NJA 1981 s. 978

Pastoratet genom stiftsnämnden anförde besvär och yrkade bifall till ansökningen om inteckning.

Betänkande

HD (JustR:n Westerlind, Brundin, Welamson, Hessler, referent, och Sven Nyman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Hessler tillade: Frågan gäller, om pastoratet - som äger fastigheten - kan få inteckning i denna trots att det inte har lagfart på den. Vad som åberopas är att pastoratet förvärvat fastigheten före 1876 och enligt då gällande regler ej varit skyldigt att söka lagfart (här nedan betecknas ett sådant förvärv "äldre fång".)

Enligt JB 22:1 skall i inteckningshänseende den anses som fastighetsägare som har lagfart; enligt 2 § samma kap skall ansökan om inteckning göras av fastighetsägaren. Innebörden är uppenbarligen att ansökan om inteckning av fastighetsägare, som ej har lagfart, skall avslås (jfr JB 22 kap 3 § 1 st 1 och 4 § 1 st 1. Se även SOU 1960:25, dvs Lagberedningens förslag till JB, s 760).

Motsvarande stadgande i 1875 års inteckningsförordning, IF, var 12 § 1 st IF, där det stadgades att inteckning ej fick beviljas, om inte fastighetsägaren fått lagfart. Undantag från lagfartstvånget gjordes dock för äldre fång; förutsättning var att äganderätten styrktes.

Här kan också anmärkas vad som gäller om ansökan om lagfart. Enligt JB 20:7 p 2 skall lagfartsansökan förklaras vilande, om fångesmannen ej har lagfart. I 1875 års lagfartsförordning, LagfF, motsvarades detta stadgande av 8 § 1 st, där det stadgades, att om lagfart söktes på egendom som övergått till ny ägare innan föregående ägare, vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, lagfart på sista fånget ej fick beviljas, förrän den tidigare ägarens fång blivit lagfaret. Enligt Undén, Lagfartsförordningen (1964) s 44 avses med det här kursiverade att göra undantag för äldre fång.

Undantagsbestämmelserna i IF och LagfF berördes i motiven till lagberedningens förslag till JB 1960 (LB 1960), SOU 1960:25. Sålunda erinras i motiven till JB 30:4 (dvs bestämmelsen om krav på lagfart för att inteckning skulle kunna beviljas) om undantagsbestämmelsen i IF 12 § beträffande de äldre fången och om att kravet på att äganderätten skulle styrkas torde innebära, att fångeskedjan skulle ledas tillbaka till en laga fasta. Det anförs därefter, med syftning på den av LB föreslagna bestämmelsen, att "de fall då pantbrevets utfärdare förvärvat fastigheten genom fång som enligt äldre rätt ej var förenat med lagfartsskyldighet ha ansetts böra behandlas i PromL" (s 760). I motiven till stadgandet i 28:15 om krav för lagfart på lagfart för fångesman finns ett motsvarande uttalande, s 738.

I LB 1960:s förslag till PromL berördes inte uttryckligen de äldre fången, vare sig i lagtexten eller i motiven (SOU 1960:26). Den utfästelse i motiven till intecknings- och lagfartskapitlen om behandling i PromL som ovan omtalats torde emellertid få anses infriad på ett mer allmänt sätt. I 53 § i förslaget till PromL (under rubriken Om förfarandet i inskrivningsärenden) stadgas:

"Är i ärende, vari ansökan göres eller som eljest skall upptagas efter nya balkens ikraftträdande, fråga om rättsförhållande som tillkommit före ikraftträdandet, skall vid tillämpning av vad nya balken föreskriver om förfarandet i inskrivningsärende iakttagas vad ovan i denna lag är stadgat om giltighet av äldre lag å rättsförhållandet."

I motiven anförs om stadgandet (SOU 1960:26 s 96):

"Regeln i 53 § innebär alltså en viktig modifikation av grundsatsen, att nya JB:s förfarandebestämmelser skola gälla i ärende, som väckes efter nya balkens ikraftträdande; i den mån förfarandebestämmelserna, på sätt berörts, stå i samband med och utgöra reflexer av nya materiella regler, skola de icke äga tillämpning i ärende, där sistnämnda regler ej bestämma avgörandet i sak. I stället bli då motsvarande förfaranderegler i äldre lag - närmast IF - att tillämpa."

Den bestämmelse som torde åsyftas i 53 §, då det talas om "vad ovan i denna lag är stadgat om giltighet av äldre lag å rättsförhållandet", torde vara 19 § i förslaget till PromL, där det i 1 st heter:

"I fråga om rättsförhållande angående fast egendom, vilket tillkommit före nya balkens ikraftträdande, skola bestämmelserna i 4-26 kap nya balken icke tillämpas utan gälle, såframt ej annat nedan stadgas, äldre lag."

Se vidare motiven i SOU 1960:26 s 6 och 42.

Tillämpas nu sist anförda stadgande och uttalande på de äldre fången, skulle det sålunda betyda, att undantagsreglerna i 8 § 1 st LagfF och 12 § 1 st IF alltjämt skulle äga giltighet, dvs lagfart skulle beträffande dessa fång inte vara nödvändig för att lagfart för ny ägare eller inteckning skulle kunna beviljas. En sådan tolkning av övergångsbestämmelserna ter sig nödvändig, om inte de ovan berörda uttalandena i motiven till lagfarts- och inteckningskapitlen skall hänga i luften. jordabalksutredningen (SOU 1963:55) synes helt överensstämma med LB i nu berörda hänseenden, se förslaget till PromL 18 och 41 §§.

I propositionen till JB (prop 1970:20) synes de äldre fången inte särskilt berörda. Det enda som förefaller vara av något intresse att notera är, att i motiven till bestämmelsen om krav vid sökande av lagfart på lagfart för fångesmannen återges LB:s ovan berörda uttalande på s 738; LB 1960 med det där förekommande uttalandet att äldre fång borde behandlas i PromL (prop 1970:20 B s 583). I departementschefens uttalanden i anslutning till ifrågavarande stadgande sägs inte något om de äldre fången. Detta har uppfattats såsom innebärande att LB-förslaget på denna punkt godtagits, se prop 1969:128 (ang FBL) s B 732.

Prop aug JB:s promulgationslag (JBP) (prop 1970:145) följde inte LB:s och JB-utredningens förslag. Hur frågan om de äldre fången skall bedömas enligt denna prop - och därmed enligt gällande rätt - synes ganska vanskligt att avgöra.

I ett inledande avsnitt (s 89) erinrar departementschefen till en början om den ovan citerade 19 § i LB:s förslag. Det anförs vidare:

"I departementsförslaget har - - - valts en något annan disposition än i beredningens och utredningens förslag. Någon allmän princip för samtliga materiella regler från och med 4 kap har inte tagits upp, utan principen om att äldre lag skall gälla i fråga om rättsförhållanden från tiden före nya balken har slagits fast endast för 4 kap samt 7-15 kap. - - - De processuella reglerna i 19-23 kap skall - - - i princip gälla även äldre förhållanden."

I enlighet härmed meddelades alltså särskilda övergångsbestämmelser beträffande 4 kap och 7-15 kap (20 och 34 §§ JBP). Beträffande bl a lagfarts- och inteckningskapitlen i JB (20 och 22 kap) finns slutligen en bestämmelse (42 § i lagrådsremissen, 58 § i propositionen), som överensstämmer med 53 § i LB-förslaget; denna motsvaras av 58 § i gällande lag. Men denna bestämmelse kommer alltså nu inte att syfta tillbaka på en sådan allmän bestämmelse som 19 § i LB-förslaget utgjorde, utan på de speciella bestämmelserna om vissa kapitel i bl a 20 och 34 §§ i JBP.

Man kan tveka om vilken betydelse detta kan ha för det föreliggande spörsmålet. Även 19 § i LB-förslaget finns under en rubrik, som hänför sig till vissa kapitel i JB-förslaget, blott flera - samtliga ifrågavarande - än i propositionen och lagen. Men man kan nog säga, att 19 § i LB-förslaget och särskilt motiven till dess 53 § (cit ovan) gör det mer närliggande att låta hänvisningen till tillämpning av äldre rätt på äldre rättsförhållanden få en generellare räckvidd än vad som synes bli möjligt med den i propositionen och lagen upptagna systematiken.

Slutsatsen av det anförda skulle alltså bli, att den slutliga avfattningen av övergångsbestämmelserna närmast skulle ge vid handen, att de nya reglerna skulle tillämpas beträffande bl a förutsättningarna för att få lagfart eller medge inteckning. Några specialregler beträffande äldre fång skulle alltså inte längre finnas.

Vad som dock gör detta resultat ytterligare en smula diskutabelt är följande.

En fråga om nödvändigheten att ha lagfart uppkommer även enligt fastighetsbildningslagen (FBL), nämligen då det gäller sammanläggning. I 12:4 FBL stadgas att för att fastighet skall få ingå i sammanläggning krävs, att ägaren har lagfart på fastigheten. En motsvarighet till denna bestämmelse finner man i 1926 års sammanläggningslag 14 § 1 st. Även här uppställdes krav på lagfart. Men här gjordes undantag beträffande de äldre fången, för vilka endast krävdes att sökandens åtkomst styrktes. I LB:s förslag till sammanläggningslag upptogs ej denna undantagsregel. Det hänvisades därvid till bestämmelsen om kraven för lagfart i JB- förslaget, se SOU 1960:26 s 224 f.

Frågan om sammanläggningslag upptogs sedermera i 1954 års fastighetsbildningskommittés betänkande (SOU 1963:68). I 12 kap 4 § i detta förslag, som stadgar lagfartskrav för sammanläggning, görs undantag från kravet beträffande de äldre fången (anf bet s 613). I prop 1969:128 beträffande FBL finner man kravet på lagfart för sökande av sammanläggning likaledes i 12 kap 4 §. Frågan berörs i prop s B 732 (NJA II 1970 s 412). Det ansågs här att undantagsregeln beträffande äldre fång inte skulle tas upp i förslaget. Som skäl hänvisades till behandlingen av frågan om lagfartskravet i LB 1960 och i 1966 års lagrådsremiss beträffande JB.

Någon undantagsbestämmelse beträffande äldre fång upptogs alltså ej i FBL 12 kap 4 § och ej heller i fastighetsbildningslagens promulgationslag (FBLP) i den ursprungliga lydelsen (18 § FBLP, som ursprungligen var 17 §, innehöll endast vad som nu är 1 st av paragrafen). Se prop 1970:144 ang FBLP.

I prop 1971:180 med bl a vissa ändringar i FBLP, s 102 f (NJA II 1971 s 422) föreslogs emellertid en ändring i nu ifrågavarande hänseende. I 18 § FBLP tillades det nuvarande 2 st, som innebär att undantag från lagfartskravet vid sammanläggning enligt FBL 12:4 görs beträffande de äldre fången. Det ges i motiven inte någon annan kommentar till denna ändring än att "när ett sådant äldre, icke lagfartspliktigt förvärv åberopas i fråga om fastighet som skall ingå i sammanläggning, bör avsteg kunna göras från det i 12:4 st 1 FBL föreskrivna sammanläggningsvillkoret (jfr prop 1969:128 s B 732). En bestämmelse med denna innebörd har tagits upp i ett 2 st i förevarande §."

Resultatet av det ovan anförda skulle alltså bli att, medan beträffande lagfart och inteckning även för de äldre fången skulle krävas att den sökande kunde stödja sig på lagfart, däremot i sammanläggningsärende detta inte skulle vara nödvändigt.

Ett sådant rättsläge kan synas egendomligt och det är naturligtvis möjligt att vad som helt klart gäller i sammanläggningshänseende borde få influera på bedömningen i lagfarts- och inteckningsfrågorna, där ju tolkningen av övergångsbestämmelserna är behäftad med åtskillig osäkerhet.

Det förefaller nu visserligen som om något förbiseende vid denna frågas behandling kan föreligga på någon punkt. Emellertid är det kanske inte helt irrationellt att göra en olikhet mellan de båda fallen, alltså å ena sidan förutsättningarna för att kunna få lagfart eller söka inteckning, å andra sidan kraven för att kunna få sammanläggning. I det förra hänseendet gör sig intresset av att ha klara förhållanden och att det inte skall behövas särskilda utredningar särskilt starkt gällande. Jfr Sou 1978:3 (den s k Kyrka-Stat-utredningen) s 86. I sammanläggningsärende skall ändå utredning om ägarförhållanden ske, FBL 12 kap 1 §. Det kan påpekas att någon bestämmelse, för de äldre fångens del, om att äganderätten skall styrkas på annat sätt, om ej lagfart kan åberopas - såsom i 12 § 1 st IF och i 14 § 1926 års sammanläggningslag - ej upptagits i FBLP 18 § 2 st, liksom ej heller skedde i kommittéförslaget, se närmare betänkandet, SOU 1963:68, s 613. Man kanske kan säga att detta förhållande markerar, att kravet på lagfart i sammanläggningsärende närmast framstår som en ordningsföreskrift, medan det i lagfartsoch inteckningsärenden har en mer materiell betydelse. Detta kan motivera, att kravet i de senare ärendena upprätthålls även för de äldre fångens del, fastän så ej sker i sammanläggningsärendena.

Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda, att avfattningen av övergångsbestämmelserna i JB:s promulgationslag inte ger stöd för att man numera beträffande de äldre fången gör något undantag från kravet på lagfart som förutsättning för att inteckning skall kunna beviljas. Det synes ej heller föreligga tillräckliga skäl för att ändå göra ett sådant undantag. Det kan härvidlag erinras om att vinnande av lagfart i ett sådant fall som det föreliggande underlättas genom den i JB införda möjligheten att föranstalta om s k lagfartssammanträde (20 kap 10-13 §§ JB). Av uttalanden i motiven till bestämmelserna om sådant sammanträde och om den utredning rörande äganderätten som därvid skall krävas synes framgå att meningen är att då förvärvaren och hans eventuella efterföljare i äganderätten innehaft fastigheten oklandrat under längre tid kravet på bevisning om förvärvet inte skall ställas särdeles högt; i det särskilda fallet skall vid lång tids hävd utredning i övrigt kunna avvaras (prop 1970:20 B s 597).