Prop. 1995/96:26
Vissa ändringar i varumärkeslagen och firmalagen som en följd av rådets förordning om gemenskapsvarumärken
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 oktober 1995
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i varumärkeslagen (1960:644) och firmalagen (1974:156). Förslagen föranleds av rådets förordning om gemenskapsvarumärken.
För att komplettera rådets förordning föreslås bl.a. att bara en domstol i Sverige – Stockholms tingsrätt – skall vara behörig att pröva mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke och att intrång i ett sådant varumärke skall kunna leda till straffansvar.
Det föreslås vidare att ett gemenskapsvarumärke skall vara hinder mot en senare svensk ansökan om registrering av ett förväxlingsbart varumärke eller av en förväxlingsbar firma.
För att närma den svenska varumärkesrätten till den gemenskapsrättsliga varumärkesordningen föreslås att det skall vara möjligt att pantsätta också rätten till ett varumärke som registrerats enligt varumärkeslagen samt till en ansökan om en registrering. Det sakrättsliga skyddet för pantsättningen skall åstadkommas genom att pantsättningsavtalet registreras hos Patent- och registreringsverket.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
2. lag om ändring i firmalagen (1974:156),
3. lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen (1960:644).
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)
Härigenom föreskrivs
1
i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 14, 34, 43, 47 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall lyda "Om överlåtelse,
licens och pantsättning",
dels att det i lagen skall införas tretton nya paragrafer, 34 a -
34 j och 65 - 67 §§, samt närmast före 65 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1Jfr rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT nr L 040, 11.2.1989, s. 1, Celex 389L0104).
Föreslagen lydelse
1 §
2
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster. Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
2Senaste lydelse 1994:1510.
Med gemenskapsvarumärken
av-ses varumärken enligt rådets för-ordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsva-
rumärke n.
3
14 §
4
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
eller
3EGT nr L 11, 14.1.1994, s. 1, Celex 394R0040.4Senaste lydelse 1994:1510 till den del den trätt i kraft.
7) om märket är
förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8) om
märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan.
Är märket förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering, om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första
stycket 8 och andra stycket kan, även om märkena inte avser varor av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskaps-varumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvaru-märkets särskiljningsförmåga eller anseende.
I fall som avses
under 4), 5), 6) och 7) får registrering ske, om den vars rätt är
i fråga medger det och det inte i övrigt möter hinder enligt första stycket.
I fall som avses i första
stycket 4 - 8 samt andra och tredje styckena får registrering
ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt
finns hinder enligt första stycket.
34 §
5
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varumärket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas att licensen har upphört att gälla, skall anteckningen tas bort ur registret.
Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta sin rätt vidare.
Rätten till varumärke eller kännetecken enligt 2 § andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
5Senaste lydelse 1992:1686.
Rätten till ett kännetecken
enligt 2 § första eller andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke eller till en ansökan om registrering av ett varumärke kan pantsättas enligt bestämmelserna i 34 b - 34 j §§.
34 b §
Panträtt i egendom som avses
i 34 a § uppkommer genom registrering av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen. Ansökan om registrering görs hos registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt
har övergått till någon annan, skall det på begäran antecknas i varumärkesregistret eller i registreringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse företräde för vilken ansökan om registrering först kom in till registreringsmyndigheten, om inte något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser, har de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de har ägt rum, om inte något annat har avtalats. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det inte utredas i vilken tidsföljd de har skett, har de lika rätt.
34 c §
Ansökan om registrering
enligt 34 b § görs av den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till vilken panträtten har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket eller varumärkesansökan.
Den som i
varumärkesregistret anges som innehavare av ett registrerat varumärke skall anses ha rätt till märket, om inte annat framgår i ärendet. Avser ansökan om registrering pantsättning av en varumärkesansökan, skall den som i registreringsmyndighetens diarium har registrerats som sökande anses ha rätt till varumärkesansökan, om inte något annat framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om
upplåtaren, när ansökan om registrering görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen på grund av utmätning, konkurs, omyndighet, betalningssäkring, kvarstad eller någon annan anledning.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har registrerats eller, om avtalet avser en varumärkesansökan, när ansökan har registrerats i registreringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkes-
ansökan leder till att varumärket registreras, gäller därefter rätten till det registrerade varumärket som pantobjekt.
34 e §
Även om en panträtt har
registrerats, gäller panträtt i den pantsatta egendomen endast om pantavtalet har ingåtts av någon som var rätt ägare till egendomen och behörig att förfoga över den och om avtalet inte heller av någon annan anledning är ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varu-märkesansökan på grund av be-stämmelserna i denna lag inte vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras, om panträtten genom en dom som har vunnit laga kraft har förklarats ogiltig eller om panträtten har förfallit eller annars har upphört att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden
för ansökan om registrering enligt 34 b § mot den som senare förvärvar äganderätt eller annan rätt till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot
panthavaren, om avtalet har slutits före ansökan om registrering av pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i konkurs gäller också för panträtt i rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan. När ansökan om registrering enligt 34 b § kommer in till registreringsmyndigheten medför det samma rättsverkningar som när en panthavare tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt
varumärke eller en pantsatt varumärkesansökan vid utmätning eller i konkurs, består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
34 j §
Pantborgenären får sälja
panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen endast om han dessförinnan har underrättat gäldenären och andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
43 §
Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten
anställa
intrångstalan, skall han därom underrätta
kännetecknets innehavare, vid äventyr att hans talan ej
upptages till prövning.
Vill en licenstagare väcka
talan om intrång i rätten till varukännetecknet, skall han
underrätta kännetecknets inne-havare om detta. Annars tas talan inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med anledning av intrång i den pantsatta egendomen.
47 §
6
Ett slutligt beslut av registre-ringsmyndigheten om en
ansökan om registrering av ett varumärke får överklagas av
sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut om en invändning mot registrering får överklagas av varumärkeshavaren och in-vändaren, om det har gått den som vill klaga emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
6Senaste lydelse 1994:1510.
Ett slutligt beslut av registre-
ringsmyndigheten får överklagas av sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut med anledning av en invändning mot registrering får överklagas av varumärkeshavaren och in-vändaren, om det har gått den som vill klaga emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det finns särskilda skäl. Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.
48 §
7
Det ankommer på regeringen eller i den omfattning
regeringen bestämmer på registreringsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs
i 20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet vid besvär enligt 47 § ävensom om varumärkesregistrets förande.
7Senaste lydelse 1986:1149.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad sökande i registrerings-ärenden skall iaktta, om kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§, om förfarandet i
övrigt i dessa ärenden, om förfarandet vid överklagande enligt
47 § samt om varumärkesregistrets förande. Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret
av överlåtelse eller licens skall erläggas avgift till belopp som
regeringen föreskriver. För förnyelse skall stadgas högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.
Vid ansökan om registrering
av varumärken, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 §, om registrering av pantsättning eller om anteckning i registret om överlåtelse eller licens skall betalas avgift med belopp som regeringen bestämmer. För förnyelse skall bestämmas högre avgift, om ansökan ges in efter registreringsperiodens utgång.
Om gemenskapsvarumärken
65 §
Den som ger in en ansökan
om registrering av ett gemenskaps-varumärke till registreringsmyndigheten för vidare befordran enligt artikel 25.2 i rådets förordning om gemenskapsvaru-märken skall betala en avgift med belopp som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som begär omvandling av ett gemenskaps-varumärke eller av en ansökan om ett gemenskapsvarumärke till en ansökan om registrering av ett varumärke samt den som begär ett intyg enligt artikel 89.3 i rådets förordning.
66 §
Vid intrång i ett gemenskaps-
varumärke tillämpas bestäm-melserna i 37 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 37 a - 41 §§, i den mån inte något annat följer av rådets förordning om gemenskapsvarumärken. Härvid skall vad som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i gemenskapsvarumärke.
67 §
Stockholms tingsrätt är
domstol i mål som avses i 66 § och i artikel 92 i rådets förordning om gemenskapsvarumärke n._______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Förslag till lag om ändring i firmalagen
(1974:156)
Härigenom föreskrivs att 10 § firmalagen (1974:156) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Firma registreras ej
En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller allmän ordning,
2. om i firman utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning, som enligt lag eller annan författning icke obehörigen får användas som firma, eller något som lätt kan förväxlas därmed,
2. om det i firman utan
tillstånd tagits in en sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning som enligt lag eller annan författning inte får obehörigen användas som firma, eller något som lätt kan förväxlas därmed, 3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida
ej namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden
person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som någon annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida inte namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning, 5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk,
5. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som titel på någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker någon annans upphovsrätt till sådant verk, 6. om firman är förväxlingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken, 7. om firman i annat fall är förväxlingsbar med närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökan gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk,
7. om firman i annat fall är
förväxlingsbar med ett närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökan användes av någon annan, samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk, eller
8. om firman är förväxlingsbar
med någon annans gemenskapsvarumärke som är skyddat enligt rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.
8
8EGT nr L 11, 14.1.1994, s.1, Celex 394R0040.
I fall som avses i första
stycket 8 kan, även om kännetecknen inte avser verksamhet av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av en annan liknande firma skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende. Utan hinder av första stycket 4 - 7 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det
och hinder ej föreligger enligt första stycket 1 - 3.
Trots första stycket 4 - 8 och
andra stycket får registrering ske, om den vars rätt är i fråga
medger det och hinder inte finns enligt första stycket 1 - 3. ____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1510)
om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom föreskrivs att 14 och 57 §§varumärkeslagen (1960:644) i paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt förslag till lag ( 1995:000 ) om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Föreslagen lydelse
14 §
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8)
9
om märket är förväxlingsbart 8) om märket är
förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen.
9Lydelse enligt 1994:1510.
med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen; eller
9) om märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan.
Är märket förväxlingsbart
med ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering, om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första
stycket 9 och andra stycket kan, även om märkena inte avser varor av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskaps-varumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvaru-märkets särskiljningsförmåga eller anseende.
I fall som avses
under 4), 5), 6), 7) och 8) får registrering ske, om den vars rätt
är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
I fall som avses i första
stycket 4 - 9 samt andra och tredje styckena får registrering
ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan registrering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas. Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Vad som sägs om
varumärkes-ansökan i 34 a - 34 j §§ skall tillämpas även beträffande be-gäran enligt 54 § första stycket att en internationell varumärkes-registrering skall gälla i Sverige.
Ärendet och dess beredning
Skyddet för varumärken, dvs. kännetecken för varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet, regleras i Sverige av varumärkeslagen (1960:644). För länderna inom de
europeiska gemenskaperna (EG) gäller därutöver att varumärkesrätten regleras av två rättsakter.
Den ena rättsakten är rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar EGT nr L 40, 11.2.1989, s.1). Reglerna i detta direktiv har, med ett undantag som rör beaktande av det s.k. gemenskapsvarumärket vid prövningen av svenska varumärkesansökningar, redan införts i svensk rätt som en följd av Sveriges åtaganden enligt avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet). Införlivandet av direktivet har skett år 1992 genom ändringar av varumärkeslagen (jfr prop. 1992/93:48, bet. 1992/93:LU17, rskr. 1992/93:125 och SFS 1992:1686). Den svenska varumärkeslagen är därför, i stort sett, redan i överensstämmelse med direktivet.
Den andra rättsakten är rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT nr L 11, 14.1.1994, s. 1). Genom förordningen skapas möjligheter att, på villkor som anges i förordningen, genom en ansökan hos en EG-varumärkesmyndighet få ett varumärke som har rättsverkan i hela den europeiska gemenskapen.
Frågan om vilken inverkan som EG-förordningen bör få på svensk varumärkesrätt diskuterades vid en hearing i Justitiedepartementet i mars 1995 med företrädare för berörda organisationer, myndigheter m.fl. Bl.a. mot bakgrund av vad som framkom vid hearingen utarbetades i Justitiedepartementet promemorian Vissa ändringar i varumärkeslagen och firmalagen som en följd av EGförordningen om gemenskapsvarumärken (ärende Ju95/2267). I promemorian föreslogs ändringar och tillägg i varumärkeslagen och i firmalagen (1974:156) för att EG-förordningen skall kunna få avsedda verkningar i Sverige från den 1 januari 1996 då det system som sätts upp av förordningen skall börja fungera. Promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 1. De lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 2. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju95/2267).
Promemorian handlar bara om sådant som mera omedelbart föranleds av EG-förordningen. Flera remissinstanser – bland dem Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd och Sveriges Industriförbund – framhåller emellertid det angelägna i att det kommer till stånd en mer övergripande översyn av varumärkeslagen. Bl.a. pekar man på att varumärkeslagens förhållande till firmalagen och varumärkeslagens redaktionella utformning behöver ses över. Frågan om en sådan översyn har berörts i ett tidigare lagstiftningsärende (prop. 1994/95:59 s. 21, bet. 1994/95:LU7 s. 9) och regeringen avser att i ett senare sammanhang återkomma därtill.
Två frågor som behandlas i promemorian – granskningsrapporter avseende förväxlingsbara varumärken (promemorians avsnitt 5.5) och äkthetskontroll av Varumärkesbyråns beslut om förfarandekostnader (promemorians avsnitt 5.6) – rör förordningsändringar och tas därför inte upp i det följande.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 21 september 1995 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 4.
Lagrådet har framfört vissa synpunkter på 14 och 66 §§varumärkeslagen och 10 § firmalagen. I övrigt har Lagrådet lämnat förslagen utan erinran. Regeringen har anslutit sig till Lagrådets synpunkter. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
I förhållande till lagrådsremissen har också redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
Rådets förordning om
gemenskapsvarumärken
EG-förordningen etablerar ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem som innebär att man genom en ansökan om registrering kan få varumärkesrätt till ett kännetecken i hela gemenskapen.
Det gemenskapsrättsliga varumärkessystemet skall handhas av en särskilt upprättad Byrå; Byrån för harmonisering inom den inre marknaden, varumärken och mönster (Varumärkesbyrån). Ansökningar om registrering kan göras antingen direkt hos Varumärkesbyrån eller lämnas in till registreringsmyndigheten i en medlemsstat.
Förutsättningarna för att kunna få registrera ett gemenskapsvarumärke samt registreringsförfarandet regleras uteslutande av EG-förordningens bestämmelser.
Avgränsningen av vilka kännetecken som kan registreras som ett gemenskapsvarumärke (artikel 4) och reglerna om registreringshinder (artiklarna 7 och 8) svarar mot motsvarande bestämmelser i varumärkesdirektivet och därmed i sakligt hänseende också mot varumärkeslagen.
Vad gäller registreringsförfarandet avser Varumärkesbyråns granskning av en ansökan om ett gemenskapsvarumärke inledningsvis att ansökan uppfyller alla formaliteter och att det inte föreligger några absoluta registreringshinder, som t.ex. bristande särskiljningsförmåga.
När det därefter gäller de s.k. relativa registreringshindren (jfr artikel 8) är Varumärkesbyråns granskning annorlunda utformad än granskningen av en svensk varumärkesansökan.
Varumärkesbyrån skall utarbeta en granskningsrapport som skall ange eventuella äldre förväxlingsbara
gemenskapsvarumärken (artikel 39.1). Varumärkesbyrån skall också till de nationella registreringsmyndigheter som så har begärt snarast översända kopior av ansökningar om gemenskapsvarumärken. De nationella myndigheterna får därigenom tillfälle att utarbeta en "nationell" granskningsrapport avseende förväxlingsbara nationella varumärken. Den nationella granskningsrapporten skall sändas till Varumärkesbyrån inom tre månader från mottagandet av kopian om ansökan och ange vilka nationella varumärken som kan utgöra relativa registreringshinder mot gemenskapsvarumärket eller ange att något sådant nationellt varumärke inte finns (artiklarna 39.2 och 39.3).
Granskningsrapporten från Varumärkesbyrån – och i förekommande fall från de nationella myndigheterna – skall därefter överlämnas till sökanden som därmed ges en möjlighet att själv ta ställning till om han vill återkalla ansökan, försöka få samtycke till registreringen från innehavare av äldre rättigheter eller gå vidare med ansökan i oförändrat skick (jfr artikel 39.5).
Bestämmer sig sökanden för att gå vidare med ansökan, skall den offentliggöras (kungöras) för att ge möjlighet till invändningar. I samband därmed underrättar också Varumärkesbyrån i förekommande fall innehavarna av äldre gemenskapsvarumärken om att det finns en ansökan om registrering av ett "yngre" förväxlingsbart gemenskapsvarumärke (artikel 39.6).
Med stöd av bl.a. äldre rättigheter kan invändning göras mot en ansökan om ett gemenskapsvarumärke (artikel 42). Invändningsfristen är tre månader.
Även gemenskapsvarumärkets rättsverkningar är fastlagda i EG-förordningen. Ensamrätten till märket omfattar förbud för annan att i näringsverksamhet använda ett identiskt eller liknande kännetecken för varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Ensamrätten till ett gemenskapsvarumärke omfattar också varor eller tjänster utanför gränsen för varuslagslikhet, om gemenskapsvarumärket är väl ansett i gemenskapen (artikel 9.1). Registreringen av ett gemenskapsvarumärke gäller i tio år och kan förnyas för ytterligare tioårsperioder.
Förmögenhetsrättsligt skall gemenskapsvarumärket – om annat inte anges i EG-förordningen – behandlas som ett nationellt varumärke i det land där innehavaren av märket enligt registret över gemenskapsvarumärken har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 16).
Ett gemenskapsvarumärke kan överlåtas med eller utan samband med den rörelse i vilken märket används (artikel 17.1). EG-förordningen kräver dock att en överenskommelse om överlåtelse skall vara skriftlig (artikel 17.3) och att den antecknas i registret över gemenskapsvarumärken för att märket skall få verkan för den till vilken överlåtelsen har skett
(artikel 17.6). Licens till ett gemenskapsvarumärke kan upplåtas på motsvarande sätt som gäller enligt varumärkeslagen. Förordningen innebär också att såväl överlåtelser som licensupplåtelser måste antecknas i registret över gemenskapsvarumärken för att vara giltiga mot tredje man (artikel 23).
Ett gemenskapsvarumärke kan användas som säkerhet (artikel 19) och kan utmätas (artikel 20).
Rätten till ett gemenskapsvarumärke kan upphöra om varumärkeshavaren avstår från rätten (artikel 49). Ett gemenskapsvarumärke kan också upphävas (artikel 50) eller ogiltigförklaras (artiklarna 51 och 52). Ett gemenskapsvarumärke kan upphävas eller ogiltigförklaras antingen efter ansökan om detta hos Varumärkesbyrån eller på grund av ett genkäromål i ett mål om intrång i varumärkesrätten.
Varumärkesbyråns olika beslut rörande t.ex. registrering eller upphävande kan överklagas till en nämnd inom Varumärkesbyrån. En överklagandenämnds beslut kan, under vissa förutsättningar, överklagas hos EG-domstolen. Ett överklagande hos domstolen är begränsat till användande av vissa grunder.
När det gäller ersättningsskyldighet m.m. för intrång i ett gemenskapsvarumärke skall nationell rätt i stor utsträckning komma till användning (jfr artikel 14). För att, i första och andra instans, handlägga mål om intrång i eller giltigheten av ett gemenskapsvarumärke skall medlemsstaterna utse ett så begränsat antal "domstolar för gemenskapsvarumärken" som möjligt (artikel 91; jfr också artikel 101). Enbart dessa varumärkesdomstolar är behöriga att pröva intrångsmål avseende ett gemenskapsvarumärke (artikel 92).
Mål som rör frågor som bara en varumärkesdomstol får pröva skall, som huvudregel, väckas hos det lands varumärkesdomstol där svaranden har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93.1). EG-förordningen tillåter dock att parterna avtalar om att en viss varumärkesdomstol skall vara behörig att pröva tvister dem emellan (prorogation). EGförordningen tillåter också att mål om intrång, som inte avser fastställelse av om visst förfarande utgör intrång, kan prövas av en varumärkesdomstol i den stat där intrånget har begåtts eller förberetts (artikel 93.5).
Finner en varumärkesdomstol att intrång har begåtts i rätten till ett gemenskapsvarumärke skall domstolen vidta vissa sanktionsåtgärder (artiklarna 98 och 99). Om det inte finns särskilda skäl mot detta skall domstolen förbjuda den som gör intrånget att fortsätta med det och föreskriva sådana åtgärder som finns i nationell rätt för att säkerställa att förbudet efterlevs (artikel 98.1). I övriga avseenden skall varumärkesdomstolen i intrångssituationer tillämpa den lagstiftning som gäller i landet för intrång i en varumärkesrätt (artikel 98.2)
När det gäller interimistiska åtgärder, inbegripet interimistiska säkerhetsåtgärder, för att skydda ett gemenskapsvarumärke kan en sådan ansökan göras till varje behörig domstol – inte bara till en behörig varumärkesdomstol – i ett medlemsstat i enlighet med vad som gäller enligt landets lagstiftning för att skydda ett nationellt varumärke. Detta gäller även om bara ett annat lands varumärkesdomstol är behörig att slutligt avgöra saken (artikel 99.1).
För andra typer av mål om ett gemenskapsvarumärke än sådana som bara får prövas av en varumärkesdomstol – dvs. i princip andra än intrångsmål – gäller allmänna nationella regler.
EG-förordningen trädde i kraft den 15 mars 1994 men Varumärkesbyrån beräknas inte kunna ta emot ansökningar om ett gemenskapsvarumärke förrän tidigast den 1 januari 1996.
Förordningens inverkan på den svenska
varumärkesrätten
Inledning
Av Sveriges medlemsskap i den europeiska unionen följer att EG-förordningen är direkt tillämplig i Sverige. En EG-förordning kan emellertid i olika avseenden kräva kompletterande nationella föreskrifter. Förordningen kan uttryckligen ge utrymme för eller innehålla förpliktelser för medlemsstaterna att besluta om utfyllande bestämmelser. Vidare kan nationella kompletterande bestämmelser behövas för att EG-förordningen skall kunna få avsedda verkningar i medlemsstaten (jfr prop. 1994/95:19 s. 524 - 525).
EG-förordningen om gemenskapsvarumärken medger i vissa avseenden och förutsätter i andra avseenden att den fylls ut med nationella bestämmelser. Det gäller bl.a. frågor om avgifter och straffansvar. Men innehållet i förordningen ger också anledning att överväga om den nationella varumärkeslagstiftningen i vissa avseenden bör ändras så att det blir en nära överensstämmelse mellan de regler som styr nationell varumärkesrätt och de som styr gemenskapsvarumärkesrätten. Det gäller bl.a. frågan om pantsättning av ett varumärke. Dessa spörsmål kommer att tas upp i det följande.
Avgifter för Patentverkets handläggning av
ärenden om gemenskapsvarumärken m.m.
Regeringens förslag: Patentverket skall få ta ut en avgift med belopp som regeringen bestämmer dels för ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar om omvandling av ett gemen-
skapsvarumärke till en svensk ansökan, dels för ärenden om utfärdande av intyg för att möjlig-göra för en person att vara ombud inför Varumärkesbyrån.
Promemorians förslag: Patentverket skall få ta ut en avgift dels för ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan (se promemorian s. 21).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Patentverket föreslår därutöver att verket också bör få ta ut en avgift för utfärdande av de intyg som, enligt artikel 89.3 i EG-förordningen, skall utfärdas för personer som vill vara ombud inför Varumärkesbyrån.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 25 i EGförordningen följer att en ansökan om ett gemenskapsvarumärke kan göras via den nationella registreringsmyndigheten. Det betyder att i Sverige kan en ansökan lämnas in till Patentverket som sedan, inom viss kortare tid, har att vidarebefordra ansökan till Varumärkesbyrån. Den nationella registreringsmyndigheten får för mottagandet av ansökan ta ut en avgift som inte får överstiga de administrativa kostnaderna för att ta emot och vidarebefordra ansökan (artikel 25.2).
I artiklarna 108 - 110 i EG-förordningen finns bestämmelser om att en ansökan om ett gemenskapsvarumärke eller ett gemenskapsvarumärke som redan har registrerats kan omvandlas till en eller flera ansökningar om nationella varumärken. En situation när omvandling kan tänkas vara aktuell är om ansökan om gemenskapsvarumärket inte kan medges. I den situationen kan sökanden omvandla sin ansökan till nationella ansökningar i de länder där han önskar få skydd. Om någon begär omvandling och därvid ansöker om ett registreringsförfarande i Sverige avseende märket övergår saken alltså till en svensk ansökan och varumärkeslagens bestämmelser, inklusive de om överklagande, blir därmed tillämpliga på handläggningen och prövningen. I fall av begärd omvandling kan den registreringsmyndighet som handlägger den nationella "omvandlingsansökan" bl.a. begära att sökanden betalar nationell ansökningsavgift (artikel 110.3).
I artiklarna 88 och 89 finns särskilda bestämmelser om ombud inför Varumärkesbyrån. Av bestämmelserna framgår bl.a. att om en sökande vill låta sig företrädas av ett ombud inför byrån får bara vissa personer uppträda som ombud (artikel 89.1). Bl.a. kan yrkesverksamma ombud som finns uppförda på en särskild förteckning som förs av Varumärkesbyrån vara ombud (artikel 89.1 b). För att föras upp på förteckningen måste ombudet i fråga ha en viss särskild anknytning till gemenskapen (artikel 89.2 a och b) samt – såvitt ombudet har svensk anknytning – ha en viss erfarenhet av arbete med varumärkesärenden inför Patentverket (artikel 89.2
c). Den som vill föras upp på Byråns förteckning över ombud skall begära detta och till sin begäran foga ett av Patentverket utfärdat intyg som utvisar att de villkor som nu har berörts är uppfyllda (artikel 89.3).
För handläggningen av de ärenden som har berörts i detta avsnitt kommer vissa kostnader att uppstå för Patentverket. Utöver de hanteringskostnader som uppstår i ärenden om ansökan om registrering av gemenskapsvarumärken som görs via Patentverket uppstår sedvanliga kostnader avseende granskning av förväxlingsbarhet i ärenden om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan om registrering av ett varumärke. I promemorian föreslås att Patentverket skall få ta ut en avgift för dessa ärenden och det godtas av remissinstanserna. Regeringen delar denna bedömning. Som Patentverket varit inne på i sitt remissyttrande kommer även ärenden om utfärdande av intyg för den som vill vara ombud inför Varumärkesbyrån att föranleda vissa kostnader för verket i form av visst arbete för kontrollåtgärder. Också för detta bör Patentverket få betalt.
Det framstår som lämpligt att det i varumärkeslagen tas in en bestämmelse om avgifter som nu sagts.
Svensk domstol för gemenskapsvarumärken
Regeringens förslag: Stockholms tingsrätt skall vara domstol för gemenskapsvarumärken i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 22).
Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 90 - 103 i förordningen om gemenskapsvarumärken reglerar behörigheten för och förfarandena i medlemsstaternas domstolar när det gäller handläggningen av mål om gemenskapsvarumärken.
För att i första och andra instans handlägga mål om intrång i eller giltigheten av ett gemenskapsvarumärke skall medlemsstaterna utse ett så begränsat antal "domstolar för gemenskapsvarumärken" som möjligt (artikel 91; jfr också artikel 101).
Enbart dessa varumärkesdomstolar är behöriga att pröva frågor
- som avser intrång i rätten till ett gemenskapsvarumärke, inbegripet frågan om försök eller förberedelse till intrång kan ha skett,
- som avser fastställelse av om ett visst förfarande utgör intrång,
- som avser rätten till ersättning för ett intrång och
- som avser genkäromål om upphörande av ett gemenskapsvarumärke (artikel 92).
Mål som rör frågor som enbart en varumärkesdomstol får pröva skall, som huvudregel, väckas hos det lands varumärkesdomstol där svaranden har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93.1). EG-förordningen tillåter dock att parterna avtalar om att en viss varumärkesdomstol skall vara behörig att pröva tvister dem emellan (prorogation). Förordningen tillåter också s.k. tyst prorogation, dvs. att en varumärkesdomstol blir behörig att pröva en tvist om svaranden går i svaromål inför domstolen utan att göra invändning om att domstolen är obehörig (artikel 93.4). EGförordningen tillåter även att mål om intrång som inte avser fastställelse av om visst förfarande utgör intrång kan prövas av en varumärkesdomstol i den stat där intrånget har begåtts eller förberetts (artikel 93.5).
Vid handläggningen av mål om intrång i eller giltigheten av ett gemenskapsvarumärke skall varumärkesdomstolarna iaktta vissa förfaranderegler som bl.a. rör vilka grunder som får åberopas i ett genkäromål om upphörande av gemenskapsvarumärket, vilka bestämmelser som är tillämpliga för domstolen och om vilandeförklaring av målet om saken redan är föremål för prövning av en annan varumärkesdomstol eller av varumärkesmyndigheten (artiklarna 94 - 97 och 100).
När det gäller interimistiska åtgärder, inbegripet interimistiska säkerhetsåtgärder, för att skydda ett gemenskapsvarumärke kan en sådan ansökan göras till varje behörig domstol – inte bara till en behörig domstol för gemenskapsvarumärken – i en medlemsstat i enlighet med vad som gäller enligt landets lagstiftning för att skydda ett nationellt varumärke. Detta gäller även om bara ett annat lands domstol för gemenskapsvarumärken är behörig att slutligt avgöra saken (artikel 99.1).
För andra typer av mål om ett gemenskapsvarumärke än sådana som enbart får prövas av en domstol för gemenskapsvarumärken – dvs. i princip annat än intrångsmål – gäller allmänna nationella regler.
EG-förordningens reglering av behörigheten för och förfarandena i intrångsmål innebär att Sverige skall utse en eller flera "domstolar för gemenskapsvarumärken". Som framgår av vad som har sagts skall ett "så begränsat antal domstolar som möjligt" utses att handha mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke. Avsikten med detta måste antas vara att mål om gemenskapsvarumärken skall koncentreras i första instans i syfte att få en ordning med en så enhetlig praxis som möjligt.
I den svenska varumärkeslagen finns inte någon bestämmelse om att endast vissa domstolar är behöriga att pröva varumärkesmål. Behörighetsfrågan får i stället prövas enligt allmänna regler. Det betyder i princip att varje tingsrätt är
behörig att inom sitt område ta upp ett mål om varumärkesintrång. En sådan ordning får inte gälla för gemenskapsvarumärken. För dessa torde alternativen vara att antingen ha ett begränsat antal domstolar med geografisk spridning eller att enbart ha en enda domstol som behörig.
I promemorian anförs att det i vart fall i ett inledande skede, innan det står klart hur många mål det kan bli fråga om, torde vara lämpligast för att möjliggöra en enhetlig praxis att koncentrera handläggningen av mål om intrång i gemenskapsvarumärken till en enda domstol. Detta förslag godtas av nästan alla remissinstanser. Från företrädare för småföretagarna (Företagarnas riksorganisation) framförs emellertid vissa betänkligheter mot att bara en domstol skall vara domstol för gemenskapsvarumärken eftersom detta kan leda till höga processkostnader för parter bosatta långt från domstolen och att mindre företag som är innehavare av gemenskapsvarumärken av kostnadsskäl därmed skulle få svårt att hävda sina rättigheter vid intrång.
Till detta bör framhållas att talan vid intrång som huvudregel skall väckas vid domstol i den medlemsstat där svaranden (den som gör intrånget) har sitt hemvist eller driftsställe (artikel 93 i EG-förordningen). I många fall kommer det att betyda att innehavaren av ett gemenskapsvarumärke måste väcka talan i ett annat land än sitt hemland. I regel kommer ett intrångsmål att bli föremål för process i Sverige enbart om den som påstås ha begått intrånget har hemvist här i landet eller om båda parter har det. Att det kan leda till omfattande kostnader är en följd av systemet med gemenskapsvarumärken.
I likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser menar regeringen att det i ett inledande skede finns anledning att koncentrera de mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke som väcks i Sverige till en enda domstol. Det naturliga valet är då Stockholms tingsrätt, vilket också godtas av remissinstanserna. Sedan systemet verkat en tid kan det vara lämpligt att göra en utvärdering av vilka effekter det har fått med en enda domstol i mål som här avses. En sådan utvärdering torde med fördel kunna göras inom ramen för en sådan mera övergripande översyn som nämnts i avsnitt 3.
Regeringen föreslår därför att artikel 91 i EG-förordningen uppfylls på det sättet att Stockholms tingsrätt utses till domstol för gemenskapsvarumärken.
Som en följd av att mål som anges i artikel 92 i förordningen skall prövas av Stockholms tingsrätt i första instans kommer sådana mål som överklagas att i andra instans prövas av en och samma domstol, nämligen Svea hovrätt. En remissinstans är skeptisk till möjligheten att hos varje behörig domstol i en medlemsstat (jfr artikel 99.1 i EGförordningen) begära interimistiska åtgärder för att skydda ett gemenskapsvarumärke. Remissinstansen menar att denna möjlighet bör koncentreras till några domstolar. Möjligheten att
begära interimistiska förordnanden hos varje behörig domstol, och därmed inte bara hos domstolarna för gemenskapsvarumärken, är emellertid en följd av bestämmelserna i EG-förordningen. Dessa bestämmelser kan inte ändras på nationell nivå.
Straffansvar m.m. vid intrång i ett
gemenskapsvarumärke
Regeringens förslag: Varumärkeslagens regler om straffansvar vid varumärkesintrång skall gälla också vid intrång i ett gemenskapsvarumärke. Det klargörs att de nationella reglerna om vite, skadestånd och säkerhetsåtgärder är tillämpliga vid intrång i ett gemenskapsvarumärke.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 24).
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Vid intrång i ett gemenskaps-varumärke är principen att den nationella lagstiftningen om varumärkesintrång skall tillämpas med vissa tillägg som föreskrivs i förordningen om gemenskapsvarumärken (artikel 14).
Finner domstolen för gemenskapsvarumärken att intrång har begåtts i rätten till ett gemenskapsvarumärke skall domstolen, enligt särskilda bestämmelser i förordningen, vidta vissa sanktionsåtgärder (artiklarna 98 och 99). Om det inte finns särskilda skäl mot detta skall domstolen förbjuda den som gör intrånget att fortsätta med det. Domstolen skall dessutom vidta sådana åtgärder som finns i nationell rätt för att säkerställa att ett sådant förbud efterlevs (artikel 98.1). I övriga hänseenden skall domstolen i intrångssituationer tillämpa den lagstiftning som gäller i landet för intrång i en varumärkesrätt (artikel 98.2). Att interimistiska åtgärder kan begäras framgår av artikel 99.
Bestämmelserna om sanktioner i förordningen omfattar emellertid inte – som en följd av kompetensfördelningen inom EU (se t.ex. prop. 1994/95:19 s. 472) – frågor om ansvar.
Intrång i ett varumärke som är registrerat i Sverige eller som är föremål för internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige kan föranleda straffansvar. Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs), slutet inom ramen för Världshandelsorganisationen, kräver också straffansvar i sådana situationer (i vart fall för kommersiell "wilful trademark counterfeiting").
Promemorians bedömning att det saknas skäl att inte ha motsvarande bestämmelser för intrång i ett gemenskapsvarumärke som för varumärken som är
registrerade här i landet eller som är föremål för en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Också regeringen delar promemorians bedömning.
Regeringen föreslår därför att en regel om straffansvar vid intrång i ett gemenskapsvarumärke införs.
När det gäller övriga typer av sanktioner, främst vite och skadestånd, ifrågasätter Lagrådet i anslutning till förslaget till 66 § om inte de nationella reglerna om vite, skadestånd och säkerhetsåtgärder uttryckligen bör göras tillämpliga på intrång i ett gemenskaps-varumärke.
I och för sig torde det kunna hävdas att redan EGförordningens bestämmelser ger grund för svenska domstolar att exempelvis förena ett förbud med vite eller döma ut skadestånd vid intrång i ett gemenskapsvarumärke. Regeringen har dock ingen erinran mot att sanktionsbestämmelsen för intrång i ett gemenskapsvarumärke utformas på det sätt som Lagrådet föreslår.
Särskilda regler för överlåtelser och
licensupplåtelser av svenska varumärken
Regeringens bedömning: Inga särskilda regler bör införas för överlåtelser och licensupplåtelser av svenska varumärken.
Promemorians bedömning:
Överensstämmer med
regeringens (se promemorian s. 26).
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar promemorians bedömning utan erinran. Företagarnas riksorganisation och Svenska Patentombudsföreningen menar att regler för överlåtelser och upplåtelser bör införas.
Industriförbundet menar att särskilda regler för upplåtelser bör övervägas.
Skälen för regeringens bedömning:
Ett
gemenskapsvarumärke kan överlåtas på motsvarande sätt som gäller enligt varumärkeslagen, dvs. i eller utan samband med den rörelse i vilken märket används. EG-förordningen kräver dock att en överenskommelse om överlåtelse som sker utan samband med den rörelse i vilket märket används skall vara skriftlig (artikel 17.3) och antecknas i registret över gemenskapsvarumärken för att märket skall få rättsverkan för den till vilken överlåtelsen har skett (artikel 17.6). Förordningen innebär också att överlåtelser av varumärken utan samband med rörelsen måste antecknas i registret över gemenskapsvarumärken för att få sakrättslig verkan, dvs. verkan mot tredje man (artikel 23).
Licens till ett gemenskapsvarumärke kan upplåtas på motsvarande sätt som gäller enligt varumärkeslagen (artikel
22). EG-förordningen innebär att också licensupplåtelser måste antecknas i registret över gemenskapsvarumärken för att vara giltiga mot tredje man (artikel 23).
EG-förordningens reglering om överlåtelse och upplåtelse företer vissa skillnader i jämförelse med svensk varumärkesrätt. Något formkrav eller krav på anteckning i varumärkesregistret vid överlåtelser eller upplåtelser finns inte i svensk rätt. Det torde också få antas att vid överlåtelser uppkommer sakrättsligt skydd redan genom överlåtelseavtalet. När det gäller sakrättsligt skydd vid upplåtelser har den problematiken med avseende på patent diskuterats i betänkandet (SOU 1985:10) Pantsättning av patent (bet. s. 93 f.). Diskussionen kretsade kring frågan om den s.k. prioritetsprincipen, dvs. att licensen har företräde, skall gälla eller om principen "köp bryter legostämma", dvs. att äganderättsförvärvet har företräde, skall gälla. Betänkandets slutsats är att enbart svaga skäl talar för en analog tillämpning av principen "köp bryter legostämma" på rättsförhållandet mellan en licenstagare och en senare förvärvare av ett patent, varför man torde kunna utgå från att domstolarna vid en prövning av frågan kommer att avböja en sådan lösning och i stället tillerkänna licensen sakrättsligt skydd mot nye ägaren, särskilt med den i betänkandet föreslagna (och sedermera genomförda) lagregleringen av samma problem för patenträttens del (jfr även prop. 1987/88:4 s. 18 f.).
I betänkandet (SOU 1994:120) Finansiell leasing av lös egendom diskuteras frågan om det sakrättsliga skyddet för nyttjanderätt till immaterialrätt i form av licens. Efter att bl.a. ha redovisat uppfattningar som har kommit till uttryck i doktrinen och i nyssnämnda lagstiftningsärende sägs (bet. s. 190) att "någon annan lösning än - - - prioritetsprincipen (för omsättningsskyddet) inte längre är möjlig för patenträttens del. Eftersom det inte finns något sakrättsligt relevant skäl att behandla andra licensrätter på avvikande sätt, bör detsamma gälla även för dessa."
I promemorian görs bedömningen att varumärkeslagen inte bör anpassas till EG-förordningens krav på skriftlighet och anteckningar av överlåtelser och licensupplåtelser. Bedömningen godtas av flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser är dock av annan uppfattning och menar att sådana regler bör införas eller övervägas.
Från rättstekniska utgångspunkter kan naturligtvis skäl tala för att ungefär samma regler i nu berört avseende gäller för "svenska" varumärken som för gemenskapsvarumärken. Men frågan är om detta också från sakliga utgångspunkter framstår som en lämplig lösning.
När det då först gäller regler om förhållandet mellan parterna, alltså obligatoriska regler, är huvudregeln i svensk rätt att avtal kan ingås formlöst och utan särskild registrering. Det är endast på vissa särskilda områden, särskilt när det gäller fast
egendom, som ett skriftlighetskrav har ställts upp. En viktig aspekt därvidlag är att krav på viss form kan leda till rättsförluster för enskilda som inte känner till kravet. Detta gäller inte minst på områden där det sedan länge har gällt att avtal kan träffas muntligen. Även om avtal som här är aktuella oftast torde ingås skriftligen är det svårt att se att det skulle finnas ett reellt behov av att ställa upp ett formligt lagkrav på skriftlig form. En reglering just på varumärkesrättens område skulle också innebära en särlösning bara för en typ av immaterialrättsliga tillgångar. Och när det gäller anteckning i varumärkesregistret av avtal talar mot detta också att det skulle innebära en ökad byråkratisering och att det skulle leda till ökade kostnader för enskilda; registreringsmyndigheten måste få ta betalt för sitt arbete med sådana anteckningar.
Vad som nu har sagts talar enligt regeringens mening emot att den svenska varumärkeslagen anpassas till EGförordningens regler om krav på skriftlighet och anteckningar av överlåtelser och av licensupplåtelser. Enbart det förhållandet att detta kommer att leda till en skillnad i regleringen mellan nationella varumärken och gemenskapsvarumärken kan knappast föranleda ett annat bedömande.
Vad sedan gäller den sakrättsliga problematiken har det i vissa sammanhang framförts önskemål om en författningsreglering av rättsförhållandet mellan en licenstagare och en ny ägare av egendomen av innebörd att licensavtalet skall ha företräde. I detta ärende framförs sådana tankar av Industriförbundet. Ett licensavtal kan representera mycket stora ekonomiska värden och det kan få betydande konsekvenser för licenstagaren om varumärkeshavaren och en ny förvärvare av varumärket utan vidare fritt skulle kunna disponera också över licenshavarens rätt.
I det lagstiftningsärende som ovan har berörts och som gällde frågan om pantsättning av patent anfördes att det i och för sig skulle ha varit önskvärt med en reglering av rättsförhållandet mellan en licenstagare och en senare förvärvare av patentet men att en sådan lagstiftning skulle innebära att man på denna enda punkt skulle lagreglera frågor om äganderättens utövande; alla övriga sakrättsliga frågor beträffande äganderätt till patent skulle däremot förbli oreglerade. Mot denna bakgrund avvisades tanken på lagreglering (prop. 1987/88:4 s. 19 f.). Samma överväganden gör sig gällande i detta ärende.
Med hänvisning till det nu anförda kan regeringen inte finna att det i detta ärende har framkommit skäl som motiverar att rättsläget vad gäller överlåtelser och licensupplåtelser av nationella varumärken ändras. Vid en sådan mera övergripande översyn som nämnts i avsnitt 3 kan det dock te sig naturligt att också denna fråga tas upp och övervägs i ett vidare perspektiv.
Ett gemenskapsvarumärkes inverkan på senare
svenska ansökningar om varumärken
Regeringens förslag: Vid prövningen av ansökningar om varumärken och internationella varumärken som skall gälla i Sverige skall äldre förväxlingsbara gemenskapsvarumärken vara hinder för registrering respektive giltighet av varumärket i Sverige.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 28).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Som redan har berörts i avsnitt 3 saknar den svenska varumärkeslagen regler om att ett gemenskapsvarumärke skall beaktas vid prövningen av en senare ansökan om registrering av ett nationellt varumärke eller av ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering för Sverige. Därmed ger varumärkeslagen heller inte möjlighet att häva en registrering av ett varumärke som är förväxlingsbart med ett äldre gemenskapsvarumärke (jfr 25 § varumärkeslagen).
EG-direktivet om varumärken innehåller regler om att gemenskapsvarumärken skall beaktas vid senare ansökningar om registrering av varumärken. När direktivet införlivades med svensk varumärkesrätt – vilket gjordes som en följd av Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet – bedömdes det emellertid inte som nödvändigt att införa regler i varumärkeslagen om beaktande av gemenskapsvarumärken. Det var nämligen vid den tiden oklart om Sverige skulle få möjlighet att delta i systemet för gemenskapsvarumärken (jfr prop. 1992/93:48 s. 78 - 79).
Som en följd av Sveriges medlemskap i den europeiska unionen blir det nu nödvändigt att i varumärkeslagen införa regler som motsvarar direktivets regler om beaktande av ett gemenskapsvarumärke vid prövningen av senare ansökningar om varumärken som skall gälla i Sverige och som innebär att en varumärkesregistrering kan hävas om varumärket skulle vara förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke. Direktivets bestämmelser i nu berört avseende finns i artiklarna 1 och 4 (för lydelsen av direktivet se t.ex. prop. 1992/93:48 s. 211).
Av direktivbestämmelserna framgår att ett äldre förväxlingsbart gemenskapsvarumärke som är registrerat för varor eller tjänster av samma eller liknande slag som en senare ansökan om ett varumärke skall utgöra hinder för registrering – eller grund för hävande – av varumärket (artikel 4.1 och 4.2 a i).
Enligt direktivet gäller motsvarande i fråga om ett gemenskapsvarumärke som enligt förordningen om
gemenskapsvarumärken kan göra ett befogat anspråk på företräde (anciennitet) på grundval av ett nationellt varumärke även om rätten till det nationella varumärket inte har vidmakthållits eller inte har förnyats (artikel 4.2 b). Reglerna om när ett nationellt varumärke kan ge företräde åt ett senare identiskt gemenskapsvarumärke finns i artiklarna 34 och 35 i EG-förordningen om gemenskapsvarumärken. Syftet med dessa regler torde vara att om innehavaren av en redan gällande nationell varumärkesrätt vill gå över från denna rätt och ersätta den med ett identiskt gemenskapsvarumärke skall han därmed inte förlora den företrädesrätt som det nationella märket kan ge.
Slutligen gäller enligt direktivet att ett varumärke inte heller skall registreras, eller om det har registrerats att det skall kunna hävas, om det är förväxlingsbart med ett äldre gemenskapsvarumärke som visserligen inte avser varor av samma eller liknande slag men som är väl ansett i ge-
menskapen och om användningen av det nationella varumär-
ket skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende (artikel 4.3).
Dessa regler måste alltså införlivas med svensk rätt. När det gäller var i varumärkeslagen som direktivets bestämmelser om hänsynstagande till gemenskapsvarumärket bör placeras delar regeringen Juridiska fakultetsnämndens och Svenska Föreningens för Industriellt Rättsskydd uppfattning att det framstår som mest naturligt att reglerna införlivas med den svenska varumärkeslagen genom kompletterande bestämmelser till varumärkeslagens 14 §.
Härigenom kommer också grund för hävande att finnas (jfr 25 § varumärkeslagen).
Nu föreslagna regler kommer på motsvarande sätt också att omfatta varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering för Sverige (jfr 54 § andra stycket varumärkeslagen).
Pantsättning och utmätning av svenska varumär-
ken m.m.
Regeringens förslag: Rätten till ett varumärke som är registrerat i Sverige och rätten till ett varumärke som är föremål för internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige skall kunna pantsättas. Detsamma skall gälla för en svensk varumärkesansökan eller för en begäran om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige. Ett avtal om pantsättning av rätten till varumärken och ansökningar om registrering av varumärken skall få sakrättslig verkan genom en offentlig registrering som skall ske i varumärkesregistret. Utmätningsförbudet för registrerade varumärken tas bort.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 29).
Remissinstanserna:
Det helt övervägande antalet
remissinstanser – bland dem företrädare för kreditgivarna – tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Bara några remissinstanser är skeptiska till förslaget eller delar av det.
Skälen för regeringens förslag: Ett gemenskapsvarumärke eller en ansökan om detta skall enligt EG-förordningen kunna användas som säkerhet (artiklarna 19 och 23). Detta är en skillnad i förhållande till svensk varumärkesrätt där det anses följa av förbudet mot utmätning av en varumärkesrätt att rätten till ett varumärke inte heller kan pantsättas (jfr prop. 1960:167 s. 170).
Av artikel 20 i EG-förordningen följer vidare att ett gemenskapsvarumärke kan utmätas. Också detta är en skillnad mot svensk rätt där det i 34 § femte stycket varumärkeslagen finns ett förbud mot utmätning av en varumärkesrätt.
I artikel 21 i EG-förordningen sägs också att ett gemenskapsvarumärke kan ingå i en konkurs. Detta motsvarar vad som gäller enligt 34 § femte stycket varumärkeslagen. I artikeln anges vidare i vilken medlemsstat som gemenskapsvarumärket skall dras in i konkursförfarandet.
EG-förordningens möjligheter till pantsättning och utmätning av ett gemenskapsvarumärke leder till frågan om det är motiverat att införa motsvarande möjlighet avseende nationella varumärken.
Rätten till ett varumärke kan ofta representera ett betydande ekonomiskt värde. Om märket kan utnyttjas som säkerhet för lån kan det underlätta finansieringsåtgärder för varumärkeshavaren. Det är visserligen svårt att med säkerhet avgöra i vilken utsträckning som varumärken faktiskt kan komma att användas som kreditunderlag. Svenska Bankföreningen framhåller dock i sitt remissyttrande att den allmänt sett är positiv till att det skapas möjligheter till pantsättning av immateriella tillgångar.
Det är heller inte önskvärt att den som väljer att skydda sin varumärkesrätt genom registrering enligt nationell lagstiftning inte har samma möjligheter i detta avseende som EGförordningen ger. Det nationella skyddet torde ofta framstå som det naturliga alternativet, när skydd inte behövs mer än i ett eller ett fåtal länder. Om den svenska varumärkeslagen inte innehåller pantsättningsregler, kan det finnas en risk för att det inhemska systemet i det enskilda fallet konkurreras ut av EGsystemet även i fall där ett varumärke inte är intressant för gemenskapsmarknaden som helhet.
Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag vilket tillstyrks av flertalet remissinstanser - att det införs pantsättningsregler i den svenska varumärkeslagen så att den står i harmoni med det system som finns på gemenskapsnivå.
Fråga uppkommer då hur pantsättningsordningen för varumärken närmare bör utformas. När det gäller lös egendom i allmänhet är utgångspunkten i svensk rätt att en åtgärd med publicitetsverkan måste vidtas för att ett avtal om pantsättning skall tillerkännas sakrättslig verkan, dvs. verkan mot andra än parterna i avtalet. I fråga om lösöre uppnås publicitetsverkan vanligen genom tradition, dvs. att egendomen övergår i panthavarens besittning, eller genom offentlig registrering av något slag. Ytterligare en form för publicitet är denuntiation, som används t.ex. vid pantsättning av egendom som befinner sig i tredje mans besittning. Denuntiationen fullgörs genom att pantsättaren lämnar ett meddelande om pantsättningen till den som har egendomen i sin besittning.
Vid pantsättning av varumärken kan inte tradition komma i fråga eftersom varumärkesrätten som sådan inte kan överlämnas i panthavarens besittning på samma sätt som en lös sak. Denuntiationsmöjligheten står inte heller till buds, eftersom man svårligen kan tänka sig en tredje man som skulle vara behörig att ta emot en underrättelse om pantsättningen. I stället bör publicitetsverkan uppnås genom offentlig registrering.
En given utgångspunkt för ett sådant system är att det skall vara enkelt och billigt. När det gäller pantsättning av patent, en möjlighet som infördes genom prop. 1987/88:4, gäller att det kan ske genom inskrivning i ett offentligt register. Själva registreringen blir då det sakrättsliga moment varigenom pantsättningen fullbordas. Något "pantbrev" som tjänar som bevis om pantsättningen utfärdas inte. Det går då inte att genom inteckning bryta ut och pantsätta till beloppet bestämda delar av pantobjektet. Endast hela pantobjektet kan pantsättas. Detta utesluter dock inte att rättighetshavaren utnyttjar pantobjektet som säkerhet hos flera kreditgivare samtidigt.
Såvitt känt har den nu beskrivna ordningen fungerat väl och förslaget i promemorian att införa den också för varumärkenas del har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Regeringen ansluter sig till remissinstansernas uppfattning.
Nästa fråga blir då vilka objekt som skall kunna vara föremål för pantsättning. Rätt till ett varumärke kan förvärvas antingen genom registrering eller genom inarbetning. Enligt regeringens mening talar starka praktiska skäl för att pantsättning skall kunna ske endast av rätten till registrerade märken. Det är också svårt att se några sakliga skäl som med någon styrka talar i annan riktning. Det är endast i fråga om registrerade varumärken som varumärkesrätten klart har manifesterats. Det är då enkelt för kreditgivarna att kontrollera att det rör sig om ett skyddat märke. Vad som är ett inarbetat märke kan däremot inte med säkerhet avgöras annat än av domstol i en tvist som rör den frågan. Också i promemorian har tanken på att tillåta pantsättning av inarbetade märken
förkastats och detta biträds genomgående av remissinstanserna.
En annan fråga är om redan en ansökan om registrering av ett varumärke bör kunna pantsättas. Visserligen uppkommer någon definitiv rättighet av immaterialrättslig natur inte förrän varumärket har registrerats på grundval av en sådan ansökan. Emellertid är varumärket även i ansökningssituationen konkretiserat genom att det skall anges i varumärkesansökan. Sedan ansökan har getts in till Patentverket knyts till den vissa latenta rättsverkningar som kan representera ett värde för parterna i en pantsättningssituation. Några avgörande hinder i sig mot att även ansökningar om registrering av varumärken skall kunna pantsättas torde därför inte föreligga. En motsvarande ordning har för övrigt redan införts i svensk rätt såvitt gäller pantsättning av ansökningar om patent. Som skäl härför anfördes bl.a. att behovet av finansiering är störst i tiden närmast efter det att en uppfinning har gjorts och ansökningsstadiet tar vid och att väntetiden på att få ett patent beviljat är lång (prop. 1987/88:4 s. 12).
Dessa skäl torde väl inte ha samma styrka när det gäller varumärken men promemorians förslag att tillåta pantsättning också av varumärkesansökningar godtas av remissinstanserna och stämmer också överens med vad som gäller enligt EG-förordningen.
Mot bakgrund av det nu anförda saknas det enligt regeringens mening grund för att inta en annan ståndpunkt än att också varmärkesansökningar skall kunna pantsättas.
En panthavare har självfallet ett intresse av att undvika tvister om vem som är rätt ägare till pantobjektet. Detta aktualiserar frågan om hur stränga krav som skall ställas på den som upplåter panträtten när det gäller att visa sin rätt till pantobjektet - att han är legitimerad att förfoga över det. Legitimationsfrågan är i sin tur nära förknippad med reglerna om godtrosförvärv.
När motsvarande problematik diskuterades för patenträttens del ansågs övervägande skäl tala emot att införa ett system som skulle möjliggöra godtrosförvärv av panträtt i patent. Som skäl härför anfördes i huvudsak följande (prop. 1987/88:4 s. 14 f.). Ett system av nyss angivet slag skulle kunna bygga på registrering i ett offentligt register där registrering skulle utgöra en legitimerande omständighet. En förebild skulle t.ex. kunna hämtas från fastighetsrätten där fastighetsregistret fyller en funktion som legitimerande faktor. Detta är möjligt därför att fastighetsregistret innehåller fullständiga och pålitliga uppgifter om ägandeförhållandena. Enligt patentlagen gäller att ett meddelat patent skall antecknas i patentregistret, som förs av patentverket. Patentregistrets uppgifter om ägarförhållandena är emellertid inte fullständiga. Om ett patent har övergått på någon annan eller om licens har upplåtits, antecknas detta förhållande endast på begäran. Att tillerkänna anteckningar i
ett så ofullständigt register sakrättslig verkan kan inte komma i fråga. Att införa ett obligatoriskt och fullständigt system för registrering av patentinnehav är å andra sidan inte förenligt med önskemålet att pantsättningsordningen skall vara enkel och billig. Vad som framkommit under remissbehandlingen ger inte vid handen att avsaknaden av ett godtrosskydd i förevarande sammanhang skulle innefatta sådana riskmoment att en framtida kreditgivning på området skulle komma att äventyras. Det får därför accepteras att det ankommer på den som tar emot panten att undersöka om den som erbjuder panten har rätt att förfoga över den.
Systemet på varumärkessidan när det gäller anteckning av beviljade varumärkesansökningar, överlåtelser av märken samt upplåtelse av licens motsvarar det som gäller på patenträttens område och de skäl som anförts mot att möjliggöra godtrosförvärv av panträtt när det gäller patent gör sig gällande med samma styrka för varumärkesrättens del.
Om det således får ankomma på pantborgenären att själv undersöka om pantgäldenären har rätt att förfoga över pantobjektet är det ett rimligt krav att det ges vissa regler om förutsättningarna för att anteckning om pantsättning skall få göras i varumärkesregistret. Dessa regler bör utformas så att riskerna för felaktigheter blir så små som möjligt. Reglernas funktion kan dock inte vara att ersätta den kontroll av ägandeförhållandena som ytterst måste åvila pantborgenären.
I promemorian har legitimationsreglerna utformats på följande sätt.
Ansökan om registrering av ett panträttsavtal skall göras av den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till vilken panträtten har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket eller varumärkesansökan.
Denna reglering motsvarar den som gäller för patent. Ingen remissinstans har någon erinran mot att en sådan reglering också införs för varumärkesrättens del. Regeringen föreslår därför att så sker.
Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att regeringen föreslår att det införs regler om pantsättning av varumärken som svarar mot dem som tidigare har införts om pantsättning av patent. Det bör framhållas att panträtt i varumärken kan erbjuda en sämre säkerhet än panträtt i patent. Som Industriförbundet anför i sitt remissyttrande uppställer varumärkesrätten inte något absolut hinder mot dubbelregistrering av förväxlingsbara kännetecken. Det är alltså i och för sig möjligt för en innehavare av ett varumärke att registrera ett identiskt eller förväxlingsbart varumärke som kan förringa pantens värde. Något motsvarande är inte möjligt inom patenträtten med hänsyn till det där gällande absoluta nyhetskravet. Med hänsyn härtill efterlyser Industriförbundet särskilda regler i berört avseende. Andra remissinstanser som
berör frågan, bl.a. Svea hovrätt, framställer dock inte någon motsvarande begäran.
Som regeringen ser det innebär den omständigheten att varumärkeslagen inte innehåller några särskilda regler mot dubbelregistreringar inte att fältet är öppet för sådana. Redan av allmänna regler kan följa en viss förpliktelse för en pantsättare att inte förringa pantens värde. I det praktiska rättslivet torde också kreditgivarna regelmässigt försäkra sig om möjligheten att säga upp en beviljad kredit om säkerheten för krediten inte längre är betryggande, exempelvis efter dubbelregistrering. Dubbelregistreringar torde för övrigt – enligt vad som inhämtats – förekomma endast undantagsvis. EG-förordningen synes inte heller innehålla några regler av det slag som Industriförbundet önskar. Förbundet har i stället föreslagit att engelsk rätt med dess system med s.k. associering av varumärken studeras.
Några sådana studier är redan av tidsmässiga skäl inte möjliga inom ramen för detta lagstiftningsärende. Ett fullt instämmande i Industriförbundets uppfattning skulle alltså leda till att några pantsättningsregler inte för närvarande kan införas i varumärkeslagen. Detta strider emellertid mot den ståndpunkt som det helt övervägande antalet remissinstanser förordar och också mot de skäl som inledningsvis åberopas till stöd för nationella pantsättningsregler.
Med hänvisning till det nu anförda anser regeringen att promemorians förslag till pantsättningsregler i varumärkeslagen bör genomföras. Skulle det visa sig att det uppkommer problem vid den praktiska hanteringen får frågan tas upp på nytt. Vid en sådan övergripande översyn som nämnts i avsnitt 3 kan det under alla omständigheter finnas anledning att närmare studera frågan.
Reglerna om pantsättning bör, såsom föreslagits i promemorian, gälla såväl varumärken som registreras enligt varumärkeslagen som varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering med verkan i Sverige (eller ansökningar därom).
Beslut av Patentverket i pantsättningsärenden skall kunna överklagas. I enlighet härmed skall bestämmelserna i 47 § varumärkeslagen ändras för att möjliggöra detta.
Som en följd av förslaget att ge möjlighet till pantsättning måste utmätningsförbudet i 34 § femte stycket varumärkeslagen tas bort såvitt avser registrerade varumärken. Genom denna ändring kommer rätten till ett sådant varumärke att kunna utmätas i Sverige (jfr också 4 kap. 2 § och 5 kap. 10 §utsökningsbalken).
Ändring i firmarätten
Regeringens förslag: I firmalagen (1974:156) skall anges att äldre gemenskapsvarumärken är hinder för registrering av en förväxlingsbar firma.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 32).
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt varumärkeslagen är ett varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan hinder för att registrera ett senare förväxlingsbart varumärke. Som har behandlats i avsnitt 5.6 skall, på samma sätt, också ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter tidigare ansökan vara hinder för registrering av ett senare förväxlingsbart varumärke och kunna utgöra grund för hävande av detta.
Enligt firmalagen (1974:156) är på motsvarande sätt ett varumärke, eller annat varukännetecken, hinder för registrering av en senare förväxlingsbar firma (10 § 6 firmalagen). Med varukännetecken menas i firmalagen sådana kännetecken som avses i 1 - 3 §§varumärkeslagen (prop. 1974:4 s. 214). Vid prövningen av en ansökan om registrering av en firma kontrollerar registreringsmyndigheterna på firmaområdet mot de register myndigheterna för och mot vad som i övrigt är känt att den nya firman inte skulle innebära intrång i annans på registrering grundade rätt. Firmalagens nuvarande reglering innebär alltså att ett gällande gemenskapsvarumärke inte utgör hinder för registrering av en förväxlingsbar firma. Därmed omfattar registreringsmyndigheternas granskningsskyldighet inte heller äldre förväxlingsbara gemenskapsvarumärken.
Några EG-bestämmelser om att ett gemenskapsvarumärke skall utgöra hinder för registrering – eller grund för hävande – av en firma finns inte. Däremot innebär EG-förordningen om gemenskapsvarumärken att användningen av en firma med senare rättsgrund än gemenskapsvarumärket kan innebära intrång i gemenskapsvarumärket och därmed förbjudas i Sverige och i övrigt leda till vissa sanktioner (bl.a. ersättningsskyldighet; se artiklarna 9 och 98 - 99 i förordningen). Att en firma med tidigare rättsgrund än gemenskapsvarumärket kan utgöra grund för att gemenskapsvarumärket ogiltigförklaras framgår av artikel 52.2 i förordningen. I ett rättsligt förfarande avseende en sådan situation finns dock en presumtion för giltigheten av gemenskapsvarumärket om inte dess giltighet har satts i fråga av firmahavaren genom ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av gemenskapsvarumärket (artikel 95.1).
Frågan uppkommer då om det kan sägas vara en tillfredsställande ordning, när också gemenskapsvarumärken nu får rättsverkningar i Sverige, att gemenskapsvarumärken inte skall vara hinder för registrering av en senare firma. Det skulle kunna få till följd att en firmahavare som i förlitan på sin
firmaregistrering investerar i detta näringskännetecken och påbörjar sin verksamhet under detta kännetecken senare måste ge upp den registrerade firman som en följd av ett förväxlingsbart gemenskapsvarumärke. Detta skulle i sin tur kunna innebära stora kostnader för den berörda firmahavaren, t.ex. i form av ersättning till innehavaren av gemenskapsvarumärket och kostnader för ett nytt näringskännetecken.
I promemorian föreslås att till firmalagens registreringshinder (10 §) också läggs gemenskapsvarumärken. Detta biträds av remissinstanserna och regeringen instämmer i förslaget. Därmed kommer ett gemenskapsvarumärke, för de situationer som nu har berörts, också att kunna vara grund för hävning av registreringen av en senare förväxlingsbar firma (jfr 16 § firmalagen). Därvid bör förväxlingsbarhet kunna åberopas även utanför gränsen för s.k. branschlikhet till förmån för ett väl ansett gemenskapsvarumärke under samma förutsättningar som enligt 6 § andra stycket firmalagen gäller för väl ansedda näringskännetecken.
Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser
Som har nämnts i avsnitt 4 beräknas Varumärkesbyrån kunna ta emot ansökningar om gemenskapsvarumärken från den 1 januari 1996.
De förslag till lagändringar som är en direkt följd av EG-förordningens om gemenskapsvarumärken tillämpning i Sverige bör därför träda i kraft den dagen. Även pantsättningsreglerna, som inte är beroende av EG-förordningen, bör träda i kraft den dagen.
Några särskilda övergångsbestämmelser erfordras inte. I prop. 1994/95:59 föreslogs vissa ändringar i varumärkeslagen. Ändringarna är en följd dels av en översyn av vissa allmänna frågor, dels av Sveriges tillträde till det s.k. Madridprotokollet. I propositionen föreslogs att de ändringsförslag som var en följd av den allmänna översynen skulle träda i kraft en viss dag (den 1 januari 1995) medan övriga ändringsförslag skulle träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Det senare har sin grund i att Madridprotokollet då ännu inte hade trätt i kraft. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 1994/95:LU7, rskr. 1994/95:108). Den lag som riksdagen beslutat har utfärdats av regeringen genom SFS 1994:1510.
Madridprotokollet har ännu inte trätt i kraft och kan inte antas göra det förrän någon gång efter den 1 januari 1996, dvs. efter den dag då de i detta lagstiftningsärende föreslagna ändringarna avses träda i kraft. Vissa av de ändringsförslag som läggs fram i detta ärende berör 14 och 57 §§ som ändrats enligt vad som nyss sagts men som ännu inte (helt) trätt i
kraft.
I propositionen läggs därför fram förslag dels till ändringar i 14 § varumärkeslagen i den lydelse som varumärkeslagen har och kommer att ha inför den 1 januari 1996, dels till ändringar i 14 och 57 §§ i den lag om ändring i varumärkeslagen som kommer att sättas i kraft vid en tidpunkt efter den 1 januari 1996.
Kostnader
De föreslagna ändringar vilka inte är åligganden enligt EGförordningen om gemenskapsvarumärken avser Patentverkets åtgärder för granskning av registreringshinder, för registrering av pantsättningar av varumärken och verkets befattning med vissa ärenden om gemenskapsvarumärken m.m. (se avsnitt 5.2) För dessa åtgärder skall avgifter som innebär full kostnadstäckning betalas av sökandena. Det finns därför inte anledning anta att dessa föreslagna ändringar medför kostnader för det allmänna.
Genom EG-förordningen kommer vissa nya mål att tillföras domstolsväsendet. Det får dock antas att detta vägs upp av en motsvarande minskning av antalet tvister om nationella varumärken. Sammantaget finns det därför inte anledning att räkna med ökade kostnader för rättsväsendet.
Författningskommentarer
Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen
(1960:644)
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster. Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken avses varumärken enligt rådets för-ordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.
Femte stycket
I stycket anges vad som i varumärkeslagen skall avses med
termen gemenskapsvarumärken.
Det kan uppmärksammas att med gemenskapsvarumärken avses också s.k. kollektiva gemenskapsvarumärken enligt EGförordningen (jfr artiklarna 1.1 och 64 - 72).
14 §
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart med ett gemenskapsvaru-
märke som innehas av någon annan och som är registrerat efter en tidigare ansökan.
Är märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering, om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket 8 och andra stycket kan, även om märkena inte avser varor av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl
ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
I fall som avses i första stycket 4 - 8 samt andra och tredje
styckena får registrering ske, om den vars rätt är i fråga
medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Utöver redaktionella ändringar har till stycket lagts en ny punkt med bestämmelser om beaktande av gemenskapsvarumärken vid prövning av senare ansökningar om registrering av varumärken. Punkten svarar mot artiklarna 4.2 a i EGdirektivet om varumärken. Innebörden av punkten har behandlats i avsnitt 5.6.
Andra stycket
Detta stycke, som är nytt, syftar till att genomföra artikel 4.2 b i EG-direktivet om varumärken. Innebörden av punkten har behandlats i avsnitt 5.6.
Som en följd av att gemenskapsvarumärken kan utgöra registreringshinder kan de också vara grund för hävning av varumärket, om det trots registreringshindren skulle ha registrerats (jfr 25 § varumärkeslagen).
Tredje stycket
Detta stycke, som är nytt, syftar till att genomföra artikel 4.3 i EG-direktivet om varumärken. Bestämmelsen möjliggör att gemenskapsvarumärken utanför gränsen för s.k. varuslagslikhet (jfr 6 §) i vissa situationer kan vara hinder för registrering av ett senare varumärke. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 5.6.
Fjärde stycket
Detta stycke motsvarar gällande lags andra stycke.
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret.
Sådan anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varumärket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas att licensen har upphört att gälla, skall anteckningen tas bort ur registret.
Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta sin rätt vidare.
Rätten till ett kännetecken enligt 2 § första eller andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
Ändringen i paragrafens femte stycke innebär att utmätningsförbudet avseende rätten till registrerade varumärken upphävs. Ändringen är föranledd av reglerna om pantsättning av varumärken (se avsnitt 5.7). För kännetecken som inte avses med pantsättningsreglerna kvarstår utmätningsförbudet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varumärke eller till en ansökan om registrering av ett varumärke kan pantsättas enligt bestämmelserna i 34 b - 34 j §§.
I paragrafen, som har sin förebild i 94 § patentlagen, anges att rätten till registrerade varumärken och ansökningar om registrering av varumärken kan vara pantobjekt, dvs. att de kan bli föremål för pantsättning. Denna fråga har behandlats i avsnitt 5.7. Att också rätten till varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering för Sverige kan bli föremål för pantsättning följer av att hänvisningarna i 57 § varumärkeslagen också omfattar pantsättningsreglerna i denna och följande paragrafer.
34 b §
Panträtt i egendom som avses i 34 a § uppkommer genom registrering av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen. Ansökan om registrering görs hos registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt har övergått till någon annan, skall det på begäran antecknas i varumärkesregistret eller i registreringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera var för sig, har den upplåtelse företräde för vilken ansökan om registrering först kom in till registreringsmyndigheten, om inte något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om registrering av flera upplåtelser, har de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de har ägt rum, om inte något annat har avtalats. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det inte utredas i vilken tidsföljd de har skett, har de lika rätt.
I denna paragraf – som har sin förebild i 95 § patentlagen – anges att panträtten kommer till stånd genom en registrering hos registreringsmyndigheten (Patentverket). Det som registreras är det avtal om pantsättning som har träffats mellan parterna. Före registreringen har detta avtal endast obligationsrättslig verkan. Först genom registreringen uppkommer det sakrättsliga moment som motsvarar traditionen vid pantsättning av lös sak. De rättsliga effekterna av registreringen, dvs. det sakrättsliga skyddet, skall emellertid räknas från den tidpunkt då registreringen av pantavtalet söktes (se 34 h och 34 i §§). För att avtalet skall kunna registreras måste det vara avfattat i skriftlig form. Den panträtt som upplåts är en panträtt i lös egendom och följer de regler som i allmänhet gäller för denna typ av rättighet. Det innebär bl.a. att panträtten som regel är beroende av att det finns en bakomliggande giltig huvudfordran. På motsvarande sätt som gäller för pantsättning av patent (jfr prop. 1987/88:4 s 27 f.) uppställer lagtexten inte något krav på att en pantsättning endast får ske "till säkerhet för fordran". Det framstår som osannolikt att innehavaren av rätten till ett varumärke e.d. skulle vara beredd att pantsätta denna, om det inte föreligger något fordringsförhållande. Ett krav på bevisning därom skulle däremot vara ägnat att komplicera handläggningen av registreringsärenden hos registreringsmyndigheten, vilket bör undvikas.
Om panträtten förvärvas av någon annan, uppkommer ingen ny panträtt. Det står emellertid den nye innehavaren fritt att begära anteckning om förvärvet hos registreringsmyndigheten. Detta framgår av andra stycket.
Enligt 34 c § är s.k. återpantsättning – vilket innebär att panthavaren i sin tur belånar och pantsätter panten – inte möjlig när det gäller varumärken. Detta följer av att det endast är den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller dennes rättsinnehavare som är behöriga att pantsätta rätten (se närmare författningskommentaren till 34 c §).
Däremot är det möjligt att utnyttja pantobjektet som säkerhet hos flera kreditgivare, s.k. andrahandspantsättning. En sådan pantsättning innebär att egendom som pantsätts hos en borgenär, i sin helhet blir föremål för ny pantsättning hos annan borgenär, givetvis med förbehåll för den förste borgenärens rätt.
Om egendomen pantsätts hos fler än en borgenär, måste det finnas något sätt att bestämma den inbördes företrädesordningen mellan borgenärerna. Regler om detta har införts i tredje och fjärde styckena.
34 c §
Ansökan om registrering enligt 34 b § görs av den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till
vilken panträtten har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket eller varumärkesansökan.
Den som i varumärkesregistret anges som innehavare av ett registrerat varumärke skall anses ha rätt till märket, om inte annat framgår i ärendet. Avser ansökan om registrering pantsättning av en varumärkesansökan, skall den som i registreringsmyndighetens diarium har registrerats som sökande anses ha rätt till varumärkesansökan, om inte något annat framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om upplåtaren, när ansökan om registrering görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen på grund av utmätning, konkurs, omyndighet, betalningssäkring, kvarstad eller någon annan anledning.
I denna paragraf – som har sin förebild i 96 § patentlagen – regleras de s.k. legitimationsfrågorna. De har behandlats i avsnitt 5.7.
I första stycket anges vem som har rätt ansöka om registrering av ett pantavtal. Av stycket framgår att även den blivande panthavaren i denna sin egenskap har möjlighet att uppträda som sökande i registreringsärendet (jfr prop. 1987/88:4 s. 39 - 40). Principen är dock att endast den till rätten till varumärket eller varumärkesansökan berättigade är behörig att pantförskriva rättigheten.
Bestämmelsen i andra stycket innebär till en början att den som i varumärkesregistret är antecknad som innehavare av varumärket skall presumeras ha rätten till varumärket. Vidare innefattar bestämmelsen en presumtion för att den som antecknats som sökande i ett ärende om ansökan om registrering av ett varumärke skall anses behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen.
Genom den utformning som legitimationsbestämmelserna fått framgår att s.k. återpantsättning – dvs. fall där panthavaren i sin tur belånar och pantsätter pantobjektet – inte blir möjlig. Detta följer av att endast den som är innehavare av rätten till varumärket eller av varumärkesansökan kan pantsätta rätten till märket eller ansökan. Om upplåtaren på grund av utmätning, konkurs, omyndighet, kvarstad, betalningssäkring eller annan anledning är obehörig att förfoga över egendomen skall registreringen vägras enligt tredje stycket. Registrering får inte beviljas även om behörigheten har bortfallit först efter pantavtalets ingående. En förutsättning är dock att bristen föreligger vid den tidpunkt då registreringsansökan kommer in till registreringsmyndigheten. Omständigheter som inträffar efter den dagen skall således inte beaktas.
Någon skyldighet att särskilt undersöka upplåtarens behörighet har registreringsmyndigheten inte. I de fall då myndigheten får kännedom om att bristande behörighet
föreligger genom att detta framgår av handlingarna eller på annat sätt, skall ansökan emellertid avslås.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan registreras när varumärket har registrerats eller, om avtalet avser en varumärkesansökan, när ansökan har registrerats i registreringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkesansökan leder till att varumärket registreras, gäller därefter rätten till det registrerade varumärket som pantobjekt.
Paragrafen har sin förebild i 97 § patentlagen.
I första stycket anges i klarläggande syfte från vilken tidpunkt rätten till varumärken och varumärkesansökningar kan användas som pantobjekt.
Ett avtal om pantsättning av rätten till ett varumärke kan registreras när varumärket har registrerats enligt 20 § varumärkeslagen. Registrering av ett varumärke görs numera omedelbart efter det att officialgranskningen av registreringshindren har skett och invändningsförfarandet är placerat efter registreringen. Det betyder att pantsättningen kan göras på ett relativt tidigt stadium. Det betyder också att om varumärkesregistreringen upphävs efter invändning så förfaller panträtten (se 34 f §).
Avser avtalet en varumärkesansökan kan det registreras efter det att varumärkesansökan har antecknats i registreringsmyndighetens diarium. Av andra stycket följer att om en pantsatt varumärkesansökan senare leder till en registrering av varumärket skall rätten till det registrerade varumärket gälla som pantobjekt. Det betyder att pantobjektet senare kan få ett snävare skyddsomfång än det som ursprungligen avsågs med ansökan.
34 e §
Även om en panträtt har registrerats, gäller panträtt i den pantsatta egendomen endast om pantavtalet har ingåtts av någon som var rätt ägare till egendomen och behörig att förfoga över den och om avtalet inte heller av någon annan anledning är ogiltigt.
Paragrafen – som har sin förebild i 98 § patentlagen – behandlar det fallet att pantavtalet av någon anledning är ogiltigt. Till en början ges uttryck för principen att en giltig panträtt förutsätter ett giltigt pantavtal. Det betyder att godtrosförvärv av panträtt i rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan inte är möjligt. Har avtalet om pantsättning ingåtts av någon som inte var ägare till egendomen leder detta till att borgenären drabbas av avtalets bristande rättsverkningar.
Även bristande behörighet att förfoga över egendomen som avses i 34 c § tredje stycket men inte uppmärksammats redan i registreringsärendet är en omständighet som får åberopas trots att registrering skett.
Ogiltigheten av ett pantavtal skall inte beaktas ex officio utan blir beroende av att talan om detta förs vid allmän domstol av någon som är behörig.
Är parterna överens om att pantavtalet är ogiltigt av skäl som sägs i denna paragraf bör registreringen kunna föras av från varumärkesregistret (jfr 34 g §) utan att domstolen förklarat panträtten ogiltig.
34 f §
Panträtten är förfallen, om rätten till varumärket eller varumärkesansökan på grund av bestämmelserna i denna lag inte vidare skall gälla.
I denna paragraf anges att panträtten skall anses förfallen i vissa situationer där olika regler i varumärkeslagen medför rättsverkningar som berör pantobjektet. Bestämmelsen har sin förebild i 99 § patentlagen.
Varumärkeslagens regler om registrering av ett varumärke innebär att en varumärkesansökan kan förlora sina ursprungliga rättsverkningar (se 19 och 21 §§varumärkeslagen). I lagen finns också regler om upphörande av en varumärkesregistrering (25 - 27 §§). Följden av detta måste i dessa fall bli att panträtten förfaller. Att registreringen av panträtten till följd härav skall avföras från varumärkesregistret framgår av 34 g §.
34 g §
Registreringen av en panträtt skall avföras, om panträtten genom en dom som har vunnit laga kraft har förklarats ogiltig eller om panträtten har förfallit eller annars har upphört att gälla.
Registreringens syfte är att ge publicitet åt pantsättningen, vilket är en förutsättning för att denna skall kunna tillerkännas sakrättsliga verkningar. För att publiciteten skall vara rättvisande är det givetvis av vikt att anteckningar om pantsättning som inte längre ger ett riktigt uttryck för rättsläget kan avföras. Regler om detta tas upp i denna paragraf, som har sin förebild i 100 § patentlagen.
Registreringen av en panträtt skall således avföras om panträtten är ogiltig t.ex. därför att själva pantavtalet är ogiltigt av sådana skäl som har nämnts i kommentaren till 34 e §. Ogiltigheten kan också bero på någon annan omständighet, t.ex. konkurs som har inträffat efter det att pantavtalet slöts men som inte var känd för registreringsmyndigheten vid registreringstillfället. Prövningen av ogiltighetsfrågorna
ankommer på allmän domstol.
Registreringen skall också avföras om panträtten är förfallen enligt 34 f §. Att panträtten är förfallen måste anses liktydigt med att den har upphört att gälla.
Registreringen skall slutligen avföras om panträtten annars har upphört att gälla. Huvudfallet är att panträtten upphör på grund av att den fordran för vilken panträtten utgjort säkerhet har betalats av gäldenären. Ett annat fall är att pantborgenären utnyttjar sin möjlighet att realisera panten när gäldenären inte fullgör sin betalningsskyldighet. Panträtten kan också upphöra på grund av utmätning eller konkurs. Sedan utredning om detta har företetts för registreringsmyndigheten skall registreringen föras av.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden för ansökan om registrering enligt 34 b § mot den som senare förvärvar äganderätt eller annan rätt till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot panthavaren, om avtalet har slutits före ansökan om registrering av pantavtalet.
I denna paragraf – som har sin förebild i 101 § patentlagen – ges föreskrifter om en viktig del av det sakrättsliga skydd som pantsättningsordningen medför. Bestämmelserna reglerar till en början skyddet i förhållande till gäldenärens s.k. singularsuccessorer. Att pantsättningen gäller mot senare förvärvare, andrahandspanthavare eller licenstagare innebär att pantborgenärens rättigheter – främst naturligtvis att realisera panten vid utebliven betalning – inte påverkas av att gäldenären säljer, på nytt pantsätter eller upplåter licens i den pantsatta egendomen. Det saknar därvid betydelse om gäldenären i avtalet har underlåtit att göra förbehåll om panträttens bestånd. Inte heller har det någon betydelse om förvärvaren, en ny pantborgenär eller licenstagaren känner till att panträtt tidigare har upplåtits. Det ankommer på dem att kontrollera om en panträtt har registrerats i varumärkesregistret eller antecknats i registreringsmyndighetens ansökningsdiarium.
En pantsatt rätt till ett varumärke eller en varumärkesansökan kan självklart överlåtas. En ny förvärvare är emellertid bunden av pantsättningen på samma sätt som överlåtaren även om något förbehåll om pantsättningen inte har gjorts vid överlåtelsen. Pantborgenärens rätt är därmed skyddad.
Vidare kan licens upplåtas på grundval av en pantsatt rätt till ett varumärke. Men panthavaren kan vid utebliven betalning från gäldenärens sida realisera rätten till varumärket, varvid licensrätten bortfaller. Detta är otvivelaktigt en omständighet av betydelse för den som överväger att sluta licensavtal med innehavaren av rätten till varumärket. En annan sak är att en
licensupplåtelse i åtskilliga fall kan öka det ekonomiska värdet hos varumärket och att innehavaren då kan tänkas vara intresserad av att sälja rätten till varumärket med förbehåll för licensen. Enligt 34 j § skall bl.a. en licenstagare underrättas innan en sådan pantrealisation som verkställs genom pantborgenärens försorg äger rum. Licenstagaren ges därigenom tillfälle att bevaka sina intressen.
När registrering har skett, får det sakrättsliga skyddet göras gällande från tidpunkten för ansökan om registrering av pantavtalet. Denna regel kan synas stå i motsättning till den i 34 b § uttalade principen att det sakrättsliga momentet vid pantsättning utgörs av själva registreringen. I själva verket föreligger ingen sådan motsättning. Som har framhållits där utgör registreringen det sakrättsliga momentet, medan dess rättsliga effekter räknas från ansökningsdagen.
I paragrafens andra stycke har – på motsvarande sätt som gäller för patent – tagits in bestämmelser som ger licenstagaren sakrättsligt skydd i förhållande till en senare förvärvare av panträtt i rätten till varumärket.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om handpanträtt vid utmätning eller i konkurs gäller också för panträtt i rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan. När ansökan om registrering enligt 34 b § kommer in till registreringsmyndigheten medför det samma rättsverkningar som när en panthavare tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt varumärke eller en pantsatt varumärkesansökan vid utmätning eller i konkurs, består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
Paragrafen har sin förebild i 102 § patentlagen. Bestämmelserna i första stycket behandlar panthavarens sakrättsliga skydd mot pantsättarens borgenärer. Reglerna anknyter till redan gällande bestämmelser om handpanträtt. Det sakrättsliga skydd som inträder vid tradition när det gäller lösa saker uppkommer i detta sammanhang vid den tidpunkt då ansökan om registrering av ett pantsättningsavtal kommer in till registreringsmyndigheten. Samtidigt innebär regleringen att panträtt i rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan kommer att ha den förmånsrätt som följer med handpanträtt enligt bestämmelserna i förmånsrättslagen (1970:979).
Beträffande reglernas inverkan vid utmätning och i konkurs kan hänvisas till SOU 1985:10 s. 177 - 179 angående motsvarande problematik vid pantsättning av patent.
Bestämmelsen i andra stycket avser att ge skydd åt en licenstagare vid pantrealisation i samband med utmätning och konkurs under samma förutsättningar som angetts i författningskommentaren till 34 h § andra stycket, dvs. att
licensavtalet har slutits före ansökan om registrering av pantsättningsavtalet.
34 j §
Pantborgenären får sälja panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen endast om han dessförinnan har underrättat gäldenären och andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna paragraf består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
I denna paragraf tas upp vissa bestämmelser som rör pantborgenärens rätt att vid utebliven betalning realisera panten. Paragrafen har sin förebild i 103 § patentlagen och innehåller inte någon ingående reglering av formerna för realisation av pantobjekten (jfr prop. 1987/88:4 s. 35).
I ett avseende finns dock en särskild bestämmelse. Det gäller frågan hur andra sakägare, t.ex. licenstagare och andrahandspanthavare, skall kunna bevaka sina intressen, om underhandsförsäljning blir den normala försäljningsformen. En förutsättning för att pantborgenären skall få realisera panten är att gäldenären och andra kända sakägare har underrättats om en förestående försäljning. En regel om detta har tagits in i första stycket. Parterna ges härigenom en möjlighet att tillsammans lösa de ekonomiska eller andra problem som kan ha föranlett att försäljningen aktualiserats. Däri bör ligga ett från praktisk synpunkt viktigt skydd för de olika intressenterna.
Det bör vidare framhållas att en panthavare till följd av sin plikt att vårda panten är skyldig att iaktta vederbörlig omsorg vid pantens realiserande. Om en försäljning under hand har ägt rum under förhållanden som varit uppenbart ogynnsamma, kan detta leda till att panthavaren blir skadeståndsskyldig (jfr prop. 1984/85:210 s. 45 f.).
I paragrafens andra stycke har vidare tagits upp regler som syftar till att trygga licenstagarens rätt vid sådan pantrealisation som inte sker i samband med utmätning eller i konkurs (jfr vad som har anförts under 34 h och 34 i §§).
43 §
Vill en licenstagare väcka talan om intrång i rätten till
varukännetecknet, skall han underrätta kännetecknets
innehavare om detta. Annars tas talan inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en panthavare vill väcka talan med anledning av intrång i den pantsatta egendomen.
Genom ett nytt andra stycke till paragrafen anges att en panthavare som vill väcka talan med anledning av intrång i rätten till ett varumärke skall underrätta varumärkeshavaren om sin avsikt. Bestämmelsen har sin förebild i 64 § första stycket sista meningen patentlagen (se prop. 1987/88:4 s. 23 och
25 - 26).
Första stycket
Ändringarna är enbart av redaktionell art.
Andra stycket
På motsvarande sätt som för patent tillkommer rätt att föra skadeståndstalan enligt allmänna processrättsliga principer varje skadelidande. Även en panthavare till egendom som avses i 34 a § har därför rätt att föra talan om skadestånd.
Talan kan – på motsvarande sätt som gäller för patent – inte avse ersättning för utnyttjandet av varumärket, men avse ersättning för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.
I likhet med vad som gäller för patent står inte några ytterligare sanktionsmöjligheter till buds för en panthavare till ett varumärke.
47 §
Ett slutligt beslut av registreringsmyndigheten får överklagas av sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut
med anledning av en invändning mot registrering får
överklagas av varumärkeshavaren och invändaren, om det har gått den som vill klaga emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.
Bestämmelsen handlar om överklagande och har ändrats i första stycket. Bestämmelsen omfattar alla slutliga beslut, alltså bl.a. sådana som rör ansökan om registrering av ett avtal om pantsättning av rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan.
48 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela närmare föreskrifter om vad sökande i registreringsärenden skall iaktta, om kungörande som sägs i
20, 21 och 46 §§, om förfarandet i övrigt i dessa ärenden, om förfarandet vid överklagande enligt 47 § samt om varumärkesregistrets förande.
Vid ansökan om registrering av varumärken, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 §, om registrering av
pantsättning eller om anteckning i registret om överlåtelse eller
licens skall betalas avgift med belopp som regeringen be-
stämmer. För förnyelse skall bestämmas högre avgift, om
ansökan ges in efter registreringsperiodens utgång.
Förutom redaktionella ändringar har i andra stycket lagts till att avgift skall betalas också för ansökan om registrering i varumärkesregistret av pantsättning.
65 §
Den som ger in en ansökan om registrering av ett gemenskaps-varumärke till registreringsmyndigheten för vidare befordran enligt artikel 25.2 i rådets förordning om gemenskapsvarumärken skall betala en avgift med belopp som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som begär omvandling av ett gemenskapsvarumärke eller av en ansökan om ett gemenskapsvarumärke till en ansökan om registrering av ett varumärke samt den som begär ett intyg enligt artikel 89.3 i rådets förordning.
Bestämmelsen innebär att den som enligt artikel 25.2 i EG-förordningen lämnar in ansökan om ett gemenskapsvarumärke hos Patentverket för vidare befordran till Varumärkesbyrån skall betala en avgift för detta med belopp som regeringen bestämmer. Också den som begär att ett gemenskapsvarumärke eller en ansökan om detta enligt artiklarna 108 och 109 i EG-förordningen skall omvandlas till en svensk varumärkesansökan skall betala en avgift. Detsamma gäller för den som av Patentverket begär ett intyg som skall möjliggöra för honom att vara ombud inför Varumärkesbyrån. Bestämmelsen har närmare berörts i avsnitt 5.2.
66 §
Vid intrång i ett gemenskapsvarumärke tillämpas bestämmelserna i 37 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 37 a - 41 §§, i den mån inte något annat följer av rådets förordning om gemenskapsvarumärken. Härvid skall vad som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i gemenskapsvarumärke.
I paragrafen regleras till en början frågan om straffansvar vid intrång i ett gemenskapsvarumärke. Vilken omfattning som ensamrätten till ett gemenskapsvarumärke har framgår av artikel 9 i förordningen om gemenskapsvarumärken. Vidare anges uttryckligen att varumärkeslagens bestämmelser om vite vid förbud, skadestånd och säkerhetsåtgärder kan tillämpas också vid intrång i ett gemenskapsvarumärke, i den mån inte något annat följer av EG-förordningen. Paragrafen har avfattats i enlighet med Lagrådets förslag.
67 §
Stockholms tingsrätt är domstol i mål som avses i 66 § och i artikel 92 i rådets förordning om gemenskapsvarumärke n.
Av bestämmelsen framgår att Stockholm tingsrätt är exklusivt forum för mål om ansvar samt för mål som avses i artikel 92 i förordningen om gemenskapsvarumärken. Talan i Sverige i dessa mål får alltså väckas endast vid denna domstol.
Som en följd av att mål som anges i artikel 92 i EGförordningen prövas av Stockholms tingsrätt i första instans kommer sådana mål som överklagas att i andra instans prövas av Svea hovrätt (jfr artikel 101.2).
Förslaget till lag om ändring i firmalagen
(1974:156)
10 §
En firma får inte registreras,
1. om firman eller dess användning strider mot goda seder eller allmän ordning,
2. om det i firman utan tillstånd tagits in en sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning som enligt lag eller annan författning inte får obehörigen användas som firma, eller något som lätt kan förväxlas därmed,
3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som
någon annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn,
såvida inte namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,
5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker någon annans upphovsrätt till sådant verk,
6. om firman är förväxlingsbar med någon annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken,
7. om firman i annat fall är förväxlingsbar med ett näringseller varukännetecken, som vid tiden för ansökan användes av
någon annan, samt ansökan gjorts med vetskap om detta och
sökanden inte använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk, eller
8. om firman är förväxlingsbar med någon annans gemenskapsvarumärke som är skyddat enligt rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.
I fall som avses i första stycket 8 kan, även om kännetecknen inte avser verksamhet av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om an-
vändningen av en annan liknande firma skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
Trots första stycket 4 - 8 och andra stycket får registrering
ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder inte
finns enligt första stycket 1 - 3.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Första stycket
Utöver redaktionella ändringar har till detta stycke lagts en ny punkt med bestämmelser om beaktande av gemenskapsvarumärken vid prövningen av om en firma får registreras. Innebörden av punkten har behandlats i avsnitt 6.
Som en följd av att ett gemenskapsvarumärke kan utgöra registreringshinder kan det också vara grund för hävning av firman om det, trots registreringshindret, skulle ha registrerats (jfr 16 § firmalagen).
Andra stycket
Stycket, som är nytt, innehåller en bestämmelse som möjliggör att gemenskapsvarumärken utanför gränsen för s.k. branschlikhet i vissa situationer kan vara hinder för registrering av en senare firma. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6.
Tredje stycket
Detta stycke motsvarar gällande lags andra stycke.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1510)
om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
14 §
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen;
9) om märket är förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan.
Är märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot registrering, om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket 9 och andra stycket kan, även om märkena inte avser varor av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
I fall som avses i första stycket 4 - 9 samt andra och tredje
styckena får registrering ske, om den vars rätt är i fråga
medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringarna är av teknisk natur och har sin grund i det förhållande som har beskrivits i avsnitt 7.
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan registrering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas. Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Vad som sägs om varumärkesansökan i 34 a - 34 j §§ skall
tillämpas även beträffande en begäran enligt 54 § första stycket att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
Av hänvisningarna i paragrafen följer att varumärkeslagens regler om pantsättning av rätten till varumärken och varumärkesansökningar blir tillämpliga också på internationellt registrerade varumärken. Med sådana varumärken avses märken som – enligt det s.k. Madridprotokollet om internationell varumärkesregistrering (jfr SFS 1994:1510 och prop. 1994/95:59) – är föremål för internationell varumärkesregistrering för Sverige och som enligt 56 § varumärkeslagen förklarats skall gälla i Sverige. Vidare avses varumärken som är föremål för internationell varumärkesregistrering med avsedd verkan för Sverige men för vilka registreringsmyndigheten inte, enligt 56 § första stycket varumärkeslagen, har tagit ställning till om märkena skall få gälla i Sverige.
Av första stycket följer att pantsättningsreglerna är tillämpliga om pantsättningsavtalet avser rätten till ett varumärke som är föremål för internationell registrering och som enligt 56 § skall gälla i Sverige. Avtalet om pantsättning kan då registreras sedan registreringsmyndigheten enligt 56 § beslutat att den internationella varumärkesregistreringen skall gälla i Sverige.
Om pantsättningsavtalet avser rätten till ett varumärke som är föremål för internationell registrering men för vilken slutligt avgörande om dess giltighet i Sverige ännu inte meddelats av Patentverket kan avtalet enligt andra stycket registreras när registreringsmyndigheten har fått en sådan begäran som nämns i 54 §.
Promemorians huvudsakliga innehåll
I promemorian föreslås vissa ändringar i varumärkeslagen (1960:644) och firmalagen (1974:156).
Förslagen föranleds av en EG-förordning om s.k. gemenskapsvaru-märken.
För att komplettera EG-förordningen föreslås bl.a. att bara en domstol i Sverige – Stockholms tingsrätt – skall vara behörig att pröva mål om intrång i ett gemenskapsvarumärke och att intrång i ett sådant varumärke skall kunna föranleda straffansvar.
Det föreslås vidare att ett gemenskapsvarumärke skall vara hinder mot en senare svensk ansökan om registrering av ett förväxlingsbart varumärke eller av en förväxlingsbar firma.
För att närma den svenska varumärkesrätten till den gemenskapsrättsliga varumärkesordningen föreslås att det skall vara möjligt att pantsätta också ett varumärke som
registrerats enligt varumärkeslagen. Det sakrättsliga skyddet för pantsättningen skall åstadkommas genom att pantsättningsavtalet registreras hos Patent- och registreringsverket.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Promemorians lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 6, 14, 34, 43 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 34 a - 34 j
och 65 - 67 §§, av följande lydelse,
dels att det närmast före 65 § skall införas en ny rubrik av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster. Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken
av-ses varumärken enligt rådets för-ordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskaps-varumärken.
6 §
Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avser varor av samma eller liknande slag.
Förväxlingsbarhet kan även åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.
Vid tillämpning av 14 § skall
förväxlingsbarhet också kunna åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
14 §
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
eller
7) om märket är
förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk; 8) om märket är förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen.
8) om märket är
förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen;
9) om märket är
förväxlingsbart med någon annans gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en tidigare ansökan; eller
10) om märket är
förväxlingsbart med någon annans gemenskapsvarumärke och denne enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken kan göra anspråk på sådant företräde för gemenskapsvarumärket som följer med ett varumärke som avses i 6 eller 8 även om det senare varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses under 4, 5, 6, 7 och 8 får
registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
I fall som avses under 4, 5, 6,
7, 8, 9 och 10 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Om överlåtelse och licens
Om överlåtelse, licens och pantsättning
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varumärket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas att licensen har upphört att gälla, skall anteckningen tas bort ur registret.
Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta in rätt vidare.
Rätten till varumärke eller kännetecken enligt 2 § andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
Rätten till varumärke som inte
är registrerat eller till ett känne-tecken enligt 2 § andra stycket
får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke kan pantsättas enligt bestämmelserna i 34 b - 34 j §§.
Pantsättning kan också avse
en ansökan om registrering av ett varumärke.
34 b §
Panträtt i egendom som avses
i 34 a § uppkommer genom registrering av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen. Ansökan om registrering görs hos registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt
har övergått till någon annan, skall det på begäran antecknas i varumärkesregistret eller i registreringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse företräde för vilken ansökan om registrering först kom in till registreringsmyndigheten, om inte något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser, har de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de har ägt rum, om inte något annat har avtalats. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det inte utredas i vilken tidsföljd de har skett, har de lika rätt.
34 c §
Ansökan om registrering
enligt 34 b § görs av den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till vilken panträtt har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket eller varumärkesansökan.
Den som i
varumärkesregistret anges som innehavare av ett registrerat varumärke skall anses ha rätt till märket, om inte annat framgår i ärendet. Avser ansökan om registrering pantsättning av en varumärkesansökan, skall den som i registreringsmyndighetens diarium har antecknats som sökande anses ha rätt till varumärkesansökan, om inte något annat framgår i ärendet.
Är upplåtaren, när ansökan
om registrering görs, på grund av utmätning, konkurs, omyndighet, betalningssäkring, kvarstad eller någon annan anledning inte behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen, får ansökan inte bifallas.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har registrerats eller, om avtalet avser en varumärkesansökan när ansökan har antecknats i registreringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkes-
ansökan leder till att varumärket registreras, gäller därefter rätten till det registrerade varumärket som pantobjekt.
34 e §
Även om registrering av en
panträtt har skett, gäller panträtt i den pantsatta egendomen endast om pantavtalet har ingåtts av någon som var rätt ägare till egendomen och behörig att förfoga över den och om avtalet inte heller av någon annan anledning är ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varumärkesansökan på grund av bestämmelserna i denna lag inte vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras från varumärkesregistret, om panträtten genom lagakraftvunnen dom har förklarats ogiltig eller om panträtten har förfallit eller annars har upphört att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden
för ansökan om registrering enligt 34 b § mot den som senare förvärvar äganderätt eller annan rätt till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot
panthavaren, om avtalet har slutits före ansökan om registrering av pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i konkurs gäller också för panträtt i rätten till ett varumärke eller varumärkesansökan. När ansökan om registrering enligt 34 b § kommer in till registreringsmyndigheten medför det samma rättsverkningar som när en panthavare tar en lös sak i besittning.
Säljs ett pantsatt varumärke
eller en pantsatt varumärkesansökan vid utmätning eller i konkurs, består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
34 j §
Pantborgenären får sälja
panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen endast om han dessförinnan har underrättat gäldenären och andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
43 §
Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten
anställa
intrångstalan, skall han därom underrätta
kännetecknets innehavare, vid äventyr att hans talan ej
upptages till prövning.
Vill en licenstagare till ett varukännetecken väcka intrångstalan, skall han underrätta kännetecknets innehavare
om detta. Annars tas talan inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med anledning av intrång i ett varumärke
48 §
Det ankommer på regeringen eller i den omfattning
regeringen bestämmer på registreringsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs
i 20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet vid besvär enligt 47 § ävensom om varumärkesregistrets förande.
Regeringen eller i den omfatt-
ning regeringen bestämmer registreringsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärenden har att iaktta, om sådant kungörande som avses i 20, 21 och 46 §§ samt i övrigt om förfarandet i dessa
ärenden, om förfarandet vid besvär enligt 47 § samt om varumärkesregistrets förande. Vid ansökan om registrering av
varumärke, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke
enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlåtelse eller licens skall erläggas avgift till belopp som regeringen
föreskriver. För förnyelse skall stadgas högre avgift, om
ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.
Vid ansökan om registrering
av varumärken, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret om överlåtelse eller licens eller om registrering av pantsättning skall betalas avgift med belopp som regeringen bestämmer. För förnyelse skall betalas högre avgift, om ansökan ges in efter registreringsperiodens utgång.
Om gemenskapsvarumärken
65 §
Den som hos registreringsmyndig-heten lämnar in en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke skall betala en avgift med belopp som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som begär omvandling av ett gemenskapsvarumärke eller en ansökan därom till en ansökan om registrering av ett varumärke.
66 §
Vad som sägs i 37 § om
ansvar för varumärkesintrång skall tillämpas på intrång i ett gemenskapsvarumärke.
67 §
Stockholms tingsrätt är
domstol i mål som avses i 66 § och i artikel 92 i rådets förordning om gemenskapsvarumärke n._______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2. Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)
Härigenom föreskrivs att 6 och 10 §§firmalagen (1974:156)
skall ha följande lydelse.
6 §
Kännetecken anses förväxlingsbara endast om de avser verksamhet av samma eller liknande slag.
Förväxlingsbarhet kan åberopas även till förmån för ett kännetecken som är väl ansett här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda kännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende.
Vid tillämpning av 10 § skall
förväxlingsbarhet också kunna åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke enligt rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken vilket är väl ansett i gemenskapen, om användningen av en annan liknande firma skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
10 §
Firma registreras ej
En firma får inte registreras, 1. om firman eller dess använd-
ning strider mot goda seder eller allmän ordning,
2. om i firman utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning, som enligt lag eller annan författning icke obehörigen får användas som firma, eller något som lätt kan förväxlas därmed,
2. om i firman utan tillstånd
tagits in en sådan statlig eller internationell benämning eller
förkortning som enligt lag eller annan författning inte får obehörigen användas som firma eller något som lätt kan förväxlas därmed, 3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida
ej namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden
person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,
4. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som någon annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartade namn, såvida inte namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning, 5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk,
5. om firman innehåller något
som är ägnat att uppfattas som titel på någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk, 6. om firman är förväxlingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken, 7. om firman i annat fall är förväxlingsbar med närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökan gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk,
7. om firman i annat fall är
förväxlingsbar med ett närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av någon annan, samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk,
8. om firman är förväxlingsbar
med någon annans skyddade gemenskapsvarumärke.
Utan hinder av första stycket 4-7 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder ej föreligger enligt första stycket 1-3.
Utan hinder av första stycket
4-8 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det
och hinder inte finns enligt första stycket 1-3. ____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom föreskrivs att 57 § varumärkeslagen (1960:644) i paragrafens lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan registrering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas. Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
I fråga om en begäran att en
internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige skall 34 a - 34 j §§ tillämpas. Vad som där sägs om varumärkesansökan skall i stället avse begäran enligt 54 § första stycket.
Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttranden över promemorian Vissa ändringar i varumärkeslagen och firmalagen som en följd av EGförordningen om gemenskapsvarumärken (Ju95/2267) avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Patentbesvärsrätten, Domstolsverket, Konkurrensverket, Konsumentverket, Patentoch registreringsverket, Riksskatteverket, Stockholms universitet, Juridiska fakultetsnämnden, Finansbolagens Förening, Företagarnas riksorganisation, Stockholms Handelskammare, Svenska Bankföreningen, Svenska Föreningen för Industriellt Rättsskydd, Svenska Patentombudsföreningen, Sveriges Advokatsamfund och Sveriges Industriförbund.
Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa Förbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Industriens Patentingenjörers Förening och Sveriges Marknadsförbund som har beretts tillfälle att avge yttrande, har avstått från detta.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (1960:644)
dels att 1, 14, 34, 43, 47 och 48 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 32 § skall lyda "Om överlåtelse
och pantsättning",
dels att det i lagen skall införas 13 nya paragrafer, 34 a - 34 j
och 65 - 67 §§, samt närmast före 65 § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Genom registrering enligt denna lag förvärvas ensamrätt till ett varumärke såsom särskilt kännetecken för varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet.
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen kan särskilja varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från sådana som tillhandahålls i en annan.
Vad som sägs i denna lag om varor skall gälla även tjänster. Om kollektivmärken finns särskilda bestämmelser.
Med gemenskapsvarumärken
av-ses varumärken enligt rådets för-ordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsva-
rumärken.
14 §
Ett varumärke får inte registreras: 1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
eller
7) om märket är
förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8) om
märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan; eller
9) om märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och denne enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken kan göra anspråk på sådant företräde för gemenskapsvarumärket som följer med ett varumärke som avses i 6 även om det senare varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses under 8 och 9
kan förväxlingsbarhet åberopas till förmån även för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
I fall som avses under 4),
5), 6) och 7) får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
I fall som avses under 4, 5, 6,
7, 8 och 9 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
34 §
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda varumärket (licens) för en del eller alla de varor som varumärket är registrerat för samt för hela eller en del av landet. Licensen kan vara exklusiv eller icke-exklusiv.
Innehavaren av ett varumärke kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på licensens giltighetstid, den form under vilken varumärket får användas, arten av de varor för vilka licensen är utfärdad, det geografiska område inom vilket varumärket får användas eller kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna.
Licensen skall på begäran antecknas i varumärkesregistret. Sådan anteckning får dock inte göras, om licenstagarens användning av varumärket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Om det visas att licensen har upphört att gälla, skall anteckningen tas bort ur registret.
Om inte annat har avtalats, får licenstagaren inte överlåta sin rätt vidare.
Rätten till varumärke eller kännetecken enligt 2 § andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
Rätten till ett kännetecken
enligt 2 § första eller andra stycket får inte tas i mät. Om innehavarens egendom avträds till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.
34 a §
Rätten till ett registrerat varu-
märke kan pantsättas enligt bestämmelserna i 34 b - 34 j §§.
En ansökan om registrering
av ett varumärke kan också pantsättas.
34 b §
Panträtt i egendom som avses
i 34 a § uppkommer genom registrering av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen. Ansökan om registrering görs hos registreringsmyndigheten.
Om en registrerad panträtt
har övergått till någon annan, skall det på begäran antecknas i varumärkesregistret eller i registreringsmyndighetens diarium.
Har panträtt upplåtits till flera
var för sig, har den upplåtelse företräde för vilken ansökan om registrering först kom in till registreringsmyndigheten, om inte något annat har avtalats.
Görs samma dag ansökan om
registrering av flera upplåtelser, har de sinsemellan företräde efter den tidsföljd i vilken de har ägt rum, om inte något annat har avtalats. Är upplåtelserna samtidiga eller kan det inte utredas i vilken tidsföljd de har skett, har de lika rätt.
34 c §
Ansökan om registrering
enligt 34 b § görs av den som har rätten till varumärket eller varumärkesansökan eller av den till vilken panträtten har upplåtits. Sökanden skall styrka upplåtarens rätt till varumärket eller varumärkesansökan.
Den som i
varumärkesregistret anges som innehavare av ett registrerat varumärke skall anses ha rätt till märket, om inte annat framgår i ärendet. Avser ansökan om registrering pantsättning av en varumärkesansökan, skall den som i registreringsmyndighetens diarium har registrerats som sökande anses ha rätt till varumärkesansökan, om inte något annat framgår i ärendet.
Ansökan får inte bifallas om
upplåtaren, när ansökan om registrering görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendomen på grund av utmätning, konkurs, omyndighet, betalningssäkring, kvarstad eller någon annan anledning.
34 d §
Ett avtal om pantsättning kan
registreras när varumärket har registrerats eller, om avtalet avser en varumärkesansökan, när ansökan har registrerats i registreringsmyndighetens diarium.
Om en pantsatt varumärkes-
ansökan leder till att varumärket registreras, gäller därefter rätten till det registrerade varumärket som pantobjekt.
34 e §
Även om en panträtt har
registrerats, gäller panträtt i den pantsatta egendomen endast om pantavtalet har ingåtts av någon som var rätt ägare till egendomen och behörig att förfoga över den och om avtalet inte heller av någon annan anledning är ogiltigt.
34 f §
Panträtten är förfallen, om
rätten till varumärket eller varu-märkesansökan på grund av be-stämmelserna i denna lag inte vidare skall gälla.
34 g §
Registreringen av en panträtt
skall avföras, om panträtten genom en dom som har vunnit laga kraft har förklarats ogiltig eller om panträtten har förfallit eller annars har upphört att gälla.
34 h §
Pantsättning gäller från tiden
för ansökan om registrering enligt 34 b § mot den som senare förvärvar äganderätt eller annan rätt till egendomen.
Ett licensavtal gäller mot
panthavaren, om avtalet har slutits före ansökan om registrering av pantavtalet.
34 i §
Bestämmelser i annan lag om
handpanträtt vid utmätning eller i konkurs gäller också för panträtt i rätten till ett varumärke eller en varumärkesansökan. När ansökan om registrering enligt 34 b § kommer in till registreringsmyndigheten medför det samma rättsverkningar som när en panthavare tar en lös sak i besittning.
Säljs rätten till ett pantsatt
varumärke eller en pantsatt varumärkesansökan vid utmätning eller i konkurs, består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
34 j §
Pantborgenären får sälja
panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen endast om han dessförinnan har underrättat gäldenären och andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skäligt rådrum att bevaka sin rätt.
Vid en försäljning enligt denna
paragraf består sådana licensavtal som avses i 34 h § andra stycket.
43 §
Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten
anställa
intrångstalan, skall han därom underrätta
kännetecknets innehavare, vid äventyr att hans talan ej
upptages till prövning.
Vill en licenstagare väcka talan om intrång i rätten till
varukännetecknet, skall han underrätta kännetecknets inne-
havare om detta. Annars tas talan inte upp till prövning.
Detsamma gäller, om en pant-
havare vill väcka talan med anledning av intrång i det pantsatta varumärket.
47 §
Ett slutligt beslut av registreringsmyndigheten om en
ansökan om registrering av ett varumärke får överklagas av
sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut om en invändning mot registrering får överklagas av varumärkeshavaren och invändaren, om det har gått den som vill klaga emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det finns särskilda skäl.
Ett slutligt beslut av
registreringsmyndigheten får överklagas av sökanden, om det har gått honom emot. Ett slutligt beslut om en invändning mot registrering får dessutom överklagas av varumärkeshavaren och invändaren, om det har gått den som vill klaga emot. Om invändaren återkallar sin talan får denna ändå prövas, om det finns särskilda skäl. Överklagande enligt första stycket görs hos Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.
Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Vid ett överklagande till Regeringsrätten tillämpas bestämmelserna i 35 - 37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291). Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning i Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.
48 §
Det ankommer på regeringen eller i den omfattning
regeringen bestämmer på registreringsmyndigheten att meddela närmare föreskrifter om vad sökanden i
registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs
i 20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet vid besvär enligt 47 § ävensom om varumärkesregistrets förande.
Regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad sökande i registrerings-ärenden skall iaktta, om kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§, om förfarandet i
övrigt i dessa ärenden, om förfarandet vid överklagande enligt
47 § samt om varumärkesregistrets förande. Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret
av överlåtelse eller licens skall erläggas avgift till belopp som
regeringen föreskriver. För förnyelse skall stadgas högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.
Vid ansökan om registrering
av varumärken, om förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 §, om registrering av pantsättning eller om anteckning i registret om överlåtelse eller licens skall betalas avgift med de belopp som regeringen bestämmer. För förnyelse skall bestämmas högre avgift, om ansökan ges in efter registreringsperiodens utgång.
Om gemenskapsvarumärken
65 §
Den som hos registreringsmyndig-heten lämnar in en ansökan om registrering av ett gemenskapsvarumärke skall betala en avgift med det belopp som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som begär omvandling av ett gemenskapsvarumärke eller av en ansökan om ett gemenskapsvarumärke till en ansökan om registrering av ett varumärke samt den som begär ett intyg enligt artikel 89.3 i rådets förordning om gemenskapsvarumärken.
66 §
Vad som sägs i 37 § om
ansvar för varumärkesintrång skall tillämpas på intrång i ett gemenskapsvarumärke.
67 §
Stockholms tingsrätt är
domstol i mål som avses i 66 § och i artikel 92 i rådets förordning om gemenskapsvarumärke n._______________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
2 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)
Härigenom föreskrivs att 10 § firmalagen (1974:156) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
Firma registreras ej
En firma får inte registreras, 1. om firman eller dess använd-
ning strider mot goda seder eller allmän ordning,
2. om i firman utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning, som enligt lag eller annan författning icke obehörigen får användas som firma, eller något som lätt kan förväxlas därmed,
2. om det i firman utan tillstånd tagits in en sådan statlig eller internationell benämning eller förkortning som enligt lag eller annan författning inte får obehörigen användas som firma eller något som lätt kan förväxlas därmed,3. om firman i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn, såvida
ej namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden
person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,
4. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som
någon annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartade namn,
såvida inte namnet uppenbarligen avser någon sedan länge avliden person, eller är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning,5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk,
5. om firman innehåller något som är ägnat att uppfattas som titel på någon annans skyddade litterära eller konstnärliga verk och titeln är egenartad, eller om firman innehåller något som kränker någon annans upphovsrätt till sådant verk,6. om firman är förväxlingsbar med annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken,
6. om firman är förväxlingsbar
med någon annan näringsidkares släktnamn eller skyddade närings- eller varukännetecken, 7. om firman i annat fall är förväxlingsbar med närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökningen användes av annan, samt ansökan gjorts med vetskap härom och sökanden ej använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk,
7. om firman i annat fall är
förväxlingsbar med ett närings- eller varukännetecken, som vid tiden för ansökan användes av någon annan, samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sin firma innan det andra kännetecknet togs i bruk, eller
8. om firman är förväxlingsbar
med någon annans gemenskapsvarumärke som är skyddat enligt rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken.
I fall som avses under 8 kan
förväxlingsbarhet åberopas till förmån även för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av en annan liknande firma skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller anseende.
Utan hinder av första stycket 4-7 får registrering ske, om den
vars rätt är i fråga medger det och hinder ej föreligger enligt första stycket 1-3.
Trots första stycket 4-8 får
registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder inte finns enligt första stycket 1-3. ____________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Härigenom föreskrivs att 14 och 57 §§varumärkeslagen (1960:644) i paragrafernas lydelse enligt lagen (1994:1510) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt förslag till lag ( 1995:000 ) om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
Föreslagen lydelse
14 §
Ett varumärke får inte registreras:
1) om i märket utan tillstånd tagits in sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning inte får obehörigen brukas som varumärke, eller också något som lätt kan förväxlas därmed;
2) om märket är ägnat att vilseleda allmänheten; 3) om märket på annat sätt strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnat att väcka förargelse;
4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas som annans firma eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avliden;
5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;
6) om märket är förväxlingsbart med ett namn eller en firma som någon annan använder i en näringsverksamhet, med någon annans varumärke som är registrerat efter tidigare ansökan eller med någon annans varukännetecken som är inarbetat då ansökan om registrering görs;
7) om märket är förväxlingsbart med ett varukännetecken som vid tiden för ansökan används av någon annan samt ansökan gjorts med vetskap om detta och sökanden inte använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk;
8) om märket är förväxlingsbart 8) om märket är förväxlingsbart med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen.
med ett varumärke som omfattas av en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige och i fråga om vilket den dag som avses i 55 § andra stycket ligger före tiden för ansökningen;
9) om märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och är registrerat efter en tidigare ansökan; eller
10) om märket är
förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som innehas av någon annan och denne enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken kan göra anspråk på sådant företräde för gemenskapsvarumärket som följer med ett varumärke som avses i 6 eller 8 även om det senare varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses under 9 och
10 kan förväxlingsbarhet även åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljningsförmåga eller an-seende
I fall som avses under 4, 5, 6,
7 och 8 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
I fall som avses under 4, 5, 6,
7, 8, 9 och 10 får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
57 §
Ett beslut om att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige har verkan från den dag som den internationella byrån har angett för den internationella registreringen. I fråga om en sådan registrering skall 1 § tredje stycket, 3 - 11, 25 - 27 och 32 - 45 §§ tillämpas. Vad som där sägs om registrering skall i stället avse beslut att en internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige.
I fråga om en begäran att en
internationell varumärkesregistrering skall gälla i Sverige skall 34 a - 34 j §§ tillämpas. Vad som där sägs om varumärkesansökan skall i stället avse begäran enligt 54 § första stycket.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1995-09-27
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f. d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt lagrådsremiss den 21 september 1995 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),
2. lag om ändring i firmalagen (1974:156) och
3. lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen (1960:644).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Tomas Norström.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen
I 14 § första stycket anges olika fall då ett varumärke inte får registreras. Den nuvarande uppräkningen skall enligt lagrådsremissen kompletteras med vissa fall då förväxling kan ske med ett gemenskapsvarumärke. De nya bestämmelserna har tagits upp dels i två nya punkter (8 och 9) i 14 § första stycket, dels i ett nytt andra stycke.
Enligt Lagrådets mening bör vissa ändringar göras såväl i första stycket 9 som i det nya andra stycket för att innebörden skall bli klarare. Det får härvid anses lämpligt att låta bestämmelsen i punkt 9 bilda ett nytt andra stycke medan bestämmelsen i andra stycket i remissförslaget får bilda ett tredje stycke. Som en konsekvens härav får bestämmelsen i tredje stycket i remissförslaget flyttas till ett nytt fjärde stycke.
Lagrådet förordar att de sålunda föreslagna andra - fjärde styckena ges följande lydelse:
"Är märket förväxlingsbart med ett gemenskapsvarumärke som är registrerat efter en senare ansökan, föreligger hinder mot
registrering, om innehavaren av gemenskapsvarumärket kan för detta märkes del göra anspråk på ett äldre varumärkes företräde enligt rådets förordning om gemenskapsvarumärken och det äldre varumärket är registrerat efter en tidigare ansökan. Detta gäller även om det äldre varumärket inte har vidmakthållits eller förnyats.
I fall som avses i första stycket 8 och andra stycket kan, även om märkena inte avser varor av samma eller liknande slag, förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett gemenskapsvarumärke som är väl ansett i gemenskapen, om användningen av ett annat liknande varumärke skulle dra otillbörlig fördel av eller skulle vara till förfång för det väl ansedda gemenskapsvarumärkets särskiljnings-förmåga eller anseende.
I fall som avses i första stycket 4 - 8 samt andra och tredje styckena får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och det inte i övrigt finns hinder enligt första stycket."
66 § i det remitterade förslaget innehåller en bestämmelse om straffansvar vid intrång i ett gemenskapsvarumärke. I bestämmelsen hänvisas till reglerna om ansvar för varumärkesintrång i 37 §.
När det i övrigt gäller sanktioner vid intrång i gemenskapsvarumärke blir enligt remissprotokollet bestämmelserna i artiklarna 98 och 99 i rådets förordning tillämpliga. I artikel 98.1 finns en särskild regel som ger domstolen för gemenskapsvarumärken möjlighet att förbjuda svaranden att fortsätta med handlingar som har inneburit intrång i eller skulle komma att innebära intrång i gemenskapsvarumärket. I övrigt hänvisas i artiklarna 98 och 99 till medlemsländernas nationella lagstiftning. För Sveriges del blir det närmast fråga om bestämmelserna i 37 a - 41 §§. Av särskilt intresse är reglerna om vite och skadestånd i 37 a och 38 §§.
Även om det skulle följa av artiklarna 98 och 99 i rådets förordning (jfr också artikel 14.1) att bestämmelserna i 37 a -41 §§ är tillämpliga, så att t.ex. ett förbud kan förenas med vite, kan det enligt Lagrådets mening övervägas att i klarhetens intresse föra in en uttrycklig hänvisning till det angivna paragraferna i 66 §. Efter en redaktionell justering av remissförslagets bestämmelse om straffansvar kan 66 § ges följande lydelse:
"Vid intrång i gemenskapsvarumärke tillämpas bestämmelserna i 37 § om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 37 a - 41 §§, i den mån inte något annat följer av rådets förordning om gemenskapsvarumärken. Härvid skall vad som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i gemenskapsvarumärke."
Förslaget till lag om ändring i firmalagen
Det föreslagna andra stycket i 10 § bör ändras så att det motsvarar vad Lagrådet har förordat i fråga om 14 § andra stycket varumärkeslagen (14 § tredje stycket i Lagrådets förslag). Vidare bör i nästföljande stycke i 10 § göras en hänvisning inte bara till första stycket 4 - 8 utan också till andra stycket.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1510) om ändring i varumärkeslagen
14 § bör ändras i överensstämmelse med vad Lagrådet tidigare har förordat.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 oktober 1995
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1995/96:26 Vissa ändringar i varumärkeslagen och firmalagen som en följd av rådets förordning om gemenskapsvarumärken.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EG-regler
Lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
65 §
389L0104 394R0040