om valuta- och kreditreglering

Regeringens proposition

193193 126 ee

om valuta- och kreditreglering Ey

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i

bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 oktober 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Lundgren

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel (LKM) och lagen (1990:749) om valutareglering (VRL) skall ersättas med en ny lag om valuta- och kreditreglering med i huvudsak samma

innehåll som VRL, men med kompletterande bestämmelser om att vissa

kreditregleringsinstrument får användas då valutaregleringen är i kraft. Dessa instrument föreslås vara i huvudsak desamma som i LKM.

Valutareglering får enligt nuvarande lagstiftning, efter förordnande av regeringen, tillämpas i krig eller krigsfara eller vid allvarliga störningar till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. I lagrådsremissen föreslås att valutareglering i fredstid endast får tillämpas

om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av

en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser och det är uppenbart att andra åtgärder inte är möjliga.

I propositionen föreslås vidare att Riksbanken, efter förordnande från regeringen, får tillgripa kreditreglerande medel om så behövs för att

stärka effektiviteten i valutaregleringen. Kreditregleringar får därmed endast användas då valutareglering är i kraft. Följande kreditregleringar föreslås kunna användas:

- Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning (utlåningsreg-

lering).

1 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 126

- — Obligationer och andra fordringsrätter får inte zes ut utan tillstånd av

Riksbanken (emissionskontroll). - Riksbanken får fastställa högsta eller högsta genomsnittlig utlånings-

ränta (räntereglering). - — Riksbanken får fastställa att en viss andel av kreditinstitutens totala

placeringar eller av förändringen av dessa skall göras i vissa särskilt

angivna tillgångar (placeringskrav).

Slutligen föreslås att Riksbanken skall administrera valuta- och kreditreglering enligt de allmänna regler som finns i Riksbankslagen. Bestämmelserna om valutastyrelsen och valutadirektionen enligt nuvarande VRL

I Förslag till Prop . 1992/93:126 Lag om valuta- och kreditreglering

Härigenom föreskrivs följande.

I kap. Förordnande om valutareglering och kreditreglering

18 Regeringen får, efter samråd med Riksbanken, förordna om valutareglering om Sverige är 1 krig eller krigsfara. Regeringen får också, på framställning av Riksbanken, förordna om valutareglering om det råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av

1. krig eller krigsfara som Sverige har befunnit sig i,

2. krig utanför Sveriges gränser, 3. en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande, eller 4. utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser.

Regeringen får förordna om valutareglering enligt första stycket andra meningen bara om det är uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga och möjliga.

Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen på framställning av Riksbanken också förordna om kreditreglering.

2§ Om förutsättningarna enligt 1 § för valutareglering eller kreditreg-

lering inte längre är uppfyllda, skall regeringen omedelbart förordna att revleringen skall upphöra.

Ett förordnande om kreditreglering upphör att gälla senast när förordnandet om valutareglering upphör att gälla.

3 § Varje förordnande enligt 1 §, 2 kap. 2 § andra stycket eller 6 § eller

3 kap. 2 § tredje stycket skall inom en månad från beslutet underställas riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandet

underställas riksdagen inom en månad från början av det närmast följande riksmötet. Om så inte sker inom rätt tid, upphör förordnandet att gälla.

4 8 Med kreditinstitut enligt denna lag avses de institut som anges i 3 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

2 kap. Valutareglering

18 Valutareglering innebär att transaktioner, som är av sådan art att de kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner) och som anges i förordnandet om valutareglering, inte får genomföras utan tillstånd av Riksbanken.

2§ Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen förordna att Riksbanken för ett tillstånd till valutatransaktion får 1. ta ut en avgift som skall tillfalla Riksbanken, eller 2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid skall vara insatt på konto i Riksbanken.

Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen förordna att den som innehar utländska betalningsmedel, tillgodohavanden på konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjuda Riksbanken att mot betalning i svenska kronor lösa in tillgångarna. Riksbanken får, helt eller delvis, överlåta nämnda befogenhet till ett kreditinstitut eller Postverket.

Handläggningen av vissa ärenden

3§ Riksbanken får bemyndiga ett kreditinstitut eller Postverket att meddela tillstånd enligt detta kapitel. Anser sig kreditinstitutet eller

Postverket inte kunna bifalla en ansökan, skall denna överlämnas till Riksbanken.

4§ Om regeringen har meddelat ett förordnande om inlösen enligt 2 § andra stycket och det råder oenighet om vilket värde i utländskt myntslag som skall ligga till grund för ersättningen eller efter vilken kurs omräkningen till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmas av en nämnd (valutanämnden).

Valutanämnden skall bestå av tre personer. Regeringen utser ordföran-

de. En av de övriga ledamöterna utses av Riksbanken och den andra av

rikssammanslutningen för handelskamrar.

Till grund för sina beslut skall nämnden lägga en bedömning av det pris och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring.

Nämndens beslut får överklagas till kammarrätten.

Uppgiftsskyldigher och kontroll

5§ Om regeringen har förordnat om valutareglering, får Riksbanken meddela föreskrifter om skyldighet för den som för egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion, att lämna de uppgifter och visa upp de handlingar angående transaktionen som behövs för kontroll

av att valutaregleringen följs.

6§ Om regeringen har förordnat om valutareglering enligt I kap 1 § första meningen eller andra meningen 1 eller 2, får regeringen förordna

att Riksbanken eller posttjänstemän som Riksbanken bestämmer har rätt

att öppna och granska de brev och andra försändelser till eller från utlandet som finns inom Postverket.

7§ Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndigheterna

Kontrollera att föreskrifterna följs.

För kontrollen gäller

1. tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar. varvid det som sägs om

varor skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt

2. bestämmelserna om förundersökning m.m,, beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Straff m.m. 8§ Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt

I. bryter mot ett förordnande om valutareglering eller mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av ett sådant förordnande.

2. låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift och därigenom föranleder att ett tillstånd till en valutatransaktion beviljas, som annars inte skulle ha meddelats, eller att en valutatransaktion som kräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,

3. använder sig av bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelats med stöd av ett förordnande om valutareglering.

Har en gärning som avses I första stycket begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

9 § Om ett brott som avses i 8 § första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätt har varit av synnerligen allvarlig art.

10 § För försök till brott som avses i 8 § första stycket eller 9 § döms

till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

11 & Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning, tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

128 Allmänt åtal för brott som avses i 8-11 §§ får väckas endast efter medgivande av Riksbanken.

138 Egendom som har varit föremål för brott som avses i 8 § första stycket eller 9-11 §§ eller vederlag för sådan egendom får förklaras förverkad helt eller delvis.

I stället för den egendom som avses 1 första stycket kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

14§ Om någon inte fullgör sådan skyldighet som anges i 5 §, får

Riksbanken förelägga honom vite.

15 § För att uppnå rättelse när en åtvärd har vidtagits i strid med ett

förordnande om valutareglering eller ett förbud, en föreskrift eller ett

villkor som har meddelats med stöd av ett sådant förordnande, får Riksbanken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt att förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i den

egendomens ställe.

un

Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som sedan Prop. 1992/93:126

åtgärden vidtagits har förvärvat rätt till egendomen eller till det som har trätt i egendomens ställe bara om - förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva,

eller

- förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstanke

om åtgärden och åsidosättandet av förbudet, föreskriften eller villkoret.

Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egen-

dom som åtgärden avsåg, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat.

16 § Om ett vite har förelagts med stöd av 14 eller 15 §, får inte dömas

till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

3 kap. Kreditreglering

1§ Kreditreglering innebär att Riksbanken får förordna om utlånings-

reslering, emissionskontroll, räntereglering och placeringskrav i enlighet med vad som anges i regeringens förordnande.

2§ Ett förordnande om kreditreglering kan gälla ett eller flera slag av

kreditinstitut.

Regeringen kan på begäran av Riksbanken förordna att även annan som yrkesmässigt och i betydande omfattning bedriver kreditgivning, samt,

när det gäller emissionskontroll, annan som offentligen utbjuder obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän

omsättning, skall kunna omfattas av kreditregleringen.

För den som omfattas av ett förordnande enligt andra stycket gäller i tillämpliga delar vad som sägs om kreditinstitut.

3 § Om det finns särskilda skäl får Riksbanken

— . begränsa kreditregleringen till ett eller flera slag av institut, . undanta visst institut från kreditregleringen, och wWM . utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Utlåningsreglering

48 Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp) fastställs för

1. disponerad utlåning,

2. beviljad men ej disponerad utlåning, 3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning, eller

4. värdet av lös egendom som 1 finansieringssyfte upplåts till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om utlåningsreglering har trätt i kraft.

Med utlåning jämställs likvider för fordringar som förvärvas i finansieringssyfte (factoring).

viss beräkningsperiod ett maximibelopp enligt 4 § för utlåningens eller varantiförbindelsernas storlek eller leasingobjektens värde. Därvid får Riksbanken ge skilda regler för utlåning, gsarantiförbindelser och leasingobjekt avseende olika slags krediter eller leasingobjekt.

Emissionskontrotl 6 § Med emissionskontroll avses att obligationer och andra fordringsrätter som är avsedda för allmän omsättning inte utan tillstånd av Riksbanken får ges ut av någon annan än Riksgäldskontoret.

Räntereglering 7 & Med räntereglering avses att högsta eller högsta genomsnittliga ränta

fastställs för utlåning av pengar. Sådan reglering omfattar inte ränta som

har fastställts enligt lag eller annan författning.

Med ränta likställs varje annan ersättning för lån av pengar.

Placeringskrav

8§ Med placeringskrav avses att vissa av ett kreditinstituts placeringar

vid en viss beräkningstidpunkt skall utgöra en viss andel av institutets

totala placeringarna.

9 § Riksbanken anger

1. vilka placeringar som skall utgöra underlag för beräkningen enligt

3§,

2. den beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod då placeringskravet skall vara uppfyllt, och

3. det procenttal som skall gälla för placeringskravet.

Särskild avgift 10 § Ett kreditinstitut som åsidosätter en föreskrift som har meddelats med stöd av ett förordnande om kreditreglering skall betala en särskild

avvift till staten. Fråga om särskild avgift prövas av Riksbanken.

11 § Den särskilda avgiften skall bestämmas som räntan på ett belopp

som Riksbanken fastställer (underlagsbeloppet). Räntesatsen skall motsvara två gånger den räntesats som gäller enligt 52 § första och andra

styckena lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Avgiften skall

motsvara ränta enligt den angivna räntesatsen för tiden från den föregående beräkningstidpunkten eller, om en tidigare beräkning inte har

skett, från det att föreskriften började tillämpas eller för beräkningsperio-

den.

För utlåningsreglering och placeringskrav skall beräkningstidpunkten eller beräkningsperioden enligt första stycket vara den som avses i 5 § respektive 9 §. För emissionskontroll och räntereglering bestämmer Riksbanken beräkningstidpunkt eller beräkningsperiod särskilt.

12 8 Underlagsbeloppet skall utgöra

I. för utlåningsreglering det belopp som maximibeloppet har överskridits med,

2, för emisstonskontroll den utestående lånesumman,

3. för räntereglering fem gånger det belopp med vilket räntan har Överstigit den ränta som skulle ha utgått enligt fastställd räntesats, och

4. för placeringskrav underskottet.

13 8 Om det finns särskilda skäl, tår den särskilda avgiften sättas ned helt eller delvis.

Uppgiftsskyldighet 14 § Riksbanken får förelägga ett kreditinstitut att lämna de uppgifter som Riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditreglering behövs eller för att tillämpa ett meddelat förordnande.

Straff m.m.

15 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt låter bli att lämna en uppgift eller lämnar en oriktig uppgift i samband

med fullgörande av skyldighet enligt 14 §.

Har en gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet,

döms till böter.

I ringa fall döms inte till ansvar.

16 § Om ett brott som avses i 15 § första stycket är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har rört mycket betydande belopp eller kreditvolym eller på annat sätt varit av synnerligen allvarlig art.

17 §& Om flera har medverkat till en i detta kapitel straffbelagd gärning, tillämpas bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

18 § Allmänt åtal för brott som avses i 15-17 §§ får väckas endast efter

medgivande av Riksbanken.

19 § Om någon inte följer ett föreläggande enligt 14 §, får Riksbanken förelägga honom vite.

203 För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med en

föreskrift eller ett beslut om kreditreglering får Riksbanken förelägga vite.

218 Om ett vite har förelagts med stöd av 19 §, får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

228 Om ett vite har förelagts med stöd av 20 §, får särskild avgift enligt 10-12 §§ inte tas ut.

4 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Riksbanken skall meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för

tillämpningen av förordnanden enligt denna lag.

Tystnadsplikt 2§ Den som har tagit befattning med ett ärende som avses 1 denna lag får inte obehörigen röja vad han har fått veta om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas 1 stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Överklagande

3 § Beslut inom Riksbanken av annan än fullmäktige får överklagas till fullmäktige.

Beslut av fullmäktige i frågor om att förelägga vite eller bestämma

särskild avwift får överklagas till kammarrätten.

Riksbanken får bestämma att ett beslut skall gälla omedelbart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1990:749) om valutareglering skall upphöra att gälla.

2 Förslag till Prop . 1992/93:126

Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs att tilläggsbestämmelsen 9.8.1 till riksdagsordningen! skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

Vad i 8 § första stycket sägs om Vad i 8 § första stycket sägs om beslut om åtal mot fullmäktig i beslut om åtal mot fullmäktig i Riksbanken skall ej tillämpas i Riksbanken skall ej tillämpas i fråga om brott, begånget i utöv- fråga om brott, begånget i utövningen av Riksbankens beslutande- ningen av Riksbankens beslutanderätt enligt lagen (1990:749) om rätt enligt lagen (I1992:000) om valutareglering och lagen valuta- och kreditreglering. (1990:750) om betalningar till och från utlandet m.m.

Denna lag träder i kraft den I januari 1993.

IRiksdagsordningen omtryckt 1992:43.

3¶Förslag till 1992/93:126

Lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1983:890) om allemanssparande!

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Banken bestämmer för varje bosparlån de närmare villkoren och

beslutar om sådant lån.

Vid bankens prövning av Vid bankens prövning av

ansökan om bosparlån gäller de ansökan om bosparlån gäller de

föreskrifter som Riksbanken har föreskrifter som Riksbanken har meddelat med stöd av lagen meddelat med stöd av lagen

(1974:922) om — kreditpolitiska (1992:000) om valuta- och kredit-

medel och de föreskrifter i övrigt reglering och de föreskrifter i

om kreditgivning som gäller för övrigt om kreditgivning som gäller banken. för banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Hagen omtryckt 1986:522.

Lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 Under ombudsmännens tillsyn står

1. statliga och kommunala myndigheter,

2. tjänstemän och andra befattningshavare vid dessa myndigheter,

3. annan som innehar tjänst eller uppdrag, varmed följer myndighetsutövning, såvitt avser denna hans verksamhet,

4, tjänstemän och uppdragstagare i statliga affärsverk, när de för verkens räkning fullgör uppdrag i sådana aktiebolag där staten genom verken utövar ett bestämmande inflytande.

I fråga om befattningshavare vid försvarsmakten omfattar tillsynen dock endast befäl av lägst fänriks grad och dem som innehar motsvarande tjänsteställning.

Ombudsmännens tillsyn omfattar ej

1. riksdagens ledamöter,

2. riksdagens förvaltningsstyrelse, riksdagens valprövningsnämnd, riksdagens besvärsnämnd eller kammarsekreteraren,

3. riksbanksfullmäktige, riks- 3. riksbanksfullmäktige, riksbankschefen och vice riksbanks- bankschefen och vice riksbankschefer, utom såvitt avser del- chefer, utom såvitt avser del-

tagande i utövning av Riksbankens tagande i utövning av Riksbankens

beslutanderätt enligt lagen beslutanderätt enligt lagen (1990:749) om valutareglering och (1992:000) om valuta- och kredit-

lagen (1990:750) om betalningar reglering,

till och från utlandet m.m.,

4. regeringen eller statsråd,

5. justitiekanslern samt 6. ledamöter av beslutande kommunala församlingar.

Ombudsmännen står ej under tillsyn av varandra.

Med befattningshavare förstås i denna lag, om inte annat framgår av

sammanhanget, person som står under ombudsmännens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

!'Senaste lydelse 1990:755.

Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 Lagen gäller inte beslut av en sådan nämnd vars sammansättning är bestämd 1 lag och vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Lagen gäller inte heller

1. beslut av arrendenämnd, hyresnämnd eller övervakningsnämnd,

2. beslut om svenskt medborgarskap,

3. beslut om utlänningars vistelse i riket,

2 . beslut om värnpliktigas eller reservpersonals inkallelse eller tjänstgö-

ring inom försvarsmakten, |

5. beslut enligt lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, 6. beslut som rör skatter eller avgifter,

7. beslut enligt lagen (1974:922) 7. beslut enligt lagen (1992:000) om — kreditpolitiska medel eler om valuta- och kreditreglering eller

beslut i frågor om allmän lik- beslut i frågor om allmän lik-

viditetsindragning — eller allmän = viditetsindragning eller allmän prisreglering, prisreglering,

8. beslut enligt lagen (1988:558) om förbud mot utförse av krigsmateriel, m.m.,

9. andra beslut enligt lagen (1983:1034) om kontroll över tillverk-

ningen av krigsmateriel, m.m. än sådana som avser återkallelse av

tillstånd,

10. beslut om tillstånd till sådan verksamhet som avses i 1 § 3-5 lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

11. beslut enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

"Senaste lydelse 1991:342.

Lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (1988:846) om ungdomsbospa-

rande skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Den bank som svara för lån enligt 15 § bestämmer de närmare villkoren och beslutar om lån.

Vid bankens prövning av an- Vid bankens prövning av ansökan om lån gäller de föreskrifter sökan om lån gäller de föreskrifter

som Riksbanken har meddelat med som Riksbanken har meddelat med stöd av lagen (1974:922) om stöd av lagen (1992:000) om

kreditpolitiska medel och de före- valuta- och kreditreglering och de skrifter i övrigt som gäller för föreskrifter i övrigt som gäller för

banken. banken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

7 Förslag till .« 1992/93:126 Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

dels att 21 § skall upphöra att gälla,

dels att 55 § skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 1992/93:65 Föreslagen lydelse

55 §

Åtal mot vice riksbankschef för Åtal mot vice riksbankschef för brott som han begått i utövningen brott som han begått i utövningen av sin tjänst får beslutas endast av av sin tjänst får beslutas endast av finansutskottet eller av fullmäktige. finansutskottet eller av fullmäktige.

Detta gäller dock inte i fråga om Detta gäller dock inte i fråga om brott som begåtts i utövningen av brott som begåtts i utövningen av Riksbankens beslutanderätt enligt Riksbankens beslutanderätt enligt

lagen (1990:749) om valutaregle- lagen (1992:000) om valuta- och ring. kreditreglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Lundgren

Proposition om valuta- och kreditreglering

1¶Ärendet och dess beredning

Inom Finansdepartementet har gjorts en översyn av vilka regleringar som

behövs för penning- och valutapolitiska ändamål. Resultatet av översynen

har presenterats i en promemoria, Fullmaktslagstiftning om valutareglering och kreditreglering (Ds 1992:69). Behovet av reglerande medel i krig och krigsfara har också utretts av en arbetsgrupp inom Finansdepartementet (Fi 1989:A) som nyligen överlämnat sitt -betänkande

Ekonomisk politik under kriser och krig (SOU 1992:75).

Den ovan nämnda promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanställning över remissinstanserna som bilaga 1. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt, dnr

3629/92. Regeringen beslutade den 15 oktober 1992 att inhämta Lagrådets

yttrande över ett inom Finandepartementet upprättat förslag till lag om valuta- och kreditreglering.

Lagrådet har 1 yttrande den 29 oktober 1992 lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2¶Inledning

2.1¶Gällande regler

Kreditregleringar användes regelmässigt fram till 1980-talet. Under detta

decennium avvecklades emellertid användningen av reglerande medel

successivt. Efter avskaffandet av huvuddelen av valutaregleringen 1989 kan penning- och valutapolitiken i allt väsentligt sägas bedrivas utan

reglerande medel.

Svensk penning- och valutapolitik bedrivs numera via de finansiella marknaderna. Det innebär att Riksbanken söker påverka marknadsräntorna genom köp och försäljningar av värdepapper, vilka ändrar

bankernas tillgång till likvida medel (reserver). På motsvarande sätt

använder Riksbanken köp och försäljningar av valuta för att påverka utvecklingen på valutamarknaden och kronans värde.

Regler som anger ramarna för Riksbankens agerande på dessa mark-

nader finns upptagna i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Där preciseras exempelvis Riksbankens möjligheter att köpa och sälja valutor

och värdepapper, liksom möjligheterna att i penningpolitiskt syfte bevilja

krediter respektive ta emot inlåning från bankerna. Villkoren för denna

in- och utlåning är en viktig del i Riksbankens system för räntestyrning.

Vid sidan av dessa styrmedel, som för enkelhets skull kan kallas marknadskonforma, finns en grupp s.k. reglerande kreditpolitiska medel,

se exempelvis Kreditpolitiska utredningens betänkande En effektivare

kreditpolitik (SOU 1982:52). Dessa är inte upptagna i riksbankslagen utan i en särskild fullmaktslag, lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

(CKM). De kreditpolitiska medlen enligt denna lag är likviditetskrav,

utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt, samt räntereglering. De är reglerande till sin karaktär genom att de innebär att Riksbanken kan ges fullmakt att direkt föreskriva hur kreditinstitutens balansräkningar skall vara sammansatta eller vilka räntevillkor

kreditinstituten får tillämpa. Tidigare behandlades även kassakrav i LKM, men de är sedan år 1989 inkluderade bland styrmedlen i riksbankslagen.

Riksbanken får ta dessa styrmedel i anspråk först efter förordnande av regeringen. Lagen är vidare tidsbegränsad till att gälla i tre år. Den har

utgången av år 1992.

Från lagens införande och fram till mitten av 1980-talet var många av

dessa styrmedel mer eller mindre regelmässigt i bruk. Genom omläggningen av penningpolitiken i riktning mot marknadskonforma styrmedel

kom emellertid LCKM:s betydelse att minska successivt. Det sista styrmedel som tillämpades var räntereglering avseende försäkringsbolagens

utlåning 1 syfte att förhindra utlåning i indexrelaterade former. Tillämp-

ningen av denna reglering upphörde i september 1991. Regeringens

förordnande vad gäller ränteregleringen upphörde vidare vid utgången av 1991. Idag är således ingen del av CKM 1 kraft.

2.2¶Närmare om kreditreglering

LKM är som nämnts utformad som en fullmaktslag. I 3 § stadgas: "Om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige i

riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt medel.”

Till de kreditpolitiska medlen räknas likviditetskrav, utlåningsreglering,

emissionskontroll, allmän och särskild placeringsplikt samt ränteregle-

ring.

Likviditetskrav kan tillämpas på bankinstitut. Det anger en lägsta kvot

mellan en banks innehav av "likvida medel", vilka bl.a. innefattar statsoch bostadsobligationer, och dess inlåning och övriga förbindelser,

definierade på sätt som bestäms av Riksbanken. Likviditetskravet får

högst sättas till 55 procent.

Utlåningsreglering kan avse bankinstitut, försäkringsföretag med svensk koncession eller finansbolag. Med hjälp av detta medel kan

2 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 126

Riksbanken fastställa maximibelopp för utlämnade lån, beviljade men ej utlämnade lån, garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning eller

för värdet av lös evendom som finansbolag för att medverka till finansie-

ring upplåtit till nyttjande (leasingobjekt) sedan ett förordnande om

utlåningsreslering trätt i kraft. Med lån jämställs likvider för fordringar

som finansbolag förvärvar för att medverka till finansiering (dvs.

factoringyerksamhet). Regleringen kan begränsas till att omfatta utlåning till vissa ändamål, dvs. det är möjligt att prioritera vissa typer av krediter

och därigenom söka påverka allokeringen av kreditvolymen.

Emissionskontroll innebär att obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får utges utan tillstånd av Riksbanken. Detta gäller för alla företag och kreditinstitut. Däremot är Riksgäldskontorets upplåning för statens räkning undantagen, liksom obligationer

med löptid på högst ett år utgivna av bankinstitut.

Allmän placeringsplikt kan tillämpas på bank- eller försäkringsinstitut. Det innebär att ökningen under en viss period av institutets innehav av s.k. prioriterade tillgångar, främst stats- och bostadsobligationer, skall

utgöra en viss andel antingen av de totala placeringarna (totalkrav) eller av ökningen av dessa (marginalkrav). Såväl proportionell som marginell placeringsplikt kan således införas, vilket kan sägas vara den viktigaste

skillnaden mellan placeringsplikt och likviditetskrav.

Särskild placeringsplikt innebär skyldighet för bankinstitut att lämna byggnadskrediter till ett särskilt angivet byggnadsföretag.

Räntereglering kan riktas mot alla kreditinstitut utom finansbolag. Med

stöd av detta medel kan Riksbanken fastställa högsta eller lägsta ränta för

inlåning och/eller högsta ränta för utlåning.

2.3¶Närmare om valutareglering

[ likhet med LKM är VRL en fullmaktslagz som endast under vissa angivna förutsättningar kan bringas i tillämpning av regeringen. Villkoren för att valutareglering skall kunna tillgripas är, enligt I $, att landet är i krig eller krigsfara, eller att det råder "utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet befunnit sig i”. Även 1 fredstid skall reseringen kunna förordna om valutareglering under förut-

sättning att ”valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga störningar till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser". Om landet kommer i krig får regeringen förordna om valutareglering

efter samråd med Riksbanken. I annat fall krävs att regeringen har fått

en framställning från fullmäktige i Riksbanken med begäran om förord-

nande om valutareglering. Förordnandet om valutareglering och vissa andra förordnanden till följd av detta skall inom en månad underställas

riksdagen för godkännande. VRL ger långtgående befogenheter att på ett

flexibelt sätt utforma regleringen efter skiftande behov. Valutareglering innebär att transaktioner "som är av sådan art att de kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner)” och som anges i förordnande om

valutareglering inte får genomföras utan tillstånd av Riksbanken. Inom en ganska vid ram skall således regeringen i förordnandet precisera vilka

transaktioner som skall erfordra tillstånd. Om valutareglering förordnas i fredstid med hänvisning till valutapolitiska skäl får regleringen dock

bara avse ”in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar". I förordnandet får regeringen föreskriva att Riksbanken för ett tillstånd till en

valutatransaktion får ta ut en avgift eller bestämma att ett visst belopp

under viss tid skall vara insatt på konto i Riksbanken. I krigsläge finns

dessutom möjlighet för regeringen att förordna om skyldighet för den

som har vissa utländska tillgångar att låta dessa inlösas mot betalning i

svenska kronor.

Om valutareglering införts med hänvisning till förhållanden på valutamarknaden får endast vissa transaktioner regleras, närmare bestämt in-

eller utförsel av pengar eller andra tillgångar. Lagens fullmakter är

således mindre vidsträckta i fredstid än i en genuin beredskapssituation.

Riksbanken meddelar tillämpningsföreskrifter till regeringens förord-

nanden. Dessa beslutas av fullmäktige. Riksbankens beslutanderätt i

övrigt enligt VRL utövas av valutastyrelsen, valutadirektionen eller

enskilda tjänstemän. Beslut om tillämpningsföreskrifter av mindre principiell betydelse får fullmäktige överlåta till valutastyrelsen.

2.4¶EG-aspekter

I Romfördraget togs ursprungligen in en allmän bestämmelse om att varje stat skulle föra en sådan ekonomisk politik att förtroendet för dess valuta upprätthölls. Det europeiska valutasamarbetet (EMS) inleddes år 1979 för att etablera en växelkursmekanism (ERM) och främja samordning av

ekonomisk-politiska åtvärder. Samtidigt introducerades valutaenheten ecu. Genom den Europeiska enhetsakten av år 1985 infördes i Romfördraget en föreskrift om skyldighet för medlemsstaterna att samarbeta för ekono-

misk-politiskt närmande.

Enligt det s.k. slutliberaliseringsdirektivet 88/36 1/EEG, som antogs år

1988, skulle alla hinder för fria kapitalrörelser mellan medlemsstaterna vara borta den 1 juli 1990. Endast i vissa extremsituationer får restriktioner tillgripas. De snäva ramar inom vilka valutareglering är möjlig framgår av artiklarna 67, 73 och 108 i Romfördraget och har närmare beskrivits i prop. 1989/90:135 om betalningar till och från utlandet (s.

20 f).

Ministermötet i Maastricht i december 1991 resulterade i överenskommelser om ändringar av Romfördraget med bl.a. den innebörden att

ett europeiskt centralbankssystem och en europeisk centralbank skall inrättas, med ansvar för enhetlig valuta- och penningpolitik i gemen-

skapen. Den ekonomiska och monetära unionen skall bildas i tre faser av

vilka den första löper sedan 1 juli 1991. Den andra skall börja den

I januari 1994. Den sista fasen skall inledas senast år 1999. Anmärkas kan att Storbritannien och Danmark har förbehållits rätten att stå utanför den fullt utbyggda unionen.

EG:s regelverk innebär alltså tills vidare inga förpliktelser för medlemsstaterna att fullständigt samordna sin penningpolitik. Den danska lagstiftningen visar på att en stat har viss möjlighet att ensidigt införa

kreditrestriktioner på penningpolitiska grunder. I det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) anges för övrigt, 1 anslutning till att tillsynsbefogenheterna ' för hemlands- respektive värdlandsmyndigheterna för bankfilialer preciseras, att värdländerna skall ha rätt att vidta penningpolitiskt betingade åtgärder, som dock inte får verka diskriminerande.

EES-avtalet omfattar inga artiklar om samarbete på det ekonomiskpolitiska området som går utöver informationsutbyte och icke-förpliktigande diskussioner. Romfördragets - tills vidare begränsade - regler om samordnad politik har alltså ingen direkt relevans för EFTA-staterna. Det får dock hållas i minnet att alla åtgärder som innebär diskriminering av andra avtalsparters rättssubjekt är i princip oförenliga med avtalet.

På Europeiska rådets möte i Maastricht enades man om nya bestämmelser om kapitalrörelserna som preciserar möjligheterna till undantag och som skall fogas till Romfördraget. Dessa skall ersätta det s.k. slutHiberaliseringsdirektivet. Dessa nya bestämmelser som skall träda i kraft den 1 januari 1994 innebär att valutareglering inte får tillämpas mot övriga EG-länder utan endast mot tredje land. EES-avtalet omfattar emellertid inte dessa regler. Vid ett svenskt medlemskap aktualiseras

3¶Grundläggande överväganden rörande valutareglering och kreditreglering

Förändringarna under 1980-talet, 1 form av internationalisering av den

svenska finansiella marknaden och pågående finansiell integration inom EG, har gjort det nödvändigt att göra en översyn av regelsystemet för valuta- och penningpolitiken. Grundprincipen i den svensk valuta- och penningpolitiken är sedan flera år att den skall bedrivas med marknadskonforma medel. Riksbanken skall, med hjälp av marknadsoperationer på penning- och valutamarknaden, försvara den fasta växelkursen.

Regleringsingripanden på valuta- och penningmarknaden får äga rum endast under mycket speciella förhållanden. Detta grundsynsätt präglar också den proposition som låg till grund för VRL (prop. 1989/90:135).

Det konstateras i all korthet att: "Även under allvarliga fredskriser på det ekonomiska området bör valutaregleringen kunna få tas i anspråk för att

stödja riksbankens valutapolitik på motsvarande sätt som man i andra be-

redskapslagar låtit olika typer av kriser under fredstid utlösa möjlighet till freulering." (Ds 1989:74, s. 63). Dessa strikta rekvisit för lagens till-

ämpning förordas även av utredningen om Ekonomisk politik under kriser och i krig.

I ett land med fast växelkurs och med fria kapitalrörelser, såsom

Sverige, måste den inhemska räntenivån anpassas till de krav som placerarna ställer för att hålla räntebärande värdepapper noterade i den inhemska valutan. Hur hög räntan skall vara i förhållande till omvärlden

är, på kort sikt, beroende på placerarnas förväntningar om landets avsikt och möjlighet att hålla en fast växelkurs.

En marknadskonform penning- och valutapolitik innebär att valutautflöden stoppas genom att de inhemska räntorna höjs. Ett alternativt sätt att söka stoppa ett valutautflöde vore att förordna om valutareglering. Ett

tillfälligt stopp för alla valutatransaktioner skulle kunna ge centralbanken och/eller regeringen respit för att kunna vidta de nödvändiga åtgärderna

för att återställa förtroendet för valutapolitiken.

En valutareglering kan åtminstone i teorin användas för att förhindra att en valutakris skall framtvinga en kraftig ränteuppgång. Det sker genom att inhemska placerare förhindras att köpa tillgångar noterade i utländsk valuta. I avsaknad av alternativ tvingas de behålla sina kronplaceringar. Det bör påpekas att en valutareglering i Sverige emellertid

inte kan förhindra en ränteuppgång för de krontillgångar som handlas

utanför landets gränser.

Sannolikt är det i praktiken omöjligt att, med kort varsel och utan utomordentligt långtgående maktbefogenheter, bygga upp ett så heltäckande system för valutakontroll att alla kringgåendemöjligheter elimineras. Tidigare erfarenheter från 1970-talet och 1980-talet har visat att läckorna 1 systemet kan vara betydande.

Även om valutaregleringen är i kraft kan omfattande valutaflöden äga rum till följd av exempelvis förskjutningar 1 export- och importbetalningarna. Valutaflöden som uppkommer till följd av sådana tidigare- eller senareläggningar av betalningar kan också förstärkas om möjligheterna att utnyttja kreditmarknaden utnyttjas. En importör kan ta upp lån för att tidigarelägga importbetalningar.

För att en valutareglering skall vara etfektiv, om den skulle sättas i

kraft, kan den behöva kompletteras med andra restriktioner på kreditmarknaden. Genom utlåningsreglering (lånetak) skulle investerare som

förväntar sig en nedskrivning av kronans värde kunna förhindras att

skaffa sig större skulder i kronor och, i den utsträckning valutaregleringen kan kringgås, tillgångar i utländsk valuta. För att inte endast framkalla ytterligare räntehöjningar måste detta kombineras med räntereslering.

De bidrag som ränte- och utlåningsreglering kan lämna i samband med en valutakris är dock sannolikt relativt begränsade. Är valutaregleringen inte effektiv finns det sannolikt så stora okontrollerbara tillgångsstockar att en kreditreglering mitt i en akut valutakris endast 1 begränsad utsträckning skulle bidra till att minska tlödenas storlek. Räntereglering är vidare ett något tveecsat vapen i samband med en valutakris. Kombinerad med icke bindande restriktioner på utlandstransaktioner kan den späda på uttlödena genom att höjningen av inhemska räntor begränsas.

Huruvida inhemska regleringar på kreditmarknaden utgör ett nödvändigt eller tillräckligt stöd för en valutareglering är svårt att bedöma. Dessa reservationer till trots kan det vara motiverat att bevara regleringsmöjligheter för situationer, vars egenskaper inte låter sig beskrivas i förväg. Handlingsfrihet har ett värde. Det uppstår dock samtidigt olika typer av kostnader, vilka är svåra att kvantifiera men ändå måste vägas in vid en bedömning av om en fullmaktslag av denna karaktär bör införas eller ej och hur den i så tall bör utformas.

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 126

makterna förbehåller sig rätten att under exceptionella omständigheter

(temporärt) ändra spelreglerna på marknaden. Finansiella transaktioner och tillämpning av avtal som normalt är tillåtna kan med mycket kort

varsel förbjudas. Situationens extraordinära karaktär gör att åtgärder kan tillgripas utan den ingående (och ofta utdragna) prövning och diskussion som är nödvändig i samband med en reguljär lagändring.

Det är denna egenskap som gör fullmaktslagar till potentiellt mycket kraftfulla styrmedel. Det går emellertid inte att bortse ifrån att de

långtgående befogenheter som statsmakterna på detta sätt får ger upphov

till osäkerhet om framtida ekonomiska spelregler, vilket i likhet med annan osäkerhet kan ha negativa effekter på ekonomins funktionssätt.

Fullmaktslagar kan således förväntas påverka beteendet hos både privata

och offentliga beslutsfattare. Även från rättssäkerhetssynpunkt kan mycket vidsträckta fullmaktslagar skapa problem. Detta gör att fullmaktslagars tillämpbarhet måste begränsas av villkor som gör att det inte är

möjligt att ändra spelreglerna utan att starka skäl talar för så långtgående ingrepp. Användandet av fullmaktslagar förutsätter också en mycket noggrann avvägning mellan kortsiktiga fördelar och mer bestående negativa effekter.

4¶Överväganden och förslag

4.1¶Möjligheterna att tillämpa valutareglering och kreditreglering behålls

Mitt förslag: Möjligheten att tillämpa valutareglering och kreditreglering bör finnas kvar. Samtidigt bör det närmare

avgränsas och preciseras när valutareglering och kreditreglering

får tillämpas i fredstid.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar

utan erinran att valutareglering och kreditreglering finns kvar. Bankföreningen, Sparbankernas Bank, Fondhandlareföreningen och Folksam anser att utrymmet för att tillämpa kreditreglering i fredstid bör skärpas

ytterligare. Kammarrätten i Sundsvall anser att ett förordnande om

kreditreglering i fredstid bör göras tidsbegränsat till sex månader. Riksgäldskontoret anser att det bör undantas från lagens tillämpningsområde. Finansinspektionen och Bankföreningen anser att bestämmelserna om hur valutareglering resp. kreditreglering får beslutas bör göras enhetliga. Allmänna Pensionsfonden, andra och tredje fondstyrelserna

anser att lagstiftningen bör avvakta dels beredningen av betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, dels behandlingen av den

svenska ansökan om medlemskap i EG och de förpliktelser som ett

[Na [NS

av det nämnda betänkandet bör avvaktas.

Skälen för mitt förslag: Svensk penning- och valutapolitik bedrivs

numera i allt väsentligt via de finansiella marknaderna. Det innebär att Riksbanken söker påverka marknadsräntorna genom köp och försäljningar av värdepapper, vilka ändrar bankernas tillgång till likvida medel (reserver). På motsvarande sätt använder Riksbanken köp och försäljningar av valuta för att påverka utvecklingen på valutamarknaden och kronans värde.

Utvecklingen på de finansiella marknaderna innebär att det under

normala förhållanden inte är meningsfullt att tala om en avskild inhemsk kreditmarknad. I avsaknad av valutareglering är den svenska kredit-

marknaden i allt väsentligt en integrerad del av ett internationellt system. Detta förhållande måste tas som utgångspunkt för utformningen av en fullmaktslag för kreditmarknaden.

I och med att en inhemsk marknad sventemot vilken reglerande åtgärder

kan riktas inte låter sig avgränsas med mindre än att valutareglering är

i kraft måste villkoren för när reglerande styrmedel skall kunna tillgripas

anpassas till de krav som uppställs i VRL. Från den synpunkten framstår situationer som innebär krig eller krigsfara som relativt okomplicerade

och villkoren i valutaregleringslagen är i detta hänseende desamma som i annan beredskapslagstiftning.

De påfrestningar som Sveriges ekonomi i ett sådant beredskapsläge

kommer att ställas inför kommer att vara av helt annan art och omfatt-

ning än vad vi är vana vid under fredstida förhållanden. Beredskapen på

och Riksbanken förfogar över de medel som kan behövas i en sådan

situation. Detta gäller också de kreditpolitiska instrumenten. Under en allvarlig säkerhetspolitisk kris kan störningarna bli så allvarliga att extraordinära medel måste tillyripas. Impulserna till störningarna kommer

såväl utifrån och påverkar svensk ekonomi via valutaflödena som inifrån

Allt detta pekar på att det kan komma att krävas regleringsåtgärder på kreditmarknaden för att resurserna skall kunna allokeras etter situationens

krav i krig eller krigsfara.

Även i fredstid kan det uppstå störningar som ger upphov till omfattande påfrestningar på valutareserven. Dessa kan t.ex. härröra från

händelser på de internationella eller de inhemska finansmarknaderna. I de allra flesta fall kan och bör sådana störningar mötas med hjälp av

reguljära styrmedel och motiverar således inte regleringsåtgärder. De

medel som Riksbanken nu med stöd av riksbankslagen förfogar över torde vara fullt tillräckliga för att hantera även allvarliga makro-

ekonomiskt betingade penning- och valutapolitiska störningar. Det är

därför inte tillfredsställande att rekvisiten för att använda valutareglering inte på ett entydigt sätt utesluter situationer då andra och icke reglerande

åtgärder är både möjliga och mer ändamålsenliga. Det är angeläget att utforma ramarna för den ekonomiska politiken så att inte misstro skapas mot stabiliteten i de ekonomisk-politiska spelreglerna. Om möjligheter till

normala ekonomiska spelreglerna.

Vissa möjligheter att använda valutareglering även vid andra situationer än i krig och krigsfara bör emellertid ändå finnas kvar. Det kan nämligen uppstå extrema situationer, som i dag är svåra att förutse, där ekonomin drabbas av störningar som leder till extraordinära förhållanden liknande dem som kan uppstå i krig eller vid krigsfara och som inte kan hanteras med de medel som riksbankslagen tillhandahåller.

För att markera att valutareglering endast får tillämpas i extrema situationer föreslås att kriteriet för när regeringen får förordna om valutareglering i andra situationer än i krig eller krigsfara avgränsas och preciseras. Sålunda föreslås att valutareglering får tillämpas endast om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande eller av utomordentligt stora kapitalrörelser. Valutareglering bör dock inte användas innan andra åtgärder först prövats eller då sådana medel uppenbart inte är tillräckliga eller möjliga.

I promemorian föreslogs att valutareglering skulle få tillgripas om inte andra penningpolitiska åtgärder var tillräckliga. Denna formulering har kritiserats av flera remissinstanser som anser att även andra åtgärder först borde vara prövade, eller åtminstone övervägda, såsom allmänt verkande ekonomisk-politiska åtgärder etc. Jag instämmer i den uppfattningen. För att valutareglering skall få tillgripas måste således övriga tänkbara åtgärder först vara Övervägda. Det ligger i sakens natur att endast åtgärder som objektivt sett framstår som rimliga behöver övervägas. Åtgärder som skulle få oacceptabla följder för övriga delar av samhället behöver således inte prövas. Ett beslut att tillgripa valutareglering kommer alltid att ytterst vara ett politiskt beslut.

En faktor vid ställningstagandet till behovet av en fulimaktslag som möjliggör reglering av den inhemska kreditmarknaden vid fredstida kriser är om det finns skäl som talar för att denna kan komplettera VRL och i kritiska situationer bidra till att begränsa störningarna. I det fall valutaregleringen kunde göras fullständigt bindande skulle något sådant behov inte uppstå. I realiteten torde det dock vara utomordentligt svårt att införa bindande regleringar av valutatransaktioner. Följaktligen skulle bestämmelser som t.ex. via kreditreglering begränsar inhemska aktörers möjlighet att med lånade medel bidra till valutautflöden kunna fungera som ett stöd för en valutareglering som inte är helt effektiv.

Jag anser att övervägande skäl talar för att möjligheterna att använda kreditpolitiska regleringar skall finnas kvar även fortsättningsvis, men reserveras för krissituationer av annan art än penning- och valutapolitiska kriser av makroekonomisk karaktär, då inga andra utomordentliga förhållanden som motiverar valutareglering och kreditreglering råder. En förutsättning för att Riksbanken efter regeringens förordnande skall få tillgripa sådana medel bör vara att valutaregleringen samtidigt är i kraft. De rekvisit som skall föreligga för att de reglerande åtgärderna skall kunna sättas i kraft blir därmed desamma som för valutareglering.

Riksbanken, efter förordnande av regeringen, även skall få använda kreditreglering. Liksom i LKM bör kreditreglering tillämpas på kreditinstitut och andra som i vissa fall skall jämställas med kreditinstitut.

Detta innebär emellertid inte att kreditreglerande medel bör användas

automatiskt eller regelmässigt i de fall då valutaregleringen är i kraft. Ett förordnande om att Riksbanken får använda kreditreglering bör ges endast om det är väsentligt för att stärka valutaregleringens effektivitet

i de fall när andra åtgärder prövats och befunnits otillräckliga eller när

det redan på förhand är uppenbart att marknadskonforma åtgärder inte är

möjliga, eller för att klara den fördelning av krediter som behövs i en

krigssituation eller då det råder andra utomordentliga förhållanden.

VRL föreslås ersättas med en ny lag om valutareglering och kreditreglering, där huvuddelen av de nuvarande regleringsinstrumenten i LKM

ingår som komplement till en valutareglering.

Flera remissinstanser har förordat ett enhetligt förfarande för beslut om

valutareglering resp. kreditreglering. Enligt promemorian skall regeringen förordna om valutareglering efter samråd med Riksbanken, medan

ett förordnande om kreditreglering föreslås kräva en framställning från Riksbanken. Ett sådant förordnande skall också ligga inom ramen för vad Riksbanken begärt. Den föreslagna skillnaden bottnar egentligen i att två lagkomplex sammanförts i en lag, För egen del vill jag föreslå följande lösning. Vid krig eller krigsfara bör regeringen kunna ta initiativet till en valutareglering utan att avvakta en framställning från Riksbanken, men

naturligtvis skall regeringen samråda med Riksbanken i frågan. I övriga situationer bör initiativrätten ligga hos Riksbanken. Ett förordnande om valutareglering i dessa situationer förutsätter således en framställning från

Riksbanken. Att förordnandet skall ligga inom ramen för framställningen

anser jag så självklart att det inte behöver anges särskilt i lagtexten. I betänkandet Ekonomisk politik under kriser och krig, som nyligen presenterats, har de krav som kan aktualiseras i krig eller krissituationer behandlats. Den fortsatta beredningen av detta betänkande får utvisa om

det är motiverat att i ett senare skede komplettera eller ändra utformningen av de kreditreglerande medlen eller de kriterier som skall vara uppfyllda för att valutareglering och kreditreglering skall få användas.

4.2¶Utlåningsreglering och emissionskontroll

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa högsta belopp för utlåning och utöva kontroll över emissioner av obligationer m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat

dessa bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: En reglering av en marknad innebär att stats-

makterna på administrativ väg försöker fastställa ett visst pris, en viss

senom att man kontrollerar utbudet och efterfrågan på marknaden, eller genom direkta påbud om vilket pris som skall sättas. Denna indelning av regleringsinstrument motsvarar den som gjordes i kreditpolitiska utredningens förslag till kreditpolitisk lag. (Se SOU 1982:52, kap. 7 och 8, samt bilaga 1.)

En reglering av utbudet av krediter kan i princip ske genom att kreditinstitutens möjligheter att ge lån begränsas eller indirekt genom att låntagares möjligheter att ta upp lån begränsas.

En utlåningsreglering som ger Riksbanken möjlighet att direkt fastställa maximibelopp för disponerad eller beviljad utlåning begränsar på ett uppenbart sätt tillgången på krediter. Krediter kan emellertid även erhållas genom att en potentiell låntagare bjuder ut obligationer eller

andra skuldebrev på marknaden. Försäljning av obligationer innebär att

köparen av obligationerna lånar ut medel till emittenten. I syfte att

indirekt begränsa det utbud av krediter som ges i form av köp av obliga-

Möjligheter att införa utlåningsreglering och emissionskontroll finns i nuvarande CLKM. I enlighet med förslaget i föregående avsnitt föreslås att reveringen, efter framställning från Riksbanken, får förordna om utlåningsreglering och emissionskontroll. Detta innebär att bestämmelserna om utlåningsreglering och emissionskontroll överförs till den nya lagen om valutareglering och kreditreglering med i huvudsak samma lydelse som i nuvarande LKM.

4.3¶Räntereglering

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa en högsta eller högsta genomsnittlig ränta för utlåning.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Finansbolagens Förening har avstyrkt att

räntereglering får tillgripas mot finansbolagen. Övriga remissinstanser har inte särskilt kommenterat bestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: En reglering av utbudet av krediter i syfte att öka effektiviteten i en valutareglering kan skapa ett mycket högt ränteläge. Detta kan vara ett skäl för att i en situation med restriktioner på

utbudet av krediter även fastställa en högsta utlåningsränta. Möjligheten att reglera prisbildningen på kreditmarknaden ger också en något ökad frihet när det gäller hanteringen av uppkomna krissituationer.

I krig eller vid andra utomordentliga förhållanden ger en reglering av

prisbildningen på kreditmarknaden möjligheter att tillföra prioriterade områden krediter till låg kostnad. I sådana situationer fyller alltså en räntereglering ett allokeringspolitiskt syfte som ur samhällsekonomisk synvinkel i vissa krissituationer kan vara nödvändigt.

Riksbanken föreslås sålunda få möjlighet att tillgripa räntereglering,

efter förordnande av regeringen, då valutaregleringen är i kraft.

Ränteregleringen bör utformas så att Riksbanken kan fastställa en högsta

ränta för utlåning eller en högsta genomsnittlig ränta för utlåning.

En reglering av den högsta genomsnittliga räntan ger större utrymme

för kreditinstituten att tillämpa en räntespridning med hänsyn till olika

låntagares kreditvärdighet än vad enbart en reglering av högsta ränta

att föredra i vissa situationer. En sådan reglering kan också kombineras

med en bestämmelse om högsta ränta.

Genomsnittlig ränta bör beräknas som ett vägt genomsnitt av ett kreditinstituts utlåningsräntor, där vikterna utgör omfattningen av den utlåning som beviljas till varje tillämpad räntesats.

I CLKM finns möjligheten att även reglera högsta och lägsta inlåningsränta. Denna möjlighet föreslås slopad. Motivet för en räntereglering är

att förhindra alltför kraftiga höjningar av utlåningsräntan vid en utlåningsreglering eller att förse angelägna områden med krediter till låg ränta 1 krigs- eller andra krissituationer.

Finansbolagens Förening anför som skäl för sin avstyrkan att den kreditgivning som finansbolagen bedriver inte är förenlig med ett ingripande från statsmakterna sida när det gäller räntesättningen på

dessa bestämmelser.

I den föreslagna lagstiftningen föreslås Riksbanken få möjlighet att

begränsa kreditrevleringen till ett eller flera institut eller att undanta ett

visst institut från kreditregleringen. Med dessa möjligheter bör de olägen-

heter som föreningen pekat på kunna elimineras.

4.4¶Placeringskrav

Mitt förslag: Riksbanken får fastställa att en viss andel av de

totala placeringarna eller av förändringen av dessa skall göras i

vissa särskilt angivna tillgångar.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Finansbolagens Förening avstyrker att placerings-

krav skall kunna läggas på finansbolag. Övriga remissinstanser har inte särskilt kommenterat bestämmelsen.

Skälen för mitt förslag: För att begränsa och styra efterfrågan på krediter kan regleringar riktade mot kreditinstitutens balansräkning

utnyttjas. Detta innebär att institutens möjligheter att tillgodose olika aktörers önskemål om krediter kan begränsas, men även att andras lånebehov prioriteras. Sådana regleringar styr alltså indirekt marknadens kreditefterfrågan genom att kreditinstitutens placeringar regleras. Detta är enklare och mer verkningsfullt än en direkt reglering av varje enskild

och särskild placeringsplikt regleringar som kan användas i detta syfte.

Styrmedlen av detta slag kan vara av avgörande betydelse i samband med krig och krigsfara, då motivet är att flytta över resurser till

totalförsvaret. Detsamma gäller om kreditregleringar tas i bruk till följd av andra utomordentligt allvarliga kriser. Den skärpning av kriterierna för valutareglering och kreditreglering som föreslås här innebär att användningen av regleringarna är avgränsade till sådana situationer där

förhållandena är av så allvarlig karaktär att de kan motivera även en användning av placeringskrav. Placeringskrav, som ersättning för bestämmelserna om allmän och särskild placeringsplikt samt likviditetskrav t CKM, föreslås därför, efter förordnande av regeringen, även fortsättningsvis kunna användas av Riksbanken.

Placeringskravet föreslås utformas så att viss flexibilitet i tillämpningen uppnås. Placeringskravet bör sålunda kunna tillämpas som ett genom-

snittligt eller ett marginellt placeringskrav. Ett genomsnittligt placeringskrav innebär att vissa särskilt angivna tillgångar skall utgöra en viss andel

av de totala placeringarna vid en viss beräkningstidpunkt. Ett marginellt

under en angiven beräkningsperiod. Riksbanken bör få avgöra vilka placeringar som skall ingå i placeringskravet.

Det nuvarande likviditetskravet skiljer sig från det föreslagna placeringskravet huvudsakligen genom att vissa angivna placeringar skall utsöra en viss andel av inlåningen och andra specificerade tillgångar. De syften som kan uppnås med likviditetskrav kan emellertid också uppnås med det föreslagna placeringskravet.

Finansbolagens Förening anför att eftersom finansbolagen traditionellt inte sysslar med långfristig kreditgivning så skulle ett placeringskrav på deras verksamhet vara helt främmande. Som jag anfört i avsnitt 4.3

rörande räntereglering bör finansbolagens situation kunna hanteras inom

ramen för den möjlighet som tilldelas Riksbanken enligt den föreslagna lagen att undanta vissa institut eller att begränsa kreditregleringen.

4.5¶Valuta- och kreditregleringens administration

Mitt förslag: Riksbanken skall administrera valuta- och

kreditreglering enligt de allmänna regler som finns i riksbankslagen. Bestämmelserna om valutastyrelsen och valutadirektionen enligt nuvarande valutaregleringslag skall därför utgå.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Bankföreningen anser att valutastyrelsen bör finnas kvar. Övriga remissinstanser har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen om valutareglering skall

föreskrifter om tillämpningen av en valutareglering beslutas av fullmäktige i Riksbanken. I övrigt skall beslutanderätten utövas av en

valutastyrelse och under denna en valutadirektion eller enskilda tjänstemän.

Kreditregleringar föreslås fortsättningsvis endast få tillgripas i syfte att

understödja en valutareglering. En valuta- och kreditregleringsstyrelse

kunde då få i uppgift att besluta även om tillämpningen av kreditreglering. Ett annat alternativ är dock att beslut i frågor om tillämpning både av valutareglering och av kreditreglering sker på det sätt som

normalt sker i andra frågor enligt riksbankslagen. Det skulle då ankomma

på riksbanksfullmäktige och riksbankschefen att besluta även i frågor om

valuta- och kreditreglering.

De skäl som kan anföras för att ha en speciell styrelse för reglerande

medel är att det öppnar en möjlighet att i lag reglera att vissa ledamöter i denna styrelse skall utses utanför Riksbanken. När VRL tillämpades

revelmässigt kunde detta motiveras av att representanter för intressegrupper utanför Riksbanken kunde delta i besluten i valutastyrelsen och på så sätt bredda styrelsens kompetens och bidra till att förtroendet för att en allsidig behandling av ärendena ägde rum. Under denna tid

behandlades också en mängd ärenden om exempelvis tillstånd för bl.a.

direktinvesteringar.

Med den nuvarande utformningen av lagen om valutareglering och med

den föreslagna utformningen av kreditregleringar som en ren fullmakts-

lagstiftning för extraordinära och begränsade perioder blir dessa skäl

inte längre lika starka. Med tanke på den snabbhet som kan behövas i en

situation då hela fullmaktslagstiftningen behöver tillgripas är det en fördel om beslutsvägarna kan hållas korta.

Av dessa skäl föreslås att bestämmelserna om valutastyrelsen slopas.

Beslut i frågor om valuta- och kreditreglering fattas därmed på samma

sätt som i andra kredit-, penning- och valutapolitiska frågor i enlighet med riksbankslagen.

4.6¶Straff, vite och särskild avgift

Mitt förslag: Sanktionssystemen för överträdelser av valutareglering resp. kreditreglering bör i huvudsak behållas

kreditreglering skärpas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte särskilt kommenterat

dessa bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: Enligt VRL kan den som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet bryter mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som ställts upp med stöd av ett förordnande om valutareglering straffas.

4 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 126

Detsamma gäller den som i vissa fall lämnar en oriktig uppgift, liksom Prop. 19927/93:126

den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå ett förbud. Vidare kan egendom som brottet avsett, eller dess värde,

förklaras förverkad. Det finns också en möjlighet för Riksbanken att

förelägga vite 1 vissa situationer. Det finns för närvarande ingen

anledning att överväga att ändra denna ordning. I CKM förekommer straffstadgande endast för lämnande av oriktig

uppgift. Därutöver finns bestämmelser om att den som åsidosätter föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall erlägga särskild avgift till staten.

Inte heller vad gäller brott mot föreskrifter om kreditreglering finns det

anledning att ändra den grundläggande systematiken. Däremot finns det

skäl att, i anslutning till vad som gäller för valutareglering, införa ett särskilt straffstadgande för grovt brott mot upplysningsskyldigheten. Dessutom bör Riksbanken få möjlighet att framtvinga lämnande av uppgifter som erfordras för att bedöma om kreditreglering behövs eller för att tillämpa ett meddelat förordnande genom att förelägga vite. Vidare bör Riksbanken utrustas, på samma vis som gäller för valutareglering, med makten att genom vite förmå den som vidtagit en åtgärd i strid med ett förbud, en föreskritt eller ett villkor att rätta sig.

Den viktigaste möjligheten att beivra överträdelser av föreskrifter om

kreditreglering är och bör förbli den särskilda avgiften. Det är följaktligen mycket viktigt att den sanktionen blir så slagkraftig att den avhåller från brott mot föreskrifterna. Nuvarande särskilda avgifter kan inte antas 1 alla situationer ha tillräcklig effekt. Det är lätt att föreställa sig

situationer där det kan löna sig att medvetet bryta mot föreskrifterna. Detta beror på att den särskilda avgiften i de flesta situationer är

konstruerad som ränta på ett på visst sätt beräknat belopp som grundas på en räntesats knuten till diskontot och endast måttligt överstiger det.

Kreditreglering skall enligt förslaget bara användas 1 mycket speciella undantagstall. Utgångspunkten är att situationen är så allvarlig att det från samhällelig synpunkt är absolut nödvändiet att föreskrifter utfärdas och - naturligtvis - efterlevs.

Det är lämpligt att den särskilda avgiften beräknas som en ränta på ett

på visst sätt fastställt underlagsbelopp. På det sättet kan i sanktionen för

brottet mot föreskriften inrymmas såväl den omfattning överträdelsen haft

som den tid överträdelsen omfattat. Räntesatsen måste vid beräkningen bestämmas så att effekten blir god. Det är därvid lämpligt att räntesatsen anknyts till den som framgår av 52 § första och andra styckena lagen

(1988:1385) om Sveriges riksbank. Enligt förslaget kommer räntesatsen

att uppgå till fyra gånger diskontot eller i vissa fall två gånger marginalräntan med tillägg av tre procentenheter.

Liksom tidigare bör, eftersom den särskilda avgiften fastställs enligt en schablonberäkning och omständigheterna i det enskilda fallet kan vara i större eller mindre grad förmildrande, det finnas en möjlighet att sätta ned den särskilda avgiften helt eller delvis.

4.7¶Överklagande

Mitt förslag: Riksbankens beslut att förelägga vite eller bestämma

särskild avgift skall få överklagas till kammarrätt. Riksbankens

beslut i övriga frågor skall inte kunna överklagas.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvall anser att överklagandet bör ske till länsrätt i första hand. Övriga remissinstanser har inte kommenterat frågan.

Skälen för mitt förslag: Enligt nu gällande VRL och LKM kan inte fullmäktiges i Sveriges riksbank beslut överklagas.

Med tanke på att beslut om att förelägga vite och att bestämma särskild

avgift kan leda till ingripande rättsverkningar för en enskild bör det

öppnas en möjlighet att sådana beslut prövas av en domstol. Det är lämpligt att kammarrätten prövar dylika överklaganden. Domstols-

utredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) föreslagit att den första domstolsprövningen av i princip alla

förvaltningsbeslut skall ske i länsrätt. Instansordningen kan alltså komma att ändras på grund av utredningens förslag. Antalet sådana mål torde komma att bli så litet att det inte behövs några resursförstärkningar för domstolarna.

5¶Upprättade lagförslag

[ enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet upprättats förslag till

I. lag om valuta- och kreditreglering, 2. lag om ändring i riksdagsordningen, 3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

4. lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens

ombudsmän,

5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa

förvaltningsbeslut,

6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt

7.lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Samråd har skett med statsrådet Laurén beträffande lagförslag 2, 4 och 5.

Lagrådet har granskat lagförslag 1. Ändringarna i övriga lagförslag är

endast en konsekvens av dels förslaget i prop. 1992/93:65 om att upphäva lagen (1990:750) om betalningar till och från utlandet dels förslagen i denna proposition om att ersätta lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel och lagen (1990:749) om valutareglering med

lagförslag 1.

Ändringarna i lagförslag 2 - 7 är av så enkel beskaffenhet att lagrådets Prop. 1992/93:126 yttrande skulle sakna betydelse.

Lagförslag 5 bör under riksdagsbehandlingen samordnas med förslag

till ändringar i samma lag i prop. 1991/92:174.

6¶Författningskommentar

I kap. 1§

| första stycket anges de olika situationer vid vilka regeringen, på framställning av Riksbanken, kan förordna om valutareglering.

Ett av fallen är när Sverige är i krig eller befinner sig i krigsfara. När

så är fallet fordras inte att någon ytterligare förutsättning är uppfylld för att ett förordnande skall kunna göras,

Ett annat fall är när det råder sådana utomordentliga förhållanden som beror på krig utanför Sveriges gränser eller på att Sverige har varit i krig

eller krigsfara.

En tredje situation som kan föranleda ett förordnande om valutareglering är sådana utomordentliga förhållanden som föranletts av en allvarlig olycka, våldshandling, epidemi eller liknande. De situationer som kan komma 1 fråga är svåra att mer exakt ange på förhand. En av dem kan vara exempelvis en allvarlig kärnkraftsolycka. En sådan kan tänkas sprida panik som får återverkningar på valutamarknaden. Det kan också vid en

sådan händelse finnas anledning att samla landets finansiella resurser

kring sanering och återuppbyggnad. Motsvarande kan gälla om landet drabbas av någon svår farsot. En annan händelse som kan inträffa är att

landets centrala statsledning eller delar av den utsätts för terrorist-

handlingar eller andra våldsdåd, t.ex. attentat eller gisslantavande. Skulle en sådan handling leda till finansiell panik kan det finnas skäl att under ett akut skede ingripa reglerande.

Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande, varför det i lagtexten även angetts att liknande situationer kan utgöra grund för förordnande om valutareglering. Avsikten är emellertid att endast extraordinära situationer skall kunna utgöra anledning till valutareglering.

En fjärde situation som kan föranleda ett förordnande om valutareg-

lering är utomordentliga förhållanden som föranletts av exceptionellt stora kortfristiga kapitalrörelser. Kapitalrörelsernas storlek kan således inte i

sig utgöra grund för att tillgripa valutareglering. Kapitalrörelserna måste

också Ieda till förhållanden som i övrigt kan anses så allvarliga att regleringar behöver tillgripas. Däremot är inte orsakerna till kapitalrörelserna

närmare specificerade, Detta motiveras av att det inte är möjligt att i förväg förutse och avgränsa samtliga möjliga orsaker till de extraordinära förhållanden som avses här.

I andra stycket anges att valutareglering bara får tilleripas när det är

uppenbart att andra åtvärder inte är möjliga. Vad som avses med detta

uttryck har närmare kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 4.1).

Genom tredje stycket får regeringen också möjlighet att, på fram-

ställning av Riksbanken, förordna om kreditreglering, under förutsättning

att valutareglering råder. Det finns inget hinder mot att förordnandet om kreditreglering meddelas samma dag som förordnandet om valutareglering.

I kap. 2 §

Bestämmelsen motsvarar i sak 1 § tredje stycket VRL fast regeln nu också gäller kreditreglering. Bedömningen av om regleringen fortfarande behövs skall göras för varje delmoment av regleringen för sig.

Enligt andra stycket upphör kreditregleringen automatiskt om valutaregleringen gör det, oavsett skälet till att valutaregleringen upphör att gälla.

I kap. 3 §

Bestämmelsen motsvarar 1 sak 2 § VRL med den utvidgningen att kravet på underställning nu också gäller förordnanden om kreditreglering. Om regeringen har utnyttjat sin fullmakt att förordna om valutareglering och kreditreglering, om viss inlösenskyldighet, om viss kontroll av försändelser eller om att annan än kreditinstitut vid tillämpningen av reglerna om kreditreglering skall kunna jämställas med ett kreditinstitut, så skall regeringen inom viss tid underställa riksdagen sitt beslut. Om så inte sker upphör förordnandet i fråga att gälla.

1 kap. 4 §

2 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. har i huvudsak med endast redaktionella ändringar övertagits från VRL enligt följande uppställning.

Nva lagen VRL I och 2 §§ 3§ 3§ 5§

4§ 9 §

5-10 §§ 11-16 §§ 12-16 §§ 17-21 §§

Dock har i 2 § bankinstitut ersatts med "kreditinstitut eller Postverket". Samma uttryck har införts i 3 § som ersättning för "auktoriserad

valutahandlare". Skälet är i båda fallen att begreppet auktoriserad valutahandlare kommer att omprövas med anledning av EES-avtalet. I

4 § 4 st har den instans till vilken ett nämndbeslut får överklagas ändrats från Svea hovrätt till kammarrätten.

Vidare har i preciserande syfte gjorts en ändring i nya lagens 8 § 2 p. Prop. 1992/93:126

Enligt nu gällande ordning är det straffbart enligt 1 p. att i strid mot en

föreskrift underlåta att lämna en uppgift. Det är emellertid lämpligt att låta det tydligt framgå redan av lagtexten att passivitet kan medföra straffansvar. Det görs här genom att till straffbudet i 2 p. om att lämna

en oriktig uppgift fogas också att underlåtenhet att lämna en uppgift är

straffbar. Underlåtenheten kan bestå såväl i att helt låta bli att lämna en föreskriven uppgift som i att utelämna en uppgift i samband med att andra uppgifter lämnas.

I kapitlet (11 §) införs också en bestämmelse om medverkansansvar

genom en hänvisning till brottsbalken. Detta görs i förtydligande syfte.

3 kap. 1 §

3 kap. 2 §

3 kap. 4 §

3 kap. 5 §

3 kap. 6 §

3 kap. 7 §

40 £ / 12 x 20OMSEK = 666 667 SEK Om kreditinstitutet tagit 20 Z ränta på utlåningen har således dess intäkt

uppgått till 333 333 SEK och dess kostnad till 666 667 SEK.

Exempel 2 Någon har i strid med emissionskontrollen gett ut obligationer för 20

MSEK.

40 7/12 x 20 MSEK = 666 667 SEK Om man antar att räntan på obligationen är 10 7, blir kostnaden för att låna upp medel genom emissionen totalt 50 I.

Exempel 3 Ett kreditinstitut har lånat ut i genomsnitt 20 MSEK till en genomsnittlig ränta på 25 2, trots att den fastställda högsta räntesatsen varit 10 £.

40 20 / 12 x (25 - 10 PH x 20 MSEK) x 5 = 500 000 SEK

Kreditinstitutet har betingat sig en överränta på 250 000 SEK medan kostnaden för den särskilda avgiften är den dubbla.

Exempel 4 Ett kreditinstitut har bara placerat 10 MSEK i en viss tillgång, trots att placeringen skulle ha uppgått till 30 MSEK.

40 4 712 x (30 MSEK - 10 MSEK) = 666 667 SEK. Om man utgår från att den placering som placeringskravet avsett skulle ha gett en avkastning på 5 & (83 333 SEK) och att kreditinstitutet i stället fått en avkastning på 25 & (416 667 SEK) ger kalkylen en förlust

för kreditinstitutet med (416 667 - 83 333 - 666 667) = 333 333 SEK.

Det förtjänar att påpekas att det inte finns något hinder mot att samma kreditinstitut för samma transaktion drabbas av flera särskilda avgifter. Detta kan illustreras med följande exempel.

Ett kreditinstitut har lånat ut 100 MSEK, trots att den fastställda gränsen varit 80 MSEK. I stället för högsta ränta 10 2 har institutet tagit 30 Zz.

40 Z£ / 12 x 20MSEK + 40 & / 12 x (30 - 10 Zz x 100 MSEK) x 5 = (666 667 SEK + 3 333 333 SEK) = 4 MSEK.

3 kap. 13 §

3 kap. 14 §

3 kap. 15 - 18 §§

3 kap. 19 - 22 §§

4 kap. 28

Bestämmelsen har hämtats oförändrad från 10 § VRL men avser här också ärenden om kreditreglering.

4 kap. 3 §

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

förslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om valuta- och kreditreglering,

2. lag om ändring riksdagsordningen,

3. lag om ändring i lagen (1983:890) om allemanssparande,

4, lag om ändring i lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän,

5. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa tförvaltningsbeslut,

6. lag om ändring i lagen (1988:846) om ungdomsbosparande, samt

7. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som

föredraganden har lagt fram.

Sammanställning över remissinstanserna beträffande

Bilaga 1

promemorian Fullmaktslagstiftning om

valutareglering och kreditreglering (Ds 1992:29)

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande över rubricerade promemoria:

Fullmäktige i Sveriges riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland,

Kammarrätten i Sundsvall, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Riksrevisionsverket, Riksåklagaren efter hörande av

överåklagaren vid statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Statistiska Centralbyrån, Konkurrensverket, Närings- och teknikutvecklingsverket,

Överstyrelsen för civil beredskap, Svenska Bankföreningen, Sparbanker-

nas Bank, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges

Industriförbund, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringsförbundet,

Folksam, Köpmannatörbundet, Grossistförbundet Svensk Handel, APfonden, andra och tredje fondstyrelserna.

Lagrådet Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-10-29

Närvarande: justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 oktober 1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Lundgren beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om valuta- och kreditreglering.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av departementsrådet Hans Schedin.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

PrOpOSitlOn. ooo ere resa rer rr rr FRA KAKA Ks I Propositionens huvudsakliga innehåll. ..sosososcs ss ec res rs I Propositionens lagförslag ...cosossrsss sees reses s v ss 3 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 oktober 1992 soooeseseseeesrr ss sr srt srt ss 16

gotab 42214, Stockholm 1992