om riktlinjer för energipolitiken

Prop. 1980/81: 90

Regeringens proposition

1980/81: 90

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 29 januari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990.

Det betonas att energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk

och social utveckling. Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas. I propositionen understryks att ett centralt mål för energipolitiken är ett

kraftigt minskat oljeberoende. Vidare framhålls att förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut.

En successiv utveckling skall enligt propositionen ske mot ett cnergisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska,

energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Oljeimportens stora ekonomiska betydelse behandlas särskilt. Det framhålls att vi genom att minska oljeanvändningen kan förbättra våra möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser.

1 propositionen redovisas riktlinjer och styrmedel för ett program för

energihushållning under 1980-talet. Det betonas att tyngdpunkten i programmet bör ligga på åtgärder som sparar olja och som verkar på kort och medellång sikt. Styrmedel som priser samt rådgivning, utbildning och

information betonas.

En omprövning av programmet föreslås ske omkring år 1985.

En viktig del i energihushållningsprogrammet för industrin är att föra ut kunskap om energibesparande åtgärder. För rådgivning till bl.a. mindre och medelstora företag samt till cnergiinriktad utbildning av yrkesverk- I Riksdagen 198081. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81: 90 to

samma beräknas en ram om sammanlagt 65 milj. kr. för den närmaste treårsperioden. För energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring föreslås 9 milj. kr. för motsvarande period. Energianvändningen beräknas uppgå till 400-430 TWh år 1990. Det

innebär att den genomsnittliga årliga förändringen av användningen av energi under perioden 1979— 1990 beräknas till mellan en minskning med 0,220 och en ökning med 0,5 96. Det framhålls att detta är en väsentligt lägre ökningstakt än vad andra industriländer räknar med.

I propositionen betonas att det är nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för den snabba industriella tillväxt

som fordras för att det under 1980-talet skall vara möjligt att uppnå balans i Sveriges ekonomi. Det framhålls att energitillförselsystemet bör planeras

så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses.

Ett program för oljeersättning läggs fram. Programmet består av tre

delar, nämligen åtgärder med anledning av förslag från oljeersättningsdele-

gationen, åtgärder grundade på elanvändningskommitténs förslag och åtgärder för att minska oljeanvändningen i Storstockholmsområdet. Oljeer-

sättningen beräknas bli ca 9 milj. ton per år vid slutet av 1980-talet.

I propositionen redovisas de olika bränslenas förutsättningar och kvaliteter och den roll som de därmed bör spela i energiförsörjningen.

Prissättningen som ett medel i den statliga oljepolitiken behandlas. Det

framhålls att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörjningsproblemen under perioder med knapphet på olja.

Svenska Petroleum AB:s roll som instrument för den statliga oljepolitiken behandlas. Ett kapitaltillskott till bolaget på 225 milj. kr. föreslås.

En höjning föreslås av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med 4 kr. per m? motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Medlen disponeras för att medge förstärkt stöd till prospektering efter olja, naturgas och kol. Vidare föreslås en höjning av ramen för statliga kreditgarantier för oljeutvinning m. m. med 2000 milj. kr. till 4000 milj. kr.

Möjligheterna till ökad användning av naturgas i Sverige behandlas. Ett

lån till Swedegas AB av 22 milj. kr. för fortsatt utrednings- och förhand-

lingsarbete föreslås.

En försiktig kolintroduktion förordas. Riktlinjer som innebär skärpta miljökrav vid koleldning redovisas. En aktiv kolförsörjningspolitik före-

språkas. Stöd till kolprospektering föreslås.

Frågor om utveckling och introduktion av inhemska bränslen behandlas i propositionen. Det framhålls att en målsättning är att ersätta 3 milj. ton

olja med framför allt skogsavfall och torv.

I propositionen aviseras ett uppdrag till statens vattenfallsverk att utreda

förutsättningarna för att uppföra några eldningsanläggningar för torv i södra och mellersta Sverige. Vidare redogörs för vidtagna förenklingar i

handläggningen av ärenden om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter.

Prop. 1980/81: 90 3

Riktlinjer för uranförsörjningen redovisas.

En introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fram. Planen består av dels en omfattande satsning på utveckling och införande av fordon för drift med s.k. M 100-bränsle, dels en intensifierad verksamhet för att

klarlägga de närmare förutsättningarna för introduktion av blandbränsle.

I propositionen läggs fram förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Förslaget innebär att eldningsanläggningar som

årligen förbrukar 180 TJ bränslen, motsvarande ca 5000 m? tung eldningsolja, skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle. Mindre eldningsanläggningar skall enligt förslaget utföras så att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle.

Enligt lagförslaget skall anläggningshavaren då det gäller större eldningsanläggningar före val av fast bränsle samråda med den myndighet som

regeringen bestämmer. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt

bränsle används före kol om det inte framstår som olämpligt av ekotiomiska eller andra skäl.

Åtgärder för finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden med hänsyn till den föreslagna lagen om fastbränsleeldning redovisas i propositionen.

I propositionen lämnas riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden av fjärrvärme. Vidare behandlas särskilt storstadsregionernas värmeförsörjning.

Förslag till lag om ändring i lagen om vissa rörledningar läggs fram. Ändringen innebär att rörledningslagens koncessionskrav kommer att gälla också fjärrvärmeledningar av större omfattning.

Generella villkor för instaffation av direktverkande elvärme med elradia-

torer föreslås i propositionen.

Behovet av elkraft beräknas i propositionen komma att uppgå till ca 134

TWh är 1990. Utbyggnaden av vattenkraft föresläs få en sådan omfattning att bidraget från vattenkraften år 1990 uppgår till 65 "TWh vid normal tillrinning. År

1983 bör en uppföljning av limnade tillstånd göras i syfte att bedöma om

eftersträvade tillskott från vattenkraft kommer att uppnås.

Därutöver föreslås i propositionen alt i första hand kraftvärmeverk eldade med fasta bränslen byggs ut från slutet av 1980-talet.

I propositionen betonas behovet av planering för de elproduktionsan-

läggningar som skall ersätta kärnkraften. Behovet av att kraftföretagen bygger upp erforderliga projektreserver framhålls.

I propositionen behandlas åtgärder för att ytterligare höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Ett förslag till lag om finansiering av framtida kostnader för hantering av använt kärnbränsle m. m. läggs fram. Vidare föreslås att en ny myndighet inrättas den 1 juli 1981 för att svara för den verksamhet som ankommer på staten när det gäller hantering av använt kärnbränsle. .

I propositionen framhålls att kommunernas roll i energipolitiken bör inriktas främst på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet

Prop. 1980/81: 90 4

nering. Enligt förslaget skall kommunerna senast den 1 juli 1982 upprätta

planer för att minska användningen av olja. Planen skall antas av kommunfullmäktige.

I propositionen läggs vidare fram riktlinjer för en omorganisation av

myndigheter m.fl. organ inom energiområdet. För övergripande plane-

ringsfrågor, forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitill-

försel på kort och medellång sikt, kommunal energiplanering, information

och utbildning, råd, föreskrifter och tillsynsfrågor m. m. föreslås att en

myndighet, statens energiverk, bildas. Vid sidan härav föreslås att den nya

organisationen bör bestå av ytterligare två organ dels den nyligen inrättade

oljeersättningsfonden, dels ett organ för långsiktiga och övergripande upp-

gifter vad gäller energiforskning. Den nya organisationen bör träda i funktion den 1 juli 1982. I propositionen anmäls att en organisationskommitté kommer att tillkallas för att lägga fram förslag till detaljutformning av den

nya organisationen.

Förslag läggs fram om ett nytt — det tredje — treårigt energiforsknings- ”

program med en kostnadsram om 1400 milj. kr. för treårsperioden 1981/ 82—-1983/84. En huvuddel av resurserna satsas på sådana energikällor,

främst inhemska, som ersätter olja och oljeprodukter. Stora satsningar med det syftet görs på bl.a. teknik för produktion av skogsbränslen. torv

och energiskog samt miljövänliga och effektiva förbränningsanläggningar.

Stora insatser görs också på förädling av inhemska bränslen och kol och på utveckling av motorer för användning av alternativa drivmedel. bl.a. ren

metanol. Även utveckling av solvärme-, värmepumps- och energilagrings-

teknik samt teknik för effektivare energianvändning och oljeersättning i industriella processer samt i jordbruk och trädgårdsnäring får en stor del

av resurserna.

Det nu pågående vindkraftprogrammet fullföljs.

Bevakning av den tekniska utvecklingen på långsiktigt betydelsefulla

områden bibehålls för att bidra till långsiktig energipolitisk handlingsfrihet.

Sådana bevakningsinsatser görs både genom ökad satsning på grundforskning och genom målinriktade insatser på energianvändnings- och energitillförselområdena.

Finansieringen av energiforskningsprogrammet läggs om och sker fr.o.m. nästa budgetår genom en höjning av den särskilda beredskapsav-

giften på oljeprodukter med 19 kr. per m? motorbrännolja. eldningsolja och

bunkerolja.

Förslag läggs också fram om anslag under fjortonde huvudtiteln för

budgetåret 1981/82 under littera E. Energi och till Studsvik Energiteknik AB m.m. |

I propositionen behandlas ocksa beredskapen mot omgivningskonsekvenser vid olyckor i kärnkraftverk. Förslagen innebär att beredskapen effektiviseras och att beredskapsplaneringen även skall beakta mycket

Prop. 1980/81: 90 'n

stora olyckor. Handliingsberedskapen hos de närmast berörda organen föreslås bli förstärkt genom bl. a. en systematiserad utbildning av beslutsfattarna, en ständigt fungerande personalberedskap samt ett säkerställt telesamband.

Inom närområdet till kärnkraftverk, den s.k: inre beredskapszonen,

behövs enligt förslaget en i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåtgärder. Denna planering avses omfatta bl. a. information till allmänheten,

förberedelser för alarmering, utrymningsplanering och förhandsutdelning

av jodtabletter.

För beslut om olika skyddsåtgärder vid en olycka behövs vidare bl. a. mätningar, s. k. indikering, av strålningsnivåer och därmed hälsorisker. Av detta skäl förordas att en indikeringsorganisation upprättas inom en vid-

sträckt indikeringszon. Beredskapsorganisationen föreslås byggas ut successivt under de när-

maste åren. Kostnaderna, som föreslås finansieras med avgifter som tas ut av kraftföretagen, beräknas för budgetåret 1981/82 till 16.7 milj. kr.

En revidering föreslås av löpande oljelagringsprogram 1978— 1984 innefattande en ändring av sammansättningen av tvångslagren att genomföras fram t.o.m. utgången av år 1986. En statlig inlagring av ytterligare 4,5 milj.

m? råolja och ca 250000 m? oljeprodukter föreslås fram t.o.m. år 1984. Detta innebär en minskad inlagring av bl.a. ca 3 milj. mi råolja i förhållan-

de till löpande oljelagringsprogram.

En ändring i användningen av oljelagringsfonden förordas så att samtliga

driftkostnader, exkl. räntekostnader, för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under trettonde huvudtitelns anslag F 2. Drift av bered-

skapslager skall finansieras över oljelagringsfonden. Vidare hemställs om medel för budgetåret 1981/82 för delprogrammet

Bränslen och drivmedel m. m. under anslagen F 2. Drift av beredskapslager och F 3. Beredskapslagring och industriella åtgärder.

Prop. 1980/81: 90 6

Utdrag

PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri. Eliasson.

Föredragande: statsråden Petri, Åsling, Söder och Burenstam Linder.

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

Statsråden Petri. Åsling, Söder och Burenstam Linder anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för industri-, jordbruksresp. handelsdepartementet.

Statsrådet Petri hemställer att regeringen i en proposition förelägger

riksdagen vad han och statsråden Åsling, Söder och Burenstam Linder har anfört för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—3.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 1

Bilaga 1

Utdrag

INDUSTRIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1981-01-29 Föredragande: statsrådet Petri, såvitt avser kapitel 1—14,

statsrådet Åsling, såvitt avser kapitel 15.

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser industridepartementets verksamhetsområde

Föredraganden

1 Inledning

Energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Detta ställer krav på tryggad energiförsörjning och god energi-

hushållning. En väl avvägd energipolitik är nödvändig för att centrala

Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksda- '

gens beslut. . Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall

ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara

och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Med utgångspunkt häri lägger jag i det följande fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Som en följd av mina ställningstaganden föreslår jag också viss lagstiftning. Lagförslagen bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang enligt följande:

Förslag till

1. lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (bihang A)

2. lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

(bihang D)

3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) (bihang G)

4, lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskapsavgift för

oljeprodukter (bihang H)

5. lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (bihang I)

6. lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för

vissa kraftanläggningar m. m. (bihang J)

2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 2

7. lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar (bihang K)

8. lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplancering

(bihang L)

Över förslagen 1 och 2 har lagrådets yttrande! inhämtats. Regeringspro-

tokoll med lagrådsremiss samt lagrädets yttrande bör fogas till detta regeringsprotokoll såvitt avser förslaget I som bihang B resp. bihang C och såvitt avser förslag 2 som hihang E resp. bihang F.

Inledningsvis vill jag i det följande lämna en kort redogörelse för utveck-

lingen inom energiområdet under senare tid.

Riksdagen beslutade år 1975 (prop. 1975:30 bil. I, NU 1975:30 rskr. 1975: 202) om riktlinjer för energipolitiken för tiden till omkring år 1985.

Utgångspunkten för det program som i sina huvudpunkter då antogs med

stor majoritet var att den energipolitiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Detta innebar att

programmet inriktades starkt på hushållning med energi och planering för

inte bara tillförseln utan även användningen av energi.

År 1979 tog riksdagen ställning till den dåvarande regeringens förslag till

riktlinjer för energipolitiken (prop. 1978/79:115). Förslagen grundade sig i huvudsak på resultatet av det arbete som energikommissionen (I 1976: 05)

hade bedrivit. Förslagen, som i första hand avsåg tiden fram till omkring år

1990, utformades i syfte. att möjliggöra en successiv utveckling mot ett

energisystem i huvudsak baserat på uthålliga, helst förnybara och inhems-

ka, energikällor med minsta möjliga miljöpäverkan.

Det framhölls att en central energipolitisk uppgift för vårt land var att

stegvis förbättra vårt försörjningsläge genom att minska det stora oljebe-

roendet. I propositionen redovisades ett flertal åtgärder för att begränsa energianvändningen. Omfattande insatser för att ersätta olja med andra energislag föreslogs. Trots dessa åtgärder bedömdes oljan under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till landets energiförsörjning.

Riksdagen beslöt (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) dels om principer och styrmedel för energihushållning samt riktlinjer för försörjning med bl. a. olja och naturgas, dels om uppskov med behandlingen av prop. 1978/

79: 115 jämte motioner i de delar som berörde eller hade nära samband med kärnkraften. Regeringen återtog senare prop. 1978/79: 115 i dessa delar.

Bakgrunden till beslutet om uppskov var att det reaktorhaveri som

inträffade den 28 mars 1979 vid det amerikanska kärnkraftverket Three

Mile Island nära Harrisburg, Pennsylvania, hade tett till en överenskom-

melse mellan riksdagspartierna om att en rådgivande folkomröstning rörande kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skulle håltas. I

december 1979 lade regeringen fram förslag till lag om folkomröstning i

! Beslut fattat vid regeringssammanträde den 4 resp. 11 december 1980.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 3

kärnkraftsfrågan (prop. 1979/80:75). Förslaget antogs av riksdagen (NU 1979/80: 26, rskr 1979/80: 141). Folkomröstning hölls den 23 mars 1980.

Efter folkomröstningen förelade regeringen riksdagen proposition 1979/ . 80: 170 om vissa energifrågor, vari behandlades vissa allmänna riktlinjer

för energipolitiken med utgångspunkt bl. a. i resultatet av folkomröstningen. I propositionen betonades behovet av att minska oljeberoendet och

betydelsen av energihushållning. Ett program för fortsatt energihushåll-

ning aviserades i propositionen liksom en fond för investeringar i energi-

teknik som snabbt kan ersätta olja. Åtgärder för att införa fasta bränslen förordades. Eltillgången föreslogs enligt propositionen användas för att bl.a. ersätta olja. Det skulle dock ske utan låsning till ett ökat elutnytt-

jande i framtiden och/eller försvårande av introduktion av andra energikällor. I propositionen behandlades också förslag till åtgärder för att höja

säkerheten i de svenska kärnkraftverken. Slutligen lades i propositionen

fram vissa riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. I propositionen angavs att mer omfattande och detaljerade riktlinjer för den

framtida energipolitiken skulle läggas fram under riksmötet 1980/81.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (NU 1979/80: 70, rskr 1979/ 80: 410).

I december 1980 beslutade riksdagen om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). Bestämmelser om stödet finns i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Den nya stödverksamheten, som administreras av delegationen (I 1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond, inleddes den 1 januari 1981 och finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. För den första treårsperioden beräk-

nas stödet uppgå till I 700 milj. kr.

Mina förslag i det följande är utformade i syfte att möjliggöra en kraftig

minskning av oljeberoendet och att skapa förutsättningar för en avveckling av kärnkraften. |

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkan-

den, rapporter m.m. enligt följande sammanställning. I de fall remissbe-

handling har skett ingår i bilagan en sammanställning av remissyttrandena.

Kommitté etler Betänkande/Rapport/PM > Remiss- Bilaga

motsvarande behandlats Statens industriverk Energi på 80-talet. (SIND Nej 11

1980: 17) Energiprovningsutred- Provning för bättre energi- Ja 1.2 ningen (1 1978: 06) hushållning (Ds I 1980: 12) Statens industriverk Försökskurser och utred- Nej 1.3

ningsarbete vid statens in-

dustriverk 1979/80 rörande

energihushållningsarbete Statens industriverk Energikonsulenter vid regio- = Ja 1.4

nala utvecklingsfonder Energisparkommittén (I Energi och förpackningar. Ja 1.5 1974:05) ESK 1979: 01

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet.

Kommitté eller Betänkande/Rapport/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats Oljeersättningsdelega- - Program för oljeersättning. Nej 1.6

bara eldningsanläggning- SOU 1980:9 ar (I 1977: H1)

Statens industriverk Storstockholms fjärrvärme- Ja 1.10

försörjning. SIND 1979:4 | Storstockholms Energi Fjärrvärme från Forsmark Nej 1.11 AB och statens vattenfalisverk Elanvändningskommit- El och olja. Ds I 1980: 22 Ja 1.12

tén (I 1980: 05)

Industridepartementet Koncessionsplikt för vissa - Ja K13

fjärrvärmeledningar Statens industriverk Bidragsgivning till små vat- Ja 1.14

tenkraftverk. SIND PM :

1980: 23 Riksrevisionsverket Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet

Statens industriverk Utredning om differentiering > Ja 1.15

av koncessionsavgifter på

elområdet

kraftens radioaktiva av- sation och finansiering. SOU fall — organisations- och 1980: 14 finansieringsfrågor (1 1978: 07) . Utredaren av myndig- De statliga energimyndighe- Ja 1.19 hetsorganisationen inom terna — arbetsfördelning och energiområdet. m. m. (I samverkan. Ds I 1980: 16 1979: 10) Statens industriverk Rapporter om kommunal en- = Ja 1.20

ergiplanering

Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet från kommuner, organisationer, företag och enskilda. |

Chefen för industridepartementet grundar sina ställningstaganden på

bl.a. följande utredningsbetänkanden.

Kommitté eller Betänkande/Rapport/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats

Delegationen för energi- Energi i utveckling. SOU Ja 1.21 forskning (I 1975: 02) 1980: 35 (EFUD 81)

2-utredningen (I Fortsatt verksamhet vid R.2- = Ja 1.22 1978:08) reaktorn i Studsvik

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 'n

Som underlag för ställningstagande rörande framställning av etanol finnes följande betänkande.

Kommitté eller Betänkande/Rapport/PM Remiss- Bilaga motsvarande behandlats Etanolutredningen (Jo Etanol ur jordbrukspro- : Ja "211 1979: 05) dukter. Ds Jo 1980:7

I prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 114—115 och s. 142-143) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1981/82 beräkna :

1. till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. ett reserva-

tionsanslag av 1750 milj. kr., 2. till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 6317 000

kr., 3. till Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader ewt för-

slagsanslag av 1000 kr., 4. till Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäkerhetsforskning ett re-

servationsanslag av 1000 kr., 5. till Kostnader för vissa nämnder ett förslagsanslag av 165 000 kr. , 6. till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte ett

reservationsanslag av 1000 kr.,

7. till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsan-

slag av 4,5 milj. kr., 8. till Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall m.m. ett reserva-

tionsanslag av 1000 kr., | 9. till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB ett

reservationsanslag av 7 milj. kr., 10. till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska

institut ett reservationsanslag av 1736 000 kr.. 11. till Energiforskning ett reservationsanslag av 1000 kr., 12. till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett

reservationsanslag av I 000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp även frågorna under p. 1—10. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (kapitel 15) till frågorna under p. 11 och 12.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 6

2¶Den internationella bakgrunden

2.1 Energipolitik i ett internationellt perspektiv

Tillgången till billig energi i form av importerad olja under de första

årtiondena efter andra världskriget har varit en av förutsättningarna för

den välståndsökning som Sverige har upplevt. Utvecklingen har emellertid

också lett till ett stort utlandsberoende. För att vi skall kunna nå angelägna samhällsmål som ekonomisk utveckling, god resurshushållning, full syssel- sättning, regional balans, soctal och ekonomisk utjämning och god miljö är

vi beroende av en säker energiförsörjning på rimliga villkor och därmed av

stabila förhållanden på den internationella oljemarknaden. Oljeberoendet

innebär att vi i hög grad påverkas av beslut och händelser i vår omvärld

över vilka vi inte har någon kontroll. Detta är. med de framtidsperspektiv vi nu kan skönja och med tanke på risken för störningar i oljetillförseln, en

bräcklig grund för vår välfärd.

Enligt min mening är det en väsentlig uppgift för energipolitiken att nära följa och förutse utvecklingen i vår omvärld i energihänseende och att

anpassa inriktningen av vär energipolitik därefter. Vi mäste försöka skapa

oss en bild av hur den internationella energisituationen kommer att se ut mot slutet av detta århundrade. På grundval av våra bedömningar av

energisitualionen måste vi redan nu. med tanke på den tid det tar att

energiförsörjning på rimliga villkor. Härtill kommer att vi i den energipoli-

tiska planeringen måste räkna med plötsliga och oförutsedda störningar i den internationella oljeförsörjningen. Erfarenheterna från 1970-talet har tydligt visat vikten av att vi bygger upp ett energisystem som gör oss mindre sårbara mot sådana störningar.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i januari 1981 har bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att analysera Sveriges möjligheter att tillgodose sina behov av importerad energi mot bakgrund av utvecklingen på de internationella energimarknaderna. En viktig uppgift för den nya myndighetsorganisation inom energiomrädet som jag kommer att föresla i det följande (kapitel t1) blir att följa den internationella utvecklingen och tillhandahålla underlag i dessa avseenden för energipolitiska

beslut.

2.2 Internationella utvecklingstendenser

2.2.1. Allmänt

I de allmänna riktlinjer för energipolitiken som statsmakterna har fastställt våren 1980 (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410) understryks att energipolitiken måste utformas i fullt medvetande om de

stora problem som världen står inför inom energiområdet samt att vi i dag

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 7

befinner oss i en helt ny energisituation jämfört med den som rådde under 1950- och 1960-talen.

I flertalet prognoser rörande världens energisituation på lång sikt dras likartade slutsatser. Energibehoven kommer att växa, inte minst i u-länderna, även om tillväxten sker i längsammare takt än under tiden före åren 1973-1974. Utvinningen av olja kommer på sikt inte att ske i en takt som : tillgodoser de väntade behoven. Produktionen av energi från andra energikällor kommer sannolikt inte att bli tillräcklig för att negativa konsekvenser i form av höjda reala priser på olja och därmed också lägre ekonomisk tillväxt skall kunna undvikas. Skillnaden mellan förväntad efterfrågan och förväntat utbud på energi vid en given tidpunkt i framtiden uttrycks ofta

som ett teoretiskt gap” mellan utbud och efterfrågan på olja. dvs. som ett efterfrågeöverskott på detta energislag vid ett givet pris.

Världen står inför en betydande omställning inom energiförsörjningen

där huvudinslaget måste bli en minskad oljeandel. 1970-talets oljekriser,

den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de under det senaste årtiondet begynnande strukturella förändringarna i energisystemet utgör vändpunkter i detta avseende. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och successivt och att

balans på oljemarknaden inte skapas genom snabba ökningar i realpriset på

olja. Det ligger därför också i hög grad i vårt intresse att andra länder begränsar sitt oljeberoende, hushållar med energitillgångarna samt utvecklar andra energikällor och nya energisystem. Den svenska politiken måste

självfallet utformas i enlighet med dessa krav som vi verkar för i internatio-

nella sammanhang.

Jag avser att i det följande kortfattat redovisa huvuddragen i den cnergipolitiska utvecklingen i vår omvärld, med utgångspunkt framför allt i en sannolik utveckling av energisituationen inom olika ländergrupper under de kommande årtiondena. Jag avser också. på grundval av denna redovisning. ytterligare nägot diskutera de slutsatser som bör dras härav på lång sikt. både ur global synvinkel och för svenskt vidkommande.

2.2.2 IEA'-länderna

Risken för störningar i oljetillförseln. de kraftiga höjningarna av oljepriset samt utsikterna när det gäller priser och tillgång på olja på lång sikt har lett till att industriländerna under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder

inom energipolitiken. Huvudmålet för åtgärderna är att minska beroendet av olja, främst importerad olja. Den vikt som fästs vid en målmedveten och

förstärkt energipolitik får ses mot bakgrund av den betydelse som utveck-

! IEA = International Energy Agency. IEA har upprättats inom OECD:s ram för att genomföra det s. k. internationella energiprogrammet. IEP. Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till IEP (prop. 1975:42. NU 1975:29. rskr 1975: 180). IEA har numera 21 medlemsländer sedan Portugal anslutit sig till organisationen i april 1980. De OECD-länder som står utanför lEA är Finland, Frankrike och Island.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet . 8

lingen inom energiområdet har för uppnåendet av ekonomisk-politiska mål

om ekonomisk tillväxt, full sysselsättning. balans i utrikesbetalningar och

prisstabilitet. Inriktningen av de åtgärder som i-länderna koncentrerat sig på illustre-

ras bäst av de principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom det internationella energiorganet IEA i oktober 1977. Vid samma tillfälle antogs ett s.k. gruppmål för begränsning av medlemsländernas

samlade oljeimport år 1985.

De energipolitiska principerna kan sammanfattas i följande punkter: — fortsatt utveckling av energipolitiken i varje medlemsland med så preci-

serade mål som möjligt för en begränsning av oljeimporten genom'

hushållning, oljeersättning samt utveckling av inhemska energikällor:

— beaktande av aspekter rörande miljö. hälsa och säkerhet, samt frågor

rörande regional balans och beredskap: — energipriser på en sådan nivå att hushållning och utveckling av alterna-

tiv till olja uppmuntras: — kraftigt förstärkta åtgärder rörande energihushållning i syfte att begrän-

sa ökningen i efterfrågan på energi i förhållande till den ekonomiska

tillväxten: — gradvis ersättning av olja i fjärrvärmenät och i industrisektorn m. m.

samt för produktion av elkraft:

— kraftiga satsningar på ökad kolanvändning och kolhandel: — koncentration av användningen av naturgas till kvalificerade ändamål: — kontinuerlig expansion av kärnkraft”: — kraftiga satsningar på forskning, utveckling och demonstration: — skapandet av ett gynnsamt klimat för energiinvesteringar: — formuleringen av alternativa strategier i energipolitiken som inté inne-

bär ökad oljeanvändning: — samarbete med andra i-länder och u-länder samt med internationella

organisationer. Den allmänna inriktningen av energipolitiken inom IEA-länderna som dessa principer är ett uttryck för har bekräftats vid en rad tillfällen i både nationella och internationella sammanhang. Vid IEA:s ministermöte i december 1979 antogs nationella mål för en begränsning av oljeimporten år 1985. Samtidigt sänktes det s.k. gruppmålet för oljeimporten år 1985 till

26.2 milj. fat per dag (inkl. bunkers), motsvarande 1290 milj. ton per år. Vid ett följande ministermöte i maj 1980 överenskoms att oljeimporten år

1985 borde ligga väsentligt under denna nivå. samt att det borde vara

möjligt att minska oljans andel i IlEA-ländernas totala användning av energi från 52 Z idag till omkring 40 56 år 1990. IEA-ländernas oljeimport år 1979

> Formuleringen i principen om kärnkraft fick en sådan utformning att Sverige och flera andra länder anmälde reservationer vid beslutets antagande.

Prop. 1980/81:90 Bilaga i Industridepartementet 9

låg på ca 24,5 milj. fat per dag (1208 milj. ton). Gruppens oljeimport beräknas år 1980 ha sjunkit till 21.7 imnilj. fåt per dag (1069 milj. törn.

Mellan åren 1960 och 1973 ökadé IEA-ländernas energianvändning i

ungefär samma takt som ökningen i bruttönationalprodukten.; dvs: med ca 5 ärligen. Användningen av olja ökade med hela 7.696 pef år under samma period. Under perioden 1973—1978 ökade dessa länders energian-

vändning med endast 0,82 årligen: De hade under samma tid en årlig

ekonomisk tillväxt på 2.55; Öljekönsumtionen ökade med endäst 0,7

per är.

Prognoser över tillväxten i IEA-ländernas efterfrågan på energi under perioden fram till år 1990 har kontinuerligt reviderats under dé senaste

åren, främst som en följd av att förväntningarna sänkts rörande der cköno-

miska tillväxten och som en följd av energiprishöjningarnas efterfrågedämpade effekt. Det förutses att högre energipriser och åtgärder för att använ-

traditionella sambandet mellan ekorornisk tillväxt och tillväxt i energian-

vändning. Vid IEA:s ministermöte i mäj 1980 gjordes bedömningen ätt det borde vara möjligt att minska förhållahdet mellan tillväxt i energikonsum-

tion och tillväxt i bruttonationalprodukt inder 1980-talet till 0.6. Med en

genomsnittlig ärlig ckonomisk tillväxt av exempelvis 3,55Z skulle detta innebära en årlig ökning av den totälä energikonsumtionen med 2:17. Vid

en lägre årlig ekonomisk tillväxt än 3.597 skulle tillväxten i energiförbruk-

ningen bli ännu lägre — kanske ned imot 1,54 per år under 1980-talet. Elanvändningen kan dock väntas öka snabbare än den totala energianvändningen. bl.a. eftersom minskningen i oljeanvändningen delvis sker genom ökad elanvändning.

Osäkerheterna när det gäller utvecklingen av energianvändningen under 1980-talet inom olika samhällsektorer är givetvis stora. Det förefaller dock sannolikt och möjligt att IEA-ländernas oljeanvändning inom industrin kan

ligga kvar på ungefär oförändrad nivå fram till år 1985 för att därefter

sjunka. Oljeanvändningen inom "”Öövrigsektorn” förutses kunna minskas relativt kraftigt. Utvecklingen inom transportsektorn är mer osäker — medlemsländerna själva förutser en icke oväsentlig ökning men mycket talar för att prognosen kan komma att revideras. Användningen av olja för att generera elektricitet förväntas minska under 1980-talet och oljans relativa andel i IEA-ländernas totala elproduktion kan sjunka från ca 22 Z idag till omkring 109 år 1990. Totalt kan IEA-ländernas oljeanvändning förutses komma att minska långsamt under 1980-talet. möjligen i något snabbare takt under den senare hälften av årtiondet än under den förra.

Under 1980-talet förutses IEA-ländérnas produktion av kärnkraft och

kol komma att öka medan naturgasproduktionen förväntas ligga kvar på

ungefär samma nivå som nu.

Oljeproduktionen inom IEA-länderna uppgick till ca 704 milj. ton år 1979

och kan väntas sjunka till ca 650 milj. ton år 1990, främst till följd av en

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 10

sjunkande produktion i Förenta staterna. Att finna nya oljetillgängar inom lEA-länderna är 1 dag en utomordentligt angelägen uppgilt om medlems-

ländernas oljeproduktion skall kunna upprätthällas på sikt.

Kol svarar I dag för närmare 30926 av IEA-ländernas energiförsörjning. En stark vilja att öka utnyttjundet av kol i syfte att minska oljeberoendet har uttalats från samtliga 1EA-länders sida. Efter de senaste två årens

höjningar av oljepriset har det också blivit allt mer ekonomiskt att använda

kol i stället för olja. Omfattande åtgärder har vidtagits i snart sagt samtliga IEA-länder i syfte att ersätta olja med kol inom olika användningsomräåden, att ta fram miljömässigt mer acceptabla kolteknologier och att effekti-

visera produktions- och distributionsleden. IEA-länderna förfogar över

närmare 4057 av världens tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara kolre-

server.

Prognoserna för utbyggnaden av kärnkraft inom IEA-länderna har kontinuerligt reviderats de senaste åren. Så sent som år 1977 uppskattades att medlemsländerna år 1990 skulle ha en kärnkraftskapacitet på 410 GW medan en bedömning i dag ger en sannolik siffra på kanske 250 GW. Även denna kapacitet representerar dock en kraftig ökning jämfört med de 102 GW som fanns tillgängliga i 162 kärnkraftverk i slutet av år 1979. Kärnkraf-

tens andel i IEA-ländernas elproduktion skulle med-en sådan utbyggnad öka från ca 11561 dag till ca 2062 år 1990. Kärnkraften inom IEA represen-

terar i dag en energiproduktion motsvarande 125 milj. toe och kan väntas representera 315 milj. toc är 1990.

En viktig del av den energipolitik som IEA-länderna har formulerat under 1970-talet har varit kraftigt ökade satsningar på forskning, utveckling och uppförande av demonstrationsanläggningar. Anslagen för dylika ändamål har i reala termer ökat med 130 7 under perioden 1974— 1979 och

satsningar på förnybara energikällor spelar härvid en viktig roll. Samtidigt

förutses att bidragen till energiforsörjningen från förnybara energikällor

(sol, vind, geotermisk energi, biomassa och minivattenkraft) endast kan bli marginella år 1990 — kanske någon procent av 1EA-ländernas totala energibehov. Enligt 1EA-sekretariatets bedömning torde denna andet kunna komma att öka under 1990-talet och möjligen nå ca 10 Z: vid sekelskiftet.

Analyser av IEA-ländernas aktuella prognoser när det gäller utbud och efterfrågan på energi ger vid handen att IEA-länderna som grupp skulle ha ett behov av importerad olja år 1985 som något överskrider det s.k. gruppmål på 26.2 milj. fat per dag som jag tidigare har redogjort för.

Samtidigt har dock medlemsländerna enligt IEA-sekretariatets uppfattning

sannolikt varit alltför optimistiska i uppskattningarna av de framtida ekonomiska tillväxten, något som kan ha lett till en överskattning av importbehoven. IEA-sekreteriatet har uppskattat att det borde vara möjligt. med hänsyn härtill och till ytterligare möjliga energipolitiska åtgärder. att be-

gränsa gruppens oljeimport till 22,9 milj. fat per dag år 1985.

Vad gäller år 1990 har IEA-sekretariatet ansett det möjligt att minska

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 1"

gruppens oljeimport till ca 20 milj. fat per dag, eller 1000 milj. ton per år. Summan av medlemsländernas egna prognoser av importbehovet detta år ligger f.n. väsentligt högre, eller på 26 milj. fat per dag.

2.2.3 U-länderna (exkl. OPEC)

Energikonsumtionen i u-länderna utgör en Iiten del av världens totala energikonsumtion men har växt i mycket snabbare takt än denna. Enligt Världsbanken kan u-ländernas användning av kommersiell energi: väntas öka med 6,2 26 årligen under 1980-talet. Under perioden före år 1973 växte energianvändningen i u-länderna snabbare än deras samlade bruttonattionalprodukt. Det finns skäl att förmoda att samma relation kommer att gälla även under 1980-talet.

Kategorin u-länder som inte tillhör OPEC innefattar länder med mycket skilda förhållanden i energihänseende och i ekonomiskt hänseende. I gruppen finns ett antal länder som är betydande oljeproducenter, t.ex. Mexico. Ungefär 80 % av de icke OPEC-anslutna u-ländernas oljeproduktion år

1979 på ca 5 milj. fat per dag härrörde från nio länder. Gruppen innehäller

emellertid främst ett stort antal mycket fattiga länder som för sin försörjning med kommersiell energi och för sin utveckling är höggradigt beroende

av importerad olja — flertalet till över 75 4. Dessa länder har drabbats utomordentligt hårt av de senaste årens

prishöjningar på olja. Kostnaden för de oljeimporterande u-ländernas oljeimport har nästan tio-dubblats i reala termer under 1970-talet. Den utveckling av den globala energisituationen som nu ter sig sannolik ger anledning till allvarliga farhågor för de oljeimporterande u-ländernas möjligheter att uppnå sina ekonomiska och sociala mål, om inte massiva insatser görs för att utnyttja energi mer effektivt och för att utveckla inhemska energikällor. Samtidigt står det klart att varje åtgärd som vidtas någonstans i det internationella energisystemet för att minska oljeanvändningen och därmed minska efterfrågetrycket på olja ligger i de oljeimporterande u-ländernas intresse.

De icke OPEC-anslutna u-ländernas nettoimport av olja var år 1979 2,4 milj. fat per dag (120 milj. ton). Denna siffra döljer dock omfattningen av oljeimporten och oljeberoendet hos flertalet länder inom gruppen eftersom en betydande oljeexport till OECD-länderna äger rum från ett litet antal icke OPEC-anslutna oljeproducerande u-länder. Omfattningen härav var

år 1979 ca 2 milj. fat per dag. Oljeproduktionen i de u-länder som inte tillhör OPEC väntas öka från ca

5 milj. fat per dag år 1979 till kanske 8-9 milj. fat per dag är 1985 och mer

än 10 milj. fat per dag år 1990. Huvuddelen av denna produktion väntas fortfarande äga rum i ett begränsat antal länder, även om förutsättningarna finns för ett antal ”nya” oljeproducenter att minska sitt importberoende

avsevärt eller t. o. m. bli nettoexportörer. Övriga u-länder — kanske ett 90-

tal — är i huvudsak hänvisade till OPEC-olja.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 12

De icke OPEC-anslutna u-ländernas samlade efterfrågan på olja under 1980-talet väntas, som jag har konstaterat i det föregående. växa snabbt, döck möjligen inte fullt så snabbt som produktionen i dessa länder. En viss

der detta årtionde. Jag vill dock återigen understryka att det överväldipande fertalet u-länder väntas förbli i stor utsträckning hänvisade till

importerad olja och att de därmed befinner sig i en utomordentligt besvärlig situation genom de förändringar som förväntas äga rum när det gäller

prisér och tillgång på detta energislag.

Världsbanken har uppskattat att de oljeimporterande u-ländernas behov

av importerad olja kommer att växa från 4,5 milj. fat per dag år 1980 till känske 7 milj. fat per dag år 1990. En sådan ökning skulle innebära en

ävsevärd belastning för dessa länders ekonomier, med en kostnad för oljeimporten i fasta priser som skulle öka från 50 miljarder dollar år 1980

till det dubbla år 1990.

I ett längre perspektiv — år 2000 och därefter — finns det anledning att förmoda att u-ländernas mycket stora energibehov på grund av befolkningsökning, urbanisering och behov av ekonomisk tillväxt kommer att utgöra det allt överskuggande globala energiproblemet.

Inom World Energy Conference (WEC) har följande tabell tagits fram

för att illustrera möjliga utvecklingstendenser rörande befolkning, total energikonsumtion samt energikonsumtion per capita i i-länder och uländer år 1976 och år 2020. Tabellen bygger på antaganden om en årlig tillväxt av energianvändningen i u-länder om 4,2 % och i i-länder om 2,3 Ze.

1976 2020

Befolk- Energi- Energi- Befolk- Fnergi- Energi-

ning behov behov ning behov behov

Av tabellen framgår att energikonsumtionen per capita i u-länderna år 2020 trots en relativt snabb tillväxt i den totala energianvändningen fortfarande förväntas bli mycket låg, eller ca 1.5 toe per capita. Denna siffra kan jämföras med t. ex. energikonsumtionen i dag i i-länderna på i genomsnitt ca 4,4 toc per capita och i Sverige på ca 6 toe.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 13

2.2.4 Öststaterna och Kina

Sovjetunionen är världens största oljeproducent med en produktion år 1978 på 572 milj. ton (11.44 milj. fåt per dag). Av den sammanlagda exporten detta år på 160 milj. ton gick ca 70 milj. ton till de övriga SEVländerna! medan återstoden exporterades till Västeuropa.

Sett i ett globalt perspektiv är SEV-ländernas framtida situation i oljeför-

sörjningshänseende av stort intresse. Officiella sovjetiska siffror som nyligen har redovisats i en rapport från FN:s ekonomiska kommission för

Europa (ECE) tyder på en oljeproduktion år 1990 på 620-700 milj. ton,

vilket med ett antagande om en inhemsk konsumtion på 534 milj. ton ger en

exportpotential på 86—166 milj. ton. Om exporten till de europeiska SEV-

länderna antas ligga kvar på en nivå kring 80 milj. ton skulle 6—86 milj. ton återstå för export till övriga länder.

Vissa bedömare har emellertid gjort gällande aut den sovjetiska oljepro-

duktionen kommer att nå en topp på kanske 600 milj. ton de närmaste åren

för att sedan gradvis minska. En sådan utveckling skulle ha betydelsefulla konsekvenser för läget på den internationella oljemarknaden.

De östeuropeiska ländernas problem på energiområdet är desamma som IEA-ländernas och samma typer av åtgärder är aktuella för båda ländergrupperna. Hög prioritet har av de östeuropeiska regeringarna givits åt åtgärder för att främja en effektiv cnergihushållning och för att utveckla till oljan alternativa energikällor. Fortsatta satsningar på kol och en mycket kraftig expansion av kärnkraft är enligt de östeuropeiska regeringarna väsentliga inslag i en strategi för att möta de framtida energibehoven. En kraftig ökning av den sovjetiska gasproduktionen och gasexporten väntas äga rum under 1980-talet.

Kinas oljeproduktion uppgick är 1979 till ca 110 milj. ton varav ca 16 milj. ton exporterades. Betydande osäkerhet råder om den framtida exportpotentialen men de tidigare mycket optimistiska bedömningarna synes

nu ha reviderats, bl. a. på grund av växande behov av olja för internt bruk

och ökande problem med den inhemska energiproduktionen. Vissa bedömare förutser att Kina kan komma att bli nettormportör av olja mot mitten av 1980-talet.

2.2.5¶OPEC

Den utsträckning i vilken OPEC-länderna kan och vill producera och exportera olja är av avgörande betydelse för världens situation i energiförsörjningshänseende och för läget i världsekonomin. OPEC svarar i dag för

50 §e av världens oljeproduktion och för ca 80 2 av världshandeln med

olja.

! SEV = Rådet för ömsesdigt ekonomiskt bistånd. Följande länder är aktiva medlemmar i SEV: Bulgarien, Polen, Rumänien. Sovjetunionen. Tjeckoslovakien, Ungern. Östtyskland, Mongoliet. Kuba och Vietnam.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 14

OPEC:s oljeproduktion uppgick år 1979 till 31,5 milj. fat per dag. Härav

exporterades 28.7 milj. fat per dag. Produktionen år 1980 uppskattas till 26,6 milj. fat per dag. OPEC:s oljeproduktion under sista kvartalet 1980

uppskattas till ca 24,5 milj. fat per dag, bl. a. till följd av kriget mellan Iran och Irak.

Tidigare prognoser rörande OPEC:s oljeproduktion tydde på en icke oväsentlig ökning fram till perioden 1985-1990. Dagens bedömningar ger vid handen att möjligheten är stor att OPEC aldrig mer kommer att produ-

cera och exportera så mycket olja som man gjorde år 1979.

Det finns flera anledningar till denna förändring i synen på omfattningen av OPEC':s framtida oljeproduktion. Den viktigaste är kanske att hänsyn tagits till OPEC-regeringarnas växande oro inför vad som har uppfattats

som en alltför snabb utvinningstakt med hänsyn till långsiktiga nationella

och ekonomiska intressen, kombinerat med ett allt starkare inflytande från OPEC-regeringarnas sida över oljeproduktionen och oljehandeln. Plane-

ringen för den tid då oljetillgångarna sinar är för många OPEC-länder en

realitet. Eftersom oljan är dessa länders viktigaste, i många fall enda, naturresurs samt eftersom uppgiften att bygga upp en diversifierad ekonomi och att åstadkomma en social anpassning härtill är tidskrävande och förenad med stora problem, är det naturligt att man kan vilja föredra en mer utsträckt produktionsperiod med en långsammare utvinningstakt. Dessa tendenser har givetvis förstärkts genom de senaste två årens drastis-

ka höjning av oljepriset. Sedan slutet av år 1978 har räoljepriset genomsnittligt gått upp med ca 175 44 och en lägre produktion krävs alltsä för att

finansiera ett konstant importbehov. För vissa s.k. lägabsorberande OPEC-länder — som dessutom på det hela taget är de som har de största reserverna — tillkommer att man har svårt att av infrastrukturella skäl finna lönsamma investeringsobjekt för de inkomster som oljeförsäljningen

genererar samt att de överskott som man placerar i i-länderna tenderar att

urholkas av inflationen. För dessa länder kan det framstå som mer lönsamt att begränsa produktionen och behålla oljan i marken än att skaffa sig

finansiella tillgångar som bedöms ge sämre avkastning. De s.k. högabsorberande OPEC-länderna, vilka i princip har ett intresse av ökad export och

högre priser, är samtidigt också i stor utsträckning de som har relativt små reserver. I dessa länder är också den inhemska konsumtionen av olja snabbt växande.

Fysiska möjligheter till högre produktion än den som ägde rum år 1979

finns dock på sikt och kapacitetstillskott kan tänkas ske i t.ex. Saudiara-

bien och Irak. I den rapport rörande OPEC:s långsiktiga strategi, som har

diskuterats inom organisationen under senare tid, sägs cmellertid att

OPEC:s produktionskapacitet är 1985 kommer att vara ca 35 milj. fat per

dag och att en ökning av denna siffra är osannolik.

Hur mycket olja som OPEC kommer att producera i framtiden bestäms dock som jag har antytt i det föregäende i många fall i mindre utsträckning

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 15

av den tillgängliga fysiska produktionskapaciteten. I stället spelar viljan att producera — mot bakgrund av överväganden av den typ som jag här har redovisat — en alltmer framträdande roll. En annan betydelsefull faktor att beakta vid uppskattningar av OPEC:s framtida oljeproduktion är också

effekterna av politiska kriser och förändringar, såsom har illustrerats av revolutionen i Iran och kriget mellan Iran och Irak. Det har hävdats att det

finns en risk att viss del av OPEC:s produktionskapacitet permanent kan komma att vara ”utslagen” av dylika orsaker. Ytterligare en aspekt att beakta i ett längre perspektiv är möjligheten att viss prioritet ges åt andra

u-länder när det gäller oljeleveranser från OPEC. Även om osäkerheterna är betydande synes det mot denna bakgrund realistiskt och klokt för oljeimporterande länder att räkna med cen sjunkande oljeproduktion inom OPEC under 1980-talet jämfört med nivån år

1979. Minskningen av OPEC:s export torde bli ännu snabbare på grund av de växande behoven att tillgodose inhemsk efterfrågan. OPEC:s inhemska konsumtion uppgick år 1979 till ca 2.3 milj. fat per dag. Nivån år 1990 kan

komma att ligga kring 5,4 milj. fat per dag. Hur mycket OPEC:s export kommer att minska är naturligtvis omöjligt

att förutsäga. Vissa bedömare har angett att en minskning från 28,7 milj.

fat per dag år 1979 till ca 23 milj. fat per dag år 1990 och ca 17 milj. fat per dag år 2000 är sannolik. |

2.2.6¶Den globala energisituationen på sikt

Varje prognos över den globala energisituationen på sikt är förenad med osäkerheter. Den redovisning som jag nu har lämnat torde dock medge att

vissa allmänna slutsatser dras vilka utgör en utgångspunkt för den svenska energipolitiken.

Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har inneburit att en peri-

od av omställning mot minskad oljeandet i världens energiförsörjning har

inletts. Prognoser över 1980-talet ger dock vid handen att de åtgärder som

har vidtagits inte är tillräckliga och att det finns en risk att de väntade

encergibehoven med en rimlig utveckling av energipriserna och med en rimlig ekonomisk tillväxt inte helt kommer att kunna täckas mot mitten av årtiondet. Övervägande skäl talar för att resten av 1900-talet kommer att

karakteriseras av en tilltagande knapphet på energi och av en tilltagande "konkurrens om begränsade tillgångar på olja. Därmed är sannolikheten stor för fortsatta ökningar av oljepriset med åtföljande effekter på betal-

ningsbalanser och på världsekonomin.

För att en sådan situation skall kunna undvikas är beslutsamma åtgärder

nödvändiga i alla länder för att minska oljekonsumtionen. främja effektivi-

teten i energianvändningen, ersätta olja med andra energikällor och utveckla till oljan alternativa energikällor.

Två faktorer kommer att dominera utsikterna för 1980-talet när det gäller utbud och efterfrågan på energi. Den ena är vilken kvantitet olja som

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 16

OPEC-länderna kan tänkas exportera. Den andra är i-ländernas ekonomiska utveckling och energipolitik. Ett särskilt ansvar för att övergången till en förändrad struktur i energiförsörjningen äger rum på ett smidigt sätt och utan störningar på världsekonomin åvilar därmed givetvis i-länderna och OPEC-länderna.

Jag vill emeHertid understryka att en faktor av största vikt att beakta när det gäller den globala energisituationen under 1980-talet är riskerna för störningar i oljetillförsein till följd av politiska kriser och förändringar.

Som jag nyss har framhållit framstår i ett längre tidsperspektiv u-ländernas energisituation som det centrala energiproblemet. Energiförsörjningen blir därmed en internationell fråga av stor dignitet. med omfattande äter-

verkningar på förhållandet mellan rika och fattiga länder och på ekonomisk

och social utveckling och stabilitet.

Behovet av internationellt samarbete och samförständ för att åstadkom-

negativa konsekvenser,

Dessa gemensamma intressen har kommit till uttryck i ett avsnitt i den strategi för FN:s tredje utvecklingsårtionde som antogs av genceralförsamlingen hösten 1980. Detta avsnitt har följande lydelse:

”T syfte att skapa mer gynnsamma förutsättningar för utveckling och för tillväxten i världsekonomin måste ansträngningarna förstärkas för att söka

långsiktiga lösningar på energiproblemet. Världssamfundet måste göra

omfattande och snabba framsteg i övergången från cn internationell ekonomi som huvudsakligen är baserad på olja och gas. Den måste i ökad

ningar måste göras att reservera användningen av olja och gas för ickeenergiändamål och för ändamål där de inte kan ersättas av andra energikällor. Mot bakgrund av förhållandet att fossila bränslen utgör en ändlig resurs i världsekonomin och det ofta slösaktiga och ineffektiva sätt på vilket dessa resurser används måste effektiva åtgärder snabbt vidtas och/ eller förbättras inom energihushållningsområdet, i synnerhet i i-länderna vilka konsumerar den största delen av världens olje- och gasproduktion...”

För svenskt vidkommande vill jag mot denna bakgrund understryka att en politik som syftar till ett kraftigt minskat oljeberoende inte bara är ett första rangens nationellt intresse av försörjningstrygghetsskäl och av eko-

nomiska skäl, En sådan inriktning av politiken är också ett internationellt

intresse. Sverige måste axla sin del av ansvaret i den globala omställning som förestår — och detta ansvar är betydande på grund av vår höga

oljekonsumtion. . :

Enligt min mening är också en kraftfull politik för att minska oljekonsumtionen en fråga om solidaritet med de oljeimporterande u-länderna. Ju

mindre olja som efterfrågas på världsmarknaden av Sverige och de andra i-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 17

länderna desto större är utsikterna att energipriser och energitillgång inte kommer att lägga en hämsko på u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Jag anser att det är angeläget att frågan om utnyttjandet av energikällor som kan ersätta olja ses också i detta perspektiv. Särskilt relevanta ter sig överväganden av denna u-landspolitiska karaktär mot bakgrund av de mycket stora energibehoven som u-länderna kommer att

ha på lång sikt för att ge sina växande befolkningar en dräglig tillvaro. Jag vill också för svenskt vidkommande återigen understryka att vårt

försörjningsläge är utsatt och att den nuvarande situationen innebär oac-

ceptabla risker för vår ekonomi och för vår välfärd. Vi är för vår energiför-

sörjning i dag till nära 707 beroende av olja, och av oljeimporten härrör 65-75 från Mellanöstern och Afrika. Händelser under senare tid har

visat hur politiska kriser har direkta konsekvenser för vår försörjning med

energi. Enligt min mening måste en ansvarsfull energipolitik beakta möjligheten av ytterligare kriser i bl.a. Mcllanöstern med konsekvenser för Sveriges oljeförsörjning. Verkligt förbättrad försörjningstrygghet kan därför enbart åstadkommas om oljans andel i vår energiförbrukning väsentligt minskas.

2.3 Internationellt energisamarbete

Av vad jag nyss har anfört om energipolitiken i ett internationellt per-

spektiv framgår att ökad vikt måste läggas vid det internationella cnergisamarbetet. Vi står inför växande behov inte bara av informationsutbyte

utan också av samförstånd och gemensamt handlande mellan alla länder när det gäller de framtida energiförsörjningsproblemen. Inte minst angelä-

get är det internationella energisamarbetet för ett land som Sverige som är

starkt beroende av energiimport och utrikeshandel. Också hänsyn till uländernas encergiproblem talar för ett utvidgat sådant samarbete.

Särskilt viktigt synes det vara att få till stånd ett nära och förtroendefullt

samarbete mellan oljeimporterande och oljeexporterande länder. Sedan Conference on International Economic Cooperation i Paris åren 1975—-

1977 har endast små framsteg gjorts när det gäller frågan om FN-systemcets

behandling av övergripande energipolitiska frågeställningar.

FN:s generalförsamling har emellertid fattat principbeslut om att en s.k.

global förhandlingsrond omfattande råvaror, energi, handel, utveckling samt monetära och finansiella frågor, skall äga rum inom FN-systemet. Förberedelsearbetet har ännu inte slutförts men förhandlingsronden kan förhoppningsvis inledas inom de närmaste månaderna. Energifrågorna väntas komma att spela en viktig roll i denna förhandling. Enligt min mening är det önskvärt att den globala rondens energidel leder till största möjliga enighet om sådana överenskommelser eller principer som främjar

stabilitet och förutsebarhet inom energiområdet och förbättrar försörjningstryggheten. Allmänt sett är det angeläget att främja kontakterna mel-

3 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 18

lan olika ländergrupper i övergripande och långsiktiga energipolitiska frågor så att grunden kan läggas för ett brett samförstånd om de åtgärder som erfordras. Förstärkta ätgärder för att bistå de oljeimporterande u-länderna

i deras ansträngningar att öka sin energiproduktion bör också utgöra en viktig del av energidiskussionerna inom ramen för den globala förhandlingsronden. I dessa diskussioner bör också den analys och de förstag som

framförts i rapporten från den s.k. Brandt-kommissionen spela en viktig roll.

FN:s generalförsamling har beslutat att en FN-konterens om nya och förnybara energikällor skall äga rum i Nairobi den 10-21 augusti 1981. Konferensen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ätgärder för att främja utvecklingen av nya och förnybara energikällor i u-länder och förutses komma att anta en s.k. världsplan med denna inriktning.

En särskild kommitté har tillkallats för att förbereda det svenska delta-

gandet i konferensen. Jag hoppas att Nairobi-konterensen skall leda till

åtgärder, både nationellt och internationellt, som förbättrar u-ländernas

energisituation.

I sammanhanget vill jag erinra om att ett ökat intresse vuxit fram i iländer. u-länder och inom internationella organisationer för ett vidgat

bistånd till u-länder inom energiområdet. Inom Världsbanken diskuteras t.ex. ett utvidgat program för finansiering av cenergiinvesteringar. För

svenskt vidkommande har särskilda riktlinjer för energibistånd antagits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). I dessa riktlinjer prioriteras svenskt stöd till energiplanering. utbyggnad av vattenkraften. bättre utnyttjande av skogstillgångarna och samarbete för att utveckla nya och förnybara energikällor.

Sveriges deltagande i internationellt energipolitiskt samarbete koncentreras i hög grad till det internationella energiorganet, IEA. Arbetet inom IEA har under senare år dominerats av atgärder dels för att minska effekterna av plötsliga störningar i tillförseln av olja. dels för att ästadkomma ett långsiktigt minskat beroende av importerad olja.

Vid IEA:s ministermöte i maj 1980 överenskoms om ett system för uppskattningar av och tak för medlemsländernas oljeimport. Överenskommelsen innebär att IEA-sekretariatet skall i kontakt med varje land kontinuerligt utarbeta uppskattningar av oljeimporten för innevarande och på-

följande kalenderår. Under normala förhållanden skall dessa uppskattning-

ar tjäna som mättstockar på vilka framsteg som görs i strävandena alt

minska oljeimporten. Om man vid ett ministermöte anser att situationen på oljemarknaden så kräver, skall ministrarna ta ställning till om individuella

tak för oljetmporten skall tillämpas som ett instrument att förbättra balansen. Dessa tak skall i så fall fastställas efter förhandlingar som delvis baseras på de nämnda uppskattningarna. Vidare överenskoms vid samma tillfälle om att ett system för konsultationer rörande medlemsländernas

lagerpolitik skulle etableras. Vid organisationens ministermöte i december

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 19

1980. vilket främst ägnades åt situationen på oljemarknaden som en följd

av kriget mellan Iran och Irak, överenskoms att det i det läge som då var för handen inte fanns anledning att fastställa individuella importtak. I stället fattades beslut om en rad andra åtgärder för att minska risken för oljeprishöjningar.

Vad gäller den långsiktiga energisituationen har IEA-länderna, som jag tidigare har redogjort för. vid upprepade tillfällen betonat problemens allvar och nödvändigheten av en förstärkt energipolitik för att undvika negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten.

Jag har tidigare också berört frägan om de nationella mål för en begräns-

ning av oljeimporten år 1985 som fastställdes vid IKEA:s ministermöte i december 1979. För svenskt vidkommande anmäldes vid detta tillfälle att

något mål inte kunde preciseras med hänsyn till den då förestående folk-

omröstningen om kärnkraft och att det svenska målet skulle fastställas vid ett senare tillfälle.

Jag återkommer scnare tavsnitt 5.2) till frågan om oljeimportmål för Sverige för år 1985. Ett mål bör enligt min mening anges också för år 1990. För att främja strukturella förändringar som leder till minskat oljebe-

roende har inom IEA särskild uppmärksamhet ägnats energisparande och

kol. Jag återkommer senare till vad som har gjorts i dessa avseenden (kapitel 4, 7).

De årliga analyserna av varje medlemslands energipolitik utgör ett vik-

tigt element i IEA-samarbetet. Analyserna syftar till att utvärdera framste-

gen i medlemsländernas ansträngningar att minska beroendet av importerad olja och att formulera rekommendationer för fortsatta åtgärder. Resultäten sammanfattas I rapporter som tillsammans med en sammanfattande bedömning årligen publiceras. Separata undersökningar görs av politiken när det gäller forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet:

Vad gäller forskning, utveckling och demonstration har ett mycket omfattande och konkret internationellt samarbete växt fram inom IEA. Sverige deltar i huvuddelen av de aktuella projekten. Vidare har en för IEAländerna gemensam gruppstrategi för forskning, utveckling och demonstration utarbetats. Strategin antogs vid ministermötet i maj 1980 som vägledning vid planering av nationella energiforskningsprogram. Chefen för industridepartementet kommer senare i dag att ytterligare beröra forskningssamarbetet inom IEA vid behandlingen av förslag till ett fortsatt energiforskningsprogram.

Jag vill också nämna att ett intensifierat samarbete etablerats inom OECD/IEA rörande införande av lovande nv energiteknik. En särskild arbetsgrupp inom OECD/AIEA lade i april 1980 fram förslag rörande ett utvidgat samarbete inom detta område. Som ett resultat av gruppens arbete har upprättats en särskild högnivågrupp för införande av energitek-

nologi med uppgift att bl.a. främja konkreta samarbetsprojekt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet | 20

Min uppfattning är att samarbetet inom IEA är av betydande värde för

Sverige, inte minst för utformningen av vår längsiktiga energipolitik. Orga-

nisationen är det effektivaste instrument vi har för att i samverkan med andra länder verka för en förbättrad global hushållning med cnergire-

surser. Som källa till information om utvecklingen i vär omvärld i cnergi-

hänseende är IEA av stor betydelse eftersom våra egna resurser för att följa denna utveckling är begränsade. Organisationens mäl såsom de fast-

lagts i IEP-avtalet står i allt väsentligt i överensstämmelse med Sveriges energipolitiska mål. Jag vill särskilt understryka vad jag redan har framhållit i det föregående, nämligen att energipolitikens utveckling i andra länder

är av stor betydelse för vår egen energisituation och att vi har ett starkt intresse av att alla länder begränsar sitt oljeberoende genom hushållning och genom ökat utnyttjande av andra energikällor än olja. Medlemskapet i IEA innebär en möjlighet att framföra synpunkter på andra länders energi-

politik. Det innebär också att vi själva får vara beredda att ta emot synpunkter på vår egen politik.

Det Internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) har i dag 110

medlemsstater. Tyngdpunkten i organisationens verksamhet ligger på kon-

troll av att avledning av klyvbart material för framställning av kärnvapen inte äger rum.

Jag kommer senare (avsnitt 7.6.3) att ta upp frågan om internationellt samarbete beträffande kontroll av klyvbart material.

Under år 1980 undertecknade och ratificerade Sverige en internationell konvention angående fysiskt skydd av nukleärt material.

Under senare år har inom organisationen ökad vikt lagts på kärnsäkerhetsåtgärder.

Den första fasen av programmet för kärnsäkerhetsstandards (Nuclear

Safety Standards Programme, NUSS), avses bli avslutad år 1982. Då har

fem säkerhetskoder och ca 50 säkerhetsguider givits ut. En genomgripande översyn av IAEA:s riktlinjer för säkra transporter av radioaktivt material

pågår f.n. och avses resultera i utgivandet av ett reviderat dokument år 1983.

På den svenska regeringens inbjudan höll IAEA en större konferens

angående kärnkraftssäkerhet i Stockholm den 20-24 oktober 1980. Konfce-

rensen. som var organiserad i en plenarsession och två parallella tekniska sessioner, samlade 560 deltagare och 80 observatörer från 44 länder. Vid konferensen lämnades beskrivningar över tekniska förbättringar inom kärnsäkerhetsområdet samt gavs tillfälle till diskussion och aktuell utvär-

dering av bl. a. säkerhets- och beredskapsfrågor vid drift av kärnkraftverk.

För de svenska förberedelserna för konferensen svarade en särskild kom-

mitté (I 1980:01).

Inom OECD:s kärnenergiorgan NEA har tyngdpunkten i arbetet legat på

erfarenhetsutbyte i fråga om föreskrifter på kärnenergiområdet. NEA:s

arbete är organiserat i fyra huvudkommittéer, en för strålskyddsfrågor, en

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 21

för säkerhetsfrågor, en för frågor om radioaktiv avfallshantering och en för kärnbränslecykeltrågor. Samordnande kommitté är Steering Committee

for Nuclear Energy.

Enligt min mening är ett förstärkt internationellt samarbete inom kärnsäkerhetsområdet av väsentlig betydelse. Erfarenhetsutbytet inom NEA är av stor vikt för svenska myndigheter som statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut. Det utvidgade arbetet inom IAEA på säkerhetsområdet har aktivt stötts från svensk sida.

IAEA bör ytterligare aktivera sin roll på kärnsäkerhetsområdet, bl.a.

genom utveckling av arbetet på kärnsäkerhetsstandards. Organisationen borde särskilt kunna intensifiera insatser för informations- och erfarenhetsutbyte i kärnsäkerhetsfrågor. Ett särskilt område där vissa förslag redan har lagts fram inom IAEA gäller eventuella gränsöverskridande effekter av drift av kärnkraftverk. Arbete bör vidare inriktas på större

internationell samstämmighet i synen på kärnsäkerhetsfrågor och utvidgat

internationellt säkerhetssamarbete. I detta sammanhang kan ökad har-

monisering av säkerhetskriterier och möjligheten av nya internationella

överenskommelser om minimikriterier för kärnsäkerhetsarbete diskuteras.

Därutöver skulle naturligtvis nationella myndigheter föreskriva ytterligare

säkerhetsvillkor betingade av t. ex. lokala förhållanden.

Det nordiska energisamarbetet har under senare tid intensifierats. Vid ett möte mellan de nordiska ländernas statsministrar i Reykjavik 1 mars

1980 beslutades att uppdra åt energiministrarna att undersöka förutsätt-

ningarna för en utbyggnad av det energipolitiska samarbetet i Norden och av det nordiska samrådet inför energidiskussioner i internationella organisationer, Vissa riktlinjer för det nordiska energipolitiska samarbetet fastställdes vid ett energiministermöte i april 1980. Särskild uppmärksamhet ägnas fortlöpande åt frågor om bl.a. energihushällning. energiforskning, introduktion av nya och förnybara energikällor, energisystemanalys. olja och gas samt kol.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 22

3¶Den ekonomiska bakgrunden

God tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk

och social utveckling. De högutvecklade industriländerna använder, som jag redan har nämnt, mångdubbelt större energimängder per invånare än uländerna. Jag har tidigare redogjort för aktuella bedömningar av den lång-

siktiga internationella utvecklingen på cnergiområdet. Jag strök därvid

under behovet av en kraftfull energipolitik inriktad på ett minskat svenskt

oljeberoende med hänsyn både till solidariteten med de oljeimporterande

u-länderna och till vårt eget utsatta försörjningsläge.

Energipolitiken måste också vara förenlig med de samhällsekonomiska förutsättningarna och bedrivas i samverkan med den ekonomiska politiken. Som jag avser redovisa närmare senare utgör vårt oljeberoende dess-

utom en viktig bestämningsfaktor för den ekonomiska politikens utform-

ning. Målmedvetna och effektiva insatser för att nedbringa oljeimporten

utgör väsentliga inslag it en ekonomisk politik som syftar till att komma till

rätta med den nuvarande obalansen i den svenska ckonomin.

Jag kommer senare också att lämna en översiktlig redogörelse för den

ekonomiska utvecklingen hittills, de aktuella problemen och de krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken under I[980-talets första hälft och för att den skall leda utvecklingen in på en väg mot ekonomisk jämvikt. Jag kommer särskilt att fästa uppmärksamheten på den roll oljeimporten och de ökade oljepriserna har spelat och förutses spela i framtiden. Jag baserar i allt väsentligt framställningen på den i december 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980: 52).

För industriländerna innebar den ekonomiska utvecklingen under 1950och 1960-talen en tillväxt utan motstycke. Den genomsnittliga BNP-tillväxten i industriländerna var under 1950-talet något över 4 Z- per år, medan den under 1960-talet låg nära 5 £& per år. Detta skall jämföras med att genomsnittet tidigare under 1900-talet knappast överstigit 2 +. Efterkrigstiden har också kännetecknats av en stor stabilitet i olika avseenden, säsom jämna och regelbundna konjunkturcykler och en lugn utveckling av

den allmänna prisnivån. Inom ramen för denna stabila utveckling var det

möjligt att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik, som möjliggjorde att den snabba kapacitetstillväxten också kunde utnyttjas för en snabb

produktionstillväxt.

Hög tullväxt. god stabilitet, högt kapacitetsutnyttjande och full syssel-

sättning samverkade alltså till 1950- och 1960-talens snabba ekonomiska

utveckling i industriländerna. En rad yttre faktorer möjliggjorde denna utveckling. Hit hör den snabba produktivitetstillväxt som kunde komma till stånd dels genom att övriga industriländer drog nytta av teknologi som redan var etablerad i den i teknologiskt hänseende mer avancerade amerikanska ekonomin. dels genom att arbetskraft kunde föras över från jordbrukssektorn till förhållandevis högproduktiv industri. Den amerikanska

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet LE '

ekonomins dominans bidrog under perioden till stabiliteten i hela det internationella ekonomiska systemet och yttrade sig, med få undantag, i

genomgående låg inflation i industriländerna, stabila växelkurser och små

påfrestningar på betalningsbalanserna. Handelsliberaliseringen efter kriget

bidrog till världshandelns snabba utveckling.

En annan väsentlig faktor var stabila priser på rävaror och olja. Medan råvarupriserna med smärre fluktuationer nära nog följde priserna på bear-

betade varor så sjönk det relativa priset på olja. Detta bidrog till låg

inflationstakt och stabila relativpriser samtidigt som nedgången i oljepri-

serna bidrog till att priserna på industriländernas importvaror kom att sjunka i förhållande till deras exportvaror. Tillgången på råvaror och billig

energi drev på utvecklingen mot att ersätta arbetskraft med kapital i industriell produktion, som ofta är energikrävande. Detta bidrog till en snabb investerings- och produktivitetsutveckling.

De sjunkande oljepriserna bidrog till att sänka transportkostnaderna, vilket i sin tur underlättade den snabba tillväxten i världshandeln.

Inom ramen för den höga produktionstillväxten och det förbättrade bytesförhållandet i utrikeshandeln var det möjligt att undvika fördelningskonflikter inom industriländerna. Det gick därför att kombinera en snabb reallönetillväxt med en god vinstutveckling. Det var också möjligt att kombinera en god utveckling av reallönen efter skatt med en snabb tillväxt i den offentliga sektorn. Detta bäddade dels för låga nominella löneavtal. vilket bidrog till en låg inflationstakt. dels till en god räntabilitet i företagen, vilket i sin tur bidrog till snabba investeringsökningar. Till investeringsutvecklingen bidrog också den stabila situationen på prissidan.

Den svenska ekonomins utveckling under efterkrigstiden anslöt sig i många avseenden till den internationella bilden. Sålunda upplevde även Sverige under 1950- och 1960-talen en period av unik materiell tillväxt. I jämförelse med utvecklingen i övriga OECD-omräådet under samma period motsvarar den svenska ungefär ett genomsnitt. Detsamma gäller utvecklingen av industriproduktion och handel. Detta medförde en kraftig ökning av cenergianvändningen. Inom industrin bidrog en teknisk utveckling un-

derstödd av en förmånlig prisutveckling på energi i förhållande till andra

insatsfaktorer verksamt till detta. Den materiella standardutvecklingen innebar också en allt energiintensivare konsumtion bland hushällen. som bl. a. tog sig uttryck i en ökad personbilsanvändning.

Den snabba ökningen av energiförbrukningen under dessa år åtföljdes av

en övergång från fasta till flytande bränslen. I mitten av 1950-talet svarade

oljan för ca 45 4 av den totala energitillförseln. År 1973 hade dess andel stigit till ca 73 26. I motsvarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

När det gäller användningen av resurstillväxten tillhör Sverige den grupp av tänder som har satsat på en snabb tillväxt av offentlig konsumtion. Till denna bild hör också att Sverige i högre grad än de flesta

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 24

industriländer prioriterat den fulla sysselsättningen. Med denna priorite-

ring är det inte onaturligt att den svenska inflationstakten under 1950- och 1960-talen låg något över OECD-genomsnittet.

Under senare delen av 1960-talet inträffade i flera europeiska länder kraftiga löneökningar som inte var förenliga med den läga inflationstakt som ekonomierna dittills uppvisat. Efter en lång period där den materiella utvecklingen överträffat förväntningarna blev efter den mycket snabba tillväxten under perioden 1960-1965 förhållandet det omvända. Det skärpte fördelningskonflikterna.

I början av 1970-talet rycktes en av grundförutsättningarna för den

gynnsamma 1950- och 1960-talsutvecklingen undan, nämligen de stabila energi- och råvarupriserna. Dåliga skördar i Sovjet och Kina m.fl. länder

tvingade dessa till stora köp av vete på den internationella spannmålsmarknaden. Därmed började livsmedelspriserna stiga kraftigt från år 1972. Senare under konjunkturuppgången steg priserna på metaller och övriga råvaror. Slutligen påbörjades hösten 1973 den dramatiska oljeprisstegring som kom att innebära ett fyrfaldigande av de nominella priserna på råolja inom loppet av mindre än ett år. Den utlösande faktorn var kriget i Mellersta Östern och de därav följande störningarna i vissa arabländers oljeexport till Förenta Staterna och Västeuropa. I den knapphetssituation som uppstod lyckades de oljeproducerande länderna inom OPEC ta över kontrollen av prissättningen på råolja från de internationella oljebolagen. Oljeprisökningarna bidrog till att öka inflationstrycket i västekonomierna och till att konjunkturnedgången åren 1974 och 1975 blev den kraftigaste under heia efterkrigstiden. :

I början av 1970-talet går således en skiljelinje mellan en period av lugn prisutveckling och en av kraftiga prisstegringar. Inom detta mönster framträder två tendenser av särskild vikt. För det första förekom över huvud taget inga cykliska variationer i oljepriserna under [1960-talet och endast jämförelsevis små cykliska rörelser i råvarupriserna. Detta kontrasterar mot 1970-talet där oljepriser och råvaror fått ett utpräglat cykliskt förlopp anknutet till industrikonjunkturen. Mönstret med kraftiga prisstegringar på

råvaror och olja i anslutning till slutfasen av konjunkturuppgången år 1973

upprepades åren 1978 och 1979. Även denna gång förelåg ett samband med

politiska oroligheter i Mellanöstern genom att revolutionen i Iran hade

medfört en drastisk nedgång i oljeleveranserna från detta land. Sammantaget innebar utvecklingen under 1970-talet en relativprisförskjutning till färdigvarornas nackdel. Tidigare hade förhållandet varit det omvända.

En annan viktig orsak till oljeprisernas uppgång är att den amerikanska oljeimporten började öka kraftigt vid slutet av 1960-talet. Därutöver kom en restriktivare utvinningspolitik hos många producentländer att efterhand spela en ökande roll.

Oljeprisstegringarna har haft flera fundamentala effekter på den ekonomiska utvecklingen i industriländerna. Dessa har fått ett försämrat bytes-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 1 in

förhållande gentemot omvärlden vilket har medfört att det potentiella

utrymmet för realinkomstökningar har minskat. Vidare har OECD-län-

derna tenderat att få bestående underskott i bytesbalansen, vilket har medfört en växande skuldbörda för området i dess helhet. OPEC-länderna har däremot fått stora överskott och snabbt växande finansiella tillgångar.

Vidare har olje- och råvaruprisstegringarna bidragit till att höja inflations-

trycket i OECD-länderna.

De nämnda effekterna kan alla sägas vara av stabiliseringspolitisk natur.

I ett längre perspektiv kommer också den förändring i relativpriserna på

ar i de existerande mönstren av energiproduktion och energianvändning.

Delvis har denna process påbörjats genom att åtgångstalen för energi har

sänkts och att oljans relativa betydelse på tillförselsidan har tenderat att minska under 1970-talet. Anpassningsproblemen i denna omställning har emellertid visat sig vara mycket stora.

förfogade över i början av 1970-talet var avpassad för 1960-talets relativ-

priser på energi och olja. En omställning till de nya priserna, och till i övrigt ändrade förutsättningar i form av bl.a. konkurrens från de s.k. nya industriländerna, kräver omfattande nyinvesteringar och omflyttningar

från gamla till nya produktionsprocesser. En sådan omställning har emellertid visat sig vara oväntat svår att genomföra i det depressiva ckonomiska klimat som oljeprishöjningarna har bidragit till att skapa.

Slutresultatet av detta har blivit kvarstående strukturella problem i industriländerna med låg eller ingen lönsamhet i de branscher som är särskilt utsatta för de ändrade villkoren. Samtidigt har subventioner eller

protektionistiska åtgärder satts in för att skydda branscherna från interna-

tionell konkurrens. Detta har fördröjt en långsiktig nödvändig anpassning till de nya konkurrens- och efterfrägeförhällandena. Ändå har det inte varit möjligt att förhindra en betydande regional arbetslöshet i områden där dessa branscher är betydelsefulla.

En viktig orsak till den ökade ekonomiska instabiliteten under 1970-talet har varit de kraftiga oljeprishöjningarna. För Sveriges del har det stora oljeberocndet I hög grad försämrat förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling under denna tid. Oljeprisökningarna har under 1970-talet bidra-

git till att importpriserna årligen ökat 2,7 procent snabbare än exportpri-

serna. Därmed har vårt bytesförhållande försämrats med 17 56. Sett som andel av BNP har det reala resursutrymmet därmed minskat med 5 &.

Oljeprishöjningarna har också försvärat stabiliseringspolitiken. Samti-

digt som oljeprishöjningarna verkar inflationsdrivande och försämrar

bytesbalansunderskottet så verkar de aktivitets- och sysselsättningsneddragande genom att de reducerar realinkomsterna i den svenska ckonomin. I Sverige har under 1970-talet förts en expansiv ekonomisk politik för

att hålla uppe aktivitetsnivån och sysselsättningen. Därmed har emellertid

inflationstrycket och bytesbalanspåfrestningarna förstärkts.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 26

Oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och den därpå följunde utvecklingen medförde tidigare osedda behov av industripolitiska stödåtgärder.

Totalt kan den statsfinansiella kostnaden för extraordinära åtgärder av denna karaktär under 1970-talet beräknas till inte mindre än 26 miljarder kr. Merparten härav utgick under 1970-talets senare hälft. För arbetsmark-

nadspolitiska m. fl. åtgärder riktade i huvudsak till industrin har därutöver 49 miljarder kr. disponerats under 1970-talet. Härtill kommer utställda garantier till mycket betydande belopp. Syftet med statens insatser har varit att göra det möjligt för nedläggningshotade företag. som ofta haft en

sysselsättningsmässigt central ställning på sin ort eller inom en region, att i

socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade

pris- och konkurrensförhällanden på världsmarknaden. I andra fall har

insatserna syftat till att bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha

långsiktig konkurrenskraft.

Produktionstillväxten har varit mycket svag under andra hälften av 1970-talet. Resursutrymmet har ytterligare knappats in av den försämring i vårt bytesförhållande som oljeprishöjningarna gav upphov vill. Mellan åren

1973 och 1979 steg sålunda det svenska importpriset på olja med ca 200 & jämfört med index för svensk export. Detta tillsammans med övriga pris-

rörelser försämrade värt bytesförhällande med totalt drygt 10 7 under perioden 1973-1979.

Den svaga resurstillväxten motsvarades inte av en nedgäng i konsumtionen. I stället byggdes upp ett gåp mellan konsumtionstillväxt och resurstillväxt som senare inte har slutits. En pådrivande faktor har varit den komunala konsumtionstillväxten som uppgått till 4,1 7 om året i genomsnitt under 1970-talet. medan motsvarande siffra för den statliga konsum-

tionen är 1,7 % per år. På efterfrågesidan har också den offentliga utgiftstillväxten kommit att spela en alltmer dominerande roll under 1970-talet. Den trendmässiga

tillväxten i de totala offentliga utgifterna har sedan 1960-talets början legat kring 6 4 per år realt. Eftersom BNP-tillväxten varit längsammare har den offentliga sektorns utgifter fortgående ökat sin andel av BNP sä att denna

1979 uppgick till 62 <z.

Med en dämpad BNP-tillväxt under 1970-talet samt en fortsatt trend-

mässig utgiftstillväxt i offentlig sektor kom utgiftsökningen att ta omkring

80 Z av hela BNP-ökningen i anspråk. Vissa år har den ottentliga utgifts-

ökningen t. o. m. överstigit BNP-tillväxten.

Den låga tillväxttakten i ekonomin under 1970-talet och det ökande

realpriset på energi har givetvis haft återverkningar på energianvändningen. Medan tillväxten under perioden 1965—1973 i genomsnitt uppgick till

3,5 % per år var den 0.7 §2 per är under perioden 1973-1979. Även energianvändningens sammansättning har präglats av prisutvecklingen. Inom ramen för ett stigande realpris på energi har relativpriset på olja höjts kraftigt i förhållande till el under 1970-talet. Detta har inneburit en viss

övergång från olja till el.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 27

De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsättning, god hushållning med tillgängliga resurser, stabila priser. god tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans. För att på läng sikt kunna uppfylla dessa mål är det nödvändigt att nå extern balans. Jag har i det

föregående pekat på att vi under 1970-talet fått växande underskott i

bytesbalansen, att tillväxten i ekonomin varit låg och att inflationstakten varit hög. Den fulla sysselsättningen har däremot kunnat upprätthållas till priset av mycket stora underskott i statsbudgeten.

De anpassningskrav som nu vilar på den svenska ekonomin kommer. enligt vad som sägs i LU 80, att innebära en stagnation av den totala konsumtionen I samhället. För att varaktigheten av denna stagnation skall kunna begränsas krävs en ökning av produktion och investeringar.

I LU 80 redovisas två huvudalternativ för landets ekonomiska utveckling under den första hälften av 1980-talet.

Det ena huvudalternativet (alternativ 1) beskriver ett scenario för den ekonomiska utvecklingen som innebär att våra balansbrister minskas och i

vilket det är möjligt att uppnå de centrala målen för den ekonomiska

politiken. I detta alternativ anges en väg tll balans för den svenska ckonomin inom ramen för de restriktioner som bl. a. den internationella utvecklingen och den möjliga kapacitetstillväxten förutses utgöra. Nödvändiga inslag i en utveckling mot balans är enligt LU att underskottet i bytesbalansen reduceras så att balans uppnås senast år 1990. Underskottet i statsbud-

geten måste också minskas genom återhållsamhet i de offentliga utgifterna.

Realkapitalbildningen måste öka så att en långsiktig tillväxt med i storleksordningen 2,5 % per är möjliggörs. Vidare är det nödvändigt att industrin stärks genom att dess konkurrenskraft och finansiella situation förbättras. Detta alternativ innebär ett klart brott mot utvecklingen under 1970-talet.

I det andra huvudalternativet (alternativ 2) analyserar LU 80 en utveckling som innebär att de nuvarande utvecklingstendenserna i ekonomin i

stort sett består även under första hälften av 1980-talet. En sådan utveck-

ling skulle enligt utredningen innebära att utgångslägets kraftiga obalanser förvärras och att näringslivet stagnerar med bl.a. den konsekvensen att den fulla sysselsättningen inte kan upprätthållas.

Efter remissbehandling av LU 80 avser regeringen lägga fram sin syn på de ekonomiska problemen i 1981 års reviderade finansplan. Jag vill dock. i avvaktan härpå, erinra om vad som anfördes i fråga om den ekonomiska politiken i prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten m.m. (s. 7—-47). Chefen för ekonomidepartementet anförde där bl.a. att den nuvarande ekonomiska utvecklingen måste brytas, att underskottet i bytesba-

lansen måste nedbringas och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Han

strök också under att svårigheterna att komma till rätta med problemen blir större ju längre de skjuts på framtiden. Med hänvisning härtill finner jag, efter samråd med chefen för ekonomidepartementet, all energipolitiken i sina huvuddrag bör läggas upp så att den bidrar till att skapa förutsättning-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 28

ar för att genomföra en ckonomisk politik som syftar till att under 1980talet återställa balansen i den svenska ekonomin.

Det är mot bakgrund av vad jag nu har anfört av särskilt intresse att

notera vilka förutsättningar alternativ I i LU 80 bygger på i fråga om energianvändning och energitillförsel.

Realpriset på olja ökade med drygt 47 &z mellan åren 1979 och 1980. Den lägre tillväxt som kan förutses i industriländerna under de närmaste ären — och som förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen i hög grad

betingas av rädslan för att utlösa kraftiga höjningar av oljepriset — talar för

en lugnare oljeprisutveckling framöver. OPEC-länderna kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik — innefattande direkta nedskärningar av produktionen i vissa situationer — i syfte att upprätthålla en

fortsatt realprisökning på olja och motverka en snabb uttömning av oljetill-

gångarna. Sammantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar realpri-

set på olja av LU 80 antagits öka med i genomsnitt endast 2 % per år 1980— 1985.

Jag finner för egen del detta vara en rimlig bedömning, framför allt i ett något längre perspektiv än det LU 80 arbetar med, men vill samtidigt

stryka under att osäkerheten om den framtida utvecklingen på oljemarknaden är mycket stor. Risken för utbudsstörningar — vilken f.n. på ett

mycket påtagligt sätt illustreras av kriget mellan Irak och Iran — är betydande. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisökningar. Samtidigt bör påpekas att inte heller perioder med fallande

reala oljepriser kan uteslutas i samband med att efterfrågan på olja sjunker

till följd av en utbredd lågkonjunktur i industriländerna.

I LU 80:s alternativ I har förutsatts att realprishöjningen på olja fär slå

igenom i konsumentledet. Det har också förutsatts att den tidigare utvecklingen av relativpriset på olja i förhållande till el kommer att fortsätta under

1980-talet. Det innebär att de tendenser när det gäller energianvändningen

och dess sammansättning som har konstaterats under 1970-talet också kan väntas fortsätta under 1980-talet. Vidare förutsätts en minskad total ener-

glanvändning i förhållande till BNP liksom en fortsatt övergång från olja till

bi. a. cl. I alternativ 1 fortsätter ökningen av andelen el- och fjärrvärmean-

slutna bostäder.

Den genomsnittliga specifika energiförbrukningen i bostadsbeståndet beräknas minska med ca 3 Z& per år. Härvid förutses att statsmakterna

kommer att föra en sådan politik att bl.a. de energibesparingar som anta-

gits bli uppnådda i den s.k. energisparplanen för befintlig bebyggelse

realiseras. Det kräver att bostadssektorns ärliga investeringar i energibe-

sparingar mer än fördubblas under prognosperioden. Även i transportsektorn och industrisektorn förväntas den speciftka energianvändningen mins-

ka och oljans andel i den totala användningen antas gå ned. För att få till

stånd den angivna utvecklingen krävs i alla sektorerna en ökad investe-

ringsaktivitet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 29

Den totala energianvändningen i alternativ I beräknas minska med 1,9 54 per är i förhållande till en given BNP-nivå. Samtidigt förutsätts oljeanvändningen minska med 4.34 per år i förhållande till en given BNP-nivä. Deita innebär en kraftig ambition på oljebesparingssidan I jämförelse med 1970talet.

Till LU 80:s förutsättningar i alternativ I hör också en viss ökning av

kolanvändningen.

Oljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle enligt förutsättningarnå i detta alternativ minska från 68 26 år 1979 ull 61 C2 år 1985. Oljan ersätts

i detta tidsperspektiv genom cen betydande ökning av mängden kärnkraft-

producerad elenergi samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. Oljans dominerande roll kvarstår dock ivallt väsentligt ännu år

1985.

I fråga om investeringsutvecklingen är det i ett femårsperspektiv enligt

LU mest angeläget att öka industriinvesteringarna och de investeringar

som bidrar till att minska oljeberoendet. De senare investeringarna återfinns i energisektorn på produktionssidan men också i alla övriga sektorer på energianvändningssidan. Investeringarna syftar i det senare fallet till

besparingar i energianvändningen och till substitution i användningen mot billigare energislag.

Jag finner för egen del att de energipolitiska målen, som jag kommer att utveckla närmare i det följande, och kraven på insatser för att komma till

rätta med landets ekonomiska problem ställer i stort sett sammanfallande anspråk på en kraftfull energipolitik som syftar till att minska vårt oljebe-

roende.

Oljeberoendet är, som framgår av vad jag här har redovisat, inte bara en

energipolitisk fråga utan också i högsta grad en ekonomisk-politisk fråga.

Genom att minska oljeanvändningen ger vi vårt bidrag till en stabilisering av det internationella ekonomiska läget. Samtidigt förbättrar vi våra egna möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser och att utveckla en internationellt konkurrenskraftig teknik. Vikten av att minska oljeberoendet understryks av den utveckling i vissa av de oljeproducerande länderna som vi just nu bevittnar.

Jag vill stryka under att det i det tidsperspektiv som LU 80 har arbetat med, dvs. den första hälften av 1980-talet, endast finns begränsade möjligheter att ändra energiproduktionssystemet. I detta perspektiv måste därför insatserna för att minska energianvändningen genom sparande spela den största rollen. Härtill kommer dock betydande möjligheter att ersätta olja med cl, vilket kommer att närmare framgå av min fortsatta framställning.

I ett något längre perspektiv spelar en ökad användning av fasta bränslen

och investeringar i ny energiteknik en viktigare roll. Jag räknar med att den

nyligen inrättade oljeersättningsfonden skall bli ett verksamt medel för att skynda på denna utveckling.

Där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt bör bland de fasta bränslena i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 30

första hand de inhemska nyttjas med hänsyn till såväl betalningsbalans som försörjningstrygghet. Användningsområdet för dessa begränsas emellertid bl. a. av att tillgångarna av energirävara, dvs. i första hand torv, flis. skogsavfall och andra biobränslen, till stor del är belägna på för långt

avstånd från tätorter där stora bränslebehov finns för uppvärmningsända-

mål. Dessa bränslen är nämligen i förhållande till sitt energiinnehåll skrymmande, vilket innebär att transportkostnaderna blir höga om de inte kan

utnyttjas i närheten av de platser där de förekommer. När det gäller skogsråvara begränsas dessutom den för energiändamål tillgängliga kvanti-

teten av skogsindustrins rävarubehov.

Där oljan inte kan ersättas med inhemska fasta bränslen är det f.n. till buds stående alternativet kol. För framför allt flertalet av de större städernas uppvärmning får man enligt min mening räkna med att oljan till stor del kommer att ersättas med kol. Kol är liksom oljan ett bränsle som mäste importeras. Jämfört med olja svarar dock bränslekostnaden i koleldade

anläggningar för en väsentligt lägre andel av den totala energiproduktions-

kostnaden. Med nuvarande priser på kol och olja, och med beaktande av att energiinnehållet per ton bränsle är lägre för kol än för olja. kan man grovt räkna med att kostnaden för bränsletmport. och därmed belastningen

på betalningsbalansen, halveras när olja ersätts med kol. För varje miljon

ton olja som ersätts med kol innebär detta en minskning av importkostnaden med omkring 500 milj. kr. Detta gäller både när kol används för enbart

hetvattenproduktion och när det används för samtidig produktion av el och

värme I kraftvärmeverk.

Ibland förs även naturgas fram som ett alternativ när det gäller att ersätta den tjocka eldningsolja som används 1 fjärrvärmesystemen för

uppvärmningsändamäl. Det finns därför skäl att här påpeka att naturgas av

kostnadsskäl utgör ett alternativ främst tull lättare oljeprodukter och elenergi för direkt användning i bostäder och industrier. Inom sådana användningsområden kan gasen, under förutsättning av att en rimlig försörjningstrygghet kan uppnås på tillräckligt lång sikt för att försvara de med

gasintroduktion förenade stora investeringarna. erbjuda ett miljövänligt

alternativ till en rimlig kostnad. Med hänsyn till naturgasens användningsområde på kontinenten och det därav bestämda marknadspriset är emellertid importkostnaden högre än för tjockoljun. Om naturgas skulle användas

som bränste i fjärrvärmesvstemen skulle betalningsbalansen påverkas i

negativ riktning samtidigt som de totala kostnaderna för uppvärmningen skulle öka.

Utöver de insatser jag redan har nämnt för att i ett kort- och medelfristigt tidsperspektiv ersätta oljan räknar jag med att utnyttjandet av värmepumpar. solenergi och annan förnybar energi efter hand ökar i betydelse. Dessa energislag bygger på teknik som förutsätter höga investeringsutgifter men

relativt eller mycket låga rörliga kostnader. F.n. pågär en betydande

teknisk utveckling och demonstrationsverksamhet inom dessa områden.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 3

Det finns i detta sammanhang skäl att stryka under vikten av att stödja

utvecklingen av svensk teknologi inom dessa områden så att vi kan undvika ett importberoende när dessa tekniker kommer till bredare användning.

För detta talar såväl försörjningstrygghetsskäl som industripolitiska och betalningsbalansmässiga skäl.

Genom att främst inrikta stödet till energiteknisk forskning och utveckling mot områden som bedöms kunna uppnå kommersiell mognad redan på

kort och medellång sikt bör det vara möjligt att samtidigt på två olika vägar främja en utveckling mot ckonomisk balans. Dels kan härigenom kostnaderna för oljeimporten minskas i takt med att oljan ersätts med andra bränslen och energiformer. dels skapas förutsättningar för svensk industri att utveckla ny energiteknik som bör vara begärlig inte bara för svenskt vidkommande utan även i andra länder som är beroende av olja. Vid en

framgångsrik teknisk utveckling kan med denna inriktning nya exportmöjligheter öppnas för svensk industri.

De åtgärder jag här har nämnt för att under 1980-talet spara och ersätta olja, och därigenom minska belastningen på bytesbalansen ställer samtliga krav på investeringar i ny utrustning och nya processer såväl inom de energianvändande sektorerna som inom energiproduktionssystemet. De ligger därmed också i linje med den av LU 80 förordade vägen mot balans i

samhällsekonomin. Jag tänker här speciellt på kravet att göra sådana

investeringar i det svenska näringslivet att en ökad andel av de framställda

Genom en kraftfull satsning på investeringar i energisektorn bör det

också vara möjligt att stärka den svenska industrins ställning både på den svenska marknaden och inom vissa exportmarknader. Utnyttjande av

inhemska bränslen och förädling av dem bör vidare kunna skapa förutsättningar för produktiv sysselsättning inom näringslivet i glesbygdsområden och på mindre tätorter med i övrigt begränsade sysselsättningsmöjligheter. Genom målmedvetna satsningar inom energisektorn kan således betydande insatser göras för att stimulera stora delar av svensk industri, öka sysselsättningen och förbättra betalningsbalansen.

Utöver den allmänna inriktning av insatserna för att minska oljeimporten som jag här har redovisat vill jag framhålla att det finns vissa möjlighe-

ter att inom ramen för utnyttjandet av resp. bränsle göra en avvägning mellan bränslekvalitet och investeringar i förbränningsteknik. Det är såle-

des möjligt att t. ex. uppfylla ett givet miljökrav i form av restriktioner på utsläpp från en energiproduktionsanläggning antingen genom att utnyttja ett rent. men förhållandevis dyrt, bränsle och relativt enkla reningsanordningar vid förbränningen eller genom att använda ett mindre rent men billigare bränsle i en mera avancerad förbränningsanläggning med långtgå-

ende reningsutrustning. Häri ligger alltså en möjlighet att, utan att göra

avkall på miljökraven, välja cn medveten strategi som ytterligare bidrar till

att förbättra betalningsbalansen samtidigt som den ökar försörjnings-

tryggheten.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet ' LT

4 Energihushållning

4.1 Energianvändningens struktur och utveckling

Den slutliga energianvändningen i Sverige uppgår f.n. till ca 416 "TWh el-

och värmeenergi per år!. Användningen av olja för icke energiändamål

uppgår till ca ll TWh.

Den totalt tillförda energin uppgår till 473 TWh.

Förlusterna vid omvandling av energi och vid överföring och distribu-

tion av energi uppgår alltså till 46 TWh.

Av den totala slutliga användningen är ca 85 TWh el och 331 TWh bränslen, främst oljeprodukter. Jag kommer i det följande (kapitel 7) att redogöra för användningen av bränslen inom olika områden.

Energianvändningen brukar delas in i sektorerna industri, transporter och bostäder, service m.m. Inom den sistnämnda sektorn ryms energianvändningen inom bl. a. områdena bostäder, handel och hantverk, offentlig

förvaltning, byggnadsverksamhet samt jordbruk, skogsbruk och fiske. Den

största delen av energin inom denna sektor används för uppvärmning av

bostäder och lokaler. Industrin svarar f.n. för knappt 40 22 av den slutliga

energianvändningen. Motsvarande andel för resp. transportsektorn och sektorn bostäder, service, m. m. är ca 20 96 och drygt 40 96.

Energianvändningens storlek påverkas av många olika faktorer. I fråga om industrisektorn är det framför allt industriproduktionens storlek och

sammansättning samt energiåtgången per producerad enhet som har betydelse. :

För transportsektorns energibehov är storleken av det totala trafikarbetet i landet, val av transportmedel och transportmedlens energieffektivitet viktiga faktorer.

Energibehovet inom bostäder, service m. m. domineras av bostädernas och andra lokalers uppvärmningsbehov och påverkas därmed framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas storlek och standard, vårt klimat och hushållens förbrukningsvanor.

Sedan år 1945 har användningen av energi i Sverige mer än trefaldigats. Några viktiga faktorer, som har påverkat utvecklingen av energianvändningen under denna tid, är industriproduktionens starka uppgång, inriktningen på energiintensiva branscher, den ökade förädlingsgraden bl. a. till

följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftiga ökningen av antalet personbilar samt ökningen av bostadsvolymen och av energian-

vändningen per volymenhet.

Energianvändningen för transporter ökade under denna tid snabbare än

användningen inom övriga sektorer. Detta har medfört att transportsek-

! Uppgifterna avser icke temperaturkorrigerade preliminära siffror för år 1979. De inkluderar energi för bunkring för utrikes sjöfart och flyg men inte oljeanvändning för icke energiändamål.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 33

torns andel av den totala energianvändningen har ökat under denna tid medan industrins andel har minskat och andelen för bostäder, service m. m. har varit i stort oförändrad.

Samtidigt med den snabba ökningen av energianvändningen under efterkrigstiden skedde en övergång från fasta bränslen till olja. Detta kan illustreras av att oljan i mitten av 1950-talet svarade för ca 45 96 av den

totala energitillförseln medan andelen år 1973 hade stigit till 73 §c. I mot-

svarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

Utgångspunkten i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30. NU

1975: 30, rskr 1975: 202) var att de energipolitiska strävandena skulle vidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Inte bara tillförseln utan även användningen av energi är numera föremål för statsmakternas överväganden. Som mål sattes att energikonsumtionens ökningstakt skulle ' begränsas till högst 2 4 i genomsnitt per år för perioden 1973—1985 jämfört med en genomsnittlig årlig ökningstakt på ca 4,5 2 under efterkrigstiden. För tiden därefter skulle en ytterligare minskning av tillväxten eftersträvas så att om möjligt landets totala energikonsumtion skulle stabili-

seras på en konstant nivå omkring år 1990. Det uppställda målet beräkna-

des motsvara en total slutlig energianvändning om ca 500 TWh och en total

energitillförselnivå om 540 TWh år 1985.

Inom ramen för tvåprocentmålet angavs dels som en realistisk målsättning för industrins energianvändning en årlig ökning med ca 3 tt. o. m. år 1985, dels ett särskilt mål avseende elkonsumtionens ökning. Målet innebar en årlig genomsnittlig ökning av elförbrukningen under perioden 1973—

1985 med ca 6 Z£ mot 7—8 4. per år under 1960-talet.

Av tabell 4.1 framgår den totala slutliga energianvändningen av el och bränsle åren 1965. 1973 och 1979. Uppgifterna i tabellen bygger i huvudsak på rapporten (SIND 1980: 17) Energi på 1980-talet från statens industriverk (SIND).

Av tabell 4.1 framgår bl. a. att den totala slutliga energianvändningen har ökat under perioden 1973—1979 med endast 0,6 Z i genomsnitt per år.

Motsvarande ökningstal under perioden 1965-1973 var 3,4 4.

Användningen av el och bränslen utvecklades olika under perioden 1973-1979. Sålunda uppgick den genomsnittliga årliga ökningen av elanvändningen till 3,5 Z medan bränsleanvändningen praktiskt taget inte förändrades alls.

Utvecklingen skiljer sig också åt mellan sektorerna. Medan den slutliga användningen av energi inom industrisektorn har minskat med i genomsnitt 0,6 26 per år under nämnda period har energianvändningen ökat med i genomsnitt 1,5 22 per år inom transportsektorn. För sektorn bostäder.

service m.m. är den genomsnittliga årliga ökningen 1,3 %£. Om 1979 års siffra korrigeras för det onormalt kalla vädret under deua år kan den

genomsnittliga årliga ökningen av energianvändningen i sistnämnda sektor under perioden 1973—1979 beräknas till 0,5 %e och den genomsnittliga 4 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 34

Tabell 4.1 Energianvändningen i Sverige åren 1965, 1973 och 1979

Bostäder, service

Total slutlig

Överförings- och

omvandlingsförluster 20 42 46 9.7 1.5 Total tillförd cnergi 326 443 462 3,9 0,7 Temperaturkorrigerat” 323 443 453 4,0 0,4 ! Avrundade värden. Värdena angivna exkl. oljeanvändning för icke-energiändamål och olja för beredskapslagring, men inkl. energi för bunkring för utrikes sjöfart och Nyg. ? Preliminära värden. > Beräknat efter avrundade värden. + Total tillförd energi vid normal temperatur under året.

ökningen av den totala slutliga energianvändningen till 0,2 46 per år under samma period. Tillgängliga uppgifter tyder på att en lageruppbyggnad av eldningsolja — utöver det normala — skedde hos energianvändarna under år 1979. Denna kan enligt uppgifter från Överstyrelsen för ekonomiskt försvar beräknas till motsvarande ca 3 TWh. Om hänsyn tas till detta blir

den beräknade genomsnittliga ökningen av energianvändningen under pe-

rioden 1973—1979 lägre än de upppifter som jag nyss har nämnt.

Efter oljekrisen 1973-1974 har sålunda ökningstakten i energianvändningen avtagit väsentligt. Orsaken till detta är till stor del den svaga

ekonomiska utvecklingen efter år 1973 jämfört med perioden före detta år,

vilken jag tidigare har redogjort för. Bruttonationalprodukten ökade med i genomsnitt endast 1,8 'Z per år under perioden 1973-1979 medan ökningen

var ca 3,.37z per år under perioden 1965-1973. Samhällsekonomin är i obalans. Vi konsumerar mer än vad vi producerar. Industriproduktionen ökade med endast 0.4 Z£ per år i genomsnitt under perioden 1973—1979

jämfört med ca 4'Z per år under perioden 1965-1973. Även strukturella förändringar inom industrin, innebärande en minskad andel av produk-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet tm in

tionen från de energiintensiva branscherna, har bidragit till att industrins

energianvändning har minskat under den senaste perioden.

De kraftiga realprisstegringarna på energi efter år 1973, särskilt på olje-

produkter, och de statliga styråtgärder som har satts in har medfört att

energihushållningsåtgärder har vidtagits i stor omfattning. Som exempel på

detta kan nämnas att de åtgärder som har genomförts inom näringslivet med stöd av statliga bidrag lämnade under perioden juli 1974—-juni 1980 beräknas medföra en årlig energibesparing och oljeersättning motsvarande sammanlagt ca 1,3 milj. ton olja.

Energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03) har i rapporten (SOU 1980: 43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse beräknat att de åtgärder som har genomförts i byggnader — exkl. näringslivets byggnader — med statligt ekonomiskt stöd lämnat under perioden juli 1974— december 1979 leder till en årlig energibesparing motsvarand2 närmare 450 000 ton olja.

Inom såväl industrin som i byggnader tillkommer spareffekterna från åtgärder som har vidtagits utan statligt stöd.

Inom sektorn bostäder, service m.m. torde förutom vidtagna hushållningsåtgärder det ringa nybyggandet under de senaste åren ha bidragit till den låga ökningstakten av energianvändningen.

Inom transportsektorn har inte ökningstakten 1 energianvändningen minskat lika markant som inom de båda andra sektorerna. Den uppbromsning av ökningstakten som ändå har noterats inom denna sektor

torde hänga samman med en långsammare ökning av godstransportvolymen än under perioden 1965-1973. De kraftigt höjda bensinpriserna torde

också ha bidragit till den lägre ökningstakten.

Jag går nu över till att redogöra för det material som ligger till grund för

mina överväganden om den framtida energianvändningen.

SIND bedriver fortlöpande prognosarbete inom energiområdet. Verket har i december 1980, i rapporten Energi på 80-talet, presenterat en prognos över energiutvecklingen fram till år 1990. En sammanfattning härav redo-

visas i bilaga 1.1. Verket har också medverkat i arbetet med den i december 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980: 52) genom att beräkna energiutvecklingen fram till år 1985 i LU 80:s två huvudalternativ för ekonomisk utveckling.

Det bör framhållas att karaktären av de beräkningar som SIND har gjort

för åren 1985 och 1990 skiljer sig åt. Beräkningarna för år 1990 representerar sålunda en av verket bedömd sannolik utveckling mot bakgrund av

dels kända politiska beslut, dels bedömningar i LU 80 om den ekonomiska

utvecklingen under hela 1980-talet. Beräkningarna för år 1985 utgör resultatet av en studie över hur energianvändningen och energitillförseln kom-

mer att bli vid de i LU 80 presenterade två huvudalternativen för den ekonomiska utvecklingen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 36

Bland de antaganden som har legat till grund för SIND:s prognos till år 1990 kan nämnas följande. Energipriserna ökar realt under perioden 1980— 1990. Den genomsnittliga årliga ökningen beräknas för råolja och oljeprodukter till realt 2 Zz per år. För kol, el och fjärrvärme är motsvarande siffra resp. 2-3 Z, I 2 och 2 2. Uppgifterna avser priset hos konsumenten.

Kalkylerna It LU 80 visar att den inhemska produktionskapaciteten måste öka snabbt för att klara de uppsatta målen i samhällsekonomin. Det innebär bl. a. krav på en snabb ökning av näringslivets investeringar och en minskad ökningstakt i såväl privat som offentlig konsumtion. Näringslivets investeringar antas öka med 4,2 4 per år under perioden 1979— 1990 jämfört med endast 1.7 76 per år under perioden 1970-1979. Den totala konsumtionens ökningstakt antas förändras från 2,4 26 i genomsnitt under sistnämnda period till endast 0,9 Z per år under perioden 1979— 1990.

nås i den svenska ekonomin vid slutet av 1980-talet. Detta påverkar inriktning och omfattning av energianvändningen.

SIND har räknat med att den specifika energiåtgången, dvs. energianvändningen i förhållande till produktionen, per lägenhet etc. minskar bl. a. på grund av att hushållningsåtgärder kommer att vidtas. Verket har också räknat med att olja i ökad utsträckning kommer att ersättas med andra bränslen som kol, flis och torv samt med el. Jag kommer senare (avsnitt 4.6) att behandla frågan om vårt energibehov i framtiden.

4.2 Energihushållningsprogram — Mål och medel 4.2.1 Principer och inriktning

Åtgärder för att minska oljeberoendet är en huvuduppgift för vår energipolitik. Oljeberoendet kan minskas genom hushållning med energi och genom att ersätta olja med andra energislag.

I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410) har jag framhållit att energihushållningsåtgärder inom samhällets olika delar bör samordnas, planeras och avvägas I ett program för energihushållning. Jag framhöll att förslag rörande ett sådant program bör kunna läggas fram till riksmötet 1980/81 och att programmet bör ses som ett led i strävandena att minska oljebervoendet och att begränsa ökningen i användningen av energi.

Jag återkommer nu till denna fråga.

Jag har därvid samrått med cheferna för kommunikations-. ekonomi-, budget-, utbildnings-. jordbruks-, handels-, bostads- och industridepartementen.

En rad åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits under 1970talet. Våra kunskaper om effekten av och kostnaden för olika åtgärder för energihushållning har ökat under detta decennium. Samtidigt har insikten om att det är nödvändigt att hushålla med energi fått allt vidare spridning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 37

Dessa kunskaper och erfarenheter ger oss en grund för att utforma ett energihushållningsprogram för 1980-talet.

Målet för detta program bör vara att — med beaktande av samhälleliga

mål och ekonomiska förutsättningar — nå lägsta möjliga nivå på energian-

vändningen. Ansträngningarna bör särskilt riktas in på att minska oljeanvändningen.

En riktpunkt bör — med de förutsättningar som har givits — vara att inte

överstiga de användningsnivåer som jag kommer att ange i det följande.

Jag övergår nu till de principer och riktlinjer som jag anser bör tillämpas för energihushållningen under 1980-talet.

God tillgång till energi är en nödvändig förutsättning för att nå angelägna samhällsmål som t. ex. god tillväxt, full sysselsättning och regional balans.

Energipolitiken — och därmed hushållningsprogrammet som en del därav

— bör utformas så att uppnåendet av dessa mål underlättas. Vad jag nu har sagt innebär bl.a. att en ökad energianvändning för en ökad industriproduktion för att t. ex. nå god tillväxt eller för regional balans inte står i strid mot våra strävanden för en god energihushållning.

Hushållningsprogrammet bör utformas bl. a. under hänsynstagande till de svaga grupperna i samhället. Vidare bör åtgärderna inom programmet

medverka till bl. a. god miljö. Programmet för energihushållning bör omfatta åtgärder som syftar till att

nödvändig energi utnyttjas så rationellt och effektivt som möjligt. Av

grundläggande betydelse för en framgångsrik energihushållning är att ut-

nyttja energislag anpassade för sina användningsområden.

En väsentlig princip för energihushållning är att så länge kostnaden för att spara en enhet energi inte är högre än kostnaden för att tillföra en enhet bör sparande väljas före tillförsel. Inom cnergipolitikens ram bör därför åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel. Erfarenheter visar att det ofta kan kosta mindre att spara en enhet energi än att

tillföra den. Därtill kommer att åtgärder för hushållning ofta leder till snabbare resultat än tillförselåtgärder.

Avvägningen mellan åtgärder för tillförsel och hushållning måste i stor

utsträckning ske med hänsynstagande till de förhållanden som råder på

lokal nivå. I kommunerna görs också fortlöpande avvägningar av detta slag.

Avvägning av hushållningsåtgärder i byggnader mot åtgärder för tillför-

sel kan vara aktuell t.ex. när möjlighet finns att utnyttja spillvärme för uppvärmning av byggnader. Motsvarande kan gälla sparinsatser i byggnader i sådana områden som försörjs eller kan väntas försörjas med fjärr-

värme särskilt när värmeproduktionen sker med kraftvärmeverk.

Energihushållningsprogrammet bör omfatta energianvändningen inom alla samhällssektorer. Det bör vidare omfatta både nya och befintliga byggnader, anläggningar m. m. Programmet bör också omfatta åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushållning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 38

Energihushållningssynpunkter bör också få en vidgad betydelse för sam-

hällsplaneringen i stort. Detta innebär bl. a. att vi bör försöka åstadkomma

en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportarbetet för arbets- och serviceresor blir så litet som möjligt utan att detta

inkräktar på möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö eller ända-

målsenlig regional utveckling.

Tyngdpunkten i hushållningsprogrammet bör mot bakgrund av nödvän-

digheten att snabbt minska oljeberoendet ligga på åtgärder med effekt på

kort- och medellång sikt. Möjligheter till hushållning genom enkla åtgärder av drifts- och underhållskaraktär bör tas till vara. Dessa möjligheter är

särskilt stora inom byggnader och näringslivets processer.

De mest långsiktiga åtgärderna vidtas inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet för att ta fram ny energisnål teknik. Det är angelä-

get att de hushållningsåtgärder som genomförs under 1980-talet underlättar möjligheterna att senare införa sådan teknik.

En väsentlig del av hushållningsprogrammet bör vara att nya byggnader, anläggningar. motorfordon m. m. uppförs eller tillverkas under beaktande av de energihushållningskrav som ställs mot bakgrund av förutsedda kost-

nader för energi. Särskilt väsentligt är att detta arbete kommer igång snabbt beträffande byggnader och anläggningar. som har lång livslängd

och som uppförs i stort antal samt där mera väsentliga hushållningsresultat kan uppnås. Detta innebär att sådana åtgärder är särskilt betydelsefulla

inom sektorn bostäder, service, m. m. där energin huvudsakligen används

för uppvärmning av byggnader vilka i regel har en betydligt längre livslängd än anläggningarna m. m. inom andra sektorer.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl. myndigheter planerar de

åtgärder som bör vidtas vid ett plötsligt avbrott i vår energitillförsel. Dessa åtgärder, som har karaktären av krisåtgärder, ingär inte i det energihushåll-

ningsprogram som jag nu föreslår.

Förutsättningarna för energihushållning inom användningssektorerna är olika. Detta bör beaktas vid utformningen av hushållningsprogrammet.

Inom industrin och bostäder, service m.m. finns stora möjligheter till

energihushållning. Tyngdpunkten i det samlade programmet bör därför — vad avser åtgärder med befintlig teknik — ligga på dessa sektorer. De resurser som satsas bör givetvis sättas in där de får störst effekt. Inom transportsektorn finns goda möjligheter att spara energi. Genom 1979 års

trafikpolitiska beslut har riksdagen lagt fast riktlinjer för energihushållning-

en inom denna sektor. Jag återkommer senare (avsnitt 4.5) till dessa riktlinjer och hur de bör utvecklas.

Inom de olika användningssektorerna bör programmet inriktas mot följande områden.

Möjligheterna att hushålla med energi inom näringslivet är goda. Uppgifter från SIND tyder på att årsförbrukningen av olja kan minskas med

ytterligare I milj. ton fram till år 1985. |

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 39

Det är viktigt att nya byggnader och anläggningar inom industrin utförs

så att god energihushållning uppnås. Stora möjligheter till ökad energihus-

energisnål teknik tas fram och introduceras så att näringslivet kan öka

energieffektiviteten i produktionsapparaten vid nyanskaffningar av utrustning.

Erfarenheter från industriverkets rådgivningsverksamhet visar på stora möjligheter att hushålla med energi genom åtgärder av bl.a. drift- och underhållskaraktär. Arbetet för energihushållning inom industrin och näringslivet i övrigt bör inriktas mot åtgärder som ger effekt på kort- och medellång sikt och mot att ta fram och introducera ny teknik.

Inom sektorn bostäder, service m. m. utnyttjas den huvudsakliga delen av den använda energin för uppvärmning av byggnader. Oljeberoendet för hela sektorn är drygt 70 3£. För enbart uppvärmning är oljeberoendet ännu större. En viktig del av energihushållningsprogrammet bör avse åtgärder

för att säkerställa att ny bebyggelse uppförs så energisnål som möjligt. Flertalet av de byggnader som vi använder i dag kommer att användas i många år. Stora möjligheter att spara energi, särskilt olja, finns i det befintliga byggnadsbeståndet. Detta framgår av energihushållningsdelegationens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. En

byggnader.

Inom transportsektorn är möjligheterna att genom investeringar minska energianvändningen mindre än inom övriga sektorer. Användningen av energi sker framför allt i personbilar och lastbilar, vilka jämfört med 1. ex. byggnader har en relativt begränsad livslängd. Inom sektorn är huvudproblemet det nästan fullständiga oljeberoendet. Åtgärderna inom denna sektor bör mot bakgrund härav inriktas på att minska transportarbetet genom bättre organisation av transporterna och bättre planering av resandet, vilket kan resultera i bl. a. ökad samåkning. Åtgärderna bör också inriktas mot att begränsa energianvändningen genom övergång till mer energieffek-

tiva transportmedel samt bättre framförande och underhåll av fordonen.

Vidare bör åtgärder vidtas avseende tekniska förändringar i fordonens drivsystem och utrustning.

4.2.2 Styrmedel

Olika styrmedel kan sättas in för att påverka energianvändningen. Styrmedlen kan delas in i fyra huvudgrupper, nämligen dels direkt prispåver-

kande medel som taxor, skatter och subventioner. dels administrativa styrmedel som direkt eller indirekt reglerar resurstilldelning och/eller resursanvändning, dels direkt statliga resursinsatser som t. ex. insatser för forskning och utveckling, dels information. utbildning och rådgivning.

Åtgärder som syftar till att förändra attityder verkar starkast på längre sikt. Restriktioner och förbud beträffande bl. a. hushållens och företagens

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 40

energianvändning kan användas som medel bl. a. för styrning på kort sikt. exempelvis vid försörjningskriser. Regleringar — i form av t.ex. normer — avseende byggnaders och anläggningars energiegenskaper verkar också på

kort sikt. men spareffekterna uppkommer framför allt på längre sikt allt

eftersom andelen byggnader m. m. som har uppförts enligt de nya reglerna blir större.

Redan nedlagda resurser i byggnader, maskiner. apparater och transportmedel skapar bindningar. De medför att det inte lönar sig att göra omställningar vid prisändringar som betraktas som tillfälliga. Även anpassning till bestående förändringar i priser och produktionskostnader sker

relativt långsamt. Prisstyrning inom energisektorn torde således påverka energianvändningen framför allt på medellång och lång sikt. Senare års

undersökningar tyder emellertid på att energiefterfrågans priskänslighet är högre än vad man tidigare har antagit. Internationellt anses antaganden om

en priselasticitet på 0,15 på kort sikt och minst 0,5 på längre sikt som

rimliga. Att priskänsligheten har ökat är också naturligt med hänsyn till att energikostnadernas andel av de totala kostnaderna vuxit markant. Prisinstrumentet blir därmed ett viktigt medel i energipolitiken.

En fördel med prisstyrning genom t. ex. skattebelastning är att energian-

vändarna får möjlighet att själva ta ställning till om energihushållningsåt-

gärder skall vidtas eller inte och var eventuella åtgärder skall vidtas genom att väga kostnaderna för åtgärderna mot värdet av effekterna av dessa.

De styrmedel. som har använts hittills i Sverige, har i huvudsak varit

prispåverkande åtgärder — framför allt ckonomiskt stöd till energibespa-

rande åtgärder — statliga resursinsatser samt information. En regleringsåtgärd har varit införandet av bestämmelserna om energihushällning i Svensk byggnorm 1975 (SBN 1975). De skatter som finns inom cnergiområdet var under lång tid motiverade av andra skäl än energipolitiska. Under senare tid har dock förändringar av energiskatten i allt högre utsträckning genomförts för att stimulera hushållning med energi.

Jag går nu över till att behandla de styrmedel som jag anser bör användas för energihushållningen under 1980-talet.

Det pris som cnergianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för benägenheten att vidta energihushållningsåtgärder.

Därvid har — förutom kunskap om dagens energipriser inkl. skatt —

bedömningar av den framtida prisutvecklingen betydelse. Enligt min mening bör en viktig utgångspunkt för energihushållningen under 1980-talet vara att energianvändarna får betala ett pris för att utnytt-

ja olika energislag vilket så mycket som möjligt avspeglar de samhällseko-

nomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Även sådana samhällsekonomiska kostnader för energianvändningen som inte

drabbar användaren direkt bör så långt möjligt inkluderas. Det bör emeller-

tid framhållas att det kan vara svårt att fastställa de samhällsekonomiska

kostnaderna. Strävan bör dock vara att genomföra de energihushållningsåtgärder. som är samhällsekonomiskt motiverade.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 41

Ur energianvändarnas synvinkel är det naturligtvis summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energianvändningen. Underlag för beslut om energiskattens utformning och taxe- och prissättning inom energiområdet tas f.n. fram av två utredningar. nämligen utredningen

(B 1979:06) om beskattningen av energi och utredningen (I 1980:07) om

principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Jag äterkom-

mer till dessa frågor i det följande (avsnitt 4.2.3).

Under 1980-talet bör enligt min mening priset användas mer medvetet

för att uppnå en god energihushållning. Flera bedömare anser att vi måste

räkna med en genomsnittlig årlig real ökning av priset på energi. framför allt på olja, under 1980-talet. Industriverket räknar med en genomsnittlig

real oljeprisstegring av 2 2 per år. Motsvarande bedömning för el är I 4 per år. Jag finner inte skäl att frångå denna bedömning. Av uttalanden i

prop. 1979/80: 150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81, m.m. (bil. I s. 20) framgår att regeringen avser att

med hjälp av beskattningen åstadkomma en successivt höjd prisnivå på

energi. Genom att energianvändarna informeras om att energin successivt kommer att bli allt dyrare, oavsett eventuella tillfälliga variationer i t. ex. oljepriserna, skapas en stabil grund för deras planering av fortsatta insatser för energihushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och

bunkerolja höjs. Enligt vad jag har erfarit kommer också chefen för bud-

getdepartementet att i annat sammanhang föreslå höjning av den allmänna energiskatten på olja. Jag räknar med att dessa höjningar stimulerar till ökad energihushållning och användning av andra bränslen än olja. Jag

återkommer till frågan om skatten på energi (avsnitt 4.2.3). Effekterna på energianvändningen av förändringar i priser och skatter på

energi uppkommer, som jag har framhållit. framför allt på medellång och lång sikt. De stora prishöjningar som har skett på framför allt olja sedan oljekrisen 1973-1974 har påverkat energianvändningen under 1970-talet och kan tillsammans med förväntade framtida höjningar av priset väntas ge allt större effekt på energianvändningen under 1980-talet.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att nya byggnader, anläggningar, transportmedel m. m. utformas med beaktande av krav på god encrgihushållning. Detta utgör en viktig del av hushållningsprogrammet under

1980-talet. Ett styrmedel för att säkerställa detta — i de fall ökade priser

inte kan väntas ge erforderliga resultat — är någon form av reglering.

Regleringen kan vara tvingande eller t. ex. ske i form av frivilliga överens-

kommelser.

Ny industriell verksamhet, liksom väsentlig utvidgning av sådan verk-

samhet, är sedan den 1 juli 1975 prövningspliktig också från energihushåll-

ningssynpunkt enligt 136 a §& byggnadslagen (1947:385, paragrafen ändrad senast 1976:213). Staten kan enligt denna lag pröva bl.a. energihushållningen hos vissa större energianvändare vid nyanläggning eller utvidgning

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 42

av verksamheten. Även energiomvandlande anläggningar omfattas av prövningsplikten. I juli 1979 tillkallades en särskild utredare (1 1979: 13) för

att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energihus-

hållning. Utredaren har bl.a. att pröva och lägga fram förslag till en särskild lag för energihushållning inom näringslivet. Om utredaren finner att en sådan lag bör komma till stånd bör enligt direktiven den nuvarande

energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit planerar utredaren att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

En tvingande regleringsåtgärd för byggnader är införandet av bestäm-

melserna om energihushållning i SBN 1975. Dessa regler trädde i kraft år 1977.

En regleringsåtgärd av frivillig karaktär är de riktlinjer om nya personbi-

lars bränsleförbrukning varom riksdagen fattade beslut våren 1979. Transportrådet har med anledning härav fått regeringens uppdrag att inleda

förhandlingar med personbilsleverantörer. Förhandlingarna är inriktade på att ingå överenskommelser med personbilsleverantörerna som möjliggör att den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil.

Stora bindningar skapas vid uppförande. tillverkning och inköp av nya byggnader, anläggningar och transportmedel. Det är därför en väsentlig

uppgift för ansvariga myndigheter att se till att gällande bestämmelser och anvisningar m.m., som syftar till att nya byggnader och anläggningar m. m. blir så energisnåla som möjligt, löpande ses över.

Forskning och utveckling som syftar till att ta fram ny energieffektiv teknik är också en väsentlig uppgift under 1980-talet. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om ett omfattande program för forskning och utveckling inom energiområdet. Programmet omfattar betydande resurser för forskning och utveckling för effektivare energianvändning inom olika samhällssektorer.

För energihushållning i befintliga byggnader och anläggningar bör inrikt-

ningen av styrmedlen vara följande.

De kraftiga prisstegringarna på olja under 1970-talet har medfört att allt

fler hushållningsåtgärder har blivit lönsamma. Dessa prisstegringar medför

också att många åtgärder som tidigare inte har bedömts vara lönsamma kan bli aktuella för genomförande. Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida prisutvecklingen torde påverka energianvändningen inom industrin i högre grad än inom sektorerna för transport och bostäder,

service m. m. Industrins benägenhet att vidta energihushållningsåtgärder påverkas i stor utsträckning av bedömingar om energipriset. Detta gäller

särskilt de energiintensiva branscherna, vilka svarar för större delen av

industrins energianvändning. De risker som det stora oljeberoendet medför borde också få företagen att i allt högre grad betrakta investeringar och andra åtgärder, som kan minska känsligheten för prishöjningar och för

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 43

störningar i tillförseln av olja, som strategiska och av betydelse för företagets överlevnad på sikt. Detta innebär att lägre krav på lönsamhet än eljest bör kunna accepteras för sådana investeringar och att ekonomiskt stöd för investeringar inte längre är nödvändigt i samma utsträckning som tidigare. Riksdagen har mot denna bakgrund beslutat (prop. 1980/81: 20 bil. 13, NU 1980/81: 18, rskr 1980/81:99) att det slag av bidrag som har utgått sedan år 1974 för energibesparande åtgärder inom näringslivet inte skall lämnas för huvudparten av åtgärder som rör byggnader och processer efter utgången av år 1980. Utgångspunkten bör vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för sin energihushållning.

Genom de insatser som hittills har vidtagits för att hushålla med energin har vidare avsevärda kunskaper och erfarenheter samlats om olika hushållningsåtgärder och om möjligheterna att genomföra åtgärder inom olika branscher m. m. Ett led i en ändrad inriktning av statens stöd till energibesparande åtgärder inom näringslivet bör därför vara att stödet i ökad utsträckning förs över till insatser för att öka intresset för energihushållning samt sprida insamlade kunskaper och erfarenheter bl. a. genom information, rådgivning och utbildning. Denna verksamhet får särskilt stor betydelse för mindre och medelstora företag vilkas energikostnader i regel utgör en mindre andel av företagets totala kostnader och vilkas möjligheter att hålla egen personal för energihushållningsuppgifter är mer begränsade.

De statliga styrmedlen bör för industrin också inriktas på att stödja införandet och kommerstialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har bl.a. mot bakgrund härav nyligen (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Stödet skall finansieras genom en åvgift på oljeprodukter. Stödet omfattar bl. a. prototyper och demonstrationsanläggningar som är inriktade på att ersätta olja eller spara energi och fullskaleanläggningar.

De styrmedel som jag nu föreslår torde enligt vad som f.n. kan bedömas i huvudsak inte behöva ändras innan hushållningsprogrammet i sin helhet omprövas. Jag föreslår i det följande att omprövningen skall ske omkring år 1985. I samband med ställningstaganden till de förslag, som utredningen om styrmedel rörande näringslivets energihushållning m.m. kan komma att lägga fram, bör enligt min mening en översyn av styråtgärderna ske.

Inom sektorn bostäder, service m. m. svarar uppvärmning av byggnader för den huvudsakliga delen av energianvändningen. Styrmedlen för hushållning i befintliga byggnader bör därför rikta sig till främst fastighetsägare och boende. Kommunerna har viktiga uppgifter för genomförandet av energisparandet i befintlig bebyggelse. Kommunernas arbete måste underlättas.

De stigande energipriserna medför att många hushållningsåtgärder är lönsamma. Energihushållningsdelegationen konstaterar bl.a. i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att resultatet av flera

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 44

undersökningar som har initierats av delegationen tyder på atvt den fastig-

hetsekonomiska lönsamheten för energisparande åtgärder i byggnader numera är relativt god även utan bidrag. En rad sparåtgärder är såväl fastig-

hetsekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Bidrag till energibesparande åtgärder i byggnader behövs därför enligt delegationen inte längre. Vid rådande läge på kapitalmarknaden med knapphet på kapital särskilt för hushållens investeringar kan dock många energihushållningsåtgärder komma att hindras på grund av finansieringssvårigheter. Chefen för bostadsdepartementet kommer mot bakgrund härav enligt vad jag har erfarit att lämna förslag till förändringar av energisparstödet. Liksom inom näringslivssektorn gäller att den kunskap som har samlats

under 1970-talet om möjligheterna att genomföra åtgärder för energi-

hushållning och åtgärdernas effekter bör föras ut till dem som kan påverka

energianvändningen. Detta gäller — inom sektorn bostäder. service m.m.

—- framför allt dem som arbetar med förvaltning och drift av byggnader.

Dessutom är det viktigt att största möjliga effekt av det statliga ekonomis-

ka stödet erhålls. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att råd och information ges till energianvändarna om de mest lämpliga hushållningsåtgärderna. Chefen för bostadsdepartementet kommer, enligt vad jag har inhämtat, att senare föreslå åtgärder inom dessa områden i syfte att öka effektiviteten i energisparandet I bostäder m. m. Viktiga åtgärder för energihushållning inom transportsektorn liksom inom övriga energianvändningsområden är — förutom ändamålsenliga

energipriser — informations- och rådgivningsåtgärder.

Stat och kommun har — när det gäller energihushällningen — ett dubbelt

ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättningarna

för energianvändning i hela samhället, dels ansvarar för att energianvändningen inom egna verksamheten är så effektiv som möjligt samt för att pröva ny teknik. Kommunernas arbete har stor betydelse för möjligheterna att genomföra planerade åtgärder för energihushållning inom befintlig bebyggelse.

Inriktningen av styrmedlen för 1980-talets energihushållning kan sam-

manfattas på följande sätt. Utgångspunkten bör vara en prissältning —

inkl. skatt — som speglar målen inom energipolitiken. Därutöver bör

tyngdpunkten ligga på rädgivning, utbildning och information, ekonomiskt stöd för sparätgärder i befintlig bebyggelse och stöd till introduktion och kommersialisering av ny cnergihushållande teknik. Även styrmedel av regleringskaraktär bör kunna utnyttjas bl.a. för att säkerställa att nya anläggningar m. m. uppförs så energisnäla som möjligt. Restriktioner och förbud däremot bör användas med yttersta sparsamhet. Under krisperioder kan dock givetvis åtgärder av denna typ bli aktuella. Detta innebär att

inriktningen av styrmedlen ändras så att prisstyrning samt rådgivning.

utbildning och information får större tyngd framöver.

Stöd till forskning och utveckling av ny energihushållande teknik bör

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 45

också lämnas. Dessa insatser torde dock ha sin största betydelse för

energlanvändningen framför allt efter 1980-talet. Jag återkommer i det

följande till bl.a. frågor rörande utbildning. provning och skatter inom

energiområdet. Jag återkommer också i det följande (kapitel 12) till kommunernas upp-

gifter inom ramen för bestämmelserna 1 lagen (1977:439) om kommunal energiplanering.

Det energihushållningsprogram, som jag föreslår, bör gälla under 1980-

talet. Energipolitiken bedrivs i en dynamisk omgivning. Det innebär att en

fortlöpande uppföljning av programmet är nödvändig för att garantera att

det står i överensstämmelse med de cnergipolitiska målen. Denna kan

bl.a. ske i samband med den årliga budgetprövningen. För att ytterligare

garantera att de resurser som satsas på programmet ger uttryck för en rimlig avvägning bör en omprövning av programmet ske omkring år 1985. Detta bör också ske mot bakgrund av att inriktningen i programmet kan behöva stämmas av mot ändrade förhållanden inom energiområdet m. m.

Energihushållningsprogrammet omfattar flera åtgärder som administreras av olika myndigheter. Det bör ingå som en naturlig del i dessa myndig-

heters ordinarie verksamhet att dels löpande följa programmet, dels ta fram underlag för utvärdering av energihushållningsåtgärderna så att material för omprövning av programmet finns tillgängligt i sådan tid att denna

kan ske omkring år 1985.

Det är väsentligt att uppgifter om olika styrmedels effekter på energianvändningen och också andra effekter tas fram inför utvärderingen. Likaså bör uppgifter om uppskattade kostnader för aktuella åtgärder. eventuella

En del av utvärderingsarbetet bör bestå i att ta fram statistiska uppgifter

om effekterna på energianvändningen av hushållningsarbetet. Jag behandlar frågan om behovet av bättre statistik inom energiområdet i det följande (avsnitt 5.3).

Många industriländer har under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder för att minska sitt behov av importerad olja. En åtgärd härvidlag är att hushålla med energin. Sveriges internationella samarbete om energihushållning sker framför allt inom ramen för arbetet inom det internatio-

nella energiorganet IEA.! De s.k. principer för energipolitiken som antogs

vid ett ministermöte inom organisationen i oktober 1977 omfattar. vilket framgår av vad jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2), bl. a. att hålla energipri-

serna på en sådan nivå att energihushållning och utveckling av alternativ till oljan uppmuntras samt kraftigt förstärkta åtgärder rörande energi-

hushållning i syfte att begränsa ökningen i efterfrågan på energi i förhållande till den ekonomiska tillväxten.

IEA = International Energy Agency (fr avsnitt 2.2)

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 46

Samarbete rörande energihushållning pågår löpande inom IEA. Sverige

deltar i detta arbete. Samarbetet omfattar utarbetande av förslag till rikt-

linjer, informationsutbyte och konkreta samarbetsprojekt. Särskilda rikt-

linjer för en förstärkt energihushållning har antagits av ministermötet i

december 1980 och en rapport rörande energihushållning publiceras inom kort.

Samarbete med andra länder i cnergihushållningsfrågor pågår också

inom andra internationella organ såsom t. ex. ECE.”

Genom en ökad samverkan med våra grannländer kan många värdefulla erfarenheter inom energihushållningsområdet tas till vara. Under år 1980

har det nordiska samarbetet rörande olika delar av energiområdet intensi-

fierats. Enligt de riktlinjer, som de nordiska energiministrarna har lagt fast

för detta samarbete, pågår inom energihushållningsområdet bl.a. arbete

med att sammanställa de olika slag av styrmedel som de nordiska länderna har infört och de erfarenheter av dessa styrmedel som har vunnits.

Jag anser att ett samarbete med andra länder för ökad energihushållning

är värdefullt. Det fortsatta arbetet för att spara energi i Sverige bör bedrivas i internationell samverkan.

Jag går nu över till att beröra vissa frågor om utbildning och provning inom energiområdet. Frågan om utbildning inom energiområdet har behandlats av bl. a. utred-

ningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980:16) De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och

samverkan och av energihushållningsdelegationen i rapporten Program för

energihushållning i befintlig bebyggelse.

I det förstnämnda betänkandet föreslås bl. a. att regeringen bör uppmana

de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsendet att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läropla-

ner och motsvarande. I betänkandet betonas också betydelsen av tillgången på kvalificerade forskare. Det framhålls att denna tillgång är och kom-

mer att bli mycket begränsad på flera områden. Universiteten och högskolorna bör därför bl. a. uppmuntras till ökad forskarutbildning inom aktuella

ämnesområden. Styrelsen för teknisk utveckling och naturvetenskapliga

forskningsrådet bör vidare enligt utredningen känna ett ansvar att stimulera och stödja den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet.

Energihushållningsdelegationen framhåller i sin rapport bl.a. att ökade utbildningsinsatser erfordras för att möjliggöra uppbyggnaden av resurser

för planerings-, besiktnings- och rådgivningsverksamhet samt för genomförande av energisparåtgärder. Behovet av insatser gäller bl. a. driftteknisk utbildning i gymnasieskolan och högskoleutbildning för driftpersonal.

Förslag rörande fort- och vidareutbildning inom energiområdet har ock-

så lagts fram av bl.a. myndighetsorganisationsutredningen och energi-

hushållningsdelegationen.

2? ECE = Economic Commission for Europe

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 47

De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen rörande utbildning från myndighetsorganisationsutredningen framhåller i regel betydelsen av utbildning i energifrågor.

För egen del bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för

möjligheterna att nå energihushållningsmålen. Ett ökat utnyttjande av nya

energislag såsom fasta bränslen och solvärme kan också komma att kräva utbildningsinsatser. Utvecklingen beträffande teknik, utrustning, nya cnergislag m.m. har varit och förväntas bli snabb inom energiområdet.

Stora behov av utbildning finns därför. Behov finns på alla utbildningsni-

våer. Utbildning behövs bl. a. dels för yrkesverksamma som arbetar med att uppföra nya byggnader och anläggningar, dels för dem som arbetar med

drift och underhåll av byggnader, anläggningar och utrustning, dels för dem som arbetar med forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområ-

det inkl. energirelaterad grundforskning. Dessutom behöver olika slag av beslutsfattare, som kan påverka utformningen av byggnader och utrustning, drift och underhåll, fortbildas i energihushållningsfrågor. Härutöver finns ett behov av att utbilda allmänheten till att använda energi rationellt.

Mot bakgrund härav ser jag en ändamålsenlig utbildning på alla nivåer som

en viktig del i energihushållningsprogrammet.

Efter det att regeringen har fastställt läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan och därvid angivit mål och riktlinjer för verksamheten ankommer det på skolöverstyrelsen att tillse att utbildningen ifråga om

innehåll och metoder fortlöpande förnyas och utvecklas t takt med utvecklingen inom samhället. Skolöverstyrelsen har vidtagit olika åtgärder mot bakgrund av att cnergifrågorna har fått ökad tyngd. Enligt vad jag har

inhämtat är överstyrelsens arbete inriktat på att dels ta fram nya energiin-

riktade utbildningslinjer m. m., dels anpassa befintliga utbildningar så att

grundläggande energiutbildning införs i ökad utsträckning i aktuella yrkesutbildningar och tekniska utbildningar samt att successivt öka medvetenheten hos eleverna om energifrågornas betydelse.

För grundskolan gäller en ny läroplan fr.o.m. läsåret 1982/83. Denna innebär en förstärkning av de naturvetenskapliga och tekniska ämnena

jämfört med tidigare läroplan. Eleverna skall få kunskap bl.a. om vår energiförsörjning, olika energiformer och energiomvandlingar samt tekniska tillämpningar. På gymnasieskolan har en ny tvåårig drift- och underhållsteknisk linje inrättats fr. o. m. läsåret 1978/79. Merparten av platserna på linjen avser en energiteknisk gren där utbildningen specialiseras mot kraft- och värmetek-

nik, fastighetsteknik samt vatten- och avloppsteknik. Förslag om att inrät-

ta en särskild VVS-teknisk gren på gymnasieskolans fyraåriga tekniska

linje har också lagts fram av skolöverstyrelsen och ytterligare förslag förbereds. Fortbildning i energifrågor av lärare i naturvetenskapliga ämnen

planeras. Av vad jag nu har anfört framgår att arbete pågår med att anpassa

utbildningen i grund- och gymnasieskolan till energifrågornas ökade aktua-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 48

litet. Enligt vad jag har inhämtat har en utbildning för drifttekniker och driftingenjörer också startats på högskolenivå fr. o. m. läsåret 1980/81.

Det är enligt min mening av stor vikt att — som nu sker — arbete med att föra in energifrågorna I utbildningen bedrivs fortlöpande så att nya rön och

erfarenheter kontinuerligt kan föras in i utbildningen.

Det är också viktigt att de som har lämnat skolan och är yrkesverksamma kan bibringas energikunskap. Detta gäller särskilt dem som arbetar inom områden där nya bestämmelser, anvisningar, ny teknik m.m. har kommit fram med anledning av utvecklingen inom energiområdet under 1970-talet. Det föreligger därför stora krav på resurser för fort- och vidare-

utbildning. Jag kommer i det följande (avsnitt 4.3.3) att lägga fram förslag

om ett program för sådan utbildning.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt

15.2.4.1) att beröra frågan om resurser på forskarnivå.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare enligt vad jag har erfarit att senare behandla frågan om eneriginriktad utbildning inom bebyggelsesektorn och lägga fram förslag som syftar till att förbättra denna

utbildning.

Provning av olika tekniska egenskaper hos energisparande utrustning kan vara ett viktigt inslag i vissa av de nämnda styrmedlen för energihushållning. Sådan provning kan t.ex. ge underlag för konsumentinriktad information om olika produkter eller vara en förutsättning för typgodkännande av en produkt. Utvecklingen inom energiområdet kan väntas medföra att behovet av sådan provning ökar genom att ett stort antal nya produkter avsedda såväl för industriella tillämpningar som för enskilda

konsumenter kan väntas komma fram inom energiområdet under en följd

av år framöver.

Mot den bakgrunden tillsattes i november år 1978 en särskild utredare

med uppdrag att bl.a, bedöma behovet av metoder, kompetens och re-

surser för provning inom det energitekniska området samt lämna förslag till eventuella erforderliga åtgärder från samhällets sida. Utredaren antog namnet energiprovningsutredningen. Uppdraget redovisades i juni 1980 i betänkandet (Ds 1 1980:12) Provning för bättre energihushållning. En sammanfattning av betänkandet och av remissinstansernas synpunkter fram-

går av bilaga 1.2.

Energiprovningsutredningen har bedömt det angeläget att energiegen-

skaperna hos olika produkter kan fastställas och redovisas på ett objektivt

sätt, särskilt när det gäller att utvärdera nya produkter som introduceras på marknaden för att spara energi eller ersätta olja.

I många fall saknas f.n. metoder för att prova energiegenskaper liksom erforderliga ekonomiska resurser för att utveckla sådana metoder. Utredningen har mot denna bakgrund föreslagit att särskilda medel ställs till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder inom de

ramar som anvisas för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 49

samt till energibesparande åtgärder. Medlen bör även täcka framtagning av prototyper till provningsutrustning. Medelsbehovet bedöms av utredningen vara störst inom bygg- och vvssektorn och beräknas där uppgå till 15 milj. kr. under treårsperioden 1981/ 82—-1983/84. Förutom denna sektor behandlar utredningen transport- och

industrisektorn samt jordbruk och trädgårdsnäring. Det totala medelsbehovet för utveckling av provningsmetoder uppskattas till 18,6 milj. kr. under nämnda period.

Som exempel på angelägna provningsmetoder inom bygg- och vvs-

sektorn nämner utredningen enkla metoder för fältprovning av värmeisolering och lufttäthet i byggnader, metoder och utrustning för provning av

förseglade fönsterrutor, värmepumpar, solvärmesystem, värmelager och

värmekulvertar m.m. Inom industrisektorn finns enligt utredningen ett behov av enhetliga fältprovningsmetoder för att kunna utvärdera och do-

kumentera olika energibesparande åtgärder. Vidare bedömer utredningen att det finns behov att nyutveckla och komplettera befintliga provningsmetoder när det gäller bl.a. energibesparande tillbehör till personbilar och lastbilar. Behov av metoder och utrustning för bl.a. kvalitetsbestämning av biobränslen förutses också.

Ansvaret för beställning av och fördelning av medel för utveckling av

provningsmetoder bör enligt utredningen läggas på statens råd för byggnadsforskning när det gäller bygg- och vvs-sektorn, på statens industriverk när det gäller industriell utrustning, biobränslen, jordbruk och trädgårdsnäring samt på transportrådet när det gäller transportmedel. Metodutvecklingen bör i första hand genomföras vid statliga provningsinstitutioner och i andra hand vid statliga eller enskilda forskningsorgan, företag eller branschorgan.

Utredningen föreslår vidare att planering och initiering av metodutveckling inom resp. sektor bör ske i samarbete mellan föreskrivande myndigheter, introduktionsstödjande och forskningsplanerande organ samt provningsinstitutioner. Vissa samordningsuppgifter bör dessutom tilldelas ett organ för varje område för att underlätta dels genomförandet av metodutvecklingen och resursuppbyggnaden för energiprovningen, dels den löpande energiprovningen. Utredningen föreslår att statens provningsanstalt och AB Svensk Bilprovning ges sådana uppgifter för bygg- och vvssektorn resp. transportsektorn.

Ett samarbete med andra länder är enligt utredningen väsentligt för att

skapa förutsättningar dels för en rationell arbetsfördelning mellan olika länder, dels för en internationell samordning av provningsmetoder.

När det gäller finansiering av investeringar i provningsutrustning och principer för täckning av kostnaderna för energiprovning lämnar utredningen inte några förslag till ändring av den ordning som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Remissinstanserna bedömer provning som ett betydelsefullt medel för S Riksdagen 198081. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 50

att åtgärder för energihushållning och de omställningar inom energiområ-

det, som är att vänta, skall bli effektiva. Samtliga remissinstanser instämmer i utredningens bedömning att energiprovningsmetoder behöver ut-

vecklas och är positiva till att särskilda medel avsätts härför. Behovet av

en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den

enskilde att göra felinvesteringar i produkter,.som uppges ha vissa angivna egenskaper framhålls av bl. a. energisparkommittén, oljeersättningsdelegationen och Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för energiproduktionforskning framför att avsaknaden av provning i många fall kan vara ett hinder för införande av ny energiteknik. Inga remissinstanser reser några invändningar mot energiprovningsutredningens förslag till finansering av metodutvecklingen. Bl.a. riksrevisionsverket tillstyrker förslaget att medel ställs till förfogande genom mot-

svarande omfördelning från andra direkta bidrag till energibesparande

åtgärder. Verket konstaterar härvid att den föreslagna provningsmetodut-

vecklingen berör såväl industri-, som jordbruks-, bostads- och kommuni-

kationsdepartementens verksamhetsområden.

Behovet av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika

länder understryks av bl.a. konsumentverket, statens planverk, statens

väg- och trafikinstitut och statens institut för byggnadsforskning. Energi-

sparkommittén och AB Svensk Bilprovning instämmer i utredningens syn-

punkter vad gäller fördelning av utvecklingsarbetet mellan olika länder.

Flertalet remissinstanser anser 1 likhet med utredningen att behov av utveckling av provningsmetoder föreligger inom främst bygg- och vvssektorn. BI. a. bedöms utvecklingen av fältprovningsmetoder som angcelägen och väsentlig för att kontrollera att god energihushällning uppnås i de färdiga byggnaderna.

För egen del anser jag att det är angeläget att den betydande tekniska omställningen som sker och kan väntas ske under de närmaste åren inom energiområdet äger rum med effektivt utnyttjande av tillgänglig teknik och under hushållning med resurser av olika slag. Ett hjälpmedel för att åstad-

komma detta är enligt min uppfattning en väl fungerade teknisk provnings-

och kontrollverksamhet.

Teknisk provning förekommer inom energiområdet i flera olika sammanhang. Resurser för sådan provning har byggts upp i samhällets regi vid bl.a. statens provningsanstalt. Utvecklingen inom energiområdet kommer emellertid att ställa delvis nya krav på provningsresurser och provningsmetoder.

Mot denna bakgrund delar jag utredningens allmänna bedömning att

särskilda insatser behöver göras i första hand för att utveckla nya prov-

ningsmetoder och prototyper till provningsutrustning. Särskilda medel bör

därför ställas till förfogande för ändamålet ur de ramar som görs tillgäng-

liga för energiteknisk forskning och utveckling och för energihushållnings-

åtgärder inom olika samhällssektorer. I likhet med utredningen anser jag

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 51

att verksamheten bör ges en cnergipolitisk inriktning och samordnas med

övriga energipolitiskt inriktade åtgärder inom resp. sektor. De förslag i

övrigt beträffande uppläggning. inriktning och samordning av verksamheten som framförts av utredningen finner jag i huvudsak välgrundade. I denna fråga har jag samrått med cheferna för kommunikations-, jordbruks-, handels-. bostads- och industridepartementen. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 4.3 och 4.4). Chefen för industridepartementet

kommer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att i samband med sin redovisning

av sitt förslag tll nytt treårigt energiforskningsprogram behandla frågan om stöd till utveckling av energiprovningsmetoder inom ramen för detta

program.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta upp frågan om

medel för utveckling av provningsmetoder m.m. inom bygg- och vvs-

sektorn.

4.2.3 Energibeskattningen

Det pris energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för deras benägenhet att hushålla med energi framför allt på

något längre sikt.

Såväl prisnivå som tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt företag som säljer eller distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning inte möjlighet att direkt besluta om hur taxor, priser och tariffer

inom energiområdet skall utformas. Prissättningen inom energiområdet

kan därför inte med gällande ordning ses som ett energipolitiskt styrmedel

som står till statsmakternas förfogande. Priset sätts av de företag som

tillhandahåller energin. Att staten genom sådana instrument som prisövervakning eller prisreglering har vissa generella möjligheter att påverka prisbildningen, vilka givetvis utnyttjas även inom energiområdet, ändrar

inte detta grundläggande förhållarde.

Ur cnergianvändarnas synvinkel och från energisparsynpunkt är det summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energianvändningen. Encergibeskattningen utgör till skillnad från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som staten direkt förfogar över.

I skattesystemet ingår ett flertal indirekta skatter som rör energiområdet. Denna beskattning omfattar f.n. allmän energiskatt på bensin. motorbrännolja, eldningsolja, kolbränslen och elkraft. särskilda skatter på ben-

sin och gasol, mervärdeskatt på vissa andra bränslen än sådana som

omfattas av den allmänna energiskatten, kilometerskatt som har ersatt skatter som tidigare har utgått på motorbrännolja. samt slutligen särskild beredskapsavgift på bensin och mineraloljor.

Energiskatten har f.n. väsentligen en av statsfinansiella skäl motiverad

utformning. Ursprungligen infördes skatter på motorbränslen liksom på

innehav av motorfordon för att finansiera vägväsendets utbyggnad och

underhåll. Den allmänna energiskatten infördes är 1957 av delvis energipo-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 52

litiska skäl. men den är numera närmast att betrakta som ett komplement till mervärdeskatten.

Den särskilda beredskapsavgiften har till syfte att finansiera beredskapslagring av oljeprodukter, stöd till prospektering efter olja och naturgas samt stöd för åtgärder för att ersätta olja.

Skatten på energi är en kostnad för alla energianvändare. Energiskattens fördyrande effekt på näringslivets bränsle- och elförbrukning har dock minskats genom en särskild lagstiftning om nedsättning av energiskatt för

trädgårdsnäringen och industrin. Trädgårdsnäringen har enligt gällande

bestämmelser nedsättning till 1522 av skatten på elkraft och bränslen. För

industriell tillverkning innebär nedsättningen att skattebeloppet inte får

överstiga 3 2 av de tillverkade produkternas försäljningvärde fritt fabrik. Föreligger särskilda skäl kan regeringen för visst företag medge nedsättning utöver vad som följer av treprocentsregeln. De mest energikrävande industriernas skattebelastning har genom sådana beslut av regeringen i praktiken begränsats till f.n. 1,32 av försäljningsvärdet. Dessutom gäller att industrins förbrukning av elkraft utöver 40 000 kWh per är belastas med cnergiskatt om 3 öre per KWh mot 4 öre för annan förbrukning. Minskningen av skattebelastningen genom olika nedsättningsregler minskar motiven för energihushållning.

nedsättning av energiskatt för industrin utöver den lagstadgade gränsen på

37. Som ett sätt alt stärka incitamenten för industrins energihushållning

kan övervägas att begränsa den nuvarande nedsättningen enligt regering-

ens beslut. Ett sådant övervägande bör dock ske i anslutning till överväganden om industri- och regionalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fråga vid beredning av ärenden om sådan nedsättning för kommande år.

På elenergi och bränslen, som används som material för reduktionsändamål eller för andra ändamål som innebär att de råvaror som utnyttjas i en

process omvandlas till produkter med högre energiinnehåll. utgår inte

energiskatt.

De nu gällande skattesatserna för de viktigare energibärarna framgår av tabell 4.2.

Tabell 4.2 Energiskatter och beredskapsavgifter Energibärare Bensinskatt Energiskatt Beredskaps- = Summa

m,m. avgift Bensin 113 öre/l 34 öre/l 17 öre/l l64 öre/l Motoralko- 39 öre/l 34 öre/l 73 öre/l holer Stenkol F2 kr/ton 12 kr.Aon Stenkols- 6 kr.Äon 6 kr/ton stybb ov. d.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 53

Energibärare Bensinskatt Energiskatt Beredskaps- = Summa

m.m. avpift Koks och 14 kr./ton 14 kr./ton koksbriketter

Motor- 130 kr./m? 66 kr./m? 196 kr./m?

brännoljor, eldningsoch bunkeroljor Gasol 29 öre/l 53 öre/l 82 öre/l Elektri- 4 öre/kWh! 4 öre/kWh! citet 13 öre/kWh för den andel av elförbrukningen inom industriell tillverkning som överstiger 40 000 kWh per år.

För att belysa energibeskattningens relativa effekt för olika grupper av

användare och för kostnaden för att utnyttja olika energislag är det nöd-

vändigt att räkna om skattebelastningen till ett enhetligt mått. Av tabell 4.3

framgår dels hur hög skatten ungefärligen är i procent av priset före skatt

på de viktigare energislagen, dvs. i hur hög grad den ökar energianvändar-

nas kostnader, dels skattens storlek i förhållande till energiinnehållet, räknat i kilowattimmar, hos olika energibärare.

Tabell 4.3 Energiskatt i förhållande till energipris och energiinnehåll Energislag Pris Energiskattens Energiskatt

före ungefärliga i öre per kWh skatt storlek i & av energiinnehåll priset på olika energislag före skatt

Bensin 162 öre/l ca 101 (ca 90)! 18.7 (16,8)! Stenkol 270 kr./ton ca 4 0,2 Motorbrännoljor, eldningsoljor 957— 1408 14—20 (19-14) ca 1,9

och bunkeroljor kr./m? (ca 1,3)!

Elektricitet | (hushållsabonnenter) 18-27 öre/kWh 15-22 4.0 ! Siffrorna inom parentes avser skatt exkl. beredskapsavgift.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda

beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja höjs

med 23 kr. per m?.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.3 är skatten i förhållande till energiinnehåll f. n. högre för el än för andra oljeprodukter än bensin. Det är enligt vad jag framhåller i det följande (avsnitt 8.3.2 och 8.5) önskvärt att

en utjämning sker. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat

sammanhang föreslå en höjning av den allmänna energiskatten på olja.

Genomförande av förslagen kommer att leda till att den nuvarande skillna-

den i beskattning i förhållande till energiinnehåll minskar. Jämförelserna

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 54

försvåras bl. a. av att energiförlusterna t användningsledet vid el och oljas omvandling till värme skiljer sig åt. Investeringskostnaderna för oljebaserad uppvärmning och elvärme skiljer sig också åt.

En väl avvägd energibeskattning utgör enligt min mening ett av de övergripande styrmedel som erbjuder goda möjligheter att främst på något längre sikt påverka energianvändning och energitillförsel. Den nuvarande utformningen av energiskatten är. som jag redan har påpekat, väsentligen motiverad av statsfinansiella skäl och innebär inte att möjligheterna att stödja de energipolitiska strävandena tas till vara särskilt väl. För att ge energibeskattningen en utformning som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella intressena beaktas, har chefen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté med uppgift att utreda beskattningen av energi. m.m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och bl. a. lägga fram konkreta förslag till en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda området inryms under mervärdeskatten och att en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt avvägd energiskatt i import- och producentledet införs.

Pris och skatt på energi måste, som jag redan har påpekat, ses i ett sammanhang när det gäller att analysera energibeskattningens effekter på bl.a. energianvändningen. Utredningen om taxe- och prissättning inom energiområdet har i uppdrag att beskriva hur priserna f. n. bildas på viktiga energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen. Utredningen skall enligt sina direktiv arbeta i nära kontakt med utredningen om beskattning av energi och sträva efter att lägga upp arbetet så att resultatet därav successivt kan utnyttjas i övervägandena om encergiskattens utformning. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den I juni 1981.

I utredningens uppdrag ingår bl.a. att belysa energiprisernas inverkan på den regionala utvecklingen. Av bl.a. klimatologiska skäl är energikostnaderna i dag högre i landets norra delar än i de södra. Samtidigt har landets norra delar traditionellt ett betydande överskott av elenergi som överförs till Syd- och Mellansverige. Det faktum att höga energikostnader kan motverka strävandena att nå regional balans är ett viktigt skäl för att få dessa frågor belysta i det pågående utredningsarbetet.

4.2.4 Sammanfattning

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för energihushållningen som jag nu har redogjort för.

4.3 Energihushållningsprogram för industrin

Jag har tidigare redogjort för riktlinjerna för energihushållningen. Jag kommer i det följande att informera om den närmare inriktningen av ett energihushållningsprogram för industrin och vissa övriga delar av näringslivet under 1980-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet SS

4.3.1 Nuvarande energianvändning

Av landets totala slutliga energianvändning svarar industrin för knappt 40 26. Under år 1979 uppgick industrins energianvändning till totalt ca 154 TWh. Härav avser ca 61 TWh olja, ca 53 TWh övriga bränslen och ca 40 TWh el.

I industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälften av energitillförseln till denna bransch. Mellan 10 och 15 96 av industrisektorns hela energianvändning bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt varmvattenberedning.

I tabell 4.4 redovisas de olika industribranschernas andel av industrins

Tabell 4.4 Industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlingsvärde och antal arbetstimmar år 1979, I

brott Livsmedelsindustri 4, 9 Textil: och konfek- 1 4 3 tionsindustri Massa- och pappersindustri r AA - ' > 2 Övrig träförädlingsindustri Grafisk industri AA Kemisk industri NOUN Jord- och stenindustri Järn- och stålindustri Verkstadsindustri CRIS NCR exkl. varv Varv > SK Övrig tillverkningsindustri 0.1 0,7 0,8

100,0 100,0 100,0

I Till faktorpris, dvs. priset på produktionsfaktorerna arbetskraft och kapital.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.4 svarar massa- och pappersindustrin samt järn- och stålindustrin för ca 60 Zz av den totala energianvänd-

ningen i industrin medan deras andelar av industrins förädlingsvärde och

sysselsättning är betydligt lägre. Det motsatta förhållandet gäller verk-

stadsindustrin.

Energianvändningen inom industrin är inte bara koncentrerad till vissa branscher utan också till ett mindre antal arbetsställen. De 100 från energisynpunkt största arbetsställena använder således över hälften av sektorns energi. Motsvarande uppgift för de 400 största energianvändarna är 80 76.

Faktorer som påverkar energianvändningen inom industrisektorn är i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 56

första hand industriproduktionens storlek och sammansättning. Produktionens storlek under enskilda år påverkas i sin tur i hög grad av konjunk-

turläget, som särskilt påverkar de energitunga basindustrierna. Av stor

betydelse för energiåtgången är också den specifika energiåtgången. dvs. . energianvändningen per producerad enhet. En sänkning av energiåtgången i befintlig utrustning m. m. kan åstadkommas genom olika slag av energisparande åtgärder. Energiåtgången påverkas också — särskilt på längre sikt — av i vilken takt maskiner m. m. byts ut mot energisnålare utrustning. I den mån möjligheterna att minska energianvändningen är knutna till en ny teknik. leder sålunda en snabbare ekonomisk tillväxt till ett snabbare

införande av nyare och energisnålare tillverkningsmetoder och utrustning.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck-

lingen torde påverka encergianvändningen inom denna sektor i högre grad än inom scktorerna för transporter och för bostäder, service m. m. Industrins benägenhet att vidta olika energisparande åtgärder beror i stor utsträckning på bedömningar om energipriset. De förslag om höjning av skatt och avgift på olja som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har redogjort för

genheten att tillgodose energibehoven med annat än olja.

Industriproduktionens volym har under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet ökat fortlöpande samtidigt som produktionsmetoderna har

utvecklats mot bl.a. ökad mekanisering och automatisering. Vissa energi-

tunga branscher har ökat sin produktion kraftigt. bl.a. genom ökad förädling av produkterna. Detta har lett till att energianvändningen inom industrin har ökat kraftigt. Lågkonjunktur i kombination med strukturkriser inom flera viktiga industribranscher har emellertid medfört att industriproduktionen har minskat under perioden 1975—1978, vilket har lett till en dämpning av efterfrågan på cnergi. Under perioden 1973—1979 har energianvändningen inom industrin minskat med i genomsnitt 0,6 % per år. Industriproduktionen har under samma period ökat med i genomsnitt

0.4¶Zz per år. Den specifika energiåtgången inom industrin har under perioden 1967—

1979 minskat inom flertalet branscher. Samtidigt har en övergång skett från olja till el.

4.3.2¶Hittillsvarande åtgärder för energihushållning

Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom

näringslivet infördes våren 1974. Inledningsvis avsåg stödet endast åtgär-

der i näringslivets byggnader. I samband med 1975 ärs energipolitiska beslut utvidgades stödet till att omfatta även industriella processer samt vissa prototyper och demonstrationsanläggningar m.m. SIND har haft i

uppdrag att administrera stödverksamheten utom vad gäller den del av

stödet som avser trädgårdsnäringen. Denna del administreras av lant-

bruksstyrelsen. De regionala utvecklingsfonderna, som har en naturlig

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 57

kontaktväg till de mindre och medelstora tillverkande företagen, har hanterat en del av bidragsverksamheten, främst rörande mindre åtgärder i företagens byggnader.

Statsbidrag med högst 35 2 av godkända merkostnader har t.o.m. år 1980 lämnats för åtgärder som syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja inom bl. a. industriella processer och industribyggnader. Sådana bidrag har också lämnats till åtgärder inom näringslivets övriga byggnader, spillvärmeutnyttjande, utbyggnad av industriellt mottryck och — under en treårig försöksperiod som löper ut i och med juni 1981 — till vissa mindre vattenkraftverk.

Statsbidrag har lämnats även för att stimulera bl. a. industrin att ta fram anläggningar som demonstrerar tillämpningen av ny teknik för en bättre energihushållning. Bidrag med högst 509c av godkända kostnader har lämnats till framtagande av prototyper eller demonstrationsanläggningar med inriktning på effektivare energianvändning inom industrin eller inom transport och samfärdsel samt inom trädgårdsnäringen, återvinning av energikrävande varor eller energi ur avfall, användning av annat bränsle än olja eller effektivare fjärrvärmedistribution. Bidrag har också lämnats till sådana anläggningar för energiproduktion som innebär tillämpning av teknik som kan antas komma att bli lönsam. Vidare har bidrag under senare tid kunnat lämnas även till åtgärder som syftar till att praktiskt pröva eller demonstrera metoder eller system för att ersätta olja eller oljeprodukter med annan energiråvara, t. ex. metanol.

Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har sedan den 1 januari 1981 kompletterats med en lånemöjlighet. Stödet finansieras från samma tidpunkt via oljeersättningsfonden, som jag strax skall återkomma till.

Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader lämnas enligt reglerna i förordningen (1979: 428) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Bidragsandelen uppgår även för dessa byggnadsåtgärder till högst 35 Zz.

Vid två tillfällen har statsmakterna beslutat om ett särskilt tidsbegränsat tillägg utöver bidraget om högst 35 96 till vissa energibesparande åtgärder inom industriella processer. Våren 1977 beslutades om ett tilläggsbidrag om 2022 (prop. 1976/77:95 bil. 3, NU 1976/77:38, rskr 1976/77: 298) i syfte att — förutom att spara energi — få till stånd tidigareläggning av företagens energisparande investeringar och därmed stimulera industriproduktionen. Under våren 1979 lämnades tilläggsbidrag om 154 till vissa mera omfattande energisparåtgärder (prop. 1978/79:46, NU 1978/79:13, rskr 1978/ 79:121). Avsikten härmed var att stimulera till tidigareläggning av energisparinvesteringar.

Stödet till energibesparande omställningsåtgärder i näringslivets befintliga byggnader och processanläggningar bör enligt uttalanden i bl. a. prop. 1978/79: 115 (bil. I s. 94) successivt trappas ned. Enligt de riktlinjer för

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 58

energipolitiken som har antagits av riksdagen (prop. 1979/80: 170, NU 1979/80: 70, rskr 1979/80:410) bör de åtgärder som hittills har vidtagits för att underlätta industrins anpassning till förändringar på energiområdet successivt ändra inriktning. Stödet till dessa omställningsåtgärder bör i ökad utsträckning föras över till att genom information, utbildning och rådgivning få näringslivet självt att ta ett ökande ansvar för att hushålla bättre med energin. Enligt förslag i propositionen om besparingar i statsverksamheten, m. m. (prop. 1980/81:20 bil. 13 s. 11) har riksdagen beslutat att verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder i näringslivets byggnader och processer skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1981. Detta gäller dock inte bidragen till trädgårdsnäringens byggnader och små vattenkraftverk. Jag återkommer till energianvändningen inom trädgårdsnäringen och till stöd till små vattenkraftverk längre fram (avsnitt 4.4.3 resp. 9.3).

Sedan statsbidragen till energibesparande åtgärder inom näringslivet infördes har riksdagen anvisat sammanlagt 1393 milj. kr. för detta stöd inkl. kostnaderna för att administrera stödet. Av de anvisade medlen har — efter avdrag med sammanlagt 40 milj. kr. som enligt förslagen i den s.k. besparingspropositionen skall föras över till statsbudgetens inkomstsida — 979 milj. kr. beräknats för åtgärder i företagens byggnader, processer m.m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk, 342 milj. kr. för prototyper och demonstrationsanläggningar m. m., 29 milj. kr. för åtgärder inom trädgårdsnäringens byggnader och 3 milj. kr. för prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Sammanlagt har sedan stödet infördes t.o.m. juni 1980 bidrag beviljats till ca 7500 projekt i näringslivets byggnader, ca 1100 i industriella processer m.m. och 175 prototyper eller demonstrationsanläggningar. För trädgårdsnäringen har omkring 1200 projekt beviljats bidrag.

Vad gäller fördelningen av beviljade bidrag på branscher kan konstateras att de mest energiintensiva branscherna har fått det största stödet. Massa- och pappersindustrin samt trävaruindustrin har under den nämnda perioden beviljats bidrag med sammanlagt ca 436 milj. kr. eller ca 40 2 av totalt beviljade bidrag och den kemiska industrin med sammanlagt ca 132 milj. kr. eller ca 1272. Järn- och stålindustrin har fått sammanlagt ca 83 milj. kr. motsvarande knappt 890 i energisparande stöd medan verkstadsindustrins andel av beviljade energisparbidrag uppgår till nära 496 eller 42 milj. kr.

Det genomsnittliga bidraget per projekt för åtgärder i byggnader är avsevärt lägre än för åtgärder i processer eller prototyper och demonstrationsanläggningar. Sammanlagt 160 milj. kr. har t. o. m. budgetåret 1979/80 beviljats till byggnadsåtgärder. 694 milj. kr. till processåtgärder m.m. och 229 milj. kr. till prototyper och demonstrationsanläggningar. För trädgårdsnäringens byggnader har beviljats 18 milj. kr. i bidrag och för prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen har under de två år som stödet funnits bidrag beviljats med ca 2 milj. kr.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 59

De beräknade årliga energibesparingarna av byggnadsåtgärderna beräk-

nas motsvara ca 108000 ton olja. Som energibesparing räknas i detta

sammanhang även övergång från olja till annat bränsle. Besparingarna av

processåtgärderna m.m. beräknas uppgå till motsvarande ca 1 milj. ton olja per år. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar beräk-

nas medföra en besparing motsvarande knappt 200000 ton olja per år i de

anläggningar som har fått stöd. Besparingen blir avsevärt större om man tar hänsyn till spridningseffekter genom att andra företag beräknas tillämpa den demonstrerade tekniken.

Den direkta elbesparingen, som har räknats in i de nyss nämnda besparingsuppgifterna. är relativt låg. Om man till elbesparingen räknar produktionen av el i de 24 mottrycksanläggningar och i de drygt 50 små vatten-

kraftanläggningar som under perioden har fått stöd beräknas emellertid elbesparingen uppgå till drygt 2 TWh per år.

Inom trädgårdsnäringen är det nästan uteslutande olja som har sparats.

Bidragen beräknas ha medverkat till en besparing om ca 17 500 ton olja per år.

Totalt har alltså sedan stödet infördes t.o.m. juni 1980 bidrag beviljats

med drygt I 100 milj. kr. De åtgärder som har fått stöd beräknas sammanlagt medföra en energibesparing motsvarande ca I 320000 ton olja per år,

vilket motsvarar drygt 15 TWh.

Det genomsnittliga statliga bidraget för att spara 1 ton olja per år inom näringslivet kan uppskattas till ca 835 kr. Bidragskostnaden per inbesparat ton olja per år skiljer sig avsevärt mellan olika typer av åtgärder. Den genomsnittliga kostnaden per sparat ton olja för åtgärder i näringslivets byggnader uppgår till 1481 kr. medan den för trädgårdsnäringens byggnader är lägre, 1028 kr. För processåtgärderna, som svarar för över 60 90 av

totalt beviljade bidrag, uppgår denna kostnad till 694 kr. Prototyper och demonstrationsanläggningar har en genomsnittlig bidragskostnad per sparat ton olja om 1 174 kr. Då har emellertid, i enlighet med vad jag nämnde tidigare, hänsyn inte tagits till de besparingar som uppstår i efterföljande

anläggningar som tillämpar den teknik m.m. som man har avsett att

demonstrera.

Genom den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibe-

sparande investeringar i näringslivets byggnader och inom olika industriella processer beräknas per den 1 juli 1980 nästan 5076 av den till år 1985

uppskattade besparingspotentialen ha uppnåtts. För näringslivets byggnader är motsvarande andel väsentligt lägre. ca 3096, medan andelen för industriella processer är drygt 50 Z£. Den besparingspotential som beräkna-

des år 1976 och 1977 och som jag strax skall återkomma till avsåg åtgärder

som erfordrade statliga stödåtgärder för att komma till stånd. Många

sparåtgärder som räknades in i besparingspotentialen har under senare år

— med anledning av de alltmer stigande oljepriserna — blivit så lönsamma att de har kommit till utan statsbidrag. En större andel av den beräknade

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 60

besparingspotentialen än den nämnda torde alltså ha tagits tillvara. Å andra sidan har potentialen — med anledning av de höjda energipriserna — utökats genom att åtgärder som tidigare varit alltför olönsamma nu kan

räknas in i denna. Statsbidrag till omställningsåtgärder i näringslivets byggnader och inom

olika industriella processer har enligt min mening varit ett verksamt medel för att få företagen att spara energi eller gå över till ett annat bränsle än

olja. Oljeprisökningarna har ökat den företagsekonomiska avkastningen av och intresset för investeringar i oljebesparande syfte. Detta har — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till propositionen om besparingar i statsverksamheten, m. m. (prop. 1980/81:20 bil. 13 s. 11) — medfört att företagen har fått goda incitament att genomföra sådana investeringar utan

stöd i form av bidrag.

Intresset för att investera i prototyper och demonstrationsanläggningar

har ökat under senare år. Trots statsbidrag motsvarande hälften av inves-

teringskostnaden har det i flera fall varit svårt att finansiera projekt av detta slag som skulle kunna ge goda resultat från energisynpunkt. Stödet

till prototyper och demonstrationsanläggningar har därför som jag tidigare har nämnt förstärkts med en lånemöjlighet.

Stöd till urbildningsåtgärder i energibesparande syfte infördes våren

1974 och avsåg inledningsvis statsbidrag till kurser för fastighetsskötare inom det uppvärmningstekniska området. Verksamheten utvidgades enligt förslag i 1975 års energiproposition (prop. 1975:30 bil. I s. 355) till att

omfatta främst olika typer av driftpersonal med anknytning till såväl indu-

stri- som bostads- och förvaltningslokaler. Speciell uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt de mindre och medelstora företagen. Vidare beslutades om stöd till utbildningsinsatser som siktade på att minska energianvändningen inom olika industriprocesser. Kurserna skulle kanaliseras genom olika

kursarrangörer såsom dåvarande SIFU-enheten vid SIND, Kommunförbundet, studieförbunden och HSB. SIND gavs det övergripande ansvaret

för verksamheten.

Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt drygt 16 milj. kr. anvisats för dessa utbildningsändamål. T.o.m. budgetåret 1979/80 har SIND beviljat bidrag till kurser i vilka totalt omkring 20000 yrkesverksamma har

deltagit.

Hösten 1979 redovisade SIND i en utredning (SIND PM 1979: 9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet att behover av energiinriktad utbildning hos yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort.

SIND presenterade i anslutning härtill en plan för den fortsatta utbildnings-

verksamheten. Planen omfattade åtgärder för att under en begränsad period kunna täcka en stor del av utbildningsbehovet. Enligt planen skall bransch- och intresseorganisationer med viss utbildningserfarenhet och

med en lokal etler regional organisation ges resurser för att bygga upp och

organisera utbildningen. Under budgetåret 1979/80 har SIND bedrivit en

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 61

försöksverksamhet med utbildning enligt den modell som angavs i planen.

I bilaga 1.3 redovisas en rapport om denna försöksverksamhet och om

utredningsarbete vid SIND rörande energihushållningsutbildning.

Verksamheten med rådgivning i energifrågor inleddes år 1975. I överensstämmelse med riktlinjerna i 1975 års energipolitiska proposition (prop.

1975: 30 bil. I s. 356) är rådgivningen av uppsökande karaktär och i första hand inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Huvudansvaret för

rådgivningen åvilar SIND som kanaliserar verksamheten via de regionala

utvecklingsfonderna.

SIND har prövat olika vägar för att förmedla råd i energisparfrågor. Detta redovisas i bilaga 1.4. En försöksverksamhet med gratis konsultbesök, vilken ledde till att över 1000 företag fick en dags konsultbesök,

visade sig vara otillräcklig för att ta tillvara de möjligheter till energihushållning som fanns i företagen. En ny typ av försöksverksamhet inleddes därför våren 1979. Vid fyra av de regionala utvecklingsfonderna har en

energikonsulent placerats. I konsulentens uppgifter ingår bl.a. — förutom direkt rådgivning till företagen — informations- och utbildningsåtgärder. En uppgift för konsulenterna har t.ex. varit att få företagen att utse en energiansvarig som bl.a. skall fungera som konsulentens kontaktman för

företagets energifrågor. Energikonsulentverksamheten har vidare i vissa

fall kompletterats med direkta konsultbidrag för en djupare analys av

energiaspekterna i anslutning till energisparåtgärder i företagen.

Mera branschinriktad energirådgivningsverksamhet förekommer också. SIND har medverkat till att särskilda branschkonsulter har engagerats

inom några branscher, t, ex. inom järn- och stålindustrin. Vidare har SIND

låtit utarbeta särskilda energisparhandböcker för olika branscher. SIND

har dessutom utarbetat en mera generellt inriktad energisparhandbok för industrin.

Under hösten 1979 hade SIND i uppdrag att — som ett led i en särskild energisparkampanj — bedriva en intensifierad rådgivningsverksamhet i

energifrågor. Rådgivningen var inriktad på åtgärder som på relativt kort

sikt skulle ge besparingseffekter. Kampanjen, som genomfördes i samarbete med de regionala utvecklingsfonderna, ledde till att över 900 företag besöktes. Sammanlagt påvisades möjliga åtgärder som skulle kunna ge en

besparing motsvarande ca 40000 m? olja per år. Kostnaden för att hjälpa

företagen att hitta dessa besparingsmöjligheter uppgick till ca 50 kr. per

m?.

Att bedöma energispareffekterna av åtgärder för att genom information,

utbildning och rådgivning höja kunskapen i energifrågor är betydligt svårare än för investeringsåtgärder till vilka bidrag har lämnats. Undersökning-

ar, som SIND har gjort. tyder emellertid på att bidragskostnaden för de

cenergibesparingar som har uppnåtts som en följd av utbildning i energifrågor är relativt låg i förhållande till värdet av energibesparingen. Andra

undersökningar som SIND har gjort visar att rådgivning är ett verksamt

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 62

medel för att göra företagen uppmärksamma på företagsekonomiskt lönsamma energisparåtgärder.

SIND har sedan år 1975 regeringens uppdrag att i samarbete med berörda näringslivsorganisationer bedriva kontinuerlig utredningsverksamhet omfattande all industriell energianvändning. I utredningarna (SIND 1976: 3) Tätorterna och den tunga industrins energiförsörjning och (SIND

1977:6) Industrins energihushållning har SIND bedömt möjligheterna att spara energi inom industrin fram till år 1985. I utredningen (SIND 1979: 1) Utvärdering av statsbidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet har SIND sammanfattat den bedömda besparingspotentialen enligt de båda tidigare utredningarna. I anslutning till sitt förslag till plan för den fortsatta

verksamheten med stöd till energibesparande åtgärder, vilken redovisas i

utredningen Statens stöd till energihushällning i näringslivet, har SIND —

bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från bidragsverksamheten — gjort en bedömning av rimligheten i den tidigare beräknade energibesparingspoten-

tialen. SIND har därvid bedömt att det med hjälp av statliga styrmedel

eller genom höjda oljepriser bör vara möjligt att få till stånd åtgärder som från det energisparstödet infördes till år 1985 ger en årlig energibesparing

och oljeersättning i de industriella processerna om ca 1,3 milj. ton olja och

ca 2,5—3 TWh el. Detta motsvarar sammanlagt ca 1,9 milj. ton olja per år.

För näringslivets byggnader har SIND, mot bakgrund av en studie av olika undersökningar om möjligheterna att spara energi i dessa byggnader, beräknat att besparingspotentialen för energisparåtgärder som faller inom

ramen för bidragsreglerna motsvarar ca 360000 ton olja per år räknat från det stödet infördes till år 1985. Ett mera långsiktigt perspektiv på energisparåtgärder har studerats i

SIND:s utredning (SIND 1978:6) Prototyper och demonstrationsanläggningar för bättre energihushållning. I utredningen redovisas att betydande energibesparingar kan åstadkommas genom att i olika prototyper och demonstrationsanläggningar demonstrera ny energisnål teknik, som därigenom kan få en vidare spridning.

För att diskutera frågor som rör industrins energihushållning har jag i

maj 1980 haft överläggningar med representanter för berörda branschorganisationer, fackliga organisationer samt övriga intressenter. I anslutning

till dessa överläggningar redovisade de inbjudna organisationerna sina

erfarenheter när det gäller energihushållning inom näringslivet och även vidtagna och planerade åtgärder m. m. Vid överläggningarna fördes tanken fram att näringslivet självt genom sina organisationer skulle kunna bidra till arbetet med att ta fram underlag till ett program för energihushållning.

Överläggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelega-

tion och SIND anordnad konferens i oktober 1980. Syftet med konferensen

var att belysa förutsättningar och utvecklingslinjer för ett fortsatt encrgihushållningsprogram inom näringslivet. Vidare har många branschorganisationer inför denna konferens till industridepartementet redovisat vad

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 63

man inom resp. bransch avser att göra för att dels hushålla med cnergi,

dels övergå till andra bränslen än olja. Vissa andra uppgifter beträffande

utvecklingstendenser när det gäller bl.a. produktionens omfattning och

inriktning samt synpunkter på statsmakternas åtgärder har också lämnats i detta sammanhang.

Ett administrativt styrmedel för cnergihushållning inom industrin utgörs av den energiprövning som sker beträffande nybyggnad och utbyggnad av vissa större anläggningar. Sedan den 1 juli 1975 finns i 136a§ byggnadslagen en bestämmelse om krav på tillstånd av regeringen för tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet av väsentlig

betydelse för hushållningen med energi. Motivet var enligt föredragande statsrådet att det var önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och

planera de stora energianvändarnas energihushållning.

Sedan bestämmelsen infördes har i ca 25 ärenden, varav ungefär hälften gäller utbyggnader inom skogsindustrin, särskilda villkor beträffande ener-

gihushållning föreskrivits. Bl.a. har meddelats villkor om installation av anläggning för generering av mottryckskraft, utformning av anläggningar,

utredningar bl. a. om spillvärmeutnyttjande, särskild redovisning till SIND

eller samråd med SIND beträffande vissa åtgärder rörande energihushållningen i anläggningen. Under senare tid har för ett antal anläggningar för fliseldning föreskrivits att erfarenheterna från driften från energiförsörjningssynpunkt skall redovisas till SIND. Jag har erfarit att SIND f.n. gör en systematisk uppföljning av de

åtgärder som har vidtagits för att uppfylla de villkor som har getts från

energihushållningssynpunkt och av samrådsförfarandet. Jag utgår från att

SIND kan redovisa resultatet av denna översyn senast i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

SIND angav i rapporten Industrins energihushållning två tänkbara alterna-

tiv för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionspröv-

ning enligt miljöskyddslagen (1969:387, ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att omfatta också prövning av energihushållningen. I det andra alternativet föreslås att företagen i beslut med anledning av prövning

enligt 136a§ byggnadslagen regelmässigt åläggs att samråda med SIND i

detaljfrågor om energihushållningen vid anläggningen. SIND framhöll i rapporten att det andra alternativet inledningsvis är att föredra bl. a. av det

skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa insatser.

Frågan om energiprövning enligt 136a§ byggnadslagen behandlades också av energikommissionen i betänkandet (SOU 1978: 17) Energi. Kom-

missionen föreslog en översyn av prövningen. Därvid bör enligt kommis-

sionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar.

Remissopinionen var delad vid behandlingen av dessa förslag. Några

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 64

remissinstanser framhöll att möjligheten till samordning med prövningen enligt miljöskyddslagen bör övervägas. Från näringslivets sida framfördes

att energiprövningen bör avskaffas.

Mot bakgrund av bl.a. vad jag nu har anfört tillkallade regeringen år

1979, som jag tidigare har nämnt, en särskild utredare med uppgift att se

över frågan om styrmedel för näringslivets cnergihushållning m. m.

Utredaren skall bl. a. överväga det närmare behovet av och lämna för-

slag till utformningen av en energihushållningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör enligt direktiven utformas så att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven på god energihushållning till vunna erfarenheter och ändrade omständigheter t.ex. att nya tekniska metoder har kommit fram.

Utredaren skall också se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 13628 byggnadslagen av energihushållningen vid nyanläggning eller ut-

byggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna

för vilka anläggningstyper som bör prövas från energihushållningssyn-

punkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som har lagts

fram av SIND och energikommissionen liksom av remissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör enligt direktiven övervägas. Detta gäller bl. a. alternativet att ge SIND möjlighet att avgöra vissa

frågor som är av betydelse från energihushållningssynpunkt men som inte

är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till bör energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit kommer utredaren att slutföra sitt arbete under

andra hälften av år 1981.

Omfattande insatser görs inom energiforskningsprogrammet för att få fram nya bl. a. energisnåla processer inom industrin. Dessa insatser torde

på längre sikt bidra till att ytterligare sänka den specifika energiåtgången

inom industrin. De största forsknings- och utvecklingsinsatserna inom detta område avser pappers- och massaindustrin samt järn- och stålindustrin. Inom trä-, massa- och pappersindustrin har en viktig grund för att

förbättra energiekonomin lagts genom bl.a. forsknings- och utvecklings-

insatser rörande fiberfriläggning och torkning. Inom järn- och stålindustrin

pågår utvecklingsarbete som bl. a. syftar till ett minskat behov av högkvalitativt värme i valsverken. Inom andra branscher har verksamheten hittills främst bestått av kartläggning av de mest lovande områdena för energitck-

nisk utveckling samt forskning och utveckling i inledande skeden.

De styrmedel m.m. i energihushållande syfte som hittills har använts

inom industrin är alltså kartläggningar av och utredningar om industrins möjligheter att spara energi, statsbidrag till åtgärder för att minska energiåtgången i befintlig utrustning m. m., stöd till företag som vill pröva ny

energisnål teknik genom att uppföra prototyper eller demonstrationsan-

läggningar, prövning av tillkomsten, lokaliseringen och utformningen av

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 65

energikrävande verksamhet samt information, rådgivning och utbildning rörande energihushållning. Omfattande satsningar har också gjorts inom

ramen för energiforskningsprogrammet för att få fram ny energisnål teknik.

4.3.3¶Program för industrins energihushållning under 1980-talet

Inom industrin finns tekniska möjligheter att på relativt kort sikt spara

energi och gå över till andra bränslen än olja. SIND:s tidigare nämnda utredningar om industrins energianvändning och erfarenheterna från den

hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgär-

der tyder på att det till år 1985 skulle vara tekniskt möjligt att spara energi eller ersätta olja motsvarande ytterligare över 1 milj. ton olja per år inom

industriella processer och i näringslivets byggnader. De oljeprisökningar som har skett sedan SIND:s utredningar genomfördes torde ha ökat denna

sparpotential. Oljeprishöjningarna under de senaste åren har ökat den företagsekono-

miska avkastningen av och därmed intresset för investeringar i oljebesparande syfte. Utgångspunkten för energihushållningspolitiken inom näringslivet bör därför — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till prop.

1979/80: 170 (s. 11) — vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för

att spara energi eller ersätta olja. Frågor om energihushållning bör enligt

min mening ingå som ett naturligt inslag i den löpande verksamheten inom

industrin och inom näringslivet i övrigt. Flera branscher, särskilt de energlintensiva basindustrierna, har under de senaste åren ägnat dessa frågor ett stort intresse och de har också genomfört åtskilliga energisparåtgärder. Detta framgår bl. a. av de uppgifter som har lämnats till mig i anslutning till

mina överläggningar med representanter för näringslivet m. fl. om närings-

livets energihushållning. Ytterligare åtgärder bör dock vidtas.

Som jag tidigare har anfört bör strävan vara att genomföra de energihus-

hållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Detta gäller såväl investeringar som åtgärder rörande drift och skötsel samt tillvaratagande av spillvärme. Jag återkommer till frågan om spillvärmeutnyttjande

(avsnitt 8.3.4). Vidare bör nya metoder och ny teknik för att öka effektiviteten vid industrins energiomvandling och energianvändning utvecklas och

introduceras på marknaden för att ytterligare sänka den specifika energiåt-

gången inom industrin och för att ersätta olja med andra bränslen.

För att åtgärder för energisparande skall genomföras måste de också vara företagsekonomiskt lönsamma. Statliga styrmedel kan behövas.

De statliga styrmedlen för energihushållning inom industrin och övriga

delar av näringslivet bör enligt min mening i första hand — förutom en

ändamålsenlig prissättning på energi — inriktas på att föra ut kunskap om företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder, att utveckla metoder och teknik för en effektivare energianvändning eller övergång till annat bränsle än olja och att stimulera introduktion av sådana metoder och sådan

6 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 66

teknik. De statliga åtgärderna bör genomföras i samverkan med näringslivet.

För mindre energikrävande företag ter sig ofta andra åtgärder än de som kvantitativt eller kvalitativt påverkar produktionen som mindre angelägna. Ofta är man inte heller medveten om de energisparinvesteringar som med rimlig lönsamhet kan genomföras eller de förändringar i drift och skötsel som kan medföra energibesparingar. Statliga insatser för att öka kunskaperna om energihushållning är därför särskilt motiverade för dessa företag.

För de energiintensiva företagen utgör energin en väsentlig produktionsfaktor. Dessa företag kan därför ha större anledning än andra företag att betrakta energisparande eller oljeersättande investeringar som strategiska investeringar eller som en försäkringspremie för en viktig produktionsresurs och därmed för sin fortlevnad.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutvecklingen bör påverka industrins — särskilt de energiintensiva företagens — benägenhet att vidta åtgärder för energisparande och oljeersättning.

Det program för industrins energihushållning som jag nu föreslår kommer i vissa delar att omfatta andra delar av näringslivet än industrin, bl. a. handel och servicenäringarna. Ett viktigt underlag för mina förslag har redovisats av branschorganisationer m.fl. Detta skedde i anslutning till dels mina överläggningar i våras med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m.fl., dels den efterföljande konferens om näringslivets energihushållning under 1980-talet som i oktober 1980 anordnades av Näringslivets Energidelegation och SIND.

För bl.a. industrin gäller som jag tidigare har nämnt särskilda regler enligt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt (omtryckt 1975: 273, ändrad 1979: 306), vilka innebär att energiskatten på bränsle och elkraft inte skall överstiga 3 §e av de tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Regeringen har enligt reglerna möjlighet att medge ytterligare nedsättning för visst företag om det föreligger särskilda skäl. Med stöd härav medgavs de mest energikrävande industrierna nedsättning av energiskatten till I Z av försäljningsvärdet t.o.m. år 1976. Under åren 1977—1981 har enligt regeringsbeslut på motsvarande sätt medgivits nedsättning till 1,3 Ze.

Jag har tidigare betonat betydelsen av att energibeskattningen utformas så att den ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella aspekterna beaktas. Genom nuvarande nedsättningsregler avseende industrins energiskattebelastning är det till stor del bara inriktningen och fördelningen av hushållens energianvändning som har påverkats av de skattehöjningar som har genomförts under senare tid.

Jag vill härvid erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt utöver den lagstadgade gränsen på 3 2. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan — som jag tidigare nämnt — övervägas att begränsa

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 67

den nuvarande nedsättningen enligt regeringens beslut. Ett sådant övervä-

gande bör dock ske i anslutning till överväganden om industri- och regio-

nalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fråga vid beredning av ärenden om sådan nedsättning för

kommande år. Som jag tidigare har nämnt bör en omprövning av energihushållnings-

programmet ske omkring år 1985. Mindre förändringar i anslutning till en fortlöpande uppföljning bör ske i samband med den årliga budgetprövningen. Därutöver bör en översyn av styråtgärderna ske i samband med ställningstagandena till de förslag som utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning m.m. kan komma att lägga fram. Jag har erfarit att utredningen planerar att redovisa resultatet av sitt arbete under andra

halvåret 1981. För att få till stånd en effektiv energianvändning och ett kraftfullt energi-

sparande krävs att energianvändarna har goda kunskaper dels om egenskaper hos och skötsel av produktionsutrustning, dels om nya material och metoder m. m. Utvecklingen av teknik m. m. inom energihushållningsområdet har sedan mitten av 1970-talet varit mycket snabb. Detta ställer krav på att energianvändarnas kunskaper utökas och förnyas löpande. Som jag tidigare har nämnt bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse

för möjligheterna att nå energihushållningsmålen. Jag har tidigare också påtalat betydelsen av att man tar hänsyn till energihushållningsaspekterna vid utformningen av läroplaner m. m. inom det allmänna skolväsendet. För de redan yrkesverksamma är det nödvändigt med särskilda utbildningsåt-

gärder.

SIND redovisade hösten 1979 i utredningen Statens stöd till energihushållning inom näringslivet att behovet av energiinriktad fortbildning för yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade också en plan för hur man med ett betydande statligt stöd både till materialframtagning och kursgenomförande skulle kunna tillgodose en stor del av detta behov under en begränsad period. De flesta av remissinstanserna uttalade sig — som jag redovisade i förra årets budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 200) — positivt om den organisatoriska uppläggningen av den föreslagna utbildningen. Behovet av samordning mellan olika utbildningsprogram och organ betonades dock särskilt.

För egen del var jag då inte beredd att ta ställning till planen i sin helhet. Den behövde — som SIND också hade påpekat — ses över ytterligare. SIND har bedrivit en försöksverksamhet enligt den modell som har föreslagits i planen.

I en skrivelse den 6 november 1980. vilken återges i bilaga 1.3, har SIND

redovisat en utvärdering av försöksverksamheten. Mot bakgrund av resul-

tatet av denna utvärdering har SIND lagt fram ett förslag till hur den

fortsatta verksamheten med energinriktad fortbildning bör inriktas och

bedrivas under den närmaste femårsperioden. SIND föreslår att verksam-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 68

heten byggs upp successivt och till en sådan omfattning att — under en femårsperiod — sammanlagt över 100000 personer kan genomgå någon form av fortbildning. Verksamheten bör planeras så att den dels täcker ctt initialt utbildningsbehov, dets utvecklar resurser för fortsatt utbildningsverksamhet efter denna period.

De målgrupper som enligt SIND i första hand bör omfattas är yrkesverk-

samma som dagligen befattar sig med anläggningar för bl. a. energiproduk-

tion, ventilation etc., bl.a. maskinister, fastighetsskötare och driftper-

sonal. Tjänstemän som bereder energitekniska beslut samt personer i företagsledande ställning och förtroendevalda är andra viktiga målgrupper.

SIND konstaterar att utbildningen för energisparande redan nu nått en

sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgi-

vare är motiverad. SIND anser att en organiserad samverkan med tyngd-

punkten förlagd till SPND:s verksamhet på området är ett tillräckligt steg i

denna riktning.

När utbildningsresurserna byggs upp bör man enligt SIND eftersträva att kursverksamheten i största möjliga utsträckning skall kunna genomfö-

ras lokalt eller regionalt. Erfarenheterna från det senaste årets verksamhet, då SIND har marknadsfört stödet till energiutbildning mera aktivt, har visat på svårigheter att få till stånd ett intresse för att delta i utbildningen.

För att övervinna dessa svårigheter bör stödet enligt SIND förstärkas och utökas. Företagens kostnader för löner och uppehälle under utbildningstiden bör dock enligt SIND inte omfattas av stödet.

Behovet av cen fortlöpande utvärdering av verksamheten betonas. SIND anser att en sådan utvärdering är nödvändig bl.a. för att säkerställa att

utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet hålls på en rimligt hög nivå och för att återföra information till statsmakterna inför framtida omprövningar av mål och resurser för utbildningsverksamheten.

Både utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet och energihushållningsdelegationen har som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.2.2) tagit upp frågan om energiinriktad fortbildning.

I betänkandet De statliga energimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan framhåller utredningen att SIND i fortsättningen inte bör ha

något övergripande ansvar för den energiinriktade utbildningen inom lokaluppvärmningsområdet. Ansvaret för denna utbildning bör i stället åvila

resp. sektormyndighet, dvs. SIND, planverket och transportrådet. Utredningen föreslår att regeringen utfärdar anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan dessa myndigheter i fråga om deras anslagsframställningar för energiutbildningsinsatser.

Flera av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga instämmer i utredningens bedömning att ansvaret för utbildningsåtgärderna bör åläggas sektormyndigheterna. Energihushållningsdelegationen betonar emellertid betydelsen av en övergripande samordning av utbildningsaktiviteterna. SIND och VVS-Tekniska föreningen anser att utredningen inte tillräckligt

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 69

har beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma. Enligt Lantbrukar-

nas riksförbunds uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna användas för att åstadkomma ökad energikunskap och bättre energihante-

ring I näringslivet.

Energihushållningsdelegationen föreslår i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att berörda myndigheter ges i uppdrag att utarbeta ett program för att tillgodose behovet av energiinriktad utbildning inom bebyggelsesektorn. Av speciellt intresse är därvid enligt delegationen att behovet av fort- och vidareutbildning för berörda

yrkesgrupper tillgodoses i ett sådant program.

För egen del får jag anföra följande. Fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet är en angelägen uppgift. Verksamheten bör vara inrik-

tad mot dem som i sin yrkesverksamhet direkt eller indirekt kan påverka

energianvändningen. Även om energiinriktad utbildning till viss del tillhandahålls av olika utbildningsorganisationer visar erfarenheterna från den

verksamhet som SIND hittills har bedrivit att statligt stöd krävs för att få

till stånd utbildning i den omfattning som behövs. Det är viktigt att insatser

görs för att övervinna de svårigheter att få till stånd ett intresse för att nå ut med utbildningen som SIND har visat på. Stödet bör anpassas för att övervinna dessa svårigheter. Krav ställs bl.a. på initierande verksamhet från den myndighet som har ansvaret för stöd till energihushållningsinriktad fortbildning. Omfattningen av insatserna för fortbildningen bör avvä-

gas mot omfattningen av den energihushållningseffekt som utbildningen

kan tänkas leda till. SIND anser det motiverat att öka det statliga stödet till

hela kostnaden för utveckling och genomförande av utbildningen i stället

för som tidigare i genomsnitt halva kostnaden. Enligt min mening bör som hittills gälla att stödandelen inte skall sättas högre än vad som erfordras för

att den aktuella utbildningen skall komma att genomföras. Utbildningsverksamheten bör byggas ut successivt.

Det är viktigt att utbildningsverksamheten följs upp löpande och anpassas till vunna erfarenheter, nya rön m.m. inom energiområdet. En mera genomgripande utvärdering bör göras efter en treårsperiod.

SIND bör under nästa budgetår ha det övergripande ansvaret för utbildningsinsatserna.

SIND bör ha ansvaret för att initiera och lämna stöd för den energiinriktade utbildningen av olika kategorier av yrkesverksamma. Detta bör gälla all utbildning som inte har en direkt anknytning till endast en viss sektors

verksamhet. Sålunda bör SIND ha ansvar för stöd till utbildning av den personal som handhar drift och förvaltning av byggnader eftersom såväl industrisektorn som bostadssektorn berörs. Planverket bör ha ansvar för sådan utbildning som har direkt anknytning till byggnadsverksamheten. SIND:s ansvar bör omfatta även ansvar för att göra skolöverstyrelsen,

universitets- och högskoleämbetet och andra utbildningsplanerande organ uppmärksamma på olika energifrågor till vilka hänsyn bör tas vid utarbe-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 70

tande av läroplaner m. m. I det övergripande ansvaret bör också ingå att skaffa en översiktlig kännedom om energiutbildning och behov av sådan utbildning inom olika områden och att samordna olika myndigheters verksamhet med energiutbildning.

Statligt ekonomiskt stöd till fortbildning inom energiområdet har lämnats via SIND sedan år 1975. Detta stöd bör enligt min mening utökas fr.o.m. budgetåret 1981/82. Som jag tidigare har anfört (prop. 1980/81:49 s. 26) bör stödet till den utbildning som SIND administrerar fr.o.m. budgetåret 1981/82 inte längre finansieras över statsbudgeten utan via oljeersättningsfonden. Behovet av medel för denna verksamhet kommer jag i det följande att beräkna till 7 milj. kr. för nästa budgetår. Jag återkommer strax till behovet av medel för den närmaste treårsperioden.

Jag kommer i det följande (kapitel 11) att föreslå att en energimyndighet inrättas den 1 juli 1982. I energimyndighetens uppgift bör ingå bl.a. vissa samordnande och verkställande uppgifter inom informations- och utbildningsområdet. Det fortsatta ansvaret för de utbildningsinsatser SIND för det kommande budgetåret bör ha att handlägga bör övervägas närmare inom den organisationskommitté som jag I annat sammanhang avser föreslå.

Jag går nu över till att redogöra för den del av energihushållningsprogrammet som gäller särskilda insatser för att genom rådgivning få företagen att spara energi.

I utredningen Statens stöd till energihushållning inom näringslivet presenterade SIND hösten 1979 en plan för rådgivning rörande energihushållningsfrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Den ökade betydelse som erfarenhetsåterföring m. m. får när kunskapen om energibesparingsmöjligheterna ökar samt den service i dessa avseenden som framför allt de mindre företagen behöver var det centrala motivet för den av SIND föreslagna planen. Huvudpunkten i planen var att rådgivningskompetens i energifrågor skulle byggas upp vid de regionala utvecklingsfonderna. SIND föreslog i utredningen en successiv utbyggnad av denna rådgivningsverksamhet till att fullt utbyggd omfatta i princip en energikonsulent vid varje regional utvecklingsfond. Stödet föreslogs utgå som ett ramanslag — för en konsulent med möjlighet att anlita regional experthjälp och annan nödvändig central service — till av SIND programskriven verksamhet vid resp. utvecklingsfond.

En utbyggnad av rådgivningsverksamheten har bedömts som positiv av samtliga remissinstanser. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning torde dock förutsättningarna för en effektiv energirådgivning vara större om erfarenheterna från olika företag inom samma bransch tas till vara än från olika företag inom samma region.

I förra årets budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 220) betonade jag att det för de mindre och medelstora företagen är särskilt angeläget med uppsökande rådgivningsverksamhet avseende energihushållning. Jag

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 7

framhöll att försöksverksamheten med energikonsulenter vid de regionala utvecklingsfonderna borde kunna vidareutvecklas. Jag anförde vidare att jag såg positivt på att SIND på olika sätt prövar vilken form av rådgivning som är mest effektiv. Beträffande mera branschanknuten rådgivning konstaterade jag att ett visst stöd från statens sida, särskilt i ett uppbyggnadsskede, är motiverat. Ansvaret för sådan rådgivning måste dock i första hand åvila industrin själv. |

SIND har — mot bakgrund av erfarenheterna av den hittills bedrivna försöksverksamheten med olika former av energirådgivning — under år 1980 presenterat ett program för den fortsatta verksamheten. Programmet är utformat enligt i huvudsak samma principer som den plan som presenterades hösten 1979. Målet för programmet är att skapa ett effektivt rådgivningssystem genom bl. a. samordnade rådgivningsinsatser via de regionala utvecklingsfonderna och olika branschorganisationer. I programförslaget ingår också insamling och bearbetning av erfarenheter och uppgifter rörande energihushållning.

Till grund för SIND:s programförslag ligger bl. a. en utvärdering av en försöksverksamhet med energikonsulenter placerade vid några regionala utvecklingsfonder. En sammanfattning av utvärderingen och SIND:s förslag till framtida rådgivningsverksamhet samt av remissyttranden häröver återges i bilaga 1.4.

Remissinstanserna ser i huvudsak positivt på en ökad statlig insats för att spara energi i de mindre och medelstora företagen. Vissa invändningar mot SIND:s förslag till uppläggning och organisation av verksamheten förs dock fram.

Utvecklingsfonden i Malmöhus län tror inte att behovet av energirådgivning är så stort och sträcker sig över så lång tid att det är motiverat med särskild personal vid fonden för dessa uppgifter. Man bör enligt fonden överväga om inte företagen själva bör stå för kostnaderna för rådgivningen, alternativt för deltar av den.

Utvecklingsfonden i Jönköpings län anser att man har största möjligheten att påverka energianvändaren via entreprenör- och konsultiedet. Riktade insatser för att höja konsultföretagens och entreprenörernas kunskaper i kombination med branschrådgivare och branschvisa energisparhandböcker torde ge stora positiva effekter. Fonden ifrågasätter dock om en fast organisation skall byggas upp för detta ändamål.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. framhåller att frågan om organisation och styrning av verksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av konkret rådgivning. Både utredningen och utvecklingsfonden i Malmöhus län betonar vikten av att verksamheten anpassas till de speciella förhållanden — bl. a. rörande näringslivsstruktur — som råder i de olika länen.

Vad gäller målgrupper för verksamheten anser utvecklingsfonden i Stockholms län att även större företag i viss utsträckning bör kunna

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 72

omfattas av rådgivningen. Utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m. m. anser att man bör överväga att vidga verksamheten även till servicenäringarna.

Energihushållningsdelegationen har i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggelse framhållit att kraftfulla insatser inom områdena besiktning, rådgivning och utbildning avseende energihushållning i befintlig bebyggelse måste göras. Delegationen har också framhållit vikten av att den av de regionala utvecklingsfonderna bedrivna verksamheten samordnas med den av kommunerna bedrivna besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

I betänkandet De statliga cnergimyndigheterna — arbetsfördelning och samverkan konstaterar utredningen att det är av vikt att rådgivarna vid de regionala utvecklingsfonderna i sitt arbete samverkar med övriga energirådgivare inom samma region.

Erfarenheterna av bl. a. den hittills bedrivna verksamheten med energirådgivning visar att man inom många företag inte är medveten om vilka företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder som kan genomföras. Insatser för rådgivning är därför enligt min mening motiverade. De bör inriktas mot framför allt de mindre och medelstora företagen och de företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsresurserna. De större, mera energiintensiva företagen påverkas mera direkt av förändringar i priset på energi och har därför ett större eget intresse av att undersöka möjliga åtgärder för att minska energikostnaderna. Så sker också i stor utsträckning.

Rådgivningsverksamheten bör byggas ut i huvudsak i enlighet med SIND:s förslag, dvs. med energikonsulenter placerade vid de regionala utvecklingsfonderna och med branschanknutna energiexperter vid vissa branschorganisationer. Utvecklingsfonderna är i sin ordinarie verksamhet inriktade i huvudsak mot den mindre och medetstora tillverkande industrin. Fondernas energirådgivningsverksamhet bör emellertid avse inte bara dessa företag utan även handel och övriga servicenäringar m. m. samt de större företag som bedriver mindre energikrävande verksamhet. Jag anser i likhet med energihushållningsdelegationen och utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet att det är angeläget att energikonsulenterna samverkar med de kommunala energisparrådgivarna. Detta gäller särskilt den uppsökande verksamheten som avser små företag som har sina lokaler i byggnader där det huvudsakligen finns bostäder.

Verksamheten bör i första hand vara av initierande och uppsökande karaktär och organiseras så att en energikonsulent knyts till varje utvecklingsfond. För att energikonsulenten skall fungera effektivt erfordras dessutom särskilda resurser både regionalt för t.cx. särskilda konsultinsatser eller specialprojekt och centralt hos SIND för service och samordning av verksamheten. Samordningsverksamheten bör emellertid inte överbetonas på bekostnad av den direkta rådgivningsverksamheten.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 73

Energikonsulentverksamheten bör byggas ut successivt och bör efter en treårsperiod omfatta samtliga utvecklingsfonder. Verksamheten måste na-

turligtvis anpassas till företagsstrukturen i resp. län. Det betyder att rådgivningen kan vara av något olika omfattning och inriktning inom olika län.

Jag anser att det är angeläget att snabbt komma i gång med en mera

omfattande rådgivningsverksamhet på energiområdet. SIND har i sitt förslag angett att åtta energikonsulenter bör kunna inleda rådgivningsverk-

samhet under nästa budgetår. För egen del anser jag att det bör vara möjligt att etablera energikonsulentverksamhet i ytterligare några län re-

dan nästa budgetår. SIND har tagit upp frågan om att komplettera utvecklingsfondernas företagarregister med olika typer av energiuppgifter som bl. a. energikon-

sulenterna skulle kunna använda i sin verksamhet. Jag har erfarit att

utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m.m. f.n.

studerar i vilken omfattning man bör kräva energiredovisning av olika

typer av företag. I avvaktan på eventuella förslag från utredningen och

ställningstagande till dessa bör enligt min mening inga särskilda resurser

satsas för att komplettera företagarregistren med energidata.

Verksamheten med energikonsulenter bör i enlighet med SIND:s förslag kompletteras med branschkunniga energiexperter för vissa branscher.

Som jag tidigare har anfört bör ansvaret för detta slag av energirådgivning i

första hand åvila näringslivet självt. Inledningsvis anser jag emellertid att

visst statligt stöd behövs för att etablera verksamheten. SIND har i anslutning till den tidigare bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder utarbetat energisparhandböcker

avseende olika branscher och en för industrin mera allmänt inriktad energisparhandbok. Det är en angelägen uppgift för SIND att även fortsättningsvis ta fram material av detta slag. Materialet torde utgöra ett viktigt

arbete finansieras inom ramen för de medel som avsätts för energirådgivningen.

Mot bakgrund av energiprovningsutredningens förslag, som jag tidigare

har redovisat (avsnitt 4.2.2), anser jag att SIND bör ha möjlighet att stödja utveckling av energitekniska provnings- och mätmetoder, inkl. utveckling

av provningsutrustning härför, inom områdena industriell utveckling och

biobränslen. SIND bör därvid från energihushållningssynpunkt avväga

behovet av stöd till utveckling av sådana metoder mot behovet av stöd till andra åtgärder för energihushållning som enligt mina förslag skall finansi-

eras inom ramen för resurserna avseende energirådgivning. Kostnaderna

för detta stöd bör därför bestridas inom denna ram.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att även fortsättningsvis dels samla in kunskap om hur man kan spara energi eller ersätta olja med andra

bränslen inom industrins olika branscher och näringslivet i övrigt, dels föra ut dessa kunskaper till energianvändarna genom information, utbildning

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 74

och rådgivning. Sådana kunskaper är också värdefulla bl.a. vid bedömningar om framtida energitillförselbehov. Ansvaret för att samla in och sprida dessa uppgifter till företagen anser jag — i likhet med vad föredraganden anförde i 1979 års energiproposition (prop. 1978/79:115 bil. I s. 92) — i första hand åvilar näringslivet självt. Viss statlig medverkan är emellertid befogad. Viktig basinformation om utvecklingen inom industrisektorn finns i den reguljära officiella statistiken. De utredningar om industrins energianvändning som SIND har i uppdrag att kontinuerligt bedriva är en viktig del av statens insatser. En annan viktig del är att samla in och till företagen sprida de erfarenheter om olika energisparande åtgärder som har vunnits i anslutning till den energibidragsverksamhet som SIND har bedrivit. Näringslivets organisationer har också i anslutning till mina överläggningar med dem våren 1980 utfäst sig att bidra med att sprida sådan information. Det nämnda utredningsarbetet hänger nära samman med SIND:s uppgifter rörande energirådgivningsverksamheten. Utredningsverksamheten och övriga uppgifter som rör utvecklingen av energianvändningen inom olika industribranscher bör därför fortsättningsvis ses som en av SIND:s ordinarie uppgifter. Kostnaderna för verksamheten bör bestridas inom den medelsram som bör avsättas för energirådgivning till näringslivet.

Som jag tidigare har anfört bör stödet till rådgivning i energifrågor på samma sätt som för utbildningsåtgärder finansieras via oljeersättningsfonden. Behovet av medel för den rådgivningsverksamhet m. m. jag nu har beskrivit kommer jag i det följande att beräkna till 9 milj. kr. för nästa budgetår. |

Jag har nyss nämnt att energikonsulentverksamheten bör byggas ut under en treårsperiod. Medelsbehovet för denna verksamhet samt övrig rådgivningsverksamhet, stöd till utveckling av energitekniska provningsmetoder m. m. och till den utbildningsverksamhet jag nyss har beskrivit kommer jag i det följande (kapitel 14) att beräkna till sammanlagt 65 milj. kr. för den första treårsperioden.

Därefter bör för rådgivningsverksamheten m. m. — på samma sätt som jag nyss har förordat beträffande utbildningsverksamheten — en mera genomgripande utvärdering av verksamheten genomföras. Därmed bör man få ett värdefullt underlag inför den omprövning av energihushållningsprogrammet som bör ske i mitten av 1980-talet.

Vid mina överläggningar med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m. fl. framfördes önskemål om mera regelbundna diskussioner eller andra kontakter mellan staten och näringslivet rörande näringslivets energihushällning. Det bör ankomma på SIND att upprätthålla sådana kontakter. Enligt vad jag har erfarit överväger SIND f.n. en lämplig form härför. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att man på lämpligt sätt kompletterar redan befintliga samarbets- eller informationsgrupper. Sådana arbetsformer bör möjliggöra att åtgärder för näringslivets energihushållning utformas i nära samverkan med näringslivet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 75

Enligt 136 a § byggnadslagen kan, som jag nyss har nämnt, bl. a. energi-

hushållningen hos vissa större energianvändare prövas vid nyanläggning eller utbyggnad av verksamheten. En översyn av 136 a & byggnadslagen sker f.n. inom regeringskansliet bl. a. mot bakgrund av rapporten (Ds Bo 1980: 2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m. m. Frågan om formerna för energihushållningsprövning kommer vidare att övervägas

sedan utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. har avslutat sitt arbete.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om ett nytt statligt stödsystem avseende åtgärder för att ersätta olja eller spara energi (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). Stödet ersätter i vissa delar det tidigare bidragssystemet för energibesparande investeringar inom näringslivet.

Syftet med det nya stödet är i första hand att stimulera introduktion och

kommersialisering av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö-

det är inriktat på åtgärder som kan få effekt redan under 1980-talet och

åren närmast efter år 1990. Stödet lämnas fr. o. m. den I januari 1981.

Stödet, som även är en viktig del i det program för oljeersättning som jag

i det följande (kapitel 6) kommer att föreslå, är inriktat på teknik som

baseras på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Verksamheten finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Avgiften, som tillförs en särskild fond — oljeersättnings-

fonden —, är 24 kr. per m? olja och beräknas medföra att ca 500 milj. kr. ställs till förfogande för stödverksamheten under det första året. För den första treårsperioden beräknas stödbehovet uppgå till 1700 milj. kr. Stöd kan enligt reglerna i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för

åtgärder för att ersätta olja, m. m. lämnas till prototyper och demonstra-

tionsanläggningar, investeringar i fullskaleanläggningar med stora kom-

mersiella risker, speciella investeringar i fullskaleanläggningar med måttliga risker samt vissa energibesparande åtgärder i befintliga byggnader och

processer I näringslivet. Ett väsentligt inslag i stödgivningen är att stödet inte skall vara den enda

finansieringskällan i ett projekt. För prototyper och demonstrationsanläggningar kan stöd lämnas med högst 75 7 av totalinvesteringen, varav högst 5072 kan utgöra bidrag. För övriga åtgärder lämnas lån med högst 5076

med i vissa fall villkorlig återbetalningsskyldighet.

Som jag tidigare har anfört är det av vikt att ny teknik för energihushåll-

ning tas fram och introduceras inom näringslivet och att de statliga styrmedlen för energihushållning inom industrin inriktas mot att bl.a. stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Den beslutade förstärkningen av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar ser jag som ett verksamt medel för att nå

dessa syften. Det blir också en viktig del av rådgivningsverksamheten att

föra ut de kunskaper som genom bl. a. stödverksamheten inhämtas om ny teknik.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 76

Från fonden kan lån vidare lämnas till vissa större spillvärmeprojekt. Jag

återkommer härtill i det följande (avsnitt 8.3.4).

Stödverksamheten administreras f.n. av en särskild delegation (I

1980: 08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Jag återkommer i det

följande (avsnitt 11.4.3) till frågan om den framtida administrationen av

denna verksamhet.

En viktig del av de styrmedel som främst på längre sikt kan påverka

energianvändningen inom industrin är de insatser som görs för forskning och utveckling. Insatserna inom detta område syftar bl.a. till att komplet-

tera företagens och branschorganens egen utvecklingsverksamhet för att förändra produktionsprocesserna med hänsyn till ökade energipriser och för att gå över till andra bränslen än olja.

De insatser för energiteknisk forskning och utveckling under den närmaste treårsperioden som chefen för industridepartementet efter samråd med mig i det följande kommer att förorda (avsnitt 15.2.3.6) innebär en

koncentration av det statliga stödet till områden där stora mängder energi,

främst olja, kan sparas genom införande av ny teknik. Han kommer därför

att förorda att omfattande utvecklingsinsatser även fortsättningsvis görs

inom områdena trä, massa och papper samt järn och stål. Inom verkstads-

och kemiindustrierna förutses en något snabbare utveckling under 1980talet än inom övriga branscher. Detta innebär att investeringar i produk-

tionsutrustning m. m. inom dessa branscher kan komma att ske snabbare

områden utveckla och introducera ny teknik.

Resultat i form av minskad oljeförbrukning och effektivare energian-

vändning i övrigt av nu nämnda insatser bör i huvudsak kunna föreligga

från senare delen av 1980-talet och framåt.

Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört om ett program för industrins och vissa delar av det övriga näringslivets energihushållning under 1980-talet följande. Företagens ansvar för en bättre energihushåll-

ning betonas. Förutom prispåverkan är vissa andra styrmedel nödvändiga. Jag har framhållit att dessa styrmedel bör bestå av en ökad satsning på att

föra ut kunskap om bl. a. möjliga cnergisparåtgärder genom statligt stöd till utbildning och rådgivning. De viktigaste styrmedlen bör därutöver vara ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara

energi och till prototyper och demonstrationsanläggningar samt stöd till forskning och utveckling. Huvuddelen av stödverksamheten bör finansieras genom avgifter på oljeprodukter.

4.3.4 Energibehov år 1985 och 1990

Industrins energianvändning påverkas av den ekonomiska utvecklingen inom och utom landet. LU 80 presenterar två huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen

i Sverige under perioden 1979—1985. Industrin spelar en avgörande roll för

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 77

möjligheterna att uppnå den utveckling tillbaka mot extern balans i svensk

ekonomi som anges i LU 80:s alternativ 1. I detta alternativ förutsätts en

genomsnittlig årlig ökning av industrins bruttoproduktion på 3,6 6 medan

motsvarande ökning i alternativ 2 endast uppgår till 0,82. I alternativ 1 möjliggörs därigenom en snabbare omvandling av industristrukturen än i

alternativ 2.

Utvecklingen av industrins investeringar skiljer sig också mycket mellan de två alternativen. I alternativ I förutsätts investeringarna öka med i genomsnitt 872 per år under perioden 1979-1985. medan de beräknas

minska med 1,84 per år i alternativ 2. En högre investeringstakt medger

som regel snabbare införande av ny teknik. Industrins energieffektivitet

förväntas därför öka snabbare i alternativ I än i alternativ 2. De olika förutsättningarna beträffande industrins utveckling leder till att energianvändningsnivåerna i.de två alternativen skiljer sig åt kraftigt.

Enligt SIND:s beräkningar blir industrins energianvändning år 1985 25 TWh högre i alternativ 1 än i alternativ 2. Den högre energiartvändningen i alternativ I beror på den högre industriproduktionen och en större andel

energiintensiv industri, vilka faktorer dock motverkas av den högre energieffektiviteten i detta alternativ. I LU 80 framhålls att möjligheterna försvåras att nå balans under 1980talet om inte en förändring av utvecklingen mot ökad balans i samhällseko-

nomin startar redan under 1980-talets första hälft. De största ökningarna av t.ex. näringslivets investeringar och bruttonationalprodukten måste ske under denna tid. De energianvändningsnivåer som jag kommer att beräkna för industrin för år 1985 och 1990 speglar därför inte en jämn utveckling av

energianvändningen under 1980-talet. SIND:s prognos till år 1990 baseras på bedömningar i LU 80-arbetet om

industrins utveckling under 1980-talet. Beräkningarna baseras på en genomsnittlig årlig ökning av produktionsvolymen inom industrin på 3,44. Det är framför allt den kemiska industrin och verkstadsindustrin som beräknas öka sina andelar av den totala industriproduktionen. Skogsindu-

strin samt järn- och stålindustrin väntas också öka sina andelar något.

SIND räknar i prognosen med att den specifika energiåtgången, dvs. energianvändningen i förhållande till produktionen. minskar med i genom-

snitt 1,2 Z per år under perioden 1978/79—1990. För el beräknas en ökning

en minskning på 3,30 per år. Utvecklingen varierar mellan olika branscher. Kraftiga minskningar av den specifika oljeåtgången beräknas ske i skogsindustrin och den kemiska industrin.

SIND räknar med att den antagna energieffektiviseringen sammanlagt

leder till att industrins energianvändning år 1990 blir ca 25 TWh lägre än

om ingen effektivisering äger rum. SIND räknar också med att en omfattande substitution av olja kommer att ske inom industrin. År 1990 beräknas denna uppgå till ca 16 TWh, varav kol svarar för ungefär hälften. Resten

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 78

avser torv, skogsavfall. naturgas och el. Sammanlagt innebär SIND:s antaganden om effektivisering och substitution att industrins användning av olja beräknas bli ca 3,3 milj. ton lägre än om dessa antaganden inte hade gjorts.

SIND har också beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre

tillväxt inom industrin. Beräkningarna omfattar alternativa bedömningar om tillväxten inom vissa branscher. BI. a. antas en betydande minskning

jämfört med i LU 80 av produktionsvolymen för gruvor samt järn- och metallverk. :

SIND beräknar energianvändningen inom industrin år 1990 till 192 TWh

i sin huvudprognos. I alternativet med lägre tillväxt beräknas cnergian-

vändningen bli 175 TWh eller 17 TWh lägre.

Stora krav kommer att ställas på industrin för att vi skall kunna nå balans i svensk ekonomi under 1980-talet. Den utveckling av exportindutrin som följer av kravet på extern balans nödvändiggör en snabb industri-

tillväxt. Enligt uppgifter i LU 80 kan, som jag har anfört tidigare idag. t.ex.

verkstadsindustrin och den kemiska industrin väntas öka sin andel av den totala industriproduktionen.

Det är enligt min mening av stor vikt att industrin kan få tillgång till den

energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet på energi får inte hindra cn eljest möjlig produktionsökning. Samtidigt är det nödvändigt att effektivi-

teten i energianvändningen ökas. Effektiva åtgärder för energihushållning

och oljeersättning inom industrin bör genomföras under 1980-talet. Sådana

åtgärder kan också medverka till att på sikt stärka industrins konkurrens-

kraft.

Utveckling av ny teknik m.m. för energihushållning och oljeersättning kan också leda till industriella utvecklingsmöjligheter för bl. a. verkstadsindustrin.

Enligt min bedömning anser jag det rimligt att räkna med en energian-

vändningsnivå år 1985 på 170-185 TWh, varav 47—55 TWh el. För år 1990

bedömer jag att nivån bör vara 175—190 TWh, varav 53—59 TWh cl.

Med dessa användningsnivåer skulle energianvändningen öka med resp.

knappt 24 och drygt 32 per år i genomsnitt under perioden 1979-1985 och med resp. drygt 1 Zz och knappt 296 per år under perioden 1979— 1990. För el och andra bränslen än olja beräknas ökningstakten bli högre. An-

vändningen av olja beräknas minska.

4.4 Energihushållningsprogram för bostäder, service m. m.

Jag kommer i det följande att informera om den närmare utformningen av energihushållningsprogrammet för sektorn bostäder, service m. m. samt att närmare ange vissa riktlinjer för rådgivning för att spara energi inom

jordbruk och trädgårdsnäring.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 79

4.4.1 Nuvarande energianvändning

Drygt 40Z av den totala energianvändningen i landet eller drygt 170 TWh, varav ca 40 TWh el. avser användningen inom scktorn bostäder. service m.m.' Denna energianvändning omfattar all energianvändning utanför industrin och transportområdet, dvs. användningen i förutom bostäder, bl.a. den offentliga sektorn, handel, byggnadsverksamhet, jord-

bruk, skogsbruk och fiske m. m.

Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av bostäder och lokaler. Sammanlagt åtgår ca 80 Zz: av energianvändningen för detta inkl. varmvattenberedning. Jag kommer i det följande (kapitel 8) att redovisa energianvändningen för uppvärmning. Användningen av elenergi för hushållsapparater och belysning i bostäder utgör ca 892 av den totala

energianvändningen inom sektorn bostäder, service, m. m.

Energianvändningen inom sektorn påverkas framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas beskaffenhet och skötsel. Vidare har naturligtvis klimatet stor betydelse, liksom även brukarbeteenden. Det sätt på vilket bostäderna m.m. uppvärms har betydelse bl. a. för andelen el i den totala energianvändningen.

Under efterkrigstiden har energianvändningen inom denna sektor liksom

inom andra scktorer ökat kraftigt. Antalet bostäder och deras volym samt

värmestandarden har ökat väsentligt under denna tid. Under perioden 1965-1973 beräknas energianvändningen inom sektorn ha ökat med i

genomsnitt 3,7 96 per år. Under perioden 1973-1979 har användningen av energi ökat med i genomsnitt 0,5 2 per år räknat på temperaturkorrigerade

värden. Som jag tidigare har anfört tyder tillgängliga uppgifter på att en

lageruppbyggnad — utöver det normala — skedde hos energianvändarna

under år 1979. Om 1979 års användningssiffra korrigeras härför blir den genomsnittliga ökningen under perioden 1973-1979 mindre än 0,5 96 per år. Användningen av bränsle har minskat medan elanvändningen har ökat kraftigt under perioden.

Utvecklingen av energianvändningen under de senaste åren torde bero på flera faktorer. Sannolikt torde den dämpade realinkomstutvecklingen till viss del ha påverkat energianvändningen. Stor betydelse torde också effekten av genomförda encergisparåtgärder ha haft. Oljekrisen 1973-1974 med åtföljande kraftiga oljeprishöjningar ledde till en ökad energimedve-

tenhet och till ökad lönsamhet för energihushållande åtgärder. Detta tillsammans med insatta åtgärder, bl. a. statligt stöd för energisparande inves-

teringar, har lett till att ett stort antal energihushållande åtgärder har vidtagits i bostäder och andra byggnader.

Jag kommer först att behandla frågor om energihushållning i byggnader och går därefter över till att behandla andra frågor om energihushållning inom sektorn samt vissa informationsfrågor.

! Uppgifterna avser preliminära och temperaturkorrigerade värden för år 1979.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 80

4.4.2 Byggnader

Staten har sedan år 1974 vidtagit omfattande åtgärder för energihushållning i byggnader.

För nybyggnad finns sedan år 1975 krav i byggnadsstadgan (1959: 612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1980:408) på att byggnad skall utföras så att den möjliggör god energihushållning (44 a §). Vidare finns krav på att byggnad eller del av byggnad, som har uppförts i enlighet med bestämmel-

serna om god energihushållning, skall underhållas så att möjligheterna till god energihushållning i skälig utsträckning bibehålls (50 §). I tillämpnings-

föreskrifterna till byggnadsstadgan, Svensk byggnorm (SBN). finns vidare föreskrifterna som reglerar byggnaders och installationers utformning m. m. vid ny-, om- eller tillbyggnad. Energianvändningen i byggnader som

uppförs enligt de nya bestämmelserna beräknas uppgå till i genomsnitt

hälften av energianvändningen i byggnader uppförda i början av 1970-talet. Under år 1980 har en begränsad revision av SBN genomförts vilken bl. a. medfört en skärpning av kraven på värmeisolering i vissa typer av industri-

byggnader.

Statliga lån och bidrag lämnas sedan är 1974 för energibesparande åtgär-

der i befintliga bostäder m. fl. byggnader. Under perioden den 1 juli 1974—

den 31 december 1979 har sammanlagt ca 4000 milj. kr. beviljats i stöd till energisparande åtgärder i byggnader exkl. näringslivets byggnader. Huvuddelen av det totala stödet avser lån. Mer än 90 av det totala stödet

avser bostäder. De åtgärder i bostäder samt statliga och kommunala bygg-

nader som har erhållit stöd beräknas medföra en energibesparing på sammanlagt drygt 5 TWh per år. Bostäderna svarar för ca 3 TWh härav. Jag kommer strax att också redovisa det energisparande som har skett i statliga och kommunala byggnader.

Riksdagens beslut våren 1978 med anledning av förslaget till energisparplan för befintlig bebyggelse (prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31, rskr 1977/ 78: 345) innebar att riksdagen slog fast en hög ambitionsnivå för ett program för energibesparande åtgärder inom befintlig bebyggelse. Målet for-

mulerades så att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i det

befintliga byggnadsbeståndet skall vara ca 35 TWh lägre år 1988 än vid

beslutstillfället. En omprövning av programmet förutsattes ske inför bud-

getåret 1981/82. En speciell delegation, energihushällningsdelegationen. tillkallades för att bl.a. följa och samordna arbetet med energisparplanens

genomförande och utvärdering.

Andra åtgärder som har vidtagits för att spara energi i byggnader avser

information, rädgivning och utbildning. Bl.a. har många kommuner med

hjälp av statligt stöd byggt upp en organisation för rädgivning och besikt-

ning avseende energihushållning i byggnader. Satsningar har också gjorts inom energiforskningsprogrammets rum för att ta fram ny energisnål teknik. Arbetet har hittills varit inriktat bl.a. på

att tå fram energisparande teknisk utrustning. Åtgärderna har avsett bl. a.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 81

isolerings- och tätningsteknik, reglersystem, ventilationsteknik med värmeåtervinning och utrustning för styrning och reglering av klimathållningen. Vidare har betydande insatser gjorts beträffande utnyttjande av solvärme, värmepumpar och värmelager.

Sedan år 1977 lämnas stöd till forskningsriktat experimentbyggande. Detta stöd har betydelse för att bl.a. föra ut forskningsresultaten till praktisk användning.

Flera förslag har under den senaste tiden lagts fram som rör energihus-

hållningen i byggnader.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse lagt fram underlag för statsmakternas omprövning av energisparplanen. Delegationen har härvid lagt fram förslag om framtida program för energihushållning i befintlig bebyggelse. Delegationen föreslår bl.a. att som riktmärke för energisparverksamheten sätts

en nivå som motsvarar alternativ III i energisparplanen. Delegationen

understryker dock att omfattningen av och avvägningen mellan olika åtgärder självfallet måste bestämmas i ljuset av övergripande samhällsekonomiska bedömningar. Delegationen föreslår vidare att genomförandet av

sparplanen sker i tre samordnade program nämligen ett energisparpro-

gram, ett ombyggnadsprogram och ett program för användning av alterna-

tiva energikällor i byggnader. Vidare föreslås förändringar i det ekonomis-

ka stödsystemet bl. a. borttagande av bidrag till flertalet energibesparande

åtgärder och stöd till vissa åtgärder som inte får stöd enligt nu gällande regler. Till dessa åtgärder hör bl. a. övergång till fastbränsleeldning i mind-

re anläggningar samt övergång till uppvärmning och varmvattenberedning

med el om denna inte är s.k. direktverkande. Vidare föreslår delegationen

bl.a. att besiktning fr.o.m. den 1 juli 1982 skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd till bostadshus samt att regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar genomförs.

Elanvändningskommittén (ELAK) har i sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och olja lagt fram förslag som syftar till ökad användning av el vid uppvärmning av byggnader och flexiblare värmesystem i byggnader vad avser utnyttjade energislag. Dessa förslag behandlar jag i det följande (avsnitt 8.5).

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra föl-

jande.

En aktiv och ambitiös energihushållning är ett grundläggande krav för att nå en ökad försörjningstrygghet inom energiområdet. Stora möjligheter

till besparingar finns inom bebyggelsesektorn.

Chefen för bostadsdepartementet kommer enligt vad jag har erfarit att efter samråd med mig senare att lägga fram förslag angående energihus-

hållning i byggnader under 1980-talet. Hon kommer därvid bl.a. att be-

handla förslagen från energihushållningsdelegationen och vissa förslag från ELAK. Riktlinjerna och styrmedlen för energihushållningen kommer en- 7 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 82

ligt vad jag har erfarit att ligga i linje med de riktlinjer och styrmedel som jag tidigare har föreslagit bör gälla för hushållning inom sektorn bostäder, service, m.m.

Energihushållningsåtgärder i byggnader bör avvägas mot åtgärder för tillförsel. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energisparandet i byggnader hänsyn måste tas till befintliga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta gäller som jag tidigare har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheterna att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

När det gäller de statliga styrmedlen bör utgångspunkten vara en prissättning inkl. skatt som speglar målen inom energipolitiken. Vidare bör rådgivning, besiktning, utbildning och information få en allt större tyngd framöver. Chefen för bostadsdepartementet kommer också att föreslå förändringar av det ekonomiska stödet till energisparande åtgärder.

Betydande satsningar bör också göras för att ta fram och pröva ny teknik för energihushålining i byggnader. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att lägga fram förslag om insatser för forskning och utveckling rörande energihushållning i befintliga byggnader. Insatserna, som avser industriellt utvecklingsarbete, omfattar åtgärder inom bl. a. områdena värmeåtervinning och isolering samt styr- och reglerteknik.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare att senare lägga fram förslag om fortsatta resurser till energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet rörande bebyggelsen och till utveckling av cnergiteckniska provningsmetoder samt om lån till experimentbyggande m. m.

4.4.3¶Övrigt

Energianvändningen inom sektorn bostäder, service m. m. omfattar — förutom energianvändningen för uppvärmning av byggnader — användningen av energi för andra ändamål hos hushållen, den del av näringslivet som inte är industri, t.ex. handel, servicenäringar, jordbruk, skogsbruk och fiske samt statlig och kommunal verksamhet.

Konsumentverket arbetar löpande med frågor om bl. a. hushållens energihushållning. Verkets åtgärder inom energiområdet omfattar bl.a. provning — i samarbete med andra berörda organ — av olika produkter inom energiområdet t. ex. av tätningslister. braskaminer, oljeeldade villapannor och solfångare. Verket bevakar också frågor om vilseledande och överdrivna löften om encergisparresultat vid marknadsföring av olika produkter. Reglerna i marknadsföringslagen (1975: 1418) ger möjlighet att kräva att företagen ger konsumenterna sådan produktinformation som har väsentlig betydelse för konsumenterna. Inom ramen för dessa regler har verket år 1977 träffat en överenskommelse med bilbranschen om riktlinjer för information om nya personbilars bränsleförbrukning. Riktlinjerna, som har

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 83

omarbetats år 1979, omfattar regler om hur och var information skall lämnas. Underlag för informationen skall enligt riktlinjerna tas fram genom provning.

Konsumentverket har vidare fastställt riktlinjer för information om energiförbrukningen hos vissa hushållsapparater såsom kylar. frysar och hushållsugnar. Riktlinjerna har trätt i kraft under år 1980. Verkets fortsatta arbete med energideklarationer omfattar, enligt vad jag har inhämtat, bl. a. disk- och tvättmaskiner samt fritidsbåtar. En utredning (H 1979:05), varuprovningskommittén, har i uppgift att bl.a. utvärdera den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt att inventera de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används i konsumentinformationen. Utredningens arbete bör få betydelse även för prov-

ning av energitekniska egenskaper. Konsumentverkets olika åtgärder bör ses som en stimulans för att få fram energisnåla produkter och information till framför allt hushållen om

dessa. Konsumentverkets arbete inom detta område har i prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten, m. m. (bil. 10, NU 1980/81:28, rskr 1980/81: 134) angetts som en av de arbetsuppgifter som verket bör prioritera.

Åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits inom stat och kommun. För att ge en samlad bild av vidtagna åtgärder redovisar jag även åtgärder som avser uppvärmning av statliga och kommunala byggnader.

Inom statsförvaltningen har bl.a. byggnadsstyrelsen, vars främsta uppgift är att anskaffa och förvalta lokaler åt civila statliga myndigheter, sedan år 1974 genomfört energibesparande åtgärder i de byggnader som förvaltas av styrelsen. Den genomsnittliga specifika energianvändningen för styrelsens fastigheter har till följd härav under perioden fram till juli 1979 — enligt uppgifter i energihushållningsdelegationens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse — minskat med närmare 2090. Energibesparande åtgärder har också vidtagits i de byggnader som förvaltas av fortifikationsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen har vidare bedrivit informationskampanjer vilka har riktats till alla anställda i statlig förvaltning. Liknande åtgärder har vidtagits också inom försvarets anläggningar.

Genom förordningen (1976:757) om vissa åtgärder inom statsförvaltningen för att minska förbrukningen av energi (ändrad 1979: 735) har vidare regler avseende cenergihushållning i de statliga myndigheternas verksamhet utfärdats. År 1979 ändrades reglerna i förordningen bl. a. i syfte att förstär-

ka de initierande och rapporterande funktionerna. Bl. a. infördes regler om

att energisparkommittén efter samråd med byggnadsstyrelsen skall lämna föreskrifter om arbetet för av myndigheten utsedda energisparledare eller energigrupper. Enligt vad jag har erfarit kommer sådana föreskrifter att utfärdas inom kort. Dessa regler torde bidra till förbättrade insatser för cenergihushållning inom de statliga myndigheterna.

Kommuner och landsting har också, bl. a med statligt ekonomiskt stöd,

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 84

vidtagit en rad energihushållande åtgärder i sina byggnader. Den ärliga

bruttoenergibesparingen av de åtgärder som har fått stöd under perioden

juli 1974 — december 1979 beräknas enligt energihushällningsdelegationens rapport till ca 2 TWh. De flesta åtgärderna har genomförts i skolor, sjukhus m.m. och kontor. Många kommuner har också bildat energispar-

kommittéer för att stimulera energihushållningen bl.a. inom kommunens egna byggnader och förvaltningar. Föreskrifter om energihushållningen

inom kommunernas förvaltningar har också utfärdats inom ett antal kommuner. Kommunerna vidtar härutöver en rad åtgärder för att stimulera

energihushållningen hos fastighetsägare, hushåll m. fl. Enligt min mening har det offentliga ett stort ansvar bl.a. när det gäller

att hushålla med energi. Det gäller naturligtvis i all synnerhet statens och kommunernas egna byggnader och verksamheter. Arbetet för energihus-

hållning inom dessa områden bör därför bedrivas kraftfullt under 1980-

talet.

Energilanvändningen inom jordbruk och trädgårdsnäring uppgår till to-

talt ca 15 TWh varav ca 7 TWh avser uppvärmning m.m. av bostäder.

Användningen motsvarar ca 496 av den totala slutliga energianvändningen

i landet. Energianvändningen avser drivmedel för lantbrukets maskiner,

elenergi för drift av maskiner och bränslen för uppvärmning och torkning av spannmål m. m. Som bränsle används huvudsakligen olja. Möjligheter-

na är dock goda att för uppvärmningsändamål m.m. inom jordbruket

ersätta olja med inhemska bränslen genom att sådana finns tillgängliga

inom lantbruket i betydande utsträckning.

Statliga bidrag till energibesparande åtgärder inom jordbruk och träd-

gårdsnäring infördes år 1974. Bidragen till åtgärder i jordbruket har liksom

bidragen till övriga åtgärder i näringslivets byggnader och processer upphört vid utgången av år 1980. Bidrag till åtgärder i trädgårdsnäringens

byggnader lämnas dock även under första halvåret 1981. Stöd till proto-

typer och demonstrationsanläggningar kan lämnas från oljeersättningsfonden fr.o.m. den 1 januari 1981. Av tillgängliga uppgifter framgår att SIND

har beviljat bidrag till åtgärder i jordbruket med sammanlagt ca 5,6 milj. kr.

t.o.m. den 30 juni 1980. För bidrag till åtgärder inom trädgårdsnäringen har riksdagen enligt vad jag har nämnt i det föregående anvisat sammanlagt 32 milj. kr. Sammanlagt har hittills beviljats bidrag till ca I 200 energibe-

sparande projekt och till vissa prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag ta upp vissa frågor om energianvändningen inom lantbruket och trädgårdsnäringen.

Energihushållning inom lantbruket är inte bara en fråga om att spara energi utan även en strävan att gå över till nya energisnålare tekniker liksom att utveckla och utnyttja förnybara energitillgångar såsom skogsråvara, halm, torv och särskilda energigrödor samt solvärme, vindkraft och spillvärme.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 85

Det finns enligt min mening goda möjligheter att spara energi och att gå över till andra bränslen än olja inom lantbruket och trädgårdsnäringen. För att möjliggöra detta behöver energianvändarna bl.a. få kunskap om de energibesparande åtgärder som kan vidtas och hur dessa bör utföras.

Statens åtgärder för energihushållning inom jordbruket och trädgårdsnä-

ringen bör därför inriktas mot information och rådgivning. Som jag anförde i propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja m.m. (prop. 1980/ 81:49) finns det goda skäl för en betydande satsning på rådgivning inom energiområdet vad gäller främst mindre och medelstora företag. Jag framhöll vidare att principen bör vara att stöd till utbildning och rådgivning i energibesparingssyfte bör finansieras från oljeersättningsfonden. Detta gäller även rådgivning till företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Jag har tidigare betonat att näringslivet bör ha ett ansvar för att föra ut kunskap om en rationell energianvändning. Detta bör givetvis gälla också den del av näringslivet som avser jordbruk och trädgårdsnäring. Enligt vad jag har erfarit har ett stort intresse visats från näringarnas sida för dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock nödvändiga.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag anser det angeläget med energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring. Lantbruksstyrelsen

och lantbruksnämnderna bedriver rådgivning för att effektivisera jordbru-

ket och trädgårdsnäringen. Kunskaper och erfarenheter om jordbruks- och

trädgårdsföretag finns samlade hos dessa myndigheter. Det är därför naturligt att de svarar för den statliga rådgivningsverksamhet inom energiom-

rådet som är inriktad mot företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Rådgivningen bör inriktas mot områden där goda möjligheter finns till

energihushållning samt övergång till andra energislag än olja och där goda

resultat kan åstadkommas snabbt. Det är vidare viktigt att den sakkunskap och de erfarenheter som finns samlade hos de rådgivande organen för

näringslivets energihushållning i övrigt och för energihushållning i bostä-

der m. m. tas till vara och att ett meningsfullt samarbete utvecklas mellan de rådgivande instanserna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör särskilda medel för energiråd-

givning till jordbruk och trädgårdsnäring avsättas. Verksamheten bör — i

likhet med energirådgivningen till näringslivet i övrigt — finansieras via oljeersättningsfonden. Jag beräknar behovet av medel för rådgivningsverksamheten till 9 milj. kr. för treårsperioden 1981/82—-1983/84. För budget-

året 1981/82 kommer jag i det följande att beräkna behovet av medel för verksamheten till 3 milj. kr. Jag återkommer i det följande till dessa frågor vid min behandling av

anslagsfrågorna.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om behovet av stöd till utveckling av metoder m. m. för provning inom energiområdet föreslår jag att lantbruksstyrelsen får disponera medel för sådant stöd från tionde

huvudtitelns anslag B8. Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering,

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 86

m.m, Jag återkommer till denna fråga i samband med min behandling av övriga anslagsfrågor.

Fortsatta insatser för energiteknisk forskning och utveckling inom jordbruk och trädgårdsnäring kommer i det följande (avsnitt 15.2.3) att behandlas av chefen för industridepartementet när han tar upp frågan om ett nytt treårsprogram för energiforskningen. Insatserna inom jordbruket inriktas mot bättre klimathållning och torkningsmetoder samt inom trädgårdsnäringen mot energisnålare växthus. Erfarenheter från soivärmetillämpningar kan därvid vara av intresse. Härutöver föreslås inom tillförselområdet betydande insatser avseende utnyttjande av energiinnehållet i lantbrukets produkter.

När det gäller trädgårdsnäringen vill jag härutöver anföra följande. Växthusodlingen inom trädgårdsnäringen har i flera avseenden en särställning i energihänseende bland våra näringar. Odlingen bygger på möjligheterna att ta till vara solenergi och på att under tiden då denna inte räcker till, komplettera den med energi i form av främst olja. Kostnaderna för den tillförda energin uppgår idag till mellan 30 och 5092 av de totala kostnaderna i produktionen.

Sedan oljekrisen 1973-1974 har växthusodlingen haft ekonomiska problem vilka har medfört omfattande förändringar i odlingsinriktning och företagsstruktur. Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen de senaste åren genom särskilda lån och bidrag stött företagens anpassning till nya marknads- och produktionsförhållanden. Som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har anfört har trädgårdsnäringen enligt gällande bestämmelser nedsättning av energiskatten på elkraft och bränslen. Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringen lämnas f.n. enligt förordningen (1979: 428) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Stödet har haft stor betydelse för att underlätta företagens anpassning till höjda energipriser och har haft en god spareffekt. Energibesparingarna har kunnat åstadkommas till förhållandevis låga kostnader. Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete pågår och har resulterat i en helt ny teknik i fråga om både byggande och produktion. Omfattande investeringar för energihushållning behövs inom näringen.

För att åstadkomma en tidigareläggning av dessa investeringar bör bidrag till energibesparande åtgärder lämnas även under budgetåret 1981/82. Bidragsgivningen under detta år bör ses som en avtrappning av bidragsverksamheten. Bidrag bör inte lämnas efter utgången av budgetåret 1981/ 82.

Bidrag bör få beviljas med sammanlagt högst 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag återkommer i det följande till frågan vid min behandling av anslagsfrågorna.

De statliga satsningarna på information m.m. inom energihushållningsområdet sker främst genom energisparkommitténs verksamhet. Energisparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 med uppgift att

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 87:

handha bl.a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har

senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat till att

omfatta bl.a. samordning av och stöd till myndigheternas information om energisparande vid sidan av egna informationsåtgärder. Kommittén har vidare i uppdrag att i samråd med SIND fortlöpande följa energikonsumtionens utveckling och när det är motiverat, offentligt redovisa sina be-

dömningar samt att undersöka förutsättningar för att under icke krisförhållanden införa direkta restriktioner eller förbud mot vissa slag av energian-

vändning. En annan uppgift för kommittén är att efter samråd med byggnadsstyrelsen lämna föreskrifter för statliga energisparledares arbete och

att samordna rapporteringen angående energihushållningsarbetet inom de statliga myndigheterna. Kommitténs informationsarbete är inriktat på att

utarbeta informationsmaterial som vänder sig till olika målgrupper och att stimulera bl.a. kommuner, organisationer och företag att bedriva aktivi-

teter som leder till att allmänheten, företag m.fl. genomför energihushål-

lande åtgärder. Kommittén har också bedrivit projektverksamhet inom

olika områden.

Inom ramen för uppdraget rörande restriktioner eller förbud har kommittén även utrett sådana områden där andra styrmedel än restriktioner m.m. kan komma att bli aktuella. Kommittén lämnade i en rapport till

regeringen redan år 1976 en lägesbeskrivning avseende uppdraget. I rap-

porten konstaterade kommittén att det har visat sig vara mycket svårt att finna områden där restriktioner och förbud för icke krislägen kan föreslås.

Ett konkret förslag lades dock fram, nämligen att krav på obligatorisk startklocka vid användandet av motor- och kupévärmare övervägs. Vidare har kommittén lagt fram förslag om bl.a. åtgärder för energihushållning

inom förpackningssektorn.

Enligt mina förslag om styrmedel för energihushållningsprogrammet under 1980-talet bör inriktningen vara att restriktioner och förbud används med yttersta sparsamhet. Under krisperioder blir dock givetvis åtgärder av denna typ aktuella. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det

inte ändamålsenligt att utreda frågor rörande restriktioner eller förbud för

vissa slag av energianvändning annat än för krissituationer. Jag avser därför föreslå regeringen att energisparkommittén inte längre skall ha detta

uppdrag. Enligt min mening har energisparkommitténs informationsåtgärder under 1970-talet — tillsammans med energiprishöjningar och andra faktorer — otvivelaktigt lett till ett ökat medvetande om behovet av energihushållningsåtgärder och ökat kunskaperna om sådana åtgärder.

Åtgärder för att spara energi, ersätta olja med andra energislag och införa ny teknik behöver genomföras under 1980-talet för att vi skall kunna

minska oljeberoendet. Medverkan från många olika människor, myndighe-

ter, kommuner, organisationer m. fl. krävs för att vi skall röna framgång i ansträngningarna. Det är därför enligt min mening väsentligt att resurser

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 88

finns för en aktiv och snabb information till energianvändarna m. fl. Staten och kommunerna bör till stor del ta på sig ansvaret för denna information.

Det finns mot denna bakgrund behov av en sammanhållen statlig infor-

mationsfunktion inom energiområdet. Denna bör ha energipolitiska be-

dömningar som grund för sin verksamhet. En del av verksamheten bör vara att samordna och stödja informationsinsatser vid myndigheter som arbetar med energihushållningsfrägor. Den informationsverksamhet som hittills har bedrivits av energisparkommittén bör utgöra en del av arbets-

uppgifterna för den nya energimyndighet som jag i det följande kommer att föreslå skall inrättas fr.o.m. den I juli 1982. Grundprincipen för ansvarsfördelningen avseende informationen inom energihushållningsområdet bör. liksom hittills, vara att ansvaret åvilar de myndigheter som arbetar med energihushållning. Mitt förslag innebär att den nya myndigheten i

huvudsak tar över de uppgifter som energisparkommittén f. n. har. Energisparkommittén bör därmed upphöra den I juli 1982.

De ställningstaganden som jag nu har redovisat innebär att jag, i likhet

med flertalet remissinstanser. inte kan stödja det förslag som utredningen

om myndighetsorganisationen inom energiområdet har lagt fram om att ombilda energisparkommittén till en energisparnämnd. Jag återkommer i

det följande till denna fråga tavsnitt 11.4.5).

Den nya energimyndigheten föreslås inrättas den 1 juli 1982. Under budgetåret 1981/82 bör energispurkommittén bedriva verksamheten enligt

de riktlinjer som har gällt hittills. Kommittén bör dock, enligt vad jag har

anfört, inte ha i uppdrag att utreda frågor rörande restriktioner eller förbud. Chefen för industridepartementet har i budgetpropositionen 1981

(prop. 1980/81: 100 bil. 17) efter samråd med mig beräknat 15 milj. kr. för kommitténs verksamhet under nästa budgetär.

Jag går nu Över till att behandla energisparkommitténs förslag om startklockor för elektriska motorvärmare och om energibesparingar inom förpackningssektorn.

Beredningen av kommitténs förslag om startklockor har visat att säkra uppgifter om bl. a. möjlig energibesparing, antalet berörda bilar och lämplig typ av klocka inte föreligger. Prisökningarna på el under 1980-talet och

det ökade energimedvetandet torde tillsammans med informationsåtgärder

leda till att de reduceringar av elanvändningen som kan åstadkommas genom att begränsa inkopplingstiden för elektriska motorvärmare i tillräcklig utsträckning tas till vara utan att förbud eller restriktioner införs.

Jag har tidigare anfört att restriktioner och förbud bör användas med

yttersta sparsamhet. Mot denna bakgrund anser jag att förslaget om att

införa krav på obligatorisk startklocka vid användande av motor- och

kupévärmare inte bör genomföras.

I rapporten (ESK 1979:01) Energi och förpackningar föreslår energisparkommittén olika åtgärder för att minska energiåtgången inom för-

packningsområdet. Åtgärderna avser användning av oblekt papper för

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 89

förpackningar, övergång till returnerbara dryckes- och transportförpack-

ningar samt register över förpackningars energibehov som grund för ener-

gideklaration. Rapporten har i de delar som rör frågor om returglas och engångsförpackningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo

1980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar. 1 det följande kommer jag därför att uppehålla mig vid de delar i rapporten som rör

övergång till oblekt papper i förpackningar, returnerbara transportförpack-

ningar och energideklaration av förpackningar. En sammanfattning av förslagen och remissyttrandena över dessa delar av rapporten redovisas i bilaga 1.5.

Energisparkommittén föreslår att man från svensk sida initierar ett internationellt samarbete för att undanröja konkurrensnackdelar vid övergång

till oblekt papper och anmäler att kommittén avser att initiera förhandling-

ar med producenter med dominerande marknadsställning för sina produkter i Sverige i syfte att påskynda en övergång till oblekt papper i produkternas förpackningar. Kommittén föreslår också att något lämpligt organ får i uppdrag att initiera ett samarbete med berörda intressenter i

syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga befintliga system för returnerbara transportförpackningar. Slutligen föreslås att ett offentligt register över olika förpackningars energibehov upprättas under en försöksperiod av fem år som underlag för energideklaration av förpackningar.

Ett flertal remissinstanser anser att det är nödvändigt att spara energi på

alla områden och ställer sig positiva till de strävanden som kommit till uttryck i rapporten. De påpekar emellertid också att den energibesparing

som bedöms kunna uppnås om förslagen i rapporten genomförs utgör en förhållandevis liten del av landets totala energianvändning. En del remiss-

instanser ställer sig helt avvisande eller tveksamma till vissa delar av de

förslag som redovisas och framhåller att ytterligare underlag måste tas fram innan beslut kan fattas.

Av uppgifterna i energisparkommitténs rapport framgår att spareffek-

terna av de föreslagna åtgärderna uppskattas till förhållandevis låga värden

och att sparresultaten i hög grad är beroende av vad som är praktiskt möjligt att genomföra. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag

att det är angeläget att spara energi på alla områden. Det är emellertid nödvändigt att väga möjliga besparingar mot de insatser som behövs för att nå besparingarna.

Jag utgår från att de möjligheter till energibesparingar som kan finnas genom övergång från blekt till oblekt papper i förpackningar bevakas av

berörda branscher. Av rapporten framgår att en övergång från blekt till

oblekt papper i förpackningar kan innebära en försämrad konkurrenssitua-

tion för svenska förpackningsproducenter i förhållande till producenter i

utlandet och att därför denna fråga bör tas upp till behandling i internationella organ för att undanröja sådana nackdelar. Enligt min mening bör vi

från svensk sida stimulera till att dessa frågor diskuteras i internationella

sammanhang.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 90

Vi bör också försöka ta tillvara de möjligheter till användning av oblekt

papper i förpackningar för produkter där företagens internationella kon-

kurrenssituation inte påverkas. Energisparkommittén bör i detta syfte ta

upp överläggningar med sådana producenter på den svenska marknaden som har en dominerande marknadsställning i syfte att verka för en övergång till oblekt papper i förpackningar.

I rapporten framhålls att inte oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar. Remissinstanserna pekar bl.a. på att det behövs ytterligare faktaunderlag för att

belysa bl. a. eventuella kostnadsbesparingar. Vidare framgår av yttrande-

na att en omfattande standardisering av transportförpackningar har ägt

rum och att arbetet härmed alltjämt pågår.

För egen del anser jag det vara önskvärt att en ytterligare standardise-

ring av transportförpackningarna kommer till stånd om man därigenom kan bidra till besparing av energi till rimliga kostnader. Jag utgår från att intressenterna inom aktuella branscher bevakar dessa frågor och vidtar de åtgärder de anser befogade.

Syftet med energisparkommitténs förslag om register över förpackning-

ars energibehov är att inrikta tillverkning och användning av förpackningar

mot energisnålare sådana. Mot bakgrund av att det finns ett stort antal

olika processer för att framställa förpackningar och olika material i för-

packningarna anser jag att möjligheterna att åstadkomma rättvisande beräkningar av energiåtgången i olika förpackningar måste betraktas som

små. Genomförande av förslaget kan också leda till ett betungande upp-

giftslämnande. Det är vidare väsentligt att man i detta sammanhang beaktar förbrukningen av även andra resurser I samhället än energi. Bl. a. mot bakgrund härav är jag, i likhet med flertalet remissinstanser, inte beredd att förorda att energisparkommitténs förslag genomförs. Jag räknar med

att berörda branscher vidtar de åtgärder som de anser ändamålsenliga inom detta område.

4.4.4¶Energibehov år 1985 och 1990

Utvecklingen av den framtida energianvändningen inom sektorn bostäder, service m. m. beror bl. a. på förändringar i antalet lägenheter, dessas storlek och standard, fördelningen av lägenheterna på småhus och flerfa-

miljshus och utvecklingen av lokalbeståndet.

Fördelningen på uppvärmningsform påverkar, som jag tidigare har nämnt, också storleken av den slutliga energianvändningen inom denna sektor. En övergång till el- eller fjärrvärme minskar den redovisade användningen genom att energiomvandlingsförlusterna efter en sådan övergång redovisningsmässigt sett hamnar utanför sektorns energianvändning. Dessutom kan en övergång till el- eller fjärrvärme i sig innebära en förbätt-

rad energihushållning genom högre verkningsgrad i anläggningarna för

produktion av fjärrvärme än i enskilda pannor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 91

För hushållens användning av energi till annat än uppvärmning har bl. a.

inkomstutvecklingen betydelse. Som jag tidigare har nämnt har SIND dels gjort en prognos över den

sannolika utvecklingen av energianvändningen till år 1990, dels beräknat energiutvecklingen i LU 80:s två huvudalternativ för ekonomisk utveck-

ling till år 1985. Bostads- och lokalbestånden antas utvecklas likartat i de

två alternativen. Energisparandet beräknas lyckas bättre i alternativ I än i alternativ 2. SIND:s beräkningar visar på en minskning av energianvändningen inom bostäder, service m.m. på 2,1 Zz per år i genomsnitt i alternativ I och 1,3 Zz i alternativ 2 under perioden 1979-1985. Om korrigering

sker för att år 1979 var kallare än normal, blir den beräknade årliga

minskningen resp. 1,2 ec och 0,4 4 under perioden.

SIND:s beräkningar av bostadsbeståndets utveckling följer i prognosen

för perioden 1979— 1990 i stort de bedömningar som har gjorts av LU 80 för

hela 1980-talet. SIND räknar med att antalet lägenheter i småhus ökar med

i genomsnitt 1,4 Zz per år — motsvarande 23 000-24 000 lägenheter — och i flerbostadshus med 0,4 2 per år —- motsvarande 9000-10000 lägenheter

— till år 1990. Andelen småhus beräknas alltså öka under perioden, vilket leder till att den genomsnittliga energianvändningen per lägenhet i nya bostäder ökar. En viss tillväxt av lokalbeståndet antas också i beräkningar-

na.

För nya hus som uppförs enligt reglerna i SBN beräknas, som jag

tidigare har anfört, energiåtgången bli ungefär hälften mot energiåtgången i

hus uppförda i början av 1970-talet. Många hus som uppförs uppfyller med

god marginal kraven i nu gällande bestämmelser. SIND antar att åtgångs-

talen i nya bostäder minskar ytterligare något mot slutet av perioden till år 1990 på grund av effekter av ökade energipriser.

Den genomsnittliga energiåtgången i befintliga byggnader påverkas bl. a. av resultatet av energisparandet i befintlig bebyggelse.

SIND räknar i sin prognos till år 1990 inte med att sparåtgärder kommer

att vidtas i befintliga byggnader i sådan utsträckning att så mycket energi

sparas som omfattas av den av riksdagen beslutade ambitionsnivån för

energisparandet i befintlig bebyggelse. Verket räknar dock med en sänkning av den specifika energianvändningen både i bostäder och lokaler.

Andelen el- eller fjärrvärmda småhus beräknas enligt SIND:s prognos

öka från 34 2 till 54 Zz under perioden 1979-1990. Motsvarande uppgift

för flerbostadshus är 45 Ze till 68 Zz. En övergång till el- eller fjärrvärme

beräknas alltså ske både i småhus och flerbostadshus. Andelen enskild oljeuppvärmning minskar i motsvarande grad. Jag kommer senare i dag att behandla frågor om värmeförsörjning (kapitel 8). Av vad jag då kommer att framhålla framgår att jag räknar med en större övergång till el- och fjärr-

värme än vad SIND har gjort.

Utvecklingen av den privata konsumtionen påverkar den framtida ener-

gianvändningen hos hushållen. Under 1970-talet ökade denna konsumtion

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 92

med i genomsnitt 2 Z per är. Under 1980-talet väntas ökningstakten bli

betydligt mindre. Detta torde begränsa hushållens användning av energi.

Energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska under

perioden 1979—1990 med i genomsnitt 0,8 74 per år. Om energianvändningcen år 1979 temperaturkorrigeras beräknas minskningen bli i genomsnitt

0,3 Z per år. Oljeanvändningen beräknas minska medan användningen av el och andra bränslen än olja beräknas öka. Oljans andel av den totala cnergianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska från 71 +

år 1979 till 54 96 år 1990. Mot bakgrund av nyssnämnda prognoser och beräkningar samt de spar-

program som föreslås för 1980-talet finner jag efter samråd med chefen för

bostadsdepartementet det rimligt att räkna med en användningsnivå för

bostäder, service m. m. år 1985 på 150— 160 TWh, varav 60—52 TWh el och år 1990 på 140—155 TWh, varav ca 66-60 TWh el. De undre gränserna i intervallen har satts med beaktande av de förslag till besparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram scnare.

Fördelningen mellan el och bränslen inom denna sektor bestäms framför allt av industrins elbehov. Vid en låg industriell tillväxt och därmed ett lågt elbehov inom industrin finns större möjligheter att använda el för att

energianvändningsnivå inom bostäder, service m.m. nödvändigtvis för-

bunden med en låg elanvändningsnivå.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig minskning av energianvändningen inom sektorn bostäder, service m.m. med 3,2—-2.1 Zz under perioden 1979-1985 och med 2,4—1,4 under perioden 1979—1990. Användningen av bränsle beräknas minska medan clanvändningen beräknas öka. Om uppgifterna för år 1979 tempera-

turkorrigeras beräknas den genomsnittliga årliga minskningen av energian-

vändningen till 2,.3—1,3 2& under perioden 1979-1985 och till 1,9—1 4 under perioden 1979— 1990.

4.5¶Energihushållningsprogram för transportsektorn

Jag skall nu informera om riktlinierna för energihushållning inom trans-

portsektorn och om hur dessa riktlinjer bör utvecklas.

4.5.1 Nuvarande energianvändning

Närmare 20 4% av den totala energianvändningen och 30 94 av den slut-

liga användningen av olja i landet avser transportsektorn. All energian-

vändning för inrikes trafik samt den bunkring för utrikes sjöfart och flyg som sker i Sverige räknas in i sektorns energianvändning. De inrikes transporterna svarar för 84 ££ och bunkring för utrikes sjöfart och luftfart för 16 96 av transportsektorns energianvändning.

Den övervägande delen av cnergianvändningen avser biltrafiken. Per-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 93

sonbilarna svarar för drygt 60 6 och lastbilarna för drygt 20 96 av de inrikes transporternas energianvändning. Järnvägar och bussar svarar sammanlagt för 6 Z, sjöfarten 2 §t och flyget 2 av inrikestrafikens cnergiförbrukning.

Scktorn är till 97 Zz beroende av oljeprodukter. Endast den spårbundna trafiken, dvs. järnväg. tunnelbana och spårväg, använder elenergi.

Energiåtgången för transporter har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den genomsnittliga årliga ökningstakten har varit större än för övriga sektorer vilket har lett till att transportsektorns andel av den totala energianvändningen har ökat. Sektorns energianvändning beräknas under pe-

rioden 1973-1979 ha ökat med 1,5 44 per är från 73 TWh till 80 TWh.

Den snabba tillväxten av transportsektorns energianvändning har fram-

för allt berott på en kraftig ökning av personbilarnas transportarbete och i viss mån på en successiv utveckling mot tyngre fordon med högre bränsle-

förbrukning. Tätortsbebyggelsen har blivit alltmer utspridd med ett ökat trafikarbete som följd. De senaste åren har emellertid medfört förändring-

ar. Bilbeståndet har inte ökat i någon större utsträckning sedan år 1976 och förbrukningen av bensin har minskat under den senaste tiden.

4.5.2 Program för energihushållning inom transportsektorn under 1980talet

I riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU

1978/79:18, rskr 1978/79:419) angavs riktlinjer för ett energihushållnings-

program inom transportsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energianvändningen inom transportsektorn med 4—5 Zi förhållande till en beräknad energianvändning för är 1990. Som en allmän utgångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grundas på en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvändning beaktas.

I det trafikpolitiska beslutet angavs olika vägar för att åstadkomma energibesparingar. Bl.a. pekades på möjligheterna att minska transportbehovet och trafikarbetet genom 1. ex. bebyggelseplaneringen, bättre resandeplanering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en övergång till mer encrgieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens

liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt

beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvisades var bl. a. riktlinjer för nya bilars bränsleförbrukning och

förbättrad information till bilisterna. Bilbranschens utpräglade internationella karaktär samt industri- och handelspolitiska överväganden utgjorde en viktig grund för åtgärdsför-

slagen. I beslutet betonades att skärpta krav beträffande avgasutsläpp och trafiksäkerhet i vissa fall inverkar negativt på bränsleförbrukningen. Hän-

syn skulle tas inte bara till bränsleförbrukningen utan också till miljö- och säkerhetskrav vid valet av åtgärder på personbilsområdet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 94

Riktlinjerna för energihushållningsprogrammet har följts upp genom en

rad insatser. Det har enligt min mening inte sedan våren 1979 framkommit något nytt underlag som motiverar en omprövning av de riktlinjer som då

angavs. Jag kommer därför, efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet, att i det följande föreslå dels vissa preciseringar av riktlinjerna, dels ytterligare insatser som jag bedömer nödvändiga.

Energianvändningen inom transportsektorn består nästan helt av oljeprodukter. Det är angeläget med åtgärder som minskar oljeanvändningen. Detta kan åstadkommas bl. a. genom bättre energihushållning och utveck-

ling av alternativa drivsystem. Jag återkommer i det följande till transport-

sektorns bränsleförsörjning (kapitel 7) och chefen för industridepartemen-

tet till frågan om alternativa drivsystem (avsnitt 15.2.3.7).

Det stora oljeberoendet gör transportsektorn mycket sårbar för störning-

ar i drivmedelstillförseln. Utbytbarheten mellan olja och annan energianvändning inom transportsektorn är åtminstone på kort sikt mycket begrän-

sad. Transportrådet (TPR) har nyligen presenterat en rapport om åtgärder avsedda att möta kortsiktiga störningar 1 energitillförseln (TPR 1981:1),

Beredskap för drivmedelskriser. Rapporten behandlar tänkbara åtgärder

som kan sättas in vid tillfälliga drivmedelskriser.

Jag anser det nödvändigt att ha ett förberett handlingsprogram för att möta snabbt uppkommande och kraftiga störningar i vår drivmedelstillförsel och TPR:s rapport ger enligt min mening ett bra underlag för en bättre beredskap vid hastigt uppkommande drivmedelskriser. TPR:s arbete med

beredskapsfrågorna är ett viktigt komplement till de mera långsiktiga insat-

serna för att spara energi.

Förutsättningarna för ett effektivt arbete med energihushållning inom transportsektorn har förbättrats sedan riksdagen fattade beslutet våren

1979 genom att ett sammanhållande ansvar har ålagts en särskild myndig-

het. TPR skall i enlighet med sin instruktion och i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet. svara för frågor som rör encergihushållningen inom transportsektorn. I rådets uppgifter ingår att planera, samordna och följa upp energihushållningen. Inom TPR pågår arbete med ett program för att på längre sikt åstadkom-

ma en dämpad utveckling av energianvändningen inom transportsektorn. I

programmet kommer TPR att belysa effekterna av olika åtgärder med avseende på bl. a. besparingspotential och förutsättningarna för ett genomförande. Därvid skall de problem som kan uppstå vid en långsiktig anpass-

ning studeras, bl. a. med avseende på positiva och negativa sidoeffekter.

Jag fäster stor vikt vid TPR:s programarbete och det bör fortsätta i

enlighet med de riktlinjer för energihushållningen inom transportsektorn

som angavs i riksdagsbeslutet våren 1979. Jag vill därtill anföra följande.

Energieffektiviteten för transportmedlen ökar med ett ökat utnyttjande av kapaciteten. Tillgängliga passagerar- och godsmängder bestämmer vilka

transportlösningar som är mest energieffektiva. Alla dagens transportme-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 95

del har sina företräden med hänsyn till de olika krav och förutsättningar

som föreligger i skilda transportsituationer. Transportmedelsvalet kan

dock inte göras enbart med hänsyn till energieffektiviteten utan måste ses i ett brett trafikpolitiskt sammanhang.

energihushållning inom transportsektorn genom att ensidigt gynna eller

satsa på något visst transportmedel. Energihushållande insatser behövs som jag ser det inom ett brett fält. Alla transportmedel måste beröras och

strävan bör vara att finna rimliga avvägningar mellan transportmedlen.

Som tidigare har redovisats svarar personbilarna för en mycket stor del av den totala energianvändningen inom transportsektorn. Personbilstrafikens utveckling framöver är därför av avgörande betydelse för möjligheterna att inom transportsektorn hushålla med energi. Sedan nägra år tillba-

ka har antalet personbilar i trafik varit i stort sett oförändrat och det har

skett en stark nedgång i nyinköpen av bilar. Bakom denna utveckling ligger enligt min bedömning både ökade bensinpriser och en begränsad ökning av

hushållens inkomster.

Prisinstrumentet har i flera sammanhang visat sig effektivt på transportområdet. Jag tänker främst på det ökade kollektiva resandet med järnväg och flyg sedan lågprissatsningarna inleddes under år 1979. Statens järnvägars (SJ) lågprissatsning har medfört ett ökat järnvägsresande och ett bättre utnyttjande av resurserna. Antalet resande har ökat med 30 2. Av

de tillkommande järnvägstrafikanterna valde 70 Z tåget i stället för bilen.

Sex av tio inom denna grupp uppgav att SJ:s sänkta priser var skälet till deras val, medan resten i första hand åberopade de höjda bensinpriserna. Lågpriserna på flyget har medfört att antalet passagerare har ökat med närmare 20 Z. Med ett bättre utnyttjande av kapaciteten har också energlanvändningen per resande minskat. Även inom den lokala och regionala

trafiken har på många håll antalet kollektivresenärer ökat sedan taxorna

har reformerats.

Jag har redan tidigare framhållit att priset bör användas som styrmedel för energihushållningen under 1980-talet. Detta bör också gälla privatbilismen. Enligt min mening tyder den senaste tidens utveckling av bilresandet och det ökade intresset för bensinsnåla fordon på att bilisterna är prismedvetna.

Vägtrafikskatteutredningen (B 1977:05) har i ett delbetänkande (Ds B

1980: 13) Översyn av vägtrafikbeskattningen föreslagit att fordonsskatten slopas för vissa fordon och att skattebortfallet ersätts genom en höjning av

drivmedelsbeskattningen. Utredningen anser att en sådan skatteomläggning skulle kunna ge vissa energispareffekter. De kilometerskattepliktiga

fordonen omfattas dock inte av förslaget. I utredningens uppdrag ingår dock även att utvärdera kiiometerskattesystemet. Utredningens förslag bereds f.n. inom regeringskansliet.

När det gäller elbilar har vägskatteutredningen i tilläggsdirektiv fått i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 96

uppdrag att finna en skattekonstruktion som jämställer eldrivna fordon

med likvärdiga, konventionellt drivna fordon.

Jag har tidigare anfört att en väl avvägd energibeskattning är ett viktigt styrmedel för att påverka bl.a. energianvändningen. Energiskatteutred-

ningen har i uppgift att lämna förslag till framtida utformning av energiskattesystemet. Jag går härefter över till att behandla olika delar i ett energihushållnings-

program för transportsektorn.

Samhällets bebyggelsemönster är av stor betydelse för transportarbetets omfattning och därmed drivmedelsförbrukningen. Under de senaste

decennierna har den geografiska spridningen och separcringen av bostads-, arbets- och serviceområden ökat. Resorna till arbete och service har blivit längre. En allt mindre del av förflyttningarna sker till fots eller

med cykel medan bilar och bussar har fått en större betydelse. En rad ekonomiska och sociala faktorer måste beaktas i bebyggelsepla-

neringen. Det är emellertid enligt min mening väsentligt att man vid lokaliseringen och utformningen av nya bostads- och arbetsplatsområden eftersträvar att minska transportarbetet bl. a. genom goda förutsättningar för en

effektiv kollektivtrafik. Målet måste vara att finna sådana bebyggelselösningar att önskemålen om t.ex. en god bostadsmiljö kan förenas med

energisparmålen. I riksdagens beslut om en ny trafikpolitik framhölls att det är av största vikt att det i den fysiska planeringens alla skeden klargörs hur den kollektiva trafikförsörjningen skall utformas — vilken trafikstandard som skall välias, vilka investeringar som krävs och vad trafiken kommer att kosta. Möjligheterna att kunna försörja ett omräde med kollektivtrafik bör därför enligt min uppfattning uttryckligen anges som en faktor

i bebyggelseplaneringen. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall

kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi. Jag vill också erinra om det arbete som f.n. pågår inom regeringskansliet med cn ny plan- och byggnadslagstiftning.

Även med en given samhällsstruktur kan transportsystemet utvecklas

lighet minskar sålunda I regel energiåtgången för alla trafikmedel. Likaså

kan ett effektivare utnyttjande av befintliga fordon medverka till att spara energi.

Bilen har spelat en stor roll för såväl samhällsbyggandet som enskilda

personers möjligheter att resa. Den är i mänga fall oöverträffad som färdmedel. Men för att minska energianvändningen inom transportsektorn krävs effektivisering av personbilstrafiken. Det bör i första hand ske genom att statsmakterna med hjälp av prisinstrumentet påverkar den enskil-

de bilisten att bl. a. planera sitt resande bättre. Bilen bör även kunna användas mer energieffektivt genom att fler åker i samma bil. I glesbygden framstår samåkning i många fall som ett värdefullt

alternativ till kollektiv trafik och till egen bil för arbetsresor. För dem som

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 97

saknar bil kan samåkning också vara det enda sättet att färdas till arbetet. Samåkning bör som jag ser det även kunna vara ett alternativ i tätorterna, bl. a. då det gäller resor från spridd villabebyggelse eller då det är fråga om resor där kollektivtrafik saknas.

En rad försök med samåkning har bedrivits och f.n. bedrivs försöksverksamhet med bl. a. statligt stöd på några platser i landet. Det är ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser om möjligheterna att få till stånd en mer organiserad form för samåkning. Jag vill dock framhålla att en faktor som har verkat återhållande på samåkningen är de nuvarande reglerna för avdrag vid inkomstbeskattningen för arbetsresor i bil. Dessa avdragsmöjligheter medför att många bilägare har förhållandevis låga kostnader för bilutnyttjandet. Det finns därför risk för att de inte beaktar de verkliga kostnaderna för bilresande.

Cykeltrafiken har på vissa håll ökat kraftigt under de senaste åren, men den varierar starkt mellan säsongerna. Lokala trafiksaneringar har underlättat cykeltrafiken. Statliga bidrag kan fr. o. m. år 1980 tämnas till cykelleder. Det finns från samhällssynpunkt flera skäl, inte minst energi- och besparingsskäl, att ägna gång- och cykeltrafikmiljön fortsatt uppmärksamhet.

En utbyggd och förbättrad kollektivtrafik är ett viktigt medel för att uppnå en bättre energihushållning inom transportsektorn. Förutsättningen är emellertid att de kollektiva trafikmedlens högre kapacitet utnyttjas. För att kunna utgöra ett konkurrenskraftigt alternativ till bilen bör kollektivtrafiken ges en hög standard främst vad gäller tillgänglighet till arbetsplatser och service. Ett ökat resande med kollektiva färdmedel ger också förbättringar i trafiksäkerhet och miljö.

När det gäller tätortstrafiken bör åtgärder vidtas som bl. a. förbättrar kollektivtrafikens framkomlighet. Det kan gälla byggande av särskilda bussleder, anordnande av reserverade körfält, trafiksignaler som prioriterar kollektiv trafik och infartsparkeringar i anslutning till de kollektiva transportmedlen. I de större tätorterna kan också en spridning av arbetstiderna medverka till att bättre utnyttja kollektivtrafikens kapacitet.

En särskild kollektivtrafikberedning (K 1979: 07) har tillkallats för att i mer samlade former analysera behovet av nya trafiklösningar på kollektivtrafikområdet. Beredningen skall initiera, följa upp och utvärdera försöksverksamhet med nya trafiksystem för den kollektiva trafikförsörjningen i tätorter av olika struktur. En viktig uppgift för beredningen är att överbrygga svårigheter när det gäller att ge forskningsresultaten en praktisk tillämpning. -

Genom att utnyttja tele- och postkommunikationerna väsentligt mera än f.n. bör antalet tjänsteresor kunna minskas.

Bl.a. pågår en vidareutveckling av dagens telefonkonferenssystem för att kunna erbjuda en attraktiv sammanträdesform.

Även på godstransportområdet bör möjligheterna att hushålla med ener- 8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 98

gi genom att effektivisera transportapparaten utnyttjas. BI. a. bör samordnade transporter eftersträvas så att tillgänglig lastkapacitet kan användas rationellt.

Järnvägen kommer främst till sin rätt vid transporter av stora gods-

mängder över långa avstånd. En utveckling av systemtransporter pågår

inom SJ. Vidare kan SJ genom kombinerad tåg- och biltransport ge en god

transportservice även till kunder som saknar industrispår. Den snabba

kostnadsstegringen, främst till följd av ökade drivmedelspriser, har medfört att transportförmedlare och åkare har visat ett markant ökat intresse för kombinerade transporter. Jag utgår ifrån att samarbetet mellan SJ och transportförmedlingsföretagen kommer att vidareutvecklas under 1980talet.

Sjöfarten är i många sammanhang ett energisnålt transportmedel. Ofta

talar också miljö- och trafiksäkerhetsskäl för att en större del av transport-

arbetet övertas av sjöfarten. Under hösten 1980 tillkallades en särskild utredare (K 1980:03) för att se över närsjöfartens möjligheter och problem. Utredaren skall bl.a. söka fastställa i vad mån de förutsättningar under vilka sjöfarten arbetar är riktigt utformade med beaktande av samhällsekonomiska fördelar av miljö-, energi- och beredskapspolitisk art.

Den tekniska utformningen av fordonen påverkar i hög grad bränsleåtgången. Utvecklingen mot en ökad andel tyngre fordon under de senaste decennierna har medfört en genomsnittligt ökande drivmedelsförbrukning

per mil och bil. Under de närmaste 10—15 åren finns anledning att räkna med en snabb teknisk utveckling, där bilarnas bränsleförbrukning kommer

att ägnas större intresse än tidigare. I huvudsak torde förbättringar av bränsleeffektiviteten under denna tidsperiod komma att uppnäs genom vidareutveckling av dagens teknik beträffande drivsystem och fordonsutformning.

Regler omfattande krav på mer bränslesnåla bilar har införts i flera länder. Även om dessa regler inte automatiskt leder till att mer bränsle-

snåla bilmodeller säljs på den svenska marknaden kommer de på ett

genomgripande sätt ändå att påverka det svenska bilsortimentet. För att i

möjligaste mån ytterligare säkerställa att de bränsleeffektiva bilar som

biltillverkarna nu utvecklar tillförs även den svenska marknaden har TPR

våren 1980 fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med person-

bilsleverantörer rörande nya bilars bränsleförbrukning. Förhandlingarna skall drivas med sikte på att ingå sådana överenskommelser med leverantörerna som möjliggör att den vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen

för nya personbilar i Sverige år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil. År

1979 uppgick motsvarande bränsleförbrukning till ca 0,93 liter per mil.

Enligt vad jag har erfarit har överenskommelser med denna innebörd nyligen träffats med de större personbilsleverantörerna. TPR fortsätter förhandlingarna och jag räknar med att även övriga personbilsleverantörer ingår sådant avtal. Förutsättningarna för att uppfylla riktlinjerna för nya

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 99

bilars bränsleförbrukning vid mitten av 1980-talet är därmed enligt min

bedömning goda. TPR skall i enlighet med uppdraget också utreda förutsättningarna för att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram till är 1990. Jag räknar med att bilindustrin även i fortsättningen i enlighet med konsumenternas önskemål starkt kommer att prioritera åtgärder som reducerar bränsleförbrukningen, varvid den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbi-

lar kan minskas ytterligare under den senare delen av 1980-talet. TPR har också fått i uppdrag att genomföra ett frivilligt sparprogram för

lastbilstrafiken. Efter vad jag har erfarit har TPR upprättat ett åtgärdsprogram för att spara energi inom lastbilstrafiken. Programmet omfattar frågor om bl.a. fordonskonstruktion och underhåll, körteknik samt transport-

planering. Jag räknar med att programmet inom kon skall kunna börja genomföras i samarbete mellan TPR och berörda intresseorganisationer.

Jag vill i sammanhanget erinra om att i 1979 års trafikpolitiska beslut

förutsattes att kostnaderna för information etc. i samband med program-

mets genomförande skulle finansieras med medel från energisparkommittén.

Tekniska åtgärder kan också vidtas beträffande järnvägarna för att upp-

nå energibesparingar. Ett kontinuerligt arbete pågår inom SJ. En förbälttring av omformarnas verkningsgrad minskar energiförbrukningen för samtliga eldrivna tåg. Likaså kan besparingar uppnås vid ombyggnader genom kurvrätningar och linjeomläggning.

De snabbt ökade oljepriserna har påverkat sjöfarten. Drivmedlen (bunkers) har sedan oljekrisen 1973/74 blivit ca tio gånger dyrare och utgör nu ofta mer än hälften av ett fartygs driftskostnader. Därtill kommer att allt

sämre bunkerkvalitéer har använts. De bedöms i framtiden bli än sämre då

kravet på att ta ut fler lättare beståndsdelar ur oljan växer.

Ett utvecklingsarbete pågår inom sjöfartsnäringen för att möta de väntade svärigheterna på drivmedelssidan. Fartygsmotorer byggs numera för . betydligt sämre bunkerkvaliteter än dagens. Större fartyg byggs om från

turbindrift till motordrift trots att man därmed får ge avkall på snabbheten.

Olika system för att ställa in motorerna på den mest bränslesnåla marschfarten med hänsyn tagen till nödvändig gångtid har arbetats fram.

Efter de kraftiga prishöjningarna på flygbränsle utgör bränslekostnaderna 20-309 av de totala kostnaderna för reguljärflygföretagen. En

utveckling pågår med att ta fram effektivare flygplansmotorer och förbätt-

ra den aerodynamiska utformningen av flygplanen. Sänkta hastigheter har

dock gett den största energibesparingen. Men också åtgärder att minska

flygplanens vikt och bättre underhåll har betydelse för energianvändning-

en. Flygföretagen kan päverka bränsleförbrukningen genom att köpa bränsleeffektivare flygplan, men deua får effekter först på längre sikt. På

kort sikt kan dock på vissa sträckor byte ske till mer bränsleeffektiva flygplanstyper.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 100

Internationellt ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om vilka möjligheter som finns att förkorta flygvägarna och undvika onödiga väntetider. I Sverige pägår ett arbete mellan luftfartsverket och flygföretagen som berör luftrumssystemet och trafikledningen. Detta arbete syftar ytterst till att

förkorta flygvägar och ge möjlighet till så direkta in- och utflygningar i terminalområdena som möjligt till och från en flygplats. Enligt min bedömning kommer de ökade bränslepriserna att vara ett

starkt incitament för tillverkare att konstruera bränslesnålare transportme-

del. Det bör gälla såväl landtransporter som sjö- och luftfarten. Lättare

fordon och fordon med lägre motorstyrka är t.ex. generellt sett bränslesnålare. En ökad användning av mer energieffektiva fordon och motorer är

nödvändig för att åstadkomma en god cnergihushållning inom transport-

sektorn.

Bränsleåtgången för ett enskilt fordon påverkas i hög grad av körsätt och underhåll. Lägre hastigheter för biltrafiken sänker energiförbrukningen. Ett bättre körsätt kan medföra upp till 10—2094 lägre bränsleförbrukning och en dåligt justerad motor kan förbruka 1092 mer bränsle och har dessutom större avgasutsläpp än normalt. Fordonsutrustning, som vinterdäck och takräcke, medför ökad bränsleförbrukning medan använd-

ning av luftplogar s.k. spoilers kan minska förbrukningen.

Jag anser att information till bilisterna om nödvändigheten av att spara

energi är väsentlig. De insatser som härvid redan har gjorts har enligt min

bedömning varit värdefulla. Regleringar och tvångsåtgärder bör enligt min

mening undvikas. Den enskilde bilisten kan själv i betydande utsträckning

påverka drivmedelsförbrukningen. Det är viktigt att olika råd om energisparande förmedlas till bilisterna när det gäller körsätt, underhåll, hastighet, bilmodell etc. Jag förutsätter att bilbranschen tar ett stort ansvar i det fortsatta informationsarbetet med dessa frågor. Vissa statliga insatser är

dock befogade och jag förutsätter här en nära samverkan mellan TPR och energisparkommittén.

Det bör också enligt min uppfattning finnas ett utrymme för ökade utbildningsinsatser i dessa frågor. Motororganisationerna har här en viktig

roll att spela. Jag förutsätter att större vikt läggs inom körkortsundervis-

ningen och yrkestrafikutbildningen vid att visa hur körsätt. hastighet och

underhåll minskar bränsleförbrukningen. Som jag tidigare har framhållit kommer chefen för industridepartementet i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om fortsatta insatser för forskning och utveckling inom energiområdet.

Förslaget omfattar bl. a. insatser för energihushållning inom transportområdet. Ett område för dessa insatser är anpassning av drivsystem till alternativa drivmedel. Ett annat område omfattar åtgärder för teknisk utveckling av fordon i syfte att göra dem betydligt energieffektivare än f. n.

Ytterligare ett område omfattar studier av sambandet mellan åtgärder i transportsystemet och transportsektorns energibehov.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 101

I ett tidsperspektiv som sträcker sig fram till år 1990 kommer petrolcumbaserade drivmedel att vara dominerande. Den olja som vi på ett

försörjningstryggt sätt kan få tillgång till bör reserveras främst för trans-

portsektorn. Jag återkommer i det följande (kapitel 7) till de ätgärder som bör vidtas för att skapa en tryggare försörjning med drivmedel.

När det gäller alternativa system vill jag även erinra om att flerbränsle-

motorer av typerna gasturbin och stirling samt eldrift på lång sikt kan spela

en roll för att minska oljeberoendet. Jag vill särskilt framhålla att elektriskt drivna vägfordon med fördel kan användas i vissa begränsade fall. De har förutom sitt oberoende av olja ett flertal goda miljö- och driftegenskaper.

Försök med moderna trådbussar planeras i några kommuner i samarbete

med svensk industri och koHektivtrafikberedningen. Deras användnings-

område begränsas till mycket trafikstarka linjer där den relativt dyra kontakttrådanläggningen kan uttnyttjas väl. Användningsområdet kan dock ökas om fordonen utformas med alternativa drivkällor. Elbilar för person- och godstransporter måste baseras på batteridrift. En klar begränsning för användningen är därför deras relativt korta körsträcka mellan laddningstillfällena. Men elfordon bör vara av intresse vid trafik

över korta avstånd där miljöegenskaperna kommer till sin rätt, t.ex. vid

city- och inomhustrafik.

Elfordon är till följd av små tillverkningsserier betydligt dyrare i anskaftning än konventionella fordon med motsvarande prestanda. Infrastruktur i form av laddare, batteribyten och service är inte allmänt utbyggd. Elbilsanvändningen är mot denna bakgrund av blygsam omfattning men kan även om den tillväxer inte bidra till att minska vårt oljeberoende annat än

marginellt. Eftersom elfordon är helt oljeberoende finns det dock från

beredskapssynpunkt intresse av att sätta in dem i vissa nyckeluppgifter.

Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att redovi-

sa förslag till ett energiforskningsprogram där ett delprogram omfattar alternativa drivsystem. Jag vill också erinra om att medel från den oljeersättningsfond som jag tidigare har redovisat även kan finansiera demon-

strationsprogram och fullskaleförsök på transportområdet. Staten bör således enligt min uppfattning kunna bistå i utvecklingen av

elfordon när det gäller forskning och utveckling och att utveckla standard.

Det måste dock vara fordonsanvändarna själva som tar initiativ till elfordons drift och som påverkar uppbyggnaden av den infrastruktur som behövs för sådan drift. Sammanfattningsvis anser jag att de riktlinjer som har lagts fast av riksdagen genom 1979 års trafikpolitiska beslut för energihushållningen

inom transportsektorn bör gälla även fortsättningsvis. Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag därutöver har betonat prisstyrningens betydelse för att stimulera energihushållningen. Jag har vidare strukit under att kapacitetsutnyttjandet har stor betydelse för olika transportme-

dels energieffektivitet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 102

4.5.3 Energibehov år 1985 och 1990

I LU 80 redovisas bl. a. framtidsbedömningar av person- och godstrans-

porter avseende i första hand perioden fram till år 1985. TPR har i samband

med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 lämnat rapporten (TPR 1980: 3) Prognos för transportutvecklingen under 1980-talet. Vidare har SIND i sin prognos Energi på 80-talet. gjort bedömningar om utvecklingen inom transportområdet fram till år 1990.

De framtidsbedömningar av utvecklingen på transportområdet som har utförts av LU 80. TPR och SIND är i väsentliga avseenden likartade. Av

dessa bedömningar framgår följande. Persontransporternas snabba tillväxt under efterkrigstiden har dämpats

under 1970-talet till en genomsnittlig årlig tillväxt på ca 226 per år. En ytterligare minskning av ökningstakten väntas under 1980-talet. Den årliga tillväxten antas bli knappt 12. Arbetsresorna kan komma att öka medan fritidsresornas andel av resandet väntas minska. Resandet med kollektiva färdmedel väntas öka. Den största ökningen väntas falla på busstrafiken som en följd av utbyggnaden av landsbygdstrafiken genom tillkomsten av de nya länshuvudmännen. Vidare förutses en förbättring av personbilarnas energieffektivitet under 1980-talet.

För godstransporterna har det under 1970-talet skett en förskjutning mellan olika transportmedel. Sjötransporterna har tappat marknadsandelar till landtransporterna. Lastbilen har ökat stn marknadsandel på järnvägens

bekostnad, även på mycket långa avstånd. Efterfrågan på godstransporter

är starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen och har nära samband med bl.a. utvecklingen av industriproduktionen och utrikeshandeln. Under 1980-talet bedöms järnvägens marknadsandelar öka på bekostnad av lastbilarna. Den genomsnittliga ökningstakten för järnvägstransporterna

beräknas ligga på ca 2 Z per år. Sjötransporterna bedöms behålla sin andel eller minska något.

I SIND:s prognos antas en genomsnittlig årlig ökning av energianvändningen inom transportsektorn (inkl. bunkring) med 0.7 9£ under perioden 1979-1990. Denna ökningstakt innebär en väsentligt minskad ökningstakt

jämfört med under perioden 1973-1979. SIND räknar i sin prognos med en oförändrad energianvändning för persontransporterna. Personbilarnas en-

ergiförbrukning antas minska medan en ökad användning väntas för de kollektiva transportmedlen. Vidare antar SIND att energianvändningen för

godstransporter ökar under 1980-talet.

SIND bedömer transportsektorns energianvändning år 1990 till 86 TWh (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart). Energianvändningen, exkl. bunkring för utrikes sjöfart, år 1985 beräknas enligt LU 80 till ca 73 TWh i alternativ I och ca 71 TWh i alternativ 2. Om energianvändningen för nämnda bunkring inkluderas kan användningen uppskattas till resp. ca 84

TWh och ca 81 TWh.

Utvecklingen på transportområdet styrs i hög grad av utvecklingen inom

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 103

andra områden. Samhället är starkt beroende av transporter av gods och personer. Arbetsresorna är en avspegling av bl.a. vår bebyggelsestruktur

och godstransporterna är starkt kopplade till näringslivets aktiviteter. I de

tidigare redovisade framtidsbedömningarna antas att ökningstakten i transportarbetet och framför allt i energianvändningen kommer att dämpas

betydligt jämfört med den senaste tioårsperioden.

Jag har tidigare redogjort för de möjligheter som finns att spara energi inom transportsektorn. Min allmänna bedömning är att det kommer att

krävas en rad åtgärder för att begränsa energianvändningen till den nivå

som SIND redovisar i sin prognos. Drivmedelsförbrukningen för personbilar bör kunna minskas under 1980-talet. Godstransporternas energian-

vändning är dock enligt min uppfattning svårare att begränsa då den är

starkt beroende av den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet. Åtgärder som hämmar näringslivets utveckling och därmed sysselsättningen bör undvikas.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening rimligt att räkna med en

total energianvändning inom transportområdet (inkl. bunkring för utrikes

sjö- och luftfart) för år 1985 på 80—85 TWh, varav 2 TWh el och år 1990 på

ca 85 TWh, varav 3 TWh el.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig ökning med 0—-192 under perioden 1979-1985 och med ca 0,64: under perioden 1979—1990.

4.6 Energibehovet i framtiden 4.6.1 Energiprognos till år 1985 och 1990

I det föregående har jag redovisat de energianvändningsnivåer som jag

anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Utgångspunkten för beräkningarna är bedömningar om den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet, om utvecklingstendensen inom olika användningssektorer och om möjliga hushållningsåtgärder m. m.

De energianvändningsnivåer som jag har angett bör ligga till grund för

dels det fortsatta arbetet inom energihushållningsområdet, dels planering av energitillförseln. Nivåerna skall naturligtvis vara så realistiska som möjligt, samtidigt som de ändå bör uttrycka en långtgående ambition att hushålla med energi. Vid planering och dimensionering av energitillförseln måste å andra sidan utgångspunkten vara att det framtida energibehovet kan tillgodoses med rimlig säkerhet. Detta innebär att en säker energiförsörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade användningsnivåerna skulle överskridas till följd av exempelvis att sparansträngningarna inte lyckas fullt ut eller att den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen får ändrade förlopp. Särskilt viktigt är att tillgången

på energi inte blir hämmande för den ekonomiska utveckling som behövs

för att balansen i Sveriges ekonomi skall kunna återställas och fortsatt

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 104

ekonomisk utveckling tryggas. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör nivåerna beträffande energianvändningen anges i form av intervall. där intervallets undre gräns lämpligen representerar en hög sparambition. En användningsnivå kring den övre gränsen bör representera ett energibehov som skall kunna tillgodoses.

De nivåer som jag har föreslagit i tidigare avsnitt sammanfattas i tabell

4.5.

Tabell 4.5 Energianvändningsnivåer år 1985 och 1990, TWh (inkl. bunkring för utrikes sjöfart och flyg exkl. olja för icke energiändamål) Användningssektor 1985 1990

el bräns- totalt el bräns- totalt

len len Industri 47—55 123-130 = 170-185 = 53—59 122-121 175—190 Transporter 2 78— 83 80— 85 3 ca 82 ca 85 Bostäder, service m.m. 60—52 90— 108 150—160 = 66-60 74— 95 140—155 Totalt 109! 291-321 400-430 122! 278-308 400-430 ! Motsvarar en elenergiproduktion av 120 resp. 134 TWh.

De föreslagna energianvändningsnivåerna innebär en genomsnittlig årlig

förändring av energianvändningen under perioden 1979—1985 på resp. en

minskning med ca 0,72 och en ökning med ca 0,62. Under perioden 1979-1990 innebär de angivna nivåerna en genomsnittlig årlig förändring

på resp. en minskning med ca 0,452 och en ökning med ca 0.396. Om

uppgifterna om energianvändningen år 1979 temperaturkorrigeras blir mot-

svarande förändring resp. en minskning med ca 0,3 Z och en ökning med

ca 0,9 Z för perioden 1979— 1985 och resp. en minskning med ca 0,2 26 och en ökning med 0.5 4 för perioden 1979-1990. Användningen av cl väntas

öka medan användningen av bränslen väntas minska. Av vad jag i det

följande (kapitel 5) kommer att anföra framgår att användningen av olja

beräknas minska och användningen av andra bränslen öka.

Den genomsnittliga ökningen av energianvändningen för medlemsländerna inom IEA beräknas under perioden 1979-1990 till totalt omkring

1,6 20 per år. De siffror som jag nu har redovisat ligger alltså lågt interna-

tionellt sett.

Intervallen har satts med utgångspunkt i de energianvändningsnivåer

som SIND har beräknat. Vid min beräkning av de undre gränserna för intervallen har jag räknat med bl.a. de förslag till energibesparingar som

chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare. Jag har vidare räknat med en större övergång från enskild uppvärmning till el- eller fjärrvärme än vad SIND har gjort vilket i sig — som jag tidigare har

redogjort för — redovisningsmässigt sett leder till en lägre nivå på den

slutliga energianvändningen. De angivna nivåerna bör kunna ge utrymme för en ekonomisk utveckling som enligt LU 80 krävs för att balans skall nås

i samhällsekonomin.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 105

De undre gränserna för intervallen för de angivna energianvändningsnivåerna speglar en hög ambition beträffande energihushållning. För att detta skall uppnås inom ramen för en utveckling mot ökad samhällsekonomisk balans enligt LU 80:s alternativ I krävs att den inhemska resursanvändningen ytterligare begränsas så att utrymme skapas för de merinvesteringar i besparingsutrustning m.m. som den lägre energianvändningen

förutsätter. Detta illustrerar att energianvändningsnivåerna inte kan ses som absoluta mål utan måste inordnas i övervägandena om den allmänna

inriktningen av den ekonomiska politiken för att de grundläggande ekono-

miskt-politiska målen skall uppnås. Relationen mellan dels den genomsnittliga årliga ökningstakten för brut-

tonationalproduktionen (BNP), dels motsvarande förändring av energian-

vändningen framgår av tabell 4.6.

Tabell 4.6 Förändring av energianvändningen och av BNP. Genomsnittlig ökning, 7 per år

Period

Av uppgifterna i tabell 4.6 framgår att ökningstakten 1 BNP under perioden 1965—1973 åtföljdes av en motsvarande ökningstakt i energian-

vändningen. Ett sådant samband föreligger inte för tiden efter denna peri-

od. För perioden 1979-1990 väntas en genomsnittlig årtig ökning av BNP

på 2,3 2 kunna tillgodoses genom en genomsnittlig årlig ökning av den

slutliga cenergianvändningen på högst 0,3 26. Som jag tidigare har framhållit gjordes vid IEA:s ministermöte i maj 1980 bedömningen att det borde vara möjligt att minska förhållandet mellan tillväxt i energikonsumtion och tillväxt i BNP under 1980-talet till 0,6. De i tabell 4.6 angivna värdena för

perioden 1979— 1990 ligger lägre än detta.

Prognoser baseras på antaganden om utvecklingen av olika förhållanden

i samhället. Många faktorer om vilka kunskapen är begränsad påverkar

prognosresultatet, som därmed blir behäftat med osäkerhet. De viktigaste faktorerna som bestämmer den framtida energianvändningens storlek är den samhällsekonomiska utvecklingen sådan den tar sig uttryck i industri-

produktionens storlek och sammansättning, transportarbetet. bostadsbeståndet osv. samt utvecklingen beträffande specifika åtgångstal, dvs. energianvändningen i förhållande till produktionens storlek i industrin, drivmedelsåtgång per km körsträcka, energianvändning per bostadslägenhet osv.

Av betydelse vid bedömningarna om energianvändningens storlek är dels hur varje faktor för sig utvecklas, dels hur de olika faktorerna samvarierar. SIND har i sin prognos räknat med att sparande och oljeersättning i stort

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 106

följer omsättningshastigheten i befintlig utrustning och normal teknisk utveckling. Detta innebär att de antaganden som görs beträffande den ekonomiska utvecklingen har mycket stor betydelse för bedömningarna av framtida energianvändningsnivåer. Antaganden om t. ex. en ökad industri-

energibehov. Denna ökning motverkas dock av att energisnål teknik kan införas snabbare och resultera i en lägre användning av energi i förhållande till producerad mängd än vid en långsammare produktionsutveckling. Liknande förhållande gäller inom övriga användningssektorer. Industriproduktionens tillväxt och sammansättning har dock särskilt stor betydelse för energiefterfrågan.

Bl. a. med hänsyn till dessa förhållanden har SIND, som jag har redovisat i det föregående, beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom vissa branscher.

Förutom osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen råder också osäkerhet om utvecklingen av den specifika energiåtgången. SIND framhåller att verket i sin prognos till år 1990 har räknat med att åtgångstalen för den sammanlagda energianvändningen sjunker med i genomsnitt I— 2 Z per år under perioden 1979— 1990.

SIND framhåller att en felbedömning av enbart åtgångstalen med 0,3 procentenheter per år leder till ett fel i nivån avseende den totala energianvändningen på ca 3,5 Z, vilket motsvarar ca 15 TWh för år 1990 i verkets huvudprognos.

Osäkerhet råder också om effekten av insatta styrmedel för energihushållning och om energiprisutvecklingen.

För att belysa hur bedömningar om framtida energibehov varierar med olika prognosantaganden vill jag peka på att bedömningen i SIND:s senaste prognos över cnergianvändningen år 1990 ligger ca 25 26 lägre än den användningsnivå som beräknades i den första officiella energiprognosen för år 1990, redovisad av energiprognosutredningen år 1974 i betänkandet (SOU 1974: 64) Energi 1985-2000. Detta beror framför allt på kraftigt höjda oljepriser och på de ändrade bedömningar om den ekonomiska utvecklingen som bl.a. har förorsakats av dessa höjningar.

Av min redogörelse framgår att betydande osäkerhet råder om den framtida energianvändningens nivå. Det finns därför anledning att fortlöpande följa utvecklingen. Detta blir en viktig uppgift för den nya statliga energimyndighet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel 11).

4.6.2 Utvecklingstendenser efter år 1990

Osäkerheten i bedömningar av energiefterfrågans utveckling är givetvis betydligt större i tidsperspektivet efter år 1990.

Avgörande är bl.a. den ckonomiska tillväxtens storlek, hur produktions- och konsumtionsmönstret förändras samt den tekniska utvecklingen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 107

Utvecklingen av priset på olika energislag och hur denna påverkar energianvändningen är också av stor vikt. Med de antaganden om cenergiprisutvecklingen som SIND har gjort i sin prognos räknar verket med att

merparten av sparmöjligheterna är uttömda år 1990. Av betydelse är också

hur vi lyckats med att ta fram och införa ny teknik för energisparande och

oljeersättning.

Industrins sammanlagda energianvändningsnivå påverkas starkt av hur industrin är strukturerad på olika branscher. LU 80 räknar med att de energitunga branscherna får en ökad andel i industriproduktionen under perioden 1979—1990. Det är främst den kemiska industrin som antas öka

sin andel av industriproduktionen. Viss ökning beräknas också ske av

andelarna för träförädlingsindustrin och järn- och metallverk. Verkstadsin-

dustrin som är mindre energiintensiv än de nu nämnda branscherna antas också öka sin andel kraftigt. Faktorer som ökad förädlingsgrad och energiintensivare produktionsme-

toder har också betydelse för utvecklingen. Enligt vad jag har erfarit

planerar exempelvis massa- och pappersindustrin för en ökad förädling av massaproduktionen till papper. Detta kan komma att leda till ett ökat

energibehov.

När det gäller produktionsmetoder är bl. a. fördelningen mellan kemisk och mekanisk pappersmassa av betydelse. En större andel mekanisk mas-

sa kan vara betingad av ett behov av bättre råvaruutnyttjande. För peri-

oden fram till år 1990 räknar pappers- och massaindustrin med att öka andelen mekanisk massa i produktionen. En fortsättning av en sådan

utveckling efter år 1990 leder till en ökad andel elenergi i branschens encergianvändning.

Ny teknik kan väntas ge möjligheter till effektivisering av energianvänd-

ningen inom industrin efter år 1990. Den ckonomiska utvecklingen och investeringstakten i industrin har stor betydelse för möjligheterna att infö-

ra ny teknik. Ökad mekanisering och höjda arbetsmiljökrav kan leda till

ökad efterfrågan på energi.

Inom transportområdet blir utvecklingen av drivmedelsanvändningen av stor betydelse. Av vikt blir bl.a. hur ansträngningarna att få nya bilar energieffektiva lyckas. En begränsning av ökningstakten för drivmedel till

personbilar kan komma att uppvägas av en ökad förbrukning för gods-

transporter. Denna är nämligen i hög grad avhängig av produktionsutvecklingen inom industrin.

Dagens samhällsplanering har också betydelse för energianvändningen

inom transportsektorn under 1990-talet och framöver. En planering som

mer än hittills är inriktad på att tillgodose intresset att hushålla med energi, dvs. med inriktning på att underlätta kollektivtransporter och minska avståndet mellan arbete, bostad, service och platser för fritidsaktiviteter. leder till en dämpning av energibehovet inom transportområdet. Av betydelse för en sådan utveckling blir resultatet av planeringen av olika verksamheter i kommunerna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 108

Avgörande för energianvändningens utveckling inom sektorn bostäder. service m.m. är bostads- och lokalbeständets utveckling och hur dess utrustnings- och isoleringsstandard utvecklas. Stor betydelse har också utvecklingen av beteendet hos dem som brukar bostäderna och lokalerna. Effekterna av cnergisparåtgärderna inom ramen för energisparplanen för

befintlig bebyggelse är av väsentlig betydelse. Takten i nybyggnad och

ombyggnad av byggnader påverkar möjligheterna att få byggnadsbeståndet energisnålt även om det årliga nettotillskottet av nya byggnader utgör en mycket liten andel av det totala beståndet på grund av byggnaders långa livslängd. Av betydelse för behovet av externt tillförd energi för byggnads-

uppvärmning är också hur vi lyckas med våra ansträngningar att utnyttja

ny teknik avseende t. cx. solenergi och värmepumpar.

Hushållens energianvändning påverkas av utvecklingen av den privata

konsumtionen.

De energianvändningsnivåer som jag har redovisat i det föregående

innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under

perioden 1979—1990 på resp. en minskning med 0,2 42 och en ökning med

0.552 om 1979 ärs förbrukning temperaturkorrigeras. Vår ambition bör vara att från 1990-talets början försöka hålla energianvändningen på en

oförändrad nivå.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 109

5 Energitillförsel

5.1 Sammanfattning av energitillförsel

Jag har tidigare (kapitel 4) angivil de energianvändningsnivåer som jag

anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Dessa nivåer är grund

för dels våra energihushållningssträvanden. dels bedömningar om behovet

av encergitillförsel. På grundval av nivåerna och de överväganden och

förslag beträffande oljeersättning. bränslen samt värme- och elförsörjningen, som jag senare skall redovisa, kan energibalanser för åren 1985 och 1990 skisseras enligt tabell 5.1. I tabellen anges även värden för år 1979. Dessa är inte temperaturkorrigerade. Eftersom år 1979 var ett onormalt

kallt är är värdena för detta år höga jämfört med ett normalt år. Som jag

tidigare har anfört tyder också tillgängliga uppgifter på att en lagerupp-

byggnad av eldningsolja — utöver det normala — skedde hos energianvän-

darna under är 1979. Temperaturkorrigeringen år 1979 har beräknats till 9 TWh. Lageruppbyggnaden har enligt uppgifter från överstyrelsen för ekonomiskt försvar beräknats till motsvarande ca 3 TWh.

Syftet med energibalanserna är i första hand att på ett översiktligt sätt illustrera tänkbara utfall av den inriktning av energipolitiken som jag förordar. Av balanserna framgår den omfattande oljeersättning som bör kunna åstadkommas genom det program för oljeersättning som jag senare (kapitel 6) kommer att behandla och hur denna oljeersättning kan tänkas

bli fördelad på olika energislag. Energipolitiken måste successivt omprövas allt eftersom erfarenheter

vinns och förutsättningarna förändras. Tekniska och ckonomiska villkor

tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall betraktas som mål som bör eftersträvas oberoende av utvecklingen. De tidigare angivna nivåerna för energianvändning och de här angivna nivåerna för tillförsel kan mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen inom energiområdet eller inom samhällsekonomin it stort komma att visa sig varken möjliga att uppnå eller

lämpliga att sträva efter.

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera energibalanserna. De av mig angivna tillförselnivåerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av den tillförda energin under perioden 1979-1990 med resp. en minskning med 0,27 och en ökning med 0,4 26. Som jag redan tidigare har framhållit speglar de lägre användningsnivåerna en hög ambition att hushålla med energi. De innebär en sänkning av såväl användning som tillförsel jämfört med nuläget. För att tillgången på energi inte skall vara begränsade för en önskvärd ekonomisk utveckling måste emellertid till grund för tillförselplaneringen läggas en användningsnivå kring den övre gränsen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 110

Tabell 5.1 Totala energibalanser, TWh, år 1979, 1985 och 1990.

Är 1979 År 1985 År 1990

Lärre Högre Lägre Högre

användningsnivå användningsnivå Olja och oljeprodukter 295 229 256 160-140 191-171

Kol 3 12 12 31—45 31-45

Kol och koks för

Summa tillförsel för energländamål 443 224 455 428 459

Därav omvandl. och

distr. förl. inom el

och fjärrvärme 27 24 25 28 29

Summa användning 416 400 430 400 430

Därav bunkring för

utrikes sjöfart 10 10 Hl uu | Tillkommer Olja och oljeprodukter

för raffinaderibränsle

! Skogsavfall. ved. flis. energiskog, halm, m.m. > Därutöver utnyttjas värmepumpar i kombination med naturligt lugrad solenergi. > Inkl. sopförbränning. t 61-62 TWh vid normal vattentillrinning. 5 Inkl. stationernas energiförbrukning (bruttoproduktion). "Om värmeavtappning i kärnkraftsblocket Forsmark 3 inte kommer till stånd okar elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh. Denna el kan eventuellt komma att användas för drift av värmepumpar i Stockholm. Storstockholms tjärrvärmeförsörjning kan också grundas på kol. Då ökar mängden kol i balanserna år 1990 med ca 11 TWh.

Den lägre användningsnivån är beräknad som ett resultat av låg tillväxttakt i industriproduktionen och ett högt energisparande. Med en svag

ekonomisk utveckling torde det inte finnas utrymme för säväl ett högt energisparande som en kraftig satsning på oljeersättning. Den lägre användningsnivån kan därför inte kombineras med den övre intervallgränsen för de energiråvaror och energislag som kan ersätta olja.

Det är vidare varken vid den lägre eller högre användningsnivån möjligt att samtidigt utnyttja alla de energislag som kan ersätta olja i en omfattning

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet [UU

ningsområdena är begränsade och gemensamma för de olika energislagen. Således torde t. ex. en lägre användning av inhemska fasta bränslen leda till en högre användning av kol. Om värmeöverföring från Forsmark till Stockholm inte kommer till stånd, leder det sannolikt till en ökad användning av kol eller av eldrivna värmepumpar.

Jag har för tillförseln av olika energiråvaror och energislag bl. a. utgått

från de bedömningar som oljeersättningsdelegationen har redovisat i rap-

porten Program för oljeersättning. Med hänsyn till osäkerhet i prognosut-

fallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag har jag i balanserna angett oljetillförseln som ett intervall.

Jag räknar med att det under 1980-talet skall vara möjligt att påtagligt

minska oljeberoendet. I det program för oljeersätining som jag senare kommer att redovisa räknar jag med att ca 9 milj. ton olja skall kunna ersättas genom insatser av skilda slag. Målsättningen bör vara att oljerill-

förseln för energiändamål vid den högre användningsnivån år 1990 begrän-

sas till 171— 191 TWh, dvs. 14—17 milj. ton, jämfört med 295 TWh, dvs. ca

26 milj. ton år 1979.

Huvuddelen av de tidigare angivna värdena för temperaturkorrigering och den onormalt stora lageruppbyggnaden år 1979 torde kunna hänföras till oljeprodukter. Möjligen kan temperaturkorrigeringen för elenergi upp-

gå till ca 2 TWh. Därmed skulle oljetillförseln för energiändamål år 1979

under normala förhållanden ha uppgått till ett lägre belopp än 285 TWh. Till detta kommer som framgår av tabellen förluster i raffinaderier och användning av olja utanför energisektorn.

För att den nyss nämnda oljeersättningen skall vara möjlig att uppnå fordras insatser inom skilda områden och en satsning på ett flertal olika

cnergiråvaror och energislag.

Kol är en kommersiellt tillgänglig energirävara som är ekonomiskt fördelaktig i många tillämpningar. framför allt i större pannor inom fjärrvärmesektorn och inom industrin. För att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom dessa sektorer fordras en introduktion av

kol. Jag räknar med att det genom skärpta miljökrav skall vara möjligt att

använda kol på ett sådant sätt att den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Det bör vara möjligt att år 1990 använda kol motsva-

rande 31-45 TWh, dvs. 4—6 milj. ton. En sådan försiktig introduktion av

kol i den svenska energibalansen är en viktig förutsättning för möjligheternå att minska oljeberoendet och bör ge oss möjligheter att bygga upp ett

tekniskt kunnande inom landet för att kunna delta i utveckling av ny

kolteknik.

Inom ramen för det s.k. Sydgasprojektet har avtal träffats med Danmark

om leverans och transport av naturgas från den 1 oktober 1985. Efter fem år uppgår leveranserna till 200 milj. m” om året eller under vissa förutsätt-

ningar till 440 milj. m? om året. Transportavtalet ger den svenska avtals-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 112

parten Swedegas rätt att transportera 2 miljarder m? om året över det planerade danska ledningssystemet. Energiinnehållet i 440 milj. m" natur-

gas är ca 4 TWh, vilket motsvarar ca 400000 m” olja. Jag räknar i balan-

serna med att naturgasen år 1990 skall svara för 4—9 TWh.

Under 1980-talet kommer en introduktion av alternativa drivmedel, i första hand metanol och etanol, att påbörjas. Introduktionen av motaralkoholer bygger främst på en kraftfull satsning på utveckling och användning av motorer för drift med ett 100-procentigt motoralkoholbränsle. Jag räknar i balanserna med att motoralkoholer motsvarande 1—3 TWh kom-

mer att utnyttjas år 1990.

Inom massa- och pappersindustrin tillgodoses en betydande del av cner-

gibehovet genom användning av bark och lutar. Jag räknar med att denna

användning skall fortsätta på ungefär samma nivå, ca 40 TWh per år, under 1980-talet.

Idag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 TWh per år, främst i form av helved och flis i småhus. Oljeersättningsdelegationen

(OED) bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18-27 TWh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det år 1990 skall utnyttjas 25-30 TWh skogsenergi, m.m.

Innan torv kan börja. användas fordras relativt tidskrävande förberedelser i form av undersökningar, utdikning och andra förberedelser på mos-

sarna. Detta förhållande innebär att torvanvändningen inte kan öka nämn-

värt redan de närmaste åren. Under senare delen av 1980-talet bör dock en relativt omfattande torvanvändning kunna komma till stånd. OED har bedömt att det år 1990 skall vara möjligt att använda torv motsvarande 6—

11¶TWh. Jag instämmer i OED:s bedömning.

Jag avser att senare (avsnitt 8.7) redovisa min syn på utvecklingen av solvärme. Jag räknar med att solvärme kan svara för 1-3 TWh år 1990. Eldrivna värmepumpar i små och medelstora anläggningar bedöms år 1990

ge ett bidrag på 7 TWh per år. Därigenom kan solenergin då beräknas svara för 10 TWh inkl. den drivenergi som går åt för värmepumparna. I energiba-

lanserna har hänsyn till värmepumparna tagits genom en sänkning av

användningsnivån år 1990. Potentialen för industriell spillvärme är betydande. Lönsamheten är

styrande för i vilken grad spillvärme kan utnyttjas. Jag räknar med att

spillvärme inkl. sopförbränning skall svara för 3—4 TWh år 1990.

Vattenkraften kan idag vid normal tillrinning svara för 61—62 TWh per

år. Pågående utbyggnader motsvarar ca I TWh. Mina förslag syftar till att vi år 1990 skall nå en vattenkraftproduktion på ca 65 TWh.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet satsas f.n. betydande be-

lopp för utveckling av vindkraften. Bl.a. håller två fullskaleprototyper på att byggas. Dessa anläggningar som tas i drift under åren 1981 och 1982

skall därefter utvärderas under en tvåårsperiod. Utvärderingen bör göra

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 113

det möjligt att säkrare bedöma vindkraftens framtida roll i svensk energiförsörjning. Jag räknar tills vidare med att vindkraften år 1990 kan svara för 0-1 TWh.

Kärnkraftens användning i Sverige är fastställd av riksdagen efter den rådgivande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan. Högst tolv reaktorer får användas under sin tekniska livslängd. Senast år 2010 skall den sista reaktorn avvecklas. Kärnkraftverk kan användas för enbart elproduktion eller för samtidig produktion av el och värme. Jag har i balanserna räknat med att kärnkraftsblocket Forsmark 3 utförs för värmeavtappning och att anläggningen från år 1988 i sex till nio år används för produktion av ca 3 "TWh el och 9 TWh värme per år. Därmed minskar kärnkraftens bidrag till landets elbalans med ca 3 TWh per år i förhållande till om samtliga kärnkraftblock utförs för enbart elproduktion. Om värmeavtappning inte kommer till stånd bör Storstockholms fjärrvärmeförsörjning grundas på ett annat alternativ som ger en lika stor oljeersättning vilket kan innebära en ökad användning av kol, ca 1,5 milj. ton per år, eller användning av eldrivna värmepumpar som totalt behöver ge 9 TWh värme per år.

Med de förutsättningar som jag har räknat med blir oljeanvändningen år 1990 i absoluta tal väsentligt mindre än i dag. Jag anser emellertid att alla ekonomiskt rimliga vägar bör prövas för att ytterligare reducera oljeberoendet.

Det är vidare angeläget att den utveckling för att ersätta olja som inleds under 1980-talet även fortsätter på 1990-talet. Flera av de energiråvaror och energislag som introduceras under 1980-talet bör under 1990-talet kunna svara för en växande andel av den totala energitillförseln. De inhemska fasta bränslena bör år 1990 befinna sig i ett expansivt skede för att under 1990-talet kunna svara för en större andel av den totala energitillförseln. Även på kolområdet pågår utvecklingen av ny teknik.

Nalurgas kan få större betydelse under 1990-talet. Utvecklingen är dock beroende av om Norge påbörjar utvinning norr om 62:a breddgraden. Solvärme, värmepumpar och vindkraft bör kunna öka förutsatt att utvecklingsarbetet och introduktionen ger goda erfarenheter. OED har framhållit att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra avvecklingen av kärnkraften måste basera 60—-709£ av vår energiförsäljning i början av 2000-talet på sådana energikällor som f.n. används endast marginellt eller inte alls. Detta understryker betydelsen av att utveckling och introduktion av de nya energikällorna ger goda erfarenheter.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för energitillförsel fram till år 1990.

5.2 Mål för oljeimporten

Inom ramen för arbetet inom International Energy Agency (IEA) (fr kapitel 2) lämnar Sverige uppgifter om användning och tillförsel av energi. 9 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 114

Medlemsländerna i IEA har beslutat att anta nationella mål för importen av olja och oljeprodukter. Sverige skall inom ramen för detta åtagande lämna sådana uppgifter för år 1985. I prop. 1979/80: 170 (s. 8) har jag anmält att jag avser att ta upp frågor om mål för import och användning av olja även för år 1990.

Vid planeringen av varje tillförselsystem tillämpas någon form av kriterium för att utifrån en på prognoser baserad energianvändningsnivå beräkna energitillförseln med hänsyn till osäkerhet i prognosutfallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag.

I de energibalanser som jag här har skisserat ingår ett flertal olika energiråvaror och energislag, vars utveckling och användning präglas av mer eller mindre stora osäkerheter. Vidare kommer energibehovet i hög grad att styras av den ekonomiska utvecklingen. Det finns mot denna bakgrund enligt min mening skäl att tillämpa den nyss beskrivna principen för beräkning av energitillförsel då ett mål för oljeimporten åren 1985 och 1990 skall fastställas.

Man bör därför utgå från den högre användningsnivån inkl. raffinaderiförluster och användning för icke energiändamål. Med hänsyn härtill bör oljeimportmålet år 1985 och år 1990 sättas till 290 TWh resp. 225 TWh motsvarande resp. 25 och 19 milj. ton. Uppgifterna är angivna exkl. den mängd olja som vi normalt exporterar. Härutöver kan olja behöva importeras för lagring för beredskapsändamål. År 1979 uppgick vär oljeimport (exkl. för export och beredskapslagring) till ca 28 milj. ton.

5.3 Energistatistik

Statistiska centralbyrån (SCB) samlar löpande in uppgifter om tillförsel och användning av energi i Sverige. Bl.a. kartläggs energileveranserna till olika sektorer i samhället samt hushållens energianvändning. Vissa uppgifter om byggnadsbeståndet samlas också in av riksskatteverket i samband med pågående fastighetstaxering.

I 1975 års energiproposition (prop. 1975: 30 bil. I s. 337) anmäldes behov av förbättrad och utvidgad statistik inom energiområdet. Sedan dess har SCB tillsammans med andra myndigheter och organisationer arbetat med att förbättra energistatistiken.

De åtgärder som har vidtagits har inneburit dels detaljförbättringar av befintlig statistik dels utvecklingar av helt ny statistik. Ökad detaljeringsgrad har sålunda införts i den kortperiodiska bränslestatistiken — bl.a. redovisas levererade oljeprodukter på regional nivå — samt i den årliga eloch fjärrvärmestatistiken. Åtgärder har vidtagits för att kartlägga energianvändningen inom sektorerna bostäder, service m.m. Detta sker bl.a. genom årliga undersökningar av energianvändningen i småhus, flerbostadshus och lokaler. Särskilda undersökningar har genomförts av hushållens energianvändning. Sådana undersökningar kommer enligt vad jag har

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 115

inhämtat att ingå i SCB:s ordinarie verksamhet framöver. Ytterligare arbe-

te med att utveckla statistiken pågår inom SCB. Detta arbete omfattar

bl.a. förbättringar av statistiken på regional nivå och av metoderna för temperaturkorrigering.

Energifrågorna har bl.a. genom de kraftiga oljeprisökningarna fått en allt större betydelse för samhällsutvecklingen. Trots att en del förbättring-

ar av energistatistiken har skett bör enligt min mening ytterligare åtgärder vidtas inom detta område. Jag vill nämna några områden där jag anser att behov av åtgärder föreligger. Jag har därvid samrått med chefen för ekonomidepartementet.

Uppgifterna om användningen av bränsle för uppvärmningsändamål ba-

serar sig i huvudsak på uppgifter om levererat bränsle. Tillfälliga sväng-

ningar i lagren hos hushållen försvärar därför möjligheterna att bedöma den faktiska användningen under en viss period. Särskilt besvärande är detta när problem med oljetillförseln råder eller befaras uppkomma. Kon-

sumenterna tenderar då att öka sina lager, vilket i statistiken redovisas som en ökad energianvändning. Detta har bidragit till den höga oljetillförseln år 1979 vilket framgår av den tillförselbalans som jag har redovisat.

Det är angeläget att uppgifter om användningen av energi för uppvärmningsändamål blir utförligare belyst inom energistatistiken. Jag anser det

vidare av vikt att SCB fortsätter arbetet med att ta fram tillförlitliga

metoder för temperaturkorrigering av energiförbrukningsuppgifterna.

En kontinuerlig uppföljning av energihushållningen förutsätter att energistatistiken ger möjlighet att följa energianvändningens utveckling inom skilda sektorer. Dessutom behövs b.a. uppgifter om hur energianvänd-

ningen fördelar sig på olika ändamål. Information behövs om t.ex. hur industrins energianvändning fördelar sig på klimathållning och processändamål och om hur hushållens energianvändning fördelar sig på uppvärmn-

ing, beredning av tappvarmvatten, drift av hushållsapparater och belysning. Även om svårigheter här kan föreligga att ta fram säkra uppgifter bör ändå en strävan vara att så långt möjligt ta fram sädana uppgifter.

SCB:s statistik över energianvändningen är f.n. ofullständig vad gäller användningen av ved och flis för uppvärmning. Med hänsyn till att jag räknar med en kraftig ökning av användningen av inhemska bränslen anser

jag det väsentligt att statistiken beträffande både tillförsel och användning av dessa bränslen kan förbättras.

Energitillskott från solfångare och värmepumpar kan antingen räknas

som energihushållning vilket ger en sänkning av användningsnivån eller som energitillförsel varvid användningsnivån inte påverkas medan tillför-

seln av andra energislag minskas.

Under alla omständigheter måste drivenergin för värmepumpar tas upp i

cnergitillförseln. Hur denna fråga bör behandlas i energibalanserna är

också en fråga som bör läggas fast. Jag räknar med att SCB vid sitt fortsatta arbete med att utveckla energi-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 116

statistiken tar upp de frågor som jag nu har nämnt. Av vikt är att arbetet bedrivs efter samråd med avnämarna, bl.a. statens industriverk. Det är angeläget att SCB inom ramen för oförändrade totala resurser beaktar behovet av förbättrad statistik för energiområdet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 117

6¶Program för oljeersättning

Jag har i det föregående (kapitel 2) beskrivit den långsiktiga utvecklingen

i världen på energiområdet, Jag framhöll därvid att energibehoven kommer att öka, inte minst i u-länderna, och att utvinningen av olja inte kommer att

kunna ske i sådan takt att behoven kan tillgodoses.

Världen står därmed inför en betydande omställning inom energiförsörj-

ningen. Huvudinslaget i denna omställning måste bli en minskad oljean-

vändning i i-länderna. 1970-talets oljekriser, den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de begynnande strukturella förändringarna under det senaste årtiondet utgör en vändpunkt i denna omställning. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt

och stegvis och inte genom en direkt fysisk brist på energi framöver. Det är också viktigt att omställningen inte fördröjs.

Jag framhöll också att den labila situationen på oljemarknaden skapar en avsevärd otrygghet för ett land som Sverige, vars energiförsörjning till nära 70 26 grundas på importerad olja.

Jag har i det föregående (kapitel 3) redogjort för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under senare år, den nuvarande ekonomiska obalansen

och den roll som vår stora oljeimport spelar härför. Jag drog härav slutsat-

sen att målmedvetna och effektiva insatser för att minska oljeimporten utgör ett viktigt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till

rätta med obalansen i ekonomin. Användningen av olja måste därför

minskas genom energihushållning och ersättning med andra energikällor och energiråvaror.

Jag har mot denna bakgrund lagt fram förslag till ett program för cnergihushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2) att redogöra för de fortsatta insatser som krävs för att skapa en tryggare försörjning av den olja som vi behöver. Dessa åtgärder bör kombineras med ett program för oljeersättning under 1980-talet. Jag kommer här att redogöra för den inriktning ett sådant program enligt min mening bör ha.

Programmet består av tre delar, nämligen förslag som delegationen (I

1979: 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja, oljeersättningsdelegationen (OED), och utredningen (1 1977:11) om omställbara eldningsan-

läggningar (OEA) har lagt fram, förslag från kommittén (1 1980:05) om

vissa frågor om elanvändning, elanvändningskommittén (ELAK), samt åtgärder för att basera Storstockholmsområdets värmeförsörjning på annat än olja. Detta kan ske på olika sätt. Två alternativ baserade på värmeöverföring från kärnkraftverket i Forsmark resp. på koleldade kraftvärmeverk i

Storstockholmsområdet har redovisats av Storstockholms Energi AB (STOSEB) och statens vattenfallsverk i en skrivelse till regeringen i de-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 118

cember 1980. Ett annat alternativ skulle kunna bygga på främst stora värmepumpar.

OED:s förslag har redovisats i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning. En sammanfattning härav återfinns i bilaga 1.6. Förslagen

grundar sig på det arbete som har bedrivits i bl.a. de grupper för ökad

användning av torv, skogsenergi resp. solvärme som OED har tillsatt.

Resultatet av arbetet i dessa grupper har publicerats och varit föremål för remissbehandling. Remissynpunkterna har av OED beaktats vid utform-

ningen av förslagen.

I rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED anser

föreligga. Väsentliga hinder är av ekonomisk art. bl. a. dålig eller osäker

lönsamhet, hög räntekostnad vid nuvarande marknadsräntor, svårigheter

att finansiera investeringarna samt osäkerhet om priserna för alternativa

bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekvenserna av sådana krav upplevs enligt OED också som hinder. Vidare framhålls att kommuner och företag inte

alltid har samma incitament att agera för oljeersättning som vad staten har.

samordning så att samtidiga beslut fattas av många parter med skilda värderingar och bedömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder —

oljan är lätthanterlig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED

anser att det på grund av dessa och även andra hinder inte är möjligt att

uppnå de angivna målen för oljeersättning om inte samhälleliga insatser av

olika slag görs.

Statsmakternas insatser bör enligt OED syfta till att ställa krav på oljeersättning och skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Delegationen framhåller att det är nödvändigt att statsmakterna sanktio-

nerar en plan för oljeersättningen för att erforderliga beslut skall fattas på alla nivåer i samhället. OED föreslår att mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv skall läggas fast. Därvid bör enligt OED syftet vara både att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och att säkerställa att förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt. OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och

fasta bränslen till år 1985 med ca 30 TWh (exkl. metallurgiskt kol och massaindustrins lutar), vilket motsvarar ca 2,5 milj. ton olja och till år 1990 med ca 85 TWh (exkl. drivenergi för värmepumpar), vilket motsvarar

drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att å ena sidan de inhemska bränslena

inkl. solvärme och å andra sidan kol vardera kan svara för ungefär hälften

av oljeersättningen år 1990. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och introduktion av inhemska bränslen.

OED föreslår lagstiftning samt åtgärder av ekonomisk och organisatorisk karaktär för att nå oljeersättningsmålet.

Den viktigaste lagstiftningsåtgärden gäller det förslag till lag om utföran-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 119

de av eldningsanläggningar för fast bränsle som har lagts fram av OEA. Förslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggningar (system) som förbrukar minst 50000 MWh per år skall utformas så att eldning med fasta bränslen kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75: av totalt tillförd energi för hela systemet

bascras på annat än olja.

OED förslår vidare en översyn av lagstiftningsfrågor i samband med solvärmeutnyttjande, i första hand vattenlagen, naturvårdslagen, lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar samt lagen om kommunal energiplane-

ring. OED understryker behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen på solvärmeområdet för-

hindras eller försenas.

Vidare föreslås att tiderna för handläggning av ansökningar om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter förkortas avsevärt genom att förenklingar i förfarandet vidtas och genom att beslutanderätten delegeras. Genom dessa åtgärder skulle enligt OED introdutionen av torv

påskyndas.

OED framhåller att utformningen av miljöföreskrifterna är av stor betydelse för om oljeersättningsprogrammet skall kunna genomföras. Detta bedöms gälla särskilt för möjligheterna att ersätta olja med kol. Den allvarliga försurningssituationen i landet gör det enligt OED rimligt att

skärpa kraven på högsta tillåtna svavelutsläpp. OED framhåller dock att en skärpning inte bör ske alltför språngartat utan i stället genomföras

successivt för att inte oljeersättningen skall äventyras.

Flera ekonomiska styråtgärder ingår i OED:s program, bl. a. det förslag

om en fond för oljeersättning som OED tidigare har lagt fram. Denna fond är avsedd att genom förmånliga lån och i vissa fall bidrag stimulera åtgär-

der som medför oljeersättning.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe-

ringsmedel, bl.a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i sådana

anläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäkerhet kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen.

OED redovisar därvid två metoder, dels en realprissättning på olja som

upphäver prisfluktuationerna, dels en utformning av energibeskattningen

så att erforderliga prisskillnader mellan olja, kol och inhemska bränslen åstadkoms. Frågor av denna karaktär behandlas av främst utredningen (B

1979:06) om beskattning av energi m. m.

En rad organisatoriska åtgärder föreslås. OED framhåller att den statliga myndighetsfunktionen inom energitillförselområdet måste förstärkas för

att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Myndighetsfunktionen

behövs enligt OED för att genomföra närmare planering av oljeersättnings-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 120

åtgärderna, ta erforderliga initiativ för att genomföra programmet, utöva

tillsyn i samband med den föreslagna lagstiftningen om fastbränsleeldning,

svara för låne- och bidragsgivning till investeringar i ny energiteknik som medför oljeersättning samt utvärdera mål och styrmedel för oljeersättningsarbetet.

OED framhåller den avgörande betydelse som kommunernas insatser

har för oljeersättningen inom uppvärmningssektorn. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering

både främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig

tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln

lagens krav att vara säker om den baseras på huvudsakligen olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energiplaneringen redovisar program för oljeersättning, som fastställs av de

beslutande kommunala organen. Programmen föreslås bygga på en genom-

gång av bl.a. bränslebehov, möjligheter till omställning, försörjning med

energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med

andra kommuner och med industrin bör enligt förslaget beaktas. OED:s förslag överensstämmer i princip med det förslag som statens industriverk (SIND) har lagt fram i bl. a. rapporten (SIND 1980:15) Kommunal energiplanering — sammanfattning och förslag till slutsatser.

Organisatoriska åtgärder krävs enligt OED för att snabbt få till stånd

torvanvändning i landet. För de fyra nordligaste länen har statens vattenfallsverk på regeringens uppdrag närmare utrett förutsättningarna för torv-

produktion och torvanvändning på vissa orter. Behovet av åtgärder gäller

enligt OED nu främst i södra och mellersta Sverige. Delegationen pekar på

den metodstudie som SIND bedriver avseende planeringen för att få till stånd regionalt samarbete rörande förutsättningarna för torvproduktion

och torvanvändning.

Delegationen lämnar också förslag beträffande standardisering samt ut-

bildning, rådgivning och information inom oljeersättningsområdet. När det

gäller introduktion av alternativa drivmedel hänvisar delegationen till det förslag till strategi som har lagts fram i rapporten (Ds I 1980:19) Introduktionen av alternativa drivmedel. OED framhåller att det mål som föreslås, dvs. en oljeersättning om drygt

7 milj. ton år 1990, bygger på en rimlighetsbedömning mot bakgrund av den förutsedda utvecklingen på energiområdet. Delegationen diskuterar därutöver extraordinära åtgärder för oljeersättning. Sådana åtgärder kan enligt OED övervägas om riskerna för en mycket kraftig prisökning på olja eller för längre akuta oljebrister under 1980-talet bedöms som mycket stora.

Bland dessa åtgärder finns t. ex. förtida skrotning av oljeeldade pannor.

krav på fastbränsleeldning även i nya mindre pannor, dvs. pannor som

förbrukar mindre än 50000 MWh per år, samt utnyttjande av fasta bränslen även i anläggningar med korta drifttider.

Sådana åtgärder bedöms kunna medföra en oljeersättning om ytterligare

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 121

ca 3,5 milj. ton år 1990. De styrmedel som kan bli aktuella är lagstiftning

med mer långtgående krav och komplettering av de ekonomiska styrmed-

len. Dessa extraordinära åtgärder har behandlats endast översiktligt av OED, som senare kommer att redovisa ett mer utförligt förslag i denna

fråga.

För egen del anser jag de åtgärder som OED har redovisat i sitt huvudförslag bör utgöra väsentliga delar av ett oljeersättningsprogram för 1980talet. OED:s förslag är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag

kommer i det följande (kapitel 7, 8, 11 och 12) att närmare utveckla hur dessa förslag bör behandlas. Jag kommer därvid att förorda bl. a. att en lag

införs om utförande av vissa eldningsanläggningar för fast bränsle, att en

ny energimyndighet med uppgifter rörande bl.a. tillförselfrågor inrättas

och att kommunerna åläggs att inom ramen för den kommunala energipla-

neringen lägga fast en plan för att minska oljeanvändningen i kommunerna.

Jag kommer vidare att redovisa riktlinjer för åtgärder mot svavelutsläpp vid användning av kol, åtgärder för att förenkla handläggningen av ansökningar om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter och

åtgärder för att snabbt få till stånd en ökad torvanvändning i södra och

mellersta Sverige. Tidigare (avsnitt 4.3.3) har jag föreslagit förstärkta

insatser för utbildning och rådgivning. Dessa åtgärder är främst inriktade på energihushållningsområdet men kan även avse tillförselområdet. Jag kommer också att redovisa de åtgärder som har vidtagits för att genom

bl.a. de s.k. fjärrvärmelånen tillgodose finansieringsbehovet vid utbyggnad av fastbränsleeldade anläggningar. Förslag till plan för introduktion av alternativa drivmedel kommer också att läggas fram. En fond för investe-

ringar i oljeersättande teknik i huvudsak i enlighet med OED:s tidigare

förslag har inrättats den I januari 1981 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100).

Jag räknar liksom OED med att ett genomförande av dessa åtgärder kan komma att medföra en oljeersättning om ca 7 milj. ton år 1990. Jag har i

beräkningen inte inkluderat åtgärder i Storstockholmsområdet som jag strax återkommer till.

Den fördelning mellan inhemska bränslen och kol som OED har föreslagit finner jag vara väl avvägd. Förslaget innebär att inhemska bränslen och kol vardera skulle kunna svara för en oljeersättning om ca 3 milj. ton år

1990. Alternativa drivmedel och solvärme inkl. främst mindre värmepum-

par beräknas kunna medföra en oljeersättning om sammantaget ca I milj. ton i början av 1990-talet.

Den andra delen av det program för oljeersättning som jag förordar

består av de åtgärder som har föreslagits av ELAK i rapporten (Ds I 1980:22) El och olja. Den tillgängliga elkapaciteten bör enligt förslaget

utnyttjas för att ersätta olja vid uppvärmning. I första hand föreslås den

dyrare lätta eldningsoljan ersättas.

En omfattande konvertering till el bör enligt ELAK ske av medelstora

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 122

oljepannor och oljeeldade pannor i småhus. Bl.a. föreslås lån för installation av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Installation av s.k. kombinationspanna, dvs. panna för el och fasta bränslen, bör enligt förslaget stimuleras genom bidrag.

Vidare föreslås installation av större elpannor i fjärrvärmeverk och industrier. Möjligheterna att stimulera sådana åtgärder genom skattereduktioner bör enligt förslaget utvecklas.

ELAK bedömer att de åtgärder för konvertering från olja till el som föreslås kan resultera i en minskad förbrukning av olja, huvudsakligen lätt eldningsolja, om ca 1,5 milj. ton år 1990. Åtgärderna föreslås bli utformade så att de ger flexibilitet vid valet av energikälla i framtiden.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till ELAK:s förslag vad gäller konvertering från olja till el. Flertalet remissinstanser tillstyrker att förslagen genomförs.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.5) med en mer utförlig redogörelse för ELAK:s förslag, remissynpunkterna och de åtgärder som enligt min mening bör genomföras med anledning härav.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag finner att åtgärder för att ersätta olja med el bör vidtas i huvudsak enligt ELAK:s förslag. Därmed utnyttjas den nationella resurs som den tillgängliga elproduktionskapaciteten utgör för att spara olja under främst 1980-talet. Jag räknar med att konverteringen från olja till el skall medföra en oljeersättning om ca I milj. ton år 1990. Jag har därvid räknat med att eltillgången kan bli något lägre än vad ELAK har räknat med genom att block 3 i kärnkraftverket i Forsmark kan komma att utnyttjas för hetvattenproduktion för Storstockholms behov. Jag har vidare räknat med att eltillgången kommer att användas som drivenergi för värmepumpar i enlighet med OED:s förslag. Den oljeersättning som därvid erhålls har inkluderats i den oljeersättning som jag i det föregående har beräknat att ett genomförande av OED:s förslag kommer att medföra.

Den tredje delen av förslaget till oljeersättningsprogram består av åtgärder för att åstadkomma ett värmeförsörjningssystem för Storstockholmsområdet. som ej är baserat på olja. Detta kan ske genom hetvattenöverföring från kärnkraftverket i Forsmark, genom värmeproduktion i närförlagda koleldade kraftvärmeverk eller genom ett mycket omfattande utnyttjände av stora värmepumpar.

STOSEB och statens vattenfallsverk har redovisat ett förslag till värmeavtappning i Forsmark. Värmeeffekten skulle bli 2000 MW. Värmen skulle överföras till Stockholmsområdet genom en 120 km lång ledning från Forsmark till Akalla. Värmeleveranserna bedöms kunna påbörjas år 1988.

Hetvattenöverföring från Forsmark skulle medföra en oljebesparing på ca I milj. ton per år i jämförelse med den nuvarande värmeförsörjningen i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 12 ra ww

regionen. Kostnaden för oljeimporten skulle vid de nuvarande priserna

därmed minska med ca 1 miljard kr. per år. Med närförlagda koleldade kraftvärmeverk skulle en snabb minskning av oljeanvändningen i området åstadkommas. En förutsättning är att kom-

munerna kan finna lämpliga platser för att lokalisera anläggningarna. För att ersätta I milj. ton olja erfordras drygt 1,5 milj. ton kol.

Även möjligheterna till ett större utnyttjande av stora värmepumpar bör

beaktas inför ett ställningstagande till hur Storstockholmsområdet skall värmas. Sådana värmepumpar skulle till att börja med kunna drivas med elenergi för att sedan övergå till bränsledrift. Därmed föreligger samma

lokaliseringsförutsättningar som i kraftvärmealternativet. Flera faktorer för ett värmepumpsalternativ är ännu osäkra, bl. a. kostnaderna.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.3.5) med en mer utförlig redogörelse för Storstockholmsområdets värmeförsörjning. Jag vill i detta sam-

manhang dock framhålla att jag anser att en oljeersättning på ca I milj. ton per år är fullt möjlig att uppnå till år 1990. Jag har därför i oljeersättnings-

programmet räknat med att en sådan minskning av oljeanvändningen kom-

mer till stånd. Det program som jag här förordat skulle kunna medföra en oljeersättning om ca 9 milj. ton olja år 1990. År 1985 skulle oljeersättningen kunna uppgå

till ca 3,5 milj. ton. De angivna kvantiteterna utgör mål för oljeersättningen

och kräver en ambitiös politik med omfattande insatser för att kunna nås.

Jag finner det angeläget att mål av det slag jag har angivit läggs fast och att

åtgärder successivt vidtas med anledning härav.

OED:s s.k. extraordinära åtgärder, som skulle kunna ge ytterligare

oljeersättning, bör enligt delegationen studeras närmare innan ställning tas till dem. Jag finner det angeläget att så sker. OED bör så snart som möjligt

redovisa sina förslag i detta avseende.

Jag vill I detta sammanhang påpeka att möjligheterna att snabbare ersätta olja med inhemska bränslen inte torde begränsas av i första hand

tillgången på energiråvara utan av ckonomiska skäl, bl.a. skulle en för-

tidsskrotning av pannor behöva ske.

Jag räknar med att en mer omfattande översyn av oljeersättningsprogrammet skall ske senast till år 1985. Det bör åligga den nya energimyn-

dighet som jag i det följande (kapitel 11) kommer att föreslå att i samråd med andra berörda myndigheter svara för samordning, närmare planering

och uppföljning av programmet. I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas bör OED på motsvarande sätt svara för denna uppgift.

Tillsammans med det energihushållningsprogram som jag tidigare har redovisat (kapitel 4) innebär oljeersättningsprogrammet en avsevärd

minskning av oljeanvändningen. Om alla dessa åtgärder ger resultat i enlighet med målen kan användningen av olja för energiändamål komma

att minska med ca 12 milj. ton till år 1990 trots att energianvändningen beräknas öka. Programmen ger förutsättningar för en ytterligare minskning av oljeanvändningen under 1990-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 124

Det är således ett mycket ambitiöst oljeersättningsprogram som jag nu

förordar. Anledningen härtill är självfallet att det krävs långtgående insat-

ser för att en verklig minskning av oljeanvändningen skall ske. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på vad OED har påpekat. nämligen att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra riksdagens

beslut om avvecklingen av kärnkraften måste basera 60-709: av vår

energiförsörjning i början av 2000-talet på sådana energikällor som f.n. används endast marginellt eller inte alls.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna det program

för oljeersättning som jag här har redogjort för.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 12 in

7¶Bränslen

7.1¶Förutsättningar för bränslepolitiken

- Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som enligt min

mening krävs för att trygga försörjningen av bränslen till vårt energisystem. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en översiktlig redogörelse för den nuvarande bränsleanvändningen inom olika sektorer och för de olika bränslenas förutsättningar och kvaliteter i olika avseenden samt för den roll som de därigenom bör spela för vår framtida energiförsörjning. Jag behandlar i detta sammanhang inte uran, vars ut-

nyttjande i Sverige har lagts fast genom riksdagens beslut efter folkomröstningen i kärnkraftsfrågan den 23 mars 1980. Oljan svarar för den helt övervägande delen av vär energiförsörjning.

Oljans andel av den primärt tillförda energin var år 1979 ca 6876. Sverige är därmed ett av världens mest oljeberoende länder. Våra miljöskyddsbestämmelser ställer dessutom särskilda kvalitetskrav på den olja som vi importerar.

Den största mängden olja används inom sektorn bostäder, service

m.m., dvs. för uppvärmning av bostäder. affärs- och servicelokaler m. m. Inom denna sektor användes ca 11 milj. ton olja år 1979. Oljan svarar för ca 85Z av energianvändningen för uppvärmningsändamål. Av oljeanvänd-

ningen inom sektorn utgjordes ca 4,5 milj. ton av tjock eldningsolja, som utnyttjas främst i kraftvärmeverk och större hetvattencentraler, dvs. i områden med utbyggda fjärrvärmesystem, medan 6,5 milj. ton utgjordes

av tunn eldningsolja, som används främst i villor och i flerfamiljshus med mindre panncentraler. Det föreligger en betydande prisskillnad mellan tjock och tunn eldningsolja. Under senare år har den tunna eldningsoljan normalt varit 30-40 22 dyrare än den tjocka eldningsoljan. Prisskillnaden kan komma att minska.

Under senare år har skett en tämligen snabb utveckling av användningen av elvärme. F.n. används 13 TWh el för uppvärmning. Orsaken till den

snabba utvecklingen torde vara att elvärmen kräver små investeringar för

användaren och är bekväm att använda samt att vi genom bl.a. en stor andel vattenkraft har kunnat producera billig elkraft.

Under senare tid har också skett en ökning av användningen av ved för

uppvärmning av enskilda hus, främst i glesbygden. Ett skäl härtill torde vara att beskattningsreglerna har ändrats så att uttag av brännved ur egen skog inte längre beskattas.

Inom industrin används årligen ca 5,5 milj. ton olja vilket utgör ca 40 9c av cenergianvändningen inom sektorn. Nästan enbart tjock eldningsolja

används. Fasta bränslen, främst bark och lutar inom skogsindustrin. sva-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 126

rar för ca 35 Z av energianvändningen. Den svenska industrin har på grund

av sin struktur också en hög andel elkraft i energianvändningen. För kraftproduktionen används förhållandevis lite olja i Sverige. I ge-

nomsnitt svarar oljebaserade anläggningar, främst kraftvärmeverk och

industriella mottryckskraftverk, för ca 1392 av elproduktionen under ett

år. Vattenkraften svarar f.n. för ca 65 8£ och kärnkraften I. n. för ca 22 56 av elproduktionen. Sverige har därmed ett vid en internationell jämförelse ekonomiskt mycket fördelaktigt elproduktionssystem. Att vi under en lång tid har kunnat producera elkraft till lågt pris har varit en komparativ fördel

för vår industri. Transportsystemet är i allt väsentligt beroende av importerad olja eller

importerade oljeprodukter. Oljan svarar för hela 974 av energianvändningen inom transportsektorn. Ca 65 2 av den bensin och ca 5596 av den

dieselolja som används 1 Sverige framställs vid raffinaderier inom landet, medan återstoden importeras. Vill man öka andelen inhemskt framställda oljeprodukter krävs investeringar i de svenska raffinaderierna.

Användningen av olja i Sverige och andra länder har etablerats under lång tid. En omställning till andra bränslen kräver olika lång tid och varierande resursinsatser för att genomföras inom de olika delområdena.

De bränslen som på medellång sikt, dvs. fram till omkring år 1990. kan

komma i fråga för användning i Sverige är olja, naturgas, motoralkoholer, kol. skogsbränslen, torv och skiffer. Dessutom kan solvärme komma att utnyttjas I större skala mot slutet av 1980-talet.

Väsentliga skillnader föreligger när det gäller bränslenas förutsättningar och kvaliteter i skilda avseenden. De försörjningsmässiga aspekterna ut-

görs av faktorer som tillgång, varaktighet och försörjningstrygghet. pris

och prisutveckling samt bekvämlighet och flexibilitet i användningen. Andra faktorer av stort intrresse är miljöeffekter vid utnyttjandet, sysselsättningseffekter i Sverige, regionalpolitiska aspekter och möjligheterna till annan, konkurrerande användning.

Olja har länge haft väsentliga fördelar, vilket självfallet är orsaken till

den mycket omfattande användning som oljan har fått. Olja är en koncen-

trerad energiråvara med hög energitäthet. Den är vidare lätthanterlig och bekväm att använda. Oljeeldade anläggningar kräver förhållandevis små investeringar.

Oljan ger liksom andra fossila bränslen upphov till negativa miljö-

effekter. Vidare finns andra användningsområden än inom energisektorn där oljans egenskaper behöver utnyttjas, t. ex. inom det kemiska området.

Den snabba prisutvecklingen på olja sedan 1973-74 års oljekris har helt

nadsstörningar under vissa perioder har förekommit. Som jag tidigare (kapitel 3) har redovisat räknar jag med en fortsatt långsiktig realprissteg-

ring på olja. Motiven för att minska oljeanvändningen genom energihushållning och genom införande av andra bränslen är således dels av försörjningskaraktär, dels av ekonomisk karaktär.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 127

Den tjocka eldningsoljan kan lättast ersättas. På de områden där tjock eldningsolja används. dvs. främst i fjärrvärmesystem och industrier, kan

inhemska bränslen och kol relativt snabbt få stor betydelse.

För de lättare oljeprodukterna är det svårare att snabbt hitta ersättningsbränslen. Detta gäller i synnerhet för bensin och diesclolja. Samtidigt är det just på de områden där dessa produkter används, dvs. inom transport-

sektorn. som det värde, som oljan har genom sin energitäthet och lätthanterlighet, kan bäst tas till vara. Det är således för främst sådan användning

som oljan bör reserveras framöver. Arbetet med att snabbt åstadkomma oljeersättning bör därmed främst inriktas på områden där oljans särskilda egenskaper inte utnyttjas, dvs. där vanligtvis tjock eldningsolja nu används. Jag anser att detta är en långsiktigt riktig inriktning av energipolitiken i denna del. Denna inriktning bör följas även om tillfälliga marknadssvängningar och därav följande överskott i vissa fall kan ge incitament till

en något annorlunda politik.

står valet mellan att låta förädlingen ske utomlands, dvs. att importera en ökad andel raffinerade produkter och att genom investeringar i raffinade-

rierna i Sverige öka utbytet av sådana produkter från importerad råolja. I ett raffinaderi skiljs olika fraktioner i råoljan ut för att möta noga

preciserade kvalitetskrav på varje enskild oljeprodukt. Ett annat syfte med bearbetningen kan vara förändra den kemiska sammansättningen hos råoljans komponenter. För att få fram exempelvis bensin med tillräckligt högt oktantal måste man bearbeta den fraktion. nafta, som normalt används för bensinframställning. Detta sker i en s.k. reformeranläggning.

En annan, mer omfattande, bearbetning krävs om man vill omvandla de mer svårflyktiga delarna av råoljan, som normalt används till tjocka eldningsoljor, till mer flyktiga produkter, t.ex. bensin och lätt eldningsolja. En sådan bearbetning kan utföras på olika sätt. Den vanligast förekommande metoden är s.k. termisk krackning. För en mer omfattande omvandling är katalytisk krackning den vanligaste processen.

De flesta raffinaderierna i Västeuropa är byggda för att bearbeta främst

relativt lätt råolja som ger ett högre utbyte än tyngre råoljor av de mest

värdefulla produkterna, dvs. bensin och lätt eldningsolja. Man har tidigare däremot inte investerat i krackningsanläggningar i så stor utsträckning i

Västeuropa som i Förenta staterna, där efterfrågan på framför allt bensin har varit stor. Vid ett genomsnittligt raffinaderi i Förenta staterna framställs ca 45 22 bensin ur en viss mängd råolja medan bensinutbytet i raffina-

derierna i Västeuropa f.n. är ca 2296. I de svenska raffinaderierna är

bensinutbytet i genomsnitt knappt 209.

F.n. pågår eller planeras emellertid i Västeuropa en snabb utbyggnad av

raffinaderierna i syfte att skapa möjlighet att omvandla en större del av de

tyngre oljeprodukterna till bensin och dieselolja. Denna utbyggnad kan

komma att leda till en viss överkapacitet för bensinframställning vid mitten

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 128

av 1980-talet, varigenom utbudet av lätta produkter på den europeiska

marknaden skulle komma att ökas. Utvecklingen inom området är dock

svår att bedöma f.n.

Samtidigt som förbrukningen förskjuts mot en ökad andel lättare pro-

dukter beräknas den råolja som utvinns i världen bli bl. a. allt tyngre och

svavelrikare. Merparten av de nu kända oljetillgångarna är av tyngre typ

med relativt hög svavelhalt. Av de kända och utvinningsvärda råoljetillgångarna består över 5096 av råolja med minst 1,5 viktprocent svavel. Flera av de äldre produktionsområdena för lättare råoljor, bl.a. Nordafri-

ka, har otillräckliga reserver för att öka eller t.o.m. för att bibehålla

nuvarande produktionsnivå. Vid långsiktskontrakt rörande leveranser från Saudiarabien måste också köp av en viss del tyngre. högsvavlig råolja inkluderas vid sidan av den normalsvavliga arabiska oljan. Arabian Light.

Motsvarande förhållande gäller vid långsiktiga avtal med Mexico, som f. n. ställer krav på att ca hälften av den levererade råoljan skall vara av den tunga, högsvavliga s.k. Maya-oljan.

Delvis kan denna utveckling kompenseras för Västeuropas del av att produktionen ökar av den lätta, lågsvavliga Nordsjöoljan. I världen som

helhet måste dock en anpassning ske till ett större utnyttjande av de tunga,

högsvavliga råoljorna. Ytterligare en faktor av betydelse är att priset på

lågsvavlig råolja kan komma att öka snabbare än priset på normalsvavlig och högsvavlig råolja. Under senare år har prisskillanden varit 10—20<. En betydande del av världens återstående oljetillgångar består av s.k.

okonventionella resurser. varmed avses olja som förekommer i trögflytande eller t.o.m. fast form. Exempel härpå är tjärsand, oljeskiffrar och

s.k. extra tunga råoljor. Dessa råvaror kan på sikt bli av väsentlig betydel-

se för världens oljeförsörjning. Det krävs dock en utveckling av utvinningstekniken för att de okonventionella råoljetillgångarna skall kunna utnyttjas i större skala. Dessutom krävs investeringar i raffinaderier och eldningsanläggningar.

I raffinaderierna erhålls en rest, s.k. restolja, som består av tjocka,

svavelrika fraktioner. Denna olja exporteras f.n. för svensk del eftersom den inte får utnyttjas inom landet på grund av gällande lag och förordning

om svavelhaltigt bränsle. På sikt bedöms dock möjligheterna till sådan

export komma att begränsas samtidigt som mängderna restolja kan komma att öka. Om t. ex. en krackningsprocess installeras vid ett raffinaderi för att

öka konverteringen av svårflyktiga delar av råoljan till lätta fraktioner kan samtidigt restoljeandelen öka något.

Restoljor och tunga råoljor kan behandlas på flera sätt, bl.a. kan de utnyttjas för förgasning. En annan metod är avsvavling eller hydrering.

varvid råolja tillförs vätgas som bl. a. tvättar bort svavlet.

Den utveckling som jag här har beskrivit. dvs. en relativt sett ökad

efterfrågan på lätta produkter och en ökad tillgång på tyngre och svavelrikare råoljor, påverkar starkt den svenska försörjningssituationen. Särskil-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 129

da förhållanden i Sverige har också stor betydelse. F.n. måste de svenska raffinaderierna använda i genomsnitt ca 4072 lågsvavlig råolja pga. gällan-

de krav beträffande svavelhalt i eldningsolja. De svenska bestämmelserna

komrnner att skärpas den I oktober 1981 och den I oktober 1984. då hela

Sverige kommer att omfattas av förbudet att bränna tjock eldningsolja med

mer än I Zz svavelhalt. Som en följd härav måste andelen lågsvavlig råolja då uppgå till ca 606 av råoljeimporten om nuvarande raffinaderistruktur

behålls. Sveriges importkostnader ökas därmed, eftersom den lågsvavliga råoljan är dyrare än den högsvavliga.

Den svenska svavellagstiltningen gör att det finns skäl att överväga

investeringar i en anläggning, exempelvis en s.k. hydreringsanläggning.

som breddar försörjningsbasen genom att möjliggöra att råoljor av sämre kvalitet, t.ex. med hög svavelhalt, kan utnyttjas. |

Det förhållande att endast ca 60Z av den bensin och dieselolja som

används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet motiverar insat-

ser för att öka försörjningstryggheten inom drivmedelsområdet. Detta kan

ske på olika sätt. En möjlighet är att investera i en s.k. krackningsanläggning som ökar utbytet av lätta produkter. främst bensin. från den råolja

som importeras till Sverige. Långsiktigt inriktade kontrakt om import av drivmedel från länder med egen råoljeutvinning, främst Norge, skulle

också kunna ge en trygg försörjning. Även andra möjligheter kan finnas.

Naturgas har stora likheter med olja. Naturgasen utvinns i stort sett inom samma geografiska områden som oljan. Nära hälften av all naturgas beräknas förekomma som s.k. associerad gas, dvs. direkt tillsammans med olja. Naturgasen i världen beräknas också ha ungefär samma varaktighet som oljan. Gasen är emellertid betydligt miljövänligare, bl. a. inne-

håller naturgas endast obetydliga mängder svavel.

Naturgasen kräver för anskaffning och distribution ett omfattande ledningsnät. Betydande investeringar krävs 1 distributionssystem för gas,

såväl i transport- som i användningsledet. Detta förhållande torde vara en anledning till att gas tidigare i stor utsträckning facklades bort. dvs. brändes på oljefälten utan att energiinnehållet togs till vara. Behovet av inves-

teringar i distributionssystemen är också en anledning till att huvuddelen av den naturgas som utvinns används direkt i producentländerna. Endast ca 1092 av den utvunna gasen exporteras f.n. Andelen exporterad gas väntas dock öka.

Under senare tid har betydande naturgasfynd gjorts i Nordsjön. Därmed skulle på sikt kunna skapas bättre förutsättningar för försörjning av gas till Sverige. -

Naturgas har tidigare betraktats närmast som en biprodukt vid oljeutvinningen. Gasen har i länder med inhemsk produktion ofta använts för okvalificerade ändamål. t.ex. som kraftverksbränsle i stället för tjock

eldningsolja eller kol. Samtidigt som gasen i ökad utsträckning har blivit en internationell handelsvara har det skett en betydande höjning av gaspriset 10 Riksdagen 1980/81. 1 sumt. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 130

jämfört med priset på olja. För Sveriges del innebär denna utveckling att naturgas som kan komma att importeras inte bör användas som ersättning för tjock eldningsolja. Det högre priset för gasen innebär att användningen bör inriktas på sådana användningsområden där gasens speciella egenskaper, främst renhet, kan utnyttjas.

Motoralkoholer, dvs. främst metanol och etanol, torde på kort och medellång sikt komma att framställas ur naturgas, restoljor och kol (metanol) eller ur jordbruksprodukter (etanol). Tillgängligheten blir således beroende av tillgängligheten till dessa råvaror. På lång sikt kan framställning ur cellulosahaltigt material bli kommersiellt möjlig. Ur metanol kan syntetisk bensin framställas.

Framställningen av motoralkoholer sker under betydande cenergiförluster. Energiutbytet vid framställning av metanol ur naturgas är omkring 50—- 6596 av råvarans energiinnehåll. Övrig energi förloras till omgivningen som relativt lågvärdig värme, om den inte tas till vara för t. ex. fjärrvärmeleveranser.

Motoralkoholerna har lägre energitäthet än bensin och dieselolja. Energiinnehållet i metanol och etanol är ungefär hälften resp. två tredjedelar av energiinnehållet i bensin. Det gör att kostnaderna för transport och distribution blir högre. Samtidigt kan motoralkoholer ge väsentliga miljöfördelar jämfört med bensin och dieselolja.

Tillverkning av metanol ur fossila bränslen ger — bl.a. på grund av omvandlingsförlusterna — priser som överstiger priserna på bensin. Etanol, som kan framställas ur inhemska och förnybara råvaror. är f.n. dyrare att producera. Prisutvecklingen på längre sikt är svår att bedöma eftersom det krävs utvecklingsarbete för att få fram metoder som gör att produktion av motoralkhboler från fasta bränslen kan ske till konkurrenskraftiga priser.

Kol har nästan lika stor betydelse som olja för världens energiförsörjning. Kol har emellertid långt större varaktighet och bör kunna importeras under större försörjningstrygghet. Det finns inte anledning att reservera kolet för annan användning eftersom någon sådan åtminstone f.n. inte tycks finnas.

F.n. är kolpriset mycket lågt i förhållande till oljepriset. Skillnaden kommer sannolikt att minska något framöver men över tiden finns det inte anledning att räkna med någon direkt koppling av priset på kol till priset på olja. Mot att en sådan koppling skulle uppstå talar bl. a. det förhållande att koltillgångarna är spridda över hela världen och att de finns i länder med vitt skilda politiska och ekonomiska system.

Användningen av kol i förbränningsanläggningar medför liksom användningen av olja negativa miljöeffekter. Effekterna härvidlag skiljer sig inte principiellt. På grund av bl.a. det lägre energiinnehållet i kol krävs större investeringar i bl.a. eldningsanläggningar för att kol skulle kunna utnyttjas.

Kol bör åtminstone inledningsvis användas för att substituera tjock

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 131

eldningsolja, främst i större eldningsanläggningar knutna till fjärrvärmesystem och i större industrier.

Tillgången på skogsenergi framöver är svår att bedöma. Den blir i hög

grad beroende av om rationella och ekonomiskt rimliga metoder kan utvecklas för tillvaratagande av hyggesavfall, röjningsvirke, skräpskog och

lövskogsöverskott, så att råvarubasen för skogsenenergi kan utökas utan

vare utnyttjande av totala skogsproduktionen kan bidra till att i dag ofön-

samma skogsbeständ kan avverkas med rimlig lönsamhet. |

På längre sikt kan en omfattande odling av energiskog komma att ge god

tillgång av detta bränsle. Denna fråga studeras f.n. inom ramen för det

statliga energiforskningsprogrammet. Lyckas ansträngningarna att utveckla energiskog bör konkurrensen om råvaran kunna undvikas. En betydande odling av energiskog skulle dock kunna ställa anspråk på markområden som i dag används för andra ändamål, bl. a. jord- och skogsbruk. Av vikt är vidare att miljöeffekterna kan bemästras.

Skogsbränslen är en inhemsk energiråvara, vars utnyttjande kan bidra till att skapa många nya arbetstillfällen i Sverige. I ett nationellt perspektiv kan skogsbränslen bedömas som en försörjningstrygg energiråvara. Skogsbränslen har inte samma höga energitäthet som kol och framför allt olja. Detta gäller särskilt det klenvirke som utgör ett viktigt skogsbränsle. Det gör att transporterna blir dyra, varför långa transporter av råvaran inte ter sig ekonomiskt försvarbara. Liksom vid kolanvändning krävs större investeringar i bl. a. eldningsanläggningar än vad som är fallet vid utnyttjande av olja. Prisutvecklingen för skogsenergi är f.n. svår att bedöma eftersom

någon egentlig marknad ännu inte har etablerats. I samband med prishöjningen på olja åren 1973—1974 och år 1979 skedde kraftiga höjningar av

priset på såväl massa som ved.

Den osäkerhet som f.n. vidlåder de framtida villkoren av bl. a. ekonomisk natur för användning av skogsbränslen gör det svårt att nu närmare ange det framtida användningsområdet. Med hänsyn till begränsad tillgång och långa transportavstånd torde inte någon större användning av skogs-

bränslen i våra storstadsområden komma i fråga. I första hand torde

skogsbränslen komma att användas i mindre och medelstora orter och i

industrier med råvaran inom rimligt transportavstånd. Lokal tillgång, för-

månliga skatteregler och insats av eget arbete kan göra det lämpligt för enskilda hushåll att utnyttja detta bränsle.

Torv har betydande likhet med skogsbränslen när det gäller energitäthet och därmed transportkostnader liksom när det gäller investeringskostnader och osäkerhet om prisutvecklingen. Något större behov av torv för

andra ändamål finns dock inte. En mer omfattande torvexploatering kan

förorsaka miljöskador.

Det finns faktorer som talar för att användningen av torv bör ske i nära samband med utvinningen, bl. a. det förhållandet att det krävs betydande

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 132

investeringar för att börja utvinna torv samtidigt som några längre trans-

portavstånd inte kan bäras ekonomiskt. Det är därför osäkert när någon omfattande marknad för torv kommer att utvecklas. En möjlighet är att

innehavaren av en eldningsanläggning deltar i utvinningen av råvaran vilket skulle kunna ge en hög grad av försörjningstrygghet inte bara i

nationellt perspektiv som för alla inhemska bränslen utan även direkt för

företagets del.

Såvitt nu kan bedömas kommer torvanvändningen främst att ske i me-

delstora eldningsanläggningar i torvrika delar av vårt land. Under de närmaste åren behöver prototyp- och demonstrationsanläggningar byggas för att ge bättre underlag för bedömning av möjligheterna att utnyttja torv under skilda förutsättningar.

Skiffer har stora likheter med torv, framför allt genom det förhållande att

tiligångarna är mycket stora men till viss del svåra att utnyttja och i allt väsentligt ännu outnyttjade i Sverige. Skiffertillgångarna är dock geogra-

fiskt mycket koncentrerade vilket i kombination med de sannolikt höga transportkostnaderna torde göra att detta bränsle knappast kan få större nationell betydelse. Av vad jag hittills har anfört framgår att de bränslen som är eller kan bli

aktuella för svensk energiförsörjning i väsentliga avseenden har olika kvaliteter, vilket gör att de till stor del bör ha olika användningsområden. Jag kommer i det följande att mot denna bakgrund ange vilken roll de olika bränslena i princip bör spela i vårt energisystem.

Det är från energiförsörjningssynpunkt angeläget att minska heroendet av olja, i första hand sådan olja som importeras under osäkra förhällanden. Det innebär att från denna utgångspunkt behöver inriktningen ätminstone f.n. inte vara att minska utnyttjandet av sådan olja som vi kan erhålla med god försörjningstrygghet under relativt lång tid. exempelvis genom långtidsavtal med Norge eller genom svenskt produktionsengagemang i Nord-

sjön. Sådan olja kan ge lika stor eller i vissa fall t. o. m. större försörjnings-

trygghet än t. ex. gas eller kol från länder som inte är lika politiskt stabila.

Från ekonomisk utgångspunkt kan det däremot finnas skäl att eftersträ-

va en mer generell minskning av oljeimporten eftersom importerad olja

betingar ett mycket högt pris och i hög grad bidrar till att försämra den ekonomiska situationen. Oljan bör således ersättas med billigare bränslen. Som exempel kan nämnas att om 4 milj. ton olja ersätts med 6 milj. ton kol

så minskar kostnaderna för bränslet med ca 2 miljarder kr. per år vid nuvarande priser. Även starka miljöskäl talar för en minskad oljeförbrukning.

Ytterligare en utgångspunkt är att en ökad diversifiering i energitillförseln bör eftersträvas rent generellt. Vår nuvarande energiförsörjningssituation med en nära 70-procentig oljeandel skapar en i alltför hög grad sårbar situation. Allmänt gäller att en ökad diversifiering i stället för en stark koncentration till den billigaste energikällan medför högre kostnader. Så-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet | '- [SN

dana kostnadshöjningar kan dock till en del vara motiverade om en större

försörjningstrygghet erhålls.

De utgångspunkter, som jag här har angivit, leder till slutsatserna att vi bör inrikta oss på att minska importen av främst sådan olja som importeras

på osäkra villkor och att oljan bör ersättas med flera olika energislag, som

kan bedömas vara fördelaktigare än olja vad gäller försörjningstrygghet och/eller ekonomi. Den olja som vi kan erhålla med god försörjnings-

trygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljans särskilda

egenskaper i form av lätthanterlighet och stor energitäthet kan utnyttjas.

Det finns således anledning att ha olika inriktning och ambition i oljeersätt-

ningssträvandena inom olika användningsområden.

Inom kraftproduktionen är försörjningssituationen god på kort och medellång sikt. Några större produktionstillskott erfordras inte f.n. Planering

av ny elproduktionskapacitet måste dock ske. Samtidigt krävs forskning

och utveckling för att skapa nya möjligheter till ersättande kraftproduktion

när kärnkraften skall avvecklas. Av de bränslen som nu används torde

främst kol bli aktuellt för elproduktion. Extra tjock råolja och restoljor från

raffinaderierna kan också komma att användas. I mindre kraftvärmeverk och i industriella mottryckskraftverk bör skogsbränslen och torv kunna

utnyttjas. På sikt kan vindkraft och nya energitekniker möjligen bli kom-

mersiellt tillgängliga.

Inom industrisektorn kan många bränslen komma att användas. För större industrier torde främst fasta bränslen som skogsbränslen, torv och kol komma att utnyttjas. I mindre industrier kan finnas förutsättningar att

utnyttja naturgas, dels därför att det kan bli möjligt att dra naturgasledning-

ar till områden i vissa delar av landet där sådana industrier finns, dels därför att gasanvändning skulle kunna medföra processtekniska fördelar för vissa användare inom industrin. Naturgasen skulle då främst ersätta gasol och tunn eldningsolja.

Inom sektorn bostäder, service m.m. är de flesta bränslen möjliga att använda. En snabb utbyggnad av fjärrvärmesystemen bör, som jag senare kommer att närmare redovisa, äga rum även fortsättningsvis. I fjärrvärmeområdena används f.n. tjock eldningsolja som bränsle. I framtiden kan i första hand kol och i samhällen i inlandet skogsenergi och torv användas

för fjärrvärmeproduktion.

Det finns emellertid en gräns för möjligheterna att bygga ut fjärrvärmesystemen. Genom en medveten bebyggelseplanering kan denna gräns på

lång sikt förskjutas. I de större tätorternas ytterområden stiger kostnaderna för fjärrvärme brant. Det finns också många mindre samhällen där

det saknas tillräckligt underlag för fjärrvärmesystem. I sådana områden används f.n. tunn eldningsolja i stor utsträckning. El är här under hela

1980-talet ett alternativ. Områden av sådant slag kan också i vissa delar av

landet vara lämpliga för avsättning av naturgas under förutsättning att

marknaden bhlir tillräckligt stor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 134

I glesbygdsområden används f.n. i stor utsträckning tunn eldningsolja för uppvärmning. Det innebär att oljan kan ersättas med tämligen högk valitativa bränslen utan att kostnaderna ökar. De långa transporter som det här blir fråga om ställer dock krav på att bränslet skall vara lätt och billigt att transportera. Detta kan tillgodoses vid utnyttjande av elvärme, värmepumpar och på sikt möjligen också solvärme. I stora delar av Sveriges glesbygder finns också möjligheter att utnyttja skogsenergi för enskild uppvärmning.

Inom transportsektorn utnyttjas oljans egenskaper bäst. Samtidigt är det svårare att finna ersättningsbränslen inom detta område än inom de andra områden som jag har berört. De alternativa drivmedel som f.n. befinner sig närmast ett introduktionsskede har inte lika stor energitäthet som bensin och dieselolja samtidigt som de förutsätter betydande omställningar, som kan vara svåra att få till stånd inom ett energianvändningsområde med den struktur som finns inom transportsektorn. Den olja som vi försörjningstryggt kan få tillgäng till bör mot denna bakgrund reserveras främst för transportsektorn, medan oljeersättningsåtgärderna bör inriktas mot främst andra sektorer.

Tillgången av drivmedel bör på medellång sikt kunna tryggas genom cen aktiv svensk oljeförsörjningspolitik av det slag jag nyss har berört.

Med hänsyn till den långa omställningstid som krävs inom transportsektorn är det dock angeläget att redan nu inleda ett arbete som syftar till att på sikt introducera alternativa drivmedel. Jag återkommer senare till denna fråga.

7.2¶Olja

7.2.1 Den internationella oljemarknaden

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden påverkar i olika avseenden den svenska energiförsörjningen och samhällsekonomin i stort. Jag har tidigare (kapitel 2, 3) haft anledning att översiktligt beröra dessa frågor. Jag skall nu närmare redogöra för några aktuella utvecklingstendenser på oljemarknaden. Redogörelsen utgör en bakgrund till mina överväganden om den svenska oljepolitiken.

Under 1970-talet har de oljeproducerande länderna skaffat sig kontroll över utnyttjandet av sina råoljetillgångar. Detta har skett i tre olika hänseenden. Det första genombrottet skedde i samband med 1973-1974 års oljekris och avsåg kontrollen över prissättningen. Sedan dess har priset på råolja fastställts ensidigt av producentländerna i form av officiella noteringar. Riktmärket för prissättningen inom samarbetsorganisationen OPEC har varit den dominerande saudiarabiska oljekvaliteten Arabian Light, som under perioden januari 1973—januari 1981 har stigit från ca 2 till 32 US dollar per fat. Kring denna notering har övriga råoljepriser grupperats. Betydande avvikelser uppåt från priset på Arabian Light har före-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 135

kommit beroende på kvalitetsskillnader och marknadsläge men också på att vissa producentländer har fört en mindre återhållsam prispolitik än Saudiarabien. Även priserna på andra råoljor som säljs på världsmarknaden, t.ex. råoljor från Nordsjön och Mexico, har anpassats till OPECpriserna.

För det andra har OPEC-länderna successivt övertagit kontrollen över den producerade råoljan, som de internationella oljebolagen tidigare hade förfoganderätten till på grundval av särskilda koncessioner. Denna process, som började redan före 1973-1974 års kris, har i stort sett fullbordats. De nationella oljebolagen i OPEC-länderna är nu ägare till huvuddelen av den råolja som utvinns i dessa länder. De kan också reglera produktionsnivån med hänsyn till nationella intressen. En liknande process har för övrigt ägt rum också i producentländer utanför OPEC, såsom Norge och Storbritannien.

För det tredje har producentländerna börjat ta en aktiv del i marknadsföringen av råolja genom direkt försäljning till olika oljeföretag i konsumentländerna. Delvis har detta skett inom ramen för bilaterala överenskommelser på regeringsnivå.

Producentländernas engagemang i försäljningen av råolja var, med vissa undantag, obetydligt fram till år 1978. Även sedan de internationella oljebolagen hade berövats den formella äganderätten tilt oljan tilläts de t. v. att på relativt fördelaktiga villkor köpa huvuddelen av produktionen och marknadsföra den genom sina världsomfattande system. De internationella bolagen behöll alltså till synes ett dominerande inflytande över oljemarknaden.

En vändning skedde under år 1978. Händelserna i Iran hösten 1978 innebar att den iranska råoljeexporten praktiskt taget helt upphörde under några månader. Samtidigt förlorade de internationella oljebolagen i ett slag sin tidigare ställning i Iran. När den iranska oljeexporten efter hand återupptogs på en lägre nivå våren 1979 skedde det helt genom det iranska nationella oljebolaget.

Bortfallet av den iranska råoljeproduktionen ledde till kraftiga prishöjningar. Det officiella priset på Arabian Light höjdes under år 1979 från 13 till 26 dollar per fat. Större prishöjningar ägde rum för andra råoljor, i synnerhet vid försäljning på den s.k. spotmarknaden för råolja. Vissa producentländer utnyttjade denna marknad för att avsätta en del av sin produktion till högre priser än de officiella. Andra länder lade på särskilda premier. Härigenom nådde råoljepriserna i vissa fall nivån 40 dollar per fat.

På spotmarknaden för raffinerade produkter skedde en liknande prisutveckling. Särskilt för lätta produkter som bensin och tunn eldningsolja var prishöjningarna mycket starka. De s.k. Rotterdamnoteringarna för sistnämnda produkt höjdes med nära 200 Z under perioden juni 1978—-juni 1979.

Under år 1979 uppstod alltså ett betydande gap mellan å ena sidan de

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet "136

officiella eller kontraktsbundna råoljepriserna, som alltjämt tillämpades för

huvuddelen av den internationella oljehandeln, och å andra sidan spot-

marknadspriserna på säväl råolja som produkter. Denna prissplittring fick

betydande konsekvenser för den svenska oljemarknaden. Jag återkommer

till denna fråga.

Utvecklingen under år 1979 påskyndade de förändringar i den internationella oljemarknadens struktur som inleddes i början av 1970-talet. Mark-

nadsläget gjorde det möjligt för producentländernas nationella oljebolag att

i betydande utsträckning överta försäljningen till konsumentländerna av den råolja som tidigare hade förmedlats av de internationella bolagen. I

samband därmed uppstod en rad störningar på marknaden. De råoljekö-

parc som tidigare hade baserat sin försörjning på de internationella bolagen måste i viss utsträckning skaffa sig nya leverantörer. Även flera av de

internationella bolagen förvandlades från säljare till köpare av råolja. Nya parter uppträdde på oljemarknaden vilket ledde till minskad effektivitet i

transport- och raffineringsleden liksom till ett ökat behov av lagerhållning. Detta verkade i sin tur uppdrivande på priserna.

Dessa strukturförändringar har tagit sig uttryck i en minskning av de stora internationella oljebolagens andel av tillförseln av råolja till västvärl- -

den utom Nordamerika från 60-70 2 i början av 1970-talet till knappt

40 22 år 1980. En motsvarande ökning har skett av andelen direktförsäljning från producentländer till konsumentländer. Köpare är främst statliga

och privata oljeföretag med egen raffinering och distribution. Producent-

länderna tillämpar i ökande utsträckning kontraktsvillkor som begränsar

köparnas frihet att anpassa volymerna till variationer i behovet eHer som föreskriver en viss fördelning mellan olika råoljekvaliteter. Även s.k. destinationsklausuler, som innebär tvång att raffinera i köparlandet och som förbjuder reexport, blir allt vanligare.

I slutet av år 1979 stabiliserades oljemarknaden, vilket tog sig uttryck i fallande spotmarknadspriser för såväl råolja som raffinerade produkter. Under sommaren 1980 föll noteringarna på Rotterdammarknaden för pro-

dukter så markant att försäljning till dessa noteringar inte gav täckning för raffinaderiföretagens kostnader vid råoljeanskaffning till officiella priser. Detta innebar en återgång till den marknadssituation som rådde åren 1975-1978 men på en väsentligt högre prisnivå. Anledningen var främst en nedgång i efterfrågan till följd av konjunkturnedgången i OECD-länderna.

En bidragande orsak var att den lageruppbyggnad som skett under hela år

1979 upphörde.

Kriget mellan Irak och Iran, som bröt ut i september 1980, medförde att marknadsläget åter förändrades. Båda ländernas oljeexport upphörde

praktiskt taget hek. Bortfallet, som motsvarade 10—15 % av råoljan i

världshandeln, har i betydande utsträckning kompenserats genom en ökning av produktionen i andra länder och genom den låga förbrukningen.

Vissa konsumentländer, som importerade en stor del av sitt totala råolje-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 137

behov från Irak eller Iran, har emellertid tvingats att söka andra leverantörer. Oron för att konflikten skall spridas har tidvis drivit upp spotmarknadspriserna.

Inom International Energy Agency (IEA) har man strävat efter att motverka en upprepning av 1979 års prisutveckling, som mindre betingades av ett faktiskt utbudsunderskott än av lageruppbyggnad med spekulativa inslag. Det har ansetts särskilt viktigt att förhindra en stark höjning av spotmarknadsprisnivån för råoljor, som erfarenhetsmässigt för med sig en höjning också av de officiella råoljepriserna. Oljebolagen har uppmanats till återhållsamhet vid sina köp på spotmarknaden. En viss lageravveckling har också förordats, vilket får ses mot bakgrund av att oljelagren inom IEA-länderna alltjämt ligger på en mycket hög nivå.

Dessa åtgärder i förening med den svaga konjunkturen synes ha haft en återhållande effekt på prisutvecklingen. En bidragande orsak torde också vara att exporten från Irak och även Iran har återupptagits i viss omfattning. Vid OPEC:s ministermöte i Bali den 15-16 december 1980 överenskoms en höjning av de officiella råoljepriserna med 2—4 dollar per fat. De olika länderna har ett betydande utrymme för individuella prisbeslut. Man räknar med att prisnivån genomsnittligt kommer att höjas med ca 10 32.

Vid ingången av år 1981 är läget på oljemarknaden synnerligen oklart. Å ena sidan verkar minskande efterfrågan för en stabilisering av prisnivån eller t.o.m. fallande realpriser under den närmaste tiden. Å andra sidan kvarstår uppenbara risker för nya störningar av tillförseln, och oron härför präglar i hög grad marknadens beteende.

Det är i denna situation inte meningsfullt att göra några förutsägelser beträffande marknadsutvecklingen på kort sikt. Jag skall emellertid försöka ange några av de problem som de tre huvudparterna på oljemarknaden — dvs. producentländer, internationella oljebolag och konsumentländer — står inför under de närmaste åren.

Producentländernas huvudproblem är att förvalta exploateringen av den ändliga tillgång som oljan utgör på ett sätt som leder till en varaktig uppbyggnad av andra produktiva resurser. Problemet är särskilt akut för de OPEC-länder för vilka oljan utgör den huvudsakliga tillgången. Inom OPEC synes man i dag söka lösa problemet efter två olika vägar. Den första gäller prispolitiken. OPEC:s kommitté för långsiktig strategi föreslog år 1980 en prisformel som är avsedd att säkra en viss minsta årlig höjning av realpriserna på råolja. En sådan formel skulle enligt kommitténs uppfattning leda till en jämnare prisutveckling än under 1970-talet, som kännetecknats av två språngvisa höjningar av prisnivån med en mellanliggande period av fallande realpriser. Kommitténs förslag förutsätter en mer systematisk produktionskontroll än vad som hittills har tillämpats inom OPEC. Något beslut med antedning av förslaget har ännu inte fattas av OPEC.

Den andra vägen är att använda leveranser av olja som ett medel att

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet : 138

uppnå direkt samarbete med regeringar eller företag i industriländerna. Samarbetet kan innebära såväl investeringar i OPEC-länderna som överföring av teknik och kunskaper. Eftersom det första steget mot industrialisering i de oljeproducerande länderna oftast utgörs av förädling av olja och gas ställer dessa länder också krav på att industriländerna öppnar sina marknader för bl.a. raffinerade oljeprodukter och produkter från den petrokemiska industrin.

Det föreligger ingen enhetlig politik från OPEC:s sida när det gäller krav på direkt samarbete. Kraven förs i dag inte fram med samma styrka av alla producentländer. Tendensen mot en fortsatt bilateral inriktning av råoljeexporten med förbigående av de internationella bolagen är dock klar. Producentländerna räknar med att sådana direkta förbindelser kan ge ett långsiktigt utbyte i form av medverkan från industriländernas sida till producentländernas utveckling.

Som redan framhållits har de internationella oljebolagens andel av världshandeln med råolja minskat under hela 1970-talet och särskilt snabbt under de två senaste åren. De internationella bolagens tillgång till råolja har inte bara minskat volymmässigt, den har också ändrat karaktär. Bolagen har i stor utsträckning förlorat sin tidigare förmånsställning som råoljeköpare och de tvingas nu konkurrera med andra köpare.

I marknadsledet har de internationella oljebolagen alltjämt en dominerande ställning i många konsumentländer. Denna ställning, som grundas på stora investeringar I raffinering och distribution, kan emellertid utgöra en belastning för bolagen i en situation då deras tillgång till råolja minskar och väntas minska ytterligare under kommande år. Mot bakgrund härav synes flera av de internationella bolagen sträva efter att anpassa sin verksamhet i marknadsledet till en nivå som bättre svarar mot deras långsiktigt säkrade råoljetillgång, i första hand på grundval av egen produktion.

De internationella oljebolagen synes alltså nu vara på väg att förlora sin traditionella roll som förmedlare av oljan från producentland till konsumentland. Därmed minskar också deras möjligheter att utöva en balansfunktion på oljemarknaden genom att kontinuerligt anpassa tillgång till efterfrågan. De internationella bolagens resurser är dock alltjämt mycket stora. De bedriver bl.a. en intensiv prospektering efter nya olje- och naturgastillgångar på olika håll i världen. De söker också bredda sin verksamhet till nya områden, såsom utvinning av andra energislag, främst kol.

Konsumentländerna har i olika utsträckning drabbats av de två senaste årens omvälvningar på oljemarknaden, beroende på bl. a. skillnader i ekonomisk styrka och importmönster. Flertalet länder har på olika sätt sökt att anpassa sig till de ändrade marknadsförutsättningarna. Även länder som tidigare har låtit de internationella bolagen svara för tillförseln av olja har upprättat direkta kanaler till producentländerna. I Västeuropa gäller detta bl.a. Belgien, Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland. 1 vissa

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 139

fall har regeringarna medverkat aktivt genom att träffa bilaterala avtal med olika producentländer, i andra fall har nationella företag verkat på kommersiell nivå.

På många håll har utvecklingen mot bilateralisering av oljehandeln väckt oro. Man har pekat på den minskade flexibilitet som följer av den ökande andelen direkta avtal. Det befaras att sådana avtal också kan utnyttjas för politiska påtryckningar mot enskilda konsumentländer.

Dessa frågor har diskuterats ingående inom IEA. I det fördelningssystem, som medlemsländerna enligt gällande överenskommelse skail tillämpa vid en tillförselkris, förutsätts att de internationella bolagen kan verkställa fördelningen. En ökad tillförsel till IEA-länderna på bilateral grund gör det svårare för bolagen att fullgöra denna uppgift. För att motverka denna negativa effekt på fördelningssystemets effektivitet har flertalet direktimporterande nationella oljeföretag åtagit sig att biträda vid fördelning av olja i en eventuell krissituation. Destinationsklausuler i oljekontrakten kan dock begränsa deras möjligheter härtill.

Inom konsumentländernas krets finns det stora skillnader i inställningen till bilaterala oljeavtal beroende på bl. a. marknadsstruktur. Vissa länder söker aktivt främja direkta förbindelser med oljeproducenter, andra söker i möjligaste mån slå vakt om de internationella bolagens fortsatta närvaro. Även de senare länderna har emellertid sett sig nödsakade till olika slag av bilaterala arrangemang. Ett gemensamt uppträdande från konsumentländernas sida för att bryta utvecklingen mot en alltmer bilateral oljehandel kan alltså knappast väntas.

7.2.2 Den svenska oljemarknaden

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden under de senaste åren har fått stora återverkningar också på marknaden i Sverige. Innan jag går in härpå skall jag lämna vissa allmänna uppgifter om den svenska oljemarknaden.

Fördelningen av Sveriges oljeimport på ursprungsområden åren 1974 och 1979 framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Sveriges import av råolja och oljeprodukter

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 140

Beroendet av import från Mellanöstern är betydligt större än vad som

framgår av tabellen. Huvuddelen av den import som redovisas från Västeuropa utgörs nämligen av raffinerade produkter på grundval av råolja från

Mellanöstern. Om man tar hänsyn till såväl den direkta som den indirekta

importen torde detta område under hela perioden ha svarat för ca 60 ec av Sveriges tillförsel. Det kan vidare noteras att andelen råoljeimport har ökat

starkt beroende bl. a. på ökad raffineringskapacitet i Sverige. Den viktigaste leverantören är Saudiarabien med nära 50 9£ av den totala kvantiteten år

1980. Samma år kom ca 15 4 av råoljan från Nordsjön.

Den svenska raffineringskapaciteten motsvarar ca 70 9z av förbrukningen av oljeprodukter inom landet. De olika anläggningarna redovisas i tabell

7.2.

Tabell 7.2 Raffineringskapaciteten år 1980

Nominell kapacitet

milj. ton/år

AB Nynäs Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö producerar huvudsakligen asfalt. Scanraff ägdes från starten år 1975 gemensamt av Oljekonsumenternas förbund (OK) och Texaco Oil AB. År 1980 förvärvade det statliga Svenska Petroleum AB 14776 av aktierna i Scanraff. Samma år förvärvade Svenska Petroleum 22 Z: av BP-raffinaderiet i Göteborg.

Utnyttjandet av raffineringskapaciteten har under senare år varierat starkt. Under åren 1975-1978 då priserna på Rotterdammarknaden var låga kunde import av färdiga produkter ske till lägre kostnad än import av råolja till kontraktspriser och raffinering i Sverige. Detta ledde till ekonomiska svårigheter för raffinaderiföretagen och ett lågt kapacitetsutnyttjande. Under år 1979 och delvis även under år 1980 har förhållandet varit omvänt.

I tabell 7.3 redovisas den inhemska raffineringens andel av tillförseln av de viktigaste produkterna.

Av tabellen framgår att behovet av bensin till ca två tredjedelar täcks genom raffincring i Sverige. För eldningsoljor är importbehovet betydligt större. Detta gäller särskilt lågsvavlig tjock eldningsolja beroende på de svenska bestämmelserna om högsta tillåten svavelhalt. Med nuvarande råoljeimport och raffinaderistruktur kan mindre än hälften av behovet av sådana eldningsoljor tillgodoses genom raffinering inom landet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 141

Tabell 7.3 Sveriges försörjning med oljeprodukter år 1979

Inhemsk Netto Summa Raffineraffine- import till- ring I 6 av ring försel! tillförsel milj. m? milj. m? milj. m?

Motorbensin 3,3 16 4,9 67 Övriga lätt- och mellanoljor 0.6 2,0 2,6 23 Dieselbrännolja och

!Exkl. asfalt. smörjolja, gasol etc.

Av betydelse för försörjningsmönstret är inte bara olians geografiska ursprung och produktsammansättningen utan även de vägar på vilka den

tillförs den svenska marknaden. Tidigare svarade de internationella oljebolagen med verksamhet i Sverige delvis också för leveranser av råolja och produkter till både större och mindre svenskägda företag. Därjämte köpte dessa företag i betydande utsträckning färdiga oljeprodukter från olika

västeuropeiska raffinaderier och från Sovjetunionen, i allmänhet till priser

som var anknutna till Rotterdamnoteringarna. Vissa storförbrukare i importerade eldningsoljor på samma villkor.

Det svenska beroendet av spotmarknaden för produkter ökade under

åren 1975—1978, då produktpriserna var låga och då raffinering av råolja i

Sverige visade dålig lönsamhet. Vissa beräkningar tyder på att beroendet år 1977 kan ha uppgått till i genomsnitt ca 309, medan andelen för

lågsvavlig tjock eldningsolja var nära 607£. Parallellt med det ökade spot-

marknadsberoendet minskade flera av de stora internationella oljebolagen sina marknadsandelar. En motsvarande ökning skedde för ett antal mindre produktimporterande företag med regional distribution av främst eldningsoljor.

Denna utveckling mot ökande köp på spotmarknaden bröts år 1979. Som

tidigare redovisats utlöste krisen i Iran hösten 1978 en omsvängning av det internationelia marknadsläget med stora prishöjningar i första hand på spotmarknaden. Regeringen införde prisstopp, senare ersatt med högst-

priser, för flertalet oljeprodukter. Prisregleringen fick till följd att de oljeföretag som baserade sin verksamhet på köp av produkter till spotmark-

nadspriser riskerade stora förluster vid anskaffning av produkter för försäljning i Sverige. Några av de internationella oljebolagen skar ned leve-

ranserna till sina svenska kunder. För flera av de mindre svenskägda

oljeföretagen uppstod akuta svärigheter.

Under våren 1979 försämrades det svenska försörjningsläget snabbt

beroende bl. a. på en onormalt kall vinter. Ett antal kommuner och industriföretag drabbades av begränsade etler inställda oljeleveranser. Oljehan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 142

delns lager minskade under föreskriven beredskapsnivå, särskilt för tunn

eldningsolja. I syfte att nå en anpassning till marknadsläget och därmed

trygga försörjningen höjde regeringen successivt högstpriserna. Anpassningen underlättades av att marknaden under hösten stabiliserades, vilket

tog sig uttryck i ett minskat gap mellan spotmarknadspriser och officiella

råoljepriser.

Under krisperioden arbetade Svenska Petroleum på att i möjligaste mån

ersätta bortfallet av leveranser från andra oljeföretag. Detta lyckades i

betydande utsträckning genom att bolaget fick leveranser av råolja från olika oljeproducerande länder. Raffinering av oljan kunde till stor del ske i

Sverige med utnyttjande av kapacitet i bl. a. BP-raffinaderiet och Scanraff. Som jag har nämnt förvärvade Svenska Petroleum senare andelar i dessa raffinaderier. Även OK bidrog verksamt till att förbättra försörjningsläget genom ökad råoljeimport och raffinering. Utvecklingen under år 1979 fick vissa återverkningar på den svenska

oljemarknadens struktur. Den sedan mitten av 1960-talet pågående minskningen av de internationella oljebolagens marknadsandelar fortsatte. Ett fåtal produktimporterande mindre företag föll bort, medan andra företag i denna kategori lade om sin varuförsörjning till Svenska Petroleum genom

fleråriga leveransavtal. Import av produkter på spotmarknadsvillkor kom

härigenom att ersättas med import av råolja och raffinering inom landet.

Dessa strukturförändringar återspeglas i tabell 7.4. I tabellen har oljeföretagen delats in i tre grupper. dels svenskägda raffinaderiföretag. dels utlandsägda integrerade företag med raffinaderier inom eller utom landet, dets övriga företag.

Tabell 7.4 Oljebolagens marknadsandelar, 7o

1974 1979 1980

I:a

halvåret

Som framgår av tabellen har marknadsandelarna för de internationella företagen och för kategorin övriga företag minskat under perioden, medan

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 143

OK och särskilt Svenska Petroleum har ökat sina andelar. Den ökade

råoljeimporten och raffineringen inom landet har inneburit ett minskat beroende av spotmarknaden. Detta gäller särskilt beträffande tunn eldningsolja, medan däremot spotmarknadsberoendet alltjämt är starkt be-

träffande lågsvavlig tjock eldningsolja.

Utvecklingen under år 1979 medförde en betydande förbättring av det ekonomiska resultatet för raffinaderiföretagen i Sverige, även om förbättringen till stor del utgjordes av lagervinster till följd av prishöjningar.

Företagen har dock inte till fullo kunnat kompensera sig för förlusterna under åren 1975— 1978. Under år 1980 synes en resultatförsämring på nytt ha skett för flera av företagen beroende på låga spotmarknadspriser under en del av året. OÖljebranschen i Sverige har sedan början av 1970-talet arbetat på en

stagnerande och efter hand krympande marknad. Denna för branschen negativa utveckling kan väntas fortsätta under hela 1980-talet. Ett problem

för många företag är att distributionssystemet i form av depåer, tankbilar

och bensinstationer m. m. är överdimensionerat i förhållande till nuvarande och än mer till kommande behov.

Inom branschen söker man komma till rätta med dessa problem genom

rationalisering, ofta i samverkan mellan flera företag. Exempel härpå är samarbetet mellan BP och Svenska Petroleum i lagrings- och distributionsledet inom ramen för Svensk Oljedistribution AB (ODAB). Som redan har

framgått samarbetar Svenska Petroleum med BP även i raffineringsledet,

medan de tre företagen OK, Svenska Petrolcum och Texaco gemensamt äger Scanraff. När det gäller råoljeinköp förekommer ett visst samarbete mellan de tre svenskägda företagen OK. Nynäs Petroleum och Svenska Petroleum.

Slutligen kan nämnas att Svenska Petroleum, Volvo Energi AB och det norska statsägda företaget Statoil har företagit en gemensam studie av möjligheterna att samarbeta rörande marknadsföring av bensin och andra oljeprodukter i Sverige. Bakgrunden till studien är Statoils planer på ökad

raffinering och försäljning av oljeprodukter på grundval av norska råoljetillgångar. De tre företagen avser att inom kort ta ställning till om det finns

underlag för att inleda ett samarbete. Frågan har ett nära samband med de pågående överläggningarna om ett svenskt-norskt industri- och energisam-

arbete.

7.2.3 Oljemarknadsgruppens promemoria

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet har i hög grad påverkat världs-

ekonomins och därmed även den svenska ekonomins utveckling. För vår

del har höjningen av oljeprisnivån vållat stabiliseringspolitiska problem i form av ökad inflation och försämrad extern balans. Jag har tidigare

redogjort härför (kapitel 3). De starka variationerna i oljeprisernas utveck-

ling och den splittring i Nera prisnivåer som tidvis har uppstått har också

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 144

haft effekter på försörjningssäkerheten, bl.a. genom att mönstret för oljetillförseln till den svenska marknaden har ändrats.

Dessa frågor har under det senaste året varit föremål för diskussion inom

regeringskansliet t en interdepartemental arbetsgrupp, den s.k. oljemarknadsgruppen. Syftet har varit att klargöra mål och medel för den svenska

oljemarknadspolitiken. Diskussionen har sammanfattats i en promemoria

(bilaga 1.7). Som utgångspunkt för mina överväganden om oljepolitiken skall jag nu lämna en kort redogörelse för innehållet i promemorian.

I promemorian anges tre mål för oljemarknadspolitiken, nämligen minskat oljeberoende totalt sett, inriktning av tillförseln på långsiktigt säkra leveranskällor samt en jämnare inhemsk utveckling av oljepriserna. Det framhålls att den allmänna energipolitiken innefattar en rad medel som syftar till att nå dessa mål. I promemorian koncentreras emellertid diskus-

sionen till de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påver-

kar skeendet på oljemarknaden. Därvid betonas prisbildningens avgörande betydelse för oljemarknadens funktion.

I promemorian framhålls att den i Sverige hittills tillämpade oljeprispoli-

tiken har bidragit till en relativt låg prisnivå över tiden. Samtidigt har den

emellertid tidvis lett till ett ökat beroende av spotmarknaden och minskad försörjningstrygghet. I perioder av överskott på världsmarknaden med låga spotmarknadspriser har den förda prispolitiken missgynnat oljeföretag med långsiktigt säkra leveranskällor. I knapphetslägen med höga spotmarknadspriser har dessa företag genom prisreglering hindrats från att till

fullo kompensera sig. I första hand är det de internationella oljebolagen

och svenska företag med raffineringskapacitet som har missgynnats av denna prispolitik.

Det påpekas i promemorian att den minskning av spotmarknadsberoendet som skedde år 1979, bl.a. genom ökad råoljeimport och inhemsk raffinering, var en följd av de speciella marknadsförhållanden som rådde detta år. Det finns alltjämt risk för förnyad konkurrens från spotmarknaden för färdiga produkter mot den på råoljekontrakt och raftinering baserade tillförseln om spotmarknadspriserna under längre tid åter kommer att

ligga under kontraktsnivån.

Mot denna bakgrund bör enligt promemorian avvägningen mellan intresset av en låg prisnivå och försörjningstrygghet förskjutas i försörjningstrygghetens favör. Prisreglering i form av högstpriser bör i princip tillämpas endast i det fall att oljepriserna 1 Sverige tenderar att klart överstiga

den prisnivå som etableras på andra jämförbara marknader. Genom en

friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen ska-

pås.

I promemorian redovisas också andra, mera ambitiösa system för utjäm-

ning av kostnaderna för olika slag av oljeimport som har diskuterats inom

oljemarknadsgruppen. Exempel på sådana system är ett referenspris byggt på en prisformel, en av staten garanterad försörjningsagentur och ctt

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 145

monopol på oljeimporten av det slag som finns i Finland m. fl. länder. Med utgångspunkt i svenska förhållanden har emellertid gruppen funnit att alla dessa system skulle innebära olägenheter av olika slag.

I promemorian anges vidare som ett viktigt mål för oljemarknadspolitiken att oljepriset så långt möjligt hålls stabilt kring en långsiktigt stigande trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriser på olja. Som skäl härför anförs att fluktuationerna i den inhemska prisnivån dels har drivit på inflationen och därmed ytterligare har försvårat för stabiliseringspolitiken, dels har inneburit ett osäkrare underlag för investeringsplanering och energisparande. Det påpekas att beskattning redan har använts som instrument för att motverka en väntad sänkning av den inhemska oljeprisnivån, senast vid den höjning av energiskatten på olja som skedde hösten 1980 (prop. 1980 U: 1. SKkU 1980 U:2, rskr 1980 U: 2).

Slutligen framhålls att även oljelager eventuellt skulle kunna användas för att stabilisera den inhemska oljeprisutvecklingen. Frågan utreds f.n. av 1980 års oljelagringskommitté (H 1980:01).

7.2.4 Medel för den statliga oljepolitiken

De ändrade förhållandena på den internationella oljemarknaden har utgjort bakgrunden till den statliga oljepolitik som har utformats i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Målet för oljepolitiken är att nå ökad säkerhet i oljeförsörjningen på både kort och lång sikt. Medlen för att nå detta mål är bl. a. statlig beredskapslagring av olja för s. k. fredskriser, stöd till svenska företags deltagande i oljeprospektering och oljeutvinning samt det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

I samband med 1979 års beslut om energipolitiken uppmärksammades särskilt de grundläggande strukturproblemen inom den svenska oljeindustrin. I sin redovisning av dessa problem pekade föredraganden (prop. 1978/79: 115 bil. I s. 137) bl.a. på de svenskägda oljeföretagens osäkra råoljeförsörjning, den svaga lönsamheten vid raffinering i Sverige och det sedan mitten av 1970-talet ökande beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter. Det framhölls att dessa strukturproblem borde angripas av staten och de olika marknadsparterna i samverkan. Denna samverkan borde grundas på en klar rollfördelning. Statens egen verksamhet borde således inriktas främst på att skapa sådana allmänna villkor för oljeindustrin att denna kan uppfylla rimliga krav på trygghet i försörjningen. Riksdagen hade intet att erinra mot vad föredraganden hade anfört (NU 1978/79: 60, rskr 1978/79:429).

I nämnda proposition anmäldes också att överläggningar pågick om en närmare samverkan mellan staten och vissa oljeföretag. Dessa överläggningar övergick sedan till förhandlingar, i vilka statens kommersiella intressen företräddes av Svenska Petroleum. Resultatet av dessa förhandlingar utgjordes av avtal mellan dels Svenska Petroleum och Svenska BP, dels Svenska Petroleum, OK och Texaco. Dessa avtal innebar bl.a. att 11 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 146

Svenska Petroleum förvärvade andelar i BP-raffinaderiet i Göteborg resp.

Scanraff i Lysekil. Därmed skapades förutsättningar för ett bättre utnytt-

jande av raffinaderikapaciteten i landet. Genom beslut av riksdagen (prop. 1979/80:33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80: 134) tillfördes Svenska Petro-

Icum nytt kapital för att genomföra förvärven. Överläggningarna om sam-

verkan Jedde vidare till avtalet mellan de tre svenskägda oljeföretagen Nynäs Petroleum, OK och Svenska Petroleum om samordning av företagens långsiktiga anskaffning av råolja och produkter från oljeproducerande

länder.

De oljepolitiska ställningstagandena i samband med 1979 års beslut om

energipolitiken fick sin prägel av de allvarliga störningarna på oljemarknaden till följd av krisen i Iran. Som jag nyss har redovisat tog sig störningarna uttryck i bl.a. stora skillnader mellan de officiella råoljepriserna och priserna på spotmarknaden för råolja och raffinerade produkter. Försöken att genom prisreglering hindra den höga prisnivån på spotmarknaden från att slå igenom i Sverige ledde till ett bortfall i tillförseln, som återhämtades i full utsträckning först sedan den internationella marknaden hade stabiliserats. De negativa effekterna på tillförseln till Sverige av prisregleringen

kunde dock i viss mån uppvägas genom att de svenskägda raffinaderiföre-

tagen, framför allt Svenska Petroleum men även OK, ökade råoljeimpor-

ten genom direkta kontrakt med vissa oljeproducerande länder. Ett antal mindre distributörer av färdiga produkter, som tidigare hade baserat sin försörjning på import på spotmarknadens villkor, kom i stället att anknytas till Svenska Petroleums och OK:s försörjningssystem.

Den förda prispolitiken kom därigenom att få konsekvenser också för marknadsstrukturen i Sverige. En ökande andel av oljetillförseln baseras nu på direkta avtal med oljeproducerande länder. Det tidigare starka beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter har minskat. Från

försörjningssynpunkt kan denna utveckling anses: som positiv. Samtidigt

kan emellertid strukturändringarna ha inneburit en viss fortsatt minskning av de internationella oljebolagens marknadsandelar.

Mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter har den s.k. oljemark-

nadsgruppen analyserat den internationella oljeprisutvecklingens effekter

på svensk ekonomi och svensk oljemarknad. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt de problem som följer av de olika prisnivåerna för kontraktsba-

serad råolja och för färdiga produkter på spotmarknadsvillkor. Gruppen

har funnit att den förda prispolitiken under 1970-talet har missgynnat de

företag som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning, dvs. de

internationella oljebolagen och svenskägda företag med raffinaderikapaci-

tet. Genom att prisreglering har införts under två perioder med mycket höga spotmarknadspriser. dvs. 1973—1974 och 1978-1979, har dessa före-

tag hindrats från att kompensera sig för förluster under perioder med låga

spotmarknadspriser och fri prissättning i Sverige. På grundval av en analys av olika medel för att lösa dessa problem förordar gruppen en återhållsam

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 147

användning av prisreglering under perioder med höga spotmarknadspriser.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och handelsdepartementen vill jag anföra följande. De oljeföretag i Sverige som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning har under 1970-talet haft en oförmånlig konkurrenssi-

tuation, bl.a. som följd av den förda prispolitiken. Enligt min mening är

det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att dessa företag i fortsättningen kan nå cn godtagbar lönsamhet för sin verksamhet.

Detta gäller såväl de utlandsägda som de svenska företagen. Jag ånser det önskvärt att en viss balans kan upprätthållas i den svenska oljeförsörjningen genom att båda dessa kategorier av företag arbetar på marknaden. De svenska dotterbolagen till de internationella oljebolagen har genom sina moderbolag alltjämt tillgång till ett diversificrat försörjningssystem. Till-

ar till följd av politiska beslut än tillförsel direkt från producentländer. De

internationella bolagens fortsatta närvaro i Sverige förutsätter emellertid att de kan arbeta här på villkor som är jämförbara med dem som de möter

på andra marknader. Dessa bolag kan inte i samma utsträckning som tidigare kompensera sig för förluster i marknadsledet genom stora vinster i råoljeledet.

Som har framgått av min tidigare redovisning måste man cmellertid räkna med att producentländerna kommer att styra en ökande del av sin oljecxport till nationella oljeföretag i konsumentländerna. Detta innebär för Sveriges del att sådana företag kan komma att få ett allt större ansvar för den svenska oljeförsörjningen. Dessa företag har redan nu begränsade

finansiella resurser i förhållande till de ekonomiska risker som de löper i

sin verksamhet. Marginella ändringar i anskaffningskostnaderna för råolja

i förhållande till importpriserna för raffinerade produkter kan få stora

återverkningar på företagens resultat. Beroendet av råoljeavtal med ett fåtal länder innebär också försörjningsrisker. En förbättrad lönsamhet som ger möjlighet till konsolidering skulle kunna ge dessa företag bättre förutsättningar att planera råoljeförsörjningen med hänsyn till längsiktig trygghet genom riskspridning.

Jag anser vidare att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra

försörjningsproblemen under perioder av marknadsstörningar med knapp-

het på olja. Enligt min mening bör emellertid en friare prisbildning under sådana perioder inte heller tillåtas leda till prishöjningar. som innebär

markanta avvikelser från prisbilden i andra jämförbara länder. Regeringen

har fortsatt ansvar rör att så inte blir fallet. Regeringen kommer därför att uppmärksamt följa utvecklingen på oljemarknaden och dess effekter på

såväl priser som marknadsstruktur i Sverige.

Som nämnts har Sveriges beroende av spotmarknaden under det senaste året minskat. Svenska raffinaderiföretag har I dag en stor del av den

inhemska marknaden och deras försörjning är till övervägande del baserad

på räoljekontrakt. Enligt vad jag har erfarit erbjuder några av dessa företag

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 148

återförsäljare och större kunder fleråriga leveranser till priser som i huvudsak baseras på de faktiska kostnaderna för råoljeanskaffningen. Därmed kan köparna i viss utsträckning gardera sig mot prishöjningar, även om de samtidigt får avstå från möjligheterna till inköp på spotmarknadsvillkor när detta är fördelaktigare. Jag anser det särskilt önskvärt att storförbrukare inom den offentliga sektorn och industrin utnyttjar möjligheterna att teckna sådana kontrakt. Därmed minskar riskerna för att höjningar i spotmarknadspriserna slår igenom i den allmänna prisnivån, samtidigt som säkerheten i den svenska oljeförsörjningen förbättras.

Jag har hittills berört huvudsakligen prissättningen som medel i den statliga oljepolitiken. I arbetet med att ge svensk oljeförsörjning tillräcklig långsiktighet och bredd förfogar staten även över andra oljepolitiska medel. Jag har nämnt stödet till oljeprospektering och oljeutvinning m.m. i form av bidrag och kreditgarantier. Dessa stödsystem syftar till att underlätta de svenska oljeföretagens strävanden efter att skaffa sig en säkrare råoljebas i form av egen produktion. Stödsystemen bör nu förstärkas. Jag återkommer till denna fråga (avsnitten 7.2.5 och 7.2.6).

Av skäl som jag har redovisat är direkta förbindelser med oljeproducerande länder ett nödvändigt inslag i svensk oljepolitik. Regeringen har under de senaste åren tagit ett antal initiativ på området. Därvid har bl. a. beaktats intresset av att bredda den nuvarande försörjningen, som är starkt beroende av import från Mellanöstern, genom ökad tillförsel från Nordsjön och andra områden.

Initiativen har haft olika karaktär beroende på förhållandena i resp. producentland. Prioritet har getts åt strävandena att säkra långsiktiga oljeleveranser från Norge inom ramen för ett brett samarbete mellan de två länderna på industri- och energiområdena. Överläggningar i frågan pågår på regeringsnivå. Det är enligt min mening önskvärt att ett sådant samarbete kan komma till stånd. Jag vill också peka på vikten av att flera svenska energi- och oljeföretag har möjlighet att delta i samarbetet. Viss kommersiell försäljning till svenska företag av norsk råolja och produkter från norska raffinaderier sker redan nu. Som jag har nämnt förs även diskussioner mellan svenska och norska oljeföretag om samarbete vid marknadsföring av oljeprodukter i Sverige.

Storbritannien, som är det andra stora producentlandet i Nordsjöområdet, spelar en betydande roll för svensk oljeförsörjning. Detta sker som ett resultat av såväl brittiska företags engagemang på den svenska marknaden som kommersiella avtal mellan svenska och brittiska företag. Därtill kommer att svenska företag i betydande omfattning har lyckats förvärva koncessioner för oljeletning på brittiskt kontinentalsockelområde. Huvuddelen av den svenska prospekteringsinsatsen väntas under de närmaste åren komma att ske där med ekonomiskt stöd av svenska staten.

Regeringen har tagit initiativ till samarbete även med andra oljeproducerande länder. Det finns anledning att särskilt peka på Mexico, som är på

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 149

väg att bli en betydande råoljecxportör. Inom ramen för ett åtagande av mexikanska regeringen att ställa till förfogande en råoljekvantitet av 3.5

milj. ton om året har OK och Svenska Petroleum nyligen tecknat kontrakt med det nationella oljebolaget Pemex om vissa leveranser till Sverige.

Jag har tidigare berört de strukturförändringar som pågår på den svenska oljemarknaden. De sker inom ramen för en krympande total marknad, där samtidigt konsumtionen förskjuts från tyngre till lättare oljeprodukter. En liknande utveckling pågår i Västeuropa. Det program för oljeersättning som jag tidigare har redovisat (kapitel 6) siktar till en snabb minskning av oljeanvändningen i Sverige under 1980-talet med särskild inriktning på

tjock eldningsolja, som lättast kan ersättas med inhemska fasta bränslen och kol.

Samtidigt som oljeförbrukningen internationellt och i Sverige förskjuts mot lättare produkter minskar den relativa tillgången på lätta och svavel-

fattiga råoljor. Jag har nyss (avsnitt 7.1) berört den utbyggnad av ratfina-

derikapaciteten i Västeuropa som pågår med syfte att öka utbytet av lätta produkter. I Sverige pågår studier av frågan om en anpassning av de svenska raffinaderierna till de ändrade förutsättningarna i fråga om tillför-

sel och marknad. Som jag redan framhållit är en för vårt land specifik faktor de svenska bestämmelserna om högsta tillåtna svavelhalt i eldningsoljor, som ställer krav på antingen en mycket hög andel lågsvavlig råolja

vid raffineringen eller ändringar i raffinaderiernas nuvarande utformning.

I syfte att ge ett allmänt underlag för en bedömning av dessa frågor utreder statens industriverk f.n. förutsättningarna för Sveriges försörjning

med råolja och oljeprodukter under 1980-talet. Resultat från utredningen

väntas komma att bli redovisade inom kort. Även på företagsnivå pågår

studier av dessa frågor. År 1979 gjorde OK, Svenska Petroleum och

Texaco en gemensam utredning av olika möjligheter att öka utbytet av lätta produkter, särskilt bensin, vid Scanraff. På grundval av denna utredning utför nu OK på egen hand en förprojektering av en sådan anläggning, en s.k. katalytisk kracker. Arbetet väntas komma att bli redovisat hösten

1981.

Inom Svenska Petroleum pågår en parallell studie av andra typer av anläggningar, bl.a. för avsvavling i syfte att ge förbättrade möjligheter att importera tunga och svavelrika råoljor. Jag har redan (avsnitt 7.1) berört

betydelsen härav från såväl miljö- som försörjningssynpunkt. Även inom övriga raffinaderiföretag i Sverige torde liknande studier pågå eller planeras.

Frågan om behovet av investeringar i den svenska raffinaderiindustrin har såväl kommersiella aspekter som försörjningsaspekter. Enligt min

mening ankommer det i första hand på de berörda företagen att ta fram

underlag för beslut om eventuella investeringar. Jag anser det emellertid

önskvärt utt detta sker i nära samverkan mellan företagen med syftet att nå samlade lösningar. Som en följd av Svenska Petroleums engagemang i flera

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 150

av raffinaderierna sker ett kontinuerligt samråd mellan bolaget och övriga

företag om investeringsbehoven på längre sikt.

Frågan om investeringar i de svenska raffinaderierna i syfte att öka utbytet av vissa oljeprodukter bör vägas mot alternativa åtgärder för att

tillgodose behovet av samma produkter. Således importeras en betydande

del av den svenska marknadens behov av bensin och dieselolja från raffinaderier i våra grannländer. Planer på att utvidga raffinaderikapaciteten i Norge föreligger f.n. mot bakgrund av den ökande norska råoljeproduktionen. För Sveriges del skulle leveranser från norska raffinaderier till den

svenska marknaden inom ramen för ett fast samarbete kunna utgöra en

väsentlig förbättring av försörjningstryggheten. Som jag redan har nämnt pågår överläggningar härom mellan svenska och norska företag. Liknande

samarbete kan komma att bli aktuellt även med andra producentländer. Den volymmässigt krympande verksamheten inom oljebranschen i Sverige kan komma att föranleda olika strukturåtgärder även i distributionsle-

det. I viss utsträckning har sådana åtgärder redan vidtagits. Jag ser det inte

minst från försörjningssynpunkt angeläget att de företag som är verk-

samma på den svenska marknaden kan bevara sin kommersiella livskraft genom en anpassning till ändrade förutsättningar.

Jag skall nu något beröra frågan om Svenska Petroleums roll i den

statliga oljepolitiken. Som en följd av händelserna på marknaden under år

1979 utvecklades bolaget till ett av de volymmässigt största oljeföretagen i

Sverige. Svenska Petroleum lyckades på kort tid träffa avtal om ökade leveranser av råolja och efter raffinering avsätta oljan på den svenska marknaden. Därvid utnyttjade bolaget i stor utsträckning befintliga distributionskanaler genom samarbete med olika branschföretag. Den del av utbytet från raffineringen som bolaget självt inte kunde få avsättning för på detta sätt överläts till andra i Sverige verksamma oljeföretag eller exporterades.

Enligt de riktlinjer för Svenska Petroleums verksamhet som fastställdes av riksdagen år 1976 (prop. 1975/76: 124. NU 1975/76: 44, rskr 1975/76: 262) skulle bolaget kunna snabbt utvidga sin verksamhet så snart detta motiverades av försörjningsläget. Bolagets expansion i det allvarliga läge som

uppstod år 1979 skedde i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Emeller-

tid har bolagets snabba tillväxt i förening med den successiva höjningen av

oljeprisnivån ställt stora finansieringsanspråk. Hösten 1979 beslöt riksdagen (prop. 1979/80:33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80: 134) att tillskjuta 300

milj. kr. i nytt kapital till bolaget genom dess ägare, dvs. statens vatten-

fallsverk och Statsföretag AB. Tillskottet motiverades bl.a. av de avtal som Svenska Petroleum hade träffat om förvärv av raffinaderikapacitet.

Ägarna har nu föreslagit ett nytt tillskott av 350 milj. kr. för att anpassa bolagets kapital till den omsättningsökning som har skett till följd av oljeprishöjningarna under år 1980 och rörelsens fortsatta expansion.

De särskilda omständigheterna vid bolagets expansion har också innebu-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 151

rit att verksamheten har fått en från kommersiella synpunkter mindre lämplig struktur. Produktutfallet från den stora råoljeimporten kan endast delvis avsättas genom egna kanaler på den svenska marknaden, vilket innebär stora förlustrisker under perioder då priserna på spotmarknaden är låga. För år 1980 väntas bolaget till följd härav komma att redovisa ett

betydande underskott.

Denna ogynnsamma struktur har betingats av Svenska Petroleums försörjningsroll. Bolaget har haft som huvuduppgift att öppna nya kanaler för

tillförseln av råolja till Sverige. Denna uppgift har fullgjorts med framgång.

Enligt min mening bör emellertid bolaget sträva efter att begränsa de

ekonomiska risker som är förenade med den nuvarande verksamhetsinriktningen. Bl. a. bör bolagets fortsatta råoljeanskaffning anpassas till vad som

kan avsättas med godtagbart ekonomiskt resultat.

Detta bör kunna ske utan att bolagets möjligheter att fungera som instrument för den statliga oljepolitiken begränsas. Som har framgått av min redogörelse spelar Svenska Petroleum en central roll i strävandena att

anpassa den svenska oljebranschens struktur till ändrade marknadsförut-

sättningar. Det är särskilt angeläget att bolaget kan fortsätta arbetet med

att skapa en långsiktigt säker grund för råoljeförsörjningen, bl.a. genom ökad riskspridning vid val av leverantörer. Jag vill i sammanhanget peka på Svenska Petroleums roll i samband med de pågående överläggningarna om ett industri- och energisamarbete med

Norge. Bolaget har bl.a. medverkat aktivt vid tillkomsten av ett antal industriprojekt som kan komma att utgöra viktiga element i ett sådant samarbete. Därtill framstår Svenska Petroleum som cen naturlig partner för

norska företag vid marknadsföring av norsk olja i Sverige. Det är enligt

min mening angeläget att bolaget även i fortsättningen kan spela en sådan roll.

Jag återkommer till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 14).

7.2.5 Höjning av avgiften till oljeprospektering

År 1978 infördes statligt stöd till prospektering efter olja och naturgas (prop. 1977/78: 128, NU 1977/78: 70, rskr 1977/78: 343). Stödet utgör ett led i en aktiv statlig oljepolitik med sikte bl.a. på att trygga den långsiktiga

försörjningen med råolja.

Stödet lämnas i form av bidrag till kostnaderna för prospekteringspro-

Jekt efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Det finns två former av bidrag, dels allmänna bidrag med högst 50 Za av kostnaderna, dels särskilda bidrag med 10096 av kostnaderna. Särskilda bidrag beviljas endast till de statliga bolagen Svenska Petroleum AB och Svenska Petroleum Exploration AB. De syftar till att möjliggöra viss från nationell försörjningssyn-

punkt angelägen prospektering. Bidrag skall normalt förenas med villkor om bl. a. hemtagning till Sverige av råolja vid eventuell utvinning.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 152

Bidragssystemet finansieras genom att en del av inkomsterna av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter tillförs en särskild fond. oljeprospekteringsfonden. Sedan bidragssystemet infördes den I juli 1978

har uttaget uppgått till 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Motorbensin belastas inte för detta ändamål. År 1978 bedömdes att de dåvarande svenska prospekteringsinsatserna

av 30—40 milj. kr. om året, inkl. vissa enskilda insatser, genom bidrags-

systemet skulle kunna öka till 100 milj. kr. om året efter två å tre år. Ett avgiftsuttag av 4 kr. per kubikmeter på de nämnda oljeprodukterna beräk-

nades med ledning av de då aktuella förbrukningsprognoserna kunna ge tillräckliga inkomster för att täcka behovet av bidragsmedel för en verk-

samhet av nämnda omfattning. Till utgången av år 1980 har ca 180 milj. kr. tillförts oljeprospekterings-

fonden. Bidrag har beviljats med ca 115 milj. kr., varav ca 70 milj. kr. har

betalats ut. Huvuddelen har avsett särskilda bidrag för projekt utom lan-

det, främst i Nordsjön och Tunisien. Särskilda bidrag har också beviljats

för den inhemska prospekteringen inom ramen för Oljeprospektering AB (OPAB).

En verksamhetsplan för SP Exploration åren 1980—1984 redovisades i 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 227). I planen antogs att den nämnda ambitionsnivån 100 milj. kr. om året skulle kunna nås under planperioden. Det förutsattes att bolaget skulle komma att svara för den övervägande delen av dessa insatser och att kostnaderna skulle komma att täckas huvudsakligen med särskilda bidrag.

SP Exploration har åren 1979 och 1980 lyckats förvärva andelar i ett antal koncessioner i lovande områden, framför allt den brittiska delen av

Nordsjön. Bolaget deltar nu i sammanlagt tio prospekteringsprojekt. som

beräknas leda till ca tolv provborrningar åren 1981 och 1982. För dessa två år räknar bolaget med kostnader av sammanlagt ca 200 milj. kr. i löpande

priser för pågående projekt. Därtill kommer kostnader för det inhemska

prospekteringsprogrammet som utförs som uppdrag åt OPAB. I beloppet ingår emellertid inte kostnader för nya projekt, som kan komma att bli

aktuella om SP Exploration som ctt resultat av ingivna ansökningar bevil-

jas ytterligare koncessioner i bl. a. Nordsjöområdet.

Flera enskilda svenska företag planerar att i ökad utsträckning satsa på

oljeprospektering utomlands. Volvo Energi AB innehar en andel i en koncession på norskt kontinentalsockelområde norr om 62:a breddgraden. och företaget har nyligen tilldelats en andel på brittiskt område. Också A Johnson Oil AB och OK deltar i verksamheten i brittiska Nordsjön. Andra

svenska företag bedriver oljeprospektering i olika delar av världen.

Jag finner det önskvärt att den svenska oljeprospekteringen utomlands breddas genom att flera företag deltar i verksamheten. Vissa av de enskilda

insatser som jag nu har nämnt väntas komma att leda till anspråk på

statliga bidrag. Genom bidragssystemet ges vissa möjligheter att inrikta

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 153

verksamheten på projekt av värde för landets försörjning. I den mån bidrag förenas med villkor om hemtagning ökar också sannolikheten för att utvunnen olja i framtiden kommer att tillföras den svenska marknaden.

Sedan år 1978 har kostnaderna för att bedriva oljeprospektering i bl. a.

Nordsjön mer än fördubblats. Detta beror på såväl allmänna kostnadsökningar som svårare förhållanden och höjda miljö- och säkerhetskrav. In-

komsterna till oljeprospekteringsfonden har däremot minskat sedan bidragssystemet infördes beroende på minskande oljeförbrukning. Detta

innebär att de nu kända anspråken på prospekteringsbidrag inte kan tillgo-

doses vid oförändrat uttag av avgifter.

Enligt min mening bör oljeprospekteringsfonden tillföras ökade inkoms-

ter genom en avgiftshöjning. Behovet av bidragsmedel åren 1981 och 1982 för pågående projekt, främst i Nordsjöområdet, uppskattar jag till ca 300 milj. kr. Om hänsyn tas till behållningen på fonden skulle fonden genom

avgiftshöjning behöva tillföras ca 80 milj. kr. under åren 1981 och 1982 utöver beräknade inkomster vid nuvarande avgift.

I syfte att åstadkomma det angivna tillskottet av medel till oljeprospekteringsfonden förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartemen-

tet att den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter från den 1 juli

1981 höjs med 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Uttaget för prospekteringsändamål uppgår därmed till 8 kr. per kubikmeter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras oljeprospekteringsfonden.

Ett prospekteringsprojekt pågår ofta under en period av flera år. Beviljade bidrag till ett projekt betalas ut successivt under perioden allteftersom arbetena fortskrider. Enligt min mening bör regeringen bemyndigas att genom bidragsbeslut göra ekonomiska åtaganden som sträcker sig över hela projektperioden utan att därmed motsvarande medel på oljeprospekteringsfonden behöver avsättas för ändamålet. Vid bifall till vad jag har förordat beträffande avgiftshöjningen räknar jag med att 250 milj. kr. utgör en lämplig ram för de sammanlagda åtagandena enligt fattade bidragsbeslut. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att t.v. intill ett belopp av 250 milj. kr. bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas. I och med att beviljade bidrag betalas ut bör utrymme för nya åtaganden frigöras inom denna ram.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.4.3) att redovisa min syn på behovet

av en aktiv kolförsörjningspolitik. Därvid kommer jag att förorda att det

nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas utvidgas till att omfatta även kol. Behovet av bidragsmedel för en sådan utvidgning beräknas till 5-7 milj. kr. om året under de närmaste åren. Den höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter som jag nyss har förordat beräknas kunna ge tillräckligt utrymme även för ett stöd till kolprospekte-

ring av denna omfattning.

Principiella skäl talar för att bidrag till kolprospektering finansieras

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 154

genom en avgift på förbrukningen av kol. Emellertid utgår f.n. ej någon avgift för kol som motsvarar den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Frågan övervägs av 1980 års oljelagringskommitté i samband med frågan om att införa lagringsskyldighet för kol. I avvaktan på ställningstagandet till utredningens förslag bör bidrag till kolprospektering kunna finansieras genom den nuvarande särskilda beredskapsavgiften.

Den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter används för att finansiera den statliga beredskapslagringen av olja, stödet till oljeprospektering och från den 1 januari 1981 även det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). För dessa tre ändamål tas avgift f.n. ut med 38, 4 resp. 24 kr. per kubikmeter, dvs. sammanlagt 66 kr. per kubikmeter, på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Dessutom tas för beredskapslagringen ut en avgift av 17

öre per liter på bensin.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.7) att förorda att även energiforskningsprogrammet finansieras genom en

höjning från den 1 juli 1981 av den särskilda beredskapsavgiften. Efter

samråd med honom beräknar jag behovet av avgiftshöjning för detta ända-

mål till 19 kr. per kubikmeter på motorbrännolja, eldningsolja och bunker-

olja. utöver den av mig nyss förordade höjningen med 4 kr. per kubikmeter för oljeprospekteringen. Därmed skulle avgiften på de nämnda oljeprodukterna komma att uppgå till sammanlagt 89 kr. per kubikmeter.

I enlighet med vad jag har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskila beredskapsavgift för oljeprodukter. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för

budgetdepartementet. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt

min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang H.

I samband med förslaget om införandet av stödet för oljeersättande

åtgärder anförde jag (prop. 1980/81:49 s. 28) att de regler om nedsättning av energiskatt som gäller viss tyngre industri inte borde tillämpas beträf-

fande den del av beredskapsavgiften som avsågs finansiera stödet. Samma bör enligt min mening gälla den nu förordade höjningen av avgiften som

avser oljeprospekteringen och energiforskningen. Det ankommer på rege-

ringen att besluta härom.

7.2.6 Höjning av ramen för statlig garanti för oljeutvinning m.m.

År 1975 infördes en statlig garanti för oljeutvinning m. m. (prop. 1975: 30 bil. 1. NU 1975:30, rskr 1975: 202). Syftet med garantin var främst att underlätta finansieringen av sådana investeringar i utvinning, transport och lagring av olja som bedöms värdefulla från svensk försörjningssyn-

punkt. Bakgrunden till att garantisystemet infördes var närmast att bidrag

till att finansiera utbyggnaden av oljefält i bl.a. Nordsjön antogs kunna ge

möjlighet till långtidsavtal om leveranser av utvunnen råolja från resp. fält.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 155

Garantiramen fastställdes till 2000 milj. kr. Garanti ställs av fullmäktige i riksgäldskontoret efter hemställan av regeringen.

Därefter har användningsområdet för garantin vid två tillfällen vidgats. År 1976 (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76: 262) infördes en möjlighet att använda garantin även för att finansiera förvärv av andelar i konstaterade fyndigheter. År 1979 (prop. 1978/79:115 bil. I. NU 1978/ 79:60, rskr 1978/79:429) tillkom två nya användningar, nämligen finansiering av aktieförvärv i bolag med verksamhet huvudsakligen inom oljeutvinning och säkring av svenska företags betalningsförpliktelser i samband

med avlyft av räolja inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Garantins användning är inte begränsad till olja. Garanti får ställas på

motsvarande sätt för utvinning m. m. av naturgas och kol. En förutsättning för att utnyttja garantin är att verksamheten i fråga är

av väsentlig betydelse för den svenska energiförsörjningen. Staten bör tillförsäkras option på hela den eventuella produktionen eller del därav.

Garanti får ställas i utländsk valuta.

Garanti har hittills ställts i sex fall. Det ianspräktagna garantibeloppet uppgår till sammanlagt ca 1650 milj. kr. Därav utgörs ca 475 milj. kr. av en garanti för Svenska Petroleum AB:s finansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt avtal i mars 1978 med Norwegian Oil Consortium A/S & Co (NOCO).

Det hittills största garantiåtagandet avser Svenska Petroleum Exploration AB:s förvärv av en andel i det s.k. Bracfältet på brittiskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt ett avtal med det kanadensiska företaget Kaiser Resources Ltd. Avtalet ger SP Exploration en egen andel av 5,49

av fältet med rätt att köpa produktionen också från Kaisers återstående

andel på 2.320. SP Exploration skall som motprestation finansiera bl.a. Kaisers fortsatta deltagande i utbyggnaden av fältet. Beslut om utbyggnad har hittills fattats endast beträffande den södra delen av fältet, South Brae, som enligt planerna skall tas i produktion år 1983. SP Exploration beräknas

genom avtalet få tillgång till sammanlagt minst 1,4 milj. ton råolja från

denna del av Brae. Borrningar pågår i andra delar av fältet. där ytterligare flera lovande fynd har gjorts.

SP Explorations upplåningsbehov för den nu aktuella utbyggnaden av Braefältet beräknas till 350 milj. US dollar. Regeringen har i januari 1981 beslutat om en kreditgaranti för län av högst 250 milj. dollar som motsvarar

ca I 125 milj. kr. Återstående upplåning avses ske utan garanti genom s.k.

projektfinansiering.

Av den ursprungliga garantiramen på 2000 milj. kr. återstår nu endast ca 350 milj. kr. outnyttjade.

Enligt min mening har garantin visat sig vara ett verksamt medel för att

säkra den långsiktiga försörjningen med råolja. Det bör också betonas att de projekt för vilka garanti har ställts väntas få god lönsamhet. Kravet på

statsgaranti är en följd av att upplåningsbehoven är stora i förhållande till

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 156

de svenska företagens finansiella resurser. Trots att betydande risker är förenade med projekten, särskilt innan produktionen har kommit igång. får det anses osannolikt att det ekonomiska resultatet kommer att försämras så kraftigt alt statsgarantin i framtiden behöver infrias.

Enligt vad jag har erfarit kan flera nya oljeutvinningsprojekt komma att

bli aktuella under den närmaste tiden. Jag finner det angeläget att svenska

företag även i fortsättningen ges möjlighet att engagera sig finansiellt i sådana projekt. Garantiramen bör därför nu höjas.

Med hänsyn till såväl höjda oljepriser som ökade utvinningskostnader

beräknar jag behovet av ramhöjning till 2000 milj. kr. Jag förordar alltså att

garantiramen nu fastställs till 4000 milj. kr. Jag räknar med att det inom denna ram kommer att finnas utrymme även för vissa engagemang beträffande utvinning m. m. av naturgas och kol. En ny ramhöjning kan komma att bli aktuell senast år 1983 som följd av de åtaganden som staten har gjort

i samband med beslutet om genomförande av Sydgasprojektet (prop. 1979/

80: 170 s. 63, NU 1979/80: 70, rskr 1979/80: 410).

Samma förutsättningar som f.n. bör gälla för utnyttjandet av garantier-

na. I fråga om användningen på kolområdet bör dock en smärre justering göras. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 7.4.3) förordar jag att

en viss förekomst av kokskoli en fyndighet som till övervägande del består

av ångkol inte bör förhindra att garanti ställs. Det ankommer på regeringen

att meddela närmare föreskrifter.

7.3 Naturgas 7.3.1 Internationell bakgrund

Verksamheten inom naturgasområdet I Sverige under år 1980 har bedri-

vits mot bakgrund av en dynamisk internationell utveckling. Här skall

tecknas nägra drag i denna utveckling. med särskild tonvikt på faktorer som inverkar på Sveriges möjligheter att importera naturgas. Det är därvid

naturligt att se i första hand till utvecklingen i Nordsjöområdet. I Danmark pågår förberedelserna för introduktion av naturgas ären 1982-1984 planenligt. Underlaget för denna introduktion är vissa gasfyn-

digheter i den danska sektorn i Nordsjön. Fortsatt prospektering bedrivs efter nya fynd.

I Norge har den dominerande frågan på naturgasområdet under senare

tid gällt avsättningen av den naturgas som utvinns samtidigt med oljan från Statfjordfältet. Det rör sig om ca 4 miljarder m? om året från är 1986. varav ca I miljard m? är s.k. våtgas och återstoden torr gas. Ett intensivt utredningsarbete har ägt rum rörande bl.a. olika möjligheter att använda

gasen som underlag för utbyggnad av norsk petrokemisk industri. Förslag har nu lagts fram för norska regeringen av innebörd att gasen från Statfjord m. fl. fält förs med rörledning till Västnorge. där våtgasen avskiljs medan

torrgasen förs till kontinenten genom en ledning till Tkofiskfältet och

därifrån vidare genom den befintliga gasledningen till Emden.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 157

Prospekteringen efter olja och gas på norsk kontinentalsockel söder om 62:a breddgraden har resulterat i flera nya fynd. Man räknar nu med att block 31/2 med angränsande block omfattar Nordsjöns största gasfält med utvinningsvärda tillgångar av 800—1 500 miljarder m”. Det pågår undersökningar rörande möjligheterna att finna en lösning av transportfrägan för gasen från bl. a. denna fyndighet.

Vid ett danskt-norskt statsministermöte i februari 1980 förklarade man sig på norsk sida beredd att samarbeta med Danmark och Sverige med sikte på en samlad kartläggning och värdering av möjliga lösningar som kan tillgodose nordiska marknadsintressen inom ramen för ett större framtida naturgasprojekt. Därefter har överläggningar ägt rum mellan de tre ländernas statliga gasbolag.

Vidare har under år 1980 borrningar norr om 62:a breddgraden börjat.

Spår av olja och gas har påträffats men inga kommersiella fynd har ännu

konstaterats. Borrningarna kommer att fortsätta under är 1981.

På norskt initiativ har Nordiska ministerrådet beslutat vom en utredning av möjligheterna till nordiskt samarbete på Nordkalotten om utnyttjandet av eventuella olje- och gasfyndigheter utanför Nordnorge. Utredningens

arbete inriktas främst på frågan om att utnyttja naturgas på Nordkalotten

och att transportera gasen genom en rörledning söderut till kontinenten.

Utredningen väntas lägga fram resultatet av sitt arbete under år 1981.

Beträffande verksamheten inom Nordsjöområdet i övrigt kan nämnas att beslut har fattats om att bygga ett stort gasledningssystem för att transportera gas från ett antal fält på brittiskt område till Storbritannien. Eftersom Storbritannien saknar anknytning till det kontinentala gasnätet har dock detta projekt endast indirekt betydelse för övriga Västeuropas försörjning med naturgas.

Denna grundas alltjämt i stor utsträckning på naturgas från Nederländerna. Av kontinentala Västeuropas nuvarande naturgasförbrukning av ca 200 miljarder m? om året utgörs nära hälften av holländsk gas. Nederländerna strävar dock efter att i huvudsak ha avvecklat sina exportåtaganden till mitten av 1990-talet.

I övriga länder i Västeuropa är den inhemska gasproduktionen långt

mindre än förbrukningen. Det finns därför ett starkt behov av att finna nya försörjningskällor för att konsumtionen skall kunna upprätthållas. Sovjetunionen har under senare år levererat betydande gaskvantiteter till bl. a. Tyskland och Italien. Under år 1980 har offentliggjorts planer på ett nytt gasexportprojekt, innebärande leveranser till Västeuropa från år 1985 av ca 40 miljarder m? om året genom en ny ledning från Sibirien. Förhandlingar om villkoren för leveranserna pågår med ett antal länder.

Även Algeriet planerar att öka exporten av naturgas till Västeuropa. F.n. sker exporten i form av kondenserad gas (LNG). Emellertid har Algeriet beslutat att i fortsättningen satsa främst på export genom rörledningar. En ledning över Medelhavet till Italien byggs nu. År 1990 beräknas

exporten till Västeuropa uppgå till totalt minst 50 miljarder m".

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 158

Avtal om leveranser från Nigeria till Västeuropa av LNG har träffats

under år 1980. På längre sikt skulle det kunna bli aktuellt med leveranser av LNG till Västeuropa från Canadas arktiska områden. Iran, som tidigare hade planer på omfattande gasexport, synes f.n. inte komma i fråga som

leverantör.

Gaspriset vid försäljning över gränserna har tidigare i regel varit knutet till priset på eldningsoljor. främst tjock eldningsolja. Hos naturgasproducenterna finns emellertid en strävan efter att höja prisnivån på gasen med

målet att nå paritet med råoljepriset. Motivet härför är gasens goda miljöegenskaper och den leveranssäkerhet som följer av långa kontraktsperioder. i regel 20 år. På köparsidan avvisar man dessa prisanspråk med hänvisning bl.a. till att gasen måste kunna avsättas också för mindre

kvalificerade ändamål för att uppnå en jämn belastning i gassystemen. De gaskontrakt som har tecknats eller omförhandlats under år 1980 visar dock

en tendens mot stigande priser.

7.3.2¶Svdgasprojektet

I juni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80: 410) ett avtal mellan Sveriges regering och Danmarks regering om

naturgassamarbete jämte vissa riktlinjer för genomförande av det s.k. Sydgasprojektet. Därmed togs ett avgörande steg mot användning av na-

turgas i Sverige.

Sydgasprojektet siktar till att bygga upp en distribution av 440 milj. m? naturgas om året i västra Skåne. Projektet grundas på två avtal om trans-

port resp. leverans av naturgas som har träffats inom regeringsavtalets ram mellan Swedegas AB och Dansk Olie & Naturgas A/S (DONG). Transportavtalet ger Swedegas rätt att transportera högst 2 miljarder m? naturgas om året i 20 är från den I oktober 1985 över det beslutade danska ledningssystemet. Som förskottsbetalning har Swedegas erlagt 220 milj. danska kr.

till DONG. Medel härför har anvisats under ett särskilt förslagsanslag till

förskottsbetalning för transport av naturgas.

Leveransavtalet innbär ett åtagande från DONG att i 18 år från den I oktober 1985 leverera sammanlagt 3105 milj. m” naturgas. Från den I

oktober 1990 uppgår leveranserna till 200 milj. m' om året. DONG har åtagit sig att under vissa förutsättningar öka leveranserna till 440 milj. m? om året, vilket motsvarar behovet för det fullt utbyggda Sydgasprojektet. Därjämte har Swedegas en första förhandlingsrätt avseende danskproducerad naturgas upp till en total volym av 2 miljarder m? om året i den mån

det finns ledig kapacitet för transport till Sverige inom ramen för transportavtalet.

Swedegas har genom särskilt avtal med Ruhrgas AG tillförsäkrat sig

kompletterande leveranser av sammanlagt 900 milj. m? under de första fem

åren.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för Sydgasprojektet skall

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 159

det statliga Swedegas svara för tillförseln av naturgas till Sverige och även för huvudledningarna inom landet. Marknadsföringen skall ske genom det regionala bolaget Sydgas AB. som ägs av Malmö, Helsingborgs och Lunds kommuner samt Sydkraft AB. Det förutsätts alt ett avtal om leverans av

gas under 20 år från den I oktober 1985 skall träffas mellan Swedegas och

Sydgas enligt vilket Swedegas åtar sig att leverera hela behovet av gas för Sydgasprojektet. I princip skall Swedegas få sina kostnader för leveranserna täckta av Sydgas. Dock har de ekonomiska riskerna för Sydgas begränsats. Sydgas har nämligen rätt att vid en oförmånlig utveckling av projektet begära förhandling med sikte på att projektet totalt sett, dvs. vid avtalsperiodens slut, inte skall leda till förlust för intressenterna. Därjämte har staten gjort vissa åtaganden bl.a. om finansiering av projektet genom statliga kreditgarantier.

Det bör framhållas att Sydgasprojektet vid förutsedd utveckling antas komma att bli konkurrenskraftigt och ge tillfredsställande förräntning på

insatt kapital. Statens ekonomiska åtaganden får ses mot bakgrund bl.a.

av att projektet utgör ett första steg för att införa en ny energikälla i Sverige. När naturgasen väl har etablerats på den svenska marknaden antas förhållandet mellan Swedegas och resp. regionala distributör bli reglerat på sedvanliga kommersiella grunder.

Investeringsbehovet för Sydgasprojektet exkl. förskottsbetalningen till DONG i 1980 ärs penningvärde uppskattas till totalt ca 900 milj. kr.. varav ca 600 milj. kr. hänför sig till Sydgas kostnader för distributionssystem m. m. och ca 300 milj. kr. till Swedegas kostnader för Öresundsledningen och huvudledningen. Av sistnämnda belopp avser ca 120 milj. kr. merin-

vesteringen för att dimensionera de nämnda ledningarna för en kapacitet

av 2 miljarder m? om året, vilket svarar mot den maximala volymen enligt transportavtalet med DONG. Syftet med denna överdimensionering är att minska kostnaderna för en eventuell senare ökning av gasdistributionen i första hand i södra och västra Sverige. Avsikten är att frågor om finansieringen av Sydgasprojektet m.m. skall tas upp under år 1982, då en närmare beräkning av investeringsbehoven väntas föreligga.

I samband med godkännandet av riktlinjerna för genomförande av Sydgasprojektet godkände riksdagen även att Swedegas blev ett helägt dotterbolag till det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

7.3.3 Pågående verksamhet i Sverige

F.n. pågår arbetet med att förbereda introduktionen av naturgas i västra

Skåne. Marknadsförberedelser och projektering av ett regionalt distributionsnät handhas av Sydgas. Av praktiska skäl har Swedegas uppdragit åt Sydgas att svara även för projektering. byggande och drift av Öresundsledningen och huvudledningen i Skåne. Ansökningar om koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar avses komma att inges under år 1981.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 160

Undersökningar rörande gasmarknad och ledningsnät m.m. i västra Sverige bedrivs inom Västgas AB, som f.n. ägs av Göteborgs kommun. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom län från Swedegas. En liknande regional utredningssamverkan avses komma att ske i södra Norrtand med deltagande av Gävle. Sundsvalls och Östersunds kommuner jämte Swedegas.

Swedegas verksamhet är inriktad bl.a. på att följa upp de avtal som

träffades våren 1980 med DONG och Ruhrgas. Förhandlingar pågår mellan

företagen beträffande Swedegas deltagande i de investeringar som behövs för att koppla samman det nordtyska gasnätet med det planerade danska nätet. Det pägår också förhandlingar mellan Swedegas och Sydgas rörande villkoren för Sydgas övertagande av den kontrakterade gasen.

Swedegas studerar även möjligheterna till ökad import från Nordsjöområdet, i första hand genom köp av norsk gas för avsättning i södra och västra Sverige.

Vidare har Swedegas börjat undersöka möjligheterna att importera gas från Sovjetunionen via Finland med anledning av ett sovjetiskt erbjudande om leveranser från mitten av 1980-talet. Erbjudandet sammanhänger med de nämnda sovjetiska planerna på att öka exporten av naturgas till Västeuropa. Diskussioner har förts med Sojuzgazexport om villkoren för eventuella sovjetiska leveranser till Sverige och med Neste Oy om möjigheterna till transitering av gasen genom Finland. Diskussionerna gäller leverans av I miljard m? om året med möjlighet att senare öka volymen till högst 3

miljarder m?. Från svensk sida kan ställning tas till frågan om ett sådant

importprojekt först när marknaden för naturgas i östra Sverige har blivit närmare kartlagd. Denna fråga kommer nu att bearbetas av Swedegas i samarbete med bl. a. statens vattenfallsverk och berörda kommuner.

Swedegas verksamhet har hittills finansierats huvudsakligen genom statliga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Budgetåren 1976/77—1978/ 79 anvisades sammanlagt 40 milj. kr. för ändamålet under ett särskilt investeringsanslag. Swedegas har nu hemställt om ytterligare 22 milj. kr.

för att finansiera verksamheten t.o.m. budgetåret 1981/82. Jag återkom-

mer härtill vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande.

Slutligen bör nämnas att ett antal svenska företag nyligen har beslutat att gå samman i en industrigrupp med uppgift att allmänt stödja introduk-

tionen av naturgas I Sverige och förbereda sig för verksamhet i samband

med uppbyggnad av naturgassystemen. Gruppen avser även att verka för ett samarbete med norska intressenter i frågan. I syfte att underlätta en samordning av gruppens arbete med de förhandlingar som bedrivs av Swedegas har bolagets ägare Svenska Petroleum erbjudit företrädare för gruppen att ingå i styrelsen för Swedegas.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 161

7.3.4 Naturgasens roll i energiförsörjningen

Efter genomgången av det aktuella läget på naturgasområdet skall jag redovisa min syn på naturgasens roll i den framtida svenska energiförsörjningen. Denna redovisning anknyter till de principiella synpunkter på

inriktningen av bränslepolitiken som jag har lämnat i det föregående tavsnitt 7.1).

Tidigare försök att introducera naturgas i Sverige har inte lett till resultat beroende bl.a. på att de ekonomiska förutsättningarna har varit ogynn-

samma. Jämfört med många andra länder i Västeuropa har Sverige långa transportavstånd för gasen och därmed behov av stora initialinvesteringar. Priserna på konkurrerande energislag. framför allt el, är också relativt låga i Sverige. Samtidigt är förutsättningarna för utbyggnad av fjärrvärmesy-

stem i många tätorter goda, vilket minskar utrymmet för distribution av naturgas.

På senare tid har emellertid möjligheterna att introducera naturgas i Sverige förbättrats i olika avseenden. Stora naturgasfynd i Nordsjöområ-

det väntas innebära ett ökat utbud av gas i vår närhet. Vidare har kostnads-

strukturen för naturgas, liksom för olja, ändrats radikalt. Genom de kraf-

tiga höjningarna av priset hos producenten utgör kostnaderna för transport

och distribution, dvs. främst fasta kostnader för rörledningar, en mindre del av priset hos gaskonsumenten än tidigare. Därmed spelar dessa kostna-

der inte längre samma avgörande roll som tidigare för projektekonomin.

Sydgasprojektet visar således att även ett ganska litet importprojekt kan bära betydande initialinvesteringar. En förutsättning för projektets lönsamhet är dock att en betydande del av gasen kan avsättas till kunder vilkas alternativkostnad är relativt hög. Enligt planerna skall nära 30 Zz av gasen ersätta tunn eldningsolja huvudsakligen för uppvärmning äv småhus,

medan återstoden skall avsättas som bränsle inom industrin. Gasen kommer däremot normalt inte att användas I stora värmeverk eller kraftvärmeverk, vilkas betalningsförmåga bestäms av priset på tjockolja eller kol.

Från försörjningssynpunkt innebär Sydgasprojektet att en del av oljeförbrukningen i västra Skåne ersätts med gas från relativt närbelägna källor

på grundval av långsiktiga avtal. Kvantitativt innebär emellertid projektet

ett ringa bidrag till landets försörjning. Fullt utbyggt svarar projektet för en

energianvändning av endast ca 4 TWh. De möjligheter till ökad import som

inryms i avtalen med Danmark motsvarar ytterligare ca 16 TWh. Som har framgått kommer en viss överdimensionering av tillförselsystemet att ske

så att dessa möjligheter kan utnyttjas utan stora tilläggsinvesteringar. Enligt min mening bör det finnas goda utsikter för att leveranser av gas upp till denna nivå kommer att kunna kontrakteras under de närmaste

åren. Det torde också finnas möjlighet att avsätta ökade gasvolymer i

södra Sverige. De undersökningar som har gjorts av Västgas tyder på att det även 1 västra Sverige kan finnas förutsättningar för gasdistribution på

kommersiella villkor. Mot bakgrund härav finner jag det rimligt att anta att 12 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 162

naturgasen skulle kunna lämna ett större bidrag till energiförsörjningen än vad som följer av det nu beslutade Sydgasprojektet, i första hand genom att möjligheterna till gasimport enligt avtalen med Danmark utnyttjas. Med hänsyn till den tid som krävs för marknadsuppbyggnad räknar jag dock inte med att en avsättning av 2 miljarder m? om året kommer att kunna nås

redan år 1990. Som redan har framgått (avsnitt 5. 1) har jag i energibalansen för år 1990 tagit upp ett bidrag från naturgas av upp till 9 TWh. vilket

motsvarar knappt I miljard m”. Praktiskt taget hela denna energimängd

antas ersätta oljeprodukter.

Att ersätta import av olja med import av naturgas från närbelägna leverantörer kan innebära en förbättrad leveranssäkerhet och uthållighet i

energiförsörjningen, åtminstone om tillförseln av gas sker från flera håll. Därtill kommer de betydande miljöfördelar som gasen erbjuder. Från

andra synpunkter framstår gasen som ett mindre fördelaktigt alternativ till oljan. De internationella gaspriserna är nära kopplade till oljepriserna. Som redan nämnts finns det också en tendens mot höjning av gaspriserna.

Från ekonomisk synpunkt framstår därför inte användning av gas som lämplig i fall då andra alternativ till fortsatt oljeanvändning med väsentligt

lägre kostnader står till buds, främst inhemska bränslen och kol. Om man ser till effekterna på betalningsbalansen innebär import av naturgas i stort sett samma belastning som import av olja.

Det finns starka energipolitiska skäl att ge prioritet åt utbyggnaden av fjärrvärmesystem. I sådana system finns det goda möjligheter att gå över

från olja till inhemska bränslen, kol eller spillvärme. De ger dessutom

underlag för ökad mottrycksproduktion av elkraft, vilket med hänsyn till den framtida elförsörjningen framstår som angeläget. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3) till dessa frågor.

Naturgas kommer av kostnadsskäl inte i fråga som bränsle i kraftvärmeverk och större värmeverk eller i stora industripannor, annat än för belastningsutjämning eller under ett uppbyggnadsskede. Naturgasens särskilda egenskaper, såsom renhet och god reglerbarhet. kommer till sin rätt framför allt när den används för uppvärmning av småhus och i olika industriella processer. Inom sådana användningsområden konkurrerar ga-

sen främst med lätta oljeprodukter och elkraft, vilket innebär att kundernas betalningsförmåga är relativt hög.

Frågan om en väsentligt ökad naturgasanvändning i Sverige är alltså

avhängig av möjligheterna att finna en tillräckligt stor och kvalificerad

marknad för gasen. Inom uppvärmningssektorn begränsas dessa möjligheter främst av fjärrvärmens utbyggnad. Som jag nyss nämnt bör denna ges bög prioritet. I vissa delar av landet skulle cmellertid gasen under vissa förutsättningar kunna komma att utgöra ett alternativ till inhemska bränslen, elvärme eller individuell oljeuppvärmning i bostäder. Också inom industrin kan det finnas en betydande potential för naturgasanvändning.

Översiktliga bedömningar inom Swedegas pekar på att den marknad i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 163

Sverige som skulle kunna erbjuda underlag för en ekonomisk avsättning av naturgas som bränsle mot slutet av 1990-talet uppgår till inemot 5 miljarder m" om året, motsvarande ca 50 TWh. Detta inkluderar Sydgasprojektet. Frågan är emellertid mycket svårbedömd. Det finns en rad faktorer, bl. a. prisutvecklingen för andra bränslen och el, som kan komma att påverka gasmarknaden i positiv eller negativ riktning. En annan faktor är huruvida norsk naturgas i framtiden kan komma att transporteras genom en ledning över Sverige till kontinenten. Detta väntas kunna komma i fråga tidigast under senare delen av 1990-talet. En sådan ledning skulle kunna väsentligt förbättra möjligheterna att använda naturgas i vårt land, i synnerhet om det då finns behov av att ersätta elvärme med andra uppvärmningstormer.

Med hänsyn till att gasen således kan utgöra ett alternativ i vår framtida

försörjning anser jag det önskvärt att förberedelserna för ökad naturgasan-

vändning fortsätter. Jag vill särskillt peka på vikten av att marknadsfrå-

gorna bearbetats effektivt. Kommunerna har en central roll i detta sammanhang. Den organisation på naturgasområdet som stadfästes av riksdagen år 1980 innebär att kommunerna får ett avgörande inflytande i de regionala bolag som skall svara för marknadsföringen av gas inom resp. del av landet.

I samband med beslutet om Sydgasprojektet framfördes från intressenternas sida önskemål om att staten skulle ställa lämpliga styrmedel till förfogande för att underlätta den avsedda gasintroduktionen (prop. 1979/ 80:170 s. 59). Man avsåg i första hand styrmedel liknande dem som f.n. finns för att främja anslutning till fjärrvärme. Frågan bereds inom regeringskansliet. Jag räknar med att förslag kommer att kunna föreläggas riksdagen under innevarande är.

7.4 Kol 74.1 Framtida kolanvändning i Sverige

Världens koltillgångar är mycket stora. De totala tillgångarna av stenkol

och brunkol har på grundval av allmängcologiska förhållanden uppskattats

till ca 20000 miljarder ton. Härav är mer än 10000 miljarder ton kända tillgångar, dvs. utgör vad som brukar beteckna resurser.

Enbart en mindre del av de kända koltillgångarna är ekonomiskt bryt-

värda, dvs. utgör s.k. reserver. I den internationella studien World Coal

Study som publicerades år 1980 redovisas följande beräkning av världens

koltillgångar.

I andra studier anges något annorlunda beräkningar av världens koltllgångar. Studierna har dock alla det gemensamt att de redovisar mycket stora tillgångar av kol. Vid nuvarande kolkonsumtion i världen räcker de nu tekniskt och ekonomiskt brytvärda reserverna i flera hundra år.

Koltillgångarna är spridda över hela världen och finns i länder med skilda politiska och ekonomiska system. Det gör att kolmarknaden ser ut

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 164

Tabell 7.5 Kolresurser och kolreserver i de största kolproducerande länderna tmtce!) Land Kända Reserver

geologiska

resurser

Källa: Coal-Bridge to the future. Report of the World Coal Study. I milj. ton kolekvivalenter

och med all sannolikhet även I framtiden kommer att se ut på ett helt annat sätt än oljemarknaden. Det torde på varken kort eller lång sikt knappast bli

aktuellt med t. ex. kartellbildning bland kolexportörerna. Det hindrar dock inte att utbudet av kol på kort och medellång sikt kan begränsas av att tillräckliga investeringar i produktions- och distributionsledet inte kommer till stånd i takt med att efterfrågan ökar. Jag återkommer senare till behovet av att mot denna bakgrund föra en aktiv kolförsörjningspolitik från svensk sida.

F.n. utnyttjas ca 2,7 miljarder ton kol årligen i världen. Kolet täcker därmed ca 30 Zz av världens energikonsumtion. Av elproduktionen svarar

kolet för ca 50 Sc.

Den internationella handeln med kol är ännu liten. Den allra största delen av det kol som produceras används lokalt eller regionalt. Endast ca

200 milj. ton kol gär f.n. i internationell handel. Härav är ca 70 milj. ton

ångkol, som används för cnergiändamäål, medan ca 130 milj. ton utgörs av kokskol, som används för att producera bl. a. koks.

F.n. planeras en stark ökning av kolanvändningen i flertalet länder, bl.a. i Förenta staterna, Japan och EG-länderna. I exempelvis Danmark

beräknas kolanvändningen, som f.n. är ca 7,5 milj. ton per år, att mer än

fördubblas till år 1990. I Finland beräknas kolkonsumtionen öka från ca 4.5

milj. ton per år f.n. till ca 7,5 milj. ton år 1990.

I studien Steam Coul Prospects tv 2000, som publicerades år 1978 av det internationella energiorganet IEA, bedömdes kolanvändningen i OECD-

länderna komma att öka med minst 110 2 till är 2000. I World Coal Study beräknas den årliga konsumtionen för OECD-länderna öka på motsvarande sätt. För hela världen väntas en ökning till 2,5—3 gånger nuvarande konsumtion fram till sekelskiftet. Kolet kommer därmed att svara för

större delen av ökningen av energianvändningen under resten av inneva-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 165

rande århundrade. Världshandeln med ångkol beräknas öka till en nivå 10—15 gånger högre än dagens nivå.

Vid ett energiministermöte i maj 1979 inom IEA antogs dokumentet Principles for IEA Action on Coal. Principerna grundas på slutsatsen att en kraftig ökning av kolanvändningen erfordras för att världens på kort och medellång sikt ökade energibehov skall kunna tillgodoses. Det framhålls att en klarlagd kolpolitik nu erfordras för att produktionen av kol skall ökas

för att tillgodose efterfrågan framöver. Vidare framhålls att en noggrann

planering krävs redan nu för att försäkra att den ökande kolanvändningen, -handeln och -produktionen äger rum på ett sätt som är acceptabelt från

miljövårdssynpunkt.

Enligt de antagna principerna bör oljeanvändningen för elproduktion

minskas till ett minimum, energipriserna utformas så att kolets möjligheter

tas till vara, den nationella politiken på kolområdet klarläggas så att osäkerhet härom inte verkar hindrande, forskning och utveckling och snabb kommersialisering av nya koltekniker ges hög prioritet samt noggrann

uppmärksamhet ägnas åt miljöaspekterna. Inom IEA har inrättats ett rådgivande organ på kolområdet. Coal In-

dustry Advisory Board, (CIAB). vars första rapport publicerades i december 1980.

Den svenska kolkonsumtionen är f.n. liten. I Sverige används årligen ca 2 milj. ton kokskol och koks i främst järn- och stålindustrin och ca 0,5 milj.

ton ångkol. Kolimporten under 1970-talet framgår av tabell 7.6.

Tabell 7.6 Import av kol och koks 1970—1979 (milj. ton)

Källa: Statistiska Centralbyrån

Till Sveriges importerades tidigare betydligt större mängder kol. Under 1930-talet uppgick importen av kol och koks till ca 7 milj. ton per år. Kolet svarade då för mer än 50 92 av landets energiförsörjnig. Så sent som på 1950-talet uppgick kolanvändningen till 5—6 milj. ton per år. Kol är således ett bränsle som tidigare har utnyttjats i tämligen stor utsträckning i det svenska energisystemet.

Under senare år har i flera sammanhang bedömningar gjorts av den

framtida kolanvändningen i Sverige. Energikommissionen räknade i sina

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 166

energialternativ med att 45—55 TWh motsvarade 6—7 milj. ton kol skulle komma att utnyttjas år 1990. Kommissionens expertgrupp för energitillförsel visade att det skulle vara möjligt att använda betydligt större kolkvantiteter.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömningen att det skulle vara möjligt att öka kolanvändningen till 6-9 milj. ton år 1990 för att därigenom ersätta olja. Föredragande statsrådet påpekade att en förutsättning för att kol skulle kunna utnyttjas i denna utsträckning är bl. a. att miljöproblemen kan bemästras. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida kolanvändningen.

OED har i rapporten (Ds I 1979:9) Förutsättningar för ökad kolanvändning i Sverige bedömt möjligheterna att snabbt ersätta olja med kol. I delegationens s. k. basalternativ beräknades kolanvändningen år 1990 kunna uppgå till ca 10 milj. ton (exkl. kokskob. varav huvuddelen för värmeförsörjningen och inom industrin. I kKonsekvensutredningens avvecklingsalternativ, dvs. då en avveckling av kärnkraften till år 1990 förutsattes, bedömdes ångkolskonsumtion i början av 1990-talet vara ytterligare 7—10 milj. ton, dvs. sammanlagt 17—20 milj. ton ångkol per år.

OED har i det s.k. basalternativet i den nämnda rapporten förutsall att all oljeersättning skall ske genom ökad användning av kol. I delegationens program för oljeersättning, som jag tidigare har redogjort för, förutsätts en kraftig satsning på introduktion av inhemska bränslen. Användningen av ångkol för oljeersättning bedöms som ett resultat härav kunna begränsas.

För egen del vill jag framhålla följande. Kol är liksom olja ett importbränsle, vilket har betydelse från försörjnings- och trygghetssynpunkt. Kol är vidare en icke-förnybar energiråvara, vilket innebär att det inte tillhör de energikällor som vi på lång sikt bör basera huvuddelen av vår energiförsörjning på.

Å andra sidan är kol världens största fossila energireserv. En betydligt ökad användning av kol måste komma till stånd i världen för att behovet av energi skall tillgodoses. Jag har i det föregående visat att Konsumtionen av olja i den industrialiserade delen av världen måste minskas genom en kraftfull oljeersättningspolitik för att bl.a. u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling skall tryggas.

OED:s förslag till program för oljeersättning visar att också Sverige måste utnyttja kol för att kunna minska oljeberoendet. Som jag har framhållit i det föregående (kapitel 3) är en övergång till bl. a. kol också av stor betydelse för att minska underskottet i vår handelsbalans.

Jag förespråkar mot denna bakgrund en försiktig kolintroduktion i Sverige. Jag räknar med att 4—6 milj. ton ångkol skall komma att utnyttjas vid slutet av 1980-talet för att ersätta 2,5—4 milj. ton olja. Vi skulle med denna försiktiga kolintroduktion om ca 10 år komma att använda ungefär lika mycket kol i Sverige som vi gjorde under 1950-talet. Kolanvändningen kommer emellertid att ske med bättre teknik, med mer avancerade miljö-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 167

skyddsåtgärder och med utnyttjande av ett från miljösynpunkt bättre kol.

Kolet kommer i en första fas att användas i främst hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Jag räknar med att 3-4 milj. ton kol kommer att utnyttjas i sådana anläggningar år 1990. Jag har då räknat med att Stockholmsområdets värmeförsörjning i stor utsträckning baseras på värmeavtappning från Forsmarks kraftstation eller på ett system bestående av främst stora värmepumpar. Ett annat alternativ är koleldade kraftvärme-

verk, vilket skulle öka kolförbrukningen år 1990 med ca 1.5 milj. ton, om en lika stor oljeersättning skall erhållas.

Inom industrin kommer enligt mina beräkningar att användas I—2 milj.

ton kol år 1990.

Det är emellertid angeläget att inte förhindra eller minska användning av inhemska bränslen där dessa kan utnyttjas med rimlig ekonomi. Jag räknar med att det samrådssystem vid uppförande av nya eldningsanläggningar, som jag i det följande kommer att redogöra närmare för (avsnitt 7.5), skall vara ett verksamt instrument för att förhindra en oönskad utveckling i detta avseende.

Det finns anledning att noga följa från vilka länder importen av kol sker

och vilken kvalitet, särskilt från miljösynpunkt, som det importerade kolet

har. Detta kan ske på grundval av de uppgifter rörande utrikeshandeln som lämnas till tullverket och som sammanställs och redovisas av statistiska centralbyrån.

7.4.2 Miljöaspekter

Som jag har framhållit är den nuvarande användningen av ångkol myc-

ket liten i Sverige. Även vid en ökning till 4—6 milj. ton. som jag har beräknat i det föregående, kommer vi vid en internationell jämförelse att använda små mängder kol år 1990. Exempelvis beräknas användningen av ångkol i Danmark år 1990 att vara nästan tre gånger så stor som den beräknade svenska användningen.

Kolets miljöaspekter har kommit att tilldra sig betydande intresse i vårt

land. De bör jämföras med miljöeffekterna vid användning av olja som det

skall ersätta och vid utnyttjande av skogsbränslen och torv som också utgör alternativ till olja.

Kolförbränning medför i likhet med oljeförbränning utsläpp av luftför-

oreningar som koldioxid, kväveoxider, svaveldioxid, tungmetaller och

ofullständigt förbrända, s.k. polyaromatiska kolväten. Problemen med

utsläpp av kvicksilver och kadmium är allvarligare vid kolförbränning.

Utsläppen av vanadin och nickel är å andra sidan större vid oljeförbränning. Någon avgörande skillnad mellan kol och olja existerar inte i dessa avseenden. Kolet ger upphov till större avfallsproblem. En väsentlig fördel

vid användning av kol är dock att det inte föreligger några risker för allvarliga skador i vatten och på land under transport.

Förbränning av biomassa ger liksom förbränning av kol utsläpp av

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 168

kväveoxider, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Däremot är utsläppen av svavel obetydliga.

Torv är ett bränsle av samma karaktär som kol. Torven kan sägas utgöra första steget mot kolbildning i naturen. Det innebär att torv är ett material med lägre energitäthet än kol. Gjorda utredningar visar att torvförbränning

ger utsläppsproblem av likartad karaktär som förbränning av olja och kol.

Dock är utsläppen av svavel i allmänhet mindre. Därtill kommer vid utnyttjande av torv liksom vid användning av biomassa att uttag och produktion kan ge problem i naturmiljön. Jag återkommer till dessa frågor i det följande tavsnitt 7.5).

Denna översiktliga genomgång visar att kolets miljöeffekter inte princi-

piellt skiljer sig från andra fossila bränslens. Detta förhållande utgör enligt min uppfattning dock inte anledning att underlåta att försöka minska de

miljöproblem som är förknippade med kolanvändning. Av störst betydelse är härvid att försöka minska svavelemissionerna. Eftersom kol från många

länder innehåller mindre svavel än t.o.m. lågsvavlig eldningsolja finns

förutsättningar att förbättra den allvarliga försurningssituationen i Sverige vid en kolintroduktion.

Möjligheterna finns att genom effektiva miljöskyddsåtgärder väsentligt

minska miljöeffekterna vid kolanvändning. Exempelvis finns högeffektiva

stoftavskiljare som elfilter och slangfilter. som enligt resultat från undersökningar som har genomförts under senare tid även kan avskilja en stor del av tungmetallerna. Tungmetallutsläppen kan även påverkas genom val

av en god kolkvalitet. Kväveoxidutsläppen kan minskas genom olika för-

bränningstekniska åtgärder. Kolet kan, där så är erforderligt med hänsyn till t.ex. omgivande bebyggelse, hanteras i slutna transportörer för att undvika dammspridning. Den aska som erhålls vid koleldning kan delvis återanvändas genom att t. ex. blandas in i byggnadsmaterial. När deponering av aska och slagg behöver ske bör det vara möjligt att finna sådana platser och använda sådana metoder att förorening av yt- och grundvatten undviks.

Krav på effektiva skyddsåtgärder av detta slag bör fastställas vid sed-

vanlig prövning enligt gällande lagstiftning av tillkommande koleldade anläggningar.

Av stor betydelse i detta sammanhang är projekt Kol Hälsa Miljö, det

s.k. KHM-projektet. som statens vattenfallsverk har fått regeringens upp-

drag att genomföra i samarbete med berörda kraftföretag och kommuner samt övriga intressenter. I detta projekt studeras och prövas vilka tekniska

åtgärder som erfordras för att minska hälso- och miljöeffekterna vid kol-

eldning. Arbetet är uppdelat i fem programområden, nämligen arbetsmiljö och transporter, förbränning och rökgasrening, avfall, miljöeffekter samt hälsoeffekter. Enligt uppdraget skall en fortlöpande redovisning lämnas av

de resultat som erhålls i arbetet.

Den allvarliga försurningssituationen i stora delar av vårt land gör att

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 169

kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska svavelutsläppen. Ett särskilt

problem utgörs av att huvuddelen, omkring tre fjärdedelar, av det svavel som faller ned över Sverige beräknas härröra från utländska källor. Det är därför av största vikt att möjligheterna att genom internationellt samarbete minska nedfallet av svavel i landet tas till vara. Sverige har ratificerat den inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) framförhandlade konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. En förut-

sättning för ett kraftfullt svenskt agerande inom denna konventions ram är att vi i vårt land för en svavelpolitik som understryker vår bedömning av

försurningsproblemets allvar.

I detta sammmanhang bör beaktas att vi i Sverige sedan länge har

utvecklat ett elproduktionssystem, som har stora fördelar med hänsyn till

utsläppen av försurande ämnen. I övriga europeiska länder används fossila bränslen i stor utsträckning för elproduktion i kondenskraftverk. vilket ger

stora svavelutsläpp per producerad mängd nyttig energi. I vårt land svarar

sådana bränslen för endast ca 10 Zz av elproduktionen, varav huvuddelen i kraftvärmeverk som har hög verkningsgrad. Dessutom är vårt värmeförsörjningssystem till tämligen stor del grundat på fjärrvärme, varvid bränsleanvändningen har centraliserats till kraftvärmeverk och större hetvatten-

centraler, vilket är av stort värde från bl. a. lokal miljösynpunkt även om de totala utsläppen av försurande ämnen inte minskar nämnvärt.

I sammanhanget bör också beaktas att vi i Sverige ännu har liten erfaren-

het och kunskap inom kolområdet och att vi har ett klimat som kräver

särskilda åtgärder vid kolanvändning. Dessa förhållanden gör det motiverat att genomföra en successiv teknikutveckling och skärpning av miljövårdskraven vid koleldning i landet.

F.n. pågår betydande utvecklingsarbete, bl. a. i Sverige, rörande teknik för avsvavling av rökgaser. Ett omfattande arbete bedrivs för att utveckla

och införa andra tekniker än den s.k våta metoden, som till allra största delen har använts hittills och som ger stora avfallsmängder. Bl.a. pågår utveckling och införande av s.k. våttorr avsvavlingsmetod, som ger mind-

re avfallsmängder och kan komma att visa sig vara mindre kostsam.

Regeringen har nyligen vid beslut enligt 136 a 8 byggnadslagen rörande övergång från oljeeldning till koleldning vid kraftvärmeverket i Västerås föreskrivit att avsvavlingsutrustning eller annan likvärdig teknik skall användas för att nedbringa utsläppen av svavel från kraftvärmeverket. Svavelutsläppen från anläggningen kommer därmed att reduceras väsentligt. Med hänsyn till den pågående tekniska utvecklingen fann regeringen det inte lämpligt att nu ta ställning till det närmare valet av teknik för att

minska utsläppen av svavel. Regeringen har också beslutat ge tillstånd till en koleldad hetvattencentra! i Södertälje. Kommunen krävde i detta fall som villkor för sin tillstyr-

kan att pannorna skulle förses med utrustning för avsvavling av rökga-

serna. Regeringen lämnade i sitt beslut föreskrifter för anläggningen i

enlighet med kommunens villkor.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 170

Utsläppen av svavel kan nedbringas genom användning av lågsvavligt

kol. I studien Kol 90 som har genomförts av statens vattenfallsverk. Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB redovisas sva-

velhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand

aktuella för kolleveranser till Sverige. Tabell 7.7 Andelen kol med viss högsta svavelhalt i några exportländer

Klassifi- Ungefärlig procentandel Land/region ceringsbas med svavelhalt

<0,8 % <0.8 7 <1I Zz Australien/New South Wales — Resurser 40—45 90-95 Australien/Queensland Resurser 12-14 90-95 Canada Reserver 8 90 USA/Appalacherna Reserver 25 USA/Mellanvästern Reserver 2 USA/Västern Reserver 50 99 Colombia Reserver 99 Polen Resurser 1 90 Källa: Kol 90 | ! Närmare uppgifter saknas. Det är f.n. oklart om en sådan svavelhalt kan garanteras.

Av tabell 7.7 framgår att merparten av det kol som har studerats hålter

en svavelhalt som inte överstiger ca 0,8 Ze, vilket anses motsvara lågsvavlig olja, dvs. olja med svavelhalt på 1,0 Z.

Kol 90-studien visar också att om krav på högsta genomsnittlig svavelhalt skulle sättas till 0,6 9c minskar försörjningsbasen, bl. a. genom att en import av polskt kol ytterligare försvåras. Vidare minskar urvalet av kol

från Förenta staterna med ca hälften. Däremot påverkas försörjningsbasen

mindre när det gälter Canada och i endast obetydlig utsträckning när det

gäller Australien. Jag vill dock påpeka att det här är fråga om teoretiska

beräkningar. De verkliga möjligheterna att erhålla kommersiella långtidsavtal innehållande garantier om lägsta svavelhalt är sannolikt mindre än vad som framgår av tabellen.

De nuvarande svenska bestämmelserna rörande utsläpp av svavel från

bl.a. förbränning av olja och kol grundar sig på den lag om svavelhaltigt

bränsle som riksdagen antog år 1976 (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr

1976/77: 24). I lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter. Bestämmelserna återfinns i förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bräns-

le. F.n. omfattas hela södra och mellersta Sverige upp till Mälardalen samt

Örebro och Värmlands län av förbud att förbränna tjock eldningsolja med

en svavelhalt överstigande 192, vilket motsvarar 0,24 g svavel per MJ bränsle. Förbudet utvidgas den 1 oktober 1981 till att gälla också Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län och den 1 oktober 1984 till att gälla hela landet. De svenska bestämmelserna är vid en internationell jämförelse att betrakta som långtgående i strävan att skydda miljön. Försurningseffekterna är svårare i Sverige än i flertalet andra länder på grund av den låga naturliga kalkhalten i naturen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 171

OED har i sin rapport (Ds I 1980: 23) Program för oljeersättning framhållit att en alltför snabb kraftig skärpning av utsläppskraven för svavel skulle medföra en allvarlig risk för att angelägna oljeersättningsprojekt läggs ned

eller skjuts på en obestämd framtid.

OED anser det rimligt att skärpta krav på svavelutsläpp från energipro-

duktionsanläggningar övervägs som en del av ett program för att avhjälpa försurningssituationen i landet. Delegationen framhåller dock att en sådan

skärpning nu bör göras stegvis för att det oljeersättningsmål OED har föreslagit inte skall äventyras. Med en skärpning av kravet till att motsvara 0,67 svavelhalt i tillfört kol finns enligt OED möjligheter till import av

lågsvavligt kol så att detta alternativ blir tillfredsställande från försörj-

ningssynpunkt. Därmed skulle inte krav på rökgasavsvavling behöva ställas på de anläggningar som nu är aktuella för uppförande. Man löper därmed inte risk att låsa sig vid en teknik som senare kan visa sig olämplig. Mot mitten av 1980-talet, då vterligare erfarenhet har vunnits, bör enligt delegationen en ytterligare skärpning kunna övervägas. Åtgärder i form av bl. a. markreservationer bör enligt förslaget vidtas i aktuella anläggningar

som förberedelse.

Jag vill i denna fråga anföra följande. OED:s program för oljeersättning visar att vi måste använda kol i vårt energiförsörjningssystem för att

minska oljeberoendet i den utsträckning som erfordras. Den ökade kolanvändningen får emellertid inte innebära ökade miljöproblem. Möjligheten

att förbättra miljösituationen bör tas till vara vid kolintroduktionen. Det är en fråga för regeringen och berörda statliga myndigheter att beakta detta vid prövning av koleldade anläggningar enligt gällande lagstiftning. Med hänsyn till den betydelse som den närmare utformningen av miljöskyddskraven enligt min bedömning har för möjligheterna att introducera kol anser jag emellertid att riksdagen bör informeras om de riktlinjer som härvidlag bör gälla. Jag har samrått med chefen för jordbruksdepartementet och statsrådet Danell vid utarbetandet av riktlinjerna.

Vid eldningsanläggningar med stor effekt och med läng eller medellång drifttid bör en gräns läggas fast för högsta tillåtna utsläppsmängd av svavel. Vid sådana eldningsanläggningar finns i regel ekonomiska förutsättningar för att bära de ökade kostnader som ett sådant krav för med sig. Det är emellertid viktigt att de stränga miljöskyddskraven inte utformas så att

de leder till att den även från miljövärdssynpunkt angelägna fjärrvärmeutbyggnaden och koncentrationen till större eldningsanläggningar förhindras.

Jag finner mot denna bakgrund att en eldningsanläggning bör tillåtas släppa ut högst 2100 ton svavel per år vid en för en längre tidsperiod

genomsnittlig drifttid. Beräknas utsläppen blir större bör rökgasavsvavling

installeras eller andra åtgärder vidtas så att utsläppsmängderna inte överstiger 2 100 ton per år. Anläggningsinnehavaren har därmed möjlighet att

välja den metod som är lämpligast i det enskilda fallet. Exempelvis kan

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 172

särskilt lågsvavligt kol utnyttjas om en tillfredsställande långsiktig försörj-

ning härav kan åstadkommas.

Det krav jag här har angivit innebär att för ett normalstort kraftvärme-

verk i några av våra större städer erfordras mer långtgående åtgärder än

vad som följer av förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bränsle.

Senare bör kraven skärpas ytterligare genom att gränsen för högsta till-

låtna utsläpp sänks till I 600 ton svavel. Denna skärpning bör beslutas i god

tid för att erforderliga planeringsförutsättningar skall erhållas.

Enligt min bedömning är det under 1980-talet inte aktuellt att ta något

kolkondenskraftverk i drift. Som jag senare kommer att utveckla närmare

bör en planering ske av elproduktionskapactitet för 1990-talet. Om kolkondenskraftverk då blir aktuella bör planeringen inriktas på att rökgas-

avsvavling eller annan likvärdig teknik kommer att erfordras oavsett anläggningens storlek.

Syftet med de förhållandevis stränga miljöskyddskrav på koleldade anläggningar som jag anser bör gälla är dels att åstadkomma cen ytterligare minskning av de svenska svavelutsläppen, dels att ge trovärdighet åt det

svenska agerandet internationellt i denna fråga. Om övriga länder i Europa

skulle fastställa lika stränga miljöskyddskrav, skulle en väsentlig förbättring av försurningssituationen erhållas.

Jag vill vidare erinra om att möjlighet nyligen har skapats att ekonomiskt

stödja framtagning och kommersialisering av miljövänlig kolteknik och miljöskyddsåtgärder vid koleldning. Sådana åtgärder kan erhålla stöd från den oljeersättningsfond som har inrättats den I januari 1981. Det är angelä-

get att praktiska erfarenheter erhålls från drift av någon eller några anlägg-

ningar försedda med rökgasavsvavling, så att dessa erfarenheter kan ut-

nyttjas i det fortsatta arbetet. Det är vidare angeläget att ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs rörande miljövänlig kolteknik.

I tillståndsbeslut rörande större koleldade anläggningar kan mot den

bakgrund jag här har angivit föreskrivas att de åtgärder, som behövs för att inte högsta tillätna utsläppsmängd skall överskridas, skall vidtas när t. ex. reningstekniken har utvecklats längre och drifterfarenheter från några

anläggningar har erhållits. Regeringens beslut rörande kraftvärmeverket i Västerås innehåller ett sådant villkor.

Vid nya anläggningar med en bränsleeffekt över ca 150 MW bör, där så är lämpligt. mark reserveras för anläggning för avsvavling av rökgaserna och andra förberedande åtgärder vidtas.

Vid mindre anläggningar bör användning av kol med låg svavelhalt eftersträvas. Gällande bestämmelser innebär att endast kol med en svavel-

halt på högst 0,82 får användas i södra och mellersta Sverige. Fr.o.m.

den I oktober 1984 gäller detta krav hela landet.

Som jag har redogjort för kan det finnas möjlighet att med bibehållen försörjningstrygghet ytterligare skärpa miljövårdskraven i detta avseende, genom att utnyttja kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 173

svavel. Detta skulle innebära en minskning av svavelutsläppen med unge-

fär 25 2 i förhållande till utsläppen vid användning av lågsvavlig eldnings-

olja. Jag anser att en sådan ytterligare begränsning av svavelhalten i kol bör eftersträvas. Med hänsyn till vår begränsade erfarenhet av kolmarknaden och det förhållande att kommersiella kontakter inom området har kunnat utvecklas endast i ringa utsträckning ännu bör dock ett generellt

krav på användning av sådant kol inte ställas f.n. Större svensk erfarenhet

av kolmarknaden erfordras innan en sådan skärpning kan ske. En förut-

sättning för detta är att en aktiv kolförsörjningspolitik bedrivs från svensk

sida.

Jag räknar med att vi om några år skall få tillräcklig erfarenhet av kolmarknaden för att kunna avgöra när ett generellt krav på ett kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6 Z skall kunna införas i Sverige.

Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en redovisning i

denna fråga senast år 1983. Som riktpunkt bör t. v. gälla att skärpningen

skall träda i kraft senast under år 1988. Då bör också den sänkning till 1600 ton per år, som jag nyss har nämnt. av gränsen för högsta tillåtna utsläpp av svavel från eldningsanläggningar träda i kraft. Miljöskäl talar för att

kraven behöver skärpas ytterligare under 1990-talet.

De riktlinjer som jag här har redogjort för innebär att möjlighet skapas att införa kol för att ersätta olja i den utsträckning som krävs för att förverkliga det föreslagna programmet för oljeersättning. Riktlinjerna innebär samtidigt att ytterligare förbättringar genomförs för att skydda och

bevara vår miljö. Jag fäster stort avseende vid att en kolintroduktion enligt

dessa riktlinjer ger en minskning av svavelutsläppen, så att den allvarliga försurningssituationen i landet kan förbättras.

7.4.3 Riktlinjer för kolförsörjningen

Sveriges koltillgångar är små och av dålig kvalitet. Egentliga fyndigheter finns endast i Skåne, under slättlandet mellan Ängelholm och Helsingborg. Den brytbara mängden har uppskattats till ca 30 milj. ton med ett energiinnehåll om ca 150 TWh. Under åren 1940—1945 var brytningen i genomsnitt drygt en halv miljon ton per år. Denna brytning har nu i stort sett upphört.

En smärre kvantitet, ca 15000 ton per år. erhålls dock som biprodukt vid

lerbrytning. En viss ökning av kolbrytningen kan komma att ske som en

följd av ökad lokal efterfrågan.

Försörjningen med kol för användning i Sverige måste i allt väsentligt ske genom import. Jag har tidigare redogjort för de mycket stora koltillgångar som finns i världen och visat på det förhållande att tillgångarna är väl spridda mellan länder med skilda politiska och ekonomiska system. Trots detta är emellertid urvalet av kol för export till Sverige i vissa avseenden begränsat.

Som jag tidigare har nämnt beräknas efterfrågan på kol öka väsentligt

under de närmaste årtiondena. Även om en mycket stor ökning av produk-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 174

tionen kan ske är det bara några länder som under 1980-talet och kanske också under 1990-talet har möjlighet att exportera stora mängder kol. Flera kolimporterande länder har sedan länge aktivt arbetat för att försäkra sig

om erforderliga mängder kol framöver från dessa exportländer. T.ex.

Japan och Sydkorea bedriver f.n. en aktiv verksamhet för att köpa andelar

i koltillgångar i Australien och västra Canada. Importavtal med Canada

och Förenta staterna har nyligen slutits av länder som själva är kolproducenter, t.ex. Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Även statshandelsländer är aktiva när det gäller att engagera sig I Kkolgruveprojekt och försäkra sig om långsiktiga leveranskontrakt.

Detta förhållande begränsar i viss mån möjligheterna för Sverige att nu trygga sin försörjning.

Begränsande inverkan på möjligheterna att förse Sverige med kol utgör också det förhållande att vi endast kan acceptera kol av från miljösynpunkt god kvalitet. Av stor betydelse är härvid svavelhalten i kolet.

Vidare har vårt geografiska läge betydelse när det gäller import av kol från bl.a. Australien och västra Canada. Som exempel kan nämnas att för kol från Australien utgör sjötransportkostnaden ca en tredjedel av kostnaden för kolet i Sverige.

Slutligen bör vi som jag senare kommer att utveckla närmare undvika att bli beroende av kolimport från Sydafrikanska republiken.

Den nuvarande internationella ängkolsmarknaden, som är mycket liten, kännetecknas av relativt fasta bindningar mellan producent och konsu-

ment, dvs. leveranserna sker inom ramen för långtidskontrakt i någon

form. Det finns en s. k. spotmarknad. som kan komma att öka i volym när den internationella handeln med ångkol ökar. I stor utsträckning torde dock den framtida kolhandeln komma att baseras på längtidskontrakt.

I studien Kol 90 har de tre intressenterna LKAB. statens vattenfallsverk och Sydkraft AB gjort en genomgång av vilka länder som kan bli aktuella för export av kol till Sverige. Enligt denna studie är de i första hand intressanta kolleverantörsländerna fram till slutet av seklet sådana där det redan existerar en viss kolproduktion och kolexport, dvs. där en grundläggande infrastruktur för produktion, landtransport och skeppning finns.

Australien, Canada, Polen och möjligen även Colombia utgör enligt studien de sannolika kolförsörjningsländerna för svensk del. Vidare be-

döms även Förenta Staterna bli en betydande exportör av ångkol i framti-

den och därmed också få betydelse för den svenska kolimporten. Den energipolitiska situationen i detta land är dock något oklar. En ökad ambition från Förenta Staternas sida att bli mer självförsörjande med energi kan, framför allt under vissa perioder, få effekter genom att landet inte kan öka sin kolexport. På längre sikt kan, enligt Kol 90, även Kina och vissa utvecklingsländer, t.ex. Mogambique, bli aktuella som exportörer.

I Kol 90-studien redovisas också, som jag tidigare har redogjort för,

svavelhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 175

aktuella för export till Sverige. Som framgår härav är det möjligt att förse Sverige med kol som i detta avseende motsvarar lägsvavlig olja. Vidare framgår av Kol 90-studien att det kan finnas möjlighet att genom import av särskilt lågsvavligt kol ytterligare minska utsläppen av svavel.

För egen del vill jag framhålla följande. Den bild jag här har tecknat visar att det finns möjlighet att tillgodose Sveriges försörjning med kol i erfor-

derlig utsträckning, dvs. vid en konsumtionsnivå om 4—6 milj. ton år 1990. Samtidigt framgår dock att ett flertal konsumentländer kommer att efter-

fråga det kol som blir tillgängligt under de kommande årtiondena och att vi har anledning att ställa särskilda krav på det kol som vi skall importera, bl. a. med hänsyn till miljön.

I denna situation krävs att vi för en aktiv kolförsörjningspolitik från svensk sida. Inriktningen bör vara att vi genom långsiktsavtal och engagcemang i kolgruvor försöker åstadkomma ett försörjningssystem som starkt präglas av Icveranstrygghet. Vi kan inom detta område inte acceptera att bli beroende av en osäker s.k. spotmarknad, så som har varit fallet inom oljeförsörjningen.

Erfarenheter från bl. a. oljeområdet har dock visat att det kan vara svårt

att genom direkta engagemang i produktionsledet säkra tillförseln. Emel-

lertid är sådana engagemang enligt min uppfattning angelägna att uppnå, då

delägarskap i kolproducerande företag och i kolgruvor kan ge större försörjningstrygghet än leveranskontrakt. Delägarskap kan också på sikt få ekonomisk betydelse samt innebära att värdefull erfarenhet och kunskap inom området vinns. Den internationella konkurrensen inom området har

de från svensk sida för att möjligheterna till engagemang i kolproduktion under 1980-talet skall kunna tillvaratas.

En betydande del av koltmporten till Sverige torde emellertid komma att ske utan direkt engagemang i kolproduktionen. I dessa fall bör försörjning-

en så långt möjligt baseras på långsiktiga avtal. Möjligheterna att uppnå

fördelaktiga sådana avtal torde vara störst om köpet gäller stora kvantiteter. En samordning av de svenska inköpen av kol är med hänsyn till bl. a.

detta förhållande fördelaktigt.

EFO Oil AB. LKAB, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB har nyligen bildat ett bolag, Svenskt Kolkonsortium AB, med uppgift att bl. a. lägga fram förslag om särskilda projekt och kommersiella åtgärder för att trygga intressenternas kolförsörjning (jfr prop. 1980/81:25 s. 47). Bolaget avses också bl.a. fungera som organ för sådan gemensam anskaffning av kol varom två eller flera intressenter enas. Jag framhöll vid min anmälan att det nya bolaget därmed kan skapa en grund för samarbete om kolinköp på den internationella marknaden samt att det är angeläget att detta samar-

bete kommer till stånd och vidareutvecklas så att ett handlingskraftigt

organ för försörjning av kol till Sverige skapas. Därmed ökar enligt min mening möjligheterna till en långsiktigt tryggad försörjning av de kolkvan-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 176

titeter som kommer att erfordras för vår energiförsörjning. Ett sådant samarbete, byggt på långsiktiga kontrakt och engagemang i utländska gruvprojekt, torde också underlätta ansträngningarna att försörja Sverige med kolkvantiteter med låga halter av svavel och tungmetaller.

Riksdagen godkände i december 1980 det av parterna upprättade konsortialavtalet för bolaget (NU 1980/81:23. rskr 1980/81: 112). Det nu bildade bolaget torde komma att svara för en betydande del av den svenska kolimporten framöver. Det beräknas därmed kunna byggas upp till tillräcklig storlek och styrka för att kunna göra sig gällande på den internationella kolmarknaden. Jag ser därför bildandet av detta bolag som en viktig del i strävandena att skapa en trygg försörjning av kol till Sverige.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att regeringen i prop. 1979/

80: 170 om vissa energifrågor har framhållit att energiförsörjningens stora

betydelse för samhällsutvecklingen motiverar att samhället har betydande insyn i och inflytande över tillförseln av energi. Riksdagen hade vid sin behandling av propositionen inget att erinra häremot.

Vad jag nu har sagt utesluter givetvis inte att även andra företag med

långsiktig inriktning kan svara för kolförsörjning till den svenska marknaden. Företag, som har tillgång till eget kol eller som har annan möjlighet att med stor försörjningstrygghet svara för långsiktiga kolleveranser, bör kunna spela en betydelsefull roll på den svenska marknaden.

Ett instrument för en aktiv kolpolitik är den statsgaranti för bl. a. kolutvinning som infördes är 1975. Inom kolområdet kan garantin användas för finansiering av investeringar i utvinning, trunsport och lagring av kol, för förvärv av intresseandelar i kolfyndigheter, för förvärv av aktier i kolproduccrande företag och för svenska företags betalningsförpliktelser i samband med avlyft av kol inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Svenskt Kolkonsortium AB har anmält att bolaget förutser ett behov av att utnyttja ca 1000 milj. kr. inom ramen för detta system under de

närmaste åren. Jag har vid min beräkning i det föregående (avsnitt 7.2.6) av

behovet av att utvidga ramen förutsatt att behov av att utnyttja kreditgarantin kommer att uppstå även inom kolområdet.

Kreditgarantin gäller endast kol för användning för energiändamål, s.k. ångkol. Under senare tid har frågan väckts om att utnyttja den statliga kreditgarantin i syfte att underlätta försörjningen med kokskol för framställning av koks för järn- och stålindustrin. Enligt min mening bör emeller-

tid garantins användning på kolområdet begränsas till ångkol. Garantin bör

således inte få användas för ändamål utanför det egentliga energiområdet. Emellertid kan förekomma att en fyndighet som till övervägande del består

av ångkol innehåller kokskol till viss del. En sådan viss förekomst av

kokskol bör som jag tidigare (avsnitt 7.2.6) har nämnt inte medföra att kreditgarantimöjligheten inte fär utnyttjas. En förutsättning är dock att

fyndigheten kan antas innehälla ångkol till övervägande del.

Den statliga kreditgarantin för investeringar i utvinning m.m. av energi-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 177

råvaror gäller olja, naturgas och kol. Stöd till det tidigare ledet, dvs.

prospektering och förundersökning, finns dock endast för olja och natur-

gas.

OED har i rapporten Förutsättningar för ökad kolanvändning i Sverige föreslagit att stöd till prospektering inom kolområdet införs. Regeringen

har i prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor anmält att frågan bör tas upp i samband med de energipolitiska förslagen under riksmötet 1980/81.

Svenskt Kolkonsortium AB har i en skrivelse till regeringen föreslagit

att prospekteringssystemet för olja och naturgas utvidgas till att gälla också kol. Bolaget framhåller att kol är lättare att hitta än olja p.g.a. att kolförekomsterna ofta har en stor geografisk utsträckning men att svårig-

heterna är större när det gäller att bedöma framtida brytvärdhet. kvalitet, användningsområde och total kostnadstruktur för kolfyndigheter. Stödet

föreslås gälla utvärderingsborrningar, kvalitetsanalyser och tvättningsförsök, liksom provbrytning och provuttag samt transportstudier. Det finns

enligt bolaget inte möjlighet att projektfinansiera sådan verksamhet eftersom osäkerheten om fyndigheten är betydande i detta skede. En lämplig omfattning av prospekteringsarbetet bedöms med hänsyn till den svenska marknadens förväntade storlek vara arbete till en kostnad av 10—15 milj.

kr. per år under första hälften av 1980-talet.

Bolaget anser att stödet till kolprospektering bör utformas i enlighet med

de regler som gäller för allmänna bidrag till prospektering efter olja och

naturgas. Man framhåller dock att det bör övervägas om inte en högre bidragsandel är motiverad med hänsyn till kolprojektens komplexitet.

För egen del anser jag att en prospektering efter kol är angelägen för att

vi skall få till stånd en långsiktigt tryggad försörjning med kol av sådan kvalitet som bör användas på den svenska marknaden, bl. a. för att uppfyl-

la våra högt ställda miljökrav. Det nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas bör därför utvidgas till att gälla också kol. De regler som nu gäller för allmänna bidrag bör tillämpas, dvs. stöd bör utgå med 50 % av kostnaden. Stödvolymen beräknas då bli 5—7 milj.kr per år under de

närmaste åren.

Kostnaderna för stödet till kolprospektering bör täckas genom att en

avgift tas ut på kol som säljs i Sverige. Som jag har redogjort för i det föregående (avsnitt 7.2.5) bör dock under en övergångsperiod bidraget till

kolprospektering av administrativa skäl finansieras via den särskilda avgif-

ten för oljeprodukter. Kostnaderna har inkluderats i det medelsbehov för

prospekteringsverksamheten som jag redovisat i det föregående.

Vid valet av länder för export av kol till Sverige bör en spridning geografiskt och politiskt eftersträvas. Som anges i Kol 90-studien torde i första hand de länder, som f. n. har stor kolproduktion och som nu expor-

terar kol, bli aktuella som exportländer under den närmaste tioårsperioden. Jag vill dock framhålla betydelsen av att samarbete sker med även andra länder med koltillgångar, t.ex. utvecklingsländer. Det bör också 3 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 178

betonas att även länder med stor kolproduktion i vissa fall kan vara mindre lämpliga som leverantörer. Ett exempel härpå är Sydafrika, som genom sin apartheidpolitik har orsakat betydande politiska motsättningar inom landet och i hela södra Afrika. Enligt min bedömning är dessa motsättningar av den arten att det vore oförenligt med rimliga krav på försörjningstrygghet att göra Sverige beroende av kolimport från Sydafrika. Jag anser därför att vit. v. bör inrikta oss på att inte köpa kol från Sydafrika.

Jag vill i detta sammanhang nämna att det finns andra länder i södra Afrika som har koltillgångar av god kvalitet men vars infrastruktur ännu inte har utvecklats tillräckligt. Bl. a. pågår sedan en tid tillbaka inom ramen för den svenska biståndsverksamheten ett arbete för att utveckla kolproduktionen i Mocambique. F.n. bedrivs prospektering efter kol i landet. Målet är att förutsättningarna för att starta kolbrytning i de områden som studeras skall ha klarlagts under år 1982. Nyligen har från dansk och finsk sida anmälts intresse för att delta i detta arbete.

Jag övergår nu till att behandla frågan om utbyggnad av en stor importhamn för kol i Sverige. Denna fråga har utretts av OED i rapporten (Ds I 1980: 15) Import och distribution av kol.

OED har belyst två huvudalternativ för ett system för import och distribution av kol i Sverige, nämligen dels ett alternativ uppbyggt kring en svensk omlastningshamn för transoceant kol, vilket benämns centralhamnsalternativet, dels ett system utan en omlastningshamn i Norden.

OED har i denna studie haft som grund för sina beräkningar antagandet att Sverige år 1990 skulle komma att importera ca 10 milj. ton kol. varav 2 milj. ton till kustlokaliserade kondenskraftverk med egna mottagningsmöjligheter. Ingenting har framkommit i utredningen som talar emot att denna kvantitet kol kan införas och vidaredistribueras i landet år 1990.

Enligt de beräkningar som OED har redovisat är medeltransportkostnaden klart lägre i centralhamnsalternativet, främst beroende på att fraktavstånden med kusttonnage minskar väsentligt. Investeringskonstnaden för en centralhamn med en årsomsättning på 5 milj. ton har grovt uppskattats till 200-500 milj. kr. Med de angivna förutsättningarna finner OED att en svensk centralhamn år 1990 kan vara ekonomiskt motiverad i ett nationellt perspektiv.

Vidare kan enligt OED andra synpunkter än ekonomiska läggas på valet av transportalternativ. En stor inhemsk kolimporthamn medför att en större del av transportkedjan kan kontrolleras, vilket kan ha betydelse från försörjningstrygghetssynpunkt. Dessutom kan möjligheterna att blanda skilda kolkvaliteter och att vidareförädla kolet till mer lätthanterliga eller användbara bränslen öka om det kan göras i en stor omlastningshamn.

Ett principbeslut om byggande av en central importhamn för kol skulle enligt OED underlätta planeringen av kolhamnsutbyggnaden i övriga tandet.

Frågan om var en central omlastningshamn i Sverige bör lokaliseras har endast behandlats översiktligt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 179

OED framhåller att man, om en större kolförbrukning än 10 milj. ton i

Sverige år 1990 anses mindre sannolik, kan dra slutsatsen att en hamn med omsättningskapaciteten 5 milj. ton knappast behövs före år 1990. Det

bedöms dröja fem till sju år från det att beslut har fattats till det att en

sådan omsättning kan uppnås. Därmed ges utrymme för mer detaljerade studier av ekonomi etc. för utbyggnad av infrastruktur, bl.a. importham-

nar. Byggandet av en stor omlastningshamn har i de studerade alternativen angivits ta tre till fem år i anspråk. OED:s rapport har utarbetats för att utgöra underlag för ett pågående utredningsarbete rörande gemensam kolimport inom Nordiska ministerrå-

dets ämbetsmannakommitté för energi- och industripolitik. Arbetet är

inriktat på att klarlägga förutsättningarna för gemensam kolimport, främst

hamntillgångarna och då särskilt möjligheterna att gemensamt utnyttja

befintliga och kommande kolhamnar i Norden. Arbetet genomförs under

tiden 1979—1982 i samarbete mellan Danmark, Finland, Norge och Sveri-

ge. Frågan om en central kolimporthamn har också behandlats i Kol 90-

studien. Man har där funnit att det, med den ångkolskonsumtion som har förutsetts under 1980-talet, inte förefaller att finnas tillräckliga ekonomiska

skäl för att bygga en ny terminal för kolimport för det nu existerande största tonnaget. För att en terminal av detta slag skall vara ekonomiskt

motiverad krävs enligt studien en betydande omsättning och trafik med stortonnage.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag

anföra följande. En central svensk importhamn för kol skulle, enligt vad

OED har visat, vara lönsam vid en stor svensk kolimport. Också från

andra utgångspunkter skulle en central importhamn vara av värde vid en

stor kolimport, bl.a. med hänsyn till möjligheterna att blanda skilda kolkvaliteter och att lagra kolet.

Som jag tidigare har framhållit bör emellertid en försiktig introduktion av kol äga rum i Sverige. Det innebär att de kolvolymer, som kan bli aktuella

att importera vid slutet av 1980-talet, endast är ungefär hälften av vad OED

har haft som grund för sina beräkningar. Som sjöfartsverket har påpekat i den nyligen avlämnade rapporten Perspektivplanering för hamnväsendet

finns möjlighet att t. v. bygga ut befintliga hamnar i takt med att behovet av

kolimport ökar. Något statligt engagemang i en centralhamn för kolimport är mot denna bakgrund inte motiverat.

En central kolimporthamn är mest motiverad om en betydande förbrukning sker Ii anslutning till hamnen.

7.4.4 Forskning och utveckling

Ett betydande arbete pågår för att utveckla miljöskyddstekniken vid

koleldning. F.n. sker exempelvis, bl.a. i Sverige, utveckling och införande av den s.k. våttorra metoden för avsvavling. Vid denna metod sprutas

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 180

vattendroppar med kalk in i rökgaserna för att där absorbera svaveldioxid och torka. Därmed reduceras de stora avfallsmängder som erhålls vid den s.k. våta metoden, som tidigare har utnyttjats i de flesta fall där avsvavlingsutrustning vid koleldning har installerats. Annat pågående

forsknings- och utvecklingsarbete inom området gäller bl.a. metoder för att minska utsläppen av kvicksilver. Som jag har framhållit tidigare är det

s.k. KHM-projektet av väsentlig betydelse för arbetet med att studera och

pröva de tekniska åtgärder som erfordras för att bemästra hälso- och

miljöproblem vid koleldning.

Under senare tid har ett ökat intresse knutits till användningen av kol-

vätskeblandningar. som innebär att kol i finfördelad form blandas in i en

vätska som vanligtvis är olja. Genom utnyttjande av kol-välskeblandningar kan en snabb ersättning ske av en del av oljan i befintliga anläggningar. En förutsättning är dock att anläggningarna är försedda med effektiv stoftavskiljning. Inom det internationella energiorganet IEA har forskningssamar-

bete inom detta område pågått under en tid. I bl.a. Förenta staterna har insatserna rörande kol-vätskeblandningar snabbt ökat. F.n. prövas olika blandningar i såväl kraftverk som industripannor. I Sverige studeras några

metoder. I ett fall arbetar man med en blandning bestående av 70 ec kol och 307 vatten medan man i ett annat fall har gjort försök med en kol-oljevattenblandning. Ytterligare metoder beräknas komma att provas. Kol-

vätskeblandningar kan komma att spela en betydelsefull roll t arbetet för

att ersätta olja, främst i sådana fall där fasta bränslen inte kan utnyttjas på annat sätt.

Det pågår också ett omfattande förbränningstekniskt utvecklingsarbete inom kolområdet. Exempelvis utvecklas i flera länder, bl. a. i Sverige. den

s.k. virvelbäddstekniken. som innebär att bränslet bålls svävande i en

luftström samtidigt som förbränningen sker vid låg temperatur. Svavlet i bränslet kan bindas genom att kalksten tillsätts. Flera experimentanläggningar av mindre storlek är f.n. under uppförande celler har varit i drift en tid men mer omfattande drifterfarenheter saknas ännu.

På längre sikt kan förgasning och förvätskning av kol bli kommersiellt

tillgängligt. Utvecklingen av dessa tekniker tilldelas omfattande resurser i bl.a. Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tyskland. Tre principiellt olika förgasningsprodukter kan erhållas, nämligen högvärdesgas, s.k. syn-

tetisk naturgas, mellanvärdesgas, som kan användas för framställning av flytande bränslen eller kemiska råvaror, och lågvärdesgas, som främst

används för elproduktion.

Förvätskning av kol sker för framställning av främst syntetiska oljeprodukter, bl. a. syntetisk bensin. Förvätskningstekniken har varit känd sedan länge. bl.a. utnyttjades den under andra världskriget för produktion av

bensin. Kostnaderna för de framställda produkterna är dock höga. bl. a. som en följd av att energiutbytet är endast 50—-7096. I takt med att.

oljepriserna stiger och tekniken utvecklas ytterligare kan dock förvätskning av kol komma att bli en ekonomiskt konkurrenskraftig teknik.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 181

Av min redovisning framgår att ett omfattande arbete pågår för att utveckla tekniken för kolanvändning. 1 de flesta fall krävs det dock betydande ytterligare arbete innan en kommersiell tillämpning kan ske. Ofta torde de nya teknikerna åtminstone inledningsvis komma att utnyttjas inom vissa speciella användningsområden, 1. ex. där särskilt långtgående miljöskyddsåtgärder erfordras.

Det är enligt min mening angeläget att vi i vårt land aktivt deltar i det utvecklingsarbete som pågår inom kolområdet. Genom vårt kunnande på miljöskyddsområdet finns en förutsättning för ett framgångsrikt svenskt utvecklingsarbete. |

Det finns anledning att bl.a. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet satsa betydande resurser för att utveckla ny miljövänlig och för våra förhållanden anpassad kolteknik. Vi kan emellertid inte till- ' ägna oss ny kolteknik enbart genom att satsa på forskning och utveckling. För att kunna medverka i teknikutvecklingen krävs att vi i vårt land skaffar oss egen erfarenhet och kunnighet inom kolområdet genom att själva använda kol som bränsle. Den försiktiga kolintroduktion som jag har

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att närmare redogöra för de insatser för att utveckla koltekniken som bör göras inom energiforskningsprogrammet. Han kommer därvid att föreslå en betydande ökning av insatserna rörande miljövänlig teknik för kolanvändning. Arbetet koncentreras på bränslteförädling, förbränning i s.k. virvelbädd och miljöskyddsteknik.

Kommersialisering av teknik för kolanvändning kan stödjas genom den nyligen inrättade oljeersättningsfonden.

7.4.5 Sammanfattning.

Jag har i det föregående redogjort för min syn på kolets roll i energiförsörjningen under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna dels de riktlinjer för introduktionen av kol som jag här har redogjort för, dels att stöd får lämnas till prospektering efter och utvinning av kol i de former och med den finansiering som jag har förordat.

7.5 Inhemska bränslen 7.5.1 Skogsenergi och torv

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Av de inhemska bränslena är det främst skogsavfall och torv som kan ge betydande bidrag till vår energiförsörjning före år 1990. Med skogsavfall menar jag främst avverkningsrester och röjningsved. Därutöver finns ett visst över-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 182

skott av lövved. För andra inhemska bränslen såsom odlad energiskog

återstår ett utvecklings- och utvärderingsprogram innan säkra bedömningar kan göras om möjliga bidrag till energiförsörjningen. Jag återkommer i det följande till detta.

F.n. används 3-7 TWh skogsenergi för uppvärmning av smähus, hu-

vudsakligen på landsbygden, vidare förbränns ca 7 TWh bark och vedspill inom pappers- och massaindustrin och en viss mängd träspill och flis även i

kommunala fjärrvärmeverk.

Den årliga skogstillväxten beräknas vara ca 75 milj. skogskubikmeter (m? sk). Avverkningens storlek bestäms i huvudsak av skogsindustrins

behov av råvara.

Det avfall som uppstår vid skogsavverkningen utnyttjas redan i dag i betydande utsträckning som cnergiråvara. Bark och annat skogsavfall och massaindustrins lutar är viktiga bränslen i skogsindustrins processer. Vär-

mevärdet härav uppgår f.n. till knappt 40 TWh per år.

Under senare år har förutsättningarna för användning av skogsenergi i Sverige behandlats i ett flertal utredningar. I rapporten (Ds I 1980:4) Förutsättningar för användning av skogsenergi m.m. i Sverige redovisar OED:s arbetsgrupp för skogsenergi sin bedömning av dels vilken nivå skogsenergiförbrukningen kan nå är 1990, dels tillgängliga kvantiteter som kan utnyttjas för energländamål.

I rapporten har arbetsgruppen beräknat att den årliga volymen av skogsenergi i form av kvarlämnade träd och trädrester från olika typer av

avverkningar och skogsvårdsåtgärder inkl. det s.k. lövvirkesöverskottet!

har ett bränslevärde motsvarande ca 8-9 milj. ton olja. Den potentiellt uttagbara volymen reduceras dock av olika restriktioner som hänsyn till miljöskydd och naturvård, ekologiska, tekniska och ekonomiska begränsningar m. m.

I dag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 TWh per år främst i form av helved och flis i småhus. OED bedömer att det till år 1990

skall vara möjligt att öka användningen med 18—27 TWh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag

räknar med att det år 1990 skall utnyttjas 25—30 TWh skogsenergi. Jag

räknar dessutom med att det efter år 1990 skall vara möjligt att ytterligare öka användningen av skogsenergi.

SIND och skogsstyrelsen har i sin rapport (SIND PM 1980:2) Ökad

eldning med skogsråvara — möjligheter och konsekvenser, redovisat en

bedömning av den framtida användningen av skogsenergi. Verken beräk-

! Lövvedsöverskottet är det lövträdsvirke som med hänsyn till skogspolitiken och tillväxten borde eller bör men inte har eller kommer att avverkas under 1970- och 1980-talen. Storleken av överskottet som är beroende av industristrukturen kan beräknas till 5,3—6,9 milj. m? sk per år under 1980-talet. Om denna kvantitet förbrukas kommer det inte att finnas något överskott under 1990-talet.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 183

nar att storförbrukarna kommer att kunna öka sin förbrukning av skogs-

energi till ca 15 milj. kubikmeter fast mått (m? f), motsvarande ca 33 TWh.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömningen att det skulle vara möjligt att öka skogsenergianvändningen till 12—30 TWh till år 1990. Detta beräknades innebära ett bidrag till den totala energitillförseln på mellan 2—472. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida skogsenergianvändningen.

SIND har under år 1979 samlat in uppgifter om energiplaneringsläget i kommunerna. Detta material har redovisats I en rapport (SIND PM 1980:5) Kommunernas energiplanering — redovisning av planeringssituationer. I rapporten redovisas bl.a. att över hälften av de kommuner som besvarat enkäten har uppgett att de har planer på användning av inhemska bränslen. Jag återkommer till denna fråga i samband med min redogörelse för kommunernas roll i energipolitiken (kapitel 12).

Av Sveriges yta utgörs 10—15<t eller ca 5 milj. hektar av torvmossar. Bedömningar av den totala förekomsten av tekniskt och ekonomiskt brytvärda torvmängder är mycket osäkra. Inventeringar av svenska torvtill-

gångar pågår f.n. av Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Torv används redan nu som bränsle i relativt stor skala i Sovjetunionen, Irland och Finland. Den nuvarande globala utvinningen av torv torde uppgå till ca 250 milj. ton per år. Härav svarar Sovjetunionen för ca 95 346 och Irland för ca 3 96.

På Irland har torv använts som bränsle för elproduktion sedan år 1950.

Fram till 1967 hade 370 MW, installerats i torveldade kondensanläggningar vilket innebär att en inte oväsentlig del av landets elproduktion baserades på torv vid denna tidpunkt. F.n. planeras fyra nya torveldade kraftverks-

block på vardera 40 MW;z.

Torv har sedan länge använts som bränsle i Finland. Den största förbrukningen sker i dag i medelstora och större ång- och hetvattencentraler samt I fyra kraftvärmeverk.

I nuvarande planering förutsätts en ytterligare ökad bränntorvproduktion i Finland under den närmaste tioårsperioden. Flera nya kraftvärme-

verk byggs eller planeras. Ett torvbaserat koksverk för den metallurgiska industrin har startats år 1976.

Det land som bryter mest torv i världen är Sovjetunionen. Totalproduktionen av torv uppgick år 1975 till omkring ' 200 milj. ton. Av denna produktion var 70 å 80 milj. ton bränntorv, vilket motsvarade omkring 2 4c av landets totala energibehov. Resten används huvudsakligen för jordför-

bättringsändamål.

Av bränntorven används drygt en tredjedel i kraftverk. Totalt uppges 76 kondenskraftverk och kraftvärmeverk vara utrustade för eldning med torv. Effekten i dessa kraftverk uppgår till omkring 3 500 MWz;.

Den totala torvanvändningen bedömer OED i sitt program för oljeer-

sättning kan motsvara minst 3 TWh år 1986-1987. För år 1990 bedömer

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 184

OED denna användning ha ökat ytterligare och totalt uppgå till mellan 6—

1 TWh. För egen del instämmer jag i delegationens bedömning.

Som jag redan har framhållit är det väsentligt att åstadkomma en oljeer-

sättning redan under 1980-talet. Målet är att till år 1985 få erfarenheter från

användningen av de inhemska energikällor som skall ersätta importerad olja samt att påbörja uppbyggnaden av en marknad för alternativen till olja. De insatser och investeringar som görs under den kommande femårsperioden måste också ligga i linje med den målsättningen som finns för en mer omfattande oljeersättning under resten av 1980-talet och tiden därefter.

I energipropositionen som förelades riksdagen våren 1980 (prop. 1979/

80: 170, NU 1979/80: 70, rskr 1979/80: 170) aviserade regeringen att mål för användning av inhemska bränslen år 1990 skulle fastläggas. Som riktpunkt

skulle t.v. gälla den användningsnivå som delegationen (1 1975:02) för energiforskning i rapporten Förnybara energikällor — en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 21 och 22) har bedömt vara

möjligt att nå. dvs. motsvarande 3 milj. ton olja per år. OED föreslår som jag tidigare redogjort för vissa mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och skapa förutsättningar för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

Som jag tidigare har nämnt anser OED att målet till är 1985 bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh. motsvarande 2,5 milj. ton olja. Till år 1990 bör ökningen motsvara drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att de inhemska bränslena kan svara för nära hälften av den totala oljecrsättningen år 1990.

De största möjligheterna till oljeersättning under 1980-talet finns inom uppvärmningssektorn, främst när det gäller fjärrvärme och för industrins processvärme.

De bästa utsikterna att kunna ersätta olja med skogsenergi torde finnas

inom massa- och pappersindustrin samt inom den träbearbetande industrin. Användning av skogsenergi för uppvärmning i enskilda hushåll bör

enligt OED kunna öka. Även i gruppcentraler bör en viss användning av skogsenergi kunna komma till stånd.

OED bedömer vidare att torvanvändning i huvudsak kommer att bli

aktuell inom fjärrvärmesektorn och industrisektorn under 1980-talet. F.n.

finns en torveldad anläggning i drift i Sverige, nämligen Lövholmens bruk i Piteå. Brikett- eller pelletstillverkning från torv kan dessutom ge förutsättningar för torvutnyttjande inom gruppcentraler och hushållssektorn. Till-

verkning av torvbriketter ökar energitätheten och minskar transportkost-

naderna, samt ökar torvens användbarhet som bränsle.

Torvtillgången i Sverige är mycket stor. En kraftfull satsning på torv kan bidra till att förbättra den svenska ekonomin genom minskad oljeimport, samt främja en regionalt mycket värdefull sysselsättning.

För egen del anser jag i likhet med OED att en ökad användning av

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 185

inhemska bränslen i form av skogsavfall och torv är ytterst angelägen för att minska användningen av olja. Framför allt skogsavfall är av intresse redan på kort sikt. Relativt omfattande och tidskrävande förberedelser fordras innan användning av torv kan komma till stånd. Detta innebär att torvanvändningen inte kan öka redan de närmaste åren. Jag räknar dock med att ett expansivt skede kommer till stånd på både torv- och skogsenergiområdet under senare delen av 1980-talet. :

Med hänsyn till storleken på landets torvtillgångar och tillgången på skogsavfall och lövved samt till att det i stor utsträckning redan i dag existerar ett tillämpbart kunnande, som gör det möjligt att i ökad omfattning använda skogsavfall och torv som bränsle, bedömer jag att bidraget från de inhemska energikällorna år 1985 till vår energiförsörjning skulle kunna uppgå till sammanlagt 18 TWh och till år 1990 till sammanlagt 31—41 TWh. |

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört bör en målsättning utformas för hur mycket olja som kan ersättas med inhemska bränslen till år 1990. Enligt min uppfattning bör som riktpunkt gälla 3 milj. ton olja. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och introduktion av inhemska bränslen. Denna mycket ambitiösa inriktning syftar redan på kort sikt till att skapa förutsättningar för en ännu större oljeersättning på längre sikt.

Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som bör vidtas på kort sikt för att vi skall få till stånd en ökad användning av inhemska bränslen.

Jag vill i detta sammanhang nämna de överläggningar jag haft i maj 1980 med representanter för berörda branschorganisationer inom industrin, fackliga organisationer samt övriga intressenter. Överläggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelegation och statens industriverk samordnad konferens, som ägde rum i oktober 1980. Många av branschorganisationerna har inför denna konferens till industridepartementet redovisat vad man inom resp. bransch avser att göra för att bl. a. övergå till andra bränslen än olja.

Bl.a. har Lantbrukarnas riksförbund och Svenska Cellulosa- och pappersbruksföreningen redovisat att det finns stora möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen, framför allt skogsenergi och torv.

OED föreslår olika typer av styrmedel för att nå det angivna målet som t.ex. administrativa styrmedel i form av lagstiftning, föreskrifter och normer, ekonomiska styrmedel och slutligen organisatoriska styrmedel.

På grundval av förslag från utredningen tl 1977:11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA) föreslår jag i det följande (avsnitt 8.2) en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Den föreslagna lagen innebär att vissa eldningsanläggningar för framställning av hetvatten, ånga m.m. skall utföras för eldning med fasta bränslen.

För att stimulera användningen av inhemska bränslen föreslås att an-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 186

läggningshavaren före val av bränsle skall samråda med den myndighet

som regeringen bestämmer innnan utformningen av anläggningen bestäms med avseende på val av fast bränsle.

Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används. om

inte det framstår som olämpligt av ekonomiska eller andra skäl. Inhemska

bränslen kan i vissa fall framstå som olämpliga t.ex. genom konkurrens med industrin om vedråvara eller genornh att bränstet med större fördel kan

användas på annan plats. För att undvika konkurrens med industrin skall för uppvärmningsändamål i första hand användas sådan skogsråvara och

andra inhemska bränslen som industrin inte kan tänkas göra anspråk på.

Den föreslagna lagen bör enligt min mening få betydande effekt på användningen av inhemska bränslen.

För torvbrytning i syfte att utvinna energi krävs koncession enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. Fråga om koncession prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bearbetningskoncession meddelas f. n. av regeringen. Koncessionsplikten ger möjlighet att styra brytningen av bränntorv bl. a. i syfte att reducera skadeverkning-

arna från naturvårds- och miljösynpunkt. Denna reglering ansåg riksdagen

vara nödvändig när lagen antogs (prop. 1974:146. NU 1974:59, rskr 1974:397) eftersom man bedömde att det för energiproduktion i sådan skala att det kunde påverka den svenska energiförsörjningen skulle krävas mycket stora mängder bränntorv. Värdestegringen på grund av energiinnehållet tillkommer enligt lagen staten, som har rätt att begära viss produktionsavgift av exploatören. I de fall det har varit aktuellt att besluta om sådan avgift har regeringen, i syfte att underlätta torvhanteringen, beslutat

att avgift skall utgå först efter år 1988. Därefter får frågan bedömas mot

bakgrund av de ekonomiska erfarenheterna av torvutvinning i landet. En utgångspunkt för bedömningen då har angetts vara att endast del i vinst bör

kunna utgå.

Undantagna från koncessionsplikt är fastighetsägare som utan konces-

sion för husbehov får utnyttja torv så länge annan inte har bearbetnings-

koncession avseende fyndigheten. Skulle sådan konkurrens uppstå kan i

koncessionsvillkoren göras undantag för husbehovstäkten eller kan särskilt avtal träffas mellan intressenterna om t.ex. fortsatt leverans av

bränntorv eller ekonomisk ersättning av den som erhåller koncession.

Koncession kan också meddelas för undersökning av fyndigheters bryt-

värdhet. Undersökningar kan annars göras endast efter medgivande av fastighetsägaren. Undersökningskoncessioner meddelas sedan den 1 juli 1980 i allmänhet av statens industriverk.

Utöver koncession krävs också täkttillstånd enligt naturvårdslagen

(1964:822). Sådana tillstånd beviljas av länsstyrelserna. Denna reglering är

relativt detaljerad och tar i första hand sikte på landskaps- och naturvården.

Antalet koncessionsansökningar har under det senaste året ökat mycket

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 187

kraftigt. I syfte att undanröja och lokalisera onödiga hinder för en torvin-

troduktion föreslog OED:s torvgrupp våren 1980 ett antal åtgärder bl.a. för att förenkla tillståndsgivningen, framför allt på industriverket. Samtliga

dessa förslag har nu genomförts och haft till effekt att handläggningstiden för ärendena minskat kraftigt. Det finns dock ytterligare möjligheter att

förenkla tillståndsgivningen. bl. a. genom att låta en och samma myndighet

fatta beslut enligt både minerallagen och naturvårdslagen. Cheferna för jordbruks-, kommun- och industridepartementen avser inom kort att föreslå regeringen att länsstyrelsen fr.o.m. den I juli 1982 blir beslutande

myndighet för både undersöknings- och bearbetningskoncession i fråga om

torv. Med hänsyn till de betydande ingrepp i miljön som kan förorsakas av torvtäkt bör statens naturvårdsverk få rätt att fullfölja talan mot beslut om bearbetningskoncessioner till regeringen. Det är angeläget att visst förberedelsearbete och utbildning kan genomföras inom berörda länsstyrelser

innan en delegering av beslutsrätten träder i kraft. Den angivna tidpunkten har därvid bedömts vara lämplig.

Det finns även skäl överväga möjligheten till förenkling och delegering av vissa enklare koncessionsärenden. Denna fråga liksom frågan om hur regeringen bäst ska kunna stimulera bl. a. småskaliga lokala engagemang i torvbrytning utreds f. n. inom regeringskansliet. Jag tänker då i första hand

på torvsamfälligheter som genom det gemensamma ägandet kan bilda

grundval för fleras husbehov men där själva brytningen lättare kan utföras

i någon lokalt anpassad företagsform. Jag tänker emellertid också på

enskilt ägda torvmossar i allmänhet. Det är av värde bäde för energi och regionalpolitiska synpunkter att skapa förutsättningar för kombinationer av torvverksamhet med annan liknande verksamhet framför allt i jord- och

skogsbruk. En möjlig avgränsning mot koncessionspliktiga torvtäkter skul-

le kunna vara att stadga en viss övre arealgräns, men även andra möjligheter kan övervägas. De nämnda frågorna bör vara utredda, ev. lagändringar genomföras innan länsstyrelserna tar över beslutet.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att

fossila bränslen som olja, kol och naturgas liksom andra bränslen som

biomassa och torv ger i vissa avseenden upphov till likartade miljöeffekter. Vid förbränning erhålls i varierande mängder utsläpp av kväveoxider, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Utsläpp av svaveldioxid från naturgas och biomassa är i stort sätt försumbara. Även torv ger

mindre svavelutsläpp än kol- och oljeeldning.

Täkt av torv kan från naturvårdssynpunkt inte alltid godtas då den medför att den ursprungliga naturtypen försvinner. Vid ett mer omfattande torvutnyttjande kan framför allt problem i naturmiljön uppstå genom utdikning och dränering av mossar och myrar. Dessutom kan torvbrytning ge

vissa effekter på grundvattnet och på växt- och djurlivet. Många våtmarker

är av stort naturvetenskapligt intresse. Om metoder för utvinning av metängas ur torv utan brytning som nu utvecklas kommer att visa sig tekniskt

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 188

och ckonomiskt tillämpbara i stor skala. så kommer naturingreppen att minska, vilket kan göra fler torvmarker utvinningsbara. Arbetsmiljöproblem förekommer främst genom dammning vid frästorvhantering. Efter att

torvförekomsten helt eller delvis har utvunnits kan, beroende på dräneringsmöjligheterna, marken emellertid användas för exempelvis skogsbruk

eller jordbruk. Det är således, mot bakgrund av vad jag har anfört. av stor betydelse att miljöproblemen i sarmband med torvutvinning och förbrän-

ning kan lösas på ett acceptabelt sätt. I sammanhanget mäste också beak-

tas i vad mån torvutvinning kommer att innebära intrång i samernas rätt till

renskötsel enligt 1971 års rennäringslag. Ingående studier av miljö- och

markanvändningsproblemen behövs därför. Det är därmed angeläget med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksam-

het rörande konsekvenserna av ett ökat torvutnyttjande. Sådana studier pågår f.n. inom ramen för bl. a. energiforskningsprogrammet.

Det är också viktigt att sådana studier utförs i samband med de torvutvinningsprojekt som kommer att genomföras under de närmaste åren. Jag vill i detta sammanhang också nämna det uppdrag att från naturvårdssyn-

punkt inventera landets våtmarker som regeringen år 1977 har givit natur-

vårdsverket. Inventeringen syftar till att ge en mer detaljerad kunskap om våtmarkerna, deras naturvärden och betydelse. Genom de studier och den

inventeringsverksamhet som nu bedrivs bör successivt ett bättre underlag

för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde kunna tas fram. Jag vill i detta sammanhang framhålla att den torvbrytning jag nu räknar med

endast kommer att ta i anspråk en mycket begränsad del av landets

torvtillgångar. Jag räknar därför med att denna brytning skall kunna ske utan att de från naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda områdena kommer att beröras.

Det är också viktigt med ett utvecklingsarbete rörande en systematisk vegetationskartering I syfte att kartlägga landets torvförekomster. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att luftutsläpp erhålls vid förbränning av skogsavfall m. m. som jämfört med oljeförbränning ger större utsläpp av stoft och oförbrända kolväten men t stort sett inga svavelutsläpp. Flera torskningsprojekt har påbörjats för att klarlägga emissioner från träbränsleeldade anläggningar. Chefen för industridepartementet kommer senare i dag att ytterligare beröra detta i samband med sin redogörelse för energiforskningsprogrammet (kapitel 15).

Jag vill också erinra om att vissa miljöskyddsåtgärder inom energiområ-

det kan stödjas inom ramen för oljeersättningsfonden.

Frägor beträffande markanvändning av nationellt intresse, miljösituationen i stort i landet och effekter på mark- och vattenområden behandlas också inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

I bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54. 55) Hushållning med

mark och vatten 2 har mark- och vattenanvändningskonsekvenser av ett ökat ianspråktagande av i första hand torv, vind och energiskog behand-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 189

lats. Skäl till att dessa energislag behandlas i den översiktliga fysiska

planeringen är att en introduktion i stor skala erfordrar betydande markområden och i vissa fall kan medföra inte obetydliga miljöstörningar. Det

är mot denna bakgrund viktigt att den fysiska planeringen ger en sådan handlingsberedskap att en introduktion av inhemska bränslen inte förse-

näs.

I rapporten framhålls bl.a. att olika myndigheter bör sammanställa kunskaper, ge exempel på hur fysisk planering för ianspråktagande av nya energikällor kan ske samt initiera planeringsinsatser och ytterligare utredningsinsatser på regional och lokal nivå. Jag kan härvid nämna som exempel på pågående studier den tidigare nämnda våtmarksinventeringen, SGU:s torvinventering och den utredningsverksamhet som sker inom ramen för nämndens för energiproduktionsforskning arbete. Vidare bedriver statens planverk en metodstudie om hur energikältlorna torv, vind och

energiskog bör behandlas i den fysiska planeringen. |

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har flera ckonomiska styråtgärder vidtagits från statsmakternas sida. Bl.a. har industriverket lämnat stöd till övergång till eldning med fasta bränslen. Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet in-

fördes våren 1974.

Sedan bidragsgivningen startade, och till dess den upphörde den 1 januari 1981, har ca 600 projekt syftande till ökad eldning med fasta bränslen fått stöd. Bidragsvolymen för dessa uppgår till sammanlagt ca 400 milj. kr. Nästan alla större flis- och torveldningsprojekt liksom flertalet barkpannor som har installerats i landet har fått bidrag.

Jag har tidigare framhållit att de statliga styrmedlen för industrin bör inriktas på bl.a. att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har nyligen (prop. 1980/ 81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Bestämmelser om stöd finns 1 förordningen (SFS 1980: 1085) om Statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja m.m. Utökat ekonomiskt stöd kan utgå till prototyper och demonstrationsanläggningar och stöd till fullskaleanläggningar för teknik som baseras på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Jag vill också peka på att stödet omfattar alla delar av ett energitillförselsystem från utvinning av råvaror till produktion och distribution. Därmed

avses dels anläggningar för omvandling och distribution av energi, dels anläggningar och utrustning för utvinning, bearbetning och hantering av

olika energislag, inkl. investeringar i infrastruktur samt i vissa fall också

användning av energi.

Bedömningen av den framtida prisutvecklingen på bränslen påverkar starkt lönsamhetsförväntningarna. Bränslepriset har stor betydelse för hela det ekonomiska resultatet för en anläggning eftersom bränslekostna-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 190

den ofta svarar för mer än hälften av totalkostnaden vid värmeproduktion

med fasta bränslen.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe-

ringsmedel, bl.a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i fastbränsleanläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäkerhet kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen.

OED redovisar därvid två metoder, dels en realprissättning på olja som upphäver prisfluktuationerna, dels en utformning av energibeskattningen

så att den erforderliga prisskillnaden mellan olja, kol och inhemska bräns-

len upprätthålls.

För att få analys och redovisning av energiprisernas effekter i olika avseenden av de priser och tariffer som f.n. tillämpas för olika energislag tillkallade jag hösten 1980 en kommitté (I 1980:07) med uppgift att se över principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Kommittén

skall enligt sina direktiv redovisa sitt arbete senast den I juni 1981. Dessut-

om har chefen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté (B 1979:06)

med uppgift att utreda beskattningen av energi m.m. Kommittén skall

enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och lägga fram konkreta förslag till bl.a. en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda området inryms under mervärdeskatten.

För att organisera tillförseln av inhemska bränslen behöver organ för

råvaruutvinning och handel bildas. Förutsättningarna för detta är olika för skogsenergi och torv.

För skogsenergi finns redan i dag några bolag. Som cxempel kan nämnas Nydo Energi som bygger på samarbete mellan Nynäs Petroleum och Domänverket. Dess verksamhet avser. upphandling och marknadsföring av

inhemska bränslen. Det finns också andra bolagsbildningar där skogsäga-

reföreningar är delägare.

För torv finns f.n. ingen motsvarande organisation för handel och distri-

bution. Förberedande insatser har dock gjorts på vissa håll, bl. a. inom det nämnda Nydo Energi och ett regionalt bolag i Västerbottens län.

OED påpekar att statliga engagemang i uppbyggnaden av en marknadsorganisation för inhemska bränslen kommer att erfordras vid ett forcerat införande. Jag vill härvid erinra om att stöd för uppbyggnaden av en .

marknadsorganisation för inhemska bränslen kan erhållas från den tidigare nämnda oljeersättningsfonden. Det är enligt min mening inte nödvändigt att dessa bolag blir likformiga över hela landet. Det kan i stället vara väsentligt att ta vara på de särdrag som finns för varje region.

Enligt OED:s arbetsgrupp för kraftvärme och fjärrvärme finns f. n. långt framskridna planer på torvanvändning i flera orter i Norrland. I södra och

mellersta Sverige finns såvitt framgår av arbetsgruppens rapporter däremot inte några långt komna planer.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 191

Även om ytterligare några torvprojekt planeras utöver de som omfattas

av arbetsgruppernas undersökning är den planerade nivån, 1,25 TWh, för

landets torvförbrukning inom den närmaste tioårsperioden långt under vad OED bedömer som rimligt och önskvärt, dvs. 6—-11 TWh. Bristen på planer för att utnyttja torv är särskilt påfallande i södra och mellersta delarna i landet.

Statens vattenfallsverk erhöll i juni 1978 regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna för torvproduktion inom de fyra nordligaste länen i hetvattencentraler eller kraftvärmeverk. Enligt uppdraget skulle vattenfalls-

verket samråda med berörda kommuner och andra intressenter samt ingå behövliga preliminära överenskommelser med kommunala organ. I fyra av orterna är den nu planerade torvförbrukningen ett resultat av detta upp-

drag, nämligen i Umeå, Gällivare, Östersund och Boden.

OED föreslår att åtgärder snarast vidtas för att få igång verksamheten på

torvområdet även i Syd- och Mellansverige. Inrikningen bör enligt OED vara att så snabbt som möjligt få till stånd utnyttjande av bränntorv i fem å

sex orter i Syd- och Mellansverige. OED föreslår därför att minst fem till

sex hetvattencentraler i olika storleksklasser och ett par mindre kraftvärmeverk med torvanvändning kommer till stånd fram till år 1986-1987.

OED föreslår vidare att för att få mer erfarenhet av utnyttjande inom

industrisektorn åtminstone fem till sex anläggningar för torveldning kom-

mer till stånd. För egen del anser jag att det är nödvändigt att få en bred erfarenhet av anvädningen av torv i skilda miljöer. Detta kräver bl.a. att torv utnyttjas inom olika sektorer, i pannor av olika storleksklasser samt i olika regioner

av landet. Jag anser därför i likhet med OED att särskilda insatser måste

vidtas för att få betydligt fler projekt till stånd i Syd- och Mellansverige.

Jag delar OED:s uppfattning att liksom i de fyra nordligaste länen bör

förutsättningarna för konkreta projekt avseende produktion och använd-

ning av torv utredas närmare. Inriktningen bör vara att så snabbt som

möjligt uppföra några torveldade kraftvärmeverk och/eller hetvattenen-

heter i Syd- och Mellansverige. Även möjligheterna att använda torv som bränsle i industrin bör utredas.

Jag anser att det vore en fördel om den kompetens som statens vattenfallsverk erhållit inom området i samband med det tidigare uppdraget kunde utnyttjas. Jag kommer därför att inom kort föreslå regeringen att ge

vattenfallsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för att uppföra några sådana anläggningar i Syd- och Mellansverige. Jag vill i detta sammanhang nämna det uppdrag att utreda frågor rörande

tillgång och behov av skogsavfall som regeringen den 20 mars 1980 har givit samtliga länsstyrelser. I uppdraget ingår även att kartlägga sysselsättningseffekterna av en ökad användning av skogsenergi. Tio länssstyrelser

har fått i uppdrag att även utreda motsvarande frågor beträffande torv.

Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas till regeringen senast den

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet : 192

31 mars 1981. Vidare pågår f.n. vid statens industriverk en metodstudie för

analys av regionala förutsättningar för användning av skogsenergi och torv som bränslen och hur dessa med hjälp av lokala och regionala planeringsinsatser ska introduceras. Jag vill även erinra om att regeringen tidigare givit statens järnvägar (SJ) i uppdrag att utreda förutsättningarna för att utnyttja

järnvägen för transport av torv till de tidigare nämnda av statens vatten-

fallsverk planerade fyra anläggningarna i norra Sverige. SJ redovisade sitt

uppdrag i december 1980. Av SJ:s utredning framgår att järnvägen med fördel kan användas om det går att få en rationell terminalhantering samt

om transportvolymerna och transportavstånden blir tillräckligt stora.

7.5.2¶Energiskog

Energiskog har under senare år rönt ett betydande intresse som en

potentiell inergiråvara. Snabbväxande skog odlas f.n. inte för energiända-

mål i kommersiell skala i något land. Betydande forsknings- och utveck- :

lingsinsatser inom området görs dock i flera länder, däribland Sverige. De svenska insatserna omfattar hela kedjan från odling till användning av

bränslet i förbränningsanläggningar. Tekniken för odling av energiskog

befinner sig dock ännu i ett tidigt utvecklingsskede, varför ytterligare

forskning och demonstrationsverksamhet kommer att krävas innan en kommersiell produktion kan bli möjlig. Sverige deltar sedan år 1978 i ett

samarbete på energiskogsområdet inom det internationella energiorganet.

IEA, bl.a. såsom s.k. operating agent för en samordnad planering av. forskningsprojekt mellan ett antal deltagarländer.

Råvaran kan primärt, i likhet med skogsavfallet, utnyttjas som bränsle i form av flis eller i senare skeden eventuellt som förädlat fast bränsle. F.n. kan dock inga säkra bedömningar göras av årligt energibidrag från energiskog. DFE framhåller i rapporten Förnybara energikällor — en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 21 och 22) att energi-

skog år 1990 kan väntas bli odlad på några tusen eller möjligen tiotusen

hektar.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att

nyttjande av energiskog för energiproduktion medför i likhet med förbrän-

ning av skogsavfall m. m. större utsläpp av stoft och oförbrända kolväten än vid oljeeldning men i stort: sett inga svavelutsläpp.

Odling av energiskog torde kräva avsevärda arealer om den skall lämna något väsentligt bidrag till landets energiförsörjning. I första hand torde

nedlagd jordbruksmark och liknande komma i fråga. Liksom när det gäller

utvinning av torv för energiändamål torde dock anspråk komma att riktas

också mot landets våtmarker. Detta kan vid en omfattande uppodling

medföra förändring av den ursprungliga vattenbalansen i markerna. Dik-

ning och vattenreglering som erfordras vid plantering och odling av energi-

skog leder till att den ursprungliga naturtypen försvinner. Användning av gödsel kan leda till risker för övergödning av närbelägna sjösystem. Odling

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 193

av energiskog skapar barriärer i landskapet och kan därigenom medföra

konflikter med friluftsliv och naturvård. För egen del anser jag att odlad energiskog på längre sikt kan komma att

erbjuda betydande möjligheter att ersätta olja. Hur stort energibidraget kan bli och när det kan förverkligas är dock f.n. mycket osäkert. Med de

stora försök som påbörjats redan och som påbörjas under de närmaste åren kommer man att efter några år ha betydligt större förutsättningar att

ytterligare försökserfarenheter erfordras. Det är därför angeläget att fortsätta med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet rörande konsekvenserna av nyttjande av energiskog i stor skala. Förslag till fortsatta forskningsinsatser på detta område kommer i

det följande att läggas fram av chefen för industridepartementet (kapitel 15).

7.5.3¶Övriga inhemska bränslen

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att jordbruket är en näring som kan producera stora mängder energiråvara:

Tillväxten av halm beräknas uppgå till ca 5 milj. ton per år motsvarande ca

2 milj. ton olja. Halmskördens storlek varierar dock mycket mellan olika är. Jordbrukets eget behov av halm beräknas vara av storleksordningen I milj, ton per år. I Danmark utnyttjas halm som bränsle i ett värmeverk och

ett stort antal pannor för enskilda gårdar och småhus. Inom ramen för energiforskningsprogrammet pågår vissa teknikutvecklingsprojekt och i

samband med detta studeras förutsättningar för ett mer allmänt utnyttjande av halm som energiråvara i Sverige.

Det finns i dag en rad problem vid utnyttjande av halm som energikälla. Bl. a. erhålls hela kvantiteten under en kort skördeperiod då arbetskraften i jordbruket har full sysselsättning. Dessutom finns ekonomiska och organisatoriska problem samt vissa lagringsproblem. OED:s skogsenergigrupp uppskattar att den totala tillgängliga kvantiteten halm skulle kunna ge ett energitillskott om högst I TWh per år till år 1990 motsvarande 100000 ton olja. Delegationen för energiforskning har bedömt att en total halman-

vändning för energiändamål skulle kunna omfatta högst 2,5 TWh år 1990. För egen del anser jag att det f.n. inte är möjligt att göra en närmare

uppskattning på hur stor kvantitet av framför allt halm som är möjlig att använda som energiråvara till år 1990. Osäkerheten gäller framför allt utvecklingen beträffande centraliserade skördesystem, som medger ett

effektivare uttag av halm och kostnader för nyttiggörande av halmens energiinnehåll, främst kostnaden för hopsamling, transport och lagring. Andra inhemska bränslen såsom olika energigrödor och vass kan på sikt ge bidrag till energiförsörjningen i Sverige. Bl.a. det utredningsarbete som f.n. bedrivs på uppdrag av NE kommer tillsammans med successiv introduktion i liten skala att ge säkrare underlag för bedömningen av dessa frågor.

14 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 194

Organiskt avfall kan jäsas, varvid man erhåller metangas. De finns i dag . några anläggningar i drift i Sverige och i bl.a. Förenta Staterna och Kina utnyttjas enklare och billigare tekniker som kan bli ekonomiskt intressanta. Fortfarande återstår dock ett betydande forsknings- och utvecklingsarbete inom området innan några säkra bedömningar kan göras beträffande bidraget till Sveriges energibalans. På längre sikt skulle sådan gas

kunna få viss betydelse regionalt och lokalt. Chefen för industrideparte-

mentet kommer i det följande att beröra denna fråga i samband med förslag

till forskningsprogrammet. | .

Hushållsavfall m.m. ger endast marginella tillskott i ett nationellt perspektiv men kan ha större betydelse regionalt och lokalt. Det kan därför finnas anledning att ta vara på dessa energiråvaror.

I Sverige finns ett flertal sopförbränningsanläggningar för energiproduktion varav de största finns i Lövsta och Högdalen i Stockholm samt Sävenäs i Göteborg.

Förbränningsanläggningarna är kapitalkrävande och ger höga driftkostnader. Det ställs dessutom stora krav på förbränningsanordningarnas ut-

formning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Av energiinnehållet i hushållsavfallet kan av olika skäl endast en del utnyttjas. Av det totala energiinnehållet har i nuvarande avfallsmängder ca

25 Ze bedömts som potentiellt utnyttjningsbar energimängd motsvarande

ca 250000 ton olja. Energibidraget från sopor, avfall m.m. beräknas f.n. uppgå till ca 3

TWh. Enligt OED planeras den totala användningen till ca 6 TWh år 1990.

De svenska alunskiffrarna innehåller olika värdefulla beståndsdelar som är sammanbundna av den organiska substansen kerogen. Varierande

mängder uran förekommer i skiffrarna. Jag behandlar i detta sammanhang

enbart det organiska innehållet i skiffertillgångarna. Frågor om uranutvin-

ning kommer jag att redogöra för senare (avsnitt 7.6).

Alunskiffer förekommer i större mängd i främst södra och mellersta Sverige. Skiffertillgångar finns också i landets norra deltar där de dock är mindre kartlagda och undersökta.

Det uppskattade innehållet av kerogen i de svenska skiffrarna är mycket stort. Halten kerogen i skiffrarna är dock låg, vanligtvis mellan 10 och

20 22, vilket gör utvinningen dyr. Skifferbrytning kan lokalt påverka landskapsbilden i betydande grad.

Vidare kan läckage av metaller m.m. ske om inte tillfredsställande meto-, der används för deponering av det avfall som uppstår sedan de värdefulla komponenterna har utvunnits.

Som jag kommer att närmare redogöra för i det följande finns det åtminstone f. n. inte förutsättningar för en lönsam utvinning av uran ur de svenska skiffrarna. Det är vidare osäkert om en utvinning av enbart kero-

gen skulle kunna ske till konkurrenskraftiga priser under 1980-talet. Jag är

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 195

därför inte beredd att nu göra någon kvantitativ bedömning av möjligheterna att utnyttja kerogenet för vår energiförsörjning under 1980-talet. Jag har

därför 1 energibalanserna för år 1990 inte räknat med något nämnvärt bidrag härifrån. På något längre sikt kan dock det organiska innehållet i

Sveriges skiffrar komma att spela en större roll som bränsle, t.ex. genom

att förgasning för direktförbränning eller vidareförädling till flytande

bränsle sker.

7.5.4 Forskning och utveckling

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete pågår för att uveckla system och teknik som är erforderlig för eu utökat utnyttjande av inhemska bränslen. Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15)

att närmare redogöra för utvecklingsinsatserna inom energiforskningsprogrammet. Han kommer därvid att föreslå en kraftig ökning av insatserna inom delprogrammen Skogsbränslen, torv och Energiodling för treårspe-

rioden 1981/82—1983/84 jämfört med den föregående treårsperioden.

En samverkan mellan den tidigare nämnda oljeersättningsfonden och forsknings- och utvecklingsverksamhet kan bii aktuell i vissa fall när utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning.

En ökad delfinansiering från industrin av energiforskningsprogrammets riktlinjer vad avser teknik som är nära introduktion är väsentligt för att

teknik snabbt skall nå prototyp- och demonstrationsstadiet. I och med att detta skede uppnås kan stöd ges från oljeersättningsfonden vars syfte är att

ge stöd åt teknik som snabbt kan ersätta olja.

Större försök med bl. a. integrerad energiskogsodlingssystem och olika

slag av förbränningsteknik förbereds nu. Större försök rörande omvandling till flytande bränslen kan också bli aktuella.

För egen del anser jag i likbet med chefen för industridepartementet att med hänsyn till biomassans långsiktiga potential som energiråvara det är av stor vikt att verksamheten inom de nämnda delprogrammen fortsätter med hög ambitionsnivå. Vi kan härigenom bl.a. snabbt erhälla ett

fullständigare underlag rörande osäkra faktorer och då vara i stånd att

bedöma biomassans förutsättningar och överblicka vilka åtgärder som kan

behövas för att påskynda införandet av inhemska bränslen i det svenska energiförsörjningssystemet.

Den av mig tidigare förordade ökade avändningen av inhemska energi-

källor ställer krav på ökade kunskaper av vissa naturresurser. Jag vill efter samråd med chefen för industridepartementet och statsrådet Danell fram-

hålla vikten av att det inom cenergiforskningsprogrammet bl.a. utvecklas teknik och metoder för att klarlägga tillgången på olika inhemska energislag.

Forskning och utveckling rörande utnyttjande av de betydande svenska skiffertillgångarna bedrivs främst av det av LKAB och Boliden AB gemensamt bildade AB Svensk Alunskifferutveckling. som f.n. disponerar sär-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 196

skilda lånemedel för ett treårigt program för processutveckling i Ranstad i Västergötland (fr prop. 1977/78:124. NU 1977/78:342). Verksamheten innefattar bl.a. utveckling av teknik för förgasning av skifferns kerogenin-

nehåll samt för återställning av landskapet efter skifferbrytning och be-

gränsning av övriga miljöeffekter i samband med skifferbrytning. Med hänsyn till den stora roll som skifferns organiska innehäll kan komma att spela som bränslerävara anser jag det vara värdefullt med forskning och

utvecklingsarbete inom området. På sikt är därvid dets teknikutveckling

för förgasning, dels forskning och utvecklingsarbete rörande miljöfrågorna

viktig. Chefen för industridepartementet kommer i det följande tkapitel 15)

att redovisa sina förslag rörande forskningsinsatser i fråga om skiffer.

7.5.5 Sammanfattning

Jag har i det föregående redogjort för min syn på användningen av

inhemska bränslen fram till år 1990. Jag förordar att regeringen föreslår

riksdagen att godkänna den av mig föreslagna ambitionen att fram till nämnda tidpunkt ersätta 3 milj. ton olja med i huvudsak skogsenergi och torv.

7.6 Uran

Kärnkraftverkens bränsleförsörjning utgörs av flera olika led och processer. För de i Sverige använda lättvattenreaktorerna är de viktigaste av dessa led utvinning av naturligt uran, anrikning av uranet för att höja halten av isotopen U-235 och tillverkning av bränsleelement. Jag kommer nu att behandla dessa frågor samt frågor som rör upparbetning av använt kärnbränsle. Frågor rörande hantering av det använda bränslet och slutförvaring av det använda bränslet eller av radioaktivt avfall äterkom-

mer jag till i det följande (avsnitt 10.3).

7.6.1 Riktlinjer för uranförsörjningen

Riksdagens belslut angående det svenska kärnenergiprogrammets omfattning (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) gör att förutsältningar nu finns för fastare planering av de svenska kärnkraftverkens försörjning med kärnbränsle.

Som en bakgrund till mina överväganden vill jug lämna några allmänna

uppgifter om den internationella uranmarknaden. De uppskattade urantillgångarna i världen exklusive statshandelsländerna framgår av tabell 7.8.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 197

Tabell 7.8 Uppskattade urantillgångar per kontinent exkl. statshandelsländerna, 1000 ton Kontinent Tämligen säkra resurser Uppskattade ytterligare resurser

Brytningskostnad Brytningskostnad Brytningskostnad Brytningskostnad

upp till $ 80/kg U -$ 80-S5 130/kg U upp till $ 80/kg US 80-$ 130 kg/Ll

Källa: NEA/IAEA ”Uranium resources, Production and Demand 1979”.

Tillgångarna är lokaliserade till ett fåtal länder. Av tabell 7.9 framgår den

beräknade uranproduktionen år 1979. Tabell 7.9 Uranproduktion år 1979 exkl. statshandelsländerna (ton)

Den enligt OECD:s kärnenergiorgan NEA maximalt uppnåeliga produk-

tion är 1979 låg på cirka 44000 ton.

Den av International Nuclear Fuel Cycle Evaluation (INFCE) uppskattade maximala uranproduktionen fram till är 2010 framgår av tabell 7.10.

Tabell 7.10 Maximalt uppnåelig produktionskapacitet från kända urantillgångar (1000 ton)

Källa: INFCE, Rapport från arbetsgrupp I.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 198

Det är viktigt att framhålla att maximalt uppnåelig produktionskapacitet

inte är detsamma som planerad eller sannolik produktion. Hur stor den verkliga uranutvinningen blir beror på bla tillståndsgivning, utvinningspolitik och uranprisets utveckling. Tillgängligheten kan således vara väsent-

ligt lägre än tillgången på uran.

Ett antal prognoser över kärnkraftsutbyggnaden i världen har gjorts

under senare är. För närvarande finns cirka 120 GW installerad kärnkraft,

som väntas öka till 290—300 GW år 1985 när de reaktorer som nu är under byggnad färdigställts.

INFCE beräknar den installerade effekten i världen exkl. statshandelsländerna år 1985 till 245 GW (låg utbyggnadstakt) eller 274 GW (hög

utbyggnadstakt), till 373 GW resp. 462 GW år 1990 och till 1300 GW resp.

2150 GW är 2010. .

Prognoser inom OECD:s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) och inom World Energy Conference ligger över INFCE-låg och i nägra fall även över INFCE-hög. Mot bakgrund av de förseningar som har

inträffat för flera stora nationella kärnenergiprogram bedömer jag det som

osannolikt att utbyggnadstakten för installerad kärnkraft under 1980-talet

kommer att överskrida INFCE-låg.

Behovet av uran beror bl. a. på antalet reaktorer i drift, använd reaktortyp och huruvida återföring av vid upparbetning separerat uran eller plu-

tonium äger rum. NEA beräknar i sin årsrapport för år 1979 att uranbehovet i världen

utanför statshandelsländerna skall öka från 28000 ton är 1980 till 60.000 ton är 1990 med en kärnkraftsutbyggnad enligt INFCE-låg — under förutsättning att lättvattenreaktorer dominerar och återföring ej sker. Med en utbyggnad enligt INFCE-hög skulle uranbehovet komma att öka från

32000 ton år 1980 till 88000 ton är 1990. Efter år 1990 är prognoserna

självfallet osäkra. Med en kärnkraftsutbyggnad enligt INFCE-låg och en reuktorsammansättning med 10 44 bridreaktorer, 80 2 lättvaltenreaktorer och 10 22 tungvattenreaktorer kommer uranefterfrågan att öka till 110000

ton är 2000 och 190000 ton år 2025. Vid en jämförelse mellan prognoser över tillgång och efterfrågan på uran

konstateras i INFCE:s sammanfattande rapport att inga större svårigheter bör föreligga att tillgodose uranbehovet fram till år 2000 under förutsättning att nödvändig utvinning och erforderliga investeringar verkligen kom-

mer till stånd. Enligt den NEA/IAEA rapport angående urantillgångar som jag tidigare har nämnt beräknas uranproduktionen tillgodose efterfrågan eller ligga

över denna under 1980-talet. Situationen bedöms dock kunna komma att ändras omkring år 1990.

Jag ansluter mig till bedömningen att tillgången på uran kommer att vara god under 1980-talet. Såvida inte betydande nya produktionsanläggningar tas i drift inom kort kan dock en brist uppkomma mot slutet av detta sekel.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 199

Som jag tidigare har framhållit återfinns urantillgångarna i ett fåtal länder. vilket innebär att hela marknadsbilden kan ändras om endast ett eller ett par länder ändrar sin utvinningspolitik eller beslutar sig för att knyta nya villkor till sin uranexport. Tillgängligheten på uran kan av politiska och ekonomiska skäl snabbt komma att ändras även om tillgången är god. Dessa faktorer gör att ett alltför stort beroende av import från ett eller ett par länder från försörjningssynpunkt bör undvikas.

Priset på natururan på världsmarknaden var lågt i början av 1970-talet

men steg kraftigt omkring år 1975 för att stagnera kring 43 % per pund uranoxid (vilket motsvarar ungefär 475 kr. per kg uran) under åren 1976— 1979, för att därefter sjunka till omkring 30-35 % per pund. Långa försörjningskontrakt kan ha helt andra priser. Uranmarknadens karaktär med få avslut och få säljare gör det emellertid svårt att ange marknadspriser.

Förutom ca 200 ton uran som har utvunnits 1 anslutning till verksamheten i Ranstad har allt uran för de svenska kärnkraftverken importerats. För närvarande importeras allt kärnbränsle till svenska kärnkraftverk. Importvärdet vid ett års behov på 1300 ton och ett uranpris på 450 kr./kg uppgår till ca en halv miljard kronor för natururanet.

För upphandling av uran och tjänster inom kärnbränslecykeln samarbe-

tar kärnkraftföretagen i det gemensamt ägda företaget Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF).

F.n. har svenska kraftföretag kontrakt med uranleverantörer i Frankrike (uran från Niger och Gabon), Canada och Förenta Staterna. SKBF och kraftföretagen räknar med att förutom i dessa länder nya inköpskontrakt kan tecknas i Australien.

Förutom tidigare nämnda länder är Sydafrikanska republiken och Namibia stora exportörer av uran. Inom Förenta Nationerna har det vid ett

flertal tillfällen framhållits att köp av uran från Namibia är en plundring av landets naturtillgångar eftersom landet i strid med olika FN-resolutioner ockuperas av Sydafrikanska republiken.

I en resolution som med svenskt stöd har antagits av FN:s generalför-

samling uppmanas FN:s medlemsländer att avstå från inköp från Sydafri-

kanska republiken av bl.a. uran. I olika sammanhang har framhållits det olämpliga i att med nuvarande politiska förhållanden i Sydafrikanska republiken öka handelsutbytet med detta land. Jag vill erinra om det förbud mot svenska investeringar som är i kraft. Även om något förbud enligt Jag inte finns måste det anses oacceptabelt om svenska kraftföretag skulle köpa uran från Sydafrikanska republiken eller Namibia, så länge det är ockuperat av Sydafrikanska republiken.

Jag övergår nu till att redovisa behovet av uran med det av riksdagen fastlagda kärnkraftsprogrammet, vilket omfattar tolv aggregat att använ-

das under sin livslängd. Denna uppskattas till ca 25 år. Den sista reaktorn

skall tas ur drift senast år 2010.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 200

Tabell 7.11 Behov av naturligt uran per år. kommersiell drift

Med hänsyn tagen till uppskattade driftperioder och bränsle till första

härd vid idrifttagning beräknar jag behovet av uran till ca 12000 ton under 1980-talet. ca 13000 ton under 1990-talet och ca 8000 ton år 2000-2010. Behovet av uran mellan år 1980 och år 2010 uppskattas således till sam-

manlagt ca 33 000 ton.

Behovet av uran kan variera med många olika faktorer. Det kan exem-

pelvis öka om isotopanrikningsanläggningarna drivs med högre halt uran—

235 i utarmat uran, om antalet drifttimmar per år blir högre än beräknat eller om 18-månaders driftperiod används för aggregaten. I det senare fallet ökar antalet drifttimmar per år samtidigt som det reaktorfystkaliskt

möjliga utnyttjandet av uranet försämras. F.n. tillämpas i huvudsak 12-

månaders driftperiod.

I tidigare nämnt uranbehov ingår ett extra behov av 500 ton uran för att bygga upp ett reservlager av anrikat uran. 1975 års oljelagringskommitté (H 1975: 03) föreslog att ett beredskapslager för främst fredskriser av ett ärs behov av ersättningsbränsle för varje reaktor skulle byggas upp. Frå-

gan om beredskapslagring av kärnbränsle studeras av 1980 års oljelagrings-

kommitté (H 1980: 01.

De svenska kraftföretagen och SKBF har kontrakterat samt redan fått ca 4 300 ton uran levererat för perioden 1980— 1985.

Det icke intäkta behovet av uran under perioden 1980-2010 uppskattas således till drygt 28 000 ton.

Den prospekteringsinsarts i fråga om uran som i någon form har finansierats av staten angavs år 1978 till ca 80 milj. kr. i löpande penningvärde. Därav har Sveriges geologiska undersökning (SGU) under de tio senaste åren stått för prospektering uppgående till ca 70 milj. kr. SGU:s av stats-

medel finansierade verksamhet för uranprospektering uppgick tll ca 12

milj. kr. budgetåret 1978/79 och 13,4 milj. kr. 1979/80, 1980/81 beräknas ca

14.5 milj. kr. förbrukas. För budgetåret 1981/82 har regeringen föreslagit

att 5,8 milj. kr. skall anslås till verksamheten.

SGU:s uranprospekteringsanslag har i huvudsak använts till två pro-

gram:

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 201

I Utvärdering av kända uranuppslag i huvudsak i Norrbotten och norra Västerbotten.

2 Regionala undersökningar av det naturliga radioaktiva fältet genom mätning av radioaktiv markstrålning vid flygmätning över större områden.

SKBPF träffade år 1976 ett femårsavtal med SGU avseende prospektering i Södra Norrland. Årsinsatserna rör sig om 10 milj. kr. i 1976 års

penningvärde. |

Efter samråd med chefen för industridepartementet anser jag att det bör

ankomma på konsumenterna av uran, dvs. kraftföretagen och SKBF, att

finansiera den uranprospektering som de finner vara erforderlig.

Innan uran kan användas som bränsle i'de i Sverige använda lättvattenreaktorerna måste det bl. a. konverteras och anrikas. Dessa processer kan

inte ske i landet utan måste kontrakteras utomlands. Kraftföretagen förutser inga svårigheter att kontraktera erforderliga konverteringstjänster.

Behovet av anrikningstjänster är idag i huvudsak intäckt. Överskott av anrikningstjänster i världen väntas föreligga under överskådlig tid fram- Över.

Kraftföretagen har s.k. behovskontrakt med Förenta staternas energi-

departement för anrikning för reaktorblocken Oskarshamn I och 2, Ring-

hals I och 2 samt Barsebäck I och 2. SKBF är svensk kontraktspart för

s.k. kvantitetskontrakt — innebärande fasta åtaganden under en tioårsperiod — för blocken Ringhals 3 och 4, Forsmark 1. 2 och 3. Under 1979 erhölls en större grad av flexibilitet i dessa kontrakt.

Med Techsnabexport i Sovjetunionen har SKBF kontrakt om dels 300 ton anrikningsarbete 1980, 300 ton 1982-1983 och det årliga behovet för ett aggregat under perioden 1981—2000.

I Europa finns förutom I Sovjetunionen leverantörer av anrikningsarbete

i Frankrike (Eurodif), Nederländerna (tUrenco) och Storbritannien (Urenco).

Tillverkning av bränsleelement sker i bl.a. ASEA-ATOM:s fabrik i

Västerås. Någon kapacitetsbrist förutses inte inom detta område.

Jag anser det betydelsefullt att inköp av uran sprids på olika källor så att en trygg försörjning kan upprätthällas även om uranexporten skulle upphö-

ra från något av de större producentländerna. Uranftförekomster finns I Sverige dels i skiffer bl.a. t Skaraborgs, Jämt-

lands och Örebro län dels i form av mineraliseringar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Uranhalten i skiffer är störst i området kring Ranstad i Västergötland (ca 300 g uran per ton skiffer). Sammanlagt cirka 300000 ton uran skulle

teoretiskt kunna brytas inom detta område. LKAB ansökte år 1977 om

tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för brytning och bearbetning av I milj. ton skiffer per år, vilket skulle ge cirka 200 ton uran per år jämte vissa

mängder molybden, vanadin och kalinärsalter. Regeringen lämnade i januari 1978 ansökan utan bifall sedan Skövde och Falköpings kommuner

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 202

beslutat att ej tillstyrka ansökan. Kommuns beslut är bindande för regeringen vid prövning enligt 136 a § byggnadslagen.

Den I juli 1978 inleddes ett treårigt forskningsprogram i-Ranstad med statligt finansieringsstöd om sammanlagt 128 miljoner kr. i form av huvudsakligen villkorliga lån. Verksamheten bedrivs genom Ranstads Skifferaktiebolag (RSA) som ägs till 6072 av AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) (ägs i sin tur till 50 6 av Boliden AB och till 50 7; av LKAB) till 2095 av LKAB och till 2092 av Studsvik Energiteknik AB. RSA och ASA har efter förhandlingar med kärnkraftföretagen konstaterat att ckonomiska : förutsättningar för en kommersiell uranutvinning i Ranstad inte föreligger och RSA har därför beslutat att upprätta en plan för avveckling av projektarbete och beredskapshållning i Ranstad. Verksamheten skall i huvudsak vara avslutad per den 31 december 1981. Utvinning av uran i Ranstadsom-

rådet är säledes inte aktuellt.

Av uranmineraliseringarna i norra Sverige övertogs den hittills bästa fyndigheten, Pleutajokk i Arjeplogs kommun, av LKAB år 1976. Under-

sökningarna i Pleutajokk har bl.a. inkluderat ca 43000 borrmeter och

avtäckning av en yta av 7000 m?.

LKAB har hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna uran i Pleuta-

jokk-området. Regeringen har beslutat pröva ansökan enligt 136 a § bygg-

nadslagen. Remissbehandling pågår f.n. Efter avslutad remissbehandling

kommer regeringen att ta ställning till ansökan.

7.6.2¶Upparbetning

Motivet för upparbetning är att utnyttja energiinnehållet i det uran och

plutonium som ingår i det använda bränslet samt erhålla avfall som inne-

håller mindre mängder av ämnen som är radioaktiva under lång tid.

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) har ett upparbetningsavtal

med British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) i Storbritannien om upparbetning

av sammanlagt 140 ton använt kärnbränsle.

SKBF har under perioden 1977— 1980 slutit tre kontrakt med det statliga

franska företaget COGEMA om upparbetning av nominellt totalt 722 ton använt kärnbränsle.

I Frankrike och Storbritannien pågår projektering av nya upparbetningsanläggningar för använt bränsle från lättvattenreaktorer. Nu planerad ka-

pacitet torde vara kontrakterad. Jag återkommer i det följande (avsnitt 10.3) till frågor rörande hantering

av använt bränsle och slutförvaring av radioaktivt avfall. Tillräckligt mate-

rial både nationellt och internationellt föreligger enligt min mening ännu

inte för att det skall vara möjligt att ta ställning till huruvida hantering och

slutförvaring av allt svenskt radioaktivt avfall bör inkludera upparbetning

eller inte.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 203

7.6.3 Internationelli samarbete och kontroll av klyvbart material

Ett omfattande internationellt samarbete äger rum inom kärnenergiområdet. Mycket av detta samarbete ägnas åtgärder i syfte att förhindra att klyvbart material avleds och används för framställning av kärnvapen.

INFCE som genomfördes under åren 1977-1980 med deltagande av

experter från 59 länder och sex internationella organisationer hade till

uppgift alt utvärdera åtgärder för att minimera risken för spridning av

kärnvapen utan att kärnenergiutveckling för fredliga ändamål äventyras.

Utredningen utarbetade ett omfattande rapportmaterial som utgör grund för fortsatt mellanstatligt arbete i dessa frågor.

Det internationella atomenergiorganet i Wien (IAEA) har till uppgift

bl.a. att kontrollera att avledning av klyvbart material inte äger rum. IAEA:s styrelse tillsatte i juni 1980 en särskild kommitté, i vilken Sverige deltar, med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder för att öka leveranstryggheten på kärnkraftsområdet samtidigt som krav på icke-spridnings-

garantier uppfylls. Kommittén hade sitt konstituerande sammanträde i september 1980. Arbetet väntas bedrivas under minst ett par års tid.

Inom IAEA:s ram arbetar en internationell expertgrupp på att utarbeta

förslag till organisation och överenskommelse för internationell förvaring

av plutonium.

En annan arbetsgrupp inom IAEA har tillsatts för att utreda förutsättningarna för internationell förvaring av använt kärnbränsle.

Avsikten med nyss nämnda arbete inom IAEA och arbetet inom INFCE har varit att finna internationellt omfattande lösningar för ökade ickespridningsgarantier, vilka dels tillgodoser krav i leverantörsländer som Förenta Staterna, Canada och Australien, dels kan accepteras av konsumentlän-

derna. I de senare har man i vissa fall upplevt bilateralt ställda krav som

administrativt betungande och som försvarande för en långsiktig planering av kärnbränsletillförseln.

15 länder med egen verksamhet på kärnenergiområdet, däribland Sverige, enades år 1975 om riktlinjer för export av kärnteknisk utrustning och klyvbart material, de s.k. London-riktlinjerna. Den svenska regeringen beslöt I mars 1976 att tillämpa dessa riktlinjer vid eventuell export av klyvbart material eller utrustning för utvinning av kärnenergi.

Sverige har sedan lång tid tillbaka ett starkt engagemang för icke-sprid-

ningsfrågorna. Ett intensivt arbete har bedrivits från svensk sida för att få till stånd fungerande och effektiva kontrollåtgärder så att tillräckliga garantier erhålls för att någon avledning av klyvbart material inte äger rum.

Grunden för detta arbete är 1970 års icke-spridningsfördrag och IAEA:s

kontroll. Målsättningen är att en världsomfattande anslutning till fördraget skall ske. Tyvärr står fortfarande flera viktiga länder utanför detta. I augusti-september 1980 ägde icke-spridningsfördragets andra granskningskonferens rum i Geneve, De deltagande länderna kunde inte enas om

cn slutdeklaration till följd av motsättningar vad gäller stormakternas

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 204

åtaganden på nedrustningsområdet. Därigenom omintetgjordes möjligheten för konferensen att formellt anta vissa kompromisslösningar som läg

inom räckhåll på kärnenergi- och ickespridningsområdet.

Från svensk sida har vi självfallet accepterat och också arbetat för

internationellt uppställda krav på kontroll av kärnenergiverksamhet från icke-spridningssynpunkt. Däremot anser jag att det kan försvåra en ratio-

nell hantering och långsiktig planering av verksamheten med avgöranden av utförselfrågor m. m. fall för fall i andra länder. Vi bör därför sträva efter

internationella lösningar och i våra bilaterala avtal eftersträva godkännan-

de av hantering och utförsel inom ramen för vårt kärnenergiprogram.

Med den australiska regeringen har förhandlingar nyligen slutförts om ett kontrollavtal som innehåller ett principgodkännande från australisk sida av bränslehanteringen inom ramen för det svenska kärnenergiprogrammet. Med den canadensiska regeringen finns ett kontrollavtal från år

1977. Med Förenta Staterna finns ett avtal från år 1966. På amerikanskt

initiativ har överläggningar inletts om ett nytt avtal. Grunden för den amerikanska icke-spridningspolitiken lades fast i den I mars 1978 antagna Nuclear Non-Proliferation Act. I denna uppdrogs åt administrationen att omförhandla alla samarbets- och kontrollavtal med andra länder samtidigt som nya villkor uppställdes.

Från framför allt amerikansk sida har rests krav på bilateralt godkännande fall för fall vid upparbetning, utförsel etc. av bränsle anrikat i Förenta

Staterna. eller framställt av i Förenta Staterna utvunnet uran. Handläggningen av ansökningar om tillstånd för utförsel har som regel tagit mycket läng tid.

Målsättningen för förhandlingar med andra regeringar inom detta område är att lösningar erhålls som medger långsiktig planering av frågor rörande tillförsel av kärnbränste och tjänster inom kärnbränslecykeln.

Sverige är f.n. representerat i IAEA:s styrelse vilket ger oss förstärkta möjligheter att arbeta för bl. a. en ökad internationell kontroll och skapan-

det av ett effektivt system för internationell förvaring av plutonium.

7.7 Alternativa drivmedel

Det svenska transportsystemet är — frånsett den spärbundna trafiken —

i allt väsentligt beroende av importerad råolja eller importerade oljeprodukter. Oljan svarar för 9752 av energianvändningen inom transportsek-

torn. Såväl bensin- som dieselbränslen är s.k. lätta petroleumfraktioner. dvs. de framställs ur råoljornas mest lättflyktiga del. Ca 65 S7£ av den bensin och ca 554 av den dieselolja som används i Sverige raffineras här. Ca 40 &&

av drivmedlen importeras således f.n. i form av färdiga produkter. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att vidta åtgärder för att förbättra

försörjningstryggheten inom drivmedelsektorn, Jag kommer i det följande

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 205

att lämna förslag till sådana åtgärder. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en kort redogörelse för åtgärder som har vidtagits

i några andra länder.

Intresset för s.k. alternativa drivmedel, främst syntetisk bensin och motoralkoholer, har under senare år ökat i många länder.

I ett land har man beslutat sig för en generell introduktion av motoralko-

holbränslen, nämligen i Brasilien, som genom bl. a. sin sockerrörsodling

har speciella förutsättningar i detta avseende. Sedan mycket länge har man i detta land blandat in etanol i bensin till ca 5. närmast som ett stöd för

den inhemska sockerindustrin. I de flesta områden i Brasilien innehåller

bensinen nu ca 2096 etanol. Etanolen svarade år 1979 för ca 14 av drivmedlen i s. k. ottomotorer, dvs. vanliga förbränningsmotorer i personbilar.

Nyligen har den brasilianska regeringen träffat överenskommelse med den inhemska bilindustrin, varvid regeringen garanterar att s.k. renetanolbränsle, dvs. bränsle bestående av 10076 etanol, finns tillgängligt och distribueras i landet mot att bilindustrin åtar sig att tillverka fordon som är konstruerade för detta bränsle. Enligt överenskommelsen skall bilindustrin producera ca 900 000 sädana fordon under åren 1980—82.

I Förenta staterna har den stora efterfrågan på bensin jämfört med andra produkter gjort att man framför allt har satsat på att utveckla raffinaderierna, så att en större andel av råoljan kan omvandlas till bensin. Detta har skett genom investeringar i bl.a. s.k. krackningsanläggningar. som ökar utbytet av lätta fraktioner. Raffinaderierna i detta land producerar ca 45 7 bensin ur en given mängd råolja, medan de svenska raffinaderierna produ-

cerar knappt 2096 bensin. Sedan några år används i Förenta staterna s. k. gasohol, dvs. bensin med

en inblandning av ca 1096 etanol framställd genom jäsning av jordbruks-

produkter. Ett omfattande arbete pågår också för att framställa flytande '

drivmedel ur kol. Den amerikanska kongressen har nyligen antagit ett program för att utveckla och införa alternativa drivmedel. Huvuddelen av insatserna gäller utvinning av drivmedel ur kolt och oljeskiffer.

I Nya Zeeland har man beslutat att uppföra en anläggning för framställning av ca 700000 m? syntetisk bensin per år ur inhemsk naturgas. Anlägg-

ningen planeras bli tagen i drift vid mitten av 1980-talet. Man kommer därigenom att snabbt kunna ersätta stora mängder importerad bensin. I Sydafrikanska republiken har man på grund av den oljebojkott, som

landet omfattas av, sedan länge utvecklat metoder för produktion av syntetisk bensin. En anläggning för tillverkning av 250000 ton syntetisk

bensin och dieselolja per år ur kol är sedan länge i drift. En andra anlägg-

ning har nyligen tagits i drift.

I Europa har Förbundsrepubliken Tyskland kommit längst i utvecklingsarbete av och försök med alternativa drivmedel. Ett flertal anläggningar för förgasning och förvätskning av kol uppförs eller planeras f.n. Ett omfat-

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 206

tande försök med distribution och användning av metanol och metanolblandad bensin bedrivs under perioden 1979—82. I försöket. som beräknas kosta ca 200 milj. DM. deltar ca 1200 fordon, varav 100 fordon skall drivas

med ett bränsle helt bestående av metanol, s.k. M100-bränsle. Avsikten är

att detta försök år 1982 skall ge underlag för fortsatt verksamhet rörande eventuell introdukton av alternativa drivmedel.

Jag övergår nu till att behandla utvecklingen i Sverige. Motoralkoholer, huvudsakligen etanol. användes under bl.a. 1940-talet som drivmedel i

Sverige. Också den verksamhet som under senare år har bedrivits inom

området alternativa drivmedel har i stor utsträckning varit inriktad på motoralkoholer. Arbetet har i huvudsak haft karaktären av forskning och utveckling, främst rörande teknik för användning av motoralkoholer i traditionella motortyper och teknik för inhemsk produktion av motoralkol-

holer. Finansiering av verksamheten har huvudsakligen skett via det stat-

liga energiforskningsprogrammet. Ca 60 milj. kr. har hittills anslagits inom ramen för detta program.

Under de senaste åren har också bedrivits arbete av utredningskaraktär rörande alternativa drivmedel. Arbetsgruppen för blyfri bensin har i betänkandet (Ds Jo 1979: 11) Bensin utan bly behandlat möjligheterna att ersätta

bly i bensin med bl. a. motoralkoholer. Bilavgaskommittén (Jo 1977:8) har genom tilläggsdirektiv (Dir. 1979: 29) fått i uppdrag att föreslå de åtgärder som behövs för att en övergång till blyfritt bränsle skall kunna genomföras. Oljeersättningsdelegationen (1 1979:01) (OED), har utarbetat ett förslag till strategi för införande av alternativa drivmedel. Etanolutredningen (Jo

1979: 05) har studerat förutsättningarna för tillverkning av etanol ur främst sockerbetor och andra jordbruksprodukter.

Riksdagen har nyligen uttalat (NU 1979/80: 35, rskr 1979/80: 234) att det är nödvändigt att det arbete som f.n. bedrivs inom området kan leda fram till att alternativa drivmedel med det snaraste införs i Sverige. Ett program härför bör enligt uttalandet utan dröjsmål upprättas i anslutning till de utredningar och den övriga verksamhet som pågår inom området.

Riksdagen har nyligen även uttalat (JoU 1980/81: 14, rskr 1980/81:137)

att snara och verkningsfulla åtgärder bör vidtas mot bilavgasernas hälsooch miljöeffekter. Därvid framhålls att det är angeläget att åtgärderna för

att minska bilavgasernas miljöstörningar genomförs samtidigt med införande av alternativa drivmedel och att övergång till oblyad bensin sker senast i detta sammanhang. Riksdagen framhöll att den tidplan som arbetsgruppen för blyfri bensin har angivit bör vara utgångspunkt för regeringens bedöm-

ning härvidlag. . OED:s förslag till introduktionsplan återfinns i rapporten (Ds I 1980: 19)

Introduktion av alternativa drivmedel. En sammanfattning av rapporten jämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 1.8.

Enligt OED kan på lång sikt flera olika möjligheter att ersätta olja komma fram. Dessa nya möjligheter kan bestå av såväl andra drivmedel

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 207

som nya typer av motorer. Mycket stora utvecklingsinsatser görs inom

båda dessa områden i de stora industriländerna. Det är enligt delegationen inte möjligt att f.n. göra några säkra förutsägelser om vilket alternativt drivmedel som på sikt kan komma att bli internationellt dominerande.

OED anser emellertid att målmedvetna och samordnade insatser trots

denna osäkerhet bör vidtas med inriktningen att oljeberoendet inom transportsektorn skall kunna minskas redan under 1980-talet. Det mest realis-'

tiska alternativet i detta perspektiv bedöms vara metanol. Metanol har också fördelen att ha en långsiktligt mycket stor utvecklingspotential i form av 100-procentigt metanolbränsle samtidigt som betingelser för pro-

duktion baserad på inhemska råvaror kan finnas i ett längre perspektiv.

OED anser mot denna bakgrund att statsmakterna snarast bör ta ställ-

ning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. Detta ställningstagan-

de bör enligt OED:s mening innebära principiellt val av metanol som huvudlinje, beslut om och genomförande av ytterligare detaljutredningar

samt försök och förberedande introduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fultföljande, modifiering eller avbrytande av metanolinförandet kan fattas. Metanolen föreslås bli kompletterad med etanol allt efter tillgång. Delegationen framhåller dock att det f.n. inte finns förutsättningar för

att göra en säker ekonomisk kalkyl av effekterna av en metanolintroduk-

tion. Därför föreslås fortsatt utvecklingsarbete och också konkreta åtgärder med inriktning på en introduktion för att ge underlag för en närmare

precisering av kostnaderna.

I rapporten redovisas förslag till en etappvis plan för introduktion av metanol. För att skapa en metanolmarknad och bygga upp ökad svensk kunskap om inköp och praktisk hantering av metanol bör, enligt förslaget,

inledningsvis inriktningen vara att en inblandning av 152 metanol i bensin skall ske. Därvid erhålls ett s.k. M1S-bränsle. OED framhåller att denna inblandning knappast är motiverad i sig själv utan måste ses i perspektivet av ett mer omfattande metanolutnyttjande på längre sikt. Knappt 200000

m” bensin per år bedöms kunna ersättas ungefär år 1990 genom cen sådan

inblandning.

Etapp I av introduktionsplanen föreslås omfatta distributionsförsök,

förhandlingar om metanolimport, utredningar om kostnaderna för anpass-

ning av raffinaderi-, lagrings- och distributionssystemen liksom för anpass-

ning av fordonen, ytterligare miljöundersökningar, utarbetande av bränsle-

specifikationer, fordonsföreskrifter och styrmedel samt förhandlingar om

frivilliga överenskommelser rörande anpassning till MIS-bränsle av distributionssystem och fordon. Etapp I föreslås vidare innehålla arbete inriktat

på framtida drift med M100-bränsle, bl.a. intensifierat utvecklingsarbete

av motorer för drift med detta bränsle, fortsatt projektarbete rörande metanolproduktion baserad på förgasning av kol och restoljor samt arbete för en demonstrationsanläggning m.m. för förgasning av torv och ved. I

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 208

etappen föreslås också ingå utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter och därefter eventuellt byggande av försöksanläggningar för cetanolframställning.

Etapp 2. som av OED föreslås starta år 1982, innebär att ytterligare bindningar för införande av bensin med 15: metanol görs. I etappen ingår beslut om bränslespeciftkation för blandbränslet och om fordonsföreskrifter och styrmedel. Beslut om etapp 2 innebär att mer omfattande investeringar för anpassning till ett blandbränsle mäste ske, bl. a. i raffinaderi-, lagrings- och distributionssystemen.

Remissinstanserna understryker i allmänhet att åtgärder mäste vidtas för att skapa en tryggare drivmedelsförsörjning på sikt och för att förbättra beredskapen inom området. Många anser att oljeersättning inom denna sektor är mycket angelägen medan några remissinstanser är av uppfattningen att oljeersättning inom transportsektorn ej får kosta mer än oljeersättning inom andra sektorer.

De flesta remissinstanser delar OED:s uppfattning att metanol är det alternativa drivmedel som nu bör väljas. Bl. a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges Kemiska Industrikontor framhåller dock att etanolen har vissa viktiga fördelar. Bl.a. nämnden för energiproduktionsforskning anser det angeläget att betydande arbete även fortsättningsvis ägnas andra alternativ, t.ex. syntetisk bensin.

Huvuddragen i OED:s förslag till introduktionsplan tillstyrks av många remissinstanser. Betydande tveksamhet redovisas dock när det gäller bindande beslut om introduktion. Bla. statens industriverk, Svenska Petroleuminstitutet och de motororganisationer som har yttrat sig avstyrker att ett våterkalleligt introduktionsbeslut fattas nu. Många remissinstanser anser det nödvändigt med en mer långtgående samordning än vad OED har föreslagit med utvecklingen av utnyttjande av alternativa drivmedel i andra europeiska länder. En mer markerad satsning på utveckling av M100motorer förordas av bl.a. styrelsen för teknisk utveckling och statens naturvårdsverk.

Den första etappen av OED:s förslag till introduktionsplan har till viss del redan inletts. Bl.a. har, enligt vad jag har erfarit, förhandlingar om framtida leveranser av metanol bedrivits mellan svenska och norska företag. Förhandlingarna har syftat till att säkra långsiktiga leveranskontrakt för metanol, framställd ur naturgas från norska delen av Nordsjön. Under hösten 1980 startades vidare ett omfattande försök med distribution, hantering och använding av eu MIS-bränsle. Omkring 1000 fordon och 17 bensinstationer deltar i försöket som skall pågå under tre år.

OED genomför f.n. en utredning om kostnaderna för anpassning av distributionssystemet till ett bränsle innehållande motoralkoholer. Enligt vad jag har erfarit föreligger en preliminär beräkning av kostnaderna för att utforma distributionssystemet så att ett MIS-bränsle kan användas. Investeringskostnaden härför beräknas bli ca 750 milj. kr. varav större delen faller på bensinstationerna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 209

Etanolutredningen har i betänkandet (Ds Jo 1980: 7) Etanol ur jordbruks-

produkter redovisat de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för produktion av etanol ur sockerbetor och andra produkter. En sammanfatt-

ning av rapporten jämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 2.11.

Utredningen bedömer det vara möjligt att producera ca 400000 m" etanol per år ur sockerbetor och spannmäl vid slutet av 1980-talet utan att livsmedelsproduktionen påverkas. Produktionskostnaden beräknas till

2:20—2: 50 kr. per liter under förutsättning att priset på råvaran sätts så att

jordbruksprisregleringen inte påverkas. Etanol skulle därmed räknat per energienhet kosta ca 4056 mer än importerad metanol gjord på naturgas. Utredningen konstaterar att ekonomiska förutsättningar f.n. saknas för användning av etanol som drivmedel i större skala. Utredningen framhåller dock att prisrelationerna på sikt kan komma att förändras till cetanolens fördel. Etanolen bedöms ha betydande potentiella möjligheter som drivmedel och kemiråvara. Utredningen anser det därför vara angeläget med en utökning av etanolproduktionen i landet. Vidare framhålls att möjligheterna att exportera teknik inom området bör tas till vara. Utredningen betonar också att ny teknik bör provas i prototyp- och demonstrationsanläggning-

ar.

Kapitalbehovet för uppförande av produktionsanläggningar för att nå den produktionsnivå som bedöms vara möjlig. dvs. ca 400000 m? etanol per år. uppskattas till ca I miljard kr. Utredningen framhåller att storleken av den framtida produktionen bör bli beroende av erfarenheterna från den inledande produktionen.

Många remissinstanser är positiva till utredningens förslag att etanolpro-

duktionen bör utökas. De flesta remissinstanser delar därvid utredningens förslag att erfarenheter från de inledande försöken bör avvaktas innan ställning tas till produktionens omfattning. Några remissinstanser, bl.a. statens industriverk, anser att man av kostnadsskäl inte bör bygga anläggningar för etanolproduktion.

För egen del vill jag anföra följande beträffande introduktionen av alternativa drivmedel. Det nästan totala beroendet av olja inom transportsektorn skapar en otrygg försörjningssituation f.n. Det krävs därför att åtgärder vidtas för att skapa en tryggare drivmedelsförsörjning.

Först vill jag därvid nämna den möjlighet som ligger i en utveckling av de svenska raffinaderierna så att andelen bensin som framställs ur en viss mängd råolja ökar. Jag har tidigare berört denna fråga. Som jag tidigare har nämnt har investeringar gjorts i raffinaderierna I exempelvis Förenta staterna så att bensinutbytet ur en viss mängd räolja där är i genomsnitt nära tre gånger så stort som vid raffinering i Sverige. En anledning härtill är att den amerikanska marknaden i förhållande till den svenska har efterfrågat de lättare oljeprodukterna, dvs. bensin och dieselolja. i betydligt större utsträckning än de tyngre produkterna. En liknande utveckling har börjat i Västeuropa, där utbyggnad av flera raffinaderier med bl. a. krackningsan- 15 Riksdagen 1980i81. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 210

läggningar f.n. sker. Utvecklingen av den svenska energianvändningen gör att en allt större andel lätta produkter kommer att efterfrågas även här. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 7.1) finns det av detta skäl anledning att överväga vilka åtgärder som erfordras för att trygga försörjningen av drivmedel till den svenska marknaden.

Möjligheterna att införa s.k. alternativa drivmedel, dvs. andra drivmedel än bensin och dieselolja utvunna ur råolja. är begränsade på kort och medellång sikt. BI. a. distributionssystemets utformning i Sverige och bi-

larnas livslängd gör att en omställning till ett nytt drivmedel kräver avsevärd tid. Det förhållande att den svenska: bilmarknaden är en liten del av

den internationella bilmarknaden har också betydelse härvidlag. Av dessa

skäl kan inte någon mer betydande oljeersättning uppnås inom denna

sektor till år 1990.

Strävan att utveckla och införa alternativa drivmedel är emellertid inte främst betingad av den oljeersättning som kan uppnås under en tioårsperi-

od. Motivet är i stället dels att den långa omställningstiden för att introdu-

cera alternativa drivmedel gör att utvecklingen måste inledas tidigt, dels

att en introduktion av sådana drivmedel kan medverka till att höja försörjningsberedskapen inom drivmedelsområdet. En förutsättning för det sist-

nämnda är dock att introduktionen sker på ett sådant sätt att denna aspekt

beaktas. Ett annal motiv är att förbättringar från miljösynpunkt kan erhål-

las. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till en introduktionsplan för alternativa drivmedel som är utformad med utgängspunkt i dessa motiv. Jag har samrätt med chefen för jordbruksdepartementet när det gäller miljöfrågor och frågor om framställning av etanol samt med cheferna för handels- och industridepartementen beträffande beredskaps- resp. forsknings- och utvecklingsaspekterna på introduktionsplanen.

Vid utformningen av förslaget till introduktionsplan har jag beaktat att

det pågår en omfattande utveckling av alternativa drivmedel i världen och

att det f.n. inte kan avgöras vad denna utveckling kommer att resultera i.

En plan för introduktion av alternativa drivmedel måste därför i nuvarande skede utformas så att inte alltför långtgående bindningar till en enda

utvecklingslinje görs.

Den plan som jag ämnar föreslå skiljer sig något från OED:s förslag genom att större vikt läggs vid utveckling och användning av motorer för drift med ett bränsle bestående av enbart motoralkoholer.

I likhet med OED och flertalet remissinstanser anser jag att det alterna-

tiva drivmedel som f.n. kan bedömas vara lämpligast för introduktion i Sverige är metanol. Jag har då beaktat förutsättningarna för att tämligen

snabbt införa ett nytt drivmedel, de beräkningar som har gjorts av kostna-

derna för metanol i förhållande till andra alternativa drivmedel, möjlighe-

terna att erhålla en trygg försörjning under 1980- och 1990-talen och möjligheterna att på lång sikt tillverka metanol ur inhemska råvaror.

OED konstaterar i sin rapport att etanol är dyrare än metanol gjord på

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 211

naturgas och att en utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter bör

göras. En sådan utvärdering har gjorts av etanolutredningen som bekräftar dessa prisrelationer mellan etanol och metanol. Utredningen påpekar dock att vissa faktorer kan motivera ett högre pris på etanol, t. ex. det förhållande att inhemska råvaror används. Utredningen framhåller också att det är nödvändigt att tillämpa och pröva ny teknik för etanoltillverkning i s.k. prototyp- och demonstrationsanläggningar.

Jag delar uppfattningen att de höga kostnader som tycks vara förenade med framställning av etanol gör att någon omfattande användning inte kan komma till stånd f.n. Fmellertid kan etanol tidigare än metanol tillverkas av förnybara råvaror. Vidare kan prisrelationerna mellan etanol och me-

så att bättre förutsättningar att utnyttja etanol erhålls. Det är därför angelä-

get att ett fortsatt utvecklingsarbete bedrivs inom detta område.

Mina förslag i det följande kommer att behandla introduktion av främst metanol. Förslagen är dock av sådan karaktär att de i stor utsträckning kan gälla också etanol. Det är enligt min uppfattning angeläget att även etano- Ien beaktas i det kommande arbetet, så att det finns möjlighet att utnyttja etanol som drivmedel om de ekonomiska förutsättningarna skulle komma att finnas.

Det långsiktiga målet är enligt OED att ett drivmedel bestående av 100246

metanol, skall utnyttjas. Delegationen föreslår därför dels att motorer för

användning av detta drivmedel skall utvecklas, dels att en inblandning av metanol i bensin skall göras, bl. a. för att erfarenhet av metanolanvändning skall erhållas.

Några remissinstanser. bl.a. delegationen för cnergiforskning och statens naturvårdsverk, framhåller dock att det finns skäl som talar för ett forcerat införande av M100-bränsle i begränsade s.k. fordonsflottor som ett alternativ till strategin byggd på blandbränsle följt av M 100. Jag delar denna uppfattning.

Genom att intensiftera utvecklingen av motorer för M/00-drift och utnyttja dem i geografiskt och på annat sätt begränsade fordonsflottor skulle vi enligt min bedömning kunna ta ett första steg mot en mera omfattande användning av metanol som drivmedel. En introduktion av metanol i

begränsade flottor skulle ge den erfarenhet och kunskap som behövs för det fortsatta arbetet. Samtidigt bör kostnaderna för omställning m.m.

kunna begränsas under de första skedena av introduktionen, om den sker

på detta sätt. Jag ser det senare som viktigt för att tillgodose det krav på flexibilitet som, enligt min uppfattning, på nuvarande stadium mäste ställas

på en introduktionsplan för alternativa drivmedel. En introduktion utformad enligt denna modell skulle vidare snabbare kunna ge beredskapsfördelar genom att vissa fordon, t.ex. utryckningsfordon. distributionstordon

och kollektivtrafikfordon, skulle kunna bli helt oberoende av importerad olja. Sådana beredskapsfördelar erhålls inte vid blandbränsledrift, då ju

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet tt [EE

fordonen fortfarande är beroende av betydande mängder bensin eller dieselolja. Denna aspekt bör enligt min mening tillmätas vikt vid utformning-

en av introduktionsplanen. Jag vill dock framhålla att de positiva bered-

skapseffektena av en introduktion av alternativa drivmedel erhålls först på något längre sikt. Den nuvarande beredskapsplaneringen. som främst grundas på ett utnyttjande av gengasmotorer, påverkas således inte f.n.

Ett starkt skäl för att välja denna modell för introduktion av metanol är också de miljöfördetar som kan erhållas. Som naturvårdsverket har fram-

hållit är M 100-bränsle ett från miljö- och hälsosynpunkt betydligt fördelaktigare bränsle än bensin eller blandbränsle. t.ex. MIS-bränsle. Utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider blir lägre men utsläppen av aldehyder blir större än vid blandbränslen. Förutsättningar finns att vid M100drift använda avancerad avgasrening och därmed eliminera aldehvdutsläppen.

För att påskynda utvecklingen av motorer för drift med M100-bränsle

fordras en utökad statlig forsknings- och utvecklingssatsning i samarbete

med de svenska motorfabrikanterna. Chefen för industridepartementet behandlar denna fråga i det följande tkapitel 15). Han kommer därvid att redovisa att han avser att ta upp överläggningar med de svenska biltillverkarna om förutsättningarna för en gemensam utvecklingssatsning. Sedan utvecklingsläget har klarnat kan en statlig upphandling av fordon och motorer avsedda för drift med M100-bränsle bli aktuell. Stöd från den nyligen inrättade oljeersättningsfonden kan erhållas för sådan verksamhet. I utvecklingsarbetet bör, som jag tidigare har framhållit. även etanol beaktas om de ekonomiska förutsättningarna härför skulle komma att finnas.

De fordon som i första hand bör komma i fråga för drift med M100bränsle är sådana som ingår i flottor med begränsad geografisk rörlighet. T.ex. har statens vägverk I remissyttrande över OED: s förslag framhällit att verket är positivt till att utnyttja fordon med motorer för drift med M100-bränsle. Jag har erfarit att också postverket är intresserat härav. Liknande möjligheter bör finnas vid andra statliga och kommunala verk och bolag. Vidare bör utnyttjas fordon där det frän miljösynpunkt är

angeläget att ett renare bränsle kommer till användning. t.ex. bussar och

taxibilar i storstäderna. Enligt vad jag har erfarit kommer OED att i det fortsatta arbetet närmare utreda vilka flottor som i första hand kan komma

i fråga för drift med M 100-bränsle. .

Den tunga vägtraliken baseras i Sverige liksom i större delen av världen

på dieselmotordrift. De tyngsta fordonen har numera genomgående s.k.

turboladdade motorer. Från beredskapssynpunkt har detta ökat vår sår-

barhet. eftersom en turboladdad motor inte kan drivas med gengas utan att

turboladdningen tas bort, varvid motoreffekten sänks kraftigt. För att i

någon mån bredda drivmedelsbasen för motorer av denna typ har vid AB

Volvo utvecklats en dieselmotor med dubblerat bränslesystem. Under drift tillgodoses motorns energibehov huvudsakligen med metanol medan

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 213

tomgångseffekten upprätthålls med dieselbrännolja. Bussar med denna typ av motor prövas f.n. av Storstockholms Lokaltrafik AB.

Jag räknar med att kunna återkomma till frågan om cv. särskilda åtgär-

der för att säkra den tunga trafikens drivmedelsförsörjning sedan ytterligare erfarenhet har vunnits av tvåbränslesystemet och sedan vissa studier har genomförts vad gäller inriktningen av utvecklingsarbete på en M100-

motor. Jag övergår nu till att behandla frågor om hlundbränslen. Som OED har

visat är det bränsle som i första hand bör komma i fråga bensin med 1596 metanolinblandning. s.k. MI15-bränsle. Om etanol utnyttjas kan en in-

blandning upp till 2244: ske. MI1S-bränsle fordrar anpassning av bilarnas konstruktion för att kunna

användas utan problem. Dels måste detaljer i bränslesystemet bytas då

vissa material som idag används inte tål högre halter av framför allt

metanol. Vidare måste motorns förgasare eller insprutningssytem anpassas till det nya bränslet för att körbarhets- och kallstartsproblem skall undvikas och för att bl.a. avgasreningskraven skall klaras. Om nya bilar anpassas till MIS-bränsle blir utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider I stort sett desamma som vid bensindrift. Utsläppen av formaldehyd ökar dock. Ett införande av ett MIS5-bränsle nu skulle innebära ett ytterligare avsteg från gemensamma europeiska bestämmelser för bilar. Bilindustrins möjligheter att klara ytterligare svenska särbestämmelser bör under-

sökas noggrant innan sådana införs.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till att osäkerhet råder bl.a.

beträffande utvecklingen av alternativa drivmedel i andra länder bör en

allmän omställning av fordonen till ett blandbränsle inte ske f. n. Ett annat skäl är. som jag har redovisat i det föregående. att mycket betydande kostnader för att ställa om distributionssystemet skulle uppstå. Ytterligare ett skäl är att förslagen från bilavgaskommittén bör avvaktas.

. Jag delar således den uppfattning som har framförts av flera remissin-

stanser, bl.a. statens industriverk och nämnden för energiproduktionsforskning, att bindande beslut om introduktion av ett blandbränsle vid en

viss tidpunkt inte bör fattas nu. Underlaget för ett så långtgående beslut

med betydande ekonomiska konsekvenser är f.n. otillräckligt.

Som flera remissinstanser har framhällit är det vidare angeläget att en samordning på detta område kan ske med utvecklingen i andra europeiska länder, främst i Förbundsrepubliken Tyskland. Jag har tidigare redogjort för de omfattande försök rörande M100- och MI5S-bränslen som pågår i

detta land. Försöken väntas pågå till år 1982, vilket är ungefär lika länge

som det svenska försöket med distribution och användning av ett MIS-

bränsle beräknas pågå. BI.a. resultatet av dessa försök bör enligt min

mening avvaktas innan bindande beslut om introduktion av ett blandbränsle fattas. Det finns också anledning att ytterligare utreda bl. a. miljöaspekterna vid en övergång till blandbränsledriftt.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 214

Den omfattande satsning på utveckling och introduktion av motorer för

drift med M100-bränsle som jag har föreslagit kommer enligt min uppfatt-

ning att ge den kunskap och erfarenhet som behövs för det fortsatta

arbetet. Därmed bortfaller i viss mån motivet för en satsning på introduk-

tion av blandbränsie, som enligt OED bör införas för att ge sådan erfaren-

het. Jag finner det emellertid angeläget att arbetet i den första etappen av

OED:s introduktionsplan drivs vidare. Motivet härför är dels att möjlighet då kan finnas till en introduktion av metanol genom både M100- och M15-

bränsle, dels att en kompletterande introduktionsstrategi finns att tillgå om

utvecklingen och införandet av motorer för drift med M100-bränsle skulle

möta problem som inte nu kan förutses. Jag finner således att under åren 1981—82 bör detaljerade utredningar

om bl.a. anpassning av distributionssystem och fordon bedrivas, varvid

bl.a. kostnaderna härför bör klarläggas närmare. Det pågående distribu-

tionsförsöket är av stort värde för att ge erfarenhet. I det fortsatta arbetet bör vidare utformas förslag till bränslespecifikation. fordonsföreskrifter och styrmedel.

OED har inte tagit ställning till frågan om blyhalten i ett framtida bland-

bränsle. Bensinen i Sverige är f.n. lågblyad, dvs. den innehåller 0.15 g bly per liter. Frågan behandlas av flertalet remissinstanser, bl.a. av statens

naturvårdsverk, som anser att ett M1S-bränsle bör vara blyfritt. bl.a. för att avancerad avgasreningsteknik skall kunna utnyttjas i framtiden. Sveri-

ges bilindustri- och bilgrossistförening m.fl. organ med anknytning till

motorbranschen anser att utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland är av avgörande betydelse i denna fråga. Skulle man i detta land välja att

introducera ett lågblyat MIS-bränsle krävs enligt föreningen att Sverige

gör detsamma om inte väsentliga extrakostnader, handelspolitiska konsekvenser och större otrygghet i drivmedelsförsörjningen skall uppstå.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Det finns starka skäl som talar för att ett MIS-bränsle ej bör innehålla blvtillsatser. Därigenom skulle en ytterligare sänkning av blyvutsläppen från trafiken kunna åstadkommas, samtidigt som möjlighet skapas för att senare införa långtgående avgasrening, t.ex. s.k. katalytisk avgasrening som förutsätter bensin utan bly.

Emellertid föreligger som jag tidigare har nämnt ett betydande behov av

samordning med andra europeiska länder för att en omställning till ett

M1S-bränsle skall kunna genomföras till rimliga kostnader, för att trafik

över stalsgränserna skall kunna ske obehindrat etc. Om enbart Sverige skulle utnyttja ett bränsle utan blytillsatser skulle vi hamna i en besvärlig situation, eftersom vi då skulle behöva dels utveckla och använda en annorlunda basbensin, dels utforma fordonen speciellt för den svenska marknaden. Innan närmare beslut har fattats om vilken inriktning som skall väljas i de i sammanhanget betydelsefulla länderna bör därför de båda alternativ som jag har nämnt studeras under den första etappen av OED:s

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet ta VA

introduktionsplan. BI. a. bör specifikationer utarbetas för båda bränslena.

Jag räknar med att det till år 1983 skall finnas ett bättre underlag för vidare beslut i frågan. Då väntas också resultat föreligga av arbetet inom bilavgaskommittén. Naturvårdsverket har också berört frågan om omställning till blandbränsledrift av fordon som inte har utrustats och ställts in för detta bränsle.

Verket framhåller att dagens förgasare är precisionsinstrument som inte kan förväntas komma att generellt fungera lika bra efter isärtagning och utbyte av delar i ordinär verkstadsmiljö som vid serieproduktion av förgasare. Därmed finns enligt verket risk för att avgasutsläppen ökar efter en

omställning. Det finns enligt verket också risk för att motorerna då kom-

mer att justeras så att ett mindre luftunderskott än vid bensindrift erhålls

liksom för att vissa bilar som ställts in för M15-drift skulle köras på bensin i

vissa situationer. Därmed skulle högre föroreningsutsläpp och även högre

drivmedelsförbrukning erhållas, Verket avräder mot denna bakgrund bestämt från en allmän introduktion av M15-bränsle i befintlig bilpark.

Dessa aspekter är enligt min mening väsentliga för utformning och

bedömning av en M15-introduktion. Ett sådant blandbränsle bör självfallet inte införas på ett sådant sätt att det därigenom skulle föreligga allvarlig

risk för att föroreningsutsläppen skulle öka och även för att drivmedelsför-

brukningen skulle öka. I det fortsatta arbetet bör därför dessa frågor

närmare klarläggas.

Jag räknar med att det organ som skall leda arbetet med introduktions-

planen kommer att nära samarbeta med statens naturvårdsverk när frågor

rörande miljöeffekter av alternativa drivmedel behandlas.

Låginblandning av metanol och etanol. dvs. inblandning till ca 5 96,

bedöms inte medföra behov av omställning. Den ringa inblandningsgraden

gör emellertid att oljeersättningseffekten blir liten. Läginblandning kan dock vara en möjlighet att under i första hand ett inledningsskede ästadkomma en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på motoraltkoholer. En förutsättning skulle därmed finnas för att så snart som möjligt starta produktion i begränsad omfattning av motoralkoholer, vilket skulle kunna vara värdefullt för att bl. a. utveckla produktionsmetoderna.

Det är f.n. inte helt klarlagt vilken inblandningsgrad som man utan omställning kan använda i drivmedel för fordon som säljs i Sverige. Det är

också osäkert vid vilken inblandningsprocent som mer omfattande omställning av distributionssystemet behöver vidtas. Särskilt metanol har korroderande verkan i cisterner och drivmedelstankar av nuvarande utformning. Jag räknar med att utredningsarbetet under etapp I skall ge ett bättre underlag för att bedöma denna fråga. Då bör också miljöaspekterna

vid användning av ett drivmedel med låginblandning av motoralkoholer klarläggas närmare.

Enligt vad jag har erfarit är Oljekonsumenternas förbund (OK) berett att pröva låginblandning av etanol inom en begränsad del av sitt distributions-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 216

område. Verksamheten skall enligt planerna baseras på produktion av ca

6000 m? etanol per år i en försöksanläggning. En sådan introduktion av bensin med läginblandning av etanol skulle kunna ge värdefulla erfarenheter för det fortsatta arbetet samtidigt som en viss oljeersättning skulle ske. Det vore mot denna bakgrund värdefullt om den planerade verksamheten kom till stånd. Jag återkommer i det följande till produktionen av etanol.

Sammanfattningsvis föreslår jag således en introduktionsplan för alternativa drivmedel bestående av dels en omfattande och kraftfull satsning på utveckling och införande av fordon för drift med M100-bränsle. dels en

intensifierad verksamhet för att närmare klarlägga förutsättningarna för en introduktion av blandbränsle, bl. a. genom praktiska prov med användning av blandbränsle. Jag räknar med att regeringen kan äterkomma med en

redovisning av det arbete som har bedrivits och med förslag till fortsatt inriktning senast under år 1983.

Den introduktionsplan för alternativa drivmedel som jag har föreslagit bör enligt min bedömning kunna medföra en oljeersättning år 1990 om 1-3

TWh per år.

För att genomföra den plan jag har föreslagit krävs förutom insatser för utveckling av nya motorer också förstärkta utrednings- och myndighetsre-

surser. Jag kommer i det följande tkapitel 11) att föreslå att en ny energi-

myndighet bildas. En viktig uppgift för denna myndighet blir att verka för

utveckling och introduktion av alternativa drivmedel. Myndigheten kommer naturligen att få ansvaret för att närmare planera och leda genomfö-

randet av den introduktionsplan som läggs fast. I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas har OED ansvaret för denna verksamhet. Delegationen kommer att få utökade scekretariatsresurser härför. Enligt vad jag har

erfarit kommer delegationen inom kort att bilda en särskild arbetsgrupp för dessa frågor.

En betydande resurs inom detta område utgörs av Svensk Metanolutveckling AB (SMAB)J. som ägs av Studsvik Energiteknik AB (80 0). Svenska Petroleum AB (10 Z:) och Volvo Energi AB (10 2). Bolaget. som bildades år 1975, har i det tidiga inledningsskede. som vi har befunnit oss i på detta område, svarat för varierande arbetsuppgifter rörande alternativa

drivmedel. När nu en introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fast

samtidigt som en väsentlig förändring sker av myndighetsorganisationen

på energiområdet är det naturligt att SMAB:s insatser koncentreras till sådana uppgifter, där bolagets arbetsformer och kompetens kan utnyttjas

bäst.

SMAB bör kunna åta sig att genomföra försök och tekniska utredningar.

som ingår i introduktionsplanen och i energiforskningsprogrammet. Bolagets verksamhet bör därvid gälla utredningsarbete rörande främst utveck-

ling och anpassning av motorer. Därmed utnyttjas den fördel som det

innebär att en svensk motortillverkare ingår bland bolagets ägare. SMAB bör också kunna delta med teknisk expertis i utrednings- och utvecklings-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 217

arbete rörande produktion av motoralkoholer. För bolagets basverksam-

het finns, som chefen för industridepartementet närmare kommer att redovisa, en av regeringen godkänd plan för åren 1979—1981. Jag räknar med

att bolaget för de närmast följande åren kommer att redovisa en motsvarande plan, så utformad att verksamheten inriktas på att stödja genomförandet av introduktionsplanen för alternativa drivmedel och på att genomföra insatser inom energiforskningsprogrammet som chefen för industridepartementet strax kommer att föreslå. Jag har i denna fråga samråtl med

honom.

Jag övergår nu till att behandla frågor om försörjning med motoralkoholer. På medellång sikt måste de mängder metanol, som kommer at

behövas för användning i Sverige, importeras eller framställas i landet ur importerade råvaror, främst kol eller s.k. restoljor från raffinaderierna.

Vid eventuell import bör med hänsyn till försörjningstryggheten främst

metanol framställd av naturgas, som på ett försörjningstryggt sätt kan

erhållas från närliggande områden, komma i fråga. Som jag tidigare har nämnt har förhandlingar inletts mellan svenska och norska företag om

framtida leveranser av metanol.

Enligt vad jag erfarit kan ytterligare framställning av metanol bli aktuell

vid mitten av 1980-talet genom tillkomst av ytterligare en produktionsenhet vid en nuvarande metanolanläggning i Holland. Produktionen baseras på naturgas som transporteras i rörledning från norska delen av Nordsjön. Om ilandföring av naturgas i Norge kommer att ske torde viss produktion av metanol härav vara sannolik. En anläggning i Norge kan bli aktuell om

sju till åtta år.

De stora gasmängder som under senare tid har påträffats i Nordsjön gör

att metanol gjord på naturgas härifrån kan bli ett försörjningssäkert och

varaktigt alternativ. Jag vill dock framhålla att den prisutveckling, som har skett på naturgas under senare tid, har försämrat möjligheterna att utnyttja etanol som ersättning för bensin och dieselolja. Detta gäller särskilt med tanke på att omvandlingen till metanol sker med betydande energiförlus-

ter. De största möjligheterna att erhålla metanol till sådana priser att

metanol kan konkurrera med bensin och dieselolja torde finnas om framställning kan ske ur naturgas, som saknar annat primärt användningsområ-

de, t.ex. genom att den utvinns i områden där gasledningar saknas.

På längre sikt — enligt OED tidigast omkring år 1990 — kan det finnas möjlighet att framställa metanol ur inhemska råvaror. Under senare tid har möjligheterna till metanolframställning ur syntesgas framställd genom förgasning av ved och torv utretts. Några av de remissinstanser som har yttrat

sig över OED:s rapport påpekar att en konkurrens om vedråvaran mellan olika användarintressen kommer att uppstå i framtiden. Bl. a. delegationen för energiforskning framhåller de fördelar som skiffer har i förhållande till

ved och torv som råvara för metanolframställning.

Frågan om produktion av metanol ur inhemska bränslen är f.n. av

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 218

forsknings- och utvecklingskaraktär. Frågan har under tämligen lång tid inget samband med försörjningen av metanol för användning i Sverige.

Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag att redovisa

de förslag, som har kommit fram i fråga om ytterligare utvecklingsinsatser rörande teknik för produktion av drivmedel ur inhemska bränslen. I flera länder, bl.a. i Förbundsrepubliken Tyskland, har ett omfattande arbete bedrivits för att utveckla metoder för förgasning av fasta bränslen. Ett nära samarbete med dessa länder bör därför eftersträvas.

Etanol har f.n. de bästa förutsättningarna för produktion ur inhemska råvaror. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för etanolproduktion ur sockerbetor och andra produkter har, som jag tidigare har redovisat, behandlats av etanolutredningen. Utredningen framhåller att storleken av den framtida etanolproduktionen bör bli beroende av erfarenheterna

från inledande produktion av etanol. Flertalet remissinstanser delar denna uppfattning. Det kan således vara motiverat att uppföra en prototyp- och

demonstrationsanläggning för framställning av etanol, om den teknik som

skall användas bedöms kunna medföra väsentliga minskningar av kostnaderna, så att produktionen på sikt blir lönsam. Av stort intresse är härvid

det s.k. Skaraborgsprojektet, som skulle kunna medföra en produktion av ca 6000 m? etanol per år. Som jag tidigare har redovisat är OK berett att utnyttja ctanolen genom att blanda den i nuvarande kvalitet för s.k. regularbensin. Frågor om stöd till en anläggning av detta slag prövas av

delegationen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Etanolutredningen har även studerat möjligheterna att bygga om det

nedläggningshotade sockerbruket i Karpalund för etanolproduktion. Jag konstaterar att Svenska Sockerfabriks AB i sitt remissyttrande över utredningens betänkande har förklarat sig berett att utföra detaljprojektering av etanolproduktion vid denna anläggning.

Jag vill i sammanhanget erinra om de förändringar av uttagna skatter och avgifter på motoralkoholer som nyligen har vidtagits. Riksdagen beslöt i december 1980 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) att särskild beredskapsavgift inte skall erläggas för motoralkoholer. Motivet

härför är att det f.n. saknas skäl att beredskapslagra sådana drivmedel. Som en följd av denna åtgärd ändrades skatten på motoralkoholer till

sammanlagt 73 öre per liter, vilket är ungefär hälften av den skatt som erläggs för bensin. Det innebär att skatteuttaget på metanol, som per liter har hälften så stort energiinnehäll som bensin, blir detsamma som skatteut-

taget på bensin räknat per energiinnehäll.

Det förhållande att metanol och etanol har belagts med lika stor skatt per

liter innebär att den skatt som tas ut på etanol räknat per energiinnehåll är

ca 25 § lägre än skatten på metanol och bensin. Denna skillnad i beskattning skulle kunna vara motiverad av försörjningstrygghetsskäl om etanol

framställs i landet av inhemska råvaror och om dessa kan påräknas vid t.ex. avspärrning medan metanol importeras på ett sådant sätt att en lägre

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 219

grad av försörjningstrygghet erhålls. Hur försörjningen av motoralkoholer till en svensk marknad skall ske i framtiden är emellertid av naturliga skäl

ännu inte klarlagt. Det saknas därför f.n. närmare underlag för att ta

ställning till om den rådande skillnaden i beskattningen av metanol och etanol är energipolitiskt motiverad. Jag vill erinra om att kommittén (B 1979: 06) om beskattning av energi m. m. f.n. utreder möjligheterna att ge energibeskattningen en utformning. som ger bästa möjliga energipolitiska

styrfunktion. Enligt direktiven skall utredningen behandla även beskatt-

ningen av alternativa drivmedel. Det finns därför anledning att äterkomma till denna fråga när energiskatteutredningen har redovisat resulatet av sitt arbete. .

Jag övergår nu till att behandla andra utvecklingslinjer inom detta område. Stort intresse bland de alternativa drivmedlen tilldrar sig svntetisk bensin, som skulle kunna utnyttjas i befintliga distributions- och lagringssystem och i befintliga fordon utan större förändringar eller omställningar. Betydande arbete rörande framställning av syntetisk bensin bedrivs f. n.

på olika håll i världen. Exempelvis har man, som jag tidigare har nämnt, i

Nya Zeeland beslutat att uppföra en anläggning för framställning av tämligen stora mängder syntetisk bensin ur naturgas. Det arbete som pågår

inom detta område måste dock ännu betecknas som främst försöksverksamhet. Sävitt nu kan bedömas kan syntetisk bensin knappast vara kommersiellt tillgänglig i stor skala i Sverige förrän tidigast mot slutet av 1980-

talet.

Det förhållande att syntetisk bensin kan utnyttjas i befintliga fordon och distributionssystem utgör en väsentlig fördel för detta drivmedel. Detta

förhällande kan komma att motivera användning av syntetisk bensin framställd ur bl.a. metanol. Det finns därför stor anledning att inom ramen för

bl.a. energiforskningsprogrammet noga följa den internationella utvecklingen rörande framställning och användning av syntetisk bensin. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att föreslå utvecklingsinsatser härvidlag.

Motorgas, främst gasol, förekommer som drivmedel i flera länder. En

viss användning av motorgas har också börjat ske i Sverige, bl.a. som en följd av att skatten på gasol är lägre än skatten på bensin. Ett växande

utbud av motorgas kan förutses på världsmarknaden, bl. a. som en följd av att stora mängder gas erhålls vid utvinning i Nordsjön.

Jag ser den ökande användningen av motorgas som fördelaktig då den vidgar basen för vår drivmedelsförsörjning. Dessutom har motorgasen betydande fördelar från miljö- och hälsosynpunkt. Även om detta drivme-

del inte utgör något långsiktigt alternativ till bensin bör det betraktas som ett värdefullt komplement för att något öka vår försörjningstrygghet inom

drivmedelsområdet. Användning av motorgas torde av bl. a. distributionstekniska skäl främst komma att ske i fordonsflottor med begränsad geografisk rörlighet, 1. ex. fordon som bara används i storstadstrafik.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 220

På längre sikt kan bl. a. elfordon och vätgasfordon komma att användas. Viss försöksverksamhet med elfordon pågär f.n. vid bl.a. nägra statliga verk. Utvecklingen i andra länder inom dessa områden följs bl.a. inom ramen för det statliga energilorskningsprogrammet. Ett svenskt kunnande inom området kan komma att bli av betydelse. Det finns därför anledning alt se positivt på det arbete som sker inom bl. a. industrin härvidlag.

Jag har nu redovisat min syn på den roll som alternativa drivmedel bör

ha i energipolitiken under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår

att riksdagen godkänner den introduktionsplan för sådana drivmedel som jag har-redogjort för.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 221

8¶Värmeförsörjning

8.1 Inledning

Ungcfär 40 <£ av landets totala slutliga energianvändning går åt för att värma upp byggnader och tillgodose behovet av ventilation och varmvatten i byggnaderna. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av avgörande betydelse för den svenska cnergiförsörjningen.

Under senare år har leveranserna av fjärrvärme och el för uppvärmningsändamål ökat snabbt. Uppvärmning med enskilda oljepannor har minskat i omfattning men har fortfarande dominerande betydelse. Uppvärmning med ved- och fliseldade pannor har ökat men är fortfarande obetydlig i jämförelse med uppvärmning med oljeeldade pannor. Ungefär 64 2 av uppvärmningsbehovet täcks f.n. med enskilda pannor i vilka bränslet i helt dominerande grad utgörs av olja. Fjärrvärmen täcker 24 42

av uppvärmningsbehovet medan elvärmen svarar för resterande 12 46 (se

tabell 8.1). Ökningen av andelen fjärrvärme och elvärme sker dels genom övergång i befintlig bebyggelse från uppvärmning med enskilda oljepannor till uppvärmning med fjärrvärme och elvärme, dels genom att nytillkommande bebyggelse direkt ansluts till fjärrvärme eller elvärme. Fjärrvärmens marknadsandel i nybyggda flerfamiljshus har under senare år varit ca 60 £Z medan elvärmens andel i nytillkommande smähus har varit ca 65 4.

Övergången från olja till elvärme låg för några år sedan på en mycket låg nivå bl. a. av ekonomiska skäl samt på grund av osäkerhet om den framtida tillgången på elektrisk kraft. Det senaste året har de kraftiga prishöjningar-

na på olja samt resultatet av folkomröstningen medfört att övergången till elvärme har ökat.

Kommunernas möjligheter att finansiera fjärrvärmeutbyggnader var tidigare mindre tillfredsställande bl.a. beroende på kommunlånens korta amorteringstider i förhållande till fjärrvärmeanläggningarnas tekniska livslängd. Lånemöjligheterna har numera väsentligt förbättrats. Behovet av investeringsmedel kommer i framtiden att öka, bl; a. om det förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag senare skall återkomma till, genomförs. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.3) till frågan om finansiering av fjärrvärmeutbyggnader.

Med stöd av regeringens bemyndigade den 22 december 1977 tillkallades en kommitté (I 1977:11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA). Kommitténs främsta uppgift var enligt direktiven att belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra värmeproducerande och fossilbaserade elproducerande anläggningar för drift med fasta bränslen under normala förhållanden och att överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya eldningsanläggningar utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Kommittén

avlämnade i januari 1980 betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 222

bränslen. Betänkandet har remissbehandlats. En redogörelse för kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.9. Jag återkommer senare (avsnitt 8.2) till denna fråga.

Storstädernas värmeförsörjning är idag nästan helt grundad på olja. Användning av spillvärme från kärnkraftverken har i flera omgångar utretts för Stockholms, Göteborgs och Malmös värmeförsörjning.

Våren 1979 utredde statens industriverk (SIND) Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. Utredningen som redovisades i rapporten (SIND 1979: 4) har remissbehandlats. En redogörelse för utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga U.10.

Under hösten 1980 har statens vattenfallsverk och Storstockholms Energi AB (STOSEB) på nytt studerat möjligheterna att använda värme från kärnkraftverket i Forsmark för Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. Resultatet har redovisats i utredningen Fjärrvärme från Forsmark (bilaga 1.t1). Utredningen visar att projektet bör vara tekniskt genomförbart och att ekonomin är fördelaktig jämfört med andra alternativ för Storstockholms värmeförsörjning.

Enligt vad jag har erfarit avser STOSEB och Forsmarks Kraftgrupp AB att ta upp förhandlingar om möjligheterna att utnyttja värme från kärnkraftverket i Forsmark. Under förutsättning att projektet kan genomföras på kommersiella grunder och de STOSEB-kommuner som berörs av projektet bestämmer sig för detta alternativ har jag inget att erinra mot att Storstockholms huvudsakliga fjärrvärmeförsörjning grundas på värme från Forsmark.

Jag är däremot av olika skäl tveksam till att på motsvarande sätt utnyttja kärnkraftverken i Ringhals och Barsebäck för Göteborgs- resp. Malmö- Lundregionens värmeförsörjning. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.5) till denna fråga.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 17 april 1980 tillkallades en kommitté (I 1980:05) om vissa frågor om elanvändning. elanvändningskommittén (ELAK). Kommitténs uppgifter var enligt direktiven att utarbeta förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse samt att ange hur elenergi kan användas för att spara olja utan att det uppstår läsningar till ett ökat elutnyttjande i framtiden.

Kommittén avlämnade sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och Olja i oktober 1980. Kommitténs förslag har remissbehandlats. En redogörelse för kommitténs förstag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.12. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av elvärme (avsnitt 8.5).

Den enskilda uppvärmningen är som jag tidigare har nämnt praktiskt taget helt baserad på olja. företrädesvis lätt eldningsolja. Fjärrvärmen är f.n. nästan helt beroende av tung eldningsolja.

Detta innebär sammantaget att oljeberoendet inom uppvärmningssektorn är nära 90 &Z. Ett så högt oljeberoende på ett område av central

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet tJ to pr

betydelse finner jag oacceptabelt. Att reducera detta beroende kommer att kräva ett långvarigt och målmedvetet arbete med insatser av varierande karaktär. Det är angeläget att dessa insatser inleds snarast och att arbetet koncentreras till åtgärder som redan under 1980-talet påtagligt kan minska oljeberoendet.

Ett sätt att minska oljeanvändningen inom uppvärmningsområdet är att spara energi. Jag har tidigare redovisat åtgärder i detta syfte. Chefen för bostadsdepartementet kommer scnare att lägga fram förslag om åtgärder för förbättrad energihushållning inom byggnadssektorn. Av väsentlig betydelse såväl från energiförsörjningssynpunkt som från miljösynpunkt är också att i snabb takt minska användningen av enskild oljepanna för

uppvärmning. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av

ELAK:s förslag (avsnitt 8.5).

Jag vill understryka att en övergång till fjärrvärme inte innebär någon väsentlig minskning av oljeberoendet, såvida inte värmetillförseln grundar sig på spillvärme, solvärme, utnyttjande av värmepumpar eller andra ener-

giråvaror än olja, t. ex. kol, torv eller flis. En lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle skulle kunna medverka till att påtagligt mins-

ka oljeberoendet inom fjärrvärmesektorn. Ett annat styrmedel är den

nyligen inrättade oljeersättningsfonden. Genom en kraftig satsning på

forskning, utveckling och demonstration av solvärmeanläggningar samt insatser för att introducera och sprida solvärmetekniken,. som jag senare (avsnitt 8.7) skall återkomma till. läggs en grund för ett framtida utnyttjande av solenergi för uppvärmningsändamål.

Jag grundar mina bedömningar av uppvärmningssektorns användning av olika bränslen och energislag på bl.a. det progrum för oljeersättning som

presenterats av oljeersättningsdelegationen (1 1979:01) och ELAK:s för-

slag.

Tabell 8.1 Nettoenergibehovet fördelat på uppvärmningsform, TWh

1979 1985 1990

högre lägre högre lägre använd- använd- använd- användnings- Nings- nings- nings-

Övrig uppvärmning 70 47—37 42—32 30-23 24—17

109 104 97 102 90

2 Solvärme till ett större belopp (0-1 TWh år 1985 och 1-2 TWh år 1990) ingår

under rubriken Fjärrvärme. Här redovisas enbart enskild soluppvärmning. " Varav drivenergi till värmepumpar, 3 TWh. ! Industrins byggnader ingår ej. frånsett den del som värms med fjärrvärme.

> Energibehovet exkl. omvandlingsförluster. Förlusterna it. ex. enskilda oljepannor ingår således ej.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 224

Jag har tidigare (avsnitt 4.6) redovisat de energianvändningsnivåer som jag anser rimliga att räkna med år 1985 och 1990. För uppvärmningssektorn!, bedömer jag att nettoenergibehovet”, fördelar sig på uppvärmningsform enligt tabell 8.1.

De intervall som anges speglar dels svårigheterna att bedöma utfallet av

besparingsåtgärderna och dels svårigheten att bedöma de olika uppvärm-

ningssättens andelar av den totala uppvärmningen.

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen vid den högre användningsnivån bedömer jag kunna tillgodoses enligt tabell 8.2. Jag har därvid räknat med

att värmeavtappning från Forsmark 3 kommer till stånd. Om så inte sker

ökar mängden olja och fasta bränslen i kraftvärmeverk och hetvattencentraler eller mängden elenergi för drift av värmepumpar.

Tabell 8.2 Värmeproduktion i fjärrvärmesystem, TWh

1979 1985 1990 Kraftvärmeverk

Olja 15.8 10 4

Fasta bränslen 0,5 2 14 Hetvattencentraler

Olja 11.7 l6—15 Y9—3

Fasta bränslen 0 7 8—-12 Värme frän kärnkraftverk = - y Övrig spillvärme. inkl.

Summa värmeproduktion Gnkl. distributionsförluster) 29,5 41 51

8.2 Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Som jag tidigare nämnt utförs i dag nästan alla eldningsanläggningar så att endast olja kan användas som bränsle. För att det skall vara möjligt att

genomföra det mycket ambitiösa programmet för oljeersättning som jag

tidigare (kapitel 6) har redogjort för måste större eldningsanläggningar utföras för andra bränslen än olja.

Mot denna bakgrund har inom industridepartementet, efter förslag från utredningen (1 1977: 11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA). utarbetats ett förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagförslaget tillställdes lagrådet genom lagrådsremiss etter beslut vid regeringssammanträde den 4 december 1980.

Förslaget, som lämnats utan erinran av lagrådet. bör föreläggas riksdagen och fogas till protokollet i detta ärende som bihang A. Utdrag ur

regeringsprotokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrunde bör fogas till

protokollet i detta ärende som bihang B och bihang C.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet LJ [NS tin

En av lagrådets ledamöter har ansett att lagförslagets straffbestämmelse bör utgå. För egen del anser jag dock i likhet med lagrådets övriga leda-

möter, att lagen bör innehålla en sådan bestämmelse. Som framgår av min anmälan vid lagrådsremissen ingår som ett viktigt led i oljeersättningspolitiken att eldningsanläggningar utförs så att annat bränsle än olja kan användas. Enligt den föreslagna lagen skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt

bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Grän-

sen mellan större och mindre anläggningar sätts vid en beräknad årlig bränsleförbrukning om 180 terajoule, motsvarande ca 5000 m? tjockolja.

Lagen gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning. elproduktion eller användning i industriella processer.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande an-

läggningar. Även befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut vilket innebär att alla anläggningar efter hand kommer att omfattas. Möjlighet till undantag finns från kravet på utförande för eldning med fast

bränsle, t.ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning eller vid stora miljöproblem beroende på t. ex. olämplig lokalisering. Lagen avses

träda i kraft den I januari 1982.

I fråga om bakgrund och motiv till den föreslagna lagen vill jag hänvisa till min anmälan vid lagrådsremissen. Jag framhöll emellertid då att jag skulle återkomma till vissa frågor i energipropositionen. Jag vill med anledning härav anföra följande.

Vid remitteringen av OEA:s betänkande (SOU 1980:09) Övergång till

fasta bränslen framförde flera remissinstanser att finansieringen måste vara ordnad innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle införs. Jag kommer senare (avsnitt 8.3.3) att redovisa min syn på finansiering av fjärrvärmeutbyggnader. Riksbanken har ställt sig positiv till att investeringar I eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansieras inom ramen för de s.k. fjärrvärmelånen. Remissinstansernas synpunkter vad gäller finansieringsmöjligheterna torde därmed vara tillgodosedda.

Nägra remissinstanser anförde att miljökrav för användning av fasta bränslen måste vara uppställda innan lagstiftningen genomförs. Det är av

stor vikt att effektiva miljöskyddsåtgärder tillämpas vid en övergång till

fasta bränslen så att en försämring av miljöförhållandena undviks. Jag anser att de miljökrav som bör ställas vid användning av fasta bränslen tillfredsställande kan tillgodoses inom ramen för gällande miljölagstiftning.

Jag har tidigare (kapitel 7) redogjort för min syn på miljöfrågorna vid

användning av fasta bränslen.

Vid lagrådsremissen anförde jag att fjärrvärmens konkurrenskraft gent-

emot mindre oljeeldade anläggningar kan påverkas negativt av kravet på

fastbränsleeldning. Jag anförde därvid att dispensgivningen skall vara yt- 16 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 226

terst restriktiv om en mindre anläggning finns i ett område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad och den aktuella fastigheten är lämpad att anslutas till fjärrvärmesystemet.

Vid lagrådsremissen anförde jag även att inom områden där naturgas

distribueras eller avses bli distribuerad bör mindre eldningsanläggningar

för naturgas generellt undantas från lagens krav på att mindre eldningsanläggningar utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar skall kunna eldas med inhemskt fast bränsle. För att möjliggöra en senare

användning av andra uppvärmningsformer finns det dock skäl att ställa

vissa krav på byggnader som uppvärms med naturgas. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att lägga fram förslag till krav på byggnader som uppvärms med naturgas eller elenergi.

8.3 Fjärrvärme 8.3.1 Inledning

Fjärrvärme distribueras i Sverige genomgående i form av hetvatten. Hetvattnet matas vid en temperatur av 90C-1202C från produktionsan-

läggningen in i ett slutet ledningssystem till konsumenterna och tillbaka till anläggningen. där temperaturen på hetvattnet har sjunkit till 69C-S0C.

Fjärrvärme finns f.n. utbyggt i större eller mindre omfattning i ett 80-tal kommuner och ytterligare ett 10-tal har planer på utbyggnad. Fjärrvärme

utnyttjas främst i tätorternas centrala delar och det är där i första hand

flerfamiljshus. industrier, sjukhus. skolor o. s. v. som ansluts. F.n. värms ungefär hälften av landets flerfamiljshus med fjärrvärme. Som jag tidigare har nämnt svarar fjärrvärme för 24 7 av nettoenergibehovet för uppvärmning i landet. Den anslutna effekten till fjärrsystemen uppgick år 1979 till ca 13000 MW och har under senare år ökat med i runda tal 1000 MW per är. Den årliga ökningen motsvarar ca 2 TWh värmeenergi eller ca 2 6 av dagens uppvärmningsbehov.

Fjärrvärme uppvisar i förhållande till enskild uppvärmning fördelar från säväl miljösynpunkt som energipolitisk synpunkt. Fördelarna från miljösynpunkt består i att utsläppen koncentreras till några få utsläpp som genom höga skorstenar sker på hög höjd.

En övergång till fjärrvärme innebär i allmänhet en energibesparing genom ått eldningsanläggningar i fjärrvärmesystem har högre verkningsgrad än enskilda pannor. I eldningsanläggningar som ingår i fjärrvärmesystem

pannor. Ett fjärrvärmesystem är flexibelt på så sätt att det möjliggör värmeproduktion med hjälp av flera olika energiråvaror. Man kan alltså

fjärrvärmesystem från oljeeldning till eldning med fasta bränslen. t.ex. kol, torv eller flis. Det finns också möjligheter att med relativt enkel teknik ta till vara vissa bidrag från solvärme i de befintliga fjärrvärmesystemen.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 227

Ett välutbyggt fjärrvärmenät är vidare nödvändigt för att det skall vara möjligt att tillgodogöra sig spillvärme frän industrier, värme från sopförbränningsanläggningar och värme från kärnkraftverk. Det kan vidare underlätta introduktionen av solvärme. Det är ett viktigt led i arbetet att skapa en god energihushållning att utnyttja sådana möjligheter där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt.

Välutbyggda fjärrvärmenät är även en förutsättning för att bygga ut kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme i de stora tätorterna. Jämfört med fossileldade kondenskraftverk är kraftvärmeverken överlägsna från energihushållningssynpunkt. Som jag senare (avsnitt 9.9) kommer att behandla mer utförligt kommer riksdagsbeslutet om avvecklingen av kärnkraften att ställa stora krav på planering för och utbyggnad av ersättande kraftproduktion. För att kärnkraften skall kunna avvecklas utan en mycket omfattande utbyggnad av fossileldade kondenskraftverk måste välutbyggda fjärrvärmenät som kan ge underlag för elproduktion i kraftvärmeverk byggas ut under 1980-talet. Enbart genom cen fortsatt och omfattande utbyggnad av fjärrvärmenäten skapas förutsättningar för en framtida ambitiös kraftvärmeutbyggnad. Lägre vattentemperaturer i fjärrvärmesystemen skulle öka utbytet av elenergi i kraftvärmeverk.

Det är angeläget att det inom ramen för den kommunala energiplaneringen tillses att omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden inte onödigtvis minskas genom att individuella uppvärmningstormer används inom dessa

områden.

Enligt min uppfattning är det önskvärt med en utbyggnad av fjärrvärme i en takt av ca 1000 MW per är under 1980-talet. Därmed skulle man nå en ansluten effekt av ca 23000 MW är 1990. Detta år skulle fjärrvärmen i så fall svara för 46 miljarder kilowattimmar värme eller ungefär hälften av landets behov av uppvärmning av bostäder, lokaler och övriga byggnader.

Under 1980-talet bedöms tillgången på elproduktionskapacitet komma att bli god. Det innebär att det inte kommer att finnas behov av nya kraftvärmeverk under 1980-talets första hälft. Skäl kan därför enligt min mening framföras för att under första halvan av [980-talet satsa på hetvattencentraler för värmeproduktion. Mot slutet av 1980-talet bör några nya kraftvärmeverk komma till stånd. Även värmepumpar kun då få betydelse. Den stora satsningen under 1980-talet på utbyggnad av fjärrvärmenäten bör under 1990-talet kunna följas av en omfattande utbyggnad av kraftvärmeverk. Jag återkommer senare (avsnitt 9.6 och 9.9.) till detta.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört om omställbara eldningsanläggningar skall produktionsanläggningar byggas för fasta bränslen.

Jag anser det i första hand att vara angeläget att fjärrvärme införs eller expanderar i sådana tätorter som har en bebyggelsestruktur och en omfattning som dels gör fjärrvärmeutbyggnad ekonomiskt motiverad och dels ger ett värmeunderlag av sådan storlek att kraftvärmeverk av ekonomisk storlek senare kan introduceras.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 228

Däremot anser jag att återhållsamhet nu bör iakttas då det gäller av utsträcka fjärrvärmenäten tull glesare bebyggelse i etablerade fjärrvärmeorter. Skälen härför är bl.a. att energibesparingen med fjärrvärme i sådana områden kan vara obetydlig eller rent av negativ och att en fjärrvär-

meutbyggnad med konventionell distributionsteknik i sådana områden kan

innebära en låsning som medför att exempelvis introduktion av ny teknik

försvåras. I sådana områden bör elvärme. individuell vedeldning och inom

vissa områden på sikt gasvärme kunna erbjuda fördelar jämfört med fjärrvärme. Jag är också tveksam till en omfattande introduktion av fjärrvärme med konventionell distributionsteknik i tätorter som inte är så stora att kraftvärmeverk senare kan introduceras med rimlig ekonomi. Kommuner-

na bör ha goda förutsättningar att bedöma hur de nödvändiga avvägningar-

na skall göras.

Fjärrvärmesystem dimensioneras f.n. för relativt höga temperaturer. Framledningstemperaturen är i allmänhet ca 120C på vintern och ca 90C på sommaren, Dessa höga temperaturnivåer innebär att möjligheterna att på ekonomiskt rimliga villkor utnyttja exempelvis solvärme, värmepumpar och spillvärme är begränsade. En tänkbar möjlighet är dock att använda solvärme för att höja returvattentemperaturen i fjärrvärmenäten. De temperaturer som fordras för att uppvärma de enskilda fastigheterna är väsentligt lägre än framledningstemperaturen i fjärrvärmenäten. Detta skapar

förbättrade förutsättningar för alt reducera temperaturniväerna I fjärrvärmesystemen, vilket i sin tur skulle underlätta en framtida introduktion av lågtempererade värmekällor.

Jag finner det angeläget att möjligheterna att introducera solvärme, spillvärme och värmepumpar i fjärrvärmesystemen i större utsträckning än hittills undersöks vid planeringen av nya. framförallt mindre fjärrvärmenät och vid ombyggnad av befintliga system.

Inom cenergiforskningsprogrammets ram bedrivs arbete för att utveckla ny distributionsteknik för varmvatten. Det är angeläget att ta fram billiga lösningar som dels kan motivera att fjärrvärme utsträcks till glesare bebyggelse. dels kan göra en sänkning av temperaturnivåerna attraktiv från

ekonomisk synpunkt. I det program för energiforskning för treårsperioden

1981/82—1983/84 som chefen för industridepartementet senare favsnitt [5.2.3.8) kommer att föreslå ingår en ökad insats inom detta område. I jämförelse med energiforskningsprogrammet för föregående treårsperiod

är det områdena värmepumpar och distributionsteknik som får den största

ökningen av anslagen.

Kommunerna har genom lagen om kommunal energiplanering ilagts ett ansvar för att främja hushållningen med energi. Med hänsyn till att kommunerna ofta är direkt engagerade inom värmeförsörjningen och med hänsyn till värmeflörsörjningens stora betydelse i landets energibalans är kommunernas insatser på detta område av särskild vikt, Kommunerna har en rad instrument till sitt förfogande för att kunna förverkliga intentionerna

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 229

i den kommunala energiplaneringen. Som exempel kan nämnas byggnadslagstiftningen, lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar och den i ellagen införda befrielsen för eldistributören att leverera el för uppvärmningsändamål inom fjärrvärmeområden. Dessa instrument möjliggör bl.a. en rationell planering av fjärrvärmenätens utsträckning. Bostadslån utgår under förutsättning bl.a. av att huset ansluts till befintlig fjärrvärmeanläggning eller annan kollektiv värmeanläggning, om sådan anslutning är möjlig och om särskilda skäl däremot inte föreligger. Det kommunala förmedlingsorganet skall yttra sig över ansökningen om bostadslån. Även härigenom kan kommunerna styra utvecklingen så att en anslutning av områden, som från samhällsekonomisk synpunkt lämpligen bör fjärrvärmas. verkligen kom-

mer till stånd.

Statligt ekonomiskt stöd för anslutning av en byggnad till fjärrvärme lämnas vidare imom ramen för reglerna om cnergisparstöd.

Kommunerna har också viktiga uppgifter när det gäller genomförandet av cnergisparandet inom ramen för den av riksdagen beslutade energispar-

planen för befintlig bebyggelse. Som jag har framhållit tidigare (avsnitt

4.4.2) bör åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel av energi. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energibesparandet i byggnader hänsyn måste tas till befintliga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta gäller som jag tidigare (avsnitt 4.2.1) har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheterna att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

Det kommunala förmedlingsorganet skall enligt förordningen (1980: 334) om statsbidrag till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. avge yttrande i ärenden om stöd enligt förordningen. Förmedlingsorganet har därvid möjlighet att mot bakgrund av t. ex. planer om värmeförsörjningen i kommunen avstyrka sådana ansökningar. Denna möjlighet är eu medel för kommunerna att styra encergisparandet i bebyggelsen så att en lämplig avvägning mot åtgärder för tillförsel nås. Det är av vikt att kommunerna tar till vara denna möjlighet.

I kommunernas ansvar ingår också att välja lämpliga lösningar vad beträffar distributionssystemet för fjärrvärme och att välja lämpliga bräns-

len eller andra energikällor för värmeproduktion i sådana system. Kommunernas åtgärder har härigenom en avgörande betydelse för våra möjlighe-

ter att minska oljeberoendet inom uppvärmningssektorn. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunerna enligt lagen om kommunal energiplanering förutom att i sin planering främja hushållningen med energi även har att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Jag kommer senare

(kapitel 12) att lämna vissa förslag rörande innehållet i och inriktningen av den kommunala energiplaneringen. Det är vidare angeläget att kommunerna i den fysiska planeringen beak-

tar frågan om lokalisering av kraftvärmeverk.

Frop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 230

8.3.2 Fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen Som jag tidigare har nämnt baseras fjärrvärmeproduktionen i landet nästan helt på olja. Normalt är de fjärrvärmeproducerande anläggningarna

byggda så att endast olja kan användas som bränsle utan genomgripande och tidskrävande ombyggnader. Fjärrvärmeförsörjningen är därmed sårbar.

Vid en långvarig kris i oljetillförseln kan därför de som bor i fjärrvärmda

hus komma att få störningar i sin uppvärmning. Vidare finns risken för betydande framtida prisstegringar på olja. Hänsynen till fjärrvärmekonsumenterna gör det därför nödvändigt att andra energikällor än olja tas i anspråk i stor omfattning för fjärrvärmeförsörjningen. En utbyggnad av fjärrvärme i den omfattning jag har föreslagit skulle inte kunna accepteras

om olja skulle utgöra det huvudsakliga bränslet.

Jag har tidigare föreslagit lagstiftning om att alla tillkommande större eldningsanläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Denna lag kommer som jag tidigare framhållit att beröra fjärrvärmesektorn i hög grad. Jag räknar med att nästan all fjärrvärmeutbyggnad i fortsättningen kommer att grundas på fasta bränslen. Det nästan 100 procentiga

oljeberocndet inom fjärrvärmesektorn bör därför år 1990 ha reducerats till

14-256. Detta kan uppnås genom en målmedveten satsning på ett flertal bränslen samt utnyttjandet av spillvärme och solvärme direkt eller med

hjälp av värmepumpar och användning av elpannor i fjärrvärmesystemen

sommartid.

Som jag återkommer till i avsnittet om storstädernas värmeförsörjning

räknar jag med att Stockholmsregionen från slutet av 1980-talet kommer

att försörjas med värme från kärnkraftverket i Forsmark eller genom något annat försörjningsalternativ som är likvärdigt eller bättre såväl från ekonomisk synpunkt som från oljeersättningssynpunkt.

Som jag tidigare har framhållit grundar jag mina bedömningar av fjärr-

värmesystemens bränsleförsörjning på oljeersättningsdelegationens program för oljeersättning. De bränslen som kommer att användas i fjärrvärmesystemen är flis. torv och kol. Flis och torv används lämpligen på orter

med i förhållande till tillgången på dessa bränslen fördelaktigt läge. Flis och torv torde vidare främst komma att användas i mindre hetvattencentraler och något eller några mindre kraftvärmeverk.

I orter med stora värmebehov är det som jag tidigare framhällit fördelak-

tigt säväl från energiförsörjningssynpunkt som från miljösynpunkt att byg-

gå sammanhängande fjärrvärmenät med stora hetvattencentraler och kraft-

värmeverk. I sådana system är kol ofta der fördelaktigaste bränslet.

Vad gäller användning av torv i hetvattencentraler och kraftvärmeverk

har statens vattenfallsverk inlett ett samarbete med Gällivare. Bodens.

Umeå och Östersunds kommuner med syfte att få till stånd två hetvattencentraler och två kraftvärmeverk. Denna form av samarbete anser jag vara

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 231

av stor betydelse för möjligheterna att få igång en utveckling på torvområdet. Jag räknar med att alla dessa anläggningar ska vara i drift senast år

1987.

Naturgas bör, med hänsyn till vad jag tidigare (avsnitt 7.3) har anfört beträffande de indikationer om prissättningen som vi f.n. har, inte användas som bränsle i fjärrvärmesystemen annat än möjligen för belastningsutjämning eller under ett uppbyggnadsskede. Användning av naturgas för basproduktion i fjärrvärmesystem skulle leda till stora höjningar i uppvärmningskostnad för framför allt hyresgäster.

Jag har tidigare framhållit det önskvärda i att kommunerna planerar så att individuell eldning och användning av elvärme inte kommer att onödigt-

vis minska omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden. Däremot bör individuell eldning. t.ex. med ved och inom vissa områden på sikt naturgås, samt användning av elvärme komma till stånd i områden som inte är

lämpliga för fjärrvärmebyggnad.

Under 1980-talet kommer det att finnas elproduktionskapacitet tillgänglig med relativt låga rörliga kostnader. Elanvändningskommittén (ELAK)

har i sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och Olja angett hur den tillgängliga

kapaciteten bör användas för att spara olja. ELAK:s förslag kommer senare (avsnitt 8.5) att behandlas mera utför-

ligt. Jag vill dock redan nu ta upp de av ELAK:s förslag som har anknytning till fjärrvärmesektorn.

ELAK föreslår bl. a. att elpannor installeras i fjärrvärmesystem. Avsik-

ten är att elpannorna skall användas under perioder då elbehovet tillgo-

doses helt med vattenkraft och kärnkraft. Sådana perioder kan under 1980-

talet beräknas uppkomma sommartid. ELAK anger att den nuvarande beskattningen på olja och el missgynnar

el på ett påtagligt sätt. Eftersom frågan om energibeskattning f.n. utreds av utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m.m., ansåg sig ELAK förhindrad att föreslå en höjning av oljeskatten för att få en neutral beskattning vid användning av olja och el för uppvärmningsändamål. ELAK föreslår istället att jämkning av elskatten skall kunna ske vid användning av el i elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin. Detta

förfarande tillämpas redan i dag. | ELAK föreslår — för att underlätta skattejämkning, administrativa frå-

gor och driften av elpannorna — att kraftföretagen skall äga pannorna och leverera värme till kommunen eller industrin för en kostnad som något

understiger kostnaden för oljeproducerad värme. Om kommunen eller industrin själv vill äga pannorna bör det enligt ELAK inte finnas några hinder för detta. Enda skillnaden jämfört med om kraftföretagen äger

pannorna är att priset på den levererade elenergin måste sättas lägre för att räntor och amorteringar skall kunna betalas. Remissinstanserna är överlag positiva till ELAK:s förslag vad avser användning av elenergi i stora elpannor för att spara olja. Svenska kommunförbundet och Svenska värmeverksföreningen anför att kommuner bör äga elpannorna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet to

För egen del anser jag att den tillgängliga elproduktionskapaciteten bör användas för att så effektivt som möjligt ersätta olja. Ett sätt att ersätta olja är att använda elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin under perioder då elbehovet tillgodoses helt med vattenkraft och kärnkraft. Det är däremot olämpligt att använda elpannor i fjärrvärmesystem om man samtidigt täcker någon del av landets elbehov med oljeeldade kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar. Skälet är att man då inte sparar någon olja eftersom verkningsgraden i en hetvattencentral är lika hög som i ett kraftvärmeverk och att distributionsförluster för elenergin tillkommer.

Även jag anser att den nuvarande beskattningen på olja och el är ett hinder för en övergång från olja till el. Jag anser därför en utjämning av

skatterelationen på olja och el angelägen. Jag har tidigare föreslagit att

beredskapsavgiften på vissa oljeprodukter skall höjas med 23 kr/m". Detta

är dock inte tillräckligt för att uppnå neutralitet i beskattningen på olja och

el. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang före-

slå en höjning av den allmänna cnergiskatten på olja.

Som framgår av ELAK:s förslag fordrar användning av elpannor för att ersätta tung eldningsolja i fjärrvärmesystem och inom industrin att elskat-

ten jämkas. Centrala driftledningen (CDL) har i december 1980 till budgetdepartementet inkommit med en skrivelse i detta ärende. CDL anser att

det nuvarande systemet för jämkning av elskatt är krångligt och att det bör kunna förenklas. För egen del anser jag efter samråd med chefen för

budgetdepartementet att elskatten bör jämkas vid användning av elpannor

i fjärrvärmesystem och inom industrin. Även jag anser att det nuvarande systemet för jämkning av elskatt bör kunna förenklas. Chefen för budgetdepartementet har nyligen remitterat CDL:s skrivelse till riksskatteverket, statens vattenfallsverk. svenska kommunförbundet. svenska kraftverksföreningen och till Sveriges industriförbund. Därefter kommer regeringen att kunna ta ställning till hur den föreslagna jämkningen skall utformas.

Jag anser liksom ELAK att introduktionen av elpannor i fjärrvärmesystem skulle underlättas om även kraftföretagen kan stå som ägare till pannorna. Kraftföretagen har möjlighet att bestämma den från kraftbalanssynpunkt lämpliga kapaciteten med beaktande av olika tillrinning och tillgänglighet. Som jag senare (kapitel 13) skall återkomma till avser jag att

föreslå att statens vattenfallsverk får disponera medel för investeringar i

dylika elpannor. Om kommuner och företag själva vill äga elpannorna är det naturligtvis inget som hindrar detta.

Jag räknar med att fjärrvärmenäten år 1990 kommer att behöva en bränsletillförsel av ca 57 TWh. Industriell spillvärme inkl. sopförbränning

bör kunna svara för 3-4 TWh, fasta bränslen som flis, torv och kol för 26— 30 TWh, solvärme för 1—2 TWh. hetvatten från kärnkraftverk för ca 9 TWh samt elenergi för ca 3 TWh. Oljan skulle därmed svara för endast 9—

15¶TWh. Om värmeavtappning från Forsmark 3 inte kommer till stånd bör

Storstockholms fjärrvärmeförsörjning ordnas så att åtminstone lika stor

oljeersättning erhålls.

Prop. 1980/81:90 Bilaga 1 Industridepartementet 233

8.3.3 Finansiering av fjärrvärmeutbyggnader

Utbyggnad av fjärrvärme finansieras sedan år 1977 till största delen genom de s.k. fjärrvärmelånen. Riksbanken lämnar emissionstillstånd för obligationslån för tillkommande utbyggnad av anläggningar för produktion och distribution av fjärrvärme. Obligationerna emitteras av kommunlåneinstituten, dvs. Kommunlåneinstitutet AB och Kommunkredit AB, som sedan genom sina resp. banker lämnar krediter till sökande kommuner. Det totala lånebehovet som ligger till grund för riksbankens dimensionering av obligationslånen bestäms med ledning av en enkät som industridepartementet tillställer kommunerna. Utöver fjärrvärmelånen svarar APfonden för viss direktutlåning till fjärrvärmeverksamhet. Fjärrvärmelånen är i princip specialdestinerade och påverkar därigenom icke direkt övrig kommunal upplåning.

Storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö saknar möjlighet att få del av kommunlånceinstitutens fjärrvärmelån eftersom dessa kommuner kan få direkta emissionstillstånd från riksbanken.

Fjärrvärmelånen var t. o. m. år 1979 annuitetslån med en löptid på 23 år. Lånen hade således jämfört med tradtitionella kommunlån lång genomsnittlig löptid. Räntan var 0,5 Z högre än räntan för traditionella kapitalmarknadslån till kommunerna.

Efter överläggningar mellan riksbanken och företrädare för industridepartementet år 1979 ställde sig riksbanken positiv till att permanenta fjärrvärmelånen. Dessa överläggningar resulterade också i, vilket jag senare (avsnitt 9.5) kommer att utveckla närmare, att viss del av finansieringen av kraftvärmeverk kan ordnas inom ramen för fjärrvärmelånen.

Riksbanken bestämde år 1980 att lånen till viss del skulle utgöras av utlandslån. Av det totala beloppet detta år på 400 milj. kr. togs 120 milj. kr. upp utomlands. De utländska lånen fick en löptid av ca 10 år. Genom anpassning av amorteringsplanen med hjälp av delen svenskt obligationslån kunde kommunlåneinstituten erbjuda lån med en löptid av 20 år.

Den lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag tidigare (avsnitt 8.2) har föreslagit kommer, vid bifall till lagförslaget. att i betydande grad styra utbyggnaden av produktionsanläggningar inom fjärrvärmesektorn. Kravet på att eldningsanläggningar skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle medför att behovet av investeringsmedel ökar påtagligt. Som jag tidigare har framhållit framfördes. vid remittering av betänkandet (SOU 1980: 9) Övergång till fasta bränslen, från flera remissinstanser att finansieringsfrågan måste få en tillfredsställande lösning innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle kan införas.

Oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) har i en rapport (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning framfört bl. a. att en övergång till fasta bränslen kommer alt ställa stora anspråk på kapital. Delegationen framhåller att statsmakterna, om de anser att en övergång till fasta bränslen är angelägen,

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 234

bör verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden. Enligt delegationen är investeringar I fjärrvärme att jämställa med produktiva industriinvesteringar. Så-

nal verksamhet.

För egen del anser jag att fjärrvärmelånen är ett uttryck för att statsmakterna funnit det angeläget att underlätta finansieringen på kapitalmarknaden av investeringar i fjärrvärme. Jag delar uppfattningen att finansieringen av anläggningar för såväl produktion som distribution av fjärrvärme måste ordnas i samband med att en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle införs.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och budgetdepartementen vill jag framhålla att utrymme på kapitalmarknaden bör skapas för att finansiera investeringar i anläggningar av nämnt slag. Det är därvid av vikt för den kommunala planeringen att särskilda fjärrvärmelån kan finnas tillgängliga under viss tid. I första hand bör de utgå för den närmaste tioårsperioden. Den kommunala likviditeten har ökat mycket kraftigt de senaste åren och är f.n. ungefär 25 miljarder kr. Det föreligger dock betydande skillnader mellan olika kommuner. Vid bedömning av de enskilda kommunernas lånebehov för här berörda ändamål bör enligt min mening hänsyn i fortsättningen tas till kommuns likviditet och möjlighet till egenfinansiering. Utrymmet på den svenska kapitalmarknaden torde under 1980-talet bli begränsat. Vid behov bör därför en del av fjärrvärmelånen utgöras av utlandslån.

Efter överläggningar med riksbanken får jag meddela att den har ställt sig positiv till att investeringar i eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansieras inom ramen för fjärrvärmelänen i enlighet med vad jag nyss anfört. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

8.3.4 Industriell spillvärme

Genom samarbete mellan industrier och fjärrvärmeverk finns möjlighet att från industrin ta till vara olika former av energi som där saknar lämplig alternativ användning. Det kan gälla värme vid såväl relativt höga som låga temperaturer och överskottsgas från industriella processer.

Spillvärmeleveranser från industrier förekommer idag i några kommuner, bl.a. i Helsingborg, Luleå, Sundsvall, Oxelösund och Göteborg. Spillvärmeleveranserna uppgår totalt till drygt I TWh och innebär en årlig oljebesparing på ca 125000 ton. Statens industriverk har beviljat bidrag med ca 125 milj. kr. för sådana projekt.

Potentialen för ytterligare utnyttjande är betydande. Nämnden för cnergiproduktionsforskning (NE) anger i en rapport (NE 1980: 6) tillgången på industriell spilivärme med temperatur över 40?C till ca 17 "TWh per år. Om endast spillvärme med temperatur över 65”C beaktas är tillgången ca 7.5

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 235

TWh per år. NE har härvid endast tagit hänsyn till sådan spillvärme som är

belägen högst 10 km från potentiella förbrukare.

För egen del anser jag att industriell spillvärme bör tas tillvara där det är ekonomiskt rimligt. Industrin bör därvid beakta möjligheterna att utnyttja

även spillvärme med lägre temperaturer. Största hindret för att ta tillvara

ytterligare spillvärme torde alltjämt vara lönsamheten. Långa överföringsavstånd för relativt små värmemängder försämrar ekonomin påtaligt. Utnyttjande av spillvärme kan vidare förutsätta ingrepp i produktionsproces-

sen. Höga lönsamhetskrav med återbetalningstider på 1-2 år gör att projekt

som är samhällsekonomiskt lönsamma kanske aldrig kommer till stånd för att de inte klarar de företagsekonomiska kraven.

För egen del anser jag att företagen bör beakta följande vid kalkyler om

energibesparande åtgärder och oljecersättande teknik, t.ex. spillvärmele-

veranser. Priset på energi och framförallt olja torde komma att stiga realt sett. Kalkylerna bör beakta riskerna med och kostnaderna för framtida brist resp. prishöjningar på olja. Det gör att företagen å eget intresse bör se investeringar i oljeersättande teknik som strategiska och av betydelse för

företagets överlevnad på sikt.

För kommunala investeringar i distributionssystem i samband med spillvärmeprojekt kan de särskilda lånen för fjärrvärmeutbyggnad utnyttjas.

Vidare kan speciella lån till både kommunernas och industrins investeringar i spillvärmeprojekt lämnas av oljeersättningsfonden. De ekonomiska

stimulansmedlen är således betydande. Jag vill erinra om att det enligt 28 lagen om kommunal energiplanering åligger kommunen att vid sin planering undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med bl. a. processindustrin gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med cnergi eller för energitillförseln. Finns förutsättningar för sådan gemensam lösning, skall den tas till vara vid planeringen.

Enligt 3§ samma lag skall på begäran bl. a. den som driver verksamhet i vilken används större mängd energi lämna kommun de uppgifter som behövs för planeringen.

8.3.5 Storstädernas värmeförsörjning

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen i storstadsområdena Stockholm. Göteborg och Malmö uppgår f.n. till ca 10 TWh. Är 1990 kan värmebehovet beräknas uppgå till drygt 20 TWh. Detta motsvarar ungefär 2096 av det totala värmebehovet i landet och nästan hälften av värmebehovet inom

fjärrvärmesektorn. Utformningen av värmeförsörjningen i de tre storstäderna påverkar därigenom i betydande grad landets värmebalans. Utred-

ningar har genomförts beträffande den framtida värmeförsörjningen i alla tre storstadsregionerna. Det är nu angeläget att skyndsamt fatta beslut om dessa regioners värmeförsörjning. Dessa beslut får stor betydelse för landets energiförsörjning. Storstädernas värmeförsörjning bör därför enligt

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 236

min mening betraktas inte bara som en lokal och regional utan även som en nationell angelägenhet.

I de tre storstadsregionerna finns möjlighet att bygga ut landets tre

största sammanhängande fjärrvärmenät. Dessa fjärrvärmenät skulle på sikt kunna ge underlag för ca 10 TWh elenergi producerad i kraftvärme-

verk. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.1) påtalat behovet av att under 1980-talet

bygga ut fjärrvärmen. Den stora möjligheten till elproduktion i kraftvärmeverk i storstadsregionerna gör det speciellt angeläget att i dessa regioners

fjärrvärmeområden bibehålla möjligheterna till kraftvärmeproduktion.

Gemensamt för de tre storstadsområdena är att inhemska bränslen som torv och flis eller användning av solvärme endast kan svara för en mindre del av värmeförsörjningen under det här seklet. Gemensamt för de tre storstadsområdena är också att värmeöverföring från kärnkraftverk är ett tänkbart alternativ för värmeförsörjningen i fjärrvärmesystemen, liksom

koleldade hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Stora värmepumpar kan också visa sig vara ett alternativ. I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor uttalade jag att jag då inte var

beredd att ta ställning till frågan om värmeavtappning från kärnkraftverken utan att frågan borde tas upp i de energipolitiska förslag som skulle föreläggas 1980/81 års riksmöte. Jag anförde samtidigt att närmare riktlinjer därvid borde kunna läggas fram för hur storstadsregionernas värmeför-

sörjning skall utformas. Riksdagen (NU 1979780:70. rskr 1979/80:410)

underströk att det är angeläget att regeringen snarast fattar beslut om riktlinjer för storstädernas värmeförsörjning. Jag återkommer nu till denna

fråga.

Jag skall först allmänt redogöra för möjligheten att utnyttja värme från kärnkraftverken. Därefter övergår jag till att behandla de akutella värmeförsörjningsfrågorna i de tre regionerna.

Samtliga svenska kärnkraftblock är f.n. utförda för s.k. kondensdrift. vilket innebär att den del av kärnbränslets energiinnehåll som tekniskt

utnyttjas men som inte omvandlas till el. dvs. ca 67 96, inte får någon nyttig

användning utan överförs till omgivningen via kraftverkens kylvatten. Genom fjärrvärmeöverföring av hetvatten i kulvert till fjärrvärmesystem kan värmen nyttiggöras.

Olje- och koleldade hetvattencentraler i fjärrvärmesystem som utnyttjar

kärnkraftvärme skulle normalt hållas avställda och endast utnyttjas för

topp- och reservändamål. Dimensioneringen måste vara sådan att reservcentralerna har sådan kapacitet att värmeleveranserna till förbrukarna kan

upprätthållas även om hetvattenleveransen från kärnkraftverket avbryts. t.ex. till följd av avställning för revision eller fel i anläggningen. Värmeavtappning från ett kärnkraftblock medför att dess elproduktion minskar. T.ex. i Forsmark får man vid s.k. dircktavtappning uppotfra en

enhet cl för att kunna tillgodogöra sig ca tre enheter värme.

Investeringen i kärnkraftverket för värmeavtappning och investeringen i

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 237

överföringsledningen tillsammans med kostnaden för den minskade elpro-

duktionen får vägas mot värdet av det för uppvärmningsändamål nyttiggjorda hetvattnet för en bedömning av lönsamheten för värmeavtappning. Hetvattnets värde bestäms av kostnaden för alternativa möjligheter att producera värme, t. ex. med olja och kol.

Regeringen gav den 22 februari 1979 Statens industriverk (SIND) i uppdrag att utreda frågor om fjärrvärmenätens försörjning med värme i södra Storstockholmsområdet inkl. Södertälje mot bakgrund av förhållandena i Storstockholmsområdet som helhet. SIND redovisade sitt uppdrag i juni 1979 i rapporten (SIND 1979:4) Storstockholms fjärrvärmeförsörj-

ning. I rapporten konstateras inledningsvis att inhemska bränslen som flis,

torv och hushållsavfall liksom solenergi och användning av värmepumpar inte kan svara för huvuddelen av regionens fjärrvärmeförsörjning. Mot denna bakgrund studerades tre alternativ för regionens fjärrvärmeförsörjning nämligen värmeöverföring från kärnkraftverket i Forsmark, närförlagda koleldade kraftvärmeverk samt koleldat kraftvärmeverk på södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun.

Närförlagda koleldade kraftvärmeverk uppvisade bättre lönsamhet än alternativet med koleldat kraftvärmeverk vid Himmerfjärden. Lönsamheten för värme från Forsmark i jämförelse med närförlagda koleldade kraftvärmeverk varierade beroende på elbehovets och bränsleprisernas utveckling. Eftersom alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk av utredningen bedömdes ge den snabbaste minskningen av oljeberoendet, var billigast samt medgav handlingsfrihet att på 1990-talet utnyttja värme från Forsmark föreslog SIND att alternativets inledningsskede skulle ge-

nomföras.

SIND föreslog vidare att regeringen skulle ge verket i uppdrag att samråda med berörda kommuner för att utröna möjligheterna att snabbt få igång en utveckling enligt alternativet med närförlagda koletdade kraftvär-

meverk. Regeringen uppdrog i september 1979 ät SIND att samråda med

berörda kommuner. Med skrivelse i februari 1980 redovisade verket resultatet av detta samråd. Utredningen har varit föremål för remiss. En redovisning av SIND:s förslag och remissinstansernas synpunkter på detta

redovisas i bilaga 1.10.

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens förslag. Flertalet

koleldade kraftvärmeverk. Ungefär hälften av dem som förordar detta

alternativ däribland Stockholms kommun och Storstockholms Energi AB (STOSEB) gör det därför att möjligheten att senare erhålla värme från

Forsmark hålls öppen. Behovet av ytterligare utredning kring alternativet med värme från Forsmark påtalas. STOSEB anförde att oljebesparingar i storleksordningen en miljon ton per år kan uppnås genom överföring av hetvatten från Forsmark. Denna oljebesparing ger en minskad oljekostnad

motsvarande ca 1000 milj. kr. per år. På några år kan därför enligt STO-

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 238

SEB såväl överföringsledningen som ombyggnaden i Forsmark vara betal-

da. Riksdagens beslut våren 1980 att kärnkraften skall avvecklas har delvis förändrat förutsättningarna i förhållande till vad som gällde för SIND:s

utredning.

STOSEB har därefter i samarbete med statens vattenfallsverk under sommaren och hösten 1980 studerat ett alternativ med värme från Forsmark (Forsmarksalternativet) och jämfört detta med ett alternativ med koleldade kraftvärmeverk i Stockholmsregionen (fossilalternativet) närmast motsvarande det i SIND:s utredning studerade Himmerfjärdsalternativet. Med skrivelse men utan eget ställningstagande överlämnade STO- SEB i november 1980 utredningen Fjärrvärme från Forsmark. Utredningen redovisas I bilaga 1.11.

I utredningen anförs att beroendet av importerad olja för Storstockholms värmeförsörjning måste minskas. Förutom att oljan är försörjningsmässigt osäker är den dyr. Ständiga oljeprisstegringar medför stora kostnadsökningar för bl.a. hyresgäster och villaägare. Storstockholms fjärr-

värmeförsörjning måste i framtiden baseras på andra och fördelaktigare alternativ än olja.

Uppvärmning i fjärrvärmesystem med naturgas blir enligt utredningen dyrare än med olja eftersom oljebaserad fjärrvärme använder tung eldningsolja och naturgasen på den internationella marknaden numera prissätts i huvudsak som lätt eldningsolja eller råolja. Om naturgas används direkt för uppvärmning av Storstockholm undandras enligt utredningen landets största sammanhängande underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. Elproduktion grundad på naturgas blir orimligt dyr och är för övrigt med undantag av vissa OPEC-länder under avveckling i de länder där man

har sådan elproduktion. Förnybara energikällor som sol. vind och biomassa torde enligt utredningen endast kunna svara för en mindre del av Storstockholms värmeför-

sörjning under innevarande sekel. Därför finns enligt utredningens bedömningar endast två möjligheter för Storstockholms huvudsakliga fjärrvärme-

försörjning, nämligen värme från Forsmark eller koleldade anläggningar i

Storstockholmsregionen.

Det i utredningen studerade Forsmarksalternativet skiljer sig från tidigare utredningar. I STOSEB:s och vattenfallsverkets utredning har endast block 3 i Forsmark förutsatts bli utförd för värmeproduktion. Vidare

förutsätts Forsmark 3 inte användas för värmeproduktion under blockets hela livslängd. När elbehovet enligt utredningen blir sådant att det inte kan tillgodoses genom utbyggnad av kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar i andra delar av landet övergår Forsmark 3 till enbart elproduktion. Värmeproduktionen bör då enligt utredningen ske i ett koleldat kraftvärmeverk i Forsmark.

Fossilalternativet har beräkningsmässigt baserats på utbyggnad av två koleldade kraftvärmeblock på vardera 380 MW el och 600 MW värme på

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 239

södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun och ett koleldat kraftvärmeblock på 205 MW cl och 330 MW värme i Lövsta. Om fossilalternativet skall ligga till grund för Storstockholms fjärrvärmeförsörjning får alternativet med hänsyn till anläggningarnas lokalisering senare utformas mera i detalj.

I utredningen har två alternativ för värmeavtappning i Forsmark studerats. Forsmark 3 kan utföras för värmeproduktion dels genom s.k. direktavtappning. dels genom att en ny mottrycksturbin installeras. I bäda fallen

förutsätts en värmeproduktion på ca 2000 MW. Vid direktavtappning kan

man samtidigt få ut 300 MW el jämfört med 1060 MW el vid enbart elproduktion. Med en mottrycksturbin blir elproduktionen 500 MW cl. Värmeleverans från Forsmark bör kunna påbörjas under år 1988. Båda alternativen bedöms vara tekniskt genomförbara.

Kärnsäkerheten torde enligt utredningens bedömningar inte påverkas. Lösningen med mottrycksturbin medför högre investeringsutgift. Vilken lösning som väljs är därmed en fråga om värdet av den ytterligare elproduktion som erhålls genom installation av en ny mottrycksturbin.

Värmen överförs till Stockholm genom en 120 km lång ledning trån

Forsmark till Akalla. Ledningen utförs i form av två isolerade stålrör 1,5 m i diameter och läggs i bergtunnlar och betongkulvertar.

Forsmarksalternativets lönsamhet relativt fossilalternativet är framförallt bervende på vilka antaganden som görs om elbehovets och bränsleprisernas utveckling. Vid en elanvändningsnivå på 115 TWh (motsv. en

produktion om 127 TWh) år 1990 och med en tillväxt på 2.5 TWh per år

därefter är Forsmarksalternativet lönsammare än fossilalternativet. Om elanvändningen däremot blir 125 TWh (motsv. en produktion av 138 TWh) år 1990 och tillväxten därefter blir 2,5 TWh per år är fossilalternativet lönsammare.

Dessa slutsatser gäller vid bränslepriser såväl enligt de antaganden som gjordes av konsekvensutredningen (I 1979:08). dvs. vid bränslepriser som stiger realt med ca 3 £t/år, som vid bränslepriser som stiger realt ca 4,5 / är. Lönsamheten för Forsmarksalternativet blir bättre ju snabbare bränslepriserna stiger.

Forsmarksalternativet medför enligt utredningen både för Stockholmsregionen och för landet totalt en förbättrad miljö genom en mindre sammanlagd förbränd bränslemängd under den period, 6-9 år, som Forsmark 3 beräknas användas för värmeavtappning.

Både Forsmarksalternativet och fossilalternativet innebär enligt utredningen en kraftigt ökad försörjningstrygghet jämfört med dagslägets stora

oljeberoende. Under den tid som Forsmark 3 används för värmeproduk-

tion sparas inemot I miljon ton olja per år.

STOSEB, som genom sina medlemskommuner har ansvaret för Stor-

stockholms energiförsörjning, framhäller i utredningen följande. Värmeförsörjningen är f.n. i mycket stor utsträckning baserad på oljeprodukter.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 240

En mycket angelägen uppgift för STOSEB är därför att förbättra försörjningstryggheten inom uppvärmningssektorn. Mot bakgrund härav och med

hänsyn till de framkomna utredningsresultaten och särskilt erfarenheterna

av 1970-talets kraftiga oljeprisstegringar samt STOSEB:s bedömning av den framtida prisutvecklingen på olja och kol vill STOSEB genom förhandlingar med berörda intressenter slutligt pröva Forsmarksalternativets genomförbarhet.

Vattenfallsverket är berett att medverka till au STOSEB kan genomföra Forsmarksalternativet. Detta får dock enligt verket inte medföra att möjligheterna att försörja egna abonnenter med el till lägsta möjliga kostnad

försämras.

Mot bakgrund av föreliggande utredningsresultat anser sålunda vattenfallsverket och STOSEB att förhandlingar med sikte på att genomföra

projektet snarast bör inledas mellan ägarna av Forsmarksanläggningen —

Forsmarks Kraftgrupp AB — och STOSEB.

För egen del anser jag att åtgärder snarast måste vidtas för att minska

det oroväckande stora oljeberoendet i Stockholmsregionens värmeförsörj-

ning. Det är angeläget att den pågående utbyggnaden av fjärrvärme fortsätter. Därigenom skapas på sikt underlag för en elproduktion i kraftvärmeverk på ca 5 TWh. Detta förutsätter att andra uppvärmningsformer som elvärme och individuell eldning med olja eller andra bränslen inte minskar fjärrvärmenätets omfattning.

Jag vill betona att det ankommer på kommunerna att fatta de för regionens fjärrvärmeförsörjning nödvändiga besluten. Det har dock från olika

håll. framförallt från kommunerna, framförts krav på att statsmakterna skall redovisa sin principiella syn på frågan om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning.

Jag skall i det följande belysa tre alternativa lösningar på frågan om

Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. Innan jag går in på dessa vill jag

nämna att AB Nynäs Petroleum i en skrivelse till regeringen i december

1980 har redovisat ett projekt som har utarbetats av en arbetsgrupp med

representanter från Nynäs. Svensk Metanolutveckling AB, STOSEB och

Sydkraft AB. Projektet som beräknas kunna starta år 1987 avser en anläggning för kombinerad produktion av metanol. bränslegas och hetvatten.

Produktionen baserar sig på förgasning av kol och högsvavlig restolja.

Projektet förutsätter emellertid en mer omfattande efterfrågan på metanol

än vad jag bedömer kan komma till stånd. De tre alternativen för Storstockholms fjärrvärmeförsörjning är värmeöverföring från kärnkraftverket i Forsmark, närförlagda koleldade kraftvärmeverk samt ett alternativ där stora värmepumpar svarar för den huvudsakliga värmeförsörjningen.

För egen del vill jag framhålla följande med anledning av STOSEB:s och vattenfallsverkets utredning.

Genom Forsmarksalternativets utformning med ett koleldat kraftvärmeverk som tar över värmeproduktionen i Forsmark när Forsmark 3 behövs

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 241

för enbart elproduktion, vilket beräknas ske under perioden 1994— 1998 kommer värmeavtappning inte att innebära någon ytterligare bindning till kärnkraften. Det är för projektet utomordentligt viktigt att kärnsäkerheten

inte bedöms påverkas. Projektets lönsamhet är som tidigare framhållits starkt beroende av

elanvändningens utveckling. Som jag senare (avsnitt 9.2) skall återkomma till anser jag att elanvändningens utveckling på längre sikt kan påverkas i

betydande grad. Även om elanvändningen exkl. överföringsförluster år

1990 med hänsyn till användning av el för att spara olja kommer att bli 120-125 TWh bör lönsamheten för värmeavtappning relativt det studerade Himmerfjärdsalternativet bli god.

Utredningen har belyst bränsleprisernas inverkan på Forsmarksalterna-

tivets lönsamhet. För egen del räknar jag med att bränslepriserna kommer

att stiga i reala termer under 1980-talet. LU-80 har räknat med en realpris-

stegring på ca 2Z per år. Även detta talar för lönsamhet vid värmeav-

tappning.

Värmeavtappning i Forsmark innebär en oljebesparing på ca I miljon ton

olja per år i förhållande till dagens värmeförsörjning i regionen. Vid dagens oljepriser innebär det en minskad årlig belastning på betalningsbalansen

med ca 1000 milj. kr. Ett genomförande av värmeavtappning i Forsmark skulle således bidra till att minska vårt betydande underskott i bytesbalan-

sen på ett påtagligt sätt. Värmeavtappning i Forsmark är dessutom i allt väsentligt en svensk lösning. Samtliga komponenter i form av utrustningen för värmeavtapp-

ningen i Forsmark. stålrör för hetvattentransporten och den senare koleldade anläggningen i Forsmark kan tillverkas inom landet. Projektet medför

också ett stort antal arbetstillfällen inom byggnads- och anläggningsverk-

samhet. Detta skulle sammantaget enligt min mening innebära en betydande stimulans för svenskt näringsliv.

Ett alternativ med närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt min

mening innebära fördelar genom att det i detta alternativ bör vara möjligt att uppnå den snabbaste minskningen av oljeberocndet. Enligt vad jag

erfarit kan detta ske genom en snabb utbyggnad av koleldade ångpannor som i ett första skede används för värmeproduktion. Senare kan turbin och

generator installeras varefter anläggningarna används för samtidig produk-

tion av el och värme.

En förutsättning är dock att kommunerna kan finna nägon eller några

lämpliga platser att lokalisera anläggningarna till. Som framgår av SIND:s

utredning har avståndet till de tätbefolkade delarna av regionerna där det

huvudsakliga värmebehovet finns avgörande betydelse för lönsamheten för olika alternativ med koleldade anläggningar. Ett alternativ med närför-

lagda koleldade kraftvärmeverk kan i fullt utbyggt skede någon gång på 1990-talet bestå av fem å sex kraftvärmeblock på vardera ca 200 MW el och 330 MW värme. Därmed kommer alternativet att ge en oljeersättning

17 Riksdagen 1980/81.1 saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 242

av samma storleksordning som Forsmarksalternativet. Alternativet torde

innebära en väsentligt lägre total kostnad än dagens värmeförsörjning i

Storstockholm och liksom Forsmarksalternativet innebära en stimulans

för svenskt näringsliv.

Närförlagda koleldade anläggningar kan dock enligt vad som framkom vid remitteringen av SIND:s utredning vara sämre än Forsmarksalternativet från miljösynpunkt för Stockholmsregionen. För egen del anser jag att alternativets nackdelar från miljösynpunkt bör kunna bemästras med tekniska åtgärder. Genom inbyggnad av kollager. m. m. torde eventuell damning och buller kunna begränsas. I de anläggningar som skulle bli aktuella om STOSEB väljer detta alternativ bör det finnas goda möjligheter att med tekniska åtgärder begränsa utsläppen av svavel och andra föroreningar. Vidare ger höga skorstenar utsläpp på hög höjd vilket bör medföra att olägenheter för de närmast boende inte uppstår. Den visuella påverkan som anläggningar av den här typen ger upphov till kan jämföras med annan industriell verksamhet och får tillsammans med övriga faktorer vägas mot den ökade trygghet i värmeförsörjningen som uppstår. Alternativet kan emellertid visa sig sämre än Forsmarksalternativet om lokaliseringsproblem skulle försena alternativets utbyggnad.

Såväl Forsmarksalternativet som närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt STOSEB kombineras med andra möjligheter att producera värme. Enligt vad jag erfarit planerar STOSEB att utanför fjärrvärmeom-

rådet satsa på andra former av uppvärmning, t.ex. värmepumpar och gruppcentraler för fasta bränslen. STOSEB planerar vidare att genom

värmepumpar utnyttja värme frän avloppsvatten och därigenom täcka en del av fjärrvärmesystemets värmebehov. Sopförbränning och på sikt utnyttjande av solvärme bedöms också kunna ge vissa tillskott. Genom dessa åtgärder kan det vara möjligt att tillgodose ett värmebehov motsvarande värmebehovet under sommartid.

Värmepumpar uppvisar fördelar I olika avseenden. Genom att värmepumpar fordrar distributionssystem för låga temperaturer kan de stimulera en framtida användning av solvärme. Värmepumpar utnyttjar tillförd ener-

gi på ett effektivt sätt och möjliggör utnyttjande av lokala tillgångar på

spillvärme. Mot denna bakgrund anser jag att STOSEB inför ewt ställnings-

tagande till hur Storstockholm skall minska oljeberoendet bör beakta även

möjligheterna till väsentligt större användning av värmepumpar. Detta kan innebära betydande bränslebesparingar och ett ettektivt utnyttjande av disponibel elenergi, samt ge en väsentlig sysselsättningseffekt och stimu-

lans för svenskt näringsliv. Lägre vattentemperaturer innebär också att

fjärrvärmesystemet på sikt kan utnyttjas med högre utbyte av elenergi i kraftvärmeverk.

Värmepumparna som till att börja med drivs med elenergi bör lokaliseras så att de senare kan övergå till bränsledrift. I detta skede är det lämpligt att kraftvärmeverk lokaliseras i anslutning till värmepumparna.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 243

Priften av värmepumpar och kraftvärmeverk kan. om värmeunderlaget i

fjärrvärmesystemet så medger och om det visar sig ekonomiskt rimligt,

kombineras genom mekanisk kraftöverföring från kraftvärmeverkets turbin till värmepumpens kompressor eller genom att värmepumpen drivs

med den elström som produceras i kraftvärmeverket. Väljes det senare

alternativet föreligger större frihet vid lokalisering av såväl värmepumpar som kraftvärmeverk. I annat fall gäller för värmepumpalternativet samma principiella förutsättningar beträffande lokaliseringsfrågor som för fossilalternativet. Kraftvärmeverken kommer på sikt att behövas för att tillgodose landets elbehov. Ett alternativ med värmepumpar får därför inte minska den möjliga elproduktionen i kraftvärmeverk. Hur värmepumpar inverkar

på den nationella elbalansen är fortfarande oklart. Andra oklara faktorer är

kostnaderna för värmepumpar och tillgången i Stockholm på olika värmekällor t.ex. spillvärme. Jag tänker här även på möijligheten att utnyttja sjövatten som värmekälla. Under förutsättning att de oklarheter beträffan-

de värmepumpar som jag har redovisat kan lösas torde värmepumpsalter-

nativet kunna anpassas till olika framtida utvecklingslinjer och olika elströmsbehov genom kombination med närförlagda koleldade kraftvärmeverk.

STOSEB har i skrivelse till regeringen i december 1980 framhållit att

man ser det som angeläget att regeringen nu håller möjligheten öppen att grunda huvuddelen av Storstockholms fjärrvärmeförsörjning på överföring av värme från Forsmark. STOSEB avser att genom överläggningar med statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB utröna förutsättningarna för projektets genomförande.

Under förutsättning att detaljprojektering visar att projektet fortfarande

är intressant, att erforderliga tillstånd kan erhållas samt att parterna på den

kommunala sidan och inom Forsmarks Kraftgrupp AB kan komma överens om projektets genomförande på kommersiella grunder ser jag inget hinder för att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning huvudsakligen grundas på fjärrvärme från Forsmark enligt det i utredningen presenterade alternativet. Jag gör samma bedömning vad gäller de båda andra alternati-

ven.

Oavsett vilket alternativ som STOSEB efter de fortsatta övervägandena väljer att genomföra bör det enligt min mening leda till en oljeersättning på ca I milj. ton per år. Det alternativ som väljs måste dock innebära att kraven på en god miljö i Storstockholmsområdet blir tillgodosedda. Dessutom mäste självfallet de anläggningar som skall byggas prövas på vanligt sätt enligt gällande lagstiftning. bl. a. miljöskyddstlagen.

Som jag senare tavsnitt 8.4) skall komma till avser jag att föreslå att lagen (1978: 160) om vissa rörledningar. den s.k. rörledningslagen. utvidgas till att även omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Härigenom skapas förutsättningar för en mer sammanhållen myndighetsprövning av projekt som avser färröverföring av hetvatten.

Prop. 1980/81:90 Bilaga I Industridepartementet 244

Även frågan om Göteborgs värmeförsörjning har varit föremål för omfattande utredningsarbete under en följd av år. Energiverken i Göteborg ansökte i januari 1979 om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen till nylokali-

sering av ett kraftvärmeverk eldat med olja alternativt kol och olja. Ansö-

kan. som omfattar två mottrycksaggregat om vardera 205 MW el och 330

MW värme, har remissbehandlats. Den fortsatta prövningen vilar dock i avvaktan på slutligt yttrande från kommunen. Regeringen gav i juni 1979 statens industriverk i uppdrag att följa det pågående utredningsarbetet och föreslå konkreta åtgärder som snabbt kan

bidra till att minska oljeberoendet.

Statens vattenfallsverk bedriver i samarbete med SP Technology AB

utveckling av ett projekt för förgasning av tunga restoljor från oljeraffinaderier och förbränning av gasen i ett s.k. kombikraftverk. Ett sådant kraftverk kan även byggas som kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme. Projektet som går under namnet gasification combined cycle (GCC) är enligt min mening mycket intressant. Förgasning av tunga restoljor erbjuder en miljövänlig användning av olja som annnars inte skulle få förbrännas i Sverige. Projektet skulle om det visar sig genomförbart från teknisk och ekonomisk synpunkt vara ett intressant alternativ för Göte-

borgs fjärrvärmeförsörjning.

Energiverken i Göteborg har med skrivelse i november 1980 tillställt industridepartementet utredningar om el- och värmeförsörjningen i Göteborg. Utredningarna visar att koleldade hetvattencentraler eller kraftvär-

meverk är mest fördelaktiga från ekonomisk synpunkt. Värmeavtappning i

Ringhals och överföring av hetvatten därifrån till Göteborgs fjärrvärmenät

uppvisar liksom ett alternativ med ett kraftvärmeverk eldat med förgasade restoljor frän raffinaderier sämre ekonomi än kolalternativen. Statens industriverk har i skrivelse i november 1980 lämnat en lägesrap-

port i uppdraget om Göteborgs värmeförsörjning. Industriverket bedömer att koleldade anläggningar från ekonomisk synpunkt är det fördelaktigaste alternativet för 1980-talets värmeförsörjning i Göteborg. Kraftvärmeverk för förgasade restoljor kan enligt industriverket inte ligga till grund för 1980-talets värmeförsörjning och är liksom värme från Ringhals sämre från ekonomisk synpunkt än kolalternativet. Enligt statens vattenfallsverk

finns goda förutsättningar att genomföra ett kraftvärmeprojekt baserat på restoljor med acceptabel lönsamhet med idrifttagning år 1986.

För egen del anser jag att Göteborgs värmeförsörjning snarast mäste komma att grundas på andra bränslen än olja. Fjärrvärmen bör byggas ut för att på sikt ge underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. För användning av naturgas gäller i stort samma förutsättningar som i Stockholm. Det innebär att under förutsättning att ett naturgasnät utsträcks till Göteborgsregionen skulle naturgas kunna komma till användning i vissa områden i regionen som inte lämpar sig för fjärrvärme.

F.n. tillgodoses en relativt betydande del av Göteborgs fjärrvärmeför-