Prop. 1960:167

('med förslag till varu\xad märkeslag m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

1

Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till varu­

märkeslag m. m.; given Stockholms slott den 30 sep­ tember 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till 1) varumärkeslag; 2) kollektivmärkeslag; 3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt 4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angå­ ende den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken gälla.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL \

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av den varumärkesrättsliga lagstift­ ningen. Den nuvarande varumärkeslagen, som tillkom år 1884, framstår numera med hänsyn till utvecklingen inom näringslivet som föråldrad. Det förberedande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan med utredningar i Danmark, Finland och Norge.

Den nya lagstiftningen grundas på en avvägning mellan företagens in­ tresse av en ensamrätt till sina varukännetecken och samhällets intresse av konkurrensens lämpliga utformning. Å ena sidan har skyddet för varukän­ netecken i olika avseenden förstärkts. Den nya varumärkeslagen skall vara tillämplig icke blott på registrerade märken utan även på inarbetade kän-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

2

netecken, varvid skyddet för dessa likställes med skydd på grund av re­

gistrering. Andra utvidgningar av skyddet är att även kännetecken för

tjänster skall skyddas samt att registreringsskydd skall kunna vinnas även

för varuutstyrsel. Vidare förordas bestämmelser, som skall skydda företa­

gen mot s. k. degeneration av varumärken.

Ä andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar

till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på

ett sätt som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a.

föreslås att vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilse­

ledande märke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol

äga meddela förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och

detta även i fall då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering märkes bl. a., att registrering skall

ske i särskilda varuklasser, med avgift för varje klass vari registrering sker.

Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkes-

registret och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansök-

ningarna. Man räknar också med att det kommer att medföra en icke

obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verk­

samhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlem­

marna i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,

har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Vidare föreslås att lagen

den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

ersättes av en ny lag i ämnet.

I anslutning till förslaget om klassregistrering föreslås att Sverige med den

nya lagstiftningens genomförande skall tillträda en i Nice år 1957 ingången

internationell överenskommelse i detta ämne.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari

1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

3

Förslag

till

Y arumär keslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1

§•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt

till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja

sådana varor, som han tillhandahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av sär­

egen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjäns­

ter.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

2

§.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då

märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller an­

nat i näringen använt särskilt varukännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka

det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §•

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma

som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväx­

ling med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd

enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes

som dylikt kännetecken.

4 §•

Rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än innehava­

ren icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kän­

netecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam

eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig

användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller

är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.

Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rät­

ten endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för an­

nans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva

sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare

eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan

än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning,

reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverk­

samhet här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt an-

gives eller eljest tydligt framgår.

5

§•

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av känneteck­

net, som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera

ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6 §•

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse

varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet undantagsvis kunna åberopas:

a) till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och

känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn

härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett

otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till

den särskilda arten av de varor, om vilka är fråga, användningen av ett an­

nat liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

7

§•

Vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken, vilka äro förväx­

lingsbara, skall företräde givas den som kan åberopa tidigaste rättsgrund,

där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8

§.

Har registrerat varumärke kommit till användning i icke oväsentlig om­

fattning, må rätt därtill, såvitt avser varor av samma eller liknande slag

som de för vilka märket använts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväx-

lingsbart kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gäl­

lande i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.

9

§.

Har kännetecken inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt

till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den äldre rätten

icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre kännetecknet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

5

10

§.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas, att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt, såsom i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse eller med annat förtydligande.

11

§•

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan lik­ nande tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registre­ rat varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det framgår, att fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom åligger enligt första stycket, är han skyl­ dig medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den om­ fattning som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

Om registrering av varumärke

12

§.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja in­ nehavarens varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska ursprung eller tiden för dess framställande, skall det i första stycket angiv­ na villkoret anses uppfyllt endast om med hänsyn till alla föreliggande om­ ständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk fin­ nes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan an­ ses som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbelning visats äga särskiljningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras: 1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning icke må obehörigen brukas såsom varumärke, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

6

3) om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning

eller är ägnat att väcka förargelse;

4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas

såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn el­

ler likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppen­

barligen icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel

på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen­

artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk

eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6) om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller

firma, med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan,

eller med annans varukännetecken, som är inarbetat då ansökan om regi­

strering göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden

för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap

härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet

togs i bruk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars

rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §.

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke

sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att an­

taga, att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens om­

fattning, må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas

från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrer-

bar, må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan

dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i klas­

ser fastställes av patent- och registreringsverket.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten

ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sö­

kandens namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor

för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt

för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter

7

den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare

villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med

hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda

dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner re-

gistreringsmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,

skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rät­

telse, vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder

för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer

att giva sökanden nytt föreläggande.

20

§.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för regi­

strering föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta

skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelse­

dagen.

21

§.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten fö­

retaga ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, mär­

ket intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet

härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22

§.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio

år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från

utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten ti­

digast ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens ut­

gång-

Om handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras

sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket

därav.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om registrerings upphörande

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot registre­

ring alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hä­

vas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl må bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare

eller om märket är vilseledande, förlorat sin särskilj ningsförmåga eller bli­

vit stridande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om

märket icke varit i bruk under de fem senaste åren.

26 §.

Om registrerings hävande må envar som lider förfång av registreringen

föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan, som grundas på stadgan­

de i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet

som Konungen bestämmer ävensom av sammanslutning av berörda närings­

idkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall ut­

över vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då

märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket av­

föras ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas

eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,

skall han visa att märket är för honom i hemlandet registrerat för de varor

ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att be­

träffande viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga

tillämpning.

29 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att varu­

märke som är registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som angi­

vas i förordnandet, kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i

den främmande staten. Beträffande varumärke, som eljest icke kunnat

registreras här, skall sådan registrering icke gälla i vidare mån eller för

längre tid än i den främmande staten.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

30 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att, där varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet angivas, i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främ­ mande staten.

31 §.

Innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör märket. Anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registreringsmyndigheten under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där över­ låtelsen skett utan samband med överlåtelse av den rörelse till vilken varu­ märket hör samt dess användning av den nye innehavaren uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt att i nä­ ring använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten. Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur regist­ ret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare. Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket, må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplå­

tits, är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, äger

domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att

använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilsele­

dande eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivan­

de använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen be­

stämmer, så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning

ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

36 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt

förordna, att varukännetecken som i strid mot förbud enligt 35 § anbragts

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå­

nas eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd

ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstö­

ras eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som

där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—10 §§ (varumär-

kesintrång), och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i

högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angi-

ves till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till varumärkes-

intrång skall ersätta av intrånget föranledd skada. Föreligger endast ringa

oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

39 §.

Grundas talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag,

skall såvitt angår tid före registreringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För

tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller

38 § äga tillämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

11

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § må endast avse skada under de fem se­

naste åren innan talan väcktes. För skada, varom talan ej förts inom tid

som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må, där anspråk grundas på re­

gistrering enligt denna lag, talan föras om intrång som skett före registre-

ringsdagen, därest talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit varumärkesintrång äger rätten efter vad som

finnes skäligt förordna, att varukännetecken som obehörigen anbragts på va­

ra, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller

så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorle-

des, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst

sätt ändras. I sådant fall äger rätten ock, på yrkande, förordna, att egendo­

men skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas

föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga

kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådö-

mas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan

föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hä­

vande slutligen avgöres. År talan härom icke väckt, skall rätten i samband

med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan

skall väckas.

43 §.

Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten anställa in-

trångstalan, skall han därom underrätta kännetecknets innehavare, vid

äventyr att hans talan ej upptages till prövning.

44 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke

består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av

domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och

denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §,

skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och registre­

ringsverket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Om kungörande, besvär m. m.

46 §.

Förutom i fall som avses i 20 och 21 §§ skall kungörande ske av registre­

rings förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av

registrerings avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret

om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

47 §.

Klagan över slutligt beslut av patent- och registreringsverket å varumär-

kesavdelning enligt denna lag må föras av sökanden ävensom, i fall då an­

sökan om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning framställts

i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom be­

svär hos verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.

Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslu­

tets dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad

sökanden i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i

20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet

vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkes-

ärenden ävensom om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i

registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlå­

telse eller licens ävensom vid besvär enligt 47 § första stycket skall erläggas

avgift till belopp som Konungen föreskriver. För förnyelse skall stadgas

högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock må dessförinnan be­

stämmelser meddelas av Konungen samt av patent- och registreringsverket

enligt vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och stål­

effekters stämpling.

13

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning

jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varu­

märken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller

firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad här­

för, skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela

förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som

registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen

för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

Har ansökan om registrering av varumärke gjorts före nya lagens ikraft­

trädande men icke dessförinnan avgjorts genom laga kraft ägande beslut,

skola i stället för 13 och 14 §§ motsvarande bestämmelser i lagen om skydd

för varumärken äga tillämpning, såframt ej sökanden begär att nämnda

paragrafer skola tillämpas å ansökningen.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i klasser skall beträffande varu­

märke, som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, genom­

föras först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

Registrering, som förnyats enligt lagen om skydd för varumärken, gäller

till den dag, som skulle hava varit registreringsperiodens slutdag, om det i

22 § föreskrivna sättet för giltighetstidens beräkning hade tillämpats vid

varje skedd förnyelse. Dock skall, om enligt äldre lag registreringsperioden

utlöper senare, den sålunda bestämda slutdagen gälla; förnyas registrering­

en sedermera enligt den nya lagen, skall registreringsperioden beräknas som

i första punkten sägs.

Då efter lagens ikraftträdande förnyelse första gången sökes av registre­

ring, som förut blivit förnyad, må utan hinder av vad i 23 § sägs ansökning­

en göras ett år innan den löpande registreringsperioden skulle utgå enligt

äldre lag.

57 §.

Registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för varumärken, må

hävas enligt 25 § första stycket nya lagen endast såframt registreringen jäm­

väl kunnat enligt 10 § förstnämnda lag bringas att upphöra.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

14

Talan om hävande enligt 25 § andra stycket av registrering, som medde­

lats enligt lagen om skydd för varumärken, må, om anspråket grundas på

att märket ej varit i bruk under de fem senaste åren, ej väckas före ut­

gången av år 1962.

58 §.

Beträffande skadestånd för varumärkesintrång som ägt rum innan lagen

trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,

att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1965.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å intrång som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

15

Förslag

till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Förening av näringsidkare kan, på motsvarande sätt som enligt varumär­

keslagen gäller för enskild näringsidkare, genom registrering eller inarbet-

ning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av

medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rö­

relse.

Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kon­

troll av varor eller tjänster, kan ock förvärva ensamrätt till varumärke eller

annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, vilka äro före­

mål för kontroll.

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2

§.

Om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad ne­

dan sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke och annat varukänne­

tecken är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

3 §•

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall, förutom uppgifter var­

om stadgas i 17 § varumärkeslagen, innehålla uppgift jämväl om de be­

stämmelser, enligt vilka märket må användas. Bifalles ansökningen, inta­

ges uppgiften i varumärkesregistret.

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att

för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4 §•

I fråga om registrerat kollektivmärke skall anteckning i registret om över­

låtelse av märket medgivas under förutsättning att märket i den nye inne­

havarens hand icke uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

5 §.

Registrering av kollektivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i

25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets an­

vändning ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på

sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som

16

Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen

eller märkets användning ävensom av sammanslutning av berörda närings­

idkare.

6 §.

I mål om intrång i rätt till varukännetecken som avses i denna lag skall

endast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Denne äger föra

talan om ersättning även för skada, tillfogad annan som är berättigad att

använda kännetecknet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. De i varumärkeslagen med­

delade övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

17

Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller

annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga

eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan be­

teckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet

en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen

fastställt eller av ålder brukat.

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i

näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan för­

växlas med sålunda skyddad beteckning.

2

§•

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot vad i

1 § stadgas, straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum

är belagd med strängare straff.

3 §•

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka till­

stånd som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens

ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan till­

stånd bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd

för vapen och vissa andra officiella beteckningar. 2

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 161

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestäm­

melser mot illojal konkurrens1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

9

Använder någon---------------------------

Lag samma vare, dår någon i nä­

ringsverksamhet eller eljest offentlig­

gör eller mångfaldigar litterärt eller

musikaliskt verk eller verk av bildan­

de konst under egenartad titel eller

diktat namn, varigenom lätt kan för­

anledas förväxling med annans förut

offentliggjorda verk eller dess upp­

hovsman, och gärningen sker med

uppsåt att framkalla sådan förväx­

ling.

(Föreslagen lydelse)

§•

uppkommen skada.

Vad i denna paragraf stadgas skall

icke äga tillämpning, där det känne­

tecken, med vilket förväxling kan äga

rum, är skyddat enligt varumärkes-

eller kollektivmärkeslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag

i prop. 1960:17.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 3 juni 1960.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny varumär­

keslag m. m. samt anför därvid följande.

Genom beslut den 10 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justi­

tiedepartementet att utse sakkunniga för utredning rörande revision av varu­

märkes- och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband. Med stöd

av bemyndigandet tillkallades genom beslut den 22 nämnda månad såsom

sakkunniga professorn G. A. Eberstein, tillika ordförande, överingenjören vid

aktiebolaget Electrolux G. Dahl, numera justitierådet N. E. Hedfeldt, direk­

tören hos Skånes handelskammare G. Jacobsson, advokaten N. G. Köhler, le­

damoten av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lind­

ström samt numera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk. Sedan fru Lind­

ström utnämnts till statsråd, entledigades hon från sakkunniguppdraget

den 21 september 1954. De sakkunniga har antagit benämningen varumär­

kes- och firmautredningen.

Till sekreterare utsågs den 22 juni 1949 numera byråchefen C. A. Uggla,

och till biträdande sekreterare förordnades den 26 april 1956 numera t. f.

förste byråsekreteraren G. Deij enberg.

Utredningen, som i en första etapp till behandling upptagit frågan om ny

varumärkesrättslig lagstiftning, har den 9 januari 1958 avgivit betänkande

med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Förslaget bygger i det vä­

sentliga på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sak­

kunniga i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden från t. f. statsåklagaren i Stock­

holm, statsåklagaren i Göteborg och Föreningen Sveriges stadsfiskaler, me­

dicinalstyrelsen, som bifogat yttranden från statens farmacevtiska labora­

torium, Svenska farmakopékommittén och Specialitetsnämnden, statskonto­

ret, statistiska centralbyrån, statens heraldiska nämnd, lantbruksstyrelsen,

som bifogat yttranden från Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktie­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

bolag, statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat

yttranden från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Söderman­

lands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göte­

borg, handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns han­

delskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handels­

kammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskam­

maren i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, sjöfartsstyrelsen, pa­

tent- och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartell­

nämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat ytt­

rande från handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen i Östergötlands län, som

bifogat yttranden från Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt från Östergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Hallands län,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län,

som bifogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam­

mare, Stockholms rådhusrätt och namnrättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Jern-

kontoret, Sveriges standardiseringskommission, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redare­

förening, Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sve­

riges lantbruksförbund, Apotekarsocieteten, Läkemedelsindustriföreningen,

Kooperativa förbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, som åberopat

det av Svenska försäljnings- och reklamförbundet avgivna yttrandet, Svenska

patentombudsföreningen, Svenska industriens patentingenjörers förening,

Svenska föreningen för industriellt rättskydd, Svenska annonsörers för­

ening och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.

Yttranden har dessutom inkommit från Annonsbyråernas förening, Svensk

industriförening och Wermländska inmätningsföreningen.

Tillfälle att avge yttrande över betänkandet har vidare beretts Varudekla-

rationsnämnden, Svenska trafikföretagens råd, Svenska handelsagenters för­

ening, Konsultativa reklambyråers förbund, Svenska bokförläggareförening­

en och Föreningen svensk fackpress. Dessa organisationer har emellertid icke

inkommit med yttrande.

Sedan ärendet varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet,

anhåller jag att få upptaga det till behandling.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

21

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

De grundläggande varumärkesrättsliga bestämmelserna är givna i lagen

den 5 juli 1884 om skydd för varumärken. Ändringar i denna har skett ge­

nom lagar den 5 mars 1897, den 16 juni 1905, den 7 augusti 1914, den 15

mars 1918, den 25 februari 1921, den 3 maj 1929, den 16 maj 1930, den 23

mars 1934, den 27 april 1951 och den 20 mars 1953.

Enligt varumärkeslagen är skyddet beroende av registrering. Il§

stadgas, att envar som här i riket idkar fabriks- eller hantverksrörelse, jord­

bruk, bergsbruk, handel eller annan näring må, jämte det han äger rätt

att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å ho­

nom tillhörig fast egendom, genom registrering i enlighet med nämnda lags

föreskrifter förvärva uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke, för

att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Registrering sker

i varumärkesregistret, som enligt en med stöd av 2 § utfärdad kungörelse

den 6 juni 1918 (nr 384) föres av patent- och registreringsverket.

Endast vissa slag av varumärken kan registreras. Enligt 4 § 1 mom. ford­

ras sålunda, att märket antingen utgör figurmärke — vartill även hänföres

märke bestående av siffror, bokstäver eller ord, som har så »egendomlig

form» att märket kan anses som figurmärke — eller också består av ord,

som kan anses såsom en för vissa i ansökningen uppgivna varuslag särskilt

uppfunnen benämning, vilken ej avser att ange varans ursprung, beskaffen­

het, bestämmelse, myckenhet eller pris.

Till skydd för vissa allmänna och enskilda intressen är i 4 § uppställda

särskilda registreringshinder. Varumärke må enligt 2 mom. ej re­

gistreras, om däri obehörigen intagits annat namn eller annan firma än sö­

kandens eller namnet på annans fasta egendom. Detsamma gäller enligt 3

mom., om i märket utan vederbörligt tillstånd intagits statsvapen, statsflagga

eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor

av samma eller liknande slag som de, vilka rätten till varumärket skulle kom­

ma att omfatta, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska sta­

ten ger märket en officiell karaktär, svenskt kommunalt vapen eller ock be­

teckning, som lätt kan förväxlas med de nu omförmälda. Enligt 4 mom. får

varumärke ej registreras, om det innehåller framställningar som kan väcka

förargelse. I 5 mom. stadgas registreringshinder, om märket är helt och

hållet likt varumärke, som redan är för annans räkning registrerat eller be­

hörigen anmält till registrering, eller med dylikt märke företer sådan lik­

het, att, oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kan för­

växlas. Slutligen gäller enligt 6 mom., att märke ej må registreras om det

är helt och hållet likt eller lätt kan förväxlas med märke, som redan är här

i riket för annan inarbetat såsom i handeln gällande varukännetecken.

22

För att förhållande som avses i 5 och 6 mom. skall vara registreringshinder

fordras dock, att bägge märkena gäller varor av samma eller liknande slag.

Genom registrering av varumärke erhåller innehavaren en ensamrätt

till dess användning såsom individualiseringsmedel för varor. Rätten omfat­

tar enligt 1 § tredje stycket alla slag av varor, där den ej vid registreringen

blivit inskränkt till vissa varuslag; härvid bör erinras om att ordmärke

enligt vad förut anförts endast kan registreras för särskilt uppgivna varu­

slag. Om det närmare innehållet i ensamrätten saknas positivt stadgande i

varumärkeslagen. Rättens innehåll framgår emellertid indirekt av bestäm­

melserna i 12 § om påföljder vid intrång. Enligt dessa bestämmelser skall

straff och skadeståndsskyldighet ådömas den som i näringsverksamhet i vis­

sa närmare angivna fall obehörigen använder varumärke, som han vet vara

för annans räkning registrerat. Detta gäller först och främst om han sätter

varumärket på varor, vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller på

kärl eller omslag (emballage), i vilka de förvaras. Vidare anges fall, då han

för kännetecknande av sina varor brukar varumärket på anslag, skylt eller

därmed jämförlig anordning eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant,

bruksanvisning eller annan affärshandling. Slutligen nämnes, att han inför

till riket, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen är

olagligen märkta.

Reglerna om straff och skadestånd avser enligt 13 § icke blott användning

av märket i oförändrat skick utan även av märke som därmed lätt kan för­

växlas.

Skyddstiden för registrerat varumärke är i 9 § bestämd till tio år

från registreringsdagen. Skyddet kan emellertid förnyas, varje gång för tio

år från dagen för förnyelsen.

I vissa fall kan registrering hävas. Enligt 10 § första stycket skall så­

lunda, om Kungl. Maj:t på därom gjord anmälan finner att varumärke på

grund av 4 § 3 eller 4 mom. ej bort registreras, märket avföras ur registret.

Enligt 10 § andra stycket äger i fall, då registrering skett av varumärke,

vilket endast beslår av sådant tecken eller märke, som allmänneligen nytt­

jas i viss näring, varje idkare av sådan näring rätt att fordra registreringens

upphävande. Enahanda rätt tillkommer den som eljest förmenar, alt regi­

strering av varumärke skett honom till förfång. I nu anförda fall skall talan

om registreringens hävande föras vid domstol.

Om registrerat varumärke innehåller siffror, bokstäver eller ord, som en­

ligt 4 § icke kan ensamma för sig registreras såsom varumärke, eller om det

endast eller till en del består av sådant tecken eller märke, som allmänneli­

gen nyttjas i viss näring, saknar registreringen i dessa delar rättsverkan

även om den formellt ej häves; enligt 7 § skall registreringen i dessa fall ej

utgöra hinder för annan att använda samma beteckningar såsom varumär­

ke eller del av varumärke.

I fråga om överlåtelse av varumärke stadgas i 8 § andra stycket, att

rätten till registrerat märke ej må överlåtas annorledes än tillsammans

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

23

med den rörelse inom riket, för vilken det begagnas. I nämnda lagrum stad­

gas vidare, att om rörelse överlåtes till annan ägare, övergår rätten till re­

gistrerat varumärke, som begagnas för rörelsen, från överlåtaren till den nye

ägaren, där ej avtal sker, att märkesrätten må av den förre behållas, eller

att bägge må använda märket för olika slag av varor.

På grund av inskränkningen i rätten att överlåta varumärke anses sådant

vara undandraget utmätning. Däremot anses det kunna ingå i konkursbo

tillsammans med konkursgäldenärens rörelse.

Ett spörsmål som icke regleras i lagen är huruvida varumärkeshavare

äger upplåta rätt till annan att använda märket, s. k. licens, utan att detta

i och för sig medför att rätten till märket går förlorad. I praxis antages så­

dan licens kunna ges.

Vid sidan av näringsidkare nämner varumärkeslagen såsom innehavare av

varumärkesrätt också förening, som är bildad inom riket för tillvaratagande

av näringsidkares intressen, även om föreningen icke själv driver näring;

sådan förening kan genom registrering förvärva uteslutande rätt för sina

medlemmar att begagna visst varumärke, föreningsmärke (1 § andra

stycket). Beträffande dylikt märke gäller i huvudsak samma regler som

för vanliga varumärken. I några avseenden har dock uppställts särbestäm­

melser.

De i 1 § angivna s. k. naturliga varubeteckningarna namn, firma och

fastighetsnamn kan ej registreras. De åtnjuter emellertid skydd enligt

varumärkeslagens straff- och skadeståndsbestämmelser i väsentligen samma

omfattning som registrerade varumärken.

Angående varumärkeslagens tillämpning i internationellt hän­

seende stadgas i 16 § att Kungl. Maj:t, efter avtal med främmande stat

och under förutsättning av ömsesidighet, äger förordna, att skydd för varumär­

ke enligt lagen må tillkomma även den som utom riket driver sådan näring

som omförmäles i 1 §, ävensom förening, som är bildad utom riket för till­

varatagande av näringsidkares intressen, även om föreningen icke driver

näring, som nu sagts. I hithörande fall gäller en del specialregler.

Beträffande skydd för varukännctecken är, utom varumärkeslagen, även

bestämmelserna i 9 § första stycket i lagen den 29 maj 1931 med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens av betydelse. Enligt detta stadgande, som

infördes år 1942, gäller att straff och skadestånd skall ådömas den som i ut­

övning av näringsverksamhet använder namn, firma, varumärke, utstyrsel

eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut här i riket in­

arbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor

eller prestationer, om det sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

Att stadgandet endast är tillämpligt på uppsåtligt intrång har motiverats

av dess i viss mån provisoriska natur. I förarbetena till stadgandet uttalades,

att detta borde betraktas endast som ett första steg på vägen till ett fullstän­

digt förväxlingsskydd. Man begränsade därför lagstiftningen till de mera

svårartade fall, som ansågs böra straffbeläggas. För tillämpligheten av stad­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

gandet är det utan betydelse om inarbetaren driver sin rörelse här i riket

eller utomlands. Av betydelse är endast, att inarbetning föreligger här i

landet.

1 visst sammanhang med varumärkesrätten står bestämmelserna i lagen

den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckning­

ar. Lagen skyddar statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig

kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller liknande slag som

det för vilket beteckningen brukas, annan beteckning, vilken såsom hänsyf-

tande på svenska staten äger en officiell karaktär, och svenskt kommunalt

vapen. Skyddet består i att det är straffbelagt att i näringsverksamhet använ­

da märke, innehållande skyddad beteckning, på varor och emballage m. m.

Pariskonventionen

Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till Pariskonventionen av

år 1883 för skydd av den industriella äganderätten och därmed medlem av

den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige åtagit sig vissa förpliktelser

med avseende på bl. a. skyddet av varumärken, tillhörande näringsidkare,

vilka icke driver sin verksamhet här i riket.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferen-

ser; sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925 och

i London 1934. Sedan utredningen avgivit sitt betänkande har en ny revi-

sionskonferens hållits i Lissabon hösten 1958.

För närvarande tillhör 48 länder Parisunionen. Endast några få euro»

peiska stater står utanför, bland dem Island och Sovjetunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anled­

ning av denna anslutning har utfärdats kungörelsen den 22 maj 1953 (nr

319) med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, möns­

ter och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål

patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),

fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteck-

ningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konven­

tionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är medborgare

eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unionsländer

skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som

landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är, att ett visst

minimum av industriellt rättsskydd alltid skall tillkomma de enligt kon­

ventionen berättigade, även om de egna medborgarna icke åtnjuter motsva­

rande rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—11. För innehållet

i dessa regler hänvisas till betänkandet s. 39 ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

25

Utredningen

Enkät till näringslivet. Utredningens betänkande bygger i viss utsträck­

ning på en enkät rörande synpunkter och önskemål i fråga om den blivande

lagstiftningen, som utredningen låtit företaga inom näringslivet och andra

berörda kretsar. Sammanlagt har 38 organisationer och offentliga organ ut­

talat sig för utredningen; dessutom har ett betydande antal enskilda företag

och även privatpersoner inkommit med uttalanden. De tillfrågade organisa­

tionerna och offentliga organen har sedermera remissvägen yttrat sig över

utredningens förslag.

Varumärkets betydelse i det moderna samhället. I ett inledande avsnitt

om varumärkets betydelse i det moderna samhället framhåller utredningen,

att under de drygt sjuttio år som gått sedan gällande varumärkeslag trädde

i kraft en revolutionerande utveckling ägt rum i fråga om både produktion

och distribution av varor. Betydelsen av hantverksmässigt framställda varor

har kvantitativt avtagit starkt och i stället har den industriella masspro­

duktionen slagit under sig allt större områden. Varor som under ett be­

stämt varumärke, vilket uppfattas som en viss garanti för oförändrade egen­

skaper eller kvalitet, tillverkas och salubjudes i enheter eller förpackningar

avsedda för den slutliga avnämaren, s. k. märkesvaror, har kommit att

spela en allt större roll. Väsentliga delar av den moderna industrien är nu

uteslutande eller huvudsakligen sysselsatta med tillverkningen av märkes­

varor. De viktigaste varuslagen, bland vilka märkesvaror numera domine­

rar, är livsmedel, njutningsmedel, toalettartiklar, tvättmedel, läkemedel, åt­

skilliga petroleumprodukter och andra kemisk-tekniska varor, beklädnads-

artiklar ävensom maskiner och apparater av olika slag, såsom lantbruks-

och hushållsmaskiner, bilar och motorcyklar samt radioapparater. I an­

slutning härtill understryker utredningen, att jämsides med den industriella

och kommersiella utvecklingen mot ett överhandtagande märkesvarusystem

också en motsvarande utveckling och ökning ägt rum på reklamens område.

Här spelar även märkesvarureklamen numera en mycket betydande roll.

Uppenbarligen är det nödvändigt för den företagare, som nedlägger kostnader

på reklam, att hans vara i reklamen kan effektivt individualiseras, särskiljas

från konkurrerande företags varor av samma eller liknande slag. Härför

fordras, alt varan reklameras och tillhandahålles under ett bestämt indi-

vidualiseringsmedel, d. v. s. varumärke, varuutstyrsel eller annat varukän-

netecken. Varukännetecknen och särskilt varumärkena kommer härigenom

att ingå som ett nödvändigt moment i den moderna ekonomiens masspro­

duktion och massdistribution.

Utredningen framhåller vidare, att varukännetecknens betydelse ingalun­

da är inskränkt till handeln med märkesvaror i trängre mening. De använ­

des även för praktiskt taget alla andra varor, liksom märken i allt större

omfattning begagnas för att individualisera olika tjänster som tillhandahål-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

les i näringsverksamhet. Alldeles särskilt oumbärliga har varukänneteck-

nen blivit i och med utbredningen av systemet med självbetjäning i detalj­

handeln. Om de nu aktuella strävandena efter större gemensamma markna­

der leder till praktiska resultat, kan detta väntas ytterligare främja utbred­

ningen av märkesvaror och därmed öka varumärkesrättens betydelse.

I fortsättningen framhålles att för allmänheten, konsumenterna, tjänar

varumärkena till ledning vid valet mellan olika konkurrerande varor. Ge­

nom varumärket kan köparen identifiera den speciella vara, som han har

anledning tro bäst motsvara hans särskilda behov och önskemål. I varu­

märket ser han ett slags garanti för att varan besitter de egenskaper eller

den kvalitet han förbinder med en viss tillverkning eller vant sig att finna

hos denna. Genom att märket på detta sätt kan vägleda köparen till det in­

köp han ur sina synpunkter med hänsyn till behov, önskemål, pris och

kvalitet anser mest förmånligt, har varumärket förmåga att stimulera en

verksam konkurrens mellan olika förtagare. Enligt utredningens mening

är varumärket till följd härav den kanske mest betydelsefulla av de olika

faktorer som kan främja konkurrensen enskilda företagare emellan.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen som sin åsikt att varumärkes-

skyddet uppbäres av både enskilda och allmänna intressen, vilka kan sägas

i allt väsentligt väl harmoniera med varandra. Utredningens på denna grund­

uppfattning baserade förslag innebär ett i olika hänseenden förstärkt varu-

märkesrättsligt skydd.

Sammanfattning av utredningens förslag. Utredningens förslag innefattar

i formellt avseende en ny varumärkeslag, uppdelad på nio avsnitt. I fråga

om varukännetecken som användes av förening av näringsidkare m. fl. före­

slås bestämmelser i en särskild kollektivmärkeslag. Därjämte framlägges

förslag till ny lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckning­

ar, som skall ersätta den nu gällande lagen den 23 mars 1934 i samma

ämne.

Förslaget till varumärkeslag omfattar, i motsats till gällande lag som i

huvudsak endast behandlar skydd på grund av registrering, både re­

gistrerade och oregistrerade kännetecken (1—3 §§). En

annan utvidgning är att skydd skall kunna förvärvas icke blott, såsom för

närvarande, av näringsidkare som tillverkar eller driver handel med varor

utan även av företag som endast utför tjänster, t. ex. försäkringsbolag,

rederier och tvättinrättningar (1 §).

Såsom primär form för vinnande av skydd uppställes alltjämt registre-

rering (1 §). Med skydd på grund av registrering har emellertid likställts

skydd genom inarbetning (2 §). Dock föreslås speciella regler till för­

mån för registreringshavare i syfte att göra registreringsinstitutet mera loc­

kande. Bl. a. skall registrering efter en femårig preklusionstid icke kunna

angripas med vissa former av ogiltighetstalan (8 §).

För varukännetecken som är i bruk men varken registrerats eller in­

arbetats föreslås ett begränsat skydd, bestående i att annan än brukaren

27

icke skall kunna för sin räkning registrera märket, om han känner till att

det redan tagits i bruk (14 § 7)).

Liksom för närvarande skall namn och firma skyddas utan re­

gistrering eller inarbetning (3 §). Däremot har icke skyddet för fastighets-

namn såsom varukännetecken bibehållits.

Såsom varumärke räknas enligt förslaget figurer, ord, bokstäver och

siffror samt säregen varuutstyrsel (1 §). För samtliga kan registrering

ifrågakomma, vilket i fråga om bokstäver, siffror och varuutstyrsel innebär

en utvidgning jämfört med gällande rätt. Varumärkesregistret skall däremot

icke vara öppet för andra varukännetecken än varumärken, såsom slagord

(slogan) och annan utstyrsel än varuutstyrsel. Sådana kännetecken kan

dock vinna skydd, ehuru blott genom inarbetning. En mellanställning in­

tar enligt förslaget nyssnämnda bokstavs- och siffermärken; dessa är varu­

märken och därför i princip registrerbara, men enligt en specialregel får

de ej registreras innan de inarbetats (13 §).

Särskiljningsförmåga uppställes i förslaget som ett allmänt

krav för skydd (13 §). Varumärke som anger varans art, beskaffenhet,

mängd, ursprungsort o. s. v., s. k. deskriptiva märken, anses icke i och för

sig äga särskiljningsförmåga. Enligt en uttrycklig bestämmelse skall dock

vid bedömandet härav hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter och

särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk. Härigenom blir det

möjligt att beakta den speciella betydelse som användningen kan ge åt eljest

deskriptiva märken, och i sådant fall blir registrering möjlig trots förelig­

gande deskriptivitet.

En viss mildring av nuvarande tämligen stränga praxis vid bedömningen

av särskiljningsförmåga förordas av utredningen. Denna rekommendation

gäller både figurmärken och ordmärken.

Rätten till varukännetecken innebär att annan än inneha­

varen icke må i näringsverksamhet använda förväxlingsbart kännetecken.

Enligt förslaget omfattar denna ensamrätt alla former för användning; en

nyhet är alt här avses även sådan som blott sker muntligen (4 §). I särskil­

da bestämmelser klarlägges under vilka betingelser annan än innehavaren

äger använda visst kännetecken för s. k. icke-originala reservdelar och

liknande samt för begagnade varor, som ursprungligen utgått från inneha­

varens rörelse men sedan blivit reparerade eller iståndsatta av annan än

denne. Liksom hittills skall ensamrätten i princip endast gälla mot varu­

märkets begagnande för varor av samma eller liknande slag som de, vilka

omfattas av registreringen eller täckes av inarbetningen (6 §). För känne­

tecken som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kretsar av

allmänheten skall dock skyddet kunna avse begagnande även för andra

varor; detta skall gälla även i vissa andra fall om kännetecknets renommé

särskilt lätt skulle kunna skadas.

Särskilda regler har uppställts till lösande av stridiga anspråk på

visst varumärke (7—10 §§).

Rörande registreringsför faran det föreslås ett par praktiskt

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

betydelsefulla nyheter. Ansökan om registrering av varumärke skall — se­

dan patentverkets prövning givit vid handen att den kan bifallas — kun­

göras, så att den som anser att hans rätt skulle trädas för nära av en registre­

ring får tillfälle att göra invändning mot ansökningen (20 §). Dylikt s. k.

uppbudsförfarande tillämpas sedan gammalt vid behandlingen av

patentansökningar och motiveras av en önskan om större rättssäkerhet både

för sökanden och för andra som kan beröras av beviljad registrering. Inom

varumärkesrätten blir förfarandet av betydelse särskilt med hänsyn till före­

komsten av oregistrerade varukännetecken, vilka patentverket ej har förut­

sättningar att känna till, samt till den redan nämnda regeln att registrering

efter fem år ej kan angripas med ogiltighetstalan.

Vidare föreslås att de varuslag, som registrering av varumärke skall avse,

indelas i särskilda klasser enligt ett internationellt varuklassystem

(16 §), som redan nu användes i åtskilliga länder, bl. a. Storbritannien,

Frankrike och Italien. Härvid skall registreringsavgiften sättas i relation till

antalet klasser inom vilka sökanden önskar registreringsskydd. En på dylikt

sätt anordnad klassregistrering antages på längre sikt komma att avsevärt

lätta nu rådande trängsel i varumärkesregistret och samtidigt förenkla pröv­

ningen av registreringsärendena. Utredningen tillstyrker i anslutning härtill,

att en i Nice 1957 träffad internationell överenskommelse om det ifrågava­

rande klassystemet ratificeras från svensk sida i samband med den nya

lagens ikraftträdande.

Beträffande registrerings upphörande föreslås bl. a. att frå­

gor härom endast skall kunna prövas av domstol; det allmännas intresse i

förevarande sammanhang tillgodoses genom en bestämmelse om talerätt för

myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (26 §). I samband med de olika

hävningsgrunderna har utredningen tagit upp det inom varumärkesrätten liv­

ligt diskuterade spörsmålet om s. k. degeneration av varumärke. Här­

med avses att märket övergår från att vara en enskild näringsidkares sär­

skilda kännetecken för hans vara till att bli en allmänt begagnad term för

vara av visst slag oberoende av dess kommersiella ursprung. I sådana fall

medger förslaget att talan föres om hävande av registreringen (25 §), men

det understrykes starkt i motiven att kraven på bevisning om att förvand­

lingen fullbordats skall ställas höga. För att motverka förlust av varumär­

kesrätt på grund av degeneration föreslås att innehavare av registrerat varu­

märke skall kunna fordra av utgivare av uppslagsverk och liknande att va­

rumärket ej återges däri, utan att dess karaktär av varumärke anges (11 §).

Enligt förslaget skall registrerat varumärke kunna överlåtas fristå­

ende från den rörelse, till vilken den hör (83 §). Upplåtelse av licens att

begagna varumärke förklaras uttryckligen tillåten (34 §).

En principiellt betydelsefull nyhet i förslaget är att däri upptagits regler

avsedda att skydda allmänheten mot vilseledande genom varumärke.

Vilseledande varumärke skall ej få registreras (14 §). Ej heller skall sepa­

rat överlåtelse eller licensupplåtelse av registrerat varumärke få antecknas

i varumärkesregistret, om dess användning av den nye innehavaren är ägnad

29

att vilseleda allmänheten (33 och 34 §§). Registrering av vilseledande märke

skall vidare kunna hävas av domstol (25 §), och härjämte skall domstol äga

meddela förbud mot användningen av kännetecken som vilseleder, och detta

vare sig det är registrerat eller icke (36 §).

Vad angår varumärken, som innehas av utländsk näringsidkare, är

utredningens förslag så utformat, att det ger det skydd som kräves av Pa­

riskonventionens Londontext.

I förslaget till kollektivmärkeslag har upptagits bestämmelser om kollek­

tivmärken, varmed avses märken brukade av medlemmarna i föreningar av

näringsidkare samt kontroll- och garantimärken, däribland även standardi-

seringsmärken. Rätt till dylika märken skall enligt förslaget kunna förvär­

vas genom registrering eller inarbetning på motsvarande sätt som, enligt

förslaget till varumärkeslag, gäller enskild näringsidkares märken. Även i

övrigt skall i de flesta avseenden gälla samma eller motsvarande regler som

om andra varukännetecken. Såsom innehavare godtages icke endast förening

av näringsidkare utan även offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslut­

ning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster.

Enligt förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella be­

teckningar skall de nya reglerna gälla även med avseende på användningen

av skyddad beteckning som kännetecken för tjänster. I övrigt innehåller för­

slaget i sak icke några större nyheter jämfört med den nuvarande lagen.

Med hänsyn till att den föreslagna nya varumärkeslagen skall omfatta

även skydd på grund av inarbetning, föreslås att tillämpningsområdet för de

härom i lagen mot illojal konkurrens givna reglerna i motsvarande mån in-

skränkes.

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

Remissyttrandena

Utredningens förslag har genomgående fått ett gynnsamt mottagande

i remissyttrandena och det anses i allmänhet väl ägnat att läggas till grund

för lagstiftning.

Som helhetsomdöme uttalar Svea hovrätt, att utredningen med

det internationella konventionssystemet som utgångspunkt och under hän­

synstagande till önskemål från de övriga nordiska länderna vid avvägningen

mellan de olika intressen och synpunkter som gör sig gällande på det varu-

märkesrättsliga området i allt väsentligt kommit fram till lämpliga lös­

ningar. Liknande uttalanden göres av kommerskollegium och Sveriges ad­

vokatsamfund.

Stockholms handelskammare framhåller, att de önskemål som vid den

av utredningen företagna enkäten från olika håll framförts i stor utsträck­

ning vunnit beaktande i förslaget, varför detta i en omfattning som icke

är vanlig inom svenskt lagstiftningsarbete torde bygga på en dokumenterad

uppfattning hos dem som är närmast berörda av förslaget. Även Kooperativa

förbundet, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Sveriges in­

30

dustriförbund understryker, att förslaget bygger på ett synnerligen för­

tjänstfullt utredningsarbete.

Sveriges industriförbund berör varumärkesrättens förhållande till kon­

kurrensrätten i övrigt och framhåller, att det hade varit värde­

fullt, om utredningen samtidigt hade kunnat presentera förslag beträffande

alla de delar av konkurrensrätten, vilka ingår i utredningsuppdraget. Hela

denna sektor hade då kunnat bedömas i ett sammanhang. Detta har dock

av utredningstekniska skäl ej varit möjligt. Förbundet anser sig emellertid

böra understryka, att de olika delarna av immaterialrätten har ett sådant

samband med varandra, att det då en ny firmalag eller ny lag mot illojal

konkurrens en gång genomföres, kan visa sig nödvändigt att på vissa

punkter jämka den lagstiftning, varom förslag nu framlagts.

Ett flertal remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över, att förslaget

tillkommit genom nordiskt samarbete och att därvid så stor över­

ensstämmelse mellan de olika nordiska lagförslagen uppnåtts. I samband

därmed pekas i några fall på den betydelse som den uppnådda överensstäm­

melsen kan få för den nordiska ekonomiska enheten. Sveriges köpmannaför-

förbund framhåller, att det samnordiska lagstiftningsarbetet på detta som

på andra områden fyller en viktig uppgift och ökar förutsättningarna för

den internordiska kommunikation som pågår i olika avseenden och som

blir följden av en gemensam nordisk marknad. Handelskammaren i Gävle

beklagar emellertid, att man icke lyckats komma fram till i varje detalj

överensstämmande lagförslag under det nordiska samarbetet på varumärkes-

området, och förmenar, att därest så skett, skulle detta ha underlättat en

anslutning till de s. k. sexmaktsstaternas pågående uniformering av varu-

märkeslagstiftningen och kanske även framdeles ha lett till en europeisk kon­

vention om denna genom OEEC:s medverkan. Mest aktuellt synes handels­

kammaren vara, att frågan om en gemensam registreringsmyndighet för de

nordiska länderna upptages till behandling. Liknande synpunkter framföres

av Skånes handelskammare.

Överståthållarämbetet betonar värdet av att förslaget ansluter till inter­

nationella överenskommelser inom ifrågavarande rättsområde. I sam­

ma riktning uttalar sig Svensk industriförening, som även framhåller önsk­

värdheten av en gemensam europeisk varumärkeslagstiftning.

Flera remissinstanser uttalar, att de i viss utsträckning känt sig bundna

av det efter samnordiska överläggningar utarbetade förslaget och därför ålagt

sig stor restriktivitet när det gällt att föreslå ändringar däri.

Utredningens allmänna uttalanden rörande varumärkets bety­

delse för det ekonomiska livet, särskilt såsom konkur-

rensbefrämjande faktor föranleder yttranden från några håll.

I samma riktning som utredningen uttalar sig Sveriges hantverks- och små­

industriorganisation och Skånes handelskammare. Annonsbyråernas för­

ening understryker, att en väl utbyggd varumärkesrätt är en av huvudför­

utsättningarna för en effektiv reklam, men betonar samtidigt, att varumär-

kesskyddet icke får bli så omfattande, att den legitima konkurrensen bind-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

31

ras och en monopolisering av kännetecken och symboler möjliggöres. En­

ligt föreningens mening har dessa synpunkter på ett utomordentligt sätt

tillgodosetts av utredningen.

Några remissinstanser framhåller, att varumärket även kan ha en ko n-

kurrensbegränsande effekt, varvid särskilt anföres att väl inar­

betade märkesvaror kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som försvårar för

konsumenterna att göra korrekta pris- och kvalitetsjämförelser; det fram-

hålles också att märkesvaror i stor omfattning blivit föremål för bruttopris-

bindningar. Statens pris- och kartellnämnd framhåller, att den sett det som

sin uppgift vid granskningen av förslaget att söka bedöma, huruvida ut­

redningen i sin legitima strävan att åstadkomma ett modernt, effektivt va-

rumärkesskydd i några avseenden förstärkt den i varumärkesrätten inne­

boende monopolismen på sådant sätt, att dess konkurrensbegränsande ef­

fekt blivit större än vad som ur kartellagstiftningens synpunkt är önskvärt

eller lämpligt. Nämnden har emellertid vid en genomgång av förslagets olika

delar icke funnit anledning till erinran ur förevarande synpunkt; särskilt

understrykes, att priskonkurrensen beträffande märkesvaror förbättrats se­

dan genom 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegräns­

ning inom näringslivet införts ett allmänt bruttoprisförbud. Kooperativa för­

bundet anlägger liknande synpunkter. Enligt förbundets mening har stats­

makterna genom berörda lagstiftning fått maktmedel, som i väsentlig mån

kan motverka otillbörlig konkurrensbegränsning även i de fall denna upp­

byggts på varumärkesrättsliga regler. Förbundet vill därför icke påyrka nå­

gon ändring i den principiella grundlinje beträffande skyddsrätten för va­

rumärken, som föreslås av utredningen och som internationellt sett är all­

mänt accepterad. Skulle lagbestämmelserna mot samhällsskadlig konkur­

rensbegränsning komma att visa sig otillräckliga för att effektivt bekämpa

farliga monopolsträvanden på basis av varumärkesrätten, kan de skärpas

allt efter vad som kan komma att anses erforderligt.

Däremot anser näringsfrihetsrådet och kommer skollegium att det varu­

märkesrättsliga skyddet i förslaget erhållit en med hänsyn till dess kon­

kurrensbegränsande effekt alltför stor omfattning. Näringsfri­

hetsrådet erinrar till en början om vissa uttalanden rörande den konkur­

rensbegränsande effekten hos märkesvarusystemet, som gjorts av nyetable-

ringssakkunniga och 1954 års priskontrollutredning i förarbetena till 1953

års konkurrensbegränsningslag och de år 1956 vidtagna ändringarna i den­

na. Vidare framhåller rådet, att föredragande departementschefen i 1956

års lagstiftningsärende uttalat, att den då gjorda utvidgningen av konkur-

rcnsbegränsningslagen till att avse alla slag av samhällsskadliga konkur­

rensbegränsningar innebar vidgade möjligheter att ingripa mot monopolis-

tiska företeelser, varvid som exempel nämndes märkesvarusystemet (prop.

1956: 148 s. 37 ff.). Den sida av detta system som ger upphov till konkur­

rensbegränsande situationer är sålunda, framhåller rådet, en av de fakto­

rer som särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrens­

begränsningar, som relativt nyligen genomförts i vårt land och vars syfte

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

är att främja en ur allmän synpunkt önskvärd konkurrens. Det är enligt

rådets uppfattning angeläget, att denna sida av varumärkesanvändningen av

lagstiftaren uttryckligen föres in i bilden vid utformandet av det rättsliga

skyddet för varumärken. Detta skydd uppbäres, som utredningen framhål­

ler, av både enskilda och allmänna intressen. Det allmännas uppgift att

motverka konkurrensbegränsningar i vissa fall och bevaka konsumentintres­

sena måste emellertid enligt rådets mening föranleda, att skyddet i en del

hänseenden blir mindre vidsträckt än vad rent privaträttsliga synpunkter

måhända i och för sig skulle motivera. Rådet vill ej göra gällande, att icke

även sådana allmänna konkurrens- och konsumentsynpunkter påverkat ut­

redningens bedömning vid gränsdragningen för varumärkesskyddets ut­

sträckning och vid utarbetandet av bestämmelserna i övrigt. På en del

punkter har emellertid skyddet utvidgats på ett sätt som enligt rådets upp­

fattning icke är väl förenligt med de nyss angivna allmänna intressena.

I detta sammanhang må anmärkas, att näringsfrihetsrådet även fram­

håller att det ofta kan vara svårt att draga gränsen mellan fall, där konkur-

rensbegränsande åtgärder från varumärkeshavares sida kan bli föremål för

ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen, och fall, då så icke

är händelsen, enär åtgärden anses ligga inom ramen för den ensamrätt till

varumärket som rättsordningen tillerkänner varumärkeshavaren. Rådet hem­

ställer om ett klargörande uttalande i detta hänseende.

Kommerskollegium vill ingalunda bestrida, att varumärkesskyddet och

det i anslutning härtill uppkomna varumärkessystemet medfört påtagliga

fördelar för konsumenterna och därför varit gynnsamt ur allmän synpunkt.

Otvivelaktigt är det riktigt, som utredningen framhållit, att ett varumärke

kan vägleda köparen till det inköp han ur sina synpunkter med hänsyn

till behov, önskemål, pris och kvalitet anser mest förmånligt samt att den­

na omständighet befrämjar en verksam konkurrens mellan olika företagare.

Även om i detta sammanhang bortses från att konkurrensen mellan »varu-

märkes»-företagare lätt kan komma att inriktas på t. ex. att tillhandahålla

konsumenten långt gående service eller att förse varan med exklusiv för­

packning e. d. och sålunda icke på pris eller kvalitet — det ur konsumen­

tens synvinkel värdefullaste — så finner kollegium uppenbart att varu­

märkessystemet kan vara förenat med nackdelar. Härom anför kollegium

följande:

Innehavaren av ett med reklamens hjälp väl inarbetat varumärke intager

ej sällan en så stark ställning på marknaden, att han mer eller mindre blir

att betrakta som ett slags monopolist. Häremot finnes visserligen ej något

i princip att invända, men ställningen innebär i sig risker för förhållanden

som ej äro önskvärda ur allmän synpunkt. Sålunda saknas den verkliga

drivfjädern till kostnadsbesparande åtgärder, möjliggörande lägre priser,

varjämte det är frestande för innehavaren att tillämpa en högre prissättning

än som betingas av kostnaderna. För att underbygga denna tillgripes stund­

om s. k. selektiv försäljning med det egentliga syftet att förhindra att varan

saluhålles av dem som kunna väntas hålla lägre priser än varumärkesinne-

havaren finner förenligt med sina intressen. För hög prissättning på en väl­

känd märkesvara torde emellanåt bli möjlig, därför att konsumenterna bi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

33

bringats den uppfattningen att varan är överlägsen andra varor av samma

slag, medan det i själva verket finnas s. k. anonyma varor i handeln vilka

ej äro sämre än märkesvaran och dock äro betydligt billigare. Att förhållan­

den som nu angivits bestå i ett samhälle, där principen om fri konkurrens

godtagits, sammanhänger uppenbarligen främst med att det är mycket vansk­

ligt att söka tränga in på en marknad som domineras av märkesvaror. Van­

ligen måste den som vill etablera sig i branschen förfoga över ett betydande

kapital för att genom intensiv reklam söka vinna avsättning för sin vara i

tävlan med de inarbetade märkesvarorna. I åtskilliga fall torde denna ny-

etableringsförsvårande omständighet omintetgöra konkurrensbefrämjande

initiativ och alltså vara till men ur allmän synpunkt.

Kollegium anför, att det självfallet icke vill göra gällande att de betänk­

ligheter som sålunda enligt dess mening ur allmän synpunkt kan andragas

mot det lagliga varumärkesskyddet bör föranleda att detta slopas. Motiven

för ett sådant skydd är så uppenbara, att kollegium saknar anledning att ingå

på denna fråga. Härtill kommer, att hänsynen till de internationella förhål­

landena nödvändiggör ett upprätthållande av skyddet. Kollegium anser emel­

lertid, att statsmakterna vid utformningen av de civilrättsliga reglerna på

detta område skall beakta, att fråga är om en avvägning mellan olika in­

tressen och att därför skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Sveriges industriförbund beklagar, att utredningen icke sökt uppdraga

gränsen mellan varumärkes- och konkurrensbegränsningsrätten samt framhål­

ler det angelägna i att varumärkesrätten tillföres distinkta regler icke bara

för hur och när den får begagnas utan även för hur den icke får användas med

hänsyn till samhällets krav på att osunda konkurrensbegränsningsföreteel-

ser hålles tillbaka. Förbundet anser en snabb upprustning av lagen mot

illojal konkurrens erforderlig.

Departementschefen

Den nu gällande lagen om skydd för varumärken har tillkommit år 1884.

Under den tid av tre kvarts sekel som förflutit efter lagens tillkomst har en

omvälvande utveckling ägt rum i fråga om produktionen och distributionen

av varor. Tidigare hantverksmässiga framställningsmetoder har på de flesta

områden ersatts av industriell massproduktion, vilken i förening med ökad

internationell handel och nya distributionsformer lett till en utomordentligt

stegrad varuomsättning. Redan detta förhållande i och för sig har medfört

alt varumärkena och andra varukännetecken, som har till syfte alt iden­

tifiera de olika fabrikanternas varor och särskilja dem från varandra, fått

starkt ökad betydelse. Härtill kommer att en allt större del av produktionen

kommit att avse s. k. märkesvaror, d. v. s. varor som tillverkas i enheter

eller förpackningar avsedda för den slutliga avnämaren och beträffande vilka

varumärkets betydelse som identifieringsmedel är särskilt framträdande.

Överhuvudtaget gäller att varukännetecknen kommit att utgöra en av de

nödvändiga förutsättningarna för det moderna näringslivets massproduk­

tion och massdistribution av varor.

8 Dihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 167

34

Med hänsyn till den utveckling som sålunda ägt rum är det naturligt, att

varumärkeslagen numera framstår som föråldrad och icke längre på ett

tillfredsställande sätt reglerar de ofta komplicerade spörsmål som uppkom­

mer på detta för näringslivet viktiga område. Från näringslivets sida har se­

dan länge framförts önskemål om en ny och tidsenlig lagstiftning i ämnet.

Det är även enligt min mening angeläget att en sådan kommer till stånd.

Av stor praktisk betydelse är vidare att på området åstadkomma rätts­

likhet inom de nordiska staterna. För detta ändamål har det utrednings­

arbete som under senare år ägt rum på området bedrivits i samverkan med

motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har

resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga överensstämmer. Det

må nämnas, att det danska förslaget med endast obetydliga ändringar upp­

höjts till lag under år 1959.

Förevarande lagstiftningsärende utgör ett led i den allmänna revision av

det industriella rättsskyddet som tidigare planerats. Denna revision är av­

sedd att i övrigt komma att omfatta firma- och konkurrensrätten samt pa­

tent- och mönsterrätten. I viss mån griper hithörande rättsområden in i

varandra, och ur vissa synpunkter skulle det medföra fördelar att behandla

hela detta lagstiftningskomplex i ett sammanhang; vad särskilt angår varu­

märkesrätten kan skäl anföras för att nyregleringen härav i varje fall borde

samordnas med revisionen av firma- och konkurrensrätten, med vilken den

otvivelaktigt äger flera beröringspunkter. Praktiska hänsyn talar dock för

att man, såsom tidigare avsetts, går fram på de partiella reformernas väg

samt upptager de olika lagstiftningsfrågorna allt efter som det förberedande

arbetet på dem slutföres. Jag vill därför, liksom utredningen, förorda, att

spörsmålet om ny varumärkesrättslig lagstiftning nu upptages utan att man

avvaktar reformeringen av firma- och konkurrensrätten; när denna genom­

föres får självfallet vidtagas de jämkningar i förevarande lagstiftning som

då kan visa sig påkallade.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att skyddet för varukän-

netecken förstärkes i olika avseenden. Såsom primär form för vinnande av

rättsskydd uppställes alltjämt registrering, men som en viktig nyhet föreslås,

att i själva varumärkeslagen upptages regler om skydd för kännetecken som

ej registrerats men blivit inarbetade, varvid detta i princip likställes med

skydd på grund av registrering. Lagen skall vara tillämplig såväl på känne­

tecken för varor som på kännetecken för tjänster. Registrering skall kunna

vinnas icke blott, såsom för närvarande, för figurer och ordmärken utan även

för varuutstyrsel och, under visst villkor, även för bokstäver och siffror.

Rättsverkan av registrering förstärkes genom en regel om att vissa former

av ogiltighetstalan icke skall kunna föras sedan registreringen bestått i fem

år. Rätt till varukännetecken skall omfatta allt slags användning därav i nä­

ringsverksamhet som kännetecken för varor, däri inbegripet jämväl muntlig

användning. Som ett led i det föreslagna ökade skyddet förordas också be­

stämmelser, som åsyftar att försvåra att varumärkesrätt går förlorad genom

s. k. degeneration, d. v. s. sådan omvandling av ett varukännetecken till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

35

allmän benämning för hela varuslaget, som stundom kan ske vid mera om­

fattande användning. Även de i förslaget upptagna reglerna om överlåtelse

och licensupplåtelse av varumärke innebär vissa fördelar för märlxeshava-

ren.

Å andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar till

att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på ett sätt

som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a. föreslås att

vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande mär­

ke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol äga meddela

förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och detta även i fall

då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering uppställer förslaget ett par prak­

tiskt betydelsefulla nyheter. Sålunda skall ansökan i registreringsärende

kungöras, så att konkurrerande märkeshavare och andra får tillfälle att ytt­

ra sig över ansökningen; härigenom avses att öka rättssäkerheten på områ­

det. Vidare skall registrering ske i särskilda varuklasser, varvid avgiften sät­

tes i relation till antalet klasser inom vilka sökanden önskar registrerings-

skydd. Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varu-

märkesregistret och även förenkla patentverkets prövning av varumärkes-

ansökningarna. Man räknar också med att det kommer att medföra en icke

obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verk­

samhet.

Nuvax-ande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlem­

marna i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,

har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Nytt är här att skydd be-

redes även för märken, som användes som kännetecken för tjänster, samt

för kontroll- och garantimärken, som användes av offentlig myndighet, stif­

telse eller sammanslutning.

Vidare föreslås att lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar ersättes av en ny lag i ämnet. Även

denna har utsträckts till fall, då skyddad beteckning användes som känne­

tecken för tjänster.

Då den föreslagna nya varumärkeslagen även innehåller bestämmelser om

inarbetade kännetecken, föreslås att tillämpningsområdet för föreskrifterna

härom i lagen mot illojal konkurrens i motsvarande mån inskränkes.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag genomgående fått ett

gynnsamt mottagande, och framställda anmärkningar har i allmänhet en­

dast avsett särskilda punkter däri. I mera principiellt hänseende föreligger

invändningar endast från två instanser, näringsfrihetsrådet och kommers­

kollegium. Dessa anser, att det varumärkesrättsliga skyddet i förslaget ut­

vidgats på ett sätt, som ej är väl förenligt med allmänna konkurrens- och

konsumentsynpunkter, och avstyrker i flera fall de av utredningen före­

slagna förstärkningarna i skyddet. 1 yttrandena framhålles, att ett väl in­

arbetat varumärke kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som av innehavaren

kan utnytljas t. ex. genom att lian sätter högre pris på varan än som be­

36

tingas av kostnaderna eller gör den till föremål för bruttoprisbindning. Nä-

ringsfrihetsrådet erinrar om att detta förhållande varit en av de faktorer som

särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrensbegräns­

ning, som relativt nyligen genomförts i vårt land, samt framhåller såsom

angeläget att denna sida av varumärkesanvändningen beaktas även vid ut­

formandet av själva varumärkesrätten. Kommerskollegium framhåller helt

allmänt, att fråga är om en avvägning mellan olika intressen och att därför

skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Jag vill även för egen del understryka, att man vid utformande av det

varumärkesrättsliga skyddet måste beakta dess inverkan i fråga om kon­

kurrensen mellan företagarna. Särskilt må framhållas, att varumärkena

visat sig kunna få en konkurrensbegränsande effekt. Bl. a. vill jag erinra

om de monopolliknande situationer som uppstått genom det s. k. märkes-

varusystemet. Dylika förhållanden talar emot, att skyddet göres alltför

omfattande. Över huvud har varumärkesrättens utformning stor betydelse

för den inriktning konkurrensen mellan företagarna kommer att få och för

de konkurrensformer som kommer att användas. Ur allmän synpunkt är

det av största vikt, att konkurrensen leder till effektivitet inom näringslivet

och en rimlig prisnivå. Omfattningen av skyddet och särskilt utvidgning­

en av gällande skydd bör noga prövas under beaktande härav; en avväg­

ning måste göras mellan företagarnas intresse av ensamrätt till sina varu-

kännetecken och samhällets intresse av konkurrensens lämpliga utform­

ning.

En sådan avvägning ger enligt min mening vid handen att utredningens

förslag i stort sett är godtagbart. Beaktas bör att i förslaget införts vissa

nya regler till skydd för allmänheten, bl. a. bestämmelser mot vilseledande

varumärken. Endast på ett par punkter, till vilka jag senare vill återkomma,

synes de utvidgningar av skyddet som föreslås vara av den art att det möj­

ligen kan sättas i fråga huruvida de ur nu anförda synpunkter är lämpliga.

Jag anser sålunda förslaget innefatta en avvägning mellan de mera varu­

märkesrättsliga och de allmänt samhälleliga intressena som kan läggas till

grund för en ny varumärkeslag.

Vid bedömande av denna fråga har jag även beaktat att i fall, då ett

märkesvarumonopol läggs till grund för konkurrensbegränsande åtgärder,

inskridande från samhällets sida är möjligt enligt 1953 års lagstiftning

mot konkurrensbegränsning inom näringslivet; denna lagstiftning är genom

ändring år 1956 utbyggd så att den är tillämplig på allt slags konkurrensbe­

gränsning som har skadlig verkan. Skulle lagens bestämmelser om de for­

mer under vilka ingripande kan ske framdeles visa sig otillräckliga, kan de,

såsom kooperativa förbundet framhållit, skärpas allt efter vad som kan

komma att anses erforderligt. Jag vill även hänvisa till den betydelse sam­

hällets konsumentupplysning i prisfrågor har för att motverka de avvikelser

från den effektiva konkurrensen, som har sin grund i bristande priskänne­

dom och prismedvetande hos konsumenterna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ingripande enligt 1953 års

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

37

lag mot konkurrensbegränsning som grundas på märkesvarumonopol en­

ligt min mening bör kunna ske i något större utsträckning än man hittills,

med hänsyn till vissa uttalanden i förarbetena till 1956 års ändringar i lagen,

ansett möjligt. Dessa uttalanden innebar, att i fråga om sådana rättighe­

ter som rätt till varumärke, patent eller liknande, nämnda lag icke vore

avsedd att medföra någon inskränkning i den ensamrätt som givits veder­

börande av rättsordningen; endast om en innehavare av en rättighet av

nu angivet slag ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för

rättigheten, och utnyttjade sin ensamrätt till att framtvinga eller under­

stödja annan konkurrensbegränsning vore ett ingripande enligt lagen möj­

ligt. Enligt min mening bör det emellertid ej vara uteslutet att ingripa mot

skadlig verkan av märkesvarumonopol, även då vidtagna åtgärder äger stöd

i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det

konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda

förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

I gällande rätt är skyddet för varukännetecken uppdelat på två regel­

komplex, nämligen dels bestämmelserna i varumärkeslagen, vilka i första

hand gäller till skydd för registrerade varumärken, och dels de mera all­

männa bestämmelserna mot illojal användning av kännetecken i lagen mot

illojal konkurrens, vilka bestämmelser i huvudsak är av betydelse där re­

gistrering ej skett. Då varumärkesrätten nu i sin helhet upptages till re­

vision är det en grundläggande fråga, huruvida denna uppdelning bör bibe­

hållas eller om man bör sammanföra samtliga hithörande föreskrifter till

en enhet. Väljes den senare vägen, kan reglerna antingen upptagas i sär­

skild lagstiftning eller också, med hänsyn till varumärkesrättens samman­

hang med lagstiftningen mot illojal konkurrens, inom ramen för denna.

Utredningen har i sitt förslag funnit det mest praktiskt, att man väljer

metoden att sammanföra reglerna om skydd för registrerade och oregistre­

rade varukännetecken, och har härvid ansett det lämpligast, att detta sker

i en fristående lag. Mot denna allmänna disposition av lagstiftningen har

icke gjorts invändningar vid remissbehandlingen. För egen del finner jag

också en sådan disposition ändamålsenlig, både med hänsyn till praktikens

krav och av lagtekniska skäl.

Även om utredningens förslag i huvudsak torde böra följas, har vid den

granskning av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttran­

dena verkställts inom departementet, framgått att en del jämkningar är

påkallade. En närmare redogörelse för dessa torde få lämnas i den följande

redogörelsen för de särskilda lagförslagen.

Vid utformandet av departementsförslaget har hänsyn tagits till vissa

ändringar, som genomförts i den för varumärkesrättens internationella reg­

lering grundläggande s. k. Pariskonventionen vid en konferens i Lissabon

hösten 1958. Förslaget möjliggör därför anslutning från svensk sida till

Lissabonlextcn, såvitt angår skyddet för varumärken.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1060

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till varumärkeslag

Allmänna bestämmelser

1

§•

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 1 § i utredningens för­

slag, behandlas ensamrätt genom registrering.

Utredningen. I de tre första paragraferna av lagförslaget har utredningen

upptagit regler om hur rätt till varumärke uppstår. I förevarande paragraf

behandlas förvärv av sådan rätt på grund av registrering, i 2 § förvärv på

grund av inarbetning och i 3 § rätten att använda namn och firma såsom

varukännetecken.

Beträffande förevarande paragraf framhåller utredningen, att i dess enkät

till näringslivet framkommit en enhällig opinion för att bibehålla registre­

ringen såsom grundläggande för uppkomsten av varumärkesrätt. För utred­

ningen ter det sig också uppenbart, att man bör behålla systemet med re­

gistrering såsom primär rättsgrundande omständighet. Registreringen tor­

de i allmänhet vara det för näringsidkaren mest praktiska medlet för

förvärv av varumärkesrätt. Genom den offentliga registreringsakten, före­

gången av registreringsmyndighetens prövning, erhåller denne en varu­

märkesrätt, som är noga preciserad med avseende på föremål, omfatt­

ning och tidpunkt för ensamrättens uppkomst. I fall av konflikt kan en

dylik rätt på enkelt sätt styrkas genom förebringande av ett av myndigheten

utfärdat registreringsbevis, medan varje annan utredning om tillvaron av

ensamrätten i princip blir överflödig. Härtill kommer, att själva varumär-

kesregistret bör kunna tjäna till ledning, då en företagare, vid valet av nya

varumärken, önskar förvissa sig om att han icke träder annans rätt för nära.

Även på annat sätt kan registret vara till nytta, t. ex. då någon behöver

upplysning om vem som är innehavare av visst märke.

Det i enlighet härmed i första stycket av förevarande paragraf upptagna

stadgandet har erhållit den utformningen, att genom registrering enligt varu­

märkeslagen förvärvar näringsidkare ensamrätt att använda varumärke så­

som särskilt kännetecken för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i

sin rörelse.

I förhållande till gällande rätt innebär förslaget den utvidgningen, att

även näringsidkare som ej tillhandahåller varor utan endast utför tjänster

— transportföretag, försäkringsbolag och andra serviceföretag — får behö­

righet att begära registrering för sina märken, s. k. servicemärken. För när­

varande kan sådan näringsidkare endast erhålla det på inarbetning beroen­

de skyddet enligt 9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens. I moti­

veringen anför utredningen, att denna utvidgning står i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1060

39

med önskemål som uttalats i dess enkät till näringslivet. Vidare framhålles,

att serviceföretagen i allt större utsträckning använder märken såsom kän­

netecken för de tjänster de mot vederlag erbjuder sin kundkrets. Dessa mär­

ken torde ofta besitta goodwillvärde som väl kan mäta sig med de egentliga

varumärkenas. Med hänsyn härtill har servicemärkenas innehavare berätti­

gade krav på likställighet med annan företagsamhet i fråga om märkesskyd­

det. Att även framdeles låta skyddet för dessa betydelsefulla näringsgrenars

märken enbart bero av inarbetning, kan därför icke vara tillfredställande.

För registrering av servicemärken och för att i största möjliga utsträckning

samla dessa märken i ett offentligt register kan samma praktiska skäl

åberopas som i fråga om varumärken i allmänhet.

Förslaget innebär i förevarande del, att varumärkesregistrering kan vin­

nas av bl. a. sådana näringsidkare, som är sysselsatta med bank-, revisions-,

kreditupplysnings- eller agenturverksamhet, resebyrå- eller holellrörelse, spe-

dition, rederirörelse, verksamhet med befordran av personer eller gods med

järnväg, bil, buss eller flyg och annan verksamhet med transport, förvaring

eller kommunikation, vakttjänst, konstruktion, bygge, reparation, tvätt, fär-

geri och annan materialbehandling, reklam-, arkitekt-, advokat-, patentbyrå-

eller annan konsulterande verksamhet, undervisning och underhållning,

sjukvård, hår- och skönhetsvård samt massage och övrig kroppskultur.

Utredningen framhåller, att från flera håll uttalats önskemål om förbätt­

rat skydd för inom rederinäringen använda skorstcnsmärken och rederiflag­

gor. Genom den föreslagna utvidgningen av varumärkesskyddet blir sådana

kännetecken i princip registrerbara liksom i vissa fall även fartygsnamn.

I anslutning till stadgandet i paragrafens första stycke, att servicemärke

kan registreras, har i tredje stycket upptagits bestämmelse, att vad i varu­

märkeslagen stadgas om vara i tillämpliga delar skall gälla även tjänst.

Beträffande första stycket anför utredningen i övrigt, bl. a., att med »nä­

ringsidkare» förstås envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekono­

misk art. Något vinstsyfte med verksamheten fordras alltså ej vare sig för

utövaren eller någon med vilken han är lierad. Även juridisk person, som

är näringsidkare i förslagets mening, äger erhålla varumärkesregistrering.

I de fall då två eller flera personer, som icke bildat handelsbolag, gemensamt

söker registrering av varumärke, blir de alt likställa med ensam sökande.

För att de skall kunna erhålla registrering måste dock krävas att de driver

en gemensam verksamhet. Liksom enligt gällande rätt bör även enligt försla­

get s. k. holdingbolag, d. v. s. företag vars rörelse enbart avser att äga och

förvalta ett eller flera dotterbolag, anses berättigat att erhålla registrering

av varumärke. Lagen är tillämplig icke blott på enskilda näringsidkare ulan

även på statliga eller kommunala organ som idkar näring. Uttrycket »sär­

skilt kännetecken» har i första hand valls för att skilja det från namn och

firma. Det är emellertid även språkligt ägnat att understryka kravet på in-

dividualiserings- eller särskiljningsförinågan. Då skyddet förklarats gälla

för varor eller tjänster som näringsidkaren »tillhandahåller» i sin rörelse,

avses främst sådana varor som han säljer eller tjänster som erbjudes mot

40

vederlag, men begreppet omfattar även varor som uthyres eller på annat sätt

ställes till förfogande ävensom det fallet att vara eller service såsom led i

rörelsen lämnas utan vederlag. Det är icke nödvändigt, att märkeshavaren

äger eller ens besitter de varor för vilka varumärket är avsett. Det är sålunda

intet som hindrar att exempelvis en generalagent, som blott förmedlar köpe­

avtal mellan två parter, därvid betingar sig att de ifrågavarande varorna

skall vara försedda med hans varumärke. Nu angivna vidsträckta innebörd

av begreppet tillhandahålla blir av betydelse för tolkningen av de närmast

följande paragraferna. Då det här talas om »innehavarens varor» (2 §),

»sina varor» (3 och 4 §§) och »annans vara» (4 §) är detta nämligen att

förstå som om det stode »de varor som tillhandahålles av innehavaren», »de

varor han tillhandahåller» respektive »vara, som tillhandahålles av annan».

I paragrafens andra stycke behandlas närmare varumärkesskyddets före­

mål. Enligt stadgandet kan varumärke bestå av figur, ord, bokstäver eller

siffror, så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Att varumärke sålunda kan bestå av bokstäver eller siffror ntgör en nyhet

i förslaget. Betydelsen härav reduceras dock av en bestämmelse i 13 § andra

stycket, enligt vilken dylikt märke må registreras endast om märket genom

inarbetning visats äga särskiljningsförmåga.

En nyhet av större praktisk betydelse är att till varumärke hänförts även

varuutstyrsel, d. v. s. varans eller emballagets form, färg eller dekoration

eller varans inpackningssätt. I motiveringen framhålles, att någon mera de­

ciderad opinion i denna fråga icke kommit till synes i utredningens enkät

till näringslivet. För utredningen står det dock klart, att den moderna varu-

distributionen, med dess alltmer utpräglade tendens att tillhandahålla va­

rorna i fabriksförpackningar lämpade efter den slutliga förbrukarens behov

och med dess tydliga förskjutning mot självbetjäning, i allt större utsträck­

ning utnyttjar varornas utstyrsel såsom individualiseringsmedel. I en själv-

betjäningsaffär torde köparen igenkänna den önskade varan lika mycket

eller mera genom det särpräglade utseendet av varan eller dess förpackning

som genom det varumärke varmed den är försedd. Mycken omsorg och stora

kostnader nedlägges av näringsidkarna på att skapa varuutstyrslar som kan

tilltala konsumenterna och effektivt särskilja de egna varorna från konkur

renternas. Det är också uppenbart, att en särpräglad varuutstyrsel kan vara

ett lika gott individualiseringsmedel som ett egentligt varumärke och för sin

innehavare bli bärare av ett lika stort goodwillvärde som detta. Det förekom­

mer icke sällan att varuutstyrsel kopieras eller imiteras. Av det sagda följer,

att det måste vara ett önskemål att såvitt möjligt låta varuutstyrslarnas

skydd bli jämställt med varumärkesskyddet i allmänhet. I fortsättningen

anför utredningen, att det mot registrering av varuutstyrsel invänts att den

skulle ställa patentverket inför vissa svårigheter. Prövningen av om en för

registrering anmäld varuutstyrsel hade erforderlig särskiljningsförmåga kun­

de, har man sålunda menat, erbjuda särskilda vanskligheter. Vidare har man

fruktat, alt likhetsgranskningen med hänsyn främst till äldre registrering­

ar skulle visa sig besvärlig. Vad som sålunda anförts har utredningen fun­

nit beaktansvärt. Utredningen anser emellertid svårigheterna icke vara större

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

41

än alt de kan övervinnas. Slutligen anför utredningen att skydd för varu-

utstyrsel även motiveras av en önskan att bidraga till nordisk enighet i

detta viktiga avseende. Registreringsskydd för varuutstyrsel har särskilt i

Danmark ansetts mycket angeläget och denna uppfattning har vunnit stöd

från norsk sida. Även i det finska förslaget har man funnit sig böra accep­

tera dylikt skydd.

Utredningen anför, att det för skydd uppställda kravet att varuutstyrsel

skall vara »säregen» innebär att fordringarna på särskiljningsförmåga här

bör ställas tämligen höga.

I förevarande sammanhang har utredningen undersökt, huruvida även

vissa andra varukännetecken än varumärken bör kunna registreras, nämli­

gen slagord och annat i näring använt särskilt varukännetecken. Enligt ut­

redningens mening bör dock så icke kunna ske.

Vad först angår slagord förstås härmed satser eller specifika uttryck som

avse att inpränta något hos allmänheten. I motiveringen för att ej tillåta re­

gistrering av sådant kännetecken anför utredningen, att den i denna fråga

följt en nästan enhällig opinion, som kommit till uttryck i dess enkät till

näringslivet. Härvid har från flera håll framförts, att språket bör hållas

tillgängligt för allmänt begagnande och att följaktligen stor försiktighet är

nödvändig innan man erkänner en enskilds ensamrätt till en mening eller

fras med reklambetonat innehåll. Vidare har man pekat på de stora svårig­

heter inför vilka en registrering av slagord skulle ställa patentverket, såväl

i fråga om prövningen av särskiljningsförmåga som vid likhetsgranskningen.

Sålunda har framhållits, att det torde vara mycket svårt att göra den nöd­

vändiga avvägningen mellan å ena sidan ett företags berättigade krav på

skydd för sitt slagord och å andra sidan övriga näringsidkares önskemål att

deras val av ord och uttryck i reklamen icke oskäligt begränsas. Utredning­

en framhåller vidare, att ett slagord oftast torde vara beskrivande eller be­

römmande och sålunda sakna erforderlig särskiljningsförmåga. I den mån

ett slagord likväl någon gång har erforderlig distinktivitet för att — obero­

ende av inarbetning — vara omedelbart dugligt till varukännetecken, beror

detta på dess särskilda fyndighet i formuleringen, vitsighet e. d. Detta är

emellertid egenskaper av helt annat och mindre påtagligt slag än de avse­

värt mer konkreta kriterier patentverket eljest har att taga hänsyn till vid

prövningen av ordmärkes registrerbarhet. Där ett slagord undantagsvis har

ursprunglig särskiljningsförmåga, är denna ett moment med viss auktor-

rättslig anstrykning. Även likhetsgranskningen av slagord -— såväl inbördes

som mellan slagord och egentliga ordmärken — skulle medföra betydande

svårigheter för registreringsmyndigheten. Slutligen anföres, att registrering

medför eu skyddstid, som är mångfaldigt längre än den under vilken en

avsevärd del av slagorden är i behov av skydd.

I denna del har enighet icke kunnat uppnås mellan de nordiska sakkun­

niga. I de danska och norska förslagen omfattas sålunda slagord av begrep­

pet varumärke och blir därför registrerbart. Det finska förslaget intager där­

emot i sak samma ståndpunkt som det svenska.

Vad härefter angår annat i näring använt särskilt varukännetecken åsyf­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tas härmed främst annan utstyrsel än för varor eller deras förpackning,

exempelvis utstyrsel av annonser, affärsbrev, kataloger och annat affärstryck

samt skyltar, affärsvagnar, utstyrsel av affärslokal eller serviceanläggning,

den anställda personalens särskilda klädsel eller särpräglade anordningar i

samband med fönsterskyltning o. s. v. Även här talar enligt utredningen

praktiska registreringstekniska skäl mot att tillåta registrering. Särskilt an-

föres, att den utstyrsel det här är fråga om i åtskilliga fall endast med be­

tydande svårighet kan preciseras i en registreringsansökan och klart åskåd­

liggöras i varumärkesregistret och de med registreringen förbundna offent­

liga kungörelserna. Till annat särskilt varukännetecken är även att hänföra

sådana kännetecken som är avsedda att uppfattas med annat sinne än sy­

nen, t. ex. akustiska kännetecken. Hit hör vidare alla som kännetecken för

varor eller tjänster avsedda namn, firmor och af färsbenämningar av olika

slag, såsom namn på hotell, restauranger o. s. v., som nu är skyddade en­

ligt lagen mot illojal konkurrens, i den mån de icke enligt förslaget är skyd­

dade såsom egentliga varumärken eller såsom namn eller firma. I fråga om

åtskilliga av dem gäller att de framstår som ett företags särskilda kännetec­

ken, först sedan de blivit inarbetade som sådana. Det är därför naturligt att

även anknyta känneteckensskyddet till inarbetningen.

I anslutning till förevarande paragraf må nämnas, att utredningen till

särskild granskning upptagit frågan huruvida specialregler erfordras rö­

rande varumärken för läkemedel. Såsom resultat härav har emellertid fram­

kommit, att eventuellt behövliga särregler om läkemedels märkning och be­

nämningar icke har sin plats inom varumärkeslagen utan i stället hör hem­

ma i den särskilda lagstiftningen angående handeln med läkemedel.

Remissyttrandena. Beträffande första stycket hälsas förslaget att även

serviceföretag skall kunna erhålla registrering för sina märken all­

mänt med tillfredsställelse av remissinstanserna. Sjöfartsstyrelsen uttalar,

att det är en allvarlig brist i den nuvarande lagen, att dessa företag är ute­

slutna från varumärkesskydd genom registrering. Härigenom har hinder

mött för sådana företag som rederier att registrera skorstensmärken, rederi-

flaggor och fartygsnamn. Sjöfartsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse, att

denna brist i lagstiftningen undanröjes. Liknande synpunkter anföres av Sve­

riges allmänna exportförening och Sveriges redareförening.

Stockholms handelskammare ifrågasätter, om begreppet näringsid­

kare har en sådan klar och otvetydig innebörd, att det i lagtexten bör

användas som beteckning för varumärkesrättens subjekt. Då det emellertid

torde möta betydande svårigheter att genomföra önskvärd gränsdragning i

själva lagtexten, synes endast återstå att, såsom utredningen också gjort,

i motiven till stadgandet närmare ange de subjektiva förutsättningarna för

innehav av varumärkesrätt. Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrå­

gasätter, huruvida man överhuvudtaget bör uppställa krav på att märkes-

liavare skall vara näringsidkare. I detta sammanhang har förbundet jämväl

beaktat de allvarliga påföljder som förslagets 25 § knyter till förlust av

43

denna kvalifikation. Det kan ifrågasättas om kravet fyller någon verklig

funktion så länge näringsidkaren äger fritt registrera märken för varor med

vilka han ej handlar och som inte har något samband med hans verksamhet.

Stockholms handelskammare berör utredningens uttalande att s. k. h o 1-

d i n g b o 1 a g kan erhålla varumärkesregistrering. Med holdingbolag åsyf­

tar utredningen företag, vars rörelse enbart avser att äga och förvalta dot­

terbolag. Det torde emellertid, framhåller handelskammaren, ej vara ovan­

ligt, att dotterbolag bildas med uteslutande ändamål att inneha varumär­

ken för moderföretagets räkning. Även sådana holdingbolag bör anses som

näringsidkare i varumärkeslagens mening. För undanröjande av tveksamhet

i detta hänseende är ett förtydligande uttalande erforderligt vid den fortsatta

behandlingen av lagstiftningsärendet. Önskemål om förtydligande i detta

hänseende framföres även av Sveriges industriförbund, Sveriges köpman­

naförbund, Kooperativa förbundet och Svenska industriens patentingenjörers

förening.

Patent- och registreringsverket kan ej dela utredningens åsikt, att två

eller flera personer i vissa fall bör kunna gemensamt erhålla re­

gistrering av varumärke, oaktat de icke utgör en juridisk person. Verket er­

inrar om att enligt gällande rätt sådan möjlighet föreligger endast om

personerna i fråga bildat handelsbolag eller annan juridisk person. Det

anses alltså nu, att icke mer än en fysisk eller juridisk person kan vara

antecknad som innehavare av registrerat varumärke. Kunde flera gemen­

samt inneha varumärke, skulle de, om tvist uppkomme mellan dem eller se­

paration bleve aktuell, kunna tänkas vilja vidtaga olika åtgärder med varu­

märket, varvid svårlösta administrativa problem kunde uppkomma. Så kun­

de även ske i fall, då en märkesinnehavare överlåtit sin andel till tredje man,

och övriga innehavare förmenar, att han ej har rätt därtill. Även eljest torde

komplikationer kunna uppstå. I samma riktning uttalar sig Sveriges köp­

mannaförbund.

Utredningens förslag i andra stycket att var u utstyr sel skall

kunna registreras tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta

remissinstanserna. Sveriges industriförbund hälsar förslaget härom med till­

fredsställelse. Förbundet påpekar emellertid, liksom Annonsbyråernas för­

ening, vikten av att varumärkesrätten icke på en omväg utnyttjas att skapa

oberättigade monopol på tekniska och funktionella element i förpack­

ningar och formgivning; 5 § i förslaget ger dock möjligheter att motverka

sådana tendenser. Industriförbundet understryker därjämte, att registre­

ring bör beviljas endast för varuutstyrsel med påtaglig särprägel och att

möjligheten till s. k. disclaimers enligt 15 § i förslaget bör utnyttjas; lik­

nande uttalanden göres av Stockholms handelskammare och Sveriges köp­

mannaförbund.

Patent- och registreringsverket förklarar sig vara medvetet om alt det kom­

mer att ställas inför åtskilliga svårigheter vid granskningen av ansökningar

om registrering av varuutstyrslar men har likväl ansett sig böra biträda

utredningens förslag om sådan registrering dels med hänsyn till intresset av

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

nordisk enhetlighet och dels för att den olikhet som nu råder vid behand­

lingen av utländska och inhemska registreringssökande skall bli undan­

röjd.

Någon tvekan rörande möjligheten alt registrera varuutstyrsel uttalas av

Svea hovrätt, som finner skäl tala för att det borde fordras inarbetning för

ensamrätt till varuutstyrsel. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetlighet

mellan de nordiska ländernas lagstiftning, anser sig hovrätten emellertid

kunna acceptera utredningens förslag. Hovrätten ifrågasätter dock, om icke

kraven på särskiljningsförmåga måste sättas mycket högt i dessa fall och

om icke sådana kännetecken som varuutstyrsel bestående av färgkombina­

tioner blott undantagsvis bör godkännas för registrering. Läkemedelsindu­

striföreningen anser att stadgandet i 5 § är en förutsättning för skyddet för

varuutstyrsel. Föreningen befarar dock att nämnda paragraf kommer att

medföra tillämpningssvårigheler. Vidare anför föreningen, att de föreslagna

bestämmelserna om skydd för utstyrsel och förpackning måhända aktuali­

serar en viss samordning med lagstiftningen om upphovsrätt.

Förslaget att tillåta registrering av varuutstyrsel avstyrkes av några in­

stanser. Kommer skotte gium anför att en ensamrätt på området skulle utgöra

en alltför kraftig begränsning i den fria näringsutövningen. Risken för en

snedvridning av konkurrensförhållandena framträder här enligt kollegiets

mening särskilt tydligt; företagarnas inbördes tävlan leder in på ting som i

verkligheten är tämligen likgiltiga för konsumenten i stället för att inriktas

på pris och kvalitet. Kollegium anser, att lagen om illojal konkurrens i före­

varande hänseende ger tillräckligt skydd.

Samma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet, som anför:

Av betänkandet framgår att meningarna är starkt delade inom näringsli­

vet beträffande denna utvidgning. Endast ett mindre antal hörda organisa­

tioner förordar registrering. På åtskilliga håll uttalas tveksamhet och farhå­

gor inför en utsträckning av registreringssystemet. Enbart denna splitt-

ring i opinionen bland företagarna borde enligt rådets mening vara tillräck­

ligt skäl för att avböja tanken på registreringsskydd.

De argument av näringsbetonad karaktär som utredningen anför till stöd

för förslaget synes föga bärande. Det förhållandet, exempelvis, att en sär­

präglad varuutstyrsel kan vara ett lika gott individualiseringsmedel som ett

egentligt varumärke och för sin innehavare bli bärare av ett' lika stort good­

willvärde som detta, bör icke kunna åberopas som ett skäl för att också ut­

styrseln skall kunna registreras. Med ungefär samma berättigande skulle då

krav kunna resas på något slags registreringsskydd för allehanda andra

medel och metoder, som en företagare använder för att göra sin vara känd.

Enligt rådets mening bör registreringsskyddet förbehållas de egentliga va­

rumärkena. Varje utvidgning därutöver kan medföra fara för att företagares

handlingsfrihet obehörigt hämmas och alt skyddet utnyttjas på ett för de

allmänna intressena skadligt sätt. Detta gäller enligt rådets mening även

om man på sätt föreslagits av utredningen utesluter från ensamrätten sådant

som huvudsakligen tjänar ändamålsenligheten eller som eljest fyller annan

än att vara kännetecken. Härtill kommer de avsevärda bedömnings-

svårigheter som måste uppkomma för vederbörande myndighet vid registre-

ringsprövningen. Dessa synpunkter bör väga tyngre än de i och för sig be-

aktansvärda önskemålen att på denna punkt uppnå nordisk enighet och vi­

dare likställighet mellan inländska och vissa utländska registreringssökande.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges lantbruks förbund och Svensk

industriförening.

Förslagets ståndpunkt, att registrering ej skall stå öppen

för slagord eller andra särskilda varukännetecken

föranleder i allmänhet ej erinran. Vad särskilt angår slagord anför patent-

och registreringsverket att utredningen följt en nästan enhällig opinion

inom näringslivet. Med hänsyn härtill vill patentverket, ehuru nordisk enig­

het i denna fråga ej kunnat uppnås, ansluta sig till utredningens förslag att

ej medge registrering.

Flera remissinstanser anser dock att möjligheten till registrering bör vid­

gas utöver vad utredningen föreslagit.

Några remissorgan uttalar sig sålunda för att slagord bör kunna re­

gistreras. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anför att det visser­

ligen måste uppstå svårigheter, icke minst av teknisk art, vid registreringen

av slagord. Dessa svårigheter, som bl. a. beror på att slagord ofta innehåller

ett deskriptivt element och på att den prövning som skulle föregå en re­

gistrering av slagord måste inrymma en bedömning även av slagordets »kva­

litet» eller originalitet, anser förbundet dock icke utgöra tillräckliga skäl

för att avböja registreringslinjen. Om nämligen kraven på särprägel ställes

högt, vilket är både nödvändigt och önskvärt, torde förprövningen icke be­

höva vålla registreringsmyndigheten alltför stora svårigheter. Om utred­

ningens förslag godtages, återstår den möjligheten att näringslivets egna or­

ganisationer får lösa frågan om registrering genom att inrätta ett privat

slagordsregister. De erfarenheter som kan vinnas genom en sådan anord­

ning, kan måhända föranleda att frågan sedermera omprövas. Även han­

delskammaren i Gävle anser, att slagord bör kunna registreras. Smålands

och Blekinge handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västman­

lands län samt Svenska industriens patentingenjörers förening påpekar den

risk innehavaren av ett slagord löper att under inarbetningstiden bli berö­

vad sin rätt till slagordet och ifrågasätter därför, om icke möjlighet till re­

gistrering borde öppnas, oavsett de därmed förenade svårigheterna.

Läkemedelsindustriföreningen framför förslaget, att slagord skulle få re­

gistreras om de är kraftigt inarbetade och därigenom vunnit en betydande

särskiljningsförmåga. En sådan lösning har enligt vad föreningen erfarit

vid närmare övervägande mer och mer vunnit förståelse inom näringslivet.

Sveriges advokatsamfund går ett steg längre och anser, att alla slags

särskilda varukännetecken i princip bör kunna registreras. Här­

om anför samfundet:

Beträffande de i 2 § andra stycket i förslaget omnämnda slagorden och

andra i näring använda särskilda varukännetecknen anser samfundet det

angeläget att de beredas bättre skydd än det som de för närvarande åtnjuta

genom 9 § i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Därest

detta ökade skydd icke kan beredas genom en generalklausul, torde enda

utvägen vara att införa bestämmelse i varumärkeslagen om registrering av

dylika särskilda varukännetecken. Härvid kan man länka sig två möjlig­

heter, antingen att man helt jämställer dessa i 2 § andra stycket omnämnda

särskilda varukännetecken med de varumärken som äro angivna i 1 §, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

45

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

att man medgiver registrering för de särskilda varukännetecknen allenast

om de kunna visas vara inarbetade. Samfundet vill för sin del förorda det

förstnämnda alternativet. När det gäller dylika särskilda varukännetecken,

händer det icke sällan, att andra näringsidkare, som finna varukänneteck­

nen innehålla något av värde i reklamhänseende eller eljest, skynda sig att

kopiera dem under inarbetningstiden, varigenom de rent av kunna förhind­

ra att varukännetecknen bliva inarbetade. Dylika påtagligt illojala förfa­

randen skulle ha kunnat beivras med en generalklausul, men de äro för när­

varande som regel oåtkomliga och skulle vara detta även enligt utredning­

ens förslag.

Man har anfört att en del av dessa särskilda varukännetecken, ehuru för­

tjänta av skydd, »rent tekniskt» icke lämpa sig för registrering, varmed väl

menas att de skulle vara svåra att exakt beskriva. Samfundet är emellertid

av den meningen, att om en näringsidkare önskar skydd för ett varukänne­

tecken, detsamma bör i rättssäkerhetens intresse kunna så individualiseras,

att det kan tydligt beskrivas med förmedling av tryckt skrift. Är känneteck­

net så diffust att man icke kan tillräckligt distinkt beskriva detsamma i ord

eller bild, bör det icke vara förtjänt av skydd enligt varumärkeslagen. Det

nuvarande skyddet enligt 9 § i lagen med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens skulle emellertid kvarstå.

Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare har icke något

emot, att rätten att utan särskilda villkor erhålla registrering begränsas på

sätt utredningen föreslagit, men anser, att frågan om vidgad möjlighet att

registrera varukännetecken, som blivit inarbetat, bör ytterligare prö­

vas. Handelskammaren ifrågasätter det logiska i att en varuutstyrsel erhål­

ler skydd omedelbart genom registrering utan att någon inarbetning skett,

medan annat varukännetecken visserligen skyddas efter fullständig inarbet­

ning men icke ens därefter kan vinna registrering med alla de fördelar en

sådan innebär. Ej ens en dom på rätt till inarbetat varumärke medför att

innehavaren är tryggad i sin besittning för framtiden. Han måste hålla in-

arbetningen vid liv och vara beredd på att värna sina intressen i nya proces­

ser. Inarbetningen blir därför ganska illusorisk som skydd för kännetec-

kensinnehavaren. Handelskammaren skulle gärna ha sett, att frågan om re­

gistrering av inarbetade varukännetecken erhållit en mera radikal lösning.

Det skulle uppenbarligen vara till stor fördel för innehavaren av ett varu­

kännetecken, om han i administrativ ordning kunde få sin rätt fastslagen

och offentliggjord. Svårigheterna att beskriva och registrera dylika känne­

tecken bör enligt handelskammarens mening icke överdrivas. De svåraste

problemen sammanhänger säkerligen med prövningen av att inarbetning

skett och med likhetsgranskningen. Genom inarbetandet, uppbudsförfaran-

det och offentliggörandet skapas dock en ganska betryggande säkerhet för

att innehavare av äldre förväxlingsbar rätt erhåller kännedom om vad som

är å färde och får tillfälle att reagera. Handelskammaren är fullt medveten

om att öppnandet av varumärkesregistret för inarbetade varukännetecken

skulle skapa en rad praktiska problem, som dock med hjälp av modern

kontors- och reproduktionsteknik bör kunna övervinnas. Prövningen och

registreringen skulle bli en kostsam procedur, varför avgifterna finge sättas

47

högre, då inarbetning skall styrkas än eljest. Genom avgiftssältningen kan

säkerligen en viss kontroll över tillströmningen av ansökningar vinnas.

I redaktionellt avseende erinrar Svenska patentombudsföreningen

mot första stycket, att uttrycket »som han tillhandahåller i sin rörelse» möj­

ligen kan missförstås såsom innebärande ett användningstvång vid tidpunk­

ten för ansökningens ingivande. Föreningen föreslår därför, att orden »som

han tillhandahåller» utgår. I andra stycket bör klargöras, att ett varumärke

även kan bestå av en kombination av figur, ord, bokstäver eller siffror. Efter

ordet »siffror» bör därför införas »eller sammanställning därav».

Sveriges grossistförbund anser att lagtexten borde innehålla definitio­

ner av de i lagen använda uttrycken »varumärke», »särskilt varukänne-

tecken» och »varukännetecken», främst med hänsyn till den hänvisning,

som i 2 § av förslaget till kollektivmärkeslag gjorts till vad om »varukänne­

tecken» i allmänhet är stadgat.

Utredningens ståndpunkt att ur medicinsk och farmacevtisk synpunkt

erforderliga specialbestämmelser beträffande namngivningen av lä­

kemedel icke bör upptagas i varumärkeslagen utan i speciallagstiftning

biträdes av patent- och registreringsverket och Representantföreningen för

utländska farmaccvtiska industrier. Medicinalstgrclsen finner frågan tvek­

sam men vill dock icke motsätta sig utredningens förslag, under förutsätt­

ning att även de befogenheter som i sammanhanget bör tillkomma medicinal­

styrelsen regleras inom den särskilda lagstiftningen. Ur administrativ syn­

punkt är det emellertid nödvändigt, att i varumärkeslagen intages en hän-

visningsbestämmelse som bekräftar denna ordning. Även specialitetsnänin-

den anser, att i varumärkeslagen måste inlagas en bestämmelse av inne­

håll, att beträffande namngivningen av läkemedel skall gälla vad därom

särskilt är eller kan bli stadgat.

Ledamoten av näringsfrihetsrådet f. d. överdirektören Harrg Älmcby utta­

lar i särskilt yttrande önskemål om att i den nya lagen upptages bestämmelser

om rätt för myndighet eller annan att registrera varumärke för all­

mänt bruk. Som motivering härför anföres följande:

Som i näringsfrihetsrådets yttrande påvisats, innebär registrerade varu­

märken inte enbart och alltid ett skydd för konsumenten. Möjligheten att

utnyttja varumärken för hög prissättning och exklusiv försäljning, men

även förutsättningarna för att i förening med omfattande reklam utnyttja

dem som hinder för nyetablering och introduktion av konkurrerande varor

är ur konsumentsynpunkt de allvarligaste invändningarna och dessa gäller

för såväl läkemedel som för andra varor.

Frågan om rätt för såväl myndighet som annan att registrera varumär­

ken för allmänt bruk hade därför varit förtjänt av en mera ingående belys­

ning än vad som skett i förevarande betänkande. Särskilt hade bort obser­

veras den betydelse som möjligheten att registrera sådana märken skulle

kunna få för det arbete statens institut för konsumentfrågor och andra or­

gan utför till skydd för konsumentintressena. I detta sammanhang hade

det även bort utredas den fråga som beviljande av mönsterskydd i samman­

hang med varumärken innebär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

48

Jag anser således att i lagen bör inrymmas bestämmelser om rätt för

myndighet eller annat organ som bevakar allmänna konsumentintressen att

registrera varumärken för allmänt bruk. Om en sådan bestämmelse ej utan

föregående utredning anses kunna införas i lagen, bör frågan härom utre­

das och genomförande av ändringar i varumärkeslagen få vila tills sådan

utredning verkställts.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i lagens inledande

paragrafer meddelas bestämmelser om hur rätt till varukännetecken upp­

står. Att man härvid, i enlighet med vad utredningen föreslagit, alltjämt

såsom normalform för vinnande av varumärkesrätt bör bibehålla registre­

ring har icke ifrågasatts under remissbehandlingen och lär med hänsyn till

svenska förhållanden knappast kunna vara föremål för tvekan. Lagens förs­

ta paragraf bör därför i enlighet med utredningens förslag upptaga före­

skrifter om förvärv av varumärkesrätt på grund av registrering.

I sådant hänseende har utredningen föreslagit stadgande, att näringsidka­

re genom registrering förvärvar ensamrätt att använda varumärke såsom

särskilt kännetecken för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin

rörelse. I jämförelse med gällande rätt innebär förslaget en utvidgning av

kretsen av dem som är berättigade att erhålla varumärkesregistrering. Nu­

varande lag omfattar endast näringsidkare, som driver handel eller fabrika­

tion eller eljest tillhandahåller varor. Förslaget innebär, att även företag

som endast utför tjänster äger erhålla registrering för sina märken; hit hör

t. ex. banker, försäkringsbolag, transportföretag samt hotell- och restau­

rangrörelser. Förslaget, som avhjälper en för vissa branscher besvärande

brist i den nuvarande lagstiftningen, har vid remissbehandlingen lämnats

utan erinran och bör även enligt min mening genomföras. Såsom utred­

ningen föreslagit bör sålunda upptagas bestämmelse, att vad i varumärkes­

lagen stadgas om vara i tillämpliga delar skall gälla även tjänst.

Kravet på att den registreringssökande skall vara näringsidkare innebär,

på sätt utredningen närmare anfört, att han skall driva verksamhet av eko­

nomisk art. En remissinstans har ifrågasatt om detta krav bör upprätthål­

las. Särskilt med hänsyn till att departementsförslaget, såsom jag kommer

att utveckla vid 25 §, bygger på uppfattningen att rätten till varumärke

principiellt bör förenas med visst s. k. användningstvång, anser jag emel­

lertid att så bör vara fallet. Med anledning av ett annat remissyttrande vill

jag, i anslutning till vad utredningen anfört, uttala att s. k. holdingbolag

bör anses berättigat att erhålla registrering, även om dess verksamhet är

begränsad till att inneha varumärken för moderföretags räkning. Däremot

kan jag icke biträda utredningens av ett par remissinstanser kritiserade

åsikt att två eller flera personer, som icke bildat handelsbolag, skulle äga

erhålla gemensam registrering.

I redaktionellt avseende har en remissinstans anmärkt, att ordet »till­

handahåller» kunde missförstås, såsom innebärande ett användningstvång

vid tidpunkten för ansökningens ingivande. Enligt förslaget skall sådant

användningstvång icke föreligga. Det torde emellertid vara tydligt, att ordet

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

49

»tillhandahåller» hör tagas i mera allmän betydelse och icke i och för sig

innebär ett krav i angivet hänseende.

Enligt förslaget kan varumärke bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror,

så ock av säregen utstyrsel av vara eller dess förpackning. Att varumärke

sålunda kan bestå av bokstäver eller siffror utgör en nyhet i förslaget. Bety­

delsen härav reduceras dock av en specialbestännnelse i 13 § andra stycket,

enligt vilken registrering av dylikt varumärke kan ske endast om märket

genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga. Förslaget att på angiv­

na villkor tillåta registrering av bokstäver eller siffror har i sak lämnats

ulan erinran vid remissbehandlingen och torde höra godtagas.

Varumärke kan självfallet också bestå av en kombination av figur, ord,

bokstäver eller siffror. Att, såsom en remissinstans yrkat, uttryckligen ange

detta i lagtexten synes icke behövligt.

Förslaget innebär att registrering skall kunna erhållas även för varuut-

styrsel. Härmed menas varans eller emballagets form, färg eller dekoration

eller varans förpackningssätt. Flertalet av remissinstanserna har lämnat det­

ta förslag utan erinran. Några remissorgan, bland dem kommerskollegium

och näringsfrihetsrådet, har dock avstyrkt förslaget.

Den ökade betydelse som varuutstyrslarna under senare år fått som indi-

vidualiseringsmedel vid varudistributionen utgör enligt min mening ett vik­

tigt skäl för den föreslagna utvidgningen av skyddet. För utvidgningen talar

även den omständigheten att enligt Pariskonventionen utländska sökande of­

ta är berättigade till registrering av varuutstyrsel här i riket. Det är otvivel­

aktigt icke tillfredsställande att sätta svenska sökande i sämre ställning än

dessa. Ytterligare måste beaktas att varuutstyrslar är registreringsbara i

många andra länder. Så är bl. a. fallet enligt den nya danska lagen och även

de finska och norska förslagen medger registrering av varuutstyrsel. Intres­

set för internationell och särskilt nordisk likformighet utgör alltså ett stöd

för utredningens förslag.

De skäl som åberopats mot utvidgningen grundar sig huvudsakligen på

farhågor för att den skulle medföra olämpliga verkningar i fråga om kon­

kurrensen inom näringslivet. En ensamrätt på området anses utgöra en allt­

för kraftig begränsning av den fria näringsutövningen. Dessa synpunkter

kan icke frånkännas visst berättigande. Det bör emellertid beaktas att varu­

utstyrsel som är inarbetad redan åtnjuter visst skydd enligt lagen mot illojal

konkurrens. Förslaget utgör alltså ingen principiell nyhet och utvidgningen

av skyddet är förhållandevis begränsad. Förslaget innehåller vidare ett sär­

skilt krav på särskilj ningsförmåga för registrering av varuutstyrsel, i det en­

bart »säregen» utstyrsel får registreras. Såsom anförts av några remissin­

stanser, bl. a. Sveriges industriförbund, innebär detta att registrering bör be­

viljas endast för utstyrsel med påtaglig särprägel.

På grund av det anförda finner jag hänsynen till konkurrensens effektivi­

tet icke böra förhindra den föreslagna utvidgningen. Jag vill vidare under­

stryka, att skyddet måste begränsas till sådana moment i utstyrseln som

uteslutande tjänar såsom varukännetecken. Av särskild vikt är att skyddet

t Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

50

icke får omfatta funktionella och tekniska beståndsdelar. Denna begränsning

följer av 5 § i förslaget. I tveksamma fall bör vid registreringen dylika be­

ståndsdelar undantagas från skyddet med stöd av 15 § i förslaget.

Utredningens förslag innebär att andra särskilda varukännetecken än va­

rumärke, varunder alltså inbegripes varuutstyrsel, ej skall kunna registre­

ras. Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt väckt kritik från några

håll särskilt såvitt angår s. k. slagord, d. v. s. satser eller specifika uttryck

som avser att inpränta något hos allmänheten; man har menat att slagord

bör kunna registreras under enahanda förutsättningar som varumärken i

allmänhet. I någon mån skulle också för registrerbarhet av slagord kunna

åberopas samma synpunkter som förut anförts beträffande registrering av

varuutstyrsel. Den långt övervägande uppfattningen inom näringslivet sy­

nes emellertid alltjämt vara att slagord ej bör kunna registreras. Liksom

utredningen anser jag att man icke bör gå emot denna opinion. Det bör ock­

så beaktas att registrering av slagord uppenbarligen måste bereda speciella

svårigheter vid bedömningen av kravet på särprägel och vid likhetsgransk­

ningen. Jag vill därför ansluta mig till utredningens uppfattning att slag­

ord ej bör kunna registreras. Av i huvudsak samma skäl bör gälla, att ej

heller andra särskilda varukännetecken som av utredningen omnämnts i

förevarande sammanhang, t. ex. utstyrsel av annonser, affärsvagnar m. m.,

bör kunna registreras. Såsom framgår av 2 § kan dock genom inarbetning

skydd erhållas för såväl slagord som andra särskilda varukännetecken.

Att, såsom en remissinstans förordat, låta särskilda regler gälla om re­

gistrerbarhet av slagord och andra här avsedda särskilda kännetecken, i fall

då kännetecknet blivit inarbetat, anser jag ej motiverat.

Den föreslagna lagtexten innehåller ej någon uttrycklig bestämning av

vad som menas med varukännetecken och särskilt varukännetecken. Såsom

torde framgå av det förut anförda avser det förra uttrycket allt som använ­

des såsom kännetecken för varor, däri inbegripet näringsidkares namn el­

ler firma. Uttrycket särskilt kännetecken avser alla varukännetecken utom

sistnämnda beteckningar. Att uttrycken har denna innebörd torde framgå

av sammanhanget och jag anser det ej erforderligt att, såsom en remiss­

instans yrkat, upptaga några definitioner av dem i lagtexten.

Jag biträder utredningens uppfattning att eventuellt erforderliga särreg­

ler i fråga om namngivning av läkemedel icke hör hemma i varumärkesrät­

ten utan bör upptagas i speciallagstiftning. Det synes ej vara anledning att

i varumärkeslagen göra hänvisning till sådan speciallagstiftning.

Vid remissbehandlingen har framkommit önskemål om att det måtte in­

föras rätt för myndighet eller annan att registrera varumärke för allmänt

bruk. Jag finner dock ej anledning upptaga detta förslag. Det må framhål­

las, att enligt allmänna varumärkesrättsliga grunder beteckning som utgör

en allmänt brukad benämning på viss vara ej kan registreras. Något extra

behov av skydd mot monopolisering av dylik beteckning torde ej heller före­

ligga, eftersom registreringshinder här gäller även för enskild företagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

2

§•

Denna paragraf, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, be­

handlar förvärv av varumärkesrätt genom inarbetning.

Utredningen. I anslutning till sin vid 1 § redovisade motivering för att i

den nya lagen behålla registrering såsom grundläggande för uppkomsten

av varumärkesrätt har utredningen till övervägande upptagit frågan vilket

skydd som bör tillkomma varumärke, som ej är registrerat men som blivit

inarbetat. Beträffande detta spörsmål framhåller utredningen, att i dess en­

kät till näringslivet ungefär hälften av de tillfrågade ansett, att inarbetning

borde i princip medföra samma skydd som registrering. Även flera av dem,

som ställt sig avvisande till eller tveksamma inför ett jämställt skydd, bär

uttalat önskemål om eller förståelse för en förstärkning av de inarbetade

varumärkenas rättsställning. Också för egen del har utredningen efter över­

vägande av de skäl som talar för och emot, ansett det riktigast att uppställa

registrering och inarbetning såsom i princip likvärdiga grunder för förvärv

av varumärkesrätt. I motiveringen anföres bl. a., att frågan är av jämfö­

relsevis ringa praktisk betydelse, eftersom inarbetade varumärken redan

har visst skydd enligt lagen mot illojal konkurrens. Principiella skäl talar

emellertid för att inarbetning likställes med registrering. Det är numera all­

mänt erkänt, att varumärkesrätten blott utgör en del av det vidare skyddet

emot illojala konkurrenshandlingar. Den som söker utnyttja en konkurrents

goodwill genom att begagna hans varumärke eller en efterbildning därav

handlar illojalt. Men vare sig märket är registrerat eller ej, är det väsentli­

gen det renommé det vunnit genom användning och inarbetning som utgör

det värde, mot vilket ingreppet riktar sig. Det är också främst de varumär­

ken, vilka genom inarbetning nått ett mera betydande goodwillvärde, som

blir utsatta för varumärkesintrång. Från den enskilde märkeshavarens syn­

punkt låter det måhända säga sig, att han får slå konsekvensen av sin urakt­

låtenhet att söka registrering. Mot bakgrunden av det nyss sagda torde det

dock enligt utredningens mening vara klart, att det ur mera allmänna syn­

punkter icke kan godtagas att göra påföljderna i någon avsevärdare grad lind­

rigare, där intrånget riktar sig mot oregistrerat märke, som blivit inarbetat

såsom annans kännetecken, än då det rör sig om registrerat märke.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av förevarande

paragraf upptagit stadgande, att näringsidkare även utan registrering har

ensamrätt till varumärke, då märket blivit inarbetat.

Utredningen anser alt inarbetning, såsom för närvarande är fallet enligt

bestämmelserna i lagen mot illojal konkurrens, bör grunda skydd icke blott

för varumärke i egentlig mening utan också för slagord och annat i näring

använt särskilt varukännetecken. Ett stadgande härom har upptagits i andra

stycket.

I tredje stycket föreslås en legaldefinition av inarbetning. Enligt denna an­

ses ett kännetecken vara inarbetat, om det här i riket bland dom, till vilka

52

det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor. Ut­

redningen anför, alt kravet på att kännetecknet skall ha blivit känt »här i

riket» i förhållande till gällande rätt formellt utgör en nyhet. Även enligt

gällande rätt har inarbetning emellertid självständig betydelse endast då den

är för handen i Sverige. Vidare anföres, att bestämmelsen icke innebär, att

inarbetande behöver ha skett över hela landet. Även kännedom inom del

av riket kan sålunda utgöra inarbetning. I bestämmelsen ligger icke något

absolut krav på att kännetecknet varit i användning i Sverige. Än mindre

fordras att den vara för vilken det är avsett har tillhandahållits på den

svenska marknaden. EU kännetecken kan sålunda inarbetas i Sverige ge­

nom att det användes i härstädes gjord reklam exempelvis under en förbe­

redelsetid innan varan föres på marknaden. Även om märket icke här an­

vändes på sådant sätt, kan kännetecknet undantagsvis bli inarbetat i vårt

land. Så kan ske som följd av intensiv reklam i utlandet, vilken gör känne­

tecknet allmänt bekant även här i riket. Detta är tänkbart som resultat av

annonser i utländska, här spridda tidskrifter eller av att kännetecknet

omnämnes i facktidskrifter eller t. o. in. i skönlitterära verk av olika slag.

Vad angår kravet att kännetecknet skall vara allmänt känt bland dem till

vilka det riktar sig anknyter det till den tolkning av inarbetningsbegreppet

som redan utvecklat sig i praxis. Beträffande kravet på att kännetecknet

skall vara allmänt känt anför utredningen att däri icke får inläsas en fordran

att var och en inom omsättningskretsen skall känna till kännetecknet. Icke

heller kan fordras att en viss procentuell del av de berörda, exempelvis minst

hälften, har dylik kännedom. Begreppet allmänt känt låter sig icke precisera

på dylikt sätt. Det måste emellertid alltid krävas, att en så avsevärd del av

omsättningskretsen känner till kännetecknet, att detta redan till följd härav

erhållit ett påtagligt goodwillvärde. Detta betyder emellertid ej att varan

som sådan måste ha anseende som kvalitetsprodukt eller att kännetecknets

innehavare behöver åtnjuta särskilt gott renommé.

Utredningens ståndpunkt, att skydd för oregistrerat varumärke icke upp­

nås förrän märket är inarbetat, innebär att utredningen avvisat det utom­

lands stundom förekommande systemet att skydd inträder redan i och med

märkets första ibruktagande. Enligt utredningens förslag skall sålunda

ibruktagandet ej medföra positiv varumärkesrätt. Utredningen anser emel­

lertid att visst skydd bör beredas även åt ibruktaget märke. Som lämplig

lösning föreslås att märkeshavaren erhåller skydd mot att annan, som har

vetskap om att märket tagits i bruk, registrerar detta för egen räkning. Har

i sådant fall registrering likväl skett, bör den kunna hävas på ibruktagarens

talan. Begler av detta innehåll har i förslaget upptagits i 14 § 7) och 25 §.

Remissyttrandena. Det övervägande flertalet remissinstanser har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran förslaget att i princip jämställa inarbet­

ning med registrering såsom grund för förvärv av varumärkes­

rätt. Stockholms handelskammare uttalar, att den utvidgning av skyddet

för inarbetat varumärke som utredningen föreslår motsvarar näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

53

önskemål. På grund härav och då utvidgningen med hänsyn till vad utred­

ningen i övrigt föreslår om viss privilegiering av de registrerade märkena

icke torde komma att verka återhållande på viljan att införa kännetecken i

varumärkesregistret, tillstyrker handelskammaren förslaget i denna del.

Skånes handelskammare finner det motiverat, att skyddet för inarbetade

märken förstärkes. Förfaranden varigenom ett företag utnyttjar eller för­

stör den goodwill ett annat företag byggt upp genom inarbetande av ett va­

rumärke bör förhindras och det värde som skapats genom användningen av

ett varumärke bör skyddas av rättsordningen. En påtaglig svårighet är dock

att finna en lösning som icke samtidigt äventyrar de fördelar registrerings­

systemet innebär. Vad utredningen föreslagit för att tillgodose detta önske­

mål är emellertid enligt handelskammarens mening godtagbart. Liknande

synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund. Annonsbyråernas förening

påpekar, att många i och för sig skyddsvärdiga objekt av tekniska skäl icke

kan registreras och att det är rimligt, att denna olägenhet elimineras genom

att inarbetade, oregistrerade kännetecken, som mången gång har ett lika

stort ekonomiskt värde som registrerade märken, kommer i åtnjutande av

rättsskydd.

Viss tveksamhet mot förslaget i denna del uttalas av kommer skollegium,

handelskammaren i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns han­

delskammare. Kommerskollegium ifrågasätter om ej det skydd för oregist­

rerade varumärken som nu lämnas genom lagen mot illojal konkurrens är

tillräckligt. Mycket skulle enligt kollegiets mening vara att vinna i fråga om

enkelhet och reda, om endast registrerade märken åtnjöte skydd. Den före­

slagna ordningen måste leda till ovisshet och osäkerhet och sannolikt även

till kostnadskrävande undersökningar för företagare som ämnar begagna

visst märke, huruvida detta möjligen är inarbetat ehuru ej registrerat. Det

blir också svårt att undvika tvister, huruvida ett märke är inarbetat eller ej.

Möjligt är emellertid, att de olika fördelar, som enligt förslaget dock kom­

mer att vara förenade med en registrering på längre sikt leder till att nä­

ringsidkarna mer allmänt låter registrera sina märken. Kommerskollegium

vill därför i princip ej motsätta sig förslaget i denna del. Liknande synpunk­

ter anföres av handelskammaren i Göteborg som understryker det angeläg­

na i att kraven på bevisning angående inarbetning ställes högt. Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare pekar på de bevissvårigheter för­

slaget i denna del kan medföra.

Klart avstyrkande uttalar sig Sveriges advokatsamfund, handelskamma­

ren i Gävle och Svensk industriförening. Sveriges advokatsamfund anser,

att utredningens förslag i denna del i alltför hög grad tagit sikte på deras

intresse som har ett varukännetecken och som vill förhindra intrång i rät­

ten till detsamma. Hänsyn måste emellertid också tagas till dem som med

fullt lojala avsikter önskar använda ett visst kännetecken och deras intres­

se av att med icke alltför ringa grad av säkerhet kunna avgöra, om de trä­

der annans rätt för när eller ej. Svårigheten alt avgöra om ett varukänne­

tecken är inarbetat (i hela landet eller i del därav) kan som framgår av ut­

54

redningens egna uttalanden vara betydande. Härav torde klart framgå, att

man med hänsyn bl. a. till rättssäkerhetskravet icke rimligen kan anknyta

ett varumärkesskydd enligt varumärkeslagen enbart till inarbetning. Det

kan icke begäras, att en enskild näringsidkare för att undvika stränga på­

följder skall vara skyldig att göra omfattande och svåra undersökningar för

att kunna bedöma om ett visst kännetecken är inarbetat eller ej. Icke minst

kan det vara svårt att bedöma hur långt inom landet inarbetningen sträc­

ker sig och från vilken tidpunkt den skall anses ha förelegat. I stället bör

man, såsom samfundet anfört vid 1 §, utsträcka rätten till registrering så

att även slagord och andra i 2 § andra stycket i förslaget^ avsedda särskilda

varukännetecken kan registreras, varjämte man bör behålla skyddet enligt

9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens. Fördelen med det nu för­

ordade systemet är enligt samfundets mening uppenbar. Om ett kännetec­

ken är sådant att det kan registreras utan föregående inarbetning, finns en­

ligt samfundets mening icke någon anledning, varför den som påkallar

skydd icke skall begära sådant genom registreringsansökan. Om åter kän­

netecknet är sådant att det blir distinktivt först efter inarbetning, bör, se

dan inarbetning skett, registrering kunna äga rum, därvid sökanden tvingas

att inför registreringsmyndigheten framlägga alla omständigheter som stö­

der påståendet att inarbetningen fullbordats. Tredje man kan få kännedom

om dessa omständigheter hos registreringsmyndigheten och kan därigenom

bättre bedöma, om han själv kommer att göra intrång i annans rätt. Den

förhandsbedömning en näringsidkare har att göra på egen risk underlättas

sålunda. En begränsning av varumärkesskyddet till registrerade känne­

tecken skulle även innebära den fördelen, att man utmönstrar ett skydd som

endast gäller en del av landet. Även handelskammaren i Gävle pekar på be­

vissvårigheterna och ifrågasätter, om något avgörande skäl föieligger för

att innehavaren av ett inarbetat varumärke skall beredas möjlighet att un­

derlåta att registrera märket. En obligatorisk registrering skulle medföra

större reda och ökad rättssäkerhet. De kostnader och besvär som registre-

ringsförfarandet medför förefaller ej oöverkomliga. Svensk industriförening

anser, att ett principiellt jämställande av registrerade och inarbetade varu­

märken skulle ge stort spelrum för konkurrensbegränsande åtgärder av icke

önskvärt slag. Erfarenhetsmässigt har det visat sig, att konkurrensbegrän­

sande åtgärder främst riktar sig mot småföretagare som irriterar prisbild­

ningen inom en bransch och att gång efter annan just varumärkesskyddet

därvid användes som kamouflage. Inarbetning av ett varumärke förutsätter

i vår tid kapitalresurser av mycket betydande omfattning, resurser som

småföretagarna ej har. Det blir salunda endast de mycket kapitalstarka

företagen som kommer att till sin förmån kunna utnyttja den föreslagna

bestämmelsen. Redan på grund härav måste principen avvisas. Bevissvå­

righeterna torde dessutom med hänsyn till den vaga bestämning av begrep­

pet inarbetning som lämnas bli betydande.

Vad angår den närmare utformningen av förevarande stad­

gande anser kommerskollegium att skyddet, i likhet med vad kollegium för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

55

ordar beträffande registreringsskyddet enligt 1 §, bör begränsas till

varumärken i egentlig mening, så att det ej gäller varuutstyr-

sel och ej heller slagord och annat i näring använt särskilt varukännetec-

ken. Kollegiet åberopar i denna del samma synpunkter som vid 1 §.

Samma ståndpunkt intages av näringsfrihetsrådet; rådet framhåller

emellertid att enligt dess mening skyddet enligt lagen mot illojal konkur­

rens bör bibehållas för varuutstyrsel in. m.

Några remissinstanser har uttalat sig beträffande den i tredje stycket

givna legaldefinitionen av inarbetningsbegreppet.

Skånes handelskammare anser, att utredningens uttalande om innebörden

av begreppet »allmänt känt» icke är helt tillfredsställande. Till den del ut­

talandet blott innebär, att man icke kan precisera begreppet genom att ange

att en viss procentuell andel av de berörda personerna skall känna till kän­

netecknet har handelskammaren intet att erinra. Däremot anser handels­

kammaren, att utredningen givit en onödig tillspetsning åt sitt uttalande,

då den i form av en exemplifikation säger, att det inte kan fordras att

minst hälften av de berörda har kännedom om märket. Även om utta­

landet icke får tolkas så att det för att ett märke skall anses som allmänt

känt är tillräckligt att hälften eller något mindre än hälften av de berörda

känner till märket, kan det dock befaras, att det uppfattas på liknande sätt

och därigenom leder till en uppluckring av kraven på inarbetning i praxis.

Det riktiga hade varit att inte ens i den negativa form som här skett ge ett

handtag åt »procenttänkandet». Exemplifikationen synes också ge en

ganska inadekvat illustration åt utredningens egen tankegång. Vad man

vill ha sagt är väl nämligen inte att krav på att minst hälften av de berörda

skall ha kännedom om märket vore för strängt utan att någon procentmäs­

sig fixering av vad som ligger i uttrycket »allmänt känt» inte kan ske. Han­

delskammaren anser ett förtydligande motivuttalande erforderligt på den­

na punkt.

I några remissvar kritiseras själva uttrycket »allmänt känt». Länsstyrel­

sen i Uppsala lön och Svenska försäljnings- och reklamförbundet befarar,

att begreppet skall visa sig medföra tolkningssvårigheter. Reklamförbundct

framhåller därvid, att svårigheter stundom kan föreligga att i efterhand

ange, huruvida ett kännetecken varit allmänt känt vid en viss tidpunkt sär­

skilt i det ingalunda opraktiska fallet, då två parter vidtagit inarbetnings-

åtgärder. Handelskammaren i Gävle anser, att uttrycket är alltför vagt och

kan bli föremål för subjektiva omdömen, olika från plats till plats och

från tid till annan. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

ifrågasätter, om det överhuvudtaget är möjligt att för en rimlig kostnad

anskaffa bevisning rörande ett så allmänt kriterium som »allmänt känt».

Västergötlands och norra Hallands handelskammare ifrågasätter, om

icke uttrycket »allmänt känt» är väl kategoriskt och om det icke vore

lämpligare att ersätta detta med blott »känt».

Utredningens förslag, att innehavare av ibruktage t men ännu ej

inarbetat varumärke erhåller ett begränsat skydd, bestående i att annan

5G

Kungl. Maj ds proposition nr 167 år 1960

som har vetskap om att märket tagits i bruk, icke äger registrera detta för

egen räkning, tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna. Kommerskolle­

gium ifrågasätter dock, om tillräckliga skäl finnes att i något hänseende

skydda ett varumärke som varken registrerats eller inarbetats.

Ett par instanser anser att skyddet här bör göras vidare

än enligt förslaget. Stockholms handelskammare förordar att skyddet ut-

sträckes så att det gäller även mot att annan använder märket, om han ve­

tat eller bort veta, att märket redan tagits i bruk. Svenska försäljnings- och

reklamförbundet hemställer om samma ändring. Förbundet tillägger, att

om man bibehåller förslagets ståndpunkt att även lokal inarbetning skall

medföra skydd, som förutsättning för den förordade regeln bör gälla, att

risk för förväxling mellan kännetecknen faktiskt kan antagas föreligga.

Även Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke skyddet för ibruktaget

märke borde vidgas; en lämplig lösning kunde vara att näringsidkare, som

ämnade påbörja inarbetning av ett varumärke, erhölle möjlighet att säkra

sin prioritet till märket genom en enkel anmälan till ett särskilt register.

Förbundet vill dock icke avvisa den av utredningen föreslagna lösningen.

Skulle denna visa sig vara ineffektiv bör frågan om utvidgning av skyddet

emellertid omprövas.

Departementschefen. Ett praktiskt och principiellt viktigt spörsmål vid

revisionen av varumärkesrätten är vilket skydd som i den nya lagen bör

beredas märken som ej registrerats men blivit inarbetade. Enligt gällande

varumärkeslag bar innehavare av sådant märke endast skydd mot att det

registreras av andra. Skydd mot användning regleras i lagen mot illojal

konkurrens. Detta skydd gäller emellertid i huvudsak endast mot använd­

ning som sker med uppsåt att framkalla förväxling. Utredningen har nu

föreslagit att inarbetade märken i skyddshänseende principiellt skall jäm­

ställas med registrerade. Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran vid remissbehandlingen. Några remissinstanser, bland dem

Sveriges advokatsamfund, har emellertid riktat invändningar mot förslaget.

Huvudsynpunkten har härvid varit, att det för de enskilda företagare som

önskar begagna ett visst märke kan vara svårt att avgöra huruvida märket

är inarbetat av annan och att alltså risken för att ådraga sig påföljd för

märkesintrång i dessa fall blir stor; särskilt har framhållits, att dessa svå­

righeter blir betydande i fall då det endast är fråga om lokal inarbetning.

Det bör emellertid beaktas, att den utvidgning av skyddet för inarbetade

märken som förslaget innebär i huvudsak bär avseende endast å skyldighe­

ten att vid intrång utge skadestånd; sådan skyldighet skall kunna ådömas

även vid intrång av oaklsamhet. Straffansvar skall däremot, liksom hit­

tills, endast kunna ådömas vid uppsåtliga förfaranden. Vidare må framhål­

las att skyddet, genom att det förutsätter inarbetning, främst blir av bety­

delse för mera välkända märken med stort goodwillvärde. Beträffande så­

dana är å ena sidan tydligt, att märkeshavaren är i behov av skydd även

mot oaktsamma intrång, och å andra sidan, att det skäligen kan krävas av

57

hans konkurrenter att dessa vidtager åtgärder för att undvika dylika in­

trång. I fråga om märken, där det är tveksamt om de kan anses som in­

arbetade, blir det i motsvarande mån svårare att göra gällande att intrånget

skett av oaktsamhet. Om oaktsamhet dock anses föreligga, torde den i re­

gel icke vara att anse såsom grov. Det må i detta sammanhang förutskickas,

att i departementsförslaget upptagits en regel om jämkning av skadestånd,

som i sådant fall möjliggör en skälig begränsning av skadeståndet. Den fram­

förda synpunkten, att svårigheterna att avgöra om inarbetning föreligger är

särskilt stora, då märket endast användes inom ett lokalt begränsat område,

är självfallet riktig. Spörsmålet om skydd för lokal inarbetning är dock ett

speciellt problem, som ej bör inverka på principfrågan om skydd för inar­

betade varumärken i allmänhet; jag återkommer till detta spörsmål vid 4 §.

På grund av vad jag nu anfört vill jag för min del tillstyrka utredningens

förslag att man i skyddshänseende jämställer inarbetade varukännetecken

med registrerade. Denna ståndpunkt intager även den nya danska lagen

samt de finska och norska förslagen. Den föreslagna utvidgningen av skyd­

det synes icke ha sådan betydelse för konkurrensen inom näringslivet att den

på grund härav icke bör genomföras.

Det av utredningen i ämnet föreslagna stadgandet har fått utformningen,

att näringsidkare även utan registrering har ensamrätt till varumärke, då

märket blivit inarbetat samt att han genom inarbetning förvärvar ensam­

rätt jämväl till slagord eller annat i näring använt särskilt varukännetec­

ken. Vid remissbehandlingen har kommerskollegium och näringsfrihetsrå-

det hemställt, att inarbetningsskyddet begränsas till varumärke som är re-

gistrerbart enligt gällande lag, så att varuutstyrsel samt slagord och an­

nat särskilt varukännetecken icke omfattas. Dessa objekt har emellertid i

lagen mot illojal konkurrens ansetts i förevarande hänseende lika skydds-

värda som varumärken och jag finner ej anledning att i den nya lagen ge

dem ett sämre skydd än dessa. Jag tillstyrker därför, att det av utredningen

föreslagna stadgandet, med viss redaktionell jämkning, upptages i lagen.

I sitt förslag har utredningen vidare upptagit en legaldefinition av be­

greppet inarbetning. Enligt stadgandet härom skall ett kännetecken anses

vara inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka det riktar sig, är all­

mänt känt som beteckning för innehavarens varor. Stadgandet, som i stort

sett torde återge vad som är gällande rätt, har vid remissbehandlingen i

allmänhet i sak lämnats utan erinringar och torde böra upptagas i lagen.

Den närmare innebörden av uttrycket »allmänt känt» har utförligt disku­

terats i utredningens motiv och i det väsentliga kan jag ansluta mig till vad

utredningen här yttrat. I anledning av ett remissuttalande vilt jag under­

stryka, att man vid bedömningen huruvida ett kännetecken är allmänt

känt, såsom framgår av utredningens motiv, ej kan gå efter schematiska

normer, exempelvis så alt man uppställer krav på att viss procentuell del

av den krets, till vilken kännetecknet riktar sig, skall äga kännedom om

kännetecknet, överhuvudtaget bör vid bedömningen hänsyn tagas till alla

föreliggande omständigheter. Alt, såsom några remissinstanser synes vilja

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

förorda, i lagtexten göra en närmare precisering av vad som skall fordras i

förevarande hänseende torde icke vara möjligt, utan de närmare princi­

perna för gränsdragningen får liksom hittills lämnas åt praxis. Ej heller

anser jag att man, såsom en remissinstans ifrågasatt, bör utbyta uttrycket

»allmänt känt» mot »känt»; detta skulle innebära en uppmjukning av kra­

vet för inarbetningsskydd som ej är påkallad.

Med anledning av ett annat remissuttalande bör framhållas, att stad­

gandet icke utesluter, att samma märke kan bli inarbetat för två skilda

företag i olika delar av landet. Vid eventuell kollision får företrädet dem

emellan avgöras med tillämpning av reglerna i 7—10 §§.

I förevarande sammanhang har utredningen även övervägt vilket skydd

som bör åtnjutas för märke som tagits i bruk men vars användning ännu

ej lett till att det kan anses inarbetat. Enligt utredningens mening bör själ­

va användandet ej medföra någon positiv varumärkesrätt. Däremot bör an­

ordnas visst skydd mot att andra registrerar förväxlingsbart märke. Utred­

ningens ståndpunkt har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. I

några yttranden har dock ifrågasatts, om icke redan ibruktagandet av ett

märke borde medföra en viss begränsad varumärkesrätt. Jag vill likväl för

min del biträda utredningens uppfattning att positiv varumärkesrätt, om

man frånser namn och firma, ej skall kunna uppstå på annan grund än

registrering eller inarbetning. Såsom utredningen anfört bör ibruktagande

emellertid medföra visst skydd mot obehörig registrering; jag återkommer

till denna fråga vid 14 §.

3 §•

Denna paragraf, som frånsett en redaktionell jämkning överensstämmer

med 3 § i utredningens förslag, behandlar den varumärkesrätt som åtnjutes

för näringsidkares namn och firma.

Utredningen. Utredningen anför inledningsvis, att den utgår från att för­

värvet av den ensamrätt till namn och firma, som ligger till grund för den

varumärkesrättsliga befogenheten att använda sådana beteckningar såsom

varukännetecken, regleras inom namnrätten och firmarätten. Förslaget räk­

nar således med dessa rättigheter som givna. Att det föreligger en rätt till

egenartat adligt släktnamn har fastslagits i rättspraxis. Utredningen räknar

med att en motsvarande privaträttslig ensamrätt till icke adligt, egenartat

släktnamn får anses vara för handen, ehuru frågan icke synes ha blivit

ställd på sin spets. Rätten till firma uppstår enligt gällande rätt i princip

genom firmans antagande och brukande. Emellertid är både namn- och fir­

marätten för närvarande föremål för översyn. Den förra frågan bär uppta­

gits av namnrättskommittén1. Den senare är föremål för utredningens under­

sökning, men denna har ännu ej natt så långt att utredningen anser sig

kunna göra något uttalande om de blivande reglerna för uppkomsten av en-

kommitté har den 4 januari 1960 avlämnat betänkande med förslag till namnlag

59

samrätt till firma. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden har utredning­

ens förslag rörandet det varumärkesrättsliga skyddet för namn och firma

fått en provisorisk karaktär. I stort sett åsyftar det endast att till den nya

lagen överföra vad som i detta avseende är gällande rätt.

Utredningen framhåller härefter, att det ligger i sakens natur att närings­

idkare i regel äger använda sitt namn och sin firma som varukännetecken.

Någon ovillkorlig rätt härtill erkännes dock icke i praxis och bör ej heller

föreligga. Om användningen av eget namn eller firma kan framkalla förväx­

ling med kännetecken, till vilket består en tidigare uppkommen rätt, far

namnet eller firman såsom varubeteckning vika. I enlighet härmed har i

första punkten av förevarande paragraf upptagits stadgande, att envar må i

näringsverksamhet använda sitt namn eller sin firma som kännetecken för

sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyd­

dade varukännetecken. Av bestämmelsen framgår att andra som med rätta

är bärare av namnet normalt icke är förhindrade att under namnet upptaga

en konkurrerande verksamhet, såvida blott detta sker under sadana former

att det icke leder till förväxling. Utredningen framhåller emellertid att nam­

net i enstaka fall kan ha blivit så starkt inarbetat såsom kännetecken för

vissa varor, att dess bärare bör anses ha förvärvat en mer eller mindre abso­

lut ensamrätt till detsamma såsom varukännetecken även gentemot övriga

bärare av namnet. I ett dylikt fall har namnets egenskap av varukännetecken

blivit det primära medan dess släktnamnskaraktär kommit att träda i bak­

grunden (exempel: MUNKTELL traktorer).

I andra punkten föreslås en regel, att näringsidkare ock har skydd enligt

varumärkeslagen mot att namnet eller firman av annan obehörigen använ­

des som varukännetecken. Som skäl till att skyddet sålunda endast skall

tillkomma näringsidkare anför utredningen, att om namnets bärare icke

är näringsverksam, namnet icke är ett varukännetecken för honom. Om nå­

gon obehörigen använder namnet, är detta följaktligen icke något varumär-

kesinlrång utan i stället ett ingrepp i den egentliga namnrätten. Frågan bör

därför regleras inom namnrätten. Utredningen framhåller vidare att för

varumärkesrättsligt skydd av namn i enlighet med vad som eljest är fallet

kräves att namnet har särskiljningsförmåga. Detta gäller också beträffande

det varumärkesrättsliga skyddet för firma.

Beträffande omfattningen av det varumärkesrättsliga skyddet för namn

och firma framhåller utredningen, att detta i princip sträcker sig till hela

riket. När det gäller firma kan emellertid denna huvudregel komma att un­

derkastas viss modifikation. Det skydd som det här rör sig om bygger näm­

ligen på den materiella ensamrätten till firma, sådan denna gäller enligt rå­

dande firmarättsliga grundsatser. Enligt dessa är en firma ingalunda alltid

skyddad i licla riket, utan skyddsområdet kan sägas väsentligen samman­

falla med det område, inom vilket firman användes.

Utredningen har icke upptagit någon motsvarighet till den enligt gällande

lag förutsatta rätten att såsom varukännetecken begagna och åtnjuta skydd

för namnet å fast egendom. I motiveringen framliålles, att det i stor ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

60

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

sträckning förekommer, att närbelägna fastigheter har samma namn, vilka

endast särskiljer sig från varandra genom olika litterabeteckningar. Härtill

kommer, att de officiella jordregisterbeteckningarna ingalunda alltid sam­

manfaller med de namn, varunder fastigheterna är kända i det dagliga livet,

samt att ägaren har full frihet att ge sin fastighet ett annat namn än det

officiella eller det vid sidan härav allmänt brukade. Såsom varukännetecken

har fastighetsnamnen icke heller haft någon större praktisk betydelse i vårt

land.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen lämnats utan

erinran.

Namnrättskommittén anför vissa allmänna synpunkter på stadgandets be­

tydelse ur namnrättslig synpunkt. Inledningsvis framhåller kommit­

tén att den i viss motsättning till utredningen icke funnit sig kunna bestämt

uttala, att en civilrättslig ensamrätt till egenartade borgerliga namn förefin­

nes enligt gällande rätt i vidare mån, än en sådan kan anses följa av bestäm­

melserna om varumärke och firma. Ur namnrättsliga synpunkter kan det

dock icke anses möta hinder att stadga en sådan rätt att använda namn så­

som varukännetecken, som utredningen upptagit i paragrafens första punkt.

Kommittén vill emellertid framhålla, att rätten till namnet på namnrättsliga

grunder kan gå förlorad och att i sådant fall även rätten att vidare bruka

namnet såsom varukännetecken i princip synes upphöra. Undantag torde få

göras för fall som då namnets egenskap av varukännetecken blivit primär,

medan släktnamnskaraktären trätt i bakgrunden. Vad angår stadgandets

andra punkt framhåller kommittén, att den i sitt preliminära förslag till

namnlag upptagit ett allmänt förbud mot att i näring eller yrke använda

med egenartat släktnamn lätt förväxlingsbart kännetecken. Denna bestäm­

melse skall emellertid icke, såsom förevarande regel i utredningens förslag,

gälla blott näringsidkare, utan skall ha allmän räckvidd. Däremot har så­

som förutsättning för förbudet uppställts, att förväxlingsbarheten skall visas

vara till men för namnhavaren. Kommittén påpekar att om dess förslag god-

tages, olika förutsättningar kommer att gälla för namnusurpation allt efter

som namnhavaren driver näring eller icke.

Överstålhållarumbetet behandlar varumärkesrättens förhållande till f i r-

m a r ä 11 e n. Ämbetet framhåller, att den varumärkesrättsliga ensamrätten

till firma är med avseende å utsträckning i tid och rum baserad på firma-

rättens omfattning, medan i övrigt de varumärkesrättsliga betingelserna,

såsom kraven på särskiljningsförmåga och varuslagslikhet, skall föreligga

för ernående av skydd. Ämbetet betonar, att avsevärda svårigheter kan upp­

stå då det i praktiken gäller att på grundval av den materiella ensamrätten

till firman lastställa den lokala omfattningen av den varumärkesrättsliga

ensamrätten till firma bl. a. på grund av den växelverkan som kan uppkom­

ma mellan dessa båda sidor av skyddet för firman; eftersom enligt firma-

rättsliga grundsatser skyddsområdet för en firma kan sägas väsentligen

sammanfalla med det område, inom vilket firman användes, kan just ge­

61

nom användandet av cn firma såsom varukännetecken gränsen för skydds­

området komma att utvidgas. Ytterst torde emellertid dessa svårigheter en­

ligt ämbetets uppfattning ha sin grund i brister i den rättsliga regleringen

av firmarätten. Det torde emellertid, uttalar ämbetet, kunna förutsättas, att

den även för varumärkesrätten betydelsefulla frågan om uppkomsten av

ensamrätt till firma blir upptagen till prövning i samband med revisionen

av firmalagsliftningen.

Förslagets ståndpunkt att låta det nuvarande skyddet för namn

å fast egendom bortfalla har vid remissbehandlingen icke föran­

lett erinran. Patent- och registreringsverket påpekar, att det blott sällan fö­

rekommit, att nu gällande hinder mot registrering av varumärke, vari obe­

hörigen intagits namnet å annans fasta egendom, aktualiserats och anser

det därför ej motiverat, att det särskilda skyddet för fastighetsnamn består.

I redaktionellt avseende hemställer namnrättskommittén och sta­

tistiska centralbyrån, att det i lagtexten klarlägges vad som menas med

»namn».

Departementschefen. Vid sidan av den ensamrätt att använda varukänne­

tecken som uppstår genom registrering eller inarbetning finns även en rätt

för näringsidkare att, under vissa villkor, använda sitt namn eller sin fir­

ma såsom varukännetecken. I huvudsak torde denna befogenhet få ses som

ett utflöde av den rätt till namn eller firma som finns på namn- eller firma­

rättsliga grunder. Utredningen har ansett lämpligt att i varumärkeslagen

närmare bestämma vad som i nu berörda hänseende bör gälla. Stadgandet

härom i förevarande paragraf innehåller, att envar må i näringsverksam­

het använda sitt namn eller sin firma som kännetecken för sina varor, där

det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade varukänne­

tecken. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och

synes väsentligen ej ge anledning till erinran. Dock torde i lagtexten ordet

namn böra förtydligas till släktnamn. Med firma får anses jämställd be­

nämning på ideell förening, stiftelse o. d.

Vad angår tillämpningen av stadgandet må i anledning av ett påpekande

av namnrättskommittén framhållas, att rätten att använda namn såsom

kännetecken förutsätter att den bakomliggande namnrätten består. Går den­

na förlorad, bör även rätten att använda namnet såsom kännetecken upp­

höra, utom i fall då namnets egenskap av varukännetecken blivit primär

och släktnamnskaraktären trätt i bakgrunden.

I andra punkten har utredningen föreslagit en regel att näringsidkare

har skydd enligt varumärkeslagen mot att namnet eller firman av annan

obejiörigen användes som varukännetecken. Även detta stadgande har läm­

nats utan erinran vid remissbehandlingen och bör upptagas i lagen.

Med anledning av vad namnrättskommittén och överståthållarämbetet

anfört må framhållas alt det, som också utredningen förutsatt, kan visa sig

nödvändigt att modifiera de föreslagna stadgandena i samband med den

kommande revisionen av namn- och firmarätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

4 g.

I paragrafen, som frånsett en smärre redaktionell jämkning överensstäm­

mer med 4 § i utredningens förslag, behandlas varumärkesrättens innehåll.

Utredningen. 1 paragrafens första punkt har utredningen upptagit stad­

gande, att rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än

innehavaren icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlings-

bart kännetecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i

reklam eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl munt­

lig användning. I motiven framhåller utredningen, att rättens begränsning

till användning i näringsverksamhet innebär, att det icke föreligger varu-

märkesintrång om någon exempelvis förser en vara, som han anskaffat för

sitt privata bruk, med annans varumärke. Ej heller föreligger sådant in­

trång om han sedermera säljer den sålunda märkta varan, såframt det ej

sker såsom ett led i yrkesmässig verksamhet. En annan begränsning är att

rätten endast gäller skyddsföremålets användning som kännetecken för in­

nehavarens varor, d. v. s. som individualiseringsmedel. Där ett varumärke

är anbragt på en vara som tillhandahålles eller på dess förpackning an­

vändes det i regel som kännetecken för varan. Detsamma är fallet när mär­

ket åberopas i reklam för varan. Om annans varukännetecken åberopas i

reklam som går ut på att jämföra den egna varan med konkurrerande va­

ror, behöver detta dock icke i och för sig innebära att ensamrätten till kän­

netecknet kränkes. För att det ur varumärkessynpunkt skall vara tillåtet

att i en jämförelse hänföra sig till annans varukännetecken, måste det emel­

lertid ske på sådant sätt att icke den som tar del av reklamen uppfattar

kännetecknet såsom åsyftande annonsörens varor. Ytterligare en begräns­

ning i rätten är att den endast kan åberopas mot den som använder varu­

märket för »sina» varor, d. v. s. varor som han tillhandahåller. Det är här­

vid utan betydelse om han tillverkat varorna eller om de på annat sätt är

föremål för hans rörelse. Innehavaren själv är följaktligen berättigad att

använda sitt kännetecken även för varor som tillverkats av annan eller som

han tillhandahåller för annans räkning. Annan än innehavaren äger ej an­

vända varumärket, icke ens på varor härrörande från innehavaren. Har så­

lunda en fabrikant utfört sin tillverkning på marknaden utan att förse den

med sitt kännetecken, äger annan som sedermera tillhandahåller varan icke

därvid begagna fabrikantens kännetecken vare sig på varan eller i reklam

för denna. Då rätten förklarats gälla kännetecknets användning i reklam

eller affärshandling eller på annat sätt, avser detta uttryckssätt varje form

av kännetecknets begagnande. Förslaget innebär här en viss utvidgning av

varumärkesskyddet jämfört med gällande rätt. Vad angår det i lagtexten

särskilt angivna fallet av muntlig användning anför utredningen att detta

för närvarande omfattas av 9 § första stycket i lagen mot illojal konkur­

rens. Däremot går det icke in under gällande varumärkeslag, vilket känts

som en brist. Angående tillämpningen av stadgandet i denna del anför ut­

redningen som ett vanligt fall, att en kund i en detaljaffär önskar köpa en

Kungl. Maj.ts proposition nr 167

dr

1960

63

vara som han anger med visst märke. Om expediten därvid lämnar en an­

nan vara än den begärda märkesvaran, strider ett dylikt förfarande visser­

ligen mot varuinärkeshavarens intresse. Varumärkesintrång blir det dock

enligt utredningens mening icke förrän expediten muntligen anger den er­

bjudna varan såsom det efterfrågade märket.

I andra punkten har upptagits stadgande, att vad i första punkten sagts

skall äga tillämpning vare sig verksamheten bedrives här i riket eller varan

tillhandahålles eller avses att tillhandahållas här eller ock hit införes. Stad­

gandet är uttryck för principen att varumärkesrätten i allmänhet är be­

gränsad till den egna statens territorium. I stort sett ansluter sig förslagets

gränsdragning till vad som får anses vara gällande rätt. Utredningen fram­

håller att första delen av stadgandet avser näringsverksamhet i Sverige,

vare sig framställda varor skall tillhandahållas här eller exporteras. Så­

som exempel på fall där varan, utan att näringsverksamhet bedrives i Sverige,

tillhandahålles i landet nämner utredningen att detta sker enligt postorder.

Vad angår varumärkesanvändning i samband med import framhåller ut­

redningen, att intrång föreligger endast om importören använder känne­

tecknet i fråga som kännetecken för »sina» varor. Regelns utsträckande till

importfallet kan alltså sägas innebära en omkastning av bevisbördan: Im­

portören kan angripas på blotta misstanken, att han förbereder en otill-

låten märkesanvändning men kan fria sig genom att -susa att varan ej im­

porterats som »hans» vara.

Utredningen framhåller, att den som här i riket är innehavare av ett skyd­

dat kännetecken, enligt förslaget har möjlighet alt ingripa mot annan, som

utan hans medgivande tillhandahåller varor under ett förväxlingsbart kän­

netecken, även om detta utomlands blivit lovligen anbragt. Härav, följ er

att en generalagent för utländsk fabrikant, som härstädes med huvudman­

nens medgivande åtnjuter skydd för dennes varumärke, kan förhindra and­

ra att importera de av fabrikanten märkta varorna och alltså stärka sin ställ­

ning som ensamförsäljare. Enligt utredningens mening torde detta dock

icke innebära en sådan olägenhet att härav påkallas någon särskild undan­

tagsbestämmelse.

I tredje punkten bär upptagits eu regel om s. k. lokal inarbetning. Enligt

regeln skall i fall, då rätt till kännetecken grundas på bestämmelse i 2 § och

kännetecknet icke är inarbetat i hela riket, rätten gälla endast där inarbet-

ningen består. Utredningen anför, att regeln slår i överensstämmelse med

9 § första stycket i lagen mot illojal konkurrens, sådan densamma enligt

förarbetena bör tolkas.

Andra och tredje styckena innehåller specialregler rörande varumärkes­

användning vid tillhandahållande av reservdelar m. m. samt av reparerade

eller eljest ändrade föremål.

Enligt andra stycket skall som otillåten användning enligt första stycket

anses, att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande,

som lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant

sätt, all del kan ge sken av att vad sålunda tillhandahålles härrör från

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets använd­

ning. Utredningen framhåller, att vad sålunda utsagts gäller redan enligt

första stycket men att det ansetts önskvärt att ge en uttrycklig regel för dessa

praktiskt betydelsefulla fall. Beträffande stadgandets tolkning anföres bl. a.,

att regeln icke utgör hinder mot att man vid tillhandahållandet av reservdel

omtalar att delarna lämpar sig för originalfabrikatet. Detta är icke känne-

teckensanvändning, såvida det sker på sådant sätt att misstag är uteslutet.

Det bör dock fordras, att det föreligger ett befogat intresse av att omtala att

varan passar till visst fabrikat. Så kan vara fallet t. ex. för den som tillver­

kar skrivmaskinsband, emedan skrivmaskiner av olika fabrikat och typer

fordrar band av varierande dimensioner, eller glödlampor eller tändstift till

bilar, medan däremot något lojalt åberopande av annans varumärke knap­

past är tänkbart för den som tillhandahåller exempelvis vanlig tändarvätska

till cigarrettändare, där vätskan i regel icke är särskilt avpassad för tän-

dare av visst märke.

I tredje stycket stadgas, att om vara tillhandahållits under visst känne­

tecken och om därefter annan än kännetecknets innehavare väsentligt för­

ändrat den genom bearbetning, reparation eller liknande, må ej heller, då

varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet här i riket, kännetecknet

användas utan att förändringen tydligt anges eller ändock tydligt fram­

går. I motiven framhåller utredningen, att det ingalunda är ovanligt att be­

gagnade och kanske även förslitna maskiner, apparater o. d. renoveras

av annan än den ursprunglige tillverkaren och ånyo föres på marknaden i så­

dant skick att det icke framgår att det i verkligheten gäller en reparerad

och upputsad men begagnad vara. Där en dylik vara efter renoveringen till­

handahålles under sitt tidigare kännetecken, kan eventuella bristfällighe-

ter, som beror på renoveringen, ha en nedsättande verkan på kännetecknets

anseende. Förevarande regel avser att förhindra dylikt utnyttjande av varu-

kännetecken. Stadgandet förutsätter att förändringen skett genom aktiva

åtgärder av annan än kännetecknets innehavare, nämligen genom bearbet­

ning, reparation eller liknande åtgärd. Till bearbetning är exempelvis att

hänföra det fallet att porslin, som av kännetecknets innehavare tillhanda­

hålles odekorerat eller delvis dekorerat, därpå dekoreras av annan. Till re­

paration hänföres varje sådan, vare sig den är föranledd av skada eller

förslitning eller det endast är fråga om renovering eller upplösning av va­

rans yttre. Stadgandet förutsätter vidare att varan väsentligt förändrats. Här­

med åsyftas att förändringen avser sådant som är av betydelse för varans

kvalitet. Detta är uppenbarligen fallet, där viktigare delar i en maskin bli­

vit utbytta mot reservdelar av icke-originalfabrikat, men det kan i vissa fall

vara det även om originaldelar använts, t. ex. om dessa egentligen är av­

sedda för en tidigare modell eller deras rätta anbringande fordrar särskild

utrustning eller sakkunskap. Men även en förändring som blott avser varans

yttre kan vara väsentlig, om härigenom varan kommer att te sig som ny eller

som ett exemplar av en senare modell e. d.

65

Remissyttrandena. De allmänna bestämmelserna i första stycket första och

andra punkterna om varumärkesrättens innehåll lämnas i

huvudsak utan erinran av remissinstanserna.

Sveriges köpmannaförbund avstyrker dock att varumärkesskyddet skall

gälla även mot muntlig användning av varumärke. Muntligt varu-

märkesintrång förekommer icke i sådan omfattning, att lagstiftning däremot

erfordras. Dylikt intrång torde vara svårt att i praktiken beivra och degenera-

tion genom muntlig användning av annans varumärke torde kunna mot­

verkas genom lämplig information från varumärkeshavarens sida.

Ett par remissinstanser diskuterar vad som i vissa fall skall anses som

»användning» av varumärke. Sveriges advokatsamfund tar upp utredningens

uttalande, att om en fabrikant utfört sin tillverkning på marknaden utan att

förse den med sitt kännetecken, annan som sedermera tillhandahåller varan

icke därvid äger begagna fabrikantens kännetecken vare sig på varan eller

i reklam för denna. Bland de varukännetecken, som enligt förslaget skall

åtnjuta skydd, ingår även firma. Då det icke bör anses såsom varumärkes-

intrång i och för sig att lämna en fullt korrekt uppgift om vilket företag som

tillverkat eu vara eller från vilket företag den köpts, vill samfundet under­

stryka vikten av att någon inskränkning i nu nämnda hänseende icke skall

föreligga. Den av utredningen angivna inskränkningen i rätten att begagna

en fabrikants eller en leverantörs kännetecken bör alltså såvitt angår firma

eller namn vara strikt begränsad så som utredningen angivit, nämligen att

kännetecknet anbringas å varan eller i reklam för denna. Riksåklagarämbetet

ställer sig i ett annat hänseende tveksamt inför utredningens tolkning av

vad som skall förstås med muntlig användning. Utredningen anför som

exempel, att om en expedit på begäran om en vara av visst slag utlämnar

en annan vara, varumärkesintrång endast skulle föreligga om expediten

uttryckligen angav varan såsom det efterfrågade märket. Enligt ämbetets

uppfattning bör emellertid detsamma gälla om ett sådant muntligt påstående

ej göres. Ett konkludent handlande av förevarande slag torde nämligen en­

ligt allmänna straffrättsliga principer vara att helt likställa med lämnandet

av en positiv uppgift, enär handlandet har en lika klar karaktär av uttrycks­

medel som ett muntligt tillkännagivande.

Ijäkemedelsindustriföreningen ifrågasätter om icke varumärkesskyddet bör

inbegripa även vissa fall av s. k. jämförande reklam i större ut­

sträckning än som följer av förslaget. Om någon exempelvis registrerat varu­

märket »Stomadont» för tandkräm och genom en påkostad reklam förskaf­

fat märket en avsevärd goodwill, möter det enligt förslaget ej hinder för en

konkurrent att införa en annons som denna: »Vår tandkräm XYZ har exakt

samma sammansättning som Stomadont men är 25 öre billigare.» Exemplet

är givetvis extremt och föga sannolikt men variationsmöjligheterna och ny­

anseringarna är obegränsade och faktum är, att i praktiken förekommer stöld

av goodwill enligt denna princip.

Beträffande tolkningen av bestämmelsen i andra punkten av första styc-

5 Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr Kil år 1960

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ket att varumärkesskyddet gäller även då varan införes till riket anför

patent- och registreringsverket:

I motiven till paragrafen framhåller utredningen i fråga om paragrafens

tillämpning vid import av vara till Sverige, att importören kan angripas på

blotta misstanken, att han förbereder en otillåten märkesanvändning, men

att han kan fria sig genom alt visa att varan ej importerats som »hans» vara.

Därmed torde utredningen ha åsyftat följande fall. En företagare A impor­

terar från en fabrikant B, verksam utomlands, vissa maskiner, som äro för­

sedda med ett här i riket men ej i B:s hemland för C skyddat varumärke.

A använder dessa maskiner i sin fabrik i Sverige för tillverkning av vissa

varor. Om A därvid endast använder maskinerna i sin fabrik och ej säljer

dem vidare, föreligger enligt detta utredningens uttalande ingen otillåten

varumärkesanvändning. Enligt denna uppfattning skulle A rentav kunna i

sin verksamhet begagna sig av lastbilar, försedda med exempelvis varumär­

ket VOLVO eller MERCEDES BENZ och tillverkade av någon från dessa

företag fristående fabrik, utan att de förra skulle kunna ingripa häremot.

Till yttermera visso är det därvid intet som hindrar, att dessa bilar i fråga

om finish, konstruktion och utförande över huvud kunna vara de behörigen

märkta mycket underlägsna, varför de förras uppträdande å gator och vä­

gar eller nödtvungna verkstadsbesök kunna tillfoga märkeshavaren bety­

dande förlust av goodwill och därmed ekonomisk skada. — Mot denna upp­

fattning bör ställas, att förslaget, som häri torde överensstämma med vad

som anses vara gällande rätt, ej tillåter någon som driver näring här i riket

att använda annans här skyddade varukännetecken för varor, som fram­

ställas i rörelsen men endast tillhandahållas utomlands. Verket kan därför

ej godta den tolkning av paragrafens innebörd, som det ovan refererade ytt­

randet ger uttryck för, utan anser, att otillåten varumärkesanvändning

i det beskrivna exemplet skall anses föreligga.

Läkemedelsindustriföreningen anser, att lagtextens avfattning i denna

punkt icke ger klart uttryck åt vad som enligt motiven åsyftas, varför den

bör förtydligas. Jämväl Representantföreningen för utländska farmacev-

tiska industrier anser ett förtydligande här erforderligt.

I ett par yttranden behandlas behovet av särskilda bestämmelser om im­

port av utomlands framställda och där märkta varor.

Näringsfrihctsrådet finner det otillfredsställande, att fabrikantens svenske

generalagent, om han registrerat varumärket i Sverige, skulle kunna angripa

en svensk importör som på fullt lojalt sätt köpt varan i utlandet och tvinga

denne att taga bort det där lovligen anbragta varumärket. Generalagenten är

endast en representant för fabrikanten och härleder sitt skydd från denne.

Den konflikt som här uppstår bör lösas genom överenskommelse mellan

fabrikanten och generalagenten. Det bör däremot icke vara den svenska varu-

märkeslagsliftningens sak att stödja ensamförsäljningsförhållandet. Enligt

rådets mening bör för detta fall erforderlig undantagsbestämmelse införas

i lagen. Även Svea hovrätt ifrågasätter om det ej är lämpligt att uppställa

särskilda stadganden angående varumärken som har avseende å utomlands

framställda varor. Den ställning varumärkeshavaren — häri inbegripet även

utländsk fabrikant eller exportör som inregistrerat sitt varumärke här i ri­

ket — får mot andra, som söker tillhandahålla samma i utlandet inköpta och

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

67

där lagligen märkta vara, är så stark att den synes kunna karakteriseras

som konkurrensbegränsande. Visserligen är det intet som hindrar annan att

införa den vara, som märkeshavaren tillhandahåller, under förutsättning att

varumärket utplånas eller varan åsättes annat märke. Sådan åtgärd kan dock

lätt uppfattas som otillåten och kan försvåra varans försäljning. Det är sä­

kerligen svårt att finna en för alla tillfredsställande lösning av hithörande

problem, men de är så mycket mer förtjänta av uppmärksamhet, som de

kan antagas bli allt vanligare vid den ökade handel länderna emellan som

ligger i linje med utvecklingen och som kan förväntas bli stimulerad, om

överenskommelser angående s. k. frihandelsområden träffas.

Förslagets ståndpunkt i första stycket tredje punkten att varumärkes-

skydd skall gälla även vid lokal inarbetning lämnas utan erinran i

flertalet remissvar. Sveriges köpmannaförbund finner det angeläget, att en

lokal ensamrätt till varumärke kan bibehållas. Varumärke, firma och andra

kännetecken som kommer till användning inom ett detaljhandelsföretag

kommer av naturliga skäl att i de flesta fall inarbetas endast på orten eller

inom ett begränsat område. Det måste te sig stötande, om en sådan lokal en­

samrätt ej skulle stå sig vid kollision inom området med annat märke. Even­

tuella kollisionsfall synes icke böra lösas på sådant sätt, att det lokalt inar­

betade kännetecknet får vika, om inarbetningen skett i god tro.

Några remissinstanser anmäler emellertid tveksamhet mot att låta lokal

inarbetning gälla i vissa kollisionsfall. Sveriges grossistförbund framhåller,

att svårlösta problem kan uppkomma vid kollision mellan ett lokalt inarbe­

tat märke och ett märke som användes i en reklamkampanj, omfattande

hela riket. Det synes förbundet angeläget, att i sådana fall söka åstadkom­

ma en rimlig avvägning mellan olika intressen. Förbundet förordar därför,

att man vid ärendets fortsatta handläggning ingående prövar behovet av att

beträffande lokalt inarbetat märke i vissa fall göra undantag från de reg­

ler som gäller enligt förslaget. Stockholms handelskammare påpekar, att

möjligheten att genom lokal inarbetning uppnå skydd för ett varumärke

kan användas i illojalt syfte. Det förekommer ej sällan, att företag lanse­

rar ett varumärke allenast inom ett begränsat område för att undersöka

märkets förmåga att »slå» på marknaden. Om annan företagare därefter,

innan inarbetningsskydd uppkommit, lyckas att inom ett obetydligt om­

råde inarbeta samma varumärke eller ett därmed förväxlingsbart känne­

tecken — vilket ofta kan ske utan större kostnader — blir den förste ibruk-

tagaren förhindrad icke blott att registrera märket utan även alt annon­

sera detsamma i rikspressen. Denna verkan skulle bortfalla om man god-

toge handelskammarens vid 2 § anmärkta förslag om utvidgat skydd redan

för själva ibruktagandet av ett märke. Hela problemet om skydd för lokal

inarbetning bör emellertid prövas i samband med revision av firmalagstift­

ningen. Svenska försäljnings- och reklamförbundet belyser de svårigheter

som kan uppslå i förevarande avseende genom följande exempel. Ett mind­

re företag i Södertälje inarbetar ett visst kännetecken genom annonsering

i en lokaltidning. Företagets kundkrets förutsättes ha tillgång även till

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

rikspressen i form av en daglig stockholmstidning. En storannonsör börjar

en riksannonsering med ett varumärke, som företer sådan likhet med sö-

dertälj ef öretagets utom Södertälje helt okända märke att formella krite­

rier för intrång föreligger. Fråga uppstår här, om man i ett sådant fall skall

tolerera intrånget — det förutsättes att riksannonsören avstår från att lan­

sera sin vara i Södertälje — eller om riksannonsören skall tvingas ge vika

och avstå från det i hans fall kanske billigaste reklammediet — tidnings­

pressen. Problemet måste enligt förbundets mening få en sådan lösning, att

ett rationellt utnyttjande av media och distributionsvägar icke onödigtvis

hindras.

Läkemedelsindustriföreningen ifrågasätter starkt, om det är rimligt att

lokal inarbetning skall utgöra hinder för registrering av ett förväxlingsbart

varumärke, som kanske är internationellt känt och eventuellt även inarbe­

tat i större delen av Sverige. Enbart lokal inarbetning torde icke förekom­

ma beträffande läkemedel, men det oaktat har frågan om rättsverkningarna

av en lokal inarbetning betydelse för dessa märken. Jämväl efter införan­

det av en klassregistrering skall ju kollision anses föreligga mellan i och

för sig förväxlingsbara märken, även om de avser varuslag som visserligen

placerats i olika klasser men ändock är så att säga närbelägna. Kollision

kan sålunda tänkas uppstå mellan märken för farmacevtiska preparat

(klass 5) och kosmetiska eller tandvårdspreparat (klass 3). En lokal in­

arbetning av ett kosmetiskt preparat skulle således enligt 14 § första styc­

ket 6) kunna hindra registrering av ett förväxlingsbart läkemedelsmärke

och om registrering sökts och på grund av bristande kännedom om den lo­

kala inarbetningen beviljats, kan det lokalt inarbetade märkets innehava­

re föra talan om registreringens hävande. Den lokala inarbetningen utgör

vidare hinder mot den förväxlingsbara benämningens användande över hu­

vud inom den ort, där inarbetning skett. Uteslutet är ej heller, att en lokal

inarbetning, som icke behöver vara alltför kostsam, kan åstadkommas i di­

rekt illojalt syfte. Möjligen kunde en del av olägenheterna undvikas, om

patentverket tillämpade en mer liberal praxis i fråga om godtagande av s. k.

disclaimers i varuförteckningar. Visserligen torde redan nu en geografiskt

begränsad inarbetning av någorlunda omfattning och intensitet tillerkännas

rättsverkan vid bedömandet av en konkurrerande registreringsansökan,

men det kan befaras, att olägenheterna kommer att starkt accentueras, om

skydd för lokal inarbetning lagfästes och lokal inarbetning — utan angivan­

de av geografiska minimikrav — uttryckligen tillerkännes full rättsverkan.

Man bör ej heller bortse från att betydande svårigheter uppstår vid bestäm­

mande av det område som täckes genom en lokal inarbetning. Verkningar­

na av en inarbetning synes kunna sträcka sig vida utanför den ort där va-

ruhanteringen sker. En inarbetning i Sverige kan ju enligt utredningens

uttalande ske från utlandet utan att varan ens förekommer på den svenska

marknaden. I analogi härmed kan man fråga sig, vilken verkan som skall

tillerkännas exempelvis en annonsering i en lokaltidning som har en bety­

dande spridning i landet i dess helhet. Det synes med hänsyn till det an­

G9

förda erforderligt, att frågan om den rättsverkan som skall tillerkännas lo­

kal inarbetning ytterligare överväges. I varje fall måste närmare precise-

ringar i lagtext och förarbeten ske för undanröjande av påtalade oklarhe­

ter. Liknande synpunkter anföres av Representantföreningen för utländska

farmacevtiska industrier.

Annonsbyråernas förening, som betonar de svårigheter som ett skydd för

den lokala inarbetningen kan vålla vid uppläggningen av en reklamkam-

panj för hela riket, anser det böra övervägas att tillerkänna innehavaren av

ett över hela riket inarbetat märke rätt att i en konfliktsituation inlösa ett

lokalt inarbetat, likartat kännetecken. Tvister av detta slag skulle förslags­

vis kunna liänskjutas till en skiljenämnd bestående av bl. a. representan­

ter för liandelskamrarna.

Ett par remissinstanser påpekar frågans samband med firmalagstiftning­

en och framhåller svårigheten att ta ställning till förevarande spörsmål in­

nan denna erhållit sin slutliga form. Sveriges industriförbund vill icke för

närvarande påyrka någon ändring i förslaget men anser det mest ända­

målsenligt att ta upp det till förnyad behandling i samband med den kom­

mande revisionen av firmarätten. Kooperativa förbundet förordar, att man

icke tar definitiv ställning till spörsmålet innan man inom varumärkes- och

firmarätten fastställt klara principer för inarbetningsskydd i geografiskt

hänseende, såsom vid gränsdragning mellan olika lokala skyddsområden

o. d. I samma riktning uttalar sig, såsom förut berörts, Stockholms han­

delskammare.

Stadgandet i andra stycket med förbud att vid tillhandahållande av r e-

servdelar och tillbehör åberopa kännetecken på sådant sätt atl

det ger sken av att det tillhandahållna härrör från innehavaren av känne­

tecknet eller av att denne medgivit kännetecknets användande har icke gi­

vit anledning till annan erinran än att Sveriges industriförbund uttalat, att

regeln bör skärpas på så sätt, att intrång presumeras föreligga, när någon

åberopar annans kännetecken; det bör sålunda åligga den som åberopat

kännetecknet att visa, att åberopandet skett på sådant sätt, att det icke kan

ha givit sken av att varan härrör från märkeshavaren eller av alt denne

medgivit kännetecknets användande.

Det i tredje stycket stadgade förbudet mot att utan vidare använda kän­

netecken å vara som annan än kännetecknets innehavare

väsentligt förändrat har föranlett riksåklagarämbetet att taga upp

ett par tolkningsfrågor till behandling. Enligt ämbetets mening avser ordet

»förändrat» alla slags ändringar, oavsett om varans värde genom åtgärden

sjunkit, förblivit oförändrat eller stigit. Då vissa av utredningens uttalan­

den kan ge anledning till feltolkning i detta avseende, vore det värdefullt

med ett klarläggande. Med att varan »väsentligt» ändrats avses enligt ut­

redningen sådant som är av betydelse för varans kvalitet. Obetydliga för­

ändringar skall sålunda vara tillåtna. Emellertid synes det tveksamt, om

icke uppställande av rekvisitet väsentligt vid en tolkning enligt vanligt

språkbruk leder till att stadgandet får en snävare avfattning än som avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 161 år WHO

70

Ganska betydande ändringar av exempelvis en motor kan vidtagas utan att

man därför enligt vanligt språkbruk kan tala om en väsentlig förändring

av motorn. Meningen synes emellertid vara att märkesinnehavaren skall

vara skyddad mot alla ändringar av betydenhet med avseende å varans be­

skaffenhet.

Departementschefen. Rätten till varumärke innebär helt allmänt eu ensam­

rätt att i näringsverksamhet använda märket såsom individualiseringsme-

del för varor. I gällande rätt saknas positiva bestämmelser härom; rättens

innehåll framgår endast indirekt av de till skydd för rätten givna straffbe­

stämmelserna. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna lämnat

utan erinran bör emellertid i den nya lagen upptagas uttryckliga bestäm­

melser om varumärkeshavarens befogenheter.

Enligt utredningens förslag till stadgande i ämnet skall rätt till varukän-

netecken innebära, att annan än innehavaren icke må i näringsverksamhet

använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken för sina varor, vare sig på

varan eller dess förpackning, i reklam eller affärshandling eller på annat

sätt, däri inbegripet jämväl muntlig användning. Att rätten även skall avse

annan användning än på varan eller dess förpackning, i affärshandling o. d.

innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt. Förslaget har vid

remissbehandlingen icke föranlett annan erinran än att en remissinstans av­

styrkt, att skyddet utsträckes även till muntlig användning av varumärke.

Det är dock tydligt att också sådan användning kan vålla varumärkeshava-

ren avbräck och att skydd däremot bör finnas. Jag tillstyrker därför utred­

ningens förslag.

Till de synpunkter som Sveriges advokatsamfund och riksåklagarämbe­

tet anfört angående vad som i vissa sammanhang skall anses som använd­

ning av varumärke kan jag i huvudsak ansluta mig.

1 ett remissyttrande har ifrågasatts, om icke varumärkesskyddet borde

inbegripa även vissa fall av s. k. jämförande reklam i större utsträckning

än som följer av förslaget. Man åsyftar här ett sådant fall, som att en före­

tagare i en annons jämför sin egen vara med en konkurrents och därvid

anger varumärket för konkurrentens vara; dylika metoder har ansetts möj­

liggöra stöld av goodwill. Enligt min mening kan det dock finnas fall, där

en jämförelse i sig själv kan ha fog och kan genomföras under fullt lojala

former. För att det ur varumärkessynpunkt skall vara tillåtet att i en jäm­

förelse hänföra sig till annans varukännetecken, måste det emellertid, så­

som utredningen framhållit, ske på sådant sätt att icke den som tar del av

reklamen uppfattar kännetecknet såsom åsyftande annonsörens egna varor.

Vidare må framhållas, att om vid jämförelsen lämnas oriktig uppgift till

förmån för den egna varan eller till förringande av annans, detta kan falla

under lagen mot illojal konkurrens eller under strafflagen.

1 stadgandets andra punkt har utredningen upptagit ett stadgande, som

närmare klargör ensamrättens utsträckning i territoriellt avseende. Enligt

detta skall vad i första punkten sägs äga tillämpning vare sig verksamheten

Kungl. Mnj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 1C>7 år 1960

71

bedrives här i riket eller varan tillhandahålles eller avses att tillhandahål­

las här eller ock hit införes. Stadgandet har lämnats utan erinran vid re­

missbehandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra godtagas.

Angående stadgandets tillämpning må anmärkas, att utredningen i sina mo­

tiv givit uttryck åt uppfattningen att bestämmelsen om import skulle vara

tillämplig endast om importören avser att sälja eller eljest tillhandahålla

varorna. Såsom i ett remissyttrande påpekats framgår emellertid ej en så­

dan begränsning av lagtexten och synes ej heller böra gälla; vax-je import i

näringsverksamhet, alltså även i syfte exempelvis att använda varorna i

egen fabrikation e. d., bör hänföras under stadgandet.

Svea hovrätt och näringsfrihetsrådet har i sina yttranden diskuterat om

det erfordras särskilda bestämmelser rörande import av utomlands fram­

ställda och där märkta varor. Svea hovrätt anser förslaget innebära, att den

som här i riket innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är

den utländska fabrikanten själv eller dennes generalagent här eller annan

— skulle ha möjlighet att hindra andra att importera eller saluhålla va­

rorna under det ursprungliga varumärket, och finner det otillfredsställande,

att varumärkesrätten sålunda skulle kunna användas i konkurrensbegrän-

sande syfte. Näringsfrihetsrådet uttalar sig på samma sätt såvitt angår ge­

neralagent. Enligt min mening kan emellertid de föreslagna lagreglerna i

allmänhet icke anses äga denna innebörd. Om fabrikanten själv innehar re­

gistreringen, följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser att han

icke kan förhindra att av honom försålda och märkta varor vid vidareför­

säljning tillhandahålles under det ursprungliga varumärket; detta torde gälla

också där vidareförsäljningen sker i annat land. Motsvarande bör enligt min

mening gälla även om fabrikanten själv icke registrerat märket i Sverige

men den som gjort det kan sägas inneha registreringen på fabrikantens väg­

nar. I regel torde detta vara händelsen beträffande generalagent. Enligt

min mening bör man med en rimlig tolkning av förevarande lagbestämmel­

ser kunna uppnå tillfredsställande resultat, och jag finner ej anledning att

uppställa särskilda undantagsregler i nu berört avseende.

I sitt förslag har utredningen även upptagit en regel om s. k. lokal inar-

betning. Enligt denna skall i fall, då rätt till kännetecken grundas på inar-

iietning och kännetecknet icke är inarbetat i hela riket, rätten gälla endast

där inarbetningen består. Förslaget har i allmänhet lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen. I några remissvar har emellertid framkommit eu

viss tveksamhet mot att låta ett lokalt inarbetat märke gälla mot registre­

ring eller vid kollision med ett märke som användes inom hela riket. Så­

som exempel har anförts, att enligt förslaget riksannonsering av ett större

företags kännetecken kan förhindras av alt ett liknande märke är inarbetat

i en mindre ort eller att clt internationellt känt varumärke icke kan regi­

streras i riket, därför att ett förväxlingsbart märke är på detta sätt här in­

arbetat. Det har också framhållits, att möjligheten alt sålunda förhindra mer

omfattande användning eller registrering kan utnyttjas i illojalt syfte.

Knligt min mening kan de betänkligheter som sålunda kommit till ut­

72

tryck icke frånkännas ett visst berättigande. En del hithörande fall torde vis­

serligen kunna regleras av bestämmelserna i 8—10 §§ om stridiga anspråk

på samma varumärke. I andra fall har dessa bestämmelser emellertid ej

tillämpning och i dessa fall torde det ibland kunna framstå som mindre

tillfredsställande att den lokala inarbetningen skall ha så vidsträckt verkan

som angivits i de i remissyttrandena åberopade exemplen. Det kunde därför

i och för sig vara rimligt att denna verkan under vissa förutsättningar skulle

begränsas. Att genom lagbestämmelser generellt ange i vilka situationer

och i vilken omfattning så borde ske synes emellertid knappast vara möj­

ligt. Ej heller synes det vara en praktiskt framkomlig väg att, såsom före­

slagits i ett par yttranden, lösa problemet genom att införa möjlighet till

s. k. geografiska disclaimers eller genom en rätt att i kollisionsfall inlösa lo­

kalt inarbetat märke. Vid bedömande av frågan får också beaktas att

komplikationerna i praktiken knappast torde bli så stora som man befarat.

Skydd för lokalt inarbetade kännetecken har sedan länge funnits i lagen mot

illojal konkurrens, men några fall där skyddet visat sig vålla olägenheter

av det slag som anförts är knappast kända. Jag anser därför att man i den

nya lagen, liksom hittills, får lämna sådana situationer som här avses att

lösas genom uppgörelse mellan parterna.

Jag tillstyrker alltså att det av utredningen föreslagna stadgandet om

lokal inarbetning, med visst förtydligande tillägg, upptages i lagen.

Paragrafens andra och tredje stycken innehåller specialregler rörande va-

rumärkesanvändning vid tillhandahållande av reservdelar m. in. samt av

reparerade eller eljest ändrade föremål. I förstnämnda hänseende har ut­

redningen föreslagit, att som otillåten varumärkesanvändning skall anses,

att någon vid tillhandahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som

lämpar sig för annans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant

sätt, att det kan ge sken av att vad sålunda tillhandahålles härrör från

kännetecknets innehavare eller av att denne medgivit kännetecknets använd­

ning. Regeln har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen och bör

upptagas i lagen. Jag finner ej anledning att, såsom yrkats i ett remissvar,

skärpa den så att intrång skulle presumeras föreligga så snart kännetecknet

åberopats vid sådant tillhandahållande som här avses. I den andra här av­

sedda bestämmelsen regleras det fallet att vara, som tillhandahållits under

visst kännetecken, därefter av annan än kännetecknets innehavare väsent­

ligt förändrats genom bearbetning, reparation eller liknande. Enligt förslaget

skall härvid gälla förbud mot att använda kännetecknet, då varan ånyo

tillhandahålles i näringsverksamhet här i riket, utan att förändringen tyd­

ligt anges eller ändock tydligt framgår. Även denna bestämmelse har i all­

mänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör upptagas i la­

gen. Riksåklagarämbetet bär ansett, att uttrycket »väsentligt förändrats

gör stadgandet väl snävt och icke, såsom borde vara fallet, kommer att ge

varumärkeshavaren skydd mot alla ändringar av betydenhet med avseende å

varans beskaffenhet. Det av utredningen föreslagna uttrycket synes emel­

lertid innefatta ett sådant skydd. I anledning av ett annat påpekande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

73

riksåklagarämbetet må framhållas, att med »förändrat» avses alla slags

ändringar, oavsett om varans värde genom åtgärden sjunkit, förblivit oför­

ändrat eller stigit.

5 §•

Paragrafen, som är likalydande med 5 § i utredningens förslag, behand­

lar ensamrättens begränsning såvitt angår tekniska och liknande moment i

kännetecknet.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det emellanåt förekommer att

varumärke, framför allt varuutstyrsel, består av sådant som på en gång

medför tekniska fördelar och tjänar som kännetecken för varor. Det kan tän­

kas, att vissa praktiska fördelar vid distributionen av en vara kan vinnas

t. ex. om varan packas i kartonger av pyramidform eller att ett livsmedels

hållbarhet ökas om det är inslaget i genomskinlig cellulosafolie av viss

färg. Genom att viss näringsidkare använder sådan förpackning, kan den

pyramidformade kartongen eller den färgade cellulosafolien även bli inarbe­

tad såsom hans kännetecken. Varumärkesrätten bör emellertid icke på en

omväg få utnyttjas för att skapa oberättigade monopol på tekniska och

funktionella element i förpackningar och formgivning. I förevarande para­

graf har därför upptagits stadgande, att ensamrätt till varukännetecken icke

innefattar sådan del av kännetecknet, som huvudsakligen tjänar att göra

varan eller dess förpackning mera ändamålsenlig eller eljest att fylla an­

nan uppgift än att vara kännetecken.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föran­

lett erinringar vid remissbehandlingen.

6

§.

Paragrafen, som överensstämmer med 6 § i utredningens förslag, behand­

lar det för förväxlingsbarhet i princip gällande kravet på s. k. varuslagslik-

het.

Utredningen. I första stycket har utredningen upptagit stadgande, att kän­

netecken kan anses förväxlingsbara enligt varumärkeslagen endast om de av­

ser varor av samma eller liknande slag. Stadgandet överensstämmer med gäl­

lande rätt. I motiven framhålles, att det vid tillämpning av stadgandet är

utan betydelse, huruvida varorna som sådana kan förväxlas. Ett varukänne-

teckens uppgift är icke att skilja olika varuslag från varandra utan att skilja

den ene näringsidkarens varor från den andres. En rent teknisk likhet mellan

varorna kan därför ofta vara av underordnad betydelse och avgörandet i stäl­

let fällas av en mångfald helt andra faktorer. Vid prövning av varuslags-

likhet bör särskilt beaktas vilka varor, som normalt ingår i visst sortiment

eller distribueras av samma detalj- och grossistföretag eller är framställda

av samma råmaterial eller avsedda för samma ändamål eller som användes

inom samma verksamhetsområde. Så snart något av nu nämnda kriterier är

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1660

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

uppfyllt, kan varuslagslikhet vara för handen. Säkert är det dock icke, utan

i sista hand blir frågan att avgöra med beaktande av samtliga i fallet före­

liggande omständigheter.

Utredningen anför i förevarande sammanhang även vissa synpunkter på

de normer, som bör tillämpas vid bedömande huruvida varukännetecken

i och för sig kan anses förväxlingsbara, och anför härom bl. a. följande.

Vad först angår figurmärken beaktas i gällande praxis i första hand en­

dast sådan likhet som omedelbart kan iakttagas med synsinnet. Är känne­

tecknen olika till utseendet, är det sålunda av sekundär betydelse att de

ger uttryck åt samma idéinnehåll. Enligt förslaget däremot kan känneteck­

nen även i det senare fallet väl tänkas vara förväxlingsbara. Vad angår ord­

märken tages enligt nuvarande praxis i stort sett endast hänsyn till likhet

som framträder för synen eller hörseln. Dock kan ord anses förväxlings­

bara även på den grund, att de har samma betydelse ehuru på olika språk;

härför har dock i praxis fordrats, att även någon syn- eller ljudlikhet mellan

orden förelegat. Däremot har man icke ansett sig befogad att anse känne­

tecken förväxlingsbara enbart på grund av begreppsmässig överensstäm­

melse. Förslaget åsyftar emellertid icke någon strikt begränsning i sådant

avseende. Enligt detta kan därför helt olika ord, som ger uttryck åt samma

eller närstående begrepp, ibland tänkas vara förväxlingsbara. Vid den ad­

ministrativa prövningen bör detta dock gälla endast undantagsvis. Beträf­

fande utstyrselmärken framhålles att sådana främst kan vara förväxlings­

bara med andra utstyrslar. Härvid kan ibland överensstämmelse eller likhet

beträffande färg spela en avgörande roll.

Utredningen framhåller vidare, att figur-, ord- och utstyrselmärken även

sinsemellan kan vara förväxlingsbara.

Med hänsyn till svårigheten att pröva likheten mellan ordmärken har

utredningen övervägt om vissa schablonregler härom borde införas, t. ex. att

avvikelse beträffande ett visst antal bokstäver eller vissa ändringar i vokal­

följden alltid skulle antagas undanröja förväxlingsfara. Utredningen anser

dock sådana schablonregler ej kunna uppställas.

I anslutning till huvudregeln om varuslagslikhet som krav för förväxlings-

skydd har utredningen upptagit frågan huruvida särskilt kända varukänne-

Iccken bör kunna i undantagsfall erhålla skydd oberoende av varuslags­

likhet (den s. k. Kodak-doktrinen, se betänkandet s. 133 ff.). Utredning­

en framhåller, att ett dylikt vidgat skydd gäller flerstädes i främmande

rätt, och finner för sin del påkallat, att det också införes i Sverige. I moti­

veringen anföres, att i fall då ett särskilt välkänt märke användes av an­

nan än märkeshavaren, köparen — även om varan är av annat slag än

märkeshavarens — missledes, antingen så att han tror att varan härrör

från märkeshavaren eller så att han tror att det föreligger en viss samhörig­

het mellan denne och den som obehörigen använt märket. Skydd för mär­

ket är i detta fall motiverat såväl av hänsyn till innehavarens goodwill som

av hänsyn till konsumenterna. Är det kända märket mycket säreget eller

kanske unikt, medför dess användning för andras varor, även om dessa är

75

av helt olika slag, jämväl att märkets distinktivitet och reklamvärde för­

minskas. Är märket känt som ett kvalitetsmärke, kan dess anseende lida

skada, om annan begagnar det för undermåliga varor. I dessa senare fall

motiveras ett skydd, som går utanför varuslagslikhet, främst av hänsyn

till märkeshavaren.

Utredningen framhåller emellertid tillika, att en regel om skydd i föreva­

rande situationer bör vara av utpräglad undantagskaraktär, som kan till-

lämpas endast i fråga om alldeles särskilt starkt inarbetade märken. I det

helt övervägande flertalet fall kan det sålunda icke vara tal om ett skydd

oberoende av varuslagslikhet.

I enlighet härmed har utredningen i andra stycket upptagit stadgande,

att förväxlingsbarhet oberoende av varuslagslikhet undantagsvis må kunna

åberopas till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat

och känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, där med hänsyn

härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett

otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill.

I andra stycket har jämväl upptagits en speciell skyddsregel för varukän-

netecken vilkas goodwill på grund av arten av de varor, för vilka känne­

tecknet användes, kan sägas vara speciellt ömtålig. Så kan ibland vara

fallet med kännetecken för vissa livsmedel, njutningsmedel, parfymerivaror,

skönhetsmedel o. s. v. Är visst märke inarbetat för dylik vara kan, framhål­

ler utredningen, ett liknande märkes begagnande för exempelvis råttgift,

medel mot alkoholism eller veneriska sjukdomar, laxermedel, likkistor eller

kloakrör skada det inarbetade märkets renommé. Enligt utredningens me­

ning bör jämväl kännetecken av detta slag i undantagsfall vara skyddade

oberoende av varuslagslikhet. I enlighet härmed stadgas i andra stycket,

att förväxlingsbarhet oberoende av varuslagslikhet må undantagsvis kunna

åberopas jämväl till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med

hänsyn till den särskilda arten av de varor, varom är fråga, användningen

av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det för­

ras goodwill.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket, att kännetecken kan anses

förväxlingsbara enligt varumärkeslagen endast om de avser varor

av samma eller liknande slag har icke föranlett erinran vid re­

missbehandlingen.

Beträffande stadgandets tillämpning gör patent- och registreringsverket

vissa allmänna uttalanden. Verket påpekar, att i fråga om reglerna för be­

dömandet av förväxlingsbarhet innebär förslaget, i olikhet med gällande

rätt, att begreppsmässig överensstämmelse skall kunna föranleda att förväx-

lingsrisk anses föreligga, vid den administrativa prövningen dock endast

undantagsvis. I tysk praxis har man — påpekar verket — på denna punkt

gått mycket långt. Så anses t. ex. PLANET och KOMET samt DIANA och

ARTEMIS vara förväxlingsbara. En sådan tillämpning är enligt verkets me­

ning utesluten för vår del. överhuvudtaget bör synnerlig försiktighet iakt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 ur 1960

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

tagas vid tillämpning av begreppsmässig likhet. Verket anser vidare i lik­

het med utredningen men i olikhet mot vad som nu tillämpas, att förväx-

lingsbarhet kan föreligga mellan ord och figurer, som regel dock endast då

ordet är figurens givna beteckning. Verket understryker därjämte, att vid

likhetsgranskningen mekaniskt verkande schablonregler ej kan uppställas.

Det i andra stycket föreslagna utvidgade skyddet för särskilt kän­

da var u kännetecken hälsas allmänt med tillfredsställelse.

Handelskammaren i Gävle anser dock, att intrång av den art som man

velat komma till rätta med genom stadgandet bör regleras inom lagstiftning­

en mot illojal konkurrens.

Sveriges allmänna exportförening betonar, att bestämmelsen bör tilläm­

pas med stor restriktivitet och att skydd enligt bestämmelsen bör förbehål­

las sådana varumärken som — förutom att de är synnerligen väl inarbetade

i Sverige — erhållit internationell ryktbarhet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser det i lagtex­

ten nyttjade uttrycket »känt inom vida kretsar av allmänheten» vara alltför

vagt och förordar därför en närmare preciseiäng därav.

Jämväl den utvidgning av skyddet, som enligt andra stycket skall gälla

med hänsyn till den särskilda arten av de varor varom är

fråga, godtages i allmänhet av remissinstanserna.

Handelskammaren i Gävle förordar dock att även detta skydd regleras

inom konkurrenslagstiftningens ram.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare finner förutsättning­

arna för den särskilda förväxlingsbarheten vara alltför liberalt utformade.

Det bör enligt handelskammarens mening för skyddets inträdande krävas,

att kännetecknet skall vara åtminstone starkt inarbetat och att använd­

ningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen är ägnad att i

väsentlig mån förringa det förras goodwill.

Departementschefen. En viktig begränsning i skyddet för innehavare av

varukännetecken mot att andra använder liknande kännetecken är att för-

växlingsbarhet endast skall anses föreligga om de båda kännetecknen avser

varor av samma eller liknande slag. En regel, som uppställer detta krav på

s. k. varuslagslikhet, har av utredningen upptagits i första stycket av före­

varande paragraf. Stadgandet, som överensstämmer med gällande rätt, bär

vid remissbehandlingen lämnats utan erinran och torde böra upptagas i

lagen.

Till de allmänna synpunkter på frågan om bedömande av förväxlingsbar-

het som utredningen, med instämmande av patentverket, anfört kan jag i

huvudsak ansluta mig. Bl. a. må framhållas, att undantagsvis också be­

greppsmässig överensstämmelse mellan två ordmärken bör kunna medföra

förväxlingsbarhet. Vidare bör förväxlingsbarhet kunna föreligga mellan ord

och figurer, som regel dock endast då ordet är figurens givna beteckning.

Helt allmänt bör vid prövningen beaktas alla föreliggande omständigheter

som inverkar på frågan om förväxlingsbarhet, och i likhet med utredningen

Kungl. Maj.is proposition nr 167 år 1960

77

och patentverket anser jag det icke vara lämpligt alt uppställa schablon­

regler för granskningen.

Från huvudregeln om varuslagslikhet har utredningen i andra stycket fö­

reslagit två undantag, vilka båda utgör nyheter i förhållande till gällande

rätt. Det ena avser vidgat skydd för särskilt kända varumärken. Det Jiar

ansetts, att om dylikt märke användes för andra varor än dem för vilka det

inarbetats, köpare kan få den felaktiga föreställningen att varorna härrör

från varumärkeshavaren eller att det föreligger viss samhörighet mellan

denne och den som obehörigen använder märket; skydd är alltså motiverat

såväl av hänsyn till innehavarens goodwill som av hänsyn till konsumen­

terna. Stadgandet har fått den utformningen, att förväxlingsbarhet obero­

ende av varuslagslikhet undantagsvis skall kunna åberopas till förmån för

kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kret­

sar av allmänheten här i riket, där med hänsyn härtill användningen av ett

annat liknande kännetecken skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av

det förras goodwill. Vid remissbehandlingen har man i allmänhet varit ense

om att ett skydd i förevarande hänseende är påkallat och jag vill även för

egen del ansluta mig till denna uppfattning. Vad angår stadgandets lydelse

har en remissinstans förordat en precisering av uttrycket »vida kretsar av

allmänheten». Det är dock knappast möjligt att närmare än vad utredning­

en gjort ange vad som här avses. Jag förordar därför, med en mindre re­

daktionell jämkning, den av utredningen föreslagna utformningen.

Det andra undantaget från huvudregeln om varuslagslikhet såsom förut­

sättning för förväxlingsbarhet avser varumärke, vars goodwill på grund av

arten av de varor, för vilka kännetecknet användes, kan sägas vara speciellt

ömtålig, t. ex. vissa livsmedel, njutningsmedel, skönhetsmedel o. s. v. Det

har ansetts att om visst märke inarbetats för dylik vara, ett liknande mär­

kes begagnande för exempelvis råttgift, medel mot alkoholism eller vene­

riska sjukdomar m. m. kan skada det inarbetade märkets renommé. Enligt

det föreslagna stadgandet skall förväxlingsbarhet oberoende av varuslags­

likhet undantagsvis kunna åberopas till förmån för kännetecken, som är in­

arbetat, där med hänsyn till den särskilda arten av de varor, varom är frå­

ga, användningen av ett annat liknande kännetecken uppenbarligen skulle

förringa det förras goodwill. Stadgandet har i allmänhet godtagits vid re­

missbehandlingen och bör, med en mindre redaktionell jämkning, upptagas

i lagen. I ett remissvar har hemställts, att förutsättningarna för stadgandets

tillämpning måtte i ett par avseenden skärpas. Av den av mig förordade ut­

formningen av stadgandet framgår emellertid, att det är avsett att tillämpas

endast i undantagsfall, och jag anser icke behövligt att ytterligare understry­

ka detta förhållande.

7

§•

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 7 § i utredningens för­

slag, innehåller huvudregeln för s. k. kollisionsfall, d. v. s. fall då stridiga

anspråk på visst varukännetecken föreligger.

78

Utredningen. Utredningen framhåller, att vissa kollisionsfall regleras i be­

stämmelserna i 4 § 5 och 6 mom. gällande varumärkeslag. Dessa innebär att

varumärke ej må registreras, om det är förväxlingsbart med tidigare regist­

rerat eller till registrering anmält märke eller med märke som redan är här

i riket inarbetat.

Beträffande kollision mellan icke registrerade varumärken saknas för

närvarande lagbestämmelser. Rörande praxis anför utredningen, att om oli­

ka näringsidkare var för sig inarbetat förväxlingsbara märken, icke någon

av dem anses berättigad till registrering. I den mån inarbetningsrätter, som

är endast lokala, genom användningsområdets utvidgande råkar i konflikt,

torde företrädet inom det utsträckta området anses böra tillkomma den av

parterna, som först uppnådde inarbetning på den lokalitet där kollisionen

aktualiserats. Tänkbart är även, anför utredningen, att förväxlingsbara kän­

netecken av olika företagare kan inarbetas i hela riket. Också vid en sådan

kollision torde tidpunkten för fullbordad inarbetning bli i första hand av­

görande för tvistens lösning.

Enligt utredningens mening bör huvudregeln i kollisionsfall alltjämt vara

att företräde ges åt den först uppkomna rätten. Ett stadgande härom har

upptagits i förevarande paragraf. Vissa undantag från huvudregeln, enligt

vilka yngre rätt i särskilda fall tillätes bestå vid sidan av den äldre, har

upptagits i 8—9 §§. I 10 § föreslås, att i fall då parallella rättigheter består,

inskränkande föreskrifter skall kunna meddelas rörande användningen av

det yngre kännetecknet.

Den av utredningen föreslagna huvudregeln har fått den utformningen,

att om två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukänne-

tecken, vilka är förväxlingsbara, den rätt skall vika, som uppkommit se­

nare, där ej annat följer av de berörda bestämmelserna i 8 eller 9 §. I moti­

ven behandlar utredningen bl. a. frågan när rätt till varukännetecken skall

anses ha uppkommit. Vad först angår rätt på grund av registrering upp­

kommer den enligt förslaget från och med dagen för registreringsansök-

ningens ingivande, förutsatt att ansökningen blir bifallen (22 §). Har an­

sökningar om de kolliderande kännetecknens registrering inkommit samma

dag, har den ansökning företräde som först inkom. Rätt på grund av inarbet­

ning uppstår i och med att inarbetningen fullbordats. I fråga om närings­

idkares släktnamn gäller enligt förslaget, att sådant är skyddat mot obehö­

rig användning såsom varukännetecken oberoende av om det av bäraren

begagnas som varukännetecken eller ej. Om två bärare av samma namn

båda begagnar det som varukännetecken, får företrädesrätten i regel an­

ses böra tillkomma den av dem som först började använda det som så­

dant kännetecken. Rätten till firma som varukännetecken uppkommer sam­

tidigt med förvärvet av firmarätten såsom sådan och således oberoende av

tidpunkten, då firman först tagits i användning som varukännetecken.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

79

Namnruttskommittén anser, att en särskild undantagsbestämmelse bör

uppställas till skydd för rätt till släktnamn och anför härom föl­

jande. Utredningen utgår från, att vid tvist mellan två bärare av samma

namn, som båda begagnar namnet såsom varukännetecken, denna måste

lösas med beaktande av vilken som först börjat använda namnet på detta

sätt. Enligt namnrättskommitténs mening måste emellertid hänsyn tagas

jämväl därtill, huruvida den bakomliggande namnrätten verkligen be­

står. Enligt kommitténs preliminära förslag kan den som efter ansökan

hos namnmyndighet erhållit nytt släktnamn inom fem år på talan av

äldre namnrättshavare förklaras namnet förlustig, om denne lider men av

den förres namnförvärv. Om den yngre namnrätten får vika på det namn­

rättsliga planet, synes den ej längre kunna bilda underlag för känneteckens-

rätt, såvida icke namnet övergått till ett självständigt varumärke eller för­

hållandena eljest är sådana, att namnet ändock må behandlas som övriga

varumärken. Då sålunda en tillämpning av förevarande paragraf i försla­

get kan leda till kränkningar av namnrätten, föreslår kommittén, att man

till undvikande av sådana kollisionsfall i varumärkeslagen inför en allmän

bestämmelse av innehåll, att vad i varumärkeslagen stadgas skall, såvitt

avser släktnamn (tillnamn) gälla endast där annat ej följer av vad enligt

lag eller eljest gäller om rätt till släktnamn. Ett sådant stadgande är enligt

kommitténs uppfattning desto mer motiverat som nu berörda föreskrifter i

utredningens förslag svårligen kan anses förenliga med den ensamrätt till

vissa egenartade släktnamn som redan godtagits i praxis. Bestämmelserna i

10 § i förslaget synes icke kunna utgöra ett tillräckligt korrektiv mot in­

trång i namnrätten.

Departementschefen. I nära sammanhang med grundsatserna om uppkoms­

ten av varumärkesrätt står reglerna om avgörande av kollisionsfall, d. v. s.

fall då stridiga anspråk på visst varumärke uppkommit. I gällande rätt är

hithörande spörsmål endast ofullständigt reglerade. Vid den revision av

varumärkesrätten som nu företages är det av praktisk vikt att man upp­

ställer mera ingående regler i detta ämne. Enligt utredningens mening bör

härvid som huvudregel, i anslutning till vad som för närvarande är gällande

rätt eller i varje fall torde iakttagas i praxis, gälla att företräde ges åt den

först uppkomna rätten. Det av utredningen i enlighet härmed utformade

stadgandet i förevarande paragraf har i allmänhet lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

I sitt yttrande har namnrältskommittén hemställt att i stadgandet upp­

lages en särskild undantagsregel till skydd för rätt till släktnamn. Kommit­

tén framhåller, att huvudregeln om företräde för det äldre kännetecknet icke

alltid kan genomföras, om detta är ett namn; en förutsättning måste nämli­

gen vara att den bakomliggande namnrätten består. Att denna förutsätt­

ning bör gälla synes emellertid ligga i sakens natur — frågan har berörts

vid 3 § — och jag finner uttryckligt stadgande härom icke erforderligt.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 167 år 1960

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

8

§•

Paragrafen, som överensstämmer med 8 § i utredningens förslag, ger en

regel om prekluderande verkan av registrering.

Utredningen. Utredningen framhåller, att såsom undantag från huvudregeln

i 7 § om tidsprioriteten såsom avgörande vid stridiga anspråk på visst varu­

märke i första hand bör övervägas att i fall, då det yngre kännetecknet re­

gistrerats, under vissa villkor tillerkänna registreringen prekluderande ver­

kan. En regel i denna riktning har praktiskt taget enhälligt tillstyrkts i ut­

redningens enkät. Utredningen anser också billighetshänsyn tala för en dy­

lik regel. Preklusionstiden bör sättas till fem år. För att preklusion skall

inträda bör fordras, att registreringshavaren då registreringen söktes varit

i god tro. För att undanröja faran för missbruk bör såsom förutsättning

för preklusion stadgas, att märket fått ej oväsentlig användning. Om pre-

klusionen skulle inträda även till förmån för märken, som alls ej eller en­

dast i helt obetydlig omfattning blivit använda, kunde detta nämligen in­

bjuda registreringshavare att till förfång för innehavare av äldre rätt under­

låta att taga det registrerade märket i bruk förrän preklusionstiden utgått.

Däremot bör icke krävas, att det registrerade märket skall ha blivit använt

i sådan skala att det blivit inarbetat. Ett dylikt krav skulle nämligen avse­

värt försvaga preklusionsregelns värde och även medföra svårighet för par­

terna att bedöma, huruvida i ett visst fall preklusion inträtt eller ej, med hän­

syn till vanskligheten att avgöra om skedd användning verkligen medfört

inarbetning. Vad angår preklusionens rättsverkan bör den avskära möjlig­

heten att åberopa tidigare rätt till alla slags varukännetecken, såväl varu­

märken i egentlig mening, som annat särskilt varukännetecken samt namn

och firma. Den bör medföra icke blott trygghet mot ogiltighetstalan utan

även befogenhet att begagna det registrerade märket med uteslutande av

alla andra utom den äldre rättens innehavare.

I enlighet härmed har i förevarande paragraf upptagits stadgande, att yngre

rätt till varumärke, förvärvad genom registrering, äger bestå vid sidan av

äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, under förutsättning dels att

registreringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år från re-

gistreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd, dels att märket fått

ej oväsentlig användning.

Utredningen anför, att registrering ej bör anses vara sökt i god tro, om

sökanden vid ansökningen insett eller bort inse att den äldre rätten gällde

eller känt till att det äldre kännetecknet tagits i bruk innan han själv bör­

jade använda sitt märke.

Beträffande kravet att det äldre kännetecknet skall ha fått icke oväsent­

lig användning anför utredningen ytterligare bl. a., att häri ligger att mär­

ket använts i mer än obetydlig omfattning. Märkets användning i blott en­

staka fall eller i endast något mera avlägset eller noga lokalt avgränsat om­

råde fyller ej förslagets krav. Märket skall ha kommit till användning i så­

dan omfattning, att den äldre rättens innehavare — under förutsättning

att han med normal uppmärksamhet bevakat marknaden — bör ha blivit

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

81

underkunnig om användningen. Normalt bör användningen ha skett under

femårsperioden, men alldeles nödvändigt är icke detta. Om ett märke varit

registrerat i fem år men först därefter tagits i bruk, kan även en dylik re­

gistrering komma i åtnjutande av preklusion, sedan kravet på användning

blivit uppfyllt. Användningen kan även tänkas ske under en period som

börjar inom preklusionsfristen men fortsätter efter dess utgång. Icke hellei

det förhållandet, att användningen delvis ägt rum före registreringsdagem

utesluter preklusionsregelns tillämpning. Ett särskilt spörsmål är huruvida

licenstagares användning bör kunna tillgodoräknas upplåtaren. Enligt ut­

redningens mening bör detta i regel vara fallet.

Remissyttrandena. Stadgandet hälsas allmänt med tillfredsställelse av re­

missinstanserna.

Ett par remissorgan anser dock att förutsättningarna för preklusion bör

skärpas. Sveriges advokatsamfund framhåller, att det för preklusions-

skydd bör vara fråga om ett kännetecken, som fått ett betydande värde för

innehavaren. Orden »ej oväsentlig» bör därför enligt samfundets mening

utbytas mot ett starkare uttryck, t. ex. »avsevärd». I moliven har utredning­

en anfört, att den preklusionsgrundande användningen normalt bör ha skett

under femårsperioden men att detta icke vore alldeles nödvändigt. Enligt

samfundets mening måste man emellertid till allmänhetens skydd se till

att märkets användning skall ha haft viss intensitet och ha varat under

ganska lång tid samt dessutom föreligga vid den tidpunkt då preklusions-

tiden utgår. Frågan kan belysas av följande exempel. En näringsidkare har

erhållit registrering av ett varumärke och använt detta i avsevärd omfattning

under fyra år. Därefter har han efter varning från annan upphört att bruka

märket, och vid sådant förhållande har innehavaren av den äldre rätten kan­

ske icke funnit anledning att angripa registreringen. Sedan ytterligare ett

år gått, har registreringen varat i fem år och enligt den föreslagna bestäm­

melsen skulle näringsidkaren nu utan vidare kunna upptaga användningen

av märket och göra gällande sin varumärkesrätt mot tredje man. Ett sådant

resultat är enligt samfundets mening icke tillfredsställande. För inträde av

preklusion bör gälla — utom att registreringen sökts i god tro — att varu­

märket varit registrerat minst fem år och under en sammanlagd tid av

minst fem år använts i avsevärd omfattning. Endast användande i tiden efter

det varumärket registrerats bör tagas i beräkning. Även handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län anser, att kravet på »ej oväsentlig använd­

ning» icke utgör tillräckligt skydd mot missbruk av preklusionsregeln. För

att hindra missbruk och för att undvika att innehavare av varumärkesrätt

nödgas utöva en alltför betungande bevakning av marknaden, kan det enligt

handelskammarens mening ifrågasättas, om icke som villkor för preklu­

sion borde krävas inarbetning av det yngre varumärket. I varje fall bör an-

vändningskravet skärpas genom utbyte av orden »ej oväsentlig» mot »avse­

värd.»

A andra sidan framhåller Läkemedelsindustriföreningen, att kravet på

•i Ilihang till riksdagens protokoll 1960. I samt. Nr 107

82

märkets användning icke får drivas för långt. I läkemedelsbranschen är be­

hovet av ständigt nya varubenämningar större än i något annat fack. Forsk­

ning och nya rön föranleder, att nya produkter i en strid ström kommer ut

på marknaden. Framåtskridandet går så fort, att numera ett läkemedel ofta

nog blir föråldrat på cirka fem år. Läkemedelsindustrien är därför i behov

av att städse ha ett antal varumärken i förråd och i många fall dröjer det

ett flertal år, innan märket kommer till användning. Av betänkandet fram­

går, att utredningen med uttrycket »ej oväsentlig användning» icke avsett

att uppställa krav på inarbetning. Föreningen utgår från att en ansökan om

registrering av läkemedelsvara i medicinalstyrelsens specialitetsregister un­

der alla förhållanden skall anses innebära en användning som icke är ovä­

sentlig. Liknande synpunkter anföres av Representant föreningen för ut­

ländska farmacevtiska industrier.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ifrågasätter helt all­

mänt om icke preklusionsregeln kringgärdats med så många förbehåll och

inskränkningar att regeln i praktiken blir till föga hjälp.

Statens pris- och kartellnämnd samt Norrbottens och Västerbottens läns

handelskammare anser, att uttrycket »ej oväsentlig användning» är så vagt

att närmare precisering erfordras för den praktiska tillämpningen.

Sveriges köpmannaförbund tar till behandling upp frågan, huruvida med

den föreslagna utformningen av preklusionsregeln denna kan få någon be­

tydelse för ett företag med rent lokal verksamhet. Enligt utredning­

en skulle användning inom ett lokalt noga avgränsat område ej uppfylla

förslagets krav på »ej oväsentlig användning». När det gäller ett företag av

riksomfattande karaktär kan det också anses skäligt, att kravet på använd­

ning sträckes längre än till alt avse en allenast lokal användning. För ett

företag med rent lokal anknytning, t. ex. en detalj handelsrörelse, ställer sig

saken emellertid enligt förbundets uppfattning annorlunda. Ett sådant före­

tag skulle överhuvudtaget ej kunna uppnå preklusionsverkan även om dess

märke användes i full utsträckning men endast inom ramen för dess lokala

verksamhetsområde. En sådan åtskillnad vid tillämpningen av 8 § i för­

slaget mellan företag med olika stora intressesfärer synes förbundet icke

vara motiverad.

Patent- och registreringsverket diskuterar frågan hur situationen skall

bedömas om de båda kännetecknen ej använts för samma varor. Som

exempel anföres att en läkemedelsfabrik begär registrering av ett varumärke

för praktiskt taget alla varuslag, något som för närvarande ingalunda är

ovanligt. Märket registreras, utom för läkemedel och därmed likartade va­

ruslag, jämväl för bl. a. kläder. Inom beklädnadsområdet har en textilfabri­

kant en äldre rätt till ett förväxlingsbart kännetecken. Läkemedelsfabrikens

märke användes blott för läkemedel. Patentverket utgår från att förevaran­

de paragraf i ett sådant fall ej skall äga tillämpning.

Utredningens uttalande, att licenstagares användande av märket i

allmänhet bör kunna tillgodoräknas märkeshavaren har icke föranlett er­

inran i remissvaren. Enligt Sveriges industriförbunds mening skulle det

vara av värde med en legal presumtion i denna riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 är 1960

83

Namnrättskommittén framhåller, att även i förevarande paragraf bör in­

föras ett sådant allmänt förbehåll beträffande släktnamn som av kom­

mittén omnämnts under 7 §. Preklusion bör nämligen ej inträda om exem­

pelvis det registrerade varumärket är förväxlingsbart med släktnamn och

användes till men för bäraren av detta.

Departementschefen. Såsom undantag från huvudregeln i 7 § om tidsprio-

rileten såsom avgörande i kollisionsfall ifrågakommer, såsom utredningen

anfört, i första hand att i fall, då det yngre kännetecknet registrerats, under

vissa villkor tillerkänna registreringen prekluderande verkan. Förslaget att

införa en dylik preklusionsregel har allmänt hälsats med tillfredsställelse

vid remissbehandlingen och jag vill även för egen del biträda det.

Enligt utredningens förslag skulle för preklusion fordras dels att registre­

ringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år från registrerings-

dagen innan talan väckes om dess bestånd, och dels att märket fått ej ovä­

sentlig användning. Vid remissbehandlingen har från ett par håll yrkats, att

man, för att undvika missbruk av regeln, skall skärpa kravet på användning.

Sveriges advokatsamfund har sålunda anmärkt, att stadgandet kan få den

konsekvensen att innehavare av yngre kännetecken, som i avsevärd omfatt­

ning använt detta men efter påpekande av innehavaren av äldre kännetecken

upphört därmed, efter femårsperiodens utgång skulle kunna återupptaga

användningen av märket. Samfundet har föreslagit, att man för att undgå

denna verkan föreskriver som villkor för preklusion, att märket varit re­

gistrerat minst fem år och under sammanlagt minst fem år använts i avse­

värd omfattning. Detta synes emellertid vara att gå för långt. I den angivna

situationen synes man kunna kräva av innehavaren av den äldre rätten att

han, om han vill säkra sin rätt, icke nöjer sig med att motparten upphör med

användningen utan fordrar att denne tillika låter avregistrera märket. Ur

allmän synpunkt är en sådan tillämpning synnerligen önskvärd.

Vidare har yrkats, att uttrycket »ej oväsentlig användning» skall skärpas

till det starkare »avsevärd användning». Även delta synes vara att driva

kraven för långt. Såsom utredningen anfört bör uttrycket »ej oväsentlig an­

vändning» innebära, att märket skall ha kommit till användning i sådan

omfattning att den äldre rättens innehavare, under förutsättning att han

med normal uppmärksamhet bevakat marknaden, bör ha fått kännedom om

användningen. I regel fyller alltså märkets användning i blott enstaka fall

eller i endast något mera avlägset eller noga lokalt avgränsat område ej

förslagets krav. Det hör emellertid framhållas, alt om nyssnämnda förut­

sättning är uppfylld, även lokal användning, som i och för sig kan anses vara

av ej oväsentlig omfattning, bör kunna grunda preklusion. Med anledning

av vad som anförts från läkemedelsindustriens sida vill jag betona, att man

vid prövningen av huruvida ifrågavarande villkor kan anses uppfyllt givet­

vis hör beakta speciella förhållanden på olika områden.

En speciell fråga är hur stadgandet skall tillämpas om registreringen sker

för flera varuslag men märket sedermera användes endast för ett eller några

av dessa. Såsom patentverket anfört hör preklusion i dylikt fall endast in­

84

träda i fråga om sådana varor för vilka varumärket faktiskt blivit använt

och därmed likartade varuslag.

I enlighet med vad utredningen uttalat bör även licenstagares användning

kunna tillgodoräknas märkeshavaren. Att såsom en remissinstans hem­

ställt upptaga en uttrycklig bestämmelse härom i lagen torde ej vara behöv-

ligt.

Namnrättskommittén har hemställt, att i paragrafen införes ett sådant

förbehåll beträffande släktnamn som kommittén förordat vid 7 §. Kommit­

tén framhåller, att registrering ej bör verka prekluderande om det äldre kän­

netecknet är ett släktnamn och det registrerade märket användes till men

för bäraren av detta. Ur varumärkesrättslig synpunkt synes dock ej hinder

möta att tillåta preklusion även i detta fall. Huruvida namnets bärare bör

på namnrättsliga grunder erhålla en mera vidsträckt rätt att ingripa mot

registreringen torde få prövas i samband med den blivande revisionen av

namnrätten.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 167 år 1960

9 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 9 § i utredningens förslag, inne­

håller en regel om verkan av passivitet i kollisionsfall.

Utredningen. Utredningen anser, att undantag från huvudregeln om tids-

prioriteten såsom avgörande vid stridiga anspråk på varukännetecken i vis­

sa fall bör gälla även där det yngre kännetecknet blivit inarbetat utan att

innehavaren av det äldre inskridit häremot. Rätt för det yngre känneteck­

net att bestå vid sidan av det äldre är motiverad om underlåtenheten att

inskrida haft till följd att det yngre märket kunnat bli bärare av en mera

betydande goodwill. Har den yngre rätten under lång tid tillåtits växa sig

stark och ulveckla sig till en beaktansvärd förmögenhetstillgång, talar sålunda

billigheten för att den skall få bestå. Någon fix tidsgräns, efter vilken dylik

passivitetsverkan skall inträda, kan dock icke uppställas, utan sådan verkan

bör följa, där ingripande ej skett inom rimlig tid. Utredningen diskuterar

huruvida ond tro hos den yngre rättens innehavare bör utesluta passivi­

tetsverkan, men anser att någon bestämmelse härom ej bör upptagas.

I enlighet med det anförda har utredningen i förevarande paragraf upp­

tagit stadgande, att yngre rätt till kännetecken äger bestå vid sidan av äldre

sådan rätt, om den yngre rätten förvärvats genom inarbetning och inneha­

varen av den äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot dess använd­

ning.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att vid bedömande

av vad som skall anses som rimlig tid hänsyn bör tagas till omständighe­

terna i varje särskilt fall. I första hand skall beaktas hur situationen tett

sig för den äldre rättens innehavare. Å andra sidan är, såsom förut an­

förts, regeln motiverad av billigheten gentemot den yngre rättens inneha­

vare; denne har även ett berättigat anspråk på att den som vill göra ho­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

85

nom rätten stridig framställer sina anspråk inom rimlig tid. Vad som ur

lians synpunkt är rimlig tid blir i avsevärd grad beroende av den styrka

den yngre rätten vunnit men även av hur den vuxit fram. I särskilda fall

torde det med hänsyn härtill vara möjligt att vid passivitetsregelns tillämp­

ning beakta mera graverande former av ond tro eller illojalitet hos den

yngre rättens innehavare. Men icke heller i dylika fall bör den äldre rättens

innehavare få dröja hur länge som helst med sitt ingripande.

Utredningen diskuterar vidare den närmare innebörden av det inskri­

dande från den äldre rättens sida som förutsättes för att passivitetsver-

kan icke skall inträda. I första hand ifrågakommer intrångstalan. Även

andra former av inskridande kan emellertid vara tillräckliga för att bryta

passivitetsverkan. Det bör t. ex. vara tillräckligt, alt den äldre rättens inne­

havare protesterat mot det yngre kännetecknets användning eller att för­

handlingar eller skriftväxling i frågan förts mellan parterna. Dylika åt­

gärder kan dock icke för all framtid avvärja passivitetsverkan, där den

yngre rättens innehavare det oaktat fortsätter att använda kännetecknet.

I ett dylikt fall måste den äldre rättens innehavare ånyo inskrida med

lämpliga medel inom rimlig tid.

Även beträffande förevarande paragraf anser utredningen, att licensta-

gares användning i regel bör kunna tillgodoräknas upplåtaren.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet i princip godtagits vid re­

missbehandlingen.

Några remissinstanser hemställer om precisering av uttrycket »inom rim­

lig tid». Svea hovrätt anser detta uttryck alltför vagt för att kunna tilläm­

pas generellt. Om möjligt borde det fastställas en viss tid, inom vilken in­

skridande skall ske. Svårigheten är emellertid att få en utgångspunkt för

tidsberäkningen vid ett successivt inarbetande. Eventuellt kan tiden räknas

bakåt med utgångspunkt från stämning eller annat närmare bestämt in­

skridande. Åtminstone när inarbetaren är i ond tro, bör hans anspråk på

rättsskydd ej tillmätas alltför stor vikt. Statens pris- och kartellnämnd

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framställer helt

allmänt ett önskemål om precisering av den tid som erfordras för inträde

av passivitetsverkan. I samma riktning uttalar sig Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare, som även framhåller att bedömningen av vad

som skall anses vara rimlig tid försvåras av att det ej heller är klart vilka

åtgärder som erfordras för att man skall anses ha inskridit mot det yngre

märket. Handelskammaren i Gävle föreslår att man i förevarande avseende

ställer upp en exakt tidsbestämmelse, t. ex. fem år.

Å andra sidan anser Skånes handelskammare det vara en fördel med det

föreslagna stadgandet att det ger möjlighet att taga hänsyn till omständig­

heterna i det särskilda fallet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare förordar, att som

förutsättning för tillämpning av paragrafen uppställes att det föreligger eu

påtaglig försummelse från den äldre rättsinnehavarens sida. Detta kunde

uttryckas så, att denne skall ha ägt eller bort äga vetskap om den yngre

användningen.

Namnrättskommittén hemställer, att även i förevarande paragraf införes

ett sådant allmänt förbehåll beträffande släktnamn som av kommittén om­

nämnts under 7 §. Den föreslagna, relativt obestämda preklusionstiden kan

enligt kommitténs mening leda till icke önskvärda begränsningar av namn­

rätten; om men för namnhavaren uppstår först sedan »rimlig tid» förflutit,

har han nämligen ej möjlighet att utverka förhud mot användande av ett

yngre med namnet förväxlingsbart kännetecken.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna i

princip lämnat utan erinran bör undantag från huvudregeln i 7 § om tids-

prioriteten såsom avgörande vid stridiga anspråk på varukännetecken gälla

även där det yngre kännetecknet blivit inarbetat utan att innehavaren av det

äldre inom rimlig tid inskridit däremot.

Åtskilliga remissinstanser har ansett erforderligt att i lagtexten anges

vad som skall anses som rimlig tid. Det vore självfallet önskvärt att lag­

regeln bleve mera preciserad på denna punkt. För att ett tillfredsställande

resultat skall ernås bör emellertid finnas möjlighet att taga hänsyn till om­

ständigheterna i varje särskilt fall. Främst bör beaktas hur situationen tett

sig för den äldre rättens innehavare, men i särskilda fall bör hänsyn tagas

exempelvis till mera graverande former av ond tro eller illojalitet hos den

yngre rättens innehavare. Att i lagtexten närmare ange vad som i föreva­

rande hänseende bör gälla är knappast möjligt. En remissinstans har an­

sett, att som förutsättning för passivitetsverkan bör uppställas att den

äldre rättens innehavare ägt eller bort äga vetskap om den yngre använd­

ningen. Normalt torde väl denne också äga sådan kunskap, eftersom stad­

gandet endast gäller till förmån för inarbetat märke. Att uppställa uttryck­

ligt krav i förevarande hänseende anser jag dock icke lämpligt.

Angående den av namnrättskommittén väckta frågan huruvida visst för­

behåll bör göras beträffande släktnamn äger vad jag anfört vid 8 § mot­

svarande tillämpning.

10 §.

Paragrafen, som motsvarar 10 § i utredningens förslag, innehåller en re­

gel om möjlighet att i kollisionsfall begränsa användningen av det ena

kännetecknet eller båda.

Utredningen. Utredningen framhåller, att den enligt 8 och 9 §§ i förslaget

för vissa fall tillåtna anordningen med parallella rättigheter till samma

kännetecken stundom kan framstå som betänklig med hänsyn till allmän­

hetens intresse av att säkert kunna identifiera de önskade varorna. För att

motverka denna olägenhet har i förevarande paragraf stadgats, att vid till-

lämpning av bestämmelse i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt

föreskrivas, att kännetecknet med yngre rätt användes endast på särskilt

sätt. Såsom exempel på vad sådan föreskrift kan innehålla bär i stadgan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

87

det upptagits användande i visst utförande, med tillfogande av en ortsan-

givelse eller med annat förtydligande.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att föreskrift enligt

stadgandet skall kunna meddelas av domstol eller i skiljedom; bestämmel­

se av motsvarande innehåll skall självfallet även kunna intagas i förlikning.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett

annan erinran än att Stockholms rådhusrätt föreslagit, att till undvikande

av att paragrafen feltolkas efter ordet »må» i lagtexten tillägges »på begä­

ran av part».

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet att i fall, då

parallella rättigheter till samma kännetecken tillåtes bestå enligt 8 eller

9 §, förskriva att kännetecknet med yngre rätt får användas endast på

särskilt sätt, t. ex. med visst förtydligande, har i princip ej föranlett erin­

ran vid remissbehandlingen och jag anser även för egen del att en bestäm­

melse i denna riktning bör upptagas i lagen. För att tillgodose alla de

växlande situationer som kan uppkomma synes stadgandet emellertid, i an­

slutning till vad som gäller enligt den danska lagen samt de finska och

norska förslagen, böra utvidgas så att föreskrift må avse även det äldre

kännetecknet.

Av stadgandets placering torde framgå att dess tillämpning är beroende

av yrkande av part och jag finner ej erforderligt att, såsom en remissin­

stans yrkat, upptaga uttrycklig föreskrift därom i lagtexten.

11

§•

I paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med 11 § i utredningens

förslag, stadgas befogenhet för innehavare av registrerat varumärke att i

vissa fall påfordra att märkeskaraktären framhäves då märket intages i

uppslagsverk och liknande.

Utredningen. Utredningen framhåller, att varumärkesrätt i enstaka fall kan

upphöra genom s. k. degeneration. Härmed avses att ett varumärke, som

från början icke har någon deskriptiv eller generisk betydelse i förhållande

till de varor för vilka det användes, övergår till en allmän benämning för

dessa och sålunda uppgår i det allmänna språket som generisk benämning

på ifrågavarande varuslag. Som exempel på ord, som ursprungligen varit

varumärken men sedermera förvandlats till allmänna varubenämningar,

nämnes dynamit, grammofon, insulin, lanolin, linoleum, pegamoid, sacka-

rin, termos och vaselin. Efter fullbordad degeneration kan märket icke läng­

re vara föremål för varumärkesrätt, eftersom märket ej längre kan sär­

skilja innehavarens varor från andras samt en fortsatt ensamrätt till märket

skulle medföra en icke försvarbar inskränkning i övriga näringsidkares rätt

att i reklam och vid försäljning på ett lojalt sätt beskriva de varor, med

vilka de handlar.

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Enligt utredningens mening är ett förbättrat skydd mot förlust av varu­

märkesrätt på grund av degeneration motiverat. Detta spörsmål behandlas

i huvudsak i samband med bestämmelserna i 25 § i förslaget om förutsätt­

ningarna för hävande av registrering av varumärke. Ett särskilt skydd är

emellertid enligt utredningen i vissa fall påkallat mot den förvandling av

ordmärken till allmänna beteckningar som sker genom att de användes så­

som allmänna termer eller benämningar i tryckta arbeten.

Beträffande detta spörsmål framhåller utredningen, att i det långa loppet

en förvandlingsprocess starkt torde kunna påverkas av dylik användning.

Särskilt är detta fallet om ordet utan att varumärkeskaraktären anges in­

flyter i uppslagsverk, handböcker och liknande eller andra tryckta skrifter

som kan uppfattas som normgivande för den riktiga terminologien inom

visst område. Det bör därför övervägas i vad mån författare, utgivare och

förläggare av dylika arbeten bör vara skyldiga att tillse, att varumärken ej

återges i dem utan att det framgår, att fråga är om dylikt märke.

Enligt utredningens mening är ett sådant skydd påkallat. Det bör emel­

lertid begränsas i vissa avseenden. Det bör sålunda gälla endast lexikon,

handbok eller annan liknande tryckt skrift; skyddet bör ej avse tidningar

eller skönlitterära arbeten. Vidare bör skyddet endast gälla registrerade

märken; man kan uppenbarligen icke belasta utgivare in. fl. med att under­

söka och bedöma huruvida ett märke är skyddat såsom inarbetat. Slutligen

bör det ej gälla någon ovillkorlig skyldighet för utgivare m. fl. att granska

hithörande arbeten med hänsyn till förekomsten av varumärken. Lämpligt

är att skyldighet att respektera rätten till registrerat märke inträder först

då varumärkeshavaren särskilt begär detta. I enlighet med det anförda ut­

formade bestämmelser har upptagits i första stycket av förevarande para­

graf.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att framställning en­

ligt paragrafen måste, för att kunna vinna beaktande, göras inom god tid

före verkets tryckning. Vad angår formen för angivande av märkeskarak­

tären hos visst ord anför utredningen följande. Tydligast är att — såsom

är vanligt i vissa utländska verk — uttryckligen påpeka att ordet är ett

registrerat varumärke, skyddat för viss företagare och avseende vissa varu­

slag, t. ex. »VARNOLENE, Svenska Esso AB:s för mineraloljor (kristall­

olja) registrerade varumärke». Det är dock ej nödvändigt alt ange vem

innehavaren är; bestämmelsens syfte uppfylles sålunda även av exempelvis

följande: »PRIMUS, registrerat varumärke för fotogenkök m. in.» Men även

på annat sätt kan varumärkeskaraktären anges, t. ex. genom att ordet i mot­

sats till den övriga texten eller andra uppslagsord skrives med stor begyn­

nelsebokstav eller genomgående stora bokstäver och eventuellt dessutom

förses med tecknet ® . Om någon av sist berörda utvägar begagnas, bör

lämplig förklaring härom intagas i förord till verket eller på annat dylikt

ställe.

Som sanktion för skyldighet enligt första stycket har i andra stycket

stadgats, att om någon försummar vad honom åligger enligt första stycket

89

han är skyldig bekosta, att beriktigande offentliggöres på det sätt och

i den omfattning som finnes skäligt.

Utredningen framhåller slutligen, att en längre gående plikt att i vissa

publikationer respektera registrerade varumärken redan nu åligger stats­

myndigheterna enligt kungl. cirkulär den 12 september 1955 (nr 537). I

detta erinras om att här i riket såsom varumärke registrerat ord icke bör

användas i kungörelse, varulista eller annan offentlig publikation såsom

allmän varubenämning; där det i visst fall icke kan undvikas eller det eljest

förekommer särskild anledning att i publikationen använda sådant ord, skall

med tecknet ® efter ordet eller på annat tydligt sätt anges att ordet ut­

gör registrerat varumärke. Då så erfordras för tillämpningen av cirkuläret,

skall samråd ske med patentverket. Cirkuläret bör enligt utredningens me­

ning fortfara att gälla.

Remissyttrandena. Stadgandet har förorsakat skiljaktiga uppfattningar

lios remissinstanserna.

Det avstyrkes av kommerskollegium, näringsfrihetsrådet och Svenska far-

makopékommittén. Kommerskollegium anser, att lagstiftaren saknar an­

ledning att skapa särbestämmelser, ägnade att motverka naturlig degene-

ration av ett registrerat varumärke. Det bör enligt kollegiets uppfattning

vara märkesinnehavarens sak att utan lagens hjälp vidtaga åtgärder för

undvikande av degeneration. Kommerskollegium ifrågasätter för övrigt, om

stadgandet i föreslagen lydelse skulle få någon större betydelse i praktiken.

Käringsfrihetsrådet kan icke se att behov av en bestämmelse sådan som den

föreslagna föreligger. Bestämmelsen förutsätter, att varumärkeshavaren

framställer en begäran. I många fall torde väl utgivare m. fl. visa sig till­

mötesgående även utan att någon skyldighet stadgas. I sådana fall, då de­

generation verkligen inträtt men varumärket fortfarande finnes kvar i re­

gistret, skulle det te sig otillfredsställande om utgivaren ålades att med­

verka till att bevara en oberättigad ensamrättsställning. Svenska farma-

kopékommittén framhåller, att eniigt kommitténs erfarenhet medför en

skyldighet sådan som här föreslagits så stort merarbete och så stora mer­

kostnader, att utgivaren i allmänhet torde komma att föredraga att i så­

dana verk, som här avses, utelämna namn, som förmodas vara registrerade

varumärken. För den enskilde är det omöjligt att avgöra, om registrering

föreligger eller ej och uppgifter om registrering blir på ganska kort tid

inaktuella och kan aldrig göras helt tillförlitliga ens med registreringsmyn-

dighetens hjälp. Följden blir alltså, att ifrågavarande böcker minskar i an­

vändbarhet. Den eftersträvade, känneteckensbevarande verkan av föreskrif­

ten torde därför bli obetydlig och varumärkesdegenerationen kommer san­

nolikt alt fortgå oberoende därav. Utredningen synes ha helt överskattat

handböckers och ordböckers betydelse för utvecklingen av det svenska språk­

bruket.

I avstyrkande riktning uttalar sig även medicinalstyrelsen, Specialitets-

nämnden och Kooperativa förbundet. Medicinalstyrelsen och Specialitets-

nämnden finner det tveksamt om ifrågavarande bestämmelse kan leda till

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

önskat resultat. Däremot torde bestämmelsen komma att förorsaka veder­

börande merarbete och kostnader. Kooperativa förbundet anser det tvivel­

aktigt, om stadgandet får någon större praktisk betydelse eller om det ens

alltid kommer att verka i åsyftad riktning. Då ett varumärke börjar över­

gå till allmän varubeteckning, innebär detta vanligtvis ett obönhörligt fort­

skridande skeende, som icke torde kunna hejdas av några som helst för­

svarsåtgärder. Ett »beriktigande» enligt stadgandet kan genom offentlig­

görandet mycket väl tänkas få den verkan, att det snarare påskyndar än

förhindrar degeneration.

Sveriges köpmannaförbund hävdar, att 11 § sådan den föreligger i för­

slaget icke är praktiskt genomförbar. Förbundet anser vidare, att även

om utgivare m. fl. ålades att av eget initiativ i utgivna skrifter markera va­

rumärken, de praktiska konsekvenserna även av denna ordning måste bli

mindre tillfredsställande. Dock synes denna utväg möjligen vara att före­

draga framför utredningens förslag. Under alla förhållanden är det ange­

läget, att frågan löses på ett tillfredsställande sätt.

Å andra sidan anser åtskilliga remissinstanser, att skyddet enligt föreva­

rande paragraf bör utvidgas i olika riktningar. Stockholms handelskam­

mare, handelskammaren i Göteborg, statens pris- och kartellnämnd, över-

slåthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges indu­

striförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges lantbruksförbund, Läkeme­

delsindustriföreningen, Svenska patentombudsföreningen, Svenska indu­

striens patentingenjörers förening, Svenska annonsörers förening samt Rep­

resentantföreningen för utländska farmaceviiska industrier förordar, att så­

dan skyldighet för utgivare m. fl. som avses i paragrafen skall föreligga

utan särskild begäran från varumärkeshavarens sida. Som moti­

vering anföres, att en sådan ovillkorlig skyldighet är nödvändig, om stad­

gandet skall få erforderlig effektivitet. Vidare hänvisas till att sådan skyldig­

het redan nu är stadgad för statsmyndigheternas del genom kungl. cirku­

läret den 12 september 1955. Statens pris- och kartellnämnd tillägger, att

om man anser sig icke kunna ändra stadgandet i denna riktning, det bör helt

utgå.

Handelskammaren i Göteborg, Sveriges allmänna exportförening, Svenska

industriens patentingenjörers förening, Läkemedelsindustriföreningen och

Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier ifrågasätter,

om ej skyddet enligt paragrafen bör avse jämväl läroböcker och

facktidskrifter. Handelskammaren och exportföreningen anser, att

skyddet bör avse även reklamtryck.

Läkemedelsindustriföreningen anser, att skyddet bör avse även i n a r-

betade, ej registrerade varumärken.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förordar, att rätt

enligt paragrafen även skall tillkomma ensamlicenstagare.

Beträffande den i andra stycket stadgade skyldigheten för utgivare m. fl.

att bekosta offentliggörande av beriktigande anför Sveriges

advokatsamfund att utgivare in. fl. städse borde vara skyldiga medverka till

beriktigande, oavsett om märkeshavaren framställt begäran enligt första

91

stycket. Det torde nämligen i varje fall icke vid utgivandet av första upp­

lagan av ett verk beredas tillfälle för märkeshavaren att framställa dylik

begäran. Beträffande bekostandet av sådant beriktigande synes enligt sam­

fundets mening böra gälla, att utgivaren skall vara skyldig att stå för kost­

naden, om han icke efterkommit begäran som nyss sagts eller då han

eljest bort inse, att det varit fråga om ett registrerat varumärke.

Sveriges allmänna exportförening ifrågasätter, om ej skyldighet för ut­

givare m. fl. att bekosta beriktigande borde inträda så snart han återgivit

ett registrerat varumärke utan att ange att fråga är om dylikt märke, oak­

tat han känt till eller bort känna till att så var fallet. Själva faktum att

märket är registrerat skulle därvid icke i och för sig medföra presumtion

om ond tro, utan bedömningen av vad utgivaren känt till eller bort känna

till skulle prövas med hänsyn till samtliga omständigheter. Av stor bety­

delse skulle därvid bli, vilka åtgärder varumärkeshavaren vidtagit i syfte

att göra märkets karaktär av skyddat känt såväl i förhållande till allmän­

heten som gentemot utgivaren och den krets han tillhör.

Departementschefen. I sitt förslag har utredningen ägnat stor uppmärksam­

het åt frågan om skydd mot s. k. degeneration av varumärken. Med nämnda

uttryck avses det förhållandet, att varumärke kommer till så allmän an­

vändning för de varor det avser att det så småningom fattas som en gene-

risk beteckning för alla slags produkter av det förevarande slaget; exempel

utgör sådana ord som dynamit, linoleum och grammofon, vilka från bör­

jan utgjort fantasinamn för visst fabrikat av dylika varor men numera

äro allmänt vedertagna benämningar på hela varuslaget. Inträder degeneration,

går märkeshavaren enligt allmänna varumärkesrättsliga grunder förlustig

sin märkesrätt, vilket självfallet kan innebära stort ekonomiskt avbräck för

honom. Utredningen har ansett, att man i den nya lagen bör i görligaste mån

bereda skydd mot sådana förluster. Huvudproblemet i detta sammanhang

är den vid 25 § behandlade frågan om vilka förutsättningar som bör gälla

för hävande av registrering på grund av degeneration. I förevarande para­

graf har utredningen tagit upp ett spörsmål av mer begränsad räckvidd,

nämligen hur man skall motverka det led i degenerationsprocessen, som

består i att varumärken återges i tryckta arbeten som om de vore allmänna

termer och benämningar.

Enligt stadgandet ålägges författare, utgivare och förläggare av vissa slag

av tryckta skrifter, nämligen lexikon, handbok eller liknande, att på begäran

av den som innehar registrerat varumärke tillse, att varumärket ej återges

däri utan att det framgår, alt fråga är om dylikt märke. Sådant angivande

förutsättes i motiven kunna ske bl. a. genom att varumärket skrives med

stora bokstäver eller med stor begynnelsebokstav, och dessutom eventuellt

förses med tecknet n?>.

Flertalet remissinstanser godtager förslaget att införa en regel i syfte att

motverka degeneration av varumärke. Några remissinstanser har emellertid

ställt sig avvisande eller tveksamma till stadgandet. Härvid har bl. a. gjorts

gällande, att det bör vara märkeshavarens sak att vidtaga åtgärder för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1!)60

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

undvika degeneration; andra bör ej åläggas medverka härtill. Vidare fram-

hålles att stadgandet kommer att förorsaka betydande kostnader och mer-

arbete samtidigt som det ifrågasattes om hela anordningen överhuvudtaget

kommer att få någon nämnvärd praktisk verkan.

Även jag vill ansluta mig till den åsikten, att det i princip bör ankomma

på märkeshavaren själv att genom olika åtgärder i reklam och på annat sätt

skydda sig mot degeneration. De invändningar som framförts mot den före­

slagna bestämmelsen kan enligt min mening ej frånkännas visst fog. Då

det emellertid ej är uteslutet, att det kan ha en menlig verkan för varu-

märkeshavaren om varumärken återges i sådana arbeten som det här gäller

utan att varumärkeskaraktären anges, anser jag mig böra godtaga, att för­

fattare, utgivare och förläggare av lexikon o. d. ålägges sådan skyldighet

som avses med det föreslagna stadgandet.

Åtskilliga remissinstanser har framställt önskemål om att skyddet enligt

det föreslagna stadgandet i olika riktningar måtte vidgas, så att det t. ex.

bleve tillämpligt även utan särskild begäran av märkeshavaren eller komme

att omfatta även läroböcker och facktidskrifter eller utsträcktes till jämväl

inarbetade märken. I avbidan på närmare erfarenheter av tillämpningen av

stadgandet, vilket utgör en nyhet i svensk rätt, anser jag dock icke att

man bör gå längre än utredningen föreslagit.

Enligt utredningens förslag skall den som försummar vad som åligger

honom enligt stadgandet vara skyldig att bekosta, att beriktigande offent-

liggöres på det sätt och i den omfattning som finnes skäligt. Stadgandet sy­

nes i princip böra godtagas; det synes dock böra utsägas att, såsom avsett är,

den försumlige även skall vara skyldig att medverka till offentliggörandet.

Om registrering av varumärke

12

§.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att varumärkesre-

gistret skall föras för hela riket i Stockholm av patent- och registrerings­

verket. I gällande varumärkeslag är frågan om vilken myndighet som skall

föra registret beroende av särskilt förordnande. Patentverket och dess före­

gångare, kungl. patentbyrån, har emellertid haft denna uppgift alltsedan la­

gens tillkomst. Enligt utredningens mening torde det icke föreligga någon

anledning att lämna frågan öppen i den nya lagen, då en överflyttning av

varumärkesärendena till annan myndighet knappast kan bli aktuell inom

överskådlig tid.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föran­

lett erinran vid remissbehandlingen. Att varumärkesregistret föres i Stock­

holm synes dock ej böra anges i lagtexten.

13 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, anger de

grundläggande förutsättningarna för att varumärke skall kunna registreras.

93

Utredningen. I första stycket första punkten har utredningen upptagit

stadgande, att varumärke, som registreras, skall vara ägnat att särskilja

innehavarens ATaror från andras. Utredningen framhåller att detta grund­

läggande krav, som gäller även enligt nuvarande lag, har en dubbel moti­

vering. För det första kan alltför enkla figurer, avbildningar av själva va­

ran eller rent beskrivande eller generiska ord icke i och för sig fullgöra ett

varumärkes uppgift att individualisera en viss näringsidkares varor och

skilja dem från andras varor av samma eller liknande slag. En beteckning

sådan som de nu angivna är icke ägnad att av kundkretsen uppfattas som

ett individualiseringsmedel. För det andra kan det icke vara riktigt, att dy­

lik beteckning förbehålles en enskild näringsidkare med verkan att övriga

företagare i branschen icke får begagna beteckningen. De senare skulle här ■

av få sin frihet att i reklam och försäljning avbilda den egna varan eller

beskriva den otillbörligen besknren.

Enligt andra punkten skall märke, som uteslutande eller med endast

mindre ändring eller tillägg anger varans art, beskaffenhet, mängd, använd­

ning, pris eller ursprungsort eller tiden för dess framställande, icke i och för

sig anses äga särskiljningsförmåga. Utredningen anmärker, att denna upp­

räkning av olika slags s. k. deskriptiva märken närmast är en exemplifika-

tion av vad som avses i första punkten. Formuleringen tager i första hand

sikte på ordmärken men är så avfattad att även andra slag av märken in­

rymmes.

Angående tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna anför utred­

ningen bl. a., att vid bedömande av ett ordmärkes särskilj ningsförmåga

självfallet ordets betydelse i svenska språket i första hand skall beaktas.

Men även ordets betydelse i ett främmande språk kan medföra att det

skall anses deskriptivt. Härvid bör särskilt hänsyn tagas till övriga nor­

diska språk samt de stora världsspråken. Att ett ord eventuellt är deskrip­

tivt på något här i landet föga känt språk torde däremot vanligen sakna

betydelse, innebörden av ett ord på latin eller grekiska kan i fråga om vissa

varuslag göra det oregistrerbart, t. ex. då det avser läkemedel eller instru­

ment för vetenskapligt bruk. Även i övrigt kan det bero av varuslaget, i vad

män ordets betydelse i främmande språk skall beaktas.

Utredningen anför vidare, att vissa ordmärken, som ej är direkt beskri­

vande, kan vara suggestiva, d. v. s. ägnade att inge kundkretsen vissa asso­

ciationer med varan eller antyda viss eller vissa egenskaper hos denna. Ett

sådant förhållande bör enligt utredningens mening icke utgöra hinder mot

registrering. Det framhålles emellertid, att man icke kan draga någon skarp

gräns mellan beskaffenhetsangivande ord och sådana som endast är sug­

gestiva och att prövningen därför blir beroende av de föreliggande särskilda

omständigheterna.

Rörande bedömningen av varumärkens särskilj ningsförmåga i allmänhet

uttalar utredningen, att den anser sig böra förorda en något mildare praxis

än den nuvarande.

I tredje punkten har utredningen upptagit stadgande, att vid bedömande

;|V, om märke äger särskiljningsförmåga, hänsyn skall tagas till alla fak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

94

Kungl. Majds proposition nr 167 är 1960

tiska omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varil

i bruk. I moliven framhåller utredningen, att det utöver vad som följer av

den förordade allmänna liberaliseringen av bedömningen i detla hänseende

bör finnas möjlighet att ta hänsyn till särskiljningsförmåga som uppkom­

mit genom användning. Om ett visst förelag såsom varukännetecken an­

vänder ett deskriptivt märke eller ett märke som eljest i och för sig icke

besitter erforderlig särprägel, kan detta så småningom komma att av oin-

sättningskretsen uppfattas och vinna erkännande såsom företagets särskil­

da kännetecken. Detta kan gälla mycket enkla figurer, såsom t. ex. en vit

prick mot mörk bakgrund, såväl som deskriptiva ord, vilka senare därvid

sägas få en sckundärbetydelse (secondary meaning) vid sidan av sin primä­

ra beskrivande innebörd. I övrigt anför utredningen bl. a., att märket icke

alltid behöver ha begagnats så mycket, att de! blivit inarbetat. I regel bör

användningen ha ägt rum eller märket ha blivit känt här i riket men

alldeles nödvändigt är icke detta. Naturligt är även att märket använts en­

bart av vederbörande sökande eller dennes licenstagare, men krav på absolut

exklusiv användning kan icke alltid uppställas.

I sin i annat sammanhang omnämnda undersökning, huruvida särregler

bör införas beträffande läkemedel, anför utredningen även vissa synpunk­

ter på bedömningen av särskilj ningsförmågan hos ordmärken för dylika va­

ror. Utredningen framhåller att svensk praxis här för närvarande är sträng

jämfört med utländsk. Inom den svenska läkemedelsindustrien har man

gjort gällande att detta förhållande länt denna till förfång i konkurrensen

med utlandet. Man har också hävdat, att läkare sätter värde på preparat­

namn, som genom antydan om läkemedlets art eller bestämmelse ger stöd

för minnet och därigenom underlättar läkarens arbete. På medicinskt och

farmacevtiskt håll har man emellertid förordat att nuvarande praxis be-

liålles; härvid har framhållits såsom särskilt olämpligt, att ett läkemedels-

märke anger eller antyder vid vilken sjukdom det är avsett att komma till

användning, emedan sådana märken kunde leda till en icke önskvärd själv-

inedicinering hos de sjuka.

Utredningen finner emellertid icke anledning att föreslå särskilda lagreg­

ler om läkemedelsmärkenas registrerbarliet utan anser att frågan om dessas

särskilj ningsförmåga bör bedömas enligt samma bestämmelser som för

varumärken i allmänhet; den uppmjukning av praxis i detta hänseende

som generellt förordas av utredningen bör alltså enligt dess mening även

gälla namn på läkemedel. För läkare och apotekare kan det, framhåller ut­

redningen, vara till viss fördel, att namnen ger en antydan om läkemedlens

sammansättning eller indikationsområde. Olämplig självmedicinering bör

man uppenbarligen söka komma tillrätta med på annat sätt än genom

varumärkeslagstiftningen. Utredningen anmärker emellertid, att det icke

heller framdeles bör vara möjligt att registrera allmänna termer eller

beskrivande ord, lika litet som sådana benämningar som regel bör anses bli

registrerbara, om de blott förses med något mindre tillägg eller om de för­

ändras i endast oväsentligt avseende. Ord, som uppenbarligen blott utgör

95

sammandragningar av det kemiska namnet på ett läkemedel, torde icke heller

böra anses registrerbara.

Utredningen tar även upp frågan när ett visst namn på läkemedel skall

anses vara allmänt och på denna grund oregistrerbart såsom varumärke.

Utredningen erinrar om att den hastiga utvecklingen inom läkemedelsindu­

strien framkallat ett behov av allmänna benämningar på de förbättrade och

helt nya läkemedel som frambringas. I olika länder har utbildats särskilda

förfaranden för fastställande av dylika benämningar. I de nordiska länder­

na omhänderhas denna verksamhet av nordiska farmakopénämnden, vilken

fastställer s. k. NFN-namn avsedda för fritt begagnande i de nordiska län­

dernas farmakopéer samt i medicinska och farmacevtiska avhandlingar och

läroböcker. På en vidare internationell basis behandlas samma frågor av ett

underutskott under Förenta Nationernas världshälsoorganisation (WHO). I

praxis anses ord, som av farmakopénämnden eller WHO antagits eller re­

kommenderats som allmän benämning, vara oregistrerbart som varumärke,

även om de! icke kan påvisas att det faktiskt kommit i bruk som allmän term.

Detsamma gäller ord som endast i ringa grad skiljer sig från dylika allmänna

benämningar. Däremot torde enbart den omständigheten, att ett visst namn

av det ena eller andra namngivande organet upptagits på förslag till an­

tagande eller rekommendation såsom allmän benämning, icke i och för sig

medföra att samma ord ej kan registreras såsom varumärke. Ansökan om

registrering av dylikt ord, som inkommer innan namnfrågan avgjorts, an­

ses emellertid i praxis normalt böra vila till dess så skett.

Utredningen uttalar, att den praxis som sålunda utbildat sig enligt dess

mening bör bestå.

I andra stycket har upptagits en specialregel rörande registrerbarheten av

varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses

som figurmärke; sådant märke må registreras endast om det genom inar-

betning visats äga särskiljningsförmåga. Dylika märken kan för närvarande

överhuvudtaget icke registreras för svensk sökande. Det kan också enligt

utredningens mening vara ett beaktansvärt intresse att såvitt möjligt hålla

sådana beteckningar fria, som närmast är ägnade att uppfattas som nå­

gons initialer, ett katalognummer eller liknande. För allmänheten har det

även blivit allt svårare att hålla isär den mångfald bokstavs- och sifferbe-

teckningar, som möter i det dagliga livet. Utredningen anser emellertid, att

om någon inarbetat ett märke av förevarande slag, han har ett befogat an­

språk på skydd för detta. Med hänsyn till lagens syfte alt främja lojala

konkurrensmeloder uppbäres ett dylikt skydd även av ett allmänt intresse.

Skydd för bokstavs- och siffermärken får alltså accepteras i fall då de

blivit inarbetade. Det får anses riktigast att i sådana fall även medge re­

gistrering.

I tredje stycket har upptagits stadgande, att såsom varumärke icke må

registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är ägnat att upp­

fattas såsom personnamn eller firma. Utredningen framhåller, att dylika

kännetecken enligt förslaget, liksom enligt gällande rätt, skall åtnjuta

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

skydd automatiskt och att de därför icke bör dessutom kunna registreras.

I fråga om släktnamn, det viktigaste elementet i personnamnet, talar även

hänsyn till andra bärare av samma namn för att en enstaka bärare ej bör

erhålla del förstärkta skydd som registrering skulle medföra. Vad angår

firma registreras sådan i handelsregister, aktiebolagsregistret, föreningsre­

gister o. s. v. Med hänsyn härtill är det en ordningssak, att firma icke

jämväl registreras i varumärkesregistret.

Beträffande stadgandet anför utredningen i övrigt, att med personnamn

avses såväl släktnamn enbart som släktnamn i förening med förnamn eller

initialer eller titel. Dock avses i huvudsak endast sådana namn, som be­

står av eller i vilka ingår här i riket burna släktnamn. Utländska släktnamn

kan dock ibland komma i betraktande, nämligen då de blivit så kända här,

att de normalt uppfattas som personnamn. Att i övriga fall taga hänsyn till

utländska släktnamn låter sig däremot knappast göra. Huruvida visst ord

är ägnat alt uppfattas som personnamn får avgöras med beaktande även av

namnrättsliga synpunkter, och namnmyndighetens praxis kan därför här

få betydelse. År det i visst fall uppenbart att ett namn endast åsyftar någon

fantasiperson, som i sökandens reklam symboliserar varan, kan ett sådant

namn registreras, förutsatt att annans namnrätt icke trädes för nära. Icke

heller avser bestämmelsen att hindra, att konstnärsnamn och liknande dik­

tade namn registreras som innehavarens varumärke. Åtskilliga släktnamn

består av ord som ingår i språket med en bestämd annan betydelse, t. ex.

BERG, ÖRN eller FRISK. Sådana ord träffas icke av den förevarande bestäm­

melsen liksom icke heller släktnamn som i första hand är förnamn, såsom

MARTIN eller RICKARD. Har ett släktnamn blivit starkt inarbetat som

varukännetecken, kan detta medföra att det övervägande uppfattas som

varumärke och blir registrerbart.

I fråga om firma anför utredningen, att något som blott och bart fram­

träder som sådan icke är ett registrerbart varumärke. »Aktiebolaget Astra»

kan sålunda ej ensamt för sig registreras och ej heller ord som t. ex.

»Wäfveribolaget». Sammansättningar som »Svensson & Johansson» eller

»Förenade Fönsterputs» är även ägnade att uppfattas såsom firma och därför

icke registrerbara. Däremot är det i princip intet som hindrar, att det mest

framträdande ordet i en firma registreras som varumärke. I det förstnämn­

da exemplet kan sålunda ASTRA vara ett registrerbart varumärke. Vad nu

sagts om firma gäller både svenska och utländska firmor.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om särskiljningsför-

måga såsom villkor för registrerbarhet av varumärke samt utredningens i

anslutning därtill framförda önskemål om en viss mildring av praxis

vid bedömningen av särskiljningsfrågor har, såvitt angår varumärken i all­

mänhet, tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott som samtliga re­

missvar.

Ett par remissinstanser intar emellertid en avvikande hållning. Närings-

frihetsrådct anser att nuvarande praxis på området bör bibehållas och av­

styrker i anslutning härtill även den i tredje punkten av stadgandet upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

97

tagna regeln om möjlighet att i vissa fall registrera deskriptivt märke. Rå­

det anför, att det är ett självklart krav att allmänna benämningar på varor

icke skall kunna monopoliseras av företagare genom registrering. Nuvaran­

de lagregler och praxis synes ge erforderliga garantier härför. Även om ut­

redningen självfallet icke åsyftar att avsteg skall göras från denna grund­

läggande princip, innebär emellertid de föreslagna modifikationerna av reg­

lerna och utredningens uttalande i motiven vissa risker för att en uppluck­

ring så småningom skall komma till stånd. Enligt rådets mening är det av

vikt, att en klar gräns sättes som förhindrar registrering av deskriptiva

märken. Därest nuvarande praxis skulle vara i något hänseende onödigt

formell, bör detta kunna avhjälpas genom mera preciserade uttalanden i en

blivande proposition. Även kommer skollegium uttalar sig mot en mildring

av nuvarande praxis beträffande bedömningen av särskilj ningsfrågor. Sve­

riges lantbruksförbund ger uttryck åt någon tveksamhet i förevarande hän­

seende; förbundet framhåller, att märken som är klart deskriptiva icke

under några förhållanden bör kunna registreras.

Vad angår stadgandets tillämpning diskuterar Stockholms handelskam­

mare i vilken utsträckning ett ords betydelse i ett främmande språk

bör beaktas vid bedömande av ordets särskiljningsförmåga och anför härom:

Enligt motiven skall hänsyn framför allt tagas till de övriga nordiska

ländernas språk samt de stora världsspråken; att ett ord eventuellt är de­

skriptivt på något här i landet föga känt språk torde däremot vanligen sak­

na betydelse. Enligt handelskammarens mening bör vid nu ifrågavarande

bedömning särskild vikt fästas vid hur ordet är ägnat att uppfattas i den

omsättningskrets, till vilken varan riktar sig. Förekomsten av ett ord exem­

pelvis i engelska språket bör därför i och för sig icke utesluta ordets re­

gistrering i Sverige, under förutsättning nämligen att ordets deskriptiva

karaktär icke framträder för köparna av varan. Detta kan vara förhållan­

det, om den deskriptiva betydelsen av ordet är okänd för personer utan mera

djuPgående kunskaper i det främmande språket. Å andra sidan böra själv­

fallet även enstaka mera allmänt kända ord i sådana språk, som här i riket

förstås endast av ett starkt begränsat antal personer, icke kunna åtnjuta

varumärkesskydd.

Handelskammaren berör vidare frågan om registrerbarhet av s. k. s u g-

gestiva varumärken och uttalar i denna del:

Vid valet av varumärke är det för näringsidkaren ofta ett intresse att fin­

na en beteckning som icke enbart är ägnad att skilja hans produkter från

varor av annat kommersiellt utsprung utan som även kan ge den till vilken

märket riktar sig en antydan om exempelvis varans sammansättning eller

användning. Särskilt på sådana områden där varorna på grund av nya ve­

tenskapliga rön ofta undergå ändringar och varumärkena till följd härav

hastigt förbrukas måste det vara angeläget att kunna arbeta med märken,

som genom eu dylik antydan giva stöd för minnet. Icke minst från läke­

medelsindustriens sida har i olika sammanhang påtalats att patentverkets

praxis vid bedömningen av här förevarande spörsmål varit alltför sträng.

Även om såsom utredningen anfört betydelsen av ett ord på latin eller gre­

kiska skall kunna göra det orcgislrerbart såsom varumärke för läkemedel —

vilket åtminstone för de fall att ordet i nämnda språk är namnet på eu

sjukdom eller på ett i varan ingående verksamt medel icke torde kunna

bestridas — hör enligt handelskammarens mening registrering icke vägras

7 Hihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 107

98

för varumärke som visserligen uppbyggts med användande av latinska eller

grekiska språkelement och som därigenom för läkaren utgör en indikation

rörande läkemedlets sammansättning eller användning men som likväl är en

fritt uppfunnen benämning. Utredningen har anfört, att möjlighet bör före­

ligga att inom vissa gränser erhålla registrering även för dylika suggestiva

varumärken. Jämväl i detta hänseende är enligt handelskammarens uppfatt­

ning en lindring i nu gällande praxis pakallad. Kndast i sadana fall da re­

gistrering skulle hindra annan näringsidkare i hans fria utnyttjande av språk­

skatten bör ansökningen avslås på grund av suggestivitet hos varumärket.

Bedömningen av särskiljningsförmågan hos varumärken för läkeme-

d e 1 behandlas även i några andra yttranden. Läkemedelsindustriföreningen

finner för sin del utredningens uttalanden i detta ämne innebära, att be­

dömningen här bör ske efter strängare normer än eljest. Föreningen kan

ej finna någon grund för denna ståndpunkt. Snarare bör man vara mer tolerant

på detta område än på andra. Föreningen kan sålunda icke dela utredning­

ens uppfattning, att uttryck på latin eller grekiska icke skulle kunna vara

registrerbara för läkemedel. Givetvis bör icke den latinska eller latinise-

serade benämningen på en sjukdom eller en i ett preparat ingående verksam

substans få registreras som varumärke. Invändningen avser fastmera så­

dana uttryck, som innefattar en språklig konstruktion på latinsk eller gie-

kisk bas och som mer eller mindre klart för den på detta område kunnige

anger eller antyder varans beskaffenhet eller användning. Ur allmän syn­

punkt bör det vara av intresse att lämna läkaren, som kontinuerligt kon­

fronteras med nya läkemedelsbenämningar, stödjepunkter för minnet med

avseende å olika läkemedels sammansättning och användningsområden.

Å andra sidan motsätter sig medicincdstgrelsen att praxis beträffande be­

dömningen av särskilj ningsförmågan hos läkemedelsnamn uppmjukas, sär­

skilt i vad gäller namn som ger en antydan om den sjukdom läkemedlet

avser. Även statens farmacevtiska laboratorium anser, att gällande praxis,

som synes innebära goda garantier för att generiska ord icke registreras som

varumärken, bör bibehållas.

I detta sammanhang diskuterar några remissinstanser när ett namn på ett

läkemedel skall anses som en allmän benämning och därmed ore-

gistrerbart såsom varumärke. Statens farmacevtiska laboratorium anser, i

motsats till utredningen, att en av Förenta Nationernas världshälsoorganisa­

tion (WHO) framförd benämning i regel bör anses oregistrerbar redan då

den av denna organisation upptagits på förslag till rekommendation såsom

allmän benämning (»proposed international non-proprietary name»). Det

händer nämligen ytterst sällan, att dylika benämningar tages tillbaka, även

om de slutligen icke blir rekommenderade. Vidare bör namn, som överväges

av nordiska farmakopénämnden men icke blivit formellt stadfästa, få skydd

intill dess de återtagits. Laboratoriet framhåller ytterligare, att då allmän­

na läkemedelsnamn tillkommer på ett annat sätt än andra termer och be­

höver ett starkt skydd, det skulle ha varit av stor betydelse, om varumär­

keslagen på denna punkt hade kunnat lämna ett klarare bidrag till vär­

nandet av det allmännas intressen. Jämväl specialitctsnämnden anser, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

99

»proposed international non-proprietary names» bör respekteras som defini­

tiva. Därest dylika namn ej accepteras som registreringshinder, kan det in­

träffa, att läkemedel, som innehåller substans, vilken åsatts i internationell

litteratur allmänt använd men här i landet namnskyddad benämning, en­

dast genom svårförståelig omskrivning kan definieras. Som exempel härpå

nämnes, att i Sverige särskilda neutrala farmakopénamn måst tillskapas för

de livsviktiga läkemedlen med de internationella beteckningarna »neostig-

min» och »sulfatiazol», enär dessa beteckningar här genom registrering så­

som varumärke reserverats för enskilda tillverkares produkter. Att sådana

förhållanden kan innebära betydande olägenheter och risker inom ett om­

råde som är så beroende av internationella impulser och litteratur som det

medicinska är uppenbart. Medicinalstyrelsen understryker helt allmänt, att

i fråga om generiska namns integritet gentemot registrering som varumärke

klarare linjer är påkallade än de av utredningen angivna.

Svenska farmakopékommittén erinrar om att ansökan om registrering av

ord, som i vederbörlig ordning upptagits på förslag till rekommendation eller

eller till antagande som allmän benämning på läkemedel, enligt praxis nor­

malt anses böra vila till dess namnfrågan avgjorts. Kommittén understry­

ker kraftigt önskemålet, att denna praxis kommer till uttryck i lagtexten

eller på annat sätt ges så bindande karaktär, att den icke kan ändras en­

bart genom interna åtgärder inom registreringsmyndigheten. överhuvudta­

get borde den organiserade nybildning av allmänna benämningar som i

stor omfattning förekommer på läkemedelsområdet föranleda särskilda före­

skrifter i varumärkeslagen.

I redaktionellt avseende hemställer patent- och registreringsverket

att ordet »ursprungsort» i första stycket ersättes med uttrycket »geogra­

fiska ursprung»; här avses icke blott ort i egentlig mening utan även land,

distrikt, flod, berg och vissa adjektiv, såsom svensk.

Den i andra stycket givna specialregeln beträffande registrerbarheten av

varumärke bestående enbart av bokstäver eller siffror har i sak­

ligt hänseende lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Svenska för­

säljnings- och reklamförbundet anmärker, att utländska märken av detta

slag på grund av regeln i 29 § synes komma att åtnjuta en fördelaktigare

behandling än motsvarande svenska men anser att detta får bedömas som

ett ringa offer på det internationella samarbetets altare.

I redaktionellt avseende hemställer Apotekarsocieteten, att det i

lagtexten kommer till uttryck alt stadgandet även avser kombination av

bokstäver och siffror. Sveriges grossistförbund framhåller, att det av stad­

gandet bör framgå att det endast omfattar bokstavskombinationer som ej

utgör ord.

Även stadgandet i tredje stycket, att som varumärke ej må registreras

kännetecken enbart bestående av något som är ägnat att uppfattas såsom

personnamn eller firma, har i allmänhet lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen.

Namnrättskommittén anser emellertid stadgandet vara i behov av preci­

100

sering såvitt angår förbudet att registrera personnamn. Kommittén

framhåller att det ur namnrättslig synpunkt är av vikt, att möjligheten att

antaga nya släktnamn icke beskäres genom att såsom sådana lämpliga

ordbildningar registreras som varumärken. En av de viktigaste källorna

för släktnamnsbildningen är de sammanställningar av namnförslag som ut­

arbetats på offentligt uppdrag (senast i Svensk namnbok 1954; SOU 1954: 1).

I dessa sammanställningar upptagna ord bör enligt kommitténs åsikt ej få

registreras som varumärke. Stadgandet synes därför böra ändras så, att

registreringsliinder förklaras föreligga beträffande kännetecken bestående

enbart av släktnamn eller firma eller av ordbildning ägnad såsom släkt­

namn. Det synes enligt kommittén icke behöva särskilt anmärkas, att ett

till släktnamnet fogat förnamn icke i och för sig medför, att namnsamman­

ställningen som sådan blir registrerbar. Kommittén anför vidare, att den

avser att i sitt förslag till namnlag införa en bestämmelse av innehåll, att

konstnärsnamn och därmed likställda yrkesnamn efter ansökan skall kun­

na godkännas som släktnamn. Genomföres detta förslag, är det mindre lämp­

ligt att såsom utredningen förutsatt tillåta registrering av dylika namn.

Namnrättskommittén anmärker vidare, att den av utredningen använda

termen »personnamn» i förslaget synes äga en annan innebörd än den har

i namnrätten. I namnrätten omfattar denna alla namn på person såväl i kom­

bination som vart för sig: släktnamn, tillnamn och förnamn. Det får därför

anses vara ur namnrättslig synpunkt felaktigt att nyttja ordet »person­

namn», om det icke avses skola omfatta jämväl förnamn.

Sveriges advokatsamfund erinrar om att ett släktnamn kan tänkas bli så

starkt inarbetat som varukännetecken, att det övervägande betraktas som

varumärke och förty kan registreras. Med hänsyn härtill bör enligt sam­

fundets mening före »uppfattas» införas ordet »huvudsakligen». En liknan­

de ändring föreslås av patent- och registreringsverket och Svenska patent­

ombuds föreningen; dessa remissinstanser anser att registreringshindret bör

förklaras avse kännetecken enbart bestående av något som uteslutande är

personnamn eller är ägnat att uppfattas som firma.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit

bestämmelser om de grundläggande förutsättningarna för att varumärke

skall kunna registreras. Enligt första punkten skall varumärke, som re­

gistreras, vara ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Närmast

som en exemplifikation härav har i andra punkten föreskrivits, att märke,

som uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg anger va­

rans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller ursprungsort eller

tiden för dess framställande, icke skall i och för sig anses äga särskiljnings-

förmåga. I motiven till dessa båda bestämmelser, som i stort sett motsva­

rar gällande rätt, har utredningen ingående diskuterat olika frågor rörande

varumärkens särskiljningsförmåga och i anslutning härtill förordat en

uppmjukning av nuvarande praxis vid bedömningen på området. I tredje

punkten har upptagits ett nytt stadgande, som avser att bereda möjlighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

101

att bcträfiande märke, vilket i och för sig icke är särskiljande, taga hänsyn

till särskiljningsförmåga som uppkommit genom att märket använts i sådan

omfattning att del faktiskt kommit att bli erkänt såsom innehavarens sär­

skilda varukännetecken. Enligt detta stadgande skall vid bedömande av om

märke har särskiljningsförmåga hänsyn tagas till alla faktiska omständig­

heter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk.

De av utredningen sålunda föreslagna bestämmelserna och utredningens

i anslutning härtill framställda önskemål om en uppmjukning av praxis

vid bedömande av särskiljningsfrågor har i allmänhet tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran av remissinstanserna. Kommerskollegium och näringsfri-

hetsrådet har emellertid uttalat sig mot att berörda praxis lindras. Närings-

Irihetsradet har framhållit som ett självklart krav ur konkurrenssynpunkt

att allmänna benämningar på varor icke skall kunna monopoliseras genom

registrering. I anslutning härtill har rådet avstyrkt det nya stadgandet i

tredje punkten om registrerbarhet av märken som genom användning för­

värvat särskiljningsförmåga. För egen del vill jag framhålla angelägenheten

av att man här beaktar praxis i andra jämförbara länder. I den mån detta

medför att svensk praxis något måste uppmjukas, bör detta ske. Vad angår

den nyss berörda bestämmelsen i tredje punkten bör emellertid understry­

kas, att bestämmelsen icke innefattar något undantag från huvudregeln i

första punkten om att ett varumärke för att kunna registreras måste äga

särskiljningsförmåga; den öppnar endast en möjlighet, att vid bedömande

av om ett märke äger dylik förmåga, i större utsträckning än för närva­

rande är fallet taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och

särskilt om märket i praktiken faktiskt visat sig kunna fungera som varu­

kännetecken. För att klargöra detta torde den av utredningen föreslagna

texten böra något jämkas.

I redaktionellt avseende bör, såsom patentverket anfört, ordet »ursprungs­

ort» ersattas med uttrycket »geografiska ursprung», då här avses icke blott

ort i egentlig mening utan även land, distrikt, flod, berg och vissa adjek­

tiv, såsom svensk.

En tillämpningsfråga av praktisk vikt är i vad mån ett ords betydelse i

ett främmande språk bör beaktas vid bedömande, huruvida ordet är be­

skrivande och därmed ej registrerbart. Till de uttalanden som av utred­

ningen och Stockholms handelskammare gjorts i denna fråga kan jag i stort

sett ansluta mig.

Ett härmed i viss mån sammanhängande spörsmål är vilka grunder som

bor tillämpas vid bedömningen av särskiljningsförmåga hos varumärken

för läkemedel. Jag vill i denna del förorda, att en viss uppmjukning sker i

piaxis beträffande dylika varumärken. Självfallet bör icke generiska beteck­

ningar eller t. ex. latinska eller grekiska benämningar på sjukdomar eller

verksamma substanser vara registrerbara. Däremot bör fantasibeteckningar

kunna godtagas, även om de utgör en språklig konstruktion på latinsk eller

grekisk bas, som för den på området kunnige antyder något i varan ingå­

ende ämne. I fråga om namn som anknyte

däremot större restriklivitet böra iakttagas.

ill varans användning torde

102

En annan fråga av intresse i förevarande sammanhang är när ett visst

namn på ett läkemedel skall anses vara allmänt och därmed oregistrerbart.

Ett par remissinstanser har ansett att redan den omständigheten, att ett

visst namn av Förenta Nationernas världshälsoorganisation (WHO) eller

nordiska farmakopénämnden, som ett led i den av dessa organisationer be­

drivna verksamheten för nybildning av namn på läkemedel, upptagits på

förslag såsom allmän benämning, bör medföra att ordet ej kan registieras

som varumärke. I likhet med utredningen anser jag emellertid, att det är

lämpligare att bibehålla nuvarande praxis att icke avslå ansökningar om

registrering av dylika ord utan lata dem vila i avbidan pa att namnfragan

avgöres. Att, såsom en remissinstans yrkat, stadfästa denna praxis i lagen

eller i tillämpningsföreskrifter torde knappast vara behövligt.

I sitt förslag har utredningen vidare upptagit en specialregel rörande

registrerbarheten av varumärke, som enbart består av bokstäver eller siff­

ror och icke kan anses som figurmärke; sådant märke skall få registreras

endast om det genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga. Stadgan­

det har godtagits vid remissbehandlingen och synes icke heller mig ge an­

ledning till erinran. Självfallet avses här även kombinationer av bokstäver

och siffror; att såsom en remissinstans yrkat uttryckligen ange detta i lag­

texten torde ej vara behövligt. Ej heller torde det vara nödvändigt att, så­

som en annan remissinstans ifrågasatt, uttryckligen ange att stadgandet en­

dast avser sådana bokstavskombinationer som ej utgör ord.

Utredningen har slutligen i sitt förslag upptagit stadgande, att såsom

varumärke icke må registreras kännetecken, enbart bestående av något,

som är ägnat att uppfattas såsom personnamn eller firma; sådant känne­

tecken skall enligt 3 § automatiskt vara skyddat och bör därför icke dess­

utom kunna registreras. En bestämmelse av detta slag bör, såsom remiss­

instanserna lämnat utan erinran, upptagas i lagen. I vad stadgandet avser

namn synes emellertid ur tillämpningssynpunkt enklare att begränsa det

till sökandens eget namn; registreringshinder i fall då varumärket består

av något som är ägnat att uppfattas som annans namn kan då helt regle­

ras i 14 §. Med anledning av vad namnrättskommittén yttrat vill jag fram­

hålla, att med namn avses släktnamn eller släktnamn jämte förnamn eller

initialer. Lämpligt synes vara att detta utsäges i lagtexten. Såsom utred­

ningen anfört omfattar stadgandet icke släktnamn som ingår i språket med

en bestämd annan betydelse eller släktnamn som blivit så starkt inarbetat

såsom varukännetecken att det övervägande uppfattas såsom varumärke;

sådana skall alltså kunna registreras. Enligt min mening framgår detta

tillräckligt tydligt av orden »ägnat att», och jag finner ej anledning att, så­

som yrkats i några remissvar, ytterligare framhäva detta förhållande i lag­

texten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

14 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i utredningens förslag, behandlar vissa

speciella registreringshinder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

103

Utredningen. Utredningen har i förevarande paragraf under sju punkter

upptagit särskilda hinder mot registrering. Punkterna 1)—3) är huvudsak­

ligen motiverade av allmänna hänsyn medan punkterna 4)—7) i första

hand avser att bereda skydd för enskilda rättigheter av olika slag.

Enligt punkt 1) må varumärke ej registreras, om i märket utan tillstånd

intagits sådan statlig eller internationell beteckning eller sådant kommunalt

vapen, som enligt lag icke må obehörigen brukas som varumärke, eller ock

något som lätt kan förväxlas därmed. Stadgandet motsvarar 4 § 3 mom. i

gällande varumärkeslag. Utredningen framhåller, att här i första hand

åsyftas beteckningar som skyddas av lagstiftningen om skydd för vissa

offentliga vapen m. m. Med bestämmelsen åsyftas vidare beteckningar som

avses i lagen den 10 juli 1947 om skydd för Förenta Nationernas emblem

och namn samt lagen den 30 december 1953 om skydd för vissa internatio­

nella s j ukvårdsbeteckningar.

Enligt den föreslagna texten gäller skyddet icke blott den officiella be­

teckningen själv utan även något som lätt kan förväxlas därmed. Kravet att

förväxlingen »lätt» skall kunna ske gäller både enligt nuvarande varumär­

keslag och enligt de särskilda speciallagarna om skydd för vapen och interna­

tionella beteckningar och har ansetts böra bibehållas för att klargöra att

någon skärpning av likhetsprövningen icke är avsedd. I stort sett bör

emellertid såsom hittills likheten med offentliga vapen in. in. bedömas efter

samma normer som likheten mellan varumärken inbördes.

I punkt 2) har utredningen upptagit ett stadgande med förbud mot re­

gistrering av varumärke, som är ägnat att vilseleda allmänheten. Något

motsvarande registreringshinder finns icke enligt gällande rätt. Utred­

ningen framhåller, att registreringsmyndigheten i regel icke heller ansett sig

med stöd av allmänna rättsgrundsatser kunna hindra registrering av vilse­

ledande varumärken. I vissa fall torde registrering ha meddelats t. o. m. be­

träffande märken, vilkas användning kunnat vara otillåten exempelvis på

grund av straffbestämmelsen mot illojal reklam i 1 § av lagen mot illojal

konkurrens eller lagstiftningen om oriktiga ursprungbeteckningar. Undan­

tagsvis har dock registreringsansökning avseende vilseledande varumärke

avslagits, särskilt då märket, samtidigt som det varit vilseledande, utgjort

ett beskrivande ord, som kunnat avvisas med stöd av deskriptivitetshindret

i 4 § 1 mom. i gällande varumärkeslag.

Utredningen framhåller, att i de flesta utländska varumärkeslagar regislre-

ringshinder stadgas för vilseledande märken. I utredningens enkät har de

tillfrågade organisationerna med få undantag ansett att dylikt hinder bör

införas även i Sverige. Utredningen finner också för sin del att så bör ske.

Avsaknaden av ett motsvarande hinder i den svenska lagstiftningen har tett

sig som en brist, framför allt emedan näringsidkare, som fått visst märke

registrerat av en statens myndighet, härav kunnat bibringas den uppfatt­

ningen att jämväl användningen av märket i fråga erhållit det offentligas

sanktion.

I motiven framhåller utredningen ytterligare bl. a., att regislreringshind-

104

ret endast riktar sig mot märken, som är ägnade att vilseleda angående viss

egenskap hos varan, eller med andra ord märken, som är ägnade att fram­

kalla en oriktig uppfattning om varans art, beskaffenhet, mängd, använd­

ning, pris eller ursprungsort eller angående tiden för dess framställande.

Ett märke anses däremot enligt förslaget icke vilseledande på den grund att

det är så likt kännetecken som innehas av annan, att omsättningskretsen

kan. bibringas uppfattningen att de med märket försedda varorna härrör

från denne. Dylik villfarelse benämnes i förslaget förväxling. Utredningen

framhåller, att den skillnad som sålunda i förslaget gjorts mellan vilsele­

dande och förväxling motiveras av att det här är olika intressen som sättes

i fara. Vid vilseledande åsidosätts främst ett allmänt intresse; allmänheten,

d. v. s. de köpare till vilka märket vänder sig, får en annan och i regel

sämre vara än vad den genom märket bringats att räkna med. Förfarandet

får härigenom i viss mån karaktären av bedrägeri; i andra hand kan detta

givetvis vara till skada också för övriga näringsidkare inom branschen. Vid

förväxling föreligger däremot ett misstag beträffande varornas kommersiella

ursprung. För allmänheten är det i och för sig likgiltigt vem som tillhanda­

håller varan, om denna blott har de önskade egenskaperna. I stället är det

här i princip främst innehavarens privaträtt till visst varumärke som lider

skada. Av det sagda följer att det nu behandlade registreringshindret icke

blir att tillämpa enbart därför att ett till registrering anmält märke befinnes

alltför mycket likna annat skyddat kännetecken.

Utredningen framhåller vidare, att stadgandet icke förutsätter att en

oriktig uppgift blivit meddelad, låt vara att varumärke endast mer undan­

tagsvis kan tänkas vara vilseledande om det icke tillika innehåller någon

oriktig uppgift.

I anslutning till den uppfattning som framkommit i utredningens enkät

framhåller utredningen, att stadgandet bör tillämpas med varsamhet. Re­

gistrering bör sålunda icke vägras med mindre det är uppenbart att märket

måste komma att vilseleda allmänheten. Huruvida vilseledande i praktiken

kommer att ske, blir väsentligen beroende av om de under märket till­

handahållna varorna har de egenskaper som i märket intagna uppgifter

ger vid handen samt dessa egenskaper är av mera väsentlig betydelse. Dy­

lika frågor kan naturligen endast i speciella fall aktualiseras under registre-

ringsmyndighetens prövning. Om ett märke exempelvis innehåller ett geo­

grafiskt namn, som antyder varans ursprung, torde myndigheten normalt

kunna utgå från att nrsprungsbeteckningen är riktig. Någon undersökning

eller särskild prövning i sådant fall bör alltså icke förekomma, och att myn­

digheten i övrigt skulle ge sig in på frågor om kvalitetsbedömning av de

registreringssökandes varor är uppenbarligen uteslutet.

Här må slutligen anmärkas, att bestämmelser rörande vilseledande varu­

märken av utredningen upptagits jämväl i 25, 33, 34 och 36 §§.

I punkt 3) föreskrives, att varumärke ej må registreras, om märket i andra

fall än som avses i punkterna 1) och 2) strider mot lag eller allmän ord­

ning eller är ägnat att väcka förargelse. Ett motsvarande stadgande i 4 §

Kungl. Majrls proposition nr 167 år 1960

105

4 mom. i gällande varumärkeslag tar blott sikte på märke, vilket innehål­

ler framställningar, som kan väcka förargelse. Genom stadgandets komplette­

ring har, framhåller utredningen, uppnåtts huvudsaklig överensstämmelse

med vad som redan gäller i övriga nordiska länder.

I punkt i) stadgas registreringshinder, där märke innehåller något, som

är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller ock såsom annans namn el­

ler porträtt, där icke uppenbarligen åsyftas någon sedan länge avliden.

Stadgandet motsvaras delvis av bestämmelsen i 4 § 2 mom. av gällande varu­

märkeslag, enligt vilken varumärke ej må registreras, bl. a. om däri obehö­

rigen intagits annat namn eller annan firma än sökandens. Utredningen an­

för, att med namn avses ej blott personnamn i trängre mening utan även

pseudonym, signatur, artistnamn och liknande benämning, under vilken nå­

gon, t. ex. en idrottsman, blivit känd. I första hand avses här i riket förekom­

mande namn. Skyddet för firma omfattar likaså i främsta rummet svenska

firmor, men även utländskt företags firma kan vara skyddad enligt lagrum­

met. Någon särskild granskning för utrönande av förekomsten av skyddad

utländsk firma förutsättes emellertid icke. Även i fråga om svensk firma

torde granskningen, liksom enligt nuvarande praxis, i huvudsak få inskränka

sig till sådana firmor, som är intagna i de hos patentverket förda aktiebo­

lags- och filialregistren, samt andra firmor som utan större omgång kan

påträffas. Med annans porträtt avses avbildning av bestämd person, annan

än sökanden, vare sig genom fotografi eller efterbildning av målning, teck­

ning eller skulptur. Även karikatyr kan omfattas av registreringshindret.

Att skyddet för annans namn och porträtt blott gäller där icke uppenbarli­

gen åsyftas någon sedan länge avliden överensstämmer med rådande praxis

i de nordiska länderna.

Enligt punkt 5) är varumärke uteslutet från registrering, om det inne­

håller något, som är ägnat att uppfattas såsom egenartad titel på annans

skyddade litterära eller konstnärliga verk eller kränker annans upphovs­

mannarätt till sådant verk eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster.

Utredningen framhåller, att motsvarighet till detta hinder saknas i gällande

lag, vilket ibland tett sig som en brist.

I punkt 6) stadgas registreringshinder för varumärke, vilket är förväx-

lingsbart med annans namn eller firma, med annans varumärke, som är re­

gistrerat efter tidigare ansökan, eller med annans kännetecken, som är in­

arbetat då ansökan om registrering göres. Såvitt angår annans namn eller

firma har stadgandet icke direkt motsvarighet i gällande varumärkeslag;

det överensstämmer dock här med den praxis som utbildat sig på grundval

av den vid punkt 4) berörda regeln i 4 § 2 mom. i varumärkeslagen om re­

gistreringshinder i fall, då i varumärke obehörigen intagits annat namn el­

ler annan firma än sökandens. Beträffande annans registrerade varumärke

eller inarbetade kännetecken motsvarar stadgandet bestämmelserna i 5 och <>

mom. i nämnda lagrum i varumärkeslagen om registreringshinder i fall, då

varumärke lätt kan förväxlas med annans förut registrerade eller till re­

gistrering anmälda varumärke eller med märke som inarbetats för annan

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

här i riket. Utredningen framhåller, att kravet på att förväxling »lätt» skall

kunna ske fått utgå, då detta särskilt i domstolspraxis i vissa fall lett till

en alltför mild bedömning vid liklietsprövningen. Däremot avser förslaget

icke att lämna utrymme för någon allmän skärpning av administrativ praxis,

vars bedömningsnormer i stort sett torde kunna godtagas. Utredningen fram­

håller att domstolspraxis och administrativ praxis såvitt möjligt bör följa

gemensamma normer.

Enligt punkt 7) må varumärke ej registreras, om det är förväxlingsbart

med kännetecken, som vid tiden för ansökningen nyttjades av annan samt

ansökningen gjorts med vetskap härom och sådant fall ej föreligger, att

sökanden nyttjat sitt märke innan det andra kännetecknet togs i bruk. Så­

som anförts vid 2 § avser bestämmelsen, som utgör en nyhet i förslaget,

att ge visst skydd redan åt det första ibruktagandet av kännetecken. I mo­

tiven framhåller utredningen bl. a., att för stadgandets tillämpning fordras

att kännetecknet faktiskt använts, vare sig detta skett på vara eller dess

förpackning eller kännetecknet endast brukats i reklam, affärshandlingar

e. d. Att ett företag gjort vissa förberedelser för att använda kännetecknet,

t. ex. beställt trycksaker e. d., är däremot icke i och för sig tillräckligt. Be­

träffande kravet på vetskap anföres att detta avsevärt torde hegränsa hind­

rets räckvidd. Med hänsyn till svårigheten att styrka vetskap hos den re-

gistreringssökande kan i det administrativa förfarandet hindret knappast

få betydelse annat än i eklatanta fall, t. ex. där den sökande tidigare varit

anställd hos ibruktagaren, varit dennes agent eller eljest uppenbarligen

måste ha känt till kännetecknet i fråga. I övriga fall torde stadgandet få sin

egentliga betydelse i samband med ogiltighetstalan som föres inför domstol

enligt 25 och 26 §§.

I andra stycket stadgas om vilken verkan det i de under 4), 5), 6) och 7)

nämnda fallen skall ha att den, vars rätt är i fråga, lämnar sitt medgivande

till registreringen. Utredningen anför att i nuvarande administrativa praxis

medgivande i motsvarande fall i allmänhet anses undanröja registrerings-

liinder. Att så städse skall vara fallet kan dock enligt utredningens mening

vara förbundet med nackdelar. Medgivande till ny registrering brukar näm­

ligen ingalunda mera regelmässigt förenas med återkallelse av den äldre

registreringen eller del därav och resultatet har därför blivit, att förväxlings-

bara varumärken, ofta t. o. in. identiskt lika märken, i ej ringa omfattning

är registrerade sida vid sida för skilda innehavare. Bl. a. för att undanröja

denna olägenhet har i förevarande stadgande som villkor för att medgi­

vande skall kunna åberopas uppställts att fara icke är alt allmänheten vilse-

ledes.

Beträffande stadgandets tillämpning i fall då registreringshindret består

i förväxlingsrisk med annans varumärke framhåller utredningen, att medgi­

vande bör godtagas sä snart kännetecknen icke är identiskt eller praktiskt

taget identiskt lika. År detta däremot fallet torde viss fara för vilseledande

vara för handen. Det kan nämligen knappast godtagas ur allmän synpunkt,

att flera självständiga registreringar avseende samma märke och samma va­

ruslag samtidigt består för olika näringsidkare. Föreligger ett licensavtal

107

mellan parterna, får i stället de särskilda reglerna om licens utnyttjas. I

annal fall synes registrering efter medgivande böra tillåtas blott om den

tidigare rätten samtidigt inskränkes, så att kännetecknen icke vidare avser

samma eller liknande varuslag.

I fråga om varumärke innehållande släktnamn framhåller utredningen,

att flera bärare av namnet regelmässigt finnes eller kan tillkomma i fram­

tiden och att en enstaka bärare icke kan disponera över namnrätten till

nackdel för övriga bärare. I dessa fall kan medgivande därför endast mera

sällan få betydelse, t. ex. då namnet genom sammansättning med förnamn

eller porträtt uppenbarligen blott åsyftar den individuelle utfärdaren av

medgivandet. Då varumärke innehåller porträtt gäller det ofta kungliga

personer eller bemärkta män, företagets grundare, en uppfinnare e. d. En­

ligt utredningens mening torde den avbildade i allmänhet utan begräns­

ning kunna lämna medgivande; fara för vilseledande lär endast undantags­

vis kunna tänkas i dessa fall. Likaså torde medgivande i allmänhet utan

vidare böra godtagas då det gäller utnyttjande av auktorverk och liknande

rättighet som avses i punkt 5).

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket punkt 1) om registrerings-

hinder för märke innehållande officiellt vapen o. d. har lämnats

utan erinran av remissinstanserna.

Patent- och registreringsverket diskuterar i detta sammanhang hur ut­

trycket »lätt kan förväxlas» bör tolkas. Verket påpekar, att i punkterna 6)

och 7), som handlar om annans varumärke som registreringshinder, endast

använts ordet »förväxlingsbar». Anledningen till denna skillnad är enligt

vad verket inhämtat, att utredningen i fråga om likhetsprövning med andra

varumärken ansett att domstolarnas hittillsvarande praxis bör skärpas; där­

emot har sådan skärpning ej funnits erforderlig vid likhetsprövning med

offentliga vapen. Administrativ praxis har i intetdera fallet ansetts behöva

skärpas. Enligt verkets uppfattning är det emellertid motiverat, att vid lik­

hetsprövning med offentliga vapen något större krav på förväxlingsrisk

uppställes än vid prövning av likhet varumärken emellan. I administrativ

praxis torde också en sådan olikhet ha uppkommit. Lagtextens olika termi­

nologi på de nämnda punkterna är sålunda väl förenlig härmed, ehuru mo­

tiven i detta hänseende knappast torde helt ansluta sig till lagtexten.

Stadgandet i punkt 2) om registreringshinder för vilseledande

varumärke godtages av det stora flertalet remissinstanser. Patent- och

registreringsverket anser, alt bestämmelsens förekomst utgör eu klar för­

bättring i förhållande till vad som nu gäller. Specialitetsnämnden uttalar,

att bestämmelsen är av mycket stor betydelse för de ärenden på varumär-

kesområdet, vilka medicinalstyrelsen har alt taga befattning med.

Några remissinstanser uttalar emellertid tveksamhet mot alt överhuvud­

taget i den nya lagen upptaga bestämmelser om vilseledande varumärken,

men vill dock ej motsätta sig alt så sker, under förutsättning att det i lag­

texten kommer till uttryck att faran för vilseledande endast skall beaktas

om den är »uppenbar». Sveriges industriförbund finner det väl vara ange­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

108

Kungl. Maj:ls proposition nr 167 år 1960

läget att förutsättningar skapas för att förhindra användningen av uppen­

bart vilseledande märken men ifrågasätter om ej denna fråga bör regleras

inom ramen för lagstiftningen angående illojal konkurrens. Då förbundet

likväl, under nyssnämnda förutsättning, icke vill motsätta sig de av utred­

ningen föreslagna bestämmelserna, motiveras denna ståndpunkt med önsk­

värdheten av nordisk likformighet i denna del. Stockholms handelskamma­

re uttalar, att det under inga förhållanden bör förekomma att avgöranden

angående vilseledande grundas på bedömanden av en varas kvalitet. Vid

handelskammarens behandling av ärendet har från skilda håll hävdats, all

bedömningen huruvida ett varumärke är vilseledande städse bör ankomma

på domstol. Enligt handelskammarens mening måste det emellertid anses

otillfredsställande, om registreringsmyndigheten skulle vara nödsakad att

registrera ett uppenbart vilseledande märke eller anteckna överlåtelse eller

upplåtelse av licens i sådana fall, då märkets användning av den nye inne­

havaren eller licenstagaren uppenbarligen skulle vara ägnad att vilseleda

allmänheten. Handelskammaren vill därför icke motsätta sig de av utred­

ningen föreslagna bestämmelserna. Kravet på att vilseledandet skall vara

uppenbart bör emellertid komma till uttryck i lagtexten. Skånes handels­

kammare påpekar, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om

vilseledande varumärken kan ge upphov till vanskliga tillämpningsproblem,

men vitsordar å andra sidan det principiellt berättigade i tanken, att varu-

märkeslagstiftningen skall innefatta bestämmelser till skydd mot vilsele­

dande användning av kännetecken. Handelskammaren understryker utred­

ningens uttalande, att varsamhet bör iakttagas vid bestämmelsernas lill-

lämpning. Detta är särskilt viktigt eftersom redan den omständigheten, att

talan angående vilseledande användning av ett kännetecken väckes mot ett

företag, kan få ytterst allvarliga verkningar för detta genom goodwillför­

lust och andra mera direkta skador. Medan förfarandet pågår, blir företa­

gets möjligheter att utnyttja märket i praktiken också beskurna. Garantier­

na mot en alltför vidsträckt tillämpning av bestämmelserna, en tillämpning

som skulle sätta rättssäkerheten i fara, bör emellertid finnas icke blott i

motivuttalanden utan bör komma till uttryck i själva lagtexten.

Ett par remissinstanser avstyrker helt att i den nya lagen upptages be­

stämmelser om vilseledande varumärken. Östergötlands och Södermanlands

handelskammare anser, att de i betänkandet lämnade exemplen otvivelak-

tigt utgör belägg för att det föreligger visst behov av skydd gentemot vilse­

ledande kännetecken. Handelskammaren ställer sig dock tveksam till hu­

ruvida dessa ofta mycket intrikata juridiska problem bör behandlas ax

registreringsmyndigheten. Tänkbart vore att myndigheten endast ägde för­

klara en ansökan, som förmodas avse vilseledande varumärke, vilande i av­

vaktan på domstols prövning. Handelskammaren vill dock gå ännu ett steg

längre och ifrågasätta om bestämmelser angående vilseledande varukänne-

tecken överhuvudtaget har sin rätta plats i varumärkeslagen, som bör avse

huvudsakligen den enskilde näringsidkarens rätt till av honom begagnade

varukännetecken. Bestämmelser angående vilseledande varukännetecken,

109

som avser allmänhetens intresse av att man inte får en annan och sämre

vara än man genom varukännetecknet bringas räkna med, synes närmast

höra samman med lagstiftningen mot illojal konkurrens. Införes i vår lag­

stiftning, såsom flerstädes utomlands, en s. k. generalklausul angående illo­

jalt förfarande, kanske särskilda bestämmelser om vilseledande varukän-

netecken rentav ter sig onödiga. Lagstiftningen mot illojal konkurrens tor­

de stå i tur för översyn. Innan resultatet härav föreligger, bör man icke

binda sig för en bestämd lösning beträffande de vilseledande varukänne-

tecknen. Skulle intresset av skydd i detta avseende befinnas så angeläget,

att detsamma bör tillgodoses utan dröjsmål, torde så lämpligast kunna ske

genom ett provisoriskt tillägg till nu gällande lag mot illojal konkurrens.

Läkemedelsindustriföreningen uttalar sig i liknande riktning. Föreningen

har givetvis intet att erinra mot ett lagligt skydd för allmänheten mot vil­

seledande i kommersiellt hänseende, men stadganden med detta syfte bör

ej placeras i varumärkeslagen. Denna bör i möjligaste mån hållas fri från

bestämmelser, som icke direkt har avseende å det för ett varumärke ka­

rakteristiska, nämligen att utgöra ett skyddat individualiseringsmedel. Det

kan ej heller anses tillfredsställande att man genom stadganden i varumär­

keslagen möjliggör administrativa avgöranden på basis av ett bedömande

av varors kvalitet eller personers eller företags kvalifikationer. Sådana be­

dömanden synes emellertid oundvikliga, därest registreringsmyndigheten

exempelvis, såsom förutsättes i förslagets 33 §, skall taga ställning till frå­

gan, om en överlåtelse av ett varumärke från ett företag till ett annat kan

verka vilseledande för allmänheten. Bestämmelser till allmänhetens skydd

mot vilseledande hör enligt föreningens mening rätteligen hemma i lagstift­

ningen mot illojal konkurrens, som ju också är i trängande behov av refor­

mering. Det är att beklaga, att en sådan reformering icke kunnat ske pa­

rallellt med den nu ifrågavarande utredningen. Om så skett, skulle man

ha kunnat infoga skyddsbestämmelserna i deras rätta sammanhang och

ge dem en mera generell utformning.

Beträffande stadgandets närmare utformning har, såsom berörts, Sve­

riges industriförbund, Stockholms handelskammare och Skånes handels­

kammare hemställt, att kravet på att faran för vilseledande skall vara u p-

p e n b a r kommer till uttryck i lagtexten. Samma önskemål framställes av

Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Svenska försåljnings-

och reklamförbundet, Läkemedelsindustriföreningen och Svenska patent-

ombudsföreningen och antydes också av Östergötlands och Södermanlands

handelskammare.

Sveriges hantverks- och småindnstriorganisation påpekar helt allmänt,

att lagtexten på ifrågavarande punkt är så vagt formulerad, att den kan

bli föremål för mot varandra stridande tolkningar samt att ej heller mo­

liven i betänkandet lämnar tillräcklig vägledning för tolkningen.

Bestämmelsen i punkt 3) om registreringshinder för märke som stri­

der in o t lag in. in. har icke föranlett särskilt uttalande vid remissbe­

handlingen.

Kangl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Beträffande stadgandet i punkt 4) om registreringshinder för märke som

innehåller annans namn eller firma anför namnrättskom-

mittén, att dess preliminära förslag till namnlag icke synes utgöra hinder

för de av utredningen föreslagna reglerna. Det bör emellertid särskilt ut­

sägas, att pseudonym, signatur etc. skall vara föremål för skydd enligt den­

na punkt.

Stadgandet i punkt 5) om registreringshinder för märke som kränker

annans upphovsmannarätt m. m. har ej föranlett erinran i re­

missvaren.

I fråga om reglerna i punkt 6) om registreringshinder för märke som

är förväxlingsbart med annans namn, firma in. in. gör

namnrättskommittén samma uttalande som beträffande punkt 4).

Stockholms handelskammare har vissa erinringar mot stadgandet. En­

ligt handelskammarens mening bör frågorna om annans firma och annans

lokalt inarbetade kännetecken såsom registreringshinder prövas försit i

samband med revisionen av firmalagstiftningen. Beträffande annans namn

som hinder för registrering gäller för närvarande att registrering må väg­

ras endast om i varumärke obehörigen »intagits» annans namn än sökan­

dens. Förslaget ger ett vidare skydd och sträcker sig längre än som med

hänsyn till namnhävarens intresse kan anses påkallat. Det är också ange­

läget att de resultat vartill namnrättskommittén kan komma icke föregri-

pes genom att skyddet för namn i här förevarande sammanhang utsträckes.

Ifrågavarande bestämmelse bör därför utformas i huvudsaklig överensstäm­

melse med gällande stadgande.

Smålands och Blekinge handelskammare erinrar om att enligt gällande

varumärkeslag märke icke kan registreras, om det »lätt» kan förväxlas med

annat varumärke. Handelskammaren understryker det angelägna i att ute­

lämnandet av ordet »lätt» i punkt 6) icke kommer att medföra en skärp­

ning av den redan nu stränga bedömningen av frågan om förväxlingsbarhet

från registreringsmyndighetens sida. Liknande synpunkter framföres av

Svenska industriens patentingenjörers förening.

Beträffande remissinstansernas principiella ställningstagande till det

skydd för ibruktaget men ej registrerat eller inarbetat

varumärke som ges genom stadgandet i punkt 7) hänvisas till 2 §.

I fråga om stadgandets närmare utformning anser Svea hovrätt det erfor­

derligt, att lagtexten jämkas till närmare överensstämmelse med motiven.

Ordet »vetskap» ger intryck av en fordran på absolut fastställd kunskap.

I motiven åter nämnes som typfall, att sökanden uppenbarligen måste ha

känt till kännetecknet i fråga. För att uppnå bättre överensstämmelse mel­

lan motiv och lagtext, bör den senare jämkas på så sätt, att det stadgas, att

»det kan antagas att ansökningen gjorts med vetskap härom» eller att »an­

sökningen uppenbarligen gjorts med vetskap härom». Med den av utred­

ningen föreslagna utformningen kan det i en rättegång enligt 25 § i försla­

get, där svaranden mot en stark indiciebevisning från motsidan åberopar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

111

sitt eget hörande under sanningsförsäkran och därvid uppger, att han icke

känt till att annan vid tiden för ansökningen nyttjat ett visst kännetecken,

för domstolen ställa sig svårt att fastslå att vetskap förelegat även om be­

visningen i övrigt talar för att vederbörande haft sådan vetskap.

Stadgandet i andra stycket att registreringshinder enligt punkterna 4),

5), 6) och 7) bortfaller, därest vederbörande rättsinnehavare

lämnar medgivande till registrering och fara icke förelig­

ger att allmänheten vilseledes genom registreringen lämnas i

allmänhet utan anmärkning av remissinstanserna.

I fråga om den senare punkten i stadgandet må erinras om att några re­

missinstanser ställt sig principiellt avvisande mot eller tveksamma till att

bestämmelser om vilseledande varumärken upptages i den nya lagen. Vad

särskilt angår bestämmelsen därom i förevarande stadgande, framhåller Lä­

kemedelsindustriföreningen, att man med den fördelning av bevisbördan

som administrativa myndigheter plägar tillämpa beträffande föreskrifter av

denna typ måste befara, att det i praktiken kommer att åligga sökanden att

visa, att det icke föreligger fara för att allmänheten vilseledes. Föreningen

frågar sig hur man skall kunna fullgöra denna bevisbörda utan att komma

in på ekonomiska och kvalitativa värdesättningar, som icke bör ingå i en

prövning av ifrågavarande slag. I fråga om identiskt eller praktiskt taget

identiskt lika varumärken är för övrigt motiven så skrivna att några möj­

ligheter för sökanden näppeligen lämnas öppna. Föreningen veterligen har

i praktiken icke förekommit något, som motiverar ett frångående av hittills­

varande system att medgivande städse undanröjer registreringshinder i de

hänseenden om vilka här är fråga. I detta sammanhang erinrar föreningen

om att varumärkeshavare de facto kan underlåta att påtala förväxlingsbart

märkes användande, därvid näppeligen kan bli tal om varumärkesdegene-

ration, därest toleransen blir aktuell allenast mot enstaka företag. I dylikt

fall uppstår även tveksamhet, huruvida 36 § i förslaget blir tillämplig. Fn

kautschukbestämmelse av förevarande slag motverkar enligt föreningens

uppfattning rena linjer i såväl rättstillämpning som praktiskt handlande.

Skall bestämmelsen kvarstå, bör i lagtexten utsägas att det där stadgade

förbehållet endast avser fall, då faran för vilseledande är uppenbar. Fall

som icke är på sådant sätt självklara, bör prövas av domstol i den ordning

som i 36 § anges. Liknande synpunkter anföres av Stockholms handelskam­

mare, som framhåller, att det torde få antagas att innehavaren av ett redan

registrerat märke icke medger annan rätt att registrera förväxlingsbart va­

rumärke med mindre han bedömer risken för förväxling som obefintlig

eller i det närmaste obefintlig.

Även Sveriges advokatsamfund, som i princip godtager den av utredning­

en föreslagna bestämmelsen, yrkar att det i lagtexten anges att registrering

får vägras endast i fall av uppenbar fara för vilseledande.

Beträffande stadgandets närmare utformning i övrigt framhåller patcnt-

och registreringsverket all uttrycket »vilseledande» här synes beteckna för-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

växlingsbarhet och alltså användes i en annan betydelse än eljest i försla­

get. Samma anmärkning framställes av Läkemedelsindustriföreningen och

Stockholms handelskammare.

Namnrättskommittén anser, att från stadgandet bör undantagas

egenartat släktnamn, utom i fall då namnet faktiskt övergått till

en ren varubeteckning. Namn kan icke överlåtas civilrättsligt och ett med­

givande för annan att bruka ett namn är därför i princip rättsligt irrelevant.

Härtill kommer att det till släktnamn regelmässigt finns flera bärare. Ut­

redningen har själv framhållit att medgivande av en av dem i allmänhet ej

kan få betydelse. I lagtexten uppställes emellertid endast det inskränkande

villkoret, att registrering ej får ske, om fara är att allmänheten vilseledes.

Här synes icke ha tagits den hänsyn till andra namnbärares enskilda in­

tressen som förutsättes av utredningen. Skulle kommitténs hemställan av

tekniska skäl ej kunna bifallas, blir sådana undantagsbestämmelser som

kommittén föreslagit vid 7—9 §§ av än större betydelse.

Departementschefen. I förevarande paragrafs första stycke har utredningen

under sju punkter upptagit en rad bestämmelser innehållande speciella re-

gistreringshinder. De tre första punkterna är huvudsakligen motiverade av

allmänna hänsyn medan de följande främst bereder skydd åt olika privata

intressen.

Enligt punkt 1) i utredningens förslag må varumärke ej registreras, om

däri utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell beteckning eller

sådant kommunalt vapen, som enligt lag icke må obehörigen brukas som

varumärke, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed. Uttrycket att för­

växling »lätt» skall kunna ske innebär, att enligt den nya lagen vid likhets­

prövning med offentliga vapen m. m. något större krav på förväxlingsrisk

uppställes än vid likhetsprövning med varumärken enligt punkterna 6) och

7). En sådan skillnad i bedömningen torde redan ha uppkommit i admini­

strativ praxis. Stadgandet har godtagits av remissinstanserna och synes ej

ge anledning till erinran.

I punkt 2) har upptagits ett nytt stadgande om registreringshinder för

märke som är ägnat att vilseleda allmänheten. Här avses främst märken,

som är ägnade att framkalla en oriktig uppfattning om varans art, beskaf­

fenhet, mängd, användning, pris eller ursprungsort eller angående tiden för

dess framställande. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen; dock har ett par remissinstanser gjort gällande, att

bestämmelser om vilseledande varumärken icke hör hemma i varumärkes­

rätten utan hör upptagas i lagen mot illojal konkurrens. I likhet med det

stora flertalet remissinstanser vill jag biträda utredningens uppfattning, att

det är lämpligt att i varumärkeslagen införa bestämmelser som hindrar re­

gistrering i hithörande fall. Det är otillfredsställande att, såsom för närva­

rande är fallet, registreringsmyndigheten icke skall ha möjlighet att avvisa

ansökan om registrering av märke som uppenbart är vilseledande för allmän­

heten och vars användning måhända enligt andra lagbestämmelser är för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1060

113

bjuden; en registrering kan av märkeshavaren uppfattas som ett medgivan­

de till att märket får användas och av allmänheten som en garanti för att

märket är korrekt. Såsom utredningen framhållit och vid remissbehand­

lingen understrukits, bör emellertid vid registreringsmyndighetens pröv­

ning endast beaktas fall, där faran för allmänhetens vilseledande är uppen­

bar. Denna förutsättning synes böra intagas i lagtexten.

Angående stadgandets tillämpning kan jag i huvudsak hänvisa till vad

utredningen anfört. Jag vill i anledning av ett remissyttrande understryka

utredningens uttalande, att det uppenbarligen är uteslutet att registrerings-

myndigheten skulle ge sig in på frågor om kvalitetsbedömning av de registre-

ringssökandes varor.

Enligt punkt 3) föreligger regislreringshinder om märket i andra fall än

som avses i punkterna 1) och 2) strider mot lag eller allmän ordning eller

är ägnat att väcka förargelse. Stadgandet har ej föranlett erinran i remissva­

ren och torde böra upptagas i lagen.

Punkt 4) förbjuder registrering om märket innehåller något, som är äg­

nat att uppfattas såsom annans firma eller ock såsom annans namn eller

porträtt, där icke uppenbarligen åsyftas någon sedan länge avliden. Ett

stadgande i denna riktning, av remissinstanserna i allmänhet lämnat utan

erinran, bör upptagas i lagen. I enlighet med vad som anförts vid 13 § tred­

je stycket bör emellertid stadgandet i vad det avser namn kompletteras,

så att registreringshinder förklaras gälla icke blott då märket innehåller

något som är ägnat att uppfattas såsom annans namn utan även då det en­

bart består av sådan benämning. Med namn avses i förevarande samman­

hang icke blott, såsom i 3 §, släktnamn, utan även konstnärsnamn, pseudo­

nym, signatur, artistnamn och liknande benämning, under vilken någon,

t. ex. en idrottsman, blivit känd. Vad sålunda avses torde böra utsägas i

lagtexten. Med firma får anses jämställd benämning på ideell förening, stif­

telse o. d.

I punkt 5) avses fall, då märket innehåller något som är ägnat att upp­

fattas såsom egenartad boktitel o. d. eller kränker annans upphovsrätt

m. m. Stadgandet har icke föranlett erinran vid remissbehandlingen och tor­

de, med viss redaktionell jämkning, böra upptagas i lagen.

Punkt 6) innebär, att varumärke ej må registreras om märket är för-

växlingsbarl med annans namn, firma eller registrerade varumärke eller

med annans inarbetade kännetecken. Motsvarande registreringshinder i gäl­

lande lag är beroende av att förväxling »lätt» kan ske; att detta ord fått utgå

innebär en anpassning till patentverkets praxis på området, vilken ansetts

böra bibehållas. Stadgandet, som i allmänhet icke föranlett anmärkningar i

remissvaren, synes i sak ej ge anledning till erinran och bör med visst för­

tydligande upptagas i lagen. Med anledning av vad eu remissinstans yttrat

vill jag framhålla, att sådan modifikation av stadgandet, som kan föran­

ledas av den kommande revisionen av namn- och firmarätten, får genom­

föras i samband med denna.

Punkt 7) stadgar under vissa villkor registreringshinder, om märket är

N Ilihang till riksdagens protokoll 1!)C>0. 1 samt. AV lili

förväxlingsbart med annans ibruktagna varukännetecken; stadgandet inne­

bär alltså att varukännetecken kommer att få ett visst skydd redan i och

med det första ibruktagandet. Registreringshindret har gjorts beroende av

att det andra varukännetecknet användes vid tiden för ansökningen, att

sökanden hade vetskap härom och att sökanden icke använt sitt märke

innan det andra kännetecknet togs i bruk. Förslaget att införa ett sådant

skydd för ibruktagandet har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av remissinstanserna, och jag vill även för egen del biträda det. Med

anledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att kravet på vetskap

enligt allmänna grundsatser bör anses uppfyllt även om vederbörande be­

strider att han haft kännedom om märkets användning men av omständig­

heterna framgår, alt han uppenbarligen haft vetskap. Att uttryckligen ange

detta i lagtexten synes icke vara erforderligt. Utredningens förslag bör alltså,

med en smärre redaktionell jämkning, genomföras.

I andra stycket har utredningen upptagit stadgande, att registrering må

ske utan hinder av bestämmelse under 4), 5), 6) och 7), om den vars rätt

är i fråga medger det och fara icke är att allmänheten vilseledes genom re­

gistreringen. Redan i gällande praxis anses medgivande i allmänhet undan­

röja sådant registreringshinder varom här är fråga. Att denna rättsverkan

nu föreslås bli beroende av att fara för allmänhetens vilseledande ej före­

ligger står i överensstämmelse med bestämmelsen i punkt 2).

I princip torde icke vara något att erinra mot det av utredningen föreslagna

stadgandet. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om det fordras ut­

trycklig föreskrift att spörsmålet huruvida varumärket är vilseledande

skall beaktas jämväl i förevarande fall. Utredningens förslag i denna del

torde sammanhänga med att man här icke åsyftar samma former av vilse­

ledande som i punkt 2). Någon närmare gränsdragning i detta hänseende

har emellertid ej gjorts i utredningens förslag och torde även vara svår att

praktiskt genomföra. Med hänsyn härtill synes det enklare att låta bestäm­

melsen i punkt 2) vara tillämplig i samtliga fall, då varumärke anses vilse­

ledande, oavsett grunden för att så befinnes vara fallet och sålunda även

om varumärkets vilseledande effekt uppkommit genom att privat rättsägare

gjort medgivande i visst hänseende. I detta sammanhang torde vidare böra

uppmärksammas, alt även andra registreringshinder i första stycket än det

förevarande kan vara aktuella i fall då registrering sker efter medgivande

av privata rättsägare. Som en allmän erinran om detta förhållande synes före­

varande bestämmelse böra erhålla utformningen, att sådant medgivande blir

verksamt, endast om hinder enligt första stycket ej eljest möter.

Namnrättskommittén har hemställt, att från stadgandet i andra stycket

göres principiellt undantag för egenartat släktnamn, med hänsyn till att

medgivande för annan att bruka sådant namn enligt namnrättsliga grunder

saknar rättslig betydelse. Enligt min mening bör det dock ej möta princi­

piellt hinder att namn efter medgivande av namnets bärare registreras så­

som varukännetecken. Såsom utredningen anfört kan emellertid enstaka

bärare av ett namn ej disponera däröver till nackdel för övriga bärare av

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

115

namnet. Medgivande av sådan enstaka bärare får därför i regel betydelse

endast om det framgår att just denne avses, t. ex. genom att namnet för­

enas med förnamn eller titel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

15

§.

Paragrafen, som överensstämmer med 15 § i utredningens förslag, innehål­

ler stadgande om s. k. disclaimer, innebärande att vid registrering av varu­

märke vissa element undantages från registreringen.

Utredningen. Utredningen framhåller, att där registrerat varumärke inne­

håller oregistrerbart element, såsom beskrivande text, generiska ord, avbild­

ningar av varan o. s. v., detta icke omfattas av skyddet. Att så är förhållan­

det följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser. För utomstående

kan det emellertid i särskilda fall te sig som osäkert, huruvida registrering­

en medför någon rätt till det ifrågavarande elementet eller icke. För inne­

havaren kan det även vara frestande att åberopa registreringen till förmån

för anspråk på en sadan rätt. I sådana och liknande fall förekommer i ut­

ländsk rätt att vid registreringen ifrågavarande beståndsdel uttryckligen

undantages från skyddet. Genom sådant undantag — s. k. disclaimer -—

klargöres på ett enkelt sätt registreringens rättsverkan och undanröjes fa­

ran av dess åberopande till stöd för en längre gående rätt. Enligt utredning­

ens mening bör möjlighet till dylikt undantag, som redan finns i Danmark,

införas i den nya lagen.

I enlighet härmed har utredningen i första stycket av förevarande para­

graf som huvudregel upptagit stadgande, att ensamrätt, som vinnes genom

registrering av varumärke, icke innefattar sådan beståndsdel av märket,

som ej ensam för sig kan registreras. I andra stycket har föreskrivits, att

om märke innehåller oregistrerbar beståndsdel och särskild anledning fin­

nes att antaga, att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensam­

rättens omfattning, så må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen

undantagas från skyddet. I motiven anföres ytterligare bl. a., att disclaimer

endast bör tillgripas där den aktuella beståndsdelens oregistrerbara natur

icke måste vara uppenbar för den som har normala kunskaper angående

berörda varuslag. Alt t. ex. varans generiska benämning eller namnet på

den ort där varan framställts ingår i märket, kan knappast ge anledning

till ovisshet om skyddets omfattning. Innehåller märke däremot något de­

skriptivt ord med viss ehuru icke tillräcklig egenart för registrering kan en­

samrättens omfattning väl tänkas behöva klarläggas genom disclaimer. I

vissa fall kan det vara önskvärt att med disclaimer undantaga även ett rent

generiskt oid, såsom där märke blott bestar av två eller flera ord, varav etl

är generiskt, l. ex. PENICILLIN LEO.

Av särskild betydelse torde enligt utredningen disclaiinersystemet kun­

na bli i fråga om utstyrselregistrering. Här får det nämligen anses viktigt,

all möjligheten till registrering icke missbrukas av enskilda till nackdel för

utvecklingen på emballageområdet eller till men för konkurrenternas skäli­

116

ga handlingsfrihet. I nu herörda fall bör disclaimer komma till användning

beträffande såväl funktionella detaljer som banala element, d. v. s. allmänt

begagnade kartong- och flasktyper o. d.

Disclaimer förutsättes skola antecknas i varumärkesregistret och på be­

vis som utfärdas över registreringen. Den närmare utformningen av disclai-

mern blir beroende av omständigheterna i det speciella fallet.

Utredningen framhåller vidare, att genom disclaimer undantagen del av

varumärke sedermera genom användning kan förvärva sådan särskiljnings-

förmåga att den blir registrerbar. I sådant fall bör ny registrering kunna

ske av märkesdelen eller av märket utan disclaimer. Stadgande härom har

upptagits i tredje stycket.

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet att vid registre­

ring undantaga beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registre­

ras, har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och torde böra uppta­

gas i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

16 §.

I paragrafen, som är likalydande med 16 § i utredningens förslag, har

intagits stadgande om s. k. klassregistrering.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det är ett allmänt känt förhål­

lande att det råder en besvärande trängsel i varumärkesregistret trots ett

jämförelsevis lågt antal i kraft varande registreringar. Detta beror till stor

del på att de registreringssökande i sina varuförteckningar ofta tar upp även

andra varor än dem, för vilka vederbörande avser att bruka märket. Det är

ingalunda ovanligt, att ansökningen åtföljes av en förteckning på hundra­

tals eller t. o. in. tusentals varuslag, av vilka rent av de flesta ligger långt

utom sökandens intressesfär. Ansökningar av detta slag, som enligt gällan­

de rätt kan göras utan att detta medför högre avgift än eljest, har vållat

registreringsmyndigheten ett vidlyftigt arbete med granskningen i förhål­

lande till redan bestående registreringar. Då behandlingen av dem ofta dra­

git ut på tiden, har olägenhet även uppkommit för senare inkomna ansök­

ningar, vilkas avgörande varit beroende av den tidigare ansökningen. Av

större betydelse är emellertid, att de under årens lopp beviljade registrering­

arna med skydd för dessa mycket omfattande varuförteckningar kommit

att belägga så stor del av det befintliga varumärkesmaterialet, att det bli­

vit allt svårare för näringsidkarna att antaga varumärken, som ej kollide­

rar med tidigare registreringar.

För utredningen har det framstått som en väsentlig uppgift att överväga

åtgärder för att bringa lättnad i det rådande tillståndet. Enligt utredningens

mening kommer härvid främst två utvägar i fråga, nämligen att övergå till

systemet med s. k. klassregistrering samt att införa bestämmelser om att

registrerings fortsatta giltighet och omfattning göres beroende av att märket

faktiskt hålles i bruk för de varor registreringen gäller, s. k. användnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

117

tvång. I förevarande sammanhang upptages vad utredningen anför om klass­

registrering. Beträffande frågan om användningstvång hänvisas till 25 §.

Klassregistrering, som tillämpas på de flesta håll utomlands, innebär att

de varuslag, för vilka registrering beviljas, är indelade i olika klasser. I all­

mänhet gäller, att för registrering i en varuklass uttages en grundavgift och

att sökanden, om han önskar skyddet utsträckt till ytterligare en eller flera

klasser, skall erlägga vissa tilläggsavgifter. Utredningen förordar att detta

system, som samlat en övervägande opinion i dess enkät till näringslivet, in­

föres i Sverige.

Vad angår det klassystem som bör antagas framhåller utredningen, att

ett stort antal skilda klassificeringar utbildat sig i de olika länderna. Paris­

unionens konferens i London 1934 har emellertid rekommenderat ett av en

internationell kommitté utarbetat system, omfattande 34 klasser (det s. k.

internationella systemet). Systemet, som är avsett att framdeles komplette­

ras med ytterligare klasser för servicemärken, har biträtts av ett 20-tal län­

der. Utredningen förordar att även Sverige antager det.

För bedömande av den lämpliga storleken av registreringsavgiften an­

för utredningen följande. För närvarande lämnar avgifterna i allmänhet

täckning för registreringsmyndighetens kostnader för varumärkenas gransk­

ning, registrering och kungörande. Enligt 3 § i gällande varumärkeslag skall

sökanden erlägga 100 kronor, varav 50 kronor utgör ansökningsavgift och

ett lika stort belopp avgift för registreringen och dess kungörande. Den se­

nare avgiften återbetalas till sökanden om ansökningen ej leder till registre­

ring. Båda avgiftshälfterna erlägges vid ansökningens ingivande. Enligt ut­

redningens mening bör principen att avgifterna skall täcka registreringsmyn­

dighetens kostnader för arbetet med varumärkesregistreringen även för

framtiden vara vägledande såvitt angår grundavgiften. Tilläggsavgifterna

bör däremot i första hand beräknas med tanke på att de skall verka åter­

hållande på benägenheten att söka skydd över ett vidare område än nödvän­

digt. De får dock ej göras så höga, att de verkar stängande i sådana en­

staka fall, då mycket vidsträckta registreringar kan vara befogade. Tilläggs­

avgifterna bör därför ej vara stigande eller progressiva. Vad angår registre­

ringsmyndighetens kostnader bör främt två omständigheter beaktas. Å ena

sidan torde klassystemet — efter en övergångstid med ökad arbetsbörda

och högre kostnader för registreringsmyndigheten — så småningom medfö­

ra en förenkling av arbetet med varumärkesansökningarnas behandling och

därmed även lägre kostnader för myndigheten. Å andra sidan torde vissa

merkostnader följa av utredningens förslag om ansökningarnas kungörande

innan registrering beviljas. Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen

att grundavgiften vid en normal registrering, omfattande en varuklass, fast­

ställes till nuvarande avgift, 100 kronor. För varje varuklass ulöver den

första bör utgå en tilläggsavgift på 50 kronor. Kostnaden för registrering i det

internationella systemets samtliga 34 varuklasser blir därvid 1 750 kronor.

Därest ansökning icke leder till registrering, bör hälften av erlagda avgifter

återbetalas till sökanden. Då registrering förnyas, bör likaledes uttagas

118

grundavgift och tilläggsavgifter. Grundavgiften föreslås även här till 100

kronor och tilläggsavgifterna till 50 kronor för varje varuklass utöver den

första. Även vid förnyelse bör hälften av erlagda avgifter återbetalas, om

ansökningen icke bifalles.

I fråga om klassregistreringens rättsverkan framhåller utredningen, att

registreringen icke är avsedd att medföra att skyddet för märke, som re­

gistrerats för någon enstaka vara i viss varuklass, därmed skulle omfatta

alla varor i denna klass men å andra sidan icke några varor i annan klass.

Varumärkesskyddet bör omfatta varor av det slag, varför märket registre­

rats, och därmed liknande varor, oberoende av den eller de klasser, i vilka

de sistnämnda finns upptagna. I enlighet härmed bör frågan om varuslags-

likhet avgöras oberoende av om varorna klassificerats i samma klass eller i

skilda klasser. Är frågan tveksam, kan det dock vara befogat att jämsides

med övriga bedömningsgrunder beakta även hur de berörda varorna klassi­

ficerats. Av det sagda torde framgå, anför utredningen, att klassystemet icke

tänkes böra tilläggas några egentliga rättsliga verkningar, utan att det i

alldeles övervägande grad är avsett som ett administrativt hjälpmedel.

I enlighet med det anförda har kommittén i förevarande paragraf uppta­

git stadgande, att varumärke registreras i en eller flera klasser av varor.

Vad angår sättet för fastställandet av klassindelningen samt av ändringar

i och tillägg till denna framhåller utredningen, att de modifikationer som

enligt den tidigare nämnda Nice-överenskommelsen kommer att beslutas i

det internationella systemet blir ovillkorligt bindande för de anslutna län­

derna. Förevarande uppgift blir därför av rent expeditionell natur och det

torde icke vara erforderligt att belasta Kungl. Maj:t därmed. Utredningen

har med hänsyn härtill ansett det lämpligast att låta det ankomma på pa­

tentverket att administrera klassystemet; föreskrift härom har intagits i

paragrafen. Klassindelningen samt ändringar i och tillägg till denna bör en­

ligt utredningens mening kungöras i den av patentverket utgivna Registre-

ringstidning för varumärken.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av klassregist­

rering har allmänt godtagits av remissinstanserna. Patent- och registre­

ringsverket vitsordar att det råder en besvärande trängsel i varumärkesre-

gistret. För att komma till rätta med de rådande svårigheterna anser verket

det nödvändigt, att i enlighet med förslaget klassregistrering införes kombi­

nerad med ett lämpligt avvägt avgiftssystem med tilläggsavgifter vid re­

gistrering i flera klasser än en.

I remissvaren godtages genomgående utredningens förslag, att klassre­

gistreringen bör ske enligt det s. k. internationella systemet.

Svenska farmakopékommittén anser, att kompletterande bestämmelser er­

fordras för klassregistrering av läkemedel. Kommittén erinrar om att

enligt det internationella varuklasssystemet, som utredningen föreslår till

antagande, faller läkemedel under klass 5, som omfattar »farmacevtiska,

veterinärmedicinska och hygieniska preparat, dietiska preparat för barn och

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

119

sjuka, plåster och bandagematerial, material för plombering och avtryck

av tänder, desinfektionsmedel samt preparat för utrotning av ogräs, skade­

djur och ohyra». Övriga kemisk-tekniska varor, som utgör en mycket stor

grupp, faller under klasserna 1—4. De nämnda varuklasserna uppvisar

emellertid många varuslagslikheter trots de skilda användningsområdena,

och i var och en ingår eller kan komma att ingå preparat, som utgör eller

innehåller för människor eller djur giftiga eller eljest skadliga ämnen. Vid

tillämpning av varumärkeslagen i enlighet med utredningens riktlinjer

föreligger det därför väsentligt större risker än under nuvarande förhållan­

den för förväxling av varorna på grund av likalydande eller för allmänheten

vilseledande benämningar, eventuellt med vådliga följder. Varumärkeslagen

bör därför kompletteras med sådana bestämmelser för registrering av varu­

märken inom varuklasserna 1—5, att betryggande garantier skapas mot

uppkomsten av förväxlingsbara eller vilseledande benämningar.

Medicinalstyrelsen finner det för närvarande vara svårt att överblicka i

vad mån klassregistreringen kan leda till sådana ökade förväxlingsrisker

som farmakopékommittén befarat. Styrelsen erinrar emellertid om att klass­

registreringen är en internationell företeelse, som hittills icke synes ha

medfört några allvarligare risker. Skulle farhågorna visa sig befogade,

torde förbållandet böra uppmärksammas och lämpliga motåtgärder vid­

tagas.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet efterlyser närmare anvisning­

ar beträffande registreringen av utstyrslar och förpackningar.

Förbundet ifrågasätter därvid, om det ej kunde vara ändamålsenligt att för

dessa inrätta ett särskilt register med relativt litet antal klasser. Registre­

ringen skulle förmodligen härigenom underlättas, även om ett specialregis­

ter medför vissa komplikationer vid likhetsgranskningen mellan utstyrslar

och vanliga varumärken.

Sveriges industriförbund påpekar, att av utredningens betänkande ej klart

framgår, hur registreringen av service märken skall inlemmas i klass­

systemet. Den för svenska förhållanden bästa lösningen torde vara en sepa­

rat klassförteckning för servicemärken i enlighet med Nice-överenskommel-

sen.

Det föreslagna avgiftssystemet för klassregistreringen möter i

allmänhet ej erinringar i remissvaren. Statskontoret anför dock, att en

förutsättning för att detta skall godtagas är att statsverkets kostnader för

registreringen täckes av avgifterna.

Patent- och registreringsverket förklarar, att verket icke ansett sig ha

anledning att nu taga närmare ställning till förslaget i denna del.

Några remissinstanser diskuterar huruvida högre avgifter än de

föreslagna bör uttagas. Kommerskollegium ifrågasätter sålunda, om ej av­

giftsbeläggningen bör väsentligt skärpas, för den händelse ej användnings-

Ivång införes. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län betviv­

lar, att de föreslagna avgifterna får en tillräckligt återhållande effekt mot

onödigt omfattande registrering. Eu sådan effekt skulle däremot enligt han­

120

delskammarens uppfattning erhållas genom ett system med progressiva av­

gifter. Den olägenhet ett sådant system skulle medföra för sådana närings­

idkare, som har ett legitimt intresse av att förse varor av många olika slag

med ett enhetligt varumärke, torde kunna avhjälpas genom en speciell dis­

pensprövning. Svenska försäljnings- och reklamförbundet anser ej heller

att avgifterna torde komma att verka alltför avskräckande, bl. a. enär de

är avdragsgilla i beskattningshänseende. En kraftig höjning av avgifterna

skulle å andra sidan kunna minska benägenheten att införa märken i re­

gistret och också medföra, att alltför stora bördor lades på de mindre före­

tagen.

Beträffande avgiftssystemets utformning i övrigt framhåller patent- och

registreringsverket, att det torde böra närmare övervägas huruvida erlagda

avgifter, såsom utredningen föreslagit, delvis skall återbetalas till sökan­

den, därest ansökningen ej leder till registrering. Verket ifrågasätter, om

ej endast den del av grundavgiften, som avser kostnad för kungörande, bör

återbetalas.

Några remissinstanser diskuterar i vilken mån klassregistreringen bör

tilläggas rättsliga verkningar. Stockholms handelskammare de­

lar utredningens uppfattning, att klassystemet icke bör medföra några egent­

liga sådana verkningar utan i övervägande grad tjäna som ett administra­

tivt hjälpmedel. Det förhållandet, att två varor tillhör skilda klasser, bör emel­

lertid enligt handelskammarens mening utgöra en presumtion för att va-

ruslagslikhet icke föreligger. I den mån jämförelse sker med vara i annan

klass än den eller dem som avses i ansökningen (s. k. cross-examination),

är det enligt kammarens mening angeläget att denna icke drives så långt att

huvudsyftet med systemet — att lätta trängseln i registret ■— motverkas. På­

tagliga fördelar skulle sannolikt vinnas genom att patentverket tillämpade

en mera liberal praxis i fråga om medgivande av disclaimers i varuförteck-

ningar. Även Läkemedelsindustriföreningen betonar, att de åsyftade förde­

larna med klassregistreringen i hög grad äventyras, om cross-examination

sker annat än i särskilt uppenbara fall.

Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier pekar å

andra sidan på faran av att varuklassindelningen i praxis kommer att till­

mätas alltför stor betydelse vid bedömandet av förväxlingsbarheten. Sanno­

likt kommer vid förhandlingar med patentverket det argumentet ofta att

framföras, att mothållet varumärke tillhör annan varuklass och att för-

växlingsbarhet därför är utesluten. För att verksamt skydda ett varumärke,

som är avsett för varor i en viss klass, torde det därför i praktiken bli nöd­

vändigt att registrera märket i samtliga klasser, som omfattar varor vilka

har beröringspunkter med de förstnämnda varorna. Om detta underlåtes,

kan det befaras att i praktiken förväxlingsbaxheten icke kommer att beak­

tas i samma utsträckning som för närvarande sker.

Departementschefen. En viktig uppgift för den nya varumärkesrättsliga

lagstiftningen är att genomföra åtgärder för att lätta den besvärande träng­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

121

sel som för närvarande råder i varumärkesregistret. Enligt gällande lag har

en sökande rätt att utan kostnadsökning få sitt varumärke registrerat även

för andra varor än dem, för vilka märket är avsett, och en stor del av de sö­

kande har också begagnat sig av denna möjlighet. En följd härav är, att det

blivit allt svårare för näringsidkare att antaga varumärke, som ej kolliderar

med tidigare registreringar. Förhållandet har också gjort att patentverkets

arbete med granskningen av varumärkesansökningarna blivit långt mer tids­

ödande och besvärligt än som i och för sig behövde vara fallet.

För att komma till rätta med dessa olägenheter har utredningen i första

hand föreslagit, att man övergår till det utomlands på de flesta håll tilläm­

pade systemet med s. k. klassregistrering. Enligt detta är de varuslag, för

vilka en registrering skall gälla, indelade i olika klasser. I allmänhet gäller

att för registrering i en varuklass uttages en grundavgift och att sökanden,

om han önskar skyddet utsträckt till ytteidigare en eller flera klasser, skall

erlägga vissa tilläggsavgifter. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser, och även jag finner det utgöra en

lämplig lösning av den föreliggande frågan.

Jag vill även biträda utredningens av remissinstanserna utan invändning

lämnade förslag, att man för klassregistreringen väljer det s. k. internatio­

nella systemet, som redan tillämpas av ett stort antal länder. Rörande fram­

tida ändringar i detta system har en överenskommelse träffats vid en in­

ternationell konferens i Nice 1957. överenskommelsen, som undertecknats

av Sverige, bör i samband med den nya lagens genomförande ratificeras av

vårt land.

Vid remissbehandlingen har diskuterats, huruvida det internationella sy­

stemet vid tillämpningen i Sverige bör kompletteras i vissa avseenden. Svens­

ka farmakopékommittén har sålunda ansett, att specialbestämmelser bör

uppställas beträffande läkemedel, för att skapa betryggande garantier mot

uppkomsten av förväxlingsbara eller vilseledande benämningar på dessa.

Såsom medicinalstyrelsen anfört har det internationella systemet dock hit­

tills icke medfört några allvarligare olägenheter på detta område och spe­

cialbestämmelser synes för närvarande ej vara erforderliga. Utvecklingen

bör dock följas med största uppmärksamhet och frågan upptagas till för­

nyad prövning, om farhågorna skulle visa sig befogade.

Den av ett par andra remissinstanser väckta frågan, hur man skall an­

ordna registrering av varuutstyrslar och förpackningar samt av service-

märken torde få övervägas inom patentverket.

Beträffande de avgifter som skall utgå föreslår utredningen att grundav­

giften vid en normal registrering, omfattande en varuklass, fastställes

till nuvarande engångsavgift, 100 kronor. För varje varuklass utöver den förs­

ta bör utgå en tilläggsavgift på 50 kronor. Kostnaden för registrering i det

internationella systemets samtliga 34 varuklasser blir därvid 1 750 kronor.

Då registrering förnyas, bör likaledes uttagas grundavgift och tilläggsav­

gifter. Grundavgiften föreslås även här till 100 kronor och tilläggsavgifter­

na till 50 kronor för varje varuklass utöver den första. Såväl vid den första

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

anmälan som vid förnyelse bör enligt förslaget hälften av erlagda avgif­

ter återbetalas, om ansökningen icke bifalles. Förslaget har i allmänhet

icke väckt erinran vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser, som

befarat att de föreslagna avgifterna icke skulle ha tillräckligt återhållande

effekt, har förordat en höjning av dem. Enligt min mening är emellertid

de av utredningen föreslagna avgifterna, såvitt nu kan bedömas, i huvud­

sak väl avvägda med hänsyn till för närvarande föreliggande förhållanden.

Skulle erfarenheten visa, att avgifterna icke i tillräcklig grad motverkar

onödigt omfattande registreringar, får frågan tagas upp till förnyat be­

dömande.

I fall då ansökningen ej leder till registrering bör erlagda avgifter delvis

återbetalas till sökanden. Närmare bestämmelser härom torde få upptagas

i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Vad angår frågan i vad mån klassregistreringen bör tilläggas rättsliga

verkningar har i ett par remissyttranden framförts, att det förhållandet

att två varor tillhör skilda klasser bör utgöra en presumtion för att varu-

slagslikhet icke föreligger. Att låta detta gälla utan undantag torde dock,

såsom framhålles i ett annat yttrande, vara att gå för långt. Däremot kan

det, såsom utredningen anfört, i tveksamma fall vara befogat att jämsides

med övriga bedömningsgrunder beakta även hur de berörda varorna klassi­

ficerats.

17 §.

I denna paragraf, som är likalydande med 17 § i utredningens förslag,

stadgas om innehållet i varumärkesansökan.

Utredningen. Enligt utredningens förslag skall den som vill låta registrera

varumärke till registreringsmyndigheten inge skriftlig ansökan härom, in­

nehållande uppgift om sökandens namn eller firma samt den rörelse och

de varuslag eller varuklasser för vilka märket är avsett. En nyhet i för­

slaget är att den rörelse, för vilken märket, är avsett, skall uppges i ansök­

ningen. Syftet härmed är att försvåra för personer, som icke driver eller

avser att driva näring, att utverka varumärkesregistrering.

Utredningen framhåller, att i lagtexten endast intagits de grundläggande

uppgifterna om registreringsansökans innehåll. Övriga bestämmelser har

ansetts lämpligen böra utfärdas i administrativ ordning.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föran­

lett erinringar vid remissbehandlingen.

18 §.

Denna paragraf, som motsvarar 18 § i utredningens förslag, innehåller

bestämmelse om s. k. provisoriskt utställningsskydd.

123

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att där någon söker

registrering av varumärke, som han första gången använt för vara före­

visad på internationell utställning, inom sex månader efter den dag då va­

ran först utställdes, ansökningen i förhållande till andra ansökningar eller

skedd användning av kännetecken anses gjord nämnda dag. Utredningen

framhåller, att bestämmelsen sammanhänger med föreskrifterna om ut-

ställningsskydd i Pariskonventionens artikel 11. Där stadgas, att unionslän-

derna skall meddela provisoriskt skydd för bl. a. varumärken med avse­

ende på varor, som utställes å internationella, officiella eller officiellt er­

kända utställningar i något unionsland. I gällande varumärkeslag finns icke

någon motsvarighet till denna konventionsregel. Utredningen anser icke

heller att någon sådan är i och för sig behövlig och ej heller att den direkt

kräves av konventionen. Bestämmelser i ämnet gäller emellertid i Dan­

mark och Norge, och i dessa länder avser man att behålla dessa. För att

erhålla nordisk likformighet har utredningen därför ansett sig böra föreslå

att sådana också införes i Sverige. Samma ståndpunkt har intagits av de

finska sakkunniga.

I motiven anför utredningen i övrigt bl. a., att av stadgandets placering

samt lydelsen av 19 § framgår, att företräde enligt förevarande paragraf

skall begäras och vid behov styrkas, innan beslut fattas om ansökningens

kungörande enligt 20 §.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett

erinran av principiell natur.

Sveriges advokatsamfund anser, att i stadgandet bör anges när och hur

begäran om däri avsedd företrädesrätt bör göras. Samfundet kan icke dela

utredningens uppfattning att begäran om prioritet bör göras innan ansök­

ningen kungöres. Om man över huvud skall införa kungörelseförfarande,

synes en sökande, som före kungörandet icke ansett sig ha anledning att

åberopa prioritet, böra ha möjlighet att efter invändning göra detta innan

ansökningen beviljas.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen, i anslutning

till vissa bestämmelser i Pariskonventionen och till vad som för närvaran­

de gäller i Danmark och Norge, upptagit föreskrifter om s. k. provisoriskt

utställningsskydd. Enligt stadgandet skall, där någon söker registrering av

varumärke, som han första gången använt för vara förevisad på interna­

tionell utställning, inom sex månader efter den dag då varan först utställ­

des, ansökningen i förhållande till andra ansökningar eller skedd använd­

ning av kännetecken anses gjord nämnda dag. Bestämmelsen har i princip

godtagits vid remissbehandlingen och synes, även om den saknar större

praktisk betydelse, böra till vinnande av nordisk likformighet upptagas i

lagen.

Företräde enligt stadgandet hör, såsom utredningen anfört, begäras och

vid behov styrkas, innan beslut fattas om ansökningens kungörande; att

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

såsoin en remissinstans förordat tillåta att begäran framställes senare kun­

de nödvändiggöra extra kungörelseförfarande och skulle även i övrigt vålla

olägenheter. Närmare bestämmelser i förevarande hänseende synes lämpli­

gen böra ges i tillämpningsföreskrifterna till lagen; bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda dylika bestämmelser bör upptagas i stadgandet.

19 §.

I paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningens förslag, ges regler om

behandling av registreringsansökan.

Utredningen. Utredningen har i paragrafens första stycke upptagit stad­

gande, att om sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller

om registreringsmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall till

ansökningen, sökanden skall föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller

vidtaga rättelse. Regeln motsvarar gällande praxis.

I andra stycket stadgas att, om sökande icke fullgör föreläggande, an­

sökningen skall avskrivas. Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt

en förenkling; för närvarande fattas i dylika fall formellt avslagsbeslut. I

motiven behandlar utredningen frågan huruvida avskriven ansökan bör

kunna återupplivas på motsvarande sätt som gäller beträffande avförd pa­

tentansökan. Utredningen avvisar emellertid denna tanke med hänsyn till

att något nyhetskrav i patenträttslig mening icke gäller inom varumärkes­

rätten och intresset alt vidmakthålla en ingiven ansökning därför är mindre

på detta område. Dessutom kommer den ursprungliga ingivningsdagen ej

att ha samma betydelse för varumärkessökande som för patentsökande med

hänsyn till bestämmelserna i 14 § 6) och 7) om inarbetning och tidigare

ibruklagande.

De danska och finska förslagen innehåller i likhet med det svenska intet

om återupplivning. Detta institut är däremot medtaget i det norska för­

slaget, vilket sammanhänger med att återupplivning av varumärkesansök-

ning är tillåten redan enligt gällande norsk lag och att man icke nu ansett

sig kunna avskaffa denna förmån för de sökande.

Enligt tredje stycket skall, om registreringsmyndigheten även efter det

yttrande avgivits finner hinder för bifall föreligga, ansökningen avslås, där

ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet godtagits i remissvaren.

I redaktionellt hänseende anmärker Stockholms rådhusrätt, att

ordet »avskrivas» bör, för ernående av överensstämmelse med rättegångs­

balkens terminologi, utbytas mot »avslås» vid hinder av materiell karaktär.

Beträffande stadgandets tillämpning tar patent- och registreringsverket

upp frågan om sökandens rätt att på ansökningsstadiet ändra ett mär­

ke samt anför härom:

I detta sammanhang vill verket erinra om att enligt gällande praxis änd­

ring av ett figurmärke, som är föremål för en registreringsansökan, i prin­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

125

cip ej tillätes i samma ansökan. Vill sökanden ha ett modifierat märke prö­

vat, måste sökanden inge särskild ansökan härom. Däremot medges beträf­

fande ansökningar avseende ett ord ändring i samma ansökan av en bok­

stav, antingen så att en bokstav utbytes mot en annan eller så att en bokstav

tillägges eller borttas. Det sålunda ändrade ordet underkastas ny gransk­

ning, men någon ny ansökningsavgift uttas likväl ej. Nu beskrivna förfa­

ringssätt, som från början torde ha varit avsett att tillämpas blott i undan­

tagsfall, har på senare tid fått allt större omfattning och har sålunda åsam­

kat verket ett betydande arbete, för vilket de sökande ej erlagt någon er­

sättning. Verket bar därför övervägt att ej längre tillåta detta i gällande

lag ej förutsedda förfarande men har ansett, att denna ändring lämpligen

bör genomföras i samband med ikraftträdande av ny varumärkeslag. För­

farandet i fråga torde nämligen vara ännu mera oförenligt med det till den

föreslagna klassregistreringen knutna avgiftssystemet. Då nämligen grund­

avgiften endast avser registrering i en enda klass och tilläggsavgifter skola

utgå för varje klass härutöver, är det så mycket mindre befogat att för sam­

ma avgift tillåta ändring av själva märket.

Ett par remissinstanser ifrågasätter, om ej bestämmelser angående

återupplivning av varumärkesansökan bör upptagas i förslaget. Väs-

tcrnorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att om en sö­

kande får sin ansökan avskriven, han förlorar rätt att räkna prioritet från

den ursprungliga ansökningsdagen, vilket sedermera kan visa sig ha stor

betydelse. Svenska patentombudsföreningen anser det betänkligt, att regi-

streringssökandens ställning enligt förslaget kommer att väsentligt försäm­

ras, därest meddelat föreläggande ej besvaras exempelvis på grund av miss­

tag eller okunnighet. Enligt förslaget kommer ju ansökningen då att av­

skrivas. En återupplivningsfrist anser föreningen därför önskvärd, åtmins­

tone i fråga om sådana avskrivna ansökningar, för vilka föreskriven an­

sökningsavgift vederbörligen erlagts. Fristen bör sättas till fyra månader.

Patent- och registreringsverket anser icke, att skälen för rätt till återupp­

livning är lika starka när det gäller varumärkesansökan som när fråga är

om patentansökan. För att förhindra missbruk av rätt till återupplivning

skulle det bli nödvändigt att föreskriva en väl tilltagen återupplivningsav-

gift. Handläggningen av registreringsansökningar och förnyelseansökning­

ar skulle vidare kompliceras genom bestämmelser om återupplivningsrätt.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt svenska pa-

tentombndsföreningen uttalar önskemål om att registreringsmyndigheten

måtte lämna utförliga motiveringar i sina beslut och förelägganden.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit före­

skrifter rörande behandlingen av registreringsansökan. Enligt första styc­

ket skall om sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller

om registreringsmyndigheten eljest finner hinder föreligga för bifall till

ansökningen, sökande föreläggas att inom viss lid avge yttrande eller vid­

taga rättelse. I andra stycket stadgas att, om sökande icke fullgör föreläg­

gande, ansökningen skall avskrivas. Enligt tredje stycket skall, om registre­

ringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits finner hinder för bifall

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

föreligga, ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att ge sökan­

den nytt föreläggande.

De föreslagna reglerna synes väsentligen ej ge anledning till erinran.

I första stycket torde dock böra anges, att däri avsett föreläggande skall

meddelas vid äventyr att ansökningen avskrives, varvid det föreslagna andra

stycket kan utgå.

Stockholms rådhusrätt har ansett, att ordet »avskrivas» bör, för ernå­

ende av överensstämmelse med rättegångsbalkens terminologi, utbytas mot

»avslås» vid hinder av materiell karaktär. På förevarande område med­

delas emellertid beslut i här avsedda fall enbart på den grunden, att sökan­

den ej fullgjort föreläggande. Sådana beslut är alltså av enhetlig karaktär

och för samtliga bör användas en och samma term. Uttrycket »avskrivas»

synes passa bäst; besluten fattas nämligen, i motsats till beslut som med­

delas efter avgivet yttrande, av underordnad tjänsteman.

Jag biträder patentverkets uppfattning, att sökande i princip ej bör äga

ändra varumärke, som är föremål för registreringsansökan; önskar sökan­

den få ett modifierat märke prövat, bör han inge särskild ansökan därom.

Sådana oväsentliga ändringar som avses i 24 § bör dock vara tillåtna.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om ej i förslaget bör upptagas be­

stämmelser om återupplivning av ansökan, på motsvarande sätt som skett i

patentförordningen. Såsom patentverket anfört är skälen till återupplivning

emellertid ej lika starka när det gäller varumärkesansökan som när fråga

är om patentansökan. Med hänsyn härtill och då patentverkets handlägg­

ning av varumärkesärenden skulle kompliceras genom bestämmelser om

återupplivning, anser jag sådana icke böra införas.

20

§.

Förevarande paragraf, som motsvarar 20 § i utredningens förslag, upp­

tager bestämmelser om uppbudsförfarande.

Utredningen. Enligt gällande rätt skall patentverket ex officio pröva om

varumärke, som sökes registrerat, fyller de av lagen uppställda kraven. Här­

vid söker man efterse att märket icke strider mot något i varumärkeslagen

uppställt registreringshinder. Enligt stadgad praxis delges de sökande re­

sultatet av patentverkets granskning, med föreläggande att inom viss frist

inkomma med svar och genom begränsning av ansökningen eller på annat

sätt undanröja anförda registreringshinder. I övervägande flertalet fall för­

anleder patentverkets granskning anmärkningar av ett eller annat slag, men

likväl beräknas omkring två tredjedelar av ansökningarna nå fram till

registrering. Då varumärke registrerats, skall enligt 6 § i gällande varu­

märkeslag kungörelse därom ofördröj ligen införas i Post- och inrikes tid­

ningar samt i den av patentverket utgivna Registreringstidning för varu­

märken.

Utredningen framhåller, att då förslaget liksom gällande rätt låter registre­

ringen av ett varumärke grunda ensamrätt till detta, det är naturligt och nöd­

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

127

vändigt att nuvarande förprövningssystem bibehålies. Föremål för utred­

ningens övervägande har i detta sammanhang främst varit, huruvida detta

lämpligen bör kompletteras med uppbudsförfarande samt i andra hand hu­

ruvida det eljest bör förändras till sin omfattning eller art.

Enligt utredningens mening bör ett uppbudsförfarande införas. Ett så­

dant har tillstyrkts i det alldeles övervägande antalet svar i utredningens

enkät till näringslivet. I motiveringen framhåller utredningen vidare, att

det med hänsyn till den av utredningen förordade preklusionsregeln i 8 §

i förslaget är angeläget, att innehavare av rätt till äldre kännetecken blir

satta i tillfälle att redan då ansökan om registrering är under behandling

göra sina anspråk gällande. Detta gäller särskilt innehavare av äldre in­

arbetat märke och av äldre firma. Patentverkets egen undersökning av den

eventuella förekomsten av äldre inarbetningsrätt kan nämligen knappast

bli verkligt effektiv ens om mycket arbete ägnas åt denna del av gransk­

ningen. Även dess granskning med hänsyn till äldre firmor skulle bli myc­

ket betungande, då flertalet firmor registreras på annat håll än hos patent­

verket. Det är, framhåller utredningen, främst för att komplettera och för­

stärka granskningen i dessa avseenden som ett uppbudsförfarande får sin

betydelse.

Även andra skäl gör enligt utredningens mening ett uppbudssystem önsk­

värt. Ehuru patentverkets prövning för närvarande utföres med stor nog­

grannhet, visar nämligen erfarenheten, att möjligheterna till förbiseenden

är många. För en tillförlitlig granskning fordras kunskaper inom vitt skil­

da områden, och den begränsade personalen vid ett patentverks varumärkes-

avdelning kan knappast, huru arbetet än lägges, helt uppfylla kraven i detta

avseende. Redan vid granskningen med hänsyn till äldre registreringar kan

stundom likhetshinder förbli obeaktat. Särskilt stor svårighet erbjuder även

frågan om ett anmält märke skall anses vara deskriptivt eller eljest utan

erforderlig särskiljningsförmåga. Ej sällan fordras här för en tillförlitlig

bedömning svårtillgängliga specialkunskaper av språklig, kommersiell eller

teknisk natur. Visserligen finnes teknisk expertis att tillgå inom patent­

verket och vidare kan uppslagsböcker vara till god ledning. Men dessa

hjälpmedel är ej alltid tillfyllest, utan även i nu nämnda hänseenden bör

värdefull kompletterande utredning kunna tillföras genom invändningar,

till vilka uppbudsförfarandet kan ge anledning.

Vad angår formen för uppbud anser utredningen, att sådant bör ske ge­

nom kungörelse om varumärkesansökningen i Registreringstidning för va­

rumärken samt eventuellt även i Post- och inrikes tidningar. Framställd in­

vändning bör i allmänhet delges sökanden, som därefter äger bemöta gjorda

påståenden. Vid behov kan ytterligare skriftväxling mellan parterna före­

komma. På patentverket ankommer att lillse, att icke invändare onödigt

förhalar ärendets avgörande.

I enlighet med det anförda har utredningen i förevarande paragraf upp­

tagit stadgande, att registreringsmyndigheten skall kungöra ansökningen,

om ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering ej

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

linnes. Kungörelsen skall innehålla uppgift om ansökningens huvudsak­

liga innehåll samt tillkännagivande att den som vill framställa invändning

mot ansökningen har att göra detta skriftligen till registreringsmyndighe-

ten inom två månader därefter.

Utredningen framhåller, att frågan i vilken eller vilka tidningar som

kungörelse bör ske i lagtexten lämnats öppen för att möjliggöra att förfa­

randet på denna punkt utan lagändring skall kunna omläggas, om vunna

erfarenheter ger anledning därtill.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om införande av ett uppbuds-

förfaran d e till styrkes eller lämnas utan erinran i det stora flertalet

remissvar.

Några av de remissinstanser som godtagit förslaget har anmält vissa re­

servationer. Kooperativa förbundet har endast med tvekan anslutit sig till

detta. När förbundet godtagit förslaget, har det skett, emedan uppbudsför-

farandet måste tillmätas väsentlig betydelse då det gäller att vid prövningen

av ett registreringsärende få kännedom om inarbetade märken, som är av

beskaffenhet att kunna mothållas det sökta märket. Förbundet understry­

ker emellertid angelägenheten av att patentverket övervakar, att handlägg-

ningstiden icke onödigtvis förlänges genom uppbudsförfarandet. Tveksam­

het inför förslaget om uppbudsförfarande uttalas också av Gotlands han­

delskammare, som pekar på risken för tidsutdräkt och i samband därmed

framhåller önskvärdheten av en väl utbyggd organisation hos regislrerings-

myndigheten med därav följande större kapacitet. Då kostnaden för den

erforderliga organisationen kommer att bäras av näringslivet, kan kravet

på snabb service framföras med så mycket större tyngd. Svenska försälj­

nings- och reklamförbundet påpekar, att med hänsyn till det svaga skydd

som förslaget medger försteibrukstagaren det offentliga uppbudsförfaran­

det i vissa fall kan lända sökanden till nackdel, t. ex. genom att en försälj-

ningskampanj kan avslöjas för konkurrenter. Den offentlighetsprincip som

i Sverige råder beträffande allmänna handlingar är givetvis ett intresse

alltför vitalt för att undantag därifrån skall medges beträffande varumär-

kesansökningar. Ett system, varigenom — i likhet med vad som nu kan ske

beträffande patent — publicering kunde fördröjas, skulle dock stundom

vara önskvärt.

Förslaget avstyrkes av Sveriges advokatsamfund och handelskammaren

i Karlstad. Sveriges advokatsamfund vill bestämt avstyrka förslaget. Ett

kungörande av varumärkesansökan är av mycket ringa praktisk betydelse

såsom medel att redan på ett tidigt stadium hindra registreringar som ej bör

ske. Det är ingalunda säkert att dylika kungörelser blir lästa just av dem

som till äventyrs skulle vilja göra invändning, och sker så ej blir kungöran­

det ett slag i luften. Registreringshinder på grund av tidigare regislrerings-

ansökningar uppmärksammas ju av registreringsmyndigheten, och fallen

av registreringshinder på grund av att annan tidigare nyttjat märket eller

liknande märke torde vara så sällsynta, att man för deras skull icke rimli-

gen bör införa ett mycket kostnadskrävande förfarande, som dessutom är

agnat att avsevärt fördröja registreringsärendenas behandling. Ett uppbuds-

förfarande innebär viss risk för att registreringsmyndigheten anser sig kun­

na avstå från en del av sitt granskningsarbete, och att så skall kunna ske

förutsättes även av utredningen. Enligt advokatsamfundets mening skulle

detta vara en olycklig utveckling. Något uppbudsförfarande har icke hittills

funnits i något av de nordiska länderna. Huruvida man i de länder, där upp­

budsförfarande finnes, verkligen har uppnått gynnsamma resultat i sådan

omfattning, att olägenheterna uppvägts, framgår ej av utredningens be­

tänkande. Handelskammaren i Karlstad finner ett uppbudsförfarande onö-

digt och omständligt och knappast motiverat för att skydda inarbetade

märken, för vilka registrering ej sökts.

I flera remissvar diskuteras huruvida uppbudsförfarandet kommer att

medföra en forlangning av handläggningstiden. Sveriges

industriförbund anser att så blir fallet och förordar att man undersöker om

icke den föreslagna uppbudstiden med hänsyn härtill kan förkortas. Även

patent- och registreringsverket, länsstgrelsen i Uppsala län och Stockholms

handelskammare anser att handläggningstiden kommer att förlängas, men

framhåller, att denna olägenhet torde uppvägas av den betydelse uppbuds-

lorfarandet får för uppspårandet av oregistrerade, inarbetade varukänne-

tecken ävensom för tillämpningen av preklusionsregeln i 8 §. Läkemedels­

industriföreningen anser däremot farhågorna för ökad tidsutdräkt knap­

past vara berättigade. Till följd av utläggningen och den därmed samman­

hängande publiciteten torde man nämligen enligt föreningens uppfattning

kunna slopa en del remissförfaranden. Beträffande läkemedel kvarstår ef­

ter ett genomförande av förslaget således icke något behov av att remittera

ansökningarna till medicinalstyrelsen. Än mindre finnes anledning att bi­

behålla det enligt föreningens mening ytterst märkliga systemet att remit­

tera läkemedelsindustriens varumärkesansökningar till apotekens kontroll-

laboratorium, som utgör organ för den med läkemedelsindustrien konkur­

rerande, av apotekskollektivet bedrivna läkemedelstillverkningen i indu­

striell skala.

Beträffande den närmare utformningen av uppbudsförfarandet, beröres

i några yttranden frågan i vilken eller vilka publikationer kungö-

relse skall införas. Handelskammaren i Gävle anser att föreskrift

härom bör inflyta i lagen. Patent- och registreringsverket menar, att kun­

görelsen i Post- och inrikes tidningar bör kunna slopas och att kungörelsen

salunda bör införas endast i Rcgistreringstidning för varumärken, vilken

dels utan kostnad tillhandahålles vissa institutioner i såväl Sverige som ut­

landet och dels — efter prenumeration — distribueras till patentbyråer och

andra som är verksamma på varumärkesområdet. Bortsett från att två skil­

da kungörelser måste iordningställas, vilket medför ökat arbete, torde nyt­

tan av kungörelsen i Post- och inrikes tidningar kunna starkt ifrågasättas.

Enbart av denna kungörelse, som är mer kortfattad än kungörelsen i re-

gistreringslidningen, torde nämligen den intresserade ej kunna bilda sig eu

i) liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

129

130

uppfattning om den sökta registreringen utan han nödgas för den skull ta

del av den fullständiga kungörelsen i registreringstidningen eller direkt hos

patentverket. Sveriges köpmannaförbund förordar däremot, att kungörelsen

införes i båda de nyssnämnda publikationerna för att publiciteten skall bli

av största möjliga omfattning. Svenska försäljnings- och reklamförbundet

understryker helt allmänt vikten av att kungörelse om varumärkesansökan

verkligen når dem som har intressen att bevaka i ärendet.

Svenska patentombudsföreningen anser det viktigt, att i samband med

granskningen innehavare av äldre registrering i tveksamma fall under­

rättas om förekomsten av anmält varumärke. Detta behöver, framhåller

föreningen, ingalunda medföra att näringslivet i onödan betungas med över-

vakningsuppgifter, som patentverket har goda möjligheter att fullgöra, utan

innebär endast att innehavaren av den äldre registreringen i sådana tvek­

samma fall skall beredas tillfälle att framlägga sin syn på saken.

Ett par remissinstanser förordar bestämmelser som möjliggör munt­

lig förhandling inför patentverket i fall då invändning gjorts. Skå­

nes handelskammare påpekar, att det redan nu förekommer, att vederbö­

rande genom underhandsdiskussioner med tjänstemän i patentverket munt­

ligen framför sina synpunkter och reformen behöver ej sikta till något an­

nat än att skapa sådana handläggningsformer, att det som framföres munt­

ligt blir »processmaterial» och således icke får förbises av dem som skall

träffa avgörandet. Möjligheterna för dem, vilkas rätt beröres av ett ärende,

att klarlägga sin ståndpunkt och framlägga sina skäl skulle förbättras ge­

nom ett muntligt förfarande och därigenom skulle även bättre förutsätt­

ningar skapas för en allsidig och riktig prövning av ärendena. Enligt han­

delskammarens mening bör denna fråga ägnas uppmärksamhet vid den

fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Handelskammaren i Gävle

framhåller, att införandet av möjlighet till muntlig förhandling skulle kun­

na medföra, att onödig tidsspillan undvikes och att möjligheterna till sam­

förstånd ökades.

Läkemedelsindustriföreningen framför önskemål om att varumärkesan-

sökningarna redan kort tid efter inkommandet period is kt publice­

ras. Efter det nya systemets genomförande kan nämligen ofta lång tid för­

flyta från tiden för ansökans inkommande till tiden för utläggningen. Här­

vid skulle endast behöva anges ansökningsnummer, märke, sökande och

klass. Kostnaden för publiceringen skulle kunna täckas genom abonnemangs­

avgifter. Det är ävenledes önskvärt, att patentverket utger en alfabetiskt

ordnad sammanställning över varumärkesbeståndet i kort- eller

lösbladssystem jämte fortlöpande kompletteringar.

Departementschefen. Enligt gällande rätt skall patentverket ex officio tillse

att varumärke, för vilket sökes registrering, fyller villkoren för registrerbar-

het. Påträffas hinder för ansökningen erhåller sökanden föreläggande att

avhjälpa dessa. Däremot beredes i allmänhet icke tillfälle åt andra att yttra

sig i ärendet. Enligt utredningens mening bör emellertid, främst med hän­

Kungl. May.ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

131

syn till den ökade betydelse som registrering enligt den nya lagen skall få

gentemot innehavare av äldre kännetecken, skapas möjlighet för dem

som har intresse av att motsätta sig registrering att framställa invänd­

ningar mot denna. Denna möjlighet är i huvudsak av betydelse för inneha­

vare av sådana kännetecken som ej registrerats hos patentverket och i fråga

om vilka patentverkets egen granskning därför ej kan bli verkligt effektiv,

t. ex. inarbetade varumärken och firmor, men anses även eljest vara av

värde. Utredningen har av anförda skäl föreslagit att det nu tillämpade

systemet kompletteras med ett uppbudsförfarande. Enligt förslaget härom

i förevarande paragraf skall registreringsansökan kungöras, med tillkänna­

givande att den som vill framställa invändning mot ansökningen har att

göra detta skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader där­

efter.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid re­

missbehandlingen. I några remissyttranden har man emellertid ställt sig

tveksam eller avvisande mot förslaget. Bl. a. har gjorts gällande, att kolli­

sioner med inarbetade kännetecken och firmor vore så sällsynta, att man

icke rimligen borde införa ett kungörelseförfarande, vilket vore kostnads­

krävande och tidsödande. Enligt min mening bör det dock kunna antagas,

att ett kungörelseförfarande kan bli ett värdefullt komplement till det nu­

varande granskningssystemet och bidraga till att rättssäkerheten på detta

för näringslivet viktiga område ökas; såsom utredningen framhållit blir

det enligt den nya lagen, särskilt med hänsyn till preklusionsregeln i 8 §,

viktigare än förut för innehavare av äldre kännetecken att bevaka, att re­

gistrering av förväxlingsbara varumärken ej äger rum. Att förslaget kan

medföra något höjda kostnader och en viss tidsutdräkt vid handläggningen

i patentverket kan ej bestridas, men olägenheterna härav torde uppvägas

av fördelarna. Kostnadsökningen torde bli måttlig, om man, såsom jag vill

förorda i anslutning till vad utredningen och patentverket yttrat, begrän­

sar förfarandet så att kungörelse endast sker i den av patentverket utgivna

Registreringstidning för varumärken. Jag vill därför i princip tillstyrka

utredningens förslag.

Det synes ej vara anledning att, såsom yrkats i ett remissvar, göra upp-

budstiden kortare än utredningen föreslagit.

Närmare bestämmelser om kungörandet bör upptagas i tillämpningsföre­

skrifterna till lagen.

Svenska patentombudsföreningen har ansett, att uppbudsförfarandet bör

kompletteras med regler om skyldighet för patentverket att i tveksamma

fall underrätta innehavare av äldre registrering om varumärkesansökan.

En dylik underrättelseskyldighet kan dock bli mycket betungande för pa­

tentverket, och jag anser ej, att bestämmelser härom bör införas.

I ett par remissyttranden har förordats bestämmelser som möjliggör

muntlig förhandling inför patentverket i fall då invändning gjorts. Såsom

påpekats i dessa yttranden förekommer redan nu att sökande muntligen

framför synpunkter till tjänstemän i patentverket, och det är enligt min

132

mening intet som hindrar att även invändare tillätes att yttra sig på detta

sätt. Att reglera detta förfarande i lag synes dock icke erforderligt.

En remissinstans har framfört önskemål om att varumärkesansökning-

arna redan kort tid efter inkommandet periodiskt publiceras samt att pa­

tentverket i kort- eller lösbladssystem tillhandahåller alfabetiskt ordnad

sammanställning över varumärkesbeståndet. Det torde få överlämnas åt

patentverket att avgöra om värdet av dylika åtgärder kan anses motsvara

kostnaderna.

21

§.

I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har intagits

bestämmelser om behandlingen av registreringsansökning sedan uppbud

skett.

Utredningen. I paragrafens första stycke har utredningen upptagit stad­

gande, att registreringsmyndigheten efter utgången av tid, som sägs i 20 §,

företager ansökningen till fortsatt prövning. Utredningen anför, att om in­

vändning skett eller eljest omständighet kommit i dagen som kan hindra

att ansökningen bifalles, sökanden skall beredas tillfälle att avge yttrande

och vidtaga eventuellt påkallad begränsning av ansökningen e. d. I sam­

band med den fortsatta prövningen kan ytterligare skriftväxling mellan in­

vändare och sökande äga rum. Likaså kan registreringsmyndigheten vid­

taga åtgärd enligt 19 §, d. v. s. utfärda föreläggande eller meddela beslut

om avskrivning eller avslag. Kan sökanden undanröja registreringshinder

som åberopats av invändare eller finner myndigheten vad som i invänd­

ningen anförts icke utgöra registreringshinder, skall ansökningen bifallas.

Enligt andra stycket skall, om ansökningen bifalles, märket intagas i re­

gistret samt kungörelse därom utfärdas. I tredje stycket stadgas slutligen

att om ansökan, som kungjorts enligt 20 §, avslås eller avskrives, beslutet

härom skall kungöras på samma sätt.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt framhåller, att kungörelse som

avses i paragrafens sista stycke bör —- liksom fallet är i fråga om patent­

ansökan — utfärdas först sedan det beslut som skall kungöras vunnit laga

kraft. I konsekvens med vad rådhusrätten föreslagit för motsvarande fall i

19 § förordas vidare, att ordet »avskrives» utbytes mot »förklaras förfallen»

då fråga är om hinder av formell natur och mot »avslås» vid hinder av mate­

riell karaktär.

Departementschefen. Förevarande stadgande om behandling av registre-

ringsansökan sedan uppbud skett har i allmänhet godtagits vid remissbe­

handlingen och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. De åtgärder

som enligt det föreslagna andra stycket skall vidtagas om registreringsan-

sökan bifalles bör emellertid, med hänsyn till att i departementsförslaget

upptagits bestämmelser om besvärsrätt för invändare, ske först sedan be­

slutet vunnit laga kraft. Likaledes bör kungörelse enligt tredje stycket ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

133

färdas först sedan beslut som där avses vunnit laga kraft. De av Stock­

holms rådhusrätt förordade terminologiska ändringarna synes, bl. a. med

hänsyn till vad jag anfört vid 19 §, ej vara påkallade.

22

§.

Paragrafen, som överensstämmer med 22 § i utredningens förslag, be­

handlar varumärkesskyddets varaktighet.

Utredningen. Utredningen har i första stycket av paragrafen upptagit be­

stämmelse, att registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande

enligt 17 § till dess tio år förflutit från registreringsdagen. Enligt andra

stycket skall registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för

tio år från utgången av föregående registreringsperiod. Registreringsperio-

dens längd, tio år, är densamma som gäller för närvarande. Däremot är ut­

gångspunkten för skyddet — ansökningsdagen — en annan än enligt varu­

märkeslagen, där tiden räknas från registreringsdagen. Utredningen fram­

håller, att första registreringsperioden härigenom blir något längre än tio år

men att vissa fördelar vinnes både för registreringens innehavare och för

registreringsmyndigheten. Ny registreringsperiod kommer att räknas från

utgången av föregående period och icke såsom för närvarande från dagen

för förnyelsen. Den gällande bestämmelsen har medfört den olägenheten,

att ett registrerat varumärkes skyddsperiod efter varje förnyelse i allmän­

het kommit att beräknas från en ny begynnelsedag. Därjämte har inneha­

varen enligt det nuvarande systemet genom att förhala förnyelseärendets

behandling kunnat erhålla längre skydd än tio år, vilket ansetts mindre

tillfredsställande.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett

annan erinran än att Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

ifrågasatt, huruvida icke ensamlicenshavare, vars licens antecknats i varu-

inärkesregistret, bör tillerkännas självständig rätt att förnya registrering

och därigenom erhålla möjlighet att förebygga skada till följd av urakt­

låtenhet från märkesinnehavarens sida att vidmakthålla denna.

Departementschefen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall

registrering gälla från ansökningsdagen till dess tio år förflutit från re­

gistreringsdagen och sedan kunna på innehavarens begäran förnyas, varje

gång för tio år, räknat från utgången av föregående registreringsperiod.

Förslaget har i allmänhet lämnats utan invändning vid remissbehandlingen

och föranleder ej heller från min sida någon erinran.

En remissinstans har ifrågasatt om icke även ensamlicenshavare, vars

licens antecknats i varumärkesregistret, bör tillerkännas självständig rätt

att förnya registrering. Förnyandet synes emellertid böra ankomma på re­

gistreringens innehavare såsom den för märkesrättens vidmakthållande när­

mast ansvarige. Framhållas må dock, att om märkeshavaren till licensta-

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

134

garens förfång underlåter att hålla registreringen vid liv, fråga kan upp­

komma om skadeståndsrätt för licenstagaren, såframt avtalsförhållandet

mellan märkeshavaren och licenstagaren ger anledning därtill. Vidare må

uppmärksammas, att om märkeshavarens underlåtenhet att begära förnj-

else är ett uttryck för att han uppgivit varumärkesrätten, licenstagaren kan

i eget namn söka ny registrering för märket.

23 §.

Denna paragraf, som motsvarar 23 § i utredningens förslag, innehåller reg­

ler om förnyelseansökan.

Utredningen. I paragrafens första stycke har utredningen upptagit stad­

gande, att ansökan om förnyelse skall göras skriftligen hos registrerings-

myndigheten tidigast ett år före och senast tre månader efter registrerings­

periodens utgång. Bestämmelsen att ansökan skall göras tidigast ett år före

registreringsperiodens utgång motiveras av att enligt förslaget registrerings-

perioden löper från utgången av föregående period, oberoende av när be­

slutet om förnyelse fattas; utan tidsspärr skulle förnyelse alltså teoretiskt

kunna sökas många år i förväg.

Enligt utredningens mening bör i tillämpningsföreskrifterna till lagen

föreskrivas, att registreringsmyndigheten skall erinra innehavaren om be­

hovet av förnyelse.

I andra stycket stadgas, att om handläggning av ansökan om förnyelse

vad i 19 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning. I ärendet kan således

utfärdas föreläggande och ansökan kan avskrivas eller avslås.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund anser, att det skulle vara till

gagn om i 23 § intoges en föreskrift, att i ansökan om förnyelse skall anges

i vilken rörelse märket användes. Härigenom skulle sannolikt kunna ur re­

gistret utmönstras en del varumärken, som icke längre användes i någon

rörelse.

Patent- och registreringsverket förordar, att i tillämpningsföreskrifterna

till lagen intages bestämmelse om skyldighet för verket att erinra inneha­

vare av registrerat varumärke om behovet av förnyelse. Patentverket ifråga­

sätter därjämte, om ej även licenstagare som är antecknad i varumärkes-

registret bör erhålla sådan erinran.

Departementschefen. De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna

reglerna om formen för och handläggningen av ansökan om förnyelse av

registrering har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan anmärk­

ning och torde i huvudsak böra godtagas. Den i första stycket upptagna

respittiden för förnyelse efter registreringsperiodens utgång bör dock, i

anslutning till en ändring som vid Lissabonkonferensen 1958 genomförts i

Pariskonventionen, bestämmas till sex månader.

Sveriges advokatsamfund har föreslagit, att det skulle åläggas förnyelse­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

135

sökande att ange i vilken rörelse märket användes. Såsom samfundet anfört

skulle en dylik bestämmelse möjligen medföra, att man kunde utmönstra en

del varumärken som icke längre användes i någon rörelse. Av kostnadsskäl

är det emellertid ett intresse att kunna lägga behandlingen av förnyelse­

ansökningar på mera underordnad personal, och med hänsyn härtill bör

förfarandet göras så enkelt som möjligt. Jag anser därför, att bestämmelser

i anförd riktning ej bör upptagas.

24 §.

Paragrafen, som är likalydande med 24 § i utredningens förslag, reglerar

ändring i registrerat märke.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att på ansökan av

innehavare av registrerat varumärke må i registret göras sådana oväsent­

liga ändringar i märket, som ej påverkar helhetsintrycket därav. I moti­

ven anföres, att för närvarande varje ändring i registret av däri infört mär­

ke är utesluten. Det händer emellertid stundom att varumärke, framför allt

om det varit i bruk under en längre följd av år, undergår vissa smärre för­

ändringar. Dessa kan vara betingade av omständigheter, som ej direkt be­

rör själva märket, t. ex. märkesrättens övergång till ny innehavare, inne­

havarens adressförändring eller ändring av beskrivande text i märket. Även

obetydliga förändringar i märkets figurmässiga utformning kan förekom­

ma, t. ex. modernisering av någon detalj. Förändringar av denna art, vilka

ej påverkar helhetsintrycket eller berör märkets identitet, har flerstädes

utomlands kunnat införas i varumärkesregistret. Enighet har under utred­

ningsarbetet uppnåtts om att så även bör få ske i de nordiska länderna.

Departementschefen. Jag tillstyrker förevarande stadgande, som icke föran­

lett erinran vid remissbehandlingen.

Om registrerings upphörande

25 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 25 § i utredningens förslag, inne­

håller regler om registrerings hävande.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör registrering av varumärke

kunna hävas endast av domstol. Utredningen anför, att de stora ekonomis­

ka värden som ofta är förknippade med rätten till varumärke gör det an­

geläget, att märkesliavare tillförsäkras den ökade trygghet, som det inne­

bär att en registrering i princip icke mot innehavarens vilja kan bringas att

upphöra i administrativ ordning. Det allmännas intresse att i vissa fall er­

hålla ogiltigförklaring av registrering bör enligt utredningen tillgodoses ge­

nom att rätt att föra talan därom i dessa fall skall tillkomma myndighet.

Hithörande bestämmelser har disponerats så, att i förevarande paragraf

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

upptagits föreskrifter om de olika hävningsgrunderna och i 26 § regler om

att talan om hävning föres vid domstol och i samband därmed även vissa

regler rörande förfarandet.

I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upptagit stad­

gande, att om varumärke registrerats i strid mot varumärkeslagen och

skälet mot registrering alltjämt föreligger, registreringen må hävas i den

ordning i det följande stadgas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket lik­

väl må bestå. Utredningen framhåller, att stadgandet främst avser det fall,

att registreringen beviljats med åsidosättande av bestämmelse i 13 eller

14 §. Men även annan materiell brist som förelåg då märket registrerades,

t. ex. att innehavaren varken var eller avsåg att bli näringsidkare, kan åbe­

ropas enligt 25 §. Däremot är det icke tillräckligt att blott någon formell

bestämmelse blivit åsidosatt vid registreringen.

I andra stycket anges vissa fall, då registrering må hävas på grund av om­

ständighet, som inträffat efter det registreringen beviljats. Det stadgas här,

att registrering må hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare eller

om märket efter registreringen uppenbarligen förlorat sin särskiljningsför-

måga eller blivit vilseledande, stridande mot allmän ordning eller ägnat att

väcka förargelse.

Beträffande den först nämnda hävningsgrunden att märkeshavaren ej

längre är näringsidkare anför utredningen, att det för närvarande är ovisst

om registreringen i dylikt fall kan hävas av domstol. Enligt utredningen

bör dock så kunna ske. Erfarenheten visar, att innehavare ibland håller re­

gistrering i kraft under lång tid sedan han upphört att driva någon närings­

verksamhet. Avsikten härmed har stundom varit att mot ersättning lämna

medgivande, där registreringen åberopas som hinder mot senare varumär-

kesansökningar. Den föreslagna regeln är endast avsedd att träffa sådana

fall, där märkeshavaren definitivt och stadigvarande upphört att vara nä­

ringsidkare.

Hävningsgrunden att märket efter registreringen uppenbarligen förlorat

sin särskilj ningsförmåga — undergått s. k. degeneration — har av utred­

ningen behandlats i ett särskilt avsnitt för vilket redogörelse delvis läm­

nats vid 11 §. Såsom där anförts kan ett varumärke utan deskriptiv eller

generisk betydelse i förhållande till de varor, för vilka det användes, över­

gå till en allmän benämning för dessa eller sålunda uppgå i det allmänna

språket som generisk benämning på ifrågavarande varuslag. Utredningen

framhåller, att om ett varumärkesord på detta sätt införlivats med språket

som en allmän varubenämning, en registrering av ordet enligt gällande rätt

är utan verkan, även om det vid tidpunkten för registreringen var ett fanta­

siord med full särskilj ningsförmåga. I intrångsprocess kan sålunda svaran­

den invändningsvis göra gällande, att målsägandens märke har förvandlats

till en allmän varubenämning. Kan en dylik invändning styrkas, ogillas

målsägandens talan. Däremot är det ovisst huruvida domstol äger häva re­

gistrering i förevarande situation. I de fall, då ogiltighetstalan på grund av

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

137

degeneration bifallits, synes man ha ansett sig kunna fastslå att förvand­

lingen till allmän varubenämning varit fullbordad redan före registrering­

ens tillkomst. Utredningen tillägger, att i några avgöranden, där fråga varit

om visst märke undergått degeneration, man synes ha nöjt sig med tämligen

ringa bevisning härom.

Utredningen anför härefter, att frågan om den rättsliga behandlingen av

varumärken som övergått till allmänna beteckningar enligt dess uppfattning

är av sådan betydelse, både principiellt och ekonomiskt, att en blivande

varumärkeslag icke kan förbigå de hithörande problemen med tystnad och

lämna dem att lösas i rättspraxis. I utredningens enkät till näringslivet har

delade meningar om hur frågan bör behandlas kommit till synes. Utred­

ningen anser emellertid för sin del, att ett förbättrat skydd för märkesha-

vare mot förlust av märkesrätt på grund av degeneration är påkallat.

I detta syfte föreslås i förevarande stadgande, att registrering skall kunna

hävas på grund av degeneration endast där märket uppenbarligen förlorat

sin särskiljningsförmåga. Härmed avses att uttryckligen fastslå de mycket

stränga krav på bevisning om fullbordad förvandling som bör upprätthållas

för bifall till talan. Endast då bevisningen gör det uppenbart att märket

förvandlats till en allmän beteckning, må enligt förslaget registreringen

hävas. Utredningen framhåller bl. a., att det sålunda icke är tillräckligt att

en avsevärd del av omsättningskretsen uppfattar märket såsom en fri be­

teckning, så länge alltjämt bland dem, vilka närmast tager befattning med

varan, insikten om märkets individualkaraktär är företrädd i ej alltför obe­

tydlig omfattning. Det blir här uppfattningen inom handeln och där närmast

inom de tidigare distributionsleden, grosshandeln, varuhusens och detalj­

handelns inköpsavdelningar o. s. v. som är avgörande, medan det däremot

är av mindre betydelse hur märket uppfattas av butikspersonal i detaljaffä­

rer eller av konsumenterna.

Utredningen har övervägt, huruvida märkeshavarens ställning skulle

kunna stärkas även genom en regel om att degenerationen skall medföra

märkesrättens förlust endast om den är att tillskriva märkeshavarens egna

åtgöranden eller underlåtenheter. Enligt utredningens mening kan en dylik

regel emellertid ej bli av större värde.

Vad angår övriga i andra stycket av förevarande paragraf avsedda häv-

ningsgrunder —- att märket blivit vilseledande, stridande mot allmän ord­

ning eller ägnat att väcka förargelse — anför utredningen, att dessa knap­

past torde få större praktisk betydelse. De har dock ansetts böra medtagas

för fullständighetens skull. Vad särskilt angår det fallet att ett märke bli­

vit vilseledande framhålles, att så kan tänkas ha skett om registreringen

blivit överlåten till ny innehavare, likaså om en radikal ändring inträtt i

fråga om de faktiska betingelser under vilka märket användes. Bestämmel­

sen om hävande på grund av att varumärke blivit vilseledande bör enligt ut­

redningen tillämpas med försiktighet. Särskilt framhålles att beteckning,

som är i och för sig vilseledande, kan bli fri från denna egenskap genom

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

att den användes soin kännetecken, enär långvarig eller intensiv använd­

ning kan ha den verkan att märkets primära innebörd träder i bakgrunden

och ersättes med en sekundärbetydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att utredningen i ett särskilt avsnitt

diskuterat huruvida registrering bör kunna hävas även av den anledningen,

att märket ej längre är i bruk. Bestämmelser i denna riktning, som kan ut­

formas på olika sätt, innebär s. k. användningstvång. Utredningen framhål­

ler, att en dylik ordning skulle, vid sidan av den i 16 § föreslagna klass­

registreringen, kunna införas som ett medel att motverka den besvärande

trängsel som råder i varumärkesregistret. Den skulle sålunda medföra att

registret så småningom rensades från åtskilliga märken, som ej är i bruk,

samt sannolikt även att benägenheten att låta registrera märken, vilka ej

vore avsedda att komma till användning, skulle avtaga. I utredningens en­

kät har åtskilliga av de tillfrågade förordat någon form av användnings­

tvång. För egen del anser sig utredningen dock för närvarande icke vilja

föreslå regler härom. Även utredningen anser det visserligen vara en princi­

piellt riktig grundsats, att registrering för varumärke är befogad endast i

den omfattning märket faktiskt begagnas. De invändningar som framställts

mot ett användningstvång är ej heller i och för sig särskilt tungt vägande.

Utredningen finner det emellertid riktigast, att man först avvaktar det

praktiska resultatet av klassregistreringen och tillgriper användningstvång

först om det framdeles skulle visa sig, att klassregistreringen icke medför

den åsyftade lättnaden i varumärkesregistret.

Om denna lösning har enighet uppnåtts mellan de danska, norska och

svenska sakkunniga, medan däremot det finska förslaget upptager en be­

stämmelse, som kan sägas utgöra ett mycket modifierat användningstvång.

Enligt detta förslag må varumärkesrätten av domstol förklaras förverkad,

»om varken märkets innehavare eller den till vilken rätten att använda mär­

ket upplåtits i näringsverksamhet säljer, tillhandahåller eller inför varor,

för vilka märket avsetts, och behov av rättsskydd ej längre kan anses före­

finnas».

Utredningen anför slutligen, att med dess ståndpunkt det alltjämt blir

tillåtet att söka s. k. defensivregistrering, d. v. s. registrering av märken,

som liknar det använda, enbart i syfte att hindra andra att bruka dessa. En­

ligt utredningens mening bör dock behovet av sådan registrering i stort sett

bortfalla om man, såsom utredningen förordar, utmäter det varumärkes-

rättsliga förväxlingsskyddet efter liberalare normer än hittills.

Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt, att beslut om hävande av re­

gistrering skall kunna meddelas endast av domstol föranleder i all­

mänhet icke erinran hos remissinstanserna.

Specialitetsnämnden, som även den finner denna ståndpunkt principiellt

riktig, påpekar dock, att följderna av förväxlingar m. m. inom läkemedels­

området kan vara av så allvarlig art för den enskilde, att domstolsförfaran-

det på grund av den tidsutdräkt detta orsakar innebär betydande olägen-

139

heler och risker. Nämnden betonar därför önskvärdheten av att samarbetet

mellan patentverket och medicinalstyrelsen bedrives så, alt situationer som

kräver ingripande endast i sällsynta undantagsfall behöver uppstå.

I ett par remissvar antydes önskemål om att i vissa fall beslut om hävan­

de av registrering borde kunna meddelas i administrativ väg.

Svenska farmakopékommittén beklagar att nu förefintlig möjlighet att

på detta sätt i det allmännas intresse upphäva registrering i vissa fall före­

slås upphöra. Statens farmacevtiska laboratorium, som hälsar förslaget att

myndighet skall äga befogenhet att begära upphävande av registrering som

beviljats i strid mot gällande bestämmelser med tillfredsställelse, anser att

vägen över domstol är onödigt komplicerad och tidsödande. Det är att för­

vänta, att ingripanden av denna art förhållandevis ofta blir aktuella på

läkemedelsområdet, där okynnesregistrering av generiska ord ibland lyckas.

Syftet med den nya bestämmelsen kommer enligt laboratoriets mening att

motverkas av myndigheternas sannolika tvekan att igångsätta ett domstols-

förf arande.

Vad härefter angår bestämmelserna i förevarande paragraf om de olika

hävningsgrunderna har stadgandet i första stycket om hävande av

varumärkesregistrering som tillkommit i strid mot

varumärkeslagen icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Remissorganen har i allmänhet godtagit jämväl de i andra stycket angiv­

na hävningsgrunderna. I viss utsträckning har emellertid andra meningar

kommit till uttryck.

Vad först beträffar bestämmelsen om registrerings hävande på grund av

att innehavaren ej längre är näringsidkare, finner så­

lunda Svenska försäljnings- och reklamförbundet det synnerligen tveksamt,

om den omständigheten att märkeshavaren upphört alt vara näringsidkare

bör medföra förlust av varumärkesrätt. Ett ingalunda ovanligt skäl till att

en företagare upphör med sin näring är ju att han råkat i ekonomiska svå­

righeter. Att i ett sådant fall beröva honom den tillgång som innehav av ett

varumärke utgör ter sig stötande och verkar som en konfiskation av en för-

mögenhetstillgång. Förbundet kan därför ej acceptera stadgandet i dess

föreliggande utformning. Därest man, såsom förbundet förordar, inför ett

användningstvång, synes för övrigt ett stadgande sådant som det förevaran­

de kunna undvaras.

I redaktionellt hänseende hemställer Sveriges advokatsamfund,

att utredningens i motiven uttalade uppfattning, att hävningsgrund förelig­

ger endast där märkeshavaren definitivt och stadigvarande upphört att

vara näringsidkare, kommer till uttryck även i lagtexten, som eljest kan

missförstås. Samfundet tar i detta sammanhang även upp två tolknings­

frågor. Den ena avser stadgandets tillämpning när varumärkeshavaren

avlider. Samfundet utgår från att hans varumärkesregistrering härvid ej

bör upphävas under annan förutsättning än att den av honom drivna rö­

relsen upphört. Enligt 33 § andra stycket i förslaget skall endast den anses

som innehavare av varumärke, vilken senast blivit införd i registret i så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

dan egenskap. Om dödsboet efter den avlidne näringsidkaren fortsätter rö­

relsen under kortare eller längre tid i avbidan på rörelsens försäljning el­

ler skifte, bör man icke begära, att dödsboet skall registrera sig som varu-

märkeshavare för att undgå påföljd enligt 25 § andra stycket. Det synes

samfundet kunna räcka med ett uttalande i motiven till lagen, att om döds­

bo efter avliden person fortsätter att driva dennes rörelse under den tid

av högst ett år som är medgiven i 5 § näringsfrihetsförordningen, den om­

ständigheten, att den registrerade innehavaren icke längre är i livet och allt­

så icke själv driver rörelsen, icke skall utgöra grund för hävande av regist­

reringen. Den andra tolkningsfrågan är, huruvida en varumärkeshavare,

som, då talan om hävande av hans varumärkesregistrering anhängiggöres,

kanske för länge sedan upphört att vara näringsidkare, skall kunna för­

hindra hävandet genom att, innan dom därom vunnit laga kraft, ånyo bli

näringsidkare. Enligt samfundets mening bör så icke vara fallet utan för­

hållandena vid talans anhängiggörande bör vara avgörande.

Sveriges advokatsamfund tar vidare upp frågan om licenstagares

rätt i förevarande sammanhang. Så som stadgandet avfattats i förslaget sy­

nes det samfundet kunna bli menligt för licenstagaren. Om en näringsidkare

för stora kostnader skaffat sig en licens, kan det förorsaka honom stor ska­

da, om registreringen häves på grund av att varumärkeshavaren ej längre

är näringsidkare. Den väsentligaste grunden för den föreslagna bestämmel­

sen är ju att varumärken icke skall förbli registrerade, om de icke nyttjas

i näringsverksamhet. Detta syfte blir enligt samfundets mening tillfreds­

ställande tillgodosett, om man föreskriver, att varumärkesregistreringen

ej skall kunna hävas, om vid den tidpunkt då talan om hävande anhängig­

göres, föreligger registrerad licens, som innehaves av näringsidkare.

Beträffande frågan om varumärkesregistrerings hävande på grund av att

märket uppenbarligen förlorat sin särskilj ningsför-

måga har delade meningar kommit till synes i remissvaren rörande vad

som här skall fordras i bevishänseende.

Kommerskollegium och näringsfrihetsrådet anser sålunda, att det icke

kan anses vara ett allmänt intresse att genom uppställandet av särskilda

krav på bevisningen slå vakt om ensamrätten till ett varumärke, som dege­

nererat. Dessa båda remissorgan anser därför, att ordet »uppenbarligen» bör

utgå ur lagtexten.

Rakt motsatt uppfattning kommer till uttryck i en del yttranden, före­

trädesvis från näringslivets olika organ. Stockholms handelskammare, Sve­

riges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpman­

naförbund, Svenska industriens patentingenjörers förening och Svenska an-

nonsörers förening betonar sålunda starkt, att kravet på bevisning om in­

trädd degeneration måste ställas mycket högt för att hävning skall kunna

ilrågakomma.

Såväl nämnda remissorgan som Svenska försäljnings- och reklamförbun­

det, Läkemedelsindustriföreningen och Annonsbyråernas förening framhål­

ler därjämte, att vid bedömningen av hävningsfrågan stor betydelse bör till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

141

mätas den omständigheten, huruvida varumärkesinnehavaren

varit aktivt verksam för att motarbeta en hotande

degeneration. Flera av de nu nämnda remissorganen anser att sist-

berörda förhållande bör komma till uttryck i lagtexten. Stockholms handels­

kammare förordar en bestämmelse av innehåll, att vid prövning av fråga,

huruvida varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga, särskilt bör beaktas,

om märkeshavaren vidtagit de åtgärder som rimligen kan fordras till för­

hindrande av att kännetecknet går förlustigt sin karaktär av varumärke.

Handelskammaren anser visserligen, att någon invändning svårligen kan

riktas mot den av utredningen hävdade uppfattningen att frågan huruvida

ett varumärke förlorat sin särskiljningsförmåga i princip icke är avhängig

av märkeshavarens åtgärder. Skälighetshänsyn talar dock enligt han­

delskammarens mening för att man tillmäter dessa den allra största bety­

delse. Sveriges industriförbund anser bestämmelsen böra innehålla, att man

vid prövningen av frågan om ett varumärke förlorat sin särskiljningsför­

måga skall beakta alla föreliggande omständigheter och särskilt, huruvida

märkeshavaren vidtagit de åtgärder som rimligen kunnat fordras av honom

till bevarande av märkets egenart; har så skett må registreringen ej hävas,

såvida det ej är uppenbart, att särskiljningsförmågan gått förlorad. Enligt

förbundets mening talar skälighetshänsyn för att kraven på bevisning om

degeneration bör ställas högre, därest märkesinnehavaren aktivt sökt hindra

degeneration än om så ej skett. Svenska försäljnings- och reklamförbundet

anser, att såsom villkor för registreringens hävande hör uppställas att mär­

kesinnehavaren underlåtit vidtaga de åtgärder för att bevara ensamrätten

till märket som skäligen kunnat krävas. Enligt förbundets uppfattning bör

nämligen upphävande av registrering på grund av degeneration endast ifrå-

gakomma i sådana fall, då märkeshavaren försummat att göra vad på honom

ankommit till ensamrättens värnande. Läkemedelsindustriföreningen fram­

ställer ett liknande yrkande. Även om allmänheten »ockuperat* ett varu-

märkesord för att beteckna ett varuslag, bör detta icke utgöra någon grund

för att kommersiella konkurrenter till varumärkeshavaren får rätt att opå­

talat begagna märket för sina varor. En motsatt ståndpunkt skulle för öv­

rigt i viss mån strida mot de principer som utredningen hävdat i frågan om

skydd för allmänheten mot vilseledande.

Annonsbyråernas förening anser, att det som huvudregel bör vara en

förutsättning för förlust av varumärkesrätt på grund av degeneration att

vid sidan av den vara för vilket varumärket är registrerat andra likartade

produkter funnits i marknaden under så lång tid och i sådan omfattning,

att märkeshavaren haft reell möjlighet att använda sitt varumärke till att

särskilja sin vara från de andra. Märkeshavaren kan då få möjlighet all

verka för degenerationcns upphörande. Har andra varor icke funnits, bör

varumärkesrätten icke gå förlorad på grund av degeneration i andra fall

än där varumärkeshavaren icke vidtagit tillräckliga åtgärder för alt be­

vara märkets karaktär av varumärke*

Apotckarsocieteten tar upp frågan om bestämmelsens tillämpning beträf­

142

fande läkemedel. Enligt apotekarsocietetens mening bur redan den om­

ständigheten, att benämning på läkemedel intagits i ett lands farmakopé

eller av Förenta nationernas världshälsoorganisation (WHO) eller nordiska

farmakopénämnden rekommenderats eller antagits såsom allmän benäm­

ning, eller liknande åtgärd utan vidare medföra att tidigare beviljad regist­

rering för benämningen kan upphävas. En specialbestämmelse härom eller

i varje fall ett klart uttalande i motiven i denna riktning skulle vara av

värde.

Beträffande utredningens förslag, att hävande av registrering skall kunna

ske, därest registrerat varumärke blivit vilseledande må erinras

om att några remissinstanser, såsom anförts vid 14 § 2), ställt sig i princip

avvisande eller tveksamma gentemot utredningens förslag att i varumär­

keslagen införa bestämmelser till skydd mot allmänhetens vilseledande.

Vad angår förevarande bestämmelse framhåller Skånes handelskamma­

re, att de fall denna kan tänkas inbegripa går in jämväl under det före­

slagna stadgandet i 36 § om meddelande av användningsförbud i fråga om

vilseledande varumärke. Vid sidan om användningsförbudet framstår häv-

ningspåföljden som onödig och den kan dessutom i vissa fall ge anledning

till längre gående ingripanden än som är motiverade. Om sålunda en fab­

rikant, som fått ordet YLLONA registrerat som märke för tyger, sedermera

använder detta ord som beteckning icke blott för ylletyger utan även för

bomullstyger, kan användningen av ordet som beteckning för bomullstyger

förbjudas med stöd av 36 §. Att därutöver betaga fabrikanten hans varu­

märkesrätt till ordet som beteckning för ylletyger genom ett hävande av

registreringen vore opåkallat och — med hänsyn till hans möjlighet att

efter ny ansökan få ordet registrerat som beteckning för ylletyger — me­

ningslöst. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län och av handelskammaren i Göteborg.

Sveriges grossistförbund, Svenska försäljnings- och reklamförbundet

samt Svenska patentombudsföreningen anser, att hävande av registrering

på grund av att varumärke blivit vilseledande bör förekomma endast i upp­

enbara fall och att detta bör komma till uttryck i lagtexten genom att före

»vilseledande» inskjutes ordet »uppenbart». Grossistförbundet betonar i

detta sammanhang, att det icke bör ifrågakoinma att avgöranden angående

vilseledande träffas på grundval av en bedömning av varans kvalitet.

Förslagets ståndpunkt att s. k. användningst vån g för närva­

rande ej bör införas är föremål för delade meningar hos remissinstanserna.

Av de remissorgan som yttrat sig beträffande denna fråga hälsar Sveriges

allmänna exportförening med tillfredsställelse att förslaget icke upptager

bestämmelser om användningstvång. Föreningen erinrar om att det ej säl­

lan förekommer, att exportföretag arbetar med skilda varumärken på hem­

mamarknaden och på utländska marknader. I sådana fall föreligger enligt

föreningens åsikt uppenbarligen ett legitimt intresse för företagen att genom

registrering i Sverige bereda de i utlandet använda märkena skydd även

på hemmamarknaden. Till förslagets ståndpunkt ansluter sig vidare Stock­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

holms handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges köpmannaför­

bund, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Koope­

rativa förbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. I sitt yttran­

de uttalar Sveriges industriförbund, att ett användningstvång sannolikt i

och för sig är ett verksammare medel än klassregistreringen att minska

trängseln i varumärkesregistret. De nackdelar som är förenade med ett an­

vändningstvång är dock betydande. Med den dynamiska utveckling som

äger rum inom näringslivet kan det ofta finnas fullt legitima skäl att för

kortare eller längre tid icke taga ett varumärke i bruk eller upphöra med

användningen av detsamma. Ett användningstvång skulle i sådana fall

framtvinga en meningslös och kostsam »skenanvändning».

Tveksamhet beträffande frågan om användningstvång uttalas av patent-

och registreringsverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska

patentombudsföreningen och Annonsbyråernas förening. Patent- och re­

gistreringsverket delar utredningens uppfattning, att användningstvång in­

nebär en principiellt riktig grundsats samt att invändningarna mot ett dy­

likt tvång icke kan sägas vara särskilt vägande. Ehuru åsikterna inom nä­

ringslivet är delade, har likväl vid den företagna enkäten en majoritet för­

ordat införande av användningstvång. Verket anser därför, att övervägande

skäl egentligen talar för ett sådant tvång. Att verket likväl, om ock med

tvekan, ej vill direkt ansluta sig till en annan ståndpunkt än den utred­

ningen intagit i denna fråga, beror på att man för Danmarks, Norges och

Sveriges del uppnått enighet i detta avseende och att största möjliga nor­

diska samstämmighet måste te sig synnerligen önskvärd. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län uttalar, att frågan om användningstvång torde va­

ra av särskild betydelse för de mindre företagen. I konkurrensen om varu­

märken kan ett större företag genom att låta registrera ett stort antal för­

råds- eller defensivmärken komma att medvetet eller omedvetet hindra

andra producenter från att använda samma eller liknande märke. För en

mindre företagare kan det skydd som sålunda medges dessa märken kom­

ma att framstå som ett otillbörligt konkurrensskydd till förmån för den

större och ekonomiskt starkare tillverkaren. Med hänsyn härtill och till

vad utredningen själv anfört till stöd för användningstvång synes frågan

härom böra ytterligare övervägas vid behandlingen av lagförslaget. I varje

fall synes frågan böra ånyo upptagas, om det framdeles skulle visa sig, alt

den föreslagna klassregistreringen icke medför åsyftad lättnad i trängseln i

varumärkesregistret. Svenska patentombudsf öreningen framhåller, att för­

eningens medlemmar torde oftare än andra ha kommit i beröring med fall,

som tyder på att ett visst användningstvång vore på sin plats. Föreningen

erinrar om det tyvärr ej ovanliga fallet, att innehavaren av ett registrerat

varumärke, vilken veterligen aldrig använt detta, begär ersättning för med­

givande till den som söker registrering för liknande märke. Det kan inte

antagas, att en klassregistrering på ett helt tillfredsställande sätt kommer

att råda bot på detta missförhållande. För införandet av eu modifierad form

av användningstvång talar vidare den omständigheten, att elt varumärkes

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

143

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

inarbetning i förslaget tillerkännes betydligt större rättsverkan än vad som

för närvarande är fallet. Den åsiktsförskjutning till förmån för den faktiska

användningen av ett varumärke som förslaget över huvud ger uttryck för

(se exempelvis 13 §) synes sålunda stå i viss disproportion till det förhål­

landet, att innehavaren av ett registrerat märke även enligt förslaget skall

kunna för oöverskådlig framtid belasta registret med en registrering, för

vilken något faktiskt behov ej yppat sig. Å andra sidan talar viktiga skäl

mot införandet av ett användningstvång, åtminstone i alltför rigorös form.

Vederbörlig hänsyn måste sålunda tagas till viktiga exportmärken, vilkas

ibruktagande på en viss marknad kan dröja i flera år men för vars fort­

löpande skydd genom registrering innehavaren kan göra gällande ett be­

rättigat behov. Vidare är att märka, att inom vissa branscher, exempelvis

läkemedelsbranschen, ett obestridligt behov finnes att under avsevärd tid

upprätthålla förrådsregistreringar. Med hänsyn till svårigheterna att be­

döma verkningarna i viktiga fall av en bestämmelse om användningstvång

beträffande registrerade varumärken och då näringslivets organisationer

ställt sig tvekande inför en sådan bestämmelse, har föreningen väl velat

redovisa sina nu angivna synpunkter på frågan men beslutat att icke uttala

någon mening för egen del. Annonsbyråernas förening anför, att inom re­

klambranschen har olägenheterna med nuvarande möjligheter att erhålla

registreringsskydd för obegränsat antal varuslag länge varit uppenbara.

Med den föreslagna klassregistreringen synes möjligheter finnas att komma

tillrätta med dessa olägenheter. Skulle så visa sig icke bli fallet, bör an­

vändningstvång övervägas, dock med beaktande av det legitima intresset

att kunna registrera s. k. förrådsmärken. Det synes föreningen för övrigt

icke otänkbart att redan nu införa användningstvång i begränsad utsträck­

ning på så sätt, att en innehavare av registrerat varumärke ålägges att vid

ansökan om förnyelse av registreringen visa att varumärket använts effek­

tivt och sålunda ej endast symboliskt. Mer än tio år, som den första regist-

reringstiden omfattar, bör i normala fall ett varumärke icke behöva ligga

»i förråd».

Bestämmelser om användningstvång förordas av Svea hovrätt, kommers-

kollegium, näringsfrihetsrådet, länsstyrelsen i Uppsala län, Svenska försälj­

nings- och reklamförbundet, Svensk industriförening, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation samt Sveriges lantbruksförbund. Svea hovrätt

förmenar, att man med klassregistrering icke kan komma till rätta med så­

dana missförhållanden som att äldre registrerade varumärken aldrig an­

vändes men likväl bereder sina innehavare inkomster genom att ersättning

kräves för lämnande av medgivande vid kolliderande nya registreringsan-

sökningar. Enligt vad som upplysts för hovrätten förekommer sådana fall i

viss utsträckning. Ej heller torde man med klassregistreringen kunna helt

stävja tendensen till alltför omfattande registreringar av defensivmärken. En

regel om användningstvång bör emellertid inte vara särskilt sträng. Möjli­

gen kunde bestämmelsen i ämnet i det finska förslaget tagas till förebild.

Tänkbart vore också att stadga, att varumärke som icke inom viss tid,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

145

exempelvis fem år, kommit till användning eller endast till obetydlig använd­

ning icke längre skall åtnjuta skydd eller också, att förnyelse av registre­

ring ej får ske av varumärke, som haft ingen eller obetydlig användning.

I dessa fall erfordras en kompletterande regel för att hindra försök till ny­

registrering av tidigare registrerat varumärke som icke fått erforderlig an­

vändning. Kommerskollegium finner särskilt inregistrering av defensivinär-

ken stridande mot den fria konkurrensens idé. Kollegium anser visserligen

utredningens förslag om klassregistrering innebära ett steg i rätt riktning men

finner det tveksamt, om åtgärden kan bli tillräckligt verkningsfull; såsom

anförts vid 10 § ifrågasätter kollegium, om ej registreringsavgifterna i varje

fall bör väsentligt skärpas. Kollegium anser emellertid, att tiden redan är

mogen för den längre gående åtgärd som införandet av användningstvång

innebär. En sådan åtgärd skulle verksamt råda bot på nuvarande miss­

förhållanden. För att åtgärden icke skall bli alltför ingripande, kan man

tänka sig en bestämmelse av innebörd, att ett varumärke som registrerats för

olika grupper av varor får behålla skyddet så länge det användes beträf­

fande någon i grupperna ingående vara. Näringsfrilietsrådet finner det otill­

fredsställande, att varumärken, som över huvud ej brukas, skall kunna åt­

njuta registreringsskydd och förordar därför regler om användningstvång,

vilka dock bör utformas så, att berättigade behov av undantag blir tillgodo­

sedda. Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser, att användningstvånget är av

särskild betydelse för de mindre företagen, vilkas ekonomiska resurser icke

kan mäta sig med de större företagens, ansluter sig till tanken, att undantag

från ett strikt användningstvång bör medges i fall då berättigat behov där­

av förefinnes. Svenska försäljnings- och reklamförbundet betonar, att enligt

vad som enstämmigt omvittnas från reklamens utövare föreligger på grund

av trängseln i varumärkesregistret stora svårigheter att skapa nya registrer-

bara märken. Det förefaller förbundet tveksamt huruvida införandet av

klassregistrering, vilket i och för sig innebär en fördel, i praktiken kommer

att leda till önskvärt bortfall av defensivmärken. Förbundet finner därför

övervägande skäl tala för att införa användningstvång, låt vara att ett så­

dant tvång kan och bör modifieras på olika sätt. Som en kompromisslösning

har inom förbundet framförts tanken på förbud mot förnyelse av blocke­

rande märken, sedan den första 10-årsperioden gått till ända utan att mär-

keshavaren under denna tid använt märket eller vidtagit effektiva åtgärder

för att taga det i bruk inom åtminstone någon av de varuklasser registre­

ringen avsett. Svensk industriförening omtalar, att den genom sin juridiska

serviceavdelning ideligen får kontakt med småföretagare, som hittat på ett

bra varumärke men som hindras att regislrera märket därför att detta på

ett eller annat sätt kolliderar med ett liknande märke, som återfinnes i en

av de vanliga massregistreringarna. Sådana registreringar förekommer nu

alltför ofta och bär endast ett syfte: ulcstängningssyftet. Dessa massregislre-

ringar blir på detta sätt endast redskap för strävanden, som syftar till kon­

kurrensbegränsningar och rent illojala diskrimineringar. Det är ingalunda

ovanligt, att personer eller företag i rent affärssyfte registrerar eu rad varu-

10 Hihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

märken och sedan för dryga pengar lämnar sitt medgivande till registrering

av ett liknande märke. Det kan enligt föreningens mening icke vara riktigt,

att varumärkeslagstiftningen brukas för dylika syften. Ett enkelt sätt att

komma till rätta med sådana missbruk är att införa bestämmelser om an-

vändningstvång. Liknande synpunkter framföres av Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation. Sveriges lantbruksförbund förordar, att en bestäm­

melse om användningstvång i den modifierade form som upptages i det finska

förslaget införes vid sidan om klassregistrering. En bestämmelse om an­

vändningstvång torde enligt förbundets mening ha större hämmande effekt

på okynnesregistreringar än ett på avgifter baserat system och detta alldeles

frånsett det principiellt betänkliga i att begränsa en registrering genom en

ökning av avgifterna.

Departementschefen. I förevarande och nästföljande paragraf har utred­

ningen upptagit bestämmelser om hävande av registrering. I motsats till

gällande varumärkeslag, enligt vilken registrering i vissa fall kan bringas att

upphöra genom beslut i administrativ ordning, skall enligt förslaget gälla att

registrering kan hävas endast av domstol; det allmännas intresse att i vissa

fall erhålla ogiltigförklaring av registrering tillgodoses genom att myndig­

het i dessa fall skall äga föra talan om hävande. Denna principiella stånd­

punkt, som förestavats av rättssäkerhetshänsyn, har vid remissbehandling­

en i allmänhet lämnats ulan erinran och jag vill även för egen del ansluta

mig därtill.

Bestämmelser om olika hävningsgrunder har av utredningen upptagits i

förevarande paragraf. I första stycket behandlas det fall att registreringen

beviljats i strid mot varumärkeslagen. Enligt stadgandet skall registrering­

en då kunna hävas, under förutsättning att skälet mot registreringen alltjämt

föreligger och att rätt till märket enligt 8 eller 9 § ej likväl må bestå. Stad­

gandet har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och bör upptagas

i lagen.

I andra stycket har utredningen angivit vissa fall, då registrering må hä­

vas på grund av omständighet, som inträffat efter det registreringen bevil­

jats. Till en början stadgas, att registrering må hävas om innehavaren ej

längre är näringsidkare. Gällande rätts ståndpunkt torde här vara oviss.

Förslaget har emellertid i allmänhet godtagits av remissinstanserna; endast

i ett remissvar har det avstyrkts. Även för egen del vill jag biträda förslaget.

Detta står i överensstämmelse med den principiellt riktiga grundsatsen, att

varumärkesregistrering endast är befogad i den omfattning märket begag­

nas. Bestämmelsen bör dock ej vara tillämplig vid ett mera tillfälligt avbrott

i märkeshavarens rörelse. Det bör såsom utredningen anfört krävas att han

definitivt upphört att vara näringsidkare. Att, såsom Sveriges advokatsam­

fund yrkat, uttryckligen ange detta i lagtexten torde icke vara erforderligt.

Vad angår den av samfundet berörda frågan angående vilken tidpunkt som

är avgörande för bedömningen vill jag framhålla, att del i princip bör vara

läget vid domen som lägges till grund. Självfallet kan dock icke den som

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

147

bedömes ha definitivt upphört att vara näringsidkare hindra hävningen ge­

nom att efter talans anhängiggörande tillfälligt upptaga verksamheten.

En annan fråga i detta sammanhang är hur stadgandet bör tillämpas i fall

då märkeshavaren avlidit. Om hans dödsbo härvid, med stöd av näringslri-

hetsförordningen, fortsätter rörelsen, bör såsom advokatsamfundet anfört

registreringen ej kunna hävas under åberopande av förevarande bestäm­

melse.

Häves registreringen, förlorar självfallet även den som har licens till

märket sin rätt och detta även om han själv är näringsverksam. Sveriges ad­

vokatsamfund har ansett, att denna verkan är obillig, och har förordat ett

undantag i stadgandet för detta fall. I enlighet med vad jag anfört vid 22 §

bör emellertid frågan om registreringens bestånd avgöras enbart med hänsyn

till förhållandena hos märkeshavaren. Licenstagaren kan dock, om avtals­

förhållandet med märkeshavaren ger grund därtill, i hithörande fall äga rätt

till skadestånd och han kan även ha möjlighet att i eget namn söka registre­

ring för märket.

Utredningen har vidare upptagit bestämmelse, att registrering må hävas

om märket uppenbarligen förlorat sin särskilj ningsförmåga. Här avses att

märket övergått till att bli en allmän benämning för det ifrågavarande varu­

slaget, s. k. degeneration. Principen att registrerings rättsverkan går förlo­

rad vid degeneration är erkänd även i gällande rätt; det är dock ovisst om

den för närvarande innebär jämväl att registreringen kan hävas. Utred­

ningen framhåller, att genom ordet »uppenbarligen» ställes ett starkt krav

på bevisning, som avser att bereda ett ökat skydd mot förlust av varumär­

kesrätt på grund av degeneration. Det anföres bl. a., att det icke är tillräck­

ligt att en avsevärd del av omsättningskretsen uppfattar märket såsom en

fri beteckning, så länge alltjämt bland dem, vilka närmast tager befattning

med varan, insikten om märkets individualkaraktär är företrädd i ej alltför

obetydlig omfattning; enligt utredningens mening blir det här uppfattning­

en inom handeln och där närmast inom de tidigare distributionsleden som

är avgörande.

Bestämmelsen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora fler­

talet remissvar; åtskilliga organisationer representerande näringslivet har

starkt understrukit angelägenheten av att förslaget genomföres. Ett par re­

missinstanser, kommerskollegium och näringsfrihelsrådet, har emellertid

intagit en avvikande hållning och som sin mening uttalat att särskilda be­

viskrav i förevarande hänseende ej bör ställas.

För egen del vill jag såtillvida ansluta mig till vad utredningen anfört, att

det vid prövning av fråga huruvida ett varumärke förlorat sin särskiljnings-

förmåga bör tagas stor hänsyn till uppfattningen bland dem som i kommer­

siellt avseende tager befattning med varan. Detta innebär emellertid knap­

past, att något särskilt beviskrav uppställes, och ur denna synpunkt synes

icke erforderligt att i lagtexten behålla ordet »uppenbarligen». Jag föror­

dar därför, att detta uttryck, som ej heller i övrigt synes fylla någon egent­

lig funktion, utgår.

148

Några remissinstanser har ansett, att vid bedömande huruvida registre­

ring bör hävas på grund av förevarande bestämmelse stor betydelse bör till­

mätas den omständigheten, huruvida varumärkeshavaren varit aktivt verk­

sam för att motarbeta en hotande degeneration. Denna ståndpunkt är för­

ståelig, men frågan huruvida ett varumärke förlorat sin särskilj ningsför-

måga och blivit en allmän benämning bör bedömas objektivt.

Enligt utredningens förslag skall registrering kunna hävas även då mär­

ket efter registreringen blivit vilseledande. I överensstämmelse med den

ståndpunkt jag intagit i fråga om 14 § vill jag i princip tillstyrka denna be­

stämmelse. Några remissinstanser har ansett att bestämmelsen endast bör

vara tillämplig i uppenbara fall. Vid 14 § 2) har jag förordat, att denna be­

gränsning får gälla i fråga om registreringsmyndighetens befogenhet att

vägra registrering av vilseledande varumärke. I förevarande bestämmelse

är emellertid fråga om prövning av domstol, som företages på grundval av

en av parterna på ömse sidor förebragt utredning i målet. Om domstolen

vid sådan prövning finner att märket faktiskt är vilseledande, bör registre­

ringen hävas. Den föreslagna begränsningen bör därför ej gälla.

Med anledning av vad Skånes handelskammare anfört vill jag framhålla,

att ett hävande ej behöver avse registreringen i dess helhet utan, om så fin­

nes påkallat, kan begränsas till att avse registreringen i vad denna gäller

för visst eller vissa varuslag.

I samband härmed må uppmärksammas, att i utredningens förslag be­

stämmelsen är tillämplig endast i fall, där märket »blivit» vilseledande.

Detta sammanhänger med att fall, då märket från början var vilseledande,

behandlas i första stycket av förevarande paragraf, genom den där gjorda

hänvisningen till 14 § 2). Då i departementsförslaget sistnämnda lagrum

uttryckligen begränsats till fall, då faran för vilseledande är uppenbar, bör

förevarande bestämmelse utvidgas så att den helt allmänt avser fall, då

märket är vilseledande.

Utredningens förslag innehåller slutligen bestämmelse, att registrering

må hävas om varumärket efter registreringen blivit stridande mot allmän

ordning eller ägnat att väcka förargelse. Bestämmelsen har lämnats utan

erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

En viktig fråga, som utredningen och remissinstanserna ägnat stor upp­

märksamhet åt, är huruvida registrerings fortsatta giltighet bör göras bero­

ende av att märket är i bruk, s. k. användningstvång. Utredningen har

framhållit att bestämmelser i denna riktning, vid sidan av de i 16 § före­

slagna reglerna om klassregistrering, skulle vara ägnade att motverka den

besvärande trängsel som råder i varumärkesregistret. Enligt utredningens

mening är det också en principiellt riktig grundsats, att registrering endast

är befogad i den omfattning märket faktiskt begagnas. Utredningen har

emellertid ansett, att man bör avvakta resultatet av klassregistreringen i be­

rörda hänseende och tillgripa användningstvång först om det visar sig att

denna ej har åsyftad verkan. Vid remissbehandlingen har meningarna va­

rit delade. Åtskilliga remissinstanser företrädande industriintressen men

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

också t. ex. kooperativa förbundet har anslutit sig till utredningens stånd­

punkt. Några remissorgan, bland dem patentverket, har emellertid ställt

sig staikt tveksamma härtill och flera andra, t. ex. Svea hovrätt, kommers­

kollegium och näringsfrihetsrådet samt ett par organisationer företrädande

småindustrien, har förordat användningstvång.

För egen del vill jag beträffande detta spörsmål framhålla, att redan den

starkt splittrade remissopinionen visar att frågan är svårbedömbar och att

bindande skäl för den ena eller den andra ståndpunkten knappast kan an­

föras. Det är å ena sidan en naturlig uppfattning, att man vill låta en viss

frihet bestå på området och därför anser att regler om användningstvång,

som inom vissa industrigrenar kan verka hindrande, bör tillgripas först om

den föreslagna klassregistreringen visar sig icke ge önskat resultat. Å andra

sidan är det i hög grad tveksamt, om man med klassregistreringen verkli­

gen kan komma tillrätta med sådana missförhållanden, som att personer i

rent affärssyfte registrerar märken utan att använda dem, och sedan mot

dryg ersättning lämnar medgivande till registrering av liknande märken.

Ej heller torde klassregistreringen äga tillräckligt återhållande effekt mot

alltför omfattande registrering av defensivmärken eller massregistreringar

i rent utestängningssyfte. Det må också framhållas, att regler om använd­

ningstvång icke behöver göras rigorösa utan kan erhålla en mildare form,

som i viss utsträckning tillgodoser sådana legitima intressen som förut an­

tytts, t. ex. vissa industriers behov av att kunna registrera märken för fram­

tida tillverkning. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill jag för min del i

princip förorda att en modifierad form av användningstvång införes. En

lämplig lösning synes härvid vara att underlåtenhet att använda märket får

utgöra hävningsanledning.

Enligt min mening bör alltså registrering kunna hävas även i fall, då va­

rumärke icke använts under viss tid. Tiden synes kunna bestämmas till

i em ar. Registreringen bör endast kunna hävas om märket under femårs­

perioden överhuvudtaget icke varit i bruk. Om märket sålunda är registre­

rat för flera varuslag, bör registreringen i hela sin vidd kunna upprätthål­

las även av användning endast inom ett av varuslagen. En regel av nu an­

fört innehåll har i departementsförslaget fogats till andra stycket i föreva­

rande paragraf. I fråga om svenska märken, som uteslutande användes

utomlands, torde användningskravet få anses uppfyllt genom märkets bru­

kande på exportmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

149

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 26 § i utredningens förslag, innehåller reg­

ler om talerätt och forum.

Utredningen. Såsom vid 25 § anförts anser utredningen att registrering av

varumärke endast skall kunna hävas av domstol. Bestämmelse härom bär

upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Stadgandet innehåller

även bestämmelser om talerätt. Enligt första punkten skall talerätt tillkom-

150

ma envar som har intresse av registreringens hävande. I motiven framhål-

les att enligt stadgandet envar näringsidkare, som genom den förment orik-

ligä registreringen finner sin rörelsefrihet otillbörligen inskränkt, är berät­

tigad påfordra dess hävande. Om stadgandets innebörd i övrigt anför utred-

ningen, i anslutning till de särskilda registreringshindren i 14 §, följande.

Vad först angår registreringshindren enligt 1) och 3) i nämnda paragra

torde icke kunna uteslutas att enskild part kan vara företrädare för de in­

tressen som uppbär dessa hinder. Om märket enligt 2) är vilseledande,

kan detta vara till skada icke endast för allmänheten utan aven for inneha­

varens konkurrenter, vilkas kunder genom det vilseledande märket kan for­

ledas att övergå till den därmed märkta varan. I ett sådant fall bör följaktli­

gen talan av en enskild konkurrent kunna bifallas. I 4)

7) stadgas regi-

streringslnnder till skydd för åtskilliga rättigheter av privaträttslig natur.

Där talan grundar sig på att registreringen skett med åsidosättande av dy­

likt hinder, kräves att käranden är behörig företrädare för den skyddade ra-

tigheten. I vissa fall kan tänkas att flera näringsidkare inom en bransch

har intresse av registrerings hävande. Intet hindrar att i ett dylikt fa

branschorganisation eller annan sammanslutning av de berörda upptrader

som kärande.

...

.. , „

Den talerätt för myndighet, som enligt vad vid 25 § anförts ansetts bor

införas för att tillgodose det allmännas intresse att i vissa fall erhalla ogil-

ligförklaring av registrering, regleras i första stycket andra punkten. Har

föreslås att om talan grundas på stadgande i 13 §, 14 § D—3) eller 25 §

andra stycket, den ock må föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­

mer. I motiven framhålles, att talerätten främst är avsedd att tagas i an­

språk gentemot registrering som strider mot 14 § 1) och 2). Även dar e

veneriskt eller deskriptivt ord i strid mot 13 § blivit registrerat, t. ex. för

läkemedel, kan det vara av speciellt intresse för det allmänna att registre­

ringen häves. I övriga fall, d. v. s. där 14 § 3) och 25 § andra stycket åbero­

pas, torde talerätten väl i praktiken icke få storre betydelse, men det a

likväl ansetts riktigast att medtaga även dessa fall. Då myndigheten som

blivit förordnad har att taga ställning måste den givetvis, framhåller utred­

ningen, pröva huruvida i det speciella fallet är engagerat ett allmant in­

tresse av den vikt att talan kan anses motiverad. Dylik provning ar särskilt

påkallad, där med hänsyn till omständigheterna registreringens havande i

första hand skulle tjäna enskild näringsidkares intresse.

Enli«t 20 § i promulgationslagen till rättegångsbalken skall i forevarande

fall, då talan föres av myndighet, beträffande rättegångskostnad och ord­

ningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna i nya rattegangsba

ken angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning. Jamval i ovngt

skall vad i nämnda paragraf är stadgat gälla.

.

Andra stycket innehåller vissa specialregler angaende forum i mai om

registrerings hävande. Utredningen framhåller, att för sådant mal galler i

första hand de sedvanliga reglerna i 10 kap. 1 § rättegångsbalken om torum

i tvistemål, d. v. s. i stort sett att laga domstol ar ratten i den ort, dai sva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

151

randen har sitt hemvist eller, i fråga om juridiska personer, där styrelsen

har sitt säte. I första punkten av förevarande stycke föreslås, att därutöver

skall gälla att Stockholms rådhusrätt är behörig, då märkeshavaren icke har

hemvist inom riket. Stadgandet överensstämmer med 18 § i gällande varu­

märkeslag.

Utredningen har i detta sammanhang undersökt huruvida för varumär-

kesmål borde föreskrivas specialforum men har, med beaktande av syn­

punkter som framkommit i dess enkät, funnit så icke böra ske.

I andra stycket andra punkten har upptagits en regel för det fall, att

den, mot vilken innehavare av ett registrerat märke riktar talan om intrång

i ensamrätten, till sitt fredande vill anhängiggöra talan om registreringens

hävande. Om därvid den domstol, vid vilken primärmålet är anhängigt, icke

är i princip rätt forum för ett mål om hävandet, uppkommer fråga, om de

båda målen kan och bör handläggas vid samma domstol och eventuellt

sammanföras till ett enda förfarande. Utredningen framhåller, att ett dy­

likt sammanförande bör vara möjligt men icke obligatoriskt. Om intrångs-

målet handlägges såsom tvistemål, bör målet om registreringens hävande

enligt utredningens mening redan enligt rättegångsbalkens regler om gen-

käromål kunna anhängiggöras vid den domstol, där intrångsmålet är an­

hängigt. Frågan är emellertid så tveksam att en uttrycklig regel bör ges i

varumärkeslagen. Är intrångsmålet anhängigt som brottmål, vari allmän

åklagare för talan om ansvar och registreringshavaren såsom målsägande

för talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk, kan något genkäromål

i rättegångsbalkens mening icke förekomma. Även här bör en särskild re­

gel upptagas i varumärkeslagen. För båda fallen har i förevarande punkt

stadgats, att mål om registrerings hävande må upptagas av domstol där ta­

lan om intrång i rätt till märket är anhängig.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket första punkten, att rätt att

föra talan om registrerings hävande skall tillkomma envar som har

intresse därav har i allmänhet godtagits i remissvaren.

Ett par instanser ifrågasätter emellertid lämpligheten av uttrycket »in­

tresse». Svea hovrätt anser, att detta är betydligt svagare än det i nuvaran­

de lag brukade »förfång» och därför kan ge intryck av att en ändring gent­

emot vad som nu gäller åsyftas. Motiven ger dock enligt vad hovrätten kan

tinna ej stöd för att man tänkt sig någon ändring i nuvarande praxis. Det

kan emellertid ifrågasättas, framhåller hovrätten, om ej denna praxis är

alltför sträng i fråga om vilka omständigheter käranden får åberopa i mål

om registrerings hävande. I så fall skulle den ändrade formuleringen kunna

motiveras med behovet av en liberalisering. Frågan synes hovrätten behöva

närmare klarläggas, varvid det vore av intresse att få en redovisning hur

lagstiftning och praxis i förevarande avseende utformats inom de övriga

nordiska länderna. Stockholms rådhusrätt finner uttrycket »intresse» vara

alltför litet preciserat. Rådhusrätten ifrågasätter, om anledning finnes att

frångå det hävdvunna begreppet »förfång», kring vilket den enskilda tale-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

152

rätten enligt 10 § i gällande varumärkeslag är uppbyggd och som återspeg­

las i 18 § patentförordningen.

Även stadgandet i första stycket andra punkten, att rätt att föra talan om

registrerings hävande i vissa fall jämväl skall tillkomma myndighet

som Kungl. Maj:t bestämmer har i allmänhet godtagits vid re­

missbehandlingen.

I några remissvar uttalas dock missnöje över att i lagen icke angivits

vilken myndighet som skall äga denna talerätt. Svenska försälj­

nings- och reklamförbundet finner det sålunda oroande, att föreskrift ej

lämnats i detta hänseende, eftersom en talan av förevarande art kan med­

föra vittgående ekonomiska konsekvenser för märkeshavaren. Läkemedels-

industriföreningen betonar, att bedömningen av förslaget i förevarande del

är i hög grad beroende av åt vilken myndighet det anförtros att föra talan.

Skånes handelskammare finner det angeläget, att man skapar garantier för

att talan ej anhängiggöres i oträngt mål. Med hänsyn härtill är det ange­

läget, att talerätten anförtros åt en härför lämpad myndighet. Frågan om

vilken myndighet som skall äga föra talan är enligt handelskammarens

uppfattning av sådan vikt att den bör lösas i lagen.

I remissvaren har framförts flera olika förslag på myndigheter som

anses lämpade att föra talan av förevarande slag. Skånes handelskammare

anser, att talerätten bör tillkomma kommerskollegium. För han­

delskammarens del står valet mellan kommerskollegium och patentverket.

Handelskammaren förmenar, att uppgiften att vaka över näringsidkarnas

användning av sina märken ligger bättre i linje med kommerskollegiets

mera allmänna näringsrättsliga uppgifter och inriktning än med patentver­

kets uppgifter som registreringsmyndighet. Samma förslag framföres av

Kooperativa förbundet samt av handelskammaren i Gävle, vilken motiverar

det med att kommerskollegium har bättre kontakt med näringslivet än vad

patentverket har. Kommerskollegium anser, att det visserligen i och för sig

kunde tänkas, att ifrågavarande uppgift handhades av kollegium. Då till­

gång till varumärkesregistret torde utgöra en nödvändig förutsättning för

uppgiftens fullgörande, bör uppgiften dock — till undvikande av onödigt

dubbelarbete — anförtros åt patent- och registreringsverket.

Näringsfrihetsrådet framhåller, att intet bör hindra, att flera myndig­

heter förordnas att föra ifrågavarande talan, envar för sitt speciella om­

råde. Då ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrå-

g o r i första hand har till uppgift att taga initiativ till ingripande mot kon­

kurrensbegränsningar med skadlig verkan, kunde det i och för sig anses

motiverat, att åt ämbetet anförtroddes jämväl uppgiften att på det allmän­

nas vägnar föra talan vid domstol beträffande varumärkesregistrerings hä­

vande på grund av degeneration. Emellertid torde ämbetets organisation

och mängden av arbetsuppgifter inom konkurrensbegränsningslagens till-

lämpningsområde lägga hinder i vägen för en sådan ordning. På ämbetet

bör likväl ankomma att inom ramen för sin vanliga verksamhet fullgöra en

viss bevakningsuppgift beträffande frågor om degeneration av varumärken

och vid behov meddela vederbörande taleberättigad myndighet de iaktta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

153

gelser som göres. Så torde också komma att ske utan att särskild instruk-

tionsföreskrift erfordras. På den eller de myndigheter, som bemyndigas ut­

öva det allmännas talerätt vid domstol, bör det enligt näringsfrihetsrådets

åsikt ankomma att tillse, att i ärenden rörande degeneration ämbetets

mening alltid inhämtas. Läkemedelsindustriföreningen anser det ligga när­

mast till hands, att ifrågavarande talan får föras allenast av åklagar­

myndighet. Sveriges industriförbund förordar, att frågan om åt vilken

myndighet talerätten skall anförtros, göres till föremål för närmare under­

sökning. Med hänsyn till vikten av att bedömningen av hithörande ärenden

blir allsidig och icke påverkas av varumärkesrätten ovidkommande hänsyn,

synes det förbundet vara erforderligt, att uppgiften anförtros åt en kvalifi­

cerad juridisk instans. Framförallt synes det angeläget, att tale­

rätten icke delegeras till något organ, som företräder specialintressen.

Utredningens förslag, att mål om hävande av registrering skall handläg­

gas av de allmänna domstolarna i deras vanliga sam­

mansättning godtages i allmänhet i remissvaren. Svea hovrätt anser

sålunda, att det i varumärkesmål icke föreligger ett sådant behov av spe­

ciell sakkunskap, som föranlett, att Stockholms rådhusrätt med speciell

sammansättning blivit exklusivt forum i patentmål. Hovrätten biträder där­

för utredningens förslag. Liknande synpunkter anföres av Stockholms han­

delskammare. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller,

att en process vid en specialdomstol i Stockholm i allmänhet blir avsevärt

dyrare än en process vid allmänt forum, vilket är till nackdel särskilt för

de mindre företagen.

Några instanser ifrågasätter emellertid om det icke bör införas special­

forum för varumärkesmål. Smålands och Blekinge handelskammare samt

Svenska patentingenjörers förening framför ett allmänt önskemål härom.

Sistnämnda förening framhåller, att avsevärda fördelar skulle vara att vin­

na med ett speciellt sakkunnigt forum i dessa mål, som är så pass sällan

förekommande och säregna. En uppenbar fördel skulle också vara, alt in­

trångs- och ogiltighetsmål skulle komma att handläggas vid samma forum.

Detta skulle för övrigt också lämpligen kunna handlägga även sådana mål,

som kan komma att föranledas av en blivande generalklausul mot illojal

konkurrens. Svenska patentombudsf öreningen förordar i första hand, att

Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum för samtliga slag av varu­

märkesmål liksom fallet är i patentmål. I andra hand förordar föreningen,

att Stockholms rådhusrätt göres till exklusivt forum i mål om upphävande

av varumärkesregistrering.

Sveriges industriförbund, som anser sig tills vidare böra godtaga utred­

ningens lösning av forumfrågan, framhåller, att denna lämpligen bör om­

prövas i samband med ett eventuellt införande av generalklausul mot illojal

konkurrens.

De av utredningen i andra stycket föreslagna forumreglerna har

icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. Såsom närmare utförts och motiverats vid 25 § gäl­

ler enligt förslaget att registrering endast kan hävas av domstol. Stadgande

härom har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Här har jäm­

väl upptagits bestämmelser om talerätt i mål av förevarande slag. Enligt

första punkten skall talerätt tillkomma envar som har intresse av registre­

ringens hävande. Stadgandet, som i sak överensstämmer med gällande rätt,

har godtagits vid remissbehandlingen och synes ej föranleda erinran; i lik­

het med ett par remissinstanser vill jag dock förorda att man i stället för

uttrycket »intresse» bibehåller det nuvarande »förfång», som vunnit hävd.

I andra punkten har utredningen upptagit bestämmelse om den tale­

rätt för myndighet, som enligt vad vid 25 § anförts, ansetts böra införas för

att tillgodose det allmännas intresse att i vissa fall erhålla ogiltigförklaring

av registrering. Enligt bestämmelsen skall i fall, då talan grundas på stad­

gande i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, den ock kunna föras av

myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Stadgandet har i allmänhet läm­

nats utan erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

Några remissinstanser har ansett att i lagen bör anges vilken myndighet

som skall äga föra talan. Det torde dock vara lämpligare att i enlighet med

utredningens förslag reglera denna fråga i tillämpningsföreskrifterna till

den nya lagen, så att erforderliga ändringar utan omgång kan vidtagas, t. ex.

vid omorganisationer.

I andra stycket har utredningen upptagit stadgande om forum i fall, då

märkeshavaren icke har hemvist inom riket; i dylikt fall skall Stockholms

rådhusrätt vara behörig. Bestämmelsen, som överensstämmer med gällande

rätt, synes ej ge anledning till erinran.

Några remissinstanser har ifrågasatt om det ej bör införas specialforum

för varumärkesmål. Enligt min mening finns det dock icke anledning här­

till.

I andra stycket har utredningen vidare upptagit en speciell forumregel,

som avser att möjliggöra gemensam handläggning i fall, då talan är an-

hängig mot någon för varumärkesintrång och denne till sitt fredande vill

väcka talan om registreringens hävande. Rättegångsbalkens regler om sam­

manförande av mål synes dock här vara tillfyllest och stadgandet torde

böra utgå.

27 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 27 § i utredningens förslag, be­

handlar registrerings avförande ur registret.

Utredningen. Utredningen har i första stycket upptagit stadgande, att

sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, märket skall av­

föras ur registret. Utredningen anmärker, att i tillämpningsföreskrifterna

till lagen bör stadgas, att domstols dom om upphävande av varumärkes­

registrering skall översändas till registreringsmyndigheten.

I andra stycket föreskrives, att märke skall avföras ur registret, om re­

gistreringen ej förnyas eller om märkets innehavare begär dess avförande.

155

Utredningen framhåller, att om märkeshavare begär märkets avförande, li-

censtagare vars licens finns antecknad i registret bör erhålla tillfälle yttra

sig.

Remissyttrandena. Sveriges advokatsamfund framhåller, att varumärke,

för vilket finns registrerad licenstagare, icke bör kunna få på be­

gäran av innehavaren avföras ur registret utan att licenstagaren lämnat

medgivande därtill. Enligt samfundets mening bör detta komma till uttryck

i lagtexten. Patent- och registreringsverket anser däremot, att det bör räcka

att licenstagaren beredes tillfälle yttra sig. Föreskrift härom bör upptagas

i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Departementschefen. Jag tillstyrker de av utredningen i förevarande para­

graf upptagna reglerna om avförande av varumärke ur registret. Då mär­

keshavare begär märkets avförande, bör såsom utredningen och patentver­

ket anfört i förekommande fall licenstagare erhålla tillfälle yttra sig. Att

kräva medgivande av denne synes däremot ej erforderligt. Föreskrift om

inhämtande av licenstagarens yttrande bör intagas i tillämpningsföreskrif­

terna till lagen.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Paragrafen, som är likalydande med 28 § i utredningens förslag, behand­

lar utländsk registreringssökandes skyldighet att förete bevis om registre-

ringsskydd i hemlandet.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket i gällande varumärkeslag äger

Kungl. Maj :t efter avtal med främmande stat och under förutsättning av

ömsesidighet förordna, att skydd för varumärke enligt nämnda lag må till­

komma den vilken utom riket driver sådan näring som omförmäles i 1 §.

Genom vårt lands anslutning till Pariskonventionen anses avtal vara träf­

fat med de övriga unionsländerna. I anledning härav har i 3 § i kungl.

kungörelsen den 22 maj 1953 (nr 319) förordnats, att näringsidkare i dessa

länder åtnjuter skydd enligt varumärkeslagen. Dessutom har efter särskilda

avtal sådant förordnande meddelats i förhållande till ett mindre antal län­

der utanför Parisunionen, nämligen Bahamaöarna, Chile, Filippinerna, Is­

land, Folkrepubliken Kina, Malajiska förbundet, Nigeria och Sovjetunionen.

Avtal saknas helt med åtskilliga utomeuropeiska länder, t. ex. Argentina.

Näringsidkare i sådana länder kan därför ej erhålla varumärkesregistre­

ring här i riket.

Då någon, som utom riket driver näring, söker registrering av varumärke

i Sverige, gäller som huvudregel enligt 16 § första stycket 1), att ansök­

ningen skall åtföljas av bevis, att sökanden uppfyllt de villkor, som i den

främmande staten, d. v. s. sökandens hemland, fordras för att bereda skydd

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

åt varumärket. Dylikt s. k. hemlandsbevis skall utgöras av utdrag ur veder­

börande varumärkesregister (4 § kungörelsen den 31 december 1895 ang.

beskaffenheten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av

varumärken inlämnas). Enligt 16 § första stycket 3) skyddas utländsk nä­

ringsidkares varumärke icke i vidsträcktare mån eller för längre tid än i

den främmande staten.

Enligt 16 § andra stycket äger Kungl. Maj :t under förutsättning av öm­

sesidighet meddela andra bestämmelser i de hänseenden, som avses i 16 §

första stycket 1) och 3). Med stöd härav har kravet på hemlandsbevis helt

eftergivits i förhållande till Australiska statsförbundet, Brasilien, Canada,

Danmark, Frankrike, Israel, Italien, Japan, Nederländerna, Norge, Nya Zee­

land, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Sydafrikanska Unio­

nen, Förbundsrepubliken Tyskland, U. S. A. och Österrike. I förhållande till

Finland, vars varumärkeslagstiftning icke möjliggör erforderlig ömsesidig­

het, samt vissa andra stater krävs hemlandsbevis för beviljande av registre­

ring, men icke för dess fortbestånd (relativt oberoende). Beträffande övriga

stater gäller regeln i 16 § första stycket 3) (fullständigt beroende).

Utredningen. Utredningen har övervägt, om tillräckliga skäl finnes, att

även framdeles göra utlännings rätt att registrera varumärke här i landet

beroende av reciprocitet. Därvid framhålles, att inarbetningsrätt — enligt

förslaget i princip likvärdig med rätt på grund av registrering — icke är och

icke heller rimligen kan göras beroende av ett dylikt villkor. Vidare erinras

om att enligt gällande rätt både patent och mönsterskydd kan erhållas av

utlänningar oberoende utav ömsesidighet. Denna ordning har icke visat sig

annat än förmånlig. Utredningen förordar med hänsyn till nu angivna om­

ständigheter, att det allmänna reciprocitetskravet efterges även på varu-

märkesområdet. Någon bestämmelse om ömsesidighet såsom förutsättning

för rätten till registrering har därför icke upptagits i förslaget.

Vad angår kravet på hemlandsbevis anför utredningen, att i dess enkät

framkommit en stark opinion till förmån för avskaffande av detta krav. Ut­

redningen ansluter sig i princip till detta önskemål. En förutsättning för

att kravet på hemlandsskydd helt efterges bör dock vara, att vederbörande

främmande stat behandlar svenska registreringssökande på motsvarande

sätt. Utredningen har därför ansett, att som formell huvudregel alltjämt

bör gälla att hemlandsbevis skall företes. Stadgande därom har upptagits

i första stycket av förevarande paragraf. I andra stycket har uttalats, att

Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet äger föreskriva, att be­

träffande viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga

tillämpning. Utredningen framhåller, att sådan föreskrift i första hand är

avsedd att meddelas i förhållande till länder anslutna till Pariskonventio­

nen. Även länder utanför Pariskonventionen kan under angiven förutsätt­

ning komma i åtnjutande av nu ifrågavarande förmån. I praktiken bör det

enligt utredningen bli vanligast att kravet på hemlandsbevis efterges.

Vad angår de fall där så icke sker anför utredningen, att den nya lagen

icke bör möjliggöra större beroende av hemlandsskydd än det i Pariskonven­

157

tionens Londontext medgivna relativa oberoendet. Detta bör gälla även be­

träffande näringsidkare från länder som fasthåller vid det fullständiga be­

roendet av liemlandsregistrering. I enlighet härmed har i förslaget icke upp­

tagits motsvarighet till 16 § första stycket 3) i gällande varumärkeslag.

Undantag gäller dock vid s. k. telle-quelle-registrering enligt 29 §.

Remissyttrandena. Stadgandet har ej föranlett annat uttalande vid remiss-

behandlingen, än att Sveriges allmänna exportförening framhållit, att stad­

gandet bör utnyttjas till att — utöver vad som redan skett — avtalsvägen

bereda svenska intressen största möjliga förmåner på varumärkesområdet i

utlandet. Motsvarande påpekande göres vid 29 och 30 §§.

Departementschefen. Nuvarande varumärkeslag gäller omedelbart till för­

mån endast för svenska näringsidkare. För att näringsidkare i annat land

skall åtnjuta skydd kräves särskilt avtal därom, grundat på ömsesidighet.

Enligt utredningens förslag bör detta krav på ömsesidighet bortfalla och det

varumärkesrättsliga skyddet alltså utan vidare gälla även med avseende å

främmande stat. Förslaget, som innebär en anpassning till vad som hos oss

redan gäller inom patent- och mönsterrätten och även till en allmän tendens

inom den internationella varumärkesrätten, har lämnats utan erinran vid re­

missbehandlingen. Jag vill även för egen del biträda det; den nuvarande

olikheten i behandling av in- och utländska intressen är principiellt ej tillta­

lande och erfarenheterna från tillämpningen av patent- och mönsterlag­

stiftningen, som omedelbart gäller till förmån även för utländska rättighets-

havare, visar att man utan olägenhet kan genomföra likställighet.

De av utredningen i paragrafen föreslagna reglerna om s. k. hemlands-

bevis och utredningens i anslutning därtill gjorda motivuttalanden synes ej

ge anledning till erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

29 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 29 § i utredningens förslag, inne­

håller en regel motsvarande Pariskonventionens s. k. telle-quelle-regel.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket 4) i gällande varumärkeslag äger

Kungl. Maj :t med avseende på varumärke, registrerat i stat, som för svenska

varumärken gör motsvarande medgivande, meddela bestämmelse att varu­

märket må, därest det icke strider mot sedlighet eller god ordning, registre­

ras i den form, vari det är gällande i den främmande staten; detta gäller

alltså i princip även om varumärket eljest skulle varit oregistrerbart här i

landet. Även beträffande sådan registrering gäller det vid 28 § i förslaget

berörda stadgandet i 16 § första stycket 3) varumärkeslagen, att varumärket

icke skyddas i vidsträcktare mån eller för längre tid än i den främmande

staten. Förordnande som här avses har meddelats i förhållande till Paris-

unionens samtliga länder.

Regeln är föranledd av ett stadgande i art. 6 i Pariskonventionen, enligt

vilket varje i hemlandet vederbörligen registrerat varumärke under vissa för­

158

behåll skall kunna registreras samt erhålla skydd i sin ursprungliga form

(telle quelle) i övriga unionsländer. Enligt nyssnämnda förbehåll må re­

gistrering vägras eller förklaras ogiltig — förutom för märken vilka gör in­

trång i av tredje man förvärvad rätt i det land där skydd begäres — för

märken, som helt och hållet saknar egenartad karaktär eller som uteslu­

tande är sammansatt av tecken eller benämningar, vilka i handeln kan

tjäna till att ange varors art, beskaffenhet, mängd, bestämmelse, värde, ur­

sprungsort eller tidpunkten för deras framställande eller som blivit vanliga

i gängse språkbruk eller i lojalt och konstant handelsbruk i det land, där

skydd är begärt. Enligt ett särskilt stadgande i artikeln bör dock vid bedö­

mandet av ett märkes egenartade karaktär avseende fästas vid alla faktiska

omständigheter, särskilt vid den tidslängd under vilken märket varit i bruk.

Utredningen. Utredningen framhåller, att ifrågavarande konventionsbesläm-

melser i stor utsträckning tjänat som förebild för förslagets utformning av

de allmänna regislrerbarhetskraven (jfr särskilt 13 §). Om förslaget ge­

nomföres, kommer alltså nu bestående olikhet vid behandlingen av inhems­

ka och utländska varumärken, som betingas av telle-quelle-regeln, att i allt

väsentligt försvinna. Det har likväl med hänsyn till konventionstextens ut­

tryckliga krav i detta hänseende ansetts lämpligt att i förslaget upptaga ett

särskilt stadgande om telle-quelle-förmånen. 1 enlighet härmed har i första

punkten av förevarande paragraf upptagits stadgande, att Kungl. Maj :t un­

der förutsättning av ömsesidighet äger förordna, att varumärke, som är

registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som anges i förordnandet,

kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i den främmande staten.

Uttrycket »så som» har valts i stället för det nuvarande »i den form» för

att vinna närmare anslutning till telle-quelle-begreppet sådant det numera

i allmänhet uppfattas. Detta innebär knappast i sak någon ändring i vad som

nu anses gälla.

Enligt utredningen bör registrering enligt paragrafen vara fullständigt

beroende av hemlandsskyddet, så att bevis om registrering i hemlandet krä-

ves som villkor såväl för registreringens beviljande här i riket som för dess

fortsatta bestånd. I andra punkten av paragrafen har därför upptagits stad­

gande, att om enligt första punkten varumärke registreras, som eljest icke

kunnat registreras här, registreringen icke skall gälla i vidare mån eller för

längre tid än i den främmande staten. Stadgandet motsvarar gällande rätt.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om s. k. telle-quelle-förmån

för innehavare av utländskt varumärke, vilken kräves enligt Pariskonven­

tionen, överensstämmer i sak med gällande rätt. Den har ej föranlett erinran

vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

30 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 30 § i utredningens förslag,

behandlas s. k. konventionsprioritet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

159

Gällande rätt. Enligt 16 § tredje stycket 5) i gällande varumärkeslag äger

Kungl. Maj :t bestämma, att om någon här i riket sökt registrering av ett

varumärke, som han tidigare anmält till registrering i främmande stat, an­

sökningen må, i förhållande till andra ansökningar ävensom med hänsyn

till förväxlingsbart märke som här i riket inarbetats för annan, betraktas

som om den gjorts samtidigt med anmälningen i den främmande staten, för

så vitt ansökningen härstädes skett före utgången av viss tid. Denna tid

kan bestämmas enligt vissa i lagrummet anförda alternativ.

Stadgandet är föranlett av en bestämmelse i art. 4 i Pariskonventionen.

Prioritet enligt stadgandet — s. k. konventionsprioritet — har medgivits

samtliga till Pariskonventionen anslutna stater.

Utredningen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit bemyndi­

gande för Kungl. Maj :t, att under förutsättning av ömsesidighet förordna

att, där varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, an­

sökning om registrering här i riket skall, under de villkor som i förord­

nandet anges, i förhållande till andra ansökningar eller skedd användning

av kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande

staten. I förhållande till gällande rätt innebär stadgandet utvidgning dels

genom att prioriteten avser även andra varukännetecken än varumärken

och dels genom att den kan åberopas icke blott mot registrering och in-

arbetning utan överhuvudtaget mot skedd användning. Utvidgningen sam­

manhänger med det sätt på vilket registreringshindren bestämts i 14 § 6)

och 7) i förslaget. Prioritetstiden är avsedd att anges i tillämpningsföre­

skrifterna till lagen. Härigenom vinnes att man med relativt ringa om­

gång kan anpassa de svenska reglerna till eventuella ändringar i konven-

tionstexten.

Departementschefen. Det här föreslagna stadgandet om s. k. konventions­

prioritet är föranlett av en bestämmelse i Pariskonventionen. I förhållande

till gällande rätt har prioriteten något utvidgats. Stadgandet har lämnats

utan anmärkning i remissvaren och jag vill förorda att det upptages i lagen.

31 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningens förslag,

har upptagits bestämmelser om ombud för sådan innehavare av registrerat

varumärke, som icke har hemvist i Sverige.

Gällande rätt. Enligt 16 § första stycket 2) i gällande varumärkeslag skall

den, vilken utom riket driver näring och för vilken registrering blir gäl­

lande, ha ett här i riket bosatt ombud, som äger att härstädes å hans väg­

nar svara i alla saker, vilka angår varumärket. Det åligger honom därför

att, då ansökan göres samt sedermera vid hyte av ombud, uppge ombudets

namn och vistelseort, vid äventyr att, i händelse föreskriften härom skulle

finnas icke vara iakttagen, domaren må på anmälan i förekommande fall

med laga verkan utse sådant ombud.

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Utredningen. Utredningen har i paragrafens första stycke upptagit stad­

gande, att innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i

Sverige, skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt

som rör märket, samt att anteckning härom skall göras i varumärkesregist-

ret. Utredningen framhåller, att det är mera ändamålsenligt och också prin­

cipiellt riktigare att sålunda knyta an till märkeshavarens hemvist än, så­

som enligt gällande rätt, till platsen för näringens drivande.

Enligt andra stycket skall, om behörigt ombud icke finnes antecknat,

registreringsmyndigheten under innehavarens sist uppgivna adress före­

lägga honom att inom viss tid vidtaga rättelse. Fullgöres icke föreläggandet

skall märket avföras ur registret. I motiven anföres, att bestämmelsen i

gällande rätt om att domaren skall utse ombud veterligen aldrig använts

och också är opraktisk. Den av utredningen föreslagna regeln synes bättre

lämpa sig att vid behov tillämpas i praktiken.

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet för utländsk

innehavare av registrerat varumärke att ha ett här bosatt ombud anknyter

till en motsvarande bestämmelse i gällande lag men har i ett par punkter

erhållit ett mera ändamålsenligt innehåll. Stadgandet har icke föranlett

erinran vid remissbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

Om överlåtelse och licens

32 §.

I paragrafen, som överensstämmer med 32 § i utredningens förslag, ges en

presumtionsregel vid överlåtelse av rörelse.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att om rörelse till

vilken hör varumärke eller kännetecken som avses i 2 § andra stycket över-

låtes, detta skall innefattas i överlåtelsen, där ej annat är eller får anses

vara avtalat. Principiellt gäller motsvarande redan nu enligt 8 § andra

stycket i gällande varumärkeslag. I motiven anför utredningen, att parterna

har frihet att träffa avtal av annan innebörd, t. ex. att de till rörelsen hö­

rande kännetecknen eller vissa av dem skall kvarbli i överlåtarens hand el­

ler att rätten till visst kännetecken skall uppdelas mellan parterna.

Vad angår partiell överlåtelse av rörelse framhåller utredningen, att så

skiftande situationer kan upppstå, att några bestämda lagregler för sådant

fall icke ansetts kunna uppställas. Hithörande frågor synes därför få över­

lämnas till rättspraxis för lösning i anslutning till principen i förevarande

paragraf.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak lämnats utan erinran vid remiss­

behandlingen.

I redaktionellt hänseende hemställer Stockholms rådhusrätt att uttryc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

161

ket »där ej annat är eller får anses vara avtalat» utbytes mot »där ej annat

avtalats». Motsvarande hemställan göres vid 34 §.

Departementschefen. Förevarande stadgande om att överlåtelse av rörelse

presumeras innefatta varumärke som hör till rörelsen står i överensstäm­

melse med gällande rätt och har i sak lämnats utan erinran av remissin­

stanserna. Att här är fråga om en presumtion har i förslaget uttryckts ge­

nom bestämmelse att stadgandet skall gälla, »där ej annat är eller får an­

ses avtalat». Såsom föreslagits av Stockholms rådhusrätt torde uttrycket

kunna förkortas till »där ej annat avtalats». Detta innebär ingen saklig

ändring av stadgandet.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 33 § i utredningens förslag, behandlar över­

låtelse av registrerat varumärke.

Utredningen. Utredningen framhåller, att det förbud, som nu gäller mot att

överlåta varumärke annorledes än tillsammans med den rörelse här i riket

för vilken det begagnas (8 § andra stycket varumärkeslagen), vid sin till­

komst motiverats med allmänhetens intresse av att kunna lita på visst mär­

ke, till vilket den vunnit förtroende. För utredningen har det emellertid

stått klart att bestämmelsen kunnat vara till betydande olägenhet för nä­

ringslivet och att den i praktiken ofta åsidosatts. Såsom skydd mot vilse­

ledande av allmänheten har den knappast haft någon reell betydelse. I ut­

redningens enkät till näringslivet har också med nästan fullständig enig­

het tillstyrkts, att varumärke skall kunna fritt överlåtas. Enligt utredning­

ens mening bör därför i den nya lagen separat överlåtelse av varumärke

tillåtas, under förutsättning att genom särskilda regler garantier skapas

för att allmänheten icke vilseledes. Detta bör ske genom att domstol erhål­

ler befogenhet, att i fall, då varukännetecken efter överlåtelse är vilseledan­

de i den nye innehavarens hand, meddela förbud mot användning av varu-

kännetecknet.

Utredningen framhåller vidare, att om överlåtelsen avser registrerat va­

rumärke, överlåtelsen som huvudregel bör kunna antecknas i registret, var­

vid särskilda rättsverkningar bör kunna anknytas till sådan anteckning.

Om det emellertid är uppenbart, att märket i den nye innehavarens hand

kommer att vilseleda allmänheten, bör anteckning kunna vägras.

Vad utredningen sålunda anfört om överlåtelse av varumärke bör enligt

dess mening gälla även vid upplåtelse av varumärkeslicens.

I anslutning till dessa allmänna överväganden har utredningen i föreva­

rande paragraf upptagit regler om överlåtelse av registrerat varumärke, i

34 § regler om upplåtelse av licens till sådant varumärke och i 36 § be­

stämmelser om befogenhet för domstol att förbjuda användning av vilse­

ledande varukännetecken.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall, om registrerat varu-

11 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

162

Kangl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

märke överlåtits, anteckning därom på begäran göras i varumärkesregist-

ret. I andra punkten har, i enlighet med det förut anförda, stadgats att re-

gistreringsmyndigheten äger vägra anteckning om överlåtelse, där dess an­

vändning av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten; re-

gistreringshindret skall emellertid vara tillämpligt endast i fall, där över­

låtelsen skett utan samband med övergång av rörelsen. Om överlåtelsen

skett i samband med rörelsens övergång, torde enligt utredningens mening

någon fara för vilseledande i regel icke vara sannolik och detta fall har

därför ansetts kunna undantagas då det gäller den administrativa pröv­

ningen.

Utredningen framhåller, att registrering bör vägras endast där faran för

vilseledande är uppenbar. Denna begränsning har emellertid icke uttalats

i lagtexten. Då frågan om vilseledande genom varumärke enligt 36 § även

kan komma under bedömande av domstol, har det nämligen ansetts att

lagtexten i förevarande paragraf och 36 § i detta avseende bör vara kon-

gruent. Den särskilda försiktighet, varmed förbehållet mot vilseledande bör

handhas i administrativ ordning, följer av det förhållandet, att registre-

ringsmyndigheten normalt torde ha att bedöma frågan innan den nye inne­

havaren tagit märket i bruk eller i varje fall innan han använt det i någon

större omfattning och att myndigheten sålunda måste bygga sin uppfatt­

ning på en förmodan om hur varumärket skall komma att uppfattas, me­

dan domstolsförbud däremot knappast kan tänkas innan märket varit i

bruk och sålunda faktiska hållpunkter för bedömandet föreligger.

Förslaget förutsätter att även partiell överlåtelse av rätten till registrerat

varumärke kan äga rum. Sålunda bör innehavaren kunna överlåta märkes­

rätten i vad den avser vissa varuslag men behålla den i övrigt eller över­

låta rätten till flera att av dem användas för olika varuslag. Också i dessa

fall kan förbehållet mot vilseledande bli aktuellt. Men även om sådan par­

tiell överlåtelse eller uppdelning av varumärkesrätt i princip är tillåten

enligt förslaget, bör av praktiska skäl en motsvarande uppdelning av själva

registreringen på flera innehavare icke förekomma, utan som hittills bör

den bestående registreringen begränsas och en eller flera nya registreringar

sökas för del eller delar av märkesrätten som utbrutits. Då det kan tänkas

få betydelse vid en eventuell kollision med annan varumärkesrättighet att

den utbrutna registreringen tillkommit på detta sätt, varvid den ursprung­

liga registreringens datum kan få relevans, bör detta lämpligen antecknas

i varumärkesregistret.

Har överlåtelse av registrerat varumärke skett, skall likväl, enligt para­

grafens andra stycke, intill dess överlåtelsen blivit antecknad i registret,

den anses som innehavare av märket, vilken senast blivit införd där i sådan

egenskap. Regeln saknar motsvarighet i gällande rätt. I motiven anföres,

att den i första hand gäller i förhållande till registreringsmyndigheten. En­

dast den, som står införd i registret, har sålunda rätt att utan att styrka

sin åtkomst få märket förnyat eller begära dess avförande ur registret. Vi­

dare skall myndigheten, då den behöver träda i kontakt med innehavaren,

163

hålla sig till den som är antecknad i varumärkesregistret. Anteckningen

har även legitimerande verkan i processuellt hänseende. Den i registret an­

tecknade innehavaren äger sålunda i egenskap av den till märket berätti­

gade kära och svara inför domstol. Detta medför i mål angående intrång,

som pågått såväl före som efter anteckning om överlåtelse, att både över­

låtaren och förvärvaren måste vara kärande för att intrånget i dess helhet

skall kunna beaktas. I ogiltighetsmål medför regeln, att den antecknade

innehavaren alltid är behörig att vara svarande, även om märkesrätten över­

låtits. Intill dess anteckning om övergången skett, får förvärvaren nöja sig

med rätten att som intervenient på svarandesidan inträda i rättegången.

I tredje stycket stadgas, att överlåtelse, som icke är antecknad i registret,

ej gäller mot annan, som i god tro förvärvar rätt till märket. I motiven an-

föres, att de civilrättsliga reglerna om godtrosförvärv för närvarande icke

anses vara tillämpliga inom immaterialrätten. Genom det förevarande stad­

gandet kommer för speciella fall godtrosförvärv att kunna ske, där registre­

rat varumärke i skilda avtal överlåtits till två eller flera personer. Regeln

bör enligt utredningens mening öka benägenheten att anmäla överlåtelser

till registrering.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket första punkten om anteck­

ning av överlåtelse av registrerat varumärke i varumärkesregist­

ret har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Även stadgandet i andra punkten om att registreringsmyndigheten äger

att vägra sådan anteckning, om överlåtelsen skett utan samband

med överlåtelse av den rörelse, till vilket märket hör, samt dess använd­

ning av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten

godtages i princip av flertalet remissinstanser. Såsom anförts vid 14 § 2)

har emellertid några remissorgan ställt sig principiellt avvisande mot eller

tveksamma till att i den nya lagen överhuvudtaget upptages bestämmelser

om vilseledande varumärken.

Vad särskilt angår förevarande stadgande anför Läkemedelsindustriför­

eningen, att en sådan bedömning och bevisprövning som tillämpningen av

bestämmelsen om vilseledande förutsätter under inga förhållanden bör till­

komma en administrativ myndighet. I denna del har ej heller nordisk enig­

het kunnat uppnås, i det att de danska sakkunniga ej upptagit motsvaran­

de stadgande i sitt förslag utan i stället möjlighet att inför domstol föra

talan, därest vilseledande anses föreligga. Detta alternativ är enligt för­

eningens mening att föredraga. Föreningen gör i detta sammanhang gäl­

lande att det svenska förslaget haltar, i det att prövningsrätt för patent­

verket icke föreligger då märket överlåtes med rörelsen. Krav uppställes

ju icke på att rörelsen i dess helhet överlåtes; därmed står möjligheten fort­

farande öppen att liksom nu — då separat varumärkesöverlåtelse är för­

bjuden — överlåta varumärke i förening med »den del av rörelsen, vari

märket användes».

Beträffande den närmare utformningen av stadgandet förordar åtskilliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

remissinstanser, att i lagtexten uttryckligen anges, att vägran att göra an­

teckning om överlåtelse må kunna ske endast då den nye innehavarens an­

vändande av märket är »uppenbart» ägnad att vilseleda allmänheten. Önske­

mål i denna riktning uttalas sålunda av Svea hovrätt, Stockholms handels­

kammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle, patent- och

registreringsverket, länsstyrelsen i Uppsala län, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska försäljnings-

ocli reklamförbundet och Svenska patentombudsföreningen.

Svea hovrätt hemställer, att ordet »äger» i första stycket utbytes mot

»skall».

Sveriges advokatsamfund tar upp ett spörsmål angående registrerings

rättsverkan vid partiell överlåtelse av varumärke och anser lag­

texten i detta hänseende vara i behov av viss komplettering. Utredningen

har anfört, att sådan överlåtelse ofta sker så att överlåtaren behåller regist­

reringen men inskränker denna för vissa varuslag medan han låter den

nye innehavaren erhålla registrering för andra varuslag. I dylikt fall bör

enligt samfundets mening den nya registreringen äga räkna prioritet från

dagen för ansökningen om den ursprungliga registreringen. Enligt vad ut­

redningen uttalat i motiven skulle detta också bli fallet, om anteckning om

förhållandet göres i registret i samband med den nya registreringen. EnligJ

samfundets mening kan sådan rättsverkan dock ej uppkomma utan att lagen

särskilt medger det. Samfundet föreslår därför, att i lagen anges att om re­

gistrering av varumärke beviljas efter medgivande av innehavaren av ti­

digare registrerat märke och i samband med att den tidigare registreringen

avföres eller inskränkes, den sålunda beviljade nya registreringen skall äga

räkna samma företrädesrätt som varit förenad med den tidigare registre­

ringen.

Den i andra stycket intagna legitimationsregeln i fall av över­

låtelse av varumärkesrätt har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Erinringar mot bestämmelsen har emellertid framförts av Stockholms

rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund, som funnit det föreslagna stad­

gandets innebörd oklar. Stockholms rådhusrätt erinrar om att bestämmel­

sen enligt utredningen innebär, att i mål angående intrång, som pågått

såväl före som efter anteckning om överlåtelse, både överlåtaren och för­

värvaren måste vara kärande, för att intrånget i dess helhet skulle kunna

beaktas. Detta till sin innebörd generella uttalande finner rådhusrätten va­

ra felaktigt och anför härom närmare:

Därest exempelvis anteckning om överlåtelse av ett registrerat märke icke

skett förrän två år efter överlåtelsen samt intrång i märkesrätten, som skett

under denna tid av två år, därefter skulle genom skadeståndstalan beivras

vid domstol, komme man, med utredningens tolkning, till ett icke godtag­

bart resultat. I sådant fall skulle nämligen överlåtaren vara att anse såsom

saklegitimerad kärande, trots att han då icke längre funnes i varumärkes-

registret antecknad som innehavare av varumärkesrätten och trots att han

icke heller vore innehavare av den materiella rätten till märket. Vidare skul­

le i ett dylikt fall förvärvaren, trots att han genom överlåtelse blivit inne­

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

165

havare av den materiella rätten, icke vara att anse som saklegitimerad för

tiden före registeranteckningen. Rådhusrätten finner för sin del, att i ett

fall som det nu förutsatta, den, som vid talans väckande är i registret an­

tecknad som märkeshavare, rätteligen bör anses saklegitimerad för hela

den tid, varunder han på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. För

tydlighets skull må i detta sammanhang anmärkas, att märkeshavare som

överlåtit sin rätt måste, trots att han vid talans väckande ej längre är an­

tecknad i varumärkesregistret, anses saklegitimerad för tiden före överlå­

telsen.

Med hänsyn till det anförda anser rådhusrätten det vara nödvändigt med

ett auktoritativt uttalande om innebörden av förevarande bestämmelse.

Sveriges advokatsamfund anser, att i förevarande fall enbart den som

vid talans väckande är i registret antecknad såsom märkeshavare bör vara

saklegitimerad, och anför härom:

Därest utredningens mening är att envar som är eller varit införd i re­

gistret såsom innehavare av varumärkesrätt skall äga rätt att föra talan

om intrång, som pågått under den tid han varit eller är införd i registret,

vill advokatsamfundet framhålla att detta icke synes vara en tillfredsstäl­

lande lösning av ifrågavarande problem. Man måste nämligen hålla i min­

net, att den som vid tidpunkten da talan eventuellt skall väckas är inneha­

vare av varumärkesrätten har ett berättigat intresse att ensam få avgöra

huruvida sådan talan får anhängiggöras, vare sig det gäller intrång under

den tid han varit innehavare eller intrång under "tid dessförinnan. En talan

om ersättning på grund av varumärkesintrång kan nämligen stimulera sva­

randen eller annan att föra talan om ogiltighetsförklaring av registrering­

en, och i händelse av att frågan om registreringens berättigande är tveksam,

kan varumärkeshavaren finna det med sitt intresse förenligt att hellre låta

frågan om skadestånd på grund av intrång falla. Detta gäller särskilt om

något intrång faktiskt icke längre föreligger utan talan endast skulle avse

förfluten tid. Enligt samfundets åsikt bör alltså, då rätten till varumärke

övergått från en innehavare till en annan innehavare, endast den av dem

som är i registret antecknad såsom innehavare av varumärket äga rätt att

anhängiggöra talan på grund av intrång, vare sig intrånget ägt rum under

den tid han varit registrerad innehavare eller dessförinnan." För att han

skall få föra talan om ersättning för tid innan han varit registrerad inne­

havare bör han, såsom nu i praxis gäller beträffande talan om intrång i

patent (se härom NJA 1940 B 854 och 855), ha erhållit överlåtelse från

tidigare innehavare avseende dennes anspråk på ersättning. Den som

sålunda behörigen väckt talan om ersättning för intrång skall givetvis få

fortsätta målet utan hinder av att han under målets gång överlåter sin rätt

till varumärket och förvärvaren blir registrerad innehavare. Den som för­

värvar märket bör ju känna till att rättegång är anhängig, och får vid av­

talets träffande bedöma om han ändock önskar förvärva rätten till märket.

Det av utredningen i tredje stycket föreslagna stadgandet om g od t ro s-

f ör värv av varumärkesrätt i visst fall kritiseras av Sveriges advokat­

samfund. Stadgandet innebär, att om varumärket överlåtes först till en per­

son och därefter till ytterligare eu godtroende person och ingen av dem har

registrerat sitt fang, så gäller den första överlåtelsen ej mot den senare

lörvärvaren och detta oavsett om den förste förvärvaren sedermera begär

anteckning i registret innan den senare förvärvaren gjort det. Samfundet

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

166

finner icke detta tillfredsställande. Enligt samfundets förmenande bör för

fall av flerfaldig överlåtelse av samma varumärke den förvärvare äga före­

träde, som först anmäler sitt förvärv för anteckning i varumärkesregistret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrågasätter, huruvida icke

stadgandet innebär en väl långt gående påföljd för ett åsidosättande av en

administrativ ordningsföreskrift. Särskilt i sådana fall, då förhållandevis

kort tid förflutit från det överlåtelsen skedde, skulle den föreslagna bestäm­

melsen kunna leda till rättsförlust, som enligt förbundets mening måste

framstå som obillig. Det kan ifrågasättas, om ej kravet på att varumärkes-

registrets uppgifter är aktuella skulle kunna tillgodoses — utan att den

nye märkesinnehavarens intresse av skälig anmälningsfrist åsidosättes

genom ett tillägg av innebörd att godtrosregeln träder i kraft först sedan

viss tid, förslagsvis en månad, förflutit från överlåtelsen.

Stadgandet avstyrkes helt av Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten fram­

håller, att utredningens tanke, som dock ej kommit till uttryck i stadgandet,

torde vara att vid flerfaldig överlåtelse av varumärke en senare, godtroende

förvärvare skulle, dock endast under förutsättning av registrering, äga fö­

reträde framför en tidigare, ej registrerad förvärvare. Frånsett vad utred­

ningen uttalat om önskvärdheten av att öka benägenheten att anmäla varu-

märkesöverlåtelser för registrering, har emellertid enligt rådhusrättens me­

ning icke anförts något skäl för att införa godtrosförvärv inom immaterial-

rätten. Utredningens förslag innebär, att man i begränsad omfattning skul­

le ge registeranteckning om varumärkesöverlåtelse materiellrättslig ver­

kan.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag skall det vara tillåtet att

överlåta varumärke utan samband med den rörelse till vilken det hör.

Det nuvarande förbudet mot sådan överlåtelse har ansetts valla olägen­

heter och har i praktiken ofta åsidosatts. Någon invändning mot förslaget

har ej framkommit i remissvaren, och jag vill även för egen del ansluta mig

därtill.

Då varumärke överlåtits bör, såsom utredningen föreslagit och remiss­

instanserna lämnat utan erinran, anteckning därom på begäran ske i varu­

märkesregistret. Enligt utredningens förslag skall registreringsmyndighe-

ten dock äga vägra sådan anteckning, där överlåtelsen skett utan samband

med överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket hör samt dess använd­

ning av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten. I överens­

stämmelse med den ståndpunkt jag intagit vid 14 § 2) vill jag biträda detta

förslag. I lagtexten bör dock införas att, såsom avsett är, registrering endast

skall vägras om faran för vilseledande är uppenbar. Vidare bör lagtexten

jämkas så att det framgår, att registrering i sådant fall städse skall vägras.

Utredningen har framhållit, att vid partiell överlåtelse av varumärke, som

sker i den formen att varumärkeshavaren överlåter varumärket endast

beträffande vissa varuslag och samtidigt i motsvarande man inskränker sin

egen registrering, registreringen för det överlåtna märket bör äga räkna

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

167

samma prioritet som den ursprungliga registreringen. Sveriges advokatsam­

fund har hemställt om en uttrycklig lagregel av denna innebörd. Frågan

torde vara av huvudsaklig betydelse vid beräkning av preklusionstid enligt

8 §. Enligt min mening bör härvid även utan stadgande gälla, att preklusions­

tid som börjat löpa i anledning av den första registreringen, icke avbrytes av

sådan omregistrering som här avses, under förutsättning att de förhållanden

under vilka denna tillkommit framgår av registret.

I andra stycket har utredningen upptagit en regel angående legitimeran­

de verkan av registrering i fall, då överlåtelse av registrerat märke skett.

Härvid skall intill dess överlåtelsen blivit antecknad i registret, den anses

som innehavare av märket, vilken senast blivit införd där i sådan egenskap.

En regel av detta innehåll har i princip godtagits vid remissbehandlingen

och bör upptagas i lagen. Det bör dock anges att regeln, såsom avsett är,

endast gäller i mål och ärenden angående varumärket.

I mål om intrång, som pågått såväl före som efter anteckning om över­

låtelse, bör stadgandet innebära att den som vid talans väckande är anteck­

nad som märkeshavare bör äga föra talan för hela den tid, varunder han

på grund av överlåtelsen ägt rätt till märket. För tiden dessförinnan bör

överlåtaren anses saklegitimerad; han kan dock självfallet överlåta sitt

anspråk på den som innehar registreringen.

Utredningen har i tredje stycket av paragrafen upptagit en bestämmelse

om godtrosförvärv i vissa fall av varumärkesrätt. Frågan om godtrosförvärv

är hittills icke reglerad inom någon del av immaterialrätten. För varumär­

kesrättens del torde den vara av ringa praktisk betydelse. Inom den varu­

märkesrätten närliggande patenträtten kan den däremot vara av större vikt.

Jag anser det därför lämpligast, att frågan om införande av dylika bestäm­

melser i varumärkeslagen får anstå till dess motsvarande spörsmål upptages

till övervägande vid den kommande revisionen av patenträtten.

34 §.

Första och andra styckena, som motsvarar 34 § i utredningens förslag,

innehåller vissa föreskrifter angående varumärkeslicens. Tredje stycket är

likalydande med 35 § i utredningens förslag och innehåller regler om utmät­

ning av varumärke m. m.

Utredningen. Utredningen framhåller, att upplåtelse av varumärkesrätt ge­

nom licens, trots att bestämmelser därom saknas i gällande varumärkes­

lag, i praktiken kommit till användning i ej obetydlig utsträckning. Enligt

utredningens mening bör upplåtelse av licens till registrerat varumärke ut­

tryckligen medges i den nya lagen; i utredningens enkät har detta föror­

dats av praktiskt taget samtliga tillfrågade. Sådan upplåtelse bör kunna an­

tecknas i varuinärkesregistret. På motsvarande sätt som vid överlåtelse bör

dock gälla, att registrering kan vägras, om licenstagarens användning är äg­

nad att vilseleda allmänheten.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av 34 § upp­

168

tagit stadgande, att om innehavaren av registrerat varumärke medgivit an­

nan rätt att i näring använda märket (licens), anteckning därom på begäran

skall göras i varumärkesregistret; registreringsmyndigheten äger dock vägra

sådan anteckning, där licenstagarens användning av märket är ägnad att

vilseleda allmänheten. I stadgandet föreskrives vidare, att om det visas att

licensen upphört att gälla, anteckningen skall avföras ur registret.

I andra och tredje styckena av 34 § föreslår utredningen stadganden, att

licens, som icke är antecknad i registret, ej gäller mot annan, som i god

tro förvärvar rätt till märket, samt att licenstagare, där ej annat är eller

får anses vara avtalat, ej äger överlåta sin rätt vidare.

I 35 § har utredningen upptagit regler om utmätningsfrihet för varu­

märken m. m. Bestämmelser i ämnet finns ej i nuvarande varumärkes­

lag, men förslaget överensstämmer med vad som anses vara gällande rätt.

Remissyttrandena. Att utredningen i förslaget upptagit bestämmelser, som

reglerar licensupplåtelse av varumärke hälsas i allmänhet med

tillfredsställelse av remissinstanserna.

Avvikande mening anmäler endast Kooperativa förbundet, som anser det

tveksamt, om efter införandet av klassregistrering behov föreligger av en

legal reglering av licensupplåtelse. Förbundet förordar, att man avvaktar

klassregistreringens praktiska verkan, innan man tar ställning till denna

fråga.

De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna i

ämnet lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.

Vad angår stadgandet om registreringsinyndighetens rätt att vägra an­

teckning om licensupplåtelse i fall, där licenstagarens användning av mär­

ket är ägnad att vilseleda allmänheten, har remissinstanserna

yttrat sig på samma sätt som beträffande motsvarande stadgande i 33 §

första stycket.

Patent- och registreringsverket utgår från att jämväl underlicens i

och för sig får antecknas i varumärkesregistret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet ifrågasätter om det ej bör in­

föras bestämmelser till skydd för den, som i egenskap av licenstagare eller

agent inarbetat märke för innehavaren. Man har inom förbundet

frågat sig om inte problemet eventuellt kunde lösas genom någon form av

optionsrätt för inarbetaren — detta som kompensation för den värdeökning

märket kan ha uppnått genom dennes åtgärder. En annan lösning vore ett

stadgande av innebörd, att kompensation för värdeökning alltid borde utgå

till inarbetaren. Utredningen framhåller i motiven att parterna själva kan

reglera dylika frågor genom avtal. Även om avtalsfrihet bör råda i största

möjliga utsträckning på detta område, skulle det måhända vara av visst

värde att ha tillgång till ett dispositivt stadgande, som också kunde ge vissa

riktlinjer för utformningen av framtida praxis på området.

Vad i andra stycket av 34 § i förslaget stadgas om att licens, som icke är

antecknad i registret, ej gäller mot annan, som i god tro förvärvar rätt

till märket, godtages i allmänhet i remissvaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

169

Bestämmelsen avstyrkes av Sveriges hantverks- och småindustriorganisa­

tion. Organisationen framhåller, att stadgandet innebär att en licenstagare,

som själv är i god tro och kanske under lång tid begagnat märket men som

på grund av ovetskap om gällande bestämmelser eller glömska icke anmält

licensen till registrering, genom en administrativ åtgärd kan förlora rätten

att använda märket. En sådan påföljd, som kan ha svåra ekonomiska följ­

der, synes icke slå i rimlig proportion till den uraktlåtenhet att iakttaga en

administrativ föreskrift, som den ursprunglige licenstagaren gjort sig skyl­

dig till. Organisationen förordar därför, att bestämmelsen utgår och att en

företagare, som i sin rörelse nyttjat en till honom upplåten licens, skall äga

rätt att trots underlåten registrering av upplåtelsen även i fortsättningen ut­

nyttja licensen vid sidan av en senare licenstagare som i vederbörlig ord­

ning fått sin licens antecknad i varumärkesregistret. Visserligen kan licen­

sen för den senare licenstagaren härigenom komma att bli mindre värd.

Detta synes emellertid organisationen vara en ekonomisk fråga, som får

regleras genom avtal mellan varumärkeshavaren och den senaste licens­

tagaren.

Sveriges advokatsamfund och Svenska försäljnings- och reklamförbundet

framför samma anmärkningar och förslag som i fråga om motsvarande

stadgande i 33 §.

Stadgandet i tredje stycket av 34 § i förslaget, att upplåtande av

underlicens ej är tillåtet, såvida ej avtal om sådan rätt träffats, godta-

ges allmänt i remissvaren.

Det av utredningen i 35 § i förslaget upptagna stadgandet om utmätnings-

frihet för varumärken m. in. har ej föranlett erinringar vid remissbehand­

lingen.

Svea hovrätt påpekar, att utinätningsfriheten medför alt pantsättning av

rätt till varumärke ej kan ske. Åtskilliga former av säkerhetsöverlå-

t e 1 s e r kan emellertid tänkas förekomma och det synes önskvärt, att i

motiven till den blivande lagstiftningen framföres några allmänna synpunk­

ter på giltigheten av dylika överlåtelser. Att transaktioner som huvudsakli­

gen har karaktär av pantsättning får anses ogiltiga, torde enligt hovrättens

mening stå klart. Däremot anser hovrätten tvekan kunna råda, om det t. ex.

för giltig överlåtelse bör fordras, att denna är ovillkorlig, eller om det skall

anses tillräckligt, att transaktionen huvudsakligen har karaktär av överlå­

telse.

Departementschefen. Enligt utredningens förslag skall innehavare av re­

gistrerat varumärke kunna upplåta licens till varumärket. Såsom anförts

vid 33 § stadgar nuvarande varumärkeslag förhud mot separat överlåtelse

av varumärke. 1 praxis har dock licensgivning förekommit i ej obetydlig ut­

sträckning. Jag tillstyrker förslaget, som allmänt hälsats med tillfredsstäl­

lelse av remissinstanserna.

I förevarande paragraf har utredningen föreslagit regler om anteckning i

varumärkesregistret av licens, motsvarande bestämmelserna i 33 § första

stycket om anteckning av överlåtelse. Stadgandet torde höra jämkas på sam­

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

ma sätt som jag föreslagit beträffande dessa bestämmelser. I enlighet med

utredningens förslag bör vidare föreskrivas, att anteckning om licens skall

avföras ur registret om det visas att den upphört att gälla.

Såsom patentverket anfört bör även underlicens kunna antecknas i re­

gistret.

Svenska försäljnings- och reklamförbundet har ifrågasatt, om det ej

bör införas bestämmelser till skydd för den, som i egenskap av licensta-

gare eller agent inarbetat märke för innehavaren. Denna fråga torde dock

böra lösas genom avtal mellan parterna.

Det av utredningen upptagna stadgandet angående godtrosförvärv torde i

likhet med motsvarande bestämmelse i förslagets 33 § få utgå.

Utredningen har vidare föreslagit bestämmelse, att licenstagare, där ej

annat är eller får anses vara avtalat, ej äger överlåta sin rätt vidare. Stad­

gandet har godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen ej ge

anledning till erinran; liksom i 32 § bör dock uttrycket »där ej annat är

eller får anses vara avtalat» förkortas till »där ej annat avtalats».

Såsom utredningen föreslagit bör upptagas stadgande med förbud mot

utmätning av varumärkesrätt m. m. Av utmätningsfriheten följer att rätt

till varumärke ej heller kan pantsättas. Likaledes torde, såsom Svea hovrätt

anfört, säkerhetsöverlåtelse som huvudsakligen har karaktär av pantsätt­

ning få anses ogiltig; om transaktionen däremot i det väsentliga har karak­

tär av överlåtelse lär den i allmänhet böra betraktas som giltig.

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Paragrafen, som motsvarar 36 § i utredningens förslag, behandlar förbud

mot användning av vilseledande varukännetecken m. m.

Gällande rätt. Gällande varumärkeslag innehåller icke någon bestämmelse

avsedd att hindra användningen av varumärke som vilseleder. Stundom

kan emellertid sådan användning vara förbjuden på grund av annan lag­

stiftning. Under vissa omständigheter kan sålunda begagnande av vilsele­

dande varumärke vara straffbart såsom bedrägeri eller därmed likartat

brott enligt 21 kap. strafflagen. I vissa fall är vidare den som lämnar orik­

tiga och vilseledande uppgifter förfallen till straff för illojal reklam enligt

1 § lagen mot illojal konkurrens. Det är dock endast mera sällan som dessa

bestämmelser får praktisk betydelse i fråga om varumärken.

I vissa fall kan vilseledande varumärken vara förbjudna enligt lagen den

4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ur­

sprungsbeteckning samt lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa

fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållan­

de av oriktigt märkta varor. Vidare innehåller livsmedelsstadgan den 21

december 1951 åtskilliga bestämmelser, avsedda bl. a. att hindra vilseledan­

de märkning av varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

171

Utredningen. Enligt utredningens mening bör i den nya lagen upptagas be­

stämmelser om befogenhet för domstol att vid vite meddela förbud mot

användning av vilseledande varukännetecken. Utredningen anser det sålun­

da vara av vikt, att den s. k. sanningsgrundsatsen, som redan tidigt er­

känts inom firmarätten, också kommer till uttryck på varukännetecknens

område. Beträffande registrerade eller till registrering anmälda varumärken

tillkommer, att bestämmelser av förevarande slag fordras som komplement

till förslagets stadganden om befogenhet för registreringsmyndighet att

vägra registrering av vilseledande varumärke. Såsom utvecklats vid 33 § an­

ser utredningen också, att förbudsbestämmelser utgör förutsättning för att

man, såsom skett i förslaget, skall kunna medge fri överlåtelse av varukän­

netecken och upplåtelse av licens till sådana.

I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upptagit ett

stadgande som hänför sig till sist berörda fall. I stadgandet föreskrives, att

om varukännetecken efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits är

vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, domstol äger

i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att använda

kännetecknet. Utredningen anför, att ett totalt användningsförbud icke be­

höver tillgripas, om genom vissa begränsningar i användningen av känne­

tecknet kan förhindras att det framdeles verkar vilseledande.

Huvudregeln mot vilseledande varumärkesanvändning har upptagits i

andra stycket. Där stadgas, att förbud även eljest må meddelas, där varu­

kännetecken är vilseledande eller innehavare av varukännetecken eller an­

nan med hans medgivande använder kännetecknet på sådant sätt, att all­

mänheten vilseledes. I motiven uttalas, att regeln riktar sig såväl mot kän­

netecken som i och för sig är vilseledande, oberoende av vem som använder

det eller hur det användes, som mot kännetecken som icke i och för sig be­

hövde verka vilseledande men som likväl gör det, emedan användaren sak­

nar de kvalifikationer som märket anger eller han använder märket på

sådant sätt att det vilseleder. Det senare kan ske exempelvis genom att viss

detalj, som i samband med övriga moment i kännetecknet kan te sig helt

oskyldig, accentueras och göres till dess bärande beståndsdel. Även då ta­

lan föres enligt detta stycke skall förbud meddelas endast i den omfattning

som finnes påkallat.

I tredje stycket har upptagits stadgande, att talan enligt paragrafen må

föras av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer, så ock av envar som har

intresse därav. I motiven anföres, att förbudet mot vilseledande varumär­

ken i stor utsträckning uppbäres av ett allmänt intresse. Förslaget bereder

därför i första hand möjlighet för det allmänna att föra talan. Förbudsta-

lan kan föras även av enskild, som har intresse i saken. Sådant intresse

torde i regel böra antagas vara för handen hos märkeshavarens konkurren­

ter. Intresse i saken har även medlemmar av allmänheten i sin egenskap

av konsumenter. Om den av Kungl. Maj :l förordnade myndigheten icke

finner sig böra väcka talan, är det alltså intet som hindrar att en före­

trädare för allmänheten framställer yrkande enligt förevarande paragraf.

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Sammanfattningsvis understryker utredningen, att fall då vilseledande

genom varumärken förekommer icke är särdeles vanliga. Förevarande stad­

gande liksom förslagets övriga bestämmelser om vilseledande varumärken

är därför av betydelse i första hand på det principiella planet, och utred­

ningen räknar med att de i praktiken skall tillgripas endast i undantagsfall.

Såsom i motiveringen på flera ställen understrukits bör ock reglerna till-

lämpas med varsamhet.

Remissyttrandena. Förslaget att införa befogenhet för domstol att

meddela förbud vid vite mot vilseledande användning

av varukännetecken hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i

remissvaren eller lämnas utan erinran. Såsom anförts vid 14 § 2) har emel­

lertid några remissinstanser ställt sig principiellt avvisande mot eller tvek­

samma till att i den nya lagen överhuvudtaget upptages regler om vilsele­

dande varumärken.

Beträffande den närmare utformningen av stadgandet anser Skånes han­

delskammare, handelskammaren i Gävle samt Svenska försäljnings- och

reklamförbundet, att förbud enligt stadgandet endast bör kunna meddelas

i fall, då faran för vilseledande är uppenbar, och att detta bör komma till

uttryck i lagtexten.

Motsatt uppfattning uttalas av Svenska patentombudsföreningen, som

framhåller att domstol med dess större möjligheter att bedöma de faktiska

förhållandena icke bör åläggas den begränsning i sitt fria bedömande, som en

på detta sätt avfattad lagtext skulle innebära. Det skulle enligt föreningens

mening vara stötande, om domstol skulle se sig nödsakad att ogilla en talan

om användningsförbud i ett mål, där utredningen givit vid handen, att ett

vilseledande verkligen förelegat.

Stadgandet i tredje stycket att talan om användningsförbud må föras

j ämväl av myndighet som Kungl. M a j : t bestämmer har

i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Ett par remiss­

instanser anför här samma synpunkter som beträffande motsvarande stad­

gande i 26 § första stycket.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna i

allmänhet lämnat utan erinran bör i den nya lagen upptagas bestämmelser

om befogenhet för domstol att vid vite förbjuda användning av varukänne­

tecken, som användes på sådant sätt att allmänheten vilseledes. En möjlig­

het att meddela sådant förbud fordras som komplement till de i 14 § 2)

samt 33 och 34 §§ meddelade föreskrifterna om förbud mot registrering av

vilseledande varumärken. Helt allmänt är det också av vikt att ge möjlighet

åt den som lider förfång av att ett varukännetecken användes på ett vilsele­

dande sätt att inskrida däremot. Sådan befogenhet bör, såsom utredningen

förordat, även tillkomma organ för det allmänna.

De av utredningen i ämnet föreslagna bestämmelserna i första och andra

styckena av förevarande paragraf har i allmänhet lämnats utan anmärk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

173

ning vid remissbehandlingen och synes ej ge anledning till erinran. Att,

såsom några remissinstanser framfört, begränsa domstolens befogenhet att

ingripa till fall, där faran för vilseledande är uppenbar, torde, av skäl som

anförts beträffande motsvarande fråga vid 25 §, icke vara lämpligt.

1 tredje stycket har utredningen upptagit stadgande, att talan enligt pa­

ragrafen må föras av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, så ock av en­

var som har intresse därav. Ej heller detta stadgande synes ge anledning

till erinran; uttrycket »intresse» torde dock av skäl som jag anfört vid 26 §

första stycket böra utbytas mot »förfång». Det allmännas talerätt bör utövas

av samma myndighet som enligt sistnämnda lagrum utses att föra talan som

där avses.

Angående tillämpningen av förevarande bestämmelser må framhållas, att

vite bör bestämmas i pengar. Om det ifrågakommer att utdöma vite, bör

den som begärt förbudet hemställa därom hos åklagare.

36 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.

Departementschefen. I samband med utdömande av vite som avses i 35 §

synes domstolen böra äga befogenhet att föreskriva motsvarande säkerhets­

åtgärder som enligt 41 § kan ifrågakomma i mål om varumärkesintrång.

Beträffande grunderna för utformningen av bestämmelserna kan jag i hu­

vudsak hänvisa till vad som anföres vid sistnämnda paragraf. Då i före­

varande fall är fråga om ingripande mot förfarande som strider mot all­

mänt intresse, bör åtgärderna här äga karaktär av förverkande och så­

lunda av domstolen föreskrivas ex officio.

Erinras må att vid stadgandets tillämpning 17 § promulgationslagen till

rättegångbalken i vissa fall kan få betydelse.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

I paragrafen, som motsvarar 37 § i utredningens förslag, ges regler om

straff och åtal.

Gällande rätt. Gällande varumärkeslag innehåller i 12 och 13 §§ straffbe­

stämmelser mot intrång i rätt till varumärke och andra i lagen skyddade

varukännetecken. För straffbarhet vid intrång i rätt till registrerat varumär­

ke kräves vetskap om registreringen. Motsvarande krav torde gälla även i

övrigt, ehuru uttrycklig bestämmelse därom icke uppställts. I allmänhet

torde alltså endast uppsåtliga förfaranden vara straffbara. Straffet är dags­

böter eller, om synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är

förenad med särdeles försvårande omständigheter, fängelse.

Även för tillämpning av de i 9 § första stycket i lagen mot illojal konkur­

rens uppställda straffbestämmelserna mot användning av kännetecken, som

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

lätt kan förväxlas med annans här i riket inarbetade kännetecken, är en

förutsättning, att användningen skett med uppsåt att framkalla förväxling.

Straffet är här dagsböter eller, där omständigheterna är synnerligen försvå­

rande, fängelse högst ett år.

Här avsedda brott är samtliga angivelsebrott.

Utredningen. I första stycket av paragrafen har utredningen upptagit stad­

gande att, om någon gör intrång i den rätt som enligt 4—10 §§ tillkommer

innehavare av varukännetecken (varumärkesintrång), och det sker uppsåt-

ligen, han skall straffas med dagsböter eller, där omständigheterna är för­

svårande, med fängelse. Beträffande det subjektiva rekvisitet har utred­

ningen funnit det skäligt och bäst överensstämmande med vad som torde

vara en allmän uppfattning att begränsa straffbarheten till uppsåt. Enligt

utredningens mening bör även eventuellt uppsåt kunna föranleda straff.

Jämväl den av utredningen föreslagna straffskalan anknyter till gällande

rätt.

Utredningen har övervägt, huruvida det finns anledning att införa en legal

presumtion om att märke som registrerats därmed skall anses ha kommit

till tredje mans kännedom. En dylik regel skulle te sig som en särskild

favör för registreringshavaren framför den som endast kan åberopa inarbet-

ningsrätt. Uppenbart är eiftellertid, anför utredningen, att man icke kan

bygga straffrättsliga sanktioner, som förutsätter uppsåtligt intrång, på en

sådan presumtionsregel. Förslaget upptager därför icke något stadgande av

detta innehåll.

Enligt andra stycket må brottet åtalas av allmän åklagare endast om det

av målsägande anges till åtal. Bestämmelsen överensstämmer med gällande

rätt.

I övriga nordiska förslag har upptagits bestämmelser om befogenhet för

domstol att vid varumärkesintrång meddela förbud mot fortsatt använd­

ning av varumärket. Utredningen anser, att ett sådant stadgande av lag­

tekniska skäl ej kan införas i den svenska texten, men framhåller, att be­

stämmelserna om fastställelsetalan i 44 § i viss mån utgör en ersättning.

Remissyttrandena. De i första stycket föreslagna straffbestämmel­

serna lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Föreningen Sveriges

stadsfiskaler ifrågasätter emellertid, om behov föreligger av en kriminali­

sering av varumärkesintrång, och hävdar, att om kriminalisering finnes er­

forderlig, den bör inskränkas till att avse allenast intrång i sådan varumär­

kesrätt, som grundar sig på registrering; det synes icke rimligen kunna bli

föremål för polisutredning huruvida inarbetning föreligger.

Riksåklagarämbetet tar i sitt yttrande upp några tillämpningsfrågor. Den

första rör brottskonkurrens mellan varumärkesintrång och vissa

förmögenhetsbrott. Ämbetet anför som exempel det vid 2 § berörda fallet,

att en expedit på begäran om en vara av visst märke lämnar kunden en

annan vara. Såsom anförts vid nämnda paragraf innebär detta enligt äm­

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

175

betets mening varumärkesintrång, vare sig expediten uttryckligen påstår

att varan är av det begärda märket eller ej. Om det kan styrkas, att expe­

ditens oriktiga uppgift — eller därmed jämställda konkludenta handlande

— förmått kunden till varuköpet, är enligt ämbetets uppfattning även rekvi-

siten för den form av oredligt förfarande uppfyllda som avses i 21 kap. 7 §

andra punkten strafflagen; för sådan oredlighet förutsättes nämligen icke

att skada uppkommit, d. v. s. att den erbjudna varan är sämre än märkes­

varan (se Ekeberg m. fl.: Förmögenhetsbrotten, 4:e uppl. s. 217 och rätts­

fallet NJA 1938 s. 193). I ett sådant fall lärer förfarandet därför vara att

straffrättsligt bedöma såsom innefattande både varumärkesintrång och

oredligt förfarande, och straff bör sålunda utmätas med tillämpning av 4

kap. 1 och 2 §§ strafflagen. Även i fall, där förmögenhetsöverföring ägt rum

och rekvisiten för bedrägeri är uppfyllda, torde brottskonkurrens föreligga

mellan förinögenhetsbrottet och varumärkesintrånget. Om brottskonkurrens

sålunda föreligger, medför detta enligt 20 kap. 4 § rättegångsbalken att

åklagaren har att, trots åtalsregeln i andra stycket av förevarande para­

graf, oberoende av angivelse pröva frågan om åtal för varumärkesintrånget.

Ämbetet berör vidare ett spörsmål om delaktighet i varumärkesintrång.

Frågan avser det fallet, att en näringsidkare uppdragit åt exempelvis en

reklambyrå att utarbeta ett varukännetecken och näringsidkaren därvid

förlitar sig på att byrån tillser att märket utformas så, att dess användande

ej medför ansvar för varumärkesintrång. Enligt ämbetets mening bör an­

svarsfrågan lösas enligt de allmänna principerna om fleras medverkan till

brott. Handlar reklambyråns innehavare i dolus under det att näringsidka­

ren är i god tro, blir den senare straffri, medan den förre straffas för med­

verkan till varumärkesintrång. I andra fall kan givetvis båda ådraga sig an­

svar, näringsidkaren som gärningsman och reklammannen som medhjäl­

pare.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att man bör införa en sådan

presumlionsregel om att registrerat varumärke skall anses ha kom­

mit till tredje mans kännedom, som utredningen diskuterat men avvisat.

En dylik skulle icke blott vara ägnad att stärka märkeshavarens rätt utan

skulle även lösa åtskilliga svårigheter vid straffstadgandets tillämpning.

Riksåklagarämbetet finner vägande skäl kunna anföras för förslaget. Äm­

betet ställer sig dock tveksamt därtill eftersom en sådan utformning av det

subjektiva rekvisitet strider mot vad som är brukligt i svensk lagstiftning.

Svenska försäljnings- och reklam förbundet anser, att vid sidan av de på­

följder utredningen föreslagit vid varumärkesintrång, känneteckenshavaren

bort medges rätt att städse föra förbudstalan. Härom anför förbundet:

Utredningen har varit inne på denna tankegång men avvisat den, i vart

tall för de uppsåtliga gärningarnas del, under hänvisning till att det skulle

vara oförenligt med härskande rättsuppfattning att låta olika straffpåfölj­

der följa på eif och samma brott. Detta lär visserligen vara riktigt liksom

att ett åsidosättande av förbud, som domstol givit i anledning av ett icke

uppsåtligt varumärkesintrång, i regel sker uppsåtligen och därigenom faller

under straffbestämmelserna. Emellertid anser förbundet all förbud, kom­

176

pletterat med ett i förhållande till svarandens ekonomiska resurser väl av­

passat vite, är en långt effektivare sanktionsform än både bötesstraff (fäng­

else lär ju blott ha teoretiskt intresse i sammanhanget) och skadeståndspå-

följd. Det främsta skälet till alt förbundet förordar förbudssanktionen så att

säga över hela linjen, är emellertid att den som lidit intrång i regel icke

själv kommer att kunna väcka åtal. Han är i själva verket, såsom också

medges i motiven, hänvisad till åklagarmyndighetens ofta kanske icke så

sakkunniga bedömande av intrångsfrågan. Visserligen äger vederbörande

känneteckenshavare, sedan åklagaren ej funnit påkallat taga upp saken,

själv föra talan om straff, men att i ett sådant läge med hopp om framgång

föra dylik talan måste uppenbarligen ofta framstå såsom tämligen utsikts­

löst. Förbundet kan i detta sammanhang icke underlåta att erinra om de

nedslående erfarenheter man har av de föreslagna åtalsreglerna på ett be­

släktat rättsområde, nämligen när det gäller lagstiftningen mot illojal kon­

kurrens. Genom de ändringar i åtalsreglerna, som skedde med införandet

av den nya rättegångsbalken, fråntogs de i 11 § lagen mot illojal konkur­

rens angivna privata, taleberättigade subjekten sin rätt att själva direkt

åtala brott mot lagen. Det är möjligt att denna reform var lagtekniskt önsk­

värd eller nödvändig. Härom saknar förbundet anledning uttala någon me­

ning. Förbundet konstaterar endast att lagstiftningen faktiskt blivit mindre

effektiv efter reformen.

Det är bland annat mot anförda bakgrund som förbundet^ bestämt vill

förorda att känneteckenshavaren ges möjlighet att vid uppsåtligt intrång

välja mellan antingen att på sätt utredningen föreslår ange brottet till åtal

hos åklagare eller att själv föra förbudstalan. Valet mellan dessa alternativ

synes böra vara definitivt i den meningen att känneteckenshavare, som lyc­

kats utverka förbud skall vara avskuren från att påkalla tillämpning av la­

gens straffbestämmelser. Förbudstalan borde vidare stå öppen såväl vid in­

trång av oaktsainhet som vid intrång då vare sig uppsåt eller oaktsamhet

föreligger.

Stadgandet i andra stycket, att brott enligt första stycket skall utgöra an­

givelsebrott, har icke föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna ansvars- och åtalsreg­

lerna har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och

synes väsentligen kunna godtagas. Dock torde det vara tillräckligt att ange

den straffbara handlingen såsom intrång i rätt till varukännetecken enligt

4

—io §§, utan att det utsäges vem rätten tillkommer; enligt förslaget skall

nämligen icke blott innehavare av varukännetecken utan även licenstagare

kunna vara målsägande. Vidare synes det vara tillräckligt att bestämma

strafflatituden till böter eller fängelse i högst sex månader, varvid icke tor­

de behöva särskilt anges att fängelse är avsett för svårare fall.

Till de synpunkter, som riksåklagarämbetet anfört på vissa spörsmål an­

gående brottskonkurrens och delaktighet, kan jag i det väsentliga ansluta

mig-

En remissinstans har föreslagit, att man inför en särskild presumtionsre-

gel av innehåll, att registrerat varumärke skall anses ha kommit till tredje

mans kännedom. Att uppställa en dylik presuintion beträffande uppsåt är

dock främmande för svensk strafflagstiftning, och jag kan ej biträda detta

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:Is proposition nr 167 år 1960

177

I ett annat remissvar har föreslagits, att innehavare av varukännetecken

vid varumärkesintrång städse borde äga föra talan om förbud vid vite mot

fortsatt användning av kännetecknet. Möjlighet härtill finns flerstädes i ut­

ländsk lagstiftning. Det finns emellertid ej anledning att bereda möjlighet

till meddelande av vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt.

38 §.

Paragrafen, som motsvarar 38 § i utredningens förslag, innehåller skade­

ståndsregler.

Gällande rätt. Enligt 12 § första stycket sista punkten i gällande varumär­

keslag är den som begått straffbelagd handling som där sägs skyldig att er­

sätta all skada. Motsvarande stadgas i 9 § första stycket i lagen mot illojal

konkurrens.

Utredningen. I första stycket av förevarande paragraf har utredningen upp­

tagit stadgande, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår varu­

märkesintrång är skyldig ersätta målsäganden hans skada. Förslaget över­

ensstämmer med allmänna skadeståndsrättsliga principer. Utredningen har

övervägt huruvida i fall, då vinsten är större än skadan, även den överskju­

tande delen därav skulle utges till den skadelidande. Goda skäl kan enligt

utredningen anföras för en sådan ordning. Då utredningen likväl föreslår,

att i dylika fall endast ersättning för skadan skall utgå, är motivet främst

att systemet skall bli så enkelt som möjligt men därjämte att skillnaden

icke torde bli stor i praktiken. Det ligger i sakens natur, att det i regel är

mycket svårt att förebringa god bevisning om sådan skada eller vinst, varom

här är fråga, och särskilt gäller detta om vinsten, eftersom denna hänför sig

till motpartens företag och dess interna förhållanden. Under förutsättning

att skadeståndet utmätes så att det verkligen täcker skadan — och att man

således övervinner en i hittillsvarande rättspraxis skönjbar tendens att ut­

döma ersättningarna alltför knappt — bör ett för rättskänslan tillfredsstäl­

lande resultat kunna uppnås med en ren skadeståndsregel.

I andra stycket stadgas, att i fall då någon begår varumärkesintrång utan

uppsåt eller oaktsamhet, han, om han därav haft vinning, efter vad som

finnes skäligt skall vara skyldig att intill vinstens belopp ersätta målsägan-

des skada. Regeln saknar motsvarighet i gällande varumärkeslag men står

i huvudsaklig överensstämmelse med ett stadgande i patentförordningen

(19 § 2 mom. andra stycket). Utredningen framhåller, att det i de fall som

här avses är svårt att finna en tillfredsställande regel, då omständigheterna

kan vara mycket skiftande. Utredningen har icke trott sig böra föreslå vare

sig att skadestånd alltid skulle utgå i dylika fall eller att obehörig vinst

konsekvent skulle utges. Däremot har det synts lämpligt att för dessa si­

tuationer ge domstolen en mera fri prövningsrätt. Ovillkorlig förutsätt­

ning för att något belopp skall utdömas hör dock vara att såväl skada

som vinst uppkommit och högst det lägre av dessa belopp bör få utdö­

mas. Inom detta maximum får efter omständigheterna avgöras, huruvida

12 Bihang till riksdagens protokoll 1!)60. 1 samt. 1 Vr h<7

178

och till vilket belopp ersättning skall utgå. I patentförordningen uttryc-

kes detta med att den som begått intrång skall utge ersättning, »om och i

den mån det med avseende å omfattningen av och ändamålet med den verk­

samhet, i vilken intrånget blivit begånget, hans tillgångar och övriga om­

ständigheter prövas skäligt». Utredningen har icke ansett påkallat att så ut­

förligt ange förutsättningarna men anser exemplifieringen vägledande även

i fråga om varumärkesintrång.

Utredningen anför i det följande vissa synpunkter på hur skada och vinst

vid varumärkesintrång bör uppskattas. Vad särskilt angår vinst uttalas, att

uppskattningen blir beroende av föreliggande faktiska omständigheter. Att

hela nettointäkten av viss försäljning regelmässigt bör anses utgöra vinst på

grund av kännetecknets begagnande torde icke böra antagas, om ock möj­

ligheten i särskilda fall icke kan uteslutas. Om icke speciella omständig­

heter föreligger, t. ex. att de saluhållna varorna är av mycket underlägsen

kvalitet, torde i stället blott en del av det erhållna nettot böra betraktas som

vinst på grund av intrånget. Storleken av skadeståndet vid godtrosintrång

kan därvid, om särskilda förhållanden ej föranleder till annat, beräknas mot­

svara en skälig licensavgift jämte visst belopp därutöver för att täcka even­

tuell goodwillskada.

Remissyttrandena. Det i första stycket föreslagna stadgandet om skade-

ståndsskyldighet vid varumärkesintrång som begås uppsåtligen el­

ler av oaktsamhet godtages allmänt av remissinstanserna.

Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter dock, om ej ska­

deståndet bör kunna jämkas i fall av ringa oaktsamhet, i överensstäm­

melse med vad som enligt 19 § 2 mom. patentförordningen gäller vid pa­

tentintrång. Hovrätten anser att det även bör övervägas, om icke skade­

stånd skulle kunna nedsättas och i vissa fall helt bortfalla, när yngre rätt

till varukännetecken med tillämpning av 8 eller 9 § i förslaget förklaras

skola få bestå vid sidan av äldre sådan rätt. I sådana fall torde nämligen

varumärkesintrång föreligga i fråga om den förflutna tiden.

Ehuru Svea hovrätt, med nyss nämnd reservation, godtager utredningens

förslag, anser hovrätten det emellertid vara värt att övervägas, huruvida

icke ersättningsregeln bör utformas direkt som en skälighetsregel,

förslagsvis av innehåll, att ersättning skall utges med belopp som finnes

skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den ska­

da målsäganden åsamkats genom intrånget och den vinning som uppkom­

mit av det olovliga nyttjandet. Genom en dylik regel skulle även öppnas

möjlighet till skälig nedsättning i de av hovrätten förut berörda fallen.

Sveriges industriförbund tar upp frågan huruvida skadeståndsskyldighet bör

drabba även medhjälpare, som handlat endast oaktsamt. Som exempel

anföres, att ett företag på beställning tillverkat förpackningar eller grafiska

alster, vilkas användning sedermera innebär varumärkesintrång. Förbundet

understryker, att det icke rimligen kan fordras av en beställningstillverkare,

att han efterforskar huruvida en beställd förpackning kan komma att inne­

bära intrång i annans varumärkesrätt. Tillämpningen av bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

179

bör därför i sådana fall ske med stor försiktighet, och skadestånd för med'

hjälpare på grund av oaktsamhet bör ifrågakomma endast i uppenbara fall.

Jämväl den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om skadestånd vid

varumärkesintrång som begåtts utan uppsåt eller oaktsamhet

godtages i allmänhet i remissvaren.

Bestämmelsen avstyrkes av Sveriges advokatsamfund, som framhåller, att

det praktiska behovet av bestämmelsen är utomordentligt ringa och att till-

lämpningen av den måste bereda utomordentliga svårigheter. Samfundet på­

pekar, att användningen av ett varukännetecken i sådan omfattning, att den

kan lända märkeshavaren till skada, icke rimligen kan försiggå utan att

märkeshavaren mycket snart erhåller kännedom därom. Den naturliga

reaktionen blir då en varning från märkeshavarens sida, och om intrång se­

dermera finnes föreligga, blir det som regel icke längre fråga om annat än

uppsåt eller oaktsamhet. Om det redan när det gäller intrång i patent kan

vara förenat med stora svårigheter att räkna ut storleken av den vinst,

som intrånget kan ha medfört för förövaren, synes det samfundet nästan

omöjligt att ens tillnärmelsevis beräkna motsvarande vinst vid varumärkes­

intrång. Samfundet erinrar om att utredningen i betänkandet uttalat, att

storleken av skadeståndet vid godtrosintrång, om särskilda förhållanden ej

föranleder till annat, kan beräknas motsvara en skälig licensavgift jämte

visst belopp därutöver för täckande av eventuell goodwillskada. Samfundet

kan ej finna, att denna beräkningsgrund tar hänsyn till uppkommen vinst

av intrånget. Då vinstberäkningen regelmässigt icke kan ske med någon

grad av säkerhet och bestämmelsen dessutom skulle få en mycket begrän­

sad tillämpning, bör bestämmelsen utgå.

Svea hovrätt anser, att vid tillämpning av förevarande bestämmelse

skadestånd ej bör utdömas, med mindre det kan anses påkallat att utjämna

de ekonomiska rubbningar som inträtt.

Sveriges industriförbund framhåller som sin uppfattning, att med­

hjälpare i intrångsbrott över huvud icke bör anses skadeståndsskyldig

i andra fall än då uppsåt eller oaktsamhet ligger honom till last.

Departementschefen. I första stycket av förevarande paragraf har utred­

ningen upptagit stadgande om skadeståndsskyldighet vid varumärkesintrång

som begås uppsåtligen eller av oaktsamhet. Enligt min mening bör emeller­

tid ovillkorlig skyldighet att utge fullt skadestånd begränsas till grövre fall,

d. v. s. då uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Har intrång begåtts av

oaktsamhet, som ej är grov, kan omständigheterna ofta vara sådana att det

skulle vara oskäligt att utmäta fullt skadestånd. I dylikt fall bör därför fin­

nas möjlighet till jämkning. Jag förordar alltså, att ovillkorlig skadestånds­

skyldighet stadgas endast för de först angivna fallen och att för de vanliga

oakt samhet sfallen upptages en regel om skyldighet att utge ersättning med

belopp som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets

begående, den skada soin föranletts av intrånget och den vinning som upp­

kommit därav.

Med anledning av ett remissyttrande vill jag framhålla, att i fall, då eu-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

180

ligt 8 eller 9 § yngre rätt till kännetecken äger bestå vid sidan av äldre så­

dan rätt, det torde ligga i sakens natur att varumärkesintrång ej heller kan

anses föreligga för den förflutna tiden.

Vad beträffar den av en annan remissinstans berörda frågan om skade-

ståndsskyldighet för medhjälpare får allmänna principer om skadestånds-

skyldighet vid fleras medverkan tillämpas. I anledning av det i yttrandet

valda exemplet vill jag framhålla som min mening, att tryckerier och and­

ra företag som på beställning mångfaldigar eller tillverkar reklammaterial

efter tillhandahållna förebilder endast i helt uppenbara fall bör anses som

delaktiga i sådant varumärkesintrång som kan begås genom senare använd­

ning av materialet.

Jag anser icke anledning föreligga att, såsom utredningen föreslagit, på

förevarande område införa regler om ersättningsskyldighet vid intrång som

begås utan uppsåt eller oaktsamhet.

39 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 39 § i utredningens förslag,

innehåller regler om begränsning av påföljderna för sådant intrång i rätt

till registrerat varumärke, som begås före registreringen.

Utredningen. Utredningen framhåller, att enligt förslaget registreringen

och därmed ensamrätten gäller redan från dagen för ansökningens ingivan­

de. Då det gäller påföljder för intrång, kunde emellertid denna bestämmelse

leda till obilliga resultat om den tillämpades utan inskränkning. Sådana på­

följder bör därför begränsas, såvitt angår tiden före registreringen. Straff­

påföljd bör överhuvudtaget icke kunna utdömas för denna tid. Vad angår

skadeståndsskyldigheten bör den göras beroende av det subjektiva rekvisi-

tet hos svaranden. Vid uppsåtligt varumärkesintrång bör utgå ersättning

för hela tiden från ansökningsdagen men vid intrång av oaktsamhet eller

i god tro endast från den dag, då ansökningen kungjordes i samband med

uppbudsförfarandet. I enlighet härmed har utredningen i förevarande para­

graf upptagit stadgande, att i fall då talan om varumärkesintrång grundas

på registrering enligt varumärkeslagen, skall såvitt angår tid före registre-

ringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För tid innan ansökan om registre­

ring kungjorts enligt 20 § skall icke heller 38 § äga tillämpning, där ej in­

trånget skett uppsåtligen.

Utredningen framhåller, att stadgandet är tillämpligt endast i fall, då

rätten grundas enbart på registrering. Är registrerat varumärke inarbetat

då intrång sker, blir de föreslagna begränsningarna i straff och skadestånd

ej tillämpliga.

Departementschefen. De av utredningen i förevarande paragraf föreslagna

reglerna om begränsning av påföljderna för sådant intrång i rätt till regist­

rerat varumärke, som begås före registreringen, har lämnats utan erinran

av remissinstanserna och torde böra upptagas i lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr i67 år 1960

181

40 §.

Denna paragraf, som motsvarar 40 § i utredningens förslag, behandlar

preskription av skadeståndsrätt.

Utredningen. I första stycket första punkten av paragrafen har utredningen

upptagit en bestämmelse enligt vilken talan om ersättning enligt 38 § en­

dast må avse skada under de senaste fem åren innan talan väcktes. Utred­

ningen framhåller, att inom varumärkesrätten en kortare preskriptionstid

än den allmänna tioårspreskriptionen synes vara önskvärd, främst emedan

enligt förslaget ersättning skall kunna utgå även vid intrång som skett av

oaktsamhet eller i god tro. Men oberoende av den felandes subjektiva rekvi-

sit får det anses vara ett önskemål, att frågor om skadestånd icke hålles

svävande under längre tid än vad den förfördelade rimligen kan behöva för

att avgöra om i ett givet fall talan skall väckas eller ej. Man bör även ha

för ögonen att den skadelidande är näringsidkare, i allmänhet köpman i köp­

lagens mening, och alltså i regel tillhör en kategori av vilken lagen i åtskil­

liga fall fordrar snabbare reaktion än av andra.

I andra punkten har stadgats, att för skada, varom talan ej förts inom tid

som sagts i första punkten, rätten till ersättning skall vara förlorad. Skade-

ståndsfordran som preskriberats kan sålunda enligt förslaget ej användas

till kvittning.

Paragrafens andra stycke innehåller en specialregel för fall då intrånget

skett under tid, då ansökan om skydd för varumärke varit ingiven men in­

nan den beviljats. Jämlikt denna regel må, utan hinder av vad i första styc­

ket sägs, på grund av registrering enligt varumärkeslagen talan föras om

intrång före registreringsdagen, därest den väckes inom ett år från nämnda

dag. I motiveringen anföres, att enligt bestämmelsen i 22 § registrering gäl­

ler från dagen för ansökningens ingivande och att enligt 39 § för uppsåtligt

intrång skadestånd i vissa fall kan utgå redan från ansökningsdagen. Talan

kan emellertid icke skäligen anhängiggöras förrän ansökningen beviljats.

Enligt den förevarande bestämmelsen har målsäganden alltid ett år på sig,

inom vilket han äger väcka talan.

Departementschefen. De regler om preskription av skadestånd för varumär-

kesintrång som utredningen upptagit i förevarande paragraf har icke föran­

lett erinringar vid remissbehandlingen, och jag förordar, att paragrafen,

med en redaktionell jämkning i andra stycket, upptages i lagen.

41 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i utredningens förslag, har uppta­

gits bestämmelser om särskilda åtgärder till förebyggande av fortsatt in­

trång.

Gällande rätt. Enligt 12 § tredje stycket i gällande varumärkeslag skall,

i fall då straffbart varumärkesintrång begåtts, på den sakfälldes bekostnad

182

de obehörigen använda namnen eller märkena utplånas eller, om utplå­

ningen ej kan ske annorledes, de märkta föremålen förstöras, såvida de fort­

farande är i den sakfälldes besittning eller han eljest förfogar över dem.

Utredningen. Utredningen framhåller, att bestämmelser med ändamål att

försvåra fortsatt varumärkesintrång även framdeles är erforderliga. Mot be­

rörda bestämmelse i gällande varumärkeslag kan anmärkas, att den lämnar

alltför ringa utrymme för erforderligt beaktande av sådana särskilda om­

ständigheter som ofta kan vara för handen. Förslaget bör lämna rum för val

mellan olika åtgärder beroende på föreliggande faktiska förhållanden. Detta

får anses så mycket mera önskvärt, som förslaget spänner över ett vidare

område än varumärkeslagen.

Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet härom i paragrafens

första stycke äger rätten, där varumärkesintrång blivit begånget, efter vad

som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga bruk av etikett, för­

packning, reklammaterial eller annat föremål, vars användning skulle inne­

bära intrång, så ock av kliché eller annat hjälpmedel som kan användas en­

dast för framställning därav. I sådant hänseende må föreskrivas, att före­

målet skall på visst sätt ändras, förstöras eller ock utlämnas till målsägan-

den mot lösen. Är kännetecken så förenat med varan, att det icke kan ut­

plånas utan att denna skadas, må föreskrift som nu sagts även avse själva

varan. I motiven framhålles, att domstolen skall anställa en fri skälighets-

prövning, huruvida några säkerhetsåtgärder överhuvudtaget bör genomfö­

ras och i så fall av vilket slag och under vilka omständigheter. Vid denna

bedömning skall tagas i betraktande, om intrånget skett med uppsåt eller av

oaktsamhet eller helt i god tro, hur kostsamma åtgärderna kan beräknas bli

och hur starkt intresset av skydd mot framtida missbruk kan anses vara.

Skall skyddsåtgärd vidtagas, har domstolen frihet att bestämma vari den

skall bestå; de åtgärder som nämnes i paragrafen är blott exempel. En före­

skrift, att föremål skall utlämnas till målsäganden mot lösen kan komma

till användning i sådana fall, där ett kännetecken icke kan utplånas utan en

värdeförstörelse av sådan omfattning, att den anses oskälig, medan å andra

sidan målsäganden kan ha användning för egendomen i befintligt skick.

Det kan då befinnas ändamålsenligt och i båda parters intresse att måls­

äganden får ut egendomen mot att han betalar svaranden det värde den

kan äga i målsägandens hand. Självfallet kan dylik föreskrift icke ges utan

att målsäganden framställt yrkande därom; intresse att göra ett sådant yr­

kande kan målsäganden ha för att undgå att eljest av billighetsskäl ingen

skyddsåtgärd alls vidtages. Det är uppenbart, att domstolen vid utmätande

av lösenbeloppet bör iakttaga försiktighet, så att icke den till målsägandens

skydd givna föreskriften i realiteten leder till att svaranden gör en ekono­

misk vinst på hans bekostnad.

För stadgandets tillämpning kräves icke, att straffbart varumärkesintrång

blivit begånget, utan föreskrift enligt paragrafen skall kunna meddelas även

vid intrång som skett av oaktsamhet eller i god tro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

183

I förevarande paragraf har utredningen vidare behandlat ett par proces-

suella frågor rörande talan om tillämpning av reglerna i första stycket. In­

ledningsvis påpekar utredningen att dessa regler visserligen formellt erin­

rar om sådana bestämmelser inom andra rättsområden vilka innebär att

föremål, använt som hjälpmedel vid brott eller frambragt genom brottslig

gärning, skall vara förverkat åt det allmänna. Vid varumärkesintrång, som

i övervägande grad riktar sig mot privaträtten till varukännetecken, upp­

ställes dock hithörande regler främst i målsägandens intresse. Dennes öns­

kan att få här ifrågavarande åtgärder genomförda är därför närmast hän-

förlig till vad som i rättegångsbalken benämnes enskilt anspråk. Det förfa­

rande, som där regleras för anspråk av detta slag, lämpar sig praktiskt även

i stort sett för här avsedda fall. För tydlighetens skull bör det uttryckligen

sägas, att talan om föreskrift enligt förevarande paragraf är att behandla

enligt reglerna om enskilt anspråk. En bestämmelse härom har upptagits i

första punkten av andra stycket.

Av praktisk vikt är, fortsätter utredningen, att föremål varom nu är fråga

skall kunna, till tryggande av målsägandens rätt, läggas under beslag. Be­

träffande de vanliga förmögenhetsbrotten är i förevarande hänseende 27

kap. 1 § rättegångsbalken av betydelse. Enligt detta lagrum kan beslag läg­

gas bl. a. å föremål, som skäligen kan antagas vara genom brott någon av-

hänt. Till de föremål det i förevarande lag är fråga om har målsäganden

emellertid icke någon äganderätt. Sådant föremål kan således icke sägas

vara avhänt honom, och den nämnda beslagsregeln kan icke tillämpas. Den

bör därför kompletteras med en analog bestämmelse för nu avsedda fall. I

enlighet härmed har i andra punkten av andra stycket stadgats, att egen­

dom som avses i första stycket må, där brott mot 37 § skäligen kan antagas

föreligga, tagas i beslag samt att därvid vad om beslag i allmänhet är stad­

gat skall äga motsvarande tillämpning.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket om åtgärder beträffande eti­

ketter, förpackningar o. d., vilkas användning skulle innebära

varumärkesintrång, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Sveriges industriförbund hemställer, att i motiven fastslås, att den som

begått intrång också skall bestrida kostnaderna för här avsedda åtgärder.

Även de i andra stycket föreslagna processuella bestämmel­

serna godtages i allmänhet i remissvaren.

T. f. statsåklagaren i Stockholm avstyrker emellertid stadgandet om b e-

s 1 a g, i vad åklagarens medverkan därvid erfordras. Slatsåklagaren fram­

håller, att någon egentlig motivering för bestämmelsen om åklagarens med­

verkan till förmån för målsägandens enskilda anspråk icke lämnats. Det

kan enligt statsåklagare^ mening icke anses lämpligt att engagera allmän

åklagare i sådan omfattning som föreslagits till tryggande av ett enskilt an­

språk. Verkställighetsåtgärderna kan förmodas bli omfattande (jfr bestäm­

melserna i 27 kap. 10 § rättegångsbalken), eftersom ändamålet med beslaget

synes förhindra, att de beslagtagna föremålen annat än undantagsvis kvar-

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

lämnas på platsen. Även i fråga om anskaffande av lokal för förvaring av det

beslagtagna samt i kostnadshänseende torde föreskriften komma att verka

otillbörligt betungande för åklagaren.

Jämväl riksåklagarämbetet ställer sig tveksamt inför beslagsbestämmel-

sen och anför i anslutning till det nyss återgivna remissyttrandet:

Såsom i yttrandet anföres kunna beslagsåtgärderna förväntas stundom bli

synnerligen omfattande. Det synes kunna komma att gälla ett helt lager av

ömtåliga varor. I ett och samma åtalsärende synes det också kunna bli

fråga om ett stort antal objekt av skilda slag, befintliga på skilda orter. I

mål av förevarande slag torde således åklagaren — i målsägande^ intresse

— komma att betungas i en omfattning, som går avsevärt utöver vad som

brukar ifrägakomma, när det gäller beslag å stöldgods eller andra föremål,

beträffande vilka misstanke föreligger att de åtkommits genom brott. Här­

vid är även att beakta, att införandet av beslagsregeln torde komma att göra

innehavare av varumärkesrätten mera benägna än tidigare att söka engagera

åklagaren i stället för att själv väcka talan eller söka få till stånd en uppgö­

relse med den som kränkt deras rätt. En icke obetydlig ökning av antalet

angivelser för varumärkesintrång torde sålunda vara att förvänta.

I vad mån behov av sådant beslag, varom här är fråga, föreligger, har icke

närmare belysts av utredningen. Mot ett dylikt behov måste emellertid vägas

angelägenheten av att i den pressade situation, som polis- och åklagarväsen­

det i personellt hänseende befinner sig nya betungande arbetsuppgifter icke

utan tvingande skäl åläggas dessa personalkategorier till men för deras

egentliga brottsbekämpande verksamhet.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna läm­

nat utan erinran bör i den nya lagen, i anslutning till vad som nu gäller,

upptagas föreskrifter om befogenhet för den som lidit varumärkesintrång

att erhålla domstols förordnande om att obehörigen anbragta varukännetec-

ken skall utplånas eller att eljest åtgärder skall vidtagas som förhindrar

fortsatt intrång.

De av utredningen i sådant hänseende föreslagna bestämmelserna har läm­

nats utan erinran vid remissbehandlingen och torde i sak väsentligen böra

godtagas. Stadgandet torde emellertid böra omredigeras. Det bör sålunda di­

rekt utsägas, att åtgärd skall vidtagas på yrkande av den som lidit varumär­

kesintrång. Vad angår åtgärdens innehåll bör först nämnas det normala

fallet, att obehörigen anbragt varukännetecken utplånas. Som alternativ

bör anges att det anbragta varukännetecknet så ändras, att missbruk därav

ej kan ske. Om åtgärd som nu sagts ej kan ske annorledes, bör rätten äga

förordna att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst sätt

ändras; i sådant fall bör rätten ock, på yrkande, äga förordna, alt egendomen

skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget. Det torde icke före­

ligga något praktiskt behov av att, såsom utredningen föreslagit, ge möjlig­

het att föreskriva säkerhetsåtgärd även beträffande kliché o. d. Med den nu

förordade avfattningen kan vad utredningen föreslagit i första punkten i

andra stycket utgå.

Utan särskilt stadgande torde vara klart, att här avsedda åtgärder skall

bekostas av den som begått intrånget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

185

I andra stycket har utredningen vidare upptagit stadgande, att i paragra­

fen avsedd egendom, där brott mot 37 § skäligen kan antagas föreligga, må

tagas i beslag. Bestämmelsen har avstyrkts av t. f. statsåklagaren i Stock­

holm och även kritiserats av riksåklagarämbetet. Främst har framhållits, att

åklagaren komme att betungas i en omfattning, som går avsevärt utöver vad

som brukar ifrågakomma när det gäller beslag å stöldgods eller andra före­

mål, beträffande vilka misstanke föreligger att de åtkommits genom brott.

Enligt min mening bör emellertid målsäganden beredas ett skydd i förevaran­

de hänseende motsvarande vad som gäller vid vanliga förmögenhetsbrott;

jag vill erinra om att en beslagsregel av förevarande innehåll upptagits i det

aktuella förslaget till upphovsrättslag. Jag tillstyrker därför utredningens

förslag.

Rörande förfarandet bör i anslutning till utredningens förslag föreskrivas,

att vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning. Härav följer bl. a. att det i förekommande fall föreligger skyl­

dighet för åklagaren att genomföra beslagsåtgärd.

42 §.

Paragrafen, som motsvarar 42 § i utredningens förslag, innehåller regler

om befrielse från intrångspåföljd i fall då registrering häves.

Utredningen. Enligt svensk praxis anses en varumärkesregistrering giltig

intill dess lagakraftägande dom på dess hävande föreligger. Utredningen

anser det önskvärt att denna princip får gälla även enligt den nya lagen.

Ogiltighet bör således i princip inträda först från den dag domen härom

vinner laga kraft. I motsatt fall, d. v. s. om registreringen skulle anses ha

varit ogiltig redan från sin tillkomst, bleve följden t. ex. att tidigare avgjorda

mål om intrång i rätten kunde rivas upp. Den förordade principen gäller

även inom den närliggande patenträtten och det kan icke vara lämpligt,

framhåller utredningen, att i varumärkesrätten tillämpa en annan lösning.

I gällande rätt anses av principen följa, att en svarande kan dömas till

straff och skadestånd för intrång i en varumärkesrätt grundad på registre­

ring, samtidigt som denna upphäves på hans särskilda talan. Enligt utred­

ningens mening bör en sådan verkan förhindras. I första stycket av föreva­

rande paragraf har därför upptagits stadgande, att där den, mot vilken talan

föres om intrång i rätten till registrerat varumärke, vinner dom på registre­

ringens hävande, påföljd enligt 37—41 §§ ej inträder. I motiven framhåller

utredningen, att om särskild ogiltighetstalan föres, intrångsmålet bör för­

klaras vilande i avvaktan på utgången av denna talan.

För det fall att registreringen enligt 25 § andra stycket häves på grund av

omständighet, som inträtt först efter dess beviljande, bör enligt utredning­

ens mening befrielse från intrångspåföljd gälla endast för tiden efter ogil-

tighetsanledningens inträde. En regel i denna riktning bar upptagits i andra

stycket.

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Enligt dansk och norsk rätt innebär en ogiltighetsdom, att registreringen

anses ogiltig även för förfluten tid. Denna ståndpunkt har bibehållits i de

danska och norska förslagen.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att intrångspåföljd skall

bortfalla om den mot vilken talan föres om intrång i registrerat varu­

märke vinner dom på registreringens hävande lillstyrkes eller

lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren.

I sitt tillstyrkande yttrande påpekar Svea hovrätt, att stadgandet innebär,

att den mot vilken talan om intrång i rätten till registrerat varumärke föres

icke äger göra invändning om att registreringen ej är giltig, med mindre han

kan visa lagakraftägande dom på registreringens hävande. Den omständig­

heten, att tilltalad eller svarande icke skall äga framställa alla de invänd­

ningar han kan ha gentemot motpartens talan är visserligen i och för sig

anmärkningsvärd och motsvarighet härtill torde endast finnas i fråga om

ärekränkning. De skäl som föranlett stadgandets utformning är emellertid

enligt hovrättens mening starka. Bl. a. kan åberopas, att man i denna situa­

tion vill framtvinga en rättegång om registreringens hävande, som vid bi­

fall medför, att varumärket avföres ur varumärkesregistret. Det kan vidare

icke anses lämpligt, att frågan om registreringens giltighet prövas i ett

brottmål, vilket för åklagaren bl. a. skulle innebära, att han kunde bli nöd­

sakad att företaga utredning och förebringa bevisning i detta avseende. Det

synes hovrätten lämpligare, att detta arbete lägges på den enskilda parten

— målsäganden — och att tvisten om registreringens giltighet avhandlas di­

rekt mellan de enskilda parterna.

Stadgandet avstyrkes av Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsam­

fund, vilka remissinstanser i stället förordar att i lagen intages motsvarig­

het till stadgandet i 19 § 5 mom. patentförordningen om att intrångspåföljd

bortfaller, därest domstolen finner att patentet bör anses ogiltigt; den mot

vilken talan föres om intrång i registrerat varumärke bör alltså äga rätt

att i intrångsmålet få prövat huruvida registrering­

en är giltig. Stockholms rådhusrätt finner det tveksamt om våra

domstolar, såsom utredningen synes förutsätta, i dag skulle, med tilllämp-

ning av ett lagrum vars straffskala innefattar även frihetsstraff, döma den

för intrång som kränkt allenast en genom bestående men uppenbarligen

materiellt ogrundat registreringsbeslut tillkommen varumärkesrätt. En re­

gel motsvarande nämnda bestämmelse i patentförordningen synes från de

synpunkter rådhusrätten har att beakta i hög grad önskvärd. Genom en

sådan skulle det allmänna rättsmedvetandet bättre tillgodoses än genom

det av utredningen föreslagna stadgandet, samtidigt som onödig omgång i

processuellt hänseende skulle undvikas. Vidare skulle överensstämmelse

vinnas med vad som bör gälla för talan om intrång i rätt till ej registrerat

varumärke. Sveriges advokatsamfund framhåller, att en svarande i en in-

trångsprocess icke har något annat intresse än att bli befriad från ansvar

och skadestånd. Enligt samfundets mening kan det icke anses skäligt att

187

han för detta skall behöva ådraga sig kostnaden för en extra rättegång om

registreringens hävande, vilken de facto kommer att föras till förmån även

för andra personer, som kanske är hans konkurrenter. Det bör även be­

aktas, att, ehuru enligt 26 § andra stycket i förslaget mål rörande hävande

av varumärkesregistreringen kan föras vid samma domstol som mål rö­

rande intrång i varumärkesrätten, målen icke kan, därest talan om ansvar

föres, sammanslås till ett mål. Förfarandet med en särskild rättegång om

registreringens hävande kan även framstå som olämpligt i exempelvis föl­

jande fall. Svaranden har i ett intrångsmål i första hand gjort gällande, att

förväxlingsbar likhet icke föreligger och, i andra hand, att den åberopade

varumärkesregistreringen är ogiltig. Om man antager, att den första in­

vändningen är befogad, behöver den andra invändningen ej prövas. Den av

utredningen föreslagna regeln kan alltså medföra, att en helt onödig ogiltig-

hetstalan anställes. En annan sak är, att om domstolen i intrångsmålet har

rätt att pröva och till grund för sin dom lägga frågan om registreringens

hävande, domstolen väl oftast kommer att, i likhet med vad som förekom­

mer i patentmål, pröva båda invändningarna.

Riksåklagarämbetet påpekar, liksom advokatsamfundet, att intrångsmål,

om det är anhängiggjort såsom brottmål, ej kan förenas med mål om regist­

reringens hävande. Med hänsyn härtill synes det erforderligt att i förslaget

upptaga en regel av innehåll, att på yrkande av den i intrångsmålet tillta­

lade domstolen skall förklara nämnda mål vilande i avbidan på att frå­

gan om registreringens giltighet slutligen avgöres. Domstolen har därvid

tillika att förelägga den tilltalade viss tid, inom vilken talan om registre­

ringens hävande skall väckas. Även Svea hovrätt anser, att i paragrafen bör

stadgas att domstolen, därest tilltalad eller svarande framställer invändning

om att registrering av varumärke ej är giltig, skall förelägga den som gjort

invändningen och icke kan visa lagakraftägande dom på registreringens

hävande att inom av domstolen bestämd tid visa, att talan om registrering­

ens hävande blivit väckt. Stadgandet kunde lämpligen placeras som tredje

stycke i paragrafen. En sådan föreskrift, vartill motsvarighet finnes i 16

kap. 13 § strafflagen, skulle även vid läsning av lagtexten fästa uppmärksam­

heten på innebörden i förevarande hänseende av stadgandet i första styc­

ket.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om icke hävande av registrering borde

medföra bortfall av intrångspåföljd även i mål som redan av­

gjorts genom lagakraftvunnen dom, så att resning skulle

kunna beviljas i detta. Ämbetet finner det tveksamt, huruvida ur billighe­

tens synpunkt skäl föreligger att, därest man frångår gällande rätts stånd­

punkt, att en registrering utövar sina rättsverkningar ända till dess den ge­

nom dom upphäves, begränsa hävningsdomens nullitetsverkan på sätt som

skett i förslaget. I Danmark och Norge råder cn annan uppfattning i denna

fråga. Till stöd för utredningens ståndpunkt kan väl i viss mån åberopas,

att motsvarande regel finnes i patentförordningen. Å andra sidan måste be­

aktas, att denna regel tillkom vid en tidpunkt, då det nuvarande resnings-

institutet saknades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. Medan i Danmark och Norge en dom på hävande av

registrering av varumärke har nullitetsverkan så att registreringen betrak­

tas såsom från början ogiltig, anses i svensk rätt en sådan dom få verkan

endast för framtiden; registreringen anses alltså giltig för tiden fram till

dess domen vunnit laga kraft. Såsom utredningen föreslagit och remissin­

stanserna i allmänhet lämnat utan erinran bör denna princip bibehållas i

den nya lagen. Det motsatta systemet skulle, såsom utredningen anfört, med­

föra den olägenheten, att tidigare avgjorda mål om intrång i rätten kunde

rivas upp.

Av berörda princip anses i gällande rätt följa, att en svarande kan dömas

till straff och skadestånd för intrång, samtidigt som registreringen upp-

häves på hans särskilda talan. Utredningen har ansett att en sådan verkan

bör förhindras. I förevarande paragraf har utredningen därför upptagit

stadgande, att där den, mot vilken talan föres om intrång i rätten till re­

gistrerat varumärke, vinner dom på registreringens hävande, påföljd enligt

37—41 §§ ej inträder.

Vid remissbehandlingen har stadgandet i allmänhet lämnats utan erinran.

Ett par remissinstanser, Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsam­

fund, har emellertid ansett, att den, mot vilken talan föres om intrång och

som gör gällande att registreringen är ogiltig, icke skall behöva föra sär­

skild talan härom utan bör äga rätt att få sin invändning upptagen till

provning i själva intrångsmålet. Till stöd för en sådan reglering har främst

åberopats, att den mer än den av utredningen föreslagna skulle tillgodose

skälighetssynpunkter och rättvisans krav. Det har även anförts, att den

överensstämmer med vad som gäller inom patenträtten enligt 19 § 5 mom.

patentförordningen.

Det gäller här att avväga, hur långt man av billighetsskäl bör till förmån

för den mot vilken intrångstalan föres inskränka principen, att registrering

äger giltighet intill dess den genom lagakraftvunnen dom upphäves. Till

förmån för utredningens mera restriktiva ståndpunkt talar, att man genom

denna förebygger att skilda domstolar i olika mål om intrång kommer till

avvikande resultat beträffande registrerings giltighet. Med denna ordning

skapas också ökade garantier för att en rättegång om registreringens hä­

vande kommer till stånd, vilken vid bifall medför att varumärket avföres

ur varumärkesregistret. Vidare undviker man, att i och för sig enkla in-

trångsmål kompliceras av kanske svårutredda frågor om registreringens be­

stånd. För den mot vilken talan föres i intrångsmål kan det visserligen

självfallet vålla ökade kostnader och besvär att behöva anställa en särskild

ogiltighetstalan. Om, såsom ofta torde kunna bli fallet, de båda målen sam­

manföres, blir dessa olägenheter dock små. Detsamma gäller om registre-

ringsfrågan är enkel. Är den komplicerad, talar å andra sidan billighetssyn-

punkter icke med samma styrka till förmån för att tillgodose den som gjort

intrång. Vad slutligen angår den åberopade parallellen med patentförord­

ningen må framhållas, att svenska kommittén för nordiska patent efter vad

jag inhämtat torde vara av uppfattningen att det i förordningen tillämpade

Kungl. Maj:is proposition nr 167 år 1960

189

systemet är behäftat med nackdelar och överväger att föreslå att även inom

patenträtten införes den av utredningen föreslagna ordningen. På grund av

det anförda har jag stannat för att i princip förorda utredningens förslag.

Det av utredningen föreslagna stadgandet tar sikte på det mest praktiska

fallet, att det är den mot vilken intrångstalan anhängiggjorts som vinner

dom på registreringens hävande, och föreskriver att denne i så fall blir fri

från påföljd för intrånget. Emellertid synes helt allmänt böra gälla, att

dom på registreringens hävande medför att därefter påföljd överhuvudtaget

ej kan ådömas för tidigare intrång, likgiltigt vem som begått det. Stadgan­

det torde böra erhålla en sådan mer generell avfattning.

Såsom utredningen anfört bör den mot vilken talan föres i intrångsmål

vara berättigad att få målet vilandeförklarat i avbidan på att frågan om

registreringens hävande avgöres. Om talan därom ännu ej är väckt, bör

domstolen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

Vad nu anförts torde böra upptagas i lagtexten.

Enligt utredningens förslag skulle i fall då registreringen häves på grund

av omständighet, som inträtt först efter dess beviljande, befrielse från in-

trångspåföljd gälla endast för tiden efter ogiltighetsanledningens inträde.

Med billigheten torde emellertid bäst överensstämma att den mot vilken

intrångstalan föres även i detta fall blir helt fri från påföljd, och bestäm­

melsen har i departementsförslaget fått utgå.

43 §.

Denna paragraf, som motsvarar 43 § i utredningens förslag, innehåller

vissa regler om licenstagares rätt att föra intrångstalan.

Utredningen. Utredningen anför, att enligt gällande varumärkesrätt licens-

tagare icke torde vara behörig att självständigt föra talan i anledning av

intrång i märkesrätten. Enligt utredningens mening bör emellertid, såvitt

gäller registrerat varumärke, genom en dispositiv regel sådan talerätt tiller­

kännas s. k. ensamlicenstagare. Härmed förstås enligt utredningen den som

blivit berättigad att i Sverige såsom den ende användaren utnyttja märket;

ensamlicens bör dock, anför utredningen, anses föreligga även om märkes-

havaren förbehållit sig att själv begagna märket jämsides med licenstaga-

ren. Som villkor bör gälla att licensen blivit antecknad i varuinärkesregist-

ret. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats,

att om licens till registrerat varumärke här i riket upplåtits till en enda li-

censtagare och licensen blivit antecknad i varumärkesregistret, skall, där

ej annat är eller får anses vara avtalat, i mål om intrång i rätten både mär­

kets innehavare och licenstagaren anses som målsägande. Av stadgandet

följer, att licenstagaren genom avtal kan uteslutas från talerätt.

Utredningen har övervägt, huruvida målsägandeställning borde tillkomma

även innehavare av enkel licens, d. v. s. licens som icke är ensamlicens i

förslagets mening. Utredningen har emellertid funnit både principiella och

praktiska skäl tala häremot. Den enkla licensen hindrar icke i och för sig

190

märkeshavaren att upplåta rätt att använda märket även till andra närings­

idkare. Om märkeshavaren underlåter att ingripa mot intrång, kan detta

för enkellicenstagare i viss mån ha samma innebörd som om innehavaren

upplåtit ytterligare en licens. I princip blir enkellicenstagare därför ej att

anse som förfördelad part. Ur praktisk synpunkt kan det ej heller vara

lämpligt att, då flera eller kanske ett stort antal licenser till samma märke

blivit upplåtna, envar licenstagare skall ha särskild talerätt. I dessa fall får

licenstagare i stället hålla sig skadeslös hos licensgivare, som genom under­

låtenhet att inskrida mot intrång medverkat till att licensrätten lidit skada.

Det bör således förutsättas, att parterna reglerar denna fråga i licensavtalet.

Där talan föres av märkeshavaren, torde emellertid enkellicenstagare äga

att inträda i rättegången såsom intervenient på kärandesidan. Men om han

ej begagnar sig av denna möjlighet, kan licensgivarens talan under nyss

angivna förutsättning avse även skada som drabbat licenstagaren.

I de danska och norska förslagen har icke upptagits någon motsvarande

begränsning av talerätten, utan enligt dessa kan i princip även enkellicens­

tagare, som i det särskilda fallet prövas ha intresse därav, föra intrångs-

talan.

Enligt andra stycket skall licenstagare, som vill anställa intrångstalan,

underrätta innehavaren av varumärket därom, vid påföljd att hans talan

eljest ej upptages till prövning. Utredningen anför, att om både märkes-

havare och licenstagare är taleberättigade, intet hindrar att de för talan i

var sin rättegång. I allmänhet torde dock detta vara olämpligt för alla par­

ter, och förevarande bestämmelse har tillkommit för att dubblering av rät­

tegången i varje fall icke skall kunna föranledas av att licenstagaren agerar

utan att underrätta märkeshavaren därom. Särskilt där licenstagaren är

svensk och märkeshavaren utlänning, har detta ansetts praktiskt.

Remissyttrandena. Det i första stycket föreslagna stadgandet om ensam-

licenstagares talerätt har i allmänhet lämnats utan erinran i remiss­

svaren.

Stockholms rådhusrätt avstyrker emellertid, att i lagen upptages regler

som begränsar talerätten för licenstagare. Inledningsvis förklarar sig råd­

husrätten betvivla riktigheten av utredningens uttalande, att licenstagare

enligt gällande rätt icke torde vara behörig att självständigt föra talan i

anledning av intrång i märkesrätten; något uttryckligt stadgande i sådant

avseende finns icke. Beträffande förslaget anför rådhusrätten härefter, att

den grundläggande synpunkten på frågan om licenstagares talerätt bör va­

ra, att sådan rätt föreligger för envar, som är att anse såsom målsägande i

detta begrepps gängse innebörd. Detta skulle i förevarande hänseende be­

tyda, att licenstagare, som lidit skada till töljd av intrång i märkesrätten,

är taleberättigad. Att avskära någon, som faktiskt drabbats av skada, från

möjlighet att på rättslig väg få denna gottgjord ter sig icke tilltalande och

torde, om man bortser från patenträtten, sakna motsvarighet på andra

områden inom straff- och civilrätten. Några särskilda skäl att upprätthålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

191

en sådan begränsning inom varumärkesrätten synes icke föreligga. För pa­

tenträttens del har det ansetts, att rådande ordning icke är tillfredsställande,

och det kan antagas, att ändring därutinnan förr eller senare kommer till

stånd. Med hänsyn till det anförda vill rådhusrätten förorda, att föreva­

rande stadgande utgår. Det synes nämligen oegentligt och ej överensstäm­

mande med gällande rättsgrundsatser att, såsom följer av förslaget, tale-

rätten skall kunna uteslutas genom överenskommelse i ett licensavtal. Det

kan också anses tveksamt, om licenstagares talerätt hör göras beroende av

anteckning i varumärkesregistret. Särskilda skäl härför har icke anförts.

Licensupplåtelse torde kunna ske även beträffande ett inarbetat men ej

registrerat varumärke, och för sådant fall torde varumärkesregistret icke

stå öppet för anteckning om licensen men det oaktat skäl tala för att licens-

tagaren skall äga beivra begånget intrång och erhålla skadestånd.

Rådhusrättens ståndpunkt innebär även att enkellicenstagare ej bör ute­

slutas från talerätt. I denna del kritiserar rådhusrätten till en början det av

utredningen häremot anförda argumentet, att en varumärkesinnehavare i

fall av enkellicens äger upplåta licens jämväl åt annan och att därför ett in­

trång, som icke beivras av märkeshavaren, skulle kunna jämställas med en

sådan ny upplåtelse av licens. Rådhusrätten finner jämförelsen vara oegent­

lig, eftersom det i ena fallet är fråga om en fullt laglig åtgärd från märkes-

havarens sida, medan det i andra fallet rör sig om ett lagstridigt handlande

av annan person. Endast då i fall av sistnämnda slag märkeshavaren ut­

tryckligen förklarar sig tillåta, att märket begagnas av den som begått in­

trång, torde jämförelsen vara berättigad. Men detta bör, enligt rådhusrättens

förmenande, icke leda till annat än att licenstagarens talan väl upptages och

prövas samt eventuellt ogillas men däremot icke avvisas på grund av bris­

tande talerätt. Vad härefter angår de praktiska synpunkterna, kan rådhus­

rätten ej heller i denna del ansluta sig till utredningen. I vissa fall kan det

tänkas, att ett stort antal licenser till samma märke upplåtits. Utredningen

får antagas ha menat, att det i sådana fall skulle vara otympligt att låta

varje enkellicenstagare uppträda såsom målsägande eller kärande inför

rätta. Ett sådant förhållande får emellertid, enligt rådhusrättens mening, icke

inverka på bedömandet av frågan om talerätt. De av utredningen antydda

möjligheterna för enkellicenstagare att inträda som intervenient eller låta

licensgivaren föra talan på grund av licenstagarens skada är enligt rådhus­

rättens mening icke tillräckliga för tillvaratagande av hans rätt.

Sveriges advokatsamfund anser, att ensamlicenstagares talerätt bör regle­

ras på annat sätt än i förslaget och att även enkellicenstagare bör tillerkän­

nas viss talerätt. Samfundet anmäler till en början, liksom Stockholms råd­

husrätt, tveksamhet rörande utredningens uttalande, att licenstagarc enligt

gällande rätt icke torde äga självständig talerätt, samt anför i anslutning

härtill:

I sista stycket av 12 § i den nuvarande varumärkeslagen stadgas att för­

brytelse, som i denna paragraf sägs, ej må åtalas av allmän åklagare, där ej

brottet av målsägande till åtal angivits. I varumärkeslagen uttalas icke vem

192

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

som är målsägande, i vidare mån än att det angives att, då det gäller regi­

strerat föreningsmärke, såsom målsägande anses den förening, för vars räk­

ning märket registrerats. Beträffande de andra enligt 12 § skyddade märkena

torde man därför vid avgörande av vem som är målsägande böra tillämpa

den allmänna regeln i 6 kap. 8 § strafflagen, enligt vilken »målsägande är

den, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad blivit eller

skada lidit». Har någon begått straffbart varumärkesintrång, synes därför

enligt nu gällande lag en licenstagare, som kan visa sig ha lidit skada genom

detta brott, böra anses som målsägande, och han bör därför kunna föra

självständig skadeståndstalan, antingen ensam eller vid sidan av varumär-

keshavaren. Han bör även kunna genom angivelse föranleda åtal av allmän

åklagare.

Vad härefter angår förslaget och först ensamlicenstagares talerätt fram­

håller samfundet, att varumärkeshavaren i regel har intresse av att få be­

stämma om talan skall föras. Samfundet anser därför, att den som är inne­

havare av licens, inskränkt endast av varumärkeshavarens egen rätt, bör

ha rätt att föra målsägandetalan, men endast om han härtill erhåller varu­

märkeshavarens samtycke, vilket ju kan erhållas generellt vid licensavtalets

träffande. Föreligger åter en verklig exklusivlicens, vilket alltså innebär att

ingen annan än licenstagaren får använda märket, bör licenstagaren ha ovill­

korlig rätt att föra talan, alltså även utan samtycke av varumärkeshavaren,

såvida icke varumärkeshavaren gjort förbehåll redan vid upplåtelsen av

ensamlicensen. Då varumärkeshavaren helt avstått från sin rätt att nyttja

märket, bör han rimligen ej kunna hindra licenstagaren att göra sina anspråk

på ersättning m. m. gällande. I fråga om enkellicenstagare påpekar samfun­

det, att en sådan de facto kan inneha ställningen av ensamlicenstagare och

att det då mycket väl kan hända, att det just är denna licenstagare som lider

den största skadan av ett varumärkesintrång. Ersättning för denna skada

skulle han enligt utredningens förslag endast kunna få, om varumärkes­

havaren genom avtal förbundit sig att ersätta licenstagaren dennes skada vid

skeende varumärkesintrång. Det torde emellertid vara ytterst sällsynt att

en varumärkeshavare vill åtaga sig en så vittgående förpliktelse. Samfundet

kan icke finna, att det skulle innebära någon olägenhet att ge en enkellicens­

tagare rätt att föra egen målsägandetalan under förutsättning att han därtill

— generellt eller för det speciella fallet — erhållit varumärkeshavarens

samtycke.

Stockholms handelskammare har icke något att erinra mot att ensamli­

censtagares talerätt utformas enligt utredningens förslag men förordar att

även enkellicenstagare genom ett dispositivt stadgande erhåller talerätt.

Särskilt i sådana fall, då flera licenser upplåtits med ensamrätt för skilda

delar av riket, kan det vara ett berättigat intresse för licenstagarna att själva

få föra talan. Därest märkeshavaren är insolvent, står icke någon möjlig­

het öppen för enkellicenstagaren att få gottgörelse för liden skada. Och om

varumärkeshavaren kan göra sannolikt, att han på grund av bevissvårighe­

ter icke med framgång kan ingripa mot visst varumärkesintrång, blir licens­

tagaren skyddslös. Liknande synpunkter anföres av Läkemedelsindustriför­

eningen.

193

De remissinstanser som förordat att även enkellicenstagare erhåller tale­

rätt åberopar även att denna ståndpunkt bättre överensstämmer med de

danska och norska förslagen.

I redaktionellt avseende anmärker Sveriges advokatsamfund att

lagtextens uttryck för ensamlicens — licens varigenom »varumärke här i

riket upplåtits till en enda licenstagare» — icke svarar mot vad som enligt

motiven avses, nämligen licens som berättigar licenstagaren att »i Sverige

såsom den ende användaren utnyttja märket». Det omfattar nämligen även

enkellicens i fall, då licenstagaren faktiskt är den ende licenstagaren i riket.

Stadgandet i andra stycket om viss underrättelseplikt för li­

censtagare som vill anställa intrangstalan har lämnats utan erinran i re­

missvaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit stad­

gande om licenstagares rätt att föra intrångstalan. Utredningen utgår från

att licenstagare enligt gällande lag icke kan uppträda som målsägande.

Emellertid anser utredningen, att man i fråga om registrerat varumärke

genom en dispositiv regel bör ge sådan befogenhet åt s. k. ensamlicensta-

gare, under förutsättning att licensen antecknats i varumärkesregistret. Med

ensamlicenstagare menas enligt stadgandet den som i Sverige är ende li­

censtagare.

Vid remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt och Sveriges advo­

katsamfund bestritt utredningens uppfattning om innebörden av gällande

lätt samt hävdat, att licenstagare enligt allmänna regler om vem som är

målsägande städse måste anses behörig att föra intrångstalan, om han li­

dit skada av intrånget. Dessa instanser anser därför att spörsmålet bär

icke är om man skall tillerkänna licenstagare målsägandeställning utan

om man av särskilda skäl bör inskränka den rätt som licenstagare i detta

hänseende för närvarande har. Enligt rådhusrättens mening föreligger icke

sådana skäl; rådhusrätten anser att alla slags licenstagare i princip bör

kunna vara målsägande. Advokatsamfundet har anfört, att någon begräns­

ning icke bör göras då det gäller s. k. exklusivlicens, som utesluter även

markeshavaren själv, men att i övriga fall en inskränkning såtillvida bör

genomföras, att licenstagares talerätt göres beroende av märkeshavarens

samtycke.

Stockholms handelskammare och Läkemedelsindustriföreningen har i

och för sig godtagit utredningens förslag men har ansett att detta bör ut­

sträckas även till andra licenstagare, s. k. enkellicenstagare; särskilt har

framhållits, att behov av talerätt för dessa finns i fall då flera licenser upp­

låtits med ensamrätt för skilda delar av riket.

Enligt min mening föreligger knappast tillräckliga skäl att vid utforman­

det av den nya lagen utgå från att licenstagare skulle kunna vara målsägan­

de vid intrång i varumärkesrätt endast om uttryckliga bestämmelser här­

om meddelas. Självfallet kan man, om skäl därtill föreligger, begränsa rät­

ten att uppträda såsom målsägande till visst eller vissa slags licenstagare.

13 Dihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 107

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Jag finner det emellertid i hög grad tveksamt om man verkligen bör in­

skränka licenstagares talerätt. Utredningen har som huvudskäl anfört, att

vissa olägenheter kan uppstå om flera som har licens till samma märke

skulle var för sig äga talerätt. Det synes också klart, att så kan vara fallet

om antalet licenstagare är stort. Är å andra sidan fråga om enkellicens-

tagare som har ensamrätt i var sin del av landet torde talerätt, såsom fram­

hållits i ett par yttranden, ofta vara befogad. Att här bestämma var gränsen

skall gå mellan olika tänkbara fall måste självfallet vara förenat med stora

svårigheter, överhuvudtaget synes förhållandena vid licensgivning vara så

växlande, att det knappast är möjligt att genom en generell regel ange i

vilka fall talerätt bör vara förbehållen och i vilka fall så icke bör vara hän­

delsen. För att undvika fara för rättsförluster synes det därför säkrast, att

man icke genom någon lagregel begränsar talerätten till viss grupp licens­

tagare. Jag anser ej heller anledning föreligga att såsom advokatsamfundet

framfört göra licenstagares talerätt beroende av märkeshavarens samtycke.

På grund av vad sålunda anförts kan jag icke biträda utredningens för­

slag att i lagen upptaga bestämmelse om licenstagares talerätt. Det före­

slagna stadgandet torde därför böra utgå.

I paragrafen har utredningen vidare upptagit stadgande, att licenstagare,

som vill anställa intrångstalan, skall underrätta innehavaren av varumärket

därom, vid påföljd att hans talan eljest ej upptages till prövning. Detta

stadgande har godtagits av remissinstanserna och jag vill även för egen del

tillstyrka att en dylik underrättelseskyldighet föreskrives. Stadgandet, som

i utredningens förslag endast avser ensamlicenstagares talan, bör emeller­

tid med hänsyn till den ståndpunkt jag intagit i frågan om enkellicensta-

gares målsägandeställning, erhålla en mer generell avfattning.

44

§.

I förevarande paragraf, som överensstämmer med 44 § i utredningens

förslag, har upptagits bestämmelser om fastställelsetalan.

Utredningen. Utredningen framhåller inledningsvis, att några bestämmelser

om fastställelsetalan icke finns i gällande varumärkeslag. Erfarenheten vi­

sar emellertid att behov av sådan talan ibland föreligger. Ej sällan kan tve­

kan råda huruvida användningen av visst varukännetecken innebär varu-

märkesintrång. Sådan ovisshet kan vara till förfång för de berörda par­

terna och verka hämmande på deras handlande. Framför allt gäller detta

för den som står i begrepp att taga ett kännetecken i bruk och är i tvivel

om omfattningen och innebörden av en äldre känneteckensrätt. Det har

synts angeläget att i dylika fall fastställelsetalan skall kunna föras. Utred­

ningen framhåller härefter, att det visserligen är möjligt att det allmänna

stadgandet om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rättegångsbalken täcker en del

hithörande fall. I analogi med vad som skett i patentförordningen (19 §

6 mom.) bör emellertid enligt utredningens mening rätten att föra varu-

märkesrättslig fastställelsetalan uttömmande regleras i varumärkeslagen.

195

I det av utredningen föreslagna stadgandet föreskrives, att talan om fast-

ställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke består eller

om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, av domstol må upp­

tagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder

käranden till förfång. Utredningen anför, att stadgandet medger både po­

sitiv och negativ fastställelsetalan och är tillämpligt i fråga om alla slag

av varukännetecken, registrerade såväl som oregistrerade. Positiv faststäl­

lelsetalan avser fall, då innehavaren av känneteckensrätt önskar svar på

frågan om och i vilken utsträckning han åtnjuter skydd gentemot känne­

tecken, som annan använder eller ämnar taga i bruk. Där skyddsrätt, på

vilken någon gör anspråk, grundar sig enbart på inarbetning, kan innehava­

ren ha ett starkt intresse av att få fastslaget om en giltig varumärkesrätt be­

står. Såvitt avser rätten till registrerat varumärke, kan fastställelsetalan av­

se frågan huruvida kännetecken, som användes av annan, är förväxlings-

bart med kärandens eller icke. Rätten att föra negativ fastställelsetalan kan

gå ut på att annan icke har rätt till visst varukännetecken eller att dennes

rätt icke innebär hinder för käranden att använda liknande kännetecken,

t. ex. på grund av bestämmelsen i 5 §, eller ock att kärandens kännetecken

icke är förväxlingsbart med svarandens. Talan kan vidare avse, att svaran­

den på grund av bestämmelse i 8 eller 9 § icke längre äger påtala kärandens

användning av kännetecken.

Enligt andra stycket skall i mål om fastställelsetalan vad i 43 § stadgas

äga motsvarande tillämpning. I fråga om rätt att föra fastställelsetalan är

således ensamlicenstagare som blivit antecknad i varumärkesregistret lik­

ställd med märkeshavaren. Licenstagaren skall underrätta varumärkets in­

nehavare om talan, vid påföljd att denna eljest ej upptages till prövning.

Departementschefen. Förevarande stadgande om möjlighet till fastställelse­

talan i vissa fall har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och torde

böra upptagas i lagen. I fråga om licenstagares rätt att föra dylik talan bör

gälla samma regler som beträffande rätt att föra intrångstalan. Den av

utredningen föreslagna hänvisningen till 43 § bör därför kvarstå men får,

på grund av den nya avfattning som detta lagrum erhållit i departements-

förslaget, ändrad innebörd.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Övriga bestämmelser

45

§.

Departementschefen. I paragrafen, som överensstämmer med 45 § i utred­

ningens förslag, har upptagits en hänvisning till att om kollektivmärken

gäller vad särskilt är stadgat.

46 §.

Paragrafen, som motsvarar 46 § i utredningens förslag, innehåller bestäm­

melser om kungörande.

196

Utredningen. Enligt det av utredningen här upptagna stadgandet skall, för­

utom i fall som avses i 20 och 21 §§, kungörande ske av registrerings för­

nyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av registrerings

avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret om överlåtelse

enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

I stadgandet anges icke i vilka tidningar kungörandet skall äga rum. Ut­

redningen har emellertid utgått från att kungörelse, såsom för närvarande,

bör införas i Registreringstidning för varumärken. Huruvida kungörelse, lik­

som hittills, bör intagas jämväl i Post- och inrikes tidningar finner utred­

ningen mera tvivelaktigt. Enbart från varumärkesrättens utgångspunkter

synes ett dylikt dubbelt kungörelseförfarande knappast vara nödvändigt.

Remissyttrandena. Stadgandet har vid remissbehandlingen icke föranlett

annat uttalande än att patent- och registreringsverket erinrat om sitt tidi­

gare i anslutning till 20 § framförda förslag att slopa kungörandet i Post-

och inrikes tidningar.

Departementschefen. Utredningens förslag om i vilka fall kungörandet skall

ske synes ej ge anledning till erinran. I tillämpningsföreskrifter till lagen

bör anges på vad sätt kungörande skall äga rum. Såsom utredningen an­

fört synes det vara tillräckligt att kungörelse intages i Registreringstidning

för varumärken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

47

§.

I denna paragraf, som motsvarar 47 § i utredningens förslag, har uppta­

gits föreskrifter om klagan över registreringsmyndighetens beslut.

Gällande rätt. Enligt 5 § andra stycket i gällande varumärkeslag skall be­

svär över beslut, varigenom registrering vägrats, anföras hos Kungl. Maj:t

senast å sextionde dagen från beslutets dag. Detsamma gäller i fråga om

besvär över beslut om vägrad förnyelse, varom stadgas i 9 § femte stycket

varumärkeslagen. Besvär inges till handelsdepartementet och prövas i rege­

ringsrätten. Talan mot andra beslut i varumärkesärenden regleras ej i va­

rumärkeslagen. Enligt § 40 i patentverkets instruktion äger emellertid den,

som icke åtnöjes med ämbetsverkets beslut att, där ej annorlunda är stad­

gat, hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär. I dylikt fall skall kla­

gande till handelsdepartementet inkomma med besvären inom trettio da­

gar från den dag han erhöll del av beslutet. Enligt praxis prövas även så­

dana besvär, om de rör varumärkesrättsliga frågor, i regeringsrätten.

Utredningen. Utredningen anför inledningsvis några uppgifter om instans­

ordningen i patentärenden. Beträffande sådana gäller att sökande som ej

åtnöjes med anmälningsavdelnings beslut äger anföra besvär hos verkets

besvärsavdelning. över besvärsavdelningens beslut må klagan föras vidare

av sökanden genom besvär hos regeringsrätten.

I anslutning härtill har utredningen till övervägande upptagit frågan hu­

ruvida även för prövningen av varumärkesärenden bör inrättas eu mellan-

lnstans i form av en besvärsavdelning inom patentverket. En dylik anpass­

ning till vad som gäller för patentärenden kan, framhåller utredningen, te

sig naturlig då behandlingen av varumärkesansökningar genom uppbuds-

förfaiandet även i övrigt närmas till vad som tillämpas inom patenträtten.

Emot en dylik ordning kan emellertid anföras, att varumärkesärenden vis­

serligen ofta kan innefatta svåra bedömningsfrågor och beröra stora ekono­

miska intressen men att de likväl i regel icke är av samma invecklade be­

skaffenhet som patentärenden. Enligt utredningens mening kan det därför

vara tillräckligt med en överinstans i den administrativa prövningen. Vidare

framhålles, att en besvärsavdelning icke, såsom inom patenträtten, kan mo­

tiveras med att man behöver ett organ som kan sörja för enhetlig praxis.

Varumärkesärendena handlägges nämligen av en enda byrå, inom vilken

det knappast är något större problem att hålla praxis enhetlig. Med hänsyn

till det anförda anser sig utredningen icke för närvarande böra framföra

något förslag om mellaninstans för prövning av varumärkesansökningar.

I anslutning härtill framhåller utredningen, att om man framdeles skulle

finna att en mellaninstans bör inrättas, detta kan ske med endast relativt

små lagändringar. Kostnaderna torde också bli förhållandevis blygsamma,

då den nuvarande besvärsavdelningen för prövning av patentärenden genom

sin sammansättning redan besitter erforderlig rättslig och teknisk sakkun­

skap även för bedömning av varumärkesärenden.

Utredningen har i detta sammanhang även tagit upp frågan, huruvida

inan bör införa rätt för den som gjort invändning mot varumärkesansök-

ning att besvära sig över beslut, varigenom ansökningen bifalles. Med hän­

syn till att utredningen ej föreslår någon mellaninstans, rör denna fråga

emellertid blott spörsmålet huruvida invändare bör äga fullfölja talan hos

regeringsrätten. Motsvarande spörsmål är aktuellt även inom patenträtten

och i avvaktan på revisionen av denna har utredningen icke velat framföra

förslag om sådan fullföljdsrätt.

I enlighet med del anförda har utredningen i första stycket av förevaran­

de paiagraf upptagit stadgande, att klagan ej må föras över patentverkets

beslut, varigenom ansökan enligt varumärkeslagen bifallits, samt i andra

stycket, att i övrigt klagan över verkets slutliga beslut enligt denna lag fö­

res genom besvär hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag.

Till bestämmelsen i andra stycket anför utredningen, att den avser alla

slutliga beslut och alltså medför att nu rådande olikheter i fullföljdsbestäm-

melserna vid skilda slag av beslut försvinner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

197

Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt, alt eu mellaninstans i va­

rumärkesärenden i form av en besvärsavdelning inom patentverket icke

bör inrättas, har lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser.

Eu sådan mellaninstans förordas emellertid av patent- och registrerings­

verket, Gotlands handelskammare, Läkemedelsindustriföreningen och Svens­

198

ka patentombudsföreningen. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Dolms lön

anser att en besvärsavdelning bör övervägas. Svea hovrätt förordar, såsom

i det följande omnämnes, en sådan såsom alternativ till viss annan ordning.

Patent- och registreringsverket anför om behovet av en mellaninstans, ef­

ter att ha erinrat om de skäl utredningen anfört för och emot en sådan,

följande:

Enligt ämbetsverkets mening tala emellertid vissa ytterligare skäl för en

mellaninstans. I samband med införande av den nya lagen, som innefattar

åtskilliga betydelsefulla nyheter gentemot nu gällande — dels i vissa av­

seenden ändrat materiellt innehåll och dels i viss mån nytt administrativt

förfarande — måste en viss nydaning av praxis äga rum. Det är angeläget,

att beslut i överinstans bli så utförligt motiverade, att de kunna bli vägle­

dande för framtiden. Det förtjänar även framhållas, att antalet besvärs-

ärenden över varumärkesbeslut kan förväntas öka efter ikrafttiädande av

ny lag just på grund av behovet av prejudicerande avgöranden i överin­

stans. Mot regeringsrättens avgöranden har stundom riktats kritik, att de

genom knappheten eller bristen på motivering i varumärkesärenden sällan

ge önskvärd vägledning. Då det av olika skäl icke kan påräknas att xege-

ringsrättens beslut framdeles komme att bli utförligare motiverade än vad

nu är fallet, skulle det här avsedda önskemålet — vilket i många fall skulle

bli till värdefull vägledning — kunna vinnas genom att i verket infördes

en andra instans i varumärkesärenden. Denna instans skulle få en ingående

förtrogenhet med varumärkesärenden och skulle, i viss överensstämmelse

med praxis i patentärenden, kunna ge motivering för sina beslut i den ut­

sträckning, som bleve erforderlig för danandet av praxis enligt den nya la­

gen. Då sålunda enligt verkets åsikt goda skäl härvidlag kunna åberopas,

föreslår verket, att den redan förefintliga besvärsavdelningen inom reiket

jämväl skulle såsom andra instans handlägga varumärkesärenden.

Liknande synpunkter på behovet av en mellaninstans anföres av Gotlands

handelskammare.

Svenska patentombudsföreningen anför, att inom föreningen framkom­

mit svnpunkter både för och mot inrättandet av en mellaninstans, och ytt­

rar härom:

För införandet av eu särskild besvärsavdelning i varumärkesmål bar å

ena sidan ansetts tala den omständigheten, att tillämpningen av leglerna i

det nya lagförslaget kommer att i utredningshänseende ställa väsentligt

större fordringar på registreringsmyndigheten och sökanden. Med hänsyn

till att omständigheter av faktisk natur, såsom förekomsten av en rörelse,

i vilken märket användes, förekomsten av inarbetning, frågan om ett märke

är vilseledande eller ej samt övriga faktiska omständigheter vid bedöman­

det av ett märkes regislrerbarhet enligt förslagets 13 §, synas komma att

bli av avgörande betydelse, har det ansetts angeläget att sakbehandlingen

av varumärkesärenden både på ansöknings- och besvärsstadiet kun föias

under någotsånär domstolsmässiga former. Detta framstår som sa mycket

mera angeläget i betraktande av att behovet av muntliga förhandlingar icke

tillgodoses enligt nuvarande hesvärsordning med regeringsrätten som enda

instans. Vidare skulle införandet av en besvärsavdelning inom ämbetsver­

ket leda till att en mera enhetlig praxis utbildades.

Mot ett omedelbart införande av en besvärsavdelning har å andra sidan

inom föreningen gjorts gällande, att varumärkesärenden till sin natui och

omfattning som regel icke bli så komplicerade som patentmål, varför a\

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

199

den anledningen införandet av en besvärsavdelning icke f. n. framstår soin

nödvändigt. Vidare torde sökanden redan nu ha möjlighet att på anmäl-

mngsstadiet förebringa vidlyftig utredning. Slutligen kunde måhända in­

förandet av en besvärsavdelning komma att medföra dyrbar och tidsödande

omgång.

Föreningen har efter övervägande av de synpunkter som framförts i frå­

gan kommit fram till den uppfattningen, att nuvarande instansordning i va-

lumärkesmål är klart otillräcklig och att en mellaninstans bör inrättas.

Ett par remissorgan har övervägt, huruvida en mellaninstans kan und­

varas om man inför möjlighet att låta registreringsmyndighetens prövning

på ansökningsstadiet ske i kollegial sammmansättning. Svea

hovrätt förordar, att tveksamma registreringsansökningar prövas i sådan

sammansättning, exempelvis med två jurister och en teknisk bisittare. Där­

est en sådan handläggning anses icke kunna ordnas inom patentverkets

varumäi kesavdelning, anser hovrätten det böra övervägas om icke en be­

svärsavdelning bör inrättas. Svenska patentombudsföreningen, som i första

hand förordar inrättandet av en besvärsavdelning, föreslår i andra hand att

registreringsärenden före avslagsbeslut och vid invändning hänskjutes för

avgörande till en tremannagrupp inom patentverkets varumärkesavdelning,

lämpligen bestående av byråchefen och två ledamöter.

I detta sammanhang må erinras om att från ett par håll framförts önske­

mål om möjligheter till muntlig förhandling inför registreringsmyndighe-

ten i fall då invändning mot varumärkesregistrering gjorts, se vid 20 §.

Vad angår de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna, har stad­

gandet i första stycket, som innebär att invändare ej har be svär s-

r ä 11, lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Några remissinstanser, nämligen handelskammaren i Göteborg, Väster-

norrlands och Jämtlands läns handelskammare, patent- och registrerings­

verket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges allmänna export­

förening och Svenska annonsörers förening, förordar emellertid besvärsrält

för invändare. Handelskammaren i Göteborg framhåller bl. a., att enligt

törslaget en invändare, som ej vunnit gehör för sin invändning, skulle bli

nödsakad att fullfölja ärendet genom talan vid allmän domstol, eventuellt

genom flera instanser med den tidsutdräkt detta oundvikligen medför. Både

för invändaren och för registreringssökanden skulle det vara enklare och

mindre kostsamt, om ärendet finge fullföljas direkt till regeringsrätten. En

särskild besvärsavdelning hos patentverket kan ej anses erforderlig för till­

godoseende av förevarande önskemål. Som en viktig synpunkt i detta sam­

manhang anföres, att frågan om registrering ej bör hållas svävande alltför

lång tid.

I allmänhet synes dessa remissinstanser anse, att invändare bör äga sam­

ma besvärsrätt som sökande och alltså kunna fullfölja ärendet till högsta

instans. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår emellertid alter­

nativt, att invändarens besvärsrätt anordnas på samma sätt som för närva­

rande gäller enligt patentförordningen. Patent- och registreringsverket an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

200

ser det helt allmänt lämpligt att frågan regleras i överensstämmelse med för­

farandet inom patenträtten.

Beträffande den i andra stycket angivna besvärstiden föreslår Stock­

holms handelskammare, att denna räknas först från det vederbörande er­

håller del av beslutet. För sökande som har sin rörelse i utlandet kan åt­

skillig tid förflyta, innan han får del av detta, särskilt som han i regel icke

torde äga kännedom om vilken dag beslutet meddelas. Den förordade änd­

ringen vore av värde ej minst för svenska företagare som här i landet re­

presenterar utländska märkeshavare. Liknande synpunkter anföres av L«-

kemedelsindustrif öreningen.

Departementschefen. I fråga om talan mot patentverkets slutliga avgöran­

den i varumärkesärenden gäller för närvarande att talan mot beslut, varige­

nom registrering eller förnyelse vägrats, skall föras genom besvär hos re­

geringsrätten. Medan sålunda för den administrativa prövningen av varu­

märkesärenden endast finnes två instanser, kan motsvarande frågor inom

den varumärkesrätten närliggande patenträtten föras genom tre instanser.

Talan mot beslut, varigenom patentansökan förklarats förfallen eller av­

slagits, föres sålunda hos särskild besvärsavdelning inom patentverket, och

besvärsavdelningens beslut kan av sökanden överklagas hos regeringsrätten.

Utredningen har upptagit frågan, huruvida även för varumärkesärendena

bör anordnas en mellaninstans i form av en besvärsavdelning inom patent­

verket. Efter vägande av skälen för och emot har utredningen emellertid

stannat för att nu ej föreslå någon ändring i gällande instansordning.

Vid remissbehandlingen har denna ståndpunkt blivit föremål för delade

meningar. Flertalet remissinstanser har biträtt utredningens förslag. Åt­

skilliga remissorgan, bland dem patentverket och svenska patentombudsför-

eningen, har emellertid framfört önskemål om att det inrättas en mellan­

instans även för varumärkesärenden.

Det är tydligt, att varumärkesärendena i regel icke är av samma inveck­

lade beskaffenhet som patentärenden. Emellertid kan varumärkesärenden

ej sällan innefatta svåra bedömningsfrågor och beröra stora ekonomiska in­

tressen. Med hänsyn härtill synes det vara behövligt att ha tre instanser med

den större garanti för riktiga avgöranden som en sådan ordning erbjuder.

En mellaninstans, vilken som en huvuduppgift hade att handlägga varu­

märkesärenden, skulle bli av största värde då det gäller att utbilda en fast

praxis på området, bl. a. med hänsyn till att en sådan skulle ha tillfälle att

ge mera utförliga motiveringar till sina beslut än vad regeringsrätten har

möjlighet att göra. Här%id bär beaktas att behovet av vägledande praxis

blir särskilt framträdande i och med genomförandet av den nya lagen, som

innefattar åtskilliga betydelsefulla nyheter i förhållande till den nu gällan­

de. Av betydelse är också, att inrättandet av en mellaninstans skulle inne­

bära en viss lättnad i regeringsrättens arbetsbörda.

Framhållas må att en mellaninstans torde kunna inrättas utan större

kostnader. Utredningen och patentverket har uttalat, att den redan före-

Kungl. Maj:ls proposition nr 167 år 1960

201

finlliga besvärsavdelningen för prövning av patentärenden genom sin sam­

mansättning torde besitta erforderlig rättslig och teknisk sakkunskap ock­

så för bedömande av varumärkesärenden. Även om viss förstärkning av av­

delningen kan komma att visa sig erforderlig för de nya uppgifterna, torde

kostnaderna i detta avseende bli jämförelsevis blygsamma. En del av kost­

naderna för den utvidgade verksamheten torde kunna täckas av särskilda

besvärsavgifter.

Jag förordar alltså att för den administrativa prövningen av varumärkes­

ärenden inrättas en mellaninstans inom patentverket.

Besvärsavdelningens sammansättning regleras för närvarande i patent­

förordningen. Då patenträtten är under revision, bör emellertid nu icke före­

tagas några ändringar i dess hithörande bestämmelser. Som provisorisk ord­

ning i avvaktan på att denna revision genomföres bör bestämmelser röran­

de besvärsavdelningens sammansättning vid prövning av varumärkesären­

den ges i tillämpningsföreskrifterna till varumärkeslagen. Fullmakt för

Kungl. Maj:t att utfärda dylika bestämmelser torde böra upptagas i 48 §.

Rätten att föra talan mot patentverkets slutliga beslut i varumärkesären­

den är enligt gällande varumärkeslag begränsad till fall då registrering el­

ler förnyelse av varumärke vägrats. Den som gjort invändning mot varu-

märkesansökning äger icke överklaga beslut, varigenom ansökningen bi­

fallits. Om emellertid en mellaninstans inrättas i enlighet med vad jag för­

ordat, synes det naturligt att invändare erhåller befogenhet att fullfölja ta­

lan hos denna. Frågan huruvida invändare bör äga överklaga beslut av mel-

laninstansen synes böra avgöras i samband med att motsvarande spörsmål

inom patenträtten upptages till prövning vid revisionen av denna. För när­

varande bör alltså invändare icke äga överklaga beslut av besvärsavdel­

ningen.

För talan mot andra slutliga beslut av patentverket i varumärkesärenden

än avslag på begäran om registrering eller förnyelse gäller för närvarande

särskilda bestämmelser i patentverkets instruktion. Såsom utredningen an­

fört bör emellertid beträffande samtliga slutliga beslut gälla samma full-

följdsförfarande.

Klagan bos verkets besvärsavdelning bör föras genom besvär inom två

månader från beslutets dag. Samma besvärstid bör gälla för klagan över

besvärsavdelningens beslut.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

48 §.

Paragrafens båda första stycken, som motsvarar 48 § i utredningens för­

slag, innehåller fullmakt för Kungl. Maj:t att meddela tillämpningsföre­

skrifter till lagen samt fastställa vissa avgifter. Tredje stycket saknar mot­

svarighet i utredningsförslaget.

Utredningen. I första stycket av paragrafen har utredningen upptagit stad­

gande, att Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter om vad sökande i registre-

ringsärenden har att iakttaga, om kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

samt eljest om förfarandet i dessa ärenden ävensom om varumärkesregistrets

förande. Utredningen framhåller i anslutning härtill, att åtskilliga spörsmål

som kan uppkomma i varumärkesärenden är av den art att de bör regleras i

sådana särskilda föreskrifter, vilka instruktionsenligt utfärdas av patent­

verket.

Enligt andra stycket skall vid ansökan om registrering av varumärke, om

förnyelse, om ändring i registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteck­

ning i registret av överlåtelse eller licens erläggas avgift till belopp som Kungl.

Maj :t föreskriver, varvid för förnyelse skall stadgas högre avgift, om ansökan

inges efter registreringsperiodens utgång. Vad angår avgifternas belopp an­

för utredningen följande. Beträffande först avgifter vid registreringsansökan

och förnyelseansökan föreslås, såsom berörts vid 16 §, i båda fallen en

grundavgift av 100 kronor och en tilläggsavgift av 50 kronor för varje

varuklass utöver den första. Om ansökan icke leder till registrering bör en­

ligt förslaget erlagda avgifter delvis återbetalas till sökanden. För förnyelse­

ansökan, som inkommer efter registreringsperiodens utgång, utgör förhöj­

ningen för närvarande 25 kronor. Utredningen anser ett belopp av denna

storlek lämpligt även enligt den nya lagstiftningen, åtminstone där registre­

ringen icke avser mer än en varuklass. Täcker den flera klasser kan en

förhöjning jämväl av tilläggsavgifterna förtjäna övervägas. Vid ändring i

registrerat märke samt anteckning av ny innehavare eller licensupplåtelse

bör avgift uttagas med belopp motsvarande kostnaderna för åtgärden. Ut­

redningen räknar med att dessa kan komma att sättas till omkring 50 kro­

nor vid ändring i märke och omkring 25 kronor i de båda övriga fallen.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid

remissbehandlingen.

Statskontoret anför beträffande beloppen av de av utredningen föreslagna

avgifterna följande:

De föreslagna registreringsavgifterna ha avvägts på grundval av nu gäl­

lande princip i fråga om finansieringen av kostnaderna för patentverkets

verksamhet, innebärande att statsverkets inkomster av avgifterna i huvudsak

skall motsvara dess utgifter för patentverket. Under förutsättning att de

förordade avgifterna komma att uppgå till sådant sammanlagt belopp, att

angivna princip får anses upprätthållen, i vilket avseende någon närmare

utredning dock icke föreligger, har statskontoret icke funnit något att in­

vända mot avgifternas storlek. Vid avgifternas bestämmande bör dock

uppmärksammas, att enligt utredningen en avsevärd förstärkning av varu-

märlcesavdelningens personal torde bli behövlig under den närmaste tiden

efter lagens ikraftträdande.

Angående den förhöjda avgift, som enligt utredningens förslag bör utgå

om förnyelseansökan inkommer först efter registreringsperiodens

utgång, framhåller patent- och registreringsverket, att ej blott grundavgif­

ten utan, vid registrering i mer än en klass, jämväl tilläggsavgifterna bör

höjas.

203

Statskontoret anser, att avgifterna bör underställas riksdagens pröv­

ning såsom skett både i fråga om avgifterna enligt gällande varumärkeslag

och beträffande avgifterna enligt patentförordningen.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna läm­

nat ulan erinran bör Kungl. Maj :t erhålla fullmakt att utfärda tillämpnings­

föreskrifter till den nya lagen i vissa angivna hänseenden, nämligen om

kungörande som sägs i 20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa

ärenden ävensom om varumärkesregistrets förande. Med hänsyn till att en­

ligt departementsförslaget patentverkets beslut å varumärkesavdelning skall

kunna överklagas till verkets besvärsavdelning bör fullmakten även avse

föreskrifter om förfarandet vid sådant överklagande och om sammansätt­

ningen av besvärsavdelningen vid prövning av dit fullföljda varumärkes-

ärenden.

Tillämpningsföreskrifterna torde ej behöva omfatta alla hithörande detalj­

frågor. Åtskilliga spörsmål torde vara av den art att de i stället bör regleras

i särskilda föreskrifter, utfärdade av patentverket.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i

registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlå­

telse eller licens bör såsom utredningen föreslagit erläggas avgift, varvid

för förnyelse bör erläggas högre avgift om ansökan inges efter registrerings-

periodens utgång. Vidare bör utgå besvärsavgift vid klagan hos patentver­

kets besvärsavdelning.

Vad angår de belopp som för närvarande bör fastställas har jag redan förut

i huvudsak anslutit mig till utredningens vid 16 § gjorda förslag beträffan­

de avgifter för registrering och förnyelse. Den förhöjning av förnyelseavgif­

ten som skall inträda, om ansökan göres efter registreringsperiodens utgång,

torde i enlighet med utredningens förslag böra sättas till 25 kronor, där re­

gistreringen avser en varuklass. För varje överskjutande varuklass synes

den kunna bestämmas till 10 kronor. Jag vill även biträda utredningens för­

slag vid förevarande paragraf att avgiften för ändring av märke enligt 24 §

skall vara 50 kronor samt för anteckning i registret av överlåtelse eller li­

cens 25 kronor. Vad angår besvärsavgiften synes denna kunna sättas till

75 kronor.

Avgiftsbeloppen torde ej behöva fastställas i själva lagen, utan de bör

lämpligen upptagas i de tillämpningsföreskrifter som utfärdas av Kungl.

Maj :t. Beloppen kan då vid behov jämkas utan det tungrodda förfarande som

en lagändring innebär. Det torde emellertid få förutsättas att mera betydande

ändringar i beloppen ej vidtages utan att riksdagens yttrande inhämtas.

I anslutning till ett yrkande av patentverket torde såsom tredje stycke i

paragrafen böra upptagas stadgande, att dom i mål om varumärkesintrång

eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §, skall genom domstolens försorg i

avskrift sändas till patentverket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1060

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Paragrafen motsvarar 49 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande om tidpunkten för

den nya lagens ikraftträdande samt stadgande, att dessförinnan bestämmel­

ser må meddelas av Kungl. Maj:t och patent- och registreringsverket enligt

vad i lagen är för vissa fall stadgat.

Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån anser, att lagens ikraftträdande

bör uppskjutas till dess revisionen av namnrätten genomförts. Byrån fram­

håller bl. a., att den nya lagen synes förutsätta en privaträttslig ensamrätt

till namn såsom given. Man synes därför böra räkna med att frågor om bätt­

re rätt till namn efter dess genomförande blir föremål för domstolarnas av­

göranden i större utsträckning och på ett annat sätt än hittills. Sådana av­

göranden kan komma att kollidera med centralbyråns praxis i namnfrågor.

Detta är redan i och för sig olämpligt, och förhållandet är dessutom ägnat

att leda till rättsosäkerhet.

Departementschefen. Statistiska centralbyrån har ansett, att den nya lagen

med hänsyn till den inverkan den kan få på namnrätten icke bör träda i kraft

förrän den pågående revisionen av detta rättsområde genomförts. Lagförsla­

get innehåller dock icke några nya namnrättsliga principer; det bygger här

på samma grundsatser som gällande varumärkeslag. Ett genomförande av

lagen kan därför icke anses i något hänseende föregripa revisionen av namn­

rätten, och skäl att avvakta denna innan lagen sättes i kraft synes icke före­

ligga.

Lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961; såsom utredningen

föreslagit bör dessförinnan bestämmelser kunna meddelas av Kungl. Maj :t

och patent- och registreringsverket enligt vad i lagen är för vissa fall stad­

gat.

50 §.

Paragrafen överensstämmer med 50 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att genom den nya

lagen upphäves, med den begränsning som stadgas i följande paragrafer,

dels den gällande varumärkeslagen och dels förordningen den 28 november

1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters stämpling.

I motiven anför utredningen, att i samband med utfärdande av tillämp­

ningsföreskrifter till den nya lagen följande äldre författningar bör upphä­

vas, nämligen

1) kungörelsen den 31 december 1895 (nr 105 s. 5) angående beskaffen-

heten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av varumärken

inlämnas;

2) kungörelsen den 6 juni 1918 (nr 384) om varumärkesregistrets föran­

de m. in.;

3) kungörelsen den 8 april 1921 (nr 133) om skydd för isländska varu­

märken;

4) kungörelsen den 30 september 1926 (nr 42) om skydd för varumärken,

tillhörande företag i de Socialistiska Rådsrepublikernas Union;

5) kungörelsen den 15 januari 1932 (nr 3) om skydd för litauiska varu­

märken;

6) kungörelsen den 4 december 1936 (nr 591) om skydd för chilenska

varumärken;

7) kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 302) om skydd för varumärken,

tillhörande företag i Nigeria;

8) kungörelsen den 15 juni 1951 (nr 432) om skydd för varumärken, till­

hörande företag inom Malajiska förbundet (The Federation of Malaya);

9) kungörelsen den 22 april 1955 (nr 146) om skydd för varumärken, till­

hörande företag å Bahamaöarna; samt

10) kungörelsen den 2 maj 1957 (nr 111) om skydd för varumärken, till­

hörande företag inom Folkrepubliken Kina.

Remissyttrandena. Med anledning av förslaget att upphäva förordningen

om järn- och ståleffekters stämpling framhåller Jernkontoret och Sveriges

industriförbund såsom angeläget, att i registreringsbevisen för varumärken

som ursprungligen tillkommit enligt bestämmelserna för järnstämplar tid­

punkten då stämpeln först registrerades anges. Härigenom kan stämplarnas

tradition i viss mån bevaras. Berörda tidpunkt har också erfarenhetsmäs­

sigt visat sig vara av betydelse i fall där registrering i utlandet är beroende

av hemlandsregistrering.

Departementschefen. Den nya lagen ersätter gällande varumärkeslag, som

alltså bör upphävas. Med den nya lagens införande bör vidare, såsom utred­

ningen anfört, förordningen den 28 november 1884 om svenska järn- och

ståleffekters stämpling upphävas.

I samband med utfärdande av tillämpningsföreskrifter till den nya lagen

bör i enlighet med vad utredningen anfört vissa äldre författningar rörande

varumärkesregistrets förande m. m. upphävas. Utöver de av utredningen an­

givna författningar, som bör upphävas, tillkommer kungörelsen den 15

augusti 1958 (nr 443) om skydd för varumärken, tillhörande företag å Filip­

pinerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

205

51 §.

Paragrafen överensstämmer med 51 § i utredningens förslag.

206

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att den nya lagen

skall, med de undantag som i följande paragrafer stadgas, äga tillämpning

jämväl å varumärke som registrerats med stöd av gällande varumärkes­

lag. Beträffande inarbetade kännetecken samt namn och firma anser ut­

redningen att den nya lagen bör gälla även äldre kännetecken.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som ej föranlett

erinran vid remissbehandlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

52 §.

Paragrafen motsvarar 52 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att i gällande varumärkeslag namn

och firma skyddas genom bestämmelser om straff och skadestånd för den

som »obehörigen sätter annans namn eller firma» på varor etc. eller »obe­

hörigen brukar» sådan beteckning på anslag, skylt in. in. (12 §). Bestämmel­

serna är allmänt hållna och kan därför tänkas sträcka sig även utanför

varumärkesrättens område, så att de bereder namn- och firmaskydd även

i andra avseenden. Motsvarande stadgande i den nya lagen (3 § andra punk­

ten) ger däremot i huvudsak endast skydd av varumärkesrättslig art. Skyd­

det kan sålunda ej åberopas av den som ej är näringsverksam. Vidare är

skyddet i allmänhet beroende av det inom varumärkesrätten eljest gällande

kravet på varuslagslikhet; detta krav gäller dock icke det skydd för namn

som följer av förbudet i 14 § 4) mot att annan registrerar varumärke inne­

hållande namnet. Enligt utredningens mening bör, med hänsyn till det ofull­

ständiga och delvis svävande tillstånd i vilket särskilt namnrätten men

även firmarätten befinner sig, tillses att det skydd utöver det rent varu-

märkesrättsliga, som sålunda kan tänkas föreligga redan för närvarande,

upprätthålles vid varumärkesrättens omdaning. Detta bör ske i en över­

gångsbestämmelse, avsedd att gälla till dess namn- och firmarätten erhållit

en tillfredsställande reglering.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen har utformats så, att om nå­

gon i näringsverksamhet obehörigen använder annans namn eller firma som

varukännetecken och i den nya lagen påföljd ej är stadgad härför, domstol

skall på talan av namnets eller firmans innehavare meddela förbud mot an­

vändningen. Med hänsyn till bestämmelsens provisoriska natur har utred­

ningen ansett endast förbud böra ifrågakomma men däremot icke straff el­

ler skadestånd.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet icke föranlett erinran vid

remissbehandlingen.

Namnråttskommittén förordar emellertid, att stadgandet begränsas till

fall då sådan användning av annans namn, som däri avses, medför men

för namnhavaren. I princip bör enligt kommitténs mening skyddet begrän­

sas till egenartat släktnamn. Det torde dock icke vara lämpligt att i varu­

207

märkeslagen införa detta begrepp, eftersom dess innebörd i gällande rätt

icke är klart fixerad. Den av kommittén förordade begränsningen torde i

praktiken leda till samma resultat. Kommittén framhåller vidare, att om

man ansluter sig till utredningens i motiven framförda åsikt, att skade­

stånd ej skall kunna komma i fråga, detta måste klart framgå av lagtexten.

I redaktionellt hänseende riktar namnrättskommittén den an­

märkningen mot stadgandet, att uttrycket »namnets innehavare», som icke

nu förekommer i lagstiftningen och ej heller är avsett att upptagas i namn­

lagstiftningen, bör utbytas mot en term som framhäver skillnaden mellan

namn och firma såsom rättsobjekt. Detta kan ske genom att såsom talebe-

rättigad anges »den, vilken namnet tillkommer eller som innehar firman».

Svea hovrätt anser, att förevarande stadgande, som enligt hovrättens me­

ning icke är en övergångsbestämmelse i egentlig mening, bör infogas i annat

sammanhang, t. ex. under »övriga bestämmelser» eller under särskild rubrik.

Departementschefen. Utredningen har i förevarande paragraf upptagit stad­

gande, att i fall, då någon i näringsverksamhet obehörigen använder annans

namn eller firma som varukännetecken och i den nya lagen påföljd ej är

stadgad härför, domstol på talan av namnets eller firmans innehavare skall

meddela förbud mot användningen. Stadgandet ger ett visst skydd mot att

namn och firma obehörigen användes som varukännetecken i vissa fall som

ligger utanför varumärkesrätten, t. ex. i fall då den vars namn använts

själv icke är näringsidkare. Gällande varumärkeslag kan tänkas ge ett dy­

likt vidare skydd, och detta har ansetts böra upprätthållas till dess revisio­

nen av namn- och firmarätten genomförts. Stadgandet har vid remissbehand­

lingen i allmänhet lämnats utan saklig anmärkning och synes ej heller mig

ge anledning till väsentlig erinran.

Vissa smärre jämkningar torde dock erfordras. Liksom i 3 § bör ordet

»namn» förtydligas till »släktnamn». Vidare märkes att enligt förslaget skall

vid sådan obehörig användning av namn och firma som här avses såsom

sanktion endast ifrågakomma förbud. I lagtexten torde böra uttalas, att

man här åsyftar förbud vid vite. Att, såsom namnrättskommittén yrkat, ut­

tryckligen ange att andra sanktioner ej ifrågakommer torde däremot ej

vara erforderligt. I lagtexten torde slutligen böra företagas ytterligare viss

redaktionell jämkning.

Med anledning av vad namnrättskommittén anfört vill jag framhålla, att

det torde ligga i sakens natur att för skydd av namn kräves att namnet har

viss egenart; eljest kan användandet ej anses ske obehörigen. Liksom i 14 §

4) får med firma anses jämställd benämning på ideell förening, stiftelse

o. d.

Angående vitesbestämmelsens tillämpning kan jag hänvisa till 35 §.

Vid överlrädelse av förbud bör de i 36 § upptagna reglerna erhålla mot­

svarande tillämpning. Bestämmelse härom torde böra upptagas såsom andra

stycke i förevarande paragraf.

Med hänsyn till stadgandets provisoriska natur finner jag i likhet med ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

redningen lämpligt att det placeras i det avsnitt i lagen som upptar över­

gångsreglerna.

53 §.

Paragrafen överensstämmer med 53 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller att den i 8 § stadgade preklusionsti-

den för anställande av ogiltighetstalan beträffande varumärkesregistrering

löper från registreringsdagen. För märken registrerade enligt gällande varu­

märkeslag, som ej innehåller någon preklusionsbestämmelse, erfordras i det­

ta avseende en särskild regel, för att icke i vissa fall rätten till talan genom

den nya lagens ikraftträdande plötsligt skall vara avskuren. Utredningen

föreslår en bestämmelse enligt vilken den femåriga preklusionstiden börjar

löpa från dagen för den nya lagens ikraftträdande.

Departementschefen. Stadgandet har ej väckt erinran vid remissbehandling­

en och torde böra upptagas i lagen.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

54 §.

Paragrafen är likalydande med 54 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen framhåller, att reglerna om villkoren för regist­

rering i 13 och 14 §§ av den nya lagen i väsentliga avseenden överensstäm­

mer med motsvarande bestämmelser i gällande varumärkeslag. Vissa avvi­

kelser förekommer dock. I vissa hänseenden, t. ex. beträffande registrerings-

hinder mot vilseledande märke och märken som innehåller egenartad titel på

annans skyddade litterära verk, är den nya lagen sålunda strängare än den

gamla. I andra fall, särskilt såvitt avser användningens förmåga att ge sär­

prägel åt i och för sig icke distinktiva märken, är den nya lagen liberalare.

Enligt utredningens mening bör gälla, att ansökningar ingivna under den

äldre lagens bestånd skall med avseende på registrerbarhetskraven behandlas

enligt den äldre lagen, men att sökanden skall äga begära att i stället den

nya lagens regler tillämpas. Denna avvägning torde vara mest förmånlig för

de sökande. Ordningen synes även vara mest praktisk för registreringsmyn-

digheten, vilken redan torde ha givit föreläggande i det stora flertalet ansök­

ningar under behandling då den nya lagen träder i kraft. Ett i enlighet här­

med avfattat stadgande har upptagits i förevarande paragraf.

Departementschefen. De här föreslagna reglerna om behandlingen av re-

gistreringsansökningar, som är anhängiga vid tiden för den nya lagens ikraft­

trädande, har lämnats utan anmärkning vid remissbehandlingen och föran­

leder ej heller från min sida någon erinran.

55 §.

Paragrafen överensstämmer med 55 § i utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

209

Utredningen. Utredningen framhåller, att särskild övergångsbestämmelse

erfordras beträffande inordnandet av äldre registreringar i det i 16 § före­

slagna varuklassystemet. Detta kan ske på olika sätt. Lämpligast synes ut­

redningen vara, att inordnandet sker då sådan registrering första gången

förnyas efter den nya lagens ikraftträdande. Ett stadgande härom har upp­

tagits i förevarande paragraf. Det har övervägts huruvida ej i vissa fall re­

gistrering på innehavarens begäran borde kunna anpassas till varuklassys­

temet redan under löpande registreringsperiod. En sådan befogenhet för in­

nehavaren skulle dock kunna medföra besvärande ojämnhet i registrerings-

myndighetens arbetsbelastning och kräva vissa avgifter. Nyttan för inne­

havaren av en tidigare anpassning torde knappast motivera de olägenheter

och den komplicering av bestämmelserna som skulle följa därav. Utredning­

en har därför icke ansett att något undantag bör göras från regeln att an­

passningen skall ske vid första förnyelsen.

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet icke föranlett erinran vid

remissbehandlingen.

Sveriges industriförbund anser dock, att den som kan visa att han har ett

berättigat intresse av att få sitt märke överfört till varuklassystemet tidi­

gare än som följer av förslaget skall kunna medges detta. Förbundet uttalar

också önskemål om att överföring av ett märke till det nya systemet bör

föranleda endast ett registreringsbevis och -nummer, även om märkets varu-

förteckning uppdelas på flera klasser. I annat fall skulle komplikationer

kunna uppkomma med hänsyn till utländska registreringar, för vilka den

svenska registreringen utgör hemlandsregistrering.

Departementschefen. Förevarande stadgande om klassregistreringens ge­

nomförande beträffande äldre varumärken har ej föranlett erinran vid re­

missbehandlingen och torde böra upptagas i lagen.

Sveriges industriförbund har ansett att varumärkeshavare i vissa fall

borde äga få varumärket överfört till klassregistrering tidigare än som föl­

jer av stadgandet. En sådan befogenhet skulle dock kunna medföra besvä­

rande ojämnhet i patentverkets arbetsbelastning, och jag kan ej biträda för­

slaget. Förbundets övriga önskemål torde kunna vinna beaktande utan sär­

skild bestämmelse.

56 §.

Paragrafen motsvarar 56 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt 9 § första stycket i gällande varumärkeslag räknas vid

förnyelse den nya registreringsperioden från dagen för förnyelsen. Enligt

den nya lagen skall den däremot räknas från utgången av föregående regist­

reringsperiod (22 §); varje förnyelseperiod för eu registrering blir sålunda

att räkna från den dag som genom månad och datum motsvarar registre-

ringsdagen. Utredningen föreslår, att registreringar, som förnyats enligt äld-

re lag, i fråga om förnyelseperiodernas beräkning återföres till sina ur-

14 Bihang till riksdagens protokoll 1:966. / samt. Vr 167

210

sprungliga registreringsdagar. Delta bör ske på olika sätt allt efter som

märkeshavaren förlorat tid på grund av att förnyelse beviljats före den tidi­

gare registreringsperiodens slutdag eller vunnit tid på grund av att förnyel­

sen skett efter nämnda dag. I förstnämnda fall kan utan olägenhet den re-

gistreringsperiod, som löper då lagen träder i kraft, förlängas så att dess

slutdag till månad och dag sammanfaller med den ursprungliga registre-

ringsdagen. Märkeshavaren återfår på så sätt omedelbart den tid han tidi­

gare förlorat. Första punkten i förevarande stadgande har avfattats i enlig­

het härmed. För det motsatta fallet däremot synes man icke skäligen på

motsvarande vis kunna förkorta den löpande registreringsperioden. I ett

sådant fall torde man i stället böra förfara på det sättet, att första förnyel­

sen enligt den nya lagen medför en ny registreringsperiod så mycket kor­

tare än tio år som erfordras för att registreringen härefter skall vara åter­

förd på sin ursprungliga registreringsdag. I enlighet härmed har i andra

punkten stadgats, att om enligt äldre lag registreringsperioden utlöper senare

än som följer av första punkten, detta skall gälla; i sådant fall skall efter

den första förnyelse, som sker enligt nya lagen, registreringsperiodens slut­

dag beräknas som i första punkten sägs.

Den förordade ordningen medför, att sedan den nya lagen varit i kraft

omkring tio år, alla då gällande äldre registreringar är återförda på de ur­

sprungliga registreringsdagarna.

I andra stycket ges en särregel om den tidpunkt, vid vilken förnyelsean­

sökan beträffande äldre registrering tidigast må inges. Enligt huvudregeln

i 23 § får ansökan göras tidigast ett år före och senast tre månader efter

registreringsperiodens utgång. Då bestämmelsen i första stycket första punk­

ten av förevarande paragraf tillämpas, kommer registreringsperiodens utgång

att inträffa vid en senare tidpunkt än den som eljest skulle ha gällt. Om in­

nehavaren i fråga om den tidpunkt då förnyelse senast bör ske förlitar sig

på de uppgifter han erhållit av förnyelsebeviset eller med ledning av

äldre lag, kan detta medföra att han ansöker om förnyelse mer än ett år före

den tid som sålunda är registreringsperiodens nya slutdag. Det har i detta

fall synts utredningen rimligt att — i både patentverkets och märkeshava-

rens intresse — ansökningen skall kunna behandlas och bifallas såvida den

icke inkommit mer än ett år innan löpande registreringsperiod skolat utgå,

om den beräknats enligt bestämmelsen i 9 § i gällande varumärkeslag.

I överensstämmelse med det nu anförda föreskrives i andra stycket av

förevarande paragraf att, då efter lagens ikraftträdande förnyelse första

gången sökes av registrering som förut blivit förnyad, ansökningen utan

hinder av vad i 23 § sägs må göras ett år innan den löpande registreringspe­

rioden skolat utgå enligt äldre lag.

Departementschefen. Stadgandet har ej föranlett saklig erinran vid remiss­

behandlingen och torde, med viss redaktionell jämkning, böra upptagas i

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

211

57 §.

Första stycket överensstämmer med 57 § i utredningens förslag. Andra

stycket saknar motsvarighet i utredningsförslaget.

Utredningen. Utredningen framhåller, att stadgandet i 25 § första stycket

i förslaget om hävande av sådan registrering, som står i strid mot lagen, på­

kallar en särskild övergångsbestämmelse. Då registreringsförutsättningarna

i vissa avseenden är olika enligt äldre och nyare lag, skulle tillämpning av

nämnda stadgande kunna medföra obillighet mot innehavare av äldre re­

gistrering. Utredningen föreslår därför ett stadgande av innebörd, att äldre

registrering må hävas endast såframt den strider såväl mot äldre lag som

mot den nya lagen.

Departementschefen. Det av utredningen föreslagna stadgandet har lämnats

utan anmärkning vid remissbehandlingen och föranleder ej heller från min

sida någon erinran.

I ett nytt andra stycke torde emellertid böra meddelas en övergångsbestäm­

melse med hänsyn till den i 25 § andra stycket i departementsförslaget upp­

tagna bestämmelsen, att registrering av varumärke må hävas, om märket

icke varit i bruk under de fem senaste åren. Om registreringen meddelats

enligt äldre lag, bör innehavaren beredas viss övergångstid under vilken han

kan överväga huruvida han vill taga märket i bruk. Tiden synes kunna sättas

till två år. Med hänsyn härtill bör stadgandet innehålla, att talan om hävan­

de av registrering i nu avsett fall ej må väckas före utgången av 1962.

58 §.

Paragrafen motsvarar 59 § i utredningens förslag.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör beträffande varumärkesin-

trång som ägt rum före den nya lagens ikraftträdande äldre lags bestämmel­

ser om straff och skadestånd äga tillämpning. Vad först angår straff och lik­

nande påföljder anföres, att enligt allmänna straffrättsliga grundsatser ny

lag bör gälla för gärningar begångna under äldre lags giltighetstid, om den

nya lagens bestämmelser är lindrigare. Då det kan vara svårt att säga huru­

vida förslagets bestämmelser i detta hänseende i 37 och 41 §§ är lindrigare

eller strängare än motsvarande regler i gällande varumärkeslag synes enk­

last att man här helt följer den äldre lagen. Beträffande skadestånd fram-

liålles, att reglerna härom i 38 § i förslaget medför något vidgad ersättnings­

skyldighet i förhållande till äldre rätt och alltså ej bör tillämpas på hand­

lingar begångna före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om bestämmel­

serna i 39 § rörande påföljder för intrång under tid mellan ansökan och re­

gistrering anföres, alt förfaranden under ansökningstiden enligt äldre lag

överhuvudtaget ej betraktas som intrång. I enlighet med det anförda har

i förevarande paragraf som huvudregel stadgats, att på varurnärkesintrång

212

som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft skall, i stället för bestämmel­

serna i 37—39 och 41 §§, äldre lag äga tillämpning.

Utredningen framhåller härefter, att från huvudregeln undantag bör upp­

ställas såvitt angår preskription av skadestånd. För skadestånd enligt äldre

lag gäller den vanliga tioårspreskriptionen. Beträffande skadestånd enligt

den nya lagen föreslås däremot i 40 § femårspreskription. Med hänsyn härtill

är en särskild preskriptionsregel erforderlig för fall, då intrång påbörjats

under den äldre lagens giltighetstid och fortsatt sedan den nya lagen trätt

i kraft. Eljest kunde inträffa att skadeståndsrätten vore preskriberad i fråga

om sådant intrång, som skett närmast efter ikraftträdandet, medan rätten

kvarstode beträffande intrånget dessförinnan. I detta hänseende föreslår ut­

redningen i slutet av förevarande paragrafs första stycke en regel av inne­

börd, att beträffande skadestånd för äldre intrång skall, utom vad som

finnes stadgat om tioårig preskription, gälla att talan är förlorad om den

ej väckes senast fem år efter den nya lagens ikraftträdande.

I andra stycket har upptagits stadgande att vad i 42 § föreskrives skall äga

motsvarande tillämpning med avseende å intrång, som ägt rum före den nya

lagens ikraftträdande. Stadgandet innebär, att om enligt äldre lag talan fö­

res om intrång i rätten till registrerat varumärke men svaranden vinner

dom på registreringens hävande, intrångspåföljderna i 12 § i varumärkes­

lagen ej skall inträda.

Departementschefen. Beträffande varumärkesintrång som ägt rum före

den nya lagens ikraftträdande skall enligt det av utredningen i första styc­

ket av förevarande paragraf föreslagna stadgandet äldre lags bestämmelser

om ansvar och skadestånd vara tillämpliga. Frågan huruvida äldre eller ny

lag bör tillämpas bör emellertid enligt min mening besvaras med ledning av

allmänna principer i detta hänseende, och det synes ej vara anledning att

upptaga stadgande därom i lagen. Den beträffande äldre varumärkesintrång

föreslagna preskriptionsbestämmelsen bör dock bibehållas.

Vad utredningen föreslagit i andra stycket synes ej ge anledning till er­

inran.

Kangl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Förslaget till kollektivmärkeslag

1

§•

Paragrafen, som är likalydande med 1 § i utredningens förslag, innehål­

ler grundläggande bestämmelser om rätt till kollektivmärke.

Gällande rätt. Vid sidan av enskilda företagare nämner varumärkeslagen

såsom subjekt för varumärkesrätt också förening, som är bildad inom riket

för tillvaratagande av näringsidkares intressen, även om denna icke själv

driver näring; sådan förening kan genom registrering förvärva uteslutande

rätt för sina medlemmar att begagna visst varumärke, förenings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

213

märke (1 § andra stycket). Beträffande dylikt märke gäller i huvudsak

samma regler som för vanliga varumärken. I några avseenden har dock

uppställts särbestämmelser. Föreningsmärke kan endast omfatta vissa i an­

sökningen uppgivna slag av varor (1 § tredje stycket). Vid ansökan om re­

gistrering av föreningsmärke skall inges styrkt exemplar av föreningens

stadgar, vilka bl. a. skall ange förutsättningarna för medlems rätt att be­

gagna märket (3 § första stycket). Om föreningens styrelse underlåter att

anmäla stadgeändring med avseende på förutsättningarna för medlems rätt

att begagna märket eller om föreningen, trots erinran från registrerings-

myndigheten, tillåter medlem att begagna märket under andra förutsättning­

ar än de anmälda, må registreringen på talan av envar hävas av domstol

(10 § andra stycket). I mål om intrång i rätt till registrerat föreningsmärke

skall föreningen ensam anses som målsägare, dock att vid beräkning av

skadestånd hänsyn skall tagas jämväl till skada som omedelbart tillskyn­

dats enskild medlem av föreningen (12 § andra stycket). Föreningsmärke

må ej överlåtas (8 § första stycket).

Utredningen. Utredningen framhåller, att enligt gällande rätt registrering

av kollektivmärke endast kan erhållas av förening för tillvaratagande av

näringsidkares intressen. På denna punkt har dock praxis gått utöver la­

gens bokstav. Registrering av märken, avsedda att användas som kollek­

tivmärken, har t. ex. i några fall beviljats för vissa statliga myndigheter och

andra offentliga eller halvoffentliga organ, som icke är föreningar i la­

gens mening. Utredningen anser det också angeläget, att staten, dess organ

och halvstatliga inrättningar och organisationer, som kontrollerar eller un­

dersöker varor, erhåller en i lag fastställd skyddsmöjlighet för sina kon­

trollmärken. Detsamma bör gälla även privata stiftelser och andra organi­

sationer för provning och kontroll.

I anslutning härtill har utredningen undersökt, huruvida man i lagstift­

ningen bör göra skillnad mellan kollektivmärken i inskränkt mening och

kontroll- och garantimärken. Utredningen framhåller, att den förra typen

i sin renodlade form principiellt icke skiljer sig från ett individualmärke

på annat sätt än att det användes av flera sinsemellan självständiga företa­

gare. Dessa har sammanslutit sig i en förening för att genom denna gemen­

samt göra sådan reklam för märket, som de var för sig icke skulle varit

mäktiga. Beträffande kontroll- och garantimärken är det väsentliga där­

emot den garanti, som märkets innehavare kan sägas meddela i fråga om

varor som lovligen märkts därmed. Utpräglade exempel på märken av detta

slag är de offentliga kontrollstämplarna för ädla metaller. Utredningen

iramhåller emellertid, att det stora flertalet kollektivmärken torde utgöra

blandformer och att det i praktiken torde vara ogörligt att draga en gräns

mellan de båda typerna av märken. Erfarenheterna av nuvarande lagbestäm­

melser, vilka icke gör någon sådan distinktion, ger ej heller belägg för att

en gränsdragning skulle vara behövlig. Utredningen anser därför, att sam­

ma regler bör gälla för de båda slagen av märken.

214

Enligt utredningens mening bör skyddet för kollektivmärken, liksom

skyddet för varumärken, utsträckas till att avse även servicemärken.

Vad angår sättet för förvärv av rätt till kollektivmärke erinrar utredning­

en om att enligt gällande lag registrering är det normala; enligt 9 § första

stycket i lagen mot illojal konkurrens kan dock viss rätt förvärvas även

genom inarbetning. Utredningen framhåller, att det ur allmänhetens syn­

punkt vore en fördel, om alla kollektivmärken som är i bruk också vore re­

gistrerade. Å andra sidan kan kollektivmärke, som av någon anledning för­

blivit oregistrerat eller vars registrering icke vederbörligen förnyats, vara

inarbetat och representera ett betydande goodwillvärde. På samma sätt som

i fråga om individualmärken synes även ett sådant kännetecken böra vara

skyddat mot illojalt utnyttjande. Man torde därför vara nödsakad att, så­

som enligt gällande rätt, erkänna inarbetningsrätt även till kollektivmär­

ke. önskvärt vore därvid, att innehavaren på nagot sätt till allmänhetens

vägledning tillkännagåve förutsättningarna för rätten att begagna märket.

Att göra ett sådant tillkännagivande till ett villkor för skydd mot intrång

från illojala konkurrenters sida torde dock, anför utredningen, innebära en

viss principiell oegentlighet och skulle därtill medföra komplicering av lag­

stiftningen. Frågan är enligt utredningens mening knappast av den prak­

tiska betydelse, att dylikt villkor kan anses motiverat. Utredningen har där­

för kommit till den slutsatsen, att reglerna om inarbetning i förslaget till

varumärkeslag i tillämpliga delar bör gälla även kollektivmärke. I anslut­

ning härtill framhåller utredningen, att vid bedömning av inarbetningsfrå-

gan för ett kollektivmärke skall tagas i betraktande huruvida omsättnings-

kretsen äger kännedom om förutsättningarna för rätten att begagna märket.

I enlighet med det anförda har utredningen i första stycket av förevaran­

de paragraf upptagit stadgande, att förening av näringsidkare kan, på mot­

svarande sätt som enligt varumärkeslagen gäller för enskild näringsidkare,

genom registrering eller inarbetning förvärva ensamrätt till varumärke eller

annat varukännetecken att av medlem användas för varor eller tjänster,

som han tillhandahåller i sin rörelse. Enligt andra stycket kan offentlig

myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kontroll av varor

eller tjänster, ock förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukän­

netecken att användas för varor eller tjänster, vilka är föremål för kontroll.

I motiven framhåller utredningen vidare bl. a., att objekt för skydd kan

vara dels varumärke och dels annat varukännetecken än varumärke, d. v. s.

slagord, annan utstyrsel än varuutstyrsel samt övriga varukännetecken som

omfattas av 2 § andra stycket i förslaget till varumärkeslag. I fråga om

andra varukännetecken än varumärken kan dock ensamrätt endast vinnas

genom inarbetning; registrering kommer sålunda i fråga blott för varu­

märken.

I tredje stycket uttalas, att varumärke som avses i förevarande lag kallas

kollektivmärke. Termen utgör en beteckning på sådana i lagen avsedda kän­

netecken som kan registreras och användes i lagtexten på motsvarande sätt

som ordet varumärke i förslaget till varumärkeslag. En gemensam benäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

ning för samtliga de kännetecken som omfattas av lagen har icke ansetts

behövlig.

Remissyttrandena. Det föreslagna stadgandet har i allmänhet godtagits av

remissinstanserna. Särskilt hälsas förslaget att även andra organ och

sammanslutningar än ekonomiska och ideella föreningar skall kun­

na registrera kollektivmärken med tillfredsställelse.

Beträffande utredningens förslag att samma regler bör gälla för kon­

troll- och garanti märken som för andra kollektivmärken anmäler

Skånes handelskammare viss tveksamhet i frågan, huruvida rätt till sådana

märken hör kunna förvärvas genom inarbetning. I fråga om kontrollmärken

synes det nämligen i högre grad än beträffande andra märken vara påkallat,

att allmänheten genom en registrerad uppgift kan få kännedom om förut­

sättningarna för märkets användning. Likaså håller handelskammaren före,

att beträffande kontrollmärken mindre krav på distinktivitet bör kunna upp­

ställas än när det gäller andra märken. Handelskammaren inser emellertid,

att en gränsdragning mellan kontrollmärken och andra kollektivmärken

skulle bli rätt konstlad. Många kollektivmärken utgör ju, som utredningen

framhåller, mellanformer mellan dessa två typer. Man får därför kanske trots

allt acceptera förslaget även i denna del och lita till att praxis blir sådan,

att olägenheter av den föreslagna jämställdheten såvitt möjligt förebygges.

Handelskammaren vill därför inskränka sig till att framhålla de typiska

kontrollmärkenas särställning och understryka utredningens uttalande att

vid bedömningen av inarbetningsfrågan för ett kontrollmärke skall tagas

i betraktande, huruvida omsättningskretsen äger kännedom om förutsätt­

ningarna för rätten att begagna märket.

Kooperativa förbundet uttalar önskemålet, att förening, som gör gällande

kollektivmärkesskydd på grund av inarbetning, skall vara pliktig att hålla

skriftlig uppgift om villkoren för märkets användan­

de tillgänglig för envar som vill taga kännedom därom. Förbundet på­

pekar, att liknande regler förekommer i 10 § lagen om ekonomiska förening­

ar (tillhandahållande av medlemsförteckning) och 39 § aktiebolagslagen (till­

handahållande av aktiebok). Genom ett sådant stadgande tillförsäkrar man

konsumenter, konkurrenter och andra intresserade rätt att förskaffa sig

klarhet om vilka bestämmelser som gäller för användningen av exempelvis

ett genom inarbetning skyddat kollektivmärke med garantifunktion.

I terminologiskt hänseende ifrågasätter Svenska representantför­

eningen för utländska farmacevtiska industrier om anledning finnes att ut­

byta det vedertagna namnet »föreningsmärke» mot den icke helsvenska be­

nämningen »kollektivmärke». Skulle ordet föreningsmärke anses icke helt

täcka vad som i den nya lagen avses, skulle man kunna tänka sig ett annat

svenskt ord såsom »sammärke» eller något liknande.

Departementschefen. De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna

om vilka rättssubjekt som kan förvärva rätt till kollektivmärke och om

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

215

216

sättet för dylikt förvärv innebär i några hänseenden utvidgningar i förhål­

lande till gällande rätt. Liksom i förslaget till varumärkeslag har skyddet

utsträckts till att omfatta servicemärken samt inarbetning principiellt jäm­

ställts med registrering såsom grund för förvärv av märkesrätt. En nyhet

speciellt för kollektivmärkenas del är att skydd skall kunna vinnas icke

blott av förening av näringsidkare utan även av offentlig myndighet, stiftelse

eller sammanslutning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster; genom

förslaget införes alltså skydd för kontroll- och garantimärken även i fall

där de icke innehas av förening av näringsidkare. De föreslagna bestämmel­

serna har tillstyrkts eller lämnats utan saklig erinran vid remissbehandlingen

och torde böra upptagas i lagen.

Beträffande kollektivmärken är det ett önskemål, att intresserade skall

kunna få kännedom om de bestämmelser, enligt vilka märket må användas.

Vad angår registrerade märken är detta önskemål för närvarande tillgodosett

genom en bestämmelse om att uppgift i detta hänseende skall åtfölja regist-

reringsansökningen; i förslaget har en motsvarande föreskrift upptagits i

3 §. I fråga om märken, till vilka rätten grundas på inarbetning, är det emel­

lertid knappast möjligt att uppställa motsvarighet härtill, t. ex. genom att

göra skyddet beroende av att sådan uppgift hålles tillgänglig för allmänhe­

ten. Ej heller synes det möjligt att göra inarbetningsskyddet beroende av

huruvida omsättningskretsen äger kännedom om förutsättningarna för rät­

ten att begagna märket. Har ett märke av förevarande slag använts i så

stor utsträckning att det är inarbetat, torde emellertid de intresserade i regel

av själva användningen ha fått ett bestämt intryck av vad den åsyftade kon­

trollen eller garantin innebär.

Mot själva termen kollektivmärke har anmärkning framförts i ett remiss­

yttrande. Termen har emellertid numera vunnit hävd och torde böra god­

tagas.

2

§.

Paragrafen, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, behand­

lar innehållet i rätten till kollektivmärke m. m.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör beträffande kollektivmärken

liksom för närvarande som huvudregel gälla samma regler som för varu­

märken. I enlighet härmed har utredningen i förevarande paragraf upptagit

stadgande, att om kollektivmärke och annat varukännetecken som avses i

1 § i tillämpliga delar skall gälla vad om varukännetecken i allmänhet är

stadgat, där ej annat följer av vad som sägs i kollektivmärkeslagen. Hänvis­

ningen avser t. ex. reglerna om ensamrättens innehåll, stridiga anspråk på

samma märke, registreringshinder, klassregistrering, ansökningsförfarande,

förnyelse, förbud mot vilseledande o. s. v.

Enligt 48 § i förslaget till varumärkeslag må föreskrifter i vissa ämnen ut­

färdas i administrativ väg samt vissa avgifter fastställas i dylik ordning. Ut­

redningen framhåller, att en del särbestämmelser härvid torde bli erforderliga

i fråga om kollektivmärken; särskilt synes böra övervägas att föreskriva

högre registreringsavgifter för dessa märken än för individualmärken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

217

Remissyttrandena. T. f. statsåklagaren i Stockholm anser, att det bör tyd­

ligare markeras, att även straffbestämmelserna i varumärkeslagen skall

äga motsvarande tillämpning enligt kollektivmärkeslagen; den allmänna

hänvisningen till »tillämpliga delar» av varumärkeslagen synes icke vara helt

tillfyllest.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit och remissinstanserna

lämnat utan erinran bör beträffande kollektivmärken, liksom för närvaran­

de, principiellt gälla samma regler som för varumärken. Detta synes såsom

utredningen föreslagit kunna uttryckas genom en allmän föreskrift, att vad

om varukännetecken i allmänhet är stadgat skall gälla i tillämpliga delar,

där ej annat följer av vad i kollektivmärkeslagen är stadgat. Att, såsom en

remissinstans framfört, särskilt ange att även straffbestämmelserna skall

vara tillämpliga synes ej behövligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

3 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 3 § i utredningens förslag, inne­

håller bestämmelser rörande ansökan om registrering av kollektivmärke.

Utredningen. Enligt första stycket i det av utredningen föreslagna stad­

gandet skall ansökan om registrering av kollektivmärke, förutom uppgif­

ter varom stadgas i 17 § i förslaget till varumärkeslag, innehålla uppgift om

de bestämmelser, enligt vilka märket må användas. Om ansökningen bifal-

les, skall uppgiften intagas i registret. Att i bestämmelsen ej upptagits mot­

svarighet till föreskriften i 3 § tredje stycket i gällande varumärkeslag om

att stadgar skall inges, motiveras med att enligt förslaget även andra rätts­

subjekt än sådana som skall ha stadgar är berättigade till registrering. Ut­

redningen framhåller emellertid, att om det är en förening, som söker regi­

strering, föreningen måste visa stadgar för alt styrka sin rättskapacitet.

Vad angår kravet på att uppgift skall lämnas om de bestämmelser enligt

vilka märket må användas, framhåller utredningen att praxis hittills varit

liberal vid bedömande av de uppgifter som sökande avger i sådant hänse­

ende. Även tämligen vaga eller intetsägande dylika uppgifter har sålunda

godtagits, såsom att märket får användas endast för varor av fullgod be­

skaffenhet o. d. Enligt utredningens mening kan det vara önskvärt, att det

framdeles — i fall då kollektivmärke icke enbart är ett medlemsmärke —

kräves något mera preciserade bestämmelser om användningen.

Enligt paragrafens andra stycke åligger det märkets innehavare, att om

bestämmelserna angående användningen senare ändras, anmäla den änd­

rade lydelsen för införande i registret. Bestämmelsen motsvarar gällande

rätt.

Remissyttrandena. Patent- och registreringsverket ifrågasätter huruvida

icke i stadgandet föreskriven uppgift om de bestämmelser, en­

ligt vilka märket må användas, bör vara på något sätt

styrkt, exempelvis genom prolokollerat styrelsebeslut. Styrkandet bör kun­

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

na ske under så enkla former som möjligt. Det bör övervägas om icke före­

skrift i detta hänseende bör intagas i den tillämpningsförfattning till kol-

lektivmärkeslagen, som torde bli erforderlig.

Departementschefen. Förevarande stadgande om skyldighet att i ansökan

om registrering av kollektivmärke lämna uppgift om de bestämmelser, en­

ligt vilka märket må användas samt att sedermera anmäla ändringar i des­

sa bestämmelser, överensstämmer i huvudsak med gällande rätt men har

något förenklats. Stadgandet, som godtagits vid remissbehandlingen, synes

ej ge anledning till erinran.

Jag anser det knappast påkallat att, såsom patentverket ifrågasatt, före­

skriva att uppgifter av förevarande slag skall vara styrkta; det bör t. ex.

vara tillräckligt att de lämnas i själva ansökningshandlingen.

4 §■

I denna paragraf, som motsvarar 4 § i utredningens förslag, ges regler om

överlåtelse av kollektivmärke.

Utredningen. Enligt utredningens mening bör det i 8 § första stycket gäl­

lande varumärkeslag stadgade förbudet mot överlåtelse av kollektivmärke

icke bibehållas. Det kan i vissa situationer vara ett fullt legitimt önskemål,

att rätten till kollektivmärke skall övergå från en sammanslutning till en

annan, t. ex. vid en ändrad organisation av innehavarens verksamhet. Att

därvid tvinga vederbörande att byta märke kan icke vara befogat. För öv­

rigt visar all erfarenhet, att regler som inskränker överlåtbarheten av varu­

märken i praktiken icke kan effektivt upprätthållas. Utredningen anser där­

för, att kollektivmärke i princip bör kunna överlåtas på samma sätt som

andra varumärken. Detta kommer till uttryck genom stadgandet i 2 § om

att beträffande kollektivmärke skall i tillämpliga delar gälla vad om varu-

kännetecken i allmänhet är stadgat. I första hand blir därvid 33, 35 och

36 §§ i förslaget till varumärkeslag (motsvarande 33 §, 34 § tredje stycket

och 35 § i departementsförslaget) av betydelse. Bestämmelsen i 33 § första

stycket andra punkten om att anteckning i registret rörande överlåtelse av

registrerat varumärke må vägras, där överlåtelsen skett utan samband med

överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket hör samt dess användning

av den nye innehavaren är ägnad att vilseleda allmänheten, kan dock icke

tillämpas i fråga om kollektivmärke, eftersom sådant normalt ej hör till

någon rörelse och ej heller användes av innehavaren själv. En för kollek­

tivmärke avpassad redaktion av bestämmelsen har därför upptagits i före­

varande paragraf. Det stadgas här, att i fråga om registrerat kollektivmär­

ke anteckning i registret om överlåtelse av märket skall medges under för­

utsättning att märket i den nye innehavarens hand icke är ägnat att vilse­

leda allmänheten.

Departementschefen. Förevarande stadgande om att anteckning i varumär-

kesregistret rörande överlåtelse av registrerat kollektivmärke skall medges

219

under förutsättning att märket i den nye innehavarens hand icke är ägnat

att vilseleda allmänheten utgör en för kollektivmärken avpassad redaktion

av bestämmelsen i 33 § första stycket andra punkten i förslaget till varu­

märkeslag. Det har godtagits vid remissbehandlingen och synes väsentligen

ej föranleda erinran. I lagtexten torde dock, liksom i nyssnämnda lagrum,

böra anges att faran för vilseledande skall beaktas endast om den är uppen­

bar.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

5 §•

Förevarande paragraf, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, inne­

håller bestämmelser om registrerings hävande.

Utredningen. På grund av hänvisningen i 2 § till vad om varukännetecken

i allmänhet är stadgat kommer beträffande hävande av registrering av kol­

lektivmärke i första hand de i 25 § av förslaget till varumärkeslag upptagna

hävningsgrunderna att bli tillämpliga. I förevarande paragraf har utred­

ningen upptagit ytterligare två hävningsgrunder för kollektivmärken, näm­

ligen att gällande bestämmelser för märkets användning ej rätteligen an­

mälts till registret och att märket användes vilseledande såsom sägs i 36 §

nämnda lag (motsvarande 35 § i departementsförslaget). Den förstnämnda

grunden överensstämmer med ett stadgande i 10 § andra stycket i gällande

varumärkeslag. Den andra grunden motsvarar i viss mån det i nämnda lag­

rum jämväl berörda fallet, att föreningen tillåter medlem att begagna mär­

ket under andra förutsättningar än de anmälda. Avfattningen i förslaget är

dock mera allmän och täcker samtliga fall av vilseledande användning.

Ifrågavarande regel ålägger sålunda innehavaren en tämligen långt gående

övervakningsskyldighet, vars åsidosättande kan leda till att registreringen

häves. Utredningen framhåller, att en sådan skyldighet får anses motive­

rad med hänsyn till kollektivmärkenas speciella garantifunktion.

Enligt paragrafens andra punkt må talan föras av myndighet som Kungl.

Maj :t bestämmer, så ock av envar som har intresse därav.

Departementschefen. Förevarande paragraf om vissa speciella grunder för

hävande av registrering av kollektivmärke har godtagits vid remissbehand­

lingen och synes väsentligen ej ge anledning till erinran. I första punkten

bör dock vidtagas en smärre redaktionell jämkning. Andra punkten torde,

av skäl som anförts vid 26 § i förslaget till varumärkeslag, böra jämkas så

att talerätt förklaras tillkomma, utom myndighet som Kungl. Maj :t bestäm­

mer, envar som lider förfång av registreringen eller av märkets använd­

ning.

6

§•

I denna paragraf, som är likalydande med 6 § i utredningens förslag, stad­

gas om målsägandeskap vid talan om intrång i rätten till kollektivmärke.

Utredningen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall i mål

om intrång i rätt till varukännetecken som avses i kollektivmärkeslagen en­

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

dast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Vidare föreskrives,

att innehavaren äger föra talan om ersättning även för skada, tillfogad an­

nan som är berättigad att använda kännetecknet. Bestämmelsen motsvarar

i huvudsak 12 § andra stycket i gällande varumärkeslag.

Departementschefen. Förevarande stadgande om målsägandeskap vid talan

om intrång i rätten till kollektivmärke, som i huvudsak överensstämmer

med gällande rätt, har ej föranlett erinran vid remissbehandlingen och tor­

de böra upptagas i lagen.

övergångsför hållanden

Departementschefen. Förslaget upptar ej några särskilda övergångsbe­

stämmelser. I detta avseende gäller den i 2 § upptagna allmänna hänvis­

ningen till vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat. De i förslaget

till varumärkeslag upptagna övergångsreglerna blir sålunda i motsvarande

mån tillämpliga på kollektivmärken.

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Gällande rätt. Enligt lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar, som föranletts av vissa år 1925 i Pariskon­

ventionen antagna bestämmelser, är beteckningar av detta slag skyddade

mot obehörig användning. Lagen omfattar samma beteckningar som 4 § 3)

i gällande varumärkeslag, d. v. s. statsvapen, statsflagga eller annat stats-

emblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning för varor av samma eller

liknande slag som det för vilket beteckningen brukas, annan beteckning,

vilken såsom hänsyftande på svenska staten äger en officiell karaktär, el­

ler svenskt kommunalt vapen. Enligt 1 § första stycket skall straff ådömas

den som i utövning av näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd på när­

mare angivet sätt använder märke, som honom veterligen utgöres av eller

innehåller skyddad beteckning. För beskrivningen av de olika användnings­

formerna har nyttjats i huvudsak samma avfattning som i 12 § i varumär­

keslagen. Till en början anges fall, då vederbörande sätter märket på varor,

vilka han saluför eller eljest tillhandahåller, eller på kärl eller omslag (em­

ballage), i vilka de förvaras. Vidare föres hit fall, då han för känneteck­

nande av sina varor brukar märket på anslag, skylt eller därmed jämförlig

anordning eller i annons, cirkulär, prospekt, priskurant, bruksanvisning

eller annan affärshandling. Slutligen anges fall, då vederbörande till riket

inför, saluför eller eljest tillhandahåller varor, vilka honom veterligen är

olagligen märkta. Straffet är dagsböter, där ej gärningen enligt annat lag­

rum är belagd med strängare straff. Enligt andra stycket är straffbestäm­

melsen tillämplig även på den som eljest utan vederbörligt tillstånd i han-

delsändamål brukar märke, vilket honom veterligen utgöres av eller inne­

Kungl. Mcij. ts proposition nr 167 år 1960

221

håller statsvapen. Tredje stycket stadgar, att vad som sagts om vapen och

andra officiella beteckningar också skall gälla i fråga om beteckningar, som

med de omförmälda företer sådan likhet, att förväxling lätt kan äga rum.

Enligt 2 § åligger det allmän åklagare att åtala förseelse enligt lagen. I 3 §

stadgas om att böter enligt lagen tillfaller kronan samt om bötesförvand-

ling.

Av praktisk betydelse är alltjämt vissa övergångsbestämmelser till la­

gen. Huvudregeln är att lagen icke är tillämplig på märken som redan vid

dess utfärdande brukades av näringsidkare. Innehavare av sådant äldre

märke äger alltså i princip alltjämt bruka detta. I fråga om statsvapen,

statsflaggor och därmed lätt förväxlingsbara beteckningar innebär lagen

dock i viss utsträckning användningsförbud även för äldre märken. Schwei­

ziska statsvapnet må sålunda icke under några förhållanden brukas. Be­

träffande andra statsvapen och statsflaggor fordras för rätt att använda

dem, att de börjat brukas senast den 6 november 1925.

Rörande ordningen för sökande av tillstånd att använda svenska officiella

beteckningar stadgas i en kungl. kungörelse den 7 juni 1934 (nr 250).

Utredningen. Utredningen anför, att då 1934 års lag om skydd för vapen

m. m. är uppbyggd efter förebild av 12 § i gällande varumärkeslag, det blir

nödvändigt att anpassa lagstiftningen härom till den nya varumärkeslagen,

som har en annan systematik. Även i övrigt behöver 1934 års lag ändras på

vissa punkter; bl. a. bör övervägas huruvida sådana företag, som på grund

av lagens övergångsbestämmelser alltjämt äger använda skyddad beteckning

utan tillstånd, bör få behålla denna företrädesrätt. Utredningen har ansett

det lämpligast att en helt ny författning utfärdas, som får ersätta 1934 års

lag. Den nya lagen synes liksom den gällande böra benämnas lag om skydd

för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Departementschefen. Såsom utredningen anfört och remissinstanserna läm­

nat utan erinran bör i samband med revisionen av varumärkesrätten be­

stämmelserna i lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar anpassas till den nya varumärkeslagens systematik

och även i övrigt jämkas i vissa avseenden. I enlighet med utredningens för­

slag torde det vara lämpligast att genomföra ändringarna så att en helt ny

lag i ämnet utfärdas, som får ersätta 1934 års lag.

1

§•

Paragrafen, som motsvarar 1 § i utredningens förslag, innehåller grund­

läggande bestämmelser om skyddets föremål och innehåll.

Utredningen. I första stycket har utredningen upptagit stadgande, att i nä­

ringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i kännetecken för varor

eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem,

statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hän-

222

syftande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller

svenskt kommunalt vapen. I jämförelse med gällande rätt innefattar stad­

gandet den utvidgningen, att det avser även märken som användes vid till­

handahållande av tjänster; förslaget överensstämmer här med förslaget till

varumärkeslag. En annan utvidgning föreligger beträffande skyddet för stat­

lig kontroll- och garantibeteckning. Enligt nuvarande rätt är detta såtillvida

begränsat, som det endast gäller gentemot beteckningens användande för

varor av samma eller liknande slag som avses med den skyddade beteck­

ningen. Utredningen föreslår, att denna begränsning avskaffas. Det torde

nämligen få anses olämpligt och ägnat att vilseleda, att kontroll- och garanti­

beteckning användes för andra varuslag än dem för vilka beteckningen är

avsedd. Såsom exempel på svenska beteckningar av förevarande art nam­

nes stämplarna för arbeten av platina, guld och silver samt de officiella

s. k. runmärkena för smör, ägg och fläsk. Hit hör vidare andra kontroll-

märken som handhas av statens organ och även sådana som handhas av en­

skilda med stöd av statlig auktorisation, t. ex. det s. k. S-märket, vilket får

sättas på viss elektrisk materiel som godkänts av svenska elektriska ma-

terielkontrollanstalten, ävensom den inom Sveriges standardiseringskom-

mission verksamma varudeklarationsnämndens s. k. D-märke.

Vad angår skyddet för svenskt kommunalt vapen anför utredningen, att

därmed avses städers, köpingars och landskommuners vapen samt land­

skaps-, läns- och häradsvapen. I likhet med gällande lag är det enligt försla­

get icke någon ovillkorlig förutsättning för skydd att vapnet blivit fastställt

av Kungl. Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder

och otvetydigt vunnit hävd, omfattas av den nya lagen. Utanför skyddet

faller, liksom enligt nuvarande lag, kommunala flaggor och andra förekom­

mande kommunala emblem samt utländska kommunvapen.

I andra stycket har upptagits stadgande om mera långtgående skydd för

en särskild kategori beteckningar, nämligen statsvapen; sådant skall icke

heller på annat sätt än som kännetecken få användas i näringsverksamhet

utan vederbörligt tillstånd. Regeln motsvarar 1 § andra stycket i 1934 års

lag. En olikhet är dock att detta lagrums uttryck »i handelsändamål» ut­

bytts mot orden »i näringsverksamhet», varigenom överensstämmelse er-

hålles med första stycket samt med terminologien i förslaget till varumär­

keslag.

Utredningen framhåller, att förevarande bestämmelse i praxis främst har

betydelse då det gäller användande av riksvapnet såsom dekoration. Praxis

vid tillståndsgivningen har emellertid här varit tämligen restriktiv. Utred­

ningen förordar en mildring i detta hänseende.

Enligt tredje stycket gäller skyddet även gentemot sådana beteckningar

som, utan att vara identiskt lika dem som avses i första och andra styckena,

likväl lätt kan förväxlas med dem. Bestämmelsen överensstämmer med gäl­

lande rätt. I praxis har frågan om förväxlingsbarhet knappast bedömts an­

norlunda än om det gällt att pröva likheten mellan vanliga varumärken.

Denna praxis bör enligt utredningens mening bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

223

Remissyttrandena. Stadgandet har i allmänhet lämnats utan erinran vid re­

missbehandlingen. Patent- och registreringsverket hälsar med tillfredsstäl­

lelse, att skyddet för statliga kontroll- och garantibeteckningar utsträckts till

att gälla varor eller tjänster överhuvudtaget.

Statens heraldiska nämnd anser, att lagtexten, i vad den avser k o m m u-

nalt vapen, bör utformas så, att därav framgår att skyddet, såsom åsyf­

tat är, endast skall avse fastställda vapen eller sådana vapen som använts av

ålder och före gällande lags ikraftträdande otvetydigt vunnit hävd men

däremot icke sådana på senare tid av köpingar eller landskommuner an­

tagna vapen, för vilka fastställelse antingen icke sökts eller ock vägrats. Man

bör enligt nämndens mening förebygga den missuppfattningen, att lagen

utan vidare bereder skydd åt kommunala vapen, som icke granskats och

registrerats på sätt som sker i samband med Kungl. Maj :ts fastställelse. Det

kan nu mycket väl tänkas, att en kommun antager ett vapen, som icke upp­

fyller de fordringar, som måste uppställas exempelvis på att vapnet i er­

forderlig grad skiljer sig från andra redan existerande statliga eller kom­

munala vapen.

I sitt yttrande berör nämnden vidare några tilläm pningsfrågor.

Till en början hänför sig nämnden till utredningens uttalande, att utanför

det föreslagna skyddet skulle falla kommunala flaggor och andra före­

kommande kommunala emblem. Enligt utredningen skulle detta stå i över­

ensstämmelse med nuvarande lag. Nämnden anser emellertid att denna tolk­

ning av gällande lag i den mån flagga eller emblem anknytes till vapenbild

knappast torde vara riktig. Vid vapenfastställelserna gillas, förutom den åt­

följande vapenbilden, en bild av kommunens flagga. Vapenbildens placering

— i sköld eller på en flaggduk eller utan inramning — saknar betydelse för

lagens tillämpning. Skyddet skulle eljest ofta bli helt illusoriskt. I detta

sammanhang anmärker nämnden, att vid tillämpning av gällande lag stats-

vapen får anses omfatta exempelvis trekronorsbilden, oavsett om den före­

kommer i sköld eller fristående. Enligt nämndens mening bör den nya lagen

i förevarande hänseenden tolkas på samma sätt som den nuvarande. Nämn­

den tar vidare upp frågan vilka omständigheter som skall beaktas vid bedö­

mande av förväxlingsbarhet enligt tredje stycket. Enligt Pariskonventionen

skall förevarande skydd gälla gentemot »allt som ur heraldisk synpunkt ut­

gör efterbildning». I anslutning härtill vill nämnden understryka att såväl

allmänna som heraldiska synpunkter måste beaktas vid bedömningen. Slut­

ligen förklarar sig nämnden beredd att lämna sin medverkan till att praxis

beträffande tillståndsgivningen för användande av rikets vapen på sätt ut­

redningen förordat göres mindre restriktiv än för närvarande.

Departementschefen. I förevarande paragraf har utredningen upptagit stad­

gande, att i näringsverksamhet ej må utan vederbörligt tillstånd i känne­

tecken för varor eller tjänster användas statsvapen, slatsflagga eller annat

statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vil­

ken såsom hänsyftande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karak­

224

tär, eller svenskt kommunalt vapen. I förhållande till gällande rätt är nytt,

att skyddet även avser användning som kännetecken för tjänster samt att

skyddet för kontroll- och garantibeteckning, som för närvarande endast

gäller vid användande för varor av samma eller liknande slag som de, som

beteckningen avser, nu skall gälla utan sådan begränsning. Vidare har i and­

ra stycket upptagits stadgande om mera långtgående skydd för en särskild

kategori beteckningar, nämligen statsvapen; sådant skall icke heller på an­

nat sätt än som kännetecken få användas i näringsverksamhet utan veder­

börligt tillstånd. Regeln motsvarar gällande rätt.

De föreslagna bestämmelserna har i allmänhet lämnats utan anmärkning

i remissvaren och synes väsentligen kunna godtagas. Med anledning av en

hemställan av statens heraldiska nämnd torde dock i lagtexten böra uttryck­

ligen anges att skyddet för kommunalt vapen, såsom avsett är, endast skall

gälla sådant vapen som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.

Angående stadgandets tillämpning i denna del må, i anledning av vad nämn­

den yttrat, framhållas att skyddet självfallet avser kommunalt vapen även

om det anbragts i flagga eller sköld.

Såsom utredningen med instämmande av berörda remissinstans uttalat,

torde praxis beträffande meddelande av tillstånd att använda riksvapnet

såsom dekoration böra göras något mindre restriktiv.

I sitt förslag har utredningen slutligen upptagit stadgande, att skyddet

även gäller för beteckning som lätt kan förväxlas med sådan som åtnjuter

skydd enligt de båda första styckena. Stadgandet, som i sak överensstäm­

mer med gällande rätt, har godtagits vid remissbehandlingen och synes böra

upptagas i lagen.

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

2

§.

Paragrafen, som överensstämmer med 2 § i utredningens förslag, inne­

håller straffbestämmelser.

Utredningen. Enligt det av utredningen föreslagna stadgandet skall den

som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 1 § straf­

fas med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med

strängare straff. I 1934 års lag finns icke bestämmelse om subjektivt rekvi-

sit. Utredningen framhåller, att det numera är gängse inom specialstraffrät­

ten att straffbarhet inträder redan vid oaktsamhet. Av den som ämnar an­

vända en beteckning av förevarande slag i sin näringsverksamhet synes

man också vara berättigad att fordra någon undersökning, avsedd att

klargöra att den tilltänkta beteckningen icke strider mot hithörande be­

stämmelser. Någon mera vidlyftig undersökning kan dock icke krävas av

honom.

Strafflatituden överensstämmer med vad som nu gäller.

Remissyttrandena. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida det finns

tillräckligt starka skäl för att i den nya lagen kriminalisera jämväl överträ­

delse som sker av oaktsamhet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

225

Departementschefen. Utredningens förslag att obehörig användning av

skyddad beteckning skall vara underkastad straffansvar även där den sker

av oaktsamhet har väckt tvekan hos Stockholms rådhusrätt. Förslaget torde

överensstämma med gällande rätt. Däremot avviker det från vad som för

motsvarande fall gäller enligt förslaget till varumärkeslag, där endast uppsåt

straffbelägges. Liksom utredningen anser jag emellertid en sådan skillnad

motiverad med hänsyn till den officiella karaktären hos de beteckningar

varom här är fråga.

3 §.

Paragrafen är likalydande med 3 § i utredningens förslag.

Utredningen. Utredningen har här upptagit stadgande, att Kungl. Maj:t

äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd som

avses i lagen. Vad angår föreskrifternas innehåll synes det enligt utred­

ningen icke föreligga anledning att ändra vad som härom gäller enligt den

förut nämnda kungörelsen den 7 juni 1934. Ny kungörelse bör dock utfärdas

i anslutning till den nya lagen.

Departementschefen. Jag tillstyrker utredningens förslag, som icke föran­

lett erinran vid remissbehandlingen.

Övergångsbestämmelser

Utredningen. Den nya lagen bör enligt utredningens mening träda i kraft

samtidigt med den nya varumärkeslagen.

Utredningen erinrar om alt på grund av övergångsbestämmelserna till

1934 års lag märke med skyddad beteckning oberoende av tillstånd alltjämt

får användas i viss utsträckning. I detta hänseende är huvudregeln, att

näringsidkare som brukade sådant märke redan vid lagens utfärdande är

oförhindrad att fortsätta därmed; beträffande statsvapen och statsflaggor

och därmed lätt förväxlingsbara beteckningar fordras dock att användningen

påbörjats senast den 6 november 1925, varjämte gäller att schweiziska stats-

vapnet överhuvudtaget icke får användas. Utredningen framhåller, att den

rätt som enligt det anförda tillkommer innehavare av äldre märke i prak­

tiken i vissa fall verkat som ett privilegium, vilket befriat de berörda före­

tagen från konkurrens utifrån och därigenom icke sällan varit till direkt

olägenhet för andra företag inom samma bransch. Sålunda har t. ex. upp­

lysts, att eu knivfabrikant, som icke har tillstånd att dekorera varorna med

riksvapnet, nödgats avslå från beställningar, vilka blott till en del gällt så

dekorerade varor, emedan beställaren önskat ha hela ordern placerad hos

samme tillverkare. Enligt utredningens mening bör den förmånsställning som

sålunda tillkommer vissa företag icke bibehållas. Den nya lagen bör därför

efter viss övergångstid, som föreslås till fem år, få tillämpning även på de

äldre märken som här avses. Rätten att därefter använda dem kommer allt-

15 Bihany till riksdayens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

så att i vanlig ordning bli beroende av tillstånd. Utredningen förutsätter emel­

lertid att prövningen av tillståndsansökan i dessa fall blir välvillig.

Motsvarande reglering bör enligt utredningens mening gälla även för

andra slags skyddade beteckningar som tidigare fått begagnas utan till­

stånd.

I en för de båda fallen gemensam övergångsbestämmelse föreslås i en­

lighet med det sagda en regel av innebörd, att lagen i fråga om beteckning,

som lovligen brukades före ikraftträdandet, icke skall äga tillämpning förr­

än fem år därefter.

I övergångsbestämmelserna har slutligen upptagits stadgande, att 1934

års lag upphäves genom den nya lagen.

Remissyttrandena. Stadgandet att den nya lagen efter en övergångstid av

fem år skall äga tillämpning jämväl i fråga om beteckning som lovligen

brukades före lagens ikraftträdande har föranlett erinran från ett par in­

stanser. Skånes handelskammare anser, att den nya lagen icke bör göras

tillämplig på sådana äldre märken, som hittills brukats utan tillstånd med

stöd av övergångsbestämmelserna till 1934 års lag. Det gäller här företag,

som ända sedan tiden före den 6 november 1925 nyttjat sina märken. Mär­

kena i fråga har således inarbetats under mycket lång tid och de utgör ge­

nom denna inarbetning en värdefull tillgång för innehavaren. Att sedan de

berörda företagen genom övergångsföreskrifterna till 1934 års lag fått sin

användningsrätt till märkena fastställd och sedan de därefter ytterligare i

mer än tjugufem år använt och inarbetat märkena fråntaga dem denna

rätt bör enligt handelskammarens mening icke komma i fråga. Svenska

bankföreningen framhåller, att en del banker sedan länge på brevpapper

m. m. som kännetecken begagnar tryckta märken, som innehåller land­

skaps- eller kommunvapen. Enligt bankföreningens mening bör dessa ban­

ker få rätt att utan särskild prövning bibehålla sina märken oförändrade.

Departementschefen. Den nya lagen bör såsom utredningen anfört träda i

kraft samtidigt som den nya varumärkeslagen.

Övergångsbestämmelserna till 1934 års lag innebär på sätt utredningen

anfört, att vissa äldre innehavare av märken med skyddade beteckningar

alltjämt får använda dessa utan tillstånd. Enligt utredningens mening bör

denna förmånsställning upphävas efter en övergångstid av fem år. Skånes

handelskammare har gjort gällande att detta, med hänsyn till den inarbet­

ning av märkena som ägt rum, icke borde komma i fråga. Liksom utred­

ningen anser jag dock att den privilegierade ställning, som tillkommer des­

sa företag och som i en del fall visat sig vålla olägenheter för andra, icke

kan bibehållas för all framtid. Jag tillstyrker därför utredningens förslag;

jag vill dock understryka utredningens uttalande att prövningen av fram­

ställningar från dessa företag om fortsatt rätt att använda märkena bör bli

välvillig.

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

227

Utredningen har vidare ansett, att motsvarande reglering bör genomfö­

ras även i fall, då den nya lagen inför användningsförbud på område som

ej omfattas av 1934 års lag, t. ex. beträffande användning såsom kännetec­

ken för tjänster. Förslaget har i princip godtagits vid remissbehandlingen

och synes ej föranleda erinran. Att, såsom svenska bankföreningen fram­

fört, göra undantag till förmån för banker, som begagnar märken innehål­

lande landskaps- eller kommunvapen, kan ej anses påkallat; även i detta

fall synes dock prövningen av ansökan om fortsatt rätt att begagna märket

böra bli välvillig.

Den av utredningen för de båda fallen föreslagna gemensamma över­

gångsbestämmelsen torde böra förtydligas, så att det framgår, att rätten

att under övergångstiden alltjämt utan tillstånd bruka sådant äldre märke

varom här är fråga endast tillkommer den som vid lagens ikraftträdande

lovligen brukade det.

I övergångsbestämmelserna bör slutligen upptagas stadgande att 1934

års lag upphäves genom den nya lagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931

(nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Utredningen. Utredningen framhåller, att förslagets 2 § i det väsentliga upp­

lager och i vissa avseenden utvidgar det skydd för inarbetade kännetecken,

som för närvarande kan erhållas enligt 9 § första stycket lagen den 29 maj

1931 mot illojal konkurrens. Det kan emellertid icke uteslutas, att känne­

tecken i visst fall kan vara skyddat enligt nämnda lagrum utan att det sam­

tidigt är skyddat enligt förslaget till varumärkeslag. Särskilt kan detta

ibland tänkas vara förhållandet med namn och firma. Spörsmålen härom

torde få upptagas till övervägande i samband med utredningen om ny

namn- och firmalagstiftning, varvid det för firmarättens del kan visa sig

lämpligt att anordna skyddet på motsvarande sätt som i 2 § av förelig­

gande förslag skett i fråga om varukännetecken. Med hänsyn till det nu

anförda finner sig utredningen icke böra föreslå, att 9 § första stycket

i lagen mot illojal konkurrens upphäves. Dock föreslås sådan ändring av

paragrafen, att första stycket icke skall äga tillämpning, där det känne­

tecken, med vilket förväxling kan äga rum, är skyddat enligt varumärkes­

lagen. I sitt förslag har utredningen upptagit ett i enlighet härmed utfor­

mat stadgande såsom nytt andra stycke i lagrummet, i samband varined nu­

varande andra stycke, som behandlar skyddet för boktitel in. m., flyttats

till ett tredje stycke och redaktionellt jämkats.

Departementschefen. Utredningens förslag att det stadgande om skydd för

inarbetat kännetecken som för närvarande finns i 9 § första stycket av la­

gen mot illojal konkurrens bibehålies men inskränkes till fall som ej är

228

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

reglerade i varumärkeslagen har godtagits vid remissbehandlingen och sy­

nes ej ge anledning till erinran. Utredningens förslag torde dock böra for­

mellt jämkas med hänsyn till att nuvarande andra stycket i lagrummet

avses skola upphävas i samband med den aktuella revisionen av upphovs­

rätten (se prop. 1960: 17 s. 22 och 351).

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartemen­

tet upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måt­

te för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

229

Bilaga

Förslag

till

Varumärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt

att använda varumärke såsom särskilt kännetecken för varor, som han till­

handahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av sär­

egen utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjäns­

ter.

2

§.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då

märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till annat i näringen

använt särskilt varukännetecken, såsom slagord eller säregen utstyrsel av

annonser, kataloger och dylikt.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka

det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §.

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma

som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväx­

ling med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd

enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes

som dylikt kännetecken. 4

4 §.

Rätt till varukännetecken enligt 1-—3 §§ innebär, att annan än innehava­

ren icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kän­

netecken för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam

eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig

användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller

är avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.

År i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rät­

ten endast inom det område där inarbetningen består.

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till­

handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för an­

nans vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva

sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare

eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan

än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning,

reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverk­

samhet här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt an-

gives eller eljest tydligt framgår.

5 §•

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av känneteck­

net, som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera

ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6

§•

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse

varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet kunna åberopas:

a) till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och

känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn

härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett

otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till

den särskilda arten av de varor, om vilka är fråga, användningen av ett an­

nat liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

7 §•

Hava två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukän­

netecken, vilka äro förväxlingsbara, skall den rätt vika, som uppkommit

senare, där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8

§•

Yngre rätt till varumärke, förvärvad genom registrering, må bestå vid

sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, under förutsättning

dels att registreringen sökts i god tro, dels att den varit gällande i fem år

från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd, dels att märket

fått ej oväsentlig användning.

9§.

Yngre rätt till kännetecken må bestå vid sidan av äldre sådan rätt, om

den yngre rätten förvärvats genom inarbetning och innehavaren av den

äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot dess användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

231

10 §.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas,

att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt,

såsom i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse eller med annat

förtydligande.

11

§•

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan lik­

nande tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registre­

rat varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det

framgår, alt fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom åligger enligt första stycket, är han skyl­

dig medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den om­

fattning som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

Om registrering av varumärke

12

§.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av

patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja in­

nehavarens varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg

angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska

ursprung eller tiden för dess framställande, skall det i första stycket angiv­

na villkoret anses uppfyllt endast om med hänsyn till alla föreliggande om­

ständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk fin­

nes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan an­

ses som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbetning

visats äga särskilj ningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av

något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans

släktnamn jämte förnamn eller initialer eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell

beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag icke må obehöri­

gen brukas som varumärke, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

3) om märket eljest strider mot lag eller allmän ordning eller är ägnat att

väcka förargelse;

232

Kungl. Maj ds proposition nr 167 år 1960

4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas

såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn el­

ler likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppen­

barligen icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel

på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egen­

artad, eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk

eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6) om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller

firma, med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan,

eller med annans varukännetecken, som är inarbetat då ansökan om regi­

strering göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden

för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap

härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet togs

i bruk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars

rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §.

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke

sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att an­

taga, att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens om­

fattning, må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas

från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrer-

bar, må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan

dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i va-

ruklasser fastställes av patent- och registreringsverket.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten

ingiva skriftlig ansökan härom, innehållande uppgift om sökandens namn

eller firma samt den rörelse och de varuslag eller varuklasser för vilka mär­

ket är avsett.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt

för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter

den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare

233

villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med

hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda

dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner re-

gistreringsmyndigheten eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,

skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rät­

telse, vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder

för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer

att giva sökanden nytt föreläggande.

20

§.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för regi­

strering föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta

skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungöreise-

dagen.

21

§.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten fö­

retaga ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, mär­

ket intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet

härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22

§.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio

år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från

utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten ti­

digast ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens ut­

gång.

Om handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras

sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket

därav.

Om

registrerings upphörande

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot registre­

ring alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hä­

vas, där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl må bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare

eller om märket är vilseledande, förlorat sin särskilj ningsförmåga eller bli­

vit stridande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om

märket icke varit i bruk under de fem senaste åren.

26 §.

Om registrerings hävande må envar som lider förfång av registreringen

föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan, som grundas på stadgan­

de i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet

som Konungen bestämmer.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall ut­

över vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då

märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket av­

föras ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas

eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,

skall han visa att han i hemlandet åtnjuter registreringsskydd för märket

gällande de varor ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att be­

träffande viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga

tillämpning.

29 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att varu­

märke som är registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som angi­

vas i förordnandet, kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i

den främmande staten. Beträffande varumärke, som eljest icke kunnat

registreras här, skall sådan registrering icke gälla i vidare mån eller för

längre tid än i den främmande staten.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

235

30 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att, där

varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om

registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet angivas,

i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning

av andra kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främ­

mande staten.

31 §.

Innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Sverige,

skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör

märket. Anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registreringsmyndigheten

under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid

vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses

i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom

göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där över­

låtelsen skett utan samband med överlåtelse av den rörelse till vilken varu­

märket hör samt dess användning av den nye innehavaren uppenbarligen

är ägnad att vilseleda allmänheten.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare

av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt att i nä­

ring använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras

i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens

användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.

Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur regist­

ret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket,

må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock

rätten i konkursboet.

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplå­

tits, är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagai’ens hand, äger

domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att

använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilsele­

dande eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivan­

de använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen be­

stämmer, så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning.

36 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt

förordna, att varukännetecken som i strid mot förbud enligt 35 § anbragts

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplå­

nas eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd

ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstö­

ras eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som

där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—-10 §§ (varumär-

kesintrång), och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i

högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angi-

ves till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varu-

märkesintrång skall ersätta av intrånget föranledd skada.

Om någon av oaktsamhet, som ej är grov, gör sig skyldig till varumärkes-

intrång, är han pliktig att utgiva ersättning med belopp som finnes skäligt

med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den skada som

föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit därav.

39 §.

Grundas talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag,

skall såvitt angår tid före registreringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För

tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller

38 § äga tillämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

237

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § må endast avse skada under de fem se­

naste åren innan talan väcktes. För skada, varom talan ej förts inom tid

som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må, där anspråk grundas på re­

gistrering enligt denna lag, talan föras om intrång som skett före registre-

ringsdagen, därest talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit varumärkesintrång äger rätten efter vad som

finnes skäligt förordna, att varukännetecken som obehörigen anbragts på va­

ra, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller

så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorle-

des, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst

sätt ändras. I sådant fall äger rätten ock, på yrkande, förordna, att egendo­

men skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas

föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga

kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37-—41 §§ ej ådö-

mas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan

föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hä­

vande slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband

med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan

skall väckas.

43 §.

Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten anställa in-

trångstalan, skall han därom underrätta kännetecknets innehavare, vid

äventyr att hans talan ej upptages till prövning.

44 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke

består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av

domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och

denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Övriga bestämmelser

45 §.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

238

46 §.

Förutom i fall som avses i 20 och 21 §§ skall kungörande ske av registre­

rings förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av

registrerings avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret

om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

47 §.

Klagan över slutligt beslut av patent- och registreringsverket å varumär-

kesavdelning enligt denna lag må föras av sökanden ävensom, i fall då an­

sökan om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning framställts

i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom be­

svär hos verkets besvärsavdelning inom tva manader från beslutets dag.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.

Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslu­

tets dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad

sökande i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i

20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet

vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registre­

ringsverkets besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkes-

ärenden ävensom om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i

registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlå­

telse eller licens ävensom vid besvär enligt 47 § första stycket skall erläggas

avgift till belopp som Konungen föreskriver. För förnyelse skall stadgas

högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller

44 §, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och re­

gi streringsverket.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock ma dessförinnan be­

stämmelser meddelas av Konungen och patent- och registreringsverket enligt

vad i lagen är för vissa fall stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och stål­

effekters stämpling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

239

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning

jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varu­

märken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller

firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad här-

tör, skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela

förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som

registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen

för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

Har ansökan om registrering av varumärke gjorts före nya lagens ikraft­

trädande men icke dessförinnan avgjorts genom laga kraft ägande beslut,

skola i stället för 13 och 14 §§ motsvarande bestämmelser i lagen om skydd

för varumärken äga tillämpning, såframt ej sökanden begär att nämnda

paragrafer skola tillämpas å ansökningen.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i varuklasser skall beträffande va­

rumärke, som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken,

genomföras först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

Registrering, som förnyats enligt lagen om skydd för varumärken, gäller

till den dag, som skulle hava varit registreringsperiodens slutdag, om det i

22 § föreskrivna sättet för giltighetstidens beräkning hade tillämpats vid

varje skedd förnyelse. Dock skall, om enligt äldre lag registreringsperioden

utlöper senare, den sålunda bestämda slutdagen gälla; förnyas registrering­

en sedermera enligt den nya lagen, skall registreringsperioden beräknas som

i första punkten sägs.

Då efter lagens ikraftträdande förnyelse första gången sökes av registre-

ring, som förut blivit förnyad, må utan hinder av vad i 23 § sägs ansökning­

en göras ett år innan den löpande registreringsperioden skulle utgå enligt

äldre lag.

57 §.

Registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för varumärken, må

hävas enligt 25 § första stycket nya lagen endast såframt registreringen jäm­

väl kunnat enligt 10 § förstnämnda lag bringas att upphöra.

240

Talan om hävande enligt 25 § andra stycket av registrering, som medde­

lats enligt lagen om skydd för varumärken, må, om anspråket grundas på

att märket ej varit i bruk under de fem senaste åren, ej väckas före ut­

gången av år 1962.

58 §.

Beträffande skadestånd för varumärkesintrång som ägt rum innan lagen

trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,

att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1965.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å intrång som nu sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

241

Förslag

till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Förening av näringsidkare kan, på motsvarande sätt som enligt varumär­

keslagen gäller för enskild näringsidkare, genom registrering eller inarbet-

ning förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av

medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rö­

relse.

Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kon­

troll av varor eller tjänster, kan ock förvärva ensamrätt till varumärke eller

annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, vilka äro före­

mål för kontroll.

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2

§.

Om kolleklivmärke och annat varukännetecken som avses i 1 § skall i till­

lämpliga delar gälla vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat, där ej

annat följer av vad nedan sägs.

3 §•

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall, förutom uppgifter var­

om stadgas i 17 § varumärkeslagen, innehålla uppgift jämväl om de be­

stämmelser, enligt vilka märket må användas. Bifalles ansökningen, inta­

ges uppgiften i registret.

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att

för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4

§•

I fråga om registrerat kollektivmärke skall anteckning i registret om över­

låtelse av märket medgivas under förutsättning att märket i den nye inne­

havarens hand icke uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten. 5

5 §•

Registrering av kolleklivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i

25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets an­

vändning ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på

sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som

16 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 1 samt. Nr 167

242

Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen

eller av märkets användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

6

§•

I mål om intrång i rätt till varukännetecken som avses i denna lag skall

endast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Denne äger föra

talan om ersättning även för skada, tillfogad annan som är berättigad att

eller av märkets användning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

243

Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i kännetecken för

varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem,

statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom

hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet en officiell karaktär, eller

svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen fastställt eller av ålder

brukat.

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i

näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan för­

växlas med sålunda skyddad beteckning.

2

§■

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 1 § stadgas, straf­

fes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum är belagd med

strängare straff.

3 §.

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka till­

stånd som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens

ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan till­

stånd bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd

för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

1(51 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 167

244,

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestäm­

melser mot illojal konkurrens1 skall

angives.

(Gällande lydelse)

9

Använder någon--------------------------

Lag samma vare, där någon i nä­

ringsverksamhet eller eljest offentlig­

gör eller mångfaldigar litterärt eller

musikaliskt verk eller verk av bildan­

de konst under egenartad titel eller

diktat namn, varigenom lätt kan för­

anledas förväxling med annans förut

offentliggjorda verk eller dess upp­

hovsman, och gärningen sker med

uppsåt att framkalla sådan förväx­

ling.

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

§•

uppkommen skada.

Vad i denna paragraf stadgas skall

icke äga tillämpning, där det känne­

tecken, med vilket förväxling kan äga

rum, år skyddat enligt varumärkes­

lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

1 Senaste lydelse se SFS 1942:246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag

i prop. 1960: 17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

m

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 sep­

tember 1960.

Närvarande:

justi tieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 21 juni 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 3 juni 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av lagbyråchefen Torwald Hesser.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna nya varumärkeslagstiftningen ingår som ett led i det på­

gående nordiska samarbetet för att åstadkomma enhetliga regler på imma-

terialrättens område. För bedömande av förslaget hade det varit av värde

om förslag samtidigt framlagts även beträffande firma- och konkurrens­

rätten i övrigt. Utan att så skett, måste de föreslagna bestämmelserna på

vissa punkter framstå som provisoriska. Erinras må även om sambandet

med namnrätten, där en revision likaledes är aktuell. Då en samtidig regle­

ring på dessa rättsområden av utredningstekniska skäl ej kunnat ske, synes

emellertid intet vara att invända mot den nu föreslagna dispositionen, inne­

bärande att reglerna om skydd för registrerade och oregistrerade varukän-

netecken sammanföras i en varumärkeslag.

Förslaget till varumärkeslag

Huvuddragen i den nya lagstiftningen upptagas i detta förslag, låt vara att

kollektivmärken föreslås reglerade i en lag för sig. Övriga lagförslag inne­

hålla i stort sett blott följdändringar.

246

Den föreslagna varumärkeslagen innehåller bestämmelser om varubeteck-

ningar som ha till ändamål att ange varornas kommersiella ursprung. Fram­

hållas må, att i speciallagstiftning förekomma bestämmelser om varors märk­

ning i andra avseenden. Som exempel må nämnas kungl. förordningen den

18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten, livsmedelsstadgan den 21 de­

cember 1951, giftstadgan den 26 november 1943, kungl. förordningen den 10

juni 1949 om explosiva varor, lagen den 4 juni 1913 ang. förbud mot införsel

till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, lagen den 9 oktober

1914 ang. förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungs­

beteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor, kungl. förordningen

den 13 mars 1933 ang. beteckning för vissa slag av vin samt kungl. kungörel­

sen den 15 juni 1934 ang. handel med farmacevtiska specialiteter. Rörande

förhållandet mellan varumärkesrätten och denna lagstiftning må anföras föl­

jande. Här avsedda specialföreskrifter innebära för en del fall att varor

skola vara märkta med vissa stämplar eller uppgifter och för andra fall för­

bud mot att varor åsättas vissa slags beteckningar. Föreskrifter av det förra

slaget lära i praktiken icke komma i kollision med varumärkesrättens regler.

Däremot kunna förbud mot vissa varubeteckningar inskränka den rätt att

begagna visst varumärke, som eljest skulle tillkommit märkeshavaren. Det

kunde ifrågasättas om icke varumärkeslagen borde innehålla en erinran om

detta förhållande. Departementschefen har berört frågan såvitt angår be­

teckningar å läkemedel (s. 321) men för sin del funnit att det ej är anledning

att ge en dylik hänvisning. Under erinran om vad nu anförts anser sig ej

heller lagrådet behöva påfordra något uttryckligt stadgande om förhållan­

det mellan varumärkesrätten och här avsedd speciallagstiftning.

Beträffande förhållandet till 1953 års lag mot konkurrensbegränsning skul­

le enligt uttalande vid 1956 års ändringar i nämnda lag ett ingripande enligt

lagen vara möjligt endast om en innehavare av varumärkesrätt eller lik­

nande rättighet ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för

rättigheten. Departementschefen har emellertid nu (s. 192) uttalat, att det

ej borde vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumono-

pol, även då vidtagna åtgärder äga stöd i själva varumärkesrätten. Då denna

fråga rör tillämpningsområdet för en annan lagstiftning än den nu föreva­

rande, anser sig lagrådet sakna anledning att taga ståndpunkt till frågan.

1

§•

Enligt 1 § första stycket i förslaget kan näringsidkare genom registrering

förvärva ensamrätt att använda varumärke såsom särskilt kännetecken för

varor, som han tillhandahåller i sin rörelse. Såsom i betänkandet (s. 238)

framhållits är emellertid i och med att en vara under visst kännetecken till­

handahållits av kännetecknets innehavare eller av annan med hans medgi­

vande ensamrätten till kännetecknet å varan i princip konsumerad. Inneha­

varen äger sålunda icke göra ensamrätten gällande mot någon som säljer

1 S. 50 i prop.

2 S. 37 i prop.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungi. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

247

varan vidare under kännetecknet. Då enligt vanligt språkbruk även en så­

dan återförsäljare kan sägas använda kännetecknet, synas lämpligen orden

»att använda» i lagtexten böra utbytas mot »till».

Motsvarande stadgande i det finska förslaget är så avfattat, att närings­

idkare genom registrering av varumärke kan erhålla ensamrätt att använda

märket för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Denna

formulering synes äga vissa företräden i förhållande till den svenska texten.

Bl. a. ger den ej såsom den svenska texten intryck av att sökandens rörelse

vid registreringen nödvändigtvis måste ha kommit i gång så att han redan

då tillhandahåller varor, något som ej är avsett med förslaget. Vidare fram­

går tydligare, att varumärkets uppgift icke är att beteckna varan i och för

sig utan att skilja en viss näringsidkares varor från varor som tillhandahål­

las av andra. Det synes därför lämpligt att närma avfattningen till det finska

förslagets.

Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att 1 § första styc­

ket erhåller sådan ändrad avfattning, att näringsidkare genom registrering

enligt denna lag förvärvar ensamrätt till varumärke såsom särskilt känne­

tecken för att från andras varor skilja sådana varor, som han tillhandahål­

ler i sin rörelse.

Föreskriften i 45 § att om kollektivmärken är särskilt stadgat bör såsom

avseende lagens tillämpningsområde upptagas i början av lagen. Lagrådet

hemställer därför, att den flyttas till 1 § tredje stycket såsom en andra punkt.

2

§.

Vid sidan om skyddet genom registrering enligt 1 § behandlas i 2 § för­

värv av skydd genom inarbetning. Skydd genom inarbetning kan förvärvas

ej blott för varumärken utan även för andra i näring använda särskilda kän­

netecken. Såsom exempel härpå ha angivits slagord, utstyrsel av annonser,

affärsbrev, kataloger och annat affärstryck, skyltar, affärsvagnar, utstyrsel

av affärslokal eller serviceanläggning, den anställda personalens särskilda

klädsel eller särpräglade anordningar i samband med fönsterskyltning även­

som sådana kännetecken som äro avsedda att uppfattas med annat sinne än

synen, t. ex. akustiska kännetecken. Hit höra vidare alla som kännetecken

för varor eller tjänster avsedda namn, firmor och affärsbenämningar av

olika slag, såsom namn på hotell, restauranger o. s. v., som nu äro skyddade

enligt lagen mot illojal konkurrens, i den mån de icke enligt förslaget äro

skyddade såsom egentliga varumärken eller såsom namn eller firma. Vad

sålunda åsyftats har i det remitterade förslagets lagtext uttryckts med

orden »annat i näringen använt särskilt varukännetecken, såsom slagord

eller säregen utstyrsel av annonser, kataloger och dylikt». Då många av de

åsyftade varukännetecknen icke förete någon likhet med annonser och

kataloger, hemställer lagrådet att här, i anslutning till utredningens förslag,

blott helt allmänt nämnes »slagord eller annat i näringen använt särskilt

varukännetecken».

248

3 §•

I denna paragraf stadgas om ensamrätt för näringsidkare att använda sitt

släktnamn eller sin firma som varukännetecken. Utredningen utgår från

att förvärvet av den ensamrätt till namn och firma, som ligger till grund

för den varumärkesrättsliga befogenheten att använda sådana beteckningar

såsom varukännetecken, regleras inom namnrätten och firmarätten. För­

slaget rörande det varumärkesrättsliga skyddet för namn och firma måste få

en provisorisk karaktär till följd av den pågående revisionen av namn- och

firmalagstiftningen. Både utredningen och departementschefen ha förut­

satt, att i samband med denna revision kommer att ske en omprövning av

hithörande bestämmelser. Lagrådet anser sig med hänsyn härtill böra god­

taga förslaget såsom ett provisorium.

4 §.

I paragrafen, som reglerar varumärkesrättens innehåll, stadgas i första

stycket tredje punkten skydd vid lokal inarbetning. Är kännetecknet icke

inarbetat i hela riket, gäller rätten enligt denna punkt endast inom det om­

råde där »inarbetningen består». Då innebörden av det citerade uttrycket ej

är fullt klar, hemställer lagrådet, att det ersättes med »kännetecknet är

inarbetat».

6

§•

Rätten till varukännetecken medför enligt 4 § skydd mot att annan använ­

der ett därmed förväxlingsbart kännetecken; enligt 6 § kunna kännetecken

i allmänhet anses förväxlingsbara endast om de avse varor av samma eller

liknande slag. Med hänsyn till att i betänkandet (s. 261) uttalats att skyd­

det för namn eller firma enligt 3 § vore oberoende av om namnet eller fir­

man användes som varukännetecken eller ej vill lagrådet — till förebyg­

gande av missförstånd — framhålla, att skyddet för varukännetecken även

såvitt angår namn eller firma är beroende av att varuslagslikhet enligt 6 §

föreligger. Enligt vad utredningen i annat sammanhang (s. 286) framhållit

medför kravet på varuslagslikhet, såvitt avser firma, att förväxlingsskyddet

endast gäller i förhållande till företag, som i sin rörelse tager befattning med

varor av samma eller liknande slag, ett krav som finge anses uppfyllt då

firman och varumärket tillhörde samma eller närliggande branscher. Något

motsvarande måste enligt lagrådets mening anses gälla även beträffande

näringsidkares namn.

Vid sidan om huvudregeln, att varuslagslikhet kräves, stadgas i 6 § andra

stycket, att förväxlingsbarhet även eljest må kunna åberopas i två närmare

angivna fall. Stadgandet är avsett att tillämpas endast i undantagsfall. I ut­

redningens förslag framgår detta av att ordet »undantagsvis» intagits i stad­

gandets ingress, men departementschefen har ansett meningen tillräckligt tyd­

lig utan att detta ord medtages. Lagrådet får emellertid hemställa, att stad­

gandets undantagskaraktär understrykes genom att ordet »undantagsvis»

upptages i lagtexten, varigenom också överensstämmelse skulle uppnås med

andra nordiska texter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

249

Den ena undantagsbestämmelsen i 6 § andra stycket gäller till förmån för

kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och känt inom vida kret­

sar av allmänheten här i riket. Enligt lagrådets mening kan denna bestäm­

melse med bänsyn till sin avfattning icke tillämpas till förmån för känne­

tecken, som är endast lokalt inarbetat.

7 §•

Med de i 7—9 §§ upptagna bestämmelserna avses att ange grunder för lö­

sande av tvist som uppkommit av den anledningen, att varukännetecken,

varpå de tvistande göra anspråk, äro förväxlingsbara. Till dessa bestämmel­

ser ansluta sig de i 10 § givna anvisningarna.

Att det sålunda är fråga om regler för lösande av tvist kan knappast fullt

tydligt sägas framgå, när i förslagets 7 § såsom huvudregel angivits, att om

två eller flera var för sig förvärvat rätt enligt 1—3 §§ till varukännetecken,

vilka äro förväxlingsbara, den rätt skall vika, som uppkommit senare. För­

slaget skiljer sig i denna del från de i de övriga nordiska länderna använda

formuleringarna, vilka enligt lagrådets mening vore att föredraga såväl ur

nyss antydda synpunkt som av andra skäl. Man har på dessa håll bl.

a.

und­

vikit att utsäga, att parterna »förvärvat rätt», och nöjt sig med

att ange, att

de göra anspråk på rätt. Olikheten sammanhänger enligt utredningen (be­

tänkandet s. 260) särskilt med en skiljaktig syn på verkan av registrerings

hävande. Enligt svensk uppfattning medförde det förhållandet att registre­

ring hävdes på grund av omständighet som förelegat vid tiden för registre­

ringens tillkomst i princip icke annan följd än att registreringen bleve ogil­

tig från tidpunkten för hävandet. I Danmark och Norge råder däremot enligt

utredningen (betänkandet s. 342) den uppfattningen, att hävandet får till-

bakaverkande kraft så att registreringen skall anses redan från sin tillkomst

ha varit en nullitet.

Lagrådet kan icke finna angivna skäl nödvändiggöra en avfattning som

så väsentligt avviker från den i de övriga nordiska länderna använda. Den

finska texten ansluter sig härutinnan till de danska och norska, ehuru upp­

fattningen om verkan av registrerings hävande enligt vad för lagrådet upp­

lysts torde vara densamma i Finland som i Sverige. För sin del vill lagrådet

förorda en avfattning i närmare anslutning till de övriga nordiska ländernas

texter. Härvid synes ännu tydligare kunna framhävas att regeln gäller lösan­

de av tvist. Det synes vidare lämpligt att i överensstämmelse med den dan­

ska texten välja uttrycket »företräde» med undvikande av ordet »ensam­

rätt», som kunde vara missvisande i fall, då icke alla pretendenter äro in­

dragna i tvisten. Lagrådet får i enlighet härmed hemställa om sådan ändrad

avfaltning av 7 §, att vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken,

vilka äro förväxlingsbara, företräde skall givas den som kan åberopa tidigas­

te rättsgrund, där ej annat följer av vad i 8 eller 9 § sägs.

Avgörandet av tvisten kan tänkas ske i olika former, i första hand genom

domstols dom eller genom skiljedom men naturligen även genom tvistens

avveckling i godo. Vid domstol torde frågan likaledes kunna komma upp i

250

olika former. Sålunda torde kunna tänkas en särskild talan om bättre rätt

eller dylikt (jfr 44 §). Frågan torde vidare kunna bli aktuell i samband

med intrångstalan, vare sig den därvid blir föremål för särskild talan eller

kommer alt besvaras blott i domskälen i intrångsmålet. Uteslutet är väl icke

heller, att frågan kan tagas upp i samband med talan om registrerings hä­

vande (jfr 25 och 26 §§) eller talan om förbud mot användande av vilsele­

dande varukännetecken (jfr 35 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

8

§.

I förevarande paragraf stadgas undantag från den i 7 § upptagna priori-

tetsregeln för visst fall, nämligen då innehavare av yngre rätt, förvärvad

genom registrering, använt märket i icke oväsentlig omfattning. Patentverket

har i sitt remissyttrande anmärkt, att detta bör gälla endast i fråga om så­

dana varor för vilka varumärket faktiskt blivit använt och därmed likartade

varuslag. Departementschefen har vitsordat anmärkningens riktighet, men

någon ändring i lagtexten har icke föreslagits. Lagrådet anser emellertid att

det anmärkta förhållandet bör komma till uttryck i lagtexten. Med hänsyn

härtill och till den av lagrådet förordade omformuleringen av 7 § synes 8 §

böra erhålla den avfattningen, att om registrerat varumärke kommit till

användning i icke oväsentlig omfattning, rätt därtill må, såvitt avser varor

av samma eller liknande slag som de för vilka märket använts, bestå vid

sidan av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt registreringen

sökts i god tro och varit gällande i fem år från registreringsdagen innan ta­

lan väckes om dess bestånd.

9 §•

Med beaktande av vad under 7 och 8 §§ anförts kan 9 § lämpligen erhålla

den lydelsen, att om kännetecken inarbetats, rätt därtill må bestå vid sidan

av äldre rätt till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den

äldre rätten icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre

kännetecknet.

13 §.

Enligt det föreslagna stadgandet i paragrafens fjärde stycke må icke så­

som varumärke registreras kännetecken, enbart bestående av något, som är

ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller såsom firma. Beträf­

fande släktnamn är avsett, att registreringshinder skall föreligga även om

namnet förenas med förnamn, initialer, titel, adress, uttrycken »senior»

och »junior» eller annat dylikt tillägg, som icke ändrar beteckningens ka­

raktär av benämning på person. Den sålunda angivna innebörden av stad­

gandet skulle tydligare komma till uttryck, om i lagtexten upptoges en ut­

förligare exemplifiering av här avsedda element som kunna tänkas bli

i kännetecken sammanförda med sökandens släktnamn. Lagrådet hemstäl­

ler därför, att sista ledet i förevarande stadgande gives lydelsen »eller hans

släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma».

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

251

Om sökandens namn eljest förenas med registrerbar varubeteckning, kan

det sålunda sammansatta varumärket registreras. Däremot uppnås ej re-

gistrerbarhet genom förening med deskriptiv varubeteckning eller dylikt.

Vad nu anförts torde framgå utan särskilt stadgande.

Beträffande förbudet mot att såsom varumärke registrera något som är

ägnat att uppfattas såsom firma må erinras, att en huvudsaklig anledning

härtill är att registrering av firma sker i annan ordning. Med stadgandet

har därför icke åsyftats att förbjuda, att viss särpräglad del av en firma­

beteckning registreras såsom varumärke.

14 §.

I första stycket angivas vissa hinder mot registrering av varumärke. Un­

der punkterna 1), 2) och 3) upptagas hinder av allmän natur, under 4), 5),

6) och 7) hinder av hänsyn till enskild, bl. a. att förväxling kunde uppstå

med annans varukännetecken, namn, firma eller dylikt.

Under 1) och 3) avhandlas bl. a. registreringshinder som kunna föreligga

enligt stadgande i annan lag. Då dylikt hinder torde kunna föreligga även

på grund av stadgande i särskild författning, som icke rubricerats såsom

lag, hemställes att i båda punkterna efter ordet »lag» tillägges »eller för­

fattning».

Andra stycket innehöll enligt utredningens förslag ett stadgande att re­

gistrering finge ske utan hinder av bestämmelse under 4), 5), 6) och 7), om

den vars rätt vore i fråga medgåve det och fara icke vore att allmänheten

vilseleddes genom registreringen. Ett sådant stadgande står i överensstäm­

melse med att i första stycket under punkt 2) upptagits en bestämmelse om

registreringshinder för märke som är ägnat att vilseleda allmänheten. Här­

med avses främst, alt allmänheten kunde komma att bibringas oriktig

uppfattning om varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller ur­

sprungsort eller angående tiden för dess framställande. Från vilseledande

har utredningen (betänkandet s. 281) sökt så långt möjligt skilja förväx-

lingsbarhet, som regleras i de följande punkterna. Fara för vilseledande tor­

de emellertid enligt utredningen (betänkandet s. 290) vara för handen även i

fall, då kännetecken äro identiskt eller praktiskt taget identiskt lika. Be­

träffande utredningens förslag att i paragrafens andra stycke ånyo uttryck­

ligen nämna vilseledandefallet har departementschefen anmärkt, att anled­

ningen härtill torde varit att man här icke åsyftar samma former av vilse­

ledande som i punkt 2). Departementschefen har emellertid anfört, att ut­

redningen ej gjort någon närmare gränsdragning i detta hänseende, en

gränsdragning som enligt hans mening vore svår att praktiskt genomföra.

Med hänsyn härtill har departementschefen funnit det enklare att låta be­

stämmelsen i punkt 2) vara tillämplig i samtliga fall, då varumärke anses

vilseledande, oavsett grunden för att så befinnes vara fallet och sålunda

även om varumärkets vilseledande effekt uppkommit genom att privat rätts­

ägare gjort medgivande i visst hänseende. I enlighet härmed har i det remit­

terade förslaget den av utredningen föreslagna uttryckliga bestämmelsen er­

252

satts med en hänvisning till paragrafens första stycke. Vid en sammanställ­

ning med å ena sidan punkt 2) i första stycket och å andra sidan några av

följande punkter i samma stycke uppstå vissa tolkningssvårigheter. Den nu

föreslagna formuleringen av stadgandet kan dock enligt lagrådets mening

godtagas på de skäl departementschefen anfört. Lagrådet finner emellertid

anledning understryka, att innebörden av stadgandet är att, trots medgivan­

de av den vars rätt är i fråga, registreringshinder föreligger även för det

fall att sådan förväxlingsbarhet med dennes varukännetecken föreligger att

fara uppenbarligen är att allmänheten vilseledes. I detta sammanhang vill

lagrådet även hänvisa till sitt under 37 § gjorda uttalande om vilseledande

och förväxlingsbarhet.

Kungl. Maj:is proposition nr 167 år 1960

16 §.

Varumärke registreras enligt denna paragraf i en eller flera klasser av va­

ror. Av 1 § sista stycket framgår, att vad sålunda stadgats om varor även

skall gälla tjänster. Enligt andra punkten i 16 § fastställes indelningen i

varuklasser av patent- och registreringsverket. För att klargöra att även

fastställande av klasser av tjänster skall ankomma på patentverket hemstäl­

les att ordet »varuklasser» ändras till »klasser». Motsvarande ändring bör

göras i 55 §.

17 §.

I denna paragraf stadgas om innehållet i varumärkesansökan. Ansökan

skall enligt förslaget innehålla uppgift om sökandens namn eller firma samt

den rörelse och de varuslag eller varuklasser för vilka märket är avsett. På

skäl som angivits under 16 § hemställes, att orden »varuslag eller varu­

klasser» ändras till »slag eller klasser av varor».

I betänkandet anföres, att varumärkets utseende skall framgå av ansökan

men att erforderliga föreskrifter i denna och andra hithörande, i lagtexten

ej berörda frågor böra utfärdas i administrativ ordning. Det synes emel­

lertid lämpligt att ange detta krav i själva lagen, vilket också skett i övriga

nordiska texter. Lagrådet får därför hemställa, att till den här föreslagna

uppräkningen på vad ansökan om registrering av varumärke skall innehålla

lägges »ävensom tydlig beskrivning på eller avbildning av märket».

26 §.

Talan om registrerings hävande må enligt denna paragraf föras av envar

som lider förfång av registreringen. Enligt andra punkten må talan, som

grundas på stadgande i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, även fö­

ras av myndighet som Konungen bestämmer.

Enligt första punkten i utredningens förslag skulle talerätt tillkomma en­

var som har intresse av registreringens hävande. Det remitterade förslaget

överensstämmer med utredningens utom så till vida att i stället för uttryc­

ket »har intresse» bibehållits det i gällande lag använda »lider förfång», som

vunnit hävd. Någon ändring i sak torde ej ha åsyftats genom denna ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

253

i terminologien. Emellertid skulle enligt betänkandet (s. 308), om flera nä­

ringsidkare inom en bransch hade intresse av registrerings hävande, intet

hindra branschorganisation eller annan sammanslutning av berörda att upp­

träda som kärande. Det kan ifrågasättas, huruvida detta blir möjligt med den

av departementschefen valda avfattningen av huvudstadgandet. En särskild

bestämmelse synes därför erforderlig (jfr 11 § första stycket 1) lagen mot

illojal konkurrens). Eftersom ett sådant gemensamt intresse inom en nä­

ringsgren väl egentligen endast kan tänkas där talan grundas på 13 §, 14 §

1)—3) eller 25 § andra stycket, kan denna särskilda bestämmelse lämpli­

gen upptagas i den till dessa fall begränsade andra punkten i 26 §. Lagrådet

får därför hemställa, att i denna punkt jämte myndighet som Konungen

bestämmer nämnes sammanslutning av berörda näringsidkare. Lagrådet

återkommer till motsvarande fråga vid 35 §.

Som framhållits av utredningen blir 20 § lagen om införande av nya rätte­

gångsbalken tillämplig beträffande talan som enligt 26 § första stycket

andra punkten i förslaget föres av myndighet. Talan som av enskild person

eller sammanslutning av näringsidkare föres om registrerings hävande torde

få handläggas enligt reglerna för indispositiva tvistemål, vilket är av bety­

delse bl. a. med hänsyn till påföljder för utevaro samt möjligheten och ver­

kan av talans återkallande. I 42 § behandlas bl. a. det fall, då någon som åta­

lats för intrång i rätten till registrerat varumärke vill till sitt fredande föra

talan om registreringens hävande. Härmed må sammanställas det av utred­

ningen och departementschefen i detta sammanhang ej berörda fallet, att den

som anser sig lida varumärkesintrång genom annans användning av re­

gistrerat förväxlingsbart märke vill inskrida häremot genom såväl ansvars-

talan som talan om hävande av den för motparten beviljade registreringen.

Det torde vara tydligt, att icke i något av nu nämnda fall talan om registre­

ringens hävande är att anse som sådant enskilt anspråk i anledning av

brott, att den jämlikt 22 kap. 1 § rättegångsbalken må föras i samband med

åtal för intrånget. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att genom särskilt

stadgande införa möjlighet att gemensamt handlägga ansvarstalan och talan

om registreringens hävande. I övrigt hänvisas till vad nedan anföres vid

42 §.

28 §.

Enligt stadgandet i första stycket skall den, som icke driver näring i Sve­

rige, vid ansökning om registrering av varumärke visa, att han i hemlan­

det åtnjuter registreringsskydd. Härmed avses tydligen att sökanden, i lik­

het med vad som för närvarande gäller, har att förete utdrag ur hemlan­

dets varumärkesregister. Till förtydligande av denna innebörd av stadgan­

det bör uttrycket »att han i hemlandet åtnjuter registreringsskydd för

märket gällande de varor» utbytas mot »att märket är för honom i hemlan­

det registrerat för de varor». Med en sådan formulering skulle även över­

ensstämmelse ernås med de danska och norska lagtexterna i denna del.

Lagrådet hemställer, att stadgandet gives sådan lydelse som nu angivits.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

35 §.

På motsvarande skäl som anförts vid 26 § hemställer lagrådet om uttryck­

lig bestämmelse, att talerätt enligt tredje stycket tillkommer jämväl sam­

manslutning av berörda näringsidkare.

Vad lagrådet vid 26 § anfört rörande den processuella behandlingen av ta­

lan om registrerings hävande har sin motsvarande tillämpning även beträf­

fande talan om förbud att använda vilseledande varukännetecken.

Som framhållits av departementschefen bör, om det ifrågakommer att

utdöma vite, den som begärt förbudet hemställa hos åklagare att enligt 18 §

promulgationslagen till rättegångsbalken föra talan därom. På åklagaren an­

kommer att, när så erfordras, vidtaga åtgärder samt framställa yrkanden

enligt 36 §. Lagrådet utgår från att, därest i samband med talan om utdö­

mande av försuttet vite är aktuellt att föra talan om fortsatt förbud vid nytt

vite, sistnämnda talan skall föras fristående enligt reglerna i 35 §.

36 §.

Förslaget saknar motsvarighet till den i 52 § i den föreslagna upphovs­

rättslagen efter förebild från 2 kap. 17 § strafflagen upptagna föreskriften,

att åtgärd ej må genomföras mot den som i god tro förvärvat egendomen eller

särskild rätt därtill. I anledning härav vill lagrådet understryka vad i be­

tänkandet (s. 340) beträffande det likartade stadgandet i 41 § framhållits

därom, att åtgärd av detta slag ej bör riktas mot den slutlige köparen, som

ämnar behålla eller förbruka varan.

37 §.

Beträffande förhållandet mellan detta och nästföregående avsnitt är tyd­

ligen meningen, att intrång i enskild rätt blott föranleder straff, ersättnings­

skyldighet eller annan påföljd enligt förevarande avsnitt, medan vilseledan­

de av allmänheten blott föranleder förbud eller annan åtgärd enligt 35 eller

36 §. Under remissbehandlingen framställdes yrkande om att innehavare av

varukännetecken vid varumärkesintrång städse borde äga föra talan om för­

bud vid vite mot fortsatt användning av kännetecknet. Departementschefen

fann emellertid (s. 1591) ej anledning att bereda möjlighet till meddelande av

vitesförbud mot ett förfarande som är straffbelagt. Samma ståndpunkt som

departementschefen sålunda nu intagit beträffande varumärkesintrång in­

togs 1944 beträffande patentintrång (NJA II 1945 s. 161). Någon anledning

att frångå denna ståndpunkt föreligger icke. I anslutning till vad som an­

förts vid 14 § vill lagrådet emellertid erinra, att ett märke kan vara ägnat

att vilseleda allmänheten även i fall som särskilt nämnes i annan punkt av

sistnämnda paragraf än punkt 2. Förväxlingsbarheten med annans känne­

tecken kan exempelvis vara sådan att allmänheten vilseledes därav. I dy­

lika fall bör det vara möjligt att -— låt vara vanligen i skilda rättegångar —

använda båda vägarna, vilseledandet kan föranleda åtgärd enligt 35 eller

36 § och intrånget beivras enligt 37 §.

1 S. 177 i prop.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

255

Beträffande frågan om möjlighet att i intrångsmål framställa invändning

om att registrering bör anses ogiltig hänvisas till vad nedan vid 42 § anföres.

38 §.

I denna paragraf upptages huvudbestämmelsen om ersättningsskyldighet

vid intrång i varumärkesrätt.

Enligt 19 § 2 mom. patentförordningen är den, som uppsåtligen eller av

oaktsamhet begår patentintrång, skyldig att utgiva ersättning för den skada

intrånget medfört; dock att, om endast ringa oaktsamhet föreligger, ersätt­

ningen må därefter jämkas. Enligt andra stycket i samma moment förelig­

ger viss skadeståndsskyldighet — med jämkningsmöjlighet — även eljest,

d. v. s. då varken uppsåt eller oaktsamhet föreligger.

Utredningens förslag beträffande skadeståndsskyldighet vid varumärkes-

intrång anslöt sig nära till patentförordningens regler, dock utan att upp­

taga den där stadgade möjligheten till jämkning vid ringa oaktsamhet. Un­

der remissbehandlingen ifrågasatte Svea hovrätt och Sveriges advokatsam­

fund, om ej en sådan jämkningsmöjlighet borde finnas.

I det remitterade förslaget åter stadgas ovillkorlig skadeståndsskyldighet

endast för fall av uppsåt eller grov oaktsamhet, medan för de vanliga oakt-

samhetsfallen upptages en regel om skyldighet att utge ersättning med be­

lopp som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna vid intrångets be­

gående, den skada som föranletts av intrånget och den vinning som upp­

kommit därav. Någon ersättningsskyldighet vid intrång som begås utan upp­

såt eller oaktsamhet föreslås icke.

Skadeståndsskyldigheten föreslås alltså reglerad på ett sätt, som avviker

från patentförordningens regler. Som motivering härtill har departements­

chefen i stort sett icke anfört annat än att, om intrång begåtts av oaktsam­

het som ej är grov, omständigheterna ofta kunna vara sådana att det skulle

vara oskäligt att utmäta fullt skadestånd. Vad sålunda anförts torde väl dock

egentligen äga tillämpning på fall av ringa oaktsamhet. Hinder synes därför

ej föreligga att göra regeln principiellt överensstämmande med 19 § 2 mom.

första stycket patentförordningen. I enlighet härmed får lagrådet hemställa

om upptagande i 38 § av en regel, att den som uppsåtligen eller av oaktsam­

het gör sig skyldig till varumärkesintrång skall ersätta av intrånget föranledd

skada. Som en andra punkt borde därtill fogas, att om endast ringa oakt­

samhet föreligger, ersättningen må därefter jämkas.

Frågan om ersättningsskyldighet utan uppsåt eller oaktsamhet synes

kunna ställas på framtiden. Vid revision av patentförordningen bör emeller­

tid övervägas, huruvida bestämmelsen i 19 § 2 mom. andra stycket skall upp­

hävas eller överensstämmelse med reglerna om varumärkesintrång åstad­

kommas på annat sätt.

41 §.

Ett stadgande av liknande innebörd återfinnes i 55 § förslaget till upp-

hovsrättslag. Såsom där i motiven framhållits och jämväl framgår av

256

andra stycket i nu förevarande paragraf, äro beslagsreglerna i här åsyftade

fall tillämpliga endast i brottmål, d. v. s. då i intrångsmålet föres ansvars-

talan. Om blott skadeståndstalan föres i intrångsmålet, bli i stället reglerna

i 15 kap. 3 § rättegångsbalken att tillämpa. Detta förhållande står ej i strid

med att i 36 §:ns fall beslagsreglerna alltid bli tillämpliga, ty talan om utdö­

mande av vite är enligt 18 § lagen om införande av nya rättegångsbalken i

princip jämställd med brottmål.

Lagrådet får i övrigt erinra om vad som anförts vid 36 §.

42 §.

Justitieråden Beckman, Söderlund och Tammelin yttrade:

Lagakraftvunnen dom på hävande av registrerat varumärke medför enligt

första stycket, att påföljd enligt reglerna i 37—41 §§ ej vidare får ådömas

för intrång i rätten till märket. I andra stycket stadgas, att i mål om sådant

intrång rätten skall, på yrkande av den mot vilken talan föres, förklara må­

let vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligen av-

göres. Vidare föreskrives, att om talan därom icke redan är väckt, rätten

skall i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vil­

ken sådan talan skall väckas.

Patentförordningen stadgar i 19 § 5 inom., att om i mål angående patent­

intrång finnes, att patentet bör anses ogillt, påföljd för intrång ej skall in­

träda. I 18 § mönsterlagen föreskrives, alt om någon är tilltalad för intrång

i skyddsrätt och vid målets handläggning finnes, att registreringen skett

i strid mot lagens föreskrifter, den tilltalade skall vara fri från ansvar. Varu­

märkeslagen innehåller icke någon motsvarande bestämmelse. Det oaktat

synes man till en början ej ha varit främmande för tanken, att en liknande

grundsats kunde vara att tillämpa även beträffande varumärken (jfr t. ex.

NJA 1903 s. 164 och 1909 s. 114): I ett rättsfall från 1928 (NJA 1928 s. 594)

gav emellertid högsta domstolen uttryck åt uppfattningen, att registrering

medförde varumärkesskydd, oavsett huruvida den lagligen bort äga rum.

Denna ståndpunkt bekräftades ytterligare, då i ett följande rättsfall (NJA

1934 s. 653) högsta domstolen, samtidigt som domstolen i särskilt mål

hävde viss varumärkesregistrering, dömde till ansvar för tidigare gjort

intrång i den på registreringen grundade varumärkesrätten. Det förefaller

stå i viss motsättning härtill, att en i mål om varumärkesintrång framställd

invändning om degeneration av registrerat varumärke lett till ogillande av

intrångstalan (betänkandet s. 161 samt NJA 1910 B 205 och 1916 B 493).

I utredningens betänkande framhålles (s. 342), att det ansetts som en

brist att inom varumärkesrätten saknats ett stadgande sådant som det i 19 §

5 mom. patentförordningen upptagna. Det av utredningen under nu före­

varande paragraf föreslagna stadgandet avsåg att avhjälpa denna brist. Så­

väl utredningens förslag som det i remissprotokollet upptagna mera all­

mänt hållna stadgandet skiljer sig emellertid väsentligt från vad som gäller

på patenträttens och mönsterlagens områden, i det att enligt dessa förslag

KungL Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungl. Mctj:ts proposition nr 167 år 1960

257

frihet från intrångspåföljd skall vara betingad av att lagakraftvunnen dom

föreligger om hävande av registreringen. Den mot vilken intrångstalan rik­

tas skall sålunda ej såsom enligt patentförordningen och mönsterlagen kunna

i intrångsmålet erhålla prövning av registreringens giltighet. Han skall i

stället, när omständigheterna föranleda därtill, erhålla tillfälle att anställa

särskild talan om hävande av registreringen. Denna olikhet har föranlett

erinringar i yttranden från Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokat­

samfund. Anmärkas må, att förslag tidigare framkommit om införande i

patentförordningen av bestämmelser liknande de nu för varumärken före­

slagna. Allvarliga betänkligheter häremot ha dock ansetts föreligga, och för­

slagen ha på grund därav avvisats. (Se NJA II 1885 nr 3 s. 77 och 78, SOU

1942: 58 s. 45—47, prop. 1944 nr 176 s. 75—77.)

Innan ställning tages till denna fråga synes erforderligt att först i korthet

beröra grunden för den uppmjukning som förslaget innebär i förhållande

till den rättspraxis, för vilken nyss redogjorts. Föreskrifterna i patentförord­

ningen och mönsterlagen ge närmast vid handen, att straffbarhet resp.

slcadeståndsskyldighet ej skall anses ha uppkommit, om patentet resp.

mönsterregistreringen befinnes ogiltig. Det kunde därför ligga nära till

hands att antaga, att även utredningen och remissinstanserna samt depar-

tementsförslaget utgått från en liknande tankegång, då det gällde att mildra

nu rådande stränga praxis. I remissprotokollet uttalas emellertid, att det här

gäller en av billighetsskäl betingad inskränkning i den vedertagna princi­

pen, att registreringen äger giltighet till dess den genom lagakraftvunnen

dom upphäves. Detta uttalande lämnar utrymme även för en annan tolk­

ning. Sålunda kunde göras gällande, att förutsättningar för intrångspåföljd

visserligen inträtt men att, i händelse registreringen häves, denna påföljd

bortfaller ungefär på samma sätt som då straff förfaller på grund av åtals-

preskription eller skadeståndsskyldighet preskriberas enligt reglerna för

fordringspreskription. En så säregen konstruktion synes dock ej böra god­

tagas. Det är att märka att frihetsstraff ingår i straffskalan och att straff­

budet således ej riktar sig mot en ren ordningsförseelse. Under dessa om­

ständigheter kan med fog hävdas, att registreringsskyddet bör vika i fall,

då registrering beviljats ehuru laga hinder däremot mött, liksom då skäl

för hävande av en lagligen beviljad registrering senare uppkommit. Ett för­

farande i strid mot registreringen skulle sålunda i dylika fall överhuvud ej

vara att betrakta som en brottslig eller skadeståndsgrundande gärning.

Strängt taget skulle med denna uppfattning, då registrering anses ogill på

grund av omständighet, som inträtt efter dess beviljande, befrielse från in-

trångspåföljd gälla endast för tiden efter ogiltighetsanledningens inträde.

Detta var också utredningens ståndpunkt. Med hänsyn till den svårighet

som ofta torde föreligga att fastslå, när hävningsanledning inträtt, synes

dock försvarligt att i detta avseende nöja sig med den enklare regel som de-

partemcntsförslaget innefattar och sålunda icke i nu berörda fall taga sär­

skild hänsyn till den tidpunkt, då hävningsanledning inträtt.

258

Vad härefter angår de betänkligheter, som kunna föreligga med anledning

av att lagakraftvunnen hävningsdom föreslagits skola utgöra ett villkor för

befrielse från intrångspåföljd, synes särskilt följande vara att beakta.

När ansvar yrkas för intrång i rätt till registrerat varumärke måste kunna

inträffa, att en av den tilltalade framställd invändning om att registreringen

bör anses ogiltig omedelbart framstår såsom ogrundad eller, omvänt, såsom

uppenbart befogad. Det förefaller icke välbetänkt att i förstnämnda fall rät­

ten alltid skulle vara pliktig att på den tilltalades yrkande föranstalta om

att särskild rättegång kommer till stånd för avgörande av denna fråga. Av

en sådan ordning synes icke ens märkeshavaren vara betjänt, och uppenbart

är, att onödig tidsutdräkt vållas, vare sig frågan blir aktuell under förunder­

sökningen eller först vid huvudförhandlingen eller i högre rätt. I det om­

vända fallet, då invändningen framstår som uppenbart befogad, vore det i

hög grad stötande, om rätten skulle nödgas fälla den tilltalade till ansvar en­

bart på den grund att han, måhända för att undgå vidare kostnader och be­

svär, skulle vilja avstå från att väcka särskild talan om registreringens hä­

vande. Icke ens när saken är tveksam kan en sådan utväg godtagas. Domsto­

len måste i brottmål ha möjlighet att beakta allt som talar till den tilltalades

förmån, och det förhållandet att han motsätter sig att börja särskild rätte­

gång bör icke ovillkorligen medföra, att han skall fällas till ansvar. Då i re­

missprotokollet talas om fördelen av att i och för sig enkla intrångsmål ej

behövde kompliceras av kanske svårutredda frågor om registreringens be­

stånd, synes ej tillräckligt ha beaktats, att sistnämnda frågor dock äro av­

görande för gärningens straffbarhet och att sålunda utredningen därom i

första hand är av beskaffenhet att tillhöra brottmålet.

Motsvarande synpunkter göra sig mer eller mindre gällande även när in-

trångstalan avser enbart skadestånd. Till jämförelse må erinras att, då i

tvistemål i allmänhet ifrågakommer att som påföljd för utevaro meddela

tredskodom, vissa reservationer i allt fall ansetts nödvändiga för att förebyg­

ga oriktiga eller obilliga domslut (jfr 44 kap. 8 § rättegångsbalken).

Svea hovrätt har i sitt yttrande framhållit, att om registreringens giltighet

skulle prövas i brottmål, åklagaren kunde bli nödsakad att företaga utred­

ning och förebringa bevisning i detta avseende. Hovrätten fann det lämp­

ligare, att detta arbete lades på den enskilda parten — enligt hovrättens

mening målsäganden — och att tvisten om registreringens giltighet avhand­

lades direkt mellan de enskilda parterna. Härtill må anmärkas, att enligt

rättegångsbalken även omständigheter som tala till den misstänktes förmån

skola beaktas vid förundersökning i brottmål. I och för sig ligger det där­

för icke något anmärkningsvärt i att denna regel tillämpas även beträffande

den som inisstänkes för varumärkesintrång. Enligt sakens natur måste

emellertid den som vill göra gällande, att registrering olagligen beviljats

eller att den av annan anledning icke längre medför rättsskydd, vid förun­

dersökningen och inför rätten närmare ange de omständigheter på vilka

denna invändning grundas. Utan att han själv verksamt bidrar till utred­

ningen i denna del lär han sålunda icke kunna räkna med framgång för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Kungi. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

259

invändning, detta helt oavsett vad som i detta fall må anses gälla om bevis­

bördans fördelning.

På huvudsakligen de skäl som nu anförts måste avvisas en ordning, enligt

vilken frågan om registreringens giltighet nödvändigtvis måste hänskjutas

till avgörande i särskild rättegång. En fristående behandling av denna fråga

är å andra sidan i åtskilliga fall förenad med obestridliga fördelar. Särskilt

är det en vinst, att en ogiltig registrering kan med verkan för envar uttryck­

ligen hävas och avföras ur registret. När en sådan fråga avgöres enbart ge­

nom ett uttalande i domskälen i intrångsmålet, får avgörandet närmast be­

tydelse i förhållandet mellan parterna, och det kan inträffa att skilda dom­

stolar i lika mål komma till olika resultat. Att sålunda särskild rättegång

bör tillåtas står i överensstämmelse med allmänna grundsatser (jfr 32 kap.

5 § rättegångsbalken). Denna ordning bör dock icke vara tvingande. Till­

börlig hänsyn bör tagas till parternas — närmast den tilltalades eller sva­

randens -— önskemål. Tänkbart är, att om de icke vilja medverka till att

särskild rättegång inledes men en sådan likväl anses ur allmän synpunkt

önskvärd, tillfälle kunde beredas myndighet, som enligt 26 § i förslaget

äger väcka hävningstalan, att taga frågan om sådan talan under övervä­

gande.

Beträffande lagtextens utformning synes vara möjligt att tillgodose här

anförda synpunkter genom att i första stycket såsom en andra punkt införes

ett stadgande av innehåll, att där eljest i mål angående påföljd för intrång i

rätt till registrerat varumärke finnes, att registreringen bör anses ogiltig,

skall påföljd ej heller ådömas. Det hemställes, att ett sådant tillägg till pa­

ragrafen göres.

I fråga om möjligheten att gemensamt handlägga inlrångstalan och sär­

skild talan om hävande av registrering må framhållas, att hinder mot ge­

mensam handläggning i allt fall föreligger, när i intrångsmålet föres an-

svarstalan.

Regeringsrådet Nevrell anförde:

Förevarande paragraf bygger på den även i gällande rätt antagna upp­

fattningen, att en varumärkesregistrering principiellt bevarar sin giltighet

ända till dess den genom lagakraftvunnen dom upphäves. Obehörigt bruk av

annans registrerade varumärke är alltså i princip städse varumärkesintrång.

Detta gäller även i fall då det föreligger sådana omständigheter att registre­

ringen skulle kunna hävas. Av billighetsskäl har emellertid i paragrafens

första stycke stadgats, att påföljd för dylikt intrång ej får ådömas sedan

hävningsdom vunnit laga kraft. Sådan dom medför alltså, att ett dessför­

innan principiellt bestående ansvar bortfaller.

Ur praktisk synpunkt innebär denna ordning, att svarande i intrångs-

mål kan einå befrielse från påföljd om han vinner dom på registreringens

hävande. Föres intrångsmålet såsom tvistemål, bör han, såsom utredningen

anfört (betänkandet s. 310), kunna väcka hävningstalan i detta mål, näm­

ligen såsom genkäroinål. Eljest måste han föra hävningstalan i särskilt mål.

260

Enligt paragrafens andra stycke är han då berättigad att, om han så önskar,

få intrångsmålet vilandeförklarat.

Förslaget innebär, att man avböjt den i ett par remissyttranden framförda

tanken att svaranden borde äga att i själva intrångsmålet göra invändning

om att registreringen måste anses ogiltig, med verkan att om invändningen

godtages, påföljd ej skall kunna ådömas.

För min del finner jag förslagets ståndpunkt välgrundad. Enligt min mening

medför departementsförslaget väsentliga fördelar framför den alternativa

lösningen. Det ger registreringshavaren ett starkare rättsskydd. Ur allmän

synpunkt märkes, att förslaget medför ökade garantier för att materiellt

ogrundade registreringar komma att avföras ur registret; konkurrenter som

vilja använda märket måste dessförinnan se till att detta verkligen blir av­

fört, eftersom de eljest riskera ansvar för intrång. Vidare vinner man be­

träffande själva intrångsmålet den processekonomiska fördelen, att detta ej

belastas med utredning om registreringens giltighet. Att märka är att denna

fråga oftast avser helt andra förhållanden än intrångsmålet. I detta gäller

det att utreda arten och omfattningen av vissa intrångshandlingar. Frågan

om registreringens giltighet berör däremot sådant som varumärkes eventu­

ella deskriptivitet eller degeneration, innehavarens egenskap av näringsid­

kare in. m. Indragandet av denna fråga i intrångsmålet kan sålunda innebära

en betydande utvidgning av detta. Det bör härvid framhållas, att den extra

utredningen, om talan föres av åklagare, enligt straffprocessuella bevis-

börderegler till stor del kan komma att åvila denne. Därmed vållas kostna­

der och andra olägenheter för det allmänna. Vidare försvagas rättsskyddet

för märkeshavaren.

En ordning som tillåter att frågan om registreringens giltighet prövas i

intrångsmålet skulle också innebära en begränsning av registreringens rätts­

verkan i jämförelse med gällande rätt och därmed komma i strid med den

eljest i förslaget på goda grunder uppställda principen, att denna rättsver­

kan bör vidgas.

Mot departementsförslaget har anförts, att det ur allmänna straff- och

processrättsliga synpunkter skulle vara stötande att hänvisa svarande i in-

trångsmål att föra särskild hävningstalan. Om intrångsmålet föres som brott­

mål, märkes emellertid att enligt förslaget ansvar endast kan ifrågakomma

vid uppsåtligt intrång. Det är alltså i dylikt fall fråga om en svarande, som

använt annans varumärke trots att han varit fullt medveten om att detta

var registrerat och därmed åtnjöt det särskilda skydd som förutsättes enligt

förevarande stadgande. Det kan ifrågasättas om det verkligen är för mycket

begärt av en dylik svarande, att han, om han skulle anse registreringen

ogrundad, för en särskild process om hävande av registreringen. Om in­

trångsmålet föres såsom tvistemål, torde efter vad förut anförts hävnings-

målet kunna väckas som genkäromål, och i sådana fall blir läget i praktiken

likartat med det som skulle följa enligt den alternativa lösningen.

Det har vidare mot departementsförslaget anförts, att i fall, då en invänd­

ning om att registreringen vore att anse som ogiltig är uppenbart ogrundad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

261

det icke vore välbetänkt att ge möjlighet till särskild rättegång om hävning-

en. Detta är emellertid knappast argument mot den principiella ståndpunk­

ten, att registreringens giltighet ej bör prövas i intrångsmålet, utan hänför

sig snarare till bestämmelsen i paragrafens andra stycke om svarandens

rätt att få intrångsmålet vilandeförklarat. Det synes möjligt att tillgodose

synpunkten genom att göra denna hans rätt beroende av domstolens pröv-

ning, men det kan å andra sidan ifrågasättas om behov finnes av en dylik

begränsning; enligt min mening är så knappast fallet.

Av det anförda framgår, att förevarande paragraf enligt min mening bör

bibehållas i den i departementsförslaget upptagna lydelsen.

Lagrådet yttrade vidare:

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

43 §.

Det här upptagna stadgandet om underrättelseskyldighet torde, liksom fö­

rebilden i 39 § konkurslagen (betänkandet s. 344), innebära, att underrättel­

se skall ske innan talan väckes. Utan hinder härav torde det vara möjligt att,

då försummelse i detta hänseende omedelbart upptäckes, meddela den för­

sumlige föreläggande att fullgöra sin underrättelseskyldighet.

44 §.

Oavsett vilken ståndpunkt som intages till den vid 42 § berörda frågan

torde talan som här avses icke kunna handläggas i samband med ansvars-

talan för varumärkesintrång.

45—48 §§.

Såsom vid 1 § anförts anser lagrådet, att föreskriften om kollektivmärken

bör flyttas från 45 § till 1 §. Till 45 § kan då lämpligen flyttas föreskriften i

48 § tredje stycket, vilken icke äger något samband med övriga bestämmel­

ser i 46—48 §§ utan hänför sig till det i 44 och föregående §§ reglerade

domstolsförfarandet. Med detta nya innehåll bör därför 45 § hänföras till

nästföregående avsnitt, om ansvar och ersättningsskyldighet in. in. Härige­

nom skulle även vinnas, att 46—48 §§ erhölle ett homogenare innehåll och

kunde förses med en mera upplysande rubrik än den i och för sig mindre

lämpliga »Övriga bestämmelser». Lagrådet får därför hemställa, att sist­

nämnda rubrik utgår, att 45 § erhåller det innehåll som i remitterade för­

slaget upptagits i 48 § tredje stycket samt att 46—48 §§ förses med rubriken

»Om kungörande, besvär m. m.».

54 §.

Denna paragraf avser behandlingen av registreringsansökning som är

under prövning då den nya lagen träder i kraft. På sådan ansökning skola i

stället för 13 och 14 §§ i nya lagen tillämpas motsvarande bestämmelser i

gamla lagen, såframt ej sökanden begär att nämnda paragrafer skola tilläm­

pas på ansökningen. I övrigt är avsett att nya lagen skall tillämpas även på

17 Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 1 samt. Nr 167

äldre ansökningar. Dessa skola således inordnas i klassystemet, kungöias

enligt 20 § o. s. v.

Lagrådet vill framhålla, att talan mot beslut, som av patentverket medde­

lats före den nya lagens ikraftträdande, måste fullföljas i den ordning äldre

lag stadgar, även om själva överklagandet sker först efter ikraftträdandet.

Talan föres alltså i dylikt fall icke hos den nya besvärsavdelningen utan di­

rekt hos regeringsrätten. Vad nu sagts torde emellertid kunna anses följa

av allmänna processuella grundsatser och alltså icke kräva särskilt stad­

gande.

55 §.

På skäl som angivits vid 16 § hemställes, att ordet »varuklasser» ändras

till »klasser».

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Förslaget till kollektivmärkeslag

I gällande rätt behandlas föreningsmärken i själva varumärkeslagen. Lag­

rådet anser sig böra godtaga förslaget om en särskild kollektivmärkeslag när­

mast därför att överensstämmelse härigenom uppnås med dansk och norsk

rätt, där bestämmelser om kollektivmärken sedan länge givas i särskilda

lagar.

En nyhet i lagförslaget är att även offentlig myndighet, stiftelse eller

sammanslutning, som bedriver kontroll av varor eller tjänster, kan för­

värva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att användas

för varor eller tjänster, vilka äro föremål för kontroll. Vissa märken som

här avses äro registrerade enligt gällande varumärkeslag; som exempel må

nämnas svenska elektriska materielkontrollanstaltens s. k. S-märke, varu-

deklarationsnämndens s. k. D-märke samt svenska kontrollanstaltens för

mejeriprodukter och ägg s. k. runmärken. Enligt förslaget bli dessa märken

att anse som kollektivmärken.

Lagrådet vill erinra om att kontrollmärken jämväl åtnjuta skydd enligt

12 kap. 7 § strafflagen i fall då de äro offentliga. Såsom offentliga lära där­

vid anses icke blott märken som användas av offentlig myndighet utan även

märken som brukas av organisation vilken arbetar under offentlig auktori­

sation eller insyn. De nyss såsom exempel nämnda kollektivmärkena torde

vara offentliga i denna mening.

Stundom regleras användningen av vissa offentliga kontrollmärken ge­

nom speciallagstiftning. Enligt lagrådets mening får i dylika fall antagas

att speciallagstiftningen avser att vara uttömmande, och kollektivmärkes-

lagen blir då ej tillämplig. Som exempel må nämnas de i förordningen den

18 maj 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten nämnda kontrollstämplarna

för arbeten av platina, guld och silver, vilkas användning och skydd ingå­

ende regleras i berörda förordning och den därtill anslutande kungl. för­

ordningen den 30 mars 1901 ang. förbud mot anbringande av vissa stämplar

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

263

eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall

m. m. Med anledning av utredningens i det remitterade remissprotokollet

återgivna uttalande (s. 1951) vill lagrådet understryka, att dylika stämplar

icke utgöra kontrollmärken i kollektivmärkeslagens mening.

1

§•

Avfattningen av denna paragraf synes väl förenlig med den av lagrådet

förordade avfattningen av 1 § varumärkeslagen. Någon följdändring är alltså

ej erforderlig.

2

§.

I denna lag föreslås blott vissa särregler (3—6 §§) för kollektivmärken

och andra i 1 § avsedda varukännetecken; i övrigt skall varumärkeslagen

gälla, varvid om kollektivmärken bör tillämpas vad som där stadgas om

varumärken och om andra varukännetecken vad där sägs om sådana. Detta

synes ej komma klart fram i den föreslagna avfattningen av 2 §, att om

kollektivmärke och annat varukännetecken som avses i 1 § skall i tillämp­

liga delar gälla vad om varukännetecken i allmänhet är stadgat. Formule­

ringen kan möjligen inge den missuppfattningen att kollektivmärken icke

skulle vara varumärken utan andra varukännetecken. Därjämte synes hän­

visningen böra särskilt nämna varumärkeslagen och ej blott vad i allmän­

het är stadgat. Lagrådet får därför hemställa om sådan ändrad avfattning,

att om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad

nedan sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke eller annat varu­

kännetecken är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

5

§•

Lagrådet hemställer, att talerätt här — liksom i 26 och 35 §§ varumärkes­

lagen — tillerkännes jämväl sammanslutning av berörda näringsidkare.

Ikraftträdandebestämmelsen

Förslaget upptar ej några särskilda övergångsbestämmelser. Departe­

mentschefen har avsett, att de i förslaget till varumärkeslag upptagna över­

gångsreglerna skulle bli i motsvarande mån tillämpliga på kollektivmärken

på grund av den i 2 § upptagna allmänna hänvisningen till vad om varu­

kännetecken i allmänhet är stadgat. Då detta näppeligen kan anses bli till­

räckligt klart utan särskild föreskrift, hemställer lagrådet, att till ikraft­

trädandebestämmelsen lägges ett stadgande att de i varumärkeslagen med­

delade övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

1 S. 213 i prop.

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 167

är

1960

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Förslaget avser, i ganska nära anslutning till gällande lag, följande i 1 §

uppräknade officiella beteckningar, nämligen statsvapen, statsflagga eller

annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteck­

ning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet en

officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen

fastställt eller av ålder brukat.

För att kontroll- eller garantibeteckning skall vara skyddad enligt lagen

kräves att beteckningen är statlig. Detta krav synes innebära, att beteck­

ningen skall åsättas genom statlig myndighets försorg samt att dess an­

vändning jämväl i övrigt skall vara författningsmässigt reglerad. Såsom

exempel på svenska beteckningar av förevarande art må nämnas de av

lagrådet vid förslaget till kollektivmärkeslag berörda kontrollstämplarna

för arbeten av platina, guld och silver. Kontrollbeteckningar av annat slag

synas däremot, även om de äro av viss offentlig karaktär, falla utanför

förevarande lag. I allmänhet lär emellertid för dessa i stället kunna ifråga-

komma skydd enligt kollektivmärkeslagen.

Vad angår det redan i gällande lag brukade uttrycket »svenskt kommu­

nalt vapen», framgår av kungörelsen den 7 juni 1934 angående ordningen

för sökande av tillstånd att använda vissa svenska officiella beteckningar i

varumärke m. m., att jämväl landskaps-, läns-, härads- eller därmed jäm­

förligt vapen är att räkna som kommunalt vapen. Dylika äldre enheter skola

alltså tagas med i beräkning. Detta torde icke behöva i lagtexten klargöras

i vidare mån än som framgår av den i förslaget av andra skäl tillagda rela­

tivsatsen »som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat».

1

§•

Lagrådet hemställer, att uttrycket »kännetecken för varor eller tjänster»

förtydligas till »varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster».

2

§•

Enligt förslaget skall obehörig användning av skyddad beteckning vara

underkastad straffansvar även där den sker av oaktsamhet. Departements­

chefen har anfört, att detta torde överensstämma med gällande rätt. Huru­

vida gällande lag verkligen skall anses stadga straff för annan än upp­

såtlig användning synes emellertid tveksamt. Stockholms rådhusrätt har i

sitt remissyttrande ifrågasatt, huruvida tillräckligt starka skäl funnes att

kriminalisera jämväl överträdelse som sker av oaktsamhet. Lagrådet får

för sin del förorda, att straffbarheten begränsas till fall, då brottet sker upp-

såtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa.

I anslutning till paragrafens erinran om att obehörigt bruk av skyddad

beteckning kan vara belagt med strängare straff än som här stadgas, vill

265

lagrådet anmärka, att obehörigt anbringande av statlig kontroll- eller garan­

tibeteckning kan utgöra märkesförfalskning enligt 12 kap. 7 § strafflagen.

Några bestämmelser om vitesförbud och andra åtgärder av de slag, som

angivas i 35 och 36 §§ varumärkeslagen, ha icke upptagits i förevarande

lag. Nämnda paragrafer måste emellertid anses tillämpliga, om allmänheten

kan vilseledas genom att i ett kännetecken som avses i varumärkeslagen

utan tillstånd intagits en officiell beteckning eller något som lätt kan för­

växlas därmed. För övriga fall har enligt uppgift något praktiskt behov

icke yppat sig av förbud eller liknande åtgärder. Lagrådet anser sig därför

sakna anledning att påfordra ändring i förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Enligt förevarande förslag skall andra stycket i 9 § erhålla ny lydelse,

enligt förslag i proposition 1960 nr 17 skall andra stycket i gällande lydelse

utgå. Förhållandet måste beaktas vid den fortsatta behandlingen av de båda

lagförslagen.

I den föreslagna nya lydelsen av andra stycket nämnes det fallet, att kän­

netecken är skyddat enligt varumärkeslagen. Det är svårt att se, att här på

grund av hänvisningen i 2 § kollektivmärkeslagen åsyftas jämväl känne­

tecken som är skyddat enligt sistnämnda lag. Lagrådet hemställer därför,

att här nämnes skydd enligt varumärkes- eller kollektivmärkeslagen.

Ur protokollet:

T. Johansson

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 september 1960.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman,

Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 23 september

1960 avgivna utlåtande över de den 3 juni 1960 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Föredraganden anför följande.

Skadeståndsreglerna i 38 § varumärkeslagen innebär enligt det remitte­

rade förslaget, att ovillkorlig skadeståndsskyldighet skall föreligga för fall

av uppsåt eller grov oaktsamhet, medan för de vanliga oaktsamhetsfallen

föreskrives skyldighet att utge ersättning med belopp som finnes skäligt

med hänsyn till omständigheterna vid intrångets begående, den skada som

föranletts av intrånget och den vinning som uppkommit därav. Lagrådet

har på anförda skäl hemställt, att paragrafen skall omarbetas så, att som

första punkt upptages en regel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

gör sig skyldig till varumärkesintrång skall ersätta av intrånget föranledd

skada, varjämte som en andra punkt därtill fogas, att om endast ringa oakt­

samhet föreligger, ersättningen må därefter jämkas. Den av lagrådet före­

slagna avfattningen, vilken såsom framgår av lagrådets motivering icke in­

nebär någon större saklig förändring i förhållande till det remitterade för­

slaget, torde böra godtagas.

I anslutning till 42 §, som innehåller vissa regler om befrielse från in-

trångspåföljd

i

fall då registrering häves, har tre av lagrådets ledamöter med

utförlig motivering hemställt om upptagande av ett stadgande av innehåll,

att där eljest i mål angående påföljd för intrång i rätt till registrerat varu­

märke finnes, att registreringen bör anses ogiltig, påföljd ej heller skall ådö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

267

mas. Jag anser mig emellertid, på de skäl som anförts i remissprotokollet

och som ytterligare utvecklats av en av lagrådets ledamöter, böra vidhålla

det remitterade förslaget på denna punkt.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna torde i huvudsak böra god­

tagas. Härutöver bör i lagförslagen vidtagas smärre ändringar av redak­

tionell natur.

I överensstämmelse med vad jag anfört vid 16 § i förslaget till varumärkes­

lag bör Sverige i samband med den nya lagstiftningens genomförande rati­

ficera en i Nice den 15 juni 1957 ingången internationell överenskommelse

angående den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka

varumärken gälla, överenskommelsen, som avfattats på franska, torde i

originalversion och i svensk översättning få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom propo­

sition föreslå riksdagen

dels att antaga förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skgdd för vapen och vissa andra officiella beteckningar ; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående

den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varu­

märken gälla.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

Bilaga

Arrangement de Nice

concemant la classification inter-

nationale des produits et des services

auxquels s’appliquent les marques

de fabrique ou de commerce

du 15 juin 1957

Article premier

(1) Les pays auxquels s’applique

le présent Arrangement sont consti-

tués å l’état d’Union particuliére.

(2) Ils adoptent, en vue de l’en-

registrement des marques, une méme

classification des produits et des ser­

vices.

(3) Cette classification est consti-

tuée par:

a) une liste des classes,

b) une liste alphabétique des produits

et des services avec indication des

classes dans lesquelles ils sont

rangés.

(4) La liste des classes et la liste

alphabétique des produits sont celles

qui ont été éditées en 1935 par le

Bureau international pour la protec-

tion de la propriété industrielle.

(5) La liste des classes et la liste

alphabétique des produits et des ser­

vices pourront étre modifiées ou com-

plétées par le Comité d’experts insti-

tué par l’article 3 du présent Arrange­

ment et selon la procédure fixée par

cet article.

(6) La classification sera établie en

langue framjaise et, sur la demande

de chaque pays contractant, une tra-

(Översättning)

Överenskommelse i Nice

den 15 juni 1957 angående den

internationella klassificeringen av va­

ror och tjänster för vilka varu­

märken gälla

Artikel 1

1. De länder, för vilka denna över­

enskommelse gäller, bilda en särskild

union.

2. De antaga, för användning vid

registreringen av varumärken, en ge­

mensam klassificering av varor och

tjänster.

3. Denna klassificering utgöres av

a) en klasslista,

b) en alfabetisk förteckning över

varor och tjänster med angivande av

de klasser i vilka de ingå.

4. Klasslistan och den alfabetiska

varuförteckningen äro de vilka 1935

utgivits av den internationella byrån

för skydd av den industriella ägande­

rätten.

5. Klasslistan och den alfabetiska

förteckningen över varor och tjänster

kunna ändras och kompletteras av

den expertkommitté, som tillsättes

jämlikt artikel 3 av denna överens­

kommelse, samt på det sätt som före-

skrives i nämnda artikel.

6. Klassificeringen skall avfattas på

franska språket. På begäran av varje

fördragsslutande land må en officiell

269

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

duction officielle en sa langue pourra

en étre publiée par le Bureau inter-

national, en accord avec 1’Administra-

tion nationale intéressée. Chaque tra-

duction de la liste des produits et

des services mentionnera, en regard

de chaque produit ou service, outre

le nuraéro d’ordre propre å 1’énumé-

ration alphabétique dans la langue

considérée, le numéro d’ordre qu’il

porte dans la liste établie en langue

francaise.

Article 2

(1) Sons réserve des obligations

imposées par le présent Arrangement,

la portée de la classification interna-

tionale est celle qui lui est attribuée

par chaque pays contractant. Notam-

ment, la classification internationale

ne lie les pays contractants ni quant

å 1’appréciation de 1’étendue de la pro-

tection de la marque, ni quant å la

reconnaissance des marques de ser­

vice.

(2) Chacun des pays contractants

se réserve la faculté d’appliquer la

classification internationale des pro­

duits et des services å titre de systéme

principal ou de systéme auxiliaire.

(3) Les Administrations des pays

contractants feront figurer dans les

titres et publications officiels des en-

registrements des marques les numé-

ros des classes de la classification in­

ternationale auxquelles appartiennent

les produits ou les services pour les-

quels la marque est enregistrée.

(4) Le fait qu’une dénomination

figure dans la liste alphabétique des

produits et des services n’affecte en

lien les droits qui pourraient exister

sur cette dénomination.

översättning på dess språk publice­

ras av den internationella byrån i

samråd med vederbörande nationella

myndighet. Envar översättning av för­

teckningen över varor och tjänster

skall för varje vara eller tjänst an­

giva, förutom dess nummer i enlighet

med den alfabetiska ordningsföljden

på språket i fråga, jämväl det ord-

ningsnummer den bär i den på fran­

ska språket avfattade förteckningen.

Artikel 2

1. Med förbehåll för förpliktelser

som följa av denna överenskommel­

se skall den internationella klassifice­

ringen ha den verkan som tillägges

den av varje fördragsslutande land.

Den internationella klassificeringen

skall sålunda icke binda de fördrags­

slutande länderna vare sig i fråga om

bedömandet av ett märkes skyddsom-

fång eller såvitt avser erkännande av

servicemärken.

2. Varje fördragsslutande land för­

behåller sig rätten att tillämpa den

internationella klassificeringen av va­

ror och tjänster som huvudsystem el­

ler som hjälpsystem.

3. Myndigheterna i de fördragsslu­

tande länderna skola i officiella bevis

och kungörelser rörande varumärkes­

registreringar angiva numren å de

klasser i den internationella klassifi­

ceringen som de varor eller tjänster

tillhöra, för vilka märket är registre­

rat.

4. Den omständigheten att en be­

nämning förekommer i den alfabetis­

ka förteckningen över varor och

tjänster påverkar icke på något sätt

de rättigheter till denna benämning

som kunna bestå.

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

Artide 3

(1) Il est institué auprés du Bureau

international un Comité d’experts

chargé de décider de toutes modifica-

tions ou de tous compléments å ap­

porter å la classification internatio-

nale des produits et des services.

Chacun des pays contractants sera

représenté au Comité d’experts, le-

quel s’organise par un réglement

d’ordre intérieur adopté å la majorité

des pays représentés. Le Bureau in­

ternational est représenté au Comité.

(2) Les propositions de modifica-

tion ou de complément doivent étre

adressées par les Administration des

pays contractants au Bureau inferna-

tional qui devra les transmettre aux

membres du Comité d’experts au plus

tard deux mois avant la séance de

celui-ci au cours de laquelle ees pro­

positions seront examinées.

(3) Les décisions du Comité rela-

tives aux modifications å apporter å

la classification sont prises å 1’unani-

mité des pays contractants. Par modi-

fication, il faut entendre tout trans-

fert de produits d’une classe å une

autre, ou toute création de nouvelle

classe entrainant un tel transfert.

(4) Les décisions du Comité re-

latives aux compléments å apporter å

la classification sont prises å la ma­

jorité simple des pays contractants.

(5) Les experts ont la faeulté de

faire connaitre leur avis par écrit ou

de déléguer leurs pouvoirs å 1’expert

d’un autre pays.

(6) Dans le cas ou un pays n’aurait

pas désigné d’expert pour le représen-

ter, ainsi que dans le cas ou 1’expert

désigné n’aurait pas fait connaitre

son opinion dans un délai qui sera

Artikel 3

1. I anslutning till den internatio­

nella byrån skall tillsättas en expert­

kommitté med uppgift att besluta om

de ändringar och tillägg som skola gö­

ras i den internationella klassifice­

ringen av varor och tjänster. Varje

fördragsslutande land skall vara före­

trätt i expertkommittén, vilken orga­

niserar sig genom en arbetsordning

antagen genom majoritetsbeslut av de

företrädda länderna. Den internatio­

nella byrån skall vara företrädd inom

kommittén.

2. Förslag om ändringar eller tillägg

skola av de fördragsslutande länder­

nas myndigheter riktas till den inter­

nationella byrån, som har att vidare­

befordra dem till medlemmarna av

expertkommittén senast två månader

före det kommittésammanträde, vid

vilket förslagen skola prövas.

3. Beslut av kommittén angående

ändringar i klassificeringen fordra

enhällighet bland de fördragsslutande

länderna. Med ändring skall förstås

varje överflyttning av varor från en

klass till en annan eller införande av

ny klass innefattande en dylik över­

flyttning.

4. Beslut av kommittén angående

tillägg till klassificeringen fattas med

enkel majoritet av de fördragsslutan­

de länderna.

5. Experterna äga att skriftligen

giva sin åsikt till känna eller delege­

ra sina befogenheter till ett annat

lands expert.

6. Om ett land icke har utsett nå­

gon expert att företräda landet eller

om den utsedde experten icke till­

kännagivit sin mening inom en frist,

som skall fastställas i arbetsordning-

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 167 år 1960

fixé par le Réglement intérieur, le

pays en cause serait considéré comme

acceptant la décision du Comité.

Article 4

1

1) Toutes modifications et tous

eompléments décidés par le Comité

d’experts sont notifiés aux Admini­

strations des pays contractants par

le Bureau international. L’entrée en

vigueur des décisions aura lieu, en

ce qui concerne les eompléments, dés

la réception de la notification et, en

ce qui concerne les modifications,

dans un délai de six mois å compter

de la date d’envoi de la notification.

(2) Le Bureau international, en sa

qualité de dépositaire de la classifica-

tion des produits et des services, y

incorpore les modifications et les com-

pléments entrés en vigueur. Ces mo­

difications et ces eompléments font

l’objet d’avis publiés dans les deux

périodiques La Propriété industrielle

et Les Marques internationales.

Article 5

(1) Les dépenses que le Bureau in­

ternational aura å assumer en vue de

1’exécution du présent Arrangement

seront supportées en commun par les

pays contractants, dans les conditions

fixées par 1’article 13, alinéas (8),

(9) et (10), de la Convention de Paris

pour la protection de la propriété in­

dustrielle. Jusqu’å nouvelle décision,

ces dépenses ne pourront pas dépas-

ser la somme de 40 000 francs or par

année1.

(2) Les dépenses prévues å l’article

5, alinéa (1), ne comprennent pas les

frais afférenls aux travaux des Con-

1 Cettc unité monétaire est le franc å 100

centlmes, d’un poids de 10/31 de gramme et

d’un titre de 0,900.

en, skall ifrågavarande land anses ha

godtagit kommitténs beslut.

Artikel 4

1. Alla ändringar och alla tillägg be­

slutade av expertkommittén skola

meddelas de fördragsslutande länder­

nas myndigheter genom den interna­

tionella byråns försorg. Besluten skola

träda i kraft, såvitt avser tillägg, vid

meddelandets mottagande och, såvitt

avser ändringar, efter en tid av sex

månader från dagen för meddelan­

dets avsändande.

2. Den internationella byrån skall i

sin egenskap av den som omhänder-

har klassificeringen av varor och

tjänster i denna införa de ändringar

och tillägg som trätt i kraft. Dessa

ändringar och tillägg kungöras i de

två tidskrifterna »La Propriété in­

dustrielle» och »Les Marques inter­

nationales».

Artikel 5

1. De omkostnader, som den inter­

nationella byrån har att påtaga sig för

verkställande av denna överenskom­

melse, skola bäras gemensamt av de

fördragsslutande länderna på de vill­

kor som föreskrivas i artikel 13 styc­

kena 8, 9 och 10 av Pariskonventio­

nen för skydd av den industriella

äganderätten. Intill dess nytt beslut

härom fattas, få dessa omkostnader

icke överskrida ett belopp av 40 000

guldfrancs1 årligen.

2. De i artikel 5 stycke 1 avsedda

omkostnaderna inbegripa icke utgifter

i anledning av diplomatiska konfe-

1 Denna myntenhet utgör en franc å 100

centimes, med en vikt om 10/31 gram^och en

finhet av 900/1000.

272

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

férences de plénipotentiaires, ni les

frais que pourront entrainer des tra-

vaux spéciaux ou des pubjications

effectuées conformément aux déci-

sions d’une Conférence. Ces frais,

dont le montant annuel ne pourra pas

dépasser 10 000 francs or1, seront sup-

portés en commun par les pays con-

tractants dans les conditions fixées å

l’alinéa (1) ci-dessus.

(3) Les montants des dépenses

prévus aux alinéas (1) et (2) pour­

ront étre augmentés, au besoin, par

décision des pays contractants ou

d’une des Conférences prévues å Par­

tier 8; de telles décisions seront val-

ables å condition de recueillir l’adhé-

sion des quatre cinquiémes des pays

contractants.

Article 6

(1) Le présent Arrangement sera

ratifié et les instruments de ratifica-

tion en seront déposés å Paris, au

plus tard le 31 décembre 1961. Ces

ratifications, avec leurs dates et toutes

les déclarations dont elles pourraient

étre accompagnées, sex-ont notifiées par

le Gouvernement de la République

fran^aise aux Gouvernements des

autres pays contractants.

(2) Les pays de 1’Union pour la

protection de la propriété industrielle

qui n’auront pas signé le présent Ar­

rangement dans les conditions pré­

vues å 1’article 11, alinéa (2), seront

admis å y adhérer, sur leur demande,

dans les conditions prescrites par

1’article 16 de la Convention de Paris

pour la protection de la propriété in­

dustrielle.

(3) Les pays au nom desquels l’in-

strument de ratification n’aura pas

été déposé dans le délai visé å 1’alinéa

1 Se not å föregående sida.

renser eller utgifter, som särskilda

arbeten eller publikationer, verkställ­

da i överensstämmelse med beslut av

en konferens, kunna medföra. Dessa

kostnader, vilkas årliga belopp icke

får överskrida 10 000 guldfrancs1,

skola bäras gemensamt av de för-

dragsslutande länderna på de villkor

som föreskrivas i stycke 1 härovan.

3. De i styckena 1 och 2 avsedda ut-

giftsbeloppen kunna vid behov höjas

genom beslut av de fördragsslutande

länderna eller av en av de konferen­

ser som avses i artikel 8; sådana be­

slut bli giltiga om de vinna anslut­

ning av fyra femtedelar av de för­

dragsslutande länderna.

Artikel 6

1. Denna överenskommelse skall ra­

tificeras och ratifikationsinstrumen­

ten skola deponeras i Paris senast den

31 december 1961. Dessa ratifikatio­

ner, jämte deras datum och alla de

förklaringar som må kunna åtfölja

dem, skola av Franska republikens

regering meddelas regeringarna i de

andra fördragsslutande länderna.

2. De länder, tillhöi-ande unionen

för skydd av den industriella ägan­

derätten, vilka icke under de villkor

som föreskrivas i artikel 11 stycke 2

ha undertecknat den förevarande

överenskommelsen, äga på begäran

ansluta sig till den på de villkor som

stadgas i artikel 16 av Pariskonven­

tionen för skydd av den industriella

äganderätten.

3. De länder, å vilkas vägnar rati­

fikationsinstrument icke ha depone­

rats inom den i stycke 1 avsedda fris-

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 dr 1960

273

(1) seront admis å 1’adhésion aux ter-

mes de 1’article 16 de la Convention

de Paris pour la protection de la pro-

priété industrielle.

Article 7

Le présent Arrangement entrera en

vigueur, entre les pays au nom des-

quels il aura été ratifié ou qui y

auront adhéré, un mois apres la date

å laquelle les instruments de ratifica-

tion auront été déposés ou les adhé-

sions notifiées par dix pays au moins.

L’Arrangement aura la méme force

et durée que la Convention de Paris

pour la protection de la propriété in­

dustrielle.

Article 8

(1) Le présent Arrangement sera

soumis å des révisions périodiques,

en vue d’y introduire les améliora-

tions désirables.

(2) Chacune de ees révisions fera

l’objet d’une Conférence qui se tiendra

dans l’un des pays contractants, entre

les délégués desdits pays.

(3) L’Administration du pays ou

doit siéger la Conférence préparera,

avec le concours du Bureau interna-

tional, les travaux de cette Confé­

rence.

(4) Le Directeur du Bureau Inter­

national assistera aux séances des

Conférences et prendra part aux dis-

cussions sans voix délibérative.

Article 9

(1) Cliacun des pays contractants

aura la faeulté de dénoncer le pré­

sent Arrangement au moyen d’une

notification par écrit au Gouverne-

ment de la Confédération suisse.

ten, äga ansluta sig till överenskom­

melsen enligt bestämmelserna i arti­

kel 16 av Pariskonventionen för skydd

av den industriella äganderätten.

Artikel 7

Denna överenskommelse skall träda

i kraft mellan de länder, å vilkas väg­

nar den ratificerats eller vilka anslu­

tit sig till den, en månad efter den

dag ratifikationsinstrument depone­

rats eller meddelande om anslutning

lämnats av minst tio länder, överens­

kommelsen skall ha samma kraft och

giltighetstid som Pariskonventionen

för skydd av den industriella ägande­

rätten.

Artikel 8

1. Denna överenskommelse skall

underkastas periodiskt återkomman­

de revisioner i syfte att däri må infö­

ras önskvärda förbättringar.

2. Varje sådan revision skall ut­

göra ämnet för en konferens, som

skall hållas i ett av de fördragsslu-

tande länderna mellan delegerade för

nämnda länder.

3. Det åligger vederbörande myn­

dighet i det land, där konferensen

skall hållas, att med biträde av den

internationella byrån förbereda kon­

ferensens arbeten.

4. Direktören för den internationel­

la byrån skall å konferenserna när­

vara vid sammankomsterna samt

äger taga del i förhandlingarna men

icke i besluten.

Artikel 9

1. Varje fördragsslutandc land äger

rätt att uppsäga denna överenskom­

melse genom skriftligt meddelande

därom till Schweiziska edsförbundets

regering.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 167 år 1960

(2) Cette dénonciation, qui sera

communiquée par ledit Gouvernement

å tous les autres pays contractants,

ne produira effet qu’å l’égard du pays

qui 1’aura faite et seulement douze

mois apres réception de la notifica-

tion de dénonciation adressée au Gou­

vernement de la Confédération suisse,

PArrangement restant exécutoire pour

les autres pays contractants.

Article 10

Les dispositions de 1’article 16Ms de

la Convention de Paris pour la pro-

tection de la propriété industrielle

s’appliquent au présent Arrangement.

Article 11

(1) Le présent Arrangement sera

signé en un seul exemplaire, lequel

sera déposé dans les Archives du Mi­

nister des Affaires étrangéres de la

République fra^aise. Une copie, cer-

tifiée conforme, sera remise par la

voie diplomatique å chacun des Gou-

vernements des pays contractants.

(2) Il restera ouvert å la signature

des pays membres de 1’Union pour la

protection de la propriété industri­

elle jusqu’au 31 décembre 1958 ou

jusqu’å son entrée en vigueur, si celle-

ci intervient avant cette date.

En foi de quoi les Plénipotentiaires

soussignés ont signé le présent Ar­

rangement.

Fait å Nice en un seul exemplaire,

le 15 juin 1957.

2. Sådan uppsägning, som av sagda

regering skall delgivas alla de för-

dragsslutande länderna, blir gällande

endast i avseende på det land som fö­

retagit den och först tolv månader

efter mottagandet av det till Schwei­

ziska edsförbundets regering riktade

meddelandet om uppsägningen. För

övriga fördragsslutande länder för­

blir överenskommelsen i kraft.

Artikel 10

Bestämmelserna i artikel 16 bis av

Pariskonventionen för skydd av den

industriella äganderätten äga tillämp­

lighet jämväl å denna överenskom­

melse.

Artikel 11

1. Denna överenskommelse skall

undertecknas i ett enda exemplar, vil­

ket skall deponeras i Franska republi­

kens utrikesministeriums arkiv. En

bestyrkt avskrift skall på diploma­

tisk väg tillställas var och en av de

fördragsslutande ländernas regering­

ar.

2. överenskommelsen står öppen

för underskrift av länder, tillhörande

unionen för skydd av den industriella

äganderätten, intill den 31 december

1958 eller intill dess den träder i

kraft om detta sker före nämnda dag.

Till bekräftelse härav hava under­

tecknade befullmäktigade underteck­

nat denna överenskommelse.

Som skedde i Nice, i ett enda exem­

plar, den 15 juni 1957.

Kungl. Maj. ts proposition nr 167 år 1960

275

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionen...................................................................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................................... 1

Lagförslag .......................................................................................................................... 3

Förslag till varumärkeslag ........................................................................................ 3

Förslag till kollektivmärkeslag ............................................................................... 15

Förslag till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 17

Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens............................................. 18

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 juni 1960..................................................... 19

I. Huvuddragen i lagstiftningen ........................................................................... 21

II. De särskilda lagförslagen................................................................................... 38

Förslaget till varumärkeslag ................................................................................... 38

Allmänna bestämmelser ........................................................................................ 38

Om registrering av varumärke ........................................................................... 92

Om registrerings upphörande............................................................................... 135

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken .... 155

Om överlåtelse och licens ................................................................................... 160

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken ............... 170

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.............................................................. 173

Övriga bestämmelser..................................................... •'...................................... 195

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................................... 204

Förslaget till kollektivmärkeslag ........................................................................... 212

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 220

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152)

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens............................................. 227

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag.......................................................... 229

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 september 1960......................................... 245

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 september 1960......................................... 266

Bilaga, överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående den internatio­

nella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken gälla .. 268

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

000514