Prop. 2016/17:61
Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 december 2016
Stefan Löfven
Peter Hultqvist (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås lagändringar med anledning av att en uppföljning har gjorts av genomförandet i svensk rätt av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning.
När det gäller återvändandedirektivet föreslås en ny bestämmelse om prövningen av frågan om avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som har uppehållstillstånd i en annan EU-stat. Bestämmelsen innebär att en sådan utlänning med vissa undantag ska uppmanas att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten och att avvisning eller utvisning får beslutas först om en sådan uppmaning inte följts.
Vidare föreslås bl.a. förändrade regler om överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud i syfte att undvika att frågor som har nära samband med varandra handläggs av olika överinstanser.
När det gäller direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning föreslås att det inte längre ska vara ett krav för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige att sökanden har permanent uppehållstillstånd.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2017.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 5 a kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 21 och 22 §§ och rubriken närmast före 21 §, 12 kap 14 b–15 a §§, 14 kap. 7 a § och 16 kap. 6 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 6 a §, och närmast före 8 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 a kap.
1 §2
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har,
1. permanent uppehållstillstånd,
2. ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller
3. uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skydds-
Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den ursprungliga lydelsen samt rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU. 2 Senaste lydelse 2014:198.
status-förklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas.
Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
4 §3
Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas
1. medborgare i en EU-stat, eller 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §.
1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §, eller
3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a §
När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EUstat ska den beslutande myndigheten uppmana utlänningen att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Den beslutande myndigheten får avgöra frågan om avvisning eller utvisning först om utlänningen inte har följt en sådan uppmaning.
Första stycket gäller inte om
1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt bestämmelser i
3 Senaste lydelse 2014:198.
denna lag eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige,
2. utlänningen nekas att resa in i landet,
3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns,
4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
Tidsfrist för frivillig återresa och återreseförbud
Tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud
21 §4
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om
1. det finns risk för att utlänningen avviker,
2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet,
3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet,
4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet.
För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
4 Senaste lydelse 2014:198.
22 §5
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut.
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
12 kap. 14 b §6
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen.
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
15 §7
Beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Innehåller ett beslut om avvisning eller utvisning en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige
5 Senaste lydelse 2014:198. 6 Senaste lydelse 2014:655. 7 Senaste lydelse 2012:129.
får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
15 a §8
Har en utlänning inte lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år.
Om en utlänning inte har lämnat landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud.
Återreseförbudet ska
bestämmas till ett år.
Återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
Ett återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
14 kap.
7 a §9
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol.
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning.
Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol.
Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Tidsfristen för överklagande
av Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
8 Senaste lydelse 2012:129. 9 Senaste lydelse 2014:655.
16 kap.
6 §10
I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen.
I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen. Detsamma gäller i ett mål om återreseförbud där beslut meddelats av Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning.
När ett beslut i ett säkerhetsärende överklagas är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
I ett mål om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut, är Migrationsverket och, i fråga om ett säkerhetsärende, Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2017.
10 Senaste lydelse 2013:648.
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (återvändandedirektivet) genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 1 maj 2012. Återvändandedirektivet finns i bilaga 1.
Rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (direktivet om varaktigt bosatta) genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006. Direktivet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU av den 11 maj 2011 om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd (ändringsdirektivet). Lagstiftning med anledning av ändringsdirektivet trädde i kraft den 1 maj 2014. Direktivet om varaktigt bosatta och ändringsdirektivet finns i bilaga 2 och 3.
Det svenska genomförandet av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta har i vissa delar ifrågasatts av Europeiska kommissionen (Ju2014/02556/L7 och Ju2014/07917/L7).
Mot bakgrund av de synpunkter som har lämnats av kommissionen har departementspromemorian Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (Ds 2016:3) upprättats inom Justitiedepartementet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2016/01441/L7).
Propositionen innehåller regeringens överväganden och förslag med anledning av kommissionens synpunkter.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 oktober 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.3.2 och i författningskommentaren. Regeringens lagförslag har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Hänvisningar till S3
4. Hur återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta har genomförts i svensk rätt
4.1. Återvändandedirektivet
Syftet med återvändandedirektivet är att medlemsstaterna ska ha gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna.
Tredjelandsmedborgare är enligt direktivets definition i artikel 3.1 personer som inte är unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget (numera artikel 20.1 i EUF-fördraget), och som inte heller är personer med rätt till fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen, i enlighet med artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna, dvs. det som i dag betecknas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer. Med personer med rätt till fri rörlighet avses medborgare i EES-staterna (EUstater, Norge, Island och Liechtenstein) och i Schweiz samt familjemedlemmar till sådana medborgare.
Olaglig vistelse definieras i direktivets artikel 3.2 som vistelse på en medlemsstats territorium av en tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 5 i kodexen om Schengengränserna (numera artikel 6) eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten.
Direktivets bestämmelser är till övervägande del tvingande. Medlemsstaterna får dock besluta att inte tillämpa direktivet på två kategorier av tredjelandsmedborgare. Det gäller dels personer som antingen har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om Schengengränserna (numera artikel 14) eller som grips eller hejdas i samband med att de olagligen passerar en yttre gräns, dels personer som har dömts att återvända som en straffrättslig påföljd eller som en följd av en straffrättslig påföljd, eller som är föremål för utlämningsförfaranden.
Återvändandedirektivet genomfördes i svensk rätt genom ändringar i utlänningslagen och i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Ändringarna trädde i kraft den 1 maj 2012 (prop. 2011/12:60, bet. 2011/12:SfU6 och rskr. 2011/12:164). Ändringarna innebar bl.a. att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska innehålla en tidsfrist för frivillig avresa (se nuvarande 8 kap. 21 § UtlL). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor vid avvisning och till fyra veckor vid utvisning. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska inte meddelas om det finns en risk för att utlänningen avviker, om utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, om utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas inresa i landet, om utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, om utlänningen avvisas av
Migrationsverket med omedelbar verkställighet eller om utlänningen utvisas av allmän domstol på grund av brott.
Finns inte förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa ska ett beslut om avvisning eller utvisning normalt åtföljas av ett återreseförbud för en tid av högst fem år. Ett återreseförbud ska i normalfallet även meddelas en utlänning som har beviljats en tidsfrist för frivillig avresa, om han eller hon inte har lämnat landet när tidsfristen har löpt ut. Ett beslut om återreseförbud kan meddelas av antingen Polismyndigheten eller Migrationsverket och är överklagbart.
4.2. Direktivet om varaktigt bosatta
Enligt direktivet om varaktigt bosatta ska en tredjelandsmedborgare, som varaktigt har bott i en av EU:s medlemsstater i fem år, efter ansökan kunna erhålla ställning som varaktigt bosatt i det landet. Den som beviljats denna ställning ska tillerkännas vissa särskilda rättigheter som liknar dem som tillkommer unionsmedborgare. I direktivet fastställs villkoren för en medlemsstats beviljande och återkallande av ställning som varaktigt bosatt samt de rättigheter som är förbundna med denna ställning. Medlemsstaterna ska till en varaktigt bosatt utfärda ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta som ska gälla i minst fem år. Personer med ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat ska under vissa villkor ha rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat och få uppehållstillstånd där. Om varaktigt bosatta utövar denna rätt till bosättning ska deras anhöriga som ingår i kärnfamiljen också ha rätt att bosätta sig i den andra medlemsstaten, under förutsättning att familjen redan var bildad i den första medlemsstaten. Efter ansökan ska den andra medlemsstaten bevilja ställning som varaktigt bosatt i den staten om förutsättningarna för att bevilja en sådan ställning är uppfyllda. Om den andra medlemsstaten beviljar ställning som varaktigt bosatt i den staten ska ställningen som varaktigt bosatt i den första staten återkallas.
Genom ändringsdirektivet utvidgades direktivet om varaktigt bosatta till att även omfatta personer som beviljats internationellt skydd.
Direktivet om varaktigt bosatta genomfördes i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 30 april 2006. Lagstiftning med anledning av ändringsdirektivet trädde i kraft den 1 maj 2014. Efter att de båda direktiven har genomförts gäller enligt 5 a kap. 1 § UtlL att en ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid haft, och vid tiden för ansökan har permanent uppehållstillstånd, ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EUstat.
5. Uppföljning av återvändandedirektivet
5.1. Särskilda regler när en tredjelandsmedborgare har uppehållstillstånd i en annan EU-stat
5.1.1. Behovet av en ny reglering
Artikel 6 i återvändandedirektivet inleder direktivets kapitel II som benämns ”Avslutande av den olagliga vistelsen”. Artikeln innehåller sex punkter. Enligt den huvudregel som finns i artikel 6.1 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända, dvs. avvisas eller utvisas. Övriga punkter innehåller undantag från den huvudregeln.
I artikel 6.2 finns det första undantaget. Här anges att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan medlemsstat ofördröjligen ska bege sig till den medlemsstatens territorium. Om tredjelandsmedborgaren inte följer det kravet eller om hans eller hennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till allmän ordning eller nationell säkerhet, ska punkten 1 tillämpas, dvs. ett beslut om återvändande ska fattas.
Vid genomförandet av återvändandedirektivet gjordes inga ändringar med anledning av artikel 6.2. Regeringen konstaterade att artikeln motsvarade Schengenkonventionens artikel 23.2, som upphörde att gälla när återvändandedirektivet trädde i kraft, och att den artikeln inte bedömdes kräva några lagstiftningsåtgärder när Schengenkonventionen tillträddes. Det ansågs då tillräckligt att hänvisa till att utlänningslagen utgår från att en utlänning som saknar tillstånd att vistas här frivilligt lämnar landet. Att artikeln nu i stället ingick i ett EU-direktiv ansågs inte utgöra skäl för att göra en annan bedömning (prop. 2011/12:60 s. 28 och 29).
Till följd av att några ändringar inte gjordes med anledning av artikel 6.2 gäller inga särskilda regler för avvisning eller utvisning av tredjelandsmedborgare som har ett uppehållstillstånd eller ett liknande tillstånd utfärdat av en annan medlemsstat.
Europeiska kommissionen (Kommissionen) har vid sin uppföljning av Sveriges genomförande av återvändandedirektivet ansett att avsaknaden av särskilda regler för avvisnings- eller utvisningsförfarandet för tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd utfärdat i en annan EU-stat innebär att Sverige inte har genomfört artikel 6.2. Enligt kommissionen innebär artikel 6.2 att tredjelandsmedborgaren ska ges möjlighet att självmant bege sig till det EU-land där han eller hon har rätt att vistas innan ett beslut om avvisning eller utvisning fattas.
Bestämmelser om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare, och alltså är tredjelandsmedborgare i direktivets mening, finns i 8 kap. 2–7 §§ UtlL. Med anledning av kommissionens ståndpunkt finns det skäl att överväga en justering av reglerna om förfarandet för avvisning eller ut-
visning av en utlänning som tillhör denna krets och som har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan EU-stat.
Hänvisningar till S5-1-1
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt 5.1.2
5.1.2. En uppmaning att avresa självmant innan ett beslut om avvisning eller utvisning fattas
Regeringens förslag: När en fråga uppkommer om att avvisa eller utvisa en utlänning som inte är EES-medborgare, eller familjemedlem till en EES-medborgare, och utlänningen har ett uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse utfärdat av en annan EU-stat, ska beslutet om avvisning eller utvisning få meddelas först efter det att utlänningen inte har följt en uppmaning från Polismyndigheten eller Migrationsverket att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten.
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska dock få fattas utan någon föregående uppmaning om
1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som får bifallas efter inresan till Sverige,
2. utlänningen nekas att resa in i landet,
3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns,
4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet eller
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av att göra följdändringar i bestämmelsen om att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska meddelas samtidigt med att en ansökan om uppehållstillstånd avvisas eller avslås.
Ett beslut att uppmana en utlänning att bege sig till en annan EUstat bör inte få överklagas.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. I promemorian föreslås följdändringar i bestämmelsen om att ett beslut om avvisning eller utvisning som huvudregel ska meddelas samtidigt som en ansökan om uppehållstillstånd avvisas eller avslås. I promemorian föreslås också en delvis annorlunda formulering av bestämmelsen om uppmaning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar eller lämnar promemorians förslag och bedömning utan invändningar. Några remissinstanser lämnar dock synpunkter på förslagets utformning. Kammarrätten i Stockholm anser att det vore värdefullt med en utveckling av hur underrättelsen av en uppmaning att lämna Sverige ska ske och hur uppföljningen av om en utlänning har följt uppmaningen ska gå till. Förvaltningsrätten i Göteborg anser inte att uttrycket skälig tid fullt ut överensstämmer med uttrycket ofördröjligen, som används i direktivet.
Domstolen efterlyser också ett klargörande av vilka konsekvenser en utebliven uppmaning får, t.ex. om det utgör ett hinder för att meddela eller verkställa ett i övrigt formellt riktigt avvisningsbeslut. Förvaltningsrätten i Malmö anser att bestämmelsens första stycke bör delas upp i två delar för att göra bestämmelsen tydligare. Domstolen påpekar också att
det är en förutsättning för en ordning med muntlig uppmaning att beslutsmyndigheten dokumenterar att uppmaningen lämnats, så att utlänningen kan invända mot uppmaningen i ett avvisnings- eller utvisningsärende alternativt i samband med prövningen av ett överklagat avvisnings- eller utvisningsbeslut. Vidare efterfrågar domstolen ytterligare vägledning avseende den skälighetsbedömning som ska göras vid bestämningen av den tidsfrist som utlänningen ska ges för att följa en uppmaning. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar anser att det finns starka rättssäkerhetsskäl för att en uppmaning alltid bör lämnas skriftligt och registreras av ansvarig myndighet. Svenska Röda Korset vill understryka vikten av att särskilda skäl såsom barns skolgång och sjukdom kan beaktas vid bestämningen av tidsfristen.
När det gäller de föreslagna undantagen från skyldigheten att lämna en uppmaning ifrågasätter Riksdagens ombudsmän om det är lämpligt att hänvisa till reglerna om i vilka fall en ansökan får bifallas efter inresan när det gäller att avgöra vilka utlänningar som inte behöver uppmanas att självmant resa till den andra EU-staten. Förvaltningsrätten i Malmö efterlyser ett närmare resonemang om innebörden av undantaget för de fall utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet. Domstolen anser också att det bör klargöras hur de omständigheter som enligt promemorian kan anses ge stöd för att utlänningen inte skulle följa en uppmaning förhåller sig till de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen enligt 1 kap. 15 § UtlL av om det finns en risk för att en utlänning avviker. Sveriges advokatsamfund anser att vad en utlänning tidigare uttalat om att han eller hon inte avser att lämna landet måste beaktas med stor försiktighet, när det gäller att avgöra om det är sannolikt att en uppmaning inte kommer att följas.
Migrationsverket påpekar att den föreslagna bestämmelsen avser personer som redan har någon form av tillstånd att vistas i en annan EUstat. Ett återreseförbud avser hela Schengenområdet och det är enligt
Migrationsverket i praktiken meningslöst att utfärda ett återreseförbud till en person som har laglig rätt att vistas i en medlemstat. Av den anledningen vore det önskvärt att göra det möjligt att i dessa situationer avstå från att fatta beslut om återreseförbud utan att behöva hänvisa till särskilda skäl. Det kan också uppstå praktiska problem med verkställigheten av ett avlägsnandebeslut till en annan medlemsstat i de fall en person inte följer uppmaningen att lämna Sverige, vilket gör att konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna i denna del riskerar att inte bli så långtgående. Polismyndigheten påtalar att tredjelandsmedborgare med uppehållstillstånd i en annan medlemstat inte kan överföras med tvång till den andra medlemsstaten. Enligt myndigheten bör det därför förtydligas att ett överlämnande av ett verkställighetsärende rörande en sådan tredjelandsmedborgare från Migrationsverket till Polismyndigheten inte är möjligt.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Utlänningar som inte uppfyller kraven för vistelse får avvisas eller utvisas
Återvändandedirektivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (artikel 2.1). Med olaglig vistelse avses
enligt direktivet en vistelse på en medlemsstats territorium av en tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 5 (numera artikel 6) i kodexen om Schengengränserna eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten (artikel 3.2). Varje medlemsstat får således, utöver vad som framgår i kodexen om Schengengränserna, själv definiera vad som utgör olaglig vistelse. I svensk rätt finns inte någon uttrycklig reglering av vad som utgör olaglig vistelse, utan detta definieras indirekt genom att det framgår av lagen vad som är en laglig vistelse (prop. 2011/12:60 s. 26). Med laglig vistelse avses en vistelse som innebär att en utlänning antingen har tillstånd att vistas här eller får vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas (prop. 2011/12:60 s. 26 med hänvisning till prop. 2004/05:170 s. 281).
De villkor som krävs för att en utlänning ska få resa in i och vistas i Sverige anges i 2 kap. UtlL. Av särskilda regler följer att det i vissa fall inte krävs tillstånd för en kortare vistelse (se t.ex. 3 kap. 1 § och 4 kap. 6 § utlänningsförordningen [2006:97]). Rätten att vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas framgår indirekt av reglerna om när en utlänning får avvisas eller utvisas och reglerna i t.ex. 5 kap. 18– 19 §§ UtlL som anger i vilka fall en utlänning kan få en ansökan om uppehållstillstånd prövad i sak om han eller hon redan rest in i Sverige.
Schengenkonventionen tillåter att utlänningar som har uppehållstillstånd utfärdat av en medlemsstat rör sig fritt under högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod inom övriga medlemsstaters territorier, förutsatt att utlänningen uppfyller de inresevillkor som anges i kodexen om Schengengränserna och inte finns registrerade på den berörda medlemsstatens spärrlista. Om de nyss nämnda villkoren för att vistas i en annan medlemsstat inte, eller inte längre, är uppfyllda, blir det fråga om en olaglig vistelse i den andra medlemsstaten.
Enligt utlänningslagen får en utlänning som inte är en EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare avvisas eller utvisas från Sverige om han eller hon vistas i Sverige utan sådant tillstånd som behövs eller inte uppfyller de övriga förutsättningar som utlänningslagen kräver, t.ex. att han eller hon ska ha tillräckliga medel för sin vistelse (8 kap. 2–6 §§ UtlL).
En uppmaning att självmant lämna Sverige
Som anges i avsnitt 5.1.1, gäller inga särskilda regler om avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat till följd av att den staten har utfärdat ett uppehållstillstånd eller en liknande handling. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det finns skäl att överväga en förändring av den ordningen med anledning av vad kommissionen har uttalat under uppföljningen av Sveriges genomförande av återvändandedirektivet.
När det gäller vilken förändring som bör göras ansluter sig regeringen till den bedömning som görs i promemorian och som ingen remissinstans motsätter sig i sak. Regeringen föreslår därför att en ordning införs som innebär en uppskjuten prövning av frågan om avvisning eller utvisning för utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till
sådana medborgare, men som har uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EU-stat.
Om omständigheterna är sådana att utlänningen bedöms vistas i Sverige olagligt, och det därmed enligt myndigheternas bedömning uppkommer en fråga om att avvisa eller utvisa utlänningen med stöd av reglerna i 8 kap. 2–6 §§ UtlL, bör den beslutande myndigheten först uppmana utlänningen att självmant resa till den stat där han eller hon har tillstånd att vistas. Först när det står klart att en sådan uppmaning inte följts bör frågan om avvisning eller utvisning prövas i sak av den beslutande myndigheten. Förutom att en sådan utformning av bestämmelsen på ett tydligt sätt genomför direktivets krav, bör en sådan ordning också kunna förväntas leda till att frivilligt återvändande sker i fler fall. Det är också en fördel för den enskilde att slippa få ett formellt avvisnings- eller utvisningsbeslut om han eller hon t.ex. misstagit sig om regelverket och efter att detta uppmärksammats av myndigheterna är beredd att genast återvända till den stat där han eller hon har rätt att vistas.
Bestämmelsen som reglerar den uppskjutna prövningen av frågan om avvisning eller utvisning bör, som föreslås i promemorian, föras in i anslutning till reglerna i 8 kap. UtlL om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till en EES-medborgare.
Vilka får vistas i en annan EU-stat?
Någon ordning som gör det möjligt att på ett standardiserat sätt kontrollera om det finns ett tillstånd som utfärdats av en annan EU-stat finns inte. En uppgift om att utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat torde därför vanligen komma från utlänningen själv och utlänningen bör ha bevisbördan för att ett sådant tillstånd finns. Vägledning för bedömningen av vad som utgör ett tillstånd som ger rätt till vistelse i en stat finns i handboken om tillämpningen av återvändandedirektivet som har utformats av Kommissionen och medlemsstaterna (”Return Handbook”). Ytterst får dock frågan avgöras av domstolarna.
Vem ska lämna uppmaningen och hur ska den följas upp?
Uppmaningen att självmant återvända bör lämnas av den myndighet som enligt 8 kap. 17 eller 18 § UtlL är beslutande myndighet när det gäller frågan om avvisning eller utvisning. Det bör inte vara ett krav att det är samma myndighet som har utfärdat uppmaningen som sedan fattar beslutet om avvisning eller utvisning för det fall uppmaningen inte följs. Någon lagreglering av hur det ska följas upp om en uppmaning följs kan inte anses vara nödvändig. Det får ankomma på de beslutande myndigheterna att utarbeta fungerande rutiner för detta. Som framgår nedan föreslås en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har möjlighet att utfärda verkställighetsföreskrifter. Frågan kan därför också komma att beröras i sådana föreskrifter.
Hur lång ska fristen vara och vilka formkrav ska ställas?
I promemorian föreslås att utlänningen ska ges en skälig tid att självmant resa till den EU-stat där han eller hon får vistas. Beträffande fristens
längd anges att det normalt sett bör vara tillräckligt med en vecka för att utlänningen ska hinna avsluta sin vistelse i Sverige samt planera och genomföra resan, men att längre tid kan bestämmas om det behövs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian att en frist om en vecka normalt sett bör vara tillräcklig. Det är dock angeläget att fristen kan bestämmas längre med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Detta talar emot att införa en tidsgräns i lagen, som Förvaltningsrätten i
Malmö är inne på. I stället bör fristen avgöras av den beslutande myndigheten. Som Förvaltningsrätten i Göteborg påpekar kan uttrycket skälig tid leda tanken till en längre frist än uttrycket ofördröjligen som används i direktivet. Som framgår ovan kan dock förslaget förväntas ge ett ökat incitament till frivilligt återvändande. Regeringen bedömer att en frist som bestäms utifrån en skälighetsbedömning ökar förutsättningarna för att förslaget ska få den effekten, och direktivet medger också en sådan reglering.
Som anges i promemorian bör uppmaningen normalt lämnas skriftligen. Det bör dock inte vara uteslutet att lämna uppmaningen muntligen, om myndigheten bedömer det som mer lämpligt i det enskilda fallet. Så kan t.ex. vara fallet om den enskilde är på plats när beslutet meddelas. Beslutet och dess innebörd kan då delges den enskilde direkt och eventuellt också översättas av en tolk. Som flera remissinstanser påpekar förutsätts det att den myndighet som använder sig av möjligheten att lämna en uppmaning muntligt också dokumenterar att så har skett.
Några särskilda regler i lag om längden på fristen och uppmaningens form bedöms inte vara nödvändiga. Vid behov kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela verkställighetsföreskrifter för dessa frågor. Därför föreslås en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om uppmaningen.
Uppmaningen ska inte få överklagas
En uppmaning att bege sig till en annan EU-stat får beslutas när förutsättningarna för avvisning eller utvisning annars är uppfyllda. Beslutet medför därför inte i sig negativa verkningar för den enskilda utlänningen. Att utlänningen i stället för ett beslut om avvisning eller utvisning först får en uppmaning att självmant lämna landet bör därmed betraktas som ett beslut som är till fördel för utlänningen.
Någon möjlighet för myndigheterna att verkställa en uppmaning med tvång finns inte. Vid en eventuell senare prövning av frågan om avvisning eller utvisning innebär inte den omständigheten att en uppmaning beslutats tidigare och sedan inte följts i sig att avvisning eller utvisning får beslutas, utan de grunder som gäller för avvisning eller utvisning i övrigt måste också vara uppfyllda. Om utlänningen i ärendet om avvisning eller utvisning har någon invändning mot den uppmaning som beslutats tidigare kan den invändningen prövas i avvisnings- eller utvisningsärendet och även prövas i högre instans om beslutet om avvisning eller utvisning överklagats.
Mot denna bakgrund saknas det skäl att låta ett beslut att uppmana en utlänning att bege sig till en annan EU-stat vara överklagbart.
Det ska finnas undantag från skyldigheten att lämna en uppmaning
Som konstateras i promemorian finns det situationer där återvändandedirektivet inte kräver att utlänningen ges en möjlighet att självmant lämna landet före ett beslut om avvisning eller utvisning och där detta inte heller är lämpligt. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian vissa undantag från huvudregeln att en utlänning som får vistas i en annan medlemsstat ska få en uppmaning innan ett beslut om avvisning eller utvisning meddelas. I det följande redovisar regeringen sin bedömning av de undantag som föreslås i promemorian.
Utlänningen har ansökt om uppehållstillstånd som får prövas efter inresan
Som anges i promemorian kan den som har rätt att vistas i Sverige i avvaktan på att hans eller hennes ansökning om uppehållstillstånd prövas inte anses vistas olagligt i Sverige. Eftersom återvändandedirektivet endast är tillämpligt på personer som vistas olagligt här, bör det, som föreslås i promemorian, för dessa personer införas ett undantag från skyldigheten att lämna en uppmaning innan ett beslut om avvisning eller utvisning får meddelas. När det gäller hur man ska avgöra vilka personer som har rätt att vistas här under prövningen hänvisas i promemorian till reglerna i 5 kap. 18–19 §§ UtlL som anger i vilka fall en ansökan får bifallas efter inresan. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om den hänvisningen är lämplig för att avgränsa vilka utlänningar som ska omfattas av undantaget. I den frågan gör regeringen följande bedömning.
När återvändandedirektivet genomfördes gjordes bedömningen att det inte behövdes någon definition i lagen av vad som utgör olaglig vistelse. I stället framhölls i förarbetena att med laglig vistelse avses enligt svensk rätt en vistelse som innebär att en utlänning antingen har tillstånd att vistas här eller får vistas här medan en ansökan om uppehållstillstånd prövas. Vidare konstaterades att det inte finns någon bestämmelse som uttryckligen anger när en utlänning har rätt att vistas i Sverige under prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd. I stället framgår denna rätt indirekt av reglerna om när en utlänning får avlägsnas ur landet och reglerna i 5 kap. 18 § andra stycket UtlL som anger i vilka fall en utlänning kan få en ansökan om uppehållstillstånd prövad i sak efter att han eller hon rest in i Sverige (prop. 2011/12:60 s. 26). Mot bakgrund av den bedömning som gjordes i samband med att återvändandedirektivet genomfördes, instämmer regeringen i promemorians bedömning att reglerna om när en ansökan får prövas efter inresan till Sverige utgör en lämplig utgångspunkt när man ska avgöra om en vistelse varit laglig, och det därmed inte behövs någon uppmaning om att självmant lämna landet innan ett beslut om avvisning eller utvisning får fattas.
Reglerna i 5 kap. 18–19 §§ UtlL reglerar emellertid inte uttömmande i vilka fall en ansökan om uppehållstillstånd får prövas efter inresan. Exempelvis finns i 6 a kap. 4 § UtlL särskilda regler om att en ansökan om EU-blåkort under vissa omständigheter får beviljas efter inresan till Sverige. Det finns också bestämmelser i lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, som trädde i kraft den 20 juli 2016, som innebär undantag från huvudregeln att en ansökan ska göras före inresan (19 §). Mot den bakgrunden bör
undantaget i stället formuleras så att någon uppmaning inte behövs om Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan som enligt bestämmelser i utlänningslagen eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige.
Utlänningen nekas att resa in eller hejdas vid yttre gräns
Ett beslut om avvisning eller utvisning får meddelas utan någon föregående uppmaning, om allmän ordning eller nationell säkerhet kräver att utlänningen lämnar landet omedelbart (artikel 6.2). I en sådan situation bör, som föreslås i promemorian, avvisning eller utvisning beslutas direkt utan någon föregående uppmaning att självmant lämna landet. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att detta undantag innebär att det inte finns någon anledning att överväga att införa en ordning med uppskjuten prövning av frågan om utvisning i lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Som Förvaltningsrätten i Malmö lyfter fram förekommer hänvisningar till allmän ordning och säkerhet i flera bestämmelser i utlänningslagen. En hänvisning till allmän ordning och nationell säkerhet finns även i artikel 7.4 som anger förutsättningarna för att inte meddela någon tidsfrist för frivillig avresa. När den artikeln genomfördes ansågs uttrycket motsvaras av begreppet allmän ordning och säkerhet i utlänningslagen (se prop. 2011/12:60 s. 32). Avsikten är inte att ge uttrycket en annan innebörd när det gäller förutsättningarna för att fatta ett beslut om avvisning eller utvisning utan föregående uppmaning. Ledning för under vilka omständigheter undantaget ska tillämpas kan alltså sökas bl.a. när det gäller i vilka fall det finns förutsättningar att enligt 8 kap. 21 § andra stycket 2 UtlL inte bevilja en tidsfrist för frivillig avresa.
Som föreslås i promemorian bör det vidare göras undantag för utlänningar som vid ett yttre gränskontrollställe, genom ett avvisningsbeslut, nekas att resa in i landet samt för utlänningar som grips eller hejdas i direkt anslutning till en yttre gräns.
Det är sannolikt att uppmaningen inte skulle följas
Av artikel 6.2 får också anses följa att den utlänning som inte är beredd att ofördröjligen resa till den andra staten inte bör uppmanas att bege sig dit utan i stället genast meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning. Som föreslås i promemorian bör det därför införas ett undantag med den innebörden. Vid prövningen av förutsättningarna för att tillämpa undantaget bör den beslutande myndigheten – Polismyndigheten eller Migrationsverket – exempelvis kunna beakta vad utlänningen själv uttalat eller hur han eller hon respekterat tidigare beslut. Som Förvaltningsrätten i Malmö påpekar är den omständigheten att utlänningen har uppgett att han eller hon inte har för avsikt att lämna landet efter ett beslut om avvisning eller utvisning en av de omständigheter som enligt den uttömmande uppräkningen i 1 kap. 15 § UtlL får beaktas vid bedömningen av om det finns en risk att en utlänning avviker. Det nu aktuella undantaget är emellertid inte tänkt att vara begränsat till omständigheter som innebär att det finns en risk för avvikande. Även omständigheter som i övrigt gör det sannolikt att utlänningen inte kommer att följa en uppmaning att självmant resa till den andra EU-staten ska kunna beaktas.
En bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras. Det är dock inte lämpligt eller möjligt att i lag närmare specificera vilka omständigheter som bör beaktas vid en sådan bedömning.
Sveriges advokatsamfund lyfter fram att det ofta förekommer att den som ansöker om uppehållstillstånd som skyddsbehövande uppger att han eller hon inte anser sig kunna lämna landet även efter ett beslut om utvisning. Mot den bakgrunden förordar samfundet att sådana uppgifter måste behandlas med stor försiktighet vid prövningen av om undantaget bör tillämpas. Den bedömning som den beslutande myndigheten ska göra i detta fall tar emellertid inte sikte på om utlänningen har uttryckt ovilja att resa tillbaka till sitt hemland. I stället handlar det om att avgöra om utlänningen är beredd att frivilligt bege sig till en annan EU-stat.
Regeringen anser därför inte att situationerna är jämförbara.
Reglerna om att avvisning eller utvisning ska beslutas i samband med avslag på en ansökan om uppehållstillstånd bör inte ändras
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska enligt 8 kap. 16 § UtlL som huvudregel fattas i samband med att utlänningens ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas. I promemorian föreslås en förändring av den huvudregeln för ett särskilt fall. Innebörden av förslaget är att om Migrationsverket vid sin prövning kommer fram till att det inte finns någon bestämmelse i 5 kap. 18–19 §§ som medger en rätt till prövning efter inresan och utlänningen således befinner sig i Sverige olagligt, ska ett särskilt förfarande gälla. Den beslutande myndigheten ska då först avslå ansökan och sedan, för det fall utlänningen har rätt att vistas i en annan EU-stat, uppmana utlänningen att självmant bege sig till den andra medlemsstaten. Beslutet om avvisning eller utvisning ska sedan meddelas först om uppmaningen inte följs. Med anledning av förslaget i promemorian efterfrågar Riksdagens ombudsmän en analys av under vilka omständigheter avslagsbeslutet får överklagas separat och vad överklagandet innebär för vistelsen.
Enligt regeringens bedömning saknas det anledning att införa en särreglering för det fall Migrationsverket vid sin bedömning avser att meddela ett beslut som innebär att en ansökan ska avslås på den grunden att det inte funnits en rätt för sökanden att få sin sak prövad efter inresan till Sverige. I stället framstår det som mer lämpligt att anse att det i detta fall uppkommer en sådan fråga om att avvisa eller utvisa utlänningen som, om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda, enligt regeringens förslag ovan ska leda till att en uppmaning att lämna landet frivilligt utfärdas. I likhet med vad som gäller för dessa fall bör avslagsbeslutet och det enligt huvudregeln därmed sammanhängande avvisnings- eller utvisningsbeslutet fattas först sedan uppmaningen inte följts. Vid en sådan bedömning uppkommer inte något behov att göra sådana överväganden som Riksdagens ombudsmän efterfrågar.
Betydelsen av ett beslut om uppmaning Förvaltningsrätten i Göteborg efterfrågar en analys av vad som gäller när ett avvisnings- eller utvisningsbeslut fattas trots att regeln om uppmaning rätteligen borde ha tillämpats.
Regeringens förslag innebär att det finns ett hinder mot att pröva frågan om avvisning eller utvisning i sak om förutsättningarna för att lämna en uppmaning är uppfyllda. Om ett beslut om avvisning eller utvisning har fattats utan någon föregående uppmaning och en domstol efter överklagande bedömer att en uppmaning borde ha lämnats ska domstolen pröva målet utifrån den utgångspunkten. Någon ändring av reglerna för när ett beslut får verkställas trots att det inte fått laga kraft är inte avsedd.
Behovet av andra förändringar i regelverket
Migrationsverket anser att reglerna om när det finns förutsättningar att inte meddela ett återreseförbud för personer som har rätt att vistas i en annan EU-stat bör förändras. Verket och Polismyndigheten lyfter också fram frågeställningar som avser möjligheten att med tvång verkställa beslut till andra EU-stater. När det gäller dessa synpunkter bör framhållas att det aktuella lagstiftningsärendet främst har till syfte att göra vissa förändringar som behövs för att tillgodose kommissionens synpunkter på det svenska genomförandet av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta. Regeringen föreslår därför inte några andra förändringar av regelverket när det gäller återreseförbud än de som framgår av avsnitt 5.2. Inte heller lämnas något förslag som berör förutsättningarna för att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut.
Hänvisningar till S5-1-2
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
5.2. Tydligare regler om frivillig avresa och återreseförbud
Hänvisningar till S5-2
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt 5.1.2
5.2.1. Gällande regler om vart utlänningen ska avvisas eller utvisas, tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud
Vart ska utlänningen avvisas eller utvisas?
I ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol ska det anges till vilket land utlänningen ska avvisas eller utvisas. Om det finns särskilda skäl, får mer än ett land anges i beslutet (8 kap. 20 § UtlL). Någon motsvarande laglig skyldighet att ange till vilket land utlänningen ska avvisas finns inte när det gäller Polismyndighetens beslut om avvisning. I praktiken innehåller emellertid Polismyndighetens beslut som regel en uppgift om vilket land utlänningen ska avvisas till.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket eller en förvaltningsdomstol ska verkställas genom att utlänningen sänds till det land eller, om flera länder angetts, till något av de länder som anges i beslutet. Polismyndighetens beslut om avvisning ska verkställas genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige. Om verkställighet inte kan genomföras till något av dessa länder får en utlänning i stället sändas till ett land som utlänningen har anknytning till. För en utlänning som har ställning som varaktigt bosatt i Sverige och som har internationellt skydd i en annan EU-stat får verkställighet endast ske till den EU-staten. En
utlänning som ska avvisas eller utvisas får alltid sändas till ett land som utlänningen visar att mottagande kan ske i (12 kap. 4 § UtlL).
Tidsfrist för frivillig avresa
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska som huvudregel innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). En tidsfrist för frivillig avresa ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas. En tidsfrist för frivillig avresa ska inte meddelas om det finns en risk för att utlänningen avviker, om utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, om utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas eller om utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet (8 kap. 21 § UtlL).
Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen löper ut (12 kap. 15 § UtlL).
Om det av särskilda skäl finns ett behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen (12 kap. 14 b § UtlL).
Återreseförbud
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut (8 kap. 22 § första stycket UtlL).
Om en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut, ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud, som ska bestämmas till ett år. Ett återreseförbud får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas (12 kap. 15 a § UtlL).
Om det inte finns förutsättningar att meddela en tidsfrist för frivillig avresa, ska Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning förenas med ett återreseförbud, om inte särskilda skäl som avser utlänningens personliga förhållanden talar mot att ett sådant förbud meddelas. När det gäller EESmedborgare och deras familjemedlemmar får återreseförbud meddelas endast av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (8 kap. 23 § UtlL).
Under vissa förutsättningar får ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa upphävas. Ett beslut att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa ska som huvudregel förenas med ett återreseförbud. Återreseförbudet ska då bestämmas till högst fem år, om inte allmän ordning och säkerhet motiverar en längre tidsperiod (12 kap. 14 a § UtlL).
Hänvisningar till S5-2-1
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt 5.2.2
5.2.2. Vad som ska avses med frivillig avresa
Regeringens förslag: Bestämmelserna om tidsfrist för frivillig avresa och konsekvenserna av att inte följa en sådan frist ska ändras så att det framgår att utlänningen måste lämna landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Sveriges advokatsamfund påpekar att förslaget innebär att ett återreseförbud kan meddelas för det fall utlänningen åker till ett annat tredjeland än det som utpekas i beslutet. Eftersom syftet med förslaget är att motverka att utlänningar i stället reser till en annan EU-stat saknas det anledning att i en sådan situation meddela ett återreseförbud.
Skälen för regeringens förslag: Med en tidsfrist för frivillig avresa avses en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (8 kap. 21 §). Utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare förutsätts enligt återvändandedirektivet normalt sett lämna medlemsstaternas territorium, vilket framgår av direktivets bestämmelser om återvändande och frivillig avresa (artiklarna 3.3, 6 och 7). Som beskrivs i avsnitt 5.2.1, anges i Migrationsverkets och förvaltningsdomstolarnas beslut om avvisning eller utvisning till vilket land utlänningen ska avvisas eller utvisas. Även Polismyndighetens beslut om avvisning innehåller som regel en sådan anvisning.
Om utlänningen i stället för att resa till det land som anges i beslutet reser till en annan EU-stat har utlänningen inte följt beslutet om avvisning eller utvisning. Utlänningen har dock lämnat landet och därmed genomfört en frivillig avresa i den mening uttrycket har i lagtexten. För att nå bättre överensstämmelse med återvändandedirektivets innebörd bör, som föreslås i promemorian, en komplettering göras av bestämmelsen om frivillig avresa i 8 kap. 21 § första stycket UtlL, så att det framgår att utlänningen måste lämna landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
Regeringen delar Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det normalt inte bör meddelas ett återreseförbud om utlänningen reser till ett annat tredjeland än det som anges i avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Utlänningen får då anses ha återvänt i den mening som avses i återvändandedirektivet. Som framgår ovan kan ett beslut om avvisning eller utvisning alltid verkställas till ett land som utlänningen visar att ett mottagande kan ske i. Ett beslut om avvisning eller utvisning formuleras också normalt på det sättet att utlänningen åläggs att bege sig till ett visst land eller till något annat land som godtar att ta emot honom eller henne. Om utlänningen reser till ett annat tredjeland än det som särskilt utpekas i beslutet bör utlänningen därmed anses ha följt beslutet. Följden av detta blir att det inte finns förutsättningar att i dessa fall meddela ett beslut om återreseförbud.
En ändring av uttrycket frivillig avresa i 8 kap. 21 § UtlL bör vidare som föreslås i promemorian medföra konsekvensändringar i 8 kap. 22 § första stycket UtlL (upplysning om konsekvensen av att inte följa en tidsfrist för frivillig avresa), 12 kap. 15 § andra stycket UtlL (skyldighet
för utlänningen att lämna landet) och 12 kap. 15 a § första stycket UtlL (anvisning om att återreseförbud ska meddelas om utlänningen inte följt tidsfristen för frivillig avresa).
5.2.3. En ny tidsfrist för frivillig avresa
Regeringens förslag: Om det finns särskilda skäl ska Migrationsverket eller Polismyndigheten få bestämma en ny tidsfrist för frivillig avresa efter att tidsfristen löpt ut.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt återvändandedirektivet får, när så är nödvändigt, en tidsfrist för frivillig avresa förlängas med en lämplig tid. Omständigheterna i det enskilda fallet ska beaktas, t.ex. vistelsens längd, förekomsten av skolbarn eller av andra familjeband och sociala band (artikel 7.2).
Enligt 8 kap. 21 § första stycket UtlL ska tidsfristen för frivillig avresa normalt vara två veckor vid ett beslut om avvisning och fyra veckor vid ett beslut om utvisning. När direktivet genomfördes bedömdes det som motiverat och i linje med direktivet att också medge att fristen från början bestämdes till en längre tid än två respektive fyra veckor, om det fanns särskilda skäl. I förarbetena uttalades även att en förlängning av en tidsfrist för frivillig avresa borde kunna ske även om tidsfristen hade löpt ut (prop. 2011/12:60 s. 34). Bestämmelsen om möjlighet för Migrationsverket och Polismyndigheten att förlänga tidsfristen för frivillig avresa finns i 12 kap. 14 b § UtlL.
I den praktiska tillämpningen har det emellertid, trots det beskrivna förarbetsuttalandet, ifrågasatts om förlängning av en tidsfrist för frivillig avresa kan ske även efter att tidsfristen löpt ut.
Konsekvensen av att en tidsfrist för frivillig avresa inte följs är att avvisnings- eller utvisningsbeslutet ska verkställas snarast möjligt och att ett ettårigt återreseförbud meddelas (12 kap. 15 a § UtlL). Det framstår som rimligt att det ska finnas en laglig möjlighet att få en ny tidsfrist, om det av särskilda skäl finns behov av det. Eftersom lagtexten i dag inte tydligt uttrycker detta, bör ett klargörande göras i 12 kap. 14 b § UtlL.
Hänvisningar till S5-2-3
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
5.3. Överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud
5.3.1. Gällande regler om återreseförbud
Polismyndighetens och Migrationsverkets beslut om återreseförbud
Polismyndighetens beslut om avvisning och Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning ska förenas med ett återreseförbud om det saknas förutsättningar för att meddela en tidsfrist för frivillig avresa (8 kap. 23 § UtlL).
Ett beslut om återreseförbud kan också meddelas senare. Ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får upphävas av den myndighet som är ansvarig för att ett beslut om avvisning eller utvisning verkställs, om det under tidsfristen uppstår en risk för att utlänningen avviker eller utgör en risk för allmän ordning och säkerhet. Ett beslut att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa ska, som huvudregel, förenas med ett återreseförbud (12 kap. 14 a § UtlL). Om en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen, som huvudregel, meddela ett återreseförbud (12 kap. 15 a § UtlL).
Överklagande
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut om återreseförbud eller om att upphäva en tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 7 a § första stycket UtlL). Vid överklagande av Migrationsverkets beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § UtlL anges särskilt att tidsfristen för överklagande börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas (14 kap. 7 a § tredje stycket UtlL). Någon motsvarande regel om när tidsfristen för överklagande börjar löpa finns inte när det gäller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt samma bestämmelse.
Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning överklagas till en migrationsdomstol (14 kap. 3 § UtlL). Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas som huvudregel till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol (14 kap. 2 § UtlL).
5.3.2. Överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud
Regeringens förslag: Om Polismyndigheten meddelar ett beslut om återreseförbud i samband med ett beslut om avvisning, ska beslutet om återreseförbud överklagas i samma ordning som beslutet om avvisning. Om Polismyndighetens beslut i ett sådant fall överklagas till
Migrationsverket och verkets beslut i sin tur överklagas till en migrationsdomstol ska endast Migrationsverket vara utlänningens motpart i migrationsdomstolen.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte någon bestämmelse om att endast Migrationsverket ska vara utlänningens motpart i en migrationsdomstol när
Migrationsverkets beslut om avvisning och återreseförbud överklagas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Förvaltningsrätten i
Göteborg anser att det bör undvikas att en utlänning får två myndigheter som motpart i migrationsdomstolen. Domstolen konstaterar även att frånvaron av en särreglering om vad som ska gälla för möjligheten att överklaga Polismyndighetens beslut om återreseförbud innebär att beslutet
kan prövas av tre instanser om beslutet meddelas separat och av fyra instanser om det meddelas i samband med ett avvisningsbeslut, medan avvisningsbeslutet bara kan prövas i tre instanser. Enligt domstolen bör dessa konsekvenser förändras så att man uppnår den eftersträvade likformigheten.
Skälen för regeringens förslag: Om Polismyndigheten samtidigt beslutar om avvisning och återreseförbud innebär dagens regler, om båda besluten överklagas, att de två frågorna normalt prövas av olika överinstanser (se MIG 2013:24). Beslutet om avvisning prövas av
Migrationsverket medan beslutet om återreseförbud prövas av en migrationsdomstol. Detta kan inte anses vara en lämplig ordning. I fall då avvisning och återreseförbud beslutas samtidigt bör frågorna prövas av samma överinstans om båda besluten överklagas. Huvudfrågan i denna situation är den om avvisning. Utgångspunkten att Polismyndighetens beslut om avvisning som huvudregel ska överklagas till Migrationsverket bör inte ändras. I fall då Polismyndigheten förenar ett beslut om avvisning med återreseförbud, bör återreseförbudet överprövas av den instans som ska överpröva avvisningsbeslutet. Det betyder att Polismyndighetens beslut om återreseförbud som ges samtidigt som ett beslut om avvisning som regel bör överklagas till Migrationsverket. Undantag bör göras för de fall då såväl avvisningsbeslutet som återreseförbudet meddelas i samband med ett beslut om återkallelse eller upphävande av en Schengenvisering. Under sådana omständigheter bör båda besluten, liksom i dag, överklagas till en migrationsdomstol (jfr 14 kap. 2 § UtlL). För att de båda besluten, i andra fall, ska följas åt vid överklagande föreslår regeringen att Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning, ska överklagas i samma ordning, dvs. till samma instans, som beslutet om avvisning. Som Lagrådet påpekar bör detta gälla även om endast ett av besluten överklagas. Enligt 16 kap. 9 §. UtlL kan Polismyndighetens beslut om avvisning inte överklagas vidare till Migrationsöverdomstolen. Ett beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett avvisningsbeslut bör inte heller kunna överklagas till Migrationsöverdomstolen.
Som Förvaltningsrätten i Göteborg är inne på bör det så långt möjligt undvikas att två myndigheter blir utlänningens motpart i en migrationsdomstol om Migrationsverkets beslut att fastställa Polismyndighetens beslut i sin tur överklagas. Som domstolen föreslår bör därför en komplettering göras i 16 kap. 6 § UtlL som innebär att endast Migrationsverket blir utlänningens motpart i denna situation.
Syftet med förslaget att Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning ska få överklagas i samma ordning som beslutet om avvisning, är att undvika att beslut som har ett samband med varandra prövas av olika överinstanser. Den mer övergripande frågan om vilken instansordning som annars ska gälla för överklagande av Polismyndighetens olika beslut, t.ex. i vilken mån de ska få överklagas till Migrationsöverdomstolen, kräver överväganden av mer generell karaktär än vad det finns beredningsunderlag för i detta lagstiftningsärende. Regeringen föreslår därför inte någon ändring i detta avseende.
Hänvisningar till S5-3-2
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt 3, Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
5.3.3. Särskild tidsfrist för överklagande
Regeringens förslag: Tidsfristen för att överklaga Polismyndighetens beslut om återreseförbud till följd av att tidsfrist för frivillig avresa inte har följts ska börja löpa den dag beslutet meddelas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig förslaget. Skälen för regeringens förslag: Den myndighet som meddelat en tidsfrist för frivillig avresa kan besluta om återreseförbud om den kan konstatera att en utlänning inte lämnat landet när tidsfristen för frivillig avresa löpt ut (12 kap. 15 a § UtlL). Denna myndighet kan vara antingen
Migrationsverket eller Polismyndigheten (jfr 8 kap. 17 § UtlL). Vid överklagande av ett sådant beslut om återreseförbud som meddelats av Migrationsverket gäller att tidsfristen för överklagande börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas (14 kap. 7 a § tredje stycket UtlL). Någon motsvarande regel när det gäller överklagande av Polismyndighetens beslut finns inte. I dessa fall gäller därför 6 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291). Enligt den bestämmelsen ska ett överklagande göras inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet.
Det är rimligt att likadana regler om hur tidsfristen för överklagande ska räknas gäller oavsett om det är Migrationsverket eller Polismyndigheten som fattar ett beslut om återreseförbud. Den särskilda regeln om hur tidsfristen för överklagande ska räknas när Migrationsverket fattar beslut om återreseförbud bör därför utvidgas till att gälla även vid överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud.
6. Uppföljning av genomförandet av direktivet om varaktigt bosatta
6.1. Kravet på permanent uppehållstillstånd som förutsättning för att få en ställning som varaktigt bosatt
Regeringens förslag: Att en utlänning har permanent uppehållstillstånd ska inte längre vara en förutsättning för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Säkerhetspolisen anser att det av lagstiftningen bör framgå att en tredjelandsmedborgare som enligt ett lagakraftvunnet beslut ska utvisas ur landet på grund av att han eller hon anses utgöra en säkerhetsrisk, inte ska kunna beviljas ställning som
varaktigt bosatt i Sverige, även om han eller hon har vistats i landet i minst fem år med uppehållstillstånd. Barnombudsmannen anser att också övriga skyddsbehövande bör kunna beviljas ställning som varaktigt bosatta. Svenska Röda korset förordar att studier ska kunna räknas in med halva den faktiska tiden.
Skälen för regeringens förslag: En ansökan från en utlänning om en ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska enligt gällande reglering beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har, permanent uppehållstillstånd. Kravet på permanent uppehållstillstånd gäller dock inte en utlänning som har en ställning som varaktigt bosatt i en annan
EU-stat och dennes anhöriga. För dessa personer krävs endast uppehållstillstånd i Sverige (5 a kap. 1 § UtlL). Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas medborgare i en EU-stat eller övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a § UtlL (5 a kap. 4 § UtlL).
Av artikel 3.1 i direktivet om varaktigt bosatta framgår att direktivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta på en medlemsstats territorium. I artikel 3.2 anges ett antal undantag från direktivets tillämpningsområde. Gemensamt för undantagen är att de avser personer vilkas vistelse inte är av varaktig natur. Bland annat framgår av artikel 3.2 a) att direktivet inte ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som är bosatta för att ägna sig åt studier eller genomgå yrkesutbildning. Enligt artikel 3.2 e) ska direktivet inte tillämpas på tredjelandsmedborgare som är bosatta uteslutande av tillfälliga skäl. Som exempel anges au pairer eller säsongsarbetare eller andra fall då uppehållstillståndet formellt begränsats. Enligt artikel 3.2 f) ska direktivet inte heller tillämpas på personer som har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser, 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969 års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års Wienkonvention om staters representation i deras förbindelser med internationella organisationer av universell karaktär.
Enligt artikel 4.1 i direktivet ska en medlemsstat bevilja ställningen som varaktigt bosatt till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet bosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före inlämnandet av ansökningen. Bosättningsperioder som grundar sig på de skäl som anges i artikel 3.2 e) och f) ska enligt artikel 4.2 inte räknas när man beträknar bosättningstiden. Tid under vilken tredjelandsmedborgare vistats i en medlemsstat för studieändamål eller yrkesutbildning får endast räknas med till hälften.
Det krav på permanent uppehållstillstånd som för närvarande ställs upp som en förutsättning för att ställningen som varaktigt bosatt ska beviljas har mycket begränsad praktisk betydelse, eftersom en tredjelandsmedborgare som har varit lagligen bosatt i Sverige i fem år i regel har permanent uppehållstillstånd. Den svenska regleringen bör därför i praktiken anses uppfylla direktivets krav. Med anledning av kommissionens ståndpunkt att direktivets bestämmelser inte ger stöd för att en medlemsstat ställer upp ett krav på permanent uppehållstillstånd som förutsättning för att bevilja ställningen som varaktigt bosatt bör dock, som föreslås i promemorian, detta krav av tydlighetsskäl tas bort och i stället ersättas med ett krav på uppehållstillstånd. En konsekvens av
detta är att det inte längre behövs någon särreglering för utlänningar som har ställningen som varaktigt bosatta i en annan EU-stat och deras anhöriga, eftersom särregleringen avseende dessa personer föranleddes av kravet på permanent uppehållstillstånd (se prop. 2005/06:77 s. 140).
Av förarbetena till 5 a kap. 1 § UtlL framgår att ett villkor för att få en ställning som varaktigt bosatt är att sökanden under fem år haft antingen permanent uppehållstillstånd eller annat uppehållstillstånd syftande till bosättning (prop. 2005/06:77 s. 140). I 5 a kap. 1 § andra stycket första meningen UtlL anges att vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Förslaget att ta bort kravet på permanent uppehållstillstånd bedöms också innebära att denna bestämmelse förlorar sin betydelse. Det bör alltså inte längre anges, och inte heller uppställas som krav, att tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning ska beaktas vid beräkningen av vistelsetiden.
Vilka tidsperioder som inte ska beaktas när man beräknar vistelsetiden framgår av 5 a kap. 1 § tredje stycket UtlL. I bestämmelsen anges att vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas.
Enligt 5 a kap. 3 § UtlL får en utlänning som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet nekas ställning som varaktigt bosatt. Denna bestämmelse utgör enligt regeringens bedömning normalt ett tillräckligt skydd mot att sådana utlänningar beviljas ställning som varaktigt bosatta. Regeringen återkommer dock, med anledning av vad Säkerhetspolisen framför i sitt remissvar, i nästa avsnitt till vad som bör anses gälla för personer som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd utan att ett tidigare beslut om avvisning eller utvisning har upphävts.
När det gäller de förändringar som Barnombudsmannen och Svenska
Röda Korset föreslår bör man beakta att syftet med förslagen i denna proposition är att justera bestämmelsen om förutsättningarna för att beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige för att tillgodose de krav som kommissionen ställt på Sverige vid sin uppföljning av direktivets genomförande. Regeringen anser inte att det i övrigt bör ske någon omprövning av de ställningstaganden som gjordes i samband med genomförandet.
Hänvisningar till S6-1
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt 6.2, Författningskommentar till 1 § utlänningslagen (2005:716)
6.2. Personkretsen
Regeringens förslag: Ställningen som varaktigt bosatt ska inte beviljas personer vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändningar. Kammarrätten i Stockholm efterlyser en utveckling av vilken typ av vistelse i Sverige som inte ska anses vara av varaktig karaktär. Sveriges advokatsamfund anser att det finns anledning att beakta de tillfälliga ändringar beträffande bland annat övriga skyddsbehövande som följer av lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Det nu gällande kravet på permanent uppehållstillstånd innebär – med undantag för övriga skyddsbehövande – att alla de personer som enligt artikel 3.2 i direktivet om varaktigt bosatta inte ska omfattas av direktivet utesluts från den personkrets som kan beviljas en ställning som varaktigt bosatt (se prop. 2005/06:77 s. 138).
Ett frångående av kravet på permanent uppehållstillstånd i enlighet med förslaget i avsnitt 6.1 innebär att de personer som avses i artikel 3.2 på något annat sätt måste undantas från rätten att beviljas en ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Med undantag för övriga skyddsbehövande är de personer som avses i artikel 3.2 sådana personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Genom att i 5 a kap. 4 § UtlL även ange att en ställning som varaktigt bosatt i Sverige inte ska beviljas personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär undantas de personer som avses i artikel 3.2 från rätten till ställning som varaktigt bosatt. Det grundläggande kriteriet för om utlänningens vistelse i Sverige är av varaktig karaktär är enligt direktivet bosättningstiden, där dock en viss flexibilitet bör finnas med tanke på omständigheter som kan tvinga en person att tillfälligt lämna territoriet. Direktivets uppräkning av tredjelandsmedborgare som undantas från dess tillämpning måste anses ge en god vägledning för bedömningen av vilka personer vars vistelse inte kan anses vara av varaktig karaktär. Till exempel måste det av artikel 3.2 e anses följa att personer som har ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft, men som har fått tillfälligt uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder utan att avvisnings- eller utvisningsbeslutet har upphävts tillhör den krets av personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Dessa personer bör därför som Säkerhetspolisen framför, inte kunna få ställning som varaktigt bosatta. Något ytterligare förtydligande av vilka som omfattas av rekvisitet, vilket Kammarrätten i Stockholm efterfrågar, bedöms inte vara nödvändigt.
Visserligen omfattas övriga skyddsbehövande av artikel 3.2. De som tillhör denna grupp beviljas dock i regel permanent uppehållstillstånd varför de inte bör anses omfattas av undantaget avseende personer vars vistelse inte är av varaktig karaktär. Övriga skyddsbehövande bör därför även fortsättningsvis anges särskilt i bestämmelsen. Att övriga skyddsbehövande, med anledning av lagen (2016:572) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, under en begränsad tid inte har rätt till uppehållstillstånd bör inte påverka regelns utformning. Inte heller i övrigt finns anledning att låta den tillfälliga lagen påverka den nu aktuella bestämmelsens utformning.
Hänvisningar till S6-2
- Prop. 2016/17:61: Avsnitt Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
7. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2017.
Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte några synpunkter på förslaget eller bedömningen. Förvaltningsrätten i Göteborg anser att det bör införas en övergångsbestämmelse till förslaget om ändring av till vilken instans man överklagar Polismyndighetens beslut om återreseförbud i samband med ett beslut om avvisning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2017.
De föreslagna reglerna ska, om inte annat särskilt föreskrivs, tillämpas vid prövning som sker från och med den dag då de nya reglerna träder i kraft (jfr RÅ 1991 ref 1). För att undvika praktiska problem med överlämnande av ärenden eller mål anser Förvaltningsrätten i Göteborg att det bör föreskrivas att äldre bestämmelser om överklagandeinstans gäller för beslut om återreseförbud som fattats av Polismyndigheten före ikraftträdandet. Regeringen anser inte att avsaknaden av en övergångsbestämmelse för dessa fall kan förväntas leda till några större praktiska problem. Under sådana omständigheter får intresset av att inte i onödan försena tillämpningen av de nya reglerna anses väga tyngre. Någon övergångsbestämmelse med anledning av förslaget om ändrad instansordning föreslås därför inte. Regeringen delar vidare den bedömning som görs i promemorian att inte heller övriga förslag medför något behov av övergångsbestämmelser.
8. Konsekvenser av förslaget
Regeringens bedömning: Förslagen i propositionen kan leda till vissa merkostnader för Migrationsverket och Polismyndigheten. Dessa kostnader bedöms emellertid vara så begränsade att de ska hanteras inom myndigheternas befintliga anslag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar regeringens bedömning. Barnombudsmannen lyfter fram att det inte finns någon analys av förslagens konsekvenser för barn.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att införa en ordning med uppskjuten prövning i vissa fall av avvisnings- eller utvisningsfrågan när utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat kan komma att innebära vissa merkostnader för Polismyndigheten och
Migrationsverket. Det kan t.ex. handla om kostnader för ökad administration och uppföljning av att en utlänning som har uppmanats att lämna Sverige följer uppmaningen. Det kan dock antas att antalet uppmaningar kommer att bli begränsat. Vidare bör förslaget leda till att fler personer lämnar landet utan att några tvångsåtgärder blir nödvändiga. Sammantaget beräknas därför eventuella merkostnader bli begränsade och ska hanteras inom myndigheternas befintliga anslag.
Förslaget att ta bort kravet på permanent uppehållstillstånd för att en person ska kunna beviljas en ställning som varaktig bosatt i Sverige bedöms inte leda till några kostnadsökningar.
Förslagen i propositionen bedöms inte påverka kvinnor och män på olika sätt. Inte heller bedöms förslaget innebära några särskilda negativa konsekvenser för barn.
9. Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
5 a kap.
1 § En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd.
Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas.
Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
Paragrafen innehåller förutsättningarna för att en utlänning ska beviljas en ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.
Enligt första stycket ska en ansökan om ställning som varaktigt bosatt i Sverige beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd. Det krävs alltså inte, som hittills gällt, att sökanden har ett permanent uppehållstillstånd vid ansökningstillfället.
Andra stycket ändras på så sätt att den hittillsvarande första meningen, om att den tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning ska beaktas vid beräkningen av vistelsetiden i första stycket, tas bort.
Dessutom görs en språklig ändring.
4 § Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas
1. en medborgare i en EU-stat,
2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §, eller
3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
I paragrafen anges vilka grupper av utlänningar som inte kan beviljas ställning som varaktigt bosatt. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
I den nya punkt 3 undantas personer vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär från möjligheten att beviljas en ställning som varaktigt bosatt. Exempel på sådana personer som tillhör den kretsen finns i direktivets artikel 3.2. Det kan bl.a. handla om personer som har ett beslut om avvisning eller utvisning som fått laga kraft, men som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder utan att avvisnings- eller utvisningsbeslutet har upphävts. Att en person har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av lagen (2016:572) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige ska inte påverka bedömningen av vistelsens varaktighet.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a § När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 §
av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EU-stat ska den beslutande myndigheten uppmana utlänningen att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Den beslutande myndigheten får avgöra frågan om avvisning eller utvisning först om utlänningen inte har följt en sådan uppmaning.
Första stycket gäller inte om
1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt denna lag eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige,
2. utlänningen nekas att resa in i landet,
3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns,
4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
Paragrafen, som är ny, behandlar ett särskilt förfarande vid avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare, och som har rätt att vistas i en annan EU-stat. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.2.
Enligt första stycket ska ett beslut att med stöd av 2, 3 eller 6 § avvisa eller utvisa en utlänning som har rätt att vistas i en annan EU-stat föregås
av en uppmaning till utlänningen att inom en skälig tid bege sig till den andra EU-staten.
Någon ordning som gör det möjligt att på ett standardiserat sätt kontrollera om det finns ett tillstånd som utfärdats av en annan EU-stat finns inte. En uppgift om att utlänningen har tillstånd att vistas i en annan EU-stat torde därför vanligen komma från utlänningen själv och utlänningen har bevisbördan för att ett sådant tillstånd finns. Vägledning för bedömningen av vad som utgör ett tillstånd som ger rätt till vistelse i en stat finns i den handbok för tillämpningen av återvändandedirektivet som utformats av Kommissionen och medlemsstaterna (”Return Handbook”). Ytterst får dock frågan avgöras av domstolarna.
I andra stycket 1–5 finns undantag från kravet att beslutet om avvisning eller utvisning ska föregås av en uppmaning att självmant resa till den andra EU-staten.
I andra stycket 1 görs undantag för den situationen att Migrationsverket avvisar eller avslår en sådan ansökan om uppehållstillstånd som enligt bestämmelser i lagen eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige. Exempel på sådana bestämmelser finns i 5 kap. 18–19 §§ och i 19 § lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.
Om Migrationsverket i stället gör bedömningen att det med stöd av sådana regler inte finns förutsättningar för att bifalla ansökan efter inresan till Sverige uppkommer en fråga om avvisning eller utvisning av den berörda personen. I dessa fall ska alltså beslutet om avslag och därmed sammanhängande beslut om avvisning eller utvisning föregås av en uppmaning enligt första stycket om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda.
Andra stycket 2 och 3 innehåller undantag för de fall utlänningen nekas att resa in i landet eller hejdas i samband med olaglig passage av yttre gräns.
Ett undantag för det fall utlänningen bedöms utgöra en risk för allmän ordning och säkerhet följer av andra stycket 4.
I andra stycket 5 görs slutligen ett undantag för det fall det bedöms sannolikt att utlänningen inte skulle följa en uppmaning att frivilligt resa till den andra staten. Bedömningen kan grunda sig på vad utlänningen själv uttalat eller på hur han eller hon respekterat eventuella tidigare beslut om avvisning eller utvisning. En bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras.
Paragrafen innehåller inte några bestämmelser om formen för uppmaningen eller hur lång fristen ska vara. I tredje stycket finns en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela verkställighetsföreskrifter rörande uppmaningen.
Tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud
Lydelsen av rubriken har justerats, i enlighet med Lagrådets påpekande, för att överensstämma med terminologin i 21 §.
21 § Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för
frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om
1. det finns risk för att utlänningen avviker,
2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet,
3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet,
4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet. För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när en tidsfrist för frivillig avresa ska meddelas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2.
I första stycket görs ett tillägg som innebär att det inte längre är tillräckligt att utlänningen lämnar landet för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Det krävs också att utlänningen reser till det land som angetts i beslutet om avvisning eller utvisning.
22 § I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om att den utlänning som fått en tidsfrist för frivillig avresa ska upplysas om att återreseförbud kan bli följden om han eller hon inte lämnar landet. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2.
Ändringen i första stycket är en följd av ändringen i 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
Ändringen i andra stycket är endast språklig.
12 kap.
14 b § Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
Paragrafen behandlar möjligheten att förlänga en tidsfrist för frivillig avresa. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Ändringen innebär ett klargörande av att det finns en möjlighet att bestämma ny tidsfrist för frivillig avresa efter att en sådan tidsfrist löpt ut. En närmare beskrivning av i vilka fall detta är möjligt finns i tidigare förarbeten (prop. 2011/12:60 s. 33 och 34 samt s. 96 och 97).
15 § Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när ett beslut om avvisning eller utvisning ska verkställas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2.
Ändringen i andra stycket är en konsekvens av ändringen i 8 kap. 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
15 a § Om en utlänning inte har lämnat landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år.
Ett återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återreseförbud när en utlänning inte har lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa har löpt ut. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.2.
Ändringen i första stycket är en konsekvens av ändringen i 8 kap. 21 § avseende det krav som ska vara uppfyllt för att en frivillig avresa ska anses ha skett. Liksom i den bestämmelsen avses med frivillig avresa att utlänningen lämnar landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning.
14 kap.
7 a § Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning.
Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol.
Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Paragrafen behandlar överklagande av beslut om återreseförbud. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2.
Den nya andra meningen i första stycket innebär att överklagande av Polismyndighetens beslut om avvisning och överklagande av beslut om
återreseförbud ska följas åt, om besluten fattats samtidigt, och att det är beslutet om avvisning som då styr hur besluten överklagas. I 2 § regleras hur Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas. Normalt sett överklagas beslutet till Migrationsverket och därefter till en migrationsdomstol. Även Polismyndighetens beslut om återreseförbud ska alltså överklagas till Migrationsverket. Ordalydelsen täcker även det fallet att endast återreseförbudet överklagas.
Om Polismyndighetens avvisningsbeslut fattas i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas besluten dock direkt till en migrationsdomstol.
Ändringen i tredje stycket innebär att tidsfristen för överklagande av ett beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § ska räknas på samma sätt oavsett om beslutet fattats av Migrationsverket eller Polismyndigheten.
16 kap.
6 § I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen.
Detsamma gäller i ett mål om återreseförbud där beslut meddelats av Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning.
När ett beslut i ett säkerhetsärende överklagas är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
I ett mål om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut, är Migrationsverket och, i fråga om ett säkerhetsärende, Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
Paragrafen behandlar partsställningen i mål om avvisning. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2.
Den nya andra meningen i första stycket innebär att endast Migrationsverket ska vara utlänningens motpart i en migrationsdomstol om verkets beslut om avvisning och återreseförbud med anledning av ett överklagande av Polismyndighetens beslut i dessa frågor i sin tur överklagas till en migrationsdomstol.
Hänvisningar till US1
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/115/EG
av den 16 december 2008
om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas
olagligt i medlemsstaterna
europaparlamentet och europeiska unionens rÅd har
antagit detta direktiv
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 63.3 b,
med beaktande av kommissionens förslag,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (1), och
av följande skäl:
HQI
Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15
–16 ok
tober 1999 fastställdes en sammanhållen strategi för in
vandring och asyl, som omfattar inrättande av ett gemen
samt asylsystem, en politik för laglig invandring och
kampen mot olaglig invandring.
HRI
Vid sitt möte den 4
–5 november 2004 i Bryssel efterlyste
Europeiska rådet upprättandet av en effektiv politik för
avlägsnande och återsändande som grundar sig på ge
mensamma standarder för personers återsändande på
ett humant sätt och med fullständig respekt för deras
mänskliga rättigheter och värdighet.
HSI
Den 4 maj 2005 antog Europarådets ministerkommitté
20 principer för påtvingat återvändande.
HTI
Det är nödvändigt att det fastställs tydliga, öppna och
rättvisa regler för tillhandahållandet av en effektiv åter
vändandepolitik, vilket är en nödvändig del av en väl
förvaltad migrationspolitik.
HUI
I detta direktiv bör ett antal horisontella bestämmelser
fastställas som ska gälla för alla tredjelandsmedborgare
som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa,
vistelse eller bosättning i en medlemsstat.
HVI
Medlemsstaterna bör se till att tredjelandsmedborgares
olagliga vistelser bringas att upphöra genom ett rättvist
och öppet förfarande. I enlighet med de allmänna prin
ciperna i EG-rätten ska beslut som fattas enligt detta
direktiv avse ett enskilt fall och grundas på objektiva
kriterier, vilket innebär att även omständigheter utöver
det faktum att personens vistelse är olaglig bör beaktas.
När medlemsstaterna använder standardformulär för be
slut i samband med återvändande, dvs. beslut om åter
vändande och, om sådana utfärdats, inreseförbud och
beslut om återsändande, bör de respektera den principen
och fullt ut rätta sig efter alla tillämpliga bestämmelser i
detta direktiv.
HWI
Det betonas att återtagandeavtal med tredjeländer, såväl
från gemenskapens sida som bilateralt, är nödvändiga för
att underlätta återvändandet. Internationellt samarbete
med ursprungsländerna i samtliga skeden av återvändan
det är en förutsättning för att det ska vara möjligt att
uppnå ett hållbart återvändande.
HXI
Det är ett erkänt faktum att medlemsstaterna har en
legitim rätt att avvisa tredjelandsmedborgare som vistas
olagligt i medlemsstaterna, förutsatt att rättvisa och ef
fektiva asylsystem har införts där principen om
”non-
refoulement
” respekteras fullt ut.
HYI
I enlighet med rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 de
cember 2005 om miniminormer för medlemsstaternas
förfaranden för beviljande eller återkallande av flykting
status (2) bör en tredjelandsmedborgare som har ansökt
om asyl i en medlemsstat inte anses vistas olagligt på den
medlemsstatens territorium förrän ett beslut om avslag
på asylansökan eller ett beslut om upphävande av per
sonens rätt till vistelse som asylsökande har trätt i kraft.
HQPI
Om det saknas anledning att tro att det skulle under
minera syftet med ett återvändandeförfarande, är frivilligt
återvändande att föredra framför påtvingat återvändande
och en tidsfrist för frivillig avresa bör beviljas. En förläng
ning av tidsfristen för frivillig avresa bör föreskrivas när
detta anses nödvändigt på grund av specifika omständig
heter i enskilda fall. För att främja frivilligt återvändande
bör medlemsstaterna tillhandahålla ökat bistånd och råd
givning i samband med återvändandet och på bästa sätt
utnyttja de relevanta finansieringsmöjligheter som erbjuds
genom Europeiska återvändandefonden.
HQQI
För att säkerställa ett effektivt skydd för de berördas
intressen bör det införas gemensamma miniminormer
för rättssäkerhetsgarantier som ska gälla vid beslut i an
slutning till återvändande. Nödvändig rättshjälp bör stäl
las till förfogande för dem som saknar tillräckliga till
gångar. Medlemsstaterna bör i sin nationella lagstiftning
fastställa i vilka fall rättshjälp ska anses vara nödvändig.
sv
L 348/98
Europeiska unionens officiella tidning
24.12.2008
H1I eµ²¯°¡°¡²¬¡¥®´¥´³ ¹´´²¡®¤¥ ¡¶ ¤¥® QX ªµ®© RPPX Hä®®µ ¥ª ¯¦¦¥®´¬©§í
§ª¯²´ © eutI ¯£¨ ²å¤¥´³ ¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® Y ¤¥£¥¢¥² RPPXN
H2I eut l SRVL QSNQRNRPPUL ³N QSN
HQRI
Hänsyn bör tas till situationen för tredjelandsmedborgare
som vistas olagligt i ett land men för tillfället inte kan
avlägsnas. Deras grundläggande existensvillkor bör fast
ställas i enlighet med nationell lagstiftning. För att de ska
kunna påvisa sin särskilda situation vid administrativa
granskningar eller kontroller bör dessa personer ges en
skriftlig bekräftelse av sin situation. Medlemsstaterna bör
ha stort utrymme för skönsmässig bedömning angående
form och format för den skriftliga bekräftelsen och bör
även kunna ta med den i beslut som har samband med
återvändande som antas i enlighet med detta direktiv.
HQSI
Användningen av tvångsåtgärder bör uttryckligen följa
proportionalitetsprincipen och effektivitetsprincipen i
fråga om använda medel och eftersträvade mål. Det bör
införas miniminormer för påtvingat återvändande, med
beaktande av rådets beslut 2004/573/EG av den 29 april
2004 om organisation av gemensamma flygningar för
återsändande från två eller flera medlemsstaters territo
rium av tredjelandsmedborgare vilka omfattas av enskilda
beslut om återsändande (1). Medlemsstaterna bör kunna
tillgripa olika möjligheter för att kontrollera påtvingat
återvändande.
HQTI
Verkningarna av nationella återvändandeåtgärder bör ges
en europeisk dimension genom införande av ett inrese
förbud som förbjuder inresa och vistelse på alla med
lemsstaters territorium. Inreseförbudets varaktighet bör
fastställas med hänsyn till alla relevanta omständigheter
i det enskilda fallet och bör i normala fall inte överstiga
fem år. Att den berörda tredjelandsmedborgaren redan
har omfattats av mer än ett beslut om återvändande eller
beslut om avlägsnande, eller har rest in på en medlems
stats territorium under tiden för ett inreseförbud bör i
detta sammanhang särskilt beaktas.
HQUI
Det bör tillkomma medlemsstaterna att besluta huruvida
prövning av beslut i samband med återvändande innebär
att den myndighet eller det organ som prövar beslutet
har befogenhet att fatta ett eget beslut om återvändandet
som ersätter det tidigare beslutet.
HQVI
Användning av förvar för avlägsnande bör begränsas och
följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda me
del och eftersträvade mål. Förvar är motiverat endast för
att förbereda återvändandet eller för att genomföra av
lägsnandeprocessen och om andra, mindre ingripande,
åtgärder är otillräckliga.
HQWI
Tredjelandsmedborgare i förvar bör behandlas humant
och värdigt med respekt för deras grundläggande rättig
heter och i överensstämmelse med internationell och na
tionell rätt. Med undantag för det inledande gripande
som de rättsvårdande myndigheterna genomför av per
sonen i fråga, vilket regleras av nationell lagstiftning, bör
frihetsberövandet förläggas till särskilda förvarsanlägg
ningar.
HQXI
Medlemsstaterna bör snabbt få tillgång till uppgifter om
inreseförbud som utfärdats av andra medlemsstater. Detta
informationsutbyte bör genomföras i enlighet med Euro
paparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006
av den 20 december 2006 om inrättande, drift och an
vändning av andra generationen av Schengens informa
tionssystem (SIS II) (2).
HQYI
Samarbete mellan de berörda institutionerna på samtliga
nivåer i samband med återvändandet samt utbyte och
främjande av bästa praxis, bör åtfölja genomförandet av
detta direktiv och ge upphov till ett europeiskt mervärde.
HRPI
Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att införa
gemensamma regler om återvändande, avlägsnande, an
vändning av tvångsmedel, förvar och inreseförbud, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna,
och det därför, på grund av direktivets omfattning eller
verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan
gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets
principen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med propor
tionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
HRQI
Medlemsstaterna bör genomföra bestämmelserna i detta
direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hud
färg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag,
språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan
åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögen
het, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
HRRI
I överensstämmelse med 1989 års FN-konvention om
barnets rättigheter bör barnets bästa komma i främsta
rummet när medlemsstaterna genomför detta direktiv. I
överensstämmelse med Europeiska konventionen angå
ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund
läggande friheterna bör rätten till skydd för familjelivet
komma i främsta rummet när medlemsstaterna genomför
detta direktiv.
HRSI
Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte de förplik
telser som följer av Genèvekonventionen av den 28 juli
1951 om flyktingars rättsliga ställning, i dess ändrade
lydelse enligt New York-protokollet av den 31 januari
1967.
HRTI
Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg
gande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig
heterna.
sv
24.12.2008
Europeiska unionens officiella tidning
L 348/99
H1I eut l RVQL VNXNRPPTN ³N RXN
H2I eut l SXQL RXNQRNRPPVL ³N TN
HRUI
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan
marks ställning, deltar Danmark inte i antagandet av
detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt
i Danmark. Eftersom detta direktiv
– i den omfattning
som det gäller för tredjelandsmedborgare som inte, eller
inte längre, uppfyller villkoren för inresa i enlighet med
kodexen om Schengengränserna (1)
– bygger på Scheng
enregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i
tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, ska Danmark, i enlighet med artikel 5 i
nämnda protokoll, inom en tid av sex månader efter det
att rådet har antagit detta direktiv besluta om huruvida
landet ska genomföra det i sin nationella lagstiftning.
HRVI
I den omfattning som det ska tillämpas på tredjelands
medborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren
för inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna
utgör detta direktiv en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Storbritannien inte deltar, i
enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den
29 maj 2000 om en begäran från Storbritannien och
Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Scheng
enregelverket (2). I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det
protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning
som fogats till fördraget om Europeiska unionen och
fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
och utan att det påverkar artikel 4 i det protokollet,
deltar inte Förenade kungariket i detta beslut och är
inte bundet av det i dess helhet och omfattas inte av
dess tillämpning.
HRWI
I den omfattning som det ska tillämpas på tredjelands
medborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren
för inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna
utgör detta direktiv en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar, i enlighet
med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002
om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i
Schengenregelverket (3). I enlighet med artiklarna 1 och 2
i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställ
ning som fogats till fördraget om Europeiska unionen
och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenska
pen, och utan att det påverkar artikel 4 i det protokollet,
deltar inte Irland i detta beslut och är inte bundet av det i
dess helhet och omfattas inte av dess tillämpning.
HRXI
När det gäller Island och Norge utgör detta direktiv
– i
den omfattning som det ska tillämpas på tredjelandsmed
borgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för
inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna
–
en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i
den mening som avses i avtalet mellan Europeiska unio
nens råd och Republiken Island och Konungariket Norge
om dessa två staters associering till genomförandet, till
ämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket,
som omfattas av det område som avses i artikel 1.C i
rådets beslut 1999/437/EG av (4) om vissa tillämpnings
föreskrifter för det avtalet.
HRYI
När det gäller Schweiz utgör detta direktiv
– i den om
fattning som det ska tillämpas på tredjelandsmedborgare
som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa i
enlighet med kodexen om Schengengränserna
– en ut
veckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i den
mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genomfö
randet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregel
verket, som omfattas av det område som avses i
artikel 1.C i rådets beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG av (5) om ingående
på Europeiska gemenskapens vägnar av det avtalet.
HSPI
När det gäller Liechtenstein utgör detta direktiv
– i den
omfattning som det ska tillämpas på tredjelandsmedbor
gare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för
inresa i enlighet med kodexen om Schengengränserna
–
en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i
den mening som avses i protokollet mellan Europeiska
unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsför
bundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet
Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska
unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska eds
förbundet om Schweiziska edsförbundets associering till
genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket, som omfattas av det område som
avses i artikel 1.C i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG (6) om underteck
nande på Europeiska gemenskapens vägnar och proviso
risk tillämpning av vissa bestämmelser i det protokollet.
hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN
kapitel i
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte
I detta direktiv föreskrivs gemensamma normer och förfaranden
som ska tillämpas i medlemsstaterna för återvändande av tredje
landsmedborgare vars vistelse är olaglig, i överensstämmelse
med grundläggande rättigheter som allmänna principer för ge
menskapsrätten och internationell rätt, inklusive flyktingsskydd
och förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter.
sv
L 348/100
Europeiska unionens officiella tidning
24.12.2008
H1I eµ²¯°¡°¡²¬¡¥®´¥´³ ¯£¨ ²å¤¥´³ ¦ö²¯²¤®©®§ HegI ®² UVRORPPV ¡¶ ¤¥®
QU ¡²³ RPPV ¯ ¥® §¥¥®³«¡°³«¯¤¥¸ ¯ §²ä®³°¡³³¡§¥ ¦ö² °¥²í
³¯®¥² H«¯¤¥¸ ¯ s£¨¥®§¥®§²ä®³¥²®¡I Heut l QPUL QSNTNRPPVL ³N QIN
H2I egt l QSQL QNVNRPPPL ³N TSN
H3I egt l VTL WNSNRPPRL ³N RPN
H4I egt l QWVL QPNWNQYYYL ³N SQN
H5I eut l USL RWNRNRPPXL ³N QN
H6I eut l XSL RVNSNRPPXL ³N SN
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Detta direktiv ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som
vistas olagligt på en medlemsstats territorium.
2.
Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv
på tredjelandsmedborgare som
a) har nekats inresa i enlighet med artikel 13 i kodexen om
Schengengränserna eller som grips eller hejdas av de behö
riga myndigheterna i samband med att de olagligen passerar
en medlemsstats yttre gräns landvägen, sjövägen eller luft
vägen och som inte därefter har fått tillstånd eller rätt att
vistas i den medlemsstaten,
b) har ådömts att återvända som en straffrättslig påföljd, eller
som en följd av en straffrättslig påföljd, i enlighet med den
nationella lagstiftningen, eller som är föremål för utläm
ningsförfaranden.
3.
Detta direktiv ska inte tillämpas på personer som har rätt
till fri rörlighet enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med
artikel 2.5 i kodexen om Schengengränserna.
Artikel 3
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1. tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedbor
gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget och
som heller inte är personer som har rätt till fri rörlighet
enligt gemenskapslagstiftningen i enlighet med artikel 2.5 i
kodexen om Schengengränserna.
2. olaglig vistelse: vistelse på en medlemsstats territorium av en
tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller
villkoren för inresa enligt artikel 5 i kodexen om Scheng
engränserna eller andra villkor för att resa in i, vistas eller
vara bosatt i den medlemsstaten.
3. återvändande: en tredjelandsmedborgares återresa
– oavsett
om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet
att återvända eller med tvång
– till
— ursprungslandet, eller
— ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med ge
menskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra
arrangemang, eller
— ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelands
medborgaren frivilligt väljer att återvända och där han
eller hon kommer att tas emot.
4. beslut om återvändande: ett administrativt eller rättsligt beslut
enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig
och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.
5. avlägsnande: verkställigheten av skyldigheten att återvända,
det vill säga den faktiska transporten ut ur medlemsstaten.
6. inreseförbud: ett administrativt eller rättsligt beslut om förbud
mot inresa och vistelse på medlemsstaternas territorium un
der en viss period, som åtföljer ett beslut om återvändande.
7. risk för avvikande: skäl i det enskilda fallet och på grundval av
objektiva kriterier fastställda genom lag att anta att en tred
jelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för åter
vändande kan komma att avvika.
8. frivillig avresa: fullgörande av skyldigheten att återvända inom
den tidsram som fastställts i beslutet om återvändande.
9. utsatta personer: underåriga, ensamkommande barn, funk
tionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med
underåriga barn och personer som har utsatts för tortyr,
våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller
sexuellt våld.
Artikel 4
Förmånligare bestämmelser
1.
Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av förmån
ligare bestämmelser i
a) bilaterala eller multilaterala avtal mellan gemenskapen, eller
gemenskapen och dess medlemsstater, och ett eller flera
tredjeländer,
b) bilaterala eller multilaterala avtal mellan en eller flera med
lemsstater och ett eller flera tredjeländer.
2.
Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av eventuella
förmånligare
bestämmelser
för
tredjelandsmedborgaren
i
gemenskapens regelverk om invandring och asyl.
3.
Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att
anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de
personer som det är tillämpligt på, förutsatt att dessa förmån
ligare bestämmelser är förenliga med detta direktiv.
sv
24.12.2008
Europeiska unionens officiella tidning
L 348/101
4.
När det gäller tredjelandsmedborgare som undantas från
direktivets räckvidd i enlighet med artikel 2.2 a ska medlems
staterna
a) se till att deras behandling och skyddsnivån inte är mindre
förmånliga än vad som föreskrivs i artikel 8.4 och 8.5 (be
gränsad användning av tvångsmedel), artikel 9.2 a (uppskov
med avlägsnande), artikel 14.1 b och 14.1 d (akutsjukvård
och beaktande av utsatta personers behov) samt artiklarna
16 och 17 (förhållanden i samband med förvar) och
b) respektera principen om
”non-refoulement”.
Artikel 5
”Non-refoulement”, barnets bästa, familjeliv och
hälsotillstånd
När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta veder
börlig hänsyn till
a) barnets bästa,
b) familjeliv,
c) hälsotillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren,
och respektera principen om
”non-refoulement”.
kapitel ii
AVSLUTANDE AV DEN OLAGLIGA VISTELSEN
Artikel 6
Beslut om återvändande
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som
avses i punkterna 2
–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om
att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territo
rium ska återvända.
2.
Tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en med
lemsstats territorium och som innehar ett giltigt uppehållstill
stånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till
vistelse utfärdat av en annan medlemsstat, ska ofördröjligen
bege sig till den medlemsstatens territorium. Om den tredje
landsmedborgare som berörs av detta krav inte följer detsamma
eller om dennes omedelbara avresa krävs med hänsyn till all
män ordning eller nationell säkerhet, ska punkt 1 tillämpas.
3.
Medlemsstaterna får avstå från att utfärda ett beslut om
återvändande till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt
på deras territorium om den berörda tredjelandsmedborgaren
återtas av en annan medlemsstat enligt bilaterala avtal eller
arrangemang som gäller den dag detta direktiv träder i kraft.
Den medlemsstat som har återtagit den berörda tredjelandsmed
borgaren ska i så fall tillämpa punkt 1.
4.
Medlemsstaterna får när som helst, av ömmande skäl eller
av humanitära eller andra skäl, bevilja ett självständigt uppe
hållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt
att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som vistas
olagligt på deras territorium. I sådana fall ska inget beslut om
återvändande utfärdas. Om ett sådant beslut redan har utfärdats
ska det återkallas eller tillfälligt skjutas upp under giltighetstiden
för uppehållstillståndet eller någon annan beviljad rätt att
stanna.
5.
Om en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en
medlemsstats territorium är föremål för ett förfarande för för
längning av hans eller hennes uppehållstillstånd eller något an
nat tillstånd som ger rätt att stanna i landet, ska den berörda
medlemsstaten överväga att avstå ifrån att utfärda ett beslut om
återvändande till dess att förfarandet har avslutats, utan att detta
påverkar tillämpningen av punkt 6.
6.
Detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att
anta ett beslut om att avsluta en laglig vistelse tillsammans
med ett beslut om återvändande och/eller ett beslut om avlägs
nande och/eller inreseförbud inom ramen för ett enda administ
rativt eller rättsligt beslut i enlighet med deras nationella lag
stiftning, utan att det påverkar tillämpningen av rättssäkerhets
garantierna enligt kapitel III och andra relevanta bestämmelser i
gemenskapslagstiftningen och nationell lagstiftning.
Artikel 7
Frivillig avresa
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som
avses i punkterna 2 och 4 ska det i återvändandebeslutet fast
ställas en lämplig tidsfrist på mellan sju och trettio dagar för
frivillig avresa. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning
föreskriva att en sådan tidsfrist får beviljas först efter ansökan
från den berörda tredjelandsmedborgaren. Medlemsstaterna ska i
så fall informera de berörda tredjelandsmedborgarna om möjlig
heten att ge in en sådan ansökan.
Den tidsfrist som föreskrivs i första stycket innebär inte att den
berörda tredjelandsmedborgaren inte kan avresa tidigare.
2.
Medlemsstaterna ska, när så är nödvändigt, förlänga fristen
för frivillig avresa med en lämplig tid, med beaktande av de
särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. vistelsens
längd, förekomsten av skolbarn eller av andra familjeband och
sociala band.
3.
Vissa förpliktelser som syftar till att förhindra att den
berörda personen avviker, till exempel att regelbundet anmäla
sig hos myndigheterna, deponering av tillräcklig garantisumma,
inlämnande av handlingar eller skyldighet att stanna på en viss
plats, får åläggas under tidsfristen i fråga.
sv
L 348/102
Europeiska unionens officiella tidning
24.12.2008
4.
Om det finns risk för avvikande eller om en ansökan om
laglig vistelse avvisats såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig
eller om den berörda personen utgör en risk för allmän ord
ning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet, får medlemssta
terna avstå från att bevilja någon tidsfrist för frivillig avresa eller
bevilja en kortare tidsfrist än sju dagar.
Artikel 8
Avlägsnande
1.
Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att
verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för
frivillig avresa har beviljats i enlighet med artikel 7.4, eller om
åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid för
frivilligt återvändande som beviljats i enlighet med artikel 7.
2.
Om medlemsstaten har beviljat en tidsfrist för frivillig
avresa i enlighet med artikel 7, får beslutet om återvändande
verkställas först när tiden löpt ut, såvida inte en risk som avses i
artikel 7.4 uppstår under denna tid.
3.
Medlemsstaterna får anta ett separat administrativt eller
rättsligt beslut om avlägsnande.
4.
Om medlemsstaterna
– som en sista utväg – använder
tvångsmedel vid avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare
som motsätter sig avlägsnande, ska dessa åtgärder vara propor
tionerliga och inte innebära mer tvång än skäligt. De ska ge
nomföras enligt nationell lagstiftning i överensstämmelse med
grundläggande rättigheter och med vederbörlig respekt för den
berörda tredjelandsmedborgarens värdighet och fysiska integri
tet.
5.
När avlägsnandet genomförs med flyg ska medlemssta
terna ta hänsyn till de gemensamma riktlinjer för säkerhetsbe
stämmelser i samband med gemensamma återsändanden med
flyg som fogas till beslut 2004/573/EG.
6.
Medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt övervaknings
system för påtvingade återvändanden.
Artikel 9
Uppskjutande av verkställighet
1.
Medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägs
nandet
a) om det strider mot principen om
”non-refoulement” eller
b) så länge som verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp
enligt artikel 13.2.
2.
Medlemsstaterna får skjuta upp verkställigheten av avlägs
nandet under en lämplig tidsperiod, med hänsyn till omstän
digheterna i det enskilda fallet. Medlemsstaterna ska särskilt
beakta
a) tredjelandsmedborgarens fysiska eller psykiska tillstånd,
b) tekniska omständigheter, som brist på transportkapacitet el
ler att avlägsnandet misslyckades på grund av bristande iden
titetshandlingar.
3.
Om verkställigheten av avlägsnandet skjutits upp i enlighet
med punkterna 1 och 2, får den berörda tredjelandsmedborga
ren åläggas de skyldigheter som anges i artikel 7.3.
Artikel 10
Återvändande och avlägsnande av ensamkommande barn
1.
Innan ett beslut fattas om att utfärda ett beslut om åter
vändande beträffande ett ensamkommande barn, ska stöd av
lämpliga organ som inte är verkställande myndighet beviljas
med vederbörlig hänsyn till barnets bästa.
2.
Innan myndigheterna i en medlemsstat avlägsnar ett en
samkommande barn från medlemsstatens territorium, ska de
försäkra sig om att barnet kommer att överlämnas till en famil
jemedlem, en utsedd förmyndare eller en lämplig mottagnings
enhet i mottagarlandet.
Artikel 11
Inreseförbud
1.
Beslut om återvändande ska åtföljas av ett inreseförbud
a) om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats, eller
b) om åläggandet att återvända inte har hörsammats.
I andra fall får beslut om återvändande åtföljas av ett inreseför
bud.
2.
Inreseförbudets varaktighet ska fastställas med vederbörlig
hänsyn till alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet och
ska i princip inte överstiga fem år. Det får emellertid överstiga
fem år om tredjelandsmedborgaren utgör ett allvarligt hot mot
allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säkerhet.
3.
Medlemsstaterna ska överväga att upphäva ett inreseför
bud, eller besluta att det tills vidare inte ska gälla, om en tredje
landsmedborgare som är föremål för ett inreseförbud utfärdat i
enlighet med punkt 1 andra stycket kan visa att han eller hon
har lämnat en medlemsstats territorium i full överensstämmelse
med ett beslut om återvändande.
sv
24.12.2008
Europeiska unionens officiella tidning
L 348/103
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 första stycket b,
ska beslut om inreseförbud inte fattas avseende offer för män
niskohandel som har beviljats uppehållstillstånd i enlighet med
rådets direktiv 2004/81/EG av den 29 april 2004, om uppe
hållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för
människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring
och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna (1), förut
satt att den berörda tredjelandsmedborgaren inte utgör något
hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller nationell säker
het.
Medlemsstaterna får i enskilda fall av humanitära skäl avstå från
att utfärda eller upphäva ett inreseförbud, eller besluta att det
tills vidare inte ska gälla.
Medlemsstaterna får i enskilda fall eller i vissa kategorier av fall
av andra skäl återkalla ett inreseförbud, eller besluta att det tills
vidare inte ska gälla.
4.
När en medlemsstat överväger att utfärda ett uppehållstill
stånd eller något annat tillstånd som ger rätt att stanna i landet
för en tredjelandsmedborgare för vilken ett inreseförbud har
utfärdats av en annan medlemsstat, ska den först rådfråga den
medlemsstat som utfärdat inreseförbudet och ta hänsyn till den
statens intressen i enlighet med artikel 25 i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet (2).
5.
Tillämpningen av punkterna 1
–4 ska inte påverka rätten
till internationellt skydd enligt definitionen i artikel 2 a i rådets
direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer
för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall be
traktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl
behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga
ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (3) i med
lemsstaterna.
kapitel iii
RÄTTSSÄKERHETSGARANTIER
Artikel 12
Utformning
1.
Beslut om återvändande och eventuella beslut om inrese
förbud och beslut om avlägsnande, ska utfärdas skriftligt och
innehålla en redovisning av de faktiska och de rättsliga omstän
digheterna, liksom uppgift om tillgängliga rättsmedel.
Om rätten till information enligt nationell lagstiftning får in
skränkas, särskilt för att skydda nationell säkerhet, försvaret eller
allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning och av
slöjande av brott och åtal för brott, får informationen om de
faktiska omständigheterna begränsas.
2.
Medlemsstaterna ska på begäran tillhandahålla en skriftlig
eller muntlig översättning av de viktigaste delarna av ett beslut
om återvändande i enlighet med punkt 1, inbegripet informa
tion om tillgängliga rättsmedel, på ett språk som tredjelands
medborgaren förstår eller rimligen kan förväntas förstå.
3.
Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa punkt 2 på
tredjelandsmedborgare som har rest in olagligt på en medlems
stats territorium utan att därefter ha fått tillstånd eller rätt att
stanna i den medlemsstaten.
I sådana fall ska beslut om återvändande i enlighet med punkt 1
meddelas genom ett standardformulär enligt nationell lagstift
ning.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla skriftlig allmän information
om huvudpunkterna i standardformuläret på åtminstone fem av
de språk som oftast används eller förstås av olagliga migranter
som reser in i den berörda medlemsstaten.
Artikel 13
Rättsmedel
1.
Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett
effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära om
prövning av sådana beslut om återvändande som avses i arti
kel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltnings
myndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska
ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning.
2.
Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska
ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som
avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta
upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt
uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen.
3.
Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha möjlighet att
få juridisk rådgivning och biträde av ett ombud samt, om så är
nödvändigt, språklig hjälp.
4.
Medlemsstaterna ska se till att nödvändigt rättsligt bistånd
och/eller biträde på begäran beviljas kostnadsfritt i enlighet med
tillämplig nationell lagstiftning eller bestämmelser om rättshjälp
och får föreskriva att kostnadsfri rättshjälp och/eller biträde
underställs villkoren i artikel 15.3
–15.6 i direktiv 2005/85/EG.
Artikel 14
Garantier i avvaktan på återvändande
1.
Medlemsstaterna ska, med undantag för den situation som
omfattas av artiklarna 16 och 17, säkerställa att under den
tidsfrist för frivillig avresa som beviljats enligt artikel 7 och
under tidsperioder för vilka verkställigheten av avlägsnandet
skjutits upp enligt artikel 9, följande principer beaktas så långt
som möjligt i fråga om tredjelandsmedborgare:
sv
L 348/104
Europeiska unionens officiella tidning
24.12.2008
H1I eut l RVQL VNXNRPPTL ³N QYN
H2I egt l RSYL RRNYNRPPPL ³N QYN
H3I eut l SPTL SPNYNRPPTL ³N QRN
a) De familjemedlemmar som befinner sig på territoriet ska
hållas samlade.
b) Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar ska
tillhandahållas.
c) Beroende på vistelsens längd ska underåriga ges tillträde till
det grundläggande utbildningsväsendet.
d) Utsatta personers särskilda behov ska beaktas.
2.
Medlemsstaterna ska se till att de personer som avses i
punkt 1 i enlighet med nationell lagstiftning erhåller en skriftlig
bekräftelse på att tidsfristen för frivillig avresa har förlängts i
enlighet med artikel 7.2 eller att verkställigheten av beslutet om
återvändande har skjutits upp.
kapitel iv
FÖRVAR INFÖR AVLÄGSNANDE
Artikel 15
Förvar
1.
Om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgär
der kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får med
lemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som
är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda
återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt
när
a) det finns risk för avvikande, eller
b) den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller
förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägs
nandet.
Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast
fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår
och genomförs med rimliga ansträngningar.
2.
Ett beslut om förvar ska fattas av förvaltningsmyndigheter
eller rättsliga myndigheter.
Ett beslut om förvar ska utfärdas skriftligt och med angivande
av de faktiska och rättsliga omständigheterna.
När ett beslut om förvar har fattats av förvaltningsmyndigheter
ska medlemsstaterna
a) antingen så snart som möjligt efter det att en person tagits i
förvar se till att ett beslut fattas om snabb rättslig prövning
av förvarsbeslutets laglighet,
b) eller medge den berörda tredjelandsmedborgaren rätt att in
leda förfaranden för att få lagligheten av förvarsbeslutet prö
vat så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena
inleddes. Medlemsstaterna ska i detta fall omedelbart infor
mera den berörda tredjelandsmedborgaren om möjligheten
att inge en sådan ansökan.
Den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om
kvarhållandet i förvar inte är lagligt.
3.
I varje enskilt fall ska beslutet om förvar omprövas med
lämpliga mellanrum, antingen på begäran av den berörda tredje
landsmedborgaren eller ex officio. För längre perioder av förvar
ska prövningar övervakas av en rättslig myndighet.
4.
När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägs
nande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra
överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte
längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat
och den berörda personen ska omedelbart friges.
5.
Tredjelandsmedborgaren ska hållas i förvar så länge som
de villkor som fastställs i punkt 1 uppfylls och så länge som det
är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan
genomföras. Varje medlemsstat ska fastställa en begränsad för
varsperiod, som inte får överskrida sex månader.
6.
Medlemsstaterna får inte förlänga den period som avses i
punkt 5 annat än med en begränsad tid som inte överskrider
ytterligare tolv månader i enlighet med nationell rätt i sådana
fall där avlägsnandet, trots alla rimliga ansträngningar, sannolikt
kommer att ta längre tid
a) på grund av bristande samarbete från den berörda tredje
landsmedborgarens sida, eller
b) beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar
från tredjeländer drar ut på tiden.
Artikel 16
Förhållanden i samband med förvar
1.
Förvar ska i regel ske i särskilda förvarsanläggningar. Om
en medlemsstat inte kan tillhandahålla sådana särskilda anlägg
ningar, utan måste använda fängelseanläggningar, ska tredje
landsmedborgare i förvar hållas avskilda från vanliga interner.
2.
Tredjelandsmedborgare i förvar ska
– på begäran – ges
möjlighet att vid tillfälle ta kontakt med juridiska ombud, fa
miljemedlemmar och behöriga konsulära myndigheter.
3.
Särskild uppmärksamhet ska ägnas åt situationen för ut
satta personer. Akutsjukvård och nödvändig behandling av sjuk
domar ska tillhandahållas.
sv
24.12.2008
Europeiska unionens officiella tidning
L 348/105
4.
Relevanta och behöriga nationella, internationella och
icke-statliga organisationer och organ ska ha möjlighet att be
söka sådana anläggningar för förvar som avses i punkt 1, i den
mån de används för att hålla tredjelandsmedborgare i förvar i
enlighet med detta kapitel. För sådana besök får tillstånd krävas.
5.
Tredjelandsmedborgare som hålls i förvar ska systematiskt
erhålla information i vilken de regler som tillämpas i anlägg
ningen förklaras och deras rättigheter och skyldigheter fastställs.
Detta inbegriper information om deras rätt enligt nationell lag
stiftning att kontakta de organisationer och organ som avses i
punkt 4.
Artikel 17
Förvar av underåriga och familjer
1.
Ensamkommande barn och familjer med underåriga ska
endast hållas i förvar som en sista utväg och under en så kort
tid som möjligt.
2.
Familjer som hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande ska
tillhandahållas separat inkvartering så att de tillförsäkras adekvat
skydd för sitt privatliv.
3.
Underåriga som hålls i förvar ska ha möjlighet att delta i
fritidsverksamhet, inbegripet lekar och aktiviteter som lämpar
sig för deras ålder och, beroende på vistelsens längd, ha tillgång
till undervisning.
4.
Så långt det är möjligt ska ensamkommande barn förses
med inkvartering i anläggningar med tillgång till personal och
utrymmen som tar hänsyn till behoven hos personer i deras
åldersgrupp.
5.
När underåriga hålls i förvar i avvaktan på avlägsnande
ska barnets bästa komma i främsta rummet.
Artikel 18
Nödsituationer
1.
I situationer där ett exceptionellt stort antal tredjelands
medborgare som ska återvända utgör en oförutsett stor belas
tning på förvarsanläggningarna i en medlemsstat eller dess ad
ministrativa personal, eller personal inom rättsväsendet, får
medlemsstaten i fråga så länge som den exceptionella situatio
nen består besluta att tillämpa längre tidsfrister för rättslig pröv
ning än dem som beskrivs i artikel 15.2 tredje stycket och vidta
nödåtgärder vad gäller förhållanden vid förvar som avviker från
vad som föreskrivs i artiklarna 16.1 och 17.2.
2.
Medlemsstaten ska informera kommissionen när den till
griper sådana exceptionella åtgärder. Den ska också informera
kommissionen så snart som de förhållanden som motiverar
dessa åtgärder inte längre föreligger.
3.
Denna artikel får inte på något sätt tolkas som att den
tillåter medlemsstaterna att åsidosätta sin allmänna skyldighet
att vidta alla lämpliga, både allmänna och särskilda, åtgärder för
att säkerställa att deras skyldigheter enligt detta direktiv uppfylls.
kapitel v
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 19
Rapportering
Kommissionen ska vart tredje år rapportera till Europaparlamen
tet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemssta
terna och vid behov föreslå nödvändiga ändringar.
Kommissionen ska lämna sin första rapport senast den 24 de
cember 2013 och vid det tillfället särskilt inrikta sig på tillämp
ningen av artikel 11, artikel 13.4 och artikel 15 i medlemssta
terna. Med avseende på artikel 13.4 ska kommissionen särskilt
bedöma de ekonomiska och administrativa konsekvenserna i
medlemsstaterna.
Artikel 20
Införlivande
1.
Medlemsstaterna ska senast den 24 december 2010 sätta i
kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att
följa detta direktiv. Med avseende på artikel 13.4 ska medlems
staterna senast den 24 december 2011 sätta i kraft de lagar och
andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direk
tiv. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till
kommissionen.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis
ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis
ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2.
Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 21
Förhållandet till Schengenkonventionen
Detta direktiv ersätter bestämmelserna i artiklarna 23 och 24 i
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.
Artikel 22
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det
har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
sv
L 348/106
Europeiska unionens officiella tidning
24.12.2008
Artikel 23
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen.
Utfärdat i Strasbourg den 16 december 2008.
På Europaparlamentets vägnar
hNMgN pÖttering
Ordförande
På rådets vägnar
bN le maire
Ordförande
sv
24.12.2008
Europeiska unionens officiella tidning
L 348/107
RÅDETS DIREKTIV 2003/109/EG
av den 25 november 2003
om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
europeiska unionens rÅd har antagit detta direktiv
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 63.3 och 63.4 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2),
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-
téns yttrande (3),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (4), och
av följande skäl:
HQI
För att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet
och rättvisa föreskrivs i Fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen dels att det skall vidtas åtgärder
som syftar till att säkerställa den fria rörligheten för
personer, och i samband därmed direkt relaterade
stödåtgärder avseende kontroller vid yttre gränser, asyl
och invandring, dels att det skall vidtas åtgärder som rör
asyl, invandring och skydd av rättigheter för tredjelands-
medborgare.
HRI
Vid sitt extra möte i Tammerfors den 15–16 oktober
1999 konstaterade rådet att den rättsliga ställningen för
tredjelandsmedborgare bör tillnärmas den som medlems-
staternas medborgare åtnjuter och att en person som har
vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall
fastställas och som har uppehållstillstånd för längre tid
bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhet-
liga rättigheter som ligger så nära EU-medborgarnas
rättigheter som möjligt.
HSI
Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter
och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europe-
iska konventionen om skydd för de mänskliga rättighe-
terna och de grundläggande friheterna och i Europeiska
unionens stadga om grundläggande rättigheter.
HTI
Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares integration i
medlemsstaterna är en nyckelfaktor för att stärka den
ekonomiska och sociala sammanhållningen, vilket är ett
av gemenskapens grundläggande mål enligt fördraget.
HUI
Medlemsstaterna bör sätta i kraft bestämmelserna i detta
direktiv utan diskriminering med avseende på kön, ras,
hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egen-
skaper, språk, religion eller övertygelse, politiska eller
andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet,
förmögenhet, födelseort, funktionshinder, ålder eller
sexuell läggning.
HVI
Det viktigaste kriteriet för att kunna förvärva ställning
som varaktigt bosatt bör vara bosättningstiden inom en
medlemsstats territorium. Bosättningen bör ha varit
laglig och oavbruten för att vittna om personens föran-
kring i landet. En viss flexibilitet bör dock finnas med
tanke på omständigheter som kan tvinga en person att
tillfälligt lämna territoriet.
HWI
För att förvärva ställning som varaktigt bosatt bör tredje-
landsmedborgare kunna visa att de förfogar över tillräck-
liga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, så
att de inte blir en belastning för medlemsstaten. När
medlemsstaterna bedömer innehav av stabila och regel-
bundna försörjningsmedel får de beakta faktorer såsom
avgifter till pensionssystemet och fullgörande av skatts-
kyldighet.
HXI
Tredjelandsmedborgare som önskar förvärva och bevara
ställning som varaktigt bosatta bör inte utgöra ett hot
mot allmän ordning och säkerhet. Begreppet allmän
ordning får inbegripa fällande dom för allvarligt brott.
HYI
Ekonomiska överväganden bör inte utgöra skäl för
vägran att bevilja ställning som varaktigt bosatt och skall
inte anses inverka på de relevanta villkoren.
HQPI
Det bör inrättas ett system med förfaranderegler för
prövning av ansökningar om ställning som varaktigt
bosatt. Dessa förfaranden bör vara effektiva och genom-
förbara i förhållande till den normala arbetsbelastningen
vid medlemsstaternas myndigheter, samt tillåta insyn
och vara rättvisa för att ge de berörda personerna
adekvat rättssäkerhet.
23.1.2004
L 16/44
Europeiska unionens officiella tidning
sv
H
1
I egt c RTP eL RXNXNRPPQL ³N WYN
H
2
I egt c RXT eL RQNQQNRPPRL ³N QPRN
H
3
I egt c SVL XNRNRPPRL ³N UYN
H
4
I egt c QYL RRNQNRPPRL ³N QXN
HQQI
Ställningen som varaktigt bosatt bör komma till konkret
uttryck genom ett uppehållstillstånd, så att personen i
fråga snabbt och lätt kan styrka sin rättsliga ställning.
Detta uppehållstillstånd bör också uppfylla höga tekniska
krav, särskilt när det gäller garantier mot förfalskning
och efterbildning, för att undvika missbruk i den
medlemsstat där ställningen förvärvats och i de
medlemsstater där rätten till bosättning utövas.
HQRI
För att kunna fungera praktiskt som ett instrument för
integration av varaktigt bosatta i det samhälle där de är
bosatta, bör ställningen som varaktigt bosatt garantera
innehavaren samma behandling som medlemsstatens
medborgare i en rad ekonomiska och sociala samman-
hang, i enlighet med relevanta villkor i detta direktiv.
HQSI
I fråga om socialt bistånd skall möjligheten att begränsa
förmånerna för varaktigt bosatta till att gälla endast
grundläggande förmåner förstås så att detta begrepp
omfattar
åtminstone
minimiinkomst,
bistånd
vid
sjukdom, graviditet, föräldrabistånd och långtidsvård.
Villkoren för att bevilja dessa förmåner bör fastställas i
nationell lagstiftning.
HQTI
Medlemsstaterna bör vara skyldiga att ge underåriga barn
tillgång till utbildningsväsendet på liknande villkor som
för egna medborgare.
HQUI
Begreppet bidrag och stipendier för studier inom yrkes-
utbildningsområdet omfattar inte åtgärder som finan-
sieras som socialt bistånd. Därtill kommer att tillträde till
bidrag och stipendier för studier kan vara avhängigt av
det faktum att den person som ansöker om sådana
bidrag eller stipendier i sig uppfyller villkoren för erhål-
lande av ställning som varaktigt bosatt. I fråga om att
bevilja bidrag och stipendier för studier får medlemssta-
terna beakta det faktum att unionsmedborgarna kan
utnyttja denna förmån i hemlandet.
HQVI
Varaktigt bosatta bör åtnjuta förstärkt skydd mot utvis-
ning. Detta skydd är baserat på kriterier som fastställts i
praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättighe-
terna. För att säkerställa skyddet mot utvisning bör
medlemsstaterna erbjuda effektiva rättsmedel.
HQWI
En harmonisering av villkoren för förvärv av ställning
som varaktigt bosatt främjar ömsesidigt förtroende
mellan medlemsstaterna. Vissa medlemsstater utfärdar
uppehållstillstånd som gäller permanent eller tills vidare
på förmånligare villkor än de som följer av detta direktiv.
Fördraget utesluter inte att medlemsstaterna tillämpar
förmånligare bestämmelser. I detta direktiv bör det dock
föreskrivas att tillstånd som utfärdas på förmånligare
villkor inte skall grunda rätt till bosättning i andra
medlemsstater.
HQXI
Att det ställs upp villkor för varaktigt bosatta tredjelands-
medborgares rätt att bosätta sig i en annan medlemsstat
bör bidra till att förverkliga den inre marknaden som ett
område med fri rörlighet för personer. Det skulle också i
betydande grad kunna medverka till ökad rörlighet,
särskilt på arbetsmarknaden inom unionen.
HQYI
Det bör fastställas att rätten till bosättning i en annan
medlemsstat får gälla såväl för anställda som för egen-
företagare, liksom för att studera eller etablera sig utan
att bedriva ekonomisk verksamhet.
HRPI
Familjemedlemmar bör även kunna bosätta sig tillsam-
mans med den varaktigt bosatte i en annan medlemsstat
för fortsatt familjesammanhållning och för att den varak-
tigt bosatte inte skall hindras från att utnyttja sin rätt till
bosättning. När det gäller familjemedlemmar som kan
tillåtas medfölja eller förena sig med varaktigt bosatta,
bör medlemsstaterna särskilt beakta situationen för
vuxna barn med funktionshinder samt släktingar i rakt
uppstigande led av första graden som är beroende av
dem för sin försörjning.
HRQI
Den medlemsstat där den varaktigt bosatte avser att
utöva sin rätt till bosättning bör kunna kontrollera om
personen i fråga uppfyller villkoren för bosättning på
dess territorium. Den bör också kunna kontrollera att
personen inte utgör ett hot mot allmän ordning,
säkerhet och hälsa.
HRRI
För att inte göra det omöjligt att i praktiken utöva rätten
till bosättning, bör den varaktigt bosatte åtnjuta samma
behandling i den andra medlemsstaten, i enlighet med
villkoren i detta direktiv, som i den medlemsstat där han
förvärvat ställning som varaktigt bosatt. Beviljandet av
förmåner inom ramen för det sociala biståndet skall inte
påverka medlemsstaternas möjligheter att återkalla uppe-
hållstillståndet om den berörda personen inte längre
uppfyller kraven i detta direktiv.
HRSI
Tredjelandsmedborgare bör beviljas möjligheten att
förvärva ställning som varaktigt bosatt i den medlemsstat
dit de flyttat och beslutat sig för att slå sig ned i, i
enlighet med villkor som är jämförbara med dem som
gäller för förvärvande av ställning som varaktigt bosatt i
den första medlemsstaten.
23.1.2004
L 16/45
Europeiska unionens officiella tidning
sv
HRTI
Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen
att införa villkor för beviljande och återkallelse av
ställning som varaktigt bosatt, rättigheter förbundna
med denna ställning samt införande av villkor för
utövande av rätt till bosättning i andra medlemsstater,
inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta-
terna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning
eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå,
kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med propor-
tionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med
proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta
direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå
dessa mål.
HRUI
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om
Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av
Europeiska
gemenskapen
fogade
protokollet
om
Förenade kungarikets och Irlands ställning, och utan att
det påverkar tillämpningen av artikel 4 i nämnda proto-
koll, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av
detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt i
dem.
HRVI
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till Fördraget om
Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av
Europeiska
gemenskapen
fogade
protokollet
om
Danmarks ställning deltar Danmark inte i antagandet av
detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt i
Danmark.
hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN
kapitel i
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Innehåll
I detta direktiv fastställs
a) villkoren för en medlemsstats beviljande och återkallande av
ställning som varaktigt bosatt för tredjelandsmedborgare
som är lagligen bosatta på dess territorium, inklusive de
rättigheter som är förbundna med denna ställning, och
b) villkoren för bosättning i andra medlemsstater än den som
beviljat dem varaktig bosättning för tredjelandsmedborgare
som har beviljats denna ställning.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv avses med
a) tredjelandsmedborgare: personer som inte är unionsmedbor-
gare enligt artikel 17.1 i fördraget,
b) varaktigt bosatt: tredjelandsmedborgare som har ställning
som varaktigt bosatt i enlighet med artiklarna 4–7,
c) första medlemsstat: den medlemsstat som först beviljade tred-
jelandsmedborgaren ställning som varaktigt bosatt,
d) andra medlemsstat: andra medlemsstater än den som först
beviljade tredjelandsmedborgaren ställning som varaktigt
bosatt och där den varaktigt bosatte utövar sin rätt till
bosättning,
e) familjemedlemmar: de tredjelandsmedborgare som vistas i den
berörda medlemsstaten i enlighet med rådets direktiv 2003/
86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåter-
förening (1),
f) flykting: tredjelandsmedborgare som beviljats flyktingstatus
enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående
flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-
protokollet av den 31 januari 1967,
g) EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta: uppehållstillstånd
som utfärdas av den berörda medlemsstaten när en sökande
förvärvat ställning som varaktigt bosatt.
Artikel 3
Räckvidd
1.
Detta direktiv skall tillämpas på tredjelandsmedborgare
som är lagligen bosatta på en medlemsstats territorium.
2.
Detta direktiv skall inte tillämpas på tredjelandsmedbor-
gare som
a) är bosatta för att ägna sig åt studier eller genomgå yrkesut-
bildning,
b) har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av
tillfälligt skydd eller som har ansökt om rätt till bosättning
på den grunden och väntar på beslut om sin ställning,
c) har rätt till bosättning i en medlemsstat på grundval av
alternativa skyddsformer, i enlighet med internationella
åtaganden, nationell lagstiftning eller praxis i medlemssta-
terna eller som har ansökt om rätt till bosättning på den
grunden och väntar på ett beslut om sin ställning,
23.1.2004
L 16/46
Europeiska unionens officiella tidning
sv
H
1
I eut l RUQL SNQPNRPPSL ³N QRN
d) är flyktingar eller har ansökt om flyktingstatus men ännu
inte fått slutligt besked,
e) är bosatta uteslutande av tillfälliga skäl som ”au pair” eller
säsongsarbetare, eller som arbetstagare som utstationerats av
en tjänsteleverantör för att tillhandahålla gränsöverskridande
tjänster, eller som leverantör av gränsöverskridande tjänster
eller i de fall då deras uppehållstillstånd formellt begränsats,
f) har en rättslig ställning som omfattas av bestämmelserna i
1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser,
1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, 1969
års konvention om särskilda delegationer eller 1975 års
Wienkonvention om staters representation i deras förbin-
delser med internationella organisationer av universell
karaktär.
3.
Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av förmån-
ligare bestämmelser i
a) bilaterala och multilaterala avtal mellan gemenskapen eller
gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och
tredje land, å den andra,
b) bilaterala avtal som redan ingåtts mellan en medlemsstat
och ett tredje land före den dag då detta direktiv träder i
kraft,
c) Europeiska bosättningskonventionen av den 13 december
1955, Europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961,
den reviderade Europeiska sociala stadgan av den 3 maj
1987, och Europeiska konventionen om migrerande arbets-
tagares rättsställning av den 24 november 1977.
kapitel ii
STÄLLNING SOM VARAKTIGT BOSATT I EN MEDLEMSSTAT
Artikel 4
Bosättningstid
1.
En medlemsstat skall bevilja ställning som varaktigt bosatt
till tredjelandsmedborgare som varit lagligen och oavbrutet
bosatta inom dess territorium i fem år omedelbart före
inlämnandet av den relevanta ansökningen.
2.
Bosättningsperioder som grundar sig på de skäl som
anges i artikel 3.2 e och f, skall inte beaktas vid beräkningen av
den period som avses i punkt 1.
I de fall som omfattas av artikel 3.2 a, där den berörda tredje-
landsmedborgaren har erhållit ett uppehållstillstånd som gör
det möjligt för honom/henne att beviljas ställning som varaktigt
bosatt, får bosättningsperioderna för studieändamål eller yrkes-
utbildning räknas till endast hälften vid beräkningen av den
period som avses i punkt 1.
3.
Perioder av frånvaro från den berörda medlemsstatens
territorium skall inte utgöra något avbrott i den period som
avses i punkt 1 och skall beaktas vid beräkningen av denna
förutsatt att de är kortare än sex månader i följd och inte
överstiger tio månader totalt inom den period som avses i
punkt 1.
Om det finns särskilda och exceptionella orsaker av tillfällig
karaktär får medlemsstaterna i överensstämmelse med sin
nationella lagstiftning godta att en längre period av frånvaro än
den som avses i första stycket inte skall utgöra något avbrott i
den period som avses i punkt 1. I sådana fall skall medlemssta-
terna inte beakta de relevanta perioderna av frånvaro vid beräk-
ningen av den period som avses i punkt 1.
Med avvikelse från det andra stycket får medlemsstaterna vid
beräkningen av den totala period som avses i punkt 1 beakta
perioder av frånvaro när det gäller utstationering på grund av
arbete,
inklusive
tillhandahållande av
gränsöverskridande
tjänster.
Artikel 5
Villkor för att förvärva ställning som varaktigt bosatt
1.
Medlemsstaterna skall kräva att tredjelandsmedborgarna
styrker att de för egen räkning och för de familjemedlemmar
gentemot vilka de har försörjningsansvar förfogar över följande:
a) Stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräck-
liga för att de skall kunna försörja sig själva och sina familje-
medlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i
den berörda medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma
dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ av medel
det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet, och får
beakta nivån för minimilöner och -pensioner, innan
ansökan om ställning som varaktigt bosatt lämnades in.
b) En sjukförsäkring avseende alla risker som de egna medbor-
garna i den berörda medlemsstaten normalt omfattas av.
2.
Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare
följer villkoren för integrering i enlighet med nationell lagstift-
ning.
Artikel 6
Allmän ordning och säkerhet
1.
Medlemsstaterna får vägra att bevilja ställning som varak-
tigt bosatt av skäl som rör allmän ordning eller säkerhet.
23.1.2004
L 16/47
Europeiska unionens officiella tidning
sv
När medlemsstaten fattar beslutet i fråga skall den beakta
allvaret i eller typen av brott mot allmän ordning eller säkerhet,
eller den fara som den berörda person utgör, och samtidigt ta
vederbörlig hänsyn till bosättningstiden och befintliga band
med bosättningslandet.
2.
Den vägran som avses i punkt 1 får inte grundas på
ekonomiska överväganden.
Artikel 7
Förvärv av ställning som varaktigt bosatt
1.
För att förvärva ställning som varaktigt bosatt skall tredje-
landsmedborgaren lämna in en ansökan till de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat där han/hon är bosatt.
Ansökan skall åtföljas av dokumentation i enlighet med natio-
nell lagstiftning som styrker att han/hon uppfyller villkoren i
artiklarna 4 och 5 samt, i förekommande fall, av en giltig rese-
handling eller en bestyrkt kopia av denna.
Den dokumentation som avses i det första stycket får även
inbegripa dokumentation i fråga om lämplig bostad.
2.
De behöriga nationella myndigheterna skall skriftligen
underrätta den sökande om beslutet så snart som möjligt och
under alla omständigheter senast sex månader från det att
ansökan lämnades in. Ett sådant beslut skall meddelas den
berörda tredjelandsmedborgaren enligt förfarandena för detta i
den nationella lagstiftningen.
Om prövningen av ansökan är av komplicerad natur, får tids-
fristen i första stycket i undantagsfall förlängas.
Den berörda personen skall dessutom underrättas om sina
rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv.
Följderna av att ett beslut inte har fattats när tidsfristen i denna
bestämmelse löper ut skall regleras av den berörda medlemssta-
tens nationella lagstiftning.
3.
Om villkoren i artiklarna 4 och 5 är uppfyllda och om
personen inte utgör ett hot i den mening som avses i artikel 6,
skall den berörda medlemsstaten bevilja tredjelandsmedbor-
garen i fråga ställning som varaktigt bosatt.
Artikel 8
EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta
1.
Ställning som varaktigt bosatt skall vara permanent om
inte annat följer av artikel 9.
2.
Medlemsstaterna skall till en varaktigt bosatt utfärda ett
EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta. Tillståndet skall gälla
i minst fem år. Det skall, i förekommande fall på ansökan,
förnyas automatiskt när det löper ut.
3.
EG-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta kan utfärdas i
form av ett klistermärke eller en separat handling. Det skall
utfärdas i enlighet med reglerna och standardmodellen i rådets
förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en
enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i
tredje land (1). Under rubriken ”typ av tillstånd” skall medlems-
staterna ange ”varaktigt bosatt inom EG”.
Artikel 9
Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt
1.
Varaktigt bosatta skall inte längre ha rätt att behålla
ställning som varaktigt bosatta i följande fall:
a) Om det har upptäckts att ställningen som varaktigt bosatt
har förvärvats genom bedrägeri.
b) Om ett utvisningsbeslut har fattats enligt villkoren i artikel
12.
c) Vid bortovaro från gemenskapens territorium under en
period om tolv månader i följd.
2.
Med avvikelse från punkt 1 c får medlemsstaterna före-
skriva att bortovaro som överstiger tolv månader i följd eller
som motiveras av särskilda eller exceptionella orsaker inte skall
medföra återkallande eller förlust av ställning som varaktigt
bosatt.
3.
Medlemsstaterna får föreskriva att en varaktigt bosatt
person inte längre skall ha rätt att behålla sin ställning som
varaktigt bosatt om han/hon utgör ett hot mot den allmänna
ordningen, med beaktande av hur allvarliga de brott är som
han/hon har begått, men detta inte är ett skäl för utvisning
enligt artikel 12.
4.
En varaktigt bosatt person som varit bosatt i en annan
medlemsstat i enlighet med kapitel III skall inte längre ha rätt
att behålla sin ställning som varaktigt bosatt som förvärvats i
den första medlemsstaten om en sådan ställning beviljats i en
annan medlemsstat i enlighet med artikel 23.
Efter sex års bortovaro från territoriet för den medlemsstat som
beviljade ställning som varaktigt bosatt, skall den berörda
personen under inga omständigheter längre ha rätt att behålla
sin ställning som varaktigt bosatt i den medlemsstaten.
Med avvikelse från det andra stycket får den berörda medlems-
staten fastställa att den varaktigt bosatta personen av särskilda
skäl får behålla sin ställning i den medlemsstaten vid bortovaro
under en period som överstiger sex år.
5.
När det gäller de fall som avses i punkt 1 c och i punkt 4
får de medlemsstater som har beviljat ställning som varaktigt
bosatt föreskriva ett förenklat förfarande för att återfå denna
ställning.
23.1.2004
L 16/48
Europeiska unionens officiella tidning
sv
H
1
I egt l QUWL QUNVNRPPRL ³N QN
Detta förfarande skall särskilt tillämpas på personer som har
varit bosatta i en annan medlemsstat på grund av studier.
Villkoren och förfarandet för att återfå ställning som varaktigt
bosatt skall fastställas i den nationella lagstiftningen.
6.
Återkallande eller förlust av ställning som varaktigt bosatt
får aldrig grunda sig på att ett EG-uppehållstillstånd för varak-
tigt bosatta har löpt ut.
7.
Om återkallandet eller förlusten av ställning som varaktigt
bosatt inte leder till återsändande skall medlemsstaten tillåta
den berörda personen att stanna på dess territorium om han/
hon uppfyller villkoren enligt den nationella lagstiftningen och/
eller inte utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.
Artikel 10
Förfarandegarantier
1.
Varje beslut om avslag på en ansökan om ställning som
varaktigt bosatt eller om återkallande av sådan ställning skall
vara vederbörligen motiverat. Ett sådant beslut skall meddelas
den berörda tredjelandsmedborgaren enligt förfarandena för
detta i den nationella lagstiftningen. Av underrättelsen skall
framgå vilka möjligheter den berörda personen har att över-
klaga och inom vilken tid överklagande kan ske.
2.
Om en ansökan om ställning som varaktigt bosatt avslås,
eller om denna ställning återkallas eller förloras eller uppehålls-
tillståndet inte förnyas, skall den berörda personen ha rätt att
ansöka om rättslig prövning i den berörda medlemsstaten.
Artikel 11
Likabehandling
1.
Varaktigt bosatta skall åtnjuta den behandling som en
medlemsstats egna medborgare får i fråga om följande:
a) Tillträde till arbetsmarknaden och verksamhet som egenföre-
tagare, under förutsättning att dessa verksamheter inte
medför någon som helst offentlig myndighetsutövning,
liksom
anställnings-
och
arbetsvillkor,
inklusive
uppsägnings- och lönevillkor.
b) Utbildning och yrkesutbildning, inklusive möjligheterna att
få bidrag och stipendier för studier i enlighet med nationell
lagstiftning.
c) Erkännande av yrkesutbildningsbevis, utbildningsbevis för
teoretiska utbildningar och andra kvalifikationer i enlighet
med relevanta nationella förfaranden.
d) Social trygghet, socialt bistånd och socialt skydd såsom
dessa definierats i nationell lagstiftning.
e) Skatteförmåner.
f) Tillgång till varor och tjänster och leveranser av allmänt
tillgängliga varor och tjänster samt förfaranden för att
erhålla bostad.
g) Föreningsfrihet och frihet att tillhöra en arbetstagar- eller
arbetsgivarorganisation eller någon annan organisation vars
medlemmar utövar ett visst yrke, inklusive de förmåner som
dessa typer av organisationer tillhandahåller, utan att
åsidosätta nationella bestämmelser om allmän ordning och
säkerhet.
h) Fritt tillträde till hela den berörda medlemsstatens territo-
rium, inom de gränser som fastställs i nationell lagstiftning
av säkerhetsskäl.
2.
När det gäller bestämmelserna i punkt 1 b, 1 d, 1 e, 1 f
och 1 g får de berörda medlemsstaterna begränsa likabehand-
ling till att gälla fall där den registrerade eller stadigvarande
hemvisten för den varaktigt bosatta personen eller familjemed-
lemmar för vilka han/hon söker bidrag befinner sig inom den
berörda medlemsstatens territorium.
3.
Medlemsstaterna får begränsa likabehandling i förhållande
till egna medborgare i följande fall:
a) Medlemsstaterna får upprätthålla begränsat tillträde till
anställning och verksamhet som egenföretagare i de fall där
denna verksamhet i enlighet med befintlig nationell lagstift-
ning eller gemenskapslagstiftning förbehålls egna medbor-
gare, EU- eller EES-medborgare.
b) Medlemsstaterna får begära bevis på lämpliga språkkun-
skaper för tillträde till utbildning och yrkesutbildning. Till-
träde till universitet får underkastas uppfyllande av särskilda
utbildningskrav.
4.
Medlemsstaterna får begränsa likabehandlingen i fråga om
socialt bistånd och social trygghet till grundläggande förmåner.
5.
Medlemsstaterna får besluta att bevilja kompletterande
förmåner på de områden som avses i punkt 1.
Medlemsstaterna får även besluta att bevilja likabehandling på
områden som inte omfattas av punkt 1.
Artikel 12
Skydd mot utvisning
1.
Medlemsstaterna får fatta beslut om utvisning av en
varaktigt bosatt tredjelandsmedborgare endast om han/hon
utgör ett reellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning
eller säkerhet.
2.
Beslutet i punkt 1 får inte grundas på ekonomiska övervä-
ganden.
3.
Innan beslut om utvisning av en varaktigt bosatt fattas
skall medlemsstaterna beakta
a) hur länge bosättningen i medlemsstaten har varat,
b) den berörda personens ålder,
23.1.2004
L 16/49
Europeiska unionens officiella tidning
sv
c) följderna för vederbörande och dennes familjemedlemmar,
d) banden med bosättningslandet eller avsaknaden av band
med ursprungslandet.
4.
Om ett beslut om utvisning har fattats skall den varaktigt
bosatte ha möjlighet att överklaga beslutet i den aktuella
medlemsstaten.
5.
Rättshjälp skall ges till varaktigt bosatta som saknar
tillräckliga medel på samma villkor som till medborgare i den
stat där de är bosatta.
Artikel 13
Förmånligare nationella bestämmelser
Medlemsstaterna får utfärda uppehållstillstånd som gäller
permanent eller tills vidare på förmånligare villkor än de som
anges i detta direktiv. Sådana uppehållstillstånd skall inte ge rätt
till bosättning i andra medlemsstater enligt kapitel III i detta
direktiv.
kapitel iii
BOSÄTTNING I ANDRA MEDLEMSSTATER
Artikel 14
Huvudregel
1.
Varaktigt bosatta skall ha rätt att bosätta sig i andra
medlemsstater än den som beviljade ställning som varaktigt
bosatt under längre tid än tre månader förutsatt att villkoren i
detta kapitel är uppfyllda.
2.
Varaktigt bosatta får bosätta sig i en annan medlemsstat
på följande grunder:
a) För att bedriva ekonomisk verksamhet som anställd eller
egenföretagare.
b) För att studera eller följa en yrkesutbildning.
c) För andra syften.
3.
När det rör sig om ekonomisk verksamhet som anställd
eller egenföretagare i enlighet med punkt 2 a får medlemssta-
terna granska situationen på sina respektive arbetsmarknader
och tillämpa sina nationella förfaranden när det gäller kraven
för att tillträda en ledig plats respektive bedriva sådan verk-
samhet.
Av arbetsmarknadspolitiska skäl får medlemsstaterna ge
företräde åt unionsmedborgare, tredjelandsmedborgare om
detta föreskrivs i gemenskapslagstiftningen, samt till tredje-
landsmedborgare som är lagligt bosatta och som får arbets-
löshetsunderstöd i den berörda staten.
4.
Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 får
medlemsstaterna begränsa det totala antalet personer som skall
ha rätt till bosättning, under förutsättning att sådana begräns-
ningar redan fastställts för tredjelandsmedborgarnas tillträde i
den befintliga lagstiftningen vid tidpunkten för antagandet av
detta direktiv.
5.
Detta kapitel gäller inte varaktigt bosatta personers bosätt-
ning i medlemsstaterna
a) i egenskap av anställda som utstationerats av en tjänsteleve-
rantör inom ramen för tillhandahållande av tjänster över
gränserna,
b) i egenskap av leverantörer av tjänster över gränserna.
Medlemsstaterna får i enlighet med nationell lagstiftning besluta
på vilka villkor varaktigt bosatta som önskar flytta till en andra
medlemsstat och vara ekonomiskt verksamma som säsongs-
anställda, får vistas i den medlemsstaten. Gränsarbetare får
också omfattas av särskilda bestämmelser i den nationella
lagstiftningen.
6.
Detta kapitel påverkar inte tillämpningen av relevant
gemenskapslagstiftning om social trygghet för tredjelandsmed-
borgare.
Artikel 15
Villkor för bosättning i en annan medlemsstat
1.
Så snart som möjligt och senast tre månader efter inresan
i den andra medlemsstaten skall varaktigt bosatta lämna in en
ansökan om uppehållstillstånd hos den berörda medlemsstatens
behöriga myndigheter.
Medlemsstaterna får godta att varaktigt bosatta lämnar in
ansökan om uppehållstillstånd till de behöriga myndigheterna i
den andra medlemsstaten medan personen fortfarande är bosatt
i den första medlemsstaten.
2.
Medlemsstaterna får anmoda de berörda personerna att
visa upp bevis
a) på stabila och regelbundna försörjningsmedel som är
tillräckliga för att de skall kunna försörja sig själva och sina
familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt
bistånd i den berörda medlemsstaten. För var och en av de
kategorier som anges i artikel 14.2 skall medlemsstaterna
bedöma dessa försörjningsmedel med hänsyn till vilken typ
av medel det rör sig om och inkomsternas regelbundenhet,
och får beakta nivån för minimilöner och -pensioner,
b) på en sjukförsäkring avseende alla risker i den andra
medlemsstaten som de egna medborgarna i den berörda
medlemsstaten normalt omfattas av.
3.
Medlemsstaterna får kräva att tredjelandsmedborgare
följer villkoren för integrering i enlighet med nationell lagstift-
ning.
Detta villkor skall inte gälla när de berörda tredjelandsmedbor-
garna har anmodats att följa integreringsvillkor för att få
ställning som varaktigt bosatt, i enlighet med bestämmelserna i
artikel 5.2.
Om inte annat föreskrivs i det andra stycket får de berörda
personerna anmodas att följa språkkurser.
23.1.2004
L 16/50
Europeiska unionens officiella tidning
sv
4.
Ansökan skall åtföljas av dokumentation, som skall
fastställas i den nationella lagstiftningen, som visar att de
berörda personerna uppfyller villkoren i fråga samt av uppe-
hållstillståndet som varaktigt bosatt och giltig resehandling eller
bestyrkta kopior av resehandling.
Den dokumentation som avses i det första stycket får även
inbegripa dokumentation som rör lämplig bostad.
I synnerhet gäller följande:
a) Om personen bedriver ekonomisk verksamhet får den andra
medlemsstaten anmoda de berörda personerna att visa upp
bevis om följande:
i) Om de är anställda, att de har ett anställningskontrakt,
ett intyg från arbetsgivaren om anställning eller ett erbju-
dande om anställningskontrakt enligt villkoren i den
nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna skall fastställa
vilket av de ovannämnda bevisen som krävs.
ii) Om de är egenföretagare, att de har tillräckliga medel, i
enlighet med nationell lagstiftning, för att kunna bedriva
verksamhet
som
egenföretagare,
tillsammans
med
nödvändiga handlingar och tillstånd.
b) Om personerna studerar eller följer en yrkesutbildning får
den andra medlemsstaten anmoda de berörda personerna att
visa upp bevis för att de har skrivit in sig vid en godkänd
utbildningsanstalt för att studera där eller följa en yrkesut-
bildning.
Artikel 16
Familjemedlemmar
1.
Om varaktigt bosatta utövar sin rätt till bosättning i en
andra medlemsstat och om familjen redan var bildad i den
första medlemsstaten, skall sådana familjemedlemmar som
uppfyller villkoren i artikel 4.1 i direktiv 2003/86/EG tillåtas
medfölja eller förena sig med varaktigt bosatta.
2.
Om varaktigt bosatta utövar sin rätt till bosättning i en
andra medlemsstat och om familjen redan var bildad i den
första medlemsstaten, får sådana familjemedlemmar som ej
omfattas av artikel 4.1 i direktiv 2003/86/EG tillåtas medfölja
eller förena sig med varaktigt bosatta.
3.
Med beaktande av ansökan om uppehållstillstånd skall
bestämmelserna i artikel 15.1 gälla.
4.
Den andra medlemsstaten får anmoda familjemedlemmar
till varaktigt bosatta att samtidigt med ansökan om uppehålls-
tillstånd visa upp
a) sitt EG-uppehållstillstånd som varaktigt bosatt eller annat
uppehållstillstånd och giltig resehandling eller bestyrkta
kopior av resehandling,
b) bevis för att de har varit bosatta i den första medlemsstaten
i egenskap av familjemedlemmar till varaktigt bosatta,
c) bevis för att de har stabila och regelbundna försörjnings-
medel som är tillräckliga för att de skall kunna försörja sig
själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet
för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten, eller att de
varaktigt bosatta har sådana tillgångar och försäkringar för
dem, samt en sjukförsäkring som omfattar alla risker i den
andra medlemsstaten. Medlemsstaterna skall bedöma dessa
tillgångar med hänsyn till vilken typ av medel det rör sig
om och inkomsternas regelbundenhet, och får beakta nivån
för minimilöner och -pensioner.
5.
Om familjen inte redan var bildad i den första medlems-
staten skall bestämmelserna i direktiv 2003/86/EG gälla.
Artikel 17
Allmän ordning och säkerhet
1.
Medlemsstaterna får vägra ansökningar om uppehållstill-
stånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om
personen utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet.
När beslutet fattas skall medlemsstaten beakta hur grovt brottet
är eller vilken typ av brott mot allmän ordning och allmän
säkerhet som har begåtts av den varaktigt bosatta personen,
eller personens familjemedlem eller familjemedlemmar, eller
den fara som personen utgör.
2.
Det beslut som avses i punkt 1 får inte grundas på ekono-
miska överväganden.
Artikel 18
Folkhälsa
1.
Medlemsstaterna får vägra ansökningar om uppehållstill-
stånd från varaktigt bosatta eller deras familjemedlemmar om
personen utgör ett hot mot folkhälsan.
2.
De enda sjukdomar som får motivera vägrad inresa och
vägrad rätt till bosättning i den andra medlemsstaten skall vara
de sjukdomar som definieras av Världshälsoorganisationens
relevanta och tillämpliga instrument samt andra smittsamma
infektions- och parasitsjukdomar om dessa i mottagarlandet
omfattas av bestämmelser till skydd för medborgarna. Medlems-
staterna får inte införa nya bestämmelser och ny praxis som är
mer långtgående.
3.
Sjukdomar som uppstår efter det att det första uppehålls-
tillståndet har utfärdats i den andra medlemsstaten får inte ligga
till grund för en vägran att förnya tillståndet eller för utvisning.
4.
En medlemsstat får kräva att personer som avses i detta
direktiv undergår en hälsoundersökning, för att fastställa att de
inte lider av någon av de sjukdomar som anges i punkt 2.
Dessa hälsoundersökningar, som får vara avgiftsfria, får inte
genomföras systematiskt.
23.1.2004
L 16/51
Europeiska unionens officiella tidning
sv
Artikel 19
Prövning av ansökan om och utfärdande av uppehållstill-
stånd
1.
De behöriga nationella myndigheterna skall handlägga en
ansökan inom fyra månader efter inlämnandet.
Om en ansökan inte åtföljs av de bevishandlingar som räknas
upp i artiklarna 15 och 16, eller i undantagsfall om behand-
lingen av ansökan är komplicerad, får den tidsfrist som anges i
första stycket förlängas med högst tre månader. I sådana fall
skall de behöriga nationella myndigheterna underrätta den
sökande om detta.
2.
Om villkoren i artiklarna 14, 15 och 16 är uppfyllda skall
den andra medlemsstaten, om inget annat föreskrivs i
bestämmelserna om allmän ordning, säkerhet och hälsa i artik-
larna 17 och 18, utfärda ett förnybart uppehållstillstånd åt den
varaktigt bosatte. Detta uppehållstillstånd skall, efter ansökan
om så erfordras, förnyas när det går ut. Den andra medlems-
staten skall underrätta den första medlemsstaten om sitt beslut.
3.
Den andra medlemsstaten skall för den varaktigt bosattes
familjemedlemmar utfärda uppehållstillstånd som kan förnyas
med samma giltighetstid som det som utfärdades till den varak-
tigt bosatte.
Artikel 20
Förfarandegarantier
1.
Beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd
skall vara vederbörligen motiverat. Den berörda tredjelands-
medborgaren skall underrättas om beslutet enligt förfarandena
för detta i den nationella lagstiftningen. Av beslutet skall framgå
vilka möjligheter som finns att överklaga och inom vilken tid
överklagande kan göras.
Följderna av att ett beslut inte har fattats vid utgången av den
tidsfrist som anges i artikel 19.1 skall regleras i den berörda
medlemsstatens nationella lagstiftning.
2.
Om ansökan om uppehållstillstånd avslås eller om uppe-
hållstillståndet återkallas eller inte förnyas, skall den berörda
personen ha rätt att ansöka om rättslig prövning i den berörda
medlemsstaten.
Artikel 21
Garanterad behandling i den andra medlemsstaten
1.
Så snart som varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i
den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 19 skall de i
den medlemsstaten åtnjuta likabehandling på de områden, och
i enlighet med de villkor, som anges i artikel 11.
2.
Varaktigt bosatta skall ha tillträde till arbetsmarknaden i
enlighet med bestämmelserna i punkt 1.
Medlemsstaterna får fastslå att de personer som avses i artikel
14.2 a skall ha begränsad tillgång till andra anställningar än de
anställningar som de har beviljats uppehållstillstånd för enligt
villkoren i nationell lagstiftning för en period som inte
överstiger tolv månader.
Medlemsstaterna får, i enlighet med nationell lagstiftning,
bestämma på vilka villkor de personer som avses i artikel 14.2
b och 14.2 c får tillträde till verksamhet som anställda eller
egenföretagare.
3.
Så snart som varaktigt bosatta har fått uppehållstillstånd i
den andra medlemsstaten i enlighet med artikel 19 skall deras
familjemedlemmar åtnjuta de rättigheter som räknas upp i
artikel 14 i direktiv 2003/86/EG i den medlemsstaten.
Artikel 22
Återkallande av uppehållstillståndet och återtagandeskyl-
dighet
1.
Till dess att tredjelandsmedborgare har uppnått ställning
som varaktigt bosatta får den andra medlemsstaten vägra
förnya eller återkalla uppehållstillståndet samt, i enlighet med
förfarandena i den nationella lagstiftningen, inklusive förfa-
randen för utvisning, ålägga varaktigt bosatta och familjemed-
lemmar att lämna dess territorium i följande fall:
a) Av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i enlighet med
artikel 17.
b) Om villkoren i artiklarna 14, 15 och 16 inte längre
uppfylls.
c) När tredjelandsmedborgaren inte lagligen är bosatt i den
medlemsstaten.
2.
Om den andra medlemsstaten antar någon av de åtgärder
som anges i punkt 1 skall den första medlemsstaten omedelbart
och utan formaliteter återta den varaktigt bosatte och dennes
familjemedlemmar. Den andra medlemsstaten skall underrätta
den första medlemsstaten om sitt beslut.
3.
Till dess att en tredjelandsmedborgare uppnått ställning
som varaktigt bosatt och oavsett den skyldighet till återtagande
som föreskrivs i punkt 2, får den andra medlemsstaten fatta
beslut om att utvisa tredjelandsmedborgaren från unionens
territorium, i enlighet med artikel 12 och enligt garantierna i
den artikeln, på grund av allvarligt hot mot allmän ordning
eller säkerhet.
Den andra medlemsstaten skall samråda med den första
medlemsstaten när ett sådant beslut fattas.
Om den andra medlemsstaten antar ett beslut om att utvisa den
berörda tredjelandsmedborgaren, skall den vidta alla åtgärder
som är lämpliga för att effektivt kunna genomföra detta. Den
andra medlemsstaten skall tillhandahålla relevant information
till första medlemsstaten för genomförandet av utvisningsbe-
slutet.
23.1.2004
L 16/52
Europeiska unionens officiella tidning
sv
4.
Beslut om utvisning får inte kombineras med permanent
bosättningsförbud i de fall som anges i punkterna 1 b och 1 c.
5.
Återtagandeskyldigheten enligt punkt 2 skall gälla oavsett
möjligheten för varaktigt bosatta och familjemedlemmar att
flytta till en tredje medlemsstat.
Artikel 23
Förvärv av ställning som varaktigt bosatt i den andra
medlemsstaten
1.
Efter ansökan skall den andra medlemsstaten bevilja
varaktigt bosatta den ställning som anges i artikel 7, under
förutsättning att bestämmelserna i artiklarna 3, 4, 5 och 6 är
uppfyllda. Den andra medlemsstaten skall underrätta den första
medlemsstaten om sitt beslut.
2.
Förfarandet i artikel 7 skall tillämpas vid inlämnande och
prövning av ansökan om ställning som varaktigt bosatt i den
andra medlemsstaten. För utfärdande av uppehållstillstånd skall
bestämmelserna i artikel 8 gälla. Om ansökan avslås, skall förfa-
randegarantierna i artikel 10 gälla.
kapitel iv
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 24
Rapporteringsskyldighet och ”rendez-vous”-klausul
Kommissionen skall med jämna mellanrum, och första gången
senast den 23 januari 2011 rapportera till Europaparlamentet
och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna,
och vid behov föreslå nödvändiga ändringar. Dessa ändringsför-
slag skall vara prioriterade enligt artiklarna 4, 5, 9, 11 och
kapitel III.
Artikel 25
Kontaktpunkter
Medlemsstaterna skall upprätta kontaktpunkter med ansvar för
att ta emot och överföra den information som anges i artik-
larna 19.2, 22.2 och 23.1.
Medlemsstaterna skall upprätta ett lämpligt samarbete om det
informations- och dokumentationsutbyte som anges i det första
stycket.
Artikel 26
Införlivande
Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och
andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 23 januari 2006. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan
hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur
hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
Artikel 27
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i
Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 28
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med
Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdat i Bryssel den 25 november 2003.
På rådets vägnar
gN tremonti
Ordförande
23.1.2004
L 16/53
Europeiska unionens officiella tidning
sv
I
(Lagstiftningsakter)
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/51/EU
av den 11 maj 2011
om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG i syfte att utöka dess räckvidd till att omfatta även
personer som beviljats internationellt skydd
(Text av betydelse för EES)
europaparlamentet och europeiska unionens rÅd har
ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions
sätt, särskilt artikel 79.2 a och b,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 1 ), och
av följande skäl:
HQI
Rådets
direktiv
2003/109/EG
av
den
25
november
2003
om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning ( 2 )
är inte tillämpligt på personer som beviljats internatio
nellt skydd, enligt definitionen i rådets direktiv
2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer
för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer
skall betraktas som flyktingar eller som personer som
av andra skäl behöver internationellt skydd samt om
dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i
det beviljade skyddet ( 3 ).
(2)
Möjligheten att erhålla ställning som varaktigt bosatt i en
medlemsstat efter en viss tid är en viktig förutsättning för
att personer som beviljats internationellt skydd ska
kunna integrera sig till fullo i den medlemsstat där de
är bosatta.
(3)
Ställning som varaktigt bosatt för personer som beviljats
internationellt skydd är dessutom en viktig faktor när det
gäller att främja ekonomisk och social sammanhållning,
vilket är ett grundläggande mål för unionen enligt för
draget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-för
draget).
HTI Personer
som
beviljats
internationellt
skydd
bör
därför
ha
möjlighet att förvärva ställning som varaktigt bosatta i
den medlemsstat som beviljat dem internationellt skydd
på samma villkor som andra tredjelandsmedborgare.
(5) Eftersom
personer
som
beviljats
internationellt
skydd
har
rätt att bosätta sig i andra medlemsstater än den som
beviljade dem internationellt skydd, måste det säkerställas
att dessa andra medlemsstater underrättas om bakgrun
den till att den berörda personen beviljats skydd för att
göra det möjligt för dem att uppfylla sina skyldigheter
avseende principen om non-refoulement.
(6)
Personer som beviljats internationellt skydd och som är
varaktigt bosatta bör, på vissa villkor, garanteras samma
behandling som bosättningsmedlemsstatens medborgare i
en rad ekonomiska och sociala sammanhang så att ställ
ning som varaktigt bosatt kan fungera praktiskt som ett
instrument för integration av varaktigt bosatta i det sam
hälle där de lever.
HWI Likabehandling
av
personer
som
beviljats
internationellt
skydd i den medlemsstat som beviljat detta skydd bör
inte inverka på de rättigheter och förmåner som garan
teras enligt direktiv 2004/83/EG och enligt konventionen
av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning,
ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari
1967 (nedan kallad Genèvekonventionen).
SV
19.5.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
132/1
H 1 I eµ²¯°¡°¡²¬¡¥®´¥´³ ³´å®¤°µ®«´ ¡¶ ¤¥® QT ¤¥£¥¢¥² RPQP Hä®®µ ¥ª
¯¦¦¥®´¬©§§ª¯²¤ © eutI ¯£¨ ²å¤¥´³ ¢¥³¬µ´ ¡¶ ¤¥® QQ ¡°²©¬ RPQQN
H 2 I eut l QVL RSNQNRPPTL ³N TTN
H 3 I eut l SPTL SPNYNRPPTL ³N QRN
HXI
De
villkor
som
anges
i
direktiv
2003/109/EG
för
att
varaktigt bosatta ska erhålla rätt att bosätta sig och för
värva ställning som varaktigt bosatt i en annan medlems
stat bör vara desamma för alla tredjelandsmedborgare
som erhållit ställning som varaktigt bosatta.
HYI
Överförande
av
ansvaret
att
skydda
personer
som
bevil
jats internationellt skydd faller utanför detta direktivs till
lämpningsområde.
HQPI
Om
en
medlemsstat
har
för
avsikt
att
i
enlighet
med
direktiv 2003/109/EG utvisa en person som beviljats in
ternationellt skydd och som förvärvat ställning som var
aktigt bosatt i den medlemsstaten, bör den personen
omfattas av det skydd mot utvisning eller avvisning
som garanteras i direktiv 2004/83/EG och i artikel 33 i
Genèvekonventionen. I de fall där personen beviljats in
ternationellt skydd i en annan medlemsstat än den där
personen för närvarande har ställning som varaktigt bo
satt måste det därför föreskrivas att den berörda perso
nen endast får utvisas till den medlemsstat som beviljat
internationellt skydd och att den medlemsstaten har en
skyldighet att återta den personen, såvida inte utvisning
eller avvisning är tillåtet enligt direktiv 2004/83/EG.
Samma skyddsåtgärder bör tillämpas för en person som
beviljats internationellt skydd och som bosatt sig, men
ännu inte förvärvat ställning som varaktigt bosatt, i en
andra medlemsstat.
HQQI
Om
det,
enligt
direktiv
2004/83/EG,
är
tillåtet
att
utvisa
en person som beviljats internationellt skydd från unio
nens territorium, bör medlemsstaterna försäkra sig om
att all information kommer från relevanta källor, dä
ribland, i tillämpliga fall, från den medlemsstat som be
viljade internationellt skydd, och att den bedöms nog
grant för att säkerställa att utvisningsbeslutet överens
stämmer med artikel 4 och artikel 19.2 i Europeiska
unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
HQRI
Detta
direktiv
står
i
överensstämmelse
med
de
grundläg
gande rättigheterna och de principer som fastställs i
artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och i Euro
peiska unionens stadga om de grundläggande rättighe
terna, särskilt artikel 7.
HQSI
I
enlighet
med
punkt
34
i
det
interinstitutionella
avtalet
om bättre lagstiftning ( 1 ) uppmuntras medlemsstaterna
att för egen del och i unionens intresse upprätta egna
tabeller som så långt det är möjligt visar överensstäm
melsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna
samt att offentliggöra dessa tabeller.
(14) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om
Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende
på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till
fördraget om Europeiska unionen och EUF-fördraget, och
utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det
protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet
av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämp
ligt på dem.
HQUI
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om
Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska
unionen och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i anta
gandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller
tillämpligt på Danmark.
hÄrigenom fÖreskrivs fÖljandeN
Artikel 1
Direktiv 2003/109/EG ska ändras på följande sätt:
1. I artikel 2 ska led f ersättas med följande:
”f) internationellt skydd: internationellt skydd enligt definitio
nen i artikel 2 a i rådets direktiv 2004/83/EG av den
29 april 2004 om miniminormer för när tredjelands
medborgare eller statslösa personer skall betraktas som
flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver
internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga
ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (*).
___________
(*) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12.”,
2. Artikel 3 ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 2 ska leden c och d ersättas med följande:
”c) har beviljats rätt till bosättning i en medlemsstat på
grundval av någon annan form av skydd än inter
nationellt skydd eller som har ansökt om rätt till
bosättning på den grunden och väntar på ett beslut
om sin ställning,
d) har
ansökt
om
internationellt
skydd
men
ännu
inte
fått slutligt besked,”.
SV
L 132/2
Europeiska unionens officiella tidning
19.5.2011
H 1 I eut c SRQL SQNQRNRPPSL ³N QN
b) I punkt 3 ska led c ersättas med följande:
”c) den europeiska bosättningskonventionen av den
13 december 1955, den europeiska sociala stadgan
av den 18 oktober 1961, den reviderade europeiska
sociala stadgan av den 3 maj 1987 och den euro
peiska konventionen av den 24 november 1977 om
migrerande arbetstagares rättsställning samt punkt
11 i bilagan till konventionen av den 28 juli 1951
om flyktingar, ändrad genom New York-protokollet
av den 31 januari 1967, och den europeiska över
enskommelsen av den 16 oktober 1980 om över
förande av ansvaret för flyktingar.”
3. Artikel 4 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkt ska införas:
”1a. Medlemsstaterna
ska
inte
bevilja
ställning
som
varaktigt bosatt på grundval av beviljat internationellt
skydd i fall av återkallande eller upphävande av eller
vägran att förnya ett internationellt skydd enligt artik
larna 14.3 och 19.3 i direktiv 2004/83/EG.”
b) I punkt 2 ska följande stycke läggas till:
”När det gäller personer som beviljats internationellt
skydd ska man vid beräkningen av den period som
avses i punkt 1 beakta minst halva tidsperioden mellan
den dag då den ansökan om internationellt skydd ingavs
vilken ligger till grund för att detta skydd beviljades och
den dag då det uppehållstillstånd som avses i artikel 24 i
direktiv 2004/83/EG beviljades, eller hela denna period,
om den överstiger 18 månader.”
4. I artikel 8 ska följande punkter läggas till:
”4. Om
en
medlemsstat
utfärdar
ett
EU-uppehållstill
stånd för varaktigt bosatta till en tredjelandsmedborgare
som den beviljat internationellt skydd ska den under rubri
ken ’Anmärkningar’ i det EU-uppehållstillståndet för var
aktigt bosatta föra in följande anmärkning: ’Internationellt
skydd beviljat av [namnet på medlemsstaten] den [datum]’.
5. Om
en
andra
medlemsstat
utfärdar
ett
EU-uppehålls
tillstånd för varaktigt bosatta till en tredjelandsmedborgare
som redan har ett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bo
satta, utfärdat av en annan medlemsstat, som innehåller den
anmärkning som avses i punkt 4, ska den andra medlems
staten föra in samma anmärkning i EU-uppehållstillståndet
för varaktigt bosatta.
Innan den andra medlemsstaten för in den anmärkning
som avses i punkt 4 ska den göra en framställning
till den medlemsstat som nämns i den anmärkningen om
uppgift om huruvida den varaktigt bosatte fortfarande åt
njuter internationellt skydd. Den medlemsstat som nämns i
anmärkningen ska svara senast en månad efter mottagandet
av framställningen. Om det internationella skyddet har åter
kallats genom ett slutligt beslut ska den andra medlems
staten inte föra in den anmärkningen.
6. Om
ansvaret
för
den
varaktigt
bosatta
personens
in
ternationella skydd överförts till den andra medlemsstaten, i
enlighet med relevanta internationella instrument eller na
tionell lagstiftning, efter utfärdandet av det uppehållstill
ståndet för varaktigt bosatta som avses i punkt 5, ska
den andra medlemsstaten senast tre månader efter över
förandet av ansvaret ändra den anmärkning som avses i
punkt 4 i enlighet med detta.”
5. I artikel 9 ska följande punkt införas:
”3a. Medlemsstaterna
får
upphäva
ställning
som
var
aktigt bosatt i fall av återkallande eller upphävande av eller
vägran att förnya internationellt skydd enligt artiklarna
14.3 och 19.3 i direktiv 2004/83/EG, om ställningen
som varaktigt bosatt erhållits på grundval av internationellt
skydd.”
6. I artikel 11 ska följande punkt införas:
”4a. När
det
gäller
den
medlemsstat
som
beviljat
det
internationella skyddet ska punkterna 3 och 4 inte påverka
tillämpningen av direktiv 2004/83/EG.”
7. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:
a) Följande punkter ska införas:
”3a. Om en medlemsstat beslutar att utvisa en var
aktigt bosatt person vars EU-uppehållstillstånd för var
aktigt bosatta innehåller den anmärkning som avses i
artikel 8.4, ska den anmoda den medlemsstat som
nämns i den anmärkningen att bekräfta huruvida perso
nen i fråga fortfarande åtnjuter internationellt skydd i
den medlemsstaten. Den medlemsstat som nämns i an
märkningen ska svara senast en månad efter det att den
har mottagit begäran om information.
3b. Om
den
varaktigt
bosatta
personen
fortfarande
åtnjuter internationellt skydd i den medlemsstat som
nämns i anmärkningen, ska den personen utvisas till
den medlemsstaten, som omedelbart och utan formali
teter, utan att det påverkar tillämplig unionslagstiftning
eller nationell lagstiftning och principen om familjens
enhet, ska återta denna person som åtnjuter internatio
nellt skydd samt dennes familjemedlemmar.
SV
19.5.2011 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
132/3
3c. Genom
undantag
från
punkt
3b
ska
den
med
lemsstat som beslutade att utvisa en varaktigt bosatt
person behålla rätten att, i överensstämmelse med sina
internationella förpliktelser, avvisa den varaktigt bosatta
personen till ett annat land än den medlemsstat som
beviljade internationellt skydd om den personen uppfyl
ler villkoren i artikel 21.2 i direktiv 2004/83/EG.”
b) Följande punkt ska läggas till:
”6. Denna
artikel
påverkar
inte
tillämpningen
av
artikel 21.1 i direktiv 2004/83/EG.”
8. Följande artikel ska införas:
”Artikel 19a
Ändringar av EU-uppehållstillstånd för varaktigt
bosatta
1. Om
ett
EU-uppehållstillstånd
för
varaktigt
bosatta
in
nehåller den anmärkning som avses i artikel 8.4 och om
ansvaret för den varaktigt bosatta personens internationella
skydd, i enlighet med relevanta internationella instrument
eller nationell lagstiftning, överförs till en andra medlems
stat innan den medlemsstaten utfärdar det EU-uppehållstill
stånd för varaktigt bosatta som avses i artikel 8.5, ska den
andra medlemsstaten be den medlemsstat som har utfärdat
EU-uppehållstillståndet för varaktigt bosatta att ändra den
anmärkningen i enlighet med detta.
2. Om
en
varaktigt
bosatt
person
beviljas
internationellt
skydd i den andra medlemsstaten innan den medlemsstaten
utfärdade det EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta
som avses i artikel 8.5, ska den medlemsstaten be den
medlemsstat som har utfärdat EU-uppehållstillståndet för
varaktigt bosatta att ändra detta genom att föra in den
anmärkning som avses i artikel 8.4 i detta direktiv.
3. Efter
den
framställning
som
avses
i
punkterna
1
och
2 ska den medlemsstat som har utfärdat EU-uppehållstill
ståndet för varaktigt bosatta utfärda det ändrade EU-uppe
hållstillståndet för varaktigt bosatta senast tre månader efter
mottagandet av framställningen från den andra medlems
staten.”
9. I artikel 22 ska följande punkt införas:
”3a. Såvida
inte
det
internationella
skyddet
under
tiden
har återkallats eller personen i fråga tillhör någon av de
kategorier som beskrivs i artikel 21.2 i direktiv
2004/83/EG, ska punkt 3 i den här artikeln inte tillämpas
på tredjelandsmedborgare vars EU-uppehållstillstånd för
varaktigt bosatta som utfärdats av den första medlemsstaten
innehåller den anmärkning som avses i artikel 8.4.
Denna punkt påverkar inte tillämpningen av artikel 21.1 i
direktiv 2004/83/EG.”
10. I artikel 25 ska första stycket ersättas med följande:
”Medlemsstaterna ska upprätta kontaktpunkter med ansvar
för att ta emot och överföra den information och doku
mentation som avses i artiklarna 8, 12, 19, 19a, 22
och 23.”
Artikel 2
1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar
och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 20 maj 2013. De ska genast underrätta
kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla
en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis
ning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvis
ningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna
ska
till
kommissionen
överlämna
texten
till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 3
Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentlig
gjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 4
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med
fördragen.
Utfärdat i Strasbourg den 11 maj 2011.
På Europaparlamentets vägnar
jN buzek
Ordförande
På rådets vägnar
gyŐri eN
Ordförande
SV
L 132/4
Europeiska unionens officiella tidning
19.5.2011
Sammanfattning av departementspromemorian Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (Ds 2016:3)
I promemorian föreslås lagändringar med anledning av en uppföljning i vissa delar rörande genomförandet i svensk rätt av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta.
När det gäller återvändandedirektivet föreslås en ny bestämmelse om prövningen av frågan om avvisning eller utvisning av en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare och som har uppehållstillstånd i en annan EU-stat. Bestämmelsen innebär att en sådan utlänning med vissa undantag ska uppmanas att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten och att avvisning eller utvisning får beslutas först om en sådan uppmaning inte följts.
Vidare föreslås bl.a. förändrade regler om överklagande av Polismyndighetens beslut om återreseförbud i syfte att undvika att frågor som har nära samband med varandra handläggs av olika överinstanser.
När det gäller direktivet om varaktigt bosatta föreslås att det inte längre ska ställas som krav för beviljande av ställning som varaktigt bosatt i Sverige att sökanden har permanent uppehållstillstånd. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2017.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs11 i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 5 a kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 16, 21 och 22 §§, 12 kap 14 b– 15 a §§ och 14 kap. 7 a § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 6 a §, och närmast före 8 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 kap.
1 §12
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har,
1. permanent uppehållstillstånd,
2. ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller
3. uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
11 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den ursprungliga lydelsen samt rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU. 12 Senaste lydelse 2014:198.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas.
Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
4 §13
Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas
1. medborgare i en EU-stat, eller 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §.
1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §, eller
3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a §
När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EUstat får den beslutande myndigheten avgöra frågan om avvisning eller utvisning först sedan utlänningen inte har följt en uppmaning att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten.
Första stycket gäller inte om
1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt 5 kap. 18–19 §§ får bifallas efter inresan till Sverige,
2. utlänningen nekas att resa in i landet,
3. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns,
4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller
13 Senaste lydelse 2014:198.
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
16 §14
Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det.
Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. I fall som avses i 6 a § första stycket får dock beslutet om avvisning eller utvisning meddelas först sedan utlänningen inte har följt en sådan uppmaning som avses i den bestämmelsen.
Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.
21 §15
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om
1. det finns risk för att utlänningen avviker,
2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet,
3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet,
4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller
14 Senaste lydelse 2014:198. 15 Senaste lydelse 2014:198.
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet.
För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
22 §16
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut.
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
Tidsfristen för frivillig avresa börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
12 kap. 14 b §17
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen.
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
15 §18
Beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Innehåller ett beslut om avvisning eller utvisning en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Innehåller ett beslut om avvisning eller utvisning en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
16 Senaste lydelse 2014:198. 17 Senaste lydelse 2012:129. 18 Senaste lydelse 2012:129.
Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
15 a §19
Har en utlänning inte lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år.
Har en utlänning inte lämnat landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska bestämmas till ett år.
Återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
14 kap.
7 a §20
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol.
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrationsdomstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning.
Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol.
Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets eller
Polis-
myndighetens beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2017.
19 Senaste lydelse 2012:129. 20 Senaste lydelse 2014:655.
Förteckning över remissinstanser
Följande remissinstanser har kommit in med svar: Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, Barnombudsmannen, Umeå universitet, Diskrimineringsombudmannen, Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund.
FN:s flyktingkommissariat – UNHCR, Amnesty International – Svenska sektionen och Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd – FARR har inte kommit in med något svar. Utöver remissinstanserna har Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar kommit in med ett yttrande.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs21 i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 5 a kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 21 och 22 §§, 12 kap 14 b–15 a §§, 14 kap. 7 a § och 16 kap. 6 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 8 kap. 6 a §, och närmast före 8 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 a kap.
1 §22
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden har vistats i Sverige utan avbrott under minst fem år och under denna tid har haft, och vid tiden för ansökan har,
1. permanent uppehållstillstånd,
2. ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat och uppehållstillstånd i Sverige, eller
3. uppehållstillstånd i Sverige som anhörig till en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat.
En ansökan från en utlänning om ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska beviljas om sökanden de senaste fem åren utan avbrott har vistats i Sverige med uppehållstillstånd.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska tid då sökanden haft uppehållstillstånd syftande till bosättning beaktas. Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skyddsstatus-förklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, beaktas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
Vid beräkningen av vistelsetiden för en sökande som har flyktingstatusförklaring enligt 4 kap. 3 § eller alternativ skydds-statusförklaring enligt 4 kap. 3 a § första stycket, räknas även tiden mellan den dag då ansökan om asyl eller ansökan om ny prövning gavs in och den dag då asyl beviljades.
21 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, i den ursprungliga lydelsen samt rådets direktiv 2003/109/EG om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/51/EU. 22 Senaste lydelse 2014:198.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte beaktas.
Vid beräkningen av vistelsetiden ska vistelse i Sverige av tillfälliga skäl eller för studier inte räknas.
Vistelse utanför Sverige under kortare tid än sex månader i följd och inte mer än tio månader sammanlagt under femårsperioden ska inte anses vara avbrott i vistelsen.
4 §23
Ställning som varaktigt bosatt i Sverige ska inte beviljas
1. medborgare i en EU-stat, eller 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §.
1. en medborgare i en EU-stat, 2. övriga skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 a §, eller
3. en utlänning vars vistelse i Sverige inte är av varaktig karaktär.
8 kap.
Avvisning eller utvisning av en utlänning som har tillstånd att vistas i en annan EU-stat
6 a §
När en fråga uppkommer om avvisning eller utvisning enligt 2, 3 eller 6 § av en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt till vistelse i en annan EUstat ska den beslutande myndigheten uppmana utlänningen att inom en skälig tid självmant bege sig till den andra EU-staten. Den beslutande myndigheten får avgöra frågan om avvisning eller utvisning först om utlänningen inte har följt en sådan uppmaning.
Första stycket gäller inte om
1. Migrationsverket avvisar eller avslår en ansökan om uppehållstillstånd som enligt bestämmelser i denna lag eller någon annan författning får bifallas efter inresan till Sverige,
2. utlänningen nekas att resa in i landet,
3. utlänningen hejdas i samband
23 Senaste lydelse 2014:198.
med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns,
4. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet, eller
5. det är sannolikt att utlänningen inte skulle följa uppmaningen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om uppmaningar enligt första stycket.
21 §24
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
Ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist inom vilken utlänningen frivilligt ska lämna landet i enlighet med beslutet (tidsfrist för frivillig avresa). Tidsfristen ska bestämmas till två veckor om utlänningen avvisas och till fyra veckor om utlänningen utvisas. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist bestämmas.
En tidsfrist för frivillig avresa ska dock inte meddelas om
1. det finns risk för att utlänningen avviker,
2. utlänningen utgör en risk för allmän ordning och säkerhet,
3. utlänningen genom ett avvisningsbeslut nekas att resa in i landet,
4. utlänningen hejdas i samband med att han eller hon olagligen passerar en yttre gräns och då avvisas, eller
5. utlänningen avvisas av Migrationsverket med omedelbar verkställighet.
För EES-medborgare och deras familjemedlemmar gäller i stället för första stycket 12 kap. 15 § tredje stycket.
22 §25
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet senast när tidsfristen löper ut.
I ett beslut om avvisning eller utvisning som innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen upplysas om att ett återreseförbud kan meddelas om han eller hon inte lämnat landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut.
Tidsfristen för frivillig avresa Tidsfristen för frivillig avresa
24 Senaste lydelse 2014:198. 25 Senaste lydelse 2014:198.
börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
börjar löpa när beslutet om avvisning eller utvisning fått laga kraft eller när utlänningen förklarat sig nöjd med beslutet.
12 kap. 14 b §26
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen.
Om det av särskilda skäl finns behov av en längre tidsfrist för frivillig avresa får Migrationsverket eller Polismyndigheten förlänga tidsfristen eller bestämma en ny tidsfrist efter att tidsfristen löpt ut.
15 §27
Beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.
Innehåller ett beslut om avvisning eller utvisning en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.
Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.
15 a §28
Har en utlänning inte lämnat landet när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbu-
Om en utlänning inte har lämnat landet i enlighet med beslutet om avvisning eller utvisning när en tidsfrist för frivillig avresa löpt ut ska den myndighet som meddelat
26 Senaste lydelse 2014:655. 27 Senaste lydelse 2012:129. 28 Senaste lydelse 2012:129.
det ska bestämmas till ett år. tidsfristen meddela ett återreseförbud. Återreseförbudet ska
bestämmas till ett år.
Återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
Ett återreseförbud enligt första stycket får dock inte meddelas om beslutet om avvisning eller utvisning inte får verkställas på grund av ett beslut om inhibition, en ansökan om uppehållstillstånd eller en ansökan om ny prövning eller om särskilda skäl talar mot att ett sådant förbud meddelas.
14 kap.
7 a §29
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrations-domstol.
Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela återreseförbud eller att upphäva ett beslut om tidsfrist för frivillig avresa får överklagas till en migrations-domstol. Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas dock i samma ordning som beslutet om avvisning.
Migrationsverkets avslag på en ansökan om att upphäva ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol.
Tidsfristen för överklagande av Migrationsverkets beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
Tidsfristen för överklagande
av Migrationsverkets eller Polismyndighetens beslut om återreseförbud enligt 12 kap. 15 a § börjar löpa den dag beslutet om återreseförbud meddelas.
16 kap.
6 §30
I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen.
I ett mål om avvisning är Migrationsverket motpart till utlänningen. Detsamma gäller i ett mål om återreseförbud där beslut meddelats av Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning.
29 Senaste lydelse 2014:655. 30 Senaste lydelse 2013:648.
När ett beslut i ett säkerhetsärende överklagas är såväl Migrationsverket som Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
I ett mål om uppehållstillstånd för den som av allmän domstol har utvisats på grund av brott, eller om upphävande av ett sådant utvisningsbeslut, är Migrationsverket och, i fråga om ett säkerhetsärende, Säkerhetspolisen motparter till utlänningen vid handläggningen i migrationsdomstolen och i Migrationsöverdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2017.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-11-02
Närvarande: F.d. justitieråden Gustaf Sandström och Lena Moore samt justitierådet Ingemar Persson.
Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
Enligt en lagrådsremiss den 13 oktober 2016 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Örjan Johansson.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Rubriken närmast före 8 kap. 21 §
Lagrådet noterar att rubriken före de bestämmelser som reglerar tidsfristen för frivillig avresa har en felaktig utformning, ”Tidsfrist för frivillig återresa och återreseförbud”. Lagrådet förordar att rubriken ändras till ”Tidsfrist för frivillig avresa och återreseförbud”.
14 kap. 7 a §
I första stycket föreskrivs att Polismyndighetens eller Migrationsverkets beslut att meddela ett återreseförbud får överklagas till en migrationsdomstol. Om Polismyndigheten i samband med ett beslut om avvisning också meddelar återreseförbud prövas enligt gällande bestämmelser de båda besluten av olika överinstanser, nämligen Migrationsverket respektive migrationsdomstol.
Enligt den föreslagna nya meningen i första stycket ska Polismyndighetens beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett beslut om avvisning överklagas i samma ordning som beslutet om avvisning, dvs. till Migrationsverket.
Ordalydelsen i den nya meningen täcker också det fallet att endast återreseförbudet överklagas. Överklagande ska därmed ske till Migrationsverket. Det är också lämpligt. När besluten meddelas måste utlänningen få besked om vad som gäller vid överklagande och instansordningen kan inte vara olika beroende på om bara det ena eller båda besluten överklagas eller om avvisningen skulle komma att överklagas vid ett senare tillfälle. Vad som sägs i den allmänna motiveringen och i författningskommentaren kan ge intrycket att den ändrade instansordningen för återreseförbuden endast gäller om båda besluten överklagas. Att så inte är fallet bör klargöras under den fortsatta beredningen.
Det bör även under den fortsatta beredningen klargöras hur den nya bestämmelsen förhåller sig till 16 kap. 9 §. Enligt den bestämmelsen kan Polismyndighetens beslut om avvisning inte överklagas vidare till Migrationsöverdomstolen. Uttrycket ”överklagas i samma ordning” kan uppfattas som att det innebär att ett beslut om återreseförbud som meddelas i samband med ett avvisningsbeslut inte heller kan överklagas till Migrationsöverdomstolen.
I anslutning till vad nu sagts konstaterar Lagrådet att instansordningen i flera fall ter sig splittrad och att det finns ett behov av översyn. Det kan t.ex. ifrågasättas om det är motiverat att återreseförbud som Polismyndigheten meddelar utan samband med beslut om avvisning även i fortsättningen ska överklagas till en migrationsdomstol.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 2016
Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, A Johansson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström
Föredragande: statsrådet Peter Hultqvist
Regeringen beslutar proposition 2016/17:61 Uppföljning av återvändandedirektivet och direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser
som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EU-regler
Utlänningslag (2005:716)