Prop. 2013/14:219

Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 10 april 2014

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Gemensamma EU-regler om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en privaträttslig tvist finns i Bryssel I-förordningen. Förordningen innehåller även regler om erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en annan medlemsstat. EU har beslutat om en reviderad förordning, som innebär att det blir enklare och går snabbare att verkställa domar i EU. I propositionen föreslår regeringen nya lagregler som ska komplettera förordningen.

För att en utländsk dom ska kunna verkställas i Sverige krävs det enligt ett antal lagar att en domstol först fattar ett särskilt beslut om att domen är verkställbar. För närvarande fattas sådana beslut av Svea hovrätt. Den prövningen ska i stället göras i tingsrätt.

De flesta av lagförslagen föreslås träda i kraft den 10 januari 2015.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden,

2. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo,

5. lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn,

6. lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

7. lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg,

8. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

9. lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet,

10. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,

11. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område,

12. lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser,

13. lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, 14. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

15. lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden,

16. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 17. lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter,

18. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 19. lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna,

20. lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

21. lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor,

22. lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet,

23. lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning),

2. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning),

3. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen),

4. konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen), och

5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln). Genom första stycket 1 och 2 kompletterar lagens bestämmelser även avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Danmarksavtalet), eftersom 2012 års Bryssel I-förordning och 2000 års Bryssel I-förordning tillämpas i förhållandet mellan EU och Danmark till följd av detta avtal.

Reservforum

2 § Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och någon annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Särskild vägransgrund

3 § Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt

anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat i ett brottmål som gäller ett inte uppsåtligt brott mot någon som

1. varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2. inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3. inte har haft tillfälle att svara i målet.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning

Förfarande för vägran av erkännande eller verkställighet

4 § En ansökan enligt 2012 års Bryssel I-förordning om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

En ansökan enligt samma förordning om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

5 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 4 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Verkställighet

6 § Om ett avgörande är verkställbart enligt 2012 års Bryssel I-förordning, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Anpassning

7 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att handlägga sådana frågor om anpassning som avses i artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Vid myndighetens handläggning tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen.

Särskild underrättelse i utsökningsmål

8 § Om svaranden framför en invändning till Kronofogdemyndigheten som kan antas avse att avgörandet med tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning antingen inte ska verkställas i Sverige eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp, ska Kronofogdemyndigheten utan dröjsmål underrätta honom eller henne om möjligheten enligt förordningen att göra invändningen gällande genom en ansökan till domstol.

Erkännande, verkställbarhet och verkställighet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen

Förfarande för erkännande eller verkställbarhet

9 § En ansökan om att ett avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

10 § En ansökan om ändring enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Verkställighet

12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

13 § Om tingsrätten bifaller en ansökan enligt 9 § om att ett avgörande ska förklaras verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln

Rättelse av intyg

14 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel på grund av ett skrivfel eller liknande inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Återkallelse av intyg

15 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid med de krav som finns i förordningen om den europeiska exekutionstiteln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Verkställighet

16 § Om ett avgörande intygas vara en europeisk exekutionstitel, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015, då lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §2

På ansökan av make prövar Svea hovrätt huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i främmande stat, skall gälla här i riket. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

En ansökan av en make om att ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Innan tingsrätten prövar frågan ska den andra maken ges tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Beslut, som ej innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla, utgör icke hinder mot ny prövning av frågan.

Ett beslut som inte innebär att det utländska beslutet ska gälla hindrar inte att frågan prövas på nytt.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797. 2 Senaste lydelse 1973:942.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 8–11 §§ lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Dom eller förlikning som enligt 1–5 §§ äger giltighet här i riket skall, på ansökan av part, här verkställas.

En dom eller en förlikning som enligt 1–5 §§ gäller i Sverige ska, efter en ansökan av en part, förklaras verkställbar.

9 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en dom eller en förlikning ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Vid sådan ansökan skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;

1. domen i original eller en kopia av domen som har bestyrkts av den aktuella myndigheten,

2. bevis att domen vunnit laga kraft;

2. bevis om att domen har fått laga kraft,

3. domstols protokoll eller annan handling, utvisande att de i 5 § första stycket stadgade villkor äro uppfyllda; samt

3. domstols protokoll eller någon annan handling som visar att villkoren i 5 § första stycket är uppfyllda, och

4. där fråga är om tredskodom, handlingar i huvudskrift eller styrkt avskrift av vilka framgår, att utebliven part personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen eller, då sådant fall är för handen som i 5 § första stycket 7. avses, stämningen tillställts honom på sätt där sägs.

4. om ansökan avser en tredskodom, handlingar i original eller i bestyrkt kopia som visar att en part som uteblivit har fått del av stämningen i tid antingen personligen eller genom ett ombud med fullmakt, eller, i fall som avses i 5 § första stycket 7, att han eller hon fått del av stämningen på det sätt som föreskrivs där.

Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av protokoll ävensom bevis att förlikningen stadfästs av domstol samt kan verkställas i

Schweiz.

Om ansökan avser en förlikning, ska sökanden tillsammans med ansökan ge in en kopia av ett protokoll som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att förlikningen har stadfästs av en domstol och kan verkställas i Schweiz.

Nu nämnda handlingar skola Handlingarna ska vara försedda

vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet, meddelade av schweiziska förbundskansliet, samt skola åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus.

med bevis om utfärdarens behörighet som meddelats av schweiziska förbundskansliet. En översättning av handlingarna till svenska ska även ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Schweiz eller av en schweizisk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Sverige eller av en svensk notarius publicus.

10 §

Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att därå svara.

Om en dom eller förlikning förklaras verkställbar, verkställs domen eller förlikningen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen eller förlikningen ska dock inte tillämpas.

11 §

Varder ansökningen bifallen, gånge domen eller förlikningen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar. Vad domen eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

13 §

Vill någon här i riket erhålla verkställighet å dom som i 12 § sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en dom som avses i 12 § ska förklaras verkställbar i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Sådan ansökan må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att däröver yttra sig. Finner hovrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande stadgade villkoren, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge därefter domen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, med mindre Konungen, efter klagan över hovrättens beslut, annorledes förordnar.

Om tingsrätten finner att domen uppfyller villkoren för erkännande enligt 12 §, ska den förklara att domen är verkställbar. Domen verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

Härigenom föreskrivs att 5–9 §§ lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Avgörande som enligt 1–4 §§ gäller här i riket skall på ansökan verkställas här.

Ett avgörande som enligt 1–4 §§ gäller i Sverige ska efter en ansökan förklaras verkställbart.

6 §

Även sådan dom angående underhåll till barn som utan hinder av att den ej äger laga kraft må verkställas i den stat där den meddelats eller domstols beslut om underhåll till barn för tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut föreligger skall på ansökan verkställas här, om domen eller beslutet meddelats i stat som avses i 1 § och dom eller beslut av detta slag kunnat meddelas av svensk domstol i motsvarande fall. Ansökan må icke bifallas, om sådant förhållande föreligger att enligt 3 eller 4 § ett avgörande ej skulle gälla här i riket.

Även en dom om underhåll till barn som får verkställas i den stat där domen meddelats trots att den inte fått laga kraft ska efter en ansökan förklaras verkställbar under förutsättning att domen meddelats i en stat som avses i 1 § och att en dom av detta slag hade kunnat meddelas av en svensk domstol i ett motsvarande fall.

Detsamma gäller i fråga om en domstols beslut om underhåll till barn som meddelats för tiden till dess frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft. Om avgörandet enligt 3 eller 4 § inte skulle gälla i Sverige, får det inte förklaras verkställbart.

7 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Vid sådan ansökan skall fogas

avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet,

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en myndighet,

bevis att avgörandet må verkställas i den stat där det meddelats,

2. bevis om att avgörandet får verkställas i den stat där det har

om underhållsskyldighet ålagts någon som uteblivit eller eljest ej besvarat framställt anspråk på underhåll, styrkt avskrift av de handlingar genom vilka saken anhängiggjordes och bevis att dessa handlingar före avgörandet blivit delgivna i vederbörlig ordning.

meddelats,

3. om den som har ålagts underhållsskyldighet har uteblivit eller annars inte besvarat ett krav på underhåll, stämningsansökan eller motsvarande handling i bestyrkt kopia och bevis om att ansökan eller handlingen har delgetts före avgörandet, och

4. en bestyrkt översättning till svenska av handlingarna i ärendet.

Vid handlingarna skall fogas styrkt översättning till svenska språket.

8 §

Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att den som ålagts underhållsskyldighet haft tillfälle att svara.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

9 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes avgörandet som svensk domstols dom vilken äger laga kraft, om ej högsta domstolen förordnar annat. Innehåller avgörandet föreskrift om tvångsmedel, skall den föreskriften ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.6. Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 38 § atomansvarighetslagen (1968:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Om en dom i ett mål om ersättning för en atomskada har meddelats i en annan konventionsstat och om domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen är behöriga att pröva den tvist som domen gäller, ska domen, när den har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Det finns dock inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska en översättning till svenska ges in tillsammans

av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

med handlingen. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

Hänvisningar till S2-6

  • Prop. 2013/14:219: Avsnitt 7

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos

Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

En ansökan om att en utländsk dom som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser en tvist om befordran som omfattas av konventionen samt att den har fått laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

De handlingar som avses i första stycket ska vara försedda med ett bevis om utfärdarens behörighet.

Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansök-

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har

ningen. fått laga kraft.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.8. Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §1

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myndighet.

En tvist om en sjömans anställningsförhållande får inte dras inför en utländsk myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Första stycket gäller inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2007:441.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 9–11 §§ lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Vid ansökningen skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. huvudskrift eller av myndighet bestyrkt avskrift av exekutionstiteln,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

2. bevis om att exekutionstiteln får verkställas i den stat där den har upprättats,

3. om genom dom eller beslut underhållsskyldighet har ålagts någon som uteblivit, handling i original eller bestyrkt avskrift, utvisande att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgivits i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

3. om ansökan avser en dom eller ett beslut om underhållsskyldighet som har meddelats mot någon som har uteblivit, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgetts i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

4. om sökanden är offentligt organ, behövliga handlingar angående organets behörighet att begära verkställighet,

4. om sökanden är ett offentligt organ, behövliga handlingar om organets behörighet att begära verkställighet,

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån hovrätten ej finner det obehövligt.

5. en bestyrkt översättning av handlingarna till svenska, såvida inte tingsrätten anser att det inte behövs.

Uppfyller ansökningshandlingarna ej föreskrifterna i andra stycket eller är de eljest ofullständiga, skall tillfälle beredas

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

sökanden att avhjälpa bristen.

10 §

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att tillfälle har lämnats motpart att yttra sig över ansökningen.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

11 §

Bifalles ansökningen, sker verkställighet på samma sätt som gäller i fråga om svensk domstols lagakraftägande dom, om ej högsta domstolen förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den utländska exekutionstiteln skall ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Denna lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Denna lag tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av dom som ska gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

1. dom eller förlikning i mål om boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är

2. dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är

1 Senaste lydelse 2010:578.

fråga om verkställighet enligt 6 §, fråga om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

3. dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

4. dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

5. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

6. dom eller förlikning som rör

a) en gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

b) inledande av en förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra frågor som beror av konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

c) andra frågor som beror av en konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

d) en rättshandlings eller någon annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

dels att 15 § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 12–14 och 16–18 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 16 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag är tillämplig på domar på privaträttens område som har meddelats i Österrike. Lagen tillämpas på sådana domar även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

12 §

En österrikisk dom, som skall erkännas i Sverige och som får verkställas i Österrike, skall på ansökan verkställas här.

En österrikisk dom som ska erkännas i Sverige och som får verkställas i Österrike ska efter en ansökan förklaras verkställbar.

13 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

1 Senaste lydelse 2010:579.

14 §

Vid ansökan om verkställighet skall fogas domen i original eller av behörig myndighet bestyrkt avskrift och bevis om att domen har vunnit laga kraft och får verkställas i Österrike.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in domen i original eller en kopia av domen som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att domen har fått laga kraft och får verkställas i

Österrike.

Hovrätten får förelägga sökanden att inkomma med de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av ansökningen.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av ansökan.

De handlingar som skall fogas till ansökningen skall vara avfattade på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

De handlingar som ska ges in tillsammans med ansökan ska vara skrivna på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen ska vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

16 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen efter besvär över hovrättens beslut förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den österrikiska domen skall inte tillämpas.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen ska dock inte tillämpas.

16 a §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

17 §

En förlikning som har träffats inför en österrikisk domstol i en sådan privaträttslig fråga som omfattas av denna lag skall på ansökan verkställas här, om

En förlikning som har träffats inför en österrikisk domstol i en privaträttslig fråga som omfattas av denna lag ska efter en ansökan förklaras verkställbar, om

1. förlikningen får verkställas i Österrike och

2. det inte föreligger sådana omständigheter som avses i 6 § 1, 2 eller 3.

2. det inte finns sådana omständigheter som avses i 6 § 1, 2 eller 3.

För verkställigheten gäller 12– 16 §§ i tillämpliga delar.

För handläggningen av frågor om verkställbarhet av förlikningar tillämpas 12–16 a §§.

18 §

Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, skall vid tillämpning av 7 § i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säkerhetsåtgärd beviljas.

Om en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken har beviljats, ska vid tillämpning av 15 kap. 7 § samma balk en talan som väcks vid en österrikisk domstol jämställas med en talan som väcks vid en svensk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att en sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom en dom som ännu inte har fått laga kraft hindrar inte att en säkerhetsåtgärd beviljas.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har ansökan om verkställighet gjorts inom denna tid, skall beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte hovrätten förordnar annat. Föreligger inte något förordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får hovrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen.

Ett beslut om en säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har fått laga kraft, om inte en ansökan om att domen ska förklaras verkställbar i Sverige har gjorts dessförinnan. Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring har gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansökan prövas, om inte tingsrätten bestämmer något annat. Om det inte finns något beslut om en säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får tingsrätten på yrkande besluta om en sådan åtgärd i avvaktan på att ansökan prövas.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs hos Svea hovrätt. Rekommendationen skall ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

En ansökan om att en rekommendation ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in.

Motparten skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en rekommendation förklaras verkställbar, verkställs rekommendationen på samma sätt som en dom som har fått laga kraft.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen såsom lagakraftägande dom, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en utländsk dom ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Vid ansökningen skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. exekutionstiteln i original eller i avskrift som har bestyrkts av en behörig myndighet,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet, och

2. förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser tvist angående befordran som omfattas av fördraget och att den får verkställas i den nämnda staten samt, i fråga om domstols dom, att den har vunnit laga kraft.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser en tvist om befordran som omfattas av fördraget samt att den får verkställas i den staten och, i fråga om en domstols dom, att den har fått laga kraft.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får hovrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen skall förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har getts in tillsammans med ansökan ska förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

6 §

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Om ansökningen bifalls, får verkställighet äga rum som för en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen förordnar annat efter besvär över hovrättens beslut.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Den sak som har avgjorts genom en sådan dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en sådan förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

Den sak som har avgjorts genom en dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Frågan huruvida ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av Svea hovrätt på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av hovrätten.

Frågan om ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av tingsrätt efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Om en sådan fråga uppkommer inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten.

En ansökan enligt första stycket görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Innan hovrätten prövar frågan skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har hovrättens prövning begärts av en myndighet, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska rättegången och som kan vara part även i hovrätten.

Innan tingsrätten prövar frågan ska motparten få tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs att 16 och 17 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §2

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

Svea hovrätt prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Till ansökningen skall bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning. Innan hovrätten prövar ansökningen skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över den.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

17 §3

Har hovrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgörandet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft, om inte Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet skall inte tillämpas.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2001:1141. 2 Senaste lydelse 2001:1141. 3 Senaste lydelse 2001:1141.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.16. Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 60 § och 21 kap.2 och 6 §§sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

60 §1

Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol för den ort

Ett avtal som har ingåtts innan en tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den utsträckning som det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstolen för den ort där

1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

1. svaranden har sitt huvudkontor eller, om ett huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

2. transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

3. den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist skall behandlas.

Trots första stycket kan en talan alltid väckas vid domstolen för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att en tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur tvisten ska behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har förvärvat det i god tro.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastnings-

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastnings-

1 Senaste lydelse 2007:443.

hamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

hamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

21 kap.

2 §2

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

I fråga om behörigheten för en sjörättsdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

En talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd, får en talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. En talan som avser en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första och andra stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om det inte finns en sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks en talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om något annat följer av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om er-

2 Senaste lydelse 2007:443.

internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

kännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

6 §3

Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen ska, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. När domen har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, ska den efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat följer av 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

En ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. Till ansökan ska fogas

En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet,

1. domen i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

3 Senaste lydelse 2013:328 (jfr 2013:543).

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet är skriven på ett annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökan.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Om en ansökan bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen bestämmer annat sedan hovrättens beslut överklagats.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

Härigenom föreskrivs att 9–11 §§ lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Till ansökan skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. original eller av myndighet bestyrkt kopia av exekutionstiteln,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller liknande avgörande, handling i original eller bestyrkt kopia, som utvisar att stämning har delgivits gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller ett liknande avgörande, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning har delgetts gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av administrativ myndighet som avses i 6 §, handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av en administrativ myndighet som avses i 6 §, en handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

4. bevis om att verkställighet får ske i den stat där exekutionstiteln har upprättats, och

5. bevis att gäldenären underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

5. bevis om att gäldenären har underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

10 §

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att tillfälle har lämnats motparten att yttra sig över ansökan.

Om ett utländskt avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

11 §

Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte Högsta domstolen förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Senaste lydelse 2006:76.

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond skall bestämmelserna om erkännande och verkställighet i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

I fråga om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond ska Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Leder en tillämpning av Bryssel

I-förordningens bestämmelser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, skall frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Om en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning leder till att domen inte skulle erkännas, förklaras verkställbar eller verkställas i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

6 §2

När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

När en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention, tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

1 Senaste lydelse 2007:442. 2 Senaste lydelse 2007:442.

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Har domen meddelats av en domstol i en stat där bestämmelserna i Bryssel I-förordningen gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser och i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Om domen har meddelats av en domstol i en stat där 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa förordningar och i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Svea hovrätt är behörig domstol vid förfaranden enligt artiklarna 29–31 och 33.

En ansökan om erkännande enligt artikel 21.3 eller om verkställbarhetsförklaring enligt artikel 29.1 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Vid den handläggning som avses i artiklarna 29–31 ska hovrätten bestå av en lagfaren domare.

En ansökan enligt artikel 33 om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i första stycket görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. En ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

För det förfarande som avses i artikel 33 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska göras skriftligen. Den ska ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 29–31 är jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 33.

3 §

För det förfarande som avses i artikel 34 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden, om inte något annat

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje och fjärde styckena tas bort.

något annat. Talan får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken .

följer av förordningen.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

dels att 60–63 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i övergångsbestämmelserna ska införas en ny punkt, 3, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §

En dom om ersättning för radiologisk skada som har meddelats av en behörig domstol i en annan konventionsstat ska, när domen har vunnit laga kraft och får verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen.

En dom om ersättning för radiologisk skada som har meddelats av en behörig domstol i en annan konventionsstat ska, när domen har fått laga kraft och får verkställas i den stat där den har meddelats, efter en ansökan förklaras verkställbar i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen.

61 §

En ansökan om verkställighet enligt 60 § görs hos Svea hovrätt och ska innehålla

En ansökan om att en dom om ersättning för radiologisk skada ska förklaras verkställbar enligt 60 § görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Ansökan ska innehålla

1. domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats.

Handlingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

62 §

Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av hovrätts beslut.

63 §

Om Svea hovrätt bifaller ansökan, verkställs domen som en svensk domstols dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om Högsta domstolen efter överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

3. Trots det som föreskrivs i 2 ska en ansökan om verkställighet som gjorts till Svea hovrätt före den 10 januari 2015 även i fortsättningen handläggas där. Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut. En ansökan får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en hovrätts beslut.

Hänvisningar till S2-21

  • Prop. 2013/14:219: Avsnitt 7

2.22. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

dels att 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 3, 7, 8 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2012:451 Föreslagen lydelse

3 §

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart enligt underhållsförordningen eller 2007 års

Haagkonvention görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

7 §1

Vid handläggningen i Svea hovrätt av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i 3 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till Svea hovrätt inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen som görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

8 §

Vid handläggningen i Högsta domstolen av ett överklagande av ett beslut i en fråga som avses i 4 § tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en hovrätts beslut, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. Prövningstillstånd krävs vid överklagande.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

11 §

Om hovrätten vid det förfarande som avses i 4 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen, ska hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Om tingsrätten bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen som avses i 3 §, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

Hänvisningar till S2-22

  • Prop. 2013/14:219: Avsnitt 3

2.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs att 6−8 §§ lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

En ansökan om erkännande enligt artikel 24 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 26 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

7 §

Den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Avser ansökan ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Den som gör en ansökan enligt 6 § ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet.

Om ansökan avser ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Avser ansökan en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om hovrätten anser att det är obehövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

Om en handling är skriven på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krävas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tilläm-

pas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

8 §

Hovrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet. .

3. Ärendet och dess beredning

Den 12 december 2012 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning). Förordningen trädde i kraft den 10 januari 2013. Förordningen är en revidering av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning). 2012 års Bryssel I-förordning finns i svensk lydelse som bilaga 1.

Regeringen tillkallade i december 2012 en särskild utredare som fick i uppdrag att föreslå de kompletterande författningsbestämmelser som 2012 års Bryssel I-förordning ger anledning till (dir. 2012:125). Utredaren skulle dessutom överväga ett generellt överflyttande av prövningen i första instans av frågor om verkställbarhet (exekvatur) från Svea hovrätt till tingsrätt och lämna de författningsförslag som dessa överväganden motiverar. Utredningen antog namnet Bryssel I-utredningen.

Utredningen lämnade i september 2013 betänkandet Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel I-förordning m.m. (SOU 2013:163). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 mars 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.1, 6.2.2, 6.3.2, 6.3.4, 6.3.6, 6.3.7, 7 och 9.1. Regeringen har följt Lagrådets förslag.

Efter Lagrådets granskning har EU den 9 april 2014 godkänt Haagkonventionen av den 23 november 2007 om internationell indrivning av underhåll till barn och andra familjemedlemmar (2007 års Haagkonvention). Konventionen kommer därmed att bli tillämplig i förhållande till Sverige den 1 augusti 2014. Till följd av detta ska förslagen i lagrådsremissen till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och lag om ändring i lagen (2012:451) om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning utgå. I stället ska motsvarande ändringar göras i lagen om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet (avsnitt 2.22). Propositionen innehåller därför ett sådant förslag.

I förhållande till lagrådsremissen har även vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Hänvisningar till S3

4. Bestämmelser om verkställighet av utländska avgöranden

4.1. Bestämmelser i unionsrättsakter och internationella instrument

4.1.1 2000 års Bryssel I-förordning och Brysselkonventionen

I 2000 års Bryssel I-förordning finns gemensamma EU-regler om vilken medlemsstats domstol som ska pröva en tvist på privaträttens område. Till detta område hör tvister om t.ex. avtal eller skadestånd. Förordningen innehåller också bestämmelser om erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden som meddelats i andra medlemsstater.

Reglerna i 2000 års Bryssel I-förordning innebär att den som vill ha ett domstolsavgörande som meddelats i en medlemsstat verkställt i en annan medlemsstat först måste ansöka om en verkställbarhetsförklaring (s.k. exekvatur) i en särskilt utsedd domstol i den medlemsstat där verkställighet ska ske. Sökanden ska ge in en kopia av den dom som ansökan avser och ett intyg som utfärdats på ett standardformulär av den domstol som meddelat domen. Prövningen av ansökan omfattar – utöver den grundläggande förutsättningen att förordningen är tillämplig – enbart att sökanden har gett in de handlingar som krävs. Motparten bereds inte tillfälle att yttra sig över ansökan innan domstolen tar ställning till om domen ska förklaras verkställbar.

Endast om ansökan om ändring av domstolens beslut görs kan domstolen pröva om verkställbarhet ska vägras. Prövningen sker enligt ett antal i förordningen angivna vägransgrunder och innebär aldrig att den utländska domen omprövas i sak. Vägransgrunderna enligt förordningen tar sikte på om domen uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den verkställande medlemsstaten (fr. ordre public), om domen är en tredskodom och svaranden inte har delgetts stämningsansökan i tillräckligt god tid och på lämpligt sätt, om domen är oförenlig med en dom som meddelats i den verkställande medlemsstaten eller i en annan stat eller om domen innebär en överträdelse av vissa av förordningens behörighetsbestämmelser. Kompletterande svenska bestämmelser till förordningen finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års kompletteringslag).

2000 års Bryssel I-förordning är en grundsten i EU:s civilrättsliga samarbete och har legat till grund för utformningen av övriga förordningar på området. Frågor från nationella domstolar om hur förordningen ska tolkas – s.k. framställningar om förhandsbesked – står för en ansenlig del av det totala antalet framställningar som görs till EU-domstolen.

2000 års Bryssel I-förordning ersatte konventionen den 27 september 1968

om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privat-

rättens område (Brysselkonventionen). Denna konvention har inkorporerats i svensk rätt genom lagen (1998:358) om Brysselkonventionen. Konventionen är numera tillämplig endast i förhållande till sådana terri-

torier i medlemsstaterna som omfattas av konventionens territoriella tillämpningsområde och som inte omfattas av 2012 års Bryssel I-förordning i enlighet med artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Det innebär att konventionen numera tillämpas endast i förhållande till vissa utomeuropeiska territorier.

4.1.2. Luganokonventionerna

Ett till 2000 års Bryssel I-förordning parallellt instrument är konventionen den 30 november 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention). Denna konvention har i stort sett samma innehåll som 2000 års Bryssel I-förordning. Den gäller i förhållandet mellan EU, Danmark, Island, Norge och Schweiz. 2007 års konvention har ersatt konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (1988 års Luganokonvention).

Enligt övergångsbestämmelserna till 2007 års konvention ska bestämmelserna i konventionen tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts efter konventionens ikraftträdande (artikel 63). En tillämpning av 1988 års konvention aktualiseras alltså i fråga om förfaranden som inletts före 2007 års konventions ikraftträdande. När 2007 års konvention trädde i kraft i förhållande till olika parter i konventionen framgår av regeringens tillkännagivande (2011:405) om staters tillträde till Luganokonventionen.

4.1.3. Andra EU-förordningar

Det finns ett antal EU-förordningar som gäller domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på civilrättens område. Förordningarna reglerar särskilda områden eller förfaranden och har ett mer begränsat tillämpningsområde än 2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar.

På privaträttens område bör särskilt nämnas Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (den europeiska exekutionstiteln). Syftet med den europeiska exekutionstiteln är att domar som gäller obestridda fordringar ska erkännas och kunna verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring (exekvatur). På området finns också Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 801/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (småmålsförordningen). Genom småmålsförordningen infördes ett förfarande för att förenkla och påskynda samt sänka kostnaderna i gränsöverskridande tvister om mindre värden. En dom i ett europeiskt småmålsförfarande ska erkännas och kunna verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs exekvatur.

På familjerättens område finns rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förord-

ningen). Därefter har också antagits rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (underhållsförordningen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). Underhållsförordningen har redan börjat tillämpas, medan arvsförordningen börjar tillämpas fullt ut först den 17 augusti 2015. De familjerättsliga EU-förordningarna innehåller vissa bestämmelser om exekvatur.

Kompletterande svenska bestämmelser finns i olika kompletteringslagar (se närmare avsnitt 4.2.1).

Hänvisningar till S4-1-3

4.1.4. Bilaterala överenskommelser

Sverige har ingått ett antal bilaterala överenskommelser med andra stater om erkännande och verkställighet av domar. Två sådana är konventionen den 15 januari 1936 mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar samt konventionen den 16 september 1982 mellan Österrike och Sverige om erkännande och verkställighet av civildomar. Konventionerna är transformerade till svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz respektive lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Enligt lagarna är Svea hovrätt exekvaturdomstol i första instans. 1936 års lag gäller inte om bl.a. 2007 års Luganokonvention är tillämplig. En tillämpning av lagen aktualiseras därför endast i fråga om vissa familjerättsliga avgöranden. 1983 års lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av 2006 års kompletteringslag. En tillämpning av 1983 års lag aktualiseras därför endast i fråga om äldre privaträttsliga avgöranden.

4.2. Svenska bestämmelser

4.2.1. Kompletteringslagarna

För att utländska domar och andra avgöranden ska få verkställas i Sverige förutsätts en särskild föreskrift om det. Detta följer av 3 kap. 2 § utsökningsbalken (UB). I egenskap av EU-förordning är Bryssel I-förordningen tillämplig i Sverige utan någon nationell normgivning. Förordningen kompletteras dock av 2006 års kompletteringslag. I lagen finns bestämmelser rörande bl.a. exekvaturförfarandet. Svea hovrätt är exekvaturdomstol i första instans. Prövningen i Svea hovrätt kan, som framgår av avsnitt 4.1.1, ske i två steg. En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige prövas i det första steget av en lagfaren domare. Efter en ansökan om ändring kan det beslutet omprövas av Svea hovrätt i vanlig sammansättning, dvs. med tre lagfarna domare. Lagen kompletterar inte bara 2000 års Bryssel I-förord-

ning utan också 2007 års Luganokonvention, Brysselkonventionen och Danmarksavtalet. Lagen kompletterar också i vissa avseenden den europeiska exekutionstiteln. Ytterligare föreskrifter finns i förordningen (2005:712) med föreskrifter om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Kompletterande svenska lagar finns också i fråga om ett antal andra EU-förordningar som inte omfattas av 2006 års kompletteringslag, t.ex. lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande, lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning (kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen och underhållsförordningen). Ändringar i den sistnämnda lagen har beslutats genom lagen (2012:451) om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning. Bland annat har lagen fått en ny rubrik. Ändringarna har dock ännu inte trätt i kraft, utan träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Avsikten är att lagen ska sättas i kraft när 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet träder i kraft för Sveriges del till följd av att EU har godkänt konventionen, dvs. den 1 augusti 2014.

Även enligt kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen och underhållsförordningen är Svea hovrätt i förekommande fall exekvaturdomstol i första instans.

Hänvisningar till S4-2-1

4.2.2. Annan svensk lagstiftning om erkännande och verkställighet av utländska domar

Det finns även ett flertal lagar på särskilda områden som reglerar erkännande och verkställighet av domar. Enligt dessa lagar är Svea hovrätt exekvaturdomstol i första instans. Sådana lagar finns på familjerättens, miljörättens och transporträttens områden. I flertalet fall inkorporerar eller transformerar lagarna multilaterala överenskommelser. En viktig skillnad i förhållande till 2006 års kompletteringslag är att enligt vissa av lagarna sker exekvaturprövningen bara i ett steg. Det innebär att motparten bereds tillfälle att yttra sig över ansökan och att domstolen därefter prövar eventuella vägransgrunder.

På familjerättens område är det fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn, lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden och lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention.

På miljörättens område är det fråga om atomansvarighetslagen (1968:45), lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna och lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Genom 2010 års lag upphävs 1968 års lag. 2010 års

lag har ännu inte trätt i kraft. Den träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

På transporträttens område är det fråga om lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser, lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, sjölagen (1994:1009) och lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter. Den sistnämnda lagen har enligt lagen (2004:670) ändrat rubrik till lag (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den reviderade internationella Eurocontrolkonventionen. Lagändringen har ännu inte trätt i kraft. Den träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5 2012 års Bryssel I-förordning

5.1. Arbetet med att ta fram en reviderad förordning

I april 2009 antog EU-kommissionen en rapport om tillämpningen av 2000 års Bryssel I-förordning1. I rapporten framhölls att förordningen anses vara ett mycket framgångsrikt instrument som är mycket uppskattat av rättstillämparna. I rapporten uttalades vidare att även om instrumentet fungerar tillfredsställande vore det önskvärt att ytterligare förbättra tillämpningen av förordningens bestämmelser och den fria rörligheten av domar. Rapporten åtföljdes av en grönbok om översyn av förordningen2. Grönboken inledde ett brett samråd med intresserade parter om möjliga sätt att förbättra förordningens funktion med avseende på de frågor som togs upp i rapporten.

I december 2009 antog det Europeiska rådet ett nytt program som anger ramarna för EU:s samarbete i rättsliga och inrikes frågor för åren 2010–2014 (det s.k. Stockholmsprogrammet)3. I programmet slås fast att det för att vidareutveckla det europeiska civilrättsliga samarbetet krävs ett undanröjande av kvarvarande hinder för fri rörlighet av rättsliga avgöranden i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande. Som ett led i att följa uppmaningen i Stockholmsprogrammet lade kommissionen i slutet av år 2010 fram ett förslag till en reviderad Bryssel I-förordning. Förslaget förhandlades i rådet och behandlades av Europaparlamentet under åren 2011–2012.

I december 2012 antogs den reviderade Bryssel I-förordningen. Förordningen syftar till att ytterligare underlätta handläggningen av tvister med internationella inslag och förbättra den gränsöverskridande verkställigheten av domar i EU. Den är direkt tillämplig och bindande för samtliga EU:s medlemsstater utom Danmark. Danmark har dock, i enlig-

1 KOM(2009) 174 slutlig. 2 KOM(2009) 175 slutlig. 3 EUT C 115, 04.05.2010, s. 1.

het med ett särskilt avtal mellan EU och Danmark som avser 2000 års Bryssel I-förordning (Danmarksavtalet)4, möjlighet att förklara att 2012 års förordning ska tillämpas i förhållande till Danmark. Så har också skett och 2012 års förordning kommer alltså att tillämpas även i förhållande till Danmark.5

5.2. Tillämpningsområde

2012 års Bryssel I-förordning är i likhet med 2000 års förordning tillämplig på privaträttens område. I 2012 års förordning regleras dock det som tidigare bara följt av rättspraxis – att frågor om statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter är undantagna från förordningens tillämpningsområde (artikel 1.1). En annan skillnad i förhållande till 2000 års förordning är att det i 2012 års Bryssel I-förordning föreskrivs att frågor om underhållsskyldighet undantas från tillämpningsområdet (artikel 1.2). Undantaget har sin grund i att dessa frågor numera regleras i underhållsförordningen. I överensstämmelse med det som gäller enligt 2000 års förordning är 2012 års Bryssel I-förordning inte tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. I 2012 års förordning tydliggörs dock att den inte heller är tillämplig på förmögenhetsförhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap (artikel 1.2 a).

Liksom 2000 års förordning är 2012 års förordning inte tillämplig på skiljeförfaranden. I ett skäl i 2012 års förordning förtydligas innebörden av detta undantag (skäl 12). I skälet anges bl.a. att om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt förordningen eller enligt nationell rätt, har funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart, bör undantaget inte utgöra hinder mot att domstolens dom i saken erkänns eller verkställs enligt förordningen.

5.3. Behörighetsregler

Som huvudregel gäller för att behörighetsreglerna i 2000 och 2012 års förordningar ska kunna tillämpas att svaranden har hemvist i EU. Undantag gäller enligt artiklarna 22 och 23 i 2000 års förordning när en domstol är exklusivt behörig eller när det finns ett avtal om domstols behörighet (prorogationsavtal). I behörighetsreglerna i 2012 års förordning görs i ytterligare några fall avsteg från huvudregeln. Enligt 2012 års Bryssel Iförordning är det möjligt att väcka talan enligt förordningen i vissa konsument- och arbetstvister, trots att en näringsidkare eller en arbetsgivare som är svarande inte har hemvist i EU (artiklarna 18.1 och 21.2). Denna utvidgning av förordningens behörighetsregler syftar till att stärka skyddet för typiskt sett svagare parter i ett rättsförhållande. I 2012 års Bryssel I-förordning slopas vidare kravet på att en av parterna i ett prorogationsavtal ska ha hemvist i EU (artikel 25). Av en annan ny regel framgår att en domstol innan den förklarar sig behörig i en konsument-, försäkrings-

4 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62. 5 EUT L 79, 21.3.2013, s. 4.

eller arbetstvist i vissa fall ska säkerställa att svaranden har informerats om sin rätt att motsätta sig domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål (artikel 26.2). Även denna regel syftar till att skydda svagare parter.

I 2012 års förordning introduceras vidare en alternativ behörighetsbestämmelse som föreskriver att en talan om att återfå kulturföremål i vissa fall kan väckas på den ort där kulturföremålet finns (artikel 7.4).

Frågan om ett prorogationsavtal är ogiltigt på en materiell grund (dvs. till följd av exempelvis svek eller tvång) ska, enligt 2012 års förordning, avgöras i enlighet med lagen i den medlemsstat där den domstol som pekas ut i prorogationsavtalet finns (artikel 25 och skäl 20). Dessutom anges i 2012 års förordning att ett prorogationsavtal som är en del av ett annat avtal ska behandlas som ett särskilt avtal (den s.k. separabilitetsdoktrinen). Detta innebär att giltigheten av ett prorogationsavtal inte kan ifrågasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet är ogiltigt.

5.4. Parallella rättegångar

2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar vilar på samma princip om hur domstolar ska agera om talan väcks vid domstolar i flera medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter (s.k. litispendens). Principen innebär att företräde att pröva frågan om vilken domstol som är behörig att ta upp saken till prövning ges till den domstol där talan först väckts. 2012 års Bryssel I-förordning innehåller en ny regel som är ett undantag från denna princip. Av regeln framgår att när parterna har träffat ett prorogationsavtal som innebär att en domstol ska vara exklusivt behörig att pröva en tvist ska den domstolen ges företräde att pröva behörighetsfrågan, oavsett var talan först väcktes. Om en talan har väckts vid en annan domstol måste den domstolen vilandeförklara målet till dess att den domstol som pekas ut i avtalet har prövat sin behörighet (artikel 31.2). Om den domstol som pekas ut i prorogationsavtalet finner att den är behörig att pröva tvisten, ska andra domstolar förklara sig obehöriga (artikel 31.3). Reglerna syftar till att stärka prorogationsavtalens ställning och att motverka att de sätts ur spel genom rättegångsmissbruk. Det nya regelverket tillämpas dock inte i vissa fall när en svagare part har väckt talan eller parterna har ingått motstridiga prorogationsavtal (artikel 31.4 och skäl 22).

2012 års förordning innehåller en ny regel som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att i vissa fall vilandeförklara ett mål när det redan pågår ett förfarande om samma sak och mellan samma parter i tredjeland. En viktig förutsättning för att sådan vilandeförklaring ska få ske är att domen kan erkännas och verkställas i medlemsstaten (artikel 33).

5.5. Erkännande och verkställighet

Den som vill ha ett domstolsavgörande som meddelats i en medlemsstat i EU verkställt i en annan medlemsstat måste enligt 2000 års förordning först ansöka om en verkställbarhetsförklaring (exekvatur) i verkställighetsmedlemsstaten. I Sverige prövas ansökningar om verkställbarhets-

förklaring enligt 2000 års Bryssel I-förordning av Svea hovrätt. Den viktigaste förändringen i 2012 års Bryssel I-förordning är att reglerna om verkställbarhetsförklaring avskaffas. Domar som meddelats i en medlemsstat och är verkställbara kommer i och med detta att vara direkt verkställbara i en annan medlemsstat.

Verkställighetsförfarandet regleras av lagen i den medlemsstat där verkställighet söks (artikel 41). Vissa bestämmelser finns dock i förordningen. För att en dom ska kunna verkställas i en annan medlemsstat måste sökanden ge in en kopia av domen och ett intyg enligt bilaga I till 2012 års förordning med uppgifter till domen (artikel 42). Viss ytterligare information krävs om verkställighet söks av ett interimistiskt beslut. Den verkställande myndigheten får, när det är nödvändigt, begära att sökanden tillhandahåller en översättning av innehållet i intyget. Om myndigheten inte kan fortsätta handläggningen utan en översättning av domen, får myndigheten begära att sökanden ska tillhandahålla en sådan. Översättningen ska göras av en person som är behörig i någon av medlemsstaterna (artikel 57).

När verkställighet söks måste intyget delges den mot vilken verkställighet söks (svaranden) inom rimlig tid innan den första verkställighetsåtgärden vidtas (artikel 43). Intyget ska åtföljas av domen om den inte delgetts tidigare. Om svaranden avser att motsätta sig verkställighet, har han eller hon rätt att begära en översättning av domen. Kravet gäller dock inte om domen är skriven eller översatt till ett språk som personen förstår eller som är ett officiellt språk i den medlemsstat där han eller hon har hemvist. Om en översättning har begärts, får inga verkställighetsåtgärder utom säkerhetsåtgärder vidtas innan översättningen har tillhandahållits.

Svaranden kan ansöka om vägran av verkställighet i en domstol i verkställighetsmedlemsstaten (artiklarna 46 och 47). De vägransgrunder som kan åberopas överensstämmer i stora delar med de vägransgrunder som tidigare kunde åberopas inom ramen för exekvaturförfarandet enligt 2000 års förordning. När det gäller domar som är oförenliga med behörighetsbestämmelserna är dock reglerna något förändrade. Enligt de nya reglerna ska – efter ansökan – verkställighet vägras av domar som är oförenliga med behörighetsreglerna i försäkrings-, konsument- eller arbetstvister, om svaranden var en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare. Detsamma gäller om domen är oförenlig med reglerna om exklusiv behörighet.

En part som invänder mot verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat kan utöver de grunder som kan åberopas enligt 2012 års förordning, även göra gällande de invändningar mot verkställighet som föreskrivs i nationell lagstiftning (artikel 47.2). Den som vill ansöka om vägran av verkställighet ska som huvudregel tillhandahålla en kopia av domen och vid behov en översättning av den (artikel 47.3). Domstolen ska utan dröjsmål fatta ett beslut med anledning av en ansökan om vägran av verkställighet. Ett beslut får överklagas till en eller två instanser beroende på vad den enskilda medlemsstaten beslutar (artiklarna 49–50). Den som ansöker om vägran av verkställighet är inte skyldig att ha en postadress i den medlemsstat där verkställighet ska ske. Han eller hon är inte heller skyldig att ha ett ombud med fullmakt, om inte ett sådant

ombudskrav gäller oavsett parternas medborgarskap eller hemvist (artikel 47.4).

Samma förfarande som för vägran av verkställighet gäller för prövningen av en ansökan om vägran av erkännande (artikel 46.4) eller att det ska förklaras att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande av domen (artikel 36.2). Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av fastställandet av en incidensfråga om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva denna fråga (artikel 36.3). Med incidensfråga avses i det här sammanhanget att en sak som är avgjord i en dom som meddelats av en domstol i en medlemsstat är av betydelse för avgörandet av saken i en annan medlemsstat.

Kravet på verkställbarhetsförklaring slopas i 2012 års förordning även för officiella handlingar och förlikningar inför domstol (artiklarna 58 och 59). Förordningens bestämmelser om verkställighetsförfarandet gäller även officiella handlingar och förlikningar inför domstol. En skillnad är dock att verkställighet av en officiell handling eller en förlikning inför domstol får vägras bara på den grunden att en verkställighet skulle strida mot grunderna för rättsordningen (fr. ordre public). För att en officiell handling eller en förlikning inför domstol ska kunna verkställas i en annan medlemsstat måste sökanden ge in en kopia av handlingen eller förlikningen och ett intyg på det formulär som finns i bilaga II till förordningen (artikel 60).

5.6. Övriga bestämmelser

I 2012 års Bryssel I-förordning införs regler om anpassning av åtgärder eller beslut i en dom som inte finns i den verkställande medlemsstatens rättsordning. Reglerna innebär att åtgärden eller beslutet i möjligaste mån ska anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer i verkställighetsmedlemsstatens rättsordning och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och syften (artikel 54). En sådan anpassning får dock inte ha längre gående verkningar än vad som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning. Ett beslut om anpassning av en åtgärd eller ett beslut får angripas av parterna.

Möjligheterna att meddela tillfälliga (interimistiska) beslut enligt förordningen kvarstår oförändrade. Det innebär att även en domstol som inte är behörig att pröva målet i sak är behörig att besluta om en interimistisk åtgärd. Verkningarna av en interimistisk åtgärd som beslutats av en domstol som inte är behörig att pröva målet i sak är dock begränsade till den medlemsstatens territorium (skäl 33). Bara interimistiska beslut som meddelats av en domstol som är behörig att pröva målet i sak kan verkställas i en annan medlemsstat. En förutsättning är dock att motparten hörts eller, om så inte skett, att beslutet delgetts motparten före verkställigheten. Detta följer av att interimistiska beslut som inte uppfyller dessa krav inte omfattas av förordningens definition av dom (artikel 2 a).

2012 års Bryssel I-förordning innehåller en övergångsbestämmelse som innebär att förordningen bara tillämpas på rättsliga förfaranden som inleds den 10 januari 2015 eller senare (artikel 66). Visserligen upphävs 2000 års förordning enligt artikel 80, men den ska även fortsättningsvis

tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts före den 10 januari 2015. Särskilda övergångsbestämmelser gäller för officiella handlingar och förlikningar inför domstol.

2012 års Bryssel I-förordning ersätter konventioner som rör samma frågor som omfattas av förordningen (artikel 69). Konventionerna ska dock fortsätta att gälla på områden där 2012 års förordning inte är tillämplig och för domar som meddelats före ikraftträdandet av 2000 års Bryssel I-förordning (artikel 70). I enlighet med vad som gäller enligt 2000 års Bryssel I-förordning inverkar inte 2012 års Bryssel I-förordning på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar (artikel 71).

2012 års Bryssel I-förordning ska inte påverka tillämpningen av 2007 års Luganokonvention, 1958 års New York-konvention eller bilaterala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en medlemsstat som har ingåtts före ikraftträdandet av 2000 års Bryssel I-förordning (artikel 73).

6. Nya regler om erkännande och verkställighet av utländska domar

6.1. En ny kompletteringslag

Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till 2012 års

Bryssel I-förordning ska tas in i en ny lag tillsammans med kompletterande bestämmelser till 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention och förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Bestämmelserna i 2006 års kompletteringslag om reservforum, en särskild vägransgrund samt verkställighet enligt 2000 års Bryssel Iförordning, Brysselkonventionen och 2007 års Luganokonvention ska föras över i sak oförändrade till den nya kompletteringslagen. Detsamma ska gälla i fråga om bestämmelserna om erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

2006 års kompletteringslag ska upphävas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 231). Utredningen föreslår dock att den nya kompletteringslagen ska omfatta även 1988 års Luganokonvention.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I egenskap av EU-förordning är 2012 års Bryssel I-förordning direkt tillämplig i svensk rätt. En EU-förordning varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt.

Det kan dock behövas kompletterande bestämmelser på nationell nivå som ser till att förordningen kan tillämpas i den nationella rättsordningen. Sådana bestämmelser behövs när det gäller 2012 års Bryssel I-förordning. Det gäller främst bestämmelser som möjliggör att reglerna i 2012

års förordning om erkännande och verkställighet kan tillämpas av svenska domstolar och myndigheter.

Kompletterande bestämmelser till 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen, 2007 års Luganokonvention, den europeiska exekutionstiteln och Danmarksavtalet finns för närvarande i 2006 års kompletteringslag (se avsnitt 4.2.1). Kompletterande bestämmelser till angivna instrument och till 2012 års Bryssel I-förordning bör även fortsättningsvis samlas i en gemensam lag, eftersom regleringen på det sättet blir lättare att överblicka för rättstillämparna. Att föra in de nya bestämmelserna som kompletterar 2012 års Bryssel I-förordning och de ändrade bestämmelserna om prövningen av exekvaturärenden i 2006 års lag skulle dock leda till omfattande ändringar i denna lag. Den lagen bör därför upphävas och ersättas av en ny lag. Den nya lagen bör, på samma sätt som 2006 års kompletteringslag, ges en sådan utformning att det är möjligt att i framtiden låta lagen omfatta även andra unionsrättsakter och internationella instrument.

Utredningen föreslår att den nya kompletteringslagen ska omfatta även 1988 års Luganokonvention. Bakgrunden till utredningens förslag är att det bland rättstillämparna har ansetts vara oklart vad som gäller för handläggningen av mål som rör avgöranden som meddelats innan 2007 års Luganokonvention trädde i kraft. Det är dock inte givet att lagen bör omfatta även 1988 års konvention. I och med att 2007 års Luganokonvention trädde i kraft i förhållande till samtliga parter i konventionen ersatte den 1988 års Luganokonvention (artikel 69.6 i 2007 års Luganokonvention). I samband med ikraftträdandet upphävdes också lagen (1992:794) om Luganokonventionen, som inkorporerade 1988 års konvention i svensk rätt. Samtidigt ströks hänvisningen till 1988 års Luganokonvention i 2006 års kompletteringslag. Regeringen bedömde i det lagstiftningsärendet att det framgår motsatsvis av övergångsbestämmelserna i 2007 års Luganokonvention att bestämmelserna i 1988 års Luganokonvention kan tillämpas, trots att konventionen upphört att gälla, se propositionen En ny Luganokonvention (prop. 2008/09:205 s. 32 f.). En sådan tillämpning blir aktuell t.ex. när en dom som meddelats före den nya konventionens ikraftträdande ska erkännas eller verkställas efter den nya konventionens ikraftträdande. Regeringen gjorde alltså bedömningen att när verkställighet begärs av äldre avgöranden, är det i strikt mening fråga om en tillämpning av 2007 års konventions övergångsbestämmelser. Regeringen gör ingen annan bedömning nu. Inte minst i ljuset av att inkorporeringslagen till 1988 års Luganokonvention har upphävts skulle det bli missvisande att i den nya kompletteringslagen på nytt införa hänvisningen till 1988 års Luganokonvention.

I 2006 års kompletteringslag finns en hänvisning till Danmarksavtalet. Avtalet, som är direkt tillämpligt i Sverige och trädde i kraft den 1 januari 2007, innebär att 2000 års Bryssel I-förordning även gäller i förbindelserna mellan EU och Danmark (artikel 2.1). Med undantag för vissa föreskrifter i artikel 2.2 om ändring av tillämpningen av 2000 års Bryssel I-förordning innehåller avtalet inte några självständiga materiella bestämmelser. I enlighet med artikel 3.2 i avtalet har Danmark genom en skrivelse av den 20 december 2012 meddelat kommissionen sitt beslut att genomföra även 2012 års Bryssel I-förordning. Det innebär att också denna förordning kommer att tillämpas på förbindelserna mellan EU och

Danmark. I den nya kompletteringslagen bör Danmarksavtalet därför inte räknas upp som en separat punkt bland de EU-rättsakter och internationella instrument som lagen kompletterar. Lagrådet påpekar dock att det av själva förordningarna inte kan utläsas annat än att de inte är tillämpliga i förhållande till Danmark. Dessutom modifierar avtalet förordningarnas innehåll i förhållande till Danmark. Lagrådet anser därför att det skulle vara ändamålsenligt och till nytta för rättstillämparna att som utredningen föreslår förse kompletteringslagen med en hänvisning till Danmarksavtalet. För att undanröja eventuella tvivel om att kompletteringslagen omfattar även sådana fall då 2012 och 2000 års Bryssel Iförordningar till följd av Danmarksavtalet tillämpas i förhållande till Danmark föreslås därför en särskild bestämmelse som upplyser om detta förhållande.

I 2006 års kompletteringslag finns det vissa bestämmelser som inte påverkas av 2012 års Bryssel I-förordning eller överflyttningen av exekvaturprövningen till tingsrätt. Enligt regeringen bör dessa bestämmelser föras över i sak oförändrade till den nya kompletteringslagen.

Det är för det första fråga om en bestämmelse om reservforum (2 §). Den innebär att Stockholms tingsrätt är behörig domstol när det finns internationell behörighet, s.k. domsrätt, att pröva ett mål i Sverige enligt bestämmelserna i någon av unionsrättsakterna eller något av de internationella instrumenten, men svenska nationella forumregler inte anvisar någon annan behörig domstol.

Det är för det andra fråga om en särskild vägransgrund (3 §) som är en följd av att det i de instrument som omfattas av tillämpningsområdet för 2006 års kompletteringslag finns en artikel som ger medlemsstaterna en möjlighet att i vissa fall vägra erkännande och verkställighet av domar som gäller civilrättsliga anspråk som prövats inom ramen för ett utländskt brottmålsförfarande avseende brott som inte är uppsåtliga (artikel 61 i 2000 års Bryssel I-förordning respektive 2007 års Luganokonvention och artikel II i protokollet till Brysselkonventionen). Sverige har utnyttjat denna möjlighet, vilket kommer till uttryck i 3 §. En motsvarande artikel finns i 2012 års Bryssel I-förordning (artikel 64).

Det är för det tredje fråga om en paragraf om verkan av en verkställbarhetsförklaring och om vilka bestämmelser i utsökningsbalken som ska tillämpas när det utländska avgörandet avser en säkerhetsåtgärd (7 §).

Det är för det fjärde fråga om de kompletterande bestämmelserna till förordningen om den europeiska exekutionstiteln (9–11 §§). I dessa paragrafer finns bestämmelser om erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som har intygats vara en europeisk exekutionstitel enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln. Bestämmelserna gäller rättelse respektive återkallelse av ett intyg om en europeisk exekutionstitel och verkställighet av en europeisk exekutionstitel.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Kompletterande bestämmelser till 2012 års Bryssel I-förordning

6.2.1. Verkställighet

Regeringens förslag: Om ett utländskt avgörande är verkställbart enligt 2012 års Bryssel I-förordning, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.

Vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhetsåtgärd ska i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmelser delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ett utländskt avgörande som omfattas av 2012 års

Bryssel I-förordning ska verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom. Utredningens förslag innehåller även en bestämmelse som föreskriver att en ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska ges in till Kronofogdemyndigheten. Enligt förslaget ska vidare utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, tillämpas vid verkställighetsförfarandet, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning (se betänkandet s. 35 f., s. 171 f. och s. 175 f.).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller har inga invändningar mot det. Kronofogdemyndigheten och

Föreningen Sveriges Kronofogdar undrar vilka möjligheter som Kronofogdemyndigheten har att inhibera eller vilandeförklara ett pågående utsökningsmål i avvaktan på att en domstol ska pröva en ansökan om vägran av verkställighet, med hänsyn till att det inte finns någon sådan reglering i vare sig 2012 års Bryssel I-förordning eller utsökningsbalken. Nacka tingsrätt efterlyser ett ställningstagande från lagstiftaren i denna fråga. Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar anför att det är oklart vilken myndighet som kan besluta om säkerhetsåtgärder enligt artiklarna 40 och 43 i 2012 års Bryssel I-förordning och vilka åtgärder som kan vidtas. Kronofogdemyndigheten ställer frågan hur redan utmätt egendom ska hanteras om verkställighetsåtgärder har vidtagits innan svaranden begärt att få en översättning enligt artikel 43.2.

Myndigheten undrar också om artikel 42.1 b) innebär att sökanden kan föreläggas att ge in information om rättegångskostnader och beräkning av ränta. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser en bestämmelse som föreskriver att en underrättelse om utsökningsmålet enligt 4 kap. 12 § UB bör delges tillsammans med intyget om domen.

Sveriges advokatsamfund anser att det bör tas in en lagbestämmelse som föreskriver att en domstol får besluta om inhibition.

Skälen för regeringens förslag

Villkor för verkställighet i Sverige

En grundläggande förutsättning enligt förordningen för att ett avgörande ska kunna verkställas i verkställighetsmedlemsstaten är att avgörandet är verkställbart i ursprungsmedlemsstaten (artikel 39). Förordningen ställer dock inte några krav på att avgörandet ska ha fått laga kraft för att det ska kunna verkställas. Att så är fallet framgår bl.a. av den möjlighet som finns för den behöriga domstolen i verkställighetsmedlemsstaten att under vägransförfarandet vilandeförklara ett ärende, om ett överklagande har skett av avgörandet i ursprungsmedlemsstaten (artikel 51). Samma möjlighet finns om inte överklagandetiden gått ut. Enligt artikel 44 i förordningen får den behöriga domstolen under vägransförfarandet efter en ansökan begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, göra verkställigheten beroende av att det ställs säkerhet eller helt eller delvis skjuta upp verkställighetsförfarandet.

Utredningens förslag avviker från vad som enligt 2006 års kompletteringslag gäller för verkställighet av domar som begärs verkställda enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Luganokonventionen, Brysselkonventionen och förordningen om den europeiska exekutionstiteln. Enligt lagen verkställs en verkställbar utländsk dom som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte annat följer av den tillämpliga unionsrättsakten eller det tillämpliga internationella instrumentet. Samma utformning har också valts i kompletteringslagen till småmålsförordningen. Det framstår som mindre lämpligt att införa en annan lösning för verkställighet av domar enligt 2012 års Bryssel I-förordning. Regleringen bör därför utformas med 2006 års kompletteringslag och kompletteringslagen till småmålsförordningen som förebild.

I likhet med vad som gäller för de kompletterande bestämmelserna till 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen och Luganokonventionen bör det även finnas en regel som innebär att vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhetsåtgärd ska i stället utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas (16 kap. 11–16 §§ UB).

Ansökan om verkställighet i Sverige

Bestämmelser om vilka handlingar som ska ges in vid en ansökan om verkställighet finns i artikel 42.1. Sökanden ska endast ge in en kopia av domen och ett intyg som anger att domen är verkställbar. Intyget ska innehålla en sammanfattning av domen och, om den domstol som utfärdar intyget anser att det krävs, information om rättegångskostnader och beräkning av ränta. Bestämmelsen föreskriver alltså inte att sökanden ska ge in någon särskild information om rättegångskostnader och beräkning av ränta utöver intyget, vilket Kronofogdemyndigheten frågar om.

Delgivning av ett intyg i Sverige

Av artikel 43 följer att inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder får vidtas mot svaranden i ett utsökningsmål innan delgivning har skett av det intyg som ska utfärdas av den domstol i ursprungsmedlemsstaten som meddelat domen. Om domen inte tidigare har delgetts svaran-

den, ska intyget åtföljas av den dom som begärs verkställd. Säkerhetsåtgärder får dock vidtas utan att delgivning skett.

Enligt svensk nationell rätt, som enligt artikel 41.1 är tillämplig även vid verkställighet av ett utländskt avgörande enligt 2012 års Bryssel Iförordning, gäller att innan utmätning sker ska underrättelse om målet sändas till svaranden med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen ska ske så tidigt att svaranden kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt. Någon sådan underrättelse behöver dock inte lämnas om det finns en risk att svaranden skaffar undan eller förstör egendom eller om saken på annat sätt är brådskande. Underrättelse behöver inte heller lämnas, om svaranden saknar känd hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon befinner sig (4 kap. 12 § UB).

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket utsökningsförordningen (1981:981, UF) ska underrättelsen delges svaranden, om målets beskaffenhet kräver det. I praktiken är det sällsynt förekommande att Kronofogdemyndigheten delger underrättelsen. Underrättelsen skickas i stället oftast i lösbrev. En situation när det kan vara aktuellt att delge underrättelsen är när det är fråga om ett mål med mycket stora värden (se Kronofogdemyndighetens handbok, Utmätning, 2011, s. 63). I underrättelsen anges inom vilken tid gäldenären ska betala för att undvika verkställighet. Normalt får verkställighet inte ske innan denna tid gått ut (jfr NJA 1971 s. 375). Under kravtiden har gäldenären möjlighet att bl.a. invända mot verkställighet enligt utsökningsbalken eller åberopa vägransgrunder eller andra åtgärder enligt förordningen.

Regeringen konstaterar att en svarande som enligt artikel 43 delges ett intyg har anledning att anta att verkställighetsåtgärder är aktuella och att han eller hon bör agera för att bevaka sin rätt. På det sättet tillgodoses de rättssäkerhetskrav som måste ställas vid verkställighet av en dom i en annan medlemsstat. Det finns mot den bakgrunden inte anledning att, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterfrågar, införa en särskild bestämmelse om samtidig delgivning av intyget och underrättelsen. Det kan dock ofta vara lämpligt att sända intyget och underrättelsen i en och samma försändelse.

Föreningen Sveriges Kronofogdar undrar hur Kronofogdemyndigheten ska gå till väga när den inte lyckas delge en svarande i ett utsökningsmål inom rimlig tid. Föreningen pekar på att inte minst när myndigheten har vidtagit säkerhetsåtgärder leder svårigheterna att delge till problem. Regeringen konstaterar till att börja med att svårigheter med delgivning inte är begränsade till verkställighet av utländska domar. Den 1 april 2011 trädde ny lagstiftning i kraft som syftade till att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar, se propositionen Ny delgivningslag (prop. 2009/10:237). När en handling ska sändas från en medlemsstat till en annan för delgivning är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 (EU:s delgivningsförordning) tillämplig. EU-kommissionen har aviserat en översyn av dessa regler. Mot den bakgrunden och då i vart fall de nationella delgivningsreglerna är förhållandevis nya finns det anledning att vänta och se om de nya reglerna kommer till rätta med det allmänna problem som föreningen belyser i sitt yttrande.

Begränsning av verkställigheten vid en ansökan om översättning

Enligt förordningen har svaranden i utsökningsmålet under vissa förhållanden rätt att begära en översättning av den dom som begärs verkställd. Om en översättning begärs, får inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder vidtas (artikel 43.2).

Ett möjligt scenario är att Kronofogdemyndigheten hinner vidta verkställighetsåtgärder mot en svarande innan han eller hon har begärt en översättning. Kronofogdemyndigheten väcker frågan hur redan utmätt egendom ska hanteras i ett sådant fall. Regeringen konstaterar att när en översättning begärs av svaranden ska samtliga verkställighetsåtgärder omedelbart ställas in. Inga nya åtgärder för verkställighet får vidtas innan en översättning har tillhandahållits. Redovisning av influtna medel till sökanden är en ny åtgärd i målet som bör anstå. Hur en begäran om översättning påverkar hanteringen av såld egendom som lämnats ut och utbetalade medel regleras, enligt regeringens bedömning, inte i förordningen utan får avgöras enligt utsökningsbalkens regler i tillämpliga delar.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att Kronofogdemyndigheten i den angivna situationen får begära att sökanden ska tillhandahålla en översättning av domen respektive intyget (artiklarna 42.3 och 42.4). Förordningens bestämmelser gäller alltså i stället för bestämmelsen om översättning i 2 kap. 8 § andra stycket UB. I de allra flesta fall bör den tid som går åt till att översätta domen bli förhållandevis begränsad. Så snart en översättning tillhandahållits svaranden får verkställigheten fortsätta.

Säkerhetsåtgärder 2012 års Bryssel I-förordning medger verkställighet inte bara av slutliga avgöranden som meddelats i en annan medlemsstat utan även av säkerhetsåtgärder och interimistiska beslut som meddelats av en domstol som är behörig att pröva målet i sak (artikel 2 a). Förordningen förutser dock även att säkerhetsåtgärder kan beslutas i den verkställande medlemsstaten till följd av en verkställbar dom (artikel 40). I de flesta fall saknar denna bestämmelse praktisk betydelse för svenska förhållanden, jfr propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning (prop. 2010/11:120 s. 27 f.). Om ett avgörande är verkställbart och det alltså är möjligt att utmäta egendom, torde det normalt sett inte finnas någon anledning att begära säkerhetsåtgärder i form av kvarstad eller liknande. Eftersom verkställigheten är begränsad såväl när delgivning inte har kunnat ske med svaranden som när en översättning har begärts, kan det dock finnas situationer när det ändå finns anledning att begära säkerhetsåtgärder (artiklarna 43.1 och 43.2).

Föreningen Sveriges Kronofogdar menar att det är oklart vilken myndighet som kan besluta om säkerhetsåtgärder när en översättning har begärts av svaranden i utsökningsmålet. Frågeställningen uppkommer framför allt i förhållande till den beskrivna bestämmelsen i artikel 40.

Regeringen anser att bestämmelsen måste läsas i ljuset av hur bestämmelser i andra instrument med en likartad utformning har tolkats (artikel 47.2 i 2000 års Bryssel I-förordning och Luganokonventionen samt artikel 39 i Brysselkonventionen). Enligt dessa innebär en verkställbar-

hetsförklaring en automatisk rätt till säkerhetsåtgärder. Det får inte krävas någon ytterligare prövning av domstol (mål 119/84 Capelloni och Aquilini mot Pelkmans, ECR 1985 p. 3147). Däremot måste borgenären vända sig till Kronofogdemyndigheten för att få verkställighet, se prop. 1991/92:128 s. 229, propositionen Sveriges tillträde till Brysselkonventionen (prop. 1997/98:102 s. 49) och propositionen Verkställighet av utländska domar på privaträttens område (prop. 2001/02:146 s. 50 f.). Det rimliga är att ett motsvarande synsätt anläggs vid verkställighet av säkerhetsåtgärder enligt artikel 40 i 2012 års Bryssel I-förordning. Det leder till slutsatsen att det inte heller i detta fall krävs något särskilt beslut om säkerhetsåtgärder. De säkerhetsåtgärder som det närmast är fråga om är kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. RB. Det kan avslutningsvis nämnas att något särskilt beslut inte heller krävs i den situationen att det är fråga om verkställighet av säkerhetsåtgärder som beslutats i den dom som begärs verkställd.

Frågor om säkerhetsåtgärder enligt bl.a. 2000 års Bryssel I-förordning samt Bryssel- och Luganokonventionerna behandlas i avsnitt 6.3.8.

Inhibition

En annan fråga som bör beröras är hur Kronofogdemyndigheten ska gå till väga i ett pågående utsökningsmål i avvaktan på att en ansökan om vägran av verkställighet har prövats av domstolen. Både Nacka tingsrätt och Kronofogdemyndigheten tar upp den frågan. Regeringen bedömer att 2012 års Bryssel I-förordning inte ger någon möjlighet för Kronofogdemyndigheten att i denna situation besluta att verkställigheten ska skjutas upp. Enligt förordningen finns det en möjlighet till inhibition om en ansökan om vägran av verkställighet har gjorts. I ett sådant fall kan domstolen efter en ansökan av den person som ansöker om vägran av verkställighet fatta beslut om att helt eller delvis skjuta upp verkställighetsförfarandet. Domstolen kan också efter en ansökan besluta om att begränsa verkställigheten till att bara avse säkerhetsåtgärder eller göra verkställigheten beroende av att säkerhet ställs (artikel 44). Enligt artikel 51 får domstolen vidare låta handläggningen av målet vila, om ett överklagande har getts in i ursprungsmedlemsstaten eller om överklagandetiden inte har löpt ut. Om tiden inte har löpt ut, får domstolen fastställa en tid inom vilken ett överklagande ska ges in. Möjligheten att besluta om dessa åtgärder är alltså förbehållen domstolen. Att det enligt förordningen ligger på domstolen att pröva dessa frågor får antas ha att göra med att den har bäst inblick i de omständigheter som kan vara av betydelse för prövningen, eftersom det är den som också ska avgöra om en ansökan om vägran av verkställighet ska beviljas.

Eftersom förordningen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt för domstolen att bl.a. begränsa och skjuta upp verkställigheten, finns det inte, som Sveriges advokatsamfund förordar, utrymme att ta in en sådan bestämmelse i lag.

Medlingsöverenskommelser 2000 och 2012 års Bryssel I-förordningar omfattar såväl domar som officiella handlingar och förlikningar inför domstol. Sedan några år tillbaka finns Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21

maj 2008 om vissa aspekter på medling i civilrättsliga tvister. Direktivet reglerar bl.a. verkställighet av medlingsöverenskommelser. I svensk rätt har direktivet i denna del genomförts på så sätt att medlingsöverenskommelser kan förklaras verkställbara av domstol, se 7 § lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister (medlingslagen). Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet uppmärksammar framgår det inte uttryckligen av 2012 års Bryssel I-förordning om en medlingsöverenskommelse som har förklarats vara verkställbar enligt 7 § medlingslagen kan verkställas som en dom eller en förlikning enligt förordningen. Om en medlingsöverenskommelse ska verkställas som en dom eller som en förlikning är av betydelse för bl.a. vilket intyg som ska utfärdas av den domstol som har förklarat medlingsöverenskommelsen verkställbar (bilaga I eller II till 2012 års förordning) och vilka vägransgrunder som kan göras gällande mot förlikningen.

Regeringen kan konstatera att när det gäller vad som ska utgöra en förlikning inför domstol enligt artikel 58 i 2000 års Bryssel I-förordning finns det skilda uppfattningar (se Magnus & Mankowski (red.), Brussels I Regulation, 2012, s. 805). En förlikning som har stadfästs genom dom av en svensk domstol har t.ex. inte ansetts vara en förlikning i förordningens mening (se t.ex. Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Lugano- och Brysselkonventionerna, s. 313). En av domstol stadfäst förlikning verkställs alltså i stället som en dom. Definitionen i 2012 års Bryssel I-förordning av förlikning är något mer vidsträckt än i 2000 års Bryssel I-förordning (jfr artikel 2 b i 2012 års förordning och artikel 58 i 2000 års förordning). Regeringen gör bedömningen att det mesta talar för att en medlingsöverenskommelse som har förklarats vara verkställbar av en svensk domstol ska verkställas enligt 2012 års Bryssel I-förordning som en förlikning (artiklarna 2 b och 59) och inte som en dom (artiklarna 2 a och 39). Det skulle få till följd att ett intyg med anledning av verkställbarhetsförklaringen ska utfärdas på det formulär som finns i bilaga II till förordningen.

Hänvisningar till S6-2-1

6.2.2. Behörig domstol vid en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet

Regeringens förslag: En ansökan enligt 2012 års Bryssel I-förordning om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Detsamma gäller beträffande en ansökan enligt förordningen om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande.

Regeringens bedömning: Behöriga domstolar bör vara de domstolar som prövar överklaganden i utsökningsmål och domstolarnas domsområden bör vara desamma som för dessa domstolar. Vilken domstol som i det enskilda fallet är behörig bör bestämmas utifrån var den som ansöker om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige har sin hemvist. När det gäller en ansökan om att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande bör i stället behörigheten bestämmas utifrån var motparten har sin hemvist.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning (se betänkandet s. 177 f.). Utredningen föreslår att en ansökan om vägran eller erkännande enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska göras till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig om förslaget tillstyrker det. Förhållandevis många remissinstanser uttalar dock kritik mot förslaget. Vissa av remissinstanserna uttalar sig endast om den närliggande frågan att flytta exekvaturprövningen till tingsrätt.

Med hänsyn till att samma överväganden till stor del gör sig gällande i de båda fallen redovisas även i några fall dessa synpunkter här. Kritiken mot förslaget har delvis olika utgångspunkter. Vissa remissinstanser – Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Makalösa föräldrar– förordar att prövningen sker i Svea hovrätt. Andra remissinstanser – Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt och Gävle tingsrätt – menar att prövningen bör koncentreras till en tingsrätt. Försäkringskassan pekar på vikten av att regeringen säkerställer att det finns tillräcklig kompetens hos den instans som ska göra exekvaturprövningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge understryker att det kommer att bli mycket viktigt med intern utbildning vid domstolarna. Flera remissinstanser uppmärksammar att det i den nya kompletteringslagen bör tas in en bestämmelse som föreskriver vilken domstol som ska pröva en ansökan som avser en förklaring enligt artikel 36.2 att det inte finns grund för att vägra ett erkännande.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Särskilda förfaranden för prövning av vägransgrunder

Enligt 2012 års Bryssel I-förordning kan en part ansöka till domstol om vägran av erkännande eller verkställighet (artiklarna 45–47). Vägransgrunderna är begränsade och innefattar aldrig någon omprövning i sak. I samband med en sådan ansökan kan parten också begära att verkställighetsförfarandet ska begränsas till säkerhetsåtgärder, att verkställigheten ska göras beroende av att det ställs säkerhet, eller att verkställighetsförfarandet helt eller delvis ska skjutas upp (artikel 44). Det som sägs i det följande om vägran omfattar även nyssnämnda frågor. Enligt förordningen är det också möjligt att ansöka om en förklaring att det inte finns någon grund att vägra erkännande (artikel 36.2). Regeringen delar den uppfattning som förs fram av flera remissinstanser – bl.a. Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge – att behörig domstol måste pekas ut för såväl ansökningar om erkännande och verkställighet som ansökningar om att det inte finns någon grund för att vägra erkännande (artiklarna 47.1, 45.4 och 36.2).

Prövningen av vägran av erkännande i ett pågående mål

Om utgången av ett mål som handläggs i en domstol är beroende av fastställandet av en incidensfråga om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva den frågan (artikel 36.3). Så kan vara fallet när ett rättsförhållande som har fastställts i en utländsk dom är av prejudiciell betydelse i en rättegång i Sverige. Bestämmelsen innebär alltså att om en

part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras. Regeringen gör bedömningen att någon särskild lagreglering av dessa fall inte krävs, utan att de kan hanteras enligt vanliga regler för rättegången (jfr avsnitt 6.2.4). Verkan av domstolens bedömning av erkännandefrågan torde vara begränsad till det enskilda målet (jfr Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, s. 287).

Kan prövningen göras av Kronofogdemyndigheten?

Som flera remissinstanser – bl.a. Justitiekanslern och Sveriges advokatsamfund – framhåller leder kravet på att prövningen av förordningens vägransgrunder ska göras av en domstol till att prövningen av verkställigheten av utländska domar blir mindre sammanhållen, eftersom vägransgrunder enligt förordningen prövas av domstol som första instans medan invändningar mot verkställighet enligt utsökningsbalken prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans (3 kap. 21 § UB). Ett exempel på en invändning som kan göras enligt utsökningsbalken är att svaranden har fullgjort sin betalningsskyldighet. Gotlands tingsrätt menar att det mot denna bakgrund finns skäl att ytterligare överväga utredningens slutsats att förordningen inte medger att prövningen görs av Kronofogdemyndigheten.

Enligt artikel 3 ska Kronofogdemyndigheten vid summarisk process i mål om betalningsföreläggande och handräckning anses vara en domstol. Det har alltså ansetts nödvändigt att reglera att Kronofogdemyndigheten i just de fallen ska anses vara en domstol. Det måste innebära att utgångspunkten i förordningen är att Kronofogdemyndigheten inte är en domstol. Det står därför enligt regeringens uppfattning klart att det är oförenligt med förordningen att anse att Kronofogdemyndigheten i nu aktuellt avseende är en sådan domstol som avses i förordningen.

Ska prövningen göras i Svea hovrätt eller i tingsrätt?

Det står medlemsstaterna fritt att bestämma i vilken eller vilka domstolar prövningen av förordningens vägransgrunder ska ske. I stora delar gör sig här samma överväganden gällande som vid bestämmande av vilken eller vilka domstolar som ska vara behöriga att pröva frågor om exekvatur enligt andra unionsrättsakter och internationella instrument (se avsnitten 6.3.1 och 6.3.2).

Med den kompetensfördelning som gäller mellan allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar råder det inte någon tvekan om att prövningen bör ske i allmän domstol.

När det gäller frågor om erkännande eller verkställbarhet är Svea hovrätt enligt nuvarande ordning behörig domstol. Några remissinstanser, bl.a. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, anser att denna ordning utgör ett skäl för att prövningen av ansökningar om vägran enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska handläggas i Svea hovrätt som första instans och hänvisar till domstolens stora erfarenhet av att handlägga dessa frågor. Som flera andra remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern och

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, påpekar avviker den

nuvarande ordningen för prövning av frågor om exekvatur från den vanliga uppgiftsfördelningen mellan domstolsinstanserna. Sedan lång tid tillbaka har den principiella utgångspunkten varit att tyngdpunkten i domstolsprövningen ska ligga i första instans, dvs. tingsrätt. Hovrättens främsta uppgift ska vara att överpröva tingsrättens avgöranden, dvs. kontrollera att de avgöranden som överklagas är riktiga och att rätta till eventuella felaktigheter, se t.ex. propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131 s. 82). Med en ordning där varje domstolsinstans har en uppgift som skiljer sig från den uppgift som den tidigare instansen har kan en hög grad av rättssäkerhet uppnås samtidigt som prejudikatbildningen säkerställs. Det kan vidare konstateras att det redan i samband med Sveriges tillträde till 1988 års Luganokonvention förutsattes att en omprövning av frågan om Svea hovrätt bör vara exekvaturdomstol skulle kunna ske efter en utvärdering (se prop. 1991/92:128 s. 135). De skäl som motiverar en ordning med tingsrätt som första domstolsinstans gör sig med samma styrka gällande för ansökningar om vägran som för andra typer av mål och ärenden. Önskemålet att koncentrera prövningen till en domstol som flera remissinstanser för fram utgör inte skäl att inleda prövningen i hovrätt. Enligt regeringens uppfattning uppfyller en prövning i tingsrätt de berättigade krav som kan ställas på kvalitet och effektivitet. Regeringen ansluter sig alltså till utredningens bedömning att prövningen av framställningar om vägran enligt 2012 års Bryssel I-förordning bör ske i tingsrätt som första instans.

Vilken eller vilka tingsrätter ska göra prövningen?

Regeringens allmänna utgångspunkt är att mål och ärenden ska kunna handläggas av samtliga tingsrätter, om det inte på grund av målets eller ärendets speciella karaktär finns anledning att låta endast ett fåtal tingsrätter handlägga det, se Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol, SOU 2010:44, och Budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1, utgiftsområde 4, s. 27). Skäl till koncentration kan vara att det finns ett behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan särskild kompetens. Denna möjlighet bör dock användas restriktivt. Koncentration av alltför många mål och ärenden riskerar att splittra domstolssystemet på ett sätt som inte är önskvärt och leda till en försämring av domstolarnas generella kompetens.

Svea hovrätt anför som ett skäl till att ärendena bör koncentreras till en domstol att ärendena till en inte obetydlig andel innehåller frågeställningar av rättsligt sett komplicerad natur. Också Gävle tingsrätt framför att handläggningen skulle bli mer effektiv och kvalitativ vid en koncentration. Regeringen konstaterar dock att vägransgrunderna enligt förordningen är mycket begränsade och att någon ny sakprövning inte ska ske av domen. Prövningen tar sikte på olika processuella frågeställningar som i de flesta fall är välbekanta för domstolarna. Regeringen delar därför det synsätt som kommer till uttryck i Justitiekanslerns remissyttrande att dessa ärenden inte kan anses vara mer komplicerade än många andra mål och ärenden som handläggs av tingsrätterna. Samtliga tingsrätter bedöms därför ha den kompetens som krävs för att avgöra dessa ärenden.

En annan sak är att det, vilket bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge

och Försäkringskassan betonar, kan krävas initiala utbildningsinsatser riktade till domstolarnas personal. Sådan utbildning bedöms kunna ske inom ramen för den löpande utbildningsverksamheten.

Ett annat skäl för koncentration som Svea hovrätt lyfter fram är att antalet ärenden är få. Den omständigheten att en ärendetyp är mindre vanlig utgör dock enligt regeringen inte skäl för koncentration om inte ärendetypen samtidigt är särskilt komplicerad.

Svea hovrätt och Gävle tingsrätt menar att det kan vara en fördel för en sökande att vända sig till ett rikstäckande organ eftersom sökanden då inte behöver fundera över vilken domstol som är lokalt behörig. Det var också ett skäl till koncentration som fördes fram i samband med Sveriges tillträde till 1988 års Luganokonvention (se prop. 1991/92:128 s. 134). Som anförs ovan konstaterades redan då att det kunde finnas anledning att omvärdera det ställningstagandet. Sedan dess har dessutom – främst som en följd av Sveriges medlemskap i EU – antalet instrument som avser erkännande och verkställighet av utländska avgöranden ökat markant. I takt med att unionsrättsliga och internationella instrument har blivit allt vanligare på området är det inte rimligt att det internationella inslaget utgör ett skäl för att samla prövningen i en domstol. För att underlätta för enskilda och rättstillämparna har EU dessutom utvecklat en e-juridikportal där det finns information om hur man går till väga för att få ett avgörande verkställt i en annan medlemsstat. I syfte att ytterligare förbättra informationsgivningen föreslår regeringen dessutom en särskild underrättelseskyldighet för Kronofogdemyndigheten (se avsnitt 6.2.6). Det kan vidare konstateras att de flesta andra medlemsstater har en ordning där prövningen sker av fler än en domstol. I Finland prövas t.ex. ansökningar av tingsrätt (se bilaga II till 2000 års Bryssel I-förordning).

Svea hovrätt pekar vidare på att ärendena ska handläggas skyndsamt. I artikel 48 i 2012 års Bryssel I-förordning föreskrivs att prövningen ska ske utan dröjsmål. Regeringen anser att denna bestämmelse inte innebär ett sådant krav på extra stor skyndsamhet som motiverar att ett avsteg görs från den allmänna princip som lagts fast.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte finns skäl att koncentrera ärendena om vägran av verkställighet till en domstol. En praktisk omständighet att beakta vid bestämmande av behörig domstol är dock det parallella prövningsförfarande som kan uppkomma vid en ansökan om vägran av verkställighet enligt förordningen och vid invändning om hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB. Förordningen förutser nämligen att en part samtidigt kan göra gällande vägransgrunder enligt förordningen och invända att verkställighet inte ska ske enligt den nationella lagstiftningen i verkställighetsmedlemsstaten. En förutsättning för att tillämpa nationella bestämmelser om att vägra eller skjuta upp verkställighet är dock att bestämmelserna inte strider mot förordningens vägransgrunder (artikel 41.2). Enligt utsökningsbalken har en svarande i ett utsökningsmål möjlighet att i vissa fall hindra verkställighet. Det kan t.ex. handla om att svaranden fullgjort den betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökan om verkställighet avser. I Sverige prövar Kronofogdemyndigheten invändningar mot verkställighet. Det kan alltså förekomma att en part vid verkställighet av en utländsk dom enligt 2012 års förordning kommer att göra gällande såväl att verkställighet ska väg-

ras enligt förordningen som att det finns hinder mot verkställighet enligt utsökningsbalken.

Regeringen anser – i likhet med flera remissinstanser – att det är komplicerat med en ordning där olika myndigheter är behöriga att pröva vägransgrunder enligt förordningen och invändningar om hinder mot verkställighet enligt utsökningsbalken. Anledningen till att förordningen har som utgångspunkt att frågor om vägransgrunder ska prövas av domstol är att i många medlemsstater handläggs frågor om verkställighet i domstol. Alternativet för svensk del skulle vara att låta tingsrätten göra bägge prövningarna. Att tingsrätten skulle pröva invändningar om hinder mot verkställighet enligt utsökningsbalken strider dock mot grunderna för utsökningsordningen och är därför inte en lämplig lösning. Regeringen bedömer mot den bakgrunden att utredningens förslag att samma domstolar ska vara behöriga att pröva vägransgrunder och överklaganden i utsökningsmål tillgodoser intresset av ett så sammanhållet system som möjligt. Det är en fördel för parterna och handläggningen om överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut i fråga om hinder mot verkställighet enligt utsökningsbalken prövas av samma domstol som prövar vägransgrunder enligt förordningen. Av 18 kap. 1 § UB och 17 kap. 1 § UF följer att ett överklagande kan ske till 24 tingsrätter. Om svaranden inte har hemvist i Sverige, är Nacka tingsrätt reservforum.

En invändning som kan föras fram mot utredningens förslag att i lagtext hänvisa till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens förslag är att kopplingen till ett överklagande i ett utsökningsmål kan vara oklar för rättstillämparna, eftersom en ansökan som rör vägran inte förutsätter att det pågår ett utsökningsmål hos Kronofogdemyndigheten. Förslaget bör därför ges en något annorlunda författningsteknisk utformning än utredningens förslag. I lagrådsremissen föreslås att det i lag ska regleras vilka anknytningskriterier som ska vara avgörande för vilken domstol som är behörig. Lagrådet ifrågasätter om det är en lämplig ordning. Regeringen kan se vissa fördelar med att göra en sådan precisering först i förordning, bl.a. eftersom det möjliggör att samtliga frågor om behörig domstol regleras i ett sammanhang. Det bör därför i lag endast anges att en ansökan ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Av förordning bör det framgå såväl vilka tingsrätter som är behöriga som hur den lokala behörigheten ska fördelas mellan domstolarna. Det bör alltså i förordning anges att det är de 24 tingsrätter som prövar ett överklagande enligt utsökningsbalken som är behöriga och vilka domsområden dessa tingsrätter bör ha. Det bör också anges att den lokala behörigheten ska bestämmas utifrån var den som ansöker om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige har sin hemvist. I det fallet att en ansökan avser en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande bör frågan om vilken domstol som är behörig bestämmas utifrån var motparten har sin hemvist.

Hänvisningar till S6-2-2

6.2.3. Anpassning

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att handlägga sådana frågor om anpassning som avses i artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Vid myndighetens handläggning tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 193 f.). Utredningens förslag gällande handläggningsregler föreskriver dock att inte bara utsökningsbalkens bestämmelser utan även de bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till ska gälla för verkställigheten.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inte någon invändning mot det. Svensk Inkasso anser att frågor om anpassning ska prövas av tingsrätt och inte av Kronofogdemyndigheten.

Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar efterlyser att det görs tydligt att en anpassning inte nödvändigtvis bara sker i samband med själva verkställighetsbeslutet. De framhåller att ett verkställighetsförfarande kan pågå under lång tid och innefatta ett flertal åtgärder och beslut.

Skälen för regeringens förslag: De exekutionsrättsliga systemen varierar mellan medlemsstaterna. Det innebär att det inte alltid finns någon fullständig överensstämmelse mellan olika exekutionsrättsliga beslut eller åtgärder. Det förekommer alltså att en dom innehåller beslut eller åtgärder som inte har någon motsvarighet i den medlemsstat där beslutet eller åtgärden ska verkställas. I syfte att undvika att ansökningar om verkställighet avslås av detta skäl, innehåller artikel 54 i 2012 års

Bryssel I-förordning en bestämmelse om anpassning av utländska åtgärder eller beslut. Bestämmelsen innebär att om en dom innehåller en åtgärd eller ett beslut som inte förekommer i den rättsordning där domen begärs verkställd, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer där. Åtgärden eller beslutet ska ha motsvarande verkan och eftersträva liknande mål och intressen. Anpassningen får inte innebära verkningar som är mer långtgående än dem som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning (artikel 54.2). Det har lämnats till medlemsstaterna att bestämma hur anpassningen ska gå till och vilken myndighet som ska utföra den (skäl 28).

När det gäller vilken myndighet som ska pröva frågor om anpassning, står valet mellan Kronofogdemyndigheten och tingsrätt. Regeringen anser att det finns flera skäl till att låta Kronofogdemyndigheten ansvara för prövningen. Kronofogdemyndigheten har en omfattande erfarenhet av olika frågeställningar som uppkommer i samband med verkställighet. Myndigheten har också goda kunskaper om de verkställighetsåtgärder som finns tillgängliga enligt svensk rätt och som en utländsk dom kan anpassas till. Intresset av en så sammanhållen prövning som möjligt av frågor om internationell verkställighet talar också för att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet. Kronofogdemyndighetens anpassningsbeslut kan dessutom överklagas och därigenom tillgodoses intresset av att beslutet ska kunna bli föremål för prövning i domstol. Mot den bakgrunden anser regeringen – i motsats till Svensk Inkasso – att

Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att pröva frågor om anpassning.

En anpassning kommer att göras inom ramen för utsökningsbalkens bestämmelser, vilket bör föreskrivas i lag. Eftersom det framgår av 1 kap. 2 § UB att avvikande bestämmelser i annan lag gäller, behövs det dock inte – som utredningen föreslår – någon särskild föreskrift om att även andra bestämmelser som balken hänvisar till ska tillämpas vid handläggningen.

Utredningen förutsätter att ett anpassningsbeslut fattas i anslutning till verkställighetsbeslutet. Kronofogdemyndigheten och Föreningen Sveriges Kronofogdar pekar dock på att så inte alltid behöver vara fallet. Ett anpassningsbeslut kan i vissa fall fattas i ett tidigare skede. Remissinstanserna framhåller att olika förberedande beslut också kan behöva fattas. Sådana beslut kan t.ex. avse förelägganden till svaranden att vidta eller underlåta något, beslut angående verkställighetsform och ett eventuellt upphandlingsförfarande. Regeringen konstaterar att oavsett i vilket skede av handläggningen av utsökningsmålet som anpassningsbeslutet fattas bör Kronofogdemyndigheten ge anpassningsbeslutet en sådan utformning att beslutet och skälen framgår (jfr 2 kap. 18 § UB). Det bör också anges hur en anpassning har skett. På det sättet säkerställs att parterna har en möjlighet att angripa anpassningen på det sätt som krävs enligt artikel 54.2 i förordningen.

Föreningen Sveriges Kronofogdar pekar på att det är viktigt att i de fall en domstolsprövning sker, detta inte blir i ett så sent skede att redan vidtagna anpassningsåtgärder blir svåra att återställa. Ett beslut av

Kronofogdemyndigheten om anpassning kommer att kunna överklagas enligt bestämmelserna i 18 kap. UB. Huvudregeln är att Kronofogdemyndighetens beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (2 §). Vissa beslut som innefattar förberedelse till ett senare beslut får dock inte överklagas särskilt utan endast i samband med överklagande av det senare beslutet (6 §). Regeringen konstaterar att en fråga om anpassning rör en för målets fortsatta handläggning och för parternas fortsatta processföring grundläggande fråga. Ett beslut om anpassning kommer som berörs ovan normalt att fattas i samband med de åtgärder och beslut som Kronofogdemyndigheten vidtar i olika skeden av verkställighetsförfarandet. Anpassningen kommer på så sätt att kunna överklagas i den ordning som föreskrivs i utsökningsbalken för respektive åtgärd eller beslut. Det kan dock inte uteslutas att anpassning kan behöva ske vid en annan tidpunkt och som en särskild åtgärd. Oavsett hur och i vilket skede anpassningen sker får Kronofogdemyndighetens beslut om anpassning anses ha en så självständig betydelse att det inte kan anses innefatta endast en förberedelse till ett senare beslut om utmätning. Ett beslut om anpassning bör därför kunna överklagas särskilt i enlighet med huvudregeln (jfr NJA 1990 s. 153). Mot denna bakgrund bör eventuell domstolsprövning komma till stånd i ett tillräckligt tidigt skede för att undvika sådana följder som föreningen varnar för.

Hänvisningar till S6-2-3

6.2.4. Processlag

Regeringens förslag: Vid handläggning i domstol av ärenden om huruvida ett utländskt avgörande inte ska erkännas eller verkställas enligt 2012 års Bryssel I-förordning tillämpas ärendelagen, om inte något annat följer av förordningen.

Regeringens bedömning: Om en fråga om erkännande uppkommer inom ramen för ett pågående mål, bör frågan hanteras enligt vanliga regler för rättegången.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 183 f.). Enligt utredningens förslag ska lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) tillämpas vid handläggningen av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig särskilt i frågan – bl.a. Helsingborgs tingsrätt – är positiva till en tillämpning av ärendelagens regler. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ställer frågan om det inte bör tas in en reglering i ärendelagen med innebörden att ett ärende med anledning av ett överklagande i ett utsökningsmål normalt ska kumuleras med ett ärende om vägran av verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I anledning av förslaget att ansökningar om vägran av erkännande och verkställighet ska göras till tingsrätt måste ställning tas till vilken processlag som ska styra handläggningen där samt i hovrätten och Högsta domstolen.

Eftersom prövningen föreslås ske i allmän domstol står valet mellan rättegångsbalken och ärendelagen. Rättegångsbalken bygger på ett muntligt förfarande där bevisning åberopas. Förfarandet inleds med en stämningsansökan och innefattar normalt såväl ett förberedelse- som ett huvudförhandlingsskede. Ärendelagen däremot utgår från ett skriftligt förfarande. En tillämpning av ärendelagen ger utrymme för ett i det enskilda fallet mindre formbundet förfarande som, till skillnad från vad som är fallet med rättegångsbalken, typiskt sett inte fokuserar på att utreda vad som hänt i förfluten tid.

Den prövning som ska ske i de aktuella ärendena syftar till att utifrån ingivna handlingar avgöra frågor om erkännande och verkställbarhet. Det kan förutses att ärendena som regel kan avgöras på handlingarna. Enligt regeringens uppfattning framstår en tillämpning av ärendelagen som den mest ändamålsenliga. Ärendelagen bör därför tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om vägran av erkännande och verkställighet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att det bör införas en ny regel i ärendelagen som föreskriver att ansökningar om vägran av verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning och överklagade beslut i utsökningsmål bör handläggas gemensamt i en rättegång (kumulation). Ett överklagat beslut i ett utsökningsmål handläggs – liksom vad som nu föreslås för den särskilda vägransprövningen enligt 2012 års förordning – som ett domstolsärende. Regeringen konstaterar att ärendelagen inte innehåller några bestämmelser om förening av ärenden.

I många fall bör emellertid en gemensam handläggning tillåtas att ske, om det är lämpligt (se Fitger, Lagen om domstolsärenden – en kommen-

tar, 2004, kommentaren till 4 §). Det kan i en del fall vara önskvärt med en kumulation av de ifrågavarande ärendena. Ärendelagen är dock en generell förfarandelag som lämpar sig mindre väl för särregleringar. Det ligger därför närmare till hands att vid behov reglera frågan i kompletteringslagen. En ansökan om vägran av verkställighet kommer dock i många fall inte att göras till tingsrätten vid samma tidpunkt som ett överklagande sker av Kronofogdemyndighetens beslut i verkställighetsfrågan. Det kan därmed i det ena ärendet redan ha företagits åtskilliga processhandlingar när det andra ärendet inleds. I många fall är det därför inte lämpligt att en kumulation kommer till stånd. Mot denna bakgrund bör det inte föreskrivas att kumulation ska vara en huvudregel. Frågan får i stället handläggas enligt samma regler som i andra fall där ärendelagen är tillämplig.

Om utgången av ett mål som handläggs i en domstol är beroende av fastställandet av en incidensfråga om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva den frågan (artikel 36.3). Bestämmelsen, som behandlas i avsnitt 6.2.2, innebär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen där målet pågår behörig att pröva om ett erkännande ska vägras. Regeringen bedömer att prövningen av erkännandefrågan i denna situation kan handläggas enligt vanliga regler för rättegången.

Hänvisningar till S6-2-4

6.2.5. Underrättelseskyldighet för domstol i samband med stämning

Regeringens bedömning: Domstolsverket bör ges i uppdrag att ta fram ett formulär avsett att sändas till vissa svarande med information om förutsättningarna för att motsätta sig domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål.

Utredningens bedömning: Utredningen gör ingen bedömning utöver den att det inte behövs några särskilda bestämmelser med anledning av bestämmelsen om informationsskyldighet i artikel 26.2 i 2012 års Bryssel I-förordning.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I artikel 26.1 i 2012 års Bryssel

I-förordning finns en bestämmelse om s.k. tyst prorogation. Bestämmelsen innebär att en domstol blir behörig om svaranden går i svaromål utan att motsätta sig domstolens behörighet. Detta gäller dock inte om en annan domstol är exklusivt behörig enligt artikel 24.

Bestämmelsen om tyst prorogation får till följd att rättegången kommer att äga rum i en domstol som annars saknar behörighet enligt förordningen. Vissa svarande är, enligt förordningen, i behov av särskilt skydd. Det rör svarande som är en försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare. I syfte att skydda dessa från att på grund av bristande kännedom om det processrättsliga regelverket bli tvungna att processa i

en annan domstol än vad som i övrigt gäller enligt förordningen, finns en särskild bestämmelse i artikel 26.2. Av denna framgår att domstolen innan den förklarar sig behörig med tillämpning av bestämmelsen om tyst prorogation ska säkerställa att en sådan svarande har fått information om sin rätt att motsätta sig att domstolen är behörig och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål.

Eftersom förordningen redan reglerar domstolens skyldigheter, behövs inga kompletterande författningsbestämmelser. För att underlätta domstolarnas hantering bör dock Domstolsverket ges i uppdrag att ta fram ett standardformulär som kan användas av domstolarna för att underrätta berörda svarande om förutsättningarna för att motsätta sig domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i svaromål. Formuläret bör som regel kunna skickas tillsammans med stämningen.

6.2.6. Underrättelseskyldighet för Kronofogdemyndigheten och domstol kopplad till vägransförfarandet

Regeringens förslag: Om svaranden framför en invändning till Kronofogdemyndigheten som kan antas avse att avgörandet med tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning antingen inte ska verkställas i

Sverige eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp, ska Kronofogdemyndigheten utan dröjsmål underrätta honom eller henne om möjligheten enligt förordningen att göra invändningen gällande genom en ansökan till domstol.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 187 f.). Utredningen föreslår att för det fall grunder för vägran av erkännande eller verkställighet enligt förordningen åberopas i verkställighetsärendet vid Kronofogdemyndigheten, ska myndigheten ha en skyldighet att skriftligen och utan dröjsmål underrätta den person mot vilken verkställighet söks om möjligheten att ansöka om prövning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol. Utredningen föreslår även att en domstol som mottagit en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet ska ha en skyldighet att skriftligen underrätta

Kronofogdemyndigheten om detta.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.Stockholms tingsrätt, Nacka tingsrätt och

Östersunds tingsrätt anser att det finns skäl att överväga om Kronofogdemyndigheten ska överlämna målet till en behörig tingsrätt för fortsatt handläggning när den bedömer att svaranden i ett utsökningsmål för fram en omständighet som avser att verkställighet inte ska ske enligt förordningen. Domstolsverket anser att en lämpligare ordning är att Kronofogdemyndigheten i denna situation sänder över handlingen till domstolen och underrättar svaranden om det i enlighet med de bestämmelser om service som finns i förvaltningslagen (1986:223). Verket sätter under alla förhållanden i fråga om underrättelsen behöver vara skriftlig.

Skälen för regeringens förslag

Underrättelseskyldighet för Kronofogdemyndigheten …

När verkställighet söks av ett utländskt avgörande som är verkställbart enligt 2012 års Bryssel I-förordning kan svaranden inte bara med stöd av förordningen ansöka i domstol om att verkställighet ska vägras. Han eller hon kan också i utsökningsmålet hos Kronofogdemyndigheten invända att det finns hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § UB. Av paragrafen framgår att om svaranden visar att han eller hon har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökan om verkställighet avser, får verkställighet inte ske. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar en fordran, som har fastställts genom en verkställbar exekutionstitel eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och det i övrigt finns förutsättningar för kvittning. Om svaranden gör gällande att något annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör ett hinder mot verkställighet och om invändningen inte kan lämnas utan avseende, får verkställighet inte heller ske.

Det förhållandet att vissa grunder för att vägra verkställighet ska prövas av tingsrätt medan andra ska prövas av Kronofogdemyndigheten kan skapa osäkerhet om vilken invändning som ska föras fram i vilken instans. Det är därför, som Justitiekanslern framhåller, angeläget att skapa en ordning som motverkar riskerna för rättsförluster för enskilda.

Frågan är då hur denna ordning ska utformas för att tillgodose angivna rättssäkerhetskrav men ändå möjliggöra en effektiv och ändamålsenlig handläggning hos Kronofogdemyndigheten och i domstolarna. Utredningens förslag är att en underrättelseskyldighet om förordningens vägransförfarande inträder för Kronofogdemyndigheten när svaranden i ett utsökningsmål för fram en vägransgrund som enligt 2012 års Bryssel Iförordning ska prövas av domstol. En sådan ordning innebär att svaranden själv får ta ställning till om han eller hon vill ansöka till domstol om vägran av verkställighet.

En alternativ ordning som flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, förespråkar är att Kronofogdemyndigheten, när den bedömer att svaranden har åberopat en omständighet som kan utgöra en vägransgrund enligt förordningen, ska överlämna målet om vägran av verkställighet till behörig tingsrätt för fortsatt handläggning. Mot en sådan ordning kan invändas att den är mindre väl förenlig med förordningens systematik. Förordningen bygger nämligen på att den part som vill göra gällande vägransgrunder enligt förordningen ansöker om det och i samband med ansökan tillhandahåller domstolen vissa handlingar (artiklarna 46 och 47.3). Ett annat problem med en sådan ordning är att den kräver att Kronofogdemyndigheten i varje enskilt fall noggrant utreder om svaranden har fört fram en vägransgrund som bör föranleda ett överlämnande. Det är nämligen, som Östersunds tingsrätt tar upp i sitt remissyttrande, sannolikt att det inte alltid kommer att vara enkelt för Kronofogdemyndigheten att bedöma om ett överlämnande bör ske eller inte. I andra fall där det finns lagregler som föreskriver att ett överlämnande ska ske från Kronofogdemyndigheten till domstol är det som regel enklare att bedöma om ett överlämnande ska ske (jfr 33 § lagen [1990:746] om betalningsföreläggande och handräckning). Med hänsyn till det anförda

talar övervägande skäl mot att den ordning som remissinstanserna förordar införs.

En ordning som, i enlighet med vad utredningen föreslår, innebär att Kronofogdemyndigheten ges en underrättelseskyldighet tillgodoser viktiga rättssäkerhetsintressen samtidigt som den medför en effektiv och ändamålsenlig handläggning hos Kronofogdemyndigheten. Den lösningen bör därför väljas. Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet bör alltså gå längre än den regel om att en myndighet bör hjälpa en enskild till rätta som kommer till uttryck i 4 § tredje stycket förvaltningslagen. Det är angeläget att inte ha ett alltför restriktivt synsätt när det gäller i vilka situationer som en underrättelse ska ges till svaranden. Det bör vara tillräckligt att det finns anledning att anta att svaranden för fram en grund som innebär att verkställighet inte ska ske enligt 2012 års Bryssel I-förordning eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp. Däremot finns det inte skäl att – som utredningen föreslår – låta underrättelseskyldigheten omfatta vägransgrunder som tar sikte på att erkännande inte ska ske, eftersom den frågan inte aktualiseras i ett utsökningsmål.

Underrättelsen bör normalt sett kunna lämnas på ett särskilt standardformulär. Regeringen anser dock – i likhet med Domstolsverket – att en underrättelse inte måste vara skriftlig. En underrättelse bör kunna lämnas muntligen, om det är lämpligt. Underrättelsen bör innehålla information om förfarandet för ansökan om vägran av verkställighet enligt förordningen och de yrkanden som kan framställas i samband med förfarandet (se artiklarna 44–46).

… och underrättelseskyldighet för domstol

Det kan givetvis förekomma att svaranden, trots att en underrättelse skett, i utsökningsmålet hos Kronofogdemyndigheten för fram omständigheter som inte kan prövas i utsökningsmålet utan som får prövas av domstol i ett förfarande om vägran av verkställighet. I en sådan situation bör det – som Domstolsverket är inne på i sitt remissyttrande – ankomma på Kronofogdemyndigheten att i enlighet med 4 § tredje stycket förvaltningslagen hjälpa svaranden till rätta. Det finns inte behov av någon ytterligare lagreglering som tar sikte på den situationen.

En fråga som aktualiseras i detta sammanhang är om domstolen ska vara skyldig att underrätta Kronofogdemyndigheten när en ansökan om vägran av verkställighet har kommit in till domstolen. Utredningen föreslår att en domstol i den situationen bör åläggas en skriftlig underrättelseskyldighet i förhållande till Kronofogdemyndigheten. Det är, enligt regeringens uppfattning, givetvis av stor vikt att myndigheterna kommunicerar med varandra för att undvika att enskilda lider rättsförluster. En domstol som har mottagit en ansökan om att verkställighet inte ska ske enligt 2012 års Bryssel I-förordning kan t.ex. behöva kontakta Kronofogdemyndigheten för att förhöra sig om verkställighet är nära förestående. En förutsättning för att införa en underrättelseskyldighet av det slag som utredningen föreslår bör dock vara att den myndighet som mottar underrättelsen har en möjlighet att agera utifrån underrättelsen. De bestämmelser som finns i förordningen och som gör det möjligt för Kronofogde-

myndigheten att skjuta upp eller avbryta handläggningen tar inte sikte på när en ansökan har gjorts om vägran av verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning (jfr artiklarna 38 och 44.2). Eftersom Kronofogdemyndigheten inte har möjlighet att skjuta upp eller avbryta handläggningen av ett utsökningsmål till följd av att en ansökan om vägran av verkställighet har gjorts till domstol, bör domstolarna, enligt regeringens uppfattning, inte åläggas någon underrättelseskyldighet av det slag som utredningen föreslår.

En annan sak är att Kronofogdemyndigheten måste få vetskap om att en domstol har fattat ett beslut som påverkar handläggningen vid myndigheten. Den typen av underrättelseskyldighet regleras i förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse. Regeringen avser att se över bestämmelserna så att det inte råder någon oklarhet om när underrättelse ska ske i nu aktuella fall.

Hänvisningar till S6-2-6

6.3. En överflyttning av exekvaturprövningen till tingsrätt

6.3.1. Domstolarnas roller och reformbehovet

Regeringens förslag: Prövningen av om ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige (s.k. exekvaturprövning) ska flyttas över från Svea hovrätt till tingsrätt.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 204 f.).

Remissinstanserna: Många remissinstanser – bl.a. Helsingborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt och Domstolsverket – tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar mot det. Ett antal remissinstanser – bl.a.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Makalösa föräldrar och Nordiska Kärnförsäkringspoolen – förordar att den nuvarande ordningen med exekvaturprövning i Svea hovrätt behålls. De framhåller bl.a. att Svea hovrätt har en särskild erfarenhet på området, att de särskilda frågeställningar som uppkommer under exekvaturförfarandet talar för en koncentration av prövningen till en domstol och att en koncentration leder till en effektiv och enhetlig rättstillämpning.

Skälen för regeringens förslag: För att utländska domar på civilrättens område ska kunna erkännas eller verkställas i Sverige krävs i de flesta fall att en domstol i ett exekvaturförfarande beslutar att det utländska avgörandet ska erkännas eller förklaras verkställbart. Det finns ett flertal lagar som innehåller regler om exekvatur och som föreskriver att Svea hovrätt är behörig domstol för en ansökan om exekvatur.

Frågan om att flytta över exekvaturprövningen till tingsrätt har tagits upp i olika sammanhang, bl.a. i lagstiftningsärendet Kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning (prop. 2010/11:120 s. 23). Bedömningen gjordes då att en reform bör avvakta den nu avslutade revideringen av 2000 års Bryssel I-förordning. I 2012 års Bryssel I-förordning avskaffas exekvaturförfarandet. Det kommer dock att vara möjligt att åberopa ett antal vägransgrunder i domstol. I avsnitt 6.2.2 görs

bedömningen att prövningen av dessa vägransgrunder bör ske i tingsrätt som första instans. Det finns mot den angivna bakgrunden anledning att nu överväga om en överflyttning av exekvaturprövningen i första instans till tingsrätt bör ske.

Den nuvarande ordningen att Svea hovrätt är behörig domstol för ansökningar om exekvatur utgör en avvikelse från den vanliga uppgiftsfördelningen mellan domstolsinstanserna (se närmare avsnitt 6.2.2). Det finns inget uttalat skäl till den ordningen. Tvärtom förutsattes redan i samband med Sveriges tillträde till 1988 års Luganokonvention att en omprövning av frågan om Svea hovrätt bör vara exekvaturdomstol skulle kunna ske efter en utvärdering (se prop. 1991/92:128 s. 135). Flertalet remissinstanser tillstyrker också att prövningen ska ske i tingsrätt. Några remissinstanser förordar dock att nuvarande ordning behålls. Dessa remissinstanser åberopar behovet av koncentration och Svea hovrätts upparbetade kompetens. Regeringen anser dock att de skäl som motiverar en ordning med tingsrätt som första domstolsinstans gör sig gällande med samma styrka för ansökningar om exekvatur som för andra typer av mål och ärenden. En prövning i tingsrätt bedöms även i detta fall uppfylla de berättigade krav som kan ställas på kvalitet och effektivitet. Regeringen ansluter sig alltså till utredningens bedömning att prövningen av ansökningar om exekvatur bör ske i tingsrätt som första instans. Frågan om det finns behov av koncentration behandlas i nästa avsnitt.

I ett antal lagar används en äldre terminologi (verkställighet) för att beteckna det som numera benämns verkställbarhetsförklaring. I flertalet lagförslag används den nya terminologin. Särskilda bestämmelser finns dock i två lagar som motiverar att den äldre terminologin behålls (se avsnitten 2.6 och 2.16).

Hänvisningar till S6-3-1

6.3.2. Huvudregler för behörig domstol vid exekvaturprövning

Regeringens förslag: En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Regeringens bedömning: Behöriga tingsrätter bör vara de tingsrätter som prövar överklaganden i utsökningsmål och tingsrätternas domsområden bör vara desamma som för dessa tingsrätter. Vilken tingsrätt som i det enskilda fallet är behörig bör i flertalet fall bestämmas utifrån var motparten till som den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige har sin hemvist.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning (se betänkandet s. 206 f.). Utredningens förslag innebär att en ansökan om verkställbarhet som huvudregel ska göras till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar ett överklagande av

Kronofogdemyndighetens beslut. I de fall någon motpart inte finns ska ansökan göras till den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § UB, där någon av de sökande eller någon av dem som ansökan avser har sin hemvist.

Remissinstanserna: Ett flertal av de remissinstanser som yttrar sig i frågan tillstyrker förslaget. Andra remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt,

Växjö tingsrätt och Gävle tingsrätt, anser att prövningen ska koncentreras till en tingsrätt. Nordiska Kärnförsäkringspoolen förordar att exekvaturprövningen enligt atomansvarighetslagen (1968:45) eller lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor ska ske i

Svea hovrätt och i andra hand att prövningen ska koncentreras till en tingsrätt. Kärnförsäkringspoolen gör gällande att en koncentration är nödvändig för att vid exekvaturprövningen enligt dessa lagar säkerställa en rättvis och enhetlig skadereglering och att övervaka storleken på de krav som framställs och hur dessa förhåller sig till tillgängliga medel.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: En utgångspunkt är att mål och ärenden ska fördelas på landets samtliga tingsrätter. Skäl till koncentration kan vara att det finns ett behov av extra stor skyndsamhet eller extra hög eller annan särskild kompetens (se närmare avsnitt 6.2.2).

Flera remissinstanser – t.ex. Svea hovrätt, Växjö tingsrätt och Gävle tingsrätt – anser att exekvaturprövningen bör koncentreras till en tingsrätt. Regeringen anser – i likhet med Justitiekanslern, men i motsats till Svea hovrätt – att exekvaturärendena inte är mer komplicerade än många andra mål och ärenden som handläggs i tingsrätt. Det är fråga om en främst formell prövning av begränsad omfattning. Inte heller finns det några kvalificerade skyndsamhetskrav i de underliggande unionsrättsakterna eller internationella instrumenten som motiverar att bara en tingsrätt ska vara behörig. Det som Nordiska Kärnförsäkringspoolen anför om intresset av en enhetlig rättstillämpning, leder inte till någon annan bedömning. Frågan hur storleken på de krav som framställs förhåller sig till tillgängliga medel är en fråga för parternas bevisföring och inget som domstolen självmant ska bevaka.

När det gäller behörig domstol för ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning föreslår regeringen att ansökan ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var sökanden har sin hemvist. Regeringen gör vidare bedömningen att de tingsrätter som bör komma i fråga bör vara de tingsrätter som prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål. Skälet till detta förslag är den koppling som i många fall kan finnas till utsökningsmålen (se närmare avsnitt 6.2.2).

På liknande sätt som det finns fördelar med att prövningen av vägransgrunder sker vid samma domstolar som prövar överklagande beslut i utsökningsmål finns det fördelar med att exekvaturprövningen och prövningen av överklaganden i utsökningsmål sker vid samma domstolar. En invändning som kan föras fram mot utredningens lagtekniska lösning att i lagtext hänvisa till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut är att kopplingen till ett överklagande i ett utsökningsmål kan vara oklar för rättstillämparna, eftersom en ansökan om verkställbarhetsförklaring föregår en verkställighetsprövning hos Kronofogdemyndigheten. Det som nu sagts gäller, som Svea hovrätt belyser i sitt remissyttrande, i än högre grad för frågan om s.k. konstitutiva domar ska gälla i Sverige enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap eller lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Sådana domar som reglerar ett rättsförhållande mellan par-

terna kan ju inte bli föremål för verkställighet hos Kronofogdemyndigheten.

Förslaget bör mot den angivna bakgrunden ges en något annorlunda författningsteknisk utformning än vad utredningen föreslår. I lagrådsremissen föreslås att det i flertalet fall i lag ska regleras vilka anknytningskriterier som ska vara avgörande för vilken tingsrätt som är behörig. Lagrådet ifrågasätter om det är en lämplig ordning. Regeringen kan se fördelar med att göra en sådan precisering först i förordning, bl.a. eftersom detta gör det möjligt att i ett sammanhang reglera samtliga frågor om behörig domstol (jfr avsnitt 6.2.2). Det bör därför i lag endast anges att en ansökan ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Av förordning bör framgå vilka tingsrätter som är behöriga och hur den lokala behörigheten ska fördelas mellan dessa tingsrätter. Det bör alltså i förordning anges att det är de 24 tingsrätter som prövar ett överklagande enligt utsökningsbalken som är behöriga. Den lokala inbördes behörigheten bör i förordningen i flertalet fall bestämmas utifrån var motparten till den som ansöker att ett avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige har sin hemvist. I vissa unionsrättsakter och internationella instrument finns dock särskilda autonoma bestämmelser för att bestämma den lokala behörigheten (artikel 39.2 i 2000 års Bryssel I-förordning, artikel 32.2 i Brysselkonventionen, artikel 39.2 i Luganokonventionen, artikel 29.2 i Bryssel II-förordningen och artikel 27.2 i underhållsförordningen). Såvitt avser Bryssel II-förordningen gäller de autonoma bestämmelserna bara ansökningar om verkställbarhetsförklaring, dvs. inte ansökningar om erkännande (se artikel 21.3). Dessa autonoma bestämmelser utesluter att medlems- eller konventionsstaterna genom nationell normgivning reglerar vilka anknytningskriterier som ska vara avgörande för vilken domstol som är behörig. Något hinder mot att staterna bestämmer vilka nationella domstolar som kan vara behöriga föreligger dock inte.

För ansökningar som helt eller delvis avser ett barns person bör en annan förordningslösning väljas. Behörig domstol för sådana ansökningar behandlas i avsnitt 6.3.4.

Hänvisningar till S6-3-2

6.3.3. Behörig domstol vid en ansökan om ändring

Regeringens förslag: En ansökan om ändring enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen, Luganokonventionen, Bryssel II-förordningen, underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention ska göras till den tingsrätt som meddelat beslutet om erkännande eller verkställbarhetsförklaring.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 214).

Remissinstanserna: Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: Ett antal unionsrättsakter och internationella instrument föreskriver att exekvaturprövningen kan ske i flera steg. Det är fråga om 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen, Luganokonventionen, Bryssel II-förordningen, underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet. Förfa-

randet med exekvaturprövning i flera steg bygger på att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i ett första steg prövas summariskt och utan att motparten beretts tillfälle att yttra sig. Efter det att en ansökan om ändring har gjorts kan beslutet omprövas i ett andra steg av exekvaturförfarandet. En ansökan om ändring kan göras av bägge parterna. I detta steg är förfarandet kontradiktoriskt, dvs. båda parterna får tillfälle att yttra sig. Av de svenska kompletteringslagarna till unionsrättsakterna – 2006 års kompletteringslag samt kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen, underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention – följer att prövningen i exekvaturförfarandets andra steg ska göras av samma domstol som fattade beslut i det första steget. Enligt gällande ordning innebär det att prövningen görs av Svea hovrätt. Att denna hovrätt anförtroddes att göra både den första och den andra prövningen har att göra med att den första prövningen är summarisk. Den lösningen har också valts på flera håll i Europa (se prop. 1991/92:128 s. 135). Dessa skäl gör sig gällande trots att den första prövningen nu föreslås göras i tingsrätt. Prövningsordningen när det gäller förfarandets andra steg bör därför ändras på så sätt att tingsrätt blir behörig domstol också för en ansökan om ändring. Prövningen bör göras av den tingsrätt som beslutat i fråga om erkännande eller verkställbarhet. Detta bör framgå av respektive kompletteringslag.

Hänvisningar till S6-3-3

6.3.4. Behörig domstol vid exekvaturprövning som rör ett barns person

Regeringens förslag:

Ansökningar om erkännande eller

verkställbarhet av utländska avgöranden som helt eller delvis rör ett barns person ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Regeringens bedömning: Behöriga domstolar bör vara de tingsrätter som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Vilken domstol som i det enskilda fallet är behörig bör, när så inte bestäms i unionsrättsakten eller det internationella instrumentet, bestämmas enligt de anknytningskriterier som anges i 21 kap. 1 § föräldrabalken.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning (se betänkandet s. 210 f.). Utredningen föreslår att en ansökan om verkställbarhet enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års

Haagkonvention som avser ett barns person ska göras till den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken (FB) prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende och umgänge. Den domstol som prövar en sådan ansökan ska också vara behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har ingen invändning mot utredningens förslag. Några remissinstanser framför – med delvis olika utgångspunkter – kritik mot förslaget. Vissa av dessa remissinstanser, Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt, förordar att en koncentration sker till en domstol. Andra – Nacka tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt och Domstolsverket – ifrågasätter om det finns skäl till en

särreglering av dessa exekvaturärenden och menar i stället att prövningen ska göras av de tingsrätter som prövar överklaganden i utsökningsmål.

Gävle tingsrätt är kritisk till att frågor som gäller barn kommer att handläggas av olika tingsrätter beroende på vad saken rör och anser att samtliga frågor rörande barn bör handläggas av den domstol som prövar frågor om verkställighet enligt 21 kap. FB.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I de flesta fall när verkställighet följer efter det att en domstol beslutat att ett utländskt avgörande ska vara verkställbart kommer den att ske enligt utsökningsbalkens regler. I några fall är andra regler tillämpliga. I 4 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och 9 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention föreskrivs att det utländska avgörandet får verkställas enligt 21 kap. FB om det avser ett barns person och enligt utsökningsbalken om det avser ett barns egendom eller rättegångskostnader.

Av 21 kap. 1 § andra stycket FB framgår att en ansökan om verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn görs till tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. I fjärde stycket föreskrivs att om en annan tingsrätt handlägger ett mål mellan samma parter om vårdnaden, boendet eller umgänget, får verkställigheten också sökas hos den tingsrätten. Av femte stycket framgår att om det inte finns någon annan behörig domstol, tas frågan om verkställighet upp av Stockholms tingsrätt. Samtliga tingsrätter i landet hanterar ärenden om verkställighet enligt 21 kap. FB.

Utredningen föreslår att exekvaturprövningen av avgöranden rörande ett barns person ska ske vid samma domstolar som prövar verkställigheten enligt 21 kap. FB. Några remissinstanser, bl.a. Nacka tingsrätt, kritiserar utredningens förslag. De pekar på att den föreslagna ordningen innebär att prövningen inte blir enhetlig. De menar vidare att intresset av en samordning är begränsat, eftersom den prövning som sker enligt 21 kap. FB tar sin utgångspunkt i en bedömning att en verkställighet inte får vara oförenlig med barnets bästa medan exekvaturprövningen avser processuella frågor. Regeringen anser att även om syftet med prövningen i exekvatur- och verkställighetsförfarandena är olika, finns det ändå ett intresse – framför allt för parterna i målet – av att exekvatur- och verkställighetsprövningen sker i samma domstol. Det underlättar också för domstolarnas handläggning i stort att prövningen sker i samma domstol, eftersom det blir enklare att informera sig om beredningsläget och andra omständigheter av betydelse i det andra ärendet än om handläggningen sker vid två olika domstolar.

Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt anför att prövningen bör koncentreras till Stockholms tingsrätt. Hovrätten framhåller särskilt att

Stockholms tingsrätt enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden prövar ärenden enligt 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Regeringens bedömning när dessa ärenden förlades till Stockholms tingsrätt var att Sveriges åtaganden enligt konventionen bäst säkerställdes om handläggningen av samtliga ärenden samlades till denna domstol, se propositionen Nya vårdnadsregler (prop. 2005/06:99 s. 72). Ett viktigt skäl till att prövningen förlades dit var att barnet oftast fanns i

utlandet och att en reglering som byggde på barnets hemvist därför inte skulle vara ändamålsenlig.

Den lösning som valts för 1980 års Haagkonvention avser speciella och begränsade verkställighetssituationer utan den koppling till 21 kap. FB som gäller för 1980 års Europarådskonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn. Lösningen bör därför, enligt regeringens uppfattning, inte vara styrande för den mer generella frågan om vilka domstolar som ska vara behöriga att pröva frågor om erkännande och verkställbarhet av utländska avgöranden som avser ett barns person. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att exekvaturärendena inte ställer några extra höga krav på kompetens eller extra stor skyndsamhet, finns det inte skäl att koncentrera ärendena till Stockholms tingsrätt (se även avsnitten 6.2.2 och 6.3.2).

Helsingborgs tingsrätt och Domstolsverket framför att konsekvensen av utredningens förslag blir att i sådana fall då exekvatur begärs av avgöranden som avser såväl frågor om barn som andra frågor, kommer de andra frågorna, som i annat fall hade prövats av någon av domstolar som prövar överklaganden i utsökningsmål (se avsnitt 6.3.2), att prövas av de tingsrätter som prövar exekvaturärenden som avser avgöranden angående ett barns person.

Regeringen konstaterar att det är svårt att finna en helt invändningsfri ordning för de aktuella exekvaturärendena. Med hänsyn till de synpunkter som Lagrådet för fram och som behandlas i avsnitt 6.3.2, bör det även när det gäller exekvaturansökningar som rör ett barns person av lag endast framgå att ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Av förordning bör framgå vilka tingsrätter som är behöriga och hur den lokala inbördes behörigheten ska fördelas mellan domstolarna. Föreskrifter i förordning krävs dock endast i de fall det inte finns särskilda autonoma unionsrättsliga bestämmelser om hur lokal behörig domstol ska bestämmas (jfr artikel 29.2 i Bryssel II-förordningen). Eftersom det är värdefullt att prövningen som avser ett barns person kan göras av samma domstol som prövar verkställighet av den frågan gör sig delvis andra överväganden gällande än för de fall som behandlas i avsnitt 6.3.2. För att åstadkomma en koppling till frågor om verkställighet bör behöriga domstolar i dessa fall därför vara de domstolar som enligt 21 kap. 1 § FB prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge. Det innebär att samtliga landets tingsrätter bör kunna komma i fråga. Vilken domstol som i det enskilda fallet är behörig bör, när så krävs, kunna bestämmas enligt de principer som anges i 21 kap. 1 § FB.

Hänvisningar till S6-3-4

6.3.5. Processlag

Regeringens förslag: Kompletterande processlag vid handläggning i domstol av ärenden om huruvida ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige ska vara ärendelagen.

Regeringens bedömning: Om en fråga om erkännande uppkommer inom ramen för ett pågående mål, bör frågan hanteras enligt vanliga regler för rättegången.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag (se betänkandet s. 222 f.). Utredningen föreslår att vid handläggningen i tingsrätten av en ansökan om ändring av ett beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige ska ärendelagen tillämpas, om inte annat följer av den aktuella kompletterings- eller inkorporeringslagen eller av det bakomliggande instrumentet. Motsvarande ska gälla vid handläggningen i tingsrätten av en ansökan om verkställbarhet i ett exekvaturförfarande som sker i ett steg.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig särskilt i frågan tillstyrker en tillämpning av ärendelagens regler. Helsingborgs tingsrätt betonar dock att avgränsningen mellan ärendelagen och det unionsrättsliga eller internationella instrumentet bör göras tydlig. Svea hovrätt invänder att utredningens förslag har en sådan utformning att det inte framgår att ärendelagen är tillämplig i överrätt.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt flera av exekvaturlagarna sker exekvaturprövningen i hovrätten enligt rättegångsbalkens regler i 52 kap. om överklagande av beslut. Regeringen uttalade i samband med kompletteringslagens tillkomst att varken rättegångsbalkens eller ärendelagens regler helt och hållet passade in på exekvaturförfarandet, bl.a. eftersom prövningen skedde enligt 2000 års Bryssel Iförordningen och flera andra unionsrättsakter eller internationella instrument sker i flera steg i samma domstol och det första steget av exekvaturprövningen var ett enpartsförfarande, se Verkställighet av utländska domar på privaträttens område (prop. 2001/02:146 s. 39 f.). I anledning av den förändrade prövningsordning som föreslås finns det anledning att ta ställning till vilken processlag som ska styra handläggningen i tingsrätten, hovrätten och Högsta domstolen.

Eftersom prövningen föreslås ske i allmän domstol står valet mellan rättegångsbalken och ärendelagen. Rättegångsbalken bygger på ett muntligt förfarande där bevisning åberopas. Förfarandet inleds med en stämningsansökan och innefattar normalt såväl ett förberedelse- som ett huvudförhandlingsskede. Ärendelagen däremot utgår från att ett avgörande kan ske på handlingarna. En tillämpning av ärendelagen ger utrymme för ett i det enskilda fallet mindre formbundet förfarande som, till skillnad från vad som är fallet med rättegångsbalken, typiskt sett inte fokuserar på att utreda vad som hänt i förfluten tid.

Den prövning som sker i exekvaturärendena syftar till att utifrån ingivna handlingar avgöra om det finns förutsättningar för att bevilja en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige. Den prövningen kan som regel göras på handlingarna. Enligt regeringens uppfattning framstår en tillämpning av ärendelagen som den mest ändamålsenliga. Ärendelagen bör därför tillämpas vid domstolarnas handläggning av exekvaturärenden. I de fall exekvaturprövningen kan ske i flera steg instämmer regeringen i utredningens bedömning att behovet av kompletterande bestämmelser är litet när det gäller det första steget. Ärendelagen har dock en utformning som gör att den kan tillämpas för olika typer av ärenden. Regeringen gör därför bedömningen att det är lämpligt att ärendelagen är kompletterande processlag även i detta fall. Härigenom kommer bl.a. domstolens sammansätt-

ning att bestämmas av ärendelagen. Däremot blir ärendelagens bestämmelser om överklagande inte tillämpliga i förhållande till tingsrättens första beslut i de fall där exekvaturprövningen sker i två steg; i ett sådant fall är det en ansökan om ändring det rättsmedel som står till buds. Hänvisningen till ärendelagen bör, som Svea hovrätt påpekar, ges en sådan utformning att den blir tillämplig också i överrätt. Enligt ärendelagen krävs prövningstillstånd för överklagande till hovrätten respektive Högsta domstolen (39 och 40 §§ärendelagen).

De särskilda exekvaturlagarna innehåller i flera fall bestämmelser som avviker från ärendelagens reglering. Flera exekvaturlagar innehåller vidare särskilda regler om vilka handlingar som ska ges in tillsammans med ansökan. Dessa bestämmelser tar över bestämmelserna i ärendelagen (2 § ärendelagen).

Flera instrument innehåller bestämmelser om att utgången av ett mål som handläggs i en domstol är beroende av fastställandet av en incidensfråga om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva den frågan (jfr bl.a. artikel 33.3 i 2000 års Bryssel I-förordning, artikel 26.3 i Brysselkonventionen, artikel 33.3 i Luganokonventionen, artikel 21.4 i Bryssel II-förordningen och artikel 23.3 i underhållsförordningen). Bestämmelserna motsvarar artikel 36.3 i 2012 års Bryssel I-förordning, som behandlas i avsnitt 6.2.2. Den innebär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras. Regeringen bedömer att prövningen av erkännandefrågan i denna situation kan handläggas enligt vanliga regler för rättegången.

Hänvisningar till S6-3-5

6.3.6. Jäv vid prövning av en ansökan om ändring

Regeringens förslag: Bestämmelserna i kompletteringslagarna till

Bryssel II- samt underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention om att en domare som har prövat en ansökan om erkännande eller verkställbarhet inte ska få delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet ska upphävas.

Regeringens bedömning: Det bör inte i den nya kompletteringslagen föras in en bestämmelse om att en domare som har prövat en ansökan om erkännande eller verkställbarhet inte ska få delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att det tas in en bestämmelse i den nya kompletteringslagen som innebär att i de fall ett exekvaturförfarande föreskriver en prövning i två steg, får inte en domare som har deltagit i den första prövningen delta i den andra prövningen. Utredningen föreslår inte att motsvarande bestämmelse i kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen respektive underhållsförordningen ska ändras (se betänkandet s. 218 f.).

Remissinstanserna: Helsingborgs tingsrätt och Östersunds tingsrätt ifrågasätter om det finns fog för att en domare som har prövat en ansökan

om verkställbarhet ska vara jävig att pröva en ansökan om ändring av beslutet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Det förhållandet att exekvaturprövningen sker i samma domstolsinstans i det första och det andra steget aktualiserar frågan om den domare som deltagit den inledande prövningen bör vara av jäv förhindrad att delta i prövningen i det andra steget. Så har hittills ansetts vara fallet. Enligt 2006 års kompletteringslag får en domare som har deltagit i den första inledande prövningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring inte delta i prövningen av en ansökan om ändring. Utredningen föreslår att denna regel överförs till den nya kompletteringslagen. Motsvarande bestämmelser finns också i kompletteringslagarna till underhållsförordningen (nuvarande 5 §) respektive Bryssel II-förordningen (2 §). Som skäl för jävsbestämmelsen i 2006 års kompletteringslag angavs ursprungligen att om en ansökan om verkställbarhetsförklaring avslagits vid den inledande prövningen, kan det ligga nära till hands att en sökande utgår från att den domare som har fattat beslutet har sin uppfattning klar inför den nya prövningen (se t.ex. prop. 1991/92:128 s. 143 f.).

Utredningens förslag omfattar dock, som Helsingborgs tingsrätt och

Östersunds tingsrätt för fram, även situationer när något faktiskt jäv inte föreligger enligt de allmänna jävsbestämmelserna i ärendelagen och rättegångsbalken. En domare är enligt dessa bestämmelser jävig att handlägga ett mål eller ärende bl.a. om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet i målet eller ärendet (3 § ärendelagen och 4 kap. 13 § RB). En sådan omständighet kan vara att domaren redan tidigare har tagit ställning till samma stridiga sakförhållande som ska prövas i målet. Regeringen bedömer att de allmänna bestämmelserna täcker in alla de situationer där faktiskt jäv föreligger. Det finns, som också Lagrådet påpekar, en risk för att specialbestämmelser för vissa jävssituationer som redan täcks av de allmänna bestämmelserna kan försvaga de allmänna bestämmelsernas betydelse och räckvidd. Det finns därför inte någon anledning att i den nya kompletteringslagen ta in en särskild jävsbestämmelse motsvarande den i 2006 års kompletteringslag. Det innebär också att den jävsregel med motsvarande innehåll som finns i kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen, underhållsförordningen och 2007 års Haagkonvention kan upphävas.

Som Lagrådet erinrar om är det även med en allmän reglering av vikt att jävsfrågan prövas i varje enskilt fall.

Hänvisningar till S6-3-6

  • Prop. 2013/14:219: Avsnitt 6

6.3.7. Jäv vid verkställighet av ett avgörande om vårdnad, boende eller umgänge

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en särskild bestämmelse om jäv vid prövningen av en fråga om verkställighet av ett avgörande enligt föräldrabalken när en domare redan har prövat en fråga om verkställbarhet av avgörandet.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. Utredningens förslag innebär att om en domare har prövat en fråga i ett exekvaturärende om verkställbarhet enligt Bryssel II-

förordningen eller 1996 års Haagkonvention, får han eller hon inte delta i verkställighetsprövningen (se betänkandet s. 210 och 213).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser kommenterar inte utredningens förslag särskilt. Ett antal remissinstanser – Helsingborgs tingsrätt, Växjö tingsrätt och Östersunds tingsrätt ifrågasätter dock utredningens förslag. Några av dem pekar också på de svårigheter som strikta jävsregler för med sig för en mindre domstol.

Skälen för regeringens bedömning: Med den bedömning som regeringen gör i avsnitt 6.3.4 kommer samma tingsrätt att vara behörig att pröva både verkställbarhet och verkställighet av ett avgörande rörande ett barns person. Prövningen av verkställighet kommer därmed i många fall att ske i samma domstol som gjort den föregående exekvaturprövningen. Frågan är dock om det bör innebära att en domare som deltagit i exekvaturprövningen är jävig att delta i handläggningen av verkställighetsfrågan. En domare är enligt allmänna regler jävig att handlägga ett mål om det bl.a. finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet i målet (21 kap. 16 § FB, 4 kap. 13 § RB och 3 § ärendelagen). En sådan omständighet kan vara att domaren redan tidigare har tagit ställning till samma stridiga sakförhållande som ska prövas i målet. Utredningens förslag innebär att det i respektive kompletteringslag föreskrivs att om en domare har prövat en fråga om verkställbarhet enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års

Haagkonvention, får han eller hon inte delta i prövningen av om beslutet ska verkställas. Prövningen om verkställbarhet respektive verkställighet av ett avgörande om ett barns person aktualiserar vanligtvis olika frågeställningar. Prövningen av om det finns något hinder mot verkställbarhet är av processuell natur. Prövningen kan avse t.ex. om det är uppenbart att det utländska avgörandet strider mot grunderna för rättsordningen (fr. ordre public) eller om en dom har meddelats mot en svarande som inte har delgetts stämning i målet. Prövningen av verkställighetsfrågan har ett helt annat fokus med utgångspunkt i vad som är barnets bästa. I de fall då en part kan hysa ett berättigat tvivel om domarens opartiskhet vid prövningen av verkställigheten, utgör de befintliga jävsreglerna – som

Helsingborgs tingsrätt och Östersunds tingsrätt påpekar – ett tillräckligt skydd. Det finns därför inte behov av någon särskild jävsregel för prövningen av en fråga om verkställighet enligt 21 kap. FB. Som Lagrådet erinrar om är det även med en allmän reglering av vikt att jävsfrågan prövas i varje enskilt fall.

Hänvisningar till S6-3-7

6.3.8. Säkerhetsåtgärder efter en verkställbarhetsförklaring

Regeringens förslag: En tingsrätts beslut att ett avgörande ska förklaras verkställbart ska anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens (se betänkandet s. 33 och 222 f.).

Remissinstanserna: Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att bestämmelsen bör utformas på ett sådant sätt att det

framgår att även hovrättens eller Högsta domstolens bifall till en ansökan ska anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. RB.

Skälen för regeringens förslag: För att verkställighet ska kunna ske med stöd av 2000 års Bryssel I-förordning samt Bryssel- och Luganokonventionerna krävs att avgörandet först förklaras verkställbart. En verkställbarhetsförklaring ger sökanden en rätt att vidta säkerhetsåtgärder (artikel 47.2 i Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen samt artikel 39 i Brysselkonventionen). I tidigare lagstiftningsärenden har ansetts att det är lämpligt med en bestämmelse som upplyser om att de säkerhetsåtgärder som kan vidtas i Sverige till följd av ett beslut om verkställbarhetsförklaring är beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. RB, se prop. 2001/02:146 s. 40 f. och propositionen

Den europeiska exekutionstiteln för obestridda fordringar (prop. 2005/06:48 s. 35). Regeringen gör ingen annan bedömning nu.

I 2006 års kompletteringslag har den automatiska rätten att vidta säkerhetsåtgärder kopplats till hovrättens verkställbarhetsförklaring i det första steget (8 §). Eftersom motsvarande prövning nu föreslås ske i tingsrätt (se avsnitt 6.3.2), föreslår utredningen att det som föreskrivs i 8 § kompletteringslagen om hovrätten i stället ska gälla tingsrätten. Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att bestämmelsen bör avse även fall då hovrätten eller Högsta domstolen efter ett överklagande bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Regeringen konstaterar att utredningens förslag har en motsvarighet inte bara i 2006 års kompletteringslag utan även i kompletteringslagen till underhållsförordningen. Den föreslagna bestämmelsen måste ses i ljuset av utformningen av artikel 47 i 2000 års Bryssel I-förordning (jfr artikel 47 i Luganokonventionen, artikel 39 i Brysselkonventionen och artikel 36 i underhållsförordningen).

Det rättsmedel som står till buds när det gäller tingsrättens beslut i det första steget är en ansökan om ändring. Ett sådant beslut kan alltså inte överklagas. Av artiklarna 47.2 och 47.3 följer att inga andra verkställighetsåtgärder än säkerhetsåtgärder får vidtas till dess att fristen för att ansöka om ändring har löpt ut eller, om ändring har sökts inom den tiden, beslut har meddelats med anledning av ansökan. När så har skett, är verkställigheten inte längre begränsad till att endast avse säkerhetsåtgärder enligt artikeln. Om beslutet med anledning av en ansökan om ändring överklagas är det inte möjligt att enligt artikel 47 begränsa verkställigheten till att bara avse säkerhetsåtgärder (mål 258-83 Calzaturificio Brennero sas mot Wendel GmbH Schuhproduktion International, ECR 1984 p. 3971). Den nuvarande lagregleringen tar sin utgångspunkt i att när full verkställighet kan begäras av ett avgörande, finns det inte skäl att ha särskilda regler om vad som ska gälla i fråga om säkerhetsåtgärder. Regeringen finner inte skäl att gå ifrån detta ställningstagande vid utformningen av bestämmelsen i den nya kompletteringslagen. I konsekvens med det ställningstagandet finns det inte skäl att – som Svea hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge framför – föreskriva att ett beslut om verkställbarhetsförklaring i högre rätt ska anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. RB. Bestämmelsen i den nya kompletteringslagen bör alltså som sina före-

gångare ta sikte endast på vad som ska gälla i fråga om säkerhetsåtgärder efter det första steget i exekvaturprövningen i tingsrätten.

Hänvisningar till S6-3-8

7. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya kompletteringslagen och flertalet lagändringar ska träda i kraft den 10 januari 2015. I den nya lagen och flertalet av lagändringarna ska det tas in övergångsbestämmelser som föreskriver att äldre föreskrifter ska gälla för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet. Särskilda ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behövs i två lagar som påverkas av när 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område blir tillämpligt i förhållande till Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag till övergångsbestämmelser innebär att äldre bestämmelser ska tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet (se betänkandet s. 233 f.).

Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna lämnar synpunkter på utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: 2012 års Bryssel I-förordning trädde i kraft den 10 januari 2013, men tillämpas fullt ut först från och med den 10 januari 2015. Enligt artikel 80 upphäver 2012 års förordning sin föregångare, dvs. 2000 års förordning. 2012 års förordning innehåller dock övergångsbestämmelser som reglerar förhållandet mellan förordningarna (artikel 66). Innebörden av övergångsbestämmelserna är att 2012 års förordning tillämpas på rättsliga förfaranden som inleds från och med den 10 januari 2015, medan 2000 års förordning även fortsättningsvis ska tillämpas på sådana förfaranden som inleddes före denna dag. Det rättsliga förfarande som avses med bestämmelserna är förfarandet i sak i ursprungsstaten och inte ett efterföljande förfarande angående erkännande eller verkställighet i den anmodade medlemsstaten. Av bestämmelserna följer alltså att förordningen inte ska tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts i ursprungsmedlemsstaten före den 10 januari 2015. En konsekvens av övergångsbestämmelserna är att 2000 års Bryssel I-förordning kommer att tillämpas i förhållandevis stor utsträckning under många år framöver.

Eftersom 2012 års Bryssel I-förordning börjar tillämpas den 10 januari 2015, bör den föreslagna kompletteringslagen träda i kraft denna dag. Detsamma bör gälla för de flesta lagändringar som i övrigt föreslås. En särskild situation föreligger dock när det gäller de föreslagna lagändringarna i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor (avsnitt 2.21). Eftersom denna lag ännu inte har trätt i kraft, krävs inte några ikraftträdandebestämmelser till de lagändringar som nu föreslås, jfr propositionen Internationella namnregler (prop. 1982/83:38 s. 17). Ikraft-

trädandebestämmelsen till denna lag som inte har trätt i kraft omfattar nämligen även dessa lagändringar. Det innebär att ett ikraftträdande kommer att ske när 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område har trätt i kraft i förhållande till Sverige, se propositionen Kärnkraften – ökat skadeståndsansvar (prop. 2009/10:173 s. 113). När lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor träder i kraft, upphör atomansvarighetslagen att gälla. Eftersom även de lagändringar som föreslås i atomansvarighetslagen (avsnitt 2.6) påverkas av när 2004 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område träder i kraft i förhållande till Sverige, bör det överlämnas till regeringen att bestämma när dessa lagändringar ska träda i kraft. Lagändringarna sätts alltså i kraft i anslutning till att konventionen har trätt i kraft.

Det följer av allmänna processrättsliga principer att den nya lagen och lagändringarna blir tillämpliga omedelbart. För att undvika komplikationer i pågående ärenden om exekvatur till följd av införandet av ändrade förfaranderegler, bör det tas in övergångsbestämmelser som föreskriver att äldre föreskrifter ska gälla för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen för ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet. Även om ansökningar om exekvatur enligt gällande ordning i administrativt hänseende registreras som mål är de, som Lagrådet framhåller, i processuell mening ärenden (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, suppl. 75, oktober 2013, kommentaren till RP 6 §). I övergångsbestämmelserna bör de därför betecknas som ärenden. För lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor (avsnitt 2.21) krävs särskilda övergångsbestämmelser som reglerar vad som ska gälla om lagen sätts i kraft före den 10 januari 2015.

Hänvisningar till S7

8. Konsekvenser av förslagen

Regeringens bedömning: Förslagen kan antas leda till en enklare och snabbare verkställighet av domar i EU. Enskilda parter kommer vid verkställighet av domar som är verkställbara enligt 2012 års Bryssel Iförordning att slippa rättegångskostnader som tidigare uppkom i exekvaturförfarandet.

Förslagen antas i ett inledningsskede innebära ökade kostnader för utbildning av domare och andra anställda i domstolarna. På sikt bedöms förslagen innebära vissa kostnadsbesparingar för domstolarna. Förslagen bedöms innebära vissa ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten. Kostnadsökningarna ryms inom befintliga anslag.

Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens (se betänkandet s. 236). Utredningen bedömer att förslagen inledningsvis kommer att medföra vissa ökade kostnader för det allmänna. Kostnaderna bör kunna rymmas inom berörda myndigheters befintliga anslagsramar. Förslagen bedöms av utredningen inte innebära några kostnadsökningar för enskilda och företag.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna instämmer i bedömningen eller har inte någon invändning mot den.Kronofogdemyndigheten anser att förslagen kommer att innebära kostnadsökningar för myndigheten.Domstolsverket framhåller att bl.a. Nacka tingsrätt kan komma att få en ökad ärendetillströmning, men att konsekvenserna är svåra att förutse på förhand. Verket är därför av uppfattningen att konsekvenserna av reformen, främst för Nacka tingsrätts del, bör följas upp när reglerna varit i kraft en tid. Nacka tingsrätt bedömer för egen del att förslaget innebär att tingsrätten kommer att pröva flertalet exekvaturärenden och pekar på att viss omfördelning av resurser måste ske. Hovrätten över

Skåne och Blekinge anser att ett ökat arbete för hovrätterna kan förutses.

Om detta ökade arbete på sikt ryms inom givna anslag återstår, enligt hovrätten, att se. Några remissinstanser – bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet – påpekar att det kommer att krävas utbildning av domare och andra tjänstemän i det nya regelverket.

Skälen för regeringens bedömning: Trots att det länge har funnits en inre marknad utan gränser i EU har det varit kostsamt och tidsödande för en part att verkställa en dom i en annan medlemsstat. Avskaffandet av exekvaturförfarandet i 2012 års Bryssel I-förordning innebär att det blir enklare och kommer att gå snabbare att verkställa domar i EU. För enskilda parter innebär det att de kommer att slippa rättegångskostnader för exekvaturförfarandet. För det allmänna innebär det att avgöranden från andra medlemsstater i EU på sikt inte kommer att behöva handläggas av en exekvaturdomstol, vilket är kostnadsbesparande. Även i övrigt förväntas 2012 års Bryssel I-förordning innebära en rättssäkrare och effektivare handläggning i domstolarna av mål med internationella inslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ställer frågan om inte den omständigheten att det kommer att bli enklare att ansöka om verkställighet av avgöranden kommer att leda till en ärendetillströmning till Kronofogdemyndigheten. Regeringen kan konstatera att det är svårt att göra några säkra prognoser om detta. Någon påtaglig ökning av antalet ärenden bedöms dock inte uppstå. Myndigheten hanterar redan enligt nuvarande ordning verkställighet efter det att en dom i exekvaturförfarandet förklarats vara verkställbar och den prövning som myndigheten ska göra blir densamma i de fall där avgörandena blir direkt verkställbara. Kronofogdemyndigheten bedömer för egen del att den nya förordningen kommer att innebära en ökad kostnadsbelastning för myndigheten när det gäller delgivning, översättning och framtagande av blanketter. Eftersom underrättelser till gäldenärer enligt 4 kap. 12 § första stycket UB regelmässigt skickas med lösbrev får det antas att den nya förordningen kommer att innebära att vissa kostnader för delgivning som tidigare belastade

Svea hovrätt i exekvaturförfarandet kommer att föras över på Kronofogdemyndigheten vid verkställighet av avgöranden som är verkställbara enligt 2012 års Bryssel I-förordning. Även framtagandet av blanketter kommer att innebära vissa merkostnader för myndigheten. I fråga om kostnader för översättning finns det skäl att framhålla att enligt den angivna förordningen kan myndigheten begära att sökanden i utsökningsmålet ska tillhandahålla översättningen (artikel 42.4). Denna bestämmelse kompletterar utsökningsbalkens regler om översättning (2 kap. 8 § andra stycket UB). Trots detta kan i andra situationer vissa merkostnader för översättningar komma att uppstå. Regeringen bedömer dock att de

ekonomiska konsekvenserna av förslagen är begränsade och inte så stora att de bör påverka anslagen.

Förslaget om ett generellt överflyttande av exekvaturärenden från Svea hovrätt till tingsrätt kommer att medföra nya arbetsuppgifter och kostnader för tingsrätterna. Förslaget innebär också att överprövning av exekvaturärendet kan ske i ytterligare en instans. Detta ska dock ställas mot att Svea hovrätt befrias från arbetsuppgifter och kostnader. Denna hovrätt kommer endast att – som framhålls av Hovrätten över Skåne och Blekinge – tillsammans med övriga hovrätter pröva överklaganden av tingsrätternas beslut. Tyngdpunkten i prövningen kommer att ligga i tingsrätt och det är allmänt sett mindre kostsamt med handläggning i tingsrätt än i hovrätt. I linje med vad bl.a. Försäkringskassan och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet påpekar, kommer det att krävas information och utbildning av domare och andra anställda i domstolarna och hos Kronofogdemyndigheten om den nya ordningen. I ett inledningsskede kommer detta att medföra kostnader. Det finns dock skäl att anta att förordningen i vart fall på sikt kommer att leda till vissa kostnadsbesparingar för domstolarna.

9. Författningskommentar

9.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Lagen är ny och ersätter lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års kompletteringslag). Den största skillnaden i förhållande till 2006 års kompletteringslag är att det i den nya lagen finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning). En annan skillnad är att flera kompletterande bestämmelser i lagen får ett nytt innehåll till följd av att exekvaturförfarandet i första instans flyttas över från Svea hovrätt till vissa tingsrätter. Det handlar om bestämmelser som kompletterar rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning), konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen) och konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen). De kompletterande bestämmelserna till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda

fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln) lyfts i sak oförändrade över från 2006 års kompletteringslag.

Inledande bestämmelser Lagens innehåll

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning),

2. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning),

3. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen),

4. konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen), och

5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln). Genom första stycket 1 och 2 kompletterar lagens bestämmelser även avtalet den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Danmarksavtalet), eftersom 2012 års Bryssel Iförordning och 2000 års Bryssel I-förordning tillämpas i förhållandet mellan EU och Danmark till följd av detta avtal.

Paragrafen anger lagens innehåll. Paragrafen motsvarar till stora delar 1 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2001/02:146 s. 45, prop. 2005/06:48 s. 32 f. och prop. 2006/07:106 s. 20 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Av första stycket framgår att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till 2012 och 2000 års Bryssel I-förordningar, Bryssel- och Luganokonventionerna och förordningen om den europeiska exekutionstiteln. I förhållande till 2006 års kompletteringslag omfattar lagen även 2012 års Bryssel I-förordning. Hänvisningen till 2007 års Luganokonvention omfattar även situationer där bestämmelserna i numera upphävda 1988 års Luganokonvention tillämpas till följd av övergångsbestämmelserna i 2007 års konvention (jfr prop. 2008/09:205 s. 33).

Med anledning av Lagrådets synpunkt finns i andra stycket en upplysning om att lagen även kompletterar Danmarksavtalet eftersom det följer av det avtalet att 2012 års Bryssel I-förordning och 2000 års Bryssel Iförordning även gäller i förbindelserna mellan EU och Danmark (artiklarna 2.1 och 3.6). Med undantag för vissa föreskrifter i artikel 2.2 om ändring av tillämpningen av 2000 års Bryssel I-förordning innehåller avtalet inte några självständiga materiella bestämmelser. I enlighet med artikel 3.2 i avtalet har Danmark genom en skrivelse av den 20 december 2012 meddelat kommissionen sitt beslut att genomföra även 2012 års Bryssel I-förordning. Det innebär att också denna förordning kommer att

tillämpas på förbindelserna mellan EU och Danmark. Eftersom det alltså i förhållande till Danmark är de båda Bryssel I-förordningarna – med de modifieringar som följer av artikel 2.2 i Danmarksavtalet – som tillämpas blir kompletteringslagen tillämplig genom punkterna 1 och 2.

Reservforum

2 §

Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och någon annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Paragrafen innehåller regler om s.k. reservforum. Paragrafen motsvarar

2 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2001/02:146 s. 45 f., prop. 2005/06:48 s. 33 och prop. 2005/06:200 s. 170). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Av paragrafen framgår att Stockholms tingsrätt är behörig domstol när det finns internationell behörighet att ta upp ett mål i Sverige enligt någon av de unionsrättsakter eller internationella instrument som omfattas av lagen, men svenska nationella forumregler inte anvisar någon behörig domstol.

Särskild vägransgrund

3 §

Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat i ett brottmål som gäller ett inte uppsåtligt brott mot någon som

1. varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2. inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3. inte har haft tillfälle att svara i målet.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att ett visst slags avgörande inte får erkännas eller verkställas i Sverige med stöd av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen. Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser till artikel 64 i 2012 års Bryssel I-förordning, artikel 61 i 2000 års Bryssel I-förordning respektive 2007 års Luganokonvention och artikel II i protokollet till Brysselkonventionen. Dessa bestämmelser ger medlemsstaterna en möjlighet att i vissa fall vägra erkännande och verkställighet av domar som gäller civilrättsliga anspråk som prövats inom ramen för ett utländskt brottmålsförfarande avseende brott som inte är uppsåtliga. Sverige har utnyttjat denna möjlighet, vilket kommer till uttryck i paragrafen. Den motsvarar

3 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2001/02:146 s. 46 f. och 2005/06:48 s. 33 f.). Bestämmelsens närmare innebörd behandlas också i prop. 1991/92:128 s. 222 och prop. 1997/98:102 s. 28 och 46. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Vid en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning blir det aktuellt att ta ställning till denna särskilda vägransgrund när någon enligt 4 § ansöker om vägran av erkännande eller verkställighet. Det blir alltså tingsrätten som i första instans prövar denna vägransgrund.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning Förfarande för vägran av erkännande eller verkställighet

4 §

En ansökan enligt 2012 års Bryssel I-förordning om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

En ansökan enligt samma förordning om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol för frågor som rör vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel Iförordning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2.

Paragrafen reglerar vad som gäller såväl för ansökningar om vägran av erkännande eller verkställighet enligt artiklarna 45 och 46 som för ansökningar om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande enligt artikel 36.2 i förordningen. Paragrafen är även tillämplig när det i samband med en ansökan om vägran av verkställighet framställs ett yrkande om att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, att verkställigheten ska göras beroende av ställande av säkerhet eller att verkställigheten helt eller delvis ska skjutas upp. Paragrafen är däremot inte tillämplig om en part i en pågående svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom som är av betydelse för den svenska domstolens prövning inte ska erkännas här. I ett sådant fall är den svenska domstolen behörig att pröva om ett erkännande ska vägras (artikel 36.3). Det kan t.ex. röra sig om situationer när ett rättsförhållande som har fastställts i en utländsk dom är av prejudiciell betydelse i en rättegång i Sverige. Frågan om erkännande får då hanteras som en fråga i rättegången och avgöras enligt vanliga regler för rättegången.

Av första stycket framgår att en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet enligt artiklarna 45 och 46 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Av andra stycket framgår att en ansökan om en förklaring att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande enligt artikel 36.2 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar som rör vägran av erkännande och verkställighet.

5 §

Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 4 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

I paragrafen regleras vilka övriga processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas i förfaranden angående vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.4.

Av paragrafen framgår att lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden som avser dels ansökningar enligt artiklarna 45 och 46 om vägran av

erkännande eller verkställighet, dels ansökningar om en förklaring enligt artikel 36.2 att det inte finns någon grund för att vägra ett erkännande enligt förordningen. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. komplettering och avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar och överklagande. Ärendelagen ska inte tillämpas om något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning. I många fall är det enkelt att bedöma om det föreligger en situation när ärendelagen kompletterar förordningen. Det gäller t.ex. i fråga om tidsfrister för överklagande som inte alls regleras i 2012 års Bryssel I-förordning. Ett annat exempel är att förordningen inte innehåller några regler om rättegångskostnader. Det innebär att bestämmelserna i 32 § ärendelagen är tillämpliga. I andra fall kan det vara svårare att avgöra om ärendelagen ska tillämpas. En utgångspunkt är att en tillämpning av ärendelagens reglering inte får vara i strid med förordningen och de syften som bär upp denna. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i förordningen om uppskjutande och vilandeförklaring av handläggningen (se artiklarna 44 och 51) gäller framför bestämmelsen om inhibition i 26 § ärendelagen.

I de fall där förordningen innehåller bestämmelser men där dessa inte kan anses vara uttömmande kompletterar ärendelagen förordningen. Av ärendelagen framgår att beslut får överklagas till hovrätten respektive Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§ärendelagen). Dessa regler blir tillämpliga på beslut i sådana förfaranden som avses i 4 §. Ärendelagen innehåller också regler om inom vilken tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 § ärendelagen).

Verkställighet

6 §

Om ett avgörande är verkställbart enligt 2012 års Bryssel I-förordning, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om vad som gäller för verkställighet av utländska avgöranden enligt 2012 års Bryssel I-förordning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.

Av första stycket framgår att utländska avgöranden som är verkställbara enligt 2012 års Bryssel I-förordning verkställs enligt utsökningsbalken (UB), om inte något annat följer av förordningen. I artikel 39 regleras när ett utländskt avgörande ska anses vara verkställbart enligt förordningen. Avgörandet verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Detta gäller alltså även om det utländska avgörandet inte har fått laga kraft. Möjligheterna att begära att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp eller låta handläggningen av målet vila regleras i artiklarna 44 och 51. I denna situation tillämpas alltså förordningens bestämmelser i stället för utsökningsbalkens.

I andra stycket regleras den situationen att det utländska avgörandet innehåller ett beslut om en säkerhetsåtgärd. Med uttrycket säkerhetsåtgärd avses i första hand sådana åtgärder som kan jämställas med åtgärder enligt 15 kap. RB, dvs. kvarstad, återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt. Den utländska säkerhetsåtgärden ska verkställas enligt utsökningsbalken.

Anpassning

7 §

Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att handlägga sådana frågor om anpassning som avses i artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Vid myndighetens handläggning tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen.

Paragrafen innehåller regler om förfarandet för anpassning av utländska verkställighetsåtgärder som inte förekommer i den svenska rättsordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3.

I första meningen anges att det är Kronofogdemyndigheten som handlägger frågor om anpassning enligt artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Om verkställighet begärs i Sverige av ett avgörande som innehåller en åtgärd eller ett beslut som inte finns i vår rättsordning, ska åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller ett beslut som förekommer här. Åtgärden eller beslutet ska ha motsvarande verkan och eftersträva liknande mål och intressen. Anpassningen får inte innebära verkningar som är mer långtgående än dem som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

Av andra meningen framgår att Kronofogdemyndigheten vid sin handläggning ska tillämpa utsökningsbalken, om inte något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning. En anpassning kan bara ske till åtgärder som finns i svensk materiell eller processrättslig lagstiftning.

Anpassningsbeslutet torde oftast fattas i samband med själva beslutet om verkställighet, men kan också fattas i ett tidigare skede. Ett beslut om anpassning kan överklagas enligt 18 kap. UB.

Särskild underrättelse i utsökningsmål

8 §

Om svaranden framför en invändning till Kronofogdemyndigheten som kan antas avse att avgörandet med tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning antingen inte ska verkställas i Sverige eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp, ska Kronofogdemyndigheten utan dröjsmål underrätta honom eller henne om möjligheten enligt förordningen att göra invändningen gällande genom en ansökan till domstol.

Paragrafen innehåller bestämmelser om en särskild underrättelseskyldighet för Kronofogdemyndigheten i förhållande till svaranden i ett utsökningsmål. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.6.

Av paragrafen följer att om svaranden i ett utsökningsmål som handläggs hos Kronofogdemyndigheten för fram en vägransgrund enligt artikel 45 i förordningen, ska Kronofogdemyndigheten ge en underrättelse

till honom eller henne. Detsamma gäller om svaranden åberopar en omständighet som kan antas avse att verkställigheten enligt artikel 44 i förordningen ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp. Av underrättelsen ska framgå hur svaranden ska gå till väga för att få denna typ av invändning prövad, dvs. göra en ansökan till domstol. Det är angeläget att inte ha ett alltför restriktivt synsätt när det gäller i vilka situationer som en underrättelse ska ges till svaranden. Det bör vara tillräckligt att det kan antas att svaranden för fram en grund som innebär att verkställighet inte ska ske enligt 2012 års Bryssel I-förordning eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp.

Underrättelsen ska ske utan dröjsmål. Det finns inget krav på att underrättelsen ska delges svaranden. Det är inte heller någon förutsättning att svaranden har fått del av underrättelsen för att Kronofogdemyndigheten ska ta ställning till frågan om verkställighet eller någon annan åtgärd under verkställigheten. Underrättelsen kan sändas med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Ett annat lämpligt sätt kan vara ett e-postmeddelande till en e-postadress som uppgetts av svaranden. I vissa fall kan det vara lämpligt att lämna underrättelsen muntligen. Så kan t.ex. vara fallet när ett ställningstagande i verkställighetsfrågan är nära förestående och Kronofogdemyndigheten har tillgång till ett telefonnummer till svaranden. Det är oavsett hur underrättelsen sker viktigt att informationen lämnas på ett sådant sätt att svaranden kan tillgodogöra sig den.

Erkännande, verkställbarhet och verkställighet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen Förfarande för erkännande eller verkställbarhet

9 §

En ansökan om att ett avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol för ansökningar om erkännande eller verkställbarhet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen. Paragrafen motsvaras delvis av 4 § i 2006 års kompletteringslag (jfr framför allt prop. 2001/02:146 s. 47 f.). Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1–6.3.3.

Av paragrafen framgår att ansökan ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om erkännande och verkställbarhetsförklaring. De anknytningskriterier som ska tillämpas för att bestämma vilken av de utpekade tingsrätterna som är behörig i det enskilda fallet framgår av artikel 39.2 i 2000 års Bryssel I-förordning, artikel 32.2 i Brysselkonventionen respektive artikel 39.2 i Luganokonventionen.

10 §

En ansökan om ändring enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser för det andra steget av exekvaturförfarandet (artikel 43 i 2000 års Bryssel I-förordning, artikel 43 i Luganokonventionen och artiklarna 36 och 37 i Brysselkonventionen). Paragrafen har delvis sin motsvarighet i 5 § andra stycket i 2006 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.

Enligt 2000 års Bryssel I-förordning och konventionerna ska den som har ansökt om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart underrättas om beslutet i det första steget på det sätt som föreskrivs enligt lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs. Detta innebär enligt 29 § ärendelagen (se 11 §) att beslutet sänds till parterna. Något krav på att beslutet delges sökanden finns inte.

Av första stycket framgår att en ansökan om ändring prövas av den tingsrätt som meddelade det ursprungliga beslutet.

I andra stycket finns en bestämmelse om den tid inom vilken den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet men inte fått bifall får ansöka om ändring av beslutet. Den fristen är fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Tingsrätten prövar att ansökningen har kommit in i rätt tid. Av artikel 43.5 i 2000 års Bryssel I-förordning respektive Luganokonventionen samt artikel 36 i Brysselkonventionen framgår vilka tidsfrister som sökandens motpart måste hålla sig till när en ansökan om erkännande eller verkställbarhet har bifallits.

11 §

Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

I paragrafen regleras vilka övriga processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas i ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen. En förutsättning för att tillämpa ärendelagen är att inte något annat följer av den unionsrättsakt eller det internationella instrument som tillämpas. Särskilt det första steget av exekvaturprövningen regleras i stor utsträckning där. Ärendelagen innehåller dock regler om bl.a. domstolarnas sammansättning, brister i en inledande skrivelse och handläggningen i allmänhet som blir tillämpliga redan i detta steg. När det gäller det andra steget av exekvaturprövningen finns färre regler i unionsrättsakterna och de internationella instrumenten. Vid den prövningen blir alltså ärendelagens regler tillämpliga i större utsträckning.

Hänvisningen till ärendelagen innebär bl.a. att ett beslut kan överklagas till hovrätt och Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§ärendelagen). Ärendelagen innehåller också regler om inom vilken tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 § ärendelagen). (Jfr dock fristerna för en ansökan om ändring enligt 10 § och artikel 43.5 i 2000 års Bryssel I-förordning respektive Luganokonventionen samt artikel 36 i Brysselkonventionen.)

Verkställighet

12 §

Om ett avgörande förklaras verkställbart enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om vad som gäller för verkställighet av utländska avgöranden som förklarats verkställbara enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen. Paragrafen motsvarar 7 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2001/02:146 s. 49 f. och prop. 2005/06:48 s. 34 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

13 §

Om tingsrätten bifaller en ansökan enligt 9 § om att ett avgörande ska förklaras verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

I paragrafen anges en konsekvens av att en tingsrätt i exekvaturförfarandets första steg har förklarat ett beslut verkställbart, nämligen att beslutet innefattar kvarstad och andra åtgärder som avses i 15 kap. RB. Paragrafen, som kompletterar artikel 47.2 i 2000 års Bryssel I-förordning och Luganokonventionen samt artikel 39 i Brysselkonventionen, motsvarar

8 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2001/02:146 s. 50 f. och prop. 2005/06:48 s. 35). Övervägandena finns i avsnitt 6.3.8.

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln Rättelse av intyg

14 §

Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel på grund av ett skrivfel eller liknande inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse av ett intyg om en europeisk exekutionstitel. Paragrafen motsvarar 9 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2005/06:48 s. 35 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Återkallelse av intyg

15 §

Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid med de krav som finns i förordningen om den europeiska exekutionstiteln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av ett intyg om en europeisk exekutionstitel. Paragrafen motsvarar 10 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2005/06:48 s. 36 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

Verkställighet

16 §

Om ett avgörande intygas vara en europeisk exekutionstitel, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet i Sverige av ett utländskt avgörande som har intygats vara en europeisk exekutionstitel enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln. Paragrafen motsvarar 11 § i 2006 års kompletteringslag (jfr prop. 2005/06:48 s. 37). Övervägandena finns i avsnitt 6.1.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015, då lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av ärenden som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

Övervägandena om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser finns i avsnitt 7.

Av punkten 1 framgår att lagen träder i kraft den 10 januari 2015, då 2006 års kompletteringslag ska upphöra att gälla.

Av punkten 2 framgår att äldre föreskrifter ska gälla för handläggningen i hovrätt och Högsta domstolen för ärenden som har inletts i Svea hovrätt före ikraftträdandet. Om en ansökan om exekvatur har getts in före detta datum tillämpas alltså bestämmelserna i 2006 års kompletteringslag.

Hänvisningar till S9-1

9.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

3 kap. 8 §

En ansökan av en make om att ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Innan tingsrätten prövar frågan ska den andra maken ges tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske. Ett beslut som inte innebär att det utländska beslutet ska gälla hindrar inte att frågan prövas på nytt. Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller regler för prövningen av om ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i den första meningen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva en ansökan. Ändringen i den andra meningen är en anpassning till att det är tingsrätt som är behörig att pröva en ansökan.

Av tredje stycket, som är nytt, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden enligt denna paragraf. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning och överklagande.

Övriga ändringar i paragrafen är endast redaktionella eller språkliga.

9.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

8 §

En dom eller en förlikning som enligt 1–5 §§ gäller i Sverige ska, efter en ansökan av en part, förklaras verkställbar.

Paragrafen anger förutsättningarna för att förklara en dom eller en förlikning verkställbar i Sverige.

Paragrafen ändras endast språkligt.

9 §

En ansökan om att en dom eller en förlikning ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller en kopia av domen som har bestyrkts av den aktuella myndigheten,

2. bevis om att domen har fått laga kraft,

3. domstols protokoll eller någon annan handling som visar att villkoren i 5 § första stycket är uppfyllda, och

4. om ansökan avser en tredskodom, handlingar i original eller i bestyrkt kopia som visar att en part som uteblivit har fått del av stämningen i tid antingen personligen eller genom ett ombud med fullmakt, eller, i fall som avses i 5 § första stycket 7, att han eller hon fått del av stämningen på det sätt som föreskrivs där. Om ansökan avser en förlikning, ska sökanden tillsammans med ansökan ge in en kopia av ett protokoll som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att förlikningen har stadfästs av en domstol och kan verkställas i Schweiz. Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet som meddelats av schweiziska förbundskansliet. En översättning av handlingarna till svenska ska även ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Schweiz eller av en schweizisk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Sverige eller av en svensk notarius publicus.

Paragrafen reglerar vilken domstol som prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring och vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att en dom eller förlikning ska förklaras verkställbar inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast redaktionella eller språkliga.

10 §

Om en dom eller förlikning förklaras verkställbar, verkställs domen eller förlikningen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen eller förlikningen ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller för verkställighet av domar eller förlikningar.

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar med språkliga ändringar hittills gällande 11 § första meningen första ledet och andra meningen.

Den hittills gällande bestämmelsen i 10 § om domstolens skyldighet att kommunicera en ansökan innan ärendet avgörs tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar finns i 15 § ärendelagen (se 11 §).

11 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring av en dom eller en förlikning. Ärendelagen innehåller

bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande 11 § flyttas till 10 § med undantag för bestämmelsen i första meningen andra ledet om inhibition som tas bort. Bestämmelser om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen.

Hänvisningar till S9-3

9.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

2 kap. 13 §

En ansökan om att en dom som avses i 12 § ska förklaras verkställbar i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Om tingsrätten finner att domen uppfyller villkoren för erkännande enligt 12 §, ska den förklara att domen är verkställbar. Domen verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring av en utländsk dom och om verkan av en sådan förklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att en dom ska förklaras verkställbar inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Ändringen i andra stycket är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Bestämmelserna i första meningen om kommuniceringsskyldighet och i andra meningen andra ledet om inhibition utgår. Sådana bestämmelser finns i 15 § och 26 § andra stycket ärendelagen (se tredje stycket).

Av tredje stycket, som är nytt, framgår att ärendelagen ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

5 §

Ett avgörande som enligt 1–4 §§ gäller i Sverige ska efter en ansökan förklaras verkställbart.

I paragrafen anges att avgöranden som gäller i Sverige efter en ansökan kan förklaras verkställbara här.

I paragrafen görs endast språkliga ändringar.

6 §

Även en dom om underhåll till barn som får verkställas i den stat där domen meddelats trots att den inte fått laga kraft ska efter en ansökan förklaras verkställbar under förutsättning att domen meddelats i en stat som avses i 1 § och att en dom av detta slag hade kunnat meddelas av en svensk domstol i ett motsvarande fall. Detsamma gäller i fråga om en domstols beslut om underhåll till barn som meddelats för tiden till dess frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft. Om avgörandet enligt 3 eller 4 § inte skulle gälla i

Sverige, får det inte förklaras verkställbart.

I paragrafen anges förutsättningarna för att förklara bl.a. ett utländskt avgörande som inte fått laga kraft verkställbart i Sverige.

I paragrafen görs endast språkliga ändringar.

7 §

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en myndighet,

2. bevis om att avgörandet får verkställas i den stat där det har meddelats,

3. om den som har ålagts underhållsskyldighet har uteblivit eller annars inte besvarat ett krav på underhåll, stämningsansökan eller motsvarande handling i bestyrkt kopia och bevis om att ansökan eller handlingen har delgetts före avgörandet, och

4. en bestyrkt översättning till svenska av handlingarna i ärendet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring av ett utländskt avgörande och vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka

av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga eller redaktionella.

8 §

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som efter en verkställbarhetsförklaring gäller för verkställighet av utländska domar och beslut angående underhåll till barn.

Bestämmelsen i paragrafen motsvarar med språkliga ändringar hittills gällande 9 § första meningen första ledet och andra meningen.

Bestämmelsen i hittills gällande 8 § om kommuniceringsskyldighet tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar finns i 15 § ärendelagen (se 9 §).

9 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen är tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande 9 § flyttas till 8 §, med undantag för bestämmelsen i första meningen andra ledet om inhibition som tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen.

Hänvisningar till S9-5

9.6. Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

38 §

Om en dom i ett mål om ersättning för en atomskada har meddelats i en annan konventionsstat och om domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen är behöriga att pröva den tvist som domen gäller, ska domen, när den har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Det finns dock inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas. En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den har fått laga kraft och kan verkställas i den staten. Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska en översättning till svenska ges in tillsammans med handlingen. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus. Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om exekvatur. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Atomansvarighetslagen ska upphävas och ersättas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Lagändringarna har dock ännu inte trätt i kraft utan träder i kraft den dag regeringen bestämmer (se prop. 2009/10:173 s. 114).

Ändringen i andra stycket innebär att en ansökan om exekvatur inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om exekvatur.

Fjärde stycket motsvarar hittills gällande femte stycket första ledet. Av femte stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om exekvatur. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande fjärde stycket om kommuniceringsskyldighet och femte stycket andra ledet om inhibition tas bort. Motsvarande bestämmelser finns 15 § och 26 § andra stycket ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

7 §

En ansökan om att en utländsk dom som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser en tvist om befordran som omfattas av konventionen samt att den har fått laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

De handlingar som avses i första stycket ska vara försedda med ett bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats.

Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus. Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring av en utländsk dom och om verkan av en sådan förklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Bestämmelsen i tredje stycket om verkan av en verkställbarhetsförklaring motsvarar i sak hittills gällande fjärde stycket första ledet.

Av fjärde stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande tredje stycket om kommuniceringsskyldighet och fjärde stycket andra ledet om inhibition tas bort. Motsvarande bestämmelser finns 15 § och 26 § andra stycket ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga eller redaktionella.

9.8. Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

14 §

En tvist om en sjömans anställningsförhållande får inte dras inför en utländsk myndighet.

Första stycket gäller inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen innehåller ett förbud mot att vända sig till en utländsk myndighet med en tvist om en sjömans anställningsförhållande.

Ändringen i andra stycket innebär att hänvisningen till 2006 års kompletteringslag ersätts med en hänvisning till 2014 års kompletteringslag. Vidare anpassas terminologin till Lissabonfördraget.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

9 §

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. bevis om att exekutionstiteln får verkställas i den stat där den har upprättats,

3. om ansökan avser en dom eller ett beslut om underhållsskyldighet som har meddelats mot någon som har uteblivit, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgetts i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

4. om sökanden är ett offentligt organ, behövliga handlingar om organets behörighet att begära verkställighet,

5. en bestyrkt översättning av handlingarna till svenska, såvida inte tingsrätten anser att det inte behövs.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring av ett utländskt avgörande och vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en sådan ansökan. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

De hittills gällande bestämmelserna i tredje stycket om komplettering av en ofullständig ansökan tas bort. Motsvarande bestämmelser finns i 9 § ärendelagen (se 11 §).

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

10 §

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som efter en verkställbarhetsförklaring gäller för verkställighet av utländska avgöranden angående underhållsskyldighet.

Bestämmelsen i paragrafen motsvarar med språkliga ändringar 11 § första meningen första ledet och andra meningen.

Bestämmelsen i hittills gällande 10 § om kommuniceringsskyldighet tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar finns i 15 § ärendelagen (se 11 §).

11 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

De hittills gällande bestämmelserna i 11 § flyttas till 10 §, med undantag för bestämmelsen i första meningen andra ledet om inhibition som tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen.

Hänvisningar till S9-9

9.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

7 §

Denna lag tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

1. dom eller förlikning i mål om boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

2. dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning som rör

a) en gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av en förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra frågor som beror av en konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

d) en rättshandlings eller någon annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Paragrafen anger undantag från lagens tillämpningsområde.

Ändringen i första stycket innebär att hänvisningen till 2006 års kompletteringslag ersätts med en hänvisning till 2014 års kompletteringslag.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

1 §

Denna lag är tillämplig på domar på privaträttens område som har meddelats i Österrike. Lagen tillämpas på sådana domar även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen reglerar lagens tillämpningsområde.

Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2006 års kompletteringslag ersätts med en hänvisning till 2014 års kompletteringslag.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

12 §

En österrikisk dom som ska erkännas i Sverige och som får verkställas i Österrike ska efter en ansökan förklaras verkställbar.

Paragrafen anger förutsättningarna för att förklara att en österrikisk dom ska vara verkställbar i Sverige.

I paragrafen görs endast språkliga ändringar.

13 §

En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om behörig domstol för en ansökan om en verkställbarhetsförklaring av en österrikisk dom. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

14 §

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in domen i original eller en kopia av domen som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att domen har fått laga kraft och får verkställas i Österrike. Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av ansökan. De handlingar som ska ges in tillsammans med ansökan ska vara skrivna på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen ska vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller

Österrike bestyrka en sådan översättning. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Paragrafen föreskriver vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om en verkställbarhetsförklaring.

Ändringarna i paragrafen är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

16 §

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen ska dock inte tillämpas.

Paragrafen innehåller regler om verkan av ett beslut om verkställbarhetsförklaring.

Ändringen i paragrafen innebär att den hittills gällande bestämmelsen i första meningen andra ledet om inhibition tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen (se 16 a §).

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

16 a §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen, som är ny, reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

17 §

En förlikning som har träffats inför en österrikisk domstol i en privaträttslig fråga som omfattas av denna lag ska efter en ansökan förklaras verkställbar, om

1. förlikningen får verkställas i Österrike och 2. det inte finns sådana omständigheter som avses i 6 § 1, 2 eller 3. För handläggningen av frågor om verkställbarhet av förlikningar tillämpas12– 16 a §§.

I paragrafen finns bestämmelser om verkställbarhet av förlikningar som träffats inför en österrikisk domstol.

Ändringen i andra stycket innebär att paragrafen hänvisar även till den nya 16 a §. Hänvisningen innebär att ärendelagen är tillämplig även vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhet av österrikiska förlikningar.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

18 §

Om en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken har beviljats, ska vid tillämpning av 15 kap. 7 § samma balk en talan som väcks vid en österrikisk domstol jämställas med en talan som väcks vid en svensk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här.

Det förhållandet att en sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom en dom som ännu inte har fått laga kraft hindrar inte att en säkerhetsåtgärd beviljas. Ett beslut om en säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har fått laga kraft, om inte en ansökan om att domen ska förklaras verkställbar i Sverige har gjorts dessförinnan. Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring har gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansökan prövas, om inte tingsrätten bestämmer något annat. Om det inte finns något beslut om en säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får tingsrätten på yrkande besluta om en sådan åtgärd i avvaktan på att ansökan prövas.

Paragrafen reglerar möjligheterna för en part att få ett anspråk som framställts i en österrikisk rättegång säkerställt i Sverige genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Ändringarna i paragrafen är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för ansökningar om verkställbarhet enligt lagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

Hänvisningar till S9-11

9.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

12 §

En ansökan om att en rekommendation ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in. Om en rekommendation förklaras verkställbar, verkställs rekommendationen på samma sätt som en dom som har fått laga kraft. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring av en rekommendation efter en internationell förlikning och om verkan av en sådan förklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att en rekommendation ska förklaras verkställbar inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar hittills gällande tredje stycket första ledet.

Av tredje stycket framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Den hittills gällande bestämmelsen i andra stycket om kommuniceringsskyldighet tas bort liksom bestämmelsen om inhibition i hittills gällande tredje stycket andra ledet. Bestämmelser om kommunicering av handlingar respektive inhibition finns i 15 och 26 §§ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

5 §

En ansökan om att en utländsk dom ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser en tvist om befordran som omfattas av fördraget samt att den får verkställas i den staten och, i fråga om en domstols dom, att den har fått laga kraft. Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har getts in tillsammans med ansökan ska förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring av en utländsk dom. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att en utländsk dom ska förklaras verkställbar inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Ändringarna i tredje och fjärde styckena är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

6 §

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Den sak som har avgjorts genom en dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av en verkställbarhetsförklaring och vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas vid handläggningen i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Bestämmelsen i första stycket om verkan av en verkställbarhetsförklaring motsvarar hittills gällande andra stycket första ledet.

Av andra stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande första stycket om kommuniceringsskyldighet och i andra stycket andra ledet om inhibition tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar respektive inhibition finns i 15 och 26 §§ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

9 §

Frågan om ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av tingsrätt efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Om en sådan fråga uppkommer inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten.

En ansökan enligt första stycket görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Innan tingsrätten prövar frågan ska motparten få tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar handläggningen i domstol av en ansökan om att ett utländskt domstolsavgörande ska gälla i Sverige. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska gälla i Sverige inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt.

Av andra stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att en ansökan enligt första stycket görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om att utländska domstolsavgöranden ska gälla i Sverige.

Tredje stycket är nytt. Bestämmelsen om kommunicering av handlingar motsvarar hittills gällande andra stycket första meningen.

Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning och överklagande.

Bestämmelsen i hittills gällande andra stycket om kommunicering av handlingar när ansökan görs av en myndighet tas bort. De som avses med bestämmelsen är numera att anse som motparter. Ingen ändring är avsedd i sak.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.15. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

16 §

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Paragrafen reglerar förfarandet för att förklara ett utländskt domstolsavgörande om makars eller sambors förmögenhetsförhållanden verkställbart i Sverige. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i andra stycket innebär att en ansökan om att ett utländskt domstolsavgörande ska förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Ändringen i tredje stycket, som reglerar vilka handlingar som ska ges in till domstolen tillsammans med ansökan, är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om verkställbarhet. Bestämmelsen om kommuniceringsskyldighet i tredje stycket tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar finns i 15 § ärendelagen (se 17 § andra stycket).

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

17 §

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas. Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

I paragrafen anges verkan av att ett utländskt avgörande förklaras verkställbart i Sverige och vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas vid handläggningen i domstol.

Ändringen i första stycket innebär att första meningen andra ledet om inhibition tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen (se andra stycket).

Av andra stycket, som är nytt, framgår att i övrigt är ärendelagen tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.16. Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

13 kap. 60 §

Ett avtal som har ingåtts innan en tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den utsträckning som det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstolen för den ort där

1. svaranden har sitt huvudkontor eller, om ett huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2. transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3. den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Trots första stycket kan en talan alltid väckas vid domstolen för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att en tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur tvisten ska behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har förvärvat det i god tro. Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen reglerar verkan av s.k. jurisdiktions- eller prorogationsklausuler vid styckegodstransport.

Ändringen i fjärde stycket är en följd av tillkomsten av 2012 års Bryssel I-förordning och att 2006 års kompletteringslag ersätts av en ny kompletteringslag och innebär att även 2012 års Bryssel I-förordning har företräde framför bestämmelserna i första stycket.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

21 kap. 2 §

I fråga om behörigheten för en sjörättsdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas. En talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd, får en talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. En talan som avser en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla. Om det inte finns en sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks en talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten. Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist. Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om något annat följer av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

Paragrafen innehåller de allmänna forumbestämmelserna för sjörättsmål.

Ändringen i femte stycket är en följd av tillkomsten av 2012 års Bryssel I-förordning och att 2006 års kompletteringslag ersätts av en ny kompletteringslag och innebär att även 2012 års Bryssel I-förordning som huvudregel har företräde framför bestämmelserna i paragrafen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

21 kap. 6 §

Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. När domen har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, ska den efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat följer av 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas. En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet inte

är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen innehåller regler om exekvaturförfarandet för domar om ersättning för vissa oljeskador till sjöss.

Ändringen i andra stycket innebär att en ansökan om exekvatur inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om exekvatur.

I fjärde stycket finns en bestämmelse om verkan av ett beslut om exekvatur som hittills funnits i femte stycket första ledet.

Av femte stycket, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om exekvatur. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Paragrafens hittills gällande fjärde stycke om kommuniceringsskyldighet och femte stycket andra ledet om inhibition tas bort. Motsvarande bestämmelser finns i 15 § och 26 § andra stycket ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

9.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

9 §

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller ett liknande avgörande, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning har delgetts gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av en administrativ myndighet som avses i 6 §, en handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4. bevis om att verkställighet får ske i den stat där exekutionstiteln har upprättats, och

5. bevis om att gäldenären har underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring och vad en ansökan om verkställbarhetsförklaring ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Lagen kommer att få en ny rubrik när lagen (2004:670) om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter träder i kraft och kommer då att heta lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den reviderade internationella Eurocontrolkonventionen. Ändringen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan om att en utländsk dom ska förklaras verkställbar inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

10 §

Om ett utländskt avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

I paragrafen finns regler om verkan av en verkställbarhetsförklaring.

Paragrafen motsvarar med språkliga ändringar hittills gällande 11 § första ledet.

Den hittills gällande bestämmelsen i paragrafen om kommuniceringsskyldighet tas bort. Bestämmelser om kommunicering av handlingar finns i 15 § ärendelagen (se 11 §).

11 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen är tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande 11 § flyttas till 10 § med undantag för bestämmelsen i andra ledet om inhibition som tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen.

Hänvisningar till S9-17

9.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

3 §

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen innehåller en upplysning om att det finns kompletterande bestämmelser till Brysselkonventionen.

Ändringen i paragrafen innebär att hänvisningen till 2006 års kompletteringslag ersätts med en hänvisning till 2014 års kompletteringslag.

9.19. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

5 §

I fråga om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond ska Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Om en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel Iförordning leder till att domen inte skulle erkännas, förklaras verkställbar eller verkställas i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Paragrafen innehåller särskilda regler om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar som har meddelats mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond i en stat där bestämmelserna i 2000 eller 2012 års Bryssel I-förordning gäller.

I första och andra styckena införs hänvisningar även till 2012 års Bryssel I-förordning. Enligt artikel 80 i 2012 års förordning upphäver den sin föregångare, dvs. 2000 års förordning som paragrafen hittills hänvisat till. 2012 års förordning innehåller dock övergångsbestämmelser som reglerar förhållandet mellan förordningarna (artikel 66). Den närmare innebörden av övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 7.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

6 §

När en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention, tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009). Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Om domen har meddelats av en domstol i en stat där 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel Iförordning gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa förordningar och i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Paragrafen reglerar vilket förfarande som ska tillämpas när fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom mot 1992 års oljeskadefond eller 2003 års kompletterande oljeskadefond.

Ändringen i andra stycket är en följd av tillkomsten av 2012 års Bryssel I-förordning och att 2006 års kompletteringslag ersätts av en ny kompletteringslag och innebär att även 2012 års Bryssel I-förordning har företräde framför bestämmelserna i första stycket.

I övrigt ändras paragrafen endast språkligt.

Hänvisningar till S9-19

9.20. Förslag till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

2 §

En ansökan om erkännande enligt artikel 21.3 eller om verkställbarhetsförklaring enligt artikel 29.1 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. En ansökan enligt artikel 33 om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i första stycket görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. En ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

Paragrafen föreskriver vilken domstol som är behörig att handlägga en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring enligt artiklarna 21 och 29 i förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (Bryssel II-förordningen). Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.4.

Första stycket ändras så att det bara innehåller bestämmelser om behörig domstol för ansökningar om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Av stycket framgår att en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring i exekvaturförfarandets första steg inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Bestämmelsen omfattar i fråga om erkännande såväl ansökningar om att ett utländskt avgörande ska erkännas som att det inte ska erkännas. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Av artikel 29.2 i

Bryssel II-förordningen framgår i fråga om verkställbarhetsförklaring vilka anknytningskriterier som ska tillämpas för att bestämma vilken av de utpekade tingsrätterna som är behörig i det enskilda fallet.

Andra stycket har fått ett nytt innehåll. Av första meningen framgår att den tingsrätt som meddelat det första beslutet i ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring är behörig domstol för en ansökan om ändring enligt artikel 33 i Bryssel II-förordningen, dvs. det som är exekvaturförfarandets andra steg. Bestämmelsen i andra meningen motsvarar bestämmelsen i det hittills gällande tredje stycket tredje meningen men anpassas till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om ändring.

Bestämmelserna i hittills gällande andra stycket om domförhet och i hittills gällande fjärde stycket om jäv tas bort. I stället tillämpas de regler som följer av 3 § ärendelagen. Även bestämmelsen i hittills gällande

tredje stycket om att en ansökan ska vara skriftlig tas bort. Bestämmelser angående skriftlighetskrav finns i 4 § ärendelagen (se 3 §).

3 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden, om inte något annat följer av förordningen.

I paragrafen regleras vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om att ett utländskt avgörande ska erkännas, inte erkännas eller förklaras verkställbart enligt Bryssel II-förordningen. Ärendelagens bestämmelser tillämpas dock inte om något annat följer av förordningen. Särskilt det första steget av exekvaturprövningen regleras i stor utsträckning i förordningen. Ärendelagen innehåller dock regler om bl.a. domstolarnas sammansättning, brister i en inledande skrivelse och handläggningen i allmänhet som ofta ska tillämpas redan i detta skede. I exekvaturförfarandets andra steg blir det oftare aktuellt att tillämpa ärendelagens regler. Ett exempel är ärendelagens jävsregler.

Den hittills gällande bestämmelsen om överklagande av hovrättens beslut tas bort. Av hänvisningen till ärendelagen följer bl.a. att överklagande kan ske till hovrätten och Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§ärendelagen). Fristen för ett överklagande av ett beslut är tre veckor (38 § andra stycket ärendelagen). (Jfr dock fristen för en ansökan om ändring enligt 2 § andra stycket respektive artikel 33.5 i Bryssel II-förordningen.)

Hänvisningar till S9-20

9.21. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

60 §

En dom om ersättning för radiologisk skada som har meddelats av en behörig domstol i en annan konventionsstat ska, när domen har fått laga kraft och får verkställas i den stat där den har meddelats, efter en ansökan förklaras verkställbar i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen.

Paragrafen anger förutsättningarna för att förklara en dom om ersättning vid radiologiska olyckor verkställbar. Lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor kommer att ersätta atomansvarighetslagen (1968:45), som ska upphävas. Lagen har dock ännu inte trätt i kraft utan träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Paragrafen ändras endast språkligt.

61 §

En ansökan om att en dom om ersättning för radiologisk skada ska förklaras verkställbar enligt 60 § görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Ansökan ska innehålla

1. domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats.

Handlingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Paragrafen reglerar vilken domstol som är behörig att handlägga en ansökan om verkställbarhetsförklaring och vilka handlingar som ska ges in tillsammans med en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen i första stycket innebär att en ansökan inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar är endast språkliga.

62 §

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

I paragrafen regleras verkan av att ett utländskt avgörande förklaras verkställbart.

Paragrafen motsvarar hittills gällande 63 § första meningen men anpassas till att det är tingsrätten som är behörig domstol för ansökningar om verkställbarhet.

Bestämmelserna i de hittills gällande första och andra styckena om handläggningen i hovrätten och Högsta domstolen, om hovrättens kommuniceringsskyldighet och om prövningstillstånd tas bort. Motsvarande bestämmelser finns i ärendelagen (se 63 §).

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

63 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska gälla för handläggningen i domstol av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen, som får ett nytt innehåll, framgår att ärendelagen är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhetsförklaring. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av

en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Bestämmelserna i hittills gällande 63 § flyttas till 62 § med undantag för bestämmelsen i andra meningen om inhibition som tas bort. En bestämmelse om inhibition finns i 26 § andra stycket ärendelagen.

3. Trots det som föreskrivs i 2 ska en ansökan om verkställighet som gjorts till Svea hovrätt före den 10 januari 2015 även i fortsättningen handläggas där. Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut. En ansökan får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en hovrätts beslut.

Övervägandena angående ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 7.

Punkten 3, som är ny, innehåller bestämmelser om behörig domstol och vilka handläggningsregler som ska gälla för ansökningar om att ett avgörande ska förklaras verkställbart (enligt äldre terminologi ansökan om verkställighet) som getts in till domstol före den 10 januari 2015 oavsett om lagen träder i kraft före eller efter det datumet. Avsikten är att sådana ansökningar ska handläggas i enlighet med de äldre bestämmelser som gällt. Av lagtekniska skäl har dock dessa bestämmelser upprepats i övergångsbestämmelsen. Av första meningen framgår att Svea hovrätt är behörig att handlägga en sådan ansökan även efter ikraftträdandet. Av andra meningen framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av en tingsrätts beslut tillämpas. Av tredje meningen framgår att en ansökan inte får bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig. Av fjärde meningen framgår att prövningstillstånd krävs vid överklagande. Av femte meningen framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om överklagande av en hovrätts beslut tillämpas vid Högsta domstolens handläggning.

Hänvisningar till S9-21

9.22. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

3 §

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Paragrafen reglerar vilken domstol som är behörig att handlägga en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring av ett avgörande enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.2.

Ändringen innebär att en ansökan om att ett avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Av artikel 27.2 i underhållsförordningen framgår vilka anknytningskriterier som ska tillämpas för att bestämma vilken av de utpekade tingsrätterna som är behörig i det enskilda fallet.

Paragrafens hittills gällande bestämmelse om behörig domstol för det andra steget i exekvaturförfarandet – dvs. en ansökan om ändring – flyttas till 7 §.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga eller redaktionella.

7 §

En ansökan om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i 3 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen som görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

Paragrafen innehåller regler om vilken domstol som är behörig att handlägga en ansökan om ändring enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3.

I första stycket, som får ett nytt innehåll, finns en bestämmelse om att behörig domstol för en ansökan om ändring enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention – dvs. det som är exekvaturförfarandets andra steg – är den tingsrätt som meddelade beslutet i en fråga om erkännande eller verkställbarhetsförklaring.

Ändringen i andra stycket är en anpassning till att det inte längre är Svea hovrätt utan tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om ändring.

Bestämmelsen i det hittills gällande första stycket om vilken processlag som ska gälla för exekvaturförfarandets andra steg tas bort. Tillämplig processlag regleras i stället i 8 §. Av den paragrafen framgår att ärendelagen är processlag. Bestämmelsen om jäv i det hittills gällande tredje stycket tas bort. Bestämmelser om jäv finns i ärendelagen.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga eller redaktionella.

8 §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

I paragrafen regleras vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Av paragrafen framgår att ärendelagen är tillämplig vid domstolarnas handläggning av ärenden om erkännande eller verkställbarhet enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. Ärendelagens bestämmelser tillämpas dock inte om något annat följer av underhållsför-

ordningen eller 2007 års Haagkonvention. Ärendelagen innehåller regler om bl.a. domstolarnas sammansättning, brister i en inledande skrivelse, jäv och handläggningen i allmänhet.

Den hittills gällande bestämmelsen om överklagande av hovrättens beslut tas bort. Av hänvisningen till ärendelagen följer bl.a. att överklagande kan ske till hovrätten och Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§ärendelagen). Fristen för ett överklagande av ett beslut är tre veckor (38 § andra stycket ärendelagen). (Jfr dock fristerna för en ansökan om ändring enligt underhållsförordningen i 7 § andra stycket och artikel 32.5. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.)

11 §

Om tingsrätten bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen som avses i 3 §, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Av paragrafen framgår att en konsekvens av att en tingsrätt i exekvaturförfarandets första steg enligt underhållsförordningen har förklarat ett beslut vara verkställbart är att beslutet innefattar kvarstad och andra åtgärder som avses i 15 kap. RB. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.8.

Ändringarna i paragrafen är en följd av att det är tingsrätt som är behörig domstol för en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Hänvisningar till S9-22

9.23. Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

6 §

En ansökan om erkännande enligt artikel 24 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 26 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Paragrafen föreskriver vilken domstol som är behörig att handlägga en ansökan om erkännande eller verkställbarhet enligt den i Haag den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (1996 års Haagkonvention). Övervägandena finns i avsnitten 6.3.1 och 6.3.4.

Ändringen i paragrafen innebär att en ansökan om erkännande enligt artikel 24 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 26 av ett utländskt avgörande inte längre ska göras till Svea hovrätt utan till en tingsrätt. Bestämmelsen omfattar också en ansökan om att ett avgörande inte ska erkännas. Ansökan görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Det är alltså regeringen som meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningar om erkännande och verkställbarhetsförklaring.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga eller redaktionella.

7 §

Den som gör en ansökan enligt 6 § ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Om ansökan avser ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten. Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats. Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Om en handling är skriven på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte skäligen kan krävas. Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

I paragrafen finns bestämmelser om vilka handlingar som sökanden ska ge in till tingsrätten vid en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart och vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om erkännande eller verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.5.

Ändringarna i tredje och fjärde styckena är en anpassning till att det är tingsrätten som är behörig domstol för en ansökan om erkännande eller verkställbarhet.

Av det femte stycket, som är nytt, framgår att i övrigt ska ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om att ett utländskt avgörande ska erkännas, inte erkännas eller förklaras verkställbart. Ärendelagen innehåller bestämmelser om bl.a. avvisning av en ofullständig ansökan, rättens sammansättning, kommunicering av handlingar, inhibition och överklagande.

Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga.

8 §

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tingsrättens avgörande i ett ärende om erkännande eller verkställbarhet.

Ändringen är en följd av att tingsrätten är behörig domstol för en ansökan om erkännande eller verkställbarhet.

Hänvisningar till S9-23

I

(Lagstiftningsakter)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 1215/2012

av den 12 december 2012

om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­

sätt, särskilt artiklarna 67.4 och 81.2 a, c och e,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de natio­

nella parlamenten,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­

téns yttrande ( 1 ),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 2 ), och

av följande skäl:

(1) Den

21

april

2009

antog

kommissionen

en

rapport

om

tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av

den 22 december 2000 om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens

område ( 3 ). I rapporten fastslogs att den förordningen

generellt fungerar tillfredsställande, men att det vore

önskvärt att förbättra tillämpningen av vissa av dess be­

stämmelser, att ytterligare underlätta den fria rörligheten

för domar och att stärka möjligheterna till rättslig pröv­

ning. Eftersom ett antal ändringar kommer att göras av

den förordningen, bör den av tydlighetsskäl omarbetas.

(2) Vid

sitt

möte

i

Bryssel

den

10

och

11

december

2009

antog Europeiska rådet ett nytt flerårigt program med

titeln Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Eu­

ropa i medborgarnas tjänst och för deras skydd ( 4 ). I

Stockholmsprogrammet ansåg Europeiska rådet att pro­

cessen för att avskaffa alla mellanliggande förfaranden

(exekvaturförfarandet) bör fortsätta under den period

som det programmet avser. Samtidigt bör avskaffandet

av exekvaturförfarandet även åtföljas av en rad garantier.

(3)

Unionen

har

som

mål

att

bevara

och

utveckla

ett

område

med frihet, säkerhet och rättvisa, bland annat genom att

underlätta tillgången till rättslig prövning, särskilt genom

principen om ömsesidigt erkännande av domar och an­

dra avgöranden av rättsliga myndigheter på det civilrätts­

liga området. I syfte att gradvis upprätta ett sådant om­

råde ska unionen besluta om åtgärder rörande samarbete

i civilrättsliga ärenden som har gränsöverskridande verk­

ningar, särskilt när det är nödvändigt för att den inre

marknaden ska fungera väl.

(4) Vissa

olikheter

i

medlemsstaternas

bestämmelser

om

domstols behörighet och om erkännande av domar hind­

rar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför

nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om

behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhet­

liga, så att domar som meddelats i en medlemsstat kan

erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

(5)

Sådana

bestämmelser

ingår

i

det

civilrättsliga

samarbetet

i

den mening som avses i artikel 81 i fördraget om Eu­

ropeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

351/1

( 1 ) EUT C 218, 23.7.2011, s. 78.

( 2 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 20 november 2012 (ännu ej

offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 6 december 2012.

( 3 ) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

( 4 ) EUT C 115, 4.5.2010, s. 1.

(6)

För

att

uppnå

målet

om

fri

rörlighet

för

privaträttsliga

domar är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om

domstols behörighet och om erkännande och verkställig­

het av domar fastställs i en unionsrättsakt som är bin­

dande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(7) Den

27

september

1968

ingick

de

dåvarande

medlems­

staterna i de Europeiska gemenskaperna, inom ramen för

artikel 220 fjärde strecksatsen i fördraget om upprättan­

det av Europeiska ekonomiska gemenskapen, Brysselkon­

ventionen om domstols behörighet och om verkställighet

av domar på privaträttens område, senare ändrad genom

konventioner om nya medlemsstaters anslutning till

denna konvention ( 1 ) (1968 års Brysselkonvention). Den

16 september 1988 ingick de dåvarande medlemssta­

terna i Europeiska gemenskaperna och vissa Eftastater

Luganokonventionen om domstols behörighet och om

verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) (1988

års Luganokonvention), som är en parallellkonvention till

1968 års Brysselkonvention. Den 1 februari 2000 blev

1988 års Luganokonvention tillämplig i förhållande till

Polen.

(8) Den

22

december

2000

antog

rådet

förordning

(EG)

nr 44/2001, som ersätter 1968 års Brysselkonvention

med avseende på de territorier i medlemsstaterna som

omfattas av EUF-fördraget, i förbindelserna mellan med­

lemsstaterna utom Danmark. Genom rådets beslut

2006/325/EG ( 3 ) ingick gemenskapen ett avtal med Dan­

mark för att säkerställa tillämpningen av bestämmelserna

i förordning (EG) nr 44/2001 i Danmark. 1988 års Lu­

ganokonvention reviderades genom konventionen om

domstols behörighet och om erkännande och verkställig­

het av domar på privaträttens område ( 4 ), som underteck­

nades i Lugano den 30 oktober 2007 mellan gemenska­

pen, Danmark, Island, Norge och Schweiz (2007 års Lu­

ganokonvention).

(9)

1968

års

Brysselkonvention

fortsätter

att

vara

tillämplig

på de territorier i medlemsstaterna som faller inom

denna konventions territoriella tillämpningsområde och

som inte omfattas av denna förordning i enlighet med

artikel 355 i EUF-fördraget.

(10) Tillämpningsområdet

för

denna

förordning

bör

täcka

de

väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definie­

rade delar, i synnerhet underhållsskyldighet, som bör un­

dantas från den här förordningens tillämpningsområde

till följd av antagandet av rådets förordning (EG)

nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols be­

hörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av

domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldig­

het ( 5 ).

(11) Med

avseende

på

tillämpningen

av

denna

förordning

bör

domstolar i medlemsstaterna inbegripa domstolar som är

gemensamma för flera medlemsstater, till exempel Bene­

luxdomstolen, när den är behörig i frågor som omfattas

av denna förordning. Därför bör domar som meddelas av

sådana domstolar erkännas och verkställas i enlighet med

denna förordning.

(12) Denna

förordning

bör

inte

tillämpas

på

skiljeförfaranden.

Ingenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats

domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som

omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hän­

visa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara

eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogil­

tigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med de­

ras nationella lagstiftning.

En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett

skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart

bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser

om erkännande och verkställighet, oberoende av om

domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller

som en incidensfråga.

Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt

denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har

funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller oge­

nomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rö­

rande saken från att erkännas eller, i förekommande fall,

verkställas i enlighet med denna förordning. Detta bör

inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domsto­

lar att besluta om erkännande och verkställighet av skil­

jedomar i enlighet med konventionen om erkännande

och verkställighet av utländska skiljedomar, antagen i

New York den 10 juni 1958 (1958 års New Yorkkonven­

tion), som har företräde framför denna förordning.

Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett

förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skilje­

nämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skil­

jeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant för­

farande, och inte heller på någon talan eller någon dom

som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, er­

kännande eller verkställighet av en skiljedom.

SV

L 351/2

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

( 1 ) EGT L 299, 31.12.1972, s. 32; EGT L 304, 30.10.1978, s. 1; EGT

L 388, 31.12.1982, s. 1; EGT L 285, 3.10.1989, s. 1; EGT C 15,

15.1.1997, s. 1. Se konsoliderad version i EGT C 27, 26.1.1998,

s. 1.

( 2 ) EGT L 319, 25.11.1988, s. 9.

( 3 ) EUT L 120, 5.5.2006, s. 22.

( 4 ) EUT L 147, 10.6.2009, s. 5.

( 5 ) EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

(13)

Det

måste

finnas

en

anknytning

mellan

de

förfaranden

på

vilka denna förordning är tillämplig och medlemsstater­

nas territorium. Gemensamma behörighetsbestämmelser

bör därför i princip tillämpas när svaranden har hemvist

i en medlemsstat.

(14) En

svarande

som

inte

har

hemvist

i

en

medlemsstat

bör

i

allmänhet omfattas av de nationella behörighetsbestäm­

melser som gäller i den medlemsstat där talan väcks.

För att skydda konsumenternas och arbetstagarnas intres­

sen, garantera behörigheten för medlemsstaternas dom­

stolar i de fall där de har exklusiv behörighet och respek­

tera parternas rätt att själva avtala om behörig domstol,

bör emellertid vissa av denna förordnings behörighets­

bestämmelser tillämpas oavsett var svaranden har hem­

vist.

(15) Behörighetsbestämmelserna

bör

uppfylla

kravet

på

för­

utsebarhet och bygga på den allmänna principen om

svarandens hemvist. Det bör alltid kunna gå att be­

stämma vilken domstol som är behörig utifrån denna

princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller

hänsynen till parternas rätt att själva avtala om behörig

domstol gör det berättigat att använda något annat kri­

terium om anknytning. I fråga om juridiska personer

måste hemvisten kunna bestämmas på ett objektivt sätt

så att de gemensamma reglerna blir överskådliga och

behörighetskonflikter kan undvikas.

(16)

Principen

om

att

domstolen

där

svaranden

har

hemvist

är

behörig bör kompletteras med alternativa behörighets­

grunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan

domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att

underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om

nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och

förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en

medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde för­

utse. Detta är viktigt, särskilt i tvister om utomobligato­

riska förpliktelser som härrör från kränkningar av privat­

livet eller personlighetsskyddet, inbegripet förtal.

(17)

Den som äger ett kulturföremål enligt definitionen i ar­

tikel 1.1 i rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars 1993

om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts

bort från en medlemsstats territorium ( 1 ), bör i enlighet

med denna förordning kunna inleda en tvistemålstalan på

äganderättslig grund om att återfå ett sådant kulturföre­

mål i en domstol som är belägen där kulturföremålet

finns när talan väcks. Dessa förfaranden bör inte påverka

förfaranden som inleds i enlighet med direktiv 93/7/EEG.

(18)

Vid

försäkrings-,

konsument-

och

anställningsavtal

bör

den svagare parten skyddas genom behörighetsbestäm­

melser som är förmånligare för dennes intressen än de

allmänna bestämmelserna.

(19)

Parternas

rätt

att

själva

avtala

om

behörig

domstol

bör

respekteras med förbehåll för de exklusiva behörighets­

grunderna i denna förordning, utom när det gäller för­

säkrings-, konsument- och anställningsavtal, där endast

begränsad autonomi medges.

(20) Vid fråga om ett avtal om behörig domstol till förmån

för en domstol eller domstolarna i en medlemsstat är

ogiltigt på materiell grund, bör frågan avgöras i enlighet

med lagen i den medlemsstat där den domstol eller de

domstolar som anges i avtalet finns, inbegripet den med­

lemsstatens lagvalsregel.

(21) För

att

rättskipningen

ska

fungera

väl,

är

det

nödvändigt

att minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och

att se till att oförenliga domar inte meddelas i olika

medlemsstater. Det bör finnas klara och effektiva regler

för att avgöra frågor om litispendens och mål som har

samband med varandra och för att undanröja problem

som härrör från nationella skillnader när det gäller att

fastställa vid vilken tidpunkt ett mål ska anses vara på­

gående. Den tidpunkten bör ges en autonom definition i

denna förordning.

(22)

För

att

göra

exklusiva

avtal

om

val

av

behörig

domstol

effektivare och förhindra rättegångsmissbruk måste det

finnas möjlighet att göra undantag från den allmänna

litispendensregeln för att på ett tillfredsställande sätt

kunna hantera situationer med parallella förfaranden.

En sådan situation uppstår när en talan väcks vid en

domstol som inte anges i ett exklusivt avtal om domstols

behörighet och en talan därefter väcks vid den domstol

som anges i avtalet rörande samma sak och målen gäller

samma parter. I det fallet bör den domstol där talan först

väcktes vara skyldig att låta handläggningen av målet vila

så snart talan väcks vid den domstol som anges i avtalet

och fram till dess att den sistnämnda domstolen medde­

lar att den inte har behörighet enligt det exklusiva avtalet

om val av domstols behörighet. Detta är nödvändigt för

att säkerställa att den domstol som anges i avtalet i

denna situation har företräde att ta ställning till om av­

talet är giltigt och i vilken utsträckning avtalet ska till­

lämpas på tvisten. Den domstol som anges i avtalet bör

kunna fortsätta handläggningen av målet oavsett om den

andra domstolen redan har beslutat att låta handlägg­

ningen vila eller inte.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

351/3

( 1 ) EGT L 74, 27.3.1993, s. 74.

Detta undantag bör inte tillämpas när parterna har ingått

motstridiga exklusiva avtal om domstols behörighet eller

när talan först har väckts vid en domstol som anges i ett

exklusivt avtal om domstols behörighet. I dessa fall bör

denna förordnings allmänna litispendensregel gälla.

(23)

Denna

förordning

bör

ha

flexibla

regler

som

gör

det

möjligt för medlemsstaternas domstolar att ta hänsyn

till pågående förfaranden vid domstolar i tredjeländer,

varvid särskilt avseende bör fästas vid dels om en dom

som meddelats i ett tredjeland kommer att kunna erkän­

nas och verkställas i den berörda medlemsstaten enligt

den medlemsstatens lagstiftning, dels behovet av en kor­

rekt rättskipning.

(24) När

domstolen

i

den

berörda

medlemsstaten

beaktar

be­

hovet av en korrekt rättskipning bör den bedöma samt­

liga omständigheter i det enskilda fallet. Sådana omstän­

digheter kan inbegripa sambandet mellan omständighe­

terna i målet, berörda parter och det berörda tredjelandet,

hur långt förfarandena i tredjelandet har kommit när

förfaranden inleds vid domstolen i medlemsstaten och

huruvida domstolen i tredjelandet kan förväntas meddela

en dom inom en rimlig tid.

Den bedömningen kan också avse frågan huruvida dom­

stolen i tredjelandet har exklusiv behörighet att ta upp

talan till prövning i det enskilda fallet när en domstol i

en medlemsstat skulle ha exklusiv behörighet.

(25) Begreppet

interimistiska

åtgärder,

inbegripet

säkerhets­

åtgärder, bör till exempel inbegripa beslut om åtgärder

som syftar till att skaffa fram information eller säkra

bevisning i den mening som avses i artiklarna 6 och 7

i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av

den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för

immateriella rättigheter ( 1 ). Det bör inte inbegripa åtgär­

der som inte har karaktär av säkerhetsåtgärder, till ex­

empel beslut om hörande av vittne. Detta bör inte på­

verka tillämpningen av rådets förordning (EG)

nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mel­

lan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptag­

ning i mål och ärenden av civil eller kommersiell na­

tur ( 2 ).

(26) Det

ömsesidiga

förtroendet

mellan

de

rättsvårdande

myn­

digheterna i unionen berättigar principen om att domar

som har meddelats i en medlemsstat bör erkännas i

samtliga medlemsstater utan att det behövs något särskilt

förfarande. Målet att minska tidsåtgången och kost­

naderna i gränsöverskridande tvister gör det dessutom

berättigat att avskaffa kravet på en verkställbarhetsförkla­

ring innan verkställighet kan ske i den anmodade med­

lemsstaten. Följaktligen bör en dom som har meddelats

av domstolarna i en medlemsstat behandlas som om den

hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.

(27)

För

att

uppnå

fri

rörlighet

för

domar

bör

en

dom

som

meddelats i en medlemsstat erkännas och verkställas i en

annan medlemsstat även om domen har meddelats mot

en person som inte har hemvist i en medlemsstat.

(28) Om en dom inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte

förekommer i den anmodade medlemsstatens lagstiftning

bör åtgärden eller beslutet, inklusive de rättigheter som

fastställs där, i möjligaste mån anpassas till en åtgärd eller

ett beslut som enligt den medlemsstatens lagstiftning har

motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål. Hur

anpassningen ska ske, och av vem, bör bestämmas av

varje enskild medlemsstat.

(29) Direkt

verkställighet

i

den

anmodade

medlemsstaten

av

en dom som har meddelats i en annan medlemsstat utan

en verkställbarhetsförklaring bör inte äventyra respekten

för rätten till försvar. Därför bör den person mot vilken

verkställighet söks kunna ansöka om att erkännandet

eller verkställigheten av domen vägras om vederbörande

anser att någon av grunderna för att vägra erkännande

föreligger. En sådan grund skulle kunna vara att veder­

börande inte hade möjlighet att förbereda sitt svaromål

då domen meddelades i dennes utevaro rörande ett civil­

rättsligt anspråk med koppling till ett brottmål. Det

skulle också kunna vara en grund som åberopas på

grundval av ett avtal som ingåtts mellan den anmodade

medlemsstaten och ett tredjeland i enlighet med arti­

kel 59i 1968 års Brysselkonvention.

(30)

Den part som överklagar verkställigheten av en dom som

meddelats i en annan medlemsstat bör i möjligaste mån,

och i enlighet med den anmodade medlemsstatens rätts­

system, utöver de grunder för vägran som anges i denna

förordning, kunna åberopa de grunder för vägran som

föreskrivs i nationell lagstiftning i samma förfarande och

inom de tidsfrister som fastställs i den lagstiftningen.

Erkännande av en dom bör dock endast vägras om en

eller flera av de grunder för vägran som fastställs i denna

förordning föreligger.

SV

L 351/4

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

( 1 ) EUT L 157, 30.4.2004, s. 45.

( 2 ) EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

(31)

Vid ett överklagande av verkställighet av en dom bör

domstolarna i den anmodade medlemsstaten, under den

tid det tar att handlägga ett sådant överklagande, inklu­

sive ett eventuellt ytterligare överklagande, kunna tillåta

att verkställigheten fortsätter, under förutsättning att

verkställigheten begränsas eller att det ställts en säkerhet.

(32) För

att

underrätta

den

person

mot

vilken

verkställighet

söks om verkställigheten av en dom som meddelats i en

annan medlemsstat, bör det intyg som inrättas genom

denna förordning, om så krävs åtföljt av domen, delges

den personen inom rimlig tid före den första verkställig­

hetsåtgärden. Med den första verkställighetsåtgärden bör

avses den första verkställighetsåtgärden efter delgivning­

en.

(33)

När

interimistiska

åtgärder,

inbegripet

säkerhetsåtgärder,

beslutas av en domstol som är behörig att pröva målet i

sak, bör det säkerställas att åtgärderna omfattas av fri

rörlighet enligt denna förordning. Interimistiska åtgärder,

inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutats av en sådan

domstol utan svarandens hörande bör dock inte erkännas

och verkställas enligt denna förordning, såvida inte den

dom som inbegriper åtgärden delges svaranden före verk­

ställigheten. Detta bör inte hindra att sådana åtgärder

erkänns och verkställs enligt nationell lagstiftning. Om

interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, be­

slutas av en domstol i en medlemsstat som inte är be­

hörig att pröva målet i sak bör verkningarna av dessa

enligt denna förordning vara begränsade till den berörda

medlemsstatens territorium.

(34)

Kontinuiteten

mellan

1968

års

Brysselkonvention,

för­

ordning (EG) nr 44/2001 och denna förordning bör sä­

kerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas.

Likaså måste kontinuitet råda när det gäller Europeiska

unionens domstols tolkning av bestämmelserna i 1968

års Brysselkonvention och de förordningar som ersätter

den.

(35) Respekten

för

medlemsstaternas

internationella

åtagan­

den innebär att denna förordning inte bör påverka kon­

ventioner som medlemsstaterna anslutit sig till och som

gäller särskilda rättsområden.

(36)

Utan

att

det

påverkar

medlemsstaternas

skyldigheter

en­

ligt fördragen bör denna förordning inte påverka tillämp­

ningen av de bilaterala konventioner och avtal mellan ett

tredjeland och en medlemsstat som ingicks före ikraft­

trädandet av förordning (EG) nr 44/2001 och som gäller

frågor som regleras i denna förordning.

(37)

I syfte att säkerställa att de intyg som enligt denna för­

ordning ska användas i samband med erkännandet eller

verkställigheten av domar, officiella handlingar samt inför

domstol ingångna förlikningar hålls uppdaterade bör be­

fogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i

EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende

på ändringar av bilagorna I och II till denna förordning.

Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför

lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive

på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbe­

tar delegerade akter bör den se till att relevanta hand­

lingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rå­

det och att detta sker så snabbt som möjligt och på

lämpligt sätt.

(38)

I denna förordning respekteras de grundläggande rättig­

heterna och iakttas de principer som erkänns i Europe­

iska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opar­

tisk domstol enligt artikel 47 i stadgan.

(39)

Eftersom

målet

för

denna

förordning

inte

i

tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det

därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen

vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i ar­

tikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget).

I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel

går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt

för att uppnå detta mål.

(40)

Förenade

kungariket

och

Irland

deltog

i

enlighet

med

artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Ir­

lands ställning, fogat till EU-fördraget och det dåvarande

fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, i

antagandet och tillämpningen av förordning (EG)

nr 44/2001. I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av­

seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo­

gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Förenade

kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i

antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(41) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om

Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­

draget, deltar Danmark inte i antagandet av denna för­

ordning, som varken är bindande för eller tillämplig på

Danmark, dock utan att detta påverkar Danmarks möj­

lighet att tillämpa ändringarna av förordning (EG)

nr 44/2001, i enlighet med artikel 3 i avtalet av den

19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och

Konungariket Danmark om domstols behörighet och om

erkännande och verkställighet av domar på privaträttens

område ( 1 ).

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

351/5

( 1 ) EUT L 299, 16.11.2005, s. 62.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER

Artikel 1

1. Denna

förordning

är

tillämplig

på

privaträttens

område,

oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den

omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvalt­

ningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller

underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter

(acta jure imperii).

2. Denna

förordning

är

inte

tillämplig

på

a) fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rätts­

handlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden eller

förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana

förhållanden har samma verkan som äktenskap,

b) konkurs, ackord och liknande förfaranden,

c) social trygghet,

d) skiljeförfaranden,

e) underhållsskyldighet som har sin grund i familje-,

släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande,

f) testamenten och arv, inbegripet underhållsskyldighet som

har sin grund i dödsfall.

Artikel 2

Definitioner till denna förordning:

a) dom: varje avgörande som har meddelats av en domstol i en

medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut,

förordnande om verkställighet, samt domstolstjänstemans

beslut i fråga om rättegångskostnader.

I kapitel III avses med dom även beslut om interimistiska

åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som beslutas av en

domstol som enligt denna förordning är behörig att pröva

målet i sak. Begreppet omfattar inte en interimistisk åtgärd,

inbegripet säkerhetsåtgärd, som beslutas av en sådan dom­

stol utan svarandens hörande, såvida inte den dom som

innehåller åtgärden har delgetts svaranden före verkställighe­

ten.

b) förlikning inför domstol: en förlikning som har godkänts av en

domstol i en medlemsstat eller ingåtts inför en domstol i en

medlemsstat i samband med domstolsförhandlingarna.

c) officiell handling: en handling som har upprättats eller regi­

strerats som en officiell handling i ursprungsmedlemsstaten

och vars äkthet

i) avser handlingens underskrift och innehåll, och

ii) har bestyrkts av en offentlig myndighet eller annan myn­

dighet som bemyndigats för ändamålet.

d) ursprungsmedlemsstat: den medlemsstat där domen har med­

delats, förlikningen har godkänts eller ingåtts eller den offi­

ciella handlingen formellt har upprättats eller registrerats.

e) anmodad medlemsstat: medlemsstat i vilken erkännande av en

dom åberopas eller, i vilken verkställighet av en dom, en

förlikning eller en officiell handling söks.

f) ursprungsdomstol: den domstol som har meddelat den dom

för vilken erkännande åberopas eller för vilken verkställighet

söks.

Artikel 3

I denna förordning avses med domstol följande myndigheter i

den utsträckning de är behöriga i frågor som omfattas av till­

lämpningsområdet för denna förordning:

a) I Ungern, vid summarisk process i mål om betalningsföre­

läggande (fizetési meghagyásos eljárás), notarien (közjegyző).

b) I Sverige, vid summarisk process i mål om betalningsföre­

läggande och handräckning, Kronofogdemyndigheten.

SV

L 351/6

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

KAPITEL II

DOMSTOLS BEHÖRIGHET

AVSNITT 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 4

1. Om

inte

annat

föreskrivs

i

denna

förordning,

ska

talan

mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol

i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon

har medborgarskap.

2. För den som inte är medborgare i den medlemsstat där

han eller hon har hemvist gäller samma bestämmelser om dom­

stols behörighet som för medlemsstatens egna medborgare.

Artikel 5

1. Talan

mot

den

som

har

hemvist

i

en

medlemsstat

får

väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd

av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2. I

synnerhet

får

de

nationella

bestämmelser

om

domstols

behörighet som medlemsstaterna ska anmäla till kommissionen

i enlighet med artikel 76.1 a inte tillämpas mot en person som

avses i punkt 1.

Artikel 6

1. Om

svaranden

inte

har

hemvist

i

en

medlemsstat

bestäms

domstolarnas behörighet i varje medlemsstat i enlighet med den

medlemsstatens lag, om inte annat följer av bestämmelserna i

artiklarna 18.1, 21.2, 24 och 25.

2. Mot

en

sådan

svarande

kan

den

som

har

hemvist

i

en

medlemsstat, oberoende av medborgarskap, i den medlemssta­

ten åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som

gäller där, på samma sätt som den medlemsstatens egna med­

borgare, särskilt de bestämmelser som medlemsstaterna ska an­

mäla till kommissionen i enlighet med artikel 76.1 a.

AVSNITT 2

Särskilda behörighetsbestämmelser

Artikel 7

Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får

väckas i en annan medlemsstat:

1. a) Om talan avser avtal, vid domstolen för uppfyllelseorten

för den förpliktelse som talan avser.

b) Vid tillämpning av denna bestämmelse, och såvida inte

annat avtalats, avses med uppfyllelseorten för den förplik­

telse som talan avser

— vid försäljning av varor, den ort i en medlemsstat dit

enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats,

— vid utförande av tjänster, den ort i en medlemsstat där

enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

c) Om led b inte gäller, ska led a gälla.

2. Om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid

domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträf­

fa.

3. Om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den

domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen

enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk.

4. Om talan avser en tvistemålstalan på äganderättslig grund

om att återfå ett kulturföremål enligt definitionen i artikel 1.1

i direktiv 93/7/EEG som inleds av den person som säger sig

ha rätt att få tillbaka ett sådant föremål, vid domstolen för

den ort där kulturföremålet finns vid den tidpunkt då talan

väcks.

5. Om talan avser en tvist som hänför sig till verksamheten vid

en filial, agentur eller annan etablering, vid domstolen för

den ort där denna är belägen.

6. Om svaranden i tvisten är instiftare av en trust, trustee eller

insatt förmånstagare till en trust som är upprättad antingen

genom lag eller genom en skriftlig handling eller muntligen

och skriftligen bekräftad, vid domstolarna i den medlemsstat

där trusten har sitt säte.

7. Om talan avser en tvist om betalning av bärgarlön för bärg­

ning av skeppslast eller för frakt, vid den domstol där lasten

eller frakten

a) har blivit föremål för kvarstad eller liknande säkerhets­

åtgärd för att säkerställa sådan betalning, eller

b) kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd, om

inte borgen eller annan säkerhet hade ställts,

under förutsättning att denna bestämmelse endast är tillämp­

lig om det görs gällande att svaranden har någon rätt till

lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för bärg­

ningen.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

351/7

Artikel 8

Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat kan

även väckas i följande fall:

1. Om han eller hon är en av flera svarande, vid domstol där

någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett

tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en ge­

mensam handläggning och dom ska vara påkallad för att

undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att

käromålen prövas i olika rättegångar.

2. Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den

domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida

inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man

prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit

behörig att pröva talan mot honom.

3. Vid genkäromål som grundar sig på samma avtal eller om­

ständigheter som huvudkäromålet, vid den domstol där hu­

vudkäromålet är anhängigt.

4. Om talan avser avtal och denna talan får förenas med ett

annat mål mot samma svarande om sakrätt till fast egen­

dom, vid domstolen i den medlemsstat på vars territorium

fastigheten är belägen.

Artikel 9

En domstol i en medlemsstat som med stöd av denna förord­

ning är behörig att pröva mål om ansvar till följd av ett fartygs

användning eller drift är, liksom annan domstol som enligt

lagen i den staten är behörig i stället för denna, också behörig

att pröva mål om begränsning av sådant ansvar.

AVSNITT 3

Behörighet vid försäkringstvister

Artikel 10

För försäkringstvister gäller i fråga om domstols behörighet

bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna

6 och 7.5.

Artikel 11

1. Talan

mot

en

försäkringsgivare

som

har

hemvist

i

en

medlemsstat får väckas

a) vid domstolarna i den medlemsstat där han eller hon har

hemvist,

b) i en annan medlemsstat, vid domstolen för den ort där

käranden har hemvist om talan väcks av försäkringstagaren,

den försäkrade eller en förmånstagare, eller

c) om han eller hon är en samförsäkrare, vid den domstol i en

medlemsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgiva­

ren.

2. En

försäkringsgivare

som

inte

har

hemvist

i

någon

med­

lemsstat men som har en filial, agentur eller annan etablering i

en sådan stat ska i fråga om tvister som hänför sig till verk­

samheten vid denna anses ha hemvist i den medlemsstaten.

Artikel 12

Beträffande ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom

får talan mot försäkringsgivaren också väckas vid domstolen i

den ort där skadan inträffade. Detsamma gäller om både lös och

fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och har ska­

dats genom samma händelse.

Artikel 13

1. I fråga om ansvarsförsäkring får, om lagen i domstolssta­

ten tillåter det, talan mot försäkringsgivaren vidare väckas vid

den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den

försäkrade.

2. Bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 12 gäller om den

skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om

sådan direkt talan är tillåten.

3. Om

den

lag

som

är

tillämplig

på

sådan

direkt

talan

tillåter

att talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade prövas i

samma rättegång, är samma domstol behörig i förhållande till

dessa personer.

Artikel 14

1. Om

inte

annat

föreskrivs

i

artikel

13.3,

får

en

försäkrings­

givare väcka talan endast vid domstolarna i den medlemsstat där

svaranden har hemvist, vare sig denne är försäkringstagare, för­

säkrad eller förmånstagare.

2. Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att

väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet enligt

bestämmelserna i detta avsnitt är anhängigt.

Artikel 15

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske

genom ett avtal som

1. har ingåtts efter tvistens uppkomst,

2. ger försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare

rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i

detta avsnitt,

3. har ingåtts mellan en försäkringstagare och en försäkrings­

givare, vilka vid försäkringsavtalets ingående hade hemvist

eller sin vanliga vistelseort i samma medlemsstat, och avtalet

innebär att domstolarna i den medlemsstaten ska vara behö­

riga även om skadan skulle inträffa utomlands, såvida inte ett

sådant avtal strider mot lagen i den medlemsstaten,

SV

L 351/8

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

4. har ingåtts med en försäkringstagare som inte har hemvist i

någon medlemsstat, förutsatt att försäkringen inte är obliga­

torisk och inte heller avser fast egendom i en medlemsstat,

eller

5. hänför sig till ett försäkringsavtal som omfattar en eller flera

av de risker som anges i artikel 16.

Artikel 16

De risker som avses i artikel 15.5 är följande:

1. Förlust av eller skada på

a) havsgående fartyg, anläggningar offshore eller på fria ha­

vet, eller luftfartyg, där förlusten eller skadan har sam­

band med deras användning för kommersiellt ändamål,

b) gods under transport, med undantag för passagerares res­

gods, när transporten helt eller delvis sker med sådant

fartyg eller luftfartyg.

2. Ansvar, med undantag för fysisk skada på passagerare eller

förlust av eller skada på deras resgods,

a) som är en följd av användningen eller driften av fartyg,

anläggningar eller luftfartyg som anges i punkt 1 a, såvida

inte lagen i den medlemsstat där sådant luftfartyg är re­

gistrerat förbjuder avtal om domstols behörighet i fråga

om försäkring av sådana risker,

b) för förlust eller skada orsakad av gods under transport

enligt punkt 1 b.

3. Ekonomisk förlust som har samband med användningen

eller driften av fartyg, anläggningar eller luftfartyg enligt

punkt 1 a, särskilt förlust av frakt eller befraktningsintäkter.

4. Varje risk som har samband med någon av de risker som

avses i punkterna 1–3.

5. Trots vad som sägs i punkterna 1–4, alla stora risker enligt

definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv

2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande

och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet

(Solvens II) ( 1 ).

AVSNITT 4

Behörighet vid konsumenttvister

Artikel 17

1. Om

talan

avser

avtal

som

har

ingåtts

av

en

person,

kon­

sumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärs­

verksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörighe­

ten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av

artiklarna 6 och 7.5,

a) om avtalet gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i

särskilda poster,

b) om avtalet gäller lån som ska återbetalas i särskilda poster

eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var

avsedd att finansiera köp av varor, eller

c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som

bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i

den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på

något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten

eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet

faller inom ramen för sådan verksamhet.

2. Om

konsumentens

avtalspart

inte

har

hemvist

i

en

med­

lemsstat men har en filial, agentur eller annan etablering i en

medlemsstat, ska han anses ha hemvist i den medlemsstaten

såvitt avser tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen,

agenturen eller etableringen.

3. Bestämmelserna

i

detta

avsnitt

ska

inte

tillämpas

på

trans­

portavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa

och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.

Artikel 18

1. Konsumenten

får

väcka

talan

mot

den

andra

avtalsparten

antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har

hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist,

vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.

2. Talan

mot

en

konsument

får

av

den

andra

avtalsparten

väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där kon­

sumenten har hemvist.

3. Dessa

bestämmelser

inskränker

inte

rätten

att

väcka

gen­

käromål vid den domstol där huvudkäromålet, enligt bestäm­

melserna i detta avsnitt, är anhängigt.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning

L

351/9

( 1 ) EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.

Artikel 19

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske

genom ett avtal som

1. har ingåtts efter tvistens uppkomst,

2. ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än

dem som anges i detta avsnitt, eller

3. har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart, vilka vid

avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i

samma medlemsstat, och avtalet ger domstolarna i den med­

lemsstaten behörighet, såvida inte ett sådant avtal strider mot

lagen i den medlemsstaten.

AVSNITT 5

Behörighet vid tvister om anställningsavtal

Artikel 20

1. Om

talan

avser

anställningsavtal

gäller

i

fråga

om

behö­

righeten bestämmelserna i detta avsnitt om inte annat följer av

artiklarna 6 och 7.5 samt, i de fall talan väckts mot en arbets­

givare, artikel 8.1.

2. Om

en

arbetstagare

ingår

ett

anställningsavtal

med

en

arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat men har

en filial, agentur eller en annan etablering i en medlemsstat, ska

arbetsgivaren i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten

vid filialen, agenturen eller etableringen anses ha hemvist i den

medlemsstaten.

Artikel 21

1. Talan mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlems­

stat får väckas

a) vid domstolarna i den medlemsstat där arbetsgivaren har

hemvist, eller

b) i en annan medlemsstat

i) vid domstolen för den ort där eller varifrån arbetstagaren

vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete, eller

ii) om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt

arbete i ett och samma land, vid domstolen för den ort

där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller

var beläget.

2. Talan

mot

en

arbetsgivare

som

inte

har

hemvist

i

en

medlemsstat får väckas vid en domstol i en medlemsstat i en­

lighet med punkt 1 b.

Artikel 22

1. En arbetsgivare får väcka talan endast vid domstolarna i

den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist.

2. Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att

väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet enligt

bestämmelserna i detta avsnitt är anhängigt.

Artikel 23

Avvikelser från bestämmelserna i detta avsnitt får endast ske

genom ett avtal som

1. har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller

2. ger arbetstagaren rätt att väcka talan vid andra domstolar än

dem som anges i detta avsnitt.

AVSNITT 6

Exklusiv behörighet

Artikel 24

Följande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var

parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

1. Om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till

fast egendom, domstolarna i den medlemsstat där egendo­

men är belägen.

Om talan avser avtal om nyttjanderätt till fast egendom för

tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra

följande månader, ska emellertid även domstolarna i den

medlemsstat där svaranden har hemvist vara behöriga under

förutsättning att nyttjanderättshavaren är en fysisk person

och att ägaren och nyttjanderättshavaren har hemvist i

samma medlemsstat.

2. Om talan avser giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag

eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras

organ, vid domstolarna i den medlemsstat där den juridiska

personen har sitt säte. För att bestämma var detta säte är

beläget ska domstolen tillämpa sin egen internationella

privaträtt.

3. Om talan avser giltigheten av inskrivningar i offentliga regis­

ter, domstolarna i den medlemsstat där registret förs.

SV

L 351/10

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

4. Om talan, oavsett om det är fråga om ett käromål eller ett

svaromål, avser registrering eller giltighet av patent, varumär­

ken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs depo­

sition eller registrering, domstolarna i den konventionsstat

där deposition eller registrering har begärts eller har ägt

rum eller på grund av bestämmelserna i en unionsrättsakt

eller en internationell konvention anses ha ägt rum.

Med förbehåll för den behörighet som det europeiska patent­

verket har enligt den europeiska patentkonventionen under­

tecknad i München den 5 oktober 1973, ska domstolarna i

varje medlemsstat ha exklusiv behörighet vid talan som an­

går registreringen eller giltigheten av ett europeiskt patent

som har meddelats för den medlemsstaten.

5. Om talan avser verkställighet av domar, domstolarna i den

medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas.

AVSNITT 7

Avtal om domstols behörighet

Artikel 25

1. Om parterna, oberoende av var de har hemvist, har träffat

avtal om att en domstol eller domstolarna i en medlemsstat ska

vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller fram­

tida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande, ska en­

dast den domstolen eller de domstolarna ha behörighet, såvida

inte avtalet är ogiltigt på materiell grund enligt lagen i den

medlemsstaten. En sådan behörighet ska vara exklusiv om par­

terna inte har träffat avtal om annat. Avtalet om behörighet ska

vara antingen

a) skriftligt, eller muntligt och skriftligen bekräftat,

b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har

utbildat mellan sig, eller

c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med

handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till

eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regel­

mässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det

ifrågavarande slaget av handel.

2. Ett

elektroniskt

meddelande

som

möjliggör

en

varaktig

dokumentation av avtalet ska jämställas med skriftlig form.

3. Den domstol eller de domstolar i en medlemsstat som ges

behörighet genom den handling varigenom en trust har bildats

ska ha exklusiv behörighet att pröva en talan mot en instiftare,

trustee eller insatt förmånstagare till en trust, om saken angår

förhållandet mellan dessa personer eller deras rättigheter eller

skyldigheter inom trusten.

4. Avtal

om

domstols

behörighet

eller

motsvarande

bestäm­

melser i en handling varigenom en trust har bildats har ingen

verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 15, 19

eller 23 eller om de domstolar vilkas behörighet de utesluter har

exklusiv behörighet enligt artikel 24.

5. Ett

avtal

om

domstols

behörighet

som

utgör

en

del

av

ett

annat avtal ska behandlas som ett särskilt avtal, oberoende av

övriga avtalsvillkor.

Giltigheten av ett avtal om domstols behörighet kan inte ifrå­

gasättas enbart med hänvisning till att det andra avtalet är

ogiltigt.

Artikel 26

1. Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat

har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen

behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller

dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida dom­

stolens behörighet eller om en annan domstol har exklusiv

behörighet enligt artikel 24.

2.

I mål som avses i avsnitten 3, 4 eller 5, där en försäkrings­

tagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäkringsavtal,

en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare är svarande,

ska domstolen, innan den förklarar sig behörig enligt punkt 1,

säkerställa att svaranden har informerats om sin rätt att bestrida

domstolens behörighet och om följderna av att gå eller inte gå i

svaromål.

AVSNITT 8

Prövning av behörighetsfrågan och av om målet kan tas upp

Artikel 27

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat gäller en

tvist som huvudsakligen rör en fråga som en domstol i en

annan medlemsstat är exklusivt behörig att pröva enligt arti­

kel 24, ska den förstnämnda domstolen självmant förklara sig

obehörig.

Artikel 28

1. Om talan väcks vid en domstol i en medlemsstat mot en

svarande som har hemvist i en annan medlemsstat, och svaran­

den inte går i svaromål, ska domstolen självmant förklara sig

obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i

denna förordning.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/11

2. Domstolen

ska

låta

handläggningen

av

målet

vila

till

dess

att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av

stämningsansökan eller motsvarande handling i så god tid att

han eller hon kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nöd­

vändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

3. Artikel

19

i

Europaparlamentets

och

rådets

förordning

(EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning

i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar

i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivning av

handlingar) ( 1 ) ska gälla i stället för punkt 2 i den här artikeln

om stämningsansökan eller motsvarande handling enligt den

förordningen måste översändas från en medlemsstat till en an­

nan.

4. När

förordning

(EG)

nr

1393/2007

inte

är

tillämplig

ska

artikel 15 i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om

delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil

eller kommersiell natur gälla om stämningsansökan eller mot­

svarande handling måste översändas till utlandet i enlighet med

den konventionen.

AVSNITT 9

Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 29

1. Om

talan

väcks

vid

domstolar

i

olika

medlemsstater

rö­

rande samma sak och målen gäller samma parter, ska varje

domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta

handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att

den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, utan att

detta påverkar tillämpningen av artikel 31.2.

2. I

sådana

fall

som

avses

i

punkt

1

ska,

på

begäran

av

en

domstol vid vilken talan väckts, varje annan domstol vid vilken

talan väcks utan dröjsmål underrätta den förstnämnda domsto­

len om vilket datum den mottog stämningsansökan i enlighet

med artikel 32.

3. När

det

har

fastställts

att

den

domstol

vid

vilken

talan

först väckts är behörig, ska övriga domstolar självmant förklara

sig obehöriga till förmån för den domstolen.

Artikel 30

1. Om

käromål

som

har

samband

med

varandra

prövas

vid

domstolar i olika medlemsstater, får varje domstol utom den vid

vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

2. Om

målet

i

den

domstol

vid

vilken

talan

först

väckts

prövas i första instans får varje annan domstol också förklara

sig obehörig på begäran av en av parterna, om den domstol vid

vilken talan först väckts är behörig att pröva de berörda käro­

målen och dess lag tillåter förening av dessa.

3. Vid

tillämpningen

av

denna

artikel

ska

käromål

anses

ha

samband med varandra om de är så förenade att en gemensam

handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga

domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika

rättegångar.

Artikel 31

1. Om

flera

domstolar

är

exklusivt

behöriga,

ska

varje

dom­

stol utom den vid vilken talan först väckts avvisa talan till

förmån för den domstolen.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 26 ska, i de

fall talan väckts vid en domstol i en medlemsstat som har

exklusiv behörighet enligt ett avtal som avses i artikel 25, varje

domstol i en annan medlemsstat låta handläggningen av målet

vila fram till dess att den domstol där talan väcks på grundval

av avtalet förklarar att den är obehörig i enlighet med avtalet.

3. Om

den

domstol

som

anges

i

avtalet

har

funnit

att

den

är

behörig att ta upp talan till prövning i enlighet med avtalet ska

varje domstol i en annan medlemsstat avvisa talan till förmån

för denna domstol.

4. Punkterna

2

och

3

ska

inte

tillämpas

med

avseende

på

frågor som avses i avsnitten 3, 4 eller 5 i de fall käranden är en

försäkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett försäk­

ringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en arbetstagare

och avtalet inte är giltigt enligt en bestämmelse som ingår i

dessa avsnitt.

Artikel 32

1. I

detta

avsnitt

ska

talan

anses

ha

väckts

vid

en

domstol

a) när stämningsansökan eller motsvarande handling har ingetts

till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har under­

låtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta

för att få delgivningen av svaranden verkställd, eller

b) om delgivning av handlingen ska ske innan handlingen ges

in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är

ansvarig för delgivning, förutsatt att käranden därefter inte

har underlåtit att vidta de åtgärder som krävs av honom för

att få handlingen ingiven till domstolen.

Den myndighet som ansvarar för delgivning enligt led b ska

vara första myndighet att motta de handlingar som ska delges.

SV

L 351/12

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

( 1 ) EUT L 324, 10.12.2007, s. 79.

2. Den domstol eller myndighet som ansvarar för delgivning,

som avses i punkt 1, ska anteckna datum för ingivandet av

stämningsansökan eller motsvarande handling eller datum för

mottagandet av de handlingar som ska delges.

Artikel 33

1. Om

behörigheten

grundar

sig

på

artikel

4

eller

artiklarna

7, 8 eller 9 och ett förfarande pågår vid en domstol i ett tredje­

land när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat om

samma sak och mellan samma parter som i förfarandet vid

domstolen i tredjelandet, får domstolen i medlemsstaten låta

handläggningen av målet vila om

a) det förväntas att domstolen i tredjelandet kommer att med­

dela en dom som kan erkännas och, i tillämpliga fall, verk­

ställas i den medlemsstaten, och

b) domstolen i medlemsstaten är övertygad om att en vilande­

förklaring är nödvändig för en god rättskipning.

2. Domstolen

i

medlemsstaten

får

när

som

helst

återuppta

förfarandet om

a) förfarandena vid domstolen i tredjelandet har vilandeförkla­

rats eller avbrutits,

b) det framstår för domstolen i medlemsstaten som om för­

farandena vid domstolen i det berörda tredjelandet sannolikt

inte kommer att slutföras inom rimlig tid, eller

c) fortsatta förfaranden är nödvändiga för en god rättskipning.

3. Domstolen

i

medlemsstaten

ska

avvisa

talan

om

förfaran­

dena vid domstolen i tredjelandet har slutförts och resulterat i

ett avgörande som kan erkännas och i tillämpliga fall verkställas

i den medlemsstaten.

4. Domstolen

i

medlemsstaten

ska

tillämpa

denna

artikel

på

ansökan av endera parten eller, om detta är möjligt enligt na­

tionell rätt, självmant.

Artikel 34

1. Om

behörigheten

grundar

sig

på

artikel

4

eller

artiklarna

7, 8 eller 9 och ett förfarande pågår vid en domstol i ett tredje­

land när talan väcks vid en domstol i en medlemsstat och denna

talan har samband med den talan som förs i domstolen i tred­

jelandet får domstolen i medlemsstaten låta handläggningen av

målet vila om

a) en gemensam handläggning och dom är påkallad för att

undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att

käromålen prövas i olika rättegångar,

b) det förväntas att domstolen i tredjelandet kommer att med­

dela en dom som kan erkännas och, i tillämpliga fall, verk­

ställas i den medlemsstaten, och

c) domstolen i medlemsstaten är övertygad om att vilandeför­

klaringen är nödvändig för en god rättskipning.

2. Domstolen

i

medlemsstaten

får

när

som

helst

återuppta

förfarandena om

a) det framstår för domstolen i medlemsstaten som att det inte

längre föreligger någon risk för oförenliga domar,

b) förfarandena vid domstolen i tredjelandet har vilandeförkla­

rats eller avbrutits,

c) det framstår för domstolen i medlemsstaten som om för­

farandena vid domstolen i det berörda tredjelandet sannolikt

inte kommer att slutföras inom rimlig tid, eller om

d) fortsatta förfaranden är nödvändiga för en god rättskipning.

3. Domstolen

i

medlemsstaten

får

avvisa

en

talan

om

för­

farandet vid domstolen i tredjelandet har slutförts och resulterat

i ett avgörande som kan erkännas och i tillämpliga fall verk­

ställas i den medlemsstaten.

4. Domstolen

i

medlemsstaten

ska

tillämpa

denna

artikel

på

ansökan av endera parten eller, om detta är möjligt enligt na­

tionell rätt, självmant.

AVSNITT 10

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder

Artikel 35

Interimistiska åtgärder, inbegripet säkerhetsåtgärder, som kan

vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domsto­

larna i den medlemsstaten, även om en domstol i en annan

medlemsstat är behörig att pröva målet i sak.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/13

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

AVSNITT 1

Erkännande

Artikel 36

1. En

dom

som

meddelats

i

en

medlemsstat

ska

erkännas

i

övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver

användas.

2. En berörd part får i enlighet med förfarandet i under­

avsnitt 2 i avsnitt 3 ansöka om ett fastställande av att det

inte finns någon grund för att vägra erkännande av domen

enligt artikel 45.

3. Om

utgången

av

ett

mål

som

handläggs

vid

en

domstol

i

en medlemsstat är beroende av fastställandet av en incidensfråga

om vägran av erkännande, är den domstolen behörig att pröva

denna fråga.

Artikel 37

1. En part som i en medlemsstat vill åberopa en dom som

meddelats i en annan medlemsstat ska tillhandahålla

a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nöd­

vändiga för att fastställa dess äkthet, och

b) det intyg som utfärdats enligt artikel 53.

2. Den

domstol

eller

myndighet

vid

vilken

en

dom

som

meddelats i en annan medlemsstat åberopas får, om nödvändigt,

anmoda den part som åberopar den att i enlighet med artikel 57

tillhandahålla en översättning eller en translitterering av inne­

hållet i det intyg som avses i punkt 1 b. Domstolen eller myn­

digheten får begära en översättning av domen i stället för en

översättning av intygets innehåll om den inte kan handlägga

målet utan en sådan översättning.

Artikel 38

Den domstol eller en annan myndighet vid vilken en dom som

meddelats i en annan medlemsstat åberopas får avbryta hand­

läggningen helt eller delvis om

a) domen överklagas i ursprungsmedlemsstaten, eller

b) en ansökan har lämnats in med avseende på ett beslut om

att det inte finns någon grund för att vägra erkännande av

domen enligt artikel 45 eller med avseende på ett beslut om

att erkännandet ska vägras på en av dessa grunder.

AVSNITT 2

Verkställighet

Artikel 39

En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verk­

ställbar i den medlemsstaten ska vara verkställbar i andra med­

lemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring.

Artikel 40

En verkställbar dom ska automatiskt medföra att säkerhetsåtgär­

der får vidtas enligt lagstiftningen i den anmodade medlems­

staten.

Artikel 41

1. Enligt

bestämmelserna

i

detta

avsnitt

ska

verkställighets­

förfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat

regleras av lagen i den anmodade medlemsstaten. En dom som

har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den

anmodade medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor

som en dom som meddelas i den anmodade medlemsstaten.

2. Utan hinder av vad som sägs i punkt 1 ska grunderna för

att vägra eller skjuta upp verkställighet enligt lagstiftningen i

den anmodade medlemsstaten gälla i den mån de inte strider

mot de grunder som avses i artikel 45.

3. Den part som begär verkställighet av en dom som med­

delats i en annan medlemsstat ska inte vara skyldig att ha en

postadress i den anmodade medlemsstaten. Denna part ska inte

heller åläggas att ha ett bemyndigat ombud i den anmodade

medlemsstaten, såvida inte ett sådant ombud är obligatoriskt

oberoende av parternas medborgarskap eller hemvist.

Artikel 42

1. Vid verkställighet i en medlemsstat av en dom som med­

delats i en annan medlemsstat ska sökanden till den behöriga

verkställande myndigheten lämna in

a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nöd­

vändiga för att fastställa dess äkthet, och

b) det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket intygar att

domen är verkställbar och åtföljs av ett utdrag av domen

och, om så är befogat, relevant information om ersättnings­

berättigande kostnader för förfarandet och beräkning av rän­

ta.

SV

L 351/14

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

2. För verkställighet i en medlemsstat av en dom som med­

delats i en annan medlemsstat och som innehåller beslut om en

interimistisk åtgärd, inbegripet en säkerhetsåtgärd, ska sökanden

till den behöriga verkställande myndigheten lämna in

a) en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren

för att fastställa dess äkthet,

b) det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket innehåller en

beskrivning av åtgärden och intygar att

i) domstolen är behörig att pröva målet i sak,

ii) domen är verkställbar i ursprungsmedlemsstaten, och

c) bevis på delgivning av domen om åtgärden beslutats utan att

svaranden kallats att inställa sig.

3. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

får,

när

så

är

nödvändigt, begära att sökanden i enlighet med artikel 57 ska

tillhandahålla en översättning eller en translitterering av inne­

hållet i intyget.

4. Den

behöriga

verkställande

myndigheten

får

begära

att

sökanden ska tillhandahålla en översättning av domen endast

om den inte kan fortsätta handläggningen av målet utan en

sådan översättning.

Artikel 43

1. När

verkställighet

begärs

av

en

dom

som

meddelats

i

en

annan medlemsstat ska det intyg som utfärdas enligt artikel 53

delges den person mot vilken verkställigheten söks före det att

den första verkställighetsåtgärden vidtas. Intyget ska åtföljas av

domen om personen i fråga ännu inte har delgetts denna.

2. Om

den

person

mot

vilken

verkställighet

begärs

har

hem­

vist i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten får han

eller hon begära en översättning av domen i syfte att bestrida

verkställigheten, om domen inte är skriven på eller åtföljs av en

översättning till något av följande språk:

a) Ett språk som personen förstår.

b) Det officiella språket i den medlemsstat där personen har

hemvist eller, om det finns flera officiella språk i den med­

lemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språ­

ken på den ort där personen har hemvist.

Om en översättning av domen begärs enligt första stycket får

inga verkställighetsåtgärder förutom säkerhetsåtgärder vidtas in­

nan denna översättning har tillhandahållits den person mot

vilken verkställighet söks.

Denna punkt gäller inte om den person mot vilken verkställig­

het söks redan har delgetts domen på ett av de språk som avses

i första stycket eller om domen åtföljs av en översättning till

något av dessa språk.

3. Denna

artikel

gäller

inte

verkställighet

av

säkerhetsåtgärder

i en dom eller om den person som begär verkställighet vidtar

säkerhetsåtgärder i enlighet med artikel 40.

Artikel 44

1. Vid

en

ansökan

om

att

vägra

verkställighet

av

en

dom

enligt underavsnitt 2 i avsnitt 3 får domstolen i den anmodade

medlemsstaten på ansökan av den person mot vilken verkstäl­

lighet begärs

a) begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder,

b) göra verkställigheten beroende av att det ställs en sådan

säkerhet som domstolen bestämmer, eller

c) helt eller delvis skjuta upp verkställighetsförfarandet.

2. Den

behöriga

myndigheten

i

den

anmodade

medlemssta­

ten ska på ansökan av den person mot vilken verkställighet söks

skjuta upp verkställighetsförfarandet om verkställigheten av do­

men har skjutits upp i ursprungsmedlemsstaten.

AVSNITT 3

Vägran av erkännande och verkställighet

U n d e r a v s n i t t 1

V ä g r a n a v e r k ä n n a n d e

Artikel 45

1. Vid

ansökan

från

en

berörd

part

ska

erkännande

av

en

dom vägras om

a) ett sådant erkännande uppenbart strider mot grunderna för

rättsordningen (ordre public) i den anmodade medlemssta­

ten,

b) domen är en tredskodom eller en annan dom som har

meddelats mot en svarande i dennes utevaro och svaranden

inte har delgetts stämningsansökan eller motsvarande hand­

ling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att

kunna förbereda sitt svaromål, såvida inte svaranden haft

möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta,

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/15

c) domen är oförenlig med en dom som har meddelats samma

parter i den anmodade medlemsstaten,

d) domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats

i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland mellan samma

parter och rörande samma sak, under förutsättning att den

först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren

för erkännande i den anmodade medlemsstaten, eller

e) domen är oförenlig med

i) kapitel II avsnitt 3, 4 eller 5 om svaranden var en för­

säkringstagare, en försäkrad, en förmånstagare till ett för­

säkringsavtal, en skadelidande, en konsument eller en ar­

betstagare, eller

ii) kapitel II avsnitt 6.

2. Den

domstol

till

vilken

en

ansökan

getts

in

ska

vid

sin

prövning av de behörighetsgrunder som avses i punkt 1 e vara

bunden av de faktiska omständigheter på vilka domstolen i

ursprungsmedlemsstaten grundade sin behörighet.

3. Domstolens

behörighet

i

ursprungsmedlemsstaten

får

inte

omprövas såvida inte annat följer av punkt 1 e. Behörighets­

bestämmelserna omfattas inte av den i punkt 1 a åsyftade pröv­

ningen vad gäller grunderna för rättsordningen (ordre public).

4. Ansökan

om

vägran

av

erkännande

ska

göras

i

enlighet

med de förfaranden som anges i underavsnitt 2 och i förekom­

mande fall i avsnitt 4.

U n d e r a v s n i t t 2

V ä g r a n a v v e r k s t ä l l i g h e t

Artikel 46

På ansökan av den person mot vilken verkställighet begärs ska

verkställighet av en dom vägras om någon av de grunder som

avses i artikel 45 föreligger.

Artikel 47

1. Ansökan

om

vägran

av

verkställighet

ska

göras

vid

den

domstol som den berörda medlemsstaten har anmält till kom­

missionen enligt artikel 75 a såsom den domstol vid vilken

ansökan ska göras.

2. Förfarandet

för

vägran

av

verkställighet

ska,

i

den

mån

det

inte omfattas av denna förordning, regleras av lagen i den an­

modade medlemsstaten.

3. Sökanden

ska

tillhandahålla

domstolen

en

kopia

av

do­

men och vid behov en översättning eller en translitterering av

den.

Domstolen får bevilja undantag från skyldigheten att lämna in

de handlingar som avses i första stycket om den redan innehar

dem eller om den finner det orimligt att kräva att sökanden ska

tillhandahålla dem. I det senare fallet får domstolen kräva att

den andra parten tillhandahåller handlingarna.

4. Den part som ansöker om vägran av verkställighet av en

dom som meddelats i en annan medlemsstat ska inte vara

skyldig att ha en postadress i den anmodade medlemsstaten.

Denna part ska inte heller åläggas att ha ett bemyndigat ombud

i den anmodade medlemsstaten, såvida inte ett sådant ombud är

obligatoriskt oavsett parternas medborgarskap eller hemvist.

Artikel 48

Domstolen ska utan dröjsmål fatta beslut med anledning av en

ansökan om vägran av verkställighet.

Artikel 49

1. Båda parter får överklaga beslutet med anledning av en

ansökan om vägran av verkställighet.

2.

Överklagandet ska göras till den domstol som den berörda

medlemsstaten har anmält till kommissionen enligt artikel 75 b

såsom den domstol till vilken ett sådant överklagande ska ges

in.

Artikel 50

Det avgörande som meddelas med anledning av överklagandet

får endast bestridas genom ett överklagande när de domstolar

till vilka ett ytterligare överklagande ska göras har anmälts

av den berörda medlemsstaten till kommissionen enligt

artikel 75 c.

Artikel 51

1. Den

domstol

till

vilken

en

ansökan

om

vägran

av

verk­

ställighet ges in eller vid vilken ett överklagande har lämnats in

enligt artikel 49 eller artikel 50 får låta handläggningen av målet

vila, om ett ordinärt överklagande av domen har getts in i

ursprungsmedlemsstaten eller om fristen för ett ordinärt över­

klagande ännu inte har löpt ut. I det senare fallet får domstolen

fastställa en tid inom vilken ett sådant överklagande ska ges in.

2. Om en dom meddelats i Irland, Cypern eller Förenade

kungariket ska varje form av överklagande av en dom som finns

att tillgå i ursprungsmedlemsstaten betraktas som ett ordinärt

överklagande av en dom i den mening som avses i punkt 1.

SV

L 351/16

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

AVSNITT 4

Allmänna bestämmelser

Artikel 52

En dom som har meddelats i en medlemsstat får aldrig omprö­

vas i sak i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 53

Domstolen i ursprungsmedlemsstaten ska på begäran av en

berörd part utfärda ett intyg på det formulär som bifogas i

bilaga I.

Artikel 54

1. Om en dom inbegriper en åtgärd eller ett beslut som inte

föreskrivs i den anmodade medlemsstatens nationella rätt, ska

åtgärden eller beslutet i möjligaste mån anpassas till en åtgärd

eller ett beslut som förekommer i den medlemsstatens natio­

nella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar

liknande mål och intressen.

En sådan anpassning ska inte få verkningar som går längre än

dem som föreskrivs i ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

2. Varje

part

får

angripa

anpassningen

av

åtgärden

eller

be­

slutet.

3. Om det är nödvändigt får det krävas att den part som

åberopar domen eller söker verkställighet lämnar in en översätt­

ning eller translitterering av domen.

Artikel 55

En dom som meddelats i en medlemsstat och varigenom någon

förpliktas att betala vite ska vara verkställbar i den anmodade

medlemsstaten endast om vitesbeloppet slutligt har fastställts av

domstol i ursprungsmedlemsstaten.

Artikel 56

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning,

får krävas av den som i en medlemsstat begär verkställighet av

en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på den

grunden att han är utländsk medborgare eller inte har sin hem­

vist eller vistelseort i den anmodade medlemsstaten.

Artikel 57

1. Om

en

översättning

eller

translitterering

krävs

enligt

denna förordning ska detta ske till den berörda medlemsstatens

officiella språk eller, om det finns flera officiella språk i den

medlemsstaten, till ett officiellt språk för domstolsförfaranden

på den ort där en dom som meddelats i en annan medlemsstat

åberopas eller en ansökan ges in, i enlighet med den medlems­

statens lagstiftning.

2. De formulär som avses i artiklarna 53 och 60 får även

översättas eller translittereras till ett eller flera av Europeiska

unionens institutioners övriga officiella språk som den berörda

medlemsstaten har angett att den kan godta.

3. Översättningar

enligt

denna

förordning

ska

göras

av

en

person som är behörig att göra översättningar i någon av med­

lemsstaterna.

KAPITEL IV

OFFICIELLA HANDLINGAR OCH FÖRLIKNINGAR INFÖR

DOMSTOL

Artikel 58

1. En

officiell

handling

som

är

verkställbar

i

ursprungsmed­

lemsstaten ska vara verkställbar i övriga medlemsstater, utan att

det krävs någon verkställbarhetsförklaring. Verkställighet av en

officiell handling får vägras endast om en sådan verkställighet

uppenbarligen strider mot grunderna för rättsordningen (ordre

public) i den anmodade medlemsstaten.

Bestämmelserna i avsnitt 2, underavsnitt 2 i avsnitt 3 och av­

snitt 4 i kapitel III ska i tillämpliga delar gälla offentliga hand­

lingar.

2. Den

officiella

handlingen

måste

uppfylla

de

villkor

som

är

nödvändiga för att dess äkthet ska kunna fastställas i ursprungs­

medlemsstaten.

Artikel 59

En förlikning inför domstol som är verkställbar i ursprungs­

medlemsstaten ska verkställas i andra medlemsstater under

samma förutsättningar som officiella handlingar.

Artikel 60

Den behöriga myndigheten eller domstolen i ursprungsmed­

lemsstaten ska, på begäran av en berörd part, utfärda intyget

på det formulär som anges i bilaga II, med en sammanfattning

av den verkställbara förpliktelse som anges i den officiella hand­

lingen eller i avtalet mellan parterna vid förlikningen inför dom­

stol.

KAPITEL V

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 61

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas med

avseende på handlingar som har utfärdats i en medlemsstat

inom ramen för denna förordning.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/17

Artikel 62

1. Vid

avgörandet

av

huruvida

en

part

har

hemvist

i

den

medlemsstat där talan är väckt ska domstolen tillämpa sin

egen lag.

2. Om

en

part

inte

har

hemvist

i

den

medlemsstat

där

talan

är väckt ska domstolen, vid avgörandet av huruvida parten har

hemvist i en annan medlemsstat, tillämpa den medlemsstatens

lag.

Artikel 63

1. Vid

tillämpningen

av

denna

förordning

ska

ett

bolag

eller

annan juridisk person anses ha hemvist i orten för dess

a) stadgeenliga säte,

b) huvudkontor, eller

c) huvudsakliga verksamhet.

2. Med

stadgeenligt

säte

avses

i

Irland,

Cypern

och

Förenade

kungariket ”registered office”, eller, om sådant saknas, orten för

stiftandet (”place of incorporation”) eller, om sådan ort saknas,

den ort enligt vars lagstiftning bildandet (”formation”) ägde rum.

3. För

att

avgöra

om

en

trust

har

hemvist

i

den

medlemsstat

där talan är väckt ska domstolen tillämpa sin egen internatio­

nella privaträtt.

Artikel 64

Med förbehåll för mer fördelaktiga nationella bestämmelser, får

den som har hemvist i en medlemsstat och är åtalad för ett icke

uppsåtligt brott vid en brottmålsdomstol i en annan medlems­

stat i vilken han inte är medborgare, försvaras av en därtill

behörig person, även om han inte inställer sig personligen.

Den domstol som handlägger målet får dock föreskriva person­

lig inställelse. Om en sådan föreskrift inte har efterkommits

behöver en dom som har meddelats rörande ett civilrättsligt

anspråk mot någon som inte har haft tillfälle att svara i målet

varken erkännas eller verkställas i andra medlemsstater.

Artikel 65

1. Den grund för behörighet som anges i artiklarna 8.2 och

13 rörande återgångskrav eller annat liknande får åberopas i de

medlemsstater som anges i den förteckning som upprättats av

kommissionen i enlighet med artikel 76.1 b och 76.2, förutsatt

att det är tillåtet enligt nationell lagstiftning. En person med

hemvist i en annan medlemsstat får beredas tillfälle enligt be­

stämmelserna om litisdenuntiation att delta i rättegång inför

domstolarna i de medlemsstater som avses i den förteckningen.

2. Domar

som

har

meddelats

i

en

medlemsstat

med

stöd

av

artikel 8.2 eller artikel 13 ska i enlighet med kapitel III erkännas

och verkställas i alla andra medlemsstater. De rättsverkningar

som domar meddelade i de medlemsstater som anges i den

förteckning som avses i punkt 1 kan ha för tredje man enligt

lagen i dessa medlemsstater genom tillämpningen av punkt 1

ska erkännas i alla medlemsstater.

3. De medlemsstater som anges i den förteckning som avses

i punkt 1 ska, inom ramen för det europeiska rättsliga nätverk

på privaträttens område som inrättades genom rådets beslut

2001/470/EG ( 1 ) (det europeiska rättsliga nätverket), lämna upp­

gifter om hur man i enlighet med deras nationella lag ska

bestämma vilka konsekvenser som de domar som avses i punkt

2 andra meningen ska få.

KAPITEL VI

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 66

1. Denna

förordning

ska

tillämpas

endast

på

rättsliga

för­

faranden som har inletts, på officiella handlingar som formellt

har upprättats eller registrerats och på förlikningar inför dom­

stol som har godkänts eller ingåtts från och med den 10 januari

2015.

2. Utan

hinder

av

artikel

80

ska

förordning

(EG)

nr

44/2001

även fortsättningsvis tillämpas på domar som meddelats inom

ramen för rättsliga förfaranden som har inletts, officiella hand­

lingar som har upprättats eller registrerats och på förlikningar

inför domstol som har godkänts eller ingåtts före den 10 januari

2015 och som faller inom ramen för tillämpningsområdet för

den förordningen.

KAPITEL VII

FÖRHÅLLANDET TILL ANDRA RÄTTSAKTER

Artikel 67

Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av de bestäm­

melser som, på särskilda områden, reglerar domstols behörighet

eller erkännande eller verkställighet av domar och som finns i

unionsrättsakter eller i nationell lagstiftning som harmoniserats

för att genomföra sådana rättsakter.

SV

L 351/18

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

( 1 ) EGT L 174, 27.6.2001, s. 25.

Artikel 68

1. Denna

förordning

ska

mellan

medlemsstaterna

ersätta

1968 års Brysselkonvention, utom för de territorier i medlems­

staterna som faller inom den konventionens territoriella tillämp­

ningsområde och som inte omfattas av förordningen enligt

artikel 355 i EUF-fördraget.

2. I

den

mån

denna

förordning

mellan

medlemsstaterna

er­

sätter bestämmelserna i 1968 års Brysselkonvention ska alla

hänvisningar till den konventionen anses som hänvisningar till

denna förordning.

Artikel 69

Om inte annat följer av artiklarna 70 och 71 ska denna för­

ordning mellan medlemsstaterna ersätta de konventioner som

rör samma frågor som omfattas av denna förordning. Denna

förordning ska särskilt ersätta de konventioner som anges i den

förteckning som kommissionen upprättat i enlighet med arti­

kel 76.1 c och 76.2.

Artikel 70

1. De

konventioner

som

avses

i

artikel

69

ska

fortsätta

att

gälla på områden där denna förordning inte är tillämplig.

2. De

ska

fortsätta

att

gälla

beträffande

domar

som

har

med­

delats, officiella handlingar som formellt har upprättats eller

registrerats och förlikningar inför domstol som har godkänts

eller ingåtts före dagen för ikraftträdandet av förordning (EG)

nr 44/2001.

Artikel 71

1. Denna

förordning

ska

inte

inverka

på

konventioner

som

medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden

reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställig­

het av domar.

2. För

en

enhetlig

tolkning

ska

punkt

1

tillämpas

enligt

föl­

jande:

a) Denna förordning ska inte utgöra hinder för en domstol i en

medlemsstat som har tillträtt en konvention som reglerar ett

särskilt område att förklara sig behörig i enlighet med den

konventionen, även om svaranden har hemvist i en med­

lemsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga. Den

domstol som handlägger målet ska dock alltid tillämpa ar­

tikel 28 i denna förordning.

b) Domar som har meddelats av en domstol i en medlemsstat

med tillämpning av behörighetsbestämmelser i en konven­

tion som reglerar ett särskilt område ska erkännas och verk­

ställas i de andra medlemsstaterna i enlighet med bestäm­

melserna i denna förordning.

Om det i en konvention, som reglerar ett särskilt område och

som har tillträtts såväl av ursprungsmedlemsstaten som av den

medlemsstat som ansökan riktas till, anges förutsättningar för

erkännande eller verkställighet av domar, ska dessa förutsätt­

ningar gälla. Bestämmelserna i denna förordning om erkän­

nande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.

Artikel 72

Denna förordning ska inte påverka avtal varigenom en med­

lemsstat, före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 44/2001, i

enlighet med artikel 59 i 1968 års Brysselkonvention förpliktat

sig att inte erkänna domar som har meddelats i en annan stat

som är part i den konventionen mot svarande som har hemvist

eller sin vanliga vistelseort i ett tredjeland när domen, i fall som

avses i artikel 4 i den konventionen, kunnat meddelas endast

med stöd av en behörighetsbestämmelse som anges i artikel 3.2

i konventionen.

Artikel 73

1. Denna

förordning

ska

inte

påverka

tillämpningen

av

2007

års Luganokonvention.

2. Denna

förordning

ska

inte

påverka

tillämpningen

av

1958

års New York-konvention.

3. Denna

förordning

ska

inte

påverka

tillämpningen

av

bila­

terala konventioner och avtal mellan ett tredjeland och en med­

lemsstat som har ingåtts före ikraftträdandet av förordning (EG)

nr 44/2001 och som gäller frågor som regleras i den här för­

ordningen.

KAPITEL VIII

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 74

Medlemsstaterna ska inom ramen för det europeiska rättsliga

nätverket och i syfte att göra informationen tillgänglig för all­

mänheten tillhandahålla en beskrivning av nationella regler och

förfaranden rörande verkställighet, inbegripet vilka myndigheter

som ansvarar för verkställighet samt uppgifter om eventuella

begränsningar som gäller för verkställighet, särskilt gäldenärs­

skydd och preskriptionsfrister.

Medlemsstaterna ska ständigt hålla denna information aktuell.

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/19

Artikel 75

Senast den 10 januari 2014 ska medlemsstaterna underrätta

kommissionen om

a) de domstolar till vilka ansökan om vägran av verkställighet

ska göras enligt artikel 47.1,

b) de domstolar till vilka ett överklagande av ett beslut med

avseende på en ansökan om vägran av verkställighet ska ges

in enligt artikel 49.2,

c) de domstolar till vilka eventuella ytterligare överklaganden

ska ges in enligt artikel 50, och

d) de språk som godtas för översättningar av de formulär som

avses i artikel 57.2.

Kommissionen ska offentliggöra informationen på lämpligt sätt,

särskilt via det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 76

1. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

a) de bestämmelser om domstols behörighet som avses i artik­

larna 5.2 och 6.2,

b) de bestämmelser om litisdenuntiation som avses i artikel 65,

och

c) de konventioner som avses i artikel 69.

2. Kommissionen

ska

på

grundval

av

medlemsstaternas

un­

derrättelser som avses i punkt 1 upprätta motsvarande förteck­

ningar.

3. Medlemsstaterna

ska

underrätta

kommissionen

om

even­

tuella senare ändringar som måste göras i dessa förteckningar.

Kommissionen ska ändra dessa förteckningar i enlighet med

detta.

4. Kommissionen

ska

offentliggöra

förteckningarna

och

eventuella senare ändringar av dessa i Europeiska unionens offici­

ella tidning.

5. Kommissionen

ska

på

varje

annat

lämpligt

sätt

offentlig­

göra alla upplysningar som anmälts i enlighet med punkterna 1

och 3, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket.

Artikel 77

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter

enligt artikel 78 med avseende på ändringar av bilagorna I

och II.

Artikel 78

1. Befogenheten

att

anta

delegerade

akter

ges

till

kommissio­

nen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den

befogenhet

att

anta

delegerade

akter

som

avses

i

artikel 77 ska ges till kommissionen tills vidare från och med

den 9 januari 2013.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 77 får

när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett

beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogen­

het som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan

dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella

tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påver­

kar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i

kraft.

4. Så

snart

kommissionen

antar

en

delegerad

akt

ska

den

samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En

delegerad

akt

som

antas

enligt

artikel

77

ska

träda

i

kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort

invändningar mot den delegerade akten inom en period av två

månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och

rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före ut­

gången av den perioden, har underrättat kommissionen om

att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas

med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel 79

Senast den 11 januari 2022 ska kommissionen lägga fram en

rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekono­

miska och sociala kommittén om tillämpningen av denna för­

ordning. Rapporten ska innehålla en utvärdering av huruvida

behörighetsbestämmelserna bör utvidgas till att omfatta sva­

rande som inte har hemvist i en medlemsstat, med beaktande

av denna förordnings tillämpning och eventuell utveckling på

internationell nivå. Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag

till ändringar av denna förordning.

Artikel 80

Denna förordning upphäver förordning (EG) nr 44/2001. Hän­

visningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvis­

ningar till denna förordning och ska läsas i enlighet med den

jämförelsetabell som återges i bilaga III.

SV

L 351/20

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

Artikel 81

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens

officiella tidning.

Den ska tillämpas från och med den 10 januari 2015, med undantag för artiklarna 75 och 76 som ska

tillämpas från och med den 10 januari 2014.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet

med fördragen.

Utfärdad i Strasbourg den 12 december 2012.

På Europaparlamentets vägnar

M. SCHULZ

Ordförande

På rådets vägnar

A. D. MAVROYIANNIS

Ordförande

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/21

BILAGA I

SV

L 351/22

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/23

SV

L 351/24

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/25

BILAGA II

SV

L 351/26

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/27

SV

L 351/28

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

BILAGA III

JÄMFÖRELSETABELL

Förordning (EG) nr 44/2001 Den

här

förordningen

Artikel 1.1 Artikel

1.1

Artikel 1.2 inledningen Artikel

1.2

inledningen

Artikel 1.2 a Artikel

1.2

a

och

f

Artikel 1.2 b-d Artikel

1.2

b–d

— Artikel

1.2

e

Artikel 1.3

—

— Artikel

2

Artikel 2 Artikel

4

Artikel 3 Artikel

5

Artikel 4 Artikel

6

Artikel 5 inledningen Artikel

7

inledningen

Artikel 5.1 Artikel

7.1

Artikel 5.2

—

Artikel 5.3 och 5.4 Artikel

7.2

och

7.3

— Artikel

7.4

Artikel 5.5–7 Artikel

7.5–7

Artikel 6 Artikel

8

Artikel 7 Artikel

9

Artikel 8 Artikel

10

Artikel 9 Artikel

11

Artikel 10 Artikel

12

Artikel 11 Artikel

13

Artikel 12 Artikel

14

Artikel 13 Artikel

15

Artikel 14 Artikel

16

Artikel 15 Artikel

17

Artikel 16 Artikel

18

Artikel 17 Artikel

19

Artikel 18 Artikel

20

Artikel 19.1 och 19.2 Artikel

21.1

— Artikel

21.2

Artikel 20 Artikel

22

Artikel 21 Artikel

23

Artikel 22 Artikel

24

Artikel 23.1 och 23.2 Artikel

25.1

och

25.2

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/29

Förordning (EG) nr 44/2001 Den

här

förordningen

Artikel 23.3

—

Artikel 23.4 och 23.5 Artikel

25.3

och

25.4

— Artikel

25.5

Artikel 24 Artikel

26.1

— Artikel

26.2

Artikel 25 Artikel

27

Artikel 26 Artikel

28

Artikel 27.1 Artikel

29.1

— Artikel

29.2

Artikel 27.2 Artikel

29.3

Artikel 28 Artikel

30

Artikel 29 Artikel

31.1

— Artikel

31.2

— Artikel

31.3

— Artikel

31.4

Artikel 30 Artikel

32.1

a

och

b

— Artikel

32.1

andra

stycket

— Artikel

32.2

— Artikel

33

— Artikel

34

Artikel 31 Artikel

35

Artikel 32 Artikel

2

a

Artikel 33 Artikel

36

— Artikel

37

— Artikel

39

— Artikel

40

— Artikel

41

— Artikel

42

— Artikel

43

— Artikel

44

Artikel 34 Artikel

45.1

a–d

Artikel 35.1 Artikel

45.1

e

Artikel 35.2 Artikel

45.2

Artikel 35.3 Artikel

45.3

— Artikel

45.4

Artikel 36 Artikel

52

Artikel 37.1 Artikel

38

a

Artikel 38

—

SV

L 351/30

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

Förordning (EG) nr 44/2001 Den

här

förordningen

Artikel 39

—

Artikel 40

—

Artikel 41

—

Artikel 42

—

Artikel 43

—

Artikel 44

—

Artikel 45

—

Artikel 46

—

Artikel 47

—

Artikel 48

—

— Artikel

46

— Artikel

47

— Artikel

48

— Artikel

49

— Artikel

50

— Artikel

51

— Artikel

54

Artikel 49 Artikel

55

Artikel 50

—

Artikel 51 Artikel

56

Artikel 52

—

Artikel 53

—

Artikel 54 Artikel

53

Artikel 55.1

—

Artikel 55.2 Artiklarna

37.2,

47.3

och

57

Artikel 56 Artikel

61

Artikel 57.1 Artikel

58.1

Artikel 57.2

—

Artikel 57.3 Artikel

58.2

Artikel 57.4 Artikel

60

Artikel 58 Artiklarna

59

och

60

Artikel 59 Artikel

62

Artikel 60 Artikel

63

Artikel 61 Artikel

64

Artikel 62 Artikel

3

Artikel 63

—

Artikel 64

—

Artikel 65 Artikel

65.1

och

65.2

SV

20.12.2012 Europeiska

unionens

officiella

tidning L

351/31

Förordning (EG) nr 44/2001 Den

här

förordningen

— Artikel

65.3

Artikel 66 Artikel

66

Artikel 67 Artikel

67

Artikel 68 Artikel

68

Artikel 69 Artikel

69

Artikel 70 Artikel

70

Artikel 71 Artikel

71

Artikel 72 Artikel

72

— Artikel

73

Artikel 73 Artikel

79

Artikel 74.1 Artikel

75

första

stycket

leden

a,

b

och

c

samt

arti­

kel 76.1 a

Artikel 74.2 Artikel

77

— Artikel

78

— Artikel

80

Artikel 75

—

Artikel 76 Artikel

81

Bilaga I Artikel

76.1

a

Bilaga II Artikel

75

a

Bilaga III Artikel

75

b

Bilaga IV Artikel

75

c

Bilaga V Bilagorna

I

och

II

Bilaga VI Bilaga

II

— Bilaga

III

SV

L 351/32

Europeiska unionens officiella tidning

20.12.2012

Sammanfattning av betänkande Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel Iförordning (SOU 2013:63)

Uppdraget

Utredningen har i uppdrag att analysera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den nya Bryssel I-förordningen) och belysa likheter och skillnader i förhållande till rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den ursprungliga Bryssel I-förordningen) och andra relevanta EU-förordningar på området. Utredningen ska undersöka vilka kompletterande författningsbestämmelser som behövs med anledning av den nya Bryssel I-förordningen och föreslå sådana.

I uppdraget ingår också att se över frågan om ett generellt överflyttande av exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Utredningen ska lämna de författningsförslag som dessa överväganden motiverar.

Den nya Bryssel I-förordningen

Bryssel I-förordningarna

Den ursprungliga Bryssel I-förordningen har varit i kraft sedan den 1 mars 2002. Mellan EU:s medlemsstater ersatte den förordningen Brysselkonventionen från 1968.

För att förbättra tillämpningen av vissa av Bryssel I-förordningens bestämmelser och för att ytterligare underlätta den fria rörligheten för domar och stärka möjligheterna till rättslig prövning, antog Europaparlamentet och europeiska unionens råd den 6 december 2012 den nya Bryssel I-förordningen. Den nya Bryssel I-förordningen trädde i kraft den 10 januari 2013 och ska i huvudsak tillämpas från och med den 10 januari 2015.

Många av den nya Bryssel I-förordningens artiklar har sina motsvarigheter i den ursprungliga Bryssel I-förordningen, men den nya förordningen innehåller även ett flertal nyheter. Den största förändringen i den nya förordningen är att kravet på verkställbarhetsförklaring som förutsättning för verkställighet i en annan medlemsstat än den där avgörandet meddelats har avskaffats. De viktigaste förändringarna i övrigt i den nya förordningen är att avtal om domstols behörighet gjorts mer effektiva och att vissa ytterligare skyddsbestämmelser införts för svagare part, bl.a. konsumenter och arbetstagare. En uttrycklig bestämmelse har också införts som innebär att om en åtgärd i det utländska avgörandet inte finns i den verkställande medlemsstatens nationella rätt, ska åtgärden i möjligaste mån anpassas till en åtgärd som förekommer i

den medlemsstatens nationella rätt och som har motsvarande verkan och eftersträvar liknande mål och intressen.

Erkännande och verkställighet

Enligt den nya Bryssel I-förordningen gäller, liksom tidigare, att avgöranden från medlemsstater ska erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande. När det gäller verkställighet har kravet på en föregående verkställbarhetsförklaring, dvs. exekvaturprövningen, avskaffats i den nya förordningen. Detta innebär att avgöranden som omfattas av den nya Bryssel I-förordningens tillämpningsområde blir direkt verkställbara i en annan medlemsstat. Den person mot vilken verkställighet söks har dock möjlighet att ansöka om att erkännandet eller verkställigheten av avgörandet ska vägras. Så kan ske om någon i förordningen angiven grund för vägran föreligger.

Avskaffandet av exekvaturförfarandet samt förfarandet för prövningen av vägransgrunderna enligt den nya förordningen innebär att kompletterande bestämmelser behövs.

Utredningen föreslår att en ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt den nya Bryssel I-förordningen ska prövas av Kronofogdemyndigheten. Utredningen föreslår vidare att ett utländskt avgörande som omfattas av den nya Bryssel I-förordningen ska verkställas som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns ett motsvarande avgörande i svensk rätt föreslås att det utländska avgörandet ska verkställas som en dom, förutsatt att annat inte följer av förordningen. Enligt utredningens förslag ska utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, tillämpas vid verkställighetsförfarandet i Sverige.

I förordningen finns också krav på delgivning och översättning i vissa fall av handlingar innan verkställighet kan ske. Det ankommer på Kronofogdemyndigheten att delge och att, vid behov, översätta handlingar. Hur delgivningen ska ske regleras inte av förordningen utan får i det enskilda fallet avgöras i enlighet med bestämmelserna i delgivningslagen eller, om den är tillämplig, EU:s delgivningsförordning.

När det gäller förfarandet för prövning av vägransgrunderna enligt förordningen föreslår utredningen att sådana ansökningar ska prövas av tingsrätt som första instans. Behörig tingsrätt är enligt förslaget den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Bestämmelsen anger att behörig tingsrätt är den tingsrätt regeringen föreskriver med hänsyn till var svaranden har sitt hemvist. I 17 kap. 1 § utsökningsförordningen anges de 24 tingsrätter som är behöriga. Avgörande för behörigheten är i vilket län (eller tidigare län) svaranden har sitt hemvist. Om svaranden inte har hemvist i Sverige överklagas Kronofogdemyndighetens beslut hos Nacka tingsrätt (17 kap. 1 § andra stycket utsökningsförordningen). Generellt kan sägas att det är tingsrätten i länets residensstad som är behörig. För Stockholms län är dock Nacka tingsrätt behörig tingsrätt. Med svaranden avses motparten i verkställighetsärendet.

Valet av behöriga tingsrätter ska ses mot bakgrund av att en prövning av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet i många fall

kan förväntas komma att ske samtidigt med, eller i nära anslutning till, en prövning av hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken och av andra verkställighetsfrågor som Kronofogdemyndigheten kan pröva. Enligt utredningens uppfattning är det en fördel för handläggningen och för parterna om en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet prövas av samma tingsrätter som beslut under verkställigheten överklagas till.

När verkställighet söks av ett utländskt avgörande kan en part, utöver de grunder för vägran av erkännande och verkställighet som anges i förordningen, även åberopa de hinder för verkställighet som föreskrivs i nationell lagstiftning (se 3 kap. 21 § utsökningsbalken). Sådana invändningar prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte anses vara behörig att pröva vägransgrunderna enligt förordningen innebär bestämmelserna med nödvändighet att parallella förfaranden kan uppstå i de fall en gäldenär åberopar såväl hinder mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken som vägransgrunder enligt förordningen. Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten, för det fall en gäldenär till Kronofogdemyndigheten anger omständigheter som kan uppfattas som en begäran av en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen, ska vara skyldig att skriftligen och utan dröjsmål underrätta gäldenären om möjligheten att ansöka om prövning av vägransgrunderna vid tingsrätt.

I de fall en gäldenär väljer att direkt ansöka vid domstol om en prövning av vägransgrunderna enligt förordningen, föreslås att domstolen skriftligen ska underrätta Kronofogdemyndigheten om att en sådan ansökan kommit in.

För det fall en gäldenär, inom ramen för en ansökan om prövning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol, åberopar omständigheter som kan hänföras till en invändning mot verkställighet enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken åligger det domstolen att, inom ramen för sin serviceskyldighet, hänvisa sökanden till rätt instans.

Den nya Bryssel I-förordningen innehåller också en bestämmelse om anpassning av utländska åtgärder eller beslut. Förordningen har överlämnat till den enskilda medlemsstaten att bestämma hur och av vem anpassningen ska ske.

Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att bedöma frågor om anpassning och att frågan om anpassning ska hanteras som en fråga inom ramen för det beslut om verkställighet som Kronofogdemyndigheten ska fatta. Ett särskilt beslut om anpassning krävs inte. Det måste dock tydligt framgå av skälen för verkställighetsbeslutet att anpassning skett och hur anpassningen har skett. Eftersom utredningens förslag innebär att en åtgärd eller ett beslut avseende anpassning kommer att utgöra en del av verkställighetsbeslutet kommer det att kunna överklagas inom ramen för ett överklagande av själva verkställighetsbeslutet. Handläggning och överklagande av verkställighetsbeslut som innehåller en anpassningsåtgärd ska, enligt förslaget, även i övrigt följa utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till.

Utredningen föreslår att ärendelagen ska komplettera förordningens bestämmelser vid domstolarnas prövning av vägransgrunderna enligt förordningen. Överklagande ska kunna ske till såväl hovrätt som till

Högsta domstolen, med de krav på prövningstillstånd som gäller enligt ärendelagen.

Översättningar m.m.

Enligt förordningen ska domstolen i ursprungsmedlemsstaten på begäran utfärda ett intyg på det formulär som bifogats förordningen. Detta intyg ska sedan ges in av den part som åberopar domen eller begär verkställighet av domen.

Förordningen medger att varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken för EU:s institutioner, förutom sitt eget, som kan godtas för översättning av intyget. Utredningen har i denna del föreslagit att svenska myndigheter bör godta formulär avfattade på svenska, danska eller engelska.

Överflyttande av exekvaturprövningen

Exekvaturförfarande

För att utländska tvistemålsdomar ska kunna verkställas i Sverige krävs i de flesta fall att en domstol i ett exekvaturförfarande beslutar om verkställbarhetsförklaring. Det finns ett flertal författningar som innehåller regler om exekvatur.

Regler om exekvatur finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden (2006 års lag). Det framgår av bilagor till de instrument som omfattas av 2006 års lag och av 2006 års lag att frågor om exekvatur prövas av Svea hovrätt som första instans.

På familjerättens område finns ett flertal instrument rörande behörig domstol och erkännande och verkställighet av domar. Till de viktigaste instrumenten hör två EU-förordningar – Bryssel II-förordningen och underhållsförordningen. I dessa förordningars kompletterande lagar föreskrivs att Svea hovrätt, i de fall exekvatur krävs enligt förordningarna, ska vara exekvaturdomstol.

Svea hovrätt är enligt ytterligare ett stort antal lagar exklusivt forum för att pröva frågan om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Regler med sådan innebörd finns t.ex. i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

I lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. (verkställighetslagen) finns bestämmelser om bl.a. erkännande och verkställighet av avgöranden hänförliga till 1980 års konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn (1980 års Europarådskonvention) och 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention). Behörig domstol enligt 1980 års Europarådskonvention är den tingsrätt där barnet har sitt hemvist. I frågor om överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention är Stockholms tingsrätt exklusivt behörig.

Att Svea hovrätt vanligen är första instans vid exekvaturprövningen innebär en avvikelse från den gängse uppgiftsfördelningen mellan domstolsinstanserna. Det anses sedan länge att instansordningen ska bygga på en funktionsfördelning mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen och att tyngdpunkten i rättskipningen ska ligga i tingsrätt. Hovrättens främsta uppgift ska vara att överpröva tingsrättens avgöranden.

Frågan om ett överflyttande av exekvaturprövningen till tingsrätt som första instans har tagits upp i olika sammanhang. Bedömningen har gjorts att en sådan reform bör avvakta översynen av Bryssel I-förordningen.

Generellt överflyttande av exekvaturprövningen

Att Svea hovrätt är första instans i exekvaturärenden strider mot instansordningens princip. Några tungt vägande skäl till att Svea hovrätt även fortsättningsvis ska pröva dessa ärenden som första instans finns enligt utredningens uppfattning inte. Tvärtom är det mest ändamålsenliga att dessa ärenden, liksom övriga mål och ärenden, prövas av tingsrätt som första instans.

Mot den bakgrunden föreslår utredningen att exekvaturärenden som i dag handläggs av Svea hovrätt ska prövas av tingsrätt som första instans.

Utredningen föreslår att en ansökan om verkställbarhet, där den efterföljande verkställigheten sker enligt utsökningsbalken, ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. I vissa fall där någon egentlig svarande inte finns ska ansökan om verkställbarhet ges in till den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där någon av de sökande har hemvist eller där den, eller någon av dem, som ansökan avser har hemvist.

I frågor om verkställbarhet enligt Bryssel II-förordningen som avser ett barns person, där den efterföljande verkställigheten sker enligt 21 kap. föräldrabalken, föreslås att i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken kan pröva verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge ska vara behörig domstol. Detsamma föreslås för avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention som avser ett barns person. Av detta följer att landets samtliga tingsrätter blir behöriga att pröva en sådan ansökan om verkställbarhet. I de fall ett avgörande innehåller såväl förordnanden om ett barns person som andra förordnanden, t.ex. förordnanden om barnets egendom, föreslås att den domstol som prövar en ansökan om verkställbarhet av ett förordnande avseende ett barns person ska vara behörig att pröva verkställbarheten såvitt avser hela avgörandet. Inga ändringar föreslås beträffande behörighetsreglerna i verkställighetslagen.

Det finns två olika förfaranden för exekvaturprövning. Vissa instrument föreskriver ett förfarande i flera steg. Första steget innebär att endast en formell prövning görs och att motparten inte bereds tillfälle att yttra sig över ansökan. Parterna kan därefter ansöka om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring (steg två i förfarandet). I detta skede prövas eventuella vägransgrunder. Andra

instrument föreskriver ett förfarande i ett steg, där förfarandet är kontradiktoriskt från början.

I förfaranden som sker i flera steg föreslår utredningen att tingsrätten ska vara behörig att pröva såväl den första formella prövningen som prövningen av ansökan om ändring. En part kan därefter överklaga tingsrättens beslut till hovrätten. En sådan lösning innebär enligt utredningens uppfattning att den reella verkställbarhetsprövningen överflyttas och att instansordningens princip upprätthålls.

Utredningen föreslår att tingsrätten, vid den första formella prövningen i ett exekvaturförfarande som föreskriver flera steg, ska vara domför med en lagfaren domare. Vid en ansökan om ändring får dock rätten bestå av tre lagfarna domare, om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet. En domare som företagit den första formella prövningen ska, enligt utredningens förslag, inte få delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

Vidare föreslås att en domare som deltagit i den första formella prövningen eller en ansökan om ändring inte ska få delta i prövningen av verkställigheten av avgörandet.

Utredningen föreslår att ärendelagen ska vara tillämplig vid rättens handläggning av ansökan om ändring (i förfaranden som sker i flera steg) och vid ansökan om verkställbarhet (i förfaranden som sker i ett steg). Överklagande ska kunna ske till såväl hovrätt som till Högsta domstolen, med de krav på prövningstillstånd som gäller enligt ärendelagen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens förslag till kompletterande bestämmelser och förslag till ändringar med anledning av överflyttandet av exekvaturprövningen bör träda i kraft samtidigt som den nya Bryssel I-förordningen i huvudsak ska börja tillämpas, dvs. från och med den 10 januari 2015.

Utredningens förslag till kompletterande bestämmelser för den nya Bryssel I-förordningen kräver inga övergångsbestämmelser. Däremot föreslås en övergångsbestämmelse när det gäller förslaget om att flytta exekvaturprövningen från Svea hovrätt till tingsrätt. Bestämmelsen innebär att äldre bestämmelser ska tillämpas på exekvaturförfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Lagförslagen i betänkande Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel Iförordning (SOU 2013:63)

1 Förslag till lag (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område1 (2012 års Bryssel Iförordning),

2. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privat rättens område2 (2000 års Bryssel I-förordning),

3. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner3 (Brysselkonventionen),

4. konventionen den 16 september 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område4 (1988 års Luganokonvention) samt konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område5 (2007 års Luganokonvention), och

5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar6 (förordningen om den europeiska exekutionstiteln). De unionsrättsliga instrument som anges i punkterna 1 och 2 tillämpas, enligt avtal den 19 oktober 2005 mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och

1 EUT L 351, 20.12.2012, s. 1. 2 EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. 3 EGT C 27, 26.1.1998, s. 1. 4 EGT 1988 L 319, 25.11.1988, s. 9. 5 EUT L 339, 21.12.2007, s.3. 6 EUT L 143, 30.4.2004, s. 15.

verkställighet av domar på privaträttens område7 (Danmarksavtalet), i förhållande till Danmark.

Reservforum

2 § Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Särskild vägransgrund

3 § Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat inom ramen för ett brottmål som avser ett icke uppsåtligt brott mot någon som

1. varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2. inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3. inte har haft tillfälle att svara i målet.

Erkännande och verkställighet enligt instrumenten i 1 § 2–4

Exekvaturförfarande

4 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av

Kronofogdemyndighetens beslut.

5 § Vid handläggningen av en ansökan om ändring av ett beslut om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i

Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4.

En ansökan om ändring ska, om den gjorts av den som har gjort ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige, ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har prövat en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

7 EUT L 299, 16.11.2005, s. 62

Verkställighet

6 § Har en ansökan enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart bifallits, ska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett utländskt avgörande som rör en säkerhetsåtgärd ska i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.

7 § Om tingsrätten bifaller en ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln

Rättelse av intyg

8 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget på grund av ett skrivfel eller liknande, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Återkallelse av intyg

9 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid mot de krav som finns i förordningen om den europeiska exekutionstiteln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas, ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Verkställighet

10 § Har ett utländskt avgörande intygats vara en europeisk exekutionstitel, ska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel Iförordning Verkställighet

11 § En ansökan om verkställighet av ett utländskt avgörande enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska ges in till Kronofogdemyndigheten.

Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, ska tillämpas vid verkställighetsförfarandet, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

12 § Ett utländskt avgörande som omfattas av 2012 års Bryssel Iförordning får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, som ett motsvarande svenskt avgörande. Om det inte finns någon motsvarighet till det utländska avgörandet, verkställs avgörandet som en dom.

Ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet

13 § En ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

14 § Vid handläggningen av en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Anpassning

15 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att avgöra frågor om anpassning enligt artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Utsökningsbalkens bestämmelser, eller bestämmelser som utsökningsbalken hänvisar till, om det beslut eller den åtgärd som det utländska beslutet eller åtgärden har anpassats till ska gälla vid verkställigheten.

Underrättelse

16 § Om den person mot vilken verkställighet söks vid Kronofogdemyndigheten åberopar grunder för vägran av erkännande eller verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning, ska Kronofogdemyndigheten skriftligen och utan dröjsmål underrätta denna om möjligheten att ansöka om prövning av vägran av erkännande eller verkställighet vid domstol.

17 § Domstolen ska skriftligen underrätta Kronofogdemyndigheten om att en ansökan om vägran av erkännande eller verkställighet kommit in till domstolen.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015, då lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden ska upphöra att gälla.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §1

På ansökan av make prövar Svea hovrätt huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i främmande stat, skall gälla här i riket. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

På ansökan av make prövar den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i annan stat, ska gälla här i riket. Om makar gemensamt ger in en ansökan om verkställbarhet är den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där någon av makarna har hemvist behörig att pröva frågan. Innan tingsrätten prövar frågan ska andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

Beslut, som ej innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla, utgör icke hinder mot ny prövning av frågan.

Beslut, som inte innebär att det i den andra staten meddelade beslutet ska gälla, utgör inte hinder mot ny prövning av frågan.

För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före Ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1973:942.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet ska göras till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Vid sådan ansökan skall fogas Till sådan ansökan ska fogas

1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;

2. bevis att domen vunnit laga kraft;

3. domstols protokoll eller annan handling, utvisande att de i 5 § första stycket stadgade villkor äro uppfyllda; samt

3. domstols protokoll eller annan handling, utvisande att de i 5 § första stycket föreskrivna villkoren är uppfyllda; samt

4. där fråga är om tredskodom, handlingar i huvudskrift eller styrkt avskrift av vilka framgår, att utebliven part personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen eller, då sådant fall är för handen som i 5 § första stycket 7. avses, stämningen tillställts honom på sätt där sägs.

Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av protokoll ävensom bevis att förlikningen stadfästs av domstol samt kan verkställas i Schweiz.

Söks verkställighet av förlikning, ska vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av protokoll samt bevis att förlikningen stadfästs av domstol samt kan verkställas i Schweiz.

Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet, meddelade av schweiziska förbundskansliet, samt skola åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet, meddelade av schweiziska förbundskansliet, samt åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet ska vara styrkt av svensk i Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller

diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus.

konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

11 §

Varder ansökningen bifallen, gånge domen eller förlikningen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar. Vad domen eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämpning.

Bifalls ansökningen, ska domen eller förlikningen verkställas på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen, efter överklagande, förordnar annat. Innehåller domen eller förlikningen en föreskrift om tvångsmedel, ska den föreskriften inte tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

13 §

Vill någon här i riket erhålla verkställighet å dom som i 12 § sägs, göre därom ansökan hos

Svea hovrätt.

Vill någon här i riket erhålla verkställighet av dom som i 12 § sägs, görs ansökan om detta till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Sådan ansökan må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att däröver yttra sig. Finner hovrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande stadgade villkoren, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge därefter domen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, med mindre Konungen, efter klagan över hovrättens beslut, annorledes förordnar.

Sådan ansökan får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över den. Finner tingsrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande föreskrivna villkoren, ska tingsrätten förordna om verkställighet. Domen verkställs därefter på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller

Högsta domstolen, efter överklagande, förordnar annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

Härigenom föreskrivs att 7 och 9 §§ lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden,i tillämpliga delar.

Vid sådan ansökan skall fogas Till sådan ansökan ska fogas avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet,

bevis att avgörandet må verkställas i den stat där det meddelats,

om underhållsskyldighet ålagts någon som uteblivit eller eljest ej besvarat framställt anspråk på underhåll, styrkt avskrift av de handlingar genom vilka saken anhängiggjordes och bevis att dessa handlingar före avgörandet blivit delgivna i vederbörlig ordning.

avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet,

bevis att avgörandet får verkställas i den stat där det meddelats,

om underhållsskyldighet ålagts någon som uteblivit eller annars inte besvarat framställt anspråk på underhåll, styrkt avskrift av de handlingar, genom vilka saken anhängiggjordes och bevis att dessa handlingar före avgörandet blivit delgivna i vederbörlig ordning.

Vid handlingarna skall fogas styrkt översättning till svenska språket.

Till handlingarna ska fogas styrkt översättning till svenska språket.

9 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes avgörandet som svensk domstols dom vilken äger laga kraft, om ej högsta domstolen förordnar annat. Innehåller avgörandet föreskrift om tvångsmedel, skall den föreskriften ej vinna

Bifaller tingsrätten ansökningen, verkställs avgörandet som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat. Innehåller avgörandet en föreskrift om tvångsmedel, ska den föreskriften

tillämpning. inte tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

6 Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 38 § atomansvarighetslagen (1968:45)1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, ska domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför inte skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Till ansökningen ska fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet

1Atomansvarighetslagen (1968:45) upphör att gälla den dag lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor träder i kraft.

ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Bifalls ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos

Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Till ansökningen ska fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Nu nämnda handlingar ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Bifalls ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter talan mot beslutet förordnar annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

8 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §1

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Första stycket gäller inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2007:441.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Vid ansökningen skall fogas Till ansökningen ska fogas

1. huvudskrift eller av myndighet bestyrkt avskrift av exekutionstiteln,

2. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

3. om genom dom eller beslut underhållsskyldighet har ålagts någon som uteblivit, handling i original eller bestyrkt avskrift, utvisande att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgivits i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

4. om sökanden är offentligt organ, behövliga handlingar angående organets behörighet att begära verkställighet,

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån hovrätten ej finner det obehövligt.

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån tingsrätten inte finner det obehövligt.

Uppfyller ansökningshandlingarna ej föreskrifterna i andra stycket eller är de eljest ofullständiga, skall tillfälle beredas sökanden att avhjälpa bristen.

Uppfyller ansökningshandlingarna inte föreskrifterna i andra stycket eller är de på annat sätt ofullständiga, ska sökanden ges tillfälle att avhjälpa bristen.

11 §

Bifalles ansökningen, sker verkställighet på samma sätt som gäller i fråga om svensk domstols lagakraftägande dom, om ej högsta domstolen förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den utländska exekutionstiteln skall ej

Bifalls ansökningen, sker verkställighet på samma sätt som gäller i fråga om en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat. En föreskrift om tvångsmedel i den utländska

vinna tillämpning. exekutionstiteln ska inte tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Denna lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Denna lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av dom som ska gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

1 Senaste lydelse 2010:578.

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra frågor som beror av konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 1, 13, 14, 16 och 18 §§ lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

13 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

14 §

Vid ansökan om verkställighet skall fogas domen i original eller av behörig myndighet bestyrkt avskrift och bevis om att domen har vunnit laga kraft och får verkställas i Österrike.

Vid ansökan om verkställighet ska fogas domen i original eller av behörig myndighet bestyrkt avskrift och bevis om att domen har vunnit laga kraft och får verkställas i Österrike.

Hovrätten får förelägga sökanden Tingsrätten får förelägga sökan-

1 Senaste lydelse 2010:579.

att inkomma med de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av ansökningen.

den att inkomma med de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av ansökningen.

De handlingar som skall fogas till ansökningen skall vara avfattade på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

De handlingar som ska fogas till ansökningen ska vara avfattade på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen ska vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

16 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen efter besvär över hovrättens beslut förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den österrikiska domen skall inte tillämpas.

Bifaller tingsrätten ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller

Högsta domstolen efter överklagande av beslutet förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den österrikiska domen ska inte tillämpas.

18 §

Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, skall vid tillämpning av 7 § i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säkerhetsåtgärd beviljas.

Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, ska vid tillämpning av 7 § i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säkerhetsåtgärd beviljas.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har ansökan om verkställighet gjorts inom denna tid, skall beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte hovrätten förordnar annat. Föreligger

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har ansökan om verkställighet gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte tingsrätten förordnar annat. Föreligger

inte något förordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får hovrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen.

inte något förordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får tingsrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs hos Svea hovrätt. Rekommendationen skall ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, ska handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

Motparten skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Motparten ska beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen såsom lagakraftägande dom, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen som en dom som vunnit laga kraft, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot beslutet.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Vid ansökningen skall fogas Till ansökningen ska fogas

1. exekutionstiteln i original eller i avskrift som har bestyrkts av en behörig myndighet,

2. förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser tvist angående befordran som omfattas av fördraget och att den får verkställas i den nämnda staten samt, i fråga om domstols dom, att den har vunnit laga kraft.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får hovrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen skall förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen ska förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

6 §

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om ansökningen bifalls, får verkställighet äga rum som för en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen förordnar annat efter besvär över hovrättens beslut.

Om ansökningen bifalls, får verkställighet äga rum som för en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat efter överklagande av beslutet.

Den sak som har avgjorts genom en sådan dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en sådan förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Frågan huruvida ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av Svea hovrätt på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av hovrätten.

Frågan huruvida ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av

Kronofogdemyndighetens beslut, på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten. Om en myndighet begär en sådan prövning är även den tingsrätt, bestämd enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken, där den eller någon av dem som ansökan avser har hemvist behörig att pröva frågan. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Innan hovrätten prövar frågan skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har hovrättens prövning begärts av en myndighet, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska rättegången och som kan vara part även i hovrätten.

Innan tingsrätten prövar frågan ska sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har tingsrättens prövning begärts av en myndighet, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska rättegången och som kan vara part även i tingsrätten.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs att 16 och 17 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §1

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

Svea hovrätt prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till ansökningen skall bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning. Innan hovrätten prövar ansökningen skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över den.

Till ansökningen ska bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Innan tingsrätten prövar ansökningen ska sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över den.

17 §2

Har hovrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgörandet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft, om inte Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet skall inte tillämpas.

Har tingsrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgörandet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet ska inte tillämpas.

1 Senaste lydelse 2001:1141. 2 Senaste lydelse 2001:1141.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

16 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 60 § och 21 kap.2 och 6 §§sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

60 §1

Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol för den ort

1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist skall behandlas.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist ska behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har förvärvat det i god tro.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell

1 Senaste lydelse 2007:443.

verkställighet av vissa avgöranden.

verkställighet av vissa avgöranden.

21 kap.

2 §2

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns.

Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första och andra stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

6 §3

Har en dom i ett mål om ersättning för oljeskada meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention och var domstolarna i den staten behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen skall,

Har en dom i ett mål om ersättning för oljeskada meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention och var domstolarna i den staten behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen ska,

2 Senaste lydelse 2007:443. 3 Senaste lydelse 1995:1081.

när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. Till ansökan skall fogas

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. Till ansökan ska fogas

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet,

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Är en handling i ärendet skriven på ett annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av en översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Är en handling i ärendet skriven på ett annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökan.

Bifalls ansökan, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen bestämmer annat sedan hovrättens beslut överklagats.

Bifalls ansökan, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen bestämmer annat sedan beslutet överklagats.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

Härigenom föreskrivs att 9 och 11 §§ lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

Ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar.

Till ansökan skall fogas Till ansökan ska fogas

1. original eller av myndighet bestyrkt kopia av exekutionstiteln,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller liknande avgörande, handling i original eller bestyrkt kopia, som utvisar att stämning har delgivits gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av administrativ myndighet som avses i 6 §, handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

5. bevis att gäldenären underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

11 §

Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte Högsta domstolen förordnar annat.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, ska det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk dom som vunnit laga kraft, om inte hovrätten eller Högsta domstolen förordnar annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2006:76.

19 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond skall bestämmelserna om erkännande och verkställighet i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond ska bestämmelserna om erkännande och verkställighet i

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller, när den är tillämplig, bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Leder en tillämpning av Bryssel I-förordningens bestämmelser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, skall frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Leder en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordnings eller 2000 års Bryssel I-förordnings bestämmelser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

6 §2

När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention tillämpas det förfarande som föreskrivs i

1 Senaste lydelse 2007:442. 2 Senaste lydelse 2007:442.

21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Har domen meddelats av en domstol i en stat där bestämmelserna i Bryssel I-förordningen gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser och i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Har domen meddelats av en domstol i en stat där bestämmelserna i 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser och i lagen (0000:00) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

20 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel IIförordningen

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Svea hovrätt är behörig domstol vid förfaranden enligt artiklarna 29–31 och 33.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol vid förfaranden enligt artiklarna 29–31 och 33.

Vid den handläggning som avses i artiklarna 29–31 ska hovrätten bestå av en lagfaren domare.

Om ansökan gäller ett förordnande om ett barns person som ska verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken , är i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge behörig domstol. Den domstol som prövar en sådan ansökan är också behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet.

För det förfarande som avses i artikel 33 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska göras skriftligen. Den ska ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

För det förfarande som avses i artikel 33, gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska göras skriftligen. Den ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 29–31 är jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 33.

En domare som har handlagt ett ärende enligt artiklarna 29–31 får inte delta i handläggningen av ett ärende om samma sak enligt artikel 33. En domare som handlagt ett ärende enligt artiklarna 29–31 och 33 får inte delta i handläggningen av en ansökan om

verkställighet av beslutet.

3 §

För det förfarande som avses i artikel 34 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

För det förfarande som avses i artikel 34 gäller bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Härigenom föreskrivs att 61–63 §§ lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

61 §

En ansökan om verkställighet enligt 60 § görs hos Svea hovrätt och ska innehålla

En ansökan om verkställighet enligt 60 § görs till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av

Kronofogdemyndighetens beslut och ska innehålla

1. domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats.

Handlingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

62 §

Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av hovrätts beslut.

Vid handläggningen tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, i tillämpliga delar. En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

1 Lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Genom lagen upphävs atomansvarighetslagen (1968:45).

63 §

Om Svea hovrätt bifaller ansökan, verkställs domen som en svensk domstols dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om Högsta domstolen efter överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

Om tingsrätten bifaller ansökan, verkställs domen som en svensk dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om hovrätten eller Högsta domstolen efter överklagande av beslutet bestämmer något annat.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

22 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

dels att 4 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 3, 7 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkännande, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

7 §2

Vid handläggningen i Svea hovrätt av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

Vid handläggningen av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till Svea hovrätt inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns en bestämmelse om

1 Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft). 2 Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft).

inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

11 §3

Om hovrätten vid det förfarande som avses i 4 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen, ska hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Om tingsrätten vid beslut enligt artikel 30 i underhållsförordningen bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

3 Senaste lydelse 2012:451 (har ännu inte trätt i kraft).

23 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs att 6−8 §§ lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

Den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut är behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

Om ansökan gäller ett förordnande om ett barns person som ska verkställas enligt 21 kap. föräldrabalken , är i stället den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge behörig domstol. Den domstol som prövar en sådan ansökan är också behörig i frågor som rör andra förordnanden i avgörandet.

För handläggningen gäller bestämmelserna i lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden, om inte annat följer av 1996 års Haagkonvention.

En domare som handlagt en ansökan om verkställbarhet får inte delta i handläggningen av en ansökan om verkställighet av beslutet.

7 §

Den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Avser ansökan ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Avser ansökan en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om hovrätten anser att det är obehövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

Är en handling avfattad på något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det är obehövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

8 §

Hovrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts före ikraftträdandet.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet Verkställighet av utländska domar och beslut – en ny Bryssel I-förordning m.m. (SOU 2013:63) lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Nacka tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Växjö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Värmlands tingsrätt, Gävle tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Strålsäkerhetsmyndigheten, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Konsumentverket, Arbetsdomstolen, Göteborgs kommun, Föreningen för Svenskar i världen, Sveriges advokatsamfund, Svenskt Näringsliv, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Familjerättssocionomernas Riksförening, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Sveriges Makalösa Föräldrar, Nordiska kärnförsäkringspoolen och Svensk Inkasso.

Trafikverket, Stockholms kommun, Örebro kommun och Sveriges Kommuner och Landsting, Arbetsgivarverket, Landsorganisationen i Sverige har avstått från att avge yttrande.

Stockholms Handelskammare, Västsvenska Handelskammaren, Svenskt Näringsliv, Skurups kommun, Sundsvalls kommun, Föreningen Pappa-Barn och Näringslivets Transportråd har beretts tillfälle att yttra sig, men har inte hörts av.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar

1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel Iförordning),

2. rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning),

3. konventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område jämte tillträdeskonventioner (Brysselkonventionen),

4. konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen), och

5. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (förordningen om den europeiska exekutionstiteln).

Reservforum

2 § Om det finns svensk domsrätt enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § och en annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig.

Särskild vägransgrund

3 § Om en ansökan görs enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 1–4 ska ett avgörande som rör ett civilrättsligt anspråk inte erkännas eller verkställas i Sverige, om det har meddelats i en annan stat i ett brottmål som gäller ett inte uppsåtligt brott mot någon som

1. varken har hemvist eller är medborgare i den staten,

2. inte har följt ett föreläggande om personlig inställelse, och

3. inte har haft tillfälle att svara i målet.

Erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning

Förfarande för vägran av erkännande eller verkställighet

4 § En ansökan enligt 2012 års Bryssel I-förordning om att ett avgörande inte ska erkännas eller verkställas i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var sökanden har sin hemvist.

En ansökan enligt samma förordning om en förklaring att det inte finns grund för att vägra ett erkännande av ett avgörande görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

5 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 4 § tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av 2012 års Bryssel I-förordning.

Verkställighet

6 § Om ett avgörande är verkställbart enligt 2012 års Bryssel I-förordning, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Anpassning

7 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att handlägga sådana frågor om anpassning som avses i artikel 54 i 2012 års Bryssel I-förordning. Vid myndighetens handläggning tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen.

Särskild underrättelse i utsökningsmål

8 § Om svaranden framför en invändning till Kronofogdemyndigheten som kan antas avse att avgörandet med tillämpning av 2012 års

Bryssel I-förordning antingen inte ska verkställas i Sverige eller att verkställigheten ska begränsas till säkerhetsåtgärder, göras beroende av ställande av säkerhet eller skjutas upp, ska Kronofogdemyndigheten, utan dröjsmål, underrätta honom eller henne om möjligheten enligt förordningen att göra invändningen gällande genom en ansökan till domstol.

Erkännande, verkställbarhet och verkställighet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonventionen

Exekvaturförfarande

9 § En ansökan om att ett avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instru-

ment som avses i 1 § 2–4 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

10 § En ansökan om ändring enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4 av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Verkställighet

12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart enligt en unionsrättsakt eller ett internationellt instrument som avses i 1 § 2–4, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av unionsrättsakten eller det internationella instrumentet.

Vid verkställighet av ett avgörande som rör en säkerhetsåtgärd tillämpas i stället bestämmelserna om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

13 § Om tingsrätten bifaller en ansökan enligt 9 § om att ett avgörande ska förklaras verkställbart, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Erkännande och verkställighet enligt förordningen om den europeiska exekutionstiteln

Rättelse av intyg

14 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel på grund av ett skrivfel eller liknande inte stämmer överens med den bakomliggande domen eller officiella handlingen eller det bakomliggande utslaget, ska intyget rättas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Ett beslut i fråga om rättelse får inte överklagas.

Återkallelse av intyg

15 § Om ett intyg om en europeisk exekutionstitel har utfärdats i strid mot de krav som finns i förordningen om den europeiska exekutionstiteln, ska intyget återkallas av den domstol eller myndighet som har utfärdat intyget.

Innan intyget återkallas ska parterna få tillfälle att yttra sig, om det inte är obehövligt.

Ett beslut i fråga om återkallelse får inte överklagas.

Verkställighet

16 § Om ett avgörande intygas vara en europeisk exekutionstitel, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av artikel 21 eller 23 i förordningen om den europeiska exekutionstiteln.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015, då lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden ska upphöra att gälla.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

8 §2

På ansökan av make prövar Svea hovrätt huruvida beslut om upplösning av äktenskap, som meddelats i främmande stat, skall gälla här i riket. Innan hovrätten prövar frågan skall andra maken beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske.

En ansökan av en make om ett utländskt beslut om upplösning av äktenskap ska gälla eller inte gälla i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var den andra maken har sin hemvist. Innan tingsrätten prövar frågan ska den andra maken ges tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Beslut, som ej innebär att det i den främmande staten meddelade beslutet skall gälla, utgör icke hinder mot ny prövning av frågan.

Ett beslut som inte innebär att det utländska beslutet ska gälla hindrar inte att frågan prövas på nytt.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1971:797. 2 Senaste lydelse 1973:942.

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 8–11 §§ lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Dom eller förlikning som enligt 1–5 §§ äger giltighet här i riket skall, på ansökan av part, här verkställas.

En dom eller en förlikning som enligt 1–5 §§ gäller i Sverige ska, efter en ansökan av en part, förklaras verkställbar.

9 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en dom eller en förlikning ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Vid sådan ansökan skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;

1. domen i original eller en kopia av domen som har bestyrkts av en behörig myndighet,

2. bevis att domen vunnit laga kraft;

2. bevis om att domen har fått laga kraft,

3. domstols protokoll eller annan handling, utvisande att de i 5 § första stycket stadgade villkor äro uppfyllda; samt

3. domstols protokoll eller någon annan handling som visar att villkoren i 5 § första stycket är uppfyllda, och

4. där fråga är om tredskodom, handlingar i huvudskrift eller styrkt avskrift av vilka framgår, att utebliven part personligen eller genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen eller, då sådant fall är för handen som i 5 § första stycket 7. avses, stämningen tillställts honom på sätt där sägs.

4. om ansökan avser en tredskodom, handlingar i original eller i bestyrkt kopia som visar att en part som uteblivit har fått del av stämningen i tid antingen personligen eller genom ett ombud med fullmakt, eller, i fall som avses i 5 § första stycket 7, att han eller hon fått del av stämningen på det sätt som föreskrivs där.

Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av protokoll ävensom bevis att förlikningen stadfästs av domstol samt kan verkställas i

Schweiz.

Om ansökan avser en förlikning, ska sökanden tillsammans med ansökan ge in en kopia av ett protokoll som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att förlikningen har stadfästs av en domstol och kan verkställas i

Schweiz.

Nu nämnda handlingar skola vara försedda med bevis angående utfärdarens behörighet, meddelade av schweiziska förbundskansliet, samt skola åtföljas av översättning till svenska språket, vilkens riktighet skall vara styrkt av svensk i

Schweiz anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av schweizisk här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller ock av svensk notarius publicus.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet som meddelats av schweiziska förbundskansliet. En översättning av handlingarna till svenska ska även ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Schweiz eller av en schweizisk diplomatisk eller konsulär tjänsteman som är anställd i Sverige eller av en svensk notarius publicus.

10 §

Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att därå svara.

Om en dom eller förlikning förklaras verkställbar, verkställs domen eller förlikningen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen eller förlikningen ska dock inte tillämpas.

11 §

Varder ansökningen bifallen, gånge domen eller förlikningen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, där ej, efter klagan över hovrättens beslut, Konungen annorledes förordnar. Vad domen eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel skall ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

13 §

Vill någon här i riket erhålla verkställighet å dom som i 12 § sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en dom som avses i 12 § ska förklaras verkställbar i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Sådan ansökan må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att däröver yttra sig. Finner hovrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande stadgade villkoren, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge därefter domen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, med mindre Konungen, efter klagan över hovrättens beslut, annorledes förordnar.

Om tingsrätten finner att domen uppfyller villkoren för erkännande enligt 12 §, ska den förklara att domen är verkställbar. Domen verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn

Härigenom föreskrivs att 5–9 §§ lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Avgörande som enligt 1– 4 §§ gäller här i riket skall på ansökan verkställas här.

Ett avgörande som enligt 1–4 §§ gäller i Sverige ska efter en ansökan förklaras verkställbart.

6 §

Även sådan dom angående underhåll till barn som utan hinder av att den ej äger laga kraft må verkställas i den stat där den meddelats eller domstols beslut om underhåll till barn för tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut föreligger skall på ansökan verkställas här, om domen eller beslutet meddelats i stat som avses i 1 § och dom eller beslut av detta slag kunnat meddelas av svensk domstol i motsvarande fall. Ansökan må icke bifallas, om sådant förhållande föreligger att enligt 3 eller 4 § ett avgörande ej skulle gälla här i riket.

Även en dom om underhåll till barn som får verkställas i den stat där domen meddelats trots att den inte fått laga kraft ska efter en ansökan förklaras verkställbar under förutsättning att domen meddelats i en stat som avses i 1 § och att en dom av detta slag hade kunnat meddelas av en svensk domstol i ett motsvarande fall.

Detsamma gäller i fråga om en domstols beslut om underhåll till barn som meddelats för tiden till dess frågan avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft. Om avgörandet enligt 3 eller 4 § inte skulle gälla i Sverige, får domen inte förklaras verkställbar.

7 §

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Vid sådan ansökan skall fogas avgörandet i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet,

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en myndighet,

bevis att avgörandet må verk-

2. bevis om att avgörandet får

ställas i den stat där det meddelats,

om underhållsskyldighet ålagts någon som uteblivit eller eljest ej besvarat framställt anspråk på underhåll, styrkt avskrift av de handlingar genom vilka saken anhängiggjordes och bevis att dessa handlingar före avgörandet blivit delgivna i vederbörlig ordning.

verkställas i den stat där det har meddelats,

3. om den som har ålagts underhållsskyldighet har uteblivit eller annars inte besvarat ett krav på underhåll, stämningsansökan eller motsvarande handling i bestyrkt kopia och bevis om att ansökan eller handlingen har delgetts före avgörandet, och

4. en bestyrkt översättning av handlingarna i ärendet till svenska.

Vid handlingarna skall fogas styrkt översättning till svenska språket.

8 §

Ansökan om verkställighet må ej bifallas utan att den som ålagts underhållsskyldighet haft tillfälle att svara.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

9 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställes avgörandet som svensk domstols dom vilken äger laga kraft, om ej högsta domstolen förordnar annat. Innehåller avgörandet föreskrift om tvångsmedel, skall den föreskriften ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

6 Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 38 § atomansvarighetslagen (1968:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Om en dom i ett mål om ersättning för en atomskada har meddelats i en annan konventionsstat och om domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen är behöriga att pröva en tvist som domen gäller, ska domen, när den har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den meddelats, efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Det finns dock inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främ-

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska

mande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

eller norska, ska en översättning till svenska ges in tillsammans med handlingen. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

7 Förslag till lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos

Svea hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

En ansökan om att en utländsk dom som enligt artikel 31 tredje och fjärde styckena kan verkställas i Sverige ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet, och

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att domen avser en tvist om befordran som omfattas av konventionen och att den har fått laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

De handlingar som avses i första stycket ska vara försedda med ett bevis om utfärdarens behörighet.

Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning av handlingen till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma

tillfälle att yttra sig över ansökningen.

sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens beslut förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

8 Förslag till lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 § sjömanslagen (1973:282) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §1

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myndighet.

En tvist om en sjömans anställningsförhållande får inte inledas vid en utländsk myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Första stycket gäller inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse 2007:441.

9 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet

Härigenom föreskrivs att 9–11 §§ lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §1

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Vid ansökningen skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. huvudskrift eller av myndighet bestyrkt avskrift av exekutionstiteln,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

2. bevis om att exekutionstiteln får verkställas i den stat där den har upprättats,

3. om genom dom eller beslut underhållsskyldighet har ålagts någon som uteblivit, handling i original eller bestyrkt avskrift, utvisande att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgivits i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

3. om ansökan avser en dom eller ett beslut om underhållsskyldighet som har meddelats mot någon som har uteblivit, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning med underrättelse, som avses i 4 § andra stycket, har delgetts i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där domen eller beslutet har meddelats,

4. om sökanden är offentligt organ, behövliga handlingar angående organets behörighet att begära verkställighet,

4. om sökanden är ett offentligt organ, behövliga handlingar om organets behörighet att begära verkställighet,

5. bestyrkt översättning till svenska språket av ovan angivna handlingar, i den mån hovrätten ej finner det obehövligt.

5. en bestyrkt översättning av handlingarna till svenska, såvida inte tingsrätten anser att det inte behövs.

Uppfyller ansökningshandlingarna ej föreskrifterna i andra stycket eller är de eljest ofull-

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket tas bort.

ständiga, skall tillfälle beredas sökanden att avhjälpa bristen.

10 §

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att tillfälle har lämnats motpart att yttra sig över ansökningen.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

11 §

Bifalles ansökningen, sker verkställighet på samma sätt som gäller i fråga om svensk domstols lagakraftägande dom, om ej högsta domstolen förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den utländska exekutionstiteln skall ej vinna tillämpning.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

10 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Denna lag tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Denna lag tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, eller av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av dom som ska gälla här i riket enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

1. dom eller förlikning i mål om boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption eller förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av

2. dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av

1 Senaste lydelse 2010:578.

barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

3. dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

4. dom eller förlikning som rör faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

5. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

6. dom eller förlikning som rör

a) en gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra frågor som beror av konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

d) en rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

11 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

dels att 15 § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 12–14 och 16–18 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 16 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag är tillämplig på domar på privaträttens område som har meddelats i Österrike. Lagen tillämpas på sådana domar även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som omfattas av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

12 §

En österrikisk dom, som skall erkännas i Sverige och som får verkställas i Österrike, skall på ansökan verkställas här.

En österrikisk dom som ska erkännas i Sverige och som får verkställas i Österrike ska efter en ansökan förklaras verkställbar.

13 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

1 Senaste lydelse 2010:579.

14 §

Vid ansökan om verkställighet skall fogas domen i original eller av behörig myndighet bestyrkt avskrift och bevis om att domen har vunnit laga kraft och får verkställas i Österrike.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in domen i original eller en kopia av domen som bestyrkts av en behörig myndighet samt bevis om att domen har fått laga kraft och får verkställas i

Österrike.

Hovrätten får förelägga sökanden att inkomma med de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av ansökningen.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av ansökan.

De handlingar som skall fogas till ansökningen skall vara avfattade på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

De handlingar som ska ges in tillsammans med ansökan ska vara skrivna på svenska eller åtföljas av en översättning till svenska. Riktigheten av översättningen ska vara bestyrkt av en person som är behörig att i Sverige eller Österrike bestyrka en sådan översättning.

Tingsrätten får medge

undantag från kravet på översättning.

16 §

Bifaller hovrätten ansökningen, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen efter besvär över hovrättens beslut förordnar annat. Föreskrift om tvångsmedel i den österrikiska domen skall inte tillämpas.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i domen ska dock inte tillämpas.

16 a §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

17 §

En förlikning som har träffats inför en österrikisk domstol i en sådan privaträttslig fråga som omfattas av denna lag skall på ansökan verkställas här, om

En förlikning som har träffats inför en österrikisk domstol i en privaträttslig fråga som omfattas av denna lag ska efter en ansökan förklaras verkställbar, om

1. förlikningen får verkställas i Österrike och

2. det inte föreligger sådana omständigheter som avses i 6 § 1, 2 eller 3.

2. det inte finns sådana omständigheter som avses i 6 § 1, 2 eller 3.

För verkställigheten gäller 12– 16 §§ i tillämpliga delar.

För handläggningen av frågor om verkställbarhet av förlikningar gäller 12–16 a §§ i tillämpliga delar.

18 §

Har säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken beviljats, skall vid tillämpning av 7 § i samma kapitel med talans väckande vid svensk domstol jämställas talans väckande vid österrikisk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom dom, som ännu inte har vunnit laga kraft, hindrar inte att säkerhetsåtgärd beviljas.

Om en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken har beviljats, ska vid tillämpning av 15 kap. 7 § i samma balk en talan som väcks vid en österrikisk domstol jämställas med en talan som väcks vid en svensk domstol, om den österrikiska rättegången kan leda till en dom som enligt denna lag kan verkställas här. Det förhållandet att en sådan rättegång redan pågår eller att saken har avgjorts genom en dom som ännu inte har fått laga kraft hindrar inte att en säkerhetsåtgärd beviljas.

Beslut om säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan. Har ansökan om verkställighet gjorts inom denna tid, skall beslutet gälla till dess ansökningen prövas, om inte hovrätten förordnar annat. Föreligger inte något förordnande om säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får hovrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen.

Ett beslut om en säkerhetsåtgärd förfaller en månad efter det att domen i den österrikiska rättegången har fått laga kraft, om inte en ansökan om att domen ska förklaras verkställbar i Sverige har gjorts dessförinnan. Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring har gjorts inom denna tid, ska beslutet gälla till dess ansökan prövas, om inte tingsrätten bestämmer något annat. Om det inte finns något beslut om en säkerhetsåtgärd när ansökan görs, får tingsrätten på yrkande besluta om en sådan åtgärd i avvaktan på att ansökan prövas.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Ansökan om verkställighet av en rekommendation görs hos Svea hovrätt. Rekommendationen skall ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet är avfattad på annat främmande språk än danska och norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska.

En ansökan om att en rekommendation ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Rekommendationen ska ges in i original eller i bestyrkt kopia. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in.

Motparten skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en rekommendation förklaras verkställbar, verkställs rekommendationen på samma sätt som en dom som har fått laga kraft.

Bifalls ansökningen, verkställs rekommendationen såsom lagakraftägande dom, om något annat inte förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

13 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om att en utländsk dom ska förklaras verkställbar görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Vid ansökningen skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. exekutionstiteln i original eller i avskrift som har bestyrkts av en behörig myndighet,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet, och

2. förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser tvist angående befordran som omfattas av fördraget och att den får verkställas i den nämnda staten samt, i fråga om domstols dom, att den har vunnit laga kraft.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där exekutionstiteln har upprättats att den avser en tvist om befordran som omfattas av fördraget och att den får verkställas i den staten samt, i fråga om en domstols dom, att den har fått laga kraft.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för hovrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får hovrätten kräva att de handlingar som har fogats till ansökningen skall förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som behövs för tingsrättens prövning av saken. Om det finns anledning till det, får tingsrätten kräva att de handlingar som har getts in tillsammans med ansökan ska förses med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där exekutionstiteln har upprättats.

Om en handling i ärendet inte är avfattad på svenska, danska eller norska, skall handlingen åtföljas av en bestyrkt översättning till svenska. Hovrätten får medge undantag från kravet på översättning.

Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en bestyrkt översättning till svenska av handlingen ges in. Tingsrätten får medge undantag från kravet på översättning.

6 §

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Om ansökningen bifalls, får verkställighet äga rum som för en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen förordnar annat efter besvär över hovrättens beslut.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

Den sak som har avgjorts genom en sådan dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en sådan förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

Den sak som har avgjorts genom en dom som avses i 4 § första stycket 1 eller genom en förlikning eller skiljedom som avses i 4 § andra stycket får inte prövas på nytt.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Frågan huruvida ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av Svea hovrätt på ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Uppkommer en sådan fråga inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av hovrätten.

Frågan om ett avgörande som avses i 7 § gäller i Sverige kan prövas av tingsrätt efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Om en sådan fråga uppkommer inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten,

En ansökan enligt första stycket görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist

Innan hovrätten prövar frågan skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, om det kan ske. Har hovrättens prövning begärts av en myndighet, gäller detsamma var och en som har varit part i den utländska rättegången och som kan vara part även i hovrätten.

Innan tingsrätten prövar frågan ska motparten få tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

15 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden

Härigenom föreskrivs att 16 och 17 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §2

Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här.

Svea hovrätt prövar en ansökan om verkställbarhetsförklaring.

En

ansökan

om

verkställbarhetsförklaring görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Till ansökningen skall bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning. Innan hovrätten prövar ansökningen skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över den.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

17 §3

Har hovrätten förklarat ett avgörande verkställbart, får avgörandet verkställas på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har vunnit laga kraft, om inte Högsta domstolen efter överklagande beslutar om annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet skall inte tillämpas.

Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. En föreskrift om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2001:1141. 2 Senaste lydelse 2001:1141. 3 Senaste lydelse 2001:1141.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

16 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)

Härigenom föreskrivs att 13 kap. 60 § och 21 kap.2 och 6 §§sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 kap.

60 §1

Ett avtal som har ingåtts innan tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den mån det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstol för den ort

Ett avtal som har ingåtts innan en tvist har uppkommit och som inskränker kärandens rätt att få en tvist om transport av styckegods enligt detta kapitel prövad vid domstol är ogiltigt i den utsträckning som det begränsar kärandens rätt att enligt eget val väcka talan vid domstolen för den ort där

1. där svaranden har sitt huvudkontor eller, om huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

1. svaranden har sitt huvudkontor eller, om ett huvudkontor saknas, där svaranden har sin vanliga vistelseort,

2. där transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

2. transportavtalet ingicks, förutsatt att svaranden där har driftställe för sin rörelse, filial eller företrädare, genom vars förmedling avtalet har ingåtts, eller

3. där den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

3. den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger.

Utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket kan talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist skall behandlas.

Trots första stycket kan en talan alltid väckas vid domstol för den ort som har angetts i transportavtalet. Efter det att tvist har uppkommit får parterna fritt avtala hur en tvist ska behandlas.

Om ett konossement har utfärdats enligt ett certeparti som innehåller bestämmelser om behörig domstol eller skiljedomsförfarande utan att konossementet uttryckligen anger att dessa bestämmelser är bindande för innehavaren av konossementet, får transportören inte åberopa bestämmelserna mot en innehavare av konossementet som har förvärvat det i god tro.

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastnings-

Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastnings-

1 Senaste lydelse 2007:443.

hamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om annat följer av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

hamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller om något annat följer av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

21 kap.

2 §2

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 1 § första stycket skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

I fråga om behörigheten för en sjörättsdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i 1 § första stycket ska bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tillämpas.

Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

En talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller någon annan säkerhetsåtgärd, får en talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. En talan som avser en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att gälla.

Finns inte sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första och andra stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om det inte finns en sjörättsdomstol på den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första eller andra stycket, väcks en talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Om flera är redare i ett fartyg, ska fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om något annat följer av lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om er-

2 Senaste lydelse 2007:443.

internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de gemenskapsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–3 eller 5 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

kännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller av de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § 1–4 den lagen. Andra stycket i denna paragraf gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

6 §3

Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. Domen ska, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte annat följer av vad som sägs i 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

Om en dom i ett mål om ersättning för oljeskada eller bunkeroljeskada har meddelats i en annan stat som har tillträtt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen och om domstolarna i den staten var behöriga att pröva den tvist som domen avser, gäller följande. När domen har fått laga kraft och kan verkställas i den stat där den har meddelats, ska den efter en ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen, om inte något annat följer av 10 kap. 9 § eller 5 § femte stycket i detta kapitel. Detta medför inte någon skyldighet att verkställa en utländsk dom, om det ansvarsbelopp som gäller för fartygets ägare därmed skulle överskridas.

En ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt. Till ansökan ska fogas

En ansökan om verkställighet görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. domen i original eller i kopia som bestyrkts av en myndighet,

1. domen i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen samt att

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser ersättning enligt den i 10 kap. angivna 1992 års ansvarighetskonvention eller den i 10 a kap. angivna bunkerkonventionen samt att

3 Senaste lydelse 2013:328 (jfr 2013:543).

domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet är skriven på ett annat främmande språk än danska eller norska, ska handlingen åtföljas av en översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius publicus.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats. Om en handling i ärendet inte är skriven på svenska, danska eller norska, ska även en översättning till svenska ges in. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökan.

Om en ansökan om verkställighet bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Om en ansökan bifalls, verkställs domen på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, om inte Högsta domstolen bestämmer annat sedan hovrättens beslut överklagats.

Vid handläggning i domstol av ett ärende verkställighet tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter

Härigenom föreskrivs att 9–11 §§ lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

Ansökan om verkställighet görs hos Svea hovrätt.

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Till ansökan skall fogas Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in

1. original eller av myndighet bestyrkt kopia av exekutionstiteln,

1. exekutionstiteln i original eller i kopia som har bestyrkts av en myndighet,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller liknande avgörande, handling i original eller bestyrkt kopia, som utvisar att stämning har delgivits gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

2. om exekutionstiteln är en tredskodom eller ett liknande avgörande, en handling i original eller i bestyrkt kopia som utvisar att stämning har delgetts gäldenären i den ordning som gäller enligt lagen i den stat där exekutionstiteln meddelats,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av administrativ myndighet som avses i 6 §, handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

3. om exekutionstiteln är ett sådant avgörande av en administrativ myndighet som avses i 6 §, en handling som utvisar att kraven i den bestämmelsen är uppfyllda,

4. bevis att verkställighet får ske i den stat, där exekutionstiteln har upprättats,

4. bevis om att verkställighet får ske i den stat där exekutionstiteln har upprättats, och

5. bevis att gäldenären underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

5. bevis om att gäldenären har underrättats om exekutionstiteln i tillräcklig tid.

10 §

Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att tillfälle har lämnats motparten att yttra sig över ansökan.

Om ett utländskt avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

11 §

Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte Högsta domstolen förordnar annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

18 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §2

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Kompletterande bestämmelser finns i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2002:462. 2 Senaste lydelse 2006:76.

19 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

Härigenom föreskrivs att 5 och 6 §§ lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

I fråga om erkännande och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond skall bestämmelserna om erkännande och verkställighet i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

I fråga om erkännande, verkställbarhet och verkställighet av en dom mot 2003 års internationella kompletterande oljeskadefond ska Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning) eller rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2000 års Bryssel I-förordning) tillämpas, om domen har meddelats i en stat där dessa bestämmelser gäller.

Leder en tillämpning av Bryssel

I-förordningens bestämmelser till att domen inte erkänns eller verkställs i Sverige, skall frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Om en tillämpning av 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning leder till att domen inte skulle erkännas, förklaras verkställbar eller verkställas i Sverige, ska frågan i stället avgöras enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

6 §2

När en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

När en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8 i 1992 års fondkonvention, tillämpas det förfarande som föreskrivs i 21 kap. 6 § sjölagen (1994:1009).

1 Senaste lydelse 2007:442. 2 Senaste lydelse 2007:442.

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställighet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll. Har domen meddelats av en domstol i en stat där bestämmelserna i Bryssel I-förordningen gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser och i lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

Detta förfarande tillämpas också när en fråga uppkommer om verkställbarhet av en dom enligt artikel 8.1 i 2003 års fondprotokoll.

Om domen har meddelats av en domstol i en stat där 2012 års Bryssel I-förordning eller 2000 års Bryssel I-förordning gäller, tillämpas dock det förfarande som föreskrivs i dessa förordningar och i lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

20 Förslag till lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Svea hovrätt är behörig domstol vid förfaranden enligt artiklarna 29–31 och 33.

En ansökan om erkännande enligt artikel 21.3 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Vid den handläggning som avses i artiklarna 29–31 ska hovrätten bestå av en lagfaren domare.

En ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt artikel 29.1 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

För det förfarande som avses i artikel 33 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av tingsrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska göras skriftligen. Den ska ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En ansökan enligt artikel 33 om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i första eller andra stycket görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 33.4 ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artiklarna 29–31 är jävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 33.

3 §

För det förfarande som avses i artikel 34 gäller rättegångsbalkens regler om överklagande av hovrätts beslut i tillämpliga delar, om inte förordningen föreskriver något annat. Talan får inte komma under Högsta domstolens prövning utan att Högsta domstolen har meddelat sökanden prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § rättegångsbalken .

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhet tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av förordningen.

1 Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket tas bort.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

21 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor

dels att 60–63 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i övergångsbestämmelserna ska införas en ny punkt, 3, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §

En dom om ersättning för radiologisk skada som har meddelats av en behörig domstol i en annan konventionsstat ska, när domen har vunnit laga kraft och får verkställas i den stat där den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen.

En dom om ersättning för radiologisk skada som har meddelats av en behörig domstol i en annan konventionsstat ska, när domen har fått laga kraft och får verkställas i den stat där den har meddelats, efter en ansökan förklaras verkställbar i Sverige utan att en ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen.

61 §

En ansökan om verkställighet enligt 60 § görs hos Svea hovrätt och ska innehålla

En ansökan om att en dom om ersättning för radiologisk skada ska förklaras verkställbar enligt 60 § görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Ansökan ska innehålla

1. domen i original eller i en kopia som har bestyrkts av en myndighet, och

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har vunnit laga kraft och kan verkställas i den staten.

2. en förklaring av en behörig myndighet i den stat där domen har meddelats att domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att domen har fått laga kraft och kan verkställas i den staten.

Handlingarna ska vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet. Beviset ska vara utställt av en svensk beskickning eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen har meddelats.

Handlingar på andra språk än svenska, danska eller norska ska ges in också i översättning till svenska. Översättningen ska vara bestyrkt av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en svensk notarius publicus.

62 §

Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av tingsrätts beslut. En ansökan om verkställighet får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan.

Om en dom förklaras verkställbar, verkställs domen på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av hovrätts beslut.

63 §

Om Svea hovrätt bifaller ansökan, verkställs domen som en svensk domstols dom som har vunnit laga kraft. Detta gäller dock inte om Högsta domstolen efter överklagande av hovrättens beslut bestämmer något annat.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

3. Trots det som föreskrivs i 2 ska en ansökan om verkställighet som gjorts till Svea hovrätt före den 10 januari 2015 även i fortsättningen handläggas där. Vid handläggningen i Svea hovrätt tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut. En ansökan får inte bifallas utan att motparten har fått tillfälle att yttra sig över ansökan. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en hovrätts beslut.

22 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

dels att 6 § ska upphöra att gälla,

dels att 3, 5 och 9 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Svea hovrätt är behörig domstol för det förfarande om erkännande som avses i artikel 23, för det förfarande om verkställbarhet som avses i artikel 27 och för det förfarande om ändring som avses i artikel 32.

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

5 §1

Vid handläggningen i Svea hovrätt av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut, om inte annat följer av underhållsförordningen.

En ansökan om ändring av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i 3 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

En ansökan om ändring ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till Svea hovrätt inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En ansökan om ändring som görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

9 §

Om hovrätten vid det förfarande som avses i 4 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska hovrättens beslut anses innefatta

Om tingsrätten bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring som avses i 3 §, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett

1 Ändringen innebär bl.a. att tredje stycket upphävs.

ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

23 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

Härigenom föreskrivs att det i fråga om lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

dels att 4 § ska upphöra att gälla,

dels att det ska införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 a §

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden, om inte något annat följer av underhållsförordningen eller av ett tillämpligt internationellt instrument.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före den 10 januari 2015.

24 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention

Härigenom föreskrivs att 6−8 §§ lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande och verkställbarhet som avses i artiklarna 24 och 26.

En ansökan om erkännande enligt artikel 24 eller verkställbarhetsförklaring enligt artikel 26 görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver med hänsyn till var motparten har sin hemvist.

Om en ansökan helt eller delvis avser ett beslut om ett barns person görs ansökan i stället till den tingsrätt som enligt 21 kap. 1 § föräldrabalken prövar verkställighet av en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller umgänge.

7 §

Den som ansöker om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet. Avser ansökan ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Den som gör en ansökan enligt 6 § ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller en kopia av avgörandet som har bestyrkts av en behörig myndighet.

Om ansökan avser ett avgörande som har meddelats i en parts utevaro, ska sökanden också ge in bevis om att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgetts parten.

Avser ansökan en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Om ansökan avser en verkställbarhetsförklaring, ska sökanden även ge in bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

Hovrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som hovrätten behöver för sin prövning.

Tingsrätten får förelägga sökanden att ge in de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning.

Är en handling avfattad på något

Om en handling är skriven på

annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om hovrätten anser att det är obehövligt eller att det inte skäligen kan krävas.

något annat språk än svenska, ska även en svensk översättning av handlingen ges in. En översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten anser att det inte behövs eller att det inte rimligen kan krävas.

Vid handläggning i domstol av ett ärende om erkännande eller verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden.

8 §

Hovrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

Tingsrätten får förklara det utländska avgörandet helt eller delvis gällande eller verkställbart.

1. Denna lag träder i kraft den 10 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter gäller för handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen av mål som har inletts i hovrätten före ikraftträdandet.

25 Förslag till lag om ändring i lagen (2012:451) om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:451) om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

dels att 8 § ska utgå,

dels att 3, 7 och 11 §§ lagen i stället för lydelsen enligt lagen (2012:451) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämmelsen till lagen (2012:451) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse,

dels att det i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2012:451) om ändring i den lagen ska införas en ny punkt, 2, av följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 2012:451 Föreslagen lydelse

3 §

Svea hovrätt är behörig domstol för de förfaranden om erkännande, verkställbarhet och ändring som avses i artiklarna 23, 27 och 32 i underhållsförordningen och i artiklarna 23 och 26 i 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart enligt underhållsförordningen eller 2007 års

Haagkonvention görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

7 §1

Vid handläggningen i Svea hovrätt av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut, om inte annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention av ett beslut med anledning av en ansökan som avses i 3 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet.

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen ska, om den görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet, ha kommit in till Svea hovrätt inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkon-

En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen som görs av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet ska ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. I artikel 23.6 i 2007 års Haagkonvention finns

1 Ändringen innebär bl.a. att det tredje stycket tas bort.

vention finns en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet.

en bestämmelse om inom vilken tid en ansökan om ändring ska göras.

11 §

Om hovrätten vid det förfarande som avses i 4 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen, ska hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Om tingsrätten bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt underhållsförordningen som avses i 3 §, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. En ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring som gjorts till Svea hovrätt före den 10 januari 2015 ska även i fortsättningen handläggas där. Vid handläggningen i Svea hovrätt av en ansökan om ändring av ett beslut om erkännande eller verkställbarhet tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en tingsrätts beslut, om inte något annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention. En ansökan om ändring enligt underhållsförordningen som gjorts av den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet ska ha kommit in till Svea hovrätt inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. En domare som har prövat ansökningen om erkännande eller verkställbarhet får inte delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet. Om hovrätten bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring som avses i 3 § ska hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd

som avses i 15 kap. rättegångsbalken . Prövningstillstånd krävs vid överklagande till Högsta domstolen. Vid handläggningen i Högsta domstolen tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av en hovrätts beslut, om inte något annat följer av underhållsförordningen eller 2007 års Haagkonvention.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-03-26

Närvarande: F.d. justitieråden Leif Thorsson och Per Virdesten samt justitierådet Olle Stenman.

Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område

Enligt en lagrådsremiss den 13 mars 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden,

2. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo,

5. lag om ändring i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn,

6. lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

7. lag om ändring i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg,

8. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

9. lag om ändring i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet,

10. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,

11. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område,

12. lag om ändring i lagen (1983:1015) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 6 april 1974 om en uppförandekod för linjekonferenser,

13. lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, 14. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor,

15. lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden,

16. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 17. lag om ändring i lagen (1994:2087) med anledning av Sveriges tillträde till den multilaterala överenskommelsen om undervägsavgifter,

18. lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen, 19. lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de interna- tionella oljeskadefonderna,

20. lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen,

21. lag om ändring i lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor,

22. lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning,

23. lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning,

24. lag om ändring i lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, 25. lag om ändring i lagen (2012:451) om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Erik Tiberg. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

EU har beslutat om en reviderad Bryssel I-förordning. I lagrådsremissen föreslås nya regler som ska komplettera förordningen. Den viktigaste förändringen i 2012 års Bryssel I-förordning är att reglerna om verkställbarhetsförklaring avskaffas. Domar som meddelats i en medlemsstat och är verkställbara kommer i och med detta att vara direkt verkställbara i en annan medlemsstat. Det föreslås också att den prövning som i dag görs av Svea hovrätt av om en utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige i stället ska göras i tingsrätter.

Allmänt (gemensamt för flertalet förslag)

Forumfrågor

När prövningen av verkställbarheten av utländska domar flyttas från Svea hovrätt till tingsrätter måste det bestämmas vilken eller vilka tingsrätter som ska svara för den prövningen. Regeringen föreslår därvid att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige som huvudregel ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver ”med hänsyn till var motparten har sin hemvist”. De domstolar som prövar överklaganden i utsökningsmål avses bli behöriga att pröva dessa ärenden. Det kommer att framgå av förordning att det är de 24 tingsrätter som prövar överklaganden enligt utsökningsbalken som är behöriga och vilka domsområden de ska ha.

Det kan diskuteras om det är lämpligt att redan i lagen precisera vilka tingsrätter som regeringen ska bestämma som behöriga att pröva dessa ärenden. Avsikten är emellertid att tingsrätterna utifrån hemvisten för motparten ska pröva sin behörighet. En motsvarande regel finns också i 18 kap. 1 § utsökningsbalken. I den bestämmelsen finns också en definition av begreppet hemvist som innebär att med hemvist förstås den ort där svaranden är bosatt.

I de nu aktuella lagarna föreslås emellertid inte någon definition av begreppet hemvist. I motiven anges dock att vid tolkning av hemvistbegreppet bör ledning i många fall kunna sökas i 10 kap. rättegångsbalken. Detta innebär att begreppet hemvist i de nu aktuella lagarna inte kommer att överensstämma med det som finns i 18 kap. 1 § utsökningsbalken. Det bör övervägas om detta är en lämplig ordning. En möjlighet kan vara att även i de nu aktuella lagarna införa en definition av begreppet hemvist med samma innehåll som definitionen i 18 kap. 1 § utsökningsbalken.

Att endast tingsrätten i den ort där motparten har sin hemvist är behörig väcker även frågan vilken eller vilka tingsrätter som är behöriga i de fall det i det utländska avgörandet finns flera motparter med olika hemvist. I 10 kap. 14 § rättegångsbalken finns bestämmelser som klarar ut vad som gäller i sådana situationer när rättegångsbalken är tillämplig. Vid prövningen enligt de nu aktuella lagarna är det emellertid lagen (1996:242) om domstolsärenden som ska tillämpas och det framstår som oklart hur forumbestämmelsen då ska tillämpas. Frågan bör uppmärksammas i det fortsatta beredningsarbetet.

Övergångsbestämmelserna

I förslagen, enligt vilka lagen (1996:242) om domstolsärenden görs tillämplig på handläggningen, förekommer i stort sett genomgående en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre föreskrifter gäller vid handläggningen i Svea hovrätt och Högsta domstolen för ”mål” som inletts i hovrätten före ikraftträdandet. Som framkommit vid föredragningen torde det röra sig om ”ärenden” som hittills handlagts enligt rättegångsbalken. Det bör övervägas om inte beteckningen bör ändras i enlighet härmed.

Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

1 §

Genom den föreslagna lagen upphävs lagen (2006:74) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden, som kompletterar bl.a. den nu gällande 2000 års Bryssel I-förordning. I den lagen fanns i 1 § en hänvisning till det s.k. Danmarksavtalet år 2005 mellan EG och Danmark, som innebär att 2000 års Bryssel I-förordning med vissa modifikationer tillämpas också i förhållande till Danmark trots att förordningen enligt sin artikel 1.3 inte är tillämplig i förhållande till Danmark. Regeringen föreslår nu att någon motsvarande hänvisning inte ska tas upp i den föreslagna lagen. Som skäl åberopas att Danmark i enlighet med Danmarksavtalet meddelat Europeiska kommissionen att även 2012 års Bryssel I-förordning ska tillämpas mellan EU och Danmark – trots att den annars inte är tillämplig i förhållande till Danmark, se skäl 41 – samt att någon särskild hänvisning till Danmarksavtalet inte behövs.

Av de båda Bryssel I-förordningarna kan inte utläsas annat än att de inte är tillämpliga i förhållande till Danmark. Inte heller framgår den praktiskt betydelsefulla modifikationen att ”domstolsavgöranden” även, i mål i Danmark om underhållsskyldighet, omfattar avgöranden av administrativ myndighet (på motsvarande sätt som enligt förordningen för Sveriges del gäller att den omfattar avgöranden av administrativ myndighet i summarisk process).

Lagrådet anser att det skulle vara ändamålenligt och till nytta för rättstillämparna att i den nu föreslagna lagen behålla – som utredningen föreslagit och remissinstanserna synes ha godtagit – en hänvisning till Danmarksavtalet.

Förslaget till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

Domarjäv

I kompletteringslagarna till Bryssel II-förordningen och till underhållsförordningen samt i lagen om 1996 års Haagkonvention finns bestämmelser om att en domare som har prövat en ansökan om erkännande eller verkställbarhet inte ska få delta i prövningen av en ansökan om ändring av beslutet. I lagrådsremissen föreslås att bestämmelserna upphävs. I konsekvens härmed föreslås inte heller någon sådan bestämmelse i den nya lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Lagförslagen i denna del motiveras i huvudsak med att den inledande prövningen av en ansökan om verkställighetsförklaring är av rent formell natur och inte innefattar någon sakprövning varför det normalt sett inte föreligger jäv i dessa fall. Om förhållandena undantagsvis är sådana att en part kan hysa berättigat tvivel om domarens opartiskhet vid prövningen av verkställigheten utgör de befintliga jävsreglerna i 3 § lagen (1996:242) om domstolsärenden och 4 kap. 13 § rättegångsbalken ett tillräckligt skydd.

Lagrådet vill emellertid anmärka att varje enskilt fall måste prövas mot de allmänna jävsreglerna. Det kan t.ex. inte uteslutas att frågan vid en ansökan om ändring av ett verkställbarhetsbeslut tar sikte just på de förhållanden av formell natur som var föremål för prövning i det angripna avgörandet, varvid prövningen kommer att omfatta den redan prövade saken. Vad som anförs i remissen (avsnitt 6.3.6) om att jäv normalt inte föreligger vid en ansökan om ändring kan alltså framstå som långtgående.

De jävsregler som föreslås upphävda omfattar även situationer där något jäv inte föreligger. Som framhålls av ett par remissinstanser kan bestämmelserna medföra administrativa problem för mindre tingsrätter. Lagrådet delar bedömningen i lagrådsremissen att de allmänna jävsreglerna i rättegångsbalken och ärendelagen täcker alla de situationer där faktiskt jäv föreligger. Det kan enligt Lagrådets mening dessutom finnas en risk för att specialregler för vissa jävssituationer som redan täcks av den allmänna regeln kan försvaga den allmänna regelns betydelse och räckvidd. Vid angivna förhållanden och då förslaget i lagrådsremissen inte heller urholkar den enskildes skydd mot domarjäv har Lagrådet inte något att erinra mot att bestämmelserna upphävs.

Förslagen till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning

Se vad som anförts ovan om förslaget till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

Förslaget till lag om ändring i lagen om 1996 års Haagkonvention

Se vad som anförts ovan om förslaget till lag om ändring i lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan annan erinran än det som anförts under rubriken Allmänt.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 april 2014

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Attefall, Kristersson, Hatt, Lööf, Arnholm, Svantesson

Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2013/14:219 Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EUregler

Lag med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden

32012R1215 32001R0044 41998A0126 22007A1221 32004R0805 22005A1116

Lag om ändring i lagen (1998:358) om Brysselkonventionen

41998A0126

Lag om ändring i lagen (2005:253) om ersättning från de internationella oljeskadefonderna

22002A0925(01)

Lag om ändring i lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen

32003R2201

Lag om ändring i lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet

32009R0004 22011A0722