Prop. 1984/85:215

om vissa decentraliseringsfrågor m.m. inom justitiedepartementets område

Prop. 1984/85: 215

Regeringens proposition 1984/85: 215

om vissa decentraliseringsfrågor m.m. inom justitiedepartementets område;

beslutad den 9 maj 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens viignar

OLOF PALME

STEN WICKBOM

2 Omläggning, av räkenskapsår

Enligt lZ s' tredje stycket bokföringslagen ( l976: 125) far räkenskapsäret inte läggas om frän kalenderär till brutet räkenskapsär utan länsstyrelsens tillständ. Länsstyrelsens beslut i sådana ärenden får enligt 23. s* samma lag överklagas till regeringen.

] det nyss nämnda betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet i rege- ringskansliet uttalas att frägan huruvida räkenskapsäret i ett visst fall skall fä läggas om från kalenderår till brutet räkenskapsår inte är av den beskaf— fenheten att den bör prövas av regeringen. ] betänkandet har föreslagits att riksskatteverket i stället blir sista instans i sädana ärenden.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats titan erinran av remissinstanserna. Jag delar uppfattningen att frågor om tillämpningen av 12 % tredje stycket bokföringslagen inte är av sådan beskaffenhet att de bör föras upp till regeringen. Bl. a. med hänsyn till att det är önskvärt med en enhetlighet i tillämpningen bör det dock även i fortsättningen finnas en central be- svärsinstans för dessa ärenden. Riksskatteverket är enligt min mening lämpligt som sådan ecntral besvärsinstans. Antalet besvärsärenden av detta slag är f.n. ganska litet. Riksskatteverket torde därför inte fä nägra svärigheter att klara av ärendena inom ramen för befintliga resurser.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag en ändring i bestämmelsen om besvär i 33 & bokföringslagen. l paragrafen bör tas in bestämmelser om att länsstyrelsens beslut i ärenden enligt (2; tredje stycket samma lag fär överklagas till riksskatteverket och att riksskatte- verkets beslut i sädana ärenden inte fär överklagas.

l 8 & tredje stycket och 19 s'_iordbruksbokföringslagen finns regler som överensstämn'ter med dem i lZ & tredje stycket och 33 & bokföringslagcn. Efter samråd med chefen för finansdepartementet föreslär jag därför att bestämmelsen om besvär i l9 s'jordbruksbökft'iringslagcn ändras pa sam- ma sätt som den motsvarande bestämmelsen i 23 å bokföringslagen.

• Sida 9
•  Original

Prop. [984/85: 215 t)

3 Passfrågor 3.1 Instansordningen

Enligt 25 passlagcn (19781302) gäller att pass utfärdas av passmyn— dighet. Pt'ilistny-"ndighet är passmyndigheten inom riket. Passmyndighet utom riket är beskickning. lönat konsulat och sådan olönad konsul som utrikesdepartementet bestämmer.

Svensk medborgare har rätt att fä vanligt pass. om det inte föreligger nagot passhinder (4 kl.

1 ? s' anges de omständigheter som skall utgöra passhinder. Bestämmel— sen innebär att passansökan skall avslas. om sökanden underlätit att av— hjälpa brister i ansökningen. om vardnadshavarens medgivande saknas beträffande barn under lb' är. om sökanden är underkastad ett straffproces— suellt tvångsmedel. om han är efterlyst och skall omhändertas eller om han har dömts till frihetsberövande påföljd som ej har börjat verkställas och det finns sannolika skäl att han ämnar ttndandra sig verkställigheten.

Är sökanden misstänkt för brott pa vilket fängelse kan följa. får pass inte utfärdas utan medgivande av förundersökningsledaren (8 5).

I vissa fall får pass inte utfärdas utan särskilt passtillständ. Sådant tillstånd fordras bl.a. för den som undergär kriminalvård i anstalt — utom när påföljden är fängelse på så kort tid att villkorlig frigivning inte blir aktuell — och för den som står ttnder övervakning efter dom på skyddstill- syn eller villkorlig frigivning frän fängelse (19 å).

Fråga om passtillständ prö 'as i dessa fall. om sökanden är intagen på kriminalvårdsanstalt av styresmannen för anstalten och i annat fall av den skyddskonsulent som har överinseende över övervakningen. Styresman- nen eller skyddskonsulenten kan hänskjuta frägan till övervakningsnämnd. Sädant hänskjutandc skall alltid ske. om styresmannen eller skyddskonsu- lenten finner att tillstånd inte bör meddelas (Zl å).

Passtillstånd fordras också i vissa fall. om sökanden är intagen på sjukhus enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (l.,SPV) eller inskriven i specialsjukhus enligt lagen (1967z940) om omsorger om vissa utvecklingsstörda (omsorgslagenl. Detsamma gäller om sökanden är försöksutskriven frän sjukhus av nu angivet slag (20 sil. Fråga om passtillstånd prövas i dessa fall av utskrivningsnämnd eller beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda (22 5).

Ett pass skall återkallas. om innehavaren förlorar sitt svenska medbor— garskap. l övrigt gäller i huvudsak att pass kan återkallas. om det under innehavstiden inträffar omständighet som skulle ha innefattat hinder mot bifall. Beslut om återkallelse meddelas av passmyndighet. Om en myndig— het som prövar frågor om passtillständ begär hos polismyndigheten att passet skall återkallas för den som t.ex. undergär kriminalvård. gäller i princip att passmyndigheten är skyldig att beslttta i enlighet med framställ- ningen (12. 15. 24. 25 5.5).

• Sida 10
•  Original

Prop. 1984/85: 215 IO

Pt'alismyndighets beslut i passarende överklagas genom besvär hos läns- styrelse. Beslut som meddelats av passmyndighet tttom riket överklagas hos regeringen.

Även länsstyrelses beslut i passärende överklagas hos regeringen. Full- följdsft'irbud gäller dock om besltttet har grundats på att passtillständ har vägrats eller pa att det har gjorts en sådan framställning om återkallelse som passmyndighetcn är bunden av (27 ä).

1 fråga om besvär gäller vidare bl.a. att övervakningsnämnds bcslttt om passtillstånd överklagas hos kriminalvärdsnämnden eller hos hovrätt. Be— slttt om passtillstånd av utskrivningsnämnd eller beslutsnämnd överklagas genom besvär hos psykiatriska nämnden (28 5).

Beslut av kriminalvärdsnämnden. hovrätt och psykiatriska nämnden får inte överklagas (29 s*).

1 en inom jttstitiedepartementet upprättad promemoria Färre besvärs- ärenden hos regeringen (dnr 423—85) föreslås att regeringen skall befrias från uppgiften att syssla med besvärsärenden enligt passlagstiftningen och att besvär i dessa ärenden i fortsättningen skall föras hos kammarrätt i de fall dä enligt den nuvarande ordningen beslut i ett passärende fär överkla- gas hos regeringen.

l syfte att underlätta handläggningen och uppnå enhetlighet i de ärenden som härrör frän passmyndigheter utom riket föresläs att besvär i sådana passärenden skall föras hos kammarrätten i Göteborg. Det påpekas i promemorian att någon särskild reglering av den frågan inte behövs. efter- som kammarrätten i Göteborg enligt l & förordningen (19772937) om kam- marrätternas domkretsar m.m. redan nu handlägger besvärsärenden frän utlandsmyndigheter.

Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av jttstitiekanslern. rikspolisstyrelsen. kammarrätten i Göteborg. länsstyrel- sen i Jönköpings län. länsstyrelsen i Jämtlands län. polismyndigheten i Malmö polisdistrikt. Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges polischefer tillsammans med Föreningen Sveriges länspolisehefer.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissin- stanser. Länsstyrelsen i Jönköpings län och polismyndigheten i Malmö har dock ifrågasatt om inte den föreslagna ordningen bör kompletteras med regler som gör det möjligt för regeringen att inträda som slutinstans i passärenden. om riket kommer i krig eller liknande förhällanden inträder. Kammarrätten i Göteborg. å den andra sidan. har påpekat att intressen av nyss angett slag torde kunna tillgodoses i rimlig omfattning genom den rätt som enligt 33 så passlagen tillagts regeringen att i krig eller vid krigsfara eller liknande utomordentliga förhållanden meddela särskilda föreskrifter om pass. Kammarrätten har för sin del väckt frägan om man inte nu borde begagna tillfället att förcnhetliga besvärsgängen mellan de "inländska" och ”utländska" ärendena. Den naturliga lösningen är därvid. enligt kam— marrätten. att den ordning som gäller för de utländska ärendena blir

• Sida 11
•  Original

Prop. 1984/85: 215 I I

tillämplig även för de inländska. dvs. att besvär över polismyndighetens beslut i dessa ärenden anförs direkt till kammarrätten.

Själv vill jag erinra om att regeringen var sista instans i passärenden även innan passlagen kotn till. Besvär anfördes dä tämligen ofta hos regeringen. Genom passlagen har numera fullföljdsförbud införts i fräga om beslut av länsstyrelse för fall där passfrägan har prövats av nämnd inom kriminalvärden eller värdorgan som avses i LSPV eller omsorgsla— gen. l-"ullföljdsförbudet träffar de typfall i vilka besvär tidigare vanligen an fördes.

Som har redovisats i promemorian räknade man vid passlagens tillkomst med att antalet besvär i passärenden skulle bli förhällandevis litet. De ytterst fä fall som man hade att räkna med skttlle enligt vad som förutsattes inte sällan komma att gälla rena ordningsfrägor. Över huvud taget var de passärenden som man då förutsåg i allmänhet inte förknippt'tde med nägra svärlösta problem av rättslig natur. Det framhölls ocksä att det i vissa fall kan vara angeläget att dessa besvärsärenden avgörs snabbt. 'fill förmån för att regeringen borde vara slutinstans i dessa ärenden anfördes vidare bl.a. vissa synpunkter med anknytning till beredskapsft'irhållanden (prop. 1977/78: 156 s. 20] och 202).

Jag kan instämma i promemorians ståndpunkt att de skäl som sälunda anfördes till stöd för den nuvarande ordningen fortfarande har en viss bärkraft. Jag ansluter mig emellertid liksom remissinstanserna ocksä till uppfattningen att dessa skäl inte har den tyngden att de bör lägga hinder i vägen för att man även på det här området befriar regeringen frän uppgif- ten att syssla med besvärsärenden.

Jag vill också påpeka att de lät vara fåtaliga besvärsärenden som med nuvarande ordning förs upp till regeringen inte alltid är helt okomplicerade frän rättslig synpunkt. Inte sällan avser prövningen olika slags rättsfrägor som naturligt hör hemma under förvaltningsdomstolarnas prövning. Sär- skilt gäller detta besvär över beslut av passmyndigheter tttom riket. När det gäller sistnämnda typ av besvärsärenden har nuvarande ordning för beredningen av ärendena även andra nackdelar.

Jag kan inte finna annat än att kravet på en skyndsam handläggning bör kunna tillgodoses även vid en prövning domstolsvägen. När det särskilt gäller fall då sökanden befinner sig utomlands vill jag också erinra om att denne alltid — dvs. även om det föreligger ett passhinder — har en ovillkor- lig rätt att fä ett provisoriskt pass för direktrcsa till Sverige. om han är svensk medborgare (ll & passlagen). Passmyndigheterna utomlands inforv merar ocksä regelmässigt den passökande som har fått avslag om denna möjlighet.

Jag delar alltså uppfattningen att man bör gä över till en besvärsprövning hos förvaltningsdomstolarna i de aktuella ärendena. Det saknas skäl att i detta sammanhang ompröva den gällande ordningen i vad denna innebär att vissa nämnder och värdorgan kan fatta bindande beslut i passärenden.

• Sida 12
•  Original

Prop. l984/85:2|5 l2 Med denna utgångspunkt blir den ökade belastningen pa förvaltningsdom— stolarna helt obetydlig. Skulle man välja att gå på den linje som förta—dats av kammarrätten i Göteborg — att även en polismyndighets beslut i pass- ärenden skall överklagas direkt till kammarrätten — är det inte lika själv— klart att antalet besvärsärenden hos domstolarna blir mycket litet. Man kan nämligen anta att åtskilliga av de besvärsärenden som förs upp frän polismyndighet till länsstyrelse inte sedan förs vidare till högre instans. Till detta kommer att det inte i något annat sammanhang förekommer att ett beslut av polismyndighet överklagas direkt till kammarrätt. Av bl.a. dessa skäl är jag inte beredd att föreslå en sådan ordning.

At skäl som har redovisats i promemorian bör passärenden som kom- mer frän passmyndigheter utom riket fä överklagas till kammarrätten i Göteborg som redan nu handlägger andra typer av besvärsärenden frän utlandsmyndigheter.

Med den nu föreslagna ordningen kommer regeringsrätten att efter dis- pensprövning bli sltttinstans i de besvärsärenden som här är aktuella.

Jag föreslär att 27 s passlagen ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. Dessutom bör ordet "polisstyrelse" i samma bestämmelse samt i 2 s och övergängsbestämmelserna ersättas med "polismyndighet” (se prop. l9831841lll s. l-lll.

Som framhölls redan vid passlagens tillkomst och som även har berörts vid remissbehandlingen kan speciella synpunkter göra sig gällande i pass- ärenden vid utt'nnordentliga förhållanden. Särskilda begränsningar i pass— rattigheterna kan nämligen tänkas bli nödvändiga om riket kommer i krig eller krigsfara eller om andra av krig föranledda utomordentliga förhållan- den inträder. Begränsningar av detta slag kan införas antingen genom beslut av riksdagen eller också av regeringen med stöd av det bemyndi- gande som nu finns i 33 & passlagen. Nägra nya bestämmelser i detta ämne behövs alltså inte.

4 Vapenfrågor 4.l Besvär i frågor om tillstånd till vapenhandel

Enligt vapenlagen(1973: ll76l prövar polismyndigheterna bl.a. frägor om tillstånd att inneha skjutvapen. om tillstånd att driva handel med skjutvapen samt om återkallelse av sädana tillstånd. En polismyndighets beslut i en sädan fräga fär överklagas till länsstyrelsen.

Ett beslut om avslag på en ansökan om tillstånd att inneha skjutvapen kan inte överklagas vidare frän länsstyrelsen. Beslut av länsstyrelse i de bäda andra nyssnämnda typerna av ärenden fär däremot överklagas. Ur— sprungligen gällde att regeringen var besvärsinstans i båda fallen. Vid l98l ärs ändringar av vapenlagen (SFS l981: 1360) överfördes emellertid be- svärsprövningen i fråga om beslut om återkallelse av vapentillständ från regeringen till kammarrätt. Däremot lämnad'es besvärsordningcn oföränd- rad i vad avscr beslut rörande tillstånd till vapenhandel.

Som ett led i strävandena att begränsa antalet besvärsärenden hos rege- ringen har i en promemoria den lZ oktober 1984 frånjustitiedepartemcntet (dnr 2589—84) föreslagits att regeringen skall befrias även från de besvärs— ärenden som rör vapenhandel och att kammarrätt skall inträda som be- svärsinstans i dess ställe. ] promemorian påpekas — med hänvisning till ett uttalande i samband med 198] års lagstiftning — att visserligen delvis andra aspekter gör sig gällande i frågor som rör tillstånd att driva vapenhandel än när det gäller enskilda personers vapeninnehav. men att det katt övervä- gas, om inte dessa synpunkter bör underordnas intresset av att begränsa besvärsärendcna hos regeringen. Vidare påpekas att regeringen visserligen är slutinstans i fråga om åtskilliga andra ärendegrupper som gäller handel men att även den lagstiftning som reglerar dessa ärenden kan förutsättas bli omfattad av den översyn med sikte på att begränsa antalet besvärsären- den hos regeringen som riksdagen har beslutat om.

Remissyttranden över promemorian har avgetts av rikspolisstyrelsen. kammarrätterna i Stockholm och Sundsvall. länsstyrelserna i Värmlands och Jämtlands län. Sveriges grossistförbund samt SPOFAB-Leverantörs- föreningen för sport- och fritidsartiklar. Vid remissbehandlingen har för- slaget tillstyrkts eller lämnats titan erinran av samtliga instanser.

Själv ansluter jag mig liksom remissinstanserna till den i promemorian föreslagna lösningen. Förslaget föranleder ändring i 42 s vapenlagen.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1984/85: 215 15

5 Hittegodsärenden

Enligt lagen (1938: 121) om hittegods ankommer det på polismyndighe— tcrna att fatta vissa beslut i ärenden rörande hittegods. En polismyndighet fär besluta om försäljning av hittegods. om det inte kan värdas utan fara för försämring. om värden är förenad med alltför stora kostnader eller om det annars finns särskilda skäl för försäljning. Polismyndigheten får också besluta att lämna ut hittegods till ägaren mot hittelön som polismyndighe-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1984/85: 215 16

ten finner skälig. Om ägaren inte gör anspräk pa hittegodset inom viss tid eller inte blir känd. fär polismyndigheten lämna ut hittegodset till upphit- taren mot att denne betalar polismyndighetens kostnader med anledning av fyndet .

Polismyndigheten har ocksa att avgöra om ett fynd verkligen utgör hittegods. I praktiken fär polismyndigheten ibland ta ställning till även andra friigor som aktuz-tliseras i ärenden om hittegods. Det har t. ex. före- kommit att polismyndigheten har fätt avgöra vem av flera personer som skulle anses vara upphittare.

Lagett om hittegods innehäller inte nagra bestämmelser om överkla— gande av polismyndighetens beslut. Särskilda bestämmelser om överkla— gande i hittegodsärenden finns inte heller i någon annan författning. Till följd härav blir bestämmelsen i 8 kap. 1 & första stycket polisl'örordningen (198317301 tillämplig. Enligt denna fär polismyndighetens beslut överkla- gas tilt länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut i ärenden om hittegods saknas ocksä. Enligt 18.5 allmänna verksstadgan (l9oizotlll) jämfört med 2 s länsstyrelseinstruktionen (19711460) fär läns- styrelsens beslut överklagas tili regeringen genom besvär. om inte annat finns föreskrivet. Denna bestämmelse medför således att länsstyrelsens beslut i ett frän polismyndighet fullföljt ärende om hittegods kan överkla- gas till regeringen.

[ den förut (avsnitt 3") nämnda promemorian Färre besvärsärenden hos regeringen uttalas att de frägor som skall prövas i ärenden om hittegods inte är av sådant slag som gör det motiverat att behälla regeringen som högsta instans. Enligt prometnorian är det emellertid inte lämpligt att slopa rätten att överklaga länsstyrelsens beslut. eftersom det skulle kunna leda till att olika praxis i ifrt'tgavarande ärenden kom att uppstå vid de olika länsstyrelserna. Eftersom det i huvudsak är rättsliga frågor som skall prövas i ärenden om hittegods fratnstär det som lämpligast att länsstyrel- sens beslut fär överklagas till domstol. Med hänsyn till att det är frågan om överprövning av ett beslut av en förvaltningsmyndighet framstär förvalt- ningsdomstol som lämplig besvärsinstans. Promemorian mynnar ut i för- slaget att länsstyrelsens beslut fär överklagas till kammarrätt med möjlig- het att efter dispensprövning föra saken vidare till regeringsrätten (jfr 33 s första stycket och 35 & förvaltningsprocesslagen. 1971 : 291 ).

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissin— stanser. Endast kammarrätten i Göteborg har närmare kommenterat för- slaget. Kammarrätten framhi'iller bl.a. olägenheten med att ersättningsfrä- gor enligt hittegodslagen i vissa fall kan tänkas bli föremål för prövning bäde vid allmän domstol (se 3 ; lagen om hittegods) och av länsstyrelse (och eventuellt även regeringen) efter besvär över polismyndighetens be- slut. Promemorians förslag att läta länsstyrelsens beslut överklagas till kammarrätt i stället för hos regeringen medför inte någon förbättring i det

• Sida 17
•  Original

Prop. 1984/85: 215 (?

avseendet. Kammarrätten anser dock att prornernorians förslag kan godtas i väntan pä att hittegodslagstiftningen blir föremål för en genomgripande reformering.

inte heller jag anser att det är motiverat att behalla regeringen som högsta instans i hittegodsärenden. Om man emellertid i enlighet med promemorians förslag skulle låta länsstyrelsens beslut fä överklagas till kammarrätt. skulle den olägenhet som kammarrätten i (.iöteborg har berört bli mer pätaglig. Det sktrlle da skapas möjlighet till dubbel domstolspröv- ning (bäde i förvaltningsdomstol och i allmän domstol) av en och samma hittegodsfräga. Jag anser därför att den i promemorian föreslagna lösning— en inte är helt lämplig. Enligt min mening bör det i stället vara tillräckligt att polismyndighetens beslut fär överklagas till länsstyrelsen. som alltsä bör bli sltttinstans i hittegodsärenden. Möjligheten att föra talan i allmän domstol bör självfallet linnas kvar.

Den lösning som jag nu har förordat skulle visserligen kunna sägas innebära en sadan risk för en oenhetlig praxis i länsstyrelserna som har berörts i promemorian. Denna risk bör dock inte överdrivas. Till viss del finns det redan en utvecklad praxis i principiella hittegodsfrägor. Mänga gänger torde f.ö. de hittegodsarenden som förs till länsstyrelserna innehäl- la sädana speciella omständigheter som gör att utgängen i ett ärende inte kan fä nägon rättsbildande verkan. Slutligen linnsju möjligheten till pröv— ning i allmän dornstol för den som inte är nöjd med länsstyrelsens beslut.

Lagtekniskt bör saken lösas sä att det i lagen (1938: 121) om hittegods förs in särskilda bestämmelser om överklagande. Dessa kan begränsas till att ange att länsstyrelsen är besvärsinstans och att länsstyrelsens beslut inte fär överklagas. Regler om besvärsförlärandet finns i förvaltningslagen (1971:29()).

6 Tillsättning av revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare m.m.

För beredning och föredragning av mål i högsta domstolen skall enligt 3 kap. 8 & rättegångsbalken (RB) finnas revisionssekreterare. som skall vara lagfarna. Vidare föreskrivs i 4 kap. 7. s RB att vid högsta domstolen skall finnas kansli. Enligt 4 kap. 2 & RB utnämns eller förordnas revisionssekre— terarna av regeringen. För beredning och föredragning av mål i regerings- rätten linns enligt 7 & lagen ( 1971 : 289) om allmänna förvaltningsdomstolar särskilda tjänstemän. Av förordningen (1979: 568) med instruktion för re— geringsrätten framgår att berednings- och föredragningsuppgifterna an- kommer på regeringsrättssekreterare som förordnas av regeringen. Av instruktionen framgår ocksä att det vid regeringsrätten finns ett kansli.

Såväl revisions- som regeringsrättssekreterartjänsterna tillsätts utan le-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1984/85: 215 18

digkungörande och efter förslag av domstolen. l praktiken frängäs aldrig domstolens förslag.

Frägan om att delegera beslutanderätten i dessa ärenden kom upp i samband med domstolsverkets inrättande. lpropositionen (1974: 149) före— slogs att beslutanderätten skttlle överlätas till domstolsverket. Vid riks- dagsbehandlingen beslöt dock riksdagen att ärendena även i fortsättningen skulle ankomma på regeringen (JuU 1975: 1. rskr 1975: 1).

1 1983 ärs budgetproposition (prop. 1982183: 100 bil. 4) anmälde dävaran- de chefen för justitiedeparternentet att han aVsäg att ta upp dessa frägor u(ifrän intresset av att i görlig män decentralisera ärenden frän regerings— kansliet.

1—"rägan har härefter behandlats i det inledningsvis nämnda betänkandet (Ds 58 1983: 1) Det fortsatta delegeringsarbetet i regeringskansliet. [ be— tänkandet föresläs bl.a. att högsta domstolen och regeringsrätten själva skall tillsatta revisionssekreterarna och regeringsrättssekreterarna.

Alla remissinstanser som har yttrat sig över beti'tnkandet tillstyrker detta förslag.

Mot bakgrund av den sakkunniges förslag och det positiva mottagandet som det har fått under remissbehandlingen finner jag tiden nu mogen att genomföra den decentralisering som tidigare har aviserats i fråga om tillsättningen av revisions- och regeringsrättssekreterartjänsterna. Den na- turliga lösningen är att domstolarna själva tillsätter dessa tjänster.

Mellan högsta domstolen och regeringsrätten finns f. n. den skillnaden att högsta domstolens kansli och revisionssekreterarna uttryckligen nämns i lagtexten och att det också är angivet i lag att regeringen tillsätter revisionssekreterartjänsterna. Denna skillnad är historiskt betingad men inte sakligt motiverad. Det rör sig här om organisatoriska och personalad- ministrativa ämnen av sådant slag som kan och bör regleras i förordning. Jag föreslär därför att bestämmelserna för högsta domstolen utformas med 7? lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som förebild. Härigenom utmönstras bestämmelserna om kansli och revisionssekrcterare ur lagtex- ten. I enlighet härmed har jag utformat förslag till ny lydelse av 3 kap. 8 ä och 4 kap. 2 s RB. Den tilltänkta delegeringen av tillsättningsrättcn avses framgå av ändringar i instruktionen för högsta domstolen och regeringsrät- ten.

Om riksdagen godtar detta förslag. är det min avsikt att föreslå regering- en en övergång till motsvarande ordning när det gäller tillsättning av tjänster som hovrätts- och kammarrättsassessorer. Detta kräver inte lag- ändring.

] detta sammanhang vill jag upplysningsvis nämna en annan decentrali- seringsfräga somjag inom kort ämnar anmäla för regeringen och som berör domstolsväsendet. Det gäller en överföring från regeringen till tjänsteför- slagsnämnden för domstolsväsendet av prövningen av frågor om tillstånd enligt 12 kap. 3 & rättegångsbalken för lagfarna domare och rättsbildade befattningshavare vid de allmänna domstolarna att vara rättegängsombud.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1984/85: 215 19

7 Forum vid olovligt fiske i svensk liskezon m.m. 7.1 Inledning

Utländska fiskare misstänks ibland för olovligt eller olaga fiske utanför svenskt territorialvatten men inom den svenska fiskezonen. De har dä ofta upptäckts av kustbevakningen vid llygspaning eller vid _vtövervakning med fartyg. Dessa fiskare saknar anknytning till Sverige och kan inte alltid gripas och föras till svensk hamn. För att ätal skall få väckas vid svensk domstol när den misstänkte inte har gripits eller uppehäller sig i Sverige. mäste regeringen enligt 19 kap. 2 srättegängsbalken (RB) för varje särskilt fall förordna att en viss domstol skall ta upp mälet. Dessa ärenden om anvisande av forum är ganska frekventa. En ordning som innebär att regeringen i möjligaste män befrias frän dessa ärenden liggeri linje med de pägäende decentraliseringsstri'tvandena.

[ sammanhanget bör framhållas att i""iklagarens behörighet att väcka åtal är beroende av att det finns en behörig domstol. Det finns därför inte. formellt sett. någon behörig äklagare så länge ingen behörig domstol finns för mälet. Detta innebär i sin tur bl.a. att strafföreläggande inte kan utfärdas i de fall där sådant föreläggande annars skulle vara möjligt att tillgripa. Även från den synpunkten är det angeläget att forumfrägorna löses på annat sätt än genom regeringsbeslut i varje enskilt fall.

Riksåklagaren (RA) tog i en skrivelse till regeringen är 1981 upp frägan om en enklare ordning för bestämmande av forum i de nu aktuella fallen. Frågan har därefter behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria den 13 november 1984. där det föreslås att i lagen (1950: 596) om rätt till fiske (FL) införs en särskild forumregel för dessa fall.

Promemorian har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av domstols- verket. riksåklagaren. hovrätten över Skåne och Blekinge. Karlskrona tingsrätt. sjöfartsverket. generaltullstyrelsen. fiskeristyrelsen. Sveriges liskares riksförbund och Sveriges ftskevattenägareförbund. Riksäklagaren har bifogat yttranden frän cheferna för länsäklagarmyndighetcrna i Malmö- hus. Kristianstads samt Blekinge län och Kronobergs län och från chefs- äklagarna i Ystads. Simrishamns och Karlskrona i'tklagardistrikt. Hovrät- ten över Skane och Blekinge har bifogat yttranden frän Trelleborgs tings- rätt och Ystads tingsrätt.

1 det följande skall jag ta upp frågan om en reglering av forumfrägan i de fall jag nyss nämnt. jag ämnar i anslutning därtill ocksä behandla en fråga som rör bestämmelserna i FL om handräekning i vissa fall.

7.2 Bakgrund m. m. rörande forumfrågan

Den följande redogörelsen tar enbart sikte på det praktiska problemet om forum vid brott inom liskezonen och därmed sammanhängande frägor om äklagares behörighet m.m. Däremot behandlas inte andra frägor som

• Sida 20
•  Original

Prop. 198475: 215 2(_)

har samband med utlänningars överträdelser av fiskerilagstiftningen i svensk fiske/on. exempelvis fragor om tvt'tngsmet'lel: jfri sistnämnda del lagen ( 1982: 3951 om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning.

Src/tsk lagstiftning om rz'ill Ii/ljfsku m.m.

Enligt 1 slagen ( 1966; 374) om Sveriges sjöterritorium omfattar Sveriges sjt'iterritorium dels inre vatten och dels territörialhavet. Sjöterritoriet be- gränsas mot det fria havet eller annan stats territorium av territorialgrän- sen. 12—4 ss ges bestämn-telser om vad som tillhör det inre vattnet (i första hand insjöar. vattendrag och kanaler. vid kusterna belägna hamnar. bukter och vikar samt vattenområden innanför eller mellan ('_')ar. holmar och skär intill räta linjer som regeringen bestämmer) och vad som tillhör territorial- havet (det utanför Sveriges landomraden och inre vatten belägna vatten- omradet med en bredd av tolt nautiska mil). Särskilda regler gäller för territorialhtn'ets utsträckning närmast gränsen mot Norge. i Öresund. i Ålands hav och i omrädet närmast gränsen mot Finland. Ytterligare be- stämmelser om sjöterritoriet finns i kungörelsen (1966: 375) med närmare bestämmelser om beräkningen av Sveriges sjöterritorium.

FL avser (1 s) rätten till fiske inom Sveriges sjöterritorium och inom svensk fiskeyon_ [ särskilt angivna fall gäller lagen även svenskt havsfiske utanför fiskezonen. Fiskelonen omfattar det havsomräde utanför territo— rialgränsen vid Sveriges kuster som regeringen bestämmer. Den fär dock inte sträckas ut över mittlinjen i f("irhällande till annan stat eller över annan linje om vilken överenskommelse träffas med annan stat.

[ förordningen (197716421 om den svenska fiskezonens omfattning (om- tryckt 1979: 1112) finns närmare regler om liskezonen.

Enligt FL gäller vad som i lagen föreskrivs om fiske i allmänt vatten även i fiske/.onen. dock med de begränsningar som föranleds av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Fisket i allmänt vatten är i princip förbehället svenska medborgare. Utlänningar, som sedan minst två är är stadigvarande bosatta i Sverige. är dock likställda med svenska medborga- re. Regeringen eller den myndighet som regeringen utser fär medge att även andra utlänningar bedriver fiske. Detta bemyndigande har regeringen utnyttjat genom att i (iskcriförordningen (1982: 126) medge att utlänningari vissa närmare angivna fall får bedriva yrkesfiske i bl.a. den svenska fiskezonen.

Det kan nämnas att det dessutom bl. a. finns särskilda regler i fräga om rätten att frän danskt fiskefartyg bedriva fiske inom vissa delar av Sveriges sjt'uerritorium. grundade på en konvention är 1932. se kungörelsen (19331282) med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhällandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen. Vidare katt nämnas att Sveri- ge. Danmark och Norge genom en konvention är 1967 träffat särskild överenskommelse om ("ömsesidig rätt till fiske i Skagerack och Kattegatt.

[ Fl, finns straffbestämmelser för överträdelser av lagen och föreskrifter

• Sida 21
•  Original

Prop. 1984/85:215 2) som meddelats med stöd av den. Straffet är böter eller fängelse i högst sex mänader. 1 fräga om olaga eller olovligt trältiske är straffet normerade böter. anknutna till motorstyrkan hos det fiskefartyg som använts. eller fängelse i högst sex mänader. Även fiskeriförordningen innehäller ansvars— bestämmelser avseende fisket i fiskemnen.

Svensk lagt til/("itnp/ig/tt't (a'/t svens/(' (lontsmlx [H*/tr'il't'g/tt't

Som nämnts är straflbestämmelserna i FL i princip tillämpliga ocksa ] den svenska fiskezonen utanför den svenska territorialvattengränsen (se även prop. 1967: 116 s. 12).

l fräga om möjligheten att efter svensk lag och vid svensk domstol döma den utlänning som titan tillständ fiskar utanför svenskt territorium men inom den svenska fiskezonen gäller de allmi-inna reglerna i 2 kap. 3 .:" brottsbalken (BrB). Även om det tidigare rätt viss tveksamhet i frägan. anses ntnnera enligt stadgad praxis att brott av detta slag är att betrakta som ett sädant "brott mot Sverige". som enligt tredje punkten nämnda lagrum gör svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig (jfr Beckman m.fl.. Brottsbalken jämte förklaringar. band I. fjärde uppl.. s. 93). Det kan i sammanhanget nämnas att. enligt den tidigare nämnda konventionen frän är l932 mellan Sverige och Danmark. Överträdelser av föreskrifterna i konventionen skall åtalas. avdömas och straffas i det land. vartill den skyldiges fartyg hör.

Hiv/("unde ut' (itu!

Enligt 2 kap. 5 & BrB får åtal för brott som förövats utont riket i princip 'äekas endast efter förordnande av regeringen eller av den som regeringen bemyndigat därtill. Det behövs dock inte något tillstånd till åtal bl.a. om brottet förövats i Danmark. Finland. Island eller Norge eller av dansk. ftnsk. isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. Nägon dele— gation av rätten att förordna om att ätal fär väckas har inte ägt rttm annat än för fall dä brottet begätts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. se brevet (19721818) till riksåklagaren om väckande av ätal i vissa fall.

Lugn clutnxlul

] 19 kap. RB finns regler om laga domstol i brottmål. 1 19 kap. 2 & föreskrivs att ätal för brott. som förövats pä ort tttom riket eller pä utländskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket skall. om inte regeringen för visst fall förordnar annat. tas upp av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemäl i allmänhet (dvs. i princip där han är bosatt) eller av rätten i den ort där han gripits eller eljest uppehäller sig. Om nägon av dessa förutsättningar inte är uppfylld dä en utländsk fiskare som saknar anknytning till Sverige misstänks för olovligt eller olaga fiske inom ftskczonen. mäste regeringen förordna om forum. Detta sker efter

• Sida 22
•  Original

Prop. 1984/85: 215 22

framställning av RÅ. I fråga om utomnordiska medborgare meddelas för- ordnande om forum samtidigt som förordnande om ätal enligt 2 kap. 5 5 BrB.

Framställningenfrån RÅ om ändrad lagsti/tning

RÅ har i en framställning till jttstitiedepartementct den 19 november 1981 föreslagit att lagstiftningen ändras så att förordnanden om forum i varje särskilt fall beträffande nu aktuella brott inom den svenska fiske- zonen undviks. Enligt RÅ torde det föreligga flera möjligheter att lösa problemet. En möjlighet skulle vara att ersätta eller komplettera formule- ringen "för visst fall" i 19 kap. 2 & RB med en skrivning som gör besluten mer generellt tillämpliga på brott som begåtts inom visst omräde. RÄ anför vidare att det borde övervägas om inte regeringen borde medges möjlighet att delegera besltttsrätten i dessa fall till exempelvis RÅ.

Prmnwnurian

1 promemorian konstateras att de problem som har gett sig till känna vid tillämpningen av den svenska tiskelagstiftningen i nu aktuella fall rör en avgränsad fräga. En utgångspunkt bör enligt promemorian därför lämpli- gen vara att man inte för att komma till rätta med dessa problem ändrar den huvudprineip som kommer till uttryck i 19 kap. 2 & RB när det gäller brott tttom riket. Man bör i stället försöka skapa en särskild forumregel för de fall som med nuvarande ordning skapar olägenheter i praktiken.

När det gäller frägan vilka länders medborgare som bör omfattas av en ny. särskild forumregel avseende brott mot FL konstateras i promemorian att regeringen i fråga om utomnordiska medborgare under alla omständig- heter har att förordna om att ätal får väckas. I samband med ett sådant förordnande brukar regeringen ocksä förordna om forum enligt 19 kap. 2 å RB. Behovet av en enklare ordning för bestämmande av forum sägs därför vara störst i fräga om nordiska medborgare. Å andra sidan kan det enligt promemorian förefalla egendomligt att i forumsammanhang skilja mellan olika länders medborgare. Övervägande skäl talar enligt promemorian därför för att alla utländska medborgare får omfattas av en regel. Vidare sägs att inget heller hindrar att en sådan regel vid sidan av de vanliga forttmreglerna i 19 kap. RB får omfatta även svenska medborgare.

Den lösning som enligt promemorian framstår som den mest ändamåls- enliga är att i FL införa en särbestämmelse om forum vid brott mot tiskelagstiftningen i den svenska ftskezoncn. Något ingrepp i de generella forttmreglerna i 19 kap. RB behöver då inte göras. En särregel bör enligt promemorian göras fakttltativ. så att ätal kan väckas även vid den domstol som är behörig enligt någon av reglerna i 19 kap. RB. om detta i ett enskilt fall skulle framstä som lämpligare (jfr 19 kap. 9 s' RB).

Vid utformningen av en generell regel om forum i de nu avsedda fallen ligger det enligt promemorian närmast till hands att låta den domstol. vars

• Sida 23
•  Original

Prop. 1984/85: 215 23

domkrets närmast gränsar till den plats där brottet förövades. vara behö- rig. En sådan lösning sägs innebära att man för här aktuella fall låter de nuvarande domsagogränserna, som slutar vid territorialvattengränsen. s.a.s. fortsätta i oförändrad riktning ut till ftskezonens yttre gräns. Det finns enligt promemorian ingen anledning att låta särregeln omfatta andra fall än dem där 19 kap. RB inte ger direkt vägledning för vilken domstol som är behörig.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i promemorian att en forum— bestämmelse av följande innehåll införs i FL som en ny 40 ä &: Har ett brott mot denna lag eller mot någon föreskrift. som meddelats med stöd av lagen. förövats i fiskezonen. får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt. vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.