Prop. 2014/15:51

EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 29 januari 2015

Stefan Löfven

Morgan Johansson (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor blev direkt tillämplig i EU:s medlemsstater den 11 januari 2015. Genom EU-förordningen införs regler om att kontaktförbudsliknande skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas och få effekt även i en annan medlemsstat, om den skyddsbehövande beger sig till den staten. Erkännandet ska inte kräva något särskilt förfarande.

Regeringen föreslår i propositionen de kompletterande bestämmelser som behövs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas i Sverige. Bestämmelser om behörig myndighet och behörig domstol föreslås. Inga svenska skyddsåtgärder bedöms falla inom EU-förordningens tillämpningsområde. Regeringen lämnar därför förslag till förfarande endast för åberopande av utländska skyddsåtgärder i Sverige. Bestämmelserna införs i en särskild lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen.

Den nya lagen och en följdändring i offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2015.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor,

2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor.

2 § Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen.

3 § Behörig domstol enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet.

Behörig domstol enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är Stockholms tingsrätt.

Vid rättens prövning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

4 § Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

2.2. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 5 § och rubriken närmast före 35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.

Kontaktförbud Kontaktförbud

och andra

skyddsåtgärder

5 §1

Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende

1. enligt lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud, eller

2. om en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, i den ursprungliga lydelsen.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015.

1 Senaste lydelse 2011:494.

3. Ärendet och dess beredning

Våren 2011 antog Europeiska kommissionen ett åtgärdspaket för att stärka brottsoffers rättigheter inom EU. En del av åtgärdspaketet bestod i ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor.

Den 12 juni 2013 antog Europaparlamentet och rådet förordning nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Förordningen är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 181, 29.6.2013, s. 4) och finns i svensk lydelse i bilaga

1. Förordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och tillämpas sedan den 11 januari 2015. Den 2 september 2014 antog EU-kommissionen genomförandeförordning nr 939/2014 om fastställande av de intyg som avses i artiklarna 5 och 14 i förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Formulären har publicerats i

Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 263, 3.9.2014, s. 10) och finns i svensk lydelse i bilaga 2.

Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:35) utarbetats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats och ett remissmöte har hållits. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren och anteckningar från remissmötet finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/6022/BIRS).

Förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor kompletteras av Europarlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern, vilket gäller för skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Det straffrättsliga direktivets genomförande i svensk rätt bereds i annan ordning och har analyserats av en utredare som har redovisat sina slutsatser i promemorian Europeisk skyddsorder – Samarbete om skydd för hotade och förföljda personer inom EU (Ds 2014:3).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 november 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet lämnar inte några synpunkter på den föreslagna lagtexten. Lagrådet anser dock att den korta remisstiden i förhållande till ärendets komplexitet innebär att det grundlagsfästa beredningskravet har eftersatts. Därutöver efterlyser Lagrådet en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar av vilka slags skyddsåtgärder som regleringen ska omfatta och ifrågasätter bedömningen att det inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder för erkännande och verkställighet av utländska skyddsåtgärder. På grund av dessa brister anser Lagrådet att de remitterade förslagen inte kan läggas till grund för lagstiftning. Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitt 5.1, 5.2 och 5.4.

Hänvisningar till S3

4. EU-rättsakter och svenska regler om skyddsåtgärder

4.1. Ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder inom EU

Direktivet om den europeiska skyddsordern antogs i december 2011 efter ett medlemsstatsinitiativ om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Direktivet syftade ursprungligen till att utgöra ett heltäckande instrument om samarbete kring medlemsstaternas samtliga kontaktförbudsliknande beslut, oavsett i vilket sorts förfarande åtgärden var beslutad. Under förhandlingarna kom direktivets tillämpningsområde i relation till den rättsliga grunden att ifrågasättas. Mot den bakgrunden presenterade kommissionen i maj 2011 ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. I samband med detta begränsades förslaget till direktiv till att gälla enbart skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Direktivet och förordningen kompletterar därmed varandra och syftar till att tillsammans bilda ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder.

Till skillnad från direktivet är förordningen direkt tillämplig i varje medlemsstat och behöver inte genomföras i nationell rätt. Detta hindrar inte att det införs kompletterande bestämmelser av verkställande karaktär. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att förordningen kan tillämpas i praktiken och att den får ett effektivt genomslag.

4.2. Närmare om EU-förordningen

Förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor är ett led i det fortgående arbetet inom EU med att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer säkerställs och möjligheten till rättslig prövning underlättas (skäl 1 i ingressen). I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande samarbete i civilrättsliga frågor med gränsöverskridande verkan. Det rättsliga samarbetet i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden (artikel 81.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). För att unionsmedborgare ska kunna utöva rätten att fritt röra sig inom unionen bör det i ett gemensamt rättsligt område utan inre gränser finnas bestämmelser som innebär att det skydd som ges en person i en medlemsstat genom ett beslut om skyddsåtgärder upprätthålls i varje annan medlemsstat till vilken denna person reser eller flyttar. Bestämmelser om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder behövs för att säkerställa att skyddsåtgärder meddelade i en medlemsstat snabbt och enkelt erkänns i en annan medlemsstat (skäl 3).

Förordningen syftar till att fastställa regler för en enkel och snabb mekanism för erkännande av skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat i civilrättsliga frågor (artikel 1). De åtgärder som omfattas

av tillämpningsområdet är beslut som ålägger en person som är orsak till fara skyldigheter i avsikt att skydda en annan person när den senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara i fara (artikel 3.1). I förordningen definieras dessa beslut som skyddsåtgärder. De skyldigheter som avses utgörs av förbud mot att beträda viss plats, förbud att ta kontakt och förbud mot att komma den skyddade personen närmare än ett visst avstånd. Förordningen ska säkerställa att det skydd som ges en fysisk person i en medlemsstat bibehålls och fortsätter att gälla i varje annan medlemsstat till vilken denna person reser eller flyttar (skäl 2).

Förordningens tillämpningsområde omfattar skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor utfärdade av en rättslig eller annan myndighet som getts behörighet i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Förordningen är bara tillämplig på fall där erkännande av en skyddsåtgärd begärs i en annan medlemsstat än den som har meddelat den (artikel 2). Vidare är förordningen endast tillämplig på skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. De skyddsåtgärder som har meddelats i straffrättsliga frågor omfattas i stället av direktivet om den europeiska skyddsordern.

Förordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande, och en skyddsåtgärd som har meddelats av en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan något särskilt förfarande och vara verkställbar utan krav på verkställbarhetsförklaring (artikel 4.1). Den skyddade person som vill åberopa en skyddsåtgärd i en annan medlemsstat än den i vilken skyddsåtgärden är utfärdad måste tillhandahålla den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten en kopia av beslutet om skyddsåtgärden och ett intyg som har utfärdats av den myndighet i ursprungsmedlemsstaten som har beslutat om skyddsåtgärden. Vid behov ska den skyddade personen även tillhandahålla en översättning av intyget, vilket den utfärdande myndigheten på begäran ska förse den skyddade personen med (artiklarna 4.2 och 5). Det närmare förfarandet vid verkställigheten regleras i den anmodade staten, men intygets rättsverkningar får inte gå utöver vad som följer av skyddsåtgärdens verkställbarhet och verkan av ett erkännande ska, oavsett om skyddsåtgärden har en längre varaktighet, begränsas till tolv månader från det att intyget utfärdades (artikel 4.3–4.5). Intyg får endast utfärdas om den som är orsak till fara har underrättats om skyddsåtgärden eller, om skyddsåtgärden har meddelats i dennes utevaro, delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling eller i enlighet med ursprungsmedlemsstatens lagstiftning på annat sätt har informerats om att förfarandet inletts. Om skyddsåtgärden har meddelats i ett förfarande som inte föreskriver att den person som är orsak till fara ska underrättas på förhand, får ett intyg endast utfärdas om denne hade rätt att överklaga skyddsåtgärden (artikel 6).

Om det är nödvändigt för att en skyddsåtgärd ska kunna få effekt i den anmodade medlemsstaten, kan den behöriga myndigheten i denna stat justera sakuppgifterna i skyddsåtgärden. Detta förfarande ska regleras i den anmodade statens lagstiftning och den person som är orsak till fara ska underrättas om justeringen. En justering får överklagas av såväl den skyddade personen som den person som är orsak till fara (artikel 11). Däremot får en skyddsåtgärd aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten (artikel 12). I vissa undantagssituationer får erkännande och

verkställighet av en skyddsåtgärd vägras av en domstol i den anmodade medlemsstaten efter ansökan från den som är orsak till fara (artikel 13). Vidare kan erkännande eller verkställighet uppskjutas eller upphävas om någon liknande åtgärd vidtas med skyddsåtgärden i ursprungsmedlemsstaten (artikel 14). Ett intyg ska innehålla viss föreskriven information, däribland den utfärdande myndighetens kontaktuppgifter, uppgifter om den skyddade personen och personen som är orsak till fara samt alla nödvändiga uppgifter för verkställigheten (artikel 7). Den person som är orsak till fara ska underrättas om intyget och dess rättsverkningar i enlighet med ursprungsmedlemsstatens lagstiftning om personen bor där, eller, om denna person bor i ett annat land, genom rekommenderat brev med mottagningsbevis eller motsvarande. Den skyddade personens vistelseort och andra liknande uppgifter ska inte röjas, såvida inte röjandet är nödvändigt för verkställigheten av skyddsåtgärden (artikel 8).

Både den skyddade personen och personen som är orsak till fara kan begära att skyddsåtgärden rättas eller återkallas av den utfärdande myndigheten. Detta kan även ske på den utfärdande myndighetens egna initiativ (artikel 9). Den utfärdande myndigheten ska även bistå den skyddade personen med information om bl.a. behöriga myndigheter i den anmodade medlemsstaten (artikel 10).

I genomförandeförordningen om fastställande av de intyg som avses i artiklarna 5 och 14 i förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor finns de standardformulär som ska tillämpas för att utfärda ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd respektive för att skjuta upp eller upphäva erkännande eller verkställighet.

4.3. Svenska regler om skyddsåtgärder

De svenska reglerna om skyddsåtgärder av aktuellt slag finns framför allt i lagen (1988:688) om kontaktförbud. Förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter en annan person (kontaktförbud) får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda. Ett kontaktförbud får också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med en annan person (kontaktförbud avseende gemensam bostad) om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid.

Om det kan antas att ett kontaktförbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas (utvidgat kontaktförbud). Den som har överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett större område (särskilt utvidgat kontaktförbud). Ett särskilt utvidgat kontaktförbud ska som regel förenas med villkor om elektronisk övervakning. Den mot vilken förbudet gäller är skyldig att medverka till den elektroniska övervakningen.

Ett kontaktförbud ska meddelas för viss tid och får meddelas för högst ett år och förlängas med högst ett år i taget. Kontaktförbud avseende gemensam bostad får meddelas för högst två månader och ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning får meddelas för högst sex månader. Frågor om kontaktförbud tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det och ska handläggas skyndsamt. Frågan prövas av allmän åklagare på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen ska gälla eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är denna person misstänkt för brott som har betydelse för frågan om kontaktförbud, får frågan även prövas av den åklagare som är behörig att väcka åtal för brottet. Åklagaren får anlita biträde av polismyndighet för utredningen. Om ärendet gäller kontaktförbud avseende gemensam bostad eller särskilt utvidgat kontaktförbud, ska ett offentligt biträde förordnas för den som förbudet avses gälla. Åklagarens beslut ska på begäran av den som har ålagts kontaktförbud eller den som förbudet avses skydda överlämnas till tingsrätten för prövning. Omfattar ärendet beslut om kontaktförbud avseende gemensam bostad, ska överlämnandet ske utan dröjsmål. Vid avgörande av saken ska rätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, precis som i brottmål. Är den mot vilken förbudet avses gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om kontaktförbudet, får beslutet prövas i mål om åtal för brottet.

Den som bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktförbud till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Den som har meddelats ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå döms för hindrande av elektronisk övervakning till påföljd enligt samma straffskala.

En annan typ av skyddsåtgärder regleras i äktenskapsbalken. I ett mål om äktenskapsskillnad kan rätten på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft (14 kap. 7 §). I och med att en dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft upphör besöksförbudet och någon möjlighet att förlänga förbudet efter den tidpunkten finns inte. Däremot ges rätten möjlighet att, om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har beslutats vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, på ansökan av en av makarna förordna om kvarsittanderätt för en av dem (18 kap. 2 §). Rätten får också för samma tid förbjuda makarna att besöka varandra. Ett sådant förordnande om besöksförbud förutsätter att domstolen samtidigt beslutar om kvarsittanderätt. Rätten har även möjlighet att meddela interimistiska beslut i dessa frågor. Äktenskapsbalkens bestämmelser om besöksförbud är tillämpliga även vid upplösningen av registrerade partnerskap (2 kap. 3 § lagen [1994:1117] om registrerade partnerskap och 2 § lagen [2009:260] om upphävande av den lagen). Motsvarande bestämmelse om besöksförbud i samband med kvarsittanderätt finns även för sambor (28 § sambolagen [2003:376]). I mål om rätt att överta bostad får domstolen besluta om kvarsittanderätt och besöksförbud på motsvarande sätt som i

28 § (31 §). Överträds ett familjerättsligt besöksförbud, tillämpas straffbestämmelsen i lagen om kontaktförbud.

5. Ömsesidigt erkännande av civilrättsliga skyddsåtgärder

5.1. Behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen

Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder införs.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissisinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Det behövs kompletterande bestämmelser

Förordningen och direktivet om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga respektive straffrättsliga frågor innebär att ett nytt område för internationellt rättsligt samarbete införs mellan EU:s medlemsstater. Sverige deltar inte heller i något annat internationellt samarbete kring skyddsåtgärder. I svensk rätt saknas därför bestämmelser som möjliggör att ett svenskt kontaktförbud får effekt i en annan stat. Det finns inte heller några bestämmelser som möjliggör att ett utländskt beslut om skyddsåtgärder får effekt i Sverige.

Förordningen är direkt tillämplig i nationell rätt, vilket innebär att den varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Det kan dock behövas kompletterande bestämmelser på nationell nivå för att förordningen ska kunna tillämpas i den nationella rättsordningen. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser som kräver att medlemsstaterna utser behörig domstol samt en uppmaning om att nationellt reglera förfarandet för justering av en skyddsåtgärd (artiklarna 11.2 och 18.1 a). Det behövs alltså nationella föreskrifter av såväl administrativ som processuell natur.

Bestämmelserna bör inte tas in i lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

De föreskrifter som ska komplettera förordningen måste vara förenliga med förordningens lydelse. De måste även vara förenliga med förordningens syfte, vilket är att utgöra en enkel och snabb mekanism för erkännande av skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat i civilrättsliga frågor (artikel 1). Föreskrifterna måste dessutom stämma överens med den allmänna systematiken i bestämmelserna på det aktuella rättsområdet och med allmänna grundläggande gemenskapsrättsliga

principer (jämför de förenade målen C-231/00, C-303/00 och C-451/00 Cooperativa Lattepiù arl m.fl. mot Azienda di Stato per gli interventi nel mercato agricolo (AIMA) m.fl. REG 2004, s. I-2906).

Lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden träder i kraft den 10 januari 2015. Lagen ersätter en äldre lag på samma område och innehåller kompletterande bestämmelser till flera unionsrättsakter och andra internationella instrument på privaträttens område. I samband med den äldre lagens införande framhölls att det var önskvärt att de bestämmelser som kompletterar internationella instrument om domstols behörighet eller om erkännande och verkställighet av privaträttsliga avgöranden så långt som möjligt samlas i en lag då enhetliga regler om handläggningen ökar överskådligheten och underlättar för tillämparna (prop. 2005/06:48 s. 30). Även den nya lagen syftar till att samla sådana bestämmelser i en gemensam lag, eftersom regleringen på det sättet blir lättare att överblicka för rättstillämparna. Lagen har getts en sådan utformning att det ska vara möjligt att i framtiden låta den omfatta även andra internationella instrument (prop. 2013/14:219 s. 64). Det finns därför anledning att överväga om även de bestämmelser som krävs till komplettering av förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor bör föras in i denna reglering. Det regelverket består huvudsakligen av bestämmelser om förfarandet för erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Några sådana bestämmelser blir inte aktuella med anledning av den nu aktuella förordningen. Förordningen innebär ett krav på att skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat erkänns i alla andra medlemsstater utan att några särskilda förfaranden behövs. De bestämmelser som krävs med anledning av förordningen kommer därför delvis vara av ett annat slag än de som finns i det samlade regelverket. Det finns därför skäl att avvika från den systematik som i normalfallet bör gälla och alltså inte infoga de nya bestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Bestämmelserna bör inte heller tas in i det befintliga regelverket om kontakt- och besöksförbud

Med hänsyn till förordningens nära samband med frågor om kontaktförbud finns anledning att överväga om de nya bestämmelserna i stället kan föras in i det befintliga regelverket om kontakt- och besöksförbud. Regleringen om kontakt- och besöksförbud rör förutsättningar för och tillämpning av svenska beslut om kontakt- respektive besöksförbud. Förordningen innebär inte någon förändring av den regleringen och skapar inte heller någon ny typ av skyddsåtgärd som kräver andra förutsättningar för beslut. Förordningen reglerar endast ömsesidigt erkännande av redan meddelade nationella beslut om skyddsåtgärder i syfte att skapa en enkel och snabb mekanism för att ett beslut meddelat i en medlemsstat ska få effekt i övriga medlemsstater. De bestämmelser som krävs till komplettering av förordningen är alltså av en helt annan karaktär än kontakt- och besöksförbudsregleringen. Mot bakgrund därav är det

inte lämpligt att i den regleringen föra in de nya bestämmelserna om ömsesidigt erkännande av beslut om skyddsåtgärder.

Det är inte lämpligt med en gemensam reglering för de kompletterande bestämmelserna avseende förordningen och de bestämmelser som genomför direktivet om den europeiska skyddsordern

Direktivet om den europeiska skyddsordern reglerar, liksom förordningen, ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Direktivet har utformats utifrån straffrättsliga förhållanden och till skillnad från förordningen bygger direktivet på att myndigheterna i de olika medlemsstaterna samverkar med varandra. I den utfärdande staten utfärdar den behöriga myndigheten en skyddsorder som översänds till den andra statens behöriga myndighet, som har att meddela beslut om verkställighet av skyddsordern om inte någon av de grunder som finns för att vägra verkställighet åberopas. Med hänsyn till de betydande skillnaderna mellan instrumenten när det gäller förfarandet, och med hänsyn till att direktivet till skillnad från förordningen måste genomföras i svensk rätt för att bli tillämpligt, framstår det inte heller som lämpligt med en gemensam reglering för de kompletterande bestämmelserna avseende förordningen och de bestämmelser som krävs till genomförande av direktivet.

Bestämmelserna bör tas in i en ny lag

Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att de bestämmelser som behövs till komplettering av förordningen svårligen kan inordnas i något befintligt regelverk. Bestämmelserna bör i stället införas i en ny särskild lag. Lagen bör benämnas lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor.

Beredningsunderlaget Lagrådet invänder mot att promemorians förslag remitterades med en förkortad remisstid. Lagrådet anför att ärendet inrymmer flera besvärliga frågor om hur förordningen ska förstås och menar att det starkt talar mot att remisstiden förkortas. Med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna ändå inte kommer att vara på plats i tid och de EUrättsliga kraven därmed inte kan uppfyllas borde inte remisstiden ha satts så kort enligt Lagrådet.

Regeringen delar uppfattningen att en sådan kort remisstid som i nu aktuellt ärende rent allmänt inte är en tillräckligt lång remisstid. Även om de EU-rättsliga krav som förordningen uppställer inte kommer att kunna uppfyllas i tid, måste dock konsekvenserna av förseningar vägas in, såväl för enskilda som för Sveriges intresse av att uppfylla sina EU-rättsliga förpliktelser. De kompletterande bestämmelser som krävs för att förordningen ska kunna tillämpas i Sverige bör därför inte fördröjas mer än vad som är absolut nödvändigt. Med hänsyn därtill har förslagen remitterats under en förkortad remisstid. För att kompensera för den korta remisstiden har ett remissmöte hållits. De mest berörda remissinstanserna har lämnat välmotiverade yttranden och med ett undantag har det inte framkommit något som tyder på att den korta remisstiden skulle ha medfört svårigheter för remissinstanserna att lämna

sina yttranden i tid eller att de inte skulle ha hunnit sätta sig in i lagstiftningsärendets centrala frågor. Trots vad Lagrådet anför i denna del finner därför regeringen att den förkortade remisstiden har varit befogad och att det finns ett fullgott beredningsunderlag för regeringens förslag.

Hänvisningar till S5-1

5.2. Tillämpningsområdet

Regeringens bedömning: Inga svenska skyddsåtgärder omfattas av

EU-förordningens tillämpningsområde.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna delar eller har inget att invända mot bedömningen. Ett par instanser ifrågasätter dock slutsatsen att inga svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningens tillämpningsområde. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser en djupare analys av unionsrättens förhållande till såväl kontaktförbud som familjerättsliga besöksförbud, och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet ifrågasätter bedömningen att icke brottsrelaterade kontaktförbud faller utanför förordningens tillämpningsområde.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna utgångspunkter för bedömningen av om det finns svenska beslut som motsvarar de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen

För att fastställa förordningens tillämpningsområde för svensk del är det av central betydelse att klarlägga i vilken utsträckning det finns svenska beslut som motsvarar de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen. De beslut som är av intresse vid en sådan bedömning är kontaktförbud meddelade enligt lagen om kontaktförbud och familjerättsliga besöksförbud enligt äktenskapsbalken och sambolagen.

Förordningen gäller skyddsåtgärder som har meddelats i civilrättsliga frågor där beslutet innebär att en person som är orsak till fara åläggs skyldigheter i avsikt att skydda en annan person när den senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara utsatt för fara. De skyldigheter som avses utgörs av förbud mot att beträda viss plats, förbud mot att ta kontakt och förbud mot att komma den skyddade personen närmare än ett visst avstånd (artikel 3.1). Förordningen innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina nationella system så att skyddsåtgärder kan meddelas i civilrättsliga frågor eller att införa sådana åtgärder i civilrättsliga frågor för tillämpningen av förordningen (skäl 12). Begreppet civilrättsliga frågor ska ges en självständig tolkning i enlighet med unionsrättens principer och det är inte av avgörande betydelse om det är en civilrättslig, administrativ eller straffrättslig myndighet som har meddelat skyddsåtgärden (skäl 10).

EU-domstolen har vid tolkningen av begreppet civilrättsliga frågor konstaterat att begreppet även kan omfatta åtgärder som enligt den nationella lagstiftningen faller under offentligrättslig reglering. Vidare har

framhållits att begreppet ska tolkas mot bakgrund av dels den aktuella rättsaktens syften och systematik, dels de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen som helhet betraktade (EU-domstolens domar av den 15 februari 2007 i mål C-292/05, Eirini Lechouritou m.fl. mot Dimosio tis Omospondiakis Dimokratias tis Germanias, REG 2007, s. I-01519, av den 27 november 2007 i mål C-435/06, C, REG 2007, s. I-10141, och av den 2 april 2009 i mål C-523/07, A, REG 2009, s. I-02805).

Lagrådet efterlyser en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar kring skyddsåtgärder bl.a. för att underlätta bedömningen av om några svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningen. Frågan om vilka svenska skyddsåtgärder som faller under förordningens tillämpningsområde avgörs främst av förordningens definition av skyddsåtgärder i artikel 3 liksom av förordningens syfte och tillämpningsområde. Regeringen menar att en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar inte påverkar den bedömningen och inte heller på något annat sätt skulle tillföra ärendet någonting i sak. Någon sådan redogörelse bedöms därför inte behövas.

Kan svenska kontaktförbud i något fall anses som civilrättsliga i förordningens mening?

Förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (kontaktförbud) får, enligt lagen om kontaktförbud, meddelas när det finns risk för att den mot vilken förbudet meddelas kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda (1 § lagen om kontaktförbud). Sådana kontaktförbud innefattar alltså en riskbedömning på samma sätt som i definitionen av en skyddsåtgärd enligt förordningen och motsvarar i allt väsentligt sådana skyldigheter som omfattas av förordningen. Någon motsvarighet till förbudet att komma den skyddade personen närmare än ett visst fastställt avstånd finns dock inte. Frågan är då om svenska kontaktförbud i något fall kan anses som civilrättsliga i förordningens mening.

Syftet med ett kontaktförbud är att skydda en person mot brott och andra oönskade beteenden som ligger nära det straffbara området. Förfarandet inleds hos åklagare och är i huvudsak indispositivt. I sin utredning kan åklagaren, som har att tillämpa objektivitets- och hänsynsprincipen (23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken), tillämpa vissa bestämmelser om förundersökning i rättegångsbalken och anlita biträde av polis. I övrigt tillämpas förvaltningsrättsliga regler på förfarandet hos åklagaren (13 § lagen om kontaktförbud). Åklagarens beslut får prövas av tingsrätt där samma regler som gäller i brottmål tillämpas i fråga om behörig domstol, rättens sammansättning och omröstning. Vid prövningen är, precis som i ett brottmål, legalitets- och proportionalitetsprinciperna vägledande. En fråga om kontaktförbud kan även under vissa förutsättningar prövas inom ramen för ett brottmål. Detta sammantaget leder till slutsatsen att kontaktförbud i svensk rätt närmast är att anse som offentligrättsliga beslut, som meddelas i ett närmast förvaltningsrättsligt förfarande med påtagligt straffrättsliga inslag.

För den som åläggs ett kontaktförbud innebär beslutet dessutom en straffsanktionerad inskränkning i dennes grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Beslutet registreras i belastningsregistret och den som bryter mot ett kontaktförbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Även den som hindrar att elektronisk övervakning kommer till stånd kan dömas för hindrande av elektronisk övervakning enligt samma straffskala. Överträdelse av kontaktförbud kan ingå bland de brottsliga gärningar som tillsammans kan medföra ansvar för fridskränkningsbrott eller olaga förföljelse enligt 4 kap.4 a och 4 b §§brottsbalken. Sett ur ett svenskt perspektiv står det således klart att kontaktförbud inte är att anse som beslut som har meddelats på civilrättslig grund.

Som har redovisats under de allmänna utgångspunkterna ska frågan om kontaktförbud är att anse som civilrättsliga beslut enligt förordningen avgöras i enlighet med unionsrättens principer. Hur begreppet klassificeras i svensk rätt och vilken myndighet som har meddelat beslutet har inte en avgörande betydelse vid denna bedömning. Begreppet civilrättsliga frågor ska ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund av dels rättsaktens syften och systematik, dels de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen som helhet betraktade.

Förordningen och det straffrättsliga direktivet kompletterar varandra och syftar till att tillsammans bilda ett heltäckande system för överförande av skyddsåtgärder mellan unionens medlemsstater. Förordningen måste ses i denna kontext, där syfte och systematik definieras utifrån de två rättsakterna tillsammans. Begreppet civilrättsliga frågor ska alltså tolkas mot denna bakgrund, dvs. som en avgränsning mot direktivets begrepp straffrättsliga frågor. Bedömningen är också beroende av allmänna principer som kan härledas ur de nationella rättssystemen som helhet. Enligt svensk rätt bör, som anförts ovan, kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud betraktas som offentligrättsliga beslut med straffrättsliga inslag. Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framhåller ska ett beslut inte anses falla utanför det unionsrättsliga begreppet civilrättsliga frågor enbart på grund av att det enligt nationell rätt omfattas av den offentliga rätten. Mot bakgrund av att avgränsningen mellan de båda rättsakterna beror på om beslutet är att anse som straffrättsligt eller civilrättsligt menar regeringen att beslutets karaktär enligt nationell rätt ändå får viss styrande effekt. Svenska kontaktförbud saknar tydliga civilrättsliga inslag och kan i den kontexten svårligen anses vara civilrättsliga beslut enligt unionsrätten. De svenska kontaktförbudens påtagligt straffrättsliga prägel måste få den konsekvensen att de snarare anses vara skyddsåtgärder meddelade i straffrättsliga frågor än skyddsåtgärder meddelade i civilrättsliga frågor.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet uttrycker en farhåga om att kontaktförbud som inte är brottsrelaterade faller utanför såväl förordningens som direktivets tillämpningsområde. Med icke brottsrelaterade kontaktförbud avser fakultetsstyrelsen sådana förbud som har meddelats enbart utifrån en risk för att den mot vilken förbudet avses gälla allvarligt kommer att trakassera den som förbudet avses skydda, dvs. situationer där det bedöms saknas risk för att brott begås mot den som förbudet avses skydda. Regeringen delar fakultetsstyrelsens uppfattning att ett sådant resultat vore olyckligt. Även Lagrådet uttrycker en

sådan farhåga och pekar på att ett sådant resultat tycks stå i strid med intentionen om ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder.

Den fråga som nu är föremål för bedömning är om kontaktförbuden är att klassificera som civilrättsliga skyddsåtgärder. Som anförts ovan är ett kontaktförbud ett offentligrättsligt beslut meddelat i ett närmast förvaltningsrättsligt förfarande med påtagligt straffrättsliga inslag. Detta gäller oavsett vilka skäl som har motiverat kontaktförbudet i det enskilda fallet. Mot bakgrund därav menar regeringen att svenska kontaktförbud faller utanför förordningens tillämpningsområde, oavsett vilka skäl som har motiverat kontaktförbudet i det enskilda fallet. Frågan om vilka svenska åtgärder som omfattas av direktivets tillämpningsområde kommer att avgöras inom ramen för lagstiftningsärendet om genomförande av direktivet. Även om syftet med EU-regleringen är att skapa ett heltäckande system för skyddsåtgärder meddelade inom unionen, är det definitionerna i och tillämpningsområdet för respektive rättsakt som avgör vilka skyddsåtgärder som omfattas av respektive rättsakt.

Lagrådet anför i anslutning till denna fråga att en mer omsorgsfull beredningsprocess skulle ha lett till att remissinstanserna gjort en bättre underbyggd bedömning av den här frågan och till att inte endast en remissinstans upptäckt problematiken. Trots den korta remisstiden kan regeringen konstatera att de närmast berörda remissinstanserna har avgett ingående yttranden över förslagen i promemorian. Att det bara är Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet som särskilt har lyft den här frågan behöver inte innebära att frågan inte har uppmärksammats av andra remissinstanser.

Kan svenska familjerättsliga besöksförbud anses som skyddsåtgärder i förordningens mening?

Familjerättsliga besöksförbud enligt äktenskapsbalken och sambolagen skiljer sig i flera avseenden från kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud. Till skillnad från ett kontaktförbud är familjerättsliga besöksförbud ömsesidiga; de omfattar båda makarna eller samborna. Vidare krävs det inte någon riskbedömning för att meddela ett familjerättsligt besöksförbud. Även om det inte finns någon ovillkorlig rätt att få ett beslut om besöksförbud, är det i normalfallet fullt tillräckligt att en make eller en sambo framställer ett yrkande om detta för att domstolen ska meddela ett sådant förbud (prop. 1986/87:1 s. 209 samt 2002/03:70 s. 61 och 63).

I samband med införandet av den dåvarande lagen om besöksförbud ansåg departementschefen att bestämmelserna om familjerättsliga besöksförbud fortfarande hade en funktion att fylla vid sidan av den nya lagen, främst eftersom de bakomliggande behoven var så olika. Även om de familjerättsliga besöksförbuden i viss utsträckning har en preventiv funktion, svarar dessa närmast mot ett praktiskt behov av integritetsbetonad natur under den ofta ganska uppslitande övergångsperiod som kan föregå eller följa på den slutliga upplösningen av ett äktenskap eller samboskap. Kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud syftar främst till att hindra att någon begår brott mot eller allvarligt trakasserar en

annan person (prop. 1987/88:137 s. 13 och prop. 2002/03:70 s. 61 och 63).

Det råder ingen tvekan om att familjerättsliga besöksförbud är civilrättsliga i förordningens mening och att de motsvarar det förbud mot kontakt som utgör en av de skyldigheter som definierar en skyddsåtgärd enligt förordningen. De familjerättsliga besöksförbuden syftar visserligen till att undvika konfrontationer. Avsikten är dock att tillgodose generella integritetsbehov. Någon riskbedömning görs inte i det enskilda fallet och ett beslut om besöksförbud är, som framgått, ömsesidigt. Sådana beslut kan enligt regeringens mening inte sägas ålägga en person som är orsak till fara skyldigheter i avsikt att skydda en annan person. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar dock att det behövs viss flexibilitet vid bedömningen av dessa besöksförbud i en unionsrättslig kontext. Fakultetsnämnden menar att familjerättsliga besöksförbud även skulle kunna anses fylla en sådan skyddsfunktion som skyddsåtgärder enligt förordningen gör och att det skulle vara i den skyddsbehövande personens intresse. Regeringen anser dock, på de grunder som anförts ovan, att de familjerättsliga besöksförbuden trots allt saknar det uttryckliga skyddssyfte som förordningen föreskriver. De familjerättsliga besöksförbuden kan därför inte anses motsvara den typ av skyddsåtgärder som avses i förordningen och de faller därmed utanför förordningens tillämpningsområde. I svensk rätt tillgodoses situationer där ett uttalat skyddsbehov föreligger främst genom regleringen om kontaktförbud i lagen om kontaktförbud. Frågan om överförande av svenska skyddsåtgärder till andra medlemsstater kan bli aktuell inom ramen för det straffrättsliga direktivet och behandlas i promemorian Europeisk skyddsorder – Samarbete om skydd för hotade och förföljda personer inom EU (Ds 2014:3), vilken för närvarande bereds inom Regeringskansliet.

Sammanfattning

Med hänsyn till att varken kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud eller familjerättsliga besöksförbud kan anses utgöra sådana skyddsåtgärder som förordningen omfattar finns det inte några svenska skyddsåtgärder som faller under förordningens tillämpningsområde. Det blir därför inte aktuellt att utforma en ordning för utfärdande av svenska intyg enligt förordningen. De kompletterande bestämmelser som måste införas begränsas därför till att omfatta det förhållandet när en skyddsåtgärd har utfärdats i en annan medlemsstat.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 2014/15:51: Avsnitt 3, 5.3, 5.4

5.3. Erkännande av en skyddsåtgärd

Regeringens förslag: Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla ska vara behörig myndighet enligt EUförordningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, utom såtillvida att det i promemorian föreslås att regleringen tas in i förordning.

Remissinstanserna: Flertalet remissisinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Åklagarmyndigheten avstyrker förslaget

att åklagare utses till behörig myndighet. Åklagarmyndigheten och Svea hovrätt anför att det i vart fall bör överlåtas till Åklagarmyndigheten att ta ställning till vilka åklagare som ska vara behöriga enligt förordningen.

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) anför att frågan bör handläggas vid en åklagarmyndighet som inte går att koppla till den skyddade personen. Datainspektionen anför att det i den nya lagen bör anges att förordningen (2006:937) om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet ska tillämpas på personuppgiftsbehandling enligt EU:s förordning.

Skälen för regeringens förslag

Allmän åklagare bör vara behörig myndighet enligt förordningen

Mot bakgrund av den bedömning som görs i avsnitt 5.2, att det saknas svenska skyddsåtgärder som faller inom förordningens tillämpningsområde och att det därmed inte blir aktuellt att utfärda intyg avseende svenska skyddsåtgärder, saknas anledning att utpeka behörig myndighet för utfärdande av intyg. Det behöver dock utses en behörig myndighet inför vilken ett intyg kan åberopas och som är behörig att justera en skyddsåtgärd. Den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten ska enligt förordningen även vara behörig att hantera frågor om uppskjutande eller upphävande av verkan av erkännandet av skyddsåtgärden (artikel 14.2).

Civilrättsliga frågor handläggs normalt i domstol enligt svensk rätt. Eftersom förordningen föreskriver att en skyddsåtgärd ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande används, och att skyddsåtgärden ska vara verkställbar utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring, blir det inte fråga om någon egentlig prövning av om skyddsåtgärden ska erkännas. Erkännandet är i så motto automatiskt. Skyddsåtgärden kan visserligen behöva justeras för att få effekt i Sverige. En justering ska dock enbart avse sakuppgifter i beslutet om skyddsåtgärd, vilket typiskt sett avser den adress eller plats som den person som är orsak till fara inte får besöka. Justeringen innebär inte någon kvalificerad juridisk bedömning av omständigheterna i ärendet, vilket talar för att uppgiften inte nödvändigtvis behöver hanteras av en rättslig myndighet. Dessa omständigheter gör det mindre lämpligt att anvisa domstol som behörig myndighet för handläggning av dessa ärenden.

En skyddsåtgärd enligt förordningen är ett beslut som ålägger en person som är orsak till fara förbud att besöka, ta kontakt med eller komma en annan person närmare än ett visst fastställt avstånd. Beslutet syftar till att skydda den senare personen från personen som är orsak till fara när den skyddade personens fysiska eller psykiska integritet är i fara. Regeringens uppfattning är att dessa skyddsåtgärder är kontaktförbudsliknande beslut, vilket är en beslutstyp som normalt handläggs av åklagare i Sverige. Åklagarmyndigheten anser att det inte har framkommit tillräckliga skäl för att göra avsteg från den ordning som anvisas för tillämpningen av övriga civilrättsliga förordningar och invänder dels att det inte ligger inom myndighetens kompetensområde att handlägga frågor av civilrättslig karaktär, dels att skillnaderna är stora mellan svenska kontaktförbud och de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen. Regeringen menar dock att skillnaderna mellan skyddsåtgärder

enligt förordningen och kontaktförbud är små och består huvudsakligen i att svenska kontaktförbud svårligen kan anses vara civilrättsliga. Det finns mot denna bakgrund fog för förslaget i promemorian att utse åklagare till behörig myndighet.

En annan omständighet av betydelse i sammanhanget är att ett åberopande av en skyddsåtgärd kan aktualisera frågan om huruvida det finns behov av ett svenskt kontaktförbud. En fråga om kontaktförbud kan alltid tas upp av allmän åklagare när det finns anledning till det (7 § lagen om kontaktförbud). En sådan anledning skulle kunna vara att en utländsk skyddsåtgärd åberopas och att det skyddsbehov som föreligger i det konkreta ärendet föranleder behov av att meddela ett kontaktförbud. Med hänsyn till att det är åklagare som handlägger frågor om kontaktförbud talar samordningsskäl för att frågor om åberopande av en skyddsåtgärd och justering av densamma också hanteras av åklagare. Sådana samordningsvinster skulle gå förlorade om domstol, på sätt som gäller för familjerättsliga besöksförbud, skulle vara behörig myndighet. Åklagarmyndigheten ifrågasätter dock att det föreligger några samordningsvinster med hänvisning till att enbart innehållet i det intyg som åberopas sällan kommer att vara tillräckligt för ett ställningstagande i frågan om huruvida en kontaktförbudsutredning ska inledas.

Frågor om kontaktförbud ska som anförts tas upp när det finns anledning till det. För att ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd över huvud taget ska utfärdas i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med förordningen krävs att den utfärdande myndigheten har bedömt att det finns ett reellt skyddsbehov och meddelat en skyddsåtgärd. Därutöver krävs att den skyddade personen har begärt att ett intyg utfärdas för att kunna åberopas i en annan EU-medlemsstat. Om en skyddsbehövande åberopar en utländsk skyddsåtgärd inför åklagaren kommer det därför, enligt regeringens mening, i normalfallet finnas anledning för åklagaren att överväga frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas. En rimlig utgångspunkt är att innehållet i intyget visserligen inte kommer att utgöra tillräckligt underlag för att ta ställning i frågan. Åklagaren kan dock komplettera beslutsunderlaget genom att inleda en kontaktförbudsutredning och kan för detta syfte, i enlighet med gällande rätt, anlita biträde av polismyndighet (9 § första stycket lagen om kontaktförbud). Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör vara åklagare som handlägger ärenden om skyddsåtgärder enligt förordningen.

Åklagarmyndigheten och Svea hovrätt anför att frågan om vilka åklagare inom åklagarväsendets organisation som ska vara behöriga att handlägga dessa nya ärenden bör överlåtas till Åklagarmyndigheten att avgöra, på samma sätt som gäller för andra EU-rättsakter om internationellt rättsligt samarbete (t.ex. arresteringsorderrambeslutet, prop. 2003/04:7 s. 102 f., och frysningsrambeslutet, prop. 2004/05:115 s. 40 f.). Denna ordning har också föreslagits för genomförande av direktivet om den europeiska skyddsordern (Ds 2014:3 s. 75 f.). Roks anför att det bör införas en ordning som omöjliggör för den person som är orsak till fara att dra några slutsatser om den skyddade personens vistelseort utifrån vilken åklagare som är behörig. Med hänsyn till det nära sambandet mellan åberopande av en civilrättslig skyddsåtgärd och ställningstaganden när det gäller meddelande av kontaktförbud talar dock enligt regeringens mening samordningsskäl för att samma åklagare som

handlägger frågan om kontaktförbud bör utses att hantera frågan om åberopande av en utländsk skyddsåtgärd. Prövningen av frågor om kontaktförbud ankommer i första hand på åklagaren på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen ska gälla eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig (8 § lagen om kontaktförbud). För att säkerställa en väl fungerande samordning av dessa två funktioner anser regeringen att det finns anledning att frångå den ordning som gäller i andra ärenden om internationellt rättsligt samarbete. Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla bör därför vara behörig myndighet. Den frågeställning som Roks lyfter fram rör snarast behörig åklagare i ärenden om kontaktförbud och kan inte besvaras inom ramen för det här lagstiftningsärendet.

Som framgått regleras denna fråga, när det gäller kontaktförbud, i lagen om kontaktförbud. Frågan bör även i det nu aktuella sammanhanget regleras i lag.

Behandling av personuppgifter

Frågan om behandling av personuppgifter vid förfarandet hos åklagaren regleras i förordningen (2006:937) om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet. Datainspektionen förespråkar att det införs en upplysningsbestämmelse i den nya lagen om att förordningen ska tillämpas även för nu aktuella ärenden. Förordningen om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet gäller vid behandling av personuppgifter i åklagarväsendets åklagarverksamhet (1 §). Uppgifter om den som kan misstänkas för brott och om andra personer får behandlas när det behövs för att en åklagare ska kunna utföra de uppgifter som enligt bestämmelser i rättegångsbalken eller annan författning ska eller får utföras av åklagare vid myndigheten (7 §). Någon begränsning till åklagarväsendets brottsbekämpande verksamhet finns inte. Även om det är bra med tydlighet menar regeringen att det redan av förordningen tydligt framgår vad som gäller och att någon upplysningsbestämmelse i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning därför inte behövs.

Hänvisningar till S5-3

5.4. Verkan av ett erkännande

Regeringens bedömning: Skyddsåtgärderna får verkan i Sverige genom att lagen om kontaktförbud kan tillämpas samt genom skyldigheter för åklagare när det gäller registrering och dokumentation i ärenden om utländska skyddsåtgärder, vilket närmare anges i förordning.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar eller har inget att invända mot bedömningen. Åklagarmyndigheten ifrågasätter om den föreslagna ordningen uppfyller förordningens krav på att ett erkännande ska få effekt. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) framför liknande synpunkter.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet delar bedömningen i promemorian av hur en skyddsåtgärd ska ges effekt men efterlyser en djupare analys av hur förordningen förhåller sig till Bryssel II-förordningen.

Skälen för regeringens bedömning

Allmänna utgångspunkter

Förordningen tar hänsyn till medlemsstaternas olika rättstraditioner och påverkar inte de nationella systemen för beslut om skyddsåtgärder (skäl 12). Förordningen innebär ingen skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina nationella system så att skyddsåtgärder kan meddelas i civilrättsliga frågor eller att införa skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor för tillämpningen av förordningen. Skyddsåtgärder som meddelats i civilrättsliga frågor i ursprungsmedlemsstaten bör erkännas som skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor även i den anmodade medlemsstaten och en justering av skyddsåtgärden får inte leda till att skyddsåtgärdens art och civilrättsliga karaktär påverkas (skäl 14 och 20). Förordningen behandlar endast erkännande av skyddsåtgärden och reglerar inte förfarandena för genomförande eller verkställighet av skyddsåtgärden och omfattar inte heller eventuella sanktioner som kan komma att åläggas vid överträdelser av skyldigheter meddelade genom skyddsåtgärden (skäl 18). Dessa frågor har överlämnats åt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten (artikel 4.5 och skäl 18). I enlighet med unionsrättens allmänna principer, särskilt principen om ömsesidigt erkännande, måste medlemsstaterna dock se till att erkända skyddsåtgärder kan få effekt i den anmodade medlemsstaten.

Nu aktuellt lagstiftningsärende syftar till att se till att förordningen kan tillämpas i praktiken och att den får ett effektivt genomslag i Sverige. Den djupare analys av hur förordningen förhåller sig till Bryssel IIförordningen som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser ligger vid sidan av denna fråga och kommer därför inte att behandlas närmare inom ramen för detta ärende.

Verkställighet och sanktioner

Sådana skyddsåtgärder meddelade i civilrättsliga frågor som förordningen omfattar förekommer inte i svensk rätt (jfr avsnitt 5.2). Något system för verkställighet av sådana åtgärder finns därmed inte. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter dock med hänvisning till artikel 4 slutsatsen i promemorian att förordningen inte uppställer något krav på införande av ett system för verkställighet. Lagrådet instämmer i denna kritik och anför att det framstår som tvivelaktigt att bedömningen är förenlig med olika bestämmelser i förordningen och pekar särskilt på artikel 4.1 och 4.5.

Som ovan framhållits behandlar förordningen endast erkännande av skyddsåtgärder. Den reglerar inte verkställighet av skyddsåtgärder och omfattar inte heller eventuella sanktioner vid överträdelser. Dessa frågor har uttryckligen överlämnats åt lagstiftningen i medlemsstaterna. Den omständigheten att det finns två EU-rättsakter som reglerar ömsesidigt

erkännande av kontaktförbudsliknande beslut har sin grund i att medlemsstaterna har reglerat denna typ av beslut på olika sätt i sin nationella rätt. Vissa medlemsstater har låtit dessa frågor hanteras inom ramen för straffrätten medan andra har föreskrivit en civilrättslig ordning. Mot den bakgrunden framstår det som uppenbart att det i vissa medlemsstater redan finns en ordning för verkställighet av civilrättsliga skyddsåtgärder. För dessa medlemsstater blir det högst relevant att skapa ett system för att göra en skyddsåtgärd verkställbar utan något särskilt förfarande. Enligt regeringens mening måste formuleringen om verkställbarhet i artikel 4.1 läsas mot denna bakgrund. Artikel 4.5 är en lagvalsregel och kan inte förstås som ett krav på medlemsstaterna att införa system för verkställighet. Dessutom framgår det uttryckligen av bestämmelsen om att vägra erkännande eller verkställighet att det finns skillnader mellan medlemsstaternas system genom att det i bestämmelsen anges att vägran av verkställighet bara är aktuellt ”i tillämpliga fall” (artikel 13.1). Regeringen anser således inte att det finns en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett system för verkställighet av civilrättsliga skyddsåtgärder för att kunna tillämpa förordningen. Regeringen anser inte heller att det av något annat skäl är påkallat att införa ett sådant verkställighetssystem.

En justering enligt förordningen får enbart avse sakuppgifter i beslutet (jfr avsnitt 5.3). Skyddsåtgärdens art och civilrättsliga karaktär får inte ändras. Regeringen menar därför att justeringsbestämmelsen inte kan tolkas som en möjlighet att omvandla en utländsk skyddsåtgärd till ett svenskt kontaktförbud eller besöksförbud för att på så sätt tillämpa svensk verkställighetsreglering på skyddsåtgärden.

Med hänsyn till att någon verkställighetsreglering avseende utländska skyddsåtgärder inte finns enligt gällande rätt saknas också möjlighet att sanktionera en överträdelse av en erkänd skyddsåtgärd. Det kan dock även här konstateras att införande av helt nya regler enbart i syfte att ta om hand överträdelser av utländska skyddsåtgärder skulle gå utöver de krav förordningen ställer.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar att förordningen inte hindrar medlemsstaterna att gå utöver förordningens minimikrav och förespråkar att straffbestämmelsen om överträdelse av kontaktförbud görs tillämplig även på överträdelser av erkända civilrättsliga skyddsåtgärder. Regeringen menar dock att det kan ifrågasättas om inte en sådan tillämpning skulle stå i strid med legalitetsprincipen. I den medlemsstat där ett beslut om skyddsåtgärd meddelas hanteras beslutet i en civilrättslig kontext. Överträdelser av beslutet kan vara straffsanktionerat där, men det är också möjligt att en sådan överträdelse inte leder till någon sanktion eller att en sanktion t.ex. är av administrativ art. Vid meddelande av en skyddsåtgärd i den utfärdande medlemsstaten kommer det inte att vara känt var ett eventuellt utfärdat intyg om skyddsåtgärden kommer att åberopas av den skyddade personen. Därmed kommer det varken för den utfärdande myndigheten eller för den person som är orsak till fara vid meddelande av beslutet kunna förutses vilka konsekvenser beslutet ytterst kan få. Om ett intyg väl har utfärdats ska skyddsåtgärden automatiskt erkännas i den medlemsstat där intyget åberopas. Frågan om att vägra erkännande är begränsat till om skyddsåtgärden uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den staten eller om åtgärden är oförenlig med en annan dom och ska bara prövas om den person som är

orsak till fara ansöker om det. Någon prövning av det lämpliga i att skyddsåtgärden erkänns i den staten får inte göras. Mot bakgrund av den bristande förutsebarheten, att erkännandet sker automatiskt och de begränsade möjligheterna att vägra erkännande anser regeringen att införande av straffansvar vid överträdelser av erkända skyddsåtgärder inte är vare sig proportionerligt eller lämpligt. Med hänsyn till att förordningen inte heller ställer krav på att överträdelser straffsanktioneras är regeringens mening att några straffsanktioner inte ska kopplas till erkända skyddsåtgärder.

Effekten av en erkänd skyddsåtgärd

Åklagarmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet ifrågasätter om

Sverige lever upp till de krav som förordningen ställer utan att införa en ordning där erkända skyddsåtgärder verkställs och överträdelser straffsanktioneras. Roks framför att bristen på straffansvar vid överträdelser kan få till följd att kvinnor som kommer till Sverige med en utländsk skyddsåtgärd inte skyddas tillräckligt. Juridiska fakultetsnämnden vid

Uppsala universitet tillstyrker dock den valda lösningen.

Regeringen konstaterar inledningsvis att medlemsstaterna, i enlighet med unionsrättens allmänna principer, bör se till att erkända skyddsåtgärder får effekt i den anmodade medlemsstaten. Innebörden av att en åtgärd får effekt får förstås som att en erkänd skyddsåtgärd måste medföra någon slags praktisk verkan för den person som är orsak till fara.

Enligt den ordning som nu föreslås ska översända skyddsåtgärder åberopas inför åklagare, som också är den instans som beslutar om eventuella justeringar. Åklagare har att på eget initiativ pröva frågan om ett svenskt kontaktförbud bör meddelas närhelst det finns anledning till det (7 § lagen om kontaktförbud). I förarbetena till den dåvarande besöksförbudslagen uttalades att åklagaren kan komma att uppmärksammas på frågan om förbud av andra än den som förbudet avser skydda och att åklagaren även bör ha utrymme för att på eget initiativ ta upp sådana frågor (prop. 1987/88:137 s. 26).

För att ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd ska utfärdas i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med förordningen krävs att den utfärdande myndigheten har bedömt att det finns ett reellt skyddsbehov och meddelat en skyddsåtgärd samt att den skyddade personen också har begärt att ett intyg utfärdas. Om en skyddsbehövande åberopar en utländsk skyddsåtgärd enligt förordningen, kommer det därför i normalfallet finnas anledning att överväga frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas. Det finns mycket som talar för att ett sådant åberopande många gånger kommer att föranleda åklagaren att också inleda en utredning angående frågan om kontaktförbud. För att säkerställa att den skyddsbehövande får tillräckligt skydd i Sverige, trots att det inte införs något särskilt verkställighetssystem för den erkända skyddsåtgärden, övervägdes i promemorian att införa en skyldighet för åklagaren att alltid pröva frågan om kontaktförbud när en utländsk skyddsåtgärd åberopas. Införandet av en sådan skyldighet får stöd av

Roks. En uttrycklig skyldighet för åklagaren att göra en sådan prövning finns dock inte beträffande några andra specifikt angivna situationer. En

prövning av frågan om kontaktförbud ska enligt gällande rätt ske när det finns anledning till det. Ett åberopande av en utländsk skyddsåtgärd kan således, liksom andra omständigheter, ge åklagaren anledning att pröva frågan om kontaktförbud. Det saknas därför enligt regeringens mening skäl att särskilt reglera denna situation i lagen.

Precis som i de situationer då åklagaren har uppmärksammats på skyddsbehovet av exempelvis en polisman eller en handläggare vid socialtjänsten fordras att den som förbudet avser att skydda inte har någon invändning mot att ett kontaktförbud meddelas. Vid prövningen kan det också finnas anledning för åklagaren att överväga om anhöriga till den skyddsbehövande, t.ex. dennes barn, också kan ha behov av ett kontaktförbud. Om det redan vid åberopandet av skyddsåtgärden står helt klart att det saknas förutsättningar för ett kontaktförbud, t.ex. därför att frågan redan prövats i ett svenskt kontaktförbudsärende, saknas normalt skäl att inleda en kontaktförbudsutredning. För det fall ett kontaktförbud bedöms inte behöva meddelas i samband med att den utländska skyddsåtgärden åberopas hos åklagaren kan en ny sådan prövning enligt 7 § lagen om kontaktförbud aktualiseras om en överträdelse av den erkända skyddsåtgärden misstänks ha begåtts.

Åklagarens prövning av behovet av ett kontaktförbud påverkar inte frågan om skyddsåtgärdens erkännande. Genom att skyddsåtgärden har åberopats inför åklagaren är den erkänd och gäller i Sverige oavsett utfallet i kontaktförbudsfrågan. Utöver möjligheten att säkerställa den skyddsbehövandes behov av skydd genom att frågan om kontaktförbud utreds anser regeringen att åklagaren bör åläggas ytterligare uppgifter i syfte att säkerställa den utländska skyddsåtgärdens effekt i Sverige. Åklagaren bör, utöver registrering av den erkända skyddsåtgärden, även dokumentera misstänkta överträdelser. Om detta kan föreskrivas i förordning.

Sammanfattning

Genom valet av behörig myndighet kommer det underliggande skyddsbehov, som den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten har bedömt föreligger, omedelbart till åklagarens kännedom. Åberopandet av skyddsåtgärden kan föranleda åklagaren att inleda en kontaktförbudsutredning. Om så sker finns en befintlig ordning för att utreda skyddsbehovet och beakta invändningar och synpunkter från parterna.

Regeringen menar alltså att ett åberopande av en skyddsåtgärd enligt förordningen får verkan i Sverige genom att åklagaren kan pröva frågan om kontaktförbud och därigenom säkerställa ett eventuellt skyddsbehov. Erkännandet av skyddsåtgärden manifesteras också genom registrering och dokumentation. Regeringen anser att denna ordning uppfyller de krav som förordningen uppställer.

Hänvisningar till S5-4

  • Prop. 2014/15:51: Avsnitt 3

5.5. Domstolsprövning

5.5.1. Behörig domstol

Regeringens förslag: Den tingsrätt där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet ska vara behörig att pröva överklaganden av åklagarens beslut om justering av en skyddsåtgärd som åberopats i

Sverige. Stockholms tingsrätt ska vara behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande av en skyddsåtgärd.

Stockholms tingsrätt ska få lämna över en ansökan om vägran av erkännande till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissisinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslagen. Stockholms tingsrätt pekar på att det kan finnas risker med att samla ärendetyper vid en domstol när stor osäkerhet råder om mängden ärenden.

Skälen för regeringens förslag: Förordningen ålägger medlemsstaterna att utse domstolar till vilka en ansökan om att vägra erkännande och, i förekommande fall verkställighet, i enlighet med artikel 13 ska lämnas in (artikel 18.1a iv). Vidare får enligt förordningen ett beslut om justering överklagas i enlighet med förfarandet i den anmodade statens lagstiftning (artikel 11.5).

Förordningen avser skyddsåtgärder som har meddelats i civilrättsliga frågor. En naturlig utgångspunkt när det gäller utseende av behörig domstol är därför att utgå från rättegångsbalkens forumregler för tvistemål. Som tidigare har framhållits kommer den information som framkommer i samband med ett åberopande av en utländsk skyddsåtgärd ofta föranleda åklagaren att på eget initiativ pröva frågan om huruvida även ett kontaktförbud bör meddelas. Om denna prövning resulterar i ett beslut om kontaktförbud, kan detta beslut överklagas till tingsrätten (14 § lagen om kontaktförbud). Det kan få till konsekvens att den behöriga domstolens prövning av ett överklagande av ett beslut om justering av en utländsk skyddsåtgärd sker parallellt med en domstolsprövning av det svenska kontaktförbudet avseende samma personer. Vid rättens prövning av ett beslut om kontaktförbud har åklagaren långtgående skyldigheter att föra talan för den som förbudet avses skydda (16 § lagen om kontaktförbud). Behörig domstol att pröva åklagarens beslut i fråga om kontaktförbud är i normalfallet den tingsrätt där den åklagare som har prövat frågan om kontaktförbud ska föra talan i brottmål i allmänhet (15 § lagen om kontaktförbud). Att utgå från rättegångsbalkens forumregler i tvistemål vid val av behörig domstol att pröva överklaganden av åklagarens beslut om justering riskerar därmed att medföra att rättens prövning av överklagandet sker vid en annan tingsrätt än den som prövar samma åklagares beslut om kontaktförbud. En sådan ordning är mindre lämplig. I stället bör den domstol som prövar åklagarens beslut i frågor om kontaktförbud även vara behörig att pröva beslut om justering som har meddelats av samma åklagare. Behörig domstol för överklagande av ett beslut om

justering bör därför, liksom för beslut om kontaktförbud, vara den tingsrätt där behörig åklagare i normalfallet ska föra talan i brottmål i allmänhet.

Skälen för att följa den ordning som gäller för kontaktförbudsärenden gör sig inte på samma sätt gällande i förhållande till en ansökan om vägran av erkännande enligt artikel 13. En sådan prövning som ska göras vid en ansökan om att vägra erkännande är rent civilrättslig och berör inte åklagaren direkt. Redan av den anledningen framstår det som tveksamt att knyta forumbestämmelsen till den domstol där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet. I de fall då inget beslut om justering finns skulle en sådan ordning dessutom medföra avsevärda svårigheter för den person som är orsak till fara att ta reda på till vilken tingsrätt en ansökan om vägran av erkännande ska ställas. Några lämpliga anknytningskriterier för att bestämma behörig domstol kan svårligen identifieras mot bakgrund av att parterna inte kan förväntas ha sådan anknytning till Sverige. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligast att peka ut en domstol som behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande. Även om det, som Stockholms tingsrätt påpekar, råder viss osäkerhet om hur många ärenden den nya regleringen kommer att medföra, anser regeringen att det inte finns anledning att anta att den blir annat än av begränsad omfattning. Den föreslagna ordningen kommer därför att få en mycket begränsad påverkan på domstolens arbetsbörda. Då dessa ärenden oftast borde kunna avgöras på handlingarna gör sig inga särskilda geografiska hänsyn gällande. Stockholms tingsrätt bör därför utses att vara behörig domstol att pröva ansökningar om vägran av erkännande. Om det vid någon annan tingsrätt skulle pågå ett ärende om prövning av ett överklagande av ett beslut om justering av samma skyddsåtgärd eller en prövning av ett svenskt kontaktförbud mellan samma parter som i ärendet om vägran av erkännande, bör Stockholms tingsrätt ha möjlighet att lämna över ansökan om vägran av erkännande till den andra tingsrätten, under förutsättning att ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part.

Bestämmelser om frister för överklagande av åklagarens beslut, vilken form överklagandet respektive ansökan ska ha och till vilken instans överklagande respektive ansökan ska ges in kan föreskrivas i förordning.

Hänvisningar till S5-5-1

5.5.2. Rättens prövning

Regeringens förslag: Vid rättens prövning tillämpas lagen om domstolsärenden.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Förordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Skyddsåtgärder får aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten (artikel 12). Rätten ska alltså inte göra någon materiell prövning av de omständigheter eller överväganden som ligger bakom beslutet att meddela en skyddsåtgärd, varken vid en ansökan om vägran av erkännande eller vid ett överklagande av ett beslut

om justering. Prövningen är av formellt slag och innefattar endast en kontroll av att det inte föreligger förutsättningar för att vägra erkännande av skyddsåtgärden respektive av att åklagarens justering av sakuppgifterna avseende skyddsåtgärden var riktig.

Vid tingsrättens prövning av en ansökan om erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning eller om erkännande, verkställbarhet och verkställighet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonvention kommer som huvudregel lagen (1996:242) om domstolsärenden att tillämpas (5 och 11 §§ lagen [2014:912] med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden). Även för rättens prövning av åklagarens beslut om kontaktförbud gäller – med undantag för ett antal särbestämmelser – ärendelagen (21 § lagen om kontaktförbud). Dessutom föreslås ärendelagen i huvudsak gälla vid rättens prövning av en europeisk skyddsorder (Ds 2014:3 s. 114 f). Med hänsyn till det nära samband som föreligger mellan skyddsåtgärderna enligt förordningen och svenska kontaktförbud respektive skyddsåtgärder enligt direktivet om en europeisk skyddsorder finns starka skäl att låta ärendelagen gälla även vid rättens prövning enligt förordningen. Denna ordning bör gälla oavsett om saken gäller ett överklagande av åklagarens beslut om justering eller en ansökan om vägran av erkännande.

Vid rättens prövning i ärenden om kontaktförbud tillämpas vissa särbestämmelser i förhållande till ärendelagen. Detta gäller, enligt lagen om kontaktförbud, främst möjligheten att muntligen begära rättens prövning (14 §), åklagarens skyldighet att föra talan för den skyddade personen (16 §), möjligheten till inhibition (17 §), rättens sammansättning (18 §) samt bestämmelserna om sammanträde (19 §) och rättegångskostnader (20 §). Dessa särbestämmelser är främst motiverade av kontaktförbudets särskilda karaktär och dess påtagligt straffrättsliga inslag (prop. 1987/88:137 s. 31–33). Med hänsyn till att rätten i ärenden om vägran av erkännande respektive prövning av åklagarens beslut om justering inte har att göra någon materiell prövning utan att det endast är fråga om en formell prövning föreligger inte samma skäl till särreglering som för ärenden om kontaktförbud. Någon anledning till att införa regler som avviker från ärendelagen föreligger därmed inte.

5.6. Sekretess

Regeringens förslag: Sekretess ska gälla i ärende om en skyddsåtgärd enligt EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Sekretess gäller i kontaktförbudsärenden för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan

antas att den enskilde eller någon denne närstående lider men om uppgiften röjs (35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Sekretessen följer ärendet och gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan (prop. 1987/88:137 s. 38). Sekretessen gäller däremot inte för beslut i ärendet.

Precis som i ärenden om kontaktförbud kommer det vid åberopande av en utländsk skyddsåtgärd enligt förordningen finnas uppgifter för vilka sekretess bör gälla. Bestämmelsen i 35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen bör därför kompletteras med en föreskrift om att sekretessen även gäller i ett ärende enligt förordningen. Samma sekretess som vid ärenden enligt lagen om kontaktförbud kommer därmed att gälla under såväl åklagarens som rättens handläggning av ärenden enligt förordningen. Bestämmelsen är utformad med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet.

Hänvisningar till S5-6

6. Konsekvenser av förslagen

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte medföra annat än marginellt ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter. Kostnadsökningarna bedöms rymmas inom nuvarande anslagsramar.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Domstolsverket anser att förslagen kan leda till ett ökat antal ärenden om kontaktförbud i domstol och framhåller att en ökad ärendemängd, även om den inledningsvis blir marginell, tillsammans med andra mindre resurskrävande reformer sammantaget kan medföra att ett resurstillskott blir nödvändigt. Stockholms tingsrätt pekar på att det kan finnas risker med att samla ärendetyper vid en domstol när stor osäkerhet råder om mängden ärenden. Ingen annan remissinstans invänder mot den bedömning som görs i promemorian.

Skälen för regeringens bedömning: Ikraftträdandet av EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor innebär att en ny samarbetsform införs mellan EU:s medlemsstater.

Genom de nya bestämmelser som kompletterar förordningen åläggs Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna nya uppgifter. Det är inte möjligt att nu förutse hur många nya ärenden som kommer att behöva handläggas årligen vid myndigheterna. Det kan konstateras att förordningens ikraftträdande kommer att medföra en ökad ärendemängd, eftersom det är fråga om en ny samarbetsform, men denna ökning får antas bli av begränsad omfattning.

Eftersom den typ av skyddsåtgärder som förordningen omfattar inte förekommer i Sverige kommer de svenska myndigheterna inte att belastas med de uppgifter som är förenade med att utfärda intyg enligt förordningen utan endast fungera som mottagande myndigheter när en skyddsbehövande vill åberopa sin utländska skyddsåtgärd i Sverige. De nya uppgifter som åläggs Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna med anledning av förordningen är förhållandevis begränsade. Åklagar-

myndighetens uppgifter begränsas till att ta emot ett åberopat intyg och vid behov justera det. Åklagarmyndigheten uppmärksammas även på frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas, vilket är en uppgift som åklagaren hade haft även utan förordningens regelverk. Rätten har att pröva ansökningar om att vägra erkänna en skyddsåtgärd samt att ompröva åklagarens beslut om justering i överklagade ärenden. Det är oklart hur stor del av de åberopade skyddsåtgärderna som kommer att föranleda överklaganden av beslut om justering eller ansökningar om att vägra erkännande, men en ökad ärendemängd är att vänta. Denna ökning får dock antas bli av begränsad omfattning. Vidare kommer ett antal åberopade skyddsåtgärder även föranleda åklagaren att meddela ett kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud, vilket som Domstolsverket pekar på även kan leda till ett ökat antal ärenden om kontaktförbud i domstol. I dessa situationer kommer rätten dock kunna dra nytta av en viss samordning av ärendena om de blir föremål för rättens prövning.

Sammantaget görs bedömningen att de eventuella merkostnader som kan uppstå för de berörda myndigheterna med anledning av förordningen är så marginella att de kan finansieras inom befintliga anslag.

7. Ikraftträdande

Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 1 maj 2015.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att bestämmelserna ska träda i kraft den 1 april 2015.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget i promemorian.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 22 ska förordningen tillämpas från och med den 11 januari 2015. Av samma artikel framgår att förordningen ska gälla för skyddsåtgärder som har meddelats denna dag eller senare, oberoende av när förfarandet har inletts. Bestämmelserna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Detta bedöms kunna ske den 1 maj 2015.

8. Författningskommentar

8.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor.

Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Av paragrafen framgår att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Rättsakten är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Ytterligare kompletterande bestämmelser finns i förordning.

2 § Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen.

I paragrafen anvisas behörig myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

Av paragrafen framgår att åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt förordningen. Regleringen utformas med 8 § lagen (1988:688) om kontaktförbud som förebild och innebär att den åklagare som i första hand har att pröva frågor om kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud också är behörig myndighet enligt förordningen. Till skillnad från vad som gäller enligt lagen om kontaktförbud utsträcks behörigheten dock inte till åklagaren på den ort där den person som är orsak till fara har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Den behöriga myndigheten är bl.a. mottagare när en skyddad person åberopar en utländsk skyddsåtgärd i Sverige och ska, enligt artikel 11.1, vid behov justera skyddsåtgärden till svenska förhållanden. Myndigheten är vidare ansvarig för att skjuta upp eller upphäva verkan av erkännandet av skyddsåtgärden om åtgärden har skjutits upp eller upphävts i ursprungsmedlemsstaten.

3 § Behörig domstol enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet.

Behörig domstol enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är Stockholms tingsrätt.

Vid rättens prövning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

I paragrafen anvisas behörig domstol samt tillämplig processlag. Övervägandena finns i avsnitten 5.5.1 och 5.5.2.

I första stycket anges att behörig domstol enligt artikel 11 är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet. Ett överklagande av åklagarens beslut om att justera en skyddsåtgärd ska alltså göras vid den tingsrätt där åklagaren normalt för talan. Motsvarande regel gäller vid rättens prövning av kontaktförbud och tillträdesförbud (15 § lagen [1988:688] om kontaktförbud och 14 § lagen [2005:321] om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang). Om åklagaren normalt för talan vid flera tingsrätter, kan samtliga vara behöriga. Om flera tingsrätter är behöriga, är det, precis som vid rättens prövning av ett kontaktförbud, naturligt att åklagaren vidarebefordrar överklagandet till den domstol som med hänsyn till omständigheterna, t.ex. förbudets omfattning eller parternas hemvist, ligger närmast till hands för att pröva frågan (se prop. 1987/88:137 s. 48 f.).

I andra stycket anges att behörig domstol enligt artikel 13 är Stockholms tingsrätt. Det är alltså Stockholms tingsrätt som är behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande.

I tredje stycket föreskrivs att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid rättens prövning. Tillämpningen av ärendelagen innebär bl.a. att skillnad görs mellan handläggningen av en ansökan och handläggningen av ett överklagande. Tillämpningen av ärendelagen innebär vidare bl.a. att rätten normalt är domför med en lagfaren domare (3 §), att åklagaren har ställning som motpart vid ett överklagande av ett beslut om justering av en skyddsåtgärd (11 §), att förfarandet som huvudregel är skriftligt (13 §), att ärendet normalt inte får avgöras utan att den som är part har fått tillfälle att yttra sig över en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten (22 §), att de skäl som bestämt utgången normalt ska framgå av rättens beslut (28 §) samt att tingsrättens beslut får överklagas (36 §).

4 § Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om överlämnande av ärenden från Stockholms tingsrätt till andra tingsrätter. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.1.

Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan om vägran av erkännande (artikel 13) till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet. Ett ärende enligt artikel 13 kan ha ett nära samband med ett ärende om prövning av ett kontaktförbud mellan samma parter. Ett ärende enligt artikel 13 kan också ha ett nära samband med ett ärende avseende överklagande av beslut om justering av samma skyddsåtgärd som ansökan om vägran avser. En förutsättning för ett överlämnande är att detta inte medför avsevärda olägenheter för någon part. Regeln är fakultativ. Tingsrätten får i varje enskilt fall göra en bedömning av om ett överlämnande bör ske. Ett överlämnade ska syfta till att skapa ett mervärde, och bestämmelsen bör inte tillämpas slentrianmässigt.

Vid rättens prövning av ett ärende om kontaktförbud tillämpas delvis andra processregler än vad som gäller för ärenden enligt artikel 13, för vilka lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas (3 § tredje stycket). Vid prövning av ett ärende om kontaktförbud gäller vid sidan om ärendelagen vissa särregler om bl.a. rättens sammansättning, rätt till förhandling och rättegångskostnader (18–21 §§ lagen [1988:688] om kontaktförbud). Det följer av allmänna principer att särskilda processregler som gäller för det ena ärendet blir tillämpliga på den gemensamma handläggningen vid gemensam handläggning av ärendena. De processregler som gäller enligt lagen om kontaktförbud ska alltså tillämpas vid den gemensamma handläggningen.

Bestämmelsen medger inga överlämnanden till Stockholms tingsrätt.

8.2. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m.

Kontaktförbud och andra skyddsåtgärder

5 § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende

1. enligt lagen ( 1988:688 ) om kontaktförbud, eller

2. om en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, i den ursprungliga lydelsen.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om att sekretess gäller i ärenden om kontaktförbud för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Sekretessen följer ärendet och gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan. Paragrafen är alltså tillämplig hos åklagaren men också hos polisen och domstol, om saken behandlas där. Genom ett tillägg i paragrafens första stycke införs en bestämmelse om att samma sekretess även gäller i ärende om en skyddsåtgärd enligt förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 606/2013

av den 12 juni 2013

om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionsä

sätt, särskilt artikel 81.2 a, e och f,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natioä

nella parlamenten,

efter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén,

med beaktande av Regionkommitténs yttrande ( 1 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)

Unionen

har

som

mål

att

bevara

och

utveckla

ett

område

med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten

för personer säkerställs och möjligheten till rättslig prövä

ning underlättas, särskilt genom principen om ömsesidigt

erkännande av domar och andra avgöranden av rättsliga

myndigheter på det civilrättsliga området. I syfte att gradä

vis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om

åtgärder rörande samarbete i civilrättsliga frågor som har

gränsöverskridande verkningar, särskilt när det är nödä

vändigt för att den inre marknaden ska fungera väl.

(2)

I

artikel

81.1

i

fördraget

om

Europeiska

unionens

funkä

tionssätt (EUF-fördraget) föreskrivs det att det rättsliga

samarbetet i civilrättsliga frågor som har gränsöverskriä

dande följder ska bygga på principen om ömsesidigt erä

kännande av domar och andra avgöranden.

(3)

I

ett

gemensamt

rättsligt

område

utan

inre

gränser

är

det

väsentligt att det finns bestämmelser för att säkerställa ett

snabbt och enkelt erkännande och, om tillämpligt, verkä

ställighet i en annan medlemsstat av skyddsåtgärder som

har meddelats i en medlemsstat för att säkerställa att det

skydd som ges en fysisk person i en medlemsstat bibeä

hålls och fortsätter att gälla i varje annan medlemsstat till

vilken denna person reser eller flyttar. Det bör säkerstälä

las att unionsmedborgares legitima utövande av rätten att

fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas

territorier i enlighet med artikel 3.2 i fördraget om Euä

ropeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 21 i EUF-

fördraget inte leder till att de förlorar detta skydd.

(4)

Ömsesidigt

förtroende

vid

rättskipning

i

unionen

och

målet att säkerställa att skyddsåtgärder snabbare och bilä

ligare ska kunna cirkuleras i unionen motiverar principen

enligt vilken skyddsåtgärder som har meddelats i en medä

lemsstat erkänns i alla andra medlemsstater utan att

några särskilda förfaranden behövs. Följaktligen bör en

skyddsåtgärd som har meddelats i en medlemsstat (nedan

kallad ursprungsmedlemsstaten) behandlas som om den

hade meddelats i den medlemsstaten där erkännandet

begärs (nedan kallad den anmodade medlemsstaten).

(5)

För

att

uppnå

målet

om

fri

rörlighet

av

skyddsåtgärder

i

hela unionen är det nödvändigt och lämpligt att bestämä

melserna om erkännande och, om tillämpligt, verkställigä

het av skyddsåtgärder fastställs i en unionsrättsakt som är

bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(6)

Denna

förordning

bör

tillämpas

på

skyddsåtgärder

som

har meddelats i syfte att skydda en person när det föreä

ligger allvarliga skäl för att anse att denna persons liv,

fysiska eller psykiska integritet, personliga frihet, säkerhet

eller sexuella integritet är utsatt för fara, däribland för att

förhindra varje form av könsbaserat våld eller våld i nära

relationer som exempelvis fysiskt våld, trakasserier, sexuä

ella övergrepp, förföljelse, hotelser eller andra former av

indirekt tvång. Det är viktigt att understryka att denna

förordning är tillämplig på alla offer, oavsett om de är

offer för könsbaserat våld eller inte.

(7)

Europaparlamentets

och

rådets

direktiv

2012/29/EU

av

den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer

för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av

dem ( 3 ) säkerställer att brottsoffer får den information

och det stöd som behövs.

SV

L 181/4

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

( 1 ) EUT C 113, 18.4.2012, s. 56.

(

2

) Europaparlamentets ståndpunkt av den 22 maj 2013 (ännu ej ofä

fentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 juni 2013.

( 3 ) EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

34

(8)

Denna

förordning

kompletterar

direktiv

2012/29/EU.

Det

faktum att en person är föremål för en skyddsåtgärd som

har meddelats i civilrättsliga frågor utesluter inte nödvänä

digtvis att personen kan definieras som brottsoffer enligt

det direktivet.

(9)

Tillämpningsområdet

för

denna

förordning

ingår

i

det

civilrättsliga samarbetet i den mening som avses i artiä

kel 81 i EUF-fördraget. Denna förordning är endast tillä

lämplig på skyddsåtgärder som har meddelats i civilrättsä

liga frågor. Skyddsåtgärder som har meddelats i straffä

rättsliga frågor omfattas av Europaparlamentets och råä

dets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om

den europeiska skyddsordern ( 1 ).

(10)

Begreppet

civilrättsliga

frågor

bör ges

en

självständig

tolkning, i enlighet med unionsrättens principer. För beä

dömningen av om en skyddsåtgärd är civilrättslig är det

inte avgörande om det är en civilrättslig, administrativ

eller straffrättslig myndighet som meddelat skyddsåtgärä

den.

(11)

Denna

förordning

bör

inte

påverka

tillämpningen

av

råä

dets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november

2003 om domstols behörighet och om erkännande och

verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om

föräldraansvar ( 2 ) (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen).

Beslut som fattas enligt Bryssel IIa-förordningen bör

även fortsättningsvis erkännas och verkställas enligt den

förordningen.

(12)

Denna

förordning

tar

hänsyn

till

medlemsstaternas

olika

rättstraditioner och påverkar inte de nationella systemen

för beslut om skyddsåtgärder. Denna förordning innebär

ingen skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina naä

tionella system så att skyddsåtgärder kan meddelas i civilä

rättsliga frågor för att tillämpa denna förordning eller att

införa skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor för tillämpä

ningen av denna förordning.

(13)

För att ta hänsyn till de olika typer av myndigheter som

meddelar skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor i medlemsä

staterna, och till skillnad från vad som är fallet inom

andra områden för rättsligt samarbete, ska denna förordä

ning gälla beslut från både rättsliga och administrativa

myndigheter, under förutsättning att det beträffande de

senare erbjuda garantier framför allt vad gäller sin oparä

tiskhet och parternas rätt till rättslig överprövning. Under

inga omständigheter bör polismyndigheter betraktas som

utfärdande myndigheter i den mening som avses i denna

förordning.

(14)

På

grundval

av

principen

om

ömsesidigt

erkännande

bör

skyddsåtgärder som meddelats i civilrättsliga frågor i urä

sprungsmedlemsstaten erkännas som skyddsåtgärder i ciä

vilrättsliga frågor enligt denna förordning i den anmoä

dande medlemsstaten.

(15)

I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande motä

svarar erkännandet skyddsåtgärdens varaktighet. Med

hänsyn till skillnaderna mellan olika skyddsåtgärder enligt

medlemsstaternas lagstiftning, särskilt när det gäller deras

varaktighet, och det faktum att denna förordning i regel

kommer att tillämpas i brådskande situationer, bör emelä

lertid verkan av erkännandet enligt denna förordning

som ett undantag begränsas till en period på tolv måä

nader från och med utfärdandet av det intyg som föreä

skrivs i denna förordning, oavsett om skyddsåtgärden i

sig har längre varaktighet (oberoende av om åtgärden är

tillfällig, tidsbegränsad eller gäller på obestämd tid).

(16)

I

fall

då

skyddsåtgärdens

varaktighet

överstiger

tolv

måä

nader bör inte begränsningen av erkännandets verkan

enligt denna förordning inverka på den skyddade persoä

nens rättighet att åberopa skyddsåtgärden enligt en annan

tillgänglig unionsrättsakt som föreskriver erkännande elä

ler att ansöka om nationella skyddsåtgärder i den anmoä

dade medlemsstaten.

(17)

Begränsningen

av

erkännandets

verkan

utgör

ett

undanä

tag på grund av den särskilda arten av denna förordnings

syfte, och bör inte tjäna som prejudikat för andra instruä

ment på privaträttens område.

(18)

Denna

förordning

bör

endast

behandla

erkännande

av

den skyldighet som åläggs genom en skyddsåtgärd. Den

bör inte reglera förfarandena för genomförande eller

verkställighet av skyddsåtgärden och omfattar inte heller

eventuella sanktioner som kan komma att åläggas vid

överträdelse, i den anmodade medlemsstaten, av den

skyldighet som meddelas genom skyddsåtgärden. Dessa

frågor bör överlåtas åt lagstiftningen i den medlemsstaä

ten. I enlighet med unionsrättens allmänna principer, och

i synnerhet principen om ömsesidigt erkännande, måste

medlemsstaterna dock se till att skyddsåtgärder som erä

känns enligt denna förordning kan få effekt i den anmoä

dade medlemsstaten.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

181/5

(

1

) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2.

( 2 ) EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

35

(19)

Skyddsåtgärder som omfattas av denna förordning bör ge

skydd åt den skyddade personen i dennes bostad eller på

dennes arbetsplats eller på annan plats som den personen

besöker regelbundet, till exempel en bostad som tillhör

nära släktingar eller den skola eller utbildningsanstalt

som personens barn går i. Oavsett om platsen i fråga

eller omfattningen av området som skyddsåtgärden omä

fattar beskrivs i skyddsåtgärden med en eller flera speciä

fika adresser, eller genom hänvisning till ett avgränsat

område som den person som är orsak till fara inte får

närma sig eller beträda (eller en kombination av de båda),

avser erkännandet av den skyldighet som ålagts genom

skyddsåtgärden det syfte som platsen har för den skydä

dade personen snarare än den specifika adressen.

(20)

Mot

bakgrund

av

ovanstående

och

förutsatt

att

skyddsä

åtgärdens art och de väsentliga delarna i denna bibehålls,

bör den behöriga myndigheten i den anmodade medä

lemsstaten tillåtas justera sakuppgifterna avseende

skyddsåtgärden i de fall då detta är nödvändigt för att

erkännandet av skyddsåtgärden ska kunna få praktisk

effekt i den anmodade medlemsstaten. Sakuppgifter inneä

fattar adressen, platsen eller det minimiavstånd som den

person som är orsak till fara måste iaktta till den skydä

dade personen, adressen eller platsen. Skyddsåtgärdens

art och civilrättsliga karaktär får dock inte påverkas geä

nom en sådan justering.

(21)

I

syfte

att

underlätta

en

eventuell

justering

av

skyddsä

åtgärden, bör intyget ange om den adress som anges i

skyddsåtgärden är en bostad, arbetsplats eller en plats

som den skyddade personen besöker regelbundet. Dessä

utom bör intyget också, i tillämpliga fall, innehålla uppä

gift om det avgränsade område (ungefärlig radie från den

specifika adressen) inom vilket den skyldighet som geä

nom skyddsåtgärden åläggs den person som är orsak till

fara gäller.

(22)

För

att

underlätta

fri

rörlighet

av

skyddsåtgärder

i

unioä

nen bör det i denna förordning införas en enhetlig mall

för intyg och föreskrivas att ett flerspråkigt standardforä

mulär ska upprättas för detta ändamål. Den utfärdande

myndigheten bör på begäran av den skyddade personen

utfärda intyget.

(23)

Fria

textfält

i

det

flerspråkiga

standardformuläret

för

inä

tyget bör vara så begränsade som möjligt, så att översättä

ningar eller translittereringar i de flesta fall kan tillhanä

dahållas utan kostnader för den skyddade personen geä

nom att standardformuläret används på berört språk.

Eventuella kostnader för nödvändig översättning utöver

texten i det flerspråkiga standardformuläret ska fördelas i

enlighet med vad som föreskrivs i ursprungsmedlemsstaä

tens lagstiftning.

(24)

Om

ett

intyg

innehåller

fritext

bör

den

behöriga

myndigä

heten i den anmodade medlemsstaten avgöra om överä

sättning eller translitterering behövs. Detta bör dock inte

utesluta att den skyddade personen eller den utfärdande

myndigheten i ursprungsmedlemsstaten på eget initiativ

tillhandahåller en översättning eller translitterering.

(25)

För

att

säkerställa

möjligheten

för

den

person

som

är

orsak till fara att tillvarata sina rättigheter, i de fall då

skyddsåtgärden meddelats i partens utevaro eller i ett

förfarande där personen inte underrättas på förhand

(”ex parte-förfarande”), bör det endast vara möjligt att

utfärda intyget om den personen har haft möjlighet att

föra talan mot skyddsåtgärden. För att undvika att åtgärä

derna kringgås och med beaktande av den brådskande

natur som vanligen kännetecknar fall som kräver skyddsä

åtgärder, bör det emellertid inte fordras att tidsperioden

för att föra talan har löpt ut innan ett intyg kan utfärdas.

Intyget bör utfärdas så fort som skyddsåtgärden blivit

verkställbar i ursprungsmedlemsstaten.

(26)

Med

beaktande

av

målen

beträffande

enkelhet

och

skyndä

samhet föreskrivs i denna förordning enkla och snabba

metoder som ska användas i syfte att underrätta den

person som är orsak till fara om etapperna i förfarandet.

Dessa specifika metoder för underrättelse bör inte gälla

annat än vid tillämpning av denna förordning med hänä

syn till att dess innehåll är av särskild karaktär, bör inte

tjäna som prejudikat för andra instrument på privaträtä

tens område och bör inte inverka på en medlemsstats

eventuella skyldigheter i fråga om delgivning i utlandet

av handlingar i mål och ärenden av civilrättslig natur till

följd av ett bilateralt eller multilateralt avtal som ingåtts

mellan den medlemsstaten och ett tredjeland.

(27)

När

den

person

som

är

orsak

till

fara

underrättas

om

intyget, och vid justering av sakuppgifter avseende en

skyddsåtgärd i den anmodade medlemsstaten, bör vederä

börlig hänsyn tas till den skyddade personens intresse av

att inte få sina kontaktuppgifter eller information om var

han eller hon befinner sig röjda. Sådana uppgifter bör

inte röjas för den person som är orsak till fara såvida

inte sådant röjande är nödvändigt för att skyddsåtgärden

ska kunna efterlevas eller verkställas.

(28)

Utfärdandet

av

intyget

bör

inte

kunna

överklagas.

SV

L 181/6

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

36

(29)

Intyget

bör

rättas

när

det

på

grund

av

ett

uppenbart

fel

eller en uppenbar oriktighet (t.ex. ett skrivfel eller ett fel

vid transkription eller avskrift) inte korrekt återger

skyddsåtgärden, eller bör återkallas när det är uppenbart

att det beviljades felaktigt, t.ex. när det användes för en

åtgärd som inte omfattas av denna förordning eller när

det har utfärdats i strid med kraven för utfärdande.

(30)

Den

utfärdande

myndigheten

i

ursprungsmedlemsstaten

bör, på begäran, hjälpa den skyddade personen att få

information om inför vilka myndigheter i den anmodade

medlemsstaten skyddsåtgärden ska åberopas eller verkä

ställigheten sökas.

(31)

För

att

rättskipningen

ska

fungera

väl

bör

man

undvika

att inbördes oförenliga avgöranden fattas i olika medä

lemsstater. Därför bör det i denna förordning föreskrivas

en grund för att vägra erkännande eller verkställighet av

skyddsåtgärden när skyddsåtgärden är oförenlig med en

dom som har meddelats eller erkänts i den anmodade

medlemsstaten.

(32)

Under

exceptionella

omständigheter

kan

det

vara

motiveä

rat att domstolarna i den anmodade medlemsstaten har

möjlighet att vägra erkänna eller verkställa en skyddsä

åtgärd om tillämpningen av skyddsåtgärden skulle vara

uppenbart oförenlig med grunderna för den medlemsstaä

tens rättsordning. Domstolarna bör dock inte ha möjligä

het att tillämpa detta undantag med hänvisning till grunä

derna för rättsordningen i syfte att vägra erkänna eller

verkställa en skyddsåtgärd om det skulle vara oförenligt

med de rättigheter som föreskrivs i Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiä

kel 21.

(33)

Om skyddsåtgärden skjuts upp eller upphävs, eller om

intyget återkallas i ursprungsmedlemsstaten, bör de beä

höriga myndigheterna i den anmodade medlemsstaten,

när det relevanta intyget lämnas in, skjuta upp eller uppä

häva verkan av erkännandet och i tillämpliga fall verkä

ställigheten av skyddsåtgärden

(34)

En

skyddad

person

bör

ha

faktisk

möjlighet

till

rättslig

prövning i andra medlemsstater. För att säkerställa sådan

faktisk möjlighet i förfaranden som omfattas av denna

förordning ska rättshjälp tillhandahållas i enlighet med

rådets direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om

förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsä

överskridande tvister genom fastställande av gemenä

samma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister ( 1 ).

(35)

För

att

underlätta

tillämpningen

av

denna

förordning

bör

medlemsstaterna åläggas att inom ramen för det europeä

iska rättsliga nätverk på privaträttens område som inrätä

tades genom rådets beslut 2001/470/EG ( 2 ) lämna vissa

upplysningar om sina nationella regler och förfaranden

rörande civilrättsliga skyddsåtgärder. Den information

som medlemsstaterna lämnar bör göras tillgänglig genom

den europeiska e-juridikportalen.

(36)

För

att

säkerställa

enhetliga

villkor

för

genomförandet

av

denna förordning bör kommissionen tilldelas genomä

förandebefogenheter med avseende på fastställande och

senare ändringar av de formulär som avses i denna förä

ordning. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med

Europaparlamentets och rådets förordning (EU)

nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande

av allmänna regler och principer för medlemsstaternas

kontroll av kommissionens utövande av sina genomä

förandebefogenheter ( 3 ).

(37)

Granskningsförfarandet

bör

användas

vid

antagandet

av

genomförandeakter om fastställande och senare ändä

ringar av de formulär som avses i denna förordning.

(38)

Denna förordning står i överensstämmelse med de

grundläggande rättigheter och principer som erkänns i

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigä

heterna. Förordningen strävar efter att garantera rätten till

försvar och en opartisk domstol enligt artiklarna 47 och

48 i denna. Denna förordning bör tillämpas i enlighet

med dessa rättigheter och principer.

(39)

Eftersom

målet

för

denna

förordning,

nämligen

att

fastä

ställa regler för en enkel och snabb mekanism för erkänä

nande av skyddsåtgärder som har meddelats i en medä

lemsstat i civilrättsliga frågor, inte i tillräcklig utsträckä

ning kan uppnås av medlemsstaterna och därför bättre

kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i

enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-förä

draget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma

artikel går denna förordning inte utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå detta mål.

(40)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade

kungarikets och Irlands ställning med avseende på omä

rådet med frihet, säkerhet och rättvisa, som är fogat till

EU-fördraget och EUF-fördraget, har dessa medlemsstater

meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpä

ningen av denna förordning.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

181/7

( 1 ) EGT L 26, 31.1.2003, s. 41.

(

2

) EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

( 3 ) EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

37

(41)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-förä

draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förä

ordning, som inte är bindande för eller tillämplig på

Danmark.

(42)

Europeiska

datatillsynsmannen

avgav

ett

yttrande

den

17 oktober 2011 ( 1 ) baserat på artikel 41.2 i Europaparä

lamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den

18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenä

skapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar

personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana

uppgifter ( 2 ).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

Syfte

Denna förordning fastställer regler för en enkel och snabb meä

kanism för erkännande av skyddsåtgärder som har meddelats i

en medlemsstat i civilrättsliga frågor.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Denna

förordning

ska

gälla

skyddsåtgärder

i

civilrättsliga

frågor som meddelats av en utfärdande myndighet i den mening

som avses i artikel 3.4.

2. Denna

förordning

ska

gälla

gränsöverskridande

fall.

Med

avseende på tillämpningen av denna förordning ska ett fall

anses vara gränsöverskridande när erkännande av en skyddsä

åtgärd som meddelats i en medlemsstat begärs i en annan medä

lemsstat.

3. Denna

förordning

ska

inte

tillämpas

på

skyddsåtgärder

som omfattas av förordning (EG) nr 2201/2003.

Artikel 3

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. skyddsåtgärd: ett beslut, oavsett beteckning, som har meddeä

lats av den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaä

ten i enlighet med dess nationella lagstiftning och som ålägä

ger en person som är orsak till fara en eller flera av följande

skyldigheter i avsikt att skydda en annan person när den

senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara

utsatt för fara:

a) Förbud mot eller föreskrift avseende beträdande av den

plats där den skyddade personen bor, arbetar, regelbundet

besöker eller vistas.

b) Förbud mot eller föreskrift avseende alla typer av konä

takter med den skyddade personen, inklusive per telefon,

elektronisk eller vanlig post, fax eller på något annat sätt.

c) Förbud mot eller föreskrift avseende att komma den

skyddade personen närmare än ett visst fastställt avstånd.

2. skyddad person: den fysiska person som är föremål för det

skydd som ges enligt en skyddsåtgärd.

3. person som är orsak till fara: den fysiska person som ålagts en

eller flera av de skyldigheter som avses i led 1.

4. utfärdande myndighet: varje rättslig myndighet, eller varje anä

nan myndighet som i en medlemsstat getts behörighet i

frågor som omfattas av tillämpningsområdet för denna förä

ordning, under förutsättning att en sådan annan myndighet

erbjuder parterna garantier i fråga om opartiskhet och att

dess beslut avseende skyddsåtgärder kan, i enlighet med laä

gen i medlemsstaten där den är verksam, bli föremål för

överprövning av en rättslig myndighet och att de har likä

nande giltighet och verkan som ett beslut av en rättslig

myndighet i samma fråga.

5. ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där skyddsåtgärden

har meddelats.

6. anmodad medlemsstat: den medlemsstat där erkännande och, i

tillämpliga fall, verkställighet av skyddsåtgärden begärs.

KAPITEL II

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET AV

SKYDDSÅTGÄRDER

Artikel 4

Erkännande och verkställighet

1. En

skyddsåtgärd

som

en

medlemsstat

meddelat

ska

erkänä

nas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande

behöver användas och ska vara verkställbar utan att det krävs

någon verkställbarhetsförklaring.

SV

L 181/8

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

(

1

) EUT C 35, 9.2.2012, s. 10.

( 2 ) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

38

2. En

skyddad

person

som

i

den

anmodade

medlemsstaten

vill åberopa en skyddsåtgärd som ursprungsmedlemsstaten medä

delat ska tillhandahålla den behöriga myndigheten i den anmoä

dade medlemsstaten

a) en kopia av skyddsåtgärden som uppfyller de villkor som är

nödvändiga för att fastställa dess äkthet,

b) det intyg som utfärdats i ursprungsmedlemsstaten enligt arä

tikel 5, och

c) vid behov, en translitterering och/eller en översättning av

intyget enligt artikel 16.

3. Intygets

rättsverkningar

ska

inte

gå

utöver

vad

som

följer

av skyddsåtgärdens verkställbarhet.

4. Oavsett

om

skyddsåtgärden

har

en

längre

varaktighet

ska

verkan av ett erkännande enligt punkt 1 begränsas till en period

på tolv månader, från och med utfärdandet av intyget.

5. Förfarandet

för

verkställighet

av

skyddsåtgärder

ska

regleä

ras av den anmodade medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 5

Intyg

1. Den

utfärdande

myndigheten

i

ursprungsmedlemsstaten

ska på begäran av den skyddade personen utfärda intyget geä

nom att använda det flerspråkiga standardformulär som uppä

rättats i enlighet med artikel 19 och som innehåller den inforä

mation som föreskrivs i artikel 7.

2. Utfärdandet

av

intyget

ska

inte

kunna

överklagas.

3. På begäran av den skyddade personen ska den utfärdande

myndigheten i ursprungsmedlemsstaten förse den skyddade perä

sonen med en translitterering och/eller översättning av intyget

med hjälp av det flerspråkiga standardformulär som upprättats i

enlighet med artikel 19.

Artikel 6

Villkor för utfärdande av intyget

1. Intyget får endast utfärdas om den person som är orsak

till fara har underrättats om skyddsåtgärden i enlighet med

ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

2. Om en skyddsåtgärd har meddelats i en parts utevaro, får

ett intyg utfärdas endast om den person som är orsak till fara

har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling eller,

om tillämpligt, på annat sätt har informerats i enlighet med

ursprungsmedlemsstatens lagstiftning om att förfarandet inletts

i tillräckligt god tid och på lämpligt sätt för att vederbörande

ska kunna förbereda sin talan.

3. Om

en

skyddsåtgärd

meddelats

i

ett

förfarande

som

inte

föreskriver att den person som är orsak till fara ska underrättas

på förhand om förfarandet (”ex parte-förfarande”) får intyget

endast utfärdas om den personen hade rätt att överklaga skyddsä

åtgärden enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

Artikel 7

Intygets innehåll

Intyget ska innehålla följande uppgifter:

a) Den utfärdande myndighetens namn och adress samt konä

taktuppgifter.

b) Ärendenummer.

c) Datum för utfärdande av intyget.

d) Uppgifter om den skyddade personen: namn, födelsedatum

och födelseort, om denna uppgift är tillgänglig, och den

adress som ska användas för underrättelse, som ska föregås

av en väl synlig varning att den adressen kan komma att

röjas för den person som är orsak till fara.

e) Uppgifter om den person som är orsak till fara; namn, föä

delsedatum och födelseort, om denna uppgift är tillgänglig,

och den adress som ska användas för underrättelse.

f) Alla nödvändiga uppgifter för verkställigheten av skyddsä

åtgärden, inklusive, i tillämpliga fall, typen av åtgärd och

den skyldighet som genom denna åläggs den person som

är orsak till fara samt angivande av funktionen för den plats

och/eller det avgränsade område som denna person åläggs

förbud att närma sig eller beträda.

g) Skyddsåtgärdens varaktighet.

h) Varaktigheten för erkännandets verkan enligt artikel 4.4.

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

181/9

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

39

i) En förklaring om att de krav som föreskrivs i artikel 6 har

uppfyllts.

j) Information om de rättigheterna som tillerkänns enligt arä

tiklarna 9 och 13.

k) I hänvisningssyfte, den fullständiga titeln på denna förordä

ning.

Artikel 8

Underrättelse om intyget till den person som är orsak till

fara

1. Den

utfärdande

myndigheten

i

ursprungsmedlemsstaten

ska underrätta den person som är orsak till fara om intyget,

och om den omständigheten att utfärdandet av intyget resulterar

i erkännande och, i tillämpliga fall, verkställighet av skyddsåtgärä

den i samtliga medlemsstater enligt artikel 4.

2. Om

den

person

som

är

orsak

till

fara

bor

i

ursprungsä

medlemsstaten ska underrättelsen ske i enlighet med den medä

lemsstatens lag. Om den person som är orsak till fara bor i en

annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten eller i ett tredjeä

land, ska underrättelsen ske genom rekommenderat brev med

mottagningsbevis eller motsvarande.

Situationer där adressen till den person som är orsak till fara är

okänd eller där denna person vägrar att motta underrättelsen

ska regleras av ursprungsmedlemsstatens lag.

3. Var

den

skyddade

personen

befinner

sig

eller

andra

konä

taktuppgifter för denna person ska inte röjas för den person

som är orsak till fara såvida inte röjandet är nödvändigt för

efterlevnaden eller verkställigheten av skyddsåtgärden.

Artikel 9

Rättelse eller återkallelse av intyget

1. Utan

att

det

påverkar

tillämpningen

av

artikel

5.2

och

på

begäran av den skyddade personen eller den person som är

orsak till fara till den utfärdande myndigheten i ursprungsmedä

lemsstaten eller på den myndighetens eget initiativ ska intyget

a) rättas när det på grund av ett skrivfel föreligger en brist på

överensstämmelse mellan skyddsåtgärden och intyget, eller

b) återkallas, när det är uppenbart att intyget beviljades felaktigt

med beaktande av de krav som föreskrivs i artikel 6 och

tillämpningsområdet för denna förordning.

2. Förfarandet,

inbegripet

ett

eventuellt

överklagande,

när

det

gäller rättelse eller återkallelse av intyget ska regleras av urä

sprungsmedlemsstatens lagstiftning.

Artikel 10

Stöd till den skyddade personen

På begäran av den skyddade personen ska den utfärdande mynä

digheten i ursprungsmedlemsstaten bistå den personen med att

få information som gjorts tillgänglig i enlighet med artiklarna

17 och 18 om inför vilka myndigheter i den anmodade medä

lemsstaten skyddsåtgärden ska åberopas eller verkställighet beä

gäras.

Artikel 11

Justering av skyddsåtgärden

1. Den

behöriga

myndigheten

i

den

anmodade

medlemsstaä

ten ska, i den utsträckning det är nödvändigt, justera sakuppä

gifterna avseende skyddsåtgärden för att skyddsåtgärden ska

kunna få effekt i denna medlemsstat.

2. Förfarandet för justering av skyddsåtgärden ska regleras av

den anmodade medlemsstatens lagstiftning.

3. Den person som är orsak till fara ska underrättas om

justeringen av skyddsåtgärden.

4. Om den person som är orsak till fara bor i den anmodade

medlemsstaten, ska underrättelsen ske i enlighet med den medä

lemsstatens lagstiftning. Om den person som är orsak till fara

bor i en annan medlemsstat än den anmodade medlemsstaten

eller i ett tredjeland, ska underrättelsen ske genom rekommenä

derat brev med mottagningsbevis eller motsvarande.

Situationer där adressen till den person som är orsak till fara är

okänd eller där denna person vägrar att motta underrättelsen

ska regleras av den anmodade medlemsstatens lagstiftning.

5. Den skyddade personen eller den person som är orsak till

fara får överklaga justeringen av skyddsåtgärden. Förfarandet för

överklagande ska regleras av den anmodade medlemsstatens

lagstiftning. Ett överklagande ska emellertid inte ha någon susä

pensiv verkan.

SV

L 181/10

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

40

Artikel 12

Ingen omprövning i sak

En skyddsåtgärd som har meddelats i ursprungsmedlemsstaten

får aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 13

Vägran av erkännande eller verkställighet

1. Erkännande

och,

i

tillämpliga

fall,

verkställighet

av

skyddsä

åtgärden ska vägras, efter ansökan från den person som är orsak

till fara, i den mån ett sådant erkännande

a) uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den

anmodade medlemsstaten, eller

b) är oförenligt med en dom som har meddelats eller erkänts i

den anmodade medlemsstaten.

2. Ansökan

om

att

erkännandet

eller

verkställigheten

ska

vägras ska göras vid den domstol i den anmodade medlemsä

staten som den medlemsstaten anmält till kommissionen i enä

lighet med artikel 18.1 a iv.

3. Erkännandet

av

skyddsåtgärden

får

inte

vägras

på

grund

av att den anmodade medlemsstatens lagstiftning inte tillåter en

sådan åtgärd på grundval av samma omständigheter.

Artikel 14

Uppskjutande eller upphävande av erkännande eller

verkställighet

1. Om

skyddsåtgärden

skjuts

upp

eller

upphävs

i

ursprungsä

medlemsstaten eller dess verkställbarhet skjuts upp eller begränä

sas eller om intyget återkallas i enlighet med artikel 9.1 b, ska

den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten på beä

gäran av den skyddade personen eller den person som orsakar

fara utfärda ett intyg som anger detta uppskjutande, denna

begränsning eller detta upphävande genom att använda det flerä

språkiga standardformulär som upprättats i enlighet med artiä

kel 19.

2. Efter det att den skyddade personen eller den person som

orsakar fara har lämnat in intyget utfärdat i enlighet med punkt

1, ska den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsä

staten skjuta upp eller upphäva verkan av erkännandet och i

tillämpliga fall verkställigheten av skyddsåtgärden.

KAPITEL III

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 15

Legalisering och andra liknande formaliteter

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med

avseende på handlingar som utfärdats i en medlemsstat inom

ramen för denna förordning.

Artikel 16

Translitterering eller översättning

1. Alla

translittereringar

eller

översättningar

som

krävs

enligt

denna förordning ska vara till det officiella språket, eller ett av

de officiella språken, i den anmodade medlemsstaten, eller till

något annat officiellt språk vid unionens institutioner som den

medlemsstaten har angett att den kan godta.

2. Med

förbehåll

för

vad

som

föreskrivs

i

artikel

5.3

ska

översättningar enligt denna förordning göras av en person

som är behörig att göra översättningar i någon av medlemsä

staterna.

Artikel 17

Information som görs tillgänglig för allmänheten

Medlemsstaterna ska inom ramen för det europeiska rättsliga

nätverk på privaträttens område som inrättades genom beslut

2001/470/EG, och i syfte att göra informationen tillgänglig för

allmänheten, tillhandahålla en beskrivning av de nationella regä

ler och förfaranden som rör skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor,

inklusive vilken typ av myndigheter som är behöriga på de

områden som omfattas av denna förordning.

Medlemsstaterna ska löpande uppdatera den informationen.

Artikel 18

Överföring av information från medlemsstaterna

1. Senast

den

11

juli

2014

ska

medlemsstaterna

överlämna

följande information till kommissionen:

a) Vilken typ av myndigheter som är behöriga på de områden

som omfattas av denna förordning och, i förekommande fall,

ange

i) vilka myndigheter som är behöriga att meddela skyddsä

åtgärder och utfärda intyg i enlighet med artikel 5,

ii) de myndigheter inför vilka en skyddsåtgärd som meddeä

lats i en annan medlemsstat ska åberopas och/eller som

är behöriga att verkställa en sådan åtgärd,

SV

29.6.2013 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

181/11

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

41

iii) vilka myndigheter som är behöriga att justera skyddsä

åtgärder i enlighet med artikel 11.1,

iv) till vilka domstolar en ansökan om att vägra erkännande

och, i förekommande fall, verkställighet ska lämnas in i

enlighet med artikel 13.

b) Vilket eller vilka språk som godtas för de översättningar som

avses i artikel 16.1.

2. Kommissionen

ska

göra

den

information

som

avses

i

punkt 1 tillgänglig för allmänheten på lämpligt sätt, särskilt

via webbplatsen för det europeiska rättsliga nätverket på privatä

rättens område.

Artikel 19

Fastställande och senare ändringar av formulären

Kommissionen ska anta genomförandeakter om fastställande

och senare ändringar av de formulär som avses i artiklarna 5

och 14. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det

granskningsförfarande som avses i artikel 20.

Artikel 20

Kommittéförfarande

1. Kommissionen

ska

biträdas

av

en

kommitté.

Denna

komä

mitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordä

ning (EU) nr 182/2011.

2. När

det

hänvisas

till

denna

punkt

ska

artikel

5

i

förordä

ning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel 21

Översyn

Senast den 11 januari 2020 ska kommissionen lägga fram en

rapport om tillämpningen av förordningen för Europaparlamenä

tet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till ändringar.

Artikel 22

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att

den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 11 januari 2015.

Denna förordning ska gälla för skyddsåtgärder som meddelats

den 11 januari 2015 eller senare, oberoende av när förfarandet

har inletts.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Strasbourg den 12 juni 2013.

På Europaparlaments vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

L. CREIGHTON

Ordförande

SV

L 181/12

Europeiska unionens officiella tidning

29.6.2013

Prop. 2014/15:51

Bilaga 1

42

KOMMISSIONENS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) nr 939/2014

av den 2 september 2014

om fastställande av de intyg som avses i artiklarna 5 och 14 i Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor

EUROPEISKA KOMMISSIONEN HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

med beaktande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt

erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (1), särskilt artikel 19, och

av följande skäl:

(1)

För att sörja för en korrekt tillämpning av förordning (EU) nr 606/2013 bör två intyg fastställas.

(2) Förenade kungariket och Irland är bundna av förordning (EU) nr 606/2013 och är följaktligen bundna av denna

förordning.

(3)

Danmark är inte bundet av förordning (EU) nr 606/2013 och inte heller av denna förordning.

(4) De åtgärder som föreskrivs i denna förordning är förenliga med yttrandet från den kommitté för ömsesidigt

erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor som inrättades genom förordning (EG) nr 606/2013.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1.

Det formulär som ska användas för tillämpningen av det intyg som avses i artikel 5 i förordning (EU) nr 606/2013

ska vara det som anges i bilaga I som formulär I.

2.

Det formulär som ska användas för tillämpningen av det intyg som avses i artikel 14 i förordning (EU) nr 606/2013

ska vara det som anges i bilaga II som formulär II.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den 11 januari 2015.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den 2 september 2014.

På kommissionens vägnar

José Manuel BARROSO

Ordförande

3.9.2014

L 263/10

Europeiska unionens officiella tidning

SV

(1) EUT L 181, 29.6.2013, s. 4.

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

43

BILAGA I

3.9.2014

L 263/11

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

44

3.9.2014

L 263/12

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

45

3.9.2014

L 263/13

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

46

3.9.2014

L 263/14

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

47

3.9.2014

L 263/15

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

48

3.9.2014

L 263/16

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

49

3.9.2014

L 263/17

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

50

BILAGA II

3.9.2014

L 263/18

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

51

3.9.2014

L 263/19

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

52

3.9.2014

L 263/20

Europeiska unionens officiella tidning

SV

Prop. 2014/15:51

Bilaga 2

53

Sammanfattning av promemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:35)

I promemorian lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Förordningen är direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater från den 11 januari 2015. För sin tillämpning i Sverige krävs vissa kompletterande bestämmelser.

Genom förordningen införs regler för att en kontaktförbudsliknande skyddsåtgärd som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas och få effekt i en annan medlemsstat om den skyddsbehövande beger sig till den staten. Erkännandet ska inte kräva något särskilt förfarande i den anmodade staten.

I promemorian lämnas dels förslag till kompletterande bestämmelser i frågor som enligt förordningen ska regleras i nationell rätt, dels andra kompletterande bestämmelser som bedöms nödvändiga för att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning. I promemorian görs bedömningen att inga svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningens tillämpningsområde. Åklagare på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla föreslås vara behörig myndighet. Den tingsrätt där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet föreslås vara behörig domstol vid ett överklagande av en åklagares beslut om justering av en skyddsåtgärd. Stockholms tingsrätt föreslås vara behörig domstol att pröva en ansökan om att ett erkännande av en skyddsåtgärd ska vägras. Vid rättens prövning föreslås att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas. Det föreslås att de nya bestämmelserna införs i en särskild lag och i en särskild förordning med kompletterande bestämmelser till förordningen.

Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 11 januari 2015.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:3) lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Datainspektionen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Brottsofferjourernas Riksförbund och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Malmö tingsrätt har avstått från att avge yttrande. Föreningen Kvinnors Nätverk och Stiftelsen Allmänna Barnhuset har beretts tillfälle att yttra sig, men har inte hörts av.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-12-04

Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika

Brickman samt justitierådet Johnny Herre.

EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder

Enligt en lagrådsremiss den 27 november 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor,

2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Karl Magnus Sjögren.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Ärendets beredning

Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen ska vid beredningen av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.

Om regeringsformens beredningskrav uppfylls och därmed förslaget till lag med tillhörande lagmotiv kommer myndigheter, organisationer och andra till del, kan förslaget bli allsidigt belyst och konsekvenserna av det så långt möjligt kända på förhand. Detta ökar i sin tur kvaliteten på beslutsfattandet till gagn för demokrati, rättssäkerhet och effektivitet (se bet. 2008/09:KU10 s. 63). Lagstiftningsärendets natur bestämmer här beredningskravets faktiska innehåll. Remisstiden bör vara så väl tilltagen att remissinstanserna ges en reell möjlighet att sätta sig in i förslaget, överväga det och avfatta ett remissvar. När tiden bestäms måste beaktas att många organisationer har beslutsordningar som är tidskrävande.

Lagrådet noterar i detta avseende följande beträffande beredningen av det lagförslag som nu underställs Lagrådets granskning.

Departementspromemorian angående EU-förordningen om civilrättsliga skyddsåtgärder remitterades den 2 oktober 2014 med en sista svarstid den 20 oktober. Ett remissmöte om promemorian hölls den 15 oktober. Lagrådsremissen beslutades den 27 november 2014.

Remissinstanserna fick alltså mindre än tre veckor på sig att svara, vilket allmänt sett måste anses vara en långt ifrån tillräcklig tid. En instans avstod också från att yttra sig med uttrycklig hänvisning till den korta

svarstiden. Ärendet inrymmer flera besvärliga frågor om hur EUförordningen ska förstås. Detta talar starkt mot förkortad remisstid

.

I departementspromemorian nämns Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern, som gäller skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Det sägs att direktivet och förordningen kompletterar varandra och tillsammans bildar ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt lämnas i departementspromemorian Ds 2014:3. Där görs bedömningen att kontaktförbud som meddelas enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud på grund av risk för att en person ska begå brott mot en annan person motsvarar sådana skyddsåtgärder som avses i direktivet. Kontaktförbud som inte meddelas på den grunden bedöms däremot falla utanför tillämpningsområdet. I det nu aktuella ärendet bedöms alla kontaktförbud falla utanför tillämpningsområdet för EU-förordningen om civilrättsliga skyddsåtgärder. Sammantaget betyder dessa bedömningar att varken direktivet eller förordningen skulle kunna tillämpas på vissa kontaktförbud, trots vad som sägs om ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Detta nämns inte i departementspromemorian och att inte mer än en av remissinstanserna upptäckte det under den korta remisstiden är inte ägnat att förvåna.

Som förklaring till den korta remisstiden har det under föredragningen hänvisats till att EU-förordningen ska tillämpas från och med den 11 januari 2015. Med tanke på att förordningen trädde i kraft redan den 19 juli 2013 borde det ha funnits tid att förbereda svensk lagstiftning i god tid före den dag då förordningen ska träda i tillämpning. Så som läget är nu kommer den svenska lagstiftningen inte att vara på plats i tid, trots den komprimerade beredningen. Enligt Lagrådets mening borde inte det grundlagsfästa beredningskravet ha eftersatts när de EU-rättsliga kraven ändå inte kan uppfyllas.

Med en mer omsorgsfull beredningsprocess

skulle också remissinstanserna kunna göra en samlad och bättre underbyggd bedömning av det heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder som förordningen och direktivet är avsedda att åstadkomma och vilka svenska lagstiftningsåtgärder som behövs.

Till det anförda kommer att det finns frågor i lagstiftningsärendet som inte har blivit tillräckligt belysta.

Lagrådet saknar ett närmare resonemang om vilka slags skyddsåtgärder som regleringen ska omfatta och som svenska myndigheter ska hantera. För att det ska bli begripligt borde det lämnas en – åtminstone översiktlig – redogörelse för andra medlemsstaters regleringar i detta avseende.

En sådan redogörelse skulle också göra det lättare att bedöma om några svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningen. Den bedömning som görs i departementspromemorian har ifrågasatts av några remissinstanser. Bedömningen, som är formell till sin natur, innebär att svenska

skyddsåtgärder inte kommer att erkännas utomlands, även om de materiellt sett liknar åtgärder som beskrivs i förordningen.

Remissinstanser har också kritiserat bedömningen i promemorian att det inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder i Sverige för erkännande och verkställighet av utländska skyddsåtgärder. Det framstår som tvivelaktigt att denna bedömning är förenlig med olika bestämmelser i förordningen, t.ex. artikel 4.1, som föreskriver att en skyddsåtgärd som en medlemsstat meddelat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas och ska vara verkställbar utan att det krävs någon verkställighetsförklaring. Enligt artikel 4.5 ska också förfarandet för verkställighet av skyddsåtgärder regleras av den anmodade medlemsstatens lagstiftning.

På grund av de anförda bristerna anser Lagrådet att de remitterade förslagen inte kan läggas till grund för lagstiftning.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015

Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic

Föredragande: statsrådet M Johansson

Regeringen beslutar proposition 2014/15:51 EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor

32013R0606