburna aktivite— ten. Däremot uppfattades den radioaktiva markbeläggningen som ett mera begränsat problem än vad som motsvarar den bedömning som strålskydds— institutet nu gjort. I fråga om risken för en allvarlig olycka sades att denna allmänt av sakkunskapen ansågs vara mycket liten. Samtidigt påpekades dock osäkerheten i alla närmare omdömen om olycksriskerna. De åtgärder som år 1960 ansågs tänkbara för allmänhetens skydd skiljer sig föga från vad jag tidigare har redovisat. nämligen bl. a. vistelserestriktioner, utrym- ning och livgmedelsrestriktioner.

1960 års beslut innebär att länsstyrelsen i län med kärnkraftverk har

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 9

ansvaret för skyddsåtgärderna utanför kärnkraftverket vid en atomolycka. Därigenom skiljer sig beredskapen mot atomolyckor från övrig räddnings- tjänst. där kommunerna och deras brandförsvar har det primära ansvaret. Länsstyrelsen har genom atomskyddslagen skyldighet att upprätta en plan för skyddsåtgärder. Lagen ger också länsstyrelsen befogenhet att i en Olyckssituation genomföra skyddsåtgärder.

] fråga om ambitionen för länsstyrelsens beredskap uttalade utredningen att en realistisk bedömning av riskerna borde eftersträvas, så att organisa- tionen inte dimensionerades med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt lät sig tänkas. men som i praktiken var i det närmaste uteslutna. Departementschefen tog i proposi- tionen inte ställning till denna begränsning. men den har i praktiken blivit styrande för ambitionen.

I nuvarande organisation finns vid länsstyrelser i län med kärnkraftverk en särskild befattningshavare. oftast försvarsdirektören. och ersättare för denne som skall kunna handla i länsstyrelsens ställe vid en olycka. Någon formaliserad beredskap är dock inte organiserad och någon särskild läng- sta tid från det larm går till dess att länsstyrelsen är bemannad finns därför- inte f. n. Vissa skyddsåtgärder kan dock utlösas från kärnkraftverket utan ingripande från länsstyrelsen. För genomförandet svarar en fältorganisa- tion. som till en del träder i funktion automatiskt efter i förhand uppgjorda planer så snart larm går om en olycka som kan beröra allmänheten. Fältorganisationen utgörs främst av de lokala polisdistrikten. det kommu- nala brandväsendet samt kustbevakningen.

Befattningshavarna vid länsstyrelsen har hittills utbildats endast i myc- ket ringa omfattning. Deltagandet i de senaste årens studier och utredning- ar om beredskapen torde dock ha gett de närmast inblandade en ökad insikt. om problemen.

En rådgivande expertkommission finns sedan lång tid organiserad under namnet beredskapsnämnden mot atomolyckor. [ den ingår representanter för strålskyddsinstitutet. kärnkraftinspektionen och ett flertal andra myn- digheter. Beredskapsnämnden organiseras av strålskyddsinstitutet. Någon myndighet med ansvar för att samordna beredskapsfrågorna finns dock inte utsedd. Formell bcredskapstjänstgöring förekommer inte vid bered- skapsnämnden. men genom att telefonlistor hålls aktuella förutsätts att ett tillräckligt antal experter alltid skall kunna inställa sig inom acceptabel tid.

De praktiska beredskapsåtgärderna runt kraftverken skiljer sig något mellan de olika kärnkraftverken. Befolkningen i en närzon vars utsträck- ning kan uppgå till mellan 2 och 5 km kan i allmänhet varnas med tyfon- larm. Dessutom kan telefonlarm utnyttjas på många orter. Beredskap finns för att befolkningen skall kunna nås med närmare anvisningar via lokalra- dion. Jodtabletter finns lagrade men är inte utdelade. Detaljerade utrym- ningsplaner har upprättats för några av kärnkraftslägena. Planeringen sträcker sig som mest trt till lt) km eller i något fall till 15 km avstånd.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 10

Strålningsindikering genom brandförsvarets försorg är förberedd ut till mellan 8 och 12 km från kraftverken.

Ansvaret för beredskap inom kärnkraftverken. liksom för åtgärder inom verket vid ett haveri. vilar på anläggningsägaren. Den Skiftgående persona- len förstärks vid ett haveri med bl. a. en vakthavande ingenjör. som kan inställa sig med relativt kort varsel. En av hans huvuduppgifter är att svara för de externa kontakterna bl. a. med länsstyrelse och centrala myndighe— ter. Vakthavande ingenjören har ofta men inte alltid strålskyddsutbildning. '] en utdragen haverisituation kommer ytterligare personal efter hand att förstärka organisationen.

4 Huvudinriktning av den framtida beredskapen

Jag tar nu först kortfattat. upp vad strålskyddsinstitutet och remissinstan- serna framfört beträffande beredskapens inriktning i stort.

Strålskyddsinstitutet framhåller inledningsvis att de mycket svåra olyc- korna hittills inte legat till grund för beredskapsplaneringen. I stället har beredskapen inriktats på sådana mindre omfattande olyckor som inte ger upphov till långvarig markbeläggning med radioaktiva ämnen. Strål- skyddsinstitutet diskuterar sedan huruvida beredskapen nu bör utsträckas till att omfatta även de mycket stora olyckorna. Institutet anser för egen del en sådan ändring av inriktningen rimlig. men framhåller samtidigt att ett beslut härom måste fattas mot bakgrund av en helhetssyn på risk- och beredskapsproblematiken i samhället. Strålskyddsinstitutet menar att man nu ser avsevärt allvarligare på konsekvenserna av en svår olycka. För mycket osannolika händelser med mycket stora konsekvenser är det enligt institutet vanligt att man lägger extra vikt vid den stora konsekvensen. Institutet pekar även på att händelser som- senare visar sig förhållandevis begränsade från omgivningssynpunkt inledningsvis kan ställa krav på myn- digheternas beredskap för evakuering även på stora avstånd. Institutet anför också att en effektiv beredskap är ett starkt allmänt önskemål. inte minst innan man kunnat genomföra sådana säkerhetshöjande åtgärder som förordas av reaktorsäkerhetsutredningen.

Strålskyddsinstitutet anför att en vidgning av beredskapen till att omfat— ta mycket stora olyckor kan innebära en utsträckning av beredskapsområ- det till mellan 40 och 80 km. Detta skulle medföra framför allt behov av utbildning och övning av ett stort antal personer som kan väntas medverka i skyddsarbetet vid en olycka. Därtill kommer förhöjda kostnader för larmanordningar m.m. samt för sambandsmedcl. Institutet betecknar sina kostnadsuppskattningar som relativt osäkra. men bedömer att dessa åtgär- der skulle kräva en engångskostnad av knappt 30 milj. kr. och en årlig kostnad av nära 13 milj. kr.utöver kostnaderna för en förbättrad bered- skap med nuvarande syfte som beräknas till ca 9 milj. kr. i engångskostnad och ca 5 milj. kr. i årlig kostnad.

Prop. 1980/81:90 Bilagaz Jordbruksdepartementet ll

Ett flertal remissinstanser har direkt eller indirekt kommenterat frågan om beredskapens syfte. Kraftföretagen menar att rapportens riskbild inte kan ligga till grund för beredskapsplaneringen och att man borde tillgodo- göra sig utländska erfarenheter från sådan plancring. Företagen finner det motiverat med en förbättrad beredskap inom en närzon på 10— 15 km. men hävdar att särskilda beredskapsåtgärdcr inom ett större område inte är motiverade.

Länsstyrelserna i län med kärnkraftverk betonar bl.a. att kärnkraftens beredskapsplanering måste ses i ett allmänt räddningstjänstperspektiv. Vidare understryks betydelsen av säkerhetshöjande åtgärder vid kraftver- ken. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att en förhöjd kärnkraftssäkerhet snarast borde. minska kraven på omgivningsberedskap. Länsstyrelserna ställer sig principiellt bakom kraven på en förbättrad beredskap men preci- serar i allmänhet inte omfattningen av denna. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar dock att man inte bör stanna vid enbart förbättringar av den nuvarande beredskapen utan att man även bör genomföra en organisation för verksamheten vid eventuella stora olyckor. Samtidigt framhålls att det liksom vid annan beredskapsplanering inte är möjligt att skapa en organisa- tion som helt kan lösa alla problem.

För egen del vill jag i frågan om beredskapens inriktning i stort anföra följande. En allvarlig olycka i ett kärnkraftverk kan inte uteslutas även om sannolikheten för att den skall inträffa kan bedömas som synnerligen liten. Konsekvenserna i omgivningen skulle i värsta fall kunna bli mycket omfat- tande och längvariga. 1 första hand är det nödvändigt att långtgående åtgärder vidtas vid kärnkraftverken för att förebygga olyckor och mildra deras konsekvenser. Men det krävs också en väl fungerande beredskap för att i görligaste mån lindra omgivningskonsekvenserna om en olycka som medför utsläpp av radioaktiva ämnen skulle inträffa. Beredskapsplanering- en måste därvid i princip beakta alla typer av olyckor. alltifrån sådana med mycket obetydliga omgivningskonsekvenser till de största haverierna. Det är enligt min mening inte rimligt att lämna de sistnämnda hclt obeaktade under hänvisning till deras låga sannolikhet. Samtidigt är det här såsom inom andra samhällsområden inte realistiskt att bygga upp bered- skapsresurserna så att full säkerhet garanteras i varje situation för varje enskild medborgare.

För att de krav på beredskapen som jag här har angivit skall tillgodoses måste den nuvarande beredskapsplaneringen förbättras. Förstärkningen av beredskapen bör ske enligt följande huvudlinjer.

Handlingsberedskapen hos de viktigaste organen bör stärkas så att alla typer av haverier kan beaktas. [ detta syfte vidtas åtgärder för en syste- matiserad utbildning av beslutsfattarna. en ständigt fungerande personal- beredskap samt ett säkerställt telesamband. Förbättringar i dessa avseen— den är enligt min uppfattning nödvändiga för att det skall vara möjligt för ansvariga myndigheter att alltefter läget kunna vidta åtgärder till allmänhe- tens skydd vid olyckor av olika slag.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet l2

Beredskapen behöver emellertid förbättras också på annat sätt. I en olyckssituation måste beslut om skyddsåtgärder snarast möjligt kunna underbyggas av mätningar. s.k. indikering. av strålningsnivåerna och där- med hälsoriskerna. Genom en snabbt fungerande indikering kan skyddsåt- gärderna koncentreras till de områden där de mest påtagliga riskerna föreligger. Därigenom kan de sociala och ekonomiska biverkningarnaav skyddsåtgärderna reduceras. Jag förordar mot denna bakgrund att en snabbt fungerande, yttäckande indikeringsorganisation upprättas inom en vidsträckt indikeringszon.

Inom närområdet till kärnkraftverket ställs. med hänsyn till riskerna för högre strålningsnivåer och den kortare förvarningen. högre krav på en-i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåtgärderna och på anordningar för att omgående varna och informera befolkningen. Jag anser därför att en inre beredskapszon bör fastställas för varje kärnkraftverk. Inom denna bör en mera detaljerad åtgärdsplanering genomföras, för att exempelvis en snabb utrymning skall kunna genomföras efter beslut från fall till fall. Inom den inre beredskapszonen bör allmänheten också få särskild information om de viktigaste åtgärderna vid en olycka. Vidare bör ett larmsystem byggas tipp med syftet att omgående kunna påkalla allmänhetens uppmärk- samhet. Jag anser det också lämpligt att förhandsutdelning av jodtablettcr sker inom denna zon. '

Följande allmänna riktlinjer bör vara vägledande när det gäller bered- skapsområdenas utsträckning. En grundläggande förutsättning är att något exakt största avstånd för en viss typ av risk inte går att fastlägga. Med undantag för någon mycket osannolik vädersituation bör emellertid en indikeringszon på ca 50 km kunna anses täcka det område inom vilket akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en stor olycka. Jag bedömer att detta är en lämplig grund för utsträckning av indikerings- zonen. Utsträckningen av den inre beredskapszonen bör främst styras av behovet av att befolkningen snabbt skall kunna larmas samt en utrymning på kortare tid än något dygn skall kunna genomföras. En sådan utrymning av medelstora och större tätorter kräver en relativt detaljerad planering. Jag bedömer, efter att ha tagit del av strålskyddsinstitutets utredning och remissinstansernas kommentarer. att en inre beredskapszon med en ut- sträckning av minst l2 km och i allmänhet upp till ]5 km bör tillgodose de väsentligaste behoven i detta avseende.

Jag vill framhålla att den inre beredskapszonen bör ses som det område inom vilket en beredskapsplanering särskilt inriktad på att möta olyckor i kärnkraftverk skall finnas. Även utanför detta område bör. om en olycka skulle inträffa. sådan beredskapsplanering som skett för andra ändamål eller tillgängliga resurser i övrigt som kan vara av betydelse i sammanhang- et utnyttjas i den utsträckning som bedöms lämplig. Vid en svår olycka måste givetvis alla samhällets resurser kunna utnyttjas för att genomföra de skyddsåtgärder som behövs såväl inom som utom beredskapszonen.

Prop. 1980/81z90 Bilagaz Jordbruksdepartementet 13

Jag räknar bl.a. med att den civilförsvarsplanering som är genomförd främst i större tätorter verksamt skall kunna bidra härtill. _

Det ankommer på regeringen att med stöd av atomskyddslagen fastställa den detaljerade utsträckningen av de två zonerna. lndelningen bör'där så är lämpligt följa administrativa gränser mellan kommuner eller församling- ar.

5 Lagfrågor

Beredskapen mot omgivningskonsekvenser i samband med reaktor-' olyckor regleras som jag tidigare nämnt i lagen (l960:33l) om skyddsåt- gärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.. den s.k. atomskyddslagen.

Strälskyddsinstitutets förslag aktualiserar behovet av vissa ändringar i lagen för att möjliggöra en effektivare planering och ett kraftfullt agerande om olyckor hotar. Dessutom anförs att ett utnyttjande av civilförsvarsper— sonal vid olyckor kan kräva särskild lagstiftning. institutet framhåller att vissa av lagfrågorna kräver skyndsamma åtgärder. .

Lagstiftningen inom atomenergiområdet ses f.n. över av atomlagstift- ningskommittén ([ 1979:05). Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1978: 18) även beakta samordningen mellan atomenergilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden. t.ex. brandskyddet. Vidare utreder räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01) i enlighet med riksdagens hem- ställan förutsättningslöst frågan om huvudmannaskapet för den framtida räddningstjänsten. Kommitténs arbete syftar till att göra samhällets rädd- ningstjänst mer effektiv och att ompröva nuvarande verksamheter. En fråga som kommittén enligt direktiven skall uppmärksamma särskilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Räddningstjänstkommittc'ns arbete är samordnat såväl i sak som i tid med 1978 års försvarskommittés (Fö 1978102) arbete med frågan om kommunanknutet civilförsvar. Jag ser det emellertid som nödvändigt att sådana lagfrågor som har direkt samband med den höjning av beredska- pens effektivitet som här behandlas tas upp nu. De frågor jag åsyftar är möjligheterna att ingripa i hotsituationer. ansvarsfördelningen över läns- gränser, kommunernas medverkan i planeringen samt regeringens möjlig- heter att ingripa vid en olycka.

Atomskyddslagen i dess nuvarande lydelse ger inte länsstyrelsen möjlig- ' het att agera i situationer där utsläpp inte skett men där hot om utsläpp föreligger. ] specialmotiveringen till l960 års lag anförde departementsche- fen bl. a.: ”Den av några remissmyndigheter utvecklade tanken, att möjlig- het bör finnas att vidtaga skyddsåtgärder med stöd av lagen så snart omedelbar fara uppstått för att radioaktiva ämnen skall spridas från en atomenergianläggning. ligger onekligen nära till hands. Givet är att ett allvarligt tillbud vid driften av en atomenergianläggning genast bör rappor—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 14

teras till länsstyrelsen. och det kan förväntas att länsstyrelsen vid en dylik underrättelse ofördröjligen gör sig redo att ingripa. Det är emellertid, enligt vad som upplysts från sakkunnigt håll. osannolikt att mer skulle medhin- nas. innan antingen olyckan avvärjts eller radioaktivitet redan frigjorts från anläggningen." Departementschefen ansåg därför att ett tillgodoseende på ifrågavarande punkt av remisskritiken knappast var påkallat för att ge ökad säkerhet.

Jag kan konstatera att uppfattningen om hur stora olyckor förlöper i tiden har förändrats väsentligt sedan atomskyddslagen kom till. Enligt nu tillgängliga analyser dröjer det. somjag tidigare har anfört. troligen timmar till dygn mellan den ursprungliga reaktorskadan och ett utsläpp till omgiv- ningen. Under en sådan tidsperiod hinner viktiga åtgärder för att skydda befolkningen vidtas. Häri ingår också utförlig information till allmänheten. Haveriet vid Three Mile Island belyser för övrigt i hög grad behovet av att kunna vidta åtgärder i en hotsituation. Strålskyddsinstitutets förslag att länsstyrelsen skall ges möjligheter att agera i situationer med hot om utsläpp har inte mött några invändningar hos remissinstanserna. För egen del förordarjag mot denna bakgrund att l & atomskyddslagen ändras så att länsstyrelsen skall kunna vidta nödvändiga skyddsåtgärder redan vid över— hängande fara för sådana utsläpp som anges i lagen. Det är inte möjligt att här ge generella anvisningar till ledning för länsstyrelsens bedömning av olika uppkommande situationer. Länsstyrelsernas ställningstaganden kan emellertid underlättas avsevärt genom att den underrättelseskyldighet som innehavarna av kärnkraftverken har enligt atomskyddslagen utvecklas och preciseras närmare. Jag återkommer i ett följande avsnitt till frågan om formerna för underrättelser från kraftverk tiil länsstyrelse. Jag räknar vidare med att länsstyrelsen i en hotsituation nästan alltid skall hinna konsultera kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet före ett beslut om skyddsåtgärder.

[ fråga om fördelningen av ansvaret för skyddsåtgärder enligt atom- skyddslagen mellan olika länsstyrelser vill jag anföra följande. Åtgärder till skydd för allmänheten kan i de flesta fall begränsas till det län där kärn- kraftverket är beläget. Vid stora olyckor kan åtgärder dock behöva vidtas även i angränsande län. Dessutom bör som jag tidigare har anfört indike- ringsorganisationen byggas ut i en vidsträckt zon, som i flera fall sträcker sig över länsgränser. Starka skäl talar för ett samlat ansvar för vidtagandet av skyddsåtgärderi synnerhet i det inledande skedet efter en olycka. Ingen oklarhet bör råda om ansvarsfördelningen. Samtidigt är det av resursskäl inte rimligt att detaljkunskaper och en kostnadskrävande beredskapsor- ganisation byggs upp vid flera länsstyrelser än nödvändigt. Jag förordar därför att länsstyrelserna i län där kärnkraftverk är belägna skall kunna ges ansvar även för vissa skyddsåtgärder i närbelägna län. För att åstadkomma en sådan ansvarfördelning bör regeringen ges rätt att föreskriva eller i ett särskilt fall besluta att en Iänsstyrelses åligganden enligt atomskyddsla-

Prop. 1980/81:90 BilagaZ Jordbruksdepartementet l5

gen skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. Ett sådant bemyndi- gande kan lämpligen föras in i 13 & lagen.

Jag vill därefter ta upp frågan om kommunernas medverkan i bered- skapsplaneringen mot atomolyckor. l atomskyddslagen föreskrivs att kommun är skyldig att lämna länsstyrelsen bistånd för skyddsåtgärder som avses i lagen. Det har av strålskyddsinstitutet framförts som en brist att lagen inte klart uttalar kommuns skyldighet att även medverka i planering- en av skyddsåtgärder samt i utbildning och övning i anslutning härtill. Många remissinstanser har stött denna uppfattning. Jag utgår från att det är ett egenintresse för såväl primärkommuner som landsting att medverka i beredskapsplaneringen. men bedömer ändock att det kan vara lämpligt att närmare reglera kommunernas medverkan. Det bör ankomma på regering- en att bestämma omfattningen av denna medverkan. Jag föreslår därför att i 9 s atomskyddslagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om kommunernas bistånd också vid planering av skyddsåt— gärder enligt lagen. För de särskilda kostnader kommunerna har för sin medverkan i beredskapsplaneringen bör ersättning utgå. Kommunal med- verkan torde främst bli aktuell när det gäller utrynmingsplanering och uppbyggnad av en vidgad indikeringsverksamhet. För utrymningsplane- ringen krävs bl.a. uppgifter om personfördelning och transportresurser. Däremot anserjag det inte rimligt att med kommunernas medverkan bygga upp en särskild för kärnkraftsolyckor anpassad inkvarteringsplanläggning. Jag utgår här från att civilförsvarsplaneringen vid behov skall kunna ut- nyttjas. lndikeringsverksamheten kommer att beröra brandförsvaret i ett relativt stort antal kommuner och kräver bl.a. utbildning och övning av berörd personal.

Jag vill slutligen ta upp frågan om regeringens roll vid en atomolycka. Nuvarande lagstiftning lägger ansvaret på länsstyrelsen att sörja för åtgär— der vid en olycka i en svensk atomanläggning. medan ansvaret vid exem- pelvis olyckor i utländska atomanläggningar åvilar regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer. Vid mera omfattande olyckor inom landet kan det förutses att vissa åtgärder från regeringens sida blir aktuella. Det kan exempelvis bli nödvändigt för regeringen att genom särskilda beslut ställa resurser och medel till förfogande. Det direkta ansvaret för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas enligt atomskyddslagen bör emellertid normalt ligga kvar på vederbörande länsstyrelse.

Även om ansvaret att sörja för åtgärder vid en olycka i en svensk atom-anläggning sålunda i princip bör ligga på vederbörande länsstyrelse bör lagstiftningen på området göra det möjligt att anpassa skyddsåtgär- derna efter skilda situationer. Såsomjag tidigare har berört bör regeringen kunna bestämma att en länsstyrelses åligganden enligt lagen helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. ] extrema situationer kan dessutom ett samordnat nationellt agerande krävas. Den formella grunden för ett sådant agerande bör finnas i lagstiftningen. Jag förordar

Prop; 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet l6

därför att det i 135 atomskyddslagen förs in en bestämmelse som innebär att regeringen i stället för länsstyrelsen får meddela sådana förordnanden och föreskrifter som avses i 4. 5. 6 eller 7.5 lagen. Jag vill betona att bestämmelsen är avsedd enbart för sådana extrema situationer som jag nyss har nämnt och naturligtvis inte skall tillämpas så att vederbörande länsstyrelse fråntas den mer operativt betonade delen av verksamheten.

Med hänsyn till att de föreslagna Iagändn'ngarna är okomplicerade är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande.

6 Ansvarsförhållanden för verksamheten vid en olycka

Jag har tidigare redogjort för fördelningen av ansvaret för åtgärder vid en olycka, såsom den framgår av 1960 års proposition och lag. Strålskyddsin- stitutet har i sin utredning utgått från att denna fördelning skall bestå. Av remissinstanserna har överbefälhavaren och försvarets forskningsanstalt uttalat sig i frågan. Man anser att nuvarande fördelning av åtgärdsansvar är lämplig. Jag delar denna uppfattning. men konstaterar att det inom denna ryms alternativa praktiska lösningar. Jag vill därför kommentera ansvars- och organisationsfrågorna ytterligare i vissa avseenden.

Ett relativt stort antal myndigheter m.fl. blir berörda som rådgivare till länsstyrelsen i en olyckssituation. Flertalet av dessa myndigheter är repre- senterade i beredskapsnämnden mot atomolyckor som organiseras av sta- tens strålskyddsinstitut. Denna konstruktion möjliggör en viss under- handssamordning av myndigheternas handlande. Erfarenheterna från ha- veriet vid Three Mile Island visar nödvändigheten av en effektiv samord- ning. Det är av särskild vikt att strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspek— tionen i en olyckssituation helt samordnar sina åtgärder i syfte att skydda allmänheten och att de båda organisationerna övas härför. Jag anser i likhet med utredningen och flera remissinstanser att strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen bör ha möjligheter att snabbt förflytta sin rådgi- vande funktion till aktuell länsstyrelse vid en olycka. Jag delar samtidigt försvarets forskningsanstalts uppfattning att planeringen bör syfta till en handlingsfrihet att genomföra förflyttningen om läget motiverar detta. Någon automatisk utflyttning bör således inte komma i fråga.

Beträffande indikeringsfunktionen bör följande ansvarsfördelning enligt min uppfattning gälla. Länsstyrelsen bör i samråd med strålskyddsinstitu- tet svara för att en organisation upprättas för snabba mätinsatser och för inrapportering av data som underlag för länsstyrelsens omedelbara skyddsåtgärder. Strålskyddsinstitutet bör svara för sådan mera kvalifi- cerad sammanställning och analys av data som kan behövas som underlag för länsstyrelsens fortsatta skyddsåtgärder. Länsstyrelsen har självfallet alltid att pröva om skyddsåtgärder behöver vidtas. Särskilt i inledningsske- det vid en större olycka kan beslut om skyddsåtgärder behöva fattas innan indikeringsresultat föreligger.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 17

Vid den följande behandlingen av olika praktiska beredskapsåtgärder tar jag upp ytterligare en rad frågor som rör ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter. Jag vill redan här framhålla att det därvid varit min strävan att välja sådana organisationsformer och åtgärder som så långt möjligt innebär samutnyttjande av samhällets resurser. Viktiga exempel härpå är förslagen om utnyttjandet av försvarsmaktens och länsalarmeringscentra- lemas sambandsresurser och statens brandnämnds utbildningskapacitet. Jag vill understryka vikten av att en motsvarande strävan präglar det fortsatta praktiska arbetet med att förverkliga den organisation och de åtgärder som nu föreslås. Jag utgår således bl.a. från att de tekniska och personella resurser som finns inom totalförsvaret utnyttjas så långt det är möjligt.

7 Praktiska åtgärder

I det följande kommer jag att uppehålla mig relativt utförligt vid olika praktiska beredskapsåtgärder. Skälet härtill är bl. a. att åtskilliga myndig- heter är berörda av planering och genomförande och att flera av dessa inte normalt sysslar med beredskapsfrågor. Vissa allmänna riktlinjer behövs därför av samordningsskäl. De betydande kostnader som delvis är förknip- pade med åtgärderna är ett ytterligare motiv. Jag vill framhålla att vissa av de åtgärder som jag här förordar är preliminära till sin omfattning och inriktning och att en successiv uppföljning och utvärdering av beredskaps- planeringen därför krävs. Jag återkommer senare till formerna härför.

Uppgifterna för länsstyrelserna i län med kärnkraftverk har redan be- rörts i anslutning till lagfrågorna. Hit hör frågorna om åtgärder i hotsitua- tioner. om planering och genomförande av skyddsåtgärder över läns- gränser samt om kommuners skyldighet att biträda vid planeringen. Jag vill här ta upp ytterligare ett antal frågor. '

Länsstyrelsernas personalberedskap har tagits upp i strålskyddsinstitu- tets utredning och av remissinstanserna samt i det särskilda underlag som länsstyrelserna därefter tagit fram på regeringens uppdrag. Institutet me- nar att en höjd personalberedskap bör krävas om beredskapsplaneringen skall omfatta även stora olyckor. De remissinstanser som berört frågan anser mera allmänt att en förbättrad personalberedskap är motiverad med hänsyn till länsstyrelsernas åligganden i nödlägen. Man refererar därvid även till länsstyrelsens skyldigheter enligt brandlagens 12 å och pekar på behovet av en samlad syn på beredskapen mot olika typer av stora olyc— kor. Vid redovisningen av de särskilda uppdragen från regeringen har länsstyrelserna senare lämnat förslag till organisation av personalbered- skapen. Länsstyrelserna menar att beredskapstjänstgöring i allmänna ar- betstidsavtalets mening bör inrättas för tre befattningshavare vid varje berörd länsstyrelse. varav en beslutsfattare. en handläggare och ett biträ- de.

Regeringens beslut ijuni 1980 innebär redan att personalberedskapen vid länsstyrelserna i län med kärnkraftverk skall förbättras. Jag delar länsstyrelsernas uppfattning att viss beredskapstjänstgöring i allmänna arbetstidsavtalets mening nu bör införas vid de berörda länsstyrelserna. Därmed kan man räkna med en inställelsetid om högst någon timme efter larm. vilket får anses godtagbart mot bakgrund av den riskbild jag tidigare refererat. Då det gäller omfattningen av den omedelbara förstärkningen av beredskapstjänstgöringen bör enligt min mening bl.a. beaktas att frågor om samhällets beredskap i allmänhet mot svåra olyckor kommer att be- handlas av räddningstjänstkommittén. I avvaktan härpå förordar jag dels att beredskapstjänstgöring för en beslutsfattare nu organiseras vid berörda länsstyrelser, dels att länsstyrelsernas samverkan med resp. länsalarme- ringscentral väsentligt förbättras, dels vissa andra åtgärder som jag åter- kommer till senare. Därmed bör enligt min mening de väsentligaste beho-

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 19

ven av lednings- och sambandskapacitet kunna tillgodoses även i inled- ningsskedet av en plötsligt uppkommande olyckssituation. Vid en mera utdragen olycka kommer självfallet" en betydande del av länsstyrelsens personalresurser efter hand att stå till förfogande för olika uppgifter.

Redan i 1960 års proposition diskuterade departementschefen vilka per- soner som var tänkbara att ingå i länsstyrelsens beredskapsorganisation för olyckor och pekade på möjligheten att även personer som inte var anställda vid länsstyrelsen skulle kunna utnyttjas. Frågan skall ses mot bakgrund av att den beredskapsuppgift det här är fråga om väsentligt skiljer sig från arbetsuppgifterna för de flesta tjänstemän vid länsstyrelser. För egen del anser jag också att länsstyrelserna bör kunna knyta personal utifrån till beredskapsorganisationen. Speciellt bör medverkan av kvalifi- cerade brandingenjörer från de större kommunernas brandförsvar kunna bidra till en vidgad kompetens och en effektiv personalberedskap.

En vidgad indikeringsorganisation bör enligt min uppfattning byggas upp i första hand med de kommunala brandförsvarens resurser. Jag räknar med att brandförsvaret skall kunna utnyttja mätapparatur som f.n. finns till- gänglig inom totalförsvaret. varför inga särskilda resursbehov uppstår i detta avseende. Däremot krävs utbildning och övning av organisationen.

Berörda länsstyrelser får genom den vidgade beredskapen en ökad be- lastning. Jag återkommer till frågan om ökade resurser under avsnittet Anslagsfrågor.

Som jag tidigare har uttalat bör det också i fortsättningen ankomma på strålskyddsinstitutet och dess bcredskapsnämnd mot atomolyckor att sva- ra för en sammanhållen, rådgivande funktion gentemot länsstyrelsen i en olyckssituation.

I likhet med strålskyddsinstitutet och flera remissinstanser anser jag att det bör finnas en överensstämmelse mellan institutet och dess beredskaps- nämnd samt länsstyrelserna när det gäller personalberedskapen. Följaktli- gen bör institutets beredskap organiseras så att för omedelbar rådgivning nödvändig personal är tillgänglig inom någon eller "några timmar. Detta innebär krav på expertis främst inom områdena radiofysik. meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. Förutom institutet bör främst kärnkraftinspektionen och Sveriges meteorologiska och hydrologiska in- stitut (SMHI) men även andra myndigheter och organ kunna bidra till uppbyggnaden av den grupp som behöver finnas tillgänglig med mycket kort varsel. Utöver denna centrala grupp bör beredskapsnämnden ha tillgång till expertis inom andra delområden som kan aktualiseras efter hand vid en olycka. Kraven på inställelsetid kan dock sättas lägre i sådana fall.

Som jag tidigare har anfört bör ett samordnande ansvar för indikerings-

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 20

verksamheten läggas på strålskyddsinstitutet. Detta bör gälla såväl i pla- neringshänseende som i fråga om väsentliga delar av verksamheten vid en olycka. Som ett led i planeringen bör det sålunda ankomma på institutet att ange riktlinjer för den regionalt organiserade indikeringsverksamheten kring kärnkraftverken och ge underlag för utbildningen. Institutet bör också svara för att de tillgängliga resurserna för mera kvalificerade mät- ningar upprätthålls på en godtagbar nivå i kvalitets- och beredskapshän- seende samt vid behov föreslå åtgärder för att främja detta. I samband med en olycka bör institutet svara för analys och slutsatser utifrån den grundin- formation som tillhandahålls från länsstyrelserna. Jag räknar med att vissa tekniska hjälpmedel kommer att krävas för att organisationen skall arbeta tillräckligt snabbt och säkert. Vid en olycka bör institutet också föreslå länsstyrelsen inriktningen av den fortsatta indikeringsverksamheten på kort och lång sikt samt svara för att erforderliga specialistresurser ställs till länsstyrelsens förfogande.

Kvalificerade meteorologiska grunddata och analyser är mycket viktiga element i den samlade bedömningen vid en olycka. Personal från SMHI bör därför medverka i beredskapsnämnden i enlighet med vad strålskydds- institutet föreslagit i rapporten. En säker överföring av lokala Väderdata till SMHI bör kunna ske inom ramen för det förbättrade sambandssystem som föreslås i det följande. I vad mån denna överföring skall göras automatisk eller andra kompletteringar vidtas bör övervägas ytterligare bl.a. med hänsyn till kostnaderna och säkerheten vid alternativa förfaranden.

Sambandstjänsterna för strålskyddsinstitutet bör så långt möjligt kunna tillgodoses genom länsalarmeringscentralen i Stockholm såsom institutet föreslagit. Därmed finns inget behov av en ständig bemanning vid institu- tets telefonväxel. Institutet framhåller i sin rapport att de ökade uppgif- terna för beredskapen kräver ytterligare tjänster vid institutet. Institutet har under innevarande budgetår förstärkts med fem nya tjänster för tillsyn av kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor. Förstärkningarna är dock en— dast till en del avsedda för beredskapsområdet. Jag återkommer i det följande till frågan om vilka ytterligare förstärkningar som behövs vid institutet.

7 .4 Telekommunikationer

Strålskyddsinstitutet understryker i sin rapport betydelsen av goda tele- kommunikationer inom ledningsorganisationen samt bifogar ett omfat- tande underlag som institutet dock inte tar ställning till. Många remissin- stanser stöder uppfattningen att teleförbindelserna bör förbättras avsevärt. Flera instanser pekar på möjligheterna att utnyttja redan existerande sam- bandsfunktioner, exempelvis försvarets telenät. SOS Alarmering AB, Svenska kommunförbundet m.fl. påpekar att ett samband med flertalet räddningstjänstorgan kan tillgodoses genom samarbete med resp. länsalar-

Prop. 1980/81z90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 21

meringscentral. Länsstyrelserna har dock riktat kritik mot sistnämnda ' förslag.

Jag delar uppfattningen att säkra telekommunikationer är en förutsätt-' ning för en väl fungerande beredskap och finner att väsentliga förbättringar i förhållande till nuläget är nödvändiga. På regeringens uppdrag har ett kompletterande underlag för praktiska åtgärder utarbetats av överbefälha- varen, televerket och strålskyddsinstitutet. Med utgångspunkt i förslagen från dessa myndigheter förordar jag i huvudsak följande riktlinjer för en förbättring av telekommunikationerna mellan de viktigaste berörda instan- serna, dvs. kärnkraftverken, länsstyrelserna i län med kärnkraftverk. strål- skyddsinstitutet, kärnkraftinspektionen. SMHI, lokala och regionala rädd- ningstjänstorgan såsom brandförsvar, polis m.fl. samt lokalradion. För att en avsevärt förbättrad sambandssäkerhet snabbt skall uppnås bör de ordi- narie teleförbindelserna till kärnkraftverken. länsstyrelserna i län med kärnkraftverk och de berörda myndigheterna förstärkas enligt televerkets förslag. Vidare bör dessa abonnenter anslutas till resp. länsalarmerings- central eller motsvarande enligt förslaget. Samband till lokala räddnings- tjänstorgan över Iänsalarmeringscentralerna finns redan i dagsläget men kan behöva kompletteras i begränsad utsträckning. Möjligheter att via resp. länsalarmeringscentral nå lokalradion behöver säkerställas. Ytterli- gare förbindelsesäkerhet bör på sikt uppnås genom att kärnkraftverken samt länsstyrelserna i berörda län ansluts till försvarets fasta radiolänknät enligt överbefälhavarens förslag.

De riktlinjer jag här angivit innebär att länsalarmeringscentralerna får en viktig roll i sambandssystemet. Härigenom säkerställs samordning mellan olika sambandsmedel. successiv teknisk förnyelse och underhåll samt en genom den dagliga verksamheten kontinuerligt pågående övningsverksam- het. På sikt torde dessutom väsentliga besparingar vara möjliga i förhållan- de till andra lösningar.

Jag tar i detta avsnitt upp frågor om underrättelseskyldighet och alar— mering, dvs. dels i vilka lägen kärnkraftverket skall underrätta myndighe- terna, dels i vilka av-dessa fall allmänheten skall underrättas. För att alarmeringen skall vara effektiv krävs ett antal tekniska åtgärder som jag också behandlar.

7.5.1. Underrättelse från kärnkraftverket

Atomskyddslagens bestämmelser syftar bl.a. till att innehavaren av kärnkraftverk genast skall underrätta myndigheterna såväl vid haverier som vid allvarliga tillbud. Jag vill understryka nödvändigheten av att myndigheterna omgående underrättas även i situationer som inte innebär någon omedelbar fara för allmänheten men som senare möjligen kan ut-

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 22

veckla sig i denna riktning. Därigenom får myndigheterna möjlighet att höja sin interna beredskap och vid behov förbereda vissa åtgärder så att de vid en eventuell. allvarlig utveckling av händelseförloppet kan handla omedelbart. Jag är medveten om att detta kan leda till att ledningsorganisa- tionen aktiveras i onödan. Olägenheten härav kan dock godtas med hänsyn till den ökade effektiviteten i beredskapsorganisationen om händelsen senare visar sig få konsekvenser för allmänheten. En annan inte oväsentlig omständighet är att beredskapsorganisationen erhåller viss övning. Jag förordar därför att kraftföretagen liksom i dagsläget skall kunna underrätta myndigheterna på ett efter omständigheterna anpassat sätt. Det är för detta syfte nödvändigt att utnyttja minst två typer av meddelanden. det ena med syfte att enbart aktivera myndigheternas beredskap. det andra med inne- börd att beredskapsorganisationen skall aktiveras och omedelbara skydds- åtgärder för allmänheten skall vidtas. Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att bemyndiga strålskyddsinstitutet att efter samråd med kärn- kraftinspektionen meddela närmare regler för när och hur meddelanden skall avges från kärnkraftverket.

I fråga om inträffade händelser i kärnkraftverket i Barsebäck bör läns- styrelsen i Malmö hålla berörda danska myndigheter kontinuerligt infor- merade om sina bedömningar och åtgärder. Det kan vidare förutsättas att myndigheterna i Danmark kommer att underrättas omgående direkt från kärnkraftverket.

I fråga om alarmeringen av allmänheten är det enligt strålskyddsinstitu- tet svårt att utnyttja flera typer av signaler. Risken för missuppfattningar är påtaglig. En geografisk uppdelning av alarmeringen anses däremot vara möjlig. Institutet anför vidare att varje höjning av beredskapen vid länssty- relsen också automatiskt bör utlösa alarmering till allmänheten. Annars skulle allmänhetens förtroende för myndigheterna kunna försvagas.

Uppfattningen att alarmeringssignalerna måste vara mycket enkla stöds allmänt av remissinstanserna. Flera av dem menar att en enda typ av signal borde kunna användas för såväl kärnkraftsolyckor som andra allvarliga olyckor. Möjligheter till geografisk uppdelning av alarmeringen bör enligt flera myndigheter finnas om alarmeringsområdet utvidgas i förhållande till nuläget. I frågan om rutinmässig alarmering till allmänheten vid varje beredskapshöjning hos länsstyrelsen är rikspolisstyrelsen och försvarets forskningsanstalt kritiska. En sådan automatik skulle enligt dessa organ kunna göra kraftverkspersonalen mindre benägen att ta kontakt med myn- digheterna i gränsfall.

Räddningstjänstkommittén har på regeringens uppdrag ingående be- handlat vissa alarmeringsfrågor. främst avseende utomhusalarmeringen. Kommittén understryker behovet av enkelhet i alarmeringssystemet och menar att detta skall ha som huvudfunktion att få befolkningen att lyssna

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 23

på radio. Därmed skulle enligt kommittén samma signal kunna användas för flera olika typer av allvarliga olyckor. dvs. inte enbart i kärnkraftssam- manhang.

Jag delar myndigheternas uppfattning att endast en typ av alarmering till allmänheten bör förekomma. med innebörden att den som uppfattar signa- len skall vidta vissa grundläggande skyddsåtgärder såsom att bege sig inomhus samt lyssna på radio. Eftersom den inre beredskapszonen och därmed alarmeringsområdet nu föreslås bli avsevärt utvidgad torde det vara ändamålsenligt att alarmeringsområdet indelas i en central alarme- ringszon med en utsträckning av 5—l0 km, samt ett antal utanför denna liggande alarmeringssektorer. Länsstyrelsen bör besluta om områdenas närmare avgränsning såvitt möjligt utgående från administrativa gränser.

I frågan om rutinmässig alarmering vid varje beredskapshöjning hos myndigheterna delarjag i och för sig uppfattningen att ett frångående härav skulle kunna påverka allmänhetens förtroende i vissa situationer. Mot detta står emellertid att det är ett oa'vvisligt intresse att kraftföretaget genast meddelar sig med myndigheterna. även i situationer som för stunden inte innebär fara men på sikt eventuellt kan kräva åtgärder. Redan möjlig- heten att ett sådant meddelande till länsstyrelsen skulle kunna fördröjas till följd av att kraftföretaget anser att situationen inte kräver att allmänheten automatiskt larmas är enligt min uppfattning tillräcklig för att förorda en lösning utan ett automatiskt samband mellan beredskapshöjning vid myn- digheterna och alarmering till allmänheten. Självklart står det myndighe- terna i varje situation fritt att allt efter omständigheterna alarmera allmän- heten eller lämna sådan annan information som bedöms lämplig.

Ansvaret för alarmeringen till allmänheten, liksom för andra skyddsåt- gärder. bör som jag tidigare har berört åvila länsstyrelsen. F.n. kan alar- mering till allmänheten inom området närmast kärnkraftverket utlösas från kraftverket. Även om det i första hand ankommer på länsstyrelsen att fatta beslut om alarmering är det viktigt att möjligheten att genom kraftverket utlösa alarmering i brådskande fall kan utnyttjas också i fortsättningen.

7 .5 .3 Teknik för alarmering

För att praktiskt genomföra alarmeringen finns väsentligen två metoder. nämligen telefonalarmering och tyfonalarmering. Systemen har delvis oli- ka egenskaper. Telefonalarmering lämpar sig väl för såväl tätorter som glesbygd. Den når emellertid endast befolkning inomhus. Den är delvis redan utbyggd i tätorterna. Tyfonalarmering är kostnadsmässigt fördelak- tig framför allt i tätorter. Den når befolkning såväl utomhus som inomhus. Tyfonsystem finns åtminstone delvis utbyggda i de flesta större tätorter.

Strålskyddsinstitutet förordar en utbyggnad främst av telefonlarm med viss komplettering av eivilförsvarets tyfonsystem. Institutets uppfattning delas av länsstyrelserna i län med kärnkraftverk. Televerket har i ett särskilt underlag redovisat utbyggnadsrnöjligheter för telefonlarmsystemet

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 24

intill en radie av ca 20km. Räddningstjänstkommittén har redovisat ett utförligt förslag med tyfoner ut till ungefär 15 km från kärnkraftverken. Kommitténs förslag innebär att de viktigaste områdena täcks, men att vissa glesbefolkade områden även relativt nära kärnkraftverken lämnas utan sådana larmanordningar.

Enligt min mening måste stora krav ställas på säkerheten när det gäller alarmeringen. Jag anser därför att alarmeringssystemet bör byggas ut inom den inre beredskapszonen genom användning av såväl telefonlarm som tyfonlarm. Genom kombinationen av dessa båda system blir alarmeringen rimligtvis mycket tillförlitlig oberoende av väder, tid på dygnet och de enskilda människornas vistelseförhållanden. Redan existerande resurser. exempelvis eivilförsvarets larmanordningar, bör utnyttjas så långt .det är möjligt vid uppbyggnaden. Telefonalarmeringen bör sålunda göras heltäc- kande inom den inre beredskapszonen. Jag anser däremot inte att s.k. trafikbegränsning enligt televerkets förslag nu bör införas. Denna syftar till att säkerställa vissa viktiga teleförbindelser som efter larm riskerar att tillfälligt slås ut till följd av överbelastning av telenätet. Jag räknar härvid med att de åtgärder jag tidigare förordat för att förstärka sambandsresur- serna skall medföra att nödvändiga samband kan upprätthållas. Därigenom kan avsevärda besparingar uppnås jämfört med televerkets förslag utan att effektiviteten i alarmeringen minskar. Tyfonalarmeringen bör med utvidg- ning av räddningstjänstkommitténs förslag utföras med ett tillräckligt antal tyfoner inom den centrala alarmeringszonen.

Jag utgår från att existerande alarmeringsanordningar även på större avstånd från kärnkraftverken skall kunna utnyttjas för alarmering av be- folkningen Om en stor olycka skulle inträffa. Sådana larmanordningar för civilförsvarsändamål finns i ett stort antal tätorter.

Det bör ankomma på televerket att i samråd med länsstyrelsen förbättra telefonlarmsystemet och på länsstyrelsen att i samråd med bl.a. civilför- svarsstyrelsen och statens brandnämnd samt i samverkan med berörda kommuner genomföra den närmare planeringen av utbyggnaden av alar- mering med tyfoner. Därvid bör möjligheterna att i första hand låta kraft- företagen själva svara för utbyggnaden av tyfonlarmsystemen undersökas.

Strålskyddsinstitutet liksom de flesta remissinstanserna berör ytterst kortfattat frågan om information till allmänheten under ett olycksförlopp. Enligt min uppfattning är detta emellertid en mycket viktig fråga. Allmän- heten måste i en olyckssituation dels få upplysningar om erforderliga skyddsåtgärder, dels erhålla allmänna lägesöversikter med avseende på själva olyckan, dess konsekvenser på kortare och längre sikt samt de åtgärder som vidtas. Det av mig tidigare redovisade systemet för alarme- ring med tyfoner och telefoner förutsätter att den enkla signal som larmet

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 25

innebär så snabbt som möjligt kompletteras med en utförligare information främst genom radion.

Jag vill i detta sammanhang liksom Sveriges Radio AB och räddnings- tjänstkommittén understryka lokalradions betydelse för informationen till allmänheten vid en olycka. Lokalradion har den snabbhet och enkelhet som krävs för förmedling av information äVen vid ett snabbt olycksför- lopp. Det är därför av stor vikt att berörd personal vid lokalradion utbildas och övas i likhet med annan nyckelpersonal i beredskapsorganisationen. Även sambandsfrågorna mellan länsstyrelse och lokalradio är. som jag tidigare har berört. av stor vikt.

Med hänsyn till frågans betydelse finns det enligt min mening anledning att ytterligare granska hur radion, särskilt lokalradion. bäst skall utnyttjas för att informera allmänheten vid katastrofer. Det bör ankomma på rädd- ningstjänstkommittén att i samverkan med bl. a. Sveriges Radio AB utföra denna granskning. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör därvid också övervä- gas.

7.1. Kärnkraftverkens beredskap

Beredskapen inom kärnkraftverken regleras i huvudsak genom de koncessionsvillkor som med stöd av atomenergilagen meddelas för varje verk och genom de detaljerade anvisningar som meddelas av kärnkraftin- spektionen. Jag inskränker mig därför i detta sammanhang till att ta upp vissa frågor som har direkt samband med kraftföretagets åligganden enligt atomskyddslagen. Jag har tidigare berört nödvändigheten av ett snabbt handlande från kraftföretagets sida vid händelser som innebär risk för utsläpp. Därvid krävs bl. a. att länsstyrelsen underrättas. I ett första med- delande till myndigheterna från kärnkraftverket vid en olycka bör enligt min mening inte bara lämnas uppgifter om vad som hänt i själva kärnkraft- verket. För en bedömning av behovet av omedelbara skyddsåtgärder är det också nödvändigt med en översiktlig meteorologisk och radiologisk information. Sådan information kan knappast erhållas från annat håll än från kraftverket i det första skedet efter olyckan. Jag bedömer det därför som nödvändigt att kraftföretaget har utrustning och kompetens för att omedelbart kunna ställa sådant underlag till förfogande. Detta torde bl.a. 45 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 18

kräva att en strålskyddsspecialist är tillgänglig på mycket kort tid, såsom påpekas av strålskyddsinstitutet. Ett sätt att lösa denna fråga är enligt vissa remissinstanser att jourtjänstgöring för en vakthavande ingenjör in- förs. Kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet bör enligt min upp- fattning utforma närmare anvisningar rörande lämpliga praktiska lösningar av dessa problem. Enligt vad jag inhämtat har inspektionen redan aktuali- serat frågan med anläggningsinnehavarna.

Hänvisningar till S7-1

7.7. Utrymning

Strålskyddsinstitutet diskuterar relativt utförligt i vilka situationer cn utrymning kan bli aktuell. Enligt institutet är utrymning i allmänhet inte en lämplig åtgärd under pågående utsläpp. Däremot kan utrymning komma i fråga såväl i en hotsituation, dvs. före utsläpp. som i en senare situation. dvs. efter utsläpp. som medför t.ex. radioaktiv markbeläggning. I det senare fallet krävs dock enligt institutet indikering före utry'mningen. Strål- skyddsinstitutet behandlar också frågan om vilka stråldoser som kan moti- vera ett utrymningsbeslut.

I fråga om planeringsbehovet framhåller institutet att en fullständig utrymning även av större tätorter troligen kan genomföras inom något dygn även om ingen förhandsplanering sker. Större delen av befolkningen kan utrymmas med egna transportmedel betydligt snabbare än så. och för övriga grupper hinner man inom denna tidsrymd vidta åtgärder allt efter situationen. Värdet av en planering ligger enligt institutet följaktligen främst i att tiden för utrymning av svårrörliga befolkningsgrupper såsom sjuka och handikappade kan kortas av, exempelvis till mellan fem och tio timmar.

Bland remissinstanserna framhåller civilförsvarsstyrelsen liksom läns- styrelsen i Malmöhus län att civilförsvaret numera har en restriktiv inställ- ning till utrymning och ställer större krav på efter läget anpassade åtgärder. Detta överensstämmer enligt civilförsvarsstyrelsen väl med de riktlinjer institutet redovisar. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att största möj- liga samordning med civilförsvarets planering bör eftersträvas.

Jag är beredd att godta strålskyddsinstitutets allmänna syn på när utrym-

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 26

ningar bör komma i fråga. Jag delar också institutets och remissinstanser- nas uppfattning att planeringen när det gäller utrymning mera måste syfta till en handlingsberedskap hos berörda organ när det gäller olika tänkbara åtgärder än till att rutinmässigt fastställa och inöva bestämda handlings- mönster. Av bl. a. detta skäl anser jag inte att ställning här bör tas till de dosnivåer för utrymning som institutet redovisat. Vid ett beslut om utrymning måste uppenbarligen en sammanvägning ske av alla i den ak- tuella situationen viktiga omständigheter såsom a ena sidan t.ex. strål- ningsriskerna om en utrymning inte sker och å andra sidan bl. a. de förvän- tade negativa effekterna. exempelvis i form av olycksrisker och sociala biverkningar. av en utrymning.

När det gäller den närmare förhandsplanering som behöver göras anser. jag att en detaljplanering är motiverad främst beträffande grupper som är svåra att snabbt transportera bort. Av denna anledning krävs framför allt en kartläggning av vistelseplatser för sådana grupper samt inventeringar av transportresurser m. m.

Hänvisningar till S7-7

7.8. Jodtabletter

I utsläpp från kärnkraftverk kan ingå radioaktiv jod. .loden är lättflyktig och upptas i kroppen genom inandning. Därefter ansamlas den främst i sköldkörteln. som vid höga stråldoser kan skadas allvarligt. Upptag av radioaktiv jod i sköldkörteln kan förebyggas effektivt genom tillförsel av inaktiv dvs. vanligjod i form av jodtabletter i samband med eller strax efter inandningen av den radioaktiva joden.

Enligt strålskyddsinstitutet bör en utdelning av jodtablettcr ske i förväg. Vid en olycka är det nämligen enligt institutet inte möjligt att hinna med utdelning annat än inom smärre områden. Institutet förordar därför en utdelning av jodtabletter till samtliga hushåll inom en radie av l0km från kärnkraftverken. men tar inte ställning till om en utdelning bör ske även utanför detta område.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att en utdelning av tabletter bör ske i förväg. Några remissinstanser anser dock att frågan bör utredas ytterligare. Olika meningar finns om utdelningsområdcts storlek. Socialstyrelsen förordar förutom utdelning inom lO-km området en kraftigt decentraliserad lagerhållning. Socialstyrelsen framhåller vidare tillsam- mans med länsstyrelsen i Hallands län att jodtabletterna bör delas ut, förutom till hushållen, också till exempelvis skolor. daghem och arbets- platser. Länsstyrelsen stöder också institutets tanke att jodtabletter bör finnas tillgängliga för frivilligt anskaffande.

Regeringen har senare uppdragit åt strålskyddsinstitutet att i samråd med socialstyrelsen och berörda länsstyrelser närmare utreda frågan om utdelning av jodtabletter inom 10—20 km från kärnkraftverken. Myndighe- terna understryker vid redovisningen av uppdraget att utdelningen bör

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet ' 27

utsträckas över samma område som telefonalarmeringen. Tabletterna be— räknas behöva förnyas med två till tre års intervall. Distributionen föreslås delvis ske via apoteken. som också föreslås tillhandahålla tabletter för allmän försäljning.

Jag delar uppfattningen att en kostnadsfri utdelning i förväg avjodtablet- ter bör äga rum inom närområdet som bör sammanfalla med den inre beredskapszonen. Utdelning bör förutom till hushållen även ske till bl. a. daghem. skolor. sjukhus och arbetsplatser. Befolkningen inom den inre beredskapszonen bör också kostnadsfritt kunna komplettera sitt innehav. Tabletter bör därutöver finnas till försäljning vid apotek utanför denna zon. Socialstyrelsen bör svara för att preparatet tillhandahålls vid apotek samt i samråd med länsstyrelserna svara för distributionen inom den inre beredskapszonen.

Härutöver bör enligt min uppfattning lagerhållas en viss reserv av lämp- ligt förpackade jodtabletter avsedda för att inför en olycka kunna komplet- tera tidigare genomförd utdelning inom den inre beredskapszonen. Även en selektiv utdelning inom indikeringszonen runt resp. kärnkraftverk bör kunna genomföras från denna reserv. Socialstyrelsen bör i samråd med strålskyddsinstitutet och länsstyrelserna svara för att en sådan reserv skapas i lämpliga former.

7.9. Utbildning och övning av personal

Situationen vid en reaktorolycka. vare sig olyckan är liten eller stor. ställer stora krav på beredskapsorganisationen. All personal i denna orga- nisation behöver därför ha en för resp. uppgifter anpassad kunskap.

Strålskyddsinstitutet konstaterar i sin rapport att den nuvarande utbild- ningen har åtskilliga brister och föreslår ett utbildningsprogram för perso- nal främst vid länsstyrelser. brandförsvar. polis och kustbevakning men även i kommuner. landsting. inom jordbrukssektorn m.m. Utbildningen föreslås omfatta mellan 1 och IS utbildningsdagar beroende på funktion i beredskapsorganisationen. Strålskyddsinstitutet föreslår också att en plan för återkommande övningar upprättas för beredskapsorganisationen och att en central organisation för planering av utbildning och övningar skapas. Enligt strålskyddsinstitutet kan en sådan organiseras gemensamt av insti- tutet. kärnkraftinspektionen. länsstyrelserna och kraftverksbolagen och arbeta under överinseende av institutet.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva såväl till en vidgad utbild- nings- och övningsverksamhet som till att ett särskilt planeringsorgan skapas. Riksrevisionsverket påpekar dock att planeringsorganet alterna- tivt kan inordnas i strålskyddsinstitutet.

Regeringen har senare uppdragit åt statens brandnämnd att i samverkan med vissa andra myndigheter ytterligare utreda utbildnings- och övnings- verksamheten. Brandnämnden har i december [980 överlämnat en rapport

Prop.'-1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 28

med en överarbetning och konkretisering av stråls'kyddsinstitutets förslag. Nämnden föreslår att utbildningen skall administreras av brandnämnden med stöd av en ledningsgrupp. Utbildningen kan enligt brandnämnden bygga 'i huvudsak på existerande resurser. varför en omfattande personal- utbyggnad vid brandnämnden inte krävs. Utbildningen kan till en del bedrivas regionalt eller lokalt. Brandnämnden understryker dock önsk- värdheten av en så långt möjligt enhetlig utbildning för de olika kärnkrafts- lägena.

Jag bedömer att en god utbildning och en återkommande övning av beredskapsorganisationen är av avgörande betydelse för beredskapens effektivitet. Resurserna för dessa ändamål bör förstärkas. Det bör ankom- ma på brandnämnden. som ansvarar för annan räddningstjänstutbildning, att organisera och administrera utbildningen i huvudsak enligt de förslag som lagts fram i de nämnda rapporterna. Med hänsyn till de speciella förhållandena i jämförelse med annan räddningstjänst finner jag det lämp- ligt att brandnämnden biträds av en särskild ledningsgrupp vid planeringen av utbildningsverksamheten. I denna ledningsgrupp bör förutom brand- nämnden bl.a. strålskyddsinstitutet. de närmast berörda länsstyrelserna, kärnkraftinspektionen samt Svenska kommunförbundet vara representera- de. Ledningsgruppen bör ha till uppgift att bl. a. ange de närmare riktlinjer- na för utbildning och övning samt att särskilt under de första åren utvärde- ra verksamheten och pröva behovet av förändringar av denna. Det ankom— mer på regeringen att precisera ledningsgruppens närmare arbetsformer.

Jag delar brandnämndens uppfattning att en enhetlig planering och i anslutning härtill en enhetlig utbildning så långt möjligt bör känneteckna verksamheterna i de olika länen med kärnkraftverk. Utbildningen bör utgå från den inriktning i stort av beredskapen som jag tidigare har berört. De viktigaste beslutsfattarna bör följaktligen erhålla en allsidig kompetens rörande handlandet vid olika typer av olyckor. Vid brandförsvar, polis och kustbevakning inom den inre beredskapszonen bör personal ges en med hänsyn till uppgifterna anpassad utbildning. Vidare behöver personal vid vissa andra, bl. a. kommunala, organ erhålla en mera översiktlig informa- tion och utbildning. lnom indikeringszonen behöver i första hand brandför- svarets personal utbildning. Dessutom kan personal vid vissa, bl.a. regio- nala, organ inom t. ex. sjukvården, transportväsendet och lantbruket behö- va en översiktlig utbildning. Detta kan gälla personal verksam såväl inom som utanför den inre beredskapszonen.

Totalt föreligger således ett omfattande utbildningsbehov. Under en treårsperiod kan omkring 5500 personer behöva erhålla utbildning. Jag finner det angeläget att utbildningen av den för beredskapen viktigaste personalen i samtliga berörda län prioriteras.

Den förstärkta utbildnings- och övningsverksamheten kommer att med- föra en ökad arbetsbelastning vid vissa myndigheter. Jag återkommer vid min behandling av anslagsfrågorna till behovet av resursförstärkningar för

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 29

detta ändamål liksom till kostnaderna för utbildningsprogrammets genom- förande. Jag förutsätter därvid att vissa på andra håll tillgängliga utbild- ningsresurser, t.ex. vissa instrument inom totalförsvaret, kan disponeras av brandnämnden.

7.10. Förhandsinformation till allmänheten

För en effektiv beredskap krävs viss information i förväg till allmänhe- ten. Det är av stor vikt att denna information som berör innebörden av larmsignaler och de grundläggande skyddsåtgärderna är allmänt tillgänglig. Strålskyddsinstitutet berör i sin rapport innehållet i informationen och formerna för att sprida den. Institutet anser att denna grundinformation till allmänheten om vad som omedelbart behöver iakttas vid en olycka bör kompletteras med en mer allmän bakgmndsinformation beträffande strål- ning, radioaktivitet och strålverkningar. Som informationskanaler nämner institutet förutom speciella informationsbroschyrer även massmedia och telefonkatalogen.

Remissinstanserna instämmer allmänt när det gäller behovet av en för- bättrad grundinformation. Lämpligheten av information också om bered- skapsplaneringen berörs. Landsorganisationen framhåller att de lokala säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken bör behandla även beredskaps- frågorna. Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt påpekar att en väg att förbättra informationen till allmänheten är den självskyddsut- bildning som bedrivs i civilförsvarets regi.

Jag vill för egen del framhålla att jag delar Strålskyddsinstitutets syn på vikten av att information om skyddsåtgärder på lämpligt sätt ges i förväg till befolkningen inom den inre beredskapszonen och att denna information hålls aktuell. Förslaget att också ta med viss bakgrundsinformation om strålning m.m. synes välmotiverat. Det bör ankomma på strålskyddsinsti- tutet att i samråd med länsstyrelserna ta fram erforderligt informationsma- terial och på länsstyrelserna att svara. för att informationen sprids till allmänheten. Jag vill i detta sammanhang också framhålla betydelsen av att informationsfrågorna beaktas vid utbildning och övning av beredskapsor- ganisationen.

Jag instämmer i landsorganisationens uppfattning att de lokala säker- hetsnämnderna är ett lämpligt forum för information om och synpunkter på beredskapsplaneringen. Det väsentligaste skälet för min uppfattning är det starka kommunala intresse för beredskapsfrågorna som kommit till uttryck inte minst i remissyttrandena från de närmast kärnkraftverken belägna kommunerna. En vidgad information och diskussion om beredskapen är under alla omständigheter nödvändig och det förefaller ändamålsenligt att diskussionen förs i det forum som redan skapats för att behandla kärnkraft- verkens säkerhetsfrågor. Jag vill i sammanhanget förorda att övriga kom- muner inom den inre beredskapszonen ges möjlighet att delta i den lokala

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 30

säkerhetsnämnden för varje kärnkraftverk vid sidan om den kommun där kärnkraftverket är beläget.

Jag vill också uttala mitt principiella stöd för tanken att ta in skyddet mot kärnkraftsolyckor i civilförsvarets självskyddsutbildning. Eftersom även andra risker i fredssamhället kan behöva beaktas i självskyddsutbildningen förordar jag dock att denna fråga övervägs ytterligare av statens brand- nämnd och civilförsvarsstyrelsen.

7.11. Beredskapsfrågor rörande sjukvårdssektorn

Sjukvårdssektorn är berörd av kärnkraftsolyckor dels såsom vårdresurs. dels med hänsyn till att sjukhus och liknande inrättningar kräver särskild uppmärksamhet vid planering och genomförande av en utrymning. Utrym- ningsfrågorna har redan tidigare behandlats och jag kan därför här begrän- sa mig till vårdberedskapen.

Enligt strålskyddsinstitutet är den medicinska vårdberedskapen inte nå- got allvarligt problem vid bcredskapsplaneringen. Bristande utbildning och information har dock enligt institutet lett till att vårdpersonal ofta känner sig osäker om vad en kärnkraftsolycka skulle innebära. Det är därför enligt institutet viktigt att personalen inom sjukvården är tillräckligt väl informe- rad i strålskyddsfrågor så att inte strålrisker. som annars lätt kan överskat- tas. hindrar en snabb. konventionell behandling av vanliga olycksfallsska- dor. Den medicinska behandlingen av allvarliga strålskador blir enligt institutet i huvudsak aktuell först någon eller några veckor efter en olycka och kommer vid ett större antal skador främst att avse sekundära verk- ningar i form av infektioner. För enstaka svårt skadade personer. exempel- vis bland personal vid kärnkraftverk kan även annan vård komma i fråga. Vid sidan om den medicinska vården kan en ökad rådgivning beträffande risker för fosterskador och eventuell abon bli aktuell. En effektiv indike- ring av strålningen i aktuella vistelseområdcn torde. enligt institutet. till- sammans med grundläggande kunskaper hos läkarna om riskerna vara det väsentligaste underlaget för en sådan rådgivning.

Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att kunskapen hos berörd personal om vård av strålskadade är bristfällig. Den kompletterande ut- bildningen bör enligt styrelsen ske i sjukvårdshuvudmännens regi som del av den katastrofmedicinska utbildningen och krigsberedskapsutbildning- en. Landstingsförbundet anför att den beredskap som finns för sistnämnda syften i stort tillgodoser kraven i samband med en reaktorolycka men att viss komplettering i särskilda avseenden kan krävas.

Jag delar myndigheternas uppfattning att informationen till och utbild- ningen av sjukvårdspersonal om strålskador. skadornas behandling och eventuella risker för vårdpersonal i samband därmed bör kompletteras. Erforderligt material för sådan information och utbildning håller f.n. på att utarbetas av socialstyrelsen i samråd med strålskyddsinstitutet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 31

7.12. Beredskapsfrågor rörande lantbrukssektorn

Lantbruket ställs inför särskilda problem vid en allvarlig kärnkrafts- olycka bl. a. genom att en eventuell utrymning kan försvåra eller omöjlig- göra djurskötsel och genom att restriktioner kan krävas för konsumtion av livsmedel från vissa områden. Bland livsmedlen är mjölken särskilt känslig eftersom betande djur lätt upptar radioaktivjod som överförs till mjölken.

I strålskyddsinstitutets rapport berörs framför allt problemen kring ra— dioaktivjod i mjölk. Regeringen har senare uppdragit åt lantbruksstyrelsen att kartlägga de särskilda problem som kan uppkomma inomjordbruket vid en olycka. Den rapport som lantbruksstyrelsen med anledning härav av— lämnat ger i många avseenden ett underlag som direkt kan utnyttjas i beredskapsplaneringen och för utformning av information inom jordbruks— sektorn. Dessutom redovisas ett antal områden där ytterligare forskning och utredningar fordras. Lantbruksstyrelsen anser att det vid de flesta typer av olyckor bör vara möjligt för den djurskötande personalen att åtminstone under begränsade perioder vistas i området. "En förutsättning är dock att strålningsintensiteten på olika platser kan indikeras som under— lag för bedömning av hälsoriskerna. Ett alternativ när det gäller skötseln skulle enligt styrelsen kunna vara att särskilda katastrofpatruller med speciell utbildning och utrustning upprättades. Dessa skulle också vid behov kunna svara för transporter. slakt och avlivning. Lantbruksstyrel— sen föreslår fortsatt utredning av denna fråga. Styrelsen framhåller vidare att livsmedelsrcstriktioner kan komma i fråga inom ett långt större område än det inom vilket andra åtgärder behövs och understryker därför betydel— sen av pågående översyn av anvisningarna för sådana restriktioner.

Av lantbruksstyrelsens rapport framgår att vid stora olyckor skulle särskilt utegående djur kunna drabbas av akuta strälskador och dö inom fyra till sex veckor. En massavlivning skulle i ett sådant läge kunna vara den lämpliga åtgärden. Den innebär dock enligt styrelsen en mängd hygi- eniska och andra problem. Lantbruksstyrelsen föreslår därför liksom Lantbrukarnas riksförbund att dessa problem utreds vidare. Styrelsen framhåller vikten av goda mätresurser så att de områden där långtgående åtgärder krävs klart kan avgränsas.

En stor olycka skulle enligt de redovisade rapporterna också kunna leda till en mycket långvarig markbeläggning av främst radioaktivt cesium. Lantbruksstyrelsen redovisar ett antal tänkbara åtgärder för att lindra effekterna härav. men framhåller att ytterligare forskning krävs beträffan- de nyttan av djupplöjning och metoder härför.

Lantbruksstyrelsen framhåller att en ökad information till lantbrukare samt till personal vid mejerier och slakterier bör lämnas. Speciellt lantbru- karna i närområdet behöver få utförlig information.

Jag ansluter mig i allt väsentligt till lantbruksstyrelsens bedömningar. En vidgad information till lantbrukare och annan personal inom lantbruksnä-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 32

ringarna och livsmedelsindustrin är således nödvändig. Detta gäller främst inom den inre beredskapszonen. En översiktlig information bör dock till— handahållas även inom indikeringszonen. Strålskyddsinstitutet böri sam- arbete med bl. a. lantbruksstyrelsen och berörda länsstyrelser svara för att informationen tas fram. Jag har tidigare understrukit betydelsen av en fungerande indikeringsorganisation. Särskilt bör strålskyddsinstitutet i samarbete med livsmedelsverket och lantbruksstyrelsen överväga vilka resurser som behövs inom landet för mjölkkontroll. Forskning och utred- ningar bör enligt min uppfattning genomföras i huvudsak enligt lantbruks— styrelsens förslag. Samråd bör ske mellan lantbruksstyrelsen och strål- skyddsinstitutet beträffande forskningens närmare inriktning.

8 Forskning och studier rörande beredskapsfrågorna

Jag har i föregående avsnitt berört behovet av forskning inom lantbruks- sektorn. Strålskyddsinstitutets rapport och remissinstansernas synpunkter visar emellertid att det finns ytterligare frågor av betydelse för beredska- pens inriktning på längre sikt och för förbättrad effektivitet i beredskapsor- ganisationen, där fortsatta forskningsinsatser eller andra särskilda studier behöver göras.

Jag har redan i avsnittet om kärnkraftens riskbild framhållit att nuvaran- de föreställningar om sannolikheten av olika haverityper samt konsekven- serna av dessa haverier kan komma att förändras i framtiden. Det är därför av stof vikt att berörda myndigheter kontinuerligt följer internationell forskning och utveckling inom området och från tid till annan systematiskt ser över riskbilden. Det bör vara en uppgift för kärnkraftinspektionen att svara för denna uppföljning i vad avser säkerhetsutvecklingen vid kärn- kraftverken, och för kärnkraftinspektionen tillsammans med strålskydds- institutet att följa utvecklingen beträffande haveri- och utsläppsförlopp från kraftverken. Det är också angeläget att SMHI tillsammans med strål- skyddsinstitutet mera ingående söker värdera de meteorologiska sprid- ningsprocesserna.

Då det gäller de direkta skyddsåtgärderna har framhållits att skyddsmöj- ligheterna mot luftburet radioaktivt stoft är förhållandevis ofullständigt kända. Skyddsnivån i olika byggnader och möjligheterna att ytterligare förbättra denna kan därför behöva studeras ytterligare. Dessutom bör skyddseffekten av enkla andningsskydd utvärderas mera ingående. Sane- ring m. rn. av jordbruksmark har redan berörts. Det är angeläget att mot- svarande forskning kommer till stånd även beträffande sanering i tätorter.

För att ytterligare studier och forskning rörande främst de frågor somjag nu har berört skall kunna påbörjas bör vissa särskilda medel härför anvi- sas. Jag återkommer härtill vid min behandling av anslagsfrågorna. Strål-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 33

skyddsinstitutet bör ha det samordnande ansvaret för den fortsatta forsk- nings- och undersökningsverksamhet som behövs för beredskapsplane- ringen.

9 Uppföljning och samordning av beredskapsplaneringen

Jag har i det föregående redovisat en rad förslag till åtgärder som nu bör vidtas för att beredskapen mot kärnkraftsolyckor skall effektiviseras. Ät- gärderna innebär förändringar i förhållande till vad som gäller f.n. och kommer till vissa delar att få genomföras stegvis under de närmaste åren. Åtgärderna berör också ett flertal myndigheter och andra organ.

Ansvaret för beredskapsplaneringens praktiska genomförande ligger f.n. på länsstyrelserna i län med kärnkraftverk. Detta ansvarsförhållande förändras inte genom de förslag som jag nu har lagt fram. Det blir således en uppgift för resp. länsstyrelse att svara för att de beredskapsplaner som finns för de olika kärnkraftverken revideras i enlighet med de förslag till beredskapshöjandc åtgärder som jag här redovisat. Jag avser att. sedan riksdagen behandlat förslagen. återkomma till regeringen i fråga om de uppdrag som behöver ges till länsstyrelserna och andra berörda myndighe- ter för att åtgärderna skall kunna genomföras.

Jag vill emellertid redan nu framhålla att jag ser det som nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas för att säkerställa en samordning och en uppfölj- ning av de olika åtgärder som nu skall vidtas för att effektivisera beredska- pen. Många av de åtgärder jag föreslagit. t. ex. förstärkningen av indike- ringsverksamheten, kräver samverkan mellan en rad organ såväl på det lokala och regionala som på det centrala planet. Vissa åtgärder, t.ex. utbildningen av berörd personal. bör planeras för samtliga berörda län gemensamt. I många avseenden torde beredskapen vinna i effektivitet genom att åtgärder planeras och vidtas enhetligt i de olika länen.

F.n. finns ingen central rådgivande och samordnande funktion för pla- neringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Den beredskapsnämnd mot atomolyckor som är knuten till strålskyddsinstitutet har endast till uppgift att fungera som rådgivande expertorgan när en olycka har inträffat. Jag ser det som mycket angeläget att också arbetet med att bygga upp en effektivare beredskapsplanering nu kan samordnas och följas upprag vill i detta sammanhang erinra om vad jag inledningsvis har anfört om nödvän- digheten av att beredskapen fortlöpande ses över mot bakgrund av de praktiska erfarenheter som görs och de nya kunskaper som kommer fram. Jag förordar därför att en särskild. central funktion nu tillskapas för sam- ordning och uppföljning av beredskapsplaneringen. Denna funktion bör innebära dels rådgivande och samordnande uppgifter gentemot länsstyrel- serna och övriga berörda myndigheter vid den utbyggnad av beredskapen som nu skall ske, dels uppgiften att fortlöpande följa upp beredskapspla- 46 Riksdagen l980/8I. I-suml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 34

neringen och därvid bl.a. för regeringen sammanställa och redovisa de förändringar och kompletteringar av beredskapen som kan visa sig nöd- vändiga. Jag vill understryka att tillkomsten av en sådan central funktion som jag nu har berört inte förändrar det ansvar för beredskapsplaneringen som ligger på länsstyrelserna i de län där kärnkraftverk finns.

Den centrala funktionen för samordning och uppföljning av beredskaps- planeringen mot kärnkraftsolyckor som jag nu har förordat bör enligt min uppfattning läggas på strålskyddsinstitutet. Inom institutet bör uppgiften organisatoriskt tillgodoses dels genom att den nuvarande beredskaps- nämnden mot atomolyckor ombildas och ges utvidgade uppgifter. dels genom vissa personalförstärkningar vid institutet. För vissa speciella frå- gor. exempelvis inom sambandsområdet. bör särskild expertis också kun- na anlitas. Till frågan om behovet av resursförstärkningar vid institutet återkommer jag vid min behandling av anslagsfrågorna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de förslagjag i det föregående redovisat innebär utökade arbetsuppgifter på beredskapsområdet för strålskyddsinstitutet också i andra avseenden. Sammantaget är de nya uppgifter som nu föreslås läggas på institutet av den omfattningen att de aktualiserar en översyn av de delar av institutets organisation som avser kontrollen av kärnkraftsan- läggningar. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om beredskapsplaneringen i Södermanlands län avseende forskningsreaktorn i Studsvik. Enligt strål- skyddsinstitutet finns här inte något skäl för en vidgning av beredskapens syfte. Däremot finns enligt institutet skäl att överväga utformningen av beredskapsorganisationen mot mindre olyckor. Jag delar strålskyddsinsti- tutets uppfattning att också beredskapsplaneringen för forskningsreaktorn i Studsvik bör ses över. Strålskyddsinstitutet bör. som ett led i den all- männa uppföljning av beredskapsplaneringen som institutet enligt vad jag nu förordat bör svara för. tillsammans med länsstyrelsen i Södermanlands län se till att denna översyn kommer till stånd.

10 Anslagsfrågor

Jag har i det föregående behandlat frågor om åtgärder för att förstärka beredskapen vad gäller omgivningskonsekvenser vid olyckor i kärnkraft- verk. Jag tar nu upp de anslagsfrågor som blir aktuella med anledning härav.

Statens strålskyddsinstitut har under innevarande budgetår förstärkts personellt för tillsyn av kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor. Förstärk- ningarna är dock endast till en del avsedda för beredskapsområdet. Jag bedömer att den nu föreslagna vidgade beredskapen tills vidare kräver ett tillskott vid institutet med ytterligare fyra tjänster. (+ 530000 kr.)

Statens brandnämnd får enligt förslaget ansvaret för organisation och

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 35

administration av utbildning och övning av beredskapsorganisationen. Brandnämnden bör härför förstärkas med en kvalificerad handläggare och en assistent. (+ 260000 kr.)

Länsstyrelserna i län med kärnkraftverk får. som jag tidigare har anfört. genom den vidgade beredskapen en ökad belastning. I avvaktan på rädd- ningstjänstkommitténs förslag rörande eventuell beredskap även mot and- ra typer av olyckor bedömer jag att det redan nu krävs en personalför- stärkning med en handläggare inom varje här aktuell länsstyrelse för att handlägga beredskapsfrågor. (+ 530000 kr.)

För berörda myndigheters kostnader sammanhängande med bered- skapstjänstgöring samt för ökade expens- och resekostnader till följd av nya tjänster beräknarjag för budgetåret 1981/82 460000 kr.

För den föreslagna indikeringsorganisationen beräknar jag för budget- året l98l/82 en engångskostnad av 700000 kr. för utrustning och konsultin- satser i uppbyggnadsskedet.

Som jag tidigare har framhållit är säkra tclekommunikationcr en förut- sättning för en väl fungerande beredskap. I de förslag som lämnats av överbefälhavaren, televerket och strålskyddsinstitutet har investerings- kostnaderna under de tre närmaste åren beräknats till ca 5.7 milj. kr. och de årliga driftskostnaderna till ca 0.8 milj. kr. För budgetåret l98l/82 bör anvisas 1850000 kr. för investeringar i och drift av förbättrade telekom- munikationer. Jag har därvid beräknat medel dels för genomförande av televerkets förslag, dock med viss reducering av antalet förbindelser. dels för vissa kompletteringar av sambandscentraler m.m. och dels för särskild teleförbindelse med Danmark från länsstyrelsen i Malmö. Den del av investeringskostnaderna som avser anslutning av kärnkraftverken samt länsstyrelserna i berörda län till försvarets fasta radiolänknät enligt över- befälhavarens förslag. ca 4 milj. kr.. torde bli aktuell först under budget- året 1982/83.

Utbyggnaden av tclcfonlarmsystem inom inre beredskapszonen bör ske i huvudsak i enlighet med televerkets förslag. Det i förslaget angivna trafikbegränsningssystemet bör dock som jag tidigare har anfört inte nu införas. Uppbyggnaden av telefonlarmsystemet böri huvudsak kunna ske under budgetåret l98l/82. För budgetåret l98l/82 beräknarjag för angivet ändamål 4 milj. kr. Jag har därvid inte räknat med att den föreslagna utbyggnaden av ett tyfonlarmsystem kommer att medföra några kostnader som bör belasta nu aktuellt anslag under budgetåret 1981/82. lnvesterings- kostnaderna härför kan beräknas till sammanlagt 6milj. kr. och de årliga driftskostnaderna till 200000 kr.

En väl anpassad utbildning av den i beredskapsorganisationen ingående personalen är. som jag tidigare har anfört. av avgörande betydelse. Utbild- ningen bör i princip genomföras i enlighet med statens brandnämnds för- slag. Dock bör i förhållande till nämnda förslag dels deltagarantalet och kurstidens längd minskas för vissa kurser. dels föreslagen utbildning för

Prop. 1980/81:90 Bilagal Jordbruksdepartementet 36

polispersonal inom indikeringszonen tills vidare slopas. Den totala kostna- den för utbildning enligt vad ovan sagts kan för de tre närmaste budgetåren beräknas till 7330000kr. För budgetåret 1981/82 bör för utbildning och övning anvisas 4270000 kr. Jag har därvid räknat medel för särskilda övningskostnader för strålskyddsinstitutet.

Inköp och distribution av jodtabletter liksom uppbyggandet av en reserv i lager i enlighet med vad jag tidigare har förordat bör kunna ske under nästkommande budgetår. För budgetåret 1981/82 beräknarjag 2,6 milj. kr. för detta ändamål. Jag har därvid även beräknat 470000 kr. för informa- tionsinsatser såväl allmänt om beredskapsfrågor som om jodtabletternas användning.

För stöd till forskning m. m. av betydelse för beredskapen beräknar jag för budgetåret 198I/82 1,5 milj. kr.

Sammanlagt innebär här föreslagna åtgärder för en effektivare bered- skap kostnader under budgetåret l981/82 av 16,7 milj. kr.

Enligt min mening bör de berörda kärnkraftsföretagen ytterst svara för kostnaderna för beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Kraftföretagen finan- sierar i dag genom avgifter vissa kostnader för beredskapsfunktioner. Kostnaderna för den nu föreslagna. utvidgade beredskapen bör på samma sätt finansieras genom att avgifter tas ut av de berörda kraftföretagen. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att ta ut sådana av- gifter.

Det är enligt min mening lämpligt att ifrågavarande kostnader. åtminsto— ne under ett uppbyggnadsskede. redovisas över ett särskilt anslag på statsbudgeten. Möjlighet bör föreligga att reservera medel till kommande budgetår. Ett särskilt reservationsanslag. benämnt Beredskap mot kärn- kraftsolyckor. bör därför föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1981/ 82. Eftersom verksamheten helt skall finansieras med avgifter och inte kräva något tillskott av statsmedel. bör dessa avgifter tillföras anslaget. som förs upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

Jag vill i detta sammanhang anmäla frågan om fortsatta medel för viss forskning rörande kärnkraftens omgivningseffekter. lnom energiforsk- ningsprogrammet stöds sedan budgetåret l977/78 verksamhet med inrikt- ning på nuvarande reaktortyper inom delprogrammet Lättvattenreaktorer. Ansvaret för planering av och finansiellt stöd till verksamheten vilar på nämnden för energiproduktionsforskning. Statens strålskyddsinstitut har haft nämndens uppdrag att medverka vid den närmare planeringen av vissa forskningsinsatser inom strälskyddsområdet. De medel som på detta sätt tillförts strålskyddsforskningen från energiforskningsprogrammet har i ge- nomsnitt uppgått till ca 2 milj. kr. per budgetår. Delegationen för energi- forskning har föreslagit att ansvaret för sådan forskningsverksamhet som bedrivits inom delprogrammct Lättvattenreaktorer skall överföras till resp. myndighet.

Det är angeläget att ifrågavarande forskningsverksamhet kan fullföljas.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet 37

Kostnaderna härför kan förbudgetåret 1981/82 beräknas till 2250000 kr. Strålskyddsinstitutet har det allmänna ansvaret för målinriktad forskning inom strålskyddsområdet. Den del av denna forskning som har anknytning till kärnkraftsproduktionen finansieras genom avgifter som inbetalas av kärnkraftsföretagen. Medlen redovisas på anslaget Strålskyddsforskning under tionde huvudtiteln. Enligt min uppfattning bör strålskyddsinstitutet i fortsättningen ha ansvaret också för fullföljandet av den särskilda forsk- ningsverksamhet som hittills finansierats inom energiforskningsprogram- met i den del som rör strålskyddsfrågor med anknytning till kärnkraftspro- duktionen. Anslaget Strålskyddsforskning för budgetåret l98l/82 bör med anledning härav tillföras 2250000 kr. utöver vad som redovisats i prop. 1980/81: 100 (bil. 13 sid. 138). Jag avser att senare föreslå regeringen att i enlighet med vad jag nu har anfört höja de avgifter som tas ut av kärn- kraftsföretagen för strålskyddsforskning med anknytning till kärnkrafts- produktionen. '

11 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

[. antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 33!) om skydds-

åtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m..

2. bemyndiga regeringen att besluta om föreskrifter rörande av-

gifter för beredskapsåtgärder i enlighet med vad jag har förordat.

. till Beredskap mot kärnkraftsolyckor för budgetåret 1981/82 un-

der tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av l000 kr. '.»)

Prop. 1980/81:90 Bilaga2 Jordbruksdepartementet 38

Förslag till

Biltang

Lag om ändring i lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att I. 9 och Båä i lagen (1960133l) om skyddsåt- gärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. skall ha nedan angivna Iy- delse.

Nuvarande lydelse

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning. belägen inom riket. radioaktiva ämnen i så- dan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänhe- ten. skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtagas.

Föreslagen lydelse

l ä

Utsprids från atomreaktor eller annan atomanläggning. belägen inom riket. radioaktiva ämnen i så- dan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten eller föreligger överhängande fara för sådan utspridning. skall läns- styrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtas.

9.5

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen er- forderligt bistånd för skyddsåt- gärder som avses i denna lag.

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen er- forderligt bistånd för skyddsåt- gärder som avses i denna lag och enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen biträda vid plane- ringen av sådana åtgärder.

13 å'

Erfordras vid utspridning av ra- dioaktiva ämnen i annat fall än som avses i l 5 Särskilda åtgärder för att skydda allmänheten. äger regering— en eller myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana förord- nanden och föreskrifter som i 4. 5 eller 65 sägs. Därvid skall i tillämp- liga delar gälla vad i övrigt stadgas i lagen.

Erfordras vid utspridning av ra- dioaktiva ämnen i annat fall än som avses i l i? särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger regering- en eller myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana förord- nanden och föreskrifter som i 4. 5 eller öö sägs. Därvid skall i tillämp- liga delar gälla vad i övrigt stadgas i lagen. Regeringen får bestämma att en länsstyrelses åligganden en- ligt denna lag helt eller delvis skull fullgöras av länsstyrelsen i ett an- nat län. Regeringen får i stället för länsstyrelser: meddela sådana för- ordnanden och föreskrifter som avses i4. 5, 6 eller 79'.

Denna lag träderi kraft den ljuli l98l.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2 Jordbruksdepartementet

1 Inledning

I propositionen om inriktningen av säl-:erhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling (prop. l976/77z74 bil. 2) lämnades förslag till ett (.)ljelagringsprogram för åren 1978—1984. Jag uttalade mig samtidigt för en s.k. kontrollstation vid lämplig tidpunkt under programperioden. Vid kontrollstatit.)nen skulle mot bakgrund av konsumtionsutveeklingen och eventttella olika energipolitiska beslut revideringar kunna göras av de beräknade lagringsbehoven och de åtaganden som erfordras för att lagringsmälen skall kunna uppnås. .lag var då inte beredd att närmare ange tidpunkten för kontrollstationen. Riksdagen lämnade vad som anförts utan erinran (FöU l976/77z35. rskr 1976/77z311).

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) föreslog i skrivelse den 8 _ november 1979 till regeringen att en kontrollstation skulle inrättas samt lämnade förslag till de uppgifter som därvid borde behandlas. För att eventuella ändringar av oljelagringsprogrrammet skulle kunna beaktas inom ramen för pågående uppbyggnad av beredskapslagringen och samordnas med övrig planeringsverksamhet inom det ekonomiska försvaret föreslog ÖEF att kontrollstationcn skulle inrättas snarast.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 20 december 1979 tillkallade jag den 25 januari 1980 en utredning med sju ledamöter för att se över oljeiagringsprogrammet för perioden 1978—1984.

Utredningen som antog namnet 1980 års olje]agringskommittél överläm- nade den 15 oktober 1980 sitt delbetänkande (SOU 1980141) Olja för kristid. En sammanfattning av delbetänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3:l.

lF.d. landshövdingen Erik Huss. ordförande. ledamöterna av riksdagen Lennart Blom och Essen Lindahl. kommunalradet Perolof llolst, direktörerna Torsten Andersson och Bo Helmerson samt utredningssekreteraren Gösta Dahlström.

l'rop. 1980/81:90

IJ

Efter remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av kammarrätten i Stockholm. överbefälhavaren (ÖB). 1978 års försvarskommitté (FK78). sjt'jfartsverket. luftfartsverket. transportrådet. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket. statens jordbruksnämnd (JN). statens naturvårdsverk. kommerskollegium (KK). statens pris— och kartellnämnd (SPK). konsument- verket. överstyrelsen för ekonomiskt försvar. bostadsstyrclsen. statens industriverk. statens vattenfallsverk. energisparkommittén (ESK). oljeer- sättningsdelegationen (OED). Landstingsförbundet. Lantbrukarnas riksför- bund (LRF). Scandinavian Airlines System (SAS). Svenska arbetsgivarefö- reningen (SAF). Svenska kommunförbundet. Svenska Petroleum Institutet (SPI). Svenska värtneverksföreningen. Sveriges hantverks- och industriorga- nisation Familjeföretagen (SHlO-Familjeföretagen). Sveriges industriför- bund. Sveriges redareförcning. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjän- stemännens centralorganisation (TCO). länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenskt kolkonsortium AB. Svenska Byggnadsentrepenörföreningen (SBEF). lndustriförbundet och SAF har bifogat ett yttrande från Svenska cellulosa— och pappersbruksföreningen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 32.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

Beredskapslagren av olja för krigs- och avspärrningssituationer har byggts uppi landet under fyra decennier. Den helt övervägande delen har formen av tvängslager hos större säljare och förbrukare av olja. Den snabba ökning av konsumtionen av flytande drivmedel och bränslen som skedde under efterkrigstiden medförde behov av förstärkt beredskapslagring. Genom beslut av 1957 års riksdag fastställdes ett program för lagring av mineraloljor under femärsperioden 1958—1962. Programmet reglerades genom förord- ningen ( 1957:343) om oljelagring m. m. och innebar att det tidigare systemet med lagring av viss procentuell andel av föregående års försäljning ersattes med ett system med fasta lagringsmäl för skilda oljeslag. Lagringsmålen fastställdes med beaktande av dels de mängder som -i krig bedömdes komma att erfordras (krigsreserven). dels vad som kunde behövas med hänsyn till tänkbara störningar i oljetillförseln under fred (försörjningsreserven). Krigsreserven skulle tillgodose behoven för totalförsvaret och samhället i övrigt under krig. Försörjningsrcservens storlek bestämdes till vad som ansågs erforderligt för att trygga försörjningen under vintrar med svåra isförhallanden och beräknades motsvara behoven ttnder en normal vinter. De lagringsskyldiga gavs möjlighet att minska den mängd eldningsolja sotn skulle lagras. den s. k. vinterdispensen.

1 stort gäller fortfarande samma principer för beredskapslagringen av oljeprt'vt'lukter. 1 1963—1969 års oljelagringsprogram övergick försörjnings—

'.»)

Prop. 1980/81:90

reserven till att vara en avspärrningsreserv och utökades betydligt. Avspärr- ningsreserven skulle vid ett totalt avbrott i. tillförseln täcka en starkt beskuren konsumtion under en för alla oljeprodukter i princip lika läng tidsperiod och hade en klart säkerhetspolitisk motivering.

En fortsatt ökning av lagringen för avspärrning och krig skedde genom 1970—1976 års oljelagringsprogram. vilket sedermera förlängdes med ett år.

Ett första steg i planeringen av oljeförsörjningsberedskapcn inför fred- skriser togs av 1973 års kontrollstation för oljelagringsprogrammet 1970—1976 som föreslog inrättande av ett statligt fredskrislager av räolja. Riksdagen beslöt hösten 1973 (prop. 1973: 194. FöU 1973z27. rskr 19732366) att staten skulle lagra 3 milj. m3 råolja för fredskriser.

Mot bakgrund av erfarenheterna av den s. k. oljekrisen vintern 1973—1974 intensifierades planeringen för fredskriser. lnom Organisationen för ekono- miskt samarbete och utveckling (OECD) utformades ett internationellt energiprogram (IEP). OECD:s råd beslöt är 1974 att upprätta ett interna- tionellt cnergiorgan. International Energy Agency (IEA) med uppgift att genomföra cnergiprogrammet. Medlemmar av IEA är ett tjugotal industri- länder. däribland Sverige. lEP-avtalet avser bl. a. att tillförsäkra de avtalsslutande länderna en rättvis fördelning av knappa oljetillgångar i händelse av en oljekris. Varje land har åtagit sig att fr. o. m. är 1980 hålla en försörjningsberedskap i form av särskilda lager motsvarande 90 dagars konSumtion. Vidare har varje land åtagit sig att vid varje tidpunkt kunna vidtaga erforderliga konsumtionsbegränsande åtgärder för att i en kris minska förbrukningen av olja.

Riksdagen beslöt våren 1977 om ett oljelagringsprogram för åren 1978—1984 innebärande bl.a. uppbyggnad av råoljelager omfattande 9,6 milj. nr:. Fram till sommaren 1980 har 2 milj. nf råolja inlagrats. Till grund för oljelagringsprogrammct ligger bl. a. energiprognoser som byggde på bedömningari prop. 1975:30 angående energihushållning m. m. samt i 1975 års längtidsutredning (SOU l975:89). De förutsättningar som gällde för dessa prognoser är nu till väsentlig del inaktuella.

Med anledning av bl. a. utvecklingen i Iran präglades den internationella oljemarknaden under hösten 1978 och år "1979 av oro med snabbt stigande priser på råolja och oljeprodukter samt osäkerhet om de kort- och långsiktiga tillförselmöjligheterna. Detta innebar att samtidigt som riskerna för stör- ningar i oljetillförseln ökade" så steg kostnaderna för att genom ökad beredskapslagring möta denna utveckling.

Mot denna bakgrund ansåg jag det hösten 1979 vara angeläget att dimensioneringen och utformningen av det nu löpande oljelagringsprogram- met skulle prövas. En särskild utredning. "1980 års oljelagringskommitté. . tillkallades för ändamålet. _

I enlighet med direktiven lämnade kommittén uppdrag till statens industriverk att ta fram energiprognoser för ären 1985 och 1990. Mot

Prop. 1980/81:90 4

bakgrund av dessa prognoser och förnyade bedömningar avseende behov av och tillgång på energi i olika slag av krissituationer har kommitten gjort en översyn av gällande försörjningsplan på energiområdet och av de lagringsmål som riksdagen har fastställt. Härvid har hänsyn tagits till Sveriges interna- tionella åtaganden och till kostnaderna för att upprätthålla erforderlig försörjningsberedskap. Underlag för dessa bedömningar har inhämtats från ÖEF.

Med utgångspunkt i denna översyn föreslår kommittén en förändring av oljelagringsprogrammet.

Kommittén har dessutom i enlighet med direktiven lämnat förslag till hur utnyttjandet av den rörliga krediten (prop. 1974z8. FöU l974z8. rskr 1974134) bör avvecklas. ' '

Innan jag lämnar förslag till utformningen av ett reviderat lagringsprogram vill jag kommentera nägra'av de förutsättningar för lagringsprogrammet som kommittén har granskat och som ingående diskuterats av remissinstanser-

na.

Sveriges energitillförsel utgörs till nära 70 %..av importerad olja. Om ett betydande avbrott i oljetillförseln hastigt inträffar får detta genomgripande effekter på produktion. sysselsättning. export och konsumtion. Även uthålligheten inom övriga .delar av totalförsvaret påverkas.

Den långsiktiga energipolitiken i Sverige inriktas bl.a. på att minska importberoendet. Även om denna strävan blir framgångsrik kommer enligt tillgängliga prognoser oljan ännu är 1990 att svara för en betydande del av energitillförseln. Särbarheten för störningar kommer därmed under över- skådlig framtid att vara mycket hög.

Risken för störningar i oljetillförseln till följd av händelser i Mellersta östern är stor. Även genom oljemarknadens ändrade struktur har riskerna ökat. Före år'1974 svarade de internationella oljebolagen så gott som helt för den internationella handeln med olja. En växande del av världshandeln sker numera mellan nationella. ofta statliga. bolag i export- respektive import- länderna. Detta har ökat risken för att enstaka konsumentländer skall utsättas för leveransstörningar.

Riksdagen har beslutat att lager av viss omfattning skall byggas upp för att möta störningar i tillförseln av olja i samband med krig. avspärrning och fredskriser. Om andra kriser. t. ex. längre avspärrningar än som f. n. beräknas. läggs till grund för planeringen kan ytterligare åtgä—rde-r bli nödvändiga. Kommittén anser det rimligt att t.v. basera planeringen för

'Jl

Prop. 1980/81:90

energiprogrammet på de tre hittills använda kristyperna. De krav som länga försörjningskriser medför kan dock enligt kommitten senare behöva prövas.

Flera remissinstanser. bl. a. ÖB. ÖEF och FK 78. bedömer att framtida försörjningskriser kan bli mer omfattande och långvariga än vad som tidigare antagits. Detta bör enligt deras mening beaktas i planeringen för det framtida oljelagringsprogrammet. För egen del anser jag det för tidigt att nu ta ställning till en ändring av tillämpade krisfall. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag framhålla att remissinstansernas synpunkter kotnmer att prövas i samband med överväganden om totalförsvarets utveckling efter år 1982.

Kostnaderna för att genomföra det år 1977 beslutade oljelagringsprogram- met för perioden 1978—1984 har ökat från da beräknade 5 a 6 miljarder kr. till nu drygt 12 miljarder kr. Orsaken härtill är framförallt en tredubbling av priset på råolja och en fördubbling av priserna på oljeprodukter sedan programmet kostnadsberäknades. Den allmänna prisnivån har under samma tid ökat med ca 30 %. En väsentlig. relativ prisstegring på olja har alltså skett. vilket lett till minskad konsumtion. Då avspärrningsreserven delvis och fredskrislagrct i sin helhet är relaterade till fredskonsumtionen av olja kan kravet på det totala beredskapslagrets storlek enligt kommitténs mening därmed minskas.

Jag instämmer i detta synsätt.

Statens industriverk har sett över föreliggande energiprognoser för åren 1985 och 1990. De nya prognoserna har baserats på den ekonomiska utveckling som 1980 års långtidsutredning anger i sitt högsta alternativ.

1 nedanstående tabell jämförs industriverkets prognos för 1985 med den prognos som 1975 års oljelagringskommitté (CLK-75) använde.

Energitillförsel år 1979 och 1985 TWH

Energirävaror Prel. utfall Prognos 1985 1979 OLK-75 Statens

industri— verk Olja och oljeprodukter 293 347 263 Kol och koks 20 39 31 Övrigt l28 161 169

Summa tillförsel 441 547 463

Prop. 1980/81:90 6

Det finns enligt kommittén skäl att betona osäkerhetsmomenten i prognoserna. Dessa avser främst omfattningen av den framtida ktdam'änd- ningen. utnyttjandet av el för uppvärmningsändamål och den allmänna industriella utvecklingen i landet. Även de resultat som kan nås i fråga om energisparande i bostäder är svåra att bedöma. .

Kommittén anser det likväl lämpligt att bedömningen av behovet av beredskapslager av olja baseras på industriverkets prognoser över energitill- förseln m. in. då fi'irutsättningarna för dessa ingår i en samlad beskrivning av en framtida ekonomisk utveckling i Sverige.

Remissinstanserna har inget att invända mot detta men understryker osäkerheten i prognoserna. ÖEF påpekar dessutom att små variationer i prognoserna ger ett stort genomslag på lagerbehovet.

Statsrådet Petri har tidigare i dag redovisat prognoser över energianvänd- ningen och totala energibalanser för åren 1985 och [990 enligt ett lägre och ett högre alternativ. av vilka det senare antas ligga till grund för tillft'irselplaneringen. [ båda alternativen förutsätts bl.a. en omfattz'rnde ersättning av olja med andra bränseln. Beträffande olja och oljeprodukter innebär den högre användningsnivän en tillförsel år 1985 av 256 TWh. dvs. något lägre än enligt industriverkets prognos. Med hänsyn till osäkerheten i prognoserna utgår jag emellertid från samma antagande i fråga om energitillförseln som kommitten.

l proposition l976/77z74 bil. 2 föreslogs lagringsmål för energiprogrammet inför olika kris- och angreppsfall. Riksdagen godkände förslagen (FöU 1976./77:35. rskr l976f77z3ll). Kommittén har haft i uppgift att göra en översyn av gällande försörjningsplan och I:"tgringsmål. Den har funnit att den modell för beräkning av behovet av beredskapslager som användes av DLK-75 är väl lämpad för sitt ändamål. Modellen har därför utnyttjats som underlag för kommitténs förslag. I modellen beaktas på ett systematiskt och kvantifierat sätt de bedömda behoven i en krissituation och de tillgångar som bedöms finnas i en sådan. Beräkningarna görs för varje krisfall och produktslag för sig och resultaten samlas sedan till en försörjningsplan. [ det följande diskuteras vissa i beräkningsmodellen ingående förutsättningar.

Konsumtionen av olja påverkas direkt av de ransoncringsåtgr'irrlcr som vidtasi en kris. Kommittén bedömer att nu befintliga ransoneringssystem för bränsle- och drivmedel har möjlighet att fungera i enlighet med de fi'irutsättningar som ingår i beräkningsmodellen. om ansvariga instanser i en kris snabbt. kraftfullt och framsynt fattar nödvändiga beslut. Dock bedöms möjligheterna till besparing inom uppvärmningssektorn i en krissituation vara mindre än vad som tidigare fi:")rutsatts eftersom inomhustcmperaturcn numera generellt sett är lägre. Detta medför ett ökat lagringsbehov med ca 900 000 m3 eldningsolja i förhållande till gällande oljelagringsprogram.

Prop. 1980/81:90 7

ÖEF anser det orealistiskt att förutsätta att ransoneringsåtgärderna har effekt redan från krisens början eftersom detta i sin tur kräver att statsmakterna har fattat beslut i ett ännu tidigare skede. Åtgärder som kan höja beredskapen att fatta tidiga beslut om bl. a. konsumtionsbegränsning förordas av FK 78.

För egen del anser jag att en kontinuerlig översyn av befintliga ransoneringssystem är nödvändig. Jag delar dock kommitténs bedömning att befintliga system har möjlighet att fungera enligt beräkningarna under förutsättning att beslut om ranst'meringsåtgärder fattas i ett tidigt skede av en kris.

Kommersiella lager av olja finns hos irnport('.')rcr, ol jehandcl och industri samt i fastigheter och gårdscistcrner. När en försörjningskris inträffar kan sådana lager med hjälp av olika regleringsåtgärder disponeras för av statsmakterna bestämda ändamål. De ses därför som tillgångar vid beräk- ningen av behovet av beredskapslager. Kommittén beräknar dessa lager till sammanlagt 5,4 milj. m3. [ nuvarande försörjningsplan har lagren bedömts uppgå till ca 2.7 milj. m3.

De remissinstanser som uttalat sig i denna fråga menar att kommittén har överskattat de kommersiella lagrens storlek inför en kris.

Jag finner i likhet med kommittén att de kommersiella lagren har ökat under senare år. dock med undantag av år 1979. Erfarenheterna visar emellertid att de kommersiella lagren minskar succesivt i inledningen av en oljekris. I ett läge då ingripande av statsmakterna blir nt'fxlvändigt är det sannolikt att de kommersiella lagrens storlek har reducerats. Jag anser det därför motiverat att dessa tillgångar för närvarande beräknas till ca 3.8 milj. m3. Detta innebär att behovet av beredskapslager ökar i motsvarande mån.

Kommittén föreslår att de kommersiella lagren bör räknas som en tillgångi återkommer jag senare.

Kommittén förutsätter att möjlighet finns att i en kris ersätta 1.5 milj. nf tunn och 1.3 milj. mR tjock eldningsolja för uppvärmningsändamål med vad. e! och kol.

Vissa remissinstanser menar att kommitténs förutsättning i detta avseende är alltför optimistisk. En övergång till alternativa energislag tar längre tid än vad som beräknats.

Ett flertal remissinstanser stöder en satsning på åtgärder för övergång till andra bränslen än olja. särskilt sådana som kan förkorta omställningstider- na.

Bostadsstyrelsen. statens vattenfallsverk och Svenska cellulosa- och pappcrbruksföreningen redogör i sina remissyttranden för åtgärder som i framtiden kan komma att leda till minskad oljcam-ändning.

För egen del menar jag att den aktiva politik för att ersätta olja som regeringen bedriver bör kunna leda till sådana resultat att kommitténs förutsättningi huvudsak kan anses vara realistisk. Jag hänvisar såväl till det

Prop. 1980/81:90 8

stöd till åtgärder för att ersätta olja och spara energi som har införts från den .1. januari 1981 (prop. 1980/81:49. NU 1980/81: 19. rskr 1980/Sl 1100) som till de ytterligare åtgärder som statsrådet Petri tidigare idag har förordat.

] detta sammanhang vill jag ta upp två frågor som ligger utanför oljelagringskommitténs förslag. Dessa gällerförberedelserför 1111 i en kris gå över till eldning med inhemskt bränsle.

ÖEF har i skrivelse den 23 april 1980 till regeringen hemställt att få disponera högst 1 600000 kr. från clearingfonden för bidrag till Örebro kraftvärmeverk AB för projektering av omställning till inhemskt bränsle. Projekteringen avses ingå som ett led i ÖEFzs strävan att minska omställningstiden för oljeeldade fjärrvärmeverks övergång till eldning med inhemskt bränsle i en krissituation.

ÖEF har i det ekonomiska försvarets perspektivstudie del 2. som ("överlämnades till regeringen den 13 juni 1980. föreslagit att en planering vid landets fjärrvärmeverk för en sådan omställning skall drivas så långt att omställningsarbeten kan påbörjas omedelbart efter statsmakternas beslut. Kostnaderna för planeringen. som föreslås genomföras inom ramen för den kommunala beredskapsplaneringen. beräknas till 55—65 milj. kr.

Perspektivstudien utgör en del av underlaget inför det beslut som riksdagen våren 1982 kommer att fatta om totalförsvaret. Jag anser att intill dess beslut inte bör fattas om bidrag till enstaka värmeverks kostnader för projektering till eldning med inhemskt bränsle och är därför inte beredd att tillstyrka framställningen.

Genom beslut den 19 juli och den 23 augusti 1979 beslöt regeringen att vid eldning i försvarsmaktens anläggningar under eldningssäsongen 1979—1980 olja i viss utsträckning skulle ersättas med inhemskt bränsle.

Regeringen uppdrog den 19 juni 1980 åt fortifikationsförvaltningen att under eldningssäsongen 1980—1981 dels fortsätta den under föregående eldningssäsong påbörjade eldningen med flis vid I 16. dels vid två anlägg- ningar elda med helved.

] en rapport som överlämnades till regeringen den 25 september 1980 redovisar förvaltningen vissa erfarenheter av eldning med inhemskt bränsle säsongen 1980—1981. Enligt rapporten har helvedseldning medfört en väsentligt högre årskostnad än eldning med flis och olja. Årskostnaden för fliseldning var i stort sett lika med årskostnaden för oljeeldning.

Jag har tidigare kommenterat vissa förutsättningar som ligger till grund för mitt förslag till lagringsprogram. Jag vill nu först ta upp fragan om behovet av

en särskild reserv för att täcka osäkerheter 1 nämnda förutsättningar samt användningen av ett redan nu befintligt överskott 1 krigsreserven.

Prop. "1980/81:90 9

2.3.l Särskild reserv för att täcka osäkerheter i förutsättningarna.

Den framtida utvecklingen i fred eller kris kommer självfallet inte att motsvara varje enskilt antagande som använts i planeringen. Det är emellertid enligt kommittén knappast troligt att alla eventuella avvikelser kommer att vara till nackdel för försörjningsberedskapen.

Sedan oljelagringsprogrammet 1978—1984 fastställdes har kunskapen och medvetenheten om energifrågor ökat. vilket bör medverka till att våra möjligheter att klara en tillfällig försörjningskris på oljcområdet blivit större. Vissa energi- och oljebesparande åtgärder har dock redan vidtagits. vilket har begränsat utrymmet för ytterligare minskningar av oljeförbrukningen.

Med hänsyn till den stora betydelse energiberedskapen har för'samhälls- livet och totalförsvaret är det enligt kommitténs mening rimligt att till det beräknade behovet av beredskapslager lägga en särskild reserv, en s.k. beräkningsreserv. uppgående till 1.5 milj. m3 olja för att täcka en något ogynnsammare situation än den som förutsättningarna ger uttryck för.

De beräkningsmetoder och förutsättningar som användes av OLK-75 för nu gällande försörjningsplan innebar att behovet av lager för krig minskade påtagligt jämfört med tidigare beräkningar. Med hänsyn till osäkerhetsmo- menten beslöts dock att lagringsmålen för krigsreserven skulle kvarstå oförändrade. Det innebär att utöver beräknade behov redan nu lagerhålls ett överskott i krigsreserven av 1.1 milj. m3 färdigprodukter, främst eldningsol- ja.

Kommittén förordar att krigsreserven. dimensioneras enligt de resultat som beräkningarna har gett och att överskottet betraktas som en tillgång i det samlade beredskapslagrct. [ stället anser kommittén. som tidigare nämnts. att en reserv på 1.5 milj. m3 olja skall inlagras för att täcka osäkerheter gällande alla krisfall.

Vissa remissinstanser menar att den av kommittén föreslagna reserven bör vara större än 1,5 milj. m3 med hänsyn bl. a. till den osäkerhet som vidlåder ett flertal fi.")rutsättningar. Andra remissinstanser finner däremot en sådan reserv omotiverad och att den leder till ökade kostnader.

Jag är enig med kommittén om att det till behovet av beredskapslager bör läggas en särskild reserv på ca 1.5 milj. m3 olja med hänsyn till förutsättningarnas osäkerhet och till de negativa effekter som en ogynnsam- mare utveckling än vad som förutsetts skulle ha på samhället. Denna reserv bör inlagras i form av 1.5 milj. m3 råolja.

De remissinstanser som uttalat sig i frågan om överskottet i krigsreserven menar att osäkerheten fortfarande är stor beträffande beräkningarna av storleken och föreslår därför att krigsreserven bibehålls i nuvarande

_omfattning. '— _ _

Jag anser att den del av överskottet i krigsreserven som ligger i befintliga skyddade och särskilt lokaliserade lagringsanläggningar även i framtiden bör

Prop. 1980/81:90 lt")

ligga kvar. men att överskottet bör räknas som en tillgång även i avspärrningsrescrven att utnyttjas i princip först när övriga tillgångar i avspärrningsreserven är fi'irbrukade. Skulle krigstillstånd inträda tidigare än vad som förutsätts i gällande planering övergår nämnda lager automatiskt till att utgöra en extra krigsreserv. Jag är därmed inte beredd att ansluta mig till kommitténs förslag att betrakta överskottet i krigsreserven som en tillgång att användas även i en fredskris.

2.3.2. Sainmrmsällning av beredskapslager

Erforderligt beredskapslager av olja kan antingen bestå av färdigproduk- ter. råolja eller av en kombination av dessa. Avvägningen mellan lagring av färdigprodukter och råolja görs på grundval av främst beredskapsmässiga. lagringstekniska och ekonomiska överväganden.

Risken för förstöring av raffinaderierna har uteslutit att försörjningen för krigssitu ation e r till någon del skall få baseras på råolja. Hela krigsreserven består därför av ktmsumtitmsfärdiga produkter. Drivmedel förvaras i bombskyddade anläggningar i konsumtionsområdena. Enligt kommitténs mening finns det inte skäl att ändra lagringsformen för krigssituationer. Jag är av samma uppfattning.

Idet nu löpande lagringsprogrammet avses ca 25 % av a v s p ä r r ni n g s - reserven hållas i form av råolja. Denna avvägning baseras på att en betydande raffinaderikapacitet numera finns i landet. att tillräcklig trans- portkapacitct finns tillgänglig samt att kusttankfartyg förutses kunna passera Öresund eller Bälten under i vart fall en del av krisen. Jag har gjort en likartad avvägning i mitt förslag till reviderat lagringsprogram.

Krigs- och avspärrningsreserven hålls så gott som helt i form av tvångslager hos större säljare och förbrukare av olja.

I syfte att anpassa tvångslagringen till föreliggande behov föreslår kommittén följande förändring av sammansättningen — Tvångslagren av tjock eldningsolja minskas med 500 000 m3 — Tvångslagren av motorbensin ökas med 300000 m3 — Tvångslagren av motmbrännolja och tunn eldningsolja ökas med 50000

m3 resp. 150000 m-1 — 'l'vångslagren av fotogen och lättbensin minskas med 5 000 1113 resp. 10 000

ml

Kommittén ft'ireslår att minskningen av lagringsskyldigheten för tjock eldningsolja genomförs successivt med 125000 m3 per år räknat första gången den 1 januari 1983. Hela reduktionen är då genomförd till den 1 januari 1986. En motsvarande tidsplan bör gälla för utbyggnaden av tvångslager av motorbensin. motorbrännolja och tunn eldningsolja. Minsk- ningen av lagringsskyldigheten för lättbensin och fotogen bör enligt kommittén träda i kraft fr. o. m. den "1 januari 1983.

Prop. 1980/81:90 11

Inga remissinstanser har väsentliga invändningar mot den föreslagna ändringen av sammansättningen av tvångslagren eller tidpunkterna för genomförandet.

Jag biträder förslagen om ändring av sammansättningen av tvångslagren. Kommitténs förslag 'till tidpunkter för genomförandet bör gälla beträffande reduktionen av tjock eldningsolja och fotogen. I frågan om lagring av lättbensin vill jag erinra om att volymen fastställs i procent av föregående års förbrukning. Till tidsplanen för utbyggnaden av tvångslagren av motorben- sin. motorbrännolja och tunn eldningsolja återkommer jag då jag behandlar frågan om finansiering av oljelagringsprogrammet.

Beredskaplagret för fr c d 5 k ri s e r avses enligt nu löpande oljelagrings- program bestå av 80 % råolja och 20 % färdigprodukter. Kommittén har funnit att den svenska raffinaderikapaciteten i vissa fredskrissituationer med stort bortfall av oljeprodukter kan begränsa möjligheterna att utnyttja beredskapslagrad råolja. Beredskapsmässiga skäl talar alltså för att bered- skapslager för fredskriser om möjligt utgörs till en något mindre del av råolja än vad som nu planeras. Jag delar kommitténs uppfattning och har i mitt förslag till reviderat lagringsprogram tagit hänsyn till detta.

Lagringstekniska och ekonomiska skäl talar för att d e statliga b e r c d 5 k a p sla g r e 11 till så stor del som möjligt hålls i form av råolja. Kostnaderna för de stora bergrummen är förhållandevis låga och råolja behöver inte omsättas. Beredskapsmässiga hänsyn sätter dock vissa grän- ser.

Enligt kbmmitténs mening bör mängden råolja för avspärrnings- och fredskrisfallen sammantaget helst inte överstiga cirka 8 milj. m—l. Häri innefattas både statliga beredskapslager och kommersiella lager av råolja vid raffinaderierna. Jag ställer mig bakom de av kommittén framförda synpunk- terna på fördelning mellan räolja och produkter. I det av mig förordade lagringsprogrammet kommer den totala mängden råolja att utgöra högst 7.5 milj. 1113. varav högst 6,5 milj. m3 i statliga lager.

2.3.3. Behov av beredskapslager

1980 års oljelagringskommitté föreslår att den statliga oljelagringcn i förhållande till läget sommaren 1980 skall utökas med 3.1 milj. 1113 råolja och ungefär 250000 rn3 färdigprodukter. Detta skulle innebära en minskad lagring av bl.a. 4.5 milj. m3 råolja i förhållande till löpande oljelagringspro- gram. Med hänvisning till sin riskbedömning föreslår kommittén att den statliga lageruppbyggnaden skall ske så snabbt detta är praktiskt möjligt. Inriktningen bör därför enligt kommittén vara att uppbyggnaden genomförs före utgången av kalenderåret 1983.

Det förslag till uppbyggnad av beredskapslagrcn som kommittén förordar innebär att de statliga råoljelagren komtner att uppgå till sammanlagt 5.1.

Prop. 1980/81:90 12

milj. m3. De lagringsutrymmen för råolja som färdigställs under budgetåret 1981/82 tillsammans med tidigare färdigställda och uppfyllda anläggningar medger lagring av drygt 6.5 milj. m3 råolja. Omkring 1.5 milj. m3 lagringsutrymmen skulle därmed bli outnyttjade. Kommittén menar att när det föreslagna lagringsprogrammet är slutfört statsmakterna kan pröva om risksituationen gör det önskvärt och det samhällsekonomiska läget det möjligt att fylla råoljeanläggningar—na med beredskapslager. Statsmakterna behåller dä full handlingsfrihet och behöver inte nu binda sig för ett visst handlande i mitten av 1980-talet.

Vissa remissinstanser. bl. a. FK 78. ansluter sig till synpunkten att en ny prövning bör ske efter att det den av kommittén förordade lageruppbygg- naden är avslutad.

ÖEF anser att ett bibehållande av krigsreservens storlek och en rimlig gardering för osäkerheter av skilda slag motiverar en ökning av lagerupp- byggnaden med ca 2 milj. rn3 utöver vad kommittén föreslagit. Även LRF och TCO förordar en höjd målsättning för oljelagringcn.

Endast en remissinstans motsätter sig en ökning av den volymmässiga beredskapslagringen av olja med motiveringen att ett genomft'jrande av kommitténs förslag skulle medföra kostnadshöjningar och motverka möjlig- heterna att uppnå balans i den svenska ekonomin.

De flesta remissinstanserna anser dock att de lagringsutrymmen som är under byggnad bör fyllas med beredskapslager av råolja.

Jag har tidigare framhållit riskerna med att i planeringen utgå från att stora kommersiella lager disponeras av statsmakterna vid en kris och har därför i mina beräkningar reducerat dessa lagers storlek. Jag har i mina beräkningar i likhet med kommittén gjort ett tillägg till behovet av beredskapslager med 2 % för krigs- och avspärrningsreserven och med 5 % för fredskrislagret. Detta skall täcka oåtkomliga kvantiteter i form av bottensats samt eventuellt spill vid distributionen. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att följande ökningar i förhållande- till läget i januari 1981 bör genomföras i det statliga beredskapslagret av olja.

Tm3. gasol kton

Produkt Statligt lageröknings- behov Motorbensin 415 Flygdrivmedel 70 Motorbrännolja % 'l'unn eldningsolja 1 015 Tjock eldningsolja 1 800 Totalt 3 300 Gasol 35

Prop. 1980/81:90 13

Med beaktande av möjlig produktutvinning ur råolja kan detta behov täckas med en inlagring av 3 milj. m3 råolja, 70000 m3 flygdrivmedel. 150000 m3 motorbrännolja/tunn eldningsolja* och 20 kton gasol.

Därutöver bör. som jag tidigare anfört i samband med behovet av en särskild reserv. inriktningen vara att ytterligare 1.5 milj. m3 råolja skall inlagras.

Detta innebär att totalt 6,5 milj. m3 råolja skulle komma att inlagras och att de under byggnad varande lagringsanläggningarna för råolja till fullo kommer att utnyttjas. Det lagringsprogram jag nu förordar innebär vid en jämförelse mellan det totala behovet av produkter i beredskapslager och den möjliga produktutvinningen av 6.5 milj. m3 råolja att den särskilda reserven för att täcka osäkerheter i förutsättningar na framförallt kommer att bestå av motorbrännolja och tunn eldningsolja. Jag anser detta vara en fördel då dessa produkter är sådana som i en kris är särskilt svåra att anskaffa och ersätta.

Beträffande tidsplanen för genomförandet av det statliga lagringsprogram- met vill jag anföra följande. Jag instämmer med kommittén i att lagerupp- byggnaden bör genomföras så snabbt som möjligt. Med hänsyn till bl. a. marknadsförhållandena och de tillägg i lagringsprogrammet som jag förordar kan uppbyggnaden dock inte genomföras så snabbt som kommittén önskar. dvs. före utgången av år 1983. För egen del anser jag det önskvärt att den statliga delen av oljelagringsprogrammct är avslutad före utgången av år 1984. Emellertid kan med anledning av marknadsmässiga och statsfinansiella skäl inlagringsperioden behöva utsträckas något. dock längst till utgången av år 1986.

Det förslag till oljelagringsprogram som jag förordar byggeri huvudsak på underlag som tagits fram och bedömningar som gjorts under år 1980. Det är självfallet inte möjligt att förutse vilka förändringar av betydelse i sammanhanget som kan komma att inträffa under de närmast kommande åren. Betydande osäkerheter gäller. som jag tidigare anfört. bl. a. beträf- fande förhållandena på den internationella oljemarknaden. Förändringarna inom näringslivet medför osäkerheter beträffande användning. lagerhållning m.m. inom landet. Ändrade förutsättningari dessa avseenden kan komma att ställa krav på ytterligare justeringar av oljelagringsprogrammet. Mot denna bakgrund anser jag det önskvärt att bibehålla en viss handlingsfrihet inom ramen för den nu föreslagna revideringen av programmet. Regeringen bör därför bemyndigas att vid behov besluta om mindre förändringar av icke principiell natur i genomförandet av det föreslagna revideringen. Med anledning av det kommande försvarsbeslutet och osäkerheter bl. a. om den framtida energikonsumtionen och energitillförseln samt om de kommersiella lagrens storlek anser jag vidare att en ytterligare översyn av programmet bör vidtas före utgången av år 1983.

* Denna mängd är förvärvad under budgetåret 1980/81 i enlighet med regeringsbeslut 1981-01-29.

Prop. 1980/81:90 14

Jag vill slutligen kommentera den föreslagna lagringen av flygdrivmedel. Kommittén har mot bakgrund av luftfartsverkets beräkningar föreslagit en väsentligt lägre lagring av flygdrivmedel för civil luftfart än vad som gäller i nu löpande oljelagringsprogram. Kommittén menar dock att det bör prövas om inte viss ytterligare lagring är motiverad. Luftfartsverket har inte räknat med någon reserv. men anför i sitt remissyttrande att en sådan kan vara motiverad med hänsyn till osäkra antaganden om framförallt de utländska tlygbolagens behov av flygdrivmedel i kriser.

ÖB anser att lagringen av flygdrivmedel inte bör minskas så som det föreslagits av kommittén mot bakgrund av totalförsvarets bedömda ökade utnyttjande av CiVila flygtransportmedel. .

Även SAS framhåller vikten av att lagerhållningen av flygdrivmedel ökar i takt med stigande konsumtion.

ÖEF menar att en ytterligare utredning snarast bör ske beträffande behovet av lager av flygdrivmedel.

För egen del är jag beredd att t.v. acceptera kommitténs förslag till minskat lagringsmål men vill jag understryka att flyg- och jetbensin inte i dag utvinns ur råolja vid svenska raffinaderier. Kommittén och remissinstanser- na uttalar tveksamhet beträffande storleken av behovet av flygdrivmedel. Detta motiverar enligt min uppfattning ytterligare överväganden. Jag avser återkomma till regeringen i denna fråga.

2.3.4. Lagringsanläggningar

OljelagringsprOgrammet 1978—1984 innebar att sammanlagt 11.6 milj. mJ lagringsutrymmen för olja skulle anskaffas. [ följande tabell sammanfattas utbyggnadsläget under sommaren 1980 för statliga lagringsanläggning- ar.

Tm

Produkt Anläggningar som Inlagrad Återstående är klara eller volym ouppfylld under byggnad lagringsvolym

Råolja 6 550 2 000 4 550 Flygdrivmedel 91 Motorbrännolja och _! tunn eldningsolja 381 *70 3”)

"l'joek eldningsolja 108

Totalt 7 130 2 270 4 861)

För att färdigställa de råoljeanläggningar som är under byggnad krävs under budgetåret 1981/82 ca 20 milj. kr. Anläggningarna kommer att behöva utnyttjas för det av mig föreslagna oljelagringsprogrammet.

Erforderliga lagringsanläggningar för t v ä n g sl a g e r finns med undantag av en skyddad anläggning som dock inom kort är färdig att tas i bruk.

Prop. 1980/8] :90 15

2.3.5. Återbetalning av den rörliga krediten

Regeringen disponerar en rörlig kredit i riksgäldskontoret att användas vid krig. krigsfara eller annan omständighet av synnerlig vikt för rikets försvarsberedskap. Den har utnyttjats för inköp av oljeprodukteri samband med dels oljekrisen 1973—1974 och dels Iran-krisen 1978—1979 enligt följande

Inköp Avlyft* Återstår Kostnader milj. kr. Saldo tm3 tm3 tm3 —_—_ per Vara Avlyft* Återstår Ränta Om- 80-06-30 kostn. [ 761 1 109 652 1 205 412 793 116 48 957

* till oljelagringsprogram 1968—1977 och 1978—1984

Kommittén föreslår att krediten återbetalas genom att medel tillförs från oljelagringsfonden. Återbetalning bör ske i takt med att medel finns - -- tillgängliga i fonden och vara helt genomförd före utgången av budgetåret 1981/82.

Jag instämmer i detta förslag. Den fysiska avvecklingen av de produkter som anskaffats genom den rörliga krediten bör enligt kommittén ske i samband med att råolja anskaffas och inlagras i statliga anläggningar.

ÖEF och transportrådet invänder mot att produkterna säljs ut. ÖEF menar att man bör avvakta tills frågan om buffertlager i prisstabiliserande syfte har behandlats. Transportrådet vill vänta tills bättre möjligheter föreligger att få ut en större andel lätta produkter vid raffinering av råolja.

Jag anser att de förvärvade produkterna bör avvecklas under budgetåren ' 1982/83 och 1983/84.

Jag övergår nu till att behandla åtgärder som kan medverka till att öka säkerheten för att beredskapslagrcn av olja hos näringslivet är intakta inför krissituationer. '

2.3.6. Den 5. k. vinterdispensen

Ända sedan 1958—1962 års oljelagringsprogram har det funnits en s. k. vinterdispens vid lagring av eldningsolja. Innebörden härav är att säljare och storförbrukare som är lagringsskyldiga enligt lagen om oljelagring m. m. (19571343. omtryckt l977z939. ändrad senast 19801181) genom särskilda regeringsbeslut har getts möjlighet att under vintermånaderna successivt minska den mängd eldningsolja som de eljest är skyldiga att lagra. Endast i januari behöver hela den lagringspliktiga volymen finnas i lager. Den i 1958—1962 års oljelagringsprogram ingående försörjningsreserven hade inte något uttalat säkerhetspolitiskt syfte. Den ansågs kunna trygga försörjningen

Prop. 1980/81:90 16

under vintrar med svåra isförhållanden och skulle motsvara behoven under en normal vinter. Med hänsyn till motivet för försörjningsrescrven och på det sätt vilket storleken beräknades framstod ordningen med vinterdispens som naturlig. Trots att försörjningsrescrven i och med 1963—1969 års oljelagrings- program fick benämningen avspärrningsreserv och en klar säkerhetspolitisk motivering behölls ordningen med vinterdispens oförändrad.

Den nu gällande vinterdispensen

Lag- rings- skyl- dig- het 10096

90% 30%

70%

Jan Feb Mars April Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec Jan

Jag vill framhålla att den grundläggande principiella svagheten med vinterdispensen är att försörjningsuthålligheten varierar över året. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att dämpa denna negativa verkan. Den föreslår därför att vinterdispensen vid lagring av eldningsolja begränsas så att tvångslagret inte under någon månad skall utgöra mindre än 80 % av lagringsskyldigheten. Förslaget föreslås träda i kraft fr. o. m. den 1 januari 1983.

Flertalet remissinstanser har intet att erinra mot kommitténs förslag till sänkt vinterdispens.

Vissa remissinstanser avstyrker dock förslaget bl. a. mot bakgrund av de kostnadshöjningar det skulle medföra.

I likhet med kommittén anser jag att den säsongsmässiga svagheten i försörjningssäkerheten bör reduceras. Jag ansluter mig således till kommit- téns förslag att tvångslagrcn under månaderna april-juli bör utgöra minst 80 % av lagringsskyldigheten i januari samma år. För övriga månader på året föreslår jag. i likhet med kommittén. ingen ändring i gällande ordning. Jag återkommer senare till den finansiella innebörden av förslaget.

Prop. 1980/81:90 17

2.3.7. Oljeavgift och vitesföreläggande

Kommittén har i enlighet med direktiven gjort en översyn av sanktions- reglerna om oljeavgift och vitesföreläggande i lagen (l957z243. omtryckt 1977:939. ändrad senast 1980:181) om oljelagring i syfte att för framtiden förhindra att de lagringsskyldiga gör otillåtna uttag ur föreskrivna lager på så sätt som skedde under år 1979.

Kommittén föreslår att oljeavgiften något mer än fördubblas. Vitesföre- läggande bör i fortsättningen. enligt kommittén. användas för att påskynda återfyllnad av otillåtet ianspråktagna tvångslager.

Förslaget om höjd oljeavgift stöds av remissinstanserna. Frågan om skärpningen av sanktionssystemet i oljelagringslagen och avvägningen mellan oljeavgift och vitesföreläggande kräver ytterligare överväganden innan förslag till ändring kan läggas fram. Jag avser emellertid att snarast återkomma till regeringen i denna fråga.

Kammarrätten förordar i sitt remissyttrande en fortsatt översyn av de nuvarande bestämmelserna om lagringsskyldighet vid överlåtelse av anlägg- ning. Jag utgår från att kommittén kommer att behandla denna fråga i den andra utredningsetappcn.

2.3.8. Andra frågor

Kommittén föreslår två ändringar i synen på beredskapslagrcn. Det första förslaget gäller de. kommersiella lagrens utnyttjande. i kriser. N är behovet av beredskapslager för avspärrningssituationer har beräknats har befintliga kommersiella lager beaktats och tillåtits reducera behovet. Om en fredskris inträffar kommer de kommersiella lagren att förbrukas först. Hinder föreligger nämligen inte för näringslivet att sälja eller använda dessa lager. Enligt kommittén är det därför lämpligt att i fortsättningen betrakta den del av de kommersiella lagren som finns hos raffinaderiet och oljehandel som en tillgång i fredskrissituationer och således minska behovet av särskilt anordnade fredskrislager. En sådan ordning är förenlig med bestämmelserna i International Energy Program (IEP). Däremot bör även fortsättningsvis kommersiella lager hos storförbrukare räknas som en tillgång i avspärrnings- situationer med hänsyn till lEP-bestämmelserna. De samlade tillgångarna av beredskapslager för krigs-. avspärrnings-— och fredskrissituationer påverkas ej av denna förändring. Säkerheten ökar för att nödvändiga lager för avspärrningssituationer verkligen finns tillgängliga.

Jag delar kommitténs uppfattning att man i fortsättningen bör betrakta den del av de kommersiella lagren som finns hos raffinadericr och oljehandel som en tillgång i fredskrissituationer och att således behovet av särskilt anordnade fredskrislager minskar. Samma förhållande bör enligt min mening även gälla för kommersiella lager hos storförbrukare. 1 tillämpningen av IEP- bestämmelserna görs nämligen inte någon skillnad mellan lager som finns i

Prop. 1980/81:90 - 18

oljehandeln och hos storförbrukare. Genom att hänföra samtliga dessa kommersiella lager till fredskrislagren och i motsvarande grad höja lagringsmålet för avspärrningsreserven ökar säkerheten ytterligare utöver kommitténs förslag för att nödvändiga lager för avspärrningssituationer verkligen finns tillgängliga när denna typ av kris inträffar. I den av mig tidigare förordade revideringen har denna förändrng genomförts.

Det andra förslaget avser utnyttjandet av beredskapslagren. För fredskriser beredskapslagras stora kvantiteter råolja. Denna måste raffineras innan den kan nyttiggöras i en kris. De svenska raffinaderiernas kapacitet motsvarar 50—75 % av konsumtionen i landet och varierar mellan olika produkter. I vissa typer av fredskriser ärldet tänkbart att raffinering av råolja under krisen inte förslår för att ge landet förutsatt konsumtionsstandard för alla produkter. I en sådan situation anser kommittén att det kan vara lämpligt att ta i anspråk konsumtionsfärdiga produkter som ingår i avspärrningsreserven och att omföra en motsvarande kvantitet av fredskrislagret av råolja till avspärrningsreserven. Raffinering av denna senare kvantitet bör genomföras så snart detta är möjligt. Kommittén erinrar om att riksdagen vid olika tillfällen har uttalat (FöU 1975/76:35. rskr 1975/76:298 och FöU 1976/77:13. rskr 1976/77z311) att det bör vara en strävan från statsmakternas sida att inte på grund av fredskris minska 'den beredskap som är motiverad av vår säkerhetspolitik.

Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga. Mot bakgrund av vad riksdagen uttalat bör dock detta uttag endast få ske i begränsad utsträckning och under en kortare tid. Uttaget bör under alla förhållanden ej tillåtas överskrida 25 % av de produkter som är beräknade för avspärrningssitua- tioner.

2.3.9. Finansieringen

Medelsbehovet för att finansiera det av mig förordade reviderade oljelagringsprogrammet uppgår för statens del till ca 5 200 milj. kr. i prisläget sommaren 1980. Från juli 1980 t. o. m. december 1984 kan med nu gällande avgifter och föreliggande förbrukningsprognoser drygt '7 000 milj. kr. avsedda för försörjningsberedskapsändamål förväntas inflyta till oljelag- ringsfonden. Utöver oljelagring finansieras även vissa andra investeringar för försörjningsberedskapen över oljelagringsfonden. främst beredskapsla- ger av petrokemikalicr. Sådana investeringar för omkring 1 000 milj. kr. ingår f. n. i planeringen. Medelsbehovet från oljelagringsfonden för det ekonomiska försvaret skulle därmed sammantaget uppgå till 6 200 milj. kr. Föreslaget oljelagringsprogram synes alltså kunna finansieras till utgången - av år 1984 med beräknade inkomster även om vissa prisstegringar på olja skulle inträffa. '

Den ändrade sammansättningen av tvångslagren samt den sänkta vinter- dispensen innebär investeringskostnader för de lagringsskyldiga uppgående

Prop. 1980/81:90 19

till 548 milj. kr. netto i prisläget sommaren 1980. De årliga driftkostnaderna kommer att öka med 84 milj. kr.

Kostnaderna för den tvångslagring som säljare och förbrukare av olja genomför bestrids i första ledet av de lagringsskyldiga. Enligt kommitténs mening bör de ökade kostnaderna för ändringarna i tvångslagringen finansieras genom de priser som lagringsskyldiga tar ut av konsumenterna. Detta motsvarar en prishöjning med 1.5 öre per liter bensin. 6 kr. per m3 tunn eldningsolja och 3 kr. per m3 dieselolja. För tjockolja motsvarar det en kostnadsminskning med ungefär 2 kr. per m3.

Det kan dock. enligt kommitténs mening. finnas skäl för statsmakterna att underlätta för de lagringsskyldiga att genom lån anskaffa kapital för de nödvändiga investeringarna.

SPI anför att de finansiella kraven på oljeföretagen blir oskäligt höga med en ökad lagring av bensin och destillat. Man understryker att statsmakterna bör underlätta kapitalanskaffningen för dessa investeringar. Om detta inte sker avstyrker SPI bestämt att den föreslagna ökningen av produktinlagring- en läggs på oljeföretagen.

Jag är inte beredd att förorda att statsmakterna skall underlätta kapitalanskaffningen. Däremot anser jag det lämpligt att .tidsplanen för utbyggnaden av tvångslagren av motorbensin. motorbrännolja och tunn eldningsolja förlängs med ett år i förhållande till kommitténs förslag. Den utbyggnad som kommittén föreslagit bör då vara genomförd före utgången av 1986.

2.4. Oljelagringsfondens användning

Regeringen har av riksdagen fått i uppdrag att närmare överväga om detär lämpligt och medför besparingar att låta driftkostnader för oljelagring helt eller delvis bestridas från oljelagringsfonden. Därvid bör särskilt beaktas principiella och budgettekniska synpunkter (FöU 1980/81:10. rskr 1980/ 81:69).

Oljelagringsfonden inrättades genom beslut av regeringen den 26 juni 1975. Fonden är räntelös och förvaltas av riksgäldskontoret. Till fonden förs huvuddelen av inkomsterna av den avgift som tas ut av konsumenterna i samband med köp av olja och bensin med anledning av bestämmelserna i lagen (1973: 1216. ändrad senast 1980:1083) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter.

Från oljelagringsfonden rekvirerar ÖEF medel för att genomföra av statsmakterna beslutad lageruppbyggnadlav råolja och petroleumproduktcr i övrigt. Från (.)ljelagringsfonden har hittills i huvudsak rekvirerats medel för investeringar 1 varor och anläggningar.

Medel från oljelagringsfonden har i vissa fall i begränsad omfattning använts för driftkostnader i anslutning till oljelagringen (kostnader för inlagring) samt efter riksdagens medgivande till industristöd inom det

Prop. 1980/81:90 20

petrokemiska området (prop. 1979/801101. FöU 1979/80:11, rskr 1979/ 80:188). De löpande driftkostnaderna för den verksamhet som finansierats med investeringsmedel över oljelagringsfonden bestrids dock över statsbud- geten.

Enligt vad som inhämtats från ÖEF är en finansiering av vissa driftkost- nader över oljelagringsfonden möjlig. En förändring av finansieringskällan innebär dock ingen besparing i fråga om driftkostnadernas totala storlek. Enligt ÖEFzs uppfattning föreligger det vissa svårigheter att finna en direkt k0pp1ing mellan finansieringen av investeringarna och de driftkostnader som följer härav. En uppdelning av driftkostnaderna på olika finansieringskällor blir därför till viss del godtycklig och medför ett budget- och redovisnings- tekniSkt merarbete. Om en ändring av nuvarande principer för finansiering av driftkostnaderna skall ske föreslår ÖEF i första hand att driftkostnaderna exkl. räntekostnader och personalkostnader för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under anslaget FZ. Drift av beredskapslager förs över till fondfinansiering. Övriga kostnader under anslaget bör som hittills bestridas över statsbudgeten. ÖEF har även framhållit att om driftkostna- derna för oljelagringen skall finansieras över oljelagringsfonden måste lagen ändras så att fonden permanentas.

För egen del anser jag det principiellt riktigt att driftkostnaderna för oljelagringen i likhet med investeringarna får bestridas över oljelagringsfon- den. En förändring av finansieringsprinciperna i sådan riktning måste emellertid genomföras så att den budgettekniska hanteringen och överskåd— ligheten i systemet blir så enkel som möjligt. Jag förordar därför att samtliga driftkostnader ekklusive räntekostnader för delprogrammct Bränslet] och drivmedel m.m. under anslaget FZ. Drift av beredskapslager förs över till fondfinansiering så länge oljelagringsfonden finns. Överföringen bör således även omfatta driftkostnaderna för de lager som inte finansierats över oljelagringsfonden. Driftkostnaderna för de lager inom delprogrammet Kemiska produkter m.m. som finansierats ur oljelagringsfonden är så begränsade och redovisningsmässigt svåra att avskilja att jag anser att de även fortsättningsvis bör finansieras över statsbudgeten. Beträffande ränte- kostnaderna vill jag framhålla att de endast är bokföringsmässiga transak- tioner på statsbudgetens utgifts- resp. intäktssidor och att dessa i enlighet med de principer som gäller för kapitalkostnadsberäkningar bör ligga kvar på statsbudgeten. En ändring av finansieringen i enlighet med vad jag här har förordat innebäri sig ingen besparing av de totala kostnaderna för lagringen, utan endast att statsbudgeten avlyfts ett belopp av samma storlek som oljelagringsfonden påförs. För budgetåret 1981/82 uppgår detta belopp enligt det budgetförslag jag lämnar i det följande till drygt 17,7 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 21

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att 1. godkänna de riktlinjer för ett reviderat program för bered— skapslagring av råolja och oljeprodukter t. o. m. år 1986 som jag har förordat. 2. godkänna de ändringar för oljelagringsfondens användning som jag har förordat.

x

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 ELFTE HUVUDTITLEN

F. EKONOMISKT FÖRSVAR

Med anledning av den genomförda översynen av det löpande oljelagrings- programmet anmäldesi 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100. bil. 14) under denna rubrik att huvuddelen av delprogrammct Bränslen och drivmedel m. m. utbrutits ur budgetpropositionen och att regeringen senare skulle återkomma med förslag beträffande den fortsatta utbyggnaden av oljelagringen. ] budgetpropositionen lämnades förslagi anslagsfrågorna för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under anslaget F 1. Översty- relsen för ekonomiskt försvar: Förvaltningskostnader samt till viss del under anslaget F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder. Mot bakgrund av vad jag tidigare anfört beträffande den fortsatta utbyggnaden av oljelagring- en återkommer jag nu till medelsbehovet i övrigt för budgetåret 1981/82 under anslagen FZ. Drift av beredskapslager och F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder.

FZ. Drift av beredskapslager

Anslaget omfattar driftkostnader för beredskapslagring. exklusive cent- rala myndighetskostnader.

1000-tal kr.

Delprogram/Finansiering 1980/81 1981/82 beräknar Anslag föredraganden

Bränslen och drivmedel m. m. 178 696 268 360

Avgår:

Från oljelagringsfonden — 1 025 — 17 733 Övriga intäkter _ 6 546 — 6 215

Anslag 171 125 244 412

Prop. 1980/81:90 22

Samtliga driftkostnader utom räntekostnader finansieras genom medel från oljelagringsfonden. Räntekostnaderna som beräknas uppgå till drygt 250 milj. kr. finansieras över statsbudgeten.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående och med hänvisning till anslagsberäkningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att till Drift av beredskapslager för budgetåret 1981/82 "anvisa ytterligare 244 412 000 kr.

F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder

Anslaget omfattar samtliga investeringar i varor och förråd. engångsan- visningar för inlagringskostnader för varuinvesteringar samt olika former av industristöd. De poster som under innevarande budgetår redovisas under anslagen F3. Beredskapslagring och F4. Industriella åtgärder är sammanför- da under ett anslag F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder för att möjliggöra en flexibel avvägning av nämnda beredskapsåtgärder.

1000-tal kr.

Delprogram/Finansiering ' 1980/81 ' . 1981/82. beräknar

Anslag föredraganden Bränslen och drivmedel m. m. 387 531 1 669 705 Avgår: ' Från oljelagringsfonden — 387 530 — 1 669 705 Anslag 1 —

Från oljelagringsfonden. beräknas efter beslut av regeringen, tas i anspråk 1 669 705 milj. kr. för investeringar i varor och anläggningar.

Därav beräknas ca 1 639 milj. kr. för inköp av varor. varav 1 620 milj. kr. avses för uppfyllnad av färdigställda råoljeanläggningar och ca 16 milj. kr. för uppfyllnad av lagringsanläggningar för flygdrivmedel. Inlagringskostnader- na uppgår till 2,9 milj. kr.

För investeringar i anläggningar för lagring har beräknats 30,6 milj. kr. enligt följande investeringsplan.

Prop. 1980/81:90

Byggnadsobjekt

23. Investeringsplan för anläggningar (Il OOO-tal kr.") Kostnadsram Medelsförbrukning Bygg— Färdig- -——————_ __ Start ställande

1979-07-01 1980-07-01 Faktisk Kalkylmässigt år-mån år-mån

1.0. m. beräk-

' nad 1979/80

Objekt under byggnad eller abjektför vilka byggstart berä- knas under budgetåret 1980/ 81

Råoljeanläggning, Göteborg, BI Råoljeanläggning. Brofjor- den. A3 + BB Råoljeanläggning. Nynäs, A2 + B2 Rät.)1jeanläggning. Nynäs. CZ

Summa Flygdrivmedelsanläggning IV Flygdrivmedelsanläggning Vll

Summa ' Motorbrännolja/eldningsolja 1—2. anläggning 5. Västerås

Summa

Eldningsolja 3-5, anläggning I Eldningsolja 3—5, anläggning 2

Summa

Objektför vilket byggstart he- räknas under budgetåret 1981/ 82

Anläggning 10111l

Summa TOTALT

1980/81 1981/82

83 250 92 060 55 850 25 480 5 520 78—05 81—06 194 240 208 530 157 000 41 400 9 800 77-02 81-12 61 280 61 490 59 300 800 —— 76-06 79-09 (81-06) 54 400 63 840 44 000 16 500 5 430 78—09 81-08 393 170 425 920 316 150 84 180 20 750 24 280 24 890 24 290 600 — 76—08 78-10 (81-06) — 12 500 ' — 5 900 3 800 81-10 83-08 24 280 37 390 24 290 6 500 3 800 14 300 14 800 9 300 5 000 500 79-09 81-06 14 300 14 800 9 300 5 000 500 5 300 5 300 4 900 400 — 79-09 80-12 3 250 3 640 80 1 590 2 050 81-05 82-10 8 550 8 940 4 980 1 990 2 050 5 800 — — 3 500 82-01 83-01 5 800 — - 3 500

97 670 30 600

' Reviderings- och ombyggnadsarbete.

Prop. 1980/81:90 24

I sammanhanget vill jag efter samråd med statsrådet Petri ta upp frågan om överstyrelsens för ekonomiskt försvar upphandling av råolja. År 1979 beslöt riksdagen (prop, 1978/79 115 bil. 1. NU "1978/79:60. rskr 1978/791429") att Svenska Petroleum AB skulle svara för denna upphandling. ÖEF har nu anmält att ett samarbetsavtal har träffats mellan överstyrelsen och bolaget i vilket regleras frågor om bolagets medverkan vid inköp för den statliga beredskapslagringen. Såvitt avser upphandling av råolja innebär avtalet att överstyrelsen äger rätt att vända sig till annan leverantör om bolaget inte med leveranser ur sina långtidsavtal kan äta sig inköpsuppdraget. Enligt min mening utgör detta en lämplig ordning. Frågan bör nu underställas riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående och med hänvisning till anslagsberäkningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

1. att bemyndiga regeringen att besluta om byggnadsarbeten för förrådsanläggningar inom de kostnadsramar som jag föror- dat. 2. godkänna ett mellan överstyrelsen för ekonomiskt försvar och Svenska Petroleum AB träffat samarbetsavtal i vad avser rätt för överstyrelsen att vid upphandling anlita annan leveran-

tör.

Prop. 1980/81:90

lnnehåH Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträt'le .................. l inledning ............................................... 2 Föredragandens överväganden ............................ 2.1 Bakgrund ......................................... 2.2 Förutsättningar ................................ . . . 2.2.1 Risk för störningar i oljetillförseln ............ 2.2.2 Kostnader ................................. 2.2.3 Nya prognoser för energianvändningen ........ 2.2.4 Försörjningsplan på energiområdet ........... — ransoneringsåtgärder ...................... — kommersiella lager ........................

— möjlighet att ersätta olja med ved. el och kol 2.3 Förslag till lagringsprogram ......................... 2.3.1 Särskild reserv för att täcka osäkerheter i förut-

sättningarna ................................

2.3.2 Sammansättning av beredskapslagrcn .........

2.3.3 Behov av beredskt-rpslager ................... 2.3.4 Lagringsanläggningar ........................ 2.3.5 Återbetalning av den rörliga krediten ......... 2.3.6 Den s.k. vinterdispensen ....................

2.3.7 Oljeavgift och vitesföreläggande .............. 2.3.8 Andra frågor ............................... 2.3.9 Finansiering ................................ 2.4 ()ljelagringsfondens användning .....................

3 Hemställan ............................................. 4 Anslagsfrågor för budgetåret 1981782 ......................

Bilagor till bilaga 3 ingår i separat bilageclel Bilaga 311 Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1980z4l) Olja för kristid Bilaga 312 Sammanställning av remissyttrandena över delbetänkan- det (SOU 1980241) Olja för kristid

'Jt-P—ä—lQKv—-—-

wxlxlONONUI

10 11 14 15 15 17 17 18 19

21

..

Zl

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 1

Bilaga I.I Energi på 80-talet

Sammanfattning av en rapport (SIND 1980: 17) från statens industri- verk om energiförsörjningen på 1980-talet

Innehåll .

1 Inledning ................................................. 2 Den internationella situationen .............................. 2 2.1 Olja .................................................. 3 2.2 Kol ................................................... 6 2.3 Naturgas .............................................. 7 2.4 Elenergi ............................................... 7 3 Förutsättningar för beräkningarna ............................ 7

4 Energianvändning och energitillförsel ........................ 10

5 Sammanfattande slutsatser .................................. 14 5.1 Oljeersättning med kol ................................. 16 5.2 Oljeersättning med inhemska bränslen .................... 17 5.3 Elförsörjningen ........................................ 18 5.4 Uppvärmning av bostäder och lokaler ................... 19 5.5 Energihushållning ..................................... 22 5.6 Den ekonomiska utvecklingens betydelse ................ 23 5.7 Oljeförsötjningen ...................................... 23 5.8 Oljemarknadens förändrade struktur ..................... 24 5.9 Tjock eldningsolja ..................................... 24 5.10 Lågsvavlig olja ........................................ 25 6 Sammanfattning ............................................ 26

l Riksdagen l98()/8l. I saml. Nr 90. Bilttgt'dcl

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet

lx)

1 Inledning

Den långsiktiga planeringen av energiförsörjningen måste utformas som en strategi där dagens beslut kan klara näraliggande försörjningsproblem utan att samtidigt leda till långsiktiga bindningar. Den kan inte formuleras med utgångspunkt i någon entydig och säker bedömning av samhällsut- vecklingen och energianvändningen. I det långa perspektiv som är nödvän- digt för energiplaneringen blir antalet möjliga utvecklingsalternativ mycket stort. Sannolikheten är för många av alternativen ungefär lika stor. samti- digt som de kan ha mycket varierande konsekvenser för energiförsörjning- en.

Som underlag vid utformningen av en strategi. liksom för successiva omprövningar av fattade beslut. är en rullande planering av stort värde. Den verksamhet som statens industriverk (SlND) bedriver på detta områ- de skall ses i ett sådant sammahang. '

Senast SlND gjorde en övergripande studie av den långsiktiga utveck- lingen av energiförsörjningen var 1977 i samband med energikommissio- nens arbete. Sedan dess har utvecklingen på den internationella oljemark- naden genomgått kraftiga förändringar med en fördubbling av oljepriserna under l978 och I979. Vidare har riksdagen på basis av utslaget i folkom- röstningen om kärnkraften fattat beslut om den framtida omfattningen av kärnkraften.

Dessa faktorer samt en översyn av den svenska ekonomins utveckling har motiverat att utvecklingstendenserna pä energiområdet i sin helhet ånyo granskas. Under arbetets gång har preliminära bedömningar tillställts bland annat 1981.) års oljelagringskommitte och den s.k. elanvändnings- kommitten. Dessutom har kalkyler för perioden fram till l985 avrapporte- rats till 1980 års längtidsutredning.

Vid sidan av förutsättningarna gällande de framtida energipriserna och den ekonomiska tillväxten utgår beräkningarna frän den nuvarande energi- politiken. Det innebär att våra bedömningar skall ses som ett försök att beskriva en sannolik utveckling med utgångspunkt i den energipolitik som gäller idag.

Kopplingen till 1980 års langtidsutredning. som utformats med sikte att nå vissa samhälIekonomiska tnäl. gör dock redovisningen betingad av hur den ekonomiska politiken kommer att föras. För att belysa känsligheten i resultaten med avseende på denna centrala förutsättning har beräkningar- na kompletterats mcd ett alternativ sotn innebär en långsammare produk- tionstillväst i industrin.

Det finns också skäl att redan inledningsvis peka på några särskilda svårigheter vad gäller bedömningarna av den framtida energianvämlning- en. Miljökraven för alternativa bränslen som skall ersätta olja är ännu inte fastlagda. Användningen av kol och inhemska bränslen som torv och flis kan av detta skäl inte anges med någon större precision. (.)säkerheten om

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet 3

vilka restriktioner som kommer att gälla för direktverkande elvärme inne- bär en motsvarande svårighet att bedöma elanvändningens utveckling. När riktlinjerna på dessa avgörande områden har lagts fast ökar möjligheterna att göra tillförlitliga bedömningar.

Det bör också påpekas att beräkningarna inte har beaktat konsekvenser- na för Sveriges energiförsörjning av ”överraskande händelser" som utrikes- eller handelspolitiska kriser. Frågor som berör energiberedskap och dess beroende av utvecklingen i omvärlden har senast behandlats av 1980 års oljelagringskommitte.

2 Den internationella situationen

Den ekonomiska utvecklingen i vår omvärld kommer nu liksom tidigare i stor utsträckning att bli avgörande för hur den svenska energiförsörjningen utvecklas i framtiden. Priserna på olja och andra importbränslen bestäms bl.a. av tillgång och efterfrågan på den internationella marknaden. De ekonomiska förhållandena i den internationella handelsgemenskap som Sverige tillhör styr i hög grad Vär ekonomi och därmed värt behov av energi. '

Figur l. Enerigtillförseln inom IEA I973— l990.

5 000 "Titt 3 000 2000 Om llltll 1000 L II llllllllllllll lol lllll

%

mu nu nu: En mt in

1973 1980 1990

Prop. 1980/81: 90 Bilaga l.l Industridepartementet 4

För världen som helhet har energianvändningen sedan lång tid utveck- lats parallellt med den ekonomiska tillväxten. Under l950— och l960-talen ökade användningen av energi snabbare än ekonomin i sin helhet. 'l'ill största delen skedde detta genom ökad oljeanvändning. Sedan början av 1970-talet har ökningstakten minskat till följd av en lägre ekonomisk till— växt och höjda oljepriser. ] figur 1 visas utvecklingen av energiförsörjning- en framtill slutet av 1970-talet för medlemsländerna i International Energy Agency (IEA) dvs. flertalet länder i Västeuropa och Nordamerika samt Japan. Nya Zeeland och Australien.

l figuren redovisas också utvecklingen under l98tl-talet enligt en sam- manställning som gjorts av lEA på grundval av bedömningar från med- lemsländerna. Redovisningen är en blandning av planer och prognoser. Den bygger bl.a. på förutsättningar om en relativt kraftig ekonomisk återhämtning under 1980-talet.

'l'illväxten i energitillförseln bedöms totalt sett bli lägre än den ekono- miska ökningstakten under 1980-talet. ()ljeanvändningen väntas stagnera under decenniet. Kol är den energikälla som antas öka mest och överta en allt större del av oljans roll. Kärnkraften väntas öka kraftigt procentuellt sett men fortfarande svara för en liten del av energiförsörjningen 1990.

IEA har också giort en sammanställning av hur energianvändningen inom olika samhällssektorer väntas utveckla sig. Denna redovisas i figur 2. Den största procentuella ökningen genomsnittligt sett för hela perioden

Figur 2. Energianvändningen inom lEA-Europa l973— 1990.

400" lulllull!

.: 300 -C : ul " INDUSTRI _ I lll [H 3 = g 200'- |— 2 E

100 —— ---— _ I __ ..__ _....__..._____. _.___.._4

1973 1978 1990

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet

'_Il

svarar transportsektorn för. Sammanställningen visar också på att en kraftig återhämtning inom industrin förutses under första hälften av l980- talet.

2.1 Olja

Olja väntas svara för den dominerande delen av de västliga industrilän- dernas energiförsörjning under 1980-talet. SlND arbetar f. n. med en studie av oljemarknadens utveckling. I det följande behandlas några av de frågor som tas upp i denna studie (SlND PM 1980127. publiceras i december).

På grund av de hittillsvarande prist'ikningarna pä råolja (se figur 3) och en lägre ekonomisk tillväxt i industriländerna jämfört med tiden före l974 kommer sannolikt oljeanvändningens ökning att fortsätta att dämpas eller till och med vändas till en minskning under l980-talet. Det bör noteras att IEA-sammanställningen baseras på bedömningar som gjordes före de kraf- tiga oljeprisökningarna under I979. Efterfrågan har därför sannolikt över- skattats.

Den nuvarande produktionskapaeiteten i (')PliC bedöms tillsammans med den planerade kapaeitetsutbyggnaden i andra länder vara tillräcklig för att möta efterfrågan under första hälften av l98tl-talet. Balansen är emellertid känslig och kan allvarligt rubbas om — USAs oljeimport fortsätter att öka som under l970-talet — de östeuropeiska länderna ökar sitt importbchov — tillfälliga bortfall av större produktionsanläggningar inträffar t.ex. pä

grttnd av politiska kriser

Figur 3. Råoljeprisets utveckling i 1980 års penningvärde 1970—1980.

—-30 man m m

[_20 RÄOLJEPRIS

_lO

1910 " _

12380 _

Prop. 1980/81:90 Bilagal.l Industridepartementet 6

— den internationella konjunkturen går upp hastigt — de kraftiga oljepris- ökningarna 1973 skeddejust i en sådan situation

Totalt sett bedöms under 1980-talet OPECs andel av världsproduktionen av olja minska något. För Västeuropas del kommer dock ()PliC att spela en helt dominerande roll för oljeförsörjningen.

Av stor betydelse för den svenska oljeförsörjningen är hur den interna- tionella tillgången och efterfrågan pä olika oljeprodukter — bensin. diesel- olja. eldningsolja m.m. —— utvecklas. I första hand är det utvecklingen i Västeuropa som är intressant. Denna fråga kommer att behandlas i SlNDs särskilda oljestudie.

På grund av en fortsatt — om än i lägre takt — ökande bilism bedöms efterfrågan på bensin öka. Som följd av den ökande kolanvändningen och kärnkraftutbyggnadcn antas behovet av tjock eldningsolja minska. En motsvarande anpassning av oljeindustrin i Västeuropa förutses. Detta innebär att produktionen av tjock eldningsolja kommer att minska. Hur detta kommer att påverka den svenska försörjningen med tjock eldningsol- ja är osäkert. Antagligen kommer den tjocka eldningsoljans karaktär av överskottsprodukt att bli mindre markerat och prisgapct mellan tjock och lätt eldningsolja att krympa.

Ytterligare en faktor som är av betydelse för vår oljeförsörjning gäller svavelhalten i olja. På sikt blir den råolja som utvinns allt mer svavelhaltig. För Västeuropas del kompenseras denna tendens under 1980—talet till viss del av att utvinningen av lågsvavlig Nordsjöolja ökar. Sammantaget inne- bär_dessa förhållanden att prisskillnaden mellan hög— och lågsvavlig eld- ningsolja sannolikt kommer att öka under 1980—talet.

2.2 Kol

Av världens totala energianvändning svarar kol för ca 30 procent Den allra största delen används nära kolbrytningen och bara 8 procent går i internationell handel. Kolhandeln har i flera avseenden en annan karaktär än oljehandeln. Den sker till stor del genom långsiktiga kontrakt direkt mellan kolproducenten och kolanvändaren. ] den internationella kolhan- deln utgör vidare transport och hantering av kol den dominerande kost- nadsposten. Kolproducentens pris vid utskeppning utgör bara en mindre del av kolanvändarens kostnader.

F.nligt ligur l väntas en kraftig ökning av kolanvändningen i industrilän- derna. Enligt den nyligen genomförda studien World Coal Study kommer ökningen inom IEA-länderna att bli l.75—2.5 procent per år. Under alla förhållanden kommer enligt vår bedömning kolbrytningen och kolhandeln att bli tillräckligt omfattande för att möjliggöra svensk kolimport under 1980-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.l Industridepartementet 7

2.3 Naturgas

Förutsättningarna för användning av naturgas i Sverige beror på längre sikt i hög grad på hur gasförsörjningen i Västeuropa utvecklas. Där finns en omfattande gasdistribution och gasanvändning. Som framgår av figur l förväntas gasanvändningen i Västeuropa öka under 1980-talet. Samtidigt kommer gasutvinningen på kontinenten att minska. lmportbehovet kom- mer därför sannolikt att öka relativt kraftigt. Detta planerar man att täcka genom import från Nordsjön. Östeuropa och till viss del genom import av flytande naturgas (LNG). Eftersom det finns utbyggd gasdristibution och gasanvändning på kontinenten kan man räkna med att betalningsförmå'tgan där är högre än i områden där sådan inte finns.

Med hänsyn till dessa förhållanden har vi räknat med att naturgasen i Nordsjön i första hand kommer att föras till det kontinentala Europa eller Storbritannien. Först när behovet i detta område är täckt kan man enligt vår bedömning räkna med någon större utbyggnad av gasft'irst'öriningen i Sverige eller andra länder som ligger långt ifrån etablerade gasnät.

2.4 Elenergi

Även om elenergi inte är någon stor internationell handelsvara kan det ändock vara av intresse att studera den internationella utvecklingen för att sätta in den svenska clsituationen i ett vidare perspektiv. I de flesta andra inustriländer har liksom i Sverige prognoserna över elbehovet successivt justerats nedåt under 1970—talet. Den huvudsakliga förklaringen till detta är att den ekonomiska tillväxten blivit lägre än under l96tl-talet. 'l'akten i utbyggnaden av elkraftverk har minskat i takt med de ändrade bedömning- arna av elbehovets utveckling. Detta har lett till att utbyggnaden av främst kärnkraft men även kol- och oljekraft minskat. Utvecklingen i Sverige har således i stort sett följt samma mönster som i andra industriländer.

3 Förutsättningar för beräkningarna

Utvecklingen på den internationella energimarknaden har varit en cen— tral utgångspunkt för det föreliggande arbetet. Prisutvecklingen pä oljepro— dukter avgör hur konkurrensdugligheten för de alternativa energikällorna kommer att utvecklas.

Den beskrivning av den internationella utvecklingen som lämnats i före— gäende avsnitt har antagits medföra att oljemarknt-tden utvecklas förhällan— devis lugnt. Vi har valt att utgå från att de reala oljepriserna ökar med 2172: per är under 1980-talet. Den strukturföränt'lring som pågår kan förväntas leda till att nuvarande överskottssituation för tjocka oljekvalitetcr på sikt elimineras. ] vära kalkyler har vi antagit att den långsiktiga prisutveckling—

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet 8

en för olika produkter är likartad. Dessa sammanhang är dock mycket vanskliga att bedöma och diskuteras därför ytterligare i ett följt-mde av- snitt. '

Den siffermässiga precisionen i antagandet om oljeprisutvecklingen är emellertid främst motiverad av kalkylskäl och fär inte dölja den osäkerhet som här räder. Sannolikheten för sprängvisa höjningar av oljepriset av det slag som världen erfarit under 1970-talet torde inte vara obetydlig. Det är dock näst intill omöjligt att förutsäga vilken produktions- och prispolitik som de oljeproducerande länderna kommer att föra. ()enigheten inom (.)PEC-kartellen gör inte den uppgiften lättare.

Den antagna oljeprisutvecklingen under l980-talet samt ett beaktande av de kraftiga prishöjningarna under l978— 1980 gör åtminstone att kol redan ' med dagens teknik kan vara konkurrensdugligt med olja inom vissa an- vändningsområden. För inhemska bränslen blir en sädan slutsats mer tveksam.

De prisjämförelser som gjorts mellan olja och inhemska bränslen har ofta utgått från de produktions- eller utvinningskostnader i liten skala som ännu så länge existerar. Ett faktiskt marknadspris för exempelvis llis kan ännu inte anges med säkerhet. lndustriverket hari sin bidragsverksamhct till prototyp- och demonstrationsanläggningar fätt del av de offertpriser som bifogats ansökningz-trna. De visar att priset på tlis följer priset på det ersatta bränslet. tjock eldningsolja. relativt nära. ] sitta bedömningar av introduktionstakten för inhemska bränslen har industriverket vid sidan av detta även lätit institutionella faktorer väga tungt som t.ex. osäkerheten om de kommande miljökraven.

Elpriserna kan anges med en någorlunda säkerhet för 1980-talet. förut- satt att de nuvarande principerna för prissättning kotnmer att vara avgö- rande. Det fastlagda programmet för kärnkraftsutbyggnaden har föranlett Vattenfall som prisledare att revidera sitta eltariffer. Räkraftsprisct på el kan förväntas stiga med i genomsnitt ] '.3'2- realt till 1990. För de närmaste åren kan en viss realprissänkning bli aktuell som dock övergår till realpris— höjningar när de två sista kärnkraftsaggregaten tas i drift under andra hälften av l980-talet. Sammantaget förutsätts sålunda energipriserna stiga realt under l980-talet. ] förhållande till l97tl—talet blir dock höjningarna något mindre starka.

Vid sidan av antagandena om energipriserna spelar förutsättningarna om samhällsekonomins utveckling en central roll för beräkningsresultalen. Den svenska ekonomin kännetecknas för närvarande av en betydande obalans — underskottet i de löpande utlandstransaktionerna är stort samti- digt som inflationstakten är hög. För att klara de uppsatta mälen för den ekonomiska politiken mäste resurstillväxten under l980-talet avsättas till investeringar i näringslivet och export för att bland annat betala ökande reala kostnader för oljeimporten och växande räntor pä utlandsskulden. Utrymmet för ökad konsumtion blir härigenom mycket begränsat vilket kommer att ställa den ekonomiska politiken inför stora svårigheter.

Prop. l980/81z90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 9

Vi har i våra kalkyler utgått ifrån att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2 a 2 l/2 % per år vilket är något högre än genomsnittet under l970- talet. (Se tabell I).

Tabell 1 F örsörjningsbalans I979—1990 Arlig procentuell volymförändring

I979— l990

Total konsumtion 0,8 därav: privat 0.6 Totala investeringar 3.2 därav: näringslivet 4.2

bostäder 2.5 Export 5.6 lmpot't . 2.8 Bruttonationalprodttkt 25

()säkerheten om hur pass framgångsrik den ekonomiska politiken kom- mer att vara är naturligtvis stor. Det har därför ansetts nödvändigt att belysa känsligheten i beräkningarna för ett alternativt antagande om den ekonomiska tillväxten. Detta har skett på så sätt att produktionstillväxten inom industrin nedjusterats i några viktiga industribranseher som gruvin- dustrin respektive järn- och metallindustzrin. Energianvändningen inom industrin l990 anges sålunda med ett intervall. Beträffande elanvändning- en har detta bland annat tagits till utgångspunkt för de överväganden som elanvändningskommittén gjort.

Till den uppsättning viktiga förutsättningar för arbetet som här redo- gjorts för bör också fogas Vilka utgångspunkter som gällt ifråga om energi- politiken. Huvudprincipen har varit ett antagande om oförändrad politik vilket innebär att endast i dag kända och fattade beslut beaktas.

Några exempel på utredningar vilkas förslag på ett eller annat sätt kommer att påverka energiförsörjningen under 1980—talet kan anges. Ener- gihushållningsdelegationen (EHD) har nyligen i ett betänkande redovisat ett program för energihushållning i befmtlig bebyggelse. Detta är en upp- följning av den s.k. sparplanen som löper fram till l988. Vidare har oljeersättningsdelegationen (OED) nyligen lagt fram ett samlat förslag i vilket mål och medel för de alternativa energikällorna anges. Dessutom har den redan omnämnda elanvändningskommitte'n (ELAK) i sitt betänkande givit förslag på hur den temporära överskottssituationen i elsektorn bör utnyttjas.

Statsmakternas ställningstagande till dessa förslag kan väntas under våren l98l.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.] Industridepartementet 10

4. Energianvändning och energitillförsel

Fram till början av 1970-talet kännetecknades energianvändningen av en snabb tillväxt. Bakom den observerade utvecklingen låg i första hand en gynnsam inkomstutveckling i samhället och förmånliga prisförhållanden för energi. Den särskilt kraftiga ökningen av elanvändningen kunde åter- föras på en teknisk utveckling samt efter hand allt mer skärpta miljökrav.

Sedan 1973 har utvecklingen gått in i nya banor beroende på höjda realpriser på energi. framför allt olja. Delvis som en konsekvens av detta har den ekonomiska tillväxten också blivit mer blygsam jämfört med tidigare.

Under perioden 1965—1973 ökade den totala energianvändningen med 3.4 % per år med en relativt sett något snabbare ökning inom uppvärm- ningssektorn i förhållande till industri och samfärdsel. Efter l973 har ökningstakten i energianvändningen legat kring 0.7 %?;- per år —- inom indu- strin har den till och med sjunkit. Det är endast för transportändamäl som förbrukningen av energi fortsatt att stiga märkbart.

En analys av den historiska utvecklingen har varit utgångspunkt för de bedömningar av energianvändningen på l980-talet som industriverket re- dovisar i denna rapport. Av det skälet finns det anledning att ange några av de övervägande som ansetts vara avgörande för hur användningen av energi inom företag och hos hushåll utvecklar sig.

Den påverkan på energianvändningen som kan härledas från produk- tionsaktiviteten i samhället är uppenbar. Däremot är inte energiprisernas inverkan lika klarlagd. Sålunda finns inte några säkra uppskattningar av hur pass priskänslig energiefterfrägan är. I regel har höjda energipriser en liten effekt på förbrukningen på kort sikt. Efterhand som tiden för anpass- ning ökar slår dock priserna igenom i en betydande omfattning.

En prisstegring på energi kan föväntas utlösa anpassningsätgz'irder av olika slag. Vissa av dem är enkla och kan genomföras på kort tid: andra tar längre tid och kräver ofta kompletterande utrustning. Ett viktigt skäl för den observerade trögheten är givetvis att energianvändningen är starkt kopplad till befmtlig utrustning. På kort sikt kan därför energianvändning- en i huvudsak endast sänkas genom ett mindre utnyttjande av maskiner. apparater och transportmedel. På längre sikt föreligger stora omställnings- möjligheter men kostnaderna för dessa måste ställas mot uppnådda energi— besparingar och mot andra investeringsbehtw.

lnom industrin uppgår kostnaderna för inköpt energi i genomsnitt till endast ett par procent av saluvärdet. Även om förhållandena varierar mellan företag och branscher följer av detta att prisstegringarna på energi måste vara mycket kraftiga för att styra företagens agerande. Detta kan också uttryckas så att företagens strävan att minimera sina totala kostna- der endast i undantag innebär att kostnaderna för energi samtidigt blir de lägsta möjliga.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 11

Om utvecklingen före och efter l973jämförs ligger det nära till hands att förutsätta en ökad energieffektivitet inom industrin. Höög-”energipriser kompletterade med statliga bidrag borde ha Iy_e_rkat—-'i"'deih riktningen. En närmare granskning av tillgängligt material visar emellertid att effektivise- ringen av energianvändningen inom industrin som helhet legat så gott som stilla efter l973. Detta visar vilken betydelse för utvecklingen som det låga kapacitetsutnyttjandet och den svaga investeringsverksamheten haft.

Under dessa år har dock förskjutningar i användningen mellan olika energislag inträffat. Elandelen har genomgående ökat samtidigt som olja ersatts med fasta bränslen i inte ringa utsträckning. lnom några branscher som jord- och stenindustrin beror det på ett byte av produktionsmetod som innebär att olja ersatts med kol.

Mot bakgrund av denna beskrivning av förhållandena under senare är finns det skäl att fråga sig om utvecklingen av industrins energianvändning under 1980-talet kan väntas gå in i andra banor. Med de förutsättningar för produktion och energipriser som legat till grund för arbetet är svaret på denna fråga nekande. Den huvudsakliga bedömningen är att införandet av ny och energisnål teknik kommer att följa den normala takt med vilken produktionsutrustning byts ut.

()m genomsnittsäldern för industrianläggningar kan antas vara ca IO år och den ekonomiska livslängden ca 20 år kommer-ungfär hälften av anlägg- ningarna att bytas ut ttnder 1980-talet. lin snabbare utveckling skulle bl. a. kräva en mycket kraftig ökning av industriinvcstcringarna. något som torde förutsätta att tillväxten av industriproduktionen blir avsevärt högre än vad som här har förutsatts.

För hushållens del har. genom de kraftiga prishöjningarna på energi. kostnaderna för uppvärmning och resande stigit betydligt. [ förhållande till den allmänna prisnivån steg priserna på villaolja med 90 C? och priserna på motorbensin med 201??- från 1973 till 1979. Effekterna på den inhemska prisnivån av prishöjningarna på råolja under I979 kan dessutom ännu inte antas ha slagit igenom till fullo.

Denna utveckling har utlöst anpassningsätgärdcr av flera slag. Den ökade lönsamheten av olika besparingsätgärder har lett till en omfatttande isolerings- och ombyggnadsverksamhet — delvis understödd av statliga lån och bidrag. Dessutom tycks hushållen ha strävat efter en breddning i sin bränsleanvändning. Idag finns indikationer på att bl. a. användningen av träbränslen ökat kraftigt.

Höjningen av drivmedelspriserna har inte heller lämnat omfattningen och inriktningen av persontransporterna opåverkad. Tillgängligt statistiskt underlag antyder dock att hushållen reagerat med en viss fördröjning. En ändring av inköpsvanorna för personbilar förefaller ha inträffat först ttnder de allra senaste åren. Vilken tolkning som skall ges åt detta är svårt att avgöra. Framgången för de s.k. Iägprislinjerna visar dock på en ökad medvetenhet om relativa resekostnader. Det är dock för tidigt att säga om

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 12

detta är ett uttryck för ett ändrat beteende eller ej. Den framtida energian- vändningen för transportändamäl måste därför anges med stor försiktighet.

På basis av dessa överväganden samt detaljerade förutsi'ittningar om bl.a. industriproduktion och bostadsbyggande har energianvändningen be- räknats för ett fyrtiotal sektorer. Sammanfattningsvis har kalkylerna resul- terat i att den totala energianvändningen kan väntas öka med 0.3—tll) % per år från l979— 1990. Det angivna intervallet skall inte uppfattas som ett mått på den totala osäkerheten utan hör ihop med de två alternativen för industrins produktionstillväxt (se tabell 2).

I det högre alternativet ökar energianvändningen inom industrin med 2 G;- per år och i det lägre med l.2 G?. Elanvändningen stiger enligt beräk- ningarna med 2_5—3.5 5.2-?. per år vilket motsvarar en ökning från dagens förbrukningsnivå på 40 TWh till mellan 53—60 'l'Wh. Användningen av oljeprodukter minskar medan användningen av övriga bränslen stiger be- tydligt. Förutsättningarna för det senare varierar givetvis frän bransch till bransch. Processtekniska aspekter liksom lokaliseringen komtner dock att ha en stor betydelse för valet av alternativa bränslen till olja.

lnom transportsektorn väntas en uppbromsning i ökningstakten för energianvändningen ske. Sedd i skenet av den mycket expansiva tttveck- lingen under de senaste 20 åren måste den uppskattade årliga ökningen på 0.7 % anses vara låg.

Tabell 2. Total slutlig energianvändning 1995—1990. 'l'Wh 1965 l973 1979 l99tl industri l22 lot) lS—t l75— 192 Transporter 48 se 70 75 (.")vrigt l2ö Ihx l82 I67 Stl mma 296 388 406 417—434 därav el 42 69 85 lltl— | 17 olja 200 264 259 2 |4—2lb' övrigt 54 55 (12 *)3 —- 99

En avgörande roll för beräkningsresultatet spelar antagandet om en mycket begränsad tillväxt för privatbilistnen. Den nagot förbättrade aktivi- teten i näringslivet medför att energianvändningen för godstransportända- mål beräknas stiga relativt sett något snabbare än för persontransportända- mål.

lnom uppvärmningssektorn. den s.k. övrigsektorn. förutses en totalt sett fallande energianvändning. Bostads- och lokalbeståndet beräknas sti- ga nägot vilket motverkas av de antagna förbättringarna av hushållningen med energi — främst till följd av höjda energipriser. En betydande över- gång från oljeuppvärmning till uppvärmning med el och fjärrvärme har förutsatts bli genomförd. Användningen av fasta bränslen som hrännved kan också väntas fortsätta i snabb takt ttnder kommande år. Detta innebär

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 13

att oljans andel av den totala uppvärmningen minskar från 85 % i dagsläget till 65 % omkring år 1990.

Om den slutliga energianvändningen kompletteras med uppgifter över viss övrig användning som bunkring och naftainsats i petrokemisk industri samt förluster i omvandlings- och distributionsleden erhålls ett mätt på den totala energianvändningen. För perioden 1979—1990 har denna beräknats öka med mellan 10 till 35 TWh — beroende på hur industrins energian- vändning kan komma att utveckla sig. Under alla förhållanden innebär detta en klar uppbromsning av den totala energianvändningenjämfört med utvecklingen under efterkrigstiden.

Sedd i relation till tidigare prognoser för 1990 innebär även våra beräk- ningsresultat i sin helhet en nedjustering. För att förstå detta är det viktigt att påminna om de nedrevideringar av den framtida ekonomiska tillväxten som successivt skett sedan början av 1970—talet — för den totala produk- tionsnivän 1990 gör det sig om en neddragning med ca 30 %. Tar man dessutom i beaktande att både de faktiska och förväntade priserna på energi fortlöpande höjts är inte de ändrade framtidsbedömningarna om energianvändningens utveckling förvånande.

För att fullständiga redovisningen av beräkningsresultaten anges avslut- ningsvis även de bedömningar som gjorts angående energitillförseln (se tabell 3.).

På tillförselsidan förutses en betydande omstrukturering äga rum. Elpro- duktionen i de tolv beslutade kärnkraftverken. som alla antagits vara i drift 1990. medför inklusive en marginell utbyggnad av vattenkraften en ökning av elandelen i den totala energitillförseln från 18 till 25 % motsvarande ett tillskott på 44 TWh energi.

Tabell 3. Energitillförsel 1965—1990. TWh 1965 1973 1979 1990 Vatten- och kärnkraft 47 62 82 126 Nettoimport av el —1 1 1 -2—0 Spillvärmeleveranser — — 0 3 Bränsletillförsel 283 394 390 356—379 därav: inhemska bränslen 32 38 46 58—59 kol- o koks 25 19 21 31—38 naturgas — — — 4 oljeprodukter 226 337 323 266—278 Summa tillförd energi 329 4:57 473 486—508 varav omvandlings- och distributionsförlttster 20 42 46 46—51 bunkring för utrikes sjöfart 10 13 10 11— 11 användning för icke-energiändamål 3 14 1 1 12— 12 Summa slutlig energianvändning 296 338 406 417—434

Tillskottet av produktionskapacitet för elenergi. som sålunda överstiger den förutsedda totala användningsökningen. innebär ett minskat bränsle—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 14

behov 1990 i förhållande till 1979. Användningen av kol har bedömts kunna i det närmaste fördubblas från dagens nivå vilket innebär en användnings- nivå på ca 5 milj. ton 1990. En sådan utveckling. som främst kan väntas komma till stånd i värmeverkcn. förutsätter dock att miljökraven i sarn— band med användningen av kol inte blir strängare än de som kommer att gälla för olja.

För användningen av inhemska bränslen har bedömningarna resulterat i en ökning på ca 30 %: för perioden 1979— 1.990. Användningen av brännved antas fortsätta öka bland hushållen. lnom träförädlingsindustrin förutsätts dessutom vissa oljekvantitcter ersättas med flis. En ökad flisanvändning kommer också i gång bland värmeverken. Ett par värmeverk med långt framskridna planer antas börja använda torv som bränsle.

Den beskrivna oljeersättningcn samt en ökad hushållning leder samman- taget till ett minskat behov av oljeprodukter i storleksordningen 4—5 milj. ton under 1980—talet. ()ljans andel av den totala energiförsörjningen skulle därmed minska från nuvarande knappa 70 % till 55 % år 1990. Oljans dominerande roll i energiförsörjningen skulle sålunda kvarstå ännu om tio år med de förutsättningar vi arbetat med.

Av de sektorvisa beräkningar som bygger tipp den totala bilden av försörjningsutvecklingen kan man också dra några slutsatser beträffande den framtida oljeanvändningen. Den största minskningen pä oljesidan gäl- ler de tjocka produkterna liksom mellandestillat som villaolja. För de lätta oljekvaliteterna är minskningstendenserna inte lika starka och för nägra produkter som dieselbrännolja kan en ökad användning emotses.

Sammanfattningsvis pekar sålunda de redovisade kalkylerna på en stag- nerande eller svagt stigande energianvändning. På tillförselsidan sker en inte obetydlig omstrukturering genom att olja kan väntas blir ersatt med el och i viss mån även fasta bränslen som kol och flis. '

Denna beskrivning av lörsöriningsutvecklingen har utgått från ett anta- gande om att dagens politik ej kommer att förändras. De konsekvenser och möjligheter för energipolitiken på 1980-talet som kan bli aktuella disktr- teras i det följande avsnittet.

5 Sammanfattande slutsatser

Den i föregående avsnitt beskrivna utvecklingen av energift'irsörjningen sammanfattas i figur 4. Den totala energitillförselns ökning väntas under 1980-talet bli lägre än den ekonomiska tillväxten i Sverige. (')ljeförbruk- ningen minskar medan kärnkraft. kol. vattenkraft och ved i tur och ordning svarar för de största ökningarna i energiförsörjningen. Gränsen mellan 1970- till 80-talen sktrlle vara en definitiv vändpunkt när det gäller oljeför- brukningens utveckling sedan 1940-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet 15

Figur 4. Energitillförselns utveckling i Sverige. 1974—1990

GUI 300 200 — 100 ;—

'IAIIJIEIEIKIEIAIFIEIIIlllllllllllllllllllllllllllllIII

unnunuuuuuum ""'"-""""..II |! 50 " 30 20 _,” __ _ _ L _ | 1974 1980 1990

En viktig utgångspunkt i våra bedömningar har varit att de ekonomiska ft'irutst'ittningarna för olika energiformer och teknisk utrustning i hög grad är föränderliga och beroende av varandra. När priset på olja förändras kommer också priset på andra bränslen och på energiteknisk utrustning att påverkas.

En oljeprisökning leder till att kol blir mycket attraktivt med ökad efter- frågan som följd. Ökad kolproduktion kräver emellertid att nya investe- ringar genomförs och att ny arbetskraft anställs. För att locka kapital fordras hög avkastning och för att få över arbetskraft från andra sysselsätt- ningar krävs på motsvarande sätt högre löner. Förhållandena är liknande

Prop. 1980/81:90 BilagalJ Industridepartementet 16

inorn andra delar av kolhanteringen. Motsvarande förhållanden gäller även för inhemska bränslen och energibesparande teknik. Det faktum att oljeer- sättning och oljebesparing i de allra flesta fall är kapitalkrävande bör också beaktas.

Utvecklingen efter 1973/74 visar tydligt hur priser och kostnader för bränslen och energiteknik påverkar varandra. (')ljeprisökningen'och den allmänna inflationen utlöste efter en tid stora kostnadshöjningar för kärn- kraften. Kolpriset ökade så småningom så att den ursprungliga prisdiffe- rensen till olja kraftigt minskade. Priset på ved ökade mycket kraftigt i Sverige både efter 1974 och i samband med de senaste oljeprisökningarna 1978/79. Kostnaderna för energisnålare teknik och för fastbränsleutrust- ning har i flera fall också ökat kraftigt.

Utvecklingen grundas således på att det som regel fordras kraftiga ekonomiska incitament för att få till stånd nya investeringar och locka arbetskraft från en verksamhet till en annan. Det innebär att konkurrens- förhållanden mellan olja. andra bränslen och energisnål teknik har en tendens att utjämna prisdifferenserna. På lång sikt kommer emellertid skillnaderna i kostnad för ökad produktion av olja och andra bränslen att bli avgörande för utvecklingen.

5.1 Oljeersättning med kol

Av de olika bränslen som kan ersätta olja under 1980-talet är det kol som har de bästa och säkraste förutsättningarna. Såväl kol som utrustning för kolanvändning är kommersiell. Trots detta har vi kommit fram till att kolanvändningen sannolikt — med de allmänna förutsättningar som gällt för vårt arbete — kommer att öka ganska långsamt under 1980-talet.

En förklaring till detta är de rent ekonomiska förhållandena. Det är med nuvarande pris på kol och olja sällan av ekonomiska skäl motiverat att bygga om en fungerande oljeanläggning för koleldning. När en ny eldnings- anläggning skall byggas eller en uttjänt äldre anläggning skall ersättas med en ny tyder de nuvarande erfarenheterna på att kol i flera fall erbjuder den bästa ekonomin — i första hand för större anläggningar. Takten i utbyggna- den av nya anläggningar och utbytet av uttjänta är emellertid ganska låg och ersättning av olja med kol kan därför förväntas gå ganska långsamt. Detta är den huvudsakliga grunden för vår bedömning av utvecklingen i detta avseende på 1980-talet.

Förutsättningarna för ersättning av olja kan emellertid förändras om det inträffar ytterligare kraftiga ökningar av oljepriset. Erfarenheterna från de stora oljeprishöjningarna 1973/74 och 1978/79 både i Sverige och utom— lands visar dock som vi nämnt ovan att konkurrensförhållandena mellan olja och andra bränslen har en tendens att utjämnas.

En svårighet vid bedömningen av kolanvändningens utveckling gäller som nämnts tidigare miljöskyddskraven. De krav beträffande koleldade

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet l7

anläggningar som naturvårdsverket avviserat innebär. bl.a. att man för varje ton kol som förbränns inte får släppa ut mera än ca 3 kg svavel i röken (0.1 gram per megajoule bränsle). Detta medför i praktiken att kolanläggningar måste utrustas med rökgasrening. Kostnaderna för sådan utrustning motsvarar uppskattningsvis cn merkostnad på 75— ISO kr per ton kol — en ökning med 25.—50 procent med nuvarande kolpris. Det är således fråga om en avsevärd merkostnad. För befintliga oljeeldade an- läggningar tillåts avsevärt högre svavelutsläpp. Genom att motsvarande krav inte ställs på oljeeldade anläggningar innebär således kravet beträf- fande svavelhalt vid kolförbränning att konkurrensläget mellan olja och kol kraftigt rubbas.

Följden härav kan bli att ingen ersättning av olja med kol kommer till stånd. Därmed kommer heller inte möjligheten att ersätta en från svavel- synpunkt sämre teknik med en bättre att kunna utnyttjas. [ det samman- hanget måste man också beakta att kravet på att bara olja med mindre än l procent svavel får användas i Sverige inte i sig har någon effekt på de totala svavelutsläppen utan bara medför att förbränningen av den högsvavliga oljan och därmed svavelutsläppen flyttas utomlands. Rökgasrening inne- bär däremot att svavlet innehålls och inte sprids i atmosfären.

De kommande strängare miljöskyddskraven på nya eldningsanläggning- ar bör så långt som möjligt utformas på så sätt att konkurrensförhållandena mellan olika bränslen inte rubbas. För kolets del gäller det att ge miljö- skyddskraven en sådan utformning att kolet inte diskrimineras mera än vad som är motiverat med hänsyn till dess miljöeffekterjämfört med andra bränslen. Detta är enligt vår mening en av de viktigaste åtgärderna för att åstadkomma en successiv oljeersättning under l980-talet. SIND har i sin bedömning av kolanvändningens utveckling utgått från att de nya miljö- skyddskraven utformas på detta sätt. Skulle miljt'iskyddskraven på kol bli strängare är det sannolikt att en kolintroduktion avsevärt bromsas eller helt stoppas.

5.2 Oljeersättning med inhemska bränslen

Jämfört med kol är förutsättningarna för ett ökat utnyttjande av ved och torv i energiförsörjningen ännu förhållandevis osäkra — generellt sett. (Det bör dock påpekas att användningen av brännved — framför allt i enskilda hushåll — tidigare har underskattats som framgår av SlNDs nu föreliggan- de rapport). För brännved finns ingen etablerad marknad. Någon brytning av bränntorv har ännu inte kommit igång i Sverige. Det återstår därför en lång väg innan en mera omfattande användning av dessa bränslen kan bli Verklighet.

En realistisk uppfattning om förutsättningarna för inhemska bränslen måste ta hänsyn till att även marknaden för dem och för den utrustning som de fordrar är föränderlig. Som beskrivits tidigare krävs i en marknads- 2 Riksdagen 1980/BI. I .ru/nl. Nr 90. Hilugmlc/

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 18

ekonomi som vår ofta kraftiga ekonomiska incitament för att förändringar av det slag det här är fråga om skall komma till stånd. En ökad utvinning av brännved och torv fordrar investeringar och omställning av arbetskraft. Ju snabbare omställningen skall ske desto större ekonomiska incitament krävs.

Mot den bakgrunden är teoretiska beräkningar av kostnaderna för ut- nyttjande av ved och torv av begränsat värde. Det är vidare viktigt att beakta att förutsättningarna för att utnyttja brännved och torv är mycket mer varierande än t.ex. för olja. Kostnaderna för att bygga och driva oljeeldade anläggningar varierar förhållandevis litet mellan olika anlägg- ningar. För ved och torv och i viss utsträckning även för kol är de ekonomiska förutsättningarna ofta vitt skilda beroende på anläggningens storlek. geografisk belägenhet och användningsområde.

Hur omfattande användningen av inhemska bränslen kan bli är beroende av den energipolitik som kommer att föras. Med hänsyn till de osäkerheter som finns kan enligt vår mening energipolitiken inte grundas på förutsätt- ningen att de inhemska bränslena skall svara för någon större del av oljeersättningen under 1980-talet. Statens insatser bör i första hand inriktas på att få igång praktisk verksamhet inom de olika leden av bränslehante- ringen. Syftet skall vara att få sädan erfarenhet att de som svarar för energiförsörjningen Skall få underlag för ekonomiska bedömningar. att successivt skapa förtroende för de olika inhemska bränslena och att etable- ra en verksamhetsbas för utvecklingsarbetet. Beträffande det sista är det viktigt att det kommer igång verksamhet i sådan skala att det finns en tillräckligt stor bas för det tekniska utvecklingsarbetet.

5.3 Elförsörjningen

Den kraftiga utbyggnaden av elproduktionskapaciteten under l980-talet leder till att det l990 kommer att finnas en prodttktionskapacitet i våra vatten—, kärn- och mottryckskraftverk som motsvarar en användningsnivä på ca 125 Twh per är. Med nuvarande bränslepriser är produktionskostnz't- derna ca lt) öre per kWh i mottrycksverken och lägre i vatten- och kärn- kraftverken. Utöver denna produktionskapacitet finns en betydande kapa— citet i oljebaserade kondenskraftverk och gasturbiner. Produktionskostna- den i dessa är emellertid avsevärt högre. lnom kapaciteten på 125 'l'Wh per är finns utrymme för att utnyttja en del elenergi för ersättning av olja. Med de angivna elproduktionskostnaderna är det ekonomiskt fördelaktigt att utnyttja elkapacitetcn för att ersätta olja. Detta gälleri särskilt hög grad om den kan utnyttjas för att ersätta lätt eldningsolja. -

Hur mycket elenergi som kan utnyttjas för detta ändamål beror i hög grad på industriutvccklingen under 1980—talet. Med utgångspunkt i det alternativ som innebär en högre tillväxttakt i industrin skulle ett 5 'l'Wh elenergi per år finnas tillgängligt. Med en något lägre industriell tillväxt och

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet l9

en annorlunda utveckling av de mest elkrävande industribranseherna blir resultatet en betydligt mindre ökning av industrins elanvändning. ] detta fall skulle ca l5 TWh elenergi per år kunna utnyttjas för oljeersättning. Sannolikheten för den lägre ökningen av industrins elbehov bedöms vara större. Tillsammans med kol erbjuder denna tillgång på "billig" elenergi under l980-talet de bästa möjligheterna att ersätta olja. De närmare förut- sättningarna härför beror bl.a. på hur tillgång och efterfrågan varierar över året. Dessa faktorer har analyserats av den s. k. elanvändningskommittén och har därför inte studerats närmare i vårt arbete. [ figur 5 beskrivs utvecklingen i grova drag med antagandet om en begränsad ersättning av olja med el. Skillnaden mellan kapacitetskurvan och kurvan för använd- ning utgör en potential för ytterligare ersättning av olja med elenergi.

5.4 Uppvärmning av bostäder och lokaler

Den hittillsvarande utvecklingen när det gäller uppvärmning har karak- täriserats av ökad fjärrvärme och ökad elvärme. Uppvärmningen med pannor i enskilda fastigheter har minskat. Denna utveckling har bl.a. lett till effektivare uppvärmningssystem och dessutom'en väsentligt förbättrad luftmiljö i tätare bebyggelse.

För fjärrvärmen (se figur ()) förutses en långsammare ökning ttndcr l980- taletjämfört med l97()-talet. Det beror dels på att man nu byggt ut ljärr-

lögurS. Ethsörhnngenstnveckhng l965—l990

120 —'—TIII nu in

100

1990

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet 20

värme i den tätare bebyggelsen där den erbjuder bästa ekonomin. dels pä att ökad energihushållning försämrat de ekonomiska förutsättningarna för ljärrvärmeutbyggnad och dels på att bostadsbebyggclsen blir allt mer ut— - spridd. Ytterligare en faktor som kan påverka utbyggnadstaktcn är osäker— heterna om bränsleft'irsörjningen och förutsättningarna för tttnyttjandct av fasta bränslen i ljärrvi'trmeverk.

För elvärmen är grunden för vår bedömning mycket osäker beroende pä den politiska osäkerheten om vilka restriktioner som kommer att gälla för denna ttppvärmningsform i framtiden. Vi har valt att basera vär bedömning på de senaste årens utvecklingstendenscr när det gäller val av uppvärm- ningsform och konverteringstakt. Det har lett till resultatet att elvärmen skulle ökat från 13 TWh per är I979 till ca Zl 'l'Wh per år l99t). Som beskrivits av elanvändningskommitten finns möjlighet att utnyttja elpro- duktionskapaciteten för en ytterligare ökning av elvärme till l99tl. Utrym— met härför är S—lS TWh enligt den ovanstående redovisningen. Detta förutsätter ett omfattande utbyte av oljevärme mot elvärme i den belintliga bebyggelsen. De närmare förutsättningarna för detta har vi emellertid som nämnts inte studerat.

Vi vill också beröra den långsiktiga utvecklingen på detta område med hänsyn till möjligheterna att minska oljeanvändningen. Möjligheterna att bygga ut centraliserade fastbränsleeldade uppvärmningssystem är pä sikt

Figur 6. (.)lika uppvärtnningsformcrs andel av totala uppvärmningsbehovet 1965— I99(l

100 %

VIllAPANNOlI lll

ninnuam:

| .. _. __. |- .. L 1970 1980 1990

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.l Industridepartementet Zl

begränsade på grund av bebyggelsestrukturen. I viss typ av glesare bebyg- gelse ftnns möjlighet att ersätta olja med ved eller torv i villapannor och andra små pannor. Möjligheterna beror dels på tillgängen pä bränsle och dels på vilka miljöskyddskrav som kommer att gälla för denna typ av förbränning. Om kraven kommer att innebära förbud att elda med fasta bränslen i tätortsomräden återstår en mycket stor del av bebyggelsen som varken har förutsättning att anslutas till fjärrvärme eller tilläts utnyttja fastbränsleeldade pannor. Alternativen blir då fortsatt uppvärmning med olja — i huvttdsak lätt eldningsolja — eller elvärme. Pä läng sikt kan kanske teknik för billigare hetvattendistribution utvecklas som mt'jjliggör ljärr- värme i glesare bebyggelse än för närvarande. Vidare kan solvärmeteknik utvecklas. (Ä)säkerhetcrna här är emellertid ännu stora.

I vår bedömning har vi räknat med att användningen av lätt eldningsolja för uppvärmningsändamäl skall minska från ca 80 TWh per är till 50 TWh l99tl. Den kotnmer således att fortfarande svara för en stor del av värt totala oljebehov. Möjligheterna att minska användningen ytterligare ge- nom att ersätta den med inhemska bränslen är begränsade. Dessa förhål- landen är enligt vår mening viktiga att beakta och fordrar större uppmärk- samhet i energipolitiken.

Figur 7. Energianvändningens utveckling I965-- l990

500 —' wu nu in TOTALT 400 _] 300 ”"' SHA...L.. ...l"|lllllllllll Illllll|||. | 100—J pORTER TRAN5 50

_] __ l... . i | 1970 1980

1990

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet

PJ lx)

5.5 Energihushållning

Som framgår av figur 7 förutses en viss minskning av energianvändning- en inom hushåll. service, m.m. (övrigsektorn). För industrin väntas att energianvändningen skall öka som en följd av den förutsatta industriella expansionen på l980-talet. Energianvändningen för transporter antas öka mycket långsamt under decenniet.

När det gäller industrin bedötns förutsättningarna för en anpassning till ändrade energipriser på det hela vara goda. En stor del av industrin arbetar under hård konkurrens. Den tvingas därför i regel snabbt utnyttja de möjligheter till kostnadsminskningar som finns t.ex. genom att minska oljeanvändningen när oljepriset ökar.

Avkastningskraven på investeringar i industrin är emellertid i genom- snitt höga. Trots dc kraftigt ökade oljepriserna ger ofta inte energibespa- rande investeringar tillräcklig avkastning för att de skall kunna konkurrera med andra investeringar — t.ex. för rationaliseringar eller ökad produk- tionsvolym. Avkastningen som grund för prioritering av investeringarna är fundamental för näringslivets funktionssätt. Dessa förhållanden är av grundläggande betydelse vid bedömningar av möjligheterna för energihus- hållning inom industrin.

En ytterligare viktig faktor för utvecklingen av industrins energian- vändning gäller förnyelsetakten och strukturförändringarna. Det är i regel bara i samband med att nya anläggningar byggs eller ny utrustning installe- ras som energisnål teknik eller energisnåla metoder kan utnyttjas. Det innebär att takten i industrins anpassning till högre oljepriser i mycket hög grad blir beroende av den industriella utvecklingen och expansionen. En låg tillväxt i industrin medför att införandet av energisnål teknik går läng- samt.

På sikt har vidare industrins struktur en avgörande betydelse för ener— gianvändningen totalt. Under l970-talet har det skett en minskning av energianvändningen i förhållande till hur mycket industrin prodttccrar. Denna minskning är helt beroende på att verkstadsindustrins produktion och andra mindre energikrävande branscher har ökat sin produktion mera än de energitunga branscherna , såsom stål- och pappersindustrin. Sam- ma typ av strukturförändring förutses under 1980-talet med en successivt minskande andel energitung industri. Se t. ex. SlND:s höstrapport (SlND [9801 lZ).

För övrigsektorn svarar uppvärmning för den större delen av energibe- hovet. Jämfört med industrin är förhållandena inom denna sektor i några avseenden väsentligt annorlunda. Förnyelsetakten i lokalbeståndet är av- sevärt lägre än i industrins anläggningar. Eftersom större minskningar i energibehovet för uppvärmning i regel bara kan göras i samband med nybyggnad eller större ombyggnad kommer det att ta lång tid innan lokal- beståndet är modernt från energisynpunkt. Den nuvarande — jämfört med tidigare — låga nybyggnadstakten för bostäder sätter i stor utsträckning

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet 23

gränsen för hur snabbt anpassningen till högre energipriser kan ske. På bostadssidan hänger därför bostadspolitikens mål om förnyelse av bo- stadsbebyggelsen och energipolitikens mål nära samman och korrespon- derari hög grad med varandra.

Resultatet av vår bedömning när det gäller övrigsektorns energian- vändning innebär en långsam minskning under nästa decennium.

För det befintliga byggnadsbeståndct är dock minskningstakten lägre än den som angavs som mål i statsmakternas energisparplan för befmtlig bebyggelse från l978.

På transportområdet är personbilsutvecklingen i hög grad avgörande för hur energibehovet utvecklas. Här finns dock även de största osäkerhe- terna. Det gäller i första hand hur personbilbeståndet kommer att utveck- las och om bilresandet kommer att förändras på grund av de kraftigt ökade bränslepriserna. Liksom för övriga samhällssektorer gäller sålunda att transportpt'ylitikens mål nära överensstämmer med de energipolitiska må- len. Det handlar i båda fallen i stor utsträckning om att effektivisera transporterna — dvs. att åstadkomma ett visst transportarbete med så lite trafik som möjligt.

5.6 Den ekonomiska utvecklingens betydelse

Vi har i det föregående pekat på vilken betydelse förnyelsetakten och strukturförändringen i industrin har för dess energihushållning. Motsva- rande gäller även för ersättning av olja med andra bränslen i industrin. En låg förnyelsetakt och en långsam strukturförändring medför att anpass- ningen till ökade oljepriser går långsamt. Liknande förhållanden gäller för övriga delar av näringslivet och för bostadssektorn. Förnyelsen av den fysiska samhällsbyggnaden och samhällsorganisationen skapar således de grundläggande förutsättningarna för förändringar av energiförsörjningen. Förnyelscn beror av en stor mängd olika faktorer inom och utom landet varav de ändrade villkoren för energiförsörjningen.bara är en. För statens del innebär detta att den ekonomiska politiken lägger grunden för en framgångsrik energipolitik.

5.7 Oljeförsörjningen

l SIN Ds rapport förutses oljebehovet minska med ca l5—20 procent till l990. Oljan kommer därför att spela en visserligen mindre men ändå helt dominerande roll i energiförsörjningen under den närmaste tioårsperioden. Försörjningen med råolja och oljeprodukter kommer därför att bli en huvudfråga även under 1980-talet. Några av de problem som därvid aktua- liseras diskuteras i en kommande studie (SIND PM I98tl: 27) och kan här endast redovisas preliminärt.

Prop. l980/8li90 Bilaga l.l Industridepartementet 24

5.8 Oljemarknadens förändrade struktur

Utvecklingen under l97fl—talet har inneburit en genomgripande omstruk— turering av marknaden som särskilt tagit fart de två senaste åren. De stora internationella oljebolagen har från att helt ha dominerat den internationel- la räoljeft'irst'irjningen fått en ställning som främst avnämare av OPEC"- ländernas produktion av råolja.

Genom en tilltagande direkt handel mellan konsument- och producent- länder och statliga bolag i dessa (bilateralisering) har de stora internationel- la bolagens andel av den internationella råoljehandeln minskat från 75 till 42 procent mellan l973'och 1979. Även om konsekvenserna av detta förlopp ännu ej helt kan överblickas torde man kunna dra slutsatsen att bindningar av denna typ ger upphov till en mindre flexibilitet i enskilda konsumentländcrs råoljeförst'irjning än tidigare. Det gäller exempelvis sva— velhalt och andel av lätta resp. tunga fraktioner. särskilt i de fall att avtalen förutsätter att vidare försäljning av råoljan ej får ske.

Anpassningen av produktutfallet vid raffinering till efterfrägemönstret kan därigenom försvåras. vilket dock kan tnotvcrkas genom en tttbyggnad av konverterings- och krackningskapacitetcn i raffinaderiledet och en ökad handel med oljeprodukter. Den ökade bilaterala handeln kan även komma att innebära en ökad risk för störningar av politisk art samt en fortsatt prissplittring för likvärdiga oljor. De internationella bolagen har hittills genom sitt världsomspännandc produktions—. och distributionsnät kunnat utjämna effekten av produktionsminskningar i enskilda länder och kortti- nucrligt anpassa produktion och raffinering till tillfälliga varitioner i efter- frägans sammansättning.

Den ökade bilaterala handeln har minskat möjligheterna att u"denna stabiliserande funktion. De stora oljebolagen torde dock under överskådlig tid komma att spela en viktig roll i oljeft'irsörjningen.

5.9 Tjock eldningsolja

Som nämnts tidigare kommer i Västeuropa en allt större del av råoljan att omvandlas till bensin och andra lätta oljeprodukter ntedan andelen av tjock eldningsolja kommer att minska. Sverige har i förhi'illande till sin totala oljeft'irbrukning en stor import av tjock eldningsolja som tidigare i stor utsträckning köpts på den s. k. spotmarknaden. Under I980-talet förutses en viss ökning av andelen bensin och minskning av andelen tjock eldningsolja i Sveriges oljeförbrukning. Andelen tjock eldningsolja bedöms dock även framdeles vara större än för Västeuropa i genomsnitt.

Marknadsutvccklingen i Västeuropa kan leda till att prisskillnaden mel- lan lätta oljeprodukter och tjock eldningsolja kan komma att minska. kanske redan under första delen av 1980-talet. För Sveriges del skulle detta betyda att våra oljekostnader kommer att öka mera än vad som motsvarar prisökningen på råolja. Möjligheterna att köpa tjock eldningsolja på spot-

I.) '.!]

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.1 Industridepartementet

marknaden kan vidare minska. En sådan utveckling med minskat utbud och ökade kostnader för tjock eldningsolja innebär förstärkta ekonomiska motiv för att ersätta olja med fasta bränslen.

Den ovan beskrivna omstruktureringen av råoljehandeln jämte en för- väntad förskjutning av produktefterfrågans sammansättning mot en större andel lätta produkter har medfört krav på ökad llexibilitet hos raffinaderi- industrin i Västeuropa. Den utbyggnad av bensinproduktionen som nu pågår grundas på tidigare bedömningar av hur efterfrågan på bensin och andra lätta oljeprodukter kommer att utvecklas. Under det senaste året har det emellertid skett en dämpning av bensinefterfrågan bl.a. som en följd av de kraftiga prisökningarna 1978 och 1979. Om detta är ett uttryck för en långsiktig trendförändring är ännu osäkert.

Vissa bedömare anser emellertid att den hittills beslutade utbyggnaden kommer att leda till en viss överkapacitet i bensinproduktionen mot mitten av 1980-talet. Frågan om en ev. ökning. av bensinproduktionen i Sverige med en s.k. krackeranläggning bestäms i hög grad av hur den västeurope- iska marknaden utvecklas i dessa avseenden. Förutsättningarna för en utbyggnad av produktionskapaciteten för bensin i Sverige under 1980-talet är mot den bakgrunden för närvarande osäkra och måste analyseras när- mare.

5.10 Lågsvavlig olja

En annan viktig faktor för oljeförsörjningen gäller svavelhalten i oljan. Som nämnts i det föregående kommer i Sverige enbart olja med lägre svavelhalt än ] procent att få utnyttjas efter 1984. För närvarande måste de svenska raffinaderierna använda drygt 40 procent lågsvavlig råolja för att de nu gällande kraven för svavelhalt skall uppfyllas. När de strängare kraven träder i kraft måste den lågsvavliga råoljans andel öka till 60 procent. Den lågsvavliga råoljans högre pris motsvarade för Sveriges del en årlig merkostnad på 500 milj. kronor under I979. .

På grund av att de återstående oljereserverna i världen är allt svavelri- kare. kommer på sikt svavelhalten i den råolja som utvinns att bli allt högre. Även om denna tendens för Västeuropas del kompenseras av att produktionen av lågsvavlig Nordsjöolja ökar kommer sannolikt priset att öka mera på lågsvavlig än högsvavlig råolja. Detta förhållande kommer tillsammans med de strängare svavelkraven sannolikt att medföra en för- dyring av vår oljeimport under 1980-talet utöver den som orsakas av ökade priser på råolja.

Mot den bakgrunden finns det skäl att överväga att bygga ut kapaciteten för avsvavling av olja. Sett i ett vidare perspektiv är detta också nödvän- digt för att svavelutsläppen totalt skall minska. Enbart stränga krav i Sverige medför ju bara att den högsvavliga oljan förbränns någon annan- stans — utanför Sverige. Oljemarknadens utveckling under l980-talet och i

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l Industridepartementet 26

synnerhet dess utveckling på längre sikt samt de skärpta svavelkraven ökar således motiven ytterligare för en utbyggnad av avsvavlingskapacite- ten i de svenska raffinaderierna.

6 Sammanfattning

Den grundläggande förutsättningen för anpassningen till ökade energi- priser är att vi har en ekonomisk tillväxt som möjliggör att beståndet av byggnader. industrier och transportapparat förnyas. Utan denna förnyelse av den fysiska samhällsbyggnaden och samhällsorganisationen är vi för lång tid bundna vid ett samhällssystem som är omodernt från energisyn- punkt. Ett belysande exempel på betydelsen av dessa förhållanden är det faktum att industrin som helhet inte har förbättrat sin energieffektivitet sedan början av l970-talet. Detta kan till stor del tillskrivas den låga tillväxttakten i industrin.

Energianvändningen väntas öka långsammare under 1980-talet än tidi- gare och möjligen stagnera.

(')ljeanvändningen förutses minska under 1980-talet — vi har uppskattat minskningen till l5—20 procent. Den kommer dock fortfarande att vara den helt dominerande energikällan 1990.

Kol är det bränsle som har de bästa förutsättningarna att ersätta olja under 1980-talet. Kolanvändningen ökar emellertid ganska långsamt på grund av långa omställningstider.

Förutsättningarna för att utnyttja ved och torv i energiförsörjningen är ännu förhållandevis osäkra. Endast marginella bidrag är troliga till l990.

För att inte onödigt försvåra eller helt stoppa ersättning av olja med kol och inhemska bränslen bör miljöskyddskraven utformas så att inte dessa bränslen diskrimineras i förhållande till olja mera än vad som motiveras av dess miljöeffekter.

Vid sidan av kol erbjuder tillgången på elenergi under l980-talet de bästa möjligheterna att ersätta olja.

Ett successivt införande av energisnålare teknik och metoder och ett ökande energimedvetande förutses inom de flesta samhällssektorer. När det gäller energianvändningen i befintlig bebyggelse är det dock inte sanno- likt att målen för det statliga programmet från 1978 kommer att uppnås.

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden kan medföra att priset på tjock eldningsolja ökar mera än priset på andra oljeprodukter. Detta kan få ekonomiska konsekvenser för Sverige med sin stora använd- ning av tjock eldningsolja.

Sannolikt får vi också räkna med kraftigare prisökningar på lågsvavlig olja. De ekonomiska konsekvenserna blir särskilt påtagliga när de nya kraven att all olja skall vara lågsvavlig träderi kraft l984. Detta innebär att motiven för att bygga ut kapaciteten för avsvavling av olja ökar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 27

Bilaga I.2

Sammanfattning av och sammanställning av remissytt- randen över energiprovningsutredningens betänkande ('Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980: 13)

1 Utredningsarbetet, remissförfarantclet m. m.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 november l978 tillkallade dåvarande statsrådet 'l'ham en särskild utredare. energiprovningsutred- ningen. med uppdrag att utreda vissa frågor rörande provning inom ener- giområdet.

Energiprovningsutredningen' redovisade sitt uppdrag den l()juni 1980 i betänkandet (Ds I l980:12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980: 13).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av transportrådet. statens väg- och trafikinstitut. riksrevisionsverket (RRV). universitets- oeh högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av tekniska fakulteter. lant- bruksstyrelsen. statens maskinprovningar. statens naturvårdsverk (SNV). jordbrukstekniska institutet. kommerskollegium. konsumentverket, arbe- tarskyddsstyrelsen. bostadsstyrelsen. statens råd för byggnadsforskning (BFR). statens institut för byggnadsforskning (SIB). statens planverk. statens industriverk (SIND). styrelsen för teknisk utveckling (STU). sta- tens provningsanstalt (SP). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). SIS—Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS). energisparkom- mittén. delegationen för energiforskning (DFE). delegationen för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse (EH D). oljeersät(ningsdelega— tioncn (OED). AB Svensk Bilprovning. lngenjörsvetenskapsakademien. Sveriges Industriförbund. Svenska Värmeverksföreningen. Svenska F.l- verksföreningen. Studsvik Energiteknik AB. Svenska Elektriska Materiel— kontrollanstalten AB (SI'ZMKO) och Svenska kommunft'irbundet.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har därutöver avgivit synpunkter på utredningen.

[ det följande redovisas under resp. avsnitt dels en sammanfattning av utredningens betänkande. dels en samimtnstållning av remissinstansernas synpunkter.

' Civilingenjör Sigfrid Wennerberg.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.2 industridepartementet 28

2 Allmänna överväganden rörande energiprovningens betydelse m.m.

Med energiprovning avser utredningen provning av dels energiegen— skaper hos olika produkter med betydelse för energianvändningen. dels säkerhets—. hälso- och miljöegenskaper hos nya produkter vilkas syfte är att spara energi eller ersätta olja. Sådan provning utgör. eller kan utgöra. ett betydelsefullt inslagi följande energipolitiska styrmedel och stimulans— åtgärder:

— Stöd till utveckling och introduktion av produkter som leder till en rationellare energianvändning. Provning är ett hjälpmedel för att utvär- dera utvecklingsresultat och ge underlag för inriktningen av stöd till energiteknisk utveckling och energibesparande åtgärder.

— Irzlbrnmtiun om produkter och egenskaper som har betydelse för ener- gianvändningen. Sådan information ger köpare möjlighet att välja pro- dukter med goda energiegenskaper och kan undanröja osäkerheter om nya produkter som syftar till att spara energi eller ersätta olja. Provning ger underlag till informationen. — Krav och normer rörande produkter och egenskaper som har betydelse för energianvändningen. Provning är ett viktigt hjälpmedel för att verifi- era att krav uppfylls. Omfattningen och inriktningen av energiprovningsverksamheten är en- ligt utredningen beroende av dels i vilken utsträckning dessa styrmedel och stimulansåtgärder utnyttjas. dels vilken ambitionsnIVit för |n*ovningsinsat— serna som väljs inom ramen för dessa.

Utredningen utgår från att statligt xlöu' lill nlt't't'kling (It'll inl/'m/likliun kommer att lämnas även fortsättningsvis. Under budgetåret I979-(RU har ca 2()()() milj. kr gjorts tillgängliga i form av lån och bidrag för energiteknisk forskning, utveckling och demonstration samt energibesparande ftigällfH".

Statliga initiativ för att ta fram och sprida fll/itl'lntllhm om produkter och egenskaper i energipolitiskt syfte väntas få ökad betydelse. Ett kraftigt ökat utbud av nya energitekniska produkter. för vilka konsumenterna saknar brukserfarenhet. kan göra sådan information särskilt värdefull.

Antaganden om i vilken utsträckning statliga krm" ut'/i nor/nur kommer att reglera produkter inom utredningens område har gjorts enligt följande.

Säkerhets-. hälso— och miljöegenskaper är föremål för lagstiftning inom samtliga områden som utredningen har behandlat. lifter hand som nya produkttyper introduceras utfärdas tillämpningsföreskrifter i den mån riks- dag och regering ger författningsmässigt stöd härför och i den omfattning föreskrivande myndigheter bedömer erforderligt.

Energiegenskaper är i dag föremål för lagstiftning endast inom bygg- och VVS-sektorn. Byggnader svarar för en stor del av landets energianvänd- ning. Energiegenskaperna hos en byggnad och dess installationer får stor betydelse på lång sikt eftersom en byggnads livslängd är mycket lång.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 29

Under dess livstid kan stora förändringar inträffa i fråga om energipriser och tillgång till olika energislag. För den enskilde konsumenten eller de olika mellanhänder—na är det mycket svårt både att ställa de rätta kraven på energiegenskaper och att sedan verifiera dem. Utredningen har erfarit att de tiIlämpningsföreskrifter som reglerar energiegenskapermt hos byggna- der och bygginstallationer kan komma att utvidgas och även omfatta krav på underhållsåtgi'trder i energibesparande syfte. Förslag väntas också inom kort att i princip alla produkter som skall berättiga till energisparstöd måste vara typgodkända eller motsvarande.

Industrins prot'luktionsutrustning har också stor betydelse för energian- vändningen. lndustrin torde dock ha förutsättningar att själv ställa krav på energiegenskaperna tack vare tillgången-till hög teknisk kompetens och ett företagsekonomiskt synsätt. Utredningen bedömer därför att tvingande statliga energiegenskapskrav f. n. inte kommer att bli aktuella för enskilda utrustningar i industrin. Om det från samhällsekontnnisk synpunkt skulle finnas motiv att verka för ytterligare förbättrade energiegenskaper utöver vad företagsekonomiska bedömningar ger vid handen finns andra styrme- del att tillgripa (såsom energisk-alter eller stöd till energibesparande åtgär- der).

Transportmedel och hushållsapparater torde enligt utredningen inte komma att omfattas av tvingande energiegenskapskrtw som föranleder provning.

Ambitionsnivän för provningsinsatserna bestäms av dels den enskilda provningens kvalitet (vilka egenskaper som provas och med vilken nog- grannhet samt hur de yttre betingelserna varieras). dels prövningens kvan- titet (hur många exemplar av ett objekt som provas).

Utredningen anser att utgångspunkten vid valet av ambitionsnivå för provningsinsatserna bör vara ett samhällsekonomiskt lönsamhetskrav. Det saknas emellertid i dag metoder och underlag för att genomföra samhälls— ekonomiska lönsamhetskalkyler för provning. Utredningen redovisar emellertid den diskussion som har förts inom utredningen när det gäller svårigheter. möjligheter och osäkerheter i samband med samhällsekono— miska bedömningar av energiprovningens ambitionsnivå.

Det finns enligt utredningen flera skäl som talar för att staten aktivt stöder och deltar i utveckling av energitekniska provningsmetoder: — Statliga myndigheter är ofta beroende av provningsmetoder för att kun— na formulera krav och normer. verifiera att kraven är uppfyllda och genomföra provningar i konsumentupplysande syfte. — Statligt deltagande skapar förutsättningar för att metoderna blir enhet- liga. allmänt tillgängliga. opartiska och tillämpbara pä olika tillverkares produkter. — Tillgång till ändamålsenliga provningsmetoder bidrar till hög produkt- kvalitet och främjar därigenom landets industriella utveckling. Av de bedömningar som har redovisats i utredningen framgår att beho-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 30

vet av nya energitekniska provningsmetoder är stort. Stigande energipriser har gjort goda energiegenskaper till ett allt tyngre vägande argument vid marknadsföringen av många produkter. Det är därför angeläget att upp- gifter om energiegenskaper kan relateras till allmänt vedertagna och ända- målsenliga provnings- och mätmetoder. Det är enligt utredningen också viktigt att sådana provningsmetoder utvecklas med god framförhållning. Framförhållningen gör det möjligt att i ett tidigt skede av en produkts introduktionsfas genomföra provningar i konsumentupplysande syfte.

Remissinstanserna har funnit den allmänna kartläggning och analys av behovet av energiprovning som utredningen har genomfört vara värdefull. Energiprovning bedöms vara en viktig och betydelsefull komponent för att energihushållning och de omställningar inom energiområdet. som kommer att ske under 1980-talet. skall bli effektiva.

Flertalet av remissinstanserna instämmer också i att utgångspunkten vid valet av ambitionsnivå för provningsinsatserna bör vara en samhällsekono- misk bedömning. RRV anser att denna bedömning bör komma in såväl vid uppbyggandet av nya resurser som vid utformningen av den konkreta provningen. SIB framför att den stora bristen på kunskap om effekterna av provningsverksamhet är en mycket viktig fråga. som måste framhållas tydligare. Det hade därför enligt SlB varit önskvärt att utredningen varit mer konstruktiv och föreslagit utvärderingsförsök som ett sätt att förbättra underlaget för bestämning av ambitionsnivån. SP hävdar att ett visst underlag för samhällsekonomiska bedömningar av provning finns inom SP:s verksamhet. Statens planverk konstaterar i fråga om det samhällseko- nomiska lönsamhetskravct att energiprovning inte ensamt medför energi- besparingar. utan att den ingår som en viktig del i normgivningen rörande god energihushållning.

"Behovet av en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den enskilde att göra felinvestcringar i produkter som uppges ha vissa angivna energibesparande egenskaper. framhålls bl.a. av energispar- kommittén. (f)/fl) och LRF. NE framför att avsaknaden av provning kan vara ett hinder för införande av ny energiteknik.

EHD konstaterar:

Statliga myndigheter måste kunna fastställa vad som har betydelse för säkerhet. miljö eller effektiv energianvändning. Detta för att försäkra sig om att säkerhetsföreskriftcr är uppfyllda eller avgöra vilka produkter som bör få energisparstöt'l.

En förutsättning för mer omfattande provningsverksamhet är att nya energitekniska provningsmetoder utvecklas. Behov av och efterfrågan på energiprovning väntas främst på byggområdet som underlag för planver— kets typgodkännanden av uppvärmningssystem. ventilationssystem och reglersystem.

l—lnligt energihushållningsdelegationens mening är typgodkännande av byggprodukter en av de viktiga grunderna för energisparstödet i framtiden. Det är därför av stor betydelse att provningsmetoder utvecklas så att merparten av aktuella byggprodukter kan typgodkännas.

Prop.1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 3l

SIS delar utredningens syn att andra än tvingande styrmedel bör utnytt- jas när det gäller produkters energiegenskaper och ser SIS-märkning som ett alternativ. innebärande avsevärda såväl samhällsekonomiska som före- tagsekonomiska fördelar. SIS menar också att ett lämpligt sätt att göra provningsmetoder allmänt tillgängliga är att ge ut dem som svensk stan- dard. En något annorlunda bedömning gör SP som anger att den officiella provningen inom energiområdet kan komma att få en större omfattning än den som utredningen har förutsett. SP framför också att det som regel är svårt att nå full kostnadstäckning för uppdragsverksamhet i samband med frivillig provning.

Energiteknisk! centrum vid ("Im/mars tekniska högskola framhåller ris- ken för att all uppmärksamhet har fästs endast vid energiaspekten. Andra aspekter såsom energisparandets hälsoeffekter. tekniska komplikationer m.m. måste på ett tydligare sätt vägas in i bedömningen. Beträffande åtgärder för förbättrad arbetsmiljö erinrar urht'tnrskyddsstyrelsen om att encrgiförbrukande system och komponenter i första hand måste bedömas med avseende på funktionen från arbetsmiljösynpunkt och i andra hand från energiförbrukandc synpunkt.

3 Medelsbehov för metodutveckling m. m.

Enligt utredningen saknas idag provningsmetoder för en rad objekt och egenskaper som har betydelse för landets energianvändning. Provningsmc- toder saknas också i stor utsträckning för en rad energitekniska produkter som väntas bli introducerade under l980-talct.

Det relativt omfattande utvecklingsarbete som är nödvändigt för att möta behovet av energitekniska provningsmetoder torde enligt utredning- en inte kunna genomföras med de resurser som f. n. har avdelats för detta ändamål. I dag bekostas utvecklingen av metoder för energiprovning hu- vudsakligen genom de respektive provningsinstitutioncrnas statsanslag el- ler genom riktade bidrag. lnom energiforsknings- och experimentbygg- nadsprogratnmet har i vissa fall stöd utgått för utveckling av provningstnc- toder om detta varit en förutsättning för att genomföra ett visst projekt, Statsmakterna har dock med undantag för 2 milj. kr som har anvisats till SP för budgetåret I980/8l hittills inte avsatt särskilda medel för utveckling av provningsmetoder på energiområdet.

Utredningen har funnit att särskilda medel behöver avdelas för att möj- liggöra en mer omfattande utveckling under en begränsad tidsperiod. Mc- delsbehovct för detta har beräknats enligt. följande sammanställning. Be- räkningarna avser det behov som inte kan täckas genom belintliga anslag och bidrag. Medlen bör enligt utredningen även täcka framtagning av prototyper till den provningsutrustning som är nödvändig för att genomfö—

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 Industridepartementet 32

ra provningar enligt en viss utvecklad metod. Behovet tlnder den första trearsperioden har kunnat bedömas med relativt god noggrannhet. Utred— ningen päpekar att framtida energipolitiska åtgärder. som inte kan förutsä- gas i dag. kan komma att ändra förutsättningarna för de bada senare treärsperioderna.

Medelsbehov för utveckling av prm"ningsmetoder (milj. kr)

(')mriidei Period MaE—83.584 84iö'5 "86587 87.588—t ”().-'()(l Byggnader och byggnadsdelar 5.0 35 3.5 l.?ppvarmningssystem (».2 5.8 5.1 varur pannanläggningar l.5 l.! l.lt värmepumpsvstem LS l.! 0.8 solvärmesystem 1.5 I.5 I.tl värmelager l.tl l.5 2.0 vindkraftsystem ().Z (LI — värmedistributionssystem (LS 0.3 0.3 Ventilationssvstem l.5 ' 1.5 1.0 Reglersystem för VVS 1.5 1.0 1.0 Vatten- och tn'loppssystem 0.8 0.7 (l.? Transportmedel 0.3 0.3 0.3 lndustriell utrustning 2.4) 3.0 4.0 Jordbruk och trät'lgardsnäring 0.3 0.3 0.4 Biobränslen 1.0 0.5 — Totalt [8.6 16.6 [6.0

Samtliga remissinstanser är positiva till utredningens förslag om att energiprovningsmetoder behöver utvecklas och att särskilda medel avsätts härför.

DFE anser att man vid stöd till utveckling av energiprovningsmetoder bör prioritera de områden där produkterna dels är långlivade. ger starka bindningar eller svarar för en viktig samhällelig funktion, dels svarar för en väsentlig del av energitillförseln resp. energianvändningen.

RR V anför: RRV delar utredningens uppfattning att det är angeläget att få ökade möjligheter att bedöma effekterna av planerade och redan genomförda åtgärder i energibesparande syfte. Det föreslagna stödets omfattning skulle om det genomförs inom ramen för det totala statliga stödet för olika insatser i syfte att åstadkomma en effektivare energihushållning endast utgöra en mindre del av detta stöd.

SP delar i allt väsentligt de uppfattningar som utredningen har givit uttryck för beträffande insatser för provning inom energiområdet och påpekar att de föreslagna åtgärderna bör säkerställa att det omfattande behovet av nya energitekniska provningsmetoder tillgodoses. SP betonar att en viktig förutsättning för att utredningens program skall kunna genom- föras och fä avsedd effekt ocksä är att den erforderliga utbyggnaden av nuvarande provningsresurser kommer till stånd.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 Industridepartementet 33

I betänkandet behandlas huvudsakligen produkter i konsumentledet. SIND anser att begränsningen kan ifrågasättas med hänsyn till behovet av energihushållning även i fråga om energiproduktion. energiöverft'iring och transportsystem i leden före konsumenterna. Fördelningen av medelsbe- hovet för metodutveckling mellan olika sektorer har kommenterats av Studsvik Energiteknik AB. Bolaget anser att man har fått en snedbalans i förhållande till energihushållningsaspekten. då merparten av föreslagna medel för metodutveckling tillförs byggnads- och VVS—sektorn medan sektorn endast står för 40 92- av energianvändningen. Behovet av energi- provning är enligt bolaget. per produkt räknat. av samma storleksordning i samtliga branscher. AB Svensk Bilprm'ning menar att den föreslagna för- delningen av metodutvecklingsinsatser inte får tolkas som att den största cnergisparpotentialen skulle finnas inom byggnads- och lokaluppvärm- ningssektorn. Den böri stället ses som ett uttryck för utredningens bedöm- ning av var åtgärder på energiprovningsomrädet kan ge bäst effekt.

Enligt utredningsdirektiven skulle en inventering av de resurser för energiprovning som finns tillgängliga i dag göras inom såväl den offentliga som den privata sektorn. SIS framför kritik mot att utredningen ej har genomfört denna inventering i vad avser den privata sektorn. ] anslutning härtill framför urbeturskj'ddsstjfrt'[st-'n:

Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att utredningen anser att det förelig- ger behov av metodutveckling som möjliggör provning av produkter med avseende på såväl energiegenskaper som säkerhets-. hälso- och miljö- egenskaper men finner samtidigt att utredningen inte redovisat den omfat— tande forsknings- och utvecklingsverksamhet som äger rum dels vid arbe- tarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning. dels genom anslag från arbetarskyddsfonden till institutioner. företag och enskilda forskare. [ icke oväsentlig grad har nämnda verksamhet också givit upphov till ett bety- dande referensmaterial i form av metoder och resurser för provning av energiförbrukande system och produkter. Därvid har arbetsmiljösyn— punkter utgjort utgångspunkten.

Arbetarskyddsstyrelsen anser det nödvändigt att sådana erfarenheter tas tillvara och får utgöra grund för bedömning av möjligheterna till energi- besparing och därur uppkommande behov av provningsmetoder.

Remissinstanserna framför också mer detaljerade synpunkter på utred- ningens förslag till metodutvecklingsinsatser inom de olika sektorerna.

3.1. Bygg- och VVS-sektorn

Den tekniska utvecklingen på energiområdet sker enligt utredningen mycket snabbt vad gäller nya byggprodukter och installationssystem. ] många fall blir dessa alltmer komplicerade och svåra att bedöma och kontrollera för byggnadsnämnderna. Med anledning av detta framför stu- tenx planverk följande:

3 Riksdagen l98U/8l. I .t'mnl. Nr 90. Bilaga:/('!

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 34

lnom planverkets ansvarsområde föreligger ett stort behov att klarlägga inriktningen på de föreskrifter som på sikt bör styra kravet på god energi- hushållning under samtidigt beaktande av de generella kraven på god miljö och beständighet hos byggnaderna. Energihushållningen påverkas framför allt av byggnadens utförande — väggars. taks och bjälklags konstruktion. relationen väggarea/fönsterarea. uppvärmnings- och installationsanord- ningars utformning etc. — samt av hur byggnaden med installationer an- vänds och sköts. Det är därför komplicerat att avgöra på vilka grunder sådana krav rörande energisparåtgärder skall baseras och ingående studier erfordras för att klarlägga hur föreskrifterna skall utformas och anknytas till lämpliga verifikationsmetoder. Inte minst den senaste tidens utveckling har visat på betydelsen av att dessa problem studeras närmare. Detta bör beaktas då konkreta åtgärder för att genomföra utredningens förslag över- vägs och beslutas.

Flertalet remissinstanser vitsordar behovet av utveckling av provnings- metoder inom bygg- och VVS-sektorn. Provning av enskilda komponenter är angelägen. men utveckling av fältprovningsmetoder bedöms vara minst lika väsentligt för att kontrollera att god energihushållning uppnås i de färdiga byggnaderna. Detta understryks av bl. a. statens planverk. energi- sparkommittén. SIB och Svenska Elverksji'ireningen. Statens planverk anser att objektiva provningsmetoder snabbt bör tas fram och dokumente- ras som underlag för verkets fastläggande av lämpliga kravnivåer och av regler för verifikation av kraven. De nya provningsmetoderna bör gälla både mer omfattande metoder som anges i typgodkännanderegler och enklare metoder som kan tillämpas vid tillverkningskontroll och byggkon- troll. Energisparkommittén bedömer att det finns-ett stort behov av tillför- litliga. men enkla. mätutrustningar som kan användas av de kommunala energirådgivarna vid besiktningsverksamhet avseende befintlig bebyggel- se. Svenska elverksföreningen menar att provningsresurserna i högre grad än vad som framgår av betänkandet bör användas för energiteknisk utvecklingsprovning av hela system för tillvaratagande av lågtempererad energi och spillvärme inom lokalkomfortsektorn. för tappvarmvatten och för industriella processer.

Statens planverk framför också att vid utarbetande av metoder för kontroll av energihushållning i byggnader de möjligheter bör beaktas som utvecklingen på elektronikområdet och av reglersystem kan erbjuda.

[:'m'rgitekniskt centra/n vid ("lta/tners tekniska Ia'igskola noterar att frå- gor rörande det inre värmedistributionssystemet inte har behandlats i utredningen. Det är av stor vikt att metoder för provning av det inre värmesystemet tas upp till behandling då införande i stor skala av nya värmesystem. t.ex. lågtemperatursystem för såvi'il luft som vatten. är att vänta.

En ökad användning av fasta bränslen för byggnadsuppvärnming för- utses i framtiden. Från miljösynpunkt är det därvid enligt utredningen angeläget att åstadkomma en så god förbri-inning som möjligt. Därigenom minskar emissionerna av skadliga organiska ämnen. SN l" pekar på angelä—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 35

genheten att utveckla system för mätning av koloxidhalten. som utgör en god indikation på mängden bildad POM (polycykliskt organiskt material). SNV framför också att SNV och statens planverk avser ta fram ett under- lag för att kunna precisera miljt'iskyddskrav i Svensk Byggnorm för fast- bränsleeldade pannor med mindre än IO MW effekt. [ samband med detta torde typgodkännandeverksamhet även från miljöskyddssynpunkt vara angelägen. Verket anser att dess synpunkter härvidlag bör beaktas vid den av utredningen föreslagna medelstilldelningen.

Några få erinringar mot utredningens bedömning av medelsbehovet har också framförts. BFR anser sålunda att underlag för en säkrare bedömning skulle ha erhållits om en kartläggning av verksamhetens nuvarande ekono- miska omfattning och effekter hade gjorts inom utredningen. SP anger att beräkningarna för den första treårsperioden förefaller vara realistiska men anser att behovet under de följande två treårsperioderna sannolikt kommer att visa sig vara större än vad utredningen har bedömt.

3.2 lndustrisektorn

Utredningen bedömer att det finns skäl att utveckla provningsmetoder för energiförbrukande produkter av standardtyp. bl.a. i syfte att göra det lättare för mindre industrier titan egna provningsmöjligheter att väga in energiegenskaperna vid investeringsbeslut. DFE menar att insättandc av styrmedel bör inriktas i första hand på att göra den energibesparande utrustning som redan nu finns attraktiv för industrin.

När det gäller utveckling av metoder för provning av energiegenskaper hos industriell produktionstttrustning bedömer utredningen att det inte föreligger något behov av särskilda statliga medel. Energis/Jarkonnnitten delar denna beömning. [.)/"li. [utsett/"(it'st't'lt'n.vkap.takade/nie” och Studsvik Energiteknik AB anser dock att de möjligheter som finns för provning i samband med företagens egen utvecklingsverksamhet inte är tillräckliga. DFE föreslår därför att särskilda medel för detta utgår direkt till bl.a. statens prtwningsanstalt.

Hänvisningar till S3-1

3.5. Transportsektorn

Energiprovning inom transportsektorn förekommer i flera sammanhang. Utredningen förutser ett behov att ytterligare utveckla och komplettera pun/ningsmetoder bl.a. när det gäller energibesparande tillbehör till per— sonbilar och lastbilar samt alternativa drivmedel för fordon. Tl't'lll.f/)fll'fl'(f— det. konsumentverket. ent-'rgisparktnninittén och Studsvik Energiteknik AB instämmer allmänt i att det föreligger behov av provning. men anser att medelsbehovet för provningsmetodutveckling är underskattat. AB Svensk Bilprovning konstaterar att föreslagna 0.9 milj. kr. för en nioärsperiod inte ger utrymme för mer än mycket begränsade och målinriktade insatser. men

Prop. l980/8lz90 Bilagal.2 Industridepartementet 36

anser det ändå vara riktigt att inte göra större satsningar pä transportsek- torn. Bolaget Iämnari samband med detta följande synpunkter:

Bolaget anser att man vid bedömningen av behovet av ätgärder för att ästadkomma bränslebesparingar inom transportsektorn bör ta hänsyn till en rad faktorer. varav endast nägra fä kan sägas utgöra tecken pa att positiva energieffekter skulle kunna uppnäs genom insatser pä energiprov- ningssidan. Bl.a. innebär prishöjningarna pä bränslet att bilägarnas tned— vetenhet kan förväntas öka vad gäller bränsleförbrukningen Itos den egna bilen. Kravet pa tilIverkardeklarationcr av bri'tnsleförbrukningst-ärden torde ocksä bidra till detta. Da bilens bränsleekonomi till rätt stor del beror pä ett antal relativt enkla och ej alltför kostnadskrävande servieeätgi'trder säsom justering av fi.")rgasare. byte av tändstift och luftfilter. finns anled— ning anta att bilägarna i allt större utsträckning självmant häller kontroll över bri'tnsleförbrukningen och vidtar ätgärder för att minska den om den skttlle tcndera att stiga.

Studier som gjorts på olika håll i världen under senare tid pekar pä att energisparpotentialen genom tekniska ätgärder pä belintliga fordon är tänt- ligen obetydlig (nägra fä procent) och ätkomlig först genom relativt stora insatser. Å andra sidan films en stor energisparpotential i ändrat körsätt. minskad användning och bättre planerad användning av fordonen. Vissa försöksresttltt'tt antyder att stora energibesparingar kan ästadkommas ge- nom enbart information till fordonsförarna. Upp till l5—2tl'Ä-i minskad bränsleförbrukning genom ändrat körsätt har rapporterats frän amerikans- ka undersökningar. Även om dessa siffror i praktiken skttlle bli väsentligt reducerade. sä antyder det att samhället kan fä ut bättre spareffekter inom transptn'tsektorn genom andra insatser än genom åtgärder för att utveckla energiprovningssidan.

Utredningen bedömer att transportsektorn inte torde kontma att omfat- tas av tvingande energiegenskapskrav som föranleder provning. 'I'runx- put-trädet menar att denna fräga mäste hållas öppen t. v. med hänsyn till föresti'iende förhandlingar med bilfabrikanter angäende personbilars bräns- leförbrukning.

3.4. Övriga områden

Hushä/isup/mrutcr

Vad beträffar utvecklingsprovning av hushällsapparatcr anser utred— ningen att ytterligare statliga insatser knappast är motiverade utöver den verksamhet som konsumentverket bedriver. BFR:s uppfattning är emeller- tid att hushällssektorns relativa betydelse kommer att växa i takt med att energibehovet för bostadsuppvärmning minskar. varför en utveckling av provningsmetoder mäste äga rum. Ytterligare medel borde därför till— skjutas till de ekonomiska ramar som utredningen har angivit. .S'vensku ['_'/t'crlojfi'irt'ningen menar däremot att en ntinskad energiförbrukning hos exempelvis lampor och httshällsapparater innebär enbart marginella ener- gibesparingar eftersom härigenom sparad energi under uppvärmnings—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 37

säsongen. förutsatt att värmeregleringen är snabb och effektiv. ofta mäste tillföras på annat sätt föratt bibehälla värmebalansen i byggnaden.

BFR och .S't'ensku Eli'erksji'jreuingen framför vidare att en eventuell energiprovningsverksamhet för hushällsapparater bör knytas till konstt- mentverkets provningsverksamhet som omfattar mer än enbart energide- klarationer.

Jordbruk. skogsbruk ut'/t triitigt?rt/sniiring

Under den senaste tiden har enligt utredningen en relativt stor efterfrä- gan pä rådgivning i energifrågor uppstått inom lantbruket. vilket delvis torde bero pä jordbruksnå'tringens möjligheter att producera sin egen encr- gi. Lunthruksstyrelsen framhäller att tillgång till objektiva provningsrcsul- tat skttlle medföra en avsevärd förbättring av rådgivningen. Provningen borde enligt styrelsen ocksä kttnna innefatta teknik och arbetsmetoder för att utnyttja konstgödselenergi pä optimalt sätt.

Det moderna lantbruket är starkt beroende av tillgäng pä drivmedel. En utvidgning av den nystartade provningen vid statens maskinprtwningar avseende vegetabiliska oljor sotn bränsle i dieselmotorer till att även omfatta andra alternativa system föreslås av LRF. Detta understykes också av statens muskinprm'ningur och_jm'u'bruksleknisku institutet. som framför att om ett introduktionsbeslut fattas om metanol och etanol som drivmedel bör dessa drivmedel provas även i lantbrukets maskiner.

LRF framför också att laboratoriestttdier mäste kompletteras med prov- ningar ttnder praktiska driftsförhällanden och påpekar därvid att det är angeläget att mobila provningsutrustningar tas fram.

Stutens muskinprt)vniugur och LRF anser att medelsbehovet för prov— ningsmetodtttveckling inom lantbrukssektmn och tri'tdgärdsni'tringen är ttn— derskattat. Statens maskinprovningar baserar denna bedömning pä sin erfarenhet av metodutvecklingsarbete inom nya områden. specifika för de nordiska förhi'illandena. med därav följande beg *änsingar när det gäller att dra nytta av internationellt tttvecklingsarbete. J:”'t/brukstekniska institutet anser att det är svårt att ange behovet inomjordbruks- och skogsbrukssek- torn och påpekar att det längre fram kan visa sig nödvändigt med resttrslör— stärkningar.

.S'kngsenergi. energiskog (N'/1 andra hit)/)!”iiltslen

Bristen på provningsmetoder för kvalitetsbestämning och klassificering av biobränslen uppfattas enligt utredningen som ett introduktionshinder. Statens maskin/nnvninyur. OEI) och LRF instämmer i detta. LRF under— stryker ocksä vikten av att metoder för provning av hela system för framtagning av rävaror. säsom flis. helved. halm och torv. utvecklas ytterligare. _

Stutens ntuskinprovningur konstaterar därutöver att utredningen inte har behandlat energiprovning för entreprenad- och byggmaskiner. för vilka energibesparingspotentialen betecknas som hög.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 38

4 Myndighetsansvar, samordning m. m.

Ansvaret för fördelningen av särskilda medel för olika metodutveck- lingsprojekt bör enligt utredningen läggas på organ som har teknisk kompe- tens och förutsättningar för att kttnna bedöma marknadens utveckling inom respektive område. Organen i fråga bör också ha erfarenhet av att planera och fördela stöd till forsknings- och utvecklingsprojekt eller stöd till introduktion av ny teknik. Mot denna bakgrund föreslär utredningen följande.

Statens rådjb'r hyggnudsji'n'skning ges ansvar för fördelningen av medel för utveckling av provningsmetoder inom områdena — Byggnader och byggnadsdelar — Uppvärmningssystem — Ventilationssystem — Reglersystem för VVS — Vatten— och avloppssystem

Statens industriverk ges motsvarande ansvar för omrädena — Industriell utrustning — Jordbruk och trädgärt'lsnäring — Biobränslen

Train"/)!)l'fl'ådt'i ges motsvarande ansvar för omrädet transportmedel. Den utveckling av provningsmetoder som har förslagits och den utökade provningsverksamhet som förutses inom energiområdet bedömer utred- ningen möjlig att genomföra utan organisatoriska föri'tndringar. Utredning- en framför doek vissa förslag när det gäller samordning av energiprovning.

Vid planeringen av insatser för utveckling av energitekniska provnings- metoder är det väsentligt att såväl föreskrivande myndigheter. introduk- tionsstödjande och forskningsplanerande organ som provningsorgan inom respektive område deltar. Detta kan ske genom mer eller mindre formalise- rat samräd.

Utredningen föreslär att anslagsäskanden för utveckling av energitek- niska provningsmetoder görs efter följande samräd. — Statens råd för h_vggmuis/i;rskning bör samräde med planverket, bo- stat'lsstyrelsen. statens prmfningsanstalt och styrelsen för teknisk ut- veckling. — Statens imiustriverk bör samråda med styrelsen för teknisk utveckling och statens provningsanstalt. — TIYHIXIN)I'll'åtl't'f bör samråda med AB Svensk Bilprovning. transport- forskningsdelegationen och styrelsen för teknisk utveckling. I syfte att underlätta dels genomförandet av metodutveckling och plane- ringen av resursuppbyggnad för energiprovning dels den löpande energi- provningen. bör en instans finnas för varje provningsomräde som kan ha överblick över och på begäran informera myndigheter och företag om befintliga och planerade statliga resurser för energiprovning samt verkar

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 lndustridepartementet 39

för att provningsmetoder görs allmänt tillgängliga genom publicering som tex SP-metod. NORDTEST-metod eller Svensk standard.

Utredningen föreslår att sådana uppgifter tilldelas statens provnings- anstalt för områdena Byggnader och byggnadsdelar. Uppvärmningssy- stem. Ventilationssystem. Reglersystem för VVS och Vatten- och av- loppssystem samt AB Svensk Bilprovning för Transportmedel.

Utredningen avstår från att lämna motsvarande förslag för områdena Industriell utrustning. Jordbruk och trädgårdsnäring samt Biobränslen. Denna fråga bör enligt utredningen prövas i ett skede dä provningen inom dessa områden kommit igång i större omfattning.

Utredningen berör också frågan om samordning av den löpande prov- ningsverksamhcten inom det energitekniska området. Produkters energi- egenskaper kommer sannolikt endast marginellt att omfattas av krav på officiell provning under l980-talet. Huvuddelen av energiegenskapsprov- ningen förutses ske i form av frivillig typ—provning. bla som underlag för typgodkännande enligt Svensk Byggnorm. En viss del av den säkerhetsin- riktade provningen är däremot officiell och skall normalt utföras vid riks- provplats. Eftersom typgodkännande torde komma att utnyttjas i stor omfattning. särskilt i fråga om VVS-produkter samt för fönster m m. är det angeläget att alla provningar som utgör underlag för typgodkännandet kan ske samordnat och på ett för tillverkarna rationellt sätt. Det bör enligt utredningen ankomma på statens provningsanstalt (som samordnar den officiella provningen) att verka härför. Detsamma gäller provningar och annan kontroll som ingår i den tillverkningskontroll som är ett villkor för typgodkännandet.

Konsumentupplysande provning av nya energitekniska produkter vän- tas fä ökad omfattning. Utredningen anser att sådan provning så långt som möjligt bör samordnas med provning som genomförs i syfte att verifiera statliga krav beträffande säkerhets—. hälso- och miljöegenskaper.

Den samordning sotn föreslås torde enligt utredningen kttnna genomfö— ras inom ramen för befintliga resurser vid berörda organ.

] samband med planeringen av insatserna och medelsberäkningen för utveckling av provningsmetoder under de bäda senare treärsperioderna bör enligt utredningen en utvärdering av den föregående treårsperioden göras.

Utredningen föreslär att delegationen för energiforskning (DFE) — eller motSVarande organ — ges denna uppgift. DFE samordnar planeringen av insatserna inom energiforskningsprogrammet och torde därför vara lämp- lig även för denna uppgift.

tlfvttt/igltetsunsvurji'ir stöd till mera:/uttvek/ing

Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot utredningens förslag att fördelning av de särskilda medlen för stöd till utveckling av energiprov- ningsmetoder sker via B FR. SlND och transportri'tdet. Några framför dock

Prop. l980/8lz90 Bilagal.2 industridepartementet 40

förslag till förändringar. RRV anser att för obicktomrädena Industriell utrustning. Jordbruk och trädgärdsnäring samt Biobränslen inom nuvaran— de organisatoriska ram STU och DFF. s_vnes ligga närmast till hands som ansvariga myndigheter. .S'IND föreslär att omrädet Jordbruk och träd— gärdsnäring äläggs lantbruksstyrelsen. Keutslam'nrvt'rkt'l ifrägasätter om transportrådet besitter de betydande tekniska baskunskapcr som erfordras hos den medelstilldelande myndigheten. Verket förordar att medlen för transportsektorn tillförs S'l'U. som sedan läng tid arbetar med motsvaran— de l'rägor och har betydande teknisk kompetens.

Nl: menar att man inte nu bör ta ställning till organisatoriska frågor i samband med energiprovning och motiverar detta med att en anpassning mäste ske till övriga aktuella organisatoriska atgärder rörande de statliga myndighetermt pä energiområdet. DFE framför liknande synpunkter och föreslär samtidigt att för resp. sektor den myndighet som handhar stöd till införande av ny energiteknik eller lämnar förslag till införandeätgärder bäst bör kunna avgöra vad som är ändamålsenligt stöd till provningsutveckling.

Svenska värmei't'rksfi'ircninng knyter an till förslagen i M()E—utred— ningens bctänkandc (Ds l I9Rtl: lo) De statliga energimymlighcterna — arbetsfördelning och samverkan och framhäller därvid:

Utredningen föreslär vidare att ansvaret för utveckling av provningsme— toder bör läggas på statens räd för byggnadsforskning. vad gäller bl.a. uppvärmningssystem. Med hänvisning till M()E-utredningen "De statliga cnergimyndighetcrna — arbetslördelning och samverkan" (Ds I 1980: lo) anser föreningen att forskning och utveckling inom energiomri'tdet bör sammanhällas sektorsvis. lnom sektorn "Industriella processer och ener— gitillförsel" bör ansvaret samlas pä statens industriverk. SlND. Större uppvärmningssystem. säsom fjärrvärmesystem. ingär därvid i begreppet "Energitillförsel". För ett konsekvent genomförande av tankcgängarlm i M()E bör säledes. enligt föreningens mening. även ansvaret för utveckling av provningsmetoder beträffande uppvärm'ningssystem läggas pä SlNl). Provning som huvudsakligen berör enskilda byggnader och byggnadsdelar. säsom abonnentcentraler i t]ärrvärmcsystcm. ventilations ystem. vissa reglersystem för VVS samt vatten— och avloppssystem. hänförs dock lämpligen till statens räd för byggnadsforskning.

.S'anmrdning

Vid planeringen av insatser för utveckling av energitekniska provnings— metoder är det enligt utredningen väsentligt att säväl föreskrivande m_vn— dighctcr. introduktionsstödjandc och forskningsplanerande organ som provningsorgan inom resp. omräde deltar. Utredningen har inte preciserat hur samordning och sam "äd skall genomföras i det praktiska arbetet. STU föreslår att dessa frägor ytterligare övervägs varvid särskilt angivna bud- getramar och föreskrifter i regleringsbrev kan vara en modell. Enligt ho- slac/sstvrt'lscn kan en viss ökning av resurserna för att utarbeta regler för typgodkännande och för prövning av sädana ärenden erfordras.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 Industridepartementet 41

Utredningen föreslår att vissa särskilda samordningsuppgifter tilldelas statens provningsanstalt för bygg- och VVS-sektorn och AB Svensk Bil- provning för fordon. Därutöver föreslär utredningen att det bör ankomma på statens provningsanstalt att verka för att alla provningar som utgör underlag för typgodkännande av en produkt kan ske samordnat och på ett för tillverkarna rationellt sätt. AB Svensk Bilprovning anser att de särskilda samordningsuppgifterna inte innebär några särskilda svårigheter för bola- get. eftersom samordningsfunktionen såsom den formulerats redan kan anses tillhöra uppgifter som naturligen tillkommer riksprm'platserna.

SP anser att den praktiska utformningen av samordningen mäste penet- reras ytterligare innan beslut fattas om samordningsuppgiftcrna och fram- häller att ett nära samarbete mellan myndigheter och provningsorgan är nödvändigt inte bara i anslagsframstå'illningsskedet. utan även i det löpande arbetet med fördelning av projektmedel. SP framför därvid:

Ett sådant arbetssätt bör kunna leda till en övergripande planering. vilket är viktigt av två skäl. För det första ökar möjligheterna att prov- ningsinsatserna kan vägas mot andra slag av åtgärder. För det andra kan tillgängliga resurser för utveckling av provningsmetoder och därav föl- jande rutinprovning utnyttjas effektivare. Det sista är särskilt viktigt efter- som det av utredningen skisserade programmet för metodutveckling inne- bär att mycket stor del av tillgänglig kompetens och andra resurser kom- mer att behöva tas i anspråk under den behandlade perioden.

RRV anser att de av utredningen föreslagna särskilda samordningsupp- gifterna i sin helhet bör förläggas till SP. "Verket anför vidare:

Vid förvaltningsrevisionen av SP har RRV kunnat iaktta att det förelig— ger en betydande överkapacitet inom provningsomrädet och ofta förluster för de organ som inte är helt anslagsfinansierade. Vid de provande organen har genomförts kapitalintensiva investeringar som kräver en hög belägg- ning för att inte leda till alltför höga utnyttjandekostnader. Värdet av konkurrens mellan olika med statliga medel finansierade organ är därför av underordnad betydelse jämfört med behovet av ett högt utnyttjande.

Det sagda pekar enligt RRV:s mening pä behovet av en bättre samord- ning av med statliga medel helt eller delvis finansierade investeringar inom provningsområdet.

LRF påpekar att utredningen inte lämnat något förslag till samordnings— ansvarig inom lantbrukssektorn. Enligt LRF:s mening är det naturligt om detta ansvar läggs på statens maskinprovningar.

Utvärdering

lngen remissinstans har haft några invändningar mot att DFE får i uppdrag att. i samband med planeringen av insatserna och medelsberäk- ningen Linder de båda senare treärsperioderna. utvärdera den första treårsperioden. DFE har. förutsatt att nuvarande organisation pa ener- giomrädet bibehålls. inte heller några erinringar mot förslaget.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 42

518 framhåller att utvärderingen bör göras av ett helt fristående organ. för att undanröja risken för att utvärderingar av provningsverksamheten påverkas av partsintressen från provningsmyndigheten eller dess avnä- mare.

5 Provningsorgan

Utredningen konstaterar att den kapacitet som i dag finns vid de statliga provningsinstitutionerna i vissa fall är otillräcklig för att genomföra en satsning av den omfattning som föreslagits. ! sådana fall bör därför även energiteknisk kompetens utanför de ordinarie provningsinstitutionerna kunna utnyttjas. Utredningen föreslår att utvecklingen av de provnings- metoder. för vilka särskilda medel har föreslagits. genomförs — i första hand vid sådan statlig prm'ningsinstitution, annat statligt företag

eller forskningsinstitut som bedöms vara lämpligt att utföra den eventu— ella löpande provning som kan komma i fråga. — i andra hand vid sådant statligt eller enskilt forskningsorgan. företag eller branschorgan som bedöms lämpligt att genomföra ett visst projekt. Initiativet att genomföra en viss metodutveckling bör enligt utredningen kunna tas på olika sätt. Ett sätt kan vara genom ansökan från en projekt- genomförare till det medelsfördelande organet. Ett annat sätt kan vara genom en beställning från det medelsfördelande organet till en viss projekt- genomförare. Dessutom bör föreskrivande myndigheter och andra myn- digheter inom området kunna ta initiativ genom att vända sig till lämplig projektgenomförare eller till det medelsfördelande organet.

För anskaffning och drift av statliga resurser för energiprovning föreslår utredningenföljande riktlinjer. — Rutinmässig energiprovning bör bedrivas främst vid organ som har provning som sin huvuduppgift. Detta är fallet med bl.a. statens provningsanstalt. statens maskinprovningar och AB Svensk Bilprov- ning. Rutinmässig provning utgör också en del av verksamheten vid bl.a. Studsvik Energiteknik AB. statens väg— och trafikinstitut och konsumentverket.

— Vid statliga forskningsinstitut och högskolor bör rutinmässig provning inte bedrivas annat än i undantagsfall — om t. ex. en viss utrustning eller kompetens är unik. Däremot bör deras resurser och kompetens kunna utnyttjas för energiteknisk utvecklingsprovning om detta är förenligt med den egna forskningsverksamheten. När det gäller finansiering av investeringar och täckning av provnings— kostnader finner utredningen ingen anledning att man frängär de principer som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Bl.a. UHÄ, SP. SIS och 5113 instämmer i att rutinmässig provning bör bedrivas vid institutioner som' har provning som sin huvudsakliga uppgift,

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 43

UHÄ framhåller emellertid att vid utveckling av mer kvalificerade prov- ningsmetoder betintlig kompetens och belintliga resurser inom högskolan bör utnyttjas i de fall detta ter sig ekonomiskt fördelaktigt. Ett sådant utvecklingsarbete torde i många fall kunna genomföras i samarbete med den provningsinstitution som avses utföra den löpande provning som kan komma i fråga. SIB delar denna åsikt och menar att högskolor kan och bör delta i utveckling av provningsmetoder då det ligger i linje med deras forskningsverksamhet. SP framför därvid:

SP vill framhålla vikten av att det organ som skall svara för den löpande provningsverksamheten inom ett visst område också aktivt medverkar i metodutvecklingsarbetet. Man får då kontinuitet i arbetet och sannolikhe- ten ökar för att provningsmetoderna blir utformade med särskild hänsyn till de krav som ställs på en rationell och effektiv provningsverksamhet. l de fall metodutvecklingen görs av rena forskningsinstitutioncr kommer kontinuiteten att brytas då arbetet övergår i provningsskedet. dvs. man måste utbilda helt ny personal och bygga upp ny utrustning.

Studsvik Energiteknik AB påpekar att kopplingen mellan forskning och provning är dåligt penetrerad i utredningen. Bolaget anför vidare:

I ett forsknings- och utvecklingsprojekt ingår mätning och utvärdering till en andel som ofta överstiger 50 C'c. Detta innebär att inom de statligt finansierade forskningsprogrammen ingår en betydande rcsursuppbygnad på provningsområdet. Detta gäller såväl anskaffande av utrustning som personal. Dessa resurser borde kunna användas också för den kommande energiprovningen och därmed minska behovet av samhällsinsatser. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är att provningen inte blir officiell. Med nuvarande regler får man inte kombinera produktutveckling och officiell provning. I praktiken gär det ofta att genomföra en opartisk energiprovning i samband med energideklarationer och detta till en lägre kostnad än exakt samma officiella provning. Nuvarande reglersystem med typgodkännanden o.d. förefaller nägot oklar och borde förändras så att den reellt viktiga cnergidcklarerande provningen framgår tydligare.

Vad gäller utredningens förslag beträffande genomförandet av utveck- lingsarbetet föreslär BFR att valet mellan provningsorgan och forsknings- organ bör kunna göras utan andra prioriteringar än BFR1s bedömningar av resp. organisations lämplighet och skicklighet för aktuell uppgift.

Provning utgör som regel en integrerad del i tillverkarens produktut- veckling och kvalitctskontroll och dess omfattning bör enligt SIS i princip bestämmas av köparens och säljarens behov av inft'n'mation om produk- terna. SlS framhåller att parternas ömsesidiga krav att de uppgifter som motparten tar fram skall vara tilllörlitliga och riktiga kan tillgodoses genom att provningstjänster tillhandahålls av en tredje part som kan garantera opartiskhet och frihet frän bindningar till någondera parten. institutioner som säljer prtwningstjänster kan enligt SIS vara antingen fristående enskil- da företag eller offentliga provningsinstitut.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2 Industridepartementet 44

Skill-[KO framför att för sådana produkter. för vilka riksprovplatser finns utsedda. i första hand dessa bör utföra energiprovningen. Endast när riksprovplatsen icke är lämplig samt när provningsresurser och lämplig kompetens linns pä annat häll. bör enligt SliMKO provning förläggas pa annat häll. Skall nya resurser byggas upp. är riksprm'platsen den naturliga platsen för detta. menar SEMKO.

6 Finansiering av utredningens förslag

Utredningen föreslär att särskilda medel för utveckling av energiprov- ningsmetoder avdelas inom de ramar som görs tillgängliga av statsmak- terna för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration. energiinrik- tat experimentbyggande samt för energibesparande ätgärder. lnga remiss- instanser har haft några invändningar mot detta. Bl.a. RRI'I tillstyrker förslaget att medel ställs till fi'wrfogandc genom motsvarande omfördelning fran andra direkta bidrag till energibesparande ätgärdcr och konstaterar härvid att den föreslagna provningstnetodtltvecklingen berör säväl indti— stri- som jordbruk—. bostads- och kommunikationsdcpartemcntens verk- samhetsomiäden.

Av stor betydelse är enligt konsumentverket att medel finns även för utnyttjande av provningsresurserna för att konkreta resultat skall kunna uppnäs. RRV päpckar ocksa att statliga bidrag för täckande av underskott i den löpande ttppd'agsvcrksamheten för energiprovning kan behövas för att nä full kostnadstäckning.

DFE päpekar att utredningen inte har angivit om den aviserade "olje— ersättningsfonden'” skall kunna utnyttjas för stöd till utveckling av prov— ningsmetoder. Eftersom provning har sin största betydelse för introduk- tionsskedet. anser DFF. att utveckling av provningsmetoder till stor del bör kunna stödjas via denna fond. Den bör därvid i första hand avse utveckling av metoder inom omräden där encrgidcklaremndc. konsumentupplysandc och säljfrämjande provning blir betydelsefull. [)Fl-Z framlör vidare:

Beträffande stöd till utveckling av provningsmetoder inom omräden där tekniken är under utveckling anser DFE att sädant stöd bör utgöra en integrerad del av energiforskningsprogrammct. Programorganen bör där- för fortsättningsvis uppmärksamma behovet av sädan provningsutveckling och vid sin programplanering särskilt avdela medel för detta.

7 Internationellt samarbete och handel Utredningen anser det angeläget att möjligheterna att fördela utveck- lingsarbete och utvceklingskostnader över gränserna tas till vara. Mellan de nordiska ländernas proyningsanstalter har ett väl fungerande

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 Industridepartementet 45

samarbete etablerats inom ramen för NORD'I'ES'I'. Det finns enligt utred— ningen liera faktorer som gör att samarbete vid utveckling av energitek- niska provningsmetoder har förutsättningar att bli fruktbärande. De nor- diska länderna uppvisar stora likheter när det gäller t.ex. klimat. energi- system och teknologisk nivä. Utredningen "förutsätter därför att samarbets- möjligheterna inom NORD'fES'f m.fl. nordiska organ tas till vara vid utvecklingen av energitekniska provningsmetoder.

På det internationella och europeiska planet finns ännu inte något fastare samarbete mellan statliga provningsanstalter. Utredningen anser att det finns ett behov av ett mer mälinriktat internationellt och europeiskt samar- bete mellan statliga provningsinstitutioner och —myndigheter. Det är ange- läget att landets provningsinstitutioner uppmärksammar denna fråga. Det torde enligt utredningen vara lämpligt att frågan om ett vidgat internatio- nellt samarbete när det gäller utveckling av energitekniska provnings- metoder ocksä behandlas inom NORD'I'ES'I'.

Samarbete vid utvecklingen av provningsmetoder skapar ocksä förut- sättningar för en internationell samordning av provningsmetoder. Detta i sin tur underlättar en harmonisering av olika länders myndighetskrav och -bestämmelser varigenom den internationella handeln underlättas. Har- moniserade krav gör det också möjligt att fördela själva provningsarbetet genom att olika länder godtar utländska provningsresultat.

Utredningen anser det viktigt att de berörda svenska myndigheterna. prm'ningsorgz'tnen och forskningsorganen satnverkar i syfte att inom ener- gitekniken främja en samordning av provningsmetoder över gränserna. Härvid bör även medverkan frän standardiseringsorganen eftersträvas. De medel som har föreslagits för utveckling av nya provningsmetoder bör därför, i begränsad omfattning. kunna användas för att täcka omkostnader vid provningsinstitutioner inom den statliga sektorn för deltagande i sädant internationellt samarbete som syftar till samordning av energitekniska provningsmetoder.

Vikten av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika länder understryks av bl.a. konslununrve'rket. statens planverk. statens väg- och trafikinstitut och SIB. Möjligheten till viss fördelning av utveck— lingsarbetet mellan olika länder. kanske framför allt mellan de nordiska länderna. påtalas också av energisparkmnrnittén och AB Svensk Bilprov- ning. Ett samordningsarbete pägär redan inom Norden på flera omräden. vilket omnämns av nägra remissinstanser.

Konst:/nentverket och SIS framhåller att det är angeläget att medel finns till förfogande för ett deltagande i det internationella samarbetet.

Svenska EIi'erksförcningen anser att förutom att enhetliga typprovnings— bestämmelser tillämpas mälsättningen bör vara att godkänd typprovning. utförd av ett lands riksprovplats. skall kunna ligga till grund för typgod- kännande även inom övriga länder utan extra provning eller omfattande kontroll. Föreningen framför vidare att även typcftcrkontroll bör ordnas

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2 Industridepartementet 46

genom internationella överenskommelser så att nationell (om)-provning kan undvikas.

Kornmerskollegimn pekar på de stadganden som gäller enligt de interna- tionella överenskommelserna pä det handelspolitiska planet och då fram- för allt GAT'f-överenskommelsen om tekniska handelshinder. Sveriges Industri/örbuna' understryker vikten av att standardiserade energiprov- ningsmetoder utarbetas med hänsyn till GAT'f—överenskommelsens hän- visning till ISO-standards och varnar för att i Sverige utarbeta egna meto- der som kan ge upphov till handelshinder.

K:munerskollegimn päminner ocksä om skyldigheten för myndighet att underrätta kommerskollegium om den utfärdar föreskrift eller allmänt räd i fråga om teknisk utformning eller beskaffenhet i övrigt. märkning. pröv- ning eller godkännande av en vara som är föremål för internationell handel.

Statens planverk framför att det samarbete som har etablerats inom ILAC (International Laboratory Accreditation Conference) och Rilem (Reunion International du Laboratoire Essai de Materiaux) bör kunna utnyttjas för att initiera ett mer konkret samarbete mellan officiella prov— ningsorgan.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 47 Bilaga 1.3

Försökskurser och utredningsarbete vid statens industri- verk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning

Rapport utarbetad av statens industriverk.

2 SlND:s uppgift

Statligt stöd till energisparande ätgärderi näringslivets byggnader inför- des budgetåret 1974/75 (prop. 1974:69). Statens industriverk gavs möjlig— het att inom ramen för anslagna medel även bevilja bidrag till utbildning med syfte att minska energibehovet för lokaluppvärmning.

Anslagens utveckling och användning från och med budgetåret l974/75 t.o.m. I979/80 redovisas i detalj i bilaga 1.

Energipolitiska propositioner och riksdagsbeslut har utgjort utgångs- punkter vid sarnmanställningen av denna rapport. Den i tiden närmast liggande utgångspunkten har varit propositionen 1979/80: 100 i vilken före— dragande statsråd anför följande rörande utbildning för energihushållning och dennas samband med investeringar i energiteknik som snabbt kan minska oljeberoendet:

Genom en god utbildning kan man på sikt åstadkomma åtskilliga encrgi- besparingar inom lokalområdet och inom industriella processer. PlanenI

' Statsrådet syftar här på den plan för energiutbildning för vissa målgrupper som SIND presenterat i SlND PM 1979: 9.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 53

behöver emellertid — Såsom också industriverket påpekar — ses över ytterligare. Den försöksverksamhet som verket f. n. bedriver kommer att ge underlag härför. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till planen i dess helhet. l—"ör nästa budgetår beräknar jag. i avvaktan på ett fullständi- gare underlag. en viss ökning av anslaget. Vad gäller verksamheten för de följande åren harjag för avsikt att senare ta tipp frågan om en utvidgning av verksamheten Linder en begränsad period i samband med frågan om finan- siering av stöd till åtgärder för att bl. a. underlätta investeringar i ny energiteknik som snabbt kan minska oljeberoendet.

Föredraganden anför vidare:

Statens industriverk har det övergripande ansvaret för stödet till utbild- ningsätgärder i syfte att minska energianvändningen i byggnader och inom industriella processer. Frågor rörande olika former av energiinriktad ut- bildning handläggs av flera statliga organ bl.a. statens råd för byggnads- forskning och statens planverk. Behovet av samordning av verksamheten är därför stort. vilket också har påpekats av industriverket och flera av remissinstanserna.

SlND:s försöksverksamhet med energihushållningskurser 1979—1980 har med dessa utgångspunkter förenats med utrednings—. kartläggnings- och utvärderingsarbete. [ föreliggande rapport sammanfattas försökets resultat. Därutöver redovisas även aktuella beräkningar av behov som gjorts vid sidan av försöksverksamheten.

3 SlND:s verksamhet

Sedan l974 har SlND beviljat anslag till utveckling av kursmateriel och direkt kursgenomförande samt i egen regi låtit göra utredningar kring utbildningsbehov som underlag till ett detaljerat program för den fortsatta verksamheten. Vidare har SIND sökt utreda metoder att värdera energi- sparresultat av samhällets utbildningsinsatser.

Den övervägande delen av stödet har gått till att täcka utvecklingskost- nader och genomförandekostnader. [ genomsnitt torde detta stöd ha med- fört att kursarrangörerna ungefär kunnat halvera sina kursavgifter.

Kursinrikming — (Ia/lagtlrt' — kmurarrangörer

Exempel på kurser som erhållit ekonomiskt genomförandebidrag från staten är ()LJEELDNlNGSTEKNlK. VÄRMEAUTOMATIK och DRlF'l' ()CH SKÖTSEL AV VENT]LATlONSANLÄGGNlNGAR. Kursdeltagare vid dessa har varit driftpersonal från såväl bostads- som industrisektorn.

Under senare år har också kurser för industrins ÅNGPANNESKÖT-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 54

SEL-personal som ansvarar för FASTBRÄNSLEELDNING bl.a. ved. sopor. flis och kol. utvecklats och genomförts med ekonomiskt stöd. SlND anser detta vara angelägen uppgift speciellt som de nämnda grupperna i industrin ofta saknar basutbildning inom sitt ansvarsområde.

Den kompetenshöjning. som kurserna ger är en förutsättning för att driftpersonalen skall kunna fortsätta att utveckla drift och skötsel vid den egna anläggningen. ibland av egen kraft. i vissa fall tillsammans med utomstående. Det har bl.a. i en enkät med SlFU:s kursdeltagare. som närmare berörs i det följande. visat sig att förslag till energisparande åtgärder från kursdeltagare som i sitt dagliga arbete sysslar med värme och ventilation ofta inte genomförs. En orsak härtill kan vara att företagsledare och förtroendemän i företag och organisationer inte är tillräckligt informe- rade i energifrågor. SlND har därför stött genomförande av kurser för personal med arbetsledande eller företagsledande uppgifter samt för för- troendemän. Exempel på sådana är EKONOMISK VÄRMEPRODUK- TION och ELENERGIBESPARING FÖR DRIFTCHEFER. Dessa kur- ser tar upp frågor som är betydelsefulla för planering av anläggningar med avseende på energiförbrukningen.

VVS-branschens och byggbranschens konsulter och entreprenörer har genom SlND:s bidrag till bl.a. SlFU fått möjlighet till subventionerade avgifter för speciella kurser. Av dessa kan nämnas VÄRMEPUMPAR, VA-BYGGNORM. TÄ'l'NlNG AV DÖRRAR ()CH FÖNSTER och TER- MISK'l' lNOMHUSKLlMA'l”.

SlND:s stöd till den traditionella kursverksamheten har samtidigt utgjort ett stöd till kompetensuppbyggnad hos lärare och kursarrangörer. Karak— tären hos denna verksamhet är att olika kurser genomförs ett fåtal gånger per år. Målgruppen för en viss kurs kan vara 25—200 personer. motsvaran- de l—5 kursgenomföranden per år. Till dessa kurser bjuds normalt in kursdeltagare från hela landet. Erfarenheter och innovationer som görs i en landsända kommer därigenom lättare till utnyttjande i hela landet.

Fastbränsleeldning har förekommit i l00t')-tals anläggningar i Sverige kontinuerligt fram till mitten av (>()-talet. ()ljeprishöiningen har gjort att det som förr betraktades som avfallseldning nu hanteras som ett seriöst energi- produktionsalternativ med stora krav på eldningsekonomi och säkerhet. Genom att kurserna ger utbyte av såväl positiva som negativa erfarenheter mellan kursarrangör. lärare och deltagare utnyttjas kreativiteten hos en specialiserad grupp människor och dubbelarbcte kan undvikas.

SlND har också lämnat ekonomiska bidrag till företag och organisatio— ner som önskat speciellt anpassad kursverksamhet. Några av dessa har tillräcklig egen kompetens för att i stor utsträckning planera och gCl1t_)l11fÖ- ra sådan utbildning själva. Andra har ansvar för personalgrupper för vars fortbildning kursens huvudman erhållit bidrag och upphandlar kursgenom- förandet hos lämplig arrangör.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 55

Försöksverksamheten 1979/80

Utöver stöd till traditionell kursverksamhet har SlND under 79/80 star- tat en försöksverksamhet. Underlag för denna. var en av en konsult. civilingenjör Lennart Ringblom. KRAB. Klinga-Ringblom AB. Stock- holm, upprättad rapport. (Utredning rörande utbildningsbehov för bättre energihushållningjuni 1979).

Det arbete som ligger bakom rapporten genomfördes i samarbete med en referensgrupp med medlemmar från SIFU, VVS-tekniska föreningen. Byggforskningsrådet. Kommunförbundet. Statens planverk. Sveriges in- dustriförbund. bostadsstyrelsen. bygginfo. Rörfirmornas riksförbund samt SIND.

Planens huvuddrag kan sammanfattas enligt följande: — den skulle genomföras i samarbete med användargruppens organisatio- ner

— utbildningen skulle meddelas till små grupper

— verksamheten skulle bedrivas lokalt bland annat av kostnadsskäl.

Man räknade med att den lokala eller regionala anknytningen skulle medföra pedagogiska fördelar bland annat därför att kursdeltagarna skulle vara aktivare vid en sådan kursutformning än vid annan kursverksamhet.

Den här rapporterade försöksverksamheten I979/80 har utgått från den uppgjorda planen. Försöken har utvärderats av en särskild utvärderings- grupp vars rapport (september l980) kommenteras i det följande. Vidare har utrednings- och utvärderingsarbete främst inom SlND som belyser fort- och vidareutbildning av yrkesverksamma följts upp och använts som underlag för föreliggande rapport.

Urhildningshizlmg sedan budgetåret l974/"75

[ bilaga ] redogörs i detalj för bidragens storlek fr. o. m. budgetåret l974/ 75 t.o.m. budgetåret I979/80. De största utbildningsarrangörerna. organi- sationerna och företagen har informerats om möjligheten till bidrag. Ut- bildningsbidraget har sålunda tidigare inte aktivt marknadsförts.

De regler för bidragsgivningen som funnits i regleringsbrev har givit en vid ram för bidragsgivningen.

Huvudregeln har varit att vid förhandlingar fastställa det minsta bidrag som varit förenligt med att en kurs kommit till stånd. Därigenom har i princip vunnits att anslaget kunnat användas för maximalt antal kurser. Bidragen har medfört att kursavgifterna kunnat minskas samtidigt som erfarenhet vunnits av flesta möjliga kurser och kurstyper inom den ekono- miska ramen.

Enligt direktiv i l975 års prop. l975: 30 s. 365 har det sedan ankommit på resp. kursarrangör att självständigt sköta planering. genomförande m.m. av kursaktivitcterna.

Ett viktigt inslag i försöksverksamheten under I979/80 har varit att SIND i denna aktivt gått ut och försökt påverka bransch- och intresseor-

Prop. 1980/81:90 Bilagal.3 Industridepartementet 56

ganisationer i avsikt att dessa med statligt stöd skall aktivera sig för utbildning i energihushållningsfrågor. Resultat av denna ändring av' an- språksnivån har varit att hinder och trögheter kunnat observeras som inte framträtt tydligt i den tidigare kursstödjande verksamheten i vilken SlND planenligt spelat en mindre aktiv roll.

Sammanlagda antalet kursdeltagartimmar sedan 1974 har varit 360000. I genomsnitt har varje kursdeltagare genomgått utbildning under l9 timmar.

Från [974175 till och med 1979/80 det vill säga under 5 år har drygt 9 miljoner kronor beviljats till utbildningsåtgärder och omkring 19000 yrkes— verksamma har utbildats i kurser med en varaktighet längre än en dag. I många fall har kurserna varit veckolånga.

4 Ekonomisk utvärdering av SlND:s energiutbildning

Samhället och SlNl) kan självklart välja andra vägar än utbildning för att undanröja hinder för energisparandet. exempelvis en utökad energibe— siktning. utfärdande av bestämmelser om att utrustning som är ni.")dvändig för effektivt energisparande skall finnas på eller invid anläggningar som är i drift. införande av behörighetskrav för vissa yrkeskategorier. beskattning. avgifter osv.

En del av dessa åtgärder torde öka behovet av utbildning. Det är nöd- vändigt för atl energiansvariga skall kunna hantera nya lagar och bestäm- melser. . .

Exempel på användning av andra styrmedel är att energisparkommittén och Byggforskningsrådet har stött informationsverksamhet från korta så kallade "infos" till tims- eller dagslånga informationsmöten. Bl.a. dessa verksamheter har kalkylmässigt och i makroekonomiska termer tillskrivits betydande spareffekter.

Utan att utvärderingar och observationer gjorts är det emellertid oklart om dessa kalkyler motsvarar verkligheten. [ det följande behandlas inte andra styrmedels inverkan på energihushälIningsutbildningens resultat och sparcffekter.

SlND har istället bearbetat utvärderingsproblematiken från mikroeko- nomiska utgångspunkter dvs. från observationer av vilka energisparåt- gärder deltagandc i energiutbildning kan ha lett till.

lin cnkätumlazrökning

Under våren 1979 genomförde SlND en enkätundersökning. varvid frå- geformulär sändes till 97 tidigare kursdeltagare i av SlND stödda energi- sparkurser. Till deltagarna ställdes frågan om de efter kursen hade kunnat vidta energisparande åtgärder och i sådana fall hur mycket de sparat. Av totalt 97 utsända frågeformulär erhölls 7] svar. Resultatet från enkäten redovisades bl.a. i SlND PM I979: 9.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.3 Industridepartementet "57

Enkätens resultat tyder på att samhällets totala kostnader. som redu- cerar kursavgifter. rese- och uppehållskostnader samt lönekostnader varit omkring 200 kr. per inbesparad kubikmeter olja. Vid beräkningen har antagits att endast de av tio av deltagarna specificerade besparingarna kunnat göras. Vidare har det statliga bidraget i genomsnitt täckt ungefär halva kursavgiften och det har antagits att arbetsgivarnas kostnader för löner. resor och uppehåll varit dubbelt så stora som den totala kursavgif- ten.

Statens kostnad per inbesparad kubikmeter olja per år är sålunda om- kring 30 kr.

Det bör påpekas att alla antaganden som gjorts vid dessa beräkningar är starkt konservativa. Sålunda har exempelvis det förhållandet inte beaktats att 25 av de 7l som besvarat enkäten har meddelat att åtgärder som de föreslagit genomförts helt eller delvis utan att de har kvantifierat bespa- ringar som åtgärderna lett till. Vidare har inte beaktats att det är sannolikt att några i den grupp som ej besvarat enkäten — 26 stycken — kan ha lyckats genomföra sparåtgärder.

Beräkningarna gäller för den gjorda enkäten. Generaliseringar utifrån denna kan vara vanskliga. Erfarenheterna från den ovan nämnda försöks- verksamheten med energikonsulenter vid utvecklingsfonden i Östergöt- lands län och en försökskurs i Avesta talar emellertid för att enkätens resultat är rimligt. Vidare är kostnaden 200 kr. liten i förhållande till inbesparingen ! in3 olja eller omkring 1000 kr. per ar.

De tre nämnda observationerna av uppnådda resultat är de enda som för närvarande finns tillgängliga. Härutöver finns förkalkyler för olika sparåt- gärders effekter. Enligt en del av dessa skulle man kunna förvänta sig ungefär den spareffekt som observerats vid enkätundersökningen eller än större effekter.

Med hänsyn till att andra observerade data inte finns och att kalkyler pekar i samma riktning som observationerna antas här att energisparkurser för varje total samhällskostnad om 200 kr medför en oljebesparing på l m3 per år.

Väsentligt år här att konstatera att de utvärderingar och observationer som gjorts tyder på att SlNDs tidigare bedömning av energisparutbild- ningens betydelse för energisparandet varit riktig. För en total insats för utbildning av yrkesverksamma av 200 kr. vinnes en besparing av l m3 olja och sålunda med nuvarande oljepriser grovt räknat ] 000 kr. om utbildning- ens effekt har en varaktigth under ett år. I många fall torde varaktigheten sträcka sig över många år men å andra sidan skulle de förändringar som gjorts i energianvändningen på grund av att exempelvis en maskinist delta- git i en kurs kunnat göras av andra orsaker inom ett eller några år.

Med det utvärderingsunderlag som hittills kunnat produceras är det inte möjligt att uttala sig om den genomsnittliga varaktigheten av utbildningsef- fektcr. För att behovet av utbildning och den ekonomiska nyttan av energi-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 58

sparandet alls skulle kunna diskuteras är det nödvändigt att göra ett anta- gande.

Detta antagande bör givetvis prövas vid utvärdering av den framtida energihushållningsutbildningen.

Kurser för driflansi'ariga

Tar man emellertid hänsyn till att endast en liten andel av de yrkesverk- samma som sysslar med energi hittills genomgått energisparutbildning kan sägas att effekterna av utbildning med all sannolikhet har en varaktighet som är längre än ett år. Här antas att varaktighetcn är ett år och att sålunda energisparutbildning för 200 kr. spar | m3 olja och 1000 kr. Det bör därvid. som ovan påpekats. observeras att effekterna beräknas uppträda på endast en tiondel av kursdeltagarnas arbetsplatser.

Siffran 200 kr. är naturligtvis osäker vid en generalisering. Men den kan vara fel med en faktor ?. eller 3 utan att de nedan förda resonemangen väsentligt påverkas.

K ur.s'er förftfi'rtmendcvalda och andra beslutsfattare

Enkäten visade att flera av kursdeltagarnas förslag till energisparande åtgärder inte genomfördes. Arbetsgivaren tog inte hänsyn till dem. Hur många av de omkring 90% av de som tillställts enkäten som föreslagit åtgärder men inte fått dem genomförda är inte känt. Men det finns säkert en sådan grupp.

Observationen är i överensstämmelse med observationer av trögheter och hinder som under I979/80 gjorts i anslutning till de genomförda för- sökskurserna och i SlND:s övriga utredningsarbete (se nedan]. De gjorda observationerna talar för att utbildning av direkt yrkesverksamma som pannskötare. maskinister osv. bör kompletteras med utbildning bl.a. för företagsledningar. chefstjänstemän och förtroendevalda i avsikt att ge dessa kunskaper om energisparande som bryter ned de hinder för sparåt- gärder som de med energifrågor direkt yrkesverksamma med energi stöter på. Bl.a. SlFU bedriver redan sådan utbildning.

Vilken den samhällsekonomiska effekten av sådan utbildning kan bli är det svårt att bilda sig en uppfattning om på nuvarande utvärderings- och observationsunderlag. Men om de får den effekten att 20% istället för lUC"? av de direkt yrkesverksamma får igenom sina förslag blir utbytet av utbild- ningen av dessa att l m) olja och 1000 kr. sparas per 100 kr. total kurskostnad. Detta förutsätter att kostnaden för utbildning av beslutsfatta- re är relativt låg. vilken den också kan förmodas vara.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 59

5 Utvärdering av energisparinriktad kursverksamhet

Med ekonomiskt stöd från statens industriverk har VVS-tekniska för- eningen inventerat behovet av energiutbildning för kategorierna — fastighetsförvaltning — VVS-konsulter — ventilationsentreprenörer — rörinstallatörer.

(Energiinriktad fort- och vidareutbildning. VVS-tekniska föreningen 1979-02-07). De fyra grupperna uppges tillsammans omfatta omkring 50000 personer. Av dessa beräknas omkring 30000 behöva utbildning.

VVS-tekniska föreningens behovsanalys har utgjort en av utgångspunk- terna för SlNDzs utbildningsplanering. KRAB-rapporten.

I anslutning till KRAB-rapporten redovisade Bygginfo AB ett utbild- ningsbehov för byggbranschen. Man angav att det totala antalet personer som bör utbildas är omkring 60 000. Bygginfo fann det realistiskt att utbilda 20 000 tekniker och 20 000 yrkesarbetare under en treårsperiod.

De båda behovsinvcnteringarna har ej pålagts kravet att de tillsammans skall vara uttömmande. Fler än de kategorier som de behandlat finns.

lin uttömmande behovsinventering finns sålunda inte ännu och det är osäkert om en sådan kan göras som kan få en långsiktig hållbarhet. Ändra— de energipriser samt förändringar i energiteknik och i de regler som gäller för energianvändning förändrar utbildningsbehoven.

Grovt kan totalbehovet sägas omfatta l00000 personer som kan. nås bland annat via bransch- och intresseorganisationer.

(Yt'tiutti/i'it'dzt försr'ikx/tttrser

Den här redovisade försöksverksamheten har genomförts under I979/80. Den ovan nämnda utvärderingsgruppens rapport har lämnats till SIND i september l980.

Det som prövats i försöksverksaiiiheten kati kort satiiiiiz'uifattas enligt följande:

utbildning för god energihushållning bör överlåtas till branschorganisatio— ner och intresseorganisationer som kan genomföra kurser regionalt och lokalt. (Klinga—Ringblom AB:s utbildningsmodell: KRAB-modellen).

l-"örsöksverksamheten har gått trögt. Endast tre kurser har kunnat ge- nomföras i avsikt att testa KRAst utbildningsmodell. De tre kurser som arrangerats är — Järnbruksförbundets kurs ""Energihusliällningstttbildning" vid Avesta Järnverk omfattande sammanlagt tre dagar och genomförd 15. 22 och 29 april. Antalet deltagare var 15 st. i 3 utvalda. organisatoriskt sett vertikalt sammansatta grupper.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.3 Industridepartementet ' 60

—— VVS-tekniska föreningens kurs "Solvärmeteknik". som arrangerades i Malmö. 'l'vå dagspass den 29 april. heldag och den 23 maj em och två mellanliggande pass den 5 majoch 23 maj. Antalet anmälda var l3. — Rörfirmornas Riksförbunds kurs -'.'lnjustering av värmCSylem". som arrangerades i Göteborg den 7 maj och den 21 maj. Antalet deltagare var 25 anmälda.

Det ringa antalet kurser och det ringa antalet kursdeltagare som regi- strerats trots att KRAB-modellen aktivt marknadsförts har motiverat stu- dier av utvärderingar och utredningar som behandlat trögheter och hinder. Dessa redovisas i det följande.

(i'rttpjnwjå'ir tttt't'irtlt'ritig (ll' kurser Uti/igt_fi'irsökxuuut':'ll

Den ovan nämnda utvärderingsgruppen tog sig namnet Gruppen för Utvärdering av SlND-projekt. GRUS.

Gruppen har i en rapport ("Fortbildning till bättre energihushållning”'. september [980] med stöd i de observationer den gjort föreslagit att den ovannämnda KRAB—modellen skall inlemmas som en del i energihushåll- ningsutbildningen. att målen för SlND:s energisparverksamhet fasthålles och fortlöpande revideras och att alla de organisationer. utbildningsmo_ deller, resurser och styrmedel som möjliggör att målen nts tas till vara eller tillskapas om de inte redan finns.

GRUS ser sålunda resursfrågorna som väsentliga i nuläget. GRUS anser vidar * att SlND bör utarbeta en långsiktig utbildningsplan och att därvid en utgångspunkt bör vara att energifrågorna och energibe- sparingsåtgärderna kommer att förändras relativt snabbt över tiden och att SlND. så som delvis redan sker. bör se energihushållningsutbildningen som en integrerad del av annan verksamhet för energibesparing.

Gruppen anför bl. a. följande om utbildningsplancn:

SlND bör. för titt lösa sin uppgift att med hjälp av utbildning åstadkom- ma energibesparing. utarbeta en långsiktig utbildningsplan. Utbildnings— planen bör utgå från överväganden beträffande problemets art. Om man anser att innehållet i utbildningen är relativt statiskt över tid och att problemet ligger i att föra ut innehållet till specifika grupper av yrkesverk- samma som i sig också är statiskt sammansatta får utbildningsplaneii ett visst utseende. Denna kan då till sin grundläggande struktur utgå från att ett visst antal av yrkeskategorierna x och y skall ges en utbildning så snabbt som det är möjligt med hänsyn till befintliga resurser. En sådan plan är då konsistent med föreställningen att energifrågorna och energibespa- ringsåtgärderna en gång för alla är given och att forskning och utvecklings- arbete cndast långsamt kommer att tillföra ny kunskap inom området. Om man å andra sidan utgår från en föreställning om att energifrågorna och energibesparingsåtgärderna kommer att f(i'irändras relativt snabbt över tid samt att forskning och utvecklingsarbete successivt kommer att tillföra ny kunskap inom området kommer en utbildningsplan att med nödvt'indighet te sig annorlunda för att stå i ('wercnsstämmelse — vara konsistent — med dessa grundläggande överväganden.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.3 Industridepartementet ol

Överväganden av denna art måste således göras inom SlND. för att ge en grtind för utbildiiingsplanering. Den utbildningsplan som KRAB-utred- ningen har skisserat utgår i huvudsak från den första angivna uppfattning- en av problemets karaktär. En till nunierären bestämt antal yrkesverk- samma skall utbildas inom givna ämnesområden under en begränsad tid (tre år) efter en speciell modell.

Den osäkra och snabbt föränderliga energisituationen för vårt land. som den bl. a. tagit sig uttryck under I979/80 med osäkerhet beträffande impor- ten av bränsle. omfattande åsiktsskillnader beträffande utnyttjandet av inhemska bränslen osv. gör att en tolkning av problemets karaktär kommer att leda till att även en utbildningsplan som står i samklang med sådana överväganden bör övervägas.

En sådan grundsyn på problemet utgår alltså ifrån att vi för överskådlig tid får söka finna nya åtgärder för energibesparing och att dessa åtgärder och därmed utbildningsinsatserna kommer att växla.

Med utgångspunkt från grundläggande ställningstaganden av denna art kan en långsiktig utbildningsplanering genomföras för att fortlöpande ge utbildning inom områden som kan visa sig nödvändiga för att säkra energi- besparingar.

GRUS föreslår att SlND:s energihushållningsutbildning fortlöpande ut- värderas både när det gäller tekniskt innehåll och pedagogisk utformning och förutsätter att ett samarbete med bransch- och intresseorganisationer fortsätts i avsikt att anpassa kurser till de många olika målgrupper som finns inom energisparområdet och som uppvisar skillnader bland annat med avseende till deltagarnas arbetsuppgifter. studievana och basutbild- ning.

Omgivningen till SlND:s energispurutbildning

I anslutning till GRUS:s utvärdering av SlND:s försökskurser var en kartläggning nödvändig av dessas omgivning ("Försök till kartläggning av omgivningen till Statens industriverks. SlND:s. försöksvisa konsulent och kursverksamhet". G. Hultqvist. Rapport till SlND september 1980).

Det var angeläget att klargöra vilka aktiviteter inom energiområdet som skulle ge resultat som kan vara av värde för energisparutbildningen och sådana som sktille kunna konkurrera om teknikerresurser som behövs i energisparutbildningen. Vidare var det angeläget att ställa SIN Dzs energi- sparutbildning i relation till annan utbildning som konkurrerar om presum- tiva kursdeltagares intresse. Slutligen var det angeläget att något bättre än tidigare känna till de resurser av skilda slag för fort- och vidareutbildning rörande energi och energisparande som finns i landet.

SlND:s anslag till energisparkurser på 3,5 Mkr under 1979/80 skall enligt kartläggningen ställas mot STU:s. BFR:s och TFDzs och DFE-program- mets forskningsanslag som budgetåret 1979/80 tillsammans belöpte sig på omkring 300 miljoner kr.

Statens anslag till folkbildningen är 1980 inklusive lönebikostnader om- kring ] miljard kronor.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.3 Industridepartementet 62

Enligt kartläggningen satsade statsmakterna mellan 15 och 20 Mkr på energiinformation och energiutbildning i skilda sammanhang och av olika typer utöver de 3.5 Mkr som SIND disponerat för energihushållningsut- bildning.

l kartläggningen konstateras att det är möjligt att de omfattande och resurskrävande satsningarna för energiforskning. teknisk utveckling. fort- och vidareutbildning samt allmän energiinformation kan lägga hinder i vägen för kvalificerad energihushållningsutbildning för personal som i sitt yrke kan påverka energianvändningen. Den tröghet som mött SlND:s försöksvisa energihushållningsutbildning under I979/80 kan till en del ha orsakats av verksamhetens ringa storlek i förhållande till de övriga nämnda samhällsinsatserna.

Energikttrser i Östergötlands län

Under l979/80 har en del erfarenheter vunnits om intresset för kurser i allmänhet och energikurser i synnerhet.

Bland annat har en försökskurs för företag genomförts i Östergötlands län varvid utvecklingsfonden där i samarbete med utvecklingsfonden i Kopparbergs län prövat kostnadernas inverkan på. viljan till energihus- hållningsutbildning.

Företagen erbjöds endagskurser — eller om detta var tekniskt motiverat tvådagarskurser — vid vilka fondens energikonsulent ute i företagen be- drev utbildning i anslutning till företagens egen utrustning. [ Kopparbergs län togs en kostnadstäckande avgift om 2000 kronor per företag ut och i Östergötlands län meddelades utbildningen gratis. Drygt 100 verkstadsfö- retag i varje län tillskrevs och en del av företagen bearbetades via telefon- kontakter eller personliga besök.

Sammanlagt l2 företag anmälde sig: l | från Östergötlands län och I från Kopparbergs.

Försöket tyder påatt kursavgiftens storlek har betydelse för företagens benägenhet för energihushållningsutbildning. (Se "Företagsanpassad encr- giutbildning". Utvecklingsfonden i Östergötlands län. 1980-06-27 och "Rapport rörande utvärdering av försöksvisa energikurser i anslutning till Utvecklingsfondens konsulentverksamhet i Östergötlands län". rapport till SlND 1980-09-02. G. Hultqvist).

Utvärdering (ll' .S'IFU-kttrxer i små och male/storaföretag

SIFU har under I979/80 låtit en utomstående konsult utvärdera SIFUzs verksamhet (SIND PM l980z80). Vid intervjuer i företrädesvis små och medelstora företag har en betydande allmän kursovilja registrerats i dessa. Intervjuer gjordes i 55 företag av vilka 50 hade mindre än 50 anställda och 32 hade mindre än 20 anställda. 14 av företagen var mekaniska verkstäder. l0 var elentreprenörer och l5 var värme-. vatten-. sanitets- och ventila- tionsföretag.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 63

Företagen valdes slumpvis i företagsregister eller i förteckningar över arbetsställen i SCB:s företagsstatistik.

Nära två tredjedelar av de intervjuade var emot externa kurser. Omkring en tredjedel ansåg att alla kursavgifter var avskräckande höga. Huvudde- len ansåg också att de inte hade råd att ta kostnaderna för resor. uppehälle och arbetsbortfall. (Se "Rapport rörande intervjuer i företag om företagens fort- och vidareutbildning". Rapport till SlFU. l980-09—02. G. Hultqvist).

Interty'uer med deltagare i SIF U :.s' energisparkurser

Vid utvärderingen av SIFU:s verksamhet intervjuades 57 deltagare i SIFU:s energisparkurser. Intervjuerna valdes slumpvis ur SIFU:s pro- gram. (Rapport rörande intervjuer med deltagare i SIFU:s energihushåll- ningskurser. Rapport till SIFU. augusti 1980.)

De intervjuades basutbildning var i de flesta fallen kort och huvuddelen av de intervjuade hade inte någon skolutbildning för det yrke de verkade i. 48 angav att de var fastighetsskötare. vaktmästare. pannskötare. maskin- skötare. maskinist. serviceman. serviceingenjör. montör. arbetsledare. drifttekniker. driftledare. biträdande driftingenjör. driftingenjör. reparatör eller lze reparatör och att deras dagliga arbete helt eller delvis bestod i att sköta drift av uppvärmnings- och/eller ventilationssystem.

Huvuddelen av de intervjuade kom från stora organisationer eller stora företag. men den arbetsenhet den intervjuade arbetade i var i allmänhet liten. 30 av de intervjuade kom från enheter med mindre än 5 anställda och 47 kom från enheter med mindre än 15 anställda.

De vanligaste skälen som angavs för deltagande i kurserna var att man "ville hänga med i utvecklingen" och "få grepp om nyheter”. Deltagarna värderade kursernas praktiska inslag högt. Huvuddelen —' 5l — av de intervjuade ansåg att kurserna gav dem kunskaper som skulle komma till användning i deras arbete.

De trögheter som observerats i den av GRUS utvärderade försöksverk- samheten. vid försöket i Östergötlands län och vid intervjuer i smä och medelstora företag. kom sålunda ej till synes vid intervjuer med deltagare i SIFU:s kurser. Orsaken torde vara att SIFU:s ordinarie energisparkurser uthålligt byggts upp under en lång tid och uppfattas som behövliga i de yrkeskärer de vänder sig till (se SIND PM 1980: 8). Detsamma gäller troligen för Rs. VVS-tekniska föreningens och S'l'F-les ordinarie kurser även om förhållandet inte av SlND styrkts genom intervjuer med kursdel- tagare.

Sammuli/atlning

'l'rögheterna och hindren för snabbt ökad energisparutbildning kan mot bakgrunden av de gjorda observationerna antas vara större vid introduk- tion av nya ämnesområden och kurser än den är vid en modifiering och expansion av redan etablerade kurser.

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.3 lrrdustridepartementet 64

Mot denna bakgrund kan den gjorda utvärderingen av de tre kurserna inte anses vara uttömmande. För en bedömning av deras slutliga genom- slagskraft och encrgispareffekter skulle det vara nödvändigt att uthålligt driva dem under några år tills de blivit kända inom respektive målgrupp. Samtidigt skulle kurserna därvid bättre kunna anpassas till målgruppernas behov och förändringar i dessa.

De gjorda erfarenheterna motiverar att utbildningsprogrammet i fortsätt- ningen fär inrymma både försök att utnyttja helt nya vägar och metoder och försök att expandera och fortlöpande mälgruppsanpassa redan på- gående trtbildningsverksamhet.

Vidare talar de gjorda erfarenheterna för att initieringen av energisparut- bildningen bör planeras över en längre tidsperiod. ] det följande föresläs att den skall omfatta fem år.

6 Förutsättningarna för SlND:s insatser för energisparande genom utbildning

Övergripande mål för SlND:s energihushållningstrtbildning härleds ur det förhållandet att statsmakterna lagt det övergripande ansvaret för indu- strins energihushållning och för utbildning om energihushållning i befintlig bebyggelse på SIND.

Målgrupper ut'/r beräkna! u[bildning.rbc/rut'

l KRAB:s utredning angavs att 30000 av 50000 personer bör utbildas inom VVS-branschen. I anslutning till KRAB:s utredning redovisade Bygginfo AB att 40000 personer av 60000 behöver utbildas inom bygg- nadssektorn under en treårsperiod.

Det ekonomiska utbytet och utbytet räknat i oljesparande av utbildning- en torde variera mellan skilda delgrupper i den totala gruppen på samman- lagt minst 70000 personer. Mot bakgrunden av SlND-enkätens resultat kan emellertid grovt antagas att kostnaden för utbildning för hela denna grupp är mindre än den totala vinsten i samband med energisparandet. Med stigande oljepriser ökar besparingsvinsten.

Det förhållandet att det kunnat observeras att kurser för yrkesverk- samma kan ge en besparing på l000 kr. för en totalkostnad på omkring 200 kr talar för att även andra yrkesgrupper. exempelvis skolvaktmastare och tillsynspersonal i olika större byggnader och anläggningar. bör utbildas. Även om förhållandet mellan spareffekten och de totala kurskostnaderna inte blir så stort som 1000 till 200 bör utbildning för en del av dessa kategorier totalt sett vara samhällsekonomiskt lönsam samtidigt som den minskar oljeberoendet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 65

Vilka grupper som bör utbildas kan ännu ej anses vara helt klarlagt. Utbildningsprogrammet måste kompletteras med kartläggning av behov och av möjligheter. Vidare mäste utbildningen utvärderas med avseende på de olika kursernas energispareffekter så att det framtida beslutsunderla- get kan bli bättre än det som hittills kunnat produceras. Klart är emellertid att storleksordningsmässigt 100000 personer bör ges energihushållningsut- bildning.

Kartläggning av målgrupper

Kartläggningen av målgrupper kan exemplifieras med yrkesgruppen "skolvaktmästare", som i den gängse befattningsnomenklaturen kan ha flera benämningar. Det är säkert känt att flera av dessa yrkesmässigt har uppgifter som medför att de kan medverka till energisparande. Däremot är det inte säkert att alla "skolvaktmästare" har denna möjlighet.

För att bedöma och prioritera energisparutbildning för skolvaktmästare är en utredning nödvändig för att klargöra bland annat hur många av dem som aktivt kan påverka energisparandet, hur mycket deras energisparande kan påverkas med skilda typer av utbildning. vilken basutbildning de har och i vilka kurstyper de kan förväntas kunna dra nytta av. vilka speciella "skol"-aspeker som kan läggas på utbildningsplanering och utbildnings- material och vilka möjligheter de har att påverka skolledning och lärare så att åtgärder de vidtagit inte saboteras av exempelvis korsdrag under raster.

Ett annat exempel är teknisk produktutveckling. Produktutvecklingen av utrustningar som underlättar energisparande kan ge bidrag till energisparandet. Ett flertal exempel finns som belyser möjligheterna att på konstruktionsstadiet åstadkomma energisnåla pro- dukter. Det är emellertid inte uttömmande känt vilka möjligheterna är att med kurser som behandlar produktutveckling öka energisparandet. Så- dana kurser bör prövas och utvärderas under initieringsperioden.

Resurserför energiutbildning

Den i anslutning till försökskurserna gjorda kartläggningen har visat att endast begränsade resurser för energihushållningsutbildningens genomfö- rande frnns i landet.

Kursarrangörer

Den största kursarrangören är SIFU. Vid SIFU finns omkring hälften av alla personer i landet som sysslar med att utveckla. genomföra och admini- strera .nergisparkurser.

Lärarresurser

SlND:s långsiktiga utbildningsprogram måste inrymma resursutbyggnad och stöd till kompetenta kursarrangörer och utbildning av lärare för den speciella typ av fort- och vidareutbildning för redan yrkesverksamma som 5 Riksdagen 1980/Sl. I saml. Nr 00. Bilugedcl

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 66

det här är fråga om. 1 första hand måste därvid tekniskt kunniga personer rekryteras och ges pedagogisk utbildning. Men härtill kommer att det i landet finns lärare med pedagogisk erfarenhet och teknisk bakgrund som kan fortbildas inom energiområdet och därefter verka som lärare i energi- sparkurser. Särskilt gäller detta lärare vid de tekniska gymnasierna.

Ett utredningsarbete rörande möjligheterna att utnyttja erfarna gymna- sie- och ht'rgskolelärares möjligheter att medverka i energisparutbildning måste redovisa htrr många lärare med lämplig teknisk bakgrund som finns bland annat vid de tekniska gymnasierna. lärarnas möjlighet att göra sig fria för kortfristiga utbildningsinsatser utanför skolväsendet. deras behov av kompletterande utbildning för att de skall kunna aktualisera sina basv kunskaper och deras intresse för att delta i energisparutbildning.

Tillgång till övningsutrustningar. laboratorier rn. rn.

Organisationer som Billmans. Theorells och SlFU med lång erfarenhet av fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet har funnit att det är angeläget att kurserna innehåller så mycket praktiska övningar som möjligt vid för detta ändamål iordningsställda utrustningar eller vid i drift varande anläggningar. Särskild övningsutrustning finns hos en del kursar- rangörer. Sådana finns också vid tekniska gymnasier och vid vissa AMU- center'. Htrr mycket övningsutrustning som finns i landet. har mycket den utnyttjas och i vilken mån den skulle ktrnna användas för fort— och vidare- utbildning inom energihushällningsomrädet har emellertid ännu ej kunnat utredas.

Utbildningsprogrammet bör inrymma en kartläggning av övningsrc- surser bl.a. i avsikt att undvika onödiga dubbelinvesteringar.

Utbildning med i drift varande anläggningar som studie- och övningsob- jekt är självklart en viktig och investeringsmässigt billig arbetsform. Den torde. även om saken ännu inte utretts. ha särskild betydelse i samband med en strävan att driva en allt större del av energisparutbildningen som lokala kurser.

Lokala kurser — lokala resurser"?

Anordnandet av lokala ktrrser motverkas av den sektoriscring som hit- tills efter'strävats av statsmakterna.

För var och en av exempelvis Kommunförbundet. VVS-tekniska för- eningen. Rörfirmornas riksförbund. Skorstensfcjarna. STF-('lf. Statens planverk. HSB. SA BO och thvecklingsllirndcrna kan det lokala underlaget vara för litet för att en lokal verksamhet eller lokala kurser skall kunna anordnas. De i denna rapport redovisade hindren och trögheterna talar för att så kan vara fallet.

Samtidigt kan konstateras att de värme— och ventilationsanläggningar som finns i industrier. i bostadshus. i kontorshus. i kommunala anläggning— ar och i skolor uppvisar stora likheter. Antalet leverantörer av sådana

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 67

RDliiggningar till den svenska marknaden har varit begränsat under efter- krigstiden.

Det är naturligt att trtbildningsprogrammet drivs i samarbete med de nämnda sektorsbundna organisationerna och att dessa där det befinnes vara lämpligt utnyttjas för av staten stödd energisparutbildning. Med hän— syn till utbildningsbehovets storlek och de höga rese- och uppehällskostna- derna i landet är det'emeller'tid angeläget att i utbildningsprograrrrmet lokalt samarbete mellan skilda sektororganisationer prövas. Förutsättning- arna för ett sådant samarbete är otillräckligt kartlagda. Utbildningspro- grammet bör innehålla en kartläggning av de problem som är gemensamma för skilda kategorier energianvändare och av möjligheterna att lokalt och regionalt tillhandahålla utbildning som kan undanröja problemen.

En sådan kartläggning kan genomföras i samarbete med kommunala myndigheter i några städer och de utvecklingsfonder som arbetar för respektive kommuners industri. Den bör bland annat inriktas på att regi- strera vilken typ och storlek av uppvärnrningssystem och ventilationssy- stem som finns i kommunen. vilken personal som sköter sådan anläggning. vilken utbildning personalen har och vilka möjligheterna är att i samarbete ordna lokala kurser som kan vara meningsfulla för berörda energian 'än- dare och den personal som ansvarar för energianvändningen.

Snurrar/(mr

Den tekniska utvecklingen och tillkomsten av nya regler och förordning- ar rörandc energianvändningen kräver en fortlöpande översyn av det tek- niska innehållet i kurser för skilda målgrupper.

Utredningar i anslutning till försöksverksamheten tyder på att ett icke obetydligt dubbelarbete sannolikt förekommer och att använda krrrsmate- rials kvalitet varierar kraftigt.

SlND:s utbildning för energisparande bör därför bedrivas i nära samar— bete med teknisk expertis vid högskolor. i företag och i bransch- och intresseorganisatjoner i syfte att möjliggöra för SIND att tillhandahålla tekniskt sett gott kursmaterial för skilda utbildningsändamål som kan uppträda inom SlND:s ansvarsområde.

Av särskilt intresse är härvid branschvisa eller processinriktade ener- gianalyser.

GRUS:s utvi'rrdcring av först'ikskurserna tyder på att den pedagogiska sidan av fort- och vidareutbildningen som bland annat karakteriseras av att många av kursdeltagarna har ringa studievana i en del fall har ägnats ringa intresse. l avsikt att höja den pedagogiska kvaliteten bör en samverkan sökas med pedagoger.

En viktig fråga i detta sammanhang är" en strävan att minimera kursernas tidslängd och därmed kostnaderna trlan att kursernas pedagogiska värde äventyras.

Prop. l980/8lz90 Bilagal.3 Industridepartementet 68

Förutom pedagogiska utvärderingar är det väsentligt att verksamheten i dess helhet utvärderas enligt de principer som gäller för utvärdering av statlig programbudgeterad verksamhet.

Många organisationer har intresse för energihushållning. I flera bransch— och intresseorganisatjoner finns också tekniker och annan personal som fortlöpande står i kontakt med medlemmarna: bland annat med dessas befattning med energihushållning. Det är angeläget att ett samarbete med dessa organisationer. bland annat sådana som anordnar kurser som be- handlar energifrågor. utvecklas.

För SlND:s dcl skall samarbetet syfta till att verket skall kunna tillhan- dahålla genomarbetat grundläggande och aktuellt utbildningsmaterial för många skilda ändamål. som granskats av teknisk och pedagogisk expertis. I framtiden kan ett effektivt och billigt sätt att stödja energihushållningsar- beten av skilda slag bli att SlND tillhandahåller utbildningsmaterial gratis.

Särskilt gäller detta om kommunerna och andra stora energianvändare. Med det föreslagna arbetssättet blir det möjligt för SlND att initiera energihushållningsutbildning av skilda slag och riktade till skilda målgrup- per och att sedan utbildningens effekter blivit kända överlåta utbildningen på de närmast berörda organisationerna och företagen.

En prioritering av skilda målgrupper innebär sannolikt att skilda bransch- och intresseorganisationer finner anledning att söka ett gemen- samt forum där de kan hävda sina och medlemmarnas intressen. Med hänsyn till SlND:s övergripande ansvar för energiutbildningen hör regel- bundna samråd som SlND organiserar.

Hittills har många skilda myndigheter och organisationer medverkat inom energiområdet och inom energihushållningsutbildningen. Med hän- syn till det övergripande ansvar som statsmakterna tillagt SlND för energi- hushållningsutbildningen bör SlND eftersträva insyn i och medlemskap i de styr- och referensgrupper som i skilda myndigheter och företag ägnar sig åt energihushållningsutbildning. Detta är nödvändigt för att onödigt dubbelarbcte och aktiviteter som inte är förenliga med statsmakternas uttryckliga bestämmelser om hur och var energihushållningsutbildningen skall bedrivas.

Statsmakternas anthitimrsnivå

Som ovan påpekats är utbildningsbehovet inte ännu uttömmande kart- lagt. För att så skall kunna ske är det nödvändigt att ställa upp ett mål och att från detta härleda vilket behovet är.

Statsmakternas övergripande mål för energihushållsutbildningen är att oljeberoendet skall minskas. Däremot har statsmakterna inte uttalat hur mycket åtgärderna för att minska oljeberoendet får kosta.

Tre alternativa mål kan uppställas för energihushållningsutbildning.

1. Den skall syfta till att slöseri med energi på grund av ktrnskapsbrister elimineras. Samhällets totala kostnader för energihushållningsutbild-

Prop. 1980/8]: 90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 69

ningen torde med detta mål bli mycket: små i förhållande till den totala vinsten.

. Energihushållningsutbildningen skall syfta till att genomföra sådan trt- bildning som är förenad med att samhällets totala kostnader för den är mindre än de besparingar som den medför. . Encrgihushållningsutbildningen skall drivas i sådan omfattning att den KJ L,.) medför största möjliga inbesparing av olja även om därvid samhällets totala kostnader blir större än den inbesparing i kronor räknat som elimineringen av ett oljebehov svarar mot. Tills vidare är det motiverat att välja den andra kravnivån som samman- fattar de två första målformuleringarna. Med detta mål som utgångspunkt blir med hänvisning till vad som ovan anförts under rubriken "Målgrupper och beräknat utbildningsbehov" ett konsekvensmål att omkring 100000 personer skall utbildas när man som ovan skett antar att denna utbildning totalt kostar mindre än de besparingar den medför. Därvid bör dock observeras att underlaget för målbeskrivningen inte är omfattande om man ser till de observationer och utvärderingar som hittills kunnat genomföras. Bl.a. på grund av de trögheter och hinder som observerats i försöks- verksamheten och i SIN Dzs övriga utredningar är det motiverat att utsträc- ka ett initieringsskede till fem år.

Ekonomisk redovisning

Skulle verksamheten kunna expandera snabbt — momentant — skulle 20 000 personer utbildas per år under en femårsperiod. Detta är inte möjligt om man ser till de begränsade resurser som finns i utgångsläget. Det är nödvändigt att fortlöpande utvärdera och prioritera.

Utvärderingarna bör bl.a. syfta till att redovisa för arbetsgivarna de besparingar som är förenade med att personal utbildas. Därigenom kan kartläggas om energisparutbildningen kan ekonomiskt leva vidare sedan det statliga stödet under initieringsperioden dragits in.

Det statliga stödet under initieringsperioden är en kostnad för staten. De besparingsvinster som görs tillfaller företag och organisationer som låter fort- och vidareutbilda sin personal. Man skulle därför ktrnna säga att staten inte bör stödja utbildningen. För exempelvis ett fastighetsförval- tande företag bör det vara naturligt att vidta sådana åtgärder — även att låta utbilda personal — som sänker företagets kostnader. De trögheter och hinder som observerats tyder emellertid på att företagen inte utan statligt stöd kommer att utbilda sin personal i den omfattning som det ovan beskrivna målet förutsätter. Därför bör det statliga stödet finnas trnder initieringsperioden.

Ett viktigt förhållande i detta sammanhang är att det inte är kursarran- görerna som gör vinsterna. Kursarrangörerna tar istället risker vid utveck— ling och genomförande av kurser. Även om dessa skulle kunna leda till besparingar på kursdeltagarnas arbetsplatser är det inte säkert att kurserna

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 lndustrideparterrrentet 70

tilldrar sig tillräckligt intresse för att kursavgifter skall ktrnna täcka arran- görernas utvecklings- och genomförandekostnader.

Ett fortvarighetstillstånd För en diskussion av utbildningsbehovet är det lämpligt att utgå från ett fortvarighetstillstånd i vilket enligt ovan gjorda antaganden av personal- grupp omfattande 100000 personer skall genomgå l'ort- och vidareutbild- ning med jämna mellanrum. Här väljes antagandet att personal bör fortbil- das vart femte år. Det bör därvid påpekas att detta antagande inte är helt förenligt med det tidigare gjorda antagandet att energikursers sparefl'ekter får en varaktighet på 1 år. Tillsammantagna är de båda antagandena kon— servativa. Sktrlle antagandet om varaktighetcn 1 år överordnas antagandet om att ett lämpligt tidsavstånd mellan fortbildningskurser för yrkesverk- samma och tillåtas eliminera detta skulle trtbildningsbehovet femdubblas.

Bland annat med hänsyn till den tekniska utvecklingen och till tillkom- mande regler och förordningar är fem är troligen en alltför lång tid mellan fort- och vidareutbildaingstillfällen för yrkesverksamma. Om utvärdering- arna under initieringsskedet visar att så är fallet och om företag och organisationer under perioden lär sig att de tjänar pengar på personalfort- bildning kommer utbilt'lningsvolymen i fortvarighetstillståndet att bli större än 20 00 kursdeltagare per år.

För det fortsatta resonemanget är det nödvändigt att ta ställning till följande två ambitionsnivåer: — varje individ som yrkesmässigt kan påverka energihushållningen skall genomgå en kurs när han börjar sysselsätta sig med energifrågor och - därefter en kurs vart femte år. I huvudsak har. hittills inte någon fått nybörjarutbildning och alla yrkesverksamma skall för den skall få sådan "inom utbildningprogrammcts ram. — varje individ som är yrkesverksam med energifrågor skall med början någon gång under femårsperioden meddelas energispartrtbildning vart femte år. Enligt det första alternativet skall omkring 200000 kursdeltagare utbil- das under femårsperioden om alla som inträtt i energiyrken före och under perioden dels skall fåden första utbildning de tidigare ej fått och dels inpassas i fortvarighetstillståndets återkommande utbildning.

1 det andra alternativet skall omkring 100000 redan yrkesverksamma utbildas det femte. det tionde. det femtonde osv året efter det att de påbörjat sin yrkesmässiga befattning med energifrågor.

Det senare målet väljes. Detta måste emellertid kompletteras med mål rörande vilken Utbildningsvolym nyrekryteringar till yrkesgruppen och utökade eller på annat sätt ändrade arbetsuppgifter motiverar. Mot bak- grund av hittills gjorda observationer och utredningar år det en vansklig uppgift att beskriva detta mål.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 industridepartementet 71

Uppgifter från deltagare i SlND:s energisparkurser tyder emellerid på att det är förhållandevis vanligt att den personal som på ett praktiskt plan sysslar med energi gått över till denna syssla vid relativt hög ålder. För att alls kunna ange en siffra för utbildningsbchovet antas att de berörda yrkeskategorierna normalt är verksamma med energifrågor i 25 år och att de under den perioden byter arbetsuppgifter eller väsentligt utökar sitt arbetsområde en gång under den yrkesverksamma tiden i sådan utsträck- ning att särskild utbildning är nödvändig. Hit hör exempelvis byten av uppvärmnings- och ventilationssystem på arbetsplatsen och vidgade ar- betsuppgifter från att sköta värmeanläggningar till att sköta även ventila- tion eller kompletta energisystem.

Med de glnrda antagandena och konstant volym i yrkesgruppen skulle ur denna avgå 4000 personer per år och 4000 skulle tillkomma och utbildas. Ytterligare 4000 kursgenomföranden per år på grund av förändringar i arbetsuppgifter skulle i genomsnitt tillkomma.

Om energifrågorna i framtiden tillmäts allt större betydelse kan utbild- ningsbehovet öka om kategorien med energi yrkesmässigt sysselsatta ökar eller om kraven på utbildningen och kursernas längd ökar.

Totalt bör sålunda när det andra av de två ovan diskuterade beslutsalter— nativen väljs omkring 30000 personer per år meddelas utbildning i fortva- righetstillståndet.

lnjtialskedet

Om man under ett initialskede om fem år önskar skapa förutsättningar för ett fortvarighetstillstånd med 30 000 deltagare per år från och med det Sjätte året är det nödvändigt att under femårsperioden utbilda enligt föl- jande:

Antal personer

Yrkeskårcn i dess helhet minus 20000 som vid periodens början hari genomsnitt 2.5 år kvar av sin befattning med energifrågor 90000 Personal som tillträder befattningar med energifrågor 20000 Personal som får väsentligt ändrade eller utökade uppgifter 20000

Summa 130 000

En rimlig plan

För närvarande utbildas storleksordningsmässigt sett 5000 yrkesverk- samma per år i energihushållning.

En rimlig plan är att under de första åren så snabbt som resurserna och resursutbyggnaden tillåter öka utbildningens volym för att därefter låta den växa allt långsammare till värdet 3000t't deltagare under det femte året enligt följande.

År | 2 _ . Deltagare. tusental 12 18 23 27 30

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 72

I detta alternativ utbildas 110000 personer under femårsperioden. Reste- rande 20000 måste utbildas senare. Det kan exempelvis göras genom att man under de påföljande fem åren utbildar 34000 yrkesverksamma per år.

Skulle dessa siffror göras till plan skulle initialbehovet vara täckt och fortvarighetstillständet uppnått på tio år. Det finns med de osäkerheter som beslutsunderlaget är behäftat med inte anledning av diskutera så långsiktiga planers slutförande. Men det finns skäl att starta en verksamhet med en sådan plan och omge den med en fortlöpande utvärdering.

Slutligen bör påpekas att omkring 20000 personer genomgått energispar- utbildning under perioden 1975/76 till och med 1979/80 (se bilaga I). Det är därför inte uteslutet att nästan hela det initiala utbildningsbehovet kan avverkas under femårsperioden. Under denna kommer i så fall de resurser som är nödvändiga i fortvarighetstiIlståndct att byggas upp.

7 Mål för utbildningen under en femårsperiod, förslag

Mot bakgrunden av det anförda uppställs målet att 110000 yrkesverk- samma som har befattning med energifrågor skall ges utbildning rörande energihushållning under ett initieringsskede omfattande fem år. Utbild- ningsresurserna för denna utbildning vid periodens slut skall vara dimen— sionerad för ca 30 000 kursdeltagare per år vid kurser som i genomsnitt tar ' 3 dagar i anspråk.

Underordtmde mål

Följande delmäl följer av huvudmålet och utgör förtydliganden av vissa aspekter på detta eller kompletteringar som inte berörts vid den textmäs- siga utformning av huvudmålet som redovisats ovan.

Utbildningens kvalitet

Utbildningens volym får inte tillåtas växa snabbare än tillgängliga kvali- ficerade resurser tillåter. Detta mål motsvarar ett kvalitetskrav. De kurser som genomförs skall svara mot de energibesparingar som huvudmålct förutsätter vara möjliga.

Detta delmål nödvändiggör ett inledande utredningsarbete rörande de personella resurser. övningsutrustningar och organisatoriska resurser som finns. Utredningsarbetet är nödvändigt bl.a. för att en fortlöpande utvär- derittg av verksamheten skall kunna göras vid vilken kursernas kvalitet och effekt undersöks.

Resultatredovisning

En fortlöpande utvärdering av verksamheten skall genomföras. Denna är nödvändig bl.a. därför att utgångsläget och förskjutningar från detta måste bestämmas så att statsmakterna under femårsperioden om så är nödvändigt kan ändra verksamhetens inriktning och volym.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 73

Vid utvärderingen skall också om möjligt utbildningens positiva ekono- miska effekter för kursdeltagarnas arbetsgivare beskrivas så att det statliga ekonomiska stödet skall kunna avvecklas vid femårsperiodens slut.

Utvärderingar skall också göras av enskilda kurser i avsikt att samla underlag för bedömning och höjande av kursernas kvalitet.

Utvärderingen nödvändiggör utredningsarbete redan under 1980/81 i avsikt att klarlägga vilka förutsättningar som finns vid dess start.

Planering och dokumentation

En utbildningsplan skall upprättas och dokumenteras. Den skall revide- ras med utgångspunkt från de fortlöpande utvärderingarna. Varje revide- ring skall dokumenteras.

Samverkan — samordning

Verksamheten skall drivas i samarbete med företag. organisationer och myndigheter i avsikt att utnyttja dessas resurser för fort- och vidareutbild- ning samt deras sakkunskap i energifrågor.

Resursuppbyggnad

Nödvändiga resurser som inte finns i utgångsläget skall snarast möjligt byggas upp. Därvid skall eftersträvas att kursverksamheten i största möj- liga utsträckning skall kunna genomföras lokalt eller regionalt.

Erf'orderliga anslag

Rapporten från utvecklingsfonden i Östergötlands län rörande försöks- utbildning samt SlND:s PM 1980: 8 ger vid handen att kursavgifter spelar en roll för företagen när de överväger att låta personal genomgå kurser.

Vill staten väsentligt öka energisparutbildningen bör utvecklings- och genomförandekostnader dvs. hela kurskostnaden subventioneras. Av ne- danstående tabeller framgår att kurskostnaderna var omkring 900 kr per deltagare under budgetåret 1979/80. Grovt räknat kan den med hänsyn till penningvärdets fall beräknas vara omkring 1000 kronor budgetåret l980/ 81.

Räknat i 1981/82 års penningvärde skulle den totala kursavgiften utveck- las enligt följande: '

År 1 2 3 4 5 Kursdeltagare. tusental 12 18 23 27 30 Kostnader. Mkr 12 18 23 27 30 Procentuell tillväxt N100 50 28 17 15

Tabellen visar att tillväxttakten i anslag i personella resurser och tek- niska resurser blir mycket kraftig. Även om det uppställda målet svarar mot att statsmakternas mål för energisparandet med hjälp av energiutbild-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 74

ning nås efter en femårsperiod är det sålunda inte säkert att planen kan följas.

Det här redovisade förslaget att staten i princip skall täcka kostnaderna för utveckling och genomförande av energisparkurser innebär självklart inte att staten mekaniskt skall acceptera kurser och kostnader som kursar- rangörer redovisar. Föreslagna kursers ändamålsenlighet och kostnader måste granskas. Vidare bör det tidigare tillämpade bidragssystemet inte helt överges. 1 de fall då det är möjligt att visa att personals deltagande i energisparkurser ger arbetsgivaren en större kostnadsreduktion i samband med energianvändning än kursen kostar honom bör eftersträvas att arbets- givaren betalar en del av kurskostnaden. Under initieringsperioden bör förhandlingar fortlöpande föras i avsikt att låta arbetsgivaren finansiera allt större del av kurskostnaderna.

I den mån det är möjligt att på detta sätt reducera anslagen till en del kurser bör det finansiella utrymme som därigenom vinns utnyttjas för att utöka de uppsökande elementen i verksamheten och för att täcka kostna— der även för delar av rese-. uppehålls- och lönekostnader i små och medelstora företag vars likviditet lägger hinder i vägen för att de skall kunna utbilda personalen i energihushållningsfrågor. Man bör i dessa sam- manhang under initieringsperioden utreda möjligheterna att ge lån istället för bidrag till energihushållningsinsatser. Sådana kan på sikt öka statens finansiella utrymme för energisparutbildningen.

Utvecklingsfonderna känner ofta väl till de företag som finns inom deras arbetsområden. De kan tillhandahålla utredningar och upplysningar som kan utgöra underlag för den beskrivna typen av anslagsbeslut.

Utvecklingsfonderna borde även kunna ge företag särskilt stöd som skulle kunna användas för att helt eller delvis täcka 1öne-. resc- och uppehållskostnader i samband med energisparutbildning. Sådan verksam- het torde med hänsyn till de uppgifter som formulerats för utvecklingsfon- derna få särskild betydelse för de små och medelstora företagen. Fonder- nas energikonsulenter kommer sannolikt som ovan påpekats att bland annat med hjälp av SlND:s kurs- och databank kunna bistå enskilda företag och medverka till att lokala energisparkurser genomförs.

Denna typ av åtgärder ligger utanför ramen för den här rapporterade försöksverksamheten och kostnaderna för den har ej beaktats i den ovan redovisade kostnadssammanställningen. SlND:s samarbete med utveck- lingsfonderna bör fortsätta även efter initieringsperiodens slut även om utvecklingsfondernas energikonsulenter under perioden medverkar bland annat vid utredningar av olika företagstypcrs behov och av möjligheterna att anordna lokala kurser med deltagare från företag. kommunala organisa- tioner och landstingskommunala enheter.

Det bör påpekas att det bör vara möjligt för staten att utan att tillgripa långtgående lagstiftning eller detaljerade regler påverka llera betydande energikonsumenter såsom kommuner. landsting. myndigheter och affärs-

Prop.1980/81:90 Bilaga l.3. Industridepartementet 75

drivande verk. Om SlND medverkar till att kurser utvecklas och genom- förs kan det i en del fall vara motiverat att dessa energikonsumenter bestrider kostnaderna för kurserna. Detta gäller särskilt löne-. uppehålls- och resekostnader. men även utvecklings— och genomförandekostnader.

Erforderlig! samarbeta med kursgivare

Väsentligt är att fort- och utbildningsverksamheten för energihushåll- ning drivs i så god närhet till den praktiska kursverksamheten som möjligt. Annars riskeras att utvecklingen drivs av personer som inte har haft kontakt med de aktuella målgrupperna och som inte känner till de särskilda praktiska och pedagogiska problem som är förenade med fort- och vidare- utbildningen av yrkesverksamma inom energiområdet. Det är därför lämp- ligt att samordnings- och utvecklingsarbetet rörande l'ort- och vidt'treutbild- ning sker i nära samarbete med kursgivare. Härigenom kan också utvärde- ringen av verksamheten underlättas eftersom det är kursgivarna sotn kan tillhandahålla detaljerade utvärderingsobjekt såsom enskilda kurser. ttt- bildningsplaner och utbildningsmaterial.

De etablerade kursgivarna har vidare redan ett sådant utbyggt samarbete med varandra och med bransch- och intresseorganisationer och med den tekniska expertis som finns i landet. SlND måste fortlöpande vidmakthålla och utveckla sådant samarbete.

Osäker/w! :" bar/u!.ru/[derlag och måla/[git'c/xw'

Den fortlöpande utvärdering som skall göras skall inte syfta till att granska den i verksamheten engagerade personalens prestationer. De mål som ställts tipp ovan är till formen klart och tydligt formulerade. ] verklig- heten föreligger som nämnts en rad mer eller mindre svåröverkomliga hinder för att målen skall kunna nås. l.ltvärderingen skall syfta till att klarlägga vilka dessa hinder är och vilken betydelse de har så snart detta är möjligt. Förutom återföring av information till det expert- och samordningsarbete som föreslagits och till SlND skall utvärderingen gene- rera underlag för omprövning av de av statsmakterna formulerade målen. Sådana omprövningar skall kunna göras under initieringsperioden. De kan komma att föranleda SIND att hemställa om annan medelstilldelning än den SlND hösten 1980 i arbetet med anslt-tgsl'ramställningen för budgetåret 1981/"82 har kunnat förutse.

Avslutningsvis skall påpekas att förslaget att upprätta mål och planer för en femårig initieringsperiod är ett rent projektadministrativt grepp. Det linns exempelvis inte något i nu föreliggande beslutsunderlag som indike- rar att andra arbetsformer än dem sotn här föreslagits skttlle vara i'indamålsenligare om fem år. Det är inte heller uteslutet att staten kan önska driva verksamheten vidare efter femårsperioden med fortsatt statligt stöd om den inte kan vara företagsekonomiskt självbi'trande. Förslaget syftar endast till att i verksamheten bygga in en genomgripande utvärde-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.3 Industridepartementet 76

ring och omprövning efter fem år. då ett betydligt bättre beslutsunderlag än det nuvarande med säkerhet finns.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet 77

Bilaga 1.4

Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder, program för energirådgivning

Sammanfattning av och remissyttranden över statens industriverks rap- port Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder Utvärdering av en försöksverksamhet. lndustriverkets förslag till program för energirådgiv- ning.

3 Energikonsulenter Program för energirådgivning. förslag från statens industriverk

Förord

Statens industriverk har sedan 1974 varit verksamt för att stödja energi- hushållningen lnom näringslivet.

Detta har skett främst genom bidragsgivning till energisparande åtgärder i befintliga byggnader och processer och till ny energisnål teknik.

i SlND:s plan för den framtida inriktningen av det statliga stödet har en övergång från energisparbidrag till rådgivning angivits (se SlND PM 1979:9).

Det program för energirådgivning som presenteras i denna skrift bygger på en rad försök med olika rådgivningsaktiviteter som SlND genomfört åren 1977 till 1980.

Skriften presenterar huvudsakligen en 5-årsplan för rådgivningsverksam- heten som SlND vill se den.

Detaljer och former för verksamheten kommer att utarbetas under bud- getåret 1980! 81.

Björn Sandström

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.4 Industridepartementet

Definitioner och förklaringar

Rådgivning = Ramen för en mängd olika aktiviteter som syftar till att hjälpa företaget att spara energi. Rådgivningsverksamhet = Kan vara en eller flera skilda delar av den ope-

Rådgivare = Konsulent ==

EK=

U-fond = SlND= KE=

KESP = SIFU ==

Yl =

Ea == Ea-grupp = Sidokonsult ==

Fackman =

Sparplan =

FoU =

rativa verksamheten inom rådgivningen. Begrepp för verksamma inom rådgivningen. Ansvarig rådgivare med specialinriktning för" delav rådgivningen. Energikonsulent som har huvudansvaret för

den samordnade verksamheten inom utveck- -

lingsfondens ansvarsområde.

Regional Utvecklingsfond betjänar mindre och medelstora företag inom ett län. Statens industriverk. lnom SIND har energiby- rån hand om energifrågorna.

Kommunal energiplanering. ' " - - Kommunal energisparplanering.

Statens Institut för Företagsutveckling bedriver kursverksamhet, bl a inom energiområdet. ' Yrkesinspektionen (inspektörer). Energiansvarig inom ett företag. Sammanslutning av Ea från flera företag med gemensamma frågor. Av EK anlitad konsult för resurs- och kompe- tensförstärkning. Specialist inom visst område som kan arbeta inom myndigheter. institutioner och på mark— naden inom konsultkåren. tillverkar- och entre- prenörsledet. Planering av åtgärder som påverkar energi- situationen. Åtgärderna är beskrivna. Deras konsekvenser. besparing, kostnader är kända och inplanerade i tid. Delar av Sparplanen är inlagd i budget. Forskning och utveckling.

88

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

Program för energirådgivningen inom näringslivet

1. ORIENTERING

SIND har under åren efter "energikrisen"1973. utöver energibidragen, be- drivit rådgivningsverksamhet.

Verksamheten, som hittills varit tämligen begränsad. harlunder de senaste I två budgetåren inriktats mot att finna effektiva former och medel för en heltäckande och kontinuerlig rådgivningsverksamhet.

Erfarenheterna från dessa försöksprojekt har visat att tiden nu är mogen att slå fast ett rådgivningsprogram för en längre tidsperiod som i omfatt- ningen, kapacitet och kvalitet svarar mot näringslivets och samhällets behov.

2. REDOVISNING AV TIDIGARE RÅDGIVNINGSVERKSAMHET

Utöver energibyråns mer omfattande verksamhet med energisparbidrag och stöd till ny teknik inom energiområdet, harSIND initierat och finansierat ett flertal specialutredningar, sparhandböcker rn m.

De huvudsakligaste rådgivningsaktiviteterna kan beskrivas enligt följande: 2:1 Gratis energikonsult

Under åren 1977-78 finansierade SIND, via utvecklingsfonderna, endags- besök av fackmän hos intresserade företag.

Över 1000 företag fick besök. Uppföljningen visar att kvalitén på konsulta- tionerna varierade högst betydligt och att en mängd krav måste ställas på denna typ av rådgivning.

Några exempel: Rådgivningsdosen ska avpassas till kompetensen inom företaget; Konkre- ta lönsamhetsberäknade förslag ska presenteras på anpassat språk: En- hetliga redovisningar är nödvändiga; "nästa steg" för genomförandet måste anges; Samtliga sidokonsekvenser måste förklaras; Rådgivningen måste vara tekniskt heltäckande: Rådgivningen måste vara återkommande; Råd- givningen måste vara lokalt förankrad för att möjliggöra ett genomförande.

2:2 Försöksverksamhet med energikonsulenter

Erfarenheterna från projektet med gratis energikonsulent och en allmän "analys" av näringslivets rådgivningsbehov resulterade i att SIND under 1979 startade en försöksverksamhet med energikonsulenter (EK) inom fyra län. Energikonsulenterna har under ett är (och delvis även under 1980) varit placerade på respektive läns utvecklingsfond med uppgift att finna formerna för de effektivaste rådgivningsmetoderna.

Prop. 1980/8]:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

Försöksverksamheten har givit många synpunkter och erfarenheter,- vilka presenteras i en separat rapport som utkommer under juni 1980. Dessa erfarenheter (som ej vidare berörs här) har gjorts inom en mängd projekt i vilka lokala myndigheter. konsulter. entreprenörer m fl medverkat.

Erfarenheterna från EK-79 ligger delvis till grund för detta programförslag. 2:3 Konsultbidrag

Under 1979/80 har utvecklingsfonderna i några län erhållit medel till kon- sultbidrag. Avsikten är att företag kan få bidrag till en djupare fackmanna- analys av energifrågorna, både före och under genomförandefasen av_

sparåtgärder.

En mängd företag. främst de mindre. anlitar av olika orsaker inte fack- mannahjälp i vanliga fall. Konsultbidraget är ett försök att intressera även dessa företag för fackmannahjälp i energisparfrågor. Verksamheten med konsultbidrag pågår fortfarande.

2:4 Energisparkampanj inom näringslivet 1979

Regeringen uppdrog 7juni åtSIND att bedriva en intensifierad rådgivnings- kampanj i energihushållningsfrågor inom näringslivet. Kostnadsramen var 2 Mkr.

SIND genomförde denna i samarbete med utvecklingsfonderna. Under 3 månader besöktes 923 arbetsställen.

Kampanjen lades upp mot bakgrund av gjorda erfarenheter från bla verk- samheten med energikonsulenter.

Engagerade konsulenter fick via SIND viss utbildning. Faddergrupper (med EK-fadder) inrättades som stöd. Entreprenörföretag och branschrådgivare från bla Linköpings Tekniska Högskola medverkade. Enhetlig rapportering infördes och enhetliga bedömningsrutiner m rn fastslogs. Målet var att identifiera de enklaste och mest lönsamma sparåtgärderna. Erfarenhe- terna från kampanjen är goda.

Sammanlagt påvisades möjliga sparåtgärder motsvarande ca 40000 rn3 olja per år. vilket innebär att det endast kostade 50 kr/ma eldningsolja att hjälpa företagen hitta dessa besparingsmöjligheter. Efterkontroll av 300 företag visade att de besökta företagen inom 1 år kom- mer att minska energiförbrukningen med cats 000 m3 olja/år och inom 3 år med sammanlagt 25 000 m3 olja/år.

SIND har i en särskild rapport 1980-0248 redovisat kampanjresultatet. Resultatet av kampanjen kompletterar och förstärker erfarenheterna från konsulentverksamheten.

90

Prop. l980/81z90 Bilaga l.4 Industridepartementet

2:5 Branschrådglvning

SIND har tillsammans med STU (Styrelsen för teknisk utveckling) finansie- rat branschinriktad rådgivningsverksamhet inom järn & stålbranschen. En konsult har engagerats i två år. I vissa andra branscher har konsulter enga- gerats för kortare perioder. '

Försök med branschvisa energianalyser (1—22 dagars företagsbesök) har genomförts i ca 130 företag inom branscherna gjuteri, glasindustri, trävaru-, tegel-, tvätteri-, gummi-och plastindustri.LinköpingsTekniska Högskola har varit projektledare för dessa insatser som innebär en djupare analys av möjligheterna att hushålla med energi inom processen.

Erfarenheterna visar att specialister på processdelen inom olika branscher bör knytas till respektive branschorganisation. Specialisterna bör sedan samordna sitt arbete med energikonsulenterna.

2:6 Branschvisa energisparhandböcker

På basis av erfarenheterna från bidragsgivningen och utifrån gjorda branschanalyser har industriverket låtit utarbeta energisparhandböcker för olika branscher. Böckerna har tagits fram i samarbete med berörda branschorganisationer. Energianalyser har utförts bla av Linköpings Tek- niska Högskola. Hittills har energisparhandböcker tagits fram och distri- buerats för sågverk. textila beredningsverk, järn- och metallgjuterier, bage- rier och tvätterier.

Arbete pågår för manuell glasindustri, slakterier och charkuterier samt gummivaruindustri.

Diskussioner har inletts med branschorganisationer mfl om handböcker även för hotell och restauranger, bilhallar, bilverkstäder, järn- och stålindu- strin samt jordbruket.

Utöver de branschinriktade handböckerna har verket låtit utarbeta en mer generell energisparhandbok som beräknas ligga färdig sommaren 1980.

2:7 Internationella kontakter

lndustriverket följer via IEA (internationella oljeklubben) och internatio- nella konferenser spararbetet utomlands.

Ur Englands och Kanadas energisparprogram har vissa delar och idéer an- passats till svenska förhållanden.

I England har energidepartementet initierat flera aktiviteter för ökad energi- hushållning inom industrin. En hörnsten i detta program är bildande av "Energy Manager Groups", regionala grupper av energiansvariga vid före- tag.

Tanken med grupper av energiansvariga, där var och en är knuten till sitt företag, är att ge tillfälle till informationsutbyte. Det har visat sig svårt för

9]

l'rop. HSO/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

en enda person att spänna över det stora område som åtgärder för effek- tivare energianvändning utgör inom ett företag. Genom att samlas i grup- per om helst 8—9 personer för ömsesidigt utbyte av kunskap och erfaren- heter på detta område kan man få en bredare täckning. Genom dessa in- formella grupper av praktiska människor erbjuder man medlemmarna att lära från lyckade energibesparande åtgärder eller gjorda misstag.

Kanada har ett ganska omfattande sparprogram. Tillsammans med bransch- organisationerna upprättar man mål för branschernas energianvändning några år framåt.

"Energy Bus Program" innebär att provinserna har ett antal bussar med kvalificerade ingenjörer som besöker företag och analyserar sparmöjlig- heter främst på uppvärmningsområdet. l bussen finns en avancerad dator- utrustning som används för att snabbt räkna fram lönsamheten för olika alternativa sparåtgärder.

3. SAMMANFATTNING AV ERFARENHETERNA

De operativa resurserna för verksamheten finns istort redan inom organi- sationer, myndigheter. företag och marknaden.

Verksamheten sker dock ofta på ett ostrukturerat och osystematiskt sätt utan samverkan. Verksamhetsdelarna är smala och avgränsade efter kom- mersiella intressen och är inte definierade i ansvarsområden. Dubbel- arbetet är också påfallande.

Antalet så kallade engångsinsatser utan uppföljning och anpassning till be- hovet är stort.

Målgruppen — de små och medelstora företagen — är heterogen och har en mycket varierande kompetens i energifrågor. Kraven på tjänster, pro- dukter och entreprenader inom energiområdet är oftast inte definierade. Därför kan resultatet av insatserna inte förutses och de stämmer ofta inte med det verkliga behovet. En stor del av förslagen från dagens rådgivnings- verksamhet rinner s a s ut i sanden.

Av kommersiella hänsyn lämnas en stor del av små och medelstora före- tag åt sitt öde av marknadens kompetenta rådgivare.

De små konsultföretagen. som inom sina revir påverkar en stor del av näringslivets energifrågor. har ej heltäckande kompetens. De har också svårt att på eget initiativ komplettera sin kompetens i den utsträckning som krävs.

Gjorda erfarenheter pekar på behovet av en rådgivning som knyter ihop alla de frågor som berör företagets framtida energianvändning. Det kan gälla arbetsmiljöfrågor, produktivitetsfrågor, framtida processval. plane- ringar, finansieringsfrågor m m.

Denna samlade rådgivning är ofta nödvändig för att ett tillräckligt besluts- underlag för företaget ska erhållas och för att utförda åtgärder ska få avsedd effekt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

Om rådgivningen ska kunna omfatta hela detta spektrum av frågor krävs ett utvecklat lagarbete som operativt utförs av marknadens ordinarie fack- män men med styrning och hjälp av energikonsulenten och utvecklings- fonden. I en bred rådgivningsverksamhet måste även ingå samordning med branschens specialister. kommunernas rådgivare. kommunala energipla- nerare. yrkesinspektion mfl.

Rådgivningsverksamheten bör därför utvecklas till en i huvudsak sam- ordnande och administrativ funktion, där det gäller att analysera och lösa organisatoriska, administrativa och marknadsmässiga frå90r. Detta gäller såväl inom företaget som i företagets omvärld.

Konkret kan det innebära att tex hjälpa företaget att ta in anbud, offerter. diskutera lämpliga konsulter/entreprenörer samt ge råd vid genomföran- det. Det kan även gälla att ge förslag på ändrade personalrutiner, utarbeta drift- och skötselprogram. Behovet av ökad kompetens inom samtliga nivåer i företaget gör att även en utbildningsverksamhet bör integreras i rådgivningen. Utbildningen kan gälla allt från förstärkning av kompetens och förståelse hos företagets ansvariga. traditionell kursverksamhet och företagsanpassad utbildning till rena skötselinstruktioner av utrustning.

För att möjliggöra den mångsidiga rådgivningsverksamhet som visat sig vara nödvändig krävs en standardisering av redovisningsmallar, bedöm- ningsgrunder och av olika slags konsultinsatser.

Om det ska vara möjligt att successivt förbättra energianVändningen inom industrin i takt med att ny kunskap och ny teknik utvecklas och att upprätt- hålla redan vunna energibesparingar är det nödvändigt med en kontinuer- lig rådgivning.

Dynamiken i rådgivningsverksamheten måste också vara sådan att nya idéer. energispartips och förbättrad teknik hela tiden fångas upp. utvecklas och återförs till hela fältet.

4. FRAMTIDA PROGRAM 4zt Mål

SIND vill med hjälp av energikonsulenter placerade vid de regionala utveck- lingsfonderna utveckla en rådgivningsverksamhet som bygger på en sam- ordning av befintliga fackmannaresurser på företagen, marknaden. inom branschorganisationerna. utvecklingsfonderna och lokala och centrala myndigheter. Energikonsulenten blir det aktiva komplement som initierar. driver och i samråd med övriga styr en samlad operativ rådgivningsverk- samhet.

Programmet innebär att bygga upp resurser som möjliggör ett etablerat samarbete mellan berörda parter och därigenom skapa möjligheter att knyta ihop samtliga problemområden som berör energianvändningen i vidare bemärkelse.

Programmet syftar även till att höja kompetensen hos parterna genom utbildning. information och samverkan.

93

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

Programmet har som mål att skapa ett effektivt rådgivningssystem genom att samordna rådgivningsinsatser för företagsgrupper lokalt eller bransch- vis och genom att utarbeta rationella hjälpmedel och standardiserade kon- sultinsatser.

I programmet ingår att samla in och bearbeta erfarenheter och energidata.

4:2 Organisation av rådgivningsverksamheten

Organisationsmodell för energirådgivning, inom närlngslivetmed kortfattad förklaring finns beskriven i fig 1.

Energikonsulenter. som är anställda och placerade på utvecklingsfonder- na, sköter rådgivningsverksamheten ute på fältet. Energikonsulenten integ- rerar energifrågorna i utvecklingsfondernas övriga verksamhet. Utveck- lingsfonden blir därmed det regionala centret för näringslivets energifrågor med klart definierade gränser för arbetet. Energikonsulenten stärker sina insatser vid företagen med hjälp av marknadens fackmän. som utför det operativa arbetet.

Energikonsulenten utses av utvecklingsfonden i samråd med SlND och får erforderlig utbildning. SlND styr rådgivningsverksamheten och arbetar fram riktlinjer och styrmedel. SIND sköter kontakterna med centrala myn- digheter. branschorganisationer och marknadens organisationer.

SlND etablerar en serviceenhet inom energibyrån. Serviceenheten har till uppgift att stödja och utveckla verksamheten.

Branschrådgivare tillsätts efter överenskommelse med respektive bransch- organisation. Branschrådgivaren samarbetar med energikonsulenten och ger råd i branschspecifika frågor.

Via SIFU (Statens institut för Företagsutveckling) tillsätts en utbildnings- konsulent som biträder energikonsulenten vid fältarbetet. Anpassad ut- bildning för energikonsulenter, energiansvariga, konsulter. maskinister m fl tas fram i samråd. lnom respektive utvecklingsfond byggs befintliga före- tagsregister ut att omfatta även energifrågor. l registret skall ingå bas-data för den kommunala energiplaneringen. Centralt samlas och bearbetas data för nationell spridning av erfarenheter och för prognosarbete.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet 95

ORGANISATlONSMODELL FÖR ENERGIRÅDGIVNING lNOM NÄRINGSLIVET

Centrala myndigheter

7//,

SlND, Energibyrån

/

Service-enhet ,. Z

. information _ styrrnedeI ////» Branschorganisationer - kontakter - direktiv '

- samordning - stödverksamhet - erfarenhetsbank - finansiering - prognos . utredning Marknadens organisa- - utbildning . FoU .' tioner av t ex tillver-

— hjälpmedel kare, konsulter,

' entreprenörer

%% åiå'ier'ålålsäiiiå'”

/////////////////////////// ' /////////////////////////// _ %

?

%

Företags- Energiplanering _ Kurser service Rådgivare Energidata Utbildnings- Lokala myndigheter konsulenter Energikonsulent och organisationer

% %

XX

XXXXXXX

W

Lokal grupp av energiansvariga

Företag

XXX

Marknadens fackmän - konsulter

- utbildare J

///////////////% W

&

- entreprenörer

')I/II/I/II/l/IIII/Ill-'I/l/IIlI'II-II/ [I I nunnan nun/z /

Figl.

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.4 Industridepartementet -' %

4:2:1 SIND:S ROLL

SIND har det övergripande ansvaret för rådgivningsverksamheten.

SIND avgränsar verksamhetsområdet för rådgivningen isamråd med be- rörda myndigheter. Tillsammans utvecklar man också samarbetsformer för verksamheten på det lokala planet. Exempelvis kan vissa aktiviteter för näringslivets energifrågor samordnas med motsvarande verksamhet hos kommunen.

SIND utvecklar tillsammans med branschorganisationerna samarbetsfor- merna för energikonsulenter och respektive branschrådgivare.

Kontakter byggs upp mellan SlND och organ för konsultbranschen, entre- prenörer och tillverkare rn fl. Tillsammans utarbetar man standardiserade rådgivningstjänster. enhetliga bedömningsgrunder, arbetsmetoder och handledningar för konsulter. rådgivare och energiansvariga inom företa- gen. SlND utformar centralt ett enhetligt rapportsystem som möjliggör att önskvärda data och erfarenheter kan samlas upp. bearbetas och användas för kommunal energiplanering, till prognosverksamhet. FoU och av bransch- organisationerna. '

SlND etablerar inom energibyrån en serviceenhet, som på olika sätt stödjer och hjälper rådgivningsverksamheten på fältet. Det kan gälla framställning av energisparhandböcker och andra handledningar. stödinsatser vid infor- mationsträffar. bearbetning och spridning av gjorda erfarenheter och sprid- ning av viktig information. Särskilt viktigt är här utvärdering och återföring av erfarenheterna med ny teknik.

4:2:2 SlFU:S ROLL

SIND och SlFU tillsätter en utbildningskonsulent som framställer och ge- nomför energiutbildning anpassad till rådgivningen.

4:2:3 UTVECKLINGSFONDENS ROLL

På de 24 regionala utvecklingsfonderna anställs en energikonsulent. För att anlita sidokonsulter från marknaden. för marknadsföring, speciella sats- ningar m m behövs pengar som erhålls från SlND. SlND kommer att fördela pengar efter varje utvecklingsfonds program och behov inom ramen för det totala anslaget

Energikonsulenten skall ej ses som en person utan som en funktion inom U-fonden då arbetssättet och flera av arbetsområdena för denne redan är etablerade inom U-fonden.

EK-funktionens fördel ligger i att den kan samordna och styra marknadens och branschens fackmän. att den tillsammans med entreprenörer. special- konsulter, yrkesinspektionen. kommunens ansvarsmän mfl kan utföra ett planerat. kontinuerligt successivt arbete i samförstånd med berörda före- tag. På så sätt blir effekten av energikonsulentens arbete avsevärd.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

Som stöd för EK:s arbete finns U-fondens ordinarie resurser. branschens specialister och SlND:s centralt uppbyggda serviceresurs. EK aktiverar och styr marknadens fackmän att ta sig an energifrågorna systematiskt. Detta skall ske i samråd och i samarbete med övriga intressenter inom området. Verksamheten leder till att kompetensnivån inom såväl företag som hos fackmän och entreprenörer höjs. Genom att tjänster och övriga insatser på förhand analyseras av fackman kan krav ställas på det arbete som skall utföras och kostnaderna kan kontrolleras. Detta möjliggör också standardi- sering av vissa insatser med åtföljande bedömningsgrunder, rapportmallar, språkbruk m m.

Energidata

EK-verksamheten ger möjligheter till att samla energidata i utvecklings- fondens ordinarie företagsregister.

Dessa data kan sedan användas av konsulenten vid bla uppföljning och av kommunerna vid arbete med de kommunala energiplanerna. På central nivå behövs dessa data för branscher. prognosarbete och underlag för FoU m rn. För SIND öppnar dessa energidata möjligheten att snabbt fånga upp energispartips och konkreta sparåtgärder om vilka man snabbt kan sprida erfarenheter till hela landet

4:2:4 BRANSCHORGANISATIONERNAS ROLL

— lnom valda branscher etableras energirådgivare med stöd från staten. På sikt bör branschorganisationerna helt finansiera denne rådgivare. - lnom övriga branscher med behov av speciell branschinriktad rådgivning, "omskolas" befintliga rådgivare för energifrågor med statliga medel. — För att säkerställa branschrådgivares arbete inom den samlade verksam- heten kan staten ge stöd för utveckling av arbetsmetoder. speciella ut- redningar samt subventionera företagens rådgivningskostnader.

Det bör observeras att branschkunniga energi-experter är ett komplement till energikonsulenterna. Orsaken är att de endast är rådgivare för de rent branschspecifika energifrågorna och speciellt då inom processdelen. Ett problem är också att alla företag inom en bransch inte är medlemmar i branschorganisationen.

4:2:5 ENERGIANSVARET INOM FÖRETAGEN

lnom EK-verksamheten skall man sträva mot att utse energiansvariga inom företagen.

Varje sådan energiansvarig. Ea "tilldelas" en Ea-grupp (samling av Ea från olika företag). Energikonsulenten initierar och etablerar gruppen och dess arbete.

Ea-gruppen erbjuds anpassad utbildning för sin samordnade och enskilda Ea-verksamhet. Ea skall på sikt bli en kompetent funktion för företaget i tex skötsel-. upphandlings— och hushållningsfrågor. Lämpliga kurser och hjälpmedel tas fram för att hjälpa Ea-grupper.

7 Riksdagen 1980/Sl. ] .x'uml. Nr 90. Bilugcdc/

97

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4

Ansvar: U-fond/EK Mål: Uppföljning inom respektive företag

Ansvar: U—fondlEK Mål: Beslut att göra en fackmannamåssig genomgång Bestämma kostnads- ramar för nästa

steg

Huvudansvar: U-fond Operativt ansvar: Konsult

Industridepartementet

EXEMPEL PÅ RÅDGIVNINGSARBETE

lnltiatlv Från energikonsulent. företag. bransch.

Uppgifter, motiv och argument

Företagsuppföljning Allmän diskussion och information

Översiktlig genomgång

Beslut om nästa steg

Genomgång. analys, och åtgärdsförslag

Standardiserade fackmannatjanster Åtgärdsförslag

Utse energiansvarig Översiktlig Sparplan

Basdata till U-fonds register

Företagets sparplan

Hjälpmedel:

— Branscherfarenheter - SlND-erfarenheter - Arbetsmiljöfrågor — Utbildningsfrågor — Kommunal energiplanering — Företagens frågor - Gruppens frågor

Hjälpanangör: SlND-service

Hjälpmedel:

— Handledning av spararbetet — Standardiserad fackmannatjänst - Standardiserat rapportmaterial - Fackmannalista

— Avtalsmallar

— Basdata

Hjälpmedel:

— Handledning av spararbete - Standardiserat rapportmaterial — Tipskatalog för energikonsulent/kon- sult — Utbildningskonsulent — Branschrådgivare — Kommunal energiplan — Kursprogram

Det övergripande målet för arbetet är att ordinarie fackmän som stöttas via energi- konsulenten utför ett planmässigt arbete där: 1. Varje moment anpassas till respektive företags resurser och kompetens

2. Enhetliga bedömningsgrunder, rapportsystem och språkbruk används. Dessa hjälpmedel utarbetas av SlND-service.

3. Erfarenheter och basdata samlas in för U—fondens register ur vilken delar förs vidare till branscher. kommunal energiplan. prognosverksamheten vid SlND. Bearbetade erfarenheter återförs till företagen. till rådgivare mfl.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4

EXEMPEL PÅ RESULTAT AV PRIMÄRINSATS

av energiansvariga

Förslag:

och personella åtgärder - utbildning - driftövervaknings- och underhållsåtgärder Utbildningsplan för energiansvariga

Gemensamma frågor för grupp

Orientering om energisitua- tionen genom överslagsbalanser

lndustridepartementet

Företagets sparplan

Underlag

och tidsplan

Plan för fortsatt spararbete

99

Prioriterad åtgärdssammanställning

Energisparplan med konsekvenser, budget

Basdata till U—fondens register

- lönsammaste tekniska åtgärder - Ionsamma administrativa

Beslut

Genomförande

(Exempel på arbetsområden)

Energikonsulenten, branschrådgivaren, ordinarie konsult, m fl specialister stöttar företaget

- Åtgärder för egen personal

- Entreprenörsåtgärder

- Djupare analyser

- Utbildning - Organisationsanpassning av administrativa rutiner och andra arbetsrutiner

- Förändringar i layout, verksamhet, produktion, användning av ny teknik - Uppföljning för komp- lettering av sparplan

Uppföljning

Spararbetet kan rationaliseras genom arbete med flera företag samtidigt, t ex inom samma industriområde eller bransch.

Ny genomgång

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

5. TlDPLAN OCH KOSTNADER

Under budgetåret 1980/81 är anslaget 2,5 Mkr för rådgivning och pengarna kommer att användas till förberedelsearbete för etablering av rådgivnings- verksamheten som förutsätts starta budgetåret 1981/82.

Uppbyggnaden av rådgivningen planeras ske under en treårsperiod.

Under verksamhetens etableringsskede krävs ett omfattande initialarbete. En rad kontakter med myndigheter och organisationer måste tas för att klargöra hur ett framtida samarbete skall fungera. utvecklingsfondernas energidataregister måste man utveckla tillsammans med framtida använ- dare.

Serviceenheten på energibyrån blir den centrala erfarenhetsbanken. Ett omfattande arbete blir att utveckla kvalificerat informationsmaterial, rapportsystem och styr- och hjälpmedel för den operativa verksamheten.

Kostnaderna har preliminärt uppskattats för respektive budgetår. Program- met är ej detaljplanerat varför en viss förändring kan bli aktuell. Osäker- heten beror främst på vad en förhandling angående branschrådgivningen ger'samt i vilken takt konsulenter kan anställas.

5:1 Budgetåret 1980/81

Rådgivningsverksamheten under budgetåret1980/81 inriktas på att vara en förberedelse för verksamheten 1981/82 då ett antal konsulenter beräknas börja sin verksamhet.

Ett antal projekt i linje med konsulentens framtida arbete genomförs och följs upp. En del projekt skall genomföras i samverkan med andra som är aktiva på energiområdet. Samarbetsformer. arbetsmetoder, hjälpmedel och styrmedel skall studeras.

SlND avser att analysera energiutbildningsbehovet och testa olika utbild- ningsformer inom näringslivet. Dessutom bör energiutbildning ges till kon— sulenterna, till konsulter som är verksamma inom energiområdet och till branschernas rådgivare. För attgenomföra detta ämnar SlND finansiera en utbildningskonsulent som skall samarbeta med energikonsulenterna.

SlND kommer att kontakta myndigheter. branschorganisationer och orga- nisationer för tillverkare. entreprenörer och konsulter för diskussioner om den framtida rådgivningsverksamheten. Målet med dessa överläggningar är att finna lämpliga samarbetsformer.

Behovet av kompletteringar och anpassning av utvecklingsfondernas före- tagsregister för att lagra energidata utreds.

Den ekonomiska ramen för budgetåret 1980/81 är 2,5 Mkr. Dessa medel tillåter finansiering av försöksverksamhet med fyra konsulenter och tre delfinansierade branschrådgivare.

I 00

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.4 Industridepartementet

5:2 Budgetåret 1981 / 82

Under detta budgetår anställs 8 st konsulenter på utvalda utvecklings- fonder. SlND:s serviceenhet etableras och ca tre personer anställs.

Efter förhandlingar med branschorganisationer etableras rådgivning inom minst tre branscher.

En utbildningskonsulent knuten till rådgivningsverksamheten placeras för- slagsvis inom SIFU.

För att genomföra rådgivningen erfordras stödresurser till tex sidokon- sulter. information. hjälpmedel för verksamheten, specialprojekt. Stödre- surserna avses uppdelade i en regional basresurs till resp konsulent och en central del som fördelas till konsulter efter varje utvecklingsfonds pro- gram och behov.

Under etableringen uppstår initialkostnader central för tex handböcker, standardiserade rapportmallar. informations- och erfarenhetsbibliotek, kursmaterial. utredningar och specialisthjälp.

Kostnadsuppskattningarna måste betraktas som preliminära eftersom uppbyggnad av denna typ av verksamhet innehåller osäkerhetsmoment ' och är beroende på förhandlingsresultat. men bedöms inte överstiga 9 Mkr.

5:3 Budgetår1982/83

Under detta budgetår anställs ytterligare 8 konsulenter. Totalt finns då 16 konsulenter.

Ytterligare minst tre branschrådgivare etableras. Kostnaderna beräknas till12 Mkr.

5:4 Budgetar1983/84

Resterande 8 konsulenter anställs på kvarvarande utvecklingsfonder. Ytterligare minst fyra branschrådgivare etableras. Totalt bör då minst 10 branschrådgivare finnas. Kostnaderna beräknas till 16 Mkr.

5:5 Budgetår1984/85

Den fortsatta rådgivningsverksamheten bör stanna vid en årlig kostnad på ca 16 Mkr.

Under detta budgetår görs en utförlig analys av rådgivningsverksamhetens effekter. '

IOI

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 103

Bilaga 1.5

Energi och förpackningar Sammanfattning av och remissyttranden över energispar- kommitténs rapport ESK 1979: 01

Innehåll 1 Sammanfattning av energisparkommitténs rapport .............. 104 1.1 Bakgrund ............................................. 104 1.2 Rapportens huvudsakliga innehåll ........................ 104 1.2.1 Allmänt .......................................... 104 1.2.2 Övergång till oblekt papper i förpackningar .......... 104 1.2.3 Returnerbara transportförpackningar ................ 105 1.2.4 Energideklaration av förpackningar .................. 106 1.3 Förslag till åtgärder .................. . ................... 107 1.3.1 Inledning ........................................ 107 1.3.2 Övergång till oblekt papper ........................ 107 1.3.3 Övergång till returnerbara transportförpackningar ..... 107 1.3.4 Energideklaration av förpackningar .................. 108 1.3.5 Förslagens genomförande .......................... 108 2 Remissyttranden ........................................... 108 2.1 Remissförfarandet ...................................... 108 2.2 Allmänt ............................................... 109 2.3 Blekt och oblekt papper ................................ -. 110 2.4 Övergång till returnerbara transportförpackningar .......... 113 2.5 Energideklaration av förpackningar ....................... 114

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 104 1 Sammanfattning av energisparkommitténs rapport

1.1 Bakgrund

Energisparkommittén erhöll den 16 oktober 1975 regeringens uppdrag att undersöka förutsz'ittningarna för att på vissa områden införa restriktio- ner eller förbud för visst slag av energianvändning. inom ramen för detta uppdrag lät energisparkommittén under år 1977 Svenska förpacknings- forskningsinstitutet genomföra en förstudie kallad Energi och förpackning- ar. Vid sammanträde den 13 december 1977 behandlade energisparkom- mittén den utförda förstudien. ! det fortsatta projektet skulle de tekniska och administrativa förutsättningarna studeras för att bringa med energi för förpackningsändamål. Energisparkommittén tillsatte också en styrgrupp som inbjöds att delta i projektet. Svenska förpackningslorskningsinstitutct har därefter fullföljt dc uppgifter som angavs i förstudien. Resultatet av utredningsarbetet har energisparkommittén redovisat i rapporten (ESK 1979: 01) Energi och förpackningar.

l.2 Rapportens huvudsakliga innehåll

1.2.1. Allmänt

I rapporten diskuterades trc delområden inom förpackningssektorn: att använda oblekt pappcri förpackningar. att övergå till returnerbara dryckes— och transportförpackningar samt att encrgidcklarcra förpackningar.

lnom varje delområde har uppskattningar gjorts rörande olika åtgärders betydelse för energikonsumtionen. Det betonas emellertid att uppskatt- ningarna är baserade på teoretiska beräkningar som i liten utsträckning tar hänsyn till vilka insatser som kan anses rimliga för att uppnå en viss energibesparing. Angivna encrgibcsparingsmöjligheter kan i viss utsträck- ning tyckas vara marginella. Man bör dock inte underskattat följdvcrkning- ar och psykologiska effekter som kan medföra energibesparingar också på andra områden.

Gcnom beslut den 22 scplcmbcr 1980 har rapporten i de delar som rör frågor om returglas och cngängsförpackningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo 1980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar. m.m. I det följande kommer därför att tas upp de delar av utredningen som rör övergång till oblekt papper i förpackningar. returnerbara transportför— packningar och energideklaration på förpackningar. [ dessa hänseenden anförs i rapporten i huvudsak följande.

1.2.2 Övergång rill oblekt papper [förpackningar

Det totala energibehovet vid tillverkning av papper för förpackningsän- damål kan antas uppgå till 6,3 TWh/är. Vid en övergång till oblekt papper minskar energiåtgången beroende på dels ändrad processteknik. dels att ca

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 105

IOC"?- mindre råvara behöver bearbetas. Under antagande av en total över- gång till oblekt papper skulle energibehovet minska med ca 0.4 'l'Wh/år. En övergång til oblekt papper medför även andra positiva effekter såsom minskade kostnader och minskade utsläpp till den yttre miljön.

En övergång till oblekt papper erbjuder inte några tekniska problem. Gjorda investeringar i blekningsanläggningar sätter dock en gräns för en snabb övergång. _

Vidare kan ett förbud för svenska producenter att använda blekt papper leda till problem om inte även utländska producenter. som säljer på den svenska marknaden. tvingas över till oblekt papper. De marknadsmässiga aspekterna begränsar således de beräknade besparingseffekterna betyd- ligt. åtminstone på kort sikt.

I 2.3 Rvmrnerhara frnnx/mrtfi'ir/m('kningar

Tidigare gjorda studier rörande den totala energiåtgången för en förpack- ning under dess brukningstid har visat att materialtillverkningsledet svarar för ca 90% av totala energibehovet medan konvertering. distribution och kvittning enligt rapporten i detta sammanhang har mindre betydelse. Detta resultat bekräftas av gjorda undersökningar som indikerar att en energibe- sparing om ca 90 C? är möjlig vid en övergång till returnerbara förpackning- ar.

Från distributionsteknisk synpunkt är det fördelaktigt om en standardi- sering och modulanpassning kan åstadkommas. Även om ett sådant sy- stem är praktiskt genomförbart och lämpligt kan det emellertid medföra ökad energiförbrukning i transportledet. En övergång till returnerbara transportförpackningar kan också leda till ökade arbetsinsatser för viss personal. Många butikers lagringsutrymme torde inte heller räcka till för förvaring av transportemballage i avvaktan på returtransport. Vidare kan det uppstå höga initialkostnader i samband med att ett stort förpacknings- bestånd måste byggas upp. Ett alternativ på sikt till dagens retursystem kan vara att en reglering av förpackningsbeståndet hos varuägare. termina- ler och detaljister sker genom uttag eller inlämning av förpackningar vid särskilda depåer.

Varje mera omfattande retursystem måste kombineras med en strikt standardisering och modulanpassning av ingående transportförpackningar varvid strävan måste vara att minimera antalet förpackningsstorlekar och förpackningstyper.

En fullständig övergång till returnerbara transportförpackningar skulle medföra en energibesparing på drygt 4 TWh/år. Det måste emellertid påpekas att möjligheterna att påverka valet av förpackningar är begränsa- de bl. a. av den export och import som förekommer. Det är därför realis- tiskt att anta att sparpotentialcn är högst 1 TWh/år. vilket motsvarar ca S% av förpackningssektorns totala encrgiförbrukning.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 106

1.2.4 Energideklaratian uvji'irpuckningar

Syftet med energideklaration skall vara att ge vägledning vid val av förpackning. Detta innebär att de energivärden som räknas fram för olika förpackningar måste vara jämförbara. För "att de skall vara detta. måste beräkningarna basera sig på samma förutsättningar. både när det gäller t.ex. två olika förpackningar i samma material och två förpackningar gjorda av olika material. Beträffande dessa förutsättningar råder f. n. viss osäkerhet. Någon form av principiella ställningstaganden måste göras be- träffande vilket energivärde som skall råda för varje enskilt material obero- ende av tillverkare så att en allmänt accepterad tabell över energivärden för olika material kan upprättas. Dessa tabeller eller standardvärden måste tekniska produktionsförutsättningar. Det bör erinras om att Näringslivets stiftelse för forskning och utveckling på energiområdet. NEFOS. f.n. bedriver ett projekt rörande möjligheterna att utveckla en praktisk metod för energianalyser.

Innan man tar ställning till i vilken form en energideklaration skall delges berörda parter. bör man sätta in frågan i sitt sammanhang. Med detta avses dels förpackningssektorns totala encrgiförbrukning. vilken beräknats till totalt 2.4” m av Sveriges sammanlagda energiomsättning. dels vad man kan uppnå i besparingssyfte. Processindustrin svarar för den dominerande energiåtgången utan att i egentlig mening tillhöra förpackningsindustrin. Papper och plast har många andra användningsområden förutom förpack- ningar. Processindustrins energiproblem är således inte i första hand ett förpackningsproblem. Vad förpackningsindustrin kan göra är däremot att använda det material som från funktionssynpunkt bäst uppfyller ställda krav på resp. förpackning under beaktande av energihushållning.

Om det därför är möjligt att uppfylla samma förpackningskrav med olika material eller kombinationer av material. bör en energideklaration styra valet mot det energisnålaste alternativet. Man måste emellertid ha klart för sig att besparingsmöjligheterna är begränsade inom förpackningssektorn och att andra faktorer än energi. t.ex. kostnad. påverkar valet av ingående material i en förpackning.

Det är i det närmaste omöjligt att göra någon relevant uppskattning av minskningen i energibehov inom förpackningssektorn som följd av en energideklaration. En gissning är att ca 10 % av energiförbrukningen. dvs. ca 1.2 TWh/år skulle kunna sparas.

[ fraga om tänkbara former för publicering av energideklarationerna kan följande anföras. En energideklaration som ges som separat information innebär betydligt färre initialsvårigheter än en deklaration som skall ges direkt på själva förpackningen. En deklaration direkt på förpackningen är tekniskt mer komplicerad att genomföra och innebär också ytterligare text på varje förpackning. Det är också svårt att ge deklarationen en sådan utformning att konsumenten kan få en uppfattning om den relativa ener- giåtgången.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.5 lndustriidepartementet 107

1.3 Förslag till åtgärder

1.3.] Inledning

Det kan konstateras att bruttoenergiåtgången inom förpackningssektorn exkl. energi nedlagd i förpackningsmaterial kan beräknas till ca 34 PJ. Detta utgör drygt 29?- av den totala energianvändningen är 1976. Bespa- ringspotentialen har beräknats till ca 20% av energiförbrukningen inom sektorn. Utöver den direkta energibesparingen talar även andra indirekta skäl för åtgärder på detta område. Många av engångsförpackningarna torde av stora grupper uppfattas som en av de mest tydliga yttringarna av en "slit- och slängmentalitet". Åtgärder på detta område torde därför understryka statens medvetna strävan att handskas varsamt "med energi- och naturresurser.

Följande åtgärder föreslås.

I.3.2 Övergång till oblekt papper

Man konstaterar att det ur teknisk synpunkt inte föreligger några hinder för en övergång från blekt till oblekt material i förpackningar. Däremot medför en övergång en rad fördelar såsom (len minskade energiåtgången. minskad materialförbrukning. lägre kostnader och mindre utsläpp i miljön.

Kommittén vill dock inte utesluta att en sådan övergång skulle kunna innebära en försämrad konkurrenssituation för svenska producenter. Från svensk sida bör man därför initiera ett internationellt samarbete — t.ex. inom ramen för International Energy Agency. lEA. nordiska rådet och andra internationella organ — för att undanröja konkurrensnackdelar vid övergången till oblekt papper.

Den här föreslagna internationella samordningen innebär dock inte en- ligt energisparkommittén att svenska myndigheter skall avstå från att medverka till en snabbare övergång till oblekt material. En sådan övergång är tänkbar vad gäller såväl transportförpaekningar som konsumentför- packningar. [ den sistnämnda gruppen är detta aktuellt för varugrupper där marknaden präglas av monopolitiska tendenser. t.ex. mjölk. mjöl och socker. Energisparkommittén vill därför anmäla att den därför avser att initiera förhandlingar med producenter med dominerande marknadsställ- ning i syfte att påskynda en övergång från blekt till oblekt papper i förpack— ningarna. Om inte sådana frivilliga överenskommelser leder till erforder— liga resultat avser kommittén att överväga andra styrmedel.

I 3.3 Övergång till returnerbara transportfi'irpnt'kningar

På transportförpackningsområdet visar beräkningarna klara skillnader i energibehov mellan engångs- och retursystem. Befintliga system för retur— nerbara transportförpackningar bör därför förbättras och utvidgas till nya varugrupper.

På kort sikt bör möjligheterna utredas till utbyte av konkurrensneutrala returnerbara transportförpackningar mellan de största svenska distribu-

Prop. l980/8l:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 108

tionsföretagen. Genom en sådan samverkan skulle distributionsföretagen kunna bygga tipp ett gemensamt returförpackningsbestånd. vilket skulle skapa förutsättningar för rationella och kostnadsbesparande lösningar för hela varudistributionen. På längre sikt bör även mera omfattande retursy- stem närmare utredas med avseende på främst administrativa och trans— portekonomiska konsekvenser.

Det föreslås därför att det bör ges i uppdrag åt lämpliga organ att initiera ett samarbete med berörda intressenter i syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga i dag befintliga system för returnerbara transportför- packningar.

I.3.4 I:"nt'rgitleklurnlion uv_li'irput'kningtu'

F.n. saknas varje form av energideklaration. Huvudmålsättningen med en sådan är att initiera tillverkning och användning av energisnålare för- packningar. Framför allt torde den ha betydelse vid beslut om inköp hos större konsumenter.

Ett offentligt register bör därför upprättas under en försöksperiod. för- slagsvis 5 är. över olika förpackningars energibehov..l)etta bör ske i Svenska Förpackningsforskningsinstitutets regi och resultaten bör på lämpligt sätt publiceras. Förpackningstillverkare och förpackningsimpor- törer föreslås därför bli ålagda uppgiftsskyldighet rörande respektive för— packnings materialsammansättning i vikt. Alla erhållna viktvärden förut- sätts därvid vara sekretessbelagda.

1.3.5 Färs/agens genmnji'irundc

De förslag energisparkommittén framlagt berör många grupper såsom konsumenter och uppköpare i olika led. varutillverkare och distributions- f'öretag etc. Effekten av flera av de förslag som lagts fram är i hög grad beroende på vilka informationsinsatser som sätts in. Detta gäller särskilt beträffande bl.a. energideklaration av förpackningar. Om beslut fattas om genomförande av kommitténs förslag är det därför viktigt att också re— surser avsätts för informationsinsatser. lnformationsinsatserna torde lämpligen kunna ske i samverkan mellan energisparkommittén och konsu- mentverket.

2 Remissyttranden

Efter remiss av energisparkommitténs rapport har yttrande avgetts av försvarets materielverk. statens järnvägar. transportforskningsdelega- tionen. transportnåmndcn. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). universitets- och högskoleämbetet. statens naturvårdsverk. kom— merskollegium. statens pris- och kartellnämnd (SPK). konsumentverket.

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 109

arbetsmarknadsstyrelsen. arbetarskyddsstyrelsen. statens industriverk (SlND). styrelsen för teknisk utveckling (S'l'U). länsstyrelserna i Söder- manlands. Malmöhus och Västernorrlands län. delegationen ([ 1975:02) för energiforskning. delegationen (B 1977: ()9) för företagens uppgiftsläm- nande (DFU). AB Pripps Bryggerier. Centralorganisationen SACO./SR. Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF). ICA-förbundet. Institutet för Stor—hushåll. Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Miljövårdsgruppernas Riksförbund (MlGRl) och Miljöcentrum. Plåtrnanufaktur AB (PLM PAC). Svensk Industriför- ening. Svenska Bryggareföreningen. Svenska Cellullosa- och Pappers- bruksföreningen. Svenska Förpackningsforskningsinstitutct. Svenska Handelskammarförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska Mejeri- ernas Riksförening/u. p. a.. Svenska åkeriförbundet. Sveriges Grossistför- bund. Sveriges hantverks- och industriorganisation. Slandardiseringskom- missionen i Sverige (SlS). Systembolaget. Tjänstemännens Centralorgani- sation (TCO). AB Vin- och spritcentralen. Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttranden från Brygginvest AB. Dagligvaruhan- delns Erfa-grupp. ERFA och Svenska l:".lopak AB.

Ett stort antal remissinstanser finner att nödvändigheten att spara energi på alla områden i dag är uppenbar och ställer sig positiva till de strävanden med energi- och resurshushållning som rapporten ger uttryck för även om besparingspotentialen från energisynpunkt av många remissinstanser be- döms som marginell.

,'Vnturrårdsverket betonar vikten av att miljöaspekten systematiskt vägs in i de besparingsåtgårder som framdeles kan komma att beslutas. Energi- besparingar medför inte nödvändigtvis bättre mil_jöft")rhållanden. Alterna- tiva material eller alternativa produktionsprocesser kan från miljöskydds- synpunkt ge allvarliga störningar och bl.a. försvåra avfalIsbehandlingen. K.mximrenlverket anser att de framlagda åtgär'dstörslagcn i görligaste mån bör förverkligas. SIS betonar att beräkningarna av bcsparingspotentialen från energisynpunkt är behäftade med en hög grad av osäkerhet.

Länsstyrt'lsen i ll-Iulmö/mx län framhåller att besparingar inom förpack- ningsområdet. trots att dessa endast har marginell betydelse. ändå är väsentliga. Länsstyrelsen ävensom ett stort antal andra remissinstanser pekar också på att olika faktorer. bl.a. stigande priser på energi. kommer att verka i riktning mot en energibesparing inom förpackningssektorn. Denna uppfattning delas av bl.a. PLA-'I PAC" och Svenska Handelskam- mar/örbmuiet. För att på kort sikt åstadkomma några mer betydande besparingar torde emellertid. enligt länsstyrelsens mening. statliga initiativ och åtgärder vara nödvändiga.

Länsxvrvrelsen i Västern:n'rlundx län anser att de psykologiska aspek-

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet ll()

tema är intressanta. Genom att visa att det är möjligt att med relativt enkla medel spara energi och råvaror bör det påverka den allmänna attityden gentemot energibesparande åtgärder inom andra områden. Även KF finner det av bl.a. psykologiska skäl angeläget att försöka minska energianvänd- ningen för förpackningar. '

Svenska llandelskammurfärlmndet framhåller att det inte enbart är i processledet som energiaspekten alltmer gör sig gällande. En omfattande återvinning samt förbränning av hushållssopor kommer att medföra att förpackningar i ökad grad bidrar till energibesparingar som kan åstadkom- mas om material av skilda slag på lämpligt sätt kan utsorteras inom ramen för den totala avfallshanteringens skilda cykler.

DLF betonar att energibesparingar måste ske på en bred bas. dvs. också inom förpackningsområdet. även om sparpotentialcn utgör en liten del av den totala energiförbrukningen. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. ICA-förbundet och Sveriges Grussistji'irhund. Svens/t' Industrifärening be- tonar att alla åtgärder som kan medverka till ett direkt sparande av energi är angelägna att utreda och att energisparkommitténs arbete positivt kan bidra till att skapa en realistisk syn på hur tillgängliga energiresurser skall användas.

2.3 Blekt och oblekt papper

Ett stort antal remissinstanser betonar värdet av att en övergång sker från blekt till oblekt papper i konsumentförpackningar. Några remissin- stanser sätter emellertid i fråga storleken av den energibesparing som kan uppnås med en sådan övergång med hänsyn till vissa praktiska svårigheter bl.a. från konkurrenssynpunkt. Även ur miljösynpunkt anser en del re- missinstanser att en övergång till oblekt papper är fördelaktig. Inte någon av remissinstanserna anser att det f.n. är lämpligt eller nödvändigt med särskilda styrmedel för att få till stånd en övergång från blekt till oblekt papper.

Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Malmöhus län finner att en övergång till oblekt papper minskar utsläppen av miljöfarliga ämnen och att blekt papper är mindre energikrävande att tillverka. vilket medför mindre materialåtgång. Därmed blir också kostnaden för råvaran mindre. Naturvårdsverket bedömer dock att effekten totalt sett blir ganska måttlig vid en övergång inom förpackningssektorn eftersom den helt övervägande delen blekt massa går på export. Svenska C'l'llllltu'll- och Pappersbru/(sjör- eningen har i princip inget att invända mot att man strävar mot användning av oblekt papper och kartong i stället för blekt. men betonar att formerna för påverkan måste övervägas noga. Föreningen bedömer också att den praktiska uppnåeliga besparingen är betydligt lägre än vad utredningen visar och framhåller vikten av att kunna visa på klara fall. där vinsten kan motivera de kostnader som måste sättas in för att få resultat. Även SIS

Prop. 1980/81:90 Bilagal.5 Industridepartementet ' lll

sätter i fråga den energibesparing som kan uppnås genom en övergång till oblekt papper i konsumentlörpackningar. MIGRI och Miljön-entrar): anser att en övergång från blekt till oblekt papper i princip bör avse hela markna- den. såväl transport- som konsumentförpackningar. och inte enbart produ- center med dominerande marknadsställning.

Svenska Mej/'eriernas Riks/örenirrg framhåller att mejeriindustrins posi- tiva grundinställning till mjölkförpaekningar av oblekt material är doktr- menterad genom att oblekt förpackningsmaterial redan nu används i bety- dande omfattning. Föreningen framhåller emellertid att det oblekta pap- peret inte är helt problemfritt som förpackningsmaterial för mjölk eftersom smakfel ibland uppstår i mjölk som förpackas i detta material. Förpack- ningsmaterial som påverkar mjölkens smak eller andra egenskaper nega- tivt kan inte accepteras med hänsyn till konsumenternas berättigade och högt ställda anspråk på mjölkprodukternas kvalitet. Mejeriindustrin har därför specificerat kraven till förpackningsleverantören beträffande pap- persmassa och plastskiktets kvalitet i det oblekta pappersmaterialet. Här- vid kan konstateras att de skärpta fordringarna på förpackningsmaterialet medför större encrgiförbrukning och därmed också högre kostnader för det oblekta papperet än vad man tidigare räknat med. Också Svenska För- pat-knin_rgsjbrskningsinstitrrtet framför farhågor beträffande mjölk i oblekt kartong på grund av lukt- och smakproblem som kan tänkas uppstå.

SPK påpekar att det finns ekonomiska incitament för förpackningskö- pare att övergå till oblekta förpackningar. Att så inte har skett i större omfattning är beroende av vissa s.k. marknadsmässiga förutsättningar. För många företag utgör förpackningens utformning ett viktigt konkurrens- medel. På marknader med ett utbud från flera företag ger ett förbud för svenska producenter att använda blekt papper eller kartong i sina förpack- ningar en konkurrens på icke lika villkor om inte även utländska produ- center som säljer på den svenska marknaden tvingas över till oblekta kvalitéer. En sådan tvingande bestämmelse för utländska tillverkare är dock enligt nämndens uppfattning inte praktiskt genomförbar. Svensk ln- dustrrjfr'irening anser att en övergång till oblekt papper i konsumentför— packningar bör begränsas till områden som omfattar varor av monopolka- raktär. t.ex. mjöl. mjölk och socker. lnom övriga varugrupper bör en förändring f. n. inte ske med hänsyn till den konkurrenssituation som då kan uppstå i förhållande till utländska produkter. It'onsmnentverkvt till- styrker förslaget att energisparkommittén skall medverka till att det från svenskt håll initieras ett internationellt samarbete för att undanröja kon- kurrensnackdelar vid övergång till oblekt papper samt förslaget att energi- sparkommittén skall initiera förhandlingar med producenter med domine- rande marknadsställning i syfte att påskynda en övergång från blekt till oblekt papper i såväl transport- som konsumentförpackningar. Dagligt-'a- rulr'verantörw's Förbund framhåller också risken med en försämrad kon- kurrenssituation för svenska tillverkare. om de tvingas att använda oblekt

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet ll2

papper. och instämmmer därför i förslaget om initierande av ett internatio- nellt samarbete för att undanröja konkurrenisnackdelarna. Även SIND understryker vikten av att en internationell överenskommelse kommer till stånd för att undanröja konkurrensnackdelar innan en övergång i större skala kan ske. STU erinrar om att styrelsen är ansvarig för lEA-samarbetet inom energiprogrammet Industriella processer och att Sverige har föresla- git ett projekt för samarbete inom pappers- och massaområdet. Enligt styrelsens bedömning kan det ta lång tid innan några positiva resultat kan nås. Beträffande förslaget att energisparkommittén skall förhandla med producenter med dominerande marknadsstz'illning i syfte att påskynda en övergång från blekt till oblekt papper i förpackningar anför 1.0 att detta bör ske i samförstånd med myndigheter. som har ansvaret för livsmedels- innehåll och förpackningar med tanke på hälsoskydd. Både av hälsoskäl och för att undanröja icke-tariflära handelshinder bör enligt LO en interna- tionell samordning ske. Svenska C'ellulosa- och Pappersln-uktj"öreningen anser att något internationellt samarbete inte bör initieras förrän mera konkreta och genomarbetade förslag föreligger inom Sverige och sedan situationen klarlagts genom samverkan med andra länders motsvarande studier och inledda utredningar inom lEA.

RRV konstaterar att det f. n. inte finns underlag för att bedöma om och i så fall vilka restriktioner som kan bli aktuella. Enligt RSV:s mening torde det av de olika förpackningar som behandlas i rapporten endast vara fråga. om förpackningar för mjölk och mjölkprodukter av oblekt papper som ett avgiftsuttag skulle kunna utgöra ett realistiskt styrmedel. Med hänsyn till att de flesta mejeriföretagen redan nu använder oblekt papper i sina för- packningar tinns det enligt verkets uppfattning ('. n. inte anledning att överväga ett avgiftsuttag. STU finner det inte heller motiverat med förbud. tvång och regleringar i syfte att få till stånd en övergång från blekt till oblekt papper i nu avsett hänseende. Svenska ,'l'Ie/"eriernas Riks/ärening framhåller att det finns två konkurrerande förpackningssystem för mjölk på den svenska marknaden. Systemen skiljer sig tekniskt helt från varand- ra. Möjligheten att använda oblekt papper i mjölkförpackningarna är f. n. begränsad till ett av systemen. Skälet till detta är att förpackningarna i det andra systemet måste tillverkas av tjockare papper. vilket hittills visat sig kunna ge oacceptabla smakfel. För detta förpackningssystem återstår ett betydande och sannolikt tidskrävande utvecklingsarbete innan en godtag- - bar oblekt papperskvalitet kan presenteras. Ett föreläggande frän samhäl- lets sida för mejeriindustrin att enbart använda mjölkft'irpackningar tillver- kade av oblekt papper innan det är helt klarlagt att detta är genomförbart för båda systemen och ger rimliga energibesparingar medför nackdelar. som konsumenterna från andra utgångspunkter måste bedöma som orim— liga.

MIGRI och llliliöeentrum framhåller att andra styrmedel bör övervägas om inte överläggningarna med producenterna i syfte att påskynda en

Prop. 1980/81:90 Bilagal.5 Industridepartementet 113

övergång från blekt till oblekt papper i förpackningarna ger resultat. Denna uppfattning delas av Svensk Int/nstri/'()”rening.

Svenska ('ellulusa- ()(-lr Pappershr'uksrjk'in'ninge/r anser att de snabba prishöjningarna på olja och de ytterligare kostnadsstegringrar som är att emotse för bränsle och elkraft innebär nya incitament för energibesparing. som gör det välbetänkt att se vilken självreglerande effekt de får innan restriktioner på konsumtionsvalet övervägs.

Statens nuturvr'irclsverk. LO, MIGRI och tl'Iilir'ieentrum. Svensk Inclu- stri/i'irening m.fl. remissinstanser tillstyrker att system med returnerbara transportförpackningar förbättras och utvidgas till nya varugrupper. Även konsumentverket delar denna uppfattning och förutsätter härvid att man eftersträvar en ökad harmonisering och måttstandardisering av konsu- ment- och butiksförpackningar i syfte att få fram ett helintegrerat. väl fungerande och ekonomiskt distributionssystem. Enligt vad länsstyrelsen t' Malmöhus län har inhämtat skulle en kraftig utvidgning av användningen av returnerbara transportförpackningar medföra ökade hanteringskost- nader för butikerna och även ett visst merarbete för personalen. Länssty- relsen finner det dock önskvärt med en utveckling mot ökat samarbete vad gäller måttsamordning och anpassning "till befintliga distributionssystem. Länsstyrelsen ser därför positivt på förslaget att söka åstadkomma ett ökat samarbete mellan berörda intressenter och på sikt uppnå en ökad använd- ning av returnerbara transportförpackningar. Länsstyrelsen [ läster-norr- lands län föreslår att försöksverksamhet med returnerbara transportför- packningar initieras. Svenska Br'_t'ggarq/å'ireningen finner det naturligt att ansluta sig till det förslag som framförs i rapporten om förbättring av befintliga system för returnerbara transportförpz'ickningar samt utvidgande av dessa system till att gälla andra varugrupper inom dagligvaruhandeln. Anpassning till standardiserade modulsystem liksom införande av branschneutrala förpackningsmärkningar synes för Föreningen vara en självklarhet. För bryggeribranschens del pägär f.n. en av STU. Arbetar- skyddsfonden och Svenska Bryggareföreningen finansierad utredning. Framtida distributionssystem för bryggerinäringen. med nämnda målsätt- ning. SIS anser att ytterligare typer av returnerbara transportförpackning- ar. än de som används i dag. är tänkbara. Utgångspunkten måste alltid vara att retursystem verkar ekonomiskt fördelaktiga för konsumenterna vilka i sista hand får stå för kostnaderna.

AB Pripps Bryggerier påpekar att allt returemballage inom bryggeriin- dustrin är standardiserat och kan användas av samtliga tillverkare. En anpassning av detta emballage sa att det kan användas av företag utanför bryggeribranschen är sannolikt ej möjligt och under alla omständigheter förknippat med mycket stora kostnader. De i rapporten beskrivna depå— 8 Riksdagen l980l8l. [ saml. Nr 90. Bllugeclel

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.5 Industridepartementet ll4

och poolalternativen är enligt bolaget sannolikt inte till någon fördel för bryggeriindustrin. Även DLF finner att det föreslagna depå- och poolalter- nativet är betungande såvitt avser administration. hantering och kostna- der. Denna uppfattning delas av Sveriges Grossist/i")"rlmnd och ICA-för- bundet.

Även om det är klart att icke oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar anser KF att ntan har alltför bristfälligt underlagsmaterial för att kunna dra säkra slut- satser för olika produkter. Det är. enligt förbundet. viktigt att först ha ett faktaunderlag angående samtliga de kostnader och de förändringar som kan uppstå i alla produktions- och distributionsled så att man är säker på var kostnadsbesparingar kan uppnås och hur stora de är. l-lärvid bör man göra klart för sig att returförpackningarna medför särskilda kostnader som t. ex. returtransporter. rengöring. sortering. lagerkostnader etc. Förbundet föreslår att en särskild arbetsgrupp bildas för att utreda hithörande frågor. Även Svenska ll-Ieierr'ernas Riksf'r'irenin_t.7 finner att det inte är möjligt att utan utredning bedöma i vilken utsträckning det skisserade bytessystemet för returnerbara transportförpackningar är energibesparande och praktiskt genomförbart. S_vstwnbolaget framhåller att nuvarande glastyper för re- turglas i stor utsträckning har standardiserats för att passa den typ av transportemballage som bolaget anskaffat för sina produkter. Härtill kom- mer att produktionskedjan avpassats till just denna typ av emballage. En övergång till andra produktionsmedel för att få enhetliga transportförpack- ningar kan därför inte ske inom överskådlig tid.

2.5. Energideklaration av förpackningar

Ett mindre antal remissinstanser ställer sig positiva till införande av en energideklaration medan andra anser sig tveksamma till sådana deklaratio- ner. Ett stort antal remissinstanser avstyrker förslaget i denna del och pekar bl. a. på att möjligheterna att åstadkomma rättvisa beräkningar med avseende på olika processer och material i förpackningar f.n. mäste be— tecknas som små. Förslaget är också förknippat med ett betungande upp- giftslämnande och saknar uppgifter om kostnader och besparingsmöjlig- heter.

Kunsumentverket anser att det föreslagna registret kan påverka förpack- ningsproducenterna att tillverka och förpackande företag att välja energi- snålare förpackningar. Registrct bör även kunna tjäna som underlag för olika informationsaktiviteter i syfte att höja energimcdvetenheten i sam- hället. Verket anser också att krav bör kunna ställas på att förpackningar märks med uppgifter om energiåtgång vid engångsanvändning samt vid upprepad återanvändning resp. återvinning. Sådan märkning kan ge enskil- da konsumenter väsentlig information både vid val mellan olika förpack- ningstyper och vid val mellan olika metoder att göra sig kvitt tömda

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.5 Industridepartementet ll5

förpackningar. Information på förpackningar utgör enligt verkets åsikt ett bra medel för att vidmakthålla konsumenternas intresse för och vilja att spara energi. SIND stöder också förslaget om genomförande av en energi- deklaration men framhåller vikten av att standardisering sker i enlighet med strävandena inom IEA. KF finner det lämpligt att under en försökspe— riod upprätta ett offentligt register angående olika förpackningars energi- behov som näringsliv och massmedia vid behov kan utnyttja. SIS instäm- mer i förslaget vilket bör kunna underlätta. bl.a. för den dagligvarutillver- kande industrin att bedöma sitta förpackningar från energisynpunkt.

Natttrvårdsverket anser att resultatet av en energideklaration torde ha mycket blygsam effekt sett i relation till den totala energiförbrukningen i samhället. Betydligt större fördelar uppnås enligt verket genom införande av energisnål teknik i tillverkningsindustrin. Verket har emellertid ingen erinran mot att försök görs med energideklaration av förpackningar. Ver- ket pekar också på svårigheterna att uppnå av allaparter godtagbara "standardvärden" för underlag till deklaration. Vid ett cv. utarbetande av sådana "standardvärden" är det önskvärt att miljöskyddsaspekterna vägs in framför allt mot bakgrund av att energisnålare förpackningar inte alltid behöver vara bättre från miljöskyddssynpunkt. Om kravet på energide- klaration skall omfatta även utländska förpackningar anser länsstyrrlswt t' ll-"IllllllÖ/tlls län att detta kommer att verka som tekniskt handelshinder och medföra störningar i importen till Sverige. Mot denna bakgrund bör bl.a. omfattningen av dessa problem enligt länsstyrelsens uppfattning ytterliga- re utredas. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelse/t t' Västernorr- lands län och L().

RR V påpekar att det saknas utredning av förhållandet mellan kostnader och besparingsmöjligheter då det gäller det föreslagnaregistret. Erfarenhe— terna av liknande register på andra områden visar. enligt verket. att kost- naderna kan bli avsevärda. Det saknas också förslag beträffande använd- ningen av ett sådant register. Av rapporten framgår inte heller i vilken utsträckning konsumenternas val av förpackningar kan förväntas påverkas av ytterligare kunskaper om förpackningarnas energiinnehåll. Verket kan därför på det föreliggande materialet inte biträda förslaget om inrättandet av registret. Även SPK avstyrker förslz'tget. Som skäl härför anför nämn- den det osäkra resultatet ur sparsynpunkl och den omfattande kostnads- krävande uppgiftsskyldighet som skulle komma att åvila företagen. DFU och DLF för fram samma synpunkter och anser att det föreligger risk för

att deklarätionsförlarz'tndet innebär onödig byråkratisk administration utan reell innebörd och mening. DFU anser att medel i stället bör anslås till en bredare information bland råvaru-. material- och förpackningstiIlvcrkare samt köpare av förpackningar. PLM PAC framhåller att det blir svårt att konstruera energideklarationer som blir någorlunda rättvisande och ens tillnärmelsevis uppfyller syftet med åtgärden. Denna uppfattning delas av länsstyrclscn t' Växternorrluncls län m.fl. remissinstanser. Svenska ("cl/u-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.5 Industridepartementet 116

losa- och Pappersbruksfi'ireningen pekar på att energianalysmetodiken alltjämt är outvecklad och framhåller att cnergiberäkningarna måste vara jämförbara sinsemellan både vad gäller samma material och i olika länder som mellan olika slag av material. | sak samma synpunkter förs fram av Svenska Hundelskcunma(förbundet och Svenska ll-lejeriers Riksförening. Svenska Mejeriers Riksförening anser vidare att konsumenterna saknar förutsättningar att bedöma när val av en förpackning med relativt högre värde i energideklarationen är motiverat därför att förpackningssystemet i dess helhet är energisnålare än tillgängliga alternativa system. Sveriges (imssistjörbund avvisar också tanken på ett register för energideklara- tioner och påpekar bl. a. att ett sådant register blir svårt att hålla aktuellt. AB Pripps Bryggerier framhåller att även om rättvisande energideklara- tioner skulle kunna göras. kan de lätt leda till missbedömningar och subop- timeringar.

Även Svensk Industriförening avvisar förslaget om energideklaration av förpackningar. Däremot instämmer föreningen i förslaget om en form av publikation med generell information om olika förpackningars energiinne- håll m. m. Svenska Bryggareli'ireningen ser ett offentligt register över olika förpackningars energibehov som meningslöst. Även om registret skulle publiceras på lämpligt sätt skulle informationen nå en mycket liten del av befolkningen och följaktligen få liten effekt vid konsumentens val av för- packning.

MIGRI och A'Iiljöeentrunt sätter i fråga om det är tillräckligt med att enbart upprätta det ifrågasatta registret. För att en tner effektiv energibe- sparing skall uppnås i detta sammanhang bör andra mer direkta styrmedel användas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet ll7 Bilaga I.Ö Program för oljeersättning

Hänvisningar till S2-5

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 2.5.3

Sammanfattning av oljeersättningsdelegationensl rapport (Ds l l980:23)

Allmänt

(')ljeersättningsdelegationen (OED)2 skall enligt sina direktiv verka för samordning av insatserna och föreslå åtgärder för att solvärme och bräns— len som kan ersätta olja snarast införs i det svenska energiförsörjningssy— stemet.

Det avgörande motivet för oljeersättning på lång sikt grundas på oljans bristande tillgänglighet och förväntade prisökningar. Situationen på kort och medellång sikt karaktäriseras av osäkerheter och betydande risker för störningar i oljetillförseln. Den mycket knappa marginal som i praktiken finns mellan möjlig råoljeproduktion och nuvarande behov innebär att brister på nytt kan inträffa mycket lätt om produktionen minskar eller efterfrågan ökar. ()ljeprisutvecklingcn kan därför inte antas få ett jämnt förlopp utan risken för instabilitet är stor.

Motiven grundas också på politiska och strategiska överväganden på det internationella planet. Sverige har inom International Energy Agency ver— kat och bundit sig för att vidta omfattande åtgärder för att minska beroen- det av olja.

1 Sverige föreligger en allmän enighet om det nödvändiga i att minska oljeberoendet genom hushållning och övergång till alternativ till olja. Viss oljeersättning har redan åstadkommits. Längtgående planer på ytterligare insatser finns främst inom den kommunala fjärrvärmcsektorn. OED bedömer dock att en rad hinder av olika slag riskerar att medföra att oljeersättningcn inte blir- sa långtgående eller sker så snabbt som önsk- värt ur samhällsekonomisk synvinkel. Därför måste en plan utarbetas m-h ett pmgmnrji'ir (tl/tz'ersiitrning genomföras. Förutom ett sådant program för oljeersättning behövs givetvis åtgärder för en tryggare oljeimport och för hushållning för att minska oljeberoendet. OED har emellertid inte till uppgift att behandla åtgärder med dessa syften. OED föreslår som framgår nedan vissa mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och att säkerställa att förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt. 0130 vill under-

: Utdrag ur Ds [ l980123. ' Delegationen ([ l979101) för solvärme och bränslen som kan ersättas med olja.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet 118

stryka att målet att kraftigt minska oljeberoendet i kombination med att genomföra kärnkraftavvecklingcn innebär att år 2000—2010 måste 60— 70 % av landets totala energiförsörjning baseras på energikällor som idag används endast marginellt eller inte alls. Med hänsyn till de trögheter som under alla förhållanden finns i energiförsörjningssystcmet är detta en kort tid, särskilt som olja är ett bekvämare. lätthanterligare och mera allsidigt användbart bränsle än många av alternativen. OED bedömer att en omfat- tande omställning från olja kan genomföras men betonar att kraftfulla åtgärder krävs redan i det korta tidsperspektivet för att den skall komma till stånd.

Enligt direktiven har OED:s uppgift sin tonvikt vid sådana åtgärder som kan leda till mera betydande oljeersättning redan inom en tioårsperiod. Detta har också präglat övervägandena vid målsättningen.

OEI) anser att målet till år [985 bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh (exkl metallurgiskt kol och lutar) vilket motsvarar 2.5 milj. ton olja och till år l990 bör ökningen motsvara ca 85 TWh (7.5 milj. ton olja). OED bedömer att de inhemska bränslena inkl solvärme och kol vardera kan svara för ungefär hälften av den totala oljeersättningcn år 1990. Detta innebär en ökning av ambitions- nivån för inhemska bränslen och en minskning av kolets roll ijämförelse med de planer som nu finns i kommuner och industrier.

De mål som anges för år 1985 och l990 begränsas snarare av kostna- derna för och möjligheterna att ställa om användningssektorerna för andra bränslen än olja än av tillgången på sådana bränslen.

Målen redovisas nedan sektorsvis i tabellform. Tabellen inkluderar inte de ytterligare effekter som skulle kunna åstadkommas med åtgärder av mer extraordinär natur. Vilka sådana åtgärder OED övervägt men således inte bedömt rimligt att satsa på framgår av ett appendix till rapporten.

Nedan sammanfattas OED:s förslag till mål:

Tabell: OED:s mål för användning av andra bränslen än olja och av solvärme i olika sektorer till år 1985 och år 1990.. TWh/år Kol Torv Skogs- Sopor Sol- (.)vrigt Summa energi Spill- värme värme Nuvarande användning 3 — 2 2 — — 7 Okad användning år l985 Fjärrvärme s —' 1 2 l.. — | | + |. Ovr uppvärmning — — 1—7 — — 3—7 Industrin 6 l/2I 4 — — ll Elproduktion 4—3 — l—Z — — 5 Samfårdsel — — — — Il2 l..-"2 Summa ökad användning år 1985 I6—15 1/2' lI—lo 2 |' a': stt—35

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet l19

Kol Tc-rv Skogs- Sopor Sol- energi Spill- värme värme

Nuvarande användning 3 — 2 2 — Ökad användning år l990 Ifjärrvärme 23—lo 4—-8 6—8 3—4 71 ()vr uppvärmning — —- 3—7 — Industrin l5—ll 2—-3 679 — — Elproduktion 8—9 —-- 3* — — Samfärdsel — —- — — — Summa ökad användning är 1990 40—36 6—-l| I8—27 3—4 7* Total användning är l990 49—39 (';—[I 20—29 6 7

Övrigt

'.»

"!

Summa 7 22 7 + 74 53 ll— lZ 3 83—88 90—95

' Mål för torvanvändning sammanlagt är ca. 3'l'Wh år I986— 1987 : Bidragen från torv och skogsenergi för elproduktionen inom kraftvärmesektorn understiger sannolikt l TWh * Exkl drivenergi * Solvärme exkl drivenergi

Sammanfattningsvis innebär detta program tillsammans med de totala förbrukningsnivåer som förutsattes i konsekvensutredningens referensal— ternativ. att oljeförbrukningen ntinskar från 3 B TWh år l98tl till 265—270 TWh år 1985 resp 203—208 TWh år l99tl. dvs. med ca ISGR resp ca 35%. Till detta kommer oljeersättningsmöjligheter genom utnyttjande av elkraft- systemet med ca 9— 16 TWh är 1990.

Det bör dock understrykas att målen skiljer sig starkt mellan olika sektorer. Inom uppvärmningssektorn innebär sålunda målet att oljeande- len sjunker från 9()'.?l- år 1980 till 70%- år 1985 och till 3643? år I99(l. genom hushi'tllningsåtgärt'ler samt genom ökad användning av fasta bränslen. el- värme och solvärme. Inom samfärdselsektorn bedöms praktiskt taget ing- en minskning till 1985 kunna ske och till l990 ca 3'2? minskning. Större oljccrsåttningseffckter kan inte påräknas förrän mot sekelskiftet i denna sektor. Målsättningen beträffande bränslen innebär att kol särskilt i det korta perspektivet kommer att vara det mest väsentliga alternativet till olja. Med hänvisning till det långsiktiga energipolitiska målet att inhemska och helst förnybara energikällor skall vara grunden för energiförsöriningen anser OED att ambitiösa mål även i det korta tidsperspektivet är angelägna för i första hand torv och skogsenergi.

I rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED funnit. Väsentliga hinder är av ekonomisk art. bl.a. dålig eller osäker lönsamhet. investeringarnas storlek och den åtföljande höga räntekostnaden vid nuva- rande marknadsräntor. svårigheter att finansiera investeringarna samt osä- kerhet om priserna för alternativa bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekven- serna av sådana krav har också anförts som ett hinder. Enskilda beslutsfat-

tare i kommuner och näringsliv har heller inte samma incitament att agera

Prop. l980/8lz90 Bilagal.6 Industridepartementet l20

för oljeersättning som staten. Större förändringar av energisystemet kräver vidare samtidiga beslut av mänga parter med skilda värderingar och be- dömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder — oljan är lätthanter— lig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED anser att det p.g.a. dessa och även andra hinder inte är möjligt att uppnå de angivna målen för oljeersättning utan samhälleliga insatser av olika slag.

OED anser att sådana insatser bör utgå från det nämnda programmet för oljeersättning med målet att i första hand minska t.)ljeanvändningen med ca l59'r till år l985. Detta motsvarar en minskning med"4 milj. ton olja per är eller minskade kostnader för oljeimporten med knappt 4 miljarder kr./år.

OED anser att detta mål för år l985 är realistiskt. att det utom att ge "en väsentlig grad av oljeersättning på kort sikt också är en förutsättning för att nå målen på längre sikt. [ femärsperspektivet kan ocksä ett program ges en konkret utformning. Det bör inriktas på att anläggningar av olika storlekar och för bränslen av olika typer kommer till stånd.

De samhälleliga insatserna bör syfta till att ställa krav på oljeersättning och att skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Det är nöd- vändigt att statsmakterna sanktionerar en sådan plan för att beslut om energiinvesteringar skal/jattas i en omfattning som OED:s mål innebär.

Vad gäller styrmedel består (')EDzs förslag av flera komponenter. Anled- ningen till detta är att energikällor med skilda förutsättningar skall stödjas. En oljeersättning som enbart hade byggt på kol skulle ha erfordrat ett betydligt enklare åtgärdsprogram. Med mål om införande av skogsenergi. torv. solvärme och alternativa drivmedel mäste insatserna vara av många skilda slag.

OED föreslår följande typer av åtgärder för programmets genomföran- de:

— lagstiftning F ekonomiska styrmedel F orgt'tnisatoriska åtgärder.

Lagstiftning. ji'irexkri/ier. nur/ner

(')ED anser att ett tidigare framlagt förslag (SOU [980."91 till lag (Int utfi'irande av vissa e/dningxanläggningar hör genom/firas. Lagförslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggningar (sy- stem) som förbrukar minst 500th MWh/är skall utformas så att fastbräns- leeldning kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75 % av totalt tillförd energi för hela systemet baseras pä annat än olja.

För kontroll av hur mälen beträffande inhemska bränslen uppnås bör anläggningsägarna ha skyldighet att anmäla sitt bränSIeval till det statliga organ som blir tillsynsmyndighet för lagstiftningen ti det följande kallat tillförselfunktionen). När det finns anledning bör tilIförselfunktionen kun-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet l2|

na ta tipp överläggningar med de enskilda beslutsfattarna om att undersöka möjligheterna till alternativa lösningar.

För mindre anläggningar anser OED att det i dagsläget inte är lämpligt att ställa likartade krav på övergång till fastbt'z'insleeldning. Kostnadsbilden är alltför oklar. försöksverksamheten på omrädet bör intensifieras i syfte att bl. a. begränsa driftkostnaderna. t. ex. genom obemannad drift. Proto— typ- och demonstrationsanläggningar av detta slag bör stödjas ekonomiskt via energiforskningsprogrammet eller oljeersättningsfonden.

(.)ED anser det vidare angeläget att de nuvarande handläggningstiderna för torvkoncessioner förkortas avsevärt. SlND har nyligen i skrivelse till regeringen föreslagit att beslut om bearbetningskoneessioner delegeras till SIND och också lämnat förslag till vissa förenklingar i handläggningen av sådana ärenden. OED tillstyrker dessa förslag. ()El) finner det också rimligt att produktionsavgifter på torv tills vidare inte tttgår.

A'Iilit'ifi'n'uskril'ternas utformning är av stor betydelse för oljeersättnings- programmets genomförande. Naturvårdsverket har i tillståndsärenden för nya kolanläggningar krävt att svavelutsläppen minskas betydligt i förhål— lande till vad som anges i nu gällande generella bestämmelser. Detta medför antingen att anläggningarna mäste förses med rökgasavsvavling eller att försörjningen baseras på kol med mycket låg svavelhalt. Rökgas- avsvavling ökar väsentligt kapital- och driftkostnat'lcrna samt den tekniska komplexiteten. Det är också tveksamt om kol med tillräckligt låg svavel- halt för att möta kravet utan rökgasavsvavling kan importeras i så stor utsträckning som krävs för att medge en godtagbar försörjningstrygghet. Av dessa skäl kan miljövårdskraven innebära att förutsättningarna för övergång från olja till kol försämras så att aktuella projekt skjuts upp eller. inte kommer till stånd.

(')IL'I.) anser att det är rimligt att skärpa kraven på .s'wave/utsläppför att avhjälpa _färsurningssituationen i landet. (')EI) anser clock att en sådan .vkt'irpning här .vke met! ett mindre steg än l't'ltl' naturnära/tt'crket kräver. Med en skärpning av kravet till att motsvara 0.6 fil.- svavelhalt (nu gällande generella bestämmelser motsvarar 0.89"? och naturvi'trdsverkets krav 0.35 %) breddas möjligheterna till import av lågsvavligt kol. Krav på rök- gasavsvavling skulle då inte behöva ställas på de anläggningar som nu är aktttella för uppförande. Mot mitten av WRG—talet bör en ytterligare skärp— ning kunna övervägas. Ytterligare erfarenhet hinner då vinnas av den teknik som utvecklas på området. OED anser också att åtgärder i fortn av markreservationer bör vidtagas i aktuella anläggningar som förberedelse för att ta ny teknik i anspråk.

OED anser också att en utredning tillsätts för att se över lagstiftnings- frägor [ samband med .ru/rärmentnyttjantle. Detta giiller i första hand vattenlagen. naturvårdslagen. lagen om allmi'tnförklaring av ljärrvärmean- läggningar samt lagen om kommunal energiplanering. 0121) vill också understryka behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen förhindras.

ls) IQ

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet t

Ekonomiska styrmedel

För att genomföra det förordade programmet för oljeersättning behövs enligt OED:s mening ekonomiska styråtgärder.

I början av november månad 1980 lämnade regeringen ett förslag till riksdagen (prop 1980/81: 49) om stöd för vissa åtgärder för att ersätta olja, en fond för oljeersättning. som till stor del bygger på OED:s tidigare framlagda förslag.

OEI) vill i anslutning härtill lämna följande synpunkter på fondens användning. Lån med förmånliga villkor och i vissa fall bidrag bör kunna utgå för att täcka merinvesteringar i anläggningar främst för torv. skogs- energi. alternativa drivmedel och solvärme.

När det gäller anläggningar för kol bör det ekonomiska stödet kunna inskränkas till hjälp i vissa fall med finansieringen främst inom industrin. I vissa fall kan stöd till investeringar av miljövårdskaraktär behövas.

[ fråga om skogsenergi och torv kan utom hjälp med finansieringen även bidrag behövas till investeringar i såväl råvaruutvinning. transportapparat som förädlings- och förbränningsanläggningar.

Inledningsvis bör stöd utgå främst till projekt som ligger inom ramen för det tidigare föreslagna programmet. Administrationen av detta stöd bör falla på den tidigare förordade statliga tillförselfunktionen.

Denna typ av projektinriktat stöd bör emellertid kunna upphöra på sikt. Med bättre kunskaper om de verkliga kostnaderna för utnyttjandet av inhemska bränslen bör inriktningen av de ekonomiska styrmedlen bli mer generell.

En övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på kapital. Om statsmakterna anser att en övergång från olja till fasta bränslen är angelägen bör statsmakterna verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknmien.

Ett speciellt problem utgör nuvarande krav på en begränsning av den kommunala cxpansionstakten. Investeringar i fjärrvärme är att jämställa med produktiva industriinvesteringar och bör särskiljas från investeringar i annan kommunal verksamhet.

Industrin redovisar ofta problem med att finansiera investeringar i fast- bränsleeldade anläggningar. OED anser att fondorganisationer bör ägna den frågan särskild uppmärksamhet.

Bedömningen av den framtida prisutvecklingen på olja. kol och inhem- ska bränslen påverkar starkt lönsamhetsförutsättningarna vid energiinves- teringar. Med dagens prisrelation är det i många fall fördelaktigt att övergå till kol. Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna är i sig ett hinder för oljeersättning. Denna osäkerhet kan minskas på flera sätt. En metod är att stävja fluktuationer i oljepriset genom (»IjeImrkattningen. En annan metod är att statsmakterna lämnar garantier för att energiskatten utformas så att den er:/orderliga prixrelationen mellan olia och kol respek- tive inhemska bränslen upprätthålls. OED avser att närmare behandla

ro 'na-J

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet ]

dessa frågor fram till våren l98l. Det är också viktigt att energiskatteutred- ningen i sitt arbete prioriterar en sådan utformning av skattesystemet.

Organisatoriska åtgärder OED anser som tidigare antytts att den statliga m_vndighetsjitnktionen vad gäller energitillförsel måste _li'irstt'irkas för att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Vissa uppgifter för en sådan funktion har berörts i det föregående. Sammanfattningsvis föreslär OED att följande centrala uppgifter i ett oljeersättningsprogram förs till en sådan förstärkt tillförselfunktion . planering för att nå målen . initiativtagande för genomförandet av programmet . tillsyn i samband med den föreslagna nya lagstiftning om utförande av vissa eldningsanläggningar för fastbränsleeldning . läne- och bidragsgivning för investeringar i ny energiteknik för oljeer- sättning (fondförslaget) organisatoriska initiativ utvärdering av mål och styrmedel för oljeersättningsprogrammet. När det gäller oljeersättning inom uppvärmningssektorn har kommuner-

nas insatser en avgörande betydelse. Enligt lagen (1977: 439) om kommu- nal energiplanering skall kommunerna i sin planering bäde främja hushåll- ningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln lagens krav att vara säker och tillräcklig om den huvudsakligen baseras på olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energi— planeringen rea'm'isar program för oljeersättning. som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen bör bygga på en genomgång av bl.a. bränslebehov. möjligheter till omställning. försörjning med ener- giråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industri bör även beaktas. Dessa förslag över- ensstämmer i princip med de som SIND nyligen framlagt (SlND 1980: 15). OED instämmer i SlND:s förslag beträffande planeringens inriktning och vill understryka det angelägna i att erforderliga resurser ställs till förfogan- de föratt genomföra verksamheten.

Den av värmeverkcn hittills planerad-e totala nivån för landets torg/ör- brukning inom den närmaste It)-årsperioden — l.25 TWh är I99t) — är långt under vad (')lfiD bedömer som rimligt och önskvärt. Detta gäller i synner- het de södra och mellersta delarna av landet.

Vad gäller de fyra nordligaste länen har Vattenfall på regeringens upp- drag utrett förutsättningt'irna för torvproduktionen och för användningen av torv i hetvattencentraler eller kraftvärmeverk i vissa orter.

OED anser det viktigt att erfarenheterna av den metodstudie som SlND genomfört i en region i Småland snabbt bör tas till vara. Studien avser hur regionala planeringsinsatser kan utformas bl.a. föratt få till ständ regiona-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.6 Industridepartementet 124

la samarbeten rörande utnyttjande av torv- och llistillgängar. SlND bör också ges möjlighet att initiera några sådana regionala samordningsinsatser i mellersta och södra Sverige. Inriktningen bör vara att snabbt få till stånd utnyttjande av bränntorv i 5 a 6 orter i detta område.

För att påskynda införandet av alternativ till olja behövs åtgärder i fråga om teknikttpphandling. Statliga myndigheter. större byggföretag och fas- tighetsförvaltare med egen god kompetens bör ha möjlighet att vara före- gångare när det gäller att introducera solvärmeteknik som har lämnat forsknings- och utvecklingsstadict. Förutsättningarna för en form av tit- vccklingsavtal mellan staten och stora kompetenta byggherrar undersöks f.n. i samarbete mellan OED. bostadsstyrelsen och SlND. Statliga myn- digheter bör i sin ny- och ombyggnadsverksamhet beakta möjligheterna att tillämpa olika slag av solvärmeteknik. Detsamma gäller bl.a. fastbräns- leeldning. Det bör äligga tillförsclfunktionen att ta erforderliga initiativ i fråga om teknikupphandling.

För att reducera kostnaderna för främst mindre fastbränsleeldade an- läggningar bör standardisering eftersträvas. Det arbete SlND har inlett på området bör fullföljas. Åtgärder i fråga om teknikupphandling behövs även för introduktion av standardiserade panntyper.

Vad gäller alternativa drivmedel avser OEI.) att fortsätta arbetet med fordonsföreskrifter. styrmedel m.m. för metanolintroduktion under vin- tern 1980/81.

l.ltl7ildning. rådgivning oeh information

Förslagen till en omfattande fastbränsleeldning kräver betydande ut- bildningsinstanser. Även pä solvärmesidan krävs förstärkt kompetens.

SlND har nyligen till regeringen överlämnat en rapport med vissa förslag rörande encrgihushällningsutbildning. ()ED har dock för sin del ännu inte överblickat de åtgärder som behöver vidtas för att förstärka kompetensen när det gäller fastbränsleeldning alternativa drivmedel och solvärme. Även rädgivnings- och informationsverksamheten mäste utökas. ()ED avser att återkomma i dessa frågor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet l25 Bilaga l.7

PM angående oljemarknadspolitiken

1 Inledning

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet kom att bli den enskilda faktor som i störst utsträckning påverkade världsekonomins utveckling. Oljepris— höjningarna medförde en snabbare inflation. en lägre tillväxttakt och en högre arbetslöshet än vad som annars skulle ha varit fallet.

För Sverige har oljeprisutvecklingen föranlett — och kan framöver för- anleda — problem dels på det stabiliserin;54spolitiska planet i form främst av ökad inflation och försämrad extern balans. dels på det försötjningsmc'is- siga planet genom prisvariationernas effekter på säkerheten i tillförseln från olika källor och distributionskanaler. Föreliggande promemoria söker sammanfatta den diskussion som inom den s. k. oljemarknadsgruppenl förts kring mål och medel för den svenska oljemarknadspolitiken. Syftet med denna sammanfattning är att presentera en systematisk ram för rege- ringens ställningstaganden till frågor om prisnivå och försörjningstrygghet för olja. Inledningsvis tecknas bakgrunden till utvecklingen på oljemarkna- den: strukturförändringen och prisutvecklingen internationellt samt i Sve- rige. De omständigheter berörs som är specifika för Sverige och som leder till problem för försörjningstryggheten och till störningar för den ekono- miska stabiliseringspolitiken. Mot denna bakgrund definieras de mål som bör uppställas för oljemarknadspolitiken. Därefter tas en rad olika medel upp till diskussion och bedöms med hänsyn till de uppsatta målen. Prome- morian avslutas med en sammanfattande bedömning.

2 Oljemarknadens internationella struktur

Under större delen av efterkrigstiden dominerades den internationella oljehandeln av de stora internationella oljebolagen — de s. k. sju systrarna. Ända fram till l970—talets början kontrollerade dessa företag ca 2/3 av oljehandeln utanför de centralplanerade ekonomierna. De stora företagen kontrollerade likaså förädlings- och distributionsleden. Marginella kvanti- teter råolja och produkter såldes direkt eller via spotmarknaden till natio- nellt förankrade oljeföretag. De stora företagen spelade en betydelsefull roll för att skapa en stabilitet i oljeförsörjningen genom att trygga länder- mässig spridning på såväl utbuds- som efterfrågesidan. Under 1970-talet har förstatliganden i de oljeproducerande staterna. liksom OPEC:s fram- växt. brutit ned denna struktur. Idag har de stora bolagens andel av

1 Ordförande statssekreteraren i ekonomidepartementet Sten Westerberg.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.7 Industridepartementet [26

oljetillförseln till marknadsekonomierna sjunkit till ca 35% varav ungefär hälften täcks av tillförseln från Saudiarabien genom de fyra bolag — Exxon. Mobil. Socal och Texaco — som ingår i Aramcokonsortiet. De oljeproducerande länderna har nu fått i det närmaste full kontroll över såväl produktion som prissättning. Handeln via de internationella oljebola- gen har i ökande utsträckning ersatts av direkta kontrakt mellan det enskil- da oljeimporterande landet och det oljeexporterande landet på företags- eller regeringsnivå. Samtidigt har spotmarknadens andel av oljehandeln ökat från ca S% före l973 till l0—150'a idag. I och med att storbolagens roll av "pooler". som utjämnade variationerna på utbuds- och efterfrågesidan såväl geografiskt som i fråga om olika kvaliteter. har minskat har den internationella oljehandeln blivit mera labil.

3 Den internationella prisutvecklingen

Den internationella prisutvecklingen nominellt och realt på olja under 1970-talet framgår av diagram ]. I detta framgår ett klart mönster. De dramatiska prishöjningarna 1973—1974 och 1978—I979 inträffade båda gångerna i slutfasen på en konjunkturuppgång.

De nominella prishöjningarna uppgick till 350 % 1973—l974 resp. [30 % 1978—1979. Då basen för den senare oljeprishöjningen var större. utgjorde oljeprishöjningen en lika stor andel av OECD—områdets BNP vid bägge tillfällena, eller ca 2% av BNP. De starka prishöjningarna följdes av perioder med en långsammare nominell ökningstakt. Samtidigt accelerade såväl i-ländernas konsumentprisindcx som deras exportpriser. varigenom det reala oljepriset kom att stagnera och t.o.m. sjunka under den lång- dragna internationella återhämtningen l975— l978.

Prishöjningarna l978— I979 utlöstes av ett temporärt utbudsbortfall som en följd av händelserna i Iran. Detta föranledde företag och regeringar i i- länderna att kraftigt öka sina oljelager. För helåret I979 ökade OECD- områdets oljeimport med endast 0.2 milj. fat per dagI (från 27.2 till 27.4 milj. fat per dag) medan OPEC:s export ökade med 0.7 milj. fat per dag. Trots detta var den tidsbegränsade förväntningsstyrda efterfrågeexpan- sionen under 1979 tillräcklig för att utlösa prishöjningen på 13092.

De priser som hittills diskuterats är de internationella oljepriserna. De inhemska olje- och bensinpriserna visar en helt annan och mycket lägre ökningstakt. Detta exemplifieras i diagram 2 över realpriset på bensin i vissa större OECD-länder.

Rcalpriserna till förbrukarna har således långt ifrån speglat de ökade nominella importpriserna. Förutom att dessa har urholkats av inflationen så har skatteandalen av det inhemska förhrukarprisel tillåtits sjunka i flertalet länder.

' l milj. fat per dag (million barrels per day) motsvarar ca 50 milj. ton råolja om året.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 127

Den viktigaste anledningen till att världsekonomins utveckling kommit att domineras av oljeprisutvecklingen är i-ländernas höga beroende av olja i kombination med de låga priselasticiteter på kort sikt som gäller för efterfrågan på olja. Givet att denna efterfrågan konfronteras med ett tämli- gen konstant utbud. leder mycket små efterfrågevariationer till mycket höga prishöjningar. Dessa i sin tur medför ökad inflation. försämrade bytesbalanser och lägre inkomsttillväxt i de oljeimporterande länderna.

Diagram ] Nominella och reala priser på Arabian Light l970—l979 U.S. dollar per fat fob

Isf—___ '_' "__ "'_' ' _ """" _'—_—'

Nominellt pris 16 L -—---- ----- Realt pris baserat på Förenta staternas konsumentprisindex (jan 1974 = 100) - - . - - - - - - - - Realt pris baserat på prisindex för bearbetade varor 1— tjan 1974 = 100) 14

i 12%—

_l

L-

0 LLLLl ruin. in_u r.L1_1_r_uir utr LI uuim 1 l i LLl U_i.l_l ] i tur r r LiJJ l i rr rr i | rl r L'LLLll.LLLLLLLLLl r ÅMÅLUÅUMLLÅJIJJMLHJJL 1970 1971 1372 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Källa: International Monetary l-"unt'l Staff Papers.juni l980.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 128 Diagram 2 Realpriset på bensin Prisindex för bensin delat med konsumentprisindcx

1975 '975 = 100 100

ISO 110 120 120 HD - "0 l -'

Canada Ai &_.s

, r, . * mo _ '5 ron 90 90

NR United States/lr " X?/:7(

United Kingdom

n 70

60 62 64 66 u 70 71 74 76 78

Källa: OECD Economic Outlook 27, juli l980.

De oljeproducerande ländernas bristande förmåga att absorbera sina överskott drar ned tillväxten ytterligare. För den senaste oljeprishöjnings- perioden 1979— 1981 har det ackumulerade produktionsbonfallet i OECD- området beräknats till ca 5 %- av BNP.

Den låga priselasticiteten gäller emellertid främst på kort sikt då den för OECD-området har beräknats till 0,15 under ett år. dvs. en tioproeentig prishöjning leder till en minskning med endast l,5% i efterfrågad volym. På något längre sikt stiger effekten av en prishöjning och beräknas uppgå till 0,5 ackumulerat över sex år.

Det höga oljeberoendet i i-ländernas ekonomier utgör f. n. en restriktion på tillväxten i världsekonomin. Givet att de tillgängliga energikällorna inkl. olja är kända fram till 1985 är också det potentiella utbudet känt. Den potentiella ökningen av oljeproduktionen har beräknats till ca.. 73% per år fram till 1985. OECD-ländernas inkomstelasticitet med hänsyn till oljan har legat kring 1, men har efter den första oljekrisen sjunkit till 0.8. Den skulle därmed göra en BNP—tillväxt av 3 är 3.5% per är möjlig. med utgångspunkt i oförändrade reala oljepriser. Om energipolitiken i i-län- derna aktiveras väsentligt torde "tillväxttaket" kunna höjas till mellan 3.5 och 4% per år.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 129

Pr'isernas inverkan på de relativa åtgångstalen av olja i förhållande till BNP framgår av diagram 3. Av detta. liksom av de ovan angivna priselasti- citeterna framgår att om oljepriserna tillåts slå igenom i förbrukarledet kan högst påtagliga spar- och substitutionseffekter uppnås.

[ den internationella debatten har man diskuterat olika sätt för i-länderna att lösa upp den restriktion på tillväxten som oljeberoendet utgör. Vid sidan om direkta insatser för att stimulera energisparande och utveckling- en av alternativa energikällor har därvid uppmärksamheten riktats på en aktiv oljeprissättning som det kanske viktigaste medlet att på sikt minska oljekonsumtionen.

Diagram 3 Slutlig efterfrågan på energi samt relativa energipriser till slutliga förbru- kare under åren [9150—1980 i de sju största OECD-länderna 1972 = 100

f

Relativa energipriser till slutliga förbrukare'

ISO — ————— Slutliga energiefterfrägan dividerad med reala BNP jag ICO HO lN 120 100 "30 95 95 50 50 85 85

__.'___L_J__l__.l_J__J__L__L_'_J_L_L_l_'_' 1966 1965 1570 1975 1980

' Energikomponenten i konsument- och partihandelsprisindexarna dividerade med totala indexarna exkl. energi. Relativa energipriserna i partihandelslcdet har vägts med industrins andel av totala energiefterfrägan.

Källa: OECD Economic Outlook 28. 1980. 9 Riksdagen I98tli'81. ! .t'arrrl. Nr 91). Br'lagudel

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 130

Bl.a. har pekats på vikten av att de länder som hittills har hållit de inhemska oljepriserna under världsmarknadsnivå — främst Förenta sta- terna och Canada — avskaffar denna prisreglering. Därtill krävs att prisme- kanismen utnyttjas för att ge förbrukarna entydlig information om oljans knapphet, dvs. man bör undvika att temporära svackor i realpriskurvan på olja uppkommer. något som tilläts ske under mitten av 1970-talet. För att motverka dylika svackor borde regeringarna genom olika åtgärder. framför allt beskattning, hålla prisutvecklingen på en långsiktigt stigande real trend. Därmed ökas spar- och substitutionseffekten av en given prishöj- ning genom att osäkerheten för bl.a. dem som investerar minskar. I den mån ett större antal i-länder skulle tillämpa en dylik politik så skulle de av oljepriserna orsakade påfrestningarna på dessa länders bytesbalanser minska.

4 Utsikterna på kort sikt

Den internationella oljemarknaden kännetecknades under sommarmå- naderna 1980 av fallande spotmarknadspriser och betydande press på de officiella kontraktspriserna. Denna marknadssituation förklarades av dels den kraftiga inbromsningen i i-ländernas ekonomiska aktivitet under lop- pet av 1980, dels av att oljelagren byggts upp till en mycket hög nivå 1979— 1980. OECD-sekretariatet räknade med att medlemsländernas nettoimport skulle sjunka med 3 milj. fat per dag mellan 1979 och 1980. Av dessa 3 milj. svarar den minskade förbrukningen för 2.7. minskad lagring för 0.1 och ökad inhemsk produktion för 0.3 milj. fat per dag. Lagerhållningen i OECD-länderna är f.n. mycket hög och motsvarar enligt vissa uppskatt- ningar över 150 dagars tillförsel.

De prognoser för oljemarknaden som var gängse under 1980 innan kriget mellan Iran och Irak bröt ut utgick från den förutsedda låga produktions- tillväxten i OECD-området under de närmaste l8—24 månaderna liksom från den höga lagernivån. Mot denna bakgrund förutspåddes en fortsatt överskottsmarknad på kort sikt. med stagnerande och tidvis t.o.m. sjun- kande realpriser på olja. Det föreföll alltså som om den typ av utveckling som följde efter den första oljekrisen skulle komma att upprepas — med de ovan diskuterade riskerna för i-ländernas strävan att på längre sikt minska sitt oljeberoende.

lseptember bröt emellertid kriget mellan Iran och Irak ut. Följden härav blev att produktionen i dessa länder stoppades vilket i sig innebar ett bortfall av ca 3.9 milj. fat per dag —- motsvarande l0% av världens totala oljeutbud. lrans oljeexport hade redan före krigsutbrottet gått ned till en helt obetydlig nivå. För att kompensera det irakiska bortfallet har Saudi- arabien och vissa andra OPEC-länder aviserat ökad produktion med l.4 milj. fat per dag utöver den långsiktiga produktionsnivån. Nettobortfallet i tillförseln blev därmed 2,5 milj. fat per dag.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 131

Till följd av denna utbudsstörning började spotmarknadspriserna att stiga successivt och nådde i november 44 dollar per fat för lätta svavelfat- tiga råoljor. För dessa kvaliteter uppgick därmed differensen mellan offici- ellt kontraktspris och spotpris till ca 7 dollar per fat. Spotmarknadspri- serna på de vanligaste råoljorna från Mellersta Östern nådde ca 42 dollar per fat. vilket kunde överstiga de officiella priserna med ända upp till l2 dollar per fat. [ december föll dock spotmarknadspriserna beroende på begränsad efterfrågan. [ december beslöt vidare medlemsländerna i OPEC att höja de officiella råoljepriserna med 2—4 dollar per fat. vilket väntas leda till en genomsnittlig höjning med ca 10%. Denna höjning kan sägas ligga inom ramen för det gängse antagandet om oförändrade reala priser under loppet av l98l.

Den fortsatta utvecklingen är dock utomordentligt svår att bedöma och påverkas av hur länge kriget mellan Iran och Irak kommer att vara och vilka följder det får för de båda ländernas leveransförmåga. Skulle oljele- veranserna åter upptas till en mera normal nivå (vissa utskeppningar av olja har redan påbörjats från bägge länderna i december l980) under första halvåret 1981. torde en relativt lugn prisutveckling kunna förväntas efter- som dc oljelager som byggts upp i i-världen bör vara tillräckliga för att överbrygga det irakisk-iranska utbudsbortfallet fram till sommaren. Skulle emellertid leveranserna förbli reducerade under en längre period är för- nyade prishöjningar att befara trots den genom lågkonjunkturen begränsa- de efterfrågan. De producentländer som under hösten 1980 ökade sin råoljeproduktion för att kompensera för bortfallet från Irak och Iran torde ha tagit i anspråk nästan hela sin kapacitet. De har nu i stort sett uttömt sina möjligheter att hålla tillbaka prishöjningar. De OPEC-länder som förordar en högprispolitik med hjälp av produktionsbegränsningar skulle därmed få ett starkare inflytande över prisutvecklingen.

Defkan alltså inte uteslutas att en real oljeprishöjning — till skillnad från vad som gällt under l97()-talet — inträffar i en utpräglad lågkonjunkturfas och att högprisländcrna inom OPEC lyckas styra prisutvecklingen över hela den kommande konjunkturcykeln. I sådant fall kommer spotpriserna inte att tillåtas falla under kontraktspriserna i någon större utsträckning.

Emellertid har oljemarknadsgruppen gjort den bedömningen att en så- dan radikal förändring av marknadsförhällandena är mindre sannolik. be— roende bl.a. på svårigheterna att nå enighet om en effektiv produktions- kontroll inom OPEC. Föreliggande promemoria bygger alltså på hypotesen att den internationella oljemarknaden under de närmaste åren kommer att genomgå såväl perioder av ökad efterfrågan resp. minskat utbud under vilka spotpriserna tenderar att ligga över kontraktsprisnivån. som perioder med god tillgång på olja och med spotpriser som ligger under kontrakts- prisnivån. En illustration till en utveckling enligt detta mönster återfinns i diagram 4 som illusterar utvecklingen för kontraktspriser resp. spotpriscr under 1970-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.7 Industridepartementet 132

Diagram 4 Jämförelse mellan priset på eldningsolja l/dieselolja tgasoil) vid import till spotmarknadspriser resp. vid raffinering baserad på råolja till kontraktspriser

krmå

% h

wo ' i '

000 ----- RorreaoAnPt—tm LlF nering—ag I, xV”. Pina) EA RAFFlN-'*DEQI ”' ! lt

000

1190

%

"OO.

Foo

549

600

490

Jao

200

5 Oljans betydelse i den svenska ekonomin

Den svenska energiförsörjningen baseras idag till ca 70 % på olja. Detta är resultatet av en kontinuerlig och snabb ökning av oljeimporten från l940-talets låga nivå. Ökningstakten i oljeimporten 1955—1971 var dubbelt så snabb som BNP-tillväxten (8 resp. 39% per år). Den första oljekrisen 1973—l974 ledde emellertid till en markant nedgång ] ökningstakten för oljeimporten till 05% per år. Eftersom BNP under samma period beräk- nas ha ökat med i genomsnitt ca 2% per år. har vårt marginella oljebe- roende minskat påtagligt.

De höga oljeberoendet — f.n. 23 % av varuimporten — innebär en stor belastning på bytesbalansen. För 1980 beräknas importnotan för oljepro- dukter till ca 33 miljarder kr. brutto.

Det stora oljeberoendet medför också att förändringar i de internationel- la oljepriserna får ett betydande genomslag i den inhemska prisnivån. En ökning av de nu rådande priserna på oljeprodukter med l0% påverkar

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 133

direkt den allmänna prisnivån med 0.670. Den åtföljande köpkrti/isindrag- ningen motsvarar en moms-höjning på ! procentenhet. Därutöver tillkom- mer successiva indirekta effekter i form av kostnadsfördyringar för företa- gen som i sin tur leder till prishöjningar på varor och tjänster samt till eventuella lönekompensationer.

Det faktum att oljepriserna varierar (nominellt och realt) kraftigt över tiden (se nedan) medför ytterligare olägenheter från ekonomisk-politisk synpunkt. Varierande priser på en så viktig insatsvara som olja försvårar en rationell investeringsplanering i och med att relativprisutvecklingen blir osäkrare. Variabiliteten är därtill i sig en källa till inflation. eftersom relativprisförändringar oftast sker genom en anpassning uppåt av priserna.

6 Den svenska oljemarknadens struktur

Även den svenska oljemarknaden har genomgått betydande strukturella förändringar under 1970-talet. De internationella oljebolagens marknads- andelar har minskat. Denna tendens har varit särskilt markerad för petro-- leumprodukter med lägre grad av raffinering.

Den svenska marknaden kontrolleras i allt väsentligt av elva rikstäckan- de oljebolag'. Deras sammanlagda marknadsandelar varierade 1979 från 95 % för bensin och dieselolja till 50—60'% för vissa tyngre oljor. Motsva- rande marknadsandelar för de internationella bolagen är 72 % för bensin resp. 43 % för lågsvavlig eldningsolja 5.

Vid sidan av de rikstäckande bolagen. finns ett antal mindre oljebolag som specialiserat sig på främst tjocka eldningsoljor. Dessa s. k. övrig-bolag ökade sin marknadsandel på de internationella bolagens bekostnad fram till I979. Då övrigbolagen byggde sin verksamhet på spotmarknaden — som under perioden l974—1978 låg under de långa kontraktens nivå — satte prisutvecklingen under 1979 dessa bolag under stark press. Under I979 har flera av de ledande företagen i övriggruppen träffat långsiktiga leveransuppgörelser med det statliga Svenska Petroleum AB (SP) med innebörd att spotmarknadsberoendet har minskats. Vid sidan av oljebola- gens distribution sker en icke obetydlig del av oljeförsörjningen genom att vissa storkunder. främst kommuner och industriföretag. köper olja direkt på den öppna marknaden.

Den svenska oljemarknadens struktur har speglat den internationella trenden. De internationella bolagens roll har minskat och de nationella bolagens (SP:s men även DK:s) andel har ökat — en utveckling som delvis drivits fram av de oljeexporterande ländernas önskan att minska sitt bero- ende av de internationella bolagen.

' Ara. Svenska BP. Svenska Esso. Svenska Fina. Svenska Gulf. Mobil Oil. Nynäs Petroleum, OK, Svenska Petroleum. Svenska Shell och Texaco.

Prop. l980/81z90 Bilaga l.7 Industridepartementet 134 7 Beroendet av spotmarknaden

Ett utmärkande drag för den svenska oljeförsörjningen har varit ett jämfört med vissa andra länder i Västeuropa större beroende av den s.k. spotmarknaden på vilken marginella kvantiteter råolja och oljeprodukter säljs vid sidan om de reguljära kontrakten och till priser som varierar starkt kring de officiella kontraktens pristrend. För Sveriges del har det relativt höga beroendet av spotmarknadspriser — eller till denna marknad relatera— de priser — inneburit icke oväsentliga prismässiga fördelar under huvudde- len av 1970-talet och även tidigare. Omvänt har Sverige i perioder av brist på olja drabbats av prishöjningar i högre utsträckning än många andra länder. Efter oljeprishöjningarna I979—1980 har det aktuella beroendet av spotmarknaden reducerats genom att tidigare spotköpande oljeföretag nu- mera har sin försörjning direkt eller indirekt baserad på råolja enligt långa kontrakt. Kvar står att vid eventuella längre perioder med överskott på oljemarknaden (då spotpriserna ligger under kontraktsprisnivån) spot- marknadspriset kan slå igenom på den svenska marknaden. Därför förelig- ger hela tiden ett potentiellt beroende av spotmarknaden.

Från prissynpunkt innebär detta betydande risker av skäl som framgått. Även från leveranssäkerhetss_vnpunkt kan ett beroende av spotmarknaden innebära nackdelar beroende på den internationella oljehandelns struktur- förändringar under I97()-talet. Tidigare var det mindre riskabelt att basera en större del av sin tillförsel på spotmarknaden. då den internationella oljemarknaden kännetecknades av stor flexibilitet. När de internationella bolagen trängts tillbaka och oljehandeln i ökad utsträckning bilateraliserats har det blivit osäkrare att förlita sig på spotmarknaden med dess sväng- ningar och ovissa utbud.

8 Produktsammansättningen

Sverige har en internationellt sett låg inhemsk raffinaderikapacitet. Den- na täcker i princip ca 3/4 av den inhemska förbrukningen men p.g.a prisrelationerna mellan olika produkter har tidvis endast hälften av tillför- seln skett från inhemska raflinaderier. De färdigprodukter som har impor- terats hari stor utsträckning köpts på spotmarknaden eller till spotmarkna- dens prisvillkor. ] detta sammanhang kan konstateras att en högre inhemsk raffinaderikapacitet skulle minska behovet att importera färdiga pro- dukter. l Västeuropa finns dock en betydande överkapacitet framlör allt såvitt avser tjocka destillat. Mot bakgrund härav och av den krympande marknaden är det osannolikt att oljeföretagen i Sverige kommer att fulll'öl- ja tidigare planer på omfattande kapacitetsutbyggnader. Däremot linns det idag planer på olika investeringar i raffinaderierna med syftet att bättre anpassa produktutbytet till marknadsbehov.

Prop. l980/8[:90 Bilaga l.7 Industridepartementet [35 9 Sveriges länderberoende

Sverige är fortfarande starkt beroende av Mellersta Östern för sin olje- försörjning. även om andelen råolja från Nordsjön ökat successivt under de senaste åren. Under 1980 halverades emellertid Nordsjöoljans andel i vår import. Sveriges totala import av råolja och oljeprodukter fördelat på länderområden under perioden 1960—1979 framgår av tabell [.

Den minskning av Sveriges beroende av Mellersta Östern som avspeglas i 1979 års siffror har under 1980 sannolikt vänts i ett ökat beroende av denna region till följd av de ökade inköpen av råolja från främst Saudiarab- ien. Mellersta Österns andel av den totala råoljeimporten under perioden september [979—augusti 1980 var 61.9% jämfört med 45.5% under mot- svarande period ett år tidigare.

Tabell 1 Sveriges import av olja procentuellt fördelad på länderområden 1960-1979

Ursprungsområde 1960 1970 [973 1975 [977 [978 [979 Sydamerika m.m. [8.5 [2.9 [1.2 5.5 5.3 6.2 8.0 Afrika _. — [1.3 11.0 9.1 8.2 6.9 8.2 Mellersta Ostern m.fl. 24.4 [8.8 20.4 28.1 30.0 33.8 25.7 Västeuropa 43.1 40.9 43.8 39.7 39.6 35.7 43.3

varav Norge — 3.2 3.5 6.5 3.9 2.5 2.7 _ varav övriga Norden — 4.6 7.4 5. 8.2 8.1 8.0 Östblocket [4.0 [6.1 [3.6 [7.6 16.9 17.4 [4.8

[00.0 [00.0 [00.0 [00.0 [00.0 [00.0 [00.0 Total volym (1000 m3) 15 462 37 248 34 863 35 661 35 992 33 510 37 782 varav råolja (%) 20 37 35 39 45 54 49

Källa: Svenska Esso: Oljeåret [ siffror. 1979.

Utvecklingen har vidare gått mot en ökad andel kontrakt direkt mellan svenskägda företag och de nationella oljebolagen i vissa producentländer. Detta är positivt i så motto som detta starkt reducerat Sveriges beroende av spotmarknaden för såväl råolja som oljeprodukter. Samtidigt har denna utveckling fört med sig nackdelar i form av ett potentiellt politiskt beroen- de av [everantörsländerna eftersom inte en tillräcklig [ändcrspridning skett på försörjningssidan. Möjligheterna att mer påtagligt förbättra försörj- ningstryggheten genom ändrat importmönster ligger främst i att teckna långsiktiga [everansavtal omfattande betydande volymer med andra råolje- producenter i bl. a. Nordsjöområdet.

[0 Sammanfattning av problemen och mål för den svenska olje- marknadspolitiken

Den ovan gjorda genomgången av de internationella förutsättningarna och framtidsutsikterna på den internationella oljemarknaden. liksom av Sverige specilika försörjningsförhållanden i fråga om olja. leder till slutsat-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet [36

sen att oljetillförseln för svensk del utgör ett försörjnings- och därmed beredskapsmässigt problem. Först och främst är Sveriges beroende av oljeimport ett av de högsta bland i-länderna. Störningar på den labila internationella oljemarknaden medför risker för försörjningskriser för folk- hushållet i dess helhet. Den successiva höjningen av den internationella oljeprisnivån utgör en betydande och ökande belastning på Sveriges bytes- balans. Vidare har vårt beroende av spotmarknaden varit alltför högt vilket förstärkt genomslaget av oljemarknadens svängningar på den svens- ka ekonomin samtidigt som leveranssäkerheten minskat. F.n. har detta beroende minskats påtagligt. men potentiellt kan sportmarknadsberoendet öka igen vid längre perioder med överutbud på oljemarknaden. Fluktua- tionerna i den inhemska nominella (:)Ijeprisnivån har därtill genom sin inverkan på den inhemska inflationsprocessen ytterligare försvårat stabili- seringspolitikcn. Även realpriserna på olja har utvecklats ojämnt vilket har försvårat beslut om energisparande och övergång till andra energikällor. Målen för oljemarknadspolitiken kan mot denna bakgrund anges på följande sätt: a) det totala oliebemendet måste nedbringas. b) beroendet av spotmarknaden måste hållas lågt även fortsättningsvis och tillförseln inriktas på långsiktiga leveranskällor med tillräcklig geografisk spridning. c) oljepriset tillfi'irbrukarrm bör hållas stabilt kring en till världsmark- nadspriset anpassad. långsiktigt uppåtgående trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriscr på olja.

11 Oljemarknadspolitiken som en del av energipolitiken

Statsmakternas agerande ifråga om oljemarknaden utgör en integrerad del av energipolitiken i stort. inom denna används en lång rad medel som syftar till att uppnå en balanserad och långsiktig energiförsörjning. Vid en diskussion av åtgärder som direkt berör oljemarknaden fokuseras intresset till olika typer av åtgärder som dels direkt påverkar oljepriset på kort eller lång sikt. dels indirekt påverkar desamma genom påverkan av marknads— strukturen ifråga om inköps- och distributionskanaler.

12 Prisbildningens avgörande betydelse

Såsom fallet är på samtliga marknader. bestäms priset på olja av utbud och efterfrågan. Det utmärkande för oljemarknaden är emellertid att ut- buds- resp. efterfrågeelasticiteterna är låga. i synnerhet på kort sikt. Givet att den internationella produktionskapaciteten för olja är begränsad. med- för därför även mycket stora prisökningar ingen eller endast en ringa

Prop. 1980/81:90 Bilagal.7 Industridepartementet 137

ökning av den utbjudna volymen olja. På motsvarande sätt leder en kraftig prishöjning på olja till en mera märkbar minskning av konsumtionen först efter några år. Orsaken härtill är givetvis att våra ekonomier är anpassade till ett visst oljepris och att det tar tid att ställa om kapitalstocken till ett högre oljepris. På kort sikt — vid fall av försörjningskriser av den typ som inträffade 1973— 1974 resp. 1978—[979 — kan därför prismekanismen inte väntas klara av fördelningen av de knappa kvantiteterna olja på olika sektorer på ett samhällsekonomiskt optimalt sätt. [ dylika fall har olika former av direkta ingrepp såsom ransonering aktualiserats.

På mycket lång sikt kan prismekanisrnens effektivitet vara reducerad genom att den vid en given tidpunkt inte rätt speglar den framtida tillgång- en eller efterfrågan. Härigenom kan felaktiga eller otillräckliga signaler ges till dem som har att fatta investeringsbeslut på basis av relativa kostnader. För att korrigera denna ofullständighet hos prismekanismen. påverkar statsmakterna exempelvis aktivt investeringarna i andra energikällor än olja i syfte att öka dessa investeringars volym utöver vad marknaden annars skulle ha gett underlag för. Men med undantag för dessa s.k. marknadsmisslyckanden, som gäller mycket kort resp. mycket lång sikt. är prisutvecklingen utslagsgivande för utbuds- och efterfrågeutvecklingen.

Tillgängliga data om energiefterfrägans priselasticitcter ger inte någon entydig bild och en viss osäkerhet råder kring storleken av elasticiteterna inom olika sektorer. Bl.a. har det varit svårt att tillämpa data som bygger på långa perioder med successivt fallande realpriser — exempelvis [950- och 1960-talen — på perioder med mycket hastiga prisökningar. Klart är emellertid att elasticiteten är låg på kort sikt ([ år) men stiger påtagligt på längre sikt. De tidigare angivna elasticitetstalen för hela OECD-området — dvs. 0.15 på kort sikt och 0.5 på lång sikt — torde vara tillämpliga även på Sverige. Vidare är hushålls- och transportsektorcrnas clasticiteter betyd- ligt högre än industrins. Det är också att märka att elasticiteten för elek- trisk energi är betydligt lägre och drar ned den totala elasticiteten. Priselas- ticiteten för olja är så pass hög att prishöjningar av den storleksordning som varit aktuell de senaste åren på några års sikt borde ge påtagliga resultat i form av minskad efterfrågan. På utbudssidan kan en prisökning inte få något större direkt genomslag på de internationellt utbjudna kvanti- teterna olja p. g. a. att möjligheterna till ökad produktion är mycket begrän- sade av både tekniska och politiska skäl.

Däremot kan en oljeprishöjning —— i synnerhet om den uppfattas som permanent — ge ett incitament för utbudet av de former av energi som går att substituera för olja.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.7 Industridepartementet [38

13 Nuvarande oljemarknadspolitik

[ Sverige har ett system tillämpats med fri prissättning i kombination med prisreglering i perioder av mycket snabba prisökningar. Således inför- des högstpriser såväl 1973—1974 som 1979— [980 för att förhindra att dyr marginalimport i ett bristläge skulle bli bestämmande för den inhemska prisnivån. [ anslutning till att högstprisregleringen infördes 1973 tilläm- pades även ett system för prisclearing avseende den spotmarknadsbase- rade importen. Denna clearing gick till så att en särskild clearingavgift togs ut vid försäljning av oljeprodukter. Avgifterna gick till en fond från vilken bidrag lämnades för sådan oljeimport som ansågs angelägen. men som p. g. a. att dess pris låg över det svenska högstpriset inte skulle ha kunnat importeras utan bidrag.

Under perioder av överskott på den internationella oljemarknaden — situationer som utmärks av att spotpriserna är lägre än kontraktspriserna — har de företag som baserar sina köp på långa kontrakt utsatts för konkurrens från de företag som köper på spotmarknaden. Den negativa konkurrrenseffekten blir särskilt kännbar för de företag som importerar råolja på långa kontrakt för att förädla den i raffinaderiet i Sverige. Vissa företag i denna grupp har haft stora ekonomiska svårigheter. särskilt under 1976—1978.

I perioder av knapphet på'oljemarknaden stiger spotmarknadspriset över kontraktsprisnivån. varvid konkurrensfördelarna kastas om så att företag med [ånga kontrakt och disponibel raffinaderikapacitet kan göra vinster som i princip skulle kunna kompensera för förlusterna i lågprispe- rioder. Emellertid har de genom prisregleringen förhindrats att till fullo realisera dessa potentiella vinster. Såvitt avser de utlandsägda bolagen har detta [ett till ett minskat intresse för att leverera olja till den svenska marknaden i önskad utsträckning. De spotmarknadsberoende företagen. som gjort goda vinster under lågprisperioderna, kan i knapphetslägena inte mobilisera större volymer till den svenska marknaden än tidigare. Tvärtom får de ett incitament att minska sina leveranser eftersom import på spot- marknadsvillkor blir en förlustaffär vid försäljning i Sverige till gällande högstpriser. Följden på längre sikt av det tillämpade systemet kan följaktli- gen bli att a) det potentiella och/eller reella spotmarknadsberoendet åter ökar i perioder av överskott på oljemarknaden. b) företag med långsiktig försörjning missgynnas. c) företag med inhemsk raflinaderikapacitet miss- gynnas samt att d) oljetillförseln äventyras i bristlägena.

Detta problem har givetvis uppmärksammats tidigare. I [979 års energi- politiska proposition (prop. [978/79: [15 bil. [ s. 142—143) diskuteras av- vägningen mellan prisstabilitct och försörjningstrygghet på följande sätt:

"I sådana fall kan det alltså vara nödvändigt att kortsiktigt dämpa genomslaget av prishöjningen genom olika former av prisreglering. Detta bör emellertid ske på ett sätt som även tar hänsyn till försörjningsintres-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 139

sena. Den svenska prisnivån måste anpassas till internationellt tillämpade priser på oljeprodukter om importen av oljeprodukter skall kunna upprätt- hållas. Prishöjningen bör i så fall. enligt min mening. också medges de oljeföretag som genom sitt engagemang i råolje- och raffinaderileden har en förhållandevis prisstabil försörjning och som av det skälet inte kan uppvisa kostnadsökningar som grund för prishöjningar."

Dessa överväganden har varit vägledande för högstprispolitikens ut- formning under 1979—1980. Det kan också noteras att regeringen i septem- ber l980 beslöt att den sedan november 1978 tillämpade prisregleringen på oljeprodukter skulle avvecklas.

Med hänsyn till erfarenheterna från l970-talets försörjningskriser är det motiverat att nu mer detaljerat diskutera de olika alternativa medel som står till buds för att minska olägenheterna med det nuvarande systemet. och som skulle kunna leda till att man i högre grad uppnådde en_iänumre prisutveckling och högreförs-ömtr'ngstrymgher och ett mindre beroende av spotmarknaden.

14 Fri marknad

Fri prissättning tillämpas i vissa länder bl. a. Förbundsrepubliken Tysk- land och Sehweiz. Fördelarna med denna lösning är för det första att inga administrativa ingrepp behövs från myndigheternas sida. För det andra skulle den medge en förbättrad lönsamhet för hela oljebranschen i Sverige varigenom den svenska marknaden skulle göras långsiktigt attraktiv även för de internationella bolagen. Men detta kräver då att prisbildningen tillåts vara fri inte endast i överskottsperioder utan även i perioder av knapphet. Därigenom skulle en balans långsiktigt kunna vidmakthållas mellan kon- trakts- resp. spotmarknadsbaserade företag. Likaså skulle raffinaderikapa- citeten kunna ges en säkrare ekonomisk bas. Genom att de internationella företagen får ett långsiktigt incitament att fortsätta sin verksamhet i Sveri- ge. breddas vår försörjningsbas varigenom beroendet av spotmarknaden och länderberoendet minskas.

Ytterligare en fördel med en fri prissättning är att förbrukare inom den offentliga sektorn eller industrin som köper produkter till spotmarknadsre- laterade priser löper mindre risk för törsörjningssvårigheter i tider av högre spotpriser. Vid högstprisreglering har det uppkommit situationer då så- dana förbrukare inte kunnat få erforderliga leveranser då dessa betingat ett pris över högstprisnivån. Krav har då ställts på särskilda åtgärder från statens sida. Vid fri prissättning är risken för sådana situationer mindre. eftersom produkten i princip finns att köpa. Vederbörande förbrukare får själv avgöra vilken avvägning mellan spotpris- och kontraktsprisrelaterad anskaffning som är den för honom lämpligaste. Vetskapen om att spot- marknadsberoende i tider av låga priser medför risk för mycket höga

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.7 Industridepartementet [40

inköpskostnader då marknaden vänder kan antas öka dessa förbrukares intresse för en mer långsiktig försörjning.

Lösningen med en helt fri prissättning har emellertid även vissa nackde- lar. 'l"ill dessa hör att de stabiliseringspolitiska störningarna i bristsitua- tioner. då priset stiger fritt. blir större än med nuvarande system. En snabbare prisstigning ger högre inllationstakt än annars. (De stabiliserings- politiska störningarna med en fri prisbildning kan motverkas'genom att skatter används för att utjämna priskurvan. se nedan.) Det kan dock i detta sammanhang noteras att konsekvenserna av fri prisbildning under knapp- hetsperioder inte kommer att bli att den inhemska prisnivån höjs i nivå med Rotterdampriserna. Dessa priser har idag sannolikt inte samma ge- nomslagskraft som tidigare. då en större del av den svenska oljeimporten var spotprisrelaterad. Dessutom har kooperativa och statliga oljeföretag som baserar sin försörjning på råoljekontrakt i sig en mycket stark mark- nadsställning. Detta kan antas ha en viss återhållande effekt på prisutveck- lingen.

De negativa effekter som ändå kan uppstå med en fri prisbildning får å andra sidan vägas mot de kostnader som den minskade försörjningstrygg- heten i nuvarande system innebär. Erfarenheterna av de två senaste "priskriserna” på oljemarknaden talar för att man i framtiden. i högre utsträckning än tidigare. tar hänsyn till de kontraktsbaserade företagens villkor över en längre period. Mot denna bakgrund är det motiverat att prisregleringen i fråga om olja och oljeprodukter tillämpas mera restriktivt i framtiden. Högstprisinstrumentet bör således endast användas om priser- na i Sverige tenderar att klart överskrida den nivå som gäller på andra jämförbara nationella marknader.

15 Avgift på spotmarknadsimporten

Ett särskilt problem vid fri prisbildning uppstår i det fall spotmark- nadspriset mera långsiktigt kommer att ligga under kontraktsnivån. Under sådana förhållanden kan de kontraktsbaserade företagens ackumulerade lönsamhet från perioder med höga spotmarknadspriser visa sig otillräcklig för att de skall kunna motstå konkurrensen från de spotmarknadsbaserade företagen. Om man från försörjningssynpunkt likväl önskar värna om den kontraktsbaserade försörjningen aktualiseras åtgärder för att minska skill- naden i lönsamhet för de två leveranskällorna.

En möjlighet vore då att importörer av spotmarknadskvantiteter ålades en särskild avgift exempelvis för att finansiera oljelagring. Denna avgift kunde motiveras med att den speglar den olika graden av försörjnings- trygghet för spotmarknadsleveranser resp. kontraktsleveranser. En annan metod med i stort sett samma ekonomiska effekt vore att ålägga importörer av spotmarknadskvantiteter att lagra en viss procent av importen. Avgifts-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet l4l

metoden har dock den fördelen att den åstadkommer den eftersträvade relativprisförändringen utan att. som ett lagringstvång skulle göra. ta i anspråk reala resurser.

Systemet med importavgifter har emellertid betydande nackdelar. Först och främst är det sannolikt att det skulle föra med sig handelspolitiska komplikationer med hänsyn till våra åtaganden inom ramen för GA'l'T, eftersom importavgifterna skulle uppfattas som en diskriminering av det utländska förädlingsvärdet vid raflineringen av råoljan till petroleumpro- dukter. Betydande administrativa problem skulle emellertid också uppstå internt. Det skulle nämligen krävas en omfattande procedur för registre- ring av spotmarknadsimporten. varvid betydande tekniska svårigheter skulle uppstå när det gäller att särskilja spotmarknadsimport från annan import. Systemet skulle lätt inbjuda till olika arrangemang för att kringgå avgifterna. Mot denna bakgrund framstår avgifter på spotmarknadsimpor- ten som ett ineffektivt instrument och bör därför ej tillämpas.

16. System med referenspris

En mera ambitiös metod för att uppnå en jämnare prisutveckling och ett minskat spotmarknadsberoende är att tillämpa en prisftwmel med vars hjälp man utjämnar priserna över tiden. Under perioder med låga spot- marknadspriser i förhållande till ett referenspris hålls den inhemska prisni- vån uppe genom en införselavgift på importerade spotmarknadskvanti- teter. där avgiftens höjd i princip motsvarar skillnaden mellan referenspri- set — som då fungerar som lägstpris — och spotmarknadspriset. Vid höga spotmarknadspriser i förhållande till referenspriset tryggas försörjningen från spotmarknaden genom en subvention av införda spotmarknadskvanti- teter, där subventionens höjd i princip täcker skillnaden mellan spotmark- nadspris och referenspris. I denna situation fungerar således referenspriset som ett högstpris.

Den prisformel på vilken ett system med referenspris tänks bygga. skall väga in genomsnittliga kostnader för inköp av olja på kontrakt resp. på spotmarknaden. transport och raffinering.

Fördelarna med det här skisserade systemet är att man skulle åstadkom- ma ett skydd för leveranser på långa kontrakt. Det inhemska oljepriset till förbrukare skulle kunna hållas stabilare än annars. varigenom inflationsim— pulserna från starka oljeprisfluktuationer minskas. Oljebolagen skulle vi- dare få ett säkrare underlag för sin långsiktiga planering för sin inköpspoli- tik och sitt engagemang i inhemsk raffinering. Så t. v. synes systemet i hög grad uppfylla de ovan fastställda målsättningarna.

Emellertid är också en rad negativa aspekter förknippade med detta system. För det första är det rimligt att anta att det genomsnittliga oljepri- set Sverige får betala blir högre än under nuvarande system eller under helt

Prop. l98(l/8l:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 142

fri prisbildning. Till en del förklaras denna fördyring av den eftersträvade minskningen av spotmarknadsandelen i tillförseln och utgör därmed det pris man får betala för ökad leveranstrygghet. Men därutöver kan avgifter vid låga spotmarknadspriser och bidragen vid höga spotmarknadspriser försvaga incitamenten till kostnadsminimering vid bolagens inköp av olja. så att det genomsnittliga priset på oljeimporten stiger mer än vad som skulle vara motiverat enbart av skiftet från spotmarknadsköp till kon- traktsköp. I raffinaderiledet blir de genomsnittliga svenska produktions- kostnaderna vägledande för referenspriset. Därmed riskerar raffinaderi- komponenten i referenspriset att bli skyddad från utländsk konkurrens med åtföljande risk för kostnadshöjning.

Systemet har även den nackdelen att det för att bli effektivt kräver kvantitativa restriktioner. Kontraktsleveranser till Sverige enligt refe- renspriset skulle annars vid höga spotmarknadspriser med vinst kunna försäljas vidare till den internationella spotmarknaden. Systemets fören- lighet med GATT-stadgan är vidare oklar. Sannolikt är dock att betydande handelspolitiska svårigheter skulle uppstå vid införande av det slag av importavgift som det här rör sig om. Slutligen skulle prisformelns precisa innebörd och inverkan på olika leverantörer och produktmarknader vara svår att beräkna. På grund av denna svårgenomskådlighet och de admini- strativa problem som ett referenspris byggt på en prisformel medför. ter sig denna metod ineffektiv. -

17. F örsörjningsagentur

Systemet med referenspris innebär att staten med avgifter och bidrag utjämnar den inhemska prisnivån och därmed tryggar de försörjningsmäs- sigt i vissa avseenden fördelaktigare men ekonomiskt riskablare kontrakts- Ieveranserna. Samma idé ligger bakom tanken på en statlig försörjnings- agentur. En sådan skulle emellertid till skillnad från referensprissystemet innebära ett direkt engagemang från statens sida i oljemarknaden genom att staten via en agentur. bildad av de svenska raffinaderitöretagen och med staten som ekonomisk garant. axlade den ekonomiska risk. som är förknippad med tecknandet av långa kontrakt. Agenturen skulle sälja vidare oljan till de svenska raffinaderiföretagen. Detta skulle ske på ett sådant sätt att skillnaderna mellan spotmarknads— och kontraktspriserna. åtminstone delvis. utjämnades. Vid låga spotmarknadspriser skulle agen- turen sälja råolja under kontraktsprisnivån men över spotmarknadspri- serna till de svenska företagen och därmed skydda de svenska företag som har långa kontrakt från spotmarknadskonkurrensen. Omvänt skulle agen- turen vid höga spotmarknadspriser sälja till ett pris som låg under spot— marknadspriset. Genom denna clearing-mekanism skulle det bli mindre riskfyllt för företagen att teckna kontrakt och att diversifiera sina inköps-

' Prop. l980/81z90 Bilaga l.7 Industridepartementet 143

källor. Agenturen å sin sida skulle under perioder med höga spotmarknads- priser få täckning för förluster under perioder då försäljningspriset ligger under agenturens anskaffningskostnad. Den internationella prisutveckling- en blir därmed avgörande för agenturens resultat. Staten som garant för agenturen skulle vid ev. förluster täcka dessa antingen genom budgetan- slag eller genom att medel i förväg fonderas för ändamålet. Agenturen tänks fungera parallellt med de existerande inköpskanalcrna på den svens- ka marknaden.

Agenturen skulle i princip sälja vidare olja endast till de svenskägda raffinaderiföretagen. Marknaden i övrigt — internationella bolag som an- tingen importerar produkter eller raffinerar dem här. liksom produktimpor- terande nationella bolag — skulle inte behöva påverkas av agenturens verksamhet annat än på det sättet att prisutvecklingen på den svenska marknaden antagligen skulle utjämnas i förhållande till den internationella prisutvecklingen.

Den här skisserade lösningen ger ökad leveranstrygghet genom ökad andel kontrakt i förhållande till spotmarknadsimport. samt medför en jämnare svensk prisutveckling på oljeprodukter. Agenturen skulle inte behöva medföra några mera omfattande administrativa ingrepp. De inter- nationella bolagens ställning på den svenska marknaden skulle inte påver- kas av agenturen som sådan — för dem är den långsiktiga prisnivån avgö- rande.

En fördel med en agenturjämfört med ett system med referenspris är att en agentur skulle vara mindre problematisk från handelspolitisk synpunkt.

Till nackdelarna med en agentur hör för det första att det skulle uppstå betydande problem vid prissättningen av olika råoljor till avnämare. Sam- ma oljekvaliteter har olika värde för de olika raffinaderierna och med hänsyn till insatsprisets betydelse för resp. raffinaderis lönsamhet skulle det bli svårt att nå enighet i frågan. En annan komplikation är att de i agenturen deltagande företagen antagligen" kommer att vara ovilliga att kanalisera de lönsammare kontrakten via agenturen. Denna kan då få en koncentration av "dyra" kontrakt i sin portfölj. något som kommer att försämra resultatet och därmed öka statens kostnader för agenturen. Ris- ken för att dessa blir höga ökar om oljeprisutvecklingen i framtiden kom- mer att följa det hittillsvarande mönstret. med korta och intensiva perioder av prishöjningar med efterföljande perioder på 3—4 år då spotmarknadspri- serna ligger under kontraktspriserna. Belastningen på statsbudgeten kan i dessa lägen bli utomordentligt stor. varför en noggrann avvägning mellan denna potentiella kostnad och ambitionen i fråga om ökad leveranssäker- het måste göras. Genom att anpassa den utsträckning i vilken skillnaden mellan spotmarknads- resp. kontraktspriser utjämnades. kan kostnaderna för staten styras. Ju mindre ambitioner man har att dämpa pristluktuatio- nerna. desto lägre blir kostnaderna för staten. men desto mindre blir också agenturens effektivitet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 144

Sammanfattningsvis torde en försörjningsagentur kunna i viss utsträck- ning bidra till att de för oljemarknadspolitiken uppsatta målen om ökad prisstabilitet och försörjningstrygghet genom minskat spotmarknadsbe- roende uppfylls. Samtidigt kan denna lösning medföra mycket betydande kostnader för staten under vissa perioder. Med hänsyn till bl. a. svårighe- terna att bedöma dessa kostnader i förväg. har en försörjningsagentur inte bedömts vara ett lämpligt instrument för att uppnå de oljemarknadspoli- tiska målen.

18. Importmonopol

En mera långtgående strukturåtgärd vore att låta all oljeimport gå genom ett statligt importmonopol. som sedan sålde vidare till oberoende — natio- nella eller internationella — företag i raffinaderi- och distributionsleden. På detta sätt skulle en automatisk prismässig utjämning kunna ske mellan kontrakts- resp. spotmarknadsbaserade leveranser. Ett högt utnyttjande av den inhemska raflineringskapaciteten och enjämn prisutveckling skulle kunna uppnås. Detta system tillämpas f. n. i Finland. För svensk del ter sig emellertid denna lösning olämplig med hänsyn till att ett importmonopol skulle minska de internationella företagens intresse att fortsätta sin verk- samhet på den svenska marknaden. i och med att de inte längre skulle få leverera direkt till sina distributionsföretag inom landet. Den geografiska spridningen ifråga om leveranskällor och därmed försörjningstryggheten skulle reduceras påtagligt om de internationella bolagen drog sig ut från den svenska marknaden. Ett importmonopol är därför inte aktuellt för svensk del.

19. Skatter som instrument i oljemarknadspolitiken

I flertalet länder svarar olika slag av skatter för en stor del av priset hos konsumenten. I den internationella debatten har tanken rests på att de oljeimporterande länderna skulle utnyttja skatteinstrumentet för att sam- ordnat påverka prissättningen på olja. Vid höjda skatter på olja skulle i- länderna kunna dra in en större del av det pris oljan betingar på marknaden till de egna statskassorna. Därmed skulle det externa priset som oljeimpor- törerna betalar pressas ned. Oönskade fördelningseffekter inom varje land skulle kunna motverkas genom transfereringar. Det har emellertid hittills visat sig politiskt omöjligt att åstadkomma en dylik samordnad aktion med hänsyn bl. a. till risken för motåtgärder i form av produktionsbegränsning- ar.

Detta hindrar inte att det enskilda landet med hjälp av skatteinstrumen- tet kan åstadkomma en stabilisering av den interna oljeprisnivån. Syftet

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet 145

härmed är att låta förbrukarpriset återspegla den förväntade framtida knappheten på olja liksom att utjämna pristrenden för att därigenom mins- ka osäkerheten vid planering av investeringar och energisparande. Samti- digt skulle oljeprisfluktuationernas effekt på inflationen i viss utsträckning kunna neutraliseras. Den marknadsbedömning som gjorts ovan innebär att de internationella realpriserna på olja kommer att kulminera i korta pris- toppar under högkonjunkturerna för att mellan dessa toppar stagnera eller sjunka.

För att jämna ut pristrenden kan man i princip tänka sig tre olika sätt att använda skatteinstrumentet. ] det första "fallet utjämnas priset till förbru- karna så att de har att räkna med ett långsiktigt geno'msnittspris. där staten "skär av" pristopparna genom prisregleringar och ev. subventioner och ”fyller ut” svackorna mellan pristopparna med skatter. Med hänsyn till de ovan utvecklade argumenten för en fri prisbildning och till de administrati- va och tekniska svårigheter som skulle uppstå är detta alternativ olämpligt. ] det andra tänkta fallet utjämnas" enbart svackorna i priskurvan genom att skatten på olja och oljeprodukter höjs mellan pristopparna. Även denna metod kräver en orealistisk grad av flexibilitet i fastställandet av skatterna. [ praktiken torde man vara hänvisad till att jämna ut priskurvan endast delvis. så att successiva skattehöjningar vidtas efter det att en pristopp passerats.

Dylika skattehöjningars effekt på oljekonsumtionen och därmed på olje- beroendet bestäms av priselasticiteterna. Olikheterna i priselasticiteterna inom olika sektorer tyder på att det torde vara lättare att vidta snabbt verkande besparingsåtgärder inom hushålls- och transportsektorerna än inom industrisektorn.

Oljeskatter som medel i oljemarknadspolitiken bidrar till att minska oljeberoendet genom att stabilisera prisutvecklingen kring en långsiktig trend. Oljeskatter har däremot i sig inga effekter på spotmarknadsberoen- det.

Oljeskatterna som ekonomisk-politiskt medel tillämpas redan av stats- makterna. Under 1978—1980 har skatterna höjts vid flera tillfällen utifrån bl.a. de ovan refererade motiven. Senast höjdes skatterna och avgifterna på bensin. dieselbrännolja. eldningsoljor och bunkeröljor genom urtima' riksdagens beslut i september 1980 (prop. 1980 Uzl. SkU Uzl. rskr Uzl). Skatter och avgifter på motorbensin höjdes sålunda från 1393 till 1643 öre per liter och motsvarande höjning för eldningsoljor var från 11() till 175 kr/ m3. Därefter har den särskilda beredskapsavgiften för oljor höjts med ytterligare 24 kr/m3 fr.o.m. 1981-01-01 (prop. l98(1.i'8|:49. NU 1980/819. rskr 1980/81:100). Avgifterna uppgår således sammanlagt till 199 kr/"m-l. Skatternas och avgifternas andel av förbrukarpriset utgör därmed drygt 509"?- för bensinen och ca 12% för eldningsoljan. Jämfört med förhållan— dena 1970 —— då motsvarande procentandelar var ca 7(l'.it'- resp. knappt 20% — är dock skatteandclcn av slutpriset betydligt lägre nu. ' Itl Riksdagen l98().-'"Xl. I sum]. Nr 91). b'ilugud'c'l

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet . I46 20 Prisstabiliseringslager

En välkänd metod att stabilisera priser ,är att bygga upp lager av den - givna varan för att motverka effekterna av förändringar i utbud och/eller efterfrågan på prisnivån. I. den-internationella diskussionen (främst inom IEA) har man väckt tanken att på nationell eller internationell basis utjäm- na prisrörelserna genom att bygga upp prisstabiliseringslager utöver den nivå motsvarande 90 dagars nettoimport som redan antagits som mål för IEA-ländernas oljelagringspolitik. Idén har fått .särskild aktualitet efter prishöjningarna 1979—1980 som utlöstes av en kort störning på utbudssi- dan som följdes av en kraftig lagerspekulation. I efterhand framstår det som sannolikt att prishöjningarna 1979 inte hade blivit tillnärmelsevis så omfattande om de ledande importländerna hade förmått kontrollera efter- frågan eller haft tillgång till prisstabiliseringslager ur vilka man hadekun- nat tillgodose den tillfälliga efterfrågeexpansionen. ,

Hittills har man inom IEA emellertid inte nått längre än att regelbundet hälla konsultationer rörande lagerpolitiken. Samtidigt har den f. n. svaga - internationella tillväxten förändrat basen för de ovan nämnda 90 dagarnas konsumtion. Därmed skulle i de länder där lagren redan byggts upp till 90- dagarsnivån vid tidigare industriproduktionsnivå. dessa lager räcka för en längre period. dvs. ett "överlager" kunna bildas. I detta läge har man väckt frågan om att ”frysa" basen för de 90 dagarna för att därmed få ett mera permanent "överlager" som skulle kunna användas i prisstabilise- . ringssyfte. Något beslut härom föreligger emellertid ännu inte inom IEA.

För Sveriges del gäller att beredskapslager av olja sedan länge existerar. Dessa är emellertid uteslutande avsedda för avspärrning och krig. Utöver dessa beredskapslager har Sverige inom ramen för IEA åtagit sig att bygga upp ett s.k. fredskrislager för de ovan nämnda 90 dagarnas konsumtion. Detta lager är avsett att användas vid fredskriser av den typ som inträffade 1973— l974 resp. 1978—1979 då temporära störningar i tillförseln ledde till mycket snabba ökningar av oljepriset. Enligt nu gällande beslut skall denna nivå vara uppnådd före utgången av 1984. Mot bakgrund av de starkt ökade kostnaderna och den sjunkande oljekonsumtionen har emel- lertid lagringsprogrammet tagits upp till omprövning inom 1980 års oljelag- ringskommitté. Samma kommitté har i tilläggsdirektiv 1980-06-19 fått i uppdrag att mot bakgrund av den internationella diskussionen pröva frågan - om en eventuell utbyggnad av ett buffertlager av olja att användas i prisstabiliserande syfte.

21. Sammanfattande bedömning

Ovan har tre mål för oljemarknadspolitiken uppställts: minskat oljebe- roende. varaktigt minskat beroende av spotmarknaden samt en jämnare

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.7 Industridepartementet l47

inhemsk prisutveckling på olja. l betydande omfattning påverkas dessa mål av andra delar av den totala energipolitiken änjust av åtgärder som är inriktade på oljemarknaden. Här har emellertid diskussionen koncentre- rats på de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påverkar skeendet på oljemarknaden. Prisbildningens avgörande betydelse för olje- marknadens funktionssätt har betonats. Den hittillsvarande oljeprispoliti- ken har bidragit till att den svenska prisnivån varit relativt låg över tiden. Samtidigt har den emellertid-tidvis lett till ett ökat spotmarknadsberoende och minskad försörjningstrygghet genom att den i '.'Iågprisperioder" miss- gynnat oljeföretag med långsiktiga leveranskällor, samtidigt som dessa inte tillåtits kompensera sig till fullo i knapphetslägen. I första hand är det de internationella bolagen och svenska bolag med inhemsk raflinaderikapaci- tet som missgynnats av denna politik. Genom att den missgynnat de internationella bolagen har även den ländermässiga spridningen i fråga om tillförseln motverkats. .' -

Utvecklingen under 1979 innebar visserligen att en rad mindre oljcdistri- butörer. som tidigare baserat sin försörjning på spotmarknaden, drogsin i Svenska Petroleum AB:s kontraktsbaserade försörjningsnät. Härigenom uppnåddes att spotberoendet minskades och försörjningstryggheten öka- de. Denna utveckling var dock en följd av de speciella marknadsförhållan- den som rådde under 1979 och undanröjer inte risken för förnyad konkur- rens från spotmarknaden mot den kontraktsbaserade tillförseln i det fall spotpriserna under en längre period sjunker under kontraktsnivån. Den strukturutveckling som ägt rum på oljemarknaden under det senaste året undanröjer med andra ord i sig inte den grundläggande konkurrensmässiga asymetri mellan kontrakts- resp. spotmarknadsbaserad tillförsel som upp- står vid högstprisreglering.

Mot denna bakgrund bör avvägningen mellan å ena sidan låga priser på den svenska marknaden och å andra sidan långsiktig försörjningstrygghet förskjutas i favör genom ett återhållsamt användande av högstprisinstru- mentet. Detta bör i princip utnyttjas endast i det fall att oljepriserna i Sverige tenderar att klart överstiga den prisnivå som etableras på andra jämförbara nationella marknader. Genom en friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen skapas.

Som alternativ till en friare prissättning har andra. mera ambitiösa — och därför komplicerade — system för utjämning av kostnaderna mellan olika slag av oljeimport också diskuterats av gruppen. Teoretiskt sett skulle en clearing över tiden mellan olika slag av import kunna åstadkommas genom att ett referenspris byggt på en prisformel infördes. Detta har emellertid bedömts som alltför svårgenomskådligt. Det skulle därtill kräva en omfat- tande administrativ apparat och eventuellt leda till handelspolitiska kom- plikationer. En annan form av clearing skulle kunna åstadkommas genom att en av staten garanterad fi*irsörjningsagenmr sattes upp. vars syfte skulle vara att påta sig de ekonomiska risker som är förknippade med mera

Prop. l980/Slz90 Bilaga 1.7 Industridepartementet 148

långsiktiga kontrakt. Delvis har dcnnafunktion redan axlats av Svenska Petroleum AB. som under de tio senaste åren tecknat en rad kontrakt. Gruppen har dock funnit att en t'örsötiningsagentur inte är ett lämpligt medel i oljemarknadspolitiken.

En försörjningsagentur som täcker hela importen är detsamma som ett importmonopol. Ett dylikt finns bl. a. i Finland. Detta svarar för all import och säljer sedan denna vidare till oberoende (bl. a. internationella) distribu- tionsföretag inom landet. Från svensk synpunkt har dock ett importmono- pol bedömts som olämpligt med hänsyn till att det torde leda till att de internationella bolagen skulle minska sitt engagemang eller t.o. m. totalt dra sig tillbaka från den svenska marknaden. Detta skulle minska försörj- ningstryggheten och länderspridningen.

Starka stabiliseringspolitiska och resursallokeringsmässiga skäl talar för att oljepriset bör så långt möjligt utjämnas kring en långsiktigt stigande trend. I detta syfte har skatteinstrumentet redan tillämpats, senast i propo- sitionen till den urtima riksdagen i vilken skatterna på olja och oljepro- dukter höjdes med sikte på att hålla tillbaka oljeförbrukningen och därmed också minska oljeberoendet. '

Inom ramen för den oljelagring för s.k. fredskriser. som Sverige inom IEA åtagit sig att bygga upp, kan eventuellt lagren utnyttjas för att stabili- sera den inhemska prisutvecklingen. Dylika prisstabiliseringslager utreds f. n. av 1980 års oljelagringskommitté.

I'rop. 1980/81: 90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 149 Bilaga 1.8 Introduktion av alternativa drivmedel

Sammanfattning av och remissyttranden över oljeersättningsdelega- tionens rapport (Ds I 1980: 19)

Innehåll 1 OED:s slutsatser och förslag ................................. 150 2 Remissynpunkter .......................... . ................. 1 60 2.1 Remissförfarandet ...................................... 160 2 2 Behovet av oljeersättning inom transportsektorn ........... 161 2 .3 Val av drivmedel ....................................... 163 2. 4 Försörjning med alkoholer ..... . ......................... 168 2.51ntroduktionsåtgärder ................................... 170 2.5.1 Allmänt .......................................... 170 2.5.2 Tidplan .......................................... 173 2 5 .3 Hänsynstagande till utvecklingen 1 andra länder ...... 174 2.5.4 Åtgärderifordonen 176 2.5.5 M IOOisärskildaflottor I78 2.5.6 Bränslespecifikation ............................... 180 2.5.7 Distribution. lagring ............................... 181 2.5.8 Styrmedel ........................................ 184 2.6 Miljöfrågor ............................................ 186 2 .6. ] Bly .............................................. 187 2. 6.2 Övriga emissioner ........................... ' ...... 189 2.6. 3 Arbetsmiljö ....................................... 190 2. 7 Organisationsfrågor .................................... 190

2. 8 Forskning och utveckling. industripolitiska aspekter ........ 192

Prop. 1980/81:90 Bilagal.8 Industridepartementet ' 150

l OED:s slutsatser och förslagl [ Drivmedelsgruppens2 förslag

l')rivmedelsgruppen föreslår att beslut snarast tas om att fortsätta arbetet på metanolområdet med inriktning mot en introduktion av ett blandbränsle med 159? metanol hösten 1984 och snarast möjligt ett bränsle bestående enbart av metanol. 'l'illförseln under inledningsskedet baseras på import av naturgasbaserad metanol kompletterad allt efter tillgång med inhemskt framställd etanol.

Drivmedelsgruppens bedömningar och förslag redovisas i gruppens rap— port. kapitel 2. ' _

2 Några för- och nackdelar med en metanolintroduktion

För en utvärdering av det förslag som drivmedelsgruppen lämnat redovi- sar OED nägra för— och nackdelar som är förknippade med en sådan metanolintroduktion och anför i huvudsak följande.

2.1 Fördelar med metanolintroduktionen FÖP/71.1.lllYld.fi-)II'SÖleIfllg.Vfl'_l'_L'_2/lt'f En metanolimport som baseras på naturgas frän Nordsjöområdet inne— bär en förbättrad försörjningstrygghet ijämförelse med dagens import av råolja och oljeprodukter. Enligt drivmedelsgruppens uppfattning finns dessutom möjligheter till en inhemsk tillverkning från år 1981/88 baserad på kol. Ett sådant projekt måste ytterligare utvärderas innan investerings- beslut kan tas men det erbjuder en väsentlig möjlighet att minska oljebe- roendet och utnyttja kol på ett miljövänligt sätt. Metanoltillverkning baserad på inhemska bränslen torde vara möjlig tidigast kring år 1990. F. n. vidtas åtgärder för att stimulera användningen av ved och torv inom industri- och uppvärmningssektorernz-t. Om denna omställning till fasta bränslen får stor omfattning kan dock brist på torv och ved uppstå. En förutsättning för en stor potential för metanoltillverk— ning ur inhemska råvaror är därför främst en omfattande cnergiskogsodling eller liknande energiutvinning ur biosystem. Detta är knappast aktuellt i tillräckligt stor skala förrän tidigast under 1990—talet. Etanoltillverkning från överskott på jordbruksprodukter skulle kunna ge tillskott som kan utnyttjas som ett komplement till metanol. Etanoltillverkning är dock dyrbar och omfattningen är därför osäker.

' Utdrag ur Ds 1 1980: 19. ! ()l-Zl):s arbetsgrupp för syntetiska drivmedel. Gruppens rapport innehåller en redovisning av förutsättningarna för att utnyttja alternativa drivmedel samt förslag till åtgärder. Rapporten återlinnsi Ds [ 1980: 19.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 151

Ett alternativt sätt att förbättra försörjningstryggheten är att utnyttja oljeersättande bränslen inom industrin och uppvärmningssektorn och där- med skapa utrymme för ökad bensinframställning vid raffinaderierna. Det- ta kan kombineras med åtgärder för en tryggare oljeimport. Dessa alterna- tiva möjligheter diskuteras | avsnitt _3.

En väsentlig atgärd är naturligtvis hushållning med ene|gi. Hushallnings- atgärder |ng.|r dock inte i OED: s uppdrag.

Det är svart att ekonomiskt värdera atgärder för förbättrad försörjnings- trygghet. Enligt OEDzs mening är det dock avgörande att försöka väga in trygghetsfördelar i ekonomiska kalkyler. Ett 'sätt är att jämföra med kost- naderna för ytterligare oljelagring.

Det är också viktigt att inte enbart se till en kortsiktig försörjnings- trygghet utan också till' olika energiråvarors Uthållighet i'ett långsiktigt perspektiv.

Långsiktig utvecklingslinje inom driv/nea'elsmnrådet

Metanolintroduktionen representerar en möjlig långsiktig utvecklings- linje inom drivmedelsområdet. Arbetsgruppen ger i underlagsmaterialet ett åskådningsexempel med införande av bl. a. motorer för enbart metanol och ' utnyttjande av metanol i tunga fordon. Med metanolmotorer kan enligt arbetsgruppen också förbättrad verkningsgrad erhållas-i förhållande till bensinmotorer. Enligt exemplet-kan metanol energimässigt svara för unge- fär 30 % av hela drivmedelsbehovet år 2000.

Det finns också andra utvecklingslinjer på drivmedelsområdet som mås- te uppmärksammas. Det gäller exempelvis syntetisk bensin. Möjligheterna är emellertid goda att kombinera metanolutnyttjandc med '.'t'nvändning'av syntetisk bensin. Så länge stora mängder bensin erfordras för drivmedels- sektorn kan användning av syntetisk bensin och metanol kombineras. Metanol kan också användas'som oktantalshöjande komponent i vissa framtida typer av syntetisk bensin. Det finns vidare goda möjligheter att ' kombinera exempelvis eldrift och vätgasdrift i avgränsade fordonsflottor med ett omfattande metanolutnytt_.jaiidc Det är först i ett långsiktigt per— ' spektiv —— ca 20 år — som allvarliga konflikter mellan m'etanol och andra alternativa drivmedel kan tänkas uppkomma.

Vartefter ökade resurser satsas på enskilda långsiktiga utvecklingslinjer begränsas givetvis möjligheterna till flexibilitet. En satsning på metanolin— troduktion utesluter dock knappast andra utvecklingslinjer under hela 1980- talet. '

Miljt'ifi'irde/ar

OED anser att metanolens miljöegenskaper är väsentliga att ta hänsyn till. Det är önskvärt att ett införande av alternativa drivmedel kan innebära väsentligt förbättrade förhållanden på miljöområdet.

Drift med enbart metanol bedöms ge miljöfördelar i förhållande till

Prop. 1980/81:90 Bilagal.8 Industridepartementet 152

bensin. Utsläppen av kolmonoxid. kväveoxider. polyaromatiska kolväten och sot minskar kraftigt. Aromatiska kolväten. t. ex. bensen. förekommer inte alls. Däremot kan utsläppen av formaldehyd öka. Dessa senare ut- släpp skulle till större delen kunna elimineras i metanolmotorer med oxide- rande katalytisk avgasrening. Drivmedelsgruppen framhåller dock att det fortfarande finns vissa oklarheter på miljöområdet.

Blandbränslen har inga större miljöfördelar framför bensin. då fortfaran- de merän 80% av bränslet består av bensin. En väsentlig miljöfördel kan dock uppnås om blandbränslet bygger på oblyad bensin. Enligt utredning- en om blyfri bensin beräknas införande av oblyad bensin (i relation till 0.15 g bly/liter) kosta ca 100— 150 milj. kr.-och en ökad oljeförbrukning med ca 60000 ton olja per år. SPI (Svenska Petroleum Institutet) hävdar att kost-_ naden för införande av, oblyad bensin kan uppskattas till mellan 5 och 20 öre/liter bensin beroende på hur stor andel av bilparken som kan utnyttja den oblyadc bensinen.

Är utgångspunkten att oblyad bensin skall införas kan dessa kostnader i huvudsak undvikas. Metanol kan nämligen delvis eller eventuellt helt fungera som oktantalshöjande komponent för bly och därmed kan en stor del av de särskilda åtgärder som måste vidtas i raflinaderier vid framställ- ning av oblyad bensin undvikas. En metanolintroduktion underlättar där- med ett införande av oblyat drivmedel. Detta bör krediteras metanolen.

Å andra sidan kommer bensinförsörjningen att bli mer osäker om Sveri- gc som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

F örhr'irtrad ekonomi i ruffinaderipmcexsen

Det finns förutsättningar för förbättrad ekonomi i rafflnaderiprocessen i samband med metanolinblandning. Metanol är oktantalshöjande och det finns därmed förutsättningar att förändra rafflnaderiprocessen på sa sätt att större mängder naftakan utnyttjas för bensinframställning. Detta inne- bär i sin tur att större mängder bensin kan komma att kunna framställas.

Det är f.n. inte möjligt att göra säkra beräkningar av dessa möjligheter. . Raffinaderierna är olika utformade och för att kunna bedöma dessa förde- lar måste bl.a. specifikationen för det nya bränslet finnas angiven och beräkningar genomföras för varje raffinaderi för sig. Enligt en studie som BP och Chem Systems lnternational i_England genomfört på Svensk Me- tanolutveckling AB:s (SMAB) uppdrag förbättras raffinaderiekonomin med 5 öre/liter blandbränsle. Även om detta skulle vara ett ovanligt gynn- samt fall visar det på att det skulle kunna finnas förutsättningar för både en förbättrad raffinaderiekonomi och en ökning av bensinframställningen vid metanolinblandning i bensinen. En metanolinblandning skulle därmed kun- na få positiva effekter på bensinförsörjningen både i den utsträckning som bensin ersätts med metanol och p.g.a. förändringar i raffinaderierna som medger ökad bensinframställning ur en given mängd råolja (givetvis på bekostnad av andra petroleumprodukter av lägre kvalitet).

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet , 153

Tidsfr'irdclar

Metanol kan införas relativt snabbt. En introduktion av I5 procents metanolinblandning i bensinen bör ses som en förberedelse för att utnyttja fordon som drivs huvudsakligen eller enbart med metanol. Drivmedels- gruppen har bedömt att importerad metanol i erforderlig omfattning kan finnas tillgänglig till [984. Drivmedelsgruppens förslag till introduktion är också inriktat på hösten 1984. Några år senare skulle drift med motorer som utnyttjar enbart metanol eller tunga fordon med tvåbränslesystem kunna vara i allmänt bruk. Till år 1990 skulle enligt drivmedelsgruppens åskådningsexempel ca 7% av bensinen vara ersatt med metanol och även vissa mängder diesel skulle ersättas.

Syntetisk bensin kan knappast vara tillgänglig i större kommersiell skala för Sverige förrän tidigast kring år l990. Eldrift och vätgasdrift i större skala kan inte bli aktuella förrän under 1990-talet. ' . Motorgas utnyttjas f.n. i landet men endast i liten skala. Motorgas innebär dock ingen oljeersättning och är inte ekonomiskt lönsam för nor- malbilisten trots betydande subventioner. Motorgasutnyttjande är därför i första hand aktuellt i avgränsade fordonsflottor. Ett utnyttjande av natur- gas som motorgas är inte aktuellt av ekonomiska skäl.

A n/n'lssru'n_t,7 (: v fordon krä vs

För drift med ett blandbränsle med IS % metanol krävs en anpassning av fordonen. För nya fordon som anpassas i produktionen innebär detta obetydliga kostnader. En förutsättning är dock att biltillverkarna hinner förbereda den aktuella anpassningen. En del av de fordon som är av tidigare årsmodell än 1985 kommer att kunna vara relativt enkla att ställa om. Drivmedelsgruppen har räknat med att ca 400000—800000 bilar kan ställas om till en kostnad på totalt 75— l00 milj. kr. resp. 150—200 milj. kr. Antalet omställda fordon beror i hög grad på vilka styrmedel som utnytt-

jas.

Omställning (ll-' Iagrings- och distributinnssystem

Drivmedelsgruppen har översiktligt studerat den omställning som krävs av lagrings- och distributionssystem.

Användningen av ett blandbränsle medför att transportsystemet måste anpassas för metanol. alternativt blandbränslet. Samma sak gäller lagrings- och hanteringsmöjligheterna vid depå. Bensinstationerna måste också an- passas för lagring och försäljning av blandbränsle eller alternativt lagring av metanol och försäljning via blandpump. För bensinstationerna har investeringarna bedömts högst kunna uppgå till 400 milj. kr.

Drivmedelsgruppen anger att den totala merkostnaden det nya bränslet kan ge upphov till i kedjan raffinaderi — lagring — distribution knappast

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet l54

kan bli mer än några öre/liter. Detta är en översiktlig uppskattning efter- som många osäkerheter föreligger.

F. n. är importkostnader för merunolimporten osäkra

F. n. kan inte kostnaderna för metanolimporten anges. Drivmedelsgrup- pen redovisar att det f. n. inte- finns något etablerat marknadspris för metanol i så stora kvantiteter som ett drivmedelskontrakt för svensk del skulle behöva omfatta. Gruppen bedömer dock att importpriset för me- tanol kommer att ligga nära importpriset för bensin (räknat efter energi- innehåll).

Flera konkreta möjligheter till metanolimpon föreligger. Svenska Petro- leum AB (SP) har erhållit en bas för kommersiella förhandlingar genom ett optionsavtal för en import av. ca 200000 m3 metanol tillverkad ur naturgas från nordsjöområdet. Underhandlingar om bildande av ett svenskt konsor- tium för denna metanolimport har påbörjats.

OED vill understryka att utformningen av importkontrakt och prisvill- kor för metanolimporten är av avgörande betydelse för det samlade ekono- miska resultatet av en metanolintroduktion.

Osäker/let om utvecklingen i andra länder

Metanolintroduktionen i Sverige påverkas i fiera avseenden av utveck- lingen utomlands, särskilt Västeuropa. Eftersom Sverige i dag importerar ca 1/3 av den bensin som används kommer en förändring av bränslespecifi- kationer att kunna påverka våra importförutsättningar för bensin. Möjlig- heterna att importera fordon som är optimerade för ett blandbränsle är också delvis beroende av utvecklingen i Västeuropa. Det långsiktiga ut- vecklingsperspektivet med fordon för drift med enbart metanol påverkas också starkt av vilken utvecklingslinje som väljs i övriga Västeuropa.

När det gäller fordonsanpassningen uppger drivmedelsgruppen att det bedöms att tre är krävs för en förberedelse av serieproduktion av fordon optimerade för ett blandbränsle.

Möjligheterna att importera bensin beror till avgörande del på bränsle- specifikationen för blandbränslet och de krav som ställs på basbensinen. Först när dessa finns angivna är det möjligt att närmare bedöm'a de exakta effekterna på förutsättningarna att importera de bensinkvalitcter som er-' fordras.

Drivmedelsgruppen redovisar den internationella verksamheten beträf- fande metanol. Där framgår att Västtyskland har kommit längst i Europa i fråga om syntetiska drivmedel. Över 500 Mkr har anslagits för ett demon- strations- och forskningsprogram under perioden 1979—82. Den tekniska' delen av arbetet pågår åren 1980—81. Under l982 beräknas en utvärdering ske. Samtidigt planeras l4 olika anläggningar för framställning av synte—' tiska drivmedel vilka skulle kräva investeringar på totalt 7.6 miljarder dollar ( 1979 års priser). Det brittiska oljebolaget BP planerar att investera

Prop. ]980/8lz90 Bilaga l.8 lndustridepartementet—— 155

/—

ca 1 miljard dollari Västtyskland för metanoltillverkning ur kol. (Huruvida den metanolen kommer att tillföras drivmedelsmarknaden är ännu okänt.) I USA. Nya Zeeland och Brasilien pågår också demonstrationsverksamhet och investeringar för framställning av syntetiska drivmedel. Demonstra- tionsverksamhet med metanolinblandning i bensin pägär också i Norge.

Internationellt pågår sålunda en intensiv verksamhet med planerade stora investeringar beträffande syntetiska drivmedel. i många fall inriktat på metanol och etanol. Samtidigt innebar en omställning till metanolin- blandning i exempelvis Västtyskland betydande åtgärder. Det är dock problemen med försörjningen med metanol som kommer i första rummet. Anpassning av motorer är t. ex. redan inledd i Västtyskland och det finns också frivilliga överenskommelser om en lägre inblandning av metanol.

Slutsatsen är att det pågår omfattande aktiviteter för introduktion av syntetiska drivmedel i många länder. Det är emellertid osäkert vid vilken tidpunkt den kommer att ske och om valet till slut kommer att bli metanol.

OED anser att det är väsentligt att hänsyn tas till utvecklingen i andra länder. Samtidigt kan inte en utveckling utomlands avvaktas och åtgärderi Sverige utebli. Oljeberoendet är särskilt högt i Sverige och det finns därför ' extra anledning att vidta åtgärder för oljeersättning. 'Med en helt avvak- tande hållning skulle en introduktion av ett alternativt drivmedel fördröjas många är. Just nu är förutsz'ittningarna för metanolimport särskilt fördelak- tiga och denna situation är väsentlig att ta hänsyn till vid ett ställningstaÅ gande beträffande metanolintroduktionen. '

Trafik över gränserna

Vid resor i länder där bränsle med högremetanolinblandning inte finns tillgängligt. finns risk att avgasbestämmelserna i det aktuella landet inte kan uppfyllas. Emellertid gäller fordonskravcn i det land där bilen är registrerad även vid tillfälliga besök i andra länder. Några legala problem kommer därför knappast att uppkomma. '

Turister som kommer till Sverige och vars bilar är avsedda för driftmed vanlig bensin kan komma att drabbas' av körbarhetsproblem om det'nya blandbränslet tankas. Nuvarande bensinkvaliteter kommer dock att finnas tillgängliga under överskådlig tid. "Denna trafik lägger därför enligt OED- ' inget hinderi vägen för en metanolinblandningi bensinen.

Fordon som drivs med enbart metanol kommer givetvis att kräva att metanol finns tillgänglig utomlands. Men det är knappast aktuellt med fordon för drift med enbart metanol i stor skala i Sverige om inte övriga länder är inriktade på sådant metanolutnyttjande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 156 3 Värdering av alternativ till metanolintroduktionen

OED har redovisat för- och nackdelar med en metanolintroduktion enligt drivmedelsgruppens förslag. Mot bakgrund av förslaget och det övriga material som drivmedelsgruppen redovisar anser OED att arbetet bör inriktas efter dessa riktlinjer om ett alternativt drivmedel snarast skall införas och anför bl. a. följande. . .

Det finns emellertid. anledning att diskutera alternativa åtgärder. En metod är av avvakta den internationella utvecklingen av syntetiska-driv- medel och i stället genomföra oljeersättning inom andra sektorer samt öka bensinframställningen i raffinaderiprocessen.

Eftersom det är så många osäkerheter beträffande det ekonomiska utfal- let av en mctanolintroduktion är det svårt att göra jämförelser med oljeer- sättning inom andra sektorer. ()ED arbetar f. n. med bl. a. de ekonomiska effekterna av oljeersättning inom uppvärmningssektorn och industrisek- torn. Ännu har OED inget preciserat eget material att göra jämförelser med. ' .

Från annat utredningsmaterial står emellertid klart att kol i många situa- tioner är lönsamt i förhållande till olja. Torv och ved är lönsamma i vissa fall och i andra är de dyrare än oljeanvändning. Torv och ved beräknas dock på sikt bli relativt sett billigare än olja. En bättre kontroll över kostnadsutvecklingen borde vara möjlig vid utnyttjande av torv och ved.

Drivmedelsgruppen anger i en översiktlig kalkyl att» ett blandbränsle torde komma att kosta några öre/liter mer än bensin. Energimässigt svarar metanolen för ca 7—892- av detta blandbränsle. (Metanolens energivärde är ca hälften av bensinens.) Merkostnaderna för varje liter ersatt bensin skulle därmed kunna uppgå till några tiotal procent av importpriset på bensin. Det bör dock framhållas att kostnadsbedömningen innehåller många osäkerhetsfz'tktorcr.

Det finns därför en risk att introduktionen av metanol kan ge högre kostnader än annan oljeersättning inom andra sektorer.

När det gäller förutsättningarna för ökad bensinframställning vid raffina- deriprocessen redovisar drivmedelsgruppen bl.a. följande. Det pågår en utbyggnad — särskilt i Västeuropa — för att omvandla en större del av de tyngre oljeprodukterna till lättare och detta kan ses som ett sätt att öka tillgången på drivmedel ur en och samma räoljcmängd. Rent tekniskt kan en än mer omfattande utbyggnad ske. Det är dock tveksamt om en sådan utbyggnad kommer till stånd p.g.a. osäkerheterna beträffande råoljetill- gängen och lönsamheten i raffinaderiletlct.

En fråga är också huruvida en utbyggnad av raffinaderierna i Sverige för ökad bensinframställning är i konflikt med metanolintroduktion. Om me- tanolinblandningen kan utformas på ett sådant sätt att vissa petroleumpro- dukter (nafta) kan utnyttjas för en ökad bensinframställning kan givetvis överkapacitet för bensinframställning uppstå. Detta kan emellertid inte bli

Prop. 1980/81:90 Bilagal.8 Industridepartementet 157

aktuellt att sådana förändringar av raffinaderiverksamheten i Sverige kan ge självförsörjning med bensin.

Ökad bensinframställning ur en given mängd råolja ökar också mängden tjocka restoljor med högt svavel- och metallinnehåll. Dessa restoljor skulle kunna förgasas och därefter utnyttjas för exempelvis metanolframställ- ning.

OED anser att åtgärder för utökad raffinaderikapacitet kan vara fördel- aktig i Sverige men huvudproblemet är de risker för stora störningar i råoljeleveranser som kan uppträda. I en sådan situation är stor kapacitet för bensinframställning inte särskilt fördelaktig med hänsyn tagen till lan— - dets hela oljeförsörjning. Detta gäller i synnerhet som bensinandelen av det totala oljeberoendet är lågt i Sverige. Utan oljeersättning beräknas bensin endast svara för ca 16% av det beräknade oljeberoendet för år [990 (prognos SlND B. SlND PM 197729). Ett införande av metanol undandrar inte olja från industri- och uppvärmningssektorerna. En utökad raffinaderi- kapacitet med inriktning på ökad bensinframställning innebär däremot att oljeförsörjningen för dessa sektorer försämras.

4 OED:s slutsatser och förslag

I fråga om vilka slutsatser som bör dras anför OEI) i huvudsak följande.

Transportsektorn som svarar för omkring 20 % av landets energian- vändning är för sin energitillförsel nära-nog fullständigt beroende av olja. Såväl ur ekonomisk som beredskapspolitziska och miljömässiga synvinklar innebär detta stora risker och nackdelar. OED anser det därför väsentligt att målmedvetna och samordnade insatser vidtas för att minska oljebe- roendet inom transportsektorn.

På lång sikt kan fiera ,olika möjligheter att ersätta olja komma fram. Dessa kan innebära såväl andra drivmedel som nya typer av motorer. Mycket stora utvecklingsinsatser görs inom båda dessa områden i de stora industriländerna. Det är i dag inte möjligt att göra några säkra förutsägelser om vilken linje som på sikt kan komma att bli internationellt dominerande.

Enligt OED:s mening kan dock denna osäkerhet inte motivera en avvak- tande hällning från svensk sida. Vi måste nu vidta åtgärder inriktade på att redan under innevarande decennium uppnå oljeersättning inom transport- området. OED delar drivmedelsgruppens uppfattning att metanollinjen i detta perspektiv nu är det mest realistiska alternativet. Metanol kan föras in i begränsad — men icke oväsentlig — omfattning i det nuvarande trans- portsystemet utan alltför genomgripande förändringar. Den har en långsik- tig mycket stor utvecklingspotential (l()0% metanoldrift) samtidigt som betingelser kan finnas för en inhemsk tillverkning baserad på förnyelsebara råvaror i ett längre perspektiv.

Metanollinjen är vidare möjlig att i betydande omfattning kombineras

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet . t58

med andra utvecklingslinjer inom syntetbränsleområdet. Intresse för me- tanolalternativet föreligger också bland de för svensk transportvcrksamhet och industri mest betydelsefulla angränsande länderna i Europa:

Som framgått av den tidigare utvärderingen av en metanolintroduktions för- och nackdelar finns det fn inga förutsättningar att göra en säker ekonomisk kalkyl av dess positiva och negativa effekter. En närmare precisering kräver inte enbart fortsatt utredningsarbete utan också konkre- ta åtgärder med inriktning på en introduktion. Det gäller bla förhandlings- arbete om metanolimport och utformning av bränslespecifikation.

Bränslespecifikationen blir avhängig av vilket ställningstagande som kommer att göras i blyfrågan. Ett beslut om oblyat drivmedel leder till en situation då metanolintroduktion är särskilt gynnsam. Försörjningen med bensin tryggas under dessa förhållanden avsevärt bättre tack vare metano- lens oktantalshöjande egenskaper.

OED anser det väsentligt att statsmakterna snarast tar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. Detta ställningstagande bör - enlig OED:s mening innebära principiellt val av huvudlinje. beslut om och .. genomförande av ytterligare detaljutredningar samt försök och förberedan- de introduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföljande. modifiering eller avbrytande av metanolinförandet kan tas.

OED redovisar i det följande en plan för etappvis introduktion av alter- nativa drivmedel i Sverige. Den ansluter sig i stort till drivmedelsgruppens förslag. OED anser att beslut om introduktionen skall tas i två etapper.— Vidare utvecklingsarbete enligt etapp [ som redovisas nedanlbör komma till stånd snarast. Dessutom bör beslut om principiell inriktning fattas snarast möjligt.

Detaljerade beslut och mer definitiva ställningstaganden till metanolin- troduktionen bör då kunna tas tidigast under 1981 men mer sannolikt under 1982. Det praktiska införandet av metanol i mer omfattande skala bör då vara igång år 1984—85.

OED anser att introduktionen av alternativa drivmedel skall inriktas på metanol. Det grundläggande motivet för denna inriktning är de fördelar som ges av fordon som drivs med enbart metanol (90— l()t)%). lntroduk- tionen av sådana fordon och andra typer av metanolfordon såsom tex tunga fordon med tvåbränslesystem måste påskyndas. [ ett första steg kan sådana motorer utnyttjas i fordonsflottor med begränsat geografiskt an-' vändningsområde såsom taxi. bussar. vissa fordon hos statliga' organ. distributionsföretag etc. Denna introduktion bör ske snarast möjligt och bedöms kunna påbörjas i kommersiell skala i slutet av l980-talet.

För att bygga tipp ökad svensk kunskap om inköp och den praktiska hanteringen av metanol samt skapa en metanolmarknad bör inledningsvis inriktningen vara en inblandning av 15% metanol i bensin. Denna inbland- ning är knappast i sig själv motiverad utan måste—ses i perspektivet av ett

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.8 Industridepartementet ' 159

mer omfattande metanolutnyttjandc på längre sikt.. Utnyttjande av ett blandbränsle kan å andra sidan genomföras till rimliga kostnader. Merkost— naden bedöms till några öre/liter blandbränsle. Knappt 200000 m3 bensin bedöms kunna ersättas till år [990 med denna inblandning och därmed åstadkomma en viss oljeersättning.

En lägre inblandning av metanol (4—65'6) bedöms inte kräva några omställningar i fordon men däremot omställingar i distributionssystemet. illrféjliglieterna till en lägre inblandning bör beaktas men OED bedömer att lini'ua'inriktningen måste ligga på den högre inblandningen.

OED anser att hänsyn till utvecklingen på metanolområdet i Västeuropa bör tas och strävan bör vara att samordna insatserna med det utvecklings— arbete som pågår bl.a. i Västtyskland. Detta kan motivera modifieringar av de svenska planerna för introduktionen. Samordningen behöver dock inte föras så långt att introduktionen av metanol i Sverige måste ske samtidigt som i andra västeuropeiska länder.

OED anser att en plan för introduktionen av alternativa drivmedel skall läggas upp i etapper. Visar det sig att de bedömningar som nu har redovi- sats är felaktiga kan planerna för introduktionen revideras.

En första etapp som måste starta omedelbart skall innehålla följande åtgärder: . — Ett omfattande demonstrationsprogram (fältprov) för praktisk utvärde- ring av åtgärder för anpassning av fordon samt lagrings- och distribu- tionssystem.

— Förhandlingar om metanolimport.

—— Utredning om kostnaden för anpassning av raffinaderi-. lagrings- och distributionssystem. Kostnaderna för anpassningen av fordonen bör också bättre klarläggas. Ytterligare undersökningar på miljöområdet bör genomföras. Förslag till bränslespecifikation. fordonsföreskrifter. styr- medel m m måste utformas.

— Förhandlingar om frivilliga överenskommelser för anpassning till bensin med E% metanol bör genomföras. Dessa frivilliga överenskommelser avser anpassning av fordon när det gäller materialval i motorer och bränslcsystem utan att därmed optimering till ett blandbränsle kan åstadkommas. På samma sätt bör nyinvesteringar i distributionsystemet snarast anpassas till metanol. På detta sätt kan introduktionen påskyn- das och kostnaderna för omställningen nedbringas. Anpassningen av. fordonen innebär också att ett större antal fordon kan drivas med blandbränslet. .

En första etapp innehåller också följande åtgärder med inriktning på drift med enbart metanol och för utnyttjande av andra råvaror än naturgas vid mctanolframställningen:

— Utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjande i tunga fordon intensifieras.

— Fortsatt projektarbete rörande metanolproduktion baserad på förgas-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet [60

ning av kol och restoljor genomförs så att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en kommersiell anläggning kan överblickas. — Vidare arbete enligt planer för en "demonstrationsanläggning och annat utvecklingsarbete för förgasning av torv och ved. Detta är väsentligt för uppbyggnad av kompetens när det gäller metanoltillverkning ur inhem- ska råvaror.

— Utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter och därefter eventu- ellt byggande av försöksanläggningar för etanolframställningen. Arbete med denna inriktning pågår redan i etanolutredningen. Etapp ] är avgörande för metanolintroduktionen och innebär att konkre- ta arbetcn kommer att utföras över hela fältet med inriktning på metanolin- troduktion. '

Etapp 2 innebär att ytterligare bindningar för införande av bensin med 15% metanol görs. I" etappen ingår beslut om bränslespecitikation för blandbränslet. fordonsföreskifter och styrmedel. Detta bör göras senast när det omfattande fältprovet är avslutat år I982. För att påskynda intro- duktionen och hålla den ovan angivna tidsplanen måste dock strävan vara att snarast möjligt fastställa bränslespecilikation och fordonsföreskrifter så att bilindustrin får en rimlig tid för omställningen.

Beslut om etapp 2 innebär att mer omfattande investeringar för anpass- ning till ett blandbränsle bl. a. i raffinaderil. lagrings- och distributionssy- stem måste ske. '

Strävan bör vara att alla inblandade parter omedelbart och aktivt förbe- reder sig för metanolintroduktionen så att införandet kan ske i anslutning till att metanol i tillräcklig omfattning blir tillgänglig.

2 Remissynpunkter

2. 1 Remissförfarandet

Yttrandet över betänkandet (Ds [ 1980119) Introduktion av alternativa drivmedel har avgivits av överbefälhavaren (ÖB) vars yttrande är utarbetat i samråd med försvarets materielverk. socialstyrelsen. statens vägverk. statens trafiksäkerhetsverk. transportforskningsdelegationen. statens väg- och trafikinstitut, transportrådet. riksrevisionsverket (RRV).'riksskatte- verket. lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen. statens jordbruksnämnd. sta- tens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden som har avgivit gemen- samt yttrande. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetar- skyddsstyrelsen. statens industriverk (SIN D). nämnden för energiproduk-' tionsforskning (N E). styrelsen för teknisk utveckling (STU). länsstyrelsen i Uppsala län. länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län. länsstyrelsen i Skaraborgs län. vägtrafikskatteutredingen (B 1977105). energiskattekom- mittén (B 1979:06). delegationen (l l975z02) för energiforskning (DFE).

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet lol

postverket. televerket. Lunds universitet (tekniska fakultetens fakul- tetsnämnd). Ccntralorganisationen SACO/SR. Ingenjörsvetenskapsakade- mien (IVA). Kungliga automobil klubben (KAK). Landsorganisationen i Sverige (LO). Lt'tndstingsförbundet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Motorbranschens riksförbund. Motorförarnas helnykterheisförbund (MHF). Motormännens riksförbund. Näringslivets energidelegation. Studsviks Energiteknik AB, Svensk Metanolutveekling AB (SMAB). Svenska busstrafikförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska lokal- trafikförcningen. Svenska Petroleum Institutet (SPI). Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Sveriges civilingenjörsförbund. Sveriges Kemiska lndustrikontor. Tjänstemännens centrz'ilorganisation (TCO) och Swed- yards Development Corporation.

OED anser att det är väsentligt att målmedvetna och samordnade insat- ser vidtas föratt minska oljeberoendet inom transportsektorn. som för sin energitillförsel är nära nog fullständigt beroende av olja. Flertalet remissin- stanser understryker detta.

Svenska kommun/örbnndt't anför:

Samfärdselssektorn är för närvarande —- och troligtvis för lång tid framåt — helt beroende av oljeprodukter. Möjligheterna att finna ersättningspro- dukter för drivmedlen måste därför få hög prioritet vid våra ansträngningar att minska oljeberoendet.

Liknande synpunkter förs fram av bl. a. ÖB, statens vägverk. transport- forskningsdelegutionen. länsstyrelsen i .S'km'tilmrgs' län. postverket. KA K . lund.vringsji'irlrunder. Monirbrunxc/ienx riksfärbiuid. Svenska lokaltrafik— .föreningen och Sveriges ('ivilingerijörs/i'irbunu'.

Sveriges bilindustri- Ol'/l bilgri>s.vist_/i'in-'nin_t: anför:

Det är av mycket stor vikt att komplement och ersättningsbränsle ska- pas till de nuvarande. oljebaserade drivmedlen. Både den svenska bilindu- strin och bilimportörerna på den svenska marknaden är utomordentligt intresserade av att bidra till att en introduktion av ett eller flera alternativa drivmedel kan äga rum.

Även transportrådet anser att oljeberoendet inom transportsektorn mås- te minskas:

Den allt knappare tillgång på olja som allmänt väntas i framtiden gör det nödvändigt att snabbt minska oljeanvändningen. För transportsektorn. som nästan är helt beroende av olja. är detta särskilt angeläget. 'I'ransport- sektorn svarar för ca 20 % av landets totala encrgiförbrukning. Ser man enbart till den totala förbrukningen av petroleumprodukter är transport-

ll Riksdagen 1980-18]. I sum/. Nr 90. Biiugeu'ei

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet [62

sektorns andel ca 30 %. Den största delen härav. ca 2/3 faller på landsvägs- tratiken. Det är därför särskilt betydelsefullt att med alternativa drivmedel och genom energihushållning åstadkomma en minskning av oljeförbruk- ningen inom denna del av transportsektorn.

LRF anför:

Erfarenheterna från tidigare energikriser visar på nödvändigheten av en förbättrad försörjning med drivmedel även vid s. k. fredskriser. En fördel- ning av importberoendet till länder närmare Norden vilket en ökad an- vändning av metanol som drivmedel kan medföra är positivt för försörj- ningstryggheten. ännu bättre är naturligtvis en produktion baserad på inhemskt material.

SIND anser att oljeersättning inom transportsektorn ej får ske till högre kostnader än inom andra sektorer.

SPI anser att en mycket större oljebesparingseffekt torde kunna erhållas om de ekonomiska resurserna i stället reserveras för oljebesparingsåt- gärder inom andra områden som i dag är i hög grad beroende av olja. .

Flera remissinstanser betonar beredskapsaspekterna. bl. a. ÖEF som anför:

Övergång till syntetiska drivmedel har också ett värde för försörjnings- beredskapen. Detta värde kan uttryckas i form av minskade kostnader för oljelagring. minskat behov av gengasaggregat i en kris eller en ökad uthål- lighet med flytande drivmedel. En övergång till syntetiskadrivmedel (. ex. metanol kommer på längre sikt — om produktionen baseras på inhemska råvaror och med tillgång till fordon som kan drivas på ren metanol — medföra en påtagligt förbättrad försörjningsberedskap. Om hela den for- donspark som erfordras vid t.ex. avspärrning. förses med inhemskt me- tanol blir uthålligheten obegränsad. Beredskapslagringen av drivmedel kan begränsas och gengasaggregat behöver inte produceras vid en kris.

ÖEFzs slutsats av drivmedelsgruppens rapport är att en metanolproduk- tion baserad på inhemsk råvara och med användning i fordon för ren metanol i varje fall inte kan påräknas före sekelskiftet. Även om metanolen produceras från naturgas medför den successiva anpassningen av lagrings- och distributionssystemet för drivmedel en fördel som medger att en övergång till inhemska råvaror baserad ,på metanol kan ske fortare än för närvarande. En övergång till metanol gör emellertid inte gengasplanering— en obehövlig under de närmaste 15420 åren.

Frågan behandlas också av SMAB:

I händelse av ett längre stopp eller nedgång i Sveriges oljeimport skulle vår trafik med personbilar. bussar och lastbilar lamslås. Sveriges bered- skap är idag baserad på gengas. Planer finns för produktion av ett betydan- de antal gengasaggregat. Det besvärande är dock att dagens bensin— och dieselmotorer ej är lämpade för gengas. Personbilarna skulle gå att driva med gengas men till priset av en mycket kraftigt reducerad körbarhet. Tunga lastbilar. tunga traktorer. arbetsmaskiner och bussar med moderna

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 163

turboöverladdade dieselmotorer skulle däremot bli praktiskt oanvändbara. De skulle visserligen gå att köra. men de skulle ej förmå klara tunga laster.

Beredskapsfrågorna har ej närmare behandlats av OEI). Enligt SMAB är det väsentligt att vid en totalbedömning av alternativa drivmedel även beakta beredskapsaspekterna. Metanol kompletterad med etanol erbjuder här en väg som på sikt skulle kunna förbättra Sveriges beredskapssitua- tion. Även under denna rubrik önskar SMAB därför understryka vikten av att statsmakterna fattar beslut snarast om införande av alternativa drivme- del. inte minst med tanke på hur lång tid det tar innan besluten ger önskad effekt. SMAB efterlyser också en ny beredskapspolitik i fråga om drivme- del.

Även LRF för fram synpunkter på beredskapen inom drivmedelsområ- det:

Moderna traktorer. ofta turboladdade. förlorar mellan 2() och 50 % av sin effekt vid övergång till gengasdrift. I det moderna lantbruket är trak- torn och de redskap som den ska betjäna komponerade pä ett sådant sätt att det inte finns utrymme för en sådan effektförlust som en övergång till gengas skulle innbära. Arbetet bör därför. enligt LRF:s uppfattning. för- utom ökad beredskapslagring även inriktas på framtagning av alternativa drivmedel som inte'får samma negativa effekter som gengasdriften. I detta sammanhang är motoralkoholer intressanta men även vegetabiliska oljor och liknande kan få betydelse.

Beredskapen inom lantbruket berörs också avjardhruksnätnnden som i egenskap av totalförsvarsmyndighet har att verka för en tryggad livsme- delsförsörjningi händelse av kris:

Vid framställning av inhemska livsmedel är tillgång på drivmedel ound- gänglig. Nämnden ser därför positivt på alla åtgärder som medför förbätt- rad beredskap på detta område.

Lunds universitet anser att en distinktion bör göras mellan vilka reserv- bränslen sotn kan bli aktuella i en beredskapssituation och vilka alternativ- bränslen som kan vara aktuella för att nedbringa oljeberoendet:

Även om fakultetsnämnden i stort finner anledning instämma med de allmänna bedömningar rörande ersättningsbränslen som oljeersättningsde- legationen gjort. menar fakttltetsnämnden. dock att ovanstående distinktion är värd beaktande i större utsträckning än vad som framgår av rapporten.

2.3 Val av drivmedel

OEI) anser att en introduktion av alternativa drivmedel bör inriktas på metanol. Det grundläggande motivet för denna inriktning äratt den innebär en långsiktig utveckling mot användning av fordon som drivs på ren metanol. Ett annat motiv är att metanol bedöms kunna införas relativt snabbt i ett blandbränsle.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 164

De allra flesta remissinstanser som behandlat frågan om vilket alterna- tivt drivmedel som bör införas delar OED:s uppfattning att en inriktning bör göras mot metanol. Transportrådet anför:

En av fördelarna med en metanolintrodttktion är att den ger en förbätt— rad försörjningstrygghet. Även om någon inhemsk tillverkning av metanol inte är möjlig förrän mot slutet av 1980-talet innebär en import av metanol. baserad på t. ex. naturgas från Nordsjöområdet. en förbättring av försörj- ningsläget. Redan cn I5-procentig inblandning av metanol i bensin kan enligt transportrådets mening i en krissituation vara av stort värde för drivmedelsförsörjningen.

Metanol kan jämfört med andra alternativa drivmedel införas relativt snabbt. Med hänsyn till den tid som ttnder alla förhållanden krävs för att införa ett nytt drivmedel. är metanolens fördel härvidlag enligt transportrå- dets mening av stort värde.

Metanol har fördelen att den kan föras in i det svenska transportsyste— met utan större förändringar. Även om en satsning på annan typ av syntetbränsle skulle bli aktuell i framtiden torde erfarenheter från en metanolhantering ändå vara betydelsefulla.

Liknande synpunkter förs fram av SMAB. Enligt statens viig- och tra/ik- institut förefaller det riktigt att Sverige i första hand siktar på metanol som alternativt drivmedel. Enligt [(A/( och Motor/niinnens riks/örbuml bör metanol betraktas som huvudalternativ. l.("insstvrelsen t' (_?t'itelmrgs— (N'/I Bohus län anser att metanol bör introduceras som drivmedel. ÖB anser att metanol i dag är det mest realistiska alternativet. Vägverket betonar att verkets uppfattning överensstämmer med OED:s om att metanollinjen är det mest realistiska alternativet. Den har enligt verket en långsiktigt myc- ket stor utvecklingspotential (IOO %) samtidigt som betingelser kan finnas för en inhemsk tillverkning baserad på förnyelsebara råvaror i ett längre perspektiv.

STU anser att det är angeläget att fortsätta att söka efter möjligheter till en lönsam inhemsk produktion av alkoholer men att denna i framtiden liggande möjlighet inte får bli helt avgörande för att motivera att metanol inledningsvis importeras till alltför höga priser. SPI anför:

SPI har funnit att ett MlS-drivmedel ännu ej uppfyller de grundläggande krav man kan ställa på ett alternativt drivmedel för allmänt brdk. utan föreslåri stället. att den långsiktiga målsättningen kan vara ett IDO-procen- tigt alkoholdrivmedel. _

NE ifrågasätter om metanol baserad på Nordsjögas är ett tryggare driv- medel än exempelvis bensin baserad pä Nordsjöråolja. Lunds universitet anser att först sedan tekniska och ekonomiska möjligheter skapats för en inhemsk metanoltillverkning har något egentligen vunnits.

Tillverkningen av etanol är enligt OEI) dyrbar. Delegationen anser där- för att en utvärdering bör göras av etanolens ekonomiska möjligheter.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet lb) DFE anför:

I'itanol som flytande bränsle bör. som OED antyder. tills vidare betrak- tas som en möjlig och kompletterande utvecklingslinje och motivera fort- satta FoU—insatser.

LRF har en annan uppfattning:

Sammanfattningsvis vill LRF framhålla att oljeersättningsdelegationen i sin rapport allt för ensidigt framhållit metanolens fördelar som ersättning för petroleumbaserade livsmedel. dä metanol f.n. endast kan framställas ur importerade råvaror som naturgas. Ett flertal skäl talar enligt förbundets åsikt för att etanolen ges en framträdande plats i oljeersättningssamman- hang. Erfarenheterna från USA och Brasilien är goda vad beträffar in- blandning av It)—20 procent etanol i lågoktanig bensin. Detta kan ske utan förändring av motorerna. Etanol kan framställas ur inhemska rävaror. där produktion av jordbruksrävaror kan ske i nuet. men cellulosarika rävaror som skogsavfall synes ligga nära i tiden.

Sverige Kemiska lndustrikontor behandlar också denna fråga:

Beträffande ottokomponenterI för alternativa blanddrivmedel är det av vikt att inte endast metanol beaktas. Som annan huvudkomponent torde etanol böra utvärderas. I själva verket kan inhemsk produktion av etanol också för drivmedelsändamål ligga närmare i tiden än vad gäller metanol. Härtill kommer att etanol i många stycken har fördelar framför metanol. även om ekonomiska skäl för dagen talar för den senare.

Liknande synpunkter framförs av lantln'uksstlvrelsen och .Svenska buss- tt'a/ik/i'it'bundet.

ÖEF anser att etanolen främst bör användas i den kemiska industrin:

Den etanol som i en kris kan produceras av inhemsk råvara bör enligt OEFzs mening i första hand användas som råvara för den kemiska indu- strin där den fåren bcredskapshöjande effekt av stor betydelse.

Risken för missbruk av etanol behandlas av sm'ialst_vrelsen:

Socialstyrelsen som är tillsyns— och tillständsgivande myndighet enligt lagen I9bl : l8l om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat vill framhålla att det är nödvändigt att ta hänsyn till tillsyns-lkontrollmöj- ligheter och dito svårigheter vid bedömning av prodttktit'msförutsättning- arna för etanol som/i motorbränsle.

Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att ordet/"beteckningen sprit ttnder inga omständigheter får tillåtas som benämning på metanol/ etanol. Den tcrtninologi som används i här aktuella lagtexter bör så långt som möjligt tillämpas.

' lnnefattar alkoholer samt estrar. etrar. ketoncr och liknande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 166

Parallellt med att en satsning görs på introduktion av metanol bör enligt OED också andra utvetklingslinjer på drivmedelsomri'tdet uppmärksam- mas. Delegationen nämner härvid särskilt syntetisk bensin.

Behovet av fortsatta studier av andra alternativ betonas av flera rcmiss- instanser. bl.a. DFE och itulustriverket. sotn efter att ha anslutit sig till OED:s förslag till introduktionsstrategi för metanol framhåller:

Samtidigt måste dock fortsatt utveckling och bevakning av övriga alter— nativ fortskrida. exempelvis elfordon och syntetiskt bränsle vilka kan erbjuda såväl energi- som kostnadsmässiga fördelarjämfört med metanol/ etanol.

Liknande synpunkter förs fram av ÖB. vt'ig- och trafikinstittttet. Studsviks Energiteknik AB. LO. Sveriges t'it'ilingen/örsjiirhund och NE som anför:

Vad gäller valet mellan olika alternativa drivmedel anser OED att intro— duktionen skall inriktas på metanol med renmetanoldrift som långsiktigt mål. Övriga alternativ. främst elfordon samt syntetisk bensin/"dieselolja. diskuteras summariskt. Från flera håll. både i Sverige och tttomlands hävdas emellertid att dessa alternativ kan innebära såväl en lägre system- kostnad som en högre systemverkningsgrad jämfört med alkoholer. Ett fortsatt utvecklingsarbete fordras innan ett ställningstagande kan göras i denna fråga.

NE anser därför att ett eventuellt beslut om metanolintroduktion bör utformas så att alltför långtgående långsiktiga låsningar undviks och så att ett fortsatt utvecklingsarbete på andra alternativ säkerställs.

SI'I och Lunds universitet framhåller alternativet motorgas. SPI anför:

I rapporten framställs motorgas säsom av olika skäl ett endast kortsiktigt alternativ. I betraktande av den betydande tillgängligheten till LPG både från Nordsjön och annorstädes samt den ökade medvetenheten om gasens värde. som medför att omfattande utbyggnader i produktionsutrustning göres för att kunna tillvarataga LPG (i stället för att fackla den). finner SPI det för troligt. att användningen av LPG kommer att öka och att samtidigt marknadsefterfrågan skall kunna täckas en god bit in på nästa århundrade. Motorgasanvändningen är sedan länge vanlig i fordonsflottor i Europa och en introduktion pågår f. n. i Sverige.

SPI berör vidare utvecklingen av syntetisk bensin:

SPI finner också att syntetisk bensin i rapporten behandlats endast mycket kortfattat. SPI har funnit. att ett kommersiellt tillhandahållande av syntetisk bensin som drivmedel (från förvätskning av kol. antingen via förgasning och syntes — Fischer 'fropsch — eller via direktförvz'itskning) torde vara att vänta vid en något senare tidpunkt än motsvarande för metanol och borde vara av minst samma försörjningsvärde som en meta- nolimport. Syntetisk bensin har sådana fördelar framför metanol. att en detaljerad redovisning härvidlag vore önskvärd. SPI anser det vore olyck- ligt. om ett beslut nu att välja metanol som alternativ. p. g. a. den omställ—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 167

ning av lagrings- och distributionsnät samt: fordonspark som härvidlag blir nödvändig. skulle beröva oss möjligheterna att i en snar framtid kunna välja syntetisk bensin som drivmedel för fordonsdrift.

DFE har en något annorlunda uppfattning:

Alternativet syntetisk bensin och dieselolja är. som OED-rapporten visar. ännu svårbedömt på grund av osäkerheten om ekonomin och syntes- processer. Den föreslagna metanolstrategin påverkar inte. under åtminsto- ne hela l980—talet. handlingsfriheten för bibehållande av dessa kolvätedriv- medel.

Frågan om elfordon och vätgas/*ordon tas upp av STU:

Drivmedelsgruppen framhåller att andra alternativ som vätgasfordon och elfordon inte kan bli aktuella förrätt efter l990. Etablerande av en metanolmarknad skulle vara ett sätt att snabbt ersätta olja. Man bör emellertid observera att det inte finns några tekniska hinder att redan nu påbörja uppbyggnad av ett transportsystem baserat på elfordon och järn- väg eller på elfordon som använder bärbart bensindrivet laddningsaggregat för långfärd. En sådan omställning kräver emellertid vissa trafikpolitiska beslut. Möjligheterna att uppnå ökat oljeoberoende skulle emellertid vara betydligt större än vid en övergång till blandbränsle.

Svenska busstrafiktörhundet framhåller att initierandet av trådbusstraftk i tätorter med ett homogent linjenät bör stimuleras. Utnyttjande av vegetabiliska oljor som drivmedel berörs av LRF:

LRF vill särskilt framhålla det önskvärda i att försörjningsberedskapen ges en framträdande plats. då alternativa drivmedel skall introduceras. Även handelspolitiska aspekter bör väga. tungt vid valet. Mångsidigheten är också i sig själv ett betydelsefullt motiv. I detta fall förtjänar frågan om användning av vegetabiliska oljor baserade på svensk råvara en framträ- dande plats.

Frågan om ökad bensinframstil/[ning inom landet berörs av några re- missinstanser. bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län:

På kort och medellång sikt finns det enligt länsstyrelsens mening skäl att prioritera oljeersättning inom andra sektorer samt öka bensinframställ- ningen i de svenska raffinaderierna. Länsstyrelsen vill här peka på möjlig- heterna att komplettera raffinaderiet i Brofjorden med en s.k. katkrackcr som omvandlar tjocka eldningsoljor till lättare produkter. främst bensin. Scanraff utreder f. n. denna fråga.

LO anför: LO får i detta sammanhang också nämna sin uppfattning att den svenska raffinaderikapaciteten bör byggas ut. Den crackeranli'tggning. som tidigare projekterats. bör komma till utförande. Detta motverkar inte införandet av

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 168

metanol som drivmedel (i första hand blandningstillsats). Ett ökat svenskt produktionsoberoende beträffande bensin kan underlätta satsningen på blyfri bensin.

Frågan om förändringar i raffinaderiledet och alternativt utnyttjande av råvaror berörs av RRV:

I betänkandet redovisas ett förhållandevis lågt utnyttjande av energiin- nehållet i fasta energiråvaror vid metanolproduktion. Ett utnyttjande av energiråvaror i t.ex. ljärrvärmcanläggningar torde göra det möjligt att ta tillvara flera tiotals procentenheter mer av energiinnehållet. Därför finns det enligt RRV anledning att närmare analysera huruvida ett alternativt utnyttjande av energiråvarorna skulle kunna ersätta en större mängd olja. Drivmedelsbehovet kunde i så fall under överskådlig tid tillgodoses genom förändringar i raffinz'tderilcdet för att ur råoljan utvinna större andel driv- medel.

Med tanke på att ett totalt frigörande av oljeberoendet inte är realistiskt inom överskådlig tid finner RRV en analys som den här skisserade väsent- lig för att de inhemska energiråvarorna skall utnyttjas på bästa sätt för att ersätta olja inom samhället som helhet och inte enbart inom transportsek- torn.

Liknande synpunkter förs fram av NE.

Metanoltillverkning baserad på inhemska bränslen torde enligt OED vara möjlig tidigast omkring år 1990. Delegationen. föreslår att fortsatt projektarbete rörande metanolproduktion baserad på förgasning av kol och restoljor bör genomföras. Import av metanol som framställs av naturgas från Nordsjöområdet innebär enligt OED ”att en förbättrad försörjnings- trygghet erhålls ijämförelse med dagens import av olja och oljeprodukter.

Uppfattningen delas av Svenska kommuti/Firluunlet:

Förbundsstyrelsen anser att detta är en rimlig bedömning. Möjligheterna att mera långsiktigt erhålla avtal rörande metanolimport från dessa områ— den har inte behandlats i drivmedelsgruppens rapport. Förbundsstyrelsen anser emellertid denna fråga vara av centralt intresse för en mera långsiktig introduktion av metanol i det svenska transportsystemet. Fortsatta an— strängningar att med t.ex. samarbetsavtal långsiktigt trygga metanolför- sörjningen bör därför prövas.

Möjligheter till svenskt deltagande i metanolproduktion utomlands fram- hålls av Swea/yards Development Corporation:

Med en modern. effektiv. storskalig (2000—3000 t/dygn) anläggning kan metanol framställas till låg kostnad, förutsatt att priset på ingående natur- gas kan hållas förhållandevis lågt. Detta borde vara möjligt. eftersom

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet l69

många länder har outnyttjad gas. Med den kunskap. som man nu har skaffat sig i Sverige om metanoltillverkning. -distribution och -användning. borde det även vara av intresse att från svenskt häll engagera sig i den snabbt växande internationella metanolmarknaden.

Inhemsk produktion av metanol behandlas av flera remissinstanser. bl.a. av NE:

OED föreslår att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för meta- nolframställning ur restoljor och kol klarläggs. OEI) föreslår vidare att utvecklingen av teknik för metanolframställning ur torv och ved fullföljs. Man pekar dock på förhållandet att en förutsättning för en stor potential för metanolframställning ur inhemska råvaror är en omfattande cnergi- skogsodling eller liknande. N E instämmer i det senare och vill därtill påtala den stora miljömässiga fördelen av att i första hand använda svavel- och tungmetallhaltig kol och olja för metanolframställning i stället för torv och ved. som i regel kan förbrännas direkt utan motsvarande miljöstörning.

NE anser därför att introduktionsverksamheten vad gäller inhemsk me- tanolframställning bör inriktas på i första hand en kol- och restoljebaserad metanolfabrik. Den långsiktigt motiverade utvecklingen av teknik för me- tanolframställning ur ved och torv bör även fortsättningsvis drivas paral- lellt med utveckling av råvarubasen.

Även Kemikontoret framhåller att en produktion baserad på vacuum- restoljor och kol förefaller vara av intresse.

Skogsstyrelsen betonar den kostnad som råvarutransporten kan komma att utgöra vid produktion baserad på ved om upptagningsområdet blir stort. Lantbruksslyrelsen framhåller att en metanolproduktion baserad på inhemska råvaror kommer att kräva mycket stora och koncentrerade rä- varukällor. Liinsstyrelstw i Uppsala län behandlar också denna fråga:

Den inhemska produktionen av metanol och etanol bör stimuleras. Det är i detta sammanhang mycket viktigt att tillgången på råvaror för fram- ställning noggrant kartläggs. Utan tvekart kommer konkurrens att uppstå mellan olika användarintressen.

DFE redovisar beräkningar utförda inom IEA — samarbetet. som visar att det är mest förmånligt att använda torv och biomassa för direktförbrän- ning mcdan flytande bränslen bör baseras på kolförvätskning och utökad krackning av olja. DFE fortsätter:

Den anförda tveksamheten beträffande metanolproduktion från inhems- ka råvaror gäller dock knappast skiffer. Enligt DFE:s mening bör skiffer vara intressant för förädling till metanol i stora proccssanläggningar.

Metanolframställning ur skiffer berörs också av liirtsstyrelsen i Skara- borgs län:

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet I70

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang peka på den ft'irst'iksanläggning för förgasning av inhemska bränslen som finns vid Ranstad med syfte att framställa metanol ur främst skiffer. men som även medger att biomassa och torv utnyttjas som råvara. Fortsatt utvecklingsverksamhet vid Ran- stad. särskilt med syfte att framställa metanol ur lokalt tillgängliga råvaror såsom skiffer. torv. skogsavfall o.dyl.. anser länsstyrelsen angelägen med hänsyn till det kunnande och den utrustning som företaget besitter.

Även ÖEF framhåller betydelsen av att den stora resurs som de svenska skiffrarna utgör beaktas.

Behovet av anläggningar för produktion av etanol inom landet betonas av LRF:

För etanolframställning har produktionskostnaderna tagits fram genom etanolutredningens arbete. Beräkningarna visar att kostnaden per ener- gienhet är ungefär densamma som för metanol från biomassa. Beräkning- arna för metanol är därvid betydligt osäkrare. Detta motiverar. enligt LRF:s uppfattning. att några försöksanläggningar snarast kommer i drift som kan ge ytterligare kunskaper om etanolens möjligheter i det svenska drivmedelssystcmct. Då etanolproduktion lämpar sig även i mindre anlägg- ningar är det enligt förbundets uppfattning angeläget att olika produktions- metoder prövas. Utvecklingen i USA tyder på att även anläggningar på gårdsnivå visar sig konkurrenskraftiga. Enligt förbundets uppfattning bör även någon sådan anläggning komma till stånd i Sverige.

Liknande synpunkter framförs av Kemikontoret som samtidigt betonar att även om vissa försöksanläggningar sannolikt kommer till stånd så kan man inte räkna med någon större kommersiell produktion av alkohol ur inhemska råvaror före sekelskiftet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län fram- håller att det är angeläget att en etanolproduktion baserad på jordbruksrå— varor och avfall från jordbruket samt grundad på teknik som utvecklats i svensk industri kan komma igång utan alltför stora fördröjningar.

2.5.1. Allmänt

(')ED anser att statsmakterna snarast bör ta ställning till ett införande av alternativa drivmedel i Sverige. Ställningstagandet bör enligt delegationens mening innebära principiellt val av huvudlinje. beslut om och genomföran- de av ytterligare detaljutredningar samt försök och förberedande introduk- tionsätgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföl- jande. modifiering eller avbrytande av introduktionen kan fattas. Introduk- tionen kommer därmed att ske i två etapper. Den första etappen föreslås innehålla bl.a. ett omfattande demonstrationsprogram (fältprov) med for- don och distributionsprogram.

SMAB ansluter sig i allt väsentligt till OED:s slutsatser och förslag. Bolaget fortsätter:

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet l7l

SMAB delar också OED:s uppfattning att det är "väsentligt att stats- makterna snarast tar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige". att "introduktion av alternativa drivmedel skall inriktas på me- tanol" samt att "det praktiska i införandet av metanol i mer omfattande skala bör vara igång år 1984—85".

Trans/mrlrådc't tillstyrker en snabb introduktion av metanol:

Med hänsyn till den tid som krävs för att bygga upp en metanolhantering inom transportsektorn anser transportrådet att det är angeläget att definiti- va ställningstaganden från statsmakternas sida görs så snart som möjligt. En första delmål bör vara inriktat mot en introduktion av blandbränsle med l5 (."-'"?- metanolinblandning. baserat på importerad metanol, i mitten på 1980-talet.

Ett beslut om metanolintroduktion med sikte på inblandning av l5 '&'? metanol i bensin ger heller inga svåra bindningar för framtiden om andra utvecklingslinjer senare skulle visa sig mer gynnsamma. En sådan intro- duktion skapar i stället goda förutsättningar för en fortsatt satsning mot en större användning av metanol inom transportsektorn om erfarenheterna visar sig positiva.

LO anser att det av OED sammanställda materialet är värdefullt och ger tillräckligt underlag för de ställningstaganden som OED föreslår. LO fort- sätter:

LO tillstyrker OED:s förslag att statsmakterna snarast tar ställning för införande av blandbränsle av bensin och metanol som alternativt drivme- del i Sverige. Ett sådant beslut medför direkt ett behov av utredningar och introduktionsätgärder under en första etapp.

Länsstyrelswt i Uppsala län tillstyrker också förslaget:

Länsstyrelen stöder oIjeersättningsdelegationens förslag om att beslut snarast bör fattas om introduktion av ett blandbränsle med ca 15 % me- tanol samt att arbetet inriktas mot ett bränsle bestående av enbart metanol/ etanol. För detta talar bl.a. samhällsekonomiska skäl. beredskapsskäl samt miljöskäl.

OED:s förslag till introduktionsplan för alternativa drivmedel tillstyrks eller lämnas utan erinran av trans/nn'(/i'n'skningstlalcgationen, Dl—"E. lala- rar/o !. Sva/iska lokal/rafik/å'il'c'ltirtgc'll. TCO. .5.—1 ("()/SR och .S'tnuh't'i/t' [:"/lur- giteknik AB som anför:

Vi instämmer helt i (')l—IDzs åsikter. att ett beslut om metanolintroduktion kan tas utan att man blockerar önskvärd flexibilitet för Sveriges drivme-

delstörsörjning under många år.

Liknande synpunkter förs fram av Srmska ktmunlln/i'irlmmlct:

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 172

Kommunförbundets styrelse anser i likhet med OED att de osäkerheter som finns på metanolområdct inte kan motivera en avvaktande hållning från svensk sida. Styrelsen finner OED:s förslag väl avpassat och stöder den föreslagna inriktningen av den första etappen.

Flera remissinstanser tillstyrker OED:s förslag men betonar att oåterkal- leliga beslut ej bör fattas nu. SIND är av denna uppfatttning:

lndustriverket ansluter sig till OED:s förslag att statsmakterna tar ställ- ning till införande av alternativa drivmedel vilket innebär principiellt val av huvudlinje. beslut om och genomförande av ytterligare detaljutredningar samt försök och förberedande introduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut omjiill/öliamle. modifiering eller avbrytande av metanolinförande kan tas.

Aven Mott)rmännens riksförbund betonar detta:

M tillstyrker att statsmakterna snarast tar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. att metanol tills vidare skall betraktas som huvudalternativ samt att en plan för introduktionen av alternativa drivme— del skall omfatta minst tvä etapper.

M har uppfattningen att en första etapp bör omfatta sådana förberedelser för metanolintroduktion som är nödvändiga för att metanolbränsle skall kunna införas men som inte oåterkalleligt binder landet för detta.

Liknande synpunkter framförs av Landsringsfi'irbimdet och RAK . NE har inga generella invändningar mot det tvåstegsft'irfarande som (')ED föreslår men betonar att det egentliga ställningstagandet till metanol— introduktion bör ske först vid beslut om den andra etappen. Liknande synpunkter förs fram av STU:

Arbetarskytldsstyrelsen framhåller betydelsen av att de arbetsmiljömäs- siga konsekvenserna av en snabb och omfattande praktisk introduktion noga studeras innan beslut fattas. Länsstyrelsen i Göteborgs oeh Bohus län anser att OED inte tillräckligt har beaktat de näringspolitiska och regionalpolitiska effekterna av en snabb metanolintroduktion i Sverige. Länsstyrelsen pekar på investeringar i svenska raffinaderier som en alter- nativ metod.

Sveriges Kemiska Industrikrmtm anför:

På de premisser som belyses i utredningen har OED tagit principiell ställning för en kommersiell introduktion av alternativa drivmedel i Sveri- ge. Kemikontoret har i vissa stycken funnit utredningen och dess resultat otillräckliga för att kunna läggas till grund för ett sådant ställningstagande. Organisationen vill dock icke motsätta sig det föreslagna försiktiga fram— stegsprogratnmet i två etapper. Genom att de bindningar som här krävs är relativt måttliga finns utrymme för modifieringar eller t.o.m. ett avbry- tande av en inledd introduktionsfas.

Prop. l980/81: 90 Bilaga l.8 Industridepartementet l73 Liknande synpunkter förs fram av Lunds mtirersifet:

Fakultetsnämnden vill också betona. att det tekniska och miljömässiga bedömningsunderlaget för val av lämpligt alternativbränsle ännu ej har utvecklats så långt att det snabba introduktionsförlopp som oljeersätt- ningsdelegationen förutser kan tillrådas. När det gäller utvecklingen av ett altermttivbränsle måste konsekvensbilden i sin helhet vara studerad för att de stora investeringarna i distributions- och fordonsledet skall kunna moti— veras. Med stärkta forsknings- och utvecklingsinsatser på detta område kan introduktionsförloppet och omställningsviljan trovärdiggöras.

SPI som har funnit OED:s slutsatser svårtolkade anser att bindande beslut inte bör fattas nu:

Om innebörden av förslagen kan tolkas så. att man i praktiken redan nu binder tipp sig för en allmän introduktion av ett MIF-drivmedel fr.o.m. l984. arrisar SPI förslagen.

()m i stället förslagen innebär. att handlingsfriheten tills" vidare bibe- hålles. har SPl inget att erinra mot att fortsatta demonstrationsförsök och utredningar angående metanol företas för att vinna ytterligare erfarenheter om nödvändiga åtgärder för anpassning av fordon. raffinaderi-. lagrings- och distributionssystem. samt kostnaderna härför.

Liknande synpunkter förs fram av MtNorlin-arms Izelnykter/tetsfi'irbnml:

Av OED:s rapport drar MHF slutsatsen att fortfarande många frågor rörande metanolinblandning i drivmedel och enbart metanoldrift är oklara och att effekterna av en sådan åtgärd f.n. inte går att överblicka.

En l5 % metanolinblandning i drivmedel från hösten l984 kan inte antas få någon betydelse för vårt oljeberoende som ett led i övergång från bensin till andra drivmedel. Ett sådant beslut skulle dock medföra betydande kostnader som vare sig samhället eller den enskilde fordonsägaren i dagens ekonomiska läge har råd med. Omställningskostnaderna för fordon. trans- porter och bensinstationer blir dessutom med stor sannolikhet outnyttjade investeringar om Sverige längre fram i anpassning till de internationella besluten skulle välja annat alternativt drivmedel än metanol. Det är förvå- nande att OED vill hasta fram så snabbt. särskilt som delegationen är medveten om att många frågor återstår att klarlägga och att de kommer- siella förutsättningarna för metanol inte heller är fullt klarlagda (2.4).

2.5.2. Tidplan

Detaljerade beslut och mer definitivt ställningstagande till metanolintro- duktion bör enligt OED kunna fattas tidigast under år l98l. sannolikt dock inte förrän under år l982. Enligt delegationen bör då metanol i mer omfat- tande skall ktlnna börja införas våren l984—85.

'I"ranspmtrådet anser att en snabbare introduktion av metanol vore önskvärd. Förhandlingar om metanolimport bör enligt rådet komma igång så snart som möjligt. TCO välkomnar att OED har hållit fast vid små tidmarginaler i sitt förslag. Det finns enligt 'l'CO risk för att ett introduk- tionsprogram annars blir fördröjt. SMAB framför:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l74

Den tidplan för introduktion. som OED föreslagit. anser SMAB vara fullt realistisk. Varken biltillverkare eller oljebolag står oförberedda idag. Metanol och etanol harju distribuerats och provats sedan flera år av såväl de internationella oljebolagen som de stora biltillverkarna.

För att den uppgjorda tidplanen skall kunna hållas fordras emellertid att statsmakterna noga tillser att de åtgärder som OED föreslagit under en första etapp verkligen genomförs inom erforderlig tid. Samtidigt måste nödvändiga finansiella resurser ställas till förfogande.

STU understryker att det föreslagna tidsschemat är pressat. Civilingen- jt'it's_fi*irbtutclet betonar att OED:s förslag att ett blandbränsle införs redan hösten 1984 inte är fullt realitiskt. KAK framhåller att klubben anser det orealistiskt att forcera fram utredningsarbetet till halvårsskiftet l98l för att Sverige skall kunna introducera M [5 under hösten l984. SPI finner det helt uteslutet att definitivt beslut om introduktion av ett alkoholdrivmedel i Sverige skall kunna fattas tidigare än i vart fall är l983.

Motorbrameltens riksfi'irbund anför följande beträffande beslut av an- passningstid för bilverkstäderna:

Från MRF vill vi särskilt framhålla att det behövs en tillräcklig anpass- ningstia' för att seriöst kunna fullgöra de uppgifter som är förknippade med sevice- och omställningsåtgärder på bilarna.

Swedyara's Development Corporation framhåller:

Alla som på ett eller annat sätt kommer att påverkas av ett kommande metanolbeslut. skulle ha stor nytta av ett preliminärt tidsschema. som visar de olika stegen vid införande av metanol i Sverige och — så långt man i dag känner till — i världen i övrigt.

2.5.3. Hiinsvnstagande till utvecklingen iandra länder

OED anser att hänsyn till utvecklingen på metanolområdet i Västeuropa bör tas. Strävan bör enligt delegationen vara att samordna de svenska insatserna med det utvecklingsarbete som pågår i bl.a. Västtyskland. De svenska introduktionsplanerna kan därmed modifieras om utvecklingen i andra länder motiverar det. Samordningen behöver enligt OED dock inte föras sa långt att introduktionen av metanol måste ske samtidigt i Sverige som i andra västeuropeiska länder.

Transportrådet anför:

Utvecklingen i andra länder är av'stor betydelse för möjligheterna att genomföra en övergång till metanol som drivmedel. Så länge arbetet i Sverige sker med en inriktning mot I5-procentigt blandbränsle är dock samordningsproblemen förhållandevis små. Först vid ett beslut om en övergång till fordonsdrift med högre metanolhalt eller enbart metanol är samordning internationellt ofrånkomlig. Det internationella samarbetet år en viktig del i det fortsatta arbetet. 'l'ransportrådet biträder dock utred— ningens uppfattning att Sverige inte bör avvakta händelseutvecklingen i

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 175

andra länder. då detta skulle försena metanolprograrnmet med flera år. En lS-procentig inblandning av metanol i bensin innebär heller ingen läsning för framtiden.

SMAB anser att Sverige bör vara ett föregångsland i denna fråga:

SMAB delar OED:s uppfattning att samordningen med Västeuropa "inte behöver föras så långt att introduktionen av metanol i Sverige måste ske samtidigt med andra västeuropeiska länder". Det kan här understry- kas att Sverige idag samarbetar med samtliga ledande europeiska länder i fråga om alternativa drivmedel och aktivt medverkar i nu pågående globalt såväl som västeuropeiskt samarbete rörande alternativa drivmedel. Det västeuropeiska samarbetet har sedan OED—rapporten skrevs allt mer kom- mit att inriktas på metanol.

Sverige bör inte tveka att nu ta det första steget i Europa. Ett svenskt introduktionsbeslut kan väntas få en starkt katalyserande verkan på inte bara bil- och oljeindustrin utan även på introduktionstakten i bl.a. våra nordiska grannländer och Västtyskland, på samordningen av introduk- tionen i Västeuropa och på det europeiska samarbetet rörande alternativa drivmedel överhuvudtaget.

Så snart ett introduktionsbeslut fattats är det viktigt att kontakter tas med berörda länderi Västeuropa inte bara på det tekniska planet utan även på departements- och nrinisternivå i syfte att driva på samordningen i Västeuropa.

LO och Studsvik Energiteknik AB delar OED:s uppfattning i frågan. Flera remissinstanser understryker kraftigt att en samordning med övri- ga västeuropeiska länder. främst Förbundsrepubliken Tyskland. bör ske beträffande introduktionen av alternativa drivmedel. Kemikontoret anser det vara ett krav att en övergång till blanddrivmedel kan genomföras med så långt möjligt internationellt harmoniserande bestämmelser. KAK finner en anpassning till övriga Europa nödvändig. Enligt statens viig- ()("ll tra/ik- institut. NE och SPI bör resultaten av storförsök och policybeslut i Väst- europa avvaktas innan ett definitivt beslut om introduktion av alternativa drivmedel fattas i Sverige. Motor/n[inne/ts riksförbund anför:

Tidigare införda svenska fordonsbestt'immelser som avviker från andra europeiska länders har. exempelvis ifråga om avgasrening och bromsar. fått starkt ogynnsamma verkningar.

För närvarande studerar ett flertal europeiska länder oljeersättning med hjälp av metanolbränsle. Utvärdering av de omfattande västtyska proven på detta område väntas ske l982. då även motsvarande svenska prov bör vara avslutade. Fordonsbestämmelser för EG-Iånderna angående drift med metanolbränsle kan väntas bli utarbetade på grundval av erfarenheterna från främst de västtyska proven. Det är angeläget att motsvarande svenska bestämmelser från början blir likalydande och inte ytterligare särbestäm- melser införs i vårt land.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet 176

Statens trafiksäker/retsverk och Sveriges bilindustri- oelr bilgrossistji'ir- ening för fram liknande synpunkter.

Motorfi'jrarnas helnykterhetsförbmtd pekar också på behovet av sam- ordning med övriga Europa. Förbundet framhåller också att det är angelä- get att bevakningen blir intensiv av utvecklingen på detta område i övriga Europa och att Sverige aktivt tar del i detta arbete.

2.5 .4 Åtgärder i fordonen

] introduktionens första etapp bör enligt OED förhandlingar komma till stånd med biltillverkarna syftande till frivilliga överenskommelser avseen- de materialval i motorer och bränslesystem. Optimering av fordonen kan dock inte ske förrän en specifikation för blandbränslet har lagts fast.

Beslut om fordonsföreskrifter.ingår i etapp 2 av introt'luktionsplanen. I vilken utsträckning befintliga fordon kommer att ställas om beror enligt OED på vilka styrmedel som används. .

Dessa frågor berörs översiktligt av många remissinstanser när den all- männa synen på OED:s introduktionsplt'tn läggs fram (avsnitt 2.5.l) eller då hänsynstagandet till utveckling i andra länder berörs (avsnitt 2.5.3).

Trmtsportrr'idet anför i frågan:

Till nackdelarna med metanolintroduktionen anför utredningen att en anpassning av fordonen krävs för drift med det nya bränslet. De kostnader som krävs för en omställning till blandbränsle med IS €'3'(- metanol är dock små och kan utföras på en stor del av fordonsbeståndet.

Väg- och trafikinstitutet framhåller:

Snarast möjligt bör beslut fattas om obligatorisk anpassning av fordons bränslesystem och åtgärder i distributionsledet för att möjliggöra använd- ning av metanol som drivmedel. Därigenom kan kostnaderna minimeras för en eventuell övergång till metanolhaltigt bränsle i mitten av åttiotalet.

Kostnaden för åtgärder i befintliga fordon berörs av postverket:

I rapporten anges. att omställningskostnaden till M IS.-bränsle för befint- liga bilar uppgår till högst 300 kr per fordon. Detta belopp anser vi vara för lågt. då metanolen angriper plast och gummi. dvs. komponenter som till en del ingår i nuvarande bilars bränslesystem. En försiktig uppskattning av kostnaderna per fordon torde snarast stanna vid 1000—2000 kr.

Anpassningsåtgärder behandlas också av Motorbranstliens riksfi'irbuml:

MRF:s medlemsföretag förfogar över tillräcklig kapacitet för att klara anpassningsuppgifterna på de bilar som kommer att vara förberedda för metanolbränsle. Större ingrepp kräver längre tidsperioder för våra med- lemsföretags verkstäder.

Vi anser det vara väsentligt att särskilda verkstäder auktoriseras för

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 177

dessa arbetsuppgifter. lfrågavarande arbeten bör utföras av seriösa verk- städer och åtgärderna får inte gå ut över övrig justering av bilmotorerna som har betydelse för t. ex. avgasreningen.

SMAB anser att de slutsatser man på nuvarande stadium bör dra är att blandbränslen bör införas med i nybilsproduktionen anpassade motorer samt att denna anpassning ligger väl inom vad som är enkelt och möjligt att åstadkomma med nuvarande bensinmotorer.

Bolaget anför:

För varje bränsle existerar en optimal kombination av kompression och oktantal dvs. motor-bränsle. vid vilken den totala energiförbrukningen är bränslen. såsom borttagande av bly eller tillsats av metanol måste åtföljas av en anpassning av motorparken för att optimala förhållanden åter skall erhållas. I praktiken kan dock sådana förändringar inte genomföras i den befintliga bilparken utan endast via nybilsproduktionen. Återställandet av optimala förhållanden tar därmed lång tid.

Frågan om introduktion av blandbränsle i befintlig bilpark behandlas också av stulen.? naturvårdsverk och prmlukrkumrt>II||.'|'mmIt'u."

Dagens förgasare har precisionsutrustning som ät' speciellt kalibrerad och kontrollerad i samband med tillverkningen. Man kan inte räkna med att förgasare efter isärtagningar och utbyte av delar i ordinär verkstads- miljö generellt kan fås att fungera lika bra som vid serieproduktion av förgasare. Spridningen i funktion vid jämförelse mellan olika förgasare kommer då att bli betydligt större bl.a. därför att verkstäder saknar utrust— ning för fullgod kontroll efter moditieringen.

För att undvika körbarhetsproblem i enskilda fall är det därför troligt att verkstadsrutinerna för sådana ombyggnader av bilar i drift kommer att innebära drift vid mindre luftövcrskott än vid motsvarande bensinfall. Detta medför högre föroreningsutsli'tpp och högre bränsletörbrukning än vid ursprunglig bensindrift.

Om bilar byggs om till M l5-drift föreligger också risk för att sådana bilar i viss utsträckning ändå körs på ordinär bensin. Det kan tinnas fiera skäl till det. t.ex. att ägaren upplevt problem med MlS-bränslet. ägarbyten. MIS inte alltid tillgängligt etc. Detta leder då till att motorn tillförs mer bensin än avsetts. dvs. effekten är densamma som om motorn kontinuerligt cho- kades. Förutom högre bränsleförbrukning leder detta till väsentligt högre utsläpp av koloxid och kolväten.

Mot denna bakgrund avrådes bestämt från planerna på en allmän intro— duktion av MlS-bränsle i befintlig bilpark. M l5-bränsle bör införas främst för bilar som fabriksmässigt särskilt optimerats för detta bränsle. dvs. för bilar fr.o.m. viss årsmodell.

Frågan om åtgärderi tunga fordon berörs av några remissinstanser. Sveriges bilinduslri- ()(/| bilgnassistjih'ening anför:

Tekniska lösningar för metanol- eller etanoldrift i dieselmotorer kommer under senare delen av Stl-talet. lZ Riku/uge" 198058]. I .ru/nl. .-"Vr UU. Bilugt'tlt'l

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.8 industridepartementet I78

Även för lastbilar och bussar gäller de internationella beroenden som tidigare nämnts. Sverige är en för liten marknad för att ensamt ställa kravet på dieselmotorer för alkoholdrift. Till detta kommer behovet av att för internationell trafik också i fortsättningen ha Iastfordon drivna med nor- mala bränslen. För små och medeltunga lastbilar är en övergång till ett nytt bränsle i Sverige mycket svår. eftersom dessa till den absolut största delen är importerade. Det är inte realistiskt att ställa ett generellt krav på en omställning av de lastbilar som säljs i Sverige från ett visst är.

LRF behandlar anpassningen av lantbrukets fordon:

De försök som gjorts med lastbilar och bussar angående drift med motoralkoholer tyder på att motsvarande system borde kunna tillämpas även för traktorer. Det borde därför vara en självklarhet att maskintillver- kande industri snarast beaktar möjligheterna av framtida alkoholdrift på så sätt att materialanpassning sker. Detsamma måste gälla för distributions- system och för de lagringstankar som finns på gårdarna. Förbundet hyser förståelse för att industrin inte utan vidare gör dessa anpassningar. Men ett klart ställningstagande från statsmakternas sida bör kunna ge det underlag som industrin behöver för en sådan anpassning.

Statensjordbruksniimnd framhåller att frågan om vilken effekt på trak- torernas dragkraftsförmåga som en inblandning av metanol i dieselolja medför inte behandlas i OED:s utredning. Denna fråga bör enligt nämnden utredas i det fortsatta arbetet.

Televerket påpekar att konverteringssatser för metanoldrift saknas för de flesta fordonstyper som ingår i verkets vagnpark varför provverksam- het med metanoldrift endast kan omfatta ett fåtal av televerkets fordon.

ÖB diskuterar frågan om anpassning av försvarets fordon till ett nytt ' drivmedel:

Anpassning av försvarets specialfordon till metanoldrivmedel kan bli omfattande och dyrbar. De taktisk-tekniska krav som ställs på ett strids— fordon omfattar bl. a. krav på viss aktionsradic. Då mctanoldrivmedel har ett lägre energiinnehåll krävs ökad volym för att nå samma aktionsradie som med nuvarande drivmedel. Detta ställer krav på större bränsletankar på fordonen vilket medför ökad tyngd. Ombyggnad av stridsfordon bör därför undvikas både av taktisk-tekniska och ekonomiska skäl. Kostnader för ombyggnad har inte studerats under remisstiden men kan bedömas som stora.

Nuvarande generation stridsfordon bör således fortsätta att drivas med konventionella drivmedel. Nästa generation stridsfordon kan anpassastill alternativa drivmedel.

Anpassning av försvarets övriga fordon kan ske i takt med det civila samhällets anpassning och till i stort samma kostnad.

Hänvisningar till S2-5-3

2.5.5. M I 00 i särskildt! flottor

Introduktion av fordon som drivs med enbart metanol. s.k. MIOO- bränsle. bör enligt OED påskyndas. ] ett första steg uppges sådana mo-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 179

torer kunna utnyttjas i fordonsliottor med begränsat geografiskt använd- ningsområdc. t. ex. taxi. bussar. fordon hos statliga verk etc. Denna intro- duktion bör' enligt OED ske snarast möjligt och bedöms kunna påbörjas i kommersiell skala i slutet av 1980-talet. '

Frågan om forcerad introduktion av MIOO i särskilda flottor som ett alternativ till en allmän M l5-intr"oduktion berörs av DFI-.":

()m metanol införs för att minska användningen av importerad olja eller oljeprodukter. är' det från utrikeshandelssynpunkt oväsentligt om ersätt- ningen sker genom inblandning i bensin eller genom renmetanoldrift i en del av bilparken. Ett alternativ till strategin "blandbränsle följt av renme- tanoldrift" är forcerat införande av renmetanollordon i en del av fordons- flottan. Härigenom slipper man vissa problem. t. ex. genom att metanolen inte behöver vara vattenfri. Introduktion av renmetanoldrift enbart avfär- das tämligen kortfattat i rapporten. Skillnaderna i riskspridning beträffan- de tillförseltrygghet. i introduktionstakt och i framtida handlingsfrihet m.m. kunde ha förtjänat en närmare redovisning.

Liknande synpunkter framförs av STU:

Om målet på sikt således är att tillskapa inhemsk produktion i större skala baserad på inhemsk råvara kan import av alkohol vara motiverad till dess att den inhemska produktionen startar för att på så vis utnyttja den del av distributionssystemet och fordonsflot'tan som under tiden anpassats. Om anpassningen då skall ske till blandbränsle eller ren alkohol bör närma- re belysas. "

Natrtrvärdsr'erket och prmfuktkmrtrollnämndwr förordar en kraftigare satsning på MIOO redan nu:

Möjligheterna att uppnå goda miljöegenskaper förefaller bättre vid renal- koholmotorer än blandbränslemotorer. Från hälso- och miljösynpunkt är ren metanol ett betydligt fördelaktigare motorbränsle än motorbensin och även bättre än Ml5-bränsle. Vid såväl yrkesmässig som annan exponering för bränsleångor är metanol klart att föredra framför motorbensin. Yrkes- hygieniska gränsvärdet för metanol är väsentligt högre än för bensin och bensinkomponenter. Även vid spill på hud måste metanol anses som betydligt mindre farligt än bensin och blandbränslen. De metanolhalter som kan bli aktuella i belastad trafikrniljö torde” även vid allmän använd- ning av metanol som motorbränsle ligga väl trnder de som anses medföra hälsorisker. Metanol innebär därför en påtaglig förbättring i jämförelse med dagens situation där redan förhållandevis låga halter av vissa bensin- komponenter anses medföra risk för cancer" och nervskador.

Naturvårdsverket och pr'oduktkontrollnämnden föreslär mot denna bak- grund att drift med ren alkohol ges en betydligt högre prioritet än den som kan utläsas av OED:s förslag.

TCO anför: "En intressant faktor i sammanhanget är attfmöjlighcterna att utnyttja fordonsflottor med begränsat geografiskt användningsområde" förefaller

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 industridepartementet l80

vara goda. En offentlig (statlig och/eller kommunal) upphandling av teknik på nya områden borde i sammanhanget krrnna prövas genom institutioner som redan finns (post- och televerk. lokaltrafikföretag ctc. ) eller föreslagits (jämför t.ex. OED:s oljeersättningsfond eller av riksdagen förordade tit- vecklingsbolag). Denna möjlighet att pröva teknikupphandlingar bör enligt 'l'COzs mcning tas tillvara".

Liknande synpunkter framförs av Sveriges ei|'i/ingetr/t'it'sjförhtttrti. SPI anför:

Under hänvisning till det ovan anförda vill SPl därför föreslå. att me— tanol tills vidare betraktas som ett heretiska/isaIter'ntttiv till framför allt gengas och att målsättningen kan vara. att man redan i fredstid. om förutsättningar finns. anpassar utsatta fordonsflottor (utryckningsfordon. militärfordon. kollektiva transportmedel. distribtrtionsfordon) för drift på ett till)-procentigt alkoholdrivmedel. För detta förslag talar ett flertal om- ständigheter. bl. a. att en mindre mängd '.rlkoholdrivmedel kan framställas inom landet ur inhemska råvaror och som därför på ett värdefullt sätt kan bidraga till att hålla nyckelfordon i drift vid en total avspärrning.

l-"'t'igverket är" positivt till att utnyttja fordon med M ino-motorer:

Vägverket som har sin verksamhet begränsad inom landet. med in- hemskt tillverkade motorcr i 90 ':'i av de fem tyngsta maskinslagen. lastbi- lar, väghyvlar. lastmaskiner. paketbilar" och färjor. är inte beroende av utvecklingen i andra länder vid införandet av alternativa drivmedel utan ser lösningen av drivmedelsproblematiken som ett led i våra strävanden att trygga försörjningsberedskapen vid en kris och därmed minska oljeberoen- det.

Vägverket ser positivt på OED:s förslag till att introduktion av tunga fordon med tväbränslesystem måste påskyndas. Enligt förslaget kan så- dana motorer utnyttjas i fordonsflottor med geografiskt begränsat använd- ningsområde såsom vissa fordon hos statliga organ. och därmed inom vägverket.

Sveriges bilindustri— (N'/l hilgr.tssis[förening"framhåller" att ett ensidigt svenskt krav på MlOtl-bilar inte är realistiskt med tanke på marknadens ringa storlek.

2.5.6. Brt'ins/espt't'ifiktttinn

Ett nytt bränsle som blandbränslet M [5 utgör. kräveren ny specifikation beträffande basbensin. OED föreslår att förslag till bränslcspecilikation skall utarbetas under etapp 1 och att beslut om specifikationen skall fattas under etapp 2 av introduktionen.

Störst intresse bland remissinstanserna tilldrar sig frågan om blyhalten i det nya bränslet. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.6.l. Frågan om samord- ning med beslut i andra länder behandlas av flera remissinstanser (se också avsnitt 2.5.3).

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet ISI Kemikmzmrel framhåller:

()m man skall kommersiellt introducera ett Iågprocentigt oxodrivmedel (mindre än ca lUC-"?) måste man snarast möjligt lägga fast en slutlig specifi- kation för ett sådant bränsle. Det är därvid av stor vikt att den specifika- tionen harmoniseras över större delen av Västeuropa.

SPI anför:

Förutsatt att distributionssystemet anpassas torde en metanolinbland- ning på upp till 39"? kunna göras i befintliga bensinkvaliteter. Vid inbland- ningar över ea 59% blir en ny basbensin nödvändig. som innehåller mindre flyktiga kolväten, speciellt mindre butan. och som har en högre aromathalt för att reducera känsligheten för :vatten.-

SPI finner att nivån på metanolens oktantalsltöjande effekt är oklar vad beträffar "front-end” och MON och vi är icke i stånd att indikera några oktanparametrar för denna nya bensin. Denna fråga. speciellt om den kopplas till krav på en blyfri basbensin, måste utredas ytterligare.

Även SMAB anser att ett fortsatt utredningsarbete bör genomföras:

Blandbrånsle med ISC'E- metanol och 20? hutanol får (vid rätt pessimis- tiskt antagna förutsättningar) vid ().l5 g per liter blyhalt optimalt MON på knappt 88 och i oblyat bränsle optimalt MON ca 86. Detta betyder att det är optimalt att framställa basbensin för metanolblandning som har 2 till 3 oktantalsenheter högre värde än för konventionell bensin. men att detta genom det lägre volymbehovet pga metanolnärvaro för ett visst transport- arbete ändä leder till lägst 79?- (räknat på bensinkvantiteten) lägre räoljehe- hov. Fortsatta undersökningar bör ge säkrare grund för denna bedömning.

OEI) noterar att metanolens oktantalshöjande effekt ger förutsättning för positiva förändringar i raffinme-iprm:?.vxvn. Stl-IA B berör denna fråga:

Enligt utredningens bedömning kan metanolinblandning skapa förutsätt— ningar att förändra raffinaderiprocessen på så sätt att större mängder nafta kan användas för bensinframställning. Större mängder bensin kan då fram— ställas på bekostnad av andra petroleumprodukter. Möjligheterna att spara bensin i en ransoneringssituation är emellertid större än möjligheterna att spara dieselolja. En förändring av raflinaderiprocessen mot en större andel bensin skulle innebära att försörjningen med dieselolja och lätta eldnings— oljor lörsåmras.

SPI anser att frågan om eventuell inverkan på raffinaderiekonomin måste utredas närmare innan någon egentlig slutsats kan dras härom.

Hänvisningar till S2-5-6

2.5.7. Distribution. lagring

Introduktion av ett alkoholhaltigt blandbränsle skulle medföra att trans— port. lagrings- och hanteringssystemen måste anpassas till det nya bräns- let. OED redovisar en översiktlig bedömning av kostnaderna härför. [ etapp [ bör enligt delegationen fortsatta utredningar gentmföras om dessa

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet 182

kostnader. Samtidigt bör frivilliga överenskommelser träffas så att en anpassning till det nya bränslet görs vid nyinvesteringar i distributionssys- temet. Under etapp 2 måste enligt delegationen mer omfattande investe- ringar göras i raffinaderier samt lagrings- och distributionssystemen för anpassning till det nya bränslet.

Transpurtrr'idel anför:

Man har att räkna med att lagrings- och distributionssystemen utsätts för ganska stora omställningsproblem genom att ytterligare en brånsleprodukt skall hanteras. En möjlighet att underlätta för oljebolagen att börja bygga upp en metanolhantering kan eventuellt åstadkommas genom att i ett tidigt skede införa blandbränsle med låg metanolhalt. Utredningen har konstate- rat att en lägre inblandning av metanol. 4—6%. inte kräver några omställ- ningar i fordonens bränslesystem. Drivmedelsgruppen föreslår inga åtgär- der för att stimulera sådana lägre metanolinblandningar. Transportrådet anser dock att man här bör beakta möjligheten till en introduktion av blandbränsle med låg halt av metanol på ett tidigt stadium. Detta kan underlätta förberedelse för en mer allmän användning av blandbränsle med högre metanolhalt.

Sveriges (:ivilingett/"örsfi'irhund anser att OED inte tillräckligt har beaktat de problem som uppstår vid ombyggnad av distributionssystemen för M 15. Kemikontoret betonar att ytterligare kunskap behövs om åtgärder och kostnader i lagrings- och distributionssystemen:

Införandet av oxohaltiga drivmedel på den svenska'bensinmarknaden medför inte endast stora problem och investeringar i tillverkningsleden för drivmedlen själva och motorfordonen. Den tyngsta belastningen kan kom- ma att visa sig ligga i lager- och distributionsleden. Såväl de stora konuner- siella lagren i intporthamnar och vid raffinaderier som de s. k. krislagren bygger på vattenbäddsprineipen. Redan små mängder oxokomponenter i bränslet utesluter fortsatt användning sotn drivmedelslager. Vattenkäns- ligheten synes knappast mindre allvarlig i depåverksamhet-och detaljdistri- bution. vilka likaledes måste baseras på "vattentät" hantering av bland- - drivmedel så snart dessa introducerats. l utredningen syns inga allvarliga försök ha gjorts att beräkna de totala investeringar som kan komma att krävas för att behärska den nya situationen efter en introduktion av bland- drivmedel. trots att delegationen synes väl medveten om svårigheterna. Det planerade distributions— och körförsöket med l()()() bilar och H delta- gande bensinstationeri hela landet förefaller därmed väl motiverat.

Liknande synpunkter framförs av SPI. Institutet framhåller också att man innan definitiva beslut om introduktion har fattats under inga omstän- digheter kan godta att obligatoriska krav ställs på att nyinvesteringar i distributionssystemet skall vara anpassade för metanol. SPI anför vidare:

Gruppen har uppmärksammat de problem som uppstår i lagrings- och distrilmtionssystemet för det fall ett blandbränsle skall hanteras. l beaktan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga1.8 Industridepartementet 183

de av vattenkänsligheten har gruppen förordat blandning av drivmedlet på bensinstationerna. SPl kan icke instämma i denna slutsats. enär denna utväg bl.a. betyder. att ytterligare två kvaliteter (metanol+basbränsle) skulle behöva hanteras i distributionssystemet vid sidan av de redan be- fintliga kvaliteterna. Vidare har gruppen undervärderat säkerhetsriskerna vid hanteringen. framför allt i eldbekämpningshänscende. Rapporten vid- rör t.ex. ieke problemet att en metanolbrand icke kan bekämpas med konventionella släckningsmetoder. Även här anser SPl därför att utred- ningsresultatet måste föreligga. innan slutliga beslut kan fattas.

En något annan syn på var blandningen bör ske redovisas av Kemikon-

toret:

lnnan definitiv ställning kan tas till lagrings- och distributionssystemets utformning. dvs. sedan de nu föreslagna två etapperna genomförts och kunnat utvärderas torde alkoholkomponenten i de nya drivmedlen böra lagras och distribueras separat från basbensincn med blandningsopera- tionen förlagd till ett senare led än raffinaderiet.

Kemikontoret framhåller vidare att frågan om samordning med försva- rets drivmedelslagring bör studeras vidare och ges större vikt än vad ()ED har gjort. Denna fråga behandlas också av ÖB:

Försvarsmaktens drivmedelsförsörjning i fred och krig bör vara så en- kel. effektiv och funktionsduglig som möjligt. Därför eftersträvas ett så litet sortiment som möjligt. Sortimentet består idag av tre produkter: motorbensin. dieselbrännolja och reabensin. En övergång till alternativa drivmedel gör — åtminstone övergångsvis — att ytterligare produkter mås- tc tillhandahållas och hanteras. En ev. inhemsk produktion innebär ändock att en lagring måste ske. Försvarsmaktens försörjning av drivmedel i krig kan inte enbart baseras på att krigsproduktion kan ske i samma takt som förbrukning sker.

För att säkerställa kravet på uthållighet bör i stort samma behov som idag tillgodoses genom lagring. Då en större volym krävs av drivmedel typ metanol innebär det att nu tillgänglig lagringskapacitet mäste ökas. Till detta kommer att både blandbränsle och metanol ställer högre krav på förvaringsmiljö. 'l'eknisk och ekonomisk planering för att säkerställa denna lagring måste ske tidigt.

Volymförlust p. g. a. metanolens lägre energiinnehåll kan komma att ge försvarsmakten operativa begränsningar i krig. För att eliminera detta måste högre krav ställas på lagring och distribution. En övergång till metanol är av försörjningsskäl inte möjlig för försvarsmaktens specialfor- don förrän samhällets distributionsapparat är utbyggd för denna typ av drivmedel. Denna fråga bör dock utredas ytterligare.

Naturvårds-verket och pruduk[kanlrollm'imna'en framhåller:

Distributionen av metanol och metanolhaltiga drivmedel förutsätter av produktkvalitetsskäl ett delvis nytt distributionssystem. Detta måste bli mer slutet än det nuvarande. Några större risker för att metanol regelmäs- sigt ska förorena ballastvatten. grundvatten etc. torde därför knappast

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet l84

föreligga. Skulle metanol genom olyckshändelse komma ut i vatten blir miljökonsekvenserna härav närmast mindre än vid motsvarande olycka ' med konventionella drivmedel. Metanolen är vattenlöslig och biologiskt nedbrytbar. Akutförgiftning av vattenorganismer kan endast bli aktuell inom ett begränsat närområde.

Däremot torde luftföroreningarna genom avdunstningen från tankar och lager med blandbränsle bli större än vid konventionella drivmedel.

2.5.8 .S'tyrmedel

Etapp l av OED:s introduktionsplan innehåller utarbetande av förslag till styrmedel. Beslut om styrmedel föreslås fattas under etapp 2. Bililzduslri- ut'/t hilgrusxisrfi'irwzingt'n anför:

Frågan om vilka styrmedel som skall användas för att underlätta och stimulera övergången till ett nytt bränsle är av mycket stor betydelse. Metanolbränslet kotnmer på grund av dess lägre energiinnehåll att bli billigare per liter än bensin (ca 7(7r- billigare). Därför är risken stor att ägare till äldre. icke anpassade bilar uppfattar prisskillnaden som en verklig besparing och väljer att tanka MlS. Om Ml5 tankas i ej anpassade bilar. kommer tätningar. slangar. membran. silar och ventiler av vissa plast- och gummimaterial att svälla upp respektive lösas upp med läckage och drifts- störningar som följd. Dessutom kommer en del metalldelar på sikt att korrodera och orsaka läckage och partiklar i bränslesystemet. Övergången till MlS-bränsle kommer inte att ske med bilisternas förtroende om läckage och driftsstörningar blir vanliga. Att kräva speciella tanköppningar för MlS-bilar är inte realistiskt. eftersom också dessa bilar måste kunna tan- kas utomlands.

Målet måste vara att förmå ägaren till MlS och materialanpassade bilar att köra på M tS-bränsle och samtidigt avhålla ägare av äldre. icke material- anpassade fordon från att köra på detta bränsle. Det är av stor vikt att dessa för metanolintroduktion väsentliga frågor utreds grundligt.

DFE :

Frågan om ekonomiska styrmedel för M l5-införande har inte behandlats ingående i OED-rapporten. Det är dock viktigt att möjligheter och begräns- ningar i skattc- och subventionsinstrumenten beaktas. När t.ex. bilar för motorgas har introducerats på den svenska marknaden. har en skattentäs- sig favör på bränslet varit en väsentlig drivkraft. Det är minst lika viktigt att stödja introduktionen av metanolblandat drivmedel på motsvarande sätt. lngreppen i prisbildningen måste dels få anses små jämfört med verkan av redan nu pålagda skatter. dels få accepteras för ett steg i riktning mot ett minskat oljeberoende.

Det är viktigt att det skapas förväntningar om att prisförhållanden som påverkar övergång till alternativdrivmedel blir stabila över tillräckligt lång tid. '

Studsvik Energin-'knik AB betonar "vikten av ekonomiska styrmedel. Transpm-trådel framhåller att en oljeavgift kan vara ett verksamt medel för att snabbt få till stånd en introduktion av metanolbränsle och därmed inleda en minskning av det stora oljeberoendet. LRF framhåller att det år

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l85

nödvändigt att myndigheterna vid beslut om skatter. taxor och avgifter gör en sådan avvägning att inhemska bränslen och inhemskt producerade drivmedel får en god konkurrenssituation. Statens viig- (n'/t trafikinslitm anser att användningen av fordon för alternativa drivmedel bör underlättas genom att en översyn och anpassning görs av fordonsbestämmelser och skatteregler.

Montrmr'innens r'iksj/i'irIm/tcl:

Ju fler bilar som övergår till Mli när detta drivmedel börjat distribueras desto bättre för landets ekonomi. Som .s'rvrnwdel_lör den frivilliga (in/mxs- ningen av äldre bilar till blandbränsle föreslår M beskurna/mm av detta drivmedel. Literpriset vid pump bör avvägas så att frivillig anpassning av en bil betalar sig för ägaren under ca 2()()() mils körning.

M föreslår också att ti|Iverkare/importörer skall åläggas att deklarera kostnaderna för anpassningen av äldre bilar till blandbränsle så att priskon- kurrens skapas.

Styrmedel bör utformas så att även omställningen till ett blandbränsle stimuleras anser Mi>mrbransrhens riksfi'irbumi:

Det är angeläget att övergång till ett nytt bränsle stimuleras på så sätt att även kostnaden för anpassning till det nya bränslet upplevs som menings- full av bilkonsumenten. Man kan inte förvänta att verkstäderna skall göra stora kampanjer för den enligt beräkningarna relativt blygsamma arbets- operationen som det är fråga om.

SPI anför:

SPI förutsätter. att en eventuell Ml5-introduktion. för att lyckas. måste kombineras med någon form av ekonomiskt styrmedel i blandbränslets favör. SPl finner det då för troligt. att även fordonsägare. som innehar fordon. som icke är optimerade för blandbränslet. av ekonomiska skäl kan lockas att köra på det billigare blandbränslet. Konsekvenserna härav blir. att avgasutsläppen för dessa icke opitmerade fordon kommer att försäm— ras.

Energis/tu!lekuntmirtén har att utforma ett nytt skattesystem för ener- giområdet inkl. alternativa drivmedel:

Kommittén ställer sig positiv till att det fortsatta tttredningsarbetet. när det gäller ett ev. införande av metanol. delas in i etapper. Det är viktigt att det under den föreslagna ("fll/)pt'll att. tas fram säkrare uppgifter kring import- och distributionskostnaderna för metanol. så att beskattningen som styrmedel under den föreslagna etappen två kan utformas på ett väl avvägt sätt.

Energiskattekommitten har ännu inte tagit ställning till den principiella utformningen av energibeskattningen eller avvägningen av olika skatte- satser för enskilda energislag. Beslut grundade på föreliggande rapport kommer att påverka kommitténs fortsatta arbete när det gäller beskatt- ningen av alternativa drivmedel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 186

Riksskatteverket berör beskattningens roll i det fall dieselolja ersätts med en motoralkohol. Skatten blir då enligt nuvarande regler väsentligt högre:

Även om skatten och avgiften på metanolen slopades skulle nuvarande priser på metanol och dieselolja göra alkoholdrift oekonomisk. För att kunna använda skatten som styrmedel behöver således också kilometer- skatten tas med i beräkningen.

Svenska InkaIIrafik/i'ireningen anför:

Dock bör framhållas att införande av metanoldrift på tunga fordon — dieselfordon — idag är en stark kostnadsförhöjande faktor innebärande att traftkföretagen med nuvarande bränslepriser och skattesystem knappast kan motiveras till en snabb övergång till metanol. Dessa förhållanden utgör snarare ett hinder eftersom lokaltrafikföretagen redan nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.

SLTF menar därför att åtgärder måste vidtas från statsmakternas sida för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan å ena sidan dieselolja och å andra sidan ersättningsbränslen t. ex. av typen metanol. Det torde i det sammanhanget inte vara tillräckligt att enbart häva den nuvarande dubbelbcskattningen av metanolbränslet då detta användes i dieselmoto- rer.

Frågan behandlas även av vägtntjikskatteutredningezz (VSU):

[ betänkandet påpekas (s. 6:40) att fordon med tväbränslesystem. där både metanol och motorbrännolja används som drivmedel. träffas av såväl bränsleskatt på metanolen som kilometerskatt. VSU har bl.a. i uppdrag att utvärdera kilometerskattesystemet och bedöma alternativa skatteformer till detta. VSU skall också utreda frågan om skattekonstruktionen för elfordon. Vid detta arbete kommer VSU att ta upp till behandling beskatt- ningen av fordon med tväbränslesystem. exempelvis fordon som drivs med metanol/motorbrännolja eller med elektricitet/bensin. Resultaten av VSU:s kommande överväganden betr. dessa frågor kan tidigast redovisas under år 198]. '

Naturvårdsverkct och produktkontrollnc'inindcn framhåller inledningsvis den betydelse som man anser att insatser inom trafikområdet "har från miljövårdssynpunkt:

Miljökonsekvenserna av en introduktion av alkoholhaltiga drivmedel måste noga analyseras och vägas in i besluten på området. 'l'rafiken utgör i dag den största enskilda källan till luftföroreningar i Sverige. Luftkvalitets- gränsvärden som rekommenderats av Världshälsoorganisationen över- skrids frekvent i belastad trafikmiljö. Motorbränslen och bilavgasar inne- håller vidare en rad biologiskt aktiva organiska ämnen vars potentiella

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 187

hälso- och miljöeffekter nu är föremål för närmare studier. bl.a. ifråga om mutagena och cancerogena egenskaper. Mot bakgrund av den här situa- tionen framstår miljövårdsåtgärder inom området som angelägna.

Flera remissinstanser. bl.a. 1.0. anger att en av fördelarna med metanol- introduktion är de miljöförbättringar som kan uppnås.

()ED har inte tagit ställning till om det föreslagna nya bränslet skall vara lågblyat. oblyat eller blyfritt. Delegationen påpekar att en metanolintro- duktion underlättar ett införande av oblyat bränsle. OED påpekar också att bensinförsörjningen kommer att bli mer osäker om Sverige som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

Ett flertal remissinstanser behandlar denna fråga. .S'veriges civilingen- ji'irsjfi'irbmrd säger sig med tillfredsställelse notera att (')ED inte har tagit ställning i fråga om en helt oblyad bensin nu bör införas. SMAB. å andra sidan. påpekar att ett ställningstagande i blyfrågan är långsiktigt varför det bör tas samtidigt med beslut om införande av alternativa drivmedel. SIND anser att det är av största vikt att blyfrågan avgörs under etapp I av introduktionsplancn.

Naturvårdsverket och pruduktkantrullnämndcn anser att blandbränslen bör vara blyfria.

l förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor sägs att ett hälso- och miljöfarligt ämne ej skall behöva accepteras om det finns mindre riskabla alternativ som är godtagbara. Metanol är högoktanigt. En tillsats av l5 % metanol medför en oktantalshöjande effekt som ungefär motsvarar blytillsatscn. Från dessa utgångspunkter bör således blytillsats ej komma ifråga om metanoltillsats införs.

Blytillsatscrna och de med dessa tillsatser åtföljande s.k. scavengerad- ditiven inger i dag oro från hälso- och |||iljösynpunkt. En inblandning av metanol i bensin försett med dessa tillsatser kan resultera i utsläpp av bisklormctyleter. som är starkt cancerogent. Förekomsten av sådana äm— nen i avgaser har emellertid ännu ej undersökts närmare. Metanolin— blandning kan också leda till en ökad avdunstning av organiska blyför— eningar och scavengeradditiv från fordon och bränslelager. Ej heller dessa hälso- och miljörisker är närmare undersökta. De nu påtalade riskerna är aktuella endast vid blyade blandbränslen.

Införandet av ett MlS-bränsle innebär påtagliga omläggningar vad gäller produktion. distribution och konsumtion av drivmedel. l-"örutsättningarna för en sådan introduktion bör läggas fast och inte succesivt ändras sedan de en gång fastlagts. Det här innebär att om blytillsats skulle tillåtas i M l5— bränsle så har möjligheter till väsentliga miljövårdsåtgärder valts bort för lång tid framöver.

Mot den här bakgrunden anser produktkontrollnänmden och natur— årdsverket att regeringen bör besluta att alkoholhaltiga blandbränslen skall vara blyfria. Därvid bör samma definition av "blyfriheten" som fastställts i USA tillämpas eftersom fordonstekniken anpassats härtill.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 188

Liknande synpunkter framförs av sm'ia/styralscn. Även lanthruksstyrel- sen. väg- (n'/r tra/ikinstitutct. LRF. TCO och Studsvik Energiteknik AB anser att det föreslagna nya bränslet bör vara blyfritt. En övergång till oblyad bensin är enligt trans/nirträdt't önskvärd från flera utgångspunkter. varför det bör undersökas närmare. LO anför:

Metanolinförandet bör inriktas på att blandbränslet skall grundas på blyfri bensin. Det är inte uteslutet att avvikelser på denna punkt i förhål- lande till andra västeuropeiska länder kan leda till besvär och vissa extra kostnader i ett senare skede. LO vill dock för sin del betona att Sverige genom olika arrangemang bör söka aktivt påverka utvecklingen internatio- nellt i riktning mot blyfria metanolblandningar.

Sveriges hilindustri- och iii/grossistfi'irening har en annan uppfattning i denna fråga. Föreningen anser att en förutsättning för en framgångsrik introduktion i Sverige är att Ml5-bränslet baseras på lågblyad bensin. Följande skäl anförs:

I. Det västtyska beslutet om inblandning av metanol blir av stor. kanske avgörande. betydelse för Sveriges möjligheter att introducera ett MIS- bränsle. Eftersom man i Västtyskland. såvitt vi vet. inte diskuterar en oblyad M [S. är det inte rimligt att M IS.-bränslet i Sverige är oblyat. Skulle däremot det västtyska beslutet bli en oblyad M l5 finns det förutsättningar att införa samma kvalitet även i Sverige.

2. Mindre än hälften av nybilsförsäljningen kan idag köras på oblyad bensin. Resten behöver blyets smörjande effekt på ventiler och ventilsä- ten. Tillverkarna av dessa bilar måste. om M 15 är oblyad. ställa om hela sin produktion eller si'irbehandla bilar som skall gå till Sverige. Bägge alternativen medför betydande merkostnader.

3. Ett krav på oblyad M l5 får handelspolitiska konsekvenser. Ett flertal biltillverkare drabbas av betydande extrakostnader eller tvingas avstå från att sälja vissa av sina bilmodeller i Sverige.

4. Blyutsläppen reduceras väsentligt redan genom den sänkning av bly- halten från (l.4 till 0.15 g/l som ntl genomförs. Blyanvändningen minskas från 1 900 ton/år till omkring 700 ton/"år.

5. Bensinförsörjningen blir mer osäker. om bensinen skall vara oblyad. eftersom Sverige blir det enda land i Europa som efterfrågar denna kvali- tet.

Liknande synpunkter framförs av RAK och illutorbranst'hens riksför- hund. som också framhåller:

Ett specialproblem är svenskregistrerade bilar som repareras utom- lands. Ett annat problem är havcriskadur på utländska fin-don.

MRF anser det väsentligt att dessa frågeställningar blir grundligt pene- trerade innan ett nytt bränsle införs på marknaden. Ansvarsfrågan kan komma att bli besvärlig vid skador på konsumenternas bilar.

Skulle oblyad bensin komma att användas kan man riskera en betydande omfattning av dessa problem.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.8 Industridepartementet l89

2.6.2 Örriga emissioner SMAB anför:

OED konstaterar helt riktigt att blandbränslen med 15% metanol teller Zl f..-';. etanol) inte har några större miljöfördelar framför bensin. om man bortser från blyfrägan. Bensin med 15% metanol ger ju i stort sett samma förhränningsgaser som ren bensin. Skillnaderna är smä och sannolikt ofta mindre än de kraftiga variationer som idag förekommer beroende på bilmo- dell. motorns skick. körsätt m.m.

Under senare tid har det i pressen förekommit uppgifter om att såväl metanol som aldehyder bildade vid förbränning av metanol skulle vara cancerframkallande och mutagena. varför införandet av metanolbränslen i Sverige borde förhindras.

Vad gäller de aldehyder som bildas vid förbränning av metanol och etanol så har de ej klassats som cancerogena eller mutagena. l (_)ED- rapporten redovisas på ett riktigt sätt dagens forskningsläge i denna fråga.

SMAB avslutar med att kunskaperna beträffande dessa frägor är till- räckliga för att möjliggöra ett principbeslut om introduktion av metanol. St)(”l(liSf_l'l'('/X('ll betonar vikten av fortsatt utredning om eventuella hälso- effekter till följd av ökade formaldehydtltsläpp.

SPI framhäller att effekterna på hälsa och miljö mäste utredas innan ett eventuellt introduktionsbeslut fattas:

Avgasemissionerna av aldehyder och metanol kommer att öka. liksom även avdunstningen av metanol till luft. Om man tar i beräkning. att dessa båda komponenter är hälsofarliga. finner SPl att effekterna pä hälsa och miljö noggrant mäste utredas — förslagsvis genom att ett s. k. responsum enligt & 55 kk hälso- och miljöfarliga varor meddelas — innan ett ev. beslut om införande av MlS-bränsle kan fattas.

Enligt gruppen kan emissionsproblemen lätt åtgärdas genom att fordo- nen utrustas med s.k. katalytisk avgasrening. SPI ser emellertid vissa negativa konsekvenser i en sådan lösning. Dels erfordras en blyfri (i motsats till oblyad) basbensin för att icke katalysatorn skall förstöras. dels förhindras trafik över rikets gränser. försävitt icke ett motsvarande driv- medel kan tillhandahållas utomlands och dels visar erfarenheten från USA att man ej har garantier för att icke katalysatorn förstörs genom att konstt- mcnten tankar annan kvalitet ärjust den avsedda.

Liknande synpunkter framförs av Mona'la-anselzens Riks/i'ir/nmd. En något annorlunda uppfattning framförs av naturrårclsverket och produkt- kan!rel/nämnden:

Vid MIS—drift erhälles i avgaserna förhöjda halter av formaldehyd. I litteraturen finns uppgifter i storleksordningen lt')— ltltl'F-i- större utsläpp av formaldehyd vid MIS-drift ijämförelse med bensindrift. l avgaser frän M lS—bilar har vidare uppmätts förhöida halter alkylnitrit.

Beträffande de nu redovisade ämnena räker man ha visst underlag i form av emissionsuppgifter. Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 190

menar inte att förekomsten av just dessa ämnen i utsläpp från MlS-bilar skulle vara avgörande vid en värdering av hälso- och miljöriskerna. Bilav- gaser innehåller ett mycket stort antal olika kemiska ämnen bl.a. ett flertal med klart bevisade mutagena och cancerogena effekter. Pä nuvarande kunskapsnivå är det inte möjligt att göra någon total riskanalys avseende bilavgasernas roll för hälsa och miljö. Det är därför inte möjligt att f.n. uttala sig om en ökning av utsläppen av vissa enskilda ämnen innebär någon signifikant ökning av totalrisken eller inte.

Utgångspunkten bör istället vara den att eftersom vi redan på nuvarande kunskapsnivå har underlag för att slå fast att den rådande bilavgassitua- tionen i ett antal avseenden är otillfredsställande bör tillgänglig miljöteknik utnyttjas för att åstadkomma förbättringar. Därför bör man i samband med nu planerade väsentliga och långsiktiga omläggningar i systemet drivmedel — motorer samtidigt sikta på att införa bästa tillgängliga teknik för att hålla nere utsläppen.

Arbetarskydflsstyrelsen tillstyrker OED:s förslag till åtgärder. lnnan etapp 2 utformas i alla detaljer bör enligt arbetarskyddsstyrelsen de arbets- miljömässiga konsekvenserna av en omfattande användning av ett nytt bränsle studeras:

Styrelsen anser således att de oklarheter. som föreligger i avseende på drifttillgänglighet vid konvertering till blandbränsledrift av befintliga for- don bör studeras även med hänsyn till arbetsmiljöeffckter. Praktiska möj— ligheter måste ges för uppbyggnad av en fungerande service- och under- hållsorganisation med en god arbetsmiljö. Motsvarande synpunkter gäller även lagrings— och distributionsledet. Avgasfrägor som kan aktualiseras i trånga och svårventilerade utrymmen bör belysas..

Motorbranschens riksförbund framhäller:

Dessutom emotser MRF resultat av försöksverksamhetens erfarenheter när det gäller situationen på verkstäderna. Det gäller såväl problem i fråga om hudkontakt med det nya bränslet som riskerna vid inandning av bräns- leångorna. En fråga i sammanhanget är om det krävs speciell miljö— utrustning på verkstäderna eller i fråga om arbetskläder.

OED behandlar ej frågan om vilken organisation som behövs för att genomföra förslagen. Några remissinstanser tar dock upp denna fråga.

Svenska kommunfi'irbmulet påpekar att det övergripande ansvaret för drivmedelsförsörjning måste åvila staten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhäller:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet t9l

Länsstyrelsen vill inledningsvis peka påatt den stora mängden av myn- digheter. offentliga utredningar och utvecklingsbolag inom energiområdet gör det mycket svårt att överblicka och bilda sig en uppfattning om olika förslag. Frågan om metanol som drivmedel sysselsätter ett tiotal olika sådana organ. t.ex. Svensk Metanolutveckling AB. nämnden för energi- produktionsforskning. delegationen för energiforskning. styrelsen för lek- nisk utveckling och OED. De skilda organen synes delvis ha olika syn på strategival och resursinsatser. vilket knappast bidrar till snabba åtgärder för att minska det stora oljeberoendet. En översyn av myndighetsorganisa- tionen är enligt länsstyrelsens mening önskvärd och har också aviserats.

lndustriverket för fram en liknande uppfattning:

För att genomföra en metanolintroduktion och i första hand etapp [ enligt OED:s förslag krävs enligt industriverket att ansvarig myndighet för transportsektorn ges klara direktiv att föra frågan om alternativa drivmedel framåt. Energiforskningsprogrammet och medel från industriverkets an- slag för prototyp- och demonstrationsåtgärder bör även i fortsättningen ligga till grund för fortsatt verksamhet. SMAst roll bör vara dels utveck- ling av teknik och dels att som statlig representant medverka i projektverk- samhcten. dock bör finansieringsformen härför ses över.

SMAB anser också att en samordning av introduktionsarbetet bör kom- ma till stånd samt att erforderliga resurser måste ställas till förfogande. Bolaget har ett eget förslag till hur organisationen bör se ut:

Man kan som förebild ta organisationen av den svenska rymdverksam- heten. Vi har här ett exempel på en okonventionell konstruktion inom den svenska statsförvaltningen. vilken samtidigt visar sig vara högst effektiv. Statens delegation för rymdverksamheten (Rymddelegationen. DFR) är en statlig myndighet med sammanhållande ansvar för den svenska rymdverk- samheten. Den har i förhållande till sin budget om ca 250 Mkr en liten personal — endast 8 personer. Rymddelegationens beredande och verk- ställande organ skall cnligt riksdagens beslut (prop. l972:48) vara ett aktiebolag. Svenska Rymdaktiebolagct (Rymdbolagetl. Detta bolag har i dag ca 90 anställda och besitter hög teknisk kompetens. Rymdbolaget arbetar som system- och projektsammanhållande på beställning från bl.a. Rymddelegationen. Arbetsresultaten marknadsförs internationellt. Offert- och bcställningsförhållandet mellan bolaget och delegationen mäste här betonas. Bolaget arbetar således inte såsom forskningsinstitutioner med anslag utan med beställningar baserade på offerter från bolaget.

På motsvarande Sätt skulle en statens syntetbränsledelegation kunna bildas med SMAB som beredande och verkställande organ. Delegationen bör ha endast få anställda. Den bör ges sammanhållande ansvar för intro- duktionen av alternativa drivmedel i Sverige. Det verkställande organet bör ha hög teknisk kompetens och arbeta på beställning från delegationen och andra uppdragsgivare.

Ett introduktionsbeslut bör således innefatta inte bara beslut om tidplan och styrmedel utan också beslut om organisation för och finansiering av genomförandet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 192

NE anser att introduktionsfrägorna bör föras bort från energiforskning- ens område:

OED diskuterar inte de organisatoriska förutsättningarna för en meta- nolintroduktion. För närvarande bedrivs huvuddelen av den verksamhet som har med metanol att göra inom energiforskningen. Detta har ibland hävdats utgöra en ekonomisk hämsko. NE har förståelse för detta och vill samtidigt påtala det principiellt otillfredsställande i att energiforskningen med sitt av statsmakterna beslutade breda verksamhetsfält skall vara en huvudftnansiär av en snäv och relativt kortsiktig introduktionsverksamhet.

NE anser därför att den av OED föreslagna metanolintroduktionen bör genomföras utanför energiforskningen. Ett speciellt organ bör utses att ansvara för och driva introduktionen av metanolblandad bensin. Utveck- lingen av teknik för produktion baserad på inhemska råvaror bör dock ligga kvar inom energiforskningsprogrammet. En översyn bör snarast gö- ras av verksamhetsplan och linansieringsformer för Svensk Metanolut- veckling AB.

Under etapp 1 av introduktionsplancn bör enligt OED en intensifierad utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjandc i tunga fordon äga rum.

L() betonar vikten av svenskt forsknings- och utvecklingsarbete inom området. DFE framhåller att en forcering bör ske av den motorutveckling som OED:s strategi förutsätter:

Introduktion av renmetanoldrift i en del av de nytillkommande bilarna från senare delen av [9540-talet förutsätter svensk utvecklingsverksamhet och kunskapsuppbyggnad. Att tvingas importera renalkolholbilar. -mo- torer eller licenser får givetvis industripolitiska konsekvenser. FoU-insat- ser för att säkerställa inhemsk utveckling till den tidpunkt som strategin bygger på har i EFUD 81 förts fram i ett forceringsalternativ. Åtgärderna inom huvudförslaget räcker inte för att hälla tidtabellen.

Liknande synpunkter förs fram av STU. Frågan behandlas också av namrvårdsver/rel och produkt/ronfru/[nämnden:

Större vikt bör läggas vid en utveckling av driften med ren metanol. Man bör sikta på att omedelbart få till stånd erforderligt motorutvecklingsarbete där bl.a. speciell hänsyn tas till klimatförhållandena i Sverige. Staten bör inte tveka att stimulera till en sådan utveckling om svensk industri av kommersiella skäl bedömer det tveksamt att nu starta utvecklingsarbetet. Drift med ren metanol innebär samhälleliga fördelar genom minskat olje- beroende och ett realistiskt beredskapsalternz'ttiv. Alkoholdrift kan i ett inledningsskede vara aktuell främst för fordonsllottor och lokal konsum- tion.

SÅ-IAB behandlar de industripolitiska konsekvenserna av en introduk- tion av alternativa drivmedel:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l93

Ett svenskt introduktionsbeslut [är betydande industripolitiska återverk- ningar. lndustriföretag som Volvo. Saab. Svenska Varv (flytande metanol- fabriker). Alfa-Laval (etanolfabriker) m.fl. skulle i sina exportansträng- ningar kunna referera till den svenska satsningen på alternativa drivmedel. Företag som Svenska Petroleum. Volvo Energi. det nya svenska syntet- bränslebolaget m.fl. skulle på samma sätt i sin utlandsvcrksamhct få direkt nytta härav. Ett svenskt beslut skulle stärka Sveriges image ute i världen som ett tekniskt föregångsland.

_S'u'cdvara'x Developnu'nt Corporation betonar särskilt att Sveriges enga- gemang i utvecklingen av metanol som drivmedel bör kunna få en gynnsam effekt på Sveriges möjligheter att exportera fabriksansläggningar för fram- ställning av metanol.

l3 Rfk.$'dtl_t:t'll I980f81. I .t'lllllf. Nr 90. Bil(lg't'dt'l

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 195 Bilaga 1.9 Övergång till fasta bränslen

Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av utred- ningen om omställbara eldningsanläggningar (SOU 1980: 9)

2.6. Miljöfrågor

Naturvårdsverket och prodnktkmttrollm'imnden framhåller inledningsvis den betydelse som man anser att insatser inom traftkområdet har från miljövårdssynpunkt:

Miljökonsekvenserna av en introduktion av alkoholhaltiga drivmedel måste noga analyseras och vägas in i besluten på området. 'l'raflken utgör i dag den största enskilda källan till luftföroreningari Sverige. Luftkvalitets- gränsvärden som rekommenderats av Världshälsoorganisationen över- skrids frekvent i belastad tralikmiljö. Motorbränslen och bilavgasar inne- håller vidare en rad biologiskt aktiva organiska ämnen vars potentiella

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l87

hälso- och miljöeffekter nu är föremål för närmare studier. bl.a. ifråga om mutagena och cancerogena egenskaper. Mot bakgrund av den här situa- tionen framstår miljt'wårdsåtgärder inom området som angelägna.

Flera remissinstanser. bl.a. LO. anger att en av fördelarna med metanol- introduktion är de miljöförbättringar som kan uppnås.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 2.5.6

2.6.1. Bly

OED har inte tagit ställning till om det föreslagna nya bränslet skall vara lågblyat. oblyat eller blyfritt. Delegationen påpekar att en metanolintro- duktion underlättar ett införande av oblyat bränsle. OED påpekar också att bensinförsörjningen kommer att bli mer osäker om Sverige som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

Ett flertal remissinstanser behandlar denna fråga. Sveriges rivilingen- jt'irrfi'irbund säger sig med tillfredsställelsc notera att OED inte har tagit ställning i fråga om en helt oblyad bensin nu bör införas. SMAB. å andra sidan. påpekar att ett ställningstagande i blyfrägan är långsiktigt varför det bör tas samtidigt med beslut om införande av alternativa drivmedel. SIND anser att det är av största vikt att blyfrågan avgörs under etapp | av introduktionsplancn.

Naturvårdsverket och produktkmztrollm'imnden anser att blandbränslen bör vara blyfria.

[ förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor sägs att ett hälso- och miljöfarligt ämne ej skall behöva accepteras om det finns mindre riskabla alternativ som är godtagbara. Metanol är högoktanigt. En tillsats av l5 % metanol medför en oktantalshöjande effekt som ungefär motsvarar blytillsatscn. Från dessa utgångspunkter bör således blytillsats ej komma ifråga om metanoltillsats införs.

Blytillsatserna och de med dessa tillsatser åtföljande s. k. scavengerad- ditiven inger i dag oro från hälso- och miljösynpunkt. En inblandning av metanol i bensin försett med dessa tillsatser kan resultera i utsläpp av bisklormetylcter, som är starkt cancerogent. Förekomsten av sådana äm- nen i avgaser har emellertid ännu ej undersökts närmare. Metanolin- blandning kan också leda till en ökad avdunstning av organiska blyför- eningar och scavengeradditiv från fordon och bränslelager. Ej heller dessa hälso- och miljörisker är närmare undersökta. De ntl påtalade riskerna är aktuella endast vid blyade blandbränslen.

Införandet av ett M lS-bränsle innebär påtagliga omläggningar vad gäller produktion. distribution och konsumtion av drivmedel. Förutsättningarna för en sådan introduktion bör läggas fast och inte succesivt ändras sedan de en gång fastlagts. Det här innebär att om blytillsats skulle tillåtas i M l5- bränsle så har möjligheter till väsentliga miljövårdsåtgärder valts bort för lång tid framöver.

Mot den här bakgrunden anser produktkontrollnämnden och natur- vårdsverket att regeringen bör besluta att alkoholhaltiga blandbränslen skall vara blyfria. Därvid bör samma definition av "blyfriheten" som fastställts i USA tillämpas eftersom fordonstekniken anpassats härtill.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet [88

Liknande synpunkter framförs av sneiulstyre/sen. Även lanthruksstyrel- .ven. viig— och tratikinstimtet. LRF. TCO och Studsvik Energiteknik AB anser att det föreslagna nya bränslet bör vara blyfritt. En övergång till oblyad bensin är enligt trans-p:)rtrådet önskvärd från flera utgångspunkter. varför det bör undersökas närmare. LO anför:

Mctanolinft'irandet bör inriktas på att blandbränslet skall grundas på blyfri bensin. Det är inte uteslutet att avvikelser på denna punkt i förhal- lande till andra västeuropeiska länder kan leda till besvär och vissa extra kostnader i ett senare skede. LO vill dock för sin del betona att Sverige genom olika arrangemang bör söka aktivt påverka utvecklingen internatio— nellt i riktning mot blyfria metanolblandningar.

.S't'eriges hilinduxtri- och bl./yn).VSIIA'II/f-jl't'lifil!! har en annan uppfattning i denna fråga. Föreningen anser att en förutsättning för en framgångsrik introduktion i Sverige är att MIS-bränslet baseras på lågblyad bensin. Följande skäl anförs:

]. Det västtyska beslutet om inblandning av metanol blir av stor. kanske avgörande. betydelse för Sveriges möjligheter att introducera ett M15- ' bränsle. Eftersom man i Västtyskland. såvitt vi vet. inte diskuterar en oblyad Ml5. är det inte rimligt att M l5-hränslet i Sverige är oblyat. Skulle däremot det västtyska beslutet bli en oblyad M 15 finns det förutsättningar att införa samma kvalitet även i Sverige.

2. Mindre än hälften av nybilsförsäljningen kan idag köras på oblyad bensin. Resten behöver blyets smörjande effekt på ventiler och ventilsä- ten. Tillverkarna av dessa bilar måste. om M 15 är oblyad. ställa om hela sin produktion eller särbehandla bilar som skall gå till Sverige. Bägge alternativen medför betydande merkostnader.

3. Ett krav på oblyad M IS får handelspolitiska konsekvenser. Ett flertal biltillverkare drabbas av betydande extrakostnader eller tvingas avstå från att sälja vissa av sina bilmodeller i Sverige.

4. Blyutsläppen reduceras väsentligt redan genom den sänkning av bly- halten från 0.4 till 0.15 g/l som nu genomförs. Blyanvändningen minskas från [900 ton/år till omkring 700 ton./år.

5. Bensinförsöijningen blir mer osäker. om bensinen skall vara oblyad. eftersom Sverige blir det enda land i Europa som efterfrågar denna kvali- tet.

Liknande synpunkter framförs av KA K och tlluturhrun.se/tens riks/iir- lmmt'. som också framhåller:

Ett specialproblem är st'enxkregistrerude bilar som repareras ut:)/n- lunds. Ett annat problem är huveriskudor på utländskajin'dun.

MRF anser det väsentligt att dessa frågeställningar blir grundligt pene- treradc innan ett nytt bränsle införs på marknaden. Ansvarsfrågan kan komma att bli besvärlig vid skador på konsumenternas bilar.

Skulle oblyad bensin komma att användas kan man riskera en betydande omfattning av dessa problem.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 189

2.6.2 Övriga emissioner SMAB anför:

OED konstaterar helt riktigt att blandbränslen med 15 C? metanol (eller Zl C? etanol) inte har några större miljöfördelar framför bensin. om man bortser från blyfrågan. Bensin med IS'Å- metanol ger ju i stort sett samma förbränningsgaser som ren bensin. Skillnaderna är små och sannolikt ofta mindre än de kraftiga variationer som idag förekommer beroende på bilmo- dell. motorns skick. körsätt m.m.

Under senare tid har det i pressen förekommit uppgifter om att såväl metanol som aldehyder bildade vid förbränning av metanol skulle vara cancerframkallande och mutagena. varför införandet av metanolbränslen i Sverige borde förhindras.

Vad gäller de aldehyder som bildas vid förbränning av metanol och etanol så har de ej klassats som cancerogena eller mutagena. l OED- rapporten redovisas på ett riktigt sätt dagens forskningsläge i denna fråga.

SMAB avslutar med att kunskaperna beträffande dessa frågor är till- räckliga för att möjliggöra ett principbeslut om introduktion av metanol. Smitt/styrelsen betonar vikten av fortsatt utredning om eventuella hälso- effekter till följd av ökade formaldehydutsläpp.

SPI framhåller att effekterna på hälsa och miljö måste utredas innan ett eventuellt introduktionsbeslut fattas:

Avgasemissionerna av aldehyder och metanol kommer att öka. liksom även avdunstningen av metanol till luft. Om man tar i beräkning. att dessa båda komponenter är hälsofarliga. finner SP] att effekterna på hälsa och miljö noggrant mäste utredas — förslagsvis genom att ett s. k. responsum enligt 5 55 kk hälso- och miljöfarliga varor meddelas — innan ett ev. beslut om införande av M l5-bränsle kan fattas.

Enligt gruppen kan emissionsproblemen lätt åtgärdas genom att fordo- nen utrustas med s. k. katalytisk avgasrening. SPI ser emellertid vissa negativa konsekvenser i en sådan lösning. Dels erfordras en blyfri ti motsats till oblyad) basbensin för att icke katalysatorn skall förstöras. dels förhindras trafik över rikets gränser. försåvitt icke ett motsvarande driv- medel kan tillhandahållas utomlands och dels visar erfarenheten från USA att man ej har garantier för att icke katalysatorn förstörs genom att konsu- menten tankar annan kvalitet ärjust den avsedda.

Liknande synpunkter framförs av Mtnorbrmm'ltens Rik.s;/i'irhnml. En något annorlunda uppfattning framförs av nuturvårtlsverket och produkt— kontrollnä/nnden:

Vid MlS-drift erhålles i avgaserna förhöjda halter av formaldehyd. [ litteraturen finns uppgifter i storleksordningen lO— IWC?- större utsläpp av formaldehyd vid Ml5-drift ijämförelse med bensindrift. l avgaser från M lS-bilar har vidare uppmätts lörhöjda halter alkylnitrit.

Beträffande de nu redovisade ämnena råker man ha visst underlag i form av emissionsuppgifter. Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 190

menar inte att förekomsten av just dessa ämnen i utsläpp från Ml5-bilar skulle vara avgörande vid en värdering av hälso- och miljöriskerna. Bilav- gaser innehåller ett mycket stort antal olika kemiska ämnen bl.a. ett llertal med klart bevisade mutagena och cancerogena effekter. På nuvarande kunskapsnivå är det inte möjligt att göra någon total riskanalys avseende bilavgasernas roll för hälsa och miljö. Det är därför inte möjligt att f.n. uttala sig om en ökning av utsläppen av vissa enskilda ämnen innebär någon signifikant ökning av totalrisken eller inte.

Utgångspunkten bör istället vara den att eftersom vi redan på nuvarande kunskapsnivå har underlag för att slå fast att den rådande bilavgassitua- tionen i ett antal avseenden är otillfredsställande bör tillgänglig miljöteknik utnyttjas för att åstadkomma förbättringar. Därför bör man i samband med nu planerade väsentliga och långsiktiga omläggningar i systemet drivmedel — motorer samtidigt sikta på att införa bästa tillgängliga teknik för att hålla nere utsläppen.

Hänvisningar till S2-6-1

  • Prop. 1980/81:90: Avsnitt 2.8

2.6.3. Arbetsmiljö

Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrker OED:s förslag till åtgärder. lnnan etapp ?. utformas i alla detaljer bör enligt arbetarskyddsstyrelsen de arbets- miljömässiga konsekvenserna av en omfattande användning av ett nytt bränsle studeras:

Styrelsen anser således att de oklarheter. som föreligger i avseende på drifttillgänglighet vid konvertering till blandbränsledrift av befintliga for- don bör studeras även med hänsyn till arbetsmiljöeffekter. Praktiska möj- ligheter måstc ges för uppbyggnad av en fungerande service- och under- hållsorganisation med en god arbetsmiljö. Motsvarande synpunkter gäller även lagrings- och distributionsledet. Avgasfrågor som kan aktualiseras i trånga och svårventilerade utrymmen bör belysas.

Motorbranschens riksförbund framhåller:

Dessutom emotser MRF resultat av försöksverksamhetens erfarenheter när det gäller situationen på verkstäderna. Det gäller såväl problem i fråga om hudkontakt med det nya bränslet som riskerna vid inandning av bräns- leängorna. En fråga i sammanhanget är om det krävs speciell miljö- utrustning på verkstäderna eller i fråga om arbetskläder.

2.7. Organisationsfrågor

OED behandlar ej frågan om vilken organisation som behövs för att genomföra förslagen. Några remissinstanser tar dock upp denna fråga.

Svenska komnmnji'irlnmdet påpekar att det övergripande ansvaret för drivmedelsförsörjning måste åvila staten. Länssryrelswz (' Göteborgs och Bohus län framhåller:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l9l

Länsstyrelsen vill inledningsvis peka på att den stora mängden av myn- digheter. offentliga utredningar och utvecklingsbolag inom energiområdet gör det mycket svårt att överblicka och bilda sig en uppfattning om olika förslag. Frågan om metanol som drivmedel sysselsätter ett tiotal olika sådana organ. t.ex. Svensk Metanolutveckling AB. nämnden för energi- produktionsforskning. delegationen för energiforskning. styrelsen för tek- nisk utveckling och OED. De skilda organen synes delvis ha olika syn på strategival och resursinsatser. vilket knappast bidrar till snabba åtgärder för att minska det stora oljeberoendet. En översyn av myndighetsorganisa- tionen är enligt länsstyrelsens mening önskvärd och har också aviserats.

lndustriverket för fram en liknande uppfattning:

För att genomföra en metanolintroduktion och i första hand etapp 1 enligt OED:s förslag krävs enligt indttstriverket att ansvarig myndighet för transportsektorn ges klara direktiv att föra frågan om alternativa drivmedel framåt. Energiforskningsprogrammet och medel från industriverkets an- slag för prototyp- och demonstrationsåtgärder bör även i fortsättningen ligga till grund för fortsatt verksamhet. SM AB:s roll bör vara dels utveck- ling av teknik och dels att som statlig representant medverka i projektverk- samheten. dock bör finansieringsformen härför ses över.

SMAB anser också att en samordning av introduktionsarbetet bör kom- ma till stånd samt att erforderliga resurser måste ställas till förfogande. Bolaget har ett eget förslag till hur organisationen bör se ut:

Man kan som förebild ta organisationen av den svenska rymdverksam- heten. Vi har här ett exempel på en okonventionell konstruktion inom den svenska statsförvaltningen. vilken samtidigt visar sig vara högst effektiv. Statens delegation för rymdverksamheten (Rymddelegationen. DFR) är en statlig myndighet med sammanhållande ansvar för den svenska rymdverk— samheten. Den har i förhållande till sin budget om ca 250 Mkr en liten personal — endast 8 personer. Rymddelegationens beredande och verk- ställande organ skall enligt riksdagens beslut (prop. l972:48) vara ett aktiebolag. Svenska Rymdaktiebolaget (Rymdbolaget). Detta bolag har i dag ca 90 anställda och besitter hög teknisk kompetens. Rymdbolagct arbetar som system- och projektsammanhållande på beställning från bl.a. Rymddelegationen. Arbetsresultaten marknadsförs internationellt. Offert- oeh beställningsförhållandet mellan bolaget och delegationen måste här betonas. Bolaget arbetar således inte såsom forskningsinstitutioner med anslag utan med beställningar baserade på offerter från bolaget.

På motsvarande sätt skttlle en statens syntetbrå'tnsledelegation kunna bildas med SMAB som beredande och verkställande organ. Delegationen bör ha endast få anställda. Den bör ges sammanhållande ansvar för intro- dttktionen av alternativa drivmedel i Sverige. Det verkställande organet bör ha hög teknisk kompetens och arbeta på beställning från delegationen och andra uppdragsgivare.

Ett introdttktionsbeslttt bör således innefatta inte bara beslut om tidplan och styrmedel utan också beslut om organisation för och finansiering av genomförandet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 192

NE anser att introduktionsfrågorna bör föras bort från energiforskning- ens område:

OED diskuterar inte de organisatoriska förutsättningarna för en meta- nolintroduktion. För närvarande bedrivs huvuddelen av den verksamhet som har med metanol att göra inom energiforskningen. Detta har ibland hävdats utgöra en ekonomisk hämsko. NE har förståelse för detta och vill samtidigt påtala det principiellt otillfredsställande i att energiforskningen med sitt av statsmakterna beslutade breda verksamhetsfält skall vara en huvudfinansiär av en snäv och relativt kortsiktig introduktionsverksamhet.

NE anser därför att den av (')ED föreslagna metanolintroduktionen bör genomföras utanför energiforskningen. Ett speciellt organ bör utses att ansvara för och driva introduktionen av metanolblandad bensin. Utveck- lingen av teknik för produktion baserad på inhemska råvaror bör dock ligga kvar inom energiforskningsprogrammet. En översyn bör snarast gö- ras av verksamhetsplan och tinansieringsformer för Svensk Metanolut- veckling AB.

2.8. Forskning och utveckling, industripolitiska aspekter

Under etapp 1 av introduktionsplancn bör enligt OED en intensifierad utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjandc i tunga fordon äga rum.

LO betonar vikten av svenskt forsknings- och utvecklingsarbete inom området. DFE framhåller att en forcering bör ske av den motorutveckling som Olil):s strategi förutsätter:

Introduktion av renmetanoldrift i en del av de nytillkommande bilarna från senare delen av 1980-talet förutsätter svensk utvecklingsverksamhet och kunskapsuppbyggnad. Att tvingas importera renalkolholbilar. -mo- torer eller licenser får givetvis industripolitiska konsekvenser. FoU-insat- ser för att säkerställa inhemsk utveckling till den tidpunkt som strategin bygger på har i EFUD 81 förts fram i ett forceringsalternativ. Åtgärderna inom huvudförslaget räcker inte för att hålla tidtabellen.

Liknande synpunkter förs fram av S'I'U. Frågan behandlats också av namrvårdsvar/tel och produkt/mnIrolluämndm.'

Större vikt bör läggas vid en utveckling av driften med ren metanol. Man bör sikta på att omedelbart få till ständ erforderligt motorutvecklingsarbcte där bl. a. speciell hänsyn tas till klimatförhållandcna i Sverige. Staten bör inte tveka att stimulera'till en sådan utveckling om svensk industri av kommersiella skäl bedömer det tveksamt att nu starta utvecklingsarbetet. Drift med ren metanol innebär samhälleliga fördelar genom minskat olje— beroende och ett realistiskt beredskapsalternativ. Alkoholdrift kan i ett inledningsskede vara aktuell främst för fordonsllottor och lokal konsum- tion.

SMAB behandlar de industripolitiska konsekvenserna av en introduk- tion av alternativa drivmedel:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 177

dessa arbetsuppgifter. lfrågavarande arbeten bör utföras av seriösa verk- städer och åtgärderna fär inte gå ut över övrig justering av bilmotorerna som har betydelse för t. ex. avgasreningen.

SMAB anser att de slutsatser man på nuvarande stadium bör dra är att blandbränslen bör införas med i nybilsproduktionen anpassade motorer samt att denna anpassning ligger väl inom vad som är enkelt och möjligt att åstadkomma med nuvarande bensinmotorer. '

Bolaget anför:

För varje bränsle existerar en optimal kombination av kompression och oktantal dvs. motor-bränsle. vid vilken den totala energiförbrukningen är som lägst. En konsekvens härav är att varje förändring av marknadsförda bränslen. såsom borttagande av bly eller tillsats av metanol mäste åtföljas av en anpassning av ntotorparken för att optimala förhållanden åter skall erhållas. ] praktiken kan dock sådana förändringar inte genomföras i den belintliga bilparken utan endast via nybilsproduktionen. Återställandet av optimala lörhållanden tar därmed lång tid.

Frågan om introduktion av blandbränsle i befintlig bilpark behandlas också av .vmtwm rmmrrårdxrar/( och prndukikonlru/Im'immlcn:

Dagens förgasare har precisionsutrustning som är speciellt kalibrerad och kontrollerad i samband med tillverkningen. Man kan inte räkna med att förgasare efter isärtagningar och utbyte av delar i ordinär verkstads- miljö generellt kan fås att fungera lika bra som vid serieproduktion av förgasare. Spridningen i funktion vid jämförelse mellan olika förgasare kommer då att bli betydligt större bl.a. därför att verkstäder saknar utrust- ning för fullgod kontroll efter modifieringen.

För att undvika körbarhetsproblem i enskilda fall är det därför troligt att verkstadsrutinerna för sådana ombyggnader av bilar i drift kommer att innebära drift vid mindre lttftöverskott än vid motsvarande bensinfall. Detta medför högre föroreningsutsläpp och högre bränslct'örbrukning än vid ursprunglig bensindrift.

Om bilar byggs om till M lS-drift föreligger också risk för att sådana bilar i viss utsträckning ändå körs på ordinär bensin. Det kan finnas flera skäl till det. t.ex. att ägaren upplevt problem med MlS-bränslet. ägarbyten. Ml5 inte alltid tillgängligt etc. Detta leder då till att motorn tillförs mer bensin än avsetts. dvs. effekten är densamma som om motorn kontinuerligt cho- kades. Förutom högre bränsleförbrukning leder detta till väsentligt högre utsläpp av koloxid och kolväten.

Mot denna bakgrund avrådes bestämt från planerna på en allmän intro- duktion av Ml5-bränsle i befintlig bilpark. M l5-bränsle bör införas främst för bilar som fabriksmässigt särskilt optimerats för detta bränsle. dvs. för bilar fr.o.m. viss årsmodell.

Frågan om åtgärder i tunga fordon berörs av några remissinstanser. Sveriges bilimlusrri— och hilgroxsis(lör-min;: anför:

Tekniska lösningar för metanol- eller etanoldrift i dieselmotorer kommer under senare delen av Stl-talet. ll Riku/(Igen [981158], I mm!. Nr ()(l. Bilaga/UI

Prop. l980/8lz90 Bilagal.8 Industridepartementet I78

Även för lastbilar och bussar gäller de internationella beroenden som tidigare nämnts. Sverige är en för liten marknad för att ensamt ställa kravet på dieselmotorer för alkoholdrift. Till detta kommer behovet av att för internationell trafik också i fortsättningen ha Iastfordon drivna med nor- mala bränslen. För små och medeltunga lastbilar är en övergång till ett nytt bränsle i Sverige mycket svår. eftersom dessa till-den absolut största delen är importerade. Det är inte realistiskt att ställa ett generellt krav på en omställning av de lastbilar som säljs i Sverige från ett visst är.

LRF behandlar anpassningen av lantbrukets fordon:

De försök som gjorts med lastbilar och bussar angående drift med. motoralkoholer tyder på att motsvarande system borde kunna tillämpas även för traktorer. Det borde därför vara en självklarhet att maskintillver- kande industri snarast beaktar möjligheterna av framtida alkoholdrift på så sätt att materialanpassning sker. Detsamma måste gälla för distributions- system och för de lagringstankar som finns på gårdarna. Förbundet hyser förståelse för att industrin inte utan vidare gör dessa anpassningar. Men ett klart ställningstagande från statsmakternas sida bör kunna ge det underlag som industrin behöver för en sådan anpassning.

Statensjardbruksnämnd framhåller att frågan om vilken effekt på trak- torernas dragkraftsförmåga som en inblandning av metanol i dieselolja medför inte behandlas i OED:s utredning. _Denna fråga bör enligt nämnden utredas i det fortsatta arbetet.

Televerket påpekar att konverteringssatser för metanoldrift saknas för de flesta fordonstyper som ingår i verkets vagnpark varför provverksam- het med metanoldrift endast kan omfatta ett fåtal av televerkets fordon.

ÖB diskuterar frågan om anpassning av försvarets fordon till ett nytt drivmedel: '

Anpassning av försvarets specialfordon till metanoldrivmedel kan bli omfattande och dyrbar. De taktisk-tekniska krav som ställs på ett strids- fordon omfattar bl. a. krav på viss aktionsradie. Då metanoldrivmedel har ett lägre energiinnehåll krävs ökad volym för att nå samma aktionsradie som med nuvarande drivmedel. Detta ställer krav på större bränsletankar på fordonen vilket medför ökad tyngd. Ombyggnad av stridsfordon bör därför undvikas både av taktisk-tekniska och ekonomiska skäl. Kostnader för ombyggnad har inte studerats under remisstiden men kan bedömas som stora.

Nuvarande generation stridsfordon bör således fortsätta att drivas med konventionella drivmedel. Nästa generation stridsfordon kan anpassas till alternativa drivmedel.

Anpassning av försvarets övriga fordon kan ske i takt med det civila samhällets anpassning och till i stort samma kostnad.

lntroduktion av fordon som drivs med enbart metanol. s.k. MIOO- bränsle. bör enligt ()ED påskyndas. I ett första steg uppges sådana mo-

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l79

torer kunna utnyttjas i fordonsflottor med begränsat geografiskt använd- ningsområde. t.ex. taxi. bussar. fordon hos statliga verk etc. Denna intro- duktion bör enligt OED ske snarast möjligt och bedöms kttnna påbörjas i kommersiell skala i slutet av l980—talet.

Frågan om forcerad introduktion av MlOt) i särskilda flottor som ett alternativ till en allmän M lS-introduktion berörs av DFE:

Om metanol införs för att minska användningen av importerad olja eller oljeprodukter. är det från utrikeshandelssynpunkt oväsentligt om ersätt- ningen sker genom inblandning i bensin eller genom renmetanoldrift i en del av bilparken. Ett alternativ till strategin "blandbränsle följt av renme- tanoldrift” är forcerat införande av renmetanolfordon i en del av fordons- flottan. Härigenom slipper man vissa problem. t. ex. genom att metanolen inte behöver vara vattenfri. Introduktion av renmetanoldrift enbart avfär- das tämligen kortfattat 'i rapporten. Skillnaderna i riskspridning beträffan- de tillförseltrygghet. i introduktionstakt och i framtida handlingsfrihet m.m. kunde ha förtjänat en närmare redovisning.

Liknande synpunkter framförs av STU:

(')m målet på sikt således är att tillskapa inhemsk produktion i större skala baserad på inhemsk råvara kan import av alkohol vara motiverad till dess att den inhemska produktionen startar för att på så vis utnyttja den del av distributionssystemet och fordonsflottan som under tiden anpassats. Om anpassningen då skall ske till blandbränsle eller ren alkohol bör närma- re belysas.

Namri'ärclsverket och produkt/tanrrollniimmlm förordar en kraftigare satsning på MIOO redan nu:

Möjligheterna att uppnå goda miljöegenskaper förefaller bättre vid renal- koholmotorer än blandbränslemotorer. Från hälso— och miljösynpunkt är ren metanol ett betydligt fördelaktigare motorbränsle än motorbensin och även bättre än MlS-bränsle. Vid såväl yrkesmässig som annan exponering för bränsleångor är metanol klart att föredra framför motorbensin. Yrkes— hygieniska gränsvärdet för metanol är väsentligt högre än för bensin och bensinkomponenter. Även vid spill på hud måste metanol anses som betydligt mindre farligt än bensin och blandbränslen. De metanolhalter som kan bli aktuella i belastad trafikmiljö torde även vid allmän använd- ning av metanol som motorbränsle ligga väl under de som anses medföra hälsorisker. Metanol innebär därför en påtaglig förbättring ijämförelse med dagens situation där redan förhållandevis låga halter av vissa bensin- komponenter anses medföra risk för cancer och nervskador.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden föreslår mot denna bak- grund att drift med ren alkohol ges en betydligt högre prioritet än den som kan utläsas av OED:s förslag.

TCO anför:

"En intressant faktor i sammanhanget är att möjligheterna att utnyttja fordonsflottor med begränsat geografiskt användningsområde" förefaller

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet I8O

vara goda. En offentlig (statlig och/eller kommunalt upphandling av teknik på nya områden borde i sammanhanget kunna prövas genom institutioner som redan finns (post- och televerk. lokaltrafikföretag etc.) eller föreslagits (jämför t.ex. OED:s oljeersättningsfond eller av riksdagen förordade ut- vecklingsbolag). Denna möjlighet att pröva teknikupphandlingar bör enligt TCO:s mening tas tillvara.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges t*ivilinganföras/körbana!. SPI anför:

Under hänvisning till det ovan anförda vill SPl därför föreslå. att me- tanol tills vidare betraktas som ett hvreds/(upsaller/mriv till framför allt gengas och att målsättningen kan vara. att man redan i fredstid. om förutsz'ittningar finns. anpassar utsatta fordonsflottor (utryckningsfordon. militärfordon. kollektiva transportmedel. dlSll'lbUll0nSfOl'tit.)|l) för drift på ett Hifi-procentigt alkoholdrivmedel. För detta förslag talar ett flertal om- ständigheter. bl.a. att en mindre mängd alkoholdrivmedel kan framställas inom landet ur in/wmsku råvaror och som därför på ett värdefullt sätt kan bidraga till att hålla nyckelfordon i drift vid en total avspärrning.

v't'igverkct är positivt till att utnyttja fordon med M Intl—motorer:

Vägverket som har sin verksamhet begränsad inom landet. med in- hemskt tillverkade motorer i 90 '-.-'”-'2- av de fem tyngsta maskinslagen. lastbi- lar. väghyvlar. lastmaskiner. paketbilar och färjor. är inte beroende av utvecklingen i andra länder vid införandet av alternativa drivmedel utan ser lösningen av drivmedelsproblematiken som ett led i våra strävanden att trygga försörjningsberedskapen vid en kris och därmed minska oljeberoen- det.

Vägverket ser positivt på OED:s förslag till att introduktion av tunga fordon med tväbränslesystem måste påskyndas. Enligt förslaget kan så- dana motorer utnyttjas i fordonsflottor med geografiskt begränsat använd- ningsområde såsom vissa fordon hos statliga organ. och därmed inom vägverket.

.S'verigt's bilindusrri- uch bilgrossisrji'ircning framhåller att ett ensidigt svenskt krav på MIOO-bilar inte är realistiskt med tanke på marknadens ringa storlek. '

Ett nytt bränsle som blandbränslet MI5 utgör. kräver en ny specifikation beträffande basbensin. (')ED föreslår att förslag till bränslespecifikation skall utarbetas under etapp ] och att beslut om specifikationen skall fattas under etapp 2 av introduktionen.

Störst intresse bland remissinstanserna tilldrar sig frågan om blyhalten i det nya bränslet. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.6.1. Frågan om samord- ning med beslut i andra länder behandlas av flera remissinstanser (se också avsnitt 2.5.3).

Prop. l98ll/8lz90 Bilaga l.8 Industridepartementet . l8| Kt'lnikonturc't framhåller:

Om man skall kommersiellt introducera ett lågprt'veentigt osodrivmedel (mindre än ca lUC-:?) måste man snarast möjligt lägga fast en slutlig specifi- kation för ett sådant bränsle. Det är därvid av stor vikt att den specifika- tionen harmoniseras över större delen av Västeuropa.

SPI anför:

Förutsatt att distributionssystemet anpassas torde en metanolinbland- ning på upp till 3”? kunna göras i befintliga bensinkvaliteter. Vid inbland- ningar över ca St.-""E blir en ny basbensin nödvändig. som innehåller mindre flyktiga kolvi'iten. speciellt mindre butan. och som har en högre aromathalt föratt reducera känsligheten för vatten.

SPl finner att nivån på metanolens oktantalshöjande effekt är oklar vad beträffar "front-end" och MON och vi är icke i stånd att indikera några oktanparametrar för denna nya bensin. Denna fråga. speciellt om den kopplas till krav på en blyfri basbensin. måste utredas ytterligare.

Även SMAB anser att ett fortsatt utredningsarbete bör genomföras:

Blandbränsle med [592 metanol och 25%.- butanol får (vid rätt pessimis- tiskt antagna förutsättningar) vid ().l5 g per liter blyhalt optimalt M()N på knappt 88 och i oblyat bränsle optimalt MON ca 86. Detta betyder att det är optimalt att framställa basbensin för metamlblandning som har 2 till 3 oktantalsenheter högre värde än för konventionell bensin. men att detta genom det lägre volymbchovet pga metanolnärvaro för ett visst transport- arbete ändä leder till lägst 79% (räknat på bensinkvantiteten) lägre råoljebe— hov. Fortsatta undersökningar bör ge säkrare grund för denna bedömning.

()ED noterar att metanolens oktantalshöjzmde effekt ger förutsättning för positiva förändringar i m_[finmleripnnurse/i. Sri-'IAB berör denna fråga:

Enligt utredningens bedömning kan metanolinblandning skapa förutsätt- ningar att förändra-raffinaderiprocessen på så sätt att större mängder nafta kan användas för bensinframställning. Större mängder bensin kan då fram- ställas på bekostnad av andra petroleumprodukter. Möjligheterna att spara bensin i en ransoneringssituation är emellertid större än möjligheterna att spara dieselolja. En förändring av raffinaderiprocessen mot en större andel bensin skulle innebära att försörjningen med dieselolja och lätta eldnings— oljor försämras.

SPI anser att frågan om eventuell inverkan på raffinaderiekonomin måste utredas närmare innan någon egentlig slutsats kan dras härom.

Introduktion av ett alkoholhaltigt blandbränsle skulle medföra att trans— port. lagrings- och hanteringssystemen måste anpassas till det nya bräns- let. OED redovisar en översiktlig bedömning av kostnaderna härför. ! etapp ) bör enligt delegationen fortsatta utredningargenomföras om dessa

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.8 Industridepartementet 182

kostnader. Samtidigt bör frivilliga överenskommelser träffas så att en anpassning till det nya bränslet görs vid nyinvesteringar i distributionssys- temet. Under etapp 2 måste enligt delegationen mer omfattande investe- ringar göras i raffinaderier samt lagrings- och distributionssystemen för anpassning till det nya bränslet.

Transportrådet anför:

Man har att räkna med att lagrings- och distributionssystemen utsätts för ganska stora omställningsproblem genom att ytterligare en bränsleprodukt skall hanteras. En möjlighet att underlätta för oljebolagen att börja bygga upp en metanolhantering kan eventuellt åstadkommas genom att i ett tidigt skede införa blandbränsle med låg metanolhalt. Utredningen har konstate- rat att en lägre inblandning av metanol. 4—6'22- inte kräver några omställ- ningar i fordonens bränslesystem. Drivmedelsgruppen föreslår inga åtgär- der för att stimulera sådana lägre metanolinblandningar. Transportrådet anser dock att man här bör beakta möjligheten till en introduktion av blandbränsle med låg halt av metanol på ett tidigt stadium. Detta kan underlätta förberedelse för en mer allmän användning av blandbränsle med högre metanolhalt.

Sveriges (:ivilingery'örsjifirbund anser att ()ED inte tillräckligt har beaktat de problem som uppstår vid ombyggnad av distributionssystemen för M 15. Kemikontoret betonar att ytterligare kunskap behövs om åtgärder och kostnader i lagrings— och distributionssystemen:

Införandet av oxohaltiga drivmedel på den svenska bensinmarknaden medför inte endast stora problem och investeringari tillverkningsleden för drivmedlen själva och motorfordonen. Den tyngsta belastningen kan kom- ma att visa sig ligga i lager- och distribtttionsleden. Såväl de stora kommer- siella lagren i importhamnar och vid raffinaderier som de s. k. krislagren bygger på vattenbz'iddsprincipen. Redan små mängder oxokomponcntcr i bränslet utesluter fortsatt användning sotn drivmedelslager. Vattenkäns— ligheten synes knappast mindre allvarlig i depåverksamhet och detaljdistri- bution. vilka likaledes måste baseras på "vattentät" hantering av bland- drivmedel så snart dessa introducerats. l utredningen syns inga allvarliga försök ha gjorts att beräkna de totala investeringar som kan komma att krävas för att behärska den nya situationen efter en introduktion av bland- drivmedel. trots att delegationen synes väl medveten om svårigheterna. Det planerade distributions- och körförsöket med |(')t)() bilar och 17 delta- gande bensinstationeri hela landet förefaller därmed väl motiverat.

Liknande synpunkter framförs av SPI. lnstitutet framhåller också att man innan definitiva beslut om introduktion har fattats under inga omstän- digheter kan godta att obligatoriska krav ställs på att nyinvesteringar i distributionssystemet skall vara anpassade för metanol. SPI anför vidare:

Gruppen har uppmärksammat de problem som uppstår i lagrings— och distributionssystemet för det fall ett blandbränsle skall hanteras. [ beaktan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l83

de av vattenkänsligheten har gruppen förordat blandning av drivmedlet på bensinstationerna. SPl kan icke instämma i denna slutsats. enär denna utväg bl.a. betyder. att ytterligare två kvaliteter (metanol+basbränsle) skulle behöva hanteras i distributionssystemet vid sidan av de redan be- fintliga kvaliteterna. Vidare har gruppen undervärderat säkerhetsriskerna vid hanteringen. framför allt i eldbekämpningshänseende. Rapporten vid- rör t.ex. icke problemet att en metanolbrand icke kan bekämpas med konventionella släckningsmetoder. Även här anser SPl därför att utred- ningsresultatet måste föreligga. innan slutliga beslut kan fattas.

En något annan syn på var blandningen bör ske redovisas av Kemi/(on- toret:

lnnan definitiv ställning kan tas till lagrings- och distributionssystemets utformning. dvs. sedan de nu föreslagna två etapperna genomförts och kunnat utvärderas torde alkoholkomponenten i de nya drivmedlen böra lagras och distribueras separat från basbensinen med blandningsopera- tionen förlagd till ett senare led än raffinaderiet.

Kemikontoret framhåller vidare att frågan om samordning med försva- rets drivmedelslagring bör studeras vidare och ges större vikt än vad OED har gjort. Denna fråga behandlas också av ÖB:

Försvarsmaktens drivmedelsförsörjning i fred och krig bör vara sa en- kel. effektiv och funktionsduglig som möjligt. Därför eftersträvas ett så litet sortiment som möjligt. Sortimentet består idag av tre produkter: motorbensin. dieselbrännolja och reabensin. En övergång till alternativa drivmedel gör — åtminstone övergångsvis — att ytterligare produkter mås- te tillhandahållas och hanteras. En ev. inhemsk produktion innebär ändock att en lagring måste ske. Försvarsmaktens försörjning av drivmedel i krig kan inte enbart baseras på att krigsproduktion kan ske i samma takt som förbrukning sker.

För att säkerställa kravet på uthållighet bör i stort samma behov som idag tillgodoses genom lagring. Då en större volym krävs av drivmedel typ metanol innebär det att nu tillgänglig lagringskapacitet måste ökas. Till detta kommer att både blandbränsle och metanol ställer högre krav på förvaringsmiljö. 'l'eknisk och ekonomisk planering för att säkerställa denna lagring måste ske tidigt.

Volymförlust p.g.a. metanolens lägre energiinnehåll kan komma att ge försvarsmakten operativa begränsningar i krig. För att eliminera detta måste högre krav ställas på lagring och distribution. En övergång till metanol är av försörjningsskäl inte möjlig för försvarsmaktens specialfor- don förrän samhällets distributionsapparat är utbyggd för denna typ av drivmedel. Denna fråga bör dock utredas ytterligare.

Naturvårdsverket och produktkontrolln("im/iden framhåller:

Distributionen av metanol och metanolhaltiga drivmedel förutsätter av produktkvalitetsskäl ett delvis nytt distributionssystem. Detta måste bli mer slutet än det nuvarande. Några större risker föratt metanol regelmäs- sigt ska förorena ballastvatten. grundvatten etc. torde därför knappast

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.8 Industridepartementet 184

föreligga. Skulle metanol genom olyckshändelse komma ut i vatten blir miljökonsekvenserna härav närmast mindre än vid motsvarande olycka med konventionella drivmedel. Metanolcn är vattenlöslig och biologiskt nedbrytbar. Akutförgiftning av vattenorganismer kan endast bli aktuell inom ett begränsat närområde.

Däremot torde luftföroreningarna genom avdunstningen från tankar och lager med blandbränsle bli större än vid konventionella drivmedel.

Hänvisningar till S2-8

2.5.8. Styrmedel

Etapp I av OED:s introduktionsplan innehåller utarbetande av förslag till styrmedel. Beslut om styrmedel föreslås fattas under etapp ?.. Bilindustri- ut"/| hilgrossi.tUi'i|'citi/|gyi| anför:

Frågan om vilka styrmedel som skall användas för att underlätta och stimulera övergången till ett nytt bränsle är av mycket stor betydelse. Metanolbränslet kommer på grund av dess lägre energiinnehåll att bli till äldre. icke anpassade bilar uppfattar prisskillnaden som en verklig besparing och väljer att tanka Ml5. Om MlS tankas i ej anpassade bilar. kommer tätningar. slangar. membran. silar och ventiler av vissa plast- och gummimaterial att svälla tipp respektive lösas upp med läckage och drifts- störningar som följd. Dessutom kommer en del metalldelar pa sikt att korrodera och orsaka läckage och partiklar | bränslesystcmet. ()vergången till M 15- bränsle kommer inte att ske med bilisternas förtroende om läckage och driftsstörningar blir vanliga. Att kräva speciella tanköppningar för MlS-bilar är inte realistiskt. eftersom också dessa bilar måste kunna tan- kas utomlands.

Målet måste vara att förmå ägaren till Ml5 och materialanpassade bilar att köra på M lS-bränsle och samtidigt avhålla ägare av äldre. icke material- anpassade fordon från att köra på detta bränsle. Det är av stor vikt att dessa för metanolintroduktion väsentliga frågor utreds grundligt.

DF L

Frågan om ekonomiska styrmedel för M lS—införande har inte behandlats ingående i OED-rapporten. Det är dock viktigt att möjligheter och begräns- ningar i skatte- och subvcntionsinstrumenten beaktas. När t. ex. bilar för motorgas har introducerats på den svenska marknaden. har en skattemäs- sig favör på bränslet varit en väsentlig drivkraft. Det är minst lika viktigt att stödja introduktionen av metanolblandat drivmedel på motsvarande sätt. lngreppen i prisbildningen måste dels få anses smä jämfört med verkan av redan nu palagda skatter. dels få accepteras för ett steg i riktning mot ett minskat oljeberoende.

Det är viktigt att det skapas förväntningar om att prisförhållanden som påverkar övergång till alternativdrivmedel blir stabila över tillräckligt lång tid.

Studsvik Energiteknik AB betonar vikten av ekonomiska styrmedel. Trmispm'trådct framhåller att en oljeavgift kan vara ett verksamt medel för att snabbt få till stånd en introduktion av metanolbränsle och därmed inleda en minskning av det stora oljeberoendet. LRF framhåller att det är

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet l85

nödvändigt att myndigheterna vid beslut om skatter. taxor och avgifter gör en sådan avvägning att inhemska bränslen och inhemskt producerade drivmedel får en god konkurrenssituation. Statens väg- och ti'a/ikinstitut anser att användningen av fordon för alternativa drivmedel bör underlättas genom att en översyn och anpassning görs av fordonsbestämmclser och skatteregler.

i'l-futorrni'inn('ns riksji'irbund:

Ju fler bilar som övergår till M IS när detta drivmedel börjat distribueras desto bättre för landets ekonomi. Som styrmedel.fi'ir den frivilliga anpass- ningen av äldre bilar till blandbränsle föreslår M beskattningen av detta drivmedel. Literpriset vid pump bör avvägas så att frivillig anpassning av en bil betalar sig för ägaren under ca 2000 mils körning.

M föreslår också att ti|lverkare/importörer skall åläggas att deklarera kostnaderna för anpassningen av äldre bilar till blandbränsle så att priskon- kurrens skapas.

Styrmedel bör utformas så att även omställningen till ett blandbränsle stimuleras anser Matnrbranst:Imns riks/Firman]:

Dct är angeläget att övergång till ett nytt bränsle stimuleras på så sätt att även kostnaden för anpassning till det nya bränslet upplevs som menings- full av bilkonsumenten. Man kan inte förvänta att verkstäderna skall göra stora kampanjer för den enligt beräkningarna relativt blygsamma arbets- operationcn som det är fråga om.

SPI anför:

SPl förutsätter. att en eventuell MlS-introduktion. för att lyckas. måste kombineras med någon form av ekonomiskt styrmedel i blandbränslets favör. SPI finner det då för troligt. att även fordonsägare. som innehar fordon. som icke är optimerade för blandbränslet. av ekonomiska skäl kan lockas att köra på det billigare blandbränslet. Konsekvenserna härav blir. att avgasutsläppen för dessa icke opitmerade fordon kommer att försäm- ras.

linet-giskattckominittan har att utforma ett nytt skattesystem för ener- giområdet inkl. alternativa drivmedel:

Kommittén ställer sig positiv till att det fortsatta utredningsarbetet. när det gäller ett cv. införande av metanol. delas in i etapper. Det är viktigt att det under den föreslagna ('tappt'n ett. tas fram säkrare uppgifter kring import- och distributionskostnaderna för metanol. så att beskattningen som styrmedel under den föreslagna etappen två kan utformas på ett väl avvägt sätt.

Energiskattekommitten har ännu inte tagit ställning till den principiella utformningen av energibeskattningen eller avvägningen av olika skatte- satser för enskilda energislag. Beslut grundade på föreliggande rapport kommer att påverka kommitténs fortsatta arbete när det gäller beskatt- ningen av alternativa drivmedel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.8 Industridepartementet 186

Riksskatteverket berör beskattningens roll i det fall dieselolja ersätts med en motoralkohol. Skatten blir då enligt nuvarande regler väsentligt högre:

Även om skatten och avgiften på metanolen slopades skulle nuvarande priser på metanol och dieselolja göra alkoholdrift oekonomisk. För att kunna använda skatten som styrmedel behöver således också kilometer- skatten tas med i beräkningen.

Svenska lakaItra/ikfi'ireningen anför:

Dock bör framhållas att införande av metanoldrift på tunga fordon — dieselfordon — idag är en stark kostnadsförhöjande faktor innebärande att trafikföretagen med nuvarande bränslepriser och skattesystem knappast kan motiveras till en snabb övergång till metanol. Dessa förhållanden utgör snarare ett hinder eftersom lokaltrafikförctagen redan nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.

SLTF menar därför att åtgärder måste vidtas från statsmakternas sida för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan å ena sidan dieselolja och å andra sidan ersättningsbränslen t. ex. av typen metanol. Det torde i det sammanhanget inte vara tillräckligt att enbart häva den nuvarande dubbelbeskattningen av metanolbränslet då detta användes i dieselmoto- rer.

Frågan behandlas även av vägtrafikskatteutredningen (VSU):

l betänkandet påpekas (5. 6:40) att fordon med tväbränslesystem. där både metanol och motorbrännolja används som drivmedel. träffas av såväl bränsleskatt på metanolen som kilometerskatt. VSU har bl.a. i uppdrag att utvärdera kilometerskattesystemet och bedöma alternativa skatteformer till detta. VSU skall också utreda frågan om skattekonstruktionen för elfordon. Vid detta arbete kommer VSU att ta upp till behandling beskatt- ningen av fordon med tväbränslesystem. exempelvis fordon som drivs med metanol/motorbrännolja eller med elektricitet/bensin. Resultaten av VSU:s kommande överväganden betr. dessa frågor kan tidigast redovisas under år [98].

1 Sammanfattning av utredningens betänkande

1.1. Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 december 1977 tillkal- lades en kommitté om omställbara eldningsanläggningar. m.m. I direkti- ven angavs i huvudsak följande.

Kommittén bör belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra värmeproducerandc och fossilbaserade elproducerandc anlägg- ningar för drift mcd fasta bränslen under normala förhållanden. På grund— val av utredningsresultatet bör kommittén överväga behovet av lagstift- ning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya värmeproducerandc och elproducerandc anläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Kommittén bör överväga om denna möjlighet bör inskränkas till vissa bränslen samt vissa typer och storlekar av anläggningar. Frågor om särskilda statsbidrag skall inte prövas av kommittén.

Kommittén utgår i sitt arbete från att det skall visa sig vara möjligt att klara de hälso- och miljökrav som ställs. eller kommer att ställas. på kolanvändning.

Kommittén utgår vidare från att hänsyn till naturmiljön inte kommer att begränsa den framtida torvtäkten så mycket att målet i prop. 1978/79:115 för torvanvändning inte kan nås. Utnyttjandet av skogsbränslen för ener- giändamål begränsas i första hand av skogsindustrins betalningsförmåga för skogsråvaror. Kommittén förutsätter dock att det finns tillräckligt med skogsavfall. lövvedsöverskott o.d. som inte efterfrågas som råvara av skogsindustrin för att en förbrukning för energiändamål om 20 TWh per år skall vara möjlig.

l.2 Författningsförslag Förslag till

lag om utförande av vissa eldningsanläggningar Härigenom föreskrivs följande

l 5 Denna lag är tillämplig när fasta eldningsanläggningar för framställ- ning av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja uppförs eller installeras samt när pannan i en sådan eldningsanläggning byts ut. Anläggningar som är endast tillfälliga omfattas dock inte av lagen.

2 5 En eldningsanläggning vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 megawattimmar per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 197

ingå i ett system för framställning och dislribtttion av varmvatten. hetvat- tcn. ånga eller hetolja om den sammanlagda bränselförbrukningen i syste- mets pannor beräknas uppgå till minst 5000 megawattimmar per år. Om systemets årliga behov av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle. eller med spill- värme. solvärme e.dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

3 & Andra eldningsanläggningar än som avses i 2 & skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

4 & Regeringen eller statlig myndighet som regeringen bestämmer får. om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och 3 äs". Från kraven i 3s' får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag. om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

5 & Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som rcgering- en bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

6 & Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplys- ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag. 'l'illsyns— myndigheten äger också rätt till tillträde till eldningsanläggningar som

omfattas av lagen.

7 & Tillsynsmyndigheten får meddela dc förlägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Föreläggande kan förenas med vite.

8 & Om en eldningsanläggning utförs i strid mot denna lag skall ägaren dömas till böter.

Den som inte har efterkommit vitesföreläggande döms inte till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

9 & Beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 % kan överklagas hos kammar- rätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär. om inte annat föreskrivs.

10 & Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av myndighet som regeringen bestämmer.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 198

Denna lag träderi kraft den ljanuari 1982. Har uppförande eller installation av eldningsanläggning sotn omfattas av lagen påbörjats före ikraftträdandet får anläggningen uppföras utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 ss.

l.3 Kostnadsbilden för eldningsanläggningar för olika bränslen

I fråga om kostnadsbilden för olika bränslen anför kommitten i huvudsak följande.

Strävandena att minska oljeberoendet motverkas bl. a. av att huvudde— len av eldningsanläggningarna i landet har byggts för att drivas enbart med olja. Mcdjämförelscvis små och billiga ändringar — främst brännarbyten — kan naturgas användas i sådana anläggningar utan problem. För att utnytt- ja kol. torv eller skogsbränslen (fasta bränslenl i anläggningar byggda för enbart oljeeldning krävs däremot avsevärda till- och ombyggnader av pannan och dess kringutrustning. Däremot är problemen jämförelsevis sma när det gäller att ändra en anläggning byggd för fasta bränslen till oljeeldning. Det är vanligt att anläggningar för fasta bränslen från början utrustas även för oljeeldning.

De åtgärder som krävs för att ställa om en anläggning byggd för enbart oljeeldning till eldning med fasta bränslen skiljer sig betydligt mellan olika anläggningar. Ofta är åtgärderna så omfattande och kostsamma att det är fördelaktigare att bygga en ny anläggning.

Kommittén anser med hänsyn härtill det lämpligt att främst behandla byggandet av nya anläggningar för fastbränsleeldning. Med nya anlägg— ningar avses här både sådana som tillför ökad produktionskapacitet och sådana som ersätter uttjänta befintliga anläggningar.

Nedan anges kostnader för större anläggningar för alstring av el. pro- cessånga. hetvatten eller varmvatten. nämligen kondenskraftverk. kraft- värmeverk för kombinerad produktion av el och värme. industrins ång- centraler för produktion av processvärme samt hetvattencentraler för ljärrvärmeproduktion. Kostnaderna har räknats ] 1979 års priser. 4 % realränta och med 25 års avskrivningstid. Kommittén vill framhålla att uppgifterna är osäkra. särskilt därför att erfarenheter av verkliga investe- rings- och driftkostnader från moderna och representativa fastbränsleel- dade anläggningar saknas i Sverige utom från massaindustrins Iutpannor och barkpannor.

Anläggningskostnader

Tabellen nedan visar en sammanställning av anläggningskostnader i kr./ kWel för ett kondenskraftverk och för ett större och ett mindre kraftvär— meverk.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 199

Kr./kWel Olja Kol utan rök- Kol med rök- gasavsvavl. gasavsvavl. Baskondens 2xo00 MWel 2 200 2 900 3 200 Kraftvärme ] X 210 MWel 2 400 3 300 3 (500 Kraftvärme 1x50 MWel 3 100 4400 4800

Anläggningskostnader i kr./kaärme för industripannor och hetvatten- centraler i olika storlekar och för olika bränslen framgår av följande tabell.

Kr./kaärme lx10 MW 1x50 MW 1x100 MW 1x150MW

lndustripammr Olja 800 480 440 400 Kol 1 100 900 850 800 Torv 1 200 1 000 900 800 Skogsbränsle I 100 800 700 700 Hetvattent'entmler Olja 500 240 220 200 Kol 900 700 650 650 Torv 1 000 800 700 600 Skogsbränsle 900 600 500 500

Av tabellerna framgår bl. a. att anläggningar för fasta bränslen är väsent- ligt dyrare än för olja. Kostnaderna för kol-. torv- och vedpannor ligger däremot ganska nära varandra. Vidare framgår att kostnaden per kW sjunker med ökande storlek på anläggningen.

Bränslekostnader

Priset inkl. skatter och avgifter under tredje kvartalet 1979 för tjock eldningsolja levererad till en kustbaserad anläggning låg omkring 18 kr./GJ (ca 700 kr./m3).

Kolpriset inkl. skatter ttnder samma tid kan beräknas till 8.5 kr./GJ (ca 230 kr./ton). Därvid har inräknats kostnader för transocean transport, omlastning till mindre fartyg. vidaretransport i Östersjön och utlastning i hamn vid anläggningen.

För inhemska bränslen kan inte marknadspriser anges på samma sätt som för importerade. Massaved är här ett undantag. Priset på björkmas— saved levererad vid anläggningen (transportavständ ungefär 10 mil) uppgår till ca 15 kr./GJ (50 % fukthalt).

För skogsavfall och torv får i stället för marknadspriser uppskattningar av framtagnings- och transportkostnader anges. För skogsavfallet bedöms kostnaderna variera kraftigt beroende bl. a. på vilken typ av trädrester det gäller. från 15 kr./GJ upp till 21 kr./GJ (fukthalt 50 %).

Vattenfall har undersökt kostnaderna för torv levererad till fyra olika orter i Norrland och funnit att det verkar möjligt att nå ner till lägst ungefär 11 kr./GJ.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 200

När det gäller bränslevalct för planerade anläggningar är de nuvarande kostnaderna för bränslen av begränsat intresse. Vad man skulle behöva veta är kostnaderna eller i varje fall kostnadsrelationerna under anlägg- ningens beräknade livslängd.

Kommittén anser att det i detta sammanhang är rimligt att räkna med att den nuvarande prisskillnaden mellan kol och olja kommer att minska genomsnittligt underi vart fall den närmaste tioårsperioden så att kolpriset blir ungefär 60—70% av oljepriset (omräknat med hänsyn till energivär- det). Eftersom kolpriserna släpar efter oljepriserna framstår dock tillfälligt ökade prisskillnader som fullt möjliga. Det förefaller rimligt att anta att prisskillnaden på längre sikt ökar stadigvarande.

Prisutvecklingen för de inhemska bränslena avgörs av andra faktorer än de som styr prisutvecklingen för importbränslen. Den inhemska kostnads- utvecklingen. särskilt vad gäller löner. får här stor betydelse. Om realpri- serna för importbränslen stiger förbättras konkurrensläget för skogsbräns- len och torv. Det är dock tänkbart att efterfrågan från skogsindustrin på björkmassaved och skogsavfall kan pressa upp priserna på dessa pro- dukter. För torvens del torde det inte bli fråga om någon mer betydande konkurrens från andra användningsområden. Det är vidare möjligt att den tekniska utvecklingen kan medföra att kostnaderna för framtagning m.m. av skogsavfall och torv kan komma att sänkas betydligt.

Det finns således förutsättningar för att inhemska bränslen. särskilt torv. kan bli billigare relativt sett fram till dess att den globala kolexporten ökat tillräckligt kraftigt för att rubba oljans ställning som prisledare på den internationella bränslemarknaden.

Övriga kostnader

Till anlå'tggningskostnadcr och bränslekostnader kotnmer ytterligare en rad kostnadsposter. Av dessa betyder i fastbränsleeldade anläggningar personalkostnaderna mest. Underhåll av byggnader och försäkringar är exempel på andra fasta kostnader.

Vidare tillkommer kostnader. vars storlek beror på hur mycket anlägg- ningen används. Till sådana rörliga kostnader hör förbrukningen av el till pumpar. fläktar m.m. samt underhåll och reparationer av pannor och deras kringutrustning.

Nedan redovisas en sammanställning av fasta och rörliga årskostnader. exkl. kapitalkostnader och bränslekostnader. vid utnyttjningstiden 4000 timmar per år räknat i öre per kWh.

Öre/kWh

lx |0 MW lef) MW IX I00 MW IX l50 MW

Hetvuttencentralc'r och ittdustripannor

Olja l.4 1.2 0.9 0.9 Kol 3.1 1.8 1.6 1.6 'l'orv 4.8 l .X l .b l .(x Skogsbränsle 3.1 1.8 1.6 1.6

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 201

För de mindre pannorna får personalkostnaderna särskilt stor betydelse. Behovet av driftpersonal minskar nätnligen inte proportionellt med mins- kande pannstorlek. l sammanställningen ovan har antagits att lika många anställda behövs för att driva en panna på 50 MW som en på 10 MW av samma typ. Frågan är om pannan kan drivas obemannad eller om den behöver bemannas med en eller flera personer per skift. Oljepannor är automatiserade och kan drivas obemannade med endast periodisk tillsyn. Till grund för sammanställningen ligger antagandet att 7 personer. dvs. en per skift. behövs för kol- eller vedeldade pannor. 12 för torveldade och en person för oljeeldade. Det kan dock inte uteslutas att det visar sig nödvän- digt med två personer per skift inte bara för torveldade utan också för kol- eller vedeldade anläggningar.

Eventuellt kan automatisering komma att göra ständig bemanning över- flödig vid fastbränsledrift. De begränsade drifterfarenheter som för närva- rande föreligger medger emellertid inte närmare slutsatser.

Enbart personalkostnaderna vid 4000 timmar utnyttjningstid räknat i öre per kWh beräknas nedan för fyra storlekar av hetvattenpannor.

Öret'kWh 5 MW 10 MW 25 MW 50 MW Kol eller skogsbränsle 4.2 2.1 0.84 0.42 Olja 0.6 (1.3 0.12 0.06 Skillnad 3.6 1.8 0.72 0.36

Om personalbehovcl vid fastbränsleeldning kan minskas genom attto- matisering m.m. från 7 till t. ex. 4 personer sänks ovanstående kostnader med 1.8 öre per kWh vid 5 MW och 0.9 öre per kWh vid 10 MW.

Totala kostnader

Vid bränslepriserna 18 kr./GJ för olja och 8.5 kr./GJ för kol samt nedan givna antaganden i fråga om årlig utnyttjningstid blir produktionskostna- den i öre/kWh för kondenskraftverk och kraftvärmeverk följande.

Kostnad i öre/kWh för

Elprod. Värmeprod.

Olja Kol:l (')lju Kol Kondenskraftverk 2x600 MW el. 6000 h,!år 18.2 11.9 — —— Kraftvärmeverk IX210 MW cl. 4000 h.-"år 12.6 11.2 7.2 . 4.0 Kraftvärmeverk 1x50 MW el. 4000 li,/'är 14.2 14.6 7.3 4.0

" Utan rökgasavsvavling

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 202

Vad gäller hetvattencentraler och industripannor redovisas produktions- kostnaden dels vid det nuvarande kolpriset dels vid ett till 12 kr./GJ förhöjt kolpris.

Hetvattencentraler. 4 000 h/är

Bränsle Bränsle- Oref'kWh

pris

kr./"GJ IXlO MW l>(50 MW 1x100 MW 1X150 MW Olja 18 9.5 8.9 8.5 8.5. Kol 8.5— 12 11.3—9.8 (1.6—8.1 (aj—7.8 (3.3—7.8 Björkmas— saved 15 11.5 9.0 9.2 9.2 Skogsav— fall 21 14.4 12.5 12.1 12.1 'l'orv 11 11.7 8.3 7.9 7.8

lndustripannor. 5 000 h/är

Bränsle Bränslepris (:)rekah kr.,/"GJ lx 10 MW 1x50 MW lx. 100 MW

()lja 18 9.7 9.0 8.7 Kol 8.5—12 7.8—9.3 6.5—8.0 (1.2—7.7 Björkmassaved 15 1 1.0 9.5 9.2 Skogsavfall 21 13.9 12.4 12.3 Torv 11 10.9 8.2 7.11

l.4 Miljöfrågor

Kommittén tar upp vissa miljöfrågor och anför i detta hänseende bl.a. följande.

Fasta bränslen. främst kol och torv medföri vissa avseenden besvärliga- re miljöverkningar än olja. Det gäller bl.a. damning vid hantering och lagring av kol och torv. utsläpp med rökgaserna av soft. tungmetaller m. m. samt deponering av kolaskan. Särskilt vid förbränning av ved kan utsläpp av s. k. polycykliska organiska ämnen ge negativa verkningar. men i vilken omfattning är än så länge ovisst. Mot detta kan vägas de särskilda problem som uppkommer i samband med olyckor vid oljetransporter.

Rökgaserna från eldning med kol eller torv innehåller svaveloxider i proportioner till svavelhalten i bränslet. [ detta avseende finns ingen prin- cipiell olikhet mot olja men svavelhalterna i fasta bränslen är genomsnitt- ligt lägre.

Nägon lagstiftning som reglerar stoftutsläpp på samma sätt som utsläp- pen av svavelföreningar finns inte. Miljöskyddslagen och dess tillämp- ningsbestämmelser. under vissa omständigheter även byggnadslagen (& 136 a), ger emellertid möjlighet att lämna föreskrifter om alla yttre miljövårdsfrågor. däribland utsläpp av stoft och även svavel. Det kan antas att man med stöd av miljöskyddslagstiftningen kommer att kräva effektiva filter. elfilter och spärrfilter. för rökgasrening vid kol- eller torveldade anläggningar.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 203

Vad gäller deponeringen av aska är det viktigaste kravet att den ordnas så att tungmetallerna i askan inte kan urlakas till yt- eller grundvattnet. [ stället för att deponeras kan kolaskan användas t.ex. vid cementtillverk- ning. Även i detta fall kan krav ställas från miljövårdssynpunkt med stöd av gällande lagstiftning.

Kommittén har inte haft till uppgift att ta ställning till de miljöfrågor som är förknippade med fastbränsleeldning. För sina fortsatta överväganden utgår kommittén emellertid från att problemen kan lösas med nu tillgänglig teknik. Kostnaderna härför. bl.a. för åtgärder mot damning. för stoftl'tlter och för deponering ryms inom de totala anläggnings- och driftkostnader som redovisats tidigare.

Statsmakterna har emellertid ännu inte tagit definitiv ställning till kol- eldning frän miljösynpunkt. Det är därför möjligt att koleldningi väsentligt ökad omfattning tills vidare inte kan komma till stånd. 1 så fall begränsas förutsättningarna för att ersätta oljeeldning med eldning med fasta bränslen i så stor omfattning som angetts i 1979 ars energiproposition. dvs. 42—80 TWh år 1990.

1.5. Möjligheter till ökad fastbränsleeldning

Kommittén beräknar i ett räkneexempel utifrån antaganden om att pan- nor ersätts efter 20 är och att nya eldningsanläggningar tillkommer i den takt som angavs i 1979 års energiproposition den installerade kapaciteten och åtgången av fasta bränslen år 1990. vilket framgår av nedanstående tabell.

Pannor större än 50 MW Pannor 10—50 MW

Effekt Energi Effekt Energi MW TWh MW 'l'Wh Pun/irillskon p. g. a. expansion Industrin 800 4 1 300 7 Kraftvärmeverk 1 750 8 200 [ Hetvattencentraler — — — — Pannor som förnyas Industrin 1 200 5 2 900 12 Kraftvärmeverk 1 700 8 175 I Hetvattencentraler 1 100 5 900 4 Summa 6 550 30 S 475 25

Kommittén anser att man inte bör räkna med att en omfattande övergång från tjock eldningsolja till fasta bränslen kommer till stånd utan särskilda åtgärder och anför vidare i huvudsak följande.

Fastbränslealternativet kan i vissa fall bereda svårigheter av bl.a. mil- jöskäl. brist på lämplig plats eller transportproblem. Även däringa särskil-

Prop. 1980/81:90 Bilagal.9 Industridepartementet 204

da sådana problem föreligger kan fastbränslealternativet möta hinder. Skä- len kan t. ex. vara osäkerhet vad gäller bränsleprisutvecklingen. benägen- het att välja den lägre investeringen vid tveksamhet. höga lörri'intningskrav samt osäkerhet inför en förbränningsteknik som framstår som mer pro- blemfylld än oljeeldning och som man saknar närmare erfarenhet av.

Särskilt vad gäller anläggningar om några tiotal megawatt och neråt kan faktorer av detta slag verka återhållande.

Kommittén anser med hänsyn härtill att styråtgärder behöver vidtas för att få till stånd en tillräckligt omfattande satsning på eldningsanläggningar för fasta bränslen. Styråtgärderna kan delas tipp i ekonomiska och admini- strativa.

Energibeskattningen gynnar alternativa bränslen till olja. En särskild utredning. energiskattekommitten (13 1979:061. behandlar f. n. beskatt- ningen av energi. OEA går därför inte in närmare på frågan.

En annan möjlig form av ekonomiska styrmedel är att subventionera fasta bränslen. Kommittén skall enligt sina direktiv inte pröva frågor om särskilda statsbidrag.

Vad beträffar administrativa styrmedel föreskriver Svensk Byggnorm 1975 (SBN 1975) att anläggningar för uppvärmning av bostäder. arbetslo- kaler m.fl. permanenta byggnader skall utformas så att omställning till eldning med inhemskt fast bränsle kan ske utan omfattande ombyggnads- arbeten. såvida inte särskilda skäl till undantag föreligger.

] lagen (1977:939) om oljelagring m.m. med ti1lämpningsbestämmelser ges regler för beredskapslagring av olja. Dessa regler är av administrativ karaktär men fungerar som ett ekonomiskt styrmedel genom att oljean- vändning fördyras. Bestämmelserna innebär att den som har förbrukat minst 15000 m3 olja sammanlagt under de tre senaste åren skall hålla ett visst beredskapslager. Ökade krav på oljelagring skulle medföra att de fasta bränslenas konkurrenskraft stärktes.

] övrigt saknas administrativa styrmedel med energipolitisk bakgrund som påverkar bränslevalet. Nya sådana kan dock övervägas. En möjlighet är att helt eller delvis förbjuda användning av olja i nya eldningsanlägg— ningar. Tillstånd att använda olja skulle dock kunna lämnas efter prövning i varje särskilt fall.

Kommittén anser för sin del att möjligheten att genom lagstiftning ställa krav på eldningsanläggning-arnas utformning är den styråtgärd som i första hand bör övervägas närmare.

En särskild fråga gäller behovet av åtgärder för att styra valet mellan kol och inhemska bränslen som torv och skogsbränslen under normala förhål- landen. De senare är att föredra framför kol bl.a. på grund av bättre försörjningstrygghet. Den totala tillgången är emellertid i praktiken be- gränsad jämfört med landets behov av bränslen. Fasta inhemska bränslen bör vidare p. g. a. transportkostnadcrna endast utnyttjas i sådana områden där tillgången till dem är god. Man får vidare räkna med att kostnaden för

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 305

inhemska bränslen i vissa fall visar sig högre än för kol och kanske även olja. 1 så fall kan anläggningar som är möjliga att driva med inhemska bränslen ändå komma att drivas med importbränsle.

Om användningen av inhemska bränslen skall stimuleras förefaller det lämpligare att utnyttja ekonomiska styrmedel än att med administrativa bestämmelser särskilja en kategori anläggningar för användning av inhems- ka bränslen. Det bör observeras att redan krav på att eldningsanläggningar skall byggas för fasta bränslen med fritt val mellan kol och inhemska bränslen innebär en kraftig stimulans för inhemska bränslen jämfört med nuläget därför att investeringen i alla händelser kommer att väsentligt överstiga motsvarande investering i en oljeeldad anläggning.

1.6. Skäl för och emot lagstiftning

En lagstiftning som föreskriver att eldningsanli'tggningar skall utformas för eldning med fasta bränslen skulle innebära en betydande begränsning i handlingsfriheten för de kommuner och företag den riktar sig mot och medföra kraftiga merinvesteringar för dem 'arför skälen för en sådan lagstiftning måste vara starka framhåller kommittén och fortsätter.

Ett huvudskäl för lagstiftning är att försörjningstryggheten måste för— bättras inför befarade inskränkningar eller störningar i oljetillförseln.

Ett annat väsentligt skäl är att de nuvarande höga oljepriserna och riskerna för ytterligare prishöjningar gör det angeläget att gå över till bränslen för vilka prisutvecklingen kan antas bli lugnare. Frågan kan dock ställas om det av det skälet är befogat att använda styrmedel som lagstift- ning föratt påverka bränslevalet.

Företagen har att fatta en lång rad beslut som ofta är svårare och ekonomiskt sett betydelsefullare för företagets existens än beslut om eld— ningsanläggningar. Det gäller produktsatsningar. prissättning. anskaffning . av andra insatsvaror än bränslen m.m. Felaktiga beslut i sådana avseen- den kan leda till att företaget — med pannor — måste läggas ned. Det kan därför hävdas att det är inkonsekvent att staten genom lagstiftning avgör frågor om just eldningsanläggningarnas utformning.

Vidare har kommunerna att fatta åtskilliga beslut av minst lika stor samhällelig betydelse som pannval.

Det är således tveksamt om den ifrågasatta lagstiftningen kan motiveras enbart med ekonomiska skäl grundade på bedömningar av den långsiktiga bränsleprisutveeklingen.

Hänsynen till försörjningssäkerheten bör emellertid väga tung. Förmå- gan att kunna upprätthålla värmeleveranser och industriell produktion även vid störningar i oljetillförseln är enligt kommitténs mening så mycket värd att argumenten mot lagstiftning inte räcker.

Det kan vidara antas att kommuner och företag stundom avvaktar beslut om lagstiftning. statsbidrag eller andra former av statliga åtgärder för att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 206

minska oljeberoendet och att de under tiden fortsätter att planera för oljeanvt'indning.

Kommittén förordar således att en lagstiftning införs om eldningsanlägg- ningars utförande med syfte att få till stånd en omfattande övergång till fasta bränslen.

l.7 Utformning av lagstiftningen

[ fråga om lagstiftningens utformning anför kommitten bl. a. följande. En fråga vad gäller lagstiftningens utformning är om det bör krävas att en anläggning byggs så att den är helt utrustad för att drivas med fasta bränslen eller om det kan räcka med att anläggningen förberetts för om- ställning vid senare tillfälle. Om skillnadcn i pris mellan olja och t. ex. kol varierar starkt periodvis kan det vara utomordentligt svårt att avgöra när det är dags att bygga om. Vid sådana variationer på prisskillnaden skall ju ombyggnadsbeslutet helst fattas när priserna ligger nära varandra för att ombyggnaden skall kunna vara färdig när skillnaden blir större. Om situa- tionen i stället är sådan att ombyggnad uppenbarligen är motiverad kan det välla problem att få leveranser av kompletterande utrustning och av bräns- le.

Kommittén stannar därför för uppfattningen att anläggningarna bör byg- gas så att de är klara att eldas med fasta bränslen utan att ytterligare investeringar behövs.

Lagstiftningen bör gälla nya anläggningar. Till dessa bör också räknas sådana som ersätter äldre uttjänta anläggningar. Frågan är emellertid om lagstiftningen även skall gälla belintliga fullt brukbara anläggningar.

Det finns vidare skäl att överväga att avgränsa lagstiftningen med hän- syn till fastbränsleeldningens ekonomiska förutsättningar.

Som nämnts tidigare blir fastbränsleeldade anläggningars ekonomiska resultat i allmänhet bättre ju större anläggningen är. Räknat per MW minskar säväl kapitalkostnaderna som drift- och underhållskostnaderna. särskilt personalkostnaderna. med ökande anläggningsstorlek. För oljeel- dade anläggningar spelar storleken betydligt mindre roll. Det belyses av sammanställningen nedan som exemplifierar produktionskostnaderna i hetvattencentraler vid utnyttjningstiden 4000 timmar per år och med bränslepriserna 18 kr/GJ för olja. 8.5 kr/GJ för kol. 15 kr/GJ för ved och 11 kr/GJ för torv. Övriga kalkylförutsättningar är samma som redovisats tidigare.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 207

Pannstorlek MW Bränsle Olja Kol 1x10 lx50 1x100 1x10 IXSO 1x100

Kostnader i öre/Wh för Kapital 0.9 0.5 0.4 1.7 1.3 1.2 Personal 0.4 0.3 0.2 1.9 0.7 0.6 Bränsle 7.2 7.2 7.2 3.5 3.5 3.5 Drift och underhåll 1,0 0.9 0.7 1.2 1.1 1.0

Totalt 9.5 8. 8.5 8.3 6.6 6.3 Pannstorlek MW Bränsle

Ved 'l'orv

lX10 1x50 lxlOO lxlt) 1X50 IXIOO

Kostnader i öre/Wh för Kapital 1.7 1.1 0.9 1.9 1.5 1.3 Personal 1.9 0.7 0.6 3.6 0.7 0.6 Bränsle 6.7 6.7 6.7 5.0 5.0 5.0 Drift och underhåll 1.2 1.1 1.0 1.2 1.1 1.0 Totalt 11.5 9,6 9.2 11.7 8.3 7.9

Under vissa förutsättningar blir fastbränsleeldning ett från ekonomisk synpunkt så dåligt alternativ att det inte är rimligt att kräva det i lagstift- ning.

Oljepriserna väger tyngre än anläggningskostnaderna i en kalkyl för anläggningar för baslast. Om man i stället t.ex. satsar på koleldning be- gränsas den största tänkbara förlusten till merinvesteringen för kolaltcrna- tivet. Om kolpriset ligger mycket nära oljepriset eller mot förmodan över- skrider detta kan man ju övergå till oljeeldning.

Att anläggningen byggs flexibel i fråga om bränslevalet innebär således att den rent ekonomiska risken till följd av bränsleprisutvecklingens osä- kerhet begränsas. Minst lika viktigt är emellertid att försörjningssäkerhe- ten kan förbättras. Av dessa skäl torde det vara berättigat att inte tillmäta merinvesteringen någon avgörande betydelse när det gäller att dra en gräns för kravet på fastbränsleeldning. Vid avgränsningen bör främst beaktas önskvärdheten av att anläggningarna inte bara kan drivas utan också drivs med andra bränslen än olja.

Även om anläggningarna vid störningar i oljetillförseln kan ställas om omedelbart till andra bränslen kan det visa sig svårt att få fram sådana. Som nämnts tidigare behövs bl.a. tidskrävande nyinvesteringar i gruvor och transportanläggningar för att öka den globala kolproduktionen. Att få till stånd produktion i en torvmosse tar 3—5 år från beslut. Vad gäller skogsavfall finns inga säkra beräkningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 208

Syftet bör därför vara att eldningsanläggningarna kontinuerligt drivs med fasta bränslen även under normala förhållanden. Det är med hänsyn härtill av särskild betydelse om merkostnaden för olja som bränsle är tillräcklig för att väga upp ökningen av övriga driftkostnader. främst per- sonalkostnaderna. vid eldning med kol eller annat fast bränsle.

Kommittén anser att det med hänsyn till kostnadsbilden och övriga omständigheter är rimligt att dra gränsen vid bränsleförbrukningen 50000 MWh per år (motsvarar knappt 5 000 m? tjock eldningsolja per år).

Ofta används flera eldningsanläggningar för att förse ett sammanhängan- de rörledningsnät med energi. Gränsen 50000 MWh bör gälla både enstaka anläggningar och flera anläggningar som ingår i ett sådant system.

Kommittén anser sålunda att det bör krävas att nya eldningsanläggning- ar skall utföras så att de omgående kan drivas med fasta bränslen — inhemska eller kol , om bränsleförbrukningen i anläggningen eller i ett sammanhängande system som den skall ingå i kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Samma sak bör gälla när en äldre anläggning eller panna byts mot en ny.

Att bygga pannor för toppeffekt och reserveffekt för fasta bränslen framstår inte som nödvändigt med tanke på den ringa bränsleförbrukning det rör sig om i dessa fall. Om behovet av ånga. hetvatten m.m. i ett system efter det en ny anläggning är färdig kan täckas till minst 7592 med annat än olja (t. ex. fasta bränslen. solenergi eller spillvärme) bör anlägg- ningen få utföras för enbart oljeeldning.

industrins pannor har ofta längre utnyttjningstid än ljärrvärmepannor. Detta skulle motivera en högre gräns än 75 % för industripannor. Praktiska och administrativa skäl talar dock enligt kommittén för att samma gräns skall gälla för tjärrvärmepannor och industripannor.

Oljeförbrukning i industriella processugnar kan av tekniska skäl för närvarande till stor del inte ersättas av fasta bränslen. Vidare är den totala oljeförbrukningen i dessa ugnar begränsad jämfört med den i pannor. Processugnar bör därför inte omfattas av lagstiftningen.

Denna begränsning kan uttryckas i lagstiftningen genom en uppräkning av de former av energibärare som avses. Hetvatten och varmvatten är huvudsakliga energibärare i ljärrvärmedistributionen. För industrins del tillkommer processånga samt i begränsad utsträckning hetolja. Även om andra energibärare förekommer bör lagstiftningen endast avse de nämnda. Det bör därför föreskrivas att lagen är tillämplig på eldningstmläggningar för framställning av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja. Därigenom faller industrins processugnar utanför.

De pannor som det nämnda förslaget gäller skall enligt detta byggas så att de omedelbart kan eldas med fasta bränslen. Pannor eller system med mindre bränsleförbrukning än 50000 MWh per år omfattas emellertid inte av detta förslag av skäl som berörts tidigare. Det är dock inte önskvärt att mindre anläggningar byggs enbart med tanke på oljeeldning. Vid avbrott i

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 209

oljetillförseln finns behov av att kunna driva anläggningarna med inhemska bränslen. Det är vidare tänkbart att oljepriserna kommer att stiga så kraftigt i förhållande till fasta bränslen att det ekonomiskt sett blir godtag- bart med sådana bränslen i betydligt mindre anläggningar än kommitten utgått från som grund för gränsdragningen vid 50000 MWh per år.

Det är också möjligt att fastbränsleeldning i framtiden kan automatiseras mer än kommittén ansett det tillrådligt att räkna med f. n. Om det visar sig att ständig bemanning inte behövs minskar driftkostnaderna per kWh vid fastbränsleeldning särskilt i mindre anläggningar.

Enligt kommitténs mening bör i lag fastslås att alla pannor Linder gränsen 50000 MWh för stadigvarande bruk skall utföras så att de kan eldas med inhemska bränslen om inte omedelbart så dock titan omfattande ombygg- nader eller kompletteringar. En viss effektreduktion bör kunna tillåtas vid eldning med fast bränsle förutsatt att en godtagbar värmeförsörjning kan upprätthållas. Bl.a. bör eldstadsvolym och byggnadsutrymme vara anpas- sade till dessa krav. Pannor enbart för oljeeldning bör kunna tillåtas om de endast skall användas tillfälligtvis. t.ex. vid toppbelastning. som reserv eller endast provisoriskt under några få års tid.

Dispenser

l.lndantag bör i vissa fall kunna medges från kravet på utförande för fastbränsleeldning. Skäl till undantag kan bl.a. vara att miljöhänsyn gör det omöjligt att utnyttja vare sig kol eller inhemska bränslen inom ett visst område eller på en viss plats. och att rimlig möjlighet till annan förläggning saknas. Skäl till undantag kan också för vissa orter vara att fasta bränslen blir orimligt dyra p. g. a. höga transportkostnader. Sådana undantag måste emellertid bli sällsynta för att inte strävan att minska oljeberoendet skall urholkas.

Med enjämförelsevis ringa tilläggsinvcstering kan en oljepanna utrustas så att den också kan drivas med naturgas. För att en sådan panna skall få jämställas med lastbråinslcpannor m.m. när det gäller att kunna täcka minst 75 9? av energibehovet med annat än olja bör emellertid ledningar och annat som behövs för gasleveransen finnas på plats.

Undersökningar pågår f. n. om att införa naturgas i delar av Sverige. Om en naturgasdistributör lämnar en bindande utfästelse att leverera gas till en anläggning bör detta motivera dispens från huvudregeln. Det bör inte möta någon invändning att en sådan anläggning under kortare tid drivs med olja i avvaktan på att gasleveransen kommer till stånd. Vid dispensgivningen bör villkor till skydd för försörjningsberedskapen övervägas.

Vidare bör dispens kunna medges när utnyttjningstiden kan antas bli osedvanligt kort för ett system eller för en enstaka panna. t.ex. om det gäller en industri med säsongsbetonad produktion. För de fall undantag från huvudregelns krav på utförande för fastbrz'insleeldning är motiverat behövs sålunda tillståndsgivning för oljeeldade anläggningar. l-l Riksdagen 1980-"Xl. I .ruml. Nr 90. Bilaga/('I .

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 210

Flertalet av de mindre eldningsanläggningarna'är sådana som används för uppvärmning av byggnader som innehåller bostäder. arbetsplatser m.m. och som omfattas av byggnadsstadgans krav på att sådana byggna- der skall kunna uppvärmas på tillfredsställande sätt (46 ål. Om man inför en särskild lag som reglerar utformningen av samtliga pannor bör därför beaktas att byggnadsnämnderna redan nu i samband med byggnadslov från flera utgångspunkter prövar frågor om uppvärmningsanordningar. även med hänsyn till behovet av beredskap vid minskad eller utebliven tillförsel av importbränsle. Det kan därför anses naturligt att byggnadsnämnden färi uppdrag att ha hand om dispensgivning när det gäller eldningsanläggningar för uppvärmningsändamäl och som hör till storleksklass som behandlas här. Byggnadsnämnden bör då ocksä vara tillsynsmyndighet för sådana anläggningar. I lagen bör därför tas in en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen att utse byggnadsnämnden till dispens— och tillsynsmyn— dighet. De nu föreslagna reglerna om omställbarhet bör naturligtvis även i fortsättningen återfinnas i SBN. eftersom reglerna främst aktualiseras i samband med uppförande av byggnader. Det kan därför anses lämpligt att statens planverk får i uppdrag att när det gäller de mindre eldningsanlägg- ningarna för uppvärmningsändamål. utfärda tillämpningsföreskrifter som kan fordras. När det gäller stora anläggningar och industrianläggningar kan det vara naturligt att statens industriverk har hand om dispens- och till- synsverksamheten. Uppdelningen mellan planverket och industriverket torde vara en fråga för regeringen.

l.8 Behov av andra åtgärder än lagstiftning

Kommittén tar också upp vissa andra frågor än lagstiftning och anför därvid bl.a.

Kravet att eldningsanläggningar skall utföras sä att de omedelbart kan eldas med fasta bränslen avgränsas enligt kommitténs förslag på sädant sätt att nästan all utbyggnad av fjärrvärme kommer att vara förenad med betydande merinvesteringar för fastbränsleeldade produktionsanläggning- ar. Förslaget medför avsevärt lägre krav pa merinvesteringar i uppvärm- ningsanläggningar som faller under den förordade gränsen. t. ex. pannor i hyreshus samt vanligen ocksä s.k. blockcentraler. Potentiella avnämare av fjärrvärme kan således erhålla värme frän mindre pannor med lägre invcsteringskostnader relativt sett. Det är inte uteslutet att de nya kraven på produktionsanläggningar för fjärrvärme kan medföra högre kostnader för dem som ansluter sig till ljärrvärme. Om detta skulle medföra att ljärrvärmeutbyggnaden kommer att ske i långsammare takt till följd av att fastighetsägarna föredrar en billigare —— men frän försörjningssynptmkt sämre — lösning av uppvärmningsfrägan. kan lagförslaget sälunda leda till att en för energift'irsöriningen i vissa fall ofördelaktig lösning erhälles. Detsamma gäller om kraven på fastbränsleeldning skulle medföra att vär-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet le

meverkets intresse avtar vad avser att bygga samman flera mindre kulvert- system till ett större.

Behovet av att bygga ut elproduktionen med kraftvärmeverk har beto- nats i olika sammanhang under senare år. För en sådan utbyggnad behövs tillgång till fjärrvärmenät med tillräcklig värmebelastning. Om fjärrvär- mens expansion skulle bromsas upp eller i stor utsträckning ske i små åtskilda nät kan förutsättningarna för kraftvärmeutbyggnad i vissa fall försämras.

Enligt kommitténs mening bör därför behovet av att genom statliga bidrag till en del kompensera de kostnader som är förenade med kraven på fastbränsleeldning i ljärrvärmeverkens produktionsanläggningar övervä- gas. Nivån bör härvid anpassas på sådant sätt att konkurrenstörmågan gentemot värmeproduktion i oljeeldade mindre pannor inte försämras till följd av de ökade krav som den föreslagna lagstiftningen ställer på möjlig— heterna till fastbränsleeldning i pannanläggningar över gränsen.

Kommittén vill vidare peka på att behov kan finnas av att stödja inhems- ka bränslen inte bara i förhållande till olja utan också till kol. Bl.a. därför att tillgången till inhemska bränslen under normala förhållanden medför begränsningar torde lagstiftning med krav i fråga om eldning med inhemskt bränsle ha betydande nackdelar som styrmedel. [ stället bör ekonomiska styrmedel väljas. I detta avseende lämnar kommitten inga förslag. Det torde närmast ankomma på energiskattekommitten och oljeersättningsde- legationen.

Som nämnts innebär en fastbränsle-panna en betydande investering. Det är därför både möjligt och troligt att man i åtskilliga fall väljer renovering av den gamla pannan. Ökningen av användningen av fasta bränslen i landet skulle därigenom kunna fördröjas väsentligt i synnerhet som den till unge- fär två tredjedelar skulle komma till stånd genom pannbyten.

Enligt kommittén kan andra styråtgärder än lagstiftning för att utbytes- takten skall bli tillfredsställande vara att föredra. Sådana åtgärder är också önskvärda för att få till stånd utbyten eller ombyggnader av icke uttjänta anläggningar.

Kostnaderna för oljelagring är betydande. Ett oljelager för exempelvis 8 månaders förbrukning kostar ungefär 2.l milj. kr. (oljepriset 3:e kvartalet 1979. exkl. lagringsutrymme) för en hetvatteneentral om [0 MW i baslast- produktion. Motsvarande värde för l2 månaders oljeförbrukning är ca 3.1 milj. kr. Det kapital. som i dessa exempel binds i olja. räcker för att finansiera uppskattningsvis 50 ';??- och 75 % av merinvesteringen för en fastbränsleeldad anläggning av samma storlek. 1 den man oljelagringen är anpassad till den enskilde anläggningsinnehavarens förbrukning och be- kostas av denne tjänar den således som ett incitament för att gå över till andra bränslen. Detta gäller även om det kommer att ställas krav på beredskapslagring av kol eftersom det är billigare att lagra kol än olja.

Krav på beredskapslagring av olja ställs f. n. på oljebolag med en årlig

IJ l-J

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.9 Industridepartementet

försäljning överstigande 20000 m3 olja per år samt på förbrukare vars förbrukning överstiger l5000 må olja under en treårsperiod. Oljelagrings- nivåerna justeras fortlöpande med hänsyn till målet för oljelagringspro- grammet.

Vad gäller anläggningar med stor oljeförbrukning utgör således detta krav på beredskapslagring av olja ett incitament till investeringar för att minska oljeförbrukningen. t.ex. genom övergång till andra bränslen. För vissa eldningsanläggningar får bestämmelserna i Svensk byggnorm samma verkan. Som framgår av l.7 kan pannanläggningar som inte uppfyller kravet på omställbarhet ändå godtas om ett särskilt beredskapslager av olja motsvarande 5/l2 av årsförbrukningcn anordnas.

Med nuvarande ordning undantas dock betydande grupper av oljeför- brukare från kraven att hälla egna lager. Detta gäller i fråga om bered- skapslagringen sådana vars förbrukning understiger [5000 in( under tre år och i fråga om lagringen enligt byggnormen bl.a. sådana oljeförbrukande anläggningar som är direkt omställbara till eldning med fast inhemskt bränsle.

Kommittén anser det vara angeläget att principerna för oljelagringcn så långt möjligt utformas med beaktande av att lagringskraven kan utgöra incitament för övergång till alternativa bränslen. Lagerstorleken bör sålun- da helst vara direkt kopplad till konsumentens förbrukning av olja. Denne bör vidare själv bekosta lagret samt kunna disponera det för förbrukning eller försäljning vid minskad oljeförbrukning. Exempelvis bör därför un— dersökas om det är möjligt att sänka gränsen för den individuella lagrings- skyldigheten eller att nå samma resultat med andra administrativa åtgär- der.

l.9 Särskilt yttrande

Ledamoten Lindberg anför i ett särskilt yttrande i huvudsak följande. Vägledande för de energipolitiska insatserna måste vara en strävan att skapa ett energiförsörjningssystem. som är acceptabelt ur miljö-. hälso- och säkerhetssynpunkt. uppvisar god försörjningstrygghet samt känne- tecknas av ansvar gentemot framtida generationer. Detta innebär att ener- giförsörjningen i det långsiktiga perspektivet mäste tillgodoses genom en effektiv hushållning med tillgängliga resurser och utnyttjande av de för- nyelsebara energikällorna.

Medvetenheten om problemen med oljeberoendet får inte medföra att vi byter ut beroendet av olja mot ett beroende av någon ändlig energikälla med än större miljö- och säkerhetsproblem som följd. Kol är på samma sätt som olja ett fossilt importerat energislag. vars användning är förknippat med betydande miljöproblem. och därmed krav på stora insatser för att tekniskt lösa dessa problem. Användning av kol tenderar att konservera och förstärka en centraliserad importstruktur. vilket inte utnyttjande av inhemska bränslen gör.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 213

Skogsbränslen och torv kan med fördel användas i mindre anläggningar. En ökad användning av inhemska bränslen bör därför åtminstone i ett inledningsskede främjas genom ekonomiska stimulanser antingen genom en skärpt beskattning av importerade bränslen eller genom att användning- en av inhemska bränslen subventioneras.

Det är inte styrkt att kostnaden för utnyttjande av inhemska bränslen blir högre än för kol. Utredningen ger en alltför pessimistisk bild av möjligheter och ekonomi för en övergång från användning av olja till inhemska bränslen. medan möjligheterna och ekonomin för att introducera kol ges en alltför positiv framtoning.

2 Remissyttrandena

Efter remiss av betänkandet SOU l980z9 har yttranden avgetts av fortifikationsförvaltningen. byggnadsstyrelsen. statens naturvårdsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens råd för byggnads- forskning. statens planverk. statens industriverk (SlND). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). statens vattenfallsverk. domänverket. l980 års oljelagringskommitté. oljeersättningsdelegationen (OED). utred- ningen om styrmedel för näringslivets energihushållning. Botkyrka. Gävle. Göteborg. Linköpings. Stockholms. Umeå. Västerås. Växjö och Oster- sunds kommuner. centrala driftledningen (CDL). SACO,-"SR. Hyresgäster- nas riksförbund. Jernkontoret. Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbundet. Näringslivets energidelegation (NED). Svenska cel- Iulosa— och pappersbruksföreningen (SCPF). Svenska Gasföreningen. Svenska Kommunförbundet. Svenska Petroleuminstitutet (SPl). Svenska Värmeverksföreningcn. Sveriges allmännyttiga bostz'tdsföretag (SABO). TCO samt VVS-tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttrande från Riksförbundet Energi och Samhälle (REOS).

Svenska Elverksföreningen har avstått från att yttra sig.

Allmänna synpunkter

Det av utredningen utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna är positiva till. har inget att erinra mot eller äri princip positiva till att en lagstiftning om krav på fasta bränslen i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs.

Stale/:x planverk som i allt väsentligt delar utredningens bedömningar. anför i sitt yttrande:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 214

Planverket delar kommitténs bedömning att en lagstiftning rörande s. k. eldningsanläggningar erfordras i syfte att minska oljeförbrukningen för uppvärmning och annan energiproduktion. Enligt planverkets uppfattning bör vid utformningen av lagreglerna vissa frågor ytterligare övervägas. främst när det gäller uppvärmning av byggnader.

Statens vattenfallsverk. But/(yrka kommun och TCO ställer sig positiva till att en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs. Vattenfallsverket anföri sitt yttrande:

Behovet av att minska landets oljeberoende har varit uppenbart i varje fall fr.o.m. l973—74 när den första stora oljeprisstcgringen på senare tid inträffade. Trots detta är oljeberoendet f.n. i stort sett lika stort som i början av l970-talet. Detta tyder på att oljeberoendet inte kan minskas nämnvärt genom frivilliga insatser. Vattenfall anser därför att det är fullt befogat att tillgripa lagstiftning för att konkreta åtgärder skall komma till stånd för att minska oljeberoendet.

Botkyrka kommun anför:

Större hetvattenpannor för baslastproduktion (50 MW och större) är visserligen vid normala miljökrav och med dagens prisrelationer mellan olja och kol ekonomiska att utföra för koleldning. För denna kategori eldningsanläggningar har alltså lagen i dag ingen betydelse med hänsyn till ekonomin men kan påskynda beslutsprocessen.

'I'('() delar utredningens uppfattning att en snabb minskning av oljeför- brukningen inte kan väntas utan särskilda åtgärder från samhällets sida. TCO. som inte har några väsentliga ittväntlningar mot de överväganden som utredningen redovisat. anför:

En lag som den föreslagna skulle — förutsatt att den inte sätts ur spel genom dispenser — underlätta införandet av nya bränslen. vilket är mycket angeläget både från energipolitiska och allmänekonomiska utgångspunkter (energiområdet erbjuder angelägna investcringsmöjligheter som bör tas tillvara snarast). Frågan om att införa en energihushållningslag utreds f. n. I vissa avseenden kan en sådan lag komma att beröra här aktuella frågor. Det kunde därför förefalla rimligt att avvakta med införandet av en lag om vissa eldningsanläggningar. TCO vill dock avvisa en sådan argumentering. Utredningar pågår sedan åtskilliga år på energiområdet och denna situation kan väntas bestå. Samtidigt framstår oljeft'irsörjningen nu alltmer uppen- bart som ett problem både från ekonomiska och fysiska utgångspunkter. Ett ytterligare uppskov med välmotiverade åtgärder förlänger bara den handlingsförlamning som f.n. präglar svensk energipolitik. Detta måste undvikas. Mot denna bakgrund tillstyrker TCO införandet av en lag med den föreslagna utformningen. Denna bör kunna medverka till att eldnings- anläggningar utformas så att det svenska oljeberoendet kan minskas. La- gen bör införas utan dröjsmål.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.9 Industridepartementet 215

Även ÖEF, SIND. NE. OED. Linköpings. Växjö och Umeå kommuner. ('DL, SA ("O/SR och Hyresgästernax Riksförbund tillstyrker att den före- slagna lagstiftningen genomförs.

Byggnmisstyrlsen anser det väsentligt att en övergång till fastbräns- leeldning främjas och har i princip inget att erinra mot lagstiftning i detta syfte.

SABO delar utredningens uppfattning att det mot bakgrund av oljans dominerande roll i svensk energiförsörjning är angeläget att finna alterna— tiv till oljan för att på så sätt förbättra landets försörjningstrygghet och ekonomi. När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utred- ningsförslaget i stort rimligt.

Stockholms kommun som är tveksam till den föreslagna lagstiftningen anför:

Det bör emellertid inte uteslutas. att den föreslagna lagstiftningen kan påskynda effektiva åtgärder för att dämpa vårt oljeberoende. Mot denna bakgrund bör inte förslaget om lagstiftning avvisas.

Utredningen om .t't_t-'rrnedelji'ir nf'iringslit'efs energihux/iå/Ining. LO och Landstingsji'jrbunder ansluter sig i princip till förslaget att genom lagstift- ning tvinga fram en möjlighet till användning av andra bränslen än olja men anser att det finns skäl att vänta med lagens ikraftträdande. Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför: '

Idag finns på många håll ett intresse att övergå till fasta bränslen i stället för olja — och då främst kol — och detta oberoende av någon lagstiftning. Lagen kan komma att bli en ytterligare stimulans till övergång till kol. Det av statsmakterna formulerade målet för energipolitiken är övergång från olja till uthålliga. helst inhemska och förnybara. energislag med minsta möjliga miljöpåverkan.

Varje typ av fast bränsle kräver enligt betänkandet särskild utrustning för att kunna användas. Eftersom lagförslaget i sin nuvarande utformning förutses leda till att kol i stor utsträckning kommer att föredras framför inhemska bränslen kan man ifrågasätta om inte lagen i tillämpningen kom— mer att få till följd att målet — helst inhemska och förnybara energislag — kommer att bli svårare att uppnå.

Vi delar vidare OEA:s bedömning att lagförslaget inte bör genomföras i dess nuvarande utformning om statsmakterna finner att en ökning av kolanvändningen förorsakad av lagen inte bör ske av hälso- och miljöskäl. Innan statsmakterna tagit ställning från miljösynpunkt till formerna för kolanvändning i större skala kan man annars riskera att miljöskyddslagen och denna lag kan komma i kollision.

LO som i likhet med Landstingsförbundet anser att lagen ej bör träda ikraft förrän miljöregler utarbetats och införts ansluter sig i princip till förslaget att en särskild lag tillskapas med syfte att direkt styra inriktningen av nya eldningsanläggningar samt valet av panntyp och bränsle vid utbyte av förslitna pannor. En lag om fastbränsleanvändning på det föreslagna sättet kan enligt LO leda till snabbare övergång till långsiktigt billigare eldningssystem.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 216

Fastbränsleeldning skulle menar LO i nuvarande situation innebära att i första hand kol kommer till användning som bränsle på grund av rådande prisrelationer. LO anser att avgörande miljöskäl talar för att den nämnda lagen om utförande av vissa eldningsanläggningar för fasta bränslen inte skall sättas i kraft förrän miljöskyddsregler och gränsvärden fastställts för fastbränsleanvändning. däribland också torv och skogsbränslen. L() anser att en från samhällets sida styrd övergång till fasta bränslen måste förenas med garantier för att miljöbelastningarna inte ökar och för att en medveten naturvårdspolitik med avseende på energisektorn möjliggörs.

L(.) anser att den föreslagna lagens ikraftträdande bör anstå tills tillräck- liga miljöreglcr utarbetats och införts. Det senare bör enligt LO ske så tidigt som möjligt.

Gävle kommun är positiva till grundtankarna i det framlagda förslaget men anser att innan något lagförslag beslutas mäste bland annat nedan- stående punkter få en genomgripande belysning och en för samhället godtagbar lösning:

— Riksomfattande energiresursinventering — Total samordning av energiresurserna dvs. central fördelning av ener- gislagsanvändning regionalt sett (för regionen lämpligaste energislag). Därav följer att olika regioner ej skall behöva "slåss" om samma bräns- le. — Principbeslut ur miljösynpunkt skall fattas på departementsnivå dvs. regionala anläggningshavare skall ej behöva förhandla med naturvårds- verk etc. angåendc emissions omfattning. — Behovet av transportapparat och konsekvenserna därav fastställs. — Leveransen av fastbränsle måste säkras. Exempelvis ägandeförhållande vad gäller torvtäkt löses. Leveranser av vedbränsle säkras t. ex. kvotav- verkning. — Ekonomiska konsekvenser. behov av stödåtgärder. styrmedel vad gäl- ler investeringar. enhetligt energipris. Geografiskt läge eller annat skäl (regionalt energislag) skall ej betyda skillnader i energipris mellan regio- nerna.

('iöleborgs kommun som instämmer i betänkandets allmänna värdering- ar om nödvändigheten av att minska vårt oljeberoende i uppvärmningen genom övergång till fasta bränslen anför:

Det framlagda lagförslaget kan enligt utredningen leda till att kolanvänd- ningen ökar väsentligt och accepterar inte statsmakterna en sådan ökning av hälso- och miljöskäl kan inte lagförslaget genomföras. Genomförandet är således beroende av ett klarläggande av de miljö- och hälsorisker som finns och de miljökrav man vill ställa vid fastbränsleeldning. För kommu- nens planering och byggnadslovsgivning är det av stor vikt att mera preci- serade miljökrav framtages.

Svenska kommunförhzmdel som inte motsätter sig utredningens förslag under förutsättning att lönsamheten vid fastbränsleeldning garanteras an— för:

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet 2l7

Med garantier för krediter och lönsamhet samt beslut om vilka miljöre— striktioner som skall gälla borde det enligt förbundsstyrelsens mening vara möjligt att uppnå en tillräckligt snabb övergång till fastbränsleeldning utan lagstiftning. Möjligen kan lokala opinioner av rädsla för ogynnsamma miljöeffekter fördröja främst kommunala beslut att använda fasta bränslen. En lagstiftning kan i så fall verka pådrivande och dessutom markera statens ansvar för energiförsörjningen. Förbundsstyrelsen motsätter sig därför inte den föreslagna lagstiftningen under förutsättning att Iönsamhe- ten garanteras.

Den utveckling utredningen vill framtvinga har enligt SCPF redan på- börjats inom massa- och pappersindustrin. SCPF som därför anser att det inte är nödvändigt att lagstifta anför:

Det kan dock ligga något i utredningens tanke att det kan finnas en viss tröghet i övergången till fasta bränslen beroende på bl.a. de högre investe- ringskostnaderna. miljöskäl och kunskapsbrist. Därför vill vi inte katego- riskt motsätta oss att lagstiftning tillgrips vid nybyggnader för att snabbare reducera landets oljeberoende. De undantag och dispensmöjligheter som utredningen föreslår är också enligt vår mening tillräckliga för att förhindra orimliga kostnadseffekter av omställning från olja till fast bränsle.

Svenska värmeverkshire/tingen som inte vill motsätta sig en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag anför följande förutsättningar för sin till- styrkan:

— Lagen utformas så att alla nytillkommande eldningsanläggningar. obero- ende av storlek. omfattas av samma villkor. Nödvändiga dispensregler utarbetas. — Särskilt statsbidrag utgår till fastbrz'insleeldade fjärrvärmeanläggningar om så visar sig nödvändigt för att upprätthålla konkurrensförmågan gentemot individuella oljeeldade anläggningar. — Fjärrvärmelånen utvidgas. så att de ökade investeringskostnaderna för fastbränsleeldade anläggningar. utöver eventuella statsbidrag. kan täckas till rimliga villkor. — Statens Planverk och de kommunala byggnadsnämnderna skärper kon- trollen av mindre enskilda pannanläggningar. så att lagens krav på dessa efterföljs. Dispensmöjligheter tillämpas restriktivt. — Tolkningen av lagens bestämmelser och dispenser bör lämnas av lokal byggnadsnämnd. Sådan dispens skall vara knuten till den lokala energi- planeringen. Överklaganderätt bör föreligga. Detta särskilt mot bak- grund av önskemålet om en aktiv kommunal energiplancring. — l977 års tillägg i ellagen tillämpas utan väsentliga undantag. dvs. el för uppvärmningsändamål levereras ej till områden som har eller planeras få fjärrvärme. Undantag bör endast medges för elleverans i avvaktan på fjärrvärmeanslutning. — Kartläggning av tillgångarna på skogsenergi och torv slutförs skynd- samt. — Miljökraven på fastbränsleeldade anläggningar fastläggs. — Utbildningen av driftpersonal utvidgas. — Lagen träderi kraft tidigast eldningssäsongen l984/85.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 2l8

Statens nattu'värdsverk förordar att en övergång till fasta bränslen sker försiktigt. Härigenom kan man enligt verket dra nytta av den forskning som f. n. bedrivs vad gäller både miljöförhållanden och tekniska åtgärder.

Statens råd för h_vggnads/orskning som anser att lagförslaget mäste omarbetas anför:

Tillämpning av det framlagda lagförslaget i dess nuvarande form skulle leda till att risken för bindningar till storskaliga energisystem skulle öka. Enligt rådets uppfattning måste lagförslaget kopplas till ett kompletterande lagförslag. Detta skall behandla frågan om styrning av utvecklingen av såväl produktionsanläggningar som distributionssystem för värme mot en ökad flexibilitet vad gäller användningen av skilda typer av energiförsörj- ning. Av väsentlig betydelse är därvid att beakta sambandet mellan centra- lens storlek och möjlig bränsleanvändning. val av temperaturnivå i distri— butionssystemet samt möjligheter att sänka denna nivå genom framtida konvertering. Även ledningsnätets dragning. som skall tillåta skilda storle- kar för värmecentraler samt inverkan av energihushållningsätgärder i be- byggelsemassan skall beaktas.

Domänverket. Östersunds kommun. Jernkontoret. SPI samt l-'l"'S Tek- niska l—"örwringen avstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomföres. Jernkontoret. SPI och VVS Tekniska Föreningen anser att den eftersträ- vade övergången till fasta bränslen kommer att ske spontant. Domänver- kct som i likhet med Östersunds kommun anser att ekonomiska styrmedel är att föredra framför lagstiftning anför:

Domänverket delar ickc utredningens uppfattning om lämpligheten av en lagstiftning. Utöver de risker som tidigare franthällits innebärande att en lagstiftning framtvingar satsningar och investeringar i en snabbt föråld— rad teknik. vill verket framhålla följande.

På grund av att det tar längre tid att etablera ett rationellt flöde och en rationell förbränning av inhemska fasta bränslen än motsvarande hantering av kol. där det redan finns beprövad. äldre teknik för brytning. distribution och förbränning. skulle en lagstiftning medföra bred satsning på kol även inom områden där det efter några år visar sig att det både ur företags- och samhällsekonomisk synpunkt hade varit mera ändamålsenligt att satsa på inhemska bränslen. Är investeringarna en gång gjorda blockeras möjlighe- terna att utnyttja inhemska bränslen.

Om det efter några år visar sig att oljepannorna går att elda med förga- sade fasta bränslen eller med blandningen olja-finmalt'la fasta bränslen kan det också visa sig att man p. g. a. lagstiftning tvingats till felaktiga investe- ringar.

Domänverket vill bestämt avstyrka att i nuvarande utvecklingsskede utnyttja lagstiftning som styråtgärd enligt utredningens förslag. Domänver- ket vill i ställct förorda fortsatta. lämpligt insatta ekonomiska och admini- strativa styråtgärder som syftar till introduktion av fasta bränslen framför olja och av inhemska bränslen framför importerade.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 219

Fc'irsörjningsrrygglu't

Flertalet av de remissinstanser som är positiva eller i princip positiva till OEA:s förslag anger försörjningstryggheten som tillräckligt motiv för lag- stiftning.

ÖEF anser att det är av stor betydelse för både försörjningstrygghet och försörjningsberedskap att det mål för utvecklingen av fastbri'insleutnytt- jande under 1980-talet. som statsmakterna lade fast I979. verkligen nås.

SIND delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att så snabbt som möjligt minska det stora oljeberoendet och att en övergång till eldning med fasta bränslen därför bör eftersträvas.

Olic/a_uritlgskummittélt delar OEA:s uppfattning att försörjningssäker- heten har stor betydelse. Ökad användning av fasta bränslen. särskilt ved och torv. skulle otvivelaktigt på sikt medföra en förbättring av försörj- ningsberedskapen. Ökad användning av kol. som är ett importerat bränsle. kan också höja försörjningssäkerheten i vissa krissituationer dels genom riskspridning. dels genom att risken för störningar i tillförseln av kol kan bedömas vara mindre än tillförselstt'irningar i fråga om olja. Mot denna bakgrund anser oljelt'tgringskommitte'n att det från försörjningsberedskaps- synpunkt vore fördelaktigt om de större eldningsanläggningarna kunde anordnas för eldning med fasta bränslen. Frågan bör emellertid prövas även i ett vidare energipolitiskt perspektiv än det oljelagringskommittén har att företräda.

Bränslen

Flertalet remissinstanser framför att en förutsättning för fastbränsleeld- ning är att produktion. handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras.

Byggamisstyrelsen (KBS) anför: Enligt KBS mening är en väsentlig förutsättning för fastbränsleeldning att anläggningarna görs omställbara. En annan väsentlig förutsättning är att produktion. lokala handelsled och distributionsvägar etableras. Flera försök pågår och idéer testas inom detta område med statliga bidrag. En tänkbar väg att utveckla dessa försök är att statliga byggnader inom ett avgränsat område samordnas och att en plan upprättas för omställning av eldningsanläggningar. Upphandling av bränsle bör sedan göras från fiera leverantörer på relativt långsiktiga kontrakt och så att bränslekvaliteer kan blandas. KBS är för sin del berett att på statsmakternas uppdrag vidareut- veckla ett mer detaljerat förslag i frågan.

Statens planverk som liksom SIND och Domänverket för fram liknande tankegångar anför:

Innan slutgiltigt ställningstagande tas till den föreslagna lagen. bör ytter- ligare klarläggas hur bränsle för fastbränsleeldning skall produceras. lagras och distribueras. varvid även andra bränsleslag än kol beaktas. såsom ved. flis och torv. Utredningen synes främst ha studerat konsekvenserna inom panncentralcn vid övergång till fastbränsle och koncentrerat utredningsar- bete till kolaltcrnativet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 220

Umeå kommun som liksom Botkyrka. Gävle och l-"(isjö kommuner och Svenska kommunji'irhumlt't tar upp bränslefrägan och understryker bräns- lets avgörande roll i ekonomiskt hänseende. För en större oljeeldad hetvat- tencentral. som drivs som baslastenhet. motsvarar enligt Umeå kommun t'tnläggningskostnaden endast l/Z—l års bränslekostnad. Kommunen som vidare vill peka på skillnaden mellan å ena sidan de regionala bränslena — torv och flis — och å andra sidan kol anför:

Kostnaderna för de regionala bränslena är osäker. Denna osäkerhet förstärks ifråga om torv av statens krav på ospecificerade torvbrytningsav- gifter. Härtill kommer att de regionala bränslena är skrymmande. vilket medför höga transportkostnader och en begränsning till lokala. ofullstän- diga marknader. Även om den framtida kostnaden för kol är högst osäker. är det dock för detta bränsle fråga om en bred internationell marknad med för dagen väl definierade priser.

Avgörande för de regionala bränslenas användning i större centraler är deras ekonomiska konkurrenskraft gentemot kol och de miljökrav som ställs på sistnämnda bränsle. Man måste härvid räkna med en utveckling även på reningssidan. Om man önskar en utveckling av de regionala bränslena bör villkoren för dessa snarare förbättras än försämras.

Enligt kommunen skulle följande åtgärder kunna underlätta de regionala bränslenas introduktion:

i) snabbare tillståndsförfarande för torvkoncessioner ii) befrielse från statliga avgifter för de första lt) åren vid torvbrytning iii) befrielse från tillstånd enligt BL # l36a.

Umeå kommun anser det vidare som självklart att sopor bör räknas som fast bränsle. och att detta bör framgå av lagen. Kommunen vill vidare framhålla att med de strängare krav som ställts på de elproducerande anläggningarna så bör även el räknas som fast bränsle.

Svenska kommunförbundet anför:

Att bedöma behovet av fasta bränslen kan anses ingå i kommunernas skyldigheter enligt lagen om kommunal energiplanering. I fråga om lokala energitillgångar ligger det nära till hands att kommunerna engagerar sig i utvinning. lagring. förädling och transporter av fasta bränslen. Samverkan mellan flera kommuner kan i detta avseende visa sig fördelaktig.

Det är styrelsens uppfattning att en omfattande övergång till användning av fasta bränslen förutsätter ett aktivt statligt engagemang för att trygga försörjningen med sådana bränslen

Svenska t'ärmet'erksjfireningen motiverar sin åsikt att en lag bör träda ikraft tidigast 1984/85 bl.a. med brz'inslevalsfrågan och anför:

För mindre hetvattenpannor torde ved eller torv vara det lämpligaste fasta bränslet. Här ger emellertid i allmänhet oljeeldning fortfarande bästa ekonomi. och tekniskt återstår mycket arbete med utveckling och prov- ning av komponenter för förbränning. hantering, lagring och transport av inhemska fasta bränslen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 22]

En lagstiftning enligt OEA:s förslag kan således — om den genomförs alltför snabbt — medföra dyrbara investeringar i icke färdigutvecklad tek- nik. Dessutom synes tillgången på inhemska bränslen inte vara fullt klar- lagd ännu: en planering på regional nivå måste genomföras. ()ljccrsätt- ningsdelegationens fortsatta arbete samt Statens lndustriverks och Skogs- styrelsens utredning om tillgången på skogsråvara för eldningsändamål bör avvaktas.

SCPF tar upp frågan om konkurrerand * användning av skogsbränslen och anför:

I de kostnadskalkyler som redovisas på sid. 34 i betänkandet framgår att kol då är det billigaste alternativet. Vid andra kostnadsrelationer än dem som utredningen antagit. t. ex. om den av utredningen framförda tanken på stimulans av förbrukningen av inhemska fasta bränslen genomförs. kan kolets kostnadsfördef snabbt komma att minska. Med tanke på att den ekonomiskt tillgängliga tillgången på torv är begränsad kan vedeldning då bli ett ekonomiskt alternativ. Regionalt i landet är detta redan fallet. Eftersom skogsbränsle tgallrings- och hyggesavfall m.m.) troligtvis under avsevärd tid kommer att vara ett dyrare bränsle än flis från rundved. exempelvis björkmassaved. är det en uppenbar risk för att en knapp fiberråvara kommer att eldas upp. vilket delvis också sker i de nya anlägg- ningar som ursprungligen byggts för att utnyttja skogsbränsle. Se t.ex. SlND FM 1930: 2. "Ökad eldning med skogsråvara. Möjligheter och kon- sekvenser.” Ur skogsindustrins synpunkt är det synnerligen angeläget att detta faktum uppmärksammas och åtgärdas. Eventuellt statligt stöd till eldningsanläggningar som skall eldas med träfiberråvaror måste ovillkorli— gen utformas så att inte skogsindustrin berövas viktiga delar av sitt råvaru— underlag.

Vi vill i detta sammanhang erinra om det förslag till ny byggnadslag som Bostadsdepartementet lagt fram. Den paragraf som bl.a. reglerar förbruk— ningen av fiberråvara rusas Bl.) föreslås ändrad så att gränsen för pröv— ning höjs från nuvarande [0000 måf till 25000 m'lf fiberråvara. En sådan förändring skulle innebära att ett stort antal planer och projekt på relativt stora eldningsanläggningar inte längre skulle prövas med uppenbar risk för att dessa anläggningar kan komma att elda massaved i stället för skogs— bränsle.

Vår uppfattning är att prövningen antingen bör bibehållas vid nuvarande gräns. IUtKltl m'If'. eller att kompletterande regler. som motverkar en sådan utveckling. införes i den nya lagstiftningen. Branschen kommer att närma- re utveckla sina synpunkter i denna fråga i det svar över promemorian Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. tDsBo I980: 2). som skogsindustrin genom Skogsindustriernas Samarbetsutskott (SISU) avger till Bostz'idsdepartementet. Vi beri denna fråga få hänvisa till SlSUs yttrande som lämnas medio oktober.

ÖEF som behandlar bränslefrågan från beredskapssynpunkt anför: En ökad användning av inhemska bränslen i normala tider förbättrar vår försörjningstrygghet eftersom den sårbara delen av vår energiförsörjning minskar. Genom en normalt etablerad inhemsk verksamhet skapas en

Prop. l980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 322

bättre bas för åtgärder i situationer med akuta störningar i vår bränsle- import. dvs. vår beredskap inför kriser ökas. Även behovet av särskilda beredskapsåtgärdcr. t.ex. oljelagring. minskar. Alla möjligheter till in- hemskt energiutnyttjande bör därför tas tillvara.

Också ökad användning av kol förbättrar vår försörjningstrygghet och beredskap jämfört med nuvarande starka oljcimportberoende. Visserligen är också kol ett importbränsle. men genom ökat kolutnyttjande kommer bränsleimporten att spridas på ett större antal länder. Genom detta mins- kar konsekvenserna av importstörningar som beror på händelser i ett enstaka bränsleexporterande land. I den mån kolpannor utformas på så— dant sätt att de är lättare att ställa om till inhemskt bränsle än oljepannor ökar också beredskapen inför störningar i bränsleimporten.

ÖEF citerar vidare betänkandet Bränsle och kraft. (SOU 195152) och konstaterar att behovet av beredskapåtgärdcr kvarstår även efter en över- gång till kol. Åtgärderna kan avse bl.a. förberedelser för omställning till inhemskt bränsle och bereskapslagring av kol.

OEA har inte särbehandlat bränsleblandningar. och förgasning av tunga restoljor och andra bränslen. Detta tas upp av NE. Statens ram'n/allxrerk. OEI.). CDL och NED.

Vattenfallsverket. som arbetar med att utveckla partialförgasning av tunga restoljor enligt den s. k. GCC—processen anför:

Det är viktigt att blivande åtgärder med anledning av föreliggande utred- ning ej lägger hinder i vägen för anläggningar som baseras på GCC- processen och andra liknande metoder utan att tvärtom åtgärder vidtages för att underlätta genomförandet av projekt som med ny miljövänlig teknik vidgar basen för primärbränslen.

Verket anför vidare:

Arbete pågår i Sverige för att utveckla flytande bränslen som i varieran— de utsträckning baseras på kol. Ett sådant bränsle kan komma att framstäl— las ur kol så att en tjockoljeliknande konsistens erhålles. Förslaget i utred- ningen bör utformas så att anläggningar utförda för flytande bränslen som huvudsakligen baseras på kol får uppföras oberoende av bränsleförbruk— ning och drifttid.

Rcdan i dag provas i Sverige bränslen som består av en blandning av kol och olja bl.a. i avsikt att reducera oljeberoendet. Det kan inte uteslutas att sådant bränsle i framtiden kan bli aktuellt såväl vid ombyggnad som vid nybyggnad av el- och värmeproducert-mde anläggningar. Dispens bör kun- na medgcs för sådana anläggningar speciellt i det fall att kolandelen i bränslet är hög.

NE anser att det mycket väl kan bli ekonomiskt intressant att ersätta upp till 40% eldningsolja med kol eller inhemska bränslen i blandningar som kan eldas i befintliga oljepannor. På något längre sikt kan enligt NE blandningar som innehåller mindre än [09%- olja och resten kol samt något vatten komma till användning. Om blandbränslen utnyttjas bör deras fast- bränsleandel enligt NE räknas in i systemets totala fastbränslekapacitet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 223

Miljökrav Flertalet remissinstanser tar upp frågor om miljökrav vid fastbränsle— eldning.

Statens naturvårdsverk anför:

En övergång till fasta bränslen medför att nya miljöproblem skapas jämfört med oljeeldning. Utsläppen av stoft och svaveldioxid torde minska med användning av i dag känd teknik. medan utsläppen av kväveoxider. kvicksilver och polycykliskt organiskt material kommer att öka kraftigt. Avfallsmängderna kommer dessutom att mångdubblas. Fastbränsleeldning kan också skapa problem med närmiljön för vissa dåligt lokaliserade an- läggningar.

Naturvårdsverket tar speciellt tipp frågan om emission av polycykliskt organiskt material (POM) vid fastbränsleeldning och anför därvid:

Naturvårdsverket vill understryka att fortsatt uppmärksamhet behöver ägnas åt utsläpp av cancerogena ämnen som polycykliskt organiskt materi- al (POM) till följd av fastbränsleeldning. Mindre pannor har högre specifikt utsläpp än större e”r och utsläppen är i hög grad beroende av förbrän- ningsförhållandena. Låg fukthalt i bränslet samt hög förbrännings- temperatur minskar utsläppen av POM. Enstaka mätningar visar att ut- släppen av POM från olje- och kolpulvereldade pannor med jämförbara storlekar. blir av samma storleksordning. Förbränning av ved och torv ger betydligt större utsläpp. Utsläpp vid förbränning av kol i rosteldade pannor är ännu ej studerat. Överhuvudtaget är storleken på utsläppen osäkra.

lnom ramen för naturvårdsverkets NE-projekt och Kol—Hälsa-Miljöproj- ektet behandlas dessa frågor. där en biologisk och kemisk karakterisering av utsläppen kommer att genomföras.

[ avsaknad av erforderliga underlag kan naturvårdsverket nu ej bedöma vilka hälso- och miljöeffekter en ökad emission av POM kommer att medföra till följd av fastbränsleeldningen. Tekniska åtgärder för begräns- ning av dessa utsläpp bör emellertid kunna genomföras och naturvårdsver- ket avser att återkomma i frågan när ovanstående utredningar genomförts.

Naturvårdsverket är vidare kritiskt till användning av fastbränsle i små- pannor och anför:

Användning av fasta bränslen i småpannor medför miljöproblem. En centralisering av värmeanläggningarna innebär stora fördelar härvidlag. Naturvårdsverket förordar att fasta bränslen till en början används i stora anläggningar där effektiv rening och tillsyn lättare kan bäras ekonomiskt.

ÖEF, som liksom SIND och NE anser att miljökraven vid fastbränsle— eldning måste fastställas snarast anför:

Lagstiftning är emellertid inte tillräckligt. F.n. råder oklarhet bl.a. om vilka miljökrav som ställs beträffande såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen. Detta leder inte bara till långdragna och osäkra tillståndsprövningar utan också till svårigheter att bedriva projekteringsarbete och att göra riktiga invcsteringskalkyler. Den- na typ av problem måste snarast lösas om övergång till fastbränsleeldning skall realiseras inom rimlig tid.

Samma krav riktas från Botkyrka. Gävle. Göteborgs och Växjö kom-

"IIHIFY.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 224

Botkyrka kommun anför:

Miljökraven vid fastbränsleeldning är ännu inte fastlagda. Detta är-för närvarande en källa till stor osäkerhet vid projektering av nya eldningsan- läggningar. Särskild är det utrustning för rökgasavsvavling samt elektro- filter/spärrftltcr vid koleldning och vid små eldningsanläggningar för vedl flis/torv som höjer kostnaden för fastbränsleeldning. Det är nödvändigt att dessa frågor avgörs innan eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Dessutom finns anledning att förmoda att strängare miljökrav kom- mer att ställas på större anläggningar än på mindre. De högre miljökraven samt fastbränslekravet för större fjärrvärmesystem skulle. om inte andra åtgärder vidtages. kunna innebära att utbyggnaden av fjärrvärme försvå- ras. Uppvärmning kan då komma att ske i mindre lokala oljeeldade värme— centraler. varigenom lagen kommer att motverka sitt eget syfte. Detta skulle också kunna elimineras genom en strängare formulering av lagför- slagets ä 3.

Svenska kt)mmunfi'jrbumlet som liksom SCPF för fram liknande tanke- gångar anför:

Miljörestriktioner för fastbränsleeldning och planerade ändringar av en- ergiskatten kan i hög grad påverka kostnaderna. Statliga besked härom saknas. Det är därför förklarligt att kommuner och andra stora energian- vändare hittills inte varit beredda att göra de betydande investeringar som krävs för eldning med fast bränsle. Det råder för närvarande stor osäkerhet om vilka miljövårdskrav som gäller för fastbränsleeldning. En förutsätt- ning för övergång till sådan eldning är därför att dessa krav fastställs. Detta gäller oberoende av vilka styrmedel som används för att åstadkomma övergången. Staten måste således klargöra om några geografiska områden av miljövårdsskäl måste undantas från eldning med viss typ av fast bräns- le. t.ex. kol. Dessutom är det nödvändigt att fastställa de varierande villkor för fastbränsleeldning som skall gälla för olika orter och bränslen så att planering. projektering och uppförande av eldningsanläggningar snabbt kan komma igång.

Svenska värmer'erksgl'r'ireningen anföri samma fråga:

Föreningen finner det mycket beklagligt att miljökraven vid fastbränsle- eldning ännu inte är fastlagda. Detta är en källa till stor osäkerhet hos värmeverkcn vid projekteringar av nya eldningsanläggningar. Särskilt gäl- ler det utrustning för rökgasavsvavling vid koleldning samt elcktrofilter/ spärrfilter. även vid små eldningsanläggningar för ved/"flis/torv som kan skapa driftproblem och som ytterligare höjer kostnaden för fastbränsle- eldning. Det är ett krav från värmeverkcn att dessa frågor avgörs innan en eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Miljökraven bör därvid lämpligen baseras på mätning av faktiska imissionsförhållanden i orter med fastbränsleeldade anläggningar i drift. t.ex. Stockholm/Hässelby. Växjö och Knivsta.

Stockholms kommun anser att staten bör utarbeta provisoriska normer för kolhantering vilka kan gälla i avvaktan på resultat av projektet Kol- Hälsa-Miljö.

ro IJ '.Il

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.9 Industridepartementet

NED som liksom LO och Jernkontoret anser att den föreslagna lagstift- ningen inte kan genomföras före projektet Kol-Hälsa-Miljö har redovisat sitt uppdrag anför:

En annan viktig synpunkt är huruvida kravet på fastbränsleeldning är i linje med statsmakternas föreskrifter och agerande på miljöskyddsområ- det. Det är väsentligt att miljölagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att den avsedda användningen av alternativa bränslen inte försvåras. Här bör man kanske avvakta och ta del av vad projektet Kol-Hälsa—Miljö kan komma fram till för slutsatser beträffande just miljöeffekter av fastbräns- leeldning. Risk föreligger annars att en eventuell lagstiftning idag ej över- ensstämmer med dessa utredningsslutsatser och att man på så sätt är läst i förväg.

Ekonomiska styrmedel

OEA har inte haft i uppgift att föreslå ekonomiska styrmedel. Enligt flertalet remissinstanser behöver lagstiftningen kombineras med ekono- miska styrmedel eller finansieringsgarantier. exempelvis genom en utök- ning av de s.k. tjärrvärmelånen.

Statens i'mt'ustrii'erk tar upp frågan om en avgift på olja för att finansiera fasta bränslen och anför:

Oavsett hur lagen utformas kommer det att erfordras mycket pengar för kartläggning av bränsleförsörjningen. utveckling av bränsleproduktions- metoder och för finansiering av eldningsanläggningar. kolhamnar m. m. En möjlighet att ytterligare öka incitamentet att minska oljeförbrukningen är att en succesivt ökande avgift för oljeeldning införes och att dessa pengar användes till att subventionera ovan nämnda kostnader.

lndustriverket anför vidare:

För att underlätta detta bör man emellertid beslutsamt stödja utveckling— en av nya metoder för att producera bränsleflis och torv så att de kan framställas i tillräcklig mängd och så billigt att de kan konkurrera med oljan. En kraftig satsning på prototyp- och demonstrationsbidrag erfordras i detta skede. Även för kolanvändningen behövs ett massivt utvecklings- stöd så att nya miljövänliga metoder snabbt kommer fram. Samtidigt fordras regionala kartläggningar av tillgångarna till lämpligt fastbränsle i hela landet.

OEI) behandlar i sitt yttrande fördelningen mellan olika fasta bränslen och anför:

Utredningen behandlar ej de ekonomiska stödåtgärder som kan vara nödvändigt att vidtaga för att få i gång en kommersiell marknad för fasta bränslen. OED anser att dessa styrmedel kan behövas för att en anläggning som kan använda fasta bränslen även kommer att göra det. Ekonomiska styrmedel kan även behövas för att få till stånd en lämplig fördelning mellan olika f'astbränslen. OED arbetar för närvarande med dessa frågor och avser att komma med förslag inom den närmaste tiden. l5 Riksdagen 198031. ] saml. Nr 90. Hilaeedel

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 226

Utredningen om styrmedel för näringslivets encrgihushållning anför i samma fråga:

OEA har pekat på behovet av åtgärder för att styra mellan kol och inhemska bränslen och anser. mot bakgrund av bl.a. den skiftande tillgången till sådana bränslen i olika regioner. att den styrningen lämpligen bör göras med ekonomiska styrmedel. Vi vill till detta foga den kommenta- ren att sådana styrmedel i dag inte står till förfogande. utom när det gäller stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. De ekonomiska styr- medel som för närvarande övervägs är dels den aviserade fonden för investeringar i energiteknik som snabbt kan ersätta olja. dels energibe- skattningen som är föremål för utredning.

SABO som liksom NE. Hyresg(is-ternas riksfi'irbnnd och [.ttmlstings/i'ir- bundet anser att generella ekonomiska styrmedel kan komma att behövas anför:

Kravet att eldningsanläggningar skall utföras så. att de kan eldas med fasta bränslen kommer att medföra betydande investeringar framför allt för fjärrvärmeanläggningar. För att inte fjärrvärmens konkurrenskraft ska för— sämras. måste därför lagen kompletteras med statliga bidrag och finansie- ringsmöjligheter. Detta är också nödvändigt för att inte de boende i det allmännyttiga bostadsbeståndet. som till ungefär 5042? försörjs via fjärr— värme. ska behöva bära merparten av kostnaderna för en fastbränsleeld- ning som kan innebära fördelar för landet i sin helhet.

SABO förutsätter därför att de investeringar som lagen kan medföra kan täckas med statliga lån och bidrag. Detta är också enligt utredningen rimligt med tanke på att fastbrå'msleeldning tjänar samma syfte som energi- hushållande åtgärder. nämligen att minska landets oljeberoende. Om lag- förslaget inte ätföljs av fördelaktiga lån och bidragsmöjligheter är risken också stor. att pannbyten som från energihushållningssynpunkt är angeläg- na. skjuts upp. Detta är också ett tungt vägande skäl till att statligt stöd bör utgå oavsett eldningsanläggningens storlek.

Umeå. l-"'ii.tj/'Ö. Gävle. Östersunds. Botkyrka. Västerås och Göteborgs kommuner samt Svenska värmer'erksfi'ironingen behandlar behovet av stöd för att upprätthålla ljärrvärmens konkurrenskraft.

Göteborgs kommun anför:

För kommunens del är det av särskilt stor betydelse att klarhet vinnes om hur det ökade behovet av investeringsmedel skall kunna tillgodoses vid övergång till fastbränsle. Redan idag föreligger betydande svårigheter att finansiera angelägna sz'irrvärmeprojekt.

Växjö kommun anför: Kommunen delar helt utredningens uppfattning att det erfordras statliga bidrag för att kompensera de kostnader som är förenade med kraven på fastbränsleeldning i fjärrvärmeverkens produktionsanläggningar så att

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 227

konkurrensförmågan gentemot värmeproduktion i oljeeldade mindre pan— nor inte försämras. vilket skulle kunna stoppa fjärrvärmens vidare utbygg— nad. Alternativet till detta är att verken måste allmänförklara sina distribu— tionsområden enligt lagen om allmänna fjärrvärmcanläggningar. Dessutom måste sannolikt det avtal som gäller mellan Svenska Värmeverksförening— cn och hyresmarknadens parter beträffande högsta uttagbara avgifter sä— gas upp för reglering till en högre nivå.

Svenska komnrnn/i'jrbundet kräver som tidigare nämnts garantier att olja långsiktigt inte skall bli lönsammare än andra bränslen och anför därvid:

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning är det nödvändigt att genom stat- liga beslut klargöra att fasta bränslen måste användas i betydande utsträck- ning. Antingen fastbränsleanvändningen sker frivilligt eller till följd av lagstiftning bör staten långsiktigt garantera att olja inte blir lönsammare än andra bränslen beroende på ändrade prisrelationer eller miljökrav.

Kommunförbundet anför vidare:

Det är inte möjligt eller nödvändigt att avgöra vilken metod som bör användas för att garantera lönsamheten för fastbränsleeldningjämfört med oljeeldning förrän energiskatteutredningen genomfört sina analyser. Det förefaller dock administrativt enklare att utforma energiskatten så att användning av fasta bränslen stimuleras än att ge bidrag och fördelaktiga lån till fastbränsleanläggningar.

Västerås kommun. statens vutten/itllsrerk och ("DL behandlar i sina yttranden energibeskattningen. Västerås kommun anför:

Där man står inför eventuella beslut om övergång till alternativbränsle har frågan om framtida energibeskattning — vid sidan om miljöföreskrifter — en stor betydelse. Det är därför angeläget att man i detta avseende snarast fastlägger en långsiktig statlig energipolitik.

Vattenfallsverket som liksom CDL förordar en höjning av skatten på olja anför:

En ökad beskattning på olja är en styråtgärd som diskuteras i utredning- en. En särskild utredning. energiskattekommittén. behandlar emellertid f.n. beskattning av energi. Utredningen går därför inte närmare in på frågan. Statsmakterna har uttalat att det är mycket angeläget att reducera oljeberoendet. Samtidigt kan elförsörjningssituationen under den närmaste lO-årsperioden sägas vara god. Vattenfall anser att det mot denna bak- grund är nödvändigt att ändra nuvarande diskriminering av elenergin från beskattningssynpunkt. ] avvaktan på energiskattekommitténs behandling av frågan om energins inlemmande i mervärdesskattesystemet kan detta ske genom höjning av oljeskatten.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 industridepartementet 228

Beretlskupslugring

(')EA uttalar mot bakgrund av beräknade tider för ombyggnad av värme- verk till drift med inhemskt bränsle. att det finns skäl att öka beredskaps- lagren av olja för att få en bättre överensstämmelse mellan omställningstid och oljelagring. OEA anser att bl.a. denna fråga bör tas upp av den s. k. kontrollstationen. dvs. oljelagringskommitten. ()mställningstiden för stora eldningsanläggningar är ofta längre än den uthållighet som planeringen av försörjningsberedskapen på oljeområdet utgår från.

Öl:'l-' instämmer i OEA:s uppfattning att reglerna för beredskapslagring av olja skall i största möjliga utsträckning utformas så att anläggningsinne- havaren får incitament att övergå från olja till fasta bränslen. ÖEF anser också att regler för beredskapslagring av kol bör utformas så att inhemska bränslen gynnas på samma sätt.

Även Växjö kommun delar utredningens uppfattning på denna punkt under förutsättning att beret'lskapslagrets storlek bestämts med hänsyn till anläggningens oljebehov under en kris och ej baseras på de senaste årens genomsnittliga oljeförbrukning under normala förhållanden som sker för närvarande. Även de gemensamma beredskapslagrcn av olja bör enligt kommunen kunna minska. Växjö kommun anser att den minskning av samhällets kostnader som uppstår på detta sätt bör överföras till anlägg- ningsägaren i form av anläggningsbidrag för ombyggnaden.

()ljeiugringvktnnmitten. SPI och SCPF delar inte OEA:s uppfattning om en förändring i bestämmelserna för oljelagring. ()ljelagringskommitten an- för:

Med anledning härav vill oljelagringskommitten anmäla att i det delbe— tänkande som kommittén avser framlägga inom kort. behandlas frågan om behov av beredskapslager av olja i olika kristyper. Kommittén erinrar om att erforderlig uthållighet beräknas med utgångspunkt i säkerhetspolitiska överväganden och inte med utgångspunkt i tekniska omställningstider för vissa eldningsanläggningar. Prövningen av frågor rörande försörjningsbe- redskapen på oljeområdet bör anstå till dess oljelagringskommittén i dessa delar har slutfört sitt arbete.

SPl anför:

()EA har slutligen också tagit upp frågan om bestämmelserna avseende beredskapslagring av olja inte kan utformas så. att de stimulerar använd— ningen av fasta bränslen. lnstitutet vill i anslutning härtill endast framhålla. att den uppbyggnad av beredskapslager i fråga om eldningsoljor som ägt rum och som förbrukarna fått betala genom högre oljepriser saknar mot- stycke i fråga om övriga importbränslen. En ökad kolanvändning borde. enligt Institutets uppfattning. medföra. att motsvarande krav på bered- skapslagring. som gäller för olja. ställes i fråga om kol. Denna fråga kommer att bli föremål för övervägande i 1980 års ()ljelagringskommitte. vari lnstitutet är representerat.

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.9 industridepartementet 229 SCPF anför:

För att stimulera utvecklingen mot användning av fasta bränslen antyder utredningen höjd skatt och ändrade beredskapslagringsbestämmelser för olja. Dessa förslag vill vi bestämt avvisa med motiveringen att det skulle slå ojämnt och ytterligare höja energikostnaden och försämra konkurrens- kraften för företag som inte har behov av eller av andra anledningar inte är beredda att investera i nya ångpannor. Om statsmakterna av först'Srjnings- skäl önskar tvinga fram en övergång till fasta bränslen vid belintliga an- läggningar bör detta i stället åstadkommas med positiva ekonomiska styr- medel. t. ex. bidrag som täcker merinvesteringen.

Lug/i'irslugets 2 55. gränsen 50000 M Wh

OEA har i lagförslagets 2.5 föreslagit att eldningsanläggningar vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system om den sammanlagda bräns- leförbrukningen i systemets pannor beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Om systemets årliga behov av varmvatten. hetvatten. ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle. spillvärme. solvärme el. dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

Byggnudsstyrelsen (KBS) anser att gränsen 50000 MWh valts för låg och anför:

För KBS del ligger inga anläggningar inom aktuellt område. De största enheterna är i storleksordningen l0 MW och flertalet enheter inom inter- vallet några hundra kW upp till 2 a 3 MW. Verket vill likväl påpeka att gränsvärdet valts mycket lågt. För byggnadsuppvärmning synes det rimligt att ca 75 '.??- av totala energibehovet täcks med fastbränsle m. h. t. ekonomi och reglerbarhet. Vid ett totalt effektbehov av 25 MW skulle fastbränsle— pannorna behöva dimensioneras för'ea 8 a lt) MW effekt. Detta innebär att gränsvärdet lagts på storlekar som är mindre än de alternativ som jämförs i utredningen. Även om kalkylerna över totalkostnader i utredningen godtas innebär detta att påståendet om lönsamhet för fastbränsleeldning faller. KBS tillmäter valet av gränsvärde betydelse då de ekonomiska konsekven- serna rimligen bör vara större om en aktuell anläggning ligger på en bråkdel av gränsvärdet eller i samma storleksordning som gränsvärdet.

Byggforskningsrädet som anser att man genom att sätta gränsen till 50000 MWh hindrar utvecklingen mot små lokala värmesystem anför:

Rådet anser att lagförslagets gräns vid 500th MWh är ofullständigt motiverad och att gränsvärdet 75 % för när oljeeldning får användas är tveksamt och kan leda till orimliga konsekvenser. Gränsen 50000 MWh är vald strikt enligt ekonomiska kriterier vad gäller värmecentral och anord- ningar för hälso- och miljöskydd uppbyggda enligt dagens teknik. Den tar inte hänsyn till önskemål om framtida flexibilitet. En av konsekvenserna vid tillämpning av ett sådant gränsvärde skulle enligt rådets mening kom-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 230

ma att bli att värmeunderlaget för framtida värmepump— och solvärmesy— stem reduceras kraftigt. Dylika system s_vnes enligt dagens kunskapsnivå bli mest ekonomiska inom området 5000 till l00000 MWh ärlig energi.

OED anser det hade varit värdefullt om utredningen hade redovisat de ekonomiska och oljeersättningsmässiga konsekvenserna av att välja några alternativa förbruksnivåer som lägsta gräns.

ll_vrt-'sgästernas riksj/i'irinon/ anför:

Det verkar för närvarande rimligt att anläggningar vars bränsleförbruk- ning är minst 50000 MWh per år utgör en lämplig gräns för lagstiftning om att eldningsanläggningar omedelbart kan drivas med fasta bränslen. Utred- ningens f'örslag att tjz'irrvärmesystems energibehov till 75 procent av årsbe- hovet kan täckas med fast bränsle. för att på så sätt minska de ökade kapitalkostnaderna. anser förbundet ligga i konsumenternas intresse.

Enligt ÖEF har OEA satt gränsen 50000 MWh per år med försiktighet så att inte höga kostnader för fastbränsleeldade anläggningar skall leda till ekonomiska svårigheter när förutsättningarna är ogynnsamma.

Statens industriverk som i likhet med l-"l-'.$'-teknisku.li'ireningen antyder att gränsen kunnat väljas lägre anför:

Den föreslagna gränsen för lagens tillämpning — anläggningar > 50000 MWh dvs. [0 — 20 MW — kan starkt ifrågasättas. Med de högre energi- kostnader som fastbränsleanläggningar skulle medföra finns risk att önsk— värd utveckling mot större fjärrvärmeanläggningar bromsas till förmån för oljeeldade småpannor. Då det dessutom visat sig att mindre anläggningar för fliseldning — 5 MW eller mindre — ofta är lönsammare än de större bl.a. på grund av kortare trz'utsportavstånd för flisen eller längre ut— nyttjningstid av pannan finns ingen saklig grund att sätta gränsen här. Även för mycket små pannor. t.o.m. villapannor torde det så småningom med ny teknik t.ex. med hjälp av brännare för flis- eller torv-pellets bli möjligt att elda fast bränsle utan ökade kostnader. då man här utbyter Eol mot fast bränsle.

Statens vattenfåtllsverk föreslår att gränsen för tillfört bränsle skall anges ijoule i stället för i megawattimmar.

Lagfi'irslagets 3 5. mindre anläggningar

OEA föreslår i 3 & att andra eldningsanläggningar än som avses i 2.5 skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle titan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

Beträffande nya mindre anläggningar anför Bygg/nt(Lt-styrelsen: KBS berörs endast av .53 i lagförslaget som innebär krav på i stort omedelbar möjlighet att ställa om till inhemska bränslen. Utredningen har för de mindre anläggningarna valt att koppla ihop de nya kraven med gällande krav i byggnormen om omställbarhet till inhemska bränslen i ett krisläge. Denna koppling synes naturlig. Förslaget framställs som om inga

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 231

nämnvärda kostnadskonsekvenser inträffar. Enligt KBS mening är detta synsätt mycket diskutabelt av följande skäl.

1 ett krisläge måste förutsättas att speciella förhållanden räder vilka möjliggör att utrymmen i garage. källare. gårdar. parkering m.m. kan användas som bränsleupplag. att personella resurser långt över ordinarie driftspersonal kan mobiliseras m.m. I utredningen måste rimligen ha förut- satts att kravet på omställbarhet skall medge en i stort omedelbar övergång till inhemska bränslen när bränsleprisrelationerna är lämpliga. KBS hävdar att detta inte kan ske med mindre än att betydande kostnadsökningar uppstårjämfört med gällande beredskapsbestämmelser. Som exempel kan nämnas — utbildning av driftspersonal.

— utökning av driftspersonal. — inköp av truckar och lyftanordningar. — annan planering av utrymmen t.ex. kan inte alternativanvändning av vissa utrymmen tillåtas. — skorstenshöjder ändras och rökgasreningsutrustning för stoft erfordras sannolikt (miljökrav i samband med fastbränsleeldning är f. n. oklara). Beträffande bränsleval godtas i beredskapsbestämmelserna ved samt

eventuellt llis samt el fram till 1981. Även i föreliggande utredning har en begränsning gjorts till inhemska bränslen. [ vissa speciella fall kan man även för mindre anläggningar tänka sig alternativ till ved och flis. t.ex. torv. koks. vissa avfallsprodukter. Det väsentliga torde enligt KBS vara att omställningen till annat bränsle från olja (och El?) skall kunna ske. Enligt KBS mening bör därför detta krav direkt anges i lagtexten.

Byggnadsstyrelsen behandlar även befintliga smä anläggningar och an- för därvid:

Utredningens förslag till å.? i lagtexten innebär att i princip samma krav som för nybyggnad gäller vid byte av oljeeldad panna. Beträffande bered- skapsbestämmelserna är byggnormen i detta avseende oklar. I praktiken torde i flertalet fall pannbyte uppfattas som en underhållsåtgärd där bygg- nadslovsprövning inte erfordras. En stor del av marknaden för mindre pannor avser f.n. utbyte av förslitna pannor. En tillämpning av det nya lagförslaget får i många fall orimliga kostnadskonsekvenser främst p.g.a. bristande utrymmen. transportvägar och upplagsplatser. Aktuella pannby- ten fram till 90-talet omfattar installationer gjorda på (ut)-talet och början på 70-talet — en period av byggandet då både beredskapsbestämmelserna och tillämpning av dessa var eftersatt.

KBS har för egen del översiktligt inventerat pannbeständet m. h. t. om- Ställningsmöjligheter vid en eventuell kris. Sammanfattningsvis kan om denna studie sägas att omställningsmöjligheterna f. n. är mycket begränsa- de pä kort sikt. Förbättringar kan åstadkommas bl.a. i samband med underhållsarbeten men i många fall kan man inte för rimliga kostnader komma i den nivå som förutsätts i föreliggande utredning.

OED som anser att man på sikt bör kunna ställa samma krav på mindre anläggningar anför:

OEA pekar på att vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderna som personal- och underhållskostnaderna sä

Prop. l980/8lz90 Bilagal.9 Industridepartementet 232

höga. att sådana anläggningar ej kan ifrägakomma för fastbränsleeldning. OED instämmer i dessa bedömningar men anser att ett intensifierat ut— vecklingsarbete inom området skulle på sikt kunna leda till att även mindre eldningsanlå'tggningar kan drivas med fasta bränslen. Även mindre anlägg- ningar skulle därefter kunna åläggas krav på långtgående förberedelser för eldning med fasta bränslen. Från vilken undre konsumtionsnivä detta krav skall gälla bör utredas.

Statens industriverk som anser kravet i 3 & olämpligt anför:

Förslaget i 53 att mindre anläggningar skall utföras så att de lätt kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle. är olämpligt av flera skäl. De blir 2 till 3 gånger dyrare på detta sätt och får ofta sämre verkningsgrad än om de utförts för ett bränsleslag. Detta medför förhöjd oljeätgäng. För företaget är alternativet att efter nödtorftig upprustning behålla den gamla pannan ytterligare ett antal år. vilket också medför förhöjd oljeätgäng p.g.a. den sämre verkningsgraden hos en gammal panna. Beredskapsef— fekten torde ej heller vara särskilt stor. då man inte kan börja elda fast bränsle i en aldrig så väl förberedd panna. om man inte har frågan om bränsleleveranser löst dessförinnan. För flis tar detta upp till ett är att ordna och för torv 2—3 är i bästa fall. Kolalternativet finns som regel ej för dessa mindre anläggningar.

Oljelagrin_eskmnmittén har inget att erinra mot förslaget enligt 35 och anför:

OEA föreslär också att andra. dvs. mindre. nytillkommande eldningsan- läggningar skall utföras s'å att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar. Innebörden av förslaget är i praktiken att skyldigheten enligt Svensk Byggnorm avseende möjlighet till uppvärmning av bostäder m.m. vid utebliven tillförsel av importbränsle vidgas till att även omfatta mindre eldningsanläggningar för industriändamiil m.m. Oljelagringskommitten har intet att erinra mot detta förslag.

NE har ingen uppfattning i frågan om en avgränsning krävs i den före- slagna lagstiftningen. Det är dock menar NE väsentligt att lagen formule- ras och tillämpas pä ett sådant sätt att fastbränsleeldning kommer till stånd. eller långtgående förbereds. i alla fall där detta är realistiskt. Det är enligt NE också väsentligt att undvika en situation där små lokala oljeel- dade uppvärmningssystem ses som ett sätt att komma undan kravet på fastbränsleeldning.

Umeå kommun som i likhet med Botkyrka kommun önskar en skärpning i kraven för mindre anläggningar anför:

En ljärrvärmeleverantör. som baserar sin produktion på fasta inhemska bränslen använda i nya anläggningar med stränga miljökrav. kan få svårt att ekonomiskt konkurrera med individuella oljeeldade anläggningar med en beräknad förbrukning av strax under 50 GWh/är om kraven på omställ-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 233

ning "till fasta bränslen utan omfattande ombyggnadsarbeten och komplet- teringar" tolkas liberalt. Styrelsen skulle därför här gärna se en strängare skrivning som t. ex. "utan nämnvärda ombyggnadsarbeten eller komplet- teringar". Möjligheten för byggnadsnämnd att medge dispens enligt å—l kvarstårju.

Svenska värt/uft'w'ksjfö'rc'ningen anser som tidigare har nämnts att satu- ma villkor skall gälla för alla anläggningar oberoende av storlek och anför:

Om inte särskilda åtgärder vidtas finns en uppenbar risk för att tillkom- mande men även vissa belintliga ljärrvärmeabonnenter i stället vill välja enskild oljeeldning eller elvärme. Lagen skulle därmed komma att motver- ka sina egna syften. Med anledning härav anser föreningen att den nedre storleksgränsen för eldningsanläggningar som anges i lagförslagets 2s' bör elimineras samt att förslagets $& bör utgå. Lagen skulle därmed omfatta samtliga nytillkommande anläggningar. oberoende av storlek. I gengäld ' kunde dispensmöjligheterna enligt 4s göras något liberalare.

Lagförslagen 4 $. dispens

l lagförslaget 4ä anges att regeringen eller statlig myndighet som rege- ringen bestämmer får. om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och 3 åå. Från kraven i 3.5 får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

Statens planverk som liksom byggnadsstyralsen. Umeå. (it'itvburgs oeh Östersunds Å'OM'IIHIIR'I' samt Svenska t'är/nai"arksfi'iraningen utgår f rån att dispens medges för provisoriska centraler och pannor för toppeffekt anför:

l fråga om pannor för toppeffekt och reserveffekt anför utredningen att det — med tanke på den ringa bränsleförbrukningen det rör sig om i dessa fall — inte framstår som nödvändigt att anordna pannorna för fasta bräns— len. Planverket ansluter sig till denna uppfattning. ] vissa fall kan det emellertid enligt planverkets mening finnas särskild anledning. t.ex. svä- righcter att klara oljetransporter på ett betryggande sätt. som motiverar att även pannor för topp- eller reserveffekt anordnas för fasta bränslen. Plan- verket förutsätter att i sådana fall möjligheterna att ge dispens enligt 4 så tillämpas med återhållsamhet.

Östersunds kommun anför:

Utbyggnad av fjärrvärmen sker ofta i relativt små områden som så småningom byggs samman till större system. Vid en sådan utbyggnad sker uppvärmning hittills alltid i oljeeldade transportabla värmecentraler som nyttjas i mellan 5— l0 år. Enligt lagförslaget skall även sådana små anlägg— ningar försörjas med fast bränsle när de ingår i ett större system så vida det inte är toppbelastanläggningar. För att inte ljärrvärmebolagen skall få en försämrad konkurrenskraft och därmed mindre total utbyggnad bör di- spensen för tillfälliga anläggningar förlängas till åtminstone 5 är.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet

ls) 'JJ J;

När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utredningsförsla- get i stort rimligt. SABO vill dock utvidga dispensmöjligheten för mindre eldningsanläggningar tmindre än 500th MWh). i vilka endast enstaka' pannbyten sker. [ de fall där inte utrymmet i det befintliga pannrummet medger fastbränsleeldning och kostnaderna för en utvidgning blir orimligt höga. bör enligt SABOs mening dispens kunna medges.

Statens natnrrärdsverk an/i'ir:

Utredningen föreslår att undantag från lagstiftningen kan lämnas av miljöskäl. Regeringen har nyligen ändrat miljöskyddskungörelsen. För— brz'inningsanläggningar med en tillförd effekt större än 50 MW måste ha tillstånd eller dispens. oavsett bränsleslag. Anläggningar större än 10 MW bränsleeffekt skall anmälas till länsstyrelsen innan anläggningarna uppförs. Dessa regler gäller även ändring av befintliga enheter. exempelvis över- gång från olja till fasta bränslen. Genom denna ändring blir det möjligt för miljömyndigheterna att föreskriva skyddsåtgärder för de anläggningar som omfattas av utredningens förslag. Naturvårdsverket ft'irutsätter dock att undantag från den av utredningen föreslagna lagstiftningen automatiskt lämnas i de fall där myndighet med stöd av miljöskyddslagstiftningen meddelat förbud mot fastbränsleeldning.

OEA föreslår att dispens från fastbränslekravet bör kunna medges vid användning av naturgas.

Svenska gas;]i'irmtingwt som finner förslaget rimligt anför:

En av förutsättningarna för naturgasintroduktion är att bränsleförsörj- ningstryggheten därigenom ökas. Motivet för krav på omställbarhet av eldningsanläggningar för fasta bränslen försvagas därför väsentligt för anläggningar som försörjes med eller kan beräknas komma att försörjas med naturgas. Ett krav på omställbarhet skulle å andra sidan försvåra en ur försörjningssynpunkt önskvärd övergång till naturgas eller i varje fall möj- ligheterna att utnyttja gasen på ett energiekonomiskt optimalt sätt. För- eningen vill av den anledningen understryka vikten av utredningens förslag till regler för dispens från kravet på fastbränsleeldning för det fall en anläggning har eller beräknas få tillgång till naturgas.

ÖEF som anser att hänsyn till beredskapsfrågor skall tas vid dispenser anför:

Användning av naturgas medför även ytterligare problem från bered- skapssynpunkt. Pannor för naturgas torde vara svårare att ställa om till inhemskt bränsle än både kol- och oljepannor.

Vid importbortlall av kol och olja kan kvarstående tillförsel av dessa bränslen lätt fördelas över hela landet. Om Sverige har flera naturgasnät så kan däremot inte ett bortfall i ett nät kompenseras genom överföring från ett annat nät. Vid minskad tillförsel av energiråvara till stadsgasnät upp- kommer risk för explosioner i nätet när inte trycket kan hållas uppe. Liknande problem torde kttnna uppstå i naturgasnät. Användning av natur- gas ställer således särskilda krav på beredskapsåtgärder. ÖEF anser därför att OEA:s förslag i detta avseende är väl motiverat.

Prop. l980/81:90 Bilagal.9 industridepartementet 235

Växjö kommun anser att även naturgaseldade anläggningar i en kris kan behöva eldas med inhemska bränslen.

Svenska värmeverksfi'ireningen och Umeå kommun anser att de kommu- nala byggnadsnämnderna skall ha ett avgörande inflytande i dispensären- den även vad gäller anläggningar som avses i 2 ;.

Lag/örslagets 5 .5. tillsynen

l 5 %$ anges att tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

Statens planverk anser att lagförslaget bör ändras så att det klart framgår att byggnadsnämnden skall vara tillsynsmyndighet i fråga om uppvärm- ningsanordningar som regleras genom byggnadslagstiftningen.

Umeå kommun som förordar att byggnadsnämnden anförtros den i 5 s angivna tillsynen anför:

Energiverksstyrelsen vill understryka vikten av att de lokala byggnads- nämnderna anförtros den i lä 5 angivna tillsynen. En sådan tillsyn i kombi- nation med dispensrätten enligt 5 4 förutsätter god lokalkännedom och god kunskap om den aktuella kommunala energiplancringen inkl. planerade tjätrvärmeutbyggnader. Det torde vara orealistiskt anta att en statlig myn- dighet skulle besitta dessa kunskaper. Energiverksstyrelsen har inget emot att statens planverk i sina bestämmelser tar in relevanta delar av den föreslagna lagen. men anser att dennas tillämpning har en starkare anknyt- ning till den kommunala energiplancringen inkl. ljärrvärmeutbyggnader och till statens energipolitiska mål än till de egentliga byggnadsbestämmel- serna. Enligt styrelsens uppfattning bör tillämpningen utöver vad som avses i planverkets bestämmelser anförtros industriverket.

Göteborgs kommun anser att för att byggnadsnämnden skall kunna fullgöra sin roll som tillsynsmyndighet bör byggnadslagen kompletteras så att byte av panna, eldstad eller annan eldningsanläggning göres byggnads- lovspliktig.

Lagförslagen 9 5. överklaganden

[ 9 & anges att beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 .b" kan överklagas hos kammarrätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär. om inte annat föreskrivs.

Statens planverk som anser denna ordning vara mindre lämplig i det fall byggnadsnämnden är tillsynsmyndighet anför:

Andra beslut av byggnadsnämnden som kan bli föremål för förvalt- ningsbesvär prövas i första hand av länsstyrelsen. i andra hand av kam- marrätten. Detta bör gälla även beslut enligt den nu föreslagna lagen. bl.a. med tanke på att överträdelser av lagen samtidigt kan innebära överträ- delser av bestämmelser inom byggnadslagstiftningens ram och därför krä-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.9 Industridepartementet 236

ver ingripande enligt lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byg- gande m. m.

Planverket anför vidare: Vid genomförandet av den föreslagna lagen bör uppräkningen i bygg— nadsstadgans 56 & I mom. av författningar som skall beaktas vid byggnads- lovsprövningen kompletteras med den nya lagen.

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.l(l Industridepartementet 237

Bilaga I . I()

Sammanfattning av statens industriverks utredning om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning, SIND 1979: 4, och industriverkets samråd med berörda kommuner och myndigheter samt remissyttranden över utredningen.

1 Sammanfattning av statens industriverks utredning. SlND l979z4

Statens industriverk SlND lick i februari I979 i tlppdrag av regeringen att utreda frågor om tjärrvärmenätcns försörjning med värme i södra Storstockholmsområdet inkl. Södertälje mot bakgrund av förhållandena i Storstockholmsområdet som helhet.

Enligt direktiven skulle verket utgå från att nytillkommande anläggning— ar avsedda för långa årliga drifttider utrustas för eldning med annat bränsle än olja. Hänsyn borde även tas till möjligheterna att senare förse Stock— holms- och Uppsalaomtådena med ljärrvärmc från Forsmarks kraftstation.

! juli I979 överlämnade industriverket utredningen SIOFSlUCkl'IOlHlS Fjärrvärmeförsörjning SlND 1979: 4 till regeringen. ] det följande samman— fattas industriverkets utredning.

Storstockholms och Uppsalas ljärrvärmeförsörjning är f.n. till 87 f..-i?. grundad på olja. på kol till lt) ':??- och på sopor till 3 %.

Utredningen har utgått från att följande värmebehov i 'l'Wh skall täckas.

|978 1985 [990 2000 Storstockholm 1.7.3 l.7.9 18.1) IX.—l Uppsala 2.4 :.2 2.2 2.2 Summa l9.7 2tl.l 20.2 20.6

Utredningen har lagt fram tre alternativa huvudinriktningar för tjärr- vz'irmeutbyggnaden till år 2000. Dessa alternativ kallas i fortsättningen referensalternativet. Himmcrijärdsalternativet och Forsmarksalternativet.

Referensalternativet innebär ett fullföljande av de enskilda kommuner- nas värmeplaner i stort samt en integrering i följande tre interkommunala ljärrvärmesystem: -— sydvästra rcgiondelen: Södertälje. Botkyrka. Huddinge och syd- västra Stockholm

— centrala rcgiondelen: centrala Stockholm inklusive Kungshol- men. Södermalm. Hägersten. Stockholm sydost och Lidingö

— västra rcgiondelen: Stockholm väst. Sollentuna. Solna. Sund- byberg och Järfälla.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 238

l referensalternativet uppförs koleldade kraftvärmeverk i Igelsta Ex 55 MWg/110 MW. 1983 och 1999 Fittja 205 MWg/330 MW.. 1987 Värtan 3X205 MWg/330 MW.. 1986. 1988 och 1997 Lövsta 205 Mch'330 MW.. 1987

Referensalternativct innebär att Stockholm—Uppsalaregionens tjärrvärmeförsötjning år 2000 till 33 % grundas på olja. på kol till 64 C'r'. och på sopor till 3 %. Investeringarna för alternativet uppgår till 4 100 miljoner kronor.

[lintmetjti'ärdsalternativet innebär att ett större gemensamt koleldat kraftvärmeverk byggs på plats som exemplilierats med Näslandet vid Himmerfjärden. Vidare förutsätts att den sydvästra och den centrala re— giondelen samt Högdalen integreras.

l Himmerfjärdsalternativet uppförs koleldade kraftvärmeverk i Himmerljärden 5X190 MWCJ'345 MW.. 1987. 1989. 1991. 1993 och 1997 Lövsta 205. MWe/345 MW.. 1987

Himmerljärt'lsaltcrnativet innebär att regionens ljärrvärmeförsörjning år 2000 till 30 (T'-'?- grundas på olja. på kol till 66 ':??- och på sopor till 4 C#. investeringarna för alternativet uppgår till drygt 5 000 miljoner kronor.

Fors/narksalternativet innebär att aggregat 1. 2 och 3 vid kärnkraftver- ket i Forsmark byggs om för värmeavtappning. Vidare förutsätts att en överföringsledning byggs mellan Forsmark och Stockholmsregionen. 1 detta alternativ integreras alla studerade kommuner i Stockholmsregioncn till ett gemensamt ljärrvärmenät. som tillsammans med Uppsala ansluts till ljärrvärmeledningcn från Forsmark.

Forsmarksalternativet innebär att regionens ljärrvärmeft'irst'n'jning år 2000 till 20 ';';.- grttndas på olja. på kärnvärme från Forsmark till 69 (i"-?.. på kol till 10 (.??- oeh på sopor till 1 95. Ett koleldat kraftvärmeverk har införts i detta alternativ med idrifttagning år 1996 i Fittja. lm'csteringarna för alternativet uppgår till drygt 4500 miljoner kronor.

Bränsleförbrukningen i TWh under perioden 1980—2010 blir

Referens- Himmerfjärds— Forsmarks alternativet alternativet alternativet Kol 420 400 60 Olja 280 260 210 Sopor 7 - 7 3

Efter år 1995 blir elproduktionen knappt 8 '1'Wh per är större i referensal- ternativet och Himmerljärdsalternativet än i Forsmarksalternativet.

De tre studerade alternativen har utvärderats med avseende på försörj- ningstrygghet. miljöpåverkan. ekonomi och genomförbarhet. l fråga om denna utvärdering anför SlND i huvudsak följande.

Sverige är för närvarande hänvisat till import både av kol och ttran.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 239

Jämfört med oljan har kolet en väsentligt bättre global uthållighet och både kol och uran förekommer i politiskt mer stabila områden än olja. ()m urantillförseln grundas på inhemskt uran förbättras försörjningstryggheten påtagligt. Koncentration av produktionen till en plats och de stora överfö- ringsledningarna i Himmerfjärds- och Forsmarksalternativen innebär vissa risker för försörjningstryggheten. Eftersträvar man snabbast möjliga olje- reduktion bör referensalternativet väljas eller i vart fall inleda utveckling- en. Genom den mindre omfattande integrationen och de successiva investeringsåtagandena blir referensalternativet mer flexibelt.

De redovisade tre alternativen påverkar på olika sätt miljön inom och utom Storstockholmsregionen. Gemensamt för alternativen är dock den allmänna miljöförbättring som införande av fjärrvärme i stor skala innebär. Forsmarksalternativet ger 70—80 % lägre emissioner till luft inom regionen än referens- och Himmerfjärdsalternativen. En stor anläggning som i Him- merfjärdsalternativet ger större samlade utsläpp och därmed högre förore- ningskoncentrationer vid samma skorstenshöjd än en mindre anläggning. Himmerfjärdens placering på avstånd från regionens mest befolkade delar leder sannolikt till att ett måttligt antal människor utsätts för luftförore- ningar.

Himmertjärdsalternativet innebär färre och kortare koltransportcr än rcferensalternativet. Möjlighet till deponering av kolaska kan finnas i di- rekt anslutning till Himmerfjärden. För hela regionen bedöms från miljö- synpunkt Forsmarksalternativet som klart bäst. Himmertjärdsz'tlternativet är sannolikt det näst bästa från miljösynpunkt.

Alternativet med värme från Forsmark ger en avsevärt lägre clproduk- tion än de andra alternativen. Det beror på att det byggs mindre kraftvärme i Storstockholmsområdet i Forsmarksalternativet samt att värmeavtapp- ning från aggregaten i Forsmark medför en minskad elproduktion. Under 1990-talet är differensen mellan Forstnarksalternativet och de två andra alternativen 7—8 TWh per år.

Värdet av differensen i elproduktionen vilket påverkar Forsmarksalter- nativets ekonomi relativt de två andra alternativen beror på dels samman- sättningen av landets clproduktionssystem. dels belastningstttvecklingen. De ekonomiska beräkningarna har genomförts vid tre olika kraftvärdering- ar.

] ett alternativ värderas differensen i elproduktion till rörlig kostnad för oljemottryck för perioden 1981—1990 och till fast och rörlig kostnad för kolmottryck för perioden 1990—2000. Detta kallas läg kraltvärdering och förutsätter utbyggnad av minst 12 kärnkraftblock samt en låg belastnings- utveckling.

1 ett annat alternativ. kallat hög kraftvärdering. värderas differensen i elproduktion för perioden 1981—1990 till rörlig kostnad för oljekondens och för perioden 1990—2000 till fast och rörlig kostnad för kolkondens.

Den tredje kraftvärderingen är beräknad som mittpris mellan låg och hög kraftvärdering. Denna kraftvärdering är kallad medel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 240

Himmerfjärdsalternativet är dyrare än referensalternativet. Vid hög kraftvärdering är Forsmarksalternativet det dyraste. Vid den låga kraftvär- deringen är Forsmarksalternativet vid de flesta studerade bränslepris be- tydligt billigare än referensalternativet. Vid medelkraftvärdering är Fors- marksalternativet billigare än referensalternativet vid ett oljepris större än l200 kr/ton och en kalkylränta mellan 2 och 4 %.

Samtliga studerade alternativ bedöms vara tekniskt genomförbara. Möj- ligheterna att lösa besluts— och tillståndsfrägorna bedöms spela stor roll för genomförbarheten. Ju mer omfattande och komplicerad interkommunal samverkan som ett alternativ förutsätter. desto mer ökar risken för förse- ningar och för att alternativet inte kommer att genomföras. I Forsmarksal- ternativet krävs beslut om genomförande senast våren [98] om värmele- verans skall kunna påbörjas år 1989. Även Himmerfjärdsalternativet krä- ver beslut om genomförande under våren 1981 för att Värmeleverans från det första blocket skall kunna börja är l987. Referensalternativet bedöms som det som är lättast att genomföra.

SlND anser mot bakgrund av givna direktiv att f]ärrvz'irmeft'irsörjningen under l980-talet skall grundas på kol eftersom värme från Forsmark inte hinner komma i fråga. Referensalternativet bedöms som överlägset efter- som det ger den snabbaste minskningen av oljeberoende. är billigast och ger den bästa handlingsfriheten för att på 1990-talet utnyttja värme frän Forsmark.

Det praktiska genomförandet av de alternativ som studerats i industri- verkets utredning är avhängigt beslut av berörda kommuner. Regeringen uppdrog därför i september 1979 ät industriverket att samråda med berörda kommuner.

Med skrivelse l98t).02.15 överlämnade industriverket en rapport om samrådet. ] rapporten dras följande slutsatser.

Beslutssituation för utökad värmeproduktion är följande:

Berörda kommtmer 'l'idpunkt dä beslut 'l'idpunkt för erfordras idrifttagning

Södertälje (lgelsta) 1980 I982—83 Botkyrka./Huddinge (Fittja) I980—XZ [986—87

Botkyrka/Huddinge/Södertäljc

(Fittja eller Himmerfjärden) 1980—Xl l987—88 Stockholm. sydväst [984 1987 Stockholm. Södermalm l98l HKS Nacka l980 HSS—86

Av ekonomiska och miljömässiga skäl bör regionala lösningar eftersträ— vas. Alternativet med värme frän kärnkraftverket i Forsmark bör utredas mera i detalj. Stockholms kommun bör markera intresse för en regional kolbaserad anläggning. En sådan skulle kunna vara belägen i Augustendal i Nacka kommun.

Prop. l980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 241

Botkyrka. Huddinge och Södertälje bör söka få till stånd en gemensam lösning. En sådan kan vara ett koleldat kraftvärmeverk i Fittja.

Storstockholmsområdets och Mälaröarnas samlade behov av kollager och koltransporter bör ses överi ett större och långsiktigt sammanhang.

En fortsatt och till och med utökad oljedrift i små anläggningar medför försämringar för boendemiljöer och högre boendekostnader relativt en koleldad regional lösning.

Under samrädssamtalcn framfördes mycket starkt från kommunalpoli- tiskt håll att den utvärdering som görs av samrädsrapporten och remissytt- randena från berörda kommuner och myndigheter över SlND-utredningen sammanställs i en klar meningsyttring frän berörda departements sida.

2 Sammanställning av remissyttrandena

Efter remiss av utredningen Storstockholms fjärrvärmeförsörjning SlND I979: 4 har yttranden avgetts av statens industriverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens planverk. statens vattenfallsverk. länsstyrelsen i Stockholms län. utredningen om omställbara eldningsan- läggningar (I 1977: ll) ((")EA). oljeersättningsdelegationen (l l977:()l) (OED). Botkyrka. Huddinge. Järfälla. Lidingö. Nacka. Sollentuna. Solna. Stockholm. Sundbyberg. Södertälje. Tyresö och Uppsala kommun. Cen- trala driftledningen (CDL). Regionplane- och näringslivsnämndcn Stock- holms läns landsting samt Svenska värmeverksföreningen. Härutöver hari anslutning till remitteringen inkommit yttranden frän Nynäshamns kom- mun. Storstockholms energiaktiebolag (STOSEB). AB Nynäs petroleum. föreningen Östermalm samt ett samordnat yttrande från föreningar i stads— delen Hjorthagen i Stockholms kommun.

Svenska kommunförbundet och Haninge kommun har avstått från att avge yttranden.

Statens naturvårdsverk. statens vattenfallsverk. länsstyrelsen i Stock- holms län. Botkyrka. Huddinge. Lidingö. Solna. Södertälje och Tyresö kommun har avgett yttranden efter det att industriverkets samrädsrapport förelåg.

Statens naturvårdsverk. Statens planverk. Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska Värmeverksföreningen behandlar i yttrandena vissa all- männa fjärrvärmcfrägor.

Statens naturvårdsverk tar upp frågan om ljärrvärmens miljömässiga fördelar och anför: lb Riksdagen IQSUMI. ] sum/. Nr 90. Bilugctlel

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.l0 Industridepartementet 242

"Naturvårdsverket har i flera sammanhang pätalat miljöfördelarna med fjärrvärme. En centralisering av uppvärmningen innebär betydande minsk- ningar av framför allt koncentrationen av svaveldioxid i luft. men man kan även förvänta sig en minskning av andra luftföroreningar. Ett alternativ med ett stort antal kol- eller vedeldade värmecentraler framstär dock som ett mycket sämre alternativ”

Statens mtturvåru'sverk betonar också att utbyggnaden av fjärrvärmenä- ten bör avpassas så att införandet av solvärmesystem inte onödigtvis fördyras i framtiden. '

Statens planverk anför:

"Genom ljärrvärmeutbyggnaden ansluts större delen av regionens be- byggelse till kollektiva vattenburna system. Detta ger stor frihet i val av uppvärmningsform i framtiden. Planverket ställer sig positivt till målet att ansluta så stor del av bebyggelsen som möjligt."

Ett kommande produktionssysten bör dock enligt verket byggas tipp sä att handlingsfrihet att pa sikt övergå till andra energikällor skapas samt att hushållningsätgärder inte försväras.

Liinsstyrelswi i Stockholms län anser att hanteringen av fasta bränslen bör begränsas till ett fåtal anläggningar och anför:

"En integrering av tjärrvärmesystemen över kommungränserna på det sätt som föreslagits i utredningen bör dock snarast genomföras för att begränsa hanteringen av fasta bränslen till ett fätal anläggningar med lämplig utrustning och lokalisering."

Svenska värma)'t'rksfi'irt'ningen betonar att förutsättningen för att en fortsatt utbyggnad av fjärrvärme skall kunne ske planenligt är att nya produktionsanläggningar kan komma till stånd relativt snabbt. Föreningen vill kraftigt understryka att beslut om utbyggnaderna mäste fattas snarast.

Flertalet remissinstanser framhäller det allvarliga i att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning så gott som uteslutande är grundad på olja som bränsle.

ÖEF anser att referensalternativet under I980-talet är det alternativ som bäst uppfyller huvudmälet. dvs. att minska oljeberoendet. ÖEF anscr vidare att Forsmarksalter-nativet på både kort och läng sikt kommer att medföra ett större oljeberoende än de två kolaltcrnativen. ÖEF menar att den ytterligare elproduktionskapacitet som erhällcs i referens- och llim- merljärdsalternativen kan användas till elvärme och därmed ersätta lätt eldningsolja. Forsmarksalternativet har därför enligt ÖEF ett större bero- ende av speciellt lätt eldningsolja. ÖEF anser att resonemanget är tillämp-

Prop. ]980/81t90 Bilaga l.lO lndustridepartementet 243

ligt även för de kärnkraftverk som är lokaliserade i närheten av Göteborg och Malmö. ÖEF anför:

"När åtgärder vidtas för att minska oljeberoendet är det värdefullt att dessa avser både lätta och tttnga oljeprodukter. Om minskningen enbart avser tunga oljeprodukter. såsom i Forsmarksalternativet. ökar behovet av att erhålla större andel lätta produkter vid raflineringen av råolja. En insats för att genomföra Forsn'tarksalternativet kan således som en konsekvens öka behovet av en katalytisk krackeranläggning. Det synes angeläget att närmare belysa i vilken utsträckning referensalternativet. eventuellt utvid- gat till att bli tilllämpat även på övriga orter med kärnkraft. medför ett mindre behov av katalytisk kracking i Sverige."

Statens vattenfallsverk anser att det viktigaste är att få igång en lösning som snabbt redttcerar det nästan totala oljeberoendet i regionens fjärrvär- mesystem. Vattenfallsverket är berett att medverka till en lösning som genom förankring hos kommuner och myndigheter har förutsättningar att bli genomförd.

Vattenfallsverket vill vidare framhålla att en minskning av oljeberoendet mäste tillmätas avgörande betydelse vid beslut om nya anläggningar för värmeprodtlktion i Storstockholm. Enligt verket framgår av rapporten att beslut om ett flertal värmeprodttcerandc anläggningar mäste fattas inom de närmaste åren. Det är menar verket väsentligt att dessa anläggningar utformas för koleldning för att reducera oljeberoendet.

Vattenfallsverket tar ställning för referensz'tlternativet. eventuellt i modi- fierad form eftersom det enligt verket ger den snabbaste minskningen av oljeberoendet.

l.änsstyrelwn anför att det nära 90-procentiga oljeberoendet måste minskas och en fortsatt utbyggnad av fjärrvärmesystemen baseras på annat bränsle än olja. Länsstyrelsen anför vidare:

"Även om en utbyggnad i Forsmark kommer till stånd. måste ett annat system för värmeförsörjning skapas. dels för att trygga uppvärmningen under 1980-talet. dels för att ha som komplettering till en eventuell över- ledning av hetvatten från Forsmark. Ett sådant system för regionens värmeförsörjning mäste framdeles baseras på produktion av hetvatten och eventuellt även elkraft i koleldade anläggningar."

()EA anser att större eldningsanläggningar för framställning av bl.a. hetvatten och ånga i fortsättningen inte bör utformas så att de enbart kan eldas med olja. De bör enligt OEA i allmänhet byggas så att de har tekniska förutsättningar för att omedelbart kunna drivas med fast bränsle som kol. torv eller skogsbränsle.

OEA anför vidare:

"I huvudsak strider inget av de alternativ som industriverket redovisar mot OEA:s förslag. OEA saknar anledning att ta ställning till vilket alter-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lO Industridepartementet 244

nativ som är lämpligast. ()EA vill dock framhålla att byggande av oljeel- dade anläggningar i avvaktan pä cn definitiv lösning av frågan om Stor- stockholms fjärrvi'trmeförsörjning bör undvikas."

OEI") anser att samtliga alternativ innebär en kraftig och väsentlig reduk- tion av oljeberoendet till år 2000. OED delar utredningens uppfattning att inom det aktuella tidsperspektivet måste kol bli den mest väsentliga ersätt- ningen för olja i Storstockholmsområdct om inte Forsmarksalternativet väljs.

Enligt Svenska värmei'erksli'irwzingen är en ökad anVändning av kol för energiproduktion generellt sett nödvändig av ekonomiska och energipoli- tiska skäl. Det är enligt föreningen mot den bakgrttnden angeläget att koleldade kraftvärmeverk snarast kommer till stånd. Beroendet av olja för uppvärmningssektorn skttlle då enligt föreningen minska och den komplet- terande elkraftsprodttktionen ske med minsta möjliga bränslcinsats.

STOSEB anser att det är synnerligen angeläget att snabbt minska regio- nens oljeberoende. Beträffande Forsmarksalternativets oljebesparing an- för STOSEB:

"STOSEB har i samarbete med Vattenfall i tidigare utredningar visat att betydande oljebesparingar i storleksordningen l miljon (on olja per år kan uppnås genom överföring av hetvatten från Forsmark."

STOSEB anför vidare:

"Överft'iringsledningen och ombyggnaden i Forsmark för hetvattenle- verans till Stor-Stockholm har kostnadsberäknats till ca 3.5 miljarder kro- nor. Som ovan redovisats ger Forsmarksalternativet en oljebesparing av ca ] miljon ton/är. Denna oljebesparing ger en minskad oljekostnad motsva- rande ea [ miljard kronor/är. På några är kan sålunda såväl överföringsled- ningen som hela ombyggnaden i Forsmark vara betalda genom oljebespa- ringsvinster (oljepris 1000 kronor/ton ttnder l980-talet)."

Koncentration av produktionsanläggningar och långa överföringsledningt'tr kan enligt ÖEF och Statens planverk vara en nackdel ur försörjningssynpunkt.

ÖEF anser att referensalternativet. som innehåller fler produktionsan- läggningar än övriga alternativ och som därtill saknar de övriga alternati- vens stora överföringsledningar. är mindre sårbart i en krigssituation. ÖEF framltåller vidare att om ett haveri som slår ut alla blocken eller de stora överföringsledningarna i Himmerfjärds- eller Forsmarksalternativet inträf- far under en fredskris på oljeområdet kan konsekvenserna bli betydande för Storstockholmsområdet. eftersom lagren av importbränsle. som i Him- merfjärdsalternativet består av kol och som i Forsmarksalternativet består av uran. inte är möjliga att använda i oljeeldade anläggningar.

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 254

detta inte innebär att SIN D-utredningens alternativ med ett stort Himmer- ljärdsverk ligger närmast till hands om Forsmarksalternativet ej genom— förs.

Till Himmerfjärden integreras fjärrvärmesystem i Stockholms centrala och södra delar samt Lidingö. Huddinge. Botkyrka och Södertälje. 'l'ill Lövsta integreras Stockholms västra förorter santt Sollentuna. Järfälla. Solna och Sundbyberg. Övriga mindre fjärrvärmesystem i bl.a. Nacka. Skogäs. 'l'yresö och Haninge integreras i detta alternativ ej till nagot större fjärrvärmesystem.

I både Forsntarksv och fossilalternativet förutsätts en begränsad utbygg- nad nted koleldade värmeverk tlnder l980-talet i Södertälje. Hammarby och Värtan med en installerad kapacitet pä tillsammans 800 MW... Dessa anläggningar kommer senare att övergå till att vara reserv och topplastan— läggningar.

] utredningen har två alternativ för ombyggnad av Forsmark 3 till tjärr- värmeproduktion studerats — direktavtappning resp. installation av en ny mottrycksturbin.

3.3.1. S_vxlunt/årniny med direktavluppning

Uppvärmningen av ijärrvi'irmCVattnet sker i värmekondensorer med di- rektreducerad färskänga frän reaktorn. Hela kondensatllödcl renas i en kondensatrcningsanläggning innan det förvärmcs i ett steg nted färsk ånga och återförs till reaktorn. Drift med turbinanläggningen samtidigt nted värmeproduktion är möjlig om värmeuttaget ej överskrider 2000 MW.

Vid en värmeproduktion av 2000 MW.. blir elproduktionen från Fors- mark 3 ca 300 MW... vilket kan jämföras med 1050 MW... vid full kondens- drift. Kalkylerna hari huvudsak baserats på detta alternativ.

3.3.3. S_vs'lemlösning med mori/"yt'kxmrhin

Mottrycksturbin består av en dubbelflödig högtrycksdel av två dubbel- flödiga lägtrycksturbiner. Mellanöverhcttning av liigtrycksängan erfordras ej.

Uppvärmningen av fjärrvärmevattnet sker i tre steg. Hela kondensattlö- det renas i en kondensatrcningsanläggning innan det förvärms i tre steg med avtappningsänga från mottrycksturbinen och i'uetförs till reaktorn.

Mottrycksturbinen förutsätts dimensionerad för en värmeproduktions- kapacitet av 2000 MW... vilket medför en elproduktionskapacitet av ca 500 MWe]. Den principiella utformningen påverkas ej om tjärrvärmeproduk- tionskapacitetcn ligger inom intervallet WHO—2400 MW.-. Driften av kon- densturbinen påverkas dock av vilken kapacitet som mottrycksturbinen har. Vid det lägre värdet. l7t)(l MW... kan kondensturbinen drivas samti-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 245

ÖEF anser att referensalternativet är överlägset från beredskapssyn- punkt. särskilt under krig och vid fredskris på energiområdet. Slalom planverk är inne på liknande tankegångar och anför:

"Koncentrationcn av produktionen till en eller ett fåtal platser samt de stora överföringsledningarna i Himmerfjärds- och Forsmarks-alternativen innebär risker för försörjningstryggheten. Man ntåste gardera sig mot ett haveri i anläggningarna eller ett brott på överföringsledningarna genom att bygga upp en lika stor reserv/kapacitet i hetvattencentraler. hälla avse- värda oljelager etc. Hela oljetillförselapparaten måste därmed behållas intakt för att omedelbart kunna sättas in vid produktionsstopp."

2.5 Miljöfrågor Flertalet remissinstanser har behandlat miljöfrågor. Statens muut—värds- rer/c anser det vara en stor brist att utredningen inte har presenterat några detaljerade miljökonsekvensbcskrivningar. Detta hade enligt naturvårds- verket underlättat bedömningen av de olika alternativen från miljö- och naturvårdssynpunkt. Statens naturvårdsverk behandlar i sitt yttrande de olika lägena för kraftvärmeverk från miljö- och naturvårdssynpunkt. Läget Fittja är enligt verket tveksamt från miljösynpunkt. Störningar i form av buller och damm kan. med hänsyn till det korta skyddsavståndct mellan anläggning och bostäder. förväntas om inte mycket långtgående skyddsåtgärder vidtages. En förutsättning för lokalisering till Fittja är enligt naturvårdsverket att långtgående miljöskyddsätgårder vidtas. Beträffande läget lgelsta anför naturvårdsverket:

"Den kuperade terrängen medger en naturlig begränsning av olägen- heter i form av buller och sloftspridning. Naturvårdsverket bedömer där- för att lokaliseringen som sådan är acceptabel från miljösynpunkt."

Lokalisering till Värtan är enligt naturvårdsverket ej tillåten enligt mil- jöskyddslagens tillåtlighetsregler. Beträffande läget Lövsta anför naturvårdsverket:

"Med tanke på den relativt öppna terrängen finns risk för störningar vid den närmaste villabebyggelsen om inte särskilda skyddsåtgärder vidtages. De naturliga förutsättningarna för bullerskärmning och minskad stoftsprid- ning är dåliga."

Himmerfjärdsalternativet har enligt naturvårdsverket

"flera fördelar genom att Himnterljärdsverket ersätter lgelsta. Fittja och Värtan vilket innebär att de störningar av närmiljön som diskuterats ovan försvinner. Anläggningens placering långt ifrån tättbebyggda omräden kommer att medföra att ett måttligt antal människor utsättcs för kortvarigt höga halter av luftföroreningar. Himmerfjärdsalternativet medför också färre antal transporter av aska och slam inom tättbebyggda områden."

Prop. l980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 246

Från naturvårdssynpunkt innebär emellertid detta alternativ enligt na- turvårdsverket

"att ett så gott som oexploaterat område längt inne i Himmerfjärden tas i anspråk för industriell verksamhet genom byggande av kraftvärmeverket och anläggande av kolhamn. Därtill kommer att ntark måste tas i anspråk för bostäder och annan samhällsutbyggnad. Man har därtill orsak förmoda att tillkomsten av hamnen leder till ytterligare industrialisering av Näslan- det. Utövcr att rekreationsntöiligheterna inom Näslandets friluftsområde spolieras innebär detta även risker för allvarlig påverkan på omgivande markområden på Sorunda- och l&lörkölanden vilka representerar betydan— de naturvårt'ls-- och friluftslivsintresscn."

Beträffande Forsmarksalternativet anför naturvårdsverket:

"Ur de miljöskyddssynpunkter naturvårdsverket har att ta hänsyn till framstår Forsmarksalternativet som fördelaktigt även om föroreningsut- släpp kan tillkomma på annat håll vid ersättning av den minskade elpro- duktionen."

Statens naturvårdsverk diskuterar även de nya lägen och alternativ som aktualiserades i industriverkets samrådsrapport. Beträffande läget Augus- tendal anför verket:

"Augustendal i Nacka kommun har utpekats som en lämplig plats för kolkraftverk. Området har utmärkta hamnförhållanden och medger plats för de planerade kolkraftverken i Värtan och Märtensdal. Det finns i dag inget detaljerat förslag som anger platsen för kraftverket. Området är dock präglat av en del äldre industribebyggelse samt en oljehamn. Närmaste bostadsbebyggelse i Augustendal är väl skyddat pågrund av den kuperade terrängen. En nackdel är att området ligger mitt emot Blockhusudden på Djurgården varifrån landskapsbilden kan komma att störas. Naturvårds- verket finner det troligt att en kolanläggning kan accepteras inom området men en fördjupad studie är nödvändig. Bl.a. bör anläggningens inplacering i landskapet studeras."

Naturvårdsverket tar särskilt upp svavel- och avfallsfrågor. varvid man anför:

"I samtliga alternativ utom för hetvattenledningen från Forsmark är en stor stad som Stockholm med utnyttjande av värmefallet för elproduktion en stor källa till utsläpp av svzwelföroreningar. Om svavellagstiftningen följs innebär den planerade utbyggnaden av fjärrvärmesystemet en ökning av svaveldioxidutsläppen från uppvärtnningsanläggningar i Storstockholm från dagens 33 000 ton/år till något över 40 000 ton/år. Utsläppen är så stora att man får en påverkan av betydelse på försurningsläget och även svart— listningen i regionen. Försurningcn är redan i dag allvarlig framförallt i Södermanland. Enligt naturvårdsverkets uppfattning krävs därför åtgärder för att minska utsläppen vid i första hand de nytillkommande koleldade anläggningarna. Rökgasavsvavling framstår därvid som det bästa alternati-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l0 Industridepartementet 24'7

vet men användning av särskilt lågsvavligt kol bör inte uteslutas. Dylika åtgärder är kostnadskrävande men å andra sidan är de ekonomiska förut— sättningarna för produktion av värme och el i mottrycksanläggningar myc— ket goda. Kommunerna har ju också möjligheter till tvångsanslutning av abonnenter via lagstiftningen om kommunal energiplancring.

Det från miljövårdssynpunkt sämsta alternativet. många små koleldade värmeanläggningar kan därför knappast bli aktuella även vid hårda miljö— vårdskrav på stora anläggningar. Naturvårdsverket anser vidare att Stor— stockholms kolförsörjning samt deponering av aska och slam ytterligare bör studeras. Härvid bör kolhanteringen samordnas regionalt så att lagren vid respektive anläggning kan minskas. Vidare bör avfallshanteringen sam- ordnas i syfte att uppnå en regional lösning."

Statens planverk anser att en effektiv avsvavling är nödvändig om inte uppnådda miljövinster genom fjärrvärmeutbyggnaden skall spolieras. Yt- terligare ett problem. som enligt planverket måste upmärksammas innan ställning kan tas till kolbaserad energiproduktion. är hur deponering av askan skall ske.

Statens vattenfallsverk anser att Forsmarksalternativet är det från miljö- synpunkt bästa av de tre alternativen. En förutsättning är dock menar verket. att fortsatt utbyggnad av kärnkraft får ske.

Enligt länsstyrelsen får kolanvändning i stor skala inte medföra att redan uppnådda miljöförbättringar i regionen av nuvarande fjärrvärmeutbyggnad går förlorade. En effektiv rening av rökgaserna utöver vad industriverket antagit i sina ekonomiska överväganden kan därför bli nödvändig enligt länsstyrelsen som vidare anför:

"Oavsett eventuella åtgärder ägnade att reducera utsläppen av stoft. svaveldioxid. nitrösa gaser samt metaller i gasfas i rökgaserna från koleld- ningen bör tillkommande anläggningar för baslastproduktionen av hetvat- ten och elkraft förläggas så långt norr ut i regionen som möjligt med hänsyn till dels den förhärskande vindriktningen från sydväst dels markens stora känslighet för försurning i de centrala delarna av Södertörn."

Ett antal remissinstanser framhåller fördelar med att integrera tjärrvär- mesystemet så att koleldade anläggningar behöver uppföras på så få platser som möjligt.

Förutom statens naturvårdsverk anser Lidingö krmttnun. Föreningen Östermalm och flera föreningar i Hjorthagen att en lokalisering till Värtan inte bör komma till stånd.

Svenska Värmeverksji'ireningen. som anser att en ökad användning av kol inte behöver innebära en försämrad miljösituation, anför:

"Genom att införa fjärrvärme begränsas de lokala utsläpp. som i dag sker från enskilda oljeeldade anläggningar. Införandet av eldning med andra fossila bränslen i enskilda pannanläggningar torde knappast kunna accepteras medan i nya koleldade kraftvärmeverk modern teknik utnyttjas och särskild omsorg läggs ner vid hantering av bränsle. aska och slagg.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.10 Industridepartementet 248

Erfarenheter från Danmark och Finland. där kol används i mycket stor utsträckning för ljärrvärmeproduktion. indikerar att miljöfrågorna vid kol- eldning kan lösas."

Statens planverk. länsstyrelsen och Uppsala kommun ifrågasätter om inte utredningen borde ha räknat med ett större energisparande.

lnnan kol införs i större skala bör enligt Statens planverk en utredning genomföras som belyser kolets transport-. lagrings- och deponeringspro- blem i Storstockholms- och Mälardalsområdet samt som föreslår en sam- lad lösning. organisatoriskt och hanteringsmässigt.

Statens vattenfallsverk vill starkt understryka att den utvärdering som görs av industriverkets samrådsrapport och remissyttrande från berörda kommuner och myndigheter över SlND-utredningen sammanställes i en klar meningsyttring från berörda departements sida.

Ett antal remissinstanser tar upp alternativ utöver de tre som utredning- en studerade mera i detalj.

Statens naturvårdsverk påpekar att naturgas ej beaktats som ett möjligt bränsle.

Nynäs/ramas kommun och Nynäs petra/earn aktualiserar syntetgas som ett alternativ för Storstockholms värmeförst'itjning.

Statens planverk menar att trots att utredningen teoretiskt har räknat fram ett möjligt solvärmetillskott på upp till 30 'i'? av regionens totala värmebehov. så tillåts denna uppgift inte påverka försörjningssystemen under utredningsperioden.

Några remissinstanser behandlar ljärrvärmesystemens llcxibilitet. En- ligt länsstyrulwn är det angeläget att ett fullständigt utbyggt fjärrvärmesy- stem i regionen utformas så flexibelt att en direkt anpassning till framtida ändrade uppvärmningsbehov till följd av energibesparingar. annan lokalan- vändning samt utnyttjande av små lokala energikällor blir möjlig.

OEI) betonar att det är viktigt att uppmärksamma de mängder skogsav- fall och solvärme som kan utnyttjas inom området. Därvid är det enligt OED också väsentligt att kraftvärmesystemet byggs upp på ett sådant sätt att alternativa energikällor smidigt kan kopplas in i systemet i ett längre perspektiv.

Enligt STOSEB är det av betydande vikt att alla alternativa bränslen utnyttjas så långt det är tekniskt. ekonomiskt och miljömässigt möjligt. men att det av utredningen och av tidigare utredningar framgår att möjlig- heterna att utnyttja dessa bränslen som ersättning för olja är relativt marginella. Detta undanskymmer. menar STOSEB. emellertid inte beho- vet av kraftfulla satsningar på att utnyttja sådana bränslen så långt det är möjligt och ekonomiskt rimligt. STOSEB är berett till ett fortsatt engage- mang i dcssa frågor.

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.l0 Industridepartementet 249

Svenska Värmeverksföreningen anser att solvärme och andra alternativa energikällor ej kan ge några väsentliga bidrag till värmeförsörjningen i ett tättbebyggt storstadsområde av Storstockholms karaktär inom överskådlig tid. Värmeförsörjningen inom denna region måste därför. enligt förening- en. för många år framåt baseras på fossila bränslen eller uran.

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens överväganden och förslag.

ÖEF, statens vattenfallsverk. liinsst_vrelsen. Sollentuna. Solna och T_v- reso' kommun. Centrala driftledningen samt Svenska Värmeverksft'irening- en förordar att Storstockholms fjärrvärmelörsörjning ordnas enligt refe- rensalternativet.

ÖEF anser att rcferensalternativet sammantaget är överlägset både un- der l980-talet och på längre sikt.

Solna kommun anser att det är svårt att med utredningen som underlag tillstyrka något av alternativen men att ljärrvärmeutbyggnadcn i princip bör ske enligt referensalternativet. Enligt Solna kommun bör dock kost- nadskonsekvenserna för de enskilda kommunerna klarläggas före ett slut- ligt ställningstagande.

Statens vattenfallsverk och länsstyrelsen som yttrat sig sedan industri- verkets samrådsrapport förelåg förordar att Storstockholms tjärrvärmeför- sörjning ordnas enligt referensalternativet eller enligt ett modifierat refe- rensalternativ där anläggningarna i Värtan ersatts av anläggningar i Augus- tendal i Nacka kommun.

Statens planverk anser att referensalternativet kan läggas till grund för den fortsatta planeringen. Det bör dock enligt planverket kompletteras med utredningar om de enskilda komntUnernas specifika möjligheter att tillvarata lokala energikällor i olika tidsperspektiv.

Nacka. Stockholms och Surtdhyheigs kommun. regionplane- oe/z na"- ringslivsm'ilnmlen. Stockholms [fins lam/sting samt STOSEB anser att refe- rensalternativet med möjlighet att senare ansluta till Forsmarksalternativet bör ligga till grund för ljärrvärmeförsörjningen.

Nynäs Petroleum delar utredningens positiva syn på referensalternativet men framhåller att ett energiförsörjningssystem grundat på en förgasnings- anläggning i Nynäshamn på ett ändamålsenligt sätt kan integreras i alterna- tivet.

N_vtu'is/iamns kommun anser att Forsmarksalternativet är lördelaktigt från miljösynpunkt. Vidare förordar Nynäshamns kommun att det av Nynäs Petroleum föreslagna förgasningsproiektet blir föremål fören allsi- dig utredning.

Statens naturvårdsverk anser att Forsmarksalternativet samt ett alterna- tiv med uppvärmning av Stockholm med naturgas är de fördelaktigastc om

Prop. 1980/81:90 Bilagal.10 industridepartementet 250

hänsyn enbart tas till de miljövårdsfrågor naturvårdsverket har att ansvara för. Naturvårdsverket anser att det kan finnas förutsättningar att lokalise- ring till Augustendal i Nacka kommun tillgodoser miljöskydds—. natur- vårds- och ckonotniska krav. I så fall skttlle enligt naturvårdsverket ett modifierat referensalternativ kunna ligga till grund för den forsatta plane- ringen av Storstockholms ljärrvärmeförsörjning.

Lidingö kommun förordar Forsmarksalternativct samtidigt som man betonar att koleldade anläggningar med nu känd teknik lokaliserade till Värtan. ej kan tillstyrkas.

Botkyrka. Huddinge och .S't'idertiilie kommun tar ej ställning till utred- ningens förslag utan uppehåller sig i sina yttranden vid frågor som rör Södertörns och Södertäljes ljärrvi'trmeförsönining. Botkyrka kommun an- för att kommunen är beredd att medverka till byggande av ett oljeeldat kraftvärmeverk i Fittja i Botkyrka kommun samt att kommunen är tvek- sam till förläggning av ett koleldat kraftvärmeverk på denna plats. Hud- dinge kommun anser sig. utan angivande av bränsle. vara beredd att medverka till byggande av ett kraftvärmeverk i Fittja.

Södertälje kommun är beredd att uppföra en koleldad hetvattencentral i lgelsta i Södertälje kommun. Kommunen är dock ej beredd att medverka till tillkomsten av ett koleldat kraftvärmeverk i lgelsta. Södertälje kommun är däremot beredd att delta i ett koleldat kraftvi'trmeverk i Fittja eller vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun. ] avvaktan på en sådan lösning är kommunen beredd att leverera värme till Botkyrka och Huddinge om överenskommelse om ett gemensamt kraftvärmeverksprojekt kan slutas.

Uppsala kommun säger sig sakna anledning att ta ställning till de två kolaltcrnativen. Kommunen anser att det är nödvändigt att ett ordentligt beslutsunderlag beträffande ForsmarksaIternativet arbetas fram och anför:

"Om ett beslut om ledningens vara eller inte vara skjuts på framtiden kommer detta att innebära en betydande osäkerhet i all planering rörande den framtida värmeförsörjningen såväl i Storstockholmsområdet som i Uppsala."

Järfälla kommun anser sig inte kunna tillstyrka något av de tre alternati- ven.

()EA och OED tar inte ställning till de av utredningen studerade alterna- tiven. OEA anser att inget av alternativen strider mot OEA:s förslag att få till stånd en övergång till andra bränslen än olja. Enligt OED:s mening innebär samtliga alternativ en väsentlig reduktion av oljeberoendet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 25l

Bil. /.II Fjärrvärme från Forsmark

Rapport från Storstockholms Energi AB (STOSEB) och vattenfall 1980-11-28

lnnehållsförteckning

1 Inledning ................................................. 252 2 Beskrivning av alternativen ................................. 253 2.1 Allmänt .............................................. 253 2.2 Forsmarksalternativet .................................. 254 2.3 Fossilalternativet ....................................... 256 3 Förutsättningar ........................................... 257 3.l Elprognos ............................................ 257 3.2 Värmeprognos ........................................ 258 3.3 Bränslepriser .......................................... 258 3.4 Kalkylränta. prisnivåer m.m. ........................... 258 3.5 Utbyggnad av elproduktionen ............................ 259 4 Tillstånd. beslut och tidplan ................................ 259 4.1 Allmänt .............................................. 259 4.2 Tillstånd .............................................. 259 4.3 Beslutsfrågor .......................................... 260 4.4 Tidplan ............................................... 260 4.5 Säkerhetsfrågor ....................................... 262 5 Kostnader ................................................ 262 5.1 Forsmarksalternativet .................................. 262 5.2 Fossilalternativet ....................................... 263 5.3 Sammanställning av investeringskostnader ................ 264 6 Kraftvärdering ............................................ 265 7 Resultat .................................................. 265 7.1 Allmänt .............................................. 265 7.2 Värmebalanser ......................................... 266 7.3 Ekonomiskt utfall ...................................... 266 7.4 Bränsleförbrukningen ................................... 269 8 Miljöfrågor ................................................ 269 9 Finansiering ............................................... 272 10 Överväganden och förslag .................................. 273

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 252

1 Inledning

Stor-Stockholms fjärrvärmeförsörjning har varit föremål för utredning sedan lång tid tillbaka. Vid mitten av l9bO-talet började man studera möjligheterna att i fjärrvärmesystem utnyttja värme från kärnkraftverk. Bl.a. i 1967 års CDL-studie och i energikommitténs betänkande om Sveri- ges energiförsörjning. SOU l97t): l3. studerade möjligheterna att utnyttja närförlagda kärnkraftverk för el- och värmeproduktion. I energiprognosut- redningen l974 redovisades möjligheterna att överföra värme från en kärn- kraftanläggning i Haninge. Stockholms Kraftgrupp AB (SKG) som ägs av Stockholms kommun genom AB Svarthålsforsen och Vattenfall genomför- de 1974 en utredning som jämförde hctvattenöveiföring från Forsmark. värmeöverföring från ett kärnkraftverk i Haninge samt ett oljeeldat alter- nativ.

I en utredning l977-02-15 jämförde SKG kärnkraftvärme från en ny anläggning på Södertörn resp. Forsmark med oljeeldade alternativ. Resul- tatet visade god lönsamhet för kärnkraftt-tlternativen i de fall där den elproduktion som går förlorad vid värmeavtappning ersätts med ny kärn- kraft.

En förnyad utredning redovisades I978-Itl-02 av Vattenfall. STOSEB och Uppsala Kraftvärme AB. Resultatet visade sädan lönsamhet för vär- meöverföring från Forsmark att fortsatta och mer noggranna undersök- ningar ansågs motiverade.

I energipropositionen 1978/79: l l.5 föreslogs att möjligheten att utföra Forsmark 3 för värmeavtappning skulle hållas öppen.

Under våren 1979 utredde statens industriverk Stor-Stockholms ljärr- värmeförsörjning. Nätförlagda koleldade kraftvärmeverk. koleldade kraft- värmeverk i Himmerfjärden samt värme från Forsmark studerades. Vid jämförelsen mellan närförlagda kraftvärmeverk och kraftvärmeverk i Him- merfjärden framstod alternativet med närförlagda verk som mest fördelak- tigt. Eftersom alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk be- dömdes ge den snabbaste minskningen av oljeberoendet. var billigast samt medgav handlingsfrihet att på 1990-talet utnyttja värme från Forsmark föreslog industriverket att alternativets inledningsskede skulle genomfö- ras.

Vid riksdagens behandling av energipropositionen I979/80: I70 besluta- des att möjligheterna att tillvarata spillvärmen från kärnkraftverken skulle undersökas ytterligare.

Jämfört med tidigare utredningar gäller nu andra förutsättningar bl.a. vad avser antaganden om elbelastningsutveckling. bränslepriser samt riks- dagens beslut att kärnkraften skall avvecklas. Uppvärmning i fjärrvärme- system med naturgas blir avsevärt dyrare än med tjockolja och kol. Förny— bara energikällor som sol. vind och biomassa kan endast svara för en mindre del av Stor-Stockholms värmeförsörjning tlnder det här seklet.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 253

Möjligheten att genomföra en utbyggnad med närförlagda koleldade kraft- värmeverk med just de Iokaliseringar som indttstriverket föreslog synes begränsad. Andra lokaliseringar har av utredningstekniska skäl inte stude- rats. Mot denna bakgrund hari föreliggande rapport värme från Forsmark jämförts med värme producerad i koleldade kraftvärmeverk i Himmerfjär- den och Lövsta.

2 Beskrivning av alternativen

I föreliggande utredningjämförs möjligheterna att basera Stockholmsre- gionens (och Uppsalas) värmeförst'örjning på värme från Forsmark (Fors- marksalternativet) med ett alternativ där värmeförsörjningen baseras på en utbyggnad med fossileldade produktionsanläggningar i Stockholmsre- gioncn (fossilalternativet).

Forsmarksalternativet utgår från att Forsmark 3 kompletteras för fjärr- virirmeproduktion medan Forsmark [ och 2 ej berörs utan drivs i kondens- utförande. I alternativet förutsätts en värmeproduktionskapacitet på l700—2000 MW värme (MW.-l. Forsmark 3 utnyttjas för värmeproduktion fram till dess kraftsituationen i Sverige blir sådan att belastningen inte längre kan täckas av befintligt produktionssystem och genom utbyggnad av fastbränsleeldad mottryckskraft i andra delar av landet. Vid denna tidpunkt — som beror på hur elbelastningen utvecklas — tas två koleldade kraftvärmeblock om vardera ca 500 MW el (MWct) och lllOO MW.. i drift i Forsmark och Forsmark 3 återgår till kondensproduktion.

I Forsmarksalternativet integreras samtliga fjärrvärmesystem i Stock- holmsregioncn till ett sammanhängande system som ansluts till överfö- ringsledningen från Forsmark. En samordnad drift av värmesystemet är nödvändig. Värmen från Forsmark skall svara för basenergin och de lokala produktionsanläggningarna bidrar med erforderlig spets och reserv. Ur reservsynpunkt är systemet välförsötjt då varje fjärrvärmesystem vid het- vattenledningens idrifttagning har en produktionskapacitet motsvarande det egna behovet plus lokal reserv. Härigenom föreligger således en ”över- reserv". som man successivt växer i när ljärrvärmctttbyggnaden fortsät- ter. Genom att det hela tiden finns full lokal reserv i värmesystemen kan Forsmark 3 helt utnyttjas för elproduktion vid exempelvis extrema torrår.

Fossilalternativet har beräkningsmässigt baserats på det s.k. Himmer- fjärdsalternativet i SlND:s utredning om Stor-Stockholms värmeförsörj- ning från l979. Om fossilalternativet skall ligga till grund för Stor-Stock- holms fjärrvärmeförsörjning får alternativet med hänsyn till anläggningar- nas lokalisering senare utformas meri detalj. Det här studerade alternati- vet förutsätter en utbyggnad med koleldade kraftvärmeblock i Himmerfjär- den på södra Näslandet i Botkyrka och i Lövsta. Det bör understrykas att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.11 Industridepartementet 255

digt med mottrycksturbinen. Vid mellanvärden kan viss driftbcredskap upprätthållas om det anses önskvärt.

Förläggning och anslutning av ång- och matarvattenledningar till Fors- mark 3 blir principiellt lika oavsett alternativen direktavtappning eller mottrycksturbin.

Den tillkommande värmeproduktionsanläggningen förutsättes i huvud- sak vara komplett med avseende på hjälpsystem. men vissa system utnytt- jas gemensamt med turbinanläggningen. Här avses avgasreningssystemet och hjälpkylsystem. Samutnyttjning av ytterligare system och anläggnings- delar kan ej uteslutas.

Byggnaden för den tillkommande anläggningen placeras väster om kyl- vattenutloppskanalen för block 3 och parallellt med befintlig turbinutbygg- nad. För att minska längden på ång- och matat-vattenledningarna bör delar av vissa servicebyggnader lämna plats till förmån för den nya byggnaden med dess hjälpsystembyggnader och andra funktioner som kommer att erfordras. Konsekvenserna av detta för Forsmark 3-projektet har ej klar- ställts.

Ang- och matarvattenledningarna ansluter så nära som möjligt befintliga yttre skalventileri respektive ledning. Ledningarna förlägges i en betong- kulvcrt. ca 4X8 m invändiga mått. som ligger på taket av förbindelsegång- en fram till den nya byggnaden. Betongkulvcrten för rörledningarna di- mensioneras med hänsyn till rörbrottskrafter. krav på strålskydd. jord- bävning och eventuellt andra säkerhetskrav.

Värmcproduktionsanläggningen förses med eget kontrollrum och egna relä- och apparatrum. Anslutningen mellan processkommunikationstttrust- ningen för det centrala kontrollrummet och det tillkommande bikontroll- rummet blir utrymmesmässigt och funktionsmässigt svår att lösa och mås- te utredas ingående före beslut om detaljprojektering.

Fjärrvärmepumparna förutsättes placeras i separat byggnad. Fjärrvär- merören förläggs i betongkulvcrt under mark inom stationsområdet.

2.2.4 [letvattenöver/(öringen

För att överföra värme från Forsmark till Stor-Stockholm erfordras ett ledningssystem om totalt ca 185 km. Sträckan mellan Forsmark och första inmatningspunkten i Stor-Stockholm (Akalla) blir ca l2t) km. Ledningssy- stemet är avsett att transportera hetvatten. vilket medger överföring av stora värmemängder. Den föreslagna tekniken — isolerade stålrör i berg- tunnlar och betongkulvertar — är välkänd och etablerad genom den myc- ket omfattande ljärrvärmeutbyggnad som har skett och sker i landet. Det speciella med detta projekt är storleken och i viss mån den för svenska förhållanden höga framledningstemperaturen. I dag finns i Sverige hetvat- tenledningar med en diameter av l m i drift såväl i Stockholmsområdet

Prop. l980/81z90 Bilaga l.ll Industridepartementet 256

som i Malmöområdet. Den här föreslagna hetvattenledningen från Fors- mark hlir 1.5 m i diameter vid en överförd effekt om 2000 MW och l.4 m vid l700 MW. Så grova hetvattenledningar finns i dag inte i drift i Sverige. men väl utomlands. I bl.a. Moskva finns sedan flera är hetvattenledningar med diameter l.4 m i drift. Däremot finns ingen känd hetvattenledning som är 120 km lång och samtidigt så grov. Några egentliga inslag av ny teknik erfordras dock inte. Studier för att klargöra systemets drifttekniska egen— skaper krävs dock som underlag för bl. a. komponentdimensioneringen.

Hetvattnet uppvärms i en värmeväxlarei Forsmark till max l60OC innan det pumpas ner till Stockholmsområdet där det avger sitt värme i tiotalet stora värmeväxlarterminaler för att därefter äter pumpas till Forsmark med en temperatur av ca 6500 Vattenflöde i huvudledningen blir ca 5 mJ/s vid den dimensionerande vattenhastigheten 3 m/s. Vid denna hastighet tar det ca ett halvt dygn för vattnet att transporteras från Forsmark till Stock- holm. Ledningarna dimensioneras för ett tryck av max 25 har. Förutom i Forsmark och Stockholmsområdet erfordras fyra pumpstationer utefter ledningen.

Mellan husens värmesystem och den radioaktiva ängkretsen i Forsmark finns tre barriärniväer. Värmeväxlarc — där värme överförs mellan två medier utan att dessa är i kontakt med varandra — finns i Forsmark. i varje anslutningspunkt (terminal) i Stor-Stockholm (och Uppsala) samt hos varje abonnent.

Därutöver ordnas tryckhällningcn i Forsmark på sådant sätt att någon överströmning frän värmeväxlarens primärsida till dess sekundärsida omöjliggörs. Hetvattensystemets övriga egenskaper är i princip inte annor- lunda än i vilket stort fjärrvärmesystem som helst.

Ca '/3 av ledningen förläggs i tunnel och 2/3 i kulvert. Ledningsdragning- en måste ytterligare studeras och ställning tas till bl.a. huruvida Uppsalas fjärrvärmesystem ska anslutas till överföringen eller ej. Vilka sträckor som bör gä i tunnel resp. kulvert bör även studeras ytterligare med beaktande av såväl plan- och markfrågor och därtill hörande tillständsfragor som andra för ledningsdragningen väsentliga faktorer.

l fossilalternativet sker basproduktionen i fossileldade kraftvärmeblock i Himmerfjärden och Lövsta. [ Himmerfjärden uppförs två kraftvärmeblock på vardera 380 MWcl och 690 MW. medan kraftvärmeblocket i Lövsta får en effekt på 205 MWe. och 330 MW...

Lokalisering och utformning av anläggningarna baseras i huvudsak på SlND-utredningens antaganden. Anläggningen i Himmerfjärden lokali- seras till ett område på Näslandet intill SYVAB:s avloppsreningsverk. En hamn för fartyg upp till 70—80000 tdW anläggs intill kraftverksblocken liksom ett kollager med en lagringskapacitet på l— l .5 miljoner ton.

Prop. l980/81z90 Bilagal." Industridepartementet 257

Kraftvärmeblocket i Lövsta lokaliseras intill den där belintliga avfalls- förbränningsanläggningen. Kolförsörjningen förutsätts ske med fartyg via Södertälje kanal. Fartygsstorleken begränsas av farleden i Mälaren till 5— 6000 tdW.

Utbyggnaden av kraftvärmeblocken styrs av el- och Värmebehovet. Om elbehovet inte motiverar en idrifttagning av kraftvärmeblocken när anlägg- ningen behövs för värmeproduktion förutsätts att enbart panndelen av kraftvärmeblocket installeras i en första etapp. När elbehovet motiverar att anläggningen kompletteras installeras sedan turbindelen. Se vidare avsnitt 7.2. Kraftvärmeblocken i Himmerfjärden förutsätts p.g.a. sin stor- lek blir utrustade med utrustning för rökgasavsvavling.

Frän Himmerfjärden byggs ett omfattande ledningssystem till matnings- punkter i lgelsta (Södertälje). Fittja. Högdalen, Hammarby och Värtan där respektive ljärrvärmeomräde inkopplas. Ledningssystemet utformas med dubbla rörpar för att upprätthålla en hög leveranssäkerhet.

3 Förutsättningar

3.l Elprognos

För att belysa elbelastningcns inverkan har två prognoser använts. var- vid siffrorna i alternativ I för 1985. I99(l och 2000 överensstämmer med Konsekvensutredningcns referensalternativ.

Alternativ 2 överensstämmeri stort sett med det högre alternativet i den prognos som SIND publicerade hösten 1980. Denna prognos bygger på förutsättningarna i 1980 års långtidsutredning. LU-tlt). fram till 1985. Man har där förutsatt en Snabb industriell tillväxt föratt uppnå balans i Sveriges ekonomi under 1980-talet. Detta innebär att elkonsumtionen inom indu- strin i denna prognos ligger på samma nivå som i prognosen enligt alterna- tiv I. Det som skiljer alternativ 2 från alternativ I är mängden elvärme.

SlND har även ett lägre prognosalternativ. Detta bygger på en industri- ell tillväxt om ZC/F/äl' under 1980-talet. I detta alternativ uppnås vid full kapacitetsutnyttjande inte balans i Sveriges ekonomi under l98tl-talet. Industrins elförbrukning blir l99t) 7 "l'Wh lägre än i SlND:s högre prognos. I övrigt är SlND:s låga prognos lika med den höga.

För tiden 1990 har SlND inte gjort någon prognos. för att räkna med någonting förutsätts i båda fallen en ökningstakt om 2.8 TWh/år vilket motsvarar ökningstakten i alternativ 2 under l980-talet. [ kap. lf) diskute- rades utfallet vid en lägre ökningstakt på elkonsumtionen under [990-talet. [ nedanstående tabell anges elförbrukningen (exkl. överföringsförluster) i de två prognosalternativen. Motsvarande produktionsbehov (elförbruk- ning inkl. överföringsförluster) uppgår 1990 till 138 'l'Wh respektive l27 TWh. l7 Riksdagen ”80581. ] .raml. Nr 91). [fi/([_Ec'llt'f

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.ll Industridepartementet 258 1985 1990 1995 - 2000

Alt. l. TWh/är llt) l25 l38 _ l51 Alt. 2. TWh/år 103 lI5 - l28 14|

3.2 V ärmeprognos

Fjärrvärmeprognoscrna baseras på SIN D-utredningens bedömningar kompletterat med material framtaget i arbetet med den regionala energi- planen för Storstockholm. Besparingsåtgärder i befintlig bebyggelse har här antagits ge en besparing på drygt 20 'i'? av Värmebehovet för flerfamiljs- hus och lokalerjämfört med i SlND-utredningen antagna l4%. Prognosen har därförjämfört med SlND-utredningen räknats ner med 590. I följande tabell redovisas fjärrvärmebelastningen d.v.s. Värmebehovet inklusive överföringsförluster i Iokalnätcn.

l990 |995 2000 STOSEB med Uppsala. TWh/år [2.9 l4.0 l5.'_' STOSEB utan Uppsala. 'l'Whlår ll.3 2 I3.6

Utbyggnad av elproduktionsanläggningar sker i första hand i form av koleldade kraftvärmeverk. Behov av ytterligare utbyggnad förutsätts ske i form av kolkondensanläggningar.

Mängden koleldad kraftvärme antas uppgå till 1900 MW år 1990. 3100 MW år 2000 samt 3950 MW år 2010. Därvid förutsätts oljeeldad kraftvärme byggas om till koleldning motsvarande 1150 MW under perioden 1990 — 2010. Utbyggnad av kolkondensanläggningar antas i första hand ske med enheter om 600 MW.

Vattenkraften förutsätts utbyggd till 65 TWh/år 1990 och vindkraften uppgår till 1 TWh år 1990 och 4 TWh år 2000.

3.3. Bränslepriser

Två bränsleprisprognoser behandlas. varav den ena utgör Konsekvens- utredningens bränsleprisprognos för olja. kol och kärnbränsle t.o.m. år 2000 uppräknad till prisnivå juli l980. Värdena extrapoleras till 2005 och 20l0.

I den andra bränsleprisprognosen räknas för olja 25 G? är I985. 50 ';3'? år l990 och 75 % år 2000 tillägg på Konsekvensutredningens prognos. Efter år 2000 följer priset samma ökningstakt som Konsekvenstutredningen. Pro- gnosen innebär en genomsnittlig realprisökning om ca 4.l % per år för perioden [980 — 2010. vilket kan jämföras med Konsekvensutredningens prognos. som innebär en genomsnittlig realprisökning om ca 2.5 % per år för samma period. För kol räknas i den högre bränsleprisprognosen liksom för olja med ett tillägg på Konsekvensutredningens kolprisprognos med 25 % år l985. 50% år l990 och 75 % år 2000. vilket innebär en genomsnitt- lig realprisökning om ca 43% per år för perioden 1980 — 20lt). Konse- kvensutredningens prognos innebär en realprisökning om ca 2.7'.""r.- per år.

För kärnbränsle räknas med Konsekvensutredningens prognos i båda fallen. vilket innebär en genomsnittlig realprisökning om l.792- per år för perioden [980 — 2010.

3.4 Prisnivå. kalkylränta m. m.

Kostnaderna är beräknade i prisnivå juli l980 och realränta 4975. har använts. Avskrivningstiden 25 år har använts för nya produktionsanlägg-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 259

ningar. För ljärrvärmeledningen från Forsmark antas en avskrivningstid om 25 år. De anordningar som fordras för värmeavtappning från Forsmark 3 avskrives under den tid Forsmark används för värmeproduktion.

4 Tillstånd, beslut och tidplan

I detta avsnitt ges en översiktlig beskrivning av erforderliga tillstånd och beslut samt den tidplan som förutsatts för Forsmarksalternativet. Vissa säkerhetsfrågor diskuteras även.

4.2. Tillstånd

Något koncessionskrav för hetvattenledningar finns ej för närvarande. Det bedöms dock som troligt och lämpligt att regeringen gör en samlad bedömning av projektet med därtill hörande prövningar av plan- och mark- frågor. miljöfrågor etc. Detta skulle underlättas om det förslag till ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar som togs upp i prop. 1978/79: 115 men som då inte antogs av riksdagen på nytt föreläggs riksdagen. En övergripande tillståndsprövning förutsätts ta ett år. Ledningsrätt och ex- propriation (för tunnlar) kommer att erfordras. Marktillträde förutsätts dock beviljat så snabbt som möjligt och innan ersättningsfrågorna avkla- rats.

Beträffande värmeproduktionsanläggningen förutsätts koncession enligt atomenergilagen. Behandlingen av ansökan bedömes kunna ske på något kortare tid än för ledningen. så att båda koncessionerna erhålles samtidigt.

För den koleldade anläggningen som senare skall ta över värmeproduk- tionen i Forsmark fordras lokaliseringstillständ enligt ä' 136 av byggnadsla- gen. Detta tillstånd sökes samtidigt med övriga tillstånd.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll industridepartementet 260

Hänvisningar till S4-2

4.3. Beslutsfrågor

Genomförande av projektet kommer att kräva ett antal övergripande politiska samt tekniska och ekonomiska beslut. Den preliminära tidplanen för projektet förutsätter att beslutsprocessen fungerar titan störningar.

En förutsättning för tidplanen är att vissa viktiga beslut fattas innan ett fullständigt beslutsunderlag föreligger. Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 bör ange hur statsmakterna ser på storstädernas värmeförsörj— ning. För att STOSEB och Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA) ska kunna arbeta vidare enligt föreliggande tidplan måste riksdagen i de allmänna riktlinjerna för energipolitiken uttala intresse för värme från Forsmark. Projektet skulle i så fall genomföras under förutsättning att erforderliga tillstånd erhålls. projekteringen visar att projektet fortfarande är intres- sant. finansieringen kan ordnas samt att erforderliga beslut fattas i Vatten- falls styrelse och S'l"(')SEB-kommunernas fullmäktige. Eftersom de kom- munala besluten innefattar omfattande ekonomiska åtaganden måste riks- dagens principiella ställningstagande ske före dessa beslut. Vidare bör parterna ta ställning till den principiella frågan om ägarförhållandena kring den koleldade anläggningen i Forsmark. FKA och STOSEB bör därefter kunna besluta om projekteringsetapp 2. 1982-01.

Hänvisningar till S4-3

4.4. Tidplan

En preliminär tidplan för projektets genomförande har upprättats och framgår av nedanstående figur. Detaljerad tidplan framgår av bilaga 10 beträffande direktavtappningsalternativet och bilaga 11 beträffande mot- trycksturbinsalternativet.

Fjärrvärme från Forsmark 1988 1989

Etapp 1 — förprojektering Etapp 2. projektering. förfrågningshandlingar. projektvz'irdering Konstruktionshandlingar. byggande och montage Provdrift med ånga. direktavtappning 6—9 l'rovdrift med ånga. mottrycksturbin 12 05 Koncessionsbehandling — tillstånd hetvattenledning och ombyggnad Lokaliseringsansökan. koleldat kraftvärmeverk i Forsmark Principbeslut om utbyggnad. Villkorade avtal med entreprenö- rer och stålrörsleverantörer. Anslagsäskande från SV. Beslut om utbyggnad. riksdagsbe- slut skall föreligga. Slutliga avtal och kontrakt tecknas med entreprenörer och tillverkare av utrustning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 261

l ovanstående sammanställning ingår även lokaliseringsansökan för det koleldade kraftvärmeverket i l-"orsmark. Som framgår av tidplanen skulle vid beslut om förprojektering i början av 1981 värmeproduktionsanlägg- ningen och värmeöverföringssystemet tidigast vara klart för provdrift efter ca 7.5 år när det gäller direktavtappningsalternativet och ca 8 är när det gäller mottrycksturbinen.

Dessa tider förutsätter att projekteringsetapp [ inledes i princip omgåen- de samt att föreliggande bedömningar"beträffande beslutsprocessen m.m. visar sig korrekta.

Övriga väsentliga förutsättningar redovisas och kommenteras nedan.

FKA och STOSEB måste vara överens om projektets värde och ställa erforderliga resurser till förfogande för att inleda projekteringsetapp 1. 1981-(tl.

FKA och STOSEB måste i ett tidigt skede inleda förhandlingar bland annat beträffande arbets-. ansvars-. kostnads- och riskfördelning samt andra affärsmi'tssiga frågor för projektet inklusive det koleldade kraftvär- rneverket.

Syftet med projekteringsetapp [ är att ge underlag för en total bedöm- ning av projektets tekniska och ekonomiska genomförbarhet. För detta krävs klarställande av väsentliga tekniska frågeställningar beträffande vär- meproduktionsanläggningen. Parallellt härmed sker en förprojektering av tjärrvärmcledningen så att de båda anläggningsdelarna erhåller erforderlig teknisk bearbetningsgrad.

Projekteringsetapp 2, som påbörjades 1982-01. skall ge ett så tekniskt detaljerat underlag att en upphandling kan göras. En förutsättning för att etapp ?. skall kttnna påbörjas är att riksdagens energipolitiska beslut är positivt och ger ett klart uttalat stöd för projektet.

lnnan direkt anläggningsverksamhet påbörjas måste koncession för både värmeprodtrktionsanläggningen och värmcöverföringssystemet föreligga. Ansökan inlämnas 198306 resp. 1982—04 och koncession beräknas kunna erhållas 1983-04. Lokaliseringsansökan för det koleldade kraftvärmeverket i Forsmark inlämnas 1982-01 och lokaliseringstillstånd beräknas kttnna erhållas 1983—06.

För att innehålla tidplanen krävs dock bindande avtal för ljärrvärmeled- ningen med entreprenörer och stålrörstillverkare redan 1982-08. dvs. näs- tan drygt ett halvt år före koncession och ca ett år före byggstart. Tidpunk- ten bestäms av att erforderliga resurser skall kunna byggas trt utan att den svenska fjärrvärmeutbyggnaden i övrigt påverkas negativt. Detta innebär att de affärsmi'issiga förhandlingarna mellan FKA och STOSEB mäste slutföras före 1982-08. Dessförinnan måste även kommunfullmäktige i berörda kommuner ha tagit slutlig ställning till projektets genomförande.

Kontrakt tecknas med leverantören av värmeproduktionsanläggningen och slutliga avtal träffas med entreprenörer och stålrörleverantörer för fjärrvärmeledningen 1983-10. Byggstart sker 1984-08 för värmeproduk— tionsanläggningen och 1983-11 för ledningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 262

Provdrift med ånga till värmeproduktionsanläggningen påbörjas 1988-06 vid dircktavtappningsalternativet och pågår i ca tre månader. Vid mot- trycksturbinalternativet påbörjas provdrift med ånga 1988—12 och pågår i ca 6 månader.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Säkerhetsfrågor

Vid de översiktliga utredningar som har gjorts beträffande värmepro- dttktionsanläggningen har inget framkommit som indikerar att ombyggna- den påverkar kärnkraftsanli'tggningens säkerhet. Vid en eventuell projekte- ring kontmer dock en rad analyser och utredningar att behöva utföras för att visa att anläggningen även efter ombyggnad uppfyller gällande säker- hetskrav. De tillkommande ång- och matarvattenledningarna. reaktorns tryckregleringssystem samt kontrollanläggningens utformning måste ägnas speciell uppmärksamhet i detta avseende.

Konsekvenserna av ett brott på hctvattenledningen. bland annat i närhe- ten av kärnkraftverket. är ett annat exempel på analyser som mäste utföras i ett tidigt skede av projekteringen. Värmekondensorernas samt hetvatten- ledningens tryckhällningssystem mäste vidare utformas så att risken för att aktivitet kommer trt i hctvattenledningen elimineras.

Hetvattensystemets uppbyggnad med flera värmeväxlar (se avsnitt 2.2.4) innebär att ytterligare två barriärer finns mellan Forsmark och abonnenternas egna värmesystem.

Hänvisningar till S4-5

5 Kostnader

Anläggningskostnaden för ombyggnad av Forsmark 3 till direktavtapp- ningsutförande har beräknats till ca 900 Mkr exklusive ränta trnder bygg- nadstiden. Ombyggnaden antas vidare kräva 6 månaders avställning ut- över revision med åtföljande prodtrktionsbortfall. Därefter krävs en prov- drifttid på ca 3 månader ttnder vilken anläggningens tillgänglighet begrän- sas till 2/3 av normal tillgänglighet. '

För alternativet med mottrycksturbin anges anläggningskostnaden till 1500 Mkr exklusive ränta under byggnadstiden. Ombyggnadstiden be- döms också i detta alternativ till 6 månader och provdrifttiden antas bli ca 6 månader.

Efter provdrifttiden bedöms anläggningens drifttillgänglighet (exklusive revision) för kondensproduktion till 83 % vilket kan jämföras med 85 % utan ombyggnad. Siffran gäller både för direktavtappningsalternativet och alternativet med mottrycksturbin. Drifttillgängligheten (exklusive revi-

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.11 Industridepartementet 263

sion) för värmeproduktion anges till 88% vid direktavtappning och 81 % vid alternativet med mottrycksturbin.

Värmeproduktionen bedöms öka Forsmark 3:s fasta drift- och under- hållskostnader med ca 20 miljoner kr/år i direktavtappningsalternativet och 35 miljoner kr/år i alternativet med mottrycksturbinen.

Anläggningskostnadenför värmeöverföringssystemet Forsmark—Stor- Stockholm och tillhörande integrationsledningar i Stor-Stockholm beräk- nas till 3 300 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden om systemet dimensioneras för en överförd värmeeffekt på 2000 MW. Vid en reduce- ring av effekten till 1700 MW sjunker anläggningskostnaden till 3050 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden.

De årliga drift- och underhållskostnaderna för värmeöverföringssyste- met beräknas till 0.5 % av anläggningskostnaden utom för pumpstationerna där den fasta driftkostnaden anges till 2% av anläggningskostnaden. Pumpstationerna kräver vidare ca 0,4 TWhel/år i drivenergi. vilket har lagts in som en ökning av elbelastningen i Forsmarksalternativet.

l Forsmarksalternativet förutsätts att värmen från Forsmark skall svara för basenergin och att lokala produktionsanläggningen skall svara för topp- och reservproduktion. Beräkningen av erforderlig produktionskapacitet i lokalnäten utgår från att varje lokalnät skall förses med tillräcklig produk- tionskapacitet för att klara det maximala värmebehovet vid avbrott på ledningen från Forsmark. l Forsmarksalternativet krävs en alternativskil-- jande utbyggnad av oljeeldade toppcentralerjämfört med fossilalternativet på sammanlagt 480 MW,,. Merinvestcringen blir ca 100 miljoner kr exklusi- ve ränta under byggnadstiden.

Då elbelastningen nödvändiggör att Stockholmsregionens mottrycksun- derlag utnyttjas för kraftvärmeproduktion uppförs en koleldad kraftvär- meanläggning bestående av 2 block på vardera 500 MWe, och 1000 MWv i Forsmark. På grund av anläggningens storlek förutsätts att den utrustas med rökgasavsvavling. Anläggningskostnaden har översiktligt uppskattats till 3900 miljoner kr eller 3900 kr/kWe, exklusive ränta under byggnadsti- den.

Kraftvärmeblockens fasta drift- och underhållskostnad bedöms till totalt ca 80 miljoner kr/år. Den rörliga drift- och underhållskostnaden exklusive bränsle har baserats på schablonkostnader som sammanställts inom CDL och anges till 2.1 öre/kWhe,.

Kostnaderna för fossilalternativet har i huvudsak baserats på de bedöm- ningar som gjordes i SlND:s utredning om Stor-Stockholms värmeförsörj- ning 1979. För kraftvärmeblocken i Himmerfjärden räknas dock med en jämfört med SlND-utredningen fördubblad enhetsstorlek. Anläggnings- kostnaden för två kraftvärmeblock i Himmerfjärden med en effekt på 380

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 264

MWe, och 690 MW.. anges till 3190 miljoner kr eller 4200 kr/chl (exklusive ränta under byggnadstiden). ] likhet med kraftvärmeblocken i Forsmark har härvid rökgasavsvavling förutsatts. För kraftvärmeblocket i Lövsta med en effekt på 205 MWe, och 330 MW.-anges anläggningskost- naden till 920 miljoner kr med rökgasavsvavling och 800 miljoner kr utan rökgasavsvavling eller 4500 kr/kWu, resp. 3900 kr/ch, allt räknat exklu- sive ränta under byggnadstiden.

Om elbehovet ej motiverar en idrifttagning av kraftvärmeblocken när anläggningar behÖVs för värmeproduktion förutsätts att panna och turbin installeras i två steg. Därvid har turbinanläggningens specifika kostnad ansatts till 1 100 kr/kWel.

De fasta drift- och underhållskostnaderna har beräknats till: Himmerfjärden 70 miljoner kr/år Lövsta 25 miljoner kr/år

De rörliga drift- och underhållskostnaderna exklusive bränsle för fossil— anläggningarna har baserats på schablonkostnader sammanställda inom CDL och anges till 2,1 öre/kWhe, med avsvavling oeh 1.1 öre/kWhe, utan avsvavling.

Anläggningskostnaden för värmeöverföringssystemet i fossilalternativet (ledning Himmerfjärden—Värtan och Lövsta—Solna) beräknas till 1 175 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden. De årliga fasta drift- och underhållskostnaderna beräknas i likhet med Forsmarksalternativet ut- gående från 0.5% av anläggningskostnaden för ledningen och 2%- av anläggningskostnaden för pumpstationerna. Elenergiförbrtrkningen i pumpstationerna uppgår härtill ca 0.1 Tthl/år.

Rörlig drift- och underhållskostnad exklusive bränsle i befintliga kolel- dade värmeverk baseras på bedömningar inom STOSEB och anges till 1.4 öre/kWhv.

Utgående från ovan angivna kostnader kan investeringarna i de olika alternativen sammanfattas i nedanstående tabell (miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden):

Alternativ Fossil Forsmark etapp 1 etapp 2

Överföringssystem ] 175 3300 Ombyggnad Forsmark - direktavtappning 900 - mottrycksturbin (1500) Kraftvärmeblock 4 1 10 3 900 Hetvattcncentraler olja alternativskiljande 100 Summa 5 285 4300 3 900

("4 900)

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.ll Industridepartementet 265

6 Kraftvärdering

För att värdera skillnaden i elproduktion i de studerade alternativen har utbyggnadsprogram för de två alternativen framtagits. Detta har gjorts för båda elprognosalternativen. En förutsättning har varit att i möjligaste mån erhålla samma leveranssäkerhet i samtliga alternativ vilket innebär att behovet av el har varit styrande för till vilken tidpunkt installation av produktionskapacitet har skett. Härvid har i första hand kraftvärmeverk förutsatts bli utbyggda. Därefter har kolkondens byggts efter behov.

[ Forsmarksalternativet blir elkonsumtionen 0.3 TWh/år högre än i fossilalternativet till följd av behovet av pumpenergi för att transportera hetvatten från Forsmark till Stockholm.

I stadium 2010 är systemen lika med avseende på installerad kapacitet i form av kolkraftvärme och kolkondens i Forsmarksalternativet och fossil- alternativet med mängden kolkondens är givetvis olika vid hög och låg elprognos. Den extra produktionskapaciteten som erfordras för att täcka energibehovet för hetvattentransporten från Forsmark till Stockholm täcks efter det att kolkraftvärmeverket tagits i drift i Forsmark genom större mottrycksproduktion vilket möjliggörs av det större värmeunderlaget i Forsmarksalternativet.

Med ledning av medelårsbalanser för de olika alternativen har skillnaden i rörliga produktionskostnader i Forsmarksalternativet och fossilalternati- vet beräknats vid de förutsatta bränslepriserna. Till de rörliga kostnaderna har även räknats kostnaden för 6 månaders extra avställning av Forsmark 3 (87-12—01—88-05-31) samt värdet av den försämring av tillgängligheten (från 83 till 56 %) som förutses under de närmaste följande 3 månaderna. Hänsyn har härvid tagits till den besparing i form av minskad kärnbränsle- förbrtrkning som erhålles under denna tid.

Kostnaden för den elproduktion som bortfaller vid värmeavtappning i Forsmark sammansätts av skillnaden i rörlig kostnad samt adderas skillna- den i fast årskostnad för de utbyggnadsprogram som jämförs. Härtill kommer skillnaden i kostnader för överföring av elkraft. Utbyggnad av kraftvärme i Forsmark kräver överföringskapacitet motsvarande en ytter- ligare 400 kV ledning Forsmark—Stockholm med erforderliga anslutnin- gar.

7 Resultat

7.1 Allmänt

Den totala lönsamheten har beräknats genom att kostnaden för att tillgodose en i båda alternativ lika stor värmebelastning framtagits. Resul- tatet redovisas som en totalekonomisk differenskostnad och innefattar skillnaderi investeringar, årliga driftkostnader inklusive bränsle samt kost-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.ll Industridepartementet 366

nader i kraftsystemet. Ställning har ej tagits till hur vinster eller förluster skall fördelas mellan el- och värmesidan. Kostnader som är lika i de båda alternativen exempelvis kostnader för lokal värmedistribution beaktas ej.

Kalkylperioden omfattar 1988—2010 och resultatet har sammanställts till ett nuvärde diskonterat till l988. Vid nuvärdesberäkningarna har restvär- den för de olika produktionsanläggningarna och hetvattenledningarna be- räknats utgående från antagandet om en linjär avskrivning med 25 års av- skrivningstid. För investeringarna i Forsmark 3 för att möjliggöra vär- meavtappning har dock restvärdet satts till 0.

Utbyggnadsprogrammet för kraftvärmeanläggningarna har som tidigare redovisats styrts av både behovet i regionens värmesystem och landets elsystem. De två elprognoser som använts ger därför två olika utbyggnads- program. 1 den låga elprognosen utnyttjas Forsmark för värmeproduktion fram till 1998 och i den höga prognosen fram till 1994. 1 fossilalternativet färdigställs kolkraftvärmeblocken l997— 1999 vid den låga prognosen och 1993— l995 i den höga elprognosen.

Utgående från utbyggnadsprogrammet har värmebalansen för åren l988—2010 beräknats. Av regionens totala fjärrvärmebehov som 1990 upp- går till ca 13 TWhv hämtas ca 9.5 TWh från Forsmark i Forsmarksalterna- tivet.

7 .3 Ekonomiskt utfall

Det ekonomiska utfallet påverkas av antaganden om elprognos och bränsleprisprognos. l nedanstående sammanställning har med utgångs- punkt från investeringarna enligt kapitel 5 och med hänsyn till restvärden enligt 7.1 till 1988 diskonterade alternativskiljande kostnader vid den låga elprognosen framtagits (Gkr):

Alternativ fossil Forsmark Differens Diskonterade investeringar 3.6 6.6 ./. 3.0 — överföringssystem (1.1) (3.5) — KVV-block och hvp (2.5) (2.1) — Forsmark (1,0) Drift 0 underh fast 1.3 1.3 Drift o underh rörlig 3.9 2.7 l.2 Bränsle l9.9-32,l l3.3-2|.9 6.6—l0.2 Elproduktionsbortfall ./.3.4—4._

Summa merkostnad för fossilalternati— vet Gkr l.4—4.l Genomsnittlig årskostnad Mkr/år 95—285

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 267

Vid den låga elprognosen ger alltså Forsmarksalternativet en till l988 diskonterad mindrekostnad på l.4 miljarder krjämfört med fossilalternati- vet vid konsekvensutredningens bränsleprisprognos och en till I988 dis- konterad mindrekostnad på 4.1 miljader kr vid den högre bränsleprisprog- nosen.

Vid motsvarande sammanställning för den höga elprognosen erhålls följande till 1988 diskonterade alternativskiljande kostnader (Gkr):

Alternativ fossil Forsmark Differens Diskonterade investeringar 4.6 7.5 ./. 2.9 — överföringssystem (l.l) (3.5) — KVV-block och hvp (3.5) (3.0) — Forsmark (l.l'l) Drift o underh fast l.6 l.5 ().l Drift o underh rörlig 3.7 3.2 0.5 Bränsle 200—32.1 l5.9—26.I 4.l -—6.l Elproduktionsbortfall ./.3.6—4.7 Summa merkostnad för Forsmarksalter- nativet Gkr l.8—0.9 Genomsnittlig årskostnad Mkr/är l25—60 0 M Kr/ or

300

200

100

Genomsnittligt ko Lprts 0 Kr/ GJ

-—100

-2'oo Genomsnittlig merkostnad för fossilalternativet som funktion av fossitpris och elprognos

—300

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 268

Vid den höga elprognosen ger alltså fossilalternativet en till I988 diskon- terad mindrekostnad på l.8 miljarder kr vid konsekvcnsutredningens bränsleprisprognos och en till 1988 diskonterad mindrekostnad på 0.9 miljarder kr vid den högre bränsleprisprognosen.

Resultatet kan även åskådliggöras i nedanstående figur som visar det ekonomiska utfallet som funktion av genomsnittligt kolpris för perioden l988-20l0 vid den höga och låga elprognosen.

Det ekonomiska utfallet som funktion av elbelastningen 1990 redovisas i nedanstående figur. [ figuren har markerats SlNDs två prognoser för I99tl samt konsekvensutredningens prognos.

Det ekonomiska utfallet påverkas av om den i utredningen förutsatta tidplanen med idrifttagning av värmeöven't'iringen från Forsmark l988 kan innehållas. En översiktlig bedömning visar att en försening av idrifttagningen med ett år försämrar resultatet med (l.4—0.6 miljarder kr diskonterat till 1988 vid den låga elprognosen och med (l.2—0.3 miljarder kr diskonterat till [988 vid den höga elprognosen. Vid den låga elprognosen minskar Forsmarksalternativets till år 1988 diskonterade mervärde till 1.0 miljarder vid konsekvensutredningens bränslepriser och till 3.5 miljarder

MKr/år

300

200

Slutlig elanvändning exkl. överförings— förluster 1990

TWh

100

SlND SIND- låg hög

—100

—200

Genomsnittlig merkostnad för fossilalternativet

__300 som funktion av belastning

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 269

vid de högre bränslepriserna. Vid den höga elprognosen ökar fossilalterna- tivcts till år l988 diskonterade mervärde till 2.0 miljarder vid konsekvens- utredningens bränslepriser och till 1.2 miljarder vid de högre bränslepri—

serna.

7.4. Bränsleförbrukning

Kol- och oljeförbrukningen för tjärrvärmeproduktion i Stockholms- och Uppsalaregionen under perioden l988—2tllt) framgår av nedanstående

sammanställning. Alternativ Fossil Forsmark Differens Låg elprognos kol milj ton 37.1 28.7 8.4 olja milj ton 5.8 2.7 3.l Hög elprognos kol milj ton 36.7 34.9 1.8 olja milj ton _ 6.0 2.6 3.4

Värmeövetföringen från Forsmark minskar alltså fossilbränsleförbruk- ningen för uppvärmning med totalt ca 8 miljoner ton kol och 3 miljoner ton olja vid den låga elprognosen och med ca 2 miljoner ton kol och 3 miljoner ton olja vid den höga elprognosen. Om man tar hänsyn till den ökade bränsleförbrukningen i kraftsystemet för att ersätta den bortfallande elpro- duktionen i Forsmark uppgår brånslevinsten netto till ca 6 miljoner ton kol och 2 miljoner ton olja vid den låga elprognosen och till ca 2 miljoner ton olja vid den höga elprognosen medan kolft'irbrukningen där ökar med ca l miljon ton. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges oljeimport I979 upp-

gick till ca 28 miljoner ton.

Det ekonomiska utfallet som funktion av clbelastningen [990 redovisas i nedanstående figur. ] figuren har markerats SlND:s två prognoser för [990 samt konsekvensutredningcns prognos.

Hänvisningar till S7-4

8 Miljöfrågor

Vid SlND:s utredning om Stor-Stockholms ljärrvärmeförst'irjning ( I979) berördes även översiktligt miljöpåverkan för de behandlade värmeför- sörjningsaltcrnativen.

Till en början konstaterades att man får en allmän miljöförbättring i Stor— Stockholmsregioncn vid införande av ljärrvärme. oberoende av försörj- ningsalternativ.

Prop. 1980/8l190 Bilaga l.ll Industridepartementet 270

Utsläppen av miljöstt'irande ämnen i Stt'ickholmsregionen var mindre i Forsmarksalterantivet än i fossilalternativen och det ansågs därför vara att föredra ur miljösynpunkt.

De två kolaltcrnativen. det decentraliserade referensalternativet och alternativet med ett större kraftvärmeverk vid Himmerfjärden ansågs un- gefär miljömässigt likvärdiga med en sannolik preferens för Himmerfjärds- alternativet.

De i föreliggande utredning studerade alternativen skiljer sig från de i SlND-utredningen genom att försörjningen med kärnkraftvärme är tidsbe- gränsad.

Före ledningens idrifttagning har de två alternativen sa små skillnader att de måste betraktas som helt likvärdiga miljömässigt.

Under den tid då ledningen överför kärnkraftvärme gäller i stort de bedömningar som gjordes i SlND-utredningen dvs. att lforsmarksalternati- vet är miljömässigt överlägset för Stor-Stockholm.

Skillnaden i elproduktion i Forsmark måste dock kompenseras med annan kraftproduktion. huvudsakligen fossilt mottryck i befintliga oljeel- dade och nya koleldade anläggningar i olika tätorter. Den bränslemängd som erfordras härför och därmed utsläppen av miljöstörande ämnen är dock vilket visas i tabellen i avsnitt 7.4 lägre än den mängd bränsle som i fossilalternativet erfordras för att i hetvattencentraler producera värme motsvarande Forsmarksövcrföringen.

Då kärnkraftvärmeproduktionen upphör i Forsmark tas värmeproduk- tion över av koleldade mottrycksaggregat placerade invid kärnkraftverket. Denna placering bör miljömässigt vara gynnsammare än Himmerfjärden och Lövsta som utgörjämförelsealternativ. Avståndet till tätorter är större och enligt preliminära uppgifter från naturvårdsverket är försurningspro- blemen mindre för Forsmarksläget. Förlusterna genom den långa överfö- ringen medför dock i princip att något större bränslemängd måste tillföras till en anläggningi Forsmark jämfört med motsvarande anläggning närmare Stockholm. Transporter av bränsle. aska och eventuellt kalk och avfall i samband med rökgasavsvavling. bör vara mindre störande i Forsmark.

En ytterligare faktor till Forsmarks fördel är att de koleldade enheterna är större och byggs senare än ijämft'irelscalternativet varför en mer ut- vecklad reningsteknik eventuellt kan komma till användning.

! samband med idrifttagningen av de koleldade kraftvärmeblocken i Forsmark måste en förstärkning av överföringskapaciteten motsvarande en ny 400 kV-ledning från Forsmark till Stockholmsregioncn genomföras. Även i fossilalternativet måste nya 400 kV-ledningar uppföras för att ansluta kraftvärmeblocken till stamnätet. Ledningarna blir dock i detta alternativ betydligt kortare och påverkan på miljön mindre än i Forsmarks- alternativet.

Fjärrvärmeledningens miljöpåverkan bedöms som liten. En viss upp- värmning av markytan ovanför den kulvertförlagda delen av ledningen kan

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll industridepartementet 271

erhållas. l miljömässigt känsliga partier kan dock ledningen förläggas i tunnel. Under byggnadstiden kan vissa störningar uppkomma bl.a. i sam- band med borttransporter av bergmassor från tunnelparticrna.

Kolförbrukningen i förutsatta kraftvärmeblock motsvarar en förbrän- ningseffekt i pannan om ca 600—1700 MW. För så stora enheter utgör kolpulvereldning i dag den enda kommersiellt utprovade tekniken. ()m enheterna utrustas för stegvis förbränning. avsvavling av rökgasen och höggradig stoftavskiljning samt om man ställer vissa krav på kolkvalitet kommer anläggningens påverkan på miljön att bli liten och betydligt mind- re ån den miljöpåverkan som Sveriges förra kolepok gav upphov till.

Erforderlig teknik finns i stort sett utvecklad men för en del metoder t.ex. avsvavling av rökgaser krävs en mognadsperiod av 5— 10 år innan för svenska förhållanden lämpliga metoder kan finnas tillgängliga.

Försök pågår med att utveckla än mer avancerad teknik för kolanvänd- ning. Dct gäller bl.a. förbränning i svävbädd (FBC) förgasning (Lurgi m. fl.). inblandning av kol i olja (COM) och förvätskning med rening. ( de båda sistnämnda fallen avses användning i oljepannor. Viss erfarenhet tyder på svårigheter för COM vid mer än 20 % kol. Förvätskade kol torde bli för dyra för kraftverksdrift i stor skala. 1 stor skala drivs Lurgi-proces— sen för bensinframställning i Sydafrika.

Svävbädd provas för närvarande för relativt små enhetseffckter i de- monstrationsanläggningar på l—80 MW. De flesta anläggningarna arbetar under atmosfärstryck. Sannolikt kommer tekniken snart att vara kommer- siell för mindre anläggningar typ hetvattenpannor. medan stora anlägg- ningar av denna typ ligger längre fram i tiden. Fördelar med svävbädd är att svavel från bränslet kan bindas i bädden och halten kväveoxider mins- kar genom låg förbränningstempcratur. För stora anläggningar kan en trycksatt svävbädd vara en framtida möjlighet. Utveckling pågår i flera länder. Trycksättningcn kan ske med en gasturbin.

Ett intressant koncept har presenterats av S'l'AL-LAVAL. där flera trycksatta bäddar tillsammans tar ca 500 MW kol för en gasturbin i kombi- nation med en äldre ångturbin i ett amerikanskt kraftverk. Om projektet blir framgångsrikt kan tekniken ge kraftvärmeblock med nu aktuell effekt. Kommersiellt beslutsunderlag dröjer dock flera år.

Sammanfattningsvis kan konstateras att luftmiljön i Stor-Stockholm kommer att förbättras genom utbyggnad av fjärrvärmen oberoende av vilket försörjningsalternativ man väljer. Forsmarksalternativet har dock klara miljömässiga fördelar genom att den under tidsperioden l99tl—20ltl sammanlagt förbrända bränslemängden minskar och att en stor del av förbränningen sker längre från tätorter. Givetvis måste den i Forsmark producerade energin överföras till Stockholmsområdet vilket kan innebära visst miljöintrång.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 272 9 Finansiering

En hetvattenledning från Forsmark till Stockholm och anläggningarna i Forsmark exklusive de senare tillkommande koleldade kraftvärmeblocken har kostnadsberäknats till 5.6 miljarder kronor. Byggtiden för ledningen beräknas till 54 månader. Behov av investeringsmedel föreligger således under ca 5 år.

För hctvattenledningen. anordningen för värmeavtappning i Forsmark samt de koleldade kraftvärmeblocken kan olika ägarkonstellationer tän- kas.

Bl.a. den politiska situationen beträffande kärnkraften medförde att kreditmarknaden fr.o.m. hösten 1976 kom att ställa krav på delägarborgen då Forsmarksbolagets anläggningar skulle finansieras. Tidigare utbyggnad av kärnkraften i Sverige finansierades med anläggningarna som säkerhet. Huruvida kreditmarknaden nu efter folkomröstningen kommer att kräva borgen vid finansiering av en hetvattenledning är svårt att bedöma. För- utom de politiska förhållandena kan projektets karaktär av pilotprojekt medföra att kreditmarknaden kräver borgenåtaganden av delägarna.

Finansieringsformen bör bli i princip likartad oavsett vilket ägarförhål- lande som väljs. Förutsatt att kreditmarknaden kräver borgen blir borgens- förhållandena den enda skillnaden mellan olika ägaralternativ. 1 de fall Forsmark ingår som ägare får staten teckna borgen genom vattenfall till sin andel.

I samtliga alternativ bör det finnas möjlighet att erhålla svenska obliga- tionslån och/eller utlandslån till 70—75 %.- av investeringen. Det belopp som ligger på toppen. ca 1.5 miljarder kronor. kan finansieras genom ägartillskott som i sin tur till en del kan utgöras av lånade medel.

För kommunerna exklusive Stockholm bör deras andel av resterande 2.5—30 '.? kunna täckas med de s. k. tjärrvärmelånen. För Stockholms del bör en del av deras andel av de resterande 25—30 ':? täckas på samma sätt som sker för Stockholms övriga investeringar.

För de icke kommunala delägarna i Forsmarksbolaget torde viss del av deras andel av resterande 2.5—30 ':7"c'- kunna täckas genom lånade medel.

l alternativet med ett kommunalt bolag som ägare till ledningen skulle finansieringen kunna ordnas på följande sätt" 70—75 '.'/?- Obligationslån 25—30 fir Ägartillskott — Kommunerna exklusive Stockholm: Fjärrvärmelån — Stockholms Kommun: Lån Egna medel

Lånen bör kunna få samma räntevillkor som de s.k. tjärrvärmelånen. (')m beslut fattas och om lokaliseringstillstånd erhålles för ett koleldat kraftvärmeverk i Forsmark bör lånen kunna få samma amorteringstid som ljärrvärmelånen eller andra långa obligationslån.

k) Xl '.»)

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet

lt) Överväganden och förslag

Beroendet av importerad olja för Stockholms värmeförsörjning måste minskas. Förutom att oljan är försörjningsmässigt osäker är den dyr. Ständiga oljeprisstegringar medför stora kostnadsökningar för bl. a. hyres- gäster och villaägare. Storstockholms ljärrvärmeförsörjning måste i framti- den baseras på andra alternativ än olja.

Uppvärmning i fjärrvärmesystem med naturgas blir dyrare än med olja eftersom oljebaserad fjärrvärme använder tung eldningsolja och naturga- sen på den internationella marknaden numera prissättes i huvudsak som lätt eldningsolja eller råolja. Om naturgas används direkt för uppvärmning av Storstockholm undandras landets största sammanhängande underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. För att kunna avveckla kärnkraften utan större utbyggnad av kolkondens än nödvändigt är det angeläget att fjärrvärmen expanderar så att stora sammanhängande fjärrvärmesystem som kan användas som underlag för mottrycksproduktion erhålles. Elpro- duktion grundad på naturgas blir orimligt dyr och är för övrigt under avveckling i de länder, utom vissa OPEC-länder. där man har sådan elproduktion.

Förnybara energikällor som sol. vind och biomassa torde endast svara för en mindre del av Storstockholms värmeförsörjning under innevarande sekel. Därför finns enligt nuvarande bedömningar endast två möjligheter för Storstockholms huvudsakliga fjärrvärmeförsörjning. nämligen värme från Forsmark eller koleldade anläggningar i Storstockholmsregionen.

Forsmarksalternativet innebär att Forsmark 3 används för både el och värmeproduktion från år l988. Då elbehovet når en sådan nivå att det inte kan täckas med befintliga produktionsresurser. nya fastbränsleeldade kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar utanför Stockholm—Uppsala- regionen samt vattenkraftstationer tas ett koleldat kraftvärmeverk med två block om vardera ca 500 MWe. och IOOO MW.. i drift i Forsmark. Det i föreliggande utredning studerade fossilalternativet innebär att koleldade kraftvärmeverk byggs i Himmerfjärden och Lövsta. Fossilalternativet kan emellertid vad avser lokaliseringarna utformas på flera sätt utan att ekono- min påverkas på något avgörande sätt. Det bör understrykas att Himmer- fjärdsalternativet endast valts av utredningstekniska skäl. Om Forsmarks- projektet ej kommer till stånd måste Stockholmsregionens fossilalternativ studeras.

De väsentliga faktorerna för bedömning av om Forsmarksalternativet eller fossilalternativet bör väljas är genomförbarhet. lönsamhet. miljö. försörjningstrygghet och framtida flexibilitet.

Båda alternativen bedöms vara tekniskt genomförbara. Ombyggnaden av Forsmark 3 till värmeavtappning utformas så att reaktorsäkerheten inte påverkas. Fjärrvärmeledningen från Forsmark till Stockholm blir även för l8 Riksdagen l98t.l.»'8l. I saml. Nr %. Bilugetlt'l

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 274

internationella förhållanden lång. men de tekniska problemen bedöms möjliga att bemästra. Utbyggnad av koleldade anläggningar i Stockholms- regioncn kan inte anses medföra större problem än utbyggnad av fast- bränsleeldade anläggningar i andra storstadsområden som Göteborgs- och Malmöregionen.

Alternativens relativa lönsamhet är framför allt beroende av clbelast- ningens och bränsleprisernas utveckling samt Forsmarksalternativets idrifttagningstidpunkt. ] utredningen har lönsamheten därför studerats vid två elprognoser och två bränsleprisutvecklingar. Även utbyggnaden av elproduktionssyslemet under den närmaste [ä'-årsperioden påverkar alter- nativens relativa lönsamhet.

Vid den låga elprognosen. lli TWh i slutlig användning är 1990 och därefter en tillväxt på ca 2.5 'l'Wh per år. är Ft"trutar/(.ruItermuivt'l Iönsam- marc än fossilalternativet..Forsmark 3 kan i detta fall utnyttjas för vär— meavtappning t.om driftäret l997/98. dvs. i ca 10 är. "fill år 1988 diskon- terat mervärde blir l.4 miljarder kr. vid bränslepriser enligt konsekvensut- redningen och 4.l miljarder kr. vid de högre bränslepriserna.

Vid den höga elprognosen. 135 TWh i slutlig användning är 1990 och därefter en tillväxt på ca 2.5 TWh per år. ärfin-silaltw'nalircr lönsammare än Forsmarksalternativet. Forsmark 3 utnyttjas för värmeavtappning t.o.m. driftåret l993/94. dvs. i ca 6 år. Till år 1988 diskonterat mervärde blir l.8 miljarder vid bränslepriser enligt konsekvensutredningen och 0.9 miljarder vid de högre bränslepriserna.

Elbelastningens utveckling är inte oberoende av bränsleprisernas ut- veckling. Höga priser på framförallt olja torde medföra en ökad övergång från olja till el inom uppvärmningssektorn och inom industrin. Höga bräns- lepriser innebär dock samtidigt en ökad benägenhet att genomföra energi— sparåtgärder och en långsammare ekonomisk utveckling vilket dämpar belastningsutvecklingen. Sammantaget är det dock sannolikt att elkonsum- tionsutvecklingen blir högre med höga bränslepriser.

Elanvändningens nivå under 1980-talet kommer även att påverkas om de förslag som har lagts fram av elanvz'int'lningskommittén (ELAK) i betän— kandet (Ds 1 1980122) El och Olja genomförs! ELAK har bedömt att en elanvändningsnivå år l99tl på ca 125 TWh är samhällsckonomiskt moti- verad för att ersätta olja för uppvärmning. Även projekt som Forsmarks- alternativet. vilket innebär ett bortfall av elproduktion. medför en betydan- de besparing av olja och kol och kan därför samhällsekonomiskt motivera en sänkning av elanvändningsnivän.

Vid en slutlig elanvändning är I990 på ca 125 TWh och en tillkommande elvärme på 3 'l'Wh i nya hus under l980-talet kan ELAK:s förslag till oljeersättande elanvändning genomföras med 13 resp 20 'l'Wh om indu- strins elbehov utvecklar sig enligt SINDst högre resp. lägre alternativ. Värmeavtappning i Forsmark skulle med oförändrad produktionsapparat pä elsidan i landet sänka möjlig elanvändning till ca l22 'fWh och därmed

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 275

den oljeersättande elanvändningen med 3 TWh till lt) resp. |7 TWh. Detta visar att det finns utrymme för att genomföra både ELAK:s förslag och Forsmarksalternativet.

Värmeavtappningen i Forsmark blir därmed mera en fråga om clbelast- ningens utveckling på 1990-talet. Belastningsutvecklingen kan i detta tids- perspektiv påverkas av olika styrmedel. Vid en lägre belastningsutveckling på l990-lalet än vad som räknats med i föreliggande kalkyler (2.5 TWh/år) torde Forsmarksalternativet bli lönsamt relativt fossilalternativet även vid en elanvändningsnivä år I99tl på ca l25 TWh. Forsmark 3 katt dock som längst användas för värmeavtappning fram till dess kärnkraftavvecklingen inleds.

] utredningen har förutsatts att landets elproduktinssystem kan byggas ut under den tid som Forsmark 3 används för värmeavtappning. Det har räknats med att kraft värmeverken kan byggas ut från nuvarande produk- tionsförmåga om ca ll TWh till 20 TWh samt att vattenkraftverken kan byggas ut med ca 3 TWh till 65 TWh. En förutsättning härför är att erforderliga tillstånd kan erhållas. ()m kraftvärmeverken och vattenkraften inte kan byggas ut och ge den produktion som förutsätts försämras Fors- marksalternativets lönsamhet. ] utredningen har ocksä antagits att Ring- hals och Barsebäck inte byggs om för värmeavtappning. ()m sä skulle ske minskas den tid under vilken Forsmark 3 bör användas för värmeavtapp- ning med I är vid i utredningen förutsatt ökning av elkonsumtionen.

Som tidigare visats påverkas Forsmarksalternativets lönsamhet av pris- utvecklingen på fossila bränslen. Bedömer man att de framtida realpri- serna pä olja och kol kommer att höjas kraftigt framstär värme frän Forsmark som ett fördelaktigt alternativ. Alternativets ekonomi blir bättre ju snabbare bränslepriserna stiger. Detta förutsätter att tidplanen kan innehållas vilket innefattar vissa beslut inom den närmaste tiden och att arbetet med projektet kan starta utan dröjsmål. Ett genomförande av projektet kan därmed få strategisk betydelse för Sveriges energiförsörjning och betalningsbalans.

ldrifttagningstidpunktens betydelse för Forsmarksalternalivet belyses genom att — med samma förutsättningar som ovan — ett års försening innebär en försämrad lönsamhet med (l.4—0.6 miljarder kr. vid den låga elprognosen och en ökad förlust med 0.2—0.3 miljarder kr. vid den höga elprognOsen.

Forsmarksalternativet medför både för Stockholmsregioncn och för lan— det totalt en förbättrad miljö genom en mindre sammanlagd förbränd bränslemi'tngd under den period som Forsmark 3 används för värmeav- tappning. Under den period när Forsmark 3 ej längre används för värmeav- tappning är den totala användningen av fossila och andra bränslen i huvud— sak lika i de bägge alternativen. l Forsmarksalternativet sker en del av förbränningen av fossila bränslen för Stockholms värme- och elförsörjning längre från tätorter vilket medför en förbättrad miljö. Lokaliseringen av

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll Industridepartementet 276

kraftvärmeverket till Forsmark medför ökade miljöinträng p.g.a. längre transportavstånd för producerad energi. Sammantaget är dock Forsmarks- alternativet att föredra ur miljösynpunkt.

Både Forsmarks- och fossilalternativet innebär en kraftigt ökad försörj- ningstrygghet jämfört med dagslägets stora oljeberoende. Forsmarksalter- nativet ger dock en bättre försörjningstrygghet än fossilalternativet genom att mängden importerat bränsle minskar samt att det kvarstående oljebe- roendet blir något lägre än i fossilalternativet. Värmeavtappningen frän Forsmark innebär inte någon ökad uranförbrukningjämfört med kondens- drift utan ett utnyttjande av uranbränslet med högre verkningsgrad. Den lägre elproduktionen i Forsmark ersätts av el producerad i kraftvärmeverk med hög verkningsgrad.

Sveriges ekonomi lider av ett betydande underskott i bytesbalansen. 1980 ärs längtidsutredning anger enligt vad som erfarits ökade industriin- vesteringar och ökad export som en väg att nå balans. På senare tid har från olika håll framförts att ett annat alternativ kan vara att minska impor- ten och dä framför allt oljeimporten. Som angetts ovan skulle Forsmarksal- ternativet bidra till detta på ett avsevärt sätt Linder den tid värmeavtapp- ningen från Forsmark 3 äger rum.

Utredningen har utförts av STOSEB och vattenfall. FRA har fortlö— pande följt utredningsarbetet.

ForsmarksaIternativet innebär totalt större investeringar än fossilalter- nativet och därmed större uppgifter och större stimulans för svensk indu- stri.

STOSEB har genom sina medlemskommuner ansvaret för Storstock- holms energiförsörjning. Värmeft'irsörjningen är för närvarande i mycket stor utsträckning baserad på oljeprodukter. En mycket angelägen uppgift för STOSEB är därför att förbättra försörjningstryggheten inom uppvärm— ningssektorn. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de framkomna utredningsrcsultaten och särskilt erfarenheterna av l970-talets kraftiga oljeprisstegringar samt STOSEst bedöming av den framtida prisutveck- lingen pä olja och kol vill STOSEB genom förhandlingar med berörda intressenter slutligt pröva alternativets genomförbarhet.

Vattenfall är beredd att medverka till att S'l'OSliB kan genomföra Fors- marksalternativet. Detta får dock inte medföra att vattenfalls möjligheter att försörja sina abonnenter med el till lägsta möjliga kostnad försämras eftersom vattenfall har ett ansvar för landets elförsörjning och speciellt för elförsörjningen för egna kunder.

Mot bakgrund av föreliggande utredningsresultat anser sälunda vatten- fall och STOSEB att förhandlingar med sikte på att genomföra projektet snarast bör inledas mellan ägarna av Forsmarksanläggningen — Forsmarks Kraftgrupp AB — och S'l'OSliB.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.ll

Stockholm l980-l l—25

Statens vattenfallsverk T Nylén l Wivstad STOSEB O Wikström C Lindroth

Industridepartementet

277

Prop. l980/8l:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 279

Bilaga !.12

El och Olja

Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av elanvändnings- kommittén (Ds ! 1980: 22 )

|Innehåll ] Sammanfattning av kommitténs betänkande ................... 280 1.1 Inledning .............................................. 280 1.2 Överväganden och förslag ............................... 280 1.2.1 Elprognoser ...................................... 280 1.2.2 Bebyggelse ....................................... 281 1.2.3 Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer . . 281 1.2.4 Installation av oljepannor .......................... 285 1.2.5 Lågtemperatursystem .............................. 285 1.2.6 Ersätta olja med el ................................ 285 1.2.7 Konsekvenser av förslagen ......................... 291 1.3 Reservation och särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 293 Z Remissyttrandena .......................................... 295 2.1 Remissförfarandet ...................................... 295 2.2 Användning av el för att ersätta olja ....................... 295 2.3 Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse ....................... 307

2.4 Kommunalenergiplanering 3.21

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 280 1 Sammanfattning av kommitténs betänkande

1.1 Inledning

Vid regeringssammanträde 1980-04-17 bemyndigades statsrådet Petri att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om elanvändning.

Enligt direktiven skulle kommittén lägga fram förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanent- bebyggelse. Det skulle ankomma på kommitten att definiera den nytill- kommande permanentbebyggclse som skall beröras av förbudet. Kommit- tén borde vidare ange hur uppvärmningssystem skulle utformas för att önskad flexibilitet skulle uppnås. framförallt i vilken utsträckning vatten- burna system bör utformas som lågtemperatursystem.

Kommittén skulle även ange hur den tillgängliga elenergin bör användas för att på effektivast möjliga sätt spara olja utan att det uppstår lösningar till ett ökat elutnyttjande i framtiden.

Kommittén som antog namnet elanvändningskommitte'n. ELAK. påbör- jade sitt arbete ijuni 1980.

På grundval av direktiven formulerade ELAK följande huvuduppgifter för utredningsarbetet:

— att värdera och ange olika sätt att spara olja genom utnyttjande av den under 1980-talet tillgängliga elproduktionskapaciteten utan att det upp- står låsningar till ett ökat elutnyttjande i framtiden. — att utforma förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse och att ange vilka undantag som bör gälla. — att ange hur uppvärmningssystem bör utformas för att den önskade flexibiliteten skall uppnås.

— samt att redovisa de ekonomiska konsekvenserna m.m. av förslagen.

l.2 Överväganden och förslag

l.2.l Elprognoser

Under utredningsarbetet fick ELAK ta del av två energiprognoser som statens industriverk (SIN D) tagit fram under sommaren och hösten 1980. Dessa preliminära prognoser ligger till grund för de bedömningar av möjlig- heten att använda el för att spara olja som ELAK presenterat.

Den ena prognosen grundas på förutsättningar i 1980 års långtidsutred- ning (LU-80). som förutsatte jämvikt i bytesbalansen år 1990. Som grund för prognosen ligger därmed de krav som måste ställas på industriell tillväxt under 1980-talet för attjämvikt skall nås.

Den andra prognosen grundas på antaganden om energibehovet vid en lägre ekonomisk tillväxttakt än vad LU-80 förutsatt. Elförbrukningen i detta alternativ beräknas på basis av en tillväxt i industriproduktionen på 2% per år fram till år 1990. Härigenom uppnås vid fullt kapacitetsutnytt- jande inte jämvikt i bytesbalansen till år 1990.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 281

Utifrån SlND:s prognoser har ELAK beräknat utrymmet för att använ- da el för att spara olja. Som utgångspunkt har därvid gällt prognosvärdena 1990 för industri. samfärdsel och övrigsektorn exklusive elvärme. Dessa värden har kompletterats med värdet för elvärme är 1980.

Beräkningen har utförts enligt följande.

Enligt LU-80 Lägre industri- produktion "l'Wh TWh Industri 59 52 Samfärdsel ' 3 3 ()vrigsektorn exkl. elvärme 34 34 Elvärme. nuvarande 13 13 Summa 109 102

Vid en elanvändningsnivå av 125 'l'Wh år 1990 kommer enligt ELAK den befintliga och beslutade produktionskapaciteten i form av vattenkraft. kärnkraft och mottryckskraft att utnyttjas. Dessutom skapas utrymme för en viss utbyggnad av mottryckskraft och vindkraft. ELAK har därför bedömt det som angeläget att nå en nivå på slutlig användning är 1990 av ca 125 TWh.

Den för tillkommande elvärme i nyproduktion och vid övergång från olja till el samt för export tillgängliga kapaciteten har ELAK därför beräknat till 16—23 TWh år 1990.

1.2.2 Bebyggelse Bebyggelsen delas i ELAK:s betänkande upp i olika delar efter använd- ningssätt. De viktigaste delarna är — småhus (enbostads- och tvåbostadshus) — flerbostadshus — fritidshus — lokaler (kontor. handel. skolor. sjukhus m.m.) — industrilokaler — jordbrukets och trädgårdsnäringens ekonomibyggnader.

1.2.3 Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer

ELAK har i enlighet med direktiven lagt fram ett förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer. ELAK föreslår att förbudet regleras genom ändring i 16. 44 a och 54 åå byggnadsstadgan (BS 1959:612). Inriktningen är att förbudet skall träda i kraft den 1 januari 1982. De nya bestämmelserna föreslås inte gälla om byggnadslov beviljats före ikraftträdandet. ELAK anför i huvudsak följande beträffande sitt förslag.

Förbudet bör utformas som ett generellt förbud med vissa undantag. Förbudet bör omfatta de byggnader som avses i 46 & BS.

Tillfälliga byggnader och byggnader som värms upp tillfälligt bör undan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 282

tas från förbudet. Exempel på sådana byggnader är fritidshus som inte hålls varma året runt. vissa kyrkor och andra samlingslokaler. arbetsbodar och vissa lager.

Uppvärmningssnåla byggnader bör också undantas från förbudet. Ät- skilliga byggnader utförs idag med en energihushållningsstandard ifråga om isolering och täthet som sträcker sig längre än vad som krävs enligt gällande normer. Utvecklingen går mot ökad användning av styrd ventila- tion. värmeåtervinning. bättre reglerteknik m.m. Den s.k. passiva solvär- metekniken kan relativt snart komma i mer allmänt bruk. [ sådana byggna- der kommer nyttiggjord personvärme. spillvärme från hushållsapparater. belysning m.m. att svara för en mycket stor del av uppvärmningsbehovet. Värmesystemet utnyttjas bara i den mån den övriga värmen inte räcker till. I sådana fall är elradiatorer. främst med hänsyn till de låga installations- kostnaderna och den mycket goda reglerbarheten. en lämplig komplette- rande värmekälla. Inte bara nya hus utan i viss omfattning också äldre hus som genomgår en genomgripande renovering kan göras särskilt uppvärm- ningssnåla.

Antalet småhus uppgår för närvarande till ca 1.4 miljoner. Därav är drygt 200000 belägna på jordbruksfastigheter. Den totala våningsytan var år 1975 ca 190 miljoner ml. Småhusen dominerar i glesbygden och mindre tätorter.

Beståndet av flerbostadshus omfattade ca 2 miljoner lägenheter med en sammanlagd våningsyta av ca 170 miljoner m:. Antalet flerbostadsfastig- heter har uppskattats till ca 70000. Flerbostadshusen dominerar i stor- stadsområdcn och större tätorter. Mer än 40% av flerbostadshusen har tillkommit efter år 1960.

Lokalbeståndet uppgår till ca 400 miljoner m3 exklusive industrilokaler. vilket bedöms motsvara ca 100 miljoner m2 våningsyta. Industrins lokaler har i BFR-rapport T 9:77 uppskattats omfatta 250 miljoner m3. vilket motsvarar 50—70 miljoner m: våningsyta. Detta ger tillsammans en total lokalyta av ca 160 miljoner m: uppvärmd yta.

Antalet fritidshus uppgår till ca 650000. ELAK har gjort en bedömning av bostadsbebyggelsens förändring under perioden 1985—2000 enligt följande:

Bostäder totalt

Tillkommer 100—300 000 lägenheter Avgår 300 000 " Byggs 400—600 000

Småhus

Tillkommer 0—200 000 "

Avgår 150 000 "

Byggs 150—350000

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 283

En klar samhälls- och privatekonomisk avvägning föreligger mellan e- nergisnålhet och flexibilitet. Det ärinte förenligt med samhällsekonomisk effektivitet att på en gång kräva både energisnålhet och flexibilitet. Moti- vet för Val av ett flexibelt uppvärmningssystem måste vara att man kan förvänta sig att i framtiden kunna utnyttja uppvärmningssystem med rela- tivt låga rörliga energikostnader. fasta bränslen. solvärme osv. Byggnader- nas isolering och energiförbrttkning bör då optimeras utifrån ett energipris som ligger betydligt lägre än det energipris som utnyttjas vid optimeringen av byggnader med elenergi som enda framtida uppvärmningskälla.

Utvecklingen mot särskilt uppvärmningssnåla byggnader är en bland flera viktiga utvecklingslinjer mot en effektivare energihushållning i bebyg- gelsen. Det vore olyckligt om ett förbud mot direktverkande elvärme skulle hämma denna utveckling. Denna risk kan upphävas och vändas i ett incitament till vidare utveckling om ett undantag från förbudet utformas på ett lämpligt sätt. Undantaget bör vara sådant att bebyggelse med en avse- värt lägre energitillförsel för uppvärmning än normalt får använda direkt- verkande elvärme. Därmed uppnås också att den allmänna bindningen till elenergi blir så liten att den kan accepteras även på något längre sikt.

Det är nödvändigt att undantagsregeln för uppvärmningssnåla byggna- der skall kunna uppfyllas genom användning av teknik som redan nu är känd och prövad. även om den inte är i allmän tillämpning. Regler för nybyggnad och ändringsarbeten finns i SBN 75. Där ställs bland annat preciserade krav på isolering. täthet. ventilation och noggrann reglering av det termiska klimatet. Med utgångspunkt i kraven i SBN 75 kan energiba- lanser beräknas för olika byggnader. Undantagsregeln för uppvärmnings- snåla byggnader kan därmed formuleras med SBN 75 som grund.

En byggnad bör vidare få värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskas genom olika åtgärder. Minskningen bör vara minst 40% av energibehovet för radiatorerna jämfört med om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 75. Denna gräns kan gälla i ett första steg.

I ett andra steg bör sedan reglerna skärpas. Härigenom uppnås ett starkt incitament till vidare utveckling. Den lämpliga tidpunkten för införandet av andra steget kan bedömas vara är 1986. Självfallet bör frågor om reduktio- nens storlek prövas mot bakgrund av den kunskap som föreligger vid mitten av 1980-talet och det samhällsekonomiskt optimala. Reduktionen bör emellertid bli betydande i förhållande till normkravet. Ett riktmärke" för andra steget bör vara en minskning med 70 % frän SBN 75.

För att få en praktisk tillämpning av det krav som har ställts upp för att direktverkande elradiatorer skall få användas bör kravet översättas i kon- kreta åtgärder utöver kraven i SBN 75.

Som exempel på vilka extra åtgärder som kan komma ifråga i det första steget kan följande anges för ett normalt småhus i Mellansverige byggt enligt SBN 75.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.12 Industridepartementet 284

Förluster Tillskott

Avlopps- och hus— Sol- och person- hållselförluster 5 000 kWh/år värme 5 000 kWh/år För ventilation ca 6000 kWh/år För uppvärmning ca 9000 kWh/år För transmission I2000 kWh/år För varmvatten 4500 kWh/år tvarav fönster 5000) För hushållsel 4500 kWh/år 23 000 kWh/år 23 000 kWh/år

Den tillförda energin via radiatorerna ugör i detta exempel ca 9000 kWh/ år. Genom olika åtgärder skall den reduceras med 40%. dvs med 3600 kWh/år. Detta motsvarar i exemplet en reduktion med 27% av tillförd energi för värme och varmvatten. Detta senare värde varierar givetvis från byggnad till byggnad.

Reduktionen kan ske exempelvis genom att minst 50 % av energin i från luften återvinns med hjälp av ventilationsvärmeväxlare. i detta fall 3000 kWh/år. Ett alternativ till ventilationsvärmeväxlare är en värmepump som utnyttjar värmen i frånluften för beredning av tappvarmvatten. Om fönst- ren samtidigt förbättras så att k—värdet sänks från nuvarande krav 2.0 till LG W/mzoC minskar transmissionsförlusterna med ca 1000 kWh/år. Gc- nom dessa två åtgärder har sålunda energitillskottet för uppvärmning redu- cerats med sammanlagt ca 4000 kWh/år. dvs. något mer än vad som krävdes.

Den närmare utformningen av undantaget bör ankomma på planverket. Självfallet måste verket därvid ta hänsyn till förhållanden som kan gälla för speciella byggnadstyper.

Ett annat problem är det större behovet av uppvärmningsenergi i norra Sverige. En 40 %-reduktion innebär där en större reduktion i absoluta tal än i södra Sverige. Planverket bör beakta detta vid utformning av tillämp- ningslöreskrifterna. Detta kan ske genom att samma lönsamhetskrav på åtgärderna ställs för norra och södra Sverige.

För uppvärmning av vissa tillverkningslokaler inom industrin bör förbu- det mot elradiatorer inte gälla. Ett skäl för att inte upprätthålla ett förbud för tillverkningslokaler. lager och liknande är att de är så utformade att man vid behov med lätthet kan dra fram nya ledningar och göra andra erforderliga förändringar för övergång-till nya uppvärmningsformer. Det- samma kan sägas om jordbrukets och trädgårdsnäringens ekonomibygg- nader.

I kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer erbjuder frågan om val av uppvärmningssystem särskilda problem. I de fall där annan uppvärmning än direktverkande elradiatorer skulle kräva förstöran- de eller förvanskande ingrepp i byggnaden eller bebyggelsemiljön ifråga om dess arkitektoniska karaktär och utformning bör undantag medges från ett förbud mot elradiatorer.

Undantag kan vidare behöva medges även i andra fall, t.ex. för vissa

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 285

kontrollbyggnader. lokaler och lagerbyggnader där temperaturen skall hål- las pä en jämn låg nivå. vid experimentbyggande. för vissa behandlingsrum inom sjukvården och vid mindre utvidgningar av boytan.

1.2.4 Installation av oljepannor

Enligt direktiven skall ELAK överväga åtgärder för att förhindra att ett förbud mot direktverkande elvärme leder till en ökad installation av olje- pannor. ELAK anser att det inte nu finns tillräckliga skäl att införa förbud mot oljebrännare på små pannor eftersom det kan förväntas bli förhållan- devis få som väljer oljeeldning. Däremot finns det enligt ELAK ingen anledning för samhället att på något sätt bidra till installation av oljebrän- nare i pannor eller till anskaffning av oljetank. Därför föreslås att kostna- den för sådana installationer inte skall få räknas in i samband med statlig långivning till bostadsbyggande. Bostadsstyrelsen bör enligt förslaget ges i uppdrag att se över denna fråga.

1.2.5 l.ågremp:)ramrsj'stem

Enligt direktiven skall ELAK vidare behandla frågan i vilken utsträck— ning vattenburna system redan nu bör utformas som lågtemperatursystem.

Planverket har i en rapport "Anpassningsbara uppvärmningssystem i nybyggnader" föreslagit att alla vattenburna uppvärmningssystem skall dimensioneras för en framledningstemperatur som inte överstiger 50%". Enligt planverket bör framledningstemperaturen inte vara högre än 40— 50'”C om solvärme och värmepumpar skall kunna användas.

Det finns enligt ELAK flera skäl som talar för en förändring av den nuvarande radiatornormen "80-60'". En sänkning till normen "60-40" skulle enligt ELAK tillgodose planverkets önskemål. om man bortser från köldperioder då tillsatsvärme i någon form ändå måste användas.

Enligt ELAK bör planverkets utredning och de föreliggande remiss- svaren utgöra underlag för att fastställa vilka temperaturgränser som är lämpliga och hur utformningen i övrigt bör vara för olika byggnadstyper. Sådana regler bör enligt ELAK införas att planverket kan utfärda närmare föreskrifter i frågan.

l.2.6. Ersiilru olja med el

ELAK har även haft i uppdrag att visa hur den under |980-talet goda tillgången på elenergi på bästa sätt bör användas för att spara olja utan att läsningar uppkommer till ett högt elutnyttjande i framtiden. ELAK har därvid undersökt möjligheterna att i ökad utsträckning använda el inom uppvärmningssektorn. i industriella processer samt till export. ELAK anför i dessa frågor i huvudsak följande.

Det är från samhällsekonomisk synpunkt mest fördelaktigt att utnyttja den tillgängliga kapaciteten för att ersätta olja vid uppvärmning. Det är från ekonomisk synpunkt mest fördelaktigt om den dyra lätta eldningsoljan

Prop. 1980/81:90 Bilagal.12 Industridepartementet 286

ersätts med el. Vintertid kan den tillgängliga kapaciteten i form av tungol- jeeldad mottryckskraft användas för att ersätta lätt eldningsolja. Sommar— tid då tillgänglig kapacitet i form av kärnkraft förväntas kan även tung eldningsolja ersättas med el. Om den oljeeldade mottryckskraften kommer till användning genom de förslag som läggs fram skapas incitament till att konvertera denna mottryckskraft till fastbränsleeldning.

Den för oljeersättning eller export tillgängliga kapaciteten år [990 kan som tidigare berörts beräknas till l6—23 TWh per år. Elvärme i under 1980-talet tillkommande småhus kan.-mot bakgrund av antaganden om byggnationen och förslagen till stimulans av energisnålt byggande beräk— nas komma att uppgå till ca 3 TWh år l990. Den för konvertering från olja till el eller export tillgängliga kapaciteten blir därmed l3—20 TWh.

Det får anses klokt att med hänsyn till de trögheter som finns. planera möjligheterna till oljeersättning från den högre nivån. dvs. ca 20 'l'Wh i möjlig konvertering. Om det visar sig att industriproduktionen utvecklar sig enligt förutsättningarna i LU -80 kan takten i konverteringarna enkelt anpassas till den lägre nivån. dvs. ca I3 TWh i möjlig konvertering. För denna strategi talar även andra osäkerheter. Om elefterfrägan inom indu- strin skulle bli lägre än vad den är i den lägre prognosen. kommer den för oljeersättning tillgängliga kapaciteten att bli större. Å andra sidan kan lägre tillgänglighet i kraftverken eller mindre utbyggnad av vattenkraft och mot- tryck än vad som antagits leda till att den tillgängliga kapaciteten redu- ceras.

Den teoretiska potentialen för installation av stora elpannor i ljärrvärme- verk och i industriella processer är stor. År 1985 kan potentialen beräknas till l900 MW i fjärrvärmeverk och 3000 MW inom industrin. Osäkra bedömningar anger att det för närvarande finns dryft 500 MW installerat. Kraftbalansen torde medge en installation av I 300—2000 MW. Härigenom skulle man genom en insats av 3 'l'Wh el spara 300000 m3 tung eldningsol- ja.

Då det gäller medelstora pannor saknas en enhetlig och heltäckande statistik. Pannor av den här typen finns främst i kvartereentraler. värme- centraler och i en del flerbostadshus och lokaler. De förekommer också inom industrin. framförallt smäindustrin. för produktion av varm- och hetvatten. Konvertering kan exempelvis ske genom installation av en elpanna som täcker hela årsbehovet. I allmänhet bör den belintliga pannan behållas som reserv.

Konvertering kan också ske för en del av Värmebehovet genom att oljepannan kompletteras med elektrisk varmvattenberedare eller elpanna för basproduktion. [ medelstora pannor bör också finnas goda möjligheter att installera en värmepump och låta oljepannan svara för Värmebehovet under de kallaste perioderna på året. Man kan utgå från att årsförbrukning- en av lätt eldningsolja i medelstora pannor i flerbostadshus och lokaler uppgår till | 300000 _m'l. Om 50 % av dessa pannor under l980—talet ansluts

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 287

till fjärrvärme finns möjlighet att genom en insats av 6 TWh el ersätta ca 700000 m3 lätt eldningsolja. Användningen av lätt eldningsolja i medel- stora pannor inom industrin beräknas uppgå till ca 300000 m3. Om en tredjedel ansluts till fjärrvärme återstår ca 200000 m1 att ersätta med ca 2 TWh el. Totalt skulle potentialen för att ersätta olja med el i medelstora pannor uppgå till ca 900000 m3 lätt eldningsolja. Om hela denna kvantitet konverteras till elvärme motsvarar det en elproduktion av ca 8 TWh.

Den största potentialen att ersätta lätt eldningsolja med el finns i små- husbeståndet. Om pannan är i gott skick och förberedd för elpatron. kan istället en elkassett monteras kopplad till pannan. Elpatron eller elkassett kan användas för helårsuppvärmning. för uppvärmning Linder en del av året eller enbart för uppvärmning av tappvarmvatten under sommaren. Om den befintliga pannan är i dåligt skick kan den bytas ut mot en renodlad elpanna med varmvattenberedare eller mot en kombinationspanna med möjlighet till eluppvärmning. Genom installation av en separat varmvat- tenberedare för el kan varmvattenbehovet tillgodoses sommartid eller under hela året. Utnyttjandet av elenergi för uppvärmning kan även ske genom installation av olika typer av värmepumpar. Potentialen för att ersätta olja med el är ca 620000 småhus med en sammanlagd oljeförbruk- ning av 2600000 m]. Med en antagen pannverkningsgrad på 70 % motsva- rar detta ca 20 TWh elenergi. Distributionsnätens kapacitet kan begränsa möjligheterna att konvertera medelstora och små pannor från olja till cl. 1 vissa nät finns inga marginaler alls medan andra nät kan klara en omfat- tande konvertering från olja till el utan förstärkning. För att kunna utnyttja de potentialer för konvertering som angetts måste vissa distributionsnät förstärkas. Elverken har varit vana vid en ökning av elanvändningen på ca 10% per år. De senaste åren har ökningarna varit lägre. Det torde därför vara möjligt att åter öka takten i nätutbyggnaderna. Elverkens ekonomiska resurser kan emellertid utgöra en begränsning. En normal kostnad för förstärkning av lågspänningsnät är 2000—5 000 kr per abonnent.

När tillgången på elenergi minskar under 1990-talet måste en stor del av de elvärmda husen övergå till annan uppvärmningsform. Detta underlättas om vid konvertering från olja till el det befintliga radiotorsystemet och skorstenen behålls. ELAK anser sig sakna anledning att ta ställning till vilka styrmedel som kan behövas för att på |990-talet få en övergång till någon annan uppvärmningsform.

God tillgång på el för uppvärmningsändamål kan komma att minska utrymmet för förnybara energikällor och därmed försvåra och försena introduktionen av vindkraft. solvärme och inhemska bränslen. Även intresset för hushållning med elenergi och utnyttjande av industriell spill- värme kan komma att minska. En stark elbalans under 1980-talet minskar utrymmet för vindkraft utöver ett fåtal experimentanläggningar. men vindkraftens problem är inte en följd av konvertering till elvärme under. 1980-talet. För att främja vindkraftens utveckling behövs ytterligare insat- ser från samhället.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 288

En ökad användning av elvärme kan komma att minska utrymmet för introduktion av solvärme från solfångarsystem. Detta gäller främst om el kommer att användas i stor skala för produktion av tappvarmvatten under sommarhalvåret. En tänkbar lösning på denna målkonflikt kan vara att göra en uppdelning av landet så att vissa kommuner och områden får statligt stöd för produktion av solvärmt tappvarmvatten.

[ den mån värmecentraler är belägna inom områden med god tillgång på torv och ved. är det önskvärt att de konverteras till dessa bränslen snarare än till el. Här behövs både en kommunal planering och en statlig samord- ning.

Med den föreslagna nivån l3—20 TWh på konvertering från olja till el år 1990 kan utrymme beräknas finnas för ca 8 TWh solvärme och 4—7 'l'Wh torv och ved i små och medelstora pannor utan att det teoretiskt uppstår kollisionsrisker.

För att åstadkomma en från samhällsekonomisk synpunkt rimlig konver- tering från olja till el kan på grund av avvikelser mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet vissa styrmedel behövas. Den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurrensen mellan olja och elenergi till nackdel för elvärmen. Lönsamheten för övergång till el för uppvärmning skulle förbättras betydligt vid en neutral beskattning på olja och el. Det framstår som önskvärt att energiskattekommitte'n skyndsamt slutför sin analys i dessa frågor. [ nedanstående tabell redovisas samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet av olika konverteringsfall. Återbetal- ningstiderna anges med elproduktionen grundad på mottryckskraft och kärnkraft.

Stora elpannor kostar 100—[50 kr/kW. El producerad i kärnkraftverk kostar mindre än 5 öre/kWh i rörlig kostnad. Den rörliga kostnaden i en oljeeldad hctvattencentral är 9—ll öre/kWh exklusive oljeskatt. Med en drifttid på 1500 timmar under sommaren skulle investeringen i elpannor samhällsekonomiskt betala sig på ett par säsonger. EISkatten gör dock att, övergången inte är privatekonomiskt intressant. Enjämkning av elskatten för elleverans till den här typen av pannor bör ske. Detta förfarande tillämpas redan idag. För att underlätta skattejämkningen och för att bättre styra utnyttjningen av pannorna föreslås att råkraftleverantören skall äga elpannorna. Om användaren själv önskar göra investeringen och äga pan- nan finns det givetvis ingenting som hindrar en sådan lösning. Därvid får användaren och råkraftleverantören förhandla om ekonomiska villkor och regler som medverkar till att pannorna utnyttjas rationellt.

Det är omöjligt att utan närmare undersökningar ange vilka skattereduk- tioner som behövs. lndustriverket bör i samråd med RSV utreda frågan och ge förslag till lämplig reglering. Förslaget bör utformas på sådant sätt att hänsyn kan tas till det vid varje tillfälle gällande bränslepriset vid värmeproduktion i panncentraler. Skattereduktionen bör vara sådan att värmeproduktion med elenergi blir förmånligare än värmeproduktion med

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet

289

olja. 1 de fall råkraftleverantören äger elpannan skall alltså ersättning för den levererade värmen reduceras med lämplig faktor i förhållande till produktionskostnader med ordinarie bränsle.

l—"ör medelstora pannor och pannor i småhus bör samma styrmedel kunna användas. Av ovanstående tabell framgår att de samhällsekonomis- ka återbetalningstiderna allmänt är 2— 10 är. De privatckonomiska återbe— talningstiderna är p. g. a. beskattningen på olja och el väsentligt lägre.

S : samhälle Investering Energikostnad Återbetalningslid .-Xnmärkning P —' privat ' Samhälle — Privat S P S P 1) * exklusive produktion totalt * neutral och central distribution ( kr 1 kr 1 kr ( kr ( kr 1 kr 1 kr skatt 1 kr Småhuspannor A Helårsbehov Befintlig oljepanna — - — — 5 250 5 790 — — — Elpanna MT 37 300 14 300 9000 2625 5 304 6 19 7 K 41600 '" "" 1275 "" 4 '" "" Kombinationspanna MT 39 200 19 800 14 000 2 625 5 304 8 29 10 telbränslen) K 44 600 "" " 1275 "' 5 ' "" Kombinationspanna MT 31 500 14 000 14 000 3 175 5 294 7 29 10 tclbränslen. max 4 kW) K 35100 "" '" 2050 '" 5 ("ja står för 15 fii- av energin Elpatron MT 27 500 1 1 500 2 000 2 937 5 892 5 1 3 K 32500 "" "" 1420 " 3 '" "" Elkassett MT 29 500 13 500 4 000 2 937 5 892 6 De 5 K 34 500 '" '" 1 420 "" 4 "' 2 Ytjordvärmepump MT 49 420 41 900 40000 880 1 730 10 10 8 Värmefak- lor = 3.0 K 50840 420 9 B Värme och varmvatten vår. sommar och höst Befintlig oljepanna — — — 2 100 2318 — — —' Elpatron MT 9 100 2 000 2 000 1 050 | 964 2 6 3 K 10700 "" "' 510 "' 2 " " Elkassett MT I 1 100 4000 4000 1 050 1 964 4 12 6 K 12700 "" 510 " 3 "" (" Varmvatten sommartid Befintlig oljepanna — -- — 934 1030 — — — Elpatron 4 601) 2 000 2 000 364 836 4 1 1 6 K 5100 " " 192 "" 3 "" "' Elkassett MT 6 000 4 000 4 000 364 836 7 21 11 K 7 100 " '" 192 "" 6 "" '" Separat beredare MT 5 000 3 500 4 000 200 460 5 7 5 K 5200 " "" 96 "" 5 "" '" l) Varmvatten hela året Befintlig oljepanna — — - 1 275 1 402 -- — — Separat beredarc M'l" 7600 4 100 3 500 500 1 150 6 14 8 K 8 400 4 100 "" 240 " 4 "'. " Medelstora pannor 12 MW.) Befintlig oljepanna -— — — 859 948 -— — — Elpanna M 5 300 2 200 1 000 460 920 6 36 6 K 6000 "" " 221 "" 4 "" "" Elpanna+betintlig MT 3 000 700 500 546 913 3 15 4 oljepanna K 3 600 "" " 367 "" 2 "" "" ta) Värmepump+ MT 3 800 2600 2 300 250 394 5 5 4 befintlig oljepanna K 4100 '" "" 182 "" 4 "" "" (hl

Anmärkning (a) Olja står för 25 få? av energin (b) Värmefaktor = 0.3. olja står för 15 "."/p av energin

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 290

Energiskatten eller taxesåttningen kan för närvarande inte användas som generellt styrmedel. En återstående utväg är att lämna lån och bidrag till konverteringskostnaderna. Här finns möjlighet att anknyta till den administration som redan finns uppbyggd för liknande verksamhet för energisparåtgärder.

Som framgår av tabellen ligger några av de s.k. kompletteringsalternati- ven (elpatron. elkassett. varmvattenberedare) redan nu på gränsen till privatekonomisk lönsamhet. lnvesteringskostnaderna är också relativt låga, i allmänhet 2000—4 000 kronor. Åtminstone på sikt bör en betydligt ökad användning kunna uppnås. särskilt om samhället går in med informa- tion. Men hänsyn till önskvärdhcten av att konverteringarna sker snabbt är det dock påkallat att möjligheterna öppnas till lån för sådana investeringar. Som ytterligare medel att få till stånd billiga kompletteringar till befintliga pannor föreslås att möjlighet öppnas att förena energisparstödet med vill- kor om att konvertering från olja till annat uppvärmningssätt skall ske.

Pannbyte i förtid är som regel privatekonomiskt olönsamt. Kostnaden för en ny panna är relativt hög. i allmänhet 10000—15000 kronor. Det föreslås att det vid byte till kombinationspanna lämnas bidrag som beräk- nas som restvärdet av den befintliga oljepannan. Beloppet bör maximeras till förslagsvis 3 000 kr. 1 övrigt bör lån lämnas för kostnaderna för pannby- tet. För oljebrännare i kombinationspanna eller oljetank bör dock inte lån lämnas. För att uppmuntra till installation av kombinationspanna föreslås något förmånligare lån. t.ex. med lägre ränta eller längre amorteringstid. för sådana pannor än för renodlade elpannor. Om konverteringen sker från olja till värmepump bör det finnas möjlighet att lämna större län.

I samband med nuvarande förmedling av energisparbidrag och energi- sparlån sker i många fall besiktning av byggnaden. Omkring 65000 sådana besiktningar av småhus beräknas bli genomförda i år och till nästa år väntas en betydande ökning. För att påskynda takten av konvertering från olja till andra energislag bör besiktningsmännen åläggas att vid besikt- ningstillfället också undersöka den oljeeldade pannans kondition. Om pan- nan visar sig i behov av utbyte inom en snar framtid bör fastighetsägaren åläggas att byta ut pannan. Besiktningsmannen bör informera om de lån och bidrag som kan utgå för detta. Det föreslås också att energisparlån. skall kunna förenas med villkor om konvertering med elpatron eller mot- svarande. Givetvis bör lämpligheten av detta prövas från fall till fall.

För att åstadkomma konverteringarna på bästa sätt krävs att eldistribu- tören och den kommunala energiplancringen i viss mån styr utvecklingen. Erforderligt låneutrymme för nätutbyggnader bör skapas. Eldistributören måste inledningsvis prioritera nätutbyggnadcn till områden där utbyggna- den är mest rationell. För att bevilja lån och bidrag vid konvertering bör krävas eldistributörens godkännande där det också bör anges beviljad .anslutningseffekt. Det är också lämpligt om lånemyndigheterna från eldi- stributören införskaffar upplysningar om hur Iedningskapaciteten kan ut-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 291

nyttjas mest rationellt. Sådana upplysningar bör användas för att prioritera mellan låne— och bidragssökandena.

För att få igång en omfattande konvertering från olja till elenergi krävs information till allmänheten om dessa frågor. Information från bland annat energisparkommittén kan här vara av mycket stort värde. lnformationen bör gälla både de tekniska möjligheterna att konvertera från olja till el och de privatekonomiska villkoren med möjligheter till län och bidrag. Den energirådgivningsverksamhet som nu pågår i kommunerna kan utnyttjas för att sprida information till fastighetsägare. Speciellt kan information om olika sätt att ersätta olja med elenergi föras fram i energisparutställningar av den typ som idag förekommer i många kommuner.

1.2.7 Konsekvenser avförslugen

I fråga om konsekvenserna av förslagen anför ELAK i huvudsak föl- jande.

Merinvesteringen både för flexibilitet i form av ett vattenburet system och energisnålhet enligt villkoret för att få installera elradiatorer kan be- räknas till ca 15000 kronor per småhus. Investeringen i energisnålhet är samhällsekonomiskt lönsam vid ett elpris av 25 öre/kWh. Merkostnaden för flexibilitet kan betraktas som en försäkringspremie som ger möjlighet att i framtiden vid varje tidpunkt utnyttja det billigaste energislagct.

De existerande lånebestämmelserna torde vara tillräckliga vid val av vattenburet system. Däremot kan lånebestämmelserna behöva ses över så att uppvärmningssnåla byggnader med direktverkande elradiatorer kan finansieras på lika villkor.

Förslaget om att vattenburna system skall utföras för lågtemperatur kan medföra en ökad investeringskostnad på 1 000—2 000 kronor per småhus.

Om elenergi till stora elpannor skulle få skattebefrielse. och 300000 m" tung olja årligen ersätts med 3 TWh elenergi. skulle statens skatteintäkter minska med ca 40 Mkr per år.

För att bedöma vilka låne- och bidragsbelopp som kan bli aktuella lämnas. räkneexempel som innebär att ca 1400000 m3 lätt eldningsolja ersätts med 11— 12 TWh elenergi. Detta skulle teoretiskt innebära lån på ca 3000 Mkr och bidrag på ca 200 Mkr. Om konvertcringsprogrammet skall genomföras under en femårsperiod motsvarar detta 600 Mkr i lån och 40 Mkr i bidrag per år. Med hänsyn till igångsättningströgheten blir troligen beloppen lägre de första åren och högre den senare. Elskatten är högre än oljeskatten vilket innebär att statens skatteinkomster vid konvertering från lätt eldningsolja till elenergi enligt detta exempel skulle öka med ca 250 Mkr per år.

Prövningen av undantag från restriktionerna föreslås ligga på byggnads— nämnderna. Byggnadsnämnderna har tillgång till den kompetens som be- hövs för att avgöra om undantag skall tillåtas i det enskilda fallet. Pröv— ningen blir bunden till byggnadslovshanteringen i övrigt varför mcrarbetet

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 292

blir begränsat. Förslaget innebär också att anmälan till byggnadsnämnden skall ske vid förändring av uppvärmningssättet i befintlig bebyggelse. l normalfallet medför detta inte någon större belastning för byggnadsnämn— den eller enskilda. Endast i enstaka fall när det gäller fastigheter som snart skall saneras eller rivas krävs en särskild bedömning av byggnadsnämnden såvida sökanden avser att installera elradiatorer som ersättning för ett distributionssystem som är förbrukat.

Följande räkneexempel kan tjäna som ett försök att belysa hur en realistisk konverteringsplan skulle kunna se ut.

Småhus: Under de närmaste åren skulle 200000 småhus kunna konver- tera till elvärme genom installation av elpatron. elkassett eller elpanna. Till är 1990 skulle kombinationspanna kunna installeras i 50000 hus och jord— värmepump i 25 000 hus. Denna helårselvärme skulle ersätta 800000 må olja motsvarande en insats av 6—7 TWh elenergi.

l ytterligare 100000 småhus kan en delav uppvärmningsbehovet ersättas genom installation av elpatron. elkassett eller separat elektrisk varmvat- tenberedare. Härigenom skulle ytterligare 120000 m3 olja ersättas med ca 1 TWh elenergi.

Totalt skulle på detta sätt drygt 900000 m'l olja i småhus kunna ersättas genom en insats av 7v-8 TWh elenergi.

Medelstora pannor: Om hälften av potentialen blir utnyttjad skulle ca 3500 medelstora pannor i kvarterscentraler och värmecentraler m.m.. beröras. Efter år 1985 kommer sannolikt konverteringen från olja i vissa kvarterscentraler att ske med värmepump. Totalt skulle dessa konverteringar innebära en besparing av ca 450000 m"I olja och en ökad elanvändning med 4 TWh.

Större pannor i fjärrvärmenät och industrier: [ denna typ av pannor kan en installerad elpanneeffekt av 2000 MW bedömas som möjlig och en utnyttjningstid under normalår kan beräknas uppgå till ca 1500 timmar. Detta skulle innebära att 300000 rn3 tjock eldningsolja ersätts av 3 TWh elenergi.

Totalt innebär detta exempel att ca 1400000 m3 lätt eldningsolja och 300000 m) tung eldningsolja år 1990 skulle kunna sparas genom använd— ning av 14— 15 TWh elenergi.

Att ersätta olja med elenergi är fördelaktigt från beredskapssynpunkt. En diversifiering av energitillförseln medför minskad känslighet för im- portstörningar och möjliggör en mer uthållig beredskapslagring av bräns- len. Planeringsförutsättningen. att kärnkraften skall kunna stängas av vid krig. begränsar dock elvärmens beredskapsfördelar. Denna plancringsför- utsättning kan komma att undergrävas om en omfattande konvertering till renodlade elpannor kommer till stånd.

Det har inte varit ELAK:s uppgift att söka beskriva vilka beredskapsåt- gärder som kan behöva vidtas. Förslagen torde dock enbart ha positiv inverkan på beredskapssituationen i stort. med undantag för att ELAK bland annat även föreslår stöd för installation av renodlade elpannor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 293

De negativa effekterna på sysselsättningen av förslagen till restriktioner är relativt små. De undantag från restriktionerna som föreslagits kommer att innebära en viss fortsatt marknad för elradiatorer i nya hus. Även om framtida hus med elvärme blir mycket energisnåla kommer det enskilda huset att förses med lika många elradiatorer som dagens. Effektbehovet och energiåtgången blir dock väsentligt lägre. Dessutom kommer den marknad som baseras på ersättning av utslitna och föråldrade elradiatorer i befintliga hus att kvarstå oförändrad under överskådlig tid.

För tillverkare av rörclemcnt. elvattenvärmare och utrustning för vat- tenburen elvärme liksom för grossister. importörer och VVS—företag bör de föreslagna åtgärderna för att tillfälligt spara olja med hjälp av elenergi komma att leda till ökad sysselsättning.

Eftersom restriktionerna innebär en ökad investeringskostnad för byg— gande av särskilt uppvärmningssnåla htts kommer sysselsättningen att öka för dem som sysslar med sådant byggande. Den totala sysselsättningen torde således öka av ELAK:s förslag.

1.3 Reservation och särskilda yttranden

1.3.! Reservation mot betänkandet

Pär Granstedt. ledamot: Vänder sig mot att en ökad efterfrågan på el skulle göra det lättare att uppföra nya clproduktionsanläggningar. t.es. kraftvärmeverk. Anser det rimligt att kravet för att få använda elradiatorer i det första steget sätts till en besparing på 40 ':?f'r. av energiåtgången för värme och varmvatten samt i det andra steget till 60 'if-_ i stället för majoritetens förslag 40 få av energiåtgången för värme i första steget och 70 G? i andra steget. Dispenser från förbudet bör ges endast i undantagsfall. Statliga lån bör inte utgå för övergång till rena elpannor.

1.3.2 Särskilda yttranden

Pär Granstedt. ledamot: Anser att kärnkraftutbyggnaden varit en ekono- misk fclsatsning av mycket stora mått. Över-kapaciteten i elproduktion kommer att försvåra energihushållning och satsningar på alternativ energi. Det är nödvändigt att besluten att bygga den elfte och tolfte kärnkrafts- reaktorn snarast omprövas. Anser att det finns starka motiv för att avveck- la Barsebäcksverket.

Per Westerberg. ledamot: Accepterar förbudet mot elradiatorer i dess föreslagna omfattning med utgångspttnkt i folkomröstningens resultat. tttredningsdirektivens utformning och att använda resurser utnyttjas på ett sarnhälIsekonorniskt optimalt sätt.

Stig Bernander och Max Setterwall. sakkunniga: Anser att ett generellt förbud mot elradiatorer är olämpligt med hänsyn till ökade kostnader. krångel och byråkrati. Gränsen för när elradiatorer tilläts borde i det första steget har satts vid en besparing på 15 (P?- av normhusets ventilations- och transmissionsförluster.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 294

Lars Dirke, sakkunnig: Anser att skärpningen av undantagen i andra steget från 40 till 70 procents besparing är för stor. Har svårt att se behov av normer. beläningsregler m.m. för energisnåla hushållsapparater och energisnål belysning och varmvattenberedning, men gärna råd och anvis- ningar från myndigheternas sida.

Berndt-Olof Helsén och Max Setterwall. sakkunniga: Anser att ekono- miska. energihushållnings- och byråkratiskäl talar starkt emot ett generellt förbud mot elradiatorer. Ett förbud mot elvärme. eller allt för stränga krav kan strypa den pågående utvecklingen mot energisnåla hus. Gränsen i det första steget borde satts till max 30 % besparing av upp 'ärmningsbehovet. 'l'idpunkten l982-OI-Ol för förbudets i krafttrå'tt'lande är alltför tidig. l983- 01-0l hade varit rimligare.

Per Kågeson. sakkunnig: Anser att kommittén gjort en bristfällig analys av förhållandet mellan elbalansen på kort och på lång sikt. Att kommitten underskattar svårigheterna att på några års tid utnyttja ca 20 "l'Wh för tillkommande vattenburen elvärme. Att det inte finns något utrymme för undantag från förbudet mot elradiatorer. Att det med de av kommittén föreslagna undantagen inte blir något egentligt förbud mot elradiatorer. Att nya elpannor måste vara konvertibla. Att konvertering till elvärme kom- mer att försvåra och försena satsningen på förnyelsebara energikällor och hushållning. Samt att man för att nå balans i elförsörjningen i stället borde avstå från att bygga färdigt reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 samt borde avveckla Barsebäcksverket.

Göran Fredriksson. expert: Anser att kommitténs förslag om statliga lån till elpannor skulle medföra att man med statliga medel stimulerar en sänkt beredskap för värmeförsörjningen. Anser att kommitténs förslag i övrigt positivt påverkar försörjningsberedskapen.

Prop. 1980/8l_:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 295

2 Remissyttrandena

2. l Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (Ds l l980z22) fil och olja har yttranden avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). bostadsstyrelsen. byggnads- styrelsen. riksrevisionsverket (RRV). statens industriverk (SlND). statens naturvårdsverk. statens planverk. statens råd för byggnadsforskning (BFR). statens vattenfallsverk. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). energihushållningsdelegationen (Bo l978:03). energisparkommit- tén (l l974: 05). hovrätten för Nedre Norrland. kammarrätten i Stockholm. riksskatteverket. kommunstyrelseni Borås. Halmstads. Jönköpings. Kiru- na. ()xe|ösunds. Skellefteå. Söderhamns. Vänersborgs och Örebro kom- muner. Hyresgästernas riksförbund. HSB. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Näringslivets energidelegation (NED). Svenska kommunförbun- det. Svenska värmeverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL). elek- triska installatörsorganisationen El('). föreningen för elektricitetens ratio- nella användning (FERA). Näringslivets buggnadsdelegation (NBD). Rör- firmornas riksförbund. Svenska elgrossist AB (SELGA). Svenska elverks- föreningen. Svenska kraftvcrksföreningen, Elektroindustriföreningen. lngenjörsvetenskapsakademien (IVA). Sveriges allmännyttiga bostads- företag (SABO). Sveriges fastighetsägareförbund. Sveriges trähusfa- brikers riksförbund. Sveriges villaägarcförbund. VVS-information. Dele- gationen (] |975: 02") för energiforskning. Svenska gasföreningen och VVS- tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttrande från Katrineholms kommun. Nils-Eric Lindskoug. föreningen FERA:s elvär— megrupp. AB 'fakvärme. Elektro Standard AB. Svenska byggnadsentre- prenörföreningen. Arbetarpartiet kommunisterna (APK). statens järnvä- gar. Frieo AB.-IKO Kabel. Kemikontoret. Asea Skandia. Järnkonst AB. David Södergren m. fl.. samt från ett antal föreningar och enskilda.

ELAK föreslår att den under l980-talet tillgängliga elproduktionskapaci— teten används för att spara olja. Detta kan enligt ELAK ske genom att l3— 20 TWh cl används för uppvärmning i byggnader som i dag uppvärms med olja samt i stora elpannor i fjärrvärmesystem och inom industrin. Ett överväldigande flertal av remissinstanserna förordar att el används för att spara olja på det sätt som ELAK föreslagit.

RRV. LRF och DFE är tveksamma till eller avstyrker en övergång från olja till el framför allt i småhus.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l2 Industridepartementet 296

RRV som förordar att konverteringen i första hand genomförs i större enheter anför:

Omfattande konvertering till elvärme i småhus torde ta i anspråk bety- dande planerings- och installationskapacitet samtidigt som det kan bli oundvikligt med betydande investeringar i distributionsnäten. En framtida omfattande övergång från elvärme till andra energislag i småhusen torde också leda till betydande svårigheter av teknisk och administrativ natur. Utredningen har enligt RRV:s mening varit alltför optimistisk när man bedömt tiden för att planera och genomföra ett seriöst omställningspro- gram. Enligt RRV:s uppfattning torde det föreligga stora skillnader i tidsåt- gång när det gäller att ersätta olja genom konvertering i stora centrala anläggningar jämfört med att uppnå motsvarande oljeersättning genom konvertering av ett stort antal villapannor. Speciellt gäller detta när ut- byggnad av ledningsnätet blir nödvändigt i det senare fallet.

RRV som även ser svårigheter att senare återkonvertcra bort från el- värme anför vidare:

En speciell aspekt på problemet med "återkonvertering" är elkonverte- ringens inverkan på utveckling av nya energikällor. [ betänkandet uttrycks på flera håll medvetenhet om riskerna för att en massiv satsning på elenergi kan komma att verka hindrande .för introduktionen av nya energikällor liksom för hushållning och utnyttjande av industriell spillvärme. Utred- ningen för oekså fram vissa idéer om åtgärder för att minska dessa risker. Någon mer inträngande analys av konkurrensförhållandet mellan en mas- siv elsatsning och introduktionen av nya energislag har emellertid inte gjorts.

lnför förestående statsmaktsbeslut att utnyttja det tillfälliga elöverskot— tet för oljereduktion är det enligt RRV:s mening angeläget att det här behandlade konkttr'rensproblemet prövas noggrant. En sådan prövning kan komma att ge vid handen att en så massiv elkonvertering som den utred- ningen förordar måste undvikas av långsiktiga skäl. Det är svårt att på det presenterade underlaget ta ställning tillom detta i så fall bäst skall ske genom att vissa geografiska områden lagstiftningsvägen undandras från elkonvertering eller genom att man generellt undviker att uppmuntra viss typ av elkonvertering. Mälmedvetna statliga-och kommunala styrinsatser torde under alla omständigheter bli nödvändiga om dessa svåra avväg- ningsproblem skall få en tillfredsställande lösning. '

LRF anför:

Enligt förbundets uppfattning föreslår kommitten åtgärder som innebär slöseri med elkraft som är ett av de mest högvärdiga energislag som används. Htrvudtesen är dessutom att elkraften ska användas till upp- värmning vilket är den energianvändning där de alternativa energikällorna lättast kan komma till anvämlning. Enligt förbundets uppfattning skulle en så omfattande satsning på eluppvärmning som kommitten föreslär rycka undan möjligheterna för utveckling av de alternativa energikällorna under l980-talet.

LRF har däremot inget att invända mot att man installerar pannor i fjärrvärmesystem där man kan använda elenergi som reserv eller vid

Prop. l980/8lz9ll Bilaga l.lZ lindustridepartementet 297

tillfälliga överskott. Men förbundet ser det som ett slöseri om ljärrvärme- system skulle an lända eluppvärmning som bas. Dessutom anser förbundet att användningen av elkraft i ljärrvi'irmesystemen inte bör subventioneras tttan att åtminstone de långsiktiga marginalkostnaderna för kraftproduk- tionen mäste täckas in. I annat fall innebär systemet enligt LRF en subven- tionering av de ljärrvärmda områdena på övriga elkonsumenters bekost- nad.

DFE anser att en omfattande övergång till el kan minska användningen av solvärme under 1980-talet. DFE som vidare anser att en tillfällig oljeerv sättning under l98tl-talet bör göras pä sädant sätt att den kompletterar en långsiktig strategi för oljeersättning anför: _

I stället för att låta det längsiktiga perspektivet vara styrande vid för— slagsutformningen har ELAK i avsnitt 3.8.6 undersökt om förslagen kom- mer att försvåra eller försena introduktionen av vindkraft. solvärme och inhemska bränslen. ELAK konstaterar att teoretiskt finns det under l980- talet nätt och jämnt samtidigt utrymme för säväl solvärme och inhemska bränslen som konvertering till elvärme. Det möjliga utrymme som ELAK därvid beräknat för torv och skogsenergi ( l7—3(l 'l'Whl motsvarar vad som beräknades i prop. l978/79: [15 men är avsevärt lägre än DFE:s bedöm- ning i rapporten Förnybara energikällor (27—45 'l'Whl och OED:s nu redovisade bedömning (lb—40 TWh). I praktiken finns det enligt ELAK pätagliga kollisionsrisker som bara kan undanröjas genom en god planering pä statlig och kommunal nivä samt ett omfattande stöd till de nya energi- källorna. ELAK anser emellertid att det ligger utanför uppdraget att be- handla sädana problem. Enligt DFE:s mening bör dessa problem undersö- kas och beaktas säväl före beslut med anledning av ELAK:s förslag som vid genomförandet av ett sådant beslut.

Svenska värnwi'erksji'ireningcn, som anser att det är tveksamt om den av ELAK angivna elkapaciteten verkligen kommer att finnas tillgänglig och därför avstyrker ELAK:s förslag. anför:

För att ersätta lätt eldningsolja med el räknar kommitten därför med att utnyttja den lediga produktionskapacitet som kommer att finnas i befintliga oljeeldade kraftvärmeverk under perioden l98l— l99t). Under medelär be- räknas denna uppgå till 5—7 'l'Wh ärligen under vinterhalvåret. Man skulle därmed ersätta i storleksordningen l.7 miljoner kubikmeter lätt eldningsol- ja per är med en ökad förbrukning av ca 1 miljon tung eldningsolja per år. föreningen ifrågasätter redan av detta skäl om den ekonomiska vinst som uppstår av denna ersättning är tillräcklig att finansiera installation av ett stort antal elpannor och elpatroncr samt i vissa fall förstärkningarav lokala eldistributionsnät. Föreningen ifrågasätter emellertid ocksä om de angivna energimängderna verkligen kommer att vara tillgängliga. Även om förfar- andet skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt fordras det att det ocksä är företagsekonomiskt lönsamt för det aktuella kraft värmevcrket. Det är naturligtvis från de kraftvärmekommunernas synpunkt angeläget att gjorda investeringar utnyttjas. men priset pä den producerade elkraften mäste givetvis täcka produktionskostnaderna. Det är tveksamt om sådan täck—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 298

ning kan uppnås om den producerade elen skall användas för eluppvärm- ning. De stora kraftbolagen tillämpar redan i dag mycket låga högspän- ningstaxor. ett förhållande som kan väntas består under hela l980-talet. 'faxorna ger i mänga fall inte utrymme för lönsam drift av de kommunala kraftvärmeverken och flera kraftvärmeverk planerar därför att helt ställa av elproduktionen. En sådan avställning sparar givetvis samtidigt ca l miljon kubikmeter tung eldningsolja per år. vilket då kan sägas vara resul- tatet av den goda kraftbalansen.

BFR som förordar en ökad satsning på värmepumpar anför:

Rådet förordar att en tillfällig oljeersättning under 1980-talet genom ökad elanvändning. göres i fjärrvärmenät och gruppcentraler inom områdena kombinerade system med olika värmepumpsystem kompletterat med el- pannor. spillvärme och återvinning. Genom införande av värmepumptek- nologi skapas successivt förutsättningar för svensk industri pä tillverk- nings- och exportsidorna. Teknik måste parallellt utvecklas för införande av solfångare i fjärrvärmenät och för tappvarmvatten.

Bygg/1(ulsstj'rclsm anser att krav på kombinationspannor bör ställas vid konvertering från olja till el. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också om ELAK:s tidplan för konverteringar är rimlig.

SABO anser att ELAK:s bedömning av möjligheter att ersätta olja med el är alltför optimistiska med hänsyn till prisförhällandena mellan olja och el. Genom förändrad prisrelation mellan olja och el kan dock enligt SABO el komma att användas i större utsträckning för att ersätta olja. Det är då enligt SABO angeläget att konverteringarna görs på ett sådant sätt att flexibilitet erhålls i valet av energiform.

De remissinstanser som tillstyrker att en övergång från olja till en ge- nomförs enligt ELAK:s förslag anför som skäl härför att oljeberoendet mäste minskas redan Linder 1980-talet.

Sveriges vlc/t'lruindustri/ifircning (ELIF) som förordar att den av ELAK föreslagna övergången från olja till el genomförs anför:

Det är ELles uppfattning att kommittén genomgående varit försiktig i sina uppskattningar av konverteringspotentialen. Detta understryker ytter- ligare den slutsats. som vi tycker att betänkandet borde framhävt bättre och klarare. nämligen att konverteringspotentialen är avsevärt större än eltillgången.

CDL understryker att utnyttjande av el som ersättning för olja bör ske på sådant sätt att man i framtiden har handlingsfrihet att gå över till alterna- tiva energislag. Enligt CDL bör samtidigt beaktas möjligheten att kunna bibehälla elanvändningen om detta då visar sig önskvärt. CDL anser att det med den mycket stora oljeanvändningen i Sverige (I979 ca 300 'l'Wh. varav ca hälften för uppvärmning) finns det gott om utrymme för alla de olika energislag som kan ersätta olja. Användningen av föreslagna l5 a 20 TWh el för att ersätta olja utesluter därför inte utveckling och användning

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 299

av de alternativa energislagen. Det blir närmast en fråga för energipolitiken och den kommunala energiplancringen att ange de lämpliga styråtgärder som fordras för att el och alternativa energislag kommer till användning på bästa möjliga sätt och utan konllikter. Redan den prisnivå man har nu och den realprisökning på olja som kan väntas i framtiden driver på utveck- lingsarbetet för de alternativa energislagen.

Energisparkommittén anför:

Den preliminära prognos — som upprättats av statens industriverk — visar att kapaciteten för att producera elkraft kommer att vara god under 1980-talet. Föreliggande substitutionsmöjligheter från olje- och elanvänd- ning bör därför enligt kommitténs mening utnyttjas så långt möjligt är. Tillgången på elkraft får dock — enligt vår bestämda mening — inte utgöra hinder eller skapa läsningar gällande etablering av icke-oljebaserade ener— gibärare med tillhörande infrastruktur under kommande tioårsperiod. Lika självklart måste åtgärder som innebär en bättre hushållning med elenergi även fortsättningsvis stimuleras fram.

Bostadsstyrelsen framhåller att konverteringen från olja till el inte bör ske genom utbyte av pannor. utan i första hand genom komplettering av befintliga oljeeldade pannor med elpatron. elkassett eller installation av varmvattenberedrare.

Statens vattenfallsverk anser att det är särskilt angeläget att minska användningen av lätta oljor för uppvärmningsändamål för att förbättra försörjningstryggheten. minska kostnaderna och bränsleimporten. Den lät- ta eldningsoljan bör enligt vattenfallsverket i större utsträckning reser- veras för transportsektorn. där den är svårare att ersätta. Verket anser därför att det i enlighet med utredningens förslag är av största betydelse att använda tillgänglig del av tillkommande elproduktionskapacitet under 1980—talet för att ersätta olja inom uppvärmningssektorn.

Vattenfallsverket anför vidare: För att ersätta tung eldningsolja med kärnkraft och vattenkraft under sommartid föreslär utredningen installation av stora elpannor i fjärrvärme- verk och industrier. Förslaget innebär förutom billig värmeproduktion en direkt oljebesparing. varför förslaget är angeläget och bör stödjas genom beslut av sådan installation. Elpannorna kan avskrivas på ett fåtal är varför de inte innebär någon läsning för framtiden. Produktionssituationen kan förändras snabbt varför kraftproducenterna bör ha kontrollen över in- och utkoppling av elpannorna.

Svenska elverksfi'irettingen anför:

Det stora oljberocndet är Sveriges största energipolitiska problem och dessutom en svår belastning för landets handelsbalans. Svenska Elverks- föreningen biträder därför Elanvändningskommittens förslag i de delar detta.jämlikt direktivens intentioner. syftar till att utnyttja den tillgängliga elproduktionskapaciteten föratt ersätta olja - framförallt lätt eldningsolja — för uppvärmning.

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.12 Industridepartementet 300

Hyrcsgäslernu.x'__rik.s;/örhmul som anser att el i första hand bör utnyttjas i stora och medelstora pannor anför:

Dä tillgången på elenergi enligt prognoser för l980-talet blir god. bör elöverskottct l3——20 TWh (exkl. installerad elvärme i nybyggnation) ut- nyttjas för uppvärmningsändamäl i bebyggelsen. (')ljesubstitution med hjälp av överskottsel bör införas på ett ur genomförandesynpunkt praktiskt och snabbt sätt. Förbundet anser det därför rimligt att öv'erskottselen i första hand utnyttjas som komplement i större värmeproduktionsanlägg- ningar för bostadsuppvärmning. Genom att" elpannor med ltt—ISG? av ansluten värmecffekt installeras parallellt i oljeeldade medelstora och stora anläggningar. bör oljebehovct under vär. sommar och höst till stor del kunna konverteras till el. Ett samspel mellan elutnyttjande och olja bör efter kraftbalanssituationcn kunn åstadkommas genom ett snabbt omställ— ningsförfarande.

l'ärnu't'w-ksfå'irwringen delar kommitténs bedömning att ytterligare ca lötlt) MW kan installeras i elpannor kopplade till fjärrvi'trmcnå'u varvid en besparing per år skulle kunna uppnås. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag att skattreduktion vid sädana elleve "anser inte bör knytas till sär- skilda perioder a ' ärct utan avse all leverans.

Jönköpings kommun framhäller att det är mer angeläget att förslagen genomförs med snar verkan. än att en fulländning av förslagen genomförs och tillämpningen fördröjs.

Srt'nsku kt>mmun/örbumlet som förordar tttbyggnad av fjärrvärme an- för:

En avveckling av kärnkraften skall ske på sikt. Alternt-utiva möjligheter till elproduktion mäste därför byggas tipp successivt. De kommunala kraft- värmeverken utgör en viktig del av dessa möjligheter. Verkcns elproduce- rande förmåga förutsätter utbyggnad av (fjärrvärmenät. Användning av elvärme för att minska oljeanvi'tndningen måste därför ske på sådant sätt att utbyggnaden av fjärrvärmenäten inte förhindras eller försenas. Skulle detta ske förändras förutsättningarna i negativ riktning för en utbyggnad av ljärrvärmeproduktionen och därmed ocksä möjligheterna att långsiktigt trygga elförsörjningen.

Kommunförbundet anför vidare:

Alla byggnader. som i dag värms med olja. kan inte övergå till elvärme. Den prioritering. som mäste ske i kommunerna. bör göras på likartade grttnder i hela landet. l första hand bör elvärme förbehållen sntålthusomra- den. som inte har tillräcklig värmctäthet för fjärrvärme. men ändå utgör så tät bebyggelse att fastbränsleeldningi varje byggnad är olämplig.

Liknande synpunkter framförs av .S'z'it/w'humns kommun. (').rc/ösmuls kommun påpekar att det kan vara lämpligt att tillfälligt använda el vid utbyggnad av fjärrvärme i stället för provisoriska grupp- centraler eldade med lätt eldningsolja.

Svcnsku gusjri'irt'ningm anser att el tillfälligt bör användas ttnder tipp—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 301

byggnadsskedet av naturgasförst'irjningen där sä är möjligt med hänsyn till elnätens kapacitet. För att åstadkomma detta bör industrin enligt gasföre— ningen se till att det finns särskilda eligaspannor.

Flera remissinstanser tar upp behovet av nätförstärkningar vid en stor övergång från olja till el och pätalar att övcrgängen bör ske planerat så att distributionsnätens kapacitet beaktas. Statens t'uttu/t/itllsverk anför:

Konverteringen frän olja till elvärme medför behov av nätförstärkningar pä eldistributionssystemen. Normalt torde detta ej leda till större problem. dä marginalinvesteringarna är låga och clverkcn är vana att klara belast- ningsökningar pä detaljnäten pä upp emot lt'l ä [5 '..3- per är. [ speciella fall mäste dock konverteringstakten begränsas. vilket lämpligen sker genom elverkens cgen försorg. eventuellt i samarbete med vederbörande kommun 1. ex. genom den kommunala energiplancringen.

Svenska kommrut/örlnmdct anför:

Nätförstärkningar kan erfordras för att tillgodose uppkommande behov av eluppvärmning. Det är väsentligt att investeringsuppgifterna för att förstärka nätet begränsas sa att de helt kan avskrivas under den period. då den extra produktionskapaciteten pä elomrädet föreligger. En betydande begränsning av nätförstärkningarna sker om kommunerna efter samräd med eldistributören beaktar invcsteringsu[gifterna vid sin bedömning av lämpliga områden för övergång till elvärme.

Liknande synpunkter framförs av Borås och Halmstads kommuner. Enligt ELAK har de förslag som kommittén lagt fram enbart positiv inverkan pa heredskapssituationen med undantag av förslaget till stöd för installation av renodlade elpannor.

ÖEF som i sitt yttrande enbart tar upp beredskapsaspekterna anför:

Beredskapen för elvärmda byggnader mot störningar i bränsleimporten har hittills ansetts vara betryggande eftersom vattenkraften kan tillgodose det beräknade krigsbehovet av el. Enligt nyligen genomförda beräkningar av CDL är vattenkraftproduktionen under ett normalår lika med krigshe— hovet av el. En omfattande utbyggnad av elvärme i befintliga oljevärmda byggnader medför — om inte eldningsmöjligheterna bevaras — att elvärme- behovet mäste baseras på importerade bränslen. Beredskapen blir dä sämre för el — än för oljevärmda byggnader.

liftcrsom en sädan sämre beredskap inte är acceptabel behöver bered- skapsåtgärder sä småningom genomlöras i nybyggda elvärmda hus. litt bevarande av eldningsmöjlighctcrna i befintliga oljcvärmda hus vid över- gång till el 'ärme medför ä andra sidan att den inhemska elproduktionen kan reserveras för nya elvärmda hus och kostnader behöver då inte läggas ned på att vidta beredskapsåtgärder i dem. Resonemanget förutsätter att vattenkraften eller annan inhemsk elproduktion inte kommer att byggas ut. En utbyggnad av t.ex. vattenkraften ökar beredskapen och gör bered- skapsåtgärder hos elvi'irmeanvändarna obehövliga.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 302

ELAK hari sina överväganden kommit fram till att det är fördelaktigare frän samhälIsekonomisk synpunkt att använda den tillgängliga elproduk— tionskapaciteten för oljeersättning än för att exportera el.

SIND. RR V och BFR anser att möjligheterna till export borde övervägas ytterligare.

RRV anför:

Export av överskottsel skulle inte ge samma problem med "'äterkonver- tering" eller hindra utvecklingen av nya energislag. En sådan export skulle också leda till väsentlig minskning av oljeförbrukningen i mottagarlandet, samtidigt som den skulle påverka Sveriges handelsbalans gynnsamt. Av dessa skäl föreslår RRV att möjligheterna till ökad export av elkraft utreds närmare.

ELAK har påtalat att den nuvarande beskattningen på olja och el sned- vrider konkurensen till oljans fördel. Med anledning av att energiskatte- kommittén (B 1979: 06) har i uppgift att lägga fram förslag om beskattning- en av energi ansåg sig ELAK förhindrad att lägga fram förslag om en neutral beskattning på olja och el. ELAK föreslår lån och i vissa fall bidrag vid konvertering från olja till el. ELAK föreslår även att cnergisparlån efter prövning från fall till fall skall kunna förenas med villkor om konver- tering med elpatron eller motsvarande. ELAK föreslårjämkning av elskat- ten vid användning av el i stora pannor under perioden då vattenkraft och kärnkraft helt svarar för elproduktionen. För att få igång en omfattande konvertering från olja till el krävs enligt ELAK även information till allmänheten.

Flertalet remissinstanser anför att den nuvarande beskattningen pä olja och el är ett avgörande hinder för en övergång frän olja till el inom uppvärmningssektorn.

Svenskt! kraftverksfi'irmtingun som anser att utjämning av skatten på olja och el samt information är tillräckliga styrmedel anför:

Enligt betänkandet är flertalet redovisade konverteringsaltcrnativ icke privatekonomiskt motiverade men väl samhällsekonomiskt lönsamma. [ betänkandet visas emellertid ocksä att om energiskatten görs neutral. dvs. belastar el och olja lika per energienhet. blir konverteringsalternativen privatekonomiskt lönsamma. Även om så sker är det naturligtvis inte helt säkert att önskvärda konverteringar kommer till stånd. Detta generellt verkande styrmedel synes dock först böra prövas innan detaljförslag med åtföljande byräkrati sätts in för att nä det oomtvistade mälet. Kommittén har påtalat att den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurren- sen mellan olja och el till nackdel för elkraften. men menar att en föränd- ring av energibeskattningen har en rad andra aspekter som mäste anlyseras innan ett ställningstagande är möjligt. Föreningen vill påpeka att nägra sådana analyser inte genomförts i samband med att nuvarande energibe- skattning infördes. Därför bör en förändring i riktning mot ökad utjämning i skattehänseende mellan el och olja kunna genomföras relativt snabbt. Förändringen kan göras preliminär i avvaktan på energiskatteutredningens

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 303

analyser. Det står under alla förhållanden klart att den nödvändiga föränd- ringen av energibeskattningen endast kan gä i riktning mot att elen inte diskrimineras jämfört med oljan.

linligt föreningens bedömning är en neutral energibeskattning kombine— rad med saklig information om de samhällsekonomiska och först'irjnings- mässiga fördelarna med att utnyttja el i stället för olja tillräckliga medel för att uppnå det eftersträvade syftet. Det förslag till information till allmänhe— ten som finns i betänkandet tillstyrkes och föreningen är beredd att med- verka härvidlag.

Skulle en förändring av energibeskattningen icke kunna accepteras vill föreningen ansluta sig till de förslag kommitten framlagt i syfte att ratio- nellt utnyttja Iandets kraftproduktionsapparat för att därmed spara olja.

IVA som anser att konverteringar mäste vara privatekonomiskt lön- samma föratt komma till stånd anför:

Den nu existerande energibeskattningen som missgynnar elenergin i förhållande till olja är enligt akademiens äsikt det största hindret för att uppnå denna lönsamhet. Energibeskattningen bör snarast göras neutral med avseende på energislag. En sådan förändring av skattesystemet pä energiområdet bör rimligtvis bli ett resultat av Energiskattekommittc'ns arbete. Det torde emellertid dröja avsevärd tid innan denna förändring kan realiseras. Akademien anser därför att Riksskatteverket snarast skall bere- das möjlighet att bevilja skattereduktioner vid vissa elleveranser. Dessa reduktioner kan enklast ges till större förbrukare för avbrytbara elleve— ranser som används för ersättning av oljebaserad värmeproduktion. Dessa reduktioner bör göra el neutral i skattehänseende i förhållande till oljan och kunna gälla längre perioder. [ småhusbebyggelse anser akademien att en neutralisering av energiskatten kompletterat med möjligheten att ge stat- liga län utgör ett gott styrmedel för att tlppnä en oljeersättning.

1510 anser att i avvaktan på energiskatteutredningens förslag bör provi- soriska bestämmelser om utjämning av skatten pä olja och el införas.

Kiruna kommun anför:

Det har inte legat inom kommitténs uppgifter att genom generella ätgär- der såsom t. ex. via energibeskattningen. söka utvägar att nå det avsedda syftet. Trots att det åtminstone p'i kort sikt. dvs. minst under I980-talet. linns anledning till att stimulera till ökad elanvändning med vissa llexibili- tetskrav är nuvarande beskattning sädan att den närmast motverkar över- gång från olja till el. Fiskaliska skäl för beskattningen fär pä sä sätt en äterhällande effekt på strävan att begränsa oljeberoendet.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. Borås och Halmstads kont- Hlllllt'l'.

Jt'inköpings kommun som anser att elpannor bör användas i fjärrvär— menät under läglasttid för att spara olja anför:

Det marginella elpriset inkl. elskatt ligger pä ca 13 öre/"kWh. medan tjockoljealternativet omräknat torde ligga pä ca ll öre/kWh. Samtidigt vet

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 304

vi att det samhällsekonomiska elmarginalpriset frän ctt kärnkraftverk läg— lasttid ligger pä kanske 5—6 öre./kWh. Dessa taxe- och skattefrägw mäste lösas om man vill få till ständ den önskade konverteringen.

CDL anser att energiskatten för elleverans till större pannor bör jämkas för att ge incitament till att ersätta eldningsolja med el på detta sätt. Jämkningen kan enligt CDL lämpligen ha den form som kommitten före- slår. att skattebefrielse erhålles för avkopplingsbara leveranser till större elpannor under sädan tid under året när alternativet är att dra ner produk- tionen av kärnkraft. Det är enligt CDLzs mening ocksä nödvändigt att skattebefrielsen kan erhållas under en längre tidsperiod. tipp till förslagsvis fem är för att panninstallationer skall bli företagsekonomiskt lönsamma och verkligen komma till stånd. CDL föreslår att riksskatteverket snarast får befogenhet att bevilja skattebefrielse på ovan angivet sätt.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. statens vattenfallsverk och Sö- derhamns kommun.

RSV anför:

Med stöd av kungörelsen (l9()4:351) med tillämpningsföreskrifter till förordningen om allmän energiskatt har RSV medgett återbetalning av energiskatt pä överskottskraft som förbrukats i elektriska pannor för vat— ten eller änga. Återbetalning har medgetts efter ansökan av förbrukaren. Skattebefrielsen har avsett en i förväg begränsad period under vår och sommar. Under l98l.) har befrielsen gällt tiden 26 april— 17 augusti.

Enligt RSVs uppfattning medger ordalagcn i kungörelsen knappast att skatten pä elkraft jämkas på det sätt ELAK ifrågasatt. Bestämmelserna mäste —— om enjämkningsmöjlighet skall införas — ändras. RSV ifrågasätt- ter om inte utredningsuppdragct i första hand bör ävila energiskattekom— mitte'n. RSV motsätter sig däremot inte att delta i utredningen och bidra med skattetekniska synpunkter.

LRF som förordar att ekonomiska styrmedel skall användas för att åstadkomma en önskvärd utveckling inom energiområdet anför:

Avgifts- och skattepolitiken måste få en långsiktig utformning. så att man kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. Kommitténs förslag till styrning innehåller allt för mycket av administrati- va ätgärder som verkar utvecklingshämmande och slår mycket olika mot olika gruppcri landet. och speciellt missgynnar glesbygden.

Energihushållningsdclcgationen som i ett betänkande (SOU l980:43) nyligen lagt fram förslag till energihushållningsprogram och därmed be— handlat olika former av stöd anför:

För att kunna minska oljeanvändningen genom att tillvarata den tillgäng- liga kapaciteten inom elproduktionen krävs en omfattande konvertering av oljepannor och panncentraler till el under en relativt begränsad tidsperiod. Skall detta vara möjligt så måste verksamheten stödjas på lämpligt sätt. Delegationen anser i likhet med kommittén att den samhällsekonomiska

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.l2 Industridepartementet 305

lönsamheten bör utgöra utgångspunkten för kom'ertcringen. Delegationen. sotn tidigare under hösten [980 i sitt betänkande (SOU I98t): 43) föreslagit att övergång till el skall införas som stödberättigad åtgärd i det statliga energistödet. stöder kommitténs förslag att län bör beviljas för installation av elpatron. elkasset och varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Byte av oljepanna till elpanna - eller kombinationspanna är enligt kommitten endast lönsamt för fastighets- ägare i det fall den gamla pannan är utsliten och ändå måste bytas ut.

Delegationen anför vidare:

Ifrån samhällsekonomisk synpunkt är det emellertid i flera fall lönsamt att tidigareläggapannbyten. Kommittén föreslär att dessa pannbyten skall stimuleras med bidrag motsvarande pannans restvärde beräknat enligt schablon. dock högst 3000 kr. Skillnaden mellan fastighetsekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet förklaras av att energiskatten på el för närvara-mde är högre än på olja. Vid en neutral energibeskattning blir bytet dock lönsamt även för fastighetsägaren och behovet av bidrag bortfaller säledes. Frågan om energiskatternas utformning utreds av energiskatte- kommittén. Energihushällningsdelegationen är i princip emot införant'le av bidrag och avstyrker förslaget att ge bidrag till pannbytcn.

Delegationen motsätter sig bestämt elanvändningskommittens förslag att cnergisparlån skall kunna kopplas till villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande. Det är stor risk att ett dylikt villkor snarare hämmar energisparvcrksamheten än gynnar en övergång till elvärme. För att snabbt få igång konverteringsvcrksamheten menar delegationen i likhet med elanvändningskommittén att det är viktigt att ge allmänheten informa— tion om såväl de tekniska möjligheterna som de ekonomiska villkoren för stöd.

Kommitténs förslag att pannbesiktning skall ingå i den besiktningsverk— samhet som sker i samband med energisparrådgivning och att besiktnings— mannen skall lämna förslag till pannbyte eller konvertering i lämpliga fall. är förenliga med delegationens förslag att besiktning skall utgöra villkor för att erhålla energisparsti'id samt att ett program för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar skall genomföras snarast. '

Bostadsstyrelsen avstyrker ELAK:s förslag om att energisparstöd skall förenas med villkor om konvertering från olja till annat uppvärmningssätt. Bostadsstyrelsen avstyrker även förslaget om älägganden i samband med besiktning att byta ut oljepannor och anför därvid:

I samband med nuvarande förmedling av energisparbidrag och energi- sparlän skeri många fall besiktning av byggnaden. För att påskynda takten bör besiktningsmännen åläggas att vid besiktningstillfället också undersö— ka den oljeeldade pannans kondition anser kommitten. ()m pannan visar sig i behov av utbyte inom en snar framtid bör fastighetsägaren åläggas att. i samband med erhållande av energisparbidrag och cnergisparlån. byta ut pannan.

Enligt bostadsstyrelsens mening är det i ett övervägande antal fall bättre att komplettera den befintliga oljeeldade pannan med elpatron eller elkas- sett än att byta ut den. En annan lämplig åtgärd är att installera elektrisk varmvattenberedare för tappvarmvattenberedning sommartid dä energi- effektiviteten är som sämst i oljeeldade pannor.

Prop. l980/81:90 Bilaga l.l2 Industridepartementet 306 Energisparkommt't-tén anför:

] punkt 24 föreslår utredningen att pannbyte till kombinationspanna (olja/el/ved) bör stimuleras genom bidrag. samt att sådant pannbyte också bör stimuleras genom förmånligare län. Detta förslag stöds ej av kommit- ten.

Energisparkommittén har tidigare diskuterat bidragsdelcn — ingående i nuvarande energisparstödsystem — och dragit slutsatsen att stimulans- effekter sannolikt kan erhållas även om bidragsdelen utgår. Främst bero— ende på de kraftigt stigande priserna. Förutsättningen är att lånemöjlig- heterna kvarstår. '

Vad gäller de förmånligare lånevillkoren som föreslås vid byte till kom- binationspanna är kommittén av den uppfattningen att de villkor som gäller enligt energisparkungörelsen är tillfyllest. '

Örebro kommun tar liksom Svenska värmerm-ksfi'ireningen upp frågan om användning av de oljeeldade kraftvärmeverken och anför:

Vi är införstådda med att det ur samhällsekonomisk synvinkel kan vara riktigt att utnyttja den befintliga produktionsrcsurs för elkraft. som finns i bl.a. kraftvärmeverken — och att det till och med kan vara riktigt med statliga stödåtgärder för att kunna förverkliga detta. Det räcker emellertid inte med att det är samhällsekonomiskt riktigt att utnyttja kraftvärmever— ken — det måste även vara företagsekonomiskt riktigt. Man kan väl knap— past begära att kraftvärmeverken av enbart samhällsekonomiska skäl året runt, skall producera elenergi som med dagens oljepris kostar ca l3 öre/ kWh. när man enligt vattenfalls nya taxa kan köpa densamma för mindre än l2 öre/kWh på vintern och för ca lt).5 öre/kWh under sommaren.

lf'äm'rshorgs kommun anser att konvertering till elanvändning inte bör stödjas i områden där fjärrvärme är utbyggd eller planeras. Kommunen anser att ELAK:s förslag skulle medföra ökad arbetsbelastning på det kommunala organ som förmedlar bostadslån och anför därvid:

Det ökade antalet bidragsberättigade åtgärder. som föreslås av kommit- tén (sid. 16 p. 3). leder till en ökad arbetsbelastning pä förmedlingsorganet. Förutom förmedling av stöd vid ändring och komplettering av värmean- läggningari bostäder föreslås eventuellt att kommunen skall förmedla stöd till värmecentraler för alternativbränslen och solvärme.

För att uppnå de mål som anges Linder punkt 26 i-betänkandet bör föreslagna stimulansåtgärder. som syftar till ökad elanvändning. arbetas fram i samordning med förslag till stimulansåtgärder för ökad användning av alternativa bränslen.

ELAK föreslår (sid. ll3) att godkännande från eldistributören skall vara ett villkor för att lån och bidrag skall beviljas i samband med övergång till eluppvärmning. Detta måste leda till att eldistributören kommer att med— ' verka som remissinstans vid behandling av ärenden vilket medför att handläggningens omfattning för förmedlingsorganet ökar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 307

Vänersborgs kommun tar även upp frågan om information till allmänhe- ten och anför därvid:

Kommittén föreslär (sid. 22 p. 29) att information till allmänheten skall lämnas om de tekniska möjligheterna och de ekonomiska villkoren för konvertering från olja till el. Denna information förutsätts ske inorn ramen för de statsbidrag kommunerna erhåller för. en energisparverksamhet. Kommunen anser att konsekvensen härav är att statsbidragen mäste ökas då i annat fall övrig energisparinformation kan förutsättas minska.

Energixpurknmmittén anser att-sådan typ av information låter sig väl förenas med kommitténs reguljära informationsverksamhet. Kommittén betonar även att denna utökade information angående konverteringar även ställer större krav på kommunernas egna energiinformationsresurser och att det därför är viktigt att den kommunala rådgivningen byggs ut snabbast möjligt.

Statens vattenjktllsrel'k. .S't'enxka kraftverk.v/E'n'eningen och CDI. år posi- tiva till att medverka vid information till allmänheten om ekonomin för och det tekniska utförandet av olika konverteringsmöjligheter.

ELAK föreslår förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer. Från förbudet undantas bostadshus som förbrukar 40% mindre energi för uppvärmning än ett hus'byggt enligt SBN 75. I ett andra steg föreslås gränsen bli 70%. Därutöver undantas fritidshus. industrilokaler. kultur- historiskt värdefulla byggnader. samt byggnader som värms upp tillfälligt.

Det överväldigande flertalet av remissinstanserna avstyrker att ett för- bud mot direktverkande elradiatorer inrättas enligt ELAK:s förslag.

Btmmd.v.vr_i'/'e/.t'e/t. energill/(Shål/ltingsa'e/t'guritmen. energ/.v/mrktJin/nit— rén. Jönkt'ipings- och (Åre/(”impuls kmnmnner. HSB. LRF. SABO, samt delegatimu'nför energi/iuwkning tillstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer. '

HSB anser att det redan nu är mindre motiverat att precisera de skärpta kraven i det andra steget som ELAK föreslår.

Energisparkommittén som anser att beslut om dispens från förbud mot direktverkande elradiatorer bör fattas av kommunen anför:

Dispensgivningen från förbudet mot direktverkande elradiatorer bör. enligt kommitténs mening. vara grundat på dels energihushållningskravet vad avser byggnads- och installt'ttionsteknik. där kravnivån måste opti- meras för att driva fram en dynamisk utveckling. Dels på de lokala förut- sättningarna som råder i en kommun med avseende på anslutning till centraliserade energiförst'irjningssystem (t. ex. fjärrvärme) eller alternativa uppvärmningssystem. Beslut om dispens bör därför fattas av kommunen. där en eventuell generell kravnivå bör anpassas till de lokala förhållan-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 308

dena. Kommittén finner att ytterligare och fördjupade studier bör göras för att förbättra beslutsunderlaget.

(')xelösunds kommun anser att svårigheter kan uppstå vid tolkning av de av ELAK föreslagna dispensreglerna och anför därvid:

Kommunstyrelsen tillstyrker också Elanvändningskommittens förslag om förbud mot installation av direktverkande elradiatorer i nyproducerade bostäder. Kommunstyrelsen vill dock peka på de svårigheter som kan uppstå vid tolkningen av de föreslagna dispensreglerna. Beräkningen av det exakta energibehovet i en byggnad. speciellt vid ändring av uppvärm- ningssystemet innebär svårigheter. Dispensbesluten kan därföri vissa fall bli orättvisa. speciellt om den beräknade energiminskningen inte uppnås. Det är således viktigt att de uppställda sparmålen kontrolleras särskilt mot bakgrund av den föreslagna förändringen av länebestämmelserna.

LRF som anser att elradiatorer kan behöva användas i vissa fall anför:

Enligt LRFzs uppfattning är det väsentligt att olika system för vedeld— ning kan kompletteras med elradiatorer för atthålfa grundvärmen om innehavaren är bortrest. I många fall kan detta lösas genom att man har en vedpanna och vattenburet system. i sä fall innefattas systemet i kommit- téns förslag. men ett vedeldningssystem kan också vara uppbyggt kring kaminer som är utplacerade på olika håll i byggnaden. Där det inte finns möjlighet att koppla in en elpatron bör det vara möjligt att komplettera med elradiatorer.

Branschorganisationerna inom VVS-området. Rö/jfirmurnus riks/ör- lmnd. l-'l"S-teknisku_fi'irwti/tgen och Vl'S-ittfårr/nulion. anser att förbudet mot direktverkande elradiatorer bör utformas med färre undantag och att större krav bör ställas på byggnadernas utformning.

Rörfirmornas riksförbund tillstyrker i huvudsak de förslag till restriktio- ner mot direktverkande elvärme med elradiatorer som ELAK föreslagit. Förbundet anför:

Vi vill dock inte tillstyrka att undantag från förbudet mot installation av direktel får göras om behovet för radiatorerna nedbringas till 4092. av vad kraven i Svensk Byggnorm säger. Vår invändning grundar sig på att direktelsystem ej uppfyller rimliga krav på flexibilitet eftersom enbart elenergi kan komma till användning. Förslaget är tänkt att "premiera" dem som bygger energisnålt. Vi anser det självfallet vara väsentligt att bygga hus som drar lite energi. men detta får ej ske med minskad flexibili- tet som resultat.

Även VVS-tekniska föreningen anser att ELAK borde valt en hårdare gräns för när elradiatorer ska få installeras och anför därvid:

! princip stöder vi kommitténs förslag att mycket energisnåla enbostads- hus inte ska behöva utrustas med värmesystem för vattenburen värme. Kravet på energisnålhet måste dock skärpas. Föreslagna 40911 besparing

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.lZ Industridepartementet 309

av radiatorenergin är enligt vår uppfattning l't'it'hällandet-=is lätt att åstad- komma. Direktverkande elttppvärtnning kommer med detta krav att bli standard. Vi kommer att låsa fast uppvärmningssystemet vid el. Risken är stor att de flexibla värtnesystemen med vatten eller luftburen värme helt slås ut och att utvecklingen av dessa i praktiken avstannar. Och det varju inte detta som var meningen. I denna fråga står man därför inför ett dilemma som möjligen kan lösas genom att man skärper kravet för att få använda direktverkande el från 40 (I? till 50 a 60 '.'-?.

VVS-informt'ttion anser att alla byggnader skall förses med ett vatten- buret system. skorsten och en panna för flerbränsleeldning.

De remissinstanser som avstyrker l.".LAKzs förslag om förbud mot di— rektverkande elradiatorer motiverar sitt ställningstagande med att det inte är visat att uppvärmning med elradiatorer skulle vara mindre flexibelt än t.ex. vattenburen elvärme. att stora kostnadsökningar skulle bli följden av ett förbud. att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till ökat byrå- kratiskt krångel samt att val av uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse bör ske inom ramen för den kommunala energiplancringen.

Statens nutm'värdsverk som avstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer anför:

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang kommentera ELAK-utred- ningens direktiv nägot vad avser förbud mot direktelradiatorer i nybebyg- gelse. Enligt verkets mening innebär valet av vattenburen elvärme en ökad elförbrukning i förhållande till direktelradiatorer. Detta kan komma att leda till att koleldade kondenskraftverk måste tillåtas i större omfattning och vid en tidigare tidpunkt sävitt inte miljövänliga alternativ utvecklats att ersätta elvärmen. Dessutom blir investeringen avsevärt större med vatten- btlren elvärme än med direktel. Denna merinvestering innebär emellertid en låsning till det vattenburna systemet som kan visa sig olycklig från miljösynpunkt i framtiden om det bedöms nödvändigt eller lämpligt att frångå eluppvärmning. Det ekonomiska utrymmet minskar för energispa- rande åtgärder och för en framtida omställning av energisystemet till ett miljövänligt alternativ. Det finns i dag inget som klart pekar på att ett framtida system för t.ex. solvärme bör vara 'attcnbttret annat än vad avser uppvärmning av förbrukningsvarmvatten. Detta senare kan emeller- tid ordnas även om huset i övrigt under några år skall värmas med direktel- radiatorer. ] stället för ett förbud mot direktelradiatorer bedömer natur— 'ardsverkct att generellt hårdare byggnormer för byggnaders energihus- hållning och fritt utnyttjande av direktelradiatorer efter ekonomiska prin- ciper. kan leda till önskat resultat. I förslaget till ändring i byggnadsstadgan 44 a %$ bör därför följande mening utgå: "lindast om särskilda skäl förelig- ger får systemet utformas med. direktverkande elradiatorer”. Övriga delar av förslaget till ändring av byggnadsstadgan är bra från miljösynpunkt.

.S'INI) anför:

Ett förhå'tllande av stor vikt för de frågor l'iLÅK behandlar är de vari— erande förutsättningarna för olika uppvät'mningssystem. När det gäller

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.12 Industridepartementet ' 3l0

oljevärme och elvärme är förutsättningarna relativt lika för olika geografis- ka områden. För fastbränslesystem och även solvärmesystem är emeller— tid förutsättningarna ofta vitt skilda beroende på geografisk belägenhet. De varierar mellan olika delar av landet. mellan kommuner och mellan kom— mundelar.

Ev. restriktioner för val av uppvärmningssystem bör därför utformas och beslutas med utgångspunkt i de lokala f'('|rh."||l'.|ndena. Vidare bör styrningen ske på grundval av den kommunala planeringen av markan— vändning. bebyggelse och el- och fjärrvz'irmcf('|rs('|rjningen. ! stället för ett generellt förbud mot installation av direktverkande elradiatm'er bör mot denna bakgrund i första hand övervägas att inom ramen för byggnadslagen och lagen om kommunal energiplanering ge kommunerna ökade m'öjlighev ter att styra valet av uppvärrnningsf'orm.

El AK borde vidare enligt SlND även beaktat möjligheter till flexibilitet i produktions- och distlibutionsledet. inte bara | anv: 'indningsledet.

Statens planverk avstyrker ELAK:s f'örslag till förbud mot elradiatorer. Planverket som ansc| att ELAK- under latit att genomföra erl'orderliga studier rörande ekonomiska konsekvenser av förslagen anför:

Kommitténs l'örslag skulle enligt direktiven även utformas med utgångs- punkt i att de fördelari form av ökad flexibilitet som kunde uppnås genom förbud mot direktverkande elvärme skulle stå i rimlig proportion till de ekonomiska uppoffringar som blir nödvändiga. De ekonomiska konse- kvenserna för samhällsekonomin' | stort. fö| stat. kommuner och enskilda .tv föreslagna atgärder skulle anges.

[ utredningen konstateras generellt att direktverkande elvärme. genom bättre reglerbarhet. medför lägre nettoenergibehov än vattenburen och att den även medför lägre krav på investeringar. Det kan därför ifrågasättas om inte förslaget även borde ha innefattat en förutsättningsl('|s analys av de investeringar som erfordras och å'rtföljandc totala kostnader för att uppnå den grad av flexibilitet som föreslås. Dessa totala kostnader kunde sedan jämföras med de kostnader som kan beräknas uppkomma om el('|verskottet under den aktuella perioden — som ett reellt provisorium — utnyttjas enbart i form av direktverkande elvärme vid nyinstallationer och via elpa- troner i befintliga pannor.

ELAK har enligt planverket valt att skapa speciella tekniska detaljregler avsedda att tillämpas oberoende av husets läge i relation till centraliserade uppvärmningssystem. Detta anser planverket vara egendomligt. eftersom ELAK har uttalat att huvudparten av all byggnadsuppvärmning i förtätad bebyggelse bör ske i centraliserade system. lin logisk följd av detta borde enligt planverket ha varit att individuell uppvärmning inte skall accepteras inom områden med centraliserade system. lnom övriga områden borde system för individuell uppvärmning kunna väljas fritt. om inte speciella skäl motiverade inskränkningar. Sådana skäl kan enligt planverket vara att framtida anslutning till centraliserad anläggningar kan bli aktuell och där- med motivera vattenburna system.

Planverket anför vidare:

Det kan ifrågasättas om inte den kommunala energiplaneringen i första hand bör vara vägledande vid bedömning av vilka byggnader som bör

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 311

undantas från ett eventuellt. generellt förbud med direktverkande elupp— värmning. Principiellt kan sägas att undantaget bör gälla sadana byggnader som inte lämpligen kan anslutas till centraliserade uppvärmningssystem. I sådana f'all finns ingen anledning att kräva andra energibesparande ätgär- der än sådana som generellt. dvs. även vid vattenburen elvärme. anses som lönsamma.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill planverket framhälla att det är önskvärt att frågor om val av lämpligt system för uppvärmning. i varje fall pä sikt. bör bedömas i samband med den kommunala energiplancringen. Härigenom uppnäs att n('|dvändig hänsyn tas till lokala f'(.'|rht"|llt'|nden och att vissa uppvärmningssystem förbjuds endast i de f'all där ett ur samhällets synpunkt bättre alternativ kan erbjudas.

Då det gäller ELAK:s förslag till undantag för småhus med 40'5'7- lägre radiatorenergi anför planverket:

För det första saknas f.n. tillfredsställande underlag för att säkert bedö- ma encrgiförbrukningens genomsnittliga storlek hos de småhus som idag uppförs. Ännu vanskligare torde det vara att — med tanke pä de många och varierande posterna i energibalansen — fastställa normala värden för radia- torenergin.

Vidare bör framhållas att planverket har påbörjat ett projekt med syfte att efter grundliga utredningar klarlägga behovet av ändringar i Svensk byggnorm (SBN) rörande energisparkraven. De reviderade energisparreg- lerna är avsedda att träda i kraf't samtidigt som PBL och beräknas föreligga i förslag under l982t'83. Förslaget kommer att i möjlig män baseras pä en totalsyn pä byggnaden och dess installationer. Därvid mäste tillförlitliga beräkningsmetoder utvecklas sotn beaktar alla relevanta faktorer rörande byggnaders energibalans. Dessa reviderade energisparregler kommer san- nolikt att medföra ett behov av en utveckling av byggnadernas klimat- skärm och installationssystem. Detta leder till att industrin behöver ge- nomföra en omställning.'innan de nya kraven träder i kraft. vilket beräknas ske den ljanuari 1985.

Med hänvisning till det anförda finner planverket det tveksamt att nu införa detaljregler som torde leda till att smähusindustrin skall känna sig nödsakad att med mycket kort varsel utveckla byggnader (avsedda för direktclvärme) som medför den av ELAK förutsatta energibesparingen. Det synes därför riktigare att beträffande smähusindustrin. som av andra skäl nu drabbas av ekonomiska problem. främja en lugn och generell utveckling mot mer energisnåla lösningar.

Planverket förordar att det generella förbudet mot direktverkande el- värme i småhus modifieras att gälla sådana småhus som är belägna att de lämpligen bör anslutas till ett befintligt eller planerat centraliserat värme- försörjningssystem. Denna övergripande regel torde visserligen inte kunna medge en helt entydig tillämpning förrän riktlinjer och erforderliga styrme- del ställts till kommunernas förfogande. Planverket bedömer att detta bör kunna vara fallet före 1985. På så sätt bör denna tillförlitligare styrning av valet av uppvärmningSsystem kunna kombineras med reviderade energi- sparkrav i SBN. Under tiden fram till 1985 bör begränsningar av direktel- användningen i småhus ske genom allmänna råd och information baserad så vitt möjligt på kommunal energiplanering. De av ELAK föreslagna statliga stödåtgärderna och övriga förslag bör enligt planverket också medföra en viss begränsning av byggandet av direktclvärmda småhus.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.12 industridepartementet 312

BFR som för fram liknande tankegångar som statens planverk anser att det är rimligt att elradiatorer används i speciellt energisnåla hus. BFR anför därvid:

Förslaget att direktverkande el skulle få användas i mycket energisnåla nyproducerade hus är rimligt med tanke på dessa byggnaders marginella energiförbrukning för uppvärmning contra övriga elbehov. Enligt rådets mening är det första steget enligt betänkandet i dag både tekniskt och ekonomiskt realistiskt. Det torde dessutom bli svårt att finna alternativa uppvärmningssystem med bättre ekonomi. vare sig ur investerings- eller driftssynpunkt.

Rådet anser dock förbud mot direktverkande el skall kunna beslutas på kommunal nivå för kompletteringsbebyggelse inom fjärrvärmeförsörjd be— byggelse. Det är dessutom angeläget att ingen tillåts byta ut befintliga vattenburna värmesystem mot direktel. Ansvaret för att välja system skall dock ligga på kommunal nivå. En avstämning mot nationella mål är här nödvändig. Kommunalt beslutade restriktioner mot restriktioner mot elan- vändning får ej heller försvara utveckling av ny cnergisparteknik. Det bör ankomma på planverket att här agera.

BFR avstyrker ELAK:s förslag om differentierade byggnadsbestäm- melser och anför därvid:

ELAK:s förslag med differentierade byggnadsbestämmelser bedömer rådet opraktiskt. På nuvarande kunskapsnivå är det omöjligt att förutsäga hur mycket uppvärmningsenergi ett hushåll använder. 'fcmperaturprefe— rens. vädringsbeteende. vattenanvändning är exempel på faktorer som i mycket hög utsträckning inverkar på uppvärmningsbehovet. Extra tillskott genom matlagning. belysning etc. varierar också inom vida ramar. Nor— malt projekterade och byggda hus är inte heller någon homogen grupp. Kvaliteten i klimatskärmen varierar vad avser såväl täthet som skydd för transmissions- och konvektonsförluster. Att mot denna bakgrund slå fast vad som är genomsnittlig genom uppvärmningssystemet tillförd energi för byggnader uppförda enligt SBN 75 är omöjligt. Rådet avstyrker ELAK:s förslag om differentierade byggnadsbestämmelscr. Rådet föreslår istället en skärpning av SBN.

Sl'GHA'Å'lI k.mtnrrtrtför'lmmlut som är inne på liknande tankegångar anför:

Den kommunala energiplaneringen bör vara avgörande för valet av uppvärmningsform i bebyggelsen. En möjlighet sktrllc därför vara att kom- munerna genom ändring av ellagen får möjlighet att förbjuda elvärme inom områden som inte är lämpade för detta uppvärmningssätt. Möjligheter till dispensgivning inom sådana omräden bör dock finnas.

Hm'rättenft'ir |||-dry Norrland anser att de av ELAK framlagda försla- gen stär i strid med de tilläggsdirektiv tdir. 980120) som meddelats alla kommittéer och särskilda utredare och anför därvid:

Genom tilläggsdirektiv den 23 mars 1980 till samtliga kommittéer har dock angetts att utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommit-

Prop. l980/8]:90 Bilaga l.l2 Industridepartementet 3l3

terna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Förbud mot direktver— kande elvärme medför obestridligen ökade kostnader för den enskilde. Det kan heller inte uteslutas att förslaget kommer att medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll.

Hyr:'sluz'istcrnas riks/örhmnl som anser att ett förbud inte bör införas redan nu anför:

Eftersom inget riktigt konkret ekonomiskt och miljömässigt bra alterna- tiv till den under ZOIO-talet avvecklade kärne[värmeenergin ännu finns. anser förbundet att man bör avvakta elvärmerestriktioner ännu en tid. sä att förhastade — kanske i framtiden oanvändbara —— investeringar undviks.

Statens vattenfallsverk. ("DL, Svenska e/yt'rks/i'irt'ningen. Svenska kraji|'erks/i'irt'ningen. Svenska gas/öreningen och Svenska |'iirmworks/Iir— eningen avstyrker ett förbud mot direktverkande elvärme med elradia-

torer. CDL anför:

Om man. under i övrigt lika förutsättningar, under perioden 1982—92 bygger 10000 småhus/år med vattenburna elvärmesystem i stället för med direktverkande elvärme innebär detta en samhällsekonomisk merkostnad av storleksordningen 10th milj. kr. CDL kan inte finna det motiverat att satsa sådana belopp på ett tekniskt utförande vars värde man ej nu kan bedöma och hänvisar också till vad som sägs i de allmänna tilläggsdirekti- ven av den 23 mars 1980 om att förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.

Svenska kraftverksföreningen anser att en avgörande fråga i samman— hanget är i vilken grad flexibiliteten ökar vid val av vattenburet värmesy- stem. Elvärme ger enligt föreningen en nära nog fullständig flexibilitet vid produktionen. Beträffande flexibiliteten i byggnaderna anför ELAK:

Det kan övervägas om en byggnad skall förses med ett inre distributions- system redan vid uppförandet eller om det kan räcka med att förbereda byggnaden så att ett distributionssystem kan installeras i efterhand. Ett inre distributionssystem kan vara besvärligt att sätta in i efterhand. Hela byggnaden berörs av håltagning och genomft'iring av rör eller kanaler. Köstnaden för detta blir hög om inte ätgärden har förberetts eller samord- nas med ombyggnader och renoveringar som ändå skall utföras. Därmed är det också klart att installationer av ett inre distributionssystem utgör en betydande tröskel vid en framtida omställning.

Detta resonemang kan enligt kraftverksföreningcn på goda grunder starkt ifrågasättas. Föreningen anför därvid:

Merkostnader för att sätta in ett vattenburet system i efterhand uppgår enligt utredningens bilaga ltl till 3000 kronor. Den teknik som erfordras är okomplicerad och finns tillgänglig. ()m åtgärder förberetts vid byggna—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 314

tionen bör kostnaden kunna bli ännu lägre. Det är svårt att inse att just dessa 3000 kronor skulle vara en "betydande tröskel". speciellt mot bakgrund av att ett byte av uppvärmningssystem (somju är anledningen till installationen av vattenradiatorer) dessutom fordrar installation av ny pan- na. skorsten. lagerutrymmen osv. lnvesteringarna i detta fall vid nybygg- nad tvid ombyggnad blir kostnaderna ännu större) enligt tabell 4.9 sid. 206 och 207:

Fliseldning 55 000 kr. Torv, ved. kol 35000 kr. Ytjordvärme 45000 kr.

Det är givetvis detta steg som är en betydande tröskel, och inte bytet från elradiatorer till vattenradiatorer.

Statens vattenfallsverk anför att det i utredningen finns ett underlag som visar att ett direktverkande elvärmesystem endast behöver användas i 5—8 är innan övergång till ett vattenburet system kan ske utan merkostnader jämfört med att redan från början installera ett vattenburet system.

Förbudet innebär enligt vattenfallsverket därför en betydande merkost- nad jämfört med det fall att direktverkande elvärme kan installeras redan från början eftersom elvärmesystemet-bör kunna användas l5 a 20 är innan konvertering till vattenburet system blir aktuell i varje fall under förutsätt- ning att elvärmesystemet installeras under första hälften av .l980-talet. Det föreslagna förbudet ger enligt verket säväl samhället som de enskilda icke obetydliga merkostnader och förvärrar därför landets redan svära ekono- miska problem.

Vattenfallsvcrket anför vidare:

Den angivna reduktionen av elanvändningen för uppvärmning och tapp- varmvatten på minst 40 '%- av energibehovet för radiatorerna jämfört med byggnormen SBN-75 synes vara i största laget. da detta kan komma att kräva användning av ännu ej utprovad teknik. Detta kan visserligen med- verka till att driva fram en teknisk utveckling men kan också medföra ekonomiska förluster för husägarna och samhället om tekniken ej fungerar." De avsedda spareffekter'na uppnås i så fall inte heller. Vattenfall anser därför att kravet om reduktion av energibehovet för radiatorerna ej bör sättas högre än 30 'It-.

Svenska elverksföreningen anför:

Förbudet mot direkt elvärme är onödigt och olämpligt i all synnerhet som kommunerna redan i egenskap av planmyndigheter. markägare och fastighetsägare samt med stöd av särskild lagstiftning (SFS l976: 838. SFS l977z44l) har goda möjligheter att påverka den övervägande delen av värmeplaneringen i enlighet med intentionerna bakom Lagen om kommu- nal energiplancring (SFS l977: 439). '

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet

'.») (J!

Nils-Erik" I.indsk(m_g. konsult inom området uppvärmningsteknik. har yttrat sig angående gränsen 40'5'2 besparing av radiatorenergi för att elra- diatorer skall tillåtas. Lindskoug anser att ELAK har förbisett vissa förhål— landen vid beräkning av gränsen. ELAK har enligt Lindskoug räknat med för stort bidrag från ventilationsvärmeväxlare. ELAK har inte heller beak- tat att även de nyttiggjorda gratisvärmctillskotten i form av personvärme. bidrag från httshållsel till uppvärmning samt bidrag från passiv solvärme minskar då man med hjälp av värmeisolering eller ventilationsvärmeväx- lare eller på annat sätt minskar den tcmperaturberoende energiförlusten. Lindskoug föreslår att om en gräns av det slag ELAK har föreslagit skall lastställas bör den mot bakgrund av de två invirindningarna sättas till 30% i stället för 40 %.

David Skidorgrz'n m.]l. som anlitats av ELAK för vissa beräkningar om möjligheterna att uppnå den föreslagna besparingen 4t.)';.-*i.- anser att det trots Lindskougs invändningar är möjligt att uppnå 4092- besparing.

Förslaget om förbud mot direktverkande elradiatorer avvisas även av tillverkande företag och grossister inom elomärdet. ["t"/.vll'g/u'(siis:('I/”dill”- hllnd. .S'vt'rigt's 'I'rr'i/tlls/abrikers riksji'irbmtd. Sveriges Vil/aägartj/i'irhaml. Byggnadsen|repren("iigfi'irwzingen. FERA och FICRA :s ('Iv('irn|e_urapp. Kar- rim'lw/ms och Skellefteå kommun samt av Il'A.

lVA anför därvid: Akademien avstyrker förslaget till ett förbud mot direktverkande el- värme. Utredningens motiv att större flexibilitet vid övergång till nya energikällor i framtiden uppnås om vattenburen värmedistribution installe- ras är enligt akademiens mening inte underbyggt med fakta. Installation av _ vattenburen elvärme i nyproducerade hus ger inte den utlovade flexibilite- ten men däremot högre investerings- och driftkostnader och en högre energiförbrukning. — Båda delarna är olämpliga i nuvarande ekonomiska läge.

Sveriges villaägareförbund anför:

Småhusägarna har under de senaste åren drabbats av stora kostnadsök— ningar. Enligt en undersökning av SCB var boemlekostnaden l978 betyd- ligt större för småhus än för hyreslägenheter och bostadsrättslägenheter — för exempelvis makar med barn var skilnaden 35 ':i-( resp. 58 %. Sedan dess har läget förvärrats kraftigt. främst genom de höjda räntorna och oljepri- serna. Ytterligare mycket stora kostnadsökningar uppkommer nu genom de höjda taxeringsvärdena och genom avvecklingen eller minskningen av räntebidragen till statsbelånade smältas. Varje ytterligare kostnadsökning måste därför undvikas med alla medel.

Ett förbud mot direktverkande elradiatorer skall medföra kraftigt höjda anläggnings— och driftskostnader. Det skulle också försvåra en minskning av oljeberoendet. Förbundet kan därför inte godta ett sådant förbud.

Flertalet av de remissinstanser som motsätter sig ett förbud mot elradia— torer har påtalat de ekonomiska konsekvenser de menar att ett sådant förbud skulle få. Dessutom anser man att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till omfattande byråkratiskt krångel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.12 Industridepartementet 316

Katrineholms kommun anför:

De av kommittén föreslagna undantagen mot förbudet för direktver- kande eluppvärmning medför stora gränsdragningsproblem och en kraftigt ökad arbetsbörda för de kommunala byggnadsnämnderna. vilket ur kom- tnunal synpunkt är allt annat än önskvärt. Ökad byråkrati och mer krångel kan också bli följden. vilket enligt utredningsdirektiven bör motverkas.

Kiruna kommun är inne på liknande tankegångar och anför därvid:

] kommitténs direktiv uttalas att kommittén bör beakta vad som sägs i tilläggsdirektiv (dir. l98(l:2()) om nödvändigheten av att kartlägga olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och den kommunala ekonomin. Därför måste de kommunalekonomiska konsekvenserna noga beaktas.

Kommittén har i denna del begränsat sig till allmänt hållna uttalanden av innebörd att de utökade uppgifterna inte innebär någon ökad belastning för kommunerna (energiplancringen) eller någon större belastning i normalfal- let (dispensprövningenl. Det må vara att belastningsökningen i dessa och andra avseenden (t.ex. låneförmedlingen) kan synas vara marginell men sammantaget med andra sektorer där kommunerna påläggs olika slag av uppgifter kan ökningen bli betydande. Det torde knappast vara innebörden i till;".iggsdirektiven att volymökningen skall kunna avfärdas på sätt som kommittén giort. Något genomarbetat underlag för sådana bedömningar har kommittén inte heller redovisat.

SELGA som anser att ett förbud skulle skada viktiga samhällsintressen anför:

Någon tidigare offentlig eller annan kvalificerad utredning om på vilket sätt ett förbud mot direktverkande elvärme skulle främja några energipoli- tiska eller andra mål har veterligen aldrig gjorts. 'l'värtom visar närmare analyser, att ett sådant förbud påtagligt skadar viktiga samhällsintressen. Det medför stora kostnader för såväl samhälle som enskilda. det leder till sämre energihushållning. mindre flexibilitet i förhållande till olika energi- källor. ökade miljö- och hälsorisker samt ökad byråkrati.

APK sotn anser att direktverkande elvärme är den ojämförligt billigaste tärmekällan om inte priset utsätts för konstlade höjningar anför:

Allt detta framgick också av lilanvändningskommittens betänkande El och olja (Ds 1 1980: 22). där följande avsnitt på sida 49 torde komma att gå till historien: "()m inga restriktioner införs mot direktverkande elvärme med elradiatorer. kan en förväntad god tillgång på elenergi under [98tlvtalet åter leda till ökad installation av denna uppvärmningsform. för detta talar även att direktverkande elvärme med elradiatorer för närvarande för med sig de lägsta uppvärmningskostnaderna jämfört med konkurrerande sy— stem. Mot denna bakgrund föreslår vi förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer." .

Vi vänder oss med skärpa mot denna mörkmannapolitik. Det är tillräck- ligt med att man på alla områden lyfter över krisens bördor på arbetare och tjänstemän. Att därtill utifrån den antivetenskapliga och antiteknologiska

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.12 lndustridepartementet 317

psykos som blåstes upp häri landet 1973—1980 förbjuda den billigaste och mest praktiska värmekällan är en utmaning mot vanligt sunt förnuft. Arbe- tarpartiet kommunisterna avvisar detta vettlösa förslag.

De tillverkande företagen inotn elbranschen som yttrat sig. AB 'I'ak- värme. Elektro Standard AB. IKO Kabel och .lt'rnkmtsr AB anför att sysselsättningen vid företagen skttlle påverkas negativt av ett förbud enligt ELAK:s förslag. Branschorganisationen ElakIr:iindustri/i'ireningwt anför:

Om den svenska marknaden för elradiatorer minskar ytterligare. måste man befara att den svenska elradiatortillvekrningen läggs ned och att restmarknaden försörjes genom import.

Konsekvenserna blir då - Många hundra personer förlorar sina nuvarande arbeten. — En kapitalft'årstöring hos elvärmefabrikanterna om ca 90 milj. kr.. för vilken de antagligen kommer att begära ersättning av staten. — Handelsbalansen försämras med ca ltltl milj. kr. per år.

ELAK betecknar dessa konsekvenser som "relativt små".

Föreningen vill med skärpa protestera mot försök att bagatellisera den mycket kännbara skada som i ont'fidan skulle tillfogas närmast berörda parter.

l tlera fall ligger elradiz'ttorfabrikerna i små orter. vilkas näringsliv kan befaras få en allvarlig knäck. 'l'otalt berörs ca 480 personer inom elradia- tortillverkningen. och dessutom tillkommer återverkningar på andra med elvärmen sammanhängande produkter. samt i grossist- och installatörsle— det. [ glesbygder kan konsekvenserna i installatörslcdet lokalt få svåra verkningar.

ELAK föreslå-ir i enlighet med direktiven att ett förbud bör träda i kraft den ljanuari 1982.

Flera remissinstanser framför att denna tidpunkt är omöjlig med hänsyn bl.a. till omställningsproblem i byggnadsindustrin. '

Elektriska installatr'irxt)rganisalianer ( ElO) anför:

Den tid som står till buds från beslutsdagen till den 1 januari I982 är alltför kort för såväl de myndigheter. som ska verkställa besluten. som de byggherrar. konsulter. entreprenörer och materielleverantörer. vilka ska anpassa sina verksamheter till nya tekniker.

Elf) föreslår att ikraftträdandet flyttas till tidigast den ljanuari 1983. allt för att undvika alltför stora kostnader och krångliga byråkratiska regler.

All-IS anför:

Om utredningens förslag genomförs. kommer detta att leda till visst bortfall av arbetstillfällen på vissa orter och företag och ett tillskott av arbetstillfällen inom andra områden. Enligt styrelsens uppfattning är det nödvändigt att förändringar sker i sådan takt. att omställningsproblem för

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l2 Industridepartementet 318

berörda enskilda och kommuner underlt'ittas.- Arbetsn'tarknadsstyrelsett finner det vidare angeläget. att förändringen av bestämmelserna rörande eluppvärmning utformas på sådant sätt. att planering och genomförande av bostadsbyggande och annat byggande ej försvåras ytterligare.

ELAK föreslår att förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer införs genom ändring av 544 a och s54 byggnadsstadgan.

Kammarriitlen i Stuck/mim anför: Kommittén har lagtekniskt löst uppgiften så att den föreslår att föreskrif- ter i aktuellt hänseende tas in i byggnadsstadgan ( 1959: 6121. BS. Kammar— rätten har inte någon invändning mot denna lösning.

I syfte att kraven på värmesystemens utformning fortlöpande skall kun- na anpassas till den tekniska utvecklingen är bestämmelserna i förslaget allmänt hållna. Det är avsett att de skall kompletteras med tillämpningsfö- reskrifter och allmänna råd från statens planverk.

Kammarrätten skulle helst se att regleringen ges ett fastare innehåll men anser sig på de skäl som ELAK har anfört. likväl kunna godta förslaget. Det är emellertid angeläget att det genom förarbetena ges klargörande riktlinjer för planverket. Risk föreligger annars för att utrymmet för ver- kets fria skön blir alltför vidsträckt. I detta hänseende utgör kommitténs motiv (bet. s. 50 fn en god grund. Vad angår förslaget till förft-tttningstext förordar kammarrätten att den nya regleringen i 44 aå BS utformas som ett fristående andra stycke. Därmed markeras tydligare att. medan den nuva- rande bcstämmelsen har generell räckvidd. båda de nya punkterna är begränsade till sådan byggnad som anges i 465 BS.

Förslaget till ändring av 5456 BS bör utformas så att det klart framgår att bestämmelsen endast är tillämplig i fråga om byggnad som sägs i 46.5 BS.

Hovrättenjör Nedre Norr/am! som accepterar den av ELAK föreslagna lagtekniska utformningen anför:

Det synes dock angeläget att i motiven närmare utveckla i vilka fall en väsentlig ändring av befintligt uppvärmningssystem skall anses föreligga. Betänkandet gcr härvidlag ingen ledning. Av kostnadsskäl bör byggnads- lovskravet inskränkas till endas sådana ändringar som har betydelse från allmän energisynpunkt. vilket bör anges i motiven. Såsom byggnadslovs- plikten är utformad i förslaget kommer den att omfatta en rad åtgärder där byggnadslovsprövning inte kan anses energipolitiskt motiverad. Så torde till exempel utbyte av en försliten oljepanna mot en elpanna komma att kräva byggnadslov medan å andra sidan i de fall en oljepanna utbytes mot en ny panna av samma slag denna åtgärd inte skulle omfattas av byggnads- Iovsplikten. Det kan inte uteslutas att denna konsekvens av förslaget kan tänkas motverka utvecklingen mot ökad övergång till eluppvärmning.

Hovrätten anför vidare:

144th BS bör "lämplig" ändras till "lämpligt". [ 54.5 BS bör i klarläg- gande syfte tillägget i 2 mom.. för att överensstämma med formuleringen i 1 mom.. ges följande lydelse: "att ändringen inte innebär inrättande av ett nytt uppvärmningssystem eller mera väsentlig ändring av befintligt upp- värmningssystem".

Prop. 1980/81z90 BilagalJZ Industridepartementet ' =3I9

Svenska elt't'rksf't'ireningen som motsätter sig ett förbud mot elradiatorer anför: '

Elverksföreningen har anfört invändningar mot förbudet sotn sådant och mot det förhållandet att det — bl.a. genom hänvisning till byggnadsstad- gans .546 — givits ett vidare tillämpningsområde än som är praktiskt lämpligt och i konsekvens med direktiven. Beträffande lagförslt-tget som sådant kan det med fog invändas. att särskilt hänvisningen till "annat energislag" är allt för obestämd och lämnar vägen öppen för godtycke och nära nog obegränsade merkostnader för den byggande. Det är rimligt att kravet på utförande för att underlätta framtida övergång till annat energi- slag begränsas till ett specifikt "energislag" antingen enligt den byggandes val eller enligt byggnadsnämndens anvisning.

Tillägget till 554. lat och Za mom.. är konsekvenser av kommitténs förslag. att för ändring av byggnads värmesystem skall erfordras bygg- nadslov. Elverksföreningen har funnit att kommitténs förslag om konver- tering från olja till el icke motiverar kravet på byggnadslov. Det finns därutöver ej anledning att här vidare kommentera detta'lagförslag men vi vill erinra om tidigare uttalad farhåga beträffande byggnadsnämndernas arbetsbelastning.

Elverksföreningen vill slutligen ifrågasätta om ändringsförslagen till byggnadsstadgan — speciellt beträffande & 44 a — är helt förenliga med Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar (SFS 1976: 838) och Lagen om ändring i ellagen ( 1977: 441 ). Tiden har ej medgivit en noggrannare kontroll i dessa avseenden.

Statens planverk som anser att man genom den kommunala energipla- neringcn bör styra val av uppvärmningssystem anför:

De av ELAK föreslagna kompletteringarna i 44 a? BS bör enligt plan- verkets mening begränsas genom att den näst sista meningen i tillägget. utgår. Enligt planverkets uppfattning innebär denna mening i tekniskt .avseende en onödig precisering. som med hänsyn till den snabba tekniska' utvecklingen kan visa sig mindre lämplig att införa i byggnadsstadgan. Den föreslagna första meningen . . utföras med ett uppvärmningssystem som med hänsyn till byggnadens läge och utformning är lämplig från allmän energisynpunkt” ger tillräcklig grund för att meddela regler med den inriktning som planverket förordat i yttrandet. Med hänsyn till den kopp— ling till kommunal energiplancring som planverket föreslår ger den citerade formuleringen utrymme för erforderliga justeringar i föreskrifter och rikt— linjer allteftersom erfarenhet vinns. Eöratt undvika att kostnadskrävande åtgärder skall behöva genomföras i elväimda hus i syfte att underlätta'en ' senare övergång till annan uppvärmningsform. föreslår planverket vidare att i sista meningen ordet "utföras" byts ut mot "förberedas". "

Förslaget att byggnadslov skall krävas för inrättande av nytt värmesy— stem eller väsentlig ändring (i detta fall konvertering) synes vara en logisk följd av ELAK:s övriga förslag. Planverket tillstyrker därför det föreslagna tillägget i 545 BS.

Statens järnvägar påpekar "att vissa byggnader" inom' järnvägen kan behöva undantas från ett förbud mot elradiatorer. Dessa byggnader är I. Byggnader och lokaler som erfordras för' SJ kraftförsörjnings-. signal-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 324

1 PM om koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar

Den 1 maj 1978 trädde lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (rörled- ningslagen) i kraft. Rörledningslagen innebär att rörledning för transport av råolja, naturgas eller liknande produkter ttnder vissa förutsättningar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession). Motsva- rande koncessionsplikt finns inte beträffande rörledning för transport av hetvatten för uppvärmning.

[ samband med utskottsbehandlingen i riksdagen av regeringens propo- sition 1977/78: 86 med förslag till lag om vissa rörledningar m.m. anförde näringsutskottet (NU 1977/78: 47 s. 3) bl. a. att utskottet utgick från att. om så visade sig motiverat. regeringen skulle föranstalta om en komplettering ' av koncessionssystemet enligt rörledningslagen så att det också kom att omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Riksdagen följde utskottet (rskr 1977/78: 210).

Energikommissionen har i sitt huvudbetänkande (S()U 1978: 17 s. 589— 590) Energi pekat på möjligheterna att minska Sveriges oljeberoende ge- nom att värme från kärnkraftverken utnyttjas för uppvärmningsändamål. i detta hänseende har möjligheterna att från Forsmark förse Storstock- holmsområdet med värme varit föremål för utredning. [ samband med detta projekt har också frågan om lagstiftning för hetvattenledningar aktua- liserats. Liknande utredningar har även färdigställts vad gäller hetvatten- ledningar från Barsebäck till Malmö—Lund-omrädet och från Ringhals till Göteborg. .

Frågan om införande av koncessionsplikt för fjärrvärmeledningar över- vägdes inom industridepartementet under våren 1979. Resultatet av över- vägandena redovisas i denna promemoria.

1.2 Författningsbestämmelser av intresse

Av intresse i sammanhanget är. förutom rörledningslagen. de bestäm— melser i olika författningar som för närvarande berör anläggande eller drift av ljärrvärmcledningar. Sådana bestämmelser finns i lagen (1976:?138) om allmänna ljärrvärmeanläggningar. miljöskyddslagen (1969: 387). natur- vårdslagen (1964: 822"). byggnadslagen (1.947: 385). vattenlagen (1918: 523). väglagen (197lz948). ledningsrättslagen (1973: 1144). expropriationslagen (1972:719) samt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för bestämmelserna i nämnda författningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 335

1.2 .] Rör/editingslagen

Enligt rörledningslagen får rörledning för transport av bl.a råolja eller naturgas inte framdras eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession). Koncession krävs dock inte för ledningar med en längd av högst 20 kilome- ter. ledningar som skall utnyttjas huvudsakligen för att tillgodose enskilda hushålls behov eller ledning som uteslutande skall nyttjas inom hamn eller industriområde (1 5). Fråga om koncession prövas av regeringen (3 ä).

[ 5—755 behandlas villkoren för koncession. Därvid gäller bl.a. att koncessionen skall avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning. Koncessionen skall gälla viss tid. som får bestämmas till längst 30 är. Regeringen får föreskriva att staten skall ha rätt att delta i verksamheten eller att särskild avgift skall utgå till staten. Även i andra hänseenden får regeringen föreskriva villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

Koncessionshavaren är skyldig att mot ersättning ombesörja transport åt annan om det kan ske utan väsentligt förfång for koncessionshtwaren (8 s').

1 10— 12% behandlas ansvaret för kostnader. som kan ttppkomma om ledning dras fram inom trafikled. Som regel är det koncessionshavaren som skall bekosta de arbeten, som härvid mäste utföras.

Koncession får ej överlåtas utan medgivande (13 å). Efter anmälan av koncessionshavaren att han vill frånträda sin rätt upphör koncessionen. om inte annat följer av koncessionsbeslutet (14.5). Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. statens industriverk får återkalla koncessionen bl. a. om koncessionshavaren inte uppfyller föreskrivna villkor eller gällan- de förpliktelser( 15 5).

Sedan koncessionen upphört att gälla skall ledningen tas bort och åter- ställningsåtgärder vidtas. Detta gäller också om ledning dragits fram titan koncession (lö—17555). [ 18.5 finns närmare bestämmelser om hur åter- ställningsarbetena skall gå till.

I 19—23åä linns bestämmelser om bl.a. tillsynen. Tillsynen utövas av statens industriverk. som har rätt att av koncessionshavaren kräva in de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Verket får också för visst fall meddela bestämmelser för att trygga efterlevnaden av lagen såvitt avser rörlednings framdragande och begagnandc eller ätcrställningsåt- gärder. Verket har viss möjlighet att tillgripa vitesft'ireläggande för att få till stånd rättelse om koncessionshavaren inte uppfyller meddelade villkor eller föreskrifter. ] vissa fall kan verket också förbjuda att verksamheten fortsätts. (')m sädant förbud inte efterkommes. får handräckning tillgripasf

1.2.2. Lagen om allmänna _fja'rrt'a'rntt'anläygnintutr

Genom lagen om allmänna ljärrvärmeanläggningar har distributionen av ljärrvärme i viss utsträckning blivit lagreglerad. Enligt lagen skall statens industriverk på ansökan av den sotn driver en ljärrvärmcanläggning kunna

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 326

förklara anläggningen för allmän. om det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt. lndustriverket bestämmer härvid visst område utöver vilket anläggningens verksamhetsområde inte får utsträckas. lnom detta område kan verket utesluta t. ex. storförbrukare med befintliga uppvärm- ningsanläggningar såsom sjukvårdsinrättningar och större industrier be- träffande vilka det redan från början står klart att uppvärmning genom fjärrvärmeanläggningen inte medför några fördelar därför att de har möjlig- het att själva ordna en effektiv värmeförsörining som inte innebär några nackdelar från allmän synpttnktjämfört med anslutningsalternativet.

Lagen gäller endast för allmänna tjärrvärmeanläggningar. Huvudman för fjärrvärmeanläggning är i regel kommunen. Lagen reglerar inte kommu- nens skyldighet att engagera sig i fjärrvärme utan detta är liksom tidigare en fråga som kommunerna själva kan.:ivgöra.

Enligt Så har ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde rätt att få fastigheten ansluten till fjärrvärmenätet. om fastigheten behöver anordningar för värme samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Å andra sidan är ägare till sådana fastigheter i princip skyldiga att betala avgift enligt taxa som huvudmannen är skyldig att utge ersättning för anläggning för värmeförsörjning som blir onyttig till följd av att allmän fjärrvärmeanläggning kommer till stånd ( 16.5).

Tvister mellan huvudman och fastighetsägare prövas av statens va- nämnd.

I.2.3 Miljöskyddslagcn

Miljöskyddslagen (ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vatten- förorening. luftförorening. buller och andra störningar. Lagen är tillämplig på bl.a. användning av mark. byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra förorening av vattendrag. sjö eller annat vattenområde. om an- vändningen inte utgör byggande i vatten (l 5). Den är också tillämplig på användning av mark. byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening. buller. skakning. ljus eller annat sådant. om störningen inte är helt tillfällig.

Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verk- samhet. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder. tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet (5 ä). Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranle- da olägenhet av väsentlig betydelse. även om försiktighetsmått vidtas. får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger (65). Skulle den befarade olägenheten innebära att ett stort antal människor får sina lev- nadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt. får enligt samma paragrafverksamheten inte utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt ML. om verksamheten är av synnerlig

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 337

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Dessa bestämmelser i 6 så gäller ej om rörledning prövats enligt rörlednings- lagen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som vill utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten (9 så). Sådan frivillig tillståndsprövning sker endast undantagsvis. Med stöd av 10.5. vari regeringen i fråga om miljöfarlig verksamhet fått vittgående befogenheter att föreskriva krav på tillstånd. dispens eller anmälan. har i 215 miljö- skyddskungörelsen (1969: 388: ändrad senast 1976: 330) föreskrivits att där angivna slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens. dvs. medgi- vande om undantag från skyldighet att söka tillstånd. av statens natur- vårdsverk.

Om regeringen enligt rörledningslagen har prövat frågan om rörledning är regeringens beslut bindande vid prövning enligt ML.

1.2.4. Natarvårdslagen

Naturvårdslagen (NvL) innehåller bl. a. bestämmelser till skydd för naturmiljön oeh friluftslivet.

] 18.5 föreskrivs att täkt av sten. grus m.m. inte får ske utan länsstyrel- sens tillstånd. Enligt 195 kan visst område förklaras som naturvårdsområ- de. 1 beslut om naturvårdsområde skall föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av marken som behövs för att trygga ändamålet med beslutet. Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från sådana inskränk- ningar.

Kan arbetsföretag. som inte omfattas av tillståndstvång enligt 1815 eller 19.5 komma att väsentligt ändra naturmiljön. skall-enligt 209” samråd ske med länsstyrelsen innan företaget utförs. Bestämmelsen i 20.5 gäller inte bebyggelse inom vissa planområden och inte heller företag. som omfattas av tillstånd enligt vattenlgen eller ML.

Till skydd för friluftslivet råder enligt 1515 strandskydd vid havet. sjöar och vattendrag. lnom strandskyddat område får enligt 16.5 inte utan läns- styrelsens tillstånd utföras anläggning som hindrar allmänheten att beträda området. Detta gäller dock inte företag vartill tillstånd lämnats enligt vattelagen eller ML.

1.2.5. Byggnads/agan

Också vissa bestämmelser i byggnadslagen (BL) kan ha betydelse för frågan om framdragande av ljärrvärmeledningar. Detta gäller främst i lagens planbestämmelser men i vissa fall också bestämmelserna i 136 aä om lokaliseringsprövning av industriell verksamhet.

Enligt 136 aå BL skall tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet. som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar prövas av

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 328 regeringen i den omfattning som sägs i lagrttmmet. Sålunda skall nyanlägg— ning av vissa verksamheter som anges i paragrafens andra stycke alltid prövas om regeringen inte för visst fall medger undantag från prövnings- skyldigheten. 1 övrigt gäller i huvudsak att utvidgning av dei 136 as andra stycket angivna verksamheterna och nyanläggning eller utvidgning av and- ra verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar skall prövas om regeringen besltttar därom i det enskilda fallet.

Regeringens beslut enligt 136 as' BL är bindande för den fortsatta pröv- ningen cnligt BL och ML. Det ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd att vid prövning enligt ML föreskriva de villkor för verksamhe- ten som krävs från miljöskyddssynpunkt. i den mån frågan inte är reglerad genom regeringens beslut.

1 .2.6 lätt/enamel!

l vattenlagen (VL) finns bl. a. regler om byggande i vatten. Med byggan- de i vatten avses uppförande av damm. bro. brygga. vall. hus eller annan anläggning ävensom verkställande av fyllnad eller pålning i vattendrag. sjö eller mindre vattensamling eller havet eller ock på land så nära strandbäd- den. att inverkan kan ske på vattenståndet (2 kap. lä). Till byggande i vatten hänförs också. sedan byggnad som ännu nämnts kommit till stånd. varje ändrings- eller reparationsarbete därå nedom högsta kända vatten- ståndet. Vad som föreskrivs i VL om byggande i vatten skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om bortledande av vatten ur vattenområde. som förut nämnts. grävning och sprängning i sådant vattenområde samt annan åtgärd till ändring av vattnets djup eller läge därstädes.

För att byggande i vatten skall få ske krävs att de värden som vatten- byggnaden skapar från samhällelig och allmän ekonomisk synpunkt väger tyngre än de värden som skadas genom byggnaden. Tvångsrätt att bygga i vatten till skada för annan förutsätter sålunda att åtgärdens nettonytta står i visst matematiskt förhållande till den skada på annans egendom som uppkommer genom åtgärden (2 kap. 3 si). Även om företaget skttlle uppfyl- la detta krav. kan det emellertid vara otillåtligt. nämligen om det medför avsevärd skada på vissa allmänna intressen. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt VL. om företaget är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för ortcn eller eljest från allmän synpunkt.

Bestämmelserna om att åtgärdens nettonytta skall stå i visst förhållande till skadan utgör inte hinder mot uppförande av bro eller annat byggande i vatten för allmän väg. rörledning eller förjärnväg. till vars anläggande eller framdragande regeringen har lämnat tillstånd (2 kap. 405).

I .2. 7 l't't'glagen Enligt 44? väglagen gäller att elektrisk ledning. vattenledning eller an- nan ledning inte fär dras inom vägområde. om inte väghållningsmyndighe-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 329

ten har medgivit det. Har tillstånd till ledningen lämnats i annan ordning enligt lag eller annan författning. räcker det med att anmälan görs hos väghällningsmyndigheten. Denna meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande m.m. som behövs med hänsyn till vägens bestånd. drift eller brukande.

1.2.8. Lea'ningxrä[Lv/agua

Enligt Iedningsrättslagen kan den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet få en särskild rätt till detta. s. k. ledningsrätt. Lagen gäller vissa uppräknade slag av ledningar. bl. a. allmänna teleledningar. konces- sionspliktiga starkströmsledningar. vatten- eller avloppsledningar och led— ningar genom vilka fjärrvärme. olja eller annan råvara eller produkt tran— sporteras från produktionsställe. upplag eller lastplats (2 s').

Med ledning avses inte bara själva ledningen utan även sådana för dess ändamål erforderliga amn-dningar som transformatorer. pumpstationer och andra tillbehör (3 5).

Ledningsrätten. som kan tillskapas även tvängsvis. ger ledningsägaren en sakrättsligt skyddad rätt att utnyttja utrymme inom fastighet för ledning ll å). Ledningsrätten omfattar befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för att dra fram och begagna ledningen.

En ledning måste vara av viss beskaflenhet och tjäna visst ändamål för att den skall få dras fram med ledningsrätt. I fråga om ledning för transport av fjärrvärme. olja, gas eller annan råvara eller produkt krävs att ledningen tillgodoser ett allmänt behov. gagnar näringsverksamhet eller kommunika- tionsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller att den medför endast ringa intrång ijämförelse med nyttan (2 #54). ] ledningsrättsärendet prövas också frågan om ledningens närmare lokalisering med hänsyn till de motstående intressen som kan finnas i det särskilda fallet.

Lcdningsrätt får inte upplåtas. om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den (fas"). Upplä- telse av ledningsrätt inom område med fastställd generalplan eller stads- plan. tomtindclning eller byggnadsplan skall stå i överensstämmelse med planen (8 s). Finns det eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning. t.es. regionplan. utomplansbestämmelser eller natur- värdsföreskriftcr. skall ledningsrätt upplåtas så att syftet med bestämmel- serna inte motverkas. Utanför planområde fär ledningsrätt inte upplåtas. om upplåtelsen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning. för- anleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av områ- det (9å). Allmänt gäller att ledningsrätt inte får upplätas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse och undantag härifrån görs endast när upplåtelsen är till övervägande nytta från allmän synpunkt (ltlå).

Har en Iedningssträckning fastställts i koneessionsbeslut. skall vad som i

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.13 Industridepartementet 330

denna del har föreskrivits i koncessionsbeslutet gälla utan hinder av be- stämmelserna i 6—l0ää ledningsrättslagen ([ l ä).

Ersättning för intrång vid upplåtelse av ledningsrätt utgår enligt de grunder som tillämpas vid expropriation (13 st.

1.2.9. Exproprialions/(igen

Vid sidan av ledningsrättslagen finns bestämmelser om tvångsupplåtelse av mark för ledningsändamål i expropriationslagen (ExL).

[ 2 kap. 3åi föreskrivs att expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av elektrisk kraft eller annan drivkraft. vatten. värme m.m. Denna bestämmelse omfattar bl.a. ledningar av olika slag t.ex. ledningar för fjärrvärme. olja eller gas. Skall en sådan ledning ingå i ledningsnät av betydelse för riket eller för viss ort eller är intrånget av ledningen ringa i jämförelse med nyttan därav. får expropriation ske även om allmänt behov av ledningen inte föreligger.

I .2.10 Lagen om särskilda .s'ltyddsåtgt'irder för vissa kruj'mnläggningar

Beträffande anläggningar av väsentlig betydelse för energiförsörjningen i riket gäller i fråga om åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage bestämmelserna i denna lag. Enligt 2.5 avser lagen vissa elektriska kraftverk. anläggningar för tillgodoseende av vattenkraft genom vattenreglering. elektriska ledningar. transformatorer och kopplingsstationer samt rörledningar. för vilka krävs koncession enligt rörledningslagen. 1 3.5 föreskrivs att anläggningen skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall från skyddssynpunkt lämpligt sätt. Detsamma skall också gälla i fråga om ombyggnad. ändring eller utvidgning av sådan anläggning. Ägare av anläggning är skyldig enligt 45 att. i den mån det inte tidigare skett. med avseende på anläggningen" och driften vid denna vidta erforderliga åtgärder för att minska faran för och begränsa verkningarna av skada som förut nämnts. Han skall sålunda bl. a. verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brand- och an- nan bombskada. utföra skyddsrum m.m.. utbilda och öva personal samt vidta åtgärder för att snabbt avhjälpa driftavbrott.

I .2.1 I Förhållandet mellan rörledningslagen och annan lagstiftning

Som framgått av den tidigare redogörelsen är ett koncessionsbeslut enligt rörledningslagen bindande vid en tillåtlighetsprövning enligt ML och. vad gäller företagets nytta. även vid prövning enligt VL. I övrigt skall både ML och VL i förekommande fall tillämpas fullt ut. Detta innebär bl.a. att MLs bestämmelser om tillsyn m.m. i princip är tillämpliga också på rörledningar. som omfattas av rörledningslagen. Prövas ett rörlednings- företag. som fått koncession enligt rörledningslagen. även enligt ML. blir företaget befriat från skyldigheten att iaktta bestämmelserna i 16 och Ztläå NvL om strandskydd och samråd. Har ett koncessionerat ledningsföretag

Prop. 1980/81:90 Bilagal.13 Industridepartementet 331

inte prövats enligt ML. skall dock nämnda bestämmelser tillämpas. Därvid blir emellertid koncessionsbeslutet såtillvida bindande att genomförandet inte får omöjliggöras.

Koncessionsbeslut enligt rörledningslagen har inte någon formellt bin- dande verkan i förhållande till bestämmelserna i NvL om naturreserverat och naturvårdsområde och inte heller i förhållande till BLs planbestäm- melser. Genom den utredning som förutsätts ske i koneessionsärendet — bl. a. avses berörda kommuner och andra myndigheter bli hörda i ärendet — torde en faktisk samordning i dessa hänseenden kunna äga rum.

Genom tillkomsten av rörledningslagen har samhället getts möjlighet att på ett tidigt stadium samlat pröva tillkomsten och förläggningen av mera omfattande rörledningar för transport av bl.a. olja eller naturgas.

Skälen för en sådan samlad prövning var i huvudsak följande. Rörled- ningar för transport av olja eller naturgas kommer genom sin stora trans- portkapacitet att djupt ingripa i bestående förhållanden inom transportsek- torn. Anläggandet kan vidare komma i konllikt med natur- och miljövård- sintressen liksom med gällande planbestämmelser. Ledningen kan också få stor betydelse från försvarssynpunkt. Den ställer normalt också krav på stora kapitalinsatser. lnnehav och drift medför omfattande förpliktelser av olika slag. varför det är angeläget att tillse att anläggningens ägare har resurser. som garanterar kontinuerlig drift samt tillgångar att fullgöra even— tuellt uppkommande skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 333

Liknande synpunkter kan också anföras beträffande längre ljärrvärme- ledningar. Så är t. ex. syftet med en värmeavtappning från belintliga kärn- kraftverk bl. a. att begränsa olje- och kolimporten. Det är uppenbart att en sådan begränsning griper in i transportsektorn. Då det gäller konllikten mellan utbyggnad av ledningar å ena sidan och natur- och miljövårdsintres- sena samt gällande planbestämmelse å ena sidan och natur- och miljö- vårdsintressena samt gällande planbestämmelse å den andra. är det inte någon påtaglig skillnad mellan tjärrvärmeledningar och gas- eller oljeled- ningar. Också frän försvarssynpunkt har tjärrvärmcledningar av aktuellt slag sin betydelse. Någon nämnvärd skillnad mellan längre fjärrvärmeled- ningar och de ledningar som omfattas av rörledningslagen föreligger inte heller vad beträffar kravet på kapitalinsats och karaktären av de förpliktel- ser. som kan uppkomma. De skäl som har motiverat införande av konces- sionsplikt för olje- och naturgasledningar kan således anföras också för att ' göra ljärrvärmeledningar koncessionspliktiga. Koncessionsplikt bör därför införas för fjärrvärmclcdningar. Detta kan lämpligen ske genom att rörled- ningslagen görs tillämplig också på ijärrvärmelcdningar.

Rörledningslagcns koncessionskrav gäller inte för ledning som har eller avses få en längd av högst 20 kilometer. sotn huvudsakligen skall nyttjas för att tillgodose enskilda hushålls behov eller som uteslutande skall nytt- jas inom hamn- eller industriområde. Dessutom får regeringen för visst fall medge undantag från koncessionsplikt. Undantagen betingas bl.a. av att ledningar för rent lokala behov inte bedömts ha sådan betydelse från allmän synpunkt. att de bör vara underkastade koncessionsplikt. Som exempel härpå nämndes i förarbetena bl.a. de ledningar sotn inom de största tätorterna används för distribution av gas avsedd för hushållsför— brukning. uppvärmning m.m. När det gäller de lokala fjärrvärmenäten. gör sig samma synpunkter gällande. Dessa är om de allmänförklarz'ts enligt lagen om allmänna f_iärrvärmeanläggningar redan i dag underkastade viss prövning. De drivs som regel i kommunal regi och något behov av konces-' sionsprövning torde inte föreligga (se härom bl.a. utredningens om kom- munal energiplancring betänkande SOU 1976:55. sid. 110—113). Rörled- ningslagens bestämmelser om undantag från koncessionsplikt kan således göras tillämpliga också på ljärrvärmeledningar.

l 8—9 ss rörledningslagen finns bestämmelser om skyldighet för konce"- sionshavare att utföra transport genom ledningen åt annan. De hetvatten- ledningar. som här är aktuella. utgör ett slutet system. där varmvattnet ' pumpas fram och tillbaka genom två parallella ledningar. Det ligger i sakens natur att det inte gärna kan bli fråga om att genom sådana ledningar ombesörja transport åt annan. Det torde dock inte vara nödvändigt att uttryckligen föreskriva att transportskyldigheten inte skall gälla sådana ledningar. Enligt 845 rörledningslagen är nämligen koncessionshavaren skyldig att ombesörja transport åt annan endast om det kan ske utan väsentligt förfäng för koncessionshavaren. Denna begränsning får anses tillräcklig i detta hänseende.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 334

Vad gäller rörledningslagens bestämmelser i övrigt torde ett införande av koncessionsplikt för ljärrvärmeledningar inte behöva medföra nägra lagändringar. Inte heller annan lagstiftning. som berör rörledningarna. synes behöva ändras.

Som tidigare har nämnts infördes inte några regler i rörledningslagen om ansvarighet för skada vid drift av rörledningar utan detta kommer att tas upp i ett senare sammanhang. När det gäller fjärrvärmeledningar kan ifrågasättas om det över huvud taget finns anledning att införa en särskild skadeståndsreglering. Denna fråga bör emellertid övervägas i anslutning till frågan om ansvarigth för skada vid drift av naturgas eller oljelcdning- ar. Eftersom någon drift av sådana ljärrvärmeledningar som nu föreslås bli koncessionspliktiga enligt rörledningslagen inte är aktuell förrän om några år. kan det inte föreligga nägra betänkligheter mot att inte nu ta ställning till frågan om skadeståndsreglering,

Det anförda ger således vid handen att rörledningslagen kan göras till- lämplig på ljärrvärmeledningar utan annan ändring än att l ä första stycket utsträcks till att omfatta även fjärrvärme-ledningar.

] enlighet med vad som nu har anförts har upprättats förslag till lag om ändring i lagen ( 1978: 160) om vissa rörledningar. Förslaget har fogats till promemorian som bilaga.

1.3. Ansvar för skada

Skada som kan uppkomma vid drift av sådana rörledningar. på vilka rörledningslagen är tillämplig. är sådan skada som omfattas av MLs ska- deståndsbestämmelser. Enligt 30% ML är den som orsakar olägenhet ge- nom miljöfarlig verksamhet i princip skyldig att betala ersättning för detta. Beträffande den närmare regleringen av ansvarigheten för sådana skador. såsom frågor Om befrielse från ansvar i vissa fall. regressrätt mot annan som har vållat skadan. jämkning av skadestånd och det inbördes förhållan- det mellan flera skadeståndsskyldiga. gäller skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Någon särskild reglering av dessa frågor finns således inte beträffande rörledningar enligt rörlednings- lagen.

För vissa andra miljöfarliga verksamheter regleras sådana ansvarighets- frågor i särskild ordning med hänsyn till att verksamheten har sådan karaktär att den t.ex. kräver ett stärkt skydd för skadelidande. Sådan särreglering finns i bl.a. atomansvarighetslagen (1968: 45) och lagen (1978: 1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss.

[ förarbetena till rörledningslagen diskuterades behovet av särskilda skadeståndsregler för sådan rörledningsdrift. som omfattas av lagen. Där- vid anfördes att frågan om ansvarighet för skada till följd av läekning från rörledningar hade blivit föremål för internationell reglering såvitt avser vissa rörledningar till havs. Sålunda hade Sverige och övriga stater som har kttst mot Nordsjön eller Engelska kanalen år 1976 antagit en konven- tion om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja. Frågan om Sverige skttlle tillträda konventionen övervägdes inomjustitiedepartev mentet. För att Sverige skttlle kttnna tillträda konventionen måste den svenska lagstiftningen om ansvarigth för oljeskador av det slag som omfattades av konventionen bringas att överensstämma med denna. Det ansågs vidare önskvärt att skadeståndsreglerna i allt väsentligt var de- samma för rörledningar som omfattades av konventionen som för sådana som inte gjorde det. Även frågan om ansvarighet för annan skada vid drift av rörledning borde övervägas ytterligare. Mot denna bakgrund ansågs någon lagstiftning om ansvarighet för skada vid drift av rörledningar inte böra genomföras i samband med rörledningslagens tillkomst,

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 332

1.4. Vissa tekniska uppgifter

1 bl.a. utredningarna i Sydvärmeprojektet har bl. a. beskrivits vissa tekniska grundprinciper för överföring av hetvatten från Barsebäckverket till de lokala ljärrvärmcnäten. Därav framgår i huvudsak följande.

Det konventionella sättet för överföring av värme i fjärrvärmesystem är det s.k. tvårörssystemet. som består av en framledning och en returled— ning. Kortfattat innebär detta systcm att det uppvärmda vattnet pumpas i framledningen till mottagaren. Sedan värmeenergin avgetts. pumpas vatt- net tillbaka till värmeprodttktionskällan genom returledningen.

Också system med endast ett rör har studerats med bedömts inte kunna i ekonomiskt hänseende konkurra med det konventionella.

Uppvärmningen tillgär i stora drag så att ånga avleds från kraftverkstur- binen till en eller flera värmeväxlare i kraftverket där ångans värmeinne- håll ÖVCl'fÖrS till ljärrvärmevattnet. Vid passage genom seriekopplade vär- meväxlare höjs temperaturen till mellan 1100 och 1651" allt beroende på Värmebehovet.

Sedan uppvärmning skett pumpas vattnet med en hastighet av 2.5 m/sek genom framledningen till mottagarorterna. där värmeenergin i ledningen överförs till de lokala distributionsnäten i värmeväxlarstationer. Vattnet i returledningen beräknas ha en temperatur av ca 7000 Fram- och returled- ningar utgör säledes ett system skilt från de lokala näten. '

Överföringsrören kan förläggas ovan jord. i diken eller i kulvertar. ] fråga om rörmaterial har stål befunnits vara att föredra. De i projektet aktuella rören avses bli dimensionerade för tryckklass NT 25 (25 kp/cmzl och för fullt vakuum. Deras diameter beräknas till 0.6—1.2 m och gods- tjockleken (tryckkärlsstål) till 7—12 mm. Rören förutsätts vid förläggning ovan jord blir isolerade med mineralull med en tjocklek av 15—20 cm för framledningen och ca 10 cm för returledningen.

2 Remissyttrandena

Yttranden över den inom industridepartementet upprättade promemo- rian rörande koncessionsplikt för tjärrvärmeledningar har avgetts av Svea hovrätt. centralnämnden för fastighetsdata. överbefälhavaren (ÖB). sta- tens vägverk. transportnämnden. koncessionsnämnden för miljöskydd. statens industriverk. kammarkollegium. överstyrelsen för ekonomiskt för- svar. statens planverk, statens lantmäteriverk. statens vattenfallsverk. krigsskyddsnämndcn för kraftanläggningar. statens kz'irnkraftinspektion. länsstyrelserna i Stockholms. Uppsala. Malmöhus. Hallands och Göte- borgs och Bohus län, Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska försäkringsbolags riksförbund. Sveriges lndustri- förbund. Svenska elverksföreningen. Svenska kraftverksföreningen och Svenska värmeverksföreningen.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller förklarat sig inte ha något att erinra mot förslaget att göra längre tjärrvärmeledningar koncessionsplik- tiga enligt rörledningslagen. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt utan närmare kommentarer.

1 det följande återges i sammandrag de synpunkter som framförts. Statens industriverk påpekar att ljärrvärmesystemets struktur och ut- byggnad skiljer sig väsentligt från övriga ledningar genom att fjärrvärmen

'.JJ ull Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 3 _

är begränsad till tätorter. Verket anser därför att alla rörledningar vars längd överstiger fem kilometer bör vara koncessionspliktiga.

Verket anser sig också för närvarande ha begränsad kompetens att utöva tillsyn över tjärrvärmeledningarna.

Också Svenska värmaverks/Firmingen tar upp frågan om koncessions- pliktens omfattning och anför att ttndantagcn i l ?; rörledningslagen är vagt definierade. Dessa kan enligt föreningens mening innebära att rent kom- munala ledningar blir koncessionspliktiga. varför lagtexten i detta hänse- ende behöver förtydligas. Föreningen anför vidare att nuvarande regler i rörledningslagen om koncessionsvillkor. skyldighet att utföra transport åt annan samt återställningsarbeten inte är lämpade för ljärrvärmeledningar. Liknande synpunkter framförs av .S'vanska Elvvrkrfi'ircningen och Svenska K ra_ fti'w'ksfi'jrt'ningen .

Statens Iantmz'itw'ivark erinrar om att l7ä ledningsrättslagen innehåller en bestämmelse om att ledningsförrättning avseende koncessionspliktig ledning inte får inledas förrän koneessionsmyndigheten medgivit det. En- ligt verket framstår det som angeläget att vissa förberedande förrättnings- åtgärder kan vidtas redan före ett sådant medgivande, Enligt verkets mening är det därför önskvärt att ett nyligen framlagt förslag med denna innebörd genomförs så snart som möjligt (det förslag som åsyftas finns intageti Ds Ju l977: 12. Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstift- ningen).

Krigsskyddsnämndenför krafianlt'iggningar avstyrker förslaget i vad det innebär att krigsskyddslagen blir tillämplig på fjärrvärmeledningar. Som skäl härför anför nämnden i huvudsak följande. Krigsskyddsnämndens prövning enligt krigsskyddslagen är helt inriktad på skyddsåtgärder m.m. syftande till att tillgodose landets behov av elektrisk energi i krigstid. Frågan om utförande. skydd m.m. av hetvattenledningar för värmeleve- rans till tätorter ligger helt vid sidan av nämndens nuvarande verksamhet och kompetens. Enligt nämndens uppfattning bör frågan om föreskrifter i krigsskyddets intresse i stället lösas i koncessionsbeslutet efter hörande av t. ex. överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen.

En minoritet inom Svenska kommurdörbttndets styrelse anför att den inte kan acceptera det konkreta syftet bakom förslaget. Att ansluta kärn- kraftverk till fjärrvärmenätet i större tätorter har enligt minoritetens me- ning inte bevisats vara ekonomiskt rimligt. Dessutom innebär det enligt minoriteten en oacceptabel bindning till kärnkraft.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.13 Industridepartementet 336

Bilaga till bilaga l.l3 Förslag till lag om ändring i lagen (l978: l60) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att lå lagen (l978: 160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande [yt/(”lst Ft'il'es/ugt'n lydelse ] &

Rörledning för transport av Rörledning för transport av _)fi'ärr- råolja. naturgas eller produkt av värme. råolja. naturgas eller pro- råolja eller naturgas eller av annan (lukt av råolja eller naturgas eller av vätska eller gas som är ägnad att annan vätskaeller gas som är ägnad användas som bränsle får ej utan attanvändas som bränsle får ej utan särskilt tillstånd (koncession) fram- särskilt tillstånd (koncession) fram- dragas eller begagnas. dragas eller begagnas.

Koncession kräves icke för ledning som I. har eller avses få en längd av högst 20 kilometer.

2. huvudsakligen skall nyttjas för tillgodoseende av enskilda httshälls behov eller

3. uteslutande skall nyttjas inom hatnn- eller industriområde. Regeringen får i visst fall medge undantag från koncessionsplikt.

Denna lag träderi kraft den ljuli l98l.

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 337

Bilaga /. l4

Bidragsgivning till små vattenkraftverk. utvärdering. Sammanfattning av och remissyttranden över statens in- dustriverks rapport SIND PM 1980: 23

Innehåll lSammanfattningavSlND:srapport 338 1.1 Resultatet av bidragsgivningen till små vattenkraftverk l978.07.0l-—l980.09.0l 338 l.l.l Regler för bidrag till små vattenkraftverk ............ 338 l.l.2 Beviljadebidragm.m............................... 339 l.2 Erfarenheter från bidragsgivningen . . . . . . . . . . . . . . . . . _ . . . . . 339 l.2.l Sammanfattning av enkät till kraftverksägare. turbintill- verkare och byggföretag ............................ 339 1.2.2 Problem vid upprustning/nyanläggning av små vatten- kraftverk ................................ ' ........ 340 1.3 Resultat av bidragsgivningen till prototyper och demonstra- tionsanläggningar inom området små vattenkraftverk ........ 341 1.4 Övrig verksamhet inom området små vattenkraftverk ....... 342 1.5 Små vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt ..... 342 l.6 Förslag ............................................... 343 1.6.1 Allmänt 343 1.6.2 Lån till små vattenkraftverk ........................ 343 1.6.3 Behov av administrativa resurser .................... 344 2 Remissyttranden ................................. ' .......... 345 2.1 Remissförfarandet 345 2.2 Allmänt 345 2.3 Lån till små vattenkraftverk .............................. 346 2.4 Behov av administrativa resurser ......................... 349

22 Riksdagen 1980/"81. ] .ru/nl. Nr UU. Bilaga/ul

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.14. Industridepartementet 338

1 Sammanfattning av SlND:s rapport

Sedan den I juli 1978 har statsbidrag kunnat utgå med maximalt 35 % av kostnaderna för nyanläggning eller upprustning av små vattenkraftverk med en effekt mellan 100 och 1500 kW. För prototyper och demonstra- tionsanläggningar inom området har bidrag kunnat utgå sedan den 1 juli 1975. Gällande bestämmelser för bidragsverksamheten återfinns i förord- ningen (1980: 566) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom nä- ringslivet m.m. Verksamheten pågår t. o. m. utgången av juni 1981.

1.1.1. Regler för bidrag till små vattenkraftverk

Bidragen till små vattenkraftverk har utgått efter samma regler och kriterier som gällt för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader och industriella processer. De särskilda uppgifter SlND krävt för att kttnna fatta beslut har hänfört sig till bl.a. kraftstationens effekt. vattendom. hydrologiska förhållanden som ger energiproduktion. investeringskostna- der. kraftvärdering samt drift- och ttnderhållskostnader. Sedan dessa upp- gifter klarlagts gör SlND en samhällsekonomisk och en företagsekonomisk bedömning.

Sam/zällsekonomisk bedömning

För att åtgärden skall stödjas skall investeringen ge en ränta på minst S% räknat på värdet av energiproduktionen under den ekonomiska livs- längden. Värdet av energiproduktionen i denna kalkyl har under perioden ändrats från 15 öre/kWh till I7 öre/kWh. vilket motsvarar rörlig energikost- nad för elproduktion i ett oljeeldat kondenskraftverk.

Ekonomisk livslängd har satts till 25 år vid genomgripande restaurering och renovering liksom vid nyanläggning. Vid mindre omfattande upprust- ning har den ekonomiska livslängden beräknats vara kortare. i genomsnitt 15 år.

Företagsekonomisk hedömnning

Vid denna bedömning tas hänsyn till energiproduktionens värde enligt gällande eltariffer eller till avtal mellan kraftverksägare och eldistributör. lntäkten från åtgärden beräknas som värdet av elproduktionen med avdrag för drift- och underhållskostnader.

Bidraget avpassas sedan så att åtgärden motsvarar en viss annuitet. vilken är beroende av åtgärdernas omfattning. Bidrag utgår med högst 35 %.av den godkända kostnaden för investeringen.

Slutligen rangordnas de bidragsberättigade projekten genom ett på visst sätt beräknat relationstal. Skälet för att använda ett relationstal är att vattenkraftverksprojekten konkurrerar om bidragsmedel med energibespa- rande åtgärder i näringslivets byggnader och industriella processer.

l'rop. ”81)/81:90 Bilaga 1.14 Industridepartementet 339

I.I.2 Beviljade bidrag m.m.

Totalt har 96 ansökningar inkommit t.o.m. l980.08.25. 40 st. av dessa har beviljats bidrag till ett belopp av 36.3 milj. kr. lnvesteringskostnaden för projekten uppgår till ”1,5 milj. kr. Med en installerad effekt av totalt ca 20 MW beräknas den årliga produktionen bli 83.2 GWh.

De beviljade ansökningarna fördelar sig huvudsakligen på eldistributörer eller elproducerande företag och avser till största antalet genomgripande åtgärder för att få kraftstationer i drift.

l.2 Erfarenheter från bidragsgivningen

l.2.l Summan/linning ar enkät till kraftver/(.s'ägare. Iurhintillt'erkurc ut'/1 byggföretag

För att få en uppfattning om vad bidragen haft för betydelse för upprust- ning eller nybyggnad av små vattenkraftverk. hur dessa har finansierats utöver bidraget samt hur ett fortsatt statligt stöd bör utformas. har SlND låtit genomföra en enkät till kraftverksägare. turbintillverkare och bygg- företag.

Av enkäten framgår bl.a. att kraftverksägarna utöver bidraget finansi- erat anläggningskostnaderna i huvudsak med egna medel.

Man har därutöver använt sig av olika låneformer av vilka den vanligaste är banklån med t.ex. säkerhet i fastighet. Andra finansieringskällor är lndUstrikredit. AP-fonden och invcsteringsfondcr.

Kriterierna vid bidragsgivningen har visat sig stämma ganska väl över- ens med vad företagen accepterar som företagsekonomiskt lönsamt. För projekt som varit företagsekonomiskt sämre har statsbidraget enligt kraft- verksägarna varit helt avgörande för projektets genomförande. Med nuva— rande läncmöjlighcter och lånevillkor krävs en stor andel eget kapital för att projekten skall vara genomförbara.

Skulle förslag till fortsatt stöd framläggas anser kraftverksägarna att detta skall utgå antingen som en kombination av bidrag och län eller enbart som lån på fördelaktiga villkor. Önskemålen om bidrag varierar mellan 20—50% av anläggningskostnaden. Lånen bör vara fördelaktiga med en ränta lägre än 10% och med en amorteringstid på 25—30 är.

Enkäten visar vidare att kostnaderna varierar för förprojektering mellan 15% till S% och för vattendomstolsbehandlingen mellan 1% till 13% av totala anläggningskostnaden. Att kostnaden för vattendomstolsbehand- lingen blivit så hög för vissa anläggningar beror på att vattendomen har överklagats.

SlND har inhämtat synpunkter från fyra turbintillverkare. Enligt turbin- tillverkarna har bidragsverksamheten haft positiv effekt för tillverkningen. För att få turbintillverkningen lönsam uppges att 5—10 st. aggregat per företag behöver levereras per år.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.14 Industridepartementet 340

På exportmarknaden uppges de svenska företagen ha svårt att hävda sig. bl.a. p.g.a. högre lönekostnader. Vad gäller konkurrensen i Sverige från utländska företag bedöms den inte vara särskilt allvarlig.

Delade meningar råder om SlND fortsättningsvis skall stödja en utveck- ling inom området t.ex. genom prototyper och demonstrationsanlägg- ningar. En tillverkare anser att det finns mycket att göra ännu på såväl turbin- som elsidan. En annan hävdar att det kan finnas behov av ”ny teknik" inom området regleringsteknik.

Enligt tillverkarna skulle en total utbyggnad av ett vattendrag genom samkörning kunna leda till en bättre reglering av vattendraget. Bildandet av föreningar i vattendraget och samverkan mellan ägarna till total utbygg- nad anses också gc större utbud av objekt och medföra vissa fördelar såsom minskade kostnader för tillverkning av turbiner. Sker en samordnad utbyggnad av vattendrag borde enligt tillverkarna gränserna 100— | 500 kW för statligt stöd tas bort.

Tillverkarna är i stort sett eniga om att ett fortsatt statligt stöd bör utformas såsom lån på hela anläggningskostnaden med subventionerad ränta. Ett kraftverk anses ha en teknisk livslängd om cirka 50 år. Eftersom lönsamheten på kort sikt är dålig vill företagen ej skjuta till egna medel för finansiering. '

Enligt de två byggnadsföretag som SlND haft kontakt med skulle en samtidig utbyggnad av flera anläggningar i ett vattendrag medföra många fördelar. Bl. a. skulle maskiner och arbetskraft kunna utnyttjas bättre och byggnadskostnaderna sänkas med minst 5—1092-.

SlND framhåller att handläggningen av bidrag kan dra ut på tiden. Orsakerna härtill kan bl.a. vara att ansökningshandlingarna är ofullstän- diga. SlND anser att det föreligger behov av att verket fortsättningsvis skall fungera som ett rådgivande organ i hithörande frågor.

SlND bedömer att små kraftstationer blir billigare att bygga när bygg- företag. turbinleverantörer och konsulter lärt sig att ta till vara och sam- ordna sina erfarenheter.

Såvitt avser värderingen av kraften från små vattenkraftverk erinrar SIND om att Svenska Elverksföreningen har gett ut rekommendationer om ekonomiska villkor för samkörning med mindre produktionsanlägg- ningar upp till | 500 kW. Den grundläggande principen enligt dessa rekom- mendationer är att kraftverksägaren får en ersättning som motsvarar den kostnadsminskning den inmatade kraftproduktionen medför för eldistribu- tören.

För att få ett bättre grepp om prisutvecklingen för kraftköp från små kraftverk kommer SlND att göra en studie över vilken praktisk effekt rekommendationerna har fått.

SlND påpekar att behandlingen i vattendomstolen ofta är mycket kost-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 341

sam. särskilt om'domen överklagas. Detta innebär risker för att det till- tänkta projektet inte kommer till stånd och att kraftverksägaren drabbas av högre kostnader. Från bl.a. kraftverksägare och turbintillverkare har där- för förts fram krav på att staten skall finansiera dessa kostnader.

För att tillgodose liskeintressena kräver SlND som villkor för bidrag att den sökande skall ha tagit kontakt med fiskeriintendenten för att denne skall hållas informerad om aktuella projekt och få tillfälle att till kraftverks— ägaren framföra sina synpunkter. För övrigt har SlND inte ansett det vara nödvändigt med ett rcmissförfz'trande genom vilket miljövårdande myndig— heter ges tillfälle att yttra sig över ansökningar om bidrag.

SIND konstaterar att det f.n. inte går att finansiera en upprustning via banklån om inte en stor del av kostnaden täcks av eget kapital. Villkoren för dagens banklån är f.n. sådana att intäkterna från kraftproduktionen ej täcker kapitalkostnaden.

Verket pekar också på möjligheten att finansiera byggande av vatten— kraftverk med medel från den s. k. vattenkraftslånefonden enligt kungörel— sen (1919: 787) med allmänna bestämmelser för lån från vattenkraftslåne- fonden men att lånemöjligheterna är begränsade.

Svenska kraftverksföreningen startade år l974 genom sin stiftelse för teknisk utveckling. VAS'l'. ett standardiseringsarbete avseende små vat- tenkraftverk i samråd med bl. a. vissa turbintillverkare.

Målsättningen har varit att dels genom förenklingar och standardisering åstadkomma lägsta möjliga anli'iggningskostnzul och dels genom automati- sering av aggregatet och driftövervakningen reducera driftkostnaden. SlND har ekonomiskt understött utvecklingsarbetet genom att lämna bi- drag till totalt 8 st prototypanläggningar.

Den totala kostnaden för de 8 typaggrcgaten uppgår till 12.3 Mkr. exklu- sive byggkostnaden. För VAS'l'projektet beviljades bidrag (50 %) endast för den mekaniska och elektriska utrustningen och kan således ej direkt jämföras med övriga projekt.

Till andra aggregat än VAS'l' typaggrcgat har 50 % bidrag med 2.2 Mkr sedan 1978 lämnats till prototyp- och demonstrationsanläggningar inom området små vattenkraftverk. Sammanlagt 3 st typaggrcgat har erhållit bidrag om totalt l.6 Mkr. Stöd har vidare bl.a. även utgått med ca 400000 kr till 6 st microkraftverk inom effektområdet 8—55 kW. Dessutom har bidrag lämnats med ca 200000 kr till fem ej direkt elproducerande anlägg- ningar såsom rusningsvakt. glasfibertub m.m.

Med en installerad effekt av totalt 6400 kW beräknas den årliga produk- tionen bli 28 000 MWh.

Prop. l980/81:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 342

l små vz-tttenkraftverk (SlND PM l977: I3) och VAST:s preliminära slutrapport Minikraftverk 1980-08-01 redovisas en översiktlig inventering av vattenkraftverk med en effekt av 2000 kW eller lägre. lnventcringen avsåg dels nedlagda anläggningar och dels anläggningar som var i drift men antogs tas ur drift inom nära framtid p.g.a. förslitning och höga driftkost- nader. Effekttillskottet har uppskattats till 550000 kW och årsproduk- tionen till ca 2.1 TWh per år.

Genom den kommunala energiplancringen har en viss kartläggning av små vattenkraftverk också skett.

Jordbruksdepartementefhar i april 1980 gett li'insstyrelserna i Hallands. Älvsborgs och Örebro län i uppgift att i samband med ett uppdrag att utföra en inventering av dammar m.m. också göra en mycket översiktlig invente- ring av tänkbara lägen för kraftverk med större effekt än 100 kW.

Enligt en översiktlig inventering som utförts i Kopparbergs län av vat- tendragen i länet. beräknas dessa kunna producera ca 200 GWh per år.

En inventering av vattendragen Nossan. Säveån. 'l'ämnarån och Sagån utvisar att det totala effekttillskottet beräknas uppgå till 8500 kW och produktionstillskottet nn 39.4 GWh per år. '

SlND uppdrog i maj l980 år VAST att utföra en inventering av 'l'idan i Skaraborgs län. Tidan innehåller ett 40—tal anläggningar av olika godhets- grad. Syftet med inventeringen har varit att ta fram ett underlag som skulle göra det möjligt att uppnå flera fördelar vid en utbyggnad såsom exempel- vis att reducera anläggnings— och driftkostnader genom standardisering och automatisering. att förenkla behandlingen i vattendomstolen och att klarlägga produktionstillskottet i de kommunala energiplanerna.

Utöver den normala informationen om möjligheter till stöd för små vattenkraftverk har SlND givit en konsult i uppdrag att utarbeta en infor— mationsbroschyr om små vattenkraftverk.

l.5 Små vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt

Avgörande för om fortsatt statligt stöd till små vattenkraftverk skall utgå är enligt SIND produktionskostnaden. Den långsiktiga marginalkostnaden för små vattenkraftverk får ej överstiga kostnaden för andra alternativa kraftslag. Den marginella produktionskostnaden för olika kraftslag har av SlND beräknats till 10 å l0,5 öre/kWh.

Med utgångspunkt från genomsnittsvärden baserade på projekt som beviljats statsbidrag har SlND beräknat produktionskostnaden för de små vattenkraftverken till 8—12 öre. vilket visar att dessa väl kan konkurrera med konventionell kraftproduktion om man ser till den långsiktiga margi- nalkostnaden.

SlND har också jämfört kostnaderna för el producerad i ett vindkraft-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet

'.H & '»)

verk och vattenkraftverk. Av redogörelsen framgår bl.a. att produktions- kostnaden varierar mellan 9 och l5 öre/kWh. Till detta kommer kostnader för reglerresurser ca 3 öre/kWh samt effektreserv ca 4 öre/kWh. Produk- tionspotentialen av vindkraft år 2000 uppskattas till ca l0—I5 TWh,/år vilket kan jämföras med ca 2 'l'Wh/år från små vattenkraftverk.

För de små vattenkraftverken. där produktionskostnaden beräknad på lika villkor kan konkurrera med andra kraftslag. är det enligt SlND moti— - verat att staten via ekonomiska styrmedel medverkar till att kraftverken blir byggda ifall där kostnaderna går upp till l5 öre/kWh.

1.6 Förslag

1.6.1 Allmänt

Även om produktionstillskottet vid en fullständig utbyggnad av kända kraftstationslägen bara är ca ?. 'l'Wh är. enligt SlND. en utbyggnad och restaurering av små vattenkraftverk samhällsekonomiskt lönsamt. Det stora hindret för en utbyggnad bedömer SlND vara finansieringen. 'fekni- ken är välkänd och miljöproblemen torde generellt vara små. Det förelig- ger behov av information och rådgivning om teknik m.m. rörande särskilt vissa mindre stationer. SlND föreslår därför att ett statligt stöd i form av lån utgår ur den aviserade oljeersättningsfonden. Därjämte bör resurser satsas på information och rådgivning.

1.6.2 Lån till små vattenkraftverk Utfbmming

Enligt SlND bör stödet till små vattenkraftverk utformas i princip på samma sätt som stödet till anläggningar avsedda att eldas med fast bränsle. dvs. utgå i form av lån. ] normalfallet bör en restusinventering av ett vattendrag ske före beslut om stöd till nyanläggning eller restaurering av ett kraftverk. Syftet med inventeringen är att klarlägga hur vattendraget bl.a. bäst skall utnyttjas. om det finns behov av tillstånd från vattendom- stol och hur stora kostnaderna beräknas bli för företaget. Kostnaden för inventeringen bör enligt SlND helt eller delvis bestridas av staten.

Efter inventeringen bör de kraftstationer som kan bli aktuella för ekono- miskt statligt stöd förprojekteras och bli föremål för prövning av vatten- domstol. Denna etapp föreslås bli finansierad av kraftverksägarna.

SlND föreslår att lånen skall löpa med låg ränta och lång amorteringstid. högst 25—30 år. Lånen föreslås vidare uppgå till högst 90 (71- av de kostna— der som uppstår efter förprojektering och beslut om tillstånd av vatten- domstolen. Detta innebär att lån skall utgå med ca 80 C? av totala projekt- kostnaden.

SIND föreslår att verket får i uppdrag att utforma regler för bidragsgiv- ningen och villkor för lånen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 344

Inriktning

Det fortsatta stödet till små vattenkraftverk bör enligt SIND även i fortsättningen företrädesvis utgå till kraftverk med en effekt mellan 100 kW och I 500 kW eftersom den stora produktionspotentialcn finns i detta effektområde.

Lån ur fonden skall emellertid även kunna utgå till kraftverk i storleks- klassen över I 500 kW om lönsamheten för restaureringen är knapp. Vid en total utbyggnad av ett vattendrag skulle det vara en nackdel om gränsen låg vid 1500 kW eftersom det i vissa vattendrag finns möjligheter att slå ihop kraftstationer som är under I 500 kW till en större kraftstation över 1500 kW. vilket ger en ekonomiskt gynnsammare anläggning.

Även för kraftverk under 100 kW bör lån kunna utgå. Detta gäller speciellt för att komplettera befintliga kraftstationer. Även för enskilda kraftstationer för uppvärmning av bostadsfastigheter m.m. bör lån kunna utgå. Dessa fastigheter kan idag få lån genom bostadsstyrelsen för tilläggs- isolering. värmepump m.m.

SlND anser att i princip alla åtgärer som ökar eller bibehåller energipro- duktionen i små vattenkraftverk skall kunna finansieras via lånefonden.

Stöd bör enligt industriverket kunna utgå till alla kategorier av kraft- verksägare.

Beräkning av medelsbehovet

Finansieringsbehovet för restaurering, upprustning m.m. av små vat- tenkraftverk kan endast bedömas mycket översiktligt av erfarenheterna från tidigare bidragsgivning. Med hänsyn till kostnadsökningar och ett förväntat ökat intresse för att ta till vara små vattenkraftverk uppskattar verket medelsbehovet till ca [00 Mkr/år. Medelsbehovet omfattar jämväl stöd med mellan 500000 kr och 700000 kr per år till resursinventering av vattendrag.

Behovet av medel för prototyper och demonstrationsanläggningar be- döms ej vara särskilt stort. Ett visst behov linns och SlND anser att små vattenkraftverk i detta avseende även i fortsättningen kan hänföras till anslaget för prototyper och demonstrationsanläggningar inom näringslivet.

1.6.3 Behov av administrativa resurser .

Den föreslagna utformningen av stödet till små vattenkraftverk förutsät- ter enligt industriverket att en mera aktiv roll läggs på administrationen av stödet. Detta gäller framför allt vid inventering av vattendragen. Vidare bör industriverket kunna ge information och rådgivning om teknik m.m. till kraftverksägarna. För att denna ambitionsnivå skall uppnås krävs ytter- ligare personalresurser.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.14 Industridepartementet 345

2 Remissyttranden

Efter remiss av SlND:s utvärdering har yttranden avgetts av vattenöver- domstolen. riksrevisionsverket (RRV). riksantikvarieämbetet. lantbruks- styrelsen. fiskeristyrelsen efter hörande av fiskeriintendenterna i mellers- ta. nedre. södra och östra distrikten. statens naturvårdsverk. överstyrel- sen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens planverk. statens vattenfalls- verk. styrelsen för teknisk utveckling (STU). domänverket. fullmäktige i riksbanken. lngenjörsvetenskapsakademien (lVA). Landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Svenska Bankförening— en. Svenska Elverksföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen. Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Sveriges Fiskares Riksförbund. Sveriges Fritidsliskares Riksförbund. Tjänstemän- nens Centralorganisation (TCO) och Älvräddarnas Samorganisation.

Remissinstanserna lämnar i allmänhet SlND:s redogörelse för bidrags- verksamheten i förslagen til åtgärder för den fortsatta stödverksamheten utan erinran. Sålunda framhåller bl.a. Svenska kommunförbumlet att de små vattenkraftverken behövs på längre sikt som komplement till andra produktionsanläggningar. Förbundet anför också att sysselsättningsskäl talar för fortsatt statligt stöd till denna verksamhet i ungefär samma omfatt- ning som hittills. Den positiva sysselsättningseffekten vid en utbyggnad av mindre kraftverk framhålls också av IVA. Vissa invändningar framförs dock. Vattentät/lxverket anför att en större del av vattenkraften bör byggas ut och att undanröjande av hindren härför är den mest angelägna åtgärden inom elkraftsektorn. Verket påpekar vidare att investeringar inom elkraft— sektorn skall vara lönsamma. Denna uppfattning delas av Svenska Kra/'t- verksjöreningen. som också betonar att subventioner bör undvikas. 1 den mån stöd ges bör detta göras generellt och gälla alla åtgärder som bidrar till att minska oljeförbrukningen och som är samhällsekonomiskt lönsamma. Också vattenöverdomsmlen sätter i fråga det berättigade i att utesluta en utbyggnad av större vattenkraftverk. Den energiproduktion som kan för- väntas bli resultatet av tillkommande små vattenkraftverk uppnås till priset av en långt större miljöpåverka och kostnad per energienhct än vid mot- svarande utbyggnad av några större vattenkraftverk. Även [Va anser att utbyggnad av stora vattenkraftverk bör främjas. Därnäst är det av betydel- se att även mindre kraftverk som är samhällsekonomiskt lönsamma blir utbyggda.

Småkraftverkens inverkan på motstående intressen. främst på fritidsfis- ket. betonas som skäl mot statligt stöd till fortsatt upprustning och nyan- läggning av små vattenkraftverk. Sveriges Fritids/i_vkarv.; Riksförbund

Prop. 1980/Slz90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 346

framhåller sålunda att byggandet av små mindre vattenkraftverk ofta förut- sätter bl.a. stora uppdämningar som helt kan spoliera milslånga lek- och uppväxtområden för lax och öring samt i övrigt välla stora skador. Rent allmänt betonar förbundet att i den mån ett vattendrag trappas av genom flera mindre kraftverk kan fiskeskadan t.o.m. blir större än vid en konven- tionell utbyggnad. Förbundet anser det därför oförenligt med miljö- och fiskevårdens intressen att statliga bidrag utgår till byggande av små vat— tenkraftverk. Älvräddurnus Sanmrganisaliun ger i sit yttrande uttryck för liknande synpunkter och avstyrker att statligt stöd skall lämnas till små vattenkraftverk. Enligt organisationen kommer en omfattande upprustning av gamla minikraftverk eller nyanläggningar av sådana att betyda ett allvarligt hot mot strömlisket i många åar. Också fiskeristyrelsen fram- håller att fiske och kraftutbyggnad som regel är helt oförenliga intressen,

Vanenörenlumsmlwz påpekar bl.a. att ifrågavarande vattendrag ofta är belägna i gammal kulturbygd och att de därför i allmänhet också är läm- pade för åtgärder som förbättrar miljön från olika synpunkter. Sådana åtgärder kan förhindras eller försvåras vid nyttjande för vattenkraftverk. Dessa har också menlig inverkan inte bara på fiskeintresset utan också på landskapsbilden och på möjligheterna att ägna sig åt rörligt friluftsliv. Vattenöverdomstolen anser slutligen att miljöaspekterna inte tillräckligt blivit belysta i utredningen. Nuturvårdsver/tet framhåller att verket har en från SlND avvikande uppfattning när det gäller miljö- och naturvårdsfrå- gornas lösning. Naturvårdsintresset kan enligt verket inte alltid bli till- fredsställande tillgodosett enbart vid domstolsprövningen. Därför bör na- turvårds- och miljöintresscl få komma till tals redan innan kraftverks- ägaren förprojekterar anläggningen och utformar ansökan till vattendom- stolen. SSR anser att s. k. minikraftverk kan anläggas endast i begränsad ' omfattning utan att avsevärda skador uppkommer i förhållande till natur- miljön. De nu föreslagna åtgärderna får inte leda till att minikraftverkens fördelar från energisynpunkt ges större tyngd än de negativa effekter sådana kraftverk kommer att få på naturmiljön.

Utformning

Va[tenfallsverket betonar betydelsen av att ett statligt stöd ges en sådan utformning att konkurrensen mellan olika energikällor sker på lika villkor. Svenska Krafti'erksjb'reningen framhåller att lånekonstruktioncn måste utformas med beaktande av de speciella förhållanden som gäller för vat- tcnkraftverk.

Finansieringsproblemen är enligt RRV ett skäl för staten att underlätta utbyggnaden genom att tillhandahålla långfristiga lån. Den uppgivna lön- samheten utgör emellertid knappast skäl för att subventionera räntan. RRV tillstyrker att staten stöder investeringar i små vattenkraftverk ge-

Prop. HSO/81:90 Bilaga 1.14 industridepartementet 347

nom att tillhandahålla långfristiga krediter för ändamålet. Under den när- maste tiden. då ett kapacitetsövcrskott föreligger bör stödet enligt RRV dock endast utgå i den begränsade omfattning som krävs för att vidmakt- hålla kompetens och produktionsberedskap. RRV vill inte helt avvisa att viss räntesubventionering sker under denna tidsperiod för att lä till stånd en önskvärd utbyggnad.

Svenska Btuzkfi'jrwzingm sätter i fråga förslaget att avskrivningstiderna görs avhängiga projektets lönsamhet. Föreningen förordar i stället en typ av standardlån med successivt avtagande räntesubventionering. Det bör vidare finnas möjlighet till ökad avvecklingstakt för subventionerna. Om man utgår från att ägaren finansierar l5 a 20% av investeringen med egna medel så bör enligt IVA resterande finansiering ske genom en kombination av lånestöd och ett vanligt banklån.

Riksbanken motsätter sig sådana lån som SlND föreslår enär de uppen- barligen förutsätter ett icke obetydligt subventionsinslag. Det stöd staten anser sig böra ge, bör lämnas i bidragsform och ej på ett mer eller mindre dolt sätt i form av lån på mjuka villkor. Marknadsmässiga lån förefaller emellertid inte utgöra tillräckliga incitament för en önskvärd utbyggnad av de små vattenkraftverken. Det torde visa sig vara nödvändigt att vid sidan av sådana lån tills vidare även lämna bidrag.

I.anrhruksstyrelwn framhåller att de större kraftproducenternas relativt större administrativa resurser och tillgången i vissa fall till egen bygg- och anläggningsverksamhet egentligen motiverar att villkoren för lån till de mindre producenterna borde vara mera förmånliga än till de större. Alter- nativt kan man tänka sig att-detta förhållande kompenseras med hjälp av en bibehållen bidragsgivning till små vattenkraftverk.

l-"artenjallsverkat avstyrker förslaget om resursinventering av vattendra- get som villkor för stöd eftersom samordningsvinster är svåra och tids- ödande att uppnå. Statsbidrag till sådan inventering bör dock kunna utgå. om den anses fylla ett väsentligt behov. RRV anser att aktuella vattendrag bör inventeras. Eventuellt kan också vissa vattenrättsliga frågor aktualise- ras redan innan utbyggnad blir aktuell. En sådan planering torde göra det möjligt att uppnå en snabbare och billigare utbyggnad än vad som eljest varit fallet. Denna uppfattning delas bl.a. av Svenska komnmnfi'n'bnndt'l som finner det välmotiverat att staten i fortsättningen skall bekosta inven- tering av möjligheterna att bygga ut små vattenrkaftverk eftersom den producerade elkraften på lång sikt kommer att bli ett värdefullt bidrag till hela landets elförsörjning. Fiskfris"(rrc/.ru” efterlyser en samlad samhälls- ekonomisk bedömning av den fortsatta utbyggnaden med minikraftverk. Samtidigt borde densamma i enskilda fall eller samlat vara en del av samhällsplaneringen i vilken olika intressen vägs samman. Styrelsen föror- dar att de mest värdefulla vattendragen blir föremål för inventering på samma sätt som skett betrz'ifl'ande norra Sverige i fråga om vattenkraftut- byggnaden och dess konsekvenser för motstående intressen. IVA anser att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.14 Industridepartementet 348

utbyggnaden av de små vattenkraftverken bör inordnas i en plan för de olika vattendragen så snart som möjligt. Detta bör dock inte hindra att utbyggnader som bedöms lämpligt dimensionerade ändå bör komma till stånd även om någon plan för det aktuella vattendraget inte föreligger. Riksanrikvarieämhetet föreslår att i de av SlND förordade inventeringarna även ges möjligheter för att finna lösningar som medger skydd för de anläggningar som har högt industrihistoriskt och kulturhistoriskt värde utan större intrång i utbyggnadsintresset.

Inriktning

Svenska [:'lvarksföraningen framhåller att det finns anledning att förmo- da att den tekniska livslängden på kraftstationer är betydligt längre än den ekonomiska livslängd. 25 år. som använts vid lönsamhetskalkylerna i samband med hittillsvarande bidragsgivning. Detta missgynnar anlägg- ningar med hög enerögiproduktionsförmåga. Det skulle mot denna bak- grund vara fördelaktigare om gränserna för erbjudande av lån knöts till den beräknade energiproduktionen och inte till installerad effekt. För att skapa en mjuk övergång i gränsskiftet kring l50() kW skulle lånemöjligheterna kunna knytas till kostnaderna för energiproduktionen intill 6 a 7 GWh. I nedre gränsskitet kan en mjuk övergång skapas genom en kombination av lån och lättnad i energiskatten.

Domänverket anser att lånemöjligheter skall finnas. förutom för stor- leksklassen l00—l 500 kW. även för objekt såväl mindre som större än angivet intervall. Avgörande bör i stället vara andra kriterier som fås fram via lönsamhetskalkyler. Även Svenska Kraftverksjfircningen anser att stö— det till små vattenkraftverk bör utvidgas till att avse alla vattenkraftanlägg- ningar. Det bör inte heller begränsas till anläggningar där befintliga dam- mar kan utnyttjas. Även helt nya kraftverk bör kunna få stöd om så visar sig erforderligt. LRF anser att det statliga stödet främst skall riktas till kraftverk med största produktionpotentialen. Någon exakt effektintervall bör emellertid inte redovisas enär onödiga låsningar i enskilda fall då kan uppstå. Denna synpunkt delas också av Ilf'A. Den av SlND föreslagna effektgränsen sätts i fråga även av vattanfallsvurker. Om någon gräns öve rhuvud skall finnas bör stödet trappas ned inom ett intervall. exempelvis mellan 1500 och 3000 kW. Verket anser vidare att kostnader för behand- ling vid vattendomstol skall ingå i den lånegrundande investeringen. Denna uppfattning delas av Svenska Kraftverksjört'ningen. som an ser att det inte finns någon orsak att undanta vissa kostnader från att vara stödberätti- gade. En bedömning måste göras från fall till fall av hur stor del av de totala kostnaderna som skall täckas av de statliga lånen.

Remissinstanserna har inga erinringar mot att lån bör kunna utgå till alla kategorier av kraftverksägare. Domänverket framhåller att härigenom öpp— nas möjligheter att utnyttja vattendragens totala kraftresurser oberoende av markägarkategori.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.l4 Industridepartementet 349

Beräkning av medelsbehovet

Remissinstanserna har inte anfört några särskilda synpunkter på beräk- ningen av medelsbehovet. Svenska Kraftverkxföreningen påpekar emeller- tid att uppskattning har gjorts med förutsättnignen att stödet huvudsakli- gen begränsas till kraftverk mindre än 1500 kW. Om denna begränsning tas bort blir behovet givetvis större. Härigenom kan å andra sidan stödets effekt bli väsentligt högre.

2.4 Behov av administrativa resurser

l-"atten/allsverket framhåller att kompetens för teknisk rådgivning och annan medverkan finns inom kraftindustrin och dess samarbetsorgan. hos konsulter m. fl. Det synes därför saknas skäl att tillskapa resurser härför inom lånemyndigheten. Denna uppfattning delas av Svenska Kra/iverks- .fiiireningen. Enligt lVA:s uppfattning bör SlND inte ägna sig åt teknisk rådgivning till presumtiva byggare av minikraftverk. Sådana frågor hand- läggs lämpligen av konsulter.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 351 Bilaga l.l5

Expeditions- och koncessionsavgifter Sammanfattning av och remissyttranden över dels riksrevisionsverkets (RRV) promemoria Översyn av expeditionsavgifterinom elområdet. dels

statens industriverks (SlND) utredning om differentiering av koncessions- avgifter på elområdet.

Innehåll ] Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet ................ 352 1.1 Sammanfattning av RRV:s promemoria .................... 352 1.1.1 Bakgrund ......................................... 352 1.1.2 Nu gällande avgifter ................................ 352 1.1.3 Statlig tillsyn över eldistributionen ................... 352 1.1.4 Kostnadsberäkningar . . .." ........................... 354 1.1.5 RRV:s överväganden och förslag .................... 354 1.2 Remissyttrandena ....................................... 356 2 Differentiering av koncessionsavgifter på elområdet ............ 357 2.1 Bakgrund .............................................. 357 2.2 Sammanfattning av SlND:s redovisning av uppdraget ........ 357

2.3 Remissyttrandena ....................................... 358

(Ju PJ

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 3 l Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet

1.I.I Bakgrund

Den "7 december 1978 överlämnade RRV till regeringen en promemoria Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet. Översynen har omfattat de f. n. utgående expeditionsavgifterna för starkströmskoncessioner. bevis om behörighet som elektrisk installatör m.m.

Till promemorian har fogats skrivelser från statens pris- och kartell- nämnd och SIN D. Av skrivelserna framgår att dessa myndigheter inte har haft något att erinra mot förslagen.

Översynen av expeditionsavgifterna inom clområdet har syftat till att ge underlag för regeringens ställningstagande till vilket ekonomiskt mål och vilken avgiftsstruktur som bör gälla samt om avgifterna skall tas ut enligt expeditionskungörelsen eller i annan ordning.

1.1.2. Nu gällande avgi/ier

Avgifterna finns f.n. upptagna i expeditionskungörelsen (196-1:618) och är för koncession för framdragande eller bcgagnande av elektrisk stark- strömsledning 200 kr.. drifttillstånd 30 kr.. bevis om behörighet som elek- trisk installatör 20 kr.. om beviset avser visst kortvarigt arbete och i annat fall 40 kr. samt beslut av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström 60 kr. Stat och kommun är enligt 8.5 expeditionskungörelsen fria från avgift.

Avgifterna uttas vid SlND. industridepartementet. statens elektriska inspektion och statens prisregleringsnänmd för elektrisk ström. Intäkterna av avgifterna var budgetåret l976/77 ca 150000 kr.

1.1.3. Slut/ig tillsyn över eldistribminnen

Under denna rubrik lämnar RRV en redogörelse för överförings- och distributionssystemet. föreskrifter inom området handläggning av konces- sionsärenden. drifttillståndsärenden. prisregleringsärenden och behörig- hetsärenden. Av redogörelsen framgår bl. a. följande.

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar återfinns i lagen (l902:7l s. 1). innefattande vissa bestämmelser om elektriska an- läggningar. ellagen. Kompletterande bestämmelser finns bl.a. i kungörel- sen (l957:60l) om elektriska starkströmsanläggningar. slarkströmskun- görelsen.

Ellagens syfte är i huvudsak att för konsumenten säkerställa en ända- målsenlig elförsörjning på skäliga villkor. att allmänt sett åstadkomma en planmässig och rationell distribution och att främja säkerheten.

Enligt ellagen fordras tillstånd för att dra fram och begagna elektrisk starkströmsledning. Tillstånd kan avse ledning meden i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdes-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 353

koncession). Beslut i koncessionsärenden meddelas i flertalet fall av SlND. Om områdeskoneession har meddelats krävs inte linjekoncession för starkströmsledningar som ingår i detaljdistributionssystemet.

Ett villkor för koncession är att anläggningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. För områdeskoncession krävs bl.a. att omrädet utgör en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anord- nande lämplig enhet.

Koncession meddelas för viss tid. i regel inte över 40 är. Den kan förbindas med de villkor för anläggningens utförande och utnyttjande som är påkallade från säkerhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt.

Innehavare av omrädeskoncession är i princip skyldig att inom området tillhandahålla ström åt alla som har behov därav för normalt förbruknings- ändamål.

Ansökan om koncession inges till SlND som prövar om koncession kan meddelas med hänsyn till ellagens bestämmelser. Om det finns motstridiga intressen försöker verket att sammanjämka dessa. Särskilt för utrymmes- krävande Iedningar är koncessionshandläggningen en omfattande procedur som normalt kräver upp till ett ars handläggningstid.

Beslutande organ i koncessionsärenden är i allmänhet SlND. SlND:s beslut kan överklagas hos regeringen.

Den som innehar koncession är skyldig att underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av ström. Reglering verkställes av en statlig nämnd. statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Enligt lagen (l976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. krävs tillstånd av SIND för förvärv av eldistributionsanläggning utom i vissa angivna fall. Avsikten med kravet på tillstånd för förvärv av eldistri- butionsanläggning är att SlND redan på förvärvsstadiet skall kunna göra den prövning som skeri samband med att ansökan om koncession prövas.

Starkströmsledning får inte tas i drift innan drifttillständ meddelats. Kravet på drifttillstånd gäller inte för ledningar med spänning under 25 kV som byggts med stöd av omrädeskoncession. Drifttillstånd meddelas av statens elektriska inspektion.

SlND utfärdar också säkerhetsföreskrifter för bl.a. elektriska stark- strömsanläggningar och utövar tillsyn över sådana anläggningar. Verket har också ett övergripande ansvar för tillsynen inom hela el-omrädet.

Enligt elinstallatörsförordningen (l9751697) får med visst undantag för enklare arbeten elektriskt installationsarbete endast utföras av den som har behörighet därtill eller under överinseende av person med sådan behö- righet. Den som har behörighet svarar för installationen innan den tas i bruk. Det linns två typer av behörighet som elinstallatör'. allmän behörig- het som avser alla slag av elinstallationsarbeten och begränsad behörighet som endast gäller för visst slags arbete. Ärenden om behörighet prövas av SIND.

23 Riksdagen 1980181. 1 mm!. Nr 90. Bil(ls't'dd

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.lS Industridepartementet 354

1.1.4 [(t)smudsburti/(ningar

] fråga om kostnaderna anför RRV bl.a. följande: Kostnaderna för handläggningen av kanrm_s-itmsärwm'rn uppkommer vid SlND:s energi- byrå. vid remissinstanserna och vid industridepartementet.

Självkostnadcn budgetåret 1976177 för att handlägga koneessionsfrågor vid SlND katt beräknas till 1882000 kr. Därav är 749000 kr. ett pålägg för att täcka del av gemensamma kostnader på olika nivåer inom SlND.

Det torde erfordras ett ingående utredningsarbete. som skulle omfatta ställningstaganden av komplicerad natur för att beräkna kostnaderna vid remissinstanserna. Mot denna bakgrund söker RRV inte beräkna remissin- stansernas kostnader i detta sammanhang.

Kostnaderna vid industridepartementet uppskattas till 58000 kr. Elektriska inspektionens kostnader budgetåret 1976177 för att handlägga drf/itil/slåndxr'irancIt-w beräknas till ca 650000 kr.

Budgetåret l976/77 var kostnaden för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström 34000 kr. Någon beräkning av kostnaderna för de fåtal ärenden i vilka nämnden fattat beslut om prixreglering görs inte.

Självkostnaden för SlND:s handläggning av haItt'irighct.v(irendcn beräk- nas för budgetåret l977/78 till 983 000 kr.

1.1.5. RRV:s (iwrw'igundwr m'hji'irs'lag

RRV anför i fråga om sina förslag i huvudsak följande: Förutom vid de sju affärsverken fanns det budgetåret l976/77 avgiftsbelagd verksamhet av inte obetydlig omfattning vid 80 myndigheter. Vid 3I av dessa myndigheter bestod den avgiftsbelagda verksamheten av tillsyn. kontroll. tillstånds— givning etc.

Ett grundläggande motiv för att införa twgiftsbeläggning vid dessa s. k. reglerande myndigheter torde ha varit att det bedömts vara rimligt att den som erhåller en prestation från det allmänna eller på annat sätt förorsakar en viss statlig verksamhet också skall bidra till linansieringen av denna verksamhet.

En Irma-essän: innebär en rättighet som medför att innehavaren kan erhålla inkomster. Det är rimligt att den som erhåller en koncession också skall svara för statsverkets kostnader för prövningen av koncessionsan- sökningen. Samhället har inte uppställt några mål som innebär att eldistri- butörernas verksamhet skall subventioneras. Det finns inte heller något som talar för att vattenfallsverket och de kommunala elverk som inte bedrivs i bolagsform skall subventioneras särskilt.

Kostnaderna för att handlägga koncessionsfrågor vid SlNl') är endast två promille av de totala investeringskostnaderna för överförings- och distributionssystemet. Avgifter vid SlND motsvarande full kostnadstäck- ning torde säledes inte påverka omfattningen av ("n-'erförings- och distribu- tionssystemets utbyggnad. De nuvarande intäkterna täcker endast 29?- av kostnaden för att handlägga koncessionsfrågor vid SlND.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 355

RRV har tillsammans med representanter för SIND sökt bedöma vilken avgiftsstruktur som bör gälla om man accepterar synsättet att kostnaderna för koncessionsverksamheten skall finansieras med avgifter. En avgiftsdif— ferentiering mellan områdeskoncessioner och tre olika grupper av linje- koncessioner beroende på driftspänning har funnits vara lämplig med hänsyn till de mycket stora skillnader i handläggningskostnader som ge- nomsnittligt föreligger. För ändring av gräns för områdeskoncession före- slås en särskild avgift utgå.

Följande avgifter föreslås: Linjckoncession t.o.m. 50 kV 650 kr.. 70— l30 kV 6500 kr.. 200 kV och uppåt 32 500 kr.. områdeskonccssion 6500 kr. samt ändring av gräns för områdeskoncession [ 300 kr. Med dessa avgifter beräknas kostnadstäckning kunna uppnås för handläggningen av dessa ärenden (ca 2.2 milj. kr.). Avgifterna har beräknats med hänsynstagande till l979 års kostnadsnivå.

Koncessionsavgifter bör i fortsättningen fastställas i starkströmskungö- relsen i stället för som nu i expeditionskungörelsen eftersom expeditions- avgifter är av en mer schablonmässig karaktär. Om avgifterna fastställs i starkströmskungörelsen kommer inte längre vattenfallsverket och de kom- munala elverk som inte drivs i bolagsform att vara undantagna från avgift.

Eftersom regeringen är beslutande i fråga om ändringar i starkströms- kungörelsen kommer regeringen liksom nu att vara taxefastställare. Enligt 4 5 avgiftsförordningen (l975:586) skall myndighet årligen samråda med RRV i fråga om avgifterna inom myndighetens område. Framställning om ändring av avgift hos regeringen skall ske efter samråd med RRV. SlND kommer således att få ansvara för att det görs en årlig uppföljning av avgifternas storlek.

Det torde enligt RRV inte finnas några särskilda skäl som talar mot att kostnaden vid statens elektriska inspektion för handläggning av drifttill- sråndsjfrågor skall täckas av avgiftsintäkter. Eftersom ett drifttillstånd alltid har föregåtts av en linjekoncession är det möjligt att låta kostnaden för drifttillstånd täckas av en förhöjd koncessionsavgift.

Antalet prisregleringsbeslur är endast två till fyra per år. Avgiften har således ingen som helst statsfinansiell betydelse. Med hänsyn bl. a. härtill bör expeditionsavgiften för beslut om prisreglering avskaffas.

Det föreligger inte några skäl att differentiera avgiften för heln'irig/wl som elektrisk installatör med hänsyn till typ av behörighet. Avgifterna för bevis om behörighet bör vara 360 kr. för att kostnadstäckning skall upp- nås.

Expeditionsavgifterna inom elområdet bör avskaffas. I stället bör det införas koncessionsavgifter som fastställs i starkströmskungörelsen och en behörighetsavgift som fastställes i elinstalIatörsförordningen. Avgifterna för ärenden om drifttillstånd och prisreglering föreslås inte utgå.

Vad gäller koncessioner föreslås att avgifterna även skall gälla såväl vid förstagångskoncession som då det är fråga om överlåtelse. tillägg eller spänningshöjning. De totala inkomsterna under ett är beräknas bli 3.3 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 356

1.2. Remissyttrandena

Efter remiss av RRV:s promemoria har yttranden avgetts av statens vattenfallsverk. Elektriska Arbetsgivareföreningen. Riksförbundet Eldi- stributörerna — REL. Svenska Elcktrikerförbundet. Svenska Elverksför- eningen. Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen och Sydkraft AB.

Elektriska Arhetsgit'areji'ireningen. Riksfi'irhmtdet Eldistribatörerna — REL. Svenska kommnnfi'irbunder och S renska Elektrikerfi'irbnndel tillstyr- ker eller har inga invändningar mot RRV:s förslag.

S_vdkra/i AB anser att förslaget är ett steg i rätt riktning om eldistribu- tionsföretagen skall arbeta på lika villkor. l-"utienjhllsverket avstyrker för- slaget om avgiftsbeläggningcn av koncessioner och Svenska Elverksför- eningen uttalar principiella betänkligheter mot målsättningen att helt av- giftslinansiera handläggningen a -' ansökningar om koncession eller instal- latörsbehörighet. Svenska Kraftverks-föreningen avstyrker också förslaget och anser det inte vara riktigt att åtgärder från myndigheters sida beträf- fande tillsyn. kontroll. tillståndsgivning m.m. skall finansieras genom av- gifter från sökanden.

1 övrigt hänför sig de inkomna synpunkterna huvudsakligen till de före- slagna konccssionsavgifterna. Vattenfalls-t:erket sätter således i fråga var- för verket skall belastas av avgifter för koncessionsärenden. Verket är vidare remissinstans i nästan alla koncessionsärenden vilket medför stor arbetsbörda med därvid förenade kostnader. Dessa kostnader bör beaktas i nu föreliggande sammanhang. Avgifternas storlek bör inte bestämmas mot bakgrund av inkomsterna och koncessionsmyndighetens kostnader eftersom det är såväl ett enskilt som ett allmänt intresse att ledningar byggs i erforderlig omfattning. Om avgiftsbeläggning kommer att ske för vatten- fallsverkets del anser verket att en genomgripande omarbetning av försla- get är nödvändig så att en mer rättvis differentiering åstadkommes. S_vd- kraft AB anser att avgifterna för linjekoncession är för enkla och att anläggningens kostnad i stället borde vara avgörande för linjekoncessions- avgiftens storlek. En differentiering av avgiften för omrädeskoneession beroende på antalet abonnenter anser bolaget vara mer rättvis och riktiga- re. Giltighetstiden borde också påverka avgiftens storlek. '

Svenska [:'lt'erk._vji'ireningen anser att den "rättvisa" som skulle skapas genom en kraftig differentiering av avgifterna endast är skenbar. lnom varje avgiftskategori finns sålunda stora inbördes skillnader i ärendenas komplexitet och omfattning. Därtill kommer att kostnaderna för handlägg- ningen i många fall mera beror på SlND:s ambitioner och policy än på ärendets tekniska eller administrativa svårighetsgrad. Mot denna bakgrund förordar föreningen. som i och för sig inte motsätter sig en höjning av nuvarande avgift eller en överföring av avgiftsbestämmelserna till stark- strömskungörelsen. en avsevärt lägre avgiftsnivå än den föreslagna. Ett ytterligare skäl härtill är att kostnz'tdsberäkningen är ytterst osäker.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 357

2 Differentiering av koncessionsavgifter på elområdet

Genom beslut den l0 maj I979 uppdrog regeringen åt SIND att efter samråd med RRV inkomma med förslag till koncessionsavgifter som tar hänsyn till de synpunkter som remissinstanserna har redovisat i ärendet. Vid avgiftsberäkningen skulle SIND utgå från att kostnaderna för verkets handläggning av koneessionsfrågor helt skall täckas av avgifter.

SlND konstaterar att olika samhällsintressen tillgodoses genom den lagstiftning som tillkommit för kraftledningsutbyggnaderna. Syftet härmed har varit dels att tillgodose konsumtionsbehov för skilda kategorier av elkonsumenter. dels att tillförsäkra andra samhällsintressen möjlighet att påverka utbyggnadsplanerna. Koneessionshanteringen kan därigenom sä- gas balansera kraftledningsintressena gentemot andra intressen. Under senare tid har även energihushållningsaspektermt fått en för hela landet stor betydelse. Ett vid varje tidpunkt rationellt ledningssystem är nödvän- digt föratt dessa krav skall kunna tillgodoses.

SlND anser att koncessionshanteringen är en integrerad del i den övriga samhällsplaneringen. vilket innebär att elanläggningar anpassas till sam- hällets olika krav. Koncessionshanteringen är sålunda ett styrinstrument även för andra intressen än de som kraftindustrin representerar. Det är således ett samhällsintresse att koncessionsmyndigheten verkligen iakttar att en rationell samordning sker. Det kan därför ifrågasättas om samhällets kostnader för handläggning av koncessioner skall bestridas av kraftföreta— gen. Det kan slutligen från principiell utgångspunkt konstateras att den rationaliseringscffekt i den statliga hanteringen som ett avgiftssystem kan introducera knappast är aktuell i detta fall.

Verket konstaterar också att ett system med koncessionsavgifter svårli- gen kan ges en kostnadsriktig och konkurrensneutral utformning. Verket pekar i sammanhanget på att den i avgiftssystemet eftersträvade kostnads- täckningen i väsentlig grad skulle drabba den mindre bärkraftiga gles- bygdsdistributionen. Tätorterna inom landet är nämligen belägna inom områden där anläggningsverksamheten huvudsakligen sker med stöd av redan meddelade områdeskoncessioner. De kostnader som sammanhänger med SIN Dzs arbetsinsatser skulle i stället solidariskt kunna bäras av samt- liga landets elkonsumenter. Detta kunde åstadkommas genom någon form av årlig uttaxering från elföretagen eller energibeskattning.

Verket anser sig på anförda skäl inte kunna förorda införandet av ett system med koncessionsavgifter. Skulle ett avgiftssystem likväl införas förordar verket ett differentierat system i huvudsak byggt på systemspän-

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.15 Industridepartementet 358

ning. ledningslängd och abonnenttal på sätt som närmare beskrivits ] SlND:s skrivelse. Enligt förslaget skulle avgiften för en linjekoncession t.o.m. 50 kV bli minst |500 kr. och högst 4500 kr. beroende på lednings— längd. Den högsta avgiften föreslås bli l00000 kr. och avser en ledning med minst 200 kV spänning och längre än l00 km. Avgiften för områdes— koncession föreslås bli l0000 kr.+l00 kr. per påbörjat hundratal abon- nenter och för ändring av gräns för sådan koncession | 300 kr.

Efter remiss av SlND:s skrivelse har yttranden avgetts av vattenfalls- verket. Riksförbundet Eldistributörerna-REL. Svenska Elverksförening- en. Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen och Syd— kraft AB.

Remissinstanserna delar SlND:s uppfattning att koneessionsavgifter inte bör införas. Som skäl härför anförs bl. a. svårigheterna att konstruera ett rättvist avgiftssystem. Svenska Kra/it'eNu:/i)"reningen och .S'ydkraji AB anser att SlND:s förslag till avgiftssystem är alltför förenklat. Skulle ett avgiftssystem ändock införas anser t'niren/allsverker att det förslag SIND redovisat bör kunna ligga till grund för ett sådant. .S'venxka kom/nnn/i'ir/mn— det anser att en viss kostnadsutjämning mellan olika abonnenter måste godtas om kostnaderna skall avlastas den statliga budgeten och överföras till elabonnenterna både av administrativa och fördelningspolitiska skäl. Den administrativt enklaste metoden att ("werft'ira kostnaderna till elabon- nenterna är att ta hänsyn härtill när elskattens storlek avgörs. Samtidigt uppnås en utjämning av elkostnaderna bl. a. mellan abonnenterna i tätorter och glesbygd. vilket anses önskvärt enligt riktlinjerna för eldistributionens strukturomvandling.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 359

Bilaga l.l6

Remissyttranden över reaktorsäkerhetsutredningens be- tänkande (SOU 1979: 86) Säker kärnkraft? m. m.

2 Reaktorsäkerhetsutredningens arbete och överväganden samt kärnkraftinspektionens förslag till program för säkerhetshöjande åt- gärder m. m.

Det av reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissinstanserna. De framlagda-förslagen stöds ock- så av de flesta remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna ställer sig således bakom utredningens grundläggande värderingar. överväganden ' och förslag. De punkter där SKI:s program väsentligen skiljer sig från RSU:s förslag tas upp till diskussion av ett stort antal av remissinstanser- na.

FOA anför i sitt yttrande:

Reaktorsäkerhetsutredningen har gjort ett förtjänstfullt arbete särskilt vad gäller redovisning och utvärdering av haveriet vid TMl. FOA instäm- mer i slutsatsen att den genomförda analysen av reaktorsäkerhcten inte ger anledning att väsentligt omvärdera kärnkraftens risker. Utredningens för- slag till säkerhetshöjande åtgärder är enligt FOA väl motiverade men borde ha prioriterats. SKI har i sin plan för säkerhetshöjande åtgärder och forskning i huvudsak accepterat utredningens förslag. FOA linner detta tillfredsställande i synnerhet som i flera fall arbetet redan påbörjats. Det hade dock varit önskvärt att SKI redovisat en samlad och prioriterad åtgärds- och tidsplan.

Vad gäller RSU:s slutsatser om sannolikhet och konsekvenser delas dessa av SSI som även anför följande:

Strålskyddsinstitutet delar. i de stycken som faller inom institutets kom- petensområde, de synpunkter och förslag som framförts av reaktorsäker- hetsutredningen och kärnkraftinspektionen. Institutet vill dock understry- ka att förslagen ställer större krav på tillsynsmyndigheterna än vad nuva- rande resurser medger.

Den av RSU framförda åsikten att målet för alla säkerhetsåtgärder bör vara att undanröja riskerna för förluster av liv eller egendom stöds särskilt av bl.a. Kommunförbundet. Länsstyrelsen i Hallands län och TC O. NRD ifrågasätter emellertid om detta är en realistisk målsättning. Enligt NED måste man i dagens samhälle optimera efter ekonomiska kriterier. dvs. använda pengarna på bästa möjliga sätt. Jämförelser i detta sammanhang måste även göras med andra risker som vi nödgas acceptera utan att höja säkerheten över en viss gräns.

Som väsentliga faktorcri säkerhetsarbetet framhåller IVA följande fak- torer i säkerhetsarbetet såsom väsentliga: Personalfrågor. preventiva sä- kerhetsåtgärder. tillvaratagande och säkerställande av befintlig kompetens samt kärnenergins relation till övriga energikällor.

Prop. 1980/81z90 Bilaga l.l6 Industridepartementet 362

Dessa ståndpunkter delas även av KVA som dessutom framhåller att en myndighet av SKI:s typ ska vara bemannad med den mest kompetenta personal som landet kan frambringa.

[ sitt yttrande framhåller TCO följande:

Integritet och trovärdighet i säkerhetsarbetet är av avgörande betydelse för en tillfredsställande verksamhet. TCO anser det självklart att både integritet och trovärdighet förbättras om verksamheten inrättas så att de fackliga organisationerna kan delta i verksamheten i enlighet med medbe- stämmandelagstiftningens anda. Säkerhetsarbetet bör utvecklas från ett samspel mellan två parter (kraftföretag och myndighet) till att engagera tre parter (kraftföretag, myndighet och berörda fackliga organisationer).

Kommunförbundei framhåller i sitt yttrande:

lnträffade incidenter till kärnkraftolyckor av varierande svårighetsgrad under senare är runt om i världen visar entydigt på att såväl behov som förutsättningar finns att förbättra säkerhetssystemen.

Länssfyre/serna i Uppsala. Kalmar. Malmöhus och Hallands län anslu- ter sig i allt väsentligt till de framlagda förslagen. Länsstyrelsen i Kalmar län anför därutöver i sitt yttrande bl.a. följande:

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att man i det fortsatta säkerhetsarbetet måste utgå ifrån att ett allvarligt härdhaveri kan inträffa och att insikten om kärnkraftens risker måste få fullt genomslag i säker- hetsarbetet. Länsstyrelsen vill som ett oavvisligt krav uttala. att säkerhets- frågorna vid kärnkraftverken fortlöpande måste ägnas den största Upp- märksamhet och att tillräckliga resurser måste ställas till förfogande för såväl kontinuerlig övervakning som för genomförande av föreslagna säker- hetshöjande åtgärder och för brett upplagd forskning inom dessa områden.

Utöver de direkta kommentarer till utredningen har RKS känt det ange- läget att redovisa sin syn på dagsläget för och sin uppfattning om några viktiga områden inom kärnsäkerhetsområdet. RKS trycker särskilt på nödvändigheten av en helhetssyn på reaktorsäkerhetsfrågorna. Som en av de viktigare punkterna tas frågan upp om en övergripande riskftlosoli för all samhällelig verksamhet.

Vad gäller omfattningen av det av SKl avlämnade programförslaget anser SP att så långt man kan bedöma innehåller det välmotiverade pro- jekt.

Förslaget är emellertid enligt 55st mening ensidigt inriktat på frågor som aktualiserats till följs av TMI-olyckan i USA.

Vad gäller utredningens slutsatser anser S'l'U att utredningens uttalan- den på dessa punkter tillsammans ger ett något tvetydigt intryck. Den genuina skillnaden mellan en teoretiskt vetenskapligt grundad förutsägelse eller bedömning och det faktiska och allvarliga skeendet som det i detta fall i efterhand kunnat beskrivas. borde enligt STU:s mening bättre ha klar-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 363

gjons då den enligt STU:s slutsatser av utredningstexten varit grunden för den omfattande listan på säkerhetshöjande åtgärder. Utredningens slutsatser kommenteras även av SCB som anför:

Vad beträffar den förstnämnda slutsatsen, vill SCB framhålla att det inte framgår av betänkandet vad som närmare bestämt skulle kunna avses med uttrycken "väsentligt omvärdera" och "bild". Inte heller i övrigt finner man någon närmare redovisning av hur utredningen kommit fram till ifrågavarande slutsats.

Oceartogrqfiska institutionen vid Göteborgs universitet framhåller i sitt yttrande följande punkter: att utredningen undvikit att ta ställning till om de föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att nå godtagbar risknivå. att utredningen icke belyst huruvida fortsatt drift överhuvudtaget är ekono- miskt motiverad inom ramen för acceptabel risknivå samt att utredningen icke belyst hur den nu aktuella situationen skall handhas (intill dess drifts- förhållandena vid kärnkraftverken förbättrats).

Mot denna bakgrund förordar institutionen att driftinskränkningar till- grips som en metod att på kort sikt få ned risknivån i det svenska kärn- kraftsprogrammet. samt att frågan om kärnkraftsprogrammet överhuvud- taget kan drivas vidare med såväl acceptabel ekonomi som acceptabel risknivå tas upp till seriös behandling.

Förbundet för Jurister och samhällsvetare inom SACO. JUSEK, kon- staterar att utredningsuppdraget har varit begränsat till frågor angående reaktorsäkerheten i tekniska avseenden och utredningen har således inte kunnat gå in på deallmänt intressanta frågorna om säkerheten i vidare mening. såsom t.ex. det fysiska skyddet mot angrepp utifrån eller inifrån genom terrorister eller infiltratörer. Det fåri detta sammanhang framhållas som en allvarlig brist — t. ex. ur polisiär synpunkt -— att dessa säkerhets- aspekter inte blivit föremål för någon mera omfattande och ingående kartläggning och analys.

Tekniska_f'akultetsn("im/iden vid Lunds universitet saknar i inspektionens skrivelse en analys av de mål man avser uppnå med de föreslagna åtgärder- na i relation till varandra och värdet av olika säkerhetshöjande åtgärder kan inte diskuteras i förhållande till varandra.

STUDSVIK koncentrerar sitt yttrande över RSU på frågan om hur ny information på säkerhetsområdet — från forskning och utveckling (FoU) samt anläggningsanknytna verksamheter — tas fram, fångas upp, analyse- ras och utvärderas samt hur den svenska FoU-verksamheten på området styrs.

RSU ger enligt bolaget otillräcklig information på dessa punkter och utelämnar med hänvisning till sina direktiv — en bedömning av helhetsbil- den.

Vad gäller kravproblematiken framför prof. Gustaf Östberg följande. Enligt min åsikt måste dock kravproblemet diskuteras i sitt sammanhang

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 364

med de föreslagna åtgärderna. Annars finns det en risk att frågan om kraven på säkerhet skulle kunna betraktas som slutgiltigt avgjord. ifall den inte kommenterades i ett yttrande över SKI:s program.

2.2 Rollfördelning och organisation Ingen av remissinstanserna har något att invända mot den rollfördelning mellan tillsyningsmyndigheterna och innehavarna av kärnkraftverk som angivits av utredningen. Ett antal remissinstanser pekar dock på oklarhe- ter vad gäller rollfördelning och organisation. Detta gäller särskilt tillsyns- myndigheternas inbördes samverkan och hithörande gränsdragningspro- blem. ] denna fråga anför SSI:

Utan att föregripa institutets inställning till ett förslag om formerna för samverkan mellan myndigheterna, kan dock konstateras att hittillsvarande erfarenheter varit övervägande goda, men att ett antal förhållanden behö- ver preciseras. Dit hör tex ansvarsfördelningen i vissa frågor och hur man skall hantera de situationer då strålskydd och reaktorsäkerhet motverkar varandra, tex ifråga om frekvens och omfång av oförstörande provning i aktiv miljö.

KSO har i sitt yttrande frantförlft'iljunde synpunkter:

Som företrädare för kärnkraftskommunerna är vi något oroade över de tendenser till överorganisation och byråkrati på tillsyns- och kontrollsidan. som förefaller vara på väg att utvecklas.

Därför är vi redo att inte bara tillstyrka förslaget om att formerna för samverkan mellan SSI och SKI skall klarläggas. Varför inte också pröva det lämpliga i ett direkt samgående mellan de båda verkan och samtidigt undvikande av ytterligare institutioner? Vi tror inte att fler centrala nya myndigheter automatiskt leder till ökad säkerhet.

En liknande åsikt framförs av RKS som anser att de båda tillsynsmyn- digheternas behandling av säkerhetsfrågorna i framtiden bör samordnas ytterligare så att en helhetssyn på säkerhetsfrågorna främjas.

ASEA-ATOM anser att avgränsningen mellan SKI:s och SSl:s ansvars- områden är oklar. Bolaget anser att SKI bör ha ett överordnat ansvar för kärnkraftsverksamheten.

KVA framhåller att vid en jämförelse mellan SKI:s programförslag och med SSl:s arbete. tex utredningen "Höjd beredskap". synes en betydan- de överlappning mellan de båda myndigheternas arbetsområden kunna ske. Akademien förutsätter att den pågående utredningen om relationerna mellan SKI och SSI skall klara ut sådana gränsdragningsfrågor.

STUDSVIK vill å sin sida ifrågasätta om samverkansproblem mellan SKI och SSI är särskilt mycket svårare än t.ex. de mellan SSI och naturvårdsverket eller arbetarskyddsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Hallands län, LO. Kommunförbundet. SF. SN. KVA. Centrum för tvärvetenskup vid Göteborgs universitet och ASEA-A TOM

Prop. l980/8lz90 BilagalJo Industridepartementet 365

anser samtliga att tillsynsmyndigheterna skall tillföras ytterligare resurser för att kunna fullgöra stora uppgifter på bästa sätt. Vad gäller rollfördelningen framhåller RKS :

En av de viktigaste slutsatserna i betänkandet är enligt vår uppfattning att den metod för samverkan mellan myndigheterna och kraftindustrin. som tillämpas i Sverige är ändamålsenlig. Denna arbetsform kan kallas en fortlöpande dialog mellan parterna. men där myndigheterna har sista or- det. Den ger enligt utredningen bättre garantier för hög säkerhet än den mer formalistiska arbetsform som har använts i USA. Utredningen konsta- terar också att det amerikanska formalistiska arbetssättet måste vara en av huvudorsakerna till det inträffade haveriet i T MI-reaktorn.

Vi vill därför påpeka att många av utredningens rekommendationer med en stelbent tolkning skulle kunna leda till att det svenska säkerhetssyste- met kom att närma sig det formalistiska. Vi vill därför understryka vikten av att man bibehåller den arbetsform som utvecklats i Sverige och som utredningen stödjer.

En liknande åsikt framförs även av TCO som framhåller att SKI:s roll böra vara i huvudsak den som anges av RSU. Det är emellertid viktigt att mål och ambitioner inte utformas så att de i sin praktiska tillämpning sätter sådana gränser att de blir svåra att arbeta efter. TCO framhåller vidare att behovet av facklig medverkan understryks av vad som sägs i SKI:s rap- port. SKI "måste tolka sådana beslut (riksdags- och regeringsbeslut, som i regel är allmänt hållna) och omsätta dem i operativa termer". och "söka finna ut vad som är sund teknik och lägga detta till grund för säkerhetsar- betet". Detta ställer stora krav på kompetens hos myndigheten och kraft- företagen, men för att få en så bred bas för bedömningarna som möjligt måste de anställda genom sina fackliga organisationer kunna delta löpande i berednings- och beslutsorgan. Detta krav tillgodoses enklast genom att de fackliga organisationerna får representation i SKI:s styrelse. och i grupper som SKI tillsätter, samt att SKI regelmässigt begär fackligt deltagande i överläggningar med kraftföretagen.

Arbetarskyddsstyrelsen stödjer också att tillsynsmyndigheternas huvud- uppgift bör vara att formulera mål för säkerhetsarbetet och att detta lämpligen kan ske genom granskning av kraftproducenternas organisation och arbetsformer avseende säkerhetsarbetet.

Komnnot/Yirbmzdet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att klara skiljelinjer upprätthålls mellan tillsynsmyndigheterna och anläggningsinne— havarna.

ASEA-ATOM framhåller det viktiga i att man samordnar och ej splittrar de säkerhetstekniska resurserna i landet. Bolaget ser som led i dessa strävanden att samordna arbetet inrättandet av RKS och SKISO.

Statens prm'ningsanstalt och AB Statens unliiggningsprorning pekar i sina yttranden på rollfördelningsproblem och organisatioriska problem som inte behandlats av RSU och SKI. Provningsanstalten anför:

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 366

SKI behandlar i förslaget inte frågor som gäller tryckkärlssäkerheten eller tillförlitligheten hos olika styr- och reglersystem samt komponenter. SKI tar inte heller upp frågan om rollfördelning och organisation i säker- hetsarbetet på kärnenergiområdet vilken ansågs viktig i betänkandet (SOU 1979286) "Säker kärnkraft?".

Överhuvudtaget nämner man således inte den verksamhet som bedrivs av AB Statens Anläggningsprovning vid besiktning och kontroll av kärn- kraftverken och som är en viktig faktor i säkerhetsarbetet.

AB Statens Anläggningsprovning säger i sitt yttrande:

I praktiken fungerar samarbetet mellan SKI och SA i de flesta avseen- den bra. inte minst tack vare goda pcrsonrelationer. De skrivna reglerna om ansvarsfördelningen mellan SKI. SA och kraftverksägaren är dock diskutabla. Särskilt gäller detta rapporteringen av fel och brister som upptäcks vid kontrollen samt frågan vem som beslutar om åtgärder med anledning av upptäckta fel. Allmänheten förutsätter att SA håller SKI informerad om allvarligare fel som den upptäcker vid kontrollen. Så sker också genom informella kanaler. men SA har ingen skyldighet att hålla SKI underrättad. Formellt skall alla rapporter om brister och fel gå från SA till kraftverksägaren. som i sin tur kommunicerar med SKI. Kommunika- tionssvårigheter föreligger också i andra riktningen. SKI riktar alla sina krav till kraftverksägaren. Detta sker i olika former. tex som cirkulärskri- velser. brev. anteckningar. protokollutdrag. Det linns exempel på att tvingande krav under avsevärd tid endast förelåg i konceptform med handskrivna ändringar. Flera något olika utgåvor av en bestämmelse kan finnas.

En systematisk distribution av bestämmelserna till alla som kan vara berörda av dem är knappast möjlig med denna svårhanterliga uppläggning. Kontrollarbetet skulle väsentligt underlättas om SKI:s regelarbete formali- serades.

2.3 Konstruktion och utförande

Ett antal av remissinstanserna diskuterar i sina yttranden användandet av statistiska metoder vid konstruktion och säkerhetsanalys av kärnkraft- verk.

Statistiska centralbyrån är mycket kritisk till det sätt på vilket statistiska metoder utnyttjas och anför:

SCB anser att Rasmussenrapportens metodik inte bör utgöra modell för kommande riskstudier på kärnkraftsområdet. Det framstår som starkt motiverat att en radikal omprövning av metoderna för sådana studier kommer till stånd. Härvid finns särskild anledning att uppmärksamma sådana problem av omedelbar betydelse för det praktiska säkerhetsarbe- tet. som inte har beaktats i Rasmussenrapporten. såsom exempelvis åld- ringsproblem. Förnyade kalkyler rörande fiktiva "totalsannolikheter" sy- nes enligt SCB:s uppfattning inte fylla någon praktisk funktion som skulle kunna motivera väsentliga arbetsinsatser.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l6 Industridepartementet 367

Energiteknisk! centrum vid Chalmers Tekniska Högskola framhåller vad gäller säkerhetsanalyserna att all verksamhet måste vara av pragmatisk natur och en klar verklighetsanknytning måste hållas. Därför måste man visa försiktighet vid arbete inom det probabilistiska området. Enligt vår uppfattning är matematiska tillförlitlighetsstudier i första hand en uppgift för högskoleinstitutioner. Dessa bör ges reella möjligheter att kunna del- taga i sådant arbete. -

Enligt Civilingenjörsjörbundet, CF. påpekar berättigad kritik att till- gängliga riskanalyser till alltför liten del bygger på empiriska resultat och på inte tillräckligt empiriskt underbyggda teoretiska kalkyler inom den modell som används. Detta sammanhänger med den uppenbara svårighe- ten att göra "driftsituationsnära" experiment med kärnkraftverk. Inte ens sannolikheterna för tekniskt ”konventionella " komponentfel är lätta att uppskatta i den användningsmiljö som ett kärnkraftverk erbjuder. Sam- manhållen systemanalys av kärnkraftverk kan definitivt inte undvaras men de svårigheter den är behäftad med måste respekteras.

De kritiska synpunkter på användningen av statistiska metoder i säker- hetsarbetet som framförts av vissa remissinstanser delas inte av ASEA- ATOM som hävdar att utredningen har varit alltför negativ i sin bedömning av probabilistisk riskanalys som metod för att bedöma kärnkraftens abso- luta säkerhet liksom för jämförelser mellan kärnkraftens risker med andra riskeri samhället.

Vid sådana jämförelser är probabilistisk riskanalys en värdefull metod om den kombineras med realistiska konsekvensbedömningar. Rapporten "Effektivare beredskap” från Statens Strålskyddsinstitut uppfyller inte det sistnämnda kravet.

ASEA-A TOM framhåller att:

Utredningen pekar på att sannolikhetssiffror inte får bli det enda instru- mentet vid bedömning av haveririsker. Vi håller gärna med om denna slutsats men inte "bl. a. på grund av inslaget av subjektiva bedömningar". utan snarare på grund av att en riktig beskrivning av grundförutsättningar och begränsningar kan saknas.

Bolaget framhåller vidare att: Tillförlitlighetsanalyser är ett bra redskap men även bra redskap har sina begränsningar kräver att användaren har skaffat sig djupare kunskaper.

Inom ASEA-ATOM har tillförlitlighetstekniken tillämpats sedan början av 70-talet för attjämföra olika konstruktioners tillförlitlighet.

STU anser att hur sannolikheter för olyckor och deras konsekvenser skall sammanvägas till en viktig faktor i ett större beslutsunderlag och vilken nivå på denna faktor som kan vara rimlig. är av stor betydelse för allt säkerhetsarbete inkluderande kärnkraftssäkerhet.

KVA finner det tillfredsställande att SKI avser att utöka sina resurser för genomförande av t.ex. probabilistiska metoder för riskanalys. Förslaget om offentlig insyn bör enligt akademiens mening utnyttjas till att sprida

Prop. 1980/81:90 Bilagal.l6 Industridepartementet 368

objektiv kunskap om vetenskapliga metoder och deras användning i prak— tiskt handlande.

RKS anser liksom reaktorsäkerhetsutredningen att omfattningen av kvantitativ riskanalys i säkerhetsgranskningen bör öka i den takt resurser och metodutveckling medger.

Vad gäller övriga frågor som avser konstruktion och utförande av reak- toranläggningar anför SP följande:

Tryckkärlssäkerheten var tidigare en av de frågor som ansågs viktigast vid kärnenergiproduktion. Under den tid man fått erfarenhet av denna produktion har man hunnit få en hel del statistiska uppgifter om olika material och komponenter. Dessa uppgifter kommer fram dels vid förebyg- gande provning. kontroll och besiktning. dels vid inträffande tillbud och haverier. SP kan inte finna att detta område nu fått mindre aktualitet än tidigare utan bör ha en given plats i ett åtgärdsprogram av det slag SKI skisserat.

SA framhåller i detta sammanhang att en viktig del av säkerhetsarbetet är att förebygga skador och haverier genom regelbundet återkommande provning och kontroll av anläggningens vitala delar. Det finns exempel på att man vid sådan kontroll funnit fel som skulle kunnat leda till allvarliga driftstörningar om de förblivit oupptäckta.

I samband med remissarbetet vid FOA har framkommit att bl.a. vissa punkter borde ha behandlats utförligare. Säkerheten hos kärnkraftverken är beroende av driftstiden bl.a. på grund av successiva förändringar hos material i olika komponenter. speciellt reaktorkärl. genom bestrålning. korrosion och spricktillväxt. Det synes angeläget att särskild uppmärksam- het ägnas dessa faktorer.

ASEA-A TOM instämmer till fullo med utredningen i att det är väsentligt att tillsynsmyndigheten formulerar sina principiella mål för säkerhetsarbe— tet i tekniskt avseende. '

RSU lämnade i sitt betänkande förslag till ett antal åtgärder för att höja säkerheten på kärnkraftsområdet i Sverige. Bl.a. föreslog utredningen att ökade resurser skulle ägnas åt utsläppsbegränsande åtgärder. Utredningen föreslog vidare att man skulle fatta ett principbeslut om att ytterligare utsläppsbegränsande åtgärder skulle vidtagas samt att iniativ snarast skulle tas för att ytterligare studera tänkbara tekniska lösningar. Man framhöll dock att man även fortsättningsvis bör ägna stor uppmärksamhet åt även konsekvenslindrande och olycksförebyggande åtgärder. Som exempel på utsläppsbegränsandc åtgärder angav utredningen bl.a. anordningar för s.k. filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna. En majoritet av re- missinstanserna stödjer utredningens förslag på dessa punkter. Ett antal remissinstanser framhåller därutöver vikten av att åtgärder snarast genom- förs vid kärnkraftverken.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 369

Länsstyrelsen [ Uppxalll län liksom KSO framhåller att samma säker- hetskrav skulle gälla för alla reaktorer oavsett om de är förlagda i närheten av omfattande bebyggelse eller ej.

IVA anser att om filteranläggningarna hör införas. bör detta i första hand ske i kraftverken i Barsebäck och Ringhals.

2.5 Människa — maskin frågor

Vikten av en ökad satsning på människa-maskin frågor betonas av ett flertal remissinstanser. bl.a. Kmnmunji'irhlmdel. RKS. KSO. IVA och TCO.

ASEA-ATOM och nunm'erarmr'lmmlel framhåller bl.a. att inte bara personalen och utrustningen i kontrollrummet måste uppmärksammas i detta sammanhang utan att arbetsmiljön i stort måste beaktas.

Arhemrskydclsstyrelsen ser det också som ett klart bidrag till ökad säkerhetsnivå i kärnkraftsystem att tillsynsmyndigheten i enlighet med utredningens förslag breddar sitt arbete från uppföljning av "rent" tek- niska frågeställningar till andra av karaktär människa-maskin.

SSI framhåller att vid en inträffad olycka är det också viktigt att arbets- miljön ur strålskyddssynpunkt inte försvårar de insatser som behövs för att begränsa olyckans omfattning. Strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspek- tionen har därför ofta gemensamma intressen av en god arbetsmiljö och detta är ett område där de båda myndigheterna närmare bör precisera formerna för samarbetet.

Narurverarqf'örlmndet och KVA pekar också på behovet av att persona- len ges tillfälle till utbildning och träning.

FOA betonar den svåra frågan om avvägningen mellan automatisering och beroende av mänskligt ingripande. Här finns enligt FOA behov av kvalificerade studier.

Centrum./ör tvärt-'erensqu) vid Göteborg uni vers—ite! anför följande vad gäller människa—maskin frågorna i sitt yttrande:

Utredningen diskuterar vad som kallas människa-maskin frågor. Tanken är att människa-maskin i kärnkraftverken bildar en enhet. Utredningen diskuterar dock kärnkraftverken för sig och människorna för sig. utan att se dem i samspel. Detta är inte tillfredsställande.

Bland remissinstanserna föreligger stor enighet om att personalens re- krytering och utbildning har stor betydelse för kärnkraftverkens säkerhet och av den anledningen bör ägnas stor uppmärksamhet.

UI—IÄ konstaterar att ansvaret för utbildning av drift- och underhållsper- sonal samt olika slag av säkerhetsspecialister åvilar statens kärnkraftin- spektion och kraftföretagen. UHÄ finner det dock önskvärt att högskolans 24 Rikxdugi'n I981)l8/. I .ru/nl. Nr 90. Bilulm'dal

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 370

forskare och övriga resurser utnyttjas i utbildningen där så är lämpligt. En liknande uppfattning framförs också av NED som anför:

Utbildning bör ges på alla nivåer i kraftbolagen för att skapa medveten- het om det egna arbetets betydelse för en anläggnings säkerhet. Vid utbild- ningen av personal i kz'irnkraftarbete är det viktigt att de tillgängliga och goda utbildningsresurserna hos bland annat högskolor. universitet och forskningsorganisationer utnyttjas i första hand innan nya utbildningsor- gan byggs upp. Däremot kan man tänka sig en bättre samordning av utbildningen. t. ex. genom SKI. Detta för att i möjligaste mån undvika att dubbelarbcte uppstår samt att byråkrati införs. Detsamma gäller för ar- betsfördelningen mellan företag och myndighet. Det är myndighetens upp- gift att skapa riktlinjer och företagens uppgift att följa och genomföra dessa på bästa möjliga sätt.

KVA anföri sitt yttrande följande:

Kraftverkspersonalens kompetens och goda omdömesförmåga är avgö- rande för kärnkraftens säkerhet. SKI redogör undcr denna punkt för faktorer som påverkar drift- och underhållspersonalens kunskapsnivå och pekar på SKI:s åtgärder för att införa ett kompetensuppföljningssystem. Akademien finner det rimligt att man i frågor rörande personalens utbild- ning förutom specialkurser vid t. ex. AB Kärnkraftutbildning även utnytt- jar de mer grundläggande utbildningsresurser som erbjudes vid våra tek- niska högskolor.

Liknande synpunkter framförs av IVA som i sitt yttrande säger:

En säker drift fordrar välutbildad personal som har djupgående kunskap om systemets funktion, som är välövade i att hantera avvikelser från normaltillstånd och som kan dra korrekta slutsatser av aktuella indikatio- ner när ett icke förutsett förlopp inträffar.

Detta kan man troligen endast uppnå om personalen känner att deras verksamhet accepteras och uppskattas i samhället och om en uppfyllelse av säkerhetskraven leder till att kärnkraften har möjlighet överleva och utvecklas.

Flera remissinstanser framhåller i likhet med SKI betydelsen av andra personalkategorier än kontrollrumspersonalen.

CF anför följande:

Förbundet instämmer i SKI:s bedömning att hela skiftlagets kompetens behöver höjas snarare än att. som reaktorsäkerhetsutredningen. primärt fästa vikt vid att vakthavande ingenjör skall ha tillräcklig kompetens att ensam fatta långtgående drifttekniska beslut.

Denna uppfattning delas också av Länsstyrelwn i Hal/ans län som anför:

Länsstyrelsen delar inspektionens uppfattning att hela skiftlagets kom- petens bör höjas så att den behövliga kunskapen alltid finns i kontrollrum- met. en åtgärd som bör vara möjlig på någon sikt. Länsstyrelsen vill även i

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l6 Industridepartementet 371

detta sammanhang peka på behovet av återkommande övningar och spel för att ständigt hålla personalens handlingsberedskap för oväntade stör- ningar på en hög nivå. '

S TUDS VIK instämmer i betoningen av utbildningens betydelse för and- ra personalkategorier än driftpersonalen. ASEA-ATOM framhåller:

Utredningen understryker betydelsen av kontakter mellan säkerhetsspe- cialister hos de olika kraftbolagen.

Det är vår uppfattning att kontakter mellan även andra typer av specia— lister på kraftverken är mycket värdefull och måste stimuleras. Här bör även leverantörernas olika specialister komma med.

Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs unit-'ersitet instämmer i vikten av personalutbildning och anför:

Det talas flyktigt på ett par ställen om andra personalkategorier i försla— get. Det är dock viktigt att andra än underhållspersonalen vid reaktorerna utbildas kontinuerligt. Dels behöver reaktorlednignen och ledningen vid kärnkraftföretagen ständigt utvecklas och utbildas och dels behöver SKI— personalen på alla nivåer utbildning.

Reaktorsäkcrhetsutredningen föreslog i sitt betänkande att en särskild "generalklausul" skall införas i de säkerhetstekniska föreskrifterna. Inne— börden av denna klausul skulle vara att kärnreaktorn bringas till ett säkert avställt tillstånd så snart något inträffar som inger tveksamhet om driftens fortsatta förlopp. Bland remissinstanserna finns varierande uppfattningar om detta förslag. Förslaget stöds av Länsstyrelserna iHallands och Kal- mar län samt KSO.

Kärnkraftinspektionen framhöll i sitt förslag till program för säkerhets— höjande åtgärder att syftet med den föreslagna klausulen bäst uppnås om dess anda inarbetas i de normala störningsinstruktionerna.

Denna uppfattning delas av: Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska högskola. STUDS VIK . Kommunförbundet. SN, TCO, CF. KVA. ASEA-ATOM samt LO.

RKS anför följande vad gäller generalklausulen:

De säkerhetstekniska föreskrifterna (STF) som reglerar driften av kärnkraftverken syftar till att reaktorn bringas till säkert tillstånd i oklara driftsituationer. Vi anser därför. liksom kärnkraftinspektionen. att den av rcaktorsäkcrhetsutredningen förordade generalklausulens syfte redan är uppnått. Frågan är under fortsatt prövning av myndigheter och kraftbolag.

Centrumft'ir tvärvetenskap vid Göteborgs universitet anför i sitt yttrande följande:

Prop. l980/81z90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 372

I praktiken kvarstår ändå frågan om vad som menas med "tveksamhet om driftens fortsatta förlopp”. då alltså kraftverket får och skall avställas. För att minska riskerna för att sådan tveksamhet skall uppstå synes det helt nödvändigt att man dels fortsätter att förstärka personalens kompe- tens. dels — och framförallt —- väsentligt utvidgar de säkerhetstekniska föreskrifterna. Liksom man i Rasmusen-rapporten försöker beräkna kärn- kraftens totala risker med hjälp av "felträdsanalys". bör man i föreskrif- terna sträva efter att täcka ett väsentligt större antal situationer då flera störningar inträffar samtidigt eller i omedelbar följd. Instruktionerna måste trots deras omfång vara lättillgängliga.

Beträffande utredningens förslag att ett system med namngivna. av tillsynsmyndigheterna godkända. föreståndare för säkerhetsarbetet över- vägs har kärnkraftinspektionen ännu inte tagit ställning och avser att ta upp frågan vid ett senare tillfälle. SSI anför att på strålskyddsområdet tillämpas redan denna princip och vid varje anläggning finns namngiven ansvarig föreståndare med ersättare för det radiologiska arbetet. SSI finner att erfarenheterna av detta system är enbart positiva.

En annan ståndpunkt till denna fråga intar RKS som i sitt yttrande säger:

Vi stödjer inte reaktorsäkerhetsutredningens förslag att vid kraftverken införa en föreståndare för säkerhetsarbetet. i analogi med den så kallade radiologiska föreståndaren. Den säkra driften av verket omspänner betyd- ligt vidare områden än det radiologiska skyddet. Driftchefcn är ansvarig för att anläggningen drivs på ett säkert sätt. Som internt oberoende grans- kande och övervakande instans fungerar dessutom den centrala säkerhets- kommitten som rapporterar direkt till företagsledningen.

ASEA-ATOM delar RKS åsikt och framhåller att något behov att införa särskilt utsedd föreståndare för att tillse att den löpande verksamheten bedrivs med beaktande av säkerhetsaspekterna ej föreligger. Ansvarsbil- den i säkerhetsfrågor är väl definierad i STF.

När det gäller normaldriftssituationen förutsätter arbetarskydzlsstyrel- sen att ökad uppmärksamhet ges åt de arbetsmiljöförhållanden som råder eller kan förutses råda vid reparations- och saneringsarbeten dvs. det slag av arbeten. som inte normalt faller under begreppet normaldrift. Styrelsen avser också arbeten som utföres med såväl egen personal som personal från leverantörer och anser det vara viktigt att såväl strålnings- som andra arbetsmiljöfaktorer uppmärksammas och behandlas parallellt med och i direkt anslutning till planerade konstruktiva ändringar p. g. utökade säker- hetskrav.

RKS anser att resurserna för kvalitetssäkring bör ökas hos såväl kraft- företagen som myndigheterna.

Ett liknande ställningstagande görs av KVA som anför:

Av alla uppgifter som kan tänkas bli lagda på SKI är kontrollen av att kvalitetskraven upprätthålls det mest naturliga. På denna punkt bör SKI

'.') x] '.'-)

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet

sålunda ha en stab toppkompetenta personer för kontroll- och uppfölj- ningsverksamhet. något som också tycks vara SKI:s aVsikt att eftersträva.

Beträffande Skiftavlösning anser ASEA-ATOM det positivt med en for- maliserad och dokumenterad säkring av överlämningsprocedurerna.

FOA anser att det finns skäl att vid kärnkraftverken installera mätutrust- ning som registrerar de påfrestningar (t.ex. seismiska) som verket utsätts för. Dessa registreringar. andra mätvärden, TV-observationer och opera- töringripanden bör fortlöpande registreras och sparas för ev. senare ana- lys.

2.8 Haveriberedskap

Vad gäller haveriberedskapen har remissinstanserna främst koncen- trerat sig på organisationen av kärnkraftverkets haveriberedskap samt på kontrollrumspersonalens roll i haveriberedskapen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande vad gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk:

Reaktorsäkcrhetsutredningen föreslår att inställelsetiden för vaktha- vande ingenjör skall vara högst 30 minuter för samtliga kärnkraftverk som den nu är vid Barsebäck. Tiden är för närvarande satt till en timme vid Ringhals och Oskarshamn. Kärnkraftinspektionen vill inte ta ställning i frågan. förrän de frågor som behandlats i SSI:s utredning "Effektivare beredskap" fått sin lösning. Länsstyrelsen har genom regeringsbeslut den 26 juni 1980 fått i uppdrag att höja sin personalberedskap vad gäller ledningsorganisationen vid kärnkraftolyckor. En så nära överensstäm- melse som möjligt mellan länsstyrelsens och kärnkraftverkets beredskaps- organisation bör därvid eftersträvas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller följande:

Kraftverkens haveriberedskap har betydelse för bl.a. berörd länsstyrel- se. Det är angeläget att kompetensen hos den personal. som har att verka vid störningar som kan leda till haverier. är sådan att väl avvägda beslut ifråga om drift och larmning kan fattas. och att verksamheten vid sådant tillfälle inte hämmas på grund av långa inställelsetider för ansvariga perso- ner.

Naturl'etare/i'irbundet instämmer i kärnkraftinspektionens påpekande att haveriberedskapen bör diskuteras i samband med utredningen "Effek- tivare beredskap". Det är viktigt enligt förbundet att skapa bästa möjliga erfarenhetsåterföring i samband med driftsstörningar. En expertgrupp — fristående från kärnkraftinspektionen — torde kunna tjäna det önskade syftet.

ASEA-ATOM är" eniga med utredningen om att det yttersta ansvaret i haverisituationer bör ligga hos anläggningsägarna och att SKI. SSI och berörda länsstyrelser bör arbeta fram fastare riktlinjer för beredskapen.

Prop. l980/8l:90 Bilagal.l6 Industridepartementet ' 374

Centrum för trärvetenskap vid Göteborgs universitet anför följande:

Under punkten för haveriberedskap behandlas endast den interna bered- skapen vid reaktorerna. Den externa beredskapen behandlas inte alls. Det bör åligga SKI att initiera och ständigt kontrollera att en organisation utanför kärnkraftverken finns och är beredd att handla i krissituationer. Det bör åligga SKI att tillse att även kärnkraftföretagen engageras i detta arbete. emedan deras ansvar inte begränsar sig till kärnkraftverkens in- terna förhållanden.

Inställelsetiden för den vakthavande ingenjören vid kärnkraftverken bör enligt lönsstyrelserna i Kalmar och Hallands län i enlighet med RSU:s förslag vara högst 30 minuter.

Betydelsen av kompetensen i kontrollrummet för beredskapen mot ha- verier har kommenterats av remissinstanserna. RKS säger i denna fråga följande:

Haveriberedskapen inom verket bör enligt vår uppfattning grundas på kompetensen hos den Skiftgående personalen att självständigt kunna han- tera en begynnande kritisk situation. Liksom reaktorsäkerhetsutredningen och kärnkraftinspektionen avvisar vi därför tanken på en "shift technical adviser”.

Denna uppfattning delas av TCO som anför:

Vad gäller RSU:s förslag om vakthavande ingenjörs (vhi) roll delar TCO SKI:s invändningar. Vhi deltar ej löpande i arbetet i kontrollrummet och kan därför inte ha det aktuella driftläget klart för sig i tillräcklig utsträck- ning för att självständigt fatta långtgående beslut.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att helst bör en vakthavande ingenjör ständigt finnas i kontrollrummet. Minimikravet är dock enligt länsstyrelsen att i kontrollrummet alltid skall finnas minst en befattnings- havare. som har kompetens och befogenhet samt skyldighet att utlösa haverilarm. när sådant enligt fastställda larmkriterier skall givas.

Energiteknisk! centrum vid C ltalmers Tekniska högskola anför följande:

Ifråga om haveriberedskapen rekommenderar utredningen att "en av händelsen opåverkad person" skall infinna sig i kontrollrummet efter en viss tid. För att denna skall kunna göra någon nytta. måste han/hon känna till det aktuella verket i alla detaljer och ha en mycket gedigen driftserfa- renhet. Vi instämmer med SKI i uppfattningen att det är bättre att kompe- tensen höjs hos hela skiftlaget. så att den erforderliga kunskapen alltid finns till hands i kontrollrummet.

KVA vill för sin del framhålla att den anser att den allmänna kompetens- och kunskapsnivån hos driftpersonalen bör vara mycket hög. Ansvarsni— vån är ju väsentligt högre än för piloten på det största trafikflygplan. Kraven på och kontrollen av driftpersonalen bör vara lika hård som för

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l6 Industridepartementet . 375

piloter i reguljärt trafikflyg. Uppmuntran till denna personal i form av lön och ställning bör markera deras betydelse.

SMHI berör i sitt yttrande en annan aspekt av haveriberedskapen nämli- gen tillgången på relevant meteorologisk och hydrologisk information. SMHI framhåller därvid att det i många fall saknas underlag för att på ett objektivt sätt få fram sådana värden och det framgår inte vilken praxis som i såfall skall gälla. exempelvis på vilket sätt extrapolering till låga sannolik- heter skall ske. SMHI föreslår att denna fråga ses över varvid beaktas vilka möjligheter som kan finnas att mer objektivt beräkna extrema värden exempelvis med hjälp av simuleringar i numeriska dynamiska modeller.

2.9 Erfarenhetsåterföring

Vikten av ett väl utbyggt system för erfarenhetsåterföring betonas av ett flertal remissinstanser, bl. a. STUDSVIK. arbetareskyddsstyrelsen, RKS. I VA. S P, SA. AS EA-A TOM och Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet. '

Energiteknisk! centrum vid Chalmers Tekniska högskola framhåller föl- jande i detta sammanhang:

Vi vill ställa frågan om SKI lägger tillräcklig tonvikt på frågor som är väsentliga för en effektiv erfarenhetsåterföring. I samband med försök till uppföljning av driftsetfarenheter från kärnkraftverken har vi vid avdel- ningen för reaktorteknologi. CTH. funnit. att man måste avsätta relativt stora resurser för denna typ av verksamhet.

Resursfrågorna i samband med erfarenhetsåterföring behandlas också av SSI som anför:

Informationsutbyte med andra länders erfarenheter på kärnkraftområdet är viktigt för att bredda och fördjupa inspektionens kompetens och de ökade resurser som aviserats för SKI bör därför inkludera ökade medel för sådan verksamhet.

TCO betonar behovet av bl.a. utbildning i samband med erfarenhets- återföringen och framhåller:

Formerna för erfarenhetsåterföringen går väsentligen in i frågor om organisation och utbildning som berörts tidigare. TCO delar uppfattningen att erfarenhetsåterföringen måste förbättras. Också erfarenheter från an- nan verksamhet bör beaktas. Möjligheterna att fortlöpande se över dem i anslutning till fortbildningen på området bör beaktas. TCO anser också att det är av mycket stor betydelse att den personal som berörs regelbundet får möjligheter att diskutera och utbyta erfarenheter kring den faktiska driften och kring annan teknisk och organisatorisk information som kom- mer fram. Denna möjlighet måste säkerställas organisatoriskt och resurs- mässigt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 376

IVA framhåller att erfarenhetsåterföringen förutsätter en dialog mellan de inblandade parterna och säger:

Den öppna dialog och det samarbete som finns mellan systemleveran- törer. kraftproducenter och övervakande statliga organ måste stimuleras. Kraftbolagens råd för kärnkraftsäkerhet är som tidigare nämnts ett lämp- ligt forum för behandling av dessa frågor. En av de statliga övervakande organens främsta uppgifter bör vara att medverka till att återförda erfaren- heter även påverkar säkerhetsåtgärderna i kraftverken.

STUDSVIK framhåller i detta sammanhang vikten av en pcrsonalcirku— lation mellan de olika företagen — drift — tillverkar — och FoU-organisa- tion samt myndigheterna på kärnkraftområdet.

2.10 Forskning

De flesta av remissinstanserna har yttrat sig över de förslag rörande forskningen på kärnsäkerhetsområdet som lämnats av RSU och SKI.

UHÄ konstaterar att uppgiften att långsiktigt planera samt beställa forskning inom reaktorsäkerhetsområdet ankommer på bl. a. statens kärnkraftinspektion. Den av reaktorsäkerhetsutredningen föreslagna för— stärkningen av inspektionens planeringsfunktion för säkerhetsforskning kan mot den bakgrunden vara motiverad. Det ligger också i högskolans intresse att forskningsbeställande organ besitter en hög kompetens, sär- skilt med avseende på förmågan att bedöma forskningsbehoven i ett lång- siktigt internationellt perspektiv.

Även tekniskafakultetsnämnden vid Lunds universitet framhåller vikten av att högskolornas resurser tas i anspråk för forskningsuppgifter inom ramen för kärnsäkerhetsforskningsprogrammet. Fakultetsnämnden fram- håller risken i att inte tillräckligt stort antal kvalificerade tekniker med djupgående kunskaper inom området i framtiden står till samhällets förfo- gande. Fakultetsnämnden vill understryka i detta sammanhang vikten av att utbildning inom kärnkraftteknik uppehålles såväl kvalitativt som kvan- titativt.

FRN anser att en pluralism både vad gäller finansiering och utförande av forskningen kring kärnkraftens säkerhet har ett betydande värde. Det ställer dock stora krav på bl.a. SKI:s egen förmåga att följa och utnyttja forskningen. Inte minst torde det åligga SKI att söka identifiera bristområ- den inom den svenska forskningen ochi samarbete med övriga intressenter ta initiativ till nya insatser.

Enligt direktiven skulle utredningen lämna förslag till inriktning och utformning av SKI forskningsprogram. Detta har enligt P()Azs mening behandlats väl kortfattat och det hade varit värdefullt om utredningen haft tid att redovisa en samlad syn på all svensk forskning inom reaktorsäker- hetsområdet och dess relation till den internationella forskningen. Liksom

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l6 Industridepartementet 377

utredningen finner FOA det angeläget att rimliga förutsättningar skapas för utnyttjandet av Studsviks resurseri det långsiktiga säkerhetsarbetet.

Beträffande forskningsprogrammet behöver det enligt TCO:s mening uttryckligen framhållas att problem som aktualiseras av berörd personal genom sina fackliga organisationer skall övervägas på samma grunder som (ivriga projekt. Det måste också vara så att de regler för tillträde till arbetsplatser för forskare som facket begärt generellt snabbt får giltighet inom kärnkraftområdet.

KVA ställer sig tveksam till om till SKI:s område skall fogas rena forskningsuppgifter. Sådana borde i stället vad gäller mer rent tekniskt tillämpade sådana kunna läggas ut på fristående organ. t.ex. Studsvik Energiteknik AB eller andra lämpliga forskningsorgan.

Flera av de angivna yttrandena konstaterar i likhet med RSU att SKI behöver ökade resurser för kärnsäkerhetsforskning.

FRN instämmer i denna bedömning men vill som motiv för en förstärk- ning av SKI:s forskningsplanerande funktion också anföra behovet av en aktivt initierande och samordnande insats från inspektionens sida.

Även ASEA-ATOM delar utredningens uppfattning och stöder SKI:s yrkande. att SKI:s planeringsfunktion för säkerhetsforskning bör ges ut- ökade resurser.

Ne instämmer också i att SKI:s planeringsfunktion för forskning bör förstärkas. Ne anser att efter utgången av l980/8l den del av ansvaret till forskning rörande lättvattenreaktorers säkerhet som hittills åvilat ne. bör överföras till annan myndighet eller organisation. Sålunda har ne i de förslag som lämnats till delegationen för energiforskning (DFE) inte före- slagit fortsatta insatser för ne:s del på detta område. DFE har inte haft någon annan bedömning. I DFE:s betänkande Energi i utveckling (SOU 1980: 35) föreslås inga fortsatta insatser. Detta bör beaktas vid utformandet av SKI:s planeringsfunktion för forskning.

('I—' påpekar att det tekniska forsknings- och utvecklingsarbetet inom kärnkraftsområdet till stor del måste avse förhållandevis konventionella tekniska problem. exempelvis utveckling av pålitliga ventiler. pumpar och röranläggningar. framtagning av mätutrustning som ger säker och tillräck- lig information även i starkt onormala lägen. effektivisering av underhåll etc.

RKS anför följande vad gäller forskning i sitt yttrade:

Viss restriktivitet bör gälla i fråga om forskningsprojekt och utredningar. vilkas säkerhetshöjande effekt är osäker eller marginell, men som tar i anspråk driftorganisationernas resurser på det löpande säkerhetsarbetets bekostnad. _

Den svenska säkerhetsforskningen bör ges sådan inriktning att den bäst främjar informationsutbyte med utlandet. där den helt övervägande delen av forskningen bedrivs.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l6 Industridepartementet 378

Behovet av internationellt samarbete på forskningsområdet har påtalats av fiera remissinstanser bl.a. stöder SSI kärnkraftinspektionens förslag att den ges ökade möjligheter för planering av forskningsprogrammet och att den ges ökade resurser för aktivt deltagande i utländskt arbete.

Även Naturvemrejörbundet stöder kärnkraftinspektionens förslag om ökade möjligheter för forskningsplanering samt möjlighet till aktivt delta- gande i utländskt arbete. Enligt förbundets åsikt måste detta gälla all typ av forskning. och strålskyddsinstitutet bör därför få samma möjligheter att delta i utländskt arbete. En viktig förutsättning för att dylikt arbete skall ge den tillsiktade utdelningen är att tillräckligt personella resurser tillskapas så att ett effektivt deltagande kan komma till stånd.

ASEA-ATOM framhåller att för att SKI. kraftföretag och tillverkare bättre skall kunna tillgodogöra sig resultaten av utländsk säkerhetsforsk- ning. bör Sverige, främst genom SKI. eftersträva ett aktivt samarbete med andra länder i form av internationella forskningsprojekt. erfarenhetsutbyte etc.

Lr'insstyrelsen [ [Ia/lands [än vill även 'den understryka behovet av en fortsatt och brett upplagd forskning och uppföljning beträffande kärnkraf- tens säkerhet. Möjligheterna att unyttja internationella erfarenheter och rön bör tillvaratas i största möjliga utsträckning.

LO betonar det angelägna i kärnkraftsinspektionens verksamhet inom forskning och utveckling. LO instämmer i att myndigheten måste ges ökade möjligheter för planering av forskning med beaktande särskilt av utländskt arbete. Ökade resurser krävs för ett aktivt deltagande i utländskt FoU-arbete rörande reaktorsäkerhet m.m.

RSU rekommenderade i sitt betänkande att formerna för ett nationellt forskningscentrum på kärnkraftområdet utreds. Detta förslag stöds av RKS. '

Även STUDSVIK berör utnyttjandet av de resurser som finns i landet och anför:

Enligt S'I'UDSVles mening är en effektiv användning av landets be- gränsade resurser endast förenlig med väl definierade satsningar på ett fåtal specialiteter. om möjligt i internationella samarbetsprojekt.

Bolaget fäster vidare uppmärksamheten på behovet av en mera obunden insats på reaktorsäkerhetsområdet fristående från den FoU som är direkt knuten till aktuella projekt och tillståndsfrågor.

Vad gäller den roll som de forskningsresurscr som finns hos Studsvik Energiteknik AB skall ha i den framtida.forskningsverksamheten instäm- mer ASEA-A 'I'OM med utredningen i att det är angeläget att staten omprö- var förusättningarna för att i en ändamålsenlig organisation utnyttja Studs- viks resttrser på ett fruktbart sätt.

Även SSI stöder utredningens uppfattning på denna punkt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.16 Industridepartementet 379

Energiteknisk! centrum vid C halmen Tekniska högskola hari sitt yttran- de pekat på följande områden av intresse för fördjupade forskningsin- satser: Frigöring av radioaktiva ämnen vid härdsmältning, rening av ra- dioaktivt kontaminerat vatten och rening av radioaktivt kontaminerade ytor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.17 Industridepartementet 38] Bilaga I.I7

Sammanfattning av ångexplosionskommitténs betänkan- de Ångexplosioner i lättvattenreaktorer, Ds I I980: 27

Kommitténs konsulter på ångexplosioner. Fauske och Mayinger. som är internationellt erkända auktoriteter på området. har genom sinsemellan delvis olika analysmodeller kommit fram till en och samma slutsats. Denna slutsats är att ångexplosioner visserligen kan inträffa i samband med svåra reaktorhaverier. men att man helt skulle kunna utesluta ångexplosioner av sådan styrka att de, enligt av kommittén granskade hållfasthetsanalyser. skulle kunna leda till brott på reaktortank och inneslutning och därmed till radioaktiva utsläpp.

Kommittén har inte funnit några erinringar mot konsulternas analys. men noterar att det också finns nyligen publicerade rapporter som uttryc- ker sig försiktigare. Som grund för denna försiktighet hänvisas bl. a. till att det råder brister i detaljkunskaperna om olika explosionsförlopp och att man önskar avvakta ytterligare studier. bl. a. av experimentell natur.

Vid sin genomgång av det samlade vetenskapliga underlaget har dock kommitten inte funnit några beskrivningar av händelseförlopp grundade på mer ingående tekniskt-fysikaliska analyser enligt vilka ångexplosioner i samband med reaktorhaverier kan leda till brott på reaktortank och inne- slutning.

Särskilt noterar kommittén att utbredd enighet synes föreligga om att den bedömning av ångexplosioners betydelse för svåra haveriförlopp som gjordes i den amerikanska rapporten WASH-I4OO är i överensstämmelse med senare teoretiskt och experimentellt arbete. I detta sammanhang bör också påpekas att den tyska rapporten "Deutsche Risikostudie Kern- kraftwerke" från år I979 på grund av tidsbrist i avvaktan på resultat av fördjupade studier övertog risksiffrorna från WASH-l400 beträffande ång- explosioner. ehuru man på grundval av egna analyser framhöll att ångcx- plosioner som frigör stora energimängder från smältor av storleksordning- en ton var extremt osannolika. Analysen i WASH-I4OO synes ha varit främsta anledning till den betydelse som hittills tillmätts ångexplosioner vid reaktorhaverier.

Denna analys saknar sålunda enligt kommitténs mening en realistisk fysikalisk grund.

Mot bakgrund av det ovan anförda får kommittén som sin samlade bedömning anföra att ångexplosioncr och därmed sammanhängande ut- släppsförlopp inte särskilt behöver beaktas vid utformningen av säkerhets- system och beredskapsåtgärder.

Beträffande det fortsatta arbetet rörande ängexplosioner rekommende- rar kommitten följande:

Arbeten inom ängexplosionsområdct som skeri utlandet bör följas upp.

Prop. l980/81z90 Bilaga l.l7 industridepartementet 382

Man bör även fortsätta att studera små ångexplosioner och deras betydelse för haveriförloppet vid en härdsmälta. Överhuvudtaget bör man också närmare analysera olika haveriförlopp och därmed sammanhängande ra- dioaktiva utsläpp i syfte att erhålla ett förbättrat kunskapsunderlag vid utformningen av säkerhetssystem och beredskapsåtgärder.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 383

Bilaga l.l8 Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering

Sammanfattning av och remissyttranden över utredningen om kärn- kraftens radioaktiva avfall — organisations- och finansieringsfrågor. SOU I980: l4

Utredaren har haft till uppgift att utreda och lägga fram förslag om organisation och finansiering av hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Utredningsarbetet

Utredningsarbetet har huvudsakligen inriktats på de frågor om organisa- tion och ftnansiering som hänger samman med hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken. Häri inne- fattas avvecklingen av anläggningarna.

I arbetet har uppmärksammats att frågor om organisation och finansi- ering av omhändertagande av annat radioaktivt avfall från bl.a. sjukhus. forskningsinstitutioncr och industrier behöver snarast utredas särskilt.

De förslag som läggs fram avser huvudsakligen ett kärnkraftsprogram med tolv reaktorer. som vardera är i drift under ca 25 år.

Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Radioaktiva restprodukter från kärnkraftverken varierar i hög grad i sammansättning och egenskaper.

Metoder och teknik för hantering och förvaring av radioaktiva restpro- dukter i Sverige har utvecklats främst genom det arbete som har bedrivits genom projektet Kärnbränslesäkerhet (KBS). som är knutet till Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF). och genom programrådet för radioak— tivt avfall (Prav).

Dessa förslag gör det möjligt att ange en relativt fullständig modell för hur hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter i Sverige kan ordnas i framtiden. Något skäl att på tekniska grunder gå ifrån modellen synes inte föreligga. Det utesluter inte att andra tekniskt och ekonomiskt mera fördelaktiga lösningar kan komma att utvecklas och genomföras.

De förfaranden och anläggningar som ingår i modellen för hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna beskrivs särskilt. Vidare redo— görs förde principiella förfarandena för avveckling av kärnkraftverk.

Prop. l980/81z90 Bilaga l.l8 industridepartementet 384

Behov av fortsatt forskning och utveckling

Betydande fortsatta insatser för forskning och utveckling förutses kom-. ma att behövas inom olika områden för hantering och förvaring av radioak- tiva restprodukter. Det gäller särskilt slutförvaring och metoder för be- handling av olika slag av avfall. De samlade kostnaderna under åren 1980— 2000 uppskattas till ca l040 milj. kr.

Kärnkraftens restkostnader

På grundval av modellen för hantering och förvaring av använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall är det möjligt att mer eller mindre säkert beräkna de samlade kostnaderna för verksamheten fram till omkring år 2060. då restprodukterna från tolv kärnkraftverk kan förutses ha placerats i slutligt förvar. Kostnadernas fördelning på olika delperioder kan också uppskattas. Kostnaderna kan också fördelas över den förutsedda samlade energiproduktionen från kärnkraftverken och uttryckas i t. ex. öre/kWh.

För beräkning av kostnaderna för avveckling av kärnkraftverk finns några utländska undersökningar. Vidare har SKBF/KBS gjort en studie om rivning av ett svenskt kärnkraftverk av den typ som representeras av Oskarshamn 2 och Barsebäck l.

Kostnadsberäkningar har på uppdrag av utredaren utförts av det norska konsultföretaget Scandpower A/S. Motsvarande beräkningar har presente- rats i två studier från SKBF/KBS.

Organisation

SKBF/KBS har till utredaren anfört synpunkter på organisationsfrå- gorna.

Utgångspunkter

Utredarens överväganden leder fram till följande utgångspunkter för förslagen.

Den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör i huvudsak samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Genom en samlad organisation vinns att åtgärder i de olika leden samtidigt kan anpassas till varandra och att övervakning och kontroll av verksamheten underlättas.

Den samlade organisationen bör vara nära knuten till kärnkraftföreta- gen. Hanteringen av restprodukterna hänger åtminstone i de inledande skedena nära samman med åtgärder i kraftstationerna. Den kompetens och de resurser som finns hos kärnkraftföretagen kan till stor del utnyttjas i verksamheten med restprodukterna. Förhållandet att offentliga organ har ett dominerande ägarinllytandc i den samlade kärnkraftindustrin tillgo- doser till en del kraven på samhällelig insyn i verksamheten.

Prop. 1980/81:90 BilagalJS Industridepartementet 385

Ansvaret för den långsiktiga övervakningen av slutförvaren bör ligga direkt på staten. Denna verksamhet ligger så långt fram i tiden att det inte är realistiskt att nu ange en bestämd organisation för den.

Staten måste ha ett betydande inflytande över hela organisationen och dess verksamhet.

För hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör skapas en organisation. som består dels av ett företag som drivs gemensamt av kraftföretagen men under insytt och kontroll av staten. dels av ett statligt organ som kan utöva ett fristående inflytande över verksam- heten. Därutöver skall statens kärnkraftinspektion' och statens strål— skyddsinstitut oförändrat utöva en oberoende tillsyn och kontroll av verk- samheten.

Olika arganisatitnz.s/Ormc'r

Från dessa utgångspunkter kan organisationen för hantering och förva- ring av kärnkraftens restprodukter utformas på flera sätt. Utredaren be- handlar tre olika former för organisationen. Gemensamt för alla tre är att den direkta hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna ankommer på ett företag i aktiebolagsform. som ägs av kärnkraftsföreta- gen. Det kan vara Sven'sk Kärnbränsleförsörjning AB eller ett särskilt företag. som konstrueras efter mönster av detta företag. Statens direkta insyn och inflytande i företaget tillgodoses genom representation i styrel- sen.

1 övrigt innebär de tre skilda formerna för organisationen att ansvar och uppgifter fördelas mellan aktiebolaget och '

— en ny central förvaltningsmyndighet för vissa styrande och kontrolle- rande uppgifter.

— statens kärnkraftinspektion. som utöver sina nuvarande uppgifter även svarar för vissa styrande och kontrollerande uppgifter. '

— en expertnämnd som knyts till statens industriverk eller industrideparte- mentet och vid regelbundna tillfällen tar ställning till de ekonomiska förhållandena i verksamheten.

Ett aktiebolag och en myndighet

Aktiebolaget skall samordna. planera och vidta åtgärder för att åstad- komma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och ra— dioaktivt avfall. ] verksamheten skall i första hand utnyttjas den kompe- tens och de resurser som disponeras av delägarna. '

Företaget skall varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande. Företaget skall därefter vara skyldigt att följa det godkända programmet.

Aktiebolaget bildas i samverkan mellan alla kärnkraftföretagen. som också svarar för att verksamheten upprätthålls så länge som behövs. "25 Riksdagen 1980/8]. I saml. Nr 90. Billigt-'de!

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 386_

Statens vattenfallsverk skall alltid ha minst hälften av aktiekapitalet. l företagets styrelse bör vart och ett av de medverkande kraftföretagen vid sidan av statens vattenfallsverk utse en ledamot och en suppleant. Statens vattenfallsverk bör under nuvarande förhållanden utse lika många leda- möter och suppleanter som de övriga kraftföretagen tillsammans. och aldrig färre. Därutöver bör regeringen utse ordförande och en suppleant.

'l'ill grund för företaget och dess verksamhet bör ligga ett konsortialavtal som godkänns av regeringen. Medverkan i företaget skall vara en förutsätt- ning för att ett kraftföretag skall. få driva kärnkraftverk.

Myndigheten. som förslagsvis kan benämnas överstyrelsen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall. bör vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den bör ha tillsyn över hela den verksamhet härmed som bedrivs inom landet och efter befogenhet vidtaga eller föreslå de åtgärder som behövs för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta bör i första hand ske genom bedömning och god- kännande av de program för verksamheten som aktiebolaget skall tillställa myndigheten.

Därutöver skall myndigheten bl.a. initiera och finansiera en sådan all- män forskning och utveckling inom området. som bör. bedrivas vid sidan av den direkt tillämpningsinriktade forskning och utveckling som sker hos kärnkraftföretagen och deras gemensamma företag för hantering och för- varing av de radioaktiva restprodukterna. '

Myndigheten skall ledas av en styrelse med huvudsakligen parlamenta- risk sammansättning. Chef för myndigheten bör vara en generaldirektör.

För myndighetens behandling av frågor om forskning och utveckling bör finnas ett råd med företrädare för olika vetenskapliga och tekniska ämnes- områden. . i

I övrigt bör inom myndigheten finnas ca tio tjänstemän..som inom ett kansli fördelas på enheter för planering. teknik. ekonomi och information. Myndigheten bör dessutom disponera medel för att anlita utomstående experter.

Kostnaderna för myndighetens verksamhet och för den forskning och utveckling som bedrivs genom myndigheten skall bestridas av kärnkraft- företagen. Medlen härför bör placeras i en särskild'fond ur vilken myndig- heten kan ta i anspråk erforderliga medel.

De årliga kostnaderna beräknas nu till ca _.- milj. kr. för kansli m.m och till drygt 20 milj. kr. för forskning och utveckling.

State/15 kärnkraftinspektion som central myndig/tet

De uppgifter som har angetts böra ankomma på en ny central förvalt- ningsmyndighet skulle .kunna förläggas till. statens kärnkraftinspektion.

Behovet av ytterligare personal bör bli mindre anför en. ny myndighet.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.l8 Industridepartementet 387

Skäl för att föra de centrala myndighetsuppgifterna till kärnkraftinspek- tionen är bl.a. att dessa uppgifter väsentligen innebär kontroll och tillsyn av samma slag sotn ankommer på inspektionen. Om uppgifterna hålls samman i en myndighet undviks att konkurrens om resurser. kompetens- tvister och intressekonflikter m.m. kan hämma arbetet att åstadkomma största möjliga säkerhet.

Det finns också skäl emot att på detta sätt utvidga kärnkraftinspektio- nens uppgifter. Vissa av de tillkommande uppgifterna skulle kunna innebä- ra ett avsteg från principen om att den tillsyn och kontroll. som utövas av inspektionen. skall vara helt fri och oberoende i förhållande till den egent- liga hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna.

En aktiebolag och en ('.t'pt'l'lllämnd

Huvuddelen av de uppgifter som har angetts böra ankomma på en ny myndighet eller kz'irnkraftinspektionen skulle kunna koncentreras till aktie- bolaget. För att tillgodose kraven på allmän insyn i företaget och möjlighe- terna att påverka verksamheten bör då det statliga. inflytandet-i företaget bli större. Ett sätt kan vara att ge styrelsen ett betydande parlamentariskt inslag. Ett annat sätt kan vara att komplettera styrelsen med någon form av representantskap. som är helt parlamentariskt sammansatt.

Vissa centrala tillsyns- och kontrolluppgifter skulle dock handläggas helt vid sidan av företaget. Det gäller huvudsakligen finansieringen av verk- samheten. Den utgör en grundläggande förutsättning för att hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skulle kunna fullföljas på ett säkert sätt. Avgörandet i dessa frågor skulle ytterst kunna ankomma på regeringen. Underlag för regeringens ställningstaganden skul- le kunna ställas samman av en särskild expertnämnd. Nämnden skulle bestå av fristående kärntekniska och ekonomiska experter. Den skulle följa den ekonomiska utvecklingen i hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna."bedöma och ta ställning till olika ekonomiska åtgärder.

Verksamheten i nämnden skulle kunna koncentreras till en årlig genom- gång av underlag, som tillhandahålls av kraftföretagen och det gemensam- ma företaget.

Om de olika uppgifterna för hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna i huvudsak koncentreras till ett företag härför skapas en klar och entydig uppdelning mellan de verkställande uppgifterna och den fristående tillsyn och kontroll som ankommer på kärnkraftinspektionen. Vidare undviks konkurrens om resurser. kompetenstvister m.m. Det kan emellertid sättas i fråga om det samhälleliga inflytandet kan göras gällande med tillfredsställande kraft.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet ' 388

Val av organisation

Efter en bedömning av de fördelar och nackdelar som katt anföras för de tre organisationsformerna ji'jrura'ar tttredaren den organisation som inne- bär att en ny myndighet skapas. Ett avgörande skäl härför är att den bör ge de bästa förutsz'ittningarna för en fristående effektiv parlamentarisk insyn och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

ngrumrådt'tför radioaktivt utifall

Oberoende av vilken organisation som väljs för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall föreslår utredaren. att pro- ' gramrådet för radioaktivt avfall avvecklas. Rådets verksamhet bör förde- las på det föreslagna aktiebolaget. den nya myndigheten eller kärnkraftin- spektionen.

Studsvik Energiteknik AB

Utredaren förordar att frågorna om ställning och uppgifter för Studsvik Energiteknik AB tills vidare behandlas vid sidan av frågorna om hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraft- verken.

Företaget har resurser för såväl forskning och utveckling som avfalls- hantering. som den nya myndigheten och aktiebolaget för hantering och" förvaring av kärnkraftens restprodukter kan utnyttja "efter eget bedöman- de. Studsvik Energiteknik AB skulle också kunna få centrala uppgifter i fråga om sådant radioaktivt avfall som uppkommer utanför kärnkraftsom— rådet.

Finansiering

Olika synpunkter och förslag i finansieringsfrägan refereras. Det gäller en utredning från centrala driftledningens finansutskott från år 1977. syn- punkter som företrädare för kärnkraftföretagen har anfört till utredaren och en undersökning, som på uppdrag av utredaren har utförts genom företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet..

U tgångsptmkter

Utredarens överväganden leder fram till bl.a. följande slutsatser och utgångspunkter för utformning av ett system för avsättning och förvaltning av medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader.

Kärnkraftföretagen har det samlade tekniska och finansiella ansvaret för hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter. Det samlade ansva- ret skulle försvagas om de medel. som sätts av och förvaltas för att bestrida framtida restkostnader. mer eller mindre helt skiljs från företagen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l8 Industridepartementet 389

Ett system för avsättning och förvaltning av medlen. som innebär att de behålls hos kärnkraftföretagen. ansluter på ett naturligt sätt till och bygger under företagens samlade ansvar för hantering och förvaring av kärnkraf- tens restprodukter. Det anslttter också till ,den förordade organisationen. där ett företag som ägs av kärnkraftföretagen ansvarar för den egentliga hanteringen och förvaringen av restprodukterna.

Placeringar av medel i en statlig fond eller på ett bankkonto skulle inte ge större säkerhet för medlens värdebeständighet. förräntning och tillgäng- lighet. än vad som fär anses ligga i ett sådant kraftproduktionssystem. som representeras av kärnkraftföretagen och deras ägare.

Ansvaret för restprodukterna är jtlridiskt i första hand knutet till kärn- kraftföretagen. Ägarnas ansvar och åtaganden enligt ktmsortialavtal m. m. bör därför preciseras och formaliseras. särskilt när det gäller kärnkraftens restkostnader. Det bör bl. a. krävas att avtalen och ändringar i dem skall godkännas av regeringen eller av den nya myndigheten efter bemyndi- gande från regeringen. Ägarnas ansvar bör särskilt slås fast beträffande åtaganden som skall gälla åtgärder och kostnader. som inträffar efter det att kärnkraftverken har avvecklats.

Krav på säkerhet för att erforderliga medel finns tillgängliga när de behövs tillgodoses genom en statlig tillsyn av hur företagen sätter av och förvaltar medlen. Olika uppgifter avseende sådan tillsyn har förutsatts ankomma på den förordade nya statliga myndigheten.

Statlig tillsynsverksamhet och viss forskning och utveckling finansieras genom en särskild s. k. diversemedelsfond. som tillförs medel genom av- gifter från kärnkraftföretagen.

Ett .v _vxtem för jimtnsim'ing

Utformningen av ett system för finansiering av kärnkraftens restkost— nader kan gå olika långt. när det gäller precisering, planering och disposi— tion av medel. ställande av säkerheter. redovisning m.m. Den praktiska utformningen av systemet måste bli beroende av bl. a. den faktiska utveck- lingen av hanteringen och förvaringen av restprodukterna i tekniskt avse- ende. framtida krav pä säkerhet i den kärntekniska verksamheten. .eventu- ella förändringar i ägarförhållandena inom kärnkraftindustrin och de olika kärnkraftföretagens finansiella förutsättningar. Den närmare utformningen av systemet bör ankomma på den förordade nya statliga myndigheten för frågor om hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter.

Utredaren _li'ireslår därför endast huvuddragen i ett system för finansi— ering av kärnkraftens restkostnader. De innebär i korthet följande.

Kärnkraftföretagen och det av dem ägda gemensamma företaget för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderliga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader avsätts och förvaltas. så att de finns tillgängliga när de behövs.

En ny statlig myndighet utövar allmän tillsyn'över finansieringen och

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 390

påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt ta ställning till vissa åtgärder m. m.

Kärnkraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de ntedel som erford- ras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De ärliga avsättningarna redovisas av varje företag i resultaträkningen. De ackumu- lerade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild ru- brik. '

De avsatta medlen förvaltas av kärnkraftföretz'tgen själva. De bör härvid i första hand kunna använda dem för investeringar i sinegen verksamhet eller låna ut dem till sina ägare. i den mån så inte sker bör medlen placeras på bankkonto eller räntebärande konto i riksbanken ellerfriksgäldskon- toret. Statens vattenfallsverk skall som statligt affärsdrivande verk placera alla avsatta medel hos riksgäldskontoret i den mån de inte disponeras för att täcka verkets behov av rörelsemedel.

För de avsatta medel som kärnkraftföretagen placerar i egna investering- ar eller länar ut till sina ägare. bör ges fullgoda säkerheter. De bör i huvudsak vara sådana som avses i svensk banklagstiftning. dvs. vatten- kraftstationer. fastigheter. skog. mark m.m. Därutöver bör det dock vara möjligt att godta sådana "säkerheter" som katt sägas ligga i företagens rörelse och kommer till uttrycki redovisningen av denna. Placeringen av avsatta medel skall ske i samråd med myndigheten. som skall godkänna de säkerheter som kan erbjudas.

Medel som kärnkraftföretagen sätter av för att bestrida kärnkraftens restkostnader skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Avkastningen av placerade medel beskattas.

De avsatta medlen tas i anspråk för att bestrida de kostnader som uppkommer för olika åtgärder i hanteringen och förvaringen av kärnkraf— tens restprodukter. Kostnaderna redovisas i resttltaträkningen som kost- nader i rörelsen. De ackumulerade avsättningarna i balansräkningen mins- kas med samma belopp.

Kärnkraftföretagen betalar en avgift för att finansiera statlig insyn och kontroll genom den nya myndigheten och viss forskning och utveckling. Avgiften debiteras och uppbärs av myndigheten. som för över inllutna medel till en diversemedelsfond. Denna förvaltas lämpligen av kammarkol- legiet. som på begäran ställer medel till förfogande för myndigheten.

Kärnkraftförctagens ärliga avsättningar bestäms till ett visst belopp per kWh elenergi som har levererats från kärnkraftverken. För tiden t. o. m. är 1980 bör avsättningarna mots 'ara l.4 öre/kWh. Beloppet per kWh skall i framtiden korrigeras med hänsyn till resultaten av nya beräkningar" av kostnaderna. '

Avgiften för statlig tillsyn m.m. och viss forskning och utveckling be- stäms också för varje är till ett visst belopp per kWh. Om den utgår för är l980 skulle den behöva vara 0.l öre/kWh: Den skall fortlöpande korrigeras med hänsyn till beräknade medelsbehov och förändringar i mängden leve- rerad elenergi.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 39l

Avsättning av l.4 öre./kWh för levererad elenergi t.o.m. år I979 inne- bär. att kärnkraftföretagens ackumulerade avsättningar i boksluten för är I979 bör uppgå till ]] lt.) milj. kr. ] boksluten för är 1979 förutses ackumule- rade avsättningar komma att redovisas till ett belopp av ca 790 milj. kr.

Om det inte anses möjligt att under ett är föra upp avsi'ittningarna till den nivå som motsvarar l.4 öre/kWh bör det kunna ske successivt under några år.

Avgiften tl,l öre/kWh skulle för är l98tl motsvara ca 23 milj. kr. För att säkerställa att även oförutsedda tillkommande kostnader kan bestridas av kärnkraftföretagen bör dessa så långt som möjligt teckna försäkringar mot följderna av olika slag av olyckor. Genom visst överuttag av medel för avsättning hos företagen kan skapas en viss reserv för att täcka oförutsedda kostnader. Genom de fortlöpande korrigeringarna av avsättningar och de uttag av medel. som fordras härför. bör det också vara möjligt att fylla sådana brister i avsättningarna. som kan bli följden av uppkommande oförutsedda kostnader. Därutöver bör säkerhet för att er- forderliga medel finns tillgängliga skapas genom olika former av bindande åtaganden och förbindelser mellan kärnkraftföretagen och mellan dem och deras ägare. Dessa bör anges i avtal m.m. som godkänns av regeringen eller den nya myndigheten.

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 393

Remissyttrandena

Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (SOU 1980: 14) Kärnkraftens avfall. organi- sation och finanisering. har yttrande avgetts av försvarets forskningsan- stalt (FOA), statskontoret. riksrevisionsverket (RRV). riksskatteverket (RSV). statens naturvårdsverk. statens strålskyddsinstitut (SSI). Sveriges geologiska undersökning (SGU). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). statens industriverk (SIND). statens vattenfallsverk. statens kärn- kraftsinspektion (SKI). styrelsen för teknisk utveckling (STU). program- rådet för radioaktivt avfall (PRAV), länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar. Malmöhus och Hallands län, Studsvik energiteknik AB (STUDSVIK), Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA). fullmäktige i riksbanken. fullmäktige i riksgäldskontoret, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA). Landsorganisa- tionen i Sverige (LO). Näringslivets energidelegation (NED). Oskars- hamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG). Svensk Industriförening. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF). Sveriges civilingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Härutöver har yttranden inkommit från statens provningsanstalt (SP) och Svensk Bankförening. I anslutning till remitteringenhar ingetts yttranden av kom- muner m. fl. vilka har utgjort underremissinstanser. ,

Vattenfallsverket. FKA. Sydkraft och OKG har i sina yttranden hänvi- sat till det yttrande som avgivits av SKBF .

Utredningens arbete och överväganden m. m.

Allmänna Överväganden

Av de instanser som yttrat sig har statens naturvårdsverk och STU förklarat sig inte ha några synpunkter att framföra.

SSI och STUDSVIK framhåller att det är viktigt att man snarast finner en lösning på organisations- och tinansieringsfrägorna vad gäller icke kärnkraftbundet avfall.

SKBF anför i sitt yttrande att det för genomförandet av ett system liknande det som skisserats i betänkandet krävs vissa ändringar i gällande lagar och förordningar. Det är enligt SKBF särskilt angeläget att påpeka att sådana ändringar bör genomföras så snabbt att ftlll avdragsgillhct för avsättningar för hantering och förvaring av radioaktivt avfall kan tillämpas vid l98l års taxering.

Prop. BSO/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 394

Organisation för hantering och jifirvaring av kärnkrafiens radioaktiva av- fall

I betänkandet föreslås en organisation för hanteringen av kärnkraftens radioaktiva avfall som innebär att de fyra organisationerna som driver kärnkraftverk bildar ett gemensamt ägt aktiebolag som skall samordna. planera och vidtaga åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Statens del av _ ansvaret för hantering skall enligt betänkandet utövas av en särskild statlig myndighet som endera kan vara ett verk eller en statlig nämnd. Denna myndighet skall utöva parlamentarisk insyn'och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

Flertalet av remissinstanserna däribland länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län. statens industriverk. LO. 'I'CO. CF. SKBF och STUDSVIK stöder huvuddragen i det framlagda förslaget.

SKBF anför därutöver att det är av stor vikt att klara riktlinjer anges för gränsdragningen mellan å ena sidan SKI:s resp. SSI:s kompetensområden och kompetensområdet för den statliga myndighet som har skisserats av' utredaren. '

När det gäller fördelning av arbetsuppgifter och kompetensområden anför statskontoret följande i sitt yttrande: Statskontoret avstyrker att en särskild nämnd inrättas för kontroll av den verksamhet som bedrivs av aktiebolaget och SKI. Klar ansvarsfördelning bör råda mellan aktiebola- get. SKI och regeringskansliet. En nämnd utan klart'deftnierade verksam- hetsområden kan skapa oklarhet i ansvarsfördelningen.

De prövningar som måste göras bör därför ske inom ramen för departe- mentsbehandlingen. Med hänsyn till ärendenas karaktär finner statskon- toret det naturligt att berört departement förstärker sina resurser för detta ändamål. Om man anser sig behöva beredning pä myndighetsnivä är det i så fall i första hand statens industriverk som bör komtna i fråga. Ärenden rörande finansieringen av verksamheten och kärnkraftsföretagens fonde- ringar för detta bör också handläggas inom regeringskansliet. I den mån särskild expertis erfordras. bör detta tillgodoses genom en förstärkning av berört departements resurser.

FOA anför följande angående det statliga programansvaret: Det övergripande. statliga programansvaret kan begränsas till dels utform- ning av regler om hur fonderna skall byggas upp och användas samt tillsyn och revision av fondförvaltningen. dels periodisk översyn av inriktningen i stort av avfallshanteringsprogrammct inkl. tillhörande forskning och ut- veckling.

Statens vattenfallsverk avstyrker bestämt de förslag som utredaren läm- nat om att det centrala statliga organet även skall kunna utföra egna revisioner hos kärnkraftsföretagen.

Utredarens förslag om att kärnkraftsindustrin bör bilda ett gemensamt ägt bolag för att svara för hantering och förvaring av utbränt bränsle och

Prop. |980/8lz90 Bilagal.l8 Industridepartementet 395

radioaktivt avfall stöds av en majoritet av remissinstanserna. t.ex. SKI. SSI. SGU. PRAV. fullmäktige i riksbanken och länsstyrelsen i Hallands län. Fullmäktige i riksbanken framhäller därutöver att befintliga resurser inom SKBF bör utnyttjas och i mån av behov byggas ut i stället för att ett nytt bolag bildas.

Även kt'irnkraftlöretagen själva stödjer utredarens förslag att ett för kärnkraftinnehavarna gemensamt ägt bolag bildas för att handha hante- ringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

De förslag sotn utredaren framfört om att: ett nytt statligt verk bildas för att bevaka statens övergripande ansvar inom kärnavfallsomrädet stöds av SGU. PRAV och NE. NE tar dock inte ställning till om myndighetsfunk- tionen med nödvändighet behöver utövas av en helt ny myndighet. NE kan även tänka sig att statens kärnkraftsinspek'.ion kan utöva den myndighets- funktion som utredaren föreslagit.

En majoritet av remissinstanserna vänder sig emot bildandet av en ny statlig myndighet pä kärnavfallsområdet. Sälunda anför t. ex. SP att de av utredningen redovisade motiven för att skapa en ny myndighet framstår som oklara och delvis motsägande.

SKI och SSI framhåller var för sig att. myndighetsuppgifterna kunde uppdras ät redan befintliga myndigheter. Enligt SSI är det principiellt viktigt att uppgifterna läggs utanför tillsynsmyndigheterna. Även länssty- relserna i Uppsala och Kalmar län. 'I'CO och CF ställer sig tveksamma till tillskapandet-av en ny central förvaltningsmyndighet.

Svensk Bankförening framhäller i sitt yttrande att föreningen finner utredarens förslag om tillskapandet av en ny myndighet för avfallshante- ringen mindre välbetänkt. Enligt bankföreningens mening borde ifrågava- rande övervakningsuppgifter handläggas inom ramen för redan befintliga myndigheter och statliga organ.

Svensk Industriförening intar en liknande ståndpunkt och anför: När det gäller organisationsformen för de aktuella uppgifterna föreslär utredaren att en särskild myndighet inrättas. Detta är och kommer att i värt genomin- stitutionaliserade och överbyråkratiserade samhälle vara i högsta grad diskutabelt.

SIND framhäller i sitt yttrande: Verket delar inte utredarens huvudför— slag att en ny statlig myndighet eller överstyrelse skapas för att vid sidan av SKI och SSI utöva kontroll och tillsyn av verksamheten i både finansi— ellt och tekniskt avseende. I stället ansluter sig verket till utredarens alternativa förslag och förordar att den tekniska kontrollen och tillsynen utövas av SKI medan den finansiella utövas av en särskild expertnämnd knuten till statens industriverk.

SKBF och kraftföretagen anför i sina yttranden att utredningens önske- mål om en central förvaltningsmyndighet för insyn och kontroll av verk- samheten inom kärnavfallsområdet bäst tillgodoses om det statliga organet fär formen av en huvudsakligen parlamentariskt sammansatt. av regering-

Prop. 1980/81:90 Bilaga LIS Industridepartementet 396

en utsedd nämnd. SKBF:s och kärnkraftindustrins gemensamma förslag till organisation inom omrädet framgår av figuren nedan. '

I stället för att inrätta en ny central för 'altningsmyndighct för tillsyn och kontroll av avfallshanteringen inom kärnkraftsområdet föreslär ett flertal remissinstanser bl.a. FOA, statskontoret. länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län. Svensk Industriförening, fullmäktige i riksbanken. fullmäk- tige i riksgäldskontoret och RRV att statens kärnkraftsinspektion bör ges rollen som central för 'altningsmyndighet.

Den forskning som behövs att säkerställa en tillfredsställande hantering av det utbrända kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från kärnkraftin- dustrin har kommenterats av några remissinstanser. STUDSVIK fram- häller vikten av att kontinuiteten bibehålls när programansvaret för l'orskv ningsverksamheten flyttas i enlighet med vad utredaren föreslagit. IVA framhåller i sitt yttrande följande: Den kontinuerliga forskning som bedrivs inom kärnkraftbolagen. deras nu existerande gemensamma bolag för kärn- bränsle och statliga inspektioner bör i framtiden organiseras så att forsk- ning och utveckling som direkt sammanhänger med hantering och förva- ring av utbränt kärnbränsle och övriga restprodukter utförs av det planera- de gemensamma bolaget för dessa frågor. De statliga inspektionerna fort- sätter sin forskning i syfte att säkra kompetensen för kontroll av säkerhe- ten.

Även SGU kommenterar forskningsverksamheten och säger: Den över— vakande myndigheten skall följa och utvärdera den FoU som bedrivs på annat håll inom och utotn landet. Vidare anser SGU. liksom utredaren. det

Figur A. .

REGEEINF—H

. | l I

—.__-—.-- _.-.._.-_.._u._.-....__—..__._..-_...._N.-__.—-_

nämnd för :ad;c akztve avfal; Raunerzcvinr

Cvnnunnzer

?rtnrincnr

Sekretarta: ;ekn;sk:—ve:en- skapliga råd- :ve:e

Ekoncmlske

sv = S:atens va:eenfullsverx OKG = Oskarshamnsverkees Kraftgrup; RE SVAB = sydsvenska Värmekraf: AE FKA = Forsmarks Kraftgrupp AE

Prop. HSO/81:90 Bilagal.18 Industridepartementet 397

vara mycket viktigt att den övervakande myndigheten fär resurser för att initiera och bedriva en sådan allmän forskning och utveckling av grund- forskningskaraktär inom området att en så allsidig belysning av problem- komplexet som möjligt kan komma till stånd. Denna forskning bör utföras vid sidan av den mera direkt tillämpningsinriktade forskning och utveck- ling som genomförs av aktiebolaget.

PRAV konstaterar i sitt yttrande att-utredaren föreslår att programrådet avvecklas samtidigt med att den nya organisationen börjar verka. I detta sammanhang framhåller PRAV att de forskningsarbeten som rådet finansi- erar i många fall inte kan planeras att upphöra vid denna tidpunkt. Rådet förutsätter därför att de medel som uppbundits för slutförande av utlagda arbeten överförs till den nya organisation som utredaren föreslagit tillsam- mans mcd ansvaret för administration och betalning av återstående insat- ser.

Såväl SP som SKBF anser det viktigt att tillsynsmyndigheterna även framledes bör ha det samlade övergripande ansvaret för tillstånd och tillsynsfrågor enligt gällande lagstiftningar och således i framtiden förblir den enda myndighet med ansvar för sådana frågor.

Finansiering av omhänderlagamle. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Utredaren framhåller som en grundläggande princip att kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken helt skall täckas av intäkter från den produktion av energi som har gett upphov till avfallet. Till denna princip ansluter sig bl.a. statens strålskyddsinstitut. länsstyrelsen i Uppsala län. LO. Svensk Indu- striförening samt SKBF och kärnkraftföretagen.

Utredaren föreslår att de medel som avsätts för framtida kostnader för omhändertagande. hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skall fonderas i kärnkraftföretagen. Utredaren föreslår också att de fonderade medlen skall få användas till investeringar hos kärnkraftföretagen eller deras delägare om de kan ställa säkerheter för ianspråktagna medel. Ett flertal remissinstanser t.ex. SKBF och kärn- kraftföretagen. IVA och Svensk Bankförening. instämmer i utredarens förslag på denna punkt. Kärnkraftföretagen avstyrker emellertid genom SKBF de krav på ställande av säkerhet för avsatta medel som utredaren förordar.

Som argument mot ställande av säkerheter anför kraftbolagen att ut- ländska långivare idag lämnar kärnkraftföretagen lån mot s.k. negativ klausul. Att framgent på detta sätt låna, vare sig på den utländska eller den inhemska lånemarknaden. utan säkerhet skulle med all sannolikhet vara omöjligt om inte den svenska staten visar samma förtroende för kärnkraft- företagen oeh dessas ägare som de utländska långivarna gör.

Statens vattenfallsverk framföri sitt yttrande att ett system för fondering

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.18 Industridepartementet 398

av avsatta medel för vattenfalls del kan utformas så att medlen sätts in på: konto hos riksgi'tldskontorct. .

Avvikande mening gentemot utredaren då det gäller hur de avsatta medlen skall förvaltas framförs av bl.a. fullmäktige i riksbanken. fullmäk- tige i riksgäldskontoret och RSV. Fullmäktige i riksbanken anför följande i sitt yttrande: Fullmäktige ställer sig starkt skeptisk till den förordade lösningen. Den innebär att ett statligt organ åläggs att kontrollera hur de: enskilda företagen placerar sina finansiella överskott. Att granska de sä- kerheter företagen ställer för den interna användningen av fonderade me- del och de säkerheter företagen erhåller för utlämnade lån till sina ägare- skulle bli mycket besvärligt och en sådan granskning är knappast tillbörlig. Enligt fullmäktiges mening bör en annan lösning för linansieringsfrågorna väljas. Fullmäktige avstyrker således utredarens förslag att avsatta medel skall förvaltas inom företaget och förordar en lösning enligt vilken medlen insätts i riksbanken. alt. riksgäldskontoret för att utnyttjas när den statliga myndigheten så medger.

Fullmäktige i riksgäldskontoret säger i sitt yttrande: Fullmäktige anser att systemet med fonderingar inom kärnkraftföretagen skulle innebära att man på så sätt skulle skapa en mycket betydande —— av allmänheten tillskjuten — finansieringskälla till vilken dessa företag skulle ha prioritet. De avsatta medlen bör istället fonderas och insättas på räntebärande konto i riksgäldskontoret på samma sätt som föreslås av statens vattenfallsverk. [ båda fallen bör dessutom medel särredovisas och inte -— som .utredaren föreslår få disponeras utan vidare för att täcka behovet av rörelsekapital.

lett särskilt yttrande som fogats till länsstyrelsen i Hallands läns yttran- de uttalar landshövdingen Johannes Antonsson m.fl. att kärnkraftföreta- gets avsättningar bör göras till en särskild statlig fond.

RSV anför i sitt yttrande angående fonderingen av avsatta medel föl- jande: För att undanta avkastningen av de avsatta medlen från beskattning föreslås att dessa inbetalas till en fond som också förvaltar medlen. Av- '- kastningen av fonden skulle genomen särskild föreskrift i kommunalskat- telagen kunna undantas från beskattning i likhet med bl.a. norrlandsfon- den och fonden för industriellt utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar ett system i vilket de olika kärn- kraftföretagen årligen inlevererar gjorda avsättningar till det gemensamma . - aktiebolag som praktiskt skall hantera kärnkraftens restprodukter och att detta bolag placerar medlen samt att det från statsmakternas sida formule- ras bestämda likviditetsregler.

Utredaren föreslår att kostnader för omhändertagande av avfall m.m. skall göras genom att avsättningar görs per kilowattimme levererad el- energi. CF och Svensk lndustriförening förordar att avsättningen istället skall göras proportionell mot mängden besträlat kärnbränsle vilket enligt dessa remissinstanser skulle vara mer anpassat till de Verkliga förutsätt- ningarna. Svensk Industriförcning anför därutöver följande: Föreningen

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l8 Industridepartementet 399

anser att utredaren inte tillräckligt seriöst eller grundligt tacklat bl.a. frågorna om värdesäkrandet av de medel som måste samlas och fonderas i långa tider.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 40|

Bilaga l.l9

Sammanfattning av och remissyttranden över utredning- ens om myndighetsorganisationen inom energiområdet betänkande (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndighe- terna — arbetsfördelning och samverkan

] Sammanfattning av utredningens betänkande

Regeringen bemyndigade den 14juni 1979 statsrådet Tham att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågor rörande organisationen av myndigheter m.m. inom energiområdet samt vissa frågor rörande statens vattenfallsverks framtida uppgifter och organisation. Enligt direktiven hade utredaren till uppgift att kartlägga den. nuvarande organisationen av myndigheter m.m. och analysera för- och nackdelar med denna. Med utgångspunkt i sin analys borde utredaren dels ange eventuella områden där ytterligare utredning kunde behöva ske, dels där så var möjligt lägga fram detaljerade konkreta förslag till organisationsförändringar. Utredaren skulle också utvärdera energiforskningsorganisationen.

] uppdraget ingick även att överväga om vattenfallsverkets organisation var ändåmålsenligt utformad med hänsyn till vad som hade redovisats i prop. l978/79: l15 om verkets fortsatta roll inom energiområdet.

Slutligen ingick i uppdraget att närmare kartlägga förutsättningarna för vattenfallsverkets anläggningsverksamhet mot bakgrund av de sysselsätt- nings- eller omställningsproblem som kan uppstå genom att utbyggnaden av större kraftproduktionsanläggningar av konventionellt slag f(firväntas minska.

Det huvudsakliga innehållet i utredarens överväganden och förslag fram- går av det följande.

Utredningen behandlar tre frågekomplex. Ett gäller om nuvarande orga- nisation för statens handhavande av energifrågorna är ändamålsenligt ut- formad med hänsyn till energipolitikens krav under 1980-talet. Ett annat frågckomplex gäller vad statliga myndigheter (och statens vattenfallsverk) kan och bör göra för att främja kommunernas arbete med energifrågorna. Det sista frågekomplexet gäller statens vattenfallsverks framtida arbets- uppgifter. arbetskraft och organisatoriska utformning.

Utredarens synpunkter på det första frågekomplexet. vilka behandlas i kapitlen 6 och 7. kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt.

Utredaren diskuterar ett stort antal alternativa organisationslösningar för var och en av de tre arbetsuppgifterna (funktionerna) övergripande energiplanering. stöd till energiforskning m.m. samt energisparinforma- tion till allmänheten. Den senare arbetsuppgiften är en del av den mera omfattande funktionen information. rådgivning och utbildning.

Bl.a. diskuteras två huvudmodeller nämligen funktionsmodellen och 26 Riku/agan [ORD/8]. ] .vaml. Nr 90. Bilaga:/cl

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 402

sektormodellcn. När det gäller organisationen för övergripande planering läggs i sektormodellen ansvaret för sådan planering på de olika sektorerna. Statens industriverk blir dock huvudansvarig för gemensamt metodarbete - samt prognos— och sammanställningsarbete. Övrigt arbete med att ta fram underlag för övergripande planering sker i denna modell vid sektormyn- digheterna. vilka föreslås bli transportrådet. statens planverk och statens industriverk. '

[ funktionsmodellen läggs ansvaret för den övergripande planeringen på en myndighet. Denna myndighet kan enligt utredaren vara statens industri- verk. Ett alternativ härtill är att bilda ett särskilt energiinstitut för detta arbete. Med hänsyn till bl.a. behovet av en stimulerande utredningsmiljö förordar utredaren det senare alternativet. Utredningen framhåller också att det är viktigt att arbetet kan utföras av en myndighet utan tillsynsupp- gifter så att detta kan ske helt oberoende av ställningstaganden i tillsynsfrå- gor. Utredaren föreslår att ett energiinstititut inrättas med ansvar att utarbeta underlag för de successiya energipolitiska ställningstagandena. lnstitutet föreslås överta delegationens för energiforskning och energihus- hållningsdelegationcns uppgifter.

Utredningen föreslår vidare att energiinstitutet skall ledas av en styrelse med företrädare för politiska partier och arbetsmarknadens organisationer. Som stöd för institutets arbete bör ett experträd för övergripande energi— planering inrättas. Med hänsyn till det stora antalet kontakter som institu- tet mäste ha med bl.a. energimyndigheterna i övrigt föreslär utredningen att institutet förläggs till Storstockholmsområdet. förslagsvis i anslutning till statens industriverks lokaler på Liljeholmen.

En organisationskommitté för tillsättas våren _l98l med uppgift att fram- lägga detaljerade förslag rörande institutets uppgifter och organisation.

Beträffande stöd till energiforskning m.m. konstaterar utredaren att en helt genomförd funktionsmodell skulle innebära att all verksamhet fördes samman i ett encrgiforskningsråd. En helt genomförd sektormodell skulle innebära att stödet till forskning skulle administreras av de myndigheter som svarar för tillsynen. Ett steg i riktning på vägen till en sektoriserad lösning är att föra nämnden för energiproduktionsforskning till industriver- ket. Utredningen konstaterar att en mycket slagkraftig organisation för att införa nya metoder för energitillförsel skapas om industriverket — förutom sin nuvarande verksamhet med stöd till prototyp- och demonstrationsan- läggningar — får handha de uppgifter som oljeersättningsdclegationen i ökad utsträckning börjat arbeta med. nämndens för energiproduktions- forskning uppgiftcr och administration av den planerade oljeersättnings- fonden. En sådan lösning skulle innebära att den del av forskningsproces- sen som ligger närmast det kommersiella produktionsstadiet ytterligare betonas. Utredaren föreslår att nuvarande ansvar och arbetsuppgifter för nämnden för energiproduktionsforskning övertas av SlND fr. o.-m. den I juli l982.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 403

En organisationskommitté bör tillsättas våren l98| med uppgift att lägga fram detaljerade förslag till uppgifter och organisation för den del av industriverket som berörs av förslaget.

När det gäller information till allmänheten fördelas i sektormodellen cnergisparkommitte'ns resurser på de myndigheter som har verkställighets- uppgifter inom energianvändningsområdet (industriverket. transportrådet. bostadsstyrelsen. planverket och konsumentverket). [ funktionsmodellen hålls informationsfunktioncn ihop och sparkommittén ombildas till en självständig myndighet. cnergisparnämnden.

Utredningen framhåller att starka skäl talar för att hälla ihop energiinfor- mationen till allmänheten och föreslår att energisparkommittén ombildas till cnergisparnämnden fr.o.m. den I juli l982 med industriverket som chefsmyndighet. Ansvarsfördclningen mellan verket och nämnden bör kunna fastställas utan särskild utredning.

När det gäller organisationen av information och rådgivning via kommu- nala organ till de slutliga cnergianvändarna föreslär utredaren att det samlade organet för energisparinformation även i fortsättningen ansvarar för att utarbetandet av informations- och rådgivningsmaterialet från bo- stadsstyrclsen. planverket och konsumentverket så långt möjligt samord- nas säväl innehålls- som tidsmässigt. Om den samlade organisationslös- ningen inte väljs bör planverket och konsumentverket åläggas detta an- svar.

Ansvaret för encrgiinriktad utbildning bör enligt utredaren åvila resp. tillsynsmyndighet. lndustriverket bör inte längre ha övergripande ansvar för dessa frågor.

Regeringen föreslås utfärda anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan industriverket. planverket och transportrådet i fråga om dessa myndigheters anslagsframstälIningar vad gäller utbildningsinsatser för oli— ka yrkeskategorier inom energiområdet.

Utredningen framhåller också att regeringen i särskild ordning bör upp- mana de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsen- det att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läroplanen för grundskola. gymnasium och högskola. Vidare bör vuxenut- bildningens och fortbildningens organisationer i lämpliga former stimuleras till att förbättra den allmänna fortbildningen i energifrågor.

Utredningen framhåller att valet av organisationslösning i viss mån är beroende på hur energipolitiken organisatoriskt kommer att behandlas inom regeringskansliet.

Om ett cnergidcpartement inrättas menar han att totallösningsalternati- vet vore det bästa. Detta alternativ (alternativ K) innebär att statligt energiverk bildas som får det fulla ansvaret för alla aktiviteter på myndig- hetsplanet inom energiområdet. Om däremot nuvarande ordning bibehålls med en energiminister med anknytning till bestående departement är funk- tionsmodellen att föredra. Vill man betona energipolitikens speciella sam- band med industripolitiken är sektormodellen att föredra.

Prop. l980/81:90 Bilagal.l9 Industridepartementet 404

Den organisationslösning som utredningen till slut stannar för att förorda innebär att dagens [3 myndigheter och kommitte'r minskas till sammanlagt IO myndigheter. (Ett energiinstitut bildas medan oljecrsättningsdelega- tionen. energihushållningsdelcgationen. nämnden för energiproduktions- forskning och delegationen för energiforskning försvinner). Samtliga kom- mittér som nu arbetar med mer permanenta arbetsuppgifter inom cner- giområdet föreslås upphöra med sin verksamhet eller omvandlas till myn' dighet. '

Utredaren föreslår att energisparkommittén. delegationen för energi— forskning. energihushällningsdelegationen. oljeersättningsdelegationen och nämnden för energiproduktionsforskning upphör med sin verksamhet den 30juni l982. att personalen vid dessa organ erbjuds anställning i första hand vid cnergisparnämnden. energiinstitutet och industriverket samt att all personal vid industriverket. institutet och sparnämnden bereds lokaleri anslutning till industriverkets nuvarande lokaler på Liljeholmen i Stock- holm.

Trots att utredaren räknar med en kraftig ambitionsnivåhöjning i fråga om den övergripande energiplancringen kan enligt honom. förslagen ge- nomföras inom ramen för nu utgående resurser till den verksamhet som de 13 myndigheterna (motsv.) idag bedriver. '

Utredaren föreslår att följande åtgärder bör övervägas. om regeringen tvekar att vidta föreslagna åtgärder i myndighetsorganisationen inom encr- giomrädet (det s.k. nollalternativet). Delegationen för energiforskning. energisparkommittén och energihushällningsdelegationcn bör bli självstän- diga myndigheter. Oljcersättningsdelegationen bör upphöra. när dess nu- varande arbetsuppgiftcr har lösts. och överföras till industriverket. Vidare föreslås att de oklara administrativa relationerna mellan industriverket och nämnden för energiproduktionsforskning bör ses över att energihushåll- ningsdelegationen får arbetslokaler i anslutning till planverket. att tran- sportrådet och transportforskningsdelegationen fär gemensamma arbetslo- kaler.

Ett annat frägekomplex i utredningen gäller på vad sätt de statliga myndigheterna skall kunna underlätta för kommunerna att lösa sina tipp- gifter i den kommunala energiplancringen. Detta behandlas sammanfatt- ningsvis i kapitel 9. Konkreta förslag i frågan läggs dessförinnan fram i kapitlen 7 och 8.

Det är. framhåller utredaren. inte minst det statliga stödet till de små kommunerna som i dag vållar problem. Dessa har större behov av stöd från statliga myndigheter än vad större kommuner har. De små kommuner— nas organisation att ta emot ett sådant statligt stöd är sämre utvecklade än de större kommunernas.

Det konstateras att mycket redan görs från de statliga myndigheternas sida för att hjälpa inte minst de små kommunerna i deras uppgift att sörja för kommuninvånarnas värmeförsörjning. Men samverkan mellan de stat-

Prop. 1980/81: 90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 405

liga myndigheterna i denna stödverksamhet bör kunna både fi.”)rbättras och förstärkas. Utredningen anser att det är nödvändigt att industriverkets uppföljande och initierande arbete avseende kommunal energiplancring kan bedrivas kraftfullt. Utredningen framhåller att det — med hänsyn till kravet att kommunal energiplancring integreras i annan kommunal plane- ring — är särskilt angeläget att de statliga stödåtgärdcrna för kommunernas energiplancring inte framstår som stridande mot andra statliga stödåtgär- der för kommunal planering.

Detta ställer. enligt utredningen. krav på att industriverkets. planverkets och transporrådcts insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Förslag läggs fram om att bestämmelser av den innebörden tas in i förordningen ( l977: 440) om kommunal energiplancring. Utredningen konstaterar vidare att frågorna om hur statens stöd till kommunerna i energifrågorna fram- deles bör organiseras är så stora och svärbedömbara att det kan finnas anledning för regeringen att överväga att ta tipp denna fråga på nytt. sedan man tagit ställning till nu framlagda förslag.

Utredningens tredje uppgift har gällt statens vattenfallsverk. Utredning- ens förslag i denna del kan i stort fördelas på följande ämnesområden — verksamhetsform och verksamhetens inriktning — medverkan i den kommunala energiplancringen — driften av stamnätet — ökade insatser på forskning. utveckling och demonstration inom ener-

giområdet (EFUD-insatser)

— vattenfallsverkets organisation — anIäggningsverksamheten

Utredningen framhåller att vattenfallsverket är landets viktigaste enskil- da producent av energi och därför av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen. Verket har idag sitt ltuvudsakligz't ansvarsområde inom elförsörjningen. Utbyggnaden av elproduktionsanläggningar kommer att minska kraftigt i framtiden. Utredningen har inte förutsatt någon ut- byggnad av vattenkraftanläggningar utöver 65 'l'Wh. Kärnkraften skall vara avvecklad i början av nästa århundrade. Utredningen pekar på vikten av att vattenfallsverket nu gör en kraftinsamfing av forskning och utveck- lingsarbete för att ktlnna förbereda elproduktion med ny teknik och för att kunna minska oljeberoendet.

Utredningen har utgått från att affärsverksformen skall bestå eftersom den ger goda förutsz'ittningar dels för insyn i verksamheten från statsmak- ternas sida. dels för delegering av ansvar och befogenheter.

Beträffande verksamhetens inriktning föreslär_utredningen att vatten— fallsverket skall vidga sina uppgifter inom värmeförsörjningsområdet. Ver- ket bör med de resurser som står till förfogande från verkets egna inkoms- ter och med medel i övrigt utveckla och driva prototyp- och demonstra- tionsanläggningar inom el- och" värmeförsöriningsområdet.

Verket bör vidare i framtiden utnyttja sitt tekniska och kommersiella

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 406

kunnande för att i ökad utsträckning erbjuda kommunerna hjälp när det gäller att ersätta olja. Detta kan t. ex. ske genom att verket på kommer- siella villkor biträder kommunerna vid uppförande och drift av anläggning— ar för el- och värmeförsörjning.

Ett mer utvecklat samarbete med kommunerna måste enligt utredningen grundas på de förutsättningar för samverkan som finns lokalt och regio- nalt. Vattenfallsverkets medverkan blir beroende av att berörda kom— muner finner samarbetet ändamålsenligt. vilket kommer att ställa stora krav på verkets anpassningsförmåga och flexibilitet. Det kan bli aktuellt för verket att ingå i samägda bolag."

Utredningen konstaterar att en fortsatt rationell uppbyggnad av elför- sörjningssystemct skulle starkt försvåras om inte vattenfallsverket står som ägare (för statens räkning) av kraftverk och stamlinjenät. Att vatten- fallsverket har dessa båda uppgifter bör inte försvåra samarbetet med kommunerna. förutsatt att dels principerna för taxesättning och leverans- bestämmelser redovisas öppet. dels verket och dess företrädare tar berätti- gat hänsyn till kommunala önskemål i de konkreta ärendena.

För att vattenfallsverket skall kunna medverka till att minska oljebe- roendet och på sikt avveckla kärnkraften anser utredningen att verkets EFUD-insatser behöver breddas och fördjupas bl. a. inom uppvärmnings- området. Verket bör självt avgöra inom vilka områden de insatser bör göras som skall finansieras med driftmedel. Utredningen betonar att verket i första hand bör engagera sig i utvecklingsprojekt som finansieras med egna driftmedel.

Ett vidgat samarbete med kommuner vid introduktion av ny teknik är önskvärt. liksom med andra företag inom energisektorn och inom tillverk- ningsindustrin. Verkets EFUD-verksamhet bör vara väl samordnad med den övriga verksamhet som verket bedriver.

Vattenfallsverkets nya arbetsuppgifter förutsätter ett vidgat samarbete med kommuner. vilket kommer att ställa stora krav på decentralisering och delegering till verkets regionala organ. Utredningen utgår ifrån att verket. i det fortsatta arbetet med organisationsutveckling. kommer att lägga särskild vikt vid dessa krav. ] en kommande översyn av: organisatio- nen bör prövas att för den regionala.verksamheten inrätta organ med inslag av företrädare för kommunerna i regionen. Verkets planeringsfunktioner bör förstärkas. särskilt den långsiktiga planeringen och den personalplanc- ring som behövs för att underlätta omställningen av verksamheten. Utred- ningen förordar att organisationsförändringen genomförs inom verket. men efter regeringens godkännande av en av verket utarbetad plan för översynen av dess genomförande: Följande riktlinjer bör gälla vid utarbe- tandet av denna plan . — verkets planeringsfunktioner bör förstärkas. särskilt den långsiktiga pla- neringen och den personalplanering som behöver genomföras för att underlätta omställningen av verkets arbetsuppgifter

Prop. 1980/81:90 Bilagal.l9 Industridepartementet 407

—— organisationen för forsknings— och utvecklingsverksamheten bör för- stärkas —— organisatoriska förutsättningar och former för samverkan med kommu- nerna bör skapas — förutsättningar bör skapas för en ökad delegering av ansvar och befo- genheter till regional nivå =— ledningsfunktionen på regional nivå bör ses över och förstärkas. Beträffande vattenfallsverkets anläggningsverksamhet redovisar utred- ningen följande synpunkter. Det totala arbetskraftsbehovet bör antas minska under 1980-talet även med hänsyn till de vidgade uppgifter som verket bör få inom värmeförsörjningsomrädet och när det gäller introduk— tion av ny teknik. inom 10 är bör verkets anställda inom anläggningsverk- samheten ha minskat med 900. 700 av de 900 arbetstillfällen som mäste försvinna finns idag i Norrbotten och Västerbotten. Sysselsättningen i verkets regionala organisation bör bedömas öka kraftigt. främst med hän- syn till ökande engagemang inom värmeförsörjningen. Personalbehovet för EFUD-verksamhet inom såväl el- som värmeomrädet bör förutsättas öka. Ökade resurser kommer att behövas för att planera och genomföra den omställning som verket står inför. .Siu särskilda yttranden har avlämnats av sammanlagt tre sakkunniga och sju experter med anledningav utredarens förslag. Sakkunnige Sigfrid Wennerberg: ]. Menar att utredaren inte har redovisat den utvärdering av energiforsk- ningsorganisationen som direktiven förutsätter. Anser att energiinstitutet är en god lösning endast för det fall regeringen avser att inrätta ett energidepartement och föra en mycket aktig energi-' politik. Om ett energiinstitut inrättas bör en särskild forskningsnämnd i»)

bildas för att granska den nödvändiga längsiktigheten i inriktningen i programmet Allmänna energisystemstudier. 'JJ . Godtar inte utredningens förslag om att ansluta nämnden för energipro- duktionsforskning till industriverket. Genomförande av förslaget med— för onödiga organisations- och samordningsproblem samt risk för att de långsiktiga uppgifterna blir eftersatta.

4. Nollalternativet är i huvudsak godtagbart om energisparkommittén. delegationen för energiforskning och oljeersättningsdelegationen be- hålls som kommittéer.

. Föreslår att en central Energimyndighet bildas för den kort — medel- långsiktiga energipolitiken av i huvudsak energibyrån vid industriverket och oljeersättningsdelegationen. Myndighetensarbetsuppgifter bör om—

'Jl

fatta framtagande av planeringsunderlag för den kort- och medelläng- siktiga energipolitiken och av det på staten ankommande underlaget för kommunernas energiplancring och rådgivning till kommunerna i detta avseende.

Vidare bör myndigheten ta hand om ekonomiskt stöd till införande av

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 industridepartementet 408

6.

In)

IJ

oljeersättande teknik och säkerhetsfrägor som ej ankommer på annah myndighet samt beslut i koncessionsnämnden o.d.

Sedan myndigheten byggt upp sin kompetens bör den kunna överta energisparkommittens verksamhet och överstyrelsens för ekonomiskt försvar planering för fredskriser inom energiområdet.

Myndigheten bör inte överta nämndens för energiproduktionsforsk- ning och delegationen för energiforskning mera långsiktigt inriktade funktioner. åtminstone inte innan den hunnit bygga tipp kompetens inom sina huvuduppgifter. Dessa organ bör utan störningar av omor- ganisation få fortsätta sin betydelsefulla och långsiktiga verksamhet.

Det är inte lämpligt att energimyndighetsfunktionen läggs som en dclfunktion hos industriverket.

Ansluter sig till de konkreta erinringar mot utredarens förslag som framförs av Sven Faugert och Lars Rey. Sakkunnige Lars Ågren: . Anser att energisparkommitténs uppgifter av praktiska skäl bör över-

föras till konsumentverket som redan svarar för viss information och rådgivning i energifrågor. Någon speciell nämnd kan därmed inte anses erforderlig.

. Delar utredarens synpunkter att ett mer utvecklat samarbete från vat- tenfallsvekcts sida med kommunerna ställer stora krav på anpassnings- förmäga och flexibilitet hos verket. Menar dock att utredaren hade bort gå närmare in på och analyserat samverkansproblemet vattenfallsver- ket — enskilda kommuner eller grupper av kommuner.

. Framhäller vikten av att vattenfallsverkets medverkan i det kommande

arbetet med att projektera och bygga värmeförsörjningsanläggningar sker på likvärdiga villkor jämfört med dem som verket konkurrerar med.

. Ifrågasätter om inte en konsult- och entreprenadverksamhet inom ver- kets ram mäste avskiljas från myndighetsutövningen dvs. förvaltningen av stamlinjenätet samt driften av elprodtlktions- och eldistributionsan- läggningar. För konsult- och entreprenadverksamhet bör kanske ett särskilt bolag bildas.

Sakkunnige Hans Janlinder och experterna Birgitta Dangår- den och Karl-Axel Edin:

. instämmer i utredarens allmänna bedömningar om behovet av samord-

ning och ökad effektivitct inom den statliga energiorganisationen. Det viktigaste syftet med en omorganisation är att samordna de statliga insatserna när det gäller energitillförsel och att förstärka den övergri- pande planeringsverkst'tmheten. . Menar att de av utredaren redovisade skälen för energiinstitutet inte är

övertygande. Risken är att arbetet bedrivs i en miljö som är alltför isolerad från de verkställande uppgifterna. lnstitutet bör dessutom — om det kommer till stånd — kunna lösa sina uppgifter med ett betydligt mindre antal anställda än vad utredaren har föreslagit.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 industridepartementet 409

3.

l.

l-J

3.

Förordar att de verkställande uppgifterna avseende energitillförsel och den övergripande planeringsverksamheten sammanförs till en organisa- tion. Härmed uppnås bl.a. den fördelen att utredningsverksamheten sker i nära anslutning till den praktiska energipolitiken.

Angivna uppgifter och verksamhet bör föras samman antingen i SlND inom ramen för en förstärkt energienhct eller i ny energimyn— dighet. Förslaget innebär följande organisatoriska lösning. lndustriver- kets energibyrå. huvuddelen av delegationen för energiforskning. hu- vuddelen av energisparkommittc'en. huvuddelen av rti-'tmnden för ener- giproduktiortsforskning och oljesättningsdelegationen förs samnrart till en organisation. Planverket och transportrådet tillförs delar av delega- tionen för energiforskning och energisparkommittén. . Anser att genomförande av utredarens s.k. nollalternativ ytterligare

skttlle splittra myndighetsorganisationen inom energiområdet. Försla— get är därför inte ändamålsenligt.

Experten Sven Fatrge rt:

Menar att förslagen är otillräckligt underbyggda och att de i viktiga avseenden föregriper statsmakternas kommande beslut om energiforsk- ningen. Anser att ett antal oönskade konsekvenser kan bli följden av utredarens förslag rörande nämnden för energiproduktionsforskning och i viss mån delegationen för energiforskning. Nollalternativet är därför t. v. att föredra framför utredarens förslag. Experterna Tomas Lindencrona och Åke Roos: Delar inte utredarens ståndpunkt att informationen i energifrågor skall förläggas till industriverket. Det är naturligt att konsttmentverket övertar ansvaret för informationen till energianvändare och allmänhet. Föreslår att energikommitténs nuvarande uppgifter och resurser överförs till konstt- mentverket. Verket är beroende av ett nära samarbee med berörda sektor-

myndigheter för infortnationsarbetet. Ansvaret för information om energi- försörjningsläget i landet m.m. faller naturligt på det föreslagna energiin- stitutet. vars tillkomst är av allra största betydelse.

f-J

Experten Anders Lundin:

Anser att det behov av ändrad och aktiv energipolitisk styrning. som aktualiseras dels vid utifrån kommande ft'frr'ändringar i betingelserna för Sveriges energift'irsörjning. dels vid ändrade prioriteringar i landets egen energiförsörjningspolitik. kräver att övergripande planering sker oberoende av ställningstagande i verkställighctsfrågor. Detta kräver en organisatorisk strttkttrr som är anpassad till statsmakternas behov av att styra insatserna och snabbt få se sina intentioner påverka arbetet med att ta fram beslutsunderlag. Dessa krav tillgodoses bäst i fttnktionsmo- dellen. '

()m ställning tas för funktionsmodellen bör huvuddelen av energihus- hållningsdelegationens nuvarande arbetsuppgifter överföras till ener- giinstitutet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 industridepartementet 410

3.

IJ

'.»)

Framhåller att många myndigheter berörs av och har-anledning att ha synpunkter på energisparplaneringen inom bebyggelsesektorn. Den önskvärda samordningen och flexibiliteten tillgodoses i sektormodellen bäst om ansvaret för den övergripande energisparplaneringen inom bebyggelsesektorn läggs på energihushållningsdelcgationen. Det finns inga skäl som talar föratt delegationen skall ges ställning av permanent myndighet. . Anser inte att det behövs en särskild myndighet för eneriinformation till

allnränheten. Energisparkommittén bör alltså. i sin nuvarande organisa- toriska form. även forsättningsvis handha energisparinformationen till allmänheten. Alternativt" bör uppgiften med hänsyn till ämnesinnchål- let. organisatoriskt kttnna lösas på i princip det sätt på vilket experterna Lindencrona och Roos förordar.

Experten Lars Rey:

Framhåller att de överväganden som ligger bakom förslagen beträffan- de nämnden för energiproduktionsforskning redovisas ytterst kortfat- tat. Delar utredarens uppfattning att en slagkraftig organisation för att initiera rtya metoder för energitillförsel är önskvärd men anser inte att man organisatoriskt bör gå till väga på det av utredaren föreslagna sättet.

. Saknar alternativet att inrätta en energitillförselmyndighet för åtminsto- ne tillsyn m.m. och stöd till energiforskning m.m. Anser bl.a. på grund härav att det är olämpligt att i alla alternativ inordna nämnden i indttstri- verket.

Förordar att nämndens eventuella knytning till en myndighet (indu- striverket eller annan). med ett större realt ansvar för energitillförselfrå- gorna än vad någon myndighet i dag har. görs beroende av att en sådan myndighet först trtfortnas- och börjar fttngera. Bedömningsvis dröjer detta ännu några är. vilket innebär att frågan om förändringar i NEs __ ställning inte behöver avgöras före utgången av nästa treårsperiod. dvs. 1984/85. Ett sådant anstånd innebär att risken för allvarliga störningar i den verksamhet NE nu bedriver elimineras.

. instämmer också i den kritik av utredningens utvärdering av energi-

forsknngsorganisationen som Wennerberg och l-"augert ger uttryck för i särskilda yttranden.

2 Remissinstanserna

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (Ds l I980: l6) De statliga energimyndighe- terna — arbetsfördelning och samverkan har yttranden avgetts av trans-

pt'n'tforskningsdelegationen. transportrådet. statistiska centralbyrån

Prop. l980/81z90 Bilaga l.l9 industridepartementet 4lt

(SCB). statskontoret. byggnadsstyrelsen. riksrevisionsverkct (RRV). nämnden för samhällsinftn'mation. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). forskningsnämrtden. statens nt'tturvetenskapliga forskningsråd. lantbruksstyrelsen. skogsstyrelsen. statens naturvt'trdsverk. Sveriges lant- bruksuniversitct. kommerskollegium (KK). statens pris- och kartellnänrnd (SPK). konsumentverket. överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsrnarknadsstyre|sen (AMS). arbetarsk_vddsstyrelsen. bostadsstyrel- sen. statens råd för byggnadsforskning (BFR). statens institut för bygg— nadsforskning. statens planverk. statens industriverk (SlND). nämnden för" ertergiproduktionstorskning (Nl—j). statens vattenfallsverk. statens kärnkraftirtspektion. styrelsen för teknisk utveckling (STU). domänverket. länsstyrelsen i Östergötlands län. länsstyrelsen i Kristianstads län. länssty- relsen i Västerbottens län. energisparkommittén (l l974:()5) (ESK). dele— gatiorten (l l975:t)2) för energiforskning (DFE). oljeersättningsdelega- tionen (l l979:01). energihushållningsdelegationen (Bo l978ztl3). trtred- ningen ([ f979: 13) om styrmedel för näringslivets energihushållning. m.m.. Centrala driftledningen. Centralorganisationen SACO/SR. HSB:s riksförbunt'l. lngenjörsvetenskapsakademicn (lVA). Landsorganisationen i Sverige (LO). Landstingsförbttndet. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Näringslivets energidelegation (NED). Riksförbundet eldistribtttörerna- REL. Studsvik Energiteknik AB. Svenska elverksföreningen. Svenska gasföreningen. Svenska kommunft'irbundet. Svenska kraftverksförening- en. Svcnska Riksbyggen. Svenska värmeverksföreningen. Sveriges all- männyttiga bostadsföretag (SABO). Sydkraft AB. Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp. Boxholms kommun. Göteborgs kommun. Malmö kom— mun. Skellefteå kommun. Stockholms kommun och Umeå kommun.

Flera remissinstanser har bifogat yttrande från underinstanser. Länssty- relserna i Östergötlands län och i Västerbottens län har sålunda bifogat yttranden från ett antal kommuner. UHA har bifogat yttrande från olika universitet och högskolor. KK har bifogat yttranden från tre handelskam— mare.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttranden från länsstyrelsen i Södermanlands län. Nyköpings kommun. Storumans kom- mun. Svenska konsultföreningcn. Sveriges Arbetsledareft'n'btrnd SALF. TCO Tjänstemännens eentralorganisation. transportforskningstrtredning- en. Kungliga vetenskapsakademien och VVS Tekniska Föreningen.

Statens provningsanstalt. Statsföretag AB. Sveriges fastighetsägareför- bttnd och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S). som har medverkat i utformningen av TCO:s yttrande. har avstått från att yttra sig.

2.2 Utredningsarbetet m. rn.

Utredarens förslag vad gäller rnyndighetst.)rganisationen mottas huvud— sakligen negativt av remissinstanserna.

Prop. 1980/81:90 Bilagal.19 Industridepartementet 412

Förslagen avseende organisation och inriktning av vattenfallsverkets verksamhet mottas dock övervägande positivt.

Ett fåtal remissinstanser. bl.a. Bar/mlmx kommun och [(T/I.S'.t'I'_W'('/.)'('Il i Östergöt/(mdx län. tillstyrkeri stort förslz'tgen. Nägra remissinstanser bl. a. KK och domänverket framhåller att utredaren presenterat en värdefull kartläggning av myndighetsorganisationen. Åtskilliga pekar dock på olika brister i utredningsarbetet.

RR l-" framhäller att det. inte minst till följd av tidsbrist. inte varit möjligt att göra några empiriskt grundade analyser av hur myndighetsorganisa- tionen hittills faktiskt har fungerat.

Metodiken innebär att betänkandet inte ger någon bild av hur den nuvarande myndighetsorganisationen faktiskt fungerar. vilket enligt RRV:s mening starkt begränsar möjligheterna till organisatoriska slutsat- ser.

ByggnudsstyreIsen konstaterar att det i utredningen saknas en egentlig analys av hur energifrågorna hanteras och hur samarbetet fungerar mellan statliga myndigheter.

Liknande synpunkter framförs av bl. a._förxkningrrvidsru'imur/un. It'll/ISI!— mentverket. planverket. BFR. institutet för h_vggrqus/i)rskning. NE och SACO./SR.

DFE finner att utredaren inte har redovisat den utvärdering av energi- forskningsorganisationen som direktiven förutsätter. Samma synpunkt framförs av skogxxtyrclren.

Näringslivets eru'rgidelegution saknar en diskussion om ett distribu- tionsled mellan producent och konsument som behövs för att nya inhems- ka bränslen skall bli kommersiellt tillgängliga.

Göte/mrgx kommun konstaterar att utredaren inte alls behandlat den alltmer påträngande nödvändigheten av en koordinering mellan etter-- giintressen och miljöintressen. Liknande synpunkter framförs av Studsvik Energiteknik.

NE saknar i analysen vissa statliga myndigheter och affärsverk vars verksamhet fär stor och kanske avgörande betydelse för energifrågorna i framtiden t. ex. naturvårdsverket. ÖEF och domänverket. lnte heller har de statliga företagens potentiella roll beaktats.

Flera instanser har invändningar mot den sektorindelning som utredaren har använt i sin analys.

DFE menar att utredaren genom sina definitioner påtagligt inskränkt förutsättningarna för en bred analys. Delegationen finner det vara olämp- ligt att tillförsel av energi och energianvändning i industriella processer definierats som en enda sektor. 'l'illförselfrägm—na har lika stort samband med bostads- och transportpolitiken som med industripolitiken. Delegatio- nen kritiserar också att såväl stöd till energiforskning som stöd till införan- de deftnierats som en enda sektor.

NE framför också kritik mot att utredaren använt en sektormodell där

Prop. l980/81:9() Bilaga l.l9 Industridepartementet 413

energiproduktionsfrågorna inte särskiljts från frågorna om industrins ener- gianvändning.

Liknande synpunkter framförs av SABO. skogsstyrelsen och utredning- en om styrmedel för näringslivets energihushållning.

SIND har invändningar mot tttredarcns val av de httvudfttnktioner som utreds. Verket menar att det faktum att utredaren har valt energisparinfm- mation till allmänheten såsom en av de tre funktionerna kan tolkas så att utredaren tillmäter energisparinformationen till allmäneheten i stort sam- ma potential beträffande möjligheterna att påverka tillförsel och använd- ning av energi som de två andra huvttdfunktionerna. Verket kan inte hålla med om detta och menar att de statliga insatserna inom ramen för lagen om kommunal energiplancring borde ha varit den tredje huvudfttnktionen. Liknande synpunkter framförs av DFE.

SABO menar att det är beklagligt att de statliga myndighetsuppgifterna gentemot kommunerna endast har behandlats perifert. Sydkraft menar att de kommunala myndigheterna och de kommunala verkens funktioner och arbetssätt har anlyserats för lite. Förutsättningar för ett effektivt energipo- litiskt samarbete är mycket olika inom kommunerna.

Flera instanser tar upp frågan om organisationsfrågornas koppling till energipolitikens innehåll.

LO framhåller härvid att en övergripande idé eller plan för energipoli- tiskt program saknas. .S'yclkruft menar att utredningen främst kännetecknas av en beskrivning av dagens situation. Den utgår således inte från en analys av den framtida situationen och de behov den föranleder.

Riksbyggen menar att en given konsekvens av utfallet av folkomröst- ningen om kärnkraft är att lokal spillvärme. biomassa. vind och sol i olika former inom-något decennium skall spela en framträdande roll i landets energiförst'årjning. ] utredningen finns dock enligt Riksbyggen inte mycket som ens antyder tanken att samhället bör ha en organisatorisk beredskap att hantera dessa tekniker och utvecklandet av dem.

Liknande synpunkter framförs av VVS Tekniska Föreningen DFE och RR V.

RRV framför härvid att den ökande betoningen av den småskaliga och lokalt organiserade energitillförseln och energianvändningen. förnybara energikällor etc. ställer den statliga myndighetsorganisationen inom ener- giområdet inför uppgifter som den hittills på det hela taget inte varit konstruerad för att hantera. Frågan är enligt RRV i vilken utsträckning de hittills använda och ”traditionella" organisationsformerna/styrmedlen även kommer att fungera för dessa delar av energipolitiken.

RRV framför också att utredningens uppdelning av energiområdet i sektorer innebär en uppdelning mellan tillförsel å ena sidan och använd- ning inom olika delområden å den andra. En sådan utgångspunkt för analys är enligt RRV bäst lämpad för att beskriva det redan etablerade. oftast storskaliga. energisystemet. men mindre väl anpassad till förståelsen av de

,-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 414

nya och småskaliga inslag i energisystemet som energipolitiken nu också skall främja.

Liknande synpttnktcr förs fram av bostudsstyrelsen. BFR. NE och V VS Tekniska Föreningen.

Flera remissinstanser tar upp frågan om styrmedlcns betydelse för ut- formningen av myndighetsorganisationen.

SIND framhåller. att den energipolitik som kommer att bedrivas i framti- den och i hur hög grad den erfordrar styrmedel är av avgörande betydelse för organisationens utformning.

Samma synpunkt framförs av RRV som påpekar att en förändring av styrmedelsuppsättningen sålunda bör få konsekvenser för myndighets- strukturen. Verket anser att styrmedlens betydelse underskattas i betän- kandet. Delar av energipolitikens medelsarsenal utreds f.n. l några fall är det osäkert om medlen. t. ex. vissa lån och bidrag. skall finnas kvar ttnder någon längre tid. Andra delar av medelsarsenalen är så nya att några säkra omdömen ännu inte kan avges om hur de hittills har fungerat. Ett exempel härpå är den kommunala energiplaneringen. Mot denna bakgrund anser RRV att några genomgripande beslut om förändringar i myndighetsstruk- turen inte bör fattas nu. _

Näringslivets energidelegatimt konstaterar att utredningsförslaget utgår från de styrmedel i energipolitiken som gäller idag. Sålunda lämnas således de diskussioner som pågår i utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning obeaktade. Att genomföra utredningsförslagen oberoen- de av vad nämnda utredning kommer fram till skulle sannolikt innebära ett ofullgånget försök.

Riksbyggen och Studsvik Energiteknik framför också synpunkter beträf- fande bristande underlag rörande framtida styrmedel.

Flera remissinstanser avstyrker eller är tveksamma till att utredningen läggs till grund för organisationsförändringar. bl.a. Riksbyggen. Riksför- bundet eldistributörernu. REL. VVS — Tekniska Föreningen. Forsknings- rådsniimnden och skogsstyreIsen.

Utredningen om styrmedelför näringslivets encrgi/tusluillning påpekar härvid att en av utredarens utgångspunkter har varit att ändra så litet som möjligt i den nuvarande organisationen.

En administrativ struktur som snabbt byggts llpp för att lösa akuta problem borde inte ha varit så vägledande för utformningen av den framti- da organisationen. Utredningen finner att betänkandet inte ger tillräckligt underlag för att besluta om en permanent myndighetsorganisation för hela energisektorn. Liknande synpunkter framförs av RRV. Sakläget. liksom vad som har anförts i utredarens betänkande. bör enligt RRV:s mening endast föranleda två omedelbara beslut: en organisation för övergripande energiplancring samt en fortsatt översyn av vattenfallsverkets framtida uppgifter och organisation. .

NE menar att utredningens förslag inte vilar på den solida analytiska

/ Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 415

grund som vore en önskvärd underbyggnad för de i vissa fall långtgående förslagen. Det är särksilt energitillft'irselsidan och energifm'skningsfrå- gorna som blir lidande av den brisfälliga analysen av problem och förut— sättningar.

I.RF menar att ett betydligt fastare grepp nu måste tas över energior- ganisationen från statens-sida. Endast vissa delar av utredningens förslag bör nu bli föremål för beslut i avvaktan påen mera fullständig översyn.

SABO framhåller att utredaren arbetat under stor tidspress och att detta kan vara förklaringen till att förslaget. som SABO ser det. endast innebär marginella förändringar av nuvarande organisationsstruktur. SABO kan därför endast acceptera förslaget. med av organisationen påtalade smärre jUsteringar. som ett mellanstcg mot en mer enhetlig organisation inom: energiområdet.

Många remissinstanser för fram synpunkter avseende h and I äggn i ng- en av energifrågorna inom regeringskansliet.

Malmö kommun förordar att ett särskilt energidepartement inrättas. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kristianstads län. IVA och Skånes hatule/.s'kammare.

LO anser att den partipolitiska splittringen. särskilt i energifrågor. har avspeglats också på olika berörda deparements- och myndigheters samar- bete. Enligt L('):s mening bör man mer djupgående pröva organisationen på departementsplanet. när det gäller energifrågorna. Det är troligt att tillgång till mer systematiskt och långsiktigt uppbyggda fakta- och sakma- tcrial minskar graden av åsiktssplittring.

ÖEF menar att det är möjligt att. om en bättre samordning av energifrå- gornas handläggning kunde skapas inom regeringskansliet. någon större omorganisation på myndighetsnivå inte behövs. Ett sätt att samla vissa för energiplancringen väsentliga funktioner skulle kunna vara att inrätta en planerings- och samordningsenhet som beredningsorgan till en energimi— nister. Därmed skulle en samordning nås liknande den som försvarsdepar- tementets samordningsavdelning ansvarar för på totalförsvarets område. därju också ett antal skilda departement och myndigheter verkar.

Enligt l.Rl-':s mening bör i avvaktan på en mera fullständig översyn av myndighetsorganisationen regeringens kansli förstärkas för att möjliggöra en önskvärd samordning. Även andra skäl talar härför. l regeringen ligger energifrågorna på ett flertal departement. Med hänsyn till energifrågornas mångfacetterade innehåll är detta nödvändigt. men torde kräva en sam— ordningsenhet knuten till statsrådsbercdningen.

Sydkraft och Kraftverks/liteningen menar att det är nödvändigt med ett samordnat ansvar av stat. kommun och näringsliv för att genomföra en kraftfull energipolitik. En översyn av departementen och en samordning av energimyndigheterna är därför angelägen.

Naturvårdsverk:-'t framhåller att energifrågorna med säkerhet kommer att få en sådan tyngd under de närmaste decennierna att en samordning

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 416

centralt torde bli nödvändig. En viktig utgångpunkt vid en förändring av myndighetsorganisationen på energiområdet bör enligt tutturvårdsverkets uppfattning vara att energifrågorna hälles samman på både departements- och myndighetsnivå.

Landstings/i'irlnuulet bygger sitt avstyrkande till förslaget om ett ener- giinstitut på förutsättningen att regeringens kansli tar på sig betydande uppgifter för kontinuerlig och aktiv samordning på energipolitikens områ- de. '

Den övervägande delen av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser att behov av organisationsåtgärder föreligger.

LRF. anser härvid att ett betydligt fastare grepp nu måste tas över energiorganisationen från statens sida. Enligt Stot'klmltns komnum är an— svaret för landets energipolitik splittrat på många händer. Det råder inget tvivel om behovet av en mer samlad hantering av energifrågorna. Detta gäller inte minst för kommunerna.

Naturt'årdsverket. energiltusltållningsdelegationen. Malmö kommun. Studsvik energiteknik anser också att bättre samordning behövs. Studsvik energiteknik pekar också på behovet av samordning mellan myndigheterna och företag med statligt ägarintresse.

(.htsji'ireningen pekar på behovet av klarare gränsdragningar mellan en- ergimyndigheterna särskilt vad avser miljöfrågorna.

Kommun/i'irbundet framhåller att ett— betydande antal verk. kommittéer och nämnder för närvarande är involverade i energifrågorna från statligt håll. Kommunerna har därför betydande svårigheter att veta vart en fråga skall ställas. Ibland behöver dessutom fiera myndigheter rådfrågas för att en heltäckande bild skall erhållas. Detta befrämjar inte kommunernas verksamhet inom energiområdet.

Konstunentverket menar att den statliga verksamheten på energiområdet är splittrad. Risk för dubbelarbcte och därmed för ineffektivitet föreligger. Trots många års utredningsarbete har ännu inte någon fast statlig organisa- tion skapats för bl.a. analys av övergripande frågor inom energiområdet. En genomgripande översyn av myndighetsorganisationen inom området är starkt befogad. '

Liknande synpunkter förs fram av bl.a. Planverket. IISB. Riksbyggen och Värmet'erksföreningen. Liinsstyrelsertta i Västerbottens län. K ristian- stads län och Östergötlands län samt .S'ydkraft anser också att en översyn av myndighetsorganisationen bör ske.

Nämnden för samltiillsin/in'nuttion och SPK pekar på att dubbelarbete förekommer inom myndighetsorganisationen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 4l7

Naturvårdsverket och Eli'erksjöreningen framhåller att organisationen inom energiforskningsområdet är splittrad.

Enligt TCO har tiden nu kommit när en aktiv energipolitik måste utfor- mas oeh genomföras. För att detta ska kunna ske tillfredsställande är det nödvändigt — om än inte tillräckligt — att samla och samordna resurserna inom statsförvaltningen så att en slagkraftig myndighetsorganisation er- hålls.

LO instämmer i den beskrivning av rådande problem som utredaren lämnat. Det finns sålunda oklarheter om myndigheternas uppgifter och otydliga instruktioner gör att det i vissa fall går omlott. Myndigheters och utredningars uppgifter har inte blivit utformade enligt en övergripande plan.

Utredningens förslag att det under alla omständigheter behövs en sam- manhållen. stark enhet för övergripande energiplancring stöds av LO.

Även andra remissinstanser t. ex. .S'ttuskrmtoret. Skt»gsstyrelsen. SIND. IVA. [.andstingsfi'irhutulet och SABO pekar särskilt på behovet av en funktion för övergripande energiplanering.

SCB menar att den övergripande energiplaneringens nuvarande uppdel- ning på ett flertal olika myndigheter och kommittéer har försvårat den samordnade samhällsplaneringen på detta område. Detta har i sin tur medfört svårigheter att sammanställa det statistiska informationsmateri- alet. liksom annat analys- och utredningsmaterial på området till ett sam- manhängande mönster. Enligt STU:s mening är emellertid eventuella bris- ter i planerings- och utredningsmaterialet på energiområdet inte i första hand en följd av myndighetsorganisationen. De speglar snarare den faktis- ka osäkerheten om effektiviteten hos olika tillgängliga och kommande tekniska lösningar inom detta komplexa område.

Flera remissinstanser pekar på behovet av ettorgan för energitillförsel- frågor.

Krullt'erksji'ireningen fratnhåller härvid att det f.n. inte finns något statligt organ med övergripande ansvar för att ge regering och riksdag ett heltäckande beslutsunderlag i energifrågor. De aspekter som enligt för- eningens mening är särskilt viktiga från energipolitisk synpunkt nämligen försörjningstrygghet. ekonomi och långsiktig strategi. har heller inte beak- tats i tillräcklig utsträckning i statsmakternas beslut. De s. k. bevarande- intressena. som företräds av sedan länge. etablerade statliga organ. har däremot i hög grad påverkat besluten. Företag och organisationer inom energiområdet är betjänta av ett väl fungerande och starkt statligt organ på energiområdet som på ett systematiskt sätt kan företräda energitillförsel- frågorna.

Enligt DFE.'s uppfattning är det en allvarlig brist att ingen myndighet nu har i uppgift att verka för en förändring av energitillförseln i ett kort och medellångt perspektiv. En slagkraftig myndighetsorganisation förutsätter att någon myndighet får ett ansvar för tillförselfrägorna. 27 Riksdagen l98lllö'l. l sattt/. Nr 90. Hilagetlt'l

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 4I8

Liknande synpunkter framförs av planverket. SIND. utredningen om styrmt'delfi'jr näringslivets energi/|usltållning och SABO.

2.3.2 Organimtions/örslug m.m.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig beträffande utredarens förslag om att förbättra organisationen för övergripande energi- planering. Det övervägande antalet är dock negativa till förslaget att inrätta ett särskiltenergiinstitut. _

Till de remissinstanserna som är positiva till förslaget om ett energiinsti- ttlt hör bl.a. hosta(Ixrtyreisen. BFR och Värmcifarkxft'ireningen.

Bastudsstyrv/s'wz delar utredarens uppfattning att en fuktionsmodell är att föredra före en sektorsmodell.

Det är av stor vikt att det utredningsarbete som fortlöpande måste komma till stånd inom energiområdet samordnas. En myndighet som kan överblicka, planera och samordna detta arbete är mycket angeläget. Sty- relsen tillstyrker utredarens förslag att ett energiinstitut med dessa upp- gifter inrättas, samt att institutet inte ges något tillsyns- eller stödansvar.

Planverket. länxstyrels'en i Östergt'itlt'tnds [än och Gus/öreningen stöder förslaget om ett energiinstitut. Länsstyrelsen i Södermanlmnls län och Nyköpings kommun menar att ett energiinstitut bör kunna bidra till att eliminera de nuvarande bristerna i den övergripande energiplaneringen.

Kommunjörlmndet efterlyser ett alternativ med ett statligt energiverk. ] avsaknad av sådant alternativ förordar förbundet ett institut för övergri- pande planering framför ett alternativ där detta arbete delas upp på flera olika myndigheter.

Umeå kommun stöder förslaget om ett institut. Kommunen framhåller att en klar organisation med klara ansvarslinjer bör vara ett starkt önske- mål från kommunal synpunkt. Utredningens förslag innebär förbättringar jämfört med hittillsvarande organisation. Kommunen anser dock att utre- daren borde gå ännu längre i detta hänseende. Liknande synpunkter fram- förs av länsstyre'lserna i Kristianstads och Västerbotrans län samt HSB.

Energihtis/ztil/ningsdelegatitmen delar utredarens uppfattning att funk— tionsmodellen är att föredraga framför sektorsmodellen. då en effektiv och aktiv energipolitik sker oberoende av ställningstagande i verkställighets- frägor. Delegationen har inget att invända emot att dess uppgifter överförs till det nya samordande organet.

De flesta av de remissinstanser som är negativa till förslaget om ett energiinstitut förordar en mer samlad organisato risk lösning av myndighetsuppgifterna inom energiområdet. Andra vill ha ansvaret ut- spritt pä flera myndigheter (sektormodellen). Några är negativa eller tvek- samma till institutet men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energiplanering.

Många av dem som förordar en mer samlad lösning betonar att det är viktigt att funktionerna planering och verkställighet inte utförs skiljda från

varandra.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 419

Naturvårdsverket anser t. ex. att funktionen övergripande planering och direkta myndighetsuppgifter som utarbetande av råd och riktlinjer. pröv- ning. tillsyn m.m. enligt olika lagar bör hållas samman organisatoriskt. Verket avstyrker därför förslaget om inrättande av ett energiinstitut. lnsti- tutets föreslagna arbetsuppgifter bör samordnas i en myndighet som också hanterar andra löpande myndighetsuppgifter inom energiområdet i den omfattning ärendena inte är av departemental karaktär.

TCO understryker att den statliga energipolitiken i hög grad mäste syssla med mekanismerna i påverkan på energiproducenter. -distributörer och - konsumenter och att kunskapen om dessa mekanismeri hög grad finns hos dem som sysslar med verkställighetsttppgifter av olika slag. Men energifrå- gorna kan inte varken analyseras eller lösas utan att dessa samband med folkförsörjningsfrågor. industripolitik. bebyggelseplanering och många andra viktiga ekonomiskt-politiska omräden övervägs. De övergripande planeringsfrågorna bör därför främst gälla dessa senare avvägningt'tr. me- dan den övergripande energiplaneringen i större utsträckning än utredning- en gör kan uppfattas som en sektorplancring. Motiven för en fristående utredningsvcrksamhet tunnas därvid ut till förmån för huvudprincipen att "en myndighet bör ha ansvar för såväl planering som verkställighet inom sitt område". Detta talar mot inrättandet av ett energiinstitut.

Det är enligt TCO också nödvändigt att snarast ge så goda förutsättning- ar som möjligt för en kraftsamling inom energiområdet. Detta kan ske genom att tillskapa en särskild energimyndighet vars uppgifter mera i detalj får övervägas ytterligare i en organisationskommitte eller motsvarande. men där mycket av den verksamhet sotn idag finns hos SlND:s energibyrå. NE. DFE. ESK och oljeersättningsdelcgationen hör hemma och därför bör samlas.

Det är enligt .S',4I_i(").'s mening olyckligt att skilja planerings- och verkstäl- lighetsttppgifterna. Kunskapen om httr ett system fttngcrar får man bäst genom att praktiskt arbeta med frågorna.

Utredningen om styrmedel_li'ir m'iringslircts energi/tus/tållning föreslår att en myndighetsorganisation skapas för energitillförsel och övergripande energiplancring. Formerna för myndighetens samarbete med energiföreta- gcn bör därvid klarläggas, liksom ansvarsfördelningen mellan myndigheten och de statliga energiföretagen. l begreppet energitillförsel bör ingå tillgo— dogörande av sol- och spillvärme.

[.iinsstyrelsen ! Kristianstads län anser att den idealiska lösningen vore att samla energifrågorna under en enda myndighet parallellställd med andra verk för betydelsefulla samhé'tllssektorer.

.S'tnc'k/ut/nts kommun understryker behovet av ett särskilt statligt energi— verk som kan svara för kontakten med kommunerna och för samordningen mellan statliga energiorgan.

[tik.vf't'ji'lttttttt't't ('Idistt'ihutörerna REL menar att utredningen inte kan ligga till grund för ställningstagande i organisationsfrägan bl.a. mot bak- grund av att inte frågan om ett statligt energiverk utretts tillräckligt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.19 Industridepartementet 420

Liknande synpunkter framförs av Riks/D'gg't'lt. Värmei'erks/i'irt'ningt'n efterlyser också en närmare analys av alternativet att skapa en sammanhål- len myndighet med totalansvar för hela energiområdet.

Kra/'ti'erksfi'ircningen anser att ett starkt statligt organ på energiområdet behövs. Detta bör få sådan status och sådana resurser att det med tyngd och sakkunskap kan verka för energipolitiskt riktiga ställningstaganden.

En bättre organisation skapas enligt föreningen genom att SlND:s ener- gibyrå. huvuddelen av DFE. huvuddelen av ESK. huvuddelen av NE och oljeersättningsdelegationen sammanförs till ett organ. Härigenom skulle de verkställande uppgifterna avseende energitillförsel och den övergripande planeringen inrymmas i en organisation.

Vattenfallsverket anför liknande synpunkter. (.)chcrsiittnin_t:sdt'/agationen anser att tillförselområdet är i många av- seenden en mera renodlad sektor än energianvändningssektorn.-rna. Dess- utom kommer enligt delegationens uppfattning de mest väsentliga uppgif— terna för energipolitiken både under HSO-talet och för avsevärd tid däref- ter att gälla omställning av tillfiiirselsystemet från det nuvarande höga oljeberoendet till alternativa bränslen och övriga energikällor. Denna om- ställning kommer att ställa ökade krav på statens agerande och på dess insatser vilket bör vara en väsentlig utgångspunkt för en förändring av den statliga energiorganisationen.

Därtill kan enligt delegationen ocksä fogas att ett väsentligt ansvar för omställningen kommer att åvila kommunerna och komma till uttryck i den kommunala enerigplaneringen. En ytterligare väsentlig utgångspunkt för organisationen mäste därför vara att den skall ge förutsättningar för effek- tiva samarbetsformer mellan staten och kommunerna.

Delegationen anser vidare att en omdisposition av tillgängliga finansiella och personella resurser bör inriktas på att förstärka planerings— och verk- ställighetsfunktioner inom den statliga organisationen på tillförselområdet. Delegationen anser vidare att det angelägna samordning av planering inom tillförsel- och hushållningsomrädena syftande till nationella energibalanser kan knytas till en sådan tillförseIorganisation.

SlND:s synpunkter liknar de som oljeersättningsdelcgationen. vatten- fallsverket och Kraftverksföreningen har anfört. Verket anser att de ar- betsuppgifter som skall lösas inom energiinstittttet kräver nära samverkan med de statliga insatserna inom tilllk'irsclomrädet. lin risk med ett särskilt institut för utredningsverksamhet. är att arbetet bedrivs i en miljö som är alltför isolerad från de verkställande uppgifterna inom energiområdet.

Verket förordar därför att de verkställande uppgifterna avseende encrgi- tillförseln och den övergripande planeringsverksamheten förs samman till L'II organisation. Enligt verkets uppfattning finns det flera skäl som talar för att denna organisation får formen av en förstärkt energienhct inom SIND. Sålunda är det viktigt att såväl den övergripande planeringen sotn de statliga insatserna beträffande tillförseln av energi kopplas nära samman

Prop. l980/81z90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 42l

med olika statliga insatser inom industripolitiken och framför allt med den industripolitiska planerings— och utrcdningsverksamheten som genomförs inom SlND. Det bör även framhållas att energift'irsörjningen är väsentlig för den industriella utvecklingen samt att energihanteringen kan betraktas som ett industriellt utvecklingsområde t. ex. genom tillverkning av framti- da energiutrustning. Genom den av SlND förordade lösningen uppnås bl.a. den fördelen att utredningsverksamhcten sker i nära anslutning till den praktiska encrgi- och industripolitiken.

Beträffande de verkställande uppgifterna på tillförselsidan delar SlND utredningsmannens åsikt att de bör omfatta dels statens ekonomiska stöd som innebär stöd till POD-anläggningar avseende energitillförsel. oljeer- sättningsdelegationens verksamhet samt ansvar för den aviserade oljeer- sättningsfonden (i de delar som avser tillförsel). dels de administrativa styrmedlen — f.n. främst konccssionslagstiftningen avseende överföring och distribution.

Utöver dessa resurser anser verket att huvuddelen av ESK och — på sikt — huvuddelen av NE bör föras till SIN D. Verket menar att man härigenom uppnår en kraftsamling inom en myndighet för i första hand tillft'årselfrågor. övergripande planering och vissa informationsfrågor.

Liknande synpunkter framförs av statskontoret som menar att man inom energiområdet liksom inom andra områden bör hålla samman planering och verkställighet. En sammanhållen organisation för planering bör vidare kunna innebära att onödigt dubbelarbcte undviks på myndighetsnivå trots att energifrågorna handläggs i många olika departement.

Näringslivets energidclegmion som avstyrker förslaget om ett energiin— stitut. tillstyrker utredarens förslag beträffande oljeersättningsdelega— tionen och EHD. Delegationen anser också att SlND bör administrera den föreslagna oljeersättningsfonden. Delegationen anser dock att införande av inhemska alternativbränslen inte bör anförtros en myndighet. I stället bör ansvaret decentraliseras med både statligt, kommunalt och privat delta- gande. Tänkbara intressenter från den statliga sidan är bl. a. domänverket och SlND.

Ett antal remissinstanser som avstyrker förslaget om ett energiinstitut ställer sig i stället positiva till att de olika sektorsmyndigheterna får ett större ansvar för övergripande planering. Till dessa myndighetet hör bl. a. tra/mmavråder och KK.

Enligt trtmsportrr'lders mening är en separat myndighet för övergripande planering knappast den mest ändamålsenliga konstruktionen. Det torde t.ex. finnas en avsevärd risk för att en sådan organisationsform ersätter den åberopade klyftan mellan olika sektorer med en minst lika allvarlig klyfta mellan å ena sidan övergripande planering och å andra sidan sekto— riell planering och genomförandeverksamhet. Behovet av samordning är visserligen. så som utredaren påpekat. stort men torde kunna lösas på annat sätt. Ett sätt är att instruktionsmässigt föreskriva samrådsskyldighet

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 422

mellan sektorsmyndigheterna. Ett annat sätt är att någon av sektorsmyn- digheterna ges ett begränsat och noga preciserat ansvar för vissa samord- ningsfunktioner.

KK understryker betydelsen av en kontinuerlig övergripande plane- ring och en lämplig organisation för detta. Verket förordar att både myn- dighetsuppgifter och planering pä central nivå anförtros de belintliga sek- torsmyndigheterna SIND. planverket och transportrådet. för samordning. särskilt i fråga om övergripande planering. bör en energinämnd inrättas med företrädare för berörda myndigheter och andra instressenter. Nämn- den bör administrativt knyts till SIND.

LO anser liksom utredaren att det behövs en sammanhållen enhet för övergripande planering.

LO förordar en lösning. som innebär att indttstriverkct. planverket. transportrådet och naturvårdsverket ges möjlighet att bygga ut den över- gripande planeringen i energifrågor. LO understryker dock att miljö- och hälsofrågorna måste ges en framträdande roll i myndighetsorganisationen.

LO instämmer i behovet av centrala avvägningar. men menar att dessa. i varje fall tills vidare. bör ske på departementsplanet och inte i ett särskilt energiinstitut. Ett annat skäl till att avstyrka institutet menar L(") är att de myndigheter. som har ansvar för lagtillämpning. tillsyn. stöd- och utveck- lingsverksamhet också bör vara direkt inkopplade i den övergripande planeringen. Liknande synpunkter anförs av lunds!iam/örlnuulet som me- nar att inrättandet av ett energiinstitut för med sig två risker för ttppbyg- gandet av en omfattande planeringsbyräkrati. Att på detta sätt ljärma det politiska beslutsfattandet på central nivå från inte minst kommunernas — somju har omfattande politiskt ansvar på energiområdet — kan inte vara acceptabelt.

;N'iiringsliwtx energidelegatitm anser att plt'tneringsfunktionen skall skö- tas av regeringen. Den sakkunskap. som regeringen behöver. kan vid behov samlas i en flexibel projektorganisation som t.ex. energikommis- sionen. Dcnna avvecklas sedan efter fullgjort uppdrag. Scktorvis planering sker hos sektormyndigheterna.

'I"ranspnrrjhrs/tningsdelegminnen anser också att man så långt möjligt bör integrera energifrågorna i befintlig tnyndighetsorganisation och ställer sig avvisande till ett energiinstitut.

IVA är tveksam till om uppgifter att ta fram översiktliga analyser m.m. till vägledning för de energipolitiska besluten löses bäst med det föreslagna institutet. Akademien anser att DFE är det naturliga organet för uppgiften.

Fristående planerings- och utredningsinstitut medför enligt S'I'U risker för oklara ansvars- och befogenhetsförhällandcn samt bristande förankring av planering i verkställighet och genomförande. Utredningsmannen har inte styrkt att avgörande brister vidlåder den nuvarande planeringen pä energiområdet. Det är stor risk för att ett fristående energiinstitut kan komma att planera en verksamhet som aldrig blir genomförd medan andra

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 423

organ genomför en verksamhet som aldrig varit planerad. STU kan för sin del inte biträda utredarens förslag om att inrätta ett energiinstitut.

Flera remissinstanser är negativa eller tveksamma till förslaget om insti- ttrt men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energiplancring.

Kr)/ISIN)!('Ilfl't'l'lx'l'l menar att utredningsunderlagct inte är tillräckligt för att fatta ett beslut om att inrätta det föreslagna energiinstitutet. SCB och ÖEF stöder inte heller förslaget.

RRV kan ansluta sig till tanken att strategiska energistudier av direkt betydelse för regeringsarbetet organiseras i fastare former än vad som nu är fallet. Ett sådant organ bör emellertid endast ha till uppgift att samla in och bearbeta information som kan utgöra beslutsunderlag för regeringen och inte ansvara för sådana planeringsfunktioner som nu ligger hos de olika myndigheterna med sektoransvar.

Göte/mms kommun menar att den föreslagna förstärkningen av SlND:s energicnltet och förslaget att kring denna gruppera de verksamheter som nu bedrivs av ett antal delegationer är välbetänkt. Om mansedan skall skikta dessa uppgifter så att de allra mest långsiktiga och övergripande uppgifterna läggs på en särskild utredningsorganisation kallad energiinsti- tut bör studeras närmare.

SkU/[('fff'å kommun anser att det är nödvändigt att en central energipla- neringsfunktion skapas. Kommunen anser det svårt att bedönra om ett särskilt energiinstittrt bör inrättas eller om uppgifterna skall läggas på en befintlig statlig myndighet.

När det gäller organisationen av administrationen av stöd till ener— giforskningen är flera remissirtstanscr negativa eller tveksamma till att genomföra förändringar.

RRV menar" t.ex. att en drastisk förändring i forskningsorganisationen skulle medföra störningar i verksamheten. Ändringar bör därför vidtas endast om verksamheten ftrngerar otillfredsställande eller om man kan förvänta sig en klart förbättrad verksamhet till följd av en omorganisation. Att så skulle vara fallet. när det gäller forsknings-. utvecklings- och de- monstrationsverksamheten. framgår varken av betänkandet eller av i öv— rigt tillgänglig information.

lngen ändring bör heller beslutas beträffande dessa organ så länge frågan om ansvarigt organ för tillförselsidan inte är löst. RRV anser inte den frågan tillräckligt utredd för att verket nu skall kunna ta ställning till om en särskild tillförselmyndighct bör inrättas eller om ansvaret skall läggas hos någon annan myndighet.

UI—IÄ framhåller att den föreslagna myndighetsorganisationerr ur grund- forskningens synvinkel blir lika splittrad som den nuvarande. Utredning— ens förslag att irtordna programmen Allmänna energisystemstudier och Energiproduktion i det föreslagna institutet respektive i SlND medför enligt UHÄcs mening stora risker för att forskningen fåren alltför beroen-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 industridepartementet 424

de och kortsiktig inriktning. Därmed uppkommer också en risk för att forskningstrppgifter av betydelse för den långsiktiga energiförsörjningen försummas.

Om statsmakterna bedömer det som angeläget att även framdeles stödja av sektorsintressen obunden grundforskning inom energiområdet bör där- för andra organisatoriska Iösningar övervägas. Den nuvarande organisatio- nen är från grundforskningens synvinkel att föredra framför den av utred— ningen föreslagna. Även den nuvarande organisationen lider dock av svagheten att vara alltför splittrad.

Frn'skningxl'r'idsniimnen .linner det svårt att grunda ett entydigt ställ— ningstagande pä utredningens bedömningar och förslag. Nämnden. som betonar behovet av fortsatta långsiktiga forskningsinsatser både när det gäller nya energiproduktionsmetoder m.m. och när det gäller allmänna energisystemstudier. anser dock att DFE:s uppgifter bör föras till ett energiinstitut om ett sådant inrättas.

Luntln'uksunir'arsilen'r anser inte att något av de förslag som utredning— en har lagt fram är tillfredsställande.

KK utgår från att för det liksom hittills kommer att gälla särskilda program för energiforskningen. Genomförandet av dessa program bör anförtros befintliga organ såsom BFR. naturvetenskapliga forskningsrå- det. S'l'U och transportforskningsdelegationen. För den erforderliga sam- ordningen bör linnas ett särskilt organ. vars uppgifter i stort skulle sam- manfalla med de som nu åvilar DFE. [ detta organ bör även avnämarintres— sen vara företrädda. Administrativt bör organet vara knutet till STU.

Till dem som inte anser att några förändringar av energiforskningsor— ganisationen bör ske eller är tveksamma härtill hör också ÖEF. institutet li'ir bygg/rtrdsj/in'skning, DFI-.". utredningar! om .rryrnrede/ji'ir näringslivets ent'rgi/tus/r[il/ning. E/r'c'l'ks/i'ircningen, Riksbyggen och .S'tuc'k/wlms kom- mun. DFE och r'ctwrskapmkuclwnicn menar att kompletteringar måste göras om utredningen skall kunna ligga till grund för beslut för energi- forskningsorganisationen.

DFE framhåller att överföringen av resultatet från energiforskningen till olika tillämpningar i energisystemet är mycket viktig. Detta skulle tala för att man för varje sektor skapar en slagkraftig organisation med ansvar för alla verksamheter från forskning till införande i kommersiell skala. Erfa- renhetsmässigt innebär dock en sådan organisationsprincip att man priori- terar sådana insatser som kan ge påtagliga praktiska resultat på kort sikt. En sådan prioritering skulle vara olycklig med hänsyn till vikten av kraft- fulla långsiktiga insatser. En tillräcklig snabb tillämpning av resultat från energiforskningen torde kunna erhållas om de brister och luckor som nu linns i stödsystemet för införande av energiteknik åtgärdas. Den aviserade oljeersättningsfonden innebär en betydande förbättring härvidlag. Viktigt för en effektiv resultatöverlöring är också att sektororganisationen för stöd till införande korresponderar mot sektororganisatiorren inom energiforsk- ningsprogrammet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 425

Ansvaret för allmänna energisystemstudier (AES) bör enligt utredningen övertas av det föreslagna energiinstitutet. Mot detta förslag riktas flera grava invändningar i de synpunkter som DFE erhållit från tre forskare inom AES. Även om ett energiinstitut skulle komma att inrättas vore en sammanföring av AES med detta institut olämpligt. Ett utnyttjande av AES som en del av en utrednings- och planeringsorganisation innebär stora risker för att AES får alltför kortsiktig inriktning och att forsk- ningsuppgifter av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen för- summas. Det bör också framhållas att forskningens kvalitet hotas om oberoendet minskar. Vidare kan det ifrågasättas om'en knytning av AES till ett institut är till fördel för möjligheterna för olika utredningar att dra nytta av AES, eftersom institutet knappast kommer att bli det enda organ som i framtiden behöver utreda frågor om ekonomiska, sociala och miljö- mässiga problem på energiområdet. .

Med hänsyn till energiforskningens strategiska betydelse under l980- talet torde insatserna för planering. utvärdering och samordning av denna behöva vara av minst samma omfattning som hittills. Detta gäller särskilt insatserna för utvärdering. Att låta institutet överta dessa arbetsuppgifter från DFE torde inte innebära något minskat resursbehov. Det för forsk- ningsplaneringen nödvändiga långsiktiga perspektivet kan vidare komma att fördunklas eftersom institutets huvudsakliga arbetsuppgifter kommer att vara kopplade till den kortsiktiga och medellångsiktiga energipolitiken. Därför bör även i fortsättningen ett oberoende organ svara för de uppgifter som DFE nu har.

Domänverket anser sig inte kunna biträda ett organisationsförslag som innebär risk för att de insatser. som numera sker huvudsakligen via NE. SlND och DFE — även om den syftar till en koncentration — kan lätt medföra ett brott i kontinuiteten i arbetet. och att därmed värdefull kun- skap och etablerade kontakter går förlorade.

SABO anför:

"Stödet till energiforskningen skall. som alltid när det gäller forsknings- stöd. överbrygga något av en inbyggd motsättning. Å ena sidan finns önskemål om största möjliga frihet för forskarna och å andra sidan finns samhällets önskan om en målinriktad styrning av forskningen. Det är naturligt om ett snabbt expanderande forskningsområde har vissa brister. Att dessa motiverar akuta organisatoriska ingripanden har föga utvecklats i betänkandet. SABO anser dock att förutsättningarna för att samla all energiverksamhet bl.a. stöd till energiforskning till en stark energimyn- dighet bör utredas.”

Ett antal remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om ett ener- giinstitut som enligt förslaget skulle överta bl.a. DFE:s arbetsuppgifter. Till dessa hör bl. a. BFR och planverket som båda anser att DFE:s upp- gifter skall övertas av institutet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 426

Näringslivetx energidelcgntion. som avstyrker förslaget om ett energiin- stitut. föreslår ändå att DFE upphör.

Tran.s'prn'trådet anser att resultatet av den pågående utredningen om transportforskningens organisation bör avvaktas innan beslut fattas i de delar som rör transportforskningen.

Många av de remissorgan som förordar en mer samlad lösning av myn- dighetsorganisationen inom energiområdet anser att DFE:s uppgifter eller huvuddelen därav bör föras till en sådan samlad funktion. Till dessa hör smzskmtloret. SIND. vattenfallsverket. oljeerriittningsde/egntitmen. Kraftr'vrk.i:f'örelrirzgc*n och TCO. Naturvärdsverket har liknande syn- punkter.

Den sektoranknutna verksamheten inom STU och BFR bör enligt TCO lämnas utanför ytterligare överväganden i detta skede. Transportrådet har nyligen bildats och dess samverkan med transportforskningsdelegationen, kan behöva övervägas av de berörda myndigheterna men bör i övrigt lämnas utanför organisationsförändringarna.

De två övriga programorganen. DFE och NE. har en annan ställning. Båda tillskapades 1975 och har enbart uppgifter inom energiområdet. som dessutom är nära kopplade till övrig verksamhet inom statliga energiorgan. De bör därför omfattas av de fortsatta övervägandena kring den statliga energiorganisationen.

'l'CO delar utredningens bedömning att både DFE och NE bör ingå i energimyndigheter med ett vidare ansvar. Som en konsekvens av att TCO avstyrker att ett energiinstitut inrättas. och att huvuddelen av (eller hela) dess ansvarsområde förs till en ny energimyndighet. följer att både DFE och NE bör inordnas i den nya myndigheten.

Beträffande DFE framför TCO att DFE har två huvudroller: samordnare m.m. av energiforskningsprogrammet. och programorgan för "Allmänna energisystemstudier (AES)."

Samordningsrollen bör enligt TCO — i den mån den inte ska ligga inom kanslihuset — knytas till huvudmyndigheter inom energiområdet. Detta sker sannolikt bäst som en enhet inom den energimyndigheten som 'l'CO förordar. TCO är emellertid inte övertygad om att samordningsrollen kan ges en tillräcklig auktoritativ roll som parallellställd myndighet och menar därför att samordningsrollens funktion och placering (dvs. inom energi- myndigheten eller i departement) bör kunna prövas i det fortsatta organisa- tionsarbetet. I vissa avseenden är det en oformlighet att skapa en "mellan- beredning" just av energiforskningsfrågorna. Men om en sådan ska slå måste huvudpoängen vara att den ska kopplas till genomföranderollen för energipolitiken i stort. dvs. ligga inom energimyndigheten.

Det framgår av betänkandet att rollen för de s.k. Allmänna energisy- stemstudierna (AES) varit föremål för delade meningar. Det framstår som klart att gränsen mellan utredningsvcrksamhet och forsknings- och utveck- lingsverksamhet i dessa sammanhang är flytande. 'I'C'O anser det angeläget

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 427

att det finns möjligheter till översiktliga. principiella och grundläggande studier av det slag sotn bedrivs inom AES. Det är också viktigt att detta arbete kan bedrivas med den integritet som ligger i forskningsarbete. Men det är också viktigt att problemställningarna för AES kan formuleras och utarbetas i nära anknytning till övrig utredningsverksamhet.

Naturvånlsverket. som har såväl direkta myndighetsuppgifter (inkl. övergripande planering) som forskningsstödjande uppgifter inom sitt äm- betsområde framhåller det positiva med att ha en sådan ordning. Det har givit verket möjligheter att mera direkt ge den tillämpade miljövårdsforsk- ningen en sådan inriktning att forskningsresultaten kan nyttiggöras i det löpande myndighetsarbetet.

Även när det gäller NE:s organisation är meningarna delade. Förutom de remissinstanser som är tveksamma till förändringar i energiforsknings- organisationen överhuvudtaget är bl. a. .l'fllls'ktnllul'vl. BFR. STU, veten- skupsukutlemien. landstingsförbtmdet. Tekniska högskolormts energior- In'tsgrupp och Umeå kommun negativa eller tveksamma till en omorgani- sation av NE. Statskontoret avser att ytterligare underlag bör redovisas innan några förändringar vidtas. Liknande synpunkter anförs av VVS Tekn iska _ti'it'wtingen .

BFR ansluter sig till utredarens förslag att i huvudsak behålla den nuvarande energiforskningsorganisationen.

BFR har'beträffande vad gäller förslaget att överföra NE till SlND emellertid en annan uppfattning än utredaren. NE:s arbetsuppgifter är inom energiproduktionsområdet väl avgränsade och av samma karaktär som övriga programorgans arbetsuppgifter.

NE fungerar mycket bra och har genom åren byggt upp en särskild kompetens inom energiforskningsorganisationen. (.)m myndigheten tillförs SIND finns det en risk för att de långsiktiga forskningsfrågorna i allt för hög grad eftersätts till förmån för insatser för införande av ny teknik.

Om den istället delas upp på andra forskningsstödjande myndigheter är risken stor att den nuvarande kompetensen inom NE splittras och några viktiga år går förlorade för forsknings- och utvecklingsarbetet inom energi- produktionsomrädet. BFR förordar därför att NE i likhet med övriga programorgan. bortsett från DFE. bibehålls som egen fristående myndig- het med i huvudsak nuvarande inriktning av verksamheten.

S'l'U anser att statsmakternas behandling av NEs verksamhet framdeles skulle kunna utgå från följande synsätt. I den takt tilllörselområdena mognar tas beslut av statsmakterna i fråga om införandet samt i vad mån särskilda styrmedel behövs för att främja en introduktion. Nlis ansvar för berört tillft'irsclområde byggs ut eller lyfts över till andra organ varvid ansvaret för stödet till den mer grundläggande forskningen förs över på STU respektive naturvetenskapliga forskningsrådet på det sätt som utred— ningen har förordat. Vid övervägamlen om hur införandcverksamhcten bör genomföras och vem som skall åläggas ansvaret är SIND ett alternativ men

Prop. 1980/8lz90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 428

det kan på förhand inte uteslutas att andra alternativ kan vara lämpligare för viss tillförselteknik.

Det skisserade arbetssättet har bl.a. följande två fördelar. Risken att mindre mogna tillförseltckniker drttnknar i de kortsiktiga införandcproble- men undviks och flexibilitet för speciella lösningar för bl.a. stor- respekti- ve småskalig teknik upprätthålls.

Landstingvfi'ir/nuulvt konstaterar att utredningen inte redovisat underlag ifråga om den framtida l-"OU-organisationen så att en reell bedömning i frågan är möjlig. Förbundet kan därför inte nu tillstyrka den föreslagna lösningen.

DFE framhåller att av de teknikområdcn som stöds via NE är det endast ett fåtal som redan nu nått ett införandeskede. För dessa teknikområden. främst utnyttjande av torv och skogsenergi. kan det övervägas att stora delar av den finansiering som energiforskningsprogrammet nu svarar för i stället överförs till den aviserade oljeersättningsfonden. Beroende på utfal- let av kommande utvärderingar bör om några år även andra teknikområ- den. t.ex. vindenergi. kunna definieras som införandeklt'tra av statsmak- terna. För de flesta av de teknikområden som nu stöds via NE gäller dock att de först på medellång och lång sikt är införandeklara. Utredarens förslag beträffande NE bygger således påen felaktig utgångspunkt.

Av de remissinstanser som särskilt kommenterat frågan är mttm'vårds- verket. SIN/). NE. vattenfallsverket. (')ED. LO. kraftt'crk.tj/i'irr'ningwt. TCO och Skellefteå kommun positiva till en förändring av NE:s organisa- tion ntt eller framöver.

SlND anser att ttndcr en viss tidsperiod då mycket stora och speciella forsknings- och utvecklingsinsatser krävs för att klara landets långsiktiga energiförsörjning kan det vara ändamålsenligt med en speciell organisation typ NE.

På sikt torde dock huvuddelen av NE:s verksamhet enligt SlND få en förändrad karaktär. dvs. den kommer att närma sig ledet för kommersiell introduktion. Mot bakgrund av vad som anförts anser SlND att en ökad samordning inte bör ske genom att. som utredaren föreslagit. redan är 1982 formellt föra samman SlND och NE i en ny organisation. En sammanslag- ning bör i stället ske i samband med kommande omprövning av forsknings- programmets inriktning för perioden [984/85— 1986/87. Dock bör förbere- delser för en samordning redan nu vidtas genom ett ökat informationsut- byte.

Redan etablerat samarbete bör enligt SlND inte intensifieras och ytterli- gare utvecklas inom ratnen för nuvarande organisationsformer. Samarbe- tet bör utgå från en fastställd ansvarsfördelning avseende. olika arbetsupp- gifter och principer för stödinsatser. En fördelning av ekonomiska resurser mellan SlND och NE bör ske och ha sin utgångspunkt i den fastställda arbetsfördelningen. Samarbetet torde också underlättas om en samlokali- sering sker. Liknande synpunkter framförs av t'uttwt/itllsverket. NE och OED.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 429 NE anför:

NE har av utredaren ansetts arbeta något annorlunda än övriga program- organ och ligga betydligt närmare oljeersättningsfonden. I viss män kan detta vara riktigt. Beröringspunkterna mellan NE och fonden torde dock endast komma att gälla en mindre del av NE:s respektive fondens arbets- områden. Kopplingen mellan NE:s verksamhet och planeringen av energi- tillförseln är väl så väsentlig. Huvuddelen av NE:s kontakter avser företag och myndigheter verksamma inom de energitillförselgrenar eller industri- branseher där NE verkar och i vilka NE-projekten genomförs. Kontakter mellan NE och övriga programorgan inom energiforskningen förekommer jämfört härmed i mindre omfattning.

NE anser att den erfarenhet och kotnpetens. som idag finns vid NE av att få till stånd energitekniskt tttvecklingsarbete inom företag. förbättrar möjligheterna att snabbtinföra ny energiteknik. Skttlle statsmakterna till- skapa en tillförselmyndighetsfttnktion med genomförandeuppgifter bör NE på sikt ingå i denna för att säkerställa en maximalt kraftfull organisation.

NE anser emellertid att det är utomordentligt angeläget att den pågående energiproduktionsforskningen får fullföljas med den nuvarande organisa- tionen. En fortsatt utveckling av NE:s arbetsformer kan äga rttm under denna period. NE avser även att ytterligare utveckla samarbetet med övriga organ. främst SlND. som ansvarar för närliggande myndighetsupp- gifter inom tillförselområdet.

NE anser vidare:

Att låta NE. med den av utredningen förordade tidsplanen. uppgå i någon annan myndighet. skulle kraftigt störa verksamheten och innebära en risk för att den sedan år l975 uppbyggda kompetensen hos NE skingras. Skulle statsmakterna ändå nu besluta om en förändrad myndig- hetsorganisation bör NE även i detta fall ges möjlighet att fullfölja på- gående verksamhet. Först mot slutet av perioden l98l/82— l983/84 kan en omfattande förändring av NE:s organisatoriska tillhörighet genomföras utan allvarliga men för verksamheten.

Kruftt'erksjå'ireningen menar att NE bör ingå i den samlade organisato- riska lösning av energifrågorna som föreningen förordar.

TCO anför liknande synpunkter och menar att dess förslag att inordna NE i en ny energimyndighet bör tillgodose de synpunkter som NE har lämnat i särskilt yttrande till utredningen.

Gusfi'ircningen tycker också att det finns skäl att organisatoriskt sam- ordna arbete med stöd till forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet med införande frågor.

Krnnmunfi'irhtmdet konstaterar att NE hittills har fttngerat på ett till- fredsställande sätt. En omorganisation kan väntas medföra störningar med avseende på det forskningsprogram. som nu är ttnder genomförande. För- bundet finner därför att en översyn av organisationsstrttktttren vad avser NE bör anstå till l985. då nämndens uppgifter kan få en delvis annan inriktning efter riksdagens beslut om den framtida energiproduktionen.

Liknande synpunkter framförs av Näringslivets ('n('r_t.'i(lclegation som

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 430

menar att det är endamålsenligt att behålla NE i sin nuvarande form åtminstone till forskningsperioden l984—87 ska börja.

Flera remissinstanser lämnar synpunkter på arbetet inom energi- forskningsorganisationen och pekar på områden där behov av åtgärder kan föreligga. Bland dessa instanser kan nämnas byggnadsstyrel- sen. Elverksföreningen och Studsvik Energiteknik.

Frågan om behovet av grundforskning inotn energiområdet och av fors- kartjänster vid universiteten tas upp av UHÄ. FRN. NFR. Sveriges lunt- hrnksuniversitet. [ l'A och Tekniska lniigskulornus energier/)etsgrllpp.

UIIÄ hänvisar till vad utredningen har framhållit beträffande behovet av kunskapsuppbyggnad på lång sikt och framhåller att. om en sådan långsik- tig kompctensttppbyggnad anses angelägen. statsmakterna bör överväga att i någon form markera betydelsen av att inom högskolan inrättas tjänster som forskarassistent inom särskilt angivna forskningsområden. En sådan markering bör åtföljas av en motsvarande förstärkning av de berörda högskolornas anslag. Det bör åligga respektive sektoransvariga myndighe- ter eller motsvarande organ att tillhandahålla för statsmakterna erforderligt beslutsunderlag i detta hänseende. Med en sådan åtgärd tryggas förhopp- ningsvis en viss minimirekrytering av kvalificerade forskare till särskilt viktiga forskningsområden. Erfarenheterna från bl.a. energiforskningspro- grammet visar tyvärr att denna rekrytering i vissa fall uteblir om högskolan inte kan erbjuda den relativa anställningstrygghet som följer med en fors- karassistenttjänst.

I—bt-skningsrådsm'immt'en utgår från att naturvetenskapliga forskningsrå- dets nuvarande ansvar för energirelaterad grundforskning inte kommer att upphöra.

Lanthruksuniversitetet anser att basresurserna bör tillskapas för att sä- kerställa det långsiktiga behovet av forskningskompetens och forsknings- beredskap när det gäller produktion av biomassa för energianvändning. För detta ändamål bör särskilda medel tillföras lantbruksuniversitetet di- rekt.

leknisku laws-kulans energiurhetsgrtrpp välkomnar den i betänkandet framförda rekommendationen att fratnför allt STU och naturvetenskapliga forskningsrådet bör känna ett ansvar att stimulera och stödja den långsik- tiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet. Läget kräver naturligtvis också att övriga programorgan på samma sätt kan och vill stödja och stimulera sådan verksamhet.

Ett stort antal instanser har yttrat sig i frågan hur e nergis pari nfor- mat i o n e n bör organiseras.

Endast ett fåtal är positiva till utredningens förslag om att energispar- kommittén omvandlas till en energisparnämnd. Till dessa hör ÖI-Z'F och [:S/(,vilket båda anser att nämnden inte behöver någon chefsmyndighet. Trunsportrådet och länsstyrelsen i Östergt'itluntls [(in är också positiva till förslaget om en energisparnämnd. Länsstyrelsen delar utredarens förslag om att SlND skall vara chefsmyndighet.

Prop. 1980/8l:9() Bilaga l.l9 Industridepartementet 431

OEI-"föreslår också att — om en encrgisparnämnd inrättas — dess roll vid fredskriser undersöks närmare.

ESK menar att — oavsett vilka organisatoriska former i övrigt som väljs — bör informationsverksamheten samlas i en organisatoriskt sammanhål- len enhet. Att överföra verksamheten på en sektorsmyndighet eller dela ttpp den på flera skttlle enligt kommitténs mening innebära att möjligheter- na till att minska energianvändningen med hjälp av information kraftigt försämras.

Bedömningen av vilka informationsbehtw som förelegat har enligt ESK hittills utgått från en bedömning av vilka krav energilörsörjningsläget motiverar. De informationsuppgifter som på så sätt har preciserats har sällan överensstämt med någon given sektorsmyndighets ansvarsområde.

Det informalionsmaterial som utarbetats bygger nästan alltid på material från flera sektorsmyndighcter och egna konsultundersökningar. I vissa fall har även material från internationella organ använts. Det skttlle därför enligt ESK vara mycket olyckligt om dessa uppgifter lades på en eller flera olika sektormyndigheter.

Om informationsansvaret lades på sektorsmyndighcterna skulle detta enligt ESK få två konsekvenser. För det första skttlle stor risk föreligga att många av mottagarna av informationen skttlle nås av informationen från ett mycket stort antal avsändare och uppfatta bilden som mycket splittrad.

För det andra skulle det innebära att många av informationsbehoven inte skulle täckas. De korresponderar helt enkelt inte med någon sektorsmyn- dighets ansvarsområde. Även om något speciellt samordningsorgan upp- rättas är det risk för att problemet kvarstår.

Om man skttlle välja att bygga upp en central energimyndighet anser ESK att informationsfttnktionen bör hållas samman inom myndigheten.

Skogsstyrelsen anser att det är angeläget att energisparinforrmttioncn till allmänheten hälls samlad. Lon(lsti)tgsfi'irbmrclet anser det även i fortsätt— ningen bör finnas ett särskilt informationsorgan.

Flera remissinstanser anser att ESK:s verksamhet helt eller delvis bör inordnas i konsumentverkets verksamhet. Till dessa hör krmsn/nentverket. hostmlsstyrelsen. BFR, planverket. länsstyrelsen i Västerbottens län. Krnnmmrji'irbumlet. Näringslivets energidelegotion. Värmet'erksji'irening- en och Storumans kommun. Stockholms kommun är också inne på samma tanke.

Konsumentverket menar att mycket talar för att verket ges utökade uppgifter när det gäller energisparinformation till allmänheten. Verket har särskilda förutsättningar för att sprida information om energisparande inorn hem-. fritids- och bilsektorerna. Speciellt gäller detta information genom tillämpningen av 3 & marknadsföringslagcn. information via kom- mtrnala vägledare samt viss information direkt till allmänheten. Verket anser att det skttllc medföra stora fördelar om energisparkommitténs verk- samhet och resurser vad gäller information om energifrågor till allmänhe-

'.») r »)

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 lndttstridepartementet 4

ten inordnas i konsumentverket. Konsumentverket har sålunda inte endast kunskaper och erfarenhet av information utan också tekniska kunskaper att ta fram underlag för information om energi. tex genom provningar.

Genom att utnyttja verkets erfarenhet och befintlig organisation mäste vissa rationaliseringsvinster ttppstå jämfört med om energisparkommittén omvandlas till en särskilt) myndighet. För att energisparfrågorna skall få tillräcklig tyngd i konsumentarbetet måste dock resurser tillföras verket i form av personal. medel för konsttltupphandling. annonsering och kam- panjverksamhet.

Vad gäller direktrådgivning till allmänheten anser verket det lämpligt att den sker på lokal nivå i samarbete mellan energispar—rådgivare och konstr- mentvägledarc. Redan i dag har verket betydande kontakter med såväl kommunernas konsumentvågledare som energisparrådgivare. Att skilja trt konsumentttpplysning om energi från andra konsumentfrågor är enligt verkets uppfattning inte möjligt.

Kommunförbundet framhåller att den informationsverksamhet som kommunerna bedriver avseende energifrågor och som riktas till fastighets— ägare och allmänhet har ökat väsentligt i omfattning trnder senare år. Energisparkommittens arbete är enligt förbtrndet till stor del inriktat påatt lämna information till allmänheten. Härvid nyttjas kommunerna i betydan- de utsträckning som förmedlare. lnformationen består främst av material. som avser att öka intresset för energihushållningen och råd för att åstad- komma sådan. tcs ändring av beteendet hos boende och trafikanter.

Många kommuner informerar i dag om energi både genom konsttment- vägledare och särskilda energirådgivare. lnom kommunerna efter—strå 'as en samordning vad avser informationen på energiområdet. Motsvarande utveckling är önskvärd även på statligt håll. Energisparkommitténs infor- matit'msvcrksamhet bör därför samordnas med motsvarande verksamhet inom konsumentverket. Enligt kommunförbundets uppfattning kan såle- des vissa skäl tala för att ESKzs uppgifter överförs till konsumentverket. Det är härvid väsenligt att energiinformationen ges en framskjuten roll inom verket. Någon särskild nämnd torde dock inte behöva inrättas för ändamålet. Bostudsstyrelsen och BFR anför liknande synpunkter.

Planverket framhåller att konsumentverket inte förfogar över teknisk sakkunskap inom tex bebyggelseområdet eller trafikområdet. varför ver- ket måste etablera ett nära samarbete med berörda sektormyndigheter för sitt informationsarbete.

Några instanser anser att information skall 'skötas av varje sektor för sig. SIND och t'uttenfallsverker. som både talar för en mer samlad Ol'ganigu_ torisk lösning av rnyndighetsuppgifterna inom energiområdet. förordar att informalionsfunktionen — i vart fall delvis — skall inordnas häri.

Naturvårdsverket är också negativ till en energisparnämnd och anser att informationsuppgifterna bör handhas av de myndigheter som har direkta energihushållningsttppgifter. främst planverket och industriverket.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 433

Tekniska Föreningen anser att förslaget om en encrgisparnämnd är diskutabelt. Det borde kunna ge effektivitetsvinster att knyta energisparin- formationen till antingen ett övergripande organ som tex ett energiinstitut eller till de sektorvisa myndigheterna.

Statskontoret stödjer huvuddragen i förslagen rörande organisation för information. rådgivning och utbildning. Den grundläggande principen bör vara att varje myndighet inom sitt ansvarsområde själv skall svara för informationsinsatser av skilda slag. När det gäller information till allmän- heten finns emellertid starka skäl som talar för en samordning i en riktning som utredaren föreslår. Det är önskvärt att information till allmänheten hålls samman och anpassas till olika målgruppers behov.

Statskontoret kan inte stödja förslaget att ESK ombildas till energispar- nämnd med uppgift att svara för information till allmänheten. Utredaren är själv tveksam till hur självständig en liten myndighet som den föreslagna nämnden kan vara och föreslår att SlND skall vara chefsmyndighet. Stats- kontoret delar denna tveksamhet och förordar att till SlND förs en funk- tion med de uppgifter och i stort de resurser som föreslås för nämnden samt att ESK upphör med sin verksamhet. Stats-kontoret bedömer att en sådan lösning blir billigare ur administrativ synpunkt. ()m energisparfråg- orna är av sådan art att ett särskilt styrorgan behövs kan för dessa frågor en rådgivande nämnd knytas till SlND. "

Några instanser anser att beslut om ESKzs organisation inte bör fattas nu. bla RRV och Umeå kommun.

TCO anför att information m.m. i likhet med utret'lningsverksamhet. i princip bör vara en integrerad del av verkställighetsuppgifter. Eftersom en effektiv informationsverksamhet. som är en nödvändighet inom energiom- rådet. ställer krav på flexibilitet och arbetsformer som av erfarenhet är svåra att få plats med inom en myndighet. bör formerna för denna verk- samhet nårmare övervägas. Utgångspunkten bör dock vara att det sker en nära samordning med den av TCO föreslagna energitnyndigheten.

Byggnudsxtyrelscn anför att styrelsen t.o.m. budgetåret I979/80 varit ansvarig för allmän energisparinformation till statsanställd och statliga myndigheter efter samråd med ESK. Fr.o.m. budgetåret l980/Xl övertas denna roll av ESK efter samråd med verket. Beroende på ESK-funktioner- nas framtida placering kan ansvaret återgå till byggnadsstyrelsen enligt utredarens förslag. Styrelsen har inget att erinra häremot förutsatt att personella resurser ges för att löpande klara rådgivningsverksamheten. Uppläggning av kampanjer m.m. köps för närvarande till stor del av konsulter — vilket även gäller för ESK. l-"rägan om var ansvaret läggs för denna informationsverksamhet är av underordnad betydelse.

Frågor beträffande utbildning och nit/givning behandlas ganska spar- samt av remissinstanserna.

När det gäller rådgivning framförs följande. Stuck/mI/ns kommun anför 28 RfÅ'.l'(/(l_t3('ll ION/JMI. / .ru/nl. Nr 90. Bilaga/('!

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 434

"Rådgivnings- och besiktningsverksamheten till fastighetsägare sköts av kommunerna. Verksamheten baseras på statsbidrag för ett år i sänder. vilket försvårar uppbyggnaden av en permanent organisation. Rådgiv- ningsverksamheten bygger på frivillighet och några krav ställs inte på fastighetsägarna när det gäller medverkan eller uppföljning med åtgärder. Det har diskuterats om det inte nu är motiverat med en återkommande energibesiktning av fastigheter och/eller en allmän energideklaration samt en bättre koppling mellan rådgivning och energisparstöd. Hur påverkar en sådan inriktning den statliga myndighetsorganisationcn'? Komrntrncrnas utåtriktade verksamhet inom området energisparande/energirådgivning äri hög grad beroende av hur dessa frågor behandlas på den statliga nivån."

Lantbruksstyrelsen föreslår att skogsstyrelsen resp. lantbrtrksstyrelsen blir tillsynsmyndighet inom tillförselområdet biomassa med uppgift att lämna stöd och rådgivning till de biomasseproducerande företagen inom skogs- och jordbrukssektorerna. Dessa myndigheter bör tillföras fi:")rstärk- ningar för att kunna genomföra de nämnda arbetsuppgifterna.

LRF konstaterar att hittills har inte energirådgivningen fungerat till lantbrukargruppen. Lantbruksstyrelsen har inte haft någon verksamhet riktad mot jordbruket men väl mot trädgårdsnäringen. Jordbrukets energi- rådgivning har därför hamnat på SlND. I den försöksverksamhet som SIND genomfört med hjälp av regionala utvecklingsfonderna i fyra län har i vissa falljordbruksfrågorna helt kommit åt sidan. LRF beklagar detta och kräver kraftåtgärder för att få till stånd en effektiv rådgivning till lantbru— kargruppen. Enligt förbttndets uppfattning talar mänga skäl för att denna rådgivning ska handläggas av lantbruksnämnderna som då måste ges till- räckliga resurser för att klara uppgiften.

SIND framhåller att encrgisparrådgivningen bör ske inom ramen för berörda sektorsmyndigheters verksamhet. I utredningen framhålls beträf- fande SlND's rådgivningsinsatser — som bedrivs i forma av försöksverk- samhet via vissa regionala utvecklingsfonder — att det är viktigt att rådgiv- arna vid fonderna i sitt arbete samverkar med övriga energirådgivare inom samma region. SlND delar denna uppfattning men vill samtidigt understry— ka vikten av att de kommunala rådgivarna koncentrerar sina insatser till andra målgrupper än fondens.

Skalle/"ter? konmum framhåller vad gäller enegisparrådgivningen att det i kommuner med större energiföretag och egen energisparverksamhet är angeläget med ett närmare samarbete mellan kommunens och utvecklings- fondernas verksamhet mot företagen för att undvika eventuellt dubbelar- bcte samt att stimulera till optimal energianvändning.

Länsstyrelxcn i Östergt'itlunds liin anser att den föreslagna energispar- nämndcn bör samordna informations- och rådgivningsverksamheten från bostadsstyrelsen. planverket och konstrrncntverket. SlND bör svara för energisparrådgivningen till företagen. Verksamheten. som bedrivits på regional nivå genom utvecklingsfonderrra. bör permanentas och byggas ut.

Statskontoret menar att huvudprincipen för organisation av rådgivning bör vara att varje myndighet själv svarar för verksamheten inom sitt ansvarsområde. '

Prop. l980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 435

Utredarens förslag att SlND. planverket och transportrådet åläggs skyl- dighet till obligatoriskt samråd i sina anslagsframställningar rörande utbild- ningsstöd har inte kommenterats av någon remissinstans.

Remissinstansernas behandling av frågor rörande behov av utökade forskarinsatscr inkl. ytterligare forskarutbildning har tagits upp i samband med instansernas behandling av energiforskningsorganisationen. Härut- över har lämnats följande synpunkter beträffande utbildning.

UHÄ instämmer i utredningens förslag att ansvaret för encrgiinriktad trtbildning inom sektorerna industriella processer och tillförsel. bebyggelse samt transporter läggs på respektive tillsynsmyndighet. Beträffande sådan utbildning som naturligen är en uppgift för det allmänna utbildningsväsen- det bör tillsynsmyndigheternas ansvar begränsas till uppgiften att för UHÄ Och möjligen också för skolöverstyrelsen klargöra de långsikta utbildnings- behoven. När det däremot gäller behovet av mer specialiserad fort- och vidaretrtbildning för olika samhällssektorers behov bör tillsynsmyndighe- terna åläggas ett mer direkt ansvar för utbildningens planering och genom- förande. UHÄ finner det dock naturligt att högskolans forskare. lärare och övriga resurser. där så är lämpligt. utnyttjas även för detta slag av utbild- ning.

Liinsstyrelsen i Östergötlands län menar också att ansvaret för den energiinriktade utbildningen bör åvila de tre sektormyndigheterna. statens indtrstriverk. statens planverk och transportrådet. som samtidigt är till- synsmyndigheter för sina respektive områden. Liknande synpunkter fram— förs av statskontoret. Länsstyrelsen menar också att det allmänna utbild- ningsväsendet bör verka för att aktuell kunskap om energifrågorna fortlö- pande förs in i läroplanen för grundskola. gymnasium och högskola.

[(tnnmun/i")"rhumlet understryker starkt det väsentliga i att utbildningen speglar de strävanden som statsmakterna har på energiområdet och har för sin del också verkat i denna riktning i remissyttranden över läroplaner etc. avseende grundskola. gymnasium och högskola.

I slutet av år 1976 skrev förbundet och branschorganisationcrna gemen- samt till UHÄ och föreslog att en utbildning avseende energitekniker på civilingenjörsnivå sktrlle etableras. Ännu har något utredningsarbete i syfte att åstadkomma en sådan utbildning inte startat. Detta bör enligt förbun— dets uppfattning ske utan vidare dröjsmål.

Det synes angeläget att statsmakterna genom direktiv till de för under- visningen ansvariga myndigheterna åstadkomrner att införandet av nya. energiinriktade kurser och trtbildningslinjer ges hög prioritet.

LRF och Stockholms kommun stryker också under nödvändigheten av att energifrågorna behandlas i utbildningen. Enligt LRlizs uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna ant-ändas för att åstadkomma ökad energikunskap och bättre energihantcring i näringslivet.

SIN!) anser att utredarens behandling av ämnet är alltför sumrnarisk för att utgöra grund för hur en utvidgad energiutbildning kan ske och fram-

Prop. l980/8l:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 436

håller att verket har det övergripande ansvaret- för energitttbildning för yrkesverksamma.

l-"l-"S-Tekniska Fr'irwringwr tycker inte heller att utredaren ltar tillräckligt beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma.

Kommunernas roll inom energiområdet och ko m m ti nal energi— pla ne ri rtg tas upp av åtskilliga remissinstanser.

Flera instanser betonar den kommunala energiplaneringens roll inom energiområdet.

Utredningens förslag om att SlND:s. planverkets och transportrådets stödåtgärder för kommunernas ertergiplanering samordnas genom förord- ningen om kommunal energiplancring har dock bara kommenterats av SIN D.

SIN!) anför att de statliga myndigheternas samverkan nted kommunerna är en fråga av mycket stor betydelse. Den torde dock inte ktrnrta få någon lösning förrän den statliga organisationen på energiområdet fått fastare former,

SlNl) har sedan några år det centrala myrtdighetsansvaret i frågor röran- de kommunal energiplanering. Övriga myndigheter som i olika utsträck- ning berörs år bostadsstyrelsen. planverket. ÖEF. transportrådet och vart- tertfallsvcrket. Utredningen föreslår titan att på minsta sätt ange konkreta satttverkansproblem att samarbetet mellan de rttest berörda myndigheterna SlND. planverket och transportrådet skall formaliseras genom att en änd— ring i förordningen till lagen om kommunal energiplancring sker. Det föreligger enligt SlND:s bedr'nnning inte några reella samverkartsproblern som sktrlle motivera en sådan ändring av förordningen. Däremot föreligger ' crtligt SlND:s mening ett starkt behov av en närmare precisering av olika myndigheters uppgifter och ansvarsområden.

Skulle/"teff korn/nun anslttter till utredarens uppfattning att Höll—talets energiteknik i stor omfattning kontmcr att ha regional anknytning — dels lokala och regionala insatser för att ersätta oljan för uppvärmningsända- mål. dels insatser för utvinning av regionala energitillgångar. För en effek— tiv introduktion av sådan teknik krävs nära samverkan mellan energipro- dtrccnter och encrgikonsumcnter samt mellan industrin och de lokala ener- giplanerna i kommunerna. l många fall erfordras även ökad samverkan mellan närliggande kommuner. då regionala bränsletillgångar och tänkbara energikonsuntenter ofta är belägna irtont olika kommuner. Det krävs också starkt statligt stöd om alternativa bränslen skall vinna ökad användning under l980—talet.

Naturvårdsverket understryker vikten av att den kommunala energi- plancringen ges möjligltetcr att utvecklas på avsett sätt och också ytterliga— re förstärkas. Den kommunala energiplancringen är ett medel för att för- bättra energitillft'irsclrt och energilttrsltållningcn i landets kommuner. Den kommunala energiplancringen kan också parallellt vara ett verksamt medel för att förbättra luftkvaliteten i landets tätorter. Verket ltar därft'ftr intresse

Prop. l980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 437

av att miljövårdsfrågorna även fortsättningsvis kontntcr att irtgå som ett naturligt led i planeringsprocessen.

OEI) anför att kommunerna kommer att få ett stort ansvar för omställ- ning av energisystemet från olja till alternativa bränslen och att samverkan mellan statliga och kommunala insatser erfordras. Den kommunala energi— plarteringen är också ett väsentligt led både i dettna omställning och som del av den nationella energiplancringen. Delegationen vill därför instämma i utredarens bedömning att SlND:s trppföljandc och initierande uppgift inom kommunal energiplancring är angelägen och ntåste kunna bedrivas kraftfullt. Liknande synpunkter anförs av IVA och Kamrmmr_li'irlnmtlet.

Landstingsfi'irhumlet framhåller att en ökad samverkan mellan statliga centrala myndigheter på energiområdet är angelägen nted hänsyn till kom- ntunernas möjligheter att få stöd och genomslag för den egna energiplane- ringen. Det är emellertid angeläget att en ökad statlig aktivitet på området inte tar sig uttryck i detaljreglering av kommunerna via uppbyggande av omfattande planeringssystem på central myndighetsnivå.

Regional samverkan mellan flera mindre kommuner på energiområdet torde också i vissa fall kunna bli aktuell i en situation där intensifierad hushållning med energi och alternativ energiproduktion blir nödvärtdig.

Länsstyrelsen i Vt'istw'bottwrs län tillstyrker utredningens förslag att statens stöd till de ntirtdre kommunerna på olika ontråden skall förbättras och förstärkas. Länsstyrelsen förordar dock att förslagen på detta område snarast ges en mer konkret innebörd.

BFR och planverket anser att myndighetsansvaret för den kommunala energiplancringen bör överföras från SlND till planverket. Bostarlsstyrel— sen anför liknande synpunkter.

BFR menar att planeringen för energisparåtgärder. introduktion av ny teknik och lokala energikällor i främst värmeförsörjningen för bebyggelsen måste vara en integrerad del av planeringen för bebyggelseutveckling och stadsomvandling mot bakgrtrndcn av närproduktioncns betydelse. Samti— digt krävs för genomförartdet ett väl utbyggt nät av tekniskt kompetenta organ. Slutligen är det angeläget att de som skall förvalta dessa anläggning— ar också har hög teknisk kompetens.

En gruppcentral med värmepumpsteknik. framtida solvärme och så- songlagring av värme måste med nödvändighet planeras och utformas för att passa de lokala förhållandena. Likaså måste sanering. ombyggnad och förtätning av bebyggelse. liksom energihushållande åtgärder i byggnader med redan känd teknik planeras och utformas med avseende på senare införande av närproduktion av värme ntcd nya energikällor och ny teknik. Energiförsörjning och hushållning måste därför bli en lika naturlig del av bebyggelseplaneringen som värmeinstallationen är en naturlig del av bygg- naden.

Mot den bakgrunden anser BFR det angeläget att sektormyndigheterna inom byggnadsområdet ges ett offensivt ansvar för införande av energihus-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 438

hållning och närproduktion. Tillsynsansvaret för teknisk utformning och planering ligger naturligt på planverket ntedan finansieringsfrågorna natur- ligen handhas av bostadsstyrelsen. Fjärrtillförsel av energi bör liksom nu handhas av SIN D. Med en sådan uppläggning är det naturligt att föra över tillsynsansvaret för den kommunala energiplancringen från SIND till plan- verket. När ansvaret för tillförsel av energi ligger på SlN D och för närtill- försel på sektormyndigheterna inom bebyggelseomrädet kan det offensiva ansvar som i dag ligger på oljeersättrtingsdelegationcrt finna en organisato- risk hemvist när delegationen avslutat sitt arbete.

Eftersom industriverkets prognosverksamhet av utredningen föreslås bli överförd till det nya institutet blir det naturligt att den kommunala redovis— ningen av energiplanerirtgen sker inom ramen för mark- och bebyggelse- planeringen och därför överförs till planverket. Det bör därvid ankontnta på planverket att ha det samordnande ansvaret och kontakterna nted energiinstittrtet inom bebyggelse- och samhällsplaneringssektorn,

Bostadsstyrelst'n framhåller att sambandet mellan kommunal energi- planering och annan kommunal planering är betydelsefullt. Därför bör denna planering överföras från industrisektorn till bygg- och bostadssek- torn. Såväl bostadsstyrelsen som statens planverk förfogar över väl ut- vecklade kontaktnät både med centrala statliga verk och kommunerna genom länsbostadsnämnder och länsstyrelsernas planeringsavdelningar. Bostadsstyrelsen anser därför att ansvaret för den kommunala energipla- ncringen bör ligga på bygg- och bostadssektorn i stället för industrisektorn som f.n. För bostadsstyrelsens del bör detta huvudsakligen avse finansie- ringsfrågor och sambandet mellan planeringen och det kommunala bos- tadsförsörjningsprogrammet.

Länsstyrelswrs i Östergötlands län erfarenhet är att nuvarande system där statens industriverk samverkar med kommunen i den kommunala energiplancringen ej fungerar tillfredsställande. Länsstyrelsen bör i stället ges detta samordnande ansvar. Fördelen med en sådan lösning är att den ger en högre effektivitet och större hänsyn kan tas till olika typer av kommuner.

Malmr'i kommun anser. att en längre gående organisatorisk samordning av de statliga energimyrtdigheterna än den nu föreslagna är nödvändig för att åstadkomma enklare och effektivare samverkan med kommunerna i ansträngningarna att skapa bättre förtrtsättningar för att genomföra » en riktig energiplanering -— investeringar för en tryggare energitillförsel och förbättrad boendemiljö

samt —— ett effektivare energisparprogram och bättre stöd till ny teknik.

Vidare bör denna statliga organisation konstrueras så att onödig statlig inblandning i den kommunala energiplaneringert undviks. Den interkom- munala samverkan mellan kommuner och inom regioner sker bäst och naturligast genom åtgärder initierade av kommunerna själva och utan större inblandning från såväl stat som kraftföretag.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 439

Sydkraft framhåller att förutsättningarna för ett effektivt energipolitiskt arbete är mycket olika inom kommunerna. Större kommuner kan uppnå hög kompetens. [ andra fall föreligger behov av stöd.

1.0 har inga invändningar mot förslaget att öka samordningen mellan olika statliga myndigheter och andra organ för att främja den kommunala energiplaneringen. Organisationen pekar på att vissa frågor i sammanhang- et är föremål för utredning inom t.ex. utredningen om styrmedel för energihushållning inom näringslivet. L(') anser att pågående utredningsar- bete först behöver utvärderas innan man tar ställning till om hur myndig- hetsorganisationen på energiområdet behöver anpassas för att främja den kommunala energiplancringen.

Ett antal remissinstanser tar upp frågan av en statlig regio nal orga- n i sat io n inom energiområdet.

Lantbruksstyre/sen. länssfyre/serna i Östergötlands liin och i Kristian- stads Iiin samt LRF anser att det finns behov av ett statligt regionalt organ inom energiområdet och att länsstyrelserna är det lämpligaste organet för detta. Liknande synpunkter anförs av KK.

Lt'insstyrelsen i Kristianstads län framhåller att frågor med anknytning till energi förekommer idag inom den statliga sektorn även på regional nivå. Under senare år har t.ex. länsbostadsnämnderna och utvecklings- fonderna fått en ökad befattning med sådana frågor. Länsstyrelserna har också fått ansvar för energifrågor i olika sammanhang. Sålunda uppdrog regeringen så sent som i våras åt länsstyrelserna att utreda de regional- och sysselsättningspolitiska effekterna av en ökad användning av de inhemska bränslena skogsavfall och torv. lnom ramen för den nu pågående länspla- ncring 80 får energifrågorna en alltmer framskjuten ställning. Enligt läns- styrelsens mening flnns det därför behov av ett ansvarigt regionalt organ för energifrågor. Detta har också framhållits av många remissinstanser i samband med behandlingen av länsplanering 80. Det torde bl.a. bli mycket svårt för de centrala organen att upprätthålla en nödvändig och effektiv kontakt med alla landets 279 kommuner. "fill ett regionalt statligt organ skulle kunna delegeras en rad frågor. Det är länsstyrelsens uppfattning att det eftersträvade förstärkta statliga myndighetsstödet till kommunerna lättare och effektivare skulle uppnås om det i varje län fanns en regional ansvarig myndighet. Den myndighet som på regional nivå är mest lämplig att handha det övergripande ansvaret för energifrågor är länsstyrelserna och deras planeringsavdelningar. Som tidigare nämnts har redan idag planeringsavdelningarna i viss utsträckning befattning med hithörande frä- gor.

Malmö kommun konstaterar att statens samverkan med kommunerna i energiplaneringsfrågor endast diskuteras summariskt i betänkandet. Frå- gor om interkommunal och regional samverkan behandlas inte alls. Inte heller berörs decentralisering av det statliga myndighetsansvaret på ener- giområdet till länsstyrelsen eller andra regionala statliga organ. Det hade

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 440

varit av värde om det kommunala sambandet mera ingående behandlats då detta utifrån kommunens synpunkt är av centralt intresse.

()m fortsatta överväganden i här aktuella frågeställningar leder fram till att den statliga tillsynen av energiplancringen i kommunerna behöver decentraliseras anser energiverksstyrelsen att den uppgiften bör åvila läns- styrelserna som fullgör liknande uppgifter på andra samhällsplaneringsom- räden.

Uttu/ningen mn styr/nada]för näringslivets enargihusltå/lning saknar också en analys av behovet av en regional organisation.

Utredarens olika förslag till åtgärder inom ramen för det s. k. nollal- ternativet har endast kommenterats av ett fåtal remissinstanser. ÖEF förordar detta organisationsalternativ. som innebär att nuvarande organi- sation i huvudsak bibehålls. att vissa kommittéer med permanenta arbets- uppgifter ges ställning som myndigheter med. egna anslag samt att oljeer- sättningsdelegationens uppgifter förs till SlN D.

l.)mniinrcrket förordar att nuvarande myndighetsm'ganisation blir bestå- ende ännu en tid — närmast jämförbart med vad utredningen betecknar som ett nollalternativ — men att utredningens synpunkter för att tillgodose den översiktliga planeringen på energiområdet beaktas. Därvid bör även produktionsområdet inkluderas.

'I"ranspurt/brsknin_usdelegatitutt-'n. Irans/mrtrt'idc'l och transport/i;rsk- ningsutredningen tar upp de förslag som rör samverkan m.m. mellan delegationen och rådet.

'l'rans/mrtjbrskninlt:sdr'lt'gatiunen tar upp förslaget att transportrådet och transportforskningsdelegationen bör få gemensamma lokaler och att chefen för transportrådet bör vara ordförande i styrelsen för delegationen. Delegationen har med förvåning tagit del av dessa förslag. Särskilt som de inte alls har motiverats ] utredningen och inte heller diskuterats med delegationen. Till bilden hör att energifrågorna endast utgör en mindre del av delegationens verksamhet. 'l'ransportforskningsdelegationen anser att det f.n. inte går att ta ställning till de framförda förslagen. Skälet till detta är den pågående transportforskningsutredningen som enligt direktiven skall avlämna sitt betänkande i maj är l98l. [ utredningens uppdrag ingår att se över hela transportforskningsorganisationen. 'I"ransportfin'sknings- llll'(-'(Il1fll_£'t'll har samma synpunkt.

Transportrådet menar också att resultatet av utredningen om transport- forskningens organisation bör avvaktas. Däremot tillstyrker rådet förslaget att det representeras i styrelsen för DFF,. om denna delegation skulle kvarstå.

nuvarande lokaler på Liljeholmen kommenteras av endast ett fåtal remiss- instanser.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet ' 44l

SCB anser att institutet bör lokaliseras till Storstockholmsområdet.

Länsstyrelsen i Södermanlam'ls län och Nyköpings kommun anser att institutet bör lokaliseras till Nyköpings kommun.

Nyköpings kommun påminner om att sysselsättningsstimulerande åtgär- der utlovades när riksdagen beslöt om avveckling av flygflottiljen i Nykö- ping. Vidarc tillsattes en särskild arbetsgrupp för bevakning av sysselsätt- ningen i kommunen. Resultat i form av något nytt arbetstillfälle kan ännu ej visas upp. Detta är självklart mycket oroande för kommunens del.

Kommunen anser inte att några övertygande argument för en lokalise— ring av energiinstitutet till Liljeholmen mitt i centrala Stockholm framförs i utredningen. Nyköping kan väl konkurrera vid val av lokalisering av energiinstitutet.

Enligt kommunens uppfattning måste Nyköping framstå som synnerli- gen lämpligt för etablering av energiinstitutet. Kommunens läge i omedel- bar närhet av Storstockholm. med möjligheter till lättillgängliga myndig- hetskontakter i Stockholm (restid ca 1 tim. l5 min.) är givetvis betydelse- fullt. Därtill kommer fördelar av en trivsam boendemiljö och en god "energimiljö" i form av närhet till Studsvik Energitekniks forskningsan- läggning. Kommunen hemställer att institutet förläggs till Nyköpings kom- mun. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Byggt:adsstyrelsen framhåller att utredarens förslag torde avse utbygg- nad av kv. Rosteriet etapp 11. Verket konstaterar att beslut inte tagits om vilka statliga myndigheter som skall beredas plats i kv. Rosteriet etapp ll. Projektering för etapp 11 har ännu ej beslutats av statsmakterna.

Ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens förslag att affärs- verksformen bör behållas. RRV anser det vara motiverat. bl.a. med hän- syn till frågan om verksamhetens anpassning till den nya energipolitiken, att affärsverksformen i förhållande till bolagsformen diskuteras utförligare i det fortsatta utredningsarbetet. Vatten/allsverket utgår från att affärs- verksformen kommer att bestå. men framhåller att bolagsformen redan nu tillämpas för vissa delar av verksamheten och är den lämpligaste formen för samgående med bl. a. kommunala energiföretag.

Förslaget att verket skall_vidga sina arbetsuppgifter inom värmeförsörj- ningsområdet tillstyrks av ett flertal remissinstanser. l'attenjallsi'erket tillstyrker utredarens förslag och förklarar sig berett att vidta erforderliga åtgärder för att anpassa verksamhet och organisation till de vidgade upp— gifterna. SIND. SACO/SR. Sveriges ('ivilingety't't'rsförhund och oljeersätt- ningsdelegationen finner det naturligt och rimligt att vattenfallsverket får vidgade uppgifter och utvecklas för att kunna svara mot nya behov inom energiområdet. LO och TCO tillstyrker helt utredarens förslag angående

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.19 Industridepartementet 442

vattenfallsverket och noterar med tillfredsställelsc att verket har "uttalat en klar vilja att vidga sin verksamhet till nya områden inom energisek- torn". 'l'CO ser det som angeläget att dessa strävanden får ordentligt stöd av regering och riksdag. Kom/nun/örbundet. Stockholms och Göteborgs kommuner och VVS Tekniska Foreningen avstyrker förslaget och menar att den nödvändiga kompentcnsen på området redan finns hos kommunala värmeverk och konsultföretag. Kommunförbundet påpekar att de utbygg- nader av elkraftsystemet som normalt sker i vattenfallsverkets regi skiljer sig från de värmeanläggningar som väntas bli uppförda i främst mindre och medelstora kommuner vad gäller både storlek och teknikval. Den sist- nämnda synpunkten delas också av Värmeverksfi'ireningen. HSB och NED avstyrker förslaget med motiveringen att om vattenfallsverket levererar både el- och fjärrvärme i en kommun uppstår en monopolsituation. som kan innebära minskade möjligheter för kommunerna och bostadsföretagen att utforma energiförsörjningen rationellt med tanke på de lokala förhållan- dena.

SALF tillstyrker förslaget om en utvidgad verksamhet. men påpekar att detta innebär att vattenfallsverket får arbeta i konkurrens med andra entreprenadföretag på helt kommersiella villkor och efter de företagseko- nomiska principer som gäller inom den privata sektorn. Detta skulle enligt SALF kunna underlättas om konsult— och entreprenadverksamheten skildes från verkets övriga uppgifter. Denna synpunkt delas av länsstyrel— sen i Västerbottens lätt. BFR. SACO/SR. värmeverksföraningen. Sveriges ('ivilingeniörsji'irhmzd. Kommun/örhundet och Stockholms kommun anser vattenfallsverkets konsult- och entreprenadverksamhet måste avskiljas från elproduktionen och -distributionen. t. ex. genom att den förra bedrivs i bolagsform. Storumans kommun anser att statens roll i energiproduk- tionen genom vattenfallsverket har en sådan betydelse ur övergripande synpunkt att den'bör utredas utanför verket. t.ex. av en parlamentarisk utredning med representanter för kommunerna. Kraftrvrksji'ireningen för- utsätter — både när det gäller vidgade arbetsuppgifter för vattenfallsverket och ökat samarbete med kommunerna — att det är fråga om frivilligt. icke institutionaliserat samarbete. Föreningen anser det vara en naturlig skyl- dighet för verket. liksom för föreningens egna medlemmar. att. där så påkallas. ta på sig vidgade uppgifter inom värmeområdet. Studsvik Encrgi— tz'knik konstaterar att utredningsbetänkandet redovisar en framtidsbild av vattenfallsverket som. med hänsyn till förväntade förändringar i landets energiproduktionsmönstcr. ur flera synpunkter bedöms vara konstruktiv och medföra ökad slagkraft. Svenska Ki)nsultfi't'rwzingwt konstaterar att vattenfallsverket även i framtiden bör vara ett kraftproduktionsföretag med vissa samordnande och övergripande uppgifter på riksnivå.

Förslaget om medverkan i den kommunala energiplancringen tillstyrks av ett flertal remissinstanser. däribland SIND. domänverket. statskon- toret. vattt'ttfitllsvt'rket. liinsstyrelst'n i Öst('rgötlands län. Ingen/(nusve-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 443

tettskapsakademiett och Skellefteå kommun. LO och TCO tillstyrker utre- darens förslag även i denna del. 'l'CO understryker att den omorientering som svensk energipolitik nu står inför fordrar att nya konstruktiva samver- kansfortner mellan kommunerna och vattenfallsverket måste sökas. 'l'CO ser det som självklart att ansvaret för den kommunala energiplancringen skall ligga hos kommunerna. men gör samtidigt den bedömningen att för att den nödvändiga ambitionshöjningen därvidlag skall kunna ske med tillfredsställande kvalitet måste ett konstruktivt samarbete av det slag som utredaren har behandlat åstadkommas. Även KK pekar på vikten av att en breddning av vattenfallsverkets verksamhet sker på samma villkor som gäller för det privata näringslivet. men anser det mindre lämpligt att ett verk som har elproduktion och -distribution som huvudsaklig verksamhet anförtros andra planeringsuppgifter än sådana som direkt följer av denna verksamhet. Studsvik Energiteknik förutsätter att samverkan och konkur- rens sker på normala kommersiella villkor. varför kraven på insyn i och kontroll av verksamheten blir en mycket viktig fråga. RRV uttrycker oro för att vattenfallsverkt. även efter en organisationsförändring där de regio- nala förvaltningarnas handlingsfrihet ökas. skall ha svårigheter att klara en smidig och lyhörd samverkan med ett stort antal kommuner samt att ta hänsyn till de lokala förutsättningarna i varje särskilt fall.

DFE. Malmö och Göteborgs kommuner. Riks'byggcn. SABO. VVS Tek- niska Föreningen och Svenska Konsttlt/i'it't-'t1ittgatt avstyrker utredningens förslag i denna del med hänvisning till att vattenfallsverket i egenskap av elproducent med en faktisk monopolställning i fråga om energitillförseln inte bör fungera som rådgivare i energifrågor och därmed ges möjligheter att styra användningen på användarsidan. Malmö kommun menar att kraft- företagen har en begränsad erfarenhet av olika energiformers optimala samspel och dessutom begränsade möjligheter att samordna energiplane- ringen med den övriga kommunala planeringen. Göteborgs kommun ut- trycker oro för att vattenfallsverket. med hänsyn till sin myndighetsroll. skulle konkurrera ut andra konsultföretag i branschen.

Stockholms kommun och Riksförbundet Eldistt'ibutörw'na — REL anser att vattenfallsverkets främsta uppgift bör vara att producera elektricitet och att ansvara för landets elkraftöverföring. F.tt fortsatt arbete måste ske för en lokalt förankrad eldistribution med kommunerna och de enskilda distributörerna som ansvariga för såväl el- som värmeförst'trjningen. Sam- råd och samarbete måste dock ske på lika villkor. Umeå kommun konsta- terar att den föreslagna utvidgningen av verkets verksamhetsområde krä- ver direkt medgivande från berörda kommuner och ställer sig tveksam till om vattenfallsverkets insats som distributör och producent av fjärrvärme kommer att beröra större kommuner som redan har utvecklat en egen ljärrvärmerörelsc. Umeå kommun föreslår att verket kan biträda kommu- nerna som konsult inom det värmetekniska omrädet.

Vatten/allsverket instämmer helt i utredningens bedömningar angående

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 444

driften av stamnätet och ser utredarens båda förutsättningar som en natur- lig sak. RR l-' anser att frågan om att driva stamnätet och kraftverken inom en och samma organisation med fördel kan knytas till frågan om organisa- torisk form för verksamheten. Därvid bör hänsyn tas till vilka av vatten- fallsverkets uppgifter som anses vara så myndighetsbetonade att affärs- verksformen framstår som den naturliga förvaltningsformen. RRV menar att driften av stamnätet är den arbetsuppgift som mest utpräglat har karak- tären av myndighetsuppgift. Krnnmunfi'irlmndet efterlyser en helt neutral förvaltning av stamlinjenätct utan direkt koppling till en stor kraftprodu- cent och föreslår att kraftverksrörelscn och förvaltningen av stamlinjenätct åtskiljs. Först bör dock utredarens förslag om en mer öppen redovisning av stamlinjenätets förvaltning prövas för att se om det är tillräckligt för att överbrygga intresscmotsättningarna. Göteborgs och Norrköping kom- muner anser att möjlighet till transitering över stamnätet måste öppnas på rimliga villkor för elproducerandc kommuner och kraftföretag som nu inte tillhör gruppen transitörer.

Flertalet remissinstanser är positiva till att vattenfallsverket ökar sina insatser när det gäller forskning. utveckling och demonstration inom ener- giomrädet.

SPK och Kontmunji'irhuntlet betonar vikten av att verkets kostnader för satsning på ej kommersiellt betingade forsknings- och utvecklingsprojekt inte belastar landets elkonsumenter genom högre elpriser. Sådana uppdrag till vattenfallsverket bör finansieras genom särskilda anslagsmedcl. Inte heller bör investeringar i sådana demonstrations- och försöksanläggningar som ligger utanför verkets normala verksamhet ingå i det förräntningsplik- tiga statskapitlet.

KK ser det som angeläget att den forskningsverksamhet som vattenfalls— verket kan komma att bedriva fogas in i den samordning av forskningen som KKzs förslag bör falla på DFE. Även Sydkraft anser att vattenfallsver- kets forskningsverksamhet bör samordnas med annan statlig forskning och forskning inom det enskilda näringslivet. BFR har mycket goda erfarenhe- ter av det EFUD-arbete som har utförts av vattenfallsverket och ser verket som en viktig resurs inom rådets verksamhetsområde. Bl-"R ser det som angeläget att verket fortsätter sin uppbyggnad av kompetens och bredd inom området småskalig ny energiteknik samt energihushållning. Verket kan då bygga upp ett betydande kunnande och bli ett resursstarkt organ för utveckling och genomförande av nya energisystem. främst småskaliga. BFR tillstyrker att verket ges ett vidgat ansvar främst inom forskning och teknisk utveckling samt utveckling och genomförande av nya energisy— stem. Vattenfallxverket förklarar sig berett att öka utvecklingsinsatserna. En sådan ökning har redan skett och ytterligare insatser planeras. Verket ser sina regionala och lokala organ inklusive dotterbolag som en stor tillgång när det gäller att introducera och sprida ny teknik. Vattenfallsver- ket påpekar att verket har ett vitt förgrenat samarbetsnät — nationellt och

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 445

internationellt — i utvecklingsfrågm' och prövar nya samverkansformer. Verket har t. ex. inrättat ett särskilt externt råd för solvärme- och värmepumpsområdena. Verket är berett att utvidga idén till andra utveck- lingsområden genom t. ex. en EFUD-nämnd med externa inslag.

OED och län.s'styrelxen i Östergötlamix län tillstyrker utredarens förslag om en breddning och fördjupning av verkets EFUD-insatser och betonar vikten av att verket engagerar sig i projekterings- och demonstrationsverk- samhet som inte har något samband med produktion eller distribution av el. t. ex. rörande nya bränslen. IV.-l noterar med tillfredsställelsc den ökade utvecklingsinsatsen kring alternativa energislag som vattenfallsver- ket nu gör och hyser med hänsyn till verkets finansiella ställning hopp om en ytterligare utvidgning av programmet. I.tindxtingvlörhuna'et förutsätter att vattenfallsverkets ökade EFUD-insatser kommer att innebära en priori- tering av utvecklingsarbetet vad gäller alternativ energiproduktion. Starka skäl talar enligt förbundet för att verket åläggs klart definierade krav i fråga om satsning på alternativa energikällor. Det är rimligt att verket fungerar som ett instrument för praktiskt utvecklingsarbete via demonstrations- och fullskaleanläggningar och samarbete med kommunerna. Studsvik Energi- teknik anscr ett ökat EFUD-engagemang frän vattenfallsverkets sida inom elproduktions- och eventuellt värmeförsörjningsområdena vara av stor vikt. Studsvik Energiteknik pekar dock på risken för konkurrens- och relationsproblem om vattenfallsverket skulle uppträda på marknaden som cxploatör av utvecklad teknik och tekniskt kunnande inom energiområdet. Studsvik utgår vidare ifrån att verket bör kunna dra nytta av bolaget för konsultationer och direkt samverkan och noterar utredarens allmänna tes om samverkan baserad på arbetsfördelning som utgår ifrån verkets och Studsvik Energitekniks olika inriktning. Studsvik Energiteknik avser att aktivt söka medverka till en sådan arbetsfördelning. men konstaterar att det finns risk för att konkurrens uppstår som omöjliggör kraftsamling och som inget av företagen gagnas av. Om verkets EFUD-verksamhet kommer att förstärkas förutsätter Studsvik Energiteknik tidiga överläggningar med verket i syfte att precisera inbördes utgångsläge och intentioner så att en konkret arbetsfördelning och utveckling av samverkan i olika former kan förverkligas. Studsvik Energiteknik och verket bör pröva aktiva former av samarbete som gemensamma projektgrupper. samverkan på företagsled- ningsnivå och gemensamt ägda företag.

Ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens förslag angående vattenfallsverkets organisation.

RRV och I.Rl—' anser liksom utredaren att vattenfallsverket bör bli före— mål för ytterligare undersökning. RRV anser att en sådan översyn i första hand bör behandla verksamhetens inriktning. KK pekar på vikten av att ta till vara de kunskaper på energiomrädt som vattenfallsverket har. Verket har enligt KK visat sig högst kapabelt att göra förnämliga insatser samti- digt som man har kunnat anpassa sig till gradvis förändrade förhållanden

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 446

och bör även i fortsättningen ges samma frihet och ansvar i stället för att styras i detaljer. Statens ka'rrtqu/iins/n'ktion framhåller att det finns en risk för utarmning av kompetensen på kärnsäkerhetsområdet och anser att särskild hänsyn bör tas till kärnkraftens säkerhetsfrågor vid utformningen av vattenfallsverkets organisation. vattenfallsverket tar fasta på de syn- punkter som har framlagts av utredaren. Verket är positivt inställt till tanken att pröva olika sätt att för den regionala verksamheten inrätta organ med inslag av företrädare för kommunerna. t. ex. i form av samrådsorgan med var och en av berörda kommuner. LO stöder genomgående utreda- rens förslag och synpunkter i fråga om vattenfallsverkets uppgifter. re- surser och organisation. Skellefteå kommun anser en översyn av vatten- fallsverkets organisation för bättre anpassning till ny energiverksamhet vara lämplig. Därvid bör. enligt kommunen. särskilt beaktas nödvändighe- ten av att öka de regionala förvaltningarnas kompetens och beslutanderätt. Kommunen påpekar vidare vikten av att vattenfallsverket kan etablera ett samarbete med kommunerna och andra företag utan en komplicerad be- slutsgång och föreslår att verket bör ges rätt att utan riksdagens hörande ingå som delägare i regionala energiföretag. NED anser att vattenfallsver- ket bör fortsätta att fungera som ett kommersiellt arbetande kraftföretag. Vattenfallsverket har ingen erinran mot de synpunkter på anläggnings- verksamheten och det siffermaterial som har framlagts av utredaren. Ver- ket beräknar att ca 900 personer kommr att bli övertaliga under l980-talet. Verket instämmer vidare i utredarens uttalande att. för det fall att osäker- heten om möjligheterna att ersätta kärnkraften med andra energislag be- står. det finns anledning att på nytt pröva frågan om projektering av någon av de återstående vattenkrafttillgångarna för utbyggnad. Denna senare synpunkt delas av NED och SALF som menar att det finns starka syssel- sättningsskäl för en mer omfattande utbyggnad av vattenkraften. SALF anser inte att de av utredaren föreslagna personaladministrativa åtgärderna är tillräckliga och föreslår att vattenfallsverket tillsammans med berörda personalen—ganisationer planerar hur personalinskränkningarna skall gå till. AMS framhåller att arbetslösheten i Norrbottens och Västerbottens län redan nu är hög. AMS understryker därför starkt betydelsen av att alla möjligheter att skapa nya arbetstillfällen och i övrigt underlätta omställ- ningen tas till vara. AMS ser det vidare som angeläget att vattenfallsverket i sina överväganden om framtida organisation och uppgifter särskilt beak- tar de regionalpolitiska konsekvenserna av olika alternativ. SACO/SR och .S'veriges ('ivilingery't'irsförhuml framhåller vikten av att upprätthålla en hög handlingsberedskap inom energipolitiken. Det är därför viktigt att vatten- fallsverket kan behålla en kompetens för projektering och utbyggnad av vattenkraftanläggningar. Kommun/i")"rbundet beklagar att huvudparten av de beräknade personalreduceringarna drabbar Norrbottens och Västerbot- tens län. Förbundet delar inte utredningens uppfattning att verket bör satsa på rörlighetsstimulcrande åtgärder utan föreslår i stället att staten lokali-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.l9 Industridepartementet 447

serar ny verksamhet till berörda regioner. Förbundet tror inte att en vidgning av verkets uppgifter leder till ökad sysselsättning inom verket. Skellefteå kommun påpekar att det fortfarande finns en betydande tillgång av outbyggda mindre vattendrag inom Norrbottens och Västerbottens län. vilket kan ge säväl sysselsättning som energitillskott. Värmeverks/fårenin_e- en ställer sig tveksam till att delar av den personal som väntas bli friställd skulle kunna utnyttjas för utbyggnad av värmeförst'irjningen utan omfat- tande omskolning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 449

Bilaga I.2()

Sammanställning av och remissyttranden över statens industriverks rapporter om kommunal energiplancring

[ Sammanfattning av industriverkets rapporter

Statens industriverk (SlN D) har enligt förordningen (1977: 440) att inom ramen för lagen om kommunal energiplancring bistå kommunerna inom detta område.

SIND lämnade i början av år 1980 en första samlad redovisning (SlND PM I98tlz5) av planeringsläget i kommunerna. Redovisningen grundas på uppgifter som kommunerna har lämnat i enkäter. ] redovisningen konstate- ras bl.a. att den kommunala energiplancringen som instrument betraktat f. n. inte kan anses ha den utformning och omfattning som berörs för att lagens intentioner — att åstadkomma en god energihushållning och tryggad energiförsörjning — skall kunna uppfyllas. Bl.a. saknas i flertalet små och medelstora kommuner tillräcklig kompetens och resurser för att kartlägga energiförsörjningen och inventera olika utvecklingsmöjligheter.

Även inom den fysiska planeringen saknas enligt redovisningen kunskap och metoder för hur energiaspekterna på lämpligt sätt skall beaktas i den normala planeringsprocessen.

Enligt SlND planerar kommunerna för en omfattande utbyggnad av fjärrvärme. l fråga om potentialen för kraftvärmeverk framgår att visst värmeunderlag finns utöver tidigare bedömningar.

En stor ökning av utnyttjande av spillvärme redovisas under perioden 1979—83. Det är huvudsakligen ett fåtal större projekt som svarar för denna ökning. Av rapporten framgår att ett stort antal. huvudsakligen små projekt. kvarstår att genomföra.

Ett betydande antal kommuner har enligt redovisningen uppgett att de planerar att använda skogsråvara t.ex. flis som bränsle. I ett introduk- tionsskede torde enligt SlND råvaran räcka såväl för uppvärmningsända- mål som till den etablerade skogsindustrin. På sikt kan emellertid konflikt mellan olika användare uppstå. Former för att balansera behoven av trärävz'tra för värmeproduktion och skogsindustrin måste därför enligt SlND:s uppfattning utvecklas.

Enligt redovisade uppgifter förekommer samarbete i något avseende mellan ca 30% av landets kommuner. Samarbete i form av konkreta projekt där fler än två kommuner deltar. t. ex. integration av fjärrvärmenät förekommer i enstaka fall. Samarbetet mellan kommun och industri sker huvudsakligen i form av leveranser av spillvärme till kommunala ljärr- Värmcnåt. gemensamma oljeinköp och samordning avseende oljelagring samt flisleveranser.

Vad gäller energibesparingspotential framgår av redovisningen att kom- 29 Riksdagen 1980/RI. ! .rmnl. Nr Ul). Bilugede/

Prop. 1980/Slz90 Bilaga l.20 Industridepartementet 450

munerna har en klar uppfattning om denna företrädesvis i egna fastigheter och anläggningar. Av redovisningen framgår i detta sammanhang bl. a. att kontakter i frågor om energihushållning är mycket ovanliga med både företrädare för landstingen och staten (t. ex. byggnadsstyrelsen och fortifi- kationsförvaltningen") på regional nivå.

Enligt redovisningen är den kommunala besiktnings- och rådgivnings- verksamheten fortfarande i ett uppbyggnadsskede. Det statliga stödet. i ekonomisk form. för denna verksamhet anges i regel vara tillräckligt.

Endast en fjärdedel av kommunerna anger att de har någon form av plan för råvarutillförsel vid fredskris. Av redovisade uppgifter framgår också att de tekniska möjligheterna att snabbt gå över till inhemska bränslen är relativt små.

Med utgångspunkt i SlND:s redovisning gav regeringen ijuni år 1980 verket i uppdrag att se över vissa frågor inom ramen för den kommunala energiplancringen.

Redovisningen i SlND:s rapport ger enligt uppdraget en god översikt över det allmänna planeringsläget i kommunerna. En slutsats som kan dras av materialet är att den framtida inriktningen av den kommunala energi- plancringen nu bör övervägas. l uppdraget sägs vidare att därvid bör särskilt prövas möjligheterna att koncentrera planeringen till ett begränsat antal frågor som har väsentlig betydelse för möjligheterna att minska oljeberoendet. Planer som kan bedömas vara aktuella i detta sammanhang är kommunala värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet.

] uppdraget anges att SlND bör kartlägga och analysera förekomsten av kommunala värmeplaner och planer föratt minska oljeberoendet.

Under hösten är l98tl har SlND redovisat dels en utredning (SlN'f) PM I980: 15) med slutsatser och förslag till framtida inriktning av den kommu- nala energiplancringen. dels resultatet av det nyss nämnda uppdraget. I november l980 kom SIND in med ytterligare en skrivelse med anledning av regeringens uppdrag.

Som utgångspunkt för övervägandena om kommunal energiplancring beskriver SlND följande slag av planer.

—- energiplaner som omfattar all verksamhet inom hela kommunen.

— värmeplaner som kan vara geografiskt avgränsade och avgränsade till uppvärmningsområdet. — energisparplaner som inriktas på att sänka nivån av energianvänd- ningen. och

— oljereduktionsplaner som koncentreras till användningen av olja och möjligheterna att genom sparande och substitution minska behovet av olja. Som underlag för sina slutsatser och förslag har SIND genomfört en undersökning som omfattar en tredjedel av landets kommuner. Undersök- ningen gick till så att kommunerna ombads att till SlND inkomma med planer och annat material som bedömdes vara relevant i detta samman-

Prop. 1980/8]: 90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 451

hang. Därefter genomfördes telefonintervjuer. och en djupstudie som om- fattade 8 kommuner. Därutöver har SIND intervjuat ett antal konsulter som har varit verksamma inom området. Resultatet av undersökningen kan kort sammanfattas på följande sätt.

Ungefär en fjärdedel av kommunerna har färdiga värmeplaner. Energi— sparplaner finns eller utreds i de flesta kommunerna. Energiplaner finns hos ca en femtedel av kommunerna. Ett relativt betydande antal kom- muner har emellertid angett att energiplaner förbereds eller håller på att utarbetas.

För samtliga planeringsformer visar det sig att konsulter har en betydan- de roll.

När det gäller planernas förankring i kommtmcn framgår att det för alla tre planeringsformerna är relativt ovanligt att planen har fastställts av kommunfullmäktige. Program föratt praktiskt genomföra planerna är ock- så relativt ovanliga. med undantag för energisparplanerna.

Kvantitativa mål i form av minskad oljeförbrukning är mycket ovanliga. Enligt SlND bör en energiplan omfatta samtliga samhällssektorer. l flertalet fall omfattar den nuvarande planeringen inte transportsektorn. Som skäl för detta anges framför allt att kommunerna saknar styrmedel för att påverka resvanorna eller att det i glesbygden är svårt att bygga upp en fungerande kollektivtrafik. Kommunerna anser emellertid att en satsning på kollektivtrafik är det främsta medlet som en kommun har för att påver— ka oljeförbrukningen inom transportområdet. Allmänt anser flertalet kom- muner att transportsektorn är svår att påverka.

Även industrin utelämnas i regel vid energiplancringen. Det vanligaste skälet till detta anges vara att industrin är kostnadsmcdvcten och själv vidtar de hushållnings- och oljecrsättningsätgärder som behövs. Ett ytterli- gare skäl är att kommunerna anses sakna styrmedel för att påverka indti— strin. Däremot är det en relativt vanlig uppfattning att industrin är relativt lätt att påverka om de åtgärder som diskuteras är lönsamma. Exempel på åtgärder som relativt ofta har diskuterats mellan kommuner och industrier är spillvärmeprojekt och möjligheter att ansluta industrier till fjärrvärme.

Övrigsektorn (bostäder. service. m.m.) är oftast med helt eller delvis i planeringen. i första hand energisparplaneringen. Vanliga åtgärder som behandlas i denna typ av planering är besiktning. rådgivning och utbild— ning. fjärrvärmeanslutning och utnyttjande av spillvärme. l sammanhanget kan noteras att energisparande är betydligt vanligare i denna sektor än oljeersättning.

Ett mycket stort antal problem och hinder för en utvecklad energiplane- ring har kommit fram i undersökningen. Bland dessa kan nämnas brister när det gäller tillgång på information som underlag för planeringen. t. ex. brist på statistik. lämplig tillgång till metodkunskapcr och teknisk kompe- tens. otillräcklig samordning mellan olika organisationer som är inblanda- de i planeringen. otillräckliga styrmedel samt otillräcklig förankring på den politiska nivån.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 452

Ett stort antal synpunkter och förslag om statens roll i energiplancringen har också förts fram. Bland dessa kan nämnas vikten av att staten tar fram ett underlag för planeringen. t. ex. i form av statistik. prognoser och kalkylmetoder. ekonomiska stimulansåtgärder. vikten av en preciserad energipolitik. information om motiven för energiplancring. erfarenhets- återföring mellan kommunerna samt tvingande lagstiftning om energiplan nering och oljeersättning m.m.

SlND:s förslag i dessa utredningar gäller dels planeringsprocessen. dels genomförandet av planeringen.

När det gäller planeringsprocessen anser SlND att med hänsyn till den relativt korta tid som lagen om kommunal energiplancring har varit i kraft ,och till de stora skillnader som föreligger mellan olika kommuner är det naturligt att planeringen i kommunerna befinner sig på olika utvecklings- stadier. Energiförsörjningssituationcn har emellertid accentuerat behovet av planeringsinsatser. Detta medför enligt SlND att krav på att utveckla och koncentrera arbetet med kommunal energiplancring kan förväntas. En sådan förändring av planeringens inriktning kan t. ex. ske genom att kom- munerna konccntrerar sin planering till att upprätta oljereduktionsplaner.

Enligt SlND är det angeläget att kommunerna skapar en översiktlig bild av tillförsel och användning av energi inom kommunen. ! detta samman- hang är det väsentligt att riktlinjer för planeringen formuleras i samråd med framför allt företrädare för industrin och bostadssektorn i kommunen. Det är också enligt SlND angeläget att kommunerna utformar ett politiskt förankrat energipolitiskt handlingsprogram.

När det gäller gwmm/ifirumler av planeringen är det enligt SlND väsent- ligt att framhålla att lagen om kommunal energiplancring endast ålägger kommunerna ett planeringsansvar. Något i lag stadgat ansvar för att ge— nomföra de handlingsprogram som en väl utförd planering bör leda till finns inte.

Vid genomförandet av handlingsprogrammen bör huvudinriktningen cn— ligt SlND vara att minska oljeberoendet inom uppvärmningsområdet. ln- riktningen i genomförandet bör enligt SIND vara att hushållningsinsatser omfattar egna byggnader och anläggningar samt rådgivning och informa- tion till allmänheten. När det gäller de egna anläggningarna bör fastbräns- leeldning eftersträvas både vid uppförande av nya anläggningar och vid ersättning av uttjänta anläggningar.

I likhet med vad som gäller för planeringen bör initiativ tas till överlägg- ningar med representanter för industri- och bostadssektorn i kommunen beträffande det konkreta genomförandet av framtida bränsleförsörjnings- och hushålIningsåtgärdcr.

Med utgångspunkt i de synpunkter som SlND för fram om inriktningen av den kommunala energiplancringen diskuterar SlND hur staten kan bidra till att förbättra planering och genomförande av planeringen.

SIND anser att statliga åtgärder för att stödja planeringsprocessen bör

Prop. [%li/81:90 Bilaga l.20 Industridepartementet 453

innefatta dels information och rådgivning. dels ekonomiskt stöd.

Information och rådgivning bör enligt SlND innebära att SlND bidrar till att lämna underlag för planeringen genom att konkretisera nationella rikt- linjer för energipolitiken. allmän rrretodutveckling. information om utveck- ling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden. utarbetande av förutsättningar för olika tekniska system vid användning av inhemska bränslen och kol samt utveckling av olika slag av avtal för användning av andra bränslen än olja.

Det ekonomiska stöd som SlND föreslår bör utformas som bidrag till kommunerna för att utarbeta energiplaner (energiöversikter) och utreda möjligheter till samverkan över kommungränserna.

I fråga om genomförandet av planeringen skiljer SIND mellan admini- strativt och finansiellt stöd. Det administrativa stödet föreslås omfatta bl.a. att riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras. initiativ tas till samarbetsprojekt som gäller kommuner. framtagande av förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning genom regionala energi- balanser och initiativ till deltagande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner.

Det ekonomiska stöd som SlND tar upp i detta sammanhang är den stödverksamhet som enligt riksdagens beslut med anledning av propositio- nen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. ("prop. 1980/81:49. NU 1980/8]: 19. rskr l980/8l: 100) handhas av delegationen för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

SlND anser utöver vad som nyss har nämnts att det förefaller att finnas vissa brister i utformningen av lagen om kommunal energiplancring. Dessa brister består enligt verket i att kraven på dokumentation och plancringsre- sultat inte har preciserats så att tillräcklig vägledning ges för planeringen och att planeringsförfarandct. som det beskrivs i lagen. inte medger till- räcklig förankring och auktorisation av planeringen.

Det borde enligt SlND övervägas att ge lagen en klarare formulering i dessa avseenden genom att i lagen ange plantyper. krav på planinnehåll samt förfarande för att anta planer m.m.

SlND föreslår att utökade resurser ställs till förfogande för att utveckla den kommunala energiplancringen. SlND föreslår att sammanlagt 8 tjäns- ter inrättas vid verket under år l98l och 1982 för utbildning och rådgivning inom ramen för den kommunala energiplancringen och för verksamhet som är inriktad på bl. a. samverkan över kommungränserna. SlND föreslår vidare att 3700000 kr. ställs till verkets förfogande för utredningar om förutsz'ittningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning på regional nivå och för överläggningar med företrädare för kommuner och industrier om alternativa sätt att lägga tipp bränsleförsörjningen. SlND föreslår att ett ekonomiskt stöd till kommunerna införs för att upprätta energiöver— sikter och oljereduktionsplaner. Behovet av medel för ett sådant stöd beräknar SlND till 3 ()()0 000 kr. för budgetåret 1981/82 och 6000000 kr. för budgetåret 1982/83.

Prop. 1980/SHM) Bilagal.20 Industridepartementet 454

Ett särskilt yttrande har av ledamoten i SlND:s styrelse lngvar Petzäll avlämnats till SlND:s slutliga redovisning. ! yttrandet framförs att man bör ompröva kraven på kommunerna när det gäller energiplancringen innan man binder sig för ökade resurser i syfte att främja denna. Vidare framförs att man kan ifrågasätta om kommunerna är rätt instans när det gäller planeringen i fråga. om den över huvud är praktiskt genomförbar med nuvarande ambitioner och om SIN D är det lämpligaste organet för samord- ning. Om planeringen mera starkt begränsas till kommunernas egen roll i energift'it'söriningen bör den samordnade verksamheten enligt yttrandet kunna ombesörias av t. ex. kommunförbundet.

2 Remissinstanserna

Efter remiss av industriverkets rapporter har yttranden avgivits av ar- betsmarknadsstyrelsen. bostadsstyrelsen. riksrevisionsverket (RRV). sta- tens naturvårdsverk. statens planverk. statens råd för byggnadsforskning (BFR). överstyrelsen för ekonomiskt försvar. länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Västerbottens län. enet'gihushäIlningsdelegationen (EHD. Bo I978:()3). energisparkommittén (l l974:()5). delegationen (l 1975:02) för energiforskning. Halmstads. Kiruna. Kristianstads. Söder- hamns. Vänersborgs och Örebro kommun. Hyresgästernas riksförbund. HSB:s riksförbund och Svenska kommunförbundet.

Flertalet remissinstanser var positiva till SlND:s förslag eller lämnar det utan erinringar.

BushulssArre/sen och energi/t)tsltållningade/vgalinnen betonar samban- det mellan kommunal energiplanering och annan kommunal planering. Bo- stadsstyrelsen erinrar om sitt yttrande över betänkandet (Ds ] I980: lb) De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan, där bo- stadsstyrelsen har föreslagit att ansvaret för denna planering överförs från industrisektorn till bygg- och bostadssektorn.

Några remissinstanser tar upp förhållandet att lagen om kommunal energiplanering är en ramlag. Kiruna kommun framför därvid att några åläggandcn till kommunerna att föra planeringen till vidare åtgärd kan inte göras med stöd av lagen.

Kristianstads kommun framför

"Lagen om kommunal energiplancring är en ramlag och därför mycket allmänt hållen. Detta är både en fördel och en belastning. Uttalandet att kommunen "skall i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel” ger ringa vägledning för

'.!! '.Il

Prop. 1980/81:90 Bilaga].20 Industridepartementet 4

en konkret kommunal energipolitik. Även om Kommunförbundet och SlND gett vissa råd och anvisningar. är det naturligt att kommunerna angripit frågorna från olika utgångspunkter och med varierande ambitio- ner."

Hyresgästurnus riksgt't'irbuncl anser att för att centralt uppsatta nationella mål överhuvudtaget skall kunna nås måste en kompetent kommunal ener- giplaneringsorganisation finnas. Olika typer av energiplaner måste skapas på ett väl underbyggt faktaunderlag. så att en seriös energiförsörjnings- planering för framtiden kan komtna till stånd.

Planeringsprocessen bör enligt förbundet som resultat ge klarhet i total energiomsättning. eldningsanläggningars omställningsförmåga och effekti- vitet samt kartlägga besparingspotential. oljeersättningsmöjligheter och lokala energitillgångar m.m. inom kommunen.

DFE tar upp frågan om planeringens utformning i relation till energipoli— tikens mer långsiktiga mål. En förutsz'ittning för att dessa mål skall kunna nås. är enligt DFE att kommunernalredan nu påbörjar en mer målmed— veten planering med långsiktiga inslag. Det är således mycket angeläget att påskynda uppbyggnaden av kommunernas kompetens och resurser för energiplancring. Detta kräver bl. a. ett kraftigare statligt stöd till den kom- munala energiplaner—ingen än vad SlNl) framför.

2.3 lndustriverkets redovisning av planeringssituationen

Flera remissinstanser tar upp frågan om varför den kommunala energi- plancringen har en så varierande kvalitet. RR V anser att den stora själv- ständighet som lagen om kommunalenergiplanering medger helt naturligt har lett till en varierande standard på den kommunala energiplancringen. Detta konstateras av SlND och iakttagelsen bekräftas av RRV som i förstudiesyfte besökt IS kommuner och bl.a. behandlat frågor kring den kommunala energiplaneringen. Envrgispurkmnnu'ttén delar Sl ND:s tipp— fattning att det ojämna planeringsläget ute i kommunerna är synnerligen otillfredsställande. Orsaken torde enligt kommittén vara att planeringens syfte och ställning är oklar. Energisparkommittén framför vidare att de nationella riktlinjerna för energipolitiken utgör grunden för kommunernas energiplancring. För ett fullföljande av den kommunala energiplancringen fordras. enligt energisparkommittén nationella klarlägganden inom vissa områden. Sålunda bör staten t.ex. ge riktlinjer för den framtida använd— ningen av fasta bränslen och vilka miljökrav m.m. som kommer att ställas. Staten måste också klarlägga den önskade omfattningen av användning av inhemska bränslen och vilka kostnadsförhållanden som skall gälla för dessa. Ii'nergilzusltållningsdelegatimzen. Kristianstads och Kiruna kom- muner framför liknande synpunkter.

Kiruna kommun kritiserar SlND:s undersökning. Kommunen framför därvid:

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2t) Industridepartementet 45.6

"Undersökningen om kommunernas planeringssituation har varit tämli- gen vidlyftig och bl.a. omfattat frågor om den kommunala organisationen av planeringen långt in i detaljer. Det torde vara av mindre intresse för verkets underlag att veta vilka kommunala organ sotn varit inblandade i planernas tillblivelse. Likaledes kan det ifrågasättas om underlaget skall behöva belastas med bedömningar av beslutsutgängen hos kommunerna. I båda de nu nämnda exemplen ankommer det på kommunerna att inom ramen för gällande kommunallagstiftning själva bestämma sin organisation och sitt beslutsförfarande. Utgångspunkterna förde frågor som ställts har varit synnerligen teoretiska och —— såsom i ovannämnda exempel — ganska ovidkommande för syftet med undersökningen. Dessa exemplifierade för- hållanden och begränsningen i antalet kommuner i förening med brister i undersökningsmetoden som sådan gör att värdet av undersökningen får anses vara begränsat. Trots dessa brister är slutsatserna av undersökning- en långtgående och förefaller i vissa delar hårt uttryckta.”

Enligt kornmunen ger rapporten inte någon övertygande bild av att kommunerna väsentligt skulle ha brustit i sin planeringsskyldighet enligt lagen. Det förhållandet att planeringen inte i större utsträckning har slut- förts torde enligt kommunen helt kunna förklaras av den korta tid under vilken lagen gällt och säkerligen i åtskilliga'fall på brist i vad avser perso- nalresurser för uppgiften. Det skall dock enligt kommunen inte uteslutas att kommunerna kan ha vidtagit omfattande och effektiva åtgärder för energihushållning, framför allt i form av oljebesparing. redan innan lagen tillkom och utan någon formell planering men ändock med betydande praktisk effekt.

BFR framför att varje kommun har unika egenskaper vad gäller ener- gianvändning. distribution och produktion. Möjligheterna att i verklighe- ten styra energianvändning och försörjning varierar också kraftigt. l hu- vudsak kan enligt BFR följande kriterier gälla för förmågan att driva kommunal energiplancring enligt föreskrifterna i lagstiftningen — kommunens storlek. befolknings— och näringslivsstruktur — kommunens geografiska läge (avstånd till energikällor. importhamn.

beroende av övergripande system exempelvis för kraftproduktion)

— kommunens förvaltningsstruktur (eventuell förekomst av energiverk. energisparkommitté. energiplaneberedning m.fl.). BFR bedömer det därför nödvändigt att statliga stödformer för energi- hushållning och alternativa energiförsörjningssystem utformas så att de kan tillämpas för olika lokala förutsättningar. Generellt kan sägas att i kommuner med egna energiverk finns redan idag kunskaper och en bered- skap för att möta krav på energihushållning och övergång till alternativa energikällor. Dessa kunskaper behöver dock i många fall förbättras. ] kommuner utan egna energiverk är beredskapen enligt BFR ofta betydligt- sämre: i många fall är man också helt beroende av externa kraft- och bränsleleverantörer. utan reella möjligheter att styra energiförsörjningens fördelning på olika energikällor. Planverket framför liknande synpunkter.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2l) Industridepartementet 457

lndustriverket beskriver ett planeringssystem där energiplaner. värme- planer. energisparplaner och oljereduktionsplaner ingår som väsentliga delar. Ett fåtal remissinstanser kommenterar dessa planeringsformer. Ki- rmzu kommun anser att en forcering av det kommunala energiplanerings- arbetet som SIND ställer krav på kan inte anses ha någon akut grund. Kommunerna har påbörjat planeringen i enlighet med lagens föreskrift. Det är därför enligt kommunen inte meningsfullt att mitt i detta arbete. som måste ske inom ramen för de resurser som nu finns hos kommunerna. påföra dessa ytterligare centrala direktiv av olika slag.

SlND förutsätter enligt RR V att oljereduktionsplaner mäste utgå från en totalinventering av all tillförsel och användning av energi inom kommunen. Denna totalinventering utgör sedan underlag för en politiskt förankrad energipolicy som skall resultera i åtgärdsprogram. Enligt RRV:s mening ger en sådan planeringsprocess ett gott underlag för oljereduktionsplaner. Emellertid torde meningsfulla oljereduktionsplaner kunna utarbetas även med ett mer avgränsat underlag. Därför bör. enligt RRV. kraven på kom- munerna inte ställas högre än att upprätta oljereduktionsplaner som utgår från kommunala värmeplaner.

Som SlND konstaterar förekommer värmeplancring redan i tämligen stor utsträckning. Det kan därför enligt RRV vara rimligt att anta att kommunerna på relativt kort tid kan vidareutveckla värmeplaneringen till att även innefatta seriösa beräkningar av möjligheterna till oljcreduktion.

Kommmy'i'irbimder tar upp liknande synpunkter. Förbundet anför där- vid:

"En sådan splittring av planeringsresurserna som industriverket föror- dar är inte förenlig med den stränga hushållning som krävs av kommuner- na. Förbundsstyrelsen tillstyrker därför att kommunernas energiplane- ringsarbete i enlighet med regeringens riktlinjer koncentreras till frågor som avser användning av andra bränslen än olja för uppvärmning av byggnader och inom industrins verksamhet. Däremot är det tveksamt om planeringen bör omfatta transportsektorn. Flertalet kommuner har hittills inte ansett det meningsfullt att i sin planering redovisa energibehovet inom denna sektor. Kollektivtrafikens utbyggnad är i hög grad beroende av statliga beslut ifråga om villkoren för privatbilismen. [ övrigt kan kommu- nerna endast längsiktigt påverka energibehovet inom transportsektorn ge- nom en lokalisering av bebyggelsen som gynnar energihushållningen.”

Planverket anser att förslaget till planeringssystem har betydande bris- ter. Begreppen energiplan (energiöversikt), värmeplan. energisparplan och oljereduktionsplan är inte tillräckligt definierade och det kan framförallt ifrågasättas om energiplaneringen bör resultera i en rad plandokument av angivet slag. Risken ökar då att energiplancringen utvecklas till en själv— ständig verksamhet i kommuner med dålig samordning med övriga plane- ringsformcr.

Prop. 1980/8l190 Bilagal.2() Industridepartementet 458

Planverket framför vidare att en kommunal planeringsverksamhet bör ta fasta på de delar av energikomplexet som dels ger omedelbara effekter för ett minskat oljeberoende och dels ligger inom de reella påverkans- och genomförandemöjligheterna för den enskilda kommunen. Planverket vill därför förorda en stegvis uppbyggnad av energiplanering med utgångs- punkt dels i spar- och ersättningsåtgärder i befintlig och nytillkommande bebyggelse samt dels i åtgärder för nyttiggörande av de energiresurser (t.ex. torv. markvärme. solvärme) som i olika tidsperspektiv kan göras tillgängliga i de olika kommunerna. Den förstnämnda planeringen bör kunna utvecklas i samband med den stadsförnyelseverksamhet som för närvarande håller på att byggas tipp i kommunerna och den senare bör knytas till kommunernas normala översiktliga markanvändningsplanering där nuvarande plancringsmetoder och allmänna kompetens ger de största förutsättningarna för en genomförandeinriktad planeringsverksamhet.

lndustriverket framhåller betydelsen av att planer utmynnar i konkreta åtgärdsprogram och att de är politiskt förankrade i kommunerna. Denna uppfattning delas av bl.a. RRV och Hyresgästernas Riksförbund. Hyres- gästernas Riksförbund anser det nödvändigt med förstärkta lagstiftnings- krav för kommunal energiplanering. så att encrgiberoendet kraftigare tipp- märksammas ute i kommunerna. Dokumentation och auktorisation genom kommunfullmäktiges beslut bör enligt förbundet krävas för "energiplan" och ”energisparplan". ' .

Kiruna kommun tar upp frågan om genomförandet av uppgjorda planer:

"Planeringen mäste förutsätta flexibilitet i genomförandeskedet. Takten i genomförandet måste få vara beroende av de resurser som kommunen från tid till annan kan skaffa sig eller tilldelas. Genomförandet måste därför vara i tiden flytande och kan alltså inte i planeringen fastläggas om inte resurserna finns säkerställda i planeringsskedet, vilkct sällan är fallet. Verkligheten är oftast tvärtom sådan att kommunerna lever med upp— dämda finansieringsbehov för olika objekt och ställs fortlöpande infö'r svåra prioriteringsproblem. Därvid måste investeringar i oljereduktions- och bcspa'ringsobjekt tillåtas bli föremål för prövning i förhållande till andra objekt eller kommunens egen prövning så länge inte öronmärkta resurser finns tillgängliga för dessa energiändamål."

SlND bör enligt sina förslag bidra till att lämna ett underlag för plane- ringen genom att konkretisera nationella riktlinjer för energipolitiken. all- män metodutveckling. information om utveckling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden m.m.

SIND föreslår att verket skall ge ett administrativt stöd för genomföran- det av planeringen. Detta stöd föreslås omfatta bl.a. att riktlinjer när det

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 459

gäller miljökrav konkretiseras. initiativ tas till samarbetsprojekt som gäller kommuner. framtagande av förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning genom regionala energibalanser och initiativ till delta- gande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner. lndustriverket nämner i detta sammanhang den stödverksamhet som enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m.m. (prop. HSO/81:49. NU 1980/Sl: 19, rskr 1980/Sl: IOO) handhas av delegationen för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

Den uppläggning av sin verksamhet som industriverket har angett till- styrks i sina huvuddrag av flera remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga. DFE tar i detta sammanhang upp frågan om avgränsningen mellan industriverkets uppgifter och energiforskningsprogrammet. DFE anför därvid:

"Förslaget att SlND skall bedriva metodutveckling för kommunal ener- giplanering kan DFE tillstyrka under förutsättning att en avgränsning mellan SlND:s roll resp. energiforskningsprogrammets och EUD-verk- samhetens rollcr preciseras enligt följande. Metodutveckling för kommu- nal energiplancring stöds redan av BFR. och DFE har i EFUD Xl föreslagit en ökad satsning inom energiforskningsprogrammet på utveckling av me- toder för bl. a. den strategiska värmeförsörjningsplaneringen. (Denna sats- ning bör kunna inkludera den av SlND önskade utvecklingen av lokal prognosmetodik. energiflödesbeskrivningar. terminologifrågor etc.) Encrgiplaneringens koppling till bl.a. övrig kommunal planering motiverar att BFR svarar för stödet till metodutveckling. SlND bör koncentrera sin verksamhet på att med stöd av bl.a. forskningsprogrammets resultat utar- beta direkta handledningar för kommunerna. Detta arbcte bör ske i samar- bete med bl. a. statens planverk. Även de systemstudier på kommunal och regional nivå som DFE planerar att stödja inom programmet Allmänna energisystemstudier bör kunna bidra till fortsatt förbättring av meto- derna."

BFR anser det angeläget att de statliga sektorsmyndighcterna inom byggnads- och bostadssektorn ges ett definierat ansvar för införande av energihushållning och lokal energiförsörjning. 'l'illsynsansvaret för teknisk utformning och planering ligger enligt BFR naturligt på statens planverk medan finansieringsfrågorna naturligen handhas av bostadsstyrelsen. l—järrtillförscl av energi bör liksom nu handhas av SIND. Med en sådan uppläggning är det enligt BFR naturligt att föra över tillsynsansvaret för den kommunala energiplancringen från SlND till statens planverk.

Pimli-arket föreslår att SIND och planverket ges ett gemensamt uppdrag att utveckla den kommunala energiplancringens konkreta innehåll i nära samråd med Svenska kommunförbundet. Målet bör enligt planverket vara att snabbt få till stånd en åtgärdsinriktad planering på vissa centrala omrä- den. att utveckla den stegvis så att en fungerande kommunal energiplane- ring finns fullt utbygd 1985. då dels flertalet energiforskningsprogram har utvärderats. då en ny bygglag sannolikt föreligger och då en skärpning av energihushållningsbestämmelserna i Svensk byggnorm kan införas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 460

SIND föreslår att verket får till uppgift att verka för ett regionalt samar- bete mellan kommunerna. Förslagct tillstyrks av DFE. Kristianstads korn- mun motsätter sig att industriverket får denna uppgift. Kommunen framför

"Kommunen är dock medveten om. att energiplaneringen förutsätter samverkan mellan kommunerna. Redan nu har också på många håll ett regionalt samarbete inletts. lnom Nordöstra Skånes samarbetskommitte. (NÖSSK). pågår ett omfattande samarbete i ett projekt. som i huvudsak finansieras av NE och ledes av Sydkraft. Aven landstinget deltar i projek- tet. Landshövdingen är ordförande i projektets ledningsgrupp. Även på andra håll har liknande samarbetsprojekt inletts. t. ex. i SSK-området samt i Kopparbergs län.

Det är inte rationellt att blanda in ytterligare en ny part som SlND i denna form av regionalt samarbete mellan kommuner.

Alla landets kommuner deltar.dock inte i sådana interkommunala pro- jekt — men det vore önskvärt att så var fallet. Alla kommuner har dock inte tillgång till personal. som kan arbeta med de komplicerade energifrågorna. Det behövs vidare någon form av regional organisation. som täcker hela landet för att svara för kontakten mellan SIND och rikets 279 kommuner. Här finns då två tänkbara alternativ. nämligen länsstyrelsen eller Kom- munförbundets länsavdelningar.

Länxs'tyrclxernu har hittills inte ålagts något ansvar i energiplaneringen. Man har dock ett betydande ansvar för den totala samhällsplaneringen. Från många kommuners sida har man. i arbetet med Länsplanering 80. kritiserat länsprogrammen för att energifrågorna inte har belysts och beak— tats. Indirekt handlägger dock länsstyrelserna energifrågor inom alla enhe- ter av planeringsavdelningen. Såväl naturvårdsenheten som regional- ekonomiska enheten. planenheten och försvarsenheten kommer i allt stör- re utsträckning att arbeta med energifrågor. ] arbetet med naturvårds- och miljöfrågor. sysselsättnings- och bebyggelsefrågor. sårbarhet i krig och vid s. k. fredskriser. kommer länsstyrelsen att ha intressen. Man besitter ock— sa goda kunskaper och har personella resurser. Eftersom man nu inte har något uttalat ansvar för energifrågorna saknar man emellertid den helhetssyn. som är nödvändig.

Ett lämpligt alternativ till SIN D:s regionala roll är därför att ge länssty- relsen ett mer uttalat ansvar för energisamordningen. Planering och ge- nomförande måste dock även i fortsättningen vara en uppgift för kommu- nerna. Länsstyrelsens roll skulle vara stödjande och sammanhållande.

Ktmim"nå'n/muckar It'insai'tlt.-'I/zi/1gzir svarar redan nu för ett omfattande rådgivnings- och utbildningsarbcte gentemot kommunerna. ()m Kommun- förbundet centralt får ansvar för en intensifierad rådgivningtill kommuner- na. i nära samarbete med SlND. kan länsawlelningarna få ansvaret för att föra informationen vidare och bl. a. verka för ett utbyggt regionalt samar- bete."

Kom/nunfi'irbrmdel anser att kommunerna har förmåga att utveckla me— toder för planeringen och finna lämpliga former för regionalt samarbete.

Kommunförbundet anser vidare att det inte finns något som tyder påatt statliga ingripanden behövs för att uppnå önskvärt regionalt samarbete. Lokala initiativ har tagits trots att den statliga energipolitiken enligt för- bundet ännu inte preciserats så att behovet av interkommunal samverkan med säkerhet kan bedömas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 46l

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att länsstyrelsen har sedan lång tid prioriterat energifrågorna i länsplaneringsarbetet. Med utgångspunkt i sitt allmänna samordningsuppdrag och med hänsyn till energifrågornas nära beröring med övrig länsstyrelseverksamhet inom naturvård. fysisk planering. transportplanering och regional utvecklingsplanering har läns- styrelsen sett det som naturligt att samverka med kommunerna och söka ta tillvara deras intressen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrel- sens uppgift att svara för samordningen av kommunala planer på regional nivå. skulle i hög grad underlättas om de kommunala energiplanerna konti- nuerligt redovisades till denna. Länsstyrelsen kan då värdera energipla- nerna mot bakgrund av de regionala planer som gäller för övriga samhälls- sektorer i länet. Denna värdering kan sedan tillsammans med energipla- nerna översändas till regeringen. SlND:s uppgift bör enligt länsstyrelsen vara att som fackorgan på riksnivå svara för sammanställningar och analy- ser av planmaterialet.

Planverket redovisar positiva erfarenheter av det planeringssystem som tillämpats i den fysiska riksplaneringen. Det innebäri korthet att statsmak- terna givit kommunerna riktlinjer för planeringen. som dessa efter kritisk analys och justering arbetat in i sina översiktsplaner. Översiktsplanerna har redovisats till statsmakterna för sammanställning ochjämförelse. var- efter kommunerna fått besked om avsedda ambitioner uppnåtts eller inte.

Planverket anför vidare att de regionala sammanställningar av energitill- gångar som för närvarande pågår vid landets läns- och skogsvårdsstyrelser bör kunna utvecklas till att förse kommunerna med de regionala förutsätt- ningarna för sin planering. Planverket bedriver för närvarande en metod- studie bl.a. med syfte att utveckla regionala planerings- och redovisnings— former för markkrävande energislag.

SlND föreslår att verket skall få förstärkta resurser för de vidgade uppgifterna med kommunal energiplancring. Denna fråga tas upp av bl. a. RR V och I):).rtadsstyrelswz.

RRV delar därvid uppfattningen att viss ökning av det centrala stödet kan vara befogad. speciellt vad gäller rådgivning och informationsåter-- föring. Det är emellertid väsentligt att stödet inte ges en sådan omfattning och inriktning att det i detalj styr den kommunala energiplancringen. RRV har svårt att bedöma om sådant stöd bör utgå enbart från SIND eller om det också bör kanaliseras via andra myndigheter och samhällsorgan, t. ex. planverket och byggforskningsrådet. Enligt bostadsstyrelsen bör frågan om resursförstärkning inom området inte behandlas förrän beslut om myn- dighetsorganisationen fattats. Först därefter kan en korrekt bedömning av behoven göras.

SlND föreslår att staten skall ge projektstöd eller ersättning till kommu- nerna för energiplaneringen. Förslaget tillstyrks av Kiruna och Väners- borgs kmnmuner och DFE. Kiruna kommun anser emellertid att industri- Verkets beräkning av stödet är alltför knappt tilltaget för att ge avsedd

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.20 Industridepartementet 462

effekt. Energi/mshållningsclelegntionen anser inte att statligt. ekonomiskt stöd är nödvändigt. Planverket är tveksamt till de former för projektbidrag för energiplancring som skisseras i SlND:s förslag. Risken är enligt plan- verket stor att vad som bör utvecklas till en bred och samordnad plane— ringsverksamhet i kommunerna omvandlas till engångsprojekt på konsult- basis. Kinnnumförbtma'et anför att det ekonomiska stödet som SlND föreslår till ökade kommttnala planeringsinsatser är mindre än en krona per invånare och år. Det är enligt förbundet administrativt enklare att staten avstår från att avveckla andra bidrag till kommunal verksamhet i motsva- rande grad eller att kommuner med begränsade ekonomiska resurser får statligt stöd i generella former.

Prop. l980/81z90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 463 Bilaga 1.2!

Sammanfattning av och sammanställning av remissytt- randen över betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveck- ling (EFUD 81)

1 Sammanfattning av betänkandet

Delegationen för energiforskning (l)FE)' behandlar i betänkandet en tredje treårsperiod. 1981/82— l983/84. av det samlade statliga programmet för forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet. Ut— gångspunkterna är energipolitiska riktlinjer och direktiv. givna av regering och riksdag. energisituationen internationellt och inom landet. samhälls- ekonomi. naturresurser. miljörestriktioner. kunskaps- och utvecklingsläge samt resurser för utveckling och förändring inom energisystemet. Huvud— uppgiften är att bygga upp kunskaper och att deltaga i den process som omsätter dem till praktisk verksamhet. Följande sifferserie belyser forsk— ningsprogrammets resursanspråk i den totala ft'iri'indringsproccssen inom energisystetnet ("ca l978 års priser).

— Av statens insatser budgetåret l980/8l för energihushållning och ut- veckling av nya energitekniker gäller 300 mill. kr. energiforskningsprol grammet. 400 milj. kr. annan verksamhet av tttvecklingskaraktär och I 200 milj. kr. stöd till energibesparande åtgärder. — För det statliga energilorskningsprogrammet anvisades under den törsta treårsperioden (t975/76— 1977/78) 350 milj. kr. under den andra (1978/' 79— l980i'8l) 850 milj. kr.. medan DFE i sitt huvudförslag för den tredje perioden föreslär [440 milj. kr. -- Energikommissionen uppskattade" im-esteringarna på energisystemets tillförselsida under l980- och l990—talen till åtminstone l75000 milj. kr. och motsvarande driftkostnader till över 500000 milj. kr. Bakgrunden för DFE:s förslag ges i kapitlen I— 10. Faktorer med starkt styrande inverkan på forskningsprogrammct är: — Utvecklingen på de internationella energiråvarttmarknaderna. —— Sveriges nuvarande stora oljeberoende. återspeglat i höga kostnader och sårbarhet vid störningar i tillförseln. Det sistnämnda år domineran— de i transportsektorn.

— Miljöpåverkan och miljörestriktioner.

— Politiska beslut rörande inriktning och begränsningar i utnyttjandet av vattenkraft och kärnenergi samt långsiktig inriktning på uthålliga. helst inhemska och förnybara energikällor.

' Direktör (_)lof Hörmander. ordft'irande. riksdagsman Pär Granstedt. til. dr. Lars Kristoferson. riksdagsman Lennart Pettersson. pol. mag. Lars-Göran Redbrandt. riksdagsman Per Unckel. civilingenjör Sigfrid Wennerberg. DFE:s verkställande ledamot. samt riksdagsman Nils-Erik Wtiåg.

Prop. l980/8l:90 Bilagal.21 Industridepartementet 464

— Utvecklingen av encrgianvändningen inom industri. transport och be- byggelse. — Tillgången på och tttvinningen av inhemska energiråvaror. -— Samverkan och konkurrens mellan organisationer och företag inom den statliga. kommunala och industriella sektorn. mekanismer för resultat— utnyttjande och genomförande av förändringar samt internationell ut— vecklingssamverkan. DFE behandlar tre programförslag: —— Huvudförslag med bibehållen ambitionsnivå från nuvarande period. — Förslag inom den ekonomiska ram som svarar mot insatsen budgetåret l980/8l. — Programorganens förslag på högre nivå i förhållande till DFE-:s huvud- förslag. ' Därutöver diskuteras i enlighet med direktiven forcering av de på kort till medellång sikt viktigaste områdena respektive sänkning av ambitions- nivån förde mest kostnadskrävande delarna.

De tre alternativens ekonomiska omfattning sammanfattas i tabell I. Hurial/inslaget inrymmer utveckling och demonstration för att på kort och medellång sikt bidra till effektivare energianvändning och ersättning av olja med fasta bränslen samt att ge vägledning vid beslut som måste fattas under 80-talet. Parallellt därmed ingår forskning och utveckling för att på medellång och lång sikt omvandla energisystemet till att med hög effektivitet och i stor omfattning utnyttja förnybar energi. Grunden har lagts i föregående och innevarande treårsperiod.

Den lägra nit-[in svarar mot den ekonomiska ramen för budgetåret WSO/ 8! men medför att ambitionsnivån och målen för programmen Linder inne- ' varande period inte kan hållas fast. DFE har valt att så långt möjligt bibehålla nivån på de programdelar. där forskningsprogrammet är driv- kraft i utvecklingen. En följd härav år en stark nedskärning i stödjande program. t.ex. sådana som avser näraliggande utnyttjande av inhemska energikällor. Trots att FoU-intensiva program sålunda prioriterats befaras att förseningar av kunskapsunderlag och introduktion av ny teknik upp- står. Risker för felsatsningar kan komma att öka till följd av bristande kunskapsuppbyggnad.

Tabell ! DFE:s förslag till resurstilldelning för l98l/82—l983/84

Program Huvudför- Lägre nivå Progrt'tmorga- slag - nens högre förslag

Energianvändning:

i industriella processer 230 I50 Fot—i för transporter 60 50 83 för bebyggelse 270 230 368 Energitillförsel 780 520 ] I70 Allmänna energisystemstudier 30 25 ' 33 Energirelaterad grundforskning 4.5 40 99 Samordning m.m. IS li IS

Summa huvudprogrammet l 440 l 030 2082

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2] Industridepartementet 465

Progrumargunens förslag till ('i/tade insatser har. utan att DFE giort egna avvägningar. summerats i ett ytterligare alternativ utöver DFE:s huvudförslag. Förutsättningar skapas för att fördjupa utvecklingsresulta— ten och därigenom öka säkerheten i beslutsunderlaget. förbättra energief- fektiviteten på kort och medellång sikt samt att snabbare ta nya energikäl- lor i bruk. Samtidigt kan insatser för Iångsiktigare FoU och grundläggande forskning ökas. Huvudförslagets karaktär bibehålls sålunda men med ökad kraft i genomförandet och större djup i FoU för energisystemets långsik- tiga förändring.

De tre förslagen presenteras i fortsättningen något utförligare med be- skrivning programvis. Forcering respektive för vissa program minskad ambitionsnivå behandlas i anslutning därtill.

DFE:s programförslag sammanfattas med belopp i tabell 2 sist i sam- manfattningen.

Energia/tvändning i industrial/(t processer nt. m.

Energianvändningen i industrin utgör nära 40% av landets totala encr- gianvändning och sparpotentialcn bedöms vara av storleksordningen flera tiotals procent. Utgångspunkten för DFE:s programförslag inom program- met Energianvåndningi industriella processer m.m. äratt industrin i första hand själv tar till vara denna potential genom en anpassning av sina tillverkningsanläggningar och metoder till högre energipriser. Statens upp- gift är att bl.a. via encrgiforskningsprogrammet säkerställa att omställ- ningen sker med tillräckligt snabb reduktion av oljeberoendet. att förny- bara energikällor prioriteras och att skadliga miljöverkningar förebvggs. Målet är att göra ny teknik med från samhällets synpunkt önskvärda egenskaper till attraktiva alternativ.

De tidigare delprogrammen för allmänna studier och samhällets varullö- den har sammanslagits till delprogrammct Samhällets l'lll'lf/fÖt/UH m.m. Inom detta föreslås att den tidigare verksamheten på återvinning och energibesparing i samhällets varuflöden fullföljs. 'l'ill delprogrammet hör också vissa allmänna studier och delar av det internationella samarbetet inom lEA.

Delprogrammet Trä. massa m-h papper föreslås få ökad omfattning. En dominerande del av verksamheten faller inom cellulosaindustrin. lnom denna bransch finns en mycket stor besparingspotential och möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen. Utvecklingen av nya energieffektiva processer inriktas mot större nyinvesteringar inom branschen under [980- och [990-talen.

Delprogrammet Järn och stål m.m. föreslås få en kraftig ökning. DFE:s programförslag är främst inriktat på insatser som på kort sikt kan ge resultat i form av energisparande och därigenom förbättra lönsamheten inom branschen. Beträffande nya smältreduktionstnetoder föreslås inom programmet enbart en bevakning av energiekonomiska frågor. Till delpro- 30 Riksdagen I98lll'8l. I .ru/nl. Nr 90. Bilaga/Ul

Prop. l980/8l:90 Bilagal.2| Industridepartementet 466

grammet hör även insatserna inom t'c'r/t'stm/simiusrrin som förväntz'ts erbju— da en betydande bcsparingspotential.

Delprogrammet Övrig industri domineras i DFE:s förslag av insatser för kemisk industri och lit's/nmic/situt'ustri. Kemisk industri har kommit att framstå som en bransch med potentiellt stora möjligheter till oljeersz'ittning och energisparande. En fortsatt inventering av sparpotentialcn inom bran- schen och möjlighet att inotn programperioden initiera speciellt lovande projekt föreslås.

'l'ill industriprogtanimet hör delprogrammct Jun/bruk m-lt fria/gårdsna— ring. Här föreslås insatser med sikte på att ersätta oljeanvi-indningen med alternativa bränslen. främstjordbrttksproduktcr. och öka användningen av solenergi.

En oplanerad reserv för större _fiir-.w'iksunläggningur föreslås som en särskild delpost inom programmet. Medel härifri'in föreslås sättas in för försöksanläggningar m.m. efter regeringsbeslut i varje särskilt fall.

Förslaget i oförändrat] r-koninnisk Hifti karakti-iriseras i förhållande till huvudförslaget genom att främst mera långsiktiga insatser ej kan inrymmas i programmet. Målsättningen att utveckla ny energisnål teknik för den förväntade utbyggnaden av pappersbruk kan ej behållas. Rcserven för större försöksanlz'iggningar måste utgå i sin helhet.

STI./:sfin—slut: till satsningar utöver huvud/Ursinget kännetecknas av en breddning och fortsatt satsning på mera långsiktiga projekt. En stor del av ökningen faller inomjärn— och stålbranschen. En ökad satsning inom såväl järn och stål som inoin övriga områden kan ge effekt i form av förbättrad cnergiekonomi. Vidare föreslås reserven för större försöksanläggningar få en väsentligt större omfattning.

Möjligheternt't att Still/((i nnt/Jitimzsnit'iin har undersökts för insatserna inom trä- massa- och pappersindustrin samt _järn- och stålbranschen. Kon- sekvenserna blir en försening frätnst av energibesparande teknik.

Energia/tvändning_i'iir [I'd/IXIH'H'H'F och samfärdsel

Transportsektorn inrymmer enligt DFE:s uppfattning viktiga uppgifter för energiforskningen dels pågrund av omfattande oljeatwändning. dels på grund av sårbarheten vid tillförselstörningar. Prisökningar på drivmedel har endast långsamt medfi'irt förändringar i teknik och transportmetoder. Att stödja utvecklingen och införandet av alternativ vad gäller transportsy— stetn. drivmedelsanvändning rn. m. är en uppgift som åvilar staten.

l delprogrammct Åtgz'irdw' i traus,-u»rtsystenwt föreslås fortsatta studier 'dels av faktorer som påverkar transportarbete och drivmedelsbehov. dels av samband mellan bebyggelse och transportbehtw. Praktiska försök bör göras med nya former för passagerar- och godstransport. Delprogrammet Energianriindning ili'ordon m.m. inrymmer dels åtgärder för att stödja en införandcstrategi för alternativa drivmedel. dels utvecklingsarbete för cf—

"c 'i: " t' t e'tc 't"t. . ""'a te a a 't ti. a t' a' I ktiv settn tv nntor | ) h ludm lniot nl t v Ik)htlnbl nlning |

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2l Industridepartementet 467

som drivmedel faller väsentligen utanför energiforskningsprogrammet men bör stödjas genom forskning på miljöeffekter. Utveckling av renalkohol- motorer föreslås för att på sikt möjliggöra ytterligare minskning av oljebe- roendet. Utvecklingsverksamhet på drivsystem med bättre flerbränsle- egenskaper och miljöeffekter föreslås. Detta inbegriper även elektroke- miska drivsystem.

l DFE:s förslag på (g/i'iräudrud ekonomisk nivå minskas satsningar på effektivisering av drivsystem. Samma målsättning föreslås bibehållen för FoU-stöd till införandet av alternativa drivmedel.

] STU:sjb'rslag till satsningar utöver ltut'udförslagct ökar insatser som stödjer den inhemska industrins möjligheter att följa utvecklingen på for- donsområdet på längre sikt.

Fort-ering av teknikstödet till införande av renalkoholdrift redovisas. liksom sänkt ambitimtsnivä för längsiktigare motorutveckling.

Energia/trättdni/tg för bebyggelse

Bebyggelsesektorn svarar för ca 40% av landets energianvändning och oljeberoendet är mycket stort. Det finns goda möjligheter att på medellång sikt åstadkomma stora förändringar i form av oljeersättning och förbättrad energihushållning. lnsatser inom energiforskningsprogrammet på den lo- kala tillförseln av värme är av stor betydelse. Staten har ett klart ansvar för att leda omställningarna. .

Ett huvudmål inom DFE:s förslag är att det s.k. Sol-SS-programmet skall fullföljas. dvs. ett beslutsunderlag för det fortsatta införandet av salt-arme och värmepumpar skall finnas framme vid 1980-talets mitt.

Vt'irtncpumpur hör till de tekniker som redan under l980-talet har goda möjligheter att minska oljeanvändningen betydligt. Insatserna underlättar ett införande i större skala. Gruppcentralteknik förväntas få stor betydelse i mindre bebyggelseområden. DFE:s förslag omfattar försökscentraler med olika värmepumpsystem och småskalig förbränning av fasta bränslen. främst flis. Värmedistributimzstvknikcn är av strategisk betydelse. DFE föreslår insatser på kulvertteknik som lämpar sig i mindre energitäta områ- den.

Av stor vikt för den framtida handlingsfriheten blir tekniken för värme- distributionen. DFE:s förslag innefattar framtagande av fjärrvärmesystem. anpassbara till lågtemperaturkällor såsom solvärme och spillvärme. samt utveckling av sådana metoder för den kommunala energiplaneringen som' tar hänsyn till nya tillförseltekniker.

DFE:s förslag innebär att de flesta nu intressanta teknikerna för sii- songslagring i vatten och mark prövas i försöksanläggningar. Härigenom kan systemens egenskaper verifieras och i vissa fall demonstreras. Vad gäller solvärmeccntraler prioriteras satsningar på stora vatten- och mark- ' lager. t. ex. bergrumsmagasin och d_iupmarkslager. Storskaliga försök ge- nomförs. På området kemisk lagring föreslås en intensifierad satsning. så

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2] Industridepartementet 468

att man vid mitten av l98tl-talct kan göra marknadsbcdömningar. av dessa tcknikerjämfört med andra lägringsmetoder.

Nu marknadsförda solfångare är för dyra för en omfattande an 'ändning av solvärme. Därför föreslås industriell utveckling av solfångarkonstruk- tioner som är billiga och har de längtidsegenskaper som det svenska klimatet kräver. Även insatse' avseende nya former av värmepumpar. t. ex. förbränningsmotordrivna och kemiska. ingår i programmet.

Energi/rushållande åtgärder och'annan byggnads- och installationstek— nik inryms i den s. k. RUD-verksamheten som finansieras på annat sätt. Energiforskningsprogrammet föreslås på detta område huvudsakligen om- fatta industriellt utvecklingsarbete. DFE har funnit att det finns en stor besparingspotential. framför allt för elenergi. inom bebyggelsens övriga energianvändning. Här föreslås dels inventerande insatser med syfte att få fram underlag för statliga åtgärder. dels industriellt utvecklingsarbete.

l DFE:s förslag på lägre ekonomisk nivå måste Sol-SS-programmet skjutas ca 2 år framåt i tiden. Värmepumpar i införandeskedet blir utan stödjande FoU. Värmedistributionstekniken är av särskilt stor strategisk betydelse och får oförändrat FoU-stöd.

BFR:s_/i'irsla_t: till satsningar utöver Itttt'uclji'irs/aget innebär-bl. a. att en andra generationens försöksanläggningar kan byggas. vilket bl.a. medför säkrare beslutsunderlag efter Sol-SS-programmet och därmed möjligheter till ett snabbare införande.

Möjligheter tilljoreering redovisas för värmepumpar och gruppcentral- teknik. mcdan följder av siinkt ambitionsnivå har studerats för solvärme- system och kemisk värmelagring.

[inergitillfi'irsel

Progratntnct Energiproduktion föreslås benämnt Energitill/i'irsel. Del- programindelningcn har ändrats för att förbättra beskrivningen av har programmet inriktas mot kortsiktiga och långsiktiga mål. lnsatser beträf- fande lättvattenreaktorers säkerhet föreslås utgå ur programmet.'DFE förutsätter därvid att kraven på hög kompetens på området kan upprätthål- las'genom olika insatser utanför energiforskningsprogrammet.

Delprogrammet Skogs-energi. torv m.m. föreslås ha till mål att undanrö- ja de hinder som i dag föreligger för att dessa inhemska energiresurser tillvaratas i större omfattning. För att bidra till att marknader etableras behövs utveckling av 'metoder och teknik såväl på tillförselsidan som på användarsidan. 'l'orvutnyttjandet fordrar utveckling av metoder och teknik som möjliggör ekonomisk brytning ttnder större delen av året. Programför- slaget innebär också att förbränningsmetoder vidareutvecklas för dessa energiråvarrn'.

För att på något längre sikt tillhandahålla större kvantiteter inhemska energiråvaror föreslås att utvecklingen av metoder för Energiodling full- följs. vilket innebär ökade forsknings- och tttvecklingsinsatser. Huvudvik- ten läggs vid fortsatta försök med cnergiskogsodling.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 469

För att inhemska bränslen och kol snabbt skall finna bred användning har utveckling av bränsleförädling och nya metoder för el- och värmepro- duktion stor betydelse. Dessa områden sammanförs i var sitt delprogram.

Bränslefi'ira'd/ingen syftar till omvandling av råvaran så att den kan användas flytande eller i gasform. Insatserna för kol avser rening av kol och rökgaser. Vidare föreslås insatser på s.k. bränsleblandningar. dvs. fast pulverbränsle i olja eller vatten. Dessa blandningar kan relativt snabbt ersätta vissa mängder olja i befintliga anläggningar. En längre driven för- ädling krävs för framställning av syntetiska bränslen. lnsatser föreslås för förgasning och direktförvätskning av i första hand inhemska bränslen.

För att möjliggöra effektiv och miljövänlig användning av inhemska biobränslen och kol i prt)duktionsanläggningar för el och värme föreslår DFE teknikutveckling i fråga om förbränning. miljöteknik m.- m. i värme- oeh kraftvärmeverk. '

Virtu'prog/'om/ner föreslås fullföljt enligt nuvarande planering. Det inne- bär att man till 1985 skall ha underlag för att bedöma vindenergins roll i ett framtida svenskt energisystem. I DFE:s huvudförslag ingår installation och driftförsök med två tidigare beställda fullskaleprototyper. Därutöver föreslås förberedande studier på alternativa konstruktioner av vindkraftag— gregat innefattande bl. a. havsbaserade och vertikalaxladc.

Ett antal encrgitekniker. som i huvudsak kan få betydelse på lång sikt. har samlats i ett delprogram för s. k. teknikbevakning. Det gäller solenergi i olika former. akvatisk energi. geotermisk energi. vissa avancerade elge- nereringsmetoder samt energilagring. Verksamheten föreslås här omfatta internationellt samarbete syftande till svensk kompetensutbyggnad. På t.ex. solenergiomrädet bevakas utvecklingen av solceller. som internatio- nellt tillförs stora resurser. I några fall måste bevakningen också omfatta längre gående utveckling inom landet. Det svenska vågenergiprogrammet föreslås fortsätta till slutet av 1981 och därefter omprövas.

Teoretiska studier av systemfrågor som rör samspelet mellan olika till- förseltekniker i energisystemet är viktiga och föreslås ske inom ett särskilt del program. Tillförselsystem.

Sverige deltar f.n. i ett EG-samarbete inom fusionsjorskningsomräclet. En stor satsning görs för en försöksanläggning. det s.k. JET-projektet. DFE har funnit att fusionst'orskningen i princip bör inrymmas i forsknings- programmet. även om speciella omständigheter föreligger och tekniken troligen kan införas först mycket långt fram i tiden.

I alternativet på lägre ekonomisk nivå föreslår DFE. i förhållande till huvudförslaget. en betydande minskning av insatserna för skogsenergi och torv men bara en mindre neddragning av energiodlingsförsöken.

Utvecklingen av bränsleförädlingstekniker får i det närmaste samma omfattning. medan teknikbevakningen minskas avsevärt. ] denna ekono- miska ram föreslås det svenska deltagandet i [3st fusionssamarbetc utgå i konkurrens med andra programdelar.

Prop. l980/8lz90 Bilaga l.2! Industridepartementet 470

DFE har funnit att satsningar utöver ltavmlfi'irslaget kan möjliggöra snabbare och säkrare införande av bränslen som ersätter olja och att. även den långsiktiga omställningen av energisystemet kan få ett stärkt utveck- lingsstöd.

Forceringsmöjligheter redovisas på områdena torv och biomassa och för förädling och omvandling av dessa bränslen och kol. Möjligheterna att minska verksamheten beträffande vindkraft och fusion redovisas.

Allmänna energixystcrnstat/ler

Till programmet Allmänna energisystwnxtat/iw- hör tillämpad forskning och studier som beskriver energipolitikens möjligheter och begränsningar och sätter in EFUD-insatserna i ett energipolitiskt sammanhang. DFE föreslår att denna verksamhet koncentreras på att studera förutsättningar- na för energisystemets utveckling och de medel som finns för att påverka detta.

Förutsättningarna för energisystemets utveckling klarläggs genom mer todutvecklingsprojekt. studier och kunskapsöversikter. Sveriges energitill- försel och energianvändning studeras. liksom energisystemets omställning och omställningsprocessens konsekvenser, däribland hälso- och miljö- problem. För att få översikt över de vägar som finns för att påverka utvecklingen studeras beslutsprocesser samt institutionella och ekonomis- ka styrmedel. DFE föreslår en särskild funktion inom programmet för att åstadkomma syntes och spridning av resultaten. Vidare lämnas som tidi- gare en oplanerad reserv att användas för projekt som tillkommer på forskares initiativ.

Energirelaterad grmtd/brsknlng

Det särskilda programmet för Energirelaterad grand/inwkning omfattar sådan naturvetenskaplig och teknisk grundforskning som inte stöds inom övriga program. Särskild vikt föreslås lagd vid forskningsområdcn som fotosyntesen. mikrobiologiska processer, kemisk energilagring och elek- trokemi. solenergi samt hälsoeffekter av energisystemet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 47]

Tabell 2 DFE:s förslag till resurstilldelning för treårsperioden 1981/82— WSJ/84. Belopp i miljoner kronor.

Program. delprogram DFE:s Alternativ Programorga- Anslag NHR.-"79— huvudalt. lägre nivå nens högre msn.-'s! ' förslag '

Em'rgianvändning i imlm'triclla

pt'm'mxt'r 23!) 150 .?I—i 99 — Samhällets varuflöden m.m. 23 l2 34 IR.3 — Trä. massa och papper" 63 53 74 36.6 — lärn och stål m.m. 74 52 lUl = 29.7 — Ovrig industri 39 25 44 9.9 — Jordbruk och trägdårdsnäringar l l 8 H ' 4.5 — Större försöksanläggningar l5 —— . 47 — I:"nt-vgiaaram/ning för transporter

och samfärdsel (>() 50 83 35.3 -— Atgärder i transportsystemet lt) lt) lZ 8 — Energianvändning i fordon m. m. 50 40 7l 27.3 IjnurgianväntlninL' .li'ir hahvggalsc 270 230 368 155" — Solvärmeteknik 36 32 54 — Värmepumpar 54 . 43 73 — Värmelagring IO5 sa [39 — Värmedistribution m. rn. 34 34 55 — System- och genomförandefrt'igor 22 15 38 — Energihushållning 19 lö l9 lint'ryitill/i'jrscl 780 520 . I I70 458.737 — Skogsenergi. torv m.m. . l55 70 230 —- Energiodling - 95 till 12.5 IK” "_.. — Bränsleft'n'ädling l25 llt) llt) " " — Produktiensanläggningar ()5 40 ! l5" — Vindenergi l65 I5t) thl Itl5 — Teknikbevakning 55 40 l05 4tl — 'l'illförselsystem 20 IU 50 — — Fusion |th ' Ztl l25 ("35 Allmänna t'ncrgisysIant.t'ttalicr 30 25 33 [5 l:"ncrgirelatt'racl grmtdjbrskning 55 40 90 30 — Naturvetenskapliga forskningsrådet 30 . 33 St l5.75 — Styrelsen för teknisk utveckling I2 8 24 6.75 —- Studsvik Energiteknik AB .l3 *) 24 7 5 .S'mnartlning m. ln. ur hat'nclpn:gralmnt't /.5 l5 l5 13 Summa ltat'ml/n'ugrum En('rgifin'skning I 440 /030 2082 805,05

" Preliminär uppgift. Kan inkludera vissa insatser som avser bebyggelseprogrammets delprogram Värmedis- tribution.

" Pa delprogramnivå jämförbara belopp saknas.

' I detta belopp ingår även 45 milj. kr. för Lättvattenreaktorer. som nu föreslås utga samt 2l.7 lvlkr. för Hetvattenteknik. som till större delen föreslas överflyttad till bebyggelseprogrammet. '

_ Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 472 2 Sammanställning av remissyttrandena

2. 1 Remissförfarandet

Genom tilläggsdirektiv den 7 juni I979 fick delegationen för energi- forskning (DFE) i uppdrag att utarbeta förslag till omfattning och inriktning - av insatserna inom Huvudprogram Energiforskning efter den 30juni 1981.

DFE redovisade sitt förslag den 15 augusti 1980 i betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveckling (EFUD 81).

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av styrelsen för inter- nationell utveckling. försvarets forskningsanstalt. socialstyrelsen, statens järnvägar. statens vägverk. statens väg- och trafikinstitut. transportforsk- ningsdelegationen. sjöfartsverket. luftfartsverket. transportrådet. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI). statens geotekniska in— stitut. byggnadsstyrelsen. riksrevisionsverket (RRV). universitets- och högskoleämbetet. (UHÄ). efter hörande av universiteten och de tekniska fakulteterna. forskningsrådsnämnden. naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. lantbruks- styrelsen. skogsstyrelsen. Sveriges lantbruksuniversitet, jordbruksteknis- ka institutet. statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för 'miljö- skydd. statens strålskyddsinstitut. statens råd för skogs- och jordbruks- forskning. konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). arbetsmarknadsstyrelsen. bostadsstyrelsen. statens råd för byggnads- forskning (BFR). statens institut för byggnadsforskning. statens planverk. statens industriverk (SIND). Sveriges geologiska undersökning. statens vattenfallsverk. statens kärnkraftinspektion (SKI). styrelsen för teknisk utveckling (STU). statens provningsanstalt. nämnden för energiproduk— tionsforskning (NE). domänverket. programrådet för radioaktivt avfall. länsstyrelsen i Västerbottens län. länsstyrelsen i Jönköpings län. länssty- relsen i Hallands län. energisparkommittén (l l974:05). oljeersättningsde- legationen (OED). Statsföretag AB. Vetenskapsakademien. lngenjörsve- tenskapsakademien (IVA). Svenska kommunförbundet. Landstingsför- bundet. Sveriges civilingenjörsförbund (TF/STF. Näringslivets energidele- gation. Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Svenska kraftverksföreningen. Svenska elverksföreningen. Svenska petroleum institutet. Tjänstemän- nens centralorganisation (TCO). Landsorganisationen (LO). Sveriges re- dareförening. Svenska uppfinnarelöreningen. AB Asea-Atom. Centrala driftledningen (CDL). Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa förbundet (KF). Svenska gasföreningen. Svenska lokaltralikföreningen, Svenska värmeverksföreningen. Svensk industriförening. Svensk kärnbränsleför- sörjning AB. Sveriges naturvetareförbund. Jernkontoret. Tekniska hög— skolornas energiarbetsgrupp (THE). Studsvik Energiteknik AB. Svensk Metanolutveckling AB (SMAB) samt Sveriges Skogsägareföreningars riks- förbund.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2! Industridepartementet 473

2.2 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har genomgående uttalat sig positivt om den all- männa uppläggningen av EFUD 8]. I stora drag accepteras bakgrunds- teckningen. lägesbeskrivningarna av olika teknikområden och avvägnings- principerna. Flera remissinstanser. bl.a. state/u" institut för byggnads- forskning. Svenska kraftverksji'ireningen. AB Asea-Atom och Svensk indu- stri/örening. påtalar dock avsaknaden av resultatredovisning och utvärde- ring av verksamheten hittills inom energiforskningsprogrammet. Bygg- nadst'orskningsinstitutet understryker vikten av att den framtida energi- forskningen vägleds av en noggrann utvärdering i två avseenden. nämligen dels vad gäller dess potentiella verkan på möjligheterna att länka energitill- försel och energihushållning mot energipolitiska mål. dels vad gäller den faktiska effektiviteten i pågående forskning. Asea-Atom anser att betän— kandet nästan helt saknar kritisk analys av resultaten från nuvarande forskningsprogram och åtföljande omprövning av projekten. Enligt Kraftverksföreningen bör det nya programmet i högre grad än vad som tycks vara fallet baseras på resultat och slutstser från de två tidigare treårsprogrammen. .

En av utgångspunkterna för DFE:s överväganden är en bedömning av de internationella energiråvarumarknadernas utveckling på längre sikt. Färsvaretsfbrskningsmzstalt saknar härvid en redovisning av de rent fysis- ka begränsningarna för oljeproduktionen. som leder till att oljeanvändning- en inte kan ökas ens i en lugn värld under de närmaste två decennierna. varför energiförbrukande länder måste utveckla andra alternativ. En an- nan uppfattning har Svenska uppjinnareföreningen. nämligen att olja och gas från 5. k. okonventionella källor räcker för en måttligt ökande förbruk- ning under mera än hundra år. Ytterligare några remissinstanser. bl.a. Svenska gasföreningen. anser att naturgasanvändningens potential har underskattats betydligt.

2.3 Programmets omfattning. inriktning m. m.

DFE har lagt fram ett huvudförslag omfattande 1440 milj. kr. under treårsperioden l98l/82—l983/84 i löpande priser och ett förslag i lägre ekonomisk ram. svarande mot omfattningen av verksamheten budgetåret l980/8l och beräknat till 1030 milj. kr. för perioden. Därutöver har DFE redovisat de programförslag på högre ekonomisk nivå som programor- ganen inom energiforskningsprogrammet har presenterat som underlag till delegationen.

De flesta av de remissinstanser som uttalar sig om programmets omfatt- ning. bl.a. energisparkommittén och Svenska komnzmu'i'irbundet. anser att huvudförslagets nivå är välmotiverad. F örsvaretr forxkningsan.rtalt anser att även en högre nivå skulle kunna motiveras och anser att betänkandet

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2! Industridepartementet 474

inte redovisar underlag som gör det möjligt att ta ställning förjust huvud- förslagets nivå. (”DL finner det nödvändigt att man från samhällets sida har en målsättning för utvecklingsarbetet som minst motsvarar huvudförsla- get. Samma uppfattning framförs i tlera remissvar. Sveriges ('ivilingenjt'irs- förbund anser att den totala omfattningen av verksamheten bör ligga under huvudförslagets. Försiktighet motiveras med hänsyn till bl.a. personella resurser för en expansion av programmet.

Flera remissinstanser. däribland SIND. statens vattenfallsverk. Svenska krmmmn/Yirblundet. S vensku kraftverks/öreningen och AB Asea-Atom. an- ser att det främsta motivet för energiforskningen och därmed en primär vägledande målsättning är att snabbt minska oljeberoendet.

Vattenfallsverket understryker vikten av att en kraftsamling görs för att minska oljeberoendet. Därvid ger enligt verket ny energiteknik för att ersätta olja för uppvärmning och i industriprocesser de största effekterna och medför att oljeanvändningen redan på kort och medellång sikt kan reduceras kraftigt. Verket anser det värdefullt att EFUD Sl så starkt betonar denna målsättning. Kommunförbundet framhåller att ersättande bränslen måste användas i större omfattning för att snabbt minska vårt oljeberoende. Förhållanden av denna art måste vara grundläggande vid bedömning av erforderliga insatser vad avser forskning. utveckling och demonstration inom energiområdet. Enligt förbundet bör därför en kon- centration ske på oljeersättande bränslen och teknik.

Fördelningen av resurser mellan olika sektorer kommenteras i några remissvar. DFE anser att medlen för snabb minskning av oljeberoendet ligger i sparåtgärder på användningssidan och i bränslesubstitution på tillförselsidan. Detta resonemang godtas genomgående. NE ställer sig i huvudsak bakom förslaget. Dumt'inverket. energisparkommittén och Hyresgästernas riksförbund linnet avvägningarna inom de tre användar- sektorerna industri. transporter och bebyggelse vara rimliga. Svenska komrntmjiiirhmzdet linncr det naturligt att den kraftiga satsningen på ener- gihushållning fortsätter och till del också återspeglas i forskningsprogram- met. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det från naturvårdssynpunkt är av vikt att den totala energianvändningen hålls nere på en sådan nivå att ekologiska kriser undviks. Forskningsinsatser som syftar till bättre energi- sparande. framför allt på lång sikt. bör därför enligt länsstyrelsen ges hög prioritet. Statens institut för h_vggnudsforskning linner att tillförselsidan överbetonats i förslaget. Den förhållandevis blygsamma satsningen på forskning och utvecklingsarbete om genomförande åtgärder och hushåll— ning kan enligt institutet ge otillräcklig kunskap om de hinder och begräns- ningar. sotn finns för en övergång till andra energikällor och leda till en fortsatt osäkerhet om den reella sparpotentialcn i olika hushållningsåt- gärder. Sveriges (*ii'ilingenjt'irsförbtmd anser att proportionerna mellan resursinsatserna till olika program har konserverats från det nu löpande programmet och att omfördelningar inte har övervägts tillräckligt i en övergripande prioriteringsdiskussion.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2l Industridepartementet 475

Medan en tyngdpunkt i programförslaget ligger i oljeersättning på kort och medellång sikt. anges i EFUD 8l som ett andra viktigt mål att möjlig- göra kärnkraftsavvccklingen och på lång sikt omställningen till ett energi- system baserat på uthålliga. helst inhemska och ft'irnybara energikällor. Därjämte har DFE vid prioriteringar inom en lägre ekonomisk ram strävat efter att bibehålla insatserna på områden där statligt stödd forskning och utveckling är den dominerande förändringskraften. Svensk imlustrijör- ening och Studsvik Energiteknik AB ansluter sig till dessa principer. Stats- företag AB hävdar däremot att principen inte kan ligga till grund för dimensioneringen av insatserna inom områdena Skogscnergi och Energi- odling.

När det gäller avvägningen mellan insatser inriktade på kort respektive längre sikt finns det bland remissvaren en markerad betoning av vikten av konkreta och näraliggande resultat. Svenska kraftt'erks/iiireningen anser att programmet under den kommande treårsperioden i högre grad än hittills och mer än vad som föreslagits bör inriktas på projekteringar och byggande av försöksanläggningar inom de mest lovande teknikområdena. Även Näringslivets energiclelegution är av denna uppfattning. LRF ser det som nödvändigt att energiforskningen tilldelas så mycket medel att prak- tiska försök kan genomföras. Praktisk tillämpning och prövning bör priori- teras framför teoretiska beräkningar.

Prolileringcn av det svenska energiforskningsprogrammet ses av några remissinstanser i ett internationellt sammanhang. Svenska ktmununtifirlmn- det anför tex:

Med Sveriges begränsade resurser är det härvid naturligt att internatio- nellt samarbete utnyttjas i den utsträckning som det är möjligt dvs i de fall där program med lika eller snarlika mål som de svenska finns på annat håll. De svenska satsningar som därutöver sker bör enligt styrelsens uppfatt- ning i första hand baseras på förhållanden som är speciella för vårt land t.ex. inom områden som skogsenergi och torv. Även förutsättningarna pä miljöområdet för en ökad kolanvändning hör till denna kategori.

och även

De insatser. som under de senaste treärsperioderna gjorts i Sverige inom energiforskningens område. har inneburit en bred satsning på ett stort antal program. Landets begränsade ekonomiska och personella resurser för forskning inom energiområdet medför att en kraftfull satsning nu bör ske på de utvecklingslinjer som är speciellt intressanta för svenskt vidkom- mande.

Liknande syn på programmets profilering i ett internationellt perspektiv utvecklas av IVA, .S'veriges ('ivilingenjt'n'sjörbund. Näringslivets energide- legation. Svenska kraftverks/öreningen och Svenska petroleum institutet. Styrelsen för internationell utveckling anser att energiforskningsinsatser

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 476

bör kunna utnyttjas för samarbete med utvecklingsländernz't genom att vårt land satsar på teknikutveckling där vi har komparativa fördelar.

Även om betoningen av koncentration och näraliggande resultat överlag bejakas. bör enligt vissa remissinstanser de insatser som syftar till hand— lingsfrihet och långsiktig omställning inte glömmas bort. Svenska kommun- _R'irhundet menar att verksamheten också måste bedrivas med ett längre tidsperspektiv. där de förnybara energikällorna intar en framträdande plats. Tekniska lu'igskulurnus energiurbetsgrupp varnar för att den i och för sig nödvändiga koncentrationen av programorganens arbete kan leda till att utrymmet för långsiktiga och icke förprogrammerbara kunskapsupp- byggande insatser blir mindre.

2.4 Avgränsningsfrågor

Verksamheten inom den statligt stödda encrgilorskningcn har numera kommit till ett skede. dä införande av ny teknik genom andra stödformer och genom kommersialisering mäste övervägas pä llera omräden. DFE för ett principresonemang om statens roll och sätt att verka i olika utveck- lingsskeden. Några remissinstanser kommenterar detta resonemang. OEI) konstaterar. att mänga delar av encrgiforskningsprogrammet nu börjar uppnå ett stadium där frågorna väsentligen gäller vilka betingelser som kan uppnås i kommersiell drift. Ytterligare andra delar kommer att uppnå samma stadium i och med att det nu föreslagna treärsprogrammet löper ut. OED anser att dessa frågor rörande driftsekonomi m.m. knappast kan besvaras uttömmande enbart genom forsknings— och utvccklingsinsatser av gängse typ. Därutöver krävs också att anläggningar kommer till stånd i tillräcklig skala för att demonstrera kommersiella förhällanden. Detta krä— ver enligt OEDzs mening dels en ökad medverkan av berörda parter inom näringsliv och kommuner. dels statliga styrmedelsinsatser i olika former. Vidare framhäller Svenska petroleum institutet vikten av att en avvägning görs mellan de medel som kan ställas till förfogande för direkt energibespa- rande ätgärder och dem som kan ställas till förfogande för rena forsknings- insatser. AB Asea-Atom päpckav beträffande kommersiellt införande av ny teknik. att potentiella leverantörer och/eller kunder bör vara beredda att ta pä sig en rimlig egen ekonomisk risk och att beredvilligheten till eget risktagande torde vara ett av de bästa måtten på teknisk och kommersiell framkomlighet som erbjuds.

Avgränsningen mellan encrgilorskningsprogrammet och andra statliga former för agerande berör även rollfördelningen mellan myndigheter. Sä— dana frågor berörs ej närmare av DFE utan av den särskilda utredningen om myndighctsorganisationen pä encrgiomrädet (M()E).

SlNl) anger i sitt remissvar pä EFU D Sl . att samarbetet under program- perioden l98l/82— |983l84 bör fördjupas mellan den kommande oljeersätt- ningsfonden och Nli. Dunu'inverket anger som sin uppfattning. att den

Prop. l980/8]:90 Bilaga l.2] Industridepartementet 477

övergripande planeringen bör förstärkas men att organisationen i övrigt bör bestä ytterligare en tid. Svenska t.'tts_'ft.'ireningen upprepar 'ad den anfört beträffande M()E. nämligen att forskningens tyngdpunkt varje är mäste förskjutas frän grundforskning till introduktion och myndigheter som sysslar med stöd till energiforskning ges ett ansvar även för introduk- tionsätgärderna. Länsstyrelsen i Västerlmttens liin hävdar att de kommu- nala och regionala organ som dokumenterat kunskap om och intresse för utvecklingen av nya energikällor bör ges ett stort mätt av inllytandc över beslut om insatser på energiforskningsomrädet. ' Energiforskningsprogrammet föresläs av DFE även i fortsättningen vara indelat i tre användningsorienteradc program. ett tillförselprogram samt programmen Allmänna energisystemstudier och Energirelaterad grund- forskning. Under innevarandc treårsperiod har därutöver en reserv för senare fördelning stått till regeringens förfogande. Detta föreslas ej i EFUD Sl. Bl. a Svenska petroleum institutet anser dock att en llexibilitet bör byggas in vid avvägningen av resurser till programmen. lnstitutet anser att det vore en fördel att inom ramen i huvudalternativet innehålla ett belopp i förslagsvis storleksordningen ISO—200 milj. kr.. som inte från början fördelas på programorganen. [ det lägre alternativet borde en mot- svarande reserv begränsas till l()tl milj. kr. Ett sädant arrangemang skulle dessutom enligt institutet kunna möjliggöra en kraftsamling pä sådana inhemska forskningsinsatser. som efter viss tid uppvisar särskilt lovande resultat. Energis/iarkmnmittén bedömer att en i de flesta fall tillräcklig flexibilitet för omprioriteringar uppnås genom den frihet som programor- ganen har att i Viss utsträckning göra omlördclningar mellan olika delpro- gram. Lt') anse 'att det till programmet Industriella processer bör läggas en anslagsrescrv som skulle möjliggöra en starkare satsning inom omrädet. Även STU påtalar behovet av en större post för större försöksanläggning— ar. ' DFF. föreslår i EFUD 8] vissa förändringar i delprogramindelningen och avgränsningen mellan programdelartm. Remissinstansernz't ger vissa detalj- synpunkter på detta. .S'veriges ('ivilittgeniörsfi'lrbund finner den delpro- gramstruktur DFE valt för programmet mer ändamälscnlig än den som tillämpas i det nu löpande programmet. Svenska elverks/i'ireningen anser att gränsdragningen mellan s.k. energirelaterad teknisk grundforskning och annan forskning inom programmet förefaller oklar och delvis omotive- rad. Flera av "grundforskningsprqjckten"". t.ex. kemisk energilagring. kan enligt föreningen med en rejäl satsning ligga närmare en praktisk lösning och få större betydelse än vissa projekt med annan rubricering. STU godtar i sitt remissvar inte DFE:s förslag att sammanföra de nuvaran- de delprogrammen Allmänna studier och Samhällets varullöden och anser dessutom att ett särskilt delprogram bör inrättas för den kemiska industrin. Beträffande programmet Energianvändning i bebyggelse m.m. accepterar h_vggnuclsstvrelsen inte motiven för att forskning och utveckling om energi-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2! Industridepartementet 478

hushållning utelämnats i EFUD RI — detta oavsett på vilket sätt den framtida linansieringen av insatserna är tänkt att ske. Kalm'lmlt'nlt'crkc! anser att frågor om Finansiering av forskningsinsatser inom hushållssek- torn inte tillräckligt har klarlagts av utredningen.

Frågor rörande provning av nya typer av utrustning på energiområdet har utretts av energiprovningsutredningen som avgav sitt betänkande (Ds [ 1980: 12) Provning för bättre energihushållning våren l980. Några remiss- instanser har i sina yttranden över EFUD 8! hänvisat till sina synpunkter på energiprovningsu(redningens förslag. Förslaget innebär bl. a. att ansvar för fördelning av medel för utveckling av provningsmetoder läggs på re- spektive programorgan inom energiområdet samt på de organ som ansva- rar för stöd till energihushållningsätgärder inom olika sektorer. Enligt statens prat'ningsanstalts mening uppnår man därigenom den nödvändiga samplaneringen med energiforsknings- och energihushållningsprogram- men i övrigt samtidigt som metodutvecklingsfrågorna ägnas särskild tipp- märksamhet.

När det gäller åtgärder för att sprida energiforskningens resultat till myndigheter. kommuner. företag och enskilda efterlyser nägra remissin- stanser mera specificerade förslag. Lii/rsslyrl'lsen i Wisrerlmrlens Ia'n fram- håller att det är väsentligt. om man önskar åstadkomma ett snabbt genom- förande. att resultaten frän olika forskningsomräden omgående förs ut till dem som på regional och lokal nivå har till uppgift att påverka eller verkställa omställningen till ny energianvändning. Svenska elrerksjljrw ningen finner. att betänkandet inte tar upp den av föreningen vid olika tillfällen väckta frågan om större resurser och f'aml'örallt bättre metoder för att marknadsföra forskningsresultaten pä ett för berörd företagsamhet — och en intresserad allmänhet — mera gripbart sätt.

2.5. Energianvändning i industriella processer

Enligt DFE:s förslag läggs de största resurserna inom programmet Ener— gian 'ändning i industriella processer på verksamhet inom trä-. massa- (It'll p(lp/n'rsbranst'llerna samt järn- aeh stri/branschen. Den senare föreslås också omfatta annan metallbearbetande industri. främst verkstadsindu- strin. SIND anser att programmet innehåller flera viktiga insatsomrädcn och framhåller vikten av att anslagsramarna för delprogrammen är flexibla nog att möjliggöra storskaliga försöks- och demonstrationsanläggningar om det under perioden anses befogat. Även .S'reriges en'ilingenifn's/i'irband och .Iernkmrrarel förordar en större reserv för försöksanläggningar. Jern- kontoret noterar att innehåll och omfattning av delprogrammct Järn och stål m.m. är väl förankrat inom branschen och har dess fulla stöd. Det är enligt Jernkontoret tillfredsställande att utveckling av teknik och metoder som kan ge resultat beträffande energianvändningen på kort sikt priori- teras. I-I_vresg(islernas riksji'irlnazd understryker vikten av insatser inom

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 1.21 lndustridepartementet 479

branscherna trä. massa och papper samt järn och stål med hänvisning till de stora möjligheterna till oljebesparing och spillvärmeutnyttjande. Ko- operativa _fi'irhzata'et m.fl. påpekar betydelsen av säker och tillräcklig energiförsörining till industrin.

Till industriprogrammet hör ävenjardln-aksv ae/t trät/g(irilsniiringarna. I.RI—' påpekar att det är nödvändigt att kostnaderna för upp 'ärrnning kan begränsas om den svenska t'ädgårdsnäringen skall ha en framtid. Det är enligt LRFzs uppfattning nödvändigt att tillräckliga resurser avsätts för framtagning av ny teknik och övergång till inhemska energikällor inom tri-idgärdsnäringen.

När det gäller rollfördelningen mellan staten — genom energiforsknings- programmet och via andra stödformer — och företagen utvecklar DFE ett principrcsonemang i sina överväganden. Näringslivets energidelegatian understryker vikten av detta resonemang. STU saknar en analys av indu- strins motiv och intresse av att deltaga i forsknings- och utvecklingsarbete som är inriktat på resultat först på läng och medellång sikt. Det är STU:s uppfattning att industrin är starkt beroende av de hinder som oljeersätt- ningsdelegationcns solvärmegrupp redogjort för och de förslag som grup- pen lagt fram. Sveriges natnrt'etarefi'irlmnd föreslår en försäkringsform. där ersättning för misslyckade lösningar utbetalas till företag som valt att lösa sina energiproblem med icke-konventionell teknik. Förbundet utgår från att många nya lösningar därigenom skulle kunna komma till demon- stration.

2.6 Energianvändning för transporter och samfärdsel

I det nuvarande energiforskningsprogrammet är insaterna pä transport- omradet uppdelade på dels forskning om åtgärder i traasp:n-tsystemct. dels enjiminns-teknisk del. Denna ordning föreslås i EFUD 81 bibehållas; DFE anför som sin mening att transportomrädet på grund av sin stora oljeanvändning och sårbarhet borde bli föremål för ytterligare insatser inom encrgiforskningsprogrammet och att en särskild översyn vore me- ningsfull. Remissinstanserna har överlag ägnat transportsektorn stor upp- märksamhet. Man uttrycker bl.a. sin oro över sårbarheten i var drivme- delsförsörjning och tar särskilt ofta upp tbrskningsstödet för införande av alternativa drivmedel.-

Allmänt tillstyrks breda insatser på transportomrädct av statens väg- ae/i tra/ikinstitnt och lanthrnksstyrelsen. som vill ge jordbrukets transport- frägor en plats inom programmet. samt bl. a. SIND och Svenska laka/tra- fikfi'irwtingen. Väg— och trafikinstitutet delar DFE:s uppfattning att insat- serna inom energiforskningsprogrammet för att förändra transportsyste- met varit otillräckliga och instämmer i DFE:s rekommendation att trans- portområdet underkastas en särskild analys. som bör kunna leda till om- prövning av insatserna inom programmet under perioden l98l./'XZ—1983l

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 480

84. Trunsport/i)rskningsdelegationen har inga invändningar mot den före- slagna inriktningen. Liknande uppfattningar om betydelsen av studier rö- rande åtgärder inom transportsystemet har bl. a. statens järnvägar. trans— portrådet och Sveriges fit'ilingetijt'irs/i'ir/nata'. Beträffande den fordonstekniska utvecklingen framhåller några remiss— instanser den industripolitiska betydelsen av statligt forsknings- och ut— vecklingsstöd. Statens vägverk påpekar vikten av satsningar som stöder den inhemska industrins möjligheter att följa utvecklingen på fordonsom— rådet på längre sikt. Vägverket kan inte utesluta att satsningar utöver huvud;-tlternativct bör ske men anser att i så fall inriktningen på dessa liksom formerna för statens engagemang är avhängig av industrins behov och krav. Svenska lakaltra/ikförettingen erinrar om att llertalet industrilän- der riktar omfattande stöd till de egna bilindustrierna. varl'i'ir det enligt föreningen är viktigt att frågorna ges högsta möjliga stöd på samma sätt även i Sverige. lcke minst är en sådan utveckling av betydelse för att öka miljövänligheten hos de konventionella drivsystemen. SIN!) anser att utveckling av e Ifa rda n är angelägen. Teknikutvecklingen i Sverige lig— ger enligt SlND i den internationella frontlinjen. Förutsi'ittningar för stor- skalig demonstration bör skapas. ()ckså ent-*rgisImrktnnmitten vill ge en högre prioritet ät elektriska drivsystem och hybridsystem med både för- brännings— och elmotor. Kommittén påpekar att värdet av internationella erfarenheter och forskningsrön inom denna sektor är utomordentligt stort och understryker vikten a ' att de programans 'ariga fortlöpande inhämtar information gällande den internationella forsknings- och utvecklingsverk- samheten.

Kansnnzentverket finner det anmärkningsvärt att någon forskningsinsats inte föreslås för att få fram energisnålare bilar. Med hänsyn inte bara till bensinförhrukningens betydelse i energisammanhang titan också till bilin- dustrins stora betydelse för svensk ekonomi och svensk utrikeshandel anser verket det vara i hög grad motiverat att förstärka dc utvecklingsin- satser som görs inom svenska företag.

lnsatser på andra transportområden än vägtrafik har i liFUl) Sl fått underordnad betydelse och föreslås utgå i det lägre alternativet. Luft/arts- verket finner prioriteringen i huvudsak rimlig. Sjö/"artsverket förutsätter dock att. om angelägna projekt syftande till besparingsätgärdcr inom sjö- farten kommer fram. också dessa skall kunna infogas i energiforsknings- programmet. Sveriges redare/i'n'ening anser att utforn'iningen av lämpliga framdrivningsmaskinerier för kustfartyg med beaktande av de drivme- delskvaliteter som i framtiden står till förfogande bör bli föremål för långtgående samhällsstödd forskning och utveckling.

Bland synpunkterna på transportprog*ammet — liksom på tillförs-elpro- grammet — har kommentarer till föreslagna åtgärder på d rivmedels— området fått betydande utrymme. De Ilesta instanserna behandlar li:rskningsstt'itlet till nietam:lintradnktionen. som i DFE:s förslag har utfor-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 industridepartementet 48!

mats med utgångspunkt i oljeersättningsdelegationens strategiförslag från juni l980. Några instanser godtar dock inte denna utgångspunkt. Statens vägverk anser att av DFE framförda skäl för en forcering av forskningen vad avser ren alkoholdrift inte är tillräckliga. Svenska llppjlllIltlrtf/Ört'ltfllg- en anser det vara förvånande att ingen uppmärksamhet riktats mot goda utländska erfarenheter från användning av propan/butandrift av motorfor- don (gasoldrift). Eftersom konverteringen av gas till metanol innebär för- lust av ca halva bränslevärdet bör det enligt föreningen i längden vara klart ekonomiskt att välja gasdrift istället för metanoldrift. _

I övrigt erkänns dock av bl.a. trt'lnsparträdet. ÖEF och SMAB behovet att minska sårbarheten pä drivmedelsområdet och att detta förutsätter verksamhet inom energiforskningsprogrammet. Transportrådet anför:

För att mer påtagligt komma ifrån det starka beroendet av olja är det dessutom nödvändigt att genom utveckling av motorer och bränslesystem skapa möjligheter till introduktion av drivmedel som på sikt kan produ- ceras inom landet.

Transportrådet ansluter sig till metanolstrategin och hänvisar till sitt yttrande över oljeersättningsdelegationens rapport (Ds ] I980: 19) lntro- duktion av alternativa drivmedel. Därav följer ett forskningsbehov. efter— som en ökad svensk kunskap om metanolhantering behöver byggas tipp. Vidare behövs enligt rådet en bättre bild av de ekonomiska förutsättningar- na att framställa metanol ur inhemska råvaror.

DFE-förslaget beträffande alternativa drivmedel och därtill anpassade motorer biträds även av OED och SMAB. SMAB anser att en enda myn- dighet bör ha ansvaret för metanolinförandet och att finansieringen måste samordnas via denna myndighet.

SNV anser i överensstämmelse med DFE:s förslag. att programmet skall omfatta forskning rörande häl so- och miljöeffekter av nya drivme- del. Forskningen bör enligt verket drivas i samverkan med naturvärdsver- ket. som har ett särskilt insatsomräde för forskning om bilavgaser. Även Studsvik Energiteknik AB och SMAB påpekar hälso- och miljöforskning- ens vikt vid drivmedelsinförandet.

2.7 Energianvändning för bebyggelse

DFE föreslår en indelning av programmet Energianvändning för bebyg- gelse efter tcknikområden (solrärmeteknik. värmepnmpar. värmelagring. t'iirmedistribntion). s_vstem- (n'/1 genont/"örandqti'åg:)r samt energi/mshåll- ning. det senare enbart omfattande industriellt utvecklingsarbete. Ett av de mål som är genomgående i förslaget är att kring mitten av HSU-talet ha klarlagt förutsättningarna för olika teknikers användbarhet i olika typer av bebyggelse.

31 Riksdagen IUSOEXI. ! saml. Nr 90. Bilagedel

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 482

Synpunkter på behandlingen av bebyggelsesektorn i EFUD tät och på förslaget till forskningsprogram har fått ett påtagligt stort utrymme hos remissorganen. Ett flertal konkreta påpekanden görs vad gäller såväl av- vägningen mellan olika programdelar som behandlingen av enskilda tek- nikområden. BFR påpekar betydelsen av stödjande demonstrations- och experimentbyggnadsverksamhet.

Statens planverk konstaterar att den problemöversikt som görs beträf- fande bebyggelsens uppvärmning i allt väsentligt är korrekt. Statens insti- tut för byggnadsfin'skning anmärker att DFE inte gör några egentliga analyser om den forskning och utveckling som berör förutsättningarna att införa solvärmeteknik i befintlig bebyggelse. Bland de frågor som här är aktuella anger institutet de rent fysiska begränsningarnas roll. Även konsu- mentverket anger sig kunna i stort ansluta sig till bedömningarna. Verket vill dock särskilt framhålla behovet av forskning angående system för att ersätta eller komplettera'olja för uppvärmning i befintlig bebyggelse.

Statens institutjör h_vggnadsjbrskning och statens planverk anser båda att sambandet mellan å ena sidan energifrågorna. å den andra bebyggelse- mönstret respektive stadsförnyelsen bör belysas ytterligare i forskningsar- betet.

Vad gäller mäl i stort för insatserna på bebyggelseomrädet anser statens planverk att forskning och utveckling av kom pletta u ppvärm ni ngs- system för bebyggelse av olika slag bör ges högre prioritet. Det är ett flertal komponenter i samverkan. såväl byggnadstekniska som installa- tionstekniska. som kan medverka till ett reducerat värmebehov. Av denna anledning anser verket att fullskaleförsök alltmer bör komma till stånd. Bastadsstyrelsen delar DFE:s bedömning om de stora besparingsmöjlighe- terna i bebyggelsen och vill samtidigt framhålla att s. k. närproduktion av värme torde bli mycket betydelsefull för energianvändningen inom bebyg- gelsen. Statens planverk stöder tankarna på en långsiktig framtida anpass- barhet vad gäller bl.a. uppvärmningssystem. Redan nu bör enligt verket största möjliga flexibilitet skapas för utnyttjande av nya energislag.

Den bland remissinstanserna allmänna inställningen. att insatser bör koncentreras till områden där de kan ge resultat inom en nära framtid. går igen bland kommentarerna till bebyggelseprogrammet. Svenska kommun- förbundet anser. att inriktningen av forskningsprogrammet bör vara sådan att resultaten kan börja utnyttjas av kommunerna inom några få är. Detta är angeläget bl.a. för att undvika dubbelarbcte i form av att kommunerna engagerar sig i genomförandefasen av ännu ej utvärderade utvecklings- linjer. Svenska eli'erks/i'ireningen anför:

F.nligt föreningens mening är det i dagsläget vidare väsentligt att förhål- landevis stora resurser satsas pä prioriterade projekt med god utvecklings- potential inom områden av betydelse för att lösa för landet stora och närliggande problem. Ett sädant omräde avser den fortsatta utbyggnaden av fjärrvärme under samtidig omställning till fastbränsleeldning. litt annat

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 483

och för oss angeläget sådant område är uppvärmningen av byggnader utan tillgång till fjärrvärme Om oljeeldning skall elimineras. Utvecklingen mäste här snabbt konvergera mot ett eller några få ekonomiskt rimliga system. vilket knappast blir fallet utan hårdare styrning och prioritering frän pro- gramorganens sida.

Synpunkter i linje med vad som refererats ovan framförs även av SIND och CDL. Kooperativaförbundet poängterar vikten av att uppvärmnings- system inte kräver ökad tillsyn ijämförelse med dagens system. Vad beträffar vikten av olika teknikområden har som nämnts i det föregående relativt detaljerade Synpunkter lämnats från remissorganen. Stort intresse och i allmänhet en positiv inställning finns rörande värmepnmpar. Konsu- mentverket. Statens vattenfallsverk. Svenska kraftt'erksjfi'jreningen och Svenska €lvärk-t/örettingen ser en betydande oljesparpotential i värme- pumparna och tillstyrker förslaget om forskning och utveckling på området som ett Sätt att påskynda införandet. Sveriges ('it'in'/teeniörsfi'irbund till- styrker utvecklingen av större pumpar för fjärrvärmesystem. .se/värmetek- nik anses av instanser som yttrar sig därom ligga senare i utvecklingen. [)istributinnssystetn anges av DFE som ett strategiskt område. Statens planverk anser det vara av stor vikt att anläggningarna utformas så att nya energislag kan utnyttjas i tjärrvärmecentralerna. Däremot anser Svenska värmeverksfr'ireningen att fj ä r r v ä r m e utb y gg n a d i min d re e n e r- gitäta områden är mycket tveksam. Möjligheterna att utveckla kul- vertsystem som radikalt skulle kunna ändra på förutsättningarna måste bedömas som mycket små och föreningen anser därför att den föreslagna satsningen på utveckling av nya kulvertsystem är mindre angelägen. Be- träffande utveckling av lagringsmetnder för värme anser statens vatten- fallsverk att kemisk lagring av värme visserligen är kapitalkrävande men medför förhållandevis smä investeringar för utrustning som bindes till en bestämd ort och ej kan återanvändas på annan plats. Dylik energilagring erbjuder därför stora möjligheter att använda industriell spillvärme även om denna är tillgänglig endast under begränsad tid. Satsning på kemisk lagring är enligt vattenfallsverket därför angelägen. Sat'ia/styrelsen varnar för de negativa miljöverkningar som kan följa av lagringsmetoder som utnyttjar grundvattenmagasin.

Näringslivets enename/egenart anser att man bör uppmärksamma värdet av kä rnv ä r me som energikälla för bebyggelsens uppvärmning.

Ilyrt'seästernas riks/örlmnd har bl.a. följande synpunkter på åtgärder i flerbostadshus:

Det är inte hyresgästerna i llerbostadshus som har de största energispar- möjligheterna utan den största besparingen ligger i underhåll och tekniska förbz'ittringar. I ett effektivt och energihushällandc uppvärmningssystem och fastighetsunderhäll finns ingen orsak till individuell komfortmätning. En fortsatt utbyggnad av tjärrvärmenätet bör ske med konventionell hög- temperaturteknik. Värmepumptcknik bör bli en länk mellan utnyttjande av

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 industridepartementet 484

lågvärdig spillvärme eventuellt solvärme i tiärrvärmcsystem. i detta sam- manhang bör EFUD-resurser användas för effektivare kulvertisolerings- teknik och försök att lösa värmelagringsproblcmatiken. 'l'illvaratagandet av värmeinnehället i lläktstyrdz.t frånltlftssystem inom hela bebyggelseom- rådet med 'ärmepumpteknik mäste utvecklas så att lönsamma energiäter— vinningslösningar katt åstadkommas. Utvecklingen av större och effektiva- re värmepumpar bör därför ges högt prioriterad EFUD-insats.

Beträffande delprogrammet .Tu'ystem- nt'lt gemtitt/inalule/him:t' vill SIN!) starkt understryka DFE:s uppfattning att det är av vikt att samordning med SlND:s verksamhet avseende kommunal e nergi planeri ng sker. Vad gäller vissa informations- och utbilt'lningsinsatser bör en samordning göras med den vid SlND pågående energirådgivningsverksamheten.

Om avgränsningen av statligt forskningsstöd mot andra stödformer an- ser BI—"R att experiments- och demonstrationsverksamheten skall kopplas till det stöd som (_)El) föreslagit för infi'irandc av ny oljeersättande teknik. Demonstrationsverksamheten ger också möjligheter att stödja svensk in- dustri pä komponenttillverkningssidan innan marknadsintroduktion kan ske. Lantbruksstyrelsen anser. att forsknings— och utvecklingsarbetet bör ta till vara det intresse för energifrågorna som finns inom lantbruksbefolk- ningen.

2.8 Energitillförsel

l)l-'l:'. föreslär för treårsperioden l98l.-'82—l983/84 en ny indelning av programmet Energitillförsel i delprogrammen .S'kogsenerui. turv m.m.. EnergimI/iug. Briins/(jfi'iriia'ling. Pn)tlttktiu/istutläggningar. lilldt'llf'l'yi. 'feknikbevakning. Till/örse/system och Fnsitinsenerlei. De remissyn— punkter som har framförts härpå har varit positiva till den mer ändamåls- enliga indelningen.

DFE föreslår att de största resurserna inom programmet koncentreras på kort— och medellångsiktiga lösningar. Avvägningen av insatserna på olika delprogram i DFE:s hux-'udförslag har kommenterats av ett antal remissinstanser. Prioritering föreslås på sådana omräden där en introduk- tion ligger nära i tiden. Bl.a. konsumentverket. SIN!) och statens vatten- I/itllsverk understryker att en kraftsamling bör göras för att på kort till medellång sikt reducera oljeberoendet. OED instämmer liksom SlND i den prioritering DFE har gjort genom att förlägga huvuddelen av insatserna till bränslen som kan ersätta olja. främst inhemska fastbränslen. men efterly- ser en ännu starkare koncentration till kortsiktigt betydelsefulla omräden.

Svenska i'ärmei'erksförening-en framhz'illcr att om en prutning av DFE:s huvudförslag skulle bli aktuellt: bör denna prutning inte drabba omrädet skogsenergi och torv m.m. Det är. enligt föreningens uppfattning. just för dessa bränslen. inklusive kol. som anläggningar i det korta perspektivet

behöver demonstreras i full skala samt erfarenheter vinnas om landets

Prop. l980/Slz90 Bilaga l.2] Industridepartementet 485

oljeberoende så snabbt som möjligt skall kunna reduceras. .S'veriges civilin— genit'jrsfi'jrbmzt] förordar däremot DFE:s lägre alternativ för de båda del— programmen Skogsenergi. torv m. rn. och Energiodling. Förbundet varnar bl.a. för att alltför snabbt sätta igång storförsök eller bygga tipp stora försöksanläggningar och päpekar ocksä brister i kunskaperna om de re- striktioner som kommer att gälla för olika energisystem. De ekologiska och miljömässiga konsekvenserna vid utvinning av torv och skogsenergi samt vid energiodling är härvid väsentliga att klarlägga. Förbundet anser vidare att de åtgärder som mest sannolikt på kort sikt väsentligt kan minska landets oljeberoende. utan att energitillförseln blir en för samhällsutveck- lingen gränssättande faktor. är introduktion av kolteknik samt mer hushål- lande system för användning av energi. Dessa omräden bör sålunda ges hög angelägenhetsgrad. En utökad satsning på kolområdet med anledning av att Sverige kompetensmässigt ligger längt efter den internationella utvecklingen förordas även av energisparknmmittén. Svenska kraftverks- få'ireningen och Hyresgästernas riksft'irhnml.

Statens planverk delar inte DFE:s optimistiska förhoppningar att t.ex. kol snabbt kan ersätta olja i ett kort tidsperspektiv. Lanthraksstyrelsen framhåller att stor försiktighet bör iakttas vid införande av en omfattande kolförbränning.

DFE anser att det tidigare delprogrammct Lättvattenreaktorer bör utgä ur energiforskningsprogrammet med hänsyn till bl. a. kärnkraftteknologin får anses etablerad. DFE förutsätter därvid att krav på upprätthållande av hög kompetens inom kärnsäkerhetsområdet i stället kan tillgodoses genom olika insatser utanför energiforskningsprogrammet. Statens vatten/alls- verk. SKI. programrådetför radioaktivt avfall och Näringslivets energide- legation m. fl. betonar vikten av att kompetensen bibehålls påen hög nivå för att l2-reaktorprogrammet skall kunna genomföras. Farhägor uttrycks av statens strålskyddsinstimt. statens vattenfallsverk och SKI att de re- surser som finns vid Studsvik Energi AB ej kan bibehållas. AB Asea-Atom och Svensk ka"rnhränslq/örsw'idning AB ser också med oro på nedskärning- arna och päpekar att betydelsen av forskning vid utbildnings- och andra institutioner på områden av vikt för kärntekniken har underskattats. Asea- Atom menar att berörda myndigheter och samhällsorgan måste ha tillgång till kvalificerad expertis för sin funktion.

När det gäller linansieringen av kärnsäkerhetsforskning anser NFR. statens strålskyddsinstitut och statens vattenfallsverk att det förefaller rimligt att även fortsättningsvis viss del av forskningen bekostas över statsbudgeten. Organisatoriskt kan denna ligga innanför eller utanför ener- giforskningsprogrammet. Synpunkter på detta lämnas från bl.a. _S'mdsrik Energiteknik AB som vidare föreslår att verksamheten även i fortsättning- en bör ha konstruktionen som ett programelement. dock ej nödvändigtvis inom energiforskningsprogrammet. Tillsynsmyndigheterna skulle i stället kunna vara eventuella intressenter.

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 486

Sveriges civilingenjörsförbund anför liksom tN't'iz-inyintvets energidelega- tion att DFE tenderar att bortse från att cl är en distributionsform av energi oberoende av vilken råvara som används. Samhällsekonomiskt kan det vara fördelaktigt att distribuera energi med hjälp av el i stället för att låta fossila bränslen. biomassa m.m. transporteras långa sträckor. En utökad energihushållning skulle enligt de båda remissinstanserna kunna underlät- tas om el introduceras i större omfattning.

Till grund för DFE:s förslag i fråga om programmet Energitillförsel ligger energipolitiska utgångspunkter. bl. a. kraven på minskat oljebe- roende och ett större utnyttjande av förnybara energikällor. .S'veriges civil- ingeniörs/örhund anser att det förtjänar framhävas att det är nödvändigt att komplettera rent energipolitiska motiv med andra. exempelvis miljöhän- syn. sysselsättningspolitik och näringslivets utveckling.

Delprogram/nen Skngsenergi. tarv m. m. och I:"nergiuz/Iing

DFE föreslår att målet för delprogrammct Skogsenergi, torv m.m. bör vara att undanröja de hinder som finns för ett utnyttjande av skogsenergi och torv på kort eller medellång sikt och som kan undanröjas med forsk- nings- och utvecklingsinsatser. Lantbraksstyrelsen anser att ett lämpligt mål för insatserna på biomasseområdct är att till mitten av I98tl-talet möjliggöra för statsmakterna att. fatta beslut avseende såväl forsknings- och utvecklingsinsatserna som förändringar i energisystemet på kort och lång sikt. En samlad utvärdering av biomasseområdet bör enligt styrelsen därför komma till stånd under programperioden och riktlinjer för en sådan formuleras i den kommande energipropositionen. Styrelsen förordar vi- dare liksom damänverket och Svenska krafttterks/i'ireningen en kraftfull och intensifierad satsning på delprogrammet Skogsenergi. torv m.m. Den- na uppfattning biträds även av erresgästernas riksft'irlmntl. som menar att energiodlingsft'irsök kan uppskjutas till förmån för storförsök rörande skogsavfall. torvproduktion och torvanvändning. Skt)_L_'S.Yf_l'l'('l.f('ll påpekar att ansträngningar att minska oljeberoendet ej får undanskymma betydel- sen av att bl.a. produktion av värdefullt industrivirke intensifieras.

Svenska värmet'erksji'jreningen delar DFE:s uppfattning att osäkerhet när det gäller miljöfrågorna är ett introduktionshinder för energiråvaror som skogsenergi och torv men anser i övrigt att tekniken är känd och att det stora hindret vid sidan om oklarheter i miljt'tfrågorna är tillstånds- och prövningsfrågan. dvs. en fråga av administrativ karaktär. Även domänver- ket påpekar att den tidsutdräkt som nuvarande koncessionsföt'farande orsakar är att betrakta som hinder. "Verket anför vidare:

Domänverket anser att de antagna volymerna l7 M måf med dagens teknik och 26 Mmåf med utvecklad teknik troligen är något för höga såvitt inte nu utnyttjad industrived skall tas i anspråk. Nya forskningsrestlltat rörande markbiologi pekar mot en ökad restriktivitet vid uttag av hyggesrester. jämfört med tidigare bedömningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2l Industridepartementet 487

Verkets egna utredningar tyder på att endast ca 50 % av hyggesarealen kan utnyttjas för uttag av hyggesrester. Delvis kan detta balanseras (. es. genom gödsling men de därvid ökade kostnaderna torde ändock begränsa de tekniskt/ekonomiskt tillgängliga kvantiteterna på sådana marktyper. Synnerligen viktigt är därför att intensifiera markbiologiska studier för att säkra bedömningarna av den ur biologisk synpunkt tillgängliga råvarupo- tentialen.

Skttgsstyrelsen anser att med en framgångsrik teknikutveckling det kan vara möjligt att uppnå det skogsenergiutnyttjande som DFE skisserar. Av de potentiella tillgångarna på skogsenergi torde enligt statens rådji'ir skogs- och _im'a'braksfbrskning och LRF mer än 60 procent finnas inom privatskogsbruket. Detta talar enligt de båda remissinstanserna för att en betydande del av utvecklingsinsatserna för energiproduktionssystem bör inriktas på relativt småskaliga lösningar. vilket inte kommer till klart uttryck i DFE:s betänkande. Även Sveriges .t'kagsägarti/öreninga/'s riks- förbund är av denna uppfattning. Förbundet anser vidare att DFE i sitt betänkande återger en missvisande bild av utvecklingsmöjligheterna för energiproduktion inom småskogsbruket jämfört med vad. DFE:s utvärde- ringsgrupp för skogsbrukets energiproduktion kommit fram till.

Dmnänverket anser att inhemska bränslen på grund av sina areella produktionsmönstcr får större oljeersättande potential om torv och ener- gived kan hanteras tillsammans senast vid förbränningsanläggningarna. Vidare framhåller verket. liksom statens råd för skogs- och jordbruks- forskning och (..)El) att kvalitetsdeklarerade handelsbränslen är en viktig förutsättning för uppbyggnaden av en bränslcmarknad baserad på inhems- ka bränslen.

Statens planverk framför att om vissa typer av alternativa energislag skall kunna utnyttjas i framtiden mark för produktions- och distributions- anläggningar redan nu måste reserveras i den fysiska planeringen. Närma- re omfattning och former för denna markreservation är enligt verket ange- lägna forskningsuppgifter.

Sk(:gsstyrelsen lämnar synpunkter på de olika forskningsområden som rör skogsenergi och energiskog och finner därvid att området systemfrågor kan bedrivas på en lägre nivå än DFE:s huvudförslag med hänsyn tagen till att viss verksamhet pågår utanför energiforskningsprogrammet. Styrelsen anser vidare att etappmålen för skogsencrgiproduktionsomrädet lättare kan uppnås genom mer begränsade insatser än vad som är fallet beträffan- de energiskog.

Skogsstyrelsen. domänverket och OEI.) anser det angeläget att betydan- de insatser inom delprogrammct Energiodling ägnas energi skogs- odling. Enligt skogsstyrelsens uppfattning är det dock tveksamt om en bedömning av områdets energiproduktionsmöjligheter kan ske redan 1985— l986. Styrelsen ifrågasätter sålunda om det är möjligt att dra tillräck- ligt säkra slutsatser från en enstaka omloppsperiod av cnergiskogsodling

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2l Industridepartementet 488

för en sådan bedömning. Antagligen måste llera omloppsperioder stude- ras. För att kunna göra en säker bedömning fordras nämligen bl. a. kunska- per om produktionsförhållandena i åldrande bestånd av energiskog. Sveri- ges irl/l[bru/x'.Yllllfl't'l'.fif('l påpekar att det i dag största hindret för en hög avkastning vid bi(mmssaproduktion utgöres av kunskapsbrist beträffande optimering av dessa grödors produktion. LRF noterar med tillfredsställelsc förslaget om ökad verksamhet med storförst'ftk inom energiskogsodlingen. Enligt förbundets uppfattning bör motsvarande försök genomföras beträf- fande särskilda energigrödor och vass. Statens rät/jär skugs- ut'/I jtn-tlln'ttksförskning anser att antalet energiskogsodlingar mäste utökas så att flera klimatzoner blir representerade i storskaliga försök. Rådet framför dessutom att innan uppodling av våtmarker sker i större skala eventuellt ändrade hydrologiska betingelser på omgivande skogsmark måste kartläg- gas. SMIII menar att studier av de hydrologiska och ekologiska effekterna bör ingå oavsett vilken av DFE:s ambitionsnivåer som väljes. Jordbruks- tuknis/tu institttt't anser att insatserna beträffande maskinutveckling inom odlingstekniken bör foreeras. '

Den stora satsningen på energiskog ifrågasätts av kumwssitmsm't'tnntlen för mifjt'iskydd. Dessa skogar torde enligt nämnden på grund av sina för landskapsbild och naturmiljö' förödande konsekvenser inte kunna accepte- ras i sådan skala som fordras för att de skall lämna annat än ett marginellt bidrag till den framtida energitillförseln. Beträffande avkastningsmöjlighe— tema för energiskog anför Sveriges lttnthrttksuniversitet:

Utredarna pekar på mycket stora potentiella möjligheter för produktion av biomassa. Genomgående saknas emellertid bakgrundsreferenser. varför sifferuppgifterna måste tas med en viss reservation då de ger uttryck för väl stor optimism. Detta gäller exempelvis uppgiften att intensivodlad energiskog på våtmark förväntas kunna ge en produktion av 20—30 ton torrsubstans per ha i de södra och mellersta delarna av landet. Som jämförelse kan nämnas att för närvarande knappast någon gröda kommer upp till mer än hälften av denna avkastning. SLU vill därför instämma i och understryka utredarnas påpekanden om att osäkerheten i dessa skatt- ningar ännu är stor.

Utredarna framhåller att högintensiv odling av energiskog på myrmark har förutsättningar att ge den största biomassatillvästen. vilket dock knap- past torde vara fallet. Högre prc-duktionssiffror kan säkerligen erhållas om samma odlingsteknik tillämpas påjordbruksmark då dessa områden ofta är gynnsammare ur klimatisk synpunkt.

Universitetet understryker dessutom de varierande användningsmöi- ligheterna för olika typer av energigrödor. Även skolesstyrclsen anser att de av DFE angivna intervallerna. för energiskogsodling förefaller vara höga och menar att siffrorna anger en övre gräns för maximalt möjlig produk- tion. Styrelsen pekar också på domänverkets storförsök vid Finnmossen. där man kalkylerat med en genomsnittlig produktion av l2 ton 'l'S/år och ha. dvs. ca hälften av vad DFE anger.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 489

'l'orvprod u ktion i liten och medelstor skala samt metoder för torv- utvinning året runt betraktar statens ratten/allsrcrk. domänverket och länsstyrelsen [ lf'a'sterhottens [än som angelägna forskningsområden. Ex- ploatering av små objekt skulle enligt domänverket relativt lätt kunna samordnas med skogsbruk i de fall torven förekommer i skogsmiljö.

LRF påpekar att efterfrågan på förbränningsanläggningar för fasta bränslen är så stor att även undermålig utrustning säljs på markna- den. Enligt förbundets uppfattning bör en offentlig provningsverksamhet komma till stånd omfattande förutom själva förbränningsanläggningen även den vanligaste kringutrustningen.

DFE föreslår att den tekniska utvecklingen av förbränningsanläggningar för inhemska bränslen skall inriktas mot anläggningar mellan ().I och [ MW. Statens naturvårdsverk framhåller att teknikutveckling för småskalig eldning (mindre än 0,1 MW) av biobränslen av miljöskäl är en angelägen

uppgift.

Delprogrammet: Bränslq/i'iräa'ling och Pma'uktionsan[äggningar

DFEs huvudalternativ för delprogrammct Brit"n.slq/i't'ra'tllt'ng tillstyrks av bl.a. Swriges t'ivilingeniörsförhund. Förbundet anser det angeläget att prioritera framtagning av sådana bränslen som är lätt anpassbara till det befintliga energisystemet och transportsektorns stora oljeberoende gör att en relativt betydande satsning inom detta område är motiverad.

Bränsleblandningar med kol/olja eller kol/vatten tilldrar sig stort intresse bland remissinstanserna. då landets oljeberoende eventuellt kan minskas påtagligt utan större ombyggnader av befintliga oljeeldade anlägg- ningar. Sranska kommttnft't'rbtmdat. Svenska värmeverksföreningen m. fl. förordar denna satsning. Svenska kommunförbundet föreslår att utveck- lingen bör bedrivas med sådan omfattning och intensitet att ett införande på kommersiell bas kan påbörjas redan under första hälften av l980-talet. OED anser också att bränsleblandningar är ett intressant alternativ, som vid blandning olja/inhemska bränslen kan minska transportkostnadernas betydelse för användning av inhemska bränslen och därigenom utjämna de skillnader som nu finns regionalt mellan tillgång och efterfrågan på inhems- ka bränsleråvaror. Jernkontoret tillstyrker en kraftfull satsning på delpro— grammet Bränsleförädling. Motivet är järn- och stålindustrins starka oljeberoende. som härmed skulle kunna reduceras. Omvandlingsprocesser för fasta bränslen genom förvätskning och förgasning kan enligt Ilyrasgt'isternas riksfi'irhttna' få stor betydelse. särskilt för fordonssektorn. om förlusterna vid omvandlingen kan minskas eller utnyttjas för t.ex. uppvärmningsändamål. Forskningsverksamhet inom detta område bör därför prioriteras.

SMAB anser att delprogrammct Bränsleförädling ej är anpassat till de energipolitiska utgångspunkterna vad avser syntetiska drivmedel. De för- slag som DFE framlägger om systemstudier och utarbetande av introduk-

Prop. 1980/81:90 Bilaga l.2] Industridepartementet 490

tionsstrategier är enligt SMAB redan delvis överspelade och i stället före- slås en stark koneentrering av delprogrammct. SMAB anser vidare att förgasningstekniken underskattas i betänkandet som ett verktyg att på ett särklassigt miljövänligt sätt konvertera och därmed möjliggöra användning av även mycket orena och relativt sett billiga råvaror.

Uppsala universitet framför att betydligt större vikt bör läggas vid eta- nolframställning både med avseende på kortsiktig produktion från socker eller stärkelse och långsiktig produktion från cellulosa och hemicellulosor. Nya tekniska genombrott på etanolproduktionssidan kommer enligt uni- versitetet troligen att öka etanolens konkurrenskraft som bränsle. kemisk råvara och speciellt som oktantalshöjande tillsats.

Sveriges ('lt'ilingett/('irsfi'it'blind bedömer det som mycket angeläget att insatserna vad avser förutsättningarna för och konsekvenserna av olika förbrän ningsprocesser för kol och inhemska bränslen inom delpro- grammet Produktionsan/äggningar bedrivs på åtminstone nivån DFE:s huvudalternativ. Enligt Svenska kommttn/i'irhtotdet bör både små och me- delstora anläggningar bli föremål för studier i syfte att förbättra planerings- oeh beslutsunderlaget för kommunerna.

Miljöfrågor [ samband med tttnj-uttjande avjitsta bränslen

Många remissinstanser anser det angeläget att de hälsoeffekter som kan uppstå i samband med produktion och utnyttjande av kol. torv och skogs- råvaror för energiproduktion noga kartläggs. Hit hör socitt/styrelsen. SMHI. statens geotekniska institut. statens tuttarvårdsverk. statens råd för skogs- och jordbruksforskning. domän verket och länsstyrelsen iJönkö- pings län. Statens planverk anser att det speciella och utanför energiforsk- ningsprogrammet finansierade forskningsprogrammet Kol-Hälsa—Miljö. KHM-projektet. bör utvidgas och göras mer allomfattande så att hälso- och miljöaspekter även för andra energislag studeras. Energi-Hälsa-Miljö. NFR menar att den av DFE redovisade översikten över forskningen om miljöeffekter behöver kompletteras för att ge en mera fullständig bild av behov och resurser.

De miljövårdskrav som i dag ställs upplevs av Svenska värtneverksft'ir- eningen ha en starkt bromsande effekt på utnyttjandet av fasta bränslen. kol. skogsenergi och torv. En forcerad forskning samt utvärdering av internationella resttltat och miljövårdskrav anser föreningen därför måste ges hög prioritet inom svensk energiforskning.

Statens natttrvt'irdsverk anser att det är svårt att få en klar bild av hur mycket av äskade medel som är avsedda för forskning om miljöeffekter vid utnyttjande av förnybara energikällor. Verkets egen uppfattning är att kostnaderna för forskning om n'tiljökonsekvenser av nya energislag och framtagning av erforderlig miljöteknik skall belasta energiforskningsprof grammet. Verket anför vidare:

Prop. 1980/Slz90 Bilaga l.21 Industridepartementet 49!

Delegationen förutsätter att miljörestriktionerna skall klarläggas senast l984. Förbränningsanläggningarnas miljöbelastningar. deras konsekvenser för hälsa och miljö och därav föranledda miljörestriktioner förutsätts enligt delegationen vara klara l983.

Naturvårdsverket bedömer att de miljöfrågor som nu är aktuella i pro- grammet. bör ha belysts på ett acceptabelt sätt till l984. Långsiktig tipp- följning kommer dock att krävas inom vissa projekt. Medel för fortsatta studier efter den tidpunkten bör kunna tas upp i naturvårdsverkets anslags- framställning. Dessförinnan bör det vara möjligt att i vissa delfrågor formu- lera krav på det utvecklingsarbete som eventuellt krävs för att lösa dessa miljöproblem. Verket anser i motsats till delegationen att arbetet med förbränningsanläggningarna kommer att kräva insatser under hela pro- gramperioden. t.o.m. 1984.

Naturvårdsverket vill betona att vissa miljöfrågor kommer att kräva insatser även efter 1984 inom ramen för energiforskningsprogrammet. Den tekniska utvecklingen fortskrider. Detta skapar nya situationer. Ett exem- pel på ett område där fortsatta insatser kommer att krävas är förvätskning och förgasning. Miljöproblemen är för dessa tekniker av helt annat slag än för förbränning. Redan nu kan förutses att vissa projekt som drivs inom det s.k. KHM—projektet (Kol. Hälsa. Miljö") kommeratt kräva fortsatta studier efter 1982. då verksamheten skall vara avslutad.

LO anser detär viktigt att framtagningen av ny teknik och nya energikäl- lor också innefattar teknik för skydd av yttre miljö och för uppfyllande av arbetsmiljökrav som ställs. .

Statens strälskjvddsinstitat påpekar de strålskyddsproblem som kan upp- stå i samband med förbränning och bearbetning av kol och torv. Det är angeläget att ta med dessa aspekter i ett tidigt skede av planeringen.

l-"ina'energi

Vindenergi har inte tilldragit sig något större intresse hos remissinstan— serna. Flertalet remissinstanser anser det viktigt att det uppstartade vind- energiprogrammet fullföljs. Detta understryks av bl.a. Svt-'nska kra/trerks- _fi'lt'eningen och SMHI. Svenska kraftverksföreningen anför vidare:

De resultat som hittills framkommit dels i Sverige. dels i utlandet. motiverar väl det fortsatta arbetet och det är viktigt att prototyparbetet följs upp och utvärderas. Erfarenheterna härifrån blir en viktig grund för den framtida bedömningen av vindkraftens möjligheter. Däremot anser vi det vara alltför tidigt att redan nu börja studera "andra" generationens vindkraftaggregat. Resurserna bör koncentreras till att sänka kostnaderna för första generationens aggregat. Möjligheterna till detta bör vara goda men måste prövas i konkreta anläggningar. lnom VAS'l' planeras ett pro- jekt med målsättning att konstruera och bygga ett par mellanstora vind- kraftaggregat (0.5—l MW) där alla möjligheter till kostnadssänkningar och rationaliseringar skall beaktas. Ett sådant projekt kan väl inpassas i det statliga vindenergiprogrammet och ytterligare bredda grunden för intro— duktion av vindkraften.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 industridepartementet 492

Sveriges t'ivilingetrir'it's/i'irlttutd och Svenska elverks/i'ireningen ifrågasät— ter vindenergins betydelse på kort sikt men konstaterar att teknikutveck- ling bedrivs utomlands. De båda remissinstanserna anser därför att det tekniska kunnandet till stora delar bör köpas utomlands. Resursbehovet skulle därmed kunna sänkas. De två beställda prototypaggregaten binder dock trpp stora delar av resurserna. Enligt civilingenjörsförbtmdet bör insatserna härutövcr framför allt inriktas på systemaspekter samt hur effekt- och energitillskottet kan integreras i elsystemet i övrigt.

Koneessionsnänrna'en _r'o'r mil/oskuld hänvisar till sitt yttrande över DFE:s förslag till energiforskningsprogram för perioden l978/79— l98tl/8l. i vilket tveksamhet framfördes inför vindenergisatsningar. eftersom de sammanhängande miljö- och naturvårdsproblerncn framstår som betydan- de. samtidigt som den utvunna kraftens begränsade tillgänglighet väsentli- gen minskar värdet av en storskalig vindkraftsutbyggnad. St)eialstvrelsen framhåller i sitt remissyttrande miljöfrågorna som en mycket angelägen forsknings- och utvecklingsuppgift.

Del/mtgratntnen 'I'eknikber'akning oelr 'l"il/förse!s_vstetn

] delprogrammet 'I'eknikhevaknitrg har ett antal energitekniker. som kan få betydelse på lång sikt. samlats. Svenska krafti'er'k.s;/'t')'t'etringen och Hyresgt'isternas riks/ärhuncl anser att vissa teknikområden. exempelvis sol- oc h vågene rgi. inte kan ge något betydelsefullt tillskott till energi- försörjningen och sålunda kan hållas på en lägre nivå än den av DFE föreslagna. SIND och .S'veriges ("ll'llfllg('It/'t'll'Aj/i'll'l)[llltl anser att satsning- arna år befogade. speciellt som dessa bedrivs i internationellt samarbete. SlND förespråkar en koncentration av insatserna. varvid några teknikom— råden som t.ex. kolft'irvätskning och solceller begränsas till bevaknings- nivå.

Vad gäller geotermisk energi anser Sveriges geologiska undersök- ning att det är angeläget att de olika geotermiska möjligheterna inom landet kartläggs innan omrädet förs till bevakningsnivä.

Svenska uppfinnare/i'ireningen pekar på den stora satsningen på utveck- ling av väteteknologi som görs utomlands. framför allt i USA. och som måste ses mot bakgrunden av den påverkan som en koldioxidproduktion vid förbränning kan få på jordatmosfärfn och klimatet.

Beträffande delområdet ny k ä rnteknik anser Studsvik Energiteknik AB att den av DFE föreslagna resurstilldelningen. 8 milj. kr.. är orealistiskt låg. För att säkerställa den efterfrågade aktiva bevakningen'bör den dubbla summan (lb—IS milj. kr.) enligt bolaget tillskjutas. Vidare ger bolaget synpunkter på att medel för teknikbevakning för urananrikning bör beräk- nas inom energiforskningsprogrammet samt att kärnvärmereaktorer bör ingå på samma grunder som bridrcaktorcr m. m. Näringslivets energidele- gation framhåller också att forskning och utveckling av kärnvärmereak- torer fortsättningsvis bör bedrivas. varvid en bättre valfrihet vid framtida beslut om värmesystem för städer skulle uppnås.

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.2l Industridepartementet 493

Sektion Kemi vid KTH pekar på att det inte klart framgår av DFF,:s förslag hur teknikbevakningen skall ske. Praktiskt skulle detta. enligt sektionen. kunna göras genom att universiteten och högskolorna fick för- slagsvis tio forskarplatser var (ca 1.5 milj. kr./år) för inbjudna utländska gästforskare. Dessutom borde ett motsvarande antal svenska forskare beredas möjlighet att med medel helt eller delvis från Sverige gästforska vid utländska institutioner och företag.

Systemstudier och övergripande studier. som bl.a. ingår i delprogram- mct 'l"ill/"(it'se[.s'_vstem. har tilldragit sig stort intresse bland remissinstanser- na. Bl.a. SIND och Sveriges t*is'ilingeniörsji't'rbtat(I hänvisar härvid till det övergripande ansvar. omfattande även den kommunala energiplancringen. som SlND har.

Fusionsenergi

DFE föreslår i alternativet lägre ekonomisk ram att fusionsenergipro- grammet utgår ur energiforskningsprogrammet. Il-"A. Sveriges civilingen- jt'irsji'jrhund. Svenska elt'erksl'öreningen. Hyresgäs'ternas riksförbund. Svensk ittdustrifiirening.Studsvik I:"nergiteknik AB m. fl. förordar DFE:s huvudförslag. enligt vilket Sverige även fortsättningsvis deltar i Euratom- samarbetet på fusionsområdet. Institutionen för plasmats-sik vid KTH framhåller att det annars kan bli svårt att behålla och vidareutveckla den expertis. som för närvarande finns på fusionsforskningens område. liksom även i fortsättningen kunna prestera resultat av internationellt intresse på detta område. NFR påpekar att de förutsättningar som gäller för EG- samarbetet och behov av nationell forskning på området liksom finansi- eringen av denna bör bli föremål för en specialutredning. SIND föreslår att ansvaret för fusionsforskningen överförs till NFR.

Uppsala Universitet föreslår en omprövning av det svenska deltagandet i JE'l'-projektet med anledning av att 'l'okamak-principen enligt DFE ej synes vara den lämpligaste. Ett ökat stöd åt den svenska fusionsforskning- en borde. enligt universitetet. vara tillräckligt för att svenska forskare skall kunna bevaka området. så som det utvecklas vid utländska anläggningar.

Statens strå/skyddsinstitut påpekar att det är viktigt att redan på ett mycket tidigt stadium börja diskutera säkerhetsproblemen kring fusions- kraften. Den bild som tidigare uppmålats av denna energikälla som ren och ofarlig har enligt institutet i flera stycken mycket dålig verklighetsanknyt- ning.

2.9 Allmänna energisystemstudier

DFE föreslår förstärkta insatser på området Allmänna energisystemstu— dier (AES). Verksamheten inriktas på dels studier av utvecklingsförutsätt- ningar för energisystemet med hänsyn till resursbegränsningar m.m.. dels studier av främst statsmakternas möjligheter att åstadkomma förändringar

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.21 Industridepartementet 494

i önskad riktning. Åtskilliga remissinstanser uttrycker sitt stöd för forsk- ningsområdet och förordar i "flera fall ökade satsningar. Hit hör UHÄ. humttnistisk-santhällsvetenskapliga j'urskningsrtia'et. kont'essittnsnz'imn- den för miljt'iskytla' (i hänvisning till sitt yttrande över DFE:s förslag till energiforskningsprogram för perioden l978/79—l980/81). statens institttt för h_vggnadsjitt'skning. Vetetiskapsttkademiett. Sveriges t'ivilittgett/'örsfiit'- bund. Svensk industri/i't'rening och Studsvik Energiteknik AB. Byggnads- forskningsinstitutet instämmeri DFE:s bedömning att verksamheten inom AES-programmet även fortsättningsvis bör ha karaktär av tillämpad forsk- ning och utveckling. Programrnets forskning bör inriktas på sektorsöver- gripande. långsiktiga frågeställningar. Samtidigt anser dock institutet att utredningens resonemang om programmets mål och inriktning framstår som ofullständiga. lnstitutet är oroat för att resultaten från studierna härigenom kommer att väga lätt i förhållande till övriga programs resultat. med påföljd att helhetsbegreppet i energipolitiken inte blir så starkt som önskvärt vore. lVA anser att det redovisade syftet för AES. nämligen att vägleda energipolitiska beslut. inte har uppfyllts på ett sätt som står i proportion till insatserna. Även civilingenjörsförbundet anser att studierna i ökad utsträckning bör få en inriktning som gör att de kan ligga till grund för avvägningar.

Statens institut för h_vggnadsförsknint.7 anmärker. att delegationen i sin problem översikt inte diskuterar utvärdcringsforskningens betydelse och möjligheter.

DFE föreslår inom programmets ram en särskild funktion med uppgift att sammanställa resultat från de enskilda forskningsprojekten till en syn- tes. ["örsvaretsforskningsanstait anser. att det för de allmänna energisy- stemstudierna. som tidigare saknat en samlad ledning. är mycket värdefullt med en särskild sammanhållande funktion för synteser i form av ett s.k. moderprojekt.

Arbetsmarknaa'sstyrelsen anser att det är väsentligt att en omställning av energisystemet sker på sådant sätt. att negativa effekter på sysselsättning- en kan begränsas. Styrelsen finner det därför angeläget att effekterna av olika energiformer på sysselsättningen. regionalt och branschvis. närmare analyseras.

2.10 Energirelaterad grundforskning

Programmet omfattar sådan naturvetenskaplig och teknisk grundforsk- ning som bedöms vara värdefull för det framtida energisystemet. men som ej stöds som en nödvändig del av övriga program. SIND och Sveriges t*ii'ilingen/("irsfi'irbuml anser det viktigt att tillräckligt stöd ges till denna typ av forskning och har heller inget att invända mot att NFR. S'fU och Studsvik Energiteknik AB handhar delprogrammen. STU framhåller att nackdelen med att lägga huvudansvaret för grundforskning hos en halv-

Prop. HSO/81:90 Bilaga l.2] industridepartementet 495

kommersiell organisation som Studsvik är att man inte har samma över- blick som de centrala anslagsorganen STU och NFR. Det finns således ett samspel mellan grundforskning och tillämpad forskning och utveckling genom att grundforskning kan leda till fortsättningsprojekt. och den tilläm- pade forskningen kan i sin tur visa på behov av grundforskning. För att ta tillvara dessa möjligheter enligt STU behövs en samlad syn på området. [:'nergitekniskt centrum vid CTH liksom Sektion Kemi vid KTH anser att konkurrensen av principiella skäl skall vara fri mellan olika forsknings— grupper och -institutioner när det gäller resurstillskotten. Sektion Kemi pekar på att Studsvik inte har någon specifik kompetens på området ifråga och därför skall konkurrera med övriga institut och högskolor om projek- ten. Basresurser för energiforskning bör enligt Sektion Kemi inte ges som projektanslag utan som basanslag. Hvresgästernas riksfirbund anför beträffande samordningen:

Den energirelaterade grundforskningen bör samordnas mellan program- organen NFR. S'l'U och Studsvik Energiteknik AB samt BFR. NE och TFD och inriktas på en rationell och effektiv forskningsorganisation som gynnar samhällets behov av minskad oljeimport. Härigenom borde risken för överlappning av forskningsresurscr och dubbelarbcte elimineras. Ut- värderingen av forskningsresultat borde också bli bättre och mer över- skådlig.

2.11 Utbildning samt forskar- och basresurser vid universitet och högskolor

Några remissinstanser tar upp frågan om tillräckliga personalresurser finns för ett utvidgat energiforskningsprogram. TCO varnar för en satsning enligt DFE:s högre alternativ som kan leda till en överströmning av kvalifi- cerade forskare och tekniker från andra mindre gynnade sektorer på ett sätt som skapar icke önskade problem. Liknande synpunkter framförs från byggnadssstyrelsen och Svenska elverksft'ireningen.

Satsning på kunskapsuppbyggnad. förstärkta forskar- och basresurser vid universitet och högskolor förordas av flertalet remissinstanser. Bl.a. UHÄ. ltuntartistisk-samhällsvetenskapliga jin'skningsrådet. statens insti- tutför h_vggnadsjbrskning. Vetenskapsakademien och Svenska kraftverks- föreningen uttrycker behov av en hög kvalité på forskning. delvis med syfte att kunna etablera ett fruktbart internationellt samarbete. RRV menar att de programansvariga organen i ökad utsträckning bör kunna bereda högskolorna bättre förutsz'ittningar för en mera beständig kunskapsupp- byggnad inom särskilt angelägna teknikområden. Detta kan enligt verket ske t.ex. genom fleråriga ramprogram. Farskningsrt'idsniimntlen under- stryker vikten av att frågan om långsiktig kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering behandlas samlat av de ansvariga myndigheterna. En ökad samplanering mellan programorganen och UHÄ skulle enligt nämn- den vara önskvärd.

Prop. 1980/81:90 Bilaga l..!l industridepartementet 496

Även THE påpekar att stödbehov föreligger för mer långtgående kun- skapsuppbyggande insatser. vilket bör beaktas vid utformningen och ge- nomförandet av energiforskningsprogrammet. Arbetsgruppen erinrar ock- så om att betydande resurser för energiforskning anvisats inom olika departements anslagsramar. Det är dock ej fallet beträffande utbildnings- departementet. vilket år en nackdel för forskningen vid de tekniska hög- skolorna enligt 'l'l—lE. som vidare anför:

En nödvändig förutsättning för att en institution utan men för den primära uppgiften. att bedriva forskning och utbildning. skall kunna göra en insats inom ett speciellt forskningsområde som energiforskningen är dock att för den primära uppgiften erforderliga basresurser är för handen. Det som ofta saknas är forskartjänster under professorsnivån. De tekniska fakulteterna är i detta avseende extremt illa lottade.

Statens planverk. noterar att utbildningsfrågm' inte hör hemma i encrgi- forskningsprogrammet. Verket anser dock att dessa frågor måste belysas på ett mer övergripande sätt än vad sotn gjorts av DFF. samt att utbildning bör komma till stånd även på ”lägre" nivåer än forskarutbildningen. I:"nergitekniskt eentrtun vicl ("TII konstaterar att alla påpekanden hittills om behovet av basresurser för forskning och högre teknisk utbildning endast har lett till att DFE avser att "initiera en undersökning". Svenska eli'erk.s;li>'rt'ningen anser det beklagligt att frågan om storleken av resurstill- delning till programorganen. varav universitetet och högskolor erfaren— hetsmässigt tar i anspråk en betydande del. behandlas helt fristående från de anslag som i annan ordning (över annan huvudtitel) lämnas eller borde lämnas till universitetens och högskolornas forskning.

Ft'iretagsekontmtiska institutionen vid Slt)('kllt)[lll.t' universitet pekar på ett stort behov av att etablera tvärvetenskapliga centra inom universitet och högskolor. Motivet härför är enligt institutionen att energi griper in i snart sagt all samhällelig individuell verksamhet. För att förstå och utveck- la energisystemet krävs att en mer övergripande kun'skap byggs tipp både vad gäller forskning och grundutbildning. Möjligtvis kan enligt institutio- nens mening uppbyggande av energilinjer i utbildningen vara ett steg på vägen.

S'I'U omtalar att man har för avsikt att redan innevarande budgetår försöka få till stånd forskarutbildning vid KTH beträffande kemisk lagring för att om ca tre år de nyutbildade forskarna självständigt skall kunna arbeta vidare inom högskolorna eller hos industrin.

Svenska upp/inn:tre/öreningen föreslår att medel avdelas för att träffa överenskommelser med ett eller annat tiotal väl dokumenterade uppfinna- re för att de under erforderlig tid uteslutande ska ägna sig åt nyskapande insatser inom energiområdet.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 497 Bilaga l.22

Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Sam- manfattning av och remissyttranden över R2-utred- ningens betänkande (Ds I 1980: 9) 1 Sammanfattning av R2-utredningens betänkandel

1. 1 Utgångspunkter

Som grund för sina överväganden har utredningen sammanställt ett antal utgångspunkter av allmän natur. ägnade att klargöra RZ-verksam— hetens funktion och förutsättningar i det svenska samhället: — I Sverige kommer att finnas kärnkraftverk under de närmaste decen-

nierna. Insatser för deras säkra och ekonomiska drift och avveckling är angelägna (energipolitisk utgångspunkt).

—- Insatser för att främja industrins innovationsverksamhet. tekniska kva- litet och konkurrenskraft är angelägna (industripolitisk utgångspunkt).

— Det är angeläget att förstärka statens anslag till forskning för att bl. a. vidmakthålla svensk utvecklingspotential på olika områden. varvid den del av anslagen som ställs till förfogande för forskningsråd och högsko- leenheter bör användas enligt de kriterier dessa själva ställer upp (forsk- ningspolitisk utgångspunkt;jfr prop. 1979/80: 100 bil. 12 s. 2). — På grund av den statsfinansiella situationen kommer något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag inte att föreligga under de'närmaste åren (dir. 1978140). Utgångspunkten skall vara att förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändra- de resurser inom det område som förslagen avser (dir. 1980: 20).

— Energiproduktionen i Sverige skall normalt belastas med kostnaden för erforderlig tillsyns- och utvecklingsverksamhet m.m. (finansiell sektor- ansvarsprincip;jfr t. ex. direktiven för Oka-utredningen. dir. 1978: 102).

— Vid bedömning av frågan om nedläggning av R2-verksamheten måste också beaktas sambandet mellan reaktordriftcn och den övriga kärntek- niska verksamheten i Studsvik. — "Bolagets nuvarande planer baseras på förutsättningen att kärntekniken även i fortsättningen kommer att utnyttjas för den inhemska energiför- sörjningen. Utbyggnaden av kärnkraften kommer dock att stagnera inom landet medan exportmarknaden bedöms möjlig att utveckla vi- dare. Mot denna bakgrund inriktas bolagets kärntekniska resurser grad- vis alltmer mot bränsleundersökningar. avfallsteknik samt säkerhet och skydd vid drift och underhåll av kärnkraftanläggningarna." (Studsvik Energiteknik AB till industridepartementet 1979-06-26 med anhållan om medelstillskott.)

' Detta avsnitt ären något bearbetad version av betänkandets kapitel 6. 32 Riksdagen 1980/SI. I sant/. Nr 90. Hilagedel

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 498

— "Mot bakgrund av de åtgärderjag nu har förordat och som komplement till de riktlinjer som tidigare har meddelats för bolagets verksamhet (prop. l977/78: 110 och I978/79: IIS) är det enligt min uppfattning rimligt att framhålla. att ett bolag av Studsviks karaktär 'givetvis.inte kan beräknas uppnå företagsekonomisk lönsamhet i gängse bemärkelse. De krav som staten som ägare bör ställa på bolaget bör uttryckas dels i termer av bidrag till den tekniska utvecklingen inom energiområdet (kompetens. resultat av forsknings- och utvecklingsarbete. efterfrågan på företagets tjänster etc.) dels i form av att planer och budget följs. Dessa frågor bör enligt min uppfattning kunna tas upp till närmare behandling sedan bolagets nu inledda åtgärdsprogram för det kortare tidsperspektivet fram till år l98l har börjat avsätta resultat." (Föredra- ganden i prop. I979/801l8. föranledd av nyssnämnda skrivelse från Studsvik.)

l.2 Tekniska och säkerhetsmässiga möjligheter att bibehålla driften vid R2

Av de intressentenkäter som redovisas i avsnitt 4.l i betänkandet fram- går att RZ-anläggningen. i fråga om prestanda och flexibilitet i användan- det. uppfyller aktuella krav och ej kan anses omodern.

Förutsedda användningar under det närmaste decenniet kräver inga väsentliga om- eller tillbyggnader utöver de modifieringar i säkerhetssyste- met som nu pågår. . _

Vid behandling av frågan om fortsatt drift av R2 och R2-0 efter utgången av nu gällande tillstånd kommer statens kärnkraftinspektion (SKI) att göra en kompletterande säkerhetsanalys. Denna kan gälla bl. a. eventuella åld- ringsfenomen i reaktor- och säkerhetssystem. utbildningsprogram för drift- och underhållspersonal och jordskalvs inverkan på anläggningen. Vidare avser statens strålskyddsinstitut (SSI) fastställa nya gränser för utsläpp av luftburen radioaktivitet för såväl R2-anläggningen som andra anläggningar i Studsvik. _ .

Myndigheterna kan ej nu förutse om denna granskning leder till krav på väsentlig ombyggnad eller omfattande ändring av utbildningsprogram.

Förenta staterna förväntas inom överskådlig framtid vara det enda land som kan leverera höganrikat utan för bränsle till RZ. Som en följd av aviserade framtida inskräkningar i USA:s leveranser av höganrikat uran för forskningsreaktorer kan dock övergång i R2 från anrikningsgraden 93 % till 45 % eller. på längre sikt. till under 20% bli nödvändig. Övergång till 45 % väntas ej medföra avgörande prestandasänkningar men väl ökade bränslekostnader. Övergång till den lägre anrikningsgraden. om den över- huvudtaget blir tekniskt och ekonomiskt möjlig. väntas ej bli aktuell före år l99t).

Mot denna bakgrund finner RZ-utredningen att såvitt nu kan bedömas finns inte några tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och R2—0 under l980-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 499

1.3 Motiv för fortsatt drift vid R2

Behov och önskemål som framförts vid enkäter och intervjuer finns sammanfattade i kapitel 3 i betänkandet.

I.3.l Kärnbränsleutveckling

Den dominerande användningen av R2 avser f. n. kärnbränsleutveckling för lättvattenreaktorer och därmed sammanhängande materialprovning.

Det framtida behovet av R2 har tidigare undersökts av Studsviks- utredningen. Den rapporterade 1977 att ingen av de intressenter som utredningen haft kontakt med ansåg att R2-reaktorn på sikt var motiverad av annat än rent forskningspolitiska skäl.

Denna bedömning står sig ej längre. Under RZ-utredningens arbete har framkommit att behovet av insatser för bränsleutveckling för lättvatten- reaktorer kan väntas kvarstå under avsevärd tid, kanske decenniet ut. Detta gäller såväl svenska kunder (direkt Asea-Atom. indirekt kärnkraft- producenterna och tillsynsmyndigheterria). som utländska (däribland Asea-Atoms samarbetsparter). . '

Denna markant ändrade marknadsbild sammanhänger med att nya bc- hov och möjligheter uppstått att förbättra bränsleprestanda i lättvatten- reaktorer samtidigt som skärpta krav kommit att ställas på experimentell verifiering av nya bränslekonstruktioner.

Möjligheter att tillgodose dessa behov är väsentliga såväl för Asea-Atom såsom ledande kärnbränsletillverkare. som för svenska kärn- kraftproducenter såsom avnämare av kärnbränsle. Här föreligger sålunda både industripolitiska och energipolitiska motiv för fortsatt drift av R2- reaktorn. som för dessa undersökningar har speciellt lämpliga egenskaper.

1.3.2 Kämsäkerhetsjbrskning och resursberedskap Man kan förutse behov av nya satsningar inom kärnsäkerhetsområdet. Sådana har föreslagits av reaktorsäkerhetsutredningen och SKI har nyli- gen utarbetat en handlingsplån för säkerhetshöjande åtgärder. Även om därvid undersökningar i R2 ej kommer att vara framträdande är tillgången till den tekniska och vetenskapliga kompetens som finns samlad kring R2- anläggningen en väsentlig resurs sotn det är angeläget att bevara för säker- hetsinriktade insatser. (Se vidare avsnitt 1.4.6.) ' Motsvarande motiv gäller i fråga om Studsviks medverkan i bered- skapsorganisationen mot kärnkraftolyckor och tillhörande utbildnings- verksamhet. i fråga om behovet av tillgång till laboratorierna för aktiva material och i fråga om verksamhet inom avfallsområdet.

1.3.3 Nuturrert'nskapligförs/(ning

Neutronspridning utgör ett viktigt verktyg för grundläggande studium av fasta och llytande ämnens struktur inom fysik. kemi. biologi och material- vetenskap. Här finns många lovande forskningsområden. såsom framgår

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 500

av den snabba utbyggnad som på senare år skett och fortfarande sker i många länder.

De svenska forskningsinsatscrna baserade på R2 och R2-0 har avsevärd omfattning och god kvalitet. De satsningar som görs och planeras har gott stöd inom det svenska vetens-kapssamhället och'av naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). _

För huvuddelen av den under l980-talet aktuella forskningen är R2- reaktorerna väl lämpade.

1.3.4 Medicinska isotoper Den isotopproduktion för medicinska ändamål som Kabi Diagnostica bedriver i anslutning till R2-reaktorn är av relativt-Iringa omfattning och är utsatt för stark utländsk priskonkurrens. I huvudsak är det endast produk- tionen av teknetium-99m, med dess korta halveringstid. som kan ha kon- kurrenskraft. .

Även om radiofarmakatillverkningen av ekonomiska skäl borde inskrän- kas så kan det tänkas föreligga beredskapsskäl för att bibehålla möjligheten till inhemsk produktion vid avspärrning. Klarhet har inte kunnat vinnas på denna punkt.

1.4 Avveckling av R2-anläggningen

l.4.l Fysisk avveckling _

Den fysiska avvecklingen av RZ-anläggningen är en måttligt'svår upp- gift. bl.a. eftersom RZ-bränslct rutinmässigt återsänds till USA medan mängden högaktivt avfall i övrigt är liten.

Det finns i huvudsak två strategier för avveckling:

— Anläggningen demonteras delvis och försätts i ett sådant tillstånd att den kan lämnas med minimal övervakning samtidigt som vissa byggna- der frigörs för annan användning: den slutliga avvecklingen. då allt radioaktivt material hopsamlas. förpackas och borttransportcras till slutförvaring och resterande aktiva byggnader rengörs. sker först flera år senare. ' _ — Hela avvecklingen genomförs på en gång: om en anläggning för slutför- varing ännu ej finns tillgänglig förpackas avfallet i behållare som senare kan överföras i slutförvar.

Den senare strategien har bl.a. fördelen att ordinarie personal med kännedom om anläggningen kan medverka under hela avvecklingsproces— sen och att byggnaderna blir tillgängliga tidigare. medan den förra har fördelen av aktivitetsnedgång under övervakningsperioden.

Avveckling av reaktordriftcn beräknas fysiskt kunna påbörjas ca ett år efter det att beslut fattats. Avställningen av reaktorn föregås av en årslång period av successivt minskande experimentell verksamhet. Därefter krävs ] l/2 till 2 år för överföringen till övervakat tillstånd. Under avvecklingen

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 501

reduceras R2-personalen från 90 till l0. varvid halva reduktionen sker då driften upphör. Behovet av personal för strålskyddsfrågor och service är relativt stort i avvecklingsskedet. men minskar sedan till enbart övervak- ningsuppgifter. Om alternativet med omedelbar slutavveckling väljs krävs ytterligare ca 1 år. varefter ingen personal erfordras.

De direkta nedläggningskostnaderna fram till övervakat tillstånd kan uppskattas till ca 75 milj. kr. i 1979 års penningvärde. ungefär svarande mot tre gånger nuvarande statliga driftbidrag (23 milj. kr. per år). Därtill kommer visst intäktsbortfall. böter för ej fullgjorda kontrakt. kostnader för personalavveckling. Utrangering av vissa anläggningstillgångar m.m. Det slutliga tillskott som erfordras för avvecklingen utöver ovan angivna 75 milj. kr. är ca 28 milj. kr. (exklusive personalavvccklingskostnader). dvs. något större än det statliga driftbidraget för ett år. Går man vidare till slutlig avveckling har kostnaden. inklusive kostnader för slutförvaring och för en senare rivning av byggnader. grovt uppskattats till 20 milj. kr. Väljs stegvis avveckling uppskattas kostnaden för övervakning under mellanti- den till ca l milj. kr. per år.

Enligt utredningens mening bör av praktiska skäl snarare än ekonomiska hela avvecklingen genomföras på en gång. Kostnaden bör därvid visserli- gen i princip bli lägre än totalkostnaden för den stegvisa avvecklingen. Det - behöver emellertid ej bli så i praktiken. eftersom en senarelagd slutavveck- ling förmodligen skulle kunna utföras med förbättrad teknik. Finns ingen slutförvaringsanläggning vid nedläggningstillfället. kan mellanlagringen medföra viss kostnad.

1.4.2 Bedömningsgrundför avveckling

En tidig avveckling av R2-anläggningen skulle leda till att för 1980-talet planerade arbeten ej kan genomföras eller måste genomföras i utländska reaktorer. Med hänsyn till att dessa arbeten i betydande utsträckning är angelägna. såsom redovisats ovan under l.3 Motiv för fortsatt drift vid R2. bör frågan om avveckling övervägas mot bakgrund av en bedömning av de tekniska och ekonomiska möjligheterna för de svenska intressenterna att genomföra undersökningar i utländska reaktorer._

1.4.3 Konsekvenserför kärnbränsleutveckling

'De reaktorer i Europa som för kärnbränsleutveckling är lämpliga som ersättning för R2 är i första hand HFR vid den nederländska forskningssta- tionen i Petten. samfmansierad av Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland inom ramen för EG:s Joint Research Centre. och SILOE vid det franska Centre d'Etudes Nucléaires de Grenoble. möjligen även OSIRIS vid Centre d'Etudes Nucléaires de Saclay. HFR är väl belagd med bräns- leutveckling under de närmaste åren och det förefaller svårt att där bereda utrymme även för ett kraftigt reducerat svenskt bränsleprovningsprogram. Ej heller de franska reaktorerna kan väntas ge nämnvärt utrymme. Härtill

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 502

kommer vid en nedläggning att också R2'.s utländska kunder kommer att efterfråga ledig kapacitet för bränsleprovning. Situationen är därför inte gynnsam för svenska intressenter som vill komma in i utländska reaktorer för kärnbränsleutvcckling.

Liksom i Studsvik är det reg-el att kunder från det land som finansierar en forskningsreaktor ej alls eller endast till obetydlig del betalar för till- gången till en bestrålningsplats utan endast för tillkommande tjänster. Så är t.ex. fallet i Petten. där nederländska och västtyska kunder slipper betala bestrålningsavgift. Svenska kunder kan i viss mån kompensera sig genom att i ökad utsträckning medverka i internationella samforsknings- projekt. En överflyttning av-A'sea-Atoms kommersiellt intressanta bränsle- provningar till utlandet skulle emellertid avsevärt öka företagets kostna- der. dels genom bestrålningsavgifterna.' dels genom försvårade transporter av bestrålat bränsle. och därmed försämra dess konkurrenskraft gentemot andra kärnbränsletillverkare. Härtill kommer att grunden för företagets samarbete med utländska parter. amerikanska ochjapanska. skulle i avse- värd grad försvagas vid nedläggning av R2.

1.4.4 Kmisekvenserför naturvelenskaplig forskning

Som alternativ reaktor till R2 för naturvetenskaplig forskning är endast den danska DR3 i Riset intressant. Övriga nordiska reaktorer erbjuder klart sämre möjligheter. Det nuvarande utrymmet vid DR?» medger emellertid direkt överflyttning av svenska instrument. program och forskare endast i begränsad utsträckning. En lösning som innebär ett gemensamt organi- serat danskt-svenskt forskningsprogram kan därför visa sig ge de bästa möjligheterna. Ledningen i Rise) har uttalat intresse för en sådan lösning. Med hänsyn till den finansiella situationens sannolika utveckling i Riset finns ej anledning räkna med lägre kostnad för NFR per medverkande svensk forskare än i Studsvik.

Efter en snar avveckling av t2-anläggningen skulle 'endast begränsade delar av den svenska reaktorbaserade naturvetenskapliga forskningen kun- na överleva. En del skulle kunna överföras till Risp. Några av de mest erfarna forskarna skulle kunna fortsätta att få'tillträde till de moderna" högfluxanläggningarna i Frankrike och annorstädes. Forskarutbildningen i Sverige skulle i praktiken upphöra och på sikt skulle därigenom grunden raseras för svensk forskning vid utländska reaktorer.

För att vid en avveckling av l-t2 ändå kunna behålla begränsade möjlig- heter till reaktorbaserad forskning och utbildning i Sverige har möjligheten att anskaffa en mindre forskningsreaktor övervägts'och jämförts med alternativen att bibehålla enbart R2-0 i drift respektive att driva R2 med- starkt reducerad effekt. lngetdera framstår som ekonomiskt rimligt i en situation då man av ekonomiska skäl avvecklar R2-anläggningen. Möjligen är ett alternativ intressant där RZZ-rcaktorns härd byggs om för lägre effekt och förses med bränsleelement av TRIGA-typ. Härigenom'synes för en

Prop. l980/8lz90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 503

måttlig investering kunna erhällas en reaktor med hyggliga prestanda (dock ej tillräckliga för bränsleprovning). en reaktor som medger avsevärd redu— cering av driftpersonal och bränslekostnader. Mera ingående studier er— fordras dock för att kunna bedöma kostnaderna för en sådan ombyggnad. reaktorns användbarhet och förutsättningarna för att realisera lägre drift— ' kostnader.

1.4.5 Konsekvertserjör medicinsk ovh industriell användning ut' isotoper

Möjligheterna att köpa besträlningstjänster för isotoptillverkning m.m. från utländska. t. ex. nordiska. reaktorer är goda. såväl tekniskt so'm ekonomiskt. Avveckling av R."! beräknas ge svårigheter endast för försörj— ningen med de mest kortlivade isotoperna. främst teknetium-99m. men även för vissa industriellt använda isotoper.

1.4.6 Konsekvenserjör övriga U'änster och Studsviks personal

Den kärntekniska verksamhet som efter en snar avveckling av R2- anläggningen behöver vara kvar i Studsvik förväntas inte kunna bära kostnaderna för vissa nödvändiga stödresurser. som tidigare delfinansie- rats av R2-verksamheten. Statliga tillskott, av storleksordningen 15 milj. kr. per år sedan nuvarande statsanslag till R2-verksamheten avvecklats. anges bli nödvändiga om ej ytterligare nedläggningar skall följa. Kärnkraft- producenterna och SKI har särskilt framhållit betydelsen av tillgången till bränslelaboratoriet och laboratoriet för konstruktionsmaterial. Dessa labo- ratorier är i detta sammanhang speciellt utsatta. eftersom de redan nu inte är ekonomiskt självbärande.

På motsvarande sätt blir vid en avveckling av R2-anläggningen förutsätt- ningarna sämre för Studsviks fortsatta medverkan i kärnsäkerhetsarbetet. t.ex. i beredskapsorganisationen och utbildningen. och i arbetet inom avfallsområdet.

Utöver de 90 personer som 'är direkt engagerade i driften av RZ-anlägg- ningen kommer ytterligare ett Stl—tal personer. möjligen ller (jfr ovan). vid projekt- och serviceenheter i Studsvik i farozoneri vid en avveckling.

Vid en avveckling av lil-anläggningen kommer således ett stort antal personer att friställas. De flesta av dem är specialister med starkt begrän- sad arbetsmarknad. Även om behovet av personer med kärnteknisk och radiologisk kompetens under det närmaste decenniet ej blir obetydligt. gör dock den höga medelåldern hos dem som skulle friställas att de blir svärplacerade. '

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.252 Industridepartementet 504

1.5 Kostnader och kostnadstäckning vid bibehållande av driften vid RZ

1.5.1 Nuläge!

Kostnaderna för driften vid R2 beräknas enligt gällande budget för 1979/ 80 bli 47 milj. kr. och intäkterna 44 milj. kr.. svarande mot ett underskott- på 3 milj. kr. [ kostnaderna ingår särkostnader på 8 milj. kr. för projekt- verksamhet i direkt anslutning till uppdrag i R2. medan återstoden kan betecknas som "bestrålningskostnader".

Intäkterna kommer till 33% från utländska kunder och till l5% från svenska kunder. Med den använda kostnadsdelinitionen. som inkluderar kapitalkostnader i begränsad utsträckning. ger de utländska intäkterna kostnadstäckning. Intäkterna från svenska kunder ger endast i undantags— fall kostnadstäckning (t.ex. direkta uppdrag från nämnden för energipro- duktionsforskning och SKl. totalt mindre än en procentenhet). medan grundforskningen genom NFR. uppdrag från Asea-Atom resp. kärn- kraftindustrin (inkl. Asea-Atom) inom ramen för två kollektivforsknings- avtal samt tjänster åt Kabi Diagnostica får sina bestrålningskostnader nästan helt subventionerade över det statsanslag från vilket resterande 52 % av R2-intäkterna härrör. . '

lfrågavarande anslag är ett reservationsanslag Fl4 Bidrag till verksam- heten vid Studsvik Energiteknik AB. Från dess anslagspost [ Kärnteknisk verksamhet disponeras under budgetåret_l979/80 20 milj. kr. under rubri- ken Bidrag till drift av forskningsreaktorn R2 och 0.3 milj. kr. under rubriken Bestrålningskostnader för isotopverksamhet. samt från anslags- posten 4 Förvaltning av anläggningar m.m. 2.6 milj. kr.

År l977/78 var bidraget till drift av R2-reaktorn. 19.5 milj. kr. Det har således i fast penningvärde avsevärt reducerats sedan dess. Detta har utredningen uppfattat som ett uttryck för det oklara planeringsläget för den framtida verksamheten vid R2 och för svårigheten att definiera en ambi- tionsnivå för denna verksamhet. Ett i fast penningvärde oförändrat anslag skulle I979/80 ha blivit ca 23 milj., kr. mot faktiska 20 milj. kr. Ett sådant anslag skulle ha balanserat budgeten för 1979/80, eftersom underskottet i denna råkar varajust 3 milj. kr. Därmed skulle Studsvik Energiteknik på sätt och vis erhållit full ersättning för det intäktsbortfall som de låga priserna för vissa svenska kunder medför. Underskottet i budgeten beror dock egentligen på att kostnaderna för kärnbränsle och energi ökat snab- bare än beräknat. _

Sedan år 1977 har en avsevärd ökning skett av de utländska uppdragen. vilket klart bidragit till att förbättra det ekonomiska resultatet. Medan är 1977 de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt drift framstod som dåliga föreligger nu grund för försiktig optimism.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet - 505

1.5.2 De närmaste åren

Avgörande för framtidsutsikterna är om kärnbränslemarknaden för R2 kan förväntas stå sig under ett antal år och ha tillräcklig bärkraft för väntade kostnadsökningar. De bedömningar som Studsvik Energiteknik redovisat ger enligt utredningens uppfattning grund för sådana förvänt- ningar.

Vid fortsatt drift av R2 beräknas kostnadsökningarna under de närmaste åren komma att domineras av ökande kostnader för kärnbränsle, el och eldningsolja. Studsvik Energiteknik har uppskattat ökningen av årskostna- den från I979/80 till 1983/84 att bli 5.8 milj. kr. (i I979 års penningvärde), varav 4,7 milj. kr. för bränsle, el och olja. Därtill kan komma, tidigast 1984/ 85. ytterligare ökning på grund av övergång till bränsle med 45% anrik- ningsgrad.

Dessa kostnadsökningar är sådana som konkurrenterna på den interna- tionella marknaden också kan förväntas få. varför de ej bör på ett avgöran- de sätt förändra R2:s konkurrensförmåga. Detsamma gäller för "inflations- och räntekostnader.

En betydande del av de budgeterade kostnaderna för driften av R2 utgörs av betalning för vissa stödfunktioner i Studsvik, vilka utnyttjas ej enbart av R2, t. ex. kärnbränsle- och materiallaboratorierna. En förutsätt- ning för att dessa kostnader för R2 ej skall öka är att den övriga kärntek- niska verksamheten i Studsvik bibehålls-i ungefär nuvarande omfattning och på nuvarande finansiella villkor. Utredningen har redovisat behov som- kan tänkas leda till ökning av denna verksamhet och finner det rimligt att ej räkna med några kostnadsökningar av denna art för R2.

Inget har framkommit som gör det sannolikt att tillsynsmyndigheterna kommer att uppställa sådana krav för fortsatt drift som kan på ett avgöran- de sätt öka kostnaderna. Smärre åtgärder av denna art verkar emellertid sannolika och synes i första hand böra betraktas och finansieras söm ersättningsinvesteringar med efterföljande avskrivning inom ramen för R2zs budget.

1.5.3 Modifierat unslagssystem Firfortsatt drift

Om statens bidrag till driften av R2 kunde "garanteras" så att det täcker de subventioner av bestrålningskostnader som avtalsmässigt vissa svenska kunder åtnjuter och om intäkterna under kommande år automatiskt kunde höjas i takt med främst kostnaderna för kärnbränsle och energi så borde ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för en längre tids ostörd drift av R2-anläggningen kunna etableras.

Detta kan med endast smärre modifieringar av nuvarande taxe-. budget- och anslagssystem åstadkommas på t. ex. följande sätt: I) En standardprislista för bestrålningstjänster till svenska kunder upprät- tas för ett visst år. ”basåret".

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.2.2 Industridepartementet 506

2) För varje efterföljande år beräknas priskorrektioner vilka tar hänsyn till väntade kostnadsökningar. särskilt för kärnbränsle och energi. 3) Prisnedsättning genom statlig subvention till viss bråkdel av stan- dardpriserna medges kund i avtal som godkänns av regeringen. I avtalet anges. i basårets pn'ser. dels en övre gräns för sammanlagda mängden bestrålningstjänster för vilken subvention erhålls. dels en regel för hur priset för överskjutande tjänster skall'fastställas (t.ex. att priset be- stäms genom överenskommelsc mellan parterna). 4) Standardprislistan. prisnedsättningen och subvention'sgränserna fast- ställs basårct på sådant sätt att de för varje kund stämmer med hittills gällande priser och anslag uppräknade med. säg. 5 till 10% för att ge Studsvik Energiteknik "manöverutrymme". 5) Därefter kan varje år bidraget till driften av RZ beräknas med utgångs- punkt från gällande (eventuellt ändrade) prisnedsättningar och subven- tionsgränser uppräknade med ovannämnda priskorrektioner. 6) Studsvik Energiteknik AB åtar sig att när det gäller ändringar i prissätt- ningen överlägga med en ”kundnämnd". vari de större kunderna är företrädda. Nämndens uppfattning redovisas i samband med bolagets förslag till regeringen om driftbidragets storlek. 7) Om de utländska intäkterna sjunker kan kompenserande intäkter er- fordras. bl. a. för kapitalkostnader vilka ej inkluderats i standardprislis- tan; i den mån detta ej, rimligen kan ernäs genom höjning av priserna för svenska kunder kan det bli aktuellt med ett direkt statsanslag. t.ex. i form av höjning av anslagsposten Förvaltning av anläggningar m. m. Med 1979/80 som basår och med nuvarande omfattning av bestrålnings- subventionerna så skulle den ovan-refererade uppskattningen. att den årliga driftkostnadcn år l983/84 ökat med 5.8 milj. kr.. leda till behov av ett driftstillskott från staten om ca 28 milj. kr. (i I979 års penningvärde). att jämföra med det iår erforderliga om 23.3 milj.-kr. (= 20 + ().3 + underskot- tet 3 milj. kr.). R2:s del av anslagsposten Förvaltning av anläggningar m.m. har därutöver antagits oförändrat vara 2,6 milj. kr. Vidare har "manöverutrymmet" enligt punkt 4 antagits vara 6%. Detta räkneexempcl innebär en reell ökning av bcstrålningspriserna med ca 20 % över fyraårs-

Hänvisningar till US37

perioden.

Uppenbarligcn är många variationer på detta tema möjliga. Utredningen" finner det under alla förhållandcn'angeläget att ”systemet utformas så att fördelningen mellan olika intressenters bidrag och statens bidrag till bestri- dande av kostnaderna för reaktordriftcn kan regleras på ett rationellt sätt och så att ledningen för Studsvik Energiteknik även i övrigt får en grtlnd för rationellt ekonomiskt handlande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 507

[ .5.4 Vissa kostnadsjrågor vid fortsatt drift

Därest driften vid R2 bibehålls bör driften vid RZ-(l också bibehållas: kostnadsökningen är liten och nyttan betydlig.

Utredningen accepterar Studsvik Energitekniks slutsats att fortsatt drift med reducerad drifttid och/eller effekt i RP.-reaktorn kan vara ekonomiskt rimligt endast som förberedelse till nedläggning.

Kostnaderna för avveckling av R2-anläggningen. såsom de redovisats i avsnitt l.4. är i huvudsak oberoende av när avvecklingen sker. lnga avsättningar har under de gångna åren gjorts för avvecklingskostnaderna. och om man väljer att driva anläggningen ytterligare IO eller l5 år så finns det inga rimliga möjligheter att genom taxehöjning tjäna ihop till avveck- lingen. Denna bedömning har stöd i regeringens nyliga ståndpunktstagande i fråga om avvecklingskostnaderna för reaktorerna R] och Ågesta. Utred- ningen föreslår att avvecklingen skall finansieras genom att de årliga stat- liga bidragen till RZ fortsätter under ett antal år. säg fem. efter det driften upphört. Detta bör gälla även vid en snar avveckling.

1.6 Slutliga överväganden och förslag

Det återstår att överväga om en snar avveckling av RZ—anläggningen kan vara befogad eller om verksamheten bör fortsättas. För det senare alterna- tivet talar. sammanfattningsvis och i korthet. följande omständigheter: — Såvitt nu kan bedömas finns inga tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och RZ-O under l980-talet.

— Som huvudmotiv för fortsatt drift framstår dels behovet av insatser för bränsleutveckling för lättvattenreaktorer'och därmed sammanhängande materialprovning som kan Väntas ge R2 en god marknad såväl i Sverige som utomlands under huvuddelen av 1980-talet. dels de angelägna bc— hov av fortsatt tillgång till en forskningsreaktor som redovisats av företrädare för svensk naturvetenskaplig forskning. — Om priserna för bestrålningstjänster höjs i en takt som svarar mot i första hand ökade kostnader för kärnbränsle. el och olja. och om statens bidrag till driften av RZ höjs på motsvarande sätt. så att bestrålnings- kostnaderna för svenska kunder kan subventioneras i oförändrad ut- sträckning. så finns förutsättningar för att under de närmaste åren verksamheten vid kl skall vara självbärande. För avveckling talar i dagens situation egentligen endast att statens utgifter skulle minskas. varvid emellertid bör noteras att denna minskning. om utredningens förslag om avvecklingskostnaderna accepteras. skulle realiseras tidigast fem år efter det beslut om avveckling fattats.

Mot avveckling under 1980-talet talar 2 andra sidan'följande i avsnitt l.4 redovisade konsekvenser: — Asea-Atoms konkurrensläge på kärnbränslemarknadcn. såväl den svenska som den utländska. sktrllc avsevärt försämras.

Prop. 1980/81z90 Bilaga 1.22 Industridepartementet _508

— Den reaktorbaserade naturvetenskapliga forskningen i Sverige. av bety- dande omfattning och god kvalitet. skulle bli dömd att förtvina.

— De efter en avveckling av RZ i Studsvik kvarvarande kärntekniska verksamheterna. viktiga komponenter i bevarandet av den svenska kärnkraftproduktionens tillförlitlighet och säkerhet. skulle få sämre för- utsättningar. ekonomiskt och organisatoriskt likaväl som teknologiskt._ Härtill skulle komma svåra omplaceringsproblem för friställd. personal. problem som dock ej behöver bli lättare vid en senare nedläggning.

Utredningen finner att övervägande skäl talar för att fortsätta reaktor- _ driften vid R?. under 1980-talet. Den bedömer det sannolikt att detta kan ske utan avsevärd ändring av statens åtaganden gentemot Studsvik Energi- teknik AB och sålunda utan att på ettavgörande sätt komma i konflikt med i avsnitt l.l angivna begränsningar för statlig finansiering.

Utredningen föreslår därför — att statsanslag till driften av lll-anläggningen bibehålls fortsättningsvis. — att anslagssystemet utformas så att anpassning till kostnadsändringar

och varierande prisnedsättningar för svenska kunder kan ske efter en- hetliga principer (t. ex. som skisserats i avsnittet 1.5.3) och — att avtalen med de svenska kunder som åtnjuter prisnedsättning preci- seras i härför erforderlig utsträckning. En sådan översyn av avtalen kan komma in naturligt om i en nära framtid det blir aktuellt att överväga de allmänna principerna för resurs—, och ansvarsfördelning ifråga om kärnteknisk forskning och utveckling i Sverige.

Man får räkna med att RZ-anläggningen blir mogen för avveckling en bit in på l990»talct. Det blir snart angeläget att börja förbereda sig genom att analysera och planera för verksamheten därefter. Det är ej osannolikt att andra nordiska länder _kommer att befinna sig i en liknande situation och att goda förutsättningar därför kan finnas för gemensamma lösningar.. Detta gäller särskilt frågan om en gemensam nordisk forskningsreaktor. lcke minst för att skapa en beredskap inför framtiden finns anledning att ganska omgående börja eftersöka nordiska. och även internationella. sam- arbetsprojekt.

2 Remissyttranden

Yttranden över betänkandet har avgetts av försvarets forskningsanstalt (FOA). socialstyrelsen. riksrevisionsverket. tekniska högskolan i Stock-, holm (KTH). universiteten i Stockholm. Uppsala. Lund och Umeå. tek- niska högskolan i Linköping. högskolan i Luleå. forskningsrådsnämnden (FRN). NFR. SSI. statens vattenfallsverk. SKl. styrelsen för teknisk trtveckling (STU). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). pro-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 509

gramrådet för radioaktivt avfall (PRAV). AB Asea-Atom. lngenjörsveten- skapsakademien (IVA). Kabi Diagnostica AB. Landstingsförbundet. Studsvik Energiteknik AB, Svensk Kärnbränsleförsörjning AB. Sveriges Industriförbund samt Vetenskapsakademien.

Till socialstyrelsens yttrande har fogats ett yttrande från länsläkaror- ganisationen i Södermanlands län.

Till NFR: s yttrande har fogats ett yttrande från styrelsen för naturveten- skapliga forskningslaboratoriet i Studsvik.

Remissinstanserna ansluter sig genomgående till R2-utredningens över- väganden och förslag att verksamheten vid R2- och R2-0-reaktorerna i Studsvik bör fortsätta under 1980-talet och betonar starkt reaktorns bety- delse för bl.a. kärnbränsleutveckling. naturvetenskaplig forskning samt produktion av radioaktiva isotoper. särskilt vid avspärrning. Studsvik Energiteknik AB anser dock att det ännu klarare kunde ha framgått hur central RZ-reaktorns roll är för den kärntekniska verksamheten i Studsvik och därmed för större delen av svensk experimentell forskning och utveck- ling på kärnteknikområdet.

Flertalet remissinstanser instämmer i och betonar utredningens bedöm- ning att det inte finns några tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och R2—0 under 1980-talet. Studsvik Energi- teknik AB har f. n. koncession för R2 och R2-O fram till den I juli 1981. SSI framhåller att det utifrån de synpunkter SSI har att beakta i dag inte tycks finnas några hinder för att koncession skulle kunna beviljas för ytterligare ett antal år. SKI påpekar att vid behandling av frågan om förlängning av tillståndet efter 1981 kommer SKI att göra en förnyad säkerhetsgransk- ning. Denna kommer att innefatta bl.a. åldringsfenomen i reaktor- och säkerhetssystem, utbildning av ny driftpersonal samt inverkan av jord- skalv. SKI förutser inte några krav från säkerhetssynpunkt på väsentliga ändringar som följd av denna utvidgade granskning men kan heller inte utesluta detta.

En väsentlig del av den svenska energiproduktionen under de närmaste decennierna kommer att tillgodoses av kärnreaktorer. Den dominerande användningen av R2-reaktorn avser kärnbränsleutveckling för lättvatten- reaktorer och därmed sammanhängande materialprovning. Ett flertal re- missinstanser. bl.a. SKI. SSI, FRN. AB Asea-Atom. IVA. KTH. statens vattenfallsverk och Sveriges lndustrift'irbrmd betonar att det är angeläget att det finns tillgång till en nationell resurs för studier av reaktortekniska och kärnbränsletekniska program för att garantera en hög säkerhet i lätt- vattenreaktorerna och möjliggöra en kontinuerlig teknikutveckling både avseende reaktorernas drift och hanteringen av avfallsfrägan.

Den näst kärnbränsleutvecklingen största verksamheten vid RZ avser naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning. FOA. FRN. naturve- tenskapligaforskningslahoratoriet [ SilldSllfk. IVA. Vetenskapsakademien och PRA V framhåller att en snar avveckling av RZ—anläggningen skulle

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1.22 Industridepartementet 510

medföra mycket allvarliga konsekvenser för den reaktorbaserade forsk- ningen i Sverige. Flera remissinstanser däribland KTII. Umeå universitet. Uppsala universitet samt FRN framhåller att RZ-reaktorn f. n. är den enda neutronkällan av betydelse i Sverige och att den därför är en unik tillgång och väsentlig för att dels upprätthålla forskarutbildning och forskning. dels bibehålla och utveckla de svenska universitetens internationella samar- betsprojekt inom dessa områden. Vetenskapsakademien framhåller att några godtagbara alternativ för den berörda forskningen inte torde 'komma att finnas under 1980-talet.

RZ-reaktorns betydelse för produktion av radioaktiva isotöper framhålls av bl.a. socialstyrelsen. KTH och SSI mot bakgrund av att de isotoper som i stor utsträckning används inom sjukvården endast med svårighet kan importeras då halveringstiden är utomordentligt kort. AB Kabi Diagnos- tiea anför att RZ-reaktorn är en av världens bästa reaktorer för isotoppro- duktion men konstaterar med beklagande att samtidigt som man överväger fortsatt drift av R2 har statsmakterna beslutat att samhället ej kan stödja fortsatt isotop- och radiofarmakaproduktion i landet. SSI konstaterar att vissa radioaktiva ämnen kan köpas färdiga från utlandet och att det i många fall torde vara en kostnadsfräga vilken anskaffningsväg man vill välja men att ekonomiska överväganden vid inköp kan medföra ökade stråldoser till både personal och patienter vid medicinsk isotopanvänd- ning. Även socialstyrelsen framför att sådan import kan innebära ökade arbetarskyddsproblem. FOA. socialstyrelsen, SSI, universitetet i Lund och Landstingsförbundet betonar att det från beredskapssynpunkt är bety- delsefullt med en inhemsk produktion av radioisotoper vid avspärrning eller annat handelshinder.

SSI konstaterar att en avveckling av RZ-reaktorn skulle ha till följd att mycket av den radiologiska verksamheten skulle" avvecklas eller drastiskt minskas. Detta skulle innebära att motsvarande'resurser för olycksbered- skap både när det gäller kärnkraftolyckor och andra olyckor där radioak- tivt material är inblandat måste tillskapas på annat sätt. om inte en väsent- lig sänkning av ambitionsnivån för olycksberedskap kan accepteras. Lik- nande synpunkter framförs även av.SKI och IVA.

FOA. Asea-Atom. statens vaitenfallst-erk samt I VA stöder utredningens förslag att statsanslagen till driften av RZ-anläggningen fortsättningsvis bibehålls. Asea-Atom påpekar att de prisnedsättningar som gäller för svenska kunder för Asea-Atoms del dels är anpassade till den internatio- nella praxis som råder på området. dels var ett led i överenskommelsen mellan företagets konsortialägare. Tillgången till en högklassig inhemsk bestrålningsanlåggning för bränsleprov har bl. a. bidragit till att strålnings- nivåerna och därmed erhållna persondoser ligger avsevärt lägre i Asea-- Atoms anläggningar än i andra lättvattenreaktorer. Vidare har Asea-Atoms bränsle visat sig klara effektändringar bättre än andra konstruktioner. En förändring av systemet för prisnedsättningar för svenska kunder skulle så

Prop. l980/81z90 Bilaga 1.22 Industridepartementet Sll

menligt inverka på konkunens-förhållandena på kärnbränslemarknaden att Asea-Atoms konkurrensfördelar knappast skulle kunna försvaras och deli- nitivt inte vidareutvecklas. Studsvik Energiteknik AB framhåller betydel- sen av att kostnadstäckningen för den bränsletekniska verksamheten är sådan att den medger en aktiv produktutveckling. Denna skall innefatta både arbete med nya och effektivare bcstrålningsutrustningar och nya undersökningsmetoder. Det krävs också en utveckling av den kompetens med inriktning på förståelse för kärnbränslets beteende under olika nor- mala driftbetingelser. som har legat till grund för Studsviks starka ställning på detta område i dag. Vidare förutsätter bolaget att finansieringen av framtida nedläggningskostnader för dessa anläggningar löses på samma sätt som för reaktorerna Rl och Ågesta. För dessa har regeringen inte ansett det rimligt att kräva att Studsvik skulle göra några avsättningar.

Vetenskapsakademien föreslår att kostnaden för driften av reaktorn bör belasta det svenska kärnkraftprogrammet och rekommenderar att forskar- na får disponera reaktorn utan särskild kostnad. Även naturvetenskapliga _fiztrskningslaboratariet i Studsvik anser att inga direkta kostnader i form av kanalhyror vid R2-reaktorn eller köravgifter för RZ-O—reaktorn bör belasta den grundläggande forskningen. Dessa kostnader bör i stället bakas in i statsanslaget.

SSI förutsätter att anslagssystemet för R2-reaktorns fortsatta drift löses på ett sådant sätt att medel finns för eventuella nödvändiga modernisering- ar m.m. samt att tillräcklig strålskyddsövervakning garanteras. STU påpe- kar att det av betänkandet inte framgår i vad mån nu gällande avtal med svenska kunder kan förändras så att även dessa betalar för bestrålnings- tjänster i en sådan utsträckning att kostnadstäckning uppnås. Om så är fallet skulle ett sådant taxesystem undanröja behovet av statsanslag. Den- na fråga tas ej upp till behandling av utredningen.

RZ-reaktorn förväntas kunna hållas i drift in på l99tl-talet. Det övervä- gande antalet remissinstanser. däribland naturt'etenskapligaforskningsm- boratoriet. FOA. KTH, tekniska högskolan i Linköping. universiteten i Uppsala. Lund. Stockholm och Umeå, FRN. STU. AB Asea-Atom och IVA understryker utredarens uppfattning att man i god tid skall planera för verksamheten därefter så att forskningen kan fortsätta utan större avbrott. Ett nordiskt samarbetsprojekt framstår här som ett intressant alternativ. IVA föreslår att Sverige bör erbjuda sig som värd för ett ersättningsobjekt till R2 och framhåller att en lösning förlagd till Studsvikslaboratorierna skulle ge maximalt utnyttjande av där gjorda investeringar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 5l3

Bilaga 2.1

1 Sammanfattning av statens strålskyddsinstituts rapport Effekti- vare beredskap l.l Direktiven

] beslut den 26 april 1979 anförde regeringen:

"Länsstyrelsen i län med kärnkraftverk (atomanläggning) skall enligt lagen (1960z33l) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. ansvara för åtgärder till allmänhetens skydd i händelse av en olycka i atomanläggning. I vissa beslut om tillstånd enligt 25 atomenergilagen (l956z306, ändrad senast l978:281) som gäller innehav och drift av kärn- kraftverk föreskrivs även att länsstyrelsen i det län där anläggningen är belägen skall upprätta en beredskapsplan för större olyckori anläggningen. Beredskapsplanen skall ange ansvarsförhållanden och skyddsåtgärder i händelse av en olycka. Sådana planer syftar till att minska riskerna för att människor som bor eller uppehåller sig i närheten av kärnkraftverken utsätts för skadlig radioaktiv strålning i samband med olyckor som kan leda till att radioaktiva ämnen läcker ut i omgivningen.

Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. ger länsstyrelsen extraordinära befogenheter för åtgärdernas genomförande exempelvis genom att även privatägd utrustning som mätinstrument och fordon kan rekvireras. Lagen kommer att tas upp till behandling i den nyligen tillkallade utredningen (I 1979:05) som skall genomföra en översyn av lagstiftningen inom atomenergiområdet. Frågorna om ersättning efter en olycka är reglerade i atomskyddslagen (1960z331) och atomansvarig- hetslagen (1968z45).

Till strålskyddsinstitutet är en beredskapsnämnd mot atomolyckor knu- ten. Nämnden har till huvuduppgift att ge råd åt institutet och länsstyrel— serna om skyddsåtgärder mot atomolyckor och att bistå institutet vid planering av beredskapen mot sådana olyckor.

Ett omfattande utredningsarbete beträffande risken för olyckor i kärn- kraftverk har genomförts på senare år genom bl.a. Energi- och miljökom— mitten och Energikommissionen. Energikommissionens slutbetänkande (SOU 1978149) Energi-. Hälso. Miljö- och säkerhetsriskerjämte underlags- rapporter samt Energi, Hälsa, Miljö (SOU l977:67-70) med bilagor inne- håller ett omfattande material för bedömning av dessa frågor.

Enligt regeringens uppfattning är det nödvändigt att beredskapsplanerna för större olyckor i kärnkraftverken hålls aktuella och prövas med jämna mellanrum. Det är angeläget att kunskapsunderlaget från ovan nämnda utredningar utnyttjas tillsammans med annat tillgängligt underlag och erfa- renheter för att förbättra beredskapen mot atomolyckor.

Regeringen uppdrar åt statens strålskyddsinstitut att i samråd med be- rörda länstyrelser se över organisationen och resurserna när det gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk. Institutet bör därvid redovisa de beredskapsplaner som upprättats, det arbete som pågår för att förbättra olycksberedskapen samt eventuella svagheter i planeringen. Översynen och redovisningen bör särskilt behandla hur en riktig information delges befolkningen, hur en evakuering av berörd befolkning kan ske om det befinnes lämpligt samt vilka åtgärder som bör vidtas vid radioaktiv mark- beläggning. Taktiska riktlinjer bör redovisas för de beredskapsåtgärder

33 Riksdagen 1980/81. ] saml. Nr 90. Bilagedel

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.l Jordbruksdepartementet 5|4

som planeras vid olyckor av olika omfattning. Vidare bör resurserna vad gäller personalutbildning inventeras och redovisas. Strålskyddsinstitutet bör utifrån den gjorda översynen lämna förslag till åtgärder som befinnes lämpliga för att erhålla en ökad effektivitet hos beredskapsorganisationen.”

I strålskyddsinstitutets rapport Effektivare beredskap redovisar institu- tet den nuvarande beredskapen och dess syfte samt påpekar brister och förslag till förbättringar. Samråd har skett med försvarsdirektörerna i kärnkraftslänen. Nära kontakt har hållits med statens kärnkraftinspektion samt flera andra berörda myndigheter och organisationer.

En särskild utredning om telekommunikationerna vid ett haveri har på uppdrag utförts av Tcleplan AB:.

l.2 Strålskyddsinstitutets sammanfattande slutsatser

Syftet med nuvarande bereclskapsplanering är att hålla en beredskap mot olyckor vilka inte är så omfattande att man kan vänta sig mycket allvarlig radioaktiv markbeläggning som nödvändiggör snabb utrymning för att undvika livshotande skador. _ '

Med detta begränsade syfte bör man enligt strålskyddsinstitutets upp- fattning ställa större krav på beredskapsorganisationen nu än vad man gjorde l960. lnstitutet tillsammans med länsstyrelserna har funnit brister i nuvarande beredskapsorganisation. Dessa brister har mestadels sin grund i otillräckliga ekonomiska och personella resurser men i viss mån även i svagheteri nuvarande lagstiftning som gör det svårt för länsstyrelserna att kräva plancringssamverkan av'andra organ som kommer att beröras av en olycka.

En kostnadskrävande insats är cn'radikal förbättring av sambandsmcd- len i enlighet med de förslag som utarbetats av Teleplan AB. Detta är nödvändigt för att undanröja den betydande svaghet som ligger i att man i en katastrofsituation inte kan lita på att det vanliga telefonnätet fungerar.

Strålskyddsinstitutet föreslår en väsentligt ökad satsning på utbildning och övning av all personal som kan bli berörd av beredskapsplaneringen. Det föreslås att delar av utbildningen och övningsplaneringen sker samord- nat och under central tillsyn. För detta ändamål behövs en central plane- rings-. utbildnings- och övningsledningsorganisation.

En viktig fråga är tidig indikering av radioaktiv markbeläggning eftersom detta är en förutsättning för en effektiv evakuering. Tidig indikering kräver tillgång till lämpliga instrument och en beredskap för att snabbt kunna organisera mätningar och rapportering av mätresultat.

En svårbedömd åtgärd är utdelningen avjodtabletter. Att dela utjodtab- letter i förväg. redan under normala förhållanden. är en förhållandevis enkel åtgärd även när det gäller stora områden. Länsstyrelscrepresentan- tema är eniga i bedömningen att en sådan utdelning bör ske. trots att vissa invändningar har rests mot förslaget. bl a att det för många kan te sig som

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 515

en drastisk åtgärd och att man inte kan räkna med att alla finner sina tabletter när en olycka inträffar.

Den uppskattade sammanlagda kostnaden av de föreslagna förbättring- arna uppgår till 9 milj. kr. i engångskostnad och med en årlig kostnad av 5 milj. kr. De föreslagna åtgärderna kräver också en förstärkning av såväl länsstyrelsernas som strålskyddsinstitutets personella resurser för plan- läggning. undervisning och övning.

Strålskyddsinstitutet har också övervägt behovet av en utökad bered- skapsorganisation med handlingsberedskap även mot mycket stora olyc- kor. En långtgående beredskap mot sådana olyckor skulle innebära en utsträckning av bcredskapsåtgärderna till stora avstånd från kärnkraftver- ken. Valet av avstånd blir förhållandevis godtyckligt inom intervallet 40— 80 km.

Den mest kända. tidiga rapporten om tänkbara olyckskonsekvenser publicerades 1957 från Brookhaven National Laboratory på uppdrag av den amerikanska atomenergikommissionen. Den är känd under beteck- ningen WASl—l-740. [ mitten på l970-talet ändrades emellertid intrycket av konsekvensbild genom de uppgifter som publicerades i den rapport. kallad WASl—l-l400. som den amerikanska atomenergikommissionen beställt för att få en bättre bild av reaktorsäkerheten och olyckskonsekvenserna än den som givits av den tidigare WASl—l-740.

Det intressanta med WASH-l400 (ofta kallad "Rasmussenrapporten"). utöver den metodik för säkerhetsanalys som introducerades, var ett antal antaganden om analyserade olyckssekvenscr som skulle kunna leda till utsläpp av andra radioaktiva ämnen än ädelgaser ochjod.

[ flera av de olycksförlopp som analyserades antogs utsläpp av tiotals procent av härdinnehållet av dosimctriskt betydelsefulla isotoper av äm- nen såsom rutcnium. tellur. barium. cesium och strontium. Dessa ämnen medför risker för höga stråldoser i lungorna vid inandning och de kan ge en kraftig radioaktiv markbeläggning som kan bli mycket långvarig genom att några nuklider (cesium-l37 och strontium-90) har långa fysikaliska halve- ringstider (30 år). Med utsläpp av dessa ämnen skulle de möjliga konse- kvenserna bli helt annorlunda än vad som anges i närförläggningsutred- ningens rapport. WASH-l400 utsattes för en hel del kritik. särskilt beträf- fande anspråket på meningsfyllda uppskattningar av absolutvärdet för sannolikheten för mycket svårartade olyckshändelser. Den ledde emeller- tid till ett antal nya utredningar och konsekvensbcdömningar och till en allmän konsekvensbild som nu är förhållandevis enhetlig. WASH-l4tltl grupperade olyckor som kunde väntas leda till likartade utsläpp av olika radioaktiva ämnen i fem grupper för kokarreaktorer och nio grupper för tryckvattenreaktorer. 'l'ypiska olyckor inom varje grupp betecknades

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1. Jordbruksdepartementet 516

BWR-l. BWR-2. etc. resp. PWR—l. PWR-Z. etc. De utsläpp som antogs för varje grupp framgår av tabell 1.

Det är av intresse att notera att grupperna BWR-l — BWR-4 samt PWR-l — PWR-7 inbegriper härdsmälteförlopp. Den totala sannolikheten för någon olycka inom respektive grupp är enligt tabellen 29- lt)"6 resp. 60- 10'". Detta är därför de sannolikheter för härdsmälta som också har angetts i WASH-l400 och som i genomsnitt för de amerikanska reakto- rerna blir ca 50- IO'G. dvs. l220000. Alla sannolikheter är räknade per reaktorår.

Enligt WASH-l400 är sannolikheten för mycket stora utsläpp. dvs. för en olycka av typ BWR-l eller PWR-l. ca ! ' l0'6 per reaktorår. Om man även räknar med BWR—2 och PWR-Z blir den ca 7-8- [0'6 per reaktorår. Om man kombinerar sannolikheten för härdsmälta enligt WASH-l400:s medelvärde för USA. dvs. 50- l0'” med oddsen I:l() att härdsmältan leder till mycket stora utsläpp. blir sannolikheten för de senare 5-10'6 per reaktorår.

Om man tillämpar ett sannolikhetsvärde på 7-8- 10"6 per reaktorår på ett svenskt kärnkraftprogram om 121 reaktorer under 25 år. dvs. 300 reaktorår, blir sannolikheten att en olycka av typ BWR-l. BWR-2. PWR-I eller PWR-Z skall hända någon gång vid någon av de l2 reaktorerna under 25-år5perioden ca 2- 103. dvs. 1:500. Olyckan blir inte nödvändigtvis en stor katastrof för den närmaste omgivningen (vindriktningen kan vara ut mot havet). men antalet cancerfall på stora avstånd kan ändå bli mycket stort.

Tabell I : De olika u!.rläppskulegurierna enlig! WASH-HU!)

Olycka Fördröj- Sanno- Utsläpp i procent av det totala härdinnehållet: nings- likhet” ädelgas jod cesium tellur strontium rutenium tid* BWR-l 2 tim I - ltl'” |00 40 40 70 5 50 BWR—2 30 tim 6- l()'" l00 90 50 30 [0 3 BWR-3 30 tim 20- H)"6 100 IO H) 30 l 2 BWR-4 5 tim 2- 10" 60 - 0.08 0.5 0.4 0.06 0.06 BWR-S 3.5 tim [00 l0'h 0.05 - . . . _ PWR-l 2.5 tim (I - l0T** 90 70 40 40 5 40 PWR-2 2.5 tim 8- l0T6 90 70 50 30 6 2 PWR—3 5 tim 4- |0Th 80 20 20 30 2 3 PWR-4 2 tim (I - IGT” 60 9 4 3 0.5 0.3 PWR-S 2 tim (] - l0'l*' 30 3 0.9 ' 0.5 0.l 0.06 PWR-o 12 tim 6- IOT" 30 0.08*** 0.08 0.1 0.009 0 007 PWR-7 [0 tim 40- ltl'l” 0.6 0.002 0.00l 0.002 — PWR—8 0.5 tim 40' 101” 0.2 0.0l 0.05 - -

PWR-9 0.5 tim 400- lOTl' 0.0003 — - - - - * tid från driftstörningens början till utsläppet (varningstiden för evakueringen blir i de flesta fall kortare)

** per reaktorår *** om en stor del av utsläppet sker i form av organisk jod kan värdet vara 0.2.

Somjämförelse gav TMI—olyckan ("Harrisburgolyckan") följande värden:

th—z >2 tim — 2—9 2-l0'7 "_ _ _ _

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 517

Svenska reaktorsäkerhetsutredningar har i stort sett accepterat de san- nolikhetsberäkningar som redovisades i WASH-l400. Senare utredningar har emellertid mer än WASH-l400 understrukit osäkerheten i sannolik- hetsuppskattningarna. Varje beräkning av sannolikheten för en händelse som ännu inte har inträffat är förknippad med den fundamentala svagheten att uppskattningen inte går att verifiera. Beräkningarna bygger på ett omfattande tekniskt erfarenhetsmaten'al när det gäller olika komponenter och steg i händelsekedjorna. men de måste också bygga på många antagan- den och bedömningar som gör att den beräknade sannolikheten är vad statistikerna kallar "subjektiv sannolikhet". Osäkerheten i uppskattningar- na låter sig inte preciseras. Huruvida man kan lita på att sannolikheten är så låg som det antas är en fråga om tilltro till bedömarnas erfarenhet och fullständigheten av den information de har tillgång till vid sina bedömning- ar.

Man måste vara medveten om att såväl de ekonomiska konsekvenserna som vissa av de biologiska skadeverkningarna blir helt olika för de olika kärnkraftstationerna. Det är uppenbart att de totala konsekvenserna av olyckor av typ BWR-l och PWR—l skulle kunna bli avsevärt större än vad som angavs i prop. (1960: 139) med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Den ändring som har skett i konsekvens- bilden under de senaste åren ligger framför allt i den potentiella möjlighe- ten att stora landområden (av storleksordningen tusen kvadratkilometer) genom beläggning med bl.a. cesium-137 skulle kunna bli oanvändbara ' under många år med mycket små möjligheter till praktiskt genomförbar sanering (halveringstiden för cesium-l37 är 30 år).

När radioaktiva ämnen läcker ut från ett kärnkraftverk stiger de först uppåt i atmosfären på grund av att utsläppet är varmare än den omgivande luften. Därefter driver de med vinden och bildar en ”plym” eller radioaktivt moln i vindriktningen. Så småningom faller en del av det utsläppta materi- alet till marken och bildar en radioaktiv markbeläggning i vindriktningen. Människor kan bli externt bestrålade av gammastrålning från det radioak- tiva molnet (molndos) eller internt bestrålade. med de största stråldoserna i lungor och sköldkörtel. från inandade radioaktiva ämnen (.inhalations- dos). Markbeläggningen kan också ge en extern bestrålning med gamma- strålning (markdos) och kan så småningom förorena växtlighet. betande djur och till följd därav också mjölk. Förtäring av förorenade livsmedel kan också ge ett dosbidrag (förtäringsdos).

Man kan grovt särskilja tre grader av utsläpp ]) Enbart ädelgaser Enbart ädelgaser (såsom, bortsett från helt försumbara jodmängder. var fallet vid Three Mile Island) ger inga katastrofala verkningar. Det blir ingen inhalationsdos och ingen markdos.

2) Ädelgaser plus radioaktiv jod Ädelgaser plus radioaktiv jod är ingen realistisk kombination vid stora

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.11 Jordbruksdepartementet 518

olyckor enligt tabell ]. menjodcns lättflyktighet och den-lätthet med vilken den förorenar betesmarker och därmed mjölk på stora avstånd gör den särskilt intressant. Efter olyckan i den plutoniumproducerande reaktorn (inte ett kärnkraftverk) i Windscale. kunde radioaktiv jod påvisas i atmo- sfären över hela Europa och förorenad mjölk kastades i England inom ett område på 500 km:. Utsläppet av jod var den gången ca 20 000 curie. dvs. ca tusen gånger större än utsläppet avjod från Three Mile Island.

3) Ädelgaser plus jod plus aerosoler

Utsläpp av större mängder aerosoler av andra radioaktiva ämnen förut- sätter dels svåra härdskador (såsom i Three Mile Island). dels att reaktor- inneslutning och kylvatten inte (såsom vid 'I'hree Mile Island) förmår hålla kvar de radioaktiva ämnena. Det är dessa olyckor. vilka såsom tidigare nämnts antas ha en mycket liten men svårbedömbar sannolikhet. som kan ge allvarliga inhalationsdoscr och en kraftig markbeläggning som kan ge så höga stråldoser att en snabb utrymning kan bli nödvändig.

Det är för dessa senare olyckor som man i olika sammanhang har angett stora konsekvenser i form av akuta dödsfall. sena cancerfall och ärftliga skador samt stora förorenade landytor.

1.3.1. De biologiska strålverkningarna

De biologiska strålverkningarna kan indelas i tre grupper

Skador av "akut" typ: Akut strälsjuka

Lunginflammation

Nedsatt sköldkörtclfunktion Fosterskador: Utvecklingsrubbningar Sena skador: Cancer

Ärftliga skador

Akut strälsjuka

Akut strälsjuka uppstår till följd av skador på de blodbildande organen. framför allt den röda benmärgen. Det sker bara om sträldosen överstiger ca l Gy (100 rad). Inom de första timmarna kande drabbade både må illa och kräkas. men de tillfrisknar sedan tillfälligt för att åter bli sjuka efter 2-3 veckor när antalet livsviktiga blodkroppar har minskat till farligt låga värden och kroppens motståndskraft mot infektioner är nedsatt. Då finns risk för dödsfall och man brukar räkna med 50% risk att dö vid korttids- doser om ca 3 Gy (300 rad) i benmärgen. Man har tid på sig att förbereda vården. eftersom den kritiska tidpunkten kommer först efter ett par vec- kor.

Under första dygnet (2-8 timmar) är symtomen illamående. kräkningar. aptitlöshet och trötthet och åtgärder som bör vidtagas är vila. ev. symtom- lindrande medel. 2-20 dygn efter bestrålningen är symtomen subjektiv besvärsfrihet och blodbildsförändringar. åtgärderna är fysisk och psykisk aktivitet. 20—60 dygn efter bestrålning ger symtomen en med dosen ökad

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 5l9

dödlighet. aptitlöshet. trötthet. diarré. infektioner. viktförlust. håravfall. blödningar och rubbningar i saltbalansen - åtgärderna skall vara symtom- motande åtgärder som blodtransfusioner. antibiotika. skydd mot infektio- ner och salttillförsel.

Lunginflammation

Inhalationsdoscn i lungorna kan vid några olyckstyper med höga kon- centrationer av aerosoler. bl. a. rutenium. i luften bli så hög att lungvävna- den skadas. För det krävs stråldoser på mer än 5 Gy (500 rad) i lungorna vid kortvarig besträlning. När man andas in radioaktiva ämnen kommer emellertid en del av dessa att stanna i lungorna under en längre tid. så att den totala sträldosen från de inandade ämnena kan härröra från en be- strålning som fortsätter under mänga månader efter inandningen. Vid en sådan utdragen bestrålning krävs mer än lt") Gy (1000 rad) för lungskada och llera tusen rad för 505-"=?- risk för dödlig skada.

Lungskadan kan leda till en svår lunginflammation som uppträder först flera månader. kanske ett halvår. efter olyckan. Den kan då ha ett mycket våldsamt förlopp.

Sköldkörtelskador

Höga stråldoser — över lt) Gy (I 000 rad) — i sköldkörteln kan leda till nedsättning eller förstöring av sköldkörtelns funktion (hypotyreos) och sannolikheten härför blir hög om sträldosen närmar sig 50 Gy (5000 rad). Hypotyreos anses dock inte vara ett lika svårt problem som övriga strål- skador eftersom den inte är livshotande. De drabbade hänvisas dock till att under resten av livet använda hormontabletter regelbundet. Den huvud- sakliga källan till höga sträldoseri sköldkörteln är radioaktiv jod som efter inandning söker sig till detta organ. Vid samma mängd jod i luften blir sträldosen högre för barn. trots deras mindre andningskapacitet. eftersom sköldkörteln är mindre och jodkoncentrationen därför blir större. Intag av inaktiv jod. i form av 0.2 g kaliumjodid. blockerar sköldkörteln så att den inte förmår ta tipp ytterligare jod och därmed inte heller den radioaktiva.

Fosterskador .

Vid fosterdoser under kort tid på mer än 0.1 Gy (l0 rad) brukarläkare i Sverige ofta rekommendera abort med tanke på risken för fosterskador från strålningen. Vid doser under 0.0l Gy ([ rad) anses risken inte vara påvisbar och den internationella strälskyddskommissionen (ICRP) anser att man i strälningsarbete normalt kan acceptera en fosterdos på 0.005 Gy (0.5 rad) under havandeskapets första månader.

De svenska strålningsbiologer som strålskyddsinstitutet har konsulterat anser emellertid att de aborter som kan komma att rekommenderas om många kvinnor får en stråldos på ca 0.l Gy (IO rad) troligen utgör en större skadeverkan än om barnen skulle födas med risk att något blir missbildat.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.I!_ Jordbruksdepartementet 520

Cancer

Sannolikheten för cancer brukar antas vara direkt proportionell mot stråldosen i den aktuella kroppsvävnaden. utan något tröskelvärde för stråldos under vilket sannolikheten är noll.

Det innebär att det antal cancerfall som kan förväntas efter en reaktor- olycka bör antas vara proportionellt mot den kollektiva riskdosen uttryckt i mangray eller manrad. Riskfaktorn antas ofta vara ca 4- 10"4 per manrad för antalet sjukdomsfall och ca 2- 10"4 per manrad för antalet dödsfall i det fall att hela kroppen är bestrålad. Om endast ett enstaka organ är bestrålat är riskfaktorn för cancer i detta organ mindre. Riskfaktorerna vid hel- kroppsbeslrålning innebär att man räknar med att det i genomsnitt skulle dö en person i cancer för var 500():e manrad och inträffa ett cancerfall för var 25001e manrad. Vid Three Mile Island uppskattades kollektivdosen inom ett avstånd på 80 km ha varit ca 2000 manrad (Kemenykommissio- nens värde). Den totala kollektivdosen kan enligt strålskyddsinstitutets bedömning kanske ha varit mellan 4000 och 5000 manrad. Man kan alltså vänta sig ett par cancerl'all. varav ett med dödlig utgång. Detta går inte att påvisa mot bakgrunden av det stora antalet normalt förekommande can- cerfall. Myndigheterna har ändå tagit initiativet till epidemiologiska studier av cancerförekomsten i befolkningen kring Three Mile Island. troligen för att skaffa sig statistiska data för att kunna skingra allmänhetens oro för att cancerrisken är större än vad som påstås. Det pågår nämligen fortfarande en debatt om huruvida de ovan nämnda riskfaktorerna. som är rätt väl belagda vid höga stråldoser. även gäller när stråldosen är mycket liten.

Strålskyddsinstitutet ser ingen orsak att frångå den praxis. som institutet har tillämpat inom andra områden för strålskydd. nämligen att anta samma riskfaktor vid alla stråldoser. Detta ger stor tyngd åt de många små stråldo- serna på stora aVstånd. De flesta cancerfallen skulle vid en olycka inom Sverige i en vädersituation utan nederbörd inträffa utanför landets gränser. Man måste emellertid ha klart för sig att detta kan vara en överskattning av de mycket små stråldosernas betydelse.

Årftliga skador (genetiska skador på könsceller) anses liksom cancer uppträda med en sannolikhet som är proportionell mot stråldosen. När man skall uppskatta antalet ärftliga skador efter en viss kollektivdos i en befolkning. måste man ta hänsyn till att inte alla individer är reproduktiva (t.ex. till följd av ålder). Om man därför anger en riskfaktor per genom- snittlig manrad i helabefolkningen och denna har normal ålders- och könsfördelning. blir riskfaktorn mindre än om man bara skulle ha räknat på den kollektivdos som faller inom den reproduktiva delen av befolkningen. Riskfaktorn för hela befolkningen anses vara ().8- NYA/manrad dvs. något lägre än riskfaktorn för cancer.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 521

1.3.2. Spridningsmekunismer

Spridningen av radioaktiva ämnen i omgivningen efter en olycka be- stäms, utöver väderförhållandena av utsläppshöjden och de värme- mängder som frigörs till atmosfären. Olyckskategorin PWR-IA karakteri- seras exempelvis av små värmemängder. Utsläppets värmeinnehåll be— stämmer hur högt plymen kan lyfta över den ursprungliga utsläppshöjden.

Koncentrationen av radioaktiva ämnen i plymen på olika avstånd från utsläppspunkten kan beräknas med de vanliga spridningsmodellerna om man kan anta att vindhastigheten är konstant. vindriktningen oförändrad. atmosfärens stabilitet hela tiden densamma samt att nederbördstörhållan- dena inte växlar. Dessa förutsättningar gäller ofta inte i praktiken.

Det är inte ovanligt att vindriktningen skiftar så att en utsläppsplym inte driver i endast en riktning utan ändrar riktning och slingrar sig ("mean- ' drar”). '

En meteorologisk situation som är mycket svårbedömbar är den när radioaktiva ämnen sprids långa sträckor under stabila atmosfäriska förhål- landen utan nederbörd och aktiviteten därefter plötsligt avsätts på marken genom nederbörd. Sådana förhållanden kan inte uteslutas. men sannolik- heten att en viss ort skulle drabbas är mycket liten.

1.3.3 Stråldosens beroende av tiden

Molndos och inhalationsdos blir beroende av i vilken omfattning man är direkt exponerad för det radioaktiva molnet när det drar förbi. Markdosen blir allt större ju längre man uppehåller sig i områden med radioaktiv markbeläggning.

Tabell 2 visar hur den ackumulerade stråldosen och dosraten (dosen per tidsenhet) varierar med tiden i de två fallen att den inom 24 timmar ackumulerade dosen är I rad eller att dosraten efter 24 timmar är l000

Tabell 2: Dos och darra! vid olika tidpunkter efter en olycka av typ BWR-I eller PWR-I. under antagande att värdena efter 24 timmar är antingen 1 nu] eller [000 mrud/timmu.

Tidpunkt Ackumulerad Motsvarande l)osrat Motsvaran- de efter dos dosrat mrad/h ackumul dOs utsläppet rad mrad/h rad l dygn l 0 28 1000 35 2 dygn l.5 22 750 55 3 dygn 2.0 . l8 630 70 7 dygn 3.5 It) 380 |20 30 dygn 6 0 3.5 l20 220 I år 15 0.6 23 550 IO år 40 0.2 7 | 400 30 är 65 ().I 3.5 2300 90 år 90 0.04 l.5 3000

bakgrundssträlning: .- ().()()3 —().()09

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 522

millirad/timme. Förutsättningen är en olycka av typ BWR-l eller PWR-l och den sammansättning av olika radioaktiva ämnen som man då kan vänta sig i markbeläggningen (de två olyckstyperna ger inte riktigt samma värden. varför siffrorna är avrundade).

1.3.4. Den totala konsekvenshilden

Den konsekvensbild som har givits i svenska utredningsrapporter under de senaste åren har för de största olyckorna med de största utsläppen varit ungefär följande

Antal dödsfall i akuta skador: hundratals till tusentals

Antal dödsfall i cancer: tusentals till tiotusentals Förorenade landytor: tusentals till tiotusentals km: Institutet har inte funnit något skäl att tro att den största tänkbara konsekvensbilden faller utanför ramen av vad tidigare utredningar har beskrivit.

Några slutsatser från strålskyddsinstitutets analys av konsekvenserna av stora reaktorolyckor bör nämnas.

Det krävs olyckor av typ PWR-IA eller BWR—l för att förorsaka akut livshotande skador på större avstånd än 20 km.

De cancerfall som förorsakas av en olycka Linder torrt väder kommer huvudsakligen att uppträda på mycket stora avstånd. Vid en olycka i Barsebäcksverket med vindriktning mot Malmö inträffar de flesta cancer— fallen på europeiska kontinenten. Vid vind mot Köpenhamn inträffar de i England. Reaktorläget spelar i detta fall mindre roll än vindriktningen. Vid nederbörd kan däremot cancer-fallen väntas inom ett närmare område och inträffar då i huvudsak inom närbelägna storstadsområden (Malmö. Kö- penhamn. Göteborg) om vinden är riktad mot dessa.

Vid de största olyckorna kan antalet fall av lunginflammation bli stort och dominera bland de akuta skadorna. Potentiellt skulle en olycka av typ PWR—lA kunna åstadkomma mänga tusen lungcancerfall vid vindriktning mot Göteborg. 1 realiteten är det tveksamt om de nödvändiga väderförut- sättningarna (Pasquill F över stora avstånd) är realistiska. Därtill kommer den filterverkan byggnader anses kunna ha. även om den är omstridd. En stor del av lungcancerfallen skulle kunna leda till dödlig utgång.

Den landyta som vid de stora olyckorna får en markbeläggning som ger en 24-timmarsdos på mer än 0.56 rad är vid olyckorna av typ BWR-l och PWR-l mellan 200 och 2000 kvadratkilometer. Över denna yta kan man få betydande bosättningsproblem (första årets dos blir nära 10 rad. andra ärets ca 3 rad).

Den landyta som vid dessa olyckor ger en 24-timmarsdos på mer än lt) rad är vid nederbörd mellan 200 och 400 kvadratkilometer. Utan nederbörd är den mindre. Detta är den yta som kan beröras av utrymning redan första dygnet. 'Vid de största olyckorna innehåller utsläppet sä mycket ce- sium-l37 att de som lämnat området inte kan återvända på mycket lång tid.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 523

Det första årets dos blir större än l50 rad om man inte räknar med avrinning. men även med 80% avrinning skulle första årsdosen bli 30 rad.

Vid de största olyckorna skulle landytor på upp mot 10-40 kvadratkilo- meter ge mer än 100 rad under de första 24 timmarna. Även om man genom kombination av avrinning och konstgjord sanering (för vilket inga bra metoder f.n. finns tillgängliga) skulle kunna avlägsna 95 % av de radioak- tiva ämnena. skulle återflyttning troligen inte kunna ske förrän efter åtskil- liga decennier även om man accepterade så höga stråldoser som man för närvarande inte är villig att acceptera i bostäder med höga strålniväer från byggnadsmaterialet. '

Vid de största olyckorna skulle de globala kollektivdoserna över all framtid kunna vara av storleksordningen l0-I00 miljoner manrad från det radioaktiva nedfallet. Detta kanjämföras med de ca [000 miljoner manrad som har förorsakats av de atmosfäriska kärnvapenproven.

Antalet cancerfall skulle väntas bli mellan 4000 och 40000 enligt institu- tets första analys (volym 1 av beredskapsrapporten). Enligt senare analy- ser med andra antaganden kan flera gånger fler cancerfall väntas (volym 5). De ekonomiska konsekvenserna av en stor reaktorolycka blir omfattande även om aktivitetsutsläppen är obetydliga. Kemenykommissionen räknade med kostnader på 5-10 miljarder kr. för 'l'Ml-olyckan. Vid utrymning kan man räkna med ett produktionsbortfall av storleksordningen 500 kr. per pcrsondag. Om exempelvis 100 000 personer berörs av en utrymning under l0 dygn blir bortfallet 500 Mkr. Vid TMI-olyckan lämnade l40 000 perso- ner frivilligt sina hem för längre eller kortare tid. Bortfall av större industri- er och samhällsnyttiga verksamheter kan innebära stora skador för sam- hället. ] Volym 3 redovisas produktionsbortfall som kan beröras vid en olycka i Kalmar län samt vilka samhällsviktiga verksamheter som skulle drabbas vid en olycka i Malmöhus län. Strålskyddsinstitutet har inte haft någon möjlighet att översätta det senare till ekonomiska termer.

Utsläpp av jod-131 under betessäsongen innebär att färsk mjölk från mycket stora områden. stora delar av landet. riskerar att bli oanvändbar. En motåtgärd är stallning av kreatur. En utredning av lantbruksstyrelsen l963 visar att detta nästan skulle fördubbla producenternas kostnader. En övre gräns ges av det totala produktionsvärdet för den svenska mejerinä- ringen. ca 400 Mkr per månad.

Vid utrymning uppstår svåra problem med flyttning av svårt sjuka män- niskor. ] genomsnitt dör varje dag en person av 20 000. En utrymning av 100 000 personer Linder några dygn omfattar således ett tiotal döende personer. Därtill kommer några hundra svårt sjuka personer som är myc- ket svåra att flytta.

De psykologiska följderna av en stor olycka anses vara allvarliga. Strålskyddsinstitutet redovisar i Volym 2 en studie av psykologer beträf- fande attityden hos personer som kan väntas behöva medverka i rädd- ningsarbete (sjukvårdspersonal. transportpersonal. lantbrukare). Studien visar att bristande information är ett stort problem.

Prop. l980/Slz90 Bilaga 2.ll Jordbruksdepartementet 524

I .4.l Problemet att "välja syfte för beredskapen

Ambitionsnivån för varje olycksberedskap bestäms av de resurser sam- hället genom politiska beslut är villigt att ställa till förfogande för bered- skapsändamål. Hur högt man skall syfta med beredskapen är således delvis en politisk fråga som måste ses i perspektivet av andra skyddsin- satser eller. rättare sagt, mot bakgrunden av samhällets totala ambition att skydda sina medborgare.

Den möjliga ökningen av ambitionsnivån för beredskapen sträcker sig från obetydliga förbättringar av den nuvarande beredskapen till en omfat- tande beredskap. dimensionerad med tanke på de största tänkbara olycks- händelserna. oavsett deras sannolikhet.

Det första steget mot en högre ambitionsnivå är att förbättra den nuva- rande beredskapen med oförändrat syfte. Den nuvarande beredskapspla- neringen kan anses vara av den kvalitet och på den ambitionsnivå som förutsattes i l960 års proposition. Sedan dess har emellertid samhällets ambition rörande skydd avsevärt ökat. Bättre tekniska metoder och red- skap frnns tillgängliga. Erfarenhet har hunnit samlas från andra länder och från övningar i Sverige. Allt detta talar för en höjning av ambitionsnivån även om syftet bibehålls oförändrat.

Mycket stora olyckor med omfattande konsekvenser anses ha en myc- ket låg sannolikhet. Produkten av denna låga sannolikhet och konsekven- sens storlek (t.ex. räknad i antalet skadade eller dödade personer vid en stor olycka) brukar kallas väntevärdet på skada (se Volym 5). När det gäller mer sannolika företeelser brukar väntevärdet kunna användas som grund för åtgärdsbeslut. Väntevärdet på skada från olyckor i kärnkraftverk är alltför litet för att motivera omfattande beredskapsplaner.

När det gäller mycket osannolika händelser med mycket stora konse- kvenser är det emellertid vanligt att man lägger extra vikt vid den stora konsekvensen. särskilt som uppskattningen av mycket låga sannolikheter är osäker och i grunden subjektiv.

Till detta kommer att allvarliga olyckstillbud med lycklig utgång enligt de säkerhetsanalyser som har publicerats inte kan betraktas som mycket osannolika. Olyckan vid Three Mile Island var ett extremt exempel. där utgången kan betraktas som lycklig vad gäller skador på människor men som en katastrof när det gäller ekonomiska förluster. I en sådan situation, innan man har en garanti för att en stor katastrof inte kommer att hända. kommer allmänheten naturligt nog att oroa sig för det värsta och myndig- heterna måste utgå från pessimistiska antaganden. Om det då inte finns en god beredskapsplanering kan även en relativt obetydlig händelse skapa stora problem. Det kan därför te: sig som ett trygghetskrav att myndighe- terna har en beredskapsplanering som även täcker in möjligheterna till mycket stora olyckor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 52.5

I presentationen av åtgärder för förbättring av beredskapen har det varit lämpligt att dela upp dessa i två grupper. nämligen dels förbättringar av beredskapen med dess nuvarande syfte och dels åtgärder som strålskydds= institutet anser rimliga i syfte att åstadkomma en beredskap som även är inriktad på möjligheten av mycket stora olyckor. Detta ger en möjlighet att redovisa den extra kostnad som en ändring av syftet med beredskapen skulle medföra.

1.4.2. Ejfekt av beredskapen

Utrymning kan helt förhindra stråldosen om tillräcklig förvarningstid finns och minska doserna om utrymning sker först efter en markbeläggning med radioaktiva ämnen. Dosen från inandad aktivitet kan minskas genom andningsskydd eller inomhusvistelse och för jod även genom intag av jodtablettep. Gammastråldosen från moln och markbeläggning kan mins- kas genom inomhusvistelse. Efter konstaterad markbeläggning kan slutli- gen sanering i vissa fall minska doserna från vistelse i det belagda området,

En liten cancerrisk för ett mycket stort antal människor på avstånd av hundratals eller tusentals kilometer innebär emellertid en på grundval av försiktiga antaganden beräkningsbar kollektiv skada. Sannolikheten för att ett stort utsläpp av radioaktiva ämnen. om det äger rum. någonstans kan förorsaka en besvärande radioaktiv markbeläggning, antingen i tätbe- byggda områden eller i värdefulla jordbruksområden, kan för reaktorlä- gena vid västkusten vara betydande. Det är därför de kollektiva skadorna och de sociala och ekonomiska konsekvenserna. för samhället som i första hand måste beaktas vid konsekvensbedömningen. Tyvärr kan dessa ska.- dor i de flesta fall endast obetydligt minskas genom beredskapsåtgärder. De kan däremot minskas genom förbättrade konsekvenslindrande system vid kärnkraftverken. Strålskyddsinstitutet instämmeri reaktorsäkerhetsut- redningens bedömning att införandet av ytterligare sådana system är av stor vikt. Därmed skulle även de konsekvenser som kan minskas genom beredskapsåtgärder reduceras. Det är enligt institutets uppfattning viktiga- re att skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser.

1.4.3 Nuvarande beredskap och möjligheter till förbättringar Syftet med nuvarande beredskapsplanering är att hålla en beredskap mot olyckor vilka inte är så omfattande att man kan vänta sig en mycket allvarlig radioaktiv beläggning som nödvändiggör snabb utrymning för att undvika livshotande skador. Så stora olyckor är inte uteslutna på fysika- liska grunder. men antas vara mycket osannolika. I l960 års proposition sägs uttryckligen att beredskapsorganisationen inte skulle "dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som - visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som i praktiken är i det närmaste uteslutna." Detta har avgjort den nuvarande beredskapens inriktning.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 526

Beredskapen grundar sig på lagen (19601331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. l lagens 2é anges

I län. som Konungen bestämmer. skall länsstyrelsen

i) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning: samt

2) utse en befattningshavare som äger att besluta i länsstyrelsens ställe för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

1 det utredningsbetänkande Beredskap mot atomenergiolyckor (SOU 1959: 38) som låg till grund för l960 års proposition föreslås ambitionsnivån för beredskapsplanering (organisationsplanerna) vara förhållandevis låg.

En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas så att icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som i praktiken är i det närmaste uteslutna.

Utredningen förutsåg att länsstyrelserna sktrlle kunna få svårigheter att förfoga över erforderliga personella och materiella resurser.

Skulle det därvid visa sig att brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull arbetskraft eller utrustning. bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luckan genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet.

Utredningen lade inte fram något förslag i anslagsfrågori samband med uppbyggandet av beredskapen. utan föreslog att redan tillgängliga resurser skulle räcka. Man tillade dock

i den mån sålunda tillgängliga resurser ej kan antas förslå för beredska- pen mot atomolyckor får det enligt utredningen bli en uppgift för länssty- relserna att hos statsmakterna göra framställning om erforderliga anslag.

institutets översyn visar att resurs'frågan är av avgörande betydelse och att det med nuvarande resurstillgång är svårt att hålla en god beredskap även på den ambitionsnivå utredningen föreslog.

Tillgången till erforderliga resurser efter en inträffad olycka har tillgodo- setts i stort i atomskyddslagens 6s'. Resursbn'sten gäller därför i stället medel för planering. övning och information. Atomskyddslagen reglerar exempelvis inte kommunernas skyldighet att delta i sådant förberedelsear- bete.

Beträffande utredningens förslag om organisationsplan och därmed om beredskapens ambitionsnivå anförs i l960 års proposition att den

föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag - i likhet med vissa remissinstanser — anser att. när- så finnes lämpligt. en gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.1 .lordbruksdepartementet 527

1.4.4 Brister or'lzj'öh'slag till_fi'irbättringur i stort Begränsat syfte Även med begränsat syfte bör man emellertid enligt strålskyddsinstitu- tets uppfattning ställa högre krav på beredskapsorganisationen än vad man gjorde 1960. Samhällets ambitioner för skydd av medborgarna har avsevärt ökat. bättre tekniska metoder finns tillgängliga och tjugo års erfarenhet av beredskapsplanering. inkluderande svenska beredskapsövningar och erfa- renheter från andra länder: allt utgör goda skäl för en förbättring av beredskapen. I en bilaga till huvudtexten redovisar strålskyddsinstitutet ingående de brister institutet tillsammans med länsstyrelserna funnit i nuvarande be- redskapsorganisation. Dessa brister har mestadels sin grund i otillräckliga ekonomiska och personella resurser. men i viss mån även i svagheter i nuvarande lagstiftning som gör det svårt för länsstyrelserna att kräva planeringsmedverkan av andra organ som kommer att beröras av en olyc- ka. Först sedan en olycka inträffat ger atomskyddslagen länsstyrelserna stora befogenheter att ingripa. ] samma bilaga redovisas de rekommenda- tioner om förbättringar som strålskyddsinstitutet i samråd med länsstyrel- serna funnit rimliga.

En kostnadskrävande insats är en radikal förbättring av sambandsmed- len i enlighet med de förslag som har utarbetats från AB Teleplan. Detta är nödvändigt för att undanröja den betydande svaghet som ligger i att man i en katastrofsituation inte kan lita på att det vanliga telefonnätet fungerar.

Strålskyddsinstitutet föreslår en väsentligt ökad satsning på utbildning och övning av all personal som kan bli berörd av beredskapsplaneringen. Det föreslås att delar av utbildningen och övningsplaneringen sker samord- nat och under central tillsyn. För detta ändamål behövs en central plane- rings-. utbildnings- och övningsledningsorganisation. Denna skulle kunna organiseras gemensamt. av strålskyddsinstitutet. kärnkraftinspektionen. länsstyrelserna och kraftverksbolagen. varvid även befintliga resurser vid Studsvik och SMHI bör" beaktas. Organisationen skulle kunna arbeta un- der överinseende av strålskyddsinstitutet i anslutning till beredskapsnämn- den mot atomolyckor (BNA). _

En tidig indikering av radioaktiv markbeläggning är en förutsättning för en effektiv utrymning. Detta kräver tillgång till lämpliga instrument och en beredskap för att snabbt kunna organisera mätningar och rapportering av mätresultat.

lnformationen till allmänheten och massmedia är en annan viktig fråga som inte får försummas i en katastrofsituation. Strålskyddsinstitutet anser att det är viktigt att massmedia får möjlighet att komma i direkt kontakt med personer med central ställning och överblick över händelseförloppet vid en olycka. Även erfarenheterna från Three Mile Island har visat på värdet av att sådana personer ägnar viss tid åt direkta kontakter med massmedia. som därigenom får en kanal till den mest aktuella och samlade

l'rop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 528

erfarenheten. Skapandet av sådana centrala informationsvägar får emeller— tid inte innebära en monopolisering av informationen eller ett hinder för massmedia att från olika expertorgan fä kompletterande uppgifter.

Vidgat syfte

Strålskyddsinstitutet har också övervägt hehovetlav att utöka syftet med beredskapsorganisationen att gå längre än vad som sades i l960 års propo- sition om atomskyddslagen. dvs. att öka ambitionsnivån till att omfatta även handlingsberedskap mot mycket stora olyckor. Det skulle i så fall gälla sådana olyckor där reaktorhärdcn har smält eller kraftigt överhettats till'följd av utebliven kylning. samtidigt som belintliga barriärer inte såsom avsett förmår hindra avsevärda utsläpp av även andra radioaktiva ämnen än ädelgaser till omgivningen. Någon sådan olycka har ännu inte inträffat i världen och sannolikheten anses vara mycket liten. ehuru strålskyddsinsti- tutet i likhct med energi- och miljökommitten. energikommissionens exv pertgrupp för hälsa och miljö (EK-A) och reaktorsäkerhetsutredningen erinrar om att de uppskattningar av absoluta sannolikhetstal det här är frågan om är förenade med fundamentala osäkerheter som inte kan preci- seras.

Strålskyddsinstitutet tillsatte hösten l978 en arbetsgrupp som hade i uppgift att studera vilka problem en länsstyrelse skulle möta om det inträffade en olycka med så stor spridning av radioaktiva ämnen att en utrymning av tätbebyggda omräden blev nödvändig. Arbetsgruppen läm- nade sin rapport till institutet ijuni I979. Enligt gruppens rapport skulle en långtgående beredskap mot sådana olyckor innebära en utökning av'bered- skapsätgärderna till att omfatta områden på oll-80 km avstånd från kärn- kraftverken.

I sin slutrapport gör strålskyddsinstitutet följande bedömning. ()m syftet med beredskapen vidgas för att medge en god handlingsbered- skap även i händelse av en härdsmälta med mycket stora utsläpp av radioaktiva ämnen bör beredskapsområdet enligt strålskyddsinstitutets uppfattning utsträckas till stora avstånd från kärnkraftverken. Valet av avstånd blir förhållandevis godtyckligt inom det tidigare nämnda interval- let 40-80 km. Den gräns som sätts inom varje län bör vara anpassad till lokala geografiska förhållanden och reaktorernas storlek. Skulle någon större tätort ligga vid den gräns man linner rimlig. bör den omfattas av beredskapen snarare än uteslutas.

Beredskapen bör anpassas till de speciella lokala förhållanden som kan råda men bör i första hand omfatta information och råd till allmänheten samt utbildning och övning av personal som väntas medverka i skyddsar- betet vid en olycka. Sådana insatser måste ske över hela beredskapsområ- dct: det är enligt institutets uppfattning inte praktiskt möjligt eller försvar- bart att inom området låta graden av beredskap avta med ökat avstånd. Däremot kan man inom närområdet. t.ex. inom lt) km avstånd från reak-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 529

torn, hålla en beredskap för ett antal åtgärder som kan vidtas utan att man har den informationsbakgrund som bör krävas innan man- bestämmer sig för ingripanden på större avstånd. Framför allt är det nödvändigt att länsstyrelserna förbättrar sitt beslutsunderlag för att ha en på god kunskap baserad handlingsetfektivitet om en stor olycka skulle inträffa.

Ett annat viktigt ställningstagande är riktlinjerna för utrymning. Strål- skyddsinstitutet rekommenderar följande grundläggande policy. som dock naturligtvis kan behöva modifieras efter omständigheterna

Vid en hotsituation: Överväg utrymning om tiden medger att en sådan hinner ske.

Inför radioaktivt moln: Utrymning sannolikt olämpligt — ge råd att stanna inomhus.

Vid radioaktiv markbeläggning: Överväg utrymning efter indikering. Råd till havande kvinnor att lämna området vid hot om mer än ] rad. Ut- rymning av närområdet vid förväntan om mer än 10 rad. Problemen ökar med samhällets storlek. Det är därför svårt att ge fasta riktvärden för stråldos för utrymning på större avstånd. men lt) rad torde vara en undre grans.

l.5 Ändring av lagar och ansvar

Länsstyrelsen bedöms ha stöd i nuvarande lagstiftning vad beträffar möjligheterna att vidta erforderliga åtgärder efter det att en olycka har inträffat-i ett kärnkraftverk. Däremot saknas stöd för att ålägga andra än länsstyrelsen att genomföra planering och övriga förberedelser i erforderlig omfattning.

Det är vidare tveksamt om länsstyrelsen har tillräckligt stöd för ett kraftfullt handlande om en hotsituation skulle inträffa. Med hotsituation avses här en störning av driften av kärnkraftverket. kopplad med en osäker men tydlig möjlighet att störningen kan leda till en allvarlig olycka. Det var en sådan situation som förelåg under flera dygn vid Three Mile lsland. Även terroristaktioner mot kärnkraftverk skulle kunna innebära en hotsi— tuation. .

Från praktisk synpunkt syns det värdefullt ont alla väsentliga regler beträffande länsstyrelsens befogenheter före. under och efter en olycka vid kärnkraftverk kan återfinnas i en och samma författning (jfr. prop. 1960: 139. sid 59).

Atomskyddslagens formulering "inom riket” bör slopas. För att få till stånd en effektiv räddningstjänst och möjligheter att snabbt utveckla full kraft vad avser samhällets räddningsinsatser vid en olycka i ett kärnkraftverk krävs att samtliga i räddningsorganisationcn inblandade parter har förberett sig i erforderlig omfattning. Dessa parter bedöms främst vara

)) primärkommuner (kommun där kärnkraftverk är beläget samt angrän- sande kommuner) '

Prop. l98()/8l:9() Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 530

2) landstingskommuner (avseende främst sjukvård i samband med olyc- ka med eventuella behov av utrymning av sjukvårdsanläggningar)

3) statliga myndigheter (utöver länsstyrelsen) 4) försvarsmakten (med frivilligorganisatione'r) 5) enskilda och kooperativa företag. organisationer. m.fl. (även delar av allmänheten kan ifrågakomma).

Möjligheter bör skapas att med stöd av lag kunna ålägga ovan angivna att

medverka vid upprättande av beredskapsplaner. främst för egen verk- samhet

delta i utbildning avseende räddningstjänst delta i övningar med räddningsorganisationen.

Om en olycka nödvändiggör omfattande utrymning av området tunt ett kärnkraftverk tillkommer ett behov av att ålägga kommun att ta hand om befolkning från annan kommun. Detta bör även gälla kommun belägen i annat län (jfr. lagen l964:63 om kommunal beredskap. som f.n. endast gäller förhållanden vid krig eller krigsfara).

Vidare behöver lagstiftningen kompletteras så att kostnadsansvaret klar- läggs för olika organs medverkan i planering och övningar liksom för anskaffning av utrustning.

För fallet med höjd ambitionsnivå bör även civilförsvarslagen ändras sa att personer som skrivs in med stöd av denna också kan användas i räddningsverksamhet vid stora reaktorolyckor.

1.6.1. Larm

Strålskyddsinstitutet håller på att utarbeta föreskrifter om larmkriterier. Dessa har gjorts med förutsättningen att man beslutar sig för att införa tre larmnivåer: Upplysning, litet larm och stort larm. "Upplysning" till länssty- relsen skulle lämnas vid sådana händelser där det står helt klart att några skyddsåtgärder för allmänheten inte är aktuella. men att händelsen är av sådan art att länsstyrelsen ändå bör ha vetskap om den för att vid behov kunna ge information om det inträffade. "Litet larm" skulle. ges vid olyckor som motsvarar de modellhaverier som beskrivs i nuvarande beredskaps— planer. Larmet skulle innebära att allmänheten i närområdet varnas genom yttre ljudsignaler kompletterat med telefonsignaler och att länsstyrelsens beredskapsorganisation träder i funktion och vidtar åtgärder enligt upp— gjorda planer. "Stort larm" slutligen skulle utlösas vid olyckor som befaras leda till större utsläpp av radioaktiva ämnen än vad som väntas vid modell- haverierna. dvs. vid olyckor där de ktmsekvenslindrande systemen vid kärnkraftverket inte fungerar i tillräcklig grad.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 53!

Vid "stort larm” skulle allmänheten inom större områden varnas och ytterligare beredskapsåtgärder enligt planen vidtagas.

För att erhålla tillräckligt säkra larmindikationer kan det komma att visa sig nödvändigt med ytterligare instrumentering vid kärnkraftverket. Ett krav som kan bli aktuellt är att begära redundans på systemet för skor- stensmonitering.

SMHI bör ingå bland de myndigheter som larmas primärt. Vid en vidgad beredskap beger sig vakthavande på respektive flygväderstjänst (_vid have- ri i Simpevarp: Meteorolog vid SMHI:s vädertjänst i Norrköping) till respektive länsstyrelses ledningscentral.

Hitills har anordningar funnits för att med tyfoner ge larm till allmänhe- ten inom en närzon på mellan 2 och 5 km. Strålskyddsinstitutet anser efter samråd med länsstyrelserna att larmmöjligheten vid oförändrat syfte med beredskapen bör utbyggas till 10 km.

Om så sker räcker inte tyfoner. Tyfonlarmet måste därför kompletteras med telefonlarm. eventuellt också (i Barsebäcksfallet) genom användning av civilförsvarets alarmeringsnät i skyddsrumsorterna (Bjärred och Löd- deköpingc).

Strålskyddsinstitutet anser att man bör fortsätta att utreda möjligheten till ett differentierat larm. under förutsättning att alla steg sker fullt öppet. Om ambitionsnivån för beredskapen höjs. föreslås att larmsystemet byggs ut till 20 km. I så fall kan larm för olika typer av olyckor differentieras genom begränsning av larmets utlösning till de skyddsavstånd som kan vara aktuella.

Det kan uppstå lägen då befolkningen kan behöva larmas på betydligt större avstånd än 20 km från kärnkraftverket. I sådana lägen synes larm- ningen effektivast kunna ske med hjälp av polisens helikoptrar, eller andra för ändamålet lämpliga helikoptrar. kombinerat med meddelanden i rund- radio. För att detta skall kunna ske måste helikoptrarna förses med sär- skild alarmeringsutrustning.

Ett särskilt problem vid alla Iarmningssystem som bygger på ljudsignaler är att dessa inte är effektiva för hörselskadade. Detta problem bör beaktas i annan ordning eftersom det är aktuellt för många larmsituationer.

I .6.2 Ver/tens inre beredskap

Vid normal drift finns vid varje reaktor ett skiftlag under ledning av en skiftingenjör. Skiftingenjören har det omedelbara åtgärdsansvaret tills nå- gon högre befattningshavare hunnit till platsen. Den som närmast övertar ansvaret är den vakthavande ingenjören (VHI). Detta är enjourbefattning. VHl finns antingen inom verket eller i hemmet beredd att inställa sig på kon tid.

Strålskyddsinstitutet finner det viktigt att den vakthavande ingenjören är tillgänglig på mycket kort tid. Om vakthavande inte är särskilt strålskydds- utbildad bör också en strålskyddsspecialist kunna bli tillgänglig på mycket

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 532

.kort tid. Såväl vakthavande ingenjör som skiftingenjören bör ha sådan utbildning och träning att de kan agera effektivt i ett trängt läge där snabba beslut är nödvändiga. Erfarenheten från Three Mile lsland visar hur loc- kande det kan vara för otillräckligt utbildad personal att dröja med yttre larm innan man fått tillfälle att konsultera högre befattningshavare. som kanske inte är lättillgängliga. I detta avseende är förhållandena vid de svenska kärnkraftverken goda. men institutet vill understryka vikten av att de så förblir.

Det bör vidare undersökas om de säkerhetsåtgärder som finns för att förhindra sabotage etc. lägger hinder i vägen för säkerhetsarbetet.

Strålskyddsinstitutet har samrått mcd kärnkraftinspektionen i frågan om lämpligheten av fortsatt drift av det icke havererade aggregatet. Myndighe- terna anser i princip att detta är olämpligt och mycket talar för att man kommer att kräva att reaktorn stoppas och styrs ner till kall avställning. Även under och efter avställningen krävs emellertid personal i kontroll- rummet.

I.6.3 Län.s'srvrelsens personalbercdskap

Strålskyddsinstitutet anser inte att personalberedskapen hos länsstyrel- serna är tillfredsställande men inser att detta är en svår resursfråga. Man kan dock fråga sig om inte länsstyrelserna även av andra skäl än atom- olycksberedskapen har behov av jourtjänst för vissa uppgifter som går att kombinera med beredskapsuppgifterna enligt atomskyddslagen. Det finns dessutom numera elektroniska hjälpmedel för larmning av personer på stora avstånd. Strålskyddsinstitutet vill därför föreslå att länsstyrelserna får resurser för att stärka personalberedskapen. Det bör övervägas huruvi- da jour eller beredskap är den lämpligaste formen.

Länsstyrelsernas nuvarande lokaler är inte tillräckliga vid en utökning av beredskapen.

Föreslagna ökade uppgifter för länsstyrelserna beträffande planeringens omfattning. behovet av utbildning och övning samt information till allmän- heten och massmedia m.m. kräver ett ökat antal heltidsanställda vid för- svarsenheterna för kärnkraftsärenden. Förslagsvis bör ett särskilt sakom- råde, "räddningstjänst". skapas för att handlägga nämnda uppgifter.

1.6.4. Beredskapen vid andra myndigheter

Strålskyddsinstitutet finner efter beredskapsöversynen att det linns skäl att formalisera organisationen av BNA:s akutgrupp. åtminstone beträffan- de beslutsansvaret vid rådgivning. Det är också rimligt att formalisera det ansvar som åvilar den som blivit larmad. Denna formalisering innebär att ett antal avtalsfrågor måste lösas.

Strålskyddsinstitutet anser att nuvarande pcrsonbcredskap. bortsett från de formella ansvarsfrågorna. i realiteten ger en tillgänglighet av BNA:s akutgrupp som motsvarar l960 års ambitionsnivå. lnstitutet finner

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 533

dock att det borde vara möjligt att genom bättre planering förbättra till- gängligheten ytterligare. Osäkerheten i personsökningen per telefon skulle kunna minskas genom användning av individuella elektroniska personsö- karc. fortfarande på frivillig basis.

Frågan om snabb transport av personal från SKI och SSI till länsstyrelse och kraftverk måste lösas. förslagsvis genom militärt bistånd.

1.6.5. Indikering och analys

Utsläpp av radioaktiva ämnen från ett kärnkraftverk kan normalt indike- ras genom de monitorer som finns vid de vanliga utsläppsvägarna och genom mätningar på filter i de olika utsläppskanalerna. Dessa indikatorer har emellertid i regel en känslighet som är begränsad till mätning av utsläpp som inte avsevärt överstiger normalutsläpp eller högst tillåtna utsläpp. Vid mycket stora utsläpp kan monitorer antingen "slå i botten" eller strålni- våerna inom verket bli så höga att provtagning försvåras eller omöjliggörs.

] nuvarande beredskapsplaner ingår mätningar genom ambulerande mät— patrullcr från brandkåren. Dessa patruller är försedda med intensimetrar som förvaras hos brandkåren. Mätningarna sker på— fastställda punkter längs i beredskapsplanen angivna vägslingor,

En stor brist i de senare mätningarna är att de ger mycket ofullständig och svårtolkad information. Patrullerna rapporterar strålningsintensitcter som man inte vet om de kommer från den radioaktiva utsläppsplymen eller från nedfall på marken. Man vet heller inte om huvudparten av de radioak- tiva ämnenajust har passerat ellerjust är på väg att komma. Man vet heller inte om strålningen enbart kommer från radioaktiva ädelgaser eller från betydlig farligare jodångor eller aerosoler. Mätresultaten blir ytterligt svår- tolkade. vilket har demonstrerats vid praktiskt taget alla tidigare övningar.

Eftersom såväl penndosimetrar som termoluminiscensdosimetrar (TLD) är förhållandevis billiga, rekommenderar strålskyddsinstitutet att komplet— teringen av nuvarande fasta dosimetrar kring kärnkraftverken (mellan 6 och 9 TLD på ca 1 km avstånd) sker på följande sätt:

En inre ring av dosimetrar på ca 500 m avstånd, bestående av 10 par penndosimetrar samt 10 par TL-dosimetrar.

En yttre ring av dosimetrar på ett avstånd av 5-l0 km (beroende av vägnät och åtkomlighet), bestående av 50 par penndosimetrar samt 50 par TL—dosime'trar.

Därutöver'i vart och ett av de närmaste samhällena (upp till 10 km avstånd) ett par penndosimetrar och ett par "TL-dosimetrar på lämplig plats. t. ex. i brandstation eller skola. Det kan vara lämpligt att även ha ett par dosimetrar i de fall det kan vara önskvärt att få visshet om att områden strax utanför lt) km radie inte har fått några stråldoser (t ex i fallen Kävlinge och Gräsö).

Samtliga dessa fasta dosimetrar bör under normala förhållanden avläsas en gång i kvartalet. Detta bör efter en tid ge en god indikation på dosime-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 534

trarnas tillförlitlighet. Avläsning och tillsyn av dosimetrar bör under nor- mala förhållanden skötas av kraftverkets personal efter ett arbetsschema som föreskrivs av strålskyddsinstitutet. TL-dosimetrarna bör därvid varje gång utbytas mot dosimetrar från ett rescrvlager hos brandkåren. och brandkårspersonal bör delta i rutintillsynen för att få kännedom om-var dosimetrarna är placerade och övas i avläsning av penndosimetrarna. Efter en olycka bör penndosimetrarna avläsas genom brandkårens försorg. Sam— tidigt bör TL-dosimetrarna utbytas och de exponerade dosimctrarna in- samlas för central avläsning vid kraftverket. eller om detta inte är möjligt vid annat avläsningsinstrument. t. ex. från Studsvik.

lntensimeter Zl. som används av civilförsvaret och försvarsmakten. har fyra mätområden motsvarande 0-200 mrad/h. 0-2000 mrad/h, 0-20 rad/h och 0-200 rad/h. Dessa instrument är således väl lämpade för uppgiften. På det känsligaste mätområdet kan man mäta ner mot lO mrad/h. vilket motsvarar en dygnsdos på ca 0,25 rad och en årsdos på ca 5 rad. Vid en så låg förväntad årsdos blir det inte fråga om utrymning utan om en ingående utredning om riskerna att långsiktigt stanna inom området. Vid denna strålnivå har man veckor på sig för detta ändamål.

Försvarsmakten förfogar även över intensimeter 23 med mätområdena 0.1—400 mrad/h och 0.1—400 rad/h, vilket också passar väl för uppgiften. Båda typerna av instrument linns i lager. Länsstyrels£rna bör se till att beredskapsplanerna medger snabbt framtagande av ett tillräckligt antal instrument.

Flygburen indikering kan utföras med intensimeterutrustning som finns tillgänglig vid kraftverken. Det är emellertid önskvärt att speciell utrust- ning med högre känslighet används för ändamålet. Här kan utrustning som finns vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) och är avsedd för malm- letning. samt utrustning vid Studsvik Energiteknik AB vara av speciellt intresse.

lndikeringen på marken måste utföras av personal från myndigheter som ständigt har personal i beredskap. Brandkårerna ligger närmast till för ändamålet. Brandstationernas lokalisation synes lämplig för ändamålet. Brandstationerna kan omedelbart utnyttjas som fasta mätställen och är i de flesta fall redan utrustade med kommunikationsradio. För fortsatt indike- ring kan mätpatruller utgå från brandstationerna i den riktning som indike- ras av vindförhållandena. Personalfrågorna bör lösas genom särskilda överenskommelser med brandkårerna att äta sig indikeringsuppgifter. Det- ta innebär också att brandpersonalen inom de aktuella länen utbildas och övas i indikering. När det gäller skärgården kan uppgiften lämpligen läggas på kustbevakningen. Detta kan medföra en något större omfattning av utbildningen.

Strålskyddsinstitutet vill föreslå att Studsviks resurser ansluts till läns- styrelsernas beredskapsplanering. En huvuduppgift för gruppen från Studsvik skulle då bli att snabbt analysera utsläppets sammansättning så

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 535

att andra mätresultat blir lättare att tolka. Gruppen skulle således behöva rrredlöra bl.a. utrustning för provtagning och gammaspektrometri.

Om syftet med beredskapen vidgas att omfatta även mycket stora olyc- kor blir de insatser en expertgrupp från Studsvik kan göra mycket betydel- sefulla. Ett antal helt nödvändiga uppgifter. såsom analys av det radioak- tiva ncdfallets sammansättning. indikering av markbeläggningen, strål— skyddsinsatser vid arbete inom starkt kontaminerade områden inom kraft— verket etc.. kan vara lämpliga att planera på grundval av insatser från Studsvik.

1.6.6. Jodtabletter

En svårbedömd åtgärd är utdelningen av jodtabletter. [ denna fråga råder delade meningar inom institutet. Under alla omständigheter bör emellertid myndigheterna se till att jodtabletter finns tillgängliga för frivil- ligt anskaffande. En grundbercdskap medjodtabletter för hela riket är inte orimlig med tanke på andra källor för radioaktiv jod. t.ex. kärnvapen- sprängningar.

Strålskyddsinstitutet rekommenderar att _iodtabletter genom länsstyrel- sens försorg delas ut till alla hushåll inom en radie av IO km från kärnkraft- verken. Det råder delade meningar inom institutet om huruvida en för- handsutdclning över större avstånd är rimlig. bl.a. ter den sig i mångas ögon som en mycket dramatisk åtgärd med tanke på att man ändå inte kan räkna med att alla finner sitta tabletter när en olycka inträffar. Cancerris- ken från radioaktiv jod har också ifrågasatts. Det är möjligt att frågan bör lösas genom fortlöpande information om strålriskerna samt tillgång till jodtabletter för frivilligt anskaffande.

1 .6 . 7 Meteorology/t' information

Den meteorologiska utrustningen med avläsningssystem vid respektive kärnkraftverk bör göras enhetlig vid alla fyra kraftstationerna. För dessa data bör inrättas automatisk överföring till SMHI i Norrköping. Vidare bör viss reservutrustning anskaffas. _

Därvid föreslås att de ovannämnda automatstationerna förses med di— rektkopplade telefonlinjer till SMHI för att eliminera bortfall av data vid överbelastning av telefonnätet. Detta medför en viss löpande kostnad.

Vid haveri i Barsebäck kommer SMHI att kontakta vädertjänsten i Köpenhamn för utbyte av Väderdata. Automatisk dataöverföring från den meteorologiska masten i Gladsaxc utanför Köpenhamn med direktlinje till SMHI föreslås.

Meteorologiska data upp till ca l00 m är otillräckliga för att uppskatta den luftburna spridningen vid svåra reaktorolyckor med varmt utsläpp. Främst behövs vinduppgifter upp till ca 5.00 m och i ett större område (ut till 100 km eller mer). Praktiskt användbara diagram för uppskattning av vind i detta skikt har utarbetats vid SMHI:s vädertjänst.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 536

För att vid ett haveri erhålla snabba och säkra uppskattningar och prognoser av halt och deposition av radioaktiva ämnen kan mera avancera- de datormodeller användas. Dessa använder förhandenvarande lokala me- teorologiska mätdata samt vädertjänstens information om den aktuella situationen. Att utveckla ett sådant system för full beredskap beräknas ta 2-3 år.

1.6.8. Infarm(ltimzsj'rågor

Allmänhetens informationsbehov gäller dels förhandsinformation om beredskapsplaner. skyddsåtgärder och strålrisker. dels lägesinformation om en olycka har inträffat.

På nuvarande ambitionsnivå består förhandsinformationen av upplys- ningar som meddelas i särskilda informationsbroschyrer. De väsentligaste informationspunkterna omfattar för närvarande

informationom larmsignal och dess betydelse råd att vara inomhus efter larm och avvakta vidare information via radio (program 3) ' råd att hålla dörrar och fönster stängda information om jodtabletter och om hur sådana kan komma att utdelas information om att åtgärder som berör husdjur och livsmedel inte är brådskande vädjan om att inte använda telefon.

Lägesinformationen delges allmänheten genom larm. radiomeddelanden samt information via massmedia.

Länsstyrelsernas beredskapsplaner inrymmer beredskap för meddelan- den till allmänheten via Sveriges radio (program 3). Dessa meddelanden skall komma från länsstyrelsen. Även telefonkatalogen rekommenderas som informationskanal,

Utöver detta kan man räkna med att en allvarlig händelse i ett svenskt kärnkraftverk skulle leda till en snabb och omfattande massmediabcvak- ning. Den informationsmängd som via radio och TV när allmänheten i nyhetsprogram kan därför komma att dominera informationsflödet. lnfor- mationen till massmedia är därför mycket väsentlig.

Vid beredskap på hög ambitonsnivå behövs utdelning av informations- blad från länsstyrelserna till allmänheten på större avstånd. Om möjligt bör samma avstånd gälla som för övriga beredskapsåtgärder.

Information om beredskapsplanen och planerade åtgärder i olika situa— tioner måste spridas till myndigheter och organisationer (företag) inom det berörda omrädet. Vissa yrkeskategorier t. ex. jordbrukare och fiskare be— höver också speciell information. Enbart skriftlig information torde ej vara tillfyllest utan denna bör kompletteras med muntlig orientering där möjlig- het ges att besvara frågor m.m. Länsstyrelsen måste ges resurser, upp- skattningsvis 30 mandagar/år. för att åstadkomma detta vid en utökad ambitionsnivå. '

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 537

Det är viktigt att koncentrera informationsflödet genom att de inblanda- de myndigheterna i görligaste mån agerar samlat och uppträder genom en talesman. som bör finnas i kretsen av dem som verkligen har överblick och kunskap om situationen. På något ställe måste också all information fin- nas. Man bör således skapa kanaler som släpper fram massmedia förbi mindre välinformerade, perifera personer. fram till händelsernas centrum. Samtidigt måste detta ske på ett sådant sätt att inte räddningsledningen hindras i sitt arbete. En lösning är t. ex. att hålla ett fast tidsschemat där räddningsledningen med jämna mellanrum för en kort tid står till massme- dias förfogande för information om de viktigaste frågorna.

Den första åtgärden bör bli att ställa i ordning ett informationspaket vid varje kraftverk som kan delas ut till de journalister som ska rapportera vid olyckan. Detta informationspaket bör vara ganska omfattande. Det ska ge en kortfattad och enkel beskrivning av kraftverket, redovisning av hur kraftverket fungerar, haveriorganisationen samt förklaring av begrepp som blir vanligt förekommande vid olycksrapporteringen. Det gäller att enkelt förklara vilka omständigheter som är av betydelse för utvecklingen av en olycka. exempelvis olyckans art (en snabblektion av DBA-olyckorna). hur utsläppet sker. vädrets betydelse, biologiska risker, jodtabletternas bety- delse. haveriorganisationens uppgift osv.

Informationspakctet kan också med fördel innehålla de kartor och rap- portblanketter som används inom haveriorganisationen. Det bör också innehålla bilder av kraftverket, speciellt av utrymmen. händelseförlopp och ageranden som blir oåtkomliga för fotografering vid en verklig olycka.

Allra bäst skulle det vara om länsstyrelsen eller kanske BNA skulle ta kontakt med varje större dagstidning samt redaktionerna på betydelsefulla tidskrifter och etermedia och begära att man utsåg åtminstone en reporter som skulle bära huvudansvaret vid rapporteringen från eventuella kärn- kraftolyckor. Då skulle det också vara möjligt att genomföra en utbildning av massmedierna. Det är mycket möjligt att en gemensam utbildning av journalister och deltagarna i haveriorganisationen skulle kunna bli ett betydelsefullt instrument för att minska det misstroende som nu råder mellan industri. myndigheter, journalister och allmänhet.

1.6.9. Telekommunikalioner

AB Teleplan har anlitats som konsult. Deras rapport ingår som volym 6 i utredningen. Institutet har inte hunnit ta ställning till rapporten.

Det finns ett starkt behov av att så snabbt som möjligt flytta den väsentligaste delen av BNA:s akutgrupp, med representation från såväl SSI som SKI. till den berörda länsstyrelsen. .

Den föreslagna lösningen kräver en mycket god kommunikation mellan SKI:s och SSI:s lokaler, vilket emellertid är tekniskt möjligt. Ett praktiskt problem är att finna kompetent personal för alla de uppgifter som kan bli nödvändiga. samt avlösning för denna personal under en utdragen hotsi-

Prop. 1980/81z90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 538

tuation. Eftersom SKI och SSI täcker så olika kunskapsområden kan heller inte de två myndigheterna annat än i undantagsfall ersätta varandra.

Lokala meteorologiska data bör överföras löpande till SMI-II:s väder- tjänst. Dessa data plus spridningsuppgifter och prognoser överförs sedan till respektive länsstyrelse via telex och telefax (tele-copier).

1 .6.1() Å tgärdspalicy för umrmning

Institutet förordar med stöd av länsstyrelserna följande: Utrymning bör övervägas och beroende på omständigheterna vidtas vid en hotsituation eller när man har påvisat en intensiv markbeläggning. Utrymning är där— emot icke lämplig vid pågående utsläpp om syftet är att undvika bestrål- ning från det radioaktiva molnet eller inandning av radioaktiva ämnen.

Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande: Vid hotsituation

Vid en hotsituation kan man inte räkna med att ett dosvärdc är en användbar riktlinje för beslut om utrymning. Hotsituationen innebär ofta en ovisshet om vilken typ av olycka som kan utvecklas. Om det anses finnas tillräcklig förvarningstid bör närområdet upp till 10 km radie evaku- eras om väsentliga stråldoser (dvs. mer än 1 rad) kan befaras. men beslutet kan inte enbart byggas på en beräknad stråldos.

Vid radioaktivt moln

Ett radioaktivt moln med kort passagetid berättigar inte råd om utrym- ning. däremot råd om att vara inomhus. Att stanna inomhus är en enkel åtgärd och rådet kan därför ges redan inför hot om mycket små stråldoser. av storleksordningen 0.1 rad helkroppsdos eller ] rad sköldkörtcldos under molnpassagen.

Vid radioaktiv beläggning

Här måste en nyanserad syn gälla. vilket innebär rekommendation till havande kvinnor att lämna området om de annars skulle få stråldoser överstigande [ rad. ingen rekommendation till någon att lämna området om den omedelbara dosvinsten inte väntas överstiga [ rad. en obligatorisk utrymning av närområden vid förväntan om mer än 10 rad. De problemen utrymning medför ökar med samhällets storlek och graden av tätbebyg- gelse. Det är därför svårt att i förväg ge fasta riktvärden för stråldos på större avstånd. men 10 rad torde vara en undre gräns. Vid en helkroppsdos på IO rad kan man vänta sig 20 dödsfall i cancer. fördelade över några tiotal år. i en befolkning på 100000 personer.

Om man vidgar beredskapen till att ta hänsyn till möjligheten av mycket stora olyckor kompletteras de riktlinjer som angavs ovan med följande: Vid hotsituation

Man kan fortfarande inte räkna med ett dosvärdc som en användbar riktlinje för beslut om utrymning. Om det anses finnas tillräcklig förvar-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 53.9

ningstid bör det område som täcks av det utökade larmsystemet (upp till 20 km avstånd) evakueras om hotet uppfattas som mycket allvarligt. Förbere- delser för utrymning bör göras för avstånd upp till 40-80 km. Befolkningen i de områden som inte evakueras varnas via radio att vara beredda att evakuera om situationen skulle försämras.

Vid radioaktivt moln

Fortfarande endast råd om att stanna inomhus och inta jodtabletter om sådana utdelats.

Vid radioaktiv beläggning

Samma nyanserade syn som rekommenderas här ovan. Vid en vidgning av beredskapen finns dock större förutsättningar att snabbt evakuera om- råden med intensiv markbeläggning upp till 40-80 km avstånd.

Om utrymning av ett större antal personer måste genomföras är det av största betydelse för allmänhetens förtroende för myndigheterna. vilket i sin tur är av betydelse för utrymningens säkra genomförande. att en väl fungerande mottagnings— och inkvarteringsorganisation finns på de platser dit de evakuerade hänvisas. Planläggningens omfattning är beroende av den ambitionsnivå som fastställs för beredskapsorganisationen i dess hel- het. Med nuvarande planläggning. som utgår från mycket begränsade utrymningar. har det inte varit motiverat med någon omfattande inkvarte- ringsplanläggning.

Inom varje kommun som omfattas av planläggningen bör finnas en ledningsgrupp som har till uppgift att leda inkvarteringsverksamheten inom kommunen. För att ta emot evakuerade och anvisa inkvarteringsbo- städer bör organiseras en eller flera kommunfördelningsplatser. För län som har att ta emot evakuerade från annat län bör organiseras länsfördel- ningsplats. som har till uppgift att fördela de evakuerade på olika kom- muner.

I.6.II Utbildning och övning

Regelbundet återkommande övningar är nödvändiga för att pröva bered- skapsplanen eller delar därav - framför allt sambandsmedlen - för att ge deltagarna en repetition av inhämtade kunskaper samt för att pröva funk- tionen av tekniska hjälpmedel.

De former av övningar som är aktuella är:

Teknikövningar - då främst biträdespersonal övar olika tekniska hjälp- medels funktion. Sambandsövningar - då främst biträdespersonal övar expeditionstjänst. rapportering och upprättande av samband. Stabsövningar - då beslutsfattare. handläggare och biträdespersonal övar utan att någon verksamhet förekommer externt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 540

Spel (undervisande spel) - då ett fåtal "aktörer" i en panel redogör för egna åtgärder inför en större församling.

'I'illämpningsövningar - då huvuddelen av räddningsorganisationen mo- ' biliseras och i möjligaste mån övar verkliga åtgärder.

Enligt strålskyddsinstitutets åsikt bör planeringen av beredskapsövning- arna centraliseras. Övningarna bör ingå i en långsiktig plan med vissa överraskningsmoment. Övningsfrekvensen bör vara sådan att biträdesper- sonalen övar två gånger per år och övriga en gång per år.

Det kan diskuteras om inte vissa delar av grundutbildningen bör anord- nas centralt för hela riket. I så fall medför detta större kostnad för deltagar- nas resor och traktamenten. Lokala skiljaktigheter i beredskapsplanerna gör att en stor del av utbildningen under alla förhållanden måste bedrivas länsvis.

Meteorologer på SMHI:s vädertjänst i Norrköping och tlygvädertjäns- terna Landvetter. Sturup och Arlanda samt personal på länsstyrelserna i Hallands. Malmöhus. Kalmar och Uppsala län bör regelbundet (varje år) informeras om den meteorologiska haveriberedskapen. Denna information bör ges av bl.a. experter på SMHI. Personal på SMHI och aktuella flygvädertjänster bör också delta aktivt i de beredskapsövningar som ar- rangeras av länsstyrelserna. För utbildning och övningar beräknas löpande åtgå totalt 1/2 meteorologtjänst (för SMHI plus llygvädertjänsterna).

1.6.12. Medicinsk beredskap

Med den nuvarande ambitionsnivån för beredskapen är medicinsk be- redskap inte i realiteten någon viktig fråga. men bristande utbildning och information gör att man på många sjukvårdsinrättningar känner sig osäker.

Medicinsk beredskap för omhändertagande av personal vid olyckshän— delser inom kraftverken är dock nödvändig.

De första centrala anvisningarna med råd till läkare om åtgärder vid misstanke om strålskada utfärdades i dåvarande medicinalstyrelsens med- delande nr 114 ( l966) om "Radioaktivitet och strålskador".

Medieinalstyrelsens meddelande är givetvis nu i många stycken inak- tuellt, särskilt då det gäller beredskapsorganisationen. Strålskyddsinstitu- tet kontaktade i augusti l978 socialstyrelsen med förslag om förnyat sam- arbete om medicinsk katastrofberedskap.

Bernhard Tribukait och Bo Lindell har i en serie artiklar i Läkartidning— en lämnat information om kärnkraftens olycksrisker och beredskapsåt- gärder (Vol 68. nr 39—4l. 1971). Där framhölls att det största problemet från medicinsk synpunkt är att den sjukvårdspersonal som kan komma att ta hand om vid kraftverket skadade personer måste ha en elementär känne- dom om strålrisker och strålskador för att inte helt missuppfatta situa- tionen och överskatta eller underskatta strålriskerna.

Det är viktigt att veta att tröskelvärdet för akut strålsjuka är ca ] Gy (100 rad) och att det är osannolikt att någon överlever en stråldos på 5 Gy (500

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 54l

rad) i hela kroppen. Medicinsk behandling är därför endast verksam - annat än för att lindra symtomen - vid helkroppsdoser mellan l Gy och 5 Gy. I detta dosområde är det skadorna på de blodbildande organen som är avgörande för överlevnadsmöjligheten.

Vid inandning av radioaktiva ämnen genom exposition för ett moln med radioaktiva aerosoler kan lungorna få höga stråldoser utan att helkropps- dosen ger akut strålsjuka. Detta kan leda till lunginflammation efter en latenstid som kan variera från I till 7 månader. men som då kan få ett mycket allvarligt förlopp och leda till döden inom ett par veckor. Även i detta fall finns således tid att förbereda omhändertagande av dem som kan ha fått höga stråldoser (mer än 5 Gy i lungorna).

Rubbningar av sköldkörtelfunktionen genom inandning av radioaktivjod har av de medicinska experter strålskyddsinstitutet konsulterat inte an- setts vara något allvarligt akut problem för medicinsk beredskap. Däremot kan det vara av stort intresse för uppföljning och uppskattning av konse- kvenserna av en olycka att så snart som möjligt utföra aktivitetsmätningar på sköldkörteln för personer. framför allt barn. som bedöms ha inandats radioaktiv jod. Sådana mätningar kan utföras vid nuklearmedicinska av- delningar vid de större sjukhusen och kan förmodligen organiseras med kort varsel.

Möjligheten till fosterskador uppträder vid lägre stråldoser än vad som krävs för de akuta strålskadorna. Enligt medicinsk praxis i Sverige brukar fosterdoser på 0.1 Gy (IO rad) under det tidiga stadiet av havandeskapet anses vara en abortindikation. Under 0.01 Gy brukar man anse risken för strålskador på fostret vara försumbar jämförd med den totala risken för skador på fostret av andra orsaker. Behovet av råd beträffande risken för fosterskador och eventuell abort kan komma att bli avsevärt om en reak- torolycka skulle inträffa. Den viktigaste beredskapen är här möjlighet till snabb utredning om vilka stråldoser som kan ha förekommit samt förståe- lig information om detta till de läkare som kan komma att konsulteras av allmänheten.

Information av den typ som här har angetts är väsentlig för läkare och övrig personal vid de sjukvårdsinrättningar som kan bli kontaktade om en olycka inträffar.

På initiativ av statens vattenfallsverk hölls ett seminarium i medicinsk haveriberedskap i Göteborg i november 1978. Seminariet förmedlade myc- ket värdefull information. men var inriktat på den medicinska beredskapen för omhändertagande av skadad personal vid en olycka inom kraftverken. Av särskild vikt är här de praktiska problem som gäller byte av kontamin- erade kläder, snabb dekontaminering genom tvättning. strålningsmätning. information till ambulanspersonal, information till sjukhuspersonal. En viktig princip är att hålla- personalen tillräckligt informerad i strålskydds- frågor så att inte strålrisker. som annars lätt överskattas. hindrar konven- tionell snabb behandling av mekaniska skador eller brännskador.

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 542

Strålskyddsinstitutet finner att man kan vänta en revidering av tidigare anvisningar så att berörda läkare därmed får den grundinformation som är viktig för den lokala planeringen av beredskap för att omhänderta radioak- tivt förorenade patienter. De brister som nu föreligger finns huvudsakligen på informations- och utbildningssidan. De torde ha haft sitt ursprung i att länsstyrelserna saknat formella möjligheter att inrymma sjukhusens bered— skapsplaner i sin beredskaporganisation.

Eftersom informations- och utbildningsfrågorna är intimt sammankopp- lade med planering av övningar och spel är det möjligt att en central planeringsorganisation med fördel-skulle kunna planera och följa upp även den information. utbildning och planering som erfordras för en god medi- cinsk katastrofberedskap mot strålskador.

1.6.13. Planering och förberedelse

En central planerings- och övningsledningsorganisation skulle kunna organiseras gemensamt mellan kärnkraftinspektionen. strålskyddsinstitu- tet, länsstyrelserna och kraftverksbolagen. [ detta sammanhang bör även resurserna vid Studsvik och SMHI kunna utnyttjas. Organisationen skulle kunna arbeta under överinseende av strålskyddsinstitutet i anslutning till BNA.

Om ambitionsnivån för beredskapen höjs rekommenderar strålskyddsin- stitutet att regeringen vidgar tlppdraget att hålla beredskapsplaner till att omfatta fler län än kärnkraftlänen. Vidare kan det vara lämpligt med samarbete mellan länen beträffande utbildning och övning. Även detta skulle underlättas om en central planeringsorganisation tillskapas.

Strålskyddsinstitutet föreslår att samtliga svenska län får skyldighet att hålla en viss grundberedskap mot radioaktivt nedfall, främst när det gäller information och utbildning av personal vid länsstyrelser, polis och brand- kår.

1.6.14. Jordbruk och livsmedel

Så fort ett radioaktivt moln från ett havererat kärnkraftverk innehåller andra radioaktiva ämnen än ädelgaser. måste man räkna med att dessa ämnen förr eller senare avsätts på marken. De kan då ge upphov till gammastrålning. i värsta fall så intensiv att vissa områden bör utrymmas för längre eller kortare tid.

Om strålningen är så intensiv att en snabb utrymning är nödvändig uppstår problemen med tillsyn och skötsel av husdjur som inte hinner flyttas och med jordbruksprodukter som inte hinner omhändertas innan de förstörs. Strålningen som sådan kan dock inte skada livsmedel och ej heller växtlighet vid de markbeläggnitngar det kan bli fråga om.

Vid de olyckor man räknar med på beredskapens nuvarande ambitions- nivå, är det enda radioaktiva ämne som är av betydelse i dessa samman- hang radioaktiv jod, huvudsakligen isotopen jod-l31 som har ca 8 dygns

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 543

halveringstid. Det innebär att den radioaktiva markbeläggningens aktivitet minskar till ca l/2'7c av det ursprungliga värdet på två månader.

Möjligheten till jodförorening av mjölken är beroende av årstiden. efter- som det bara är under bctessäsongen ett direkt jodupptag kan förekomma ochjod-l31 är alltför kortlivat för att kunna spridas genom lagrat foder. En möjlighet att undvikajodupptag är att hålla kreaturen inomhus och utfodra dem med hö. ensilage och fodersäd som inte är förorenat. Detta innebär emellertid en förlust, om inte vallgrödan kan skördas och användas när joden försvunnit genom radioaktivt sönderfall.

Kunskapen hos lantbrukarna om dessa problem är alltför liten och det råder ett stort informations- och utbildningsbehov.

För bestämning av halten av radioaktiv jod i mjölk vid ett befarat jodnedfall på marken har statens livsmedelsverk inköpt 20 st. detektorsys- tem. Mjölkmonitorerna är nu kalibrerade och bruksanvisning för använd- ning av detektorsystemet finns utarbetad. Monitorerna förvaras centralt, men avses till en del placeras i kärnkraftlänen. med en central reserv som kan användas efter behov. Kontrollmätningen kräver emellertid förbere- delseåtgärder i form av utbildning samt kartläggning av mjölkproduktion och -transport. Sådana förberedelser bör ingå i beredskapsplaneringen för varje län. Att utveckla ett sådant system för full beredskap beräknas ta 2-3

9 &I" .

I .6 . [5 Skyddsaspekrer Arbetarskydd

Det är nödvändigt att frågor om arbetarskydd utreds i förväg och att normer utfärdas för de krav som kan ställas på personal i olika situationer. Det torde vara självklart att exempelvis livräddande verksamhet motiverar större avsteg från bestämmelserna än annan mindre viktig verksamhet. En möjlighet att angripa arbetarskyddsproblemen skulle kunna vara att samti- digt som en första omgång personal i olika lednings- och verkställighets- funktioncr verkar inom belagt område. ersättningspersonal organiseras och hålls i beredskap för att kunna avlösa dem som arbetar i området när dosmätning visat att så är önskvärt. Detta skulle kunna innebära att

personal - räddningsmanskap i området känner större trygghet anhöriga till personalen känner större trygghet bättre möjlighet föreligger att kanalisera och tillgodogöra sig de tjänster som frivilliga kan tänkas erbjuda.

Skyddsutrustning

För personal som behöver medverka i räddningsarbete kan skyddsmask (gasmask) behöva användas. Den gör stor nytta om den är rätt inpassad. De flesta berörda. t. ex. brandmännen. har redan tillgång till skyddsmask. Tillhandahållande för övriga personalkategorier bör övervägas..

Det är mer tveksamt om användningen av skyddsmasker kan spela

Prop.'l980/81:90 Bilaga 2.1 Jordbruksdepartementet 544

någon stor roll för allmänheten. Relativt gott inandningsskydd kan som nämnts erhållas genom inomhusvistelse.

1.6.16. Bevakning

Vid total utrymning kommer sannolikt att uppstå ett bevakningsproblem som behöver lösas av polisen med militär hjälp. Studium av inträffade utrymningsfall bör kunna antyda om detta är ett problem som kräver särskilda beredskapsåtgärder.

1.6.17. Forskning

Beträffande möjligheten att sanera radioaktivt belagd mark för att mins- ka externsträlningen känner strålskyddsinstitutet inga praktiskt tillämpliga metoder. Särskilt är osäkerheten stor för icke flat mark som kuperad terräng, parklandskap och skogsmark. Mer forskning bör utföras beträf— fande radioaktiva föroreningar i bebyggda områden — hur snabbt försvin- ner aktiviteten genom påverkan av nederbörd? Även här avser 581 att stödja forskningsprojekt.

Förorening av livsmedel väntas inte ge särskilt stora tillskott till den kollektiva stråldosen i fall med kraftig markbeläggning med t. ex. ce- sium-137. För jordbruksproduktionen på längre sikt efter en olycka finns dock flera väsentliga frågor som behöver belysas genom ytterligare forsk- ning.

Beträffande frågor i samband med omfattande radioaktiv markläggning har professor Lars Fredriksson tagit upp en rad problem. Enligt Fredriks- son behövs såväl försöks- som utredningsarbete för att ta fram en funk- tionsduglig strålskyddsberedskap för lantbruket. Han kritiserar starkt hit- tills framförda förslag till sanering av marken och föreslår forskningspro- jekt beträffande nedplöjning av förorenade ytskikt och beträffande strål- skärmade byggnader för djurvårdande personal. Strålskyddsinstitutet in- stämmer i att underlaget för bedömning av åtgärder vid markbeläggning är helt otillräckligt. Stora forskningsinsatser behövs och bl. a. avser institutet att med egna forskningsmedel försöka få till stånd viss sådan forskning.

Skyddet mot inandning av radioaktiva ämnen kan vara mycket väsent- ligt för att undvika skador på bl.a. lungor och sköldkörtel. Visst inhala- tionsskydd kan erbjudas av byggnaders filtereffekt och av en kombination av ventilationsavstängning och snabb vädring efter passage av det radioak- tiva molnet. Denna fråga bör utredas vidare.

För att vid ett haveri erhålla snabba och säkra uppskattningar och prognoser av halt och deposition av radioaktiva ämnen kan mera avancera- de datormodeller användas. Dessa använder förhandenvarande lokala me- teorologiska mätdata samt vädertjänstens information om den aktuella situationen. Att utveckla ett sådant system för full beredskap beräknas ta 2—3 år.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 545

2 Remissyttrandena Bilaga 2 -2

Yttranden har avgetts av rikspolisstyrelsen. överbefälhavaren (ÖB). försvarets forskningsanstalt (FOA). civilförsvarsstyrelsen. socialstyrel- sen, arbetarskyddsstyrelsen, televerket. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statistiska centralbyrån (SCB), statskon- toret. riksrevisionsverket. lantbruksstyrelsen. statens livsmedelsverk. sta- tens naturvårdsverk. koncessionsnämnden för miljöskydd. statens brand- nämnd. statens planverk, statens industriverk. statens vattenfallsverk (vattenfall), statens kämkraftinspcktion (SKI), krigsskyddsnämndcn för kraftanläggningar. länsstyrelserna i Uppsala. Södermanlands. Kalmar. Malmöhus och Hallands län. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). länssty- relserna i Stockholms. Östergötlands. Jönköpings. Kronobergs. Kristian- stads. Göteborgs och Bohus. Älvsborgs. Västmanlands och Västerbottens län, AB Asea-Atom. centrala driftledningen (CDL). Kooperativa förbun— det, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB. SOS Alarmering AB, Studsvik Energiteknik AB. Sydsvenska Vär— mekraft AB. Landsorganisationen i Sverige (LO). Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Svenska natur— skyddsföreningen. Sveriges Radio AB. Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH), Danmarks Tekniske Höjskole. Svenska kommunförbundet. lands— tingsförbundet. landstingen i Stockholms. Uppsala. Södermanlands. Ös— tergötlands, Jönköpings, Kronobergs. Kalmar. Malmöhus. Hallands. Älvsborgs och Västmanlands län, kommunerna Norrtälje. Sigtuna. Tierp. Vallentuna. Älvkarleby, Östhammar. Nyköping. Kinda. Valdemarsvik, Ydre. Eksjö. Gislaved. Vetlanda, Borgholm, Hultsfred, Högsby, Kalmar. Mönsterås, Mörbylånga. Nybro. Oskarshamn. Vimmerby. Västervik. Hässleholm. Båstad, Klippan. Kristianstad. Tomelilla. Åstorp. Ängel- holm, Bjuv. Burlöv. Eslöv, Helsingborg. Höganäs. l—löör, Kävlinge, Landskrona. Lomma. Lund. Malmö. Sjöbo, Skurup. Staffanstorp. Svalöv. Svedala, Ystad. Falkenberg, Halmstad. Hylte. Kungsbacka. Laholm. Var- berg, Göteborg. Härryda. Kungälv. Mölndal. Partille. Stenungsund. Ale, Alingsås, Borås, Lerum. Mark. Svenljunga. Tranemo. Heby och Gävle.

Svaren kan grovt uppdelas i olika grupper Rapporten underkänns och bör återremitteras till SSI för omarbetning. lnga synpunkter på föreslagna konkreta åtgärder.

Rapporten underkänns och bör äterremitteras till SSl för omarbetning. Synpunkter på SSl:s förslag framförs dock.

Man tar ej ställning till SSl:s konsekvensbeskrivning utan kommenterar endast de konkreta åtgärderna. 35 Riksdagen I980.-"81. ! sum/. Nr 90. Bilrrgvdul

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 546

Man accepterar SSl:s konsekvensbeskrivning och kommenterar konkre— ta åtgärdsförslag.

Till den första gruppen hör bl.a.: Länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län. SCB, AB Asea-Atom. Ale. Bjurlövs, Kalmar. Varbergs och Lunds kommuner samt KTH och Danmarks Tekniske höjskole.

Till grupp två hör bl. a.: Länsstyrelseni Uppsala län, Vattenfall. Oskars- hamnsvcrkets Kraftgrupp AB och Sydkraft AB.

Till grupp tre kan bl.a. hänföras: SLU. LRF. Göteborgs kommun. statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands och Älvsborgs län samt Älvsborgs läns landsting.

Till grupp fyra ansluter sig bl.a.: Länsstyrelserna i Malmöhus. Uppsala och Kristianstads län. lantbrul-zsstyrelsen. rikspolisstyrelsen. socialstyrel- sen. Borgholms. Göteborgs, Heby. Höganäs och Norrtälje kommuner.

De i WASH-l40t) framtagna olyckstyperna för kokar- och tryckvatten— reaktorer är allmänt accepterade. Sannolikheten för de olika olycksty- perna ifrågasätts däremot av ett flertal remissinstanser bl.a. länsstyrelser- na i Kalmar. Uppsala och Jönköpings län. kommunerna i Ale. Burlöv. Lund. Oskarshamn. Stenungsund. Varberg och Vetlanda. Vattenfall. AB Asea-Atom. CDL. ()skarshamnsverkets Kraftgrupp AB och Sydsvenska Värmekraft AB. LO, Kalmar läns landsting och KTH.

Dessa instanser förkastar därför SSI-rapporten och anser att den bör omarbetas med hänsyn till tänkbara olyckor (ej de s.k. PWR-l och BWR-l).

Professor K. Becker har tidigare framlagt sin uppfattning om att ängexv plosioner är otänkbara. Detta framgår även i svaret från KTH där profes— sor Becker skriver

BWR-l och PWR-l förutsätter att en ångexplosion inträffar i reaktortan- ken. och att denna explosion har en sådan styrka att både reaktortanken och reaktorinneslutningen brister. Detta skulle kunna leda till stora ra- dioaktiva utsläpp redan ca 2 timmar efter olyckans inledning.

Vid institutionen för reaktorteknologi, KTH. har man sammanställt och bedömt dessa undersökningar, som visar att ångexplosionsverkningsgra- den för reaktorförhållanden högst kan bli 0.296. vilket medför att man nu kan utesluta reaktortankbrott och reaktorinneslutningsbrott på grund av ångexplosioner. Som jämförelse bör nämnas att man i WASH-l40tl an— vände ångexplosionsverkningsgrader på minst IMF-.

De allvarligaste olyckorna. nämligen BWR—l och PWR—l. kan således inte inträffa. SSl:s rapport har därför endast värde som akademisk räk- neövning. men den är oanvändbar som underlag för planering av haveri— beredskap och för en bedömning av vad som kan inträffa kring våra kärnkraftverk vid ett eventuellt. haveri. Rapporten kan faktiskt betraktas som en säkerhetsrisk. då den befrämjar en diskussion av omöjliga olyckor. istället för en saklig bedömning. och analys av vad som man med realism kan förvänta sig vid ett reaktorhaveri.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 547

Vattenfall framför allvarlig kritik mot rapporten. Vattenfalls generella slutsatser av genomgången inom verket och inom reaktorsäkerhetsgruppen är

att SSl:s riskbild som den presenteras i rapporten inte utgör en lämplig grund för en bättre beredskapsplanering. att riskbilden inte är relevant att användas som underlag för diskussion om kärnkraftens risker eller förjämförelser mellan olika risker i samhäl- let. att en omarbetad rapport erfordras. som. efter en internationell remiss. läggs till grund för samhällets slutliga val av skyddsnivå.

AB Asea-Atom sammanfattar i sitt yttrande sin kritik

AB Asea-atom har på ett flertal väsentliga punkter funnit mycket allvar- liga bristeri rapportens konsekvensbeskrivningar. Vår bedömning är där- för. att rapporten ej kan användas som utgångspunkt för ökad beredskaps- planering och ej heller som underlag för en diskussion om kärnkraftens risker ellerjämförelser mellan olika risker i samhället. Vi anser därför. att beräkningarna måste göras om i samarbete med andra myndigheter och organisationer som tillsammans besitter kunnande på alla relevanta områ- den.

AB Asea-Atom skriver vidare

Det haverifall som man använt som bas för konsekvensberäkningarna saknar förankring i verkligheten.

] en reservation till länsstyrelsen i Kalmar län har försvarsdirektören dock påpekat riskerna med BWR-2

Länstyrelsen vill i anslutning härtill framhålla. att olyckor av typ BWR-2 ger i stort sett samma skadeverkan som BWR-I och har bedömts ha sex gånger större sannolikhet än BWR—1.

De konsekvensbeskrivningar som SSI använt accepteras i övrigt all- mänt. När det gäller riskerna för skador vid exponering av radioaktiv strålning framför exempelvis FOA

FOA godtar i stort de principer och modeller som utnyttjas i beräkning- arna men vill framhålla följande. De riskmodeller som utnyttjas är i allmän— het desamma som tillämpas för att fastställa tillåtliga strålningsexponering- ar under löpande arbete med strålning exempelvis i arbetslivet. Dessa riskmodeller är inom strålskyddsområdet försiktiga vid osäkerhet om de verkliga farorna. Man måste räkna med att en analys. speciellt om den innehåller ett flertal antaganden åt det försiktiga (pessimistiska) hållet. som slutresultat ger en överskattning i förhållande till de mest troliga konse— kvenserna vid en olycka.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 548

Denna överskattning av konsekvenserna har även påpekats av Vatten- fall.

SLU har på liknande sätt varnat för en överskattning av strälriskerna. En motsvarande trolig överskattning av de akuta effekterna kan erhållas då en given strålmängd erhållen under lång tid i flertalet fall ger mindre verkningar än samma mängd erhållen under en kortare tid.

Ett flertal instanser efterlyser en övergripande syn på risker i samhället. Bl.a. FOA eftersträvar en rimlig balans i förhållande till åtgärder mot andra händelser. Rikspolisstyrclsen efterlyser en totalsyn på risker. skydd och beredskap mot dels konventionella olyckor. dels olyckor inom kärn- energiområdet. Detta stöds av flera remissinstanser bl.a. FOA. statens brandnämnd. CDL. Oskarshamns Kraftgrupp AB, Studsvik Energiteknik AB. Sydsvenska Värmekraft AB samt några kommuner och landsting.

2.4.1 S_ifle - ambition

Några instanser har kommenterat vilken ambitionsnivå beredskapen bör ha. FOA framhåller bl. a.

Hänsynstagande även till osannolika händelser med stora konsekvenser är ett viktigt tema i försvarsplaneringen. Diskussionen förs här inte om frågan huruvida man skall beakta en viss risk i planeringen. Det väsentliga är vilka konkreta åtgärder som bör vidtagas med hänsyn till olika typer av "hot". Dessa bör avvägas med hänsyn till hotets trolighet. till dess konse- kvenser och till våra möjligheter att genom rimliga åtgärder motverka hotet.

FOA exemplifierar nägra möjliga åtgärdsnivåer som t. ex.

1) Klargörande av ansvarstördelning. 2) Kunskapsberedskap och stabsövningar beträffande möjliga händelser och krav på åtgärder. -

3) Förberedelser för att diagnosticera möjliga händelser och lämna an- visningar till allmänheten.

4) Förberedelser för allmänhetens skydd vid haverier. 5) Fysiska åtgärder (ex. byggande av larmanläggningar och skyddsrum). FOA anser det väl motiverat att även för osannolika händelser ha en beredskap på nivå 1 och 2. Det finns starka skäl även för åtgärder på nivå 3 med hänsyn till stora olyckor. dvs. främst för en utvidgad organisation för indikering och analys av strålning. Åtgärderna på nivåerna 4 och 5 måste rimligen bedömas utgående från en mera genomtänkt syn på risker i samhället i sin helhet.

Länsstyrelsen i Hallands län beröri sitt svar kravet på flexibilitet

Länsstyrelsen anser att det kan vara nödvändigt att tillämpa beredskaps- planen flexibelt med inslag av improvisationer. lnom närområdet gör den

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 549

knappa tidsmarginalen och osäkerheten om vad som hänt den första tiden efter att larm gått det dock nödvändigt med vissa fastställda förebyggande åtgärder som alltid verkställs utan särskild order.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framför om beredskapens ambitionsnivå

Länsstyrelsen ansluter sig i stort till de i betänkandet framförda syn- punkterna om förbättring och standardisering inom nuvarande ambitions- nivå. Skall den i rapporten föreslagna högre ambitionsnivån uppnås, måste länsstyrelsen tillföras väsentligen utökade resurser. Vid den högre ambi- tionsnivån kommer planläggningen att omfatta hela länet.

Landshövdingen. försvarsdirektören och länspolischefen i Malmöhus län har framfört skiljaktig mening och tillägger

Trots den låga sannolikheten för svåra olyckor talar trovärdighets- aspekter för att planläggning enligt den högre ambitionsnivån genomförs. Utredningen visar att vid vissa olyckor kan en snabb insats innebära väsentligare fördelar.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller

Vid bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas är det viktigt att beakta att läget. psykologiskt och politiskt, ändrats sedan nuvarande atomskydds- Iags tillkomst. Allmänheten kräver nu större trygghet och bättre beredskap än tidigare. Länsstyrelsen anser därför att man inte bör stanna vid enbart förbättringar av den nuvarande beredskapen utan även bör genomföra en organisation för verksamheten vid eventuella. stora olyckor. Eftersom länsstyrelsen rekommenderar en vidgad beredskap följer att länsstyrelsen instämmer i strålskyddsinstitutets förslag med detta syfte.

En viss utvidgning av beredskapens syfte framhålles även av lantbruks- styrelsen

En stor olycka vid något av kärnkraftverken skulle för jordbruket och trädgårdsnäringen kunna innebära mycket stora och svåröverskådliga ska- deverkningar. Även om säkerheten vid kraftverken bedöms vara mycket god och riskerna för en stor olycka är små är det med hänsyn till de stora möjliga skadorna i de areella näringarna vid en eventuell sådan olycka enligt styrelsens uppfattning motiverat med en viss utvidgning av bered- skapens syfte.

Rikspolilsstyrelsen skriver

Enbart den omständigheten att risken för betydande utsläpp av radioak- tiva ämnen inte helt kan uteslutas är enligt styrelsens mening tillräckligt motiv för en vidgad beredskap av den modell som strålskyddsinstitutet föreslår. Det får anses vara ett berättigat trygghetskrav från allmänheten att effektiva beredskapsplaner finns för här avsedda händelser.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 550

Socialstyrelsen anser att

Beredskapsåtgärderna på nuvarande ambitionsnivå bör förbättras i en- lighet med SSl:s förslag. Beredskapsorganisationen bör också få en högre ambitionsnivå. Beredskapsplaner bör omfatta en utrymningszon på 40-80 km beroende på bl.a. befolkningens geografiska fördelning runt resp. kärnkraftverk.

SKI instämmer i SSl:s bedömning att

Beredskapen mot atomolyckor bör förbättras. Detta bör enligt inspek- tionens mening särskilt beaktas vid den pågående översynen av lagstift- ningen inom kärnkraftsområdet på så sätt att en ambitionsnivå för bered- skapen. högre än den nu faktiskt rådande. klart uttryckes.

Vattenfall framför följande synpunkter i sin promemoria

Beredskapsnivån bör avpassas. med hänsyn till konstruktionsförbz'ittring- ar. till reaktorsäkerheten i stort, och till samhällets beredskapsplanering i övrigt. Ambitionsnivån bör även ta hänsyn till allmänhetens stora tvek- samhet till utnyttjande av kärnenergi. Detta gör att kraven kan komma att ställas högre på kärnkraftområdet än för övriga verksamheter. Bered- skapsplaner är även nyttiga i krigssituationer. Vattenfall anser av dessa skäl att en höjning av nuvarande beredskapsnivå är motiverad redan nu.

Kraftindustrins reaktorsäkerhetsgrupp anför följande synpunkter på SSI-rapporten. och får därvid stöd av flera kraftproducenter. bl.a. Vatten- fall, Sydkraft AB och Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB

Vi anser att man snarast bör ta beslut om modernisering inom nuvarande syfte av beredskapsorganisationen i stort sett enligt SSl:s förslag men att rapporten i övrigt skall lämnas utan avseende.

SLU skriver

När det gäller rimlighetsbedömning av förhöjd beredskapsnivå i sådan utsträckning att hänsyn tas till största tänkbara - men samtidigt mycket osannolika - olyckor vill SLU förorda en samordning med beredskap mot konsekvenserna av kärnvapenbruk. Den ohämmade upprustning på kärn— vapensidan. som pågår inom stormaktsblocken. utgör enligt SLU:s upp- fattning ett allvarligt bestrålningshot. Det synes därför vara välbetänkt att beakta även detta hot. då förhöjd beredskap mot extremt stora reaktor- olyckor planeras. Om så sker blir behovet av en förhöjd beredskap ännu mer motiverad och angelägen.

AB Asea-Atom är mer kritisk mot en utvidgning av beredskapsområdet

SSI finner att om syftet med beredskapen mot haverier i kärnkraftverk skall vidgas för att medge god handlingsberedskap även i händelse av en härdsmälta. brott på reaktorinneslutningen och mycket stora utsläpp av radioaktiva ämnen. bör beredskapområdet utsträckas till 40 a 80 km från

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 55!

kärnkraftverket. Denna slutsats måste anses ogrundad mot bakgrund av de synpunkter som lämnats av AB Asea-Atom. SSl:s förslag i beredskaps— hänseende förefaller inte heller stå i överensstämmelse med utländska överväganden.

Studsvik Energiteknik AB har synpunkter på dels ambitionsnivån för kärnkraftverken. dels för forskningsreaktorn i Studsvik

Studsviks egen bedömning av tillgänglig information är att det för närva- rande inte finns övertygande skäl för höjning av ambitionsnivån för den svenska beredskapen mot kärnkrafthavericr.

Studsvik delar utredningens uppfattning att den nuvarande ambitionsni- vån för beredskapen mot reaktorolyckori Studsvik är tillfyllest.

Denna ambitionsnivå för beredskapen vid Studsvik stöds även av Ny- köpings kommun.

Sydsvenska Värmekraft AB (SVAB) framför

Mot bakgrund av vad som ovan anförts beträffande dels vissa enligt SVAst förmenande felaktiga förutsättningar i rapporten. dels möjligheten att vidtaga säkerhetshöjande och konsekvenslindrande åtgärder i kärn- kraftverken anser SVAB att beredskapsåtgärder—na för ett reaktorhaveri kan inskränkas till närområdet. dvs. inom en radie på It)—15 km från kraftverket. SVAB är positivt till en förbättring inom denna radie av nuvarande beredskap enligt förbättringsförslag "'N.

Även LRF kräver att beredskapen förbättras. LRF anser sig ej ha kompetens att bedöma riskerna utan förlitar sig på SSl:s bedömning

LRF vill understryka att samhället inte kan ha för höga ambitioner att skydda medborgare och samhällsnyttig egendom när det gäller risker av detta slag. LRF finner att nuvarande beredskapsplanering är oacceptabel. Beredskapsplanerna bör snarast utarbetas och delges enskilda människor inom riskzonerna.

Svenska kommunförbundet har principiellt inget att erinra mot de kon- kreta förslag som SSI framfört för att förbättra beredskapsplaneringen men anser att strålskyddsinstitutets förslag bör ses över ytterligare. 1 ett reser- vationsförslag anser reservanterna att det är nödvändigt med en förbättring av beredskapsplaneringen.

LO anser att ambitionsnivån för beredskapen måste ses tillsammans med säkerhetshöjande åtgärder vid reaktorerna

Förutsatt att säkerhetshöjande åtgärder verkligen genomförs vid reak- torerna skall inriktningen av atomskyddslagen liksom hittills vara att hålla ett beredskapssystem för att trygga samhällsfunktioner, vidta skademin— skande allmänna åtgärder. hjälpa medborgare vidta skademinskande indi— viduella åtgärder samt upprätta förbjudna zoner och ge andra föreskrifter

I'rop.1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 552

som följer av de i respektive fal! iakttagna olyckskonsekvenserna. Denna målsättning innebär att nuvarande beredskapssystem kompletteras och förstärks i ett antal avseenden. LO kan här allmänt instämma i de förslag som SSI lämnat i kapitel 9.

'I'CO tar inte ställning till vilken beredskapsnivå som skall genomföras

I rapporten kan SSI sägas anvisa två alternativa nivåer på de bered- skapsåtgärder som kan beslutas av statsmakterna. nämligen förbättringar inom nuvarande planeringsram resp. planering för mycket allvarliga olyc- kor. TCO anser det ofrånkomligt att berörda planläggnings- och bered- skapsmyndigheter tilldelas ytterligare resurser oavsett vilken nivå man väljer. Väljer statsmakterna att väsentligt höja beredskapsnivån bör. så- som institutet också föreslagit, en särskild organisationsfunktion (sakom- råde) inrättas.

Även Västmanlands läns landsting tillstyrker en utvidgning av bered- skapsplaneringen

Enligt rapporten skulle beredskapsåtgärder vid mycket stora olyckor behöva planeras inom områden upp till 80 km från kärnkraftverken. Oav- sett bedömningen av riskerna för sådana olyckor bör en sådan utökning av planeringen föreskrivas. Vid ibruktagande av kärnkraftverket i Forsmark skulle härvid Heby kommun omfattas av beredskapsplaneringen.

En förhöjd ambitionsnivå eller en vidgad beredskap föreslås av flera kommuner. bl.a. Borgholms, Gislaveds. Heby, Hultsfreds. Höganäs. Kris- tianstads. Mönsterås. Norrtälje. Sigtuna. Staffanstorps. Valdemarsviks, Vimmerby och Ystads kommuner. Länsstyrelserna i Västmanlands och Kristianstads län föreslår också en förhöjd ambitionsnivå.

2.4.2. S äkerhelsféirebyg gande åtgärder

SSI framhåller i sin rapport vikten av förebyggande säkerhetsåtgärder framför vittgående beredskapsinsatser. Detta tillstyrks av ett stort antal remissinstanser. FOA skriver exempelvis

FOA delar SSI:s uppfattning att ytterligare förbättrad reaktorsäkerhet är viktigare än en omfattande beredskap och att behovet av beredskap påver- kas av om ytterligare reaktorsäkerhetsåtgärder vidtas. FOA anser det troligt att ett genomförande av reaktorsäkerhetsutredningens förslag skulle minska sannolikheten förde allvarliga olyckorna påtagligt. Det kan därför finnas skäl att avvakta med eventuella ställningstaganden till omfattande beredskapsåtgärder intill det att aktuella förslag till förbättringar av reak- torsäkerheten hunnit närmare utredas t.ex. vad gäller inverkan på ut- släppsbilden vid olika tänkbara haverifall.

Även länsstyrelsen i Kalmar län ser reaktorsäkerhet och beredskap i ett sammanhang

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 553

Länsstyrelsen anser det nödvändigt att se reaktorsäkerhet och bered- skapsåtgärder som en helhet. Det är därför utomordentligt svårförståeligt att SSI anser att Reaktorsäkerhetsutredningens förslag till förhöjd säker- hetsambition inom anläggningen i sig är skäl till en ökad ambition i bered- skapsplaneringen. Om reaktorsäkerheten höjs borde rimligen beredskapen för det omgivande området i motsvarande mån kunna minskas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande synpunkter

Skyddet för allmänheten mot strålskador orsakade av radioaktiva ämnen som släppts ut från kärnkraftverk tillgodoses främst av väl utarbetade och fungerande tekniska system för säker reaktordrift och för konsekvens- lindring. Reaktorsäkerhetsutredningens rekommendationer om ökade tek- niska skyddssystem inom kraftverken bör därför beaktas. En beredskaps- organisation kan endast lindra verkningarna av ett utsläpp. inte förhindra det.

På liknande sätt framför länsstyrelsen i Uppsala län

Det är väsentligt att alla möjligheter att höja säkerheten vid kärnkraft- verken tas till vara. lnga säkerhetssystem kan emellertid - hur noga de än utformas - helt utesluta haverier även om systemen kan mildra haveriets följder. Här liksom vid all beredskapsplanering gäller. att det inte är möjligt att skapa en organisation. som helt kan lösa alla problem, eftersom så många variabla faktorer ingår i planeringsfömtsättningarna liksom vid de tillfällen organisationen kan behöva verka vid olyckor.

Lantbruksstyrelsen och rikspolisstyrelsen ansluter sig i stort till ovan sagda angående reaktorsäkerhetens betydelse för beredskapsplaneringen. SKI menar att vissa haverisituationer kan uteslutas om vissa säkerhetsde- taljer introduceras

Reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) har i sitt betänkande föreslagit att principbeslut nu skall fattas om att vissa konsekvenslindrande åtgärder skall vidtagas inom viss tid. SKI behandlar denna fråga i samband med regeringens uppdrag att göra ett förslag till åtgärdsprogram baserat på RSU:s förslag. Kraftföretagen har under hand förklarat att de är villiga att medverka till ett forskningsprogram som skall föregå sådana åtgärder. SKI har i särskild framställning begärt regeringens godkännande av ett sådant forskningsprogram. Sådant godkännande behövs eftersom kostnaderna beräknas överstiga 1,5 Mkr. Genomförs sådana. konsekvenslindrande åt— gärder. ändras förutsättningarna för de ”utsläppskategorier” enligt WASH—l400 som SSI nu har arbetat med. Dessa som nu betecknas med PWR-l —- 9 och BWR-l — 5 bör då ersättas med nya ”kategorier” där filtrerkammare m.m. tas med i beräkningen.

LRF framför att betydelsen av beredskapsplaneringen kan ifrågasättas

Enligt förbundets uppfattning leder rapportens formulering "det har framförts att man kan ifrågasätta om drastiska beredskapsåtgärder är lös- ningen. om man allvarligt tvivlar på reaktorsäkerheten", fram till att SSI ifrågasätter beredskapens möjligheter. Trots detta är det enligt LRF:s

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 554

uppfattning nödvändigt att de åtgärder som kan vidtas för att undvika skada eller minska risker också blir vidtagna. Kostnaderna för åtgärderna får i detta sammanhang inte utgöra någon broms. Utslagning av befintliga samhällen och ödeläggelse av stora områden går knappast att värdera i ekonomiska termer. Det är därför oansvarigt att inte större resurser satsas på säkerhetsåtgärder.

LO anseri sitt yttrande att reaktorhavericrna i första hand skall angripas med haveriförebyggande åtgärder

Reaktorhaverierna skall i första hand angripas med haveriförebyggande åtgärder och förstärkta säkerhetssystem vid byggandet och driften av kärnkraftsanläggningar. Den oro för bl.a. omfattande och svåtförståeliga haveriförlopp sotn är ett givet faktum och avspeglar sig i besluten att sätta en bortre parentes för det svenska kärnkraftsprogrammct bör ta sig uttryck i sådana åtgärder. LO anser att man här skall följa reaktorsäkerhetsutred- ningens slutsatser och åtgärdsförslag. Framför allt bör man inrikta sig på att bygga till särskilda reningssystem med säkerhetsventiler och lilterkam- mare.

TCO nämner i sitt yttrande angående riskerna för de mindre olyckorna

'I'CO vill i detta sammanhang också påminna om att reaktorsäkerhetsut- redningen pekade på nackdelarna att samhället genom att koncentrera insatserna på mycket osannolika men stora olyckor kan försämra bered- skapen mot mindre allvarliga. men mer frekventa olyckor. också inom kärnkraftsverksamhcten. Också detta förhållande bör beaktas i den fort- satta behandlingen.

Eksjö kommun l'ramhäller i sitt yttrande

Kommunen instämmer i SSI:s bedömning. att det är viktigare att skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser.

Högsby kommun framhålleri sitt yttrande

Högsby kommun anser att den viktigaste frågan är angående kärnkraft- verkens inre beredskap. Tillräckliga ekonomiska och personella resurser måste satsas för att erhålla en inre beredskap som är på en sådan nivå att allvarliga haverier överhuvudtaget inte kan hända eller om de trots allt händer. verkningarna av dessa blir så små som möjligt utanför kärnkrafts- verken. Även risken för sabotage. måste beaktas ytterligare och omfattas av nödvändiga beredskapsåtgärder.

Marks kommun framhåller på liknande sätt

Beredskapen kan bara minska följderna av en olycka. inte stoppa själva olyckan. En beredskapsplan bör därför föregås av mycket noggranna säkerhetsstudier. I detta fall av varje reaktor. Efter dessa säkerhetsstudien" måste alla åtgärder vidtagas för att öka säkerheten där så är möjligt. Om

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 555

det därefter fortfarande finns tveksamheter ur säkerhetssynpunkt måste driften av kärnkraftsreaktorn omprövas.

Mönsterås kommun framföri sitt yttrande följande

Mönsterås kommun instämmer i strålskyddsinstitutets och reaktorsä- kerhetsutredningens uppfattning att det är viktigare att skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser. Dock bör sådana säkerhetssatsningar i an- läggningarna löpa parallellt med en förbättring av den nuvarande bered- skapsorganisationen i enlighet med vad som föreslås i rapportens nionde kapäeL

Oskarshamns kommun skriver i sitt yttrande.

Enligt kommunens mening mäste beredskapen i stor utsträckning inrik- tas på genomförande av möjliga åtgärder för att förbättra de haveriförebyg- gande och haveribekämpande systemen inom kärnkraftverken samt lind- randet av konsekvenserna av haveri som kan leda till utsläpp av radioak- tiva ämnen ur reaktorinneslutningen. Ett mycket omfattande forskings- och utredningsmaterial föreligger nu beträffande reaktorsäkerhet. sanno- likheter för svåra olyckor. beredskapsåtgärder i olika avseenden m.m. Såväl i reaktorsäkerhetsutredningen som i SSl:s rapport har redovisats ett tlenal angelägna forsknings- och utvecklingsbehov. Kommunen anser det vara mycket angeläget att påtalad forskning och utveckling kommer till stånd.

Även Kalmar läns landsting sammankopplar beredskapsplaneringen med reaktorsäkerheten

Landstinget ser det som anmärkningsvärt att regeringen ej kopplat sam- man frågorna om reaktorsäkerhet och beredskapsplanering. Rimligtvis bör en ökad reaktorsäkerhet leda till mindre risker för haverier och därmed påverka beredskapen mot olyckor.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framfört liknande synpunkter.

2.4.3 Resurser - kostnader

En förstärkning av länsstyrelsernas resurser tillstyrkes allmänt. Resur- serna behövs för utbildning. telesamband. ledningslokalcr. indikering. in- formationsfrågor. planläggning eller en generell förstärkning av den all- männa räddningstjänsten. Förslag har här framlagts av länsstyrelserna i Hallands. Malmöhus. Uppsala. Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt av statens brandnämnd. LO. TCO. Hultfreds. Norrtälje. Tranemo och Vimmerby kommuner samt flera andra.

Rikspolisstyrelsen önskar förstärkning på utrustningssidan. sambandssi- dan och personalsidan. Om helikopterlarmning skall introduceras eller helikopter användas för transporter måste även polisens helikopterstyrka utökas.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 556

SMHI har som framgår nedan behov av resurser för att utveckla nya spridningsmodeller med inriktning mot vissa utvalda orter. Vidare vill institutet studera spridning av radioaktiva ämnen i vatten.

SKI vill ha resurser för att sammmansätta beredskapsgrupper inom inspektionen. Inspektionen anser även att länsstyrelsernas resurser är för små med avseende på planering. utbildning och övning.

Studsviks resurser för utbildning utnyttjas dåligt enligt Vattenfall. Studs- vik Energiteknik AB föreslår också ökade resurser för planering. övning och utbildning och föreslår

att Studsviks resurser ansluts till respektive länsstyrelses beredskaps- planering

att instruktioner för Studsviks medverkan utarbetas i samarbete med länsstyrelserna. kärnkraftsföretagen. SSI och Studsvik

att en basorganisation för stnålskyddsresurser i Studsvik bekostas av statsmedel.

Televerket vill ha ökade resurser för att undersöka s.k. trafikbegräns- ning och telefonalarmering.

LRF vill öka resurserna för att öka reaktorsäkerheten men även förse mejerierna med utrustning för mjölkindikering.

Användningen av befintliga militära och civilförsvarets indikerings- och/eller skyddsutrustning har även föreslagits av flera remissinstanser.

Användningen av militär personal för transport och bevakningsändamål har aktualiserats av flera instanser såsom ÖB. rikspolisstyrelsen. social- styrelsen. statskontoret. Högsby och Västerviks kommuner.

Användande av civilförsvarets personal har kommenterats av många remissinstanser. Bl.a. föreslås civilförsvarsinsatser i samband med utrymning och bevakning. Göteborgs kommun nämner även nyttjandet av civilförsvarets utbildningsresurser. Inom civilförsvaret finns även mät- och skyddsutrustning som skulle kunna användas enligt flera förslag.

LRF tar i sitt svar upp frågan om ersättningen till drabbade utanför kraftverket och skriver

De ekonomiska konsekvenserna av en olycka har inte analyserats. En- ligt LRF:s mening kan inte mera omfattande skador som inträffar utanför kärnkraftverkets arbetsområde regleras av kraftverksägarna. Då skador- nas omfattning och art inte kan förutses och värdet av förstörd egendom kan bli mycket ston. kan endast staten ikläda sig det fulla ekonomiska och sociala ansvaret. Även om sannolikheten för en svår olycka bedöms som mycket liten får detta inte medföra att staten underlåter att planera och fatta beslut som klarlägger hela ansvarsfrågan.

LRF framhåller vidare med anledning av kostnader för beredskapen

Det förefaller rimligt att kostnaderna för säkerhetsinstallationer. samhäl- lets beredskap. kompletterande utbildning och annat som följer av kärn- kraftstekniken måste betalas av den som väljer att utnyttja tekniken.

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 557

Ett flertal andra instanser har framfört att kostnaderna för beredskapen skall betalas av antingen staten eller kraftproducenterna. Följande instan- ser exempelvis har framfört att kostnaderna skall betalas av staten — Eksjö. Göteborg. Hälsingborg, Malmö. Mölndal. Sigtuna. Svalöv. Väster- vik. Älvkarleby. Östhammar. Åstorps kommuner samt länsstyrelsen i Kristianstads län. landstingsförbundet och Jönköpings läns landsting.

Bl.a. följande instanser tycker att kostnaderna skall betalas av kraftpro- ducenterna —— Heby. Hylte. Hässleholm. Kalmar. Kävlinge. Marks. Val- demarksviks. Vallentuna och Ydre kommuner.

Svenska kommunförbundet har framfört att kommunerna måste ha full kostnadstäckning. Andra instanser uttalar sig inte om vem som skall betala merkostnaden. utan önskar endast full kostnadstäckning.

2.4.4. S(mmrdning med övrig beredskap FOA nämner i sitt yttrande

FOA finner det troligt att samhället i praktiken har mycket olika ambitio- ner för beredskapen mot olika typer av händelser som är föga sannolika men skulle få stora konsekvenser om de inträffar. Speciellt om man över- väger omfattande (kostnadsmässigt. geografiskt etc.) åtgärder mot någon viss typ av händelser bör en rimlig balans eftersträvas i förhållande till åtgärder mot andra händelser. En samlad analys av hänsynstagandet till ovanliga men farliga händelser är därför angelägen.

Det är troligt att en sådan genomgång skulle motivera likartade åtgärder. exempelvis beträffande organisation. utbildning och utrustning. för ett flertal händelsetyper. Genom samordning av åtgärderna bör man då kunna nå betydande besparingar.

Länsstyrelsen i Hallands län skriver i yttrandet angående beredskaps- planläggning

Beredskapsplanläggningen för kärnkraftverken bör enligt länsstyrelsen sättas in i ett allmänt räddningstjänstperspektiv. Länsstyrelsen tvingas därvid konstatera att samhället i stort sett saknar beredskapsplaner för olyckshändelser som haverier av transporter av farligt gods. större explo- sionsolyckor etc.

En basorganisation för räddningstjänsten måste byggas upp. såväl lokalt som regionalt. som är så flexibel att den kan sättas in vid ett flertal nödlägen. Det gäller även de beredskapsåtgärder som är nödvändiga för att lindra konsekvenserna av en kärnkraftolycka.

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner i sitt yttrande

Länsstyrelsen anser att största möjliga samordning med civilförsvarets planläggning bör eftersträvas. Till skillnad från de utrymningsplaner civil- försvaret upprättat kan emellertid utrymningsplanerna för kärnkraft- olyckor inte vara statiska utan måste anpassas till den specifika situa- tronen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 558

Länsstyrelsen i Uppsala län berör samordningen av planeringen

Genom att flera län berörs av planeringen för varje kärnkraftverk krävs samordning vid planering. utbildning och övning liksom vid verksamhet när planerna skall tillämpas vid en eventuell olycka. Det synes lämpligt att den länsstyrelse. i vars län kärnkraftverket är beläget. tilläggs detta sam- ordningsansvar. Genom att beredskapsnämnden mot atomolyckor eller delar därav vid en olycka flyttar till den berörda länsstyrelsen. finns där de nödvändiga förutsättningarna för samordning av verksamheten även i eventuellt berörda angränsande län.

Rikspolisstyrelsen vill samordna all räddningsverksamhet

Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen som ger kommu- nerna huvudansvaret för denna verksamhet. Vid räddningsinsatser av större omfattning är länsstyrelsen ansvarig för planeringen och ledningen av insatserna. Atomskyddslagen ger länsstyrelsen hela ansvaret för plane- ring och genomförandc av räddningsinsatser vid olyckori atomanläggning- ar. Dessa båda räddningsslag borde enligt rikspolisstyrelsen kunna sam- ordnas för att på bästa sätt tillvarata tillgängliga resurser och erfarenheter. Utan att föregripa arbetet i räddningstjänstkommittén vill rikspolisstyrel- sen peka på möjligheten att samordna räddningsverksamheten genom bl. a. inrättandet av en permanent ledningsgrupp vid länsstyrelsen för räddnings- verksamhet i allmänhet. Många av de åtgärder som behöver vidtagas vid större. olyckshändelser är i princip likartade oavsett händelsens slag. Vid en kemikalieolycka kan t.ex. utrymningsproblematiken vara väl så svår som vid en reaktorolycka.

Socialstyrelsen nämneri sin rapport

Katastrolbercdskapen för kärnkraftolyckor måste också tas in i ett stör- re katastrofsammanhang innefattande beredskap inför krig (med bl. a. ABC-hot). Härigenom kan organisationsformer. handlingsrutiner etc. som är gemensamma med andra typer av katastrofer testas. Inom den medi— cinska sektorn innebär detta bl. a. en personell vinst. då flera av de bered— skapshöjande åtgärderna avscr grund- och vidareutbildning av sjukvårds- personal. Denna utbildning kan ske för flera områden samtidigt och även övningsmässigt samordnas så att man samtidigt får pröva sina behandlings— rutiner vid olika katastrofty per

Statens brandnämnd skriver i sitt yttrande angående planläggning

Den nuvarande planläggningen av skyddsåtgärder vid en kärnkraft- olycka har en grundläggande ofullständighet. Man planlägger som om det inte förekom andra nödlägen i samhället än kärnkraftolyckor. Möjligheter- na till samordning med planläggningen för att möta andra nödlägen utnytt- jas dåligt eller inte alls.

För brandnämnden står det klan att detta beror på att brandlagstiftning- cn av år 1974 ej är samordnad med lagen om skyddsåtgärder i atoman- läggning m. ta. av år 1960.

'JI '.!i C

Prop. BSO/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet

Statens industriverk skriver i sitt remissyttrande

Beredskapen för kärnkraftolyckor bör inordnas som en del i ökad bered- skap mot även andra typer av olyckor - naturkatastrofer och katastrofer orsakade av industriell verksamhet o.d. Det bör övervägas att samordna en sådan beredskap med civilförsvarsplaneringen. Vid krigsrisk har man planer för utrymning av större tätorter. Vidare tillkommer i ett sådant läge starkt ökade risker på grund av våra kärnkraftanläggningars sårbarhet vilket i sig borde motivera en omfattande beredskapsplanering. Det kan då vara naturligt att anknyta den ”civila" beredskapsplaneringen till en sådan krigsplanering.

Statskontoret nämner i sin rapport angående beredskapsplaneringen

En aspekt som statskontoret saknari rapporten är en analys av samord- ningen av samhällets totala, tillgängliga resurser för att avhjälpa eller begränsa en kärnkraftsolycka. Det finns redan beredskapsorgan för andra katastrollägen. Polis. brandväsen. militära enheter. civilförsvar och kust- bevakning skall givetvis utnyttjas även om en kärnkraftsolycka skulle inträffa.

Göteborgs kommun föreslår bl.a. samordning med civilförsvarsorgani— sationen

Beredskapen för kärnkraftolyckor och andra stora olyckor bör samord- nas. Sä bör t.ex. civilförsvarsorganisationen kunna mobiliseras vid en kärnkraftolycka och andra större olyckor. Utrymnings- och inkvarterings- planer bör samordnas för olika typer av katastrofer. En samverkan bör ske. så att alla slag av stora olyckor kan handläggas likartat.

Den av konunundepartementet I979 tillsatta räddningstjänstkommittén bör få i uppdrag att utarbeta förslag. så att beredskap för alla slag av stora olyckor kan samordnas.

Genom en samordning av resurserna för beredskap mot stora olyckor kan insatserna bli effektivare och kostnaderna för verksamheten avsevärt reduceras. Kommunen förutsätter att kostnaderna för beredskap mot kärnkraftolyckor helt kommer att täckas av statliga medel.

Kinda kommun påpekar behovet av samordning mellan länen

Det är helt klart att en beredskap mot denna typ av olyckor måste finnas i alla län och att den beredskapsplanering som sker skall samordnas mellan länen.

Det linns ingen anledning att bygga upp olika beredskapsorganisationer för olika typer av händelser som i sig kräver liknande åtgärder. Människor- na i närheten av verket bör liksom vid annan typ av utrymning / krisåtgärd ha klart för sig vad som skall ske. Checklistor för vad som vid en olycka omedelbart skall göras av länsstyrelsen. polis. brandkår. experter. kom- muner. kommunikations / transportverk bör upprättas för att snabbt få situationen under kontroll.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 560

Tierps kommun nämner i sitt yttrande angående planläggning och bered— skap

Bortsett från planläggning för ransoneringar är kommunernas planlägg- ningsskyldighet i dag begränsad till åtgärdsberedskap i händelse av bered- skapstillstånd enligt lagen om kommunal beredskap.

En beredskap mot kärnkraftolyckor bör i ston sett kräva samma plan- läggnings- och beredskapsåtgärder som den kommunala beredskapen i övrigt.

Det synes därför lämpligt att: samordning sker i största möjliga utsträck— ning med den kommunala beredskapsplanen och särplanering begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till åtgärdsbehov.

Älvkarleby kommun sammankopplar beredskapen med brandlagstift— ningen

Eftersom Utrymning av människor i kommunen kan bli aktuell vid såväl olyckor som omtalas i brandlagen som vid en kärnkraftsolycka bör kom- munens organisation byggas upp på brandlagstiftningens räddningstjänst. där brandchefen författningsenligt är ansvarig. f.n. dock vad gäller plane- ring och förberedelser endast för brandförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län nämner i sitt yttrande angående sam- ordning av planläggning

Lagstiftningen beträffande räddningstjänst och andra åtgärder vid nödlä- gen är splittrad. Länsstyrelserna och i många fall kommunerna åläggs uppgifter förutom i atomskyddslagen och brandlagen även i andra författ- ningar. Resurserna för räddningstjänst och planläggning av denna är myc- ket begränsade. särskilt på regional nivå. Det synes därför nödvändigt att lagstiftningen kompletteras eller ändras så. att resurserna för skyddsåt- gärder vid kärnkraftsolyckor samordnas med resurserna-för planläggning och genomförande av räddningstjänst vid andra nödlägen.

Ett område som i stor utsträckning bör kunna samordnas med beredska- pen mot kärnkraftolyckor är civilförsvaret. Den samverkan som därvid bör övervägas berör civilförsvarets utrymnings- och inkvarteringsplanlägg— ning. radiakskyddsplanläggning. tele- och radiosambandsplanläggning. plan för utdelning av skyddsmasker samt plan för larm till civilbefolkning- en.

Även när det gäller samutnyttjande av materiella resurser bör civilför- svarets tillgångar beaktas. Således är skyddsrum. ledningscentralcr. in- strument för mätning av radioaktiv strålning. radioutrustning, skydds- masker. ABC-dräkter exempel på anläggningar och utrustning som kan behöva tas i anspråk.

Jönköpings läns landsting yttrar angående utnyttjande av befintliga re— surser anskaffade för krigsfall

Beredskapsplanläggning mot olyckor vid atomanläggning bör integreras med all övrig beredskapsplanering så att dubbelplanläggning undvikes. Civilförsvarets resurser. som är avsedda för beredskap och krig, bör till

Prop. 1980/Slz90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 56l

alla delar kunna utnyttjas vid fredskatastrofer. Detta kräver dock en änd- ring av civilförsvarslagen vad gäller det personella utnyttjandet.

Sjukvårdshuvudmännen får enligt utfärdade bestämmelser låna av soci— alstyrelsen beredskapställd materiel vid i fredstid inträffade medicinska katastrofer för upprättande av vårdannex ('motsv).

Landstingsförbundet nämner i sitt yttrande

För hälso- och sjukvården. som landstingsförbundets styrelse i detta sammanhang har att företräda. finns redan genom upprättade medicinska katastrofplaner och beredskapsplaner för krig en beredskap organiserad som i stort kan förutsättas motsvara kraven. Beredskapsplaneringen vid krig kan dock behöva kompletteras så att den motsvarar de specifika krav som måste ställas med hänsyn till konsekvenserna av en kärnkraftolycka.

2.5 Konkreta åtgärder

2.5.1 Larm

SSl föreslår tre nivåer av larm: upplysningsnivä. litet larm och stort larm. Rikspolisstyrelsen vill begränsa antalet larm till två. Dessa skulle då vara upplysning och rådfrågning hos länsstyrelsen samt ett haverilarm. Tveksamhet mot flera larmnivåer har framförts av Högsby kommun och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Dessa framhåller att det kan vara tveksamt att införa tre larmnivåer med hänsyn till risken för feltolkningar av dess innebörd. CiviIförsvarsstyrelsen är liksom SSl medveten om tolknings- svårigheter vid differentierat larm varför en vidare utredning förordas.

Sveriges Radio AB vill komplettera larmen till allmänheten

Det kan vara ett problem att få allmänheten att lyssna på radio just när myndigheterna vill lämna information. Ett hjälpmedel kan vara att. ändra det befintliga systemet för utomhusalarmering i tätorter till att omfatta en signal "Lyssna på radio". En sådan signal finns sedan lång tid tillbaka i Norge. Den kan få stor betydelse även i vårt land både vid fredskatastrofer och krig. Signalen bör införas så snart som möjligt.

FOA skriveri sitt svar angående larmning av myndigheter och allmänhe- ten

att förfarandet vid larm skall styras av ambitionen att myndigheterna skall få tidigast möjliga förvarning vid en framväxande hotsituation. Om allmänheten automatiskt blandas in i alla sådana hotsituationer kan kraft- verkspersonalen bli något mindre benägen att ge tidig varning i gränsfall. Detta står i direkt strid med den principiella ambitionen. F()A:s slutsats är att man bör ha möjligheten att i gränsfall varna länsstyrelsen utan att larm till allmänheten automatiskt utlöses.

Larmkriteria måste göras mer entydiga. Detta har framförts av ett flertal instanser. Förbättrade larmkriteria och kontroll av utsläpp kan erhållas vid 36 Riksdagen 1980/8]. I sum/. Nr 90. Bilaga:/('I

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.22 Jordbruksdepartementet 562

en förbättrad skorstensmonitering framhåller t.ex Vattenfall. Skorstens- monitering för höga dosrater bör därför införas vid en vidgad beredskap.

SKI anser att erforderliga kriteria för larmning av SKI saknas idag. Inspektionen skriver

En analys bör göras för att klarlägga när SKI:s personal skall larmas vilket skall ske enligt särskilda kriterier.

SMHI bör enligt institutet larmas direkt av kraftverket. lnstitutet skriver

Enligt nuvarande planer larmas SMHI dels genom BNA. dels av länssty- relsens ledningsgrupp. För att SMHI så snabbt. som möjligt skall kunna lämna information om aktuellt väder samt förväntar'l spridningsbild vid ett haveri. bör det övervägas om inte SMHI bör ingå bland de myndigheter som larmas primärt från kraftverket.

Driften av de övriga reaktorerna inom kraftverket vid ett haveri bör stoppas. Detta har framförts av rikspolisstyrelsen och Högsby kommun. SKI anser att frågan måste diskuteras vidare. Vattenfall påpekar vikten av en säker elförsörjning och förordar ej stopp av samtliga reaktorer vid haverier mindre än nuvarande modellhaverier.

Vid larmning av allmänheten i närområdet föreslås allmänt akustiskt- och/eller telefonlarm. Närområdet begränsas till mellan lt) och 20 km. Tclcfonlarm över större områden behöver utredas vidare. Televerket skriveri sitt yttrande

Nuvarande system för telefonalarmering infördes Linder 2:a världskriget och är avsett som ett komplement till civilförsvarets utomhusiarmsystem. Endast signalen flyglarm i form av upprepade korta ringsignaler kan sän- das. Utlösning av larmet sker från civilförsvarets lcdningscentraler men kan även göras från telefonstationen. Systemet finns på cirka l5(l orter i hela landet. Detta innebär att t.ex. inom 20 km räjongen kring Oskars- harnnsverket finns tclefonlarmutrustning på en (Oskarshamn) av l7 berör- da telefonstationer. Vad gäller de resterande 16 stationerna finns utrust— ning konstruerad för 6 undcr det att nykonstruktion erfordras för lO st. Systemet med rnanöverledningar måste därjämte omprojektcras och kompletteras så att utlösning kan ske från ki-irnkraftverket.

Det befintliga systemet har aldrig provats i full skala. Således är man idag tveksam dels om de tekniska konsekvenserna i telenätet och dels beträffande allmänhetens reaktion när larmsignalerna ges.

Vad utredningen föreslår i fråga om stegvis alarmering - varningslarm resp. haveriIarnt - torde inte kunna el'l'ektueras i telefonlarmsystemet som det för närvarande är utformat.

Om föreslaget system för telefonz'tlarmering skall. komma till stånd bör det kompletteras med införandet av i annat sammanhang i detta yttrande presenterat trafikbegri'tnsningssystem.

Ovan anförda skäl innebär sammantaget att ev. beslut om införande av t.elefonlarm inom 20 km räjongerna bör anstå tills dess att kompletterande utredningar genomförts.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 563

Vattenfall framhåller i sin promemoria att akustiskt larm är ogenomför- bart för större avstånd samt att ftrnktionssi'tkerheten hos telefonlarm bör utredas. (.fivilft'irsvarsstyreIsen framhåller att signalkaraktären hos det akustiska larmet bör överensstämma med gällande SIS—standard.

Länsstyrelsen i Malmöhus lätt och Malmö kommun föreslär sektione- rade larm och differentiering i området mellan IO och 20 km.

Utanför närområdet föreslås larmning via helikoptrar och riks- eller lokalradion. Rikspolisstyrelsen påpekar att larmning med polisens heli- koptrar är en resursfräga och skriver vidare

Några av de hörda polisstyrelserna ställer sig tveksamma till att använda polishelikoptrar för Iarmningsändamål. Man anför att helikoptrarna är väderkänsliga samt att de inte finns stationerade i samtliga län med kärn- kraftsverk. Med dagens resursläge kan inte Iarmuppgifterna prioriteras i konkurrens med andra viktiga polisiära uppgifter såsom trafrkreglering och persontransport. Andra vägar torde i första hand få sökas för larmätgär- derna. t. ex. avtal med civila tlygföretag.

Vattenfall påpekar vidare att larm kan ske via Iänsalarmeringscentralen i respektive län. Detta stöds också av ett flertal kommuner. Brandförsvarets alarmeringscentraler är även tänkbara larmvägar enligt Höganäs och Landskrona kommuner.

2.5.2 Ver/tens inre beredskap

Den vakthavande ingenjören bör ha ständig jour på kraftverket hela dygnet enligt rikspolisstyrelsen. Statens brandnämnd påpekar vidare att en höjd personalberedskap motiveras av uppgifterna i enligt 12 å brandlagen.

Civilförsvarsstyrelsen påpekar att det saknas fortifikatoriskt skyddade centraler inom kraftverken. Vidare påpekas att kraftverkens personal ej har tillgång till skyddsrum. Styrelsen skriver vidare med anledning av övergången från freds- till krigsförhållanden

Viss personal vid såväl myndigheter som kärnkraftsanläggningar är ian- språktagna för uppgifter inom försvarsmakten. Uppskovsfrågan är här central och gäller även övrig personal som avses ingåi räddningsorganisa- tionen.

SKI föreslår en speciell, väl utrustad beredskapseentral vid kraftverket med

I) erforderliga beskrivningar. scheman. ritningar. säkerhetsanalyser

2) instrument. TV-skärmar. skrivare för information om viktiga data för drabbat aggregat

3) utrustning för samband med kontrollrum. länsstyrelsen och SKI be— redskapsnämnden mot atomolyckor (BNA).

Prop. l980/Slz90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 564

2.5.3 Länsstyrelsens beredskap

Länsstyrelsen ansvarar för alla åtgärder utanför kraftverket medan kraftverksägaren svarar för åtgärder inom verket. FOA anser att denna avvägning av beslutsroller mellan kärnkraftsverk och länsstyrelsen är lämplig. Den sakkunskap som finns vid SKI/BNA bör förstärka ledningen vid länsstyrelsen. Liknande synpunkter framföres även av ÖB.

SKI & andra sidan framhåller

att man bör beakta att de mycket svåra fallen är vad som skulle kunna betecknas som nationella katastrofer. Vid sådana kommer det säkert att krävas att landets högsta ledning tar över ansvaret för räddningsarbetet.

Länsstyrelsens ansvar omfattar ledning och planering av åtgärder inom länet. Det bör enligt ÖB övervägas att överflytta den länsövergripande planeringen till civilbefälhavaren. Detta stöds även av ett särskilt yttrande till SKI:s remissvar.

Civilförsvarsberedskap bör väl täcka de åtgärder, 'som i betänkandet antytts nödvändiga efter en olycka vid kraftverken. Vid en krigshandling iakttas inga länsgränser. Ett radioaktivt moln kan knappast antas stanna inom ett län. Beredskapen bör därför i båda fallen omfatta större landsde- lar. För krigsfallet utgör civilbefälhavaren en redan färdig och prövad ledning för beredskapen inom ett lämpligt område. Beredskapen mot kärnkraftolyckor bör därför hanteras av civilbefälhavarens kansli.

Länsstyrelsen föreslås inrätta ett särskilt sakområde inom försvarsenhe- ten. Detta tillstyrkes av rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna i Hallands. Älvsborgs och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår att beredskapsplaner för åt- gärder vid haverier utformas som delplaner tillsammans med övriga rädd- ningsplaner.

SACO/SR framför att sjukhtrsfysikerna bör ingå i beredskapsorganisa- tionen på något sätt. Förbundet skriver

Vid planering av beredskapsorganisationen är det av vikt att de perso- nalkategorier som besitter kvalificerade kunskaper inom området eller delar av detsamma utnyttjas och inplaceras i organisationen med uppgifter anpassade till kunskaper och erfarenhet. Sjukhusfysikerna är en yrkes- grupp med mycket avancerade kunskaper i strålskydd. strålningsfysik. mätteknik och dosimetri samt strålningens biologiska effekter och risker.

Helsingborgs kommun påpekar att det under länsstyrelsens ledningsor- ganisation bör frnnas en lokal ledare som kan vidtaga nödvändiga åtgärder innan länsstyrelsens ledningsorganisation inkallats. Denne lokale ledare kan utgöras av brandchefen. Vattenfall anser att den lokale polischefen på liknande sätt kan åläggas ansvaret att fatta beslut i ledningsorganisationens frånvaro. '

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 565

Ett flertal instanser stöder SSI:s förslag till förstärkt personalberedskap. Civilförsvarsstyrelsen menar att detta ger även fördelar för andra nödlägen än kärnkraftshaverier. Enligt 12 å i brandlagen finns redan idag ett behov av jourtjänst vid länsstyrelsens ledningsorganisation. Kravet på dygnet- runt beredskap eller en förstärkt beredskap med bl.a. kortare inställelsetid för ledningsgruppen har även framförts av flera andra instanser.

Länsstyrelsen i Hallands län. SKI och Högsby kommun menar att de av SSI föreslagna ökade personalresurserna erfodras för utbildning. övning Och planering av ledningspersonalen. '

Länsstyrelsens ledningscentral bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län ligga i kärnkraftslänet. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att behov finnes för alternativa placeringar för att garantera ledning från ett okonta- minerat område. Rikspolisstyrelsen menar att polisens sambands—. led- nings- och förbindelsecentralcr kan användas för ledningsändamäl.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar ett centralt organ för samordning av insatser från olika län. medan Vattenfall förordar att länsstyrelsen i kärn- kraftslän har denna funktion. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att alla län skall involveras i planeringen och skriver

Länsstyrelsen tillstyrker att alla länsstyrelser skall planera beredskaps- åtgärder för olyckor i kärnkraftanläggning. Planeringen bör emellertid anpassas till sannolik risk i berörda län. Det bör åvila regeringen eller SSI att ange planeringens omfattning i de olika länen.

2.5.4 Beredskapen vid andra myndigheter än länsstyrelsen

När det gäller beredskapen vid SSI (BNA) och SKI skriver länsstyrelsen i Uppsala län

Det är ett starkt önskemål att SSI och BNA har en personalberedskap som motsvarar den föreslagna för länsstyrelserna. Det är vidare önskvärt att BNA innehåller expertis för de områden, som genom den vidgade beredskapen får en ökad aktualitet. exempelvis veterinärmedicinsk sak- kunskap.

En allmänt höjd beredskap förordas av Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB. Sydsvenska Värmekraft AB och statskontoret.

Frågan om utflyttning av personal från BNA och SKI till aktuell länssty- relse har i princip tillstyrkts av bl. a. FOA. I detta sammanhang framhåller OB

Risken att personalen ur SSI/SKI under förflyttningen inte kan fullgöra sina uppgifter kan mötas genom

[) snabb transport t. ex. ge nom utnyttjande av helikopter 2) de personella resurserna delas så att viss personal kvarstannar een- tralt och övrig personal flyttas till länsstyrelsen

3) samband under förflyttningen säkerställs om situationen är bråd- skande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 566

FOA anser att en automatisk utflyttning av personal vid SSI och SKI inte skall ske utan endast då en utflyttning är motiverad. En utflyttning kräver en noggrann planering och övning av stabsarbete. samband och transporter.

SKI gör den bedömningen att SKI skall agera på ett mycket tidigt stadium t. ex. när något onormalt inträffat och utvecklingen är på väg mot en hotfull situation

Erfarenheterna från TMI-?. pekar därvid mot att personal från SKI bör ge sig direkt till platsen så att primär information kan erhållas och att anvisningar och råd eller dispenser inte baserar sig på ofullständig informa- tion.

SKI anser också att inspektionen skall larmas och agera efter delvis andra kriterier än vad som gäller för larmning av länsstyrelse och SSI/' BNA. Detta innebär enligt SKI

]) Inspektionen larmas från berört kärnkraftsverk enligt vissa kriterier 2) larmet sker via personsökare med angivande av vilket aggregat det gäller

3) en utsedd beredskapsgrupp beger sig omedelbart till angiven plats för helikoptcrtransport

4") beredskapsgruppen installerar sig i avsedd lokalitet i nära anslutning till aggregatet

& beredskapsgruppen leds av en befattningshavare med befogenhet att fatta de beslut som ankommer på inspektionen

6) annan i beredskapsorganisationen ingående SKI-personal beger sig till kontoret.

LO anser i sitt remissvar att. SKI bör ta över ansvaret för åtgärder i okontrollerbara reaktorer. Vidare föreslås att en akutgrupp samlas på SSI i en rådgivningscentral för att därifrån ge råd till länsstyrelsen.

Göteborgs kommun föreslår när det gäller BNA:S sammansättning

BNA har ingen fackcxpert i aktiv civil räddningstjänst knuten till sig. Statens brandnämnd. som är tillsyningsmyndighet för landets räddnings- tjänst. borde vara representerad i BNA.

Rikspolisstyrelsen tillstyrker SSI:s förslag om att formalisera organisa- tionen av akutgruppen med avseende på beslutsansvar vid rådfrägning.

Den medicinska beredskapen behandlas ur olika synvinklar. Rikspolis- styrelsen anser

Den medicinska beredskapen är enligt styrelsens mening mycket angelä- gen och bör därför ägnas stor uppmärksamhet. Uppföljningen av den information. utbildning och planering som erfordras för en god medicinsk katastrofbercdskap mot strålskador borde kunna skötas av den föreslagna centrala organisationen under förutsättning att medicinsk expertis är knu- ten till organisationen.

I'mp. 1980/81:90 Bilaga 2.2 .lordbruksdepartementet 567

Socialstyrelsen menar att sjukvärdsaspekterna har fått ett anmärknings- värt litet utrymmc i rapporten. Socialstyrelsen framhåller

I den förstnämnda delen berörs överhuvudtaget inte beredskapsorgani— sation på sjukhus vad avser mätning av kontaminering, dekontaminering och intensivvård av akut strålskadade patienter. Erfarenheten har visat att siukvärdsberedskapcn för konventionella olyckor är god. Inför den typ av olyckor som beskrivs i SSI—rapporten finns det emellertid anledning att ytterligare förbättra beredskapen.

De sjukhus som vid en eventuell reaktorolycka har att definitivt ta hand om allvarligt strålskadade bör disponera brännskade- och hematologiska avdelningar liksom sjukhusfysiker. Det skulle också vara önskvärt med utrustning för hclkroppsmätning.

Vidare framför socialstyrelsen kritik då de i rapporten angivna åtgärder- na "vila. symtomlindring och symtommotande behandling" representerar tidigare vårdmetoder. Socialstyrelsen kommenterar

Modern intensivvård av personer med akut strålskada innefattar även ersättande av gastrointcstinala vätske- och elektrolytförluster. tarmsterili- sering. intensivbehandling med granulocyt- och trombocytfusioner samt intensiv behandling med moderna antibiotikakombinationer. I särskilt all- varliga fall kan även benmärgstransplantationer komma ifråga.

Landstingsförbundet anser att de krav som ställs på sjukvården i stort överensstämmer med beredskapsplaner för krig. Befintliga planer behöver därför endast kompletteras med avseende på vissa speciella krav.

SACO/SR framhåller att sjukhtrsfysikerna har tillgång till mätutrustning- ar och kan medverka vid omhänt'lertagandet av patienterna. Malmöhus läns landsting föreslår centrala medicinska bedömningar och åtgärdsre- kommendationer.

Länsstyrelsen i Uppsala län bl.a. påpekar risken för psykomedicinska massproblem när ett stort antal människor kan söka sig till sjukvårdsinrätt- ningar utan att egentligen behöva medicinsk värd. Liknande synpunkter framförs av Malmöhus läns landsting

Beredskapsåtgärder som rör många människor måste förenas med en psykologisk beredskap. väl i paritet med den tekniska. Överdrivna farhå- gor hos allmänheten måste kunnas lugnas och felaktiga eller överdrivna rykten tillrättaläggas. Myndigheterna måste hela tiden vara beredda att effektivt möta paniksituationer eller risker för sådana. Utan ett väl funge— rande psykologiskt försvar kommer ingen teknisk beredskapsorganisation att kunna fungera. Dessa förhållanden gäller också i hög grad landstingets verksamhet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 568

2.5.5 Indikering och analys

FOA har i sitt svar stark betonat vikten av indikering och analys av mätvärden

FOA anser att utredningen inte tillräckligt diskuterat analysen av alla mätdata som kan bli aktuella vid en stor olycka. Denna analys kan av många skäl vara intrikat. De olika länsstyrelserna kan knappast samtliga räkna med att bygga upp egna resurser för detta. Mycket talar därför för att SSI/BNA bör skapa en central kompetens i beredskap för ändamålet. som kan betjäna samtliga berörda län.

Liknande synpunkter har framförts av andra instanser. Exempelvis an- ser civilt'örsvarsstyrelsen att 581 inte i tillräckligt hög grad har diskuterat analysresurserna. Älvkarleby kommun vill ha en effektiv organisation för sammanställning och utvärdering av mätvärden. Analys av mätvärden kan utföras av kvalificerad personal ur civilförsvaret enligt förslag från länssty- relsen i Jönköpings län. Studsvik Energiteknik AB har också framfört att företaget kan medverka vid indikering och analys

Till en allmän beredskapsorganisation bör knytas specialresurser för vissa typer av olyckor. Studsvik bör utgöra en sådan specialresurs i sam- band med reaktorhaverier.

De resurser som Studsvik nu har för insats vid haverier i egna anlägg- ningar samt för assistans åt kärnkraftföretagen utgör en naturlig kärna för medverkan i den totala beredskapsorganisationen. Som exempel på insat- ser som Studsvik kan utföra vid en inträffad olycka kan nämnas strålmät- ningar i fält under det första skedet av olyckshändelsen. bedömning av utsläppets storlek och sammansättning. prognoser för stråldoser i omgiv— ningen samt uppföljande mätverksamhet i senare skeden av olycksförlop- pet.

Brandförsvaret bör utgöra den primära indikeringsgruppen då denna organisation har en hög beredskap. Detta tillstyrkes av statens brand- nämnd och motsvarande tillstyrkan finns i ett flertal remissvar. Hässle- holms kommun motiverar detta med att brandförsvaret är en fältorganisa- tion med erfarenhet från fältarbete.

ÖB framhåller att militär personal kan medverka vid indikeringsarbetet. [ detta fall är försvarets skyddsskola försedd med både indikeringsspecia- lister och instrument. Denna personal är även utbildad i skyddsfrägor.

Tranemo kommun påpekar att hälsovårdsnämndens personal kan med- verka vid indikeringsarbetet.

Den indikeringsutrustning som föreslås är vanligen militära eller civilför- svarets intensimetrar.

Flygindikeringen har kommenterats av LRF

Det är uppenbart att det föreligger många problem med att mäta radioak- tivitetens utbredning och spridningsförlopp. Rapportens diskussion om tlygmätning tyder på stor osäkerhet om lämpligt förfarande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 569

Vattenfall däremot föreslår flygindikering vid en vidgad beredskap. I övrigt har denna indikeringsmetod knappast kommenterats.

När det gäller de av 551 föreslagna fasta mätstationerna har en del synpunkter framförts. Vattenfall anser att penndosimetrar är alltför opålit- liga för att vara effektiva idag. Vikten av fasta mätstationer understryks annars bl. a. av Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB, Sydsvenska Värme- kraft AB och Helsingborgs kommun. Vallentuna kommun vill dock utöka området med fasta matställen till att inbegripa områden utanför IO-km gränsen.

En bättre skorstensmonitering vid haverier efterlyses av Sydsvenska Värmekraft AB och LO. Även Vattenfall föreslår en bättre skorstensmoni- tering. Vid en vidgad beredskap kan detta vara erforderligt för att kunna mäta höga dOsrater. .

lndikering av livsmedel och fastställandet av kontamination av patienter berörs i remissvaren. Socialstyrelsen vill ha en möjlighet till helkropps— mätning och kontaminationsmätning på patienter. LRF betonar behovet av mjölkindikering.

2.5.6 Jodtabletter

Utdelning av jodtabletter i profylaxiskt syfte har diskuterats ingående. Socialstyrelsen fastslår i sitt remissvar att

Upptaget av radioaktivtjod i sköldkörteln kan blockeras genom tillförsel avjodid i hög dos.

Jodiden måste dock tillföras snabbt vid den radioaktiva expositionen för att hinna blockera effektivt. Efter 3-4 timmar erhålles bara en 50 % bloc- kad. Peroralt tillförd jod ger generellt mycket få och lindriga biverkning— ar. Enligt biverkningsrapporter till FDA i USA är risken härför endast ltl- 10'7 vid dagligt intag av jod.

()m thyreoidea blockerats med jod kommer vid J-l3l -intag blodsträldo- serna - och därmed också de reella bcnmärgsdoserna. gonaddoscrna etc. - att öka.

För eventuell utdelning till allmänheten bör lämplig förpackning tas fram bl.- a. med hänsyn till attjodtablctter är fuktkänsliga. Praktiska anvisningar bör också utarbetas. Av dessa bör framgå bl.a. att intag av jodtabletter- endast skyddar mot upptag av J-l3l i sköldkörteln.

Socialstyrelsen framhåller vidare

Mot bakgrund av att riskerna med biverkningarna av jodtabletter är mycket små och nyttan med tabletterna för vissa riskgrupper är uppenbar (påtaglig) anser socialstyrelsen att tabletter i förväg bör utdelas till hushål- len, industrier. skolor och daghem med bifogad bruksanvisning.

Byte av tabletter och förnyad information bör ske enligt SSI- rapportens förslag.

Enligt SSl:s förslag skall utdelning av tabletter ske till samtliga hushåll inom en radie av 10 km från kärnkraftstationen. I rapporten diskuteras också utdelning på större avstånd. Enligt styrelsens mening finns/kan

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 570

finnas utsatta grupper inom hela utrymningszonen, dvs. upp till 40—80 km från kärnkraftverket. För att säkert nå grupper även utanför 10 km-zonen med kort varsel bör. som ett komplement till utdelning av tabletter i förväg till samtliga hushåll inom 10 kur-zonen. en kraftigt decentraliserad lager- hållning av jodtablettcr jämfört med vad som i dag är fallet genomföras inom resten av utrymningszonen.

När det gäller utdelning i förväg inom hela beredskapsområdet får detta förslag stöd av bl. a. länsstyrelserna i Hallands och Uppsala län. socialsty— relsen. SLV. Kristianstads och Västerviks kommuner. lnom närområdet ((lt) km) ft.")resläs utdelning av jodtablettcr av F()A och Sydsvenska Vär— mekraft AB och ett flertal andra instanser. Flera sammanfallande förslag "föreligger där tabletter lagerhålls inom beredskapsområdets tjärromräde. 'l'illgängligheten skall då vara hög för utdelning eller frivillig anskaffning.

SLU önskar en prövning av en nationell utdelning med anledning av risken för kärnvapenanvändningen i världen. Tabletter utdelade som en nationell beredskap föreslås också av Hultfreds kommun.

LO anser att det linns skäl för och emot att utdela tabletter i förväg

Beträffande utdelning avjodtabletter vill LO understryka SSl:s slutsats att det linns skäl både för och emot utdelning av jodtablettcr till männi- skorna i omgivningen kring ett' reaktorläge. De berörda länsstyrelsernas inställningi den här frågan bör tillmätas särskild vikt. De bör ges möjlighet att genomföra begränsad försöksverksamhet i anslutning till information om beredskapsplaneringen.

Flera instanser anser att frågan bör utredas vidare däribland länsstyrel- sen i Malmöhus län. Borgholms kommun och länsstyrelsen i Kristianstads län.

2.5.7 [Meteorologisk injbrmatir'm

Den meteorologiska beredskapen har kommenterats av ett llcrtal instan- ser. Statens industriverk önskar en bättre meteorologisk organisation och planering. '

SMHI anser att det inte tltan ytterligare undersökningar kan uteslutas att vissa givna orter oftare kan drabbas av komplikationeri form av komplice- rade spridningsfall. SMHI framhäller

Molnet med radioaktivt material kan komma att transporteras över stora avstånd för att senare föras ned till marken genom att vertikala qutrörcl- serna plötsligt förstärks. s.k. fumigation. Sådana fumigationseffekter är vanliga i kustområden. där land- och sjöbriscirkulalioner påverkar de vertikala luftrörelserna, och i större tätorter där en speciell "stadsvind'" bildas på grund av stadens s.k. värmeö. Det radioaktiva materialet kan även fällas ut på marken genom s.k. "wash—out". då nederbörd faller genom molnet.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 57l

Mot bakgrund av dessa komplicerade förhållanden föreslår SMHI me- teorologiska mätningar och modellberäkningar av spridningen till vissa utvalda orter vid indivttella spridningssituationer. lnstitutet önskar också ett effektivare samband med berörda instanser. Detta skulle utgöras av högprioriterade sambandskanalcr mellan SMHI och SSI. kärnkraftsverken och länsstyrelserna.

Vattenfall anser att Ijärröverföring av data till SMHI ej är självklar. Vidare ifrågasätter verket användningen av nya datormodeller. Sydsvens— ka Värmekraft AB är också av kostnadsskäl tveksam till SMHI förslag till dataöverföring. Detta bör därför utredas vidare.

Högsby kommun å andra sidan vill ha inforrnationsöverföring från flera inlandsmälplatser och inte enbart från aktuella kustregioner. Länsstyrel— sen i Uppsala län föreslär faksimilmottagning av meteorologisk informa- tion vid ledningscentralen. medan rikspolisstyrelsen vill att den meteorolo- giska informationen skall nå alla verkställande organ.

SMHI tar upp problemet med beredskap mot olyckor utomlands. Ruti- ner för att snabbt och effektivt göra prognoser på hur ett avlägset utsläpp kan komma att drabba svenskt territorium bör utvecklas inom väderleks- tjänsten. SMI-II framhåller även problemet med spridning av radioaktivitet i vatten. lnstittttet skriver

Även om tidsskalan när det gäller spridning i vatten är en annan än vid spridning i lttft. bör de hydrologiska förhållandena kring kärnkraftsverken ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills skett. SMHI föreslår därför att, som ett första steg. en översiktlig hydrologisk utredning genom- föres inom varje kärnkraftverks riskzon. Undersökningen bör omfatta en kartläggning av varje vattendrags vattendelare så att man snabbt får fram vilka vattendrag som berörs vid ett nedfall av radioaktivt material.

SMHI föreslär även att onormalt stora utsläpp av radioaktivitet till vatten utreds närmare. lnstitutet föreslår

Genomförande av pilotstudie med beräkning och verifiering av ström— ning och spridning längs ett större kustavsnitt kring ett av kärnkraftlägena för en verklig period. Denna studie skall avse direkt utsläpp till vatten.

Bestämning av typiska spridningsbilder för kontrollerade utsläpp direkt till vatten vid samtliga kärnkraftlägen genom simulering i numerisk cirkula- tionsmodell.

2.5.8 Information

SSI:s förslag till information får i stort stöd av ett flertal instanser. Vattenfall trycker även på attjust grundinformationen behöver förbättras. SKI påpekar att informationen före en olycka inte sker på ett enhetligt sätt. lnformationsfrågan måste också beaktas i alla lägen."

Information till allmänheten omfattar dels förhandsinformation om bl. a. skyddsåtgärder. dels information vid ett haveri. Förhandsinformationen

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 572

kan ges inom ramen för civilförsvarets självskyddsutbildning. Detta före- slår civilförsvarsstyrelsen och FOA. Skydd mot katastrofer skttlle då utgö- ra en komplettering till utbildningen för skydd i krig. Utbildningen bör kompletteras med de speciella krav kärnkraftshaverierna kan ställa på skyddeL

Förhandsinformationen bör enligt ett flertal instanser även omfatta in- formation om risker och konkreta åtgärder.

Socialstyrelsen efterlyser information till befolkningen i utrymnings- zonen om risker och hur man skyddar sig. Detta förslag stöds även av t. ex. länsstyrelsen i Kronobergs län. Staffanstorps kommun föreslår att inför- mationen skall omfatta beredskapens syfte. utformning och innehåll. Högsby kommun påpekar problemet med information till turister och fritidsfolk som normalt inte nås av den lokala informationen. lnformatio- nen kan ges via telefonkataloger. lokalradio. press och informationsfoldrar enligt förslag från ett flertal olika instanser. Västerviks kommun föreslär speciella kommunala informationscentraler, vilket stöds av flera andra instanser. Högsby kommun föreslår färdiginspelade band till brandförsva- rets högtalarbilar. .

Information till massmedia bör ske på förberedda sätt. Länsstyrelsen i Hallands län föreslår speciellt utbildade informationsförmedlare

Ett annat viktigt avsnitt inom informationsområdet är att de informa- tionsförmedlare. som skall återge ett olycksförlopp och de åtgärder som vidtages med anledning av detta har fått den utbildning och har den kunskap som möjliggör en saklig bedömning av olycksförloppets karaktär och omfattning.

Detta stöds även av rikspolisstyrelsen. Vattenfall och Sydsvenska Vär- mekraft AB. På liknande sätt föreslår Gislaveds kommun en organisation för kontakten mellan massmedia och ansvariga personer. Informationen kan vara förberedd enligt bl.a. civilförsvarsstyrelsen. Sveriges Radio AB och länsstyrelsen i Kronobergs län.

Vattenfall tillstyrker liksom Sveriges Radio AB förslaget om informa- tionspaket, men vill dessutom-ha en lista på utbildade journalister för kontakterna med massmedia.

Sveriges Radio AB tillstyrker äVen förslaget om speciellt tttbildade jour— nalister och framhåller

Personal från lökalradion. som kan beräknas få uppgifter som samman- hänger med beredskapsorganisati-onens livräddande verksamhet eller i den lokala nyhetsrapporteringen. bör få relativt omfattande kunskaper beträf— fande aktuellt kärnkraftverk och om dess beredskapsplanering.

När det gäller riksradio och tv..bör ett relativt stort antal nyhetsjourna- lister ha allmänna kunskaper om kärnkraftverken och deras beredskaps- planläggning. Det kan vara lämpligt att någon eller någrajournalister på de stora nyhetsredaktionerna (EKO. AKTUELLT och RAPPORT) ges en mera specialiserad utbildning.

Prop. l980/8l:90 Bilaga 2.2 .lordhruksdepartementet 573

Rikspolisstyrelsen varnar för misstro mot färdiga informationspaket

Förslaget om informationspaket till journalister är enligt rikspolisstyrel- sens mening intressant och bör bearbetas vidare. Man bör dock ha klart för sig att sådana paket kan komma att mötas med misstroende. Journalisterna kan uppfatta det som ett försök från myndigheternas sida att styra informa- tionen.

Sveriges Radio AB. som har en väsentlig del i informationsflödet fram- håller allmänt

Rundradioverksamheten vid kärnkraftolyckor kan schematiskt sägas omfatta två olika verksamheter - den normala nyhetsverksamheten och den s.k. "myndighetsinformationen'". dvs. överförandet av de ansvariga myndigheternas råd och anvisningar till allmänheten.

Sveriges Radio AB ansluter sig till de principer beträffande informa- tionsfrågorna som strålskyddsinstitutet redovisat. Det finns dock brister i rapporten, när det gäller behandlingen av informationsproblemen.

Trots rapportens omfång saknas ett försök till analys av massmedias möjligheter att på olika sätt medverka i informationsvcrksamheten.

Av analysen borde också framgått de stora skillnaderna mellan radio (lokalt och riks), tv och pressen i deras sätt att arbeta och deras förutsätt- ningar. när det gäller att förmedla informationen.

Man talar i rapporten om information till allmänheten och om informa- tion till massmedia. Informationen till massmedia måste självfallet vara avsedd att nå allmänheten.

] rapporten förekommer inte någon redovisning av hur radio och tv i dag kommer in i planläggningen och i vad mån denna planläggning är tillräcklig eller om nya krav ställs på rundradions enheter.

Sveriges Radio AB framhåller behovet av kompletterande regler

Vid katastrofsituationer exempelvis vid kärnkraftverk. vänder sig läns- styrelsen eller den myndighet länsstyrelsen förordnat till lokalradion i länet för att få utsänt meddelande till allmänheten.

Nu befintliga riktlinjer bör kompletteras med anvisningar för samverkan mellan olika enheter inom lokalradion. riksradion och tv.

Det finns anledning utgå från. att ljudradion - och då speciellt lokalra- dion - är det lämpligaste mediet att förmedla myndigheternas information.

lnom rundradion bör det lokalt finnas en huvudansvarig för verksamhe- ten vid kärnkraftsolycka. Detta bör vara lokalradiochefi det lokalradioom— råde. där kärnkraftverk är beläget. Denne lokalradiochef samverkar med länsstyrelsen och samordnar verksamheten mellan sitt och övriga av plan- läggningen berörda lokalradioområden.

När räddningsledningen organiseras, bör representant från lokalradion ingå i eller adjungeras till densamma.

lnformationsverksamheten måste enligt Sveriges Radios uppfattning inte ses som något som står i motsats till räddningsarbetet utan såsom en mycket väsentlig komponent i densamma. Det är viktigt att massmedias representanter kan nå fram till dem som har kunskaper.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 574

2.5.9 Smnhand - Tele/mmmunikutimrer

En allmän kritik mot AB Teleplans rapport har framförts av televerket som skriver

'feleplans rapport "Telekommunikationssystem för kärnkraftsolyckor"' uppvisar enligt televerkets mening brister i en sådan utsträckning att den inte bör läggas till grund för ett beslut. Rapporten bör i stället bli föremål för överbearbetning och kompletteras i syfte att ta fram mera långsiktiga systemlösningar. jämte interimslösningar för ett ('.'uvergängsskcde. Detta arbete bör ske i direkt samverkan med televerket.

Ett flertal remissinstanser påpekar vikten av samband och efterlyser allmänt förbättrade tclekommunikationer. Till dessa hör bl.a. länsstyrel- serna i Göteborgs och Bohus. Kristianstads och Västmanlands län.

ÖB tar även i sitt svar upp frågan om huvudmannaskapet och framhäller

Överbefälhavaren biträder förslaget att ett formellt huvudmannaskap upprättas för sambandsfunktionerna. Lämplig myndighet kan vara civil— ft'irsvarsstyrelsen. som har ett liknande ansvar för de civila totalft'irsvars- delarna. '

2.5.9] Sum/mm] nu'llun m_vmlig/teter och lii/i.t'.s'.'_vrclsm

Förändrad uppehällsplals för delar av SSI och SKI försvarar sambandet mellan regeringen och myndigheterna påpekar FOA i sitt remissyttrande. Civilförsvarsstyrelsen belyser sambandsproblematikcn under krigsl'örhäl- landen då 551 och SKI har ändrade uppehällsplatser.

Rikspoliscns datanät bör dock av sekretess- och kapacitetsskäl ej använ- das enligt rikspolisstyrelsen. Vattenfall framhäller vidare

Förutsättningen för att försvarets ATL- nät skall kunna utnyttjas vid kärnkraftshaveri är att full tillgänglighet till nätet kan utlovas även vid en höjning av beredskapen inom försvaret.

ÖB skriver bl.a. om nyttjandet av försvarets ATL-nät

Överbefälhavaren har inte något att invända mot det föreslagna utnytt- jandet av ATL- funktionen l försvarets telenät. ,

Utformningen och utnyttjande av försvarets telenät är i vissa avseenden sekretessbelagd. Ett villkor för anslutning för ovan angivna ändamål är att denna sekreteSs kan bevaras.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker bl.a. utnyttjandet av försvarets fasta länknät

Det nationella sambandet bör baseras på försvarets fasta radiolänknät (FFRL) och utnyttja automatiken i detta (ATL-systemet). Härigenom upp- nås en omedelbar tillgänglighet och minimal risk för spärrning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 .lordhruksdepartementet 575

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår vidare speciella förbindelser för samband med SMHI. kustbevakning och TT. Enligt länsstyrelsen krävs tvä talkanaler och en faksimil / ijärrskriftkanal.

Nationellt samband med försvarets telefonnät föreslås också av länssty- relsen i Kristianstads län. '

Televerket föreslår att det allmänna nordiska datanätet används för dataöverföring. Automatiska mobiltelefoner. mobilradio och det landmo— bila radionätet (SARK) kan nyttjas. Om det landmobila radionätet framför televerket

Vid planeringen av ett telekommunikationssystem för kärnkraftsolyckor bör även hänsyn tas till den av en särskild utredning föreslagna SAmord- ningen av de Iandmobila RadioKommunikationerna i Sverige (SARK). Vid ett genomförande av utredningens förslag att anordna ett särskilt '"SARK— nät" kan alla i en katastroforganisation ingäcnde mobila enheter näs från en och samma manövercnhct och dessutom ha samtrafik med varandra. lin sädan samtrafik torde vara en nödvändig förutsättning för en väl fungerande katastroforganisation. Nätet kommer ocksä att medge priorite- ring av den viktigare trafiken och bli försett med altcrnativvägsmöjligheter i basradionätet. Den i dagens läge olyckliga splittringen på en mängd olika radionät med skilda manöverenhetcr och utan samtrafiksmöiligheter illu- streras av Teleplans förslag till regionalt samband. SARK-nätet beräknas kunna vara klart att tas i trafik l987.

35.92 Sum/mm! på regional nivå

På den regionala nivån föreslär länsstyrelsen i Uppsala län att civilför— sv'arets radio system 70 och luftsfartsradio kan användas. Fyra sambands— kanaler bör enligt länsstyrelsen vara tillräckligt för sambandet mellan länsstyrelsen och kraftverket. Lokala förbindelser kan anordnas som ex- klusivt förhyrda ledningar i televerkets nät. Länsstyrelsens ledning av polis. brandförsvar etc. bör ske med radio direkt från räddningsledningen. Som reserv torde länsalarmeringscentralen och civilförsvarets huvudcen- traler kunna utnyttjas.

SOS Alarmering AB varnar bl. a. för sammankoppling av skilda nät

Länsstyrelse föreslås i rapporten utrustas med bl.a. egen radioutrust— ning för directaccess i många radionät. där vart och ett har specifik utrust- ning. trafiksätt m.m. Förslaget att skapa ytterligare regionala sambands- nät. som under larmtillständ betjänas av personal. som dagligen inte trafi- kerar dessa. innebär en stor risk för kraftigt nedsatt framkomlighet inom respektive nät.

Användandet av civilförsvarets radiostationer för trafik mellan länssty- relse och räddningsstiänstenheter medför ytterligare risker. eftersom ma— terielen har väsentligt skilda tekniska nivåer. Räddningstjänstens nät med det nya 5—-tons selektiva anropssystemet mister sin elasticitet. om det ledande organet tekniskt faller utanför ramen.

Länsstyrelsens behov av direkt radiosamband bör mycket noga inven- teras. Samband med flertalet insatta räddningstjänstorgan bedöms kunna i

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 576

hög grad tillgodoses genom samarbete med respektive larmcentral. som i samband med en kärnkraftsolycka omedelbart förstärks med.maximalt antal operatörer.

Socialstyrelsen påpekar att samband mellan sjukhus och olycksplats måste finnas även om telenätet är blockerat. Vattenfall föreslår radiolänk- förbindelser och om tillgängligheten kan garanteras även försvarets ATL- nät. Mobilradionätet och rikstelenätet kan även utnyttjas enligt Vattenfall.

Sjöbo kommun framhåller behovet av en radioförbindelse mellan läns- alarmeringscentralerna och samtliga berörda brandstationer. Länsstyrel— sen i Kristianstads län föreslår nyttjandet av civilförsvarets radio R70 och Rl20. Detta förslag får i stort även stöd av länsstyrelsen i Älvsborgs län. För textinformation kan länspolisens telex och försvarets tjärrskriftsnät användas. Länsstyrelsen föreslår även speciella telefonabonnemang.

Televerket framhäller även att tratikbegränsningar med olika priorite— ring kan införas på telefonnätet. Detta skulle medföra att telenätet kan användas som sambandsresurs för ledningsfunktionen. Vidare påpekas att televerkets personsökningstjänst MBS kan användas för att snabbt kalla in berörd personal till ledningsorganen.

Statens brandnämnd framhåller att nämnden har kunskaper och erfaren- het om vilket behov av samband som krävs vid större nödlägen. Nämnden är därför beredd att ge synpunkter under det fortsatta arbetet.

Svenska kommunförbundet och Ystads kommun föreslår att sambanden samordnas med länsalarmeringscentralerna och SOS Alarmering AB. Kommunförbundet skriver

Strålskyddsinstitutet föreslår i rapporten att en förbättring av sambands- medlen kommer till stånd. En sädan förbättring är enligt styrelsens mening angelägen och kan ske på olika sätt. Styrelsen anser att denna fråga behöver ytterligare analyseras och att härvid särskilt övervägs möjligheter- na att göra en samordning med länsalarmeringssystcmet (SOS-Alarme- ring).

2.5.10 Ålgärdspu/it'y för utrymning

Utrymningsplaner för stora befolkningsomräden ifrågasätts av ett flertal instanser. Civilft'irsvarsstyrelsen gör en jämförelse med civilförsvarets Utrymningsplaner

Till skillnad från hittillsvarande utrymningsplanläggning med omfat- tande och i detalj förberedda utrymningar av befolkningscentra kommer civilförsvaret att införa en annan utrymningspolicy.

De nya principerna ställer större krav på flexibilitet och handlingsbe- redskap hos den operativa ledningen och innebär en restriktiv och efter läget anpassbar utrymning som stämmer väl överens med de riktlinjer som strålskyddsinstitutet redovisar. "Denna nya utrymningssyn har också med- fört att en framtagning och sammanställning av planerings- och beslutsun- derlag kommer att påbörjas. [ underlaget ingär uppgifter om befolkning. skyddstillgångar och inkvarteringsmöjligheter m.m. Vissa möjligheter till samordning bör finnas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 577

FOA ställer sig tveksam till omfattande Utrymningsplaner

I frågan om beredskap bör finnas även för de mycket stora olyckorna anser FOA att viss grundberedskap i form av kunskaper hos myndigheter. sambandsmedel etc. är skälig även för händelser som bedöms mycket osannolika. Lämpligheten av långtgående åtgärder. exempelvis omfat- tande utrymningsplanering. är däremot diskutabel.

Utrymning runt Barsebäck medför stora eller oövcrstigliga svårigheter enligt statens planverk. Vattenfall anser att fasta Utrymningsplaner bör finnas för närområdet (10 - [5 km) medan det är tillräckligt med riktlinjer för utrymning av mer perifera områden. Samma synpunkter har framförts av Sydsvenska Värmekraft AB samt delvis av Gislaveds kommun.

Länsstyrelserna i Kristianstads. Kronobergs och Älvsborgs län före- språkar att inga detaljerade Utrymningsplaner fastställs. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller vidare

Det väsentligaste är att länsstyrelsen skapar ett sådant underlag. som medger handlingsfrihet med hänsyn till lägets utveckling. Civilförsvarets planläggning för inkvartering bör bl. a. kunna utgöra underlag för att om- händerta evakuerade vare sig dessa är länsinvånare eller från annat län. Planen bör i övrigt kunna inskränka sig till en ätgärdskalender.

LO tar i sitt remissvar upp frågan om utrymning. 1.0 instämmer i SSl:s rekommendation. att vid radioaktiv markbeläggning partiell utrymning rekommenderas och genomförs. särskilt för havande kvinnor och barn vid hot om större stråldos än en rad. LO ifrågasätter utrymningsplancr för området 40-80 km.

Statens brandnämnd pekar på klorolyckan I979 i Mississanga. Toronto där det framgick att det är tekniskt möjligt att utrymma stora tätorter på kort tid.

Socialstyrelsen rekommenderar utrymning vid hot. Planer bör finnas för hela beredskapsområdet (40-80 km). Utrymningsplaner för hela bered- skapsområdet föreslår även bl.a. kommunerna i Högsby. Vallentuna. Vimmerby och Västervik.

Konsekvenser för jordbruksnäringen måste beaktas enligt SLU. LRF och lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen skriver

Djurskyddshänsyn kan i högsta grad bli aktuella i hithörande samman- hang. Detta framgär inte minst'av de redovisade intervjuerna med lantbru- kare. Vid en kärnkraftolycka finns uppenbarligen risk för en psykologisk effekt som skulle kunna föra med sig att ägare/skötare överger sina djur för att rädda sig undan en verklig eller inbillad fara. Djuren kan bli lämnade utan foder och skötsel och detta är givetvis inte acceptabelt från djur- skyddssynpunkt. Alternativet till skötsel är avlivning eller slakt men man kan förutse problem med att få personal även till sådana insatser. Det torde därför vara nödvändigt att de personer som kan bli tvungna att stanna kvar 37 Riksdagen 1980/R]. I .ru/nl. Nr 90. Bilaga/cl

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 578

viss tid inom riskzonen - antingen den bedöms till 10 km eller längre - på förhand förses med skyddsutrustning, som var och en förvarar. Detta skulle gälla djurskötare. transportörer. slaktare och veterinärer.

På samma sätt måste problemen med utrymning av sjukvårdsinrättning- ar beaktas. Detta har framförts av socialstyrelsen och flera landsting.

Ett flertal remissinstanser föreslår att utrymningsplanerna samordnas med civilförsvarets befintliga planer. Vattenfall påpekar att spontan utrymning kan förväntas. Liknande synpunkter har framförts av andra instanser bl. a. civilförsvarsstyrelsen och Vallentuna kommun.

ÖB framför att en av civilförsvarets huvuduppgifter är att evakuera. undsätta och röja. Användningen av civilförsvarspersonal för utrymning föreslås av flera instanser bl.a. rikspolisstyrelsen och Stockholms läns landsting. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar dock att användningen av civilförsvarets personal medför en tidsfördröining på 1/2 till 3 dygn. Brandförsvaret är däremot mobiliserat men dess resurser är för knappa.

Kommunernas medverkan bör enligt SSl omfatta bl.a. utrymning och inkvartering. Detta förslag får stöd av flera instanser bl. a. socialstyrelsen och Högsby kommun. _ '

Transportproblemen tas också upp i flera remissvar. Borgholms kom- mun påpekar t. ex. att utrymning av öar måste beaktas speciellt. Bl. a. ÖB anser att materiel för transport kan erhållas frän försvaret.

2.5.1 ! Planering och jörberedelre

Den av SSI föreslagna centrala organisationen för utbildning och övning får stöd av många remissinstanser. Länsstyrelserna i Malmöhus. Uppsala och Kristianstads län. statskontoret. rikspolisstyrelsen. Göteborgs kom- mun och Stockholms läns landsting är några instanser som tillstyrker förslaget.

Riksrevisionsverket framhåller när det gäller huvudman för organisatio- nen

Riksrevisionsverket förutsätter att SSl' förslag innebär att organisatio- nen skall vara nära anknuten til-_l strålskyddsinstitutet. vilket torde vara lämpligt. Enligt riksrevisionsverkets mening bör det dock övervägas att lägga uppgifterna direkt hos strålskyddsinstitutet. Till institutet kan än— dock liksom f.n. vara knutna rådgivande organ inom omrädet.

Civilförsvarsstyrelsen anföri sitt yttrande att redan uppbyggdaresurser borde beaktas och att civilförsvarsstyrelsen bör vara representerad i orga- nisationen föratt bevaka ändrade förhållanden vid beredskap och krig.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att organisationen bör ge hand- lingsdirektiv för länsstyrelsen samt riktlinjer för information till allmänhe— ten och länsstyrelsen. Dessutom föreslås riktlinjer om hur livsmedel och djurfrågan skall behandlas vid ett haveri. Detta förslag fär delvis stöd av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 579

Rikspolisstyrelsen föreslår att det centrala organet utarbetar förslag till information och utbildning av beredskapspersonal. Medicinsk expertis bör därför knytas till organisationen. Styrelsen pekar också på den stora erfa- renhet av planering och övningsverksamhet av räddningstjänst som statens brandnämnd har. Detta motiverar att statens brandnämnd bör ingå i orga- nisationen. Liknande synpunkter har framförts av Göteborgs kommun. Dessutom framhålls i kommunens svar att statens brandnämnd bör. som tillsyningsmyndighet för landets räddningstjänst, vara representerad i be- redskapsnämnden mot atomolyckor.

Riksrevisionsverket föreslår att det centrala organet organiseras nära anknutet till eller direkt vid SSI. Rådgivande organ kan sedan knytas till SSI.

Göteborgs kommun ifrågasätter om organisationen bör organiseras av strålskyddsinstitutet

En planerings-. utbildnings- och övningsledningsorganisation bör etable- ras. Kommunen ifrågasätter dock om den bör organiseras av strålskydds- institutet. Civilförsvarets resurser bör utnyttjas. Även den av statens brandnämnd bedrivna utbildningsverksamheten i räddningstjänst bör kun- na tillvaratagas.

2.5.12 Jordbruk och djur

Lantbruksstyrelsen framhåller i sitt remissvar bl.a.

SSI bör enligt styrelsens mening beredas möjlighet att genomföra sin avsikt att utarbeta en sammanfattande informationsbroschyr med råd och anvisningar. Styrelsen anser också att det är nödvändigt att en grundläg- gande information anpassad till förhållandena ijordbruket och trädgårds- näringen sammanställs och förmedlas till lantbruksbefolkningen i bered- skapsområdena.

Det är vidare enligt styrelsens uppfattning i första hand lantbruks- nämndspersonal och distriktsveterinärer i kärnkraftslänen som bör utbil- das.

Ett stort problem vid en vidgad beredskap där stora områden kan behö- va evakueras är djurhållningen. Flera instanser betonar problemet med regler för djurhållare. Länsstyrelserna i Hallands. Kalmar, Malmöhus. Uppsala. Kristianstads och Älvsborgs län samt lantbruksstyrelsen. SLU. LRF och ett fiertal kommuner efterlyser klarare regler för bl. a. hur djur- hållare skall agera vid utrymning. skötsel av djur i evakuerade områden och påbud om installning.

Länsstyrelsen i Hallands län och LRF efterlyser utrustning till berörda mejerier för mätning av radioaktivitet i mjölk. Förbud mot mjölkleverans från kontaminerade områden föreslås av länsstyrelsen i Uppsala län. Sta- tens livsmedelsverk har tillgång till mjölkmonitorer och föreslår bistånd från de lokala hälsovårdsnämnderna. Livsmedelsverket efterlyser regler för kontroll av dricksvatten.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 580

Svenska naturskyddsföreningen tar upp problemet med förtäring av djur. vilda eller tama. som vistats i kontaminerade områden.

Hälsovårdsnämnden är ett organ som kan ge upplysningar. råd och anvisningar om radiaksmittat livsmedel enligt Malmö kommun och livsme- delsverket.

2.5.13 Skyddsutrustning

Den typ av skyddsutrustning som diskuteras i remissvaren utgöres hu- vudsakligen av dels skyddsmasker och skyddsdräkter. dels dosimetrar och intensimetrar. Dessa föreslås komma till användning både för aktiva delta- gare i räddningstjänsten och för vissa utsatta grupper eller samtliga inom beredskapsområdet.

Civilförsvarstyrelsen anser att en utdelning av tillgängliga skyddsmasker är en tveksam åtgärd. Detta beror på att alla ej kan ges en skyddsmask ens i närområdet. Frågan bör därför utredas vidare.

Utdelning av skyddsmasker till räddningspersonal föreslås av bl.a. riks- polisstyrelsen och Högsby kommun. Veterinärer bör ha tillgång till masker enligt lantbruksstyrelsens förslag. LRF påpekar att det idag inom jord- bruksnäringen inte finns någon som helst skyddsutrustning trots att denna grupp tillhör de mest utsatta.

Den av FOA och civilförsvarsstyrelsen föreslagna självskyddsutbild- ningen får även här stöd av Vattenfall. Civilförsvarsstyrelsen skriver

Civilförsvarsstyrelsen anser att det bör vara möjligt att komplettera dagens självskyddsutbildning med ett avsnitt som behandlar åtgärder vid ett eventuellt reaktorhaveri. Samtidigt bör också undersökas en utvidgning av kursinnehållet beträffande åtgärder i samband med trafikolyckor med "farligt gods" och olyckor vid kemiska industrier.

De teoretiska avsnitten och de praktiska övningarna syftar ytterst till att stärka de enskilda människornas möjligheter till självskydd under bered- skap och krig.

Övervägande delen av de kunskaper och erfarenheter som deltagarna tillägnar sig har de direkt och handgriplig nytta av vid eventuella fredstida olyckor - i hemmet. på arbetsplatsen och i trafiken.

Högsby kommun föreslår på. liknande sätt information till allmänheten om självskydd. En information om enkla användbara andningsskydd före- slås på samma sätt av flera remissinstanser.

Intensimetrar och/eller dosimetrar bör finnas tillgängliga för bl. a. veteri- närer samt allmän räddningspersonal enligt förslag från bl. a. lantbrukssty- relsen. rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna i Kristianstads och Västman- lands län.

Det är i första hand civilförsvarets utrustning som föreslås komma till användning. Hässleholms och Landskrona kommuner påpekar att brand- försvaret kan utgöra en instans där skyddsutrustning kan handhas och lagras.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.2 Jordbruksdepartementet 581

I detta sammanhang tar flera remissinstanser upp frågan om arbetar- skyddet. Klara regler för tillåtna dosbelastningar efterlyses av bl.a. läns- styrelserna i Malmöhus. Uppsala och Kristianstads län samt av Stock- holms läns landsting. statens brandnämnd och rikspolisstyrelsen. Rikspo- lisstyrelsen tar även upp problemet med frivillig tjänstgöring då vissa dosnivåer uppnåtts. Denna fråga bör enligt styrelsen utredas vidare till- sammans med personalorganisationerna.

Högsby kommun betonar behovet av saneringsmetoder för personal som från kontaminerade områden förflyttar sig till okontaminerade områ- den i exempelvis ledningscentraler.

Arbetarskyddstyrelsen anser att yrkesinspektionen bör vara represen- terad och ges en organisatorisk placering i beredskapsorganisationen. Det- ta för att varje arbetsplats skall kunna planera för att minska konsekven- serna vid en olycka.

2.5.I4 Bevakning

Bevakningen vid ett haveri föreslås skötas av i första hand polisen. men även militär. hemvärn och civilförsvarets personal kan nyttjas enligt riks- polisstyrelsen och Högsby kommun. Statskontoret föreslår att kustbevak- ningen utnyttjas.

2.5.15 Forskning

En ökad satsning på framtagandet av metoder för marksanen'ng föreslår fiera instanser som exempelvis länsstyrelserna i Hallands. Malmöhus och Östergötlands län. lantbruksstyrelsen och SLU, Vattenfall. Västervik och Ydre kommuner samt Svenska naturskyddsföreningen.

Jodtablettfrågan bör utredas vidare föreslår fiera instanser. SCB föreslår att principer och metoder för analys av risk- och säkerhets- problemen utreds vidare. En helhetssyn på risker med kvalitets- och förstärkningsfaktorer på olika risker bör tas fram enligt statens industri- verk.

Spridning av radioaktiva ämnen i vatten bör studeras närmare enligt förslag från SMHI. Datormodeller som även täcker spridning av aktivitet från stora olyckor utomlands behöver också tas fram.

Byggnaders filterverkan behöver studeras närmare enligt socialstyrelsen och flera andra instanser. men civilförsvarsstyrelsen påpekar att denna fråga studeras f. n. av FOA inom den s. k. TOX-studien.

Möjligheten att larma stora områden medelst telefonlarm bör utredas enligt televerket. Malmö kommun efterlyser undersökningar av alternativa lösningar till utrymning. exempelvis olika skyddsrumsanordningar.

Sambandsmedlen är ej tillräckligt kartlagda enligt Ystads kommun och Svenska kommunförbundet. SACO/SR vill dessutom att sjukvårdens be- hov av beredskapSplaner mot nationella och internationella olyckor utreds vidare.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.3 Jordbruksdepartementet 583

Bilaga 2.3

Beslut |98tl-(l6-26 NSI/"79 (delvis) Statens strålskyddsinstitut Box 60204

l()4(_ll Stockholm

Uppdrag att förbättra beredskapen mot kärnkraftolyckor

Länsstyrelse i län med kärnkraftverk eller annan atomanläggning skall enligt lagen tl960:33ll om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlz'iggningar m.m. (atomskyddslagen) ansvara för åtgärder till allmänhetens skydd i händelse av en olycka i atomanläggning. Bl.a. åligger det länsstyrelsen att upprätta en beredskapsplan över de åtgärder som kan behöva vidtas för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen i händelse av en olycka.

Regeringen uppdrog den 26 april I979 ät statens strålskyddsinstitut att i samråd med berörda länsstyrelser se över organisationen och resurserna när det gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk. lnstitutet skulle utifrån en översyn och redovisning av de upprättade beredskapsplanerna lämna förslag till åtgärder för att erhålla en ökad effektivitet hos bered- skapsorganisationen.

Striilskyddsinstitutet överlämnade i december I979 sin rapport Effekti- vare beredskap med en rad förslag till förbättringar av den nuvarande beredskapen mot kärnkraftolyckor. lnstitutet framhöll samtidigt att den nuvarande planeringen inte syftar till att l.lpprätthålla en beredskap mot mycket stora olyckor med mycket liten sannolikhet. Institutet har emeller— tid också utrett vilka åtgärder som skulle vara "erforderliga om man vill ha en handlingsberedskap för evakuering och andra skyddsåtgärder vid så- dana olyckor.

Strålskyddsinstitutets rapport har varit föremål för en omfattande re- missbehandling.

Enligt regeringens uppfattning är det av största v'ikt att beredskapen mot kärnkraftolyckor effektiviseras. Såsom redovisas i prop. I979/80:170 om vissa energifrågor avser chefen för jordbruksdepartementet att ta upp de frågor som behandlas i rapporten Effektivare beredskap i anslutning till kommande energipolitiska förslag vid riksmötet l980/8l. Rapporten pekar på vissa brister i den nuvarande beredskapsplaneringen som det är angelä- get att snarast komma till rätta med.

Regeringen uppdrar åt strålskyddsinstitutet att i samråd med socialsty- relsen samt länsstyrelserna i Uppsala. Kalmar. Malmöhus och Hallands län utreda och förbereda en utdelning av _iodtabletter till den befolkning som är bosatt inom 10—20 km avstånd från kärnkraftverken. Arbetet bör

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.3 Jordbruksdepartementet 584

bedrivas skyndsamt och redovisas för regeringen sa snart erforderliga förberedelser för utdelningen vidtagits.

Regeringen uppdrar åt televerket att i samråd med strålskyddsinstitutet. civilförsvarsstyrelsen och berörda länsstyrelser införa ett system för tele- fonalarmering inom ca 20 km aVständ från kärnkraftverken. Den närmare avgränsningen av det område alarmeringen skall omfatta bör kunna ske bl.a. med hänsynstagande till indelningen i telestationsomräden. Regering— en uppdrar vidare åt räddningstjänstkommittén att i samråd med civilför- svarsstyrelsen och berörda länsstyrelser studera möjligheterna lill ett ut— vidgat larm med tyfoner.

Regeringen uppdrar åt överbefälhavaren att i samråd med strålskyddsin- stitutet. televerket. statens kärnkraftinspektion och berörda länsstyrelser utreda möjligheterna att med hjälp av försvarets radiolänknät bygga ut telekommunikationcrna mellan de centrala myndigheterna och berörda organ i de regioner där kärnkraftverk linns. Regeringen uppdrar vidare ät strälskyddsinstitutct att i samråd med berörda civila och militära organ ytterligare utreda hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara att ett effektivt samband skall kunna upprätthållas vid en olycka oberoende av det allmänna telenätet. Särskilt bör sambands- medlen effektiviseras sä att länsstyrelserna kan kontaktas omgående av respektive kärnkraftverk vid ett larm.

Räddningstjänstkommittén har i uppdrag att utreda frågan om huvud- mannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya upp- gifter. l avvaktan på resultatet av utredningens arbete uppdrar regeringen åt länsstyrelserna i Uppsala. Kalmar. Malmöhus och Hallands län samt strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen att höja beredskapen för den personal som har vitala uppgifter i beredskapsorganisationen. Målsätt- ningen bör vara att det kontinuerligt skall vara möjligt att aktivera bered- skapsorganisationen oberoende av det allmänna telenätet. Ett sätt att göra detta katt vara att införa personsökare för viss personal.

Regeringen uppdrar år lantbruksstyrelsen att i samråd med strålskydds— institutet. Sveriges lantbruksuniversitet och berörda länsstyrelser kartläg- ga de särskilda problem l'örjordbruket. särskilt beträffande husd_'|urssköt— - seln. som kan uppkomma i händelse av en kärnkraftolycka.

Arbetet med uppdragen skall bedrivas skyndsamt. Arbetsläget skall redovisas senast den 30 september 1980. Därvid bör även kostnaderna för uppdragens fullföljande redovisas. Regeringen kommer senare att besluta om hur kostnaderna skall bestridas.

På regeringens vägnar

Anders Dahlgren Fredrik Damgrcn

Prop. l980/8l:90 Bilaga 2.3 Jordbruksdepartementet ' 585

Bilaga 2.3

Beslut l980-l0-23 275l/79 (delvis) Statens strålskyddsinstitut

Box 60204

l040l Stockholm Uppdrag rörande beredskapen mot kärnkraftolyckor

Regeringen har i beslut den 26 juni l980 uppdragit åt vissa myndigheter att genomföra åtgärder och utredningar i syfte att omgående förbättra beredskapen mot reaktorhaverier. Myndigheterna har den 30 september l980 redovisat sitt arbetsläge.

En samlad behandling av beredskapsfrågorna kommer att ske i anslut- ning till kommande energipolitiska förslag vid riksmötet l980/8l. Regering- en finner emellertid att myndigheternas redovisning föranleder vissa ytter- ligare åtgärder och utredningar dessförinnan.

Regeringen uppdrar ät statens brandnämnd att i samverkan med sträl- skyddsinstitutet. rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen. länsstyrelserna i Uppsala. Kalmar. Malmöhus och Hallands län. svenska kommunförbun- det samt Studsvik energiteknik AB utarbeta förslag till program för utbild- ning och övning av personal i länsstyrelsernas och vissa centrala myndig- heters beredskapsorganisation.

Utbildningen och övningarna bör ytterst avse sådana åtgärder i stort till allmänhetens skydd som kan krävas i anslutning till en olycka. Särskild vikt bör läggas vid åtgärder som kan behöva beslutas omgående.

En utgångspunkt skall vara att i länsstyrelsernas beredskapsorganisation kan komma att ingå, förutom personal från länsstyrelsen. även chefspcr- sonal från samhällets allmänna räddningstjänst eller annan personal med lämplig bakgrund.

[ förslaget bör behandlas såväl sådan mera grundläggande utbildning som krävs för att så snart som möjligt ge nu aktuell personal erforderliga kunskaper som en återkommande utbildning. Brandnämnden bör främst belysa vad som krävs i ett första skede. Förslag bör lämnas beträffande utbildnings- och övningsinnehåll i stort. utbildnings- och övningsorganisa- tion. tidsförhällanden och kostnader. Förslagen bör redovisas senast den 3l december 1980.

Regeringen uppdrar åt s!rålskvddsinstimret att genomföra prov med ett . förbättrat alarmeringssystem för personal med anknytning till institutet. För detta ändamål fär anslaget Statens strålskyddsinstitut för budgetåret I980/81 överskridas med högst ISO 000 kr. Regeringen uppdrar ät sofia/My- relsen att i samråd med strålskyddsinstitutet ta fram informationsunderlag och administrativa rutiner samt förberedelser i övrigt för tillverkning och

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.3 Jordbruksdepartementet 586

distribution av jodtabletter till befolkning inom It)—20 km från kärnkraft- verken. För detta ändamål får det under femte huvudtiteln uppförda ansla- get E 11. Statlig kontroll av läkemedel m.m.. för budgetåret l980/81 överskridas med högst 40000 kr.

På regeringens vägnar

Anders Dahlgren

Fredrik Damgren

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 587

Bilaga 2.4 Förbättrad beredskap mot kärnkraftolyckor —— telekommunikationer, jodtabletter och personalberedskap

Rapport från statens strålskyddsinstitut

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet

'J- 88

1 Telekommunikationer

Strålskyddsinstitutet får härmed överlämna redovisning av regeringens uppdrag 1980-06-26 att utreda hur telekommunikationerna mellan kärn- kraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Bilaga l.

Formellt samråd har ägt rum. Vid samrådsförfarandet var inte avsnitten om tekniska förutsättningar och tidsförhållanden med. På grund av tids- brist har de synpunkter som framkommit vid samrådet inte kunnat inarbe- tas i redovisningen. Kopior av samtliga inkomna samrådsyttranden och en kort sammanställning bifogas. Bilaga 2 (ej bifogad här).

Strålskyddsinstitutet har inte kunnat erhålla enighet med länsstyrelserna beträffande utnyttjande av länsalarmeringscentralerna på det sätt som redovisas i alternativ 2 i utredningen.

Rikspolisstyrelsens inställning att polisens ordinarie sambandsfre- kvenser skulle hållas exklusiva för polisen och att länsstyrelserna ej skulle få tillgång till dessa innebär en kraftig inskränkning i länsstyrelsernas sambandsmöjligheter.

Strålskyddsinstitutet hemställer att regeringen överväger om dokumen- tationsbandspelare för inspelning av alla inkommande och utgående samtal skall finnas på de berörda länsstyrelserna och på institutet. En sådan bandspelare kostar ca 200.000 kr. och medger inspelning på 32 kanaler samtidigt. Sådana bandspelare finns för närvarande bl. a. på länsalarme- ringscentralcr och flygplatser.

2 Jodtabletter

lnstitutet överlämnar samtidigt redovisning av regeringens uppdrag l980-06-26 att utreda och förbereda en utdelning av jodtablettcr till den befolkning som är bosatt inom I0—20 km avstånd från kärnkraftverken. Bilaga 3 (ej bifogad här).

Formellt samråd beträffande redovisningen av uppdraget har av tidsskäl inte ägt rum. Sådant samråd kommer emellertid att ske under januari månad l98l och därefter redovisas till regeringen. Socialstyrelsen och de berörda länsstyrelserna har under arbetets gång tecknat samråd i arbetslä- gesrapporten l980-09-30 och därefter blivit informerade om utvecklingen.

Kostnadsuppskattningen för jodtabletterna baserar sig på styckepriset vid tillverkning av ] miljon persondoser. ] tidigare redovisningar till rege— ringen har kostnaderna för 750.000 persondoser angetts (vilket ungefär motsvarar behovet vid 20 km utdelningsradie). ] denna redovisning anges uppskattade kostnader för tablettbehovct ut till H). l5 respektive 20 km. utgående från att styckcpriset kan hållas oförändrat även vid mycket mindre serier. Sedan den förra redovisningen har socialstyrelsen ändrat uppfattning och beslutat godta den av länsstyrelserna förordade utdel- ningsformen. vilket också återverkat pä de nu redovisade kostnaderna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 589

3 Personalberedskap

Strålskyddsinstitutet har sedan arbetslägesrapporten l980-09-30 fortsatt arbetet med förbättring av personalberedskapen på följande sätt: — Centrala förhandlingar beträffande försöksperioden är aviserade äga rum snarast. —— Personsökare är inköpta och delvis levererade. Resterande antal hos leverantören förjusteringsarbeten. — Försöksperiod omfattande sex månader beräknas inledas omkring må- nadsskiftet januari/februari l98l . När försöksperioden är avslutad och utvärderad kommer institutet att meddela regeringen resultatet och ge förslag om fortsatta åtgärder.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 590-

Una'crhilugu 2.4

Redovisning av regeringens uppdrag 1980-06-26 an- gående hur telekommunikationer mellan kärnkraftver- ken och berörda länsstyrelser kan förbättras

Uppdrag

Regeringen har genom beslut l980-06-26 uppdragit åt strålskyddsinstitu- tet att i samråd med berörda civila och militära organ ytterligare utreda hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara att ett effektivt samband skall kunna upprätthållas vid en olycka oberoen- de av det allmänna telenätet. Särskilt bör sambandsmedlen effektiviseras så att länsstyrelserna kan kontaktas omgående av respektive kärnkraftverk vid ett larm.

Underlag

Strålskyddsinstitutet har tidigare låtit Teleplan AB utreda "Telekom- munikationssystem för kärnkraftolyckor". Rapport över detta uppdrag ingick som volym 6 i 8815 rapport ”Effektivare beredskap". lnstitutet har vidare hemställt om Televerkets förslag till lösning pä hur det akuta beho- vet av förbättrade telekommunikationer mellan de centrala myndigheterna och berörda länsstyrelser och kärnkraftverk skall anordnas. Detta förslag är redovisat separat och innebär en förbättring av kommunikationsmöjlig- heterna inom det allmänna telenätet.

Avgränsning

Uppdraget är avgränsat till att avse hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Strålskyddsin- stitutet hari samråd med länsstyrelserna och representanter för kärnkraft- verken vid sammanträde funnit det angeläget att föreslå förbättringar av telekommunikationerna totalt i samband med en kärnkraftolycka.

Ledningsorganisation — sambandrbehmf

Länsstyrelserna i de berörda kärnkraftlänen är ansvarigt ledningsorgan i samband med en kärnkraftolycka. Ledningsorganisationens storlek vari- erar något.

Gemensamt för de fyra länsstyrelserna är emellertid att de för att effek- tivt kunna leda räddningsinsatserna på fältet så måste man disponera sambandsmedel som möjliggör detta. Sambandsmedlen mäste ha stor ut- hållighet och möjligheter att förmedla trafik mellan de olika sambandsmed- len måste finnas. Flera av varandra helt oberoende sambandsmedel måste också finnas för att en effektiv ledningsinsats skall kunna fungera.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 59l

Följande sambandsbehov på radio föreligger: Länsstyrelse — Kärnkraftverk Länsstyrelse — Berört polisdistrikt —— mobila enheter Länsstyrelse —— Berört brandförsvar — mobila enheter Länsstyrelse — Ambulansstationcr — mobila enheter Länsstyrelse —- Kustbevakningens sambandscentraler — mobila enheter Länsstyrelse — Flygande enheter (alarmering. fiygindikering) Strålskyddsinstitutet har upprättat 3 enkla signalskisscr vilka beskriver olika trafikbehov.

Brand- och umimiansnäl

"Detta nät utgöres av samhällets ordinarie system för ledning av brand- försvaret och ambulansverksamheten inom länet. l nätet ingår normalt tre radiofrekvenser: '

Brand —- Riks frekvensen

Brand -— Lokal frekvensen

Ambulans — Läns frekvensen

Förutom de tre nämnda radiofrekvenserna finns i de flesta kommuners brandförsvar ytterligare en Iokalfrekvcns (rökdykarfrckvens) avsedd för bärbara radiostationer.

Länsafarmeringscentralerna disponerar över samtliga riks—. läns- och lokall'rekvenser inom sitt verksamhetsområde.

Pulisnär

Detta nät utgöres av polisens ordinarie sambandsnät för ledning av polisiära insatser. Nätet består normalt av fem radiofrekvenser.

Polis —- Riks frekvensen

Polis — Lokal frekvensen

| rikstäckande larmfrekvens

2 trafikli'ekvenser

Samt't'rkunsru'i!

För sz'unverkz-tnstrafik erfordras ett nät där de i beredskapsorganisa- tionen ingående enheterna kan utväxla rz'tdiomeddelanden. Detta nät dis- ponerar f. n, två kanaler av civilförsvarets övningsfrekvenser(H 60. F02).

Med tillgång till bl. a. de tre ovan skisserade radionäten torde länsstyrel- sen kunna fungera som ledningsorgan.

Näten har stor uthållighet och medger att trafiken snabbt kan avvecklas. Erfarenheter från andra stora olyckor/insatser tyder på att man med dessa nät som grundsambandsmedel för radiotrafik har goda möjligheter att effektivt leda ett räddningsarbete.

h)

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 59 Förslag till förbättring

Som ett första steg för att förbättra telekommunikationsmöjligheterna mellan länsstyrelse och kärnkraftverk samt mellan länsstyrelse och de övriga räddningsorgan som ingår i beredskapsorganisationen har upprät— tats förslag till kravspecifikationer. Med tillgång till de sambandsmedel som finns förtecknade i kravspecifikationerna torde en rimlig nivå både beträffande redundans och kostnader vara uppnådd. Den tekniska lösning- en för att erhålla tillgång till de föreslagna sambandsmedlen kan indelas i två alternativ.

Alternativ ]

Alternativ ] innebär att samliga länsstyrelser tillföres de sambandsmedel som har förtecknats på kravspecifikationerna. Materialen installeras med manöverutrustningar i standardiserade bord.

Fördelar (III. !

Länsstyrelsen disponerar själv över sambandsmedlen och har ett skyddat utrymme.

Utrustningen kan användas vid kupp och vid beredskapshöjning.

lägen sambandsutbildad personal som kan utnyttjas både i fred och krig.

All utrustning kan användas vid andra typer av olyckor/nödlägen.

Alternativ 2

Nackdelar (lll. I

Länstyrelsen saknar överblick över den totala sambandsbilden för prioritering av radiotrafiken. Extra utbildningsinsatser erfordras. Ev. behov av egna (CD relästationer.

Alternativ 2 innebär att de berörda länsstyrelsernas sambandsmedel ansluts till respektive länsalarmeringscentral och utnyttjar dess tjänster beträffande radiokommunikationcr med de kommunala brandförsvaren. ambulansstationerna och kustbevakningen samt för telefontrafik på för- medlingsstationsnivå. De berörda länsalarmeringsccntralerna hör erhålla utökad kapacitet på radiosidan så att sändning kan ske på flera frekvenser samtidigt. En samverkanskanal bör införas. För radiokommunikation med berörda polisdistrikt ansluts länsstyrelserna till polisens sambandscentral i resp. län.

Fördelar alt. 2

Länstäckandc finns.

Länsstyrelsen erhåller service av LACs och polisens personal som är speciellt utbildade och erfarna att arbeta under stressförhållanuzlen. Säker förmedling av trafiken mellan olika sambandsmedel.

radiostationer

Nackdelar alt. .?

Länsstyrelsen skall vid kommu— nikation vända sig till två olika or- gan (LAC och polisens sambands— central).

Varken LAC eller polisens Sbc ligger i skyddat utrymme.

LAC ligger i ett fall på långt av- stånd (110 km) från Lsty.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4

LAC kan fortlöpande ge informa- tion om disponibla brandförsvars- och ambulansenheter minut för mi- nut.

Motsvarande uppgifter kan erhål-

.lordbruksdepartementet 593

LACs roll under beredskaps- och . krigsförhållanden är inte klargiord.

LAC och polisens sambandscen- tral blir hårt belastade vid en olycka av orolig allmänhet och massmedia.

LACs radioutrustning medger f. n. inte sändning pä fiera frekven- ser samtidigt.

LAC och polisens sambandscen- tral saknar f.n. llygradio.

las via polisens sambandscentral.

Tekniska förutsättningar

Efter beslut om vilken lösning som skall genomföras avses de tekniska förutsättningarna närmare utredas liksom detaljplaneringen för varje läns- styrelse. lnstitutet föreslår att televerkets radiodivision får i uppdrag att genomföra detta.

Tidsplan

Efter beslut kan arbetet sannnolikt påbörjas mycket snabbt och beräk- nas vara slutfört inom ett år.

SSIfÖrs/ag Strålskyddsinstitutet har vid sammanträde 1980-l l-25 med representan-

ter från Rikspolisstyrelsen. Televerkets Centralförvaltning och Radiodivi- sionen samt SOS Alarmering AB diskuterat olika tekniska lösningar.

Strålskyddsinstitutets förslag till förbättring av telekommunikationerna är att alternativ ?. genomföres.

Betr. vissa nackdelar i alternativ 2 kan följande sägas: —— Det långa avståndet ca ll0 km mellan Kalmar och Växjö har ur överfö- ringssynpunkt ingen betydelse. — LAC är organiserad och uppbyggd för att tåla en hård belastning i samband med större olyckor/nödlägen. Genom en styrd separering av trafiken från länsstyrelse till LAC och omvänt är alltid länsstyrelsen prioriterad. '

-— LACs radioutrustning kommer med början [983 att kompletteras med ny utrustning som medger sändning på flera frekvenser samtidigt. — Flygradio saknas f.n. De helikoptrar som torde bli aktuella vid en kärnkraftolycka är försvarsmaktens tunga helikoptrar och polisens heli- koptrar. Dessa kan nås antingen via brandfrckvenser eller polisfrek— venser. Möjlighet finns även att erhålla samband med dessa via luftfarts- verkets kontrollcentraler.

Ovan nämnda nackdelar övervägs av de fördelar som följer med utnytt- jandet av länsalarmeringscentralerna och polisens sambandscentraler. Detta är enligt televerket den tekniskt optimala lösningen. SSl anser dess- utom att alternativ 2 erbjuder den fördelaktigastc lösningen med hänsyn till 38 Riksdagen NSD/SI. I sunt/. Nr 90. Bilaga/('!

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 594

god ekonomi samt att erfaren sambandspersonal med mycket god känne- dom om sambandsmedlens utnyttjande finns tillgänglig dygnet runt.

Den radiomateriel som" nu finns på länsstyrelserna bibehålles som ytter- ligare en reservmöjlighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bör ur strålskyddssynpunkt enligt 5815 rapport "Effektivarare beredskap” erhålla en alternativ uppehållsplats i civilförsvarets ledningscentral i Helsingborg.

Till denna bör även delar av länsalarmeringscentralen och polisens sam- bandscentral överflyttas. Civilförsvarsstyrelsen föreslås erhålla i uppdrag att i samråd med Länsstyrelsen i Malmöhus län. Televerket. Rikspolissty- relsen och SOS Alarmering AB närmare utreda denna fråga.

Länsstyrelsen i Kalmar län bör som extra säkerhet med hänsyn till avståndet till Växjö och risken för ledningsbrott m.m. till länsalarme— ringscentralen där erhålla förbättrade radiokommunikationsmöjligheter exempelvis genom ljärrmanövrering av civilförsvarets ledningscentral i Oskarshamn. Civilförsvarsstyrelsen föreslås erhålla i uppdrag att i samråd med Länsstyrelsen i Kalmar län närmare utreda denna fråga.

Kostnader

Anslutning av länsstyrelserna till länsalarmeringseentralerna innebär inga kostnader utöver de kostnader som föreslagits av Televerkets Cen- tralförvaltning beträffande det akuta behovet av förbättrade telekommuni- kationer. .

Anslutning till länsstyrelserna till polisens sambandscentral i resp. län innebär följande preliminära kostnader för resp. län.

Engångsavgift Årsavgift ('.'-län 400:-- 220:— H-län 2()():-— 40:— M-län 400: —— 220: —- N—län 400: -— 320: —

I 400:-— 700:—

Härutöver kan vissa kostnader uppkomma för komplettering av SUS Alarmering AB:s och Rikspolisstyrelsens nuvarande sambandsutrus(ning för anordnande av samverkansfrekvens på radio och utökning av sändar- kapacitetcn mellan länsstyrelserna och de berörda lokala enheterna. Kost- naderna härför beräknas emellertid enligt SOS Alarmering AB inte över- stiga 2!0.00:— kronor. Beträffande utökning av sändarkapaciteten för SOS Alarmering AB så kommer denna enligt Televerkets Radiodivision att utökas i hela landet med början 1983.

Rikspolisstyrelsens kostnader för anordnandet av en satnverkansfre- kvens är beräknat till ca 24—40.000:— kronor.

Generaltullstyrelscn har anmält att de kustbevakningens sambandscen-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.4 Jordbruksdepartementet 595

traler som skall samverka med länsstyrelserna vid kärnkraftolyckor kom- pletteras med en basradiostation till en kostnad av ca 25.000 kr. per sambandscentral.

K ostnadssummanstä [In ing

rJ

Anslutningsavgifter

Länsstyrelse — Länsalarmeringscentral Länsstyrelse — Polisens sambands- central . Anordnande av samverkansfrekvens

RikSpolisstyrelsens kostnader Generaltullstyrelsens kostnader

. Utökning av sändarkapaciteten

SOS Alarmering AB Totalt kr

Engångsavgift

l400:—

24—40 000:— l00 000: -

2l0000z— 335 400—SSI 400:—

Årlig avgift

700:—

700: —

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 5.97 Bilaga 2.5

Uppdrag att förbättra beredskapen mot kärnkraft- olyckor

Rapport från televerket

Innehåll 1 Förslag till förbättrade telekommunikationer ................... 598 l.l Uppdrag ............................................... 598 1.2 Avgränsning ........................................... 598 1.3 Underlag .............................................. 598 .4 Sambandsbehov ....................................... 598 1.5 Befintligt samband ................................. —-. . . . 5.99 1.6 Förslag till lösning ...................................... 600 l.7 Tidsplan .............................................. 601 1.8 Kostnader ........... . .................................. 6 02 2 Förslag beträffande telefonalarmering (del) .................... 602 2.1 Bakgrund. direktiv ...................................... 602 2.2 Sammanfattning'av utredningar i etapp 1 ......... '. ........ 602 2.3 Omfattning ................................. ' ........... 603 2.4 Tekniska förutsättningar och krav ........................ 604 2.5 Kostnader 607

2.6 Kompletterande underlag ............................... 608

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 598

] Förslag till förbättrade telekommunikationer

]. l Uppdrag

Strålskyddsinstitutet (SSI) har i skrivelse l980-07-l7 till bl.a. Telever- kets centralförvaltning. hemställt om förslag till lösning på hur det akuta behovet av förbättrade telekommunikationer mellan de centrala myndighe- terna och berörda länsstyrelser/kärnkraftverk skall anordnas.

Inom televerket har en mindre grupp bildats för att bereda uppdraget.

l.2 Avgränsning

Endast de alternativ som beräknas kunna påbörjas snabbt och i huvud- sak bli färdigställda inom ett är efter beslut samt som ligger inom telever- kets verksamhetsområde har diskuterats.

I redovisningen av det befintliga sambandet ingår även vissa andra sambandsnät.

Förutom det av gruppen förordade förslaget har även två alternativa lösningarenligt nedan diskuterats och funnits ej tillämpliga av såväl tek- niska som ekonomiska skäl.

— Direkta förbindelser mellan samtliga berörda. — Direkt anslutning av centrala myndigheter m.fl..

berörda länsstyrelser och kärnkraftverk till förmedlingsstationer i tele- verkets nät.

1.3 Underlag

Underlag för gruppens arbete har erhållits dels inom televerket och dels genom besök vid kärnkraftverk i Forsmark. Kontakt har tagits med läns- styrelsen i Uppsala och SOSAB. Vidare har teleplans rapport till SSI studerats.

Gruppens förslag till lösningar har vidare översiktligt presenterats vid sammanträde 1980-09-03 på SSI där förutom televerkets företrädare för SSI, SKI, berörda länsstyrelser. SV, OKG. Sydkraft samt Fst deltog.

Härvid beslöts att av gruppen förordat lösningsalternativ skulle detalj- utredas.

I.4 Sambandsbehov,

Enligt uppdraget föreligger "ett akut behov 'av att förbättra telekommu- nikationerna mellan de centrala myndigheterna och berörda länsstyrelser/ kärnkraftverk”.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 599

I arbetsgruppens uppdrag ingår att ge förslag till förbättringar av de med grova linjer angivna tralikriktningarna och som framfördes i televerkets nät.

Vid en kärnkraftolycka är det mycket sannolikt att tralikbehovet blir så stort. inom kärnkraftverkets närmaste omgivningar. att spärrtillstånd er— hålles vid berörda telefonstationer (trafiken fungerar endast sporadiskt inom stationsområdet och inte alls till andra stationer).

Vidare kan antagas att berörda myndigheters och kärnkraftverks abon- nentväxlar samt övriga katalogtagna abonnemang snabbt kommer att bli "nerringda" av en orolig allmänhet m.fl. varigenom för räddnings-/ katastrolledningen nödvändigt samband helt eller delvis kommer att omöj- liggöras.

1.5 Befintligt samband

Samtliga berörda myndigheter och kärnkraftverk abonnerar på större eller mindre abonnentväxlar med ett varierande antal eentralledningar. i första hand dimensionerat för att täcka det normala behovet. Centralled- ningar och anslutningsstationer framgår av bilaga 1 (ej här). Härtill kom- mer ett eller flera telexabonnemang samt separata telefonabonnemang (terminerar ej i abonnentväxeln) av vilka ett mindre antal ej katalogtagits.

SKI. SSI. SMHI och de berörda länsstyrelserna har var för sig anslut- ning till telcfonstationerna med stor trafikkapacitet.

På var och en av de aktuella orterna finns dessutom en när- eller ljärrförmedlingsstation. Härigenom underlättas trafikavveckling till övriga landet.

Lokalisering till städer innebär dessutom att kablar förläggs i någon form av kanalisation. Denna kan utgöras av plaströr mcd skarpt gul färg. be- tongpipor (ofta i städernas centrala delar) eller tunnlar (endast i Stock— holm) varigenom ett gott skydd mot skador erhålles.

Flera länsstyrelser har anordnat speciella katastrofledningsplatser. med varierande tillgång till olika sambandsnät.

Vissa länsstyrelser och kärnkraftverk har direkt förbindelser till när- maste länsalarmeringscentral.

Några länsstyrelser har dessutom säkerställt att via lokalradio kunna lämna information till allmänheten. genom att studio med tillhörande för- bindelser anordnats i länsstyrelsens lokaler eller genom att sådant finns i anslutning till länsstyrelsen.

Vidare har de flesta länsstyrelserna sekundäranslutning till försvarets ljärrskriftnät via något militän förband och kärnkraftverkens anslutning i kraftbolagens drifttelefonnät samt mobilradionät.

Slutligen har de berörda länsstyrelserna radioutrustning för samband med räddningsstyrkor inom länet via system 70.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.5: Jordbruksdepartementet 600

Härutöver tillkommer separata lösningar vid olika länsstyrelser/kärn- kraftverk. sä har t.ex. kärnkraftverket i Forsmark radioutrustning för samband med brandmyndighcter på såväl lokal- som riksfrekvens och länsstyrelsen i Uppsala län utrustning för anslutning till Statens vattenfalls- verks mobilradionät.

Samtliga berörda har tillgång till telecopier.

1.6 Förslag till lösning

Arbetsgruppen förordar att: __ Traftkavvecklingskapaciteten på ordinarie centralledningar beaktas och förbättras där så är möjligt genom omplancring till trafikstarkare väljar- grupper. —— Främlingsabonnemang (gruppnummer om max 5. centralledningar eller 5 separata abonnemang) anordnas till närmaste RKS med FS på samma ort. Abonnemangen katalogtages ej och anordnas skilda vägar. —- Befintligt Telex-abonnemang kompletteras med ytterligare ett som ej katalogtages och anordnas skilt från ordinarie abonnemang. De ej katalogtagna 'fELEX-abonnemangen anordnas så att desamma prioriteras vid sökning mot vissa vior. Telexnamnet (namngivaren programmeras med det "öppna" abonne-

mangets namn). ' —- SKI. SSI (BNA). SMHI. berörda länsstyrelser och kärnkraftverk an- sluts till regionala förn'tedlingscentraler med 2—4 förbindelser. Förbindelserna till centralerna skall anordnas skilda vägar där så är möjligt. Kvaliteten skall medge full förmedlingsbarhet vid LAC. — En direktförbindelse anordnas mellan kärnkraftverk och berörd länssty- relse.

— Länsalarmeringscentralerna (LAC) utnyttjas som regionala förmed- lingscentraler.

Avvikelser från det generella förslaget. t.ex. angående antalet förbin- delser kan erfordras beroende på befintligt samband. f'örbindelsevägarnas längd etc.. ' _

Lösningen innebär att samband i första hand skall sökas via det ordina- rie traliksystemet och först i andra hand genom manuell förmedling i respektive förmedlingscentral.

Mellan centralema utnyttjas befintligt förmedlingsnät (televerkets högs- ta traliknivå) med mycket låg risk för spärrtillstånd och möjligheter till prioritering av centralernas trafik.

Genom anslutning till centralerna erhålls härutöver följande fördelar: — Relativt korta och därigenom säkrare direktkopplade förbindelser. —— Befintliga centraler med utbyggda direktförbindelser till lokala rädd- ningsorgan utnyttjas.

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 60!

— Eventuella utökningar av centralernas kapacitet. för att avveckla trali- ken. kan användas vid andra katastroftillfällen. — Centralerna är bemannade dygnet runt med personal som är vana att handla i stressituationer efter fastsställda scheman.

— Genom manuell förmedling i centralen kan prioritering ske.

Vidare bör nämnas att flera av de berörda telefonstationerna kommer att ersättas av nya digitala växlar (typ AXE) vilket bl.a. medför tillgång till tre olika prioriteringsnivåer/alternativ.

Till skillnad mot belintliga tratikbegränsningssystem för analoga växlar är samtliga abonnenter alltid anslutna till stationen även vid övergång till prioriterad trafik. Vid dessa trafikfall erhåller den prioriterade abonnenten "förtur" till stationsutrustningen medan den enda olägenheten för övriga abonnenter är att han/hon får vänta längre är normalt på kopplingston. Stationen kan programmeras så att in- och urkoppling av "prioriteringen" sker atuomatiskt.

Av bilaga ?. (ej här) framgår befintligt samband kompletterat med arbets— gruppens förslag för berörda myndigheter och kärnkraftverk.

l.7 Tidsplan

Som framgår enligt ovan kan arbetet sannolikt påbörjas mycket snabbt efter beslut i enlighet med arbetsgruppens förslag. Följande bör beaktas:

— Fjärranslutning av centralledningar och abonnemang samt översyn av befintliga centralledningar med hänsyn till risk för spärr kan sannolikt färdigställas inom ett år. — Anslutningsförbindelser till LAC och övriga direktförbindelser beräk- nas kunna färdigställas inom ett år. — Projektering. programmering. montage och inprovning av nya förbin- delser till LAC kan utföras som löpande utökningsarbete med någon månads arbetsinsats.

Leveranstider från TEL] avseende viss överdragsutrustning för LAC är f.n. ca I år efter beställning. Det är dock inte ovanligt att leveranstiden kan uppgå till närmare två år p. g. a. brist på erforderliga komponenter.

— De nya linjeanläggningarna beräknas kunna färdigställas inom ett år efter beslut. Leveranstiden för viss materiel kan dock medföra mindre förseningar. Samtliga berörda LAC är färdigställda och i drift med undantag för Malmö som planeras tas i drift l98| .03.

Arbetsgruppen förutsätter att om en utbyggnad beslutas enligt förslaget kommer också arbetet att erhålla erforderlig prioritet varför ovanstående leveranstider sannolikt kan förkortas.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 602

1.8 Kostnader

Detaljerad kostnadsredovisning framgår av bilaga 3. De totala kostna- derna för arbetsgruppens förslag framgår enligt nedan: Anläggn.kostnader/lnträdesavgifter . 1 358 930 Abonnemangsavgifter 499572

Här ingår nya linjeanläggningar vid Barsebäck. Forsmark och Ringhalls med tillsammans 825 000.

2 Förslag beträffande telefonalarmering

[ skrivelse från Jordbruksdepartementet [980-06-26 till Statens Strål- skyddsinstitut ges Televerket i uppdrag att i samråd med Strålskyddsinsti— tutet. Civilförsvarsstyrelsen och berörda länsstyrelser införa ett system för telefonalarmering inom ca 20 km avstånd från kraftverken. Arbetet skall bedrivas skyndsamt och arbetslaget skall redovisas senast den 30 septem- ber l980.

Uppdraget har indelats i tre etapper -— utredningsfas — konstruktion. projektering. tillverkning — genomförande (montage. provning. m m).

I samarbete med berörda länsstyrelser har områdena inom vilka samtliga abonnenter skall larmas fastställts för samtliga kärnkraftverk. Berörda abonnenter uppgår totalt till ca 300000 varav Barsebäcksomrädet ensamt svarar för drygt 80 %.

Alarmeringen tillgår i stora drag så att abonnenterna på telefonstatio- nerna kopplas bort från stationens väljarutrustning och ansluts till alarmeringsutrustning som under 30 sekunder sänder upprepade. korta ( l./2 sek) ringsignaler ut mot varje abonnent.

Larmet utlöses på kärnkraftverket och överförs därifrån på fast anord- nade förbindelser till närmaste telefonstation och vidare till övriga sta- tioner. I den mån Televerkets nya larmnät. MULTICOM finns utbyggt kommer detta att utnyttjas i stället för fasta förbindelser om det är ekono- miskt attraktivt.

Utrustning för alarmering finns i dag infört på ett antal stationer. främst inom Malmö-området. Utrustningen torde dock behöva kompletteras och provas.

De flesta stationer kring kärnkraftverken är relativt små och saknar reservelverk. Gardering mot elnätsbortfall sker med batterier. Telefon-

Prop. l980/8].:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 603

alarmeringen kommer dock inte att fungera på dessa stationer vid elnäts- bortfall. varför inköp av reservutrustning (växelriktare) har förutsatts.

På grund av risken för ”massanrop" vid en kärnkraftolycka med åtföl- jande telefonalarmering förutsätter Televerket att åtgärder måste vidtagas dels för att förhindra att telefonstationerna bryter samman dels för att kunna ge prioriterade abonnenter acceptabel framkomlighet (se även punkt 2.4.3). Åtgärderna består i att utrusta berörda stationer med ett tratikbegränsningssystem.

Kostnaderna för införande av telefonalarmering inkl. trafikbegräns- ningsfunktion har beräknats för följande två alternativ. Alt. ] Alarmering med gardering mot elnätsbortfall. Alt. 2 Alarmering utan gardering mot elnätsbortfall.

Kostnaderna för alt. 1 har beräknats till totalt l7.7 Mkr och för alt. 2 till l4.8 Mkr. Av dessa kostnader utgör införande av trafikbegränsningsfunk- tion 9.8 Mkr. Televerket förordar alt. ! med hänsyn till att det ger betydligt större säkerhet i områden med landsortselnät.

Genomförandet av alarmeringssystemet är beroende av resurser och arbetsläge hos berörda lokala teleförvaltningar. Prioriteras genomförandet på bekostnad av andra angelägna projekt torde projektet vara slutfört till årsskiftet 1982/83. Om däremot inplanerade viktiga projekt först skall slutföras torde införandet kräva ytterligare 1 år (årsskiftet l983/84).

Tidsåtgången har baserats på alt. l. Någon större skillnad i tidsåtgång torde inte vara fallet för alt. 2.

Arbetet kan ev. utföras i etapper. En första etapp skttlle kunna omfatta stationer inom 10 km. Televerket ser dock helst att ingen etappindelning genomföres eftersom den totalt sett medför krav på ökade resurser både för planering och genomförande.

Uppgift på antalet abonnenter och telefonstationer som erhåller telefon— larm vid en utbyggnad inom ett område av ca 20 km från resp. kärnkraft- verk framgår av nedanstående tabell

Antal abonnenter Antal Stationer Barsebäck 240 300 34 Ringhals 29 200 25 Oskarshamn [2 600 l8 Forsmark 7 700 29 Summa 289 800 106

Detaljerade uppgifter på berörda stationer, stationsstorlek m. m. redovi- sas i bif. bilaga (bil. I. ej här). I denna bilaga har istället för antal abon-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 604

nenter redovisats utbyggd stationskapacitet (antal monterade nummer) då dessa uppgifter utgör utgångspunkt för beräkning av kostnaderna. Vid en utbyggnad till ll) km radie reduceras antalet berörda abonnenter till ca 22000.

Stationernas belägenhet. stationsgränser m.m. framgår av bil 2 (ej här).

2.4.) Systeam)"rersikt

På belintliga stationer med telefonlarm sker alarmeringen så att i ström- försörjningen till stationen bryts minusanslutningen till linje- och brytre- läer och i stället sänds ringsignaler. (signalspänning) ut till abonnenterna. Signalcringen sänds under 30 sek. med l/2 sek. signal och l/2 sek. avbrott. Då brytningen av minusanslutningen sker nedkopplas alla pågående samtal till eller från stationens egna abonnenter. Ringsignalspänning 50 Hz er- hålles från elnätet och transformeras ned till lämplig spänning.

Alarmeringen kan utlösas på telefonstation eller på impuls från annat häll. fjärrstyrning.

innan alarmeringen påbörjas skall all trafik vara nedkopplad. På AGF- stationer med sina mekaniska system sker detta under en tid av cirka 40 sek. för 10000 nummer. På A 204-stationer sker nedkopppling omedelbart.

Efter alarmeringen återgår stationen till normalt trafikläge. Vid återgång efter larm får man emellertid räkna med att många abonnenter samtidigt gör anrop för att etablera samtal. Trafiken måste därför begränsas för. att undvika överbelastning på stativens panel— och radsäkringar och blocke- ring i organ. se vidare punkt 2.4.3. Denna begränsning kan ske med hjälp av det s. k. Tralikbegränsningssystemet. som tillförsäkrar prioriterade abonnenter normal framkomlighet medan icke prioriterade abonnenter i beroende av anropsintensiteten får en begränsad framkomlighet.

Dä hög säkerhet fordras för alarmering ansluts utrustningen vid nätbort- fall till reservelverk.

En utförlig beskrivning av alarmeringsutrustningen ingår 'i PM Ufl 80005. 80-0l-21 . (bil 4. ej här).

Befintliga stationer vilka saknar altu'meringsutrustning. planeras bli kompletterade med utrustning enligt ovan. Erforderlig utrustning på statio- nerna består av — centralapparat (styr larmgivningen) — transformator (transformerar 50 Hz 200 V nätspänning till omkring l00

V)

— reläram (för växling mellan likspänning och signalspänning till- abonnentutrustningen)

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 605

— reläsats (för växling av signalspänning mellan olika tusental) — kontaktorer (en för varje tiotusental abonnenter).

UlrUstningarna är något olika för system A 204 och AGF. 'l'elefonlarm finns monterat på följande stationer men i vad mån syste— met på dessa är komplett och utbyggt för hela stationen har ej hunnit kontrolleras.

Lund AG F-station Malmö

Sparven Dalaplan Rosengård Hyllie

Slottsstaden

Kirseberg Limhamn Landskrona Oskarshamn Varberg

Väröbacka

Av dessa stationer har samtliga utom Lund system A-204. På övriga i projektet ingående stationer (94 st) saknas telefonlarm- utrustning. Av dessa stationer har 60 stycken system A—204 och 34 st system Std 4].

För system Std 4] finns över huvud taget ingen station som försetts med denna utrustning. Konstruktionen för system A-2()4 borde kunna tillämpas med viss modifiering och omkonstruktion erfordras. Vidare kan lokalpro- blem uppstå. i synnerhet för ll) st standardväxlar som är placerade i A I- hus. En påbyggnad av A-huscn för standardväxlar kan dock göras.

Tv'å stationer. Malmö-Sparven och Oskarshamn planeras bli konverte- rade till system AXE under år l983. Dessa AXE.-stationer förutsättes bli kompletterade för larmgivningsfunktion i samband med tillverkningen.

2.4.3. Trafikbegriinsningsjfimklinn

Av tidigare utredningar bl.a. Teleplans rapport "Telekommunikations- system för kärnkraftolyckor" samt även vissa erfarenheter från inträffade exceptionella händelser framgår att vid en kärnkraftolycka finns mycket stor risk att delar av televerkets nät (telefonstationerna) bryter samman eller i varje fall blir så kraftigt överbelastade att framkomligheten blir oacceptabel. Televerket förordar därför och utgår ifrån att ett trafikbe- gränsningssystem tillämpas. Ett sådant finns framtaget för att i beredskapstillstånd och krig säkerställa krigsviktiga abonnenter—s telefon- trafik. Systemet har provats och fungerar tillfredsställande men har i brist på investeringsmedel införts i mycket ringa omfattning.

Systemet skulle i händelse av kärnkraftolycka fylla två funktioner. Den

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 606

första är att förhindra att stationen bryter samman (bl.a. säkringsbrott) när larmet utlösts och (som befaras) ett stort antal abonnenter nästan samtidigt lyfter mikrotelefoncn för att antingen reflexmässigt ”svara" på ringsigna- lerna eller ringa för att få upplysningar. Den andra är att efter det den första anstormningcn avvärjts automatiskt övervaka trafikbelastningen och vid oacceptabel framkomlighet temporärt avstänga icke prioriterade abonnenter så att samhällsviktiga organ (prioriterade abonnenter) kan nyttja telefonnätet.

Trafikbegränsningen (TBG) är utförligt förklarad i beskrivning A 8778093. (bil. 5. ej här). På stationer med trafikbegränsning uppdelas abonnenterna i prioriterade (p) och icke prioriterade (ip) abonnenter. TBG fungerar så att vid hög traftkbelastning begränsas framkomligheten för ip- abonnenter men inte för p-abonnenter. Däremot finns ingen begränsning för inkommande samtal.

Av de stationer som ingår i projektet är endast Lund utrustad med tralikbegränsningsutrustning.

Utrustningen är i dag utförd så att en omkastare kan ställas i 3 lägen. — A Ingen Begränsning — B Automatisk avstängning av ip-ab vid överbelastning — C Fast avstängning av ip-ab.

Automatisk avstängning sker efter att spärrövefvakning på via till över- ordnad station indikerar för stor belastning. Som nämnts ovan befaras vid larm s.k. "massanrop" som kan helt blockera och sätta stationen ur drift innan spärrövervakningen hinner reagera. En viss konstruktionsändring måste därför utföras så att begränsningen träder i funktion omedelbart efter larmsignalcns slut. Övergång till spärrövervakad begränsning måste därefter ske automatiskt efter en inställbar tid och ev. etappvis.

Telefonalarmeringsfunktion enligt tidigare omnämnt system är i dag huvudsakligen införd på vissa större stationer. d.v.s. stationer med reservelverk. Reservelverken ger en god säkerhet för att effekt för signal- givning alltid finns tillgänglig. På det stora antalet mindre stationer som ingår i projektet och saknar telefonlarm blir en komplettering med reservelverk relativt kostsamt. Två andra alternativa lösningar finns: alt l En utbyggnad för signalgivning med nätspänning och transformatorer m.m. enligt nuvarande system men utan reservelverk. Anordningen ger ingen alarmering vid nätavbrott. alt 2 En utbyggnad med växelriktare som matas från stationsbatteriet. i ett komplett system ingår då växelriktare som ger 50 Hz 100 V. växlings- relä för likström — signalström och centralapparat. Anordningen ger alarmering även om nätspänning inte finns. Prismässigt torde alt. 2 bli c:a tre gånger dyrare än alt. ! (totalt ca 4.4

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 .lordbruksdepartementet 607

Mkr.[ för samtliga stationer i projektet). Televerket vill dock förorda alt. 2 med hänsyn till att det ger betydligt högre säkerhet i områden med lands- ortselnät.

2.4.5. Öi't'rj/i'iring.s'xysten-t

För utlösning av telefonlarm på stationerna erfordras ett överföringssy- stem som vidarebefordrar larminitiering vid kärnkraftverket till närmaste telefonstation och därifrån till övriga stationer i området. Hittills har denna överföring planerats ske med växelströmssignalering på fast uppkopplade förbindelser och reläöverdrag med för dagens telefonstationer använd teknik. Överft'åringstckniken är mycket säker. Det förutsättes att någon form av övervakningssystem. som indikerar om förbindelsen är intakt. införes.

Ett alternativ till denna överföringsteknik är att nyttja ett nytt larmnät. MUlJ'lCOM. som utvecklats av Televerket och är under uppbyggnad. Detta nät bygger på modern teknik med mikroprocessorbaserade kompo- nenter. Nätet för hög tillförlitlighet genom maskformig uppbyggnad och avancerad övervakningsutrustning. Vidare kan nätet erbjuda ett flertal faciliteter såsom indelning i olika larmnivåer och larmscktorer.

MU L'llCOM-nätets användning för överföring av larminitiering till tele- fonstationerna torde ekonomiskt kunna motiveras endast om stationerna är anslutna till nätet även för andra tillämpningar. Nätets uppbyggnad sker på rent kommersiell basis. vilket innebär att i första hand större orter får tillgång till detta.

I den fortsatta planeringen för införande av telefonalarmering kommer båda alternativen att vägas mot varndra och den mest ekonomiska lösning- en väljas.

2. 5 Kostnader

Anordnande av telefonlarm — i vilket ingår främst montage av stations- teknisk larmutrustning samt erforderligt trafikbegränsningssystem — med- för omfattande åtgärde till relativt höga kostnader. Detta beror främst på att åtgärder måste vidtagas i stationsutrustningen för varje enskild abon- nent. Av bifogad sammanställning (bil 3. ej här) framgår kostnaderna för de olika teletekniska åtgärderna redovisat per kärnkraftverk. Kostnaderna har beräknats enligt televerkets författningssamling. serie L: 1 A. Mervär- deskatt ingår ej. Sammanställningen upptar även vissa engångsavgifter för de larmöverföringslcdningar som ständigt måste stå uppkopplade mellan resp. kärnkraftverk och berörda telefonstationer.

De angivna kostnaderna för tekniska åtgärder har beräknats med ut- gångspunkt från kostnadsläget l980 samt nuvarande stationskapacitet. Kostnaderna vid genomförandet (l982/83) blir därför högre dels på grund av förväntat stegrat kostnadsläge dels på grund av abonnentökning. Vidare

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 608

kan vissa extra investeringskostnader uppstå för anordnande av larmöver- föringsft'irbindelser till ett fåtal mindre stationer där idag all förbindelseka- pacitet är utnyttjad.

Med hänsyn till att stationerna Malmö-Sparven samt Oskarshamn plane— ras bli utbytta till system AXE år 1983 ingår ej i utredningen kostnader för traftkbegränsningsutrustning på dessa. Telefonlarmutrustning finns i dag på dessa platser.

Sedan utbyggnad skett i här redovisad omfattning tillkommer successivt vissa mindre kostnader för det ytterligare kompletteringar som måste ske för nya abonnenter. Härtill kommer vissa årliga kostnader för de åtgärder som kontinuerligt måste utföras för att vidmakthålla larmsystemet. Kvar- talsavgifter för de ovan nämnda larmledningarna framgår likaså av tabel- len.

Med hänvisning till skrivelse [980-09-26 (A 1846/80) till Jordbruksdepar- tementet i rubr. ärende får televerket meddela följande beträffande de kompletterande utredningar som under hand begärts vad avser möjlighe- terna att minska kostnaderna eller fördela dessa på tlesta budgetår. För att uppnå en kostnadsminskning ombads televerket undersöka möjligheten att införa ett förenklat traftkbegränsningssystem som i första hand skulle skydda stationerna mot skador p.g.a. överbelastning.

Televerket har med anledning härav studerat olika alternativ att medelst olika urkopplingsanordningar söka uppnå denna effekt. Undersökningarna har visat att sådan ur- och äterinkoppling av stationer. t.ex. med olika slag av säkringar/automatsäkringar. ev. med fjärrstyrd återinkoppling. ej kan ske utan omfattande åtgärder. Tillslag av en automatsäkring för stora strömstyrkor tt. ex. huvudsäkring) är förenat med stora problem. Alterna- tivet att byta till automatsäkringar för mindre enheter (stativ./organ) kräver dels konstruktionsarbete och dels omfattande ingrepp på berörda sta- tioner. Televerkets bedömning är att dessa åtgärder medför kostnader som torde bli av samma storleksordning som införandet av det föreslagna trafikbegränsningssystemet. Ur teknisk/tratikal synvinkel torde det där- jämte ej gå att undvika att personal erfordras vid återupprättande av normal drift. Då ett fåtal av de berörda stationerna är bemannade krävs för dessa åtgärder en stor personalinsats som ej omedelbart finns tillgänglig. Avbrottstiden blir därför mycket lång, dels på grund härav dels på grund av resor till de berörda stationerna.

Televerket måste därför på det bestämdaste förorda att det föreslagna trafikbegränsningssystemet införs i de berörda områdena för att åstadkom- ma ovannämnda skydd för stationerna och framför allt kunna säkerställa sambandet för viktiga samhällsfunktioner. Vidare torde det inte minst från psykologisk synpunkt vara angeläget att i en dylik situation bereda allmän-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet

609

heten möjligheter att använda telefon — med de begränsningar som syste- met medger.

Beträffande fördelning av kostnaderna på flera budgetår har följande tre alternativ undersökts.

Alt. | innebär att all utrustning beställs och tillverkas i en etapp men att tttbyggnadcn genomförs successivt under två budgetår. Vid plane- ringen kan beaktas att lO-km området blir klart 81/82 och hela

området 82/83.

Alt. 2 innebär att även tillverkning av materiel delas upp i två etapper. Utbyggnaden genomför successivt under två budgetår varvid som i alt. ] l0-km området blir klart til/82 och hela området 82/83. Alter-

. nativet ger möjlighet att begränsa utbyggnaden till enbart IO km. Alt. 3 innebär att kostnaderna även belastar budgetåret 83/84 (långsam-

mare utbyggnadstaktl.

Kostnaderna i Mkr för de tre alternativen fördelar sig enligt följande:

Budgetår Au. 1 8018 | 0.40 8 I/XZ 9.27 542/83 8.02 83/84 —— 17.69

Alt. 2 Alt. 3 0.40 0.40 9.32 3.92 8.07 5.40

- 8.07

17.79 l7.79

Alt. 2 och 3 innebär en viss kostnadsökning beroende främst på etappin- delning av tillverkningen.

Vid en jämförelse mellan de tre alternativen kan följande för— och nack- delar konstateras.

Fördelar alt. [

Rationell tillverkning av materi— el.

Rationell utbyggnad (montage. provning m.m.). alt.2

ev. fel (t.ex. konstruktions— svaghetcr) kan upptäckas i första utbyggnadsetappen och korrigeras inför andra utbyggnadsetappen. alt. 3 Se alt. 2.

Mindre tidspress.

Nackdelar

Viss risk med tillverkning av all materiel i en etapp ifall behov att revidera materielen skulle uppstå.

Mindre rationell tillverkning och utbyggnad. Något högre kostnad totalt.

Se alt. 2. Senarelagd punkt.

färdigställningstid-

Televerket förordar att utbyggnaden utförs enligt alt. !. Beträffande möjligheterna att ge larm till abonnentväxlar (punkt 7.2 i 39 Riksdagen 1980/8]. I .t'uml. Nr 91). Bilugcdcl

Prop. l980/8l:90 Bilaga 2.5 Jordbruksdepartementet 610

televerkets rapport 1980-09-26 har televerket vid de fortsatta under- sökningarna konstaterat följande.

"På grund av den stora mängden olika typer av växlar är det synnerligen arbets- och kostnadskrävande att för dessa åstadkomma konstruktionslös- ningar som medger larmöverföring på ordinarie ledningar in till växeln. Ett stort antal kunder (flertalet som abonnerar på större växlar) torde emeller- tid ha en eller flera direkttelefoner (huvudsakligen avsedda för utgående trafik). Genom ett relativt enkelt arrangemang med en pågrenad extra- klocka som placeras hos t. ex. växeltelefonisten ges härigenom möjlighet att överföra larmsignaler'till resp. företag. Informationen om larmsitua- tionen får därefter föras vidare inom företaget enligt för varje företag egna. interna rutiner.

Slutligen vill televerket framhålla att planeringen för införandet pågår enligt direktiv i Jordbruksdepartementets skrivelse 1980-06-26 till Statens Strålskyddsinstitut. Som ett led i detta arbete förbereds ett prov på två mindre telefonstationer i närheten av Forsmark. Med hänvisning till ovan- nämnda kompletterande utredningar önskar dock televerket ett närmare klarläggande av ambitionsnivån och att erforderliga medel ställs till tele- verkets förfogande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 611 Bilaga 2.6

Alarmering utomhus med tyfoner vid kärnkraftstationerna

Rapport från räddningstjänstkommittén — kommitténs förslag

innehåll I Utgångspunkter för förslaget ................................. 612 2 Tyfonalarmenngens teknik .................................. 612 3 Lokalisering av de nya larmgivarna .......................... 613 3.1 Principer .............................................. 613 3.2 Larmsignalens karaktär ................................. 614 3.3 Ptincipernas tillämpning i de fyra kärnkraftstationernas omgiv- ningar ................................................ 615 4 Huvudmän för alarmeringssystemets genomförande ............ 619 5 Beräknade kostnader för tyfonalarmeringen ................... 620 6 Tidsplan .................................................. 622 7 Övriga åtgärder ............................................ 623

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 612 1 Utgångspunkter för förslaget

Kommitténs studie av möjligheterna till utbyggnad av alarmeringen runt kärnkraftstationerna har ett principiellt innehåll. ] föreliggande avsnitt visar kommitten också vilka konkreta resultat när det gäller lokalisering och räckvidd som en tillämpning av förslagets principer skulle kunna få för de fyra områdenas del. Det skall framhållas att förslaget inte i alla delar är underbyggt av detaljerade undersökningar när det gäller de lokala förhål- landena. Det är mer ett sätt att illustrera hur principerna skulle kunna tillämpas i de olika delområdena än ett slutligt förslag till lokalisering av nya tyfoner. En noggrannare undersökning än den som kommittén har haft möjligheter att göra måste ske av både bebyggelsestrukturcn och alarme— ringsbehovet i olika delar av resp. områden.

2 Tyfonalarmeringens teknik

För alarmeringen med tyfoner utomhtls finns en etablerad och förhållan- devis enkel teknik. Förutsättningen för att anordningarna skall kunna installeras är att vid den plats där boende och andra behöver larmas finns en någorlunda hög punkt att fästa ljudgivaren på. ett torrt och i någon mån uppvärmt utrymme för kompressorn samt tillgång till elektrisk kraft. helst trefasspänning (380 volt). Det är en fördel om telenätet är utdraget till platsen så att larmgivaren kan förbindas med manövercentralen. Möjlighe- ter finns emellertid också att utlösa larm per radio. Skall det vara möjligt att lita på utrustningen. fordras ett visst kontinuerligt underhåll och en regelbunden provning. Det behövs vidare anordningar som ger felsignal. t. ex. om spänningen i nätet eller trycket i luftbehållaren har sjunkit så att larm inte längre kan ges.

Omvänt är det också angeläget att utrustningen inte ger några obefogade larm. Oro uppstår hos människor i omgivningen innan besked om orsaken har lämnats. Det finns anledning att tro att många efter upprepade obefo- gade larm tappar förtroendet för alarmeringen och vid ett haveri inte reagerar på larmet. Information om att ett obefogat larm har getts bör alltid lämnas i rundradion.

Kommittén har funnit att tekniken med tyfonalarmering är väl utprovad och i hög grad tillgodoser de krav som kan ställas vid utbyggnad av alarme— ringen. Alternativct till den redovisade tekniken är enligt kommitténs bedömning en metod för elektronisk ljudgivning som nyligen har utveck- lats i USA. Den nya metoden håller enligt uppgift på att installeras vid några amerikanska kärnkraftstationer. Tekniken innebär att det inte ford- ras några kompressorer. ] gengäld behövs det betydligt fler aggregat — uppskattningsvis 3—4 gånger fler än med den hittills använda metoden. Räckvidden är nämligen betydligt mindre än med de konventionella aggre—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 613

gaten. Det uppges att den nya utrustningen också är känsligare för dåligt väder än den nuvarande. Företrädare för statens vattenfallsverk konrmer enligt uppgift att besöka USA under hösten för att studera den nya tekni- ken.

Räddningstjänstkommittcn anser att det innan slutlig ställning tas till larmsystcmets tekniska utformning finns skäl att inhämta erfarenheterna av de elektroniska larmaggregaten.

3 Lokalisering av de nya larmgivarna

3.l Principer

Utångspunkterna för lokaliseringen av de nya larmgivarna i kärnkrafts- stationernas omgivningar bör enligt kommitténs bedömning vara följande:

Räckvidden för varje tyfon varierar med hänsyn till väderförhållandena från allra gynnsammast 2—3 km ned till 400—500 m. Även om man beaktar att de radioaktiva ämnena med vinden kan komma att föras åt samma håll som ljudet. fordrar en god täckning förhällandcsvis många larmgivare inom varje område. Risken är nämligen stor att det blåser i skilda riktningar på olika höjder. Driftpersonalen vet sannolikt inte när larmet går hur radioak- tiviteten kan komma att spridas. Andra metoder för larmgivning måste komplettera och systemet på det sättet göras så effektivt som möjligt.

Det skall framhållas att larmets uppgift som kommitten tidigare har förklarat bör vara att få de berörda att lyssna på rundradions sändningar. ()avsett larmmetod måste det alltså finnas ett meddelande om haveriets omfattning och verkningar samt förslag till skyddsåtgärder klart för sänd- ning när larmet ges. Det förhållandet att det kan dröja innan informationen har hunnit utarbetas talar för att området som skall ktrnna larmas bör vara relativt stort. Den tid som disponeras för skyddsåtgärder reduceras för övrigt om personalen i kraftverkens kontrollrum har svårt att bedöma omfattningen av den händelse som det gäller och tvekar att utlösa larmet.

Kommittén anser att ett system med ett relativt stort antal tyfoner — alla kopplade till resp. kärnkraftstations kontrollrum — bör finnas på platser inom ett lämpligt avstånd från kärnkraftstationerna. Det gäller alla delar av områdena där detär möjligt att med signaler nå ett relativt betydande antal boende eller andra som tillfälligt vistas i området. Avståndet. som bör vara detsamma för alla fyra kärnkraftstationerna. bör bestämmas med utgångs- punkt ide lokala förhållandena. bl.a. bebyggelsens lokalisering. kommuni- kationer. arbetsplatser och fritidsområden.

Kommittén föreslår efter överslagsvisa bedömningar av förutsättningar- na för larmgivning inom de olika kärnkraftstationernas områden och med beaktande av omständighetrna i övrigt att en fast tyfonalarmering som regleras direkt från kraftstationernas kontrollrum i regel bör (innas inom avstånd på omkring 15 km från stationerna. Utanför det området — både i

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 614

zonen 15—20 km och på längre håll — har det för civilförsvarets behov installerats resurser för tyfonalarmering. Det gäller bl. a. orter som Malmö. Lund. Varberg. Oskarshamn. Öregrund'och Östhammar. Enligt kommit- téns mening bör förberedelser vidtas för att civilförsvarets larmutrustning på sådana orter skall kunna användas i situationer när det fordras en utsträckt alarmering. Kommittén anser emellertid inte att installationer i dessa fall skall behöva ske så att larmet kan utlösas direkt från kärnkraft- stationernas kontrollrum. Även om vissa delar av tätorterna Malmö och Landskrona ligger inom 15-km-avståndet kan dessa tätorter med en sådan komplettering enligt kommitténs bedömning undantas från det nu föreslag- na systemet för tyfonalarmering.

] de orter inom avståndet 15 km där det går att använda civilförsvarets befintliga eller planerade tyfoner bör utrustningen kompletteras så att den kan anslutas till kärnkraftstationerna och larm ges direkt av personal i kontrollrummen. Samma ska gäller den larmutrustning som har installerats vid industrier med särskilt riskfylld verksamhet i kärnkraftstationernas omgivningar.

En förutsättning för en relativt vid användning av tyfoncrna är att larmgivningen inom avståndet 10— 15 km kan sektioneras i olika delområ- den — med hänsyn till utflödets befarade omfattning, vindens styrka och riktning samt annat som har betydelse 'i sammanhanget. I området innanför —— alltså upp till 10 km från kärnkraftstationen — bör det enligt kommitténs bedömning alltid larmas i samtliga riktningar. oavsett hur man bedömer riskerna i olika sektorer. Kommitténs förslag om sektionering av larmet utanför 10 km innebär också att det skapas möjligheter att begränsa tyfon— alarmeringen till området inom 10 km.

Länsstyrelserna har framfört önskemål om att det i en till 20 km utbyggd telefonalarmering skall finnas möjligheter till sektionering av telefonlarmet på avstånd mellan 10 och 20 km. 1 de situationer när larmet utanför 10 km kan inskränkas till avgränsade delområden bör samma sektionerade an- vändning ske både vid telefonalarmeringen och vid utnyttjandet av tyfo- nerna. Om larmet kan begränsas till zonen 0— 10 km bör det samtidigt gälla både tyfonlarmet och telefonalarmeringen.

(I) Ufgångspunkter

] detta avsnitt redovisas för samtliga fyra kärnkraftstationer en skiss till lokalisering av larmgivarna i ett system för en utökad tyfonalarmering. Det skall framhållzzts att skisserna inte i alla detaljer är underbyggda av upp— gifter om de lokala förhållandena. De är mer ett sätt att i grova drag illustrera hur de av kommittén redovisade principerna skulle kunna tilläm— pas. l)et fortsatta arbetet kan visa att det fordras ytterligare tyfoner. [ områden med särskilt gles bebyggelse kommer det under alla förhållanden att behövas en kompletterande alarmering. Som har redovisats kan det ske genom telefonalarmering och/eller genom en utvecklad alarmering med högtalarbilar som färdas i slingor som har planerats i förväg. Helikoptrar kan i viss utsträckning vara till nytta för alarmering i skärgårdsområden. För de sjöfarande finns kustbevakningens fartyg. sjöräddningskryssare och kustradion att tillgå. Effekten av dessa olika larmmetoder blir emeller— tid i hög grad beroende av hur lång tid som det idet särskilda fallet finns för alarmeringen.

Som radie för räckvidden har i skissen till lokalisering valts en km. Detta är ett avstånd som vid god väderlek kan överskridas. Terrängförhållanden och ogynnsamma vädersituationer kan emellertid göra att den redovisade räckvidden i många lägen kommer att underskridas.

b) Barsebäck Befolkningens storlek i olika zoner (på svenska sidan) från Barsebäcks kärnkraftstation kan beräknas uppgå till följande.

Avstånd Antal invånare — 5 km 1200 5— l0 km l7000 10—15 km 20000 l5—20 km 280000

Summa 318200

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 616

De stora tätorterna inom området är Malmö. Lund och Landskrona. som alla ligger i zonen l5—20 km. Bebyggelsen inom 15 km domineras av småhusområden i mindre tätorter som Lomma. Kävlinge. Furulund. Bjärred och Löddeköpinge. Mellan dessa tätorter finns det en rad mindre agglomerationer och en omfattande glesjordbruksbebyggelse. Landskapet är slättbygdsbetonat och förhållandevis öppet. Skog förekommer på rela- tivt små ytor —. framför allt i ett område norr om Barsebäck. innanför kusten upp mot Landskrona.

Fritidsbebyggelse finns i olika delar av de skilda zonerna. främst i anslutning till strandområdena. Det beräknas att antalet boende inom 5 km från kraftstationen sommartid ökar från 1200 till omkring 3000 personer. Huvuddelen av dessa bor i tätorten Barsebäckshamn. l—2 km från kraft- stationen. Ett sammanhängande större område med fritidshus ligger vid riksväg E 6. ca IO km i nordlig riktning från kraftstationen.

För det rörliga friluftslivet finns bl.a. en stor badplats'tSjöbobadet). ca 3 km norr om Barsebäck. Vid gynnsamt väder sommartid är det vanligt att tusentals personer vistas där.

Riksväg E 6 med en omfattande genomfartstrafik passerar på ett avstånd av ca 5 km från kärnkraftstationen. På samma avstånd går en stor fartygs- trafik i Öresund utanför kraftstationen.

En skiss till lokalisering av ett antal tyfoner inom avståndet 15 km från Barsebäcks kärnkraftstation redovisas i figur (ej här). Det skall understry- kas att Landskrona, Lund och Malmö helt eller till största delen ligger utanför l5-km-avståndet. Civilförsvarets utrustning på dessa orter tillhör inte skissen titan har placerats in för att markera möjligheterna till en utvidgning av alarmeringen. Genom avstånden till dessa områden bör det finnas tid för alarmering av de boende på andra sätt. De kan sannolikt i viss utsträckning nås direkt genom rundradions sändningar. [ en situation som fordrar en mycket omfattande alarmering är det för övrigt alltid möjligt att utan särskilda förberedelser även i tätomräden som Malmö. Lund och Landskrona ge larm med civilförsvarets tyfoner. Larm kan ges av civilför- svaret utan att utrustningen ansluts till kärnkraftstationens kontrollrum. Befolkningen i Landskrona har redan informerats om att civilförsvarets tyfon kommer att utnyttjas för alarmering vid ett större uttiöde av gas från Supras anläggning.

(*) Oskarshamn

Befolkningens storlek i olika zoner från kärnkraftstationen är enligt en överslagsberäkning ungefär följande:

Avstånd Antal invånare — 5 km 200 5— lt) km 1 400 l0— [5 km 1 200 15—20 km l9600

Su mma 22 400

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 617

Den största tätorten i området är Oskarshamn. som ligger i zonen IS—Ztl km. lnom avståndet IS km finns mindre tätorter sotn Figeholm (900 invå- nare). Fårbo t600 invånare) och Misterhult (200 invånare). Bebyggelsen i övrigt för permanent boende förekommer bl.a. efter riksväg E 66. som passerar i nordsydlig riktning genom området. som närmast drygt lt) km från kraftstationen. Mindre byar med _ionlbruksbebyggelse ligger spridda inom hela området. Skog täcker större delen av ytan inom 20 km från kärnkraftstationen,

En omfattande fritidsbcbyggelse förekommer efter kusten och på öarna inom de olika zonerna — även relativt nära kraftstationen.

En skiss till lokalisering av ett antal tyfoner inom li km avstånd från kärnkraftstationen redovisas i figur (ej här). Det skall framhållas att Os— karshamns tätort ligger utanför detta avstånd. 1 en situation som fordrar en omfattande alarmering i den riktningen går det emellertid att anlita civilför- svarets larmutrustning utan att denna har anslutits till det fasta larmsyste- met med förbindelse direkt till kärnkraftstationens kontrollrum.

d) Ring/tals Befolkningens storlek i olika zoner från Ringhals kärnkraftstation är enligt en överslagsberäkning ungefär ft'iljandc:

Avstånd Antal invånare — 5 kitt 3 300 5-— [0 km ?. l00 l0— li km 5 500 I5—20 km 23 600 Summa 34 500

Den största tätorten i området är Varberg. som ligger i zonen l5—2t) km. lnom avståndet 15 km finns mindre tätorter som Bua (2 [00 invånare). Väröbacka (400 invånare). Tofta (300 invånare). Tångberg (400 invånare), Åsby (300 invånare) och Veddinge (2000 invånare). Bebyggelsen för per— manent boende är i övrigt relativt spridd. Områdets karaktär växlar i hög grad mellan öppna odlade arealer och skogsvusna marker. Stora samman- hängande öppna områden förekommer framför allt på Väröhalvön och i anslutning till denna — vidare i Viskans och andra vattendrags dalgångar.

En mycket omfattande fritidsbebyggelse finns efter hela kuststräckan norr och söder om Ringhals. Tätats är fritidsbebyggelsen i områden på avstånd av fem km och längre från kärnkraftstationen.

En skiss till lokalisering av ett antal tyfoner inom l5 km avstånd från Ringhals kärnkraftstation redovisas i figur (ej här). Det skall framhållas att Varbergs tätort ligger utanför detta avstånd. Som har framhållits när det gäller andra av civilförsvarets larmorter utanför IS kni-zonen går det att anlita civilförsvarets larmutrustning i Varberg utan att denna ltar anslutits

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 618

till det fasta larmsystemet med förbindelse från kärnkraftstationernas kon- trollrum. Som länsstyrelsen i Hallands län framhåller i sitt samrådsyttrande blir det nödvändigt att samordna alarmeringen från kärnkraftstationen med alarmeringen från Värö Bruk vid t.ex. en klorgasolycka. Läns- styrelsen anser det angeläget att allmänheten inom Väröhalvön kan larmas på ett och samma sätt. oavsett typen av larm. [ t. ex. informa- tionsskrifter och radiomeddelanden skall länsstyrelsen kunna enhet- ligt ange att samma åtgärder skall vidtas av den enskilde i inlednings— skedet av olyckor med både kondenserade gaser och radioaktiva utsläpp.

e ) Forsmark

Befolkningens storlek i olika zoner från Forsmarks kärnkraftstation är enligt en överstagsberäkning ungefär följande:

Avstånd Antal invånare

— 5 km 100 5— 10 km 300 10— 15 km 2000 15—20 km 8000

. Summa 10400

Folkmängden i området kring Forsmark är som framgår av de redovi— sade siffrorna betydligt mindre än folkmängden i övriga kärnkraftsta- tioners omgivningar. De största tätorterna inom avståndet 20 km — båda ligger i zonen 1.5—20 km — är Östhammar och Öregrund (1 300 resp. 3800 invånare). 'l'ätorten Forsmark. fyra km från kärnkraftstationen.'har knappt 100 permanent boende. 1 övrigt är bebyggelsen för den fasta befolkningen rttnt Forsmark förhållandevis gles. Mindre byar i öppna odlade områden finns på olika håll inom avståndet 15. km från kärnkraftstationen.

En omfattande fritidsbebyggelse förekommer på fastlandet — framförallt på omkring 10 km avstånd från kärnkraftstationen — vidare på Gräsö i zonen 10—-15 km.

Skissen till lokalisering av ett antal tyfoner inom 15 km från Forsmark redovisas i figur (ej här). Öregrund och Östhammar. som ligger i zonen 15—20 km. är båda larmorter i civilförsvarets system för alarmering. ] en situation som fordrar en utsträckt alarmering kan civilförsvarets tyfoner användas utan att dessa har anslutits till det fasta systemet med förbindelse direkt från kärnkraftstationens kontrollrum.

Prop. l980/8l: 90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 619 4 Huvudmän för alarmeringssystemets genomförande

För en diskussion om vilket eller vilka organ som skall svara för alarme- ringssystemets genomförande kan det vara lämpligt att dela in arbetet i följande faser:

(l) Planläggning:

(2) installationer: (3) Drift och underhåll:

(4) Tillsyn. När det först gäller planläggning går det att skilja mellan mer strategiska överväganden — det gäller t. ex. avvägningen mellan larmsystem och Ioka- liseringen i stort — samt den mer detaljerade tekniska planeringen. Till den senare hör den exakta placeringen av utrustningen. specificering av utrust- ningen och t.ex. begäran om anbud. Kommittén anser att den strategiska planläggningen skall vara en uppgift för de berörda länsstyrelserna. Det är naturligt att länsstyrelserna genom sitt ansvar för den beredskapsplanering som skall finnas får ett ansvar för denna del av det förberedande arbetet. Kommittén föreslår att länsstyrelserna skall utföra uppdraget i samråd med civilförsvarsstyrelsen. För ett sådant samråd talar bl.a. civilförsvars- styrelsens övergripande ansvar för civilförsvarets larmsystem. dvs. plane— ring och beviljande av anslag. Länsstyrelserna bör vidare samråda med statens brandnämnd. Nämnden är central myndighet för räddningstjänsten och skall som sådan verka för samordningen av vissa alarmeringsfunk- tioner i samhället. Samråd bör slutligen också ske med de berörda kommu- nerna.

Den detaljerade tekniska planeringen av kärnkraftstationernas larm— utrustning bör enligt kommittén ankomma på de olika kraftproducenterna. De har tekniska och andra resurser för detta. Länsstyrelserna bör få befogenheter att ålägga kraftproducenterna den planering som länsstyrel- serna anser nödvändig för de olika områdena. Detaljplaneringen av den utbyggnad av civilförsvarets larmutrustning som behövs bör som redan nu vara en uppgift för länsstyrelserna.

Kostnaderna för de nya tyfonerna runt kärnkraftstationerna — anskaff- ning, installationer. information till de boende och andra som vistas i området. drift och underhåll — bör kraftproducenterna av naturliga skäl bestrida. Nyinvesteringar i civilförsvarets utrustning på civilförsvarets larmorter skall enligt kommitténs förslag liksom hittills bekostas med statliga medel av civilförsvarsstyrelsen. Kraftproducenterna bör emeller— tid ersätta merkostnaderna för civilförsvaret med anledning av den utöka— de manöverutrustning som alarmeringen kan komma att kräva. Samma sak gäller. som civilförsvarsstyrelsen framhåller i sitt samrådsyttrande. kost- naderna för ny dokumentation samt för underhåll och prov liksom för eventuella framtida förändringar av utrustningen. Civilft'irsvarsstyrelsen anser slutligen att den bör gottgöras för kostnader som uppkommer om den

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 620

av civilförsvaret inköpta men ännu inte installerade tyfonutrustningen skall användas. Se vidare avsnitt 6.

Tillsyn av alarmeringssystemet — dess sätt att fungera — bör vara en uppgift för länsstyrelserna i'de fyra länen. Till den funktionen bör enligt kommitténs bedömning att ta initiativ till förändringar i alarmeringen efter hand som l'örutsi'tttningarna förändras. Det kan gälla bebyggelsen. om den ändrar omfattning och karaktär. kommunikationerna eller det förhållandet att ny larmutrustning har utvecklats. Den rent tekniska kontrollen av anläggningarna bör de berörda länsstyrelserna få befogenheter att ålägga kraftproducenterna att utföra.

3.2. Larmsignalens karaktär

Erfarenheten visar att människor normalt inte kan lära sig att skilja mellan mer än ett fåtal larmsignaler. Kommittén anser att larmgivningen måste standardiseras. Med den funktion som larmet skall ha — att ge besked om att rundradion lämnar information — anser kommittén i likhet med flera av remissinstanserna att det räcker med en typ av signal. Larm med de föreslagna nya tyfonerna bör ges enligt den nya SIS-standarden (SS 03 17 11). Om man väljer standardiserade signaler. kan alla aggregat användas även för andra typer av allvarliga olyckor i områden där tyfo-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 615

nerna skall kunna ge signal. Det senare gäller t. ex. Ringhalsområdet vid en olycka med klor inom Värö Bruk. Civilförsvarets utrustningar för akus- tiskt utomhuslarm i kärnkraftstationernas omgivningar bör också anpassas så att de kan ge de standardiserade signalerna. Larmsignalcn bör vara densamma vid alla fyra kärnkrt-tftstationerna.

Prov med larmsignalen som skall ges med tyfonerna i kärnkraftstationer- nas omgivningar bör äga rum regelbundet. Som 551 har framhållit i sitt samrådsyttrande bör proven normalt ske utan ljud. Ett prov årligen bör emellertid företas med ljud. Detta prov bör äga rum under sommartid. så att även fritidsbefolkningen får tillfälle att höra och lära sig signalerna. Före ett sådant prov skall information om provet tillställas de berörda. t. ex. genom annonser i press. lokalradio och tv samt genom brev.

5 Beräknade kostnader för tyfonalarmeringen

Kostnaderna för larmutrustningen kan på nuvarande stadium av utred- ningsarbetet endast schematiskt beräknas. Utgi'ingspunkterna för en sådan schematisk beräkning är följande: (1) Anm/el nya tyfoner inom 15 km avstånd från kärnkraftstationerna uppgår enligt skisserna i figur 2—5 till följande:

Barsebäck 30 (civilförsvarets utrustning undantagen) Oskarshamn 28 Ringhals 36 (den redan planerade utrustningen

undantagen) Forsmark 33 Kostnaden för inköp och viss installation av larmgivare (kompressor med ljtldgivare) beräknas av civilförsvarsstyrelsen till omkring 12000 kronor för varje utrustning. Beloppet avrundas i kalkylen genom att installationerna i större utsträckning än för civilförsvaret avser relativt transportkrävande arbeten i glesbygd till [5000 kr.

(2) Antalet manöverutrustningar som fordras beror på hur många telesta- tioner som berörs. En överslagsberäkning enligt den nuvarande indel- ningen i tclestationsområden visar att utbyggnaden skulle kunna gälla sammanlagt 37 stationer. Dessa fördelar sig på kärnkraftstationer en- ligt följande:

Barsebäck 8 Ringhals ll Oskarshamn 8 Forsmark lO Om det för varje telestation kommer att fordras en manöverutrust— ning beror bl.a. på de lokala förhållandena. I de fall som det i ett stationsområdc finns endast en eller några få tyfoner kan det visa sig- möjligt att utlösa larmsignaler utan egen manöverutrustning för des- sa omräden. Förutsättningarna för sådana tekniska lösningar går inte att ange på detta stadium i utredningsarbetet. I den schematiska

Prop. l980/8l:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 621

kostnadskalkylen utgår kommitten från att det kommer att behövas en manöverutrustning för varje telestationsområde.

Kostnaden för inköp och installation av en manöverutrustning uppgår enligt eivilförsvarsstyrelsen till högst 35000 kronor.

(3) Olika slag av kompletterande arbeten — det kan gälla investeringar i kontrollrum. transport av utrustning till platser enligt den föreslagna spridda lokaliseringen. iordningställande av utrymmen för kompres- sorer. särskilda förstärkningsarbetcn på byggnader för placering av ljudgivare m. m. — drar en viss kostnad. uppskattningsvis en tredjedel av beloppet för larmgivarna. l beloppet ingår också anläggningsavgifter för de teleledningar som behövs för att larmet skall kunna utlösas från kärnkraftstationerna . (4) Utformning av konstruktionshandlingar för instalIationsarbetena. sam- manställning av dokumentation över den färdiga utrustningen samt information till allmänheten orsakar kostnader som har beräknats till 30000 kronor för varje kärnkraftstation. Vid beräkningen av beloppet har beaktats att arbetet i stora delar skall kunna ske gemensamt för de fyra kärnkraftstationerna. Resultatet av kommitténs med utgångspunkt i de angivna värdena ut- förda kostnadsberäkning redovisas i följande sammanställning. Den totala kostnaden för 127 nya tyfoner vid de fyra kärnkraftstationerna uppgår enligt kalkylen till 4.3 milj. kronor. dvs. omkring 35000 kronor i genom— snitt per larmgivare. Det beräknade beloppet varierar mellan 950000 och 1.25 milj. kronor för var och en av de fyra kärnkraftstationerna.

Kostnad. kkr (1980 års priser)

Kostnadspost Barse— Oskars- Ring- I-"ors— bäck hamn hals mark _ Samtliga

Larmgivare. inköp och grundkostnad

för installation 450 420 540 500 1 910 Manöverutrustningar 280 280 400 330 I 290 Kompletteringar i kontrollrum. div. byggnads- och trans- portarbeten, lednings- avgifter till tele- verket m.m. 190 170 230 190 780 Konstruktion. doku- mentation. informa- tion 80 80 80 80 320

Summa 1 ()()0 950 1 250 1 100 4 300

Det skall framhållas att kostnaden per larmgivare enligt kommitténs kalkyl väsentligt understiger det genomsnittsbelopp som statens vatten- fallsverk redovisar för de av länsstyrelsen begärda nya tyfonerna vid Ringhals kärnkraftstation. Sex nya larmgivare skulle där fordra en investe-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 622

ring på något mer än 500000 kronor — eller drygt 80000 kronor i genom.- snitt per larmgivare. Det finns flera förklaringar till denna skillnad. En är enligt företrädare för statens 'attenfallsverk att larmet skall kunna utlösas både från kärnkraftstationen och från Värö Bruk och fordrar därför en relativt komplicerad manöverutrustning. Som tidigare har framhållits skall larmsystemet kttnna utnyttjas såväl vid haveri i kärnkraftstationen som vid en olycka med kondenserade gaser i anslutning till bruket. l beloppet för Ringhals ingår vidare en förhållandevis omfattande tcleutrustning. bl.a. i form av fasta teleförbindelser mellan bruket och kärnkraftstationens olika kontrollrum. En annan förklaring till skillnaden är att kostnaderna för konstruktion och dokumentation för de redan planerade arbetena vid Ringhals måste slås ut på ett begränsat antal larmutrustningar. Slutligen skall nämnas att statens vattenfallsverks beräkningar omfattar kostnader för centralförvaltningens administrativa förberedelser för de planerade investeringarna. Kommittén utgår i sin beräkning från att denna typ av arbete skall belasta de ordinarie anslagen för berörda verksamheter.

Underhållskostnaderna kan med ledning av civilförsvarsstyrelsens erfa- renheter beräknas till ungefär 600 kr per aggregat och år. dvs. mellan 17000 och 22000 kronor för det föreslagna larmsystemet vid var och en av de fyra kärnkraftstationerna. Till kostnader för driften av larmanläggning— arna hör mellan 20000 och 25000 kronor årligen för varje kärnkraftstation avseende abonnemang av ledningar från kraftstationen till Iarmgivarna. Kostnaderna för regelbundna prov av utrustningen kan däremot inte be- räknas i detta sammanhang. lnte heller eivilförsvarsstyrelsens kostnader bl.a. för de ändringar av signalkaraktåren som civilförsvaret har föresla- gits att göra på vissa larmorter kan nu närmare anges. Kommittén bedömer emellertid samtliga de merutgif'ter som civilförsvarsstyrelsen kommer att begära teckning för som förhållandevis marginella.

6 Tidsplan

Länsstyrelserna. som enligt kommitténs förslag får det direkta admini- strativa ansvaret för utbyggnaden av alarmeringen runt kärnkraftstatio— nerna. bör åläggas att tillse att de avsedda åtgärderna är genomförda före en viss tidpunkt. Kommittén anser att larmsystemet skall byggas ut snabbt. Om statsmakterna under våren 1981 fattar beslut om principerna för alarmeringen. bör det vara möjligt att få utrustningen installerad och utprovad senast den 30 juni 1982. En sådan snabb utbyggnad av systemet underlättas sannolikt i väsentlig grad om kraftproducenterna får disponera den larmutrustning som civilförsvarsstyrelsen har beställt men ännu inte hunnit installera.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller i samrådsyttrandet att den anser - installationsarbetena kräva betydligt längre tid än som kommittén föreslår.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.6 Jordbruksdepartementet 623

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att tidsplanen kan hållas endast om uppsättningen av larmgivarna ges prioritet i samtliga led av arbetet.

Kommittén vill framhålla att en snabb utbyggnad av tyfonalarmeringen med den omfattning utbyggnaden skulle få sannolikt förutsätter en särskild lagstiftning som medför att berörda markägare är skyldiga att tåla det intrång som installationen av en larmtttrttstning innebär.

7 Övriga åtgärder som fordras för att alarmeringen skall fylla sin funktion

Flera åtgärder måste vidtas om alarmeringen skall fylla den funktion som är avsedd — att se till att de som hotas av radioaktiva ämnen efter ett haveri söker skydd på det sätt som är lämpligt. Kommittén anser att de boende och andra som regelbundet vistas inom larmområdena måste infor- meras om att larmutrustningen installerats — vidare att signalen betyder att detaljerade uppgifter om läget och behovet av skyddsåtgärder lämnas i rundradion. Sådana meddelanden behöver förberedas. Redan nu har det utarbetats mallar som anger vilken typ av besked som informationen bör innehålla. Förberedda meddelanden finns både hos lokalradion och hos riksradion. ] det här sammanhanget skall framhållas att rundradion. om människorna skall behålla förtroendet för alarmeringssystemet. också bör ge besked när s. k. obefogade larm har utlösts.

Kommittén anser vidare att de praktiska åtgärderna för skydd på platsen eller för evakuering måste vara väl förberedda. Det behövs en organisation för transport av människor från olika institutioner — t. ex. skolor. daghem. äldersdomshcm och sjukhus. Möjligheterna till skydd på platsen bör också vara kartlagda och redovisade för dem som det gäller.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 625

Bilaga 2.7

Redovisning av uppdrag angående telekommunikationer för beredskap mot kärnkraftolyckor

Rapport från överbefälhavaren

Innehåll 1 Förutsättningar ............................................ 626 1.1 Givna uppdrag ......................................... 626 l.2 Underlag .............................................. 626 1.3 Avgränsning ........................................... 626 1.4 Tidsförhållanden ......... . ............................. 627 2 Grundvärden .............................................. 627 2.l Ledningsorganisation/sambandssystem ................... 627 2.2 Televerkets nät ......................................... 627 2.3 Försvarets telenät FTN ................................. 628 3 Systemförslag .............................................. 629 3.l Grunder ............................................... 629 3.2 Alternativbeskrivning ................................... 631 3.3 Diskussion ............................................. 63l 3.4 Övrigt ........................ . ........................ 632 4 Tidsförhållanden ........................................... 632 5 Förordat alternativ ......................................... 632 6 Genomförande av valt alternativ ............................. 632 6.1 Grunder ............................................... 632 6.2 Förmedlingsbarhet ...................................... 633 6.3 Geografisk utformning .................................. 633 6.4 Kostnadssammanställning ............................... 634 6.5 Bild och skriftöverföring ................................. 634 7 Uppdragsförslag, förvaltning och underhåll ................... 635 ' 8 Sammanfattning ............................................ 635 9 Samråd ................................................... 635

40. Riksdagen ”180/8]. [ saml. Nr 90. Bilaga/(>I

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 626

] Förutsättningar

Regeringen uppdrar åt Överbefälhavaren att i samråd med strålskydds- institutet. televerket. statens kärnkraftinspektion och berörda länsstyrel- ser utreda möjligheterna att med hjälp av försvarets radiolänknät bygga ut telekommunikationerna mellan de centrala myndigheterna och berörda organ i de regioner där kärnkraftverk finns.

Regeringen uppdrar vidare ät strålskyddsinstitutet att i samråd med berörda civila och militära organ ytterligare utreda hur telekommunika- tionerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras.

Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara att ett effektivt samband skall kttnna upprätthållas vid en olycka oberoende av det all- männa telenätet. Särskilt bör sambandsmedlen effektiviseras så att läns-

' styrelserna kan kontaktas omgående av respektive kärnkraftverk vid ett larm.

Försvarsstaben har tillsammans med televerkets centralft'lrvaltning och försvarets materielverk bildat en mindre arbetsgrupp för att bereda upp- draget. Tillfälle till diskussion och samordning har givits med berörda myndigheter 1980-08-29. l980-09—03. 1980-0945 och 1980-09-22.

l.2 Underlag

SSI har i tidigare arbete anlitat Teleplan för utredning. Teleplan har på olika sätt kontaktat av verksamheten berörda myndigheter och utformat en rapport. Bedömda sambandsbehov. huvuddelen av existerande signalnåt samt förslag till lösningar med vissa kostnadsberäkningar ingår i rappor- ten. Vid remissbehandling av rapporten har en del brister konstaterats.

Med hänsyn 'till given uppgift behandlas här inte hur radiosamband skall ordnas. Vidare behandlas endast i begränsad omfattning hur bättre sam- band för ljärrskrift och väderprognoser skall organiseras. Den fortsatta redovisningen hari första hand inriktats på telefonisamband.

För att kunna klarlägga hur landsomfattande samband lämpligen skall ordnas redovisas även regionalt samband och utnyttjande av televerkets tjänster. [ detta ttnderlag redovisas inte de olika åtgärder som lokalt och regionalt erfordras för att förbättra anslutningarna till televerkets nåt i syfte att öka uthålligheten trafikalt och fysiskt. SSI (televerket) komtner att överlämna förslag till sådana åtgärder.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 627

Med hänsyn till den tid och resursinsats som erfordras för att etablera nya. säkra telekommunikationer samt att regeringen anbefallt skynd- samma åtgärder måste verksamheten delas i två etapper. På kort sikt (inom ett år) är det endast rimligt att genomföra enkla åtgärder i befintliga systern. På längre sikt (ca två år) kan de system som kräver planering och projektering anpassas till behoven för detta speciella samband.

2 Grundvärden

()lika studier av ledningsverksamhet samt erfarenheter från övningar har klart påvisat ett antal grundläggande fakta som måste beaktas vid kon- struktion av uthålliga ledningssystem.

Ledningsorganisationen och sambandssystemet är två samverkande de- lar. En bra lokalisering och fördelning av befogenheter påverkar positivt möjligheterna att utöva en effektiv ledning.

Sammanhanget mellan vald ledningsorganisation för fred och nödvändig krigsorganisation bör vara sådant att en övergång underlättas.

Ett allmänt grundvärde som också måste beaktas är karakteristiska egenskaper för de olika sambandsmedlen: tråd. radio och radiolänk. Radio kan bl.a. störas (även oavsiktligt) och avlyssnas men har hög rörlighet. Radiolänk (som i grunden är en riktad radioförbindelse) kan även den avlyssnas och störas men använda frekvenser och teknik gör det svårt utan tekniska förberedelser.

Direkta förbindelser (tråd och radiolänk) måste fungera i varje enskild punkt för att ge avsedd funktion. Förmedling är ett sätt att kringgå detta. men samtidigt måste nät och anslutningar dimensioneras så att risken för spärr minimeras.

Att på flera olika sätt ansluta abonnenter till traftknät kan verka vara en överdimensionering. Syftet är emellertid att skapa vägar. som är verkligt oberoende alternativ till varandra och inte kan påverkas av samma fel. För att kunna återskapa oberoende vägar vid inträffade fel och vid ändringar/ omgrupperingar i ledningsorganisationen. bör förmedlingspunkter inrättas.

2.2 Televerkets nät

Begreppet televerkets nät används ofta med två betydelser. lbland avses televerkets transmissionsnät och ibland avses det trafiksystem som kallas det allmänna telefonnätet (ATN).

Televerkets transmissionsnät omfattar tre nivåer: riks-, lands- och lokal- nät där lokal- och landsnäten till största delen består av fysikaliska kablar

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 628

på längre avstånd försedda med förstärkning. För riks- och i någon mån landsnäten används koaxialkablar och radiolänkar med mångkanalsystem (bärfrekvens — bf och digitala —- PCM).

Andelen radiolänk är f.n. relativt liten men ett ökat införande sker i samband med digitalisering på alla nivåer.

Transmissionsnätet användes för följande större trafiknät: ATN. telex. nordiskt datanät (NPDN). särskilda datanät. Den dominerande delen är ATN.

Strtlkturmässigt är ATN nivåindelat på ett sätt som liknar riks-. lands- och Iokalnäten. Stationer indelas i FFS. NFS (Fjärr och När Förmedlings Stationer) för den långväga trafiken samt med RKS (RiksKnutStationer) KS tknutstationcr och AS (ändstationer) för lokaltrafiken. Nätet dimensio- neras med två typer av trafikvägar hög- och lägspärrsvior. Lägspärrsvior inrättas på så låg trafiknivå som möjligt när ett starkt trafikintresse förelig- ger mellan två områden. Vian väljs i första hand och får därmed en hög beläggningsprocent. Lågspärrsvior inrättas alltid mellan trafiknivåer samt på den högsta nivån. De görs så stora att de tillsammans med högspärr- viorna kan ta hand om den totala högsta belastningen i hela trafiknätct.

Abonnenter är endast anslutna till RKS. KS och AS. Länsalarmerings- centraler och televerkets manuella avdelningar ansluts dock dessutom till FFS och NFS.

Direktanslutning på ljärrförmedlingsniväer (FS-anslutning) ger tillgång till god kapacitet för i första hand långväga trafik. Vid "trafikstormar" i nätet är det svårt att förutsäga hur funktionerna kommer att påverkas och vilka nivåer som ev. kommer att: störas. Sannolikheten för att komma fram på fjärrförmedlingsnivån bedöms som god men en för varje samtal'garante- rad framkomlighet kan icke lämnas. Genom trafikomkopplingar kan viktig trafik prioriteras (manuellt förfarande).

Nätet är sammansatt av följande transmissionsdelar: Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL), försvarets kablar (endast i vissa områden) och resurser i televerkets nät (förbindelser såväl fredsuppkopplade som förbe- redda). De ovan redovisade transmissionsresurserna ingår i ett samman- hängande landsomfattande stomnät. Det är således endast försvarets kab- lar och FFRL som är helt fysiskt åtskilt från televerkets fysiska nät.

För att överföra trafiken utnyttjas de tillgängliga transmissionsresur- serna för att anordna bl.a. ett gemensamt trafiknät: Försvarets automatnät (ATL)-

Dcn redovisade nätkonstruktionen gör det möjligt att med vissa begräns- ningar överföra tal. skrift. bild och data.

FTN är ett system som är konstruerat för beredskap och krig. Det innebär att under normal fredsberedskap är stomnätet i drift. Reparations-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 629

beredskapen begränsas till normal dagarbetstid som i Vissa fall kan utökas t. ex. vid övningar. Hela ATL utom anslutningar till ej bemannade krigsan- läggningar är i drift. För förebyggande och felavhjälpande underhåll av FTN utnyttjas personal från försvarets teleservicebaser, vilka finns grup- perade på åtta platser i landet.

Underhållet utföres normalt under ordinarie arbetstid måndag—fredag 07.00— 16.00. Någon organiserad jourtjänst under övrig tid behövs f. n. inte för försvarets fredsverksamhet. [ FTN stomdelar finns m. h.t skador en omfattande redundans vaiför sannolikheten för fel-i denna del är låg. Anslutningsdelen däremot byggs normalt med- ej dubblerad utrustning (dock med liten felsannolikhet). Abonnentanslutningar till automatnätet ATL testas automatiskt från nätet som erhåller larm vid feltillfällen. Detta är viktigt i nät som har mycket liten trafikstyrka i fred.

3 Systemförslag

3.l Grunder

För att etablera ett väl fungerande och säkert samband fordras tillgång till exklusiva förbindelser som ej påverkas av annan trafik och att den "egna” trafiken över dessa förbindelser kan påverkats t. ex. genom priori- teringar. Säkerheten kan även tillgodoses genom att alternativa sambands- vägar finns tillgängliga. I enlighet med uppgiften redovisas möjligheter till utnyttjande av försvarets telenät. [ alternativen ingår dock även telever- kets nät då de båda systemen inte bör behandlas separat.

Televerket har i en särskild arbetsgrupp utarbetat förslag till hur sam- bandet skall förstärkas mellan vissa centrala myndigheter och berörda länsstyrelser/kärnkraftverk. Målsättningen är att förslaget skall kunna ge- nomföras inom ett år efter beslut. Resultatet från televerkets beredning har efter hand inarbetats i de alternativ. som redovisas här.

Tillgången till olika signalnät bör regleras i förmedlingspunkter eftersom alla abonnenter inte var för sig kan ges tillgång till alla typer av förbin- delser.

Två typer av förmedlingspunkter föreslås. en central (i Stockholmsom- rådet) och en regional. Det är fördelaktigt om dessa förmedlingscentraler finns i anslutning till den centrala resp. regionala ledningsorganisationcn.

Förmedlingspunkterna har den mycket viktiga uppgiften att kunna vi- darebefordra trafik från ett sambandsmedel till ett annat. Dessa övergång- ar möjliggörs ofta endast efter komplettering med teknisk utrustning.

Det måste klart specificeras vilka behov av förmedlingsbarhet som skall föreligga. l förmedlingspunkter kan också de krav pä prioriteringar m.m. som rör utnyttjande av tillgängliga sambandsmedel praktiskt effektueras.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 630

Länsalarmeringscentralen är en alternativ lokalisering för regional för- medlingspunkt därför att — den har bra trafikmöjligheter i televerkets nät bl.a. genom anslutning i den högsta trafiknivån dit övriga abonnenter ej är direkt anslutna — den har telefonister som kan prioritera och styra trafiken över olika anslutningar — den har direkta förbindelser till regionala och lokala räddningsorgan — den har tillgång till ett yttäckande radiosamband — den är väl förtrogen med räddningstjänstens samband. Länsalarmeringscentralerna uppfyller emellertid inte kravet på närhet till ledningsorganisationen. l televerkets- och försvarets nät kan samband ordnas på i huvudsak följande sätt.

Televerkets allmän/iu telefonnät

Anslutning till högsta trafiknivå ATN-F innebär automatiskt förmedlad trafik i televerkets nät med exklusiv möjlighet att styra trafikdirigering i nätet (prioritera).

Anslutning till lägsta traliknivån ATN-L innebär automatiskt förmedlad trafik på samma villkor som övriga abonnenter i nätet.

Stelt uppkopplade förbindelser i televerkets transmissionsnät som är oberoende av övrig trafik i nätet och exklusivt disponeras för speciellt ändamål.

[ televerkets nät förekommer transmissionstekniskt överföring i både radiolänk och kabel.

F ("irsrurels telenät

Anslutning till automatisk förmedlat trafiksystem (ATL). Sluten abon- nentgrupp kan ordnas. Prioritet kan införas. Systemet är trafikalt skilt från televerkets nät medan transmissionsmässigt sett förbindelser utnyttjas både i ett fast stomnät av radiolänk FFRL och i regionala trådnät som oftast är anordnade i televerkets kablar.

Nedan redovisas och diskuteras fyra alternativa lösningar för de aktuella länen. Utöver dessa alternativ föreslås atti angränsande län förstärkes sambandet mellan länsstyrelse och LAC med en stel förbindelse i telever- kets nät. .

De diskuterade alternativen är gjorda mot bakgrund av fredsorganisa— tionens behov. Det är självfallet förmånligt om övergången fred—krig inte innebär att nya sambandsvägar måste skapas och nya ledningsförhållanden i övrigt uppstår. Det vore också rationellt om gjorda investeringar kunde användas även för andra ändamål inom totalförsvarets ram. Underlag saknas emellertid för en sådan bedömning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 631

Alt [ utnyttjar förmedlad trafik i televerkets allmänna telefonnät ATN och motsvarande i försvarets telenät. Förmedlingspunkterna är anslutna till både ATN-L och ATN-F.

Alt. ?. utnyttjar förmedlad trafik i televerkets nät enligt alt. 1 samt ett exklusivt samband över stela förbindelseri televerkets nät.

Alt. 3 är alt. 2 med anslutningar i försvarets telenät enligt alt. 1. Alt. 4 är ett begränsat antal anslutningar i FFRL kompletterat med vissa stela förbindelser i televerkets nät inom region.

Alternativ ] Fördelar Tillgång till skilda fysiska transmissionsvägar Fri förmedlingsbarhet i två skilda nät utan manuell inbland- ning Vakthavande befäl vid ett antal staber och förband inom försvaret samt vissa större civila flygplatser kan nås över försvarets telenät. _ Nackdelar Framkomligheten i televerkets nät kan begränsas genom spärrning främst regionalt i anslutning till kärnkraftverket. Nackdelen kan delvis reduceras genom införande av trafik- bortkopplingssystem vid vissa av televerkets stationer. ] de aktuella områdena är f. n. inte något sådant system planerat. Alternativ 2

Fördelar Tillgång till två trafikvägar varav en utgör en stomme som enbart disponeras för detta ändamål. Nackdelar De två skilda tralikvägarna kan delvis vara anordnade i sam- ma fysiska transmissionutrustning. [ den omedelbara närhe- ten av t. ex. ett kärnkraftverk kan således både ATN anslut- ning och stel förbindelse gå i samma kabel. Det exklusiva nätet är stelt Uppkopplat och har endast manuell förmedlings- barhet. Långa stela förbindelser i televerkets nät är dyrbara och sårbara.

Alternativ 3

Fördelar Ger en mycket god skadetålighet (tre tralikvägar varav två enbart disponeras för detta ändamål). Nackdelar Långa stela förbindelser i televerkets nät är dyrbara åtgärder och svåra att vidmakthålla. Alternativ 4 Fördelar För långdistant trafik disponeras två fysiskt skilda traiiknät med automatisk förmedling. ] båda trafiknäten kan vissa abonnenter inom försvaret nås.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7" Jordbruksdepartementet 632

De långdistanta stela televerksförbindelserna undviks. Med de stela förbindelserna i televerkets nät LSTY — LO- KALFÖRMEDLINGSPLATS — KÄRNKRAFTVERK kan ett regionalt exklusivt nät mellan dessa platser bildas som inte är åtkomligt för andra enheter.

Nackdelar Länsstyrelsens förbindelseväg till central förmedlingspunkt går över den lokala förmedlingspunkten om ATN ej kan ut— nyttjas.

Vid utnyttjande av försvarets fasta radiolänknät bör observeras att detta nät med lämplig teknisk materiel kan avlyssnas i stråkriktningar eller i stationernas omgivning. Beroende på innehåll i den överförda informatio- nen kan signalskyddsmateriel behöva tillföras.

Försvarets telenät kan endast erbjuda tjänster inom landet.

4 Tidsförhållanden

Leveranstiderna för stela förbindelser i televerkets nät samt för ATN-F anslutningarna via LAC är sådana att de som regel kan levereras inom ett år. De föreslagna åtgärderna i försvarets fasta radiolänknät tar längre tid och hör således till de långsiktiga åtgärderna. De av televerket till SSI föreslagna åtgärderna på kort sikt skall ses som en grund till i första hand alternativ 4. '

5 Förordat alternativ

Vid samordningssammanträde vid SSI l980.09.03 har bl. a. SSl. länssty- relsernas i Uppsala. Kalmar. Malmöhus och Halmstad län representanter förordat fortsatt studium av alternativ 4.

Vid sammanträdet förordades att länsstyrelsen skulle anslutas till FFRL och utgöra regional förmedlingspunkt. Länsalarmeringscentralen skall ut— nyttjas för tratik över ATN-F.

6 Genomförande av valt alternativ

6.1. Grunder

Alternativet 4 har anpassats till de förhållanden som råder inom respek- tive län. En grov kostnadsberäkning har genomförts avseende främst transmis- sionsdelarna i nätet.

Prop. 1980/8l:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 633

6.2. Förmedlingsbarhet

På grund av att kraven på förmedlingsbarhet inte entydigt kunnat utryckas har följande förslag till manuell förmedling legat till grund för kostnadsberäkningarna.

Trafik mellan direktkopplade förbindelser inom Stockholmsområdet till förmedlingspunkt vid SSI (C) skall kunna kopplas ut över försvarets te- lenät genom manuell förmedling. SSI bör enligt televerkets förslag vara ansluten till LAC AB för åtkomst av ATN-F.

Vid länsstyrelse och kärnkraftverk skall förmedlingsbarhet föreligga mellan direktkopplade förbindelseri televerkets nät och försvarets telenät. Möjlighet skall finnas att på trådförbindelse mellan LAC och länsstyrelse ansluta L.AC till försvarets nät (telefonnummer i ATL) att användas av LAC intill dess länsstyrelsens ledningsfunktioner tar'över.

Vid samtliga LAC föreslås manuell förmedling kunna ske mellan ATL och ATN. Förmedlingen får från A'fN mot ATL endast ske för behörig trafik. '

Förmedling mellan försvarets telenät och vid länsstyrelse resp LAC åtkomliga radioförbindelscr ger ytterligare liexibilitet i sambandssystemet men föreslås inte som primärt krav och ingår inte i kostnadsberäkningarna. Kostnader för personal. utbildning m.m. redovisas ej.

6.3. Geografisk utformning

I-lär redovisade lösningar i FTN med anslutning till ATL förutsätter komplettering med förbindelser i televerkets nät för ett effektivt och uthål- ligt samband. Erforderligt samband i televerkets nät har redovisats av televerket till SSI. På här bifogade skisser har förbindelser i televerkets nät tagits med för att ge översikt och sammanhang.

Vid sammanträde l980-O9-l5 och 1980-09-22 har föreliggande geografis- ka utformning enligt underbilaga ] ("ej här.) diskuterats med representanter för SSI. SOSAB. länsstyrelsen i Uppsala län och televerket. Vid samman- trädet förordades en i förhållande till alternativ 4 utökad anslutningskapa- citet för kärnkraftverken.

Förslagen till geografisk utformning är utförda på tillgängligt planerings- underlag och ej tekniskt rekognoserade eller projekterade. Nedanstående kostnadsberäkningar grundas på uppgifter enligt underbilaga 2 (ej här,).

Uppsala län Kapacitet Kostnad [ Forsmark — abanl A (i kan (4 ATL) 300000:— 2 abanl A — nätanl B 6 kan MUX 3 Länsstyr C — nätanl Bt-"C () kan (4 ATL) 300000:— 4 Forsmark — mast 20 rn 90000:—

5 Länsstyr C —- mast 20 m 90000:—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 634

Kalmar län (& Simpevarp — nätanl I) 7 Länsstyr H — nätanl E

6 kan (4 ATL) 6 kan (4 ATI.)

300 ()()0: — 300 000: —

(8) Lac Växjö — nätanl F 2 kan ATL (l30000:—) 9 Simpevarp —- mast 20 m — 30 m ' ' 90000:— I0 Länsstyr H — mast IS m 90000:— (Il)l-ac Växjö — mast IS m (90000:—) ll-laltm'iltas latt I2 Länsstyr M — nätanl G (i kan (4 ATL) 30000:— (I3) Barsebäck — nätanl H 6 kan (4 ATL) (30(l()00:—) l4 — " —— — " — 2 kan ATL l300002— (IS) Länsstyr L — nätanl I 2 kan ATL (l30000:—) lö Länsstyr M — mast 20 m 90000:— 17 Barsebäck — mast 20 m 90000:— (l8) Länsstyr l., — mast 15 m (90000:——) Hallands län - l9 Ringhals — nätanl K/L (> kan (4 ATL) 300000:— 20 Länsstyr N — nätanl J 6 kan (4 ATL) 300000:— (2l) Lac Göteborg — nätanl L 2 kan (l300002—l 22 Ringhals — mast 20 m 90000:— 23 Länsstyr N — mast 90000:— (24) Lac Göteborg — mast (90()()0:—) Stuck/mln!

25 SSI — nätanl M 6 kan (4 ATL) 300000:— 26 SSI — mast 90000:— Norr/täppt)! 27 SMHI --- nätanl N 2 kan ATL l300001— 28 SMHI — mast 90000:—

6.4. Kostnadssammanställning

Sammanställning av kostnader för förordade alternativ och prioritering— ar ger följande totalram för transmissionsanslutningar.

Pos 1 — 7. 9 — ll). l2. H. 16 — l7. 19 — 20. 22 — 23. 25 —- 28. 3.56 mkr (osäkerheter pos 2 och pos I3 samt antal master och masthöjder)of(')r- utsett It) 'i- ().40 mkr

ca 4.0 mkr

6.5. Bild och skriftöverföring

För att använda FFRL och A'I'I, för helt felfri överföring av bild- och ljärrskriftkommunikation erfordras tilläggsutrustning hos abonnenterna. Denna kallas datakommunikatit.)nsutrustning DCE och innehåller såväl modem. som omfrågningsutrustning (ARQ) ATL medger f.n. överföring med hastigheten 2400 bitar/s_sarnt inom vissa regioner 4800 bitar/s. Före- slagna stela förbindelser kan användas för överföring med enbart modem.

Försvarets fredsfjärrskriftnät planeras nästa år genomgå en genomgri- pande omplanering. Övergången genomföres eftersom televerkets utrust- ning måste omsättas. Medel för de civila totalförsvarsintressenterna har äskats. Övergången innebär för lågtrafikabonnenter ett ökat beroende av ATN. I—"örsvarsstaben kommer .att bevaka att berörda Iänsstyrelsers an- slutning behålles skild från ATN.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 635 7 Uppdragsförslag, förvaltning och underhåll

Uppdrag att genomföra ovan redovisade åtgärder eller del därav i för- svarets telenät föreslås ges som primäruppdrag till huvudprogram 4 med resurser i form av bemyndigande och betalningsmedel.

För att effektivt och rationellt kunna vidmakthålla sambandsmöjlig- heterna via FFRL bör materielen ägas och förvaltas av försvaret enligt normala rutiner. Detta innebär att radiolänkanslutningarna överlämnas till sektorflottiljer. Kontaktvägar meddelas efter hand av försvarsstaben eller försvarets materielverk.

Underlag för budgetering av årliga kostnader för underhåll lämnas av sektorllottilj direkt till de lokala myndigheter som använder utrustningen. Efter hand som underhållet utförts av verkstadsorganisationen (TSB) fak- tureras det till lokal myndighet. '

Första år för budgetering kan vara l982/83. Livslängd för den telemateriel som kan installeras är beräknad till ca l995 varefter investeringar för byte av telemateriel måste betalas. Enligt gällande principer bestrides detta av intressenter. '

8 Sammanfattning

Med hjälp av försvarets fasta radiolänknät FFRL och det i detta nät befintliga automatiska förmedlingssystem ATL kan samband anordnas mellan i uppdraget nämnda myndigheter och organ.

Vikten av att vid dimensionering och utformning i övrigt samordna detta samband med övriga åtgärder t. ex. i televerkets nät understryks.

Förutsättningarna att effektivt kunna utnyttja resurserna och vid ett olyckstillfälle kunna anpassa dessa efter den uppkomna situationens krav beror även på möjligheter att förmedla tralik mellan nät. Dessa krav bör särskilt anges i ett eventuellt uppdrag.

9 Samråd

En preliminär redovisning av uppdraget utsändes för samråd l980- It)-0]. Yttranden har till största delen kunnat inarbetas i den slutliga redovisning- en. De synpunkter som inte kunnat inarbetas redovisas nedan.

Statens strålskyddsinstitut (1980-10-09 850/76/80) delar försvarsstabens förslag till lösning av uppdraget men anser att frågan om huvudmannaskap för de civila delar som ansluts till FTN skall diskuteras och redovisas i den slutliga lösningen. SSI delar i övrigt förslaget till lösning.

Statens kärnkraftinspektion (l980-l0-l4 A 9.4 — 72/80) understryker vikten av att få minst 2 förbindelser till förmedlingspunkter vid SSI och

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.7 Jordbruksdepartementet 636

möjlighet till förmedling till aktuellt kärnkraftverk. Förslaget anses i stora drag kunna täcka SKI:s behov vid en eventuell kärnkraftsolycka.

Länsstyrelsen i Uppsala län (l980-l0-23 l2.lS—544-80) biträder i allt väsentligt utredningens förslag angående C län. Följande synpunkter fram- förs dock.

l Sambandet skall terminera i kärnkraftverkets kommandoeentral. 2 Räddningstjänsten i krig avses ledas de ordinarie ordervägarna via det krigsorganiserade civilförsvaret. 3 Räddningstjänsten kani krig inte baseras på länsalarmeringscentralerna. 4 LAC bör i fred inte belastas med andra förmedlingsuppgifter än de som ingår i dess ordinarie verksamhet. 5 Sambandet till angränsande län är ej aktuellt i nuvarande planeringsnivå och bör ej belasta arbetet varken ekonomiskt eller tidsmässigt. 6 Signalskyddsaspekten kan man helt bortse från i fred. 7 Förmedlingsbarhet mellan ATL och ATN vid LAC erfordras ej. LAC anslutning till ATL intill dess länsstyrelsens räddningsledning är i funk- tion har ingen praktisk användning.

Länsstyrelsen i Kalmar län tl980—l0-07 12.l5-70l-80) I princip intet att erinra. Länsstyrelsen anser det dock angeläget att polisen i Oskarshamn och Oskarshamns kommun ansluts till ATL.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (I980-I0-23 12.15-l3öl—80) = Lsty ('.' p 2. p3.p4.p5.p6.p7.

Förslaget biträdes om länsstyrelsen och icke LAC ansluts till FFRL. Länsstyrelsen i Hallands län (l980-l0-28 l2.l5—574-8()) Länsstyrelsen ansluter sig i princip till alternativ 4. Länsstyrelsen skall dock vara regional förmedlingspunkt för-ATL.

Länsstyrelsen är tveksam till behovet av LAC i N och O län anslutning till ATL.

Televerket har under hand lämnat synpunkter som inarbetats i detta förslag.

Försvarsstaben har med förslagen velat visa möjligheterna att utnyttja FFRL. Eftersom handlingsfriheten ökar väsentligt med förmedlingsbarhet i första hand mellan ATL— ATN har en sådan teknisk lösning föreslagits. Som framgår ovan biträds icke detta av alla samrädsmyndigheter. Detta kan möjligen bero på att fördelarna för den regionala nivån är svårare att skönja än för den centrala.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 637 Bilaga 2.8

Redovisning av kartläggning av särskilda problem för jordbruket som kan uppkomma vid en kärnkraftsolycka

Rapport från lantbruksstyrelsen

Innehåll | Bakgrund ................................................. 638 2 Utsläpp till atmosfären av ädelgaser .......................... 638 3 Utsläpp till atmosfären av ädelgaser.jod m.m. ................. 639 3.1 Utgångspunkter ........................................ 639 3.2 Planläggningsläge vid länsstyrelserna ...................... 639 4 Mycket stora haven'er ...................................... 642 5 Hotsituationen ............................................ 644 6 Information, utbildning. övning .............................. 644 7 Kostnader ....... , ........................................ 645 8 Sammanfattning ............................................ 646

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 638 1 Bakgrund

Man kan bl.a. enligt SSI-rapporten "Effektivare beredskap" skilja mel- lan ätminstone tre principiellt olikartade olyckor i svårighetsgrad. Det kan också förekomma situationer då ett mer eller mindre uttalat hot om utsläpp av radioaktiva ämnen föreligger.

]. Utsläpp till atmosfären av endast ädelgaser

2. Utsläpp till atmosfären av ädelgaser och jod m.m.

3. Stora delar av härdinnehållet sprids i atmosfären En strikt åtskillnad mellan dessa olyckstyper kan inte ske. Initialt efter ett larm kan det vara omöjligt att uppskatta vilken omfattning olyckan" kommer att få." Det är dessutom många gånger stora svårigheter att få en säker meteorologisk prognos. Allt detta samverkar och gör att osäkerhets- faktorerna blir stora. Trots detta måste man sträva efter en säker. snabb och fortlöpande information säväl frän kärnkraftverket till länsstyrelsen som från länsstyrelsen till berörda lantbrukare inom riskområdet vid kärnkraftverket.

[ det följande redovisas för varje olycksalternativ först de konsekvenser för djur. livsmedel och gröda som anges bl.a. i SSI-rapporten. därefter planeringsläget samt eventuella kommentarer. '

2 Utsläpp till atmosfären av ädelgaser

Detta är det mest sannolika olycksalternz'ttivet. lngen olycka är känd där nämnvärda utsläpp av annat än ädelgaser skett frän kraftproducerande kärnreaktorer. De radioaktiva isotoperna av krypton och xenon som här kommer ifråga har relativt korta halveringstider.

Betande djur utsätts endast för molndos dvs. helkroppsbestrålning från radioaktiva ämnen i luften. Inandning av ädelgaser ger förhållandevis smä stråldoser och det blir ingen markbeläggning.

Om utsläppet begränsas till enbart ädelgaser motiverar det därför inga nämnvärda motåtgärder. Det är dessutom troligt att vid kortvariga utsläpp molnet passerar så snabbt och förvarningstiden — åtminstone för det närmaste området kring kärnkraftverket — blir så kort. att man inte hinner sätta in åtgärder innan molnet passerat. Om förvarningstid finns skall djuren stallas in. Som förut nämnts är en snabb och fortlöpande informa- tion från länsstyrelsen till allmänheten synnerligen viktig för att undvika panikåtgärder.

lnga åtgärder behöver vidtas beträffande leverans av mjölk. kött och växande gröda annat än att man undersöker eventuell förekomst av ra- dioaktiva ämnen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 639

3 Utsläpp till atmosfären av ädelgaser. jod m. m.

Vid något större skador på reaktorn än i alternativ ] får man räkna med att även andra lättflyktiga ämnen såsom radioaktiv jod och eventuellt andra mindre flyktiga radioaktiva isotoper säsom cesium också kan komma ut i atmosfären. Förutom molndosen utsätts såväl människor som djur även för bestrålning från radioaktiva ämnen som andas in och från markbelägg- ning. Molndosen kan åtminstone i förhållande till den totala dos. som skulle kunna erhållas på längre sikt. förmodas ge ett mindre bidrag än inhalations- och markdosen. lnga akuta strålningsskador anses dock kunna uppkomma på människor eller djur vid denna olyckstyp.

Beroende på utsläppens storlek, väderförhållanden m.m. uppkommer olika konsekvenser och därmed olika behov av åtgärder. Evakucring av människor kan bli aktuell inom olika stora närområden till kraftverket. Därmed uppstår skötselproblem för husdjuren.

Betande djur. speciellt mjölkkor. skall snarast möjligt stallas in och utfodras med ej kontaminerat foder. Ventilationen i stallarna minskas. där så är möjligt. Hur detta skall ske bör närmare utredas av Sveriges lantl— bruksuniversitet. [ svin- och fjäderfästallar. vilka alltid ventileras meka- niskt. måste viss minimiventilation alltid finnas. eljest dör djuren. '

Vid denna typ av olycka torde man kunna räkna med att personal, som skall sköta djuren. skall kunna vistas inom området. åtminstone temporärt. [ntensitetsmätningar bör ske. om möjligt på varje gård. innan skötarper- sonalen går in i området.

Leverans av foder till området kan ske utan restriktioner liksom leve- rans från området av mjölk. kött och ägg. Kontrollmätning bör ske på mejeri respektive slakteri och äggeentral innan produkterna godkänns för konsumtion.

Förbud utfärdas mot användning av mjölk för direkt förtäring under viss tid beroende på halten av jod. Sädant förbud kan komma att omfatta mycket stora områden även i angränsande län. Mejerierna skall förbereda utökad tillverkning av torrmjölk och andra hållbara produkter av mjölk. som har för hög radioaktivitet. Lagringsutrymme för dessa produkter bör anordnas av mejeriet för minst tre månader. Mätning av mjölkens radioak- tivitet skall kunna utföras i hela landet.

3.2.1. Kartläggning av djurförekamsr

Län Fullständig' Oversiktlig Under planläggning

C inom 20 km H inom 5 km M lnom 5 km N lnom 10 km

' Inklusive enskild besättning

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 640

Kommentar: C och H län har relativt få djur även på rätt stora avstånd. l M och N län stiger djurantalet mycket starkt utanför lt) km respektive 5 km—gränsen. Fullständig kartläggning inom l0 km bör ske i alla fyra länen. Detta torde inte vara något problem, då uppgifter finns hos lantbruks- nämnd och blockorganisation.

3.2.2. Åtgiirderji'ir djur om människor evakueras Skötsel

] H län har man inom 5 km träffat avtal med ägare — skötare om skötsel av djuren då strålningsnivåerna tillåter att människor vistas i området. l övriga län räknar man med att ordinarie ägare — skötare skall stå för skötseln under motsvarande förutsättning. 1 C och N län har man haft kontakt med blockorganisationen i länen. I N län har man haft kollektiv överläggning med djurägare i dessa frågor.

Kommentar: I fråga om behovet av skötsel finns uppgift om att nötkrea- tur kan klara sig förvånande lång tid — kanske ett par veckor — utan foder. Vatten måste de dock ha tillgång till. Om strålningssituationen tillåter att djurskötare temporärt kan vistas i området 2—3 dagar efter det att nötkrea- turen fått lämnas, vilket får anses troligt inom vissa områden om markbe— läggningen huvudsakligen utgjorts av radioaktivjod. torde vuxna nötkrea- tur alltså kunna klara sig. Elström måste dock finnas för vattentillförscln.

Svårare är problemet med kalvar. svin och fjäderfä. Här är situationen oklar. Det måste tas fram mera exakta instruktioner hur man skall göra med dessa djur eller ordna för dem. Olika varianter har diskuterats mot bakgrund av att dessa djurslag inte klarar sig mer än något dygn titan tillsyn och skötsel. En möjlighet är skötsel genom personer som utrustats med viss skyddsutrustning (skyddsmask. overall. dosimeter). Ett annat alterna- tiv är transport av så många som möjligt till slakteri. Ett gemensamt problem för dessa varianter. är att olika kategorier av människor (transpor- törer. slaktare) måste vistas i området sedan utrymning beordats.

Alla dessa frågor måste i möjligaste mån klarläggas så att planläggning för information och instruktion till djurägare kan bli entydiga. Sveriges lantbruksuniversitet bör få i uppdrag att skaffa kunskaper om djurs beteen- de i en svältsituation. överlevnadstider m.m.

Katasrrquarrull

En lösning av skötselproblemen och även andra uppgifter avseende husdjuren (transporter, slakt. avlivning m.m.) kunde åstadkommas om man utbildade och organiserade en katastrofpatrull på förslagsvis 30 man. Patrullen bör ha denna storlek för att kunna delas i tre grupper om lt) man. Dessa mindre grupper Skall då omväxlande kunna tjänstgöra i ett område med så hög radioaktiv beläggning att människor endast kan vistas där en kortare tid. Patrullens medlemmar skall utbildas och fortbildas för sin uppgift. men patrullen skall inte sättas upp annat än vid behov.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 641

Med förebild från t. ex. Västtyskland kunde en sådan patrull eventuellt organiseras i samarbete med försvarsmakten. som skulle kunna sätta in den vid kärnvapenanfall.

De ekonomiska förutsättningarna för att organisera och utrusta en kata- strofpatrull bör närmare utredas.

U nda n_ finare!

Att planera för en allmän undanförsel av husdjuren inom en 5—10 km räjong bedöms inte vara realistiskt. Tillräcklig transportkapacitet finns inte. Drivning av nötkreatur och hästar genom ett område med radioaktiv beläggning är endast undantagsvis möjlig dels p.g.a. den bestrålning skö- tarpersonalen utsätts för dels p. g. a. de presumtivt stora doser djur får vid bete under drivningen och genom att dricka radioaktivt ytvatten.

I M län uppger man sig kunna undantransportera alla djur inom 5 km. om så skulle behövas.

Möjligen kan enstaka från avelsynpunkt särskilt värdefulla besättningar undanföras.

Foder

lngen särskild planläggning föreligger utöver att man i information till djurägare innefattar att bete skall undvikas och att det kan bli aktuellt att kassera skörden i starkt kontaminerade områden.

Kommentar: Det har ifrågasatts om inte de normalt knappa fodcrlagren till svin och fjäderfä borde utökas i närområde-na. Denna fråga här studeras närmare. För stordjuren är grovfodersituationen kritisk pä senvåren om inte bete kan utnyttjas. Viss reserv torde gå att uppbringa om man tar hänsyn till stora icke "angripna" områden. Detta bör penetreras närmare.

Sveriges lantbruksunivcrsitet bör få i uppdrag att utreda och fastställa toleransnivån för aktivitetskoncentrationen i foder.

3.2.3 Mätning (ll-' ..t'lrålningsinlcnsire! Planeringsläget är oklart. Frågan mäste utredas ytterligare.

Kommentar: Man är i de berörda länen klar över betydelsen av att mätning av strålningsintensitetcn snabbt kommer till stånd. Detta har i samband med djuren stor betydelse för om och när de kan få skötsel. Mätning kan behöva ske på besättningsnivå för att kartlägga särskilt starkt kontaminerade områden. Tillgång till mätutrustning och personal måste noggrant utredas och dess utnyttjande planeras. Detta bör ingå i länsstyrel- sernas beredskapsplanering.

3.2.4. Skyddsmrustning

Planeringslägct är oklart. Frågan måste utredas ytterligare. Kommentar: Lämplig skyddsutrustning för personal som skall sköta djur och utföra transporter bör utformas. Kvantitativa behoven bör inven- teras. 4l Riksdagen [ORD/8]. I .l't'lllll. Nr 90. Hiluut'del

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 642

3.2.5. Livsmedel

58] gör fortlöpande mätningar på eventuell aktivitet i mjölk m.m. i den närmaste omgivningen av kärnkraftsvcrken. [ l—l län provas de monitorer för mätning av radioaktivitet i mjölk som inköpts av livsmedelsverket och kalibrerats av strålskyddsinstitutet. Annan mätapparatur för livsmedel är inte särskilt planerad.

Kommentar: Den helt dominerande omedelbara effekten på livsmedels- produktionen blir under bctessäsongen radioaktiv förorening (jod-131) av mjölk från betande kreatur. Jodintaget hos stallade djur (inhalation) kan förväntas bli mindre än en procent av de betande djurens intag.

På något längre sikt. när den radioaktivajoden avklingat. och efter stora utsläpp kommer den radioaktiva föroreniugen av kött genom bl. a. cesium att ge de största problemen. '

Koncentrationen av radioaktiva ämnen i fisk och skaldjur måste även observeras. Den radioaktiva beläggningen kommer att innebära en ome— delbar ytförorening av vegetationen. speciellt bladgrönsaker och frukt. Rotfrukter berörs inte primärt av det direkta nedfallet. långsiktigt är det även här cesium som dominerar. huvudsakligen genom rotupptag. Kon- trollmätningar bör göras lstickprovsvis) på alla jordbruksprodukter innan konsumtion tilläts.

Mjölkmonitorer bör utplaceras och ansvarsförhållanden för dessa klar- läggas. Behovet av annan mätapparatur bör klarläggas.

] detta sammanhang konstateras att toleransdoser för livsmedel måste ses över. Vid en spridning av radioaktiva ämnen efter en reaktorolycka är det område där livsmedelsrcstriktioner kan ifrägakomma i regel längt stör- re än det område inom vilket andra åtgärder är påkallade. [ vissa fall kommer livsmedelsrestriktioncr att vara de enda åtgärder som kan behöva sättas in. Mjölk som produceras inom det kontaminerade omrädet får betraktas som det i första hand kritiska livsmedlet.

Med ledning av de erfarenheter som finns av kontaminationsförloppct av mjölk efter en engängskontamiriation har strälskyddsnämnden (nuvarande strålskyddsinstitutet) l962 utfärdat anvisningar om att aktivitetskonccntra- tionen i konsumtionsmjölk inte vid något tillfälle får överskrida vissa fastställda värden.

Dessa anvisningar är nu l8 är gamla. En intensiv forskning har under dessa år skett i världen och det bör nu ske en översyn av dessa anvisning- ar. Statens livsmedelsverk har i samråd med strålskyddsinstitutet påbörjat sådan översyn. Detta gäller också andra livsmedel.

4 Mycket stora haverier

Vid mycket stora haverier blir säväl påverkan från moln som framförallt markbeläggning åtskilligt farligare än i alternativ I och 2. Strålningen från marken kvarstår också under längre tid beroende på att större mängder radioaktiva ämnen med lång halveringstid då kommer ut i omgivningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 643

Sträldoser kan bli aktuella som orsakar akuta strålskador på framför allt utegående djur. Av de djur som får så hög stråldos att de visar akuta symtom torde flertalet dö inom 4—6 veckor. Livsmedel och grödor kan behöva kasseras i stora mängder och marken kan bli starkt kontaminerad. Ingen planering för denna typ av olyckor finns i länen.

Kommentar: Det förefaller utomordentligt svårt att planera för omhän- dertagande av djur i här åsyftade situationer. En massavlivning skulle i och för sig sannolikt vara det enda lämpliga men stöter på den kanske oöver- vinnerliga svårigheten att ingen kan eller vill utföra denna. De i strålsjuka döda djuren och de som eventuellt massavlivats orsakar stora hygieniska problem relativt snabbt. De kommer att attrahera fåglar (som har större strålningsresistens än däggdjur) och andra asåtare t. ex. rävar (som i stor utsträckning skyddas i sina gryt). Man kan nämligen inte tänka sig att ta hand om döda och avlivade djur genom t. ex. nedgrävning i samband med utrymning. ()mhändertagandet av kadavren får ske senare, när området ånyo kan beträdas.

Sveriges lantbruksuniversitet bör få i uppdrag att utreda metoder för massavlivning.

Eftersom det även i detta alternativ blir fråga om variationer i belägg- ningstäthet och övergångar mellan kontaminerade och fria områden är det kritiska och viktiga att man har mätningskapacitet. Då kan man även i detta fall utskilja områden som kan åtgärdas — och då enligt alternativ 2 — från sådana. som måste lämnas åt sitt öde.

Möjligheterna att minska stråldoserna från jordbruksprodukter genom produktionsomläggning till andra grödor och att dekontaminera mark bör vidare utredas och torde fordra ytterligare forskning. Sveriges lantbruks- universitet anför härom följande: "Efter en kontaminering av mark med långlivade nuklider som '37Cs ställs man inför en avgörande och svårbe- svarad fråga: Har denna mark kvar något av sitt produktionsvärde eller måste den gå ur produktionen under ett antal mansåldrar? Om marken med hänsyn till externstrålningen får beträdas. kan den i och för sig accepteras. dels av de regler som ställs upp av myndigheterna och dels av den all- männa opinionen. Olika former av reklamationsåtgärder kan anvisas. Ex- empel härpå är dekontaminering av mark genom bortförande av gröda och bortförande av ytskikt. samt placering av det kontaminerade ytskiktet. - genom s.k. djupplöjning djupare än det nödvändiga bearbetningsdjupet.- Andra motiverade åtgärder kan utgöras av ändringari driftssystemet med restriktioner ifråga om val av grödor och viss djurhållning och mjölkpro- duktion etc. till förmån för annan odling. Det praktiska realiserandet av dylika åtgärder eller åtgärdspaket och deras totala effekt kan givetvis i en viss situation avgöra om nuklidtransporten från mark till livsmedel kan pressas ner till en acceptabel låg nivå. Förutsättningen för att man skall kunna bedöma om marken vid en viss tidpunkt är värd åtgärdssatsnirigen är dock att man har kunskap om åtgärdernas effekt. deras realiserbarhet och kostnader.

Prop. l980/8]:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet . 644

Genom de undersökningar som genom åren utförts. bl.a. vid SLU. är mycket känt om ”Ts-transporten från olika marktyper till olika grödor. om gödslingseffekten på transporten och om transporten via djur till livs- medel. Det är möjligt att kalkylera Cs-transportens storlek i olika kultur- ekosystem och genom ändringar i systemet söka minimera livsmedelskon- sumenternas aktivitetsintag. En väsentlig kunskapslucka finns dock. Den effekt som skulle kunna åstadkommas på l37Cs-transporten på sikt genom djup nedplöjning av ett kontaminerat ytskikt och dess realiserbarhet har ej undersökts. Goda förhoppningar finns emellertid på växtfysiologiska grun- der att effekten är avgjort stön'e och mer utslagsgivande för cesium än för strontium som undersökts. Likaså kan man med dagens-teknik förutsätta. att pålitliga metoder för effektiv deponering av kontaminerade skikt under nödvändigtjordbearbetningsdjup kan utarbetas och att jordbrukarnas egen maskinutrustning efter måttlig modifiering skulle kunna användas.

Placeringseffekten kan antas variera mellan olika marktyper. den vari- erar säkert med de klimatiska betingelserna och med slag av gröda. Hu- vudvikten vid en experimentell undersökning måste läggas vid inflytandet av dessa faktorer. Experiment måste därför utföras inom aktuella områ- den. med prioritering för M- och N— län. med aktuella grödor och under några år för att ge ett tillfredsställande grepp om placeringseffektens stor- lek. Den tckniska delen bör genomföras på olika lokaler inom Uppsalaom- rådet och i ett nära samarbete mellan radioekologisk och maskinteknisk expertis. Beräkningar över möjligheten att genom ändringar i driftssyste- met reducera ccsiumtransporten bör utföras för alla aktuella områden så att samtliga åtgärdsmöjligheter täcks in.

Den information som, dylika undersökningar kan ge skulle väsentligt förbättra underlaget och beredskapen för beslut som bör åtgärdas efter en eventuell olycka för att på sikt minska skadorna på åkermark."

5 Hotsituationen

I de alternativ som redovisats ovan är en olycka av viss svårighetsgrad ett faktum. Man kan emellertid också tänka sig en hotsituation då t.ex. alternativ 1 är ett fakum men hot föreligger om alternativ 2. Givetvis är detta i första hand ett beslutsproblem om vilka åtgärder som skall sättas in och vid vilken tidpunkt. Det är likväl motiverat att man har beredskap för åtgärder som kanske inte övervägs om alternativ 2 redan föreligger. t.ex. undanförsel av livsmedel. upplagring av extra foder. säkring av el-system.

6 Information, utbildning, övning

1 kärnkraftlänen har information i viss utsträckning utgått inom det närmaste området. Man torde dock inte ha analyserat lämpligaste informa-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 645

tionsmaterial. informationsvägar. tidpunkter eller metoder. Vid de över- läggningar lantbruksstyrelsen haft med representanter för länen har fram- kommit att man anser att hithörande frågor bör analyseras centralt. Det torde ankomma på strålskyddsinstitutet att ansvara för informationsavsnit- tet med assistans av lantbruksstyrelsen. berörda länsstyrelser och veten- skapliga experter inte minst inom informationspsykologi. lnformationen bör specialinriktas till lantbrukare samt till personal vid mejerier och slakterier. lnformationen till de lantbrukare som bor inom närområdet bör vara särskilt utförlig och ge så fullständiga anvisningar om åtgärder som möjligt. då förvaringstiden för dessa relativt sett är mycket kortare eller ingen alls.

Varken strålskyddsinstitutet. lantbruksstyrelsen eller länsstyrelserna har nu resurser för att utarbeta och finansiera ett informationspaket. Sär— skilda resurser måste därför tillföras verken för detta ändamål.

Beredskapsövningar har genomförts i alla länen. främst omfattande tjän— stemannafunktionerna inom länsstyrelserna. När en beredskapsplanlägg— ning blivit mer fullständig torde det vara lämpligt med övningar som omfattar också andra funktioner på djurområdet t.ex. lantbruksnämnd. blockorganisation, transport. slakteri.

7 Kostnader

[ denna promemoria har kostnadsposter förtecknats och vissa uppskatt- ningar av kostnadsbelopp gjorts. För att ovan nämnda förslag skall kunna genomföras och om regeringen beslutar att planeringsområdet skall utvid- gas utöver vad som för närvarande gäller. krävs att särskilda ekonomiska och personella resurser härför ställs till länsstyrelsernas förfogande.

Kostnadspost Ansvarig myndighet Beräknad kostnad (X I 000 kr.) År | År 2 År 3 Skyddsutrustning SSI. Lsty 800 lndikeringsapparatur SSI. Lsty 400 Forskning och utredning SLU — dekontaminering av mark och gröda m.m. (spec i bil. I) 430 4ll) 3ll) — ändrade skötselme- toder. beteende vid svält. massavlivnings- metoder tspec i bil. 1) 400 '.' '.' Katastrofpatrull — utbildning. övning LBS 200 Information. grundma— terial — framtagning 100 — material [00 7 regionala kostnader Lsty Ovningar Lsty

2430 410 310

Vart 3 —5 år

200 80

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.8 Jordbruksdepartementet 646

8

Sammanfattning

av de viktigaste problemområden som måste belysas ytterligare sa att

' planläggningen skall kunna bli tillfredsställande.

I

'.)J

GUI-|:—

l0

Kartläggning av djurantal på besättningsnivå inom ltt km i samtliga kärnkraftslän eller inom annat avstånd som regeringen fastställer som planeringsområde. Planläggningen för djuren är helt beroende av de evakueringsplaner som fastställs för människor. Kapacitet för mätning av strålningsintensitet (instrument. personal. skyddsutrustning). Vilka personalkategorier kan utnyttjas för skötsel. transporter m. m.? Skall en katastrofpatrull organiseras? Massavlivningsmetoder”? Skyddsutrustning åt sådan personal. Transportkapacitet för djur. foder m.m. Ökade kunskaper om möjligheter till ändring ] uppställnings- och sköt- selsystem | nödsituationer. Strålningstoleransnivåcr för mjölk. kött. grönsaker och eventuellt and- ra livsmedel. Dito för foder åt djur. Möjligheter till dekontaminering av mark och grödor. Möjligheten att minska stråldoser frånjordbruksprodukter genom alter- nativ produktion av andra grödor. Utformning av information. utbildning och övningar.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 647

Bilaga 2.9

Beredskap mot kärnkraftolyckor Förslag till program för utbildning och övning

Rapport från statens brandnämnd

2 Förutsättningar för arbetet

Utöver vad som sägs i regeringsskrivelsen avseende detta arbete skall följande förutsättningar gälla enligt kompletterande anvisningar som under arbetets gång erhållits frånjordhruksdepartementet.

Vid de aktuella länsstyrelserna skall organiseras beredskapsgrupper. ] detta arbete har antagits att grupperna består av:

en beslutsfattare.

en handläggare.

ett biträde.

Åtgärder för allmänhetens skydd skall planeras i två beredskapsområ- den. Arbetsgruppen har definierat områdena som

ett inre beredskapsområdc inom |0—20 km avstånd från kärnkraftverket ett yttre beredskapsområde inom omkring 50 km avstånd från kärnkraft- verket.

För det inre beredskapsområdet görs detaljerade planer och vidtas åtgär- der för alarmering och skydd av allmänheten. 'l'elefonalarmering införs och jodtablettcr skall kunna utdelas till befolkningen. Förberedelser görs för snabb utrymning av vissa delar av området.

Inom det yttre beredskapsområdet planeras för indikering. Utvärdering- en av indikeringsresultaten läggs till grund för beslut om åtgärder för allmänhetens skydd.

För indikeringsuppgifter inom de båda bcredskapsområdena utnyttjas i första hand brandförsvaret och kustbevakningen. Instrument för ändamå- let ställs till förfogande av försvarsmakten och civilförsvaret.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 649

3 Utbildningens organisation

Statens brandnämnd föreslås bli den myndighet som administrativt och organisatoriskt är ansvarig för utbildningens genomförande. Brandnämn- den harjämlikt sin instruktion ( 1974: 408) att svara för den kommunalt och statligt anställda räddningspersonalens behörighetsutbildning. Nämndens utbildningsenhet (f.d. statens brandskola =— lnrättad år 1941) har mångårig erfarenhet av planering och genomförande av utbildning såväl centralt som regionalt.

Utbildningen av de personer som i händelse av en kärnkraftolycka blir engagerad i räddningsarbetet bör med hänsyn till sina kommande arbets- uppgifter genomgå en central eller regional/lokal utbildning. Kurs avsedd för totalt sett ett begränsat antal befattningshavare i chefsställning genom- för-es centralt. Beslutsfattare, handläggare samt övriga med placering i nyckelposition inom beredskapsorganisationen bör likaledes utbildas cen- tralt. Övriga personalkategorier kan ges en regional/lokal utbildning inom respektive län. De regional/lokala kurserna kan genomföras på så sätt att till vissa kursmoment föres eleverna tillsammans till gemensam kursort. Andra moment kan däremot eleverna tillgodogöra sig på respektive hem- ort. Den lokalt genomförda delen av utbildningen kan då till vissa delar" genomföras inom ramen för" den ordinarie tjänstgöringstiden eller som övertid i direkt anslutning till densamma.

Med hänsyn till arbetsuppgifterna och till de grund- och specialkunska- per befattningshavarna redan besitter har en kursförteckning och kategori- indelning framtagits. Kursförteckningen redovisas i bilaga ] (ej här).

Totala elevantalet samt fördelningen mellan de olika kurserna och länen redovisas i bilaga l a. Underlag till tabellen har erhållits från länsstyrelser- na och rikspolisstyrelsen. Vid bearbetningen av inkomna uppgifter om antalet befattningshavare har hänsyn tagits till inre och yttre beredskaps- områdets sträckning. Bilaga l- b.

4 Utbildningens innehåll och omfattning

För de olika personalkategorierna har framtagits förslag till utbildning- ens innehåll och omfattning. Målsättningen har varit att ge befattningsha- varna utbildning och övning i att fatta omedelbara beslut och att vidtaga åtgärder i stort till allmänhetens skydd vid en kärnkraftolycka. Utbildning- en skall ge deltagarna teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet svaran- de mot deras tilltänkta uppgifter. Vissa kursavsnitt avses endast ge befatt- ningshavarna en starkt begränsad information. Förslag om antal lektioner och'tidsdisposition för de olika kurserna redovisas i bilaga 2 (ej här).

De olika äntnesavsnitten är i bilagan endast översiktligt redovisade och måste således överarbetas så. att ett mera omfattande och detaljerat lek-

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 650

tionsinnehåll redovisas. Undervisnings- och åskådningsntateriel måste även närmare preciseras. Befintlig materiel mäste inventeras och eventu- ellt kompletteras. Det förutsätts att Studsvik Energiteknik AB. civilför- svarsstyrelsen. statcrts brandnämnd. rikspolisstyrelsen och kärnkraftver- ken har såväl kursplaner som undervisningsmateriel somhelt eller delvis kan nyttjas i den föreslagna utbildningen. Målsättning m.m. preciseras ntera ingående i bilagorrta 3—A t.o.m. 3—J.

x

5 Utbildningens genomförande

Utbildningens genomförande som central respektive regional/lokal ut- bildning bestämmes — utöver vad som tidigare anförts — av befattningsha- varens ställning och uppgift i organisationen. Hänsyn till tillgång på kvalifi- cerad lärarpersonal. elevantal i respektive kategori samt möjligheten att snabbt inom berörda län kunna bygga upp en effektiv beredskapsorganisa- tion har även påverkat förslaget. om utbildningsformen.

De sekttndära trtbildningskostnaderna (elevernas lönekontpensation. traktamente och resecrsättningar ) har beaktats i förslaget.

Personal tillhörande kategori A. B och C:] bör genomgå en central utbildning förlagd till Studsvik Energiteknik AB.

Utbildningen av kategorierna C: 2 a och C: 2 b kan ske lokalt förlagd till respektive länsstyrelse. enär här ingående personal förutsättes redan inne- ha motsvarande eller likartade arbetsuppgifter vid länsstyrelserna. Vid dessa kurser bör såväl personal""med erhållen C: l-utbildning som personal från kärnkraftverk kunna anlitas såsom lärare. Personal tillhörande dessa kategorier bör med hänsyn till sina arbetsuppgifter inom beredskapsor- ganisation få sin utbildning relativt snart.

Elevantalet inom kategorierna D och E är mycket stort. Utbildningen bör trots detta vara genomförd inom det närmaste året eller de närmaste åren. Personalkategorierna Dzl och E: I. som huvudsakligen innefattar brand- och polisbefäl inom det inre respektive yttre beredskapsområdet. bör kunna få sin utbildning vid regional/lokala kurser. Ansvaret för kurser- nas genomförande bör läggas på länsstyrelsen och Svenska kommunför- bundets länsavdelning i samråd med rikspolisstyrelsen. Som lärare vid de första kurserna engageras bl. a. personal som erhållit C: l-utbildning. Man bör även ianspråktaga den expertis som finns på kärnkraftverken. För de kursmoment där personal från polis och brandförsvar besitter erforderliga kunskaper skall denna resurs givetvis utnyttjas.

För att tillräckligt snabbt ktrrtna få befälskadrarna inom inre och yttre beredskapsområdena fyllda måste utbildningen spridas och merparten ge— nomföras som lokal utbildning. Personal med D: I och E: I-utbildning bör sedan kttnna utnyttjas som lärare vid de efterföljande D- och C-kurserna. Allt eftersom tillgången på lärare ökas kan utbildningen i större utsträck- ning överföras till de lokala planen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 651

Vissa utbildningsmoment kan vad beträffar brandpersonal tillhörande kategorierna D: I och E: ] genomföras. under tjänstgöringstid.

Utbildning av brandpersonal tillhörande kategorierna D: 2 och E: 2 kan på sätt som nedan angives ske inom ramen för deras dagliga tjänstgöring samt i viss utsträckning som övertidstjänstgöring. Utbildning av polisper- sonal bör i begränsad utsträckning även kunna genomföras på tjänstgö- ringstid. Som lärare och instruktörer engageras personal som erhållit D: 1 respektive E: l-utbildning.

Utbildning av polis- och brandpersonal tillhörande kategorierna D:] t.o.m. E:2 bör även kunna genomföras skilda från varandra. Övningar med målsättning att belysa samarbetet mellan olika personalkategorier vid en kärnkraftolycka bör dock genomföras gemensamt.

Utbildning för polis— och brandpersonal i skilda block kan vara en fördel med hänsyn till deras speciella arbetsuppgifter vid en olycka. Brandper- sonalen skall genomföra indikering inom såväl inre som yttre beredskaps- område. Polispersonalens arbetsuppgifter är däremot koncentrerad till utrymningsproblematiken.

Utbildning av heltidsanställd brandpersonal tillhörande kategorierna D och E på dels tjänstgöringstid och dels på icke tjänstgöringstid torde vara möjlig. Villkoret är dock att övertidstjänstgöring arvoderas avtalsenligt.

Deltidsanställd brandförsvarspersonal kan vara svårare att få disponera för utbildning av hänsyn till huvudarbetsgivaren. En tänkbar väg här är att anordna kvällskurser på hemorten. Även här förutsättes att avtalsenlig timersättning för övningarna utbetalas.

Personer tillhörande kategori F bör erhålla sin utbildning genom Svens- ka kommunförbundets länsavdelning och respektivelänsstyrelse. Endast personer verksamma inom det inre beredskapsområdet bör ges utbildning. Personal som erhållit C.:l respektive D: l-utbildning kan utnyttjas som lärare vid utbildning av kategori F.

Personal tillhörande kategori G utbildas genom länsstyrelsernas försorg vid regionala kurser inom respektive län. Lärarpersonal tages från rikspo- lisstyrelsen. militära enheter samt från den personalkategori som erhållit C: 1 eller D: I utbildning.

Kategori H utbildas vid, av respektive länsstyrelser anordnade. lokala kurser alternativt regionala om kursdeltagarna är starkt fördelade inom länet. Personal med C: 1 utbildning samt personal från statens strålskydds- institut bör anlitas som lärare.

Kommunal omsorgs- och vårdpersonal bör endast i undantagsfall erhålla utbildning.

Personer hänförbara till kategori J erhåller utbildning genom respektive länsstyrelses försorg. Kurserna anordnas regionalt.

Sammanställning över kursernas lokalisering och antal redovisas i bilaga 4 (ej här).

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.9' Jordbruksdepartementet 652

6 Skyldighet att deltaga i utbildning

Enligt 9ä atomskyddslagen åligger det kommunal myndighet att "på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag". Någon skyldighet för personal att delta i utbildning och övningar för att förbereda sig för kommande uppgifter inom detta område föreskrivs ej i atomskyddslagen. Det synes därför vara nödvändigt att atomskyddslagen ändras så att grund linns att ålägga berörd personal att delta i den utbildning som här föreslås.

7 Angelägenhetsordning vid utbildningens genomförande

Beroende på de olika kategoriernas uppgifter i beredskapsorganisa- tionen. tidigare utbildning eller brist därpå föreslås följande tidsordning för utbildningen.

Grundläggande utbildning:

För att inom varje län ha tillgång till personal som skall kunna verka inom den föreslagna beredskapsorganisationen måste i ett första skede följande kurser genomföras: Kurs: A Chefskurs C: ] Beslutsfattare och handlägare C: 2 a Sambandsbiträden C: 2 b Expeditions- och i_nformationsbiträden D: ] Befäl: inre beredskapsområdet E: | Befäliyttre beredskapsområdet

Kategorierna D: I och E: ] inrymmer ett mycket stort antal elever. Det är således angeläget att deras utbildning igångsättes i ett tidigt skede. Utbildad personal tillhörande dessa kategorier skall sedan kunna tjänstgö- ra som lärare vid utbildning av övrig personal inom inre respektive yttre beredskapsområdet.

Utbildningen av ovan redovisade personalkategorier bör igångsättas under år 1981. Genom naturlig avgång beräknas ett rekryteringsbehov av omkring 10 % per år uppstå. Detta kräver på sikt en återkommande grund- utbildning omfattande 10 % av den grundläggande utbildningen.

Övriga kurser torde anordnas i ett andra skede med början är 1982. Återkommande utbildning och övningar: Då den grundläggande utbildningen genomförts bör kunskaperna upp- rätthållas främst genom övningar.

Vart 4:e år bör en tillämpningsövning genomföras varvid alla kategorier samtidigt övas.

Utöver ovan föreslagna tillärnpningsövningar bör genom länsstyrelser- nas försorg anordnas ledningsspel och lokala övningar. Dessa spel och övningar kan antingen vara på förhand bekantgjorda eller komma utan förvarning.

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 653 8 Förslag om fortsatt handläggning

Då regeringen har fastställt utbildningens omfattning och organisatio- nens utseende i stort vidtas följande arbete.

Länsstyrelserna inventerar i detalj utbildningsbehovet och till brand- nämnden insänder uppgift om deltagare.

Statens brandnämnd inventerar förekomsten av litteratur. övnings- och åskådningsmateriel samt utarbetar detaljerade timplaner för varje kurs.

Detaljplanläggningcn av kurserna samt utarbetandet av kurslitteratur och övrigt underlag för utbildningen bör ske i samverkan med representan— ter från statens strålskyddsinstitut. länsstyrelserna i berörda län. rikspolis- styrelsen. kustbevakningen och Svenska kommunförbundet.

Vid genomförande av kurs utser brandnänmden kursföreståndare samt utsänder kursinbjudan till deltagarna.

9 Utbildningskostnader

Personal för organisation och administration

En avdelningsdirektör Fe ”ll/23 placerad centralt på statens brand- nämnd.

En assistent Fe 5 placerad centralt på statens brandnämnd. Fyra halvtidstjänster byrådirektörer Fe 17 placerade på respektive läns- styrelse i kärnkraftlänen.

Totalkostnad i l980/81-års lönenivå.

(175 690+9l 306+4/2>( 140829) = 548 654:— inklusive lönekostnadspå- slag.

Företagen lönegradsplaeering är för avdelningsdirektör och byrådirektö- rer valda med hänsyn till att tjänsterna skall vara attraktiva för väl kvalifi- cerade befattningshavare. Assistenstjänsten följer lönegradsplaeering för vid nämnden redan anställda.

Kostnuderför central utbildning

Kurserna A. B och C: [ föreslås centralt förlagda med Studsvik Energi- teknik AB som arrangör. Enligt vad som under hand meddelats är utbild- ningskostnaden beräknad till 800:— per dygn och elev. I detta belopp ingår även kostnad för helpcnsion under kurstiden. Kurs A (30 elever under 3 dagar) = 72 000:— Kurs B (30 elever under 7.5 dagar) = l80000:— Kurs C: 1 (l2O elever under 9 dagar) = 864 000: —

Kostnaderför lokal utbildning Kurserna C: 2 a och C: 2 b föreslås förläggas lokalt. Kostnader för den- na utbildning torde därför ej belastas med traktamentsersättning. Enligt

Prop. 1980/8lz90 Bilaga 2.9 .lordbruksdepartementet 654

vad som redovisats av Svenska kommunförbundet är deras beräknade kostnader för undervisning 38t.):— per dag och elev. Härtill kommer vid internatutbildning l()5:— för kost och l7():— för logi per dygn och elev. För kategorierna C: 2 a och (.”: 2 b blir kostnaden: Kurs C: 2 a (60 elever under 5 dagar) = ll4()0():— Kurs C: 2 b ( l40 elever under 6 dagar) = 3l9200:— Dessa två kurser föreslås bli genomförda som lokala varför ej hänsyn tagits till kost och logi vid beräkningen.

K ost/unlerjör rcgitnml/lnkul utbildning

Kurserna D: ) t.o.m. F förutsättes bli genomförda dels som lokal utbild- ning och dels med vissa kursavsnitt regionalt förlagda. Kurs D: l och D: 2 är avsedd för personal från brandförsvar. polis och kustbevakning. Man kan förutsätta att ca hälften av det föreslagna kan genomföras lokalt. Hur stor del av den lokalt genomförda utbildningen som kan genomföras inom ramen för den ordinarie arbetstiden kan ej med bestämdhet anges. Upp- skattningsvis 25 %. Detta skulle medföra sekundära kostnader i form av övertidsersät'tning osv. Kurs D: !(556 elever regionalt under 2,5 dagar) 9l()450:— (556 elever lokalt under 2.5 dagar) ' 528 200: — | 438 6507: Kurs D: 2( |446 elever regionalt under 2 dagar) I 894 260:— (l446 elever lokalt under 2 dagar) l0989601— 2993 220:— Kurs F.: l(5l5 elever regionalt under 2 dagar) 674 650:— (515 elever lokalt under 2 dagar) . 391400:— ' | 066050:— Kurs E: 2(242t) elever regionalt ttndcr l.5 dagar) 2377 650:— (2420 elever lokalt under 2 dagar) I 839 200:— 42168501— Kategori F föreslås få sin utbildning regionalt/lokalt med en ca 50 %- fördelning. Kurs F (260 elever regionalt under l.5 dagar) 255 450:— (260 elever lokalt under 2 dagar) l97 600:— 453050:— Kategori G föreslås få genomgå regional utbildning. Kurs G (225 elever regionalt under 3 dagar) 442 l25:— Kategori H förutsättes kunna bli genomförd lokalt. Kurs H (250 elever lokalt under 4 dagar) 380000:— Kategori .] måste p. g. a. elevunderlagets stora spridning genomföras regio- nalt genom respektive länsstyrelses försorg. Utbildningskostnadcrna bc- räknas efter av Svenska kommunförbundet tillämpade normer. Kurs J (l25 elever regionalt under 5 dagar) 409375:— Bilaga 5 visar de primära utbildningskostnaderna fördelade på de olika kurserna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.9 Jordbruksdepartementet 655

10 Sammanställning över primära utbildningskostnader

Löner: Centralplacerad personal (årlig kostnad) 226 996:— Regionalt placerad personal (årlig kostnad) 281658:— 548 654:— Kurskostnader: Central utbildning [ ll6000:—-' Regional/lokal utbildning 6963 950:— Lokal utbildning 4868 560:— M

Kurskostnader för redovisat elevantal beräknas till 12.95 milj. kr. Even- tuell fördelning av eleverna på ett första skede som omgående utbildas och ett andra skede som successivt erhåller utbildning ger följande kostnads- fördelning.

Första skedet: 2.30 milj. kr. Andra skedet: 10.65 milj. kr. Till denna kostnadsfördelning kommer de "årliga lönekostnaderna för centralt och regionalt placerad personal på 550000:— kr.

11 Sekundära utbildningskostnader

Vid genomförande av den lokala utbildningen förutsättes att viss utbild- ning mäste genomföras utanför berörd personals ordinarie tjänstgöringstid. Den deltidsanställda brandpersonalen. som har annan huvudsysselsätt- ning. måste särskilt arvoderas för övningstid. Svenska kommunförbundet har i avtal med arbetstagarorganisationerna fastställt följande arvoden för övertid och övningar.

Heltidsanställd brandpersonal: 99:—/tim. Deltidsanställd brandpersonal: 35: 80/tim.

jämte 35.5 % LKP.

De sekundära kostnaderna för polis- och kustbevakningspersonalens utbildning har ej erhållits.

Reskostnader till central eller regional kurs måste också beaktas vid upprättande av en mera preciserad kostnadsanalys.

Beräkning av sekundära kostnader är möjlig först sedan utbildningens utformning och omfattning fastställts.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 657

Bilaga 2.1!)

Sammanfattning av etanolutredningens betänkande Eta- nol ur jordbruksprodukter ( Ds Jo 1980: 7) och av remiss- yttranden däröver

Innehåll [ Utredningens bedömningar och förslag ........................ 658 1.1 Råvarutillgång och produktionsfrågor ..................... 65.8 1.2 Jordbruksregleringens ekonomi ........................... 660 1.3 Andra frågor kring etanolproduktion baserad på jordbruksprodukter ................................... 661 1.4 Användning av etanol som drivmedel ..................... 663 1.5 Behov av statliga åtgärder ............................... 667 1.6 Utredningens bedömning beträffande Karpalund ............ 670 2 Remissynpunkter ....................... . ................... 677 2.1 Remissförfarandet ....................................... 677 2.2 Allmänna bedömningar .................................. 677 2.3 Råvarutillgång och produktionsfrågor ..................... 683 2.4 Jordbruksregleringens ekonomi ........................... 685 2.5 Beredskapsaspekter ..................................... 686 2.6 Etanol som drivmedel ................................... 687 2.7 Behov av statliga åtgärder ............................... 688

2.8 Karpalund .............................................. 689

42 Riksdagen 108018]. I saml. Nr 90. Bilaga/ul

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.110 Jordbruksdepartementet 658

l Utredningens allmänna bedömningar 1.1 Råvarutillgång och produktionsfrågor

Utredningens huvuduppgift har enligt direktiven varit att utreda de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en inhemsk produktion

av etanol ur sockerbetor och andra produkter. Utredningen har utgått från att jordbrukspolitiken ligger fast, såväl vad gäller målet att

all brukningsvärd åkerjord skall utnyttjas som att överskottet i första hand skall utgöras av spannmål. Utredningen har vidare utgått från att en etanolproduktion inte skall belasta livsmedelasektorn. Häri ingår också att internationella åtaganden om export av spannmål inte skall påverkas. Med hänvisning till de tidigare kapitlen bedömer utredningen det vara möjligt att i slutet av 1980-talet producera i storleksordningen 400 000 m3 etanol per år för drivmedelsmarknaden ur inhemska socker— och stärkelserika jordbruksprodukter.

I avsnitt 7.4.4 har utredningen beräknat en maximal etanolproduktion år 1985 till 7-800 OOO må/år vid ett bibehållet överskott av brödsäd

på 300 000 ton. Beräkningen grundas på ovan angivna förutsättningar och vissa bedömningar av arealskördarnas utveckling. Prognoser över skörde— utvecklingen är emellertid osäkra och anger dessutom skördenivån ett normalår. Det kan även finnas skäl att söka bibehålla ett något större spannmålsöverskott än 500 000 ton/år. Utredningens bedömning av den

möjliga etanolproduktion i slutet av 1980—talet får ses mot denna bak— grund.

Produktionskostnaden beräknas uppgå till 2,20 — 2,50 kr./lit. i dagens penningvärde. Utredningen har därvid utgått från den teknik som i dag finns kommersiellt tillgänglig eller beräknas bli så inom de närmaste åren. Det bör emellertid framhållas att en fortsatt snabb teknisk ut- veckling på detta område kan förväntas, både när det gäller att effektivisera etanolframställningen ur de traditionella råvarorna, att utnyttja andra råvaror, Irämstoellulmnhaltlga och att genom växt- förädling få fram lämpligare grödor för etanolproduktion.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 659

Den etanolproduktion — ca 400 OQO mö/år — som utredningen bedömer vara möjlig att åstadkomma i Sverige mot slutet av 1980-talet innebär ingen konflikt med-1ivsmedelsförsörjningen, varken nationellt eller interna— tionellt. Den tar endast i anspråk delar av ett växande överskott

av jordbruksprodukter, ger värdefulla fodermedel som biprodukter och

ger förutsättningar för förbättrade växtföljer.

Förändringar i den jordbrukspolitik som förs skulle självklart förändra förutsättningarna för en etanolproduktion. Sålunda skulle t.ex. åt- gärder för förbättrad täckdikning medföra en större råvarubas. Å andra sidan skulle en nedläggning av åkermark i samma takt som fram till år 1975 snart innebära ett förutsättningarna för etanolproduktion ur jord— bruksprodukter helt försvann.

sockerbetor särskilt lämpade för etanolframställning bör kunna odlas

på minst 25 000 ha, utöver nuvarande betareal för sockerproduktion, vil- 5. För att nå den angivna produktionsvolymen - 400 000 mö/år — skulle därutöver 800 000 resp. ket ger en etanolproduktion på ca 100 000 m

1 065 000 ton spannmål behöva användas beroende på om stärkelsen ut- nyttjas fullständigt eller Alfa—Lavals process används. I båda fallen kan emellertid värdefulla foderbiprodukter erhållas som i olika grad ersätter foderspannmål. Nettoeffekten blir i båda fallen att ca

650 000 ton spannmål utnyttjas. Enligt lantbruksekonomiska samarbets—

nämndens och LUI:s prognoser över jordbrukets utveckling fram till år 1985 innebär detta ett spannmålsöverskott vid normalskörd i storleks— ordningen 650 — 750 000 ton. Enligt utredningens alternativa prognos över utvecklingen skulle överskottet kunna bli ca 900 000 ton.

Utredningen har emellertid bedömt det vara möjligt att öka odlingen av sockerbetor för etanolproduktion med ytterligare 25 000 ha till 50 000

ha, vilket leder till att behovet av spannmål minskar med 1/3 vid en total produktion av 400-000 mä/år. överskottet av spannmål blir då 750 — 850 000 ton enligt samarbetsnämndsns och LUI:s prognoser. En ytterligare ökad betodling förutsätter dock att sockerbetorna kan göras lagringsdugliga, antingen genom indunstning av råsaft eller torkning. I annat fall kan

inte fullt utnyttjande av produktionskapaciteten nås vid den angivna nivån, vilket utredningen bedömer vara nödvändigt. Eftersom överskottet

av spannmål främst finns i Mellansverige och det finns ett intresse av

att odla sockerbetor utanför det nuvarande odlingsområdet, anser utred—

ningen att en eventuell storskalig produktion främst bör lokaliseras

till detta område.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 660

En högre produktionsnivå än 400 000.m3/år kan medföra att marknaden för fodermedel störs, vilket i sin tur kan leda till lägre priser för foderbiprodukten och bl.a. högre produktionskostnader för etanol. Den angivna nivån bör dock inte medföra några sådana konsekvenser. Detta beror även på vilken process som väljs. En etanolproduktion av 400 000 m3/ är bör enligt utredningen innebära att25 OOOha sockerbetor och för övrigt spannmål utnyttjas.

För att hålla produktionskostnaderna nere är det nödvändigt att minimera råvarukostnaden. När spannmål används som råvara bör därför

i första hand fodersäd men även brödsäd som inte är bakningsduglig komma i fråga. Om korn används som råvara i stället för vete, minskar produk— tionskostnaden med 20-30 öre/lit etanol. Möjligheter att särskilt välja ut spannmål med hög vattenhalt bör tas till vara. Odling av sorter med högre avkastning av socker eller stärkelse bör också utnyttjas. Växt— förädlingen bör medverka till att ta fram sådana sorter. Hilleshög AB har redan sådana sockerbetor i sina försök. Vad gäller spannmål finns odling av s.k. massveten i andra länder. För odling i Sverige behöver dessas egenskaper troligen förbättras i vissa avseenden. Det kan dock finnas lämpligt sortmaterial hos växtförädlingsföretagen, som tidigare kasserats på grund av att kvalitetskraven inte uppfyllts.Särskilda för— ädlingsinsatser på sockerbetor och spannmål är väl motiverade.

l.2 Jordbruksregleringens ekonomi

Utredningen har som nämnts utgått från en oförändrad jordbrukspolitik. Jordbruksregleringens ekonomi bör därför så långt som möjligt hållas opåverkad. Utredningen föreslår att detta,när spannmål används som råvara, åstadkoms enligt den modell som anvisats i avsnitt 7.5 . Den innebär att det inhemska priset på spannmålen utgör basen. Detta justeras med de exportkostnader som skulle uppstått vid export. Därvid tas även hänsyn till exportkostnaderna för den mängd foderspannmål som den framställda foderbiprodukten ersätter. Håvarupriset som används i etanolkalkylen kommer därigenom att ligga relativt nära världsmarknadspriset. Vidare

bör en särskild avgift tas ut på foderbiprodukten för att kompensera för bortfallet av införselavgifter för proteinfodermedel i den utsträckning biprodukten ersätter sådana. Storleken på denna avgift kan lämpligen beräknas utifrån biproduktens proteininnehåll. Försäljningen av spann—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 661

mål till etanolproducenter bör i vart fall inledningsvis gå via Svensk spannmålshandel. Jordbruksnämnden bör efter samråd med Svensk Spannmåls— handel och övriga berörda parter kunna lämna förslag till den närmare

utformningen av ett sådant prissättningssystem.

När vanliga sockerbetor används som råvara bör producentpriset vara det- samma som för sockertillverkning. När däremot sorter av sockerbeta som är särskilt lämpade för etanolframställning används bör priset justeras nedåt med hänsyn till den högre avkastning som kan nås. Vid prissätt- ningen bör samma ersättning till odlarna eftersträvas som när vanliga sockerbetor odlas. Förhandlingar om priset bör inledningsvis ske 1 an—

slutning till sockerförhandlingarna.

Vid en mer omfattande etanolproduktion bör formerna för prissättningen på jordbruksråvaror för denna produktion ses över. Översynen bör omfatta såväl prisnivåer som frågan om råvarorna skall omfattas av det nuvarande

prisregleringssystemet.

Det ökade intresset för att utnyttja jordbruksprodukter för energiända- mål har gett upphov till en debatt om det etiskt och moraliskt för- svarbara i ett sådant utnyttjande. En ökande odling av energigrödor framställs allt oftare som ett hot mot livsmedelsförsörjningen. Eh konflikt mellan att använda jordbruksmarken för livsmedelsproduktion

och för energiproduktion har börjat uppstå i vissa länder (99 kap. 5),

Utan att på något sätt vilja förringa denna konflikt vill utredningen framhålla att odling av industriråvaror, t.ex. Spånadsväxter, redan förekommer i betydande omfattning på de flesta håll i världen. Od—

ling av energiråvaror är därför inget principiellt nytt. För övrigt bidrar sådan odling till att täcka betydligt mer grundläggande mänskliga behov än t.ex. odling av tobak, även om en betydande lyxkonsumtion av energi förvisso förekommer. För Sveriges del kan också en jämförelse göras med gångna tiders odling av foder för dragare. Dessutom bevaras

proteinet och kan användas som foder— eller livsmedel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 662

Om en betydligt större etanolproduktion baserad på jordbruksprodukter skulle bli aktuell på 1990-talet, kan saken däremot komma i ett annat läge, särskilt om den globala livsmedelssituationen då skulle vara värre än

i dag. Väsentligt är därför att inte en alltför stor produktionskapacitet i nuläget binds till utnyttjande av socker- och stärkelsehaltiga råvaror. Utredningen vill också betona att en etanolproduktion av ca. 400 000 mö/år ur jordbruksprodukter mot slutet av 1980-talet inte behöver innebära en långsiktig bindning till utnyttjande av sådana råvaror i produktionen. Utredningen bedömer att tekniken att framställa etanol ur cellulosahaltiga råvaror blir kommersiellt tillgänglig inom en tioårsperiod. Därvid kan skogsavfall, energiskog, kommunalt hushållsavfall, halm samt särskilt odlade energigrödor användas. ilushållsavfallet är en BäTSkilt intressant råvara ur flera aspekter. Utveckligen på detta. område bör noga följas

av berörda myndigheter och ett statligt stöd till utvecklingsarbetet ter sig väl motiverat (se avsnitt 10.5 ).

En tidig satsning på etanolproduktion ur jordbruksprodukter kan enligt utredningens mening ses som ett sätt att utnyttja en mindre del av jordbrukets överskott för att introducera ett nytt drivmedel, som senare kan komma att framställas ur andra råvaror. Detta innebär även ökad för- sörjningstrygghet och minskat importberoende.

För jordbrukets del innebär en odling av energigrödor flera fördelar. Ökad odling av andra växtslag än spannmål i de mellansvenska slätt— bygdema skulle medföra en förbättrad växtföljd. Detta gäller både-vid odling av sockerbetor och ett- eller fleråriga cellulosahaltiga grödor. Härigenom kan bl.a. högre skördar i spannmålsodlingen uppnås. En" odling av cellulosahaltiga grödor innebär också att arbetet kan fördelas jämnare över året. På. sikt kan även behovet av bekämpningsmedel minska. Möjlig— heterna att utnyttja kvävefixerande växter, t.ex, lusern, bör också. studeras närmare. Detta skulle innebära mindre behov av kvävegödsel—

medel och därigenom bl.a. ett lägre importberoende.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 663

Det är emellertid för tidigt att peka ut någon eller några särskilt lämpade cellulosahaltiga grödor. Först måste odlingsförutsättningarna studeras samt tänkbara grödor och andra råvaror närmare karakteriseras. Ett sådant arbete har nyligen påbörjats vid lantbruksuniversitet. Olika krav på råvaran bör också formuleras i samband med att tekniken för om—

vandling till etanol utvecklas vidare.

l.4 Användning av etanol som drivmedel

Oljeersättningsdelegationen (OED) har som framgått av avsnitt 2.2 före— slagit en introduktion av alkoholer som drivmedel. Förslaget går ut

på att i första hand metanol introduceras som drivmedel, till att börja med som inblandning i bensin. En ny bensinkvalitet med 15 % metanol föreslås bli introducerad. Vidare finns möjlighet till en lägre inbland- ning i befintliga bensinkvaliteter. Etanol föreslås komplettera metanolen i mån av tillgång. Förslaget baseras på att naturgasbaserad, importerad metanol, då introduktionen föreslås äga rum hösten 1984, bedöms finnas tillgänglig i större kvantiteter och till lägre pris än etanol. Det bör framhållas att närmare ställning till etanolens roll inte togs i avvaktan på etanolutredningens resultat.

GenOm etanolutredningens arbete har OED:s uppgifterom prisrelationen mellan metanol och etanol i stort bekräftats. Naturgasbaserad, importerad metanol torde bli närmare 30 % billigare per energienhet vid nuvarande beskatt— ning än inhemskt producerad etanol. Därvid har storleksordningen på metanolpriset bedömts med utgångspunkt från dagens världsmarknadspris

och uppgifter som utredningen under hand erhållit från företag som är

engagerade i förhandlingar om metanolimport till Sverige.

Utredningen vill dock peka på vissa förhållanden som kan öka förutsätt— ningarna för en satsning på etanol trots denna prisskillnad. Prisrela— tionen kan på sikt komma att förändras till etanolens fördel genom att naturgasbaserad metanol torde ha en starkare koppling till oljepriset än etanol baserad på jordbruksprodukter.

Prop. 1980/81.: 90 Bilaga 2.10 J ordbruksdepartementet 664

Utredningen vill vidare framhålla att ytterligare en jämförelse mellan metanol och etanol kan göras, som kanske är mer relevant på sikt. Metanol baserad på inhemska råvaror, t.ex. torv och ved, torde nämligen räknat per energienhet inte kunna framställas till kostnader som skil- jer sig väsentligt från etanol ur jordbruksprodukter enligt de grova. uppskattningar av kostnaden för metanol som nu kan göras. Statsmakternas i olika samanhang uttalade intentioner är att på sikt successivt gå över till syntetiska drivmedel baserade på inhemska, främst förnybara råvaror. Senast uttalades detta vid näringsutskottets behandling av några motioner rörande syntetiska drivmedel våren 1980 (NU 1979/80:35). Därvid uttalade utskottet att ett program för introduktion av syntetiska driv— medel med det snaraste bör upprättas. Utskottet hänvisade därvid till arbetet inom pågåendeutredningar (OED och etanolutredningen)" samt verksamheten i övrigt (SMAB). Utskottet gjorde liknande uttalanden vid behandlingen av energipropositionen våren 1980 (NU 1979/80:70). Planer finns på. en demonstrationsalläggning för förgasning av torv och ved, vilket år första steget i en tillverkning av metanol från dessa rå-

varor .

OED:s andra skäl för att förorda en satsning på. i första" hand metanol som alternativt drivmedel var att tillgången på. metanol bedömdes bli betydligt större än på. etanol.

Enligt ett åskådningexempel i OED:s förslag till introduktion av alternativa drivmedel skulle metanolbehovet år 1985 uppgå till ca. 90 000 m3 och år 1990 till ca. 1530 000 m3. Därtill kommer de icke an—

givna, kvantiteter som kan komma att åtgå för den lägre inblandningen.

Utredningen har som nämnts bedömt det vara möjligt att tillverka omkring 400 000 m3 etanolmängd skulle säljas på marknaden för teknisk sprit (f.n. totalt

etanol per år i slutet av 1980-talet. Även om en del av denna

57 000 mB/år, varav 25 000 m5 importeras och 54 000 m3 utgörs av sulfit— sprit som kan komma att försvinna ur marknaden), skulle etanol kunna svara för en betydande del av "behovet av drivmedelsalkohol enligt OED:s åskådningsexempel. Här bör erinras om etanolens jämfört med metanol större energiinnehåll (21,1 resp. 15,7 MJ/lit), vilket medför att etanol

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 665

kan blandas in i en högre proportion än metanol i ett motsvarande bland—

bränsle.

Utöver pris och tillgång bör. vid en jämförelse mellan naturgasbaserad importerad metanol och etanol baserad på. jordbruksprodukter följande fördelar med det senare alternativet beaktas:

— inhemska förnybara råvaror utnyttjas - fördelar ur beredskapssynpunkt uppnås (se kap. 8) - handelsbalansen påverkas positivt (se avsnitt 7.5) — besparing av premiumbränslen sker (se kap. 6)

Dessa fördelar kan enligt utredningen motivera ett högre pris på etanol, som dock i dagsläget inte kan preciseras närmare. OED:s förslag om in- troduktion av alternativa drivmedel innebär som nämnts en satsning på i första hand metanol. OED föreslår också en viss, kompletterande sats—

ning på etanol, som dock inte kvantifieras närmare.

Utredningen har försökt redovisa möjligheterna att tillverka etanol för i första hand drivmedelsmarknaden och ange konsekvenserna av olika alternativ. Vidare har etanolens för— och nackdelar i förhållande till metanol belysts.

Etanolutredningen skall som nämns enligt sina direktiv utreda de tek— niska och ekonomiska förutsättningarna för att tillverka etanol "ur sockerbetor och andra produkter. Därav följer att även avsättninge— möjligheterna och eventuella åtgärder för att förbättra dessa bör be- lysas. Enligt utredningens uppfattning har etanolen betydande potentiella möjligheter som drivmedel och kemiråvara. Det senare har behandlats i avenitten 3.5 och 8.6. Utredningen anser det därför angeläget att en utökning av etanolproduktionen i landet snarast" sker. Därigenom kan

vi skaffa oss värdefull kunskap och erfarenhet om tillverkning och en— vändning av etanol, bl.a. som drivmedel. Storleken av en framtida etanol— produktion bör bl.a. bli beroende av erfarenheterna från den inledande

produkt ionen .

Prop. 1980/81: 90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 666

I detta sammanhang är även möjligheterna att exportera teknik inom om— rådet och hela eller delar av anläggningar av stor betydelse. Av de processförslag som utredningen har studerat närmare förefaller därvid. Alfa-Lavals och Sorgiona/SSA:s förslag vara de mest intressanta. De uppfyller båda kriteriet att vara av intresse för den internationella marknaden. De i utredningen presenterade processförslagen bygger i väsentliga delar på ny teknik. Utredningen vill framhålla angelägenheten av att dessa förslag prövas. Även Gärdsbränneriets förslag kan vara av intresse med hänsyn till den låga energiförbrukning för en ren spann— målsprocess som anges. Utredningen haremålertid inte haft möjlighet att

närmare analysera detta förslag.

Beträffande användningen av industrisprit bedömer utredningen att den import som i dag sker till största delen kan ersättas genom inhemsk tillverkning. Marknaden är emellertid f.n. liten i förhållande till den möjliga produktionsivå som utredningen har angett. På sikt kan denna marknad emellertid bli av väsentligt större betydelse, om etanol kan

framställas tillsådana priser att den kan ersätta nafta som råvara

för delar av den petrokemiska industrin.

Under ett inledningsskede är det väsentligt att det finns möjlighet att avyttra etanol som industrisprit.i den mån den framställda etanolen'inte

kommer till användning som drivmedel.

Bland oljebolagen har OK redan visat intresse för användning av eta- nol som drivmedel. Sålunda har OK inlett diskussioner med SLR om ett samarbete i det s.k. Skaraborgsprojektet. Som tidigare nämnts avses 7 000 m5 etanol/år produceras i anläggningen fr.o.m. våren 1982. OK har i dessa diskussioner, enligt vad utredningen erfarit, föreslagit att den producerade etanolen används för en 10 %—ig inblandning i lågblyad regularbensin. Blandbränslet kommer-härigenom att motsvara lågblyad 97—oktanig bensin. Ett sådant bränsle bör enligt DK:s upp— fattning kunnu säljas till samma pris som vanlig 97—oktanig bensin trots det lägre energiinnehållet. OK har därvid angett att problemen vid hantering av ett blandbränsle med etanol förutses bli väsentligt mindre än om metanol ingår. Härigenom blir behovet av anpassningsåt-

gärder ringa enligt OK, i vart fall vid en begränsad distribution.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet ' 667

OK har även presenterat en kalkjrl för en begränsad distribution. Denna visar att detta blandbränsle kan tas fram till samma pris som 97—oktanig bensin vid nuvarande priser på 93—oktanig (0,15 g bly/lit) och 99—ok— tanig (0,40 g bly/lit) bensin, den nuvarande beskattningen av bensin

och etanol (1,39 resp. 0,76 kr./lit) och en produktionskostnad för eta— nol på 2,15 kr./lit. I kalkylen har OK beaktat företagets samtliga

kostnader exkl. behovet av anpassningsåtgärder.

Lågblyad premiumbensin kommer att införas fr.o.m. den 1 juli 1981. Ut- redningen bedömer att merkostnaden för att ta fram lågblyad 97—oktanig bensin genom användning av oljebaserade högoktankomponenter är i samma storleksordning som kostnaderna för de anpassningsåtgärder som behövs vid en distribution. där några 10 OOO-tal m3 etanol används.

Utredningen finner det rimligt att ett motsvarande intresse kommer att visas av övriga oljebolag, förutsatt att tillverkningen av etanol når en mer betydande omfattning och att användning av etanol visar sig kunna konkurrera med metanol.

Som framgått av ovanstående avsnitt finns en betydande råvarupotential för svensk etanolproduktion. Av redovisningen har emellertid också framgått att det f.n. inte föreligger ekonomiska möjligheter att av—

sätta stora etanolmängder med normala krav på lönsamhet.

Avsättningen av etanol, liksom även metanol, på drivmedelsmarknaden

blir därför beroende på vilka åtgärder som vidtas från statsmakternas sida. En möjlighet att uppnå målsättningen att successivt gå över till syntetiska drivmedel baserade på inhemska råvaror är att i skattehän—

seende särbehandla sådana drivmedel.

Den nuvarande drivmedelsbeskattningen innebär bl.a. att etanol beskat— tas lägre per energienhct än metanol. Den totala skatte— och avgifts- beläggningen på etanol och metanol är f.n. 0,76 kr./lit mot 1,39 kr./ lit för bensin. En mindre del av detta belopp utgörs av avgiften för beredskapslagring m.m. (0,12 kr./lit). Det kan diskuteras om det är

befogat att ta ut en sådan avgift på drivmedel baserade på inhemska

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 668

råvaror. Det kan också diskuteras i vilken utsträckning ett sådant drivmedel bör beskattas jämfört med importerade. Det kan därvid no— teras att när bensinskatten infördes år 1924 förblev inhemskt till— verkad etanol obeskattad under lång tid.

Enligt utredningens uppfattning är det Väl motiverat att tillämpa en lägre total skatte- och aniftsbeläggning för drivmedel tillverkade av inhemska råvaror med hänvisning till strävandena att minska im— portberoendet på energiområdet. En sådan ur skattesynpunkt förmån— ligare behandling av drivmedel ur inhemska råvaror skulle i'sig vara ett incitament till satsningar för att utveckla tekniken för fram— ställning av sådana drivmedel. Utredningen har emellertid inte ansett sig böra närmare precisera en lämplig nivå på skatte— och avgifts— beläggningen för drivmedel ur inhemska råvaror utifrån dessa utgångs- punkter. Dessa frågor behandlas f.n. av energiskattekommittén (3 79:06)

Innan beslut tas om introduktion av ett alternativt drivmedel baserat på inhemska råvaror är det nödvändigt att närmare analysera de sam— hällsekonomiska konsekvenserna jämfört med användning av motsvarande importerat drivmedel. Enligt utredningens uppfattning här vid en så— dan analys kostnaderna vägas mot de fördelar som en tillverkning ba- serad på inhemska råvaror medför. Till vägledning för en analys har utredningen belyst vissa frågor, nämligen inverkan på handelsbalansen (avsnitt 7.5), beredskapsaspekterna (kap. 8). den industripolitiska betydelsen (kap. 9), möjligheterna att spara importerad premiumener— gi (kap. 6) och möjligheten att ersätta bly som högoktankomponent (kap. 3). Därutöver vill utredningen särskilt betona den sysselsätt— ningspolitiska betydelsen av en inhemsk tillverkning. Även alternativa användningar av den tillgängliga råvaran och produktionspotentialcn bör belysas. Denna fråga behandlas även i kap. 15 (se tab. 13.2).

Utredningen har bl.a. i avsnitt 9.2 belyst kapitalbehovet för uppfö— rande av produktionsanläggningar. Därvid har utredningen angett att omkring 1 miljard kr. skulle behöva investeras i nya anläggningar för att nå den produktionsnivå, 403 000 mö/år, som utredningen bedömt va- ra möjlig. Statlig medverkan i någon form torde behövas för att lösa finansieringen av nya anläggningar,om etanol introduceras i större

skala. Detta kan ske exempelvis genom att statliga län eller kredit—

garantier lämnas eller genom direkta bidrag.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 669

Vid uppbyggnaden av etanoltillverkning är det som nämnts nödvändigt att tillämpa och prova ny teknik i s.k. prototyp— och demonstrations— anläggningar. Den planerade anläggningen i Västergötland är ett exem- pel på en sådan. Utformningen av stödet till sådana anläggningar över— vägs f.n. inom regeringskansliet. Utredningen förutsätter att frågan om bidrag till denna anläggning kan prövas inom ramen för de regler

som kommer att gälla för sådana anläggningar.

Det är vidare angeläget att forsknings- och utvecklingsarbete av be— tydelse för en fortsatt förbättring av processer för etanolframställ— ning stödjas. Till detta område hör särskilt tekniken för användning av cellulosahaltiga råvaror. För användning av betor är det väsent— ligt att göra dessa lagringsdugliga för att frikoppla tillverkningen från betkampanjens längd. Detta kan t.ex. ske genom att Agrotekniks förslag om torkning av betor utvecklas. Metoden behöver därvid först prövas i halvstor skala. Utredningen vill också peka på möjligheten till mer småskalig produktion. En sådan skulle, liksom användning av vegetabilisk olja, kunna leda till en förbättring av jord— och skogs—

brukets drivmedelsförsörjning.

Vidare behöver rådgivning om odling av betor lämnas inom nya odlings- områden. Utredningen förutsätter att detta kan åstadkommas genom om-

disponering av lantbruksverkets resurser.

Lagstiftningen beträffande användning av alkoholer i drivmedel behöver även ses över (se avsnitt 9.4). Om beslut fattas om att introducera etanol på drivmedelsmarknaden, bör därvid möjligheterna till missbruk

av etanolen uppmärksammas. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt

3.4.2. Enligt utredningens uppfattning torde riskerna för missbruk emellertid relativt lätt kunna bemästras genom lämplig denaturering

och föreskrifter om hanteringen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.l0 Jordbruksdepartementet 670

Som framgått av det föregående finns flera alternativ till en etanol— framställning baserad på sockerbetor från Karpalundsområdet samt spann— mål. I det följande görs en bedömning av dessas resp. för— och nack— delar. Först kan det emellertid finnas anledning att närmare belysa två andra alternativ, nämligen nedläggning av bruket och fortsatt

sockertillverkning.

Beträffande nedläggning har inte utredningen vare sig haft möjlighet eller anledning att närmare studera detta alternativ. Utredningen nö— jer sig därför med att konstatera att en nedläggning skulle innebära förlorade arbetstillfällen i området och förlust av de värden som an- läggningen i sig representerar. Av Rinteknos rapport frangår även att man anser Karpalund vara väl lämpat för etanoltillverkning. Utredningen

delar denna uppfattning.

En fortsatt sockertillverkning är även tänkbar i Karpalund, om landets självförsörjning på socker ökas. Jordbruksministern har nyligen till— satt en särskild utredning som enligt sina direktiv bl.a. skall ta upp sockernäringens framtida omfattning, inriktning, organisation och struktur. Enligt vad utredningen erfarit kan den nuvarande sockerpro— duktionen i Karpalund i stället ske i de andra sockerbruken i Skåne. Detta medför dock en förlängd betkampanj om 8—9 dygn. De övriga bru— ken skulle möjligen kunna öka sin kapacitet därutöver ytterligare nå- got men en mer påtaglig ökning av sockerproduktionen torde kräva an— tingen nyinvesteringar i de resterande bruken eller att Karpalund ut—

nyttjas.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 671

Tabell 15.1 Jämförelse av olika alternativ för etanoltillverkning

i Karpalund

Rintekno Sorigona/ Gärdsbrän— Alfa—Laval SSA neriet Investering hög medel låg osäker ?roduktions— 1984 1983 1982 1983—84 start Produktions— medel låg hög låg ? kostnad Processens delvis ny delvis ny känd teknik ny teknik, tillgänglig- teknik teknik i prövning het Biprodukt- omfattande, liten nästan ingen omfattande framställ— delvis ning osäker Energibehov rel. högt medellågt lågt (enl. medellågt uppgift) Energiråvara kol, torv metangas, olja, el torv, flis eller flis (olja), el eller halm, el

I tab. 15.1 har utredningen gjort en kvalitativ värdering av de olika tänkbara alternativen för etanoltillverkning i Karpalund. Av denna

och det material som redovisats 1 kap. 12 framgår att Alfa-Lavals pro— cess inte är ett realistiskt alternativ för Karpalund. Företaget kan offerera kommersiella anläggningar där Biostil-processen används för framställning från socker- och stärkelsehaltiga råvaror först när det— ta har provats i den tilltänkta Skaraborgsanläggningen. Processen kan emellertid mycket väl komma att användas i eventuella tillkommande an—- läggningar i ett senare skede. Som framgått av kap. 10 bedöms den ha

en god utvecklingspotential.

Beträffande förslaget att utnyttja den ledigblivna kapacitet som upp— står i Gärdsbränneriet vid en eventuell tillbyggnad visar de kalkyler som kunnat göras den högsta produktionskostnaden jämfört med övriga alternativ. Jämförelsen försvåras därvid av ett i flera avseenden bristfälligt underlag. Detta gäller såväl de uppgifter som erhållits från Gärdsbränneriet som uppskattningen av kostnaderna för beredning

av råsaft m.m. i Karpalund. Alternativet belastas bl.a. av ett lågt perso—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 672

nalutnyttjande i Karpalund genom att verksamheten där är begränsad till betkampanjen. Som tidigare nämnts har en överenskommelse träf— fats mellan staten, SSA och betodlarna som innebär att bidrag lämnas med 10 resp. 11 milj. kr. för fortsatt drift av Karpalund under 1980 resp. 1981 års kampanjer. Parterna skall stå för var sin tredjedel

av dessa belopp.

Merkostnaden per år för Gärdsbränneriets förslag jämfört med de övriga motsvarar ungefär det årliga bidraget till fortsatt drift av Karpalund. Även om en noggrannare genomräkning skulle visa på en lägre kostnad för detta alternativ jämfört med övriga, förefaller det inte troligt att ett utnyttjande av Gärdsbränneriet kan komma att framstå som ett väsentligt mycket bättre alternativ än vad den gjorda uppskattningen visar. Utredningen förordar därför att inte heller detta alternativ

närmare övervägs i den fortsatta planeringen.

De två resterande alternativen, Sorigona/SSA:s och Rinteknos förslag, visar på ungefär samma produktionskostnad för den framställda etano— len. Kalkylerna skiljer sig emellertid i flera avaeenden. Sålunda har Sorigona/SSA räknat med ett väsentligt lägre investeringsbehov och följaktligen lägre kapitalkostnader, lägre personalkostnader och lägre energiförbrukning..Bintekno har däremot en betydligt högre kre— ditering för biprodukter, där bl.a. tillvaratagande av koldioxiden har relativt stor inverkan på kalkylen. Denna möjlighet har inte alls beaktats av Sorigona/SSA med motiveringen att marknaden är alltför begränsad. Utredningen bedömer dock att detta kan vara en intressant möjlighet att förbättra totalekonomin som bör studeras närmare. Effek- ten av en intern avgift på framställda proteinfodermedel (se avsnitt 7.5) har emellertid inte beaktats i vare sig Sorigona/SSA;s eller Hin— teknos förslag, men detta skulle mer än väl kunna uppvägas av sänkta

råvarukostnader genom att utnyttja korn i stället för vete.

Beträffande båda förslagen inrymmer dessa vissa delar som förutsätter användning av ny teknik. Därvid har dock Sorigona/SSA:s förelag ett försteg genom att jäsningen prövas i den mindre pilotanläggning som tas i bruk i höst i Karpalund och termokompression används i Sorigonas

anläggning i Staffanstorp.

Prop. l980/8l:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 673

Utredningen har inte funnit anledning att bestämt förorda nagot av dessa två förslag, vilka båda har sina förtjänster. Detta val hör i stället ankomma på huvudmannen för en produktion i projekteninssfanen

efter ytterligare -' relser dem emellan. Utredningen vill dock peka

på att Sorigona/SSA:3 förslag är av större industripolitiskt intresse

genom att möjligheter till export av tekniken i fråga kan uppstå.

Som framgått av kap.10 anser utredningen att det är angeläget att en utökning av etanolproduktionen i landet snarast eker. Motiv för detta är behovet av ytterligare kunskap och erfarenhet om tillverkning och användning av etanol. Utredningen rekommenderar därför att planerna

på en ombyggnad av Karpalund för etanolproduktion nu förs vidare av SSA i en detaljprojekteringsfas. Ett slutligt beslut om investering och produktionsvolym kan emellertid inte fattas förrän ytterligare klarhet nåtts i vissa avseenden. Till dessa hör statmakternas intresse av att få till stånd en produktion av drivmedel ur inhemska råvaror. Denna fråga har berörts 1 kap. 10. Därvid är det väsentligt att ställ— ning tas från statsmakternas sida till i vilken omfattning etanol som produceras i Karpalund kan användas som drivmedel med hänsyn till de kostnader för staten som en sådan användning medför. I tab. 13.2 görs ett försök till en beräkning av bl.a. kostnaderna för staten enligt några olika alternativ. Mot denna bakgrund är det enligt utredningen önskvärt om en relativt stor del av produktionen i Karpalund kan av—

sättas som industrisprit för att minimera aubventioneringsbehovet.

I detaljprojekteringen, som SS nu bör kunna inleda, är det nödvän— digt att beakta möjligheterna att minimera såväl produktionskostnaden som behovet av subventioneringar. Beträffande produktionskostnaden kan denna minskas genom användning av sockerbetor som är särskilt lämpade för etanolproduktion och korn i stället för vete. Biprodukt—

tillverkningens betydelse bör också särskilt observeras.

Som nämnts minskar statens kostnader, om behovet av avsättning som drivmedel minskar. Möjligheterna att avsätta etanolen som industri— sprit har berörts ovan. En lägre total etanolproduktion i Karpalund medför att mindre etanolmängder behöver avsättas som drivmedel. Detta innebär att möjligheterna att lagra betor eller mellanprodukter av

IJ-

betor blir särskilt intressanta. Detsanma gäller om produk-ionen inte

4'3 Riksdugvn NRD/Xl. I .mml. Nr 90. Biluywlt'l

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.110 Jordbruksdepartementet 674

bedri"s hela året. Härvid vill utredningen principiellt framhålla

att produktion hela året bör eftersträvas för att nå ett gott före—

tagsekonomiskt resultat. En annan möjlighet är att transportera en

del av betskörden från området till övriga sockerbruk i Skåne.

Tabell 13.2 Justerade produktionskostnader, kostnader för staten och inverkan på handelsbalansen vid tillverkning av etanol i Karpalund, kr./lit

Rintekno Sorigona/ Anm. SSA Produktionskostnad 2,52 2,45 Enl. tab. 12.1 Korn som råvara - 0,31 — 0,40 Pris enl. avsnitt 7.5, dvs. för Rin— tekno 69,2 öre/kg och för Sorigona/ SSA 65 öre/kg Avgift på proteinkonc. + 0,14 + 0,14 1 kr./kg enl. av— snitt 7.5 Justerad produktionskostn. 2,35 2,19 Kostnad för staten genom minskade intäkter från skatter och avgifter — Enl. OKzs kalkyl produktionskostnad 2,35 2,19 — 2,15 - 2,15 Se nedan behov av ytterl. subv. 0,20 0,04 nuv. skillnad i beskattn. 0,63 0,03 total kostnad för staten 0,83 0,67 — Enl. OTA:s värdering Se avsnitt 4.2 produktionskostnad 2,35 2,19 värde av etanol som drivm. — 1.63 - 1,63 1,9 ggr priset på —— råolja (32 s/fat, behov av subventionering 0,72 0,56 1 s = 4,25 kr.) - 1 lit etanol motsvarar 2,35 2,19 1 lit premiumbensin - 1,26 — 1,26 behov av subventionering 1,09 0,93 Effekt på handelsbalansen + 0,59 + 0,40 Enl. tab. 7.17

I tab. 13.2 har råvarukostnaden justerats i Rinteknos och Sorigona/

SBA:s kalkyler för användning av korn i stället för vete. Därvid har

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 675

,.,

priset satts enligt den modell som anvisats i avsnitt |.5. Det lägre priset för Sorigona/SSAzs förslag motiveras av en mindre inverkan på jordbruksregleringens ekonomi genom mindre biproduktframställning. Avgiften på proteinkoncentrat är en'grov uppskattning enligt avsnitt 7.5. Den justerade produktionskostnad som angivits får ses som en

lägsta möjlig kostnad.

Kostnaderna för staten har uppskattats enligt tre olika sätt att värdera etanol. I inget av dessa fall har kostnaderna för nödvändiga anpassningsåtgärder tagits med. Enligt utredningens uppfattning torde DK:s kalkyl vara den som är mest relevant vid en begränsad distribu— tion. Förutsättningarna för denna har berörts i kap. 10. Enligt denna kan en blandning av 90 % 93-oktanig lågblyad bensin och 10 % etanol säljas till samma pris som nu gäller för 97—oktanig bensin vid nuva— rande beskattning (1,39 kr./lit för bensin och 0,76 kr./ lit etanol). om priset på etanol är 2,15 kr./lit.

Den amerikanska kongressens undersökningskommission, OTA, har värderat etanol till 1,9 ggr råoljepriset. Därvid avses användning i blyfri gasohol (10 % inblandning av etanol) i stället för blyfri regularben— sin. Värderingen är dock inte helt relevant för svenska förhållanden, eftersom raffinaderier i USA tillverkar en större andel bensin ooh helt blyfri bensin har införts. Den sista modellen, att jämställa

1 lit etanol med 1 lit premiumbensin, ser utredningen som en första grov uppskattning av kostnaderna vid en mer omfattande användning av

etanol.

Enligt utredningens uppfattning bör kostnaderna för staten bl.a.

ställas i relation till inverkan på handelsbalansen. Effekterna på dennna vid tillverkning i Karpalund anges enligt tab. 7.17. Därutöver bör kost— naderna för staten vägas mot de fördelar som en produktion av drivmedel

ur inhemska förnybara råvaror medför. Dessa är svåra att kvantifiera

men har diskuterats 1 kap. 10.

Utredningen är medveten om att flera av de antaganden som gjorts i tab. 13.2 är osäkra. Beträffande produktionsekonomin kommer ett bättre underlag att föreligga när en detaljprojektering kunnat genomföras.

detaljerade förslag för prissättning av råvaran och avgifter på foder—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 676

biprodukter lämnats samt foderbiprodukterna kunnat karakteriseras närma— re. I fråga om kostnaderna vid användning av etanol som drivmedel hänvisar utredningen bl.a. till de förslag om ytterligare undersök— ningar som lämnats av OED:s drivmedelsgrupp (Ds I 1980:19).

SSA är f.n. huvudman för verksamheten i såväl Karpalund som övriga sockerbruk. I kap. 9 har utredningen angett vilka intressentkatego— rier som kan antas vilja engagera sig i en storskalig etanoltillverk— ning. Beträffande Karpalund torde därvid staten, oljebolag och lant— brukskooperationen kunna komma i fråga. Utredningen förutsätter att SSA undersöker intresset för ett sådant breddat huvudmannaskap. Ett initiativ i denna fråga torde även kunna tas upp i de överläggningar som troligen erfordras beträffande driften i Karpalund under 1982 års kampanj. Utredningen har för sin del inte ansett sig kunna ta upp

några sådana diskussioner.

Utredningen har i kap. 10 diskuterat behovet av statligt stöd vid eta— blering av en storskalig etanolproduktion. En anläggning i Karpalund torde kunna uppfylla kriteriet för prototypanläggningar genom att vara den första i sitt slag. Utredningen förutsätter att en sådan anlägg— ning också kan utnyttjas för forskning och teknisk utveckling, bl.a.

i fråga om metoder för etanolframställning ur cellulosahaltiga råvaror.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 677

2 Remissynpunkter

2.1 Remissförfarandet

Yttranden över betänkandet (Ds Jo l98t):7) Etanol ur jordbrukspro- dukter har avgivits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). Transportrådet (TPR). riksrevisionsverket (RRV). lantbruksstyrelsen. sta- tens jordbruksnämnd. statens naturvårdsverk och produktkontrollnämn- den som har avgivit gemensamt yttrande. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF). statens industriverk (SIND). nämnden för energiproduktionsforskning (NE). styrelsen för tek- nisk utveckling (S'I'U). länsstyrelserna i Kristianstads. Skaraborgs och (Östergötlands län. universitetet i Lund.jordbrukstekniska institutet (JTI). delegationen (l l975: (')2) för energiforskning (DFE). oljeersättningsdelega- tionen (I I979: ()l . OED). Alfa Laval AB. centralorganisationen SACO/SR. Kristianstads kommun. landsorganisationen i Sverige (LO). Lantbrukar— nas riksförbund (LRF). Näringslivets energidelegation. Oljekonsumenter- nas förbund (OK). AB Skänebrännerier. Studsvik Energiteknik AB. Svensk Metanolutveckling AB (SMAB). Svenska fabriksarbetarelörbun- det. Svenska Sockerfabriks AB (SSA). Svenska Petroleum lnstitutet (SPI). Svenska Utvecklings AB (SU). Sveriges Betodlares Centralför- ening. Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Sveriges Kemiska ln- dustrikontor. Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Vin- & Sprit- centralen AB och Svenska Kvarnföreningen.

Flertalet remissinstanser är positiva till utredningens förslag att en utök— ning av etanolproduktionen i Sverige snarast kommer till stånd. De flesta remissinstanserna vill dock ej nu ta ställning till produktionens omfattning. Storleken av en framtida etanolproduktion bör bli beroende av erfarenhe- terna från de inledande försöken.

Transportrådet framhåller att det starka oljeberoendet som f.n. finns inom transportsektorn gör det nödvändigt med en målmedveten satsning för att åstadkomma en förändring av energiförsörjningen inom denna sek- tor. En ersättning med syntetiska drivmedel baserade på inhemska råvaror är enligt TPR det alternativ som på sikt skapar största möilighctcrna till mer påtagliga förändringar av nuvarande förhållanden. TPR anser att den höga produktionskostnaden och begränsade möjliga tillgångar på etanol inte talar för att en bred satsning på etanol bör göras f. n. Inriktningen bör i första hand göras på metanol. Parallellt härmed är en begränsad satsning pä etanol motiverad för att få ökad erfarenhet även av detta bränsle. En viss utökning av etanolproduktionen i landet kan därför vara befogad. t.ex. genom utbyggnad av en anläggning för framställning av 50000—

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.1t) Jordbruksdepartementet 678

l()()()()() m"! etanol per år. Storleken av en framtida etanolproduktion bör bestämmas först när erfarenheter vunnits från den inledande produktionen och när resultat föreligger av pågående forsknings- och utvecklingsarbete.

Riksrevisionsverket framhåller att en produktion av etanol baserad på inhemska förnybara råvaror stämmer överens med ett väsentligt energipo- litiskt mill. Följdkostnaderna för en etanolintroduktion skulle bli betydligt mindre än för en metanolintroduktion vilket talar för en introduktion av etanol enligt utredningens förslag. Inför ett eventuellt beslut om etanolpro- duktion i större skala bör emellertid enligt RRV:s mening mer i detalj utredas möjligheterna att styra över odlingen till grödor som är lämpliga för etanolproduktion i större omfattning.

Lantbrukssryrr'lsen stöder utredningens förslag att en utökning av den svenska etanolproduktionen bör ske trots att f.n. metanol är billigare att framställa. I första hand bör ny teknik för ctanolframställning prövas i prototyp- och demonstrationsanläggningar så att ett brett underlag kan erhållas för beslut om framtida inriktning och omfattning av produktionen av drivmedelsalkoholer.

Styrelsen tar inte nu ställning till i vilken omfattning det kan vara möjligt att mot slutet av 1980-talet ta i anspråk socker- och stärkelserika jord- bruksprodukter för etanolproduktion. Först när erfarenheter av en för- söksverksamhet i prototypanläggningar har utvärderats vad gäller bl.a. energiutbyte. produktionskostnader etc. finns anledning att ta ställning till markanvändningsfrågorna. Dessa frågor har på längre sikt också samband med den tekniska utvecklingen vad gäller användning av cellulosa som råvara för etanolframställning. Även i andra avseenden kan förutsättning- arna för användning av jordbruksmark för produktion av energiråvara ha förändrats innan beslut om den framtida etanolproduktionens storlek och inriktning kan och behöver tas.

Statens jordbruksnämnd är positiv till att en utökning av etanolproduk- tionen kommer till stånd i försöksmässigt stor skala för att pröva ny teknik och nya användningsområden för etanol. Nämnden framhåller vidare att ytterligare forskning och försök behövs i stor skala beträffande använd- ningen av jordbruksråvaror för etanolproduktion. Mot denna bakgrund anser nämnden att beslut om tillverkning i den skala som utredningen bedömt som möjlig tills vidare bör anstå. Nämnden framhäller vidare att prissättningen på de jordbruksråvaror som kan komma att användas för etanoltillverkning bör hållas åtskild gentemot prissättningen pä jordbruks- råvaror som används som livsmedel.

Nämnden för energipmduktimrsforskning delar i huvudsak utredningens bedömningar och tar endast upp etanolens allmänna värde som syntetiskt drivmedel samt behovet av fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser. NE framhäller därvid att om statsmakterna av beredskaps— eller andra skäl bedömer det nödvändigt att snarast få till stånd en inhemsk drivmedelspro- duktion så finns det flera skäl som talar för att denna bör avse etanol.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.l0 Jordbruksdepartementet 679

Kostnaden för etanol kan enligt NE på längre sikt komma att sänkas och rävarubasen breddas i takt med att tekniken för framställning av etanol ur cellulosahaltiga råvaror förbättras. NE anser det angeläget att utveckling av teknik för framställning av etanol ur cellulosahaltiga material stöds inom energiforskningsprogrammet.

Styrelsen för teknisk utryck/ing framför likande synpunkter och fram- håller att man kan förvänta sig en gynnsammare utveckling för etanol än för olja och metanol. STU anser att driftserfarenhet i full skala behövs för att man skall kunna sprida tekniken senare.

Länsstyrclsun i Kristianstads län ansluter sig helt till utredningens skäl för en kraftfull satsning på etanolproduktion i landet. Härvid framhåller länsstyrelsen särskilt möjligheterna till minskat oljeberoende genom in- blandning av etanol i bensin. Även länsstyrelsen iSkuraburgs län ansluter sig till utredningens slutsatser att en etanolproduktion inom landet från inhemska jordbruksprodukter bör vara angelägen från beredskaps- och handelspolitiska synpunkter. Länsstyrelsen framhäller att det är angeläget att en etanolproduktion baserad pä överskott och avfall från jordbruket i länet kan komma till stånd utan större fördröjning. Länsstyrelsen i Öster- götlands län anser att utredningen pä ett tillfredsställande sätt kartlagt möjligheterna och analyserat effekterna av etanolproduktion från jord- bruksprodukter. Ett program för introduktion av etanol bör kunna bli en viktig del i den kommande energipolitiken främst för att minska vårt oljeberoende.

Lunds universitet hänvisar till inhämtat yttrande från kemicentrum vari framhålls att det finns starka skäl för att i Sverige bygga upp en etanolpro- duktion i industriell skala. Bl.a. framhålls möjligheterna att exportera svenskt fermenteringskunnande och svensk processteknologi. En industri— ell etanolproduktion skulle dessutom kunna vara utgångspunkten för en bred satsning på biotekniskt baserad produktion.

Liknande synpunkter framförs av jurdbrukstekniska institutet som anser det angeläget att driva en utveckling som leder till en inhemsk produktion av bränsleetanol baserad på förnybara energikällor. lnstitutet understryker vikten av att forsknings- och försöksverksamhet på området stödjes och att prototyp- och demonstrationsanläggningar uppförs. lnstitutet fram- håller även värdet av småskaliga anläggningar.

Delegationenför energiforskning hänvisar till sitt yttrande över OED:s rapport Introduktion av alternativa drivmedel. l yttrandet framhålls att etanol som drivmedel tills vidare bör betraktas som en möjlig och komplet- . terande utvecklingslinje och motivera fortsatta FoU-insatser.

Alfa Laval AB delar helt utredningens uppfattning att etanol har bety- dande potentiella möjligheter som drivmedel och kemiråvara och anser det angeläget att etanolproduktionen inom landet snarast bör utökas. Proto- typ- och demönstrationsanläggningar bör snarast byggas. Vidare framhålls att intresset i omvärlden. inte minst i USA, för produktion av etanol från

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 680

jordbruksprodukter och annan biomassa är stort och att behovet av etanol som drivmedel och kemisk råvara ökar snabbt. För att få en andel i denna växande marknad är det väsentligt att det skapas förutsättningar att snabbt komma i gång med utvecklingsarbetet i Sverige.

Kristianstads kommun tillstyrker utredningens förslag att det snarast görs en satsning på etanol som. inblandning i drivmedel. Produktion av inhemsk etanol bör påbörjas såfort som möjligt.

Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker huvuddelen i utredningens förslag och framhåller bl. a. att det är nödvändigt att prova ny teknik i prototyp- och demonstrationsanläggningar. LRF framhåller att det för samhället är . önskvärt om den produktionspotential som finns inom lantbruket kan användas för att tillgodose även andra väsentliga samhällsbehov än som livsmedel. Lantbruket har därigenom betydande möjligheter att bidra till landets energiförsörjning. LRF hälsar därför utredningens förslag om till- verkning av etanol ur jordbruksprodukter med tillfredsställelsc. Härige- nom kan import av en oljeprodttkt av synnerligen stor strategisk betydelse ersättas med inhemsk tillverkning från förnybara rävaror.

Det kan enligt LRF hävdas att tillverkning av drivmedel från livsmedels- råvaror är moraliskt förkastlig med tanke på den globala livsmedelssitua- tionen. Därvid bör observeras att främst fodersäd och skadad brödsäd. som annars används som foder, avses utgöra råvara för den inledande produktionen. På sikt bör produktionen baseras på cellulosahaltiga rå- varor. Som biprodukter vid tillverkning från spannmål fås proteinrika fodermedel som kan ersätta importerade proteinfoder. Dessutom bildas under processen mindre mängder jästprotein som kan utnyttjas. Vid till- varatagandet av biprodukterna kan alternativt ett proteinkoncentrat tas fram för human konsumtion. Otvetydigt kan detta få konsekvenser för den globala livsmedelssituationen. Det är därför nödvändigt att en eventuell uppbyggnad av en storskalig etanolproduktion baserad på socker— och stärkelsehaltiga råvaror styrs av statsmakterna så att oönskade effekter på världsmarknaden med livsmedel kan undvikas. Goda förutsättningar före- ligger för detta i Sverigc med den genomgripande reglering vi har av jordbrukets produktion. Det bör dock noteras att en satsning på alternativa bränslen som ersättning för olja och oljeprodukter även kan leda till en lugnare prisutveckling på oljan. vilket vore positivt för många u-länder.

Näringslivets enw-gidelegution anser det viktigt att jordbrukets möjlig- heter som potentiell framtida energiproducent undersöks. Därvid fram- hålls att om det skulle visa sig att det blir ekonomiskt lönsammare att odla energiråvaror i stället för spannmål på en del av nuvarande areal eller att framställa etanol ur spannmål så måste dessa alternativ noga prövas. Delegationen framhåller vidare att det är av vikt att påpeka att en etanol- produktion i den storleksordning som utredningen angett som möjlig inte innebär någon konflikt med livsmedelsförsöriningen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 681

Ojekonsumenternasförbund anser det väl motiverat att etanol introdu— ceras på drivmedelsmarknaden i begränsad distribution. OK är berett att svara för en sådan distribution.

Svensk metanolutveckling AB finner att utredningen mycket väl belyst möjligheterna till etanolproduktion ur jordbrukets överskottsprodukter och att detta kan ske utan konflikt med livsmedelsförsöriningen._ Det förtjänar också enligt SMAB att understrykas att etanolproduktion är nettoproducent av premiumenergi om bränslebehoven vid tillverkningen täcks av förnybara energiråvaror från jord- eller skogsbruk. vilket måste vara en förutsättning för sådana anläggningar. SMAB finner det angeläget att modern etanoltillverkningsteknik demonstreras i ett antal anläggningar. Studsvik Energiteknik AB hänvisar till yttrandet från SMAB och har därut- över inga ytterligare synpunkter.

Svenska fahriksarbetareförbuntlet anser det angeläget att regering och riksdag snarast tar ställning till etanolens roll i landets framtida energiför- sörjning.

Svenska utvecklings AB framhäller värdet av fortsatt utveckling av alternativa energikällor. däribland etanol. Bolaget pekar därvid på att etanol ur cellulosa förefaller vara fullt konkurrenskraftig med övriga alter- nativ. Enligt SU:s uppfattning bör produktion av etanol ur ved. integrerad med sulfatcelluIosafabriker. från ett flertal mindre anläggningar. spridda över hela landet. vara ett mera attraktivt alternativ än de mycket stora metanolfabriker som krävs för en ekonomisk produktion. Bolaget delar utredningens uppfattning att etanolen har betydande potentiella möjlighe- ter som drivmedel och kemiråvara. För att befrämja tillverkning och an- vändning av etanol bör man överväga att i skattehänseende särbehandla etanol som drivmedel. Starka skäl talar vidare enligt bolaget för statligt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar för framställning av etanol ur såväl socker. stärkelsehaltiga råvaror som cellulosarävaror.

Även Sveriges betodlures centra/förening framhåller att det är angeläget att en etanolprot'luktion. baserad påjordbruksprodukter. kommer till stånd inom landet som ett led i strävandena att minska vårt oljeberoende. Betod- larna är därvid beredda attjämsides med Sveriges övrigajordbrukarc göra en insats för att på bred front åstadkomma produktion av energi för det framtida samhället.

Sveriges kemiska industrikmttor framhåller betydelsen av att statsmak- terna initierar åtgärder för att förbättra energiförsörjningen. t.ex. genom övergång till alternativa bränslen och drivmedel samt att teknik utvecklas för framtida användning av inhemska rävaror. En utökad sockerbetsodling för tillverkning av etanol bör därvid övervägas. Kemikontoret konstaterar vidare att statligt stöd torde krävas för användning av etanol som drivme- del och industrisprit. Stödet får dock ej utformas på sådant sätt att priset på industrisprit kommer att överstiga VM-prisct.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 682

Tjän.s-temiinnens eentmlarganisaiiun tillstyrker i princip utredningens förslag men anser att flera frågor inte utretts tillfredsställande, t. ex. avväg- ningen mellan metanol och etanol samt vilket behov av bekämpningsmedel som uppstår vid utökad sockerbetsodling. TCO anser att fortsatt utredning om framställning av drivmedel ur inhemska råvaror måste bedrivas skynd- samt.

Vissa remissinstanser är mer tveksamma till en satsning påen etanolpro- duktion.

Smtens industriverk anser att man i dag inte bör satsa på stora anlägg- ningar för etanol urjordbruksprodukter. En inhemsk drivmedelsmarknad för alkohol kan sannolikt upparbetas till avsevärt lägre kostnader med hjälp av importerad metanol. 'l'otalt skulle en stor etanolsatsning i dag kräva stora statliga satsningar för en ringa eller obefintlig nettobesparing av energi. SIND föreslår i stället en satsning via energiforskningsprogram- met på forskning och utveckling av etanolproduktion ur uthålliga inhemska råvaror. framför allt cellulosa. Skäl finns också att bygga mindre produk- tionsanläggningar i demonstrationssyfte. Först därefter finns fullt underlag för bedömning av en satsning på fullskaleanläggningar.

Oijeersärtningsdelegutionen anser att huvudalternativet för en snabb introduktion av alternativa drivmedel bör vara tnetanol. Etanol kan emel— lertid utgöra ett komplement. OED anser det också väsentligt att forsk- ningsinsatser ägnas åt etanolframställning särskilt med inriktning på cellu- losahaltiga rävaror. Om försöksvis framställning av etanol ur jordbruks- produkter kommer till stånd för drivmedelsändamål inom en nära framtid anser OED det betydelsefullt om etanolinblandning i bensin kan provas i samband med det driftförsök som nyligen" påbörjats i samarbete mellan SMAB. Nynäs och OK.

I.undsorgunisationen i .S'verige delar utredningens uppfattning att det ligger ett värde i att ytterligare kunskap och erfarenhet om tillverkning och användning av etanol byggs upp. 10 anser emellertid att en etanoltill- verkning i störrc omfattning ur socker och säd inte är ett ekonomiskt hållbart bidrag inom ramen för den svenska energiförsöriningsbalansen.

.S'venska petra/iuniinsti/uret hänvisar till sitt yttrande över OED:s förslag till introduktion av syntetiska drivmedel där man anser att bindande beslut inte bör fattas nu. Enligt SPlzs mening kan etanol ses som ett'gott bered- skapsalternativ till framför allt gengas och målsättningen kan därför vara. att man redan i fredstid anpassar utsatta fordonsflottor för drift på ett IOO- procentigt alkoholdrivmedel.

Även Sveriges hilindustri— och bilgrossis(förening hänvisar till sitt ytt- rande över OED-rapporten. Föreningen framhäller där att det är av stor vikt att komplement och ersättningsbränsle skapas till nuvarande drivme- del. Bäde metanol. etanol och motorgas är därvid alternativ som kan minska oljeberoendet. Föreningen är dock kritisk till en ensidig svensk introduktion av alkoholer.

Prop. HSO/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 683

AB l'in- & Spritcentralen är kritisk till de processalternativ som etanol- utredningen undersökt och ifrågasätter om de föreslagna processerna har en sådan teknisk innovationsnivå att det bör utgå statligt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar.

Etanolutredningcn bedömer det vara möjligt att producera i storleksord- ningen 400000 nrl etanol/äri slutet av 1980-talet ur sockerbetor och spann- mäl vid en oförändrad jordbrukspolitik. Utredningen föreslär därvid att sockerbetor odlas på 25 000 ha för etanolproduktion. Därutöver bör ca 650000 ton spannmål användas. Spannmålsöverskottet skulle då vid nor- malskörd bli i storleksordningen 700000 ton. Produktionskostnaden beräk- nas till 220—2:50 kr./[. En etanolproduktion i den storleksordning som utredningen bedömer möjlig innebär ingen konllikt med livsmedelsförsöri- ningen. varken nationellt eller internationellt. Den tar endast i anspråk delar av ett växande överskott av jordbruksprodukter. ger värdefulla fo— dermedel som biprodukter och ger förutsättningar för förbättrade växt- följder. Flera remissinstanser berör dessa frågor.

SIDA framhäller bl.a. att på kort sikt kan inte u-länderna räkna med någon väsentlig drivmedelsersättning med etanol. Utvecklingen av tekni- ken för etanolframställning och användning bör ske i Sverige och andra i— länder innan man kan räkna med något utvecklingsarbete och nägra inves- teringar i u-länderna.

På längre sikt kan en ökad användning av etanol som ersättning för bensin i i-Iänderna ge ökat utrymme för u-länderna att konsumera bensin och oljeprodukter. eftersom tillgången på fossila bränslen är begränsad.

SIDA framhäller vidare att en ökad satsning pä forskning och utveckling i Sverige inom området etanolframställning på sikt ger ökade resurser för teknikövcrföring till u-ländcrna. Särskilt bör forskningen på enzymatisk hydrolys av cellolosahaltiga råvaror och jäsning av därvid producerade sockerprodukter befrämjas. Fördelen med en sådan processutveckling är att man kan få rävaror som inte inkräktar på livsmedelsproduktioncn samt att processens reaktionsbctingelser är mindre korrosionsbcnägna än vid kemisk hydrolys.

Tillkomsten av en modellfabrik i Sverige för framställning av etanol för fordonsbränsle urjordbruksrävaror skulle möjliggöra utbildning av dele- gater frän u-länder och även underlätta demonstration av tekniken.

Beträffande lämpligheten av att använda spannmål och andrajordbruks- produkter som rävara anför SIDA bl. a. att man inte har något att invända mot att man i Sverige skulle använda överskott av sockerbetor och spann- mål som råvara för etanolframställning.

Världens produktion av födoämnen ökar stadigt. Detta gäller även de länder i Asien som anses 'ara mest utsatta för livsmedelsbrist. Mellan ären

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 684

1950 och [976 ökade Indiens spannmälsproduktion i en takt motsvarande 18% per år. medan befolkningen ökade med 2.190 per år. Produktionen av spannmål räknat i kg per invånare i världen ökade från 306 kg är 1955 till 365 kg är 1977. Motsvarande siffror för de sju största länderna i Asien var l73 kg är l955 och 199 kg år l974.

Beträffande det etiskt och moraliskt försvarbara i att utnyttja jordbruks- produkter för encrgiändamäl framhålls bl.a. att vid sidan av den mängd resolutioner som antagits av Sverige i skilda sammanhang för förbättring av u-ländernas handelsvillkor bör uppmärksammas att socker är en pro- dukt som u-länderna har bättre naturliga och ekonomiska fördelar av att producera än i-länderna.

Luntbmksstyrelsen anser det vara en brist i utredningen att man ej närmare behandlat de ärsmånsberocnde skördevariationernas inverkan på spannmålsöverskottet. Enligt styrelsen finns vidare betydande osäker- heter i möjligheterna att förutse hur snabba skördeökningar som kan förväntas under 1980-talet. Bl.a. kan eventuella restriktioner i använd— ningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel medföra att möjligheterna att öka skördarna starkt reduceras. Styrelsen framhåller vidare att en omfattande satsning på etanolproduktion från traditionella jordbruksgrö- der i vårt land och-internationellt kan komma i-konflikt med målsättningar- na för den internationella livsmedelsförsörjningen. Det är därför viktigt att utveckla tekniken för att i framtiden kunna framställa etanol ur cellulosa.

Även statens jordhruksm'imnd anser att en produktion av etanol i den omfattning som utredningen bedömt som möjlig kan komma i konllikt med kraven på en god livsmedelsber-edskap och även med Sveriges ansvar för livsmedelsförsörjningen i världen. Vad gäller utredningens bedömning av rävarutillgängen framhåller nämnden att möjligheter finns att utredningen överskattat avkastningsökningarna. .lordbruksnämnden är också tveksam till utredningens förslag att introducera massvete som råvara.

Det är vidare enligt nämnden tveksamt om jordbrukarna i de områden där det kan bli aktuellt att ta tipp en sockerbetsodling för etanolproduktion är villiga att odla sockerbetor när de blir medvetna om att odlingen för detta ändamål kan bli begränsad under en viss tidsperiod.

Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att inassvete hittills ej prövats i svensk odling samt att utländska erfarenheter har visat att sådan odling ej är problemfri. Universitetet berör även de energianalyser utredningen presenterat och framhåller bl.a. att man i längt större utsträckning bort beakta att de förnybara energikällorna. flis. torv och skörderester. har alternativ användning som fasta bränslen. (')m utredningen följt denna linje hade redovisade effektivitetstal blivit mindre gynnsamma. Vad gäller frä— gan om eventuell konflikt med livsmedelsft'irsörjningen anser universitetet att orsakssammanhang. särskilt de internationella. ej är tillräckligt kända för att kunna göra ett så klart ställningstagande som utredningen gör. SLU framhåller vidare att odlingsförsök. energianalyser. ekonomiska kalkyler.

Prop. l980/81z90 Bilaga 2.l0 Jordbruksdepartementet 685

biprodukternas ersättningsvårde samt möjligheterna till en eventuell kon- flikt mellan etanoltillverkning och livsmedelsproduktion måste beaktas vid de fortsatta förberedelserna för en eventuell etanoltillverkning i Sverige.

Styre/sun för teknisk utveckling framhåller att det i framtiden kan bli konkurrens omjordbruksarcalen och att därför en totalanalys bör göras av tillgänglig åkermark. tillgängliga resurser att bruka den och vilka produkter som är angelägnast.

Lantbrukarnas riksförbund delar utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att i slutet av l980-talct tillverka i storleksordningen 400000 m3 etanol/år ur jordbruksprodukter om inga ytterligare mer omfattande långtidsavtal om export av spannmål träffas. Den höjda skördenivå som därmed krävs förutsätter emellertid att några mer omfattande restriktioner beträffande användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel inte läggs på jordbruket. En strävan bör även. enligt LRF. vara att på sikt gå över till att använda cellulosahaltiga råvaror. LRF understryker därvid vikten av att utvecklingsarbetet på detta område intensifieras. Vad gäller den etiska aspekten framhålls att en etanolproduktion i stor skala kan få konsekvenser för den globala livsmedelsförsöriningen. Det är därför nöd- vändigt att en storskalig etanolproduktion baserad på socker— och stärkel- sehaltiga råvaror styrs av statsmakterna så att oönskade effekter på världs- marknaden kan undvikas. Även LRF är tveksam till förslaget att använda massvete som råvara då betydande problem därvid kan uppstå för spann— målsmottagning. lagring och kvarnar.

Svenska kvarnfi'ireningan anser att införande av massvete utgör ett hot mot de inhemska vetcsorterna och dess glutenhalt.

Utredningen hari sina bedömningar utgått från en oförz'indrad jordbruks- politik. Jordbruksregleringens ekonomi bör därför så långt möjligt hållas opåverkad. Utredningen föreslår att detta. när spannmål används som råvara. åstadkoms enligt en särskild modell som innebär att rävaruprisct kommer att ligga relativt nära världsmaknadspriset. Vidare bör en särskild avgift tas ut på foderbiprodukter för att kompensera bortfallet av införsel- avgifter för proteinfodermedel i den utsträckning biprodukten ersätter sådana. När vanliga sockerbetor används som råvara bör producentpriset vara detsamma som vid sockertillverkning. l inledningsskedet bör prissätt- ningen på berörda produkter ske inom ramen förordinarie reglering. Vid en mer omfattande etanolproduktion bör formerna för prissättningen på jordbruksråvaror för denna produktion ses över.

Några remissinstanser har synpunkter på utredningens förslag angående prissättningen på råvaran.

Statensji)rdbrukmämml pekar därvid på att det introducerats nya foder- medel som har ersatt import utan att för den skull någon särskild kompen-

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 686

sation varit aktuell. Nämnden erinrar om att stigande priser på världsmark- naden också leder till minskande införselavgiftsmedel. Det kan enligt nämnden diskuteras om rcgleringsckonomin skall kompenseras särskilt för ett bortfall av införselavgiftsmcdel vilket beror på en förbättring av försörj- ningsläget på fodermet'lelssidan.

Lantbrukarnas riks/"('n'lmnd biträder utredningens förslag till principer för prissättning av råvara och biprodukter. LRF anser det vidare troligt att den positiva effekt på hant'lelsbalansen som utredningen angett kommer att öka till följd av att världsmarknadspriserna på olja och oljeprodukter stiger snabbare än motsvarande priser på spannmål.

Sveriges bett'uIIares t'entraifi'irening anser att odlarkåren vid betodling för etanolproduktion bör tillhöra samma intresseorganisation som vid od- ling av betor till socker. Härvid kan förhandlingar om bctpriset föras på samma sätt som tidigare. Det ekonomiska utbytet för odlarna bör dock enligt SCB bli detsamma som vid odling av betor till socker.

Kemikontoret berör frågan om jordbruksråvaror som utgångsmaterial för tillverkning av industrisprit och andra kemiska produkter. Kemikon— toret anser det uteslutet att industriprodukterna skall kunna bära något element av jordbrukets gränsskydd. l tillverkningen använda råvaror mäs- te stå till buds till s. k. VM-pris genom någon form av-prisutjämning. Det är enligt Kemikontoret helt uteslutet att svensk kemisk industri skall kunna betala ett högre pris än VM-pris för t. ex. industrisprit.

Etanolutredningen framhåller att tillförsel och användning av etanol som drivmedel har ett beredskapsvärde. Detta kan enligt utredningen ta sig uttryck i antingen ett minskat behov av traditionella beredskapsåtgärder eller en ökad uthållighet i försörjningen med llytande drivmedel.

Flera remissinstanser berör denna fråga varvid vissa bl.a. anger bered- skapsaspekten som ett skäl för en satsning på en etanolproduktion.

Statensjaru'ln'uksm'inmd framhåller att det i ett beredskapsläge dock kan bli nödvändigt att avstå från etanoltillverkningen för att i stället odla livsmedel. En etanolproduktion betyder emellertid enligt nämnden att behovet av beredskapslager av olja och oljeprodukter minskar.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar att god tillgång på etanol inom landet skulle i en längre kris kunna reducera oljeberoendet genom omställning till produktion av eten och därmed följande tillverkning av tensider och vissa plaster som bl.a. används för mjölkförpaekningar. ÖEF understyrker därvid den från beredskapssynpunkt stora betydelse som en ökad inhemsk produktion av etanol genom minskat behov av beredskapslagring kan få för kemisk industri.

Lantbrukarnas riks/i'ir'bund konstaterar att en etanoltillverkning har för- delar från beredskapssynpunkt. En inhemsk produktion av drivmedel in-

Prop. 1980/81:90 . Bilaga 2.l0 Jordbruksdepartementet 687

nebär att beredskapslagrcn räcker längre och att en eventuell tillverkning av gengasaggregat kan hållas på en lägre nivå. LRF framhåller vidare att beredskapsvärdet ökar väsentligt när teknik för användning av cellulosa- haltiga råvaror finns kommersiellt tillgänglig.

Svensk metanolutveek/ing AB understyrker utredningens påpekande om att gengas inte längre är ett acceptabelt reservbränslc för ett allt större antal av jordbrukets maskiner liksom den inte är det för tttnga lastbilar. bussar och skogsmaskiner. Etanoltillverkning ur jordbruksprodukter är den enda möjligheten att omgående börja bygga tipp ett acceptabelt reserv- bränslesystem. Kostnaderna för en beredskap byggd på tillverkning av etanol och metanol ur inhemska råvaror bör enligt SMAB klarläggas. varvid också risken för en dålig beredskap måste få ett uttryck i ekonomis- ka termer.

Svenska petmIeu/n institutet anser att etanol kan vara ett gott bered- skapst-tlternativ till framför allt gengas.

2.6 Etanol som drivmedel

Etanolutredningcn konstaterar att naturgasbascrad. importerad metanol vid nuvarande priser och beskattning blir närmare 30672.- billigare per ener- gienhet än inhemskt producerad etanol. Utredningen pekar dock på ett flertal faktorer som kan motivera ett högre pris på etanol.

Transportrådet framhåller att etanol som drivmedel har vissa fördelar jämfört med metanol. t. ex. högre energiinnehåll. mindre aggressiv inver- kan på material och lägre benägenhet för fasseparation.

Statens nuturvårdsverk och pm;duktkontro!/nämnden som avgivit ge— mensamt yttrande berör framför allt miljöaspekterna. Verket och nämnden framhåller bl.a. att beslut om introduktion av nya drivmedel bör samord- nas med erforderliga beslut om miljöft'irbättringar vad gäller bilavgaser och hantering av drivmedel. Etanolens oktantalshöjande egenskaper bör an- vändas för tillverkning av blyfria blandbränslen.

Vidare bör introduktion av blyfritt etanolhaltigt blandbränsle medföra liten påverkan på utsläppen av koloxid. kolväten och kväveoxider med avgaserna. Blyfritt bränsle öppnar vägen för avancerad avgasrening. Med sådan finns liten anledning att oroa sig för emission av aldehyder och andra speciella ämnen som drift med alkoholhaltiga bränslen ger upphov till.

En introduktion av etanolhaltiga blandbränslen i befmtlig bilpark kan leda till ombyggnadsbehov vad gäller bilarnas bränslesystem. Det är påtag- lig risk att sådana ombyggnader i realiteten kommer att leda till både ökad energiförbrukning och ökade utsläpp. Sådana blandbränslen bör därför inte allmänt introduceras i befintlig bilpark utan främst införas för bilar som fabriksmässigt optimerats för bränslet och fr.o.m. viss årsmodell. För att undvika bränsleförvå'txling bör tanköppningar och fyllmunstycken utformas speciellt.

Prop. l980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 688

Drift med ren etanol innebär potentiella fördelar från hälso- och miljö- synpunkt ijämförelse med blandbränsledrift men utveckling av motorer och denatureringsmedel erfordras. En utveckling av driften med ren etanol bör i det längre tidsperspektivet prioriteras. Staten bör om erforderligt stimulera sådant utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utvet'kling framhåller att då det gäller prisjämförel- ser mellan olja. metanol och etanol bör man ta hänsyn till det på lång sikt intressanta fallet. nämligen då både metanol och etanol tillverkas ur in- hemska. förnybara råvaror. Man kan då vänta sig en för etanolen gynn- sammare prisrelation.

Länsstyrelsen [ Is'ristimtstads län framhåller att den tyngst vägande faktorn som talar för etanol i stället för metanol är att denna produkt i dagsläget kan framställas ur inhemska. förnybara råvaror i motsats till metanol.

Lantbrukarnas riksförbund understryker i denna fråga de goda erfaren- heter som har nåtts i USA vid en inblandning av l0% etanol i blyfri bensin. Detta bränsle har uppenbarligen kunnat användas utan att några mer betydande anpassningsåtgärder behövt vidtas. Enligt förbundets mening är det angeläget att OKzs planer på att distribuera ett motsvarande bränsle i Sverige snarast kommer i gång och får det stöd från samhället som erford- ras. Förbundet utgår vidare ifrån att blytillsatsen i bensin slopas när blandbränslen införs.

Kemikontoret delar utredningens uppfattning att etanol. baserad på till en börjanjordbruksråvaror och i ett längre perspektiv avfalls- och biomas- sor. kan erbjuda fördelar framför metanol. Något motsatsförhållande till metanol som drivmedelskomponent föreligger dock knappast även om vissa komplikationer i lagrings- och distributionsledcn lättare undviks med etanol som huvudkomponent.

Utredningen konstaterar att det f. n. inte föreligger ekonomiska möjlig- heter att avsätta stora mängder etanol med normala krav på lönsamhet. Avsättningen av etanol. liksom även metanol. på drivmedelsmarknaden blir därför beroende av vilka åtgärder som vidtas från statsmakternas sida. Enligt utredningen är det väl motiverat att tillämpa en lägre total skatte- och avgiftsbeläggning för drivmedel tillverkade av inhemska råvaror med hänvisning till strävandena att minska importberoendet på energiområdet. Det är vidare enligt tltredningeu angeläget att forsknings- och utvecklings- arbete av betydelse för en fortsatt förbättring av processer för etanolfratn- ställning stödjes. särskilt teknik för användning av cellulosahaltiga pro- dukter.

Vid uppbyggnaden av etanoltillverkning är det enligt utredningen nöd- vändigt att tillämpa och prova ny teknik i s. k. prototyp- och demonstra-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 689

tionsanläggningar. Den planerade anläggningen i Västergötland är ett ex- empel på en sådan. Utredningen förutsätter att frågan om bidrag till en sådan anläggning kan prövas inom ramen för de regler som kommer att gälla för sådana anläggningar. .

Trunsportråclcr förordar att en särskild oljeavgift införs för att stödja satsningar på ny energiteknik. En förmånlig behandling från skattesyn- punkt av drivmedel baserade på inhemska råvaror kan vara ett värdefullt stöd för att introducera sådana drivmedel.

Riks/'i't-isimzsrerki'l konstaterar att ett sätt att kompensera det skatte- bortfall som skulle uppstå om etanol ges en förmånligare beskattning än bensin kan vara att höja beskattningen av bensin så att blandprodukten får samma totala skattebelastning som bensin nu har. En skattehöjning med ca 6 öre/l på bensin skulle kompensera bortfallet. RRV förutsätter att energi- sparkommittén kommer att behandla denna fråga.

LunIbruksstyrelsen anser att de fördelar som utredningen påvisat med tillverkning av etanol ur inhemska förnybara råvaror motiverar att staten svarar för kostnaderna för en försöksvis introduktion. Forsknings- och ' utvecklingsarbete. särskilt teknik för framställning av etanol ur cellulosa- haltiga grödor. bör stödjas.

Även lt'inssryrelsm i Ösmrgöllumls [än anser att en från skattesynpunkt förmånligare behandling av driVmedel ur inhemska råvaror bör övervägas. Länsstyrelsen anser vidare att statligt stöd eller garantier bör utgå för investeringar i prototyp- och demonstrationsanläggningar. Liknande syn- punkter framförs av 111. .

Lan(brukarnas i'iksjfi'irlmntl anser det nödvändigt att ny teknik provas i prototyp- och demonstrationsanläggningar och förutsätter därvid att stats- makterna snabbt ger det stöd som behövs för att bygga den anläggning som planeras i Västergötland. Förbundet anser det vidare rimligt att drivmedel tillverkade ur inhemska råvaror särbehandlas vid skatte- och avgiftsbe- läggningen.

Utredningen har även studerat möjligheterna av att bygga om det ned- läggningshotade sockerbruket i Karpalund för etanolproduktion. Därvid har olika förslag till en sådan ombyggnad prövats. Utredningen föreslår att planerna på en ombyggnad nu förs vidare av Svenska s'nckurfiibriks AB i en detaljprojekteringsfas. Ett slutligt beslut om investering kan enligt utred- ningen inte tas förrän bl. a. statsmakternas intresse av att få till stånd en. produktion av drivmedel ur inhemska råvaror har klargjorts. Utredningen anser vidare att en eventuell storskalig produktion av etanol främst bör lokaliseras till Mellansverige.

Flertalet remissinstanser anser att en eventuell storskalig produktion av etanol bör förläggas till Mellansverige.

44 Riksdagen 1980/81. I sum/. Nr 90. Bilugcdcl

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.l0 _|ordbruksdepartementet 690

Riks-rvrisiunsrcrkm anser emellertid att förutsättningar nu bör skapas endast för den produktionsvolym som kan bli aktuell i Karpalundsanlägg— ningen. Efter praktiska erfarenheter av etanoltillverkning där. torde det finnas bättre underlag att ta ställning till etanolproduktion i större om- fattning.

[.untl)rtiksslyrclsvn avstyrker en lokalisering av etanolproduktion i stor skala till Karpalund. Styrelsen förordar i stället att framtida etanolfram- ställning förläggs till de delar av landet som har överskott på spannmål och där sockerbetsodling är angelägen från västodlingssynpunkt. Detta talar enligt styrelsen närmast för en lokalisering till södra Mellansverige. Från sysselsättningssynpunkt är det enligt styrelsen angeläget att produktionen vid Karpalundsbruket ej läggs ner. För att lösa detta problem vore det dock lämpligur * att öka sockerproduktionen vid bruket. Styrelsen anser en ökning av självförsötjningsgraden i fråga om socker motiverad av flera skäl. Vid utökad Soekerbetsareal bör en motsvarande minskning av fabrikspotatisodlingen övervägas.

Statensjin'(/bruksmtnimi ansluter sig till utredningens bedömning att en eventuell storskalig etanolprmluktion förläggs till Mellansverige. dock med den reservationen att en omfattande sockerbctsodling kan bli svår att realisera i Mellansverige och att i det läget en sockerbetsbase'ad etanol- produktion i ställct kan bli aktuell i Sydsverige. I övrigt talar ett antal faktorer emot en lokalisering till Sydsverige.

Således är Sydsverige ett underskottsomrädc vad gäller foderspannmål. Därmed är också prisnivån högre än i Mellansverige. En etanoltillverkning som till stor del baseras på spannmål skulle öka underskottet i Sydsverige samtidigt som den skulle ställa sig dyrare. Vidare är Sydsverige värt säkraste odlingsomräde för brödsäd till kvarnvara. samtidigt som det ligger närmast exportmarknaderna.

Även en utvidgning av sockerbetsodlingen i Sydsverige till att omfatta sockerbetor för etanoltillverkning kan förväntas öka underskottet på fo- derspannmäl i området. Den ökade betarealen torde leda till en motsvaran- de minskning i främst spannrnälsarealerna. Vidare är behovet av omväx- lingsgrödor större i Mellansverige än i Sydsverige.

Lii!isstyrt'lst'n i Kristianstads iii/1 anse ' att ett lämpligt tillfälle att snabbt Påböfjä etanolframStällningi industriell skala finns f. n. i och med planerna på en nedläggning av sockerproduktionen vid Karpalunds sockerbruk. En helt ny fullskaleanläggning behöver ej byggas eftersom man i Karpalund kan använda det ltux'arande bruket i stor utsträckning. Här skulle till en relativt låg kostnad förutsättningar för etanolproduktion finnas inte minst ur teknisk synvinkel. En övergång till etanoltillverkning innebär att den nuvarande sysselsättningen vid bruket i stort sett kan bibehållas. En fort- satt sockerbetsproduktion av minst nuvarande omfattning i Kristianstads- regionen blir också möjlig vilket är önskvärt särskilt med hänsyn till växtodling och djurproduktion.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.l0 Jordbruksdepartementet 691

Länsstyrelsen anser därför att mycket starka skäl finns att tillstyrka utredningens förslag som bl. a. innebär uppdrag att fortsätta detaljprojek- tering av pilotanläggning för etanolproduktion vid nuvarande Karpalunds sockerbruk.

Vad gäller undersökta processalternativ framhåller utredningen att en etanolproduktion vid Karpalund ej behöver stå i konllikt med Gärdsbrän- neriets utbyggnadsplaner. Den där planerade produktionsökningen bör enligt styrelsen i första hand ersätta den import av etanol som förekommer i dag.

En etanolproduktion av den omfattning som utredningen skisserat inne- bär enligt styrelsen en ökad förorcningsbelastning på Helgeå. Helgcå är en hårt belastad recipient och stora investeringar har gjorts under senare år i avloppsreningsverk. En viss förbt'ittring av vattenkvalitén i än har också kunnat konstateras. Härtill kommer Hanöbuktens betydelse från fiskeri- näringssynpunkt. En förutsättning för etanolproduktion i Karpalund bör därför vara att utsläppen inte ökar i förhållande till nuvarande koncessionstillstånd vilket ej är helt utnyttjat.

Länsxtyrclxm [ Skaraborg [än anser att den försöksanläggning som planeras i Skaraborgs län erbjuder klara fördelar gentemot ombyggnads- projekt i Karpalund.

Lälisstyrelsen :" Ös'lw'gt'itlum/s län åberopar en utredning om förutsätt- ningarna för etanolproduktion i länet och anser att länet ur riksperspektiv är mycket intressant och att den första fullskaleanläggningen bör lokali- seras tiII länet.

Ix'rixrianxlmlx komm/m tillstyrker utredningens förslag om en fortsatt detaljprojektering vid Karpalunds sockerbruk. Kommunen anser vidare att Karpalund bör bli pilotanläggning som etanolfabrik samt att produk- tionen bör få en sådan omfattning att anläggningen optimalt utnyttjas.

Luarlwukurmis riks/i'irbuad anser att ett slutligt beslut beträffande Kar- palund inte bör tas förrän sockernäringskommittén har presenterat sina förslag. (')m kommittén skulle föreslå en utökad sockerbetsareal för soc- kerproduktioni Sverige innebär det troligen att Karpalund behöver använ- das för sockerproduktion också i framtiden. Förbundet anser vidare att utredningen ger underlag för beslut om fortsatt sockertillverkning i Karpa- lund i avvaktan på att klarhet kan nås om såväl produktionsft'trutsättning- arna för etanol som omfattningen av landets framtida socket-produktion. Förbundet ställer sig tveksamt till en produktion av 91000 mJ/ån vilket utredningen bedömer möjligt av två skäl. För det första innebär det enligt förbundet ett stort risktagande att direkt bygga en storskalig anläggning innan man först testat tekniken i mindre skala. För det andra innebär detta att ca l80000 ton spannmål finge tillföras från Mellansverige eftersom Skåne är ett underskottsområde på fodersäd. Motsvarande gäller enligt förbundet Gärdsbränneriets förslag att utnyttja ledigbliven kapacitet vid en utbyggnad för tillverkning av industrisprit. l ett långsiktigt perspektiv bör

Prop. l980/81z90 Bilaga 2.l0 . Jordbruksdepartementet 692

det vara riktigt att förlägga ökad produktion av etanol till de områden där överskottsarealen finns. nämligen Mellansverige. Av detta skäl anser för- bundet det angeläget att möjligheterna att lagra betor eller bctprodukter studeras i samband med den fortsatta projekteringen för Karpalund.

AB Skåne/n't'inncrier anser att det f.n. finns möjlighet att med god vinst exportera svenskt socker i betydande kvantiteter, varför det knappast kan vara företagsekonomiskt riktigt att lägga ned sockertillverkningen i Karpa- lund. Även från ren beredskapssynpunkt synes det enligt AB Skånebrän- nerier vara helt förkastligt att lägga ned sockerproduktionen. Om man skall starta en produktion av etanol i Karpalund måste den alltså ske parallellt med sockerproduktionen. AB Skåncbrännerier anför vidare kritiska syn- punkter på utredningens redovisade processalternativ och anser att alter- nativet att vid Gärdsbränneriet förjäsa och destillera räsaft framställd vid Karpalund redovisats på ett: helt oacceptabelt sätt. Man kommenterar också det s. k. Alfa Lavalalternativet och framhåller att om man önskar testa den nya metoden i större skala är AB Skånebrännerier berett medver- ka härtill vid Gärdsbränneriet. De erfarenheter Alfa Laval önskar vinna vid den planerade försöksanlt'iggningen i Västergötland kan uppnås mycket snabbare och till obetydliga kostnader om försöken förläggs till Gärdsbrän- neriet. Först när dessa försök är avslutade och resultaten objektivt utvär- derade bör beslut fattas om en etanolfabrik i Västergötland. AB Skåne- brännerier redovisar vidare planerna på utbyggnad av produktionskapaci- teten och den nya tekniken för etanolframställning samt anser att Gärds- bränneriet bör få prioritet vid beslut om tillverkning av spannmålssprit i Skåne.

Svenska jiibriksnrlwlare/örlnmclcr delar utredningens uppfattning att Sockerbolaget bör starta en detaljprojektering av ombyggnaden av socker- bruket i Karpalund. Förbundet vidhåller sin tidigare redovisade uppfatt— ning att Karpalund bör fortsätta sin verksamhet.

Svenska sockerfabriks AB ser förslaget om omställning av Karpalund till . etanoltillverkning som en alternativ verksamhet för den sockertillverkning som försvinner om inte andra förutst'ittningar kommer till stånd. Bolaget förklarar sig berett att utföra den detaljprojektering av etanolprodtlktion vid Karpalund som utredningen föreslagit.

Sveriges betod/arus ('anlrn[förening konstaterar att en etanolproduktion i Karpalund erbjuder en utmärkt möjlighet att undvika det stora resursslö- seri. som en nedläggning av fabriken skulle innebära. Vid en ombyggnad synes det dock angeläget att brukets sockerlinje bibehållcs som en bered— skap för nya situationer i framtiden. Möjligheter till bibehållen eller äter- upptagen sockertillverkning i Karpalund vid sidan av samtidig etanolpro- duktion bör finnas. SBC understryker vidare vikten av att ett snabbt beslut kan tas i Karpalundsfrågan.

Sveriges kemiska industrikrmlor anser att planerna nu bör detaljstuderas för en ombyggnad av sockerbruket i Karpalund till etanoltillverkning med

Prop. l980/8lz90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet 693

avsikt att ge en fastare uppfattning om kostnaderna i en sådan relativt storskalig produktion. Liknandesynpunkter framförs av TCO. '

AB l"'in- & Spritcentralen framhåller att om statsmakterna trots behovet av subventionering skttlle önska få en utökad produktion av etanol till stånd bör en utförlig redovisning av lämplig lokalisering utarbetas. En riktig lokalisering är viktig för att inte nedlagt kapital i först'iksanläggningen skall vara helt bortkastat i senare skede. Med hänsyn till kända fakta om produktionskostnaden vid olika anläggningsstorlekar. den maximalt till-' gängliga råvarubasen och dess uppsamlingsområde kan man antaga att produktionen för drivmedelsändamål lämpligen inte bör fördelas på mer än 3—5 anläggningar. Dessa anläggningar bör naturligtvis förläggas till områ- den med överskott av spannmål. Förläggningen av en anläggning till södra Sverige kan eventuellt motiveras genom att möjlighet därvid uppstår att tillvarata fabrikspotatis och sockerbetor. en sedan länge uppställd jord- brukspolitisk målsättning. För ekonomisk drift erfordras dock komplette- ring med spannmålsrävara. Produktionen av etanol vid dessa anläggningar kommer naturligtvis även att omfatta teknisk sprit och konsumtionssprit. Vin- & Spritcentralens intressen och verksamheten vid Gärdsbränneriet kommer därför att starkt påverkas.

Följande tre synpunkter bör beaktas vid iörlt'iggningen av en försöksan- läggning:

I) lokaliseringen bör i stort överensstämtmt med en lämplig lokalisering vid storskalig etanolproduktion av drivmedel.

2) om storskalig etant.>|produktion icke kommer till stånd eller i senare skede icke längre är aktuell bör försöksanläggningen vara lokaliserad så att den på bästa sätt kan tillgodose landets behov av etanol för andra ändamål än drivmedel.

3) lokaliseringen bör ske till plats där erforderliga försök kan genomfö— ras till lägsta kostnad.

F.n förläggning av etanolproduktion till Karpalund ger en omedelbar konfliktsituation med hänsyn till Gärdsbränncriet. då det oavsett vilken nivå etanolproduktionen kommer att ligga på knappast finns utrymme för två brännerier inom ett område med underskott på råvara. [ ett sådant läge bör omedelbart beslut om Gärdsbränneriets nedläggning fattas.

Vin- & Spritcentralen anser att man bör allvarligt överväga att erforder- lig försöksverksamhet för ett'tnolproduktion förläggs till Gärdsbränneriet med följande motivering:

l) Gärdsb'änneriet utgör en möjlig framtida komponent i ett stort pro- duktionsalternativ för etanol där såväl potatis. betor och spannmål kan utgöra råvara.

2) kommer storskalig produktitm inte att bli aktuell kan Gärdsbränncriet lortfarande utnyttjas för effektiv produktion av konsumtionssprit och eventuellt teknisk sprit.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 21.10 Jordbruksdepartementet 694

3) vid Gärdsbränneriet finns redan mycket av de grundinvesteringar gjorda som erfordras för ett genomförande av försök. Bränneriet utgör sannolikt den plats där sådan verksamhet snabbast kan etableras.

Vin- & Spritcentralen och inte heller AB Skånebrännerier känner sig bundna till en specifik teknisk framtida utformning av Gärdsanläggningen utan är beredda att tillsammans med aktuella intressenter utveckla den process som ger den mest ekonomiska produktionen. ()m statsmakterna har ett intresse av att sådan utveckling bedrivs bör de alternativa meto- derna ges en opartisk och djupgående granskning. Därefter bör ett lämpligt försöksprogram upprättas.

Prop. 1980/81:90 695

Bilaga 3:I

Sammanfattning av delbetänkandet (_SOU 1980:4l') Olja för kristid.

1980 års oljelagringskommitté har haft till uppgift att pröva dimensione- ringen och utformningen av oljelagringsprogrammet 1978—1984 med anled- ning av förnyade prognoser för användningen av olja. utvecklingen på den svenska och den internationella oljemarknaden samt kostnaderna för att upprätthålla erforderlig försörjningsberedskap. Kommittén har utformat ett förslag till reviderat oljelagringsprogram för tiden fram till mitten av 1980—talet.

Kapitel 1—6 i betänkandet utgörs av bakgrundsbeskrivningar och redogö- relser för de förutsättningar som användes vid utformningen av nu löpande oljelagringsprogram.

I kapitel 2 redogörs kortfattat för innebörden av de olika oljelagringsbe- sluten före år 1978. Oljelagringsprogrammet för perioden 1978—1984 beskrivs mera ingående.

Kostnaderna för oljelagringsprogrammet 1978—1984 behandlas i kapitel 3. Idet av statsmakterna våren 1977 antagna programmet avsågs ingå 9,6 milj. m3 råolja samt ungefär 3 milj. rn3 färdigprodukter. Kostnaderna för detta program beräknades vid beslutstidpunkten till drygt 6.1 miljarder kr. Utgifterna t.o.m. budgetåret 1979/80 har uppgått till drygt 2,7 miljarder kr. i löpande priser. Varor motsvarande ca 30 % av programmet har anskaffats. Ett fullföljande av programmet skulle medföra ytterligare investeringar motsvarande ca 9.6 miljarder kr. i prisläget våren 1980. Totalt kan utgifterna således beräknas ha stigit från 6.1 miljarder kr. till 12,3 miljarder kr. De återstående investeringarna avser till 95 % varor. Av byggnadsprogrammet, som totalt omfattar 11.6 milj. m3 lagringsutrymmen. är två tredjedelar eller 7,7 milj. m3 klara eller under byggnad. Kostnadsrelationen mellan inlagrad vara och lagringsanläggning är år 1980 ca tio till ett. ., Programmet finansieras till övervägande del genom att en särskild

beredskapsavgift tas ut från konsumenterna och tillförs den s.k. oljelagrings- fonden. De avgiftsgrundande kostnaderna för perioden 1978—1984 beräk- nades våren 1977 till ca 5.1 miljarder kr. För att finansiera programmet höjdes den särskilda beredskapsavgiften. Avgiften har därefter höjts ytterligare. senast den 1 oktober 1980 och utgör nu .17 öre per liter bensin samt 42 kr. per 1113 för motorbrännolja. eldningsolja och bunkerolja. Ett fullföljande av programmet skulle innebära att den särskilda beredskapsav- giften skulle behöva höjas med omkring en tredjedel.

Utöver inlagring av olja med medel från oljelagringsfonden har ca 0.7 milj. m3 olja anskaffats över en rörlig kredit för krisförsörjning till en kostnad av totalt 811 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 696

Riskerna för störningar i oljetillförseln diskuteras i kapitel 4. Sverige har en hög energianvändning. 70 % av energitillförseln utgörs av olja. Ett betydande avbrott i oljetillförseln skulle få genomgripande effekter på hela samhället om inte förberedelser har vidtagits.

1978 års försvarskommitté har belyst olika risker för politiskt betingade störningar. Försvarskommittén anser att ett krigi Europa inte kan uteslutas under överblickbar tid. Riskerna för krig och konflikter och deras konsekvenser bedöms vara särskilt stora i oljeländerna i Mellersta östern. S.k. fredskriser bedöms kunna bli mer omfattande och långvariga än vad som tidigare har antagits. '

Under 1980-talet bedöms utbudet av olja öka med ca 1% per år. Huvuddelen av ökningen av oljekonsumtionen har hittills skett i de industrialiserade länderna. Under de kommande decennierna bedöms emellertid de oljeexporterande länderna och vissa utvecklingsländer ta en allt större andel av oljekonsumtionen. ' '

På senare år har marknadsstrukturen på oljeområdet förändrats. Natio- nella statliga bolag har tagit en växande andel av världshandeln av olja från de internationella bolagen. Detta har viss betydelse vid bedömningen av störningsrisker. Sårbarheter] för ett enskilt land kan öka.

l underlaget för beslut om oljelagringsprogram ingår som .cn viktig beståndsdel prognoser över energi- och oljeanvändningen i framtiden. Innebörden av ett antal viktiga energiprognoser redovisas i kapitel 5. På uppdrag av kommittén" har statens industriverk sett över energiprognoserna för år 1985 och 1990. lndustriverkets prognoser är baserade på 1980'års långtidsutredning varvid det högsta alternativet har använts vid utformning- en av prognoserna för kommittén. lndustriverkets prognos pekar påen oljeanvändning år 1985 som motsvarar 76 % av den oljeanvändning som 1975 års oljelagringskommitté (OLK-75) utgick från och som således ligger till grund för oljelagringsprogrammct l978—1984. '

Prognoserna över oljeanvändningen år 1985 har successivt justerats ner. Det finns främst tre anledningar till att bedömningarna om den framtida oljeförbrukningen har varierat över tiden. nämligen att antagandena om den ' ekonomiska tillväxten har sänkts. att oljepriserna har höjts och 'att bedömningarna av möjligheterna till energisparande har varierat. ' '

I kapitel 6 beskrivs de viktigaste förutsättningarna och beräkningsmeto- derna som låg till grund för utformningen av oljelagringsprogra'mmet 1978—1984. Även de år 1976 beräknade" behoven av beredskapslager redovisas. ' '

Beräkningarna av behovet av olja för krigs- och avspärrningssituationerna utförs med hjälp av matematiska modeller och grundas på vissa antaganden ifråga om import, konsumtionsnivå, samhäll'sutveckling och verkningar av krigshandlingar under en viss tidsperiod. Behovet av olja kan i viss utsträckning tillgodoses med i landet befintliga tillgångar och ersättningspro- duktion. Dessa tillgångar utgörs av olika kommersiella lager av olja. av lager

Prop. 1980/81z90 697

av olja i fastigheter och cisterner samt av befintliga beredskapslager. Exempel på ersättningsproduktion är uppvärmning med ved. el och kol. När behoven ställs mot tillgångarna erhålls den förändring av lagringsbehoven av olika oljeprodukter som är nödvändig för att balans skall uppnås.

När det gäller fredskriser beräknas behoven i enlighet med IEP-avt-alet. vilket innebär ett lager motsvarande 90 dagas normalkonsumtion. Beräk- ningarna grundas på energiprognoser för ett visst framtida år.

I kapitel 7-1() i betänkandet redovisas kommitténs överväganden och förslag. .

Större delen av beredskapslagringen i landet sker som s.k. tvångslagring hos säljare och förbrukare av olja. Tvångslagren innefattar krigsreserven och övervägande delen av avspz'irrningsreserven och utgörs främst av motorben- sin. motorbrännolja och eldningsoljor. Staten svarar för viss kompletterande lagring. l kapitel 7 lämnar kommittén förslag till vissa ändringar i bestämmelserna för tvångslagringen.

Att näringslivet har lagringsansvaret för huvuddelen av krigs- och avspärrningsreserverna är historiskt och praktiskt betingat. Krigsreserven bör vara geografiskt spridd från sårbarhetssynpunkt. Oljeprodukterna kan dessutom lätt omsättas i företagets kommersiella verksamhet.

lanspråktagande av tvångslager kräver beslut av regeringen. Försummelse att fullgöra lagringsskyldighet medför att oljeavgift skall erläggas till staten. Den nuvarande oljeavgiften är beräknad för att vara kostnadsneutraliseran- de mellan lagringsskyldiga som uppfyller sina förpliktelser och sådana som inte gör det. Erfarenheterna från 1970-talet visar att gällande oljeavgift inte ger full säkerhet för att lagren av olja finns intakta när de behövs. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att öka denna säkerhet. Kommittén föreslår därför att oljeavgiften beräknas med ett vidare syfte än att vara kostnadsneutraliserande.' Det bör inte ankomma på enskilda företag att avgöra om de skall hålla lager eller erlägga oljeavgift. Kommittén föreslår ett beräkningssätt som medför att oljeavgiften något mer än fördubblas.

Ända sen 1958—1962 års oljelagringsprogram har s.k. vinterdispens funnits. Detta innebär att tvångslag'rcn av eldningsoljor tillåts variera över året. Enligt den nuvarande ordningen skall 70 % av lagringsskyldigheten fullgöras under månaderna april—juli. 80 % under mars. augusti och september, 90 % under februari. oktober, november och december. Endasti januari behöver hela lagret finnas tillgängligt. Beroende på när krisen börjar varierar därför försörjningsberedskapen över året. Detta risktagande bör enligt kommitténs mening dämpas. Kommittén föreslår att vinterdispensen begränsas till 80 % av den totala lagringsskyldigheten.

l kapitel 8 redovisar kommittén sina ställningstaganden angående bered- skapslagringen med anledning av de förändrade förutsättningar som inträffat sedan år 1977.

Under denna tid har kostnaderna för oljeprodukter i producentledet tredubblats medan priset i konsumentledet i stort sett fördubblats. Kost-

Prop. 1980/81:90 698

nadsökningar av den storlek som har skett på oljeprodukter kan leda till en benägenhet att hålla mindre omfattande beredskapslager. Oljeprisökning- arna påverkar den fredstida konsumtionen av olja. Dessa kostnadskonse- kvenser slår indirekt igenom på beredskapslagringens omfattning då kommittén låter beräkningarna av behovet av beredskapslager baseras på den framtida lägre energikonsumtionen.

Ifråga om bedömningen av riskerna för avbrott itillförseln av olja ansluter sig kommittén i stort till 1978 års försvarskommittés bedömningar. Den ökade risken för tillförselstörningar skulle kunna medföra krav på mer omfattande lager. Nuvarande lagringsmål innebär dock en gardering för aktuella krissituationer. Programmets utsträckning i tiden påverkas emeller- tid av riskbedömningen.

Kommittén redovisar sina ställningstaganden vad gäller förutsättningarna för beräkningarna. Kommittén anser att den datorbaserade beräkningsmo- dell som GLK-75 använde är väl lämpad för sitt ändamål. Mot bakgrund av regeringens direktiv till det ekonomiska försvarets perspektivstudier och vad som därvid har framkommit. anser kommittén att planeringen även fortsättningsvis bör baseras på de tre tidigare använda kristyperna. nämligen krig. avspärrning och fredskriser.

Kommittén har granskat systemen för konsumtionsreglering och funnit att rimlig överensstämmelse råder mellan den ransoneringseffekt som förutsätts imodellcn och de resultat som tillgängliga ransoneringsinstrument kan antas ge. Beträffande förutsättningarna om en besparing på 25 % av eldningsolja för uppvärmning av bostäder anser dock kommittén att denna numera till viss del utnyttjas redan i fredstid. Kommittén föreslår därför att en besparings- effekt motsvarande 15 % anvands. Kommittén betonar att systemet förut- sätter att nödvändiga beslut fattas snabbt i en kris om avsedda resultat skall nås.

Beträffande möjlig ersättningsproduktion bedömer kommittén att ved. el och kol i viss utsträckning kan ersätta eldningsolja för uppvärmning. Elström som ersättning för eldningsolja har inte beaktats i tidigare oljelagringspro- gram. Kommittén anser att ett överskott av el kan väntas föreligga i en avspärrningskris senare hälft och att detta kan användas för uppvärmnings- ändamål. Sammantaget räknar kommittén med att en något ökad mängd eldningsolja kan ersättas med ved. el och kol.

Lagcrtillgångari landet i form av kommersiella lager av oljeprodukter och råolja. eldningsolja i fastigheter samt motorbrännolja i gårdscistcrner beräknas av kommittén nu vara större än tidigare.

I oljelagringsprogrammet 1978—1984 är lagringsmålet för krigsreserven större än de beräknade behoven. Kommittén förordar att krigsreserven dimensioneras efter behoven och att överskottet betraktas som en tillgång i det samlade beredskapslz'tgret. Kommittén räknar vidare med ett något mindre tillägg för oåtkomlig bottensats i reserverna av färdigprodukter. För fredskrisreserven. som till största delen utgörs av råolja. räknar kommittén

Prop. 1980/Sl :90 699

med ett oförändrat tillägg för detta ändamål.

Energiprognoserna pekar mot att oljekonsumtionen år 1990 kommer att vara något lägre än är 1985. Mot bakgrund av bedömningen av riskerna för störningar i oljetillförseln under 1980-talet anser kommittén att energiprog- nosen för år 1985 skall ligga till grund för beräkningarna även om därmed ett lager byggs upp som efter år 1985 kan komma att överstiga de beräknade behoven.

Efter att ha gått igenom förutsättningarna redovisar kom mitten resultaten av beräkningarna. Sammantaget innebär dessa att det samlade behovet av beredskapslager för krigs-. avspärrnings— och fredssituationer år 1985 bedöms vara 4.7 milj. m3 lägre än vad som beräknades år 1977. Detta beror bl. a. på att energianvändningen år 1985 nu bedöms bli lägre samt på att de kommersiella lagren bedöms vara större. Beräkningarna är baserade på oförändrad målsättning vad gäller uthållighet och standard. En uppräkning av behovet av eldningsolja för uppvärmning av bostäder har dessutom skett för att kompensera minskad återstående spareffekt.

Med hänsyn till energiberedskapens stora betydelse föreslår kommittén dessutom att en beräkningsrescrv motsvarande 1.5 milj. m3 olja läggs till de beräknade behoven för att täcka en ogynnsammare situation än den som förutsättningarna ger uttryck för. Avsevärda avvikelser i antagandena kan därmed täckas.

] kapitel 9 lämnar kommittén förslag till bl. a. lagringsplan. När befintliga beredskapslager i förrn av tvångslager hos säljare och förbrukare och statliga beredskapslager ställs mot behovet av beredskapsla- ger framkommer lagerförändringsbehovet. Detta visar att överskott finns av vissa produkter och att underskott föreligger för andra produkter. Utöver en nettoanskaffning behöver således lagren omstruktureras. Kommittén före- slår att de lager av oljeprodukter som överstiger behoven samt den olja som har anskaffats med medel från den rörliga krediten avvecklas.

Den relativa förändring i konsumtionen av olika oljeprodukter som prognosen visar bör enligt kommittén påverka sammansättningen av tvångslagren. Kommittén föreslår därför att tvångslagringen sänks för tjock eldningsolja med 500 000 m3 och höjs för motorbrännolja. tunn eldningsolja och motorbensin med 200 000 nf resp. 300 000 nf”.

Efter föreslagen strukturförändring av befintliga statliga beredskapslager och tvångslager uppgår lagerökningsbehtwet till ca 3.3 milj. nr'” olja.

Beredskapslagren av olja kan hållas i form av konsumtionsfärdiga oljeprodukter. i form av råolja eller en kombination av dessa former. Avgörande för vilken lagringsform som väljs är beredskaps-. lagringsteknis- ka och ekonomiska förhållanden. Kommittén förordar att lagringsföränd- ringsbehovet i största möjliga utsträckning tillgodoses genom lagring av råolja. Lagerökningen föreslås därför utgöras av 3.1 milj. må råolja och ungefär 250 000 m3 oljeprodukter.

Den rörliga krediten för krigsförsörjning med olja anser kommittén skall

Prop. 1980/81:90 700

återställas. Medel bör tillföras från oljelagringsfonden för ändamålet. Av risk- och prisskäl bör den fysiska avvecklingen av oljan genomföras i samband med att råolja anskaffas.

Ökningen av de statliga ['tercdskz'tpslagren och omstruktureringen av tvångslagren hos säljare och förbrukare bör gemnnföras till mitten av 1980-talet.

lnvesteringskostnaderna för den föreslagna statliga lagringen beräknas till ca 3 500 milj. kr. Av dessa kostnader täcks 700 milj. kr. genom avveckling av olja inköpt med medel från den rörliga krediten. Utöver investeringskost- nader tillkommer finansiella utgifter på ca 1. 000 milj. kr. för avlyft av den rörliga krediten. Totalt medför således det föreslagna statliga oljelagrings- programmet kostnader motsvarande 3 800 milj. kr. Programmet kan i sin helhet finansieras med de medel som med nu gällande beredskapsavgift och förbrukningsprognoser tillförs oljelagringsfonden.

För de tvångslagringsskyldiga medför minskningen av vinterdispensen och den sänkta lagringsvolymen för tjock eldningsolja sammantaget en kostnads- minskning. Lagerökningen av motorbensin och motorbrännolja/tunn eld- ningsolja samt vinterdispensminskningen i fråga om tunn eldningsolja medför ökade kostnader. Sammantaget ökar kostnaderna med ca 90 milj. kr. Kostnadsökningen kan slås ut över en fyrat'irsperiml.

De ökade kostnaderna för säljare och förbrukare av olja vid ändrad tvångslagring bör finansieras prisvägen. De föreslagna åtgärderna medför en prisökning av 1 .5 öre per liter bensin och ca 6 kr. per nr" motorbrännolja/tunn eldningsolja.

Ett t'ullft'iljande av oljelagringsprogrammet 1978—1984 i vad gäller olja för energiändamål skulle kosta 3.8 miljarder kr. Kostnaderna för det av kommittén föreslagna programmet för motsvarande produkter uppgår till 3.3 miljarder kr. . således en minskning med 5 .5 miljarder kr. llärtill kommer investeringskostnader för näringslivet på ca 0.6 miljarder kr. med anledning av minskad vinterdispens och ändrad sammansättning av tvångslagret.

[ kapitel 10 diskuterar kommittén andra åtgärder än lagring för att stärka försörjningsbcredskapen.

Kommittén betonar att en samlad energipolitik är av avgörande betydelse för försörjningssäkerhcten på energiområdgt. Den svenska energipolitiken inriktas på ökad hushållning med energi och ersättning av olja med andra energiråvaror. Ett ensidigt beroende av en grupp leverantörländcr bör motverkas genom bl. a. ökad närförsörjning och ett säkerställande av de internationella oljebolagens verksamhet i Sverige. Uppnås dessa mål för normala förhållanden kan behovet av beredskapslager av olja på sikt minska.

I en kris förutsätts viss oljeanvändning ersättas med ved. el och kol. Kommittén förordar att de plancringsmässiga och tekniska förberedelserna för övergång till andra bränslen än olja i krissituationer förstärks.

Om regleringsinstrumenten för ransonering kan göras bättre och träda i

Prop. 1980/81:90 701

kraft snabbare kan försörjningssäkerheten öka. Detta gäller speciellt motorbensin och motorbrännolja.

En stor del av beredskapslagrcn utgörs av råolja. Produktutbytet ur denna ger större andel tunga produkter än vad som normalt behövs. Det vore enligt kommitténs mening värdefullt för försörjningsberedskapen på oljcområdet om krackningskapaciteten vid landets raffinaderier kunde höjas. Vid behov kan då en större andel lätta produkter utvinnas ur råoljan.

Reservation och särskilda yttranden

Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Dahlström. För att undvika en urholkning av lagerbcredskapen under en viss del av året anser reservanten att kraven på lager skall läggas lfl % högre än vad kommitténs majoritet har föreslagilt för den s.k. vinterdispensen.

Osäkerheten vad gäller industrins framtida användning av olja samt storleken av de s.k. oåtkomliga kvantiteterna framhålls och dessutom anses en försiktigare beräkningsmetod av de kommersiella lagren påkallad med hänsyn till att storleken av dessa varierar starkt och att de under år 1979 hos vissa lagringsskyldiga var obefintliga.

Reservanten anser vidare antagandena vad gäller väntade dröjsmål mellan det att en kris inletts och att de åtgärder för ransonering. allmän krisförsörjning etc. få full verkan är alltför optimitiska.

Med hänsyn till dessa synpunkter samt till andra ej nämnda osäkerhets- faktorer föreslår Dahlström att beräkningsreserven fastställs till en sjättcdel av det beredskapslagerbehov som kommittén räknat fram. De extra kostnaderna skall täckas fullt ut genom den s.k. beredskapsavgiften på olja. '

Till betänkandet har vidare fogats tre särskilda yttranden. Ledamoten l-lelmerson framhåller att en beräkningsreserv på 1.5 milj. m?” olja samt en reducerad vinterdispens egentligen inte är acceptabelt för näringslivet. Reservation har dock inte gjorts med hänsyn till de ekomamiska förutsätt- ningar som kommittén har haft att arbeta under. Det påpekas att om vårt land skall kunna resa sig ur nuvarande ekonomiska bekymmer krävs en ekonomisk utveckling med en helt annat dynamik än vad 1980 års långtidsutrednings siffror visar. Detta kan inte undgå att få effekter på energikonsumtionen. Endast mot bakgrund av angivna ekonomiska nödvän- digheter kan Helmerson ansluta sig till kommitténs förslag avseende beräkningsreserven och vinterdispensen.

Experterna Davidsson och Frigren menar att kommittén ger en ogrundat optimistisk beskrivning av beräkningsunderlaget. Styrande faktorer i beräk- ningarna är genuint osäkra.

Vidare anses att bärande motiv saknas för en ändring av krigsreservens storlek. Den bör därför kvarstå oförändrad under lagringsperioden. Exper- terna menar också att skäl saknas för att sänka procentsatsen vid

Prop. 1980/81:90 702

beräkningen av oåtkomliga kvantiteter i avspärrnings- och krigsreserven. Davidsson och Frigren instämmer med kommittén angående behovet av en beräkningsrescrv men menar att den är för snävt beräknad. Vidare framhålls osäkerheten i möjligheterna att ersätta olja med ved. el och kol.

Beträffande de kommersiella lagren anser Davidsson och Frigren att det väsentliga inte är vilka kommersiella lager som finns i dagens läge utan de lager som bedöms finnas när en avspärrningssituation inträder. All erfarenhet från tidigare oljekriser ger vid handen att de kommersiella lagren i ett tidigt skede minskar stark-':. Storleken av dessa lager bör därför bedömas med stor försiktighet. Mot denna bakgrund föreslår Davidsson och Frigren att Iagringsmålet bör höjas med sammanlagt ca 1.9 milj. rn3 utöver vad kommitten föreslår.

Experten Or'rö instämmer i allt väsentligt i Frigrens och Davidssons särskilda yttrande. Därutöver anförs följande.

Oljelagringskommitten har i sitt utredningsarbete samrått med 1978 ars försvarskommitté. FK 78 har i skrivelse i september 1980 till oljelagrings- kommittén anfört att den inte på nuvarande utredningsstadium kan bestämma vilken beredskap på energiförsörjningsområdet som kan anses vara rimlig. Dock framhölls att energi för uppvärmning och transporter är en av de förnödenheter som bör ges särskilt hög prioritet när det gäller försörjningsberedskapens inriktning under 1980-talet. Detta talar enligt FK 78 för att en något högre beredskap i fråga om oljelagring är motiverad än vad som framkommer genom strikt beräkning enligt utnyttjade krisfall.

Oljelagringskommitte'n har för sin bedömning av risken för störningar i tillförseln av olja utnyttjat FK 78:s betänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik. Sedan dess har riskerna för störning i handeln med olja ökat. Detta bör enligt FK 78 beaktas i det framtida oljelagringsprogrammet. Orrö instämmer i FK 7S:s berzlt'jmningar. '

Orrö framhåller vidare att oljeförsörjningen har en särskild dimension i vårt säkerhetspolitiska system. Utan godtagbar försörjningsberedskap på energiområdet är inte vår säkerhetspolitiska doktrin — alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig — meningsfull och trovärdig.

Orrö understryker den vikt som bör fästas vid de optimistiska beräkningar angående bl. a. krigsreserven som leder till att kommittén föreslår att de lagringsutrymmen som är under färdigställande ej skall fyllas helt. Detta är enligt Orrö att spela hasard med vår säkerhetspolitik. För att höja den säkerhetspolitiska garden i förhållande till kommitténs förslag och säkra framtida handlingsfrihet bör enligt Orrös mening

1. de oljelagringsutrymmen som inom en nära framtid är färdiga fyllas så snart det är politiskt och marknadsmässigt möjligt. lx) . de utrymmen som är projekterade enligt 1978—1984 års oljelagringspro- gram sprängas ut till den lägre kostnad som därigenom blir möjlig.

Prop. 1980/81:90 703

Skulle det till änventyrs visa sig att de utsprängda utrymmena är för stora för behovet för olika kriser torde det inte vara svårt att antingen hyra ut eller försälja utrymmena till andra intressenter än den svenska staten.

Ekonomiskt utrymme för de här föreslagna åtgärderna enligt punkt ] har beretts genom beslut av riksdagen vid 1980 års urtima riksmöte i fråga om den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter.

Prop. 1980/81:90 705

Bilaga 3.2

Sammanställning av remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över kommitténs totala förslag till lagringsprogram. De flesta koncentrerar sig på enskilda förutsz'ittningar och förslag.

1 Förutsättningar

Ett flertal remissinstanser bl.a. ÖEF, Landstingsförbundet. LRF. L() och Kommunförbundet framhåller allmänt osäkerheten i de förutsättningar som ingår i den modell som kommitten använder för beräkningen av behovet av beredskapslager. Följande förutsättningar diskuteras speciellt av remissin- stanserna.

1.1 Val av krisfall

Kommittén baserar sin planering för energiprogrammet på de i 1977 års fi'irsvarsbeslut angivna krisfallen. krig. avspärrning och fredskris. Den menar dock att långa kriser senare kan behöva prövas.

Statens vattenfallsverk anser att de valda krisfallen alltjämt är relevanta. men att situationen i Mellersta östern nu är osäkrare än 1977.

ÖEF ifrågasätter om de använda avspärrnings- och krisfallen med sina begränsade krav på uthållighet skall vara styrande för planeringen inom energiområdet. Syftet med beredskapslagring är ytterst att trygga en godtagbar energiförst'årjning under den tid som åtgår för omställning till användning av inhemska energiresurser. Ett flertal faktorer motiverar, enligt ÖEF:s mening. en ökad lagerhållning jämfört med den som härleds ur de givna krisfallen. [ likhet med ÖEF menar också ÖB. FK 78, JN och Kommunförbundet att behovet av beredskapsåtgärder inför långvariga störningar bör beaktas i planeringen. ÖB tillägger också att risken för kriser utan förvarning ökat och att detta inte beaktats tillräckligt i planeringsför- utsi'tttningarna.

SPK menar att erfarenheterna från 1970-talet visar att försörjningspro- blem som kan uppstå på oljeomrädet snarare har sin grund i priskriser med starkt spekulativa inslag än i reella bristsituationer. Enligt SPK:s uppfattning är det omöjligt att göra en klar åtskillnad mellan tillgångskriser — som kommittén behandlar i förevarande delbetänkande — och de priskriser som kommittén har i uppdrag att behandla i anslutning till frågan om eventuellt buffertlager i prisutjz'imnande syfte. Nämnden anser att dessa frågor måste ses i ett sammanhang. Oljan i fredskrislz'tger bör för framtiden nyttjas för att motverka påfrestningar på ekonomin orsakad av såväl fysisk brist som

Prop. l980/81:90 706

tillfälligt höga priser. En sådan flexibel användning av oljelagren tillgodoser bäst önskemålet om optimalt nyttjande av samhällsresurscrna.

l.2 Nya energiprognoser

Kommittén har baserat sina bedömningar av behovet av beredskapslager av olja på statens industriverks prognoser över energitillförseln. Dessa innebär en oljeaiwändning som motsvarar ca 76 % av den oljeanvändning som antogs 1976.

Remissinstanserna har inget att invända mot de prognoser över energitill- förseln som kommittén använder. RRV. LO och SPl framhåller dock osäkerheten. Det gör även ÖEF som konstaterar att relativt små variationer i de styrande förutsättningarna för försörjningsplanen har stor effekt på lagringsbehoven. KK anser det ytterst angeläget att oljeberoendet minskas. men ifrågasätter möjligheterna att åstadkomma en sådan kraftig nedskärning av förbrukningen som kommittén förutsätter. Svenska cellulosa- och pappersbruksförcningen. lndustriförbundet och SAF menar att den nödvän- diga kraftiga satsningen pä framförallt exportindustrin kommer att få effekter på energiförbrukningen.

Kommittén bedömer att nu befintliga ransoneringssystem för bränsle- och drivmedel har möjlighet att fungera enligt beräkningarna under förutsättning att ansvariga instanser i en kris snabbt. kraftfullt och framsynt fattar nödvändiga beslut. Besparingseffekten anses dock vara lägre då inomhus- temperaturen i de flesta småhus nu sänkts.

SPK och industriverket betonar behovet av en förbättrad ranstmeringsbe— redskap.

ÖEF anser att det är orealistiskt att förutsätta att ransoneringsåtgärderna har effekt redan från krisens början eftersom detta i sin tur kräver att statsmakterna har fattat beslut i ett ännu tidigare skede. En viss eftersläpning i beslutsprocessen är att förvänta. FK 78 förordar en ökad satsning på åtgärder som kan höja beredskapen att fatta tidiga beslut och Kommunför- bundet påpekar vikten av att inblandade myndigheter verkligen handlar utan dröjsmål i inledningsskedet av en försörjningskris.

ESK instämmer med kommittén angående sänkningen av besparingspo- tentialen.

l.4 Möjligheter att ersätta olja med ved, el och kol

Kommittén förutsätter i sina beräkningar att möjlighet finns att i en kris ersätta tunn och tjock eldningsolja för uppvärmningsändamål med ved. el och kol. Den föreslår att de planeringsmässiga och tekniska förberedelserna

Prop. 1980/81:90 707

för en tidig övergång bör förstärkas genom att ansvariga myndigheter noga prövar och lämnar förslag till konkreta åtgärder i fredstid.

lndustriförbundet och SAF hävdar att alla möjligheter att ersätta olja med inhemska energiråvaror. främst vatten- och kärnkraft. måste tas till vara. TCO framhåller likaså angelägenheten av åtgärder som minskar oljebero- endet redan i fredstid. Ett samordnat och målmedvetet utnyttjande av olika möjligheter att ersätta olja med inhemska energikällor innebär att de extra möjligheter att ersätta olja som kan finnas i ett avspi'irrningsläge minskar. Det medför emellertid samtidigt en snabbare minskning av den "nt'n'mala" oljeförbrukningen och därmed en fi'irbättring av försörjningstryggheten under avspärrningslägen. Under dessa förhållanden menar TCO att oljelag- ringskravcn bör relateras till faktisk och bedömd framtida användning av olja. utan att eventuella "kristillgångar" av ved. el och kol tillgodoräknas för att minska lagringsnivåerna.

Bostadsstyrelsen. statens vattenfallsverk och Svenska cellulosa- och pappersbruksft'ireningen redogör för åtgärder som i framtiden kan leda till minskad oljeanvändning.

LRF och länsstyrelsen i Västerbottens län menar att kommitténs förutsättning i detta avseende är alltför optimistisk. En övergång till alternativa energislag tar längre tid än vad som beräknats. LRF betonar att en minskning av nu gällande oljelagringsprogram bör kunna ske endast om kraftfulla åtgärder sätts in för att stimulera en ("övergång från olja till fast bränsle inom såväl näringslivet som bostadssektorn. Kommunförbundet pekar på vikten av att komplettera nu löpande oljelagringsprogram med byggande av fastbränsleanläggningar. Samma uppfattning uttrycks av Svenska värmeverksföreningen som menar att stöd måste ges åt värmever- kcn och deras ansträngningar att komplettera befintliga anläggningar med anordningar för eldning av inhemska bränslen. Föreningen anser också att en minskning av de nationella oljelagren endast bör ske om stöd samtidigt lämnas för ett snabbare införande av kol som bränsle.

Svenskt kolkonsortium anser det mindre välbetänkt att innan frågan om ångkol har belysts inteckna redan befintliga beredskapslager av kol och föreslår därför att sättet att räkna lagringsbehovet av olja med hjälp av befintliga kollager omprövas.

FK 78. Kommunförbundet. statens industriverk. OED och LRF stöder alla en satsning på åtgärder som kan förkorta omställningstiderna och andra förberedelser för övergång till andra bränslen än olja.

ÖB delar inte kommitténs uppfattning att de kommersiella lagren bör betraktas som tillgångar vid beräkningen av behovet av beredskapslager.

ÖEF. SPK. transportrådet och länsstyrelsen i Västerbottens län menar alla att kommittén överskattat de kommersiella lagrens storlek. KK ifrågasätter

Prop. 1980/81:90 708

inte beräkningarna men instämmer med de övriga remissinstanserna i att det är troligt att de kommersiella. lagren minskar i takt med att en kris utvecklas sa att de. vid den tidpunkt då staten är beredd att fatta beslut om deras disposition. reducerats kraftigt. RRV ansluter sig till denna synpunkt och menar att det borde vara särskilt intressant att studera de kommersiella lagrens storlek just i samband med krisstituationer.

I sammanhanget bör påpekas att kommittén föreslår att de kommersiella lagren skall räknas som en tillgång i fredskrislagret i stället för i avspärr- ningslagret som nu är fallet. lngen remissinstans har yttrat sig över det

förslaget.

ÖEF menar att skäl saknas för kommitténs förslag att till de beräknade behoven av beredskapslager för krigs- och avspärrningssituationer göra ett tillägg för oåtkomliga kvantiteter med 2 1.5-”n i stället för med 5 ':'-å. som hittills gällt.

2 Förslag till lagringsprogram 2.1 Beräkningsreserv

Med hänsyn till den stora "betydelse energiberedskapen har för samhälls- livet och totalförsvaret är det enligt kommittén rimligt att till det beräknade behovet av beredskapslager lägga en beräkningsrescrv på 1.5 milj. mF olja för att täcka en något ogynnsammare situation än som förutsättningarna ger uttryck för. ÖEF. LO och TCO menar att beräkningsreserven bör vara större än vad kommitten föreslagit med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder ett flertal förutsättningar.

ÖB anser också att beräkningsreserven bör ökas mot bakgrund av uppfattningen att de kommersiella lagren ej bör påverka behovet av beredskapslager.

lndustriförbundet och SAF menar att beräkningsreserven inte är accep- tabel för näringslivet. Den är omotiverad och leder till ökade kostnader. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen framför en liknande uppfatt-

ning.

Kommittén förordar att krigsreserven dimensioneras enligt beräkningarna och att överskottet på 1.1 milj. nf betraktas som en tillgång i det samlade beredskapslagrct. Den osäkerhet som vidlåder alla förutsättningar beaktas särskilt i den s.k. beräkningsreserven

ÖEF. ÖB och KK menar att osäkerheten ftn'tfarande är stor vad gäller

Prop. 1980/81:90 709

beräkningen av krigsreservens storlek och föreslår att den bibehålls i nuvarande omfattning. Länsstyrelsen i Västerbottens län har samma uppfattning och anför som skäl att flera motorfort'lon och arbetsredskap inte kan använda gengas och att det regionala lagerprogrammet för diesel/' eldningsolja 1 bör anpassas till den "geografiska kraftsamling" som föreslagits av FK 78 i dess första delbetänkande (SOU 1979:42).

ÖEF. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen och OED ansluter sig till den av kommittén fi'ireslagna ändringen av sammansättningen av tvångslagren och tidpunkterna för genomft'irandet. SPK anser det inte möjligt att ta ställning till frågan om utvidgning av oljehandelns tvångslager förrän frågan om disposititmsrätten till dessa lager har utretts i den andra etappen.

ÖB framför att utökningen av beredskapslagret av fordonsdrivmedel medför en lägre risktagning då en för knapp drivmedelsförsörjning blir gränssättande för försvarsmaktens handlingsfrihet.

ÖEF motsätter sig att lagren av lättbensin minskas då de menar att kommittén inte tagit hänsyn till den ökning av värmestandarden under krisförhållanden som kommittén föreslagit för uppvårmningssektorn i övrigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att andelen eldningsoljor i krigsreserven bör ökas för att kunna fullfölja eller snabbt återuppta produktion av ammoniak för handelsgödselindustrin.

Ett antal remissinstanser diskuterar sannnansättningen av de statliga beredskapslagrcn.

Rån/ja

Transportrådet pekar på förhållandet att en alltför stor andel råolja i programmet tenderar att ge för stor andel tjocka eldningsoljor i en kris. I sammanhanget erinras att tjocka eldningsoljor vid längre kriser i betydande omfattning kan ersättas av inhemska bränslen. Möjligheterna att minska behovet av dieselolja och lätt eldningsolja synes totalt sett vara väsentligt mindre än för bensin och tjock eldningsolja. Det är därför angeläget att en krackeranläggning omgående byggs i Sverige. Ett större utbyte av lätta oljeprodukter skulle då kunna erhållas vilket möjliggör en större del råolja i lagringsprogrammet.

FIygdrit-merlel

Kommittén har räknat med en väsentligt lägre lagring av flygdrivmedel för civil luftfart än i det löpande oljelagringsprogrammet då de ansvariga

Prop. 1980/81:90 710

myndigheterna har räknat ned behovet. Kommittén menar att det bör prövas om inte viss ytterligare lagring är motiverad.

Luftfartsverket redovisar som skäl till att behovet räknats ned. att den svenska flygplansflottan inte bedöms bli utökad i tidigare planerad omfatt- ning. bchovet av flygdrivmedel för utländska flygningar från Sverige i en avspärrnings— respektive krigssituation antas bli lägre samt att prognosen för de utländska flygbolagens fredsförbrukning av flygdrivmedel i Sverige kraftigt har justerats ned. 1 det totala behovet av flygdrivmedel har verket inte räknat med en reserv. De delvis osäkra grundvärdena. bl.a. i fråga om de utländska flygbolagens behov. kan emellertid motivera att en lagringsreserv tas med i beräkningarna.

Enligt ÖEF:s mening bör snarast ytterligare utredning ske beträffande behovet av lager av flygdrivmedel innan beslut fattas om den fortsatta lageruppbyggnaden för denna produkt.

ÖB anser inte att lagringen av flygdrivmedel bör minskas så som det föreslagits i betänkandet på grund av totalförsvarets bedömda ökade utnyttjande av civila flygtransportmedel. ÖB anser också att möjligheterna att inom landet producera jetbensin måste säkerställas. Denna uppfattning delas av SAS som också framför att det är väsentligt att lagerhållningen av flygdrivmedel ökar i takt med stigande konsumtion. För att öka möjligheten att lagra civilt jetbränsle i viss utsträckning föreslår SAS att brukare och leverantörer konsulteras för att undersöka förutsättningarna för en kontinu- erlig rotation av lagren. under förutsättning att detta sker utan kostnad för SAS.

FK 78 framför att beredskapslagringen för att möta avspärrnings— och krigssituationer i första hand skall anpassas till de krav som en omställning till energiförsörjning med inhemska energiråvaror i en kris ställer. Man kan på nuvarande underlag inte uttala sig om oljeprogrammets exakta omfattning. Det är enligt FK 78 inte heller lämpligt eller n('.')dvändigt att nu fatta beslut om detta. Ett sådant beslut behöver enligt FK 78 fattas först i samband med att den förordade lageruppbyggnaden skall avslutas. Beslut om den framtida inriktningen av energipolitiken och totalförsvarets utveckling efter år 1982 bör då föreligga. För att ha handlingsfrihet bör nu pågående byggnad av lagringsutrymmen färdigställas. Däremot bör inte någon ytterligare byggnad av lagringsutrymmen ske. FK 78 delar kommitténs bedömning att risken för störningar i tillförseln av olja skall inträffa är hög och anser därför att lageruppbyggnaden skall ske så snart som möjligt. Denna senare uppfattning delas av Kommunförbundet.

RRV manar till stor försiktighet vid beslut om hur stor minskning i förhållande till löpande oljelagringsprogram som kan göras mot bakgrund av den ändrade prognosen för energianvändning och de övriga utgångspunkter

Prop. 1980/81:90 711

som kommitten bygger sitt förslag på.

KK delar kt'nnmittens principiella inställning till inriktningen av storleken av Sveriges oljeförbrukning l983 och härav betingat lagringsmål.

Landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs förslag om lageruppbygg- nad men förordar därutöver att de ytterligare bergrum för lagring av olja som är under byggnad vid lämplig tidpunkt tas i anspråk för sitt ändamål med möjlighet att även tjäna som buffertlager i prisstabiliserande syfte.

Statens vattenfallsverk anser likaså att de av kommittén angivna lagrings- målen skall uppfyllas så snart som samhällsekonomin medger. När dessa mål uppnåtts bör en förnyad bedömning göras om ytterligare lagring bör ske så att befintliga lagringsutrymmen helt fylls upp. SPl framför liknande synpunkter.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen har inget att erinra mot att_ försörjningsberedskapen stärks. Detta bör i första hand ske genom att den statliga oljelagringcn ytterligare utökas och att lagringsutrymmena snarast fylls med beredskapslager av råolja. Om detta inte sker bör outnyttjade lagringsutrymmen ställas till privat förfogande för inlagring av olja på kommersiella grunder och på villkor att statsmakterna vid krisläge kan disponera över lagren.

OED. länsstyrelsen i Västerbottens län. konsutnentverket. LO och transportrådet anser alla att lagringsutrymmena bör fyllas helt. Statens industriverk ansluter sig till denna ståndpunkt och vill särskilt betona vikten av att industrins oljebehov säkras i en fredskris. Ett bortfall överstigande lt) % av normal tillförsel av oljeprodukter får mycket betydande konsekven- ser för industriproduktionen och samhällets försörjning med olika slag av varor. Mot bakgrund härav och med tanke på riskerna för mer omfattande bortfall av oljeleveranser avstyrker industriverket den kraftiga minskningen av beredskapslagringen som kommitten föreslagit. ÖEF anser att ett bibehållande av krigsreservens storlek och en rimlig gardering för osäker— heter av skilda slag motiverar en ökning av lageruppbyggnaden med ca 2 milj. m?” utöver det som kommittén föreslagit. ÖEF instämmer i huvudsak med kommitténs förslag att normalsvavlig råolja skall inlagras om den i övrigt har lämpliga tekniska egenskaper och ger lämpligt produktutbyte. Detta bl.a. med hänsyn till en minskad tillgång och högre priser på den lågsvavliga råoljan. Naturvårdsverket däremot avstyrker att inlagring av olja sker med svavelhalter som medför att lagstiftningen om svavelhaltigt bränsle inte kan tillgodoses.

LRF vill att 1977 års lagringsprogram i huvudsak skall genomföras då svårigheterna är stora att klara livsmedelsförsörjningen utan tillgång på olja. LRF föreslår också att statsmakterna för att förbättra beredskapen i en krissituation stimulerar lantbruket att självt lagra en viss kvantitet olja som kan motsvara två års förbrukning. För en sådan uppbyggnad bör lämpliga energilån tillskapas.

TCO anser att det är rimligt att överväga en höjd målsättning för

Prop. 1980/81:90 712

oljelagringen p.g.a. den sårbarhet i oljeförsörjningskedjan som utvecklingen de senaste åren med stor tydlighet visat.

SlllO-Familjeföretagen menar att det inte finns någon anledning att öka den volymmässiga beredskapslagringen av olja. Behovet av en höjd lagringsbcredskap tillfredsställs redan genom att oljelagrens relativa storlek växer med minskad oljeförbrukning. Ett genomförande av kommittens förslag skulle emellertid medföra kostnadshöjningar och motverka möjlig- heterna att uppnå balans i den svenska ekonomin.

SPK anför att kommittén kan ha underskattat lagringsbehoven. En sådan underskattning kan i framtida krissituationer medföra oförutsedda påfrest- ningar. t ex större press uppåt för oljepriserna. än vad som annars skulle ha varit fallet.

Svenska byggnadsentrepenörft'öreningen förordar att staten finansierar ett bergrumsbyggande för (_)ljeförvaring för att kunna överbrygga prisvariatio- ner på oljeprodukter. för att öka möjligheterna att oljelagren bibehålls intakta vid ett krigstillstånd. för att erhålla bättre miljöer vid tätorter och kuster (i förhållande till om oljeprodukterna förvaras i cisterner ovan jord) samt för att skapa sysselsättning för bergbyggnadsindustrin och därigenom bibehålla dess möjlighet att bidra till svensk export.

ÖEF menar att avvecklingen av de oljeprodukter som inköpts genom medel från den rörliga krediten bör anstå tills frågan om uppläggning av ett buffertlager i prisstabiliserande syfte slutgiltigt har behandlats. Även transportrzotdct anser att avvecklingen bör vänta tills bättre möjligheter föreligger att få ut en större andel lätta produkter vid raffinering av råolja.

ÖEF. FK 78 och statens industriverk delar kt'nnmitténs förslag om sänkt vinterdispens. LO anser att det risktagande som vinterdispensen innebär måste minimeras. men finner det svårt att göra en korrekt bedömning av lägsta godtagbara nivå av lagringsskyldigheten.

lndustriförbundet. SAF och SHlO-Familjeföretagen avstyrker förslaget mot bakgrund av de kt.)stnadshöjningar det skulle medföra samt att man bedömer risktagandet som måttligt. Svenska cellulosa— och pappersbruksfö- reningen framför liknande synpunkter oeh framhåller de speciella förhållan- dena för skogsföretagen i Norrland. Dessa blir tvingade att hålla ytterligare lager för att skydda sig mot extrema isförhällanden dä bortfallna oljeleve- ranser inte fullt ut kan täckas med befintliga beredskapslager.

SPI menar att den sänkta vinterdispensen kan komma att särskilt i april/maj försvåra oljebolagens strävanden att anskaffa olja till lägsta möjliga

Prop. 1980/81:90 713

pris. Raffinaderiermt får minskade möjligheter att utnyttja sin fulla kapacitet. vilket inte blott kan försämra deras lönsamhet utan även ökar behovet av import av produkter. Den sänkta vinterdispensen kommer också enligt SPl att kräva snabbare ingripanden av regeringen antingen på prissidan eller i form av tidigt införda konsumtionsrestriktioncr.

Kommittén föreslår att oljeavgiften skall höjas ca 2.4 gånger och att vite skall användas för att påskynda återuppfyllnad av otillåtet ianspråktagna tvångslager. ÖEF. FK 78. OED. statens industriverk och transportrådet biträder kommitténs förslag om höjd avgift. Det gör även kammarrätten som dessutom förordar en fortsatt översyn av de nuvarande bestämmelserna om lagringsskyldighet vid överlåtelse av anläggning.

'l'ransportrt'tdct. OED och TCO menar att vid bedömning av de ekonomiska ktmsckvenserna av större lagring än kommittén föreslår bör vikt tillmätas att lager av råolja och oljeprodukter är värdebesti'indiga eller till och med representerar ett ökande realvärde.

ÖEF framför en liknande åsikt och menar även att kostnaderna för oljelagring måste vägas mot det värde som lagren har för samhället i händelse av en försörjningskris. Bl.a. bör nyttan av en ytterligare lagervolym ses mot bakgrund av den möjlighet som därigenom skapas att begränsa de inskränkningar i industrins produktion och export vilka kan krävas redan i inledningen av en oljekris.

SPI anför att de finansiella kraven på oljeföretagen blir oskäligt höga med utökade volymer av bensin och destillat. Av nedgången i tjockoljclagret faller ca 7(.) (..?-f- på storförbrukarna. medan ökningen på bensin samt diesel och eldningsolja | praktiskt taget helt faller på oljcff'iretagen. Detta innebär icke bara ett behov av varuanskaffning av betydande omfattning utan även en utbyggnad av bensinlagringskapaciteten. SPI understryker kraftigt kommit- te'ns ställningstagande att statsmakterna bör underlätta kapitalanskaffning för dessa investeringar. Om detta inte sker avstyrker SPl bestämt att den föreslagna ökningen av produktlagringen läggs på oljeföretagen.

lndustrift'irbundet och SAF menar att beredskapslagring är samhällets angelägenhet som ej ytterligare bör belasta företagen. Med hänsyn till detta samt att kt'nnmitte'ns förslag innebär att 1.5 milj. m?” statliga lagringsutrym- men ej kommer till användning bör staten överta ansvaret för denna ökning i beredskapsrcserven om detta anses nödvändigt.

SPK förordar att den avgiftsperiod HSU—1985 som hittills planerats för består. men att den särskilda beredskapsavgiften sänks i propcn'tion till den föreslagna begränsningen av den statliga bcredskapslagringen.

Prop. 1980/81: 90 Bilagedel

40 I

449

463

497

513 545

587

597

6l|

637

647

657

695

705