Prop. 1996/97:128

Ny växtförädlarrättslag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 februari 1997

Lena Hjelm-Wallén

Laila Freivalds (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I denna proposition föreslår regeringen att Sverige skall ansluta sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten innebär. Propositionen innehåller därför också ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås att växtsorter av alla släkten och arter skall kunna skyddas. Dessutom föreslås en ändrad instansordning, så att beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till Patentbesvärsrätten. Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter

2. antar regeringens förslag till

- en ny växtförädlarrättslag - lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Lagtext

Förslag till växtförädlarrättslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt

1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

Växtförädlarrätt kan också förvärvas av

1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller

2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands eller av en sådan persons rättsinnehavare.

Första–tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.

Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.

2 § Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.

Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig organisation som riksdagen har godkänt.

3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna samling kan

1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss genotyp eller kombination av genotyper,

2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av dessa kännetecken, och

3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i oförändrat skick.

2 kap. Växtförädlarrättens omfattning

1 § Växtförädlarrätten omfattar

1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag,

2. samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den registrerade sorten,

3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten, om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och

4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning av den registrerade sorten.

En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den

1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper,

2. klart kan särskiljas från den ursprungliga sorten, och

3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper.

2 § Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av växtförädlarrätten genom att

1. producera eller reproducera förökningsmaterial,

2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,

3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,

4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,

5. exportera förökningsmaterial från Sverige,

6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller

7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges under 1–6.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket 1–7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta förökningsmaterial.

3 § Växtförädlarrätten omfattar inte

1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,

2. utnyttjande för experiment, och

3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.

4 § Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes samtycke.

Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av växtmaterial som kan användas för förökningsändamål, om exporten sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för slutlig förbrukning.

5 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/9 4

1

av den 27 juli 1994 om ge-

menskapens växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats enligt denna lag. Vad som i artikeln och tillämpningsföreskrifterna sägs om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt denna lag.

3 kap. Villkor för registrering

1 § En växtsort får registreras endast om den är

1. ny,

2. särskiljbar,

3. enhetlig med avseende på dess väsentliga kännetecken och

4. stabil.

2 § En växtsort skall anses som ny, om inte förökningsmaterial eller skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten

1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,

2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller träd eller vin, eller

3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.

3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.

En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt bjudits ut till försäljning, sålts eller på annat sätt tillhandahållits. Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig referenssamling, beskrivits i

1EGT nr L 227, 1.9.1994, s.1

en allmänt tillgänglig skrift eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.

Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.

4 § Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning.

5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.

6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall vid tillämpningen av 2–5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.

Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd gjordes.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa föreskrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.

7 § En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.

4 kap. Sortbenämning

1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En sortbenämning får inte godtas, om den

1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorter på det sättet,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom växtarten eller en näraliggande växtart införts i eller föreslagits för införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

2 § Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.

En registrerad benämning på en sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge registreringen av benämningen består.

5 kap. Ansökningsförfarandet

1 § Registrering enligt denna lag sker i det växtsortregister som förs av Statens växtsortnämnd.

När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.

2 § En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden.

Ansökan skall innehålla

1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,

2. uppgift om sortens härstamning,

3. förslag till benämning på sorten, och

4. uppgift om förädlarens namn.

Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till, inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte skall anses som ny.

I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.

Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.

3 § En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.

4 § Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden. Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet. Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom att handlingen med posten sänds till sökanden under dennes senaste kända adress.

5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.

7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans fortsatta prövning.

Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registreringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.

8 § Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig skall betala ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkandet slutligt har prövats.

9 § Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder

för registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.

Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer.

10 § Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven avgift för utförd provning.

11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut och provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4–8 §§ tillämpliga.

Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar och utförd provning.

12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och registreringen kungöras.

Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.

6 kap. Giltighetstid, årsavgifter och efterkontroll

1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den 1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I fråga om potatis, träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under 30 år räknat från samma tidpunkt.

2 § För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en föreskriven årsavgift. Denna skall betalas från och med året efter det då ansökan om registrering bifölls.

Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften avser. Senaste dag för att betala årsavgift för ett år som har börjat innan växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter infaller dock först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex månader före det kalenderår som avgiften avser.

Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom sex månader efter förfallodagen.

3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga handlingar och

upplysningar.

7 kap. Licens

1 § Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om innehavaren har medgett det.

Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har avtalats. Om licensen överlåts på ett sådant sätt, fortsätter ändå överlåtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.

2 § Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en licens som har antecknats i registret upphört att gälla, skall också detta antecknas.

Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser. I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare av växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

3 § Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en registrerad växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är motiverad med hänsyn till allmänt intresse och finns det inte någon godtagbar anledning till underlåtenheten, kan den som här i landet vill utnyttja en registrerad växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens innefattar även rätt att av innehavaren av växtförädlarrätten få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.

4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.

En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.

5 § En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden motiverar det, kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för den.

8 kap. Växtförädlarrättens upphörande m.m.

1 § Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket avgift inte betalats. Statens växtsortnämnd skall då också avregistrera växtsorten.

2 § Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos Växtsortnämnden avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden avregistrera växtsorten.

Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av registreringen pågår, får sorten inte avregistreras på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.

3 § Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en växtsort, om

1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,

2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §, såvida sorten har registrerats huvudsakligen på grundval av upplysningar som sökanden tillhandahållit,

3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller

4. växtsorten har registrerats för någon som inte var berättigad till det och talan inte har väckts om överföring av registreringen.

En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått registreringen har haft rätt till bara en viss andel i växtförädlarrätten.

4 § Har en växtsort registrerats för någon annan än den som är berättigad till det enligt 1 kap. 1 §, skall domstolen på talan av den berättigade överföra registreringen på honom eller henne. Talan skall väckas inom den tid som anges i 5 §.

5 § Talan enligt 3 § första stycket 4 som grundas på att en växtsort har registrerats för någon annan än den som är berättigad till det får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om innehavaren av växtförädlarrätten var i god tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne, får talan

inte väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan enligt 3 § föras av var och en som förorsakas någon nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän synpunkt, av den myndighet som regeringen bestämmer.

6 § Växtsortnämnden skall avregistrera en växtsort, om

1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och stabilitet, eller

2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll.

7 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första stycket ges tillfälle att föreslå en ny benämning.

En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det efter prövning av Växtsortnämnden avregistreras, om benämningen inte längre används.

8 § I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser som gäller då en växtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt efter det att sorten registrerats enligt denna lag.

9 kap. Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

2 § På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får

allmän domstol vid vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta intrånget.

3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats enligt första stycket fortfarande skall bestå.

4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med en sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det intresse som innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den utsträckning det är skäligt.

Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts, är rätten till ersättning förlorad.

7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller förstöras. Vad

som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har gjort intrång i växtförädlarrätten.

8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.

9 § Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas, om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§.

Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall väckas.

11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § döms till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om oaktsamheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan ersättningen jämkas.

10 kap. Rättegångsbestämmelser

1 § Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel för innehavaren av

växtförädlarrätten eller licenstagaren.

Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av registreringen.

Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.

2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta innehavaren av växtförädlarrätten om detta.

Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i rekommenderad försändelse har sänts under den adress som antecknats i växtsortregistret.

Om det inte visas när talan väcks att anmälan eller underrättelse har gjorts, skall käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får talan inte tas upp till prövning.

3 § Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt 1 §, skall talan väckas vid Stockholms tingsrätt.

4 § Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.

5 § Växtsortnämndens slutliga beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Ett beslut genom vilket ansökan om registrering bifalls får dock överklagas endast av den som i behörig ordning har framställt en invändning mot ansökan. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet avslagits.

6 § Ett beslut av Växtsortnämnden överklagas till Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid

tillämpas 35–37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 § En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.

3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering för får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering.

12 kap. EG-växtförädlarrätt

1 § Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt skall betala en

avgift med det belopp som regeringen bestämmer.

2 § Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.

__________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).

2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som föreskrivs nedan.

3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.

4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

5. 2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial som har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.

6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre bestämmelserna.

7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja växtsorten.

8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i stället för ett år.

9. I fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om

patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 17 §§ lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

2

Patentbesvärsrätten prövar som förvaltningsdomstol överklagande av beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837) eller med stöd därav utfärdade bestämmelser samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

2Senaste lydelse 1991:1564.

Patentbesvärsrätten prövar

som förvaltningsdomstol överklagande av beslut av Patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837) eller med stöd därav utfärdade bestämmelser samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklagande av beslut av Statens växtsortnämnd enligt vad som föreskrivs i växtförädlarrättslagen (1997:00).

4 §

3

Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. I mål om mönster, varumärke, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

Åtgärd som avser måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos denna.

3Senaste lydelse 1987:1331.

Patentbesvärsrätten är

domför med tre ledamöter. Fler än fyra får inte i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål som inte gäller

pantsättning av patent eller patentansökningar samt i mål om växtförädlarrätt skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är obehövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. I mål om mönster, varumärken, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

En åtgärd som avser ett

måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtas av en ledamot i domstolen eller av någon annan tjänsteman hos denna.

17 §

4

I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet överklagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35–37 §§ samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

4Senaste lydelse 1991:1564.

I fråga om överklagande av

ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670), lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen (1997:00).

Ett beslut av Patentbesvärs-

rätten, som inte är slutligt, får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv

mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller

biträde,

3. utdömt vite eller straff för

underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4. förordnat angående

ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än

som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt

överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Beslutet överklagas till Regeringsrätten. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35–37 §§ samma lag om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

_____________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Ärendet och dess beredning

För nya växtsorter finns det en särskild civilrättslig skyddsform, växtförädlarrätt. Skyddet, som liknar patent, regleras i växtförädlarrättslagen (1971:392) och växtförädlarrättskungörelsen (1971:393). Enligt växtförädlarrättslagen kan den som har framställt en ny växtsort genom registrering få växtförädlarrätt, vilket innebär en viss ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten. Skyddstiden är 20 år. Ansökningar om växtförädlarrätt prövas av Statens växtsortnämnd.

Lagstiftningen bygger på 1961 års internationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter (Convention Internationale pour la Protection des Obtentions Végétales) som ofta kallas UPOV-konventionen. De stater som har tillträtt konventionen bildar nämligen en union för skydd av växtförädlingsprodukter, vilken betecknas UPOV (l'Union Internationale pour la Protection des Obtentions Végétales). Unionen, som har sitt säte i Genève, administreras i nära anslutning till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (World Intellectual Property Organization, WIPO).

År 1978 antogs en reviderad text av 1961 års konvention (se prop. 1982/83:136). Sverige tillträdde 1978 års konventionstext. I samband därmed gjordes vissa ändringar i växtförädlarrättslagen för att den skulle stämma överens med de nya konventionsåtagandena.

Den 19 mars 1991 reviderades konventionen på nytt, bilaga 1 (den officiella engelska texten och en inofficiell svensk översättning). Sverige har undertecknat den reviderade konventionstexten, som ännu inte har trätt i kraft.

Inom Europeiska unionen (EU) finns en förordning på växtförädlarrättens område, rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt . Genom förordningen, som trädde i kraft den 1 september 1994, infördes en gemensam europeisk växtförädlarrätt som är gällande i alla unionens medlemsländer parallellt med de olika staternas nationella skydd för växtsorter. Gemenskapens växtförädlarrätt ersätter således inte de nationella systemen. Vissa kompletterande nationella regler i anslutning till förordningen har införts i växtförädlarrättslagen. Dessa regler trädde i kraft den 1 juli 1996 (prop. 1995/96:177, bet. 1995/96:LU23, SFS 1996:470).

År 1989 gjorde Svalöf AB och W. Weibull AB en framställning till Justitiedepartementet om jordbruksundantag, s.k. farmer's privilege, inom växtförädlarrätten. Skrivelsen remissbehandlades. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju 89/1943).

Under hösten 1995 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria, där frågan om ett svenskt tillträde till 1991 års konventionstext behandlades, och ett förslag till ny växtförädlarrättslag lades fram (Ny växtförädlarrättslag, Ds

1995:69). Promemorian remissbehandlades. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju 95/4495). Den av Svalöf AB och W. Weibull AB väckta frågan behandlades på nytt i promemorian i anslutning till de frågor om jordbruksundantag som aktualiseras av den reviderade konventionstexten.

I promemorian lades även fram förslag till nationella regler med anledning av att EG-förordningen om gemenskapens växtförädlarrätt blivit tillämplig. I en separat proposition föreslogs på grundval av denna del av promemorian vissa ändringar i den gällande växtförädlarrättslagen. Som nämnts trädde dessa regler i kraft den 1 juli 1996.

På grundval av promemorians förslag i övrigt lägger regeringen i denna proposition fram förslag till en ny växtförädlarrättslag och till vissa ändringar i lagen om Patentbesvärsrätten.

En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. De lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 3. Remissinstanserna är förtecknade i bilaga 4.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 19 december 1996 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.

Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets förslag. De synpunkter som Lagrådet framfört behandlas i författningskommentaren till respektive lagrum.

Lagrådets granskning har också lett till vissa redaktionella ändringar i lagtexten.

Nuvarande ordning

Växtförädlarrättskonventionen efter 1978 års

revidering

1961 års växtförädlarrättskonvention – eller UPOVkonventionen som den vanligen kallas i dagligt tal – är i sina grunddrag uppbyggd efter mönster av Pariskonventionen för industriellt rättsskydd och Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Ändamålet med konventionen är att tillerkänna förädlaren av en ny växtsort – eller förädlarens rättsinnehavare – en rätt som närmare anges i konventionen.

Konventionsstaterna bildar en union, som har sitt säte i Genève.

Konventionen bygger på principen om s.k. nationell behandling. Detta innebär att en unionsstat är skyldig att ge skyddsberättigade – fysiska eller juridiska personer – hemmahörande i andra unionsstater samma rättigheter som lagstiftningen ger de egna medborgarna. I ett par avseenden får dock staterna göra undantag från principen om nationell behandling. En stat som tillämpar konventionen på ett visst växtsläkte eller en viss växtart får begränsa rätten att få skydd till medborgare i de unionsstater som också tillämpar konventionen på detta växtsläkte eller denna växtart och till fysiska och juridiska personer som har hemvist eller säte i någon av dessa stater. Denna möjlighet att kräva reciprocitet framgår av artikel 3 (3). En annan inskränkning i principen om nationell behandling återfinns i artikel 5 (4). Enligt denna bestämmelse får en unionsstat tillerkänna förädlarna en mer omfattande ensamrätt än vad som följer av konventionsåtagandet och begränsa denna utökade ensamrätt till personer som är medborgare i unionsstater som ger samma rätt samt till fysiska och juridiska personer som har hemvist eller säte i en sådan stat.

Konventionen är enligt artikel 4 tillämplig på alla växtsläkten och växtarter. (Varje växtsort kan hänföras till någon art som i sin tur tillhör ett växtsläkte.) Detta innebär emellertid inte att de stater som tillträtt konventionen är skyldiga att i nationell lag göra det möjligt för växtförädlare att erhålla skydd för alla slags växtsorter. Däremot förbinder sig unionsstaterna att vidta alla erforderliga åtgärder för att efter hand tillämpa konventionens bestämmelser på ett så stort antal växtsläkten och växtarter som möjligt. Som minimikrav uppställs att varje unionsstat, när konventionen träder i kraft inom dess område, skall tillämpa bestämmelserna på åtminstone fem växtsläkten eller växtarter. Det obligatoriska tillämpningsområdet ökar sedan successivt. Räknat från ikraftträdandet skall varje konventionsstat tillämpa bestämmelserna:

a) inom en tid av tre år på sammanlagt minst 10 växtsläkten eller växtarter

b) inom en tid av sex år på sammanlagt minst 18 växtsläkten eller växtarter

c) inom en tid av åtta år på sammanlagt minst 24 växtsläkten eller växtarter.

Den diplomatkonferens som antog konventionen antog även en rekommendation om att varje unionsstat skall sträva efter att ge möjlighet till skydd för alla de växtsläkten och växtarter som är av väsentlig ekonomisk betydelse i den egna staten.

Enligt artikel 2 (2) får en stat begränsa tillämpningen av konventionen inom ett växtsläkte eller en växtart till att avse växtsorter som har ett visst slag av förökning eller en viss slutlig användning.

Villkoren för skydd anges i artikel 6. För att en växtsort skall kunna få skydd krävs att sorten kan skiljas från redan kända sorter, att den som kommersiell produkt betraktad utgör en nyhet, att den är likformig (homogen) och stabil samt att den skall erhålla en benämning. Utgångsmaterialet för det slutliga urvalet kan ha erhållits på naturlig eller artificiell väg. Att en sort härrör från en ren upptäckt hindrar således inte att växtsorten ges skydd enligt konventionen. Det finns inte något särskilt krav på omfattningen av det förädlingsarbete – såsom urval och undersökning av sortens egenskaper – som i praktiken alltid måste göras innan skydd kan sökas.

Särskillnadskravet anger att den nya sorten, vare sig ursprunget är artificiellt eller naturligt, skall genom ett eller flera viktiga kännetecken kunna tydligt skiljas från andra sorter som är allmänt kända vid den tidpunkt då skydd söks. Särskiljande kännetecken kan vara av morfologisk eller fysiologisk art (se avsnitt 4.2). Såsom exempel på situationer då allmän kännedom föreligger nämns att sorten redan odlas eller utnyttjas yrkesmässigt, att den har tagits in i en officiell sortlista eller anmälts till en sådan, att den förekommer i en referenssamling eller att den har noggrant beskrivits i någon publikation.

Nyhetskravet innebär att sorten inte får ha utbjudits eller yrkesmässigt försålts med förädlarens samtycke i den stat där skydd söks. Dock tillåter konventionen efter 1978 års ändringar att en stat i sin nationella lagstiftning föreskriver att utbud och försäljning får ske under högst ett år före ansökan utan att nyhetskravet skall anses brista (s. k. nyhetsfrist eller period of grace). I andra stater än den där skydd söks får sorten ha saluhållits eller yrkesmässigt försålts i högst sex år såvitt gäller vin, skogsträd, fruktträd och prydnadsträd; i samtliga fall inbegripet växternas grundstammar. För andra växter får sådant kommersiellt användande utomlands ha pågått under högst fyra år. Anledningen till denna åtskillnad är att vin och träd växer långsamt och att det därför tar förhållandevis lång tid innan förädlaren kan bedöma om den nya sorten är så värdefull att det finns skäl att söka skydd i flera stater.

Likformighetskravet anger att sorten skall vara tillräckligt homogen med beaktande av de särdrag som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar. Begreppet homogen (eng.

homogenous) används i konventionstexten. I den svenska lagen (jfr avsnitt 4.2) används uttrycket "likformig". Numera talar man oftare om ett enhetlighetskrav (eng. uniformity). Uttrycken får anses vara synonyma.

Stabilitetskravet innebär att sorten skall vara beständig med avseende på sina väsentliga kännetecken. Sålunda skall den överensstämma med beskrivningen också efter upprepade förökningar. För det fall förädlaren har angivit en särskild förökningscykel är det tillräckligt att sorten överensstämmer med beskrivningen efter avslutandet av varje sådan cykel.

Sorten skall erhålla en benämning i enlighet med bestämmelserna i artikel 13. Dessa bestämmelser är tämligen detaljerade. I samband med ansökan om skydd skall anges en benämning som är avsedd att vara växtsortens generiska beteckning och som skall göra det möjligt att identifiera den. Benämningen får inte vara vilseledande eller ägnad att orsaka förväxling i fråga om sortens egenskaper. Inte heller får benämningen bestå av enbart siffror, såvida inte detta är allmänt tillämpad praxis för att beteckna sorter av det aktuella växtslaget. Sådan praxis finns bl.a. för majs. Då skydd meddelas registreras benämningen. Det åligger unionsstaterna att se till att den fria användningen av benämningen i samband med sorten inte hindras av andra rättigheter ens efter det att skyddet för sorten har upphört.

Ensamrättens innebörd och omfattning framgår av artikel 5. Där föreskrivs att den som tillerkänts rättigheten till en växtsort måste ge sitt tillstånd till framställning i och för yrkesmässig avsättning av förökningsmaterial som sådant av sorten. Likaså fordras förädlarens tillstånd för utbud och yrkesmässig försäljning av sådant förökningsmaterial. Vegetativt förökningsmaterial omfattar även hela plantor. För prydnadsväxter gäller en viss utvidgning. Här omfattar nämligen förädlarens rätt även plantor eller delar av plantor – vilka normalt utnyttjas yrkesmässigt för andra ändamål än förökning – i fall då de yrkesmässigt utnyttjas som förökningsmaterial för framställning av prydnadsväxter eller snittblommor.

Att använda en sort för vidareförädling omfattas inte av ensamrätten. Således får en skyddad växtsort fritt brukas som utgångsmaterial för framställning av nya sorter. Från denna regel görs undantag för fall där upprepad användning av den skyddade sorten är nödvändig för yrkesmässig framställning av en annan sort; då fordras tillstånd av innehavaren av växtförädlarrätten.

En unionsstat får för vissa växtsläkten eller växtarter tillerkänna förädlaren en mer omfattande rätt än vad konventionen föreskriver. I samband med 1978 års revidering av konventionen uttalade diplomatkonferensen att den begränsning av skyddet som föreskrivs i artikel 5 (1) kan skapa särskilda problem beträffande vissa växtsläkten eller växtarter.

Därför rekommenderade konferensen unionsstaterna att i sådana fall vidta åtgärder för att ge förädlaren en mer omfattande ensamrätt än vad som följer direkt av konventionsåtagandet, i den mån detta är önskvärt för att skydda förädlarnas berättigade intressen.

Det fria utövandet av ensamrätten får begränsas endast av hänsyn till allmänt intresse. Om en unionsstat företar en sådan begränsning i syfte att säkerställa spridning av sorten, skall den vidta alla erforderliga åtgärder för att förädlaren skall få skälig ersättning.

Skyddstiden regleras i artikel 8. Den rätt som tillerkänns förädlaren av en viss sort – eller förädlarens rättsinnehavare – skall beviljas för en begränsad tid. Denna skyddstid får inte understiga 15 år. För vin, skogsträd, fruktträd och prydnadsträd – i samtliga fall inklusive grundstammar – skall skyddstiden dock vara minst 18 år.

Skydd skall enligt artikel 7 beviljas efter en administrativ prövning av om förutsättningarna är uppfyllda. Staterna får vidta åtgärder för att förebygga missbruk från tredje mans sida under ansökningstiden, dvs ge någon form av interimistiskt skydd. Enligt artikel 2 kan ensamrätten beviljas antingen i en särskild skyddsform eller som patent.

Förädlaren eller dennes rättsinnehavare får välja i vilken konventionsstat han eller hon först vill söka skydd (artikel 11). Prioritetsrätten regleras i artikel 12 och innebär att om en förädlare som har sökt skydd i en unionsstat inom 12 månader gör motsvarande ansökan i en annan unionsstat, den senare ansökan skall anses ingiven när den första gavs in. Under denna frist kan växtförädlaren utnyttja växtsorten kommersiellt och vidta andra åtgärder som annars skulle utesluta skydd utan att det medför någon rättsförlust för honom eller henne.

I artikel 10 regleras i vilka fall ensamrätten skall förklaras ogiltig eller förfallen. Att särskillnads- eller nyhetskravet inte var uppfyllt då skydd beviljades utgör en ogiltighetsgrund. Om förädlaren inte kan tillhandahålla vederbörande myndighet förökningsmaterial som möjliggör framställning av exemplar av sorten med egenskaper som motsvarar den ingivna beskrivningen, skall detta medföra att hans eller hennes rätt förfaller. Vidare får förädlarens rätt förklaras förfallen, om han eller hon underlåter att ge in förökningsmaterial, handlingar eller upplysningar som behövs för kontroll av sorten, eller om han eller hon inte betalar föreskriven avgift. Uppräkningen av förutsättningarna för att förklara förädlarens rätt ogiltig eller förfallen är uttömmande; på andra grunder får han eller hon inte förlora sin rätt.

Konventionen innehåller även bestämmelser av administrativ karaktär. Av dessa framgår bl.a. att unionen har två permanenta organ: rådet och generalsekretariatet. Rådet, som består av en representant för varje unionsstat, håller ordinarie sammanträde en gång om året.

Den svenska lagstiftningen

Växtförädlarrättslagen utarbetades med växtförädlarrättskonventionen som grund (se SOU 1969:15, prop. 1971:40, bet. 1971:LU12, rskr. 1971:151, SFS 1971:392) och reviderades efter 1978 års ändringar av konventionstexten (Ds Ju 1981:19, prop. 1981/82:136, bet. 1981/82:LU4, rskr. 1981/82:13, SFS 1982:991).

Växtförädlarrättslagen reglerar endast det immaterialrättsliga skyddet för växtförädlingsprodukter. Det finns även en offentligrättslig reglering, som bygger på obligatorisk kvalitetskontroll och certifiering av det utsäde av lantbruksoch köksväxter som skall föras ut i handeln. Denna verksamhet regleras i utsädeslagen (1976:298). Rättsområdena har viss beröring med varandra. Statens växtsortnämnd har till uppgift att pröva ansökningar om intagning av växtsorter i den officiella sortlistan, vilket utgör en förutsättning för certifieringen i den mån en växtsort inte finns intagen i Europeiska gemenskapens gemensamma sortlista. Om en växtsort finns intagen i sistnämnda sortlista, kan den fritt importeras eller certifieras i Sverige. Den del av Växtsortnämndens verksamhet som rör den officiella sortlistan skall inte sammanblandas med handläggningen av ärenden enligt växtförädlarrättslagen, som alltså rör det civilrättsliga skyddet för växtsorter.

I 1 § växtförädlarrättslagen anges lagens tillämpningsområde med avseende på objektet; växtförädlarens ensamrätt till yrkesmässigt utnyttjande kopplas till en viss växtsort. Växtförädlingsskyddsutredningen jämställer i sitt betänkande (SOU 1969:15 s. 86) detta begrepp med termen cultivar som används i den internationella nomenklaturen. Cultivar utgör en samling av odlade individer, vilken karakteriseras av någon egenskap som är av betydelse med tanke på användningen för jordbruks-, skogsbruks- eller trädgårdsändamål. Samlingen bibehåller sina kännetecknande egenskaper då den förökas. En cultivar – sort – skall alltså kunna identifieras. Härav följer att en växtsort måste uppfylla vissa krav i fråga om särskiljbarhet. Detta anges dock inte som någon legaldefinition. Lagtexten är i stället så utformad – i enlighet med konventionens systematik – att särskillnadskravet ställs upp som en särskild skyddsförutsättning (3 §).

För att en växtsort skall kunna skyddas måste den tillhöra de växtsläkten eller växtarter som är upptagna i en bilaga till lagen. Bilagan upptar över 100 släkten och arter och uppfyller således mer än väl konventionens minimikrav.

Växtförädlarrättens subjekt behandlas i 2 §. Endast den som framställt en sort, förädlaren, eller den till vilken förädlarens rätt övergått kan få växtförädlarrätt. Förädlaren är den fysiska person som har framställt växtsorten. En juridisk person kan

registreras som rättighetsinnehavare, om den har förvärvat förädlarens rätt. Om flera personer gemensamt framställt en växtsort, måste de gemensamt söka registrering, såvida inte någon av dem överlåtit sin rätt.

Frågan om arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de framställt i tjänsten eller under utförande av uppdraget regleras inte i lagen. Enligt motiven (prop. 1971:40 s. 73 och 90) bör problemet lösas med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser.

Växtförädlarrätten, som definieras som en ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja en sort enligt lagen, beviljas genom registrering.

Den som har framställt en växtsort i Sverige och dennes rättsinnehavare kan erhålla växtförädlarrätt oavsett medborgarskap och hemvistland. Beträffande en sort som framställts utomlands får sådan rätt förvärvas av den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller en sådan förädlares rättsinnehavare (2 § första och andra styckena).

I enlighet med växtförädlarrättskonventionen anges i 2 § tredje stycket ytterligare två fall då växtförädlarrätt får förvärvas. Dels kan den som framställt en växtsort i en främmande stat som är ansluten till 1961 års konvention beviljas växtförädlarrätt. Dels kan sådan rätt förvärvas beträffande växtsort som framställts utomlands av en förädlare som är medborgare eller har sitt hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare med stöd av dessa bestämmelser får förvärva växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans eller hennes rättsinnehavare, oavsett deras medborgarskap och hemvist. Det har ingen betydelse om den konventionsstat där växtsorten framställts, eller där förädlaren är medborgare eller har hemvist, är ansluten till konventionen enligt dess ursprungliga lydelse eller till 1978 års konventionstext. Sverige har således inte utnyttjat den möjlighet som ges i växtförädlarrättskonventionen artikel 3 (3) att göra undantag från principen om nationell behandling genom att kräva reciprocitet med avseende på konventionens tillämplighet på ett visst växtsläkte eller en viss växtart (se avsnitt 4.1).

De allmänna förutsättningarna för att skydd skall kunna meddelas för en växtsort regleras i 3 §. I första stycket anges särskillnads-, enhetlighets- och stabilitetskraven i nära anslutning till växtförädlarrättskonventionens skrivning.

Särskillnadskravet – dvs. förhållandet mellan den sort för vilken växtförädlarrätt söks och andra sorter – uttrycks så att växtsorten får registreras endast om den genom minst ett viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från annan sort som blivit känd före dagen för registreringsansökan (1 p.). I andra stycket utvecklas i vilka fall en sort skall anses känd genom en uppräkning av exempel.

De kännetecken som utmärker en sort kan vara av morfologisk eller fysiologisk karaktär. Morfologi är läran om

bl.a. växters yttre och inre byggnad. Särdrag av morfologisk art kan normalt fastställas visuellt. Fysiologiska kännetecken utgörs av andra egenskaper t.ex. tidighet, stråhöjd, stråstyrka, vinterhärdighet, resistens mot sjukdomar och skadedjur, avkastningsförmåga, bakningsduglighet, näringsvärde, smak etc. Dessa kännetecken påvisas vanligen på annat sätt än genom visuellt iakttagande. Växtsortnämnden föranstaltar om den provning som behövs för att påvisa kännetecknen.

I lagtexten anges att växtsorten skall tydligt skilja sig från kända sorter genom minst ett viktigt kännetecken. Några närmare anvisningar om när ett kännetecken skall anses tillräckligt viktigt och tydligt ges inte i motiven. Dock framhålls att växtsortens odlingsvärde inte skall tillmätas någon betydelse i detta sammanhang (prop. 1971:40 s. 74 och 92). En kontroll av odlingsvärdet sker emellertid inom ramen för certifieringen av utsäde med stöd av utsädeslagen (1976:298). De särskiljande kännetecknens betydelse får prövas mot bakgrund av vilken växtart det gäller och omständigheterna i det särskilda fallet. Departementschefen framhåller i propositionen att kravet på tydlig avvikelse skall tillämpas strängt (a. prop. s. 93).

Uppräkningen i 3 § andra stycket av fall i vilka en växtsort skall anses som känd börjar med det exemplet att material av sorten yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahållits. Med material avses växtmaterial av sorten över huvud taget, alltså inte bara förökningsmaterial. Som tillhandahållande räknas bl.a. överlåtelse utan vederlag och utlåning, men däremot inte lagerhållning.

Som ett andra exempel nämns det förhållandet att en växtsort tagits in i eller anmälts till en officiell sortlista.

Ytterligare ett exempel på när en sort skall anses som känd är att den förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift. En växtsort skall vidare anses som känd, om den eljest kommit till allmänhetens kännedom.

I 3 § första stycket 2 tas enhetlighetskravet upp. Där anges att en växtsort får registreras endast om den är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn tagen till de särdrag som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar. Detta skyddskriterium rör med andra ord hur stora variationer mellan enskilda individer inom en växtsort som kan accepteras. Växtförädlingsskyddsutredningen anförde i sitt betänkande (SOU 1969:15 s. 92):

"Homogenitetsproblemet har olika aktualitet för skilda växtarter. Beträffande en del växtarter är vissa egenskaper hos en sort så klart iakttagbara och från planta till planta så ensartat utbildade, att varje enstaka individ av sorten kan särskiljas från andra sorter. Så är ofta fallet i fråga om vissa vegetativt förökade arter såsom potatis (blomfärg, bladens

flikighet, knölens skal- och köttfärg) och rosor (blomfärg). Någon gång kan detta också förekomma i fråga om självbefruktande växtslag såsom t. ex. vete (axets form och färg, hårighet på noderna), havre (vipptyp och hårighet på plantans olika delar) och korn (axtyp, basalstjälkens utformning och nervernas tandighet). I fråga om andra växtarter kan föreligga bestämda, för en sort typiska egenskaper, men dessa kan dock från planta till planta förete en sådan grad av variation, att den enskilda individen av sorten inte alltid kan skiljas från en annan sort. Under sådana förhållanden kan man endast genom noggranna observationer och under ständig och omedelbar jämförelse vid kontrollodling särskilja en sort från andra sorter. En sådan variationsbredd uppvisar framförallt de korsbefruktande växtarterna, men även ofta de självbefruktande.

Svårigheten att uppnå full homogenitet gör att mindre avvikelser måste tillåtas. Kravet på homogenitet får, såsom framgår av lagtexten, avpassas efter växtartens förökningssätt och sortens särskilda förhållanden. "

Växtförädlingsskyddsutredningen nämnde vidare vissa allmänna principer som registreringsmyndigheten borde beakta vid utformandet av närmare riktlinjer för enhetlighetskravet. Därvid uttrycktes att en relativt liberal bedömning i vissa fall kan vara påkallad. I propositionen underströk departementschefen dock att det inte kunde komma ifråga att här i landet tillämpa kravet mer liberalt än i andra unionsstater (prop. 1971:40 s. 97).

Stabilitetskravet anges i 3 § första stycket 3, vari föreskrivs att en växtsort får registreras endast om den efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kännetecken. En sort måste alltså behålla sina särskiljande kännetecken. Såsom anges i växtförädlarrättskonventionen skall en sort efter varje förökning – eller, i förekommande fall, efter avslutandet av varje förökningscykel – uppvisa samma kännetecken som när rättsskydd beviljades. Stabiliteten skall således vara sådan att sorten kan identifieras under hela skyddstiden.

Tredje stycket i 3 § behandlar nyhetskravet. Det bör i detta sammanhang nämnas att den proposition som låg till grund för växtförädlarrättslagen inte behandlade nyhetskravet som en självständig skyddsförutsättning, utan diskuterade det som en aspekt av särskillnadskravet. Resonemanget fördes efter den linjen att om en viss växtsort utnyttjats kommersiellt innan skydd söks, sorten inte kan anses uppfylla särskillnadskravet, eftersom den är identisk med en redan känd sort. Att en växtsort som sådan redan är känd eller att den alltför obetydligt skiljer sig från redan kända växtsorter betraktades som samma registreringshinder (prop. 1971:40 s. 74 och 91

ff.). I den proposition som föregick 1982 års lagändringar används emellertid begreppet nyhetskrav, utan att systematiken i själva lagtexten ändras.

Detta torde höra samman med avsaknaden av en definition av begreppet växtsort. Utan en klargörande precisering av det begreppet är det svårt att avgöra om en "ny" samling växtexemplar, vars utseende och egenskaper nära överensstämmer med en känd växtsorts, är att hänföra till den kända växtsorten (brist i nyhetskravet), eller om den är att betrakta som en ny växtsort vars kännetecken inte är tillräckligt tydliga för att registrering skall kunna ske (brist i särskillnadskravet). Med hänsyn till utformningen av växtförädlarrättskonventionen – och i synnerhet 1991 års konventionstext som behandlas nedan – torde dock diskussionen och förståelsen underlättas, om nyhet och särskiljbarhet betraktas som två separata skyddsförutsättningar.

Beträffande nyhetskravet föreskrivs i 3 § tredje stycket att registrering av en sort inte får ske, om växtmaterial av sorten har förts i handeln på visst sätt före registreringsansökan. Till en början föreligger hinder mot registrering, om växtmaterial av sorten med samtycke av förädlaren eller dennes rättsinnehavare yrkesmässigt har förts i handeln i Sverige före dagen för ansökan om registrering. Vidare får registrering inte ske om växtmaterial på sådant sätt har förts i handeln utomlands tidigare än sex år före dagen för ansökningen, när det gäller vin, fruktträd, skogsträd, prydnadsträd eller deras grundstammar. För övriga växtarter är tidsfristen fyra år.

Den möjlighet som konventionen efter 1978 års revision erbjuder, att i nationell lagstiftning mjuka upp nyhetskravet med en ettårig nyhetsfrist vad gäller inhemskt saluförande, har således inte utnyttjats i växtförädlarrättslagen.

Ensamrättens innebörd och omfattning regleras i 4 §. Till grund för bestämmelserna ligger artikel 5 i växtförädlarrättskonventionen.

I första stycket punkt 1 föreskrivs att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) får framställa eller till Sverige föra in växtmaterial av sorten i syfte att materialet skall bjudas ut till försäljning för förökningsändamål eller på annat sätt tillhandahållas för sådant ändamål. Enligt punkt 2 fordras på samma sätt sortinnehavarens tillstånd för att bjuda ut till försäljning eller på annat sätt tillhandahålla växtmaterial för förökningsändamål. I punkt 3 regleras de fall där upprepad användning av växtmaterial av den skyddade sorten är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort. För sådan användning krävs sortinnehavarens samtycke, om syftet är att det framställda materialet skall bjudas ut till försäljning – eller på annat sätt tillhandahållas – för förökningsändamål. Det är i samtliga fall (punkt 1–3) endast yrkesmässigt utnyttjande av

sorten som träffas av kravet på sortinnehavarens samtycke.

Att begreppet material för förökningsändamål används i stället för växtförädlarrättskonventionens term, förökningsmaterial, har sin förklaring i att man exempelvis på produktionsstadiet ännu inte vet om visst material kommer att kunna användas som förökningsmaterial eller inte. Avsikten hos den som odlar eller säljer är därför avgörande (prop. 1971:40 s. 99).

Till förökningsmaterial räknas inte bara frö och annat utsäde, utan även vegetativt material som kan användas för förökning. Ympkvistar av buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, potatisknölar liksom hela plantor, buskar och träd betraktas alltså som förökningsmaterial.

Att endast använda förökningsmaterial av en skyddad sort faller i princip utanför ensamrätten. En odlare har således rätt att själv producera utsäde av en skyddad växtsort och använda detta i sin egen verksamhet. Med hänsyn till rekvisitet om yrkesmässighet anses en lantbrukare också kunna sälja utsäde till exempelvis en granne i enstaka fall utan att detta innebär något intrång i ensamrätten.

Det fall som regleras under punkt 3 – upprepad användning av en växtsort för framställning av en annan sort – utgör dock ett undantag från regeln att själva användandet är fritt. Denna undantagsregel tar sikte på framställningen av vissa hybridsorter, där korsningsarbetet måste upprepas i varje generation för att den avsedda sorten skall erhållas. Om någon av "föräldrarna" till en sådan hybrid tillhör en skyddad sort, fordras sortinnehavarens samtycke för framställning av förökningsmaterial av hybridsorten.

Såsom växtförädlarrättskonventionen föreskriver gäller enligt 4 § andra stycket en utvidgad ensamrätt för prydnadsväxter. Beträffande sådana växter är det även förbjudet att utan sortinnehavarens samtycke använda plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål. Skälet till denna utökning av ensamrätten är att den annars skulle bli fiktiv, eftersom en del prydnadsväxter förökas vegetativt och är mycket lätta att reproducera. Men även på detta område omfattar växtförädlarrätten endast användning för förökningsändamål; försäljning av snittblommor som skall användas till prydnad får ske fritt.

Enligt 4 § tredje stycket omfattar växtförädlarrätten inte utnyttjande av det material av en växtsort, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av sortinnehavaren eller med dennes samtycke. Bestämmelsen reglerar frågan om när en ensamrätt skall anses konsumerad (uttömd). Inom immaterialrätten gäller som huvudregel att en ensamrätt bara omfattar den första överlåtelsen av ett exemplar av en skyddad produkt.

Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att anpassa de nationella

lagarna till de principer som råder inom EG för konsumtion av immateriella rättigheter. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1992/93:48 angående EES-avtalet och immaterialrätten konstaterade lagutskottet att Sveriges åtaganden enligt EESavtalet krävde en övergång från den dittills rådande principen om nationell konsumtion till regional eller EES-vid konsumtion (bet. 1992/93:LU17 s.6). Detta kom till uttryck i införandet av 4 § tredje stycket växtförädlarrättslagen.

I förarbetena till denna lagändring framhölls att det är specifikt för växtförädlarrätten, som till föremål har levande och föränderlig materia, att konsumtion anses ske bara med avseende på den mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om växtmaterial sedermera förökas, anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte följande generation såvitt avser förökningsändamål. Därför fordras sortinnehavarens samtycke för att denna senare generation växtmaterial skall kunna användas för framställning av förökningsmaterial för yrkesmässig avsättning (se prop. 1992/93:48 s. 40)

Prioritetsrätten kommer till uttryck i 5 §, som bygger på artikel 12 i växtförädlarrättskonventionen. I första meningen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare ansökan om skydd som gjorts i en stat som är ansluten till växtförädlarrättskonventionen. Om skydd har sökts för en växtsort i en sådan stat och motsvarande ansökan görs i Sverige inom tolv månader, skall den senare ansökan anses ha gjorts samtidigt med den första, när det gäller kravet på nyhet. Som förutsättning för att prioritet skall få åtnjutas gäller att sökanden yrkar det.

I 5 § första stycket andra meningen behandlas möjligheten att grunda prioritet på en ansökan om skydd som gjorts i en stat som inte är ansluten till konventionen. En förutsättning för prioritet i sådana fall är att det i det landet ges motsvarande prioritet från en svensk ansökan. Vidare krävs att lagstiftningen där i huvudsak överensstämmer med konventionen. Framförallt är det reglerna om lika behandling av inhemska och utländska sökande som här är väsentliga.

Av 5 § första stycket tredje meningen framgår – helt i enlighet med artikel 12 (1) i konventionen – att om sortinnehavaren ansöker om registrering i flera länder, tolvmånadersfristen skall räknas från den dag då den första ansökningen gavs in. I konventionen anges uttryckligen att ansökningsdagen inte skall räknas in i fristen. Detta följer i den svenska lagen av att fristen räknas "från" och inte "från och med" ansökningsdagen.

Ett bemyndigande för regeringen att utforma närmare föreskrifter angående prioritetsyrkanden ges i 5 § andra stycket första meningen. Med stöd av bemyndigandet får regeringen bestämma föreskrifter om i vilken ordning yrkande om prioritet skall framställas och vilka handlingar som skall ges in till stöd

för yrkandet. Regeringen får även bemyndigande att delegera rätten att utfärda föreskrifter till en myndighet. Enligt andra meningen får prioritet inte åtnjutas, om de föreskrifter som har utfärdats med stöd av bemyndigandet inte följs.

Föreskrifter rörande yrkande om prioritet finns i 8 § växtförädlarrättskungörelsen. Av dessa framgår att prioritet skall begäras i den ansökan som ges in här i landet och att sökanden inom tre månader från ansökningsdagen skall ge in bestyrkta kopior av tidigare ansökningar.

Handläggning av en ansökan

6 - 20 §§ innehåller bestämmelser om ansökan om registrering och om Växtsortnämndens handläggning.

I 6 § första stycket fastslås att registrering skall ske i växtsortregistret och att Statens växtsortnämnd är registreringsmyndighet. Att växtsortens benämning skall registreras samtidigt med själva sorten framgår av andra stycket.

Föreskrifter om hur en registreringsansökan skall göras och vad ansökningshandlingen skall innehålla ges i 7 §, vars innehåll anpassats till motsvarande bestämmelser i patentlagen och mönsterskyddslagen. I första stycket anges att en ansökan om registrering av växtsort skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden. Enligt andra stycket skall ansökningen innehålla dels en tydlig beskrivning av sorten med angivande av de särskiljande kännetecknen, dels ett förslag till benämning. Beskrivningen skall vara så fullständig som möjligt, så att Växtsortnämnden på grundval av denna kan bedöma om särskillnadskravet är uppfyllt. Vidare skall beskrivningen utgöra underlag för det invändningsförfarande som skall äga rum innan sorten får registreras. Förslaget till benämning får vara endast preliminärt. I så fall kan Växtsortnämnden senare förelägga sökanden att ge ett slutligt förslag. Det är önskvärt att förslag till sortbenämning kungörs samtidigt med ansökan i övrigt. I andra stycket föreskrivs vidare att förädlarens namn skall anges. Om det inte är förädlaren själv som söker registrering, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Enligt 7 § tredje stycket skall sökanden på heder och samvete försäkra att nyhetskravet är uppfyllt, dvs. att sorten såvitt han eller hon känner till inte har förts i handeln på sådant sätt som innebär hinder mot registrering (jfr 3 §).

Eftersom Växtsortnämnden i regel måste föranstalta om provning av sorten, åligger det sökanden att tillhandahålla växtmaterial i den mängd som behövs för detta (7 § fjärde stycket).

Slutligen skall sökanden betala en fastställd ansökningsavgift (7 § femte stycket).

I 8 § ges närmare föreskrifter om sortbenämningen. Till grund för denna bestämmelse ligger artikel 13 i växtförädlarrättskon-

ventionen. Således fastslås i första stycket som ett grundläggande krav att sortbenämningen skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter. Således skall en benämning ha identifieringsförmåga. Detta skall ses mot bakgrund av att var och en som handlar med en sort har både rättighet och skyldighet att använda sortbenämningen. I motsats till vad som gäller för varumärken får en sortbenämning vara beskrivande. Sortens egenskaper, dess geografiska ursprung, tiden för dess tillkomst eller dess användningsområde får alltså anges eller antydas i benämningen. Även uppgift om förädlaren får framgå av sortbenämningen. Men eftersom benämningen inte på något sätt får vara vilseledande, får den inte hänvisa till en egenskap som är gemensam för en hel grupp av närstående sorter. En antydd egenskap måste med andra ord vara karakteristisk för just den sort det är fråga om.

Andra stycket innehåller en uppräkning av särskilda hinder mot registrering av en sortbenämning. Det är här inte bara konventionens föreskrifter utan också de överväganden som legat till grund för varumärkeslagstiftningen som utgör bakgrunden till bestämmelserna.

För det första anges att benämningen inte får bestå av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorten i fråga på det sättet. Någon sådan fast praxis finns inte i Sverige men förekommer i vissa andra konventionsstater när det gäller majs och vissa grundstammar till vin och fruktträd.

Benämningen får för det andra inte uppenbarligen vara ägnad att vilseleda allmänheten. Risken för vilseledande kan avse bl.a. sortens ursprung, härstamning, karakteristiska egenskaper, värde eller förädlarens identitet. Beträffande mer eller mindre betydelselösa egenskaper torde en risk för vilseledande inte utgöra något registreringshinder.

Ett tredje registreringshinder är att sortbenämningen strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller att den är ägnad att väcka förargelse. En motsvarighet finns i varumärkeslagen. Bestämmelsen innebär bl. a. ett förbud mot anstötliga benämningar.

Att risk för förväxling med andra sortbenämningar föreligger tas upp som en fjärde omständighet; en sortbenämning får inte godtas, om den kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort av samma eller närstående växtart införts i eller föreslagits för växtsortregistret eller annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av sådan sort. Likhetsprövningen skall alltså först och främst innefatta en jämförelse med växtsortregistret och inneliggande ansökningar. Om två eller flera likalydande eller alltför snarlika benämningar på sorter tillhörande samma eller närbesläktade växtarter är uppe till prövning samtidigt, har det förslag som först kom in företräde. Vidare skall likhetsprövningen omfatta de sortbenämningar som förts in i officiella sortlistor. En kontroll

skall alltså göras mot den svenska sortlistan, men också mot andra officiella förteckningar, däribland utländska officiella sortlistor. Detta uttrycks också klart i konventionen. Eventuell överensstämmelse med benämningar som används på förökningsmaterial av en växtsort som tillhör samma eller närstående växtart kan däremot vara svår att uppdaga vid Växtsortnämndens officialprövning. Omständigheten kan emellertid uppmärksammas genom invändning.

Förväxlingsrisk i förhållande till annans skyddade varumärke eller annat kännetecken är det femte registreringshindret. En sortbenämning får inte godtas, om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd. Sådan förväxlingsrisk skall dock endast beaktas, om den skulle ha inneburit hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag. En kontroll skall alltså göras hos Patent- och registreringsverket när det gäller registrerade kännetecken. Likheter med icke registrerade varumärken och övriga kännetecken kan uppmärksammas efter invändning. Med "annan beteckning" i punkt 5 avses beteckningar på stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga sammanslutningar, konstnärsnamn och andra likartade namn samt titel på annans skyddade litterära och konstnärliga verk, där titeln är skyddad. När en benämning registrerats för en växtsort, kan den enligt allmänna varumärkesrättsliga regler inte få skydd som varumärke. Detta beror på att sortbenämningen är en allmän varubenämning som avser sorten som sådan, oavsett vem som saluför den. Den som säljer utsäde får, såsom sägs i växtförädlarrättskonventionen (artikel 13 (9)), foga ett varumärke till sortbenämningen.

Slutligen, för det sjätte, utgör även förväxlingsrisk i förhållande till sökandens eget skyddade varumärke ett registreringshinder. Således får en sortbenämning inte registreras, om den kan förväxlas med sådant varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden själv åtnjuter skydd. I dessa situationer krävs det att sökanden avstår sin varumärkesrätt.

I 8 § tredje stycket ges ett bemyndigande åt regeringen att under förutsättning av ömsesidighet göra undantag från reglerna om registreringshinder för sortbenämningar som registrerats eller sökts registrerade utomlands. Det enda kravet är att inte synnerliga skäl talar emot en sådan registrering i Sverige. Denna bestämmelse har kommit till på grund av att växtförädlarrättskonventionen föreskriver (artikel 13 (5)) att när ansökan om skydd för en ny sort görs i flera unionsstater, det skall ske under en och samma benämning. Respektive lands myndigheter åläggs att registrera den benämning som angivits, såvida inte myndigheten finner att benämningen är olämplig i denna stat. Med stöd av bemyndigandet föreskrivs i

13 § växtförädlarrättsskungörelsen att en sortbenämning som registrerats eller sökts registrerad i en konventionsstat skall utan hinder av 8 § första och andra styckena växtförädlarrättslagen registreras i Sverige, om inte synnerliga skäl är däremot. Enligt förarbetena (prop. 1971:40 s. 112) kan synnerliga skäl anses vara för handen, om en sortbenämning på främmande språk är ett fantasiord men på svenska är en allmän varubeteckning eller ett ord som är ägnat att väcka förargelse.

I 9 § föreskrivs att en ansökan inte får omfatta mer än en växtsort. Liknande bestämmelser finns på patent- och mönsterskyddsområdet. Administrativa skäl och fiskala intressen ligger bakom denna regel.

Beträffande ombud anges i 10 § att en sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här. Detta ombud skall ha behörighet att företräda sökanden i allt som rör ansökningen. Denna regel, som är föranledd av praktiska hänsyn, har också sin motsvarighet i patentlagen och mönsterskyddslagen.

I 11 § regleras Växtsortnämndens inledande handläggning av en ansökan. Om sökanden inte iakttagit föreskrifterna om en ansökan, eller om det på annat sätt finns hinder mot bifall, skall sökanden enligt första stycket föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Ansökan om växtförädlarrätt behandlas enligt ett förprövningssystem. Växtsortnämndens officialgranskning omfattar både en formell prövning av att själva ansökan är komplett och en materiell prövning av att växtsorten uppfyller förutsättningarna för rättsskydd. Det kan alltså vara brister av såväl formell som materiell natur som föranleder ett föreläggande enligt detta lagrum.

Om sökanden inte följer ett föreläggande enligt 11 § första stycket, skall ansökan avskrivas. Detta framgår av andra stycket. I föreläggandet skall finnas med en erinran om denna påföljd.

Den fortsatta prövningen regleras i 12 §. Enligt denna paragraf skall ansökningen avslås, om hinder för bifall finns också efter det att sökanden avgivit yttrande, dock endast under förutsättning att sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret och att det inte finns någon anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Har sökanden yttrat sig över föreläggandet, men finner Växtsortnämnden att det påtalade hindret fortfarande föreligger, skall ansökningen normalt avslås direkt. Detsamma gäller när sökanden visserligen vidtagit någon åtgärd för att avhjälpa bristen, men denna åtgärd är otillräcklig. Ett avslagsbeslut skall vara motiverat. I vissa fall kan det hända att det under handläggningen uppdagas någon annan brist än den som föranlett det första föreläggandet. Eftersom ett avslagsbeslut inte får grundas på hinder som sökanden inte haft tillfälle att yttra sig över, måste då ett nytt

föreläggande utfärdas.

Handläggningen av ärenden där någon framställer påstående om bättre rätt behandlas i 13 och 14 §§. Om någon inför Växtsortnämnden påstår att han eller hon har bättre rätt än sökanden till en växtsort, och saken är tveksam, kan nämnden förelägga honom eller henne att väcka talan vid domstol inom viss tid. Väcks inte talan inom förelagd tid, skall påståendet lämnas utan avseende vid den fortsatta handläggningen av ansökningen. En erinran om detta bör göras i föreläggandet. Är tvist om bättre rätt anhängig vid domstol, kan ärendet hos Växtsortnämnden förklaras vilande i avvaktan på att målet slutligt avgörs. Men i allmänhet ligger det i båda parters intresse att sådana praktiska prov som skall utföras, och som i allmänhet är tidsödande, inte uppskjuts eller avbryts. Det kan därför vara lämpligt att en vilandeförklaring inte sker förrän på ett senare stadium i handläggningen.

För det fall den som påstår att han eller hon har bättre rätt till en växtsort kan visa detta inför Växtsortnämnden, skall nämnden överföra ansökningen på honom eller henne, om han eller hon yrkar det. Skälet till detta är, att om den som har bättre rätt skulle vara tvungen att ge in en ny egen ansökan, det skulle kunna hända att omständigheter som inträffat efter den första ansökan ledde till att växtsorten inte ansågs ny. Exempelvis kan ju den som först sökte skydd ha fört ut växtsorten i handeln. Det har därför ansetts att den som visar bättre rätt bör få tillgodoräkna sig den ursprunglige sökandens ansökningsdag.

Den som gör gällande bättre rätt skall styrka sitt påstående antingen genom bevisföring direkt hos Växtsortnämnden eller, om prövning skett vid domstol, genom företeende av lagakraftvunnen dom.

Sedan överföring yrkats, får en ansökan inte vare sig avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkandet slutligt prövats. Även om ärendet inte vilandeförklarats innan det är klart för avgörande, skall Växtsortnämnden alltså inte skilja det ifrån sig, när någon yrkat att ansökningen skall överföras på honom eller henne. Därigenom undviks rättsförlust för den slutligen berättigade.

I 15 § finns bestämmelser om kungörelse och invändningsförfarande. Enligt första stycket skall Växtsortnämnden, om ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder inte föreligger mot registrering, kungöra ansökningen för att bereda allmänheten tillfälle att komma in med invändningar. Kungörelse skall normalt ske när nämnden slutfört de undersökningar beträffande sorten och sortbenämningen som den självmant skall göra. Invändningsförfarandet skall sedan komplettera officialgranskningen. I 14 § växtförädlarrättskungörelsen anges vad en kungörelse skall innehålla.

Enligt 15 § andra stycket skall en invändning göras skriftligen

hos Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer. Fristens längd avgörs utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Att Växtsortnämnden som huvudregel skall föranstalta om prov med material av växtsorten anges i 16 §. Endast om det av särskilda skäl är onödigt kan sådana prov underlåtas. Med proven avses att fastställa sortens särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet. För proven skall betalas en särskild avgift.

Angående den fortsatta prövningen därefter finns föreskrifter i 17 §. När tiden för framställande av invändning har gått ut och provningen av växtmaterialet har slutförts, skall ansökan tas upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 11–14 §§ tillämpliga. Således skall det på nytt göras en allsidig prövning av om förutsättningarna för registrering är uppfyllda. Visserligen skall Växtsortnämnden vid tidpunkten för kungörandet ha gjort den preliminära bedömningen att det finns förutsättningar för bifall, men nya omständigheter av olika slag kan ha tillkommit under processens gång. Men framförallt är det förstås vad som framkommit vid invändningar och praktiska prov som är nytt material på det här stadiet, och som skall tas under övervägande i detta skede av processen. Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över de eventuella invändningar som framställts och över resultatet av utförda prov.

Härefter skall Växtsortnämnden fatta beslut. Om det inte finns något hinder mot registrering, skall ansökningen bifallas.

Beträffande överklagande föreskrivs i 18 § första stycket att sökanden får överklaga Växtsortnämndens slutliga beslut, om det gått honom eller henne emot. Vidare har den som i behörig ordning gjort invändning mot en ansökan rätt att överklaga ett beslut om bifall. Gör invändaren det men återkallar han eller hon sedan sitt överklagande, får det likväl prövas, om det finns särskilda skäl.

Således har ingen annnan än den som har gjort invändning rätt att överklaga ett bifallande beslut. Detta innebär att om en ansökan bifalls utan att någon invändning framställts, beslutet vinner laga kraft omedelbart. I 18 § andra stycket anges att sökanden får överklaga ett beslut varigenom ett yrkande om överföring enligt 14 § har bifallits. Det rör sig här alltså om fall då någon med framgång hävdat bättre rätt och fått en ansökan överförd på sig. Den som ursprungligen gjort ansökan har då rätt att överklaga ett sådant beslut. Vid det omvända förhållandet, när ett yrkande om överföring avslagits, har den som framställt yrkandet rätt att överklaga. Angående instansordningen anges i 19 § att Växtsortnämndens slutliga beslut överklagas hos Statens jordbruksverk. Överklagande skall ske inom två månader. Jordbruksverkets beslut får överklagas av sökanden, om det har gått honom eller henne emot. Överklagande får ske direkt hos Regeringsrätten.

Något prövningstillstånd behövs således inte. Även här gäller att överklagande skall ske inom två månader.

Föreskrifter om registrering och kungörande av beslut finns i 20 §. Enligt första stycket skall ett lagakraftvunnet beslut om bifall till en ansökan föranleda dels att växtsorten skall tas in i växtsortregistret, dels att registreringen skall kungöras. Av andra stycket framgår att även ett beslut om att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt 15 § skall kungöras, när beslutet har vunnit laga kraft.

Skyddstidens längd

I 21 § föreskrivs att växtförädlarrätt gäller från den dag då ansökan om registrering bifölls, och att den kan upprätthållas under 20 år räknat från ingången av året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. Som tidigare nämnts finns det i växtförädlarrättskonventionen en bestämmelse om en minsta skyddstid på 15 år för växtsorter i allmänhet och 18 år för vin och vissa träd samt deras grundstammar.

Tidigare var skyddstiderna i svensk rätt begränsade till konventionens minimikrav, men genom en lagändring 1982 infördes en generell 20-årig giltighetstid. Det hade då konstaterats att de flesta konventionsstater tillämpade längre skyddstider än Sverige. Departementschefen uttalade som en allmän utgångspunkt (prop. 1981/82:136 s. 25) att tiden å ena sidan skall vara så lång att förädlaren är i stånd att under normala förhållanden få igen sina kostnader för utveckling av den nya sorten och därjämte en skälig vinst för sitt förädlingsarbete. Å andra sidan borde den inte vara längre än vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte. Departementschefen menade i och för sig att de tidigare gällande skyddstiderna torde vara tillräckliga för de flesta växtsorter som är aktuella för registrering i Sverige. Men han framhöll också att vissa växtsorter har stort värde för folkhushållet under lång tid, 20 år eller däröver. Det är många gånger dyrbart för förädlarna att upprätthålla en sort, då det kan krävas omfattande arbete för att kontinuerligt ta fram nytt förökningsmaterial. Detta gäller i hög grad för en så viktig växtart som potatis. För att en förädlare skall ha ekonomiskt intresse av att upprätthålla en sort under längre tid, måste han eller hon därför få intäkter som täcker kostnaderna för detta. Mot bakgrund härav föreslogs den lagändring som ledde till förlängning av skyddstiden till nuvarande nivå.

Användande av sortbenämning

Bestämmelserna om användning av en registrerad sortbenämning i 22 § har sin grund i artikel 13 i växtförädlarrättskonventionen.

För den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller på

annat sätt tillhandahåller förökningsmaterial av en registrerad växtsort är det enligt första stycket obligatoriskt att använda den benämning som registrerats. Denna skyldighet gäller även efter det att skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.

Åliggandet att använda den registrerade benämningen gäller såväl sortinnehavaren själv som andra som utnyttjar förökningsmaterial av sorten.

Bestämmelsen tillgodoser ett intresse av att enhetliga sortbenämningar brukas i handeln, så att odlare och konsumenter har möjlighet att säkert identifiera en sort. Skyldigheten att använda en sortbenämning efter det att växtförädlarrätten upphört leder till att sorten fortfarande bara får ha en enda benämning också då den kan förökas och omsättas fritt.

I 22 § andra stycket föreskrivs att en registrerad benämning för en sort – eller en med denna förväxlingsbar benämning – inte får användas för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av sådan sort, så länge registreringen av benämningen består.

Bestämmelsen kan jämföras med 8 § andra stycket 4, enligt vilken bestämmelse en registrerad sortbenämning inte kan registreras på nytt för en annan sort av samma eller närstående växtart. Genom det nu aktuella lagrummet kompletteras registreringshindret med ett förbud som leder till att den registrerade benämningen inte kan användas på "fel" växtsort i de fall då detta medför en klar risk för vilseledande.

Detta skydd är begränsat till den tid som registreringen består. Skälet är att det inte rimligen kan krävas av tredje man som överväger att använda en viss benämning att han eller hon skall göra någon kontroll utöver vilka benämningar som finns antecknade i växtsortregistret.

Att bryta mot dessa bestämmelser – uppsåtligen eller av oaktsamhet – medför såväl straffansvar som skadeståndsskyldighet enligt 41 §.

Årsavgifter

För växtförädlarrätten skall enligt 23 § första stycket betalas en årsavgift. Denna avgift skall betalas för varje kalenderår räknat från och med året efter det då ansökan om registrering bifölls, om inte annat har bestämts med stöd av 49 §.

För det kalenderår då rätten beviljas betalas alltså ingen årsavgift. Härvid skiljer sig reglerna från patentlagen, som föreskriver att avgift beräknas redan från ansökningsdagen. Anledningen till denna avvikelse är att en växtförädlare normalt inte kan påbörja det ekonomiska utnyttjandet av sorten förrän någon tid efter registreringen.

I 49 § finns ett bemyndigande för regeringen att fastställa avgifter. Vad gäller årsavgifter har regeringen även bemyndigande att förordna att ett eller flera av de första åren

skall vara avgiftsfria; därav hänvisningen från 23 § till 49 §. Någon sådan avgiftsfrihet har dock inte föreskrivits.

I 23 § andra stycket föreskrivs att förfallodag för årsavgiften är första dagen av det kalenderår den avser. För år som har börjat innan växtsorten registrerades eller inom två månader därefter förfaller dock årsavgiften först två månader efter dagen för registrering. Denna kompletterande bestämmelse tar sikte på de fall då någon har överklaganderätt och registrering därför inte kan ske förrän beslutet att bevilja växtförädlarrätt har vunnit laga kraft. Om beslut att bifalla ansökningen i ett sådant fall fattas t.ex. i december månad, kan inte växtsorten registreras förrän tidigast i februari året därpå, om en invändning har gjorts. När avgiftsskyldighet inträder vid årsskiftet är alltså växtförädlarrätten fortfarande "svävande". Årsavgiften förfaller därför inte till betalning förrän två månader efter registreringen.

Beträffande förskottsbetalning föreskrivs av praktiska skäl att årsavgift inte får erläggas innan registrering skett och inte heller tidigare än sex månader före det kalenderår avgiften avser.

Slutligen finns även en föreskrift om en möjlighet att erlägga årsavgift efter förfallodagen. En sådan senarelagd betalning skall erläggas inom sex månader från förfallodagen och mot förhöjd avgift.

Efterkontroll

I 24 § föreskrivs om efterkontroll. Som tidigare nämnts är det en förutsättning för växtförädlarrätt att växtsorten är stabil. Detta innebär att sorten efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden alltjämt överensstämmer med beskrivningen såvitt gäller de väsentliga kännetecknen.

När det gäller fröförökande växter kan det vara svårt att få stabiliteten hos en ny växtsort tillförlitligen fastställd under den begränsade tid som anslås för provning på ansökningsstadiet. Normalt behövs därför ny provning i syfte att kontrollera att sorten inte har förändrats med avseende på sina väsentliga egenskaper. Det ankommer på Växtsortnämnden att föranstalta om denna efterkontroll.

För att tillförsäkra Växtsortnämnden en faktisk möjlighet att låta genomföra sådan kontroll, föreskrivs att nämnden kan förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla förökningsmaterial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Följer inte sortinnehavaren ett sådant föreläggande, och innebär detta ett hinder för tillförlitlig efterkontroll, skall växtsorten enligt 33 § avföras ur registret. I föreläggandet bör erinras om denna påföljd.

Licens, överlåtelse m. m.

En sortinnehavare kan ingå avtal om att någon annan skall få rätt att mot ersättning framställa förökningsmaterial av en skyddad sort och marknadsföra detta. Sådant beviljande av licens utgör vid sidan av utnyttjande i egen regi sortinnehavarens väsentliga medel att tillgodogöra sig sortens ekonomiska värde.

Den nyttjanderätt som upplåts genom licens kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. En mångfald varianter kan förekomma i fråga om formerna. Detsamma gäller i fråga om sättet att beräkna och betala ersättning.

I 25 § första stycket föreskrivs att om sortinnehavaren har träffat avtal om licens, dvs. medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja den registrerade växtsorten, licenshavaren får överlåta sin rätt vidare endast under förutsättning att detta avtalats. Tanken bakom detta är att avtalet bygger på ett visst förtroendeförhållande parterna emellan, och att sortinnehavaren kan ha intresse av att kontrollera att licensen utnyttjas i enlighet med avtalet.

Lagstiftaren har emellertid ansett det nödvändigt att i ett avseende begränsa överlåtelseförbudet. Det gäller de situationer där licensen ingår i en rörelse. Därvidlag har det bedömts att licenstagarens intresse av att helt eller delvis kunna överlåta rörelsen – inklusive alla rättigheter som hör till denna – väger tyngre än sortinnehavarens intresse av att kunna kontrollera hur licensen utnyttjas. Följaktligen anges i 25 § andra stycket att om licensen ingår i en rörelse, får den överlåtas i samband med total eller partiell överlåtelse av rörelsen, om inte annat avtalats. Men av hänsyn till sortinnehavaren har överlåtaren ett fortsatt ansvar för att licensavtalet fullgörs.

Regler om anteckning i växtsortregistret vid överlåtelse av växtförädlarrätt och upplåtelse av licens finns i 26 §. Där föreskrivs att det på begäran och mot fastställd avgift skall göras anteckning om att växtförädlarrätten övergått på annan eller att licens upplåtits eller överlåtits. Behörighet att begära sådan anteckning tillkommer både överlåtaren och förvärvaren av rätten. Sökanden skall styrka att en överlåtelse eller upplåtelse har skett, vilket enklast görs genom företeende av skriftligt avtal.

Har en licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur registret.

Dessa regler om anteckning i växtsortregistret gäller även tvångslicens.

Angående en registrerings saklegitimerande verkan sägs i 26 § tredje stycket att i mål och ärenden om växtförädlarrätt den skall anses om sortinnehavare som senast blev införd i växtsortregistret i den egenskapen.

Bestämmelsen medför att Växtsortnämnden eller någon annan som önskar kontakt med sortinnehavaren alltid kan vända sig till den som är antecknad i registret. Denne kan utan

att styrka sitt förvärv förklara sig avstå från växtförädlarrätten. Men regeln om saklegitimation innefattar ingen reglering av frågan om vem som i det särskilda fallet faktiskt är rätt innehavare av växtförädlarrätten. Den som är sortinnehavare är alltså inte enbart på denna grund behörig att föra talan i mål om växtförädlarrätten. Vanliga regler om talerätt och partssuccession gäller i sådana mål. I mål om skadestånd på grund av intrång måste käranden styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att intrånget pågick under den tid då han eller hon faktiskt var innehavare av växtförädlarrätten eller att han eller hon i samband med sitt förvärv av denna fått ett skadeståndsanspråk överlåtet på sig. Bestämmelsen om saklegitimation utesluter inte heller att talan kan riktas mot den som genom överlåtelse eller på annat sätt blivit innehavare av rätten utan att låta anteckning om detta föras in i registret.

I 27–29 §§ regleras frågan om tvångslicens. Bestämmelserna skall ses i ljuset av det faktum att de produkter lagen avser är mycket betydelsefulla för folkförsörjningen. Det behövs därför ett skydd mot att ensamrätten missbrukas.

Syftet med bestämmelserna är att möjliggöra ingripanden, om en sortinnehavare inte förser marknaden med förökningsmaterial av den skyddade sorten i den omfattning och på de villkor som kan anses påkallade med hänsyn till allmänna intressen. Det allmänna intresse som här träder i förgrunden är folkhushållets behov. Handelsmässiga synpunkter och enskilda intressen skall däremot inte tillmätas självständig betydelse. Härav följer att tvångslicens främst kan komma ifråga då det gäller sorter som är av betydelse som födoämne eller fodervara. Men även beträffande grönyteväxter, prydnadsväxter och andra mindre nyttobetonade växtarter kan det i vissa fall finnas ett allmänt intresse av att en växtsort finns tillgänglig på marknaden.

I 27 § anges förutsättningarna för att någon skall kunna beviljas tvångslicens. Ett första villkor är sortinnehavarens underlåtenhet att förse marknaden med förökningsmaterial av den registrerade växtsorten på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad med hänsyn till folkhushållet eller på annat sätt från allmän synpunkt. Vidare krävs att den som begär tvångslicens skall ha en vilja att yrkesmässigt utnyttja sorten här i landet. Slutligen är det också en förutsättning för tvångslicens att sortinnehavaren saknar godtagbar anledning till sin underlåtenhet.

För att en tvångslicens skall vara meningsfull fordras att licensinnehavaren får en praktisk möjlighet att utnyttja växtsorten. Tvångslicens innefattar därför även rätt att av sortinnehavaren få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.

Som nämnts skall det beaktas om sortinnehavaren har godtagbara skäl för att inte förse marknaden med de

kvantiteter av växtmaterialet som är önskvärda. Enligt motiven (prop. 1971:40 s. 133) kan det anses försvarligt att sortinnehavaren under en tid närmast efter registreringen utnyttjar allt förökningsmaterial till att producera mer förökningsmaterial för att ha ett betryggande lager vid introduktionen på marknaden. Långvarig torka eller ogynnsamma produktionsbetingelser i övrigt kan också vara godtagbara anledningar att inte leverera. Likaså måste naturligtvis fall av mer regelrätt force majeur beaktas.

Reglerna om tvångslicens tar även sikte på de fall där sortinnehavaren visserligen levererar växtmaterial eller upplåter licens, men gör detta på villkor som inte är skäliga. Här är det naturligtvis främst prissättningen som är av intresse. I stävjandet av sådant missbruk av en ensamrätt kompletteras föreskrifterna om tvångslicens av det konkurrensrättsliga regelverket och avtalslagens regel om jämkning av oskäliga avtalsvillkor.

Vad som skall fordras av en tvångslicenstagare och vilka rättigheter sortinnehavaren har anges i 28 §. Där föreskrivs att tvångslicens inte får meddelas annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen. Det företag eller den person som söker tvångslicens skall alltså ha ekonomiska resurser och förutsättningar i övrigt att sakkunnigt och effektivt uppföröka sorten och marknadsföra den i erforderlig omfattning.

I 28 § sägs vidare att tvångslicens inte utgör hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller upplåta licens. Tvångslicens får alltså inte ges formen av ensamlicens.

Tvångslicens får övergå till annan endast tillsammans med en rörelse, i vilken tvångslicensen utnyttjas eller avsetts utnyttjas. Denna bestämmelse innebär ett förbud inte bara mot en fullständig överlåtelse av en tvångslicens utan också mot en partiell överlåtelse, t.ex. i form av underlicens.

Enligt 29 § är det rätten, dvs. allmän domstol, som avgör ifall tvångslicens skall meddelas. Det är också rätten som bestämmer i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas och fastställer vederlaget och villkoren i övrigt. Vederlaget bestäms efter en avvägning mellan allmänhetens intresse av att växtmaterial blir tillgängligt till skäligt pris och sortinnehavarens intresse av att få skälig ersättning. Detta till trots är processen dispositiv, varför rätten aldrig kan sätta vederlaget lägre än det belopp sökanden medgivit.

När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna. Både sortinnehavaren och licenstagaren har talerätt.

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

Växtförädlarrätt kan av flera skäl upphöra före den 20-åriga

skyddstidens utgång.

Det första fallet, som tas upp i 30 §, är att årsavgiften inte betalas. Vid sådant förhållande är växtförädlarrätten förfallen från och med ingången av det år för vilket avgift inte erlagts. Med hänsyn till den betalningsfrist som medges enligt 23 § tredje stycket är det först sex månader efter förfallodagen som det kan konstateras att växtförädlarrätten förfallit. Ett sådant konstaterande, som alltså får retroaktiv verkan, görs ex officio av Växtsortnämnden. Sorten skall därefter avföras ur registret.

Frågor om hävande av registrering behandlas i 31 §. Dessa bestämmelser avser de fall där det visar sig att de grundläggande förutsättningarna inte är för handen. Frågan om hävning prövas av allmän domstol. Ett skäl till hävning kan vara att 1 § inte iakttagits; det som registrerats är inte en växtsort i lagens mening eller tillhör inte de listade släktena eller arterna. Hävning kan också ske om registrering beviljats i strid med 2 §, dvs. reglerna om växtförädlarrättens subjekt. Ett sådant fall är att någon annan än den som framställt sorten – eller den som kan härleda sin rätt från denne – har registrerats som sortinnehavare. Att den som registrerats som sortinnehavare endast är berättigad till viss andel av växtförädlarrätten – vanligen på grund av att det finns en medförädlare – kan däremot enligt uttryckligt stadgande inte leda till hävning. Ett annat fall är att en utländsk förädlare, som inte är medborgare i någon konventionsstat, framställt en växtsort i ett land som inte är anslutet till UPOV.

Om registrering har skett trots att nyhets- eller särskillnadskraven inte var uppfyllda, är det också grund för hävning. En förutsättning är att registreringshindret alltjämt består när frågan om hävning aktualiseras.

Brister i de biologiska kraven på enhetlighet och stabilitet kan däremot inte föranleda hävning av en registrering.

Vad gäller talerätten anges att talan som grundar sig på ett påstående om att annan än den som är berättigad har registrerats som sortinnehavare får föras endast av den som anser sig vara berättigad. I dessa fall råder en ettårig preskriptionstid. Således skall talan väckas inom ett år från det att käranden fick kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas, dvs. de omständigheter som käranden åberopar till stöd för påståendet att han eller hon är berättigad till sorten. Vidare gäller en särskild tidsbegränsning på tre år vid god tro. Det relevanta för tillämpningen av denna är om sortinnehavaren var i god tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne. I så fall får talan inte väckas senare än tre år efter registreringen.

I andra fall, då talan om hävning inte grundar sig på påstående om bättre rätt, gäller huvudregeln att var och en som lider förfång av registreringen har talerätt. Om det är påkallat från allmän synpunkt, får talan föras av myndighet

som regeringen bestämmer. Enligt 33 § växtförädlarrättskungörelsen är det allmän åklagare som har denna behörighet.

Möjligheten till överföring av en registrering, som regleras i 32 §, innebär att om en växtsort registrerats för någon annan än den som är berättigad därtill enligt 2 §, rätten skall på talan av den berättigade föra över registreringen på honom eller henne. Jämfört med hävning är detta en fördel för den som har bättre rätt, då denne vid en överföring slipper att själv ansöka om växtförädlarrätt och riskera att ett nyhetshinder uppstått efter registreringen. Rättsverkningarna av en överföring bestäms med den principiella utgångspunkten att ensamrätten anses ha övergått på den nye innehavaren redan vid tidpunkten för registreringen.

De frister som nyss nämnts rörande tidpunkten för väckande av talan om hävning gäller också för yrkande om överföring.

Ytterligare två fall där en växtsort skall avföras från registret anges i 33 §. Det första som nämns är att sortinnehavaren inte följt ett föreläggande enligt 24 §, dvs. inte tillhandahållit material för efterkontroll. Om denna underlåtenhet utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll av växtsorten, skall nämnden avföra sorten ur registret.

Det andra fallet som behandlas i 33 § är att växtsorten inte bibehållit sina särskiljande kännetecken. En brist i detta för ensamrätten grundläggande villkor kan uppdagas vid efterkontroll eller i annat sammanhang, och Växtsortnämnden skall då avföra sorten ur registret. Det bör här framhållas att det alltså inte sker någon domstolsprövning och att detta innebär en skillnad jämfört med industriellt rättsskydd i övrigt. Ogiltigförklaring av patent och av skydd för varumärken och mönster skall undantagslöst prövas av domstol, men beträffande växtförädlarrätten har ansetts att Växtsortnämndens sakliga kompetens vid bedömning av rent biologiska faktorer väger tyngre och att rättssäkerhetssynpunkterna tillgodoses genom möjligheten att överklaga.

Sortinnehavaren kan enligt 34 § avstå från växtförädlarrätten med den verkan att växtsorten förs av ur registret. Som formkrav gäller att avståendet skall göras skriftligen.

Om växtförädlarrätten utmätts, eller om tvist om överföring av sådan rätt är anhängig, skall sortinnehavaren inte kunna beröva motparten dennes rätt genom att avstå från växtförädlarrätten. Detsamma gäller kvarstad och betalningssäkring. I dessa situationer får därför inte en växtsort avföras ur registret så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligen avgjord.

I 35 § behandlas frågan om byte av benämning och avförande av benämning ur registret. Härvid kan noteras att reglerna inte stämmer överens med varumärkeslagen. Detta beror på att

varumärket har karaktären av en privaträtt till själva kännetecknet, medan växtförädlarrätten inte avser benämningen utan sorten som sådan. Den obligatoriska registreringen av en sortbenämning för en skyddad växtsort är ett uttryck för ett allmänt intresse snarare än för värnande av sortinnehavarens rätt. Olikheterna i rättigheternas karaktär avspeglar sig också i skillnaden mellan vad som gäller vid hävande av en varumärkesrätt jämfört med utbyte och avförande av en registrerad sortbenämning. I det förra fallet skall beslut fattas av domstol, men på växtförädlarrättens område sker avgörandet i administrativ ordning.

Det kan inte uteslutas att en otillåten sortbenämning passerar vid officialgranskningen av en ansökan och sedermera registreras. Om en sortbenämning på detta sätt registrerats i strid mot lagen och om registreringshindret fortfarande kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny benämning för sorten. På så sätt kan förbiseenden och bristande kännedom om registreringshinder vid prövningen av en ansökan repareras på ett senare stadium. Beträffande vissa registreringshinder skall ett byte av sortbenämning ske, även om hindret inte förelåg vid tidpunkten för registrering utan har uppkommit senare. Detta gäller för registrerade sortbenämningar som uppenbarligen blivit ägnade att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnade att väcka förargelse.

Att den inte längre godtagbara sortbenämningen inte bara kan avföras utan alltid måste ersättas med en ny benämning hänger samman med att sorten enligt 22 § inte får marknadsföras utan registrerad benämning. Normalt är det ett allmänt intresse att registrerade sorter finns tillgängliga och att marknadsföringen inte hindras av att de saknar sortbenämning. Detta allmänna intresse ankommer det på Växtsortnämnden att ta tillvara. Därför är det inte bara sortinnehavare och licenstagare som har rätt att begära byte av en benämning. Växtsortnämnden skall självmant se till att varje registrerad sort alltid har en godtagbar benämning.

Som nyss nämnts anknyter reglerna om sortbenämning till allmänna hänsyn. Detta utesluter naturligtvis inte att sortbenämningen kan vara av vitalt intresse för sortinnehavaren. Med beaktande av detta intresse föreskrivs i 35 § andra stycket att sortinnehavaren skall beredas tillfälle att föreslå en ny benämning i de fall då ett byte av benämning skall göras.

När ensamrätten till en sort upphör avförs inte sortbenämningen ur växtsortregistret. Enligt 22 § är det ju obligatoriskt att använda den registrerade sortbenämningen också efter skyddstidens utgång. Huvudregeln är alltså att registreringen av benämningen kvarstår. Enligt 35 § tredje stycket kan emellertid en benämning under vissa omständigheter avföras ur registret. En första förutsättning är att skyddstiden har gått ut eller att växtförädlarrätten på annat

sätt har upphört. Vidare krävs att sortbenämningen inte längre används. Växtsortnämnden prövar frågan antingen på begäran av sortinnehavaren – som t. ex. kan ha önskemål om att få använda den obsoleta benämningen på en ny sort – eller ex officio "då anledning därtill eljest föreligger". En allsidig prövning med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen skall därvid göras.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

Även bestämmelserna om ansvar, ersättningsskyldighet och säkerhetsåtgärder har utformats i mycket nära anslutning till reglerna i den immaterialrättsliga lagstiftningen i övrigt.

Intrång i en växtförädlarrätt är straffbelagt enligt 36 §. I subjektivt hänseende fordras uppsåt eller grov oaktsamhet. Fram till 1994 var endast uppsåtliga intrång straffbara, men i samband med en allmän skärpning av lagstiftningen rörande intrång inom immaterialrätten som helhet kriminaliserades även intrång som sker av grov oaktsamhet. I samband därmed höjdes också straffmaximum. Påföljden är numera böter eller fängelse i högst två år. Genom 1994 års lagändring straffbelades även försök och förberedelse till intrång (prop. 1993/94:122).

Med intrång avses att någon utan sortinnehavarens lov vidtar en åtgärd som enligt 4 § är förbehållen denne (prop. 1971:40 s. 146). Växtförädlarrätten omfattar ingen rätt till sortbenämningen. En oriktig användning av denna utgör alltså inte ett intrång i den svenska lagens mening. Härvid finns en skillnad i förhållande till det synsätt som EG-förordningen på området ger uttryck för. Enligt artikel 94 i EG-förordningen anses nämligen även en oriktig användning av en registrerad sortbenämning utgöra ett intrång. I 41 § växtförädlarrättslagen finns däremot en särskild straffbestämmelse om sådana förseelser.

Intrång i växtförädlarrätt är ett s.k. angivelsebrott. Allmänt åtal får alltså väckas endast om målsäganden – dvs. sortinnehavare eller licenstagare – anmält brottet till åtal. Dessutom uppställs som en förutsättning att åklagaren av särskilda skäl finner att åtal är påkallat från allmän synpunkt.

En för växtförädlarrätten ny sanktionsform, vitesförbud, infördes 1994. Enligt 36 a § kan domstolen på yrkande av sortinnehavare eller licenstagare vid vite förbjuda den som gör intrång att fortsätta med detta. Ett sådant beslut kan även meddelas interimistiskt.

Den som gör intrång ådrar sig skadeståndsansvar, om intrånget sker uppsåtligen eller av oaktsamhet (37 § första stycket). Ansvaret omfattar dels skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten och dels ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Därutöver skall domstolen vid bestämmande av ersättningens storlek ta

hänsyn till andra omständigheter än de rent ekonomiska, främst sortinnehavarens intresse av att intrång inte begås.

Även om intrånget gjorts utan vare sig uppsåt eller oaktsamhet föreligger viss ersättningsskyldighet enligt 37 § andra stycket. Skadeståndsansvaret är dock begränsat till ersättning för utnyttjandet, om och i den mån det är skäligt. I förarbetena har uttalats att normal licensavgift får betraktas som maximum.

Beträffande preskription föreskrivs att talan om ersättning för intrång skall väckas inom fem år från det att skadan uppkom. Annars är rätten till ersättning preskriberad.

Frågan om säkerhetsåtgärder regleras i 38 §. Enligt första stycket kan rätten efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att växtmaterial som omfattats av ett intrång skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget eller förstöras. En förutsättning är att den som lidit intrånget framställer yrkande om sådant förordnande. Till skydd för godtroende förvärvare föreskrivs att ett förordnande av detta slag inte får avse den som i god tro förvärvat materialet eller särskild rätt till detta, om denne förvärvare inte själv gjort intrång.

Såvitt gäller beslag föreskrivs i 38 § andra stycket att växtmaterial får tas i beslag, om det finns skälig misstanke om brott som anges i 36 §, dvs uppsåtligt eller grovt oaktsamt intrång. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål är därvid tillämpligt.

Som ett alternativ till första styckets föreskrift om utlämnande eller förstöring anges i 38 § tredje stycket att rätten på yrkande kan förordna att innehavare av sådant material som avses i första stycket skall ha rätt att förfoga över materialet mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt. Syftet är att förebygga växtförstörelse.

Olovligt utnyttjande av en sort under ansökningstiden medför också skadeståndsskyldighet, såvida ansökan sedermera leder till registrering (39 §). Innan ansökningen har kungjorts är dock ersättningsskyldigheten begränsad på samma sätt som i 37 § andra stycket, dvs. i princip till normal licensavgift. Straffansvar kan överhuvud taget inte komma i fråga innan växtförädlarrätt har beviljats.

Preskriptionsbestämmelsen i 37 § tredje stycket modifieras i viss mån genom en föreskrift i 39 § andra stycket, där det sägs att den femåriga preskriptionstiden inte skall tillämpas om ersättningstalan väcks senast ett år efter det växtförädlarrätten registrerades. Denna bestämmelse har kommit till för att undvika rättsförlust för sortinnehavaren i fall där ett intrång äger rum under ansökningstiden och talan inte kan väckas förrän efter registrering. Om registreringsärendet drar ut på tiden, skulle det annars ha funnits en risk för att sortinnehavarens rätt till ersättning skulle preskriberas innan han ens fått någon reell möjlighet att göra den gällande.

Påföljder för intrång skall inte kunna dömas ut, om registreringen av en växtsort senare hävts. Detta fastslås i 40 §. Bestämmelsen blir tillämplig dels i en intrångsprocess som pågår, när en dom på hävande av registreringen vinner laga kraft, dels i senare rättegång som avser intrång före denna tidpunkt. Varken straff, ersättning eller säkerhetsåtgärder kan då komma ifråga.

På samma sätt som inom varumärkes-, patent- och mönsterskyddsrätten gäller på växtförädlarrättsområdet att en invändning om ogiltighet inte kan prövas i ett mål om intrång. I stället föreskrivs i 40 § andra stycket att om svaranden i ett intrångsmål gör invändning om att registreringen bör hävas, rätten skall på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligt prövas. Om talan om ogiltighet ännu inte väckts, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga svaranden viss tid inom vilken talan skall väckas.

Med anknytning till stadgandet i 22 § om användning av den registrerade sortbenämningen finns en straffbestämmelse i 41 §. Ett brott mot 22 § kan för det första bestå i att man yrkesmässigt bjuder ut växtmaterial av en skyddad sort till försäljning – eller på annat sätt tillhandahåller sådant material – utan att använda den registrerade benämningen. Detsamma gäller även om skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten av annan anledning upphört. För det andra är det ett brott mot 22 § att använda en registrerad sortbenämning, eller en med denna förväxlingsbar benämning, för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av en sådan sort, så länge registreringen av benämningen består.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § ådrar sig alltså straffansvar enligt 41 §. Påföljden är böter. Är oaktsamheten endast ringa, skall inte dömas till ansvar.

Som tidigare anförts har reglerna om sortbenämning kommit till främst i handelns och konsumtionens intresse. Hänsynen till sortinnehavaren är således sekundära i detta sammanhang. Följaktligen betraktas de nu aktuella förseelserna inte som intrång. De faller också under allmänt åtal.

I 41 § anges vidare att den som gör sig skyldig till en förseelse av detta slag skall ersätta uppkommen skada. Vid ringa oaktsamhet kan ersättningen jämkas.

Rättegångsbestämmelser

Möjligheten att föra fastställelsetalan regleras på motsvarande sätt som i patentlagen och mönsterskyddslagen. Två slags fastställelsetalan behandlas i 42 §, nämligen dels för prövning av om växtförädlarrätt består, dels för prövning av om ett visst förfarande utgör intrång i en växtförädlarrätt. Vad gäller det första fallet föreskrivs att en sortinnehavare eller en licenstagare kan föra talan om fastställelse huruvida han eller

hon på grund av registrering åtnjuter skydd mot annan, ifall ovisshet råder om förhållandet och detta länder honom eller henne till förfång. I fråga om det andra fallet gäller att under samma villkor den som driver eller avser att driva verksamhet kan föra talan mot sortinnehavaren om fastställelse huruvida registreringen utgör hinder mot verksamheten.

Om svaranden i mål av det förstnämnda slaget gör invändning om att registreringen bör hävas, gäller samma regel som när en sådan invändning framställs i mål om intrång. I 42 § tredje stycket hänvisas därför till 40 § andra stycket.

Den som ämnar väcka talan om hävande eller överföring av registrering eller om meddelande av tvångslicens har enligt 43 § viss underrättelseskyldighet. Dels skall han eller hon anmäla sin avsikt för Växtsortnämnden och dels skall han eller hon underrätta registrerade licenstagare. En skyldighet att underrätta sortinnehavaren åvilar på samma sätt den licenstagare som avser att anhängiggöra ett mål om intrång eller om fastställelse enligt 42 § första stycket.

Underrättelseskyldigheten anses fullgjord, när underrättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i växtsortregistret.

En underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldigheten utgör processhinder. Sålunda föreskrivs att om käranden vid tidpunkten för ansökan om stämning inte visar att han eller hon fullgjort sin anmälnings- och underrättelseskyldighet, han eller hon skall ges tid till det. Om denna tid försitts, skall talan inte tas upp till prövning

Beträffande forum anges i 44 § att om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för talan om bättre rätt till växtsort, om hävande eller överföring av registrering, om tvångslicens eller om fastställelse av det slag som ovan nämnts, talan skall väckas vid Stockholms tingsrätt. Huvudregeln är alltså att rättegångsbalkens forumbestämmelser är tillämpliga, och till skillnad från vad som gäller för patentmål finns det inte något specialforum för vare sig tvistemål eller brottmål som rör växtförädlarrätt.

För att Växtsortnämnden skall hållas underrättad om domstolsavgöranden på växtförädlarrättens område föreskrivs i 45 § att kopior på domar och slutliga beslut i mål om bättre rätt, tvångslicens, hävning m m. skall expedieras till nämnden.

Särskilda bestämmelser

För sortinnehavare som inte har hemvist i Sverige råder enligt

46 § ombudsplikt. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

Om sortinnehavaren inte fullgör sin skyldighet att anmäla ombud, kan delgivning med sortinnehavaren ske i en enklare form, nämligen genom att försändelsen endast skickas till honom eller henne med posten i betalt brev under hans eller hennes i växtsortregistret antecknade adress. Finns inte fullständig

adress antecknad, kan delgivning ske genom kungörelse.

Regeringen har emellertid enligt 47 § bemyndigande att beträffande viss främmande stat förordna om undantag från den ombudsplikt som gäller enligt 10 och 46 §§. Ett sådant förordnande innebär att en sökande eller sortinnehavare från den staten inte behöver ha något ombud och vidare att ombud från den staten skall ha sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer. En förutsättning för ett sådant förordnande är ömsesidighet, dvs. att svenska sökande, sortinnehavare och ombud behandlas på samma sätt enligt den främmande statens lagstiftning. Regeringen har inte meddelat något förordnande av detta slag.

Beträffande överklagande av andra beslut av Växtsortnämnden än dem som fattas på ansökningsstadiet – och som behandlas i 18 § – anges i 48 § att talan förs hos Jordbruksverket. Överklagandetiden är två månader. Jordbruksverkets beslut överklagas direkt hos Regeringsrätten utan föregående prövningstillstånd.

I 49 § ges ett bemyndigande till regeringen att fastställa avgifter. Behörigheten att fastställa provodlingsavgift enligt 16 § får regeringen delegera till en myndighet. Så har också skett i 29 § växtförädlarrättskungörelsen, där det anges att provodlingsavgifter fastställs av Statens utsädeskontroll efter samråd med Riksrevisionsverket. Om Växtsortnämnden förlägger provningen hos någon annan institution, en utländsk registreringsmyndighet eller någon institution eller myndighet som anlitas av en utländsk registreringsmyndighet, tillämpas den avgift som överenskommits mellan nämnden och det organ som skall utföra provodlingen.

Enligt 50 § bemyndigas regeringen att förordna om undersökning utomlands av en växtsort för vilken registrering söks. Växtförädlarrättskonventionen förutsätter nämligen att ett samarbete för sortprovning skall kunna komma till stånd inom unionen. Detta framgår av artikel 30 (2).

Bestämmelser till följd av EG-växtförädlarrättens

tillämplighet i Sverige Det system för ensamrätter till växtsorter som inrättats med stöd av Rådets förordning om gemenskapens växtförädlarrätt (se vidare i avsnitt 6) ställer vissa krav på kompletterande nationell lagstiftning. Sådana bestämmelser infördes genom 51 och 52 §§, som trädde i kraft den 1 juli 1996.

I 51 § föreskrivs att en avgift skall betalas, om en ansökan om EG-växtförädlarrätt ges in till Växtsortnämnden för vidare befordran till EG:s växtsortmyndighet. Regeringen bemyndigas att bestämma beloppet. Detta bemyndigande har utnyttjats i 29 § växtförädlarrättskungörelsen.

Genom 52 § straffbeläggs intrång i en EG-växtförädlarrätt.

1991 års revision av växtförädlar-

rättskonventionen

Som redan redovisats i avsnitt 3 reviderades växtförädlarrättskonventionen år 1991. Denna konventionstext, som ännu inte har trätt i kraft, skiljer sig på flera väsentliga punkter – däribland ensamrättens omfattning – från sin föregångare.

Det var i mars 1991 som en diplomatkonferens för omförhandling av växtförädlarrättskonventionen ägde rum. Syftet med förslaget var dels att i ljuset av de erfarenheter som vunnits förtydliga vissa bestämmelser, dels att stärka växtförädlarnas rättigheter och dels att anpassa konventionen till utvecklingen på bioteknikområdet.

Konventionstexten träder inte i kraft förrän den ratificerats eller tillträtts av fem stater, varav minst tre måste vara anslutna till någon av de äldre konventionerna. Hittills har tre stater, Danmark, Israel och Nederländerna, ratificerat konventionstexten. För samtliga unionsstater torde en anslutning fordra mer eller mindre genomgripande lagändringar. Det kan antas att flera stater kan avsluta lagstiftningsarbetet inom den närmaste framtiden och att erforderligt antal stater därför relativt snart kan ha anslutit sig till konventionen.

Växtförädlarrättens subjekt och objekt

Till skillnad från de äldre konventionstexterna inleds 1991 års konventionstext i artikel 1 med definitioner av de grundläggande begreppen. Redan här hamnar frågan om växtförädlarrättens subjekt i blickfånget. Definitionen av begreppet "förädlare" ger vid handen att härmed avses både den som framställt en ny växtsort och dennes rättsinnehavare. Till "förädlare" räknas nämligen följande kategorier:

(a) den person som förädlat, eller upptäckt och utvecklat, en växtsort,

(b) den som är arbetsgivare åt nyssnämnda person eller har uppdragit åt denne att utföra arbetet, under förutsättning att den berörda statens lagstiftning föreskriver detta,

(c) den på vilken någons rätt enligt (a) eller (b) övergått. Synsättet är således ett annat än det som kommer till uttryck i den svenska lagen, där ju växtförädlaren alltid är den fysiska person som faktiskt framställt en växtsort medan andra subjekt – t.ex. en arbetsgivare – som gör anspråk på en växtförädlarrätt på grund av överlåtelse eller annat fång betraktas som förädlarens rättsinnehavare.

Härvid kan också noteras att den ursprunglige förädlaren enligt (a) antingen skall ha förädlat – framställt – växtsorten eller upptäckt och utvecklat densamma. Att blott och bart ha upptäckt en sort vars ursprung är naturligt är således inte

tillräckligt för att få skydd. Förädlaren måste ha lagt ned en arbetsprestation för att utveckla sorten efter upptäckten. Här kan det förefalla finnas en skillnad i förhållande till 1978 års konventionstext, där det i artikel 6 (1) (a) anges att utgångsmaterialet till den ursprungliga variation ur vilken sorten har framkommit kan vara artificiellt eller naturligt. Det kan alltså tyckas att rena upptäckter kan bli föremål för ensamrätt enligt 1978 års konventionstext men inte enligt 1991 års version. I själva verket torde det emellertid inte vara någon reell skillnad. Den som vill utnyttja en upptäckt – det må vara en tidigare okänd variant i den vilda floran eller en mutation av en odlad växtart – måste i praktiken alltid utveckla sorten innan den kan kan marknadsföras.

Även växtförädlarrättens objekt, begreppet "växtsort", ges en definition i 1991 års konventionstext. Gränsdragningsproblem mellan patent och växtförädlarrätt är en orsak till att det uppstod behov av en tydlig definition. Denna klargör att en växtsort i konventionens mening är en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, vilken samling, oberoende av om förutsättningarna för beviljande av växtförädlarrätt är uppfyllda,

– kan definieras genom de kännetecken som har sitt ursprung i en viss genotyp eller kombination av genotyper;

– kan skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av dessa kännetecken; och

– kan betraktas som en enhet med avseende på dess lämplighet att förökas i oförändrat skick.

Det bör här understrykas att det alltså ställs vissa krav på särskiljbarhet och stabilitet för att en samling växter över huvud taget skall utgöra en växtsort, men att nivån på dessa krav inte är lika hög som för beviljande av växtförädlarrätt. Frågan om det i det enskilda fallet har framställts en ny växtsort skall alltså skiljas från frågan om denna sort i så fall är berättigad till skydd.

Konventionsstaternas allmänna förpliktelser

Inte bara stater utan även mellanstatliga organisationer kan ansluta sig till konventionen. En förutsättning för detta är att organisationen har ett rättssystem i vilket ingår regler för beviljande av växtförädlarrätt och att dessa regler är bindande för organisationens medlemsstater. För att förenkla framställningen används i det följande ibland ändå begreppet konventionsstater om de fördragsslutande parterna. Det skall dock framhållas att vad som gäller för stater också gäller för mellanstatliga organisationer som ansluter sig till konventionen, om inget annat anges. Beträffande användningen av begreppet "medborgare" i konventionstexten sägs i artikel 4 (2) att såvitt gäller mellanstatliga organisationer avses därmed medborgare i stater som är medlemmar i

organisationen.

I artikel 2 åläggs konventionsstaterna att bevilja och skydda växtförädlarrätt. Med "växtförädlarrätt" avses enligt definitionen i artikel 1 den rätt som tillkommer förädlaren enligt konventionen. Föreskriften i artikel 2 innebär med andra ord inte något krav på en särskild skyddsform just för växtsorter. De stater som ansluter sig till 1991 års konventionstext är därför också i fortsättningen oförhindrade att bevilja skyddet i form av patent.

Till skillnad från 1978 års konventionstext finns det inte något förbud mot att tillämpa både patent och en särskild skyddsform på samma växtsläkte eller växtart. Detta beror främst på att det ansågs olämpligt att i en konvention som reglerar växtförädlarrätten begränsa tillämpningsområdet för patent.

Under diplomatkonferensen förklarade dock flera stater tillhörande den Europeiska patentorganisationen (EPO) att växtsorter alltjämt bör ha en särskild skyddsform och att de inte skulle godta någon ändring av den bestämmelse i artikel 53 b) i den europeiska patentkonventionen, där det föreskrivs att europeiskt patent inte skall meddelas för växtsorter.

Enligt artikel 3 skall konventionen tillämpas på alla växtsläkten och växtarter inom fem år från det att konventionen blivit tillämplig i respektive stat. Detta gäller för de stater som redan är anslutna till någon av de äldre konventionerna. För nya unionsstater inträder förpliktelsen att tillämpa konventionen generellt – dvs. på alla släkten och arter – först efter tio år. Dessförinnan skall tillämpningsområdet omfatta minst 15 växtsläkten eller växtarter.

Vid diplomatkonferensen uppstod diskussion kring frågan om förpliktelsen att möjliggöra skydd för växtsorter av alla de slag också omfattade lägre organismer såsom bakterier, jästsvampar, alger och liknande. Ytterst är detta en fråga om gränsdragning mellan växtförädling och bioteknik som är av avgörande betydelse för vad som kan bli föremål för växtförädlarrätt respektive patent. Diplomatkonferensen kom inte till någon klargörande lösning. Det ankommer därför på nationell lagstiftning och rättstillämpning att lösa detta problem.

I likhet med sin föregångare bygger 1991 års konventionstext på principen om nationell behandling. När det gäller att bevilja och skydda växtförädlarrätt måste alltså en konventionsstat behandla fysiska personer som är medborgare eller har hemvist i en annan konventionsstat och juridiska personer som har sitt säte i en sådan stat på samma sätt som staten enligt sina lagar behandlar de egna medborgarna. Naturligtvis är det en förutsättning att de utländska subjekten uppfyller de villkor och formella krav som den nationella lagen föreskriver.

Principen om nationell behandling är till och med mer uttalad i den nya konventionstexten, då det inte längre finns någon möjlighet att i vissa stycken göra undantag från principen med

hänvisning till ett krav på reciprocitet (se avsnitt 4.1 ovan). Dessa möjligheter – som inte utnyttjats av Sverige – har alltså tagits bort i 1991 års konventionstext.

Villkor för skydd

Även 1991 års konventionstext anger att villkoren för skydd är nyhet, särskiljbarhet, enhetlighet (likformighet) och stabilitet. Härutöver får det inte ställas några andra krav än att sorten betecknas med en benämning som uppfyller föreskrifterna i artikel 20 – vars innehåll utvecklas nedan – att de formella föreskrifter som meddelats uppfylls och att sökanden betalar fastställd avgift.

Nyhetskravet, som anges i artikel 6, har förändrats något. Det relevanta är om växtmaterial försålts eller på annat sätt avyttrats till andra ("sold or otherwise disposed of to others") med förädlarens samtycke, och om detta har skett för att utnyttja sorten. Att t.ex. skörden från en provodling har försålts utgör inte nyhetshinder, då avsikten med provodlingen är en annan än att utnyttja sorten, och försäljningen är en bisak i sammanhanget.

En nyhetsfrist ( period of grace) på ett år blir obligatorisk. Således är det bara utbud och försäljning som ägt rum på konventionsstatens territorium tidigare än ett år före ansökningsdagen som konstituerar nyhetshinder. I fråga om utbud och försäljning utomlands gäller oförändrat en allmän frist på fyra år och för träd och vin en särskild frist på sex år.

Den nya konventionen är också tydligare i fråga om vad för slags material som inte får ha tillhandahållits för att nyhetskravet skall vara uppfyllt. Det sägs i klartext att förökningsmaterial eller skördeprodukter inte får ha sålts eller på annat sätt avyttrats till andra före respektive frists början. Detta kan jämföras med den äldre konventionstextens skrivning om utbud och försäljning av "sorten". Den svenska lagstiftningen talar i detta sammanhang om "material" av växtsorten.

När tillämpningsområdet utökas till att omfatta fler växtsläkten och växtarter är det tillåtet att göra avsteg från kravet på nyhet enligt en fakultativ bestämmelse i artikel 6 (2). En växtsort som framställts "nyligen", när konventionen blir tillämplig på släktet eller arten ifråga, kan anses som en nyhet även om förfoganden har skett tidigare än inom angivna frister. Någon precisering av när en sort skall anses ha framställts "nyligen" görs inte i konventionen. Vid diplomatkonferensen diskuterades ett förslag på en tidsgräns på fem år. Flera delegater ansåg att detta var för lång tid. Förslaget förkastades och något annat förslag till preciserad tidsgräns lades inte fram.

Konventionsstater som tillhör en mellanstatlig organisation, t.ex. EU, kan enligt artikel 6 (3) gemensamt besluta att

förfoganden som har ägt rum i en annan medlemsstat i organisationen skall ha samma verkan som motsvarande åtgärder på det egna territoriet.

Beträffande särskillnadskravet anges i artikel 7 som en förutsättning för skydd att sorten skall kunna tydligt skiljas från alla andra sorter som är allmänt kända vid tidpunkten för ansökan. Det finns inte något rekvisit som anger hur särskiljandet skall kunna ske; kravet på "ett eller flera viktiga kännetecken" har utgått. Med den definition av begreppet växtsort som införts, krävs sådana kännetecken redan för att en grupp växter överhuvud taget skall betraktas som en växtsort. Förekomsten av kännetecken får därför betraktas som underförstådd vid prövningen av om en växtsort besitter särskiljbarhet.

En sort anses allmänt känd om någon har ansökt om ensamrätt eller om upptagande i officiell sortlista och ansökan sedermera beviljas. Detta framgår uttryckligen av konventionstexten. Några andra fall där allmän kännedom skall anses vara för handen nämns inte. De övriga exempel som anges i 1978 års konventionstext – odling, yrkesmässigt utnyttjande, förekomst i referenssamling och noggrann beskrivning i publikation – har alltså inte någon motsvarighet i den nya konventionen. Någon saklig förändring synes dock inte ha avsetts. Diskussionen vid diplomatkonferensen gav vid handen att pågående odling eller marknadsföring av en sort gör att den skall anses allmänt känd. Anledningen till att ingivande av en ansökan särskilt nämns är att det är något som allmänheten vanligen inte får kännedom om. Att en ansökan trots detta skall medföra att sorten antas vara allmänt känd, ansågs därför fordra ett uttryckligt stadgande i konventionstexten.

Den skyddsförutsättning som tidigare benämnts likformighet eller homogenitet kallas i konventionens artikel 8 enhetlighet. Avsikten är inte att åstadkomma någon saklig förändring.

Artikel 8 innefattar också ett förtydligande i förhållande till motsvarande artikel i den äldre konventionen genom att det nu anges att det är just med avseende på de särskiljande kännetecknen som sorten skall vara enhetlig.

Kravet på stabilitet i artikel 9 överensstämmer i sak med det som nu gäller enligt artikel 6 (1) (d) i 1978 års konventionstext.

Ansökningsförfarandet

Av artikel 10 framgår att också denna konventionstext ger förädlaren frihet att välja i vilken stat han eller hon först vill ansöka om skydd. Förädlaren kan ge in ansökningar i andra stater utan att avvakta beslut i den stat där han eller hon först ansökte om växtförädlarrätt. Respektive stats handläggning av ett ärende och upprätthållande av skydd är oberoende av de andra konventionsstaternas agerande beträffande växtsorten ifråga. Sålunda är det inte tillåtet för en fördragsslutande part

att avslå en ansökan eller begränsa skyddstiden på grund av att skydd inte har sökts, att ansökan har avslagits eller att skyddstiden har gått ut i någon annan stat eller mellanstatlig organisation. På dessa punkter innebär 1991 års konventionstext inte några förändringar.

Vad gäller prioritetsrätten är principen densamma som förut. I artikel 11 anges sålunda att en förädlare som i behörig ordning ansökt om skydd för en växtsort i en stat därefter åtnjuter en rätt till prioritet under en tid av 12 månader för att ge in en ansökan om skydd för samma växtsort i någon annan konventionsstat. Liksom tidigare måste sökanden i den senare ansökningen framställa ett yrkande om prioritet för att han eller hon skall kunna ges denna förmån. Fristen för att ge in en kopia på handlingarna i den första ansökningen skall vara minst tre månader från dagen för den senare ansökningen. Den tid inom vilken sökanden skall tillhandahålla de upplysningar, dokument och material som behövs för prövningen av det senare ärendet har minskats från fyra till två år efter prioritetstidens utgång.

Om sökanden fullgör vad på honom eller henne ankommer för åtnjutande av prioritet, skall han eller hon inte lida någon rättsförlust på grund av händelser som inträffar mellan den första ansökningen och senare ansökningar inom tolvmånadersfristen. Att någon annan under mellantiden har sökt skydd för samma växtsort eller offentliggjort eller utnyttjat sorten får alltså inte betraktas som nyhetshinder vid prövningen av en senare ansökan. Sådana åtgärder får inte heller ge upphov till någon rätt för tredje man.

Vad gäller granskningen av en ansökan innehåller konventionstexten inga nyheter. Det åligger vederbörande myndighet att undersöka om de materiella förutsättningarna för skydd – nyhet, särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet – är uppfyllda. Myndigheten får själv ombesörja odling och annan nödvändig provning av växtsorten eller låta något annat organ utföra detta. Resultat av redan utförda provodlingar och andra undersökningar får också beaktas. Myndigheten får begära att sökanden tillhandahåller nödvändiga upplysningar, handlingar och växtmaterial.

Bestämmelsen om interimistiskt skydd under ansökningstiden, som tidigare var fakultativ, har gjorts obligatorisk. Enligt artikel 13 ankommer det på de fördragsslutande parterna att vidta åtgärder för att värna förädlarens intressen under den tid som går från det att ansökan görs och till dess växtförädlarrätt beviljas. Som minimikrav gäller att förädlaren skall tillförsäkras en rätt till skälig ersättning från den som utför handlingar för vilka förädlarens samtycke skulle ha erfordrats om ensamrätt redan hade beviljats. Dock får respektive stat begränsa det interimistiska skyddet så att reglerna är tillämpliga bara gentemot dem som underrättats om att en ansökan anhängiggjorts.

Växtförädlarrättens omfattning

En av de mest markanta skillnaderna mellan 1978 och 1991 års konventionstexter är utformningen av ensamrättens omfattning och innebörd. Denna regleras i artiklarna 14–19.

I flera avseenden leder de nya reglerna till en förstärkning och utökning av ensamrätten.

Förfaranden som förutsätter tillstånd

Till en början uppräknas i artikel 14 (1) sju slags åtgärder som, när de avser befattning med förökningsmaterial av en skyddad sort, fordrar förädlarens tillstånd. Dessa handlingar är:

1. produktion och reproduktion

2. bearbetning för förökningsändamål

3. saluhållande

4. försäljning och annan marknadsföring

5. export

6. import

7. lagerhållning i något av de syften som anges i p. 1 - 6.

Det kan här påpekas att p. 2, som närmast avser rensning, intar en viss särställning, då bestämmelsen i många fall träffar personer som inte själva förfogar över förökningsmaterialet. Rensningen utförs ofta på anläggningar som betjänar ett större antal lantbruk. Den som utför rensningen gör då detta på uppdrag av den som äger växtmaterialet.

Förfaranden av nämnda sju slag som inte avser förökningsmaterial men väl skördat material – inklusive hela plantor och delar av plantor – regleras i artikel 14 (2) och kräver förädlarens medgivande under vissa förutsättningar. Till skördat material räknas säd, frukt, bär, blommor, blad, sav och virke. Bestämmelsen innebär att ensamrättens omfång väsentligen utökas i jämförelse med 1978 års konventionstext, som behandlar endast hantering av förökningsmaterial. En första förutsättning för att utnyttjande av skördat material skall omfattas av ensamrätten är att materialet har erhållits genom att förökningsmaterial av den skyddade sorten använts utan tillstånd. Vidare krävs att förädlaren inte har haft någon rimlig möjlighet att utöva sin rätt såvitt gäller det förökningsmaterial som använts. Således utvidgas ensamrätten till skördat material när förädlarens rätt inte har kunnat skyddas på ett tidigare stadium i hanteringen. Huvudprincipen är alltså fortfarande att ersättning till förädlaren skall betalas på ett så tidigt stadium som möjligt i produktionskedjan. Bestämmelsen om skördat material får särskild relevans vid import av skördeprodukter av en växtsort som odlats i en stat som inte tillerkänner förädlaren någon ensamrätt. I anslutning till artikel 14 (2) förtjänar att påpekas att artikel 14 (1) inte innefattar något krav på förädlarens tillstånd för framställning av skördat

material av förökningsmaterial. Att inhandla en rosenbuske som säljs för plantering i trädgård och använda den för produktion av snittblommor fordrar alltså inte tillstånd enligt artikel 14 (1). Därav följer att förädlarens tillstånd inte heller behövs för kommersiell avyttring av snittblommorna. De har ju inte framställts genom otillåten användning av förökningsmaterial, varför ensamrätten inte utsträcks enligt artikel 14 (2).

Ytterligare ett slags material, nämligen slutprodukter, kan enligt artikel 14 (3) omfattas av ensamrätten. Skyddet för dessa produkter är dock fakultativt. Frågan om detta skydd var kontroversiell på 1991 års diplomatkonferens. Å ena sidan påpekades det från flera håll att det många gånger inte är möjligt att avgöra om en råvara till en industritillverkad produkt utgörs av material av en skyddad växtsort. Å andra sidan framhöll flera delegater att det finns ett intresse av att förhindra att växtförädlarrätten kringgås genom att förökningsmaterial exporteras utan ensamrättshavarens samtycke, varefter växtsorten odlas och konsumtionsvaror framställs av skördeprodukterna utomlands. Härvid pekades bl.a. på produktionen av parfym och liknande produkter. I sådana situationer bör det vara möjligt att ingripa om produkterna importeras till ursprungslandet, menade de länder som ville utöka ensamrättens omfång. Lösningen blev alltså att varje stat eller mellanstatlig organisation själv får avgöra om ensamrätten skall utsträckas till de produkter – bl.a. livsmedel – som framställts direkt av det skördade materialet. De stater som väljer att göra en sådan utvidgning får föreskriva att förädlarens samtycke behövs för den som vill utföra någon av ovan nämnda handlingar 1–7 avseende produkter vilka framställts genom att skördat material utnyttjats utan förädlarens tillåtelse. Också här är det en förutsättning att förädlaren inte kunnat göra sin rätt gällande tidigare i produktionskedjan. Ensamrätten får omfatta slutprodukter endast om förädlaren inte haft någon rimlig möjlighet att utöva sin rätt med avseende på det skördade materialet.

Det sistnämnda innebär alltså en fakultativ utökning av ensamrätten såvitt gäller det material som är föremål för utnyttjandet av växtsorten. En ytterligare möjlighet för de fördragsslutande parterna att ge växtförädlarrätten ett större omfång behandlas i artikel 14 (4). Här gäller det vad för slags hantering av växtmaterial som skall omfattas. Konventionsstaterna tillåts att i sin lagstiftning föreskriva att också andra förfaranden än de som anges i artikel 14 (1) skall fordra förädlarens tillstånd. Listan anger alltså bara en minimistandard för ensamrätten.

Ensamrättens tillämplighet på väsentligen avledda och

vissa andra växtsorter 1991 års konventionstext går längre än sin föregångare även i det att också vissa andra växtsorter än den för vilken skydd har beviljats omfattas av ensamrätten. Detta föreskrivs i artikel 14 (5) som slår fast att bestämmelserna i paragraferna (1–4) skall tillämpas också på sorter som är väsentligen avledda från en skyddad växtsort, såvida inte denna själv utgör en väsentligen avledd sort.

Bakgrunden till bestämmelsen om väsentligen avledda sorter är följande. Enligt 1978 års konventionstext får en skyddad växtsort fritt användas som en källa för genetiskt utgångsmaterial till fortsatt förädling. Den växtsort som blir resultatet av sådan vidareförädling kan i sig bli föremål för ensamrätt och får utnyttjas utan att det därvid uppkommer några som helst förpliktelser gentemot förädlaren av den ursprungliga sorten. Dessa regler anses ha fått vissa oskäliga och orättvisa effekter som förstärkts i takt med bioteknikens utveckling.

Det är nämligen så att den som finner en mutation eller annan enstaka variant inom en växtsort enligt den äldre konventionen kan göra anspråk på ensamrätt till denna mutation eller variant utan att den ursprunglige förädlaren behöver ge sitt samtycke eller få något erkännande. Detta har av många ansetts orättvist. Definitionen av "förädlare" i 1991 års konventionstext – med krav på att den som upptäckt en växtsort också måste ha utvecklat den för att betraktas som förädlare – skall ses mot bakgrund härav.

Än mer orättvist har resultatet ansetts bli då man med användning av modern bioteknik på kort tid kan lägga till en gen och därmed modifiera en växtsort som det kan ha tagit många år att förädla fram. Den modifierade varianten blir då att anse som en ny växtsort och enligt 1978 års konventionstext kan den skyddas och utnyttjas på samma villkor som alla andra sorter.

Vid 1991 års diplomatkonferens ansågs det angeläget att komma till rätta med det gynnande av biotekniskt laboratoriearbete på den klassiska växtförädlingens bekostnad som alltså har uppfattats som oskäligt. För att det också i framtiden skall finnas incitament att bedriva växtförädling i egentlig mening infördes den nyss nämnda bestämmelsen om väsentligen avledda sorter i artikel 14 (5). Av denna artikel följer att en växtsort som är väsentligen avledd från en skyddad sort och som uppfyller de grundläggande skyddskriterierna – nyhet, särskiljbarhet, likformighet och stabilitet – i och för sig kan skyddas, men den får inte utnyttjas utan tillstånd av förädlaren av den ursprungliga sorten. Principen om fri tillgänglighet till växtsorter som resurs för framställning av nya sorter kvarstår alltså.

Vidare utsträcks tillämpningsområdet till sorter som är så lika en skyddad sort att de i förhållande till denna inte uppfyller sär-

skillnadskravet. Slutligen omfattas även sorter vars framställning kräver upprepad användning av en skyddad sort.

Det sistnämnda kan jämföras med artikel 5 (3) i 1978 års konventionstext. Där föreskrivs att förädlarens tillstånd behövs för upprepad användning av en skyddad sort för yrkesmässig framställning av en annan sort. Den äldre konventionstexten tar alltså på denna punkt sikte på vilket förfarande som kräver tillstånd medan den nya konventionstexten relaterar frågan till vilka växtsorter som ensamrätten omfattar. Skillnaden torde bli att det enligt den nya texten inte längre fordras tillstånd för utnyttjandet av den registrerade sorten för framställning av en ny men däremot för att utnyttja den nya sort som blir resultatet av förfarandet.

I artikel 14 (5) ges också definitioner av när en växtsort skall anses vara väsentligen avledd. Vidare exemplifieras metoder för framställning av avledda sorter. Frågan är komplicerad. Efter beslut vid diplomatkonferensen har särskilda riktlinjer utarbetats av UPOV:s sekretariat (IOM/6/2 den 17 augusti 1992). Vad det i stora drag handlar om är att sorter skall anses väsentligen avledda när de har utvecklats på ett sådant sätt att de har behållit praktiskt taget hela den genetiska strukturen hos den ursprungliga sorten.

Undantag

Frågan om undantag från växtförädlarrätten behandlas i artikel 15. För det första får en växtsort användas fritt privat, om det sker för icke-kommersiella syften. Sådana förfaranden som anges i artikel 14 faller alltså utanför ensamrättens sfär, om de har andra ändamål än ekonomisk vinst.

Användning av en växtsort i experimentella syften utgör ett andra undantag.

För det tredje får en växtsort utan förädlarens samtycke utnyttjas för framställning av nya växtsorter ("breeder's exemption"). De sorter som framställs med hjälp av den skyddade sorten får också användas fritt, såvida de inte är att betrakta som väsentligen avledda. Således innefattar växtförädlarrätten inte någon ensamrätt till en ny växtsorts genetiska tillgångar. Dessa får andra förädlare utnyttja i sin verksamhet.

De tre inskränkningar i växtförädlarrätten som nu har nämnts är obligatoriska. Konventionens jordbruksundantag är däremot fakultativt. I artikel 15 (2) sägs följaktligen att de fördragsslutande parterna får, inom rimliga gränser och under förutsättning att förädlarens legitima intressen tillgodoses, begränsa växtförädlarrätten i syfte att tillåta jordbrukare att använda sina skördeprodukter för förökningsändamål. Som villkor gäller att materialet skall ha skördats efter sådd eller plantering på bondens mark och att användningen för ny förökning också skall ske där. Staterna får göra undantag av

detta slag beträffande vilken växtsort som helst; bestämmelsens tillämplighet är inte begränsad till några särskilda släkten eller arter. Vid diplomatkonferensen 1991 diskuterades denna undantagsbestämmelse ingående. Från vissa håll underströks motsättningen mellan ett alltför omfattande jordbruksundantag och strävandena att stärka växtförädlarnas ställning. Förslag om att undantaget skulle begränsas till vissa grödor eller att det skulle göras obligatoriskt för lantbrukarna att betala viss ersättning för sin rätt avslogs dock. Slutligen antog konferensen ett särskilt uttalande om att bestämmelsen inte fick tillämpas så att undantaget kom att utvidgas till sektorer där det inte tidigare hade gällt.

Konsumtion av ensamrätten

Något som är helt nytt i förhållande till den äldre konventionstexten är reglerna i artikel 16 om konsumtion av växtförädlarrätten.

Huvudregeln är att ensamrätten såvitt gäller material av en skyddad växtsort – eller annan sort som enligt artikel 14 (5) i princip omfattas av ensamrätten – upphör i en konventionsstat i och med att materialet sålts eller på annat sätt förts ut på marknaden på den statens territorium. Från denna regel görs två undantag. Det första är att förfaranden som innefattar ytterligare förökning fortfarande inte är tillåtna utan förädlarens medgivande. Det andra undantaget gäller export av växtmaterial. Om materialet kan användas för förökning och om det är fråga om export till ett land som inte skyddar växtsorter av arten eller släktet ifråga, är ensamrätten inte konsumerad. Export för slutlig konsumtion utgör dock ett undantag från undantagsregeln. Om syftet är att den produkt som exporteras skall bli föremål för direkt konsumtion, innebär alltså detta under alla omständigheter att växtförädlarrätten såvitt gäller den produkten uttömts redan vid den försäljning som föregått exporten.

I artikel 16 (2) anges vad som skall betraktas som "material" av en växtsort vid tillämpning av konsumtionsregeln. Enligt denna definition avser begreppet "material" dels allt slags förökningsmaterial, dels skördat material, inklusive hela plantor och delar av plantor, och dels produkter som framställts direkt av skördat material.

I territoriellt avseende är alltså huvudregeln enligt artikel 16 (1) att ensamrätten konsumeras bara för det land där den konsumtionsgrundande försäljningen eller marknadsföringen ägt rum. Enligt artikel 16 (3) tillåts dock stater som ingår i mellanstatliga organisationer att jämställa konsumtionsgrundande handlingar i andra medlemsstater med sådana handlingar på det egna territoriet. De konventionsstater som tillhör organisationen måste agera gemensamt för att denna undantagsbestämmelse skall få

tillämpas.

Inskränkningar, skyddstid m.m.

Inskränkningar av växtförädlarrätten behandlas i artikel 17, som motsvarar artikel 9 i 1978 års konventionstext. Av bestämmelsen följer att förutom de begränsningar som uttryckligen föreskrivs i konventionen det fria utövandet av växtförädlarrätten får inskränkas endast av hänsyn till allmänt intresse. Om en sådan inskränkning görs, och den får till följd att tredje man tillåts utföra handlingar för vilka förädlarens samtycke annars behövs, åligger det konventionsstaten att vidta erforderliga åtgärder för att tillförsäkra förädlaren skälig ersättning. Det allmänna intresse som konventionens skapare främst hade för ögonen var allmänhetens behov av vissa livsmedel och andra produkter som framställs av växtsorter. Reglerna möjliggör beviljande av tvångslicens för att möta ett sådant behov.

Artikel 18 slår fast vilket förhållande som skall råda mellan växtförädlarrätten och handelsregleringar. Principen är att växtförädlarrätten skall vara oberoende av de åtgärder som vidtas för att reglera handeln. I vart fall skall åtgärder på det området inte inverka på tillämpningen av konventionens föreskrifter.

Den minsta tillåtna skyddstiden för växtsorter i allmänhet förlängs till 20 år (artikel 19). För träd och vin föreskrivs en minsta skyddstid om 25 år.

Sortbenämning

Reglerna om benämning av växtsorter i artikel 20 överensstämmer sakligt sett med vad som hittills gällt enligt artikel 13 efter 1978 års revidering av UPOV-konventionen.

Således gäller oförändrat att en växtsort skall betecknas med en benämning som är avsedd att vara dess generiska beteckning.

Varje konventionsstat skall – med förbehåll för ett undantag som kommer att behandlas nedan – se till att inga rättigheter i fråga om den beteckning som har registrerats som sortbenämning hindrar den fria användningen av denna benämning i samband med sorten. Detta gäller även efter det att växtförädlarrätten har upphört.

I artikel 20 (2) anges förutsättningarna för att en benämning skall vara godtagbar. Först och främst skall benämningen göra det möjligt att identifiera sorten. Den får inte bestå av enbart siffror, utom när detta är allmänt tillämpad praxis för att beteckna sorter. Vidare får benämningen inte vara vilseledande eller ägnad att orsaka förväxling i fråga om sortens egenskaper, värde eller identitet eller förädlarens identitet. Den skall särskilt skilja sig från varje benämning som i någon

konventionsstat betecknar en redan befintlig sort av samma eller av närbesläktad växtart.

Ifråga om registrering av sortbenämning föreskrivs i artikel 20 (3) att förädlaren skall ge in uppgift om sortbenämningen till registreringsmyndigheten. Om det visar sig att benämningen inte uppfyller nyss nämnda villkor, skall myndigheten vägra att registrera den och förelägga förädlaren att föreslå en annan benämning. Samtidigt som växtförädlarrätt beviljas skall benämningen registreras.

Tredje mans äldre rättigheter skall enligt artikel 20 (4) inte påverkas av att en benämning registreras. Sådana rättigheter består alltså och utgör det enda tillåtna undantaget från regeln att inga rättigheter får hindra den fria användningen av den registrerade benämningen i samband med sorten. Om förekomsten av en äldre rättighet leder till att någon som enligt konventionen är skyldig att använda en sortbenämning är förhindrad att göra detta, skall registreringsmyndigheten anmoda förädlaren att föreslå en ny benämning.

Om skydd söks för en sort i flera unionsstater, måste det ske under en och samma benämning. Registreringsmyndigheten skall registrera den föreslagna benämningen, såvida myndigheten inte finner att benämningen är olämplig i ifrågavarande stat. I sådant fall får myndigheten förelägga förädlaren att föreslå en annan benämning (artikel 20 (5)).

Myndigheterna i konventionsstaterna har informationsskyldighet i förhållande till varandra i frågor rörande sortbenämningar. Den närmare innebörden av denna skyldighet framgår av artikel 20 (6).

Konventionen föreskriver i artikel 20 (7) att den som utbjuder eller försäljer förökningsmaterial av en sort som har skyddats i landet ifråga är skyldig att använda sortbenämningen. Detta åliggande kvarstår också efter det att ensamrätten upphört. Enda undantaget är de fall där tredje mans äldre rättigheter utgör hinder mot användning av sortbenämningen.

Det är enligt artikel 20 (8) tillåtet att använda ett varumärke, en firma eller någon liknande beteckning i kombination med växtsortens benämning. Benämningen måste dock lätt kunna urskiljas.

Ogiltighet och upphävande av växtförädlarrätt

Frågan om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt regleras i artikel 21.

Om det uppdagas att de grundläggande skyddsförutsättningarna med avseende på nyhet och särskiljbarhet inte var uppfyllda när skydd beviljades, skall ensamrätten förklaras ogiltig. Brister hänförliga till de båda andra skyddsförutsättningarna – enhetlighet och stabilitet – skall leda till ogiltighet endast om ensamrätt beviljades huvudsakligen på grundval av information och dokumentation

som sökanden tillhandahöll.

För det fall det uppdagas att ensamrätt har beviljats en annan person än den som egentligen är berättigad, skall växtförädlarrätten förklaras ogiltig, om den inte förs över till den som har bättre rätt.

Uppräkningen av ogiltighetsgrunder är uttömmande. Det är med andra ord inte tillåtet att förklara ensamrätten ogiltig på andra grunder.

Ogiltighetsreglerna är utformade utifrån tanken att ensamrätt aldrig skulle ha beviljats. Bestämmelsen i artikel 22 rör däremot upphävande av växtförädlarrätt med verkan endast för framtiden. I en situation där det visar sig att en växtsort visserligen var stabil och enhetlig när den registrerades, men att så inte längre är fallet, kan den behöriga myndigheten upphäva växtförädlarrätten med verkan från dagen för beslutet.

Ensamrätten kan också upphävas, om förädlaren inte i tid fullgör vad på honom eller henne ankommer i förhållande till registreringsmyndigheten. Underlåtenhet att tillhandahålla de upplysningar, dokument och material som behövs för efterkontroll kan därför leda till att förädlaren mister sin ensamrätt. Detsamma gäller om förädlaren inte betalar föreskriven avgift eller om han eller hon inte föreslår en ny benämning när den registrerade benämningen av något skäl måste bytas ut.

Också de angivna grunderna för upphävande utgör en uttömmande uppräkning.

UPOV:s organisation

1991 års konventionstext innehåller också bestämmelser om UPOV:s uppbyggnad, procedurregler, administration m.m. När "unionen" nämns i konventionen avses UPOV som grundades genom 1961 års konvention (se avsnitt 3). Medlemmar i unionen är alltså inte bara de fördragsslutande parterna i 1991 års konventionstext utan också de stater som anslutit sig till 1961, 1972 eller 1978 års konventionstext.

Liksom tidigare gäller att unionen är en juridisk person med säte i Genève och att unionens permanenta organ är rådet och byrån (tidigare benämnt generalsekretariatet).

Rådet består av företrädare för unionens medlemmar. I princip har varje medlem en röst. I viss mån har dock denna rösträttsregel modifierats i och med att 1991 års konventionstext öppnar en möjlighet för mellanstatliga organisationer att bli medlemmar i unionen. Detta innebär att en fördragsslutande part som är en mellanstatlig organisation inom sitt kompetensområde får utöva den rösträtt som tillkommer dess medlemsstater vilka är medlemmar även i UPOV. Om en mellanstatlig organisation på detta sätt utnyttjar sina medlemsstaters rösträtt, får dessa inte själva utöva sin

rösträtt. Det omvända gäller naturligtvis också.

Enligt 1978 års konventionstext är de officiella språken engelska, franska och tyska. Därutöver blir även spanska officiellt språk när den nya konventionen träder i kraft (artikel 28).

I fråga om unionens finanser kan framhållas att unionsstaterna är skyldiga att betala årliga bidrag, medan mellanstatliga organisationer, som ju inte har egen rösträtt, inte behöver betala medlemsavgift.

Europeiska gemenskapens växtför-

ädlarrätt

Inledning

År 1990 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till en förordning om ensamrätt till växtsorter (Proposal for a Council Regulation [EEC] on Community plant variety rights, COM [90] 347). Ministerrådet antog den 27 juli 1994 förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt. Förordningen publicerades i gemenskapernas officiella tidning den 1 september 1994 (EGT Nr L 227) och trädde i kraft samma dag. Enligt övergångsbestämmelserna blev dock flertalet artiklar inte tillämpliga förrän den 27 april 1995. Från och med detta datum blev det möjligt att ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt (EG-växtförädlarrätt).

I förordningens inledning nämns att vissa internationella konventioner, däribland växtförädlarrättskonventionen, har beaktats. I väsentliga avseenden har förordningen utformats i nära anslutning till 1991 års konventionstext.

Genom förordningen inrättades en möjlighet att genom en enda ansökan få skydd för en växtsort inom hela Europeiska unionen (EU). Ett centralt register skall föras av Gemenskapens växtsortmyndighet. För närvarande bedrivs myndighetens verksamhet i Bryssel. I december 1996 fattade emellertid rådet ett beslut om att myndigheten permanent skall förläggas till Angers i Frankrike.

Förordningen innebär inte något hinder för medlemsstaterna att på nationell nivå behålla sina skyddssystem. Däremot skall det inte vara möjligt att få en och samma växtsort skyddad både på nationell nivå och inom EG-systemet (artikel 3 och 92).

Till skillnad från den gällande svenska växtförädlarrättslagen är EG-förordningens bestämmelser tillämpliga på alla växtsläkten och växtarter.

Växtförädlarrättens subjekt och objekt

Som förädlare räknas den som förädlat, eller upptäckt och utvecklat, en ny växtsort, men också den på vilken förädlarens rätt har övergått (artikel 11 (1)). Förädlare är alltså den som kan få ensamrätt. Begreppet rättsinnehavare definieras inte, men det framgår att härmed avses den som genom registrering har fått ensamrätt, dvs. den som är sortinnehavare enligt den svenska växtförädlarrättslagens motsvarande terminologi. Det bör understrykas att om den som förädlat en växtsort överlåter sin rätt på en annan person innan registrering söks, denne blir att betrakta som förädlare och inte som rättsinnehavare. Här finns således en viss diskrepans i förhållande till traditionella svenska begrepp.

Anspråket på ensamrätt kan tillkomma flera personer gemensamt. Detta framgår av artikel 11 (2), där det också sägs att

om en person upptäcker en sort och en annan person utvecklar den, båda dessa personer skall betraktas som förädlare.

Beträffande förädling som utförs i anställningsförhållanden, gäller enligt artikel 11 (4) att nationell arbetsrättslig lagstiftning skall tillämpas vid fastställandet av om arbetstagaren eller dennes arbetsgivare är berättigad till ensamrätt.

För att vara behörig att ansöka om registrering av en växtsort måste sökanden vara medborgare i en stat som är medlem i EU eller UPOV eller ha hemvist eller säte eller driva rörelse i en sådan stat. Emellertid kan Kommissionen besluta att medborgare i någon annan stat skall ha rätt att ansöka om gemenskapens växtförädlarrätt trots att de inte uppfyller nämnda krav.

Definitionen av växtsort, ensamrättens objekt, överensstämmer med den som ges i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen (se avsnitt 5.1).

Villkor för skydd

Även i EG-förordningen är de grundläggande skyddsförutsättningarna nyhet, särskiljbarhet, likformighet och stabilitet. I huvudsak är reglerna om dessa kriterier utformade i enlighet med 1991 års lydelse av växtförädlrarättsskonventionen. Vissa skillnader och preciseringar finns dock.

Särskillnadskravet preciseras i artikel 7 så, att sorten skall skilja sig tydligt från kända sorter med avseende på uttryck för kännetecken som är resultat av en viss genotyp eller kombination av genotyper.

Enhetlighetskravet innehåller en nyansskillnad i förhållande till UPOV-konventionen i det att det sägs att sorten skall vara tillräckligt enhetlig med avseende på de kännetecken som ligger till grund för fastställelsen av särskiljbarhet men också med avseende på andra kännetecken som används för att beskriva sorten. Samma kännetecken är relevanta vid bedömningen av om stabilitet föreligger. De särskiljbarhetsgrundande kännetecknen och andra som används för beskrivning av sorten skall alltså bestå oförändrade efter förökning.

Också inom EG-systemet gäller beträffande nyhetskravet, som regleras i artikel 10, en nyhetsfrist på ett år före ansökningsdagen; försäljning och annat tillhandahållande till annan inom EU under denna tid leder inte till att nyhetskravet brister. Försäljning utanför unionens område får ha ägt rum högst fyra år innan ansökan görs. För vin och träd är fristen sex år. Bortsett från dessa frister får växtsorten inte med förädlarens samtycke ha försålts eller på annat sätt tillhandahållits andra i syfte att utnyttja sorten.

EG-förordningen innehåller i artikel 10 (2) och (3) några speciella modifieringar av nyhetskravet, vilka inte förekommer i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Om

växtdelar har överlämnats till något offentligt organ för något lagstadgat ändamål, skall detta inte innebära att växtdelar anses ha överlåtits till annan. Kravet på nyhet kan alltså likväl vara uppfyllt. Detsamma gäller om växtdelar på grund av avtal eller annat rättsligt förhållande har lämnats till någon – offentligt eller privat rättssubjekt saknar här betydelse – enbart för produktion, reproduktion, förökning, behandling eller lagring. I båda fallen är det en förutsättning att förädlaren förbehållit sig sin exklusiva rätt att överlåta detta och annat växtmaterial och att någon ytterligare överlåtelse heller inte sker.

Från denna regel görs undantag för det fall att de överlämnade växtdelarna används för framställning av en hybrid, som i sig utgör en växtsort, och att växtdelar eller skördat material av denna hybrid har tillhandahållits andra. Om detta har skett före nyhetsfristens början, blir den sort som använts för framställning av hybriden behäftad med nyhetshinder.

En annan anpassning av nyhetsregeln rör överlämnande av växtmaterial mellan bolag i samma koncern. Om det ena bolaget helt äger det andra eller om båda helt ägs av ett tredje bolag, skall en överlåtelse av växtmaterial företagen emellan inte betraktas som nyhetsskadligt förfogande, såvida inte någon ytterligare överlåtelse äger rum. Denna bestämmelse gäller inte kooperativa sammanslutningar.

Härutöver har nyhetsregeln modifierats så att överlåtelse av växtdelar eller skördat material som härrör från plantor som odlats för förädlingssyfte eller för experimentella ändamål inte skall anses ske i syfte att utnyttja växtsorten. Det går alltså att försälja avkastning från provodling utan att nyhetskravet anses brista därefter. En förutsättning är emellertid att det vid sådan försäljning inte görs någon hänvisning till sorten som sådan.

Slutligen skall förevisande av en växtsort på en internationell eller internationellt erkänd utställning inte anses utgöra nyhetshinder. Detsamma gäller för annan utställning i en medlemsstat, om utställningen officiellt har ansetts likvärdig med en internationell utställning.

Ensamrättens omfattning och innebörd

Omfattningen och innebörden av EG-växtförädlarrätten regleras i nära anslutning till växtförädlarrättskonventionens lydelse. Således görs i artikel 13 (2) en uppräkning av sju slags förfaranden (se avsnitt 5.5.1) som fordrar förädlarens tillstånd. Generellt fordras tillstånd när förfarandena innebär befattning med sortbeståndsdelar. Detta skall jämföras med artikel 14 (1) i UPOV-konventionen, enligt vilken tillstånd krävs för förfaranden med förökningsmaterial. EG-förordningen ger alltså ensamrätten ett vidare omfång såvitt gäller det växtmaterial som inte får säljas utan förädlarens tillstånd.

I likhet med UPOV-konventionen utsträcker EG-förordningen ensamrätten till skördat material endast på villkor att det erhållits genom att sortbeståndsdelar använts utan tillstånd.

Den kontroversiella frågan om skyddet för slutprodukter löses i EG-förordningen genom ett bemyndigande till Kommissionen. I artikel 13 (4) anges sålunda att det i tillämpningsföreskrifter får föreskrivas att i särskilda fall bestämmelsen i artikel 13 (2) skall tillämpas ifråga om produkter som framställts direkt från växtmaterial av en skyddad sort. Bemyndigandet har inte utnyttjats.

Reglerna om ensamrättens tillämplighet på vissa närbesläktade – däribland avledda – växtsorter överensstämmer med UPOV-konventionens.

Av artikel 13 (8) följer en viss generell begränsning av EGväxtförädlarrätten. Där sägs att utövandet av rätten inte får strida mot föreskrifter som antagits på grund av vissa, särskilt angivna allmänna intressen, bl.a. miljöskydd och säkerställande av konkurrens.

Jordbruksundantaget regleras i artikel 14. Den övergripande principen framgår av artikel 14 (1), där det anges att jordbrukare skall ha rätt att på marken inom sina egna jordbruksföretag använda skördeprodukter av en skyddad sort för förökningsändamål, om skördeprodukterna erhållits genom odling av marken inom företaget. Detta gäller dock inte hybridsorter eller syntetiska sorter.

Jordbruksundantaget gäller inte generellt. I artikel 14 (2) anges på vilka växtarter undantaget är tillämpligt. Samtliga arter är att hänföra till foderväxter, spannmål, potatis eller oljeoch fiberväxter.

Vidare sägs i artikel 14 (3) att de närmare villkoren för tillämpningen av undantagsbestämmelsen skall anges i tillämpningsföreskrifter som skall utformas på grundval av vissa uppräknade principer. Till dessa principer hör att det skördade materialet får rensas antingen av lantbrukaren själv eller av någon uppdragstagare. Vidare fastslås att småbrukare inte skall behöva betala ersättning till sortinnehavaren. Vissa riktlinjer för vilka som skall anses vara småbrukare anges också. Den ersättning som andra än småbrukare kan åläggas att betala skall vara betydligt lägre än licensavgiften.

I artikel 15 anges ett antal begränsningar av gemenskapsväxtförädlarrättens effekter. Liksom i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen (artikel 15), omfattar inskränkningarna privat och icke-kommersiell användning, experimentellt bruk och utnyttjande i syfte att förädla fram andra växtsorter ( breeder's exemption). Därutöver anges uttryckligen att EG-växtförädlarrätten inte heller omfattar de nya sorter som framställs med hjälp av den skyddade sorten, såvida inte bestämmelsen i artikel 13 (5) om bl.a. väsentligen avledda sorter är tillämplig. Slutligen klargörs i artikel 15 att ensamrätten är begränsad i den mån det behövs för att prin-

ciperna i artikel 13 (8) (allmänna intressen), 14 (jordbruksundantag) och 29 (tvångslicens) skall kunna upprätthållas.

I artikel 16 slås fast att principen om regional konsumtion gäller inom EU. Ensamrätten utsläcks alltså för växtmaterial som med förädlarens samtycke har överlåtits inom gemenskapen. I övrigt är konsumtionsbestämmelsen utformad helt i enlighet med UPOV-konventionen.

Reglerna om användning av rätt benämning i artiklarna 17 och 18 ger vid handen att det finns en skyldighet för var och en som utnyttjar växtdelar av en skyddad sort i kommersiella sammanhang att använda den registrerade benämningen. Vidare är det inte tillåtet att använda en sådan benämning, eller en beteckning som kan förväxlas med en sådan, för någon annan växtsort som tillhör samma eller en besläktad växtart.

Ensamrättens varaktighet

Skyddstiden för en EG-växtförädlarrätt är 25 år (artikel 19). För vin och träd är dock skyddstiden 30 år. Ensamrätten kan upphöra i förtid om sortinnehavaren avstår sin rätt.

Om det visar sig att någon av de grundläggande skyddsförutsättningarna inte var uppfylld när ensamrätt beviljades, skall Växtsortmyndigheten enligt artikel 20 förklara ensamrätten ogiltig. När det gäller enhetlighets- och stabilitetskraven skall bristen leda till ogiltighet endast om ensamrätten beviljades huvudsakligen på grundval av information och dokument som sökanden tillhandahöll.

För det fall det uppdagas att ensamrätt har beviljats en annan person än den som är berättigad, skall ensamrätten förklaras ogiltig, om den inte förs över till den som har bättre rätt.

EG-förordningens ogiltighetsregler överensstämmer med växtförädlarrättskonventionens. En ogiltigförklaring har alltså retroaktiv effekt. Enligt artikel 21 finns även en möjlighet för Växtsortmyndigheten att upphäva en EG-växtförädlarrätt för framtiden. Detta kan ske om enhetlighets- och stabilitetskraven inte längre är uppfyllda. Vidare kan ensamrätten upphävas om rättighetssinnehavaren underlåter att tillhandahålla material för efterkontroll, att föreslå annan benämning eller att betala föreskriven avgift. Detsamma gäller om rättighetsinnehavaren eller dennes ombud inte längre uppfyller de krav som gäller beträffande medborgarskap och hemvist.

Gemenskapens växtförädlarrätt som

förmögenhetstillgång

Av artiklarna 22–29 framgår att förordningen behandlar EGväxtförädlarrätten som en förmögenhetstillgång som kan överlåtas, helt eller delvis upplåtas (licens), utmätas osv.

Den förmögenhetstillgång som ensamrätten representerar

skall i första hand anses finnas i det medlemsland där sortinnehavaren har sitt hemvist, säte eller driftställe enligt vad som är antecknat i växtsortregistret.

En EG-växtförädlarrätt får överlåtas endast till den som uppfyller kraven rörande medborgarskap och skyldighet att i vissa fall ställa ombud.

Reglerna om tvångslicens innebär att den som önskar få sådan licens kan ansöka om det hos Växtsortmyndigheten.

Även medlemsstater och Kommissionen är behöriga att göra ansökningar om att någon person eller viss kategori av personer skall beviljas tvångslicens.

Generellt gäller att tvångslicens får beviljas bara på grund av något allmänt intresse. Växtsortmyndigheten skall fastställa skäliga villkor för licensen. Det kan gälla tidsbegränsning av utnyttjandet och betalning av licens. Växtsortmyndigheten är ensam behörig att besluta om tvångslicens för en EG-växtförädlarrätt. Medlemsstaternas domstolar och myndigheter får alltså inte bevilja sådan licens.

Ansöknings- och överprövningsförfarandet

EG-växtförädlarrätt kan beviljas endast efter ansökan hos EG:s växtsortmyndighet. Visserligen kan ansökan ges in till en nationell myndighet, men denna skall då vidarebefordra handlingarna till Växtsortmyndigheten för prövning. I enlighet med UPOV-konventionen gäller en prioritetsrätt för en sökande som inom tolv månader före ansökningsdagen har sökt skydd för samma växtsort i någon av UPOV:s medlemsstater (artikel 52).

En ansökan skall enligt artiklarna 53 och 54 prövas av Växtsortmyndigheten i både formellt och materiellt hänseende. Den materiella granskningen omfattar också en teknisk undersökning som skall utföras av särskilda provningsanstalter. Vid dessa skall som regel provodlingar av växtsorten göras.

Om Växtsortmyndigheten finner att det inte finns några hinder mot att bevilja ensamrätt, skall ansökan bifallas (artikel 62). I samband därmed skall byrån också pröva om den benämning som sökanden har föreslagit kan godkännas. Visar det sig däremot att villkoren inte är uppfyllda, skall ansökan avslås (artikel 61). Hindret kan vara av såväl formell som materiell natur.

Växtsortmyndighetens beslut kan överklagas hos myndighetens överprövningsenhet, Överklagandenämnden. Var och en som direkt eller indirekt berörs av ett beslut har talerätt (artikel 68).

Överklagandenämndens beslut får överklagas hos EG-domstolen. En sådan talan får dock bara grunda sig på påstående om rättegångsfel eller att det överklagade beslutet strider mot EG-rätten. Växtsortmyndighetens beslut om tvångslicens överklagas direkt till EG-domstolen.

Intrång

I artikel 94 anges de gärningar som utgör överträdelse av EGväxtförädlarrätten. Det första fallet är att någon utför någon av de sju åtgärder som anges i artikel 13 (2) utan att vara berättigad till detta. Hit hör t. ex. yrkesmässig försäljning av beståndsdelar av en skyddad växtsort.

Det andra fallet är att någon underlåter att använda växtsortens korrekta benämning när detta är obligatoriskt.

Som ett tredje fall anges användning av en skyddad sorts benämning, eller en snarlik benämning, på en annan växtsort på ett sätt som strider mot vad förordningen föreskriver.

Beträffande skadestånd föreskrivs i artikel 94 att den som avsiktligt eller försumligt utför någon åtgärd som nyss sagts skall ersätta ensamrättshavarens skada. I fall av ringa försumlighet kan skadeståndet jämkas.

Talan om skadestånd – liksom talan om bättre rätt till en EGväxtförädlarrätt – skall väckas vid nationell domstol. Huvudregeln är enligt artikel 101 att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist eller säte eller, vid avsaknad av sådant, ett driftställe. En förutsättning är dock att staten är medlem i EU eller ansluten till Lugano-konventionen.

Av artikel 107 följer att medlemsstaterna måste se till att överträdelser straffsanktioneras och att straffskalan är densamma som vid intrång i den motsvarande rätt som följer av inhemsk lag.

Sverige har uppfyllt denna förpliktelse genom 52 § växtförädlarrättslagen.

Övergångsbestämmelser m.m.

I artikel 116 finns ett antal övergångsbestämmelser som bl.a. modifierar tillämpningen av nyhetskravet beträffande ansökningar som görs inom ett år från förordningens ikraftträdande.

Enligt artikel 117 skulle Växtsortmyndigheten inrättas i god tid för att fullgöra sina uppgifter fr.o.m. den 27 april 1995. En interimistisk organisation har inrättats i Bryssel. I december 1996 fattades beslut om att myndigheten skall lokaliseras till Angers i Frankrike.

Ikraftträdandebestämmelsen i artikel 118 föreskriver att artiklarna 1, 2, 3, 5–29 och 49–106 skall tillämpas från den 27 april 1995.

Frågor om en ny

växtförädlarrättslagstiftning

Skall Sverige ansluta sig till 1991 års

konventionstext?

Regeringens förslag: Sverige skall ansluta sig till 1991 års lydelse av den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 102).

Remissinstanserna:

Det helt övervägande antalet

remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller inte haft något att erinra mot det. Svenska Naturskyddsföreningen har dock avstyrkt det. Naturvårdsverket har uttryckt farhågor för att bl.a. de syften som ligger bakom konventionen om biologisk mångfald kan komma att motverkas om förslaget genomförs.

Skälen för regeringens förslag: Sverige har – i likhet med flera andra europeiska länder – undertecknat 1991 års konventionstext. Frågan är nu om Sverige, liksom Danmark, skall ratificera denna och därmed åta sig att utforma vår nationella lagstiftning om växtförädlarrätt i enlighet med konventionens reviderade regler.

Den revision av växtförädlarrättskonventionen som gjordes år 1991 hade till syfte att förtydliga vissa bestämmelser, att stärka växtförädlarnas rättigheter och att anpassa konventionen till den snabba utveckling som skett på bioteknikområdet under de senaste 30 åren.

Det sist nämnda målet, att anpassa den rättsliga regleringen på området till de vetenskapliga och tekniska landvinningarna, är inte minst betydelsefullt. Vid tillkomsten av 1961 års konvention förutsågs inte de möjligheter som bl.a. gentekniken skulle innebära. Som ovan anförts (se avsnitt 5.5.2) har detta lett till att den laboratoriebaserade utvecklingen av nya växtsorter gynnats på den klassiska växtförädlingens bekostnad. Reglerna i 1991 års text om väsentligen avledda sorter syftar till att avhjälpa sådana missförhållanden. En anslutning till den nya konventionstexten skulle alltså innebära att ett mer tidsanpassat internationellt instrument får styra den svenska lagstiftningen.

En annan materiell skillnad mellan den äldre och den nya texten som särskilt förtjänar att beaktas är det förhållandet att 1991 års konventionstext gör det obligatoriskt att öppna skyddssystemet för hela växtriket. En ny växtsort som uppfyller de allmänna kriterierna för växtförädlarrätt kan alltså skyddas helt oberoende av vilken växtart eller vilket växtsläkte den tillhör. Detta medför vinster från rättvisesynpunkt. En förädlare riskerar inte att komma i en sämre situation bara för att han eller hon valt att ägna sin verksamhet åt någon art som inte finns med på den nationella listan över de arter och släkten på

vilka växtförädlarrätten är tillämplig.

Ytterligare argument som talar för en anslutning till 1991 års konventionstext är att systemet med EG:s växtförädlarrätt, som utformats i enlighet med 1991 års konventionstext, blivit tillämpligt i Sverige. För det överväldigande flertalet intressenter inom växtförädling, jordbruk, trädgårdsnäring, handel och andra berörda områden torde det vara önskvärt att det nationella systemet i möjligaste mån bärs upp av samma principer som EG-växtförädlarrätten. I princip kommer en förädlare att kunna välja att söka ett gemenskapsskydd eller ett nationellt skydd för en viss växtsort, och om de olika systemen avviker mycket från varandra kan detta leda till praktiska problem vid användningen av växtsorten. Intresset av såväl användarvänlighet som konkurrensneutralitet mellan systemen talar alltså för att den svenska lagstiftningen nära ansluter till den ordning som kommer att gälla på gemenskapsnivå.

I sammanhanget bör också beaktas de övriga konventioner och andra internationella instrument som kan ha betydelse för Sveriges åtaganden på området. Vad som här träder i förgrunden är GATT-staternas bildande av World Trade Organization (WTO). Slutakten i Uruguay-rundan av GATTförhandlingarna antogs den 15 april 1994. Denna akt innehåller en överenskommelse om bildande av WTO (WTO-avtalet). Till WTO-avtalet hör också en för WTO-medlemmarna bindande överenskommelse rörande immaterialrätten och dess handelsrelaterade aspekter, Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights (TRIPs-avtalet).

TRIPs-avtalet har inte något särskilt avsnitt om växtförädlarrätt. I artikel 27, som behandlar patent, berörs dock frågan om skydd för växtsorter. Som ett undantag från regeln att uppfinningar inom all slags teknologi skall kunna patentskyddas, anges i artikel 27 (3) (b) att växter och djur som inte är mikroorganismer får undantas från patenterbarhet. Därefter följer dock tillägget att WTO-medlemmar skall ge skydd för växtsorter antingen genom patent eller genom ett verksamt särskilt skyddssystem av eget slag ("an effective sui generis system") eller genom en kombination härav.

Inom UPOV har frågan väckts ifall en lagstiftning som utformats i enlighet med 1961 eller 1978 års konventionstext kan anses uppfylla de krav TRIPs-avtalet ställer. Det har därvid särskilt diskuterats om en lagstiftning som endast erbjuder skydd för sorter av vissa växtarter och växtsläkten kan anses utgöra ett sådant verksamt skyddssystem som skall finnas, om växtsorter inte kan patenteras. Frågan om relationen mellan TRIPs-avtalet och växtförädlarrätten kommer att bli föremål för fortsatta diskussioner inom UPOV och TRIPs-rådet. Det kan dock konstateras att tveksamhet råder om den äldre konventionstexten är förenlig med TRIPs-avtalet.

Goda skäl talar således för en ratifikation av 1991 års konven-

tionstext. Det som närmast kan tala emot en sådan ratifikation är den kraftiga förstärkning av förädlarnas ställning som konventionen innebär. Det är viktigt att det finns en balans mellan å ena sidan förädlarnas intressen och å andra sidan användarnas – här närmast konsumenter samt företrädare för jordbruk, trädgårdsnäring och handel – intressen så att inte den ena sidan otillbörligt gynnas på bekostnad av den andra. Nu ger den nya texten medlemsstaterna utrymme för att på en del punkter, några högst kontroversiella, välja alternativa lösningar. Så är fallet exempelvis när det gäller skyddet för slutprodukter (se avsnitt 5.6.1). Det finns alltså möjligheter att vid införlivandet av 1991 års lydelse i nationell rätt göra anpassningar till användarsidans förmån, om det behövs för att upprätthålla balansen mellan de motstående intressena.

Man kan emellertid ställa frågan om det i ett vidare perspektiv, med hänsyn till sådana intressen som att värna den biologiska mångfalden och befrämja utvecklingen i tredje världen, kan finnas anledning att ställa sig skeptisk till en sådan förstärkning av ensamrätten som den nya konventionstexten innebär.

Merparten av världens samlade genresurser finns i tropiska eller subtropiska områden, dvs. huvudsakligen i utvecklingsländer. Dessa genresurser kan utgöra grundmaterial för förädlingsarbete, med eller utan användning av bioteknik.

Många länder saknar för närvarande möjlighet och motivation att bevara den biologiska mångfalden. De kortsiktiga försörjningsbehoven har av naturliga skäl prioriterats. Utvecklingen på växtförädlingsområdet har därför medfört att traditionellt, inhemskt växtmaterial kan komma att slås ut av nya sorter, vilka åtminstone inledningsvis ger bättre avkastning. Detta medför risk för monokulturer och en minskad genetisk mångfald. Vilken betydelse immaterialrättsligt skydd – främst patent och växtförädlarrätt – har i detta sammanhang kan naturligtvis diskuteras. Även om förekomsten av sådant skydd torde ha betydelse som incitament för växtförädlarföretagen att ta fram de nya sorter som hotar mångfalden, kan immaterialrätten, rätt använd, också spela en positiv roll.

Som har framgått är det främst utvecklingsländerna som besitter de genetiska resurserna, medan den moderna teknologin finns i den industrialiserade världen. Det torde ligga i hela mänsklighetens intresse att det sker en överföring och ett utbyte av dessa tillgångar länderna emellan. Detta är också en bärande tanke bakom konventionen om biologisk mångfald, som undertecknades vid Förenta nationernas konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 (se prop. 1992/93:227). I konventionen tillerkänns staterna en suverän rätt till sina naturresurser (artikel 15). Genom ett antal bestämmelser om tillträde till och överföring av de genetiska resurserna avser man att skapa en marknad, där de länder som

tillhandahåller resurserna får delta i forsknings- och utvecklingsarbetet. De skall också få del av resultaten av detta arbete och i de vinster som uppkommer vid utnyttjandet av de genetiska resurserna. Samtidigt fastslås i artikel 16 att tillträde till och överföring av teknik mellan de fördragsslutande parterna är väsentliga element för att uppnå konventionens mål. Teknik som är av betydelse för den biologiska mångfalden eller för utnyttjande av genetiska resurser skall överföras till utvecklingsländerna på förmånliga villkor. I detta sammanhang skall parterna samarbeta i syfte att säkerställa att immaterialrätten verkar till stöd för konventionens syften och inte motverkar dem. Upplåtelse av licens för viss produktion på villkor som är förenliga med konventionstexten kan vara ett sätt att överföra teknologi till utvecklingsländerna.

Här bör också nämnas det åtagande om bevarande av växtgenetiska resurser som har gjorts av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). Detta syftar till att skapa förutsättningar för den jordbrukande befolkningen i utvecklingsländerna att själva skörda frukterna av det arbete som de har utfört för att bevara de nationella genresurserna. Arbetet med att införliva FAO:s åtagande är samordnat med konventionen om biologisk mångfald inom FAO:s kommission för genetiska resurser för livsmedel och jordbruk.

Naturvårdsverket har i sitt remissyttrande hävdat att regelsystemet i 1991 års konventionstext innebär en uppenbar risk för att strävandena i konventionen om biologisk mångfald kan komma att försvåras. Enligt verkets uppfattning är det sannolikt att utvecklingsländernas möjligheter att bevaka sina naturresurser blir sämre och att växtförädlarrätten blir ett stöd för dem som förfogar över kapital, teknologi och know-how.

Även Svenska Naturskyddsföreningen har pekat på nödvändigheten av att motverka kommersialisering och monopoltendenser inom utsädesproduktionen. Detta kan enligt föreningen uppnås genom att jordbrukarna själva får större inflytande över växtförädlingens inriktning och blir mer aktiva inom utsädesodling och -hantering.

Som regeringen ser det torde det väsentliga för böndernas situation i tredje världen vara hur utvecklingsländerna utformar sin egen växtförädlarrätt. Om Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext och anpassar sin lagstiftning därefter, får det direkta effekter endast på den svenska marknaden, även om det indirekt är ett stöd för ett internationellt system med starka ensamrätter.

Som tidigare nämnts har Sverige – liksom flertalet av världens länder – en skyldighet enligt TRIPs-avtalet att erbjuda ett effektivt immaterialrättsligt skydd för växtsorter. Det är ett generellt fenomen för hela immaterialrätten att sådana starka ensamrätter kan skapa monopolliknande situationer och att detta kan behöva förebyggas och stävjas genom tvångslicenser eller konkurrensrättsliga åtgärder. Däremot är det svårt att se

att det i förhållande till utvecklingsländerna och till den biologiska mångfalden kan vara av någon avgörande betydelse om det effektiva skyddssystemet utformas i enlighet med 1978 eller 1991 års konventionstext. För de länder som har en lägre grad av teknisk utveckling kan det t.o.m. vara en fördel med ett system som värnar den traditionella växtförädlingen i förhållande till modern genteknik. I ett längre perspektiv kan det därför vara att föredra om utvecklingsländerna uppfyller sina åtaganden enligt TRIPs-avtalet genom att ansluta sig till 1991 och inte 1978 års konventionstext.

Slutsatsen blir därmed att det inte kan antas att en anslutning till 1991 års konventionstext motverkar strävandena att befrämja den genetiska mångfalden i utvecklingsländerna. Detta beror naturligtvis ytterst på att det inte finns någon egentlig motsättning mellan de nämnda strävandena och växtförädlarrätt enligt UPOV-konventionen.

Vad gäller den genetiska mångfalden här i Sverige har flera remissinstanser framhållit behovet av att fortsatt forskning och förädling stimuleras. En förstärkt ensamrätt kan här spela en positiv roll. Det finns knappast någon anledning att befara att en anslutning till 1991 års konventionstext skulle leda till en urholkning av våra inhemska genetiska tillgångar.

I anslutning till detta bör också framhållas att en växtförädlare har rätt att fritt utnyttja andras skyddade sorter för fortsatt förädlingsarbete både enligt 1978 och 1991 års konventionstexter. Vad gäller principen om fri tillgång till växtsorternas genetiska resurser finns det alltså ingen skillnad mellan konventionerna.

Sammantaget torde sålunda den förstärkning av förädlarnas ställning som skulle följa av en ratifikation inte kunna antas innebära att andra intressen träds för när på ett icke godtagbart sätt. Med hänsyn härtill och till att starka skäl i sig talar för en ratifikation förordar regeringen i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser att Sverige ansluter sig till 1991 års konventionstext.

Hur skall 1991 års konventionstext införlivas med

svensk rätt?

Regeringens förslag: Bestämmelserna i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen transformeras till svensk rätt och tas in i en ny växtförädlarrättslag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 107).

Remissinstanserna: Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I svensk rätt finns inte några föreskrifter om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse som Sverige tillträder skall införlivas med

den svenska rättsordningen. Om det gäller en överenskommelse vars bestämmelser rör myndigheters eller enskildas handlande, kan två olika metoder komma i fråga. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas med svensk rätt antingen genom s.k. transformation eller genom s.k. inkorporation.

Vid transformation omarbetas de delar av den internationella överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt till svensk författningstext. Därvid används den teknik i fråga om systematik och språkbruk som normalt används vid rent intern lagstiftning. En annan form av transformation är att en konventionstext, som är avfattad enbart på främmande språk, i en mer eller mindre ordagrann översättning till svenska tas in i den svenska författningen.

Inkorporation innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att konventionens bestämmelser direkt gäller här i Sverige och skall ha tillämpning här i landet. När inkorporationsmetoden används blir den autentiska konventionstexten – på ett eller flera språk – gällande författningstext i svensk rätt. Beträffande konventioner som saknar svensk autentisk text brukar som hjälpmedel en översättning till svenska publiceras vid sidan av de autentiska texterna.

1991 års konventionstext är utformad så att den på flera områden ger valmöjligheter för staterna. I många avseenden fastslår konventionen minimirättigheter och lämnar det öppet för UPOV-medlemmarna att ge förädlarna ett starkare eller mer omfattande skydd. Det ankommer alltså på konventionsstaterna att på nationell nivå ge struktur åt växtförädlarrätten inom de ramar som konventionen anger. Därför lämpar sig konventionen inte för införlivning på annat sätt än genom transformation. Med hänsyn härtill föreslås att konventionstexten införlivas med svensk rätt genom transformation på samma sätt som 1961 års konventionstexten en gång införlivades genom tillkomsten av 1971 års växtförädlarrättslag.

Frågan är då om konventionen bör införlivas genom ändringar i växtförädlarrättslagen eller genom en helt ny lag. Vid införlivandet av konventionen kommer växtförädlarrätten att få en ny innebörd och ett helt annat omfång än tidigare. Också i flera andra avseenden erfordras väsentliga förändringar för att efterkomma konventionsbestämmelserna. Med hänsyn till de genomgripande förändringar som således kommer att behövas bör konventionen införlivas i svensk rätt genom en ny växtförädlarrättslag.

Växtförädlarrättens objekt

Regeringens förslag: Redan vid den nya lagens ikraftträdande skall det vara möjligt att förvärva

växtförädlarrätt för växtsorter av alla slags växtarter och växtsläkten.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag (se promemorian s. 108).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Statens naturvårdsverk har dock anfört att det ter sig ologiskt att det görs åtskillnad mellan definitionen av en växtsort (1 kap. 3 § i promemorians förslag) och villkoren för registrering (3 kap. i promemorians förslag). Vidare har verket anfört att det bör framgå av lagtexten att den vilda floran (liksom faunan) aldrig kan bli föremål för växtförädlarrätt.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext skall en växtsort kunna skyddas oberoende av vilken växtart eller vilket växtsläkte den tillhör. Emellertid erbjuder konventionen en möjlighet att under en övergångsperiod begränsa tillämpningsområdet. För stater som i likhet med Sverige nu är bundna av 1978 års konventionstext gäller att det, under fem år från den dag 1991 års konventionstext blir bindande för staten, är tillräckligt att samma arter och släkten som tidigare kan skyddas. Senast när denna femåriga frist löpt ut skall växtförädlarrättens tillämpningsområde utsträckas till alla släkten och arter. Frågan är således om Sverige under ett första skede skall bibehålla begränsningen till vissa arter och släkten eller om den nya lagen, såsom remissinstanserna ansett, skall vara generellt tillämplig redan från början.

Enligt regeringens mening framstår det som rimligt att samtliga förädlare får samma möjlighet att åtnjuta skydd för sina prestationer. Det skapar bättre förutsättningar för en utveckling av växtförädlingen och därigenom en utveckling av nya produkter. En sådan ordning gäller redan enligt EG:s växtförädlarrätt och om vissa växtsorter kan skyddas på gemenskapsnivå men inte på nationell nivå, kan detta leda till att förädlare ser sig nödsakade att ansöka om EGväxtförädlarrätt i fall där ett nationellt skydd skulle ha varit tillräckligt. Detta talar för att också det inhemska systemet bör öppnas för växtsorter av alla slag så snart som möjligt. Det finns knappast någon anledning att befara att en sådan ordning skulle innebära några betydande svårigheter för Växtsortnämnden eller andra berörda. Inte heller Växtsortnämnden själv har sett några sådana problem.

Statens naturvårdsverk tar i sitt remissvar tagit upp två särskilda aspekter såvitt rör frågan om växtförädlarrättens objekt.

Naturvårdsverket har till en början föreslagit att det uttryckligen anges i lagen att den vilda floran skall undantas från växtförädlarrätt. Verket har också efterlyst en etisk diskussion i frågan "om det överhuvud taget är rätt att

'patentbelägga' någon antropogen form, någon laboratorieskapad växtvariant, som enligt genetisk sakkunskap bedöms kunna uppstå spontant i naturen med rimlig sannolikhet".

Den diskussion som Naturvårdsverket här tar upp rymmer två väsentliga frågor. Den första är om en sort som har uppstått i naturen utan direkt mänsklig påverkan skall kunna skyddas genom växtförädlarrätt. Den andra frågan är om en av människor framförädlad sort skall kunna få sådant skydd, ifall den teoretiskt sett skulle kunna ha uppstått spontant i den vilda floran.

På den första frågan svarar 1991 års text nej. I artikel 1.iv anges att en förädlare som upptäckt en sort också måste ha utvecklat den därefter. Kravet på vidareutveckling efter en upptäckt infördes på önskemål av Australien för att klargöra att den som endast upptäckt en vildväxande växtsort aldrig kan betraktas som förädlare. Eftersom konventionstexten på denna punkt föreslås införlivas genom ett krav på att en sort skall vara antingen förädlad eller upptäckt och vidareutvecklad förhindras att någon får ensamrätt till en sort som uppstått i naturen.

När det gäller den andra frågan gör 1991 års text inte något undantag för sorter som visserligen har framförädlats men som skulle kunna ha uppstått på naturlig väg. Den av Naturvårdsverket berörda frågan anknyter därför i realiteten till spörsmålet om Sverige över huvud taget skall ansluta sig till 1991 års konventionstext. Ett instämmande i Naturvårdsverkets uppfattning leder nämligen till att Sverige inte kan tillträda 1991 års text. Regeringen är för sin del dock inte beredd att dela Naturvårdsverkets synsätt. Enligt regeringens mening ter sig ett uteslutande från möjligheten till växtförädlarrätt av sådana sorter som väl är framförädlade men som skulle ha kunnat uppstå på naturlig väg inte realistiskt. Exempelvis kan många av de arter som tillhör våra vanligaste prydnadsväxter, och som här räknas till de odlade växterna, växa vilt i andra klimatzoner. Att sorter som tillhör denna grupp skall kunna skyddas genom växtförädlarrätt kan många gånger framstå som lika legitimt och angeläget som i fråga om sorter som tillhör andra arter. Det skulle under alla omständigheter inte vara möjligt att hindra att en sort av det förstnämnda slaget skyddas i Sverige genom EGväxtförädlarrätt.

Sammanfattningsvis är således regeringens uppfattning i frågan om växtförädlarrättens objekt, i likhet med den praktiskt taget genomgående remissuppfattningen, att det skall vara möjligt att förvärva växtförädlarrätt för växtsorter av alla slag och att denna ordning bör gälla redan vid den nya lagens ikraftträdande.

Naturvårdsverket har även framfört en mera teknisk synpunkt och därvid anfört att definitionen av objektet i 1 kap. och 3 kap.

inte är likalydande vilket verket har svårt att se något rationellt skäl till. Vad verket sålunda anfört kan enligt regeringens mening inte motivera någon ändring i den föreslagna lagtexten. I 1 kap. anges vad som är en växtsort i lagens mening. I 3 kap. anges under vilka förutsättningar en växtsort kan registreras. Det handlar alltså om två skilda saker och inte som verket är inne på två definitioner av samma sak. Den i promemorian använda tekniken överensstämmer inte bara med konventionen utan också med t.ex. patentlagen (1967:837) som i 1 § definierar vad som är en uppfinning och i 2 § anger under vilka förutsättningar en uppfinning kan patenteras.

Växtförädlarrättens subjekt

Regeringens förslag: Växtförädlarrätt får förvärvas enligt samma principer som nu gäller i fråga om platsen för framställning av sorten och förädlarens medborgarskap och hemvist. Vidare ges regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om lagens tillämpning bl.a. med avseende på andra länder.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 109).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Patent- och

registreringsverket, Hilleshög AB och Svalöf Weibull AB har dock förordat att växtförädlarrätt skall kunna förvärvas utan begränsningar i fråga om nationalitet eller hemvist. Kommerskollegium har tvärtom föreslagit en skärpning så att nationell behandling endast medges i förhållande till de UPOVstater som anslutit sig till 1991 års konventionstext. Även Sveriges Advokatsamfund har förordat den miniminivå som följer av 1991 års konventionstext och andra internationella åtaganden.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext kan växtförädlarrätt förvärvas av en förädlare.

Som förädlare räknas

a) den person som har framställt, eller upptäckt och vidareutvecklat en växtsort,

b) den som är arbetsgivare åt nyssnämnda person eller har uppdragit åt denna att utföra arbetet, under förutsättning att den berörda statens lagstiftning föreskriver detta, samt

c) den på vilken någons rätt enligt a) eller b) har övergått. Konventionen innehåller också regler om nationell behandling. En fysisk person som är medborgare eller har hemvist i en stat som är ansluten till konventionen – eller i en stat som är medlem i en mellanstatlig organisation som är ansluten till konventionen – skall åtnjuta samma rättigheter i andra

konventionsstater som statens egna medborgare. Detsamma gäller för juridiska personer som har sitt säte i en konventionsstat.

Den gällande svenska växtförädlarrättslagen bygger på att förädlaren är en fysisk person. Enligt lagen kan den som har framställt en växtsort i Sverige oavsett hemvist få växtförädlarrätt här i landet. Växtförädlarrätt till en växtsort som har framställts utomlands kan fås av den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige och av en sådan förädlares rättsinnehavare. Lagen innehåller ytterligare två fall då växtförädlarrätt kan förvärvas. Dels kan den som har framställt en växtsort i en främmande stat som är ansluten till 1961 års växtförädlarrättskonvention få växtförädlarrätt. Dels kan sådan rätt förvärvas av förädlare som är medborgare eller har sitt hemvist i en konventionsstat. Om en förädlare enligt det nu sagda får förvärva växtförädlarrätt, tillkommer samma rätt hans eller hennes rättsinnehavare, oavsett dennes medborgarskap och hemvist. Slutligen finns en möjlighet för regeringen att också i andra fall tillåta att växtförädlarrätt förvärvas. Förutsättningen är att det är av betydande intresse för svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.

I förarbetena till lagen diskuterades om också juridiska personer skulle kunna betraktas som förädlare, men denna tanke förkastades. Det anfördes att det i praktiken inte torde bereda några svårigheter att bestämma vem eller vilka som är att anse som uppdragstagare. Med hänsyn härtill och till önskemålet att reglera denna fråga enhetligt på hela det immaterialrättsliga fältet ansågs det att endast fysiska personer skulle kunna anses som förädlare (prop. 1971:40 s. 73). Frågan om arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de framställt i tjänsten eller under utförande av uppdraget får enligt förarbetena lösas med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga principer (a. prop. a. st.). Växtsortnämnden har utifrån sin praktiska erfarenhet upplyst att vissa sökande, som varit arbetsgivare åt den ursprunglige förädlaren, har haft svårigheter att styrka sin rätt. Om parterna inte träffat något skriftligt avtal om överlåtelse av förädlingsresultaten, har enligt nämnden problem uppstått, när arbetsgivaren sökt växtförädlarrätt efter det att den anställde förädlaren slutat sin anställning eller avlidit. Trots dessa svårigheter har Växtsortnämnden inte föreslagit att man skall gå ifrån den hittills gällande ordningen. Inte heller regeringen anser att de nämnda problemen utgör skäl att ändra på principerna om att endast fysiska personer kan vara förädlare och att sökanden i ett registreringsärende skall styrka sin rätt. Dessa grundsatser är också fast etablerade inom immaterialrätten (jfr t.ex. 1 § och 8 § fjärde stycket patentlagen, 1967:837).

Bortsett från den nyssnämnda problematiken torde den hittills gällande ordningen ha fungerat väl.

Det är dock inte någon självklarhet att möjligheten att

förvärva växtförädlarrätt i Sverige skall begränsas med hänsyn till faktorer som framställningsplatsen, medborgarskap och hemvist. Någon sådan begränsning förekommer sålunda inte i vare sig patent-, varumärkes- eller mönsterskyddslagen. Däremot förekommer den på andra områden inom immaterialrätten, exempelvis upphovsrätten.

I promemorian ställs frågan om det bör öppnas en möjlighet för vem som helst, oberoende av nyssnämnda faktorer, att förvärva växtförädlarrätt i Sverige. Remissinstanserna synes emellertid vara skeptiska till en sådan ordning. Endast ett par instanser, bland dem företrädare för branschen, har velat ändra på den nuvarande ordningen.

Utgångspunkten för denna har närmast varit att man har velat främja växtförädling med anknytning till en UPOV-stat och därmed också velat främja anslutning till UPOV-systemet av ytterligare stater. Som ovan nämnts synes denna ordning ha fungerat väl och regeringen finner inte att remissutfallet eller omständigheterna i övrigt gör det motiverat att nu slå in på en annan linje. Vissa modifikationer är dock erforderliga.

Mot bakgrund av att det finns olika texter – från 1961, 1978 respektive 1991 – inom UPOV-systemet som en stat kan ansluta sig till uppkommer fråga hur reglerna om nationell behandling slår i förhållande till stater inom UPOV som är bundna av olika texter.

Utgångspunkten är att varje stat som är ansluten till någon text åtar sig vissa förpliktelser i förhållande till UPOV och dess administration. Avtalsmässiga förpliktelser har staten dock bara i förhållande till de UPOV-stater som är bundna av samma text. Om en stat som inte tidigare varit medlem i UPOV tillträder 1991 års text, är den staten således skyldig att ge nationell behandling i förhållande till de UPOV-stater som också har anslutit sig till 1991 års text men inte till andra UPOV-stater (här bortses från vissa specialfall som kan följa av särskilda deklarationer). Har en stat anslutit sig till alla tre texterna måste staten ge nationell behandling i förhållande till samtliga UPOV-stater. En stat som tillträder 1991 års text kan i och för sig säga upp sin anslutning till tidigare texter men får då räkna med möjligheten att dess medborgare inte ges möjlighet att förvärva växtförädlarrätt i sådana stater som enbart är anslutna till texter som avses med uppsägningen. Det skall dock sägas att UPOV-länderna genomgående ger nationell behandling åt medborgare i andra UPOV-länder oavsett vilken textversion andra länder är anslutna till.

För svensk del finns det inte anledning att säga upp vår anslutning till 1961 och 1978 års texter på grund av en anslutning till 1991 års text. Det betyder att Sverige måste ge nationell behandling i förhållande till alla UPOV-stater.

En annan fråga som måste beaktas är Sveriges anslutning till EU. Enligt artikel 6 i Romfördraget i dess lydelse enligt Maastricht-fördraget skall all diskriminering på grund av

nationalitet vara förbjuden och samma princip finns även i EESavtalet (artikel 4). Principen om icke-diskriminering torde få anses gälla för växtförädlarrätt såväl som för andra immaterialrätter. Slutsatsen av EG-domstolens dom den 20 oktober 1993 i "Phil Collins-målet" (domen är redovisad i Justitiedepartementets promemoria De upphovsrättsliga skyddstiderna Ds 1994:127, s. 27 f.) synes bli att en EUmedlemsstats (eller annat EES-lands) lagstiftning inte får utesluta andra samarbetsländers medborgare från sådana rättigheter som lagen ger åt den egna statens medborgare. Detta måste beaktas i frågan om vilka som enligt svensk rätt skall kunna förvärva växtförädlarrätt här i landet. Eftersom EU inte ratificerat 1991 års konventionstext, och två av EU:s medlemsstater (Grekland och Luxemburg) fortfarande står utanför UPOV, är en lagstiftning som bygger på nationell behandling i förhållande till andra UPOV-stater inte någon garanti för icke-diskriminering i förhållande till andra EUmedlemmar. Växtförädlarrättslagen får alltså inte utesluta medborgare från andra EES-länder från möjligheten att förvärva växtförädlarrätt i Sverige.

Även TRIPs-avtalet måste beaktas. Detta avtal, som trätt i kraft den 1 januari 1996 och därvid blivit bindande för bl.a. Sverige, bärs upp av principen om nationell behandling på immaterialrättens område. Man kan därför fråga sig om det finns en skyldighet för Sverige att när det gäller växtförädlarrätt erbjuda nationell behandling för alla som är medborgare i någon stat som är medlem i WTO.

Enligt artikel 1 (2) i TRIPs-avtalet avses med uttrycket immaterialrätt i avtalet endast de kategorier av immaterialrätt som omfattas av avsnitt 1 - 7 i del II. Växtförädlarrätt hör inte till dessa kategorier och skyddet för växtsorter nämns endast i ett sammanhang som i övrigt reglerar patenträtten. Det är i artikel 27 (2) (b) där det föreskrivs att medlemmarna skall tillhandahålla skydd för växtsorter antingen genom patent eller genom ett effektivt fristående system av eget slag ( sui generis) eller en kombination av dessa båda. Eftersom växtförädlarrätt således inte synes omfattas av något av de angivna avsnitten utan endast nämns som ett alternativ till patent i det avsnitt som handlar om patent torde inte TRIPsavtalets allmänna bestämmelser vara tillämpliga på växtförädlarrätt. Skyldigheten enligt artikel 3 i TRIPs-avtalet att tillämpa nationell behandling för andra WTO-medlemmars rättssubjekt skulle alltså inte gälla här och detsamma gäller reglerna om mest gynnad nation. Det skall dock sägas att denna uppfattning är föremål för diskussion på det internationella planet.

Överhuvud taget finns det anledning att noga följa utvecklingen på det internationella planet när det gäller andra länders ställningstagande till "Phil Collins-problematiken" och deras införlivande av TRIPs-avtalet. En möjlig lagteknisk lösning

för dessa och motsvarande situationer kan vara att, såsom föreslogs i promemorian, införa en regel motsvarande den som finns på andra håll inom immaterialrätten (se 15 § lagen, 1992:1685, om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och 62 § lagen, 1960:729, om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk). Konstruktionen har som framgått godtagits i flera tidigare lagstiftningsärenden, på immaterialrättens område senast i prop. 1994/95:151, bet. 1995/96LU1, rskr. 1995/96:34.

Regeringen föreslår att en sådan ordning får gälla också på växtförädlarrättsområdet. En regel av detta slag går ut på att regeringen skall få meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Med ett sådant bemyndigande från riksdagen kommer regeringen att ha formell kompetens att meddela de föreskrifter som är eller visar sig bli nödvändiga till följd av växtförädlarrättskonventionen, Romfördraget, EESavtalet, TRIPs-avtalet och andra internationella avtal.

Skyddsförutsättningarna

Regeringens förslag: En ettårig nyhetsfrist införs. Enligt en särskild övergångsbestämmelse tillåts avsteg från nyhetskravet under det första året efter ikraftträdandet i samma omfattning som gäller för EG-växtförädlarrätten. Det skall anges i lagen att en registrering för EGväxtförädlarrätt skall utgöra registreringshinder och hävningsgrund.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens såvitt avser införande av nyhetsfrist och en övergångsreglering men innehåller inget om att en registrering för EGväxtförädlarrätt skall utgöra registreringshinder och hävningsgrund.

Remissinstanserna:

Det helt övervägande flertalet

remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna samt Stiftelsen Skogsbrukets Forskningsinstitut har dock anfört att de föreslagna skyddsvillkoren gör växtförädlarrätten mindre lämpad för skydd av skogsförädlingsprodukter. Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit att det i lagen anges att en registrering skall hävas om EG-växtförädlarrätt beviljas för sorten.

Skälen för regeringens förslag: Liksom tidigare konventionstexter anger den från 1991 att villkoren för skydd är att sorten är ny, särskiljbar, enhetlig och stabil.

Nyhetskravet För att en sort skall anses som ny får den inte tidigare ha avyttrats till andra (se avsnitt 5.3). Enligt 1991 års konventionstext skall man dock bortse från vad som har hänt under en viss period före ansökans ingivande. Denna period är ett år i fråga om tillhandahållande inom det land där ansökan gavs in och fyra (i vissa fall sex) år i fråga om tillhandahållande i andra länder än där ansökan gavs in. Under de angivna perioderna kan alltså sorten ha exempelvis sålts till andra utan att detta utgör ett nyhetshinder. Detta förhållande måste återspeglas i den svenska lagen.

1991 års konventionstext innebär, till skillnad från tidigare konventionstexter, att en växtsort skall kunna skyddas oberoende av vilken art eller vilket släkte den tillhör. En särskild fråga är då vad som skall gälla övergångsvis beträffande de växtsorter som tidigare inte kunnat skyddas. Om dessa har förts ut på marknaden i Sverige tidigare än ett år före den nya lagens ikrafträdande innebär nyhetskravet att de inte kan få skydd.

När den nu gällande växtförädlarrättslagen infördes föreskrevs i övergångsbestämmelserna att om en växtsort hade tagits in i rikssortlistan under en treårsperiod före

ikraftträdandet och ansökan om växtförädlarrätt gjordes inom sex månader efter ikraftträdandet, skulle vid tillämpningen av nyhetskravet ansökningen anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan. Motivet till detta var att man ville undvika att förädlare höll tillbaka sorter av betydelse för folkhushållet i avvaktan på möjligheten att söka rättsskydd (prop. 1971:40 s. 82).

Även om folkhushållets behov inte är ett intresse som gör sig gällande med samma kraft nu som 1971, bör man fortfarande inte bortse från denna aspekt. Förväntningarna om en ny, starkare ensamrätt kan också bli ett incitament att vänta med att föra ut nya sorter under en period närmast före ikraftträdandet av den nya lagen. Det skulle vara olyckligt om marknaden av detta skäl inte försågs med nya växtsorter. I 1991 års konventionstext har tagits in en bestämmelse (artikel 6 (2)) som innebär att det beträffande de växtsorter som tidigare inte kunnat skyddas är tillåtet att göra avsteg från den ettåriga nyhetsfristen i samband med att växtförädlarrättens tillämpningsområde utsträcks. Nyhetsfristen kan alltså sättas längre än ett år. Den får dock inte vara hur lång som helst utan växtsorten skall ha framställts "nyligen".

I EG-förordningen har denna möjlighet utnyttjats så att det i stället för den ettåriga nyhetsfristen föreskrivs en fyraårig nyhetsfrist. Detta gäller i fråga om ansökningar som görs inom ett år efter ikraftträdandet.

Det framstår som lämpligt att en motsvarande ordning får gälla beträffande en ny svensk växtförädlarrättslag.

I promemorian har den anförda ordningen kommit till uttryck i en bestämmelse som anger att om en ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga skall under en övergångstid gälla en fyraårig nyhetsfrist i stället för en ettårig. Svalöf Weibull AB har framfört önskemål om att bestämmelsen skall omfatta även växtsorter på vilka äldre bestämmelser var tillämpliga, dvs. som kan skyddas enligt den gällande växtförädlarrättslagen. 1991 års konventionstext synes emellertid inte ge möjlighet till detta. Enligt vad som anges i artikel 6 (2) kan en medlemsstat övergångsvis föreskriva en längre nyhetsfrist beträffande växtsorter på vilka staten tidigare inte tillämpade 1991 års konventionstext eller en äldre akt. För växtsorter på vilka äldre akter, exempelvis 1961 eller 1978 års konventionstext, tillämpats är däremot den aktuella undantagsbestämmelsen inte tillämplig. När det gäller EG-förordningen har denna problematik inte varit aktuell, eftersom det tidigare inte funnits någon EG-växtförädlarrätt. Men på det nationella planet torde konventionstexten inte medge ett instämmande i Svalöf Weibull AB:s synsätt.

Särskillnadskravet

Vad sedan gäller särskillnadskravet innebär detta att en växtsort för att kunna få skydd måste skilja sig tydligt från alla andra sorter som är allmänt kända vid tidpunkten för ansökan (artikel 7). I tidigare konventionstexter angavs att särskiljandet skulle ske genom "ett eller flera viktiga kännetecken". Detta krav finns inte med i 1991 års text. I stället får bedömningen av om en växtsort skiljer sig från tidigare kända göras med beaktande av samtliga karaktärer. Detta måste givetvis återspeglas i den svenska lagen.

I övrigt innebär konventionen inte några sakliga förändringar såvitt gäller skyddskriterierna.

Skogsförädlingen och skyddsvillkoren De skogliga remissinstansernas yttranden ger vid handen att de skyddsförutsättningar som anges i 1991 års konventionstext inte skulle passa för den förädling som sker på skogsbruksområdet. Om en skogsodling utförs med frö från fröplantager eller kontrollerade korsningar mellan olika föräldrar blir variationerna mellan olika plantor så stora att det inte går att identifiera särskiljbara, enhetliga och stabila sorter. Däremot torde enskilda, vegetativt förökade kloner kunna uppfylla kriterierna. Enligt gällande regler för klonskogsbruk (SKSFS 1991:1) får emellertid en skogsplantering inte bestå av plantor av en och samma klon. Bestämmelserna kräver blandningar som består av minst 29 olika kloner. Om någon klon skulle betraktas som en växtsort och registreras för växtförädlarrätt, skulle det i praktiken bli ogörligt att kontrollera i vad mån klonen utnyttjas i olika blandningar för skogsplantering.

Det som nu har sagts gäller för normalt skogsbruk. Annorlunda förhåller det sig när det är tillåtet att använda en eller ett fåtal kloner, vilket är fallet i julgransodlingar, energiskogar av salix och poppel och odlingar av träd för prydnadsändamål. Där kan växtförädlarrätten möjligen bli praktiskt tillämpbar.

Att växtförädlarrätten inte blir något instrument för att skydda resultaten av förädlingsarbeten på skogsområdet synes de närmast berörda remissinstanserna inte betrakta som något problem. Det förefaller inte finnas något uttalat behov av ensamrätter vare sig för att stimulera till fortsatt forskning eller för att ge ekonomiskt utbyte av gjorda investeringar. Däremot är det viktigt att skyddade växtsorter fritt får utnyttjas som källa för genetiskt utgångsmaterial inom skogsträdsförädlingen. Detta har bl.a. Stiftelsen Skogsbrukets Forskningsinstitut framhållit. Principen om den fria tillgången till genetiska resurser för utveckling av nya växtsorter slås fast i artikel 15.1 i 1991 års konventionstext och den kommer också till uttryck i 2 kap. 3 § 3 i promemorians lagförslag.

Sammanfattningsvis kan sägas att ett

växtförädlarrättssystem utformat i enlighet med 1991 års konventionstext å ena sidan inte tillför något av värde för skogsträdsförädlingen men å andra sidan inte heller synes vålla några problem för denna verksamhet. Det förefaller inte finnas något större behov av immaterialrättsligt skydd på området. De skyddsförutsättningar som anges i konventionstexten är därför enligt regeringens mening godtagbara även med hänsyn taget till skogsträdsförädlingens särskilda förhållanden.

Förbudet mot dubbelt skydd Hovrätten över Skåne och Blekinge har aktualiserat en annan fråga med anknytning till skyddsförutsättningarna, nämligen förbudet mot dubbelt skydd i artikel 92 i EG-förordningen. Enligt den artikeln är en förutsättning för nationell växtförädlarrätt att sorten inte är registrerad för EGväxtförädlarrätt.

Som hovrätten påpekat torde förekomsten av en sådan registrering utgöra hinder för bifall till en ansökan om nationell växtförädlarrätt redan på grund av artikel 92.1 i EGförordningen. Om detta registreringshinder uttryckligen anges i lagtexten, innebär det alltså endast ett förtydligande av vad som ändå gäller. Som hovrätten framhållit är det dock inte särskilt troligt att någon som redan har EG-växtförädlarrätt skulle söka svensk växtförädlarrätt, varför registreringshindret främst har teoretisk betydelse. Däremot kan den som har nationell växtförädlarrätt tänkas vilja utvidga denna till hela EG. Om sortinnehavaren beviljas EG-växtförädlarrätt, får han eller hon enligt artikel 92.2 inte åberopa de rättigheter som följer av den nationella registreringen så länge EGväxtförädlarrätten gäller. Denna bestämmelse torde inte innebära att den nationella registreringen upphör utan snarare att rättigheterna som följer av registreringen suspenderas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det bör övervägas om det inte vore lämpligt att uttryckligen föreskriva att registreringen skall hävas om EG-växtförädlarrätt beviljas.

Enligt artikel 189 i Romfördraget skall en förordning till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsland. En EG-förordning varken skall eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt för att bli bindande. Detta utesluter dock inte att det i nationell lagstiftning i klarhetens intresse tas upp frågor som i och för sig följer av en EGförordning (se t.ex. Lagrådet i prop. 1995/96:26 s. 79).

Som angetts ovan gäller som villkor för registrering av en växtförädlarrätt enligt 1991 års konventionstext att växtsorten är ny, särskiljbar, enhetlig och stabil. Dessa villkor skall givetvis anges i lagtexten. Men av EG-förordningen följer dessutom att växtsorten inte får registreras i Sverige, om den redan är föremål för EG-växtförädlarrätt. Enligt regeringens mening framstår det som lämpligt att också detta förhållande kommer

till direkt uttryck i den svenska lagen, dels som ett villkor för registrering och dels som en hävningsgrund om registrering skett trots att växtsorten vid tidpunkten för ansökan var registrerad för EG-växtförädlarrätt.

Som berörts ovan kan en växtsort som har registrerats i Sverige senare göras till föremål för en EG-växtförädlarrätt. I sådant fall gäller enligt artikel 92 (2) i EG-förordningen att innehavaren inte kan åberopa de rättigheter som följer av den nationella registreringen så länge EG-växtförädlarrätten gäller. Den svenska lagen bör lämpligen innehålla en erinran också om detta förhållande. Det bör dock framhållas att det i dessa fall inte blir fråga om en hävning av den svenska registreringen utan endast om att den nationella växtförädlarrätten inte kan göras gällande under den period EG-växtförädlarrätten upprätthålls.

Ensamrättens omfattning

Regeringens förslag:

Viss befattning med

förökningsmaterial – bl.a. rensning – som hittills kunnat ske fritt skall fordra sortinnehavarens samtycke. Under särskilt angivna förutsättningar skall även användning av skördeprodukter falla inom gränserna för ensamrätten. Slutprodukter som framställts av skördat material skall däremot inte omfattas. Vissa andra sorter än den registrerade, däribland väsentligen avledda sorter, skall inbegripas i skyddsomfånget.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 115).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Svenska

Naturskyddsföreningen har dock motsatt sig att användningen av skördeprodukter faller inom ensamrätten.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 5.5 ovan innebär 1991 års konventionstext en väsentlig höjning av lägsta tillåtna nivå för ensamrättens omfattning i förhållande till 1961 respektive 1978 års texter.

Först och främst måste sådan befattning med förökningsmaterial som anges i artikel 14 (1) fordra förädlarens tillstånd, såvida det inte är fråga om icke-kommersiell användning eller någon annan av undantagsreglerna i artikel 15 (se avsnitt 5.5.3) är tillämplig. Således inbegrips all kommersiell produktion och reproduktion (uppförökning) av förökningsmaterial i tillståndskravet. Behandling av förökningsmaterial för förökningsändamål, bl.a. rensning, får inte heller ske utan samtycke, även om den som vidtar åtgärden inte förfogar över förökningsmaterialet. Så kallad legorensning, som utförs på uppdrag av den som äger det skördade materialet, omfattas alltså också av tillståndskravet (jfr dock avsnitt 7.7 om jordbruksundantag).

Utbud till försäljning, försäljning och annan marknadsföring, export och import av förökningsmaterial är också åtgärder som fordrar förädlarens tillstånd enligt artikel 14 (1). Slutligen innefattar kravet på samtycke även lagerhållning för ändamål som i sig fordrar tillstånd.

Under vissa förutsättningar skall enligt artikel 14 (2) även användning av skördat material omfattas av ensamrätten. Till skördat material räknas säd, frukt, bär, blommor, blad, sav och virke. En första förutsättning för att utnyttjande av sådant material skall omfattas av ensamrätten är att materialet har erhållits genom att förökningsmaterial av den skyddade sorten har använts utan sortinnehavarens tillstånd. Vidare krävs att sortinnehavaren inte haft någon rimlig möjlighet att utöva sin rätt såvitt gäller det förökningsmaterial som använts. Således utvidgas ensamrätten till skördat material när sortinnehavarens rätt inte har kunnat skyddas på ett tidigare stadium i

hanteringen. Den användning av det skördade materialet som fordrar tillstånd är samma slags åtgärder som vid befattning med förökningsmaterial, dvs. produktion, försäljning och övriga åtgärder som anges i artikel 14 (1).

Svenska Naturskyddsföreningen har motsatt sig en utvidgning av ensamrätten till användning av skördat material. Föreningen har gjort gällande att konsekvensen i praktiken kan bli en form av bilaterala handelssanktioner mot länder som inte är anslutna till konventionen. Detta kan, menar föreningen, främst drabba länder i tredje världen, eftersom dessa i allmänhet inte är medlemmar i UPOV.

Regeringen håller med om att utvecklingsländernas export till Sverige inte bör försvåras. Bestämmelsens betydelse i sammanhanget får dock inte överdrivas. Importen fördyras endast om sorten registreras här i landet. För närvarande framstår det inte som sannolikt att förädlare i någon större omfattning kommer att välja att här registrera sorter av växtslag som inte kan odlas i vårt klimat.

Hittills nämnda åtgärder är sådana som täcks av miniminivån av ensamrättens omfattning enligt artikel 14 (1) och (2) i 1991 års konventionstext. Om Sverige ansluter sig till konventionen måste alltså den svenska lagen föreskriva att dessa åtgärder bara får vidtas med sortinnehavarens tillstånd. Konventionsstaterna har emellertid möjlighet att ytterligare utöka skyddets omfattning. Enligt artikel 14 (3) får staterna föreskriva att växtförädlarrätten under vissa omständigheter skall innefatta också användning av slutprodukter som framställts direkt av skördat material.

Promemorians förslag går ut på att Sverige inte skall utvidga växtförädlarrätten i enlighet med den fakultativa bestämmelsen i artikel 14 (3). Som skäl för detta anförs bl.a. att redan den obligatoriska utökningen av skyddets omfattning innebär en så pass väsentlig förstärkning av förädlarens rätt att det inte finns skäl att ytterligare utvidga ensamrätten i situationer där detta inte krävs enligt konventionen. I promemorian pekas också på att EG-växtförädlarrätten för närvarande inte omfattar slutprodukter. Visserligen ges i artikel 13.4 ett bemyndigande som gör det möjligt att i särskilda fall låta ensamrätten omfatta slutprodukter men det bemyndigandet har inte utnyttjats.

Remissinstanserna har genomgående anslutit sig till promemorians synsätt. Flera remissinstanser har anfört att det just när det gäller ensamrättens omfattning är särskilt viktigt att utforma det nationella systemet i överensstämmelse med EG-växtförädlarrätten. Regeringen delar denna uppfattning. En remissinstans har ifrågasatt om inte lagen borde ge regeringen ett bemyndigande efter mönster från EG-förordningen. Av regeringsformen 8 kap. 2 § torde emellertid följa att frågor om vilken omfattning som en förädlares ensamrätt skall ha kräver reglering i lag. Regeringsformen medger inte att

normgivningsmakten på det civilrättsliga området delegeras till regeringen i andra fall än såvitt avser moratorium (8 kap. 8 §). Regeringens kompetens i övrigt avser enbart meddelande av verkställighetsföreskrifter (8 kap. 13 §). Något bemyndigande för regeringen att i förordning föreskriva om en utvidgning av omfattningen av ensamrätten kan således inte komma i fråga.

Sammanfattningsvis är det således regeringens uppfattning att växtförädlarrättslagen inte skall föreskriva att också användning av slutprodukter som framställts direkt av skördat material skall omfattas av ensamrätten. Däremot finns det naturligtvis skäl att noga följa utvecklingen inom EU. Skulle ett ianspråktagande av bemyndigandet i EG-förordningen aktualiseras får frågan om en ändring i den svenska lagen också övervägas.

Som framgår av avsnitt 5.5.2 ovan innebär 1991 års konventionstext även ett utvidgat skyddsomfång. Detta innebär att ensamrätten förstärks inte bara med avseende på vilka förfaranden som förutsätter tillstånd utan också med avseende på skyddets utsträckning till andra växtsorter än den som är föremål för växtförädlarrätt. I enlighet med artikel 14 (5) skall kravet på sortinnehavarens samtycke omfatta inte bara användning av den skyddade växtsorten, utan också väsentligen avledda sorter. Likaså skall sorter som i förhållande till den skyddade sorten inte uppfyller särskillnadskravet falla inom skyddsomfånget. Att man på detta sätt låter skyddsomfånget korrespondera med särskillnadskravet förekommer också inom immaterialrätten i övrigt, bl.a. i mönsterskyddslagen. Slutligen skall enligt artikel 14 (5) även sorter vars framställning kräver upprepad användning av den skyddade sorten inkluderas i skyddsomfånget. Dessa förhållanden bör återspeglas i den nya lagen.

Jordbruksundantag

Regeringens förslag: Ensamrätten inskränks så att jordbrukare tillåts att använda sådant växtmaterial som de skördat på den jord de själva brukar till nytt utsäde inom den egna brukningsenheten (jordbruksundantag) i den omfattning och på de villkor som gäller för sorter som omfattas av EG-växtförädlarrätt.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens (se promemorian s. 119). I promemorian uttalades dock att rensning och betning i syfte att mot betalning framställa utsäde åt annan, s.k. legorensning, inte skulle omfattas av jordbruksundantaget.

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om ett jordbruksundantag utformat enligt EG-växtförädlarrätten.

Konkurrensverket liksom Svenska Naturskyddsföreningen har

funnit det inkonsekvent att växtförädlarrätten omfattar alla släkten och arter, medan jordbruksundantaget begränsas till vissa särskilt angivna växtslag. Naturskyddsföreningen har förordat ett generellt jordbruksundantag utan inskränkningar i fråga om växtslag och utan ersättningsskyldighet för jordbrukarna.

Några remissinstanser, däribland Hovrätten över Skåne och Blekinge, Föreningen Foder och Spannmål samt Lantbrukarnas Riksförbund, har ifrågasatt promemorians tolkning av artikel 14.3 i EG-förordningen (se promemorian s. 124). Dessa remissinstanser har menat att om en uppdragsgivare som omfattas av jordbruksundantaget lämnar in säd för rensning, även rensaren skall vara befriad från kravet på att inhämta sortinnehavarens samtycke. Andra har gjort den motsatta tolkningen. Till dem hör Statens utsädeskontroll och Statens växtsortnämnd.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15 (2) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen har konventionsstaterna möjlighet att inskränka växtförädlarrätten genom en form av jordbruksundantag (se avsnitt 5.5.3).

En sådan inskränkning måste dock enligt artikeln ske inom rimliga gränser och under förutsättning av att förädlarens legitima intressen tillgodoses. Syftet får inte vara något annat än att tillåta jordbrukare att på de egna ägorna för förökningsändamål använda vad de skördat på dessa ägor. Enligt en resolution som antogs i samband med antagandet av 1991 års konventionstext skall staterna inte utvidga jordbruksundantaget till växtslag som inte tidigare omfattats av något motsvarande undantag.

Enligt gällande svensk lag täcker ensamrätten varken framställning av förökningsmaterial för eget bruk eller själva användningen av förökningsmaterialet som utsäde. Inte heller omfattar ensamrätten yrkesmässig framställning av förökningsmaterial för annat ändamål än att materialet skall bjudas ut till försäljning eller på annat sätt tillhandahållas. Därigenom kan alltså även yrkesmässig rensning och betning på uppdrag av den som redan disponerar över växtmaterialet – s. k. legorensning – ske utan sortinnehavarens samtycke. Detta följer av de allmänna bestämmelserna om ensamrättens omfattning. I den utsträckning det är relevant att tala om en särregel för jordbrukare i svensk växtförädlarrätt är det alltså inte fråga om någon form av undantagsbestämmelse.

Eftersom endast yrkesmässigt utnyttjande av en växtsort täcks av ensamrätten anses en jordbrukare även kunna sälja utsäde till enstaka grannar utan att därmed begå något intrång. Denna tolkning av begreppet "yrkesmässigt" har stöd i förarbetena till växtförädlarrättslagen (se SOU 1969:15 s. 97, jfr prop. 1971:40 s. 99 f.).

Dessa regler har varit omdebatterade. Den 11 juli 1989 skrev Svalöf AB och W Weibull AB gemensamt till Justitiedepartemen-

tet och föreslog vissa lagändringar (Dnr 89-1943). Innebörden i förslaget är att grannhandel inte skall omfattas av jordbruksundantag och att utförande av rensning eller betning mot ersättning – s.k. legorensning – skall anses som ett yrkesmässigt utnyttjande av sorten i fråga. De båda bolagen har motiverat sitt förslag med att legorensningen ökat i omfattning på bekostnad av handeln med statsplomberat utsäde.

Frågan har kommit i ett annat läge sedan 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen har antagits. Om Sverige tillträder konventionen kommer omfattningen av jordbruksundantaget att bli en fråga om i vad mån en viss grupp, dvs. jordbrukarna, skall undantas från vad som annars gäller. Utgångspunkten är då att all framställning och bearbetning av förökningsmaterial i kommersiellt syfte omfattas av ensamrätten.

Numera måste självklart även beaktas det system som tillskapats genom EG-växtförädlarrätten. Detta innebär i korthet enligt artikel 14 i förordningen om gemenskapens växtförädlarrätt att vissa särskilt angivna arter omfattas av jordbruksundantaget. Hybrider och syntetiska växtsorter är dock undantagna. Jordbruksundantaget får till följd att det utsäde av de angivna arterna som en jordbrukare själv producerar på de egna ägorna får användas på dessa ägor utan sortinnehavarens medgivande. Rätten att utnyttja sorten enligt denna undantagsbestämmelse innebär dock inte någon fullständig befrielse från ersättningsskyldighet. Bönderna skall betala ersättning till sortinnehavaren för det utnyttjande som sker med stöd av undantagsbestämmelsen, men ersättningen skall vara betydligt lägre än ordinarie licensavgift. "Små jordbrukare" är helt befriade från ersättningsskyldighet. Spannmålsodlare skall betraktas som "små jordbrukare", om odlingsarealen enligt viss standardiserad beräkning inte är större än vad som krävs för att producera 92 ton spannmål. Villkoren i övrigt för åtnjutande och utnyttjande av jordbruksundantaget regleras i särskilda tillämpningsföreskrifter (Kommissionens förordning [EG] nr 1768/95, EGT nr L 173, 25.7.1995, s. 14). I dessa anges bl.a. vilken mark som skall anses utgöra bondens ägor, vilka som skall anses vara "små jordbrukare" i fråga om andra växtslag än spannmål samt sortinnehavarens rätt till information och kontroll.

Som framgår av det ovan anförda ger 1991 års konventionstext staterna rätt stor frihet att själva avgöra utformningen av jordbruksundantaget i sin nationella lagstiftning. En lösning som kan ligga nära till hands för Sveriges del är naturligtvis att utforma reglerna med EGsystemet som förebild.

EG-förordningens fördelning av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och jordbrukare innebär i och för sig ett i många avseenden komplicerat, byråkratiskt och svåröverskådligt system. I vår rättstradition kan det också ligga närmare till hands att antingen helt undanta viss användning

från ensamrätten eller inte ha någon inskränkning alls i det aktuella avseendet. Att föreskriva att en viss användargrupp i fråga om vissa växtslag skall betala en reducerad ersättning för sin användning ter sig inte helt naturligt på ett civilrättsligt område. En viss inkonsekvens ligger också i EG-systemets begränsning av jordbruksundantaget till vissa arter, vilket påpekats av Konkurrensverket och Svenska Naturskyddsföreningen.

Det finns alltså anledning till kritik mot den lösning som har valts inom EG-rätten. Detta är skäl som talar emot att bestämmelserna om jordbruksundantag utformas i enlighet med EG-förordningen.

Att tillskapa en undantagsbestämmelse av annan modell i det inhemska systemet kan emellertid leda till ytterligare komplikationer. Även om den nationella bestämmelsen som sådan skulle ges en enklare utformning, finns det anledning att befara att just skillnaden mellan de båda regelsystemen vad gäller jordbrukarens rättigheter och skyldigheter skulle bli en källa till förvirring, missförstånd och tillämpningsproblem. Utsäde av växtsorter som skyddas av nationell växtförädlarrätt och gemenskapens växtförädlarrätt kommer ju att finnas på samma marknad.

Trots den kritik som med fog kan riktas mot EG-reglerna torde intresset av samordning med de bestämmelser som gäller på gemenskapsnivå få anses väga över. Detta är också vad de allra flesta remissinstanserna har förordat. Regeringen föreslår därför att jordbruksundantaget ges samma omfattning och förenas med samma villkor i nationell rätt som i EGväxtförädlarrätten. EG-reglerna är mycket omfattande och det finns knappast förutsättningar att tynga växtförädlarrättslagen med en upprepning av dessa regler. I stället bör en hänvisning göras i lagen till EG-reglerna. Hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat att en sådan ordning – till skillnad från vad som skulle bli fallet om i stället för en hänvisning en med EG-förordningen likalydande bestämmelse tas in i den svenska lagen – möjliggör att en svensk domstol kan begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen, om domstolen ställs inför tolkningssvårigheter. EG-domstolen har visserligen inte behörighet att tolka nationell rätt. Den har dock i ett fall accepterat en begäran om förhandsavgörande från en belgisk domstol, trots att målet rörde en inhemsk belgisk angelägenhet och belgisk lag. I det fallet innehöll den belgiska lagen en hänvisning till gemenskapsrätten, och EG-domstolen uttalade sig om hur denna skulle tolkas (EG-domstolens dom av den 18 november 1990, Massam Dzodzi mot Belgien, förenade målen C-297/88 och C-197/89, Rec. s. I-3763).

En effekt av en anpassning till EG:s system är att jordbrukarna som regel skall betala ersättning för att de utnyttjar en växtsort med stöd av jordbruksundantaget. Denna ersättningsskyldighet skall ses mot bakgrund av föreskrifterna i

artikel 15 (2) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen om att inskränkningen skall hållas inom rimliga gränser och att förädlarens legitima intressen skall beaktas. Mot bakgrund av dessa föreskrifter har det ifrågasatts om konventionen överhuvud taget tillåter att jordbrukare ges rätt att helt utan ersättning använda det utsäde de producerat. Vid diplomatkonferensen föreslog Nederländerna att det i artikel 15 (2) skulle föreskrivas en skyldighet för bönderna att betala skälig ersättning. Detta förslag fick dock inte något stöd, vilket får tolkas så att det inte var konferensens avsikt att i och för sig utesluta möjligheten till vederlagsfritt utnyttjande. Men inom EG-växtförädlarrätten har man valt en annan väg med ersättningsskyldighet som huvudregel och undantag för småbrukare.

EG-växtförädlarrättens ersättningsprinciper innefattar ett tämligen komplicerat regelsystem för bl.a. fastställande av vilka jordbruk som är så små att de skall undantas från ersättningsskyldighet. Vidare innebär systemet att prissättningen inte skall ske i enlighet med marknadens vanliga samspel mellan tillgång och efterfrågan, utan utifrån en i förordningen fastslagen regel om att ersättningen skall vara betydligt lägre än ordinarie licensavgift. Det kan förväntas att förädlarnas och jordbrukarnas organisationer kommer att träffa vägledande överenskommelser om ersättningsnivåerna. I sista hand får ersättningsbeloppens storlek avgöras av domstol. Avgöranden från EG-domstolen kan naturligtvis ge ledning också vid bestämmande av jordbrukarnas ersättningsskyldighet i den svenska växtförädlarrätten.

En anpassning till 1991 års konventionstext innebär, som anges i avsnitt 7.6, att behandling av utsäde generellt omfattas av ensamrätten också när åtgärden utförs av någon som inte förfogar över växtmaterialet. Så kallad legorensning är alltså enligt huvudregeln en åtgärd för vilken sortinnehavarens tillstånd skall krävas, och det är rensaren, inte uppdragsgivaren, som är avtalspart. I den mån sortinnehavaren kräver ersättning för rensningen är det alltså rensaren som är betalningsskyldig.

Enligt artikel 14.3 andra strecksatsen i EG-förordningen omfattar jordbruksundantaget en rätt för bonden att bearbeta eller låta någon annan bearbeta utsädet. Däremot sägs ingenting om förhållandet mellan rensaren och sortinnehavaren i en situation där en bonde lämnat säd som omfattas av jordbruksundantaget till legorensning. I promemorian uttrycks den uppfattningen att det får antas att allmänna bestämmelser om EG-växtförädlarrättens omfattning gäller i detta avseende. På samma sätt, sägs det, blir också huvudregeln om växtförädlarrättens omfattning i svensk rätt tillämplig, när de nationella bestämmelserna om jordbruksundantag följer EGförordningen.

Denna tolkning har ifrågasatts av flera remissinstanser som

framhåller att jordbruksundantaget blir tämligen innehållslöst, om inte även den som utför rensning och betning omfattas.

Enligt regeringens mening ger utformningen av EGförordningen i aktuellt avseende inte grund för någon helt säker tolkning av vad som skall åligga rensaren, när en bonde lämnar växtmaterial som omfattas av jordbruksundantaget till legorensning. Det får bli en fråga för rättstillämpningen, ytterst EG-domstolen, att avgöra.

En annan fråga som det får ankomma på rättstillämpningen att ta ställning till är vad som fortsättningsvis skall gälla beträffande grannhandel. Detta spörsmål, som aktualiserats i Svalöf AB:s och Weibull AB:s ovannämnda skrivelse, har berörts i förarbetena till den gällande växtförädlarrättslagen. Det sägs där att enstaka överlåtelser grannar emellan inte omfattas av ensamrätten, eftersom handeln inte kan anses yrkesmässig. Försäljning som utvecklats till en pågående verksamhet kan dock komma att bedömas annorlunda. Sveriges Advokatsamfund anförde i sitt remissyttrande över skrivelsen från Svalöf AB och W Weibull AB att sådan försäljning snarare framstår som ett led i en jordbruksrörelses verksamhet, varför den bör betraktas som yrkesmässig.

Genom införlivandet av 1991 års konventionstext bortfaller rekvisitet om yrkesmässighet. I stället införs ett generellt undantag för privat verksamhet med icke-kommersiella syften. Frågan i vad mån grannhandeln kan omfattas av detta undantag får avgöras av de rättstillämpande organen. Det jordbruksundantag som får göras med stöd av artikel 15 (2) synes dock inte kunna omfatta grannhandel, eftersom bestämmelsen bara gäller en bondes rätt att på sin egen mark använda det utsäde han eller hon producerat där.

Patenträtten och jordbruksundantag

Regeringens förslag: Inga lagstiftningsåtgärder vidtas för närvarande när det gäller jordbrukares rätt att använda förökningsmaterial som omfattas av ett patent.

Promemorians förslag: Om förökningsmaterial som omfattas av ett patent överlåts med patenthavarens samtycke till en jordbrukare, skall jordbrukaren anses ha tillstånd att använda sin skörd för vidare produktion eller förökning inom sitt eget jordbruk på samma sätt som när förökningsmaterialet är föremål för växtförädlarrätt (promemorian s. 125).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanset har avstyrkt förslaget med hänvisning särskilt till att man inte bör föregripa den reglering av det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar som föreslagits av EG-kommissionen. Några remissinstanser har dock tillstyrkt promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslaget: Enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket 2 patentlagen kan växtsorter som regel inte

patentskyddas. Detta hindrar inte att växtmaterial ändå kan omfattas av ett patent. När en bioteknisk uppfinning inte kommer till uttryck i en ny växtsort utan i en mer generellt tillämplig teknik, är ofta patent det lämpliga immaterialrättsliga skyddet. Skyddet kan avse ett förfarande, t.ex. en metod för att behandla utsäde (förfarandepatent). Patent kan också omfatta en uppfinning i form av ett alster, t.ex. en modifierad gen (produktpatent).

Om en modifierad gen som ger en viss egenskap – såsom ökad vinterhärdighet – tillförs individer av en rad olika växtsorter och därefter reproduceras, kan vanligen den relevanta egenskapen överföras på dessa exemplar. Patentskyddet för den modifierade genen omfattar då alla växtexemplar där genen ingår och kommer till uttryck i ökad vinterhärdighet. För det fall där man i stället genom traditionell växtförädling har framställt en växtsort som i sig karakteriseras av särskild vinterhärdighet är däremot växtförädlarrätt den enda möjliga skyddsformen.

Som Patentbesvärsrätten har påpekat finns det ett undantag från regeln om att växtsorter inte kan patenteras. Med stöd av 1 kap. 1 § fjärde stycket 2 andra ledet patentlagen har det ansetts att patent kan meddelas på en växtsort om den utgör ett alster av ett mikrobiologiskt förfarande (se Patentbesvärsrättens avgörande i målet P 89-062 och, i fråga om europeiskt patent, Official Journal EPO 1995 s. 545). En förutsättning för att patentskyddet skall kunna omfatta hela plantan av en viss växtsort har ansetts vara att sorten som helhet är ett resultat av ett mikrobiologiskt förfarande. Det vanliga är dock att växtsorter framställs genom en kombination av mikrobiologiskt förfarande (genteknik) och traditionell växtförädling. Det har gjorts gällande att patentkraven, och därmed patentskyddet, i så fall måste begränsas till de transformerade växtcellerna.

I promemorian diskuteras behovet av och föreslås ett jordbruksundantag på patentområdet motsvarande det inom växtförädlarrätten (jfr avsnitt 7.7). Saken har emellertid kommit i ett annat läge på grund av den utveckling som har ägt rum inom EU efter det att promemorian lades fram.

I december 1995 antog EG-kommissionen ett nytt förslag till direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar (KOM[95] 661 slutlig). I artikel 13.1 föreskrivs ett jordbruksundantag. Omfattningen av och förutsättningarna för detta undantag är enligt förslaget desamma som i fråga om gemenskapens växtförädlarrätt.

Förslaget är för närvarande under beredning i rådet och Europaparlamentet. Med hänsyn härtill anser regeringen, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, att den fortsatta utvecklingen inom EU bör avvaktas innan ställning tas till behovet av svenska lagstiftningsåtgärder.

Regeringen lägger därför inte nu fram något förslag som rör

jordbrukares rätt att använda förökningsmaterial som omfattas av ett patent.

Skyddstidens längd

Regeringens förslag: En allmän skyddstid om 25 år införs. För potatis, vin och träd skall dock skyddstiden vara 30 år.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens (se promemorian s. 126). Dock föreslogs ingen särregel för potatis.

Remissinstanserna: De övervägande flertalet har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Svalöf Weibull AB har

föreslagit att skyddstiden för potatissorter förlängs till 30 år.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 1991 års konventionstext får skyddstiden inte vara kortare än 20 år räknat från beviljandet av växtförädlarrätt. För träd och vin är minimitiden 25 år. Skyddstiden enligt växtförädlarrättslagen är 20 år. Om

Sverige ansluter sig till konventionstexten fordras alltså inte mer än att skyddstiden för träd och vin förlängs med fem år.

Det kan diskuteras om det är motiverat att utsträcka skyddstiden mer än vad som är nödvändigt på grund av konventionsåtaganden. Konkurrensverket har anfört att skyddstiden för immaterialrättsliga ensamrätter inte bör vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt för att rättighetsinnehavaren skall kunna få kompensation för sitt arbete och skälig vinst. Regeringen håller med om att detta är en naturlig utgångspunkt och detta talar för att man håller sig till de skyddstider som konventionen föreskriver. Emellertid måste här, liksom i andra sammanhang, EG-växtförädlarrättens innehåll beaktas.

I EG-växtförädlarrätten är skyddstiden 25 år för växtslag i allmänhet och 30 år för vin och träd. Det är inte önskvärt att skyddstiden skall fälla utslaget när en förädlare står inför valet att skydda en växtsort genom EG-växtförädlarrätt eller genom nationell växtförädlarrätt. Det nationella skyddet bör framstå som det naturliga alternativet, när förädlaren inte har behov av skydd i mer än ett eller ett fåtal länder. En kortare skyddstid i den nationella rätten medför alltså en risk för att det inhemska systemet konkurreras ut av EG-växtförädlarrätten även i fall där en växtsort inte är intressant för gemenskapsmarknaden som helhet. Därför finns det goda skäl att bestämma skyddstiden så att den står i harmoni med det system som finns på gemenskapsnivå.

Vad särskilt gäller den differentierade skyddstiden för vin och träd bör beaktas att det finns ett egenvärde i att ha enhetliga skyddstider för alla växtslag. Visserligen tar det vanligen lång tid att framställa förökningsmaterial av träd, men samtidigt kan säkert många argument anföras för att också andra växtslag

skall särbehandlas i ett eller annat avseende. I samband med att skyddstiden i växtförädlarrättslagen förlängdes från 15 till 20 år konstaterade departementschefen (prop. 1981/82:136 s. 25) att det fanns ett allmänt intresse att ge förädlarna ekonomiskt utbyte av att upprätthålla växtsorter som är värdefulla för folkhushållet och att detta intresse var störst när det gällde lantbruksväxter. Behovet av förlängning ansågs inte lika stort för trädgårdsväxternas del. Trots detta fann inte departementschefen skäl att föreslå en kortare skyddstid för dessa växter. Detta resonemang kan ses som ett uttryck för en strävan inom immaterialrätten som helhet att i stor utsträckning upprätthålla enhetliga regler och undvika differentieringar och särregler som tar sikte på förhållanden som bara rör vissa slags produkter. I viss mån har dock denna strävan på senare tid brutits upp i Sverige, inte minst i samband med inträdet i EU. På patentområdet har t.ex. införts tilläggsskydd för läkemedel och växtskyddsmedel genom vilka skyddstiden för dessa produkter kan bli längre än för andra. På upphovsrättssidan har skyddstiden för upphovsrätt i enlighet med ett EG-direktiv förlängts från 50 till 70 år medan motsvarande förlängning inte genomfördes beträffande s.k. närstående rättigheter (prop. 1994/95:151 s. 26 f.). Det finns därför inte längre så stor tyngd i de principiella argumenten mot differentierade skyddstider. Med hänsyn härtill bör intresset av överensstämmelse med EG-systemet väga över.

Svalöf Weibull AB har föreslagit att skyddstiden för potatis förlängs till 30 år. Som skäl för detta har bolaget anfört att Nederländerna, som är världens största exportör av utsädespotatis, har en skyddstid på 30 år för potatissorter. Detsamma gäller i Danmark. Även Växtsortnämnden har upplyst att det i förädlingsbranschen finns ett önskemål om längre skyddstid för potatis med hänsyn bl.a. till den tid som går åt för att få fram tillräckliga volymer utsädespotatis av en ny sort.

Efter remissbehandlingen har dessutom EG-reglerna ändrats så att EG-växtförädlarrätt för potatissorter kan upprätthållas upp till 30 år. Denna möjlighet infördes genom Rådets förordning (EG) nr 2470/96 av den 17 december 1996 om förlängning av giltighetstiden för gemenskapens växtförädlarrätt för potatis.

Såväl de särskilda förhållanden som kan råda vid potatisförädling som intresset av harmonisering med gemenskapens växtförädlarrätt talar således för att potatis hänförs till samma kategori som träd och vin. Regeringen föreslår således att den maximala skyddstiden för växtsorter i allmänhet blir 25 år och för potatis, träd och vin 30 år.

Tvångslicens

Regeringens förslag: Nuvarande regler om tvångslicensiering bibehålls.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 129).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har genomgående tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Juridiska

fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har föreslagit att en möjlighet till tvångslicens införs också när växtförädlarrätten till en väsentligen avledd sort är beroende av växtförädlarrätten till den ursprungliga sorten.

Skälen för regeringens förslag: Nuvarande regler om meddelande av tvångslicens innebär att det är möjligt att efter domstolsprövning få rätt att utnyttja en växtsort utan avtal med sortinnehavaren, om denne inte försett marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor och i tillräcklig omfattning (se vidare avsnitt 4.2.6). De har tillkommit främst för att trygga folkförsörjningen, men också för att möjliggöra ingripanden mot missbruk av ensamrätten som hotar andra allmänna intressen.

De tankar som ligger bakom inrättandet av möjligheten till tvångslicens med hänsyn till folkförsörjningen har måhända mindre relevans i dagens samhälle. Att det skulle kunna uppstå en situation där folkhushållets behov inte tillgodoses därför att någon som har ensamrätten till en betydelsefull växtsort inte för ut denna på marknaden på det sätt som är önskvärt, framstår inte som helt sannolikt. Men lagstiftningen kan inte helt inriktas på den nu rådande situationen på marknaden och i samhällslivet i övrigt. Den bör också uppfylla de krav som ställs i en krissituation, där livsmedelsförsörjningen plötsligt kan vara ett problem. I en situation där tillgången på vissa livsmedel och fodervaror inte längre är en självklarhet, bör det finnas en möjlighet att ingripa mot den som försöker missbruka sin ensamrätt till någon betydelsefull växtsort. Och att befrämjandet av fri konkurrens och undvikandet av missbruk av monopolliknande situationer är ett intresse som gör sig gällande med allt större kraft och som förtjänar att uppmärksammas inte minst i förhållande till immaterialrättsliga ensamrätter behöver knappast framhållas särskilt.

Samtliga remissinstanser har godtagit eller lämnat utan erinran promemorians förslag att de möjligheter till tvångslicens som den nuvarande växtförädlarrättslagen innehåller skall finnas även framdeles. Regeringen har för sin del ingen annan uppfattning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet vill emellertid göra tvångslicensinstitutet tillämpligt även i vissa andra fall än då det är påkallat av hänsyn till folkhushållningen eller annat allmänt intresse, nämligen i fall av beroende rättigheter. Enligt artikel 14 (5) i 1991 års konventionstext (2 kap. 1 § 3 i promemorians förslag) omfattar skyddsomfånget

sådana sorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten. Detta innebär att avledda sorter av ifrågavarande slag inte får utnyttjas utan att den ursprungliga sortens innehavare samtycker. Den förädlare som genom traditionell växtförädling utvecklat den ursprungliga sortens genotyp har således kontroll också över den sort som en biotekniker i ett senare skede kan framställa genom genetisk modifiering. Om den senare sorten registreras, blir växtförädlarrätten till denna således beroende av växtförädlarrätten till den ursprungliga sorten. Vad som nu har sagts om väsentligen avledda sorter gäller i princip också hybridsorter som framställs genom upprepad användning av den ursprunliga sorten (2 kap. 1 § 4 i promemorians förslag).

Enligt fakultetsnämnden behövs det en tvångslicensregel som ytterst garanterar att de som utför den genetiska modifieringen får tillgång till de sorter de själva framställt. Detta behövs för att på ett väl avvägt sätt ge bioteknikerna en tryggad ställning. Fakultetsnämnden har framhållit att det torde bli vanligt förekommande att genetiska förändringar ger upphov till växtsorter med betydande kommersiellt värde. Enligt fakultetsnämnden är det därför motiverat med en tvångslicensregel motsvarande den som finns i 46 § patentlagen (1967:837). Där föreskrivs om tvångslicens när utnyttjandet av en patenterad uppfinning är beroende av någon annans patent. Sådana situationer kan uppkomma när ett patent avser en förbättring eller vidareutveckling av en uppfinning som omfattas av ett tidigare patent. För att tvångslicens skall kunna meddelas krävs att det är skäligt på grund av uppfinningens betydelse eller att det i övrigt finns särskilda skäl. Enligt förarbetena (prop. 1966:40 s. 167 f) synes dessa skäl kunna vara att hänföra inte bara till allmänna intressen utan även till enskilda intressen – såsom graden av olägenhet för huvuduppfinningens patenthavare.

Enligt artikel 17 i 1991 års text till växtförädlarrättskonventionen får utövandet av växtförädlarrätten emellertid inte inskränkas av andra skäl än sådana som motiveras av allmänt intresse. Detsamma gäller för övrigt enligt 1961 års text. Regeringen lägger därför inte fram något särskilt förslag om tvångslicens i beroendesituationer. Det betyder att tvångslicens kan meddelas i beroendeförhållanden, om det är motiverat med hänsyn till något allmänt intresse, exempelvis till sådana omständigheter som det framsteg sorten innebär och marknadens behov, men inte om det enbart finns ett enskilt intresse, såsom rättviseaspekter enskilda förädlare emellan.

Med hänsyn till det ovan anförda föreslår regeringen att nuvarande regler om tvångslicens bibehålls. Numera torde det dock knappast finnas skäl att i lagtexten särskilt framhålla hänsynen till folkförsörjningen utan denna bör inrymmas i vad som mera övergripande betecknas som allmänt intresse.

Instansordningen

Regeringens förslag: Instansordningen i mål om växtförädlarrätt ändras så att Statens växtsortnämnds beslut överklagas till

Patentbesvärsrätten.

Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande av Patentbesvärsrättens beslut till Regeringsrätten.

Promemorians förslag: Instansordningen i mål om växtförädlarrätt ändras så att Statens växtsortnämnds beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid överklagande från länsrätt till kammarrätt (se promemorian s. 130).

Remissinstanserna: Meningarna har varit delade. Flera remissinstanser, däribland

Kammarrätten i Stockholm, Statens

jordbruksverk, Statens utsädeskontroll, Statens växtsortnämnd och Hilleshög AB, har tillstyrkt förslaget. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Föreningen Foder och Spannmål, Lantbrukarnas Riksförbund, Trädgårdsnäringens Riksförbund och Sveriges Spannmålsodlareförening har anslutit sig till promemorians förslag vad gäller själva instansordningen men har förordat att det inte skall krävas prövningstillstånd i kammarrätten.

En betydande del av remissinstanserna har emellertid föreslagit en annan ordning. Länsrätten i Stockholms län, Patentbesvärsrätten, Patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen och Sveriges Advokatsamfund anser att Patentbesvärsrätten bör utgöra andra instans.

Skälen för regeringens förslag:

Vid

växtförädlarrättslagens tillkomst föreskrevs att Lantbruksstyrelsen skulle utgöra överinstans och att överklagande därifrån fick göras direkt till Regeringsrätten utan prövningstillstånd. Bortsett från att Statens jordbruksverk övertagit Lantbruksstyrelsens uppgifter har denna ordning bibehållits.

I motiven till växtförädlarrättslagen påpekade departementschefen (prop. 1971:40 s. 81 f) att huvudregeln i den då pågående omorganisationen av förvaltningsrättsskipningen var att kammarrätterna skulle utgöra andra instans och att fullföljd till Regeringsrätten skulle fordra prövningstillstånd.

Departementschefen framhöll dock växtförädlarrättens likheter med patent-, mönster- och varumärkesrätten, på vilka områden det fanns en särskilt sakkunnig mellaninstans. Denna ordning ansågs då ha varit till gagn för en allsidig prövning. Detta var det avgörande skälet för att det i propositionen föreslogs att ärenden om växtförädlarrätt i andra instans skulle prövas av en myndighet med särskild sakkunskap. Lantbruksstyrelsen, som redan hade till uppgift att pröva besvär över Originalutsädesnämndens beslut, bedömdes lämplig med hänsyn till sin växtbiologiska sakkunskap. Originalutsädesnämnden var föregångare till Växtsortnämnden

för ärenden om intagning i sortlistan.

Att talan skulle få föras direkt till Regeringsrätten, med förbigående av kammarrätten, utan krav på prövningstillstånd motiverades med att motsvarande regler gällde i mål om patent, mönster och varumärken.

Denna parallellitet finns inte längre, då det numera krävs prövningstillstånd vid överklagande av Patentbesvärsrättens beslut i mål om patent, mönster och varumärken till Regeringsrätten.

I ett yttrande över förslaget till 1992 års ändringar i växtförädlarrättslagen – genom vilka bl. a. en bestämmelse om besvärsavgift slopades – anförde lagrådet (prop.1992/93:48 s. 172):

"På grund av reglerna i förvaltningsprocesslagen erfordras inte något prövningstillstånd för sakprövning i regeringsrätten. Detta strider mot de principer som nu tillämpas för regeringsrättens roll i instanskedjan. En motsvarande ordning gäller endast för de beslut enligt ålderdomliga, delvis obsoleta bestämmelser, som räknas upp i 2 § lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Frågan har inte behandlats i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, och något mål enligt växtförädlarrättslagen torde inte ha förekommit i regeringsrätten. En ändring av paragraferna i enlighet härmed bör vidtas i samband med behandlingen av det nämnda betänkandet eller av annat lagstiftningsärende".

Det finns således all anledning att nu ta frågan om instansordningen under övervägande. Några bärande skäl för att just mål om växtförädlarrätt skall vara undantagna från huvudregeln om prövningstillstånd i högsta instans finns knappast. En utgångspunkt vid utformningen av instansordningen bör därför vara införande av prövningstillstånd vid fullföljd till Regeringsrätten, såsom redan har skett i mål om patent, mönster och varumärken.

I mål som ytterst rör civilrättsliga förhållanden bör den enskilde alltid ha rätt till domstolsprövning i någon instans. Detta synsätt delas av remissinstanserna. Eftersom det krävs prövningstillstånd i högsta instans, bör alltså en mellaninstans vara en domstol. Följaktligen kan Jordbruksverket i vart fall inte utgöra enda instans mellan Växtsortnämnden och Regeringsrätten. Att prövning skall ske i två myndigheter innan överprövning i domstol kan ske framstår inte som motiverat. Överklagande av Växtsortnämndens beslut bör därför, såsom flera remissinstanser framhållit, framdeles ske direkt till domstol med förbigående av Jordbruksverket.

Ärenden om patentering av biotekniska uppfinningar har beaktansvärda likheter med ärenden om växtförädlarrätt. Patentbesvärsrätten har framhållit att beröringspunkterna

gäller såväl den materiella prövningen som hur prövningsförfarandet formellt sett är anordnat på de båda rättsområdena. Patent- och registreringsverket har också pekat på behovet av specialistkompetens och på att teknikutvecklingen kan pressa fram en gränsdragning mellan patenträtt och växtförädlarrätt. Även Sveriges Advokatsamfund har understrukit behovet av sakkunskap på detta tämligen speciella rättsområde. I promemorian har anförts att behovet av biologisk sakkunskap torde kunna tillgodoses genom att en allmän förvaltningsdomstol inhämtar sakkunnigutlåtanden. Kammarrätten i Stockholm har emellertid ifrågasatt om inte särskilda ledamöter med relevant sakkunskap bör delta vid handläggningen i länsrätt och kammarrätt.

Om det finns ett behov av specialistkompetens i rätten, är det enligt regeringens mening bättre att Patentbesvärsrätten blir andra instans än att man för dessa ytterst fåtaliga mål inrättar en särskild ordning vad gäller sammansättningen i länsrätt och kammarrätt. Remissutfallet talar för att det finns ett sådant behov.

Något som talar emot en överföring av dessa mål till Patentbesvärsrätten är intresset av enhetlig instansordning för ansökningar om växtförädlarrätt och intagning i sortlistan. Båda dessa slags ärenden handläggs av Växtsortnämnden i första instans. Det är vanligt att ansökningar om växtförädlarrätt och intagning i sortlistan prövas samtidigt. I båda fallen skall Växtsortnämnden pröva om föremålet för ansökan är en sort i lagens mening och om föreskrivna krav på stabilitet och enhetlighet (jfr 4 § utsädesförordningen, 1993:1375) är uppfyllda. Trots dessa likheter kan man inte bortse från att växtförädlarrättslagstiftningen och utsädeslagstiftningen tjänar olika syften. Växtförädlarrätten är en civilrättslig lagstiftning med ändamålet att tillföra förädlarna vissa rättigheter, medan utsädeslagstiftningen är av offentligrättslig karaktär och har som övergripande mål att tillförsäkra handel och odlare en hög och jämn kvalitet på utsädet. Med hänsyn härtill finner regeringen att intresset av en enhetlig instansordning inte har en sådan tyngd att det väger över de sakliga skäl som kan anföras för att mål enligt växtförädlarrättslagen får överklagas till Patentbesvärsrätten. Regeringen föreslår därför att Växtsortnämndens slutliga beslut enligt växtförädlarrättslagen överklagas till Patentbesvärsrätten.

Övrigt

När växtförädlarrättslagen antogs motsvarade reglerna om handläggning av en ansökan i stort sett dem som gällde för patent och mönsterskydd. Dessa regler innebär att Växtsortnämnden först prövar på grundval av ansökningshandlingarna om det finns något hinder för bifall.

Om så inte är fallet, kungörs ansökan, varvid allmänheten får tillfälle att göra invändningar. Vidare skall Växtsortnämnden som regel föranstalta om provning av sorten. Efter invändningsfristens utgång och slutförandet av provningen tas ansökan upp till förnyad prövning. Om förutsättningar för bifall föreligger, skall sorten registreras.

Patent- och registreringsverket har påpekat att patentlagen nyligen ändrats. I ett patentärende fattas numera beslut om meddelande av patent innan kungörelse sker och invändningsfristen börjar löpa (prop. 1993/94:22). Detta föreskrivs också i den europeiska patentkonventionen, EPC. Även i varumärkeslagen (1960:644) har invändningsförfarandet lagts efter själva registreringen (prop. 1994/95:59). Härigenom har proceduren fram till beslut förkortats. Patent- och registreringsverket har ifrågasatt om inte motsvarande ordning borde gälla på växtförädlarrättsområdet.

När det gäller växtförädlarrätt förekommer emellertid vissa inslag i handläggningen och prövningen som inte har någon direkt motsvarighet inom det industriella rättsskyddet i övrigt. Först och främst är det provningen. I de fall sorten skall provas i Sverige skulle ett senareläggande av invändningsförfarandet inte innebära någon tidsvinst, eftersom provningen regelmässigt pågår betydligt längre tid än invändningfristen. I de fall en sort redan är provad utomlands och hänvisning till äldre provningsresultat görs i ansökan, skulle dock beslutet kunna fattas snabbare, om invändningsförfarandet placeras efter och inte före registreringen.

En annan faktor att ta med i beräkningen är att en registreringsansökan omfattar dels själva växtsorten som sådan, dels sortbenämningen. Det är inte ovanligt att förutsättningarna för registrering av sorten är uppfyllda, men att det riktas invändningar mot benämningen, vanligen på grund av förväxlingsrisk. Under sådana förhållanden bereds sökanden tillfälle att föreslå en ny benämning. Detta förfarande kan visserligen äga rum också efter en registrering (jfr 35 § växtförädlarrättslagen), men det framstår ändå som mindre lämpligt att gjorda registreringar i betydande utsträckning ändras. När det gäller patent och varumärken leder en invändning som har fog för sig till att patentet respektive registreringen helt upphävs. I de nu berörda fallen är det däremot så att registreringen av växtsorten – själva objektet för ensamrätten – kvarstår, men att en ny benämning registreras. Att en skyddad växtsort från tid till annan förekommer under olika benämningar i växtsortregistret är olyckligt och bör i största möjliga utsträckning undvikas.

Regeringen föreslår därför inte någon anpassning av registreringsförfarandet till de förändringar som har skett inom patent- och varumärkesrätten.

En remissinstans har ifrågasatt om det mot bakgrund av EGförordningen finns skäl att införa en sekretessbestämmelse

motsvarande den som gäller i patentärenden (se sekretesslagen, 1980:100, 8 kap. 13 §). Som skäl för detta har anförts att en sekretessbestämmelse kan behövas för att ingivande av en ansökan till Växtsortnämnden inte skall föranleda att nyhetskravet brister vid en senare ansökan om EG-växtförädlarrätt. Det är emellertid så att offentlighetsreglerna inte ger allmänheten tillgång till det växtmaterial som lämnats in till en myndighet. Att allmänheten kan ta del av ansökningshandlingar torde inte kunna leda till några nyhetsförstörande åtgärder. Även om sorten exempelvis beskrivs i litteraturen, leder detta inte till något nyhetshinder. Nyhetskravet för EG-växtförädlarrätt rör endast frågan i vad mån växtmaterial har sålts eller på annat sätt tillhandahållits. En annan sak är att särskillnadskravet innebär att en sort måste tydligt skilja sig från andra sorter som blivit allmänt kända, och där kan eventuella publiceringar ha betydelse. Om någon ger spridning åt innehållet i ansökningshandlingar torde detta emellertid inte kunna bedömas som nyhetsförstörande vare sig när det gäller svensk växtförädlarrätt eller EGväxtförädlarrätt.

Kostnader

På grund av införandet av EG-växtförädlarrätten kommer troligen antalet ansökningar om nationell växtförädlarrätt att minska. Det förhållandet att det blir möjligt att skydda växtsorter av alla släkten och arter kan inte antas helt kompensera denna minskning. Samtidigt finns åtskilliga växtsorter som av klimatiska skäl är odlingsbara främst i nordiskt klimat. Det kan därför antas att det också i fortsättningen kommer att finnas ett intresse av att skydda vissa sorter enbart på det nationella planet. Den minskning av antalet ansökningar om nationell växtförädlarrätt som införandet av EG-växtförädlarrätten torde innebära leder till minskade intäkter för Växtsortnämnden från ansöknings- och årsavgifter. Genom en ändring i växtförädlarrättskungörelsen har avgiftsnivån höjts fr.o.m. år 1997 (se SFS 1996:1563).

Växtsortnämnden har i sitt remissyttrande anfört att nämndens arbetsbelastning väsentligt förändrats genom Sveriges medlemskap i EU. Nämndens personal ägnar sig nu i större utsträckning åt deltagande i sammanträden inte minst i Bryssel. Även om antalet registreringsärenden minskar, behöver detta alltså inte innebära att nämnden totalt sett får mindre att göra än före EU-medlemskapet. Regeringen är införstådd med att Växtsortnämnden på senare år fått en väsentlig arbetsbelastning. Samtidigt vill regeringen framhålla att denna arbetsbörda inte föranletts av ärenden enligt växtförädlarrättslagstiftningen. Det är andra faktorer, såsom Sveriges EU-medlemskap och ett ökat antal ärenden om intagning i sortlistan, som varit avgörande.

Sammantaget kan sägas att den nu föreslagna lagstiftningen inte kan förväntas leda till vare sig ökningar eller minskningar av Växtsortnämndens arbetsbörda eller kostnader. De förändringar i båda riktningarna som har skett och kan förutses är i stället att hänföra till andra omständigheter.

Utökningen av ensamrättens omfattning skulle typiskt sett kunna befaras leda till ökat antal mål i domstol, då fler gärningar blir att betrakta som intrång. Härvid bör dock understrykas att under de 25 år som det har funnits ett växtförädlarrättssystem i Sverige endast enstaka mål har belastat domstolarna. Några brottmål enligt växtförädlarrättslagen är inte kända.

Statens jordbruksverk har anfört att de nya reglerna om ensamrättens omfattning och jordbruksundantag trots allt kan leda till en ökning i antalet intrångsprocesser som inte går att helt bortse ifrån. Regeringen kan i och för sig instämma i att sannolikheten för intrångs- och möjligen också betalningsprocesser (ersättning för utnyttjande av jordbruksundantag) kan öka något. Mot detta skall emellertid – såsom inledningsvis nämnts – ställas att man totalt sett får räkna med en minskad växtförädlarrätt enligt nationell lagstiftning.

Vid en samlad bedömning finns det enligt regeringens mening inte grund för att anta att de föreslagna ändringarna kommer att leda till några ökade utgifter för staten.

Ikraftträdande- och övergångsbe-

stämmelser

Regeringens förslag: Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Den blir tillämplig även på redan ingivna ansökningar och redan registrerade sorter. I vissa särskilt angivna situationer skall dock äldre bestämmelser tillämpas. Den som påbörjat ett utnyttjande som tidigare fått ske fritt men som nu fordrar sortinnehavarens samtycke under vissa särskilda förutsättningar fortsätta verksamheten i maximalt fem år trots att ensamrätten och skyddsomfånget utvidgas. Ingivna ansökningar skall prövas enligt äldre bestämmelser, om de kungjorts före lagens ikraftträdande. Sverige skall inte säga upp 1961 och 1978 års konventionstexter.

Promemorians förslag: I promemorian föreslogs att regeringen ges bemyndigande att säga upp 1978 års konventionstext. I övrigt överensstämmer förslaget med regeringens (se promemorian s.135 f.).

Remissinstanserna:

Svalöf Weibull AB har anfört att lagen

bör träda i kraft så snart som möjligt, och att det inte är nödvändigt att avvakta att 1991 års konventionstext blir bindande för Sverige. Lantbrukarnas Riksförbund och Sveriges Spannmålsodlareförening anser att lagen inte bör träda i kraft såvitt gäller ersättning för utnyttjande av jordbruksundantaget förrän marknadens parter har slutfört förhandlingar om ersättningen.

Några remissinstanser har vänt sig mot den föreslagna regeln om att den som påbörjat ett utnyttjande före ikraftträdandet får fortsätta den planerade verksamheten i nödvändig och sedvanlig utsträckning, dock längst fem år (punkten 8 i promemorians förslag). Dessa remissinstanser har hävdat att en så lång frist är olämplig när det gäller ersättningsskyldighet för utnyttjande av jordbruksundantaget och kravet på samtycke för utnyttjande av väsentligen avledda sorter.

Ett par remissinstanser har avstyrkt att regeringen ges bemyndigande att säga upp 1978 års konventionstext. Kammarrätten i Stockholm anser att riksdagen bör få ta ställning till frågan när den blir aktuell. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att en uppsägning överhuvd taget inte bör ske.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts har

EG-förordningen om växtförädlarrätt trätt i kraft. Det betyder att det finns två parallella system för erhållande av växtförädlarrätt i Sverige, dels en nationell ordning och dels en ordning på gemenskapsnivå. Den nuvarande växtförädlarrättslagen har emellertid ett snävare tillämpningsområde än EG-förordningen. Så länge den lagen är

i kraft är alltså förädlare i vissa fall hänvisade enbart till EGväxtförädlarrätten för erhållande av växtförädlarrätt. Detta talar i och för sig för att den nya växtförädlarrättslagen får träda i kraft så snart som möjligt. Konkurrensen mellan den nationella ordningen och gemenskapsordningen skulle då ske på jämnare villkor. Detta gäller inte minst som EG-förordningen i sak företer stora likheter med den föreslagna nya växtförädlarrättslagen.

Vad som nu har sagts reser frågan om den nya växtförädlarrättslagen bör träda i kraft så snart som möjligt oberoende av om 1991 års konventionstext har trätt i kraft. Något hinder mot detta torde inte finnas. Som berörts i det föregående torde sålunda en lagstiftning utformad i enlighet med 1991 års konventionstext uppfylla alla de krav som ställs i 1978 års text och inte vara oförenlig med någon bestämmelse i 1978 års text.

I de remissvar som uttryckligen har berört den nu resta frågan har förord lämnats för en lösning som går ut på att den nya lagen skall träda i kraft snarast och utan hänsynstagande till om 1991 års konventionstext har trätt i kraft. Regeringen är också av uppfattningen att så bör ske.

En aspekt som därvid måste beaktas är de förhandlingar som pågår mellan förädlingsföretagen, utsädeshandeln och jordbrukarnas organisationer om den praktiska tillämpningen av den nya ordningen och då framför allt i fråga om jordbruksundantag. Avsikten är att skapa ett system för deklaration av vilka växtsorter som odlas och för beräkning och betalning av ersättningen. Med hänsyn till tidpunkterna för sådd och skörd när det gäller lantbruksgrödor är det lämpligt att den nya växtförädlarrättslagen träder i kraft under sommaren och de pågående förhandlingarna är inriktade på ett ikraftträdande den 1 juli 1997.

Det är naturligtvis av stor vikt att en ny växtförädlarrättslag sätts i kraft på ett sätt som leder till så få initialstörningar som möjligt. Enligt regeringens mening finns det därför anledning att ta i beaktande det kommande utfallet av de nyssnämnda förhandlingarna vid bestämmande av ikraftträdandet.

Med hänsyn till det nu anförda föreslås att regeringen får bestämma vilken dag som den nya lagen skall träda i kraft och att bemyndigandet innefattar rätt för regeringen att sätta lagen i kraft vid lämplig tidpunkt oavsett om konventionstexten då har trätt i kraft.

Genom den föreslagna nya växtförädlarrättslagen upphävs 1971 års lag. Därför uppkommer frågan hur rättigheter som har sökts eller förvärvats enligt äldre bestämmelser skall behandlas när den nya lagen träder i kraft. Det är en allmän princip inom immaterialrätten att en ny lag blir tillämplig också på rättigheter som har uppkommit dessförinnan (se t.ex. prop. 1966:40 s. 259 angående patentlagen). Därigenom undviker man att två parallella skyddssystem blir gällande för decennier

framöver. Utgångspunkten bör därför vara att den nya lagen skall bli tillämplig också i fall där växtförädlarrätt har sökts eller förvärvats före ikraftträdandet. Detta har också remissinstanserna instämt i.

De ändrade villkoren för förvärvande av växtförädlarrätt bör dock inte utgöra grund för hävande av en registrering för vilken de lagliga förutsättningarna var uppfyllda när beslutet fattades. I så fall skulle ju sortinnehavaren berövas en lagligen förvärvad ensamrätt, vilket inte kan anses godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt.

Även för andra, speciella fall där tillämpning av huvudregeln skulle kunna leda till oskäliga resultat bör särskilda regler gälla.

Åtgärder som inte fordrade sortinnehavarens tillstånd när de vidtogs bör sålunda inte kunna angripas med åberopande av de nya bestämmelserna. Inte heller bör reglerna gripa in i rådande avtalsförhållanden. Om någon genom ett avtal har fått rätt att utnyttja växtmaterial på visst sätt, bör han eller hon alltså inte förlora denna rätt. De nya bestämmelserna bör således inte tillämpas när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats av tredje man före ikraftträdandet.

Samma princip gör sig gällande i fråga om konsumtionsbestämmelserna. I den nya lagen föreslås ett undantag från konsumtionsregeln. Innebörden av detta är att trots att ensamrätten i princip är konsumerad beträffande visst växtmaterial sortinnehavarens tillstånd fordras under vissa omständigheter för export. Det kan inte anses skäligt att denna undantagsregel skall kunna göras gällande gentemot en person som förvärvat växtmaterial då äldre bestämmelser gällde och som därvid med fog utgått från att ensamrätten till detta växtmaterial varit konsumerad för all framtid. Det bör här understrykas att konsumtionen endast gäller just det omsatta växtmaterialet – exempelvis en viss mängd utsäde – och resultatet av användningen, dvs. skörden. Det nya utsäde som kan tas från skörden träffas däremot inte av konsumtionsbestämmelserna utan omfattas av ensamrätten.

Likartade tredjemansintressen kan göra sig gällande också i fråga om övriga aspekter av ensamrättens och skyddsomfångets utvidgning. Det gäller verksamheter som tidigare kunnat bedrivas fritt därför att antingen själva åtgärden – t.ex. rensning – inte omfattades av ensamrätten eller att föremålet för åtgärden – t.ex. en väsentligen avledd växtsort – inte föll inom skyddsomfånget. I promemorian anfördes att den som har börjat utnyttja en växtsort genom åtgärder som tidigare fått ske fritt men som nu fordrar sortinnehvarens samtycke bör få avsluta verksamheten utan hinder av att ensamrätten och skyddsomfånget utökas. Vidare gjordes gällande att det bör finnas ett skydd för den som före ikraftträdandet förberett ett sådant utnyttjande, t.ex. genom dyra investeringar. Samma rätt föreslogs tillkomma den som

har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja en växtsort.

Dessa förslag har fått viss remisskritik, i synnerhet när det gäller förmodade effekter på ersättningsskyldigheten för utnyttjande av jordbruksundantaget. De ledande förädlingsföretagen har menat att en sådan regel omotiverat skjuter upp systemet med betalning av avgifter för hemmaoch legorensat utsäde.

Den föreslagna bestämmelsen (punkten 8 i promemorians förslag till övergångsbestämmelser) reglerar emellertid inte frågan om ersättning för utnyttjande av jordbruksundantaget. I bestämmelsen anges att den avser åtgärder som med den nya ordningen, till skillnad från tidigare, skall fordra sortinnehavarens samtycke. Att utnyttja jordbruksundantaget genom att använda hemmaproducerat utsäde kräver inte något sådant samtycke; det är det som är själva innebörden i jordbruksundantaget. Bestämmelsen är således inte tillämplig på den situationen. Inte heller kan någon annan av de föreslagna övergångsbestämmelserna leda till att skyldigheten att betala ersättning för hemma- och legorensat utsäde skjuts upp.

Annorlunda förhåller det sig med annat utnyttjande av en växtsort som tidigare fått ske fritt. När det gäller exempelvis en växtsort som är väsentligen avledd av en tidigare registrerad sort, är det tänkbart att någon påbörjat eller gjort investeringar för odlingar utan att kontakta den sortinnehavare som har ensamrätten till den ursprungliga sorten. I en sådan situation skulle med den nya ordningen den ursprungliga sortens innehavare kunna stoppa hela verksamheten. Det gäller även om odlaren själv har beviljats växtförädlarrätt för sin avledda sort. För dessa situationer behövs enligt regeringens mening en regel av det slag som föreslogs i promemorian (övergångsbestämmelserna punkt 8).

Att rätten att fortsätta påbörjad verksamhet skulle vara obegränsad i tiden är emellertid knappast motiverat och det skulle dessutom kunna föranleda missbruk. Rätten att fortsätta utnyttjandet bör därför gälla under en viss övergångstid. Liknande regler till skydd för tredje man är för övrigt vedertagna inom immaterialrätten när ensamrätter återupplivas (jfr 74 § andra stycket patentlagen (1967:837) och punkten 5 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1993:1406) om ändring i patentlagen, se även punkten 4 ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (1995:1273) om ändring i upphovsrättslagen (1960:729)). Det får anses rimligt att samma principer tillämpas vid utvidgning av ensamrättens omfattning och skyddsomfång som vid återupplivande av en rätt som upphört.

I vissa fall torde det framstå som lämpligt att prövningen av om förutsättningarna för registrering är uppfyllda sker enligt äldre bestämmelser. Det föreslogs i promemorian att detta skall gälla ansökningar som redan har officialgranskats och

kungjorts. Därmed undviker man att granskningen får göras om från början med prövning av nya villkor för registrering. Remissinstanserna har till övervägande del ställt sig bakom promemorians förslag men också den uppfattningen har förts fram att även ansökningar som getts in men ännu inte kungjorts, när den nya lagen träder i kraft, bör prövas enligt äldre bestämmelser. Som skäl för detta har pekats på att tidpunkten för kungörelse kan bli mer eller mindre godtycklig, då kungörelsen kan försenas av smärre kompletteringar och liknande.

Regeringen anser för sin del att de nya bestämmelserna bör ges en så bred tillämpning som möjligt, så länge det inte förorsakar oacceptabla praktiska svårigheter. Därför föreslår regeringen i likhet med vad som föreslogs i promemorian att äldre bestämmelser skall tillämpas vid prövningen av en ansökan endast om ansökningen har kungjorts före ikraftträdandet.

Som har nämnts i avsnitt 7.5 bör en övergångsbestämmelse tas in som innebär en modifiering av nyhetskravet för sorter som inte har kunnat skyddas enligt äldre bestämmelser. Sådana sorter skall anses som nya, om de inte har utnyttjats genom marknadsföring eller överlåtelse inom en fyraårsfrist före lagens ikraftträdande.

I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före ikraftträdandet bör äldre bestämmelser om överklagande tillämpas (jfr prop. 1995/96:22 Tvåpartssystem m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna).

Som nämnts i avsnitt 7.4 finns det inte anledning för Sverige att säga upp sin anslutning till 1961 och 1978 års konventionstexter. Något bemyndigande för regeringen att företa en sådan uppsägning behövs därför inte.

Författningskommentarer

Förslaget till växtförädlarrättslag

1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt

1 §

Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

Växtförädlarrätt kan också förvärvas av

1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller

2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands eller av en sådan persons rättsinnehavare.

Första–tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.

Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.

Första stycket

Här ges den grundläggande föreskriften att en förädlare av en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt, vilket är en ensamrätt att utnyttja sorten enligt lagen.

Vad som avses med växtsort anges i 1 kap. 3 §. Ensamrättens omfattning anges i 2 kap.

Liksom enligt 1971 års växtförädlarrättslag kan växtförädlarrätt förvärvas endast av den fysiska person som har förädlat fram sorten eller av den till vilken förädlarens rätt har övergått. Även den som har framställt en sort i sin anställning i ett företag betraktas som förädlare. Men registrering kan ske i företagets namn under förutsättning att förädlaren överlåtit sin rätt till sorten till företaget. Redan innan ansökan om registrering görs finns alltså en rätt till sorten. Denna rätt kan övergå till annan genom överlåtelse eller i undantagsfall på annat sätt, såsom genom giftorätt, arv eller testamente.

Om flera personer anses som förädlare av en sort och själva söker registrering, måste de ansöka gemensamt, såvida inte en eller flera av dem har överlåtit sin rätt till den eller de andra.

Arbets- eller uppdragstagares rätt till sorter som de har framställt i tjänsten eller under utförandet av uppdraget regleras inte i bestämmelsen. Frågan får liksom tidigare avgöras med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser.

Regleringen i första stycket innebär att en växtsort kan skyddas oberoende av förädlarens medborgarskap eller hemvist, om förädlingsarbetet har utförts här i landet.

Vad beträffar växtförädlarrättens objekt kan noteras att det

till skillnad från 1971 års lag inte finns någon begränsning till särskilt uppräknade släkten och arter. Växtförädlarrättsinstitutet är öppet för hela växtriket. Härigenom uppfylls vad som föreskrivs i artikel 3 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Andra stycket

Bestämmelsen stämmer i sak överens med den i 2 § andra stycket i 1971 års lag.

Tredje stycket

Bestämmelsen svarar i sak mot 2 § tredje stycket i 1971 års lag. Den innebär att växtförädlarrätt kan förvärvas i två fall utöver vad som anges i första och andra styckena. Till en början kan växtförädlarrätt förvärvas av den som har framställt en ny växtsort inom en UPOV-stats territorium. Vidare kan växtförädlarrätt förvärvas av andra som är medborgare eller har hemvist i något land som är medlem i UPOV. En stat kan vara ansluten till växtförädlarrättskonventionen i en eller flera av dess lydelser (t.ex. 1961, 1978 eller 1991 års text).

Länder som är medlemmar i en mellanstalig organisation som är med i UPOV likställs med de stater som själva är medlemmar.

Fjärde stycket

I denna bestämmelse anges att växtförädlarrätt kan förvärvas – förutom i det fall där förädlaren har framställt en ny växtsort – om han eller hon har upptäckt och vidareutvecklat växtsorten. Förändringen är en anpassning till definitionen av begreppet "förädlare" i 1991 års konventionstext. Avsikten med denna definition är att klargöra att enbart upptäckten av en tidigare okänd växtsort inte berättigar till skydd; om utgångsmaterialet är en redan existerande växtsort, måste förädlaren ha vidareutvecklat den – antingen genom traditionell växtförädling eller genom modern bioteknik – för att växtförädlarrätt skall kunna komma ifråga.

Såsom anförts i avsnitt 5.1 är skillnaden mellan 1978 och 1991 års konventionstexter i detta avseende av mer teoretiskt slag. Den som vill utnyttja en upptäckt – det må vara en tidigare okänd variant i den vilda floran eller en mutation av en odlad växtart – måste i praktiken alltid utveckla sorten innan den kan kan marknadsföras. Detsamma gäller skillnaden mellan 2 § första stycket i 1971 års lag och denna bestämmelse. Införandet av ett krav på att upptäckta sorter skall ha vidareutvecklats är av principiell snarare än praktisk betydelse.

Femte stycket

Registrering är en förutsättning för förvärv av växtförädlarrätt. Registrering sker i växtsortregistret (se 5 kap.

1 §).

2 §

Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.

Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig organisation som riksdagen har godkänt.

Första stycket

Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 2 § fjärde stycket i 1971 års lag.

Andra stycket

Bestämmelsen innebär ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende på andra länder. Regeringen får med stöd av bemyndigandet meddela sådana föreskrifter under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett avtal med främmande stat eller en mellanstatlig organisation som riksdagen godkänt. Exempel på sådana avtal är Romfördraget och EES-avtalet. Det kommer att leda till att medborgare i samtliga EU-länder och i de ytterligare stater som är anslutna till EES-avtalet (för närvarande Norge, Island och Liechtenstein) skall kunna förvärva växtförädlarrätt på samma villkor som svenska medborgare, oberoende av om dessa stater är anslutna till UPOV eller ej.

Som framgår av avsnitt 7.1 är frågan om TRIPs-avtalets tillämplighet på växtförädlarrättsområdet föremål för diskussioner. Om dessa diskussioner skulle leda fram till en allmän uppfattning att principen om nationell behandling enligt TRIPs-avtalet gäller även skyddet för växtsorter, ger denna bestämmelse regeringen det handlingsutrymme som är nödvändigt för att uppfylla också åtagandena enligt TRIPsavtalet.

3 §

Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna samling kan

1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss genotyp eller kombination av genotyper,

2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av dessa kännetecken, och

3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i oförändrat skick.

Här ges en definition av begreppet "växtsort". Definitionen överensstämmer med den som finns i artikel 1 i 1991 års konventionstext. Begreppet växtsort skall ses isolerat från frågan om förutsättningarna för växtförädlarrätt är uppfyllda.

Visserligen anges här både ett särskillnadskrav och ett stabilitetskrav, men nivån på dessa krav är lägre än dem som gäller för beviljande av växtförädlarrätt. För att en samling växter skall anses som en växtsort skall den alltså bl.a. genom vissa kännetecken kunna skiljas från varje annan grupp av växter. För att sorten skall kunna komma i fråga för växtförädlarrätt skall den tydligt kunna skiljas från kända sorter (jfr 3 kap. 3 §).

2 kap. Växtförädlarrättens omfattning

1 §

Växtförädlarrätten omfattar

1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag,

2. samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den registrerade sorten,

3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten, om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och

4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning av den registrerade sorten.

En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den

1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper,

2. klart kan särskiljas från den ursprungliga sorten, och

3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper.

Första stycket

Till grund för paragrafen ligger artikel 14 (5) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionenen. Bestämmelsen innebär att skyddsomfånget omfattar inte bara den registrerade växtsorten utan även vissa närbesläktade sorter.

Utgångspunkten, att skyddet gäller den registrerade växtsorten, slås fast i första punkten.

Enligt andra punkten omfattar skyddet även sorter som är så lika den registrerade sorten att de inte uppfyller särskillnadskravet för registrering. Effekten av denna konstruktion är att om det finns hinder mot registrering av en sort på grund av att den inte i tillräcklig mån skiljer sig från en annan registrerad sort, sorten inte heller kan marknadsföras utan tillstånd av den som har växtförädlarrätten till den registrerade sorten (jfr 2 kap. 2 § första stycket tredje och fjärde punkten). Därigenom undviks att någon sort "hamnar mellan stolarna" så att den inte kan registreras men ändå får marknadsföras fritt.

Tredje punkten avser väsentligen avledda sorter. Begreppet definieras i andra stycket. Som framgår av avsnitt 5.5.2 har konventionsföreskriften om att väsentligen avledda sorter skall

falla inom skyddsomfånget kommit till för att förhindra att den som arbetar med modern bioteknik skall gynnas på ett otillbörligt sätt framför traditionella växtförädlare. Konsekvensen av detta utökade skyddsomfång är att en växtsort som är väsentligen avledd från en skyddad sort och som uppfyller de grundläggande skyddskriterierna i 3 kap. – nyhet, särskiljbarhet, likformighet och stabilitet – i och för sig kan skyddas, men den får inte utnyttjas utan tillstånd av förädlaren av den ursprungliga sorten. Principen om fri tillgänglighet till växtsorter som resurs för framställning av nya växtsorter kvarstår alltså.

Om växtförädlarrätt beviljas för en väsentligen avledd sort uppstår en ensamrätt som är beroende av en annan växtförädlarrätt. Det är viktigt att fastställa när ett sådan beroendeförhållande föreligger. Provningsinstitutionerna bör därför i sina utlåtanden ange om provningen ger vid handen att en sort är väsentligen avledd. För att underlätta denna fastställelse skall sortens ursprung anges i ansökan (jfr 5 kap. 2 §).

I fjärde punkten föreskrivs att skyddsomfånget även täcker sorter som kan framställas endast genom upprepad användning av den skyddade sorten. Denna regel kan jämföras med 4 § första stycket 3 i 1971 års lag, vari det föreskrivs att upprepad användning av en skyddad sort för framställning av en annan sort under vissa förutsättningar är en åtgärd som fordrar sortinnehavarens tillstånd. Skillnaden är att det nu inte är åtgärden som sådan som omfattas av ensamrätten; det är resultatet av åtgärden, dvs. den växtsort som framställs, som faller inom den ursprungliga sortens skyddsomfång. Det är alltså först när den nya sorten skall utnyttjas på något sätt som tillstånd behöver inhämtas.

Andra stycket

Definitionen av en väsentligen avledd sort grundar sig på artikel 14 (5) (b) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Där anges när en sort ("den avledda sorten") skall anses väsentligen avledd från en annan sort ("den ursprungliga sorten").

Den första förutsättningen, som anges i första punkten, är att den avledda sorten till övervägande delen är avledd från antingen den ursprungliga sorten eller från en annan sort som i sin tur är till övervägande del avledd från den ursprungliga sorten.

Som en andra förutsättning gäller att den avledda sorten skall tydligt skilja sig från den ursprungliga sorten. Den skall alltså uppfylla det särskillnadskrav som anges i artikel 7.

Slutligen krävs att den avledda sorten, bortsett från skillnader som beror på avledningsprocessen, stämmer överens med den ursprungliga sorten vad beträffar de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller

kombination av genotyper.

I artikel 14 (5) (c) i konventionen ges vissa exempel på biotekniska metoder genom vilka väsentligen avledda sorter kan framställas. Till dessa metoder hör urval av en naturlig eller framkallad mutant eller av en somaklonal variant, urval av en avvikande individ bland exemplar av den ursprungliga sorten eller förändring med användning av genteknik. Dessa exempel, liksom de riktlinjer som utarbetats av UPOV:s sekretariat (IOM/6/2 den 17 augusti 1992), kan ge vägledning för tolkningen av begreppet "väsentligen avledd".

2 §

Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av växtförädlarrätten genom att

1. producera eller reproducera förökningsmaterial,

2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,

3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,

4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,

5. exportera förökningsmaterial från Sverige,

6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller

7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges under 1–6.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket 1–7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta förökningsmaterial.

Första stycket

Till grund för detta stycke ligger artikel 14 (1) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Här uppräknas sju slags åtgärder med förökningsmaterial som inte får vidtas utan innehavarens av växtförädlarrätten tillstånd. I anledning av vad Lagrådet anfört angående förökningsmaterial kan sägas att till sådant kan hänföras frö och annat utsäde, som normalt används för reproduktion av en sort, samt sådant vegetativt material som kan användas för förökning. I den sistnämnda kategorin ingår ympkvistar av buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, potatisknölar och dylikt men också hela plantor, buskar och träd.

Enligt första punkten omfattar ensamrätten produktion och reproduktion (uppförökning) av förökningsmaterial. Till skillnad från vad som gäller enligt 4 § första stycket 1 i 1971 års lag innebär bestämmelsen ett krav på tillstånd även om framställningen av förökningsmaterial inte sker i syfte att bjuda ut materialet till försäljning eller på annat sätt tillhandahålla det för förökningsändamål. Bortsett från de generella undantag som behandlas i 3 § – som bl.a. avser privat verksamhet för icke-kommersiella ändamål – saknar ändamålet med produktionen betydelse.

Andra punkten föreskriver att bearbetning av förökningsmaterial för förökningsändamål är en åtgärd som får utföras endast med samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten. Med bearbetning avses främst rensning och betning. Bestämmelsen gäller även den som inte själv förfogar över förökningsmaterialet, t.ex. en rensare som arbetar som självständig uppdragstagare.

Bestämmelsen i tredje punkten om att utbud av förökningsmaterial till försäljning omfattas av ensamrätten motsvarar 4 § första stycket 2 i 1971 års lag. Detsamma gäller fjärde punkten som föreskriver att samtycke från innehavaren av växtförädlarrätten erfordras för försäljning och annan marknadsföring.

Enligt femte punkten omfattar ensamrätten även export av förökningsmaterial. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1971 års lag. Det har ingen betydelse om det rör sig om export till ett land som är medlem av UPOV eller inte.

I sjätte punkten föreskrivs att också import av förökningsmaterial är en verksamhet för vilken innehavaren av växtförädlarrätten skall lämna sitt samtycke. Det gäller oavsett hur materialet skall användas. I detta avseende kan noteras en skillnad i förhållande till 1971 års lag, enligt vilken endast import av växtmaterial som skall bjudas ut till försäljning för förökningsändamål eller på annat sätt tillhandahållas för sådant ändamål omfattas av ensamrätten.

Sjunde punkten avser lagerhållning. I likhet med vad som gäller för rensning och betning enligt andra punkten träffar bestämmelsen även den som inte själv förfogar över växtmaterialet. Den som lagerhåller utsäde eller annat förökningsmaterial på uppdrag av annan behöver alltså tillstånd från innehavaren av växtförädlarrätten för detta.

Andra stycket

Ensamrätten utsträcks under vissa förutsättningar till att omfatta även skördat material, såsom säd, frukt, bär, blad, sav och virke. En förutsättning är att innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande såvitt avser det förökningsmaterial som har använts för att producera det skördade materialet. Således utvidgas ensamrätten till skördat material när innehavarens rätt inte har kunnat skyddas på ett tidigare stadium i hanteringen, t.ex. vid import av frukt som har odlats i ett land där fruktträd inte kan skyddas genom växtförädlarrätt. Den användning av det skördade materialet som fordrar samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten är de åtgärder som anges i första stycket, dvs. försäljning m. m.

3 §

Växtförädlarrätten omfattar inte

1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,

2. utnyttjande för experiment, och

3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.

Till grund för bestämmelsen ligger artikel 15 (1) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Första punkten

Utnyttjande av skyddade växtsorter som sker privat och för icke-kommersiella ändamål undantas generellt. För att undantaget skall gälla måste båda rekvisiten vara uppfyllda, dvs. verksamheten skall vara av privat natur och ändamålet får inte vara kommersiellt.

Om sålunda en person försäljer utsädespotatis som han har odlat i sin villaträdgård, torde ändamålet få anses kommersiellt och utnyttjandet fordra tillstånd av innehavaren av växtförädlarrätten, även om verksamheten inte har den varaktighet som präglar en näringsverksamhet.

Andra och tredje punkterna

Principen om den fria tillgången till de genetiska resurserna kommer här till uttryck. Växtförädlarrätten skall inte vara något hinder för vetenskap, forskning och utveckling. De genetiska resurserna är därför en källa som växtförädlare och andra forskare fritt får ösa ur. Andra punkten avser experimentell verksamhet i allmänhet, medan tredje punkten avser förädlingsarbete genom vilket nya växtsorter framställs ( breeder's exemption).

Denna verksamhet får alltså bedrivas utan att sortinnehavarens samtycke inhämtas. Förevarande bestämmelser anger dock bara när användningen av den skyddade sorten får ske fritt. De har ingen inverkan på skyddsomfånget som regleras i 1 §. Resultatet av verksamheten kan således omfattas av växtförädlarrätt enligt 1 § första stycket 3 eller 4. Om man vid förädlingsarbetet har framställt en sort som är att betrakta som väsentligen avledd från den skyddade sort som utgjort utgångsmaterial, kommer den nya sorten att falla inom den ursprungliga sortens skyddsomfång. Detsamma gäller om framställningen kräver upprepad användning av den registrerade växtsorten.

4 §

Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes samtycke.

Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av växtmaterial som kan användas för förökningsändamål, om exporten sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för slutlig förbrukning.

I denna paragraf regleras när växtförädlarrätten skall anses konsumerad (uttömd). Till grund för bestämmelsen ligger

artikel 16 (1) i växtförädlarrättskonventionen.

Som har nämnts bl.a. i avsnitt 4.2 gäller som en huvudregel inom immaterialrätten att en ensamrätt omfattar bara den första överlåtelsen av ett exemplar av en skyddad produkt. Därefter är ensamrätten konsumerad. Bestämmelsen i första stycket överensstämmer med 4 § tredje stycket i 1971 års lag.

Artikel 16 (1) i växtförädlarrättskonventionen föreskriver nationell konsumtion, vilket innebär att ensamrätten är uttömd endast i det land där förfogandet har ägt rum. Här liksom i 1971 års lag föreskrivs emellertid regional konsumtion innebärande att om växtmaterialet har bringats i omsättning någonstans inom inom EES-området, ensamrätten är konsumerad i Sverige. Detta är nödvändigt för att Sverige skall leva upp till de principer om varors fria rörlighet som slås fast i Romfördraget och som utvecklats av EG-domstolen.

Enligt svensk rätt avser konsumtionen bara det överlåtna exemplaret, inte nya exemplar som kan framställas med hjälp av detta. Detta gäller generellt inom immaterialrätten. På växtförädlarrättens område innebär det att växtförädlarrätten konsumeras bara beträffande just det växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. Om växtmaterialet sedermera förökas, anses sortinnehavarens ensamrätt åter inträda. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså inte följande generation (jfr prop. 1992/93:48 s. 40).

I artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen anges som ett undantag från konsumtionsprincipen att växtmaterial för vilket ensamrätten i och för sig är konsumerad inte får användas för vidare förökning. Detta undantag är nödvändigt i konventionen på grund av att man där utgår från en huvudregel om att konsumtionen omfattar inte bara det omsatta växtmaterialet utan även annat växtmaterial som härör från det som omsatts.

Med den i svensk rätt vedertagna utgångspunkten, att konsumtionen inte avser mer än det exemplar som bringats i omsättning på marknaden, blir det undantag som anges i konventionen överflödigt. Artikel 16 (1) (i) behöver alltså inte införlivas genom någon uttrycklig bestämmelse; principen gäller ändå.

Lagrådet har ansett att det i klarhetens intresse är motiverat med en bestämmelse motsvarande artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen. Enligt regeringens mening kan en sådan regel skapa missförstånd angående principens generella tillämplighet inom immaterialrätten. Med andra ord finns det en risk för det felaktiga motsatsslutet att en annan ordning skulle gälla på patentområdet, där en uttrycklig lagbestämmelse saknas. Det man skulle vinna i klarhet när det gäller växtförädlarrätt skulle man förlora i fråga om patent. Med hänsyn härtill föreslår regeringen inte någon bestämmelse av det slag Lagrådet förordat.

En praktisk konsekvens av konsumtionsprincipen är således att den som köpt utsäde i handeln normalt kan fritt sälja det vidare eller själv använda det till sådd, men efter förökningen återinträder växtförädlarrätten och omfattar den nya generationen växtexemplar.

I artikel 16 (1) (ii) i växtförädlarrättskonventionen finns ett undantag som däremot fordrar uttrycklig föreskrift för att det skall gälla. Där sägs att konsumtionen inte skall omfatta export av växtmaterial, som kan användas för förökningsändamål, till ett land där det växtsläkte eller den växtart som sorten i fråga tillhör inte kan skyddas, såvida det inte är fråga om export för slutlig förbrukning. Det kan alltså gälla export till stater som står utanför UPOV-systemet såväl som till UPOV-medlemmar som inte tillämpar sin lagstiftning på just det släkte eller den art växtsorten tillhör.

Denna konventionsbestämmelse införlivas genom andra stycket.

I dessa fall räcker det alltså att växtmaterialet kan användas för förökning på ett territorium där något immaterialrättsligt skydd inte erbjuds för sorten ifråga för att utnyttjandet skall undantas från huvudregeln om konsumtion av växtförädlarrätten.

Inom EU är det nödvändigt att denna undantagsregel inte kommer i konflikt med principen om varors fria rörlighet. Man måste räkna med att inte alla EU-medlemmar kommer att ratificera 1991 års konventionstext inom de närmaste åren. Fortfarande är det två medlemsstater som inte är med i UPOV överhuvud taget. Det kommer därför att kunna uppstå många situationer där det blir aktuellt att exportera växtmaterial av en skyddad sort från Sverige till något annat EU-land där sorten inte kan skyddas enligt nationell lag. Det kan då förefalla finnas en konflikt mellan å ena sidan växtförädlarrättskonventionens och den svenska lagens regel om att konsumtionen inte omfattar denna situation och, å andra sidan, EG-rättens princip om varors fria rörlighet. Konventionen säger att innehavaren av växtförädlarrätten kan hindra export. EG-rätten säger att det utgör ett otillåtet handelshinder att med stöd av immaterialrättsliga ensamrätter söka hindra parallellimport inom EG.

Denna konflikt är dock skenbar då den endast utgår från vad importlandets nationella rätt ger för möjligheter att skydda sorten i fråga. Även EG-växtförädlarrätten måste beaktas. Den gäller utan begränsningar till särskilda växtsläkten eller växtarter. Eftersom det genom EG-växtförädlarrätten är möjligt att immaterialrättsligt skydda växtsorter av alla släkten och arter i hela gemenskapen, kan en export av växtmaterial till ett annat EU-land inte träffas av undantagsbestämmelsen i andra stycket. Något handelshinder uppstår därför inte inom gemenskapen.

5 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats enligt denna lag. Vad som i artikeln och tillämpningsföreskrifterna sägs om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt denna lag.

I denna bestämmelse föreskrivs ett undantag från växtförädlarrätten med samma innebörd som EG-rättens regler om jordbruksundantag (se avsnitt 6.4). Både artikel 14 i förordningen nr 2100/94 och Kommissionens tillämpningsföreskrifter (Kommissionens förordning (EG) nr 1768/95) som antagits med stöd av artikel 14 (3) skall tillämpas.

3 kap. Villkor för registrering

1 §

En växtsort får registreras endast om den är

1. ny,

2. särskiljbar,

3. enhetlig med avseende på dess väsentliga kännetecken och

4. stabil.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Till grund för paragrafen ligger artikel 5 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Villkoren för skydd är desamma som enligt 3 § i 1971 års växtförädlarrättslag, även om innehållet i de olika villkoren förändrats något enligt vad som framgår av 3 kap. 2–5 §§. Vidare innebär denna utformning en viss terminologisk förändring jämfört med vad som sägs i förarbetena till 1971 års lag. Där behandlades nyhetskravet som en aspekt av särskillnadskravet medan det här utgör en självständig skyddsförutsättning (se avsnitt 4.2).

När det gället enhetlighetskravet är angivandet att enhetligheten skall avse de väsentliga kännetecknen avsett som ett förtydligande. Någon saklig förändring i förhållande till 1971 års lag är inte avsedd.

2 §

En växtsort skall anses som ny, om inte förökningsmaterial eller skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten

1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,

2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller träd eller vin, eller

3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.

Artikel 6 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör grund för paragrafen.

Avgörande för om en försäljning eller annan avyttring skall anses nyhetsskadlig är syftet med åtgärden. Det relevanta är om det har skett för att utnyttja sorten. Att t.ex. avkastning från en provodling har försålts utgör inte nyhetshinder, då avsikten med provodlingen är en annan än att utnyttja sorten, och försäljningen är en bisak i sammanhanget.

En skillnad i förhållande till 1971 års lag är att växtmaterialet verkligen skall ha avyttrats för att ett nyhetshinder skall vara för handen. Utbud till försäljning eller liknande tillhandahållande behöver således inte innebära något nyhetshinder.

Genom bestämmelsen i punkt 1 införs en ettårig nyhetsfrist beträffande utnyttjande inom landet. Försäljning och annat tillhandahållande här i Sverige inom ett år före ansökningsdagen skall alltså inte vara nyhetsförstörande.

I fråga om utnyttjande som skett utomlands görs ingen saklig ändring i förhållande till 3 § tredje stycket 2 och 3 i 1971 års lag.

Lagrådet har här föreslagit en annan utformning av bestämmelsen (se bilaga 6). Frågan om vad som gäller när någon annan än förädlaren eller dennes rättsinnehavare utan samtycke har fört ut en växtsort på marknaden regleras emellertid inte med den lösning som Lagrådet förordat. Vid den diplomatkonferens där 1991 års konventionstext antogs synes det ha rått enighet om att marknadsföring som skett på grund av ett illojalt agerande i förhållande till förädlaren inte skall anses utgöra nyhetshinder och detta har man särskilt velat framhålla i konventionstexten. Med hänsyn härtill finner regeringen det motiverat att välja en sådan utformning av paragrafen, som stämmer nära överens med konventionstexten. Regeringen har därför inte följt Lagrådets förslag i denna del.

3 §

En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.

En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt bjudits ut till försäljning, sålts eller på annat sätt tillhandahållits. Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig referenssamling, beskrivits i en allmänt tillgänglig skrift eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.

Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Till grund för paragrafen ligger artikel 7 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Första stycket

I likhet med vad som anges i 3 § första stycket 1 1971 års lag föreskrivs här att den sort som ansökan avser skall tydligt skilja sig från andra sorter som är kända. Däremot är kravet på att denna skillnad skall kunna fastställas "genom minst ett viktigt kännetecken" borttaget. Som berörts i avsnitt 5.3 hänger detta samman med att det krävs minst ett särskiljande kännetecken för att en grupp växter överhuvud taget skall betraktas som en växtsort. Förekomsten av kännetecken får därför anses underförstådd vid prövningen av om en växtsort besitter särskiljbarhet.

Andra stycket

Den exemplifierande uppräkningen över förhållanden som gör att en växtsort skall anses känd överensstämmer i sak med 3 § andra stycket i 1971 års lag. Det jämförelsematerial som är relevant för särskillnadsprövningen omfattar således även växtsorter som utbjudits till försäljning eller på annat sätt tillhandahållits, även om någon försäljning inte har ägt rum. Således är det i viss mån olika slags åtgärder som har betydelse för nyhetsprövningen enligt 2 § och särskillnadsprövningen i denna paragraf.

Tredje stycket

En nyhet är att jämförelsematerialet vid särskillnadsprövningen även skall omfatta inneliggande ansökningar om växtförädlarrätt eller intagning i officiell sortlista någonstans i världen. Bristande särskiljbarhet i förhållande till en sort som omfattas av en sådan annan ansökan utgör dock hinder för beviljande av växtförädlarrätt endast under förutsättning att ansökningen sedermera bifalles.

Anledningen till att denna situation behandlas separat i förhållande till de fall som nämns i andra stycket är att en sort inte kan anses ha kommit till allmänhetens kännedom endast genom att en ansökan om växtförädlarrätt, patent eller intagning i officiell sortlista har givits in. Det rör sig alltså om ett särfall där en sort skall anses känd trots att den ännu inte har kommit till allmänhetens kännedom.

4 §

Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Bestämmelsen grundar sig på artikel 8 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Av särskild betydelse för enhetlighetsbedömningen är frågan om sorten förökas sexuellt

eller vegtativt (jfr 3 § första stycket 2 i 1971 års lag).

5 §

En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.

Artikel 9 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör grund för paragrafen. Bestämmelsen stämmer i sak överens med 3 § första stycket 3 i 1971 års lag.

6 §

Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall vid tillämpningen av 2–5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.

Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd gjordes.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa föreskrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.

Den föreslagna lydelsen, som i sak stämmer överens med 5 § i 1971 års lag, innebär att prioritetsrätt kan grunda sig på en tidigare ansökan som har gjorts antingen i ett UPOV-land eller i något annat land med i huvudsak konventionsenlig lagstiftning. Det saknar betydelse vilken version av växtförädlarrättskonventionen som landet i fråga är anslutet till eller grundar sin lagstiftning på. Om landet inte är ett UPOVland, ställs krav på reciprocitet, dvs. en svensk ansökan om växtförädlarrätt skall vara prioritetsgrundande i den främmande staten för att prioritet i Sverige skall kunna gälla från en ansökan som har gjorts där.

7 §

En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.

Av de skäl som anges i avsnitt 7.5 innebär förbudet mot dubbelt skydd i artikel 92.1 i EG-förordningen att en

registrering för EG-växtförädlarrätt utgör ett registreringshinder för en ansökan om nationell växtförädlarrätt för samma sort.

4 kap. Sortbenämning

1 §

En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En sortbenämning får inte godtas, om den

1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorter på det sättet,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom växtarten eller en näraliggande växtart införts i eller föreslagits för införande i växtsortregistret, ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

Paragrafen är nära nog identisk med 8 § i 1971 års lag. Artikel 20 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen utgör grunden för bestämmelsen.

Beträffande första punkten kan nämnas att det för vissa växtslag, bl.a. majs, är praxis att ange sortbenämningen med siffror.

2 §

Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.

En registrerad benämning på en sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge registreringen av benämningen består.

Artikel 20 (7) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen ligger till grund för bestämmelsen. Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 22 § i 1971 års lag med den skillnaden att skyldigheten att använda den registrerade benämningen nu gäller även vid

tillhandahållande som inte är yrkesmässigt. Konventionstexten begränsar nämligen inte skyldigheten att använda rätt sortbenämning till yrkesmässig verksamhet.

5 kap. Ansökningsförfarandet

1 §

Registrering enligt denna lag sker i det växtsortregister som förs av Statens växtsortnämnd.

När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 6 § i 1971 års lag.

2 §

En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden.

Ansökan skall innehålla

1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,

2. uppgift om sortens härstamning,

3. förslag till benämning på sorten, och

4. uppgift om förädlarens namn.

Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till, inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte skall anses som ny.

I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.

Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.

Paragrafens sakliga innehåll överensstämmer med 7 § i 1971 års lag med den skillnaden att det nu också föreskrivs att det i ansökan skall finnas en uppgift om sortens härstamning. Detta har betydelse bl.a. för att man vid provningen skall kunna fastställa om det rör sig om en väsentligen avledd sort (jfr 2 kap. 1 § 3).

3 §

En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 9 § i 1971 års lag.

4 §

Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden. Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet. Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom att handlingen med

posten sänds till sökanden under dennes senaste kända adress.

Motiven för bestämmelsen är desamma som för 10 § i 1971 års lag, men regeln har gjorts fakultativ. Det är alltså bara om Växtsortnämnden finner det motiverat som sökanden kan bli skyldig att ställa ombud för sig. Om sökanden själv är lätt att nå och har goda språkkunskaper, torde det inte alltid finnas något behov av ombud.

Med hänsyn till Sveriges medlemskap i EU är kravet i 1971 års lag på att ombudet skall vara bosatt i Sverige ändrat till att ombudet skall ha hemvist inom EES-området. Detta överensstämmer med det krav som ställs på sådant ombud som en part kan åläggas att ställa vid allmän domstol enligt 33 kap. 8 § rättegångsbalken. Härigenom undanröjs såväl risken för diskriminering ombud emellan inom EES-området som risken för hinder mot den fria rörligheten för tjänster (jfr prop. 1992/93:64 s. 26 f.).

5 §

Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 11 § i 1971 års lag.

6 §

Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande. Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 12 § i 1971 års lag.

7 §

Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans fortsatta prövning.

Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registreringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 13 § i 1971 års lag.

8 §

Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig skall betala ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkandet slutligt har prövats.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 14 § i 1971 års lag.

9 §

Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder för registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.

Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 15 § i 1971 års lag.

10 §

Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven avgift för utförd provning.

Paragrafen sakliga innehåll stämmer överens med 16 § i 1971 års lag.

11 §

Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut och provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4–8 §§ tillämpliga.

Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar och utförd provning.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 17 § i 1971 års lag.

12 §

Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och registreringen kungöras.

Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.

Paragrafen sakliga innehåll stämmer överens med 20 § i 1971 års lag.

6 kap. Giltighetstid, årsavgifter och efterkontroll

1 §

Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den 1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I fråga om potatis, träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under 30 år räknat från samma tidpunkt.

Skyddstiden motsvarar den som gäller för EG-växtförädlarrätten sedan skyddstiden för potatis förlängdes i december 1996 (Rådets förordning [EG] nr 2470/96 av den 17 december 1996 om förlängning av giltighetstiden för gemenskapens växtförädlarrätt för potatis). För såväl potatis, träd och vin som andra växtslag innebär detta fem år längre skyddstid än 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen kräver (artikel 19 (2)).

2 §

För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en föreskriven årsavgift. Denna skall betalas från och med året efter det då ansökan om registrering bifölls.

Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften avser. Senaste dag för att betala årsavgift för ett år som har börjat innan växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter infaller dock först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex månader före det kalenderår som avgiften avser.

Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom sex månader efter förfallodagen.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 23 § i 1971 års lag med den skillnaden att det i 1971 års lag fanns ett undantag från avgiftsskyldigheten som inte finns här.

3 §

För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga handlingar och upplysningar.

Paragrafens motsvarar 24 § i 1971 års lag. I förarbetena till den lagen förutsattes att någon form av efterkontroll som regel skulle äga rum (prop. 1971:40 s. 129). Samtidigt påpekades att för de sorter som var upptagna i sortlistan – dvs. så gott som alla lantbruksväxter och samtliga grönyteväxter – kontroll skedde i annan ordning. Då liksom nu kontrollodlades det utsäde som fördes ut i handeln för att det skulle konstateras att utsädet hade bibehållit de egenskaper som sorten hade vid upptagandet i sortlistan.

Sedan dess har emellertid en viktig förändring skett genom att prydnadsväxter numera i stor utsträckning kan bli föremål för växtförädlarrätt. Trots att dessa inte omfattas av den statliga utsädeskontrollen har Växtsortnämnden hittills inte funnit det motiverat att föranstalta om efterkontroll.

Det kan inte längre anses vara en huvudregel att efterkontroll skall äga rum genom Växtsortnämndens försorg för det fall kontrollodling inte sker i annan ordning. Däremot bör möjligheten kvarstå, så att Växtsortnämnden kan låta utföra en efterkontroll, om det t.ex. kommer klagomål från handel, odlare eller konsumenter om att en sort inte behållit sina väsentliga

kännetecken. Underlåtenhet att följa ett föreläggande kan leda till att sorten avregistreras (8 kap. 6 §).

7 kap. Licens

1 §

Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om innehavaren har medgett det.

Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har avtalats. Om licensen överlåts på ett sådant sätt, fortsätter ändå överlåtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 25 § i 1971 års lag med den skillnaden att det här inte anges att licens är en upplåtelse av rätt till "yrkesmässigt" utnyttjande.

2 §

Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en licens som har antecknats i registret upphört att gälla, skall också detta antecknas.

Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser. I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare av växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 26 § i 1971 års lag.

3 §

Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en registrerad växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är motiverad med hänsyn till allmänt intresse och finns det inte någon godtagbar anledning till underlåtenheten, kan den som här i landet vill utnyttja en registrerad växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens innefattar även rätt att av innehavaren av växtförädlarrätten få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 27 § i 1971 års lag med den skillnaden att kravet på yrkesmässighet i utnyttjandet har slopats.

Bestämmelsen har till syfte att göra det möjligt att ingripa i situationer där innehavaren av växtförädlarrätten eller en licenstagare antingen låter bli att i tillräcklig omfattning förse marknaden med förökningsmaterial av en skyddad sort eller missbrukar sin ensamrätt genom oskäliga villkor. Det är alltså marknadens behov av betydelsefulla sorter och andra allmänna

intressen som är avgörande för om tvångslicens skall meddelas. Enskilda intressen, såsom rättvisa mellan olika förädlare eller producenter, kan inte tillmätas självständig betydelse.

I likhet med vad som tidigare gällt får reglerna om tvångslicens ses som ett komplement till det konkurrensrättsliga regelverket och avtalslagens bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor i de situationer där licens visserligen upplåts men på villkor som inte är skäliga (jfr 1971:40 s. 134).

4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.

En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 28 § i 1971 års lag.

5 §

En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden motiverar det, kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för den.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 29 § i 1971 års växtförädlarrättslag.

8 kap. Växtförädlarrättens upphörande m.m.

1 §

Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket avgift inte betalats. Statens växtsortnämnd skall då också avregistrera växtsorten.

Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.

Första meningens sakliga innehåll stämmer överens med 30 § i 1971 års lag. Artikel 22 (1) (b) (ii) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen ligger till grund för bestämmelsen.

I andra meningen anges att sorten skall avregistreras, om växtförädlarrätten förfaller. Detta har tidigare framgått av 25 § växtförädlarrättskungörelsen (1971:393), men i klarhetens intresse sägs det här direkt i lagtexten.

2 §

Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos Växtsortnämnden avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden avregistrera växtsorten.

Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av registreringen pågår, får sorten inte avregistreras på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 34 § i 1971 års lag.

3 §

Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en växtsort, om

1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,

2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §, såvida sorten har registrerats huvudsakligen på grundval av upplysningar som sökanden tillhandahållit,

3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller

4. växtsorten har registrerats för någon som inte var berättigad till det och talan inte har väckts om överföring av registreringen.

En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått registreringen har haft rätt till bara en viss andel i växtförädlarrätten.

Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.

Första stycket

Hävningsgrunderna är utformade i enlighet med artikel 21 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Förekomsten av de uppräknade omständigheterna innebär att registrering av sorten rätteligen aldrig skulle ha beviljats, varför en hävning har retroaktiv verkan.

Enligt första punkten skall brist i nyhets- eller särskillnadskravet vid tidpunkten för ansökningen – eller den tidigare tidpunkt som på grund av prioritet är relevant – alltid medföra hävning.

Beträffande brist i enhetlighets- eller stabilitetskravet när ansökan gjordes gäller däremot enligt andra punkten att grund för hävning är för handen endast om upplysningar som sökanden tillhandahållit var avgörande för Växtsortnämndens beslut att registrera sorten. Det fordras däremot inte att upplysningarna lämnades i uppsåt att vilseleda eller på annat sätt i ond tro.

Tredje punkten är en konsekvens av artikel 92 i EGförordningen, där det föreskrivs ett förbud mot dubbelt skydd.

Fjärde punkten avser hävning på grund av omständigheter som är att hänföra till sökandens person eller den från vilken han eller hon härleder sin rätt. Det kan röra sig om att någon

annan har bättre rätt till växtsorten. I så fall kan hävning ske endast under förutsättning att den som har bättre rätt inte har väckt talan om överföring. En annan situation där bestämmelsen är tillämplig är när det visar sig att förädlaren av sorten inte hade ett medborgarskap som berättigade honom eller henne att förvärva växtförädlarrätt här i landet.

Andra stycket

Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 31 § första stycket andra meningen i 1971 års lag.

4 §

Har en växtsort registrerats för någon annan än den som är berättigad till det enligt 1 kap. 1 §, skall domstolen på talan av den berättigade överföra registreringen på honom eller henne. Talan skall väckas inom den tid som anges i 5 §.

Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag.

Paragrafens sakliga innehåll överensstämmer med 32 § i 1971 års lag.

5 §

Talan enligt 3 § första stycket 4 som grundas på att en växtsort har registrerats för någon annan än den som är berättigad till det får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om innehavaren av växtförädlarrätten var i god tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne, får talan inte väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan enligt 3 § föras av var och en som förorsakas någon nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän synpunkt, av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Första stycket

Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 31 § andra stycket i 1971 års lag.

Andra stycket

Bestämmelsens sakliga innehåll svarar mot 31 § tredje stycket i 1971 års lag.

6 §

Växtsortnämnden skall avregistrera en växtsort, om

1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och stabilitet, eller

2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll.

Paragrafen behandlar möjligheten för Växtsortnämnden att avföra en växtsort ur registret. Ett beslut därom innebär att

växtförädlarrätten upphör med verkan från och med beslutet. Till grund för bestämmelsen ligger artikel 22 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Om det vid efterkontroll eller i annat sammanhang visar sig att en registrerad växtsort inte längre är enhetlig och stabil, skall sorten enligt första punkten avföras ur registret.

Bestämmelsen i andra punkten stämmer i sak överens med 33 § första stycket i 1971 års lag.

7 §

Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första stycket ges tillfälle att föreslå en ny benämning.

En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det efter prövning av Växtsortnämnden avregistreras, om benämningen inte längre används.

Bestämmelsens sakliga innehåll stämmer överens med 35 § i 1971 års lag.

8 §

I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser som gäller då en växtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt efter det att sorten registrerats enligt denna lag.

Som berörts i avsnitt 7.5 kan den nationella växtförädlarrätten inte längre göras gällande, om växtsorten sedermera registreras för EG-växtförädlarrätt. Artikel 92.2 i EGförordningen är direkt tillämplig, varför denna paragraf i den svenska lagen endast erinrar om vad som gäller enligt regleringen på gemenskapsnivå.

Lagrådet har här föreslagit en annan utformning (se bilaga 6). Den av regeringen valda formuleringen torde emellertid överensstämma med vad som är brukligt vid en erinran om en bestämmelse i en annan svensk lag och det saknas enligt regeringens mening skäl att välja en annan utformning därför att erinran avser en EG-förordning.

9 kap. Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

1 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas

till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36 § i 1971 års lag.

2 §

På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får allmän domstol vid vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta intrånget.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § första stycket i 1971 års lag.

3 §

Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats enligt första stycket fortfarande skall bestå.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § andra–fjärde styckena i 1971 års lag.

4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § femte stycket i 1971 års lag.

5 §

Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med en sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 36a § sjätte stycket i 1971 års lag.

6 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det intresse som innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den utsträckning det är skäligt.

Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts, är rätten till ersättning förlorad.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 37 § i 1971 års lag.

7 §

På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har gjort intrång i växtförädlarrätten.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 38 § första stycket i 1971 års lag.

8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 38 § andra– fjärde styckena i 1971 års lag.

9 §

Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas, om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

Paragrafen stämmer överens med 39 § i 1971 års lag med den skillnaden att det inte finns något rekvisit om att det skall vara

fråga om yrkesmässigt utnyttjande.

10 §

Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§.

Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall väckas.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 40 § i 1971 års lag.

11 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § döms till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om oaktsamheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan ersättningen jämkas.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 41 § i 1971 års lag.

10 kap. Rättegångsbestämmelser

1 §

Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel för innehavaren av växtförädlarrätten eller licenstagaren.

Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av registreringen.

Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 42 § i 1971 års lag.

2 §

Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta innehavaren av växtförädlarrätten om detta.

Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i rekommenderad försändelse har sänts under den

adress som antecknats i växtsortregistret.

Om det inte visas när talan väcks att anmälan eller underrättelse har gjorts, skall käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får talan inte tas upp till prövning.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 43 § i 1971 års lag.

3 §

Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt 1 §, skall talan väckas vid Stockholms tingsrätt.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 44 § i 1971 års lag.

4 §

Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 45 § i 1971 års lag. Syftet är att förhindra att växtsortregistret innehåller felaktiga uppgifter. Det är därför viktigt att växtsortnämnden underrättas om domstolarnas avgöranden.

5 §

Växtsortnämndens slutliga beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.

Ett beslut genom vilket ansökan om registrering bifalls får dock överklagas endast av den som i behörig ordning har framställt en invändning mot ansökan. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet avslagits.

Bestämmelsen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.

Första stycket

Här anges huvudregeln i fråga om överklagbarhet, dvs. att endast slutliga beslut får överklagas. För beslut under handläggningen – såsom förelägganden eller anstånd – gäller som regel fullföljdsförbud. Avvikelser från denna regel gäller dels enligt tredje stycket (frågor om överföring av ansökan), dels enligt förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler och den praxis som utvecklats i anslutning till dessa. Till de överklagbarhetsfrågor som regleras i förvaltningslagen hör beslut om avvisning av ombud (9 § tredje stycket), som får överklagas särskilt, och beslut i jävsfrågor (12 § fjärde stycket), som får överklagas endast i samband med ett överklagande av det slutliga beslutet.

I detta stycke anges vidare vem som i allmänhet får överklaga ett slutligt beslut. Denna huvudprincip överensstämmer med regleringen i 22 § förvaltningslagen. En inskränkning av denna princip görs dock i andra stycket.

I ett ansökningsärende innebär detta att sökanden får överklaga avskrivnings- och avslagsbeslut (jfr 18 § första stycket i 1971 års lag). Sökanden får således inte överklaga Växtsortnämndens beslut att bifalla en ansökan. Ett sådant beslut kan inte anses gå honom eller henne emot, eftersom växtförädlarrätt kan beviljas endast på grundval av en ansökan som utformats eller godkänts av sökanden.

När det gäller beslut som rör annat än ansökan om registrering av en växtsort (jfr 48 § i 1971 års lag), t.ex. beslut om att ta bort en växtsort ur växtsortregistret, får

rättstillämpningen avgöra vem som skall anses ha rätt att överklaga. Därvid gäller allmänna förvaltningsrättsliga principer om när ett beslut kan anses ha gått en part emot. Hänsyn får här tas till beslutets natur och omständigheterna i det särskilda fallet.

Andra stycket

Principen om att slutliga beslut får överklagas av var och en som beslutet går emot inskränks här. Ett bifallande beslut i ett ansökningsärende får överklagas endast av den som har framställt invändning i ärendet. Invändningen måste ha varit formellt riktig, dvs. den skall ha varit skriftlig och ha kommit in inom föreskriven tid. Annars skall överklagandet inte tas upp till prövning.

Att en invändning i vissa fall får prövas trots att invändaren återkallat sin talan motiveras av det allmänna intresset av att oriktiga beslut undanröjs. Om en invändning grundats på att objektiva förutsättningar för växtförädlarrätt enligt invändarens mening inte varit för handen, är det ett allmänt intresse att frågan prövas i högre instans. Särskilda skäl för prövning bör då anses föreligga. Om invändaren däremot påstått sig ha bättre rätt än sökanden, bör han eller hon ha rätt att disponera över sin talan. I ett sådant fall bör någon prövning inte ske efter återkallelse.

Tredje stycket

I detta stycke regleras rätten att föra talan mot beslut i fråga om överföring av en ansökan.

Om ett yrkande om överföring har bifallits, får enligt första meningen sökanden föra talan. Har ett sådant yrkande däremot avslagits, är det enligt andra meningen den som har framställt yrkandet som har rätt att överklaga.

I fråga om överklagbarheten av övriga beslut under handläggningen gäller som ovan nämnts förvaltningslagen och allmän förvaltningsrättslig praxis.

6 §

Ett beslut av Växtsortnämnden överklagas till Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas 35–37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.

I denna paragraf, som utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter, regleras själva instansordningen och tidsfristen för överklagande. Vilka beslut som får överklagas och vem som får överklaga följer av 5 § i denna lag, av förvaltningslagen (1986:223) samt av allmänna förvaltningsrättsliga principer.

Första stycket

Bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt 7.11, innebär att överprövningen av Växtsortnämndens beslut sker i Patentbesvärsrätten och inte som tidigare i Jordbruksverket.

Regleringen avser såväl slutliga beslut som sådana icke slutliga beslut som får överklagas särskilt.

Andra stycket

Denna regleringen av överklagande från Patentbesvärsrätten till Regeringsrätten gäller endast slutliga beslut. Möjligheten att överklaga Patentbesvärsrättens beslut under rättegången är uttömmande reglerad i 17 § andra och tredje styckena i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till tredje instans, dvs. Regeringsrätten. Grunderna för meddelande av prövningstillstånd anges i 36 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 §

En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne under den i växtsortregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 46 § i 1971 års lag. Med hänsyn till att ombudets behörighet här är begränsad till att ta emot delgivningar, finns inte skäl att ändra kravet på ombudet till bosättning inom EES-området på det sätt som skett i 5 kap. 4 §. En motsvarande lösning har valts i 8 kap. 11 § femte stycket aktiebolagslagen (1975:1385).

2 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.

Till skillnad från 49 § i 1971 års lag innehåller bestämmelsen ett generellt bemyndigande för regeringen att delegera beslutanderätten avseende avgifter. Efter bemyndigande kan alltså Växtsortnämnden eller Statens utsädeskontroll (jfr avsnitt 4.2.10) få behörighet att själva besluta om samtliga avgifter

som skall betalas.

En annan skillnad i förhållande till 49 § i 1971 års lag är att regeringen inte längre har möjlighet att förordna om avgiftsfrihet under de första åren.

3 §

Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering för får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering.

Paragrafens sakliga innehåll stämmer överens med 50 § i 1971 års lag.

12 kap. EG-växtförädlarrätt

1 §

Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt skall betala en avgift med det belopp som regeringen bestämmer.

Bestämmelsen stämmer överens med 51 § i 1971 års lag.

2 §

Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.

Bestämmelsen stämmer överens med 52 § i 1971 års lag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).

2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som föreskrivs nedan.

3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.

4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

5. 2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial som har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.

6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de

äldre bestämmelserna.

7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja växtsorten.

8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i stället för ett år.

9. I fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.

Punkt 1 Som anförts i avsnitt 9 skall det ankomma på regeringen att besluta om ikraftträdandet.

Punkt 2

Här anges huvudregeln om att den nya lagen blir tillämplig även på växtsorter som har registrerats eller sökts registrerade före ikraftträdandet. Detta överensstämmer med den inom immaterialrätten allmänna principen om nya lagars tillämplighet på äldre rättigheter vilken redogjorts för i avsnitt 9.

Utgångspunkten är alltså att den nya lagen är tillämplig också i fall där växtförädlarrätt har sökts eller förvärvats före ikraftträdandet. I de följande punkterna frångås huvudregeln i vissa avseenden.

Punkt 3

Enligt punkt 3 skall vissa ansökningar som har gjorts men inte slutligt behandlats före ikraftträdandet inte följa huvudregeln i punkt 2 utan även fortsättningsvis behandlas enligt äldre bestämmelser. Det är fallet när förfarandet har hunnit så långt att ansökan kungjorts före ikraftträdandet.

Punkt 4

Bestämmelsen skyddar tredje mans intressen vad gäller förfoganden som gjorts innan de nya reglerna träder i kraft. De nya föreskrifterna tillämpas inte på åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet. Ett förfogande som inte krävde samtycke av innehavaren av en växtförädlarrätt före ikraftträdandet kan inte angripas med stöd av de nya reglerna. Inte heller tillämpas de nya reglerna på rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. Det innebär att de nya föreskrifterna inte griper in i rådande avtalsförhållanden.

Lagrådet har här föreslagit en annan lydelse (se bilaga 6). Den av regeringen valda formuleringen överensstämmer emellertid med vad som använts i ett flertal lagstiftningsärenden på immaterialrättens område under senare år (se senast prop. 1994/95:151). Det finns enligt regeringens mening inte skäl att här använda en annan formulering.

Punkt 5

Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Av hänsyn till tredje mans intressen föreskrivs här att om ensamrätten är konsumerad enligt äldre bestämmelser, den inte på nytt skall kunna göras gällande med stöd av undantagsbestämmelsen i 2 kap. 4 § andra stycket.

Punkt 6

Bestämmelsen skyddar intresset hos innehavaren av växtförädlarrätten av att inte de ändrade villkoren för förvärv av växtförädlarrätt skall utgöra grund för hävning av en registrering för vilken de lagliga förutsättningarna var uppfyllda när beslutet fattades.

I denna punkt föreskrivs därför att frågan om hävande skall prövas enligt äldre bestämmelser, om registreringen har skett enligt dessa bestämmelser.

Punkt 7

Den som har börjat att utnyttja en växtsort genom åtgärder som tidigare har fått utföras utan samtycke av den som innehar växtförädlarrätten får avsluta verksamheten utan hinder av att ensamrätten och skyddsomfånget utökas. Den som innehar växtförädlarrätten kan alltså inte åberopa denna gentemot den som t.ex. har påbörjat odling av en väsentligen avledd växtsort, utan denne har rätt att fullfölja den planerade odlingen. Avgörande är således vad han eller hon har planerat. Den fortsatta verksamheten får dock inte gå längre än vad som är nödvändigt och sedvanligt. Övergångsbestämmelserna ger inte heller rätt att under några omständigheter fortsätta med verksamheten mer än fem år från ikraftträdandet.

Samma rätt att avsluta en planerad verksamhet har den som före ikraftträdandet har vidtagit väsentliga åtgärder för utnyttjande av en växtsort. Ett exempel på en sådan situation är att någon ingått avtal om import av frukt, som enligt 2 kap. 2 § andra stycket skall omfattas av ensamrätten.

Det bör framhållas att denna punkt bara gäller situationer där samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten fordras enligt den nya lagstiftningen. Detta innebär att övergångsbestämmelsen inte blir tillämplig på utnyttjande som sker med stöd av jordbruksundantaget i 2 kap. 5 § och den ersättningsskyldighet som är förenad med sådant utnyttjande. I de fallen får ju utnyttjande av en växtsort ske utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten.

Lagrådet har beträffande denna bestämmelse föreslagit att uttrycket "nödvändig och sedvanlig utsträckning" ändras till "skälig utsträckning". Det förstnämnda uttrycket har emellertid tidigare använts inom immaterialrätten (se prop. 1994/95:151) och det saknas enligt regeringens mening skäl att här använda en annan formulering.

Punkt 8

Bestämmelsen grundar sig på artikel 6 (2) i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen. Av skäl som har redovisats i avsnitt 7.5 tillåts övergångsvis ett avsteg från nyhetskravet, när det gäller sorter som inte kunnat skyddas enligt 1971 års växtförädlarrättslag. Det gäller alltså sorter av släkten och arter som inte finns med i bilagan till 1971 års lag. I de fallen

utsträcks den period under vilken sorten får utnyttjas utan att nyhetskravet skall anses brista (nyhetsfristen) till fyra år. Övergångsbestämmelsen gäller i ett år från lagens ikraftträdande.

Punkt 9

Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:729)

om patentbesvärsrätten

1 §

Patentbesvärsrätten prövar som förvaltningsdomstol överklagande av beslut av Patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837) eller med stöd därav utfärdade bestämmelser samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklagande av beslut av Statens växtsortnämnd enligt vad som föreskrivs i växtförädlarrättslagen (1997:00).

Genom bestämmelsen tillförs mål enligt växtförädlarrättslagen till Patentbesvärsrättens kompetensområde, vilket är en följd av att Patentbesvärsrätten enligt 10 kap. 6 § växtförädlarrättslagen blir andra instans i dessa mål.

4 §

Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får inte i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller patentansökningar samt i mål om växtförädlarrätt skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är obehövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. I mål om mönster, varumärken, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

En åtgärd som avser ett måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtas av en ledamot i domstolen eller av någon annan tjänsteman hos denna.

I denna bestämmelse regleras Patentbesvärsrättens sammansättning i olika måltyper. Mål enligt växtförädlarrättslagen kan många gånger ställa stora krav på teknisk sakkunskap med inriktning på biologi och genetik. I likhet med vad som gäller för patentmål skall därför som regel minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten.

I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts.

17 §

I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av

Patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670), lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen (1997:00).

Ett beslut av Patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot. Beslutet överklagas till Regeringsrätten. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35–37 §§ samma lag om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

I paragrafens första stycke hänvisas till bl.a. växtförädlarrättslagen när det gäller regler om överklagande av Patentbesvärsrättens slutliga beslut. Bestämmelserna i fråga återfinns i 10 kap. 6 § växtförädlarrättslagen.

I andra och tredje stycket, där inga sakliga ändringar görs, regleras förfarandet vid överklagande av beslut som inte är slutliga.

Den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter i engelsk version och inofficiell svensk översättning

International Convention for the Protection of New Varieties of Plants of December 2, 1961, as Revised at Geneva on November 10, 1972, on October 23, 1978, and on March 19, 1991

List of Articles

Chapter I: Definitions

Article 1: Definitions

Chapter II:General Obligations of the Contracting

Parties

Article 2: Basic Obligation of the Contracting Parties Article 3: Genera and Species to be Protected Article 4: National Treatment

Chapater III: Conditions for the Grant of the Breeder's Right

Article 5: Conditions of Protection Article 6: Novelty Article 7: Distinctness Article 8: Uniformity Article 9: Stability

Chapter IV: Application for the Grant of the

Breeder's Right

Article 10: Filing of Applications Article 11: Right of Priority Article 12: Examination of the Application Article 13: Provisional Protection

Internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter av den 2 december 1961, reviderad i Genève den 10 november 1972, den 23 oktober 1978 och den 19 mars 1991

Förteckning över artiklar

Kapitel I: Definitioner

Artikel 1: Definitioner

Kapitel II:De fördragsslutande parternas allmänna skyldigheter

Artikel 2: De fördragsslutande parternas grundläggande skyldighet Artikel 3: Växtsläkten och växtarter som skall skyddas Artikel 4: Nationell behandling

Kapitel III: Villkor för beviljande av förädlarrätt

Artikel 5: Villkor för skydd Artikel 6: Nyhet Artikel 7: Särskiljbarhet Artikel 8: Enhetlighet Artikel 9: Stabilitet

Kapitel IV: Ansökan om förädlarrätt

Artikel 10: Ingivande av ansökan Artikel 11: Prioritetsrätten Artikel 12: Prövning av ansökan Artikel 13: Provisoriskt skydd

Chapter V:The Rights of the Breeder

Article 14: Scope of the Breeder's Right Article 15: Exceptions to the Breeder's Right Article 16: Exhaustion of the Breeder's Right Article 17: Restrictions on the Exercise of the Breeder's Right Article 18: Measures Regulating Commerce Article 19: Duration of the Breeder's Right

Chapter VI: Variety Denomination

Article 20: Variety Denomination

Chapter VII: Nullity and Cancellation of the Breeder's Right

Article 21: Nullity of the Breeder's Right Article 22: Cancellation of the Breeder's Right

Chapter VIII: The Union

Article 23: Members Article 24: Legal Status and Seat Article 25: Organs Article 26: The Council Article 27: The Office of the Union Article 28: Languages Article 29: Finances

Chapter IX: Implementation of the Convention; Other Agreements

Article 30: Implementation of the Convention Article 31: Relations Between Contracting Parties and States Bound by Earlier Acts

Kapitel V: Förädlarens rättigheter

Artikel 14: Förädlarrättens omfattning Artikel 15: Undantag från förädlarrätten Artikel 16: Konsumtion av förädlarrätten Artikel 17: Begränsningar av utövandet av förädlarrätten Artikel 18: Åtgärder för reglering av handel Artikel 19: Förädlarrättens varaktighet

Kapitel VI: Sortbenämning

Artikel 20: Sortbenämning

Kapitel VII: Ogiltigförklarande och upphävande av förädlarrätten

Artikel 21: Ogiltigförklarande av förädlarrätten Artikel 22: Upphävande av förädlarrätten

Kapitel VIII: Unionen

Artikel 23: Medlemmar Artikel 24: Rättslig ställning och säte Artikel 25: Organ Artikel 26: Rådet Artikel 27: Unionens byrå Artikel 28: Språk Artikel 29: Finanser

Kapitel IX: Införlivande av konventionen; andra överenskommelser

Artikel 30: Införlivande av konventionen Artikel 31: Förhållandet mellan fördragsslutande parter och stater bundna av tidigare akter

Article 32: Special Agreements

Chapter X: Final Provisions

Article 33: Signature Article 34: Ratification, Acceptance or Approval; Accession Article 35: Reservations Article 36: Communications Concerning Legislation and the Genera and Species Protected; Information to be Published Article 37: Entry into Force; Closing of Earlier Acts Article 38: Revision of the Convention Article 39: Denunciation Article 40: Preservation of Existing Rights Article 41: Original and Official Texts of the Convention Article 42: Depositary Functions

Artikel 32: Särskilda överenskommelser

Kapitel X: Slutliga bestämmelser

Artikel 33: Undertecknande Artikel 34: Ratifikation, antagande eller godkännande; anslut ning Artikel 35: Förbehåll Artikel 36: Meddelanden rörande lagstiftning och de växt släkten och växtarter som skyddas; upplysningar som skall publiceras Artikel 37: Ikraftträdande; stängning av tidigare akter Artikel 38: Revidering av konventionen Artikel 39: Uppsägning Artikel 40: Upprätthållande av äldre rättigheter Artikel 41: Konventionens ursprungliga och officiella texter Artikel 42: Depositariens uppgifter

CHAPTER 1

DEFINITIONS

Article 1

Definitions

For the purposes of this Act:

(i) "this Convention" means the present (1991) Act of the International Convention for the Protection of New Varieties of Plants;

(ii) "Act of 1961/1972" means the International Convention for the Protection of New Varieties of Plants of December 2, 1961, as amended by the Additional Act of November 10, 1972;

(iii) "Act of 1978" means the Act of October 23, 1978, of the International Convention for the Protection of New Varieties of Plants;

(iv) "breeder" means - the person who bred, or discovered and developed, a variety, - the person who is the employer of the aforementioned person or who has commissioned the latter's work, where the laws of the relevant Contracting party so provide, or - the successor in title of the first or second aforementioned person, as the case may be; (v) "breeder's right" means the right of the breeder provided for in this Convention;

KAPITEL I

DEFINITIONER

Artikel 1 Definitioner

I denna akt avses med

i) denna konvention, föreliggande (1991 års) akt av den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter;

ii) 1961/1972 års akt, den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter av den 2 december 1961, i dess lydelse enligt tilläggsakten av den 10 november 1972;

iii) 1978 års akt, akten av den 23 oktober 1978 av den internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter;

iv) förädlaren, — den person som förädlade, eller upptäckte och utvecklade en sort,

— den person som är arbetsgivare till den personen eller som har beställt dennes arbete, om detta föreskrivs i den relevanta fördragsslutande partens lagstiftning, eller

— den person till vilken rätten har övergått från den person som avses i första respektive andra strecksatsen;

v) förädlarrätt, den rätt för förädlaren som föreskrivs i denna konvention;

(vi) "variety" means a plant grouping within a single botanical taxon of the lowest known rank, which grouping, irrespective of whether the conditions for the grant of a breeder's right are fully met, can be

- defined by the expression of the characteristics resulting from a given genotype or combination of genotypes, - distinguished from any other plant grouping by the expression of at least one of the said characteristics and - considered as a unit with regard to its suitability for being propagated unchanged; (vii) "Contracting Party" means a State or an intergovernmental organization party to this Convention;

(viii) "territory", in relation to a Contracting Party, means, where the Contracting Party is a State, the territory of that State and, where the Contracting Party is an intergovernmental organization, the territory in which the constituting treaty of that intergovernmental organization applies;

(ix) "autority" means the autority referred to in Article 30(1) (ii);

(x) "Union" means the Union for the Protection of New Varieties of Plants founded by the Act of 1961 and further mentioned in the Act of 1972, the Act of 1978 and in this Convention;

(xi) "member of the Union" means a State party to the Act of 1961/1972 or the Act of 1978, or a Contracting Party.

vi) sort, en grupp av växter inom ett enskilt botaniskt taxon av lägst kända nivå som, oavsett om alla villkor för beviljande av förädlarrätt är uppfyllda, kan — definieras genom uttrycken av de kännetecken som är ett resultat av en bestämd genotyp eller kombination av genotyper, — särskiljas från alla andra växtgrupper genom uttrycken av minst ett av dessa kännetecken, och — betraktas som en enhet beträffande dess lämplighet att förökas oförändrad; vii) fördragsslutande part, en stat eller en mellanstatlig organisation som är part i denna konvention; viii) territorium, i samband med en fördragsslutande part och när den fördragsslutande parten är en stat, denna stats territorium, eller när den fördragsslutande parten är en mellanstatlig organisation, det territorium som omfattas av fördraget om upprättande av organisationen; ix) myndighet, den myndighet som avses i artikel 30 l ii; x) union, den union för skydd av växtförädlingsprodukter som upprättas genom 1961 års akt och vidare omnämns i 1972 års akt, 1978 års akt samt i denna konvention; xi) unionsmedlem, en stat som är part i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt eller en fördragsslutande part.

CHAPTER II

GENERAL OBLIGATIONS OF THE CONTRACTING PARTIES

Article 2

Basic Obligation of the Contracting parties

Each Contracting Party shall grant and protect breeder's rights.

Article 3

Genera and Species to be Protected

(1) [ States already members of the Union] Each Contracting Party which is bound by the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 shall apply the provisions of this Convention,

(i) at the date on which it becomes bound by this Convention, to all plant genera and species to which it applies, on the said date, the provisions of the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 and,

(ii) at the latest by the expiration of a period of five years after the said date, to all plant genera and species.

(2) [ New members of the Union] Each Contracting Party which is not bound by the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 shall apply the provisions of this Convention,

(i) at the date on which it becomes bound by this Convention, to at least 15 plant genera or species and,

(ii) at the latest by the expiration of a period of 10 years from the said date, to all plant genera and species.

KAPITEL II

DE FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNASALLMÄNNA

SKYLDIGHETER

Artikel 2

De fördragsslutande parternas grundläggande

skyldighet

Varje fördragsslutande part skall bevilja och skydda förädlarrätten.

Artikel 3

Växtsläkten och växtarter som skall skyddas

i) [ Stater som redan är unionsmedlemmar] Varje fördragsslutande part som är bunden av 1961/1972 års akt eller 1978 års akt skall tillämpa bestämmelserna i denna konvention

i) på alla växtsläkten och växtarter som omfattas av konventionen från den dag den blir bunden av denna, och från samma dag även bestämmelserna i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt, och

ii) på samtliga växtsläkten och växtarter senast vid utgången av en period av fem år efter denna dag.

2. [ Nya unionsmedlemmar] Varje fördragsslutande part som inte är bunden av 1961/1972 års akt eller 1978 års akt skall tillämpa bestämmelserna i denna konvention

i) på minst 15 växtsläkten eller växtarter från den dag den blir bunden av denna konvention, och

ii) på samtliga växtsläkten och växtarter senast vid utgången av en period av tio år efter denna dag.

Article 4

National Treatment

(1) [ Treatment] Without prejudice to the rights specified in this Convention, nationals of a Contracting Party as well as natural persons resident and legal entities having their registered offices within the terrritory of a Contracting Party shall, insofar as the grant and protection of breeders' rights are concerned, enjoy within the territory of each other Contracting Party the same treatment as is accorded or may hereafter be accorded by the laws of each such other Contrating Party to its own nationals, provided that the said nationals, natural persons or legal entities comply with the conditions and formalities imposed on the nationals of the said other Contracting Party.

(2) [" Nationals"] For the purposes of the preceding paragraph, "nationals" means, where the Contracting Party is a State, the nationals of that State and, where the Contracting Party is an intergovernmental organization, the nationals of the States which are members of that organization.

Artikel 4

Nationell behandling

1. [ Behandling] Utan att det påverkar tillämpningen av de rättigheter som anges i denna konvention skall medborgare i en fördragsslutande part och fysiska eller juridiska personer, som har sitt hemvist eller säte inom en fördragsslutande parts territorium, i fråga om beviljande och skydd av förädlarrätten inom varje annan fördragsslutande parts territorium, åtnjuta samma behandling som denna fördragsslutande parts lagar ger eller i framtiden kommer att ge sina egna medborgare, under förutsättning att dessa medborgare, fysiska eller juridiska personer uppfyller de villkor och formaliteter som föreskrivs för denna andra fördragsslutande parts egna medborgare.

2. [ "Medborgare"] Vid tillämpningen av föregående punkt avses med "medborgare", när den fördragsslutande parten är en stat, denna stats medborgare och, när den fördragsslutande parten är en mellanstatlig organisation, medborgare i de stater som är medlemmar i denna organisation.

CHAPTER III

CONDITIONS FOR THE GRANT OF THE BREEDER'S RIGHT

Article 5

Conditions of Protection

(1) [ Criteria to be satisfied] The breeder's right shall be granted where the variety is

(i) new, (ii) distinct, (iii) uniform and (iv) stable.

(2) [ Other conditions] The grant of the breeder's right shall not be subject to any further or different conditions, provided that the variety is designated by a denomination in accordance with the provisions of Article 20, that the applicant complies with the formalities provided for by the law of the Contracting Party with whose authority the application has been filed and that he pays the required fees.

Article 6

Novelty

(1) [ Criteria] The variety shall be deemed to be new if, at the date of filing of the application for a breeder's right, propagating or harvested material of the variety has not been sold or otherwise disposed of to others, by or with the consent of the breeder, for purposes of exploitation of the variety

KAPITEL III

VILLKOR FÖR BEVILJANDE AV FÖRÄDLARRÄTT

Artikel 5

Villkor för skydd

1. [ Kriterier som skall uppfyllas] Förädlarrätt skall beviljas om sorten är

i) ny, ii) särskiljbar, iii) enhetlig, och iv) stabil.

2. [ Övriga villkor] Beviljandet av förädlarrätt skall inte underställas ytterligare eller andra villkor, under förutsättning att sorten betecknas med en benämning i enlighet med bestämmelserna i artikel 20, att sökanden uppfyller de formaliteter som föreskrivs i den fördragsslutande partens lagstiftning hos vars myndighet ansökan har getts in, samt att han betalar de avgifter som krävs.

Artikel 6

Nyhet

1. [ Kriterier] Sorten skall anses vara ny om förökningsmaterial eller skördat material av sorten den dag då ansökan om förädlarrätt getts in inte har sålts eller på annat sätt tillhandahållits till andra av förädlaren eller med dennes samtycke för utnyttjande av sorten

(i) in the territory of the Contracting Party in which the application has been filed earlier than one year before that date and

(ii) in a territory other than that of the Contracting Party in which the application has been filed earlier than four years or, in the case of trees or of vines, earlier than six years before the said date.

(2) [ Varieties of recent creation] Where a Contracting Party applies this Convention to a plant genus or species to which it did not previously apply this Convention or an earlier Act, it may consider a variety of recent creation existing at the date of such extension of protection to satisfy the condition of novelty defined in paragraph (1) even where the sale or disposal to others described in that paragraph took place earlier than the time limits defined in that paragraph.

(3) [" Territory" in certain cases] For the purposes of paragraph (1), all the Contracting Parties which are member States of one and the same intergovernmental organization may act jointly, where the regulations of that organization so require, to assimilate acts done on the territories of the States members of that organization to acts done on their own territories and, should they do so, shall notify the Secretary-General accordingly.

i) mer än ett år före denna dag inom den fördragsslutande parts territorium där ansökan getts in, ii) mer än fyra eller, beträffande träd eller vinstockar, mer än sex år före denna dag inom ett annat territorium än den fördragsslutande parts territorium där ansökan getts in.

2. [ Sorter som nyligen framställts] Om en fördragsslutande part tillämpar denna konvention på ett växtsläkte eller en växtart på vilken den tidigare inte tillämpade denna konvention eller en äldre akt, får den bedöma att en sort som nyligen framställts, som existerar vid tidpunkten för denna utvidgning av skyddet, uppfyller de krav på nyhet som anges i punkt 1 även om sådan försäljning eller tillhandahållande till andra som beskrivs i den punkten har ägt rum före de tidsgränser som anges.

3. [ "Territorium" i vissa fall] Vid tillämpningen av punkt 1 får alla de fördragsslutande parter som är medlemmar i en och samma mellanstatligaorganisation handla gemensamt, där organisationens förordningar kräver detta, för att likställa handlingar som har utförts på denna organisations medlemsstaters territorium med handlingar som har utförts på deras egna territorier och skall, om så sker, underrätta generalsekreteraren.

Article 7

Distinctness

The variety shall be deemed to be distinct if it is clearly distinguishable from any other variety whose existence is a matter of common knowledge at the time of the filing of the application. In particular, the filing of an application for the granting of a breeder's right or for the entering of another variety in an official register of varieties, in any country, shall be deemed to render that other variety a matter of common knowledge from the date of the application, provided that the application leads to the granting of a breeder's right or to the entering of the said other variety in the official register of varieties, as the case may be.

Article 8

Uniformity

The variety shall be deemed to be uniform if, subject to the variation that may be expected from the particular features of its propagation, it is sufficiently uniform in its relevant characteristics.

Article 9

Stability

The variety shall be deemed to be stable if its relevant characteristics remain unchanged after repeated propagation or, in the case of a particular cycle of propagation, at the end of each such cycle.

Artikel 7

Särskiljbarhet

Sorten skall anses vara särskiljbar om den tydligt skiljer sig från varje annan sort vars existens är allmänt känd vid tidpunkten för ingivandet av ansökan. I detta avseende gäller att ingivande av en ansökan om beviljande av förädlarrätt eller om införande av en sort i en officiell sortlista i något land, skall anses göra sorten allmänt känd från och med ansökningsdagen, under förutsättning att ansökan leder till att förädlarrätt beviljas eller till att sorten införs i den officiella sortlistan.

Artikel 8

Enhetlighet

Sorten skall anses vara enhetlig, om den, bortsett från den variation som kan förväntas till följd av särskilda förhållanden vid dess förökning, är tillräckligt enhetlig beträffande dess relevanta kännetecken.

Artikel 9

Stabilitet

Sorten skall anses vara stabil, om dess relevanta kännetecken förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, i fråga om en särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.

CHAPTER IV

APPLICATION FOR THE GRANT OF THE BREEDER'S RIGHT

Article 10

Filing of Applications

(1) [ Place of first application] The breeder may choose the Contracting Party with whose authority he wishes to file his first application for a breeder's right.

(2) [ Time of subsequent applications] The breeder may apply to the authorities of other Contracting Parties for the grant of breeders' rights by the authority of the Contracting Party with which the first application was filed.

(3) [ Independence of protection] No Contracting Party shall refuse to grant a breeder's right or limit its duration on the ground that protection for the same variety has not been applied for, has been refused or has expired in any other State or intergovernmental organization.

KAPITEL IV

ANSÖKAN OM FÖRÄDLARRÄTT

Artikel 10

Ingivande av ansökan

1. [ Plats för den första ansökan] Förädlaren får välja den fördragsslutande part till vars myndighet han önskar lämna in sin första ansökan om förädlarrätt.

2. [ Tidpunkt för efterföljande ansökningar] Förädlaren får ansöka om beviljande av förädlarrätt hos andra fördragsslutande parters myndigheter utan att avvakta att förädlarrätt beviljas av myndigheten i den fördragsslutande part där den första ansökan lämnades in.

3. [ Oberoende skydd] Ingen fördragsslutande part får vägra att bevilja förädlarrätt eller begränsa dess varaktighet på grund av att skydd för samma sort inte har sökts, har vägrats eller har upphört att gälla i en annan stat eller inom en mellanstatlig organisation.

Article 11

Right of Priority

(1) [ The right; its period] Any breeder who has duly filed an application for the protection of a variety in one of the Contracting Parties (the "first application") shall, for the purpose of filing an application for the grant of a breeder's right for the same variety with the authority of any other Contracting Party (the "subsequent application"), enjoy a right of priority for a period of 12 months. This period shall be computed from the date of filing of the first application. The day of filing shall not be included in the latter period.

(2) [ Claiming the right] In order to benefit from the right of priority, the breeder shall, in the subsequent application, claim the priority of the first application. The authority with which the subsequent application has been filed may require the breeder to furnish, within a period of not less than three months from the filing date of the subsequent application, a copy of the documents which constitute the first application, certified to be a true copy by the authority with which that application was filed, and samples or other evidence that the variety which is the subject matter of both applications is the same.

(3) [ Documents and material] The breeder shall be allowed a period of two years after the expiration of the period of priority or, where the first application is rejected or withdrawn, an appropriate time after such rejection or withdrawal, in which to furnish, to the authority of the Contracting Party with which he has filed the subsequent application, any necessary information, document or material required for the purpose of the examination under Article 12, as required by the laws of that Contracting Party.

Artikel 11

Prioritetsrätten

1. [ Rätten; dess tidsfrist] En förädlare som i behörig ordning har gett in en ansökan om skydd av en sort till en av de fördragsslutande parterna ("första ansökan") skall ha rätt till prioritet under en tid av 12 månader för att ge in ansökan om förädlarrätt för samma sort till myndigheten i varje annan fördragsslutande part (den "efterföljande ansökan"). Denna frist skall räknas från den dag då den första ansökan lämnades in. Ansökningsdagen skall inte räknas in i fristen.

2. [ Yrkande av rätten] För att få åtnjuta rätten till prioritet skall förädlaren i den efterföljande ansökan yrka prioritet från den första ansökan. Den myndighet tillvilken den efterföljande ansökan har ingetts får kräva att förädlaren, inom en period på minst tre månader från och med den dag då den efterföljande ansökan lämnades in, skall inkomma med en kopia av de handlingar som tillhör den första ansökan, bestyrkt av den myndighet till vilken ansökan gavs in, samt prover eller andra bevis för att samma sort avses med båda ansökningarna.

3. [ Handlingar och material] Förädlaren skall ha en frist på två år efter utgången av prioritetstiden eller, om den första ansökan avslås eller återkallas, en skälig tid efter ett sådant avslag eller en sådan återkallelse av ansökan, för att tillhandahålla den myndighet i den fördragsslutande parten till vilken han har lämnat in den efterföljande ansökan alla nödvändiga uppgifter och handlingar eller material som krävs för den prövning som avses i artikel 12 och enligt den fördragsslutande partens lagstiftning.

(4) [ Events occurring during the period] Events occurring within the period provided for in paragraph (1), such as the filing of another application or the publication or use of the variety that is the subject of the first application, shall not constitute a ground for rejecting the subsequent application. Such events shall also not give rise to any third-party right.

Article 12

Examination of the Application

Any decision to grant a breeder's right shall require an examination for compliance with the conditions under Articles 5 to 9. In the course of the examination, the authority may grow the variety or carry out other necessary tests, cause the growing of the variety or the carrying out of other necessary tests, or take into account the results of growing tests or other trials which have alrerady been carried out. For the purposes of examination, the authority may require the breeder to furnish all the necessary information, documents or material.

4. [ Händelser som inträffar under fristen] Händelser som inträffar under den frist som fastställs i punkt 1, t.ex. ingivande av en annan ansökan eller offentliggörande eller användning av den sort som är föremål för den första ansökan skall inte utgöra skäl för avslag av den efterföljande ansökan. Sådana händelser får inte heller ge upphov till någon rätt för tredje man.

Artikel 12

Prövning av ansökan

Varje beslut om beviljande av förädlarrätt skall föregås av en prövning av om villkoren i artikel 5 – 9 är uppfyllda. Under prövningens gång får myndigheten odla sorten eller utföra andra nödvändiga undersökningar, låta odla sorten eller utföra andra nödvändiga undersökningar eller ta hänsyn till resultaten av provodlingar eller andra försök som redan har utförts. För prövningen får myndigheten kräva att förädlaren skall tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter, handlingar eller material.

Article 13

Provisional Protection

Each Contracting Party shall provide measures designed to safeguard the interests of the breeder during the period between the filing or the publication of the appliction for the grant of a breeder's right and the grant of that right. Such measures shall have the effect that the holder of a breeder's right shall at least be entitled to equitable remuneration from any person who, during the said period, has carried out acts which, once the right is granted, require the breeder's authorization as provided in Article 14. A Contracting Party may provide that the said measures shall only take effect in relation to persons whom the breeder has notified of the filing of the application.

CHAPTER V

THE RIGHTS OF THE BREEDER

Article 14

Scope of the Breeder's Right

(1) [ Acts in respect of the propagating material] (a) Subject to Articles 15 and 16, the following acts in respect of the propagating material of the protected variety shall require the authorization of the breeder:

Artikel 13

Provisoriskt skydd

Varje fördragsslutande part skall vidta åtgärder avsedda att skydda förädlarens intressen under tiden från det att ansökan om förädlarrätt ges in fram till dess att denna rätt beviljas. Dessa åtgärder skall ha den verkan att innehavaren av en förädlarrätt skall ha rätt till minst skälig ersättning från var och en som under denna tid vidtar åtgärder som, när rätten väl har beviljats, kräver förädlarens tillstånd såsom föreskrivs i artikel 14. En fördragsslutande part får föreskriva att åtgärderna i fråga endast skall gälla personer som förädlaren har underrättat om ingivandet av ansökan.

KAPITEL V

FÖRÄDLARENS RÄTTIGHETER

Artikel 14

Förädlarrättens omfattning

1. [ Åtgärder som avser förökningsmaterialet] a) Om inte annat följer av artiklarna 15 och 16 skall följande åtgärder som avser förökningsmaterial av den skyddade sorten kräva förädlarens tillstånd:

(i) production or reproduction (multiplication), (ii) conditioning for the purpose of propagation, (iii) offering for sale, (iv) selling or other marketing, (v) exporting, (vi) importing, (vii) stocking for any of the purposes mentioned in (i) to

(vi), above.

(b) The breeder may make his authorization subject to conditions and limitations.

(2) [ Acts in respect of the harvested material] Subject to Articles 15 and 16, the acts referred to in items (i) to (vii) of paragraph (1) (a) in respect of harvested material, including entire plants and parts of plants, obtained through the unauthorized use of propagating material of the protected variety shall require the authorization of the breeder, unless the breeder has had reasonable opportunity to exercise his right in relation to the said propagating material.

(3) [ Acts in respect of certain products] Each Contracting Party may provide that, subject to Articles 15 and 16, the acts referred to in items (i) to (vii) of paragraph (1) (a) in respect of products made directly from harvested material of the protected variety falling within the provisions of paragraph (2) through the unauthorized use of the said harvested material shall require the authorization of the breeder, unless the breeder has had reasonable opportunity to exercise his right in relation to the said harvested material.

i) Produktion eller reproduktion (förökning). ii) Behandling med avseende på förökning. iii) Utbjudande till försäljning. iv) Försäljning eller annan form av saluföring.

v) Export. vi) Import. vii) Lagring i syfte att utföra de åtgärder som avses i i – vi.

b) Förädlaren kan göra sitt tillstånd beroende av villkor och begränsningar.

2. [ Åtgärder som avser skördat material] Om inte annat följer av artiklarna 15 och 16 skall de åtgärder under punkt 1 a i – vii som avser skördat material, inklusive hela växter och delar av växter, som erhållits genom användning av förökningsmaterial av den skyddade sorten utan tillstånd kräva förädlarens tillstånd, om inte förädlaren har haft en rimlig möjlighet att utöva sin rätt med avseende på förökningsmaterialet.

3. [ Åtgärder som avser vissa produkter] Varje fördragsslutande part får, om inte annat följer av artiklarna 15 och 16, föreskriva att de åtgärder under punkt 1 a i – vii som avser produkter som framställs direkt från skördat material av en skyddad sort som omfattas av bestämmelserna i punkt 2 genom användning av det skördade materialet utan tillstånd, skall kräva förädlarens tillstånd, om förädlaren inte har haft en rimlig möjlighet att utöva sin rätt med avseende på det skördade materialet.

(4) [ Possible additional acts] Each Contraction Party may provide that, subject to Articles 15 and 16, acts other than those referred to in items (i) to (vii) of paragraph (1)( a) shall also require the authorization of the breeder.

(5) [ Essentially derived and certain other varieties] (a) The provisions of paragraphs (1) to (4) shall also apply in relation to

(i) varieties which are essentially derived from the protected variety, where the protected variety is not itself an essentially derived variety,

(ii) varieties which are not clearly distinguishable in accordance with Article 7 from the proteted variety and

(iii) varieties whose production requires the repeated use of the protected variety.

(b) For the purposes of subparagraph (a) (i), a variety shall be deemed to be essentially derived from another variety ("the initial variety") when

(i) it is predominantly derived from the initial variety, or from a variety that is itself predominantly derived from the initial variety, while retaining the expresseion of the essential characteristics that result from the genotype or combination of genotypes of the initial variety,

(ii) it is clearly distingushable from the initial variety and (iii) except for the differences which result from the act of derivation, it conforms to the initial variety in the expression of the essential characteristics that result from the genotype or combination of genotypes of the initial variety.

(c) Essentially derived varieties may be obtained for example by the selection of a natural or induced mutant, or of a somaclonal variant, the selection of a variant individual from plants of the initial variety, backcrossing, or transformation by genetic engineering.

4. [ Möjliga ytterligare åtgärder] Varje fördragsslutande part får föreskriva, om inte annat följer av artiklarna 15 och 16, att andra åtgärder än dem som avses i punkt 1 a i – vii också skall kräva förädlarens tillstånd.

5 .[ Väsentligen avledda sorter och vissa andra sorter] a) Bestämmelserna i punkt 1– 4 skall även tillämpas med avseende på

i) sorter som är väsentligen avledda från den skyddade sorten, om inte denna sort i sig också är en väsentligen avledd sort,

ii) sorter som inte är tydligt särskiljbara i förhållande till den skyddade sorten i enlighet med artikel 7,

iii) sorter vilkas framställning kräver upprepad användning av den skyddade sorten.

b) Vid tillämpningen av a i skall en sort anses vara väsentligen avledd från en annan sort, i det följande kallad "den ursprungliga sorten", när

i) den är väsentligen avledd från den ursprungliga sorten eller från en sort som också är väsentligen avledd från den ursprungliga sorten, samtidigt som den bibehåller uttrycken av de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper,

ii) den är tydligt särskiljbar i förhållande till den ursprungliga sorten, och

iii) den, bortsett från skillnader som beror på avledningsprocessen, överensstämmer med den ursprungliga sorten beträffande uttryck av de väsentliga kännetecken som är ett resultat av den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper.

c) Väsentligen avledda sorter kan erhållas t.ex. genom urval av en naturlig eller framkallad mutant, eller av en somaklonal variant, urval av en avvikande individ från växter av den ursprungliga sorten, återkorsning, eller förändring med användning av genteknik.

Article 15

Exceptions to the Breeder's Right

(1) [ Compulsory exceptions] The breeder's right shall not extend to

(i) acts done privately and for non-commercial purposes, (ii) acts done for experimental purposes and (iii) acts done for the purpose of breeding other varieties, and, except where the provisions of Article 14(5) apply, acts referred to in Article 14(1) to (4) in respect of such other varieties.

(2) [ Optional exception] Notwithstanding Article 14, each Cotracting Party may, within reasonable limits and subject to the safeguarding of the legitimate interests of the breeder, restrict the breeder's right in relation to any variety in order to permit farmers to use for propagating purposes, on their own holdings, the product of the harvest which they have obtained by planting, on their own holdings, the protected variety or a variety covered by Article 14(5) (a)(i) or (ii).

Article 16

Exhaustion of the Breeder's Right

(1) [ Exhaustion of right] The breeder's right shall not extend to acts concerning any material of the protected variety, or of a variety covered by the provisions of Article 14(5), which has been sold or otherwise marketed by the breeder or with his consent in the territory of the Contracting Party concerned, or any material derived from the said material, unless such acts

Artikel 15

Undantag från förädlarrätten

1. [ Obligatoriska undantag] Förädlarrätten skall inte omfatta

i) åtgärder av privat natur och för icke-kommersiella syften, ii) åtgärder som utförs i experimentsyfte, iii) åtgärder som utförs i syfte att förädla fram andra sorter och, utom då bestämmelserna i artikel 14.5 gäller, de åtgärder som avses i artikel 14.1 — 14.4 i fråga om sådana andra sorter.

2. [ Icke-obligatoriskt undantag] Utan hinder av vad som sägs i artikel 14 får varje fördragsslutande part inom rimliga gränser och utan åsidosättande av skyddet av förädlarens legitima intressen begränsa förädlarrätten i fråga om en sort för att tillåta jordbrukare att, för förökningsändamål på sin mark, använda den skördeprodukt som de har erhållit genom att på sin mark odla den skyddade sorten eller en sort som omfattas av artikel 14.5 a i eller 14.5 a ii.

Artikel 16

Konsumtion av förädlarrätten

1. [Konsumtion av rätten] Förädlarrätten skall inte omfatta åtgärder i fråga om material av den skyddade sorten eller av en sort som omfattas av bestämmelserna i artikel 14.5, som har sålts eller på annat sätt saluförts av förädlaren eller med dennes samtycke inom den berörda fördragsslutande partens territorium, eller material som är avlett från detta material, om inte åtgärderna

(i) involve further propagation of the variety in question or (ii) involve an export of material of the variety, which enables the propagation of the variety, into a country which does not protect varieties of the plant genus or species to which the variety belongs, except where the exported material is for final consumption purposes.

(2) [ Meaning of "material"] For the purposes of paragraph (1), "material" means, in relation to a variety,

(i) propagating material of any kind, (ii) harvested material, including entire plants and parts of plants, and

(iii) any product made directly from the harvested material.

(3) [ "Territory" in certain cases] For the purposes of paragraph (1), all the Contracting Parties which are member States of one and the same intergovernmental organization may act jointly, where the regulations of that organiation so require, to assimilate acts done on the territories of the States members of that organization to acts done on their own territories and, should they do so, shall notify the Secretary-General accordingly.

Article 17

Restrictions on the Exercise of the Breeder's Right

(1) [ Public interest] Except where expressly provided in this Convention, no Contracting Party may restrict the free exercise of a breeder's right for reasons other than of public interest.

i) innebär vidareförökning av sorten i fråga, eller ii) innebär export av material av sorten, som möjliggör förökning av sorten, till ett land som inte skyddar sorter av det växtsläkte eller den växtart som sorten tillhör, utom när det exporterade materialet är avsett för slutlig konsumtion.

2. [ Innebörden av "material"] Vid tillämpningen av punkt 1 avser "material" med avseende på en sort

i) allt slags förökningsmaterial, ii) skördat material, inklusive hela växter och delar av växter, och

iii) alla produkter som framställs direkt av det skördade materialet.

3. [ "Territorium" i vissa fall] Vid tillämpningen av punkt 1 får alla de fördragsslutande parter som är medlemmar av en och samma mellanstatliga organisation handla gemensamt, där organisationens förordningar kräver detta, för att likställa handlingar som har utförts på denna organisations medlemmars territorium med handlingar som har utförts på deras egna territorier och skall, om så sker, underrätta generalsekreteraren.

Artikel 17

Begränsningar av utövandet av förädlarrätten

1. [ Allmänt intresse] Om inte annat uttryckligen föreskrivs i denna konvention, får en fördragsslutande part inte begränsa det fria utövandet av förädlarrätten av andra hänsyn än allmänt intresse.

(2) [ Equitable remuneration] When any such restriction has the effect of authorizing a third party to perform any act for which the breeder's authorization is required, the Contracting Party concerned shall take all measures necessary to ensure that the breeder receives equitable remuneration.

Article 18

Measures Regulating Commerce

The breeder's right shall be independent of any measure taken by a Contracting Party to regulate within its territory the production, certification and marketing of material of varieties or the importing or exporting of such material. In any case, such measures shall not affect the application of the provisions of this Convention.

Article 19

Duration of the Breeder's Right

(1) [ Period of protection] The breeder's right shall be granted for a fixed period.

(2) [ Minimum period] The said period shall not be shorter than 20 years from the date of the grant of the breeder's right. For trees and vines, the said period shall not be shorter than 25 years from the said date.

2. [ Skälig ersättning] När en sådan begränsning innebär att tredje man tillåts utföra en åtgärd som kräver förädlarens tillstånd, skall den berörda fördragsslutande parten vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att förädlaren erhåller skälig ersättning.

Artikel 18

Åtgärder för reglering av handel

Förädlarrätten skall vara oberoende av varje åtgärd som en fördragsslutande part vidtar för att inom sitt territorium reglera produktion, certifiering och saluföring av material av sorter eller import eller export av sådant material. Sådana åtgärder skall under inga omständigheter påverka tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 19

Förädlarrättens varaktighet

1. [ Skyddstid] Förädlarrätten skall beviljas för en bestämd tid.

2. [ Minimiperiod] Denna period skall inte understiga 20 år räknat från den dag då förädlarrätten beviljas. För träd och vinstockar skall denna period inte understiga 25 år räknat från denna dag.

CHAPTER VI

VARIETY DENOMINATION

Article 20

Variety Denomination

(1) [ Designation of varieties by denominations; use of the denomination] (a) The variety shall be designated by a denomination which will be its generic designation.

( b) Each Contracting Party shall ensure that, subject to paragraph (4), no rights in the designation registered as the denomination of the variety shall hamper the free use of the denomination in connection with the variety, even after the expiration of the breeder's right.

(2) [ Characteristics of the denomination] The denomination must enable the variety to be identified. It may not consist solely of figures except where this is an established practice for designating varieties. It must not be liable to mislead or to cause confusion concerning the characteristics, value or identity of the variety or the identity of the breeder. In particular, it must be different from every denomination which designates, in the territory of any Contracting Party, an existing variety of the same plant species or of a closely related species.

(3) [ Registration of the denomination] The denomination of the variety shall be submitted by the breeder to the authority. If it is found that the denomination does not satisfy the requirements of paragraph (2), the authority shall refuse to register it and shall require the breeder to propose another denomination within a prescribed period. The denomination shall be registered by the authority at the same time as the breeder's right is granted.

KAPITEL VI

SORTBENÄMNING

Artikel 20

Sortbenämning

1. [ Beteckning av sorter med benämningar; användning av benämningen] a) Sorten skall betecknas med en benämning som skall vara dess generiska beteckning.

b) Varje fördragsslutande part skall, om inte annat följer av punkt 4, tillse att inga rättigheter i fråga om den beteckning som har registrerats som sortbenämning hindrar den fria användningen av denna benämning i förening med sorten, och detta även efter det att förädlarrätten har upphört att gälla.

2. [ Benämningens kännetecken] Benämningen skall göra det möjligt att identifiera sorten. Den får inte bestå av enbart siffror, utom i fall där detta är allmänt tillämpad praxis för att beteckna sorter. Den får inte vara vilseledande eller ägnad att orsaka förväxling i fråga om sortens egenskaper, värde eller identitet eller i fråga om förädlarens identitet. Den skall särskilt skilja sig från varje benämning som i någon av de fördragsslutande parternas territorium betecknar en redan befintlig sort av samma eller en närbesläktad växtart.

3. [ Registrering av benämningen] Uppgift om sortbenämningen skall av förädlaren ges in till myndigheten. Om det visar sig att benämningen inte uppfyller kraven i punkt 2, skall myndigheten vägra att registrera den och anmoda förädlaren att inom föreskriven tid föreslå en annan benämning. Benämningen skall registreras av myndigheten samtidigt som förädlarrätten beviljas.

(4) [ Prior rights of third persons] Prior rights of third persons shall not be affected. If, by reason of a prior right, the use of the denomination of a variety is forbidden to a person who, in accordance with the provisions of paragraph (7), is obliged to use it, the authority shall require the breeder to submit another denomination for the variety.

(5) [ Same denomination in all Contracting Parties] A variety must be submitted to all Contracting Parties under the same denomination. The authority of each Contracting Party shall register the denomination so submitted, unless it considers the denomination unsuitable within its territory. In the latter case, it shall require the breeder to submit another denomination.

(6) [ Information among the authorities of Contracting Parties] The authority of a Contracting Party shall ensure that the authorities of all the other Contracting Parties are informed of matters concerning variety denominations, in particular the submission, registration and cancellation of denominations. Any authority may address its observations, if any, on the registration of a denomination to the authority which communicated that denomination.

(7) [ Obligation to use the denomination] Any person who, within the territory of one of the Contracting Parties, offers for sale or markets propagating material of a variety protected within the said territory shall be obliged to use the denomination of that variety, even after the expiration of the breeder's right in that variety, except where, in accordance with the provisions of paragraph (4), prior rights prevent such use.

4. [ Tredje mans äldre rättigheter] Tredje mans äldre rättigheter skall inte påverkas. Om på grund av en äldre rättighet någon, som i enlighet med bestämmelserna i punkt 7 är skyldig att använda en sortbenämning är förhindrad att göra detta, skall myndigheten anmoda förädlaren att föreslå en annan sortbenämning.

5. [ En och samma benämning hos samtliga fördragsslutande parter] Om förädlarrätt söks i flera fördragsslutande parter, måste det ske under en och samma benämning. Myndigheten i varje fördragsslutande part skall registrera den benämning som har uppgetts, såvida myndigheten inte finner att benämningen är olämplig inom dess territorium. I sådant fall får myndigheten anmoda förädlaren att föreslå en annan benämning.

6. [ Information mellan myndigheterna i fördragsslutande parter] Den fördragsslutande partens myndighet skall tillse att myndigheterna i samtliga andra fördragsslutande parter hålls underrättade om sortbenämningar, särskilt vad gäller inlämnande, registrering och upphävande av benämningar. Varje myndighet får översända eventuella invändningar mot registrering av en sortbenämning till den myndighet som lämnade underrättelse om benämningen.

7. [ Skyldighet att använda benämningen] Den som inom en av de fördragsslutande parternas territorium utbjuder till försäljning eller saluför förökningsmaterial av en sort som är skyddad inom detta territorium är skyldig att använda sortbenämningen, och detta gäller även efter det att förädlarrätten i fråga om den sorten har upphört att gälla, såvida inte äldre rättigheter utgör hinder mot sådan användning i enlighet med bestämmelserna i punkt 4.

(8) [ Indications used in association with denominations] When a variety is offered for sale or marketed, it shall be permitted to associate a trademark, trade name or other similar indication with a registered variety denomination. If such an indication is so associated, the denomination must nevertheless be easily recognizable.

CHAPTER VII

NULLITY AND CANCELLATION OF THE BREEDER'S RIGHT

Article 21

Nullity of the Breeder's Right

(1) [ Reasons of nullity] Each Contracting Party shall declare a breeder's right granted by it null and void when it is established

(i) that the conditions laid down in Articles 6 or 7 were not complied with at the time of the grant of the breeder's right,

(ii) that, where the grant of the breeder's right has been essentially based upon information and documents furnished by the breeder, the conditions laid down in Articles 8 or 9 were not complied with at the time of the grant of the breeder's right, or

(iii) that the breeder's right has been granted to a person who is not entitled to it, unless it is transferred to the person who is so entitled.

(2) [ Exclusion of other reasons] No breeder's right shall be declared null and void for reasons other than those referred to in paragraph (1).

8. [ Beteckningar som används tillsammans med benämningar] När en sort utbjuds till försäljning eller saluförs får till den registrerade sortbenämningen fogas ett varumärke, ett firmanamn eller en liknande beteckning. Om en sådan beteckning har tillfogats måste emellertid sortbenämningen vara lätt urskiljbar.

KAPITEL VII

OGILTIGFÖRKLARANDE OCH UPPHÄVANDE AV

FÖRÄDLARRÄTTEN

Artikel 21

Ogiltigförklarande av förädlarrätten

1. [ Grunder för ogiltigförklaring] Varje fördragsslutande part skall ogiltigförklara en förädlarrätt som den har beviljat, om det fastställs att

i) de villkor som anges i artiklarna 6 eller 7 inte var uppfyllda vid tidpunkten för beviljande av förädlarrätten,

ii) i fall när beviljandet av förädlarrätten huvudsakligen grundade sig på uppgifter och handlingar som tillhandahållits av förädlaren, de villkor som anges i artiklarna 8 eller 9 inte var uppfyllda vid tidpunkten för beviljandet av förädlarrätten,

iii) förädlarrätten har beviljats en person som inte är berättigad till den, om den inte överförs till den person som är berättigad till den.

2. [ Uteslutande på andra grunder] Förädlarrätten får inte förklaras ogiltig på andra grunder än dem som anges i punkt 1.

Article 22

Cancellation of the Breeder's Right

(1) [ Reasons for cancellation] (a) Each Contracting Party may cancel a breeder's right granted by it if it is established that the conditions laid down in Articles 8 or 9 are no longer fulfilled.

(b) Furthermore, each Contracting Party may cancel a breeder's right granted by it if, after being requested to do so and within a prescribed period,

(i) the breeder does not provide the authority with the information, documents or material deemed necessary for verifying the maintenance of the variety,

(ii) the breeder fails to pay such fees as may be payable to keep his right in force, or

(iii) the breeder does not propose, where the denomination of the variety is cancelled after the grant of the right, another suitable denomination.

(2) [ Exclusion of other reasons] No breeder's right shall be cancelled for reasons other than those referred to in paragraph (1).

Artikel 22

Upphävande av förädlarrätten

1. [ Orsaker till upphävande] a) Varje fördragsslutande part får upphäva en förädlarrätt som den har beviljat, om det fastställs att de villkor som fastställs i artiklarna 8 eller 9 inte längre är uppfyllda.

b) Varje fördragsslutande part får vidare upphäva en förädlarrätt som den har beviljat, om förädlaren inte inom föreskriven tid och efter uppmaning

i) tillhandahåller myndigheten de uppgifter och handlingar och det material som anses nödvändiga för att kontrollera att sorten vidmakthålls,

ii) betalar de avgifter som i förekommande fall krävs för att hans rätt skall bestå, eller

iii) föreslår, om benämningen för sorten hävs efter beviljandet av rätten, en annan lämplig benämning.

2. [ Uteslutande av andra orsaker] Förädlarrätten får inte upphävas av andra orsaker än dem som anges i punkt 1.

CHAPTER VIII

THE UNION

Article 23

Members

The Contracting Parties shall be members of the Union.

Article 24

Legal Status and Seat

(1) [ Legal personality] The Union has legal personality.

(2) [ Legal capacity] The Union enjoys on the territory of each Contracting Party, in conformity with the laws applicable in the said territory, such legal capacity as may be necessary for the fulfillment of the objectives of the Union and for the exercise of its functions.

(3) [ Seat] The seat of the Union and its permanent organs are at Geneva.

(4) [ Headquarters agreement] The Union has a headquarters agreement with the Swiss Confederation.

KAPITEL VIII

UNIONEN

Artikel 23

Medlemmar

De fördragsslutande parterna skall vara medlemmar i unionen.

Artikel 24

Rättslig ställning och säte

1. [ Juridisk person] Unionen är en juridisk person.

2. [ Rättskapacitet] Unionen åtnjuter på varje fördragsslutande parts territorium och i enlighet med de lagar som är tillämpliga i detta territorium erforderlig rättskapacitet för att unionens ändamål skall kunna uppfyllas och för att dess uppgifter skall kunna utföras.

3. [ Säte] Unionens och dess permanenta organs säte ligger i Genève.

4. [ Överenskommelse om huvudkontor] Unionen har en överenskommelse om säte med Schweiziska Edsförbundet.

Article 25

Organs

The permanent organs of the Union are the Council and the Office of the Union.

Article 26

The Council

(1) [ Composition] The Council shall consist of the representatives of the members of the Union. Each member of the Union shall appoint one representative to the Council and one alternate. Representatives or alternates may be accompanied by assistants or advisers.

(2) [ Officers] The Council shall elect a President and a first Vice-President from among its members. It may elect other Vice-Presidents. The first Vice-President shall take the place of the President if the latter is unable to officiate. The President shall hold office for three years.

(3) [ Sessions] The Council shall meet upon convocation by its President. An ordinary session of the Council shall be held annually. In addition, the President may convene the Council at his discretion; he shall convene it, within a period of three months, if one-third of the members of the Union so request.

(4) [ Observers] States not members of the Union may be invited as observers to meetings of the council. Other observers, as well as experts, may also be invited to such meetings.

Artikel 25

Organ

Unionens permanenta organ är rådet och unionens byrå.

Artikel 26

Rådet

1.[ Sammansättning] Rådet skall bestå av företrädare för unionsmedlemmarna. Varje unionsmedlem skall utse en företrädare till rådet och en ersättare. Företrädarna eller ersättarna får åtföljas av assistenter eller rådgivare.

2. [ Tjänstemän] Rådet skall bland sina medlemmar välja en ordförande och en förste vice ordförande. Det får välja ytterligare vice ordförande. Vid förfall för ordföranden ersätts denne av förste vice ordföranden. Uppdrag som ordförande avser en tid av tre år.

3. [ Sammanträden] Rådet skall sammanträda på ordförandens kallelse. Det skall hålla ordinarie sammanträde en gång om året. Dessutom får ordföranden sammankalla rådet på eget initiativ; han skall sammankalla rådet inom tre månader när minst en tredjedel av unionsmedlemmarna har gjort framställning härom.

4. [ Observatörer] Stater som inte är medlemmar i unionen får bjudas in att delta i rådets sammanträden som observatörer. Till dessa sammanträden får också andra observatörer eller sakkunniga bjudas in.

(5) [ Tasks] The tasks of th Council shall be to: (i) study appropriate measures to safeguard the interests and to encourage the development of the Union;

(ii) establish its rules of procedure; (iii) appoint the Secretary-General and, if it finds it necessary, a Vice Secretary-General and determine the terms of appointment of each;

(iv) examine an annual report on the activities of the Union and lay down the program for its future work;

(v) give to the Secretary-General all necessary directions for the accomplishment of the tasks of the Union;

(vi) establish the administrative and financial regulations of the Union;

(vii) examine and approve the budget of the Union and fix the contribution of each member of the Union;

(viii) examine and approve the accounts presented by the Secretary-General;

(ix) fix the date and place of the conferences referred to in Article 38 and take the measures necessary for their preparation; and

(x) in general, take all necessary decisions to ensure the efficient functioning of the Union.

(6) [ Votes] (a) Each member of the Union that is a State shall have one vote in the Council.

(b) Any Contracting Party that is an intergovernmental organization may, in matters within its competence, exercise the rights to vote of its member States that are members of the Union. Such an intergovernmental organization shall not exercise the rights to vote of its member States if its member States exercise their right to vote, and vice versa.

5. [ Uppgifter] Rådets uppgifter skall vara att

i) undersöka lämpliga åtgärder för att skydda unionens intressen och främja dess utveckling, ii) fastställa sin arbetsordning, iii) utse en generalsekreterare och, om rådet anser det vara nödvändigt, en vice generalsekreterare samt bestämma deras anställningsvillkor, iv) granska årsberättelsen över unionens verksamhet och fastställa programmet för unionens framtida arbete,

v) ge generalsekreteraren alla nödvändiga instruktioner för att unionens uppgifter skall kunna fullgöras, vi) fastställa unionens administrativa och finansiella reglemente, vii) granska och godkänna unionens budget och fastställa bidrag för varje unionsmedlem, viii) granska och godkänna de räkenskaper som läggs fram av generalsekreteraren, ix) fastställa tid och plats för de konferenser som avses i artikel 38 och vidta nödvändiga åtgärder för att förbereda dessa,

x) i övrigt fatta alla de beslut som behövs för att säkerställa ett ändamålsenligt utövande av unionens verksamhet.

6. [ Röstning] Varje unionsmedlem som är en stat skall ha en röst i rådet.

b) En fördragsslutande part som är en mellanstatlig organisation får, i frågor där den har behörighet, utöva sina medlemsstaters rösträtt då dessa är medlemmar i unionen. En sådan mellanstatlig organisation får inte utöva sina medlemsstaters rösträtt om dess medlemsstater själva utövar sin rösträtt, ej heller tvärtom.

(7) [ Majorities] Any decision of the Council shall require a simple majority of the votes cast, provided that any decision of the Council under paragraphs (5)(ii), (vi) and (vii) and under Articles 28(3), 29(5) (b) and 38(1) shall require three fourths of the votes cast. Abstentions shall not be considered as votes.

Article 27

The Office of the Union

(1) [ Tasks and direction of the Office] The Office of the Union shall carry out all the duties and tasks entrusted to it by the Council. It shall be under the direction of the Secretary-General.

(2) [ Duties of the Secretary-General] The Secretary-General shall be responsible to the Council; he shall be responsible for carrying out the decisions of the Council. He shall submit the budget of the Union for the approval of the Council and shall be responsible for its implementation. He shall make reports to the Council on his administration and the activities and financial position of the Union.

(3) [ Staff] Subject to the provisions of Article 26(5)(iii), the conditions of appointment and employment of the staff necessary for the efficient performance of the tasks of the Office of the Union shall be fixed in the administrative and financial regulations.

Article 28

Languages

(1) [ Languages of the Office] The English, French, German and Spanish languages shall be used by the Office of the Union in carrying out its duties.

7. [ Majoritet] Rådets beslut skall fattas med enkel majoritet av de avgivna rösterna; för beslut enligt punkterna 5 ii, 5 vi och 5 vii och enligt artiklarna 28.3, 29.5 b och 38.1 krävs dock tre fjärdedels majoritet av de avgivna rösterna. Nedlagda röster skall anses som icke avgivna.

Artikel 27

Unionens byrå

1. [ Unionens byrås uppgifter och ledning] Unionens byrå skall fullgöra alla uppdrag och åligganden som rådet har anförtrott den. Byrån skall ledas av generalsekreteraren.

2. [ Generalsekreterarens åligganden] Generalsekreteraren skall vara ansvarig inför rådet; han skall tillse att rådets beslut verkställs. Han skall lägga fram budgeten för rådets godkännande och svara för att den genomförs. Han skall inför rådet redovisa för sin förvaltning och för unionens verksamhet och finansiella ställning.

3. [ Personal] Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 26.5 iii skall villkoren för utnämning och anställning av den personal som är nödvändig för unionens byrås verksamhet anges i det administrativa och finansiella reglementet.

Artikel 28

Språk

1. [ Språk som används av byrån] Unionens byrå skall använda engelska, franska, tyska och spanska språken när den fullgör sina uppgifter.

(2) [ Languages in certain meetings] Meetings of the Council and of revision conferences shall be held in the four languages.

(3) [ Further languages] The Council may decide that further languages shall be used.

Article 29

Finances

(1) [ Income] The expenses of the Union shall be met from (i) the annual contributions of the States members of the Union,

(ii) payments received for services rendered, (iii) miscellaneous receips.

(2) [ Contributions: units] (a) The share of each State member of the Union in the total amount of the annual contributions shall be determined by reference to the total expenditure to be met from the contributions of the States members of the Union and to the number of contribution units applicable to it under paragraph (3). The said share shall be computed according to paragraph (4).

(b) The number of contribution units shall be expressed in whole numbers or fractions thereof, provided that no fraction shall be smaller than one-fifth.

(3) [ Contributions: share of each member] (a) The number of contribution units applicable to any member of the Union which is party to the Act of 1961/1972 or the Act of 1978 on the date on which it becomes bound by this Convention shall be the same as the number applicable to it immediately before the said date.

2. [ Språk som används vid vissa sammanträden] Rådets sammanträden och revisionskonferenserna skall hållas på dessa fyra språk.

3. [ Ytterligare språk] Rådet får, om så behövs, bestämma att ytterligare språk skall användas.

Artikel 29

Finanser

1. [ Inkomster] Unionens utgifter skall täckas

i) av unionsstaternas årliga bidrag, ii) av ersättningar för utförda tjänster, iii) av andra inkomster.

2. [ Bidrag: enheter] a) Varje unionsstats andel av det sammanlagda beloppet av årliga bidrag skall bestämmas på grundval av det sammanlagda utgiftsbelopp som skall täckas med bidrag från unionsstaterna och det antal bidragsenheter som gäller för den staten enligt punkt 3. Denna andel skall beräknas i enlighet med punkt 4.

b) Antalet bidragsenheter skall uttryckas i hela enheter eller i delar av enheter, varvid ingen del dock får vara mindre än en femtedel.

3. [ Bidrag: varje medlems andel] a) Det antal bidragsenheter som skall gälla för en unionsmedlem som är part i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt den dag den blir bunden av denna konvention skall vara detsamma som det antal som gällde för den omedelbart före denna dag.

(b) Any other State member of the Union shall, on joining the Union, indicate, in a declaration addressed to the Secretary-General, the number of contribution units applicable to it.

(c) Any State member of the Union may, at any time, indicate, in a declaration addressed to the Secretary-General, a number of contribution units different from the number applicble to it under subparagraph (a) or (b). Such declaration, if made during the first six months of a calendar year, shall take effect from the beginning of the subsequent calendar year; otherwise, it shall take effect from the beginning of the second calendar year which follows the year in which the declaration was made.

(4) [ Contributions: computation of shares] (a) For each budgetary period, the amount corresponding to one contribution unit shall be obtained by dividing the total amount of the expenditure to be met in that period from the contributions of the States members of the Union by the total number of units applicable to those States members of the Union.

(b) The amount of the contribution of each State member of the Union shall be obtained by multiplying the amount corresponding to one contribution unit by the number of contribution units applicable to that State member of the Union.

(5) [ Arrears in contributions] (a) A State member of the Union which is in arrears in the payment of its contributions may not, subject to subparagraph (b), exercise its right to vote in the Council if the amount of its arrears equals or exceeds the amount of the contribution due from it for the preceding full year. The suspension of the right to vote shall not relieve such State member of the Union of its obligations under this Convention and shall not deprive it of any other rights thereunder.

b) Övriga unionsstater skall vid sin anslutning till unionen ange i en förklaring till generalsekreteraren det antal bidragsenheter som skall gälla för den staten.

c) En unionsstat får när som helst i en förklaring till generalsekreteraren ange ett antal bidragsenheter som skiljer sig från det som gäller för den staten enligt a eller b. Avges förklaringen under de första sex månaderna av ett kalenderår skall den träda i kraft vid början av följande kalenderår; i annat fall skall den träda i kraft vid början av det andra kalenderåret efter det år under vilket förklaringen gjordes.

4. [ Bidrag: beräkning av andelar] a) För varje budgetperiod erhålls det belopp som motsvarar en bidragsenhet genom att dela det sammanlagda utgiftsbelopp som skall täckas under denna period med bidrag från unionsstaterna med det sammanlagda antalet enheter som gäller för dessa unionsstater.

b) Varje unionsstats bidragsbelopp erhålls genom att multiplicera det belopp som motsvarar en bidragsenhet med det antal bidragsenheter som gäller för den unionsstaten.

5. [ Försenad betalning av bidrag] En unionsstat som inte i rätt tid har betalat sitt bidrag får inte utöva sin rösträtt i rådet, om det försenade beloppet motsvarar eller överstiger det bidragsbelopp som den staten är skyldig att betala för det närmast föregående hela året, om inte annat följer av vad som sägs i b. Indragningen av rösträtten befriar inte denna unionsstat från dess förpliktelser enligt konventionen och berövar den inte några andra rättigheter enligt konventionen.

(b) The Council may allow the said State member of the Union to continue to exercise its right to vote if, and as long as, the Council is satisfied that the delay in payment is due to exceptional and unavoidable circumstances.

(6)[ Auditing of the accounts] The auditing of the accounts of the Union shall be effected by a State member of the Union as provided in the administrative and financial regultions. Such State member of the Union shall be designated, with its agreement, by the Council.

(7) [ Contributions of intergovernmental organizations] Any Contracting Party which is an intergovernmental organization shall not be obliged to pay contributions. If, nevertheless, it chooses to pay contributions, the provisions of paragraphs (1) to (4) shall be applied accordingly.

CHAPTER IX

IMPLEMENTATION OF THE CONVENTION; OTHER

AGREEMENTS

Article 30

Implementation of the Convention

(1) [ Measures of implementation] Each Contracting Party shall adopt all measures necessary for the implementation of this Convention; in particular, it shall:

(i) provide for appropriate legal remedies for the effective enforcement of breeder's rights;

b) Rådet får medge att en sådan unionsstat behåller rösträtten så länge rådet anser att dröjsmålet beror på utomordentliga och oundvikliga omständigheter.

6. [ Revision] Revision av unionens räkenskaper skall utföras av en av unionsstaterna i enlighet med vad som sägs i det administrativa och finansiella reglementet. Denna stat skall efter eget samtycke utses av rådet.

7. [ Bidrag från mellanstatliga organisationer] En fördragsslutande part som är en mellanstatlig organisation skall inte vara skyldig att betala bidrag. Om den ändå väljer att betala bidrag, skall bestämmelserna i punkt 1–4 därvid tillämpas.

KAPITEL IX

INFÖRLIVANDE AV KONVENTIONEN; ANDRA

ÖVERENSKOMMELSER

Artikel 30

Införlivande av konventionen

1. [ Införlivandeåtgärder] Varje fördragsslutande part skall vidta alla nödvändiga åtgärder för tillämpningen av denna konvention; den skall särskilt

i) tillse att det finns lämpliga rättsliga medel som gör det möjligt att effektivt hävda förädlarnas rättigheter;

(ii) maintain an authority entrusted with the task of granting breeder's rights or entrust the said task to an authority maintanied by another Contracting Party;

(iii) ensure that the public is informed through the regular publication of information concerning

- applications for and grants of breeder's rights, and - proposed and approved denominations.

(2) [ Conformity of laws] It shall be understood that, on depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, as the case may be, each State or intergovernmental organization must be in a position, under its laws, to give effect to the provisions of this Convention.

Article 31

Relations Between Contracting Parties and States

Bound by Earlier Acts

(1) [ Relations between States bound by this Convention] Between States members of the Union which are bound both by this Convention and any earlier Act of the Convention, only this Convention shall apply.

ii) upprätthålla en myndighet med uppgift att bevilja förädlarrätter eller överlämna denna uppgift till en myndighet som upprätthålls av en annan fördragsslutande part; iii) säkerställa att allmänheten informeras genom regelbundet offentliggörande av information rörande

— ansökningar om och beviljande av förädlarrätter, och — föreslagna och godkända benämningar.

2. [ Överensstämmelse med lagar] Det är underförstått att varje stat eller mellanstatlig organisation, när den deponerar sitt instrument rörande ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning, skall vara i stånd att i enlighet med sin lagstiftning genomföra denna konventions bestämmelser.

Artikel 31

Förhållandet mellan fördragsslutande parter och stater

bundna av tidigare akter

1. [ Förhållandet mellan stater som är bundna av denna konvention] Mellan unionsstater, som är bundna både av denna konvention och tidigare akter av konventionen, skall endast denna konvention vara tillämplig.

(2) [ Possible relations with States not bound by this Convention] Any State member of the Union not bound by this Convention may declare, in a notification addressed to the Secretary-General, that, in its relations with each member of the Union bound only by this Convention, it will apply the latest Act by which it is bound. As from the expiration of one month after the date of such notification and until the State member of the Union making the declaration becomes bound by this Convention, the said member of the Union shall apply the latest Act by which it is bound in its relations with each of the members of the Union bound only by this Convention, whereas the latter shall apply this Convention in respect of the former.

Article 32

Special Agreements

Members of the Union reserve the right to conclude among themselves special agreements for the protection of varieties, insofar as such agreements do not contravene the provisions of this Convention.

CHAPTER X

FINAL PROVISIONS

Article 33

Signature

This Convention shall be open for signature by any State which is a member of the Union at the date of its adoption. It shall remain open for signature until March 31, 1992.

2. [ Möjligt förhållande med stater som inte är bundna av denna konvention] En unionsstat som inte är bunden av denna konvention får genom meddelande till generalsekreteraren förklara att den kommer att tillämpa den senaste akten som den är bunden av i förhållande till varje medlem av unionen som är bunden endast av denna konvention. Efter utgången av en frist på en månad från dagen för detta meddelande och till dess att den unionsstat som avger förklaringen blir bunden av denna konvention, skall denna unionsmedlem tillämpa den senaste akten som den är bunden av i förhållande till varje unionsmedlem som endast är bunden av denna konvention, samtidigt som den senare staten skall tillämpa denna konvention i förhållande till den förra staten.

Artikel 32

Särskilda överenskommelser

Unionsmedlemmarna förbehåller sig rätten att sinsemellan träffa särskilda överenskommelser för skydd av sorter i den mån dessa överenskommelser inte strider mot denna konvention.

KAPITEL X

SLUTLIGA BESTÄMMELSER

Artikel 33

Undertecknande

Denna konvention är öppen för undertecknande av varje stat som är medlem i unionen den dag konventionen antas. Den är öppen för undertecknande till och med den 31 mars 1992.

Article 34

Ratification, Acceptance or Approval; Accession

(1) [ States and certain intergovernmental organizations] (a) Any State may, as provided in this Article, become party to this Convention.

(b) Any intergovernmental organization may, as provided in this Article, become party to this Convention if it

(i) has competence in respect of matters governed by this Convention,

(ii) has its own legislation providing for the grant and protection of breeder's rights binding on all its member States and

(iii) has been duly authorized, in accordance with its internal procedures, to accede to this Convention.

(2) [ Instrument of adherence] Any State which has signed this Convention shall become party to this Convention by depositing an instrument of ratification, acceptance or approval of this Convention. Any State which has not signed this Convention and any intergovenmental organization shall become party to this Convention by depositing an instrument of accession to this Convention. Instruments of ratification, acceptance, approval or accession shall be deposited with the Secretary-General.

(3) [ Advice of the Council] Any State which is not a member of the Union and any intergovernmental organization shall, before depositing its instrument of accession, ask the Council to advise it in respect of the conformity of its laws with the provisions of this Convention. If the decision embodying the advice is positive, the instrument of accession may be deposited.

Artikel 34

Ratifikation, antagande eller godkännande; anslutning

1. [ Stater och vissa mellanstatliga organisationer] a) En stat kan på det sätt som föreskrivs i denna artikel bli part i denna konvention.

b) En mellanstatlig organisation kan på det sätt som fastställs i denna artikel bli part i denna konvention om den

i) har behörighet med avseende på de frågor som regleras genom denna konvention,

ii) har en egen lagstiftning som omfattar beviljande och skydd av förädlares rättigheter och som är bindande för alla dess medlemsstater, och

iii) vederbörligen har bemyndigats, i enlighet med dess interna förfaranden, att ansluta sig till denna konvention.

2. [ Instrument för anslutning] En stat, som har undertecknat denna konvention, skall bli part i denna konvention genom att deponera ett ratifikationsinstrument, antagande eller godkännande. En stat, som inte har undertecknat denna konvention eller en mellanstatlig organisation, blir part i denna konvention genom att deponera ett instrument om anslutning till denna konvention. Instrument om ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning skall deponeras hos generalsekreteraren.

3. [ Utlåtande av rådet] En stat, som inte är medlem i unionen eller en mellanstatlig organisation, skall, innan de deponerar sitt anslutningsinstrument, begära ett utlåtande av rådet om huruvida statens lagstiftning är i överensstämmelse med bestämmelserna i denna konvention. Om det beslut som innehåller utlåtandet är positivt, får anslutningsinstrumentet deponeras.

Article 35

Reservations

(1) [ Principle] Subject to paragraph (2), no reservations to this Convention are permitted.

(2) [ Possible exception] (a) Notwithstanding the provisions of Article 3(1), any State which, at the time of becoming party to this Convention, is a party to the Act of 1978 and which, as far as varieties reproduced asexually are concerned, provides for protection by an industrial property title other than a breeder's right shall have the right to continue to do so without applying this Convention to those varieties.

(b) Any State making use of the said right shall, at the time of depositing its instrument of ratification, acceptance, appproval or accession, as the case may be, notify the Secretary-General accordingly. The same State may, at any time, withdraw the said notification.

Article 36

Communications Concerning Legislation and the Genera

and Species Protected; Information to be Published

(1) [ Initial notification] When depositing its instrument of ratification, acceptance or approval of or accession to this Convention, as the case may be, any State or intergovernmental organnization shall notify the Secretary-General of

(i) its legislation governing breeder's rights and (ii) the list of plant genera and species to which, on the date on which it will become bound by this Convention, it will apply the provisions of this Convention.

Artikel 35

Förbehåll

1. [ Princip] Om inte annat följer av punkt 2, skall inga förbehåll mot denna konvention vara tillåtna.

2. [ Möjliga undantag] a) Trots bestämmelserna i artikel 3.1 skall en stat som vid den tidpunkt den blir part i denna konvention är en part i 1978 års akt och som, i fråga om sorter som förökas asexuellt, tillåter annat industriellt rättsskydd än förädlarrätt ha rätt att fortsätta att göra detta utan att tillämpa denna konvention på dessa sorter.

b) En stat som utnyttjar denna rätt skall vid tidpunkten för deponering av sitt ratifikationsinstrument, antagande, godkännande eller anslutning meddela generalsekreteraren därom. Samma stat får när som helst dra tillbaka detta meddelande.

Artikel 36

Meddelande rörande lagstiftning och de växtsläkten och

växtarter som skyddas; upplysningar som skall

publiceras

1. [ Första underrättelse] När en stat eller en mellanstatlig organisation deponerar sitt instrument om ratifikation, antagande eller godkännande av eller anslutning till denna konvention skall den tillställa generalsekreteraren

i) dess lagstiftning rörande förädlarrätt, och ii) en förteckning över de växtsläkten och växtarter på vilka den från den dag då den blir bunden av denna konvention kommer att tillämpa konventionens bestämmelser.

(2) [ Notification of changes] Each Contracting Party shall promptly notify the Secretary-General of

(i) any changes in its legislation governing breeders' rights and

(ii) any extention of the application of this Convention to additional plant genera and species.

(3) [ Publication of the information] The Secretary-General shall, on the basis of communications received from each Contracting Party concerned, publish information on

(i) the legislation governing breeders' rights and any changes in that legislation, and

(ii) the list of plant genera and species referred to in paragraph (1)(ii) and any extention referred to in paragraph (2)(ii).

Article 37

Entry into Force; Closing of Earlier Acts

(1) [ Initial entry into force] This Convention shall enter into force one month after five States have deposited their instruments of ratification, acceptance, approval or accession, as the case may be, provided that at least three of the said instruments have been deposited by States party to the Act of 1961/1972 or the Act of 1978.

(2) [ Subsequent entry into force] Any State not covered by paragraph (1) or any intergovernmental organization shall become bound by this Convention one month after the date on which it has deposited its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, as the case may be.

2. [ Underrättelse om ändringar] Varje fördragsslutande part skall omgående meddela generalsekreteraren om

i) eventuella ändringar i dess lagstiftning som reglerar förädlarrätten, och

ii) eventuell utvidgning av tillämpningen av denna konvention till andra växtsläkten och växtarter.

3. [ Publicering av upplysningarna] Generalsekreteraren skall på grundval av de underrättelser som han mottar från den berörda fördragsslutande parten publicera upplysningar om

i) den lagstiftning som reglerar förädlarrätten och eventuella ändringar i den lagstiftningen, och

ii) den förteckning över växtsläkten och växtarter som avses i punkt 1 ii och den eventuella utvidgning som avses i punkt 2 ii.

Artikel 37

Ikraftträdande; stängning av tidigare akter

1. [ Första ikraftträdande] Denna konvention träder i kraft en månad efter det att fem stater har deponerat sina instrument rörande ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning, under förutsättning att minst tre av dessa instrument har deponerats av stater som är parter i 1961/1972 års akt eller 1978 års akt.

2. [ Efterföljande ikraftträdande] En stat som inte omfattas av punkt 1 eller en mellanstatlig organisation skall bli bunden av denna konvention en månad efter den dag då den deponerade sitt instrument rörande ratifikation, antagande, godkännande eller anslutning.

(3) [ Closing of the 1978 Act] No instrument of accession to the Act of 1978 may be deposited after the entry into force of this Convention according to paragraph (1), except that any State that, in conformity with the established practice of the General Assembly of the United Nations, is regarded as a developing country may deposit such an instrument until December 31, 1995, and that any other State may deposit such an instrument until December 31, 1993, even if this Convention enters into force before that date.

Article 38

Revision of the Convention

(1) [ Conference] This Convention may be revised by a conference of the members of the Union. The convocation of such conference shall be decided by the Council.

(2) [ Quorum and majority] The proceedings of a conference shall be effective only if at least half of the States members of the Union are represented at it. A majority of three quarters of the States members of the Union present and voting at the conference shall be required for the adoption of any revision.

Article 39

Denunciation

(1) [ Notifications] Any Contracting Party may denounce this Convention by notification addressed to the Secretary-General. The Secretary-General shall promptly notify all members of the Union of the receipt of that notification.

3. [ Stängning av 1978 års akt] Ett instrument rörande anslutning till 1978 års akt får inte deponeras efter det att denna konvention träder i kraft enligt punkt 1, med undantag för stater, som i överenstämmelse med FN:s generalförsamlings fastställda praxis betraktas som utvecklingsländer, vilka får deponera ett sådant instrument fram till den 31 december 1995, och övriga stater som får deponera ett sådant instrument fram till den 31 december 1993, även om denna konvention träder i kraft före denna dag.

Artikel 38

Revidering av konventionen

1. [ Konferens] Denna konvention får revideras av en konferens av unionsmedlemmarna. Rådet skall besluta om sammankallandet av en sådan konferens.

2. [ Beslutsmässighet och majoritet] Konferensen skall vara beslutsmässig endast om minst hälften av unionsstaterna är företrädda vid konferensen. För antagande av en revidering skall tre fjärdedels majoritet krävas av den unionsstater som deltar och röstar i konferensen.

Artikel 39

Uppsägning

1. [ Meddelanden] En fördragsslutande part får säga upp denna konvention genom meddelande till generalsekreteraren. Generalsekreteraren skall omgående underrätta alla unionsmedlemmar om att han har mottagit detta meddelande.

(2) [ Earlier Acts] Notification of the denunciation of this Convention shall be deemed also to constitute notification of the denunciation of any earlier Act by which the Contracting Party denouncing this Convention is bound.

(3) [ Effective date] The denunciation shall take effect at the end of the calendar year following the year in which the notification was received by the Secretary-General.

(4) [ Acquired rights] The denunciation shall not affect any rights acquired in a variety by reason of this Convention or any earlier Act prior to the date on which the denunciation becomes effective.

Article 40

Preservation of Existing Rights

This Convention shall not limit existing breeders' rights under the laws of Contracting Parties or by reason of any earlier Act or any agreement other than this Convention concluded between members of the Union.

Article 41

Original and Official Texts of the Convention

(1) [ Original] This Convention shall be signed in a single original in the English, French and German languages, the French text prevailing in case of any discrepancy among the various texts. The original shall be deposited with the Secretary-General.

2. [ Tidigare akter] Meddelande om uppsägning av denna konvention skall även anses utgöra meddelande om uppsägning av tidigare akter som den fördragsslutande part som säger upp denna konvention är bunden av.

3. [ Tidpunkt för ikraftträdande] Uppsägningen träder i kraft vid utgången av det kalenderår som följer det år under vilket generalsekreteraren mottog meddelandet.

4 .[ Förvärvade rättigheter] Uppsägningen skall inte inverka på de rättigheter som har förvärvats för en sort på grund av denna konvention eller tidigare akter före den dag då uppsägningen träder i kraft.

Artikel 40

Upprätthållande av äldre rättigheter

Denna konvention skall inte begränsa de rättigheter för förädlare som förut har förvärvats enligt de fördragsslutande parternas lagstiftning eller med stöd av en tidigare akt eller en annan överenskommelse än denna konvention mellan unionsmedlemmarna.

Artikel 41

Konventionens ursprungliga och officiella texter

1. [ Original] Denna konvention skall undertecknas i ett originalexemplar på engelska, franska och tyska språken; vid bristande överenstämmelser mellan dessa texter har den franska texten vitsord. Detta exemplar skall deponeras hos generalsekreteraren.

(2) [ Official texts] The Secretary-General shall, after consultation with the interested Governments, establish official texts of this Convention in the Arabic, Dutch, Italian, Japanese and Spanish languages and such other languages as the Council may designate.

Article 42

Depositary Functions

(1) [ Transmittal of copies] The Secretary-General shall transmit certified copies of this Convention to all States and intergovernmental organizations which were represented in the Diplomatic Conference that adopted this Convention and, on request, to any other State or intergovernmental organization.

(2) [ Registration] The Secretary-General shall register this Convention with the Secretariat of the United Nations.

-.-

2. [ Officiella texter] Efter överläggningar med de berörda regeringarna skall generalsekreteraren upprätta officiella texter på arabiska, nederländska, italienska, japanska och spanska språken och på de ytterligare språk som rådet beslutar.

Artikel 42

Depositariens uppgifter

1. [ Överlämnande av kopior] Generalsekreteraren skall överlämna två bestyrkta kopior av denna konvention till alla stater och mellanstatliga organisationer som var företrädda vid den diplomatiska konferens som antog konventionen och till varje annan stat eller mellanstatlig organisation som begär det.

2. [ Registrering] Generalsekreteraren skall låta registrera denna konvention hos Förenta Nationernas sekretariat.

-.-

I hereby certify that the foregoing text is a true copy of the International Convention for the Protection of New Varieties of Plants of December 2, 1961, as revised at Geneva on November 10, 1972, on October 23, 1978, and on March 19, 1991, adopted at the Diplomatic Conference for the Revision of the International Convention for the Protection of New Varieties of Plants held at Geneva from March4 to 19, 1991, and opened for signature at Geneva on March 19, 1991.

Arpad Bogsch

Secretary-General

International Union for the Protection of New Varieties

of Plants July 1, 1991

Undertecknad intygar härmed att det föregående utgör en exakt kopia av Internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter av den 2 december 1961, reviderad i Genève den 10 november 1972,den 23 oktober 1978 och den 19 mars 1991, antagen vid den diplomatiska konferens för revidering av Internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter som hölls i Genève den 4 – 19 mars 1991 och öppnad för undertecknande i Genève den 19 mars 1991.

Arpad Bogsch

Generalsekreterare

Internationella unionen för skydd av växtförädlingsprodukter

1 juli 1991

Sammanfattning av promemorian

I promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten innebär. Promemorian innehåller därför ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås att växtsorter av alla släkten och arter skall kunna skyddas. Dessutom föreslås en ändrad instansordning, så att beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till länsrätt.

När det gäller jordbrukares rätt att använda egenproducerat utsäde som omfattas av en ensamrätt ( farmer's privilege) kan likartade problem uppstå inom patenträtten och växtförädlarrätten. I promemorian föreslås en ändring i patentlagen (1967:837) så att den i detta avseende stämmer överens med de principer som föreslås råda på växtförädlarrättsområdet. promemorian föreslås att Sverige skall ansluta sig till den i Genève den 19 mars 1991 reviderade internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter (1991 års konventionstext). Den nu gällande växtförädlarrättslagen (1971:392) uppfyller inte de åtaganden som en anslutning till konventionstexten innebär. Promemorian innehåller därför ett förslag till en ny växtförädlarrättslag som i vissa avseenden innebär en förstärkning av ensamrätten till nya växtsorter. Förslaget innebär bl.a. ett bredare skyddsomfång som är bättre anpassat till den moderna bioteknikens möjligheter. Det föreslås att fler åtgärder som innebär utnyttjande av en skyddad växtsort skall omfattas av kravet på ensamrättshavarens tillstånd. Vidare föreslås att växtsorter av alla släkten och arter skall kunna skyddas. Dessutom föreslås en ändrad instansordning, så att beslut av Statens växtsortnämnd överklagas till länsrätt.

När det gäller jordbrukares rätt att använda egenproducerat utsäde som omfattas av en ensamrätt ( farmer's privilege) kan likartade problem uppstå inom patenträtten och växtförädlarrätten. I promemorian föreslås en ändring i patentlagen (1967:837) så att den i detta avseende stämmer överens med de principer som föreslås råda på växtförädlarrättsområdet.

Promemorians lagförslag

Förslag till växtförädlarrättslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt

1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

Växtförädlarrätt kan också förvärvas

1. av den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konventionstext eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller

2. av den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands eller av en sådan persons rättsinnehavare.

Första - tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.

Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.

2 § Regeringen får föreskriva att växtförädlarrätt får förvärvas även i andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.

Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig organisation som riksdagen har godkänt.

3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna samling

1. kan definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss genotyp eller kombination av genotyper,

2. kan skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av dessa kännetecken, och

3. kan betraktas som en enhet med avseende på dess lämplighet att förökas i oförändrat skick.

2 kap. Ensamrättens omfattning

1 § Växtförädlarrätten omfattar

1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag,

2. andra samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den registrerade sorten,

3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten, om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och

4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning av den registrerade sorten.

2 § Växtförädlarrätt innebär, med de undantag som anges i 3 och 4 §§, att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) får utnyttja en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av växtförädlarrätten genom att

1. producera eller reproducera förökningsmaterial,

2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,

3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,

4. försälja eller på annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,

5. exportera förökningsmaterial från Sverige,

6. importera förökningsmaterial till Sverige, och

7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges under 1-6.

Om sortinnehavaren inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst förökningsmaterial, får ingen utan sortinnehavarens samtycke utnyttja växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket 1-7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta förökningsmaterial.

3 § Från ensamrätten undantas

1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,

2. utnyttjande för experiment,

3. utnyttjande för framställning av nya växter, och

4. utnyttjande av det material av en växtsort, som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av sortinnehavaren eller med dennes samtycke, såvida inte utnyttjandet inbegriper

a. ytterligare förökning av växtsorten i fråga eller b. export av växtmaterial som kan användas för förökningsändamål till ett främmande land i vilket det växtsläkte eller den växtart som sorten tillhör inte omfattas av något skydd, såvida inte materialet exporteras för slutlig konsumtion.

4 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om ge-

menskapens växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats enligt denna lag. Vad som i förordningen sägs om gemenskapens växtförädlarrätt skall i stället avse växtförädlarrätt enligt denna lag.

3 kap. Villkor för registrering

1 § En växtsort får registreras endast om den är

1. ny,

2. särskiljbar,

3. likformig och

4. stabil.

2 § En växtsort skall anses som ny, om förökningsmaterial eller skördeprodukter av sorten inte med förädlarens eller rättsinnehavarens samtycke har sålts eller på annat sätt hållits andra till handa i syfte att utnyttja sorten

1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,

2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller träd eller vin, och

3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller någon annan växt än träd eller vin.

3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.

En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt bjudits ut till försäljning eller på annat sätt hållits till handa. Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig referenssamling eller noggrant beskrivits i en allmänt tillgänglig skrift eller på något annat sätt kommit till allmänhetens kännedom.

Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.

4 § En växtsort skall anses som likformig, om den uppvisar tillräcklig enhetlighet med avseende på dess väsentliga kännetecken. Här bortses från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning.

5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en särskild förökningscykel, vid slutet av varje

sådan cykel.

6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall vid tillämpningen av 2 - 5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar sådan prioritet.

Prioriteten får även yrkas från en ansökan om skydd som har gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd gjordes.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och vilka handlingar som skall inges till stöd för yrkandet. Om dessa föreskrifter inte iakttas, gäller prioriteten inte.

4 kap. Sortbenämning

1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En sortbenämning får inte godtas, om den

1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorter på det sättet,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort av samma eller närstående växtart införts i eller föreslagits för införande i växtsortregistret eller ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet föreskriva att en sortbenämning som har registrerats eller sökts

registrerad i en främmande stat trots första och andra styckena skall registreras i Sverige, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

2 § Den som yrkesmässigt bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till försäljning eller på annat sätt håller till handa sådant material skall använda den registrerade benämningen. Detta gäller även sedan skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.

En registrerad benämning på en sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge registreringen av benämningen består.

5 kap. Ansökningsförfarandet

1 § Registrering enligt denna lag sker i växtsortregistret, som förs av Statens växtsortnämnd.

När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.

2 § En ansökan om registrering skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden.

Ansökan skall innehålla en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter samt förslag till benämning på sorten. I ansökan skall förädlarens namn anges. Om registrering söks av någon annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Till ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till, inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha blivit gjord har tillhandahållits på sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte skall anses ny.

I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.

Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.

3 § I samma ansökan får inte sökas registrering av två eller flera växtsorter.

4 § En sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här och har behörighet att företräda sökanden i allt som rör ansökan.

5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller om det finns något annat hinder för bifall till an-

sökan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En erinran om detta skall tas in i föreläggandet.

6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att sökanden yttrat sig och sökanden har haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.

7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till växtsorten än sökanden och om saken är oviss, kan nämnden förelägga denna person att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans fortsatta prövning.

Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registreringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.

8 § Visar någon inför Växtsortnämnden att han eller hon har bättre rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökan på denna person, om personen yrkar det. Den som får ansökan överförd på sig skall betala ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkandet slutligt har prövats.

9 § Om ansökningshandlingarna är fullständiga och det inte finns något hinder för registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.

Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer.

10 § Växtsortnämnden skall ordna prov med material av växtsorten, om inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven avgift för proven.

11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut och proven med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4 - 8 §§ tillämpliga.

Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar och utförda prov.

12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortregistret och registreringen kungöras.

Ett beslut att avskriva eller avslå en ansökan som har kungjorts enligt 9 § skall kungöras sedan beslutet vunnit laga

kraft.

6 kap. Giltighetstid, årsavgifter och efterkontroll

1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den 1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I fråga om träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under 30 år räknat från samma tidpunkt.

2 § För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår betalas en föreskriven årsavgift, om inte något annat har bestämts med stöd av 11 kap. 2 §. Årsavgiften skall betalas från och med året efter det då ansökan om registrering bifölls.

Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften avser. Årsavgiften för ett år som har börjat innan växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter skall dock betalas först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex månader före det kalenderår som avgiften avser.

Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom sex månader efter förfallodagen.

3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är beständig får Växtsortnämnden förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga handlingar och upplysningar.

7 kap. Licens

1 § Har sortinnehavaren medgett någon annan rätten att utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om detta har avtalats.

Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har avtalats. Om licensen överlåts, fortsätter ändå överlåtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.

2 § Om växtförädlarrätten har övergått på någon annan eller om en licens har upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift anteckning om detta göras i växtsortregistret. Om det visas att en licens som har antecknats i registret har upphört att gälla, skall anteckningen avföras.

Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser.

I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare som senast har blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

3 § Den som här i landet yrkesmässigt vill utnyttja en registrerad växtsort kan få tvångslicens för detta, om sortinnehavaren inte förser marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad med hänsyn till folkhushållet eller annan allmän synpunkt och om det inte finns någon godtagbar anledning till underlåtenheten. En tvångslicens innefattar även en rätt att av sortinnehavaren få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.

4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.

En tvångslicens utgör inte något hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.

5 § En tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för den.

8 kap. Växtförädlarrättens upphörande

1 § Om årsavgift inte betalas enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket avgift inte betalts.

2 § Om sortinnehavaren skriftligen hos Växtsortnämnden avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden avföra sorten ur registret.

Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av registreringen är anhängig, får sorten inte avföras ur registret på begäran av sortinnehavaren så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.

3 § Rätten skall på talan om det häva registreringen, om

1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om sortinnehavaren åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,

2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte

uppfyllde kravet på likformighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §, såvida växtförädlarrätten beviljats huvudsakligen på grundval av upplysningar som sökanden tillhandahållit, eller

3. växtförädlarrätten har beviljats en person som inte var berättigad till den och den som är berättigad inte har väckt talan om överföring av rätten.

En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått växtförädlarrätten har haft rätt till bara en viss andel i den.

Talan som grundas på att en växtsort har registrerats för någon annan än den som är berättigad till det får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om sortinnehavaren var i god tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne, får talan inte väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som förorsakas någon nackdel av registreringen och, om det är påkallat från allmän synpunkt, av allmän åklagare.

4 § Växtsortnämnden skall avföra en växtsort ur registret, om sorten inte längre uppfyller kravet på likformighet i 3 kap. 4 § och kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §.

Växtsortnämnden skall också avföra en växtsort ur registret, om sortinnehavaren inte följt ett föreläggande enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll. . 5 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

Sortinnehavaren skall i ett sådant fall ges tillfälle att föreslå en ny benämning.

En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på sortinnehavarens begäran eller då det annars finns anledning efter prövning av Växtsortnämnden avföras ur växtsortregistret, om benämningen inte längre används.

9 kap. Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

2 § På yrkande av sortinnehavaren eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får domstolen vid vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta intrånget.

I fråga om radio- och trådsändningars innehåll gäller bestämmelserna i radiolagen (1966:755).

3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt avgjorts eller annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas skall svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Ett sådant förbud får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Saknar käranden förmåga att ställa sådan säkerhet, får domstolen befria käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats enligt första stycket fortfarande skall bestå.

4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till sortinnehavarens intresse av att intrång inte görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den utsträckning det är skäligt.

Rätten till ersättning för intrång i en växtförädlarrätt preskriberas, om talan inte väcks inom fem år från det skadan uppkom.

7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att växtmaterial med avseende på vilket intrång föreligger skall lämnas ut mot lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har gjort intrång i växtförädlarrätten.

8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande besluta att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.

9 § Om någon utnyttjar en växtsort som avses med en ansökan om registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas, om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast enligt 6 § andra stycket.

Bestämmelsen i 6 § tredje stycket är inte tillämplig, om ersättningstalan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har vunnit laga kraft, får inte dömas till ansvar, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 1 - 9 §§.

Förs talan om intrång i växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall rätten på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall väckas.

11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § skall dömas till böter samt ersätta uppkommen skada.

Om oaktsamheten är ringa, skall inte dömas till ansvar. I sådana fall kan ersättningen jämkas.

10 kap. Rättegångsbestämmelser

1 § En sortinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja en växtsort får föra talan om fastställelse huruvida registreringen ger skydd gentemot någon annan. En förutsättning för detta är att ovisshet råder om förhållandet och detta är till nackdel för sortinnehavaren eller licenstagaren.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet föra talan mot en sortinnehavare om fastställelse huruvida det finns hinder för verksamheten på grund av registreringen.

Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.

2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till Växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta sortinnehavaren om detta.

Denna underrättelseskyldighet skall anses fullgjord när en underrättelse i betald, rekommenderad försändelse har sänts under den adress som antecknats i växtsortregistret.

Om det inte visas när talan väcks att underrättelse enligt första stycket har gjorts, skall käranden ges tid till detta. Om käranden försitter denna tid, får talan inte tas upp till prövning.

3 § Talan skall väckas vid Stockholms tingsrätt, om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt 1 §.

4 § En kopia av en dom eller ett slutligt beslut i mål som avses i 5 kap. 7 §, 7 kap. 5 §, 8 kap. 3 §, 9 kap. 1 - 3 och 6 - 8 §§ eller 10 kap. 1 § skall sändas till Växtsortnämnden.

5 § Slutliga beslut av Växtsortnämnden enligt denna lag eller med stöd av denna lag meddelade föreskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol inom två månader från

beslutets dag.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

6 § Växtsortnämndens slutliga beslut i ett ärende som rör ansökan om registrering av en växtsort får överklagas av sökanden, om beslutet har gått sökanden emot. Den som i behörig ordning har framställt invändning får överklaga ett beslut genom vilket en ansökan om registrering bifalls. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet avslagits.

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 § En sortinnehavare som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för sortinnehavaren ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortregistret och antecknas där.

Om sortinnehavaren inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till sortinnehavaren med posten i betalt brev under sortinnehavarens i växtsortregistret antecknade adress. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Växtsortnämnden och genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag. Vid bestämmande av årsavgifter får föreskrivas att ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter för vilka registrering söks får undersökas hos en myndighet i någon annan stat eller hos en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering.

12 kap. EG-växtförädlarrätt

1 § Vad som sägs om ansvar i 9 kap. 1, 9 och 10 §§ skall tillämpas också på överträdelser enligt artikel 94 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.

2 § Den som hos Växtsortnämnden lämnar in en ansökan om växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 skall betala en avgift med belopp som regeringen bestämmer.

__________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).

2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som föreskrivs nedan.

3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.

4. I fråga om andra registreringsansökningar som har gjorts före ikraftträdandet än sådana som sägs under 3 skall 2 § i den upphävda lagen tillämpas i stället för 1 kap. 1 och 2 §§ i denna lag.

5. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

6. Om ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad) enligt äldre bestämmelser på grund av förfogande som ägt rum före ikraftträdandet, kan ensamrätten inte göras gällande med stöd av 2 kap. 3 § 4 a eller b.

7. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre bestämmelserna.

8. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på ett sätt som inte fordrade sortinnehavarens samtycke enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt denna lag, får han trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja växtsorten.

9. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i stället för ett år.

10. I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.

Förslag till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Härigenom föreskrivs att 3 § patentlagen (1967:837) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Den genom patent förvärvade ensamrätten innebär att, med de undantag som anges nedan, ingen får utan patenthavarens samtycke utnyttja uppfinningen genom att

1) tillverka, utbjuda, bringa i omsättning eller använda patentskyddat alster eller införa eller inneha sådant alster för ändamål som nu sagts,

2) använda patentskyddat förfarande eller, om han vet eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att förfarandet inte får användas utan patenthavarens samtycke, utbjuda det för användning här i Sverige,

3) utbjuda, bringa i omsättning eller använda alster som tillverkats enligt patentskyddat förfarande eller införa eller inneha alstret för ändamål som nu sagts.

Ensamrätten innebär även att ingen får utan patenthavarens samtycke utnyttja uppfinningen genom att erbjuda eller tillhandahålla någon som inte är berättigad att utnyttja uppfinningen sådant medel för att utöva den här i Sverige som hänför sig till något väsentligt i uppfinningen, om den som tillhandahåller medlet vet eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart att medlet är lämpat och avsett att användas vid utövande av uppfinningen. Är medlet en vara som allmänt förekommer i handeln, gäller vad nu sagts dock endast om den som erbjuder eller tillhandahåller medlet försöker påverka mottagaren till en sådan handling som avses i första stycket. Vid tillämpning av bestämmelserna i detta stycke skall den som utnyttjar uppfinningen på det sätt som sägs i tredje stycket 1, 3 eller 4 inte anses såsom berättigad att utnyttja uppfinningen.

Från ensamrätten undantas 1) utnyttjande som inte sker yrkesmässigt, 2) utnyttjande av patentskyddat alster som bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av patenthavaren eller med dennes samtycke,

3) utnyttjande av uppfinning för experiment som avser själva uppfinningen,

4) beredning på apotek av läkemedel enligt läkares förskrivning i enskilt fall eller åtgärder med sålunda berett läkemedel.

I fall där förökningsmaterial av

växter utgör patentskyddat alster skall vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/94

1

av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtför-

ädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med stöd av artikeln också tillämpas på patent enligt denna lag. Vad som där sägs om gemenskapens växtförädlarrätt skall i stället avse patent.

1

EGT nr L 227, 1.9.1994, s.1

Förteckning över remissinstanser

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds 1995:69) Ny växtförädlarrättslag avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Stockholm, Göteborgs tingsrätt, Länsrätten i Stockholms län, Gentekniknämnden, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Patentbesvärsrätten, Patent- och registreringsverket, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens naturvårdsverk, Statens utsädeskontroll, Statens växtsortnämnd, Sveriges lantbruksuniversitet, Föreningen Foder och Spannmål, Företagarnas Riksorganisation, Hilleshög AB, Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund, Svalöf Weibull AB, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges Advokatsamfund och Trädgårdsnäringens Riksförbund.

Nordiska genbanken, Svenska Industriens Patentingenjörers Förening; Svenska Lantmännens Riksförbund och Sveriges Potatisodlares Riksförbund har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått.

Yttranden har även inkommit från Sveriges spannmålsodlareförening.

Lagrådsremissens lagförslag

1 kap. Förvärv av växtförädlarrätt

1 § Den som i Sverige har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få ensamrätt att utnyttja växtsorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Den som utomlands har framställt en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare kan få växtförädlarrätt till växtsorten, om framställaren är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

Växtförädlarrätt kan också förvärvas av

1. den som har framställt en ny växtsort i en främmande stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter eller i en stat som är medlem i en mellanstatlig organisation som i sin tur är ansluten till denna konvention eller av en sådan persons rättsinnehavare, eller

2. den som är medborgare eller har hemvist i en sådan stat och som i annat fall än som anges under 1 har framställt en ny växtsort utomlands eller av en sådan persons rättsinnehavare.

Första–tredje styckena gäller även den som har upptäckt och vidareutvecklat en ny växtsort eller dennes rättsinnehavare.

Växtförädlarrätt förvärvas genom registrering av växtsorten.

2 § Regeringen får förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även i andra fall än som anges i 1 §, om det är av betydande intresse för svensk folkförsörjning eller för den svenska växtodlingen.

Regeringen får vidare föreskriva om lagens tillämpning med avseende på andra länder under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant avtal med en främmande stat eller mellanfolklig organisation som riksdagen har godkänt.

3 § Med växtsort avses i denna lag en samling växter inom en och samma botaniskt systematiska enhet av lägsta kända nivå, om denna samling kan

1. definieras genom kännetecken som har sitt ursprung i en viss genotyp eller kombination av genotyper,

2. skiljas från varje annan grupp av växter genom åtminstone ett av dessa kännetecken, och

3. betraktas som en enhet när det gäller dess lämplighet att förökas i oförändrat skick.

2 kap. Växtförädlarrättens omfattning

1 § Växtförädlarrätten omfattar

1. den växtsort som registrerats i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag,

2. andra samlingar av växter som inte tydligt skiljer sig från den registrerade sorten,

3. växtsorter som är väsentligen avledda från den registrerade sorten, om den registrerade sorten inte i sin tur är väsentligen avledd, och

4. växtsorter som kan framställas endast genom upprepad användning av den registrerade sorten.

En växtsort skall anses som väsentligen avledd om den

1. till övervägande del har avletts från den ursprungliga sorten, eller från en sort som i sig till övervägande del är avledd från den ursprungliga sorten, och då har bibehållit de väsentliga kännetecken som har sitt ursprung i genotypen eller kombinationen av genotyper hos den ursprungliga sorten,

2. klart kan särskiljas från den ursprungliga sorten, och

3. bortsett från de skillnader som beror på avledningsförfarandet överensstämmer med den ursprungliga sorten när det gäller de väsentliga kännetecken som är uttryck för den ursprungliga sortens genotyp eller kombination av genotyper.

2 § Med de undantag som anges i 3 och 4 §§ innebär växtförädlarrätten att ingen utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten får utnyttja en växtsort eller en annan samling växter som omfattas av växtförädlarrätten genom att

1. producera eller reproducera förökningsmaterial,

2. bearbeta förökningsmaterial för förökningsändamål,

3. bjuda ut förökningsmaterial till försäljning,

4. sälja eller på något annat sätt tillhandahålla förökningsmaterial,

5. exportera förökningsmaterial från Sverige,

6. importera förökningsmaterial till Sverige, eller

7. lagerhålla förökningsmaterial för något av de ändamål som anges under 1–6.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har haft någon rimlig möjlighet att göra sin rätt gällande med avseende på visst förökningsmaterial, får ingen utan hans eller hennes samtycke utnyttja växtsorten genom att vidta sådana åtgärder som anges i första stycket 1–7 med skördat material som har framställts med hjälp av detta förökningsmaterial.

3 § Växtförädlarrätten omfattar inte

1. utnyttjande som sker privat och för icke-kommersiella ändamål,

2. utnyttjande för experiment, och

3. utnyttjande för framställning av nya växtsorter.

4 § Växtförädlarrätten omfattar inte utnyttjande av växtmaterial som har bringats i omsättning inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av innehavaren av växtförädlarrätten eller med dennes samtycke.

Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar export av växtmaterial som kan användas för förökningsändamål, om exporten sker till ett främmande land där sorter av växtsläktet eller växtarten i fråga inte kan skyddas och det exporterade materialet inte är avsett för slutlig förbrukning.

5 § Vad som sägs om undantag från ensamrätten i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 2100/9 4

5

av den 27 juli 1994 om ge-

menskapens växtförädlarrätt och i de tillämpningsföreskrifter som har meddelats med stöd av artikeln skall också tillämpas på en växtsort som registrerats enligt denna lag. Vad som i artikeln och tillämpningsföreskrifterna sägs om gemenskapens växtförädlarrätt skall avse växtförädlarrätt enligt denna lag.

3 kap. Villkor för registrering

1 § En växtsort får registreras endast om den är

1. ny,

2. särskiljbar,

3. enhetlig och

4. stabil.

2 § En växtsort skall anses som ny, om förökningsmaterial eller skördeprodukter av sorten inte med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten

1. här i landet tidigare än ett år före dagen för registreringsansökan,

2. utomlands tidigare än sex år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller träd eller vin, eller

3. utomlands tidigare än fyra år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.

3 § En växtsort skall anses som särskiljbar, om den tydligt skiljer sig från andra sorter som är kända vid tidpunkten för registreringsansökan.

En växtsort skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt bjudits ut till försäljning eller på annat sätt tillhandahållits. Växtsorten skall också anses som känd, om den registrerats för växtförädlarrätt, tagits in i en officiell sortlista, förekommer i en allmänt tillgänglig referenssamling, noggrant beskrivits i en allmänt tillgänglig skrift eller på något annat sätt

5EGT nr L 227, 1.9.1994, s.1

kommit till allmänhetens kännedom.

Även en växtsort som inte har kommit till allmänhetens kännedom skall anses som känd, om en ansökan om ensamrätt eller om intagning i officiell sortlista har gjorts i något land och ansökan senare bifalls.

4 § En växtsort skall anses som enhetlig, om den bortsett från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning uppvisar tillräcklig enhetlighet med avseende på dess väsentliga kännetecken.

5 § En växtsort skall anses som stabil, om dess väsentliga kännetecken förblir oförändrade efter upprepad förökning eller, när sorten har en särskild förökningscykel, vid slutet av varje sådan cykel.

6 § Har sökanden eller någon från vilken sökanden härleder sin rätt tidigare ansökt om skydd för växtsorten i någon stat som är ansluten till den internationella konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlingsprodukter och söks registrering här i landet inom tolv månader från den dag då ansökan gjordes i den främmande staten, skall vid tillämpningen av 2–5 §§ den här ingivna ansökan anses gjord samtidigt med ansökan i den främmande staten, om sökanden yrkar det.

Sådan prioritet får även medges från en ansökan om skydd som har gjorts i en annan främmande stat, om motsvarande prioritet från en svensk ansökan om skydd för växtsort medges i den staten och om den där gällande lagstiftningen i huvudsak stämmer överens med konventionen. Om skydd har sökts i flera främmande stater, räknas tolvmånadersfristen från den dag då den första ansökan om skydd gjordes.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva i vilken ordning ett yrkande om prioritet skall framställas och vilka handlingar som skall ges in till stöd för yrkandet. Om dessa föreskrifter inte iakttas, gäller inte rätten till prioritet.

7 § En växtsort får inte registreras, om den redan är registrerad för gemenskapens växtförädlarrätt enligt rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt.

4 kap. Sortbenämning

1 § En registrerad växtsort skall ha en sortbenämning. Denna skall göra det möjligt att skilja växtsorten från andra sorter.

En sortbenämning får inte godtas, om den

1. består av enbart siffror, såvida det inte är fast praxis att beteckna sorter på det sättet,

2. uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten,

3. strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse,

4. kan förväxlas med en sortbenämning som för en sort inom växtslaget eller ett näraliggande växtslag införts i eller föreslagits för införande i växtsortsregistret, ett motsvarande utländskt register eller en annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av en sådan sort,

5. kan förväxlas med ett varumärke, ett namn, en firma eller någon annan beteckning för vilken någon annan än sökanden har skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas med ett sådant varumärke för material av en växtsort eller för varor av liknande slag för vilket sökanden har skydd.

Regeringen får under förutsättning av ömsesidighet förordna att en sortbenämning som har registrerats eller sökts registrerad i en främmande stat skall registreras i Sverige trots första och andra styckena, om det inte finns synnerliga skäl mot detta.

2 § Den som bjuder ut förökningsmaterial av en registrerad växtsort till försäljning eller på något annat sätt tillhandahåller sådant material skall använda den registrerade sortbenämningen. Detta gäller även sedan skyddstiden har gått ut eller växtförädlarrätten av någon annan anledning har upphört.

En registrerad benämning på en sort eller en med denna förväxlingsbar benämning får inte användas för en annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av en sådan sort så länge registreringen av benämningen består.

5 kap. Ansökningsförfarandet

1 § Registrering enligt denna lag sker i det växtsortsregister som förs av Statens växtsortnämnd.

När en växtsort registreras skall även sortens benämning registreras.

2 § En ansökan om registrering av en växtsort skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden.

Ansökan skall innehålla

1. en tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter,

2. uppgift om sortens härstamning,

3. förslag till benämning på sorten, och

4. uppgift om förädlarens namn.

Om någon annan än förädlaren söker registrering, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Till ansökan skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att sorten, såvitt sökanden känner till, inte före den dag då ansökan görs eller enligt 3 kap. 6 § skall anses ha blivit gjord har avyttrats på ett sådant sätt att den enligt 3 kap. 2 § inte skall anses som ny.

I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla växtmaterial av sorten i den mängd som behövs för att prova sorten.

Sökanden skall betala föreskriven ansökningsavgift.

3 § En ansökan får gälla registrering av endast en växtsort.

4 § Växtsortnämnden får förelägga en sökande som inte har hemvist i Sverige att för sig ställa ett ombud som har hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att anmäla detta hos nämnden. Ombudet skall ha behörighet att ta emot delgivning i ärendet. Underlåter sökanden att följa föreläggandet, får delgivning ske genom att handlingen med posten sänds till sökanden under dennes senaste kända adress.

5 § Om sökanden inte har iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller om det finns något annat hinder för bifall till ansökan, skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Om sökanden underlåter att inom förelagd tid ge in yttrande eller vidta rättelse, skall ansökan avskrivas. En upplysning om detta skall tas in i föreläggandet.

6 § Finns det något hinder för bifall till ansökan även efter det att sökanden yttrat sig och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökan avslås, om det inte finns anledning att ge sökanden ett nytt föreläggande.

7 § Om någon inför Växtsortnämnden påstår sig ha bättre rätt till växtsorten än sökanden och är saken oviss, kan nämnden förelägga honom eller henne att väcka talan vid allmän domstol inom viss tid vid påföljd att påståendet annars lämnas utan avseende vid ansökans fortsatta prövning.

Om en tvist om bättre rätt är inledd vid domstol, kan registreringsansökan förklaras vilande i väntan på att målet slutligt avgörs.

8 § Om någon inför Växtsortnämnden visar att han eller hon har bättre rätt till växtsorten än sökanden, skall nämnden på yrkande överföra ansökan på honom eller henne. Den som får ansökan överförd på sig skall betala ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökan inte avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkandet slutligt har prövats.

9 § Om ansökan är fullständig och det inte finns något hinder

för registrering, skall Växtsortnämnden kungöra ansökan för att bereda allmänheten tillfälle att framställa invändningar mot ansökan.

Invändningar skall göras skriftligen hos Växtsortnämnden inom den tid som nämnden bestämmer.

10 § Växtsortnämnden skall se till att material av växtsorten provas, om inte detta av särskilda skäl är onödigt. Sökanden skall betala föreskriven avgift för utförd provning.

11 § Sedan tiden för att framställa invändning mot ansökan har gått ut och provning med material av växtsorten har slutförts skall ansökan tas upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning är 4–8 §§ tillämpliga.

Sökanden skall ges tillfälle att yttra sig över framställda invändningar och utförd provning.

12 § Om en ansökan om registrering av en växtsort bifalls och beslutet vinner laga kraft, skall sorten tas in i växtsortsregistret och registreringen kungöras.

Avskrivs eller avslås en ansökan som har kungjorts enligt 9 §, skall beslutet kungöras sedan det vunnit laga kraft.

6 kap. Giltighetstid, årsavgifter och efterkontroll

1 § Växtförädlarrätten gäller från den dag då ansökan om registrering bifölls och kan upprätthållas under 25 år räknat från och med den 1 januari året efter det då beslutet om registrering vann laga kraft. I fråga om träd och vin kan dock växtförädlarrätten upprätthållas under 30 år räknat från samma tidpunkt.

2 § För växtförädlarrätten skall det för varje kalenderår betalas en föreskriven årsavgift. Denna skall betalas från och med året efter det då ansökan om registrering bifölls.

Årsavgiften skall betalas senast första dagen på det kalenderår avgiften avser. Senaste dag för att betala årsavgift för ett år som har börjat innan växtsorten har registrerats eller inom två månader därefter infaller dock först två månader efter dagen för registreringen. Årsavgiften får inte betalas innan registrering har skett och inte heller tidigare än sex månader före det kalenderår som avgiften avser.

Årsavgiften får, med den förhöjning som är föreskriven, betalas inom sex månader efter förfallodagen.

3 § För att kontrollera att en registrerad växtsort är stabil får Statens växtsortnämnd förelägga innehavaren av växtförädlarrätten att tillhandahålla nämnden

förökningsmaterial av sorten samt nödvändiga handlingar och upplysningar.

7 kap. Licens

1 § Har innehavaren av en växtförädlarrätt medgett någon annan rätt att utnyttja en registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om detta har avtalats.

Ingår licensen i en rörelse, får licensen dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller en del av den, om inte något annat har avtalats. Om licensen överlåts, fortsätter ändå överlåtaren att svara för att licensavtalet fullgörs.

2 § Har växtförädlarrätten övergått på någon annan eller har licens upplåtits eller överlåtits, skall på begäran och mot föreskriven avgift anteckning om detta göras i växtsortsregistret. Om det visas att en licens som har antecknats i registret upphört att gälla, skall anteckningen tas bort.

Första stycket gäller även i fråga om tvångslicenser. I ett mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som innehavare av växtförädlarrätten som senast har blivit införd i växtsortsregistret i denna egenskap.

3 § Om innehavaren av en växtförädlarrätt inte förser marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor och i den omfattning som är motiverad med hänsyn till allmänt intresse och om det inte finns någon godtagbar anledning till underlåtenheten, kan den som här i landet vill utnyttja en registrerad växtsort få tvångslicens till detta. En tvångslicens innefattar även rätt att av innehavaren av växtförädlarrätten få förökningsmaterial av sorten i den omfattning som är skälig.

4 § En tvångslicens får inte meddelas någon annan än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja växtsorten på ett godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.

En tvångslicens utgör inte något hinder för innehavaren av växtförädlarrätten att själv utnyttja sorten eller att upplåta licens. En tvångslicens kan övergå till någon annan endast tillsammans med en rörelse där den utnyttjas eller var avsedd att utnyttjas.

5 § En tvångslicens meddelas av allmän domstol, som även bestämmer i vilken omfattning växtsorten får utnyttjas samt fastställer ersättningen och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden motiverar det kan domstolen på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för den.

8 kap. Växtförädlarrättens upphörande

1 § Betalas inte årsavgift enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 2 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med den 1 januari det år för vilket avgift inte betalats.

2 § Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos Statens växtsortnämnd avstår från växtförädlarrätten, skall nämnden ta bort sorten ur registret.

Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om överföring av registreringen pågår, får sorten inte tas bort ur registret på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.

3 § Allmän domstol skall på talan om det häva registreringen av en växtsort, om

1. växtsorten på ansökningsdagen eller, om innehavaren av växtförädlarrätten åtnjutit prioritet, på den dag från vilken prioritet har getts inte uppfyllde kravet på nyhet i 3 kap. 2 § eller kravet på särskiljbarhet i 3 kap. 3 §,

2. växtsorten vid den tidpunkt som anges under 1 inte uppfyllde kravet på enhetlighet i 3 kap. 4 § eller kravet på stabilitet i 3 kap. 5 §, såvida växtförädlarrätten beviljats huvudsakligen på grundval av upplysningar som sökanden tillhandahållit,

3. växtsorten har registrerats i strid med 3 kap. 7 §, eller

4. växtförädlarrätten har beviljats någon som inte var berättigad till den och den som är berättigad inte har väckt talan om överföring av rätten.

4 § En registrering får inte hävas på den grunden att den som fått växtförädlarrätten har haft rätt till bara en viss andel i den.

Talan som grundas på att en växtsort har registrerats för någon annan än den som är berättigad till den får föras endast av den som påstår sig vara berättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Om innehavaren av växtförädlarrätten var i god tro när sorten registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom eller henne, får talan inte väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som förorsakas någon nackdel av registreringen och, om det är motiverat från allmän synpunkt, av allmän åklagare.

5 § Statens växtsortnämnd skall ta bort en sort ur registret, om

1. sorten inte längre uppfyller kraven i 3 kap. på enhetlighet och stabilitet, eller

2. innehavaren av växtförädlarrätten inte har följt ett föreläggande enligt 6 kap. 3 § och underlåtenheten utgör hinder för tillförlitlig efterkontroll.

6 § Om en sortbenämning har registrerats i strid med denna lag och om skälet mot registrering kvarstår, skall Växtsortnämnden registrera en ny benämning för växtsorten. Detsamma gäller om en registrerad sortbenämning uppenbarligen blivit ägnad att vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

Innehavaren av växtförädlarrätten skall i fall som avses i första stycket ges tillfälle att föreslå en ny benämning.

En registrerad benämning på en sort för vilken skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten på annat sätt upphört får på begäran av innehavaren av växtförädlarrätten eller då det annars finns anledning till det efter prövning av Växtsortnämnden tas bort ur växtsortsregistret, om benämningen inte längre används.

7 § I artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt finns särskilda bestämmelser som gäller då en växtsort registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt efter det att sorten registrerats enligt denna lag.

9 kap. Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

1 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt döms till böter eller fängelse i högst två år. Den som har överträtt ett vitesförbud enligt 2 § får inte dömas till ansvar för intrång som omfattas av förbudet.

För försök eller förberedelse till brott enligt första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i första eller andra stycket endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

2 § På yrkande av innehavaren av växtförädlarrätten eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja växtsorten får allmän domstol vid vite förbjuda den som gör intrång i växtförädlarrätten att fortsätta intrånget.

3 § Om käranden visar sannolika skäl för att intrång i växtförädlarrätten förekommer och om det skäligen kan befaras att svaranden genom att fortsätta intrånget förringar värdet av ensamrätten till växtsorten, får domstolen meddela vitesförbud för tiden intill dess att målet slutligt avgjorts eller något annat har beslutats. Innan ett sådant förbud meddelas skall

svaranden ha fått tillfälle att yttra sig, om inte ett dröjsmål skulle medföra risk för skada.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas endast om käranden ställer säkerhet hos domstolen för den skada som kan tillfogas svaranden. Kan käranden inte ställa sådan säkerhet, får domstolen befria käranden från detta. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av domstolen, om den inte har godkänts av svaranden.

När målet avgörs skall domstolen pröva om förbud som har meddelats enligt första stycket fortfarande skall bestå.

4 § I fråga om överklagande av beslut enligt 3 § samt i fråga om handläggningen i högre domstol gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken om överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

5 § Talan om utdömande av vite förs av den som har ansökt om förbudet. I samband med en sådan talan får talan föras om nytt vitesförbud.

6 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i en växtförädlarrätt skall betala skälig ersättning för utnyttjandet av växtsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. När ersättningens storlek bestäms skall hänsyn tas även till det intresse som innehavaren av växtförädlarrätten har av att intrång inte görs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som gör intrång i en växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet skall betala ersättning för utnyttjandet av sorten, om och i den utsträckning det är skäligt.

Talan om ersättning får endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väcktes. Om talan inte förs inom den tid som nu har sagts, är rätten till ersättning förlorad.

7 § På yrkande av den som har lidit intrång i en växtförädlarrätt får domstolen efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång besluta att sådant växtmaterial som intrånget gäller skall lämnas ut mot lösen till den som har lidit intrånget eller förstöras samt att ett föremål vars användande skulle innebära intrång skall på visst sätt ändras eller förstöras. Vad som nu har sagts gäller inte mot den som i god tro har förvärvat materialet eller särskild rätt till det och som inte själv har gjort intrång i växtförädlarrätten.

8 § Egendom som avses i 7 § får tas i beslag, om det skäligen kan antas att ett brott enligt 1 § har begåtts. I fråga om ett sådant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.

Trots vad som sägs i första stycket kan domstolen på yrkande

besluta att innehavare av material som avses där skall få förfoga över materialet mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt.

Bestämmelserna i 7 § och i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök och förberedelse enligt 1 § andra stycket.

9 § Utnyttjar någon en växtsort som avses med en ansökan om registrering, skall vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt tillämpas, om ansökan leder till registrering. För ett sådant utnyttjande får dock inte dömas till ansvar. Ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökan har kungjorts enligt 5 kap. 9 § får bestämmas endast enligt 6 § andra stycket.

Trots 6 § tredje stycket är rätten till ersättning inte förlorad, om talan väcks senast ett år efter det att växtförädlarrätten registrerades.

10 § Om registreringen av en växtsort har hävts genom en dom som har vunnit laga kraft, får domstolen inte döma till påföljd eller besluta om någon annan åtgärd enligt 1–9 §§.

Förs talan om intrång i en växtförädlarrätt och gör den mot vilken talan förs gällande att registreringen bör hävas, skall domstolen på dennes yrkande förklara målet vilande i avvaktan på att frågan om hävning av registreringen slutligt prövas. Om talan om detta inte har väckts, skall domstolen i samband med vilandeförklaringen förelägga den mot vilken talan om intrång förs viss tid inom vilken talan om hävning skall väckas.

11 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 2 § döms till böter och skall ersätta den skada som uppkommer. Om oaktsamheten är ringa, döms inte till ansvar. I sådana fall kan ersättningen jämkas.

10 kap. Rättegångsbestämmelser

1 § Innehavaren av en växtförädlarrätt eller den som på grund av licens har rätt att utnyttja en växtsort får föra talan om att det skall fastställas om registreringen ger skydd mot någon annan. En förutsättning för detta är att ovisshet råder om förhållandet och att detta är till nackdel för innehavaren av växtförädlarrätten eller licenstagaren.

Under samma villkor får den som bedriver eller avser att bedriva verksamhet föra talan mot en innehavare av en växtförädlarrätt om att det skall fastställas om det finns hinder för verksamheten på grund av registreringen.

Om det i ett mål som avses i första stycket görs gällande att registreringen bör hävas, skall 9 kap. 10 § andra stycket tillämpas.

2 § Den som vill väcka talan om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av en registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till Statens växtsortnämnd samt underrätta var och en som enligt växtsortsregistret innehar licens att utnyttja sorten. Om en licenstagare vill väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 1 § första stycket, skall licenstagaren underrätta innehavaren av växtförädlarrätten om detta.

Underrättelseskyldigheten skall anses fullgjord när en underrättelse i betald, rekommenderad försändelse har sänts under den adress som antecknats i växtsortsregistret.

Om det inte visas när talan väcks att underrättelse har gjorts, skall käranden ges tid till detta. Försitter käranden denna tid, får talan inte tas upp till prövning.

3 § Om det enligt rättegångsbalken inte finns någon behörig domstol för en talan om bättre rätt till en växtsort, om hävning av registreringen av en växtsort, om överföring av sådan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt 1 §, skall talan väckas vid Stockholm tingsrätt.

4 § Domstolen skall sända en kopia av en dom eller ett slutligt beslut i mål enligt denna lag till Växtsortnämnden.

5 § Växtsortnämndens slutliga beslut i ett ärende som rör ansökan om registrering av en växtsort får överklagas av sökanden, om beslutet har gått sökanden emot. Den som i behörig ordning har framställt en invändning får överklaga ett beslut genom vilket en ansökan om registrering bifalls. Återkallar invändaren sitt överklagande, får detta ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

Ett beslut genom vilket ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 § har bifallits får överklagas av sökanden. Den som har framställt yrkande om överföring får överklaga ett beslut genom vilket yrkandet avslagits.

6 § Ett slutligt beslut av Växtsortnämnden får överklagas till Patentbesvärsrätten inom två månader från beslutets dag.

Ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten får överklagas till Regeringsrätten inom två månader från beslutets dag. Därvid tillämpas 35–37 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291) om överklagande av kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av överklagande till Regeringsrätten och om de grunder på vilka ett sådant tillstånd meddelas.

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 § En innehavare av en växtförädlarrätt som inte har hemvist i Sverige skall ha ett ombud som är bosatt här i landet. Ombudet skall ha behörighet att för innehavaren av växtförädlarrätten ta emot delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombudet skall anmälas till växtsortsregistret och antecknas där.

Om innehavaren av växtförädlarrätten inte har anmält något ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sänds till honom eller henne med posten i betalt brev under den i växtsortsregistret antecknade adressen. Om någon fullständig adress inte är antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig hos Statens växtsortnämnd och genom att ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll kungörs i en publikation som regeringen bestämmer. Delgivningen anses ha skett när det som nu har sagts har blivit fullgjort.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om storleken på avgifter enligt denna lag.

3 § Regeringen får föreskriva att växtsorter som det söks registrering för får genomgå provning hos en myndighet i någon annan stat eller hos en internationell institution. Regeringen får vidare föreskriva att personer som söker registrering för en sort för vilken de tidigare sökt registrering i någon annan stat skall vara skyldiga att redovisa vad myndigheten i den staten delgett dem om prövningen av villkoren för registrering.

12 kap. EG-växtförädlarrätt

1 § Den som ger in en ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt till Statens växtsortnämnd för vidare befordran enligt artikel 49.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt skall betala en avgift med det belopp som regeringen bestämmer.

2 § Vid intrång i en gemenskapens växtförädlarrätt tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 1 § om ansvar för intrång i en växtförädlarrätt.

__________

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Genom lagen upphävs växtförädlarrättslagen (1971:392).

2. Denna lag skall tillämpas även på växtsorter som är registrerade vid tidpunkten för ikraftträdandet eller som registreras på grund av ansökningar som har gjorts innan dess, om inte annat följer av vad som föreskrivs nedan.

3. En registreringsansökan som har kungjorts före ikraftträdandet skall behandlas och avgöras enligt äldre bestämmelser.

4. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.

5. Om ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad) enligt äldre bestämmelser på grund av förfogande som ägt rum före ikraftträdandet, får ensamrätten inte göras gällande med stöd av 2 kap. 4 § andra stycket.

6. Frågan om hävande av registrering av en växtsort som har registrerats enligt äldre bestämmelser skall bedömas enligt de äldre bestämmelserna.

7. Om någon före ikraftträdandet har börjat utnyttja växtmaterial på ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt denna lag, får han eller hon trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten, dock längst till fem år efter ikraftträdandet. Sådan rätt har under motsvarande förutsättningar även den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja växtsorten.

8. Om ansökan om registrering avser en växtsort på vilken äldre bestämmelser inte var tillämpliga och ansökan görs inom ett år efter denna lags ikraftträdande, skall tidsfristen i 3 kap. 2 § 1 vara fyra år i stället för ett år.

9. I fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden som har fattats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.

Förslag till lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 17 §§ lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Patentbesvärsrätten prövar som förvaltningsdomstol överklagande av beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837) eller med stöd därav utfärdade bestämmelser samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

Patentbesvärsrätten prövar

som förvaltningsdomstol överklagande av beslut av Patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837) eller med stöd därav utfärdade bestämmelser samt i mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden. Vidare prövar Patentbesvärsrätten överklagande av beslut av Statens växtsortnämnd enligt vad som föreskrivs i växtförädlarrättslagen (1997:00).

4 §

Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål som inte gäller pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. I mål om mönster, varumärke, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

Åtgärd som avser måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos denna.

Patentbesvärsrätten är

domför med tre ledamöter. Fler än fyra får inte i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål som inte gäller

pantsättning av patent eller patentansökningar samt i mål om växtförädlarrätt skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om inte rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot är obehövlig. I mål om pantsättning av patent eller patentansökningar skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. I mål om mönster, varumärken, namn eller utgivningsbevis för periodisk skrift skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

En åtgärd som avser ett

måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtas av en ledamot i domstolen eller av någon annan tjänsteman hos denna.

17 §

I fråga om överklagande av ett slutligt beslut av patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670) och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

I fråga om överklagande av

ett slutligt beslut av Patentbesvärsrätten finns bestämmelser i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1982:670), lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt i växtförädlarrättslagen (1997:00).

Ett beslut av patentbesvärsrätten, som inte är slutligt, får överklagas endast i samband med överklagande av beslut i själva målet. Ett beslut får dock överklagas särskilt när rätten har

1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2. avvisat ombud eller biträde,

3. utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iaktta föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet,

5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 4 i fråga som gäller allmän rättshjälp.

Sådant särskilt överklagande som avses i andra stycket får göras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Beslutet överklagas till regeringsrätten genom besvär. Därvid tillämpas bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) och i 35–37 §§ samma lag om besvär över kammarrättens beslut. Patentbesvärsrättens beslut skall innehålla uppgift om att det krävs särskilt tillstånd för prövning av

besvär till regeringsrätten och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.

_____________

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-01-14

Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif

Lindstam.

Enligt en lagrådsremiss den 19 december 1996 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. växtförädlarrättslag, 2. lag om ändring i lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulrika Hansson.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till växtförädlarrättslag

2 kap.

2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om växtförädlarrättens innebörd. I paragrafens första stycke anges under sju olika punkter sådana åtgärder med förökningsmaterial som inte får vidtas utan samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten. Till grund för bestämmelserna ligger artikel 14 (1) i 1991 års lydelse av den internationella växtförädlarrättskonventionen.

De olika punkterna i första stycket synes delvis gå om lott, så att samma slags åtgärd täcks av mer än en punkt (se punkt 3, där det talas om att någon bjuder ut förökningsmaterial till försäljning, och punkt 4, som handlar om att någon säljer eller på något annat sätt tillhandahåller förökningsmaterial). Även om första styckets utformning på det sättet är mindre tillfredsställande, torde utformningen få accepteras med hänsyn till intresset av att följa konventionstexten.

Det centrala begreppet ”förökningsmaterial” definieras inte i vare sig författningstexten eller motiven. Lagrådet anser det önskvärt med ett uttalande om innebörden av begreppet.

2 kap.

3 §

Enligt punkt 1 i den angivna paragrafen omfattar växtförädlarrätten inte utnyttjande som sker privat och för ickekommersiella ändamål. Enligt Lagrådets mening är det inte helt klart vad som avses med uttrycket ”privat och för ickekommersiella ändamål”. I motivtexten bör lämpligen ges några exempel som belyser bestämmelsens innebörd.

2 kap.

4 §

I paragrafen regleras när växtförädlarrätten skall anses konsumerad (uttömd). Till grund för bestämmelserna ligger artikel 16 (1) i växtförädlarrättskonventionen.

I artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen anges som ett undantag från konsumtionsprincipen att växtmaterial för vilket ensamrätten i och för sig är konsumerad inte får användas för vidareförökning av sorten i fråga. Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i den nu diskuterade paragrafen. Enligt författningskommentaren är en sådan bestämmelse överflödig med hänsyn till den i svensk rätt vedertagna utgångspunkten att konsumtion inte avser mer än det exemplar som har förts ut på marknaden.

Trots vad som har sagts i författningskommentaren anser Lagrådet att det i klarhetens intresse är motiverat med en bestämmelse motsvarande artikel 16 (1) (i) i växtförädlarrättskonventionen. Lagrådet förordar sålunda att 2 kap. 4 § andra stycket inleds på följande sätt:

”Första stycket gäller inte utnyttjande som innefattar

1. vidareförökning av växtsorten i fråga, eller

2. export av växtmaterial...”

3 kap. 1-4 §§ I 3 kap. 1 § anges de grundläggande förutsättningarna för att en växtsort skall få registreras. Det krävs sålunda att växtsorten är (1) ny, (2) särskiljbar, (3) enhetlig och (4) stabil. I de därpå följande fyra paragraferna finns bestämmelser om den närmare innebörden av de olika begreppen. Regleringen grundar sig på artiklarna 5-9 i 1991 års lydelse av växtförädlarrättskonventionen.

Enligt 3 kap. 2 § skall en växtsort anses som ny, om föröknings material eller skördeprodukter av sorten inte, före vissa angivna tidpunkter, med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har sålts eller på annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten. Innebörden av bestämmelsen skulle enligt Lagrådets mening bli tydligare, om bestämmelsen formulerades på följande sätt:

”En växtsort skall anses som ny, även om förökningsmaterial eller skördeprodukter av sorten med samtycke från förädlaren eller dennes rättsinnehavare har sålts eller på något annat sätt avyttrats till andra i syfte att utnyttja sorten

1. här i landet under högst ett år före dagen för registreringsansökan,

2. utomlands under högst sex år före dagen för registreringsansökan, när denna gäller träd eller vin, eller

3. utomlands under högst fyra år före dagen för

registreringsansökan, när denna gäller något annat växtslag än träd eller vin.”

I 3 kap. 3 § andra stycket, som handlar om när en växtsort skall anses som känd, bör det i första meningen anges att växtsorten skall anses som känd, om material av den yrkesmässigt har bjudits ut till försäljning, sålts eller på något annat sätt tillhandahållits (jfr. vad som sägs i 2 kap. 2 § första stycket punkterna 3 och 4).

I 3 kap. 4 § sägs att en växtsort skall anses som enhetlig, om den bortsett från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning uppvisar tillräcklig enhetlighet med avseende på dess väsentliga kännetecken. Enligt Lagrådets mening är bestämmelsen genom användningen av ordet ”tillräcklig” alltför litet upplysande. Lagrådet föreslår att man dels bygger ut punkt 3 i 3 kap. 1 §, så att det där sägs att en växtsort skall vara ”enhetlig med avseende på dess väsentliga kännetecken”, dels formulerar 3 kap. 4 § på följande sätt:

”Vid bedömningen av om en växtsort är enhetlig bortses från de variationer som kan förväntas med hänsyn till särskilda förhållanden vid sortens förökning.”

7 kap.

3 §

Paragrafen reglerar den situationen där innehavaren av växtförädlarrätten antingen låter bli att i tillräcklig omfattning förse marknaden med förökningsmaterial av en registrerad växtsort eller missbrukar sin ensamrätt genom oskäliga villkor. I sådana fall kan, om det inte finns någon godtagbar anledning till underlåtenheten, den som här i landet vill utnyttja växtsorten få tvångslicens till detta.

Bestämmelsen har sin förebild i 27 § i den nu gällande växtförädlarrättslagen. Den paragrafen tar dock inte sikte endast på den situationen där det är innehavaren av växtförädlarrätten som undanhåller marknaden växtsorten. Paragrafen är generellt utformad och får därigenom betydelse också för det fallet då det är en licenstagare som förfar på detta sätt. Enligt Lagrådets mening bör möjlighet till tvångslicens finnas kvar i oförändrad omfattning. I stället för att inleda 7 kap. 3 § med orden ”Om innehavaren av en växtförädlarrätt inte förser marknaden med förökningsmaterial på skäliga villkor- - - ” bör paragrafen inledas på följande sätt: ”Förses inte marknaden med förökningsmaterial av en registrerad växtsort på skäliga villkor - - -”

8 kap. Enligt den föreslagna kapitelrubriken gäller 8 kap. växtförädlarrättens upphörande. Eftersom 8 kap. 6 § behandlar

en annan fråga, nämligen den om ändring av en sortbenämning, bör rubriken lyda ”Växtförädlarrättens upphörande m.m.”.

Enligt 8 kap.1 § är växtförädlarrätten förfallen om föreskriven årsavgift inte betalas. Bestämmelsen skiljer sig från dem i 8 kap. 2 och 5 §§, där det anges att en växtsort under vissa förutsättningar skall tas bort ur registret, vilket med hänsyn till 1 kap. 1 § sista stycket torde medföra att växtförädlarrätten upphör. Vidare regleras i 8 kap. 3 och 4 § fall då en registrering av en växtsort skall hävas, vilket torde ha samma effekt.

Avsikten torde vara att en avregistrering skall ske även i fall som avses i 8 kap. 1 § (jfr vad som sägs i remissprotokollet, avsnitt 4.2.7, och i 25 § växtförädlarrättskungörelsen, 1971:393). Lagrådet förordar att en andra mening av följande lydelse läggs till i paragrafen:

”Statens växtsortnämnd skall då också ta bort växtsorten ur registret.”

Enligt 8 kap. 3 § skall allmän domstol på talan om det häva registreringen av en växtsort under vissa angivna omständigheter. Enligt punkt 4 skall registreringen hävas, om växtförädlarrätten har beviljats någon som inte var berättigad till den och den som är berättigad inte har väckt talan om överföring av rätten. I motsats till den nu gällande växtförädlarrättslagen (se 32 §) innehåller den föreslagna lagen ingen bestämmelse om att en redan verkställd registrering kan överföras på den som visar sig ha bättre rätt till växtsorten. I den föreslagna lagen finns endast föreskrifter om överföring av en ansökan om registrering av en växtsort från den som har gjort ansökan till den som visar sig ha bättre rätt till växtsorten än sökanden (5 kap. 7 och 8 §§). Såväl 8 kap. 3 § punkt 4 som 10 kap. 2 § första stycket synes dock förutsätta att även en gjord registrering skall kunna överföras.

Lagrådet förordar att föreskrifter motsvarande dem i 32 § i nu gällande växtförädlarrättslag tas in i den nya lagen. Föreskrifterna, som bör ges följande lydelse, kan lämpligen bilda 8 kap. 4 §, varvid efterföljande paragrafer i kapitlet blir 5-8 §§.

”Har en växtsort registrerats för någon annan än den som är berättigad till det enligt 1 kap. 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på honom eller henne. Talan skall väckas inom tid som anges i 5 §.”

Lagrådet förordar vidare att 8 kap. 3 § punkt 4 utformas på följande sätt:

”4. växtförädlarrätten har beviljats någon som inte var berättigad till den och talan inte har väckts om överföring av

rätten.”

I 8 kap. 4 § i remissförslaget finns dels föreskrifter om en begränsning av möjligheterna att häva en registrering (första stycket), dels föreskrifter om vem som får föra talan i vissa fall och om talefrist (andra och tredje styckena). Enligt Lagrådets mening hör paragrafens första stycke bättre samman med närmast föregående paragraf. Stycket bör därför flyttas dit och där bilda ett sista stycke. I förtydligande syfte bör vidare andra stycket (första stycket, om Lagrådets nyss framförda förslag genomförs) inledas med orden ”Talan enligt 3 § första stycket 4 som ...” och tredje stycket (andra stycket) inledas med orden ”I övriga fall får talan enligt 3 § föras...”.

I 8 kap. 4 § sista stycket i remissens lagförslag anges bl.a. att talan i vissa fall, om det är motiverat från allmän synpunkt, får föras av allmän åklagare. Enligt Lagrådets uppfattning är det i hög grad tveksamt om det bör vara en uppgift för allmän åklagare att föra talan i frågor som rör växtförädlarrätt. Så är visserligen fallet enligt gällande föreskrifter om växtförädlarrätt, men det är då reglerat så att lagen föreskriver att talan får föras av myndighet som regeringen bestämmer (31 § tredje stycket) och växtförädlarrättskungörelsen (33 §) föreskriver att det i första hand är allmän åklagare som i de aktuella fallen för talan. Enligt Lagrådets mening bör i vart fall inte i den nya lagen anges att talan förs av allmän åklagare. I stället bör föreskrivas att talan, om det är motiverat från allmän synpunkt, förs av ”den myndighet som regeringen bestämmer”.

I 8 kap.7 § i remissförslaget har tagits in en upplysning om att det i artikel 92.2 i en angiven EG-förordning finns särskilda bestämmelser som gäller då en växtsort har registrerats för gemenskapens växtförädlarrätt efter det att sorten registrerats enligt växtförädlarrättslagen. Enligt Lagrådets mening bör paragrafen utformas så att den anger innehållet i den åberopade artikeln. Paragrafen kan då ges följande lydelse:

”Av artikel 92.2 i rådets förordning (EG) nr 2100/94 av den 27 juli 1994 om gemenskapens växtförädlarrätt följer att, om gemenskapens växtförädlarrätt har beviljats för en växtsort efter det att sorten registrerats enligt denna lag, de rättigheter som följer av denna lag inte får åberopas så länge gemenskapens växtförädlarrätt gäller.”

10 kap.

5 §

I paragrafen anges att vissa angivna beslut av Växtsortnämnden får överklagas av vissa berörda personer. I första stycket nämns slutliga beslut i ärenden som rör ansökan om registrering av en växtsort, medan andra stycket tar upp beslut genom vilka ett yrkande om överföring enligt 5 kap. 8 §

har bifallits eller avslagits. Bestämmelserna överensstämmer i sak med vad som sägs i 18 § i den nu gällande växtförädlarrättslagen.

Huruvida andra beslut av nämnden än som har omtalats i 10 kap. 5 § första och andra styckena kan överklagas anges inte i lagtexten och frågan kommenteras inte heller i remissprotokollet. Det kan emellertid anmärkas att det i den nuvarande växtförädlarrättslagen finns en bestämmelse (48 §) om att även andra slutliga beslut av Växtsortnämnden än som avses i 18 § kan överklagas. Rimligen bör motsvarande princip gälla när det är fråga om slutliga beslut av Växtsortnämnden enligt den nu föreslagna lagen. Till slutliga beslut av nämnden som sålunda bör kunna överklagas och som inte faller under 10 kap. 5 § första och andra styckena hör beslut enligt 8 kap. 5 § om borttagande av växtsort ur registret.

Av förvaltningslagen följer att vissa beslut av en förvaltningsmyndighet som inte är slutliga kan överklagas, antingen särskilt eller i samband med att det slutliga avgörandet överklagas (jfr 9 och 12 §§förvaltningslagen). Enligt praxis på förvaltningsrättens område torde i viss utsträckning även andra beslut som inte är slutliga kunna överklagas. Det torde emellertid inte föreligga någon generell möjlighet att överklaga beslut som fattats under beredningen av ett ärende annat än i samband med överklagande av det slutliga avgörandet (jfr Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 1995 s. 275) .

Mot bakgrund av det nu anförda finns det enligt Lagrådets mening skäl som talar för att lagtexten ändras, så att det tydligare framgår vilka beslut av nämnden – slutliga eller icke slutliga – som kan överklagas. I varje fall bör denna fråga klargöras genom något uttalande i motivtexten, i likhet med vad som gjordes vid tillkomsten av den nu gällande växtförädlarrättslagen (prop. 1971:40 s. 121).

10 kap.

6 §

I paragrafens första stycke anges att ett slutligt beslut av Växtsortnämnden får överklagas till Patentbesvärsrätten. Eftersom det framgår av 10 kap. 5 § andra stycket att även vissa icke slutliga beslut av nämnden kan överklagas, bör ordet ”slutligt” utgå. Vidare bör det sägas att beslut ”överklagas” i stället för ”får överklagas”.

Även i 10 kap. 6 § andra stycket bör ordet ”överklagas” användas i stället för orden ”får överklagas” (jfr 17 § tredje stycket lagen om patentbesvärsrätten).

Övergångsbestämmelserna Punkten 4 i övergångsbestämmelserna bör förtydligas och ges följande lydelse: ”De nya bestämmelserna påverkar inte

giltigheten av åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet.”

I punkten 5 föreskrivs av hänsyn till tredje mans intressen att, om ensamrätten till visst växtmaterial är uttömd (konsumerad) enligt äldre bestämmelser, rätten inte på nytt skall kunna göras gällande med stöd av undantagsbestämmelsen i 2 kap 4 § andra stycket i den nya lagen. Enligt Lagrådets mening är det mindre lämpligt att i övergångsbestämmelserna använda en terminologi (”uttömd” eller ”konsumerad” ensamrätt) som inte återfinns i lagtexten i övrigt. Vidare vinner punkten 5 i klarhet, om den formuleras om enligt följande:

”2 kap. 4 § andra stycket i den nya lagen gäller inte växtmaterial som har bringats i omsättning enligt 4 § tredje stycket i den äldre lagen.”

Enligt punkten 7 får den som har börjat utnyttja ett växtmaterial på ett sätt som inte fordrade samtycke av innehavaren av växtförädlarrätten enligt äldre bestämmelser men som fordrar sådant samtycke enligt den nya lagen, trots de nya bestämmelserna i nödvändig och sedvanlig utsträckning fortsätta den planerade verksamheten under en viss angiven tid. Vad som skall förstås med nödvändig och sedvanlig utsträckning anges inte närmare i remissprotokollet. Formuleringen kan skapa osäkerhet om vad som avses. Lagrådet föreslår att man i stället använder det i andra sammanhang vedertagna uttrycket ”skälig utsträckning”.

I anslutning till vad Lagrådet förordat beträffande utformningen av 10 kap. 6 § första stycket om överklagande av Växtsortnämndens beslut bör i punkten 9 anges nämndens ”beslut” och inte nämndens ”slutliga beslut” . Vidare bör övergångsbestämmelsen knytas till tidpunkten då nämnden meddelade sitt beslut och inte till tidpunkten då nämnden fattade sitt beslut. Lagrådet föreslår att punkten ges följande lydelse: ”I fråga om beslut av Växtsortnämnden som har meddelats före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser om överklagande tillämpas.”

Lagen om ändring i lagen om patentbesvärsrätten

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, statsråden Peterson, Freivalds, Tham, Åsbrink, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1996/97:128 Ny växtförädlarrättslag. 1996/97:128 Ny växtförädlarrättslag.

Rättsdatablad

Författningsrubrik

Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EG-regler

Växtförädlarrättslagen (1997:00)

1 kap. 2 §, 3 kap. 6 §, 8 kap. 5 §, 11 kap. 2 och 3 §§, 12 kap. 1 §

394R2100