om undantag från lagfartskravet betäffande vissa äldre förvärv
Regeringens proposition
1982/83: 54
om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv;
beslutad den 4 november 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag. På regeringens vägnar OLOF PALME
OVE RAINER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att undantag från det inskrivningsrättsliga kravet på lagfart skall få göras beträffande vissa fastighetsförvärv som har
skett före år 1876. Förslaget överensstämmer med vad som gällde före jordabalkens ikraftträdande år 1972 och berör främst fastigheter som av
ålder är allmän egendom. Förslaget innebär bl.a. att lagfart kan beviljas den som har förvärvat en sådan fastighet av t.ex. staten, trots att staten inte har lagfart.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.
I Riksdagen 1982183.1 saml. Nr 54
Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken
Härigenom föreskrivs att i lagen (1970:995) om införande av nya jorda-
balken! skall införas en ny paragraf. 60 a §, av nedan angivna lydelse.
60a § Vid tillämpningen av 20 kap. 782, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§ första stycket I och 23 kap. 3§ första stycket I nya balken skall den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart. om hans äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare enligt 22 kap. nya
balken, om inte lagfart har sökts för annan.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983.
! Lagen omtryckt 1971: 1210.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-09-16
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten. Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Johansson. Wirtén. Andersson, Boo, Eliasson, Elmstedt. Ahrland, Molin
Föredragande: statsrådet Ahrland
Lagrådsremiss om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv
1 Inledning
Inom inskrivningsrätten gäller den principen att den som har förvärvat en fastighet inte kan få lagfart om inte hans fångesman (dvs. den som han förvärvar fastigheten från) har lagfart. Lagfart utgör också en förutsättning för möjligheten att erhålla inteckning och andra inskrivningar.
I de inskrivningsförfattningar som gällde före den 1 januari 1972, då
jordabalken (JB) trädde i kraft, giordes undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv. Det torde allmänt ha antagits att införandet av JB inte innebar någon ändring av dessa regler. Genom ett avgörande av
högsta domstolen (NJA 1981 s. 978) har emellertid fastslagits att införandet
av JB innebar ett upphävande av undantagsregeln för vissa äldre förvärv.
Stiftsnämnden i Linköping har i en skrivelse tll regeringen den 3 febru-
ari 1982 hemställt att regeringen vidtar åtgärder för att få till stånd en
ändring av gällande rätt så att undantag från lagfartskravet görs i likhet
med vad som gällde före införandet av JB. Kammarkollegiet har i en
skrivelse den 9 mars 1982 biträtt stiftshnämndens hemställan. Kammarkollegiet har till sin skrivelse fogat en skrivelse den 19 december 1980 från statens lantmäteriverk till byggnadsstyrelsen om oklara lagfarter böträffande statens fastighetsinnehav. Skrivelserna har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels stiftshämndens i Linköping skrivelse som hilaga I, dels kammarkollegiets skrivelse som bilaga 2, dels. lantmäteriverkets skrivelse som bilaga 3. dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som biluga 4.
2 Allmän motivering
Förslaget om att det görs ett undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag vill redan nu klargöra att även jag anser det motiverat med
ett sådant undantag. :
När det gäller bakgrunden och motiven till förslaget vill jag anföra följande.
Lagfartssystemet har anor sedan medeltiden i vårt land. Till en början hade lagfarten sin största betydelse för sådana förvärv som kunde bli
föremål för klander med stöd av den s.k. bördsrätten, som var en slags
förköpsrätt för släktingar till jordägaren. (Bördsrätten avskaffades helt år
1863.) Skyldigheten att söka lagfart utsträcktes först genom 1875 års lag-
fartsförordning till alla slags förvärv av fast egendom.
Lagfartskravet uppställdes i 8 § första stycket lagfartsförordningen, där det stadgades att om lagfart söktes på egendom som övergått till ny ägare "innan föregående ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort,” lagfart på sista fånget ej fick beviljas, förrän den tidigare ägarens fång blivit lagfaret. Undantag från lagfartskravet gjordes alltså beträffande de förvärv som skett före lagfartsförordningens ikraftträdande
den I januari 1876 och som enligt då gällande regler inte behövde lagfaras.
Även i 1875 års inteckningsförordning gjordes motsvarande undantag från
lagfartskravet (se 12 8).
Genom rättsfallet NJA 1981 s. 978 har fastslagits att jordabalken (JB)
inte medger ett undantag från lagfartskravet beträffande äldre förvärv. En ansökan om inteckning avslogs, eftersom fastighetsägaren (ett pastorat) inte hade lagfart.
I förarbetena till JB anförs inga motiv för att avskaffa undantaget från lagfartskravet. Däremot återges ett uttalande av lagberedningen att de fall då enligt äldre rätt fångesmannen ej varit lagfartspliktig ansetts böra be-
handlas i promulgationslagen. Även följande uttalande av lagberedningen återges (prop. 1970: 20 s. B 583):
När lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom, som av ålder ansetts tillhöra kronan eller staden, torde i nuvarande praxis icke
krävas att kronans eller stadens laga åtkomst styrkes. Ehuru förslagets ställning till dessa fall närmast är ett övergångsspörsmål, vill beredningen
här framhålla att någon rubbning av denna praxis icke är åsyftad.
I motiven (prop. 1970:145) till lagen (1970:995) om införande av nya
jordabalken behandlas inte lagfartskravet beträffande de äldre fången.
Kammarkollegiet pekar i sin skrivelse på att upphävandet av undantaget
från lagfartskravet i betydande utsträckning berör den kyrkliga jorden. Denna är indelad i omkring 10000 fastigheter, av vilka det stora flertalet är
äldre fång, ofta av medeltida ursprung. Även statens fastighetsinnehav,
t.ex. av domänverket förvaltade indragna boställen. kronoparker, kronoöverloppsmarker och vissa kronoholmar, berörs, liksom vissa kommuner (städer) med äldre fastighetsbestånd. Kollegiet anför vidare.
I de fall statens äldre fastighetsinnehav grundar sig på ett förvärv i
jordabalkens mening bör det ofta finnas fångeshandlingar. Dessa förvaras i
kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta handlingarna är från mitten av 1500-talet. Det är dock bara en mindre del av de äldre fången som man på detta sätt kan fånga in.
I de fall fastighetsinnehavet inte grundar sig på ett förvärv I egentlig
mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna vinnas. Det kan gälla medeltida prästboställen, om vars tillkomst man ingenting vet, och det gäller, arealmässigt sett. kanske större delen av domänverkets fastighetsinnehav. nämligen kronoparkerna och kronoöverloppsmarkerna
i Norrland. Ett upprätthållande av lagfartsplikten för sådan egendom kom-
mer att medföra problem för domänverkets fastighetshantering.
Som nämnts är remissinstanserna positiva till att en undantagsregel
införs när det gäller lagfartskravet vid äldre förvärv. Byggnadsstyrelsens och domänverkets yttranden bekräftar att upphävandet av undantaget från lagfartskravet vållar problem, när det gäller förvaltningen av fastigheter
som staten av ålder är ägare till.
Den som inte kan förete någon fångeshandling till en fastighet har vissa möjligheter att få lagfart dels enligt reglerna i 20 kap. JB om lagfartssammanträde. dels enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och lega-
lisering. De problem som lagfartskravet för vissa äldre fång medför, bl. a. när det gäller förvaltningen av fastigheter som staten av älder är ägare till,
kan enligt min mening emellertid inte lösas på ett tillfredsställande sätt inom ramen för dessa regler. Det skulle för det första uppstå stora kustna-
der och en avsevärd arbetsbelastning för inskrivnings- och fastighetsbild-
ningsmyndigheterna. Dessutom mäste det ha funnits en fångeshandling för
att ett lagfartssammanträde skall kunna leda till lagfart. En stor del av
statens fastighetsinnehav grundar sig emellertid inte på sådana handlingar. Vidare torde lagen om äganderättsutredning och legalisering inte medge att äganderättsutredning används för att reda ut äganderättsförhållandena beträffande enstaka fastigheter.
Mot bakgrund av det anförda delar jag uppfattningen att det i den inskrivningsrättsliga lagstiftningen nu åter bör införas en undantagsregel
när det gäller lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv.
Enligt såväl lagfartsförordningen som inteckningsförordningen var det en förutsättning för att undantag skulle göras från lagfartskravet att äganderätten styrktes på annat sätt. Stiftsnämnden i Linköping föreslår att denna förutsättning uppställs även i den nya lagstiftningen.
Kammarkollegiet föreslår för sin del att den nya undantagsregeln utfor-
mas efter mönster av 18 § andra stycket lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen (se SFS 1971:1036, prop. 1971:180 s. 102-103).
Enligt denna bestämmelse görs undantag för de äldre förvärven från det lagfartskrav som gäller för sammanläggning enligt fastighetsbildningslagen
(1970: 988). Bestämmelsen innehåller inte något krav på att äganderätten
skall styrkas.
Flera remissinstanser, bl.a. Göta hovrätt. anser att kammarkollegiets förslag inte är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. |
Det förhållandet att det i 18 § andra stycket lagen om införande av fastighetsbildningslagen ej krävs att äganderätten styrks torde sammanhänga med att det genom fastighetsbildningslagens regler är sörjt för att fastighetsbildningsmyndigheten gör en materiell prövning av äganderättsförhållandena i ett sammanläggningsärende. För att en sådan materiell
prövning skall komma till stånd vid inskrivningsmyndigheten krävs emellertid en uttrycklig föreskrift härom i undantagsregeln. Jag delar uppfatt-
ningen att en materiell prövning av äganderättsfrågan bör ske i de ifrågavarande inskrivningsärendena. Jag förordar därför att det i undantagsregeln föreskrivs att den får tillämpas endast för det fall att äganderätten styrks. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vilken utredning som skall krävas för att äganderätten skall anses styrkt.
Lantmäteriverket anser att undantagsregeln bör tidsbegränsas för att frågan om en mera genomgripande ändring av redovisningen i fastighets-
böckerna av fastigheter av krono nätur inte skall skjutas på framtiden. Enligt verket bör nämligen målet nu vara att inordna de ifrågavarande
fastigheterna i lagfartssystemet.
Även andra remissinstanser framhåller betydelsen av att statens fustigheter inordnas i det allmänna fasughetsredovisningssystemet. Göta hovrätt finner det otillfredsställande att viss egendom i dag saknar lagfaren ägare. Domstolsverket anser att äganderättsförhållandena beträffande kyrkans och statens fasta egendom bör klaras ut, så att äganderätten till varje fastighet kan tilläggas ett bestämt rättssubjekt. som kan erhålla lagfart på egendomen. Centralnämnden för fastighetsdata och byggnadsstyrelsen anser att det bör skapas en möjlighet att i fastighetsboken anteckna den myndighet som förvaltar en statlig fastighet även i de fall då lagfartsuppgift saknas (fr 12 § tredje stycket fastighetsbokskungörelsen, 1971: 708).
Enligt 2 § lagen (1932:169) om uppläggande av nya fastighetsböcker skall i fastighetsboken upptas samtliga fastigheter som är belägna inom
inskrivningsmyndighetens område. Dock skall en fastighet ”som är ansla-
gen till boställe eller from stiftelse eller utarrenderad för kronans räkning
eller eljest under dess omedelbara disposition” inte tas upp i fastighetsboken i annat fall än då det behövs för inskrivning rörande fastigheten. Till
följd av denna regel utesluts ur fasughetsböckerna det stora flertalet egendomar som från äldre tid befinner sig i statens ägo eller står under statens
uppsikt och på vilka ätkomsthandlingar aldrig funnits.
I förarbetena till 1932 års lag anförs som skäl för att inte i fastighetsböckerna ta upp samtliga fastigheter 1 allmän ägo att fastighetsboken inte
onödigtvis bör belastas med fastigheter som inte annat än i undantagsfall
kan antas bli föremål för inskrivning. Det framhålls även att en sådan fullständig redovisning i inte ringa mån skulle öka arbetet med fastighets-
böckernas uppläggande (prop. 1932:108 s. 53).
För egen del! kan jag i och för sig dela uppfattningen att det allmänt sett
är otillfredsställande att fastighetsböckerna är ofullständiga på denna
punkt. Ett inordnande i lagfartssystemet av samtliga fastigheter som av
ålder är i allmän ägo kräver emellertid bl. a. att 1932 års lag ändras. Som lantmäteriverket framhåller i sitt remissyttrande måste sådana lagstiftningsåtgärder föregås av ingående överväganden i olika frågor. bl. a. rättshistoriska. Det föreliggande materialet ger vidare ingen ledning när det
gäller att bedöma om nyttan av en sådan reform uppväger de därmed .
förenade kostnaderna. I detta hänseende är att märka bl. a. att frågan om äganderätten till kyrklig jord många gånger är av mindre intresse än frågan
vem som förvaltar egendomen och fär förfoga över den (jfr SOU 1978:1 s. 70 och 1978:3 s. 73). Mot bakgrund av det sagda är jag inte beredd att nu föreslå en ändring av de regler som gäller för redovisningen i fastighetsbok
av allmän egendom, Vid sådant förhållande bör det inte komma ifråga att
tidsbegränsa undantagsregeln.
Den nya regeln om undantag frän lagfartskravet bör enligt min mening tas in i lagen om införande av nya jordabalken. Regeln bör omfatta samtli-
ga de typer av inskrivningsätgärder beträtfande vilka ett undantag från
lagfartskravet gjordes i de regler som gällde före JB:s ikraftträdande.
Den föreslagna regeln bör träda i kraft snarast möjligt.
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken.
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.
4 Specialmotivering
60 a & Vid tillämpningen av 20 kap. 7 § 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22 kap. 3 § första stycket I och 4 § första stycket I samt 23 kap. 3 § första stycket I nya balken skall den som inte var skyldig att lagfara sitt fövärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. |
Undantagsregeln har utformats så att den som enligt äldre regler inte var skyldig att lagfara sitt förvärv vid tillämpningen av vissa bestämmelser i 20—23 kap. JB skall anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Regeln
har alltså ingen betydelse för t.ex. bestämmelserna om godtrosförvärv på grund av inskrivning i 18 kap. JB.
Avgörande för om lagfartsskyldighet förelegat är de regler som gällde när förvärvet skedde. Förvärv genom arv, gilftorätt och skattelösen av kronojord blev tagfartspliktiga först genom lagfartsförordningen. Förvärv genom testamente blev lagfartspliktiga genom en förordning av år 1857 (se lagberedningens förslag till jordabalk IT, 1908, s. 560—562).
I den allmänna motiveringen har påpekats att det många gånger inte går att utreda hur t.ex. en fastighet som av ålder ägs av staten har förvärvats. I
sädana fall får presumeras att förvärvet har skett på ett sådant sätt att lagfartsplikt inte har förelegat. Avgörande för om undantagsregeln skall
tillämpas blir då om sökanden kan uppfylla det uppställda kravet att äganderätten skall styrkas. |
Som nämnts i den allmänna motiveringen har kravet på att äganderätten
skall styrkas motsvarigheter i 7 § lagfartsförordningen och 12 8 inteckningsförordningen. Det går inte att uttömmande ange vilken utredning som
skall krävas för att äganderätten skall anses styrkt i inskrivningsärendet.
Detta får bedömas från fall till fall. Ledning får sökas bl.a. i den praxis som
har uppkommit mot bakgrund av de äldre reglerna. Till ytterligare belys-
ning av frågan kan dock följande sägas. = =
I princip bör krävas att den som åberopar undantagsregeln kan visa att hans fångeskedja leder tillbaka till ett lagfaret förvärv (laga fasta). Denna
princip torde dock i praktiken inte kunna upprätthållas så ofta. Undantagsregeln torde nämligen bli tillämplig främst när det är fråga om fast egendom
som av ålder har ansetts tillhöra staten eller en kommun (stad). Beträttfande sådan egendom kan det inte - som framhålls i det tidigare återgivna uttalandet av lagberedningen — krävas att statens eller kommunens laga ätkomst styrks. Motsvarande gäller även beträffande jord som av älder ansetts vara kyrklig.
Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undantagsregeln att
styrka äganderätten. När det gäller fastigheter som av ålder tillhör ett allmänt organ är det därvid många gånger av värde att visa hur fastigheten
har redovisats I de gamla jordeböckerna. Självfallet utgör inte enbart det förhållandet att en fastighet i jordeboken har åsatts jordnaturen krono tillräcklig bevisning om att fastigheten tillhör staten. Det kan bl.a. påpekas
alt kyrklig jord många gånger är av krono jordnatur. Även jord som av
älder tillhör en stad kan ha krono jordnatur (angående städernas donationsjordar. se bl.a. prop. 1964:157). I vissa fall torde det dock av jordnaturen och andra uppgifter i jordeböckerna klart framgå att en fastighet av ålder tillhör t.ex. staten. Vissa uppgifter ur jordeböckerna finns redovisade i jordregistret. Frågan hur en fastighet har redovisats i jordeböckerna kan
också belysas av kammarkallegiet.
Av betydelse för att styrka äganderätten till en fastighet som av älder
tillhör ett allmänt organ är även t.ex. en redogörelse för hur egendomen
nyttjats samt en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderät-
ten till fastigheten. Det blir närmast den som förvaltar egendomen som har att lämna besked i dessa frågor. När det gäller den kyrkliga jorden torde den ifrågavarande redogörelsen kunna utarbetas med ledning av bl.a. den förteckning över kyrklig jord som stiftsnämnden för enligt 2 § förordningen (1971:860) om förvaltning av kyrklig jord. |
Fastigheter som av ålder ägs av något allmänt organ har ofta inte varit
föremål för någon inskrivningsåtgärd och är därför inte upptagna i fastig-
hetsboken. Om en sådan fastighet redovisas i fastighetsboken t.ex. därför
att lagfart har sökts på den måste givetvis en särskild utredning verkställas
innan undantagsregeln kan tillämpas.
Som tidigare har påpekats gäller undantagsregeln endast vid tillämpning-
en av vissa bestämmelser i 20-23 kap. JB. Hänvisningen till de olika
bestämmelserna i dessa kapitel innebär följande.
En fångesman som saknar lagfart skall vid tillämpningen av 20 kap. 7 §2 JB anses ha lagfart om han styrker sin äganderätt samt har förvärvat
fastigheten före år 1876 genom ett förvärv som inte var lagfartspliktigt (jfr
7 § och 8 § första stycket lagfartsförordningen).
På motsvarande sätt skall vid tillämpningen av.
21 kap. 2§ första stycket 3 JB, den som har upplåtit tomträtt anses ha lagfart (jfr 3 § lagen, 1907:36 s. 27, om inskrivning av tomträtt etc.). 22 kap. 3 § första stycket I JB. fastighetsägaren anses ha lagfart (jfr 12 8 första stycket inteckningsförordningen).
23 kap. 3 § första stycket I JB, den som har gjort upplåtelsen anses ha
lagfart (jfr 41 § första stycket, 55 § första stycket samt 58 & I mom. första stycket inteckningsförordningen).
Att 22 kap. 4 § första stycket I JB tas upp i undantagsregeln innebär att den som innchaft en fastighet på grund av ett äldre förvärv men sålt denna kan göra ett sådant inteckningsmedgivande som avses I bestämmelsen.
Lagregeln föreslås träda i kraft den I januari 1983. Av bestämmelsens processuella natur följer att den skall tillämpas även på förvärv som har skett före ikraftträdandet.
5 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
| Riksdagen 1982183. 1 saml. Nr 54
Bilaga I
Skrivelse 1982-02-03 från stiftsnämnden i Linköping
Högsta domstolen har i beslut nr SÖ 2311 den 20 oktober 1981 (Ö 1039/
79) avgjort ärende ang. inteckning i numera kyrklig jord. I sitt beslut konstaterar domstolen att enligt nu gällande rätt de s.k. ”äldre fången” rörande fast egendom — dvs. tillkomna före 1875 års lagfarts- och inteckningsförordningar — på grund av avsaknande av tillämplig övergångsbestämmelse till jordabalkens promulgationslag (SFS 1970:995) måste bli föremål för s.k. lagfartssammanträde (20 kap. 10—13 88 JB) för vinnande av lagfart.
Detta Högsta domstolens ställningstagande skulle för köpare av publik jord medföra omständig tidsutdräkt och ökade kostnader vid förvärv av sådan jord: vilket icke torde ha varit lagstiftarens mening vid tillkomsten av gällande jordabalk. För stiftsnämndens i Linköping del. som handlägger cirka 100 försäljningsärenden om året, skulle ett onödigt merarbete uppstå genom deltagandet i lagfartssammanträden. För statsverket sammantaget, såväl för publika säljare som domstolarna, skule avsevärda kostnader kunna besparas därest en lagändring härutinnan skulle kunna åvägabringas.
Stiftsnämnden får under åberopande av det ovan anförda hemställa, att regeringen måtte vidta åtgärder för snarast möjliga ändring av gällande rätt av innebörd att en föreskrift i likhet med den som föreslogs i 19§ 1960 års lagberednings förstag till promulgationslag (SOU 1960: 26) måtte införas.
Bilaga 2
Skrivelse 1982-03-09 från kammarkollegiet
Kammarkollegiet får i anslutning till skrivelse 1982-02-03 från stifltsnämnden i Linköping anföra följande.
Vid ikraftträdandet av 1875 ärs lagfarts- och inteckningsförordningar gällde sedan gammalt att den publika egendomen var undantagen från lagfartsplikt. För denna gällde i stället som legitimation jordeböckernas redovisning av densamma med jordnaturen Krono under allmän disposition. I förordningarna togs hänsyn till detta på det sättet. att lagfartsplikten inte omfattade fång, varmed man enligt äldre lag inte var skyldig lagfara
(85 LF och 12§ IF).
Det har allmänt antagits att tillkomsten av den nya jordabalken inte skulle innebära nägon ändring i detta avseende. I domstolsverkets Handbok för Inskrivningsmyndighet återges sålunda ett uttalande av lägbered-
ningen, som anförde följande i frågan (JB-prop. s. B 583):
När lagfart sökes å förvärv från kronan eller stad av fast egendom,
som av ålder ansetts tillhöra kronan eller staden. torde i nuvarande
praxis icke krävas att kronans eller stadens laga åtkomst styrkes.
Ehuru förslagets ställning till dessa fall närmast är ett övergångsspörs-
mål, vill beredningen här framhålla att nägon rubbning av denna
praxis icke är äsyftad. So
Högsta domstolen har emellertid nyligen meddelat ett beslut (1981-10- 20, SÖ 2311) av innebörd att de äldre fången enligt jordabalken inte är
undantagna från lagfartsplikt. Kollegiet bifogar en fotostatkopia av beslu-
tet jämte protokollet, i vilket justitierådet Hessler närmare utvecklat rätts- :
frågan.
Enligt 12:4 I st. FBL gäller att för att en fastighet skall få ingå i sammanläggning skall ägaren ha lagfart på fastigheten. I ursprungliga ly-
delsen av FBLP (SFS 1970:989) gjordes inte undantag för de äldre fången
men väl genom en senare lagändring (SFS 1971: 1036). varigenom tillagts ett andra stycke till 188 FBLP, som föreskriver att 12:4 I st. inte gäller i
fråga om fastighet som förvärvals på sådant sätt att ägaren ej varit skyldig
att söka lagfart. Hessler pekar i sitt yttrande till protokollet på denna inkonsekvens i lagstiftningen.
Den kyrkliga loörden utgöres I huvudsak av församlingskyrkorna och till dem hörande kyrkogårdar och kyrkojordar, pastoratens prästgärdar och löneboställen, prästlönefondsfastigheter. domkyrkornas egendom. biskopsgårdar och kyrkofondsfastigheter. Totalt rör det sig om ca 10000 fastigheter, av vilka det stora flertalet är s. k. äldre fång, ofta av medeltida
ursprung. För dessa får högsta domstolens beslut konsekvenser. Pågående
arbete med strukturrationalisering av den kyrkliga jorden kommer att försvåras om krav på lagfartsplikt uppställes. Försäljningar av kyrklig jord för bostadsexploatering är inte heller ovanliga.
Lagfartsplikten för s. k. äldre fång skulle i betydande utsträckning också beröra statens fastighetsinnehav t. ex. av domänverket förvaltade indragna boställen, kronoparker, kronoöverloppsmarker och vissa kronoholmar. Kronoholmarna stär annars i allmänhet under kammarkollegiets inseende. Pågående utredning om kronoholmarnas framtida disposition kan komma att leda till överlåtelser i en det fall av kronoholmar till i första hand kommuner. Vidare berörs byggnadsstyrelsen såsom förvaltare av statliga
förvaltningsbyggnader och fortifikationstförvaltningen såsom företrädare för krigsmaktens fasta egendom samt vissa kommuner (städer) med äldre
fastighetsbestånd.
I de fall statens äldre fastighetsinnehav grundar sig på ett förvärv i
jordabalkens mening bör det ofta finnas fängeshandlingar. Dessa förvaras i
kammarkollegiet, såvitt avser den civila sektorn. De äldsta handlingarna är
från mitten av 1500-talet. Det är dock bara en mindre del av de äldre fången som man på detta sätt kan fånga in.
I de fall fastighetsinnehavet inte grundar sig på ett förvärv i egentlig mening uppstår fråga hur lagfart överhuvudtaget skall kunna vinnas. Det kan gälla medeltida prästboställen. om vars tillkomst man ingenting vet, och det gäller. areulmässigt sett, kanske större delen av domänverkets fastighetsinnehav, nämligen kronorparkerna och kronvöverloppsmarkerna i Norrland. Ett upprätthållande av lagfartsplikten för sådan egendom kommer att medföra problem för domänverkets fastighetshantering. Kronohol-
marna. som inte varit föremål för någon: avvittringsätgärd. torde till sin
natur få betraktas som voavvittrad kronomark.
Kollegiet bifogar en skrivelse 1980-12-19 trån luntmäteriverket till bygg-
nadsstyrelsen med rubriken Oktara lagfarter beträffande statens fastighets-
innehav. Upprinnelsen till skrivelsen var ett påpekande av revisionskontöret inom byggnadsstyrelsen att ett flertal av byggnadsstyrelsens fastigheter saknar uppgift om lagfaren ägare eller uppgift om förvaltunde myndighet. Lantmäteriverket framhåller att det borde vara en fördel om redovisningen i fastighetsboken också innefattade statens fastigheter och förordar
en reform på detta område. Verket skissar därefter vilka lösningar som skulle kunna övervägas för att komma till rätta med problemen. Verkets skrivelse har ännu inte slutligt behandlats av byggnadsstyrelsen.
Hessler erinrar I sitt yttrande om möjligheterna till lagfart genom lagfartssammanträde. Enligt koHegiet skulle ett konsekvent lösande av frågan genom lagfartssammanträden medföra stor arbetsbelastning för inskrivningsmyndigheterna och stora kostnader tör de berörda. Kollepiet uvstyrker bestämt en sädan ordning. Dessutom krävs för institutets tillämp-
ning att det funnits en fångeshandling. Av det föregående har framgått att
en stor del av statens fastighetsinnehav inte grundar sig på fang i egentlig mening. .
Kammarkollegiet — som i denna sak samrätt med företrädare för domänverket och byggnadsstyrelsen — biträder stiftshämndens framställning. Kollegiet föreslår att JBP kompletteras med en föreskrift motsvarande det genom SFS 1971: 1036 införda andra stycket i 188 FBLP. Kollegiet utgår från att den hos byggnadsstyrelsen anhängiga frågan om lämplig dokumentation i fastighetsböckerna av statens icke lagfarna egendom i sinom tid kommer att utmynna i ett konkret förslag.
Bilaga 3
Skrivelse 1980-12-19 från statens lantmäteriverk till byggnadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande sta-
tens fastighetsinnehav
Med anledning av Er skrivelse får lantmäteriverket (LMV) anföra följande.
Det framgår av skrivelsen att den föranletts av vissa påpekanden från
revisionskontoret inom byggnadsstyrelsen. Revisorerna har uppmärksammat att gravationsbevis rörande ett flertal fastigheter som staten äger och förvaltar genom byggnadsstyrelsen antingen 1) saknar uppgift om lagfaren ägare, 2) upptar annan ägare eller förvaltande myndighet än staten genom
byggnadsstyrelsen eller 3) saknar uppgift om förvaltande myndighet. Revisorerna har med utgångspunkt från detta förhållande framfört uppfattning-
en att byggnadsstyrelsen snarast bör vidta åtgärder för att bli noterad som lagfaren ägare resp. förvaltande myndighet för fastigheterna.
Den speciella grupp av fastigheter som utgörs av de staten tillhöriga fastigheter till vilka annan än staten är upptagen som lagfaren ägare utgör — enligt vad Ni uppger i skrivelsen — till allra största delen nya förvärv där
lagfart tills vidare inte sökts på grund av att fastighetsbildning inväntas. De
behöver därför inte beröras ytterligare i detta sammanhang och lämnas därför ät sidan i det följande.
I två redovisade fall har Ni under år 1980 försökt att få större klarhet i i fastighetsredovisningen genom att ta upp saken med inskrivningsmyndighet.
I det ena fallet gällde det att få ett gravationsbevis som utvisade att staten var ägare till viss fastighet (stadsäga). Denna hade tillkommit genom sammanläggning av ett antal fastigheter, vilka alla hade jordnaturen krono under allmän disposition. Någon anteckning i lagfartsspalten fanns inte.
Inskrivningsmyndigheten (Solna tingsrätt) uppgav sammanfattningsvis
att egendom som av ålder tillhörde staten inte omedelbart kunde lagfaras
för staten. Endast uppgift om lagfaren ägare skulle anges i gravutionsbevis. inte uppgift om fastighets jordnatur. Något gravationsbevis som utvisade
att staten var ägare kunde därför inte utfärdas. Detta torde enligt myndig-
heten knappast heller vara erforderligt. då förhållandet med full tydlighet framgick redan av den omständigheten att egendomen var krono under allmän disposition.
Det andra fallet gällde ansökan om lagfart för byggnadsstyrelsen på en fastighet som överflyttats från domänstyrelsens till byggnadsstyrelsens förvaltning. Som grund för ansökan äberopades ett av finunsdepartementet fattat beslut om överflyttandet.
Inskrivningsmyndigheten (Uppsala tingsrätt) anförde bl.a. att den kronoegendom det gällde utgjorde statlig egendom och att såväl domänstyrelsen (domänverket) som byggnadsstyrelsen var organ inom den statliga förvaltningen. Dessa organ saknade i förhållande till staten möjlighet
att såsom särskilda rättssubjekt hävda anspråk på äganderätt. Lagfart
kunde endast meddelas den som med äganderätt förvärvat fast egendom. Något annat än en ändring i förvaltningsorganisationen innebar finansde-
partementets beslut inte. Reglerna om anteckning av förvaltande myndig-
het i fastighetsbokskungörelsen (1971:708) medförde inte möjlighet att ange förvaltande myndighet när lagfart varken sökts eller beviljats för
staten. Byggnadsstyrelsens framställning kunde inte föranleda någon in-
skrivningsrättslig åtgärd.
De båda tingsrättsbesluten återger på ett fullt klart sätt innebörden av nu
2ällande rätt angående lagfart. Det finns i princip inte möjlighet att få
lagfart för staten på fastighet som har jordnaturen krono. Önskemålen från revisionskontoret om redovisning i fastighetsboken av fastigheter som förvaltas av byggnadsstyrelsen kan inte tillgodoses.
Såvitt avser anteckningar om äganderättsförhållanden eller förvaltningsförhållanden — dvs. andra noteringar än inskrivningar — är det reglerat
genom författningsbestämmelserna vilka uppgifter som skall tas in i fastighetsbok och gravationsbevis och i vilka sammanhang det skall ske. Yttrandet från Uppsala tingsrätt uttrycker tolkningen att bestämmelserna inte
möjliggör anteckning om förvaltningsmyndighet när det gäller fastighet
som staten av älder är ägare till. Å andra sidan framgår av det material som Ni överlämnat att flera av de fastigheter som enligt företedda gravationsbe-
vis har krono jordnatur även har försetts med anteckning om förvaltande
myndighet hos inskrivningsmyndigheten. Det har således i dessa fall ansetts möjligt att enligt gällande regler både lägga upp fastigheten i fastig-
hetsbok och anteckna förvaltningsmyndighet. Inskrivningsmyndigheter-
nas bedömning av dessa frågor synes alltså inte vara alldeles enhetlig.
Revisionskontorets påpekanden aktualiserar emellertid frägan om en lämpligare inskrivningsrättslig reglering av den dokumentation i fastighets-
böckerna som berör statens fastigheter. Nuvarande förhållanden uppfyller enligt LMVs mening inte moderna krav på information rörande fastighets-
data. Det finns skäl för en i princip enhetlig redovisning av äganderättsförhållandena i fastighetsböckerna och för att alltså även staten borde ha
lagfart på sina fastigheter. Detta skulle underlätta både för enskilda och för
offentliga organ — bl. a. fastighetsbildningsmyndigheterna — att ta reda på
äganderättsförhållandena. Av det som revisionskontoret anfört synes framgå att det även skulle leda till en ändamålsenligare redovisning internt
inom de berörda förvaltningsmyndigheterna. Även för inskrivningsväsen-
det borde det vara en fördel om redovisningen i fastighetsboken också innefattade statens fastigheter. LMV vill för sin del förorda en reform på detta område.
I det följande skall skissartat anges vilka lösningar som skulle kunna övervägas för att komma tillrätta med problemen. Förslagen tar sikte på att behandlingen av statens fastigheter I lagfartshänsceende så längt det är
möjligt bringas i överensstämmelse med vad som gäller fastigheter i allmänhet. Frågorna behandlas under rubriker som ansluter till byggnadsstyrelsens skrivelse.
Fastigheter med jordnaturen krono
För att uppnå syftet att man från fastighetsböckerna skall kunna få upplysning om att staten är ägare till fastigheter med jordnaturen krono är det två lösningar som i första hand framträder som alternativ. Antingen
kan det förskrivas att fastighetsböckerna skall uppta alla kronofastigheter
och ge upplysning om jordnaturen eller också kan det bestämmas att
fastighet som har jordnaturen krono skall anses vara lagfaren för staten och på den grunden tas upp i fastighetsböckerna med lagfartsanteckning.
Av de båda alternativen är det senare mera långtgående. Båda synes
emellertid förutsätta författningsändringar i någon form.
Att i enlighet med det första alternativet enbart lägga upp alla kronofas-
tigheter i fastighetsbok och samtidigt föra på upplysning om jordnaturen torde inte kräva lagändring utan endast en anpassning i fastighetsbokskungörelsen.
Uppgift om jordnaturen kan erhållas ur jordregistret som i sin tur bygger
pä de gamla jordeböckerna. Överföringen torde kunna ske tämligen rutinmässigt utan någon mera ingående utredning. Jordregistrets uppgifter om jordnatur skulle alltså i huvudsak godtas.
Det kan ifrågasättas om inte termen ”krono” vid en överföring bör bytas ut eller kompletteras med en uppgift som mera direkt säger att staten är ägare. Innebörden av termen ”krono” kan nämligen framstå som svartillgänglig.
Att enligt det andra alternativet generellt förklara att fastighet som har krononatur skall anses vara lagfaren för staten medför vissa fördelar.
Likformigheten i redovisning och rättsverkningar blir då större och det blir
mindre utrymme för feltolkningar. Staten kan då vid behov åberopa jordabalkens hävderegler i stället för att tvingas göra rättshistoriska forskningar. Även i övrigt torde fördelar uppkomma. En sådan reform måste cmel-
lertid föregås av en utredning om reformens verkningar i olika avseenden och kräver lagstiftning. Oberoende av vilket alternativ som väljs bör tillbörlig hänsyn tas till
rättssäkerhetssynpunkter. Som exempel bör kronofastigheter som redan
är upplagda i fastighetsbok med anteckning som tyder på att annan än staten är ägare kanske bli föremål för en mer selektiv utredning.
Kronofastigheterna utgör egentligen inte någon enhetlig grupp. Dels torde såväl statliga som kyrkliga fastigheter vara redovisade under krono
titel, dels finns uppdelningen i krono under allmän disposition och krono under enskild disposition. Dessa och andra förhållanden måste självfallet
beaktas i ett eventuellt lagstiftningsarbete med det nyss berörda syftet. Det
fordras därför att kammarkollegiet. som har ett huvudansvar för frågor som gäller statlig och kyrklig egendom. får tullfälle att bidra till frågornas
belysning.
En lagstiftning med nu skisserad inriktning bör naturligtvis fullföljas med en systematisk uppläggning av fastigheterna I fastighetsböckerna. Uppläggundet av nya fastighetsblad kunde emellertid ske successivt och anpassas
till arbetssituationen hos berörda myndigheter.
Den skisserade metoden är inte direkt användbar när det gäller fastigheter som redovisas i stadsregister. I motsats till jordregistret har stadsregist-
ret inte nägra uppgifter om jordnatur. Nägon motsvarighet till bestämmel-
sen I 5§ jordregisterförordningen (1908:74 s. I) att överskriften till ett upplägg skall innehålla jordnaturen finns inte för stadsregistrens del. I sådana fall då stadsregister blivit upplagt över områden som tidigare varit redovisade i jordregister finns emellertid uppgifterna kvar i de gamla jordregistren. För att reformen också I övrigt skall få avsedd effekt kan det bli nödvändigt att i vissa fall skaffa upplysningar om krononaturen ur
jordeböckerna eller andra urkunder.
Fastigheter där annan statlig myndighet angivits som ägare
Sävitt man kan se blir frågan om anteckning om förvaltande myndighet automatiskt löst så snart staten fått lagfart på sina fastigheter. Redan nu
finns som förut berörts regler om att anteckna förvaltande myndighet i fastighetsboken. Reglerna anknyter till om lagfart sökts eller beviljats för staten. En senare ändring beträffande förvaltande myndighet skall på
anmälan tas upp som inskrivningsärende (enligt domstolsverkets handbok för inskrivningsmyndigheter avsnitt 7.7).
Även om det inte ordnas så att staten normalt får lagfart på sina fastighe-
ter finns av förut berörda skäl ett intresse av att anteckning om förvaltande
myndighet görs i fastighetsboken. En förutsättning är naturligtvis att
kronofastigheterna generellt blir upplagda i fastighetsboken så att det finns
upplägg att föra in anteckningarna på. De författningsändringar som be-
hövs synes kunna inrymmas i fastighetsbokskungörelsen och gravations-
beviskungörelsen. Därutöver bör de förvaltande myndigheterna åläggas att
för anteckning i fastighetsboken anmäla sitt fastighetsinnehav till inskrivningsmyndigheten.
Några av de medföljande gravationsbevisen upptar som lagfaren ägare Riksens Ständers Bank med olika lagfartsdatum från år 1712 till år 1926.
Ägare är även i dessa fall staten och förvaltande myndighet torde vara byggnadsstyrelsen. Det är önskvärt att dessa förhållanden noteras uttryck-
ligen i fastighetsboken så att ingen som tar del av fastighetsboken behöver vara tveksam. Om man redan med tillämpning av gällande författningar kan åstadkomma detta kan LMV inte bedöma. Eftersom det inte är frågan om någon förändring av äganderätten är det kanske möjligt att vederbörande inskrivningsmyndighet kan göra behövlig notering såsom en ändring av uppgift om förvaltningsmyndighet.
Fastigheter med uppgift om att lagfart saknas
För att åstadkomma lagfart för staten beträffande denna grupp av fastig-
heter krävs insatser av annat slag än för fastigheter som klart är av krono
jordnatur. Statens äganderätt kan här inte utläsas med hjälp av en jordnatursuppgift.
Det framgår inte av handlingarna om man i de aktuella fallen försökt att klarlägga jordnaturen. Möjligen skulle det i vissa fall visa sig att fastigheterna efter en mera ingående utredning kan hänföras till jordnaturen krono. Vad som förut sagts om sädana fastigheter skulle då gälla även dessu.
Den grupp fastigheter som trots utredning inte klart kan inordnas under
kronotitel och till vilka staten inte kan hävda äganderätt genom att förete fångeshandling i vanlig ordning synes i det avseende som det nu är fråga
om inte kunna behandlas enligt andra regler än de som gäller för andra
fastighetsägare i samma situation. Möjligheter som kan diskuteras är lagfartssammanträde (20:10 JB), förrättning för äganderättsutredning enligt
lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering (ÄULL), jord-
rannsakan enligt 68 lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighets-
böcker samt tvistemålsförfarande inför domstol, närmast som mål angående fastställelsetalan. CMV behandlar 1 det följande huvudsakligen endast möjligheterna att använda äganderättsutredning.
Genom lagen om äganderättsutredning och legalisering och dess föregångare (1962: 270) har öppnats möjlighet att i form av lantmäteriförrätt-
ning utreda äganderätten till fast egendom och med en laga kraftvunnen äganderättförteckning som grund skaffa lagfart åt de i förteckningen upptagna ägarna. Det behövs inte någon styrkt fångeskedja från en tidigare
lagfaren ägare. I gengäld är förfarandet förenat med krav på publicitet. Eventuella pretendenter anmodas infinna sig till förrättningen och fram-
ställa sina anspråk. Publicitetsintresset tillgodoses främst genom att kungörelse skall utfärdas i tidningar.
Ursprungligen kunde äganderättsutredning komma i fråga bara om det
gällde ett någorlunda vidsträckt område med åtskilliga sakägare, t.ex. en by. Efterhand har det visat sig att det finns behov av att kunna använda institutet även i mindre sammanhang. Numera är det tillåtet att använda äganderättsutredning helt utan storleksmässiga begränsningar under förutsättning att utredningen görs i samband med legalisering av privat jorddelning. Utan samband med legalisering torde det fortfarande ställas vissa
krav på utredningsområdets omfattning. Ett uttryck för detta är att regeringen i ett besvärsärende år 1975 uttalade att ovisshet beträffande ägande-
rätten till ett område som inte innefattade mer än två registerfastigheter och där förutom sökanden endast kommunen gjorde anspråk på äganderätt till området inte lämpligen borde undanröjas genom äganderättsutredning. Av förarbetena till de gällande reglerna om lagfartssammanträde framgår vidare atl äganderättsutredning inte ansågs vara en möjlig lösning för att
ordna lagfart på en enstaka fastighet. I stället avsågs lagfartssammanträde
utgöra det medel som skulle användas i sådana fall. De i lagen angivna förutsättningarna för lagfart på grundval av lagfartssammanträde blev
emellertid utformade på sådant sätt att detta institut inte förefaller så
användbart i de nu aktuella fallen.
Gällande rätt ger som nyss framgått inte möjlighet att få till stånd
äganderättsutredning i alla de fall där en sådan skulle behövas för att ordna
lagfartsfrågorna åt staten. Enligt LMVs uppfattning finns det emellertid
skäl att väcka frågan om inte villkoren för att förordna om äganderättsutredning bör mjukas upp dels med tanke på statens fastigheter, dels med
tanke på övriga fall där lagfartssammanträde inte är en framkomlig väg. Avslutningsvis kan nämnas att lagfartsproblem likartade dem som staten ställs inför i viss mån också berör kommunerna, särskilt sådana kommuner
som inrymmer gamla städer med jordar av historiskt ursprung. Även för
dessa är äganderättsutredning ofta den enda framkomliga vägen till lagfart.
Biluga 4
Sammanställning av remissyttrandena
Efter remiss har yttranden över skrivelserna från stiftsnämnden i Linkö-
ping och kammarkollegiet avgetts av Göta hovrätt, domstolsverket, centralnämnden för fastighetsdata. byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen. statens lantmäteriverk. domiänverket. fastighetsbildningsutredningen (Ju 1979: 11), kronoholmsutredningen (B 1978: 08). Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges villaägareförbund.
Göta hovrätt: Hovrätten anser det vara otillfredsställande att viss fast
egendom i dag saknar lagfaren ägare. Med hänsyn till att den publika fasta
cgendomen liksom övrig fast cgendom numera är föremål för rationaliseringar I fastighetsbildningshänseende samt för omsättning i större omfuttning än tidigare får det anses angeläget att äganderättsförhällandena av-
speglas även i fastighetsböckernas lagfartsuppgifter.
Hovrätten delar stiftshnämndens och kammarkollegiets uppfattning utt frågor beträffande ägarlegitimation för icke lagfaren fast egendom bör lösas på ett praktiskt samt kostnads- och tidsmässigt rimligt sätt. Samtidigt måste emellertid rättssäkerheten tillgodoses.
Vissa skillnader föreligger mellan stiftshämndens och kammarkollegiets förslag ull lösning av frågan. Sålunda hemställer stiftsnämnden om en bestämmelse av samma innebörd som fanns intagen i 198 i lagberedningens förslag till promulgationslag till jordabalken (SOU 1960: 26). Förslaget. som i denna del ej ledde till lagstiftning, innebar undantag från
lagfartstvånget beträffande fastighetsförvärv gjorda före år 1876, om skyl-
dighet att söka lagfart enligt den vid förvärvet gällande lagstiftningen ej förelegat och om äganderätten till egendomen styrktes. Kammarkollegiet har däremot föreslagit att jordabalkens promulgationslag kompletteras med en föreskrift motsvarande andra stycket i 18 § promulgationslagen till fastighetsbildningslagen. Vid sammanläggning av fast egendom dispenseras genom nämnda stadgande från lagfartskravet i fråga om fastighet som förvärvats på sådant sätt alt ägaren ej varit skyldig att söka lagfart. Bestämmelsen innehåller ej krav på att äganderätten till egendomen skall
styrkas. Detta torde sammanhänga med att fastighetsbildningsmyndig-
heten har möjlighet att göra en materiell prövning av äganderätten vid sammanläggningsförrättningen. Motsvarande möjlighet saknas vid inskrivningsmyndighetens prövning av ansökningar om lagfart eller inskrivning i fast egendom. Förslaget skulle innebära att fast egendom för vilken lagfaren ägare ej finns kan lagfaras eller att inskrivning kan beviljas i densamma utan att överlåtaren eller den som söker inskrivningen behöver styrka sin äganderätt.
Enligt hovrättens mening synes ett genomförande av kammarkollegiets
förslag inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Hovrätten av-
styrker därför en bestämmelse av denna innebörd.
Under förutsättning att i en bestämmelse även intages ett krav på utt äganderätten skall styrkas finns emellertid enligt hovrättens uppfattning från rättssäkerhetssynpunkt ingen anledning till erinran. Frågan om hur äganderätten skall styrkas bör dock bli föremål för ytterligare överväganden. Härvid kan komma i fråga att uppställa regler om äganderättsutred-
ningens omfattning eller att utforma en presumtionsregel för äganderätten.
Hovrätten vill för sin del — i likhet med kammarkollegiet — framhålla att bestämmelserna om lagfartssammanträde inte är tillämpliga på förvärv beträffande vilka fångeshandling aldrig upprättats. Möjligheterna att vidga
tillämpningsområdet för nämnda bestämmelser till att omfatta även nyssnämnda förvärv kan övervägas för att möjliggöra inskrivningsförfarande beträffande viss publik fast egendom. I detta sammanhang kan även påpekas att möjlighet finns alt tillämpa reglerna om lagfartssammanträde på et betydligt enklare och mindre kostsamt sätt än vad stiftsnämnden synes ha antagit. Ägare till publik fast egendom kan samtidigt ansöka om lagfartssammanträde för all sin egendom inom samma inskrivningsmyndighets område. varefter kungörelse och lagfartssammanträde skulle kunna sam-
ordnas beträffande hela fastighetsinnehavet. Andra möjligheter att skapa visshet beträttande äganderättsfrågan bör
även övervägas. Exempelvis kan det vara tänkbart att anskaffa godtagbar
äganderättsutredning genom lantmäteriväsendets försorg. Möjligheterna
att öÖvergångsvis i någon form återinföra bestämmelserna om ”kungöre!selagfart” torde även böra undersökas.
Avslutningsvis vill hovrätten framhålla att övergångsbestämmelser på
sätt kammarkollegiet respektive stiftsnämnden föreslagit inte torde främja en ordning innebärande att all publik fast egendom blir lagfaren inom rimlig
tid. Frägan hur detta syfte skall nås och hur äganderätten till egendom.
som förvärvats utan att fångeshandling upprättats, skall styrkas. bör därför bli föremål för närmare överväganden.
Domstolsverket: De regler som före jordabalkens ikraftträdande gällde för de s.k. äldre fången har, såvitt domstolsverket (DV) har sig bekant. som regel tillämpats av inskrivningsmyndigheterna även efter 1972. i vart fall såvitt gäller lagfarter. Genom högsta domstolens beslut ändras rättstill-
lämpningen vilket kan komma att leda till vissa olägenheter såsom påpekas i skrivelserna. Mot denna bakgrund vill DV inte motsätta sig förslaget i skrivelserna om undantag från lagfartsplikten.
Även om lagfart inte krävs vid äldre fång finns ett krav på att äganderätten till egendomen skall styrkas för att ansökan om lagfart eller inteckning skall kunna beviljas. Omfattningen av den utredning som därvid erfordras är något som inskrivningsmyndigheten får ta ställning till i varje sådant ärende. Vad som krävs för att äganderätten skall anses styrkt är delvis
oklart. Om den begärda författningsändringen-kommer till stånd är det för
en likartad rättstillämpning angeläget att det i lagstiftningsärendet uttalas vilken utredning som normalt bör anses nödvändig.
DV vill emellertid framhälla att. sett i ett vidare perspektiv. äganderättsförhållandena beträffande kyrkans och statens fasta egendom bör klaras ut, så att äganderätten till varje fastighet kan tilläggas ett bestämt rätts-
subjekt, som kan erhålla lagfart på egendomen. Enligt DVs mening är det allmänt sett otillfredsställande att innehållet i fastighetsregister och fastig-
hetsböcker inte är fullständigt eller överensstämmande med det verkliga
törhällandet.
I yttrande över betänkandet (SOU 1978: 1) Stat— Kyrka tillstyrkte DV det i betänkandet framlagda förslaget om hur äganderätts- och lagfartsför-
hållandena rörande den kyrkliga egendomen borde klaras ut. DV framhöll
att det vore värdefullt om arbetet med den stiftelsebildning som betänkan-
det innehöll förslag om, kunde inledas även om förslaget i övrigt i stat—
kyrka betänkandet inte genomfördes. DV vidhäller denna uppfattning.
Huvuddelen av statens fastighetsinnehav som grundar sig på äldre fång
skulle inte beröras av ett sådant arbete. Behov av att reda ut ägandeförhållandena finns emellertid även beträffande sådan egendom. Nuvarande lagstiftning ger inte alltid tillräcklig möjlighet till detta. En författningsändring bör därför komma till stånd. DV anser att det lämpligaste härvidlag
är att vidga möjligheterna tll äganderättsutredning enligt lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering så att äganderättsförhållandena
beträffande enskilda fastigheter kan redas ut vid behov.
Centralnämnden för fastighetsdata (CEFD): Redovisningen av ägarförhållandena beträffande publik jord är oenhetlig och i stor utsträckning bristfällig i fastighetsböcker och inskrivningsregister (IR). Ofta saknas
lagfartsuppgifter helt. Motsvarande kan sägas beträffande förvaltande myndighet och organ. Inte minst gäller detta kyrkans fastigheter. Detta är
otillfredsställande och svarar inte mot de berättigade krav man kan ställa på en modern och ändamålsenlig redovisning i offentliga register. Även
från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att man söker åstadkomma en
mer fullständig redovisning. För ansvariga registermyndigheter skapar
rådande förhållanden också problem och merarbete. Under pågående arbete med uppläggning av fastighets- och inskrivningsregister åstadkommer man genom olika insatser en viss kvalitetshöjning genom utredningar, registerkomplettering etc. Sävitt gäller lagfartsuppgifterna eftersträvar man också att med datateknikens hjälp komplettera
dessa med personnummer och organisationsummer. För juridiska perso-
ner blir det därigenom möjligt att införa och ajourhålla uppgift om förval-
tände myndighet med adress. Detta är av stor betydelse för fastighetsdata-
systemets användningsområde. Exempel på detta är möjligheten att nå fastighetsägare eller företrädare för denne med kallelse till förrättningar
m.m. Enligt CFDs mening bör därför också alla fastigheter som ägs av staten och kyrkan redovisas på sådant sätt. Under rådande förhållanden kan detta dock inte åstadkommas i samband med registeruppläggningen.
Genom lagstiftning skulle betydande fördelar och positiva effekter kunna erhållas. Beträffande den kyrkliga egendomen har förts fram vissa
förslag i betänkandet (SOU 1978: 1—3) Stat—- Kyrka. Som framgår av re-
missyttrande 1978-06-15 till kommundepartementet tillstyrkte CFD detta förslag som syftade till att undanröja rådande oklarhet beträffande ägande-
rätten till kyrklig jord och andra rättsförhallanden kring denna. CFD tillade
för sin del att förändringen såvitt avsåg den kyrkliga egendomen borde kunna genomföras även om förslaget i huvudfrågan om ändrade relationer mellan staten och kyrkan inte skulle förverkligas. Några åtgärder i denna riktning torde emellertid inte ha vidtagits. CFD vill därför ånyo peka på
denna möjlighet som på sikt skulle åstadkomma önskad klarhet och full redovisning I registret såvitt gäller kyrkans fastigheter. För att på kortare tid uppnå en förbättrad redovisning beträffande publika fastigheter generellt är det dock nödvändigt att på annat sätt angripa
problemet författningsvägen. Som framgår av remisshandlingarna är de medel som nu står till buds nämligen lagfartssammanträde samt olika slags lantmäteriförrättningar av begränsad betydelse. Den av stiftsnämnden och kammarkollegiet förordade lösningen, som innebär att lagfartsplikten cfterges beträffande vissa fång, gagnar dock knappast publicitetsintresset. Inte heHer tillgodoses de krav och önskemål ifråga om nya register som
CFD pekar på. I stället bör övervägas möjligheten att införa en anteckning om förvaltande myndighet även i de fall lagfartsuppgift saknas (se LMVs skrivelse 1980-12-19 till byggnadsstyrelsen). Så sker redan på sina håll och sådan uppgift har även överförts till IR. Detta leder till en förbättrad
redovisning och torde också underlätta inskrivningsmyndigheternas hand-
läggning av ärenden rörande sådana fastigheter. I IR förs sådan anteckning
som s.k. gruppinformation under lagfart.
I samband med uppläggande av fastighets- och inskrivningsregister kan CFD på maskinell väg förteckna fastigheter som saknar eller har ofullständiga lagfartsuppgifter. Dessa listor kan därefter under medverkan av berörda förvaltande myndigheter utgöra underlag för successiva kompletteringar i IR. I vissa fall torde det kunna leda till att full lagfart kan meddelas.
Det skall slutligen framhållas att ett genomförande av det remitterade förslaget om undantag från lagfartskravet saknar varje betydelse i tekniskt hänseende såvitt gäller fastighetsdatasystemet.
Byggnadsstyrelsen: Byggnadsstyrelsen ansluter sig till de förslag om komplettering av jordabalkens promulgationslag som framförts av stiftsnämnden och av kammarkollegiet.
Byggnadsstyrelsen förvaltar åtskilliga fastigheter, till vilka statens äganderätt grundar sig på gammal hävd eller för vilka fångeshandling saknas av annan anledning och lagfart således inte föreligger. Verket har dock inte tvingats föra talan om beviljande av lagfart såsom förutsättning för inteckning eller inskrivning av lagfart för att kunna genomföra en fastighets-
överlåtelse.
Såsom framgår av kammarkollegiets skrivelse har inom byggnadsstyrel-
sen anmärkts på det förhållande att verket inte har lagfart på alla fastighe-
ter som staten av ålder. är ägare till och som förvaltas av verket samt att anteckning om förvaltningsansvarig myndighet saknas beträffande vissa av
dessa fastigheter. |
Lantmäteriverket har i skrivelse till byggnadsstyrelsen 1980-12-19 i kort-
het redovisat de vägar som står till buds, när det gäller att få lagfart på av
statlig myndighet sedan lång tid tillbaka förvaltade fastigheter. Lantmäteriverkets skrivelse är fogad såsom bilaga till kammarkollegiets framställning till departementet. Av skrivelsen torde framgå att gällande regler är delvis
oklara och svåra att tillämpa samt att möjligheterna att få äganderätten till
statens av ålder fasta egendom antecknad i fastighetsböckerna är otillräckliga. |
För byggnadsstyrelsen framstår det som angeläget såväl ur myndighetssynpunkt som för den enskilde att äganderätts- och förvaltningsförhållan- : dena beträffande statens fastigheter skall kunna utläsas ur fastighetsböckerna.
I vad avser byggnadsstyrelsens förvaltningsområde skulle de påtagli-
gaste olägenheterna övervinnas om — förutom det föreslagna tillägget till jordabalkens promulgationslag — anteckning om förvaltningsansvarig statlig myndighet inte görs beroende av att lagfart ”beviljats eller sökts för staten”. Byggnadsstyrelsen föreslår därför att 11 8 3 st. i fastighetsbokskungörelsen ändras så att anteckning om förvaltningsansvar kan göras också i de fall lagfart inte har beviljats eller sökts för staten. men det ändå är ostridigt att fastigheten förvaltas av statlig myndighet.
Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen tillstyrker att en lagändring
görs i enlighet med vad kammarkollegiet och stiftshämnden i Linköping
begärt.
För att åstadkomma en önskvärd strukturrationalisering inom lantbruket gör lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna omfattande köp och för-
säljningar av fast egendom. Detta statens markinnehav redovisas på jord-
fonden. Omsättningen på jordfondsfastigheter skall vara hög och på fon-
den torde inte finnas någon fastighet som berörs av det nu aktualiserade problemet med äldre fång.
Enligt bestämmelserna i 5 § jordförvärvslagen (1979:230) skall varje
juridisk person normalt avstå kompensationsmark i samband med förvärv
av jordbruksfastighet. Detta gäller alltså även när kyrkan förvärvar sådan mark. Kyrkans innehav utgörs tull stor del av icke utvecklingsbara fastigheter. I anledning av de stora förvärv, från i första hand skogsbolag, som
kyrkan gjort under senare år föreligger stora krav på kompensationsmark.
Kyrkan skall sålunda enligt regeringsbeslut avyttra ca 10000 ha produktiv mark under de närmaste åren. Lantbruksstyrelsen ser det som angeläget att inte denna verksamhet ytterligare försvåras och fördröjs på grund av att kyrkans äldre fång inte kan lagfaras förrän efter lagfartssammanträde.
Ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län samt på ren-
betesfjällen i Jämtlands län innehar staten marker som motsvarar 10—15 procent av Sveriges totala yta. Markerna redovisas på domänfonden.
Markförvaltningen ombesörjs av lantbruksnämnderna i de berörda länen och det är nämnderna som bl. a. svarar för upplåtelser av mark inom dessa områden. Huvuddelen av marken har alltid tillhört staten och endast i mindre omfattning är det fråga om arealer som staten förvärvat och fått
lagfart på. Markerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är mera sällan föremål för försäljning. Emellanåt inträffar dock att staten säljer något mindre område där eller upplåter det med tomträtt. För att en köpare
skall kunna få lagfart fordras att statens äganderätt är klarlagd. Detsamma
gäller när staten upplåter marken med tomträtt. Hittills synes något pro-
blem inte ha uppkommit, men högsta domstolens beslut torde komma att
medföra att staten här får samma problem som dem kyrkan ställts inför.
Även när det gäller statens marker ovan odlingsgränsen och på renbe-
tesfjällen föreligger alltså ett starkt intresse av att kravet på lagfart inte skall upprätthållas. Lantmäteriverket: Det aktuella rättsläget beträffande kravet på lagfart
för staten och kyrkan vid ansökan om lagfart för den som förvärvar fast
egendom från dessa organ torde få svåra konsekvenser för omsättningen
lantmäteriverkets (LMV) uppfattning snarast komma till stånd.
I skrivelsen till byggnadsstyrelsen 1980-12-19 förordade LMV med hän-
visning till nutida krav på information om fastighetsdata en reform med
innebörd att även statens fastigheter skulle redovisas i fastighetsböckerna. LMVs förslag när det gällde fastigheter med jordnaturen krono innebar att fastigheterna skulle läggas upp i fastighetsbok och antingen förses med upplysningen att de hade krono jordnatur eller — med stöd av särskild
lagstiftning — anses vara lagfarna för staten. Endast det sistnämnda alter-
nativet ger en lösning på det nu aktualiserade problemet. När LMV lämna-
de förslagen förelåg ännu inte det nu aktuella HD-avgörandet och det hade vid den tidpunkten inte blivit observerat att rättsläget rörande kravet på lagfart hade förändrats genom tillkomsten av jordabalken och dess promulgationslag.
Mot bakgrund av avgörandet i HD synes det inte längre vara aktuellt att förespråka det alternativ som endast innefattar upplysningar i fastighetsböckerna att fastigheterna är av krono jordnatur. Målet bör enligt LMV nu
vara att inordna fastigheterna i lagfartssystemet.
Det finns anledning att än en gång framhålla betydelsen av att statens fastigheter inordnas 1 det allmänna fastighetsredovisningssystemet. En enhetlig redovisning underlättar användningen både för samhällets företrä-
dare och för enskilda. riskerna för felbedömningar minskar, möjligheterna
till förenklingar och besparingar ökar och själva överförandet till fastig-
hetsboken torde medföra kvalitetshöjningar i form av säkrare uppgifter
rörande fastigheterna. En reform av det slag LMV nu åter förordar kräver emellertid tämligen ingående överväganden i olika frågor. bl.a. rättshistoriska. Det genom,
HDs avgörande ådagalagda problemet torde vara ett allvarligt hinder för dispositionerna med statens och kyrkans fastigheter och det är sannolikt
inte lämpligt att invänta resultatet av ett förhållandevis tidskrävande ntredningsarbete. Det aktuella problemet förefaller kunna lösas med tämligen
enkla lagtekniska medel.
LMV anser emellertid att frågan om en mera genomgripande ändring inte bör skjutas på framtiden utan arbetas fram oberoende av den tillfälliga lösning som en lagändring av det nu aktuella slaget utgör. Därför bör en
lagregel som tar sikte på att göra undantag från lagfartskravet för statens
fastigheter göras tidsbegränsad. I synnerhet om lagregeln placeras i jordabalkens promulgationslag är en tidsbegränsning av giltigheten naturlig. Tio
är torde vara en lämpligt avvägd tidrymd. Under den tiden torde erforderliga utredningar och lagändringar hinna genomföras.
I sitt tillägg till HDs avgörande hänvisar justitierådet Hessler till möjligheten att använda lagfartssammanträde för att bota statens och kyrkans brist på lagfart. Även om detta institut i princip är användbart förefaller lösningen inte vara ändamålsenlig som en lösning på den uppkomna situationen. Det problem som uppstått genom rättsfallet är av generell beskaffenhet och drabbar således stora grupper av fastigheter med likartad redovisning. De negativa verkningarna bör därför inte avlägsnas med ett förfa-
rande som likt lagfartssammanträdet tar sikte på en mera selektiv utredning. I stället bör — såsom stiftshämnden och kammarkollegiet anfört —
problemet lösas med lagregler av generell natur.
Även bortsett från denna synpunkt är det tveksamt om lagfartssammanträde i de enskilda fallen alltid leder till lagfart i de situationer som nu
diskuteras. Institutet lagfartssammanträde är en nyhet i fastighetsrätten
och tillämpande inskrivningsmyndigheter har, enligt LMVs erfarenhet. trots motivultalanden avsedda som stöd för en vid tillämpning visat en viss tveksamhet rörande institutets möjligheter. Det förhållandet att staten inte ens ansetts vara berättigad att söka lagfart på egendom som den av ålder innehar (se skrivelse 1982-02-26 från lagmannen vid Solna tingsrätt till
byggnadsstyrelsen, ingär i LMVs akt 309-811-80) kan också bli ett skäl till
att inskrivningsmyndigheter framdeles tvckar att meddela lagfart efter lagfartssammanträde.
LMV anser således att den uppkomna situationen bör lösas med lagregler av generell natur. En omedelbar lösning synes kunna utformas i huvud-
saklig överensstämmelse med det förslag som fastighetsbildningsutredningen I sitt yttrande förordat och som LMV under hand fått del av.
Lagreglerna bör ges formen av övergångsbestämmelser och tidsbegränsas.
Domänverket: Högsta domstolens beslut den 20 okt. 1981 har medfört. att statens fastighetsförvärv från tiden före 1875 års lagfartsförordning cj —
liksom tidigare — skulle vara undantagna från lagfartsplikt. Domänverket förvaltar huvuddelen av statens fastigheter ute på landsbygden. Verkets
arealmässigt betydande marker i Norrlands inland härrör ull stor del från tiden före 1875. Likaså främst alla kungsgårdar, civila och militära bostäl-
len under domänverkets förvaltning. Domänverket genomför 400-500 fas-
tighetsförsäljningar varje år. Verket ansluter sig helt till kammarkollegiets framställning i ämnet och vill understryka vikten av att en ändring i lagstiftningen kommer till stånd.
Fastighetsbildningsutredningen: Skrivelserna från stiftshämnden i Linköping och kammarkollegiet har föranletts av ett beslut som högsta domstolen meddelat den 20 oktober 1981 att avslå en ansökan om inteckning i
en kyrkan tillhörig fastighet för vilken skyldighet att söka lagfart ej förelegat och lagfart ej heller sökts (NJA 1981 s. 978). Innebörden av rättsfallet,
med det av justitierådet Hessier gjorda tillägget, torde vara att det beträffande s.k. äldre fång, dvs. fång som-ägt rum före lagfarts- och intecknings-
törordningens ikraftträdande den I januari 1876, enligt gällande rätt krävs lagfart som förutsättning dels för senare förvärvares möjlighet att erhålla full lagfart. dels för att inteckning skall kunna beviljas. Fastighetsbildningsutredningen delar den uppfattning om rättsläget i nu
förevarande avseende som högsta domstolen givit uttryck åt. Mot bak-
grund härav och då det av stiftsnämndens och kammarkollegiets skrivelser framgår att det inte är ovanligt att publik jord överlåts gör sig behovet av en reform gällande i det hänseendet de båda organen framfört. Fastighets-
bildningsutredningen tillstyrker att en sådan reform kommer till stånd genom införande av en tilläggsföreskrift i jordabalkens promulgationslag.
Beträffande innehållet i en sådan föreskrift har stiftshämnden och kam-
markollegiet lämnat olika förslag. Stiftsnämnden förordar införande av en föreskrift motsvarande den som föreslogs i 1981 lagberedningens förslag till lag om införande av nya jordabalken. Kammarkollegiet föreslår en föreskrift motsvarande den som finns i 188 andra stycket lagen om införande av fastighetsbildningslagen. Enligt fastighetsbildningsutredningens me-
ning går det inte att låta innehållet i något av de nämnda lagrummen tjäna
som förebild för en nu ifrågavarande tilläggsföreskrift i jordabalkens pro-
mulgationslag. Skälen härtill är följande.
Vad först gäller den lösning stiftshämnden förespråkar torde det närmast vara första stycket i den av lagberedningen föreslagna 198 som intresserar. Om detta förslag och förslaget till 53§, vilka överensstämde med det
sedermera av jordabalksutredningen framlagda, hade upphöjts till lag,
skulle det ha betytt att undantagsregeln i 85 första stycket lagfartsförordningen och 12§ första stycket inteckningstörordningen alltjämt skulle äga
giltighet på de äldre fången, dvs. lagfart skulle beträffande dessa fång inte
vara nödvändig för att lagfart för ny ägare eller inteckning skulle kunna beviljas. Varken lagberedningens eller jordahbalksutredningens förslag i nu berört hänseende ledde dock till lagstiftning. Av allt att döma berodde
detta på ett förbiseende vid den efterföljande departementsbehandlingen. Propositionen angående jordabalkens promulgationslag kom alltså inte att
följa lagberedningens och jordabalksutredningens förslag. Förutom att 198
inte kom med i den fortsatta behandlingen valdes i departementsförslaget
en något annan disposition av promulgationslagen än den beredningen och
utredningen hade föreslagit. Jordabalkens promulgationslag är disponerad i överensstämmelse med departementsförslaget. Den sålunda valda dispo-
sitionen medför att det i promulgationslagen saknas lämpligt ställe att
”stoppa in” en motsvarighet till ifrågavarande 193 första stycket. Det avsnitt som närmast skulle ha kunnat komma ifräga för ett tillägg skulle
vara det under rubriken ”Övergångsbestämmelser angående 19—23 kap. nya jordabalken”. Skulle 198 placeras där måste emellertid en större del
av promulgationslagen disponeras om, vilket knappast kan anses rimligt. Härtill kommer att 198 inte hade en tillfredsställande utformning. Lokutionen ”rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före nya balkens ikraftträdande” täcker nämligen inte de fall då förvärv av fastighet, för vilken fångesmannen ej varit skyldig att söka lagfart, skett efter
jordabalkens ikraftträdande. Om exempelvis förvärv av kyrklig jord ägt rum efter den I januari 1972 skulle säledes 198 inte komma att innebära undantag från regeln om krav på lagfart för fångesmannen som förutsättning för att lagfart för förvärvaren skall kunna beviljas.
Vad därefter angår kammarkollegiets förslag om införande i jordabalkens promulgationslag av en motsvarighet till 18§ andra stycket FBLP kan mot detta först och främst göras erinran från rättssäkerhetssynpunkt. I
nämnda lagrum finns inte någon bestämmelse för de äldre fångens del —
motsvarande de i 88 första stycket lagfartsförordningen sammanställt med 7§ samma förordning och i 128 första stycket inteckningsförordningen —
om att äganderätten skall styrkas på annat sätt om ej lagfart kan åberopas.
I ett sammanläggningsärende spelar detta emellertid inte någon roll. Det är nämligen genom bestämmelser i fastighetsbildningslagen sörjt för att ägar-
förhållandena alltid blir utredda i sådana ärenden, se 4 kap. 11§ och 12 kap. 1§ FBL. Annorlunda skulle det emellertid bli i ett lagfarts- eller
inteckningsärende. I jordabalken finns ju inte någon bestämmelse om att äganderätten skall styrkas på annat sätt om lagfart ej kan åberopas. Det skulle beträffande de äldre fången betyda att ny ägare inte skulle behöva styrka sin fångesmans laga åtkomst av fastigheten för erhållande av lagfart och att sökanden av inteckning inte skulle behöva styrka sin äganderätt till
fastigheten för att få ansökningen beviljad. En sådan ordning torde ej
kunna godtas.
Mot kammarkollegiets förslag kan också invändas att en föreskrift motsvarande 1838 andra stycket FBLP har en för begränsad räckvidd. En sådan regel skulle medge undantag från kravet på lagfart endast när sökanden i ärendet förvärvat sin fastighet på sådant sätt att han ej varit skyldig att söka lagfart. Regeln skulle ej gälla för sökande som förvärvat fastighet
från sådan fängesman.
På grund av de nu framförda erinringarna mot såväl stiftsnämndens som kammarkollegiets förslag till utformning av en tilläggsföreskrift i jordabalkens promulgationslag måste mönster för en sådan föreskrift hämtas från annat håll. Fastighetsbildningsutredningen förordar härvid en utformning
med utgångspunkt från innehållet i 7 5 och 8§ första stycket lagfartsförord-
ningen samt 12§ första stycket inteckningsförordningen. Förslagsvis skulle tilläggsföreskriften kunna ha följande lydelse.
Bestämmelsen I 20 kap. 7§ 2 jordabalken gäller ej vid förvärv från
någon som förvärvat fastigheten på sådant sätt att han enligt äldre lag
inte varit skyldig att söka lagfart. Fångesmannens åtkomst skall dock
styrkas på annat sätt. Som fastighetsägare vid tillämpningen av 22
kap. jordabalken skall även anses den som åtkommit fastigheten på-
sådant sätt att skyldighet att söka lagfart inte förelegat och som på
annat sätt kan styrka sin äganderätt.
Såvitt avser innebörden av att äganderätten skall styrkas på annat sätt när lagfart ej kan åberopas må hänvisas till den praxis som utbildades under den tid lagfarts- och inteckningsförordningarna var gällande. I fråga om kravet på utredning rörande äganderätten skulle måhända samma krav kunna ställas som de som anses gälla beträffande motsvarande utredning vid lagfartssammanträde. Av uttalanden i motiven till bestämmelserna om
sådant sammanträde och om den utredning rörande äganderätten som därvid skall krävas synes framgå att meningen är att då förvärvaren och hans eventuella efterföljare i äganderätten innehaft fastigheten oklandrat under längre tid kravet på bevisning om förvärvet inte skall ställas särdeles högt; i det särskilda fallet skall vid lång tids hävd utredning i övrigt kunna avvaras (prop. 1970:20B s. 597).
Den nu föreslagna föreskriften föreslås placerad i promulgationslagens avsnitt med rubriken ”Övergångsbestämmelser angående 19—23 kap. nya jordabalken” och där utgöra en ny 58a8. Nuvarande 58a§8 fär därvid
ändras till S8b§.
Kronoholmsutredningen: Vid'Sveriges kuster och i landets fem största
insjöar finns åtskilliga holmar och skär som tillhör eller anses tillhöra
staten. Omkring 200 av dessa öar är bebyggda. varav flertalet utgör s.k. kronoholmar.
Kronoholmsutredningen utreder den framtida dispositionen av samtliga bebyggda, statligt ägda öar och sålunda inte bara bebyggda kronoholmar.
Äganderätten till en mängd holmar och skär i havsbandet har av ålder
ansetts tillhöra kronan. Detta betraktelsesätt torde höra nära samman med den dåtida rätten till fiske (kronans regalrätt) i det omgivande vattnet. . Öarnas karaktär av kronomark synes få uppfattas som en naturlig följd av att öarna i äldre tid inte allmänt ansägs höra till något strandhemman eller skifteslag eller vara på någon annan grund i enskild ägo. I vissa fall har de aktuella holmarna och skären ställts under viss myndighets direkta förvalt-
ning, exempelvis domänverket, sjöfartsverket eller någon militär myndighet (fortifikationsförvaltningen). Atskilliga holmar och skär har kronan av ålder upplåtit till allmänheten till fritt begagnande. I fråga om dessa holmar och de holmar beträffande vilka inte något särskilt förvaltningsbeslut med-
delats ankommer tillsynen på kammarkollegiet.
Holmarna och skären utanför kusterna betraktades ofta i äldre tider som
värdelösa. Man var främst intresserad av att fiska i de kringliggande
vattnen och bedriva säl- och sjöfågelsjakt omkring holmarna. På grund härav torde det vanligtvis inte ha varit angeläget för vare sig kronan eller enskilda att hävda äganderätt till dessa holmar. Härav följer att osäkerheten rörande äganderätten till dessa holmar ofta har varit stor. Till detta har också bidragit att de bakomliggande rättsförhållandena ofta har varit komplicerade och oklara.
Slutligen bör erinras om att frågan om statens äganderätt till holmar och
skär har berörts i flera olika sammanhang, bl. a. i äganderättsutredningar
av lokal omfattning (se t.ex. SOU 1925:19 vad gäller västkusten). i lagförarbeten (se prop. 1950:59 s. 18 och 30 tf.) samt av riksdagens revisorer (se revisionsberättelsen till 1966 års riksdag $ 33 s. 268 ff. och JoU 1966: 25).
Som ett alternativ till att bevara kronoholmarna i statens ägo skall kronoholmsutredningen utreda om och i vad mån bebyggd mark på hol- marna lämpligen kan överlåtas till Kommuner eller enskilda. Utredningen överväger föreslå att staten i vissa fall erbjuder kommuner att få förvärva bebyggda kronoholmar.
Som framgår av det tidigare sagda finns det många kronoholmar som staten äger eller anses äga utan att innehavet grundar sig på ett förvärv i
egentlig mening. Sannolikt finns det öar av detta slag som eventuellt kan komma i fråga för kommunala förvärv, om utredningen föreslår detta och
förslaget godtas av statsmakterna. Med hänsyn till högsta domstolens
avgörande ställer kronoholmsutredningen i likhet med kammarkollegiet
frågan hur lagfart över huvud taget skall kunna vinnas beträffande sådan fast egendom som har en historisk bakgrund liknande den som känneteck-
nar de här aktuella öarna. Ett upprätthållande av lagfartsplikten för bebyggda kronoholmar kommer att medföra stora problem för den förval-
tande myndigheten i händelse av att överlåtelser av holmarna till kommuner aktualiseras.
Av de remitterade handlingarna framgår bl. a. att lagfartssammanträde
Prop. 1982/83: 54 | 27
och förrättning för äganderättsutredning enligt lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering synes erbjuda endast begränsade möjligheter att erhålla lagfart vid den typ av fastighetsförvärv som det här är fråga om. Man kan överväga att ändra bestämmelserna om lagfartssam-
manträde eller äganderättsutredning så att lagfart för ifrågavarande förvärv kan vinnas utan dén osäkerhet i frågan som f.n. råder. Ett alternativ som
är mindre omständhegt är att välja den lösning som stiftsnämnden i Linköping och kammarkollegiet förordar. Denna lösning. som förmodligen var åsvftad vid tillkomsten av den nya jordabalken men som inte kom till klart uttryck i balkens promulgationslag, synes tillgodose rimliga rättssäkerhetskrav.
Med hänvisning till det anförda instämmer kronoholmsutredningen i de förslag som lämnas i de remitterade skrivelserna och som innebär att
jordabalkens promulgationslag kompletteras med bestämmelser om att
kravet på lagfart inte skall gälla i fråga om fastighet som förvärvats på
sådant sätt att ägaren ej varit skyldig att söka lagfart.
LRF: LRF konstaterar att äldre rätt medgav undantag från lagfartsplik-
ten när fråga var om s.k. äldre fång. Såvitt förbundet kunnat finna med-
förde det äldre systemet inte nägra negativa konsekvenser, exempelvis
från rättssäkerhetssynpunkt.
Kammarkollegiet har i sin hemställan angivit att ett upprätthållande av
lagfartsplikten för s. k. äldre fång får negativa konsekvenser för ”pågående
arbete med strukturrationalisering av den kyrkliga jorden”. LRF har i olika sammanhang framhällit vikten av att kyrkan, liksom staten i övrigt. aktivt deltar i arbetet med att bygga upp ändamålsenliga jord- och skogsbruksfastigheter i enskild ägo. Ett upprätthållande av lagfartsplikten för s.k. äldre fång kan befaras motverka en sådan angelägen utveckling. Ett
förfarande med lagfartssammanträde för erhållande av lagfart innebär med säkerhet att fastighetsöverlåtelserna i fråga kommer att ta längre tid och
medföra högre kostnader, vilket i sig kan motverka en ändamålsenlig strukturrationalisering inom lantbruket. En sådan konsekvens av en av formella skäl motiverad lagregel måste enligt LRFs mening undvikas. Härtill kommer enligt förbundets mening att det rent allmänt måste vara angeläget att förenkla rutinerna vid landets inskrivningsmyndigheter och att åstadkomma överensstämmelse mellan fastighetsbildningslagens och jordabalkens övergängsbestämmelser i vad de avser reglerna för s. k. äldre
fång.
Med hänvisning till vad som anförts ovan tillstyrker LRF att lagfartsplik-
ten för s.k. äldre fång upphävs på sätt föreslås i stiftsnämndens och
kammarkollegiets skrivelser. Förbundet förutsätter för sitt ställningstagande att blivande lagförslag avfattas på sådant sätt att rättssäkerheten vid fastighetsöverlåtelser och uttagande av inteckningar inte kan påverkas negativt. |
Svenska kommunförbundet: Från de synpunkter förbundet har att företräda ger den föreslagna författningsändringen inte anledning till erinran.
Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund: Förbundet biträder helt den hemställan som framförts av säväl stiftsnämnden i Linköping som
kammarkollegiet. Utöver de skäl som anförts i resp. skrivelse vill förbun-
det peka på den egendomlighet som justitierådet Hessler konstaterar på sid. 7 i sitt yttrande till Högsta domstolens beslut nr SÖ 2311, nämligen att en sökande i ett lagfarts- eller inteckningsärende för de äldre fången mäste kunna stödja sig på lagfart, medan detta däremot inte är nödvändigt i ett sammanläggningsärende. Förbundet är av den uppfattningen att detta inte
kan ha varit lagstiftarens mening utan torde snarare vara att bedöma som
ett förbiseende vid frågans behandling, något som också antydes i nu
berört yttrande. I konsekvens härmed synes det därför rimligt att det, på sätt kammarkollegiet föreslår, införs en bestämmelse i JBP motsvarande
den som genom SFS 1971: 1036 infördes i andra stycket 18 § FBLP.
Sveriges advokatsumfund: Den ifrågasatta lagändringen gäller sådan jord i allmän ägo. som enligt äldre rätt inte behövt lagfaras. och som hanterats enligt särskilda undantagsbestämmelser i den lagstiftning som varit gällande före jordabalkens tillkomst. Tillämpningen av dessa undantagsbestämmelser har tydligen inte lett till några komplikationer t.ex. ur rättssäkerhetssynpunkt. (Konflikter mellan olika myndigheter. som samtidigt kunnat göra anspråk på samma kronojord. tycks alltså inte behöva förekomma.) I det lagstiftningsarbete som förekommit t. o. m. är 1960 har undantagsbestämmelserna föreslagits överflyttade till ny jordabalk med endast redaktionella ändringar. Av okänd anledning har emellertid gällan-
de jordabalk av år 1970 inte kommit att innehålla sådana undantagsbestäm-
melser.
Advokatsamfundet tillstyrker att lagändring sker i en eller annan form i
enlighet med stiftnämndens av kammarkollegiet biträdda hemställan.
Sveriges fastighetsägareförbund: Förbundet har ingen erinran mot stiftsnämndens och kammarkollegiets hemställan. Förbundet har inte funnit anledning att närmare gå in på hur ändringen ur lagteknisk synpunkt bör
åstadkommas.
Sveriges villaägareförbund: Förbundet har ingenting att erinra mot en reform av reglerna om lagfart och inteckning i de. avseenden som är fräga
om. Förbundet avstär från att ge synpunkter på utformningen av en sådan föreskrift.
Prop. -1982/83: 54 29
Bilaga 5
Det remitterade förslaget
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken
Härigenom föreskrivs att i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken! skall införas en ny paragraf, 60 a §, av nedan angivna lydelse. 60 a & Vid tillämpningen av 20 kap. 7 8 2, 21 kap. 2 § första stycket 3, 22
kap. 3 § första stycket I och 4 § första stycket I samt 23 kap. 3 § första
stycket I nya balken skall den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans
äganderätt styrks.
Denna lag träder i kraft den I januari 1983.
! Lagen omtryckt 1971: 1210.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1982-11-02
Närvarande: f£. d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Delin. justitierå-
det Bengtsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 1982 har.
regeringen på hemställan av tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ahrland, beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
lag om ändring i lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars An-
dersson.
Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagrådet har inte något I princip att erinra mot den föreslagna lagändringen. Vad angår lagtextens utformning innebär den föreslagna paragrafen att lagfart skall anses föreligga i vissa angivna situationer. Såvitt gäller 22
kap. jordabalken hänvisas bl.a. till 3§ första stycket I. Hur paragrafen skall tillämpas i fall som avses i denna punkt framgår emellertid inte klart
av lagtexten: avsikten synes vara att den som enligt den föreslagna bestämmelsen anses ha lagfart skall ha samma behörighet som en fastighetsägare att söka inteckning, ifall inte någon annan sökt lagfart. Samma behörighetsfråga uppkommer även vid tillämpning av 7—11§88 i kapitlet för den händelse inteckning beviljats enligt de föreslagna reglerna och någon annan inteckningsåtgärd därefter skall vidtas. I vad angår 22 kap. bör därför den nya paragrafen ges en annan utformning, lämpligen så att behörigheten att ansöka om inteckningsåtgärd generellt regleras genom en hänvisning till vad som gäller för fastighetsägare. Däremot bör hänvisningen till 22 kap.
48 första stycket I behållas. Lagrådet förordar att paragrafen får följande
lydelse: ”Vid tillämpning av 20 kap. 782, 21 kap. 2§ första stycket 3, 22 kap. 4§ första stycket I och 23 kap. 3§ första stycket I ... äganderätt styrks. Han skall då också anses ha behörighet som fastighetsägare enligt
22 kap. nya balken, om inte lagfart har sökts för annun.”
Prop. 1982/83: 54 | 31
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1982-11-04
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson. Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peter-
son, S. Andersson, Rainer, Boström, Bodström, B. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg |
Föredragande: statsrådet Rainer
Proposition om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv
Föredraganden anmäler lagrådets yttande! över förslag till lag om ändring i lagen (1970: 995) om införande av nya jordabalken. |
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och förklarar att han godtar lagrådets förslag till utformning av lagtexten.
Föredraganden hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 september 1982.
Innehåll
PrOpOSItiONe0 ooseereeeeeerereersrreeererereer rer ss rss ss es ss sa 1 Propositionens huvudsakliga innehåll s.sssssssssssssssssssses enes 1 Lagförslåg sosoosesssereeeeerere reser rrerrer reser ss ess sosse ss 2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16 september 1982 sosoooooesrsssrrersrssrersssssss ss ess ess na 3 I INledniNg sosooosssereeeeeerererrererrrerrrrr rss ses ses sees sea 3 2 Allmän motivering ..ssooosssesserirers sees sm errraerr rasa esse rss 4 3 Upprättat lagförsläåg ssssossrsersssrer rss rss esse ess reses sana 7 4 Specialmotivering .soosoossrereereerreerrerrrrsr rss rss ee sena 7 5 Hemställaft osoooooosseerereereeeesererererrrer rs rss ss s ses seeda 9 Ö BeSlUt sossoseeeseeereererrer reser rss ers esse rss ess ss ss sees 9
Bilaga 3 Skrivelse 1980-12-19 från statens lantmäteriverk till bygg- " nadsstyrelsen om oklara lagfarter beträffande statens fastighets- INNCÅAV sor oeeeererrer ere rereres rer rer err rss er rese ses ss ss esta 13
Bilaga 5 Det remitterade förslaget ...sssssssessssesssses ess orsa 29
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 november 1982 — 31
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982