om vissa decentraliseringsfrågor m.m. inom justitiedepartementets område
Regeringens proposition
1984/85: 215
om vissa decentraliseringsfrågor m.m. inom justitiedepartementets
område;
beslutad den 9 maj 1985.
Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att regeringen befrias från sin nuvarande befattning med vissa besvärsärenden inom justitiedepartementets verksamhetsområde. Det gäller vissa ärenden enligt lagstiftningen om bokföring, pass. vapen och hittegods. Enligt förslaget avlastas också regeringen ett par ärendegrupper där den f.n. fattar beslut i första instans. Sålunda föreslås bl.a. att frågor om tillsättning av revisions- och regeringsrättssekreterare skall ankomma på de berörda domstolarna själva. Genom en ändring i lagstiftningen om rätt till fiske befrias regeringen från uppgiften att i vissa fall fatta beslut om forum i mål om brott mot denna lagstiftning. Slutligen föreslås ett par andra rationaliseringsåtgärder som berör pass- och vapenlagstiftningen samt en ändring i fiskelagstiftningen som berör handräckningsfrågor.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den I januari 1986.
1 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 215
Prop. 1984/85: 215. [ES
1 Förslag till
Lag om ändring i bokföringslagen (1976: 125)
Härigenom föreskrivs att 23 § bokföringslagen (1976: 125) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
23.8! Mot myndighets beslut enligt Länsstyrelsens beslut i ärenden
denna lag föres talan hos regering- = enligt 12. $ tredje stycket får överen genom besvär. klagas hos rikyskatteverket genom
besvär. Riksskatteverkets beslut i
sådana ärenden får inte överkla-
NUS.
Myndigheters beslut enligt denna
lag tår I övriga fall överklagas hos
regeringen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986. 1 fråga om överklagande av beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
2 Förslag till
Lag om ändring i jordbruksbokföringslagen (1979: 141)
Härigenom föreskrivs att 19 § jordbruksbokföringslagen (1979: 141) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
19 §
Mot myndighets beslut enligt Länsstyrelsens beslut i ärenden denna lag förs talan hos regeringen — enligt & $ tredje stycket får överklagenom besvär. gas hos riksskatteverket genom be-
svär. Riksskatteverkers beslut i så-
dana ärenden får inte överklagas.
Mvyndigheters beslut enligt denna
lag får i övriga fall överklagas hos
regeringen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om överklagande av beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
! Senaste lydelse 1976: 991.
3 Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978: 302)
Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302) dels att 8 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 2 § och i övergångsbestämmelserna ordet ”polisstyrelse” i
olika böjningsformer skall bytas ut mot ”polismyndighet” i motsvarande form.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Skall passansökan ej avslås enligt Skall passansökan ej avslås enligt
7 § men framkommer i ärendet att 7 § men framkommer i ärendet att
sökanden är skäligen misstänkt för sökanden är skäligen misstänkt för brott, varå fängelse kan följa, skall ett brott, för vilket inte är föreskripassmyndigheten underrätta den vet lindrigare straff än fängelse i som leder förundersökningen. Pass sex månader, skall passmyndighefår i sådant fall ej utfärdas innan en ten underrätta den som leder förunvecka har förflutit från det under- dersökningen. Pass får i sådant fall rättelsen lämnades, med mindre un- ej utfärdas innan en vecka har för-
dersökningsledaren medger det. flutit från det underrättelsen läm-
nades. med mindre undersöknings-
ledaren medger det.
278 Talan får ej föras mot passmyn- Passmyndighetens anmaning en-
dighets anmaning enligt 17 § att ligt 17 § att överlämna pass får inte
överlämna pass. överklagas.
I annat fall än som avses i första I annat fall än som avses 1 första stycket förs talan mot passmyn- stycket får pussmyndighetens bedighets beslut enligt denna lag ge- slut enligt denna lag överklagas genom besvär hos länsstyrelsen, om nom besvär hos länsstyrelsen. om beslutet har meddelats av polissty- beslutet har meddelats av polisrelse, och hos regeringen, om be- myndigheten, och hos kammarrätslutet har meddelats av passmyn- ten, om beslutet har meddelats av dighet utom riket. en passmyndighet utom riket.
Mot beslut av länsstyrelse enligt Beslut av länsstyrelsen enligt denna lag förs talan hos regeringen denna lag får överklagas hos kam-
genom besvär. Grundas beslutet på marrätten genom besvär. Grundas att passtillstånd har vägrats eller på beslutet på att passtillstånd har vägatt framställning enligt 24 eller 25 § rats eller på att framställning enligt
har gjorts hos passmyndigheten, får 24 eller 25 § har gjorts hos pass-
talan dock ej föras mot beslutet. myndigheten, får beslutet dock inte
överklagas.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986. I fråga om överklagande av beslut som länsstyrelser eller passmyndigheter utom riket har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
11 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 215
4 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrivs att 28 a och 42 §§ vapenlagen (1973: 1176)! skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
28 a §
Skickas skjutvapen med posten, Skickas skjutvapen med posten, skall försändelsen vara assurerad. skall försändelsen vara assurerad.
om det inte är fråga om vapen som
uvses i5 § andra stycket.
Den som ätar sig att transportera skjutvapen eller ammunition bör vidta
betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnen eller ammunitionen.
428 Polismyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos länsstyrelse genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt 18 Länsstyrelsens beslut enligt 18, eller 31 § får överklagas hos rege- 29, 30 eller 31 § eller i fråga om ringen genom besvär. Länsstyrel- inlösen av skjutvapen eller ammusens beslut enligt 29 eller 30 § eller i nition får överklagas hos kammar-
fråga om inlösen av skjutvapen el- rätten genom besvär. ler ammunition får överklagas hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut i annat ärende än som avses i andra stycket får ej
överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. 1 fråga om överklagande av
beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods
Härigenom föreskrivs att i lagen (1938: 121) om hittegods skall införas en
ny paragraf, 9 a §, av nedan angiven lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
9as
Polismyndighetens beslut i frågor
som avses i denna lag får överkla-
gas hos länsstyrelsen genom be-
! Lagen omtryckt 1981: 1360,
Nuvurande Ivdelse Föreslagen Iydelse
svär. Länsstyrelsens beslut får inte
överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 junuari 1986. I fråga om överklagande av beslut som länsstyrelser har meddelat före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.
6 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § och 4 kap. 2 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
8 För beredning och föredragning För beredning och föredragning av mål i högsta domstolen skola hos av mål i högsta domstolen finns hos domstolen finnas revisionssekrete- domstolen särskilda tjänstemän.
rare. vilka skola vara lagfarna.
Vid högsta domstolen skall finnus kansli.
4 kap.
28 Domare, som avses i I kap. 2 8.2 Domare, som avses i F kap. 2 8,2 kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämnes kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämns av regeringen. Revistonssekrete- av regeringen. rare utnämnes eller förordnas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.
! Senaste lydelse 1972: 147. > Senaste lydelse 1974: 573.
7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950: 596) om rätt till fiske dels att 39 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 40 a 8, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
39 &! Finnes uppenbart att fiskered- Är det uppenbart att fiskeredskap
skap utsatts eller anordning vidta- utsatts eller anordning <vidtagits I strid med vad som gäller om gits i strid med vad som gäller om
fiskådra, och följer ej rättelse ge- fiskådra och sker inte rättelse genast efter der tillsägelse skett, får på nast efter tillsägelse, får tingsrätten
ansökan av den som lider skada på ansökan av den som lider skada kronafogdemyndigheten i orten, se- meddela handräckning. I fråga om dan myndigheten med trovärdig sådan handräckning finns bestäm-
person hållit syn på stället, medde- melser i 17 § handräckningslagen
la nödig handräckning på den treds- (1981:847). kandes bekostnad. Kostnaden får tas ut med tillämpning av vad i utsökningsbalken sägs om uttagande av förrättningskostnader.
Detsamma skall gälla. om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp på sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska.
Om ett allmänt fiskeriintresse berörs får ansökan om handräckning även
göras av allmän åklagare, av fiskeristyrelsen eller av fisketillsynsman som särskilt förordnats för detta.
40 a §
Har ett brott mot denna lag eller
mot någon föreskrift, som medde-
lats med stöd av lagen, förövats i
fiskezonen, får åtal för brottet
väckas vid den tingsrätt vars dom-
krets är närmast den plats där brot-
tet förövades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. I fråga om ansökan om handräckning som har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
! Lydelse enligt prop. 1984/85: 143.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammantrade
1985-05-09
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden I. Carlsson. Lundkvist. Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson. Boström. Bodström. Göransson, Gradin, Dahl. R. Carlsson, Holmberg, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om vissa decentraliseringsfrågor m. m. inom justitiedepartemen-
tets område
I Inledning
Våren 1984 antog riksdagen riktlinjer för en systematisk Översyn av möjligheterna att överklaga myndighetsbeslut till regeringen (prop. 1983/84: 120, KU 23, rskr 250). Syftet med översynen skall bl. a. vara att begränsa antalet besvärsårenden hos regeringen.
En utgångspunkt för översynen är att varje departement inom sitt område skall svara för beredningsarbetet när det gäller att anpassa besvärsreg-
lerna i olika författningar ull de riktlinjer som riksdagen sålunda har beslutat om.
För justiuiedepartementets del har under hösten 1984 gjorts en systema-
tisk genomgång av sådana besvärsärenden som det enligt gällunde författningar ankommer på departementet att bereda. Även en del ärendegrupper
beträffande vilka regeringen f.n. har att besluta i första instans har därvid uppmärksammats från samma utgångspunkter.
Genomgången har gett vid handen att frågan om ändrade regler för vissa ärendetyper lämpligen bör prövas i samband med arbete som f.n. pågår i olika utredningar eller bedrivs i andra sammanhang inom regeringskansliet. Beträffande en del ärendegrupper finns emellertid redan nu underlag för att i enlighet med de riktlinjer som riksdagen har lagt fast ta upp frågan
om en ändring av besvärsreglerna eller, 1 vissa fall. de regler som älägger
regeringen att fatta beslut i första instans. Ett par andra rationaliseringsätgärder som berör den lagstiftning som därvid aktualiseras bör lämpligen anmälas samtidigt.
I enlighet med det anförda tar jag 1 det följande upp frågor som rör
72 Riksdagen 1984185.1 saml. Nr 215
omläggning av räkenskapsår enligt bokföringslagstiftningen favsnitt 2). vissa frågor rörande passlagstiftningen tavsnitt 3). vissa frågor rörande vapenlagstiftningen tavsnitt 4, besvärsordningen enligt hittegodslagsuftningen tavsnill 5), tillsättning av tjänster som revisions- och regeringsrättssekreterare tavsnitt 6) och frågan om forum för brott mot fiskelagsultningen (avsnitt 7).
De ställningstaganden som jag redovisar i det följande bygger till en del på förslag i betänkandet (Ds SB 1983: 1) Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskanslhiet. Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning av remissyttrandena har utgetts genom statsradsberedningens försorg. Underlaget utgörs i övrigt av olika remissbehandlade promemorior och skrivelser. Jag redovisar dessa liksom remissutfallet i det följande.
2¶Omläggning av räkenskapsär
Enligt 12 § tredje stycket boktöringslagen (1976: 125) får räkenskapsåret inte läggas om frän kalenderår till brutet räkenskapsår utan länsstyrelsens tillstånd. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden får enligt 23 § samma lag överklagas tll regeringen.
I det nyss nämnda betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i reperingskanshet uttalas att frågan huruvida räkenskapsåret i ett visst fall skall
få läggas om från kalenderår till brutet räkenskapsår inte är av den beskaf-
fenheten att den bör prövas av regeringen. I betänkandet har föreslagits att riksskatteverket i stället blir sista instans i sådana ärenden.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Jag delar uppfattningen att frågor om tillämpningen av 128 tredie stycket bokföringslagen inte är av sådan beskaffenhet att de bör föras upp till regeringen. Bl. a. med hänsyn till att det är önskvärt med en enhetlighet i tillämpningen bör det dock även i fortsättningen finnas en central besvärsinstans för dessa årenden. Riksskatteverket är enligt min mening lämpligt som sådan central besvärsinstans. Antalet besvärsärenden av
detta slag är f.n. ganska litet. Riksskatteverket torde därför inte få nägra svårigheter att klara av ärendena inom ramen för befintliga resurser.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag en ändring i bestämmelsen om besvär i 23 § bokföringslagen. I paragrafen bör tas in bestämmelser om att länsstyrelsens beslut i ärenden enligt 12 § tredje stycket samma lag får överklagas till riksskatteverket och att riksskatteverkets beslut i sådana ärenden inte får överklagas.
I 8 tredje stycket och 19 § tordbruksbokföringslagen finns regler som överensstämmer med dem i 12 § tredje stycket och 23 § bokföringslagen. Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslär jug därför att bestämmelsen om besvär 1 19 8 jordbruksbokföringslagen ändras på samma sätt som den motsvarande bestämmelsen i 23 § bokföringslagen.
3¶Passfragor
3.1 Instansordningen
Enligt 2 § passlågen (1978:302) gäller att pass utfärdas av passmyndighet. Polismyndighet är passmyndigheten inom riket. Passmyndighet utom riket är beskickning. lönat konsulat och sådan olönad konsul som utrikesdepartementet bestämmer. Svensk medborgare har rätt att få vanligt puss, om det inte föreligger
något passhinder (4 §).
17 § anges de omständigheter som skall utgöra passhinder. Bestämmelsen innebär att passansökan skall avslas. om sökanden underlåtit att avhjälpa brister i ansökningen. om vårdnadshavarens medgivande saknas beträffande barn under 18 år, om sökanden är underkastad ett sträffprocessuellt tvångsmedel, om han tär efterlyst och skall omhändertas eHer om han har dömts till frihetsberövande påföljd som ej har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att han ämnar undandra sig verkställigheten. Är sökanden misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. får puss inte utfardas utan medgivande av förundersökningsledaren (8 8).
I vissa fall får pass inte utfärdas utan särskilt passtillstånd. Sådant
tillstånd fordras bl. a. för den som undergår kriminalvård i anstalt — utom
när påföljden är fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning inte blir aktuell — och för den som står under övervakning etter dom på skyddstill-
syn eller villkorlig frigivning från fängelse (19 §1.
Fråga om passtillständ prövas i dessa fall, om sökanden är intagen på
kriminalvårdsanstalt av styresmannen för anstälten och i annat fall av den skyddskonsulent som har överinseende över övervakningen. Styresmannen eller skyddskonsulenten kan hänskjuta frågan till övervakningsnämnd. Sådant hänskjutande skall allud ske, om styresmannen eller skyddskonsu-
lenten finner att tillstånd inte bör meddelas (21 8). Passtillstånd fordras också i vissa fall. om sökanden är intagen på
sjukhus enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (L.SPV) eller inskriven i specialsjukhus enligt lagen (1967:940) om omsorger om vissa utvecklingsstörda (omsorgslagen). Detsamma gäller om sökanden är försöksutskriven från sjukhus av nu angivet slag (20 8).
Fråga om passtillstånd prövas i dessa fall av utskrivningsnämnd eller
beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (22 8). Ett pass skall återkallas. om innehavaren förlorar sitt svenska medborgarskap. I övrigt gäller i huvudsak att pass kan återkallas, om det under innehavstiden inträffar omständighet som skulle ha innefattat hinder mot bifall. Beslut om återkallelse meddelas av passmyndighet. Om en myndighet som prövar frågor om passtillständ begär hos polismyndigheten att
passet skall återkallas för den som t. cx. undergår kriminalvärd, gäller i
princip att passmyndigheten är skyldig att besluta i enlighet med framställningen (12, 15, 24, 25 88).
Polismyndighets beslut i passarende överklagas genom besvär hos länsstyrelse. Beslut som meddelats av pussmyndighet utom riket överklagas hos regeringen. Även länsstyrelses beslut i passärende överklagas hos regeringen. Fullföljdsförbud gäller dock om beslutet har grundats på att passtllständ har vägrats eller på att det har gjorts en sådan framställning om återkallelse som passmyndigheten är bunden av (27 §). 1 fråga om besvär gäller vidare bl. a. att övervakningsnämnds beslut om
passtillstånd överklagas hos kriminalvårdsnämnden eller hos hovrätt. Be-
slut om passtillständ av utskrivningsnämnd eller beslutshämnd överklagas genom besvär hos psykiatriska nämnden (28 §). Beslut av kriminalvärdsnämnden. hovrätt och psykiatriska nämnden får inte överklagas (29 85). I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria Färre besvärsärenden hos regeringen (dnr 423—85) föreslås att regeringen skall befrias från uppgiften att syssla med besvärsärenden enligt passlagstiftningen och att besvär i dessa ärenden i fortsättningen skall föras hos kammarrätt i de fall då enligt den nuvarande ordningen beslut i ett passärende fär överklagas hos regeringen. I syfte att underlätta handläggningen och uppnå enhetlighet i de ärenden som härrör från passmyndigheter utom riket föreslas att besvär i sådana
passärenden skall föras hos kammarrätten i Göteborg. Det påpekas i
promemorian att någon särskild reglering av den frågan inte behövs, eftersom kammarrätten i Göteborg enligt I $ förordningen (1977:937) om kammarrätternas domkretsar m.m. redan nu handlägger besvärsärenden från utlandsmyndigheter. Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern, rikspolisstyrelsen, kammarrätten i Göteborg, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Jämtlands län. polismyndigheten i Malmö polisdistrikt, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges
polischefer tillsammans med Föreningen Sveriges länspolischefer.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Länsstyrelsen i Jönköpings län och polismyndigheten i Malmö har
dock ifrågasatt om inte den föreslagna ordningen bör kompletteras med
regler som gör det möjligt för regeringen att inträda som slutinstans i passärenden, om riket kommer i krig eller liknande förhällanden inträder. Kammarrätten i Göteborg. å den andra sidan, har påpekat att intressen av nyss angett slag torde kunna tillgodoses i rimlig omfattning genom den rätt som enligt 33 § passlagen tillagts regeringen att i krig eller vid krigsfara eller liknande utomordentliga förhållanden meddela särskilda föreskrifter
om pass. Kammarrätten har för sin del väckt frågan om man inte nu borde begagna tillfället att förenhetliga besvärsgången mellan de ”inländska” och ”utländska” ärendena. Den naturliga lösningen är därvid, enligt kam-
marrätlen, att den ordning som gäller för de utländska ärendena blir
tillämplig även för de inländska. dvs. att besvär över polismyndighetens beslut i dessa ärenden anförs direkt ull kammarrätten.
Själv vill jag erinra Om att regeringen var sista instans i passärenden
även innan pausslagen kom till. Besvår anfördes då tämligen ofta hos regeringen. Genom passlagen har numera fullföljdsförbud införts i fråga
om beslut av länsstyrelse för fall där passfrågan har prövats av nämnd mom kriminalvärden eller vårdorgan som avses i LSPV eller omsorgsla-
gen. Fullfoljdsförbudet träffar de typfall i vilka besvär tidigare vanligen
anfördes.
Som har redovisats i promemorian räknade man vid passlagens tillkomst med att antalet besvär i passärenden skulle bli förhållandevis litet. De
vtterst få fall som man hade att räkna med skulle enligt våd som förutsattes
inte sällan komma att gälla rena ordningsfrågor. Över huvud taget var de passärenden som man då förutsåg I allmänhet inte förknippade med några svärlösta problem av rättslig natur. Det framhölls också att det i vissa fall kan vara angeläget att dessa besvärsärenden avgörs snabbt. Till förmån för alt regeringen borde vara slutinstans I dessa ärenden anfördes vidare bl. a.
vissa synpunkter med anknytning till beredskapsförhållanden (prop.
1977/78:156 s. 201 och 202).
Jag kan instämma i promemorians ståndpunkt att de skäl som sålunda anfördes till stöd för den nuvarande ordningen fortfarande har en viss bärkrafti. Jag ansluter mig emellertid liksom remissinstanserna också till uppfattningen att dessa skäl inte har den tyngden att de bör lägga hinder i
vägen för att man även på det här området befriar regeringen från uppgif-
ten att syssla med besvärsärenden.
Jag vill också påpeka att de lät vara fåtaliga besvärsärenden som med nuvarande ordning förs upp till regeringen inte alltid är helt okomplicerade från rättslig synpunkt. Inte sällan avser prövningen olika slags rättstfrägor som naturligt hör hemma under förvaltningsdomstolarnas prövning. Särskilt gäller detta besvär över beslut av passmyndigheter utom riket. När
det gäller sistnämnda typ av besvärsärenden har nuvarande ordning för
beredningen av ärendena även andra nackdelar.
Jag kan inte finna annat än att kravet på en skyndsam handläggning bör kunna tillgodoses även vid en prövning domstolsvägen. När det särskilt
gäller fall då sökanden befinner sig utomlands vill jag också erinra om att
denne alltid — dvs. även om det föreligger eu passhinder — har en ovillkor-
lig rätt att få ett provisoriskt pass för direktresa till Sverige. om han är
svensk medborgare (11 8 passlagen). Passmyndigheterna utomlands infor-
merar också regelmässigt den passökande som har fått avslag om denna
möjlighet.
Jag delar alltså uppfattningen att man bör gå över till en besvärsprövning hos förvaltningsdomstolarna i de aktuella ärendena. Det saknas skäl att i detta sammanhang ompröva den gällande ordningen i vad denna innebär utt vissa nämnder och vårdorgan kan fatta bindande beslut i passärenden.
Med denna utgångspunkt blir den ökade belastningen på förvaltningsdomstolarna helt obetydlig. Skulle man välja att gå på den linje som förordats av kammarrätten i Göteborg — att åven en polismyndighets beslut i pass-
ärenden skall överklagas direkt till kammarrätten — är det inte lika själv-
klart att antalet besvärsärenden hos domstolarna blir mycket litet. Man kan nämligen anta ätt åtskilliga av de besvärsärenden som förs upp från polismyndighet tll länsstyrelse inte sedan förs vidare till högre instans. Till detta kommer att det inte i nägot annat sammanhang förekommer att ett beslut av polismyndighet overklagas direkt till kammarrätt. Av bl. a. dessa skäl är jag inte beredd att föreslå en sådan ordning.
Arv skäl som har redovisats I promemorian bör passärenden som kommer från passmyndigheter utom riket få överklagas ull kammarrätten i Göteborg som redan nu handlägger andra typer av besvårsärenden från utlandsmyndigheter.
Med den nu föreslagna ordningen kommer regeringsrätten att efter dispensprövning bli slutinstans i de besvärsärenden som här är aktuella.
Jag föreslår att 27. 8 passlagen andras I enlighet med vad jag nu har anfört. Dessutom bör ordet ”polisstyrelse”" i samma bestämmelse samt i 28 och övergångsbestämmelserna ersättas med ”polismyndighet” (se prop. 1983/84: Hl Es. 140).
Som framhölls redan vid passlagens ullkomst och som även har berörts vid remissbehandlingen kan speciellu synpunkter göra sig gällande i passärenden vid utomordentliga förhållanden. Särskilda begränsningar I pussrättigheterna kan nämligen tänkas bli nödvändiga om riket kommer i krig eller krigsfara eller om andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden inträder. Begränsningar av detta slag kan införas antingen genom beslut av riksdagen eller också av regeringen med stöd av det bemyndigande som nu finns i 33 § passlagen. Nägra nya bestämmelser i detta ämne
behövs alltså inte.
3.2 Vissa frågor beträffande underrättelseskyldigheten i passärenden
I detta sammanhang bör också redovisas en annan fråga som rör passlag-
stiftningen och som har aktualiserats genom en särskild skrivelse frän rikspolisstyrelsen.
Om det i ett passärende inte föreligger något omedelbart passhinder som gör att passansökan skall avslås men det i ärendet framkommer att sökan-
den är skäligen misstänkt för brott vara fängelse kan följa, skall passmyndigheten enligt 8 § passlagen underrätta den som leder förundersökningen. Pass får i sådant fall inte utfärdas innan en vecka har förflutit från det att underrättelsen lämnades. om inte undersökningsledaren medger att pass
utfärdas. Denna underrättelseplikt syftar bl.a. till att bereda undersök-
ningsledaren möjlighet att omedelbart ta upp en fråga om reseförbud eller annat tvångsmedel mot sökanden, om detta skulle anses påkallat.
Rikspolisstyrelsen har i sin skrivelse ull regeringen föreslagn att den
angivna underrättelseskyvldigheten avskaffas, alternativt att den begränsas till att gälla endast vid fråga om brott av allvarligare slag. förslagsvis brott där minimistratftet uppgår till fängelse i sex månader. Till stöd för förstaget har styrelsen anfört att föreskriften i 8 § årligen föranleder ett förhallandevis stort antal underrättelser från pussmyndigheterna till undersökningsledare. men att erfarenheten har visat att underrättelserna i mycket ringa utsträckning leder till beslut som utgör passhinder. Vidare har styrelsen påpekat att förfarandet orsakar en förlängning av expeditionstiden. vilket medför stora olägenheter för de sökande som är i omedelbart behov av pass, och att underrättelseskyldigheten medför ett omfattande och tidskrävande arbete för pussmyndigheterna som i de flesta fall har en mycket ansträngd arbetssituation och otillräckliga resurser.
Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts av riksaklagaren (RÅJ. kriminalvårdsstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län samt polisstyrelserna 1 Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.
Förslaget har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen och polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt. RÅ. länsstyrelserna I Örebro och Jämtlands län samt polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt förordar att underrättelsskyldigheten begränsas till att avse sådana brott där minimistraffet uppgär till fängelse i sex månader.
RÅ anser för sin del att det endast är i fråga om den grövre brottsligheten som det är motiverat att ha kvar underrättelseskyldigheten. Brott med ett straffminimum av fängelse sex månader är ofta av så allvarlig karaktär att det är realistiskt att räkna med en viss risk att den misstänkte söker undandra sig lagföring genom att lämna landet. RA pekar vidare på att det, när det gäller den grövsta brottsligheten, skulle kunna framstå som stötande om den misstänkte ges tillfälle ull flykt genom att en myndighet. utan att undersökningsledare först informeras därom, ger honom ullgång tll pass. RÅ påpekar att en avgränsning efter dessa linjer skulle innebära att underrättelseskyldigheten kvarstär vid misstanke om exempelvis grovt skattebedrägeri och de grova formerna av gäldenärsbrott och andra förmögenhetsbrott medan motsvarande brott av normal svårhetsgrad faller utanför.
För egen del ansluter jag mig till den uppfattning som har framförts av RÅ och majoriteten av remissinstanserna. Jag är alltså inte beredd att föreslå att underrättelseskyldigheten helt avskaffas utan förordar att den begränsas till att avse sådana brott där straffminimum uppgår till fängelse sex månader. En sådan lösning innebär att såväl passmyndigheter som undersökningsledare avlastas en betydande del av det rutinmässiga syss-
landet med dessa frågor samtidigt som man bibehåller en möjlighet att
förhindra att personer som är misstänkta för allvarligare brott skaffar sig påss I syfte att bege sig utomlands för att undandra sig lagföring och straff.
Jag förordar mot bakgrund av det anförda att 8 § passtlagen ändras på
sådant sätt att den där angivna underrättelseskyldigheten skall föreligga endast i de fall då sökanden är skäligen misstänkt för brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff ön fängelse I sex manader.
4¶Vapenfrågor
4.1¶Besvär i frågor om tillstånd till vapenhandel
Enligt vapenlagen (1973:1176) prövar polismyndigheterna bl. a. frågor
om tillstånd att inneha skjutvapen, om tillstånd att driva handel med skjutvapen samt om återkallelse av sådana tillstånd. En polismyndighets beslut i en sädan fråga far överklagas till länsstyrelsen.
Ett beslut om avslag på en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen kan inte överklagas vidare från länsstyrelsen, Beslut av länsstyrelse i de båda andra nyssnämnda typerna av ärenden fär däremot överklagas. Ursprungligen gällde att regeringen var besvärsinstans i båda fallen. Vid 1981 års ändringar av vapenlagen (SFS 1981: 1360) överfördes emellertid be-
svärsprövningen i fråga om beslut om återkallelse av vapentillstäånd från regeringen till kammarrätt. Däremot lämnades besvärsordningen oföränd-
rad i vad avser beslut rörande tillstånd till vapenhandel.
Som ett led i strävandena att begränsa antalet besvärsärenden hos regceringen har i en promemoria den 12 oktober 1984 från justitiedepartementet
(dnr 2589—84) föreslagits att regeringen skall befrias även från de besvärs-
ärenden som rör vapenhandel och att kammarrätt skall inträda som be-
svärsinstans i dess ställe. I promemorian påpekas — med hänvisning till ett uttalande i samband med 1981 års lagstiftning — att visserligen delvis andra aspekter gör sig gällande i frågor som rör tillstånd att driva vapenhandel än när det gäller enskilda personers vapeninnehav. men att det kan övervägas, om inte dessa synpunkter bör underordnas intresset av att begränsa besvärsärendena hos regeringen. Vidare påpekas att regeringen visserligen är slutinstans i fråga om åtskilliga andra ärendegrupper som gäller handel men att även den lagstiftning som reglerar dessa ärenden kan förutsättas bli omfattad av den översyn med sikte på att begränsa antalet besvärsärenden hos regeringen som riksdagen har beslutat om.
Remissyttranden över promemorian har avgetts av rikspolisstyrelsen,
kammarrätterna i Stockholm och Sundsvall, länsstyrelserna i Värmlands
och Jämtlands län, Sveriges grossistförbund samt SPOFAB-Leverantörs-
föreningen för sport- och fritidsartiklar. Vid remissbehandlingen har för-
slaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga instanser.
Själv ansluter jag mig liksom remissinstanserna till den i promemorian föreslagna lösningen. Förslaget föranleder ändring i 42 § vapenlagen.
4.2¶Ändring av bestämmelserna för vapentransporter
Luftvapen är enligt definitionen i I & vapenlagen att anse som en typ av skjutvapen och omfattas alltså i princip av bestämmelserna i vapenregleringen. Enligt 5 § andra stycket vapenlagen gäller emellertid att sådana luftvapen som har en i förhällande ull andra skjutvapen begränsad effekt
utan särskilt tillstånd får innehas av personer som har fyllt 18 år. Vilka luftvapen som omfattas av undantagsbestämmelsen framgår av de
föreskrifter som rikspolisstyrelsen har meddelat med stöd av bemyndi-
gande i 49 8 I vapenlagen. Föreskrifterna innehåller förteckningar över
såväl tillständspliktiga som tillståndsfria luftvapen.
Skickas ett skjutvapen med posten, skall försändelsen enligt 28 a 8 första stycket vapenlagen vara assurerad. I paragrafens andra stycke föreskrivs vidare att den som transporterar skjutvapen bör vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt vapnet. Reglerna i 28 au $ vapenlagen omfattar även luftvapen.
AB Vuaupendepoten, Falun, har i en skrivelse till justiucdepartementet framhällit att det inte torde finnas skäl för att kräva assurering vid postbe-
fordran av luftvapen. Med hänvisning till att vapnet som sådant i princip får innehas av envar som fyllt 18 år framhålls att kravet på en så kostnads-
krävande transportform framstår som omotiverat. AB Vapendepoten har mot denna bakgrund hemställt att bestämmelserna 1 28 a § vapenlagen ändras på sådant sätt att de endast omfattar de vapen för vilka polismyn-
dighetens tillstånd krävs för innehav.
Efter remiss har yttranden över förslaget inhämtats från rikspolisstyrelsen. postverket, länsstyrelsen i Värmlands län, statens järnvägar. Sveriges grossistförbund och SPOFA. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt framställningen eller lämnat den utan erinran.
Själv finner jag i likhet med remissinstanserna den begärda ändringen befogad. Bestämmelsen I 28 a § vapenlagen bör mot den bakgrunden änd-
ras så att kravet på assurans vid postbefordran inte avser sådana vapen
som är tillståndsfria enligt 5 § andra stycket vapenlagen. Det innebär att även vissa fjädervapen och harpunvapen kommer att omfattas av undanta-
get. vilket också får anses följdriktigt.
5¶Hittegodsärenden
Enligt lagen (1938: 121) om hittegods ankommer det på polismyndighe-
terna att fatta vissa beslut i ärenden rörande hittegods. En polismyndighet får besluta om försäljning av hittegods. om det inte kan värdas utan fara för försämring. om vården är förenad med alltför stora kostnader eller om det annars finns särskilda skäl för försäljning. Polismyndigheten fär också besluta att lämna ut hittegods ull ägaren mot hittelön som polismyndighe-
ten finner skältg. Om ägaren inte gör anspråk på hittegodset inom viss tid
elier inte blir känd. får polismyndigheten lämna ut hittegodset till upphit-
taren mot att denne betalar polismyndighetens kostnader med anledning av fyndet. Polismyndigheten har också att avgöra om ett fynd verkligen utgör hittegods. I prakuken får polismyndigheten ibland ta ställning till även andra frågor som aktualiseras i ärenden om hittegods. Det har 1. ex. förekommit att polismyndigheten har fått avgöra vem av flera personer som skulle anses vara upphituare.
Lagen om hittegods innehåller inte nagra bestämmelser om överkla-
gande av polismyndighetens beslut. Särskilda bestämmelser om överklagande i hittegodsärenden finns inte heller i någon annan författning. Till
följd härav blir bestämmelsen i 8 kap. I $ första stycket polisförordningen
(1984:730) ullämplig. Enligt denna får polismyndighetens beslut överklagas til länsstyrelsen. Särskilda bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut i ärenden om hittegods saknas också. Enligt 18 8 allmänna verksstadgan (1965: 600) jämfört med 2 § länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) får länsstyrelsens heslut överklagas tili regeringen genom besvär, om inte annat finns föreskrivet. Denna bestämmelse medför således att länsstyrelsens beslut i ett från polismyndighet fullföljt ärende om hittegods kan överklagas till regeringen. I den förut tavsnitt 3) nämnda promemorian Färre besvärsärenden hos regeringen uttalas att de frågor som skall prövas i ärenden om hittegods inte år av sådant slag som gör det motiverat att behålla regeringen som högsta instans. Enligt promemorian är det emellertid inte lämpligt att slopa rätten att överklaga länsstyrelsens beslut. eftersom det skulle kunna leda ull att olika praxis i ifrågavarande ärenden kom att uppstå vid de olika länsstyrelserna. Eftersom det i huvudsak är rättsliga frågor som skall prövas It ärenden om hittegods framstår det som lämpligast att länsstyrel-
sens beslut får överklagas till domstol. Med hänsyn till att det är frågan om överprövning av ett beslut av en förvaltningsmyndighet framstår förvaltningsdomstol som lämplig besvärsinstans. Promemorian mynnar ut i förslaget att länsstyrelsens beslut får överklagas till kammarrätt med möjlighet att efter dispensprövning föra saken vidare till regeringsrätten (jfr 33 §
första stycket och 35 § förvaltningsprocesslagen, 1971: 291). Förslaget har uillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Endast kammarrätten i Göteborg har närmare kommenterat förslaget. Kammarrätten framhäller bl. a. olägenheten med att ersättningstrågor enligt hittegodslagen 1 vissa fall kan tänkas bli föremål för prövning bäde vid allmän domstol (se 3 § lagen om hittegods) och av länsstyrelse
toch eventuellt även regeringen) efter besvär över polismyndighetens be-
slut. Promemorians förslag att låta länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätt i stället för hos regeringen medför inte någon förbättring i det
avseendet. Kammarrätten anser dock att promemorians förslag kun godtas i våntan på att hittegodslagsuiftningen blir föremål för en genomgripande reformering.
Inte heller jag anser att det är motiverat att behulla regeringen som högsta instans i hittegodsärenden. Om mun emellertid i enlighet med promemorians förslag skulle låta länsstyrelsens beslut få överklagas till kammarrätt. skulle den olägenhet som kammarrätten i Göteborg har berört
bli mer påtaglig. Det skulle da skapas möjlighet till dubbel domstolspröv-
ning (både i förvaltningsdomstol och i allmän domstol) av en och samma hittegodsfråga. Jag anser därför att den i promemorian föreslagna lösningen inte är helt lämplig. Enligt min mening bör det i stället vara tillräckligt att polismyndighetens beslut får överklagas till länsstyrelsen, som alltså bör bli slutinstans I hittegodsärenden. Möjligheten att föra talan i allmän domstol bör självfallet finnas kvar.
Den lösning som jag nu har förordat skulle visserligen kunna sägas innebära en sadan risk för en oenhetlig praxis i länsstyrelserna som har berörts i promemorian. Denna risk bör dock inte överdrivas. Till viss del finns det redan en utvecklad praxis i principiella hittegodsfrågor. Många gånger torde f.ö. de hittegodsarenden som förs till länsstyrelserna innehälla sådana speciella omständigheter som gör att utgången i ett ärende inte
kan få nägon rättsbildande verkan. Slutligen finns ju möjligheten till pröv-
ning I allmän domstol för den som inte är nöjd med länsstyrelsens beslut.
Lagtekniskt bör saken lösas så att det i lagen (1938: 121) om hittegods förs in särskilda bestämmelser om överklagande. Dessa kan begränsas till att ange att länsstyrelsen är besvärsinstans och att länsstyrelsens beslut inte får överklagas. Regler om besvärsförfarandet finns i förvaltningslagen
(1971:290).
6¶Tillsättning av revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare m.m.
För beredning och föredragning av mål i högsta domstolen skall enligt 3 kap. 8 § rättegångsbalken (RB) finnas revisionssekreterare, som skall vara lagfarna. Vidare föreskrivs i 4 kap. 2 & RB att vid högsta domstolen skali finnas kansli. Enligt 4 kap. 2 § RB utnämns eler förordnas revistonssekreterarna av regeringen. För beredning och föredragning av mäl i regeringsrätten finns enligt 7 § lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar särskilda tjänstemän. Av förordningen (1979: 568) med instruktion för regeringsrätten framgår att berednings- och föredragningsuppgifterna ankommer på regeringsrättssekreterare som förordnas av regeringen. Av
instruktionen framgår också att det vid regeringsrätten finns ett kansli.
Säväl revisions- som regeringsrättssekreterartjänsterna tillsätts utan Je-
digkungörande och efter förslag av domstolen. I praktiken frångås aldrig domstolens förslag.
Frågan om att delegera beslutanderätten i dessa ärenden kom upp i samband med domstolsverkets inrättande. I propositionen (1974: 149) föreslogs att beslutanderätten skulle överlåtas till domstolsverket. Vid riksdagsbehandlingen beslöt dock riksdagen att ärendena även i fortsättningen
skulle ankomma på regeringen (Jul 1975: 1. rskr 1975: 1).
1 1983 ärs budgetproposition (prop. 1982/83: 100 bil. 4) anmälde dåvarande chefen för justitiedepartementet att han avsäg att ta upp dessa frågor utifrån intresset av att i görlig mån decentralisera ärenden frän regeringskansliet.
Frågan har härefter behandlats i det inledningsvis nämnda betänkandet (Ds SB 1983: 1) Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskanshet. I betänkandet föreslås bl.a. att högsta domstolen och regeringsrätten själva skall tillsätta revisionssekreterarna och regeringsrättssekreterarna.
A'la remissinstanser som har vtirat sig över betänkandet tillstyrker detta förslag.
Mot bakgrund av den sakkunniges förslag och det positiva mottagandet som det har fått under remissbehandlingen finner jag tiden nu mogen att genomföra den decentralisering som tidigare har aviserats i fråga om tillsättningen av revisions- och regeringsrättssekreterartjänsterna. Den naturliga lösningen är att domstolarna själva tillsätter dessa tjänster.
Mellan högsta domstolen och regeringsrätten finns f.n. den skillnaden att högsta domstolens kansli och revisionssekreterarna uttryckligen nämns i lagtexten och att det också är angivet i lag att regeringen tillsätter revisionssekreterartjänsterna. Denna skillnad är historiskt betingad men inte sakligt motiverad. Det rör sig här om organisatoriska och personaladministrativa ämnen av sådant slag som kan och bör regleras i förordning.
Jag föreslår därför att bestämmelserna för högsta domstolen utformas med
7 5 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som förebild. Härigenom utmönstras bestämmelserna om kanskh och revisionssekreterare ur lagtexen. I enlighet härmed har jag utformat förslag till ny lydelse av 3 kap. 8 § och 4 kap. 2 § RB. Den tilltänkta delegeringen av tillsättningsrätten avses
framgå av ändringar i instruktionen för högsta domstolen och regeringsrät-
ten.
Om riksdagen godtar detta förslag, är det min avsikt att föreslå regering-
en en Övergång till motsvarande ordning när det gäller tillsättning av
tjänster som hovrätts- och kammarrättsassessorer. Detta kräver inte lag-
ändring.
I detta sammanhang vill jag upplysningsvis nämna en annan decentraliseringsfråga som jag inom kort ämnar anmäla för regeringen och som berör domstolsväsendet. Det gäller en överföring från regeringen till tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet av prövningen av frågor om tillständ enligt 12 kap. 3 § rättegängsbalken för lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid de allmänna domstolarna att vara rättegångsombud.
7 Forum vid olovligt fiske i svensk fiskezon m. m.
7.1 Inledning
Utländska fiskare misstänks ibland för olövhat eller olaga fiske utanför
svenskt territorialvatten men inom den svenska fiskezonen. De har då ofta upptäckts av kustbevakningen vid flygspaning eller vid ytövervakning med fartvg. Dessa fiskare saknar anknytning tull Sverige och kan inte alltid
gripas och föras till svensk hamn. För att åtal skall få väckas vid svensk domstol när den misstänkte inte har gripits eller uppehåller sig i Sverige.
mäste regeringen enligt 19 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) för varje särskilt fall förordna att en viss domstol skall ta upp målet. Dessa ärenden om anvisande av forum är ganska frekventa. En ordning som innebär att
regeringen I möjligaste mån befrias från dessa ärenden ligger i linje med de pågående decentraliseringsstråvandena.
I sammanhanget bör framhållas att äklagarens behörighet att väcka åtal är beroende av att det finns en behörig domstol. Det finns därför inte. formellt sett. någon behörig åklagare så länge ingen behörig domstol finns
för mälet. Detta innebär i sin tur bl.a. att strafföreläggande inte kan
utfärdas i de fall där sådant föreläggande annars skulle vara möjligt att
tillgripa. Även från den synpunkten är det angeläget att forumfrågorna
löses på annat sätt än genom regeringsbeslut 1 varje enskilt fall.
Riksåklagaren (RÅ) tog i en skrivelse till regeringen år 1981 upp frågan om en enklare ordning för bestämmande av forum i de nu aktuella fallen. Frågan har därefter behandlats I en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria den 13 november 1984. där det föreslås att i lagen (1950: 596) om rätt till fiske (FT) införs en särskild forumregel för dessa fall.
Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av domstolsverket, riksåklagaren, hovrätten över Skäne och Blekinge. Karlskrona tingsrätt, sjöfartsverket. generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, Sveriges fiskares riksförbund och Sveriges fiskevattenägareförbund. Riksåklagaren
har bifogat yttranden från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Malmö-
hus. Kristianstads samt Blekinge län och Kronobergs län och från chefsåklagarna i Ystads, Simrishamns och Karlskrona åklagardistrikt. Hovräticn över Skäne och Blekinge har bifogat yttranden från Trelleborgs tingsrätt och Ystads tingsrätt.
I det följande skall jag ta upp frågan om en reglering av forumfrågan i de
fall jag nyss nämnt. Jag ämnar i anslutning därtill också behandla en fråga
som rör bestämmelserna i FL om handräckning i vissa fall.
7.2 Bakgrund m. m. rörande forumfrågan
Den följande redogörelsen tar enbart sikte på det praktiska problemet om forum vid brott inom fiskezonen och därmed sammanhängande frågor om åklagares behörighet m.m. Däremot behandlas inte andra frågor som
har sumband med utlänningaurs överträdelser av fiskeritlagstftningen i svensk fiskezon, exempelvis frågor om tvångsmedel: ifr i sistnämnda del
lagen (1982: 395) om tullverkets medverkan vid polistar övervakning.
Svensk lagsiufining om rätt till fiske m.m. Enligt I $ lagen (1966: 374) om Sveriges sjöterritorium omfattar Sveriges
sjöterritorium dels inre vatten och dels territorialhavet. Sjöterritoriet begränsas mot det fria havet eller annan stats territortum av territorialgrän-
sen. I 2—4 §§ ges bestämmelser om vad som tillhör det inre vattnet ti första hand insjöar, vattendrag och kanaler. vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vattenområden innanför eller mellan öar. holmar och skär intill räta linjer som regeringen bestämmer) och vad som tillhör territorialhavet (det utanför Sveriges lundomraden och inre vatten belägna vattenområdet med en bredd av tolv nautiska mib. Särskilda regler gäller för territorialhavets utsträckning närmast gränsen mot Norge. i Öresund, i Ålands hav och i området närmast gränsen mot Finland. Ytterligare beståmmelser om sjöterritoriet finns I kungörelsen t1966:375) med närmare bestämmelser om beräkningen av Sveriges sjöterritorium. FL avser (ES) rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium och inom svensk fiskezon. I särskilt angivna fall gäller lagen även svenskt havsfiske utanför fiskezonen. Fiskezonen omfattar det havsområde utanför territo-
rialgränsen vid Sveriges kuster som regeringen bestämmer. Den får dock
inte sträckas ut över mittlinjen i förhållande ull annan stat eller över annan linje om vilken överenskommelse träffas med annan stat. I förordningen (1977: 642) om den svenska fiskezonens omfattning tomtryckt 1979: 1112) finns närmare regler om fiskezonen. Enligt FL gäller vad som t lagen föreskrivs om fiske i allmänt vatten även i fiskezonen, dock med de begränsningar som föranleds av lagen
(1966: 314) om kontinentalsockeln. Fisket i allmänt vatten är 1 princip
förbehållet svenska medborgare. Utlänningar, som sedan minst två är är stadigvarande bosatta i Sverige, är dock likställda med svenska medborga-
re. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser får medge att
även andra utlänningar bedriver fiske. Detta bemyndigande har regeringen utnyttjat genom att i fiskeriförordningen (1982: 126) medge att utlänningar i vissa närmare angivna fall får bedriva yrkesfiske i bl.a. den svenska fiskezonen. Det kan nämnas att det dessutom bl.a. finns särskilda regler i fråga om rätten att från danskt fiskefartyg bedriva fiske inom vissa delar av Sveriges sjöterritörium. grundade på en konvention år 1932. se kungörelsen (1933: 282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhällandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen. Vidare kan nämnas att Sverige, Danmark och Norge genom en konvention år 1967 träffat särskild
överenskommelse om ömsesidig rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt. I FL. finns straffbestämmelser för överträdelser av lagen och föreskrifter
som meddelats med stöd av den. Straffet är böter eller fängelse i högst sex
månader. I fråga om olaga eller olovhet trälfiske är straffet normerade böter, anknutna till motorstyrkan hos det fiskefartyg som använts. eller
fängelse i högst sex månader. Även fiskeriförordningen innehåller ansvars-
bestämmelser avseende fisket i fiskezonen.
Svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet
Som nåmnts är straffbestämmelserna i FÅ i princip ullämpliga också : den svenska fiskezonen utanfor den svenska territorialvattengränsen (se
även prop. 1967: 116 s. 12).
Ifråga om möjligheten att efter svensk lag och vid svensk domstol döma den utlänning som utan tillstånd fiskar utanför svenskt territorium men inom den svenska fiskezonen gäller de allmänna reglerna 1 2 kap. 38 brottsbalken (BrB). Aven om det tidigare rått viss tveksamhet i frågan. anses numera enligt stadgad praxis att brott av detta slag är att betrakta som ett sådant "brott mot Sverige”. som enligt tredje punkten nämnda lagrum gör svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig tifr Beckman
m. f1.. Brottsbalken jämte förklaringar. band I. fjärde uppl. s. 93). Det kan
i sammanhanget nämnas att, enligt den udigare nämnda konventionen från är 1932 mellan Sverige och Danmark. överträdelser av föreskrifterna i
konventionen skall åtalas, avdömas och straffas i det land, vartill den
skyldiges fartyg hör.
Väckande av atal
Enligt 2 kap. 5 § BrB får åtal för brott som förövats utom riket i princip väckas endast efter förordnande av regeringen eller av den som regeringen
bemyndigat därtill. Det behövs dock inte något tillstånd till åtal bl. a. om
brottet förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller av dunsk, finsk. isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. Någon dele-
galion av rätten att förordna om att åtal får väckas har inte ägt rum annat
än för fall då brottet begätts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist I Sverige. se brevet (1972:818) till riksåklagaren om väckande av ätal i vissa fall.
Laga domstol
I 19 kap. RB finns regler om laga domstol i brottmål. 1 19 kap. 28
föreskrivs att ätal för brott. som förövats på ort utom riket eller på
utländskt fartyg etter luftfartyg under resa inom eller utom riket skall. om inte regevingen för visst fall förordnar annat. tas upp av den rätt där den
misstänkte skall svara I tvistemål i allmänhet (dvs. i princip där han är
bosatt) eller av rätten + den ort där han gripits eller eljest uppehäller sig. Om någon av dessa förutsättningar inte är uppfylld då en utländsk fiskare som saknar anknytning till Sverige misstänks för olovhgt eller olaga fiske inom fiskezonen. måste regeringen förordna om forum. Detta sker efter
framställning av RÄ. I fräga om utomnordiska medborgare meddelas för-
ordnande om forum samtidigt som förordnande om åtal enligt 2 kap. 5 §
BrB.
Framställningen från RÅ om ändrad lagstiftning
RÅ har i en framställning till justitiedepartementet den 19 november 1981 föreslagit att lagstiftningen ändras så att förordnanden om forum i varje särskilt fall beträffande nu aktuella brott inom den svenska fiskezonen undviks. Enligt RÅ torde det föreligga flera möjligheter att lösa problemet. En möjlighet skulle vara att ersätta eller komplettera formule-
ringen ”för visst fall” i 19 kap. 2 § RB med en skrivning som gör besluten
mer generellt tillämpliga på brott som begåtts inom visst område. RÅ anför vidare att det borde övervägas om inte regeringen borde medges möjlighet att delegera beslutsrätten i dessa fall till exempelvis RÅ.
Promemorian
I promemorian konstateras att de problem som har gett sig till känna vid tillämpningen av den svenska fiskelagstiftningen i nu aktuella fall rör en
gen vara att man inte för att komma till rätta med dessa problem ändrar den huvudprincip som kommer till uttryck i 19 kap. 2 5 RB när det gäller brott utom riket. Man bör i stället försöka skapa en särskild forumregel för de fall som med nuvarande ordning skapar olägenheter i praktiken.
När det gäller frågan vilka länders medborgare som bör omfattas av en ny, särskild forumregel avseende brott mot FL konstateras i promemorian alt regeringen i fråga om utomnordiska medborgare under alla omständig-
heter har att förordna om att åtal får väckas. I samband med ett sådant
förordnande brukar regeringen också förordna om forum enligt 19 kap. 2 8 RB. Behovet av en enklare ordning för bestämmande av forum sägs därför
vara störst i fråga om nordiska medborgare. Å andra sidan kan det enligt
promemorian förefalla egendomligt att i forumsammanhang skilja mellan olika länders medborgare. Övervägande skäl talar enligt promemorian därför för att alla utländska medborgare får omfattas av en regel. Vidare sägs att inget heller hindrar att en sådan regel vid sidan av de vanliga
forumreglerna i 19 kap. RB får omfatta även svenska medborgare. Den lösning som enligt promemorian framstår som den mest ändamåls-
enliga är att i FL införa en särbestämmelse om forum vid brott mot
fiskelagstiftningen i den svenska fiskezonen. Något ingrepp i de generella
forumreglerna i 19 kap. RB behöver då inte göras. En särregel bör enligt
promemorian göras fakultativ, så att åtal kan väckas även vid den domstol
som är behörig enligt någon av reglerna i 19 kap. RB, om detta i ett enskilt
fall skulle framstå som lämpligare (jfr 19 kap. 9 & RB).
Vid utformningen av en generell regel om forum i de nu avsedda fallen ligger det enligt promemorian närmast till hands att låta den domstol, vars
rig. En sådan lösning sägs innebära att man för här aktuella fall läter de nuvarande domsagogränserna, som slutar vid territorialvattengränsen.
s.a.s, fortsätta i oförändrad riktning ut till fiskezonens yttre gräns. Det finns enligt promemorian ingen anledning att låta särregeln omfatta andra
fall än dem där 19 kap. RB inte ger direkt vägledning för vilken domstol som är behörig.
Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i promemorian att en forum-
bestämmelse av följande innehål! införs i FL som en ny 40 a §: Har ett brott mot denna lag eller mot någon föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, förövats i fiskezonen, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt,
vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.
Remissyttrandena
Förslaget att införa en enklare ordning för bestämmande av forum i de aktuella fallen hälsas allmänt med tillfredsställelse. Lösningen att införa en särskild forumregel i FL tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.
När det gäller den närmare utformningen av en forumregel är meningar-
na mer delade. Den i promemorian förordade lösningen tillstyrks eler lämnas utan erinran av ett flertal remissinstanser, bl.a. domstolsverket, hovrätten över Skåne och Blekinge, sjöfartsverket, generaltullstyrelsen
och Sveriges Fiskevattenägareförbund. Inom denna grupp efterlyser några
remissinstanser klargörande uttalanden om hur man skall beräkna vilken domkrets som är närmast. En annan grupp remissinstanser, däribland RÅ, Karlskrona tingsrätt, fiskeristyrelsen och Sveriges Fiskares Riksförbund menar att den i promemorian förordade lösningen kan skapa problem
därigenom att det kan visa sig svårt att fastställa vilken tingsrätts domkrets
som är närmast brottsplatsen, särskilt med hänsyn till att kommungrän-
serna i territorialvattnet inte är fastlagda. Man förordar inom denna grupp i
stället en ordning där regeringen utser vissa lämpligt belägna tingsrätter att handlägga mål av den aktuella kategorin och därvid fastställer dessa tings-
rätters domkretsar för sådana mål.
7.3 Föredragandens överväganden Forumfrågan
Vid sådana brott mot den svenska fiskelagstiftningen som begås utanför svenskt territorium men inom den svenska fiskezonen av personer som inte är bosatta i Sverige skapar nuvarande ordning för fastställande av behörig domstol praktiska olägenheter. Normalt sett finns det ingen domstol som är behörig direkt på grundval av de vanliga forumreglerna i RB. utan regeringen måste förordna om forum i varje enskilt fall. Som allmänt vitsordats under remissbehandlingen av den inom justitiedepartementet
upprättade promemorian är det från flera synpunkter angeläget att man inför en enklare ordning i detta hänseende.
Förslaget i promemorian som går ut på att en särskild forumregel för de aktuella fallen införs i FE har vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till denna lösning. särskilt med hänsyn till att man därigenom kan undvika att göra djupare ingrepp i det nu gällande forumsystemet än som betingas av de olägenheter som gjort sig gällande i praktiken.
Promemorians lösning innebär att den tingsrätt vars domkrets närmast gränsar till brottsplatsen är behörig att ta upp åtal för brottet. Några remissinstanser har mot denna lösning anfört att det kan vara svårt att fastställa vilken tingsrätts domkrets som ligger närmast en viss angiven punkt i fiskezonen, beroende på att kommungränserna, som domkretsgränserna ju följer, f.n. inte är fastställda för territorialhavets del. Dessa remissinstanser förordar i stället att målen samlas till vissa tingsrätter som utses av regeringen. Denna lösning förutsätter att regeringen fastställer särskilda domkretsar för de aktuella tingsrätterna.
Enligt I kap. I & kommunallagen (1977: 179) är riket indelat i kommuner. Kommunindelningen av riket omfattar såväl land- som sjöterrnoriet. Till kustkommunerna hör således hela vattenområdet utanför kusten fram till territorialvattengränsen. Enligt I kap. 2 § lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar ankommer det på regeringen att, om osäkerhet råder beträffande gränsen för en kommuns område, förordna om gränsens rätta sträckning. Inom kammarkollegiet tas f.n. fram underlag för regeringens beslut i fråga om fastställande av kommungränserna ; allmänt vatten. Det är ännu för tidigt all säga när ett regeringsbeslut kan föreligga.
De problem som kan uppstå vid bestämmande av behörig domstol på
grund av att kommungränserna inte är exakt fastställda i allmänt vatten föreligger i princip redan i dag i fråga om sådana brott som begås i allmänt vatten innanför territorialvattengränsen. Såvitt känt har några särskilda svårigheter inte uppstått i denna del. I allmänhet torde det klart framgå
inom vilken kommuns område som ett brott har begåtts. Skulle det i nägot fall råda tveksamhet bör man — som påpekats i gencraltullstyrelsens och
fiskeristyrelsens remissvar — kunna hämta ledning genom att konstatera vilken punkt på den s.k. baslinjen för beräkning av territorialhavet som
ligger närmast brottsplatsen. Denna linje utgörs vid landområden av strandlinjen och i övrigt av räta baslinjer vilka är utsatta på sjökortet. Man
torde normalt kunna räkna med att brottsplatsen ligger inom den kommun som den angivna punkten på baslinjen hör till.
Det nu beskrivna förfaringssättet bör i princip kunna användas även i fråga om brott som begås utanför territorialvattengränsen men inom fiskezonen, om den i promemorian föreslagna regeln genomförs. I den mån
kommunegränserna i allmänt vatten framdeles kommer att fastställas. mins-
kar givetvis behovet av att använda baslinjen som hjälp I dessa sammanhang.
Oavsett om man väljer promemorians lösning eller den lösning som
innebär att regeringen fastställer särskilda domkretsar för brott utanför
territorialvattengränsen men innanför fiskezonen kan det i en del fall uppkomma tvekan huruvida ett brott har begätts på den ena eller andra sidan om gränsen för domkretsen. Det kan t.ex. gälla överträdelser av bestämmelser om fredningstider, minimimäåltt och andra bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. För en lösning enligt alternativet med särskilda domkretsar talar att sädana oklara fall blir färre eftersom domkretsarna förutsätts bli större än enligt promemorieförslaget. Mot en sådan lösning talar att det knappast är tillfredsställande att tingsrättens — och eventuellt
även hovrättens — behörighet skulle bedömas efter skilda regler beroende
på om brottet begätts inom fiskezonen eller i territorialhavet.
Sistnämnda olägenheter uppkommer inte med promemorians lösning. Den kräver inte heller nägra särskilda kompletterande bestämmelser i t.ex. förordning.
Jag har efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet stannat för
den lösning som föreslås i promemorian, nämligen att den tingsrätt vars domkrets kan anses ligga närmast brottsplatsen blir behörig att uppta åtal för sådana brott mot fiskelagstiftningen som begås i fiskezonen. I enlighet
med vad som föreslås i promemorian bör regeln utformas så att även de
allmänna forumreglerna i 19 kap. RB kan tillämpas när det är möjligt och lämpligt fr 19 kap. 2 § RB).
Om olovligt eller olaga fiske bedrivits inom ett område som grundar behörighet för flera domstolar, torde även utan uttrycklig hänvisning huvudregeln i 19 kap. I $ första stycket tredje meningen RB få anses tillämplig. I sädana fall skall alltså de domstolar som kommer i fråga anses ha lika behörighet. Motsvarande bör gälla i den situationen att flera självständiga
brott har begåtts inom skilda domkretsar (jfr 19 kap. 6 & RB) och i det fallet att det är ovisst var inom fiskezonen brottet förövades (jfr 19 kap. 18
andra stycket RB).
Den nya regeln bör som föreslås i promemorian införas som en ny 40 a § i FL.
Genom den föreslagna ordningen kommer alltså att direkt framgå av lagen vilken domstol som är behörig vid brott i fiskezonen i de aktuella fallen utan att regeringen behöver förordna om forum. Detta torde innebära att även den inledningsvis nämnda frågan om åklagares behörighet i dessa situationer är reglerad.
Som tidigare nämnts krävs enligt 2 kap. 5 & BrB särskilt förordnande från regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer för att åtal skall få väckas i de fall brott mot FL inom fiskezonen begåtts av utomnordiska medborgare. I linje med de decentraliseringssträvanden som ligger bakom de olika förslag som jag har presenterat i detta ärende avser jag att senare
anmäla frågan om en delegation till RÅ av befogenheten att meddela ätalsförordnande I dessa fall.
Handräckning enligt FL
139 & FÅ finns bestämmelser om handräckning i vissa fall. Enligt gällande regler ankommer det på kronofogdemyndigheten att meddela handräckning. I överensstämmelse med vad som numera gäller för motsvarande fall enligt 21 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) bör i samband med att andra ändringar nu görs i FL befogenheten att besluta om handräckning överföras till allmän domstol och reglerna om s.k, specialreglerad handräckning i 17 § handräckningslagen (1981: 847) göras tillämpliga (jfr prop. 1980/81:88 s. 187 och 195 samt prop. 1981/82: 130 s. 620).
Jag förordar efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet att
39 § första stycket FL ändras i enlighet med det sagda.
8 Ikraftträdande m. m.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1986.
Såvitt gäller de ändringar som jag har förordat i olika besvärsregler bör genom Övergängsbestämmelser föreskrivas att äldre regler fortfarande
skall gälla + fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Även ändringen i 39 § FL. påkallar en övergångsbestäm-
melse.
Av förslagen är bara det som rör 39 §& FL av det slag som avses i 8 kap.
18 § regeringsformen. Detta förslag har karaktären av en konsekvensändring och är helt okomplicerat. Lagrådets hörande bör därför kunna underlätas.
9 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta inom justitiedepartementet upprättade förslag till . lag om ändring i bokföringslagen (1976: 125),
RJ. lag om ändring 1 jordbruksbokföringslagen (1979: 141), GV . lag om ändring I passlagen (1978: 302), BR . lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176), NR . lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods, D . lag om ändring i rättegångsbalken, = . lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.
Det vid 2 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för
finansdepartementet och förslaget vid 7 i samråd med chefen för jordbruksdepartementet.
Prop. 1984/85: 215 27 10 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föresla riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985