SOU 1965:61

Mönsterskydd

6. D1 aft International Classification of Industrial Designs (1964)

327 327 329 329 331 331 332 333 333 333 333 335 336 336 336 337

338 340

341 349

359 360

365 377 400 410

1 1. _ .

' - ulll " ' l ' ' 'ml '

'! '1': -w.'.;51'.*"';;vwlf__' ., . -. ,. THQ-TMM” _ 511135 .- .' . __ ...,A_._1.|'"ä

' 1

.:

_3' 174. m.. ' 1.3 ' . . :]UE.

1 111 ;1.2-..'" 'T- ' 11111 I'.'.. ÄH" ', ”11, 17.1511311

.. ' ' .l 'll'

'|'!er

' - - 11.1

3211

BIRPI

Des. Rules DM L

Furler

GRI'R GRI'R Ausl. HD JPOS KK ML

Namn L NI R

NJA

N.)! L N [" Nl' 1963: 6

PL U

prop. Prop. ind. Reg. Des. Act RegR Report 1962

R. I. D. A. RÅ Seer

SFS SO U SvJT SÖ UhL

UfR VmL 1.916 års förslag

Förkortningar

Bureaux internationaux réunis pour la protection de la pro- priété intellectuelle (Parisunionens och Bernunionens gemen- samma organ i Geneve) The Designs Rules, 1949 (Storbritannien) Lov om anonstre, Nr 107 af 1. April 1905, optrykt ved Lovbe- kendtgorelse Nr. 193 af 1. September 1936 (Danmark) H. Furler: Das Geschmacksmustergesetz (Kommentar), 2 Auf- lage (1956) Gewerblicher Rechtsschutz und Urheberrecht

tidskriftens Auslands —— und Internationaler Teil

Högsta domstolen Journal of the Patent Office Society (Förenta Staterna) Kungl. kungörelse Lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och 1110- deller Namnlag den 11 oktober 1963 NIR Nordiskt Immateriellt Rättsskydd (tidigare NIR Nordiskt Industriellt Rättsskydd) Nytt Juridiskt Arkiv, avd. I Lov om monstre av 2. juli 1910 (Norge) Nordisk utredningsserie (nordiska rådets publikation) Nordisk patentlovgivning (De nordiska patentkommittéernas slutliga betänkande 1964) 1964 års Utkast till Patentlag (det svenska ]agtextförslaget i NU 19-63: 6) Kungl. Maj:ts proposition La Propriété industrielle (utg. av BIRPI, Geneve) Registered Designs Act, 1949 (Storbritannien) Regeringsrätten Report of the Departmental Committee on Industrial Designs (Cmnd. 1808, London 1962) Revue Internationale du Droit d'Auteur (Paris) Regeringsrättens Årsbok Lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbe- komma allmänna handlingar (Sekretesslagen) Svensk författningssamling Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Sveriges överenskommelser med främmande makter Lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk Ugeskrift for Retsvaesen (Köpenhamn) Varumärkeslag den 2 december 1960 Patentlagstiftningskommitténs betänkande V; Förslag till lag om mönsterskydd (1916)

...IJ.H.S_.S:i1".W .. A_S , _ | _ . ". .. _wa fL'f. .” 4 '; V:. i" . I!

, .. TMM

mot? .'t-.'.”|=: IW" "

lä."? .? ' hmm

13.111. mm ' KIF

ini-”R.

EWK

, — ..... MR ' ' 1.11 I' ' ' 111'1'7'1 -.1.1 11311 .

[11.1 ” '. J'Ö'T Anau-W,

'uf.

&& I.

, .bm ...en tila. .a'm' 4.216!

ma 1.111. mma

Rat. J.]...l .it _ 1.91 31th

2.513.

.. - .. .: - _ - :. ”10?— Hult.” ll. f ' - -_ . * 5. "' .. — ' _ THQ. ÅÅW

HH Jim '

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

Genom beslut den 7 februari 1958 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare för att verkställa en översyn av mönsterskyddslagstiftnin-gen och därmed sammanhängande frågor.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades genom beslut den 24 mars 1958 såsom sakkunniga professorn Seve Ljungman, tillika ordförande, di- rektören Jan Leffler, riksdagsmannen disponent Sigfrid Löfgren, riksdags- ledamoten fru Lena R—enström—Ingenäs, konstnären Sven Erik Skawonius och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert hos de sakkunniga utsågs den 4 september 1959 numera patenträttsrådet Claes Uggla. De sak— kunniga antog benämningen Mänsterskyddsutredningen.

Till sekreterare utsågs den 9 juni 1958 numera rådmannen Gunnar Ster- ner, vilken, med stöd av ett av Kungl. Maj:t den 26 april 1963 utfärdat bemyndigande, sistnämnda dag förordnades att tillika vara sakkunnig i utredningen.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 mars 1961 v-idgade's utredningens uppdrag till att jämväl omfatta vissa frågor om skydd för verk av bruks— konst. Någon utökning av kretsen av de sakkunniga amsågs icke för ända— målet erforderlig.

Utredningens arbete har i enlighet med givna direktiv bedrivits i nor— disk samverkan. Den danska kommittén, till'kallaid den 5 februari 1960, er- höll följande sammansättning: departementschef H. Jespersen, ordförande, samt professor, dr. jur. Torben Lund, landsretssagfytrer Bent Carlsen, di- rekt;/jr Knud Hannover, professor Jan Kobbernagel, direktor Poul Meisen, hojesteretssagfgzirer Eigil] Michelsen, kgl. hof— og ordenusjuvel-erer, mag. art. Jorgen Michelsen, kontorchef Julie Olsen och kontorchef Erik Tuxen. Sek- reterare har varit kontorchef Olsen och sekretaer H. Boesgaard. Sedan de— partementschef J es—persen avlidit redan år 1960 anförtroddes ordförandeska- pet åt professor Lund, och sedan landsret-ssagfgztrer Carlsen avlidit år 1963, utsågs till ledamot av kommittén inngenior Harry von der Hud-e. Den finska kommittén, tillkallad den 25 mars 1959, har haft följande sammansättning: professor Berndt Godenhielm, ordförande, samt vice-häradshövding Eric Alenius, direktör H. 0. Gummerus, direktör Marcus Nykopp, inrednings— arkitekt Lasse Ollinkari, juris licentiaten Bror Wahlroos och byråchef Mauno Saalasti. I VVahlroos ställe inträdde under 1960 direktör Sten Finne.

Sekreterare har varit vicehäradshövding Edgar Naupert. Den norska kom— mittén, tillkallad den 11 september 1959, har bestått av direktören i styret for det industrielle rettsvern Johan Helgeland, ordförande, samt byräsjet' Eilif Andersen, höyesterettsadvokat Jens Chr. Mellby-e, snekkermester Jo— han Fredrik Monrad, byråsjef Roald Röed och direktör Peter VViig med byråsjel' Röed som sekreterare. Genom beslut den 3 november 1961 har den norska mönsterskyddskommittén anmodats att jämväl yttra sig angå- ende rättsskyddet för brukskonst, varvid såsom ytterligare ledamot tillkal— lats universi-tetslektorn Birger Stuevold Lassen.

Island har icke önskat deltaga i utredningsarbetet. Delegerade från de nordiska kommittéerna har hållit överläggningar i Stockholm i april 1960, i Helsingfors i oktohwerenovember 1960, i Oslo i mars 1961, i Köpenhamn i december 1961, i Kungälv i maj 1962 och i Hel— s-ingfors i april 1963.

Vid dessa delegerademöten har i regel samtliga ledamöter av värdlandets kommitté beretts tillfälle att deltaga. Vid sidan av delegerademötena har flera arbetsmöten med enbart ordförande och/eller sekreterare från de del— tagande länderna förekommit. Härjämte har vissa frågor rörande mönster— Skyddets administration handlagts av en särskild arbetsgrupp, innefattande en eller flera representanter från varje deltagande land.

Ordförandena i de nordiska kommittéerna samt vissa ledamöter hade den 2 juni 1960 en överläggning i London med den då arbetande brittiska mönsterrättsutredningen.

Den svenska mön-sterskyddsutr-edningen har hållit 42 protokollförda sam- manträden. Utredningen har vid olika tillfällen samrått med den svenska kommittén för nordiska patent och den svenska utredningen om illoj al kon- kurrens. Vidare har utredningen haft talrika överläggningar med represen— tanter för olika intresserade parter och organisationer.

På utredningens uppdrag har ledamoten Skawonius utarbetat en studie över utvecklingen på mönsterskapandets område, vilken fogats såsom bi- laga till betänkandet. Vidare har enligt särskilt bemyndigande civilekono- men Hellen Westlund för utredningens räkning verkställt en undersökning rörande ma'riknadslivslängden för brukskonst, vilken likaledes fogats såsom bilaga till betänkandet.

Utredningen har under sitt arbete haft att behandla åtskilliga framställ- mngar från myndigheter, organisationer och enskilda. Tillika har utred— ningen avgivit två remissutlåtanden.

Utredningens ledamöter Ljungman och von Zweigbergk samt experten Uggla deltog såsom svenska regeringens representanter vid den diploma— tiska konferensen för revision av 1883 års Pariskonvention i Lissabon i oktober 1958, varvid jämväl mönsterskyddsfrågor behandlades. Tillika "var Ljungman och Uggla delegater vid en diplomatisk konferens i Haag 1960 för revision av 1925 års Haag-överenskommelse angående internationell de—

ponering av mönster. Vidare har utredning-ens ledamot och sekreterare Ster- ner deltagit som svensk expert vid en internationell konferens i Geneve 1963 angående internationellt rättsskydd för typsnitt samt Sterner och ex— perten Uggla varit svenska sakkunniga vid en internationell konferens i Geneve 1964 angående internationell klassificering av mönster. Konferen- sernas resultat redovisas i betänkandet.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen förlöpte efter utredning- ens tillsättande en avsevärd tid innan motsvarande kommittéer i övriga nor- diska länder tillsatts. De nordiska överläggningarna ledde dock redan vid

Helsingforsmötet i april är 1963 till lagtextförslag, som —— med undantag för rättegångsregler — i allt väsentligt överens—stämde. Dessa gemensamma lagförslag revidera—des vid ett arbetsmöte i Köpenhamn i juli 1964. Det be- slöts, att särskilda motiv skulle utarbetas för varje land under samarbete med övriga kommittéer. Sedermera har den svenska lagtexten varit föremål för en ytterligare i huvudsak formell överarhetning med syfte framför allt att i de delar, där den tidigare texten följt då föreliggande nordiskt förslag till patentlag, anpassa texten där så varit möjligt och lämpligt efter de se— naste ändringarna i nämnda förslag. Utredningen har icke ansett sig kun- na avvakta offentliggörandet av den svenska lagrådsremissen med förslag till patentlag men har i viss utsträckning beaktat vad som blivit bekant för utredningen om det väntade innehållet däri.

Utredningen har inhämtat, att det danska betänkandet anses kunna pub- liceras redan i början av år 1966, medan de norska och finska betänkan— dena väntas bli färdigställda senare nämnda år. Ett avgörande skäl för den svenska utredningen att ändock framlägga sitt förslag redan nu har varit önskvärdheten att möjliggöra vårt lands anslutning till Pariskonven- tionens Lissabon-text innan nämnda text skall bli föremål för ytterligare ändring vid den planerade revisionsko—nferensen i Stockholm i juni 1967. Vad däremot angår ovan berör-da 1925 års Haälg-överenskommetse, vill ut- redningen icke -nu förorda en svensk anslutning.

Ursprungligen hade utredningen avsett att genom textbilder i någon mån söka klargöra mönsterskyddets närmare innebörd. Vid förnyat övervägan- de har utredningen dock funnit, att en hänvisning till dylika bilder lätt kun- de missuppfattas i rättstillämpningen. Däremot har utredningen ansett önskvärt, att hittillsvarande praxis beträffande skydd för brukskonst kunde belysas i, bilder, för att därigenom skapa utgångspunkt för en av utred- ningen föreslagen skärpning i bedömningen. Då emellertid ungefär samti- digt som betänkandet framlägges en illustrerad redogörelse för yttranden av Svenska Slöjdföreningens opinionsnämnd angående upphovsrättsligt skydd för brukskonst 1954—1963 och därmed sammanhängande domstols— avgöranden publiceras, har utredningen kunnat nöja sig med en hänvis- ning till nämnda publikation.

Såsom framgår av utredningens betänkande, har mönsterskyddet pa se- nare tid varit föremål för mycket livlig lagstiftningsverksamhet i de flesta industriländer. Utredningen har sökt följa även de allra senaste faserna av denna utveckling men förutskickar, att utvecklingen på intet sätt kan anses avslutad. Sålunda föreligger ännu icke det väntade förslaget angående en mönrsters—kydd-slagstiftning för den europeiska gemensamma marknaden (EEC). Efter utredningsarbetets avslutande har framkommit, att i De Socia— listiska Rådsrepublikernas Union den 9 juli 1965 utfärdats en lag om indu- striella mönster, vilken torde ha föranletts bl. a. av Unionens anslutning till Pariskonventionen från den 1 juli 1965.

Utredningen får härmed överlämna av motiv åtföljda förslag till 1) lag om mönster; 2) lag om ändring i lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk;

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Tillika bifogas ett utkast till administrativa ti-llämpnin-gsföreskrifter. Utredningen anser sig härigenom ha slutfört sitt arbete. Särskilda yttranden har avgivits dels av ledamoten von Zweigbergk och experten Uggla, dels av ledamoten Leffler, dels av ledamöterna Leffler, Löf- gren och Lena Renström-Ingenäs, dels av ledamot—en Skawonius och dels av ledamöterna Ljungman, Skawonius och Sterner.

Stockholm den 12 oktober 1965. Seve Ljungman Jan Leffler Sigfrid Löfgren Lena Renström-Ingenås Sven Erik Skawonius Gunnar Sterner

Claés Uggla Åke v. Zweigbergk

Förslag till Lag om mönster

Allmänna bestämmelser

1 &. Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för ett ornament. Den som frambragt ett mönster eller den, till vilken hans rätt övergått, må i överensstämmelse med denna lag genom registrering förvärva ensam— rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret (mönsterrätt).

2 5.

Mönsterrätt förvärvas allenast för mönster, som väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt, innan ansökan om registrering gjordes.

Såsom känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Såsom känt anses jämväl mönster, som framgår av en icke allmänt tillgänglig an- sökan om patent eller om varumärkes— eller mönsterregistrering, såframt mönstret sedermera i samband med ansökningen här i riket av vederbö- rande myndighet göres tillgängligt för envar.

3 5.

Mönsterrätt mä förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader före det ansökningen om registrering gjordes blivit allmänt tillgängligt till följd av

1) att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning eller

2) att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt.

4 &.

Mönsterrätt erhålles icke, om mönstret eller dess utnyttjande skulle stri- da mot goda seder eller allmän ordning.

Registrerat mönster må icke utan vederbörligt tillstånd innehålla I) sådant statsvapen eller sådan internationell beteckning, som enligt lag icke må obehörigen finnas anbragt å saluhållna varor, eller ock något som lätt kan förväxlas därmed;

2) något som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller varukän- netecken eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat nanm eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen icke åsyftar någon sedan länge avliden;

3) något som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade lit— terära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk bild;

4) ett för annan här i riket registrerat mönster.

5 &.

Mönsterrätt innebär, med de undantag som nedan stadgas, att ingen må olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som icke väsentligen skilja sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret.

Mönsterrätten omfattar dock endast de varor. för vilka mönstret registre- rats, och därmed likartade varor.

6 &.

Utan hinder av annans mönsterrätt må den som, när ansökan om re- gistrering av mönstret gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönstret fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, såframt ut- nyttjandet icke gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjorde uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar även den, som vidtagit väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan allenast tillsammans med rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 &.

Konungen äger förordna, att reservdelar och reservutrustning "till luft— fartyg må utan hinder av mönsterrätt till riket införas för att här användas för reparation av luftfartyg, hemmahörande i främmande land, där mot- svarande förmån medgives för svenska luftfartyg.

8 5.

Konungen äger förordna, att ansökan om registrering här i riket av möns— ter, som tidigare sökts skyddat i främmande land, skall på yrkande vid tillämpning av 2 och G åå anses gjord samtidigt som ansökningen i det främmande landet.

I förordnandet skola angivas de närmare villkor, under vilka sådan prio— ritet må åtnj utas.

&) %. Mönsterregistrering gäller intill dess fem år förflutit från den dag. då an- sökan om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Registrering av mönster 10 &.

Mönster registreras i mönsterregistret, som föres för hela riket av patent- och registreringsverket.

11 5.

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registrerings— myndigheten. Ansökningen skall innehålla uppgift om de varor, för vilka mönstret sökes registrerat. Vidare skall i ansökningen angivas vem som frambragt mönstret samt, därest prioritet enligt 8 & påkallas, yrkande fram- ställas därom.

Sökes registrering av annan än den som frambragt mönstret, skall sö— kanden styrka sin rätt till detta.

Vid ansökningen skall fogas bild, som visar mönstret. Sökande må jämte bild av mönstret ingiva en modell, och har så skett är det modellen, som skall anses visa mönstret. Vidare skall vid ansökningen fogas en av sökan- den egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete, att mönst- ret, såvitt sökanden har sig bekant, icke innan ansökan om registrering göres blivit känt på sätt som enligt bestämmelserna i 2 och 3 55 hindrar förvärv av mönsterrätt. Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift och, därest modell ingives, särskild förvaringsavgift.

12 5. I samma ansökan må upptagas flera mönster endast där dessa höra samman med avseende på tillverkning och bruk av varorna. Mer än 20 mönster må dock ej omfattas av en ansökan.

13 &. Sökande, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett här bosatt om- bud, som äger företräda honom i allt rörande ansökningen.

14 5. Ansökan om registrering skall icke anses gjord förrän sökanden ingivit en bild, som visar mönstret, eller en modell. En ansökan må icke ändras till att avse annat mönster.

15 5.

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyn- digheten i den utsträckning Konungen fastställer undersöka, om förut- sättningarna för förvärv av mönsterrätt äro för handen. Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner myndigheten eljest vid sin prövning hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom angiven tid yttra sig eller vidtaga åtgärd till undanröjande av hindret, skall ansökningen avskrivas. Underrättelse därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, därest sökanden inom en månad efter utgången av den utsatta .fristen begär återupptagning samt inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd till undanröjande av hindret och erlägger fastställd återupptagningsavgift. Äterupptagning må ej äga rum mer än en gång i samma ärende.

16 &. Finner registreringsmyndigheten efter det yttrande avgivits alltjämt hinder för bifall till ansökningen föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer att giva sökanden nytt föreläggande.

17 &.

Påstår någon inför registreringsmyndigheten, att han har bättre rätt än sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och finnes saken tveksam, äger myndigheten förelägga honom att inom viss tid väcka talan därom vid domstol, vid äventyr att påståendet må lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till 'mönstret anhängig vid domstol, må ansök- ningen förklaras vilande i avbidan på att målet slutligen avgöres.

18 5.

Visar någon inför registrerinvgsmyndigheten, att han äger bättre rätt till mönstret än sökanden, skall, där han det yrkar, myndigheten överföra an- sökningen på honom. Den som sålunda får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.

Har yrkande om överförande framställts, må ansökningen icke avskrivas eller avslås förrän yrkandet blivit slutligen prövat.

19 5.

Åre ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för re— gistrering föreligga, skall ansökningen kun-göras. På sökandens begäran må dock med kungörandet anstå intill dess att sex månader för-flutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet enligt 8 5 yrkats, den dag från vilken prioriteten begärts. Sökandens begäran om anstånd skall vara framställd i registreringsansökningen.

Kungörelsen skall innehålla bild av mönstret samt uppgift om de varor, för vilka mönstret sökes registrerat, ävensom upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt. Där modell ingivits samt där modell eller bild är i färg, skall detta framgå av kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen har att göra detta

skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörel- sedagen. Tillkännagivande härom skall intagas i kungörelsen.

20 5.

] fråga om allmänhetens tillgång till handlingar i ärenden rörande möns- terregistrering skall ej gälla någon inskränkning med mindre sökanden i ansökningen begärt anstånd med kungörandet av denna.

Har sådan begäran framställts, skola handlingarna i ärendet likväl hål- las tillgängliga för envar när den begärda fristen utlöpt, dock senast när sex månader förflutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet enligt 8 g yrkats, den dag från vilken sådan prioritet begärts. Därest re- gistreringsmyndigheten vid denna tidpunkt beslutat avskriva eller avslå an- sökningen, må handlingarna ändock icke hållas tillgängliga, såframt ej sö— kanden begär återupptagning eller anför besvär.

21 &.

Efter utgången av den i 19 å stadgade invändningsfristen upptages an— sökningen till fortsatt prövning. Härvid skall vad i 15—18 gg stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har invändning gjorts, skall den delgivas sökanden. Är invändningen ej uppenbart obefogad, skall därjämte sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

22 &.

Talan mot slutligt beslut av registrering-smyndigheten i ärende rörande ansökan om mönsterregistrering må föras av sökanden, om det gått honom emot, ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, när särskilda skäl äro därtill.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 å tredje stycket avslagits eller yrkande om överföring enligt 18 & bifallits, må talain föras av sökanden. Mot beslut att avslå yrkande om överföring som nu sagts eller begäran om förnyelse av registreringen må talan föras av den som gjort framställningen.

23 5.

Talan enligt 22 & föres genom besvär hos patent- och registreringsver— kets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag. Bestämmelsen i 22 5 första stycket sista punkten skall därvid äga tillämpning.

18 24 &. Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga kraft, skall mönstret intagas i registret och beslutet kungöras. Avskrives eller avslås ansökan, som kungjorts enligt 19 5, skall beslutet, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

25 %.

Förnyelse av registrering må begäras tidigast ett år före utgången av löpande registreringsperiod. Fastställd förnyelseavgift skall erlägga-s innan nämnda period utlöpt.

Inom sex månader efter utgången av en registreringsperiod må förnyelse av registreringen på begäran erhållas mot erläggande av förnyelseavgifteu jämte särskild tilläggsavgift.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

Överlåtelse, licens m. m.

26 5.

Har innehavare av mönsterrätt medgivit annan rätt att yrkesmässigt ut- nyttja mönstret (licens), äger denne ej överlåta sin rätt vidare, med mindre avtal träffats därom. Ingår rätten i en rörelse, må den dock, såvida ej annat avtalats, överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller den del därav, vari den ingår.

27 5.

Har mönsterrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran anteckning därom göras i mönsterregistret. Visas att i registret antecknad licens upphört att gälla, skall anteckningen om licensen avföras.

Där flera mönster upptagits i samma registrering, må övergång registreras endast med avseende å samtliga mönster.

[ mål och ärenden angående mönsterrätt skall den anses såsom mönster- havare, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

28 5.

Den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om registrering av mönster blevo tillgängliga för envar, här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönstret utan att rätt enligt 6 & tillkommer honom äger, om ansökningen leder till registrering, erhålla tvångslicens att utnyttja mönstret, såframt synnerliga skäl äro därtill samt han saknat kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Rätt till tvångslicens som nu sagts tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Där hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, äger ock den som vill yrkesmässigt utnyttja mönster, som är registrerat för annan, erhålla tvångslicens därtill.

29 å.

Tvångslicens må ej meddelas annan än den, som kan antagas äga förut- sättningar att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstäm- melse med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja mönst- ret eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan endast till- sammans med rörelse eller del därav, vari den utnyttjas.

. 30 &.

'l'vångslicens meddelas av rätten, som ock bestämmer i vilken omfatt- ning mönstret må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden så påkalla, äger rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Upphörande av registrering 31 5.

Har mönster registrerats i strid mot 1, 2 eller 4 5 och föreligger alltjämt skälet mot registrering, skall rätten, på därom förd talan, häva registre- ringen; dock må denna ej hävas på den grund, att den som erhållit registre- ringen varit berättigad till blott viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den enligt 1 g berättigade må föras allenast av den-, som påstår sig vara berättigad till mönsterrättcn. Sådan talan skall väckas inom ett år efter det denne erhållit kännedom om registreringen och de övriga omständigheter, på vilka talan grundas. Var den som erhållit registreringen i god tro, må talan icke väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall må talan föras av envar, som lider förfång av registreringen. Talan, som grundas på stadgande i 4 5 första stycket eller 4 å andra styc- ket 1), må ock föras av allmän åklagare.

32 5.

Har mönster registrerats för annan än den enligt 1 & berättigade, skall rätten, efter talan därom av den berättigade, förordna att registreringen skall överföras på denne. I fråga om den tid, inom vilken- talan skall väckas, äger vad i 31 å andra stycket är stadgat tillämpning.

Har rätten förordnat om överförande av registrering och förordnandet vunnit laga kraft, skall anteckning därom göras i mönsterregistret.

Den som från-kännes registreringen må, därest han i god tro här i riket

börjat yrkesmässigt utnyttja mönstret eller vidtagit väsentliga åtgärder därför, mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det på- började eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. Rätt som nu sagts tillkommer under motsvarande förut- sättningar även innehavare av licens, som är antecknad i registret.

33 &.

Mönster skall avl'öras ur registret när mönsterhavaren skriftligen fram- ställer begäran därom liksom när domstol förordnat om hävande av re- gistreringen och domen vunnit laga kraft. Åtgärden skall kungöras.

Är mönsterrätten utmätt eller pågår rättegång om att registreringen skall överföras på annan, må mönstret icke på begäran av mönsterhavaren av— föras ur registret, så länge utmätningen består eller rättegången ej blivit slutligen avgjord.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

34 5. Gör någon intrång i annans mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av måls- ägande.

35 å.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår mönsterintrång skall ut— utgiva skäligt vederlag för utnyttjandet av mönstret så ock ersättning för den ytterligare skada, som intrånget må hava medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

Begår någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, är han, om och i den mån det finnes skäligt, skyldig att utgiva vederlag för utnyttjan- det.

Talan om ersättning för mönsterintrång må endast avse skada under de fem senaste åren innan talan väckes. Beträffande skada, för vilken talan om ersättning ej förts inom tid som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

36 &.

Utnyttjar någon yrkesmässigt och utan lov mönster, som är föremål för ansökan om registrering, efter det att ansökningshandlingarna blivit till- gängliga för envar, skall, därest ansökningen leder till registrering, vad i 35 5 stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i 35 & tredje stycket sägs, må dock ersättningstalan väckas inom ett år efter det att mönsterregistrering skett.

På yrkande av den, som lidit intrång på sätt i 35 eller 36 & sägs, äger rätten efter vad som finnes skäligt till förebyggande av fortsatt intrång för- ordna, att varor, som i strid mot annans mönsterrätt tillverkats eller införts till riket, eller egendom, vars användande skulle medföra mönsterintrång, skall på visst s—ått ändras eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller ock, såvitt gäller olovligen tillverkade eller till riket införda varor, mot lösen utlämnas till den, som lidit intrånget. Vad nu sagts gäller ej mot den som i god tro förvärvat varorna eller egendomen eller sär— skild rätt därtill och sj älv icke gjort mönsterintrång.

Varor eller egendom varom i första stycket sägs må, där brott som avses i 34 g skäligen kan antagas föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger rätten, när synnerliga skäl äro därtill, på därom framställt yrkande förordna, att innehavare av varor eller egendom, som i första stycket avses, skall mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt äga förfoga däröver under återstoden av skyddstiden eller del därav.

38 &.

Häves registrering av mönster må, sedan domen därom vunnit laga kraft, påföljd enligt 34—37 55 ej ådömas.

Föres talan rörande mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gällande, att mönstret ej bort registreras, skall rätten på hans yrkande för— klara målet vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid, inom vilken sådan talan skall väckas.

39 5.

Åberopar den som sökt mönsterregistrering, innan handlingarna i an- sökningsärendet blivit tillgängliga för envar, ansökningen gentemot annan, är han skyldig att på begäran låta denne taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan eller i annons eller genom påskrift på vara eller dess förpackning eller annorledes angiver, att möns- terregistrering sökts eller erhållits utan att samtidigt lämna upplysning om ansökningens eller registreringens nummer är skyldig att på begäran utan dröjsmål lämna sådan upplysning. Angives icke uttryckligen att registre- ring sökts eller erhållits men är vad som förekommer ägnat att framkalla uppfattningen, att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upp- lysning huruvida registrering sökts eller erhållits.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 39 å dömes till böter.

Sådan påföljd skall jämväl ådömas den som i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, där ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Begår någOn brott som avses i denna paragraf", är han skyldig att efter vad som finnes skäligt ersätta därav uppkommen skada.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsäganden angives till åtal.

Särskilda bestämmelser

41 &.

Mönsterhavare, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett här bo- satt ombud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande mönstret med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Anteckning härom skall göras i mönsterregistret.

Har mönsterhavaren ej ombud som sägs i första stycket, må delgivning i stället ske genom att den handling som skall delgivas sändes till honom med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom att handlingen anslås i registeringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses hava skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

42 &.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vad i 13 och 41 åå stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om den, som har hemvist i viss främmande stat.

43 å.

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag än som avses i 22 & föres genom besvär hos patent— och registrerings- verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift, vid äventyr att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.

44 å. Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen. De ytterligare bestämmelser, som erfordras rörande ansökan om registre—

ring av mönster och förfarandet i ärenden därom samt rörande avgifter, kungörelser, mönsterregistret och registreringsmyndigheten utfärdas av Konungen. I den utsträckning Konungen bestämmer sko—la diarier hos re- gistreringsmyndigheten vara tillgängliga för envar.

Rättegångsbestämmelser

45 5.

I fråga Om laga domstol i mål om bättre rätt till mönster, om hävande av registrering och om överförande av registrering på annan samt om tvångslicens gäller utöver vad eljest är stadgat, att Stockholms rådhusrätt är behörig, där den, mot vilken talan riktas, icke äger känt hemvist inom riket.

46 5.

Talan om fastställelse, huruvida mönsterrätt består eller icke består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av domstol upp- tagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder käranden till förfång.

Göres i mål som avses i första stycket gällande, att mönstret ej bort re— gistreras, skall vad i 38 å andra stycket stadgas äga motsvarande tillämp— mng.

47 5.

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överfö- rande av registrering på annan eller om tvångslicens eller fastställelsetalan skall anmäla detta till registreringsmyndigheten för anteckning i möns— terregistret samt underrätta envar i registret antecknad licenstagare. Vill licenstagare väcka talan angående intrång eller fastställelsetalan, skall han därom underrätta mönsterhavaren.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, då under- rättelse i betald rekommenderad försändelse avsänts under den i mönster- registret antecknade adressen.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan och underrättelse skett enligt vad ovan stadgats, skall rätten giva käranden tid därtill; försittes denna tid, upptages talan icke till prövning.

48 5. Dom eller slutligt beslut i mål, som avses i 17 5, 30—32 åå samt 34—37 åå ävensom 46 5, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till till re- gistreringsmyndigheten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 5. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Före lagens ikraftträdande må dock bestämmelser meddelas av Konungen enligt vad som föreskrives i lagen för vissa fall.

50 5. Genom denna lag upphäves lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller.

51 5.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å mönster som registrerats med stöd av lagen om skydd för vissa mönster och modeller, i den mån ej annat följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i den nya lagen skola dock icke inverka på förannväu- darrätt, som uppkommit före lagens ikraftträdande.

52 5. Fråga om upphävande av registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för vissa mönster och modeller, och om rätt att väcka talan om så— dant hävande skall bedömas enligt nämnda lag.

53 5.

Den som vid tiden före den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkes— mässigt utnyttjade mönster, som ej kunnat registreras enligt lagen om skydd för vissa mönster och modeller, eller vidtagit väsentliga åtgärder härför äger utan hinder av att mönstret sedermera registreras den rätt som sägs i 6 &, oatktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åtgärder härför efter det att ansökningen gjordes.

54 's".

Har före den nya lagens ikraftträdande mönster blivit allmänt tillgängligt till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från vilken den- ne härleder sin rätt, och har ansökan om mönsterregistrering ingivits före den 1 juli 1967, skall vid bedömningen av huruvida därigenom hinder före- ligger mot registrering av mönstret och huruvida registrering av mönstret skall upphävas 3 5 lagen om skydd för vissa mönster och modeller äga till- lämpning.

55 5.

Beträffande skadestånd för mön—sterinvtrång som ägt rum innan den nya lagen trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig pre- skription, att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1971.

25 56 &. Bestämmelserna i 38 5 andra stycket och 46 5 andra stycket skola icke äga tillämpning i rättegång som anhängiggjorts före den nya lagens ikraft- trädande.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovs-

rätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 43, 44, 63 och 65 åå lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skola erhålla ändrad ly— delse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 ,

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skön- litterär eller beskrivande framställ- ning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk eller konstindustri eller kommit till uttryck på annat sätt.

(Föreslagen lydelse)

Den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket, vare sig det utgör skön- litterär eller beskrivande framställ— ning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst eller kommit till uttryck på annat sätt.

Till litterärt verk —————————— av beskrivande art.

43 g.

Upphovsrätt till ett verk gäller, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av fem- tionde året efter det år, då upphovs— mannen avled, eller, beträffande verk som i 6 & sägs, efter den sist avlidne upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller konstindustri gäller rätten intill ut— gången av tionde året efter det år, då alstret offentliggjordes. Var så- dant alster icke offentliggjort vid konstnärens död, gäller rätten intill utgången av tionde året efter hans dödsår.

Upphovsrätt till ett verk gäller in— till utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen avled, el— ler, beträffande verk som i 6 & sägs, efter den sist avlidne upphovsman— nens dödsår.

44 3”. För verk, som ——————— sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen _____

Vad i denna paragraf stadgas gäl- ler ej alster av konsthantverk eller konstindustri.

— vad i 43 g stadgas.

(Nuvarande lydelse)

27 (Föreslagen lydelse)

63 5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 å och därtill an— slutande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar samt att 65 5 andra stycket skall gälla från och med utgången av år 1960.

65

Den nya lagen skall, med iaktta- gande av vad i 66—69 55 sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1970, gälla intill utgången av år 1971.

5.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961; dock att 51 å och därtill an- slutande bestämmelser i 6 och 8 kap. skola, såvitt angår återgivande i tryckt skrift, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Den nya lagen skall, med iaktta— gande av vad i 66—69 55 sägs, äga tillämpning jämväl med avseende å litterärt eller konstnärligt verk, som tillkommit före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å verk av brukskonst, som tillkommit dessförinnan men icke offentliggjorts före år 1950. Dock må upp- hovsrätt enligt äldre lag göras gällande till och med utgången av år 1976, såvida ej giltighetstiden redan upphört vid den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 5 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an—give-s.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 &.

Handlingar i ärenden angående ansökning om patent må icke utan sökandens samtycke till annan ut- lämnas i vidare mån ån som föran— ledes av gällande lagstiftning röran- de patent. I vad sådana handlingar angå uppfinning därå patent bevil— jats skola de utlämnas, såframt ej annat är stadgat i nämnda lagstift- ning.

Handlingar i ärenden angående anjsökning 0111 patent må ioke utan sökandens samtycke till annan ut- lämnas i vidare mån än som föran- ledes av gällande lagstiftning röran- de patent. I vad sådana handlingar angå uppfinning dårå patent bevil- jats skola de utlämnas, såframt ej annat är stadgat i nämnda lagstift- nmg.

Handlingar i ärenden angående ansökning om registrering av möns— ter må icke utan sökandens samd tycke till annan utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om mönster.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse, se SFS 1962: 625.

MOTIV

INLEDANDE ÖVERSIKT

Utredningens uppdrag och verksamhet

År 1954 anhöll riksdagen i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj ;t om en all- män utredning rörande skydd för mönster och modeller samt om framläg- gande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Se- dan ytterligare initiativ i frågan tagits utanför riksdagens krets,1 fattade Kungl. Maj:t den 7 februari 1958 beslut om utredning angående mönster- skyddet, och i yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag anförde chefen för justitiedepartementet bl. a. följ ande.

Enligt min mening bör den av riksdagen begärda utredningen om mönsterskyd- det nu komma till stånd. För näringslivet och dess kår av formgivare torde en revision av vår ofullständiga och otidsenliga lagstiftning på området som fått bestå praktiskt taget orubbad under nära sextio år —— framstå såsom ett viktigt och påträngande behov. Även för konsumenterna ter det sig betydelsefullt att man lagstiftningsvägen skapar förutsättningar för en gynnsam utveckling av den moderna, industriella formgivningen. Härtill kommer att i det förslag till revision av Pariskonventionen, som framlagts för den till år 1958 planerade revisions- konferensen i Lissabon, har upptagits en generell förpliktelse för medlemsstaterna att i sin interna lagstiftning lämna skydd för mönster och modeller. Om en så- dan ändring vidtages, kräves för att vårt land skall kunna tillträda den revide- rade konventionen — som i ett flertal hänseenden synes erbjuda betydande för- delar för vårt lands näringsliv i förhållande till nu gällande text en genom- gripande omarbetning av 1899 års mönsterskyddslag.

Utredningen bör bedrivas förutsättningslöst, men jag vill peka på några punk- ter, som synes vara förtjänta av särskilt övervägande.

Till en början torde de allmänna fördelarna i dagens samhälle av ett möns- terskydd böra utredas. Erfarenheterna från de nordiska länderna och från de stora industriländerna bör härvidlag liksom eljest under utredningen beaktas.

Om utredningen såsom man har anledning förmoda _ ger vid handen, att ett utvidgat mönsterskydd ur samhällets synpunkt är att förorda, uppkommer närmast frågan huruvida skyddet liksom hittills skall omfatta enbart prydnads- mönster eller om även mönster med praktiskt syfte bör skyddas. I anslutning härtill bör utredningen överväga spörsmålet om en särskild skyddsform för enk- lare konstruktioner (Gebrauchsmuster), låt vara att en slutgiltig bedömning av denna fråga lämpligen torde böra ske i samband med en allmän revision av pa- tentlagstiftningen.

1 Nionde nordiska mötet för industriellt rättsskydd hemställde år 1956 hos regeringarna i de nordiska länderna, att ett gemensamt utredningsarbete utan dröjsmål måtte igång— sättas på området. Se NIR 1956 s. 177.

Vid den närmare utformningen av mönsterskyddet mäste övervägas vilka krav på nyhet, egenart etc., som bör uppställas. Särskilda problem bereder härvid av- gränsningen av mönsterskyddet mot närliggande skyddsformer. Anknytnings- punkter till patentskyddet har redan påpekats. Även i förhållande till upphovs- niannarätten och lagstiftningen mot illojal konkurrens föreligger viktiga gräns- dragningsproblem. Utredningen bör uppmärksamma de skäl, som kan tala för att bibehålla det inom vår nuvarande rätt tillämpade s. k. dubbla skyddet.

Den kanske mest kritiserade punkten i vår nuvarande mönsterskyddslag har varit Skyddets begränsning till en enda industrigren, något som torde sakna mot- svarighet utomlands. Verkningarna av ett mera generellt skydd bör så långt som möjligt utredas och härav föranledda förslag framläggas.

En ofta diskuterad fråga är huruvida mönsterskyddet skall grundas på registre- ring eller icke. Här bör utredningen beakta erfarenheterna från länder, som ex- perimenterat med fakultativ registrering eller rentav med ett skydd efter linjer liknande upphovsmannarättens. Om det befinnes att vårt nuvarande, på registre- ringsplikt grundade mönsterskyddssystem bör bibehållas, uppkommer frågan om registreringsprövningens omfattning. Det bör undersökas huruvida man kan —— i likhet med vad som gäller bl. a. i Danmark och Norge _ göra prövningen mera formell och överlåta åt domstolarna att i tvistefall avgränsa Skyddets verkliga om- fattning. Därest en sådan ordning skulle anses lämna rum för rättsosäkerhet men :i andra sidan en fullständig förprövning enligt nu gällande system skulle te sig alltför tungrodd, kan måhända en begränsad förprövning befinnas utgöra en lämplig medelväg.

Den nuvarande skyddstiden för mönster —— fem år — torde allmänt anses vara väl kort. Ehuru exempel från andra länder på ännu kortare skyddstid icke sak- nas, förekommer i de mest betydande industriländerna en maximitid på tio till femton år eller mera. Utredningen bör i anslutning härtill överväga hur lång skyddstid som lämpligen bör ifrågakomma för vårt land och om denna tid bör vara enhetlig eller olika för skilda näringsgrenar.

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om arbetsgivares rätt till mönster, som framställts av arbetstagare. Ehuru denna fråga åtminstone delvis torde äga prin- cipiell räckvidd utöver den egentliga mönsterlagstiftningens ram, bör utredning- en dock vara oförhindrad att här föreslå lagstiftningsåtgärder.

Med mönsterskyddets konstruktion följer ytterligare en rad problem, som ut- redningen har att beakta. Såsom exempel kan pekas på frågorna om hemlighål- lande av registreringsansökan och i samband därmed om tillåtligheten att sam- manföra flera mönster i en ansökan, om eventuell föranvändarrält, om önskvärdhe— ten av lagregler angående licensavtal, om lämplig avvägning mellan olika tänk— bara påföljder för mönsterintrång och om specialforum.

Utredningen bör tillgodogöra sig erfarenheterna från samtidigt pågående lag- stiftningsarbete inom angränsande delar av det immateriella rättsskyddet.

Det är önskvärt att utredningen bedrives i samarbete med övriga nordiska län— der, i den mån intresse där föreligger för en likformig lagstiftning på området.

För mönsterskyddsutredningens sammansättning och det nordiska sam- arbete, som bedrivits under utredningens gång, lämnas en redogörelse i den skrivelse, med vilken detta betänkande överlämnas.

I lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt till litterära och konst— närliga verk blev skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri allenast provisoriskt reglerad. Med anledning av att spörsmålet om skydd

för dylika alster anses äga visst sammanhang med mönsterrätten erhöll ut— redningen genom vidgade direktiv i uppdrag att omhändertaga jämväl frå— gan om skyddstiden för verk av brukskonst. I yttrande till statsrådsproto- kollet den 23 mars 1961" anförde chefen för justitiedepartementet följande.

En av de principiellt viktigaste nyheterna i den i slutet av förra året genom- förda revisionen av den upphovsrättsliga lagstiftningen var att den allmänna skyddstiden för litterära och konstnärliga verk slutgiltigt bestämdes till 50 är från upphovsmannens död. Ett undantag gjordes dock för en betydelsefull grupp pro- dukter, nämligen alster av konsthantverk och konstindustri. Enligt hittills gäl- lande rätt har skyddstiden för dessa alster varit 10 år, som regel räknat från året för offentliggörandet. I den nya lagstiftningen har denna relativt korta skyddstid provisoriskt bibehållits, varvid skälet varit att man velat avvakta den reform av mönsterskyddslagstiftningen som är under förberedande genom särskilda sakkun- niga (mönsterskyddsutredningen).

I denna fråga anförde föredragande departementschefen i propositionen 1960: 17 med förslag till den nya upphovsrättslagen, att principiella skäl talade för att skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri bestämdes på samma sätt som för annan konst. I olika samlnanhang hade emellertid tidigare framhål- lits, att frågan om skydd för dessa alster hade sammanhang även med mönster- rätten. Detta hade i lagstiftningsärendet understrukits av lagrådet och av åtskil- liga organisationer som hade intressen att bevaka på området. Med hänsyn här— till kunde det finnas skäl att icke taga slutlig ståndpunkt till den föreliggande frågan förrän mönsterskyddsutredningen avslutat sitt arbete och man finge till— fälle att i ett sammanhang bedöma den upphovsrättsliga och den mönsterrättsliga sidan av problemet. Därför förordades, att man tillsvidare icke gjorde någon principiell ändring i den gällande skyddstiden för de alster det här gäller.

En sådan samlad bedömning av det upphovsrättsliga och det mönsterrättsliga skyddet för konsthantverket och konstindustrien, som sålunda förutsatts, bör förberedas genom närmare undersökningar av konsekvenserna av olika lösningar. Lämpligt synes vara att mönsterskyddsutredningen utför en sådan undersökning. Enligt sina nuvarande direktiv har utredningen bl. a. att upptaga spörsmålet om gränsdragningen mellan mönsterrätten och upphovsrätten, varvid särskilt fram- hållits att utredningen bör uppmärksamma de skäl, som kan tala för att bibehål- la det inom vår nuvarande rätt tillämpade s. k. dubbla skyddet. I denna del torde tidigare ha förutsatts, att utredningen skulle kunna utgå från den utformning av det upphovsrättsliga skyddet, vartill man kom fram vid revisionen inom detta rättsområde. Då skyddet emellertid numera i ett viktigt avseende, nämligen be- träffande skyddstiden, i viss mån ställts i beroende av hur mönsterrätten utfor— mas, synes det naturligt att utredningen även undersöker hur det upphovsrätts- liga skyddet i detta hänseende bör avvägas och hur de båda skyddsformerna bör samordnas.

Vad jag sålunda anfört synes böra beaktas vid mönsterskyddsutredningens fort- satta arbete. Någon utökning av kretsen av de sakkunniga torde icke vara erfor- derlig.

Såsom framgår av den skrivelse, varmed betänkandet överlämnas, har den norska mönsterrättskommittén anmodats att yttra sig om rättsskyddet för brukskonst, och utredningen har samarbetat med den norska kommittén i denna fråga.

Redan under hösten 1958 utarbetades inom utredningen ett frågeformulär angående mönsterskyddet i syfte att erhålla upplysning om de aktuella för- hållandena på området och om önskemål för framtiden. Frågorna jämte en promemoria angående mönsterskydd tillställdes därefter ett stort antal svenska industrier och småföretagare genom förmedling av Sveriges indu— striförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Svar in— kom från sammanlagt 234 av de till ett antal av något över 500 tillfrågade företagen, och viss bearbetning av svaren har gjorts inom utredningen. I några avsnitt av det föreliggande betänkandet hänvisas till enkätresultaten, vilka emellertid även i Övrigt beaktats så långt de varit tj änliga.

Utredningen har bedrivits med beaktande av den internationella utveck- lingen på området och med särskild hänsyn tagen till lagförslag rörande mönsterrätten, som framlagts i andra länder. En överläggning ägde rum 1960 med den brittiska »Designs Committee 1959» vid en sammankomst i London, där samtliga nordiska mönsterkommittéer var representerade. Inom landet har ett flertal överläggningar ägt rum med representanter för industri och näringsliv, varvid i synnerhet kontakter med industriförbundet och textilrådet varit återkommande, och visst samråd har förekommit med arbetsmarknadens parter. Därjämte har utredningen i vissa frågor samrått med svenska kommittén för nordiska patent, med svenska uppfinnarkonto- ret och med utredningen om illojal konkurrens.

I vad gäller den särskilda frågan om den upphovsrättsliga skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri har utredningen efter att ha samrått med statens konsumentråd _ låtit verkställa en begränsad under— sökning av spörsmålet hur länge brukskonstens alster fortlever på mark— naden. Denna undersökning har utförts av en företagsekonomisk expert, civilekonomen Hellen Westlund, vars undersökningsrapport fogats vid be- tänkandet såsom en bilaga.

Utredningen har bedrivits i nära samarbete på olika plan med de övriga nordiska ländernas mönsterkommittéer.

Mönsterrättens utveckling Allmänt

Såsom den äldsta kända mönsterrättslagstiftningen brukar betecknas en i Frankrike är 1744 tillkommen förordning. Tendenser till ett rättsligt skydd för mönster förekommer dock redan under 1500-talet, t. ex. vid till- verkningen av gobelänger och andra tapisserivaror i Flandern, Burgund och norra Italien.

Den franska förordningen av år 1744 hade statlig karaktär, men den gällde blott för sidenväverierna i Lyon och tillerkände dem som tecknat mönstren till väveriernas produkter skydd mot olovligt utnyttjande av

mönstren. Redan denna första förordning på området grundade rättsskyd- det på själva frambringandet av mönstret men låt skyddet gå över till fabrikanterna, av vilka mönstertecknarna i regel stod i beroende. Att teck- naren det oaktat ägde göra anspråk på att bli erkänd såsom upphovsman pekar mot en mera modern uppfattning av mönsterrätten —— vid en tid— punkt då upphovsrätten till konstverk ännu icke var allmänt erkänd. Från början var skyddet avsett att gälla under obegränsad tid, men genom en ändring 1787 fastställdes skyddstiden till sex år.

Ur 1744 års förordning och dess tillämpning växte sedermera i Frank- rike fram en lag av år 1806, som sannolikt fått utgöra förebild för flera mönsterrättslagar på kontinenten. Till en början gällde denna lag uteslu- tande för Lyonområdet, där vävnadsmönstren för att komma i åtnjutande av skydd skulle deponeras hos en särskild myndighet. Snart nog ut— sträcktes dock tillämpningen till hela Frankrike, och i praxis utvidgades skyddet till att gälla mönster i allmänhet samt dessutom alla slag av mo- deller för industriprodukter. Det torde emellertid aldrig ha varit tal om att lämna skydd för annat än mönster och modeller med prydnadskaraktär. Napoleontidens mönsterrättslag stod sig formellt i ungefär ett sekel; den nu gällande lagen i Frankrike tillkom 1909.

I Storbritannien här den äldsta lagen på området årtalet 1787. Den skyddade mönster för vissa tryckta tyger genom stadgande om ensamrätt åt upphovsmannen under två månader från det mönstret första gången offentliggjordes, men det krävdes att varje tygstycke var märkt med rättsinnehavarens namn. 1839 utsträcktes skyddet till att gälla praktiskt taget alla slag av mönster. Skyddstiden sattes till tre år för mönster avseen- de metallföremål och ett år för andra mönster. Förutsättning för skyddet var att mönstret var nytt och att registrering ägde rum. 1842 och 1843 till- kom nya mönsterrättslagar, som alltjämt krävde registrering. Ett klass- system infördes, och skyddstiden bestämdes för de flesta varor till tre år. Icke blott prydnadsmönster ( ornamental designs) utan även nyttomönster (useful designs) omfattades av lagstiftningen. Åtskilliga lagar om mönster har därefter följt i Storbritannien, till dess att år 1949 den nu gällande Registered Designs Act antogs. '

I Tyskland tillkom år 1876 en lag om upphovsrätt till mönster och mo— deller, vilken alltjämt är gällande. Bland skyddsförutsättningarna märkes ett nyhetskrav och fordran på registrering. Enligt ett avgörande i högsta domstolsinstans fastslogs redan 1878, att skyddet gällde endast för mönster med prydnadskaraktär ( Geschmacksmuster). Sådana förebilder för indu- striprodukter ställdes följaktligen utan skydd, vilka icke uppfyllde kraven vare sig på estetisk verkan eller på patenterbarhet enligt den år 1877 till— komna patentlagen. För denna mellangrupp, avseende modeller med ny utformning i tekniskt hänseende, ansågs emellertid föreligga ett behov av skydd, och på grund därav infördes år 1891 en särskild lag om Gebrauchs-

34 master.1 Denna speciella skyddsform vid sidan av patent och prydnads- mönsterrätt består alltjämt i Tyskland.

Italien erhöll sin första mönsterrättslag 1868. Lagen gav ett tvåårigt skydd efter registrering. Utvecklingen har följt samma banor som i Tysk- land, i det att särskilda skyddsformer tillkommit för prydnadsmönster (modelli e disegni ornamentali) och för motsvarigheten till Gebrauchs- muster (modelli di utilitå). Denna uppdelning förekommer alltjämt i den nuvarande lagstiftningen, som bär årtalet 1940.

I Amerikas Förenta Stater infördes ett mönsterskydd genom särskilda bestämmelser i 1842 års patentlag. Såsom skyddsförutsättningar gällde bl. a., att mönstret skulle vara nytt och att det blev registrerat. Skyddstiden var angiven till sju år. Flera lagändringar följde; bl. a. gjordes en begräns- ning av skyddet till att gälla endast för prydnadsmönster. Utvecklingen kännetecknas i övrigt av en stark bundenhet till patentlagstiftningen (skyddsformen benämnes design patent). Man kräver inventiveness, d. v. s. någonting liknande patenträttens uppfinningshöjd men här närmast ett mått på mönsterskapandet, innebärande att upphovsmannen skall ha åstadkommit någonting, som överstiger den vanliga mönsterritarens för— måga. Den nu gällande lagstiftningen är av år 1952 men innefattar icke några nyheter i förhållande till förut gällande rätt. De fåtaliga bestämmel- serna rörande mönster, vilka huvudsakligen hänvisar till stadgandena an- gående patent, är upptagna i åå 171—173 av patentlagen (Title 35, U. S. C.).

Utvecklingen i Sverige2

Inom Norden torde de äldsta strävandena att lagfästa ett mönsterskydd kun- na iakttagas i Sverige. Av särskilt intresse är därvid den förordning, som utfärdades i ämnet redan år 1753. Då infördes nämligen ett skydd för möns- ter till sidenvävnader, och överensstämmelsen med den blott nio år äldre första regleringen av mönsterrätten i Frankrike är påfallande. Den svenska förordningen gav uttryck åt många mönsterrättsliga tankar, som senare fått en framträdande plats i diskussionen på området. Sålunda förklarades syf- tet med skyddet vara dels att uppmuntra till nyskapande, dels att bereda er- sättning för sådant skapande arbete. För att erhålla skydd krävdes, att en kopia av mönstret deponerades hos offentlig myndighet, som jämväl hade att utfärda bevis härom. Såsom skäl för deponeringskravet angavs, att andra mönsterskapare borde centralt kunna göra sig underrättade om huruvida mönstret redan .frambringats eller ej. Den som deponerat ett mönster skulle av myndigheten föreläggas att inom viss tid ha tillverkat mönstervävnaden, uppenbarligen vid äventyr att eljest mista det genom deponeringen erhållna

1 Den närmare innebörden av Gebrauchsmuster klargöras nedan i det särskilda avsnittet om

denna skyddsform. ” Mera detaljerad historik återfinnes i 1916 års förslag, 5. 25—44. Senare utveckling redovisas

första lagutskottets utlåtande 12/1954.

skyddet. Själva skyddsinnehållet beskrevs såsom ett förbud för andra att utnyttja mönstret. Skyddsrätten upprätthölls emellertid endast under för- utsättning att mönsterinnehavaren icke nedlade sin tillverkning. Av intresse i sammanhanget är också att mönsterskyddet kunde givas icke blott åt den som skapat mönstret utan även åt den som eljest »förskaffat sig nya faco- ner».

Denna förordning, en av de äldsta kända på området, synes icke ha fått någon större praktisk betydelse, och det dröjde mer än ett sekel, innan frå- gan om mönsterskydd ånyo blev aktuell.

År 1878 avgavs ett kommittébetänkande angående mönsterskydd. Försla- get gällde ett system med öppen registrering utan annan granskning av an- sökningarna än i formellt hänseende. Skyddstiden skulle utgöra högst fem år med särskilda avgifter för varje år. Skyddet skulle omfatta alla industri— grenar.

Efter det att kommittéförslaget bearbetats, framlades en proposition i äm- net 1887, Skyddet föreslogs inskränkt till att gälla inom metallindustrien, och propositionen skilde sigi övrigt från betänkandet bl. a. därigenom, att nyhetsprövning skulle äga rum ex officio. — I utlåtande av riksdagens lag- utskott avstyrktes förslaget. Till följd av riksdagens upplösning blev frågan icke behandlad i kamrarna.

År 1891 väcktes i riksdagen motioner om att hos Kungl. Maj:t skulle be— gäras ytterligare utredning av frågan om mönsterskyddet, och i ett tämligen utförligt utlåtande tillstyrktes detta av lagutskottet. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, och därmed fick frågan ånyo förfalla.

Efter förnyad motion vid 1894 års riksdag intog lagutskottet samma posi- tiva hållning som 1891. Utgångeni kamrarna blev emellertid också nu den- samma som då ärendet senast behandlats, och motionen ledde alltså icke till någon åtgärd.

Efter framställningar till Kungl. Maj:t, bl. a. från Svenska Slöjdförening— en, och sedan kommerskollegium avgivit yttrande över dessa, framlades 1897 en proposition med förslag till mönsterskydd för metallindustrien i hu- vudsaklig överensstämmelse med 1887 års förslag. Denna gång intog riks- dagens lagutskott samma ståndpunkt som 1887 och avstyrkte förslaget. Kamrarna stannade ånyo i olika beslut, varmed frågan åter hade fallit.

Redan vid 1899 års riksdag återupptogs genom en motion i andra kamma- ren förslaget om mönsterskydd för metallindustrien, och efter tillstyrkan av lagutskottet beslöt båda kamrarna, Iatt riksdagen för sin del skulle antaga det av Kungl. Maj :t tidigare framlagda lagförslaget. Riksdagens beslut sank- tionerades av Kungl, Maj:t, och den 10 juli 1899 utfärdades den alltjämt i huvudsak gällande lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Senare samma år tillkom tre kungörelser i ämnet, en angående beskaffenheten av de handlingar, som i ärenden rörande registrering av mönster och modeller inlämnas, en om mönsterregistrets förande m. m. och en angående skydd för

vissa främmande mönster. Den sistnämnda kungörelsen upphävdes redan 1916, då bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, möns— ter och varumärken samlades i en gemensam kungörelse. Övriga 1899 års författningar är alltjämt, med vissa smärre ändringar, i gällande kraft.3

Strävanden att reformera mönsterskyddet i vidare mån än de smärre för- fattningsändringarna uttrycker har icke saknats under den tid som 1899 års lag varit i kraft.

Den första framställningen hos Kungl, Maj:t om utvidgat och förbättrat mönsterskydd gjordes av Konsthantverkarnes gille 1911. Man krävde en mönsterlag utan inskränkning vare sig till något visst industriområde eller till enbart prydnadsmönster, och ett fullständigt förslag till en ny möns— terlag — bl. a. innefattande nyhetsprövning ex officio endast i förhållande till tidigare registrerade mönster —— framlades.

Redan följande år 1912 avlät styrelsen för Svenska Slöjdföreningen en skrivelse till Kungl. Maj:t lned hemställan om att frågan om ett tidsenligt skydd åt mönsterindustrien måtte upptagas i hela sin vidd.4

1913 anhöll Stockholms handelskammare i skrivelse till Kungl. Maj:t, att ett förslag till en ny mönsterlag, omfattande även andra industrigrenar än metallindustrien, måtte utarbetas och framläggas för riksdagen.

Särskilda sakkunniga, som fått i uppdrag att behandla frågan om ändrad lagstiftning rörande den litterära och konstnärliga äganderätten samt vad därmed ägde samband, framlade 1914 betänkande med förslag bl, a. till lag om rätt till verk av bildande konst. Enligt förslaget skulle skyddet för konstverk utsträckas till att omfatta jämväl »alster av konstslöjd». I be- tänkandet berördes med anledning därav frågan huruvida lagstiftning om skydd för prydnadsmönster skulle bliva överflödig vid sidan av ett konst— slöjdsskydd. Även om frågan ur teoretisk synpunkt ansågs kunna besvaras jakande, hänvisade de sakkunniga till att inom det praktiska lagstiftnings- arbetet i andra länder, såsom Tyskland, Danmark och Frankrike, gjort sig gällande en annan uppfattning, enligt vilken såväl auktorskydd som mönsterskydd borde tillhandahållas. Samma uppfattning hade också kom- mit till uttryck i de berörda skrivelserna från Konsthantverkarnes gille och Slöjdföreningens styrelse.

I det uppdrag, som lämnats den av Kungl. Maj:t år 1908 tillsatta patent- lagstiftningskommittén, ingick även att verkställa revision av gällande mönsterlag. Arbetet härmed torde ha börjat ungefär med ingången av år 1914 och redovisades den 24 mars 1916 i ett betänkande med förslag till

3 1899 års mönsterskyddslag (SFS nr 59) har ändrats genom SFS 155/1914, 61/1934, 183/1951 och 86/ 1953. Kungörelsen ang. beskaffenheten av ansökningshandlingarna (SFS nr 94) har änd- rats genom SFS 149/1910. Kungörelsen om mönsterregistrets förande (SFS nr 94) har ändrats genom SFS 984/1940. Vad angår bestämmelser rörande vissa främmande mönster må här hän- visas till den senaste kungörelsen i ämnet, SFS 649/1960.

' Historik rörande rättsskyddet för verk av brukskonst, som också omfattades av Slöjdför- eningens intresse, lämnas i det särskilda avsnittet därom. I förevarande sammanhang må fram- hållas, att upphovsrättsligt skydd för brukskonsten icke blev lagfäst i Sverige förrän år 1926.

lag om mönsterskydd, avsedd att ersätta 1899 års lag. Enligt förslaget skulle skyddet principiellt omfatta hela industrien, men textilbranschens krav på frihet från mönsterskydd tillgodosågs såtillvida som från mönsterskyd- dets verkningar uttryckligen gjordes undantag för tillverkning av vävna— der, avsedda för beklädnadsartiklar. Jämväl i övrigt innebar förslaget i åt- skilliga hänseenden avvikelser från den gällande lagen såsom t. ex. genom en till maximalt femton år utsträckt skyddstid och genom slopande av nyhetsgranskning på registreringsstadiet. Därigenom ville man tillmötes- gå några av de önskemål, som framkommit på mönsterrättsområdet. Också andra anmärkningar mot den gällande ordningen, såsom t. ex. att inskränk- ningen till prydnadsmönster var olämplig, hade beaktats.

Den allmänna motiveringen till 1916 års förslag återges här blott i korta drag. Det ansågs billigt och rättvist, att även åt, den form av andligt arbete, som består av att komponera mönster, ges ett skydd, som möj- liggör för dess utövare att erhålla skälig ersättning för sitt arbete. Av ej mindre betydelse betraktades mönsterskyddet för industriidkaren. Även ur allmän synpunkt ansågs ett sådant skydd framstå såsom ett beaktans- värt intresse. Vissa uppgivna olägenheter med ett mönsterskydd fann sig kommittén icke kunna vitsorda, I anslutning därtill framhölls särskilt, att motivet i ett mönster icke kan såsom sådant utgöra föremål för skydd samt att skydd kan förvärvas endast för mönster, som är nya, och därtill blott under en begränsad, jämförelsevis kort tid. Gentemot vissa uttalanden om att det skulle vara värdefullt att fritt få efterbilda utländska mönster framhöll kommittén, att det slaviska efterhärmandet av utlandet ej i och för sig kan vara förtjänt av uppmuntran från statsmakternas sida samt att det för industrien i allmänhet icke kan föreligga något verkligt behov att från utlandet låna ej blott uppslag, idéer och motiv utan även färdiga förebilder. Att varorna genom ett mönsterskydd skulle fördyras för all- mänheten, ansågs icke vara att befara. I frågan om behovet av ett mönster- skydd vid sidan av ett konstverksskydd för bruksvaror uttalade kommit— tén, att en särskild mönsterlag måste få stor betydelse därigenom att många prydnadsmönster kommer att falla utanför tillämpningsområdet för konstverksskyddet. Dessutom blir det beträffande alla sådana mönster, vilkas egenskap av konstverk kan sättas i fråga, säkrare att anlita en sär- skild mönsterlag än en konstverkslag, vars tillämpning alltid är beroende av uppfattningen om vad som skall förstås med konst.

Mot mönsterskyddets utsträckande i den av kommittén föreslagna om- fattningen riktades invändningar i åtskilliga av de yttranden, som under remissförfarandet i ärendet avgavs över förslaget. Sålunda hemställde t. ex. kommerskollegium, att från mönsterskyddet måtte undantagas hela textil—, glas- och porslinsindustrierna, varvid åberopades den bristande tillgången på svenska mönster inom dessa områden. Å andra sidan betonades från skilda håll kraftigt behovet av en snar och genomgripande revision av mönsterlagen.

Kungl. Maj:t framlade till 1919 års riksdag en proposition med förslag till lag om ändringar i och tillägg till 1899 års mönsterlag. Propositionen innebar i huvudsak, att mönsterskyddet skulle utsträckas till att omfatta jämväl träindustrien samt att skyddstiden skulle förlängas från fem till tio år. Mönsterskyddet ansågs däremot icke böra utsträckas till de industri- grenar, inom vilka det visat sig finnas en utbredd önskan att få stå utan— för. Det uppgavs egentligen vara endast inom möbelindustrien, som en all— män önskan om införande av mönsterskydd gjort sig gällande. I proposi- tionen fullföljdes ej heller de förändringar i mönsterskyddets närmare ut— formning, som 1916 års förslag innehöll, utan man bibehöll i stor utsträck- ning det gällande systemet i avvaktan på en förestående revision av patent- lagstiftningen, med vilken mönsterskyddet ansågs stå i nära samband.

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen två motioner, den ena med hemställan om att mönsterskyddet måtte utvidgas till att om- fatta flera industrigrenar än de båda föreslagna och den andra med yrkande om avslag. Genom första lagutskottets utlåtande över propositionen tog frågan en ny vändning. Utlåtandet utmynnade nämligen —— låt vara att några reser— vationer förelåg — i en hemställan, att riksdagen med avslag å propositio- nen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville efter förnyad utredning låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ny lagstiftning om mönsterskydd, byggd på den grundsatsen att skyd— det utsträckes att omfatta industrien i allmänhet. Utskottet ansåg sålunda, liksom de sakkunniga enligt 1916 års förslag, det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet utvidgas till att gälla hela industrien.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, och beslutet härom anmäldes i skrivelse till Kungl. Maj:t, som med anledning därav förordnade en sak- kunnig att inom justitiedepartementet biträda vid behandling av bland annat den i skrivelsen gjorda framställningen. Genom beslut av Kungl. Maj:t förklarades emellertid sedermera, att utredningsarbetet skulle vila från och med ingången av år 1923 och därefter icke återupptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande. Redan 1926 tillkallades emellertid samme sakkunnige för att inom handelsdepartementet biträda med utred- ning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder på det industriella rätts- skyddets område, vilket uppdrag förklarades tills vidare i första hand skola avse varumärkesrätten och mönsterskyddsrätten. Uppdraget har därefter formellt kvar—stått till mitten av år 1938, då den sakkunnige entledigades. Utredningen får därmed anses ha upphört.

Efter första världskriget hade fråga uppkommit om återupptagande av samarbetet mellan de nordiska länderna på det industriella rättsskyddets område, och överläggningar kom till stånd på svenskt initiativ dels är 1922 i Stockholm, dels åren 1926 och 1927 i Stockholm, Oslo och Köpenhamn.

Vid de senare förhandlingarna deltog representanter för samtliga nordiska länder.5

En motion vid 1926 års riksdag, som väckts i anledning av proposition med förslag om införande av auktorskydd för konstslöjdsalster och som bl. a. syftade till ett förnyat övervägande av frågan huruvida mönster— skyddet lämpligen kunde utsträckas till att omfatta industrien i allmän- het, ansågs av första lagutskottet icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd, enär frågan borde anstå i avbidan på resultatet av de nordiska för- handlingarna på området och spörsmålet därjämte ansetts stå i nära sam- band med patentlagstiftningen. Utskottets hemställan om avslag på motio- nen bifölls av riksdagen.

I en vid 1935 års riksdag väckt motion hemställdes om utvidgning av mönsterlagen till att omfatta jämväl alster tillhörande glasindustrien. I sitt utlåtande över motionen avstyrkte första lagutskottet denna, och mo— tionen ledde icke till någon riksdagens åtgärd.

Vid 1939 års riksdag väcktes två motioner om beredande av effektivare skydd för svensk konstslöjd, varvid det uttalades vara motiverat med en omarbetning och modernisering också av 1899 års mönsterlag. Första lag- utskottet hänvisade i fråga om mönsterskyddet bl. a. till det nära samban- det med patentlagstiftningen, som då sedan ett år tillbaka var föremål för översyn. Det hemställdes emellertid, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i den väckta frågan, och detta blev riksdagens beslut.

De initiativ, som lett till mönsterskyddsutredningens tillsättande, kan hänföras till två motioner vid 1954 års riksdag, nr 351 i första kammaren och nr 461 i andra kammaren. I motionerna hemställdes om en utredning i fråga om mönsterlagen och dess tillämpningsområde, varvid såsom sär- skilda brister i denna framhölls den kortvariga skyddstiden, begränsningen till metallindustrien och inskränkningen till mönster med prydnadskarak— tär.

Första lagutskottet angav i sitt utlåtande nr 12, att yttranden inhämtats över motionerna från patent— och registreringsverket samt att Sveriges in- dustriförbund och Stockholms handelskammare, som beretts tillfälle att uttala sig, ävenledes avgivit yttranden. Patentverket underströk, att man vid tillämpningen av den nuvarande lagen fått stark känning av dess bris— ter, och förklarade sig anse goda skäl tala för att hela lagstiftningsområ- det upptoges till generell revision. Industriförbundet anförde, att man nu— mera inom det stora flertalet berörda branscher torde ha en klart positiv inställning till frågan om en utvidgning av rättsskyddet på mönsterom- rådet; endast inom textilindustrien uppgavs en viss tvekan föreligga. Han—

5 En redogörelse för förhandlingsresultaten finns intagen i Industritidningen Norden 1927 s. 408 ff. Mönsterskyddsutredningen har därjämte till sitt förfogande haft vissa konferensprotokoll. Utredningen har ävenledes haft tillgång till remissyttrandena över 1916 års förslag och till en del arbetsmaterial, härrörande från den sakkunnige inom justitie- respektive handelsdepartementet.

delskammaren uttalade, att en revision av mönsterlagen är i hög grad 1110— tiverad.

I sitt utlåtande anförde första lagutskottet bl. a. följande. Med hänsyn till vad som blivit upplyst i ärendet föreligger skäl för att nu taga under övervägande en utsträckning av mönsterskyddet till andra industriområ- den än metallindustrien. Det är dock icke uteslutet, att särskilda förhål— landen inom någon industrigren kan motivera undantag i ett eller annat avseende från mönsterskyddet. En utredning bör icke begränsas till någon speciell fråga utan bör avse en allmän översyn av lagstiftningen på om— rådet och bör vara helt förutsättningslös. Ett utredningssamarbete med de övriga nordiska länderna framstår såsom mycket önskvärt. Utskottet hem— ställde på grundval av det anförda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en allmän utredning rörande skydd för mönster och modeller samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda. Kamrarna beslöt i enlighet med denna hemställan, och riksdagens skrivelse i ärendet bär nr 144.

Den är 1938 tillsatta auktorrättskommittc'n upptog den vid 1939 års riks- dag väckta frågan om särskilda åtgärder till skydd för konsthantverk och konstindustri och yttrade härom i sitt betänkande 1956 bl. a., att ett vidare rättsskydd för nyttokonsten närstående produkter inom hantverk och in— dustri bör åstadkommas genom en reformerad mönsterlagstiftning och icke genom att konstverksskyddets gränser tänjes ut i lag eller praxis.G

Utvecklingen inom Norden i övrigt Danmark

År 1905 tillkom en lag om skydd för mönster. Dessförinnan hade icke fun— nits något lagligt mönsterskydd i egentlig mening, och det upphovsrättsliga skyddet för brukskonst infördes först år 1908.

Redan vid mitten av 1800-talet hade tanken på ett mönsterskydd väckts inom industrikretsar, och framställningar från detta håll ledde i början av 1900-talet till att Patentkommissionen framlade ett lagutkast. Vid utarbe- tandet därav hade eftersträvats skandinavisk enhetlighet på området. Ett lagförslag underställdes 1904 års riksdag och blev där antaget. Påföljande år utfärdades den alltjämt gällande mönsterlagen.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget gjordes bl. a. följande på- pekanden. En mönsterlag bör främja originalitet och skicklighet på om— rådet. Med stöd av ett lagligt mönsterskydd kan det komma att löna sig för industrien att satsa på nya mönster såsom förebilder vid varutillverkning- en. Det kom-mer emellertid alltid att finnas ett förråd av icke skyddade mönster, så att de industriföretag, som anser sig icke kunna bära omkost—

' SOU 1956:25 5.176. Beträffande brukskonsten se vidare nedan i det särskilda avsnittet därom.

uaderna för att anskaffa nya mönster, kommer att ha tillgång till erforder- ligt antal förebilder. På grund därav och med hänsyn till den allmänna kon- kurrensen måste det anses uteslutet, att ett mönsterskydd skulle vålla nå— gon prishöjning på vanliga bruksartiklar, Lagförslaget omfattade ett system med mönsterregistrering utan nyhetsgranskning och med en skyddstid av högst femton år samt med möjlighet till s. k. »pakkeregistrering», i vil— ken skulle kunna samlas upp till 50 olika mönster.

För att tillgodose ett önskemål från textilindustriens sida gjordes under riksdagsbehandlingen det förtydligandet i lagen, att mönsterrätt icke inträ- der, såvida mönstret ej är egenartat, samt att i fråga om textilier endast or- namenterade och dekorativa mönster betraktas såsom egenartade.

1905 års lag om skydd för mönster har ändrats i smärre avseenden 1915 och 1936, och lagen här nu enligt lagkungörelse nr 193 av den 1 septem— ber 1936 rubriken lag om mönster. Senare samma år utfärdades en särskild kungörelse angående anmälan och registrering av mönster m. m. samt en förordning om erkännande av företrädesrätt vid anmälan av mönster.

Finland

I början av år 1904 anmodades lagberedningen att upprätta ett förslag till lagstiftning om skydd för varumönster, vilka dittills stod helt utan rättsligt skydd. Önskemål om ett sådant skydd hade kommit till uttryck från han— dels- och industrikretsar.

Redan i slutet av samma år framlade lagberedningen ett förslag till lag om skydd för mönster och modeller jämte motiv. Förslaget avsåg att bereda skydd inom hela industrien för både prydnadsmönster och »nyttighetsmöns- ter» och upptog en skyddstid av högst tio år. Bortsett från dessa bestäm- melser anslöt sig förslaget nära till 1899 års svenska mönsterlag. I den all- männa motiveringen uttalades bl. a., att framkvallandet och befrämjandet av en inhemsk konstindustri förutsätter ett verksamt mönsterskydd; endast under hägnet av ett sådant skydd kan mönsterritarna påräkna full gottgö— relse för sitt arbete och sporras till nya ansträngningar.

Till 1907 års lantdag avläts en proposition om antagande av ett lagför- slag, som i huvudsak överensstämde med det av lagberedningen upprättade. Förslaget godtogs av lantdagen med vissa smärre ändringar, men blev under rådande politiska förhållanden icke stadfäst, och någon lag i ämnet kom icke att utfärdas.

Efter de nordiska överläggningar angående mönsterskyddet, som ägt rum 1926—1927, uppdrogs år 1930 åt en kommitté att utarbeta ett förslag till lag om mönsterskydd. Denna kommitté framlade 1934 ett förslag till lag om mönsterskydd och till särskild förordning i ämnet. Redan år 1927 hade ut- färdats en lag om upphovsmannarätt till alster av andlig verksamhet, som ansågs lämna skydd också för konstslöjdsprodukter. Kommittén tog ställ-

ning till uppkommande kollisioner mellan de båda rättsområdena på så sätt, att mönsterskyddet icke i något avseende skulle inskränka den rätt till alst- ret, som kunde åtnjutas enligt upphovsrättslagen (s. k. dubbelt skydd). 1934 års förslag omfattade hela industrien med det undantag dock, att tyg- och tapetmönster allenast bereddes skydd emot import av mönstervaran. På an- sökningsstadiet skulle ett invändningsförfarande äga rum, men någon ny— hetsgranskning i egentlig mening föreslogs ej. Skyddstiden upptogs i för— slaget till femton år. Det i Danmark tillämpade systemet med s. k. >>pakke- registrering» förordades, varvid dock krävdes att mönstren skulle avse >>lik- artade föremål». Däremot gjordes icke någon begränsning av antalet möns- ter ien och samma ansökan.

Lagförslaget gav upphov till delade meningar bland dem, som yttrade sig över detsamma, och i ett flertal yttranden motsatte man sig förslaget. Detta har därefter gått samma öde till mötes som 1904 års .förslag och icke efterlämnat något lagstiftningsresultat, Finland står alltjämt utan mönster— lag.

Norge

År 1899 tillsattes en kommission med uppdrag att göra en översyn av lag- stiftningen om det industriella rättsskyddet, och kommissionen valde att först behandla frågan om lagligt skydd för mönster. Krav på ett mönster- skydd hade dessförinnan rests vid olika tillfällen från hantverks- och in- dustrikretsar.

Redan i slutet av år 1900 avgav kommittén ett utkast till lag om skydd för mönster. I den allmänna motiveringen framhölls det såsom angeläget att främja industri och hantverk i dess utveckling. För att nå detta syfte ansågs det vara en väsentlig förutsättning, att nyskapade mönster icke berövas upp- hovsmännen och att ej andra njuter gott av vad upphovsmännen genom fackinsikt och förmåga i övrigt förmått frambringa. För dem som nödgas anlita redan förefintliga mönster står alltid ett förråd av fria sådana till buds. Det ansågs också vara ett billighetskrav, 'att den enskilde i viss ut- sträckning tillförsäkras frukterna av vad han själv har skapat. Lagförslaget gick ut på ett system med mönsterregistrering utan nyhetsgranskning och med en skyddstid av högst femton år. S. k. »pakkeregistrering» med upp till 50 mönster i varje >>pakke>> förordades. Skyddet föreslogs icke begränsat till mönster med estetisk verkan utan ansågs böra tillkomma mönster obe- roende av nyttoverkningar. Det s. k. dubbla skyddet erkändes, men befanns icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

På grundval av kommissionsutkastet framlades år 1902 en proposition om utfärdande av en lag om skydd för mönster, men förslaget förkastades av stortinget. Kommissionen fick då i uppdrag att ånyo överväga frågorna. År 1904 presenterade kommissionen ett nytt utkast till lag om mönster.

Detta skilde sig från det tidigare förslaget bl. a. därigenom, att >>pakke- registrering» slopats och det 5. k. dubbla skyddet upptagits till en speciell reglering. Sedan lagförslaget antagits, utfärdades lagen om mönster är 1910. Denna har sedermera ändrats på mindre väsentliga punkter, senast år 1953.

Särskilda föreskrifter angående ingivande av ansökan om patent-, varu- märkes- och mönsterskydd utfärdades 1910. Nya föreskrifter tillkom 1953, 1956 och 1963.

Det nuvarande läget i vissa andra länder

Av de länder, som tillhör Parisunionen av år 1883 angående skydd för den industriella äganderätten och Bernunionen av år 1886 angående skydd för litterära och konstnärliga verk, visar sig vid en genomgång under hös- ten 1964 av sammanlagt över 70 ungefär ett tjugutal icke ha någon särskild lagstiftning om mönsterskydd. Bland dessa märkes Bulgarien, Finland, Grekland, Indonesien, Island, Luxemburg, Nederländerna, Rumänien, San Marino, Tunisien, Turkiet, Vatikanstaten och Viet Nam. Utredning om införande av mönsterskydd pågår emellertid i Finland, Luxemburg och Nederländerna samt möjligen i ytterligare några länder. Indonesien, Neder- länderna, Tunisien, Vatikanstaten och Viet Nam är anslutna till 1925 års Haag-överenskommelse angående internationell deponering av mönster utan att ha egen lagstiftning om mönsterrätt.7

Bland de länder, som äger särskilda bestämmelser om mönsterrätt, mär- kes utanför Skandinavien följande länder med lagarnas årtal här angivna. Amerikas Förenta Stater 1952, Australien 1906, Belgien 1935 (bestämmel- serna inskränker sig i stort sett till ett stadgande om att mönster skall åt- njuta skydd enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen av år 1886), Canada 1952, Frankrike 1909 (jämte 'en speciell lagstiftning angående skydd för »modevaror» 1952), Irland 1927, Italien 1940, Japan 1959, Jugoslavien 1961, Monaco 1955, Nya Zeeland 1953, Polen 1928, Portugal 1940, Schweiz 1900, Spanien 1929, Storbritannien 1949, Tjeckoslovakien 1952, Förbundsrepu- bliken Tyskland 1876, Ungern 1907 och Österrike 19538

En mot slutet av 1950-talet markant livaktighet på mönsterrättslagstift- ningen—s område har avsatt följande spår.

I Amerikas Förenta Stater framlades 1957 ett lagförslag angående möns- terskydd (Willis Bill, H. R. 8873, 85th Congress), som har följts av ändrade förslag 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963 (Libonati Bill, H. R. 5523; 88th Congress), vilket sistnämnda väntas bli antaget. Förslaget avser enligt sin rubrik att stimulera frambringandet av prydnadsmönster för bruksföre- mål.

7 Se om Haag-överenskommelsen nedan i avsnittet om Internationella överenskommelser. 3 Olika ändringar av större eller mindre omfattning har i flera fall tillkommit senare. Här får i sådant avseende hänvisas till den sammanställning, som utgives av A. Bogsch under titeln De- sign Laws and Treaties of the World.

I Nederländerna framlades likaledes 1957 ett förslag till lag om modell- skydd, som man emellertid tills vidare torde ha låtit bero med anledning av påbörjat och numera avslutat utredningsarbete på området inom Benelux— länderna (Belgien, Nederländerna och Luxemburg).9

I Benelux-länderna har man, efter initiativ av de föreningar som verkar för det industriella rättsskyddet, sedan 1959 gått samman även officiellt för att åstadkomma en gemensam mönsterrättslagstiftning. Resultatet av utred- ningsarbetet framlades på hösten 1963 i form av förslag till en konvention och en gemensam lag angående mönsterrätt.10

I Canada tillsattes en kommitté 1954 med uppdrag att verkställa en över— syn av lagstiftningen om patent, upphovsrätt, varumärken och mönster. Be— träffande mönster framlade kom'mittén ett betänkande 1958.11 Den gällande mönsterlagen av år 1952 går väsentligen tillbaka på äldre lagstiftning och anses innehålla föga ändamålsenliga bestämmelser, vilka dessutom betrak- tas såsom svårtydda i olika hänseenden. De förslag, som presenteras i be— tänkandet, ansluter sig nära till innehållet i den brittiska mönsterrättslagen av år 1949. Ännu har emellertid förslagen icke lett till lagstiftning. Sanno- likt har man funnit det vara angeläget att avbida utvecklingen på mönster- rättsområdet i Storbritannien och i Förenta Staterna.

I Frankrike har frågan om en revision av 1909 års mönsterlag tagits upp inom industri- och handelskretsar och blivit föremål för särskilt intresse inom föreningarna för industriellt rättsskydd och för upphovsrätt.12 Något officiellt lagstiftningsinitiativ torde emellertid icke ha tagits. Man vill sanno— likt invänta vad som kan komma fram på mönsterrättsområdet inom ra- men för den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC).

I Storbritannien uppdrogs 1959 åt en kommitté att undersöka behovet av en revision av 1949 års mönsterlag. Kommittén framlade ett betänkande 196213 Av särskilt intresse i detta är att man föreslår införandet av två system, avsedda att verka vid sidan av varandra, det ena i (konventionell mönsterrättsform med krav på nyhet och registrering efter nyhetsgransk- ning och det andra i närmast upphovsrättslig form med fordran på själv- ständighet och originalitet men förutsättand-e deponering av mönstret hos en offentlig myndighet.

De till EEC anslutna länderna upptog, efter beslut är 1959 av ländernas regeringar, ett utredningsarbete angående harmonisering och förenhetligan-

' En frivillig överenskommelse om prydnadsmönsterskydd under ledning av institutet för in— dustriell formgivning föreligger dock redan nu i Nederländerna. Förhållandena finns redovisade i en artikel av C. Croon och K. Sanders: Der Schutz von Geschmacksmustern in Holland (GRUR Ausl. 1958 s. 271 ff).

1" Se Bulletin Benelux 1963—3. " Royal Commission on Patents, Copyright, Trade Marks and Industrial Designs: Report 011 Industrial Designs (Ottawa 1958).

12 R. Plaisant: Der Schutz von Werken der angewandten Kunst im französischen Recht. (GRUR Aus]. 1959 s. 9 ff). 13 En översikt av kommitténs förslag har intagits i NIR 1963 s. 59 ff, och på olika håll nedan återkommer utredningen till förslaget.

de av lagstiftningen i de olika länderna på det industriella rättsskyddets område. Arbetet skulle enligt planerna omfatta i första hand förberedan- det av tre utkast till konventioner rörande patent, varumärken och mönster samt av ett utkast till en allmän konvention på området, som skulle inne— hålla gemensamma regler. För ändamålet har regeringarna tillsatt tre ar- betsgrupper med uppdrag att omhändertaga utredningen inom de tre an- givna rättsområdena ävensom ett koordinationsutskott för samordning av gruppernas arbete. Redan under 1962 blev arbetsgruppen för patent färdig med ett förberedande utkast till överenskommelse angående en »europeisk» patenträtt, vilket utkast offentliggjordes på senhösten samma år och där- efter remitterades till olika organ inom och även utanför EEC-länderna, vilka organ senare avgivit sina yttranden».14 Arbetsgruppen för varumärken har färdigställt ett förslag till en europeisk konvention rörande varumär- ken. Den för mönster tillsatta arbetsgruppen har utarbetat en rapport över vissa problem, som sammanhänger med tillskapandet av en gemensam rättsordning också på detta område. Vad som därefter kan ha framkommit inom arbetsgruppen är icke känt.

Den livaktighet på mönsterrättslagstiftningens område, som började framträda mot slutet av 1950-talet, har också innefattat de två redan nämn- da lagarna i Japan 1959 och i Jugoslavien 1961.

Till bilden av det stegrade intresset för mönsterrättens reglering hör även strävandena att revidera 1925 års Haag-överenskommelse angående inter- nationell deponering av mönster. En redogörelse för denna överenskommelse och dess revidering lämnas nedan i ett särskilt avsnitt om internationella överenskommelser.

Förhållandena utomlands beträffande upphovsrätten till alster av bruks- konst redovisas i samband med behandlingen av detta spörsmål.

Huvuddragen av gällande rätt på området i de nordiska länderna

Sverige

1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller omfattar enligt sin lydelse allenast mönster, som avser »tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallin- ' dustrien». Under mönster innefattas jämväl »modell, som i avseende på ändamålet är med mönster jämförlig». Att lagens tillämpningsområde skulle vara begränsat till s. k. prydnadsmönster framgår icke av ordalydelsen, men lagmotiven ger be- sked om att man åsyftat en sådan begränsning.l I praxis har detta fastslagits ge- nom avgöranden i Högsta Domstolen och Regeringsrätten. I ena fallet rörde det sig om »ljudtratt och ljudarm» till grammofon, som av HD ansågs till utformning- " Se NIR 1962 s. 231 ff och s. 246 ff samt NIR 1963 s. 1 ff. Jfr NU 1963:6 s. 81 f. 1 Se 1878 års betänkande s. 85—86, där det uttalas bl. a. att förslaget »inskränker sin tillämp— lighet allenast till de formbildningar, som avse smakens och skönhetssinnets tillfredsställande».

en vara betingade »icke så mycket av hänsyn till att varorna skulle äga ett för den köpande allmänheten tilldragande utseende som fastmera och huvudsakligen av hänsyn därtill att ljudtratt och ljudarm skulle bidraga till ernåendc av fyllighet och styrka i tonen». HD fann vid angivna förhållanden, att registrering av mönst- ren i fråga icke bort beviljas.2 Avgörandet synes innebära, att ett mönsters regi- strerbarhet är beroende av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken. Det andra fallet, som jämväl berör lagens inskränkning till metallindustriföremål, avsåg trycktyper av metall, vilka framställts av konstnären Akke Kumlien. chR förklarade, att ändamålet med mönstret i fråga är att giva ett tilldragande utse- ende icke åt trycktyperna, utan åt de tryckalster, som åstadkommes medelst ty- perna, och fann att mönstret därför icke är hänförligt till prydnadsmönster för alster tillhörande metallindustrien?

För att uppnå skydd för ett mönster fordras att mönstret är nytt och att registre- ring sker. Innehåller mönstret framställningar, som kan väcka förargelse, eller skulle dess begagnande strida mot lag eller goda seder, må det ej registreras. I frå- ga om nyhetskravet gäller, att ett mönster icke anses såsom nytt, om det, innan ansökan om dess registrering göres, redan funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet å offentligen till salu hållna alster, eller om det ej väsentligen skiljer sig från mönster, som förut blivit sålunda känt. Visst undan- tag från nyhetskravet gäller dock under en begränsad tidsfrist beträffande före- mål, som visas på en internationell utställning (s. k. provisoriskt utställnings- skydd). I registreringsmyndighetens praxis anses även tidigare registrerat möns- ter vara nyhetshinder, oavsett om det varit återgivet i tryckt skrift eller å till salu hållna alster.

Ansökan om mönsterregistrering göres hos patent- och registreringsverket, som är central registreringsmyndighet för riket. Ansökningen, som skall vara skriftlig, skall åtföljas av tydlig och fullständig avbildning av mönstret. Sökes registrering av flera mönster, skall särskild ansökningshandling ingivas för varje mönster; s. k. »pakkeregistrering», som förekommer i Danmark, godtages alltså icke för så vitt det ej är fråga om sådana enheter som t. ex. kniv, gaffel och sked, ingående i ett bestick. Om sökanden ej är boende inom riket, har han att vid ansökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för honom i allt vad skyddsrät- ten angår.

Det är endast mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare, som genom registrering äger förvärva den lagfästa uteslutanderätten. Om sökanden uppgiver annan såsom upphovsman, skall han därför i ärendet förete handling, som visar, att han är dennes rättsinnehavare.

Ansökningsavgiften är sedan 1951 femtio kronor. Registreringsförfarandet är anordnat med nyhetsgranskning och prövning av kraven på nyhet och skillnad. Lagens uttryckssätt, att ansökningen skall avslås bl. a. om mönstret uppenbarligen icke är nytt har liksom motsvarande ut- tryckssätt i patentförordningen —— i tillämpningen ej motsvarats av den åsyftade begränsningen, utan en tämligen omfattande officialgranskning har utförts. Under de senaste åren har dock vidtagits en viss nedskärning av granskningsarbetet.

Har ansökan med anledning av brist, som avser ansökningens formella beskaf- fenhet, förklarats förfallen eller på grund av bristande registrerbarhetsförutsätt-

2NJA 1932 s. 639 (NIR 1932 s. 70). aRÅ 1951 s. 37 (NIR 1951 s. 217). I ett yttrande i målet hänvisar patent- och registre— ringsverket till ett tidigare avgörande (RÅ 1934 H 38), där en ansökan om registrering av mönster till en majonnästub, vars hål utformats som en stjärna för att giva den utpres— sade majonnäsen ctt tilltalande utseende, avslogs.

ning blivit avslagen, äger sökanden inom 60 dagar från beslutets dag hos rege- ringsrätten anföra besvär över beslutet.

Vid bifall till ansökan blir mönstret registrerat, och intyg härom tillhandahålles sökanden. Därjämte kungöres registreringen i Post- och Inrikes tidningar, varvid dock mönstret icke återgives i bild.

En regel om s. k. äldre rätt, till lydelsen nära överensstämmande med patent— förordningens motsvarande reglering, innehåller att av flera sökande, som gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster, den har företrä- de, som först inkom till registreringsmyndigheten med fullständiga ansöknings- handlingar.

Skyddet för registrerat mönster omfattar en tid av fem år, räknat från den dag, då ansökningen gjordes, och kan icke utsträckas till längre tid.

Har mönsterskyddsrätt överlåtits, skall överlåtelsehandling företes hos registre- ringsmyndigheten. Eljest uppnås icke den verkan, att förvärvaren »i skyddsavse- ende» betraktas såsom skyddsrättens innehavare. Denna egenskap tillägges näm- ligen blott den, som senast finnes hos registreringsmyndigheten antecknad såsom sådan innehavare.

Jämväl efter det att registrering ägt rum upprätthålles kravet på att inhemskt ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare ej är bosatt inom riket. Iakt- tages icke detta krav, kan laga ombud utses av domstol.

I likhet med vad som är fallet inom patenträtten gäller ej mönsterskyddsrätt mot någon, som vid den tid, då ansökan om registrering gjordes, inom riket begag- nade det registrerade mönstret eller för dess begagnande där vidtagit väsentliga åtgärder (föranvändarrätt).

Därest mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet, står det öppet för envar, som anser sin rätt vara genom registreringen förnärmad, liksom för allmän åklagare när det allmännas fördel så påkallar, att vid domstol föra talan om registreringens upphävande. Såsom exklusivt forum tjänar därvid Stockholms rådhusrätt.

Vid intrång i mönsterskyddsrätten stadgas såsom påföljder bötesstraff och skadestånd för den som utan tillstånd av skyddsrättens innehavare inom riket vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien begagnar mönster, som han vet vara här registrerat, liksom för den som här i riket saluhåller eller för försäljning till riket inför efter sådant mönster tillverkat, metallindustrien till- hörande alster, som honom veterligen åstadkommits utan tillstånd av skyddsrät- tens innehavare. För straffansvar och skadeståndspåföljd kräves sålunda bl. a., att gärningsmannen handlat med vetskap om att mönstret var registrerat, respektive i fråga om saluhållande och import att tillverkningen skett utan vederbörligt till- stånd. Brottet är icke lagt under allmänt åtal utan kan beivras endast av mönster- skyddsrättens innehavare. Olovligen tillverkade eller olovligen importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför å det skadestånd, som tillkommer honom. Finnes redskap, som är uteslutande användbara för den olovliga tillverkningen, skall på målsägan- dens yrkande med dessa förfaras så, att missbruk av dem ej kan ske.

Intrång skall anses föreligga, även om mönstret återgivits i annat mått eller and- r—a färger eller om i övrigt oväsentliga ändringar vidtagits i förhållande till det registrerade mönstret.

Den som står tilltalad för intrång i mönsterskyddsrätt skall vara fri från ansvar, om domstolen finner att registreringen skett i strid mot registrerbarhetsföreskrif- terna. Detta innebär, att den tilltalade i målet kan värja sig med invändning om att registreringen icke borde ha beviljats.

I enlighet med åtaganden, som gjorts genom Sveriges anslutning till Pariskon— ventionen för skydd av den industriella äganderätten, gäller att 5. k. konventions- prioritet erkännes i fråga om mönster, för vilket skydd först sökts i behörig ord- ning i annat konventionsland inom sex månader (i visst fall fyra månader) in- nan mönstret sökes registrerat här i riket. Denna företrädesrätt innebär, att an- sökningen här i riket anses gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten samt att således under mellantiden inträffade omständigheter, som eljest skulle hindra registrering, icke kan åberopas mot den härstädes gjorda ansök- ningen. Detta gäller allmänna nyhetshinder och redan ingivna ansökningar om registrering av samma mönster. Innebörden är vidare _ under förutsättning av ömsesidighet, d. v. s. i förhållande till unionsländer med samma regel _— att för— användarrätt icke tillåtes uppkomma under prioritetstiden. Prioritetsbestämmel- serna är uppdelade på det sättet, att Konungen i lagen givits bemyndigande att inom vissa bestämda gränser förordna om dessa och att sådant förordnande seder- mera tillkommit genom en särskild kungörelse (f. n. SFS 649/1960 med senare ändringar) .

Den tyska skyddsformen Gebrazlchsmuster har icke någo motsvarighet i Sverige. Förhållandet mellan den upphovsrättsliga lagstiftningen och ML regleras i 10 % UhL, som stadgar att upphovsrätt till ett verk må göras gällande utan hinder av att verket registrerats såsom mönster. Stadgandet giver uttryck åt grundsatsen om s. k. dubbelt skydd på området.

Danmark

Genom 1936 års lag skyddas såsom mönster förebilder för industriprodukters yttre utstyrsel och yttre form. Med industriprodukter likställes i tillämpningen hant- verksartiklar.

För att uppnå skydd kräves, att man anmäler mönstret till införande i mönster- registret. Skyddsrätten tillkommer blott den, som frambragt mönstret, eller den, till vilken hans rätt övergått. Enligt en specialbestämmelse kan en borgenär icke få utmätning i rätten att anmäla ett mönster till registrering men väl i rätten till ett registrerat mönster.

Mönsterrätt kan emellertid icke uppnås, när mönstret strider mot lag, sedlighet eller allmän ordning liksom ej heller då det icke är fråga om ett mönster i förut angiven mening samt då den som gör anmälan till registrering icke har frambragt mönstret eller kan härleda sin rätt från upphovsmannen. Vidare gäller för mönsterrättens inträde ett nyhetskrav, som är specificerat sålunda, att mönst— ret icke före anmälan får ha varit allmänt tillgängligt genom offentliggörande i tryckt skrift, genom utställande eller genom saluhållande av föremål, som fram- ställts efter mönstret, eller ha blivit skyddat genom en på grund av tidigare an- mälan gjord registrering. Vid sidan om fordran på nyhet kräves, att mönstret är egenartat (»ejendommeligt»), och i fråga om textilier betraktas endast ornamen- terade och dekorativa mönster såsom egenartade.

På anmälningsstadiet presumeras mönstret vara nytt och uppgiften om vem som frambragt mönstret vara riktig.

Ehuru lagtexten icke ger någon ledning har man i praxis, av vissa avgöran- den att döma, tagit avstånd ifrån att bereda mönsterskydd åt formgivningar, som hänför sig till föremålens nyttokaraktär.4 Något skydd av typen Gebrauchsmuster finnes emellertid icke.

' Se B. Carlsen i NlR 1958 s. 80: Dansk monsterlovgivning og praksis.

Skyddstiden är maximerad till femton år, och inom denna tidrymd kan skydd begäras i treårsperioder.

En och samma anmälan kan omfatta upp till 50 mönster (»pakkeregistre- ring»). Mönstren kan ingivas antingen öppet eller i förseglat skick; om det är flera mönster i samma anmälan, måste alla behandlas lika i nämnda hänseende. Har mönster ingivits i förseglat skick, skall efter tre år förseglingen icke längre få bestå. Emellertid skall redan dessförinnan, så snart ett i förseglat skick regi- strerat mönster på annat sätt bringats till offentligheten, förseglingen upphöra.

Utan samtycke av den, som förvärvat skydd för sitt mönster, äger ingen i för- värvssyfte nyttja mönstret eller en efterbildning av detta såsom förebild vid fram- ställning eller utsmyckning av föremål eller saluhålla eller införa föremål, vid vilkas framställande ett sådant nyttjande förekommit. Ett begagnande av annans mönster blir ej tillåtet därigenom att det har företagits ändringar, tillägg eller ute- slutningar, när dessa ej är så väsentliga, att mönstret icke i sitt nya skick fram- träder såsom en efterbildning av det skyddade mönstret. I dessa hänseenden an- ses det icke tillräckligt, att förändring vidtagits med avseende å dimensionsför- hållanden, färger eller material. Det står däremot envar fritt att återgiva skyddade mönster i tryckta verk i texten eller såsom bilaga till denna.

Vid anmälan till registrering skall erläggas en avgift, som för den första tre- årsperioden icke uppgår till mer än två kronor för ett mönster och fem kronor för 3 eller flera mönster upp till och med 50. Vid förlängning av skyddstiden stiger avgiften till sex kronor för ett mönster respektive sextio kronor för 50 mönster under den sista treårsperioden.

Sökande som icke har fast bostad i landet måste företrädas av ett inhemskt ombud, som tillika skall äga behörighet att företräda sin huvudman i alla ange- lägenheter rörande den blivande registreringen, varvid särskilt fordras, att om- budet skall äga mottaga stämningar, som angår registreringen.

Anmälan om registrering ingives till Direktoratet for Patent- og Varemaerkevae- senet, där mönsterregistret föres. I anmälan skall bl. a. lämnas uppgift om huru- vida anmälaren själv har frambragt mönstret samt, om så ej är fallet, uppgift om upphovsmannen. Vid anmälan skall fogas bl. a. en tillfredsställande avbildning av mönstret samt, därest anmälaren icke själv har frambragt mönstret, nöjaktig do- kumentation för hans rätt till detta. Brister i nu nämnda hänseenden, vilka icke blir avhjälpta, leder till att anmälan »afvises». Registrering skall vägras om det anmälda mönstret strider mot lag, sedlighet eller allmän ordning liksom när an- mälan icke angår något mönster i lagens mening. Mot beslut om vägran att regi- strera kan föras talan i administrativ ordning inom två månader.

Annan granskning eller prövning utföres icke av registreringsmyndigheten —— således icke någon nyhetsgranskning.

Förlängning av skyddstiden kan begäras av envar. Är den som begär förläng- ningen en annan än den som anmält mönstret, måste han styrka sin rätt till detta. Eljest sker förlängningen i den ursprunglige innehavarens namn.

Så länge en överlåtelse av mönsterrätten icke anmälts till registreringsmyndig- heten kan talan rörande mönsterrätten riktas mot den i registret införde mönster- havaren.

Påföljderna av uppsåtligt intrång i mönsterrätten är straff och skadestånd. Har intrånget begåtts utan uppsåt följer skadestånd enligt de allmänna regler, som gäller för ersättning av skada. Olovligen tillverkade, importerade eller saluhållna föremål skall på begäran av den kränkte utlämnas till denne mot avdrag å tiller- känt skadestånd. Sådant utlämnande kan dock undvikas, om gärningsmannen an— tingen ändrar föremålen på sådant sätt, att de icke längre kränker mönsterrätten,

eller på egen bekostnad låter föremålen tagas i offentligt förvar, till dess att skyddstiden utlöpt. På samma sätt som med föremålen kan förfaras med redskap, som uteslutande är avsedda till användning vid efterbildning. Däremot finns inga regler om att föremålen och redskapen skall förstöras.

I mål om intrång i mönsterrätt skall invändning om att registreringen är verk- ningslös eller förfallen tagas i beaktande, om den instämdes dömande eller fri— kännande beror därpå.

Både straff och skadestånd preskriberas, därest intrånget icke blivit påtalat inom ett år från förövandet.

Registrering av mönster kan av domstol förklaras verkningslös eller förfallen. Därom kan talan väckas av envar, som förmenar att registreringen icke bör med— föra något skydd för mönstret. Härutinnan kan åberopas dels att den registrerade innehavaren av mönstret icke vare sig framställt detta eller lagligen härleder sin rätt från upphovsmannen, dels att mönstret icke är nytt enligt bestämmelserna därom, dels att mönstret icke uppvisar egenart. Vidare kan göras gällande, att mönsterskyddet upphört till följd av att skyddstiden gått till ända eller att möns- terhavaren givit avkall på skyddet. För rättegångar av nu angivna slag finns ej specialforum; talan väckes vid allmänt tvistemålsforum.

Lagen avslutas med regler om provisoriskt utställningsskydd, om konventions- prioritet och om förhållandet till konstverksrätten och patenträtten. I sistnämnda hänseenden gäller, att konstverksrätt till registrerat mönster icke beröres av mönsterlagen, vilket innebär att 5. k. dubbelt skydd erkännes, samt att mönster- skydd ej heller hindrar, att patent kan förvärvas med avseende på föremål, som framställts efter mönstret, under förutsättning att patentlagens föreskrifter är uppfylld-a.

Norge

Såsom mönster skyddas enligt 1910 års lag nya förebilder för industriföremåls yttre form eller utstyrsel. 1 tillämpningen har man följt de uttalanden, som gjor- des under förarbetena till lagen om att mönsterskyddet skall gälla »formen obe- roende av ändamålet», och således lämnat skydd för formgivningar både då dessa är estetiskt grundade och då de är betingade av praktiska eller nyttiga hänsyn. Någon skyddsform av typen Gebrauchsmuster finns emellertid icke.

För att mönsterskydd skall uppnås måste ansökan om registrering ingivas till Styret for det Industrielle Rettsvern.

Förhållandet till konstverksrätten är uttryckligen reglerat på så sätt, att när ansökan om mönsterregistrering gjorts förebildens skydd såsom mönster blir att avgöra uteslutande enligt mönsterlagen, även om det i övrigt tillkommer förebil- den skydd enligt konstverkslagstiftningen. Innebörden härav är i praktiken, att s. k. dubbelt skydd icke erkännes.

Ett mönster anses icke såsom nytt, om det innan ansökan om registrering gjort— des blivit allmänt tillgängligt eller om det är så likt en annan allmänt tillgänglig förebild, att det, trots skillnader i detaljer, i förhållande till denna ej framträder såsom en självständig skapelse.

Skyddsrätten tillkommer den, som frambragt mönstret, eller den, till vilken hans rätt övergått. Borgenär kan emellertid icke gentemot den, som frambragt mönstret, erhålla utmätning av rätten att söka mönstret registrerat.

En ansökan om mönsterregistrering ger presumtion om att mönstret är nytt och att det har framställts av sökanden.

Verkan av mönsterregistrering är, att ingen utan samtycke av den, som innehar

mönsterrätten, i närings— eller förvärvsverksamhet må begagna mönstret såsom förebild vid tillverkning av industriella alster eller importera eller saluhålla så- lunda tillverkade föremål. En undantagsbestämmelse gäller för import av reserv- delar och reservutstyrslar till luftfartyg, som är registrerade i främmande stat, un— der förutsättning att reparation skall äga rum i Norge och överenskommelse med den främmande staten föreligger.

Skyddstiden är längst femton år, räknat från dagen för ingivandet av ansökan om mönsterregistrering. I ansökningen kan begäras skydd för en eller flera tre- årsperioder, och förlängning kan erhållas med sådana perioder inom den absoluta tidsgränsen av femton år.

Avgiften för registrering är för den första treårsperioden tjugufem kronor och för de följande perioderna 30, 35, 40 och 45 kronor.

Överlåtelse och upplåtelse av mönsterrätten har icke någon rättsverkan gent- emot godtroende tredje man förrän den har anmälts till mönsterregistret.

Den som ej har fast bostad i Norge kan söka registrering och göra mönster- skyddet gällande endast om han har ett ombud i landet, som äger representera honom i allt som rör mönsterrätten och som givits behörighet att mottaga stäm— ning i tvistemål.

Registrering är utan rättsverkan och kan genom dom förklaras ogiltig, om skyddsförutsättningarna icke är uppfyllda, om mönstret redan är skyddat för nå- gon som tidigare ingivit ansökan om registrering samt om mönstret strider mot lag eller är ägnat att väcka förargelse. Talan om ogiltighet kan väckas av registre- ringsmyndigheten liksom i övrigt av envar, som har intresse därav. När båda par- ter är eniga därom, kan frågan om registreringens giltighet hänskjutas till slutligt avgörande av »Styrets annen avdeling», som utgör besvärsinstans. Jämväl i viss annan ordning är denna avdelning behörig att upptaga fråga om ogiltigheten av registrering till avgörande.

Ett registrerat mönster kan genom dom frånkännas innehavaren, när det visas att denne icke har rätt till mönsterskyddet. Talan om frånkännande kan väckas av den som själv framställt mönstret eller dennes rättsinnehavare liksom av den som visar, att mönstret utan hans samtycke tagits från hans avbildningar eller föremål. Även registreringsmyndigheten kan väcka sådan talan. Den berättigade äger få mönsterregistreringen överförd i sitt namn. Även utan iakttagande av den nu redovisade proceduren står den berättigade fri från mönsterregistreringens verkningar, vilket torde innebära att han i brottmål äger invändningsvis göra sin rätt gällande.

Vid ansökan om registrering skall ingivas ett föremål, som framställt-s efter mönstret, eller en tillfredsställande avbildning. Mönstret eller avbildningen kan ingivas öppet eller i förseglat skick. Efter ett år skall mönster i förseglat skick göras öppna för att skydd framdeles skall gälla.

En ansökan om registrering anses ej gjord, så länge icke något exemplar eller någon avbildning av mönstret ingivits.

Varje ansökan, som ingivits på föreskrivet sätt, leder till registrering, såvida icke mönstret finnes strida mot lag eller vara ägnat att väcka förargelse. Någon nyhetsgranskning utföres alltså icke.

Mot beslut att vägra registrering kan föras talan inom två månader hos »Styrets annen avdeling».

I rättegång, som angår registrerat mönster, gäller såsom legitimationsregel, att talan kan väckas mot den registrerade innehavaren, så länge förändring av inne- havarskapet icke anmälts till registret.

Med mönsterintrång avses att i strid med mönsterlagen i närings- eller förvärvs-

verksamhet använda ett registrerat mönster såsom förebild vid tillverkning av in- dustriella föremål eller saluhålla eller importera sålunda tillverkade föremål. Vid uppsåtligen begånget intrång följer straff. Skadestånd utgår både vid uppsåtliga gärningar och då intrång begås av oaktsamhet. Skadeståndsskyldighet gäller där- emot icke vid god tro. Allmänt åtal äger rum allenast efter angivelse av den kränk- te. På begäran av den kränkte äger domstolen i mål angående intrång förordna, att de föremål genom vilka intrånget påstås ha ägt rum skall tagas i beslag eller förseglas, till dess att slutligt avgörande fallit. Den som befinnes ha gjort in- trång har att, när den kränkte så begär, ändra de föremål, som avses med in- trånget, så att mönsterrätten ej längre kränkes. Om sådan ändring ej går att ge- nomföra, kan föremålen på begäran förklaras förverkade. De nu nämnda påfölj- derna med avseende å föremålen inträder emellertid ej, om den skyldige i stället låter föremålen tagas i förvar eller förseglas av offentlig myndighet, intill dess skyddstiden utlöpt. Föremålen kan också överlåtas till den kränkte i avräkning på denne tillkommande skadestånd. Med föremål jämställes i påföljdshänseende redskap, som uteslutande är att använda vid sådant mönsterintrång, varom i må- let varit fråga.

Om i ett tvistemål angående mönsterintrång käromålet bestrides under påstå- ende att registreringen är ogiltig eller att rättsverkan av registreringen icke gäl- ler mot svaranden såsom den egentlige upphovsmannen, skall domstol på begä- ran giva svaranden så långt anstånd med intrångsmålet, att denne kan i särskilt mål uppnå ett avgörande om registreringens ogiltighet eller om frånkännande.

Oslo byrett utgör exklusivt forum i mål om registreringens giltighet och om frånkännande. Mål om intrång följer allmänna forumregler.

I publikationer får avbildningar av andras registrerade mönster medtagas, un- der förutsättning att det samtidigt lämnas upplysning om att mönstret är registre- rat. Iakttages icke detta, inträder straffansvar för underlåtelsen.

Märket N.M. (norskt mönster) med tillfogat registreringsnummer åsatt ett före- mål eller dess förpackning tillkännager, att föremålet åtnjuter mönsterskydd. Någ- ra rättsverkningar är dock icke förbundna med vare sig underlåten märkning eller märkets åsättande.

Lagen avslutas med regler om konventionsprioritet och om provisoriskt utställ- ningsskydd.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen

De fyra nordiska länderna är anslutna till Pariskonventionen av 1883 för skydd av den industriella äganderätten (Sverige och Norge sedan 1885, Danmark sedan 1894, Finland sedan 1921) och tillhör därmed den s. k. Parisunionen. Konventionen har flera gånger ändrats. De texter som till- drager sig aktuellt intresse är VVashingtontexten av år 1911, Haagtexten av år 1925, Londontexten av år 1934 och Lissabontexten av år 1958. Kon- ventionen gäller enligt Lissabontexten mellan de länder, som tillträtt denna text, och i övrigt enligt den text vederbörande land senast tillträtt. Norge tillhör unionen enligt Lissabontexten genom anslutning till denna 1964.

Övriga nordiska länder tillhör unionen enligt Londontexten (Danmark se— dan 1938, Finland och Sverige sedan 1953).1

Sammanlagt omfattar Pariskonventionen (1 okt. 1965) 71 länder.2 Av dessa är 38 anslutna till Lissabontexten, 29 till Londontexten, 3 till Haag- texten och 1 till Washingtontexten.

Skyddet av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent, nyttighetsmodeller (Gebrauchsmuster), industriella möns- ter och modeller, fabriks- eller handelsmärken och servicemärken (varu- märken), firma- samt ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konventionens grundsats är, att de som tillhör ett unionsland skall i övriga unionsländer åtnjuta de förmåner i fråga om den industriella äganderätten, vilka de särskilda lagstiftningarna tillerkänner landets egna medborgare (art. 2). Konventionen uppställer också vissa minimikrav på skydd i olika hänseenden. Av särskilt intresse därvidlag är, att i Lissabontexten såsom en nyhet införts ett stadgande om att mönster skall skyddas i alla unionsländer (»Les dessins et modéles in- dustriels seront protégés dans tous le pays de I'Union»; art. 5 quinquies).3 Denna skyldighet för unionsländerna att tillhandahålla ett mönsterskydd gör, att länder såsom exempelvis Finland och Nederländerna icke kan an— sluta sig till Lissabontexten förrän någon form av mönsterrätt blivit lag- fäst i landet. För Sveriges del torde det nuvarande, till metallindustrien be— gränsade mönsterskyddet vara otillräckligt för att motsvara konventionskra— vet. Ej heller Sverige torde därför kunna ratificera Lissabontexten förrän mönsterrättslagstiftningen blivit utbyggd/'

Den som i ett unionsland i behörig ordning gjort anmälan om skydd för Gebrauchsmuster eller mönster skall för ansökan om mönsterskydd i de övriga länderna äga en prioritetsrätt (konventionsprioritet), som efter att tidigare ha varit fyra månader från och med Haagtexten är sex månader (art. 4). Innebörden av prioritetsrätten är, att den senare ansökningen icke skall få avslås på grund av åtgärder, som tillkommit under mellanti— den, och att sådana åtgärder icke skall få giva upphov till någon rätt för tredje man eller någon föranvändarrätt. En konventionsprioriteten lik- nande företrädesrätt, om vars närmare räckvidd råder delade meningar i olika länder, är det provisoriska utställningsskyddet. Härom stadgar kon- ventionen, att provisoriskt skydd skall meddelas åt bl. a. mönster med av- seende å varor, som utställes å internationella, officiella eller officiellt er-

1 Island anslöt sig till konventionen 1962 och tillhör denna enligt Londontexten. * Det aktuella läget redovisas årligen i det första häftet av Prop. ind. = Lissabontexten föreligger icke i officiell översättning till svenska, meriten norsk version ingår som bilaga 4 i NU 196316 (s. 449). Originalversionen på franska språket finns intagen iProp. ind. 1958 s. 202. Londontexten i originalversionen och översättning till svenska förekommer i SÖ 1953224 samt i prop. 30/1953. Den svenskspråkiga versionen finns även intagen såsom bilaga i SOU 1958:10 (s. 448). ' Om behandlingen av mönsterrättsfrågorna vid Lissabonkonferensen se 8. LjungmaniNIR 1958 s. 177 ff.

kända utställningar, anordnade i unionsland, låt vara att skyddet får reg- leras närmare av varje lands inre lagstiftning (art. 11).

Mönsterskydd får icke förklaras förverkat vare sig genom försummelse att >>utöva>> (utnyttja mönstret) eller genom införsel av föremål (varor), överensstämmande med de skyddade (art. 5 B). För åtnjutande av skydd får icke fordras, att föremålet (varan) är åsatt märke eller uppgift om re- gistrering av mönstret (art. 5 D).

För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönster- rätt (d. v. 5. vid förnyelse av registrering) skall medgivas en respittid av minst sex månader, varvid dock tilläggsavgift må stipuleras (art 5 bis).5

Unionsländerna är förpliktade att förbjuda användande i handeln, utan vederbörligt tillstånd, av andra unionsländers statsvapen, om sådant använ— dande är ägnat att vilseleda angående varors ursprung (art. 6 ter 9). Denna förpliktelse kan ha betydelse på mönsterrättsområdet.

Konventionen ålägger varje unionsland att anordna ett särskilt förvalt— ningsorgan för ärenden rörande den industriella äganderätten ävensom en centralmyndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten. Förvaltningsorganet har att publicera en officiell periodisk tidskrift (art. 12).

Bernkonventionen

På immaterialrättens område är de nordiska länderna vidare anslutna till Bernkonventionen av 1886 för skydd av litterära och konstnärliga verk (Norge sedan 1896, Danmark sedan 1903, Sverige sedan 1904 och Finland sedan 1928). Till denna konvention är (i juli 1965) 54 länder anslutna. Kon- ventionen, som gjorts till föremål för flera revisioner, innehåller enligt Brysseltexten av år 1948 (tillträdd av de nordiska länderna under åren 1961—1963) en bestämmelse 1 Artikel 2 punkt 5 av intresse för mönster- rätten.

I Brysseltextens katalog över skyddade objekt hade införts bl. a. >>verk av nyttokonst» (art. 2 p. 1). Härigenom blev Bernunionens länder pliktiga att anordna skydd också för sådana verk, men konventionens regler om minimiskydd är här icke tillämpliga. Det är nämligen förbehållet unions- ländernas lagstiftning att bestämma i vilken omfattning deras lagar skall tillämpas på >>verk av nyttokonst» samt industriella mönster och modeller liksom under vilka villkor dylika verk och mönster skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast såsom mönster, kan i övriga unionslän- der krävas endast sådant skydd, som i dessa länder tillerkännes mönster (art. 2 p. 5).6

'" Sexmånadersfristen har tillkommit i Lissabontexten. Enligt Londontexten gäller en respittid av tre månader.

5 Brysseltexten finns intagen i fransk originalversion och i översättning till svenska såsom bilaga till prop. 134/1960.— Beträffande Bernkonventionen se vidare nedan under avsnittet om Rättsskydd för brukskonst.

Haag-överenskommelsen

1925 års Haag-överenskommelse angående internationell deponering av mönster gäller (i januari 1965) enligt Londontexten av år 1934. Vid 1958 års Lissabon-konferens, som avsåg en revision av Pariskonventionen, framla- des vissa förslag till smärre ändringar i Haag-överenskommelsen. Det be- slöts emellertid, att frågan om revidering av denna Överenskommelse skulle uppskjutas till en senare konferens, varvid en genomgående omarbetning skulle eftersträvas, huvudsakligen i syfte att göra överenskommelsen mera til-ldragande för anslutning från utomstående länder. Efter omfattande för- beredelsearbete under år 1959, i vilket representanter från Sverige och and- ra nordiska länder deltog, hölls en diplomatisk konferens i Haag i novem- ber 1960.7 Vid konferensen antogs en konventionstext, avsedd att ersätta Londontexten, samt ett därtill hörande tillämpningsreglemente. Intet av de nordiska länderna tillhörde dem, som vid konferensen undertecknade kon- ventionen.S Inom Norden är ej heller något land anslutet till överenskom— melsen i äldre lydelse.

Till Londontexten av överenskommelsen är (den 1 okt. 1965) anslutna Bel— gien, Frankrike, Förenade Arabrepubliken, Indonesien, Liechtenstein, Ma- rocko, Monaco, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Tunisien, Tyskland, Va- tikanstaten och Viet Nam. 1960 års text, som ännu icke trätt i kraft — för ikraftträdande fordras, att tio länder, varav minst fyra nytillträdande, ra- tificerar texten eller tillträder överenskommelsen i den nya texten — har undertecknats av Belgien, Frankrike, Italien (ny), Jugoslavien (ny), Liech- tenstein, Luxemburg (ny), Monaco, Nederländerna, Schweiz, Förbundsre- publiken Tyskland och Vatikanstaten.

Londontexten av Haag-överenskommelsen är numera av mindre intresse. Det är framför allt Frankrike, Schweiz och Tyskland som anlitat den inter- nationella deponeringsmyndigheten, tidigare Parisunionens s. k. Internatio- nella Byrå men numera Paris— och Bernunionernas gemensamma perma- nenta organ, BIRPI, i Geneve. Sammanlagda antalet internationella möns- terdeponeringar har under senare tid uppgått till omkring 2000 årligen. På grund av att en deposition kan omfatta flera mönster representerar nämnda siffra ett betydligt större antal mönster, säkerligen över 30 000. Mot det system för internationell registrering, som innefattas i Haag-över— enskommel—sens Londontext, har riktats olika anmärkningar, vilka ansetts bära skulden till att överenskommelsen icke fått större anslutning än vad som blivit fallet. Bland dessa anmärkningar framträder särskilt de två, som riktar sig mot att överenskommelsen tillåter hemlig deponering under fem år och medgiver flera mönster, upp till 200, i en och samma deponering.

7 De nordiska länderna företräddes därvid av professor T. Lund och kontorchef Julie Olsen (Danmark), professor B. Godenhielm (Finland), hyräsjef R. Röed (Norge) samt professor S. Ljungman och dåvarande byråchefen C. Uggla (Sverige). 3 En redogörelse för tillkomsten av 1960 års text finns intagen i NIR 1961 s. 33 ff.

1960 års Haagtext syftar, liksom de äldre lydelserna av överenskommel- sen, till att ersätta mönsterregistrering i varje särskilt konventionsland med en enda deponering hos Internationella Byrån.9 De till Haag—överenskom— melsen anslutna länderna bildar en särskild union för internationell depo- n—erig av mönster (Haagunionen). Tillträde till unionen äger endast de län— der, »som tillhör Pariskonventionen (art. 1). Den internationella depone— ringen står öppen för dem, som tillhör ett unionsland eller är där bosatta eller där äger verkliga industri- eller handelsföretag (art. 3).

Deponering kan äga rum antingen direkt hos Internationella Byrån (nu- mera BIRPI) eller genom förmedling av vederbörande lands registrerings- myndighet. Depone—rinlgen skall bestå av en ansökan, ett eller flera fotogra- fier eller andra grafiska bilder av mönstret samt föreskrivna avgifter. An- sökningen skall innehålla bl. a. uppgift å de länder, i vilka sökanden på- kallar skydd — härigenom möjliggöres att den internationella deponering- ens verkan begränsas till de länder som är av intresse för sökanden — samt uppgift å den vara eller de varor, för vilka mönstret är avsett. Därjämte må ansökningen innehålla en kort beskrivning av mönstrets karakteristiska dra-g, uppgift å vem som är mönstrets upphovsman samt, där så önskas, be- gäran om att publicerandet av mönstret skall uppskj utas. Vid ansökningen må fogas prov å eller modell av den vara, som mönstret avser. En depone- ring av högst. 20 mönster gemensamt (de'pöt multiple) måste innehålla mönster, som är avsedda för varor tillhörande samma klass enligt en pla- nerad internationell mönsterklasslista (art. 5).10

I en periodisk tidskrift, som tillställes de nationella registreringsmyndig- heternua, skall BIRPI publicera reproduktioner .i svart-vitt, eller på särskild begäran i färg, av de deponerade bilderna av mönstren. Denna publikation med bilder av mönstren utgör en av de mer betydande nyheterna. Sökande kan emellertid begära, att publicerandet uppskjutes och handlingarna hål— les hemliga under en tid av högst tolv månader, räknat från deponeringsda- gen eller, om konventionsprioritet begäres, från prioritetsdagen. Innan tid— punkten för publicering är inne, äger sökanden återtaga sin ansökan, vari- genom mönstret förblir hemligt. Med nu nämnda undantag gäller full of- fentlighet för registret, handlingarna samt prover och modeller (art. 6).

En deponering, som blivit registrerad hos BIRPI, skall ha samma verkan i de länder, vilka omfattas av ansökningen, som om alla formaliteter enligt den nationella lagen blivit uppfyllda. Skyddet regleras emellertid i vart och ett av dessa länder utav lagstiftningen i varje land för sig. Det står unions- land fritt att föreskriva, att en internationell deponering icke skall ha nå-

" Överenskommelsens Haagtext av är 1960 finns icke, lika litet som dess äldre texter, i officiell översättning till nordiskt språk. En engelsk version, som 1961 utgivits av Internationella Byrån, fogas härvid såsom Bilaga.

” Se om denna klasslista vidare nedan i avsnittet om registreringsförfarandet och särskild Bilaga.

57 gon verkan inom landet, om deponeringen gäller ett mönster med detta land såsom ursprung (art. 7).

När publikationen inkommer till registreringsmyndigheten i land, som verkställer nyhetsprövning ex officio eller som tillämpar ett invändnings— förfarande, skall myndigheten, därest för mönsterskydd föreligger annat än formellt hinder, inom sex månader underrätta BIRPI härom. Har sådan underrättelse icke lämnats inom föreskriven tid, är huvudregeln att verkan av den internationella deponeringen inträder i landet vid tidpunkten för den internationella deponeringen (art. 8).

För internationell deponering gäller prioritetsreglerna enligt Pariskonven- tionen (art. 9).

Deponering kan, vid utgången av en femårsperiod, förnyas i femårsperio- der (art. 10). Skyddstiden följer principiellt varje lands bestämmelser där- om, med den inskränkningen dock att unionslän-derna är förpliktade att medgiva en minimiskyddstid av tio år, om den internationella deponeringen förnyats, och eljest fem år (art. 11).

Pariskonventionens förbud mot att såsom villkor för mönsterrätt kräva märkning av mönstervarorna har intagits jämväl i Haag—överenskommelsen. Däremot uttalas, att om unionsland kräver märkning för annat ändamål landet måste anse kravet uppfyllt, när alla varor, som utbjudes till all— mänheten med tillstånd av den som innehar mönsterrätten, eller etiketter på dessa varor är försedda med det 5. k. internationella mönstermärket. I an- slutning härtill förklaras, att förekomsten av sådant märke icke får anses innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan rätt, som eljest gäller. Det internationella mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel © åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).

Avgifterna, vilka följer ett tämligen invecklat schema, är primärt uppde- lade på BIRPI och de unionsländer, som omfattas av respektive ansökan. Sistnämnda del av avgiften fördelar sig vidare på de länder, som verkställer nyhetsprövning och som fordrar särskild avgift härför, å ena sidan, samt övriga länder, å den andra. Detta avspeglar den vikt man från olika håll fäst vid att de internationella deponeringarna icke skall sträcka sina verkningar till ett större område än sökanden uttryckligen angivit och att denne skall avhållas ifrån att angiva andra länder än dem, som för honom är av kom- mersiellt eller annat intresse, De avgifter, som har nationell karaktär och som årligen skall tillställas vederbörande länder, består av en allmän natio- nell avgift på 5 schweizerfrancs för varje angivet land och en nationell ny- hetsgranskningsavgift, vilken till beloppet bestämmes av den nationella myn- digheten men icke får överstiga tre fjärdedelar av vad som utgår vid ansö— kan om nationell mönsterregistrering och ej heller uppgå till mer än 50

schweizerfrancs. — Den internationella grundavgiften är 25 schweizerfrancs. Vid gemensam deponering av flera mönster utgår tilläggsavgifter av olika slag. Publiceringsavgiften är 25 francs för återgivande i svart-vitt och 100 francs för återgivande i färg. Vid förnyelse utgår en internationell avgift å 50 francs och en nationell avgift å 10 francs. (Art. 15 samt den särskilda av- giftsförteckningen.)

I överenskommelsen hänvisas till ett reglemente, där vissa frågor av be- tydelse behandlas. Reglementet antogs vid samma diplomatiska konferens som överenskommelsen, men i fortsättningen skall ändringar och tillägg få göras av en särskild kommitté, bestående av representanter från unionslän— derna. I reglementet bestämmes bl. a. det antal mönster, som skall tillåtas i en gemensam deponering, samt de övriga villkor, som skall gälla för sådan deponering. Regleringen innebär, att antalet gemensamt deponerade mönster icke .får överstiga 20 men att, om uppskjuten deponering begäres, antalet under den tid mönstren icke är tillgängliga för allmänheten (maximalt ett år) får uppgå till 100. (Art. 17 p. 6 och Reglementets regel 2.)

Ett stadgande i tydlighetens intresse innehåller, att överenskommelsens bestämmelser icke hindrar anspråk på ett mer vidsträckt skydd enligt natio- nell lagstiftning och ej heller i någon mån inverkar på det skydd, som enligt internationella konventioner tillerkännes konstverk och verk av brukskonst (art. 18).

Med tanke på förekommande integreringssträvanden har införts en regel om att två eller flera unionsländer må sätta en gemensam myndighet i stäl- let för de nationella myndigheterna (art. 30).

Vid den diplomatiska konferens, som antog den nya Haagtexten, berör- des även frågan om rättsskydd för typsnitt. Det ansågs önskvärt, att Inter- nationella Byrån skulle anmoda Parisunionens medlemsländer att yttra sig över ett av en expertkommitté utan nordiskt deltagande —— under år 1960 framlagt förslag till internationellt skydd för typsnitt. Expertkommittén har efter det att sådana yttranden avgivits ånyo övervägt frågan vid tre samman- komster och framlagt utkast till en konvention på området.11 Detta ut— kast är avsett att läggas till grund för en diplomatisk konferens om an- tagande av en överenskommelse angående internationellt skydd för typ— snitt.

Utkast till en sådan internationell mönsterklasslista, som enligt vad ovan sagts skulle tjäna det internationella deponeringsförfarandet, har under hösten 1964 i BIRPlzs regi utarbetats av en expertkommitté.12 Klasslistan är

” Den senaste sammankomsten ägde rum i oktober 1963, då en svensk expert (rådman G. Sterner) deltog. Utkastet finns återgivit i Prop. ind. 1964 s. 106 ff. Se vidare om mönsterskydd för typsnitt nedan i specialmotiveringen under 1 5.

” Kommittén som icke utgjordes av den särskilda kommittén enligt Haag-överenskommelsens text av år 1960, bestod av experter från 13 länder, däribland Sverige, Danmark och Norge.

avsedd att kunna begagnas icke blott av BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönsterregistreringen. Utkastet, som här- vid fogas såsom Bilaga, har remitterats för yttrande till Parisunionens medlemsstater.

ALLMÄN MOTIVERING

Behovet av ett mönsterskydd

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land varit allmänt vedertaget att samhället bör stödja skapande andlig verksamhet genom att i viss utsträckning ge skaparen ensamrätt till vad som frambragts. På en sådan målsättning vilar 1960 års lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 1960 års lag om rätt till fotografisk bild samt 1884 års förordning angående patent, ävensom det år 1964 framlagda förslaget till ny patentlag. Till en angrän— sande ämneskrets hör 1960 års varumärkeslag samt lagstiftningen om fir- ma och om illojal konkurrens, ehuru lagstiftaren i dessa sammanhang hu- vudsakligen beaktat det allmänna och enskilda intresset av att varje nä— ringsidkare skall kunna framträda med en egen profil i konkurrensen. När- stående kan också 1963 års namnlag sägas vara.

Mönsterskyddet befinner sig i en brytningspunkt mellan de nu nämnda skyddsformerna. Det rör sig beträffande mönster mestadels om att skydda sådan formgivning, som visserligen utgör en nyskapelse men dock icke når upp till den konstnärliga höjd, som bör vara ett villkor för skydd enligt upphovsrättslagen, och icke heller äger tillräcklig uppfinningshöjd för att patent skall kunna ifrågakomma. Mönsterskyddet anses å andra sidan stå helt utan inflytande utav huruvida formgivningen är inarbetad på markna— den. I vissa fall av inarbetande kan känneteckensskydd enligt varumärkes- lagen och därmed likartad lagstiftning emellertid åberopas.

Enligt sina direktiv har mönsterskyddsutredningen att inledningsvis överväga, huruvida ett särskilt mönsterskydd är erforderligt vid sidan av de olika skyddsmöjligheter, som upphovsrätten och patenträtten samt i vissa fall känneteckensrätten erbjuder. Egentligen borde svaret på denna fråga anstå till dess alla enskildheter i det av utredningen föreslagna möns- terskyddet blivit belysta. Några inledande allmänna synpunkter torde dock vara på sin plats.

Med stigande välstånd har från konsumenternas sida alltmera ökade krav ställts på att hantverks- och industriprodukter icke blott skall vara tjän- liga för sitt ändamål utan även utvisa en tilltalande form. I högsta grad gäller detta om sådana personliga ting som kläder och bohag, men även i fråga om föremål som tillhör den offentliga miljön, såsom arbetsredskap, industrimaskiner, trafikmedel m. ni., har fordringarna på en god form- givning —— industrial design —— efterhand kommit att skärpas. För att möta

dessa fordringar synes det angeläget att på ett eller annat sätt uppmuntra nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt, som möjliggör skälig ersätt- ning åt formgivaren för hans insats och dessutom öppnar en väg för tillver- karen att återfå de investeringar, som nedlagts på en ny formgivning. Naturligtvis får icke förbises, att liknande målsättningar ligger bakom upp- hovsrättens skydd för konsthantverk och konstindustri. Det är emellertid uppenbart, att en hel mängd varor framträder med en estetiskt tilltalande formgivning utan att därför nå upp till den konstnärliga standard, som bör fordras för att ett verk i upphovsrättslagens mening skall föreligga. Vill man åstadkomma en förbättrad formgivning på bred front, med vardags- livets behovstillfredsställelse i sikte, erbjuder skyddet för prydnadsmönster en naturlig komplettering till upphovsrätten.

På den tekniska sidan synes en motsvarande komplettering av patent- skyddet önskvärd. Bakom många till synes enkla tekniska formlösningar kan ligga ett utvecklingsarbete, som är förtjänt av stöd från samhällets sida utan att dock en ensamrätt av patentskyddets styrka och omfattning kan komma i fråga. Det förefaller då naturligt att vid sidan av patenträtten inrätta en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investe— ringar, som nedlagts just på en viss tekniskt betingad ny varuutformning. För detta ändamål synes skydd för vad utredningen vill beteckna såsom nyttomönster vara påkallat.1 Såsom senare skall utvecklas närmare, erbju- der det praktiska fördelar att sammanslå skyddet för prydnandsmönster och nyttomönster, framförallt till undvikande av en besvärlig gränsdrag- ning mellan estetisk och funktionell målsättning.

Naturligtvis är frågan om önskvärdheten av ett mönsterskydd icke slut- behandlad i och med att de ovan antydda utvecklingsstimulerande verk- ningarna tillgodoses. Beträffande en ensamrätt av föreliggande slag måste även noggrant övervägas, i vad mån övriga tillverkares rörelsefrihet alltför starkt beskäres och huruvida ensamrätten kan leda till en monopolistisk prissättning på varan. I båda dessa hänseenden torde dock mönsterskyddet i högre grad än övriga liknande ensamrätter gå fritt från invändningar. An- ledningen härtill är, att mönsterskyddet endast gäller varans utseende, där variationsmöjligheterna oftast är synnerligen stora, men däremot icke en bakomliggande teknisk idé. För konkurrenten finns det praktiskt taget all— tid möjlighet att förse sin vara med en annan, lika god eller bättre utform— ning, och i så fall torde prissättningen röna ringa inflytande av mönster- skyddet.2

Från den av utredningen företagna enkäten kan vidare inhämtas att ungefär en tredjedel av alla tillfrågade företag ansett sig inom branschen

1 Se därom nedan under avsnittet om Mönsterrättens objekt. 2Till vissa konsumentsynpunkter återkommer utredningen bl. a. i avsnittet om Rätts— skydd för brukskonst.

vara i behov av ett mönsterskydd, medan blott ungefär en åttondel helt för- nekat något sådant behov; cirka halva antalet tillfrågade har ej lämnat något direkt besked. Av enkätsvaren kan utläsas, att efterbildning av före- tagens produkter förekommit i betydande utsträckning.

Till de nu återgivna, mera allmänna synpunkterna bör läggas, att efter vad tidigare skildrats ett mönsterskydd redan finnes i de flesta större in- dustriländer. Under det mycket livliga reformarbete, som på senaste tid pågått inom mönsterrätten i olika länder, har såvitt bekant icke heller fram- förts allvarliga förslag om att helt avskaffa mönsterskyddet. Tvärtom har såsom förut skildrats i Art. 5 quinquies av den år 1958 i Lissabon revide- rade Pariskonventionen upptagits en direkt förpliktelse för medlemssta— terna att tillhandahålla mönsterskydd. Därest vårt land vill biträda Lissa— bontexten _ vilken synes erbjuda åtskilliga fördelar inom övriga delar av det industriella rättsskyddet — torde det alltså i och för sig vara nödvän- digt att införa en mönsterlagstiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag, som ju endast omfattar alster inom metallindustrien. Likaså torde på det nordiska planet vara självfallet, att en enhetlig lagstiftning kan åvä- gabringas endast genom att vårt land och Finland inriktar sig på ett möns— terskyddssystem av det mera fullständiga slag, som sedan länge finnes i Danmark och Norge.

Med hänvisning till det anförda anser sig mönsterskyddsutredningen kunna utgå ifrån, att den nuvarande svenska mönsterskyddslagen av år 1899 bör ersättas av en generell och tidsenlig lagstiftning. Den närmare ut- formningen av en sådan lagstiftning kommer i fortsättningen att övervägas.

I förevarande sammanhang bör mönsterrättens förhållande till konkur- rensbegränsningslagstiftningen uppmärksammas.3 Därvid synes det natur- ligt att betrakta mönsterrätten på samma sätt som patenträtten, eftersom de båda skyddsformernas ensamrättskaraktär är tämligen överensstäm- mande. Mönsterrätten måste alltså anses utgöra en av lagstiftaren sanktio- nerad ensamrätt, vilken icke såsom sådan står i strid mot konkurrensbe- gränsningslagen. Detta innebär dock icke, att alla konkurrensbegränsande åtgärder, som har samband med en mönsterrätt, skall vara undantagna från nämnda lags tillämpning. Ingripande med stöd av konkurrensbegränsnings- lagen torde således kunna ifrågakomma t. ex. när mönsterrätten utnyttjas till att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning.4 I vad mån en konkurrensbegränsande åtgärd som äger något samband med möns— terrätt befinnes ur allmän synpunkt ha skadlig verkan, utgör givetvis en fråga om tillämpning av bestämmelserna i konkurrensbegränsningslagen. Utredningen vill dock understryka, att ett ingripande bör ske med försik- tighet, så att icke mönsterrättens utvecklingsfrämjande verkningar även-

3Lag 25/9 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom närings- livet. 4Se motiven till 1953 års lag; prop. 103/1953 5. 119 f och 227 f. (Jfr SOU 1951:27 s. 560 f.)

tyras. I detta sammanhang är det anledning erinra om att utredningens förslag —— liksom patentlagsförslaget _— omfattar ett stadgande om tvångs— licens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig vikt» (28 å andra stycket). Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i kon- kurrensbegränsningshänseende icke bör betraktas annorlunda än patent.5 Eftersom en mönsterrätt är avsedd att lämna skydd endast för en varas ut- seende och variationsmöjligheterna därvidlag måste betecknas såsom myc- ket stora, kan det f. ö. med fog hävdas, att mönsterrätten såsom sådan i jäm- förelse med patent endast i ringa utsträckning förmår bidraga till kon— kurrensbegränsning.

5Jfr NU 1963:6 s. 91. Se vidare nedan under avsnittet om Mönsterrättens innehåll, not 7.

Mönsterrättens föremål

Gällande svensk rätt

Enligt 1 & ML gäller skyddsrätten sådana mönster, som användes vid till- verkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrien. Mönsterrätten har sålunda till föremål allenast förebilder, som kan användas vid fram— ställning av varor inom en enda industrigren. I andra stycket av lagrum- met heter det, att under mönster innefattas jämväl modell, som i avseende på ändamålet är med mönster jämförlig. Det göres alltså icke i rättsligt hän- seende någon skillnad mellan mönster och modeller, d. v. 5. mellan tvådi- mensionella förebilder och tredimensionella.

I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönsterrät— ten gäller endast för s. k. prydnadsmönster, varmed i förevarande samman- hang närmast tor-de avses, att mönstrets form icke får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest praktiska hänsyn. Genom kravet på pryd- nadskaraktär i nu angiven mening har i praxis sådana mönster som exem- pelvis trycktyper av metall och majonnästub med speciellt utformat hål för utpressning av majonnäsen ställts utanför mönsterrätten, enär mönstren icke såsom sådana ansetts äga prydnadskaraktär utan blott haft till ända- mål att förmedla ett tilltalande utseende åt tryckalstren och den utpressade majonnäsen.1

Nordisk rätt i övrigt

Både i DML och NML 1 g definieras mönster, med mycket oväsentliga avvi- kelser i språkligt hänseende, såsom förebilder för industriprodukters yttre form och utstyrsel.

För danskt vidkommande märkes bl. a., att mönsterrätt enligt uttryckligt stadgande i 5 4 icke inträder, när anmälan till registrering ej avser något mönster enligt 5 1. Registrering skall vägras, om detta krav icke anses upp- fyllt (å 18). På registreringsstadiet prövas alltså frågan huruvida saken gäl— ler ett mönsterrättsobjekt som kan godtagas.

Utan- att någon bestämmelse därom finnes i NML torde man i Norge till- lämpa samma grundregel som i Danmark, (1. v. 5. att man redan på registre- ringspla'net utestänger sådant, som icke anses utgöra godtagbart objekt.

Nyttomönster godtages i Norge, där skydd alltså lämnas även för möns- ter, som är betingade av praktiska eller unyttig'a hänsyn. I dansk praxis däremot synes man icke bereda mönsterskydd åt utformningar, som hän— för sig till föremålens nyttokaraktär. De finska lagförslagen 1904 och 1933 gjorde icke någon skillnad mellan prydnadsmönster och nyttomönster.

1RÅ 1951 s. 37 (NIR 1951 s. 217) och RÅ 1934 H 5. 38. Jfr NJA 1932 s. 639 (NIR 1932 s. 70), gällande »ljudtratt och ljudarm» till grammofon.

Den tyska prydnadsmönsterlagen av 1876 innehåller ingen definition av mönster- begreppet. Själva lagtexten ger endast anvisning om att det måste gälla industri- ella mönster eller modeller. Någon skillnad i rättsligt hänseende mellan mönster och modeller föreligger icke. I den ledande kommentaren till lagen har gjorts en noggrann genomgång av vad som skall förstås med ett mönster, eller med andra ord mönsterrättens objekt.2

I den brittiska mönsterlagen av 1949 ges en definition av det i lagen använda uttrycket mönster. Därmed avses form eller utstyrsel, som kommit till använd— ning vid industriell tillverkning av en vara och som genom den färdiga varan vädjar till och uteslutande bedömes av synsinnet. Däremot innefattas icke i möns- terbegreppet konstruktionsmetoder och ej heller form eller utstyrsel, som dikteras uteslutande av varans funktion. Med uttrycket vara avses en industriprodukt, och denna kan utgöras utav en del av en vara under förutsättning att delen tillverkas och säljes separat.3 Av särskilda skäl, som hänför sig till det brittiska upphovs- rättssystemet är vissa mönster undantagna från skydd enligt mönsterlagen. Un- dantaget gäller mönster för följande varor: 1) skulpturverk, såvitt icke är fråga om utkast eller modeller avsedda att användas såsom förebilder vid industriellt mångfaldigande; 2) plaketter och medaljer; 3) trycksaker, som har företrädesvis litterär eller konstnärlig karaktär, såsom bokomslag, kalendrar, sömnadsmönster, gratulationskort, frimärken o. s. v.4

I 1962 års brittiska förslag rekommenderas, att man i stort sett skall bibehålla den gällande ordningen i fråga om vad som skall förstås med ett mönster. Ett be- tydelsefullt tillägg göres emellertid, i det att man förordar att jämte en varas form eller utstyrsel skall såsom mönster anses ett ornament ägnat att användas på va- ror av olika slag. I fråga om varubegreppet föreslås att låta detta inrymma en integrerande del av en vara liksom delar, vilka tillverkas eller säljes separat.

Den franska mönsterlagen av 1909 innehåller icke någon närmare beskrivning av vad som skall förstås med ett mönster. Emellertid undantages uttryckligen vissa nyttomönster från skydd. Sålunda stadgas, att om ett och samma föremål kan betraktas både såsom ett nytt mönster och såsom en patenterbar uppfinning samt de element, vilka konstituerar mönstrets nyhet, och de nya dragen hos upp- finningen icke kan hållas isär, skydd för föremålet kan erhållas enda-st enligt' patentlagen. Man synes i Frankrike utgå ifrån att ordet mönster avser endast prydnadsmönster.5

I de lagförslag rörande mönsterrätt, som i olika länder framkommit på senare tid, har man genomgående begränsat sig till prydnadsmönster. Den brittiska möns- terlagskommittén redovisar, att flera uttalanden gjorts till förmån för att erkänna skydd även för ny—ttoelement. Kommittén avvisar dock tanken därpå under hän- visning bl. a. till att man i praxis aldrig utesluter skydd för funktionella drag hos ett mönster, för så vitt icke dessa utgör det enda sätt, på vilket varans praktiska ändamål kan uppnås, och att det gällande undan-tagsstadgandet beträffande funk- tionellt betingad utformning i tillämpningen sålunda är mycket begränsat.

Vid en granskning av vilka slags mönster som registreras i Storbritannien och

?Furler 5. 93—109. Bl. a. behandlas här sådana speciella frågor som angår naturpro— dukter, byggnader, förfaranden och anordningar, prydnadseffekt samt idé, motiv och stil.

3 Reg. Des. Act Sec. 1 (3) respektive 44 (1). 4 Des. Rules 26. Jfr Report 1962 s. 81 ff och s. 119. 5P. Greffe och A. Casalonga: Traité des dessins et des modéles (Paris 1937) s. 65. Jfr P. Roubier: Le droit de la propriété industrielle band 2 (Paris 1954) s. 423, även- som R. Plaisant i GRUR Ausl. 1958 s. 269 ff.

Förenta staterna finner man, att mönstren mestadels hänför sig till utpräglade bruksartiklar och att mönstrens utformning ofta. har avseende på föremålens nyt-to- karaktär. Detta får anses tyda på att begränsningen till prydnadsmönster — som formellt förekommer icke blott i brittisk utan även i amerikansk mönsterrätt icke är särskilt sträng och att kategorien prydnadsmönster ej är så skarpt av- gränsad från andra slags mönster.

Utredningen

Utredningen har funnit angeläget att söka ge en definition av det mönster- begrepp, som lagstiftningen skall omfatta. Att beskriva hur ett mönster är eller kan vara sammansatt har därvid synts vara föga ändamålsenligt. En sådan beskrivning skulle innehålla exempelvis, att mönster utgör en anord- ning av punkter, linjer, ytor, former eller färger. Även andra utseende- mässiga drag hos en vara, och därmed hos mönstret, kan emellertid upp- räknas utan att definitionen därigenom förbättras nämnvärt; så t. ex. kan man tala om struktur, textur, glans o. s. v. Såsom en sammanfattande be- skrivning på de mönsterbildande dragen bör snarare angivas allt vad som är ägnat att bestämma en varas utseende. Genom att begagna begreppet ut- seende begränsar man de åsyftade effekterna till dem, som kan förnimmas visuellt. Uteslutna blir exempelvis sådana verkningar, som uppfattas endast av känselsinnet. Den sålunda åstadkomna begränsningen torde vara både naturlig och praktisk för_ att mönsterbegreppet skall erhålla lämplig stadga. I definitionen bör därför det utseendemässiga ges en central plats.

För att markera, att det icke endast är den färdigtillverkade varan, som kan göras till föremål för mönsterrätt, utan även den ritning, modell eller dylikt, som skall utgöra förebilden vid varutillverkningen och som normalt färdigställts innan denna tillverkning tar sin början, bör ett mönster i de- finitionen beskrivas såsom en förebild. Därigenom upprätthålles också en principiell skillnad mellan ett mönster och ett föremål, som framställts med mönstret såsom förebild. I förevarande sammanhang saknas anledning att gå ett steg längre och skilja även mellan det >>ursprungliga.» mönstret, så- dant det tagit sig uttryck i upphovsmannens föreställningsvärld innan det fått en för andra iakttagbar gestalt, och den utformning som mönstret där- efter givits. Från praktisk synpunkt är det, åtminstone när mönsterrätten grundas på registrering, ofrånkomligt att hålla sig till det för omvärlden skönjbara mönstret.

Redan av det anförda torde framgå, att utredningen anser det vara obe- hövligt att bibehålla den i gällande lag och i Pariskonventionen förekom- mande distinktionen mellan mönster och modeller. Dels måste det anses onödigt tyngande att i lagtext och annorstädes alltid behöva nyttja båda uttrycken, dels torde betydelsen av ordet mönster sträcka sig även till tre- dimensionella förebilder —— varunder om man så vill även kan innefattas tygstycken, tapetstycken och liknande. Den eftersträvade definitionen av

mönsterbegreppet bör därför utan vidare omfatta både två- och tredimen- sionella förebilder.

Utländska mönsterrättslagar gäller praktiskt taget utan undantag, åt- minstone formellt sett, endast för s. k. prydnadsmönster. På några håll före- kommer emellertid vid sidan av patent och det vanliga mönsterskyddet en speciell skyddsform för s. k. nyttighetsmodeller (Gebrauchsmuster), som dock är av delvis annan art än den för prydnadsmönster gängse. Spörsmålen kring en sådan skyddsform behandlas nedan i ett särskilt avsnitt. Att inom ramen för det vanliga mönsterskyddet godtaga även mönster med praktiskt syfte, d. v. s. mönster vilkas utformning helt eller delvis betingas av varans funktion, är såsom redan antytts mindre brukligt i främmande lagstiftning på området, låt vara att man i tillämpningen icke ser så strängt på pryd— nadskravet. I Norge förutsattes dock redan vid tillkomsten av NML, att nyt- tomönster skulle omfattas av lagen.

Utredningen har i enlighet med givna direktiv tagit upp frågan om skydd för mönster med praktiskt syfte till särskilt övervägande. Därvid har utred- ning-en, som sökt en kortare benämning, stannat för att kalla denna möns- tertyp för nyttomönster till skillnad från prydnadsmönster. Nyttomönster bör givetvis icke sammanblandas med den ovan omtalade speciella mönster- typ som går under benämningen Gebrauchsmuster.

Läget i svensk praxis torde kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroende bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstrets utformning. I de fall, då registrcringsmyndigheten avslår ansökning om mönsterregistrering på grund av att övervägande nyt- tokaraktär tillskrives mönstret, sker detta merendels genom en formulering av innehåll, att mönstret icke kan anses utmärka sig genom något i pryd- nadssyfte tillkommet karakteristiskt nytt.

I 1916 års förslag gjordes ingen skillnad mellan prydnadsmönster och andra mönster." Denna ståndpunkt motiverades bl. a. på följande sätt. Mel- lan det sköna och det nyttiga finns icke vare sig något utpräglat motsatsför- hållande eller någon skarp gräns. I praktiken har det därför visat sig svårt att avgöra, om ett mönster tjänar ett estetiskt syfte eller icke. Genom att låta lagreglerna utan undantag gälla lika för alla slags mönster vinnes en önskvärd enhetlighet och enkelhet. Även när det gäller Skyddets omfattning bör ändamålet med mönstret och dess effekt vara utan betydelse; hänsyn bör endast tagas till sådan överensstämmelse, som kan uppfattas direkt med synen.

I de utlåtanden, som avgavs över 1916 års förslag, har endast i något en- staka fall ifrågasatts lämpligheten att utsträcka skyddet till att omfatta även nyttomönster.

Vid de konferenser, som 1926—1927 hölls mellan delegerade för de nor- diska ländernas regeringar rörande mönsterskyddet, rådde enighet om att

61916 års förslag 5. 63 ff.

någon begränsning av skyddet till enbart prydnadsmönster ej borde före- komma.

Utredningens inledande enkät innehöll en fråga, huruvida även »mönster med praktiskt syfte» bör skyddas i en ny mönsterlag. Svaren på denna fråga uppvisar ett starkt övervägande intresse för att sådana mönster skall omfattas av den blivande lagen. Endast omkring tio procent av de företag, som besvarat frågan, har förordat skydd enbart för prydnadsmönster, och icke inom någon bransch råder övervikt för antalet önskemål om en sådan begränsning.

Vid överläggningar, som utredningen haft med de övriga nordiska möns- terkommittéerna, har enighet rätt om att jämställa nyttomönstren med prydnadsmönster. Härvid har bl. a. från danskt håll omvittnats, att det föreligger ett klart behov av ett nyttomönsterskydd.

Erfarenheterna från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt att upprätt- hålla någon gränslinje mellan prydnadsmönster och nyttomönster.

Det har för utredningen, mot bakgrund av vad som framkommit, stått tämligen klart, att den nu rådande tillämpningen i Sverige —— med krav på prydnadskaraktär — är olämplig. Så snart en prydnads-effekt föreligger torde, även om denna är underordnad tekniska eller eljest bruksmässiga hänsyn, ett prydnadsmönsterskydd vara påkallat. De praktiska svårighe- terna att i det enskilda fallet avväga, huruvida prydnaden eller nyttan är huvudsak, synes eljest bli alltför stora.

Emellertid kan också goda skäl anföras till förmån för att helt slopa kra— vet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, d. v. s. göra sig oberoende av huruvida formgivningen betingats av estetiska eller praktiska hänsyn, respektive om prydnadseffekt föreligger eller ej. Vad bruksföremålen angår och det torde främst vara för dessa, som ett mönsterskydd är påkallat måste beaktas, att de alltid har en viss prak- tisk uppgift att fylla och att därför formgivningen är begränsad av funk- tionella hänsyn. Det torde vara till fördel för utvecklingen av den industri— ella formgivningen, att denna icke till följd av en snäv mönsterrättslag- stiftning inskränkes till ett prydande av bruksföremålen utan får fortskri- da även i rent praktiska banor. Den moderna formgivaren fogar i regel icke blott ett ornament till en redan existerande produkt utan deltager mestadels i produktens utformning från allra första början, så att det efteråt blir mycket svårt att avgöra vad som tillkommit av tekniska eller eljest prak- tiska skäl och vad som gjorts för att tillfredsställa ögat. Därest man skulle vidmakthålla ett krav på prydnadskaraktär, kan det befaras, att i och för sig goda mönster i rättstillämpningen kommer att anses betingade uteslu- tande av praktiska hänsyn och därför bli lämnade utan skydd. Ur formgi- varnas och industriens synvinkel torde det föreligga lika stor anledning att få skydd för nya mönster med praktiskt syfte som att prydnadsmönstren

beredes skydd. I båda fallen måste det vidare anses såsom angeläget, att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som erbjuder effek- tiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovsmannens syfte med formgivningen någon rättslig betydelse synes — i varje fall från praktisk synpunkt — vara olämpligt.7 Auktorrättskommittén framhåller också i sitt betänkande, att skillnaden mellan prydnadsmönster och vad som här kallas nyttomönster i mycket är föråldrad och att den inom nu- tida industriell formgivning icke kan konsekvent upprätthållas.8 I betrak- tande härav måste lättnaden att slippa en prövning av mönstrens pryd- nadskaraktär vara uppenbar. Det kan t. o. m. ifrågasättas, huruvida ett krav på prydnadseffekt numera går att upprätthålla i praktiken.

Ett mönsterskydd, omfattande också nyttomönster, lämnar uppenbarli- gen visst utrymme för att uppfinningar kan sökas skyddade såsom mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en speciell yttre ut- formning. Mönsterskyddet erbjuder dock icke ett patentliknande idéskydd för uppfinningar utan blott ett formskydd, avseende den speciella utförings- form, som mönstret representerar, samt former som icke väsentligen av- viker därifrån. Genom mönsterskyddet kan alltså icke uppnås något skydd för den tekniska idén såsom sådan, oberoende av de utföringsformer i vilka den kan ta sig uttryck.

Det brukar emellanåt framhållas, att ett nyttomönsterskydd skulle verka till skada för den tekniska utvecklingen i alla de fall, då mönstret har den ur teknisk synpunkt enda tänkbara formen eller är den tekniskt sett bästa utformningen. Om den tekniska idé som ligger bakom mönstret icke upp- fyller förutsättnin-garna för beviljande av patent, anses nämligen idén och näraliggande idéer böra vara fria till allmänt begagnande. Därest nu mönst- ret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av idén och mönstret erhåller skydd inom mönsterrättens ram, har på en omväg åstadkommits ett skydd för den tekniska idé, som icke var patenterbar och som därför bort stå till allmänhetens fria förfogande. Ett kryphål av denna natur har man på sina håll —- framförallt utomlands _ ansett sig icke böra skapa i lagstiftningens hägn.

De betänkligheter, som sålunda framkommit, torde emellertid icke äga sådan styrka, att man har anledning att beakta dem. Sådana fall, där ett mönster verkligen utgör den enda möjliga tekniska utformningen av en idé, måste antagas vara mycket sällsynta. För utredningen har det t. o. ni. varit svårt att bilda sig en föreställning om hur sådana mönster och idéer skulle se ut. I regel måste det nämligen av allt att döma finnas andra utformningar tillgängliga för att tillgodose den aktuella tekniska idé, som kommit till uttryck i mönstret, för så vitt icke samtliga dessa utformningar tagits i

7 Jfr Å. Lögdberg: Något om betydelsen för upphovsrättsligt skydd av syftet med fram- ställningen av ett hantverks- eller industrialster (NIR 1960 s. 215). 8 SOU 1956: 25 5.174.

anspråk genom mönsterregistreringar. Om man emellertid i lagen inför ett undantag för sådana mönster, som utgör den enda tekniska lösningen på ett problem, uppkommer i tillämpningen svårigheten att bedöma den rent tekniska frågan, när en utformning verkligen kan sägas vara den enda tek- niskt sett möjliga. Det kan också framhållas, att man icke synes ha an- ledning räkna med att mönsterrätten skall komma att utnyttjas så spekula— tivt, att den tekniska utvecklingen sättes i fara. Vad angår den internatio- nella aspekten synes motståndet utomlands mot ett nyttomönsterskydd icke vara av sådan styrka att det vållar betänkligheter. Enligt vad tidigare nämnts, to-rde i praktiken tämligen utpräglade nyttomönster ofta skyddas även i länder, vars lagstiftning ställer sig principiellt avvisande till sådana mönster.

Såsom ytterligare ett skäl att godtaga nyttomönstren inom mönsterrät- tens ram bör anföras, att utredningen, som i annat sammanhang tar avstånd ifrån tanken att föreslå någon skyddsform av typen »Gebrauchsmuster» för konstruktioner och andra smånppfinningar, som avser tekniska utform— ningar, väntar sig att en stor del av det skyddsbehov, som kan föreligga be- träffande »Gebrauchsmuster», skall kunna uppfångas av nyttomönsterskyd— det. Detta skydd blir därigenoln värdefullt från flera synpunkter.

För den händelse något undantag anses böra uppställas beträffande så- dana mönster, som utgör den enda tekniska lösningen på ett problem, sy— nes detta kunna ske i den formen att mönsterrätten förklaras icke omfatta sådana element, som uteslutande åsyftar en teknisk verkan. Detta spörsmål gäller dock närmast mönsterrättens innehåll och behandlas nedan 1 avsnit- tet därom. Ett motsvarande problem föreligger på varumärkesrättens om- råde och har där fått sin lösning i 5 & VmL.

Utredningen föreslår med stöd av det anförda, att mönsterlagen skall omfatta alla slags mönster, tvådimensionella och tredimensionella, pryd- nadsmönster och nyttomönster, samt ha till föremål förebilden för en varas utseende. Genom att i definitionen begagna uttrycket >>vara>> vill utredning- en åstadkomma en viss begränsning av mönsterrättsobjekten. Varubegrep- pet avses ha samma innebörd som det vanligen har. Därigenom torde från mönsterrätt utestängas bl. a. sådant som skisser till inredningar eller bu— tiksskyltningar, ritningar över trädgårdsanläggningar o. dyl., förebilder för frisyrer och tatueringar samt sömnadsmetoder, gymnastikövningar m. m. Den närmare avgränsningen av varubegreppet får emellertid ankonnna på rättstillämpningen, och därvid bör beaktas möjligheterna att icke åsido- sätta påtagliga mönsterskyddsbehov. Det ligger å andra sidan i sakens na- tur, att icke alla slags varor kan inrymmas bland mönsterrättsobjekten, så- lunda exempelvis icke gaser, vätskor o. dyl. Att man utöver den genom an— knytningen till varor åsyftade begränsningen av olika skäl har att ta hän- syn också till andra faktorer, som inskränker eller på annat sätt preciserar det rättsliga mönsterbegreppet, kommer att framgå av specialmotiveringen.

Definitionen av mönster såsom utgörande förebilden för en varas utse- ende avser att ge uttryck åt att det är hela varans utseende, som skall framgå av mönstret. Därest en del av en vara, t. ex. handtag, stolshen eller annat halvfabrikat, kan vara föremål för omsättning i handeln, finns intet skäl att behandla dylika delar annorledes än som särskilda varor, vilkas hela utseende skall kunna skyddas såsom mönster. Under definitionen fal- ler däremot icke utstyrselelement såsom dekorer, ornament, utsmyckningar o. s. v., vilka ofta utgör prydnadsmässiga beståndsdel-ar av eller tillsatser till varan. Utredningen har emellertid särskilt övervägt, huruvida icke även dylika utstyrselelement bör kunna mönsterskyddas såsom sådana.

Någon säker kunskap om hur gällande lag skall tolkas i detta hänseende föreligger icke. Några avgöranden av regeringsrätten eller av allmän dom- stol synes ej ha förekommit. Det torde emellertid stå utom tvivel, att regi— streringsmyndigheten icke utestänger fristående utstyrselelement från sepa- rat skydd.

Frågan var föremål för visst övervägande i 1916 års förslag.9 Man utta— lade där, att »ett fristående ornament» i och för sig utgör ett fullt indivi- dualiserat mönster, >>vars identitet icke kan rubbas genom dess användande inom olika industriområden».

Även i Danmark torde registreringsmyndigheten ha godtagit rena dekora— tionsmotiv, dock under förutsättning att sökanden preciserat användnings- området, t. ex. till porslinsvaror, silvervaror, textilvaror c. (i. I Norge där- emot har man strängt hållit fast vid att ett mönster måste representera ett industriellt föremåls hela utseende och därmed tagit avstånd från att god- känna >>lösrevne ornament» såsom mönsterskyddsobjekt.

Inställningen till frågan om separatskydd för dekorer är utomlands i öv— rigt, att man i Tyskland,10 Frankrike och Schweiz synes acceptera sådant skydd. I Storbritannien anses däremot ett mönster nödvändigtvis vara knu- tet till en särskild vara och därför godtages icke såsom mönster ornament, vilka kan användas på olika slags varor. 1962 års förslag har dock gått över till att erkänna även ornament, som kan anbringas på flera varuslag eller på alla varor.11

För utredningen har det framstått såsom både naturligt och angeläget att den som söker mönsterregistrering skall, om han så önskar, kunna göra det- ta med avseende å allenast ett fristående ornament utan annan anknytning till varor än den, som verbalt anges i ansökningen. Den främsta anledning- en titl denna inställning är, att det otvivelaktigt finns åtskilliga personer, som sysslar med att frambringa enbart dekorationsmotiv utan omedelbart samband med varans eller varornas form och som gör detta i öppen avsikt att dekoren skall kunna komma till användning på olika varor. Dekoren kan

9 Se 5. 66. 10 Furler s. 221. 11 Report 1962 s. 37 ff.

sedan göras till föremål för överlåtelse och upplåtelse och kan anbringas på skiftande varuslag såsom tyg, tapet, porslinsvaror, leksaker och andra in- dustripro—dukter. Det finns under sådana omständigheter ingen anledning att utestänga dekorerna från möjlighet att erhålla separat mönsterskydd. Härtill konnner det praktiska intresset att man, när det gäller ett fristående ornament, kan få detta skyddat för flera varor genom en enda registrering. Ur allmän synpunkt torde detta medföra den fördelen, att behovet av fler- faldiga registreringar minskar. Utan den här förordade lösningen måste ett ornament, för att bli skyddat i önskvärd utsträckning, vid registreringen vara anbringat på t. ex. alla de olika delarna av en matservis utan säkerhet för att man ändock lyckas infånga alla de varuformer, som kan bli aktuella.

Mot att godtaga ornament såsom mönsterrättsobjekt har från några håll framförts betänkligheter. Ett argument har härvid varit, att ett ornament, om det verkligen är nytt i objektiv mening, regelmässigt torde åtnjuta upp- hovsrättsligt skydd såsom ett alster av bildkonst. Riktigheten av denna upp— fattning behöver icke bestridas, men det måste framhållas, att det ofta är svårt att på förhand avgöra, om ett alster nått upp till den erforderliga konstverkskvaliteten, och att det därför bör finnas möjlighet att genom re- gistrering förvärva en ensamrätt till alstret. Dessutom finns anledning anta— ga, att icke alla i och för sig skyddsvärda ornamentsmönster får skydd inom upphovsrätten.

Trots visst motstånd i frågan, som yppats särskilt från norskt håll, har de nordiska 'mönsterkommittéerna blivit eniga om att hänföra även ornament till mönsterrättsobjekten. När det gällt att benämna denna mönstertyp, har sådana beteckningar som utstyrsel, dekorationsmotiv, dekor, utsmyckning rn. fl. framkastats vid sidan av termen ornament. Man har emellertid slutti— gen enats om benämningen ornament såsom den lämpligaste. Härvid har särskilt den omständigheten inverkat, att detta ord förekommer i engelska språket och har en tysk och en fransk variant.

Med ornament skall förstås en fantasiskapelse, som är ägnad att använ- das till dekorering av varor av olika slag. Ornamentet kan vara en ytdekor men också en relief. Till skillnad från vad som enligt det förut sagda skall gälla för den allmänna mönstertypen, torde det vara ett utmärkande drag för ornamenten, att de är ägnade att uppfattas såsom utsmyckande eller pry- dande, d. v. 5. att de skall ha prydnadskaraktär och icke äga uteslutande funktionellt syfte (något som kan tänkas beträffande blanketter och dylikt och framför allt beträffande plastiska utformningar). Det avses icke att så- som ornament bereda skydd för del av föremål i vidare mån än då delen verkligen utgör dekor. Med förslaget åsyftas endast ornament i egentlig me- ning, d. v. s. en dekor som är fristående från den färdiga varan. Därmed fal- ler sådant som smycken och andra rena prydnadsartiklar utanför orna- mentsbegreppet. Sådana artiklar är dock uppenbarligen icke ställda utanför det varubegrepp, som tidigare behandlats.

Utredningen föreslår följaktligen att med mönster skall förstås, förutom förebilden för en varas utseende, förebilden för ett ornament. Med denna formulering torde stå klart, att det är det färdiga ornamentets förebild _ exempelvis i form av en teckning _ som utgör mönstret. Att det måste va- ra fråga om ett ornament, som är avsett och ägnat att användas å varor i förut angiven bemärkelse, torde gälla utan att något förtydligande i sådan riktning göres i lagtexten.

När det gäller ornamentsmönster, kan ett registreringsförfarande anord— nas så, att sökanden icke behöver lämna uppgift på de varor, varuslag, varu- grupper eller industriområden, beträffande vilka han närmast åsyftar att ornamentet skall komma till användning.12 Det skulle i och för sig räcka, att sökanden inger en bild av mönstret, med den verkan att ornamentet får skydd mot användande å alla varor. Utredningen har emellertid funnit det vara påkallat, att sökanden lämnar uppgift om de varor, för vilka han söker mönstret registrerat, samt att skyddet begränsas till de varor, för vilka mönstret registrerats, och därmed likartade varor. För sökanden torde detta icke innebära någon nämnvärd börda. Först och främst anger han uppenbar- ligen de varor, som han själv har iltanke, då han ritar ornamentet. Därefter torde det icke bereda någon svårighet att ange de ytterligare varor, för vilka mönstret lämpligen kan komma till användning. Skulle någon passande va- rugrupp därvid utelämnas, bör detta närmast drabba sökanden. Det fram- står nämligen såsom ett krav från allmänhetens synpunkt att man av möns- terregistret skall kunna utläsa för vilka varor ett ornamentsmönster är skyddat, d. v. s. få besked om mönsterrättens omfattning i detta hänseende. Systemet skulle eljest lägga hämsko på en initiativrik och skapande verk- sam-het inom olika industrigrenar, något som från allmän synpunkt icke kan godtagas utan särskilt vägande skäl.13

Därest registreringen till följd av sökandens varuuppgift äger rum i flera olika klasser enligt det klassifikationssystem, vilket såsom ett administra- tiv-t hjälpmedel kommer att föreslås, bör sökanden erlägga särskild avgift för varje klass utöver den första. Detta synes utgöra en skälig kostnad med tanke på att skyddet utsträckes till ett större område.

Frågan om mönsterskydd för typsnitt behandlas i specialmotiveringen till 1 5.

12 Utredningen föreslår såsom framgår nedan i avsnitten om Registreringskravet och om Registreringsförfarandet — att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast genom registrering. Beträffande det närmare utformandet av registreringsförfarandet hänvisas till behandlingen av denna fråga. 13 Jfr vad utredningen närmare anför härom under avsnittet om Mönsterrättens inne- håll samt under specialmotiveringen till 5 och 11 55.

Gebrauchsmuster

Såsom redan. i olika sammanhang har berörts, förekommer det på sina håll utomlands, att man vid sidan om patent och mönsterrätt tillhandahåller en skyddsform för vad som i Sverige officiellt kallas nyttighetsmodeller1 [och som på tyska, engelska och franska benämnes Gebrauchsmuster, utility models och modéles d'utilité. Utredningen vill i sin behandling av denna skyddsform begagna den tyska beteckningen Gebrauchsmuster. Skälet här- till är i första hand att man i internationella sammanhang använder denna term, något som i sin tur förklaras av att institutet är väl utvecklat i Tysk- land men däremot icke finns vare sig i anglosachsisk eller fransk rätt. Ett ytterligare skäl är att ordet nyttighetsmodell, osmidigt redan i och för sig, synes vara föga lämpligt såsom alltför närliggande den av utredningen använda termen nyttomönster.

Enligt utredningens uppfattning föreligger det begreppsmässigt sett en skillnad mellan Gebrauchsmuster och den egentliga mönsterrätten. Ge- brauchsmuster torde nämligen avse tekniska idéer, medan mönsterrät— ten gäller en varas form eller utseende. Man kan därför tala om ett idé— skydd eller funktionsskydd i ena fallet — icke olikt ett patent _ och ett formskydd eller utseendeskydd i det andra. Denna distinktion har viss betydelse för skyddsomfånget i de båda fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen, oavsett om denna ger uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauchsmuster _ enligt tysk praxis —— lämnar skydd för idén utan hundenhet till formen. Intrång i rätten till Gebrauchsmuster kan såle— des föreligga även då föremålet ej har samma utseende som det registrerade utan överensstämmer med detta blott i fråga om den bakomliggande upp- finningstanken, sådan denna kommit till uttryck i skyddsanspråket. I prak— tiken torde dock skillnaderna mellan Gebrauchsmuster och det vanliga mönsterskyddet (Geschmacksmuster) icke vara så framträdande, som den här gjorda distinktionen kan låta ana.

Utländsk rätt

Lagstiftning om Gebrauchsmuster förekommer icke i något av de nordijka länder- na. I Tyskland tillkom år 1876 den ännu gällande lagen om upphovsrätt till möns- ter och modeller (sedermera vanligen kallad Geschmacksmustergesetz). Till en början var det oklart, huruvida enligt denna lag skyddades icke blott mönster med prydnadskaraktär utan även mönster med tekniskt innehåll eller praktiskt syfte. Ett domstolsavgörande redan år 1878 gick emellertid i den riktningen, att lagens skydd förklarades omfatta enbart prydnadsmönster. Utan skydd kom där-

1 Se den svenska versionen av Pariskonventionens text (SÖ 1953: 24 eller prop. 30/1953) artikel 1 punkt 2 m. fl. samt KK 2/12 1960 med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster och varumärken 1 5.

med att stå bl. a. sådana förebilder för industriartiklar, som icke uppfyllde kravet på prydnadskaraktär eller estetisk verkan men väl uppvisade en ny teknisk ver- kan för så vitt icke förebilden såsom uttryck för en uppfinning kunde hän— föras till den år 1877 tillkomna patentlagen. Även för »de små uppfinningarna» ansågs emellertid föreligga ett behov av rättsskydd, och detta ledde till att den första lagen om Gebrauchsmuster infördes 1891.

Den nu i Förbundsrepubliken Tyskland gällande lagen om Gebrauchsmuster bär årtalet 1936 men har sedan dess ändrats i olika detaljer.2 Enligt lagen skyd- das såsom Gebrauchsmuster redskap och bruksföremål eller delar därav. Det måste enligt rättstillämpningen _ vara fråga om tredimensionella föremål med nyttokaraktär, som är nya och uppvisar ett tekniskt framsteg liksom ett visst mått av uppfinningshöjd. Till skillnad från vad som gäller inom patenträtten för s. k. metodpatent kan icke förfaranden vinna skydd. Kraven på tekniskt framsteg och uppfinningshöjd anses vara mindre stränga beträffande Gebrauchsmuster än när det gäller patent. För att komma i åtnjutande av skyddet fordras, att föremålet i fråga tillika med det framställda skyddsanspråket registreras, vilket sker cen- tralt hos Patentamt.3 Intet hindrar, att ansökan om patent åt samma föremål göres jämsides med anmälan om registrering såsom Gebrauchsmuster och det står här- vid sökanden öppet att få sin anmälan behandlad med bibehållen prioritet först sedan patentansökningen slutgranskats och eventuellt avslagits (Gebrauchs- musterhilfsanmeldung).4 När det gäller Gebrauchsmuster kräves icke, såsom i patentärenden, att upphovsmannen namnges under registreringsförfarandet. Hos Patcntamt utföres icke någon nyhetsgranskning. Denna ordning med ett s. k. an- mälningssystem och icke ett förprövningssystem medför, att varje registrering lö— per en avsevärd risk att angripas med talan om dess upphävande under åbero- pande av att nyhet, framsteg eller uppfinningshöjd saknas.5 Skyddstiden är tre år efter dagen för anmälan och kan förlängas en gång med tre år till sammanlagt högst sex år. Förfarandet är jämförelsevis billigt. Antalet årligen registrerade Ge- brauchsmuster rör sig om cirka 20000 under senare år, medan antalet anmäl- ningar årligen överstiger det dubbla. Minst halva antalet anmälningar lär utgöras av Gebrauchsmusterhilfsanmeldungen.

Den tyska lagstiftningen vann efterföljd i Japan är 1905, och den därstädes nu gällande lagen i ämnet tillkom ,så sent som 1959. Under utarbetandet av den nya lagen anfördes bl. a., att det vore mera logiskt att utvidga- patentlagens räckvidd och helt avskaffa Gebrauchsmuster-lagen. Häremot framhölls emellertid, att detta skulle medföra, å ena sidan att patentlagens kvalitetskrav på uppfinningar måste sänkas samt å andra sidan att Gebrauchsmuster skulle erhålla ett starkare legalt skydd än vad som vore motiverat och än vad som tidigare gällt. Båda skyddsfor- merna bibehölls därför. Registreringsförfarandet omfattar nyhetsgranskning. Skyddstiden är tio år från det registreringsansökningen offentliggjordes.a Det är-

2l Tyska Demokratiska Republiken gäller en lag om Gebrauchsmuster av år 1956, vil- ken trots vissa avvikelser har stor överensstämmelse med Förbundsrepublikens lag på om rådet .

3 (ieschmacksmuster registreras däremot lokalt hos underdomstolarna. 4 (iebrauchsmusterhilfsanmeldung behöver ej ske samtidigt som patentansökningen gö- res. Se härom och i övrigt beträffande dessa Hilfsanmeldungen 0. Zeller: Gebrauchs- musterrecht, 2. Auf]. (1952), s. 302 ff, samt E. Reimer: Patentgesetz und Gebrauchsmuster- gcsetz (2. Aufl., 1958) s. 1106 ff och s. 1116.

5 Tysk statistik utvisar, att antalet tvister av denna natur överstiger antalet tvister av motsvarande slag i fråga om patent. 6 Den japanska lagen om Gebrauchsmuster finns återgiven på tyska språket i Blatt fiir Patent—, Muster und Zeichenwescn 1961 s. 377 samt med smärre kommentarer i Mit— teilungen des Verbandes Deutscher Patentanwälte 1962 s. 20.

liga antalet registreringar uppgår numera till 15 000—20 000, medan ansökning- arna är mångdubbelt fler. För några år sedan uppgavs bvehandlingstiden till i ge- nomsnitt 27 månader, medan motsvarande tid för patent angavs vara 30 månader och för prydnadsmönster, som också nyhetsgranskas, 8 månader.

Vid den i Washington år 1911 företagna revisionen av Pariskonventionen tilla- des i artikel 1, som bl. a. anger vad skyddet av den industriella äganderätten har till föremål, les modéles d'utilité, vilka ansågs ha sin plats i den uttömmande upp- räkningen, sedan denna nya skyddsform blivit lagfäst i Tyskland och Japan. Med- lemsstaterna har emellertid icke genom konventionen åtagit sig att tillhandahålla något lagstadgat skydd i detta hänseende.

Senare har emellertid liknande skyddsformer införts i Polen 1928, Spanien 1929, Tanger 1938, Italien och Portugal 1940 samt Brasilien 1945. Ett fullständigt förgranskningssystem förekommer i Japan och Brasilien. Den polska lagen åläg- ger icke registreringsmyndigheten någon plikt att nyhetsgranska, men myndighe- ten äger avvisa en ansökan, om erforderlig nyhet icke anses föreligga. I Spanien och Portugal äger icke nyhetsgranskning rum i vanlig mening, men ett invänd- ningsförfarande tillämpas. Italien och Tanger har, liksom Tyskland, ett renodlat anmälningssystem. Skyddstiden är olika i samtliga nu nämnda länder och varie- rar från 4 år i Italien till 20 år i Spanien och obegränsad tid i Portugal, där en registrering vi-dmakthålles genom erläggande av vederbörliga avgifter för fortlö- pande femårsperioder. Antalet registreringar årligen utgör i Spanien och Italien 3 000 ä 4 000 samt i övriga senast berörda länder som regel mindre än 1 000.

Tidigare överväganden i Nai-den

I den nordiska lagstiftningen uppmärksammades spörsmålet om Gebrauchsmuster till en början av den norska kommission, som tillsattes 1899 för att behandla det industriella rättsskyddet. I sitt år 1900 avgivna utkast till lag om skydd för möns- ter sade sig kommissionen icke kunna förorda, att dessa »småuppfinningar» in— nefatta-des i mönsterlag; spörsmålet borde behandlas i samband med patentlag- stiftningen.7 När kommissionen sedermera år 1904 framlade ett utkast till patent- lag anfördes bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet är avsett att gälla även om föremålets yttre form har ett nyttigt ändamål, att den tyska lagen om Gebrauchs- muster lämnar skydd för uppfinningar, som till sitt väsen icke skiljer sig från vad som skyddas enligt patentlagen, samt att när man i Norge vid sidan av pa- tentskydd får ett mönsterskydd sådant som det föreslagna det måste antagas, att det ej kommer att bli något nämnvärt behov av en särskild skyddsform för de små uppfi-nnin-garna.s Kommissionen tog därmed avstånd från Gebrauchsmuster. I Dan- mark framlades likaledes år 1904 ett förslag till lag om skydd av mönster. Häri ut- talades bl. a., att några önskemål om införande av Gebrauchsmuster ej var kända, att det beträffande en sådan skyddsform måste gälla väsentligt andra regler än dem, som föreslås för skydd av vanliga mönster, samt att man därför icke fann det vara riktigt att upptaga något förslag härom i b-etänkandet.9

Frågan om en skyddsform av typen Gebrauchsmuster behandlades i Sverige av den kommitté, som framlade 1916 års förslag till mönsterlag.10 Kommittén ansåg ett särskilt sådant skydd för småuppfinningar icke vara behövligt eller lämpligt. I många fall, yttrade kommittén, torde en mönsterregistrering enligt kommitténs

7 Udkast til lov om beskyttelse af monstre med begrundelse (Kristiania 1900) s. 18 f. 8Udkast til love om den industrielle retsheskyttelse (Kristiania 1904), s. 24 f. 9Rigsdagstidende, Tillaeg A 1904—1905, sp. 1698. 101916 års förslag 5. 88 f.

förslag, som omfattade sky-dd även för mönster med praktiskt syfte, kunna göra i huvudsak samma tjänst som ett skydd av den ifrågakomna tyska typen. Den be- tydelse skyddsformen fått i Tyskland ansågs bero till stor del på de stränga ford- ringar, som patentverket och domstolarna där ställde på en uppfinning för att anses vara patenterbar. Hos oss, fortsatte kommittén, gjorde sig emellertid i detta avseende en liberalare uppfattning gällande. Det skulle med en skyddsform enligt tyskt mönster kom-ma att finnas två slag av patent även om icke detta namn användes för båda — det ena bevilja-t efter nyhetsgranskning, det andra icke, det ena således mera värdefullt än det andra, något som enligt kommitténs förme- nande, såsom ägnat att för industrien förringa värdet av nyhetsprövningen och att framkalla förvirring hos allmänheten, måste medföra ganska stora olägenheter.

I sitt år 1919 avgivna betänkande med förslag till ny patentlag framhöll patent- lagstiftningskommittén,11 att det i Tyskland och Japan existerande skyddet för Gebrauchsmuster skiljer sig från patent bl. a. därutinnan, att konstruktioner och anordningar, som ej uppfyller fordringarna på en patenterbar uppfinning, kan göras till föremål för skydd, att skyddet är kortvarigare och avgifterna lägre samt att skyddet meddelas enligt ett enklare förfarande utan nyhetsgranskning. Vidare framhöll kommittén — under hänvisning till vad som anförts i 1916 års förslag —— att förefintligheten av tre sådana varandra berörande skyddsformer som patent, Gebrauchsmuster och ett mönsterskydd, omfattande även förebilder med praktiskt syfte, mås-te verka förvirrande och framkalla olägenheter utan att medföra däremot svarande fördelar.

I de yttranden, som avgavs över 1916 års förslag till ny mönsterlag, upptogs en- dast sparsamt frågan om ett särskilt skydd för småuppfinningar. På några håll, huvudsakligen bland hantverkare, förordades dock en sådan skyddsform. Patent- och registreringsverket —— som i skrivelse till Kungl. Maj:t redan 1908 yttrat sig i samma riktning —— förklarade sig i [sitt yttrande över 1916 års mönsterlagsför- slag ej finna anledning frångå sitt tidigare uttalande, att frågan om införandet av ett särskilt skydd, billigare och lättare att utverka än patentskyddet, borde be- handla-s i samband med en revision av patentförordningen. Sedermera har pa- tent- och registreringsverket i yttrande över 1919 års patentlagsförslag uttalat, att den långa behandlingstiden för patentansökningar sannolikt skulle verka därhän, att för många uppfinningar inom de mindre industrierna det mera- lätt förvärvade och billigare modellskyddet komme att sökas, om möjlighet därtill funnes, men att mönster- och patentskydden enligt kommitténs förslag först borde prövas i det praktiska livet vid sidan av varandra och att de erfarenheter, som därunder kun- de vinnas, borde bli bestämmande för huruvida nyttighetsmodellskyddet skulle införas.

I prop. 5/1919 med förslag till lag om ändringar i och tillägg till 1899 års ML uttalades, att frågan om lämpligheten av en utvidgning av lagen till att avse även andra förebilder än sådana, som tjänade prydnadsändamål, icke syntes höra av- göras förrän i samband med revision av patentförordningen, varvid kunde tänkas, att vid sidan av patentskyddet inrättades antingen ett mönsterskydd, som gällde även för mönster med praktiskt syfte, eller enligt tysk förebild ett skydd för nyt- tighetsmodeller.

Vid 1922 års överläggningar i Stockholm rörande skandinaviskt samarbete på det industriella rättsskyddets område synes de delegerade från Danmark, Norge och Sverige ha varit eniga om att ett införande av Gebrauchsmuster icke kunde förordas, och vid förhandlingarna 1926 och 1927 mellan ombud från Danmark, Finland, Norge och Sverige rörande huvudgrunderna för ny lagstiftning angående bl. a. mönsterskydd, påkallades icke införande av en sådan skyddsform.

" S. 163.

I de två likalydande motionerna vid 1954 års riksdag, nr 351 i första kamma- ren och nr 461 i andra kammaren, om utredning angående ML och dess tillämp- ningsområde upptogs särskilt frågan om Gebrauchsmuster. Det hänvisades till att denna skyddsform komm-it till flitig användning i Tyskland. Ett utvidgat möns- terskydd synes knappast numera böra komma i beaktande, yttrades i motionerna, utan ett samtidigt övervägande av lämpligheten att antingen i samma lag eller i en särskild lag bereda skydd även för nyttighetsmodeller. En av fördelarna med ett sådant skydd, yttrades vidare, låg i att man med större fog skulle kunna upp- rätthålla strängare krav å vad som kunde göras till föremål för patentskydd utan att i och för sig förtjänstfulla ting hänvisades till en skyddslös tillvaro. Under på- pekande av att detta mindre pretentiösa skydd i regel är så anordnat, att 'det kan vinnas på enklare och billigare sätt, uttalades i motionerna, att granskningen icke behövde vara av samma rigo-rösa natur soul när det gällde patentansökningar, bland annat emedan skyddet under alla omständigheter blir mera begränsat till sin verkan och omfattning.

Riksdagens första lagutskott förklarade i sitt tillåtande 12/1954 i förevarande hänseende, att det icke vore möjligt att ta ställning till spörsmålet om lämplighe- ten av skydd för nyttighetsmodeller utan en närmare undersökning av hur ett skydd av denna art skulle komma att verka i olika hänseenden.

Utredningen

I mönsterskyddsutredningens uppdrag ingår enligt direktiven att i anslut- ning till frågan, huruvida mönsterskyddet liksom hittills skall omfatta en— bart prydnadsmönster eller om även mönster med praktiskt syfte bör skyd- das, överväga spörsmålet om en särskild skyddsform för enklare konstruk- tioner (Gebrauchsmuster). Det förklaras emellertid att en slutgiltig bedöm- ning av denna fråga lämpligen torde böra ske i samband med en allmän re- vision av patentlagstiftningen.

Utredningens enkät bland industri- och hantverksföretag omfattade även frågan huruvida ett särskilt skydd för konstruktioner (Gebrauchsmuster) borde införas i vårt land. Av de tillfrågade uttalade sig ungefär en femtedel till förmån för en skyddsform av typen Gebrauchsmuster, medan ungefär en tiondel svarade nej på frågan. Av dem som över huvud taget besvarade enkäten lämnade en så stor del som betydligt över en tredjedel icke något svar alls på frågan om Gebrauchsmuster. Det finns viss anledning ifråga— sätta, huruvida enkätdeltagarna — trots vissa vägledande kommentarer i frågeformuläret _ varit helt förtrogna med innebörden av Gebrauchsmuster liksom huruvida man i nämnvärd mån beakta-t möjligheterna att tillgodose en del av skyddsintresset genom nyttomönsterrätU2

I diskussionen om Gebrauchsmuster har anförts en mängd både fördelar med och nackdelar av en dylik skyddsform.13 Liksom när det gäller stora delar av immaterialrätten i övrigt har man sökt rättfärdiga ett lagstadgat

121 sammanhanget hör erinras om att antalet tillfrågade i enkäten uppgick till cirka 500 och att svar inkom från icke fullt hälften av dessa.

13 NIR innehåller åtskilliga uttalanden rörande Gebrauchsmuster. Här må hänvisas till 1932 s. 80, 1933 s. 6, 1934 s. 19, 1943—1944 5. 81, 1949 s. 137 och 1951 s. 31.

skydd för Gebrauchsmuster med grundsatsen, att varje självständigt andligt skapande arbete, som lett utvecklingen vidare, måste värnas emot olovligt utnyttjande. Vidare har påpekats att Gebrauchsmuster skulle vara till gagn för patenträtten genom att man skulle kunna ställa högre krav på uppfin- ningar för meddelande av patent och patenten sålunda komme att hålla en hög standard och erbjuda en mera betryggande grundval för uppfinning- arnas exploatering. Även i övrigt borde vissa fördelar kunna vinnas för patcntsystemet, såsom t. ex. att man kunde undgå ett stort antal patentan- sökningar. I jämförelse med det vanligtvis långvariga patentansökningsför- farandet skulle man, om det tyska systemet för Gebrauchsmuster utan ny- hetprövning tillämpades, kunna tillhandahålla ett förfarande, som snabbt leder till registrering och därmed ger möjlighet till beivrande av intrång på ett tidigt stadium. Särskilt i fråga om säsongartiklar och modebetonade va— ror har det snabba förfarandet ansetts vara till fördel. Av betydelse förme- nas vidare vara, att registreringsskyddet rimligtvis kommer att kunna upp- nås utan nämnvärda kostnader; jämfört med patent synes ett verkligt billigt rättsskydd kunna erbjudas. Registreringsförfarandet måste, om det anord— nas utan förprövning, bli mycket enkelt både för sökanden och för regi- streringsmyndigheten. Slutligen brukar framhållas fördelarna med systemet Gebrauchsmusterhilfsanmeldung. Detta innebär, såsom tidigare nämnts, att anmälan om Gebrauchsmuster kan göras jämsides med ansökan om patent å samma föremål, varvid sökanden äger begära, att mönstret registreras först sedan patentansökningen slutbehandlats. Om ansökningen leder till patent, kan anmälan om registrering såsom Gebrauchsmuster återtagas, och om patentansökningen avslås, erhålles i allt fall det skydd, som en registre- ring av nämnda slag kan lämna. Det kan också förtjäna framhållas, att en ansökan om registrering såsom Gebrauchsmuster enligt Pariskonventionen kan grundlägga prioritetsrätt icke blott i annat dylikt ärende utan även i ärende om vanligt mönsterskydd och om patent.

Den brittiska mönsterlagskommittén yttrade i sitt betänkande 1962 om Gebrauchsmuster följande. Vissa önskemål om en dylik skyddsform hade framförts till kommittén, Från patentombudshåll, där meningarna emeller- tid varit delade, hade framhållits, att det enda skäl som talade emot en så- dan skyddsform vore den omständigheten, att det brittiska patentverkets krav på uppfinningshöjd när det gäller patent icke är särskilt strängt och att därför patent kan erhållas i Storbritannien för sådana produkter, vilka i Tyskland skyddas såsom Gebrauchsmuster. Den brittiska kommittén, som icke erhållit i uppdrag att utreda frågan om Gebrauchsmuster, uttalar det oaktat att spörsmålet är värt att övervägas närmare av dem, som fram- deles kan komma att få göra en översyn av patentlagstiftningen. Om Gebrauchsmuster skulle införas, kommer detta enligt kommitténs uppfatt- ning sannolikt att medföra, att mönsterregistret befrias från ett stort antal

mönster, som nu registreras endast på grund av att någon annan skydds- form icke är tillgänglig."

Såsom nackdelar av Gebrauchsmuster brukar merendels i första hand an- föras, att två skyddsformer för uppfinningar, med i viss mån olika villkor för registreringen och eventuellt olika lång skyddstid måste innebära olägen- heter och skapa förvirring bland allmänheten. För att förvissa sig om att ej begå intrång i annans skyddsrätt måste man granska två skilda register. Med ett stort antal registrerade Gebrauchsmuster, såsom i Tyskland, kom- mer denna undersökning att medföra åtskilligt arbete. Om registrering sker utan nyhetsgranskning ex officio, uppstår osäkerhet ej blott för allmän- heten utan även för innehavaren av skyddsrätten. Båda stannar i ovisshet om huruvida nyhetskravet är uppfyllt. Anmälningssystemet kommer san- nolikt att medföra ett icke ringa antal registreringar av Gebrauchsmuster, som saknar erforderlig nyhet. På allmänheten övervältras därigenom icke blott att verkställa nyhetsgranskningen utan även att ta initiativet till att icke skyddsvärda Gebrauchsmuster bringas ur registret. Icke förgranskade skyddsanspråk måste för övrigt antagas i stor utsträckning bli oklart for- mulerade, medvetet eller omedvetet, till men för möjligheterna att fast— ställa konstruktionens innebörd och skyddsrättens omfång. Vidare brukar anföras, att utformandet av ett skydd av typen Gebrauchsmuster innebär svåra gränsdragningsproblem, såsom att fastställa gränsen mellan patent och Gebrauchsmuster, det sistnämnda Skyddets nedre gräns mot det för allmänhetens begagnande fria området samt gränsen till prydnadsmönster- skyddet. I samband härmed uppkommer frågor om s. k. dubbelt skydd. Ett Gebrauchsmuster—skydd grundat på ett rent anmälningssystem kan förmodas underlätta utnyttjandet i spekulativt eller illojalt syfte av icke skyddsvärda Gebrauchsmuster. Vad kostnadsfrågan angår invändes, att det ej är billigt att deltaga i det processande, som kan bli erforderligt för att tillvarataga skyddsrätten. Hänsyn måste ur kostnadssynpunkt också tas till dem, som bli utsatta för intrångstalan, i synnerhet då denna är grundad på ett så tämligen bräckligt underlag som en registrering utan förgransk- ning innebär. I fråga om nyhetsgranskningen anses f. ö., att den sannolikt ej är lättare och snabbare genomförd när det gäller Gebrauchsmuster än i fråga om patent. I diskussionen kring Gebrauchsmuster har man slutligen framhållit såsom anmärkningsvärt och föga följdriktigt, att enklare upp- finningar som avser förfaranden icke omfattas av samma intresse som enk- lare konstruktioner. Detta skulle gälla främst uppfinningar på det kemiska området, särskilt läkemedel. För den händelse Gebrauchsmuster skulle in- föras på produktsidan, anses det därför också böra övervägas hur man skall kompensera de smärre uppfinningar, som avser förfaranden.

14 Report 1962 s. 104 f. Jämför dock vad »the Sargant Committee» yttrade 1931 i sin Report of the Departmental Committee on the Patents and Designs Acts and Practice of the Patent Office, (Cmd 3829) London 1931, s. 81 ff, där ett helt avsnitt ägnas åt Useful Designs or Short-term patents.

Vid ett övervägande av skydd för tekniska idéer av typen enklare kon— struktioner visar det sig till en början, att man har att göra med två skilda frågor. Å ena sidan uppställer sig frågan, om jämte patent bör anordnas ett skydd — enklare, snabbare och billigare att uppnå för uppfinningar, som i och för sig är patenterbara men som tillhör kategorien »småuppfin— ningar». Å andra sidan framträder spörsmålet, huruvida det bör ges en skyddsform för sådana tekniska idéer eller konstruktioner, som icke äger patenterbarhet och således för närvarande är skyddslösa. Båda dessa frågor kan sägas tillhöra patenträtten i vidsträckt bemärkelse. Särskilt gäller detta givetvis den först nämnda frågan om en speciell skyddsform för sådana uppfinningar, som i och för sig är patenterbara. Huruvida ett lagligen reg- lerat skydd för enklare konstruktioner, som icke är patenterbara, kan för- ordas eller ej, är emellertid en omständighet som påverkar utredningens ställningstagande vid behandlingen av nyttomönster.15 Av denna anledning vill utredningen söka belysa hithörande frågor.

Såvitt utredningen kunnat finna, torde önskemålen om införande i vårt land av ett särskilt skydd för enklare konstruktioner i viss utsträckning grunda sig på förmenta olägenheter i några avseenden med det rådande patentsystemet. Vad man eftersträvar torde vara att för uppfinningar, vilka i och för sig är patenterbara, kunna uppnå ett skydd på ett snabbare, enk— lare och billigare sätt än det nu tillämpade patentansökningsförfarandet tillåter. Man synes också vara nöjd med en skyddstid, väsentligt kortare än den sjuttonåriga patenttiden. Spörsmålen härom kan dock icke såvitt gäller patentlagstiftningen upptagas till behandling av utredningen, som i detta hänseende får hänvisa till det förslag till patentlag, som de nordiska pa- tentkommittéerna framlagt.

Vad angår frågan om ett skydd för tekniska idéer eller konstruktioner, som icke besitter erforderlig uppfinningshöjd och teknisk effekt för att kunna patenteras, är andra synpunkter av intresse.16 Utredningen har sökt att med hjälp av insamlat praktiskt material från olika håll bilda sig en uppfattning om vilka icke patenterbara konstruktioner det kan gälla. Här- vid har utredningen dock funnit sig icke rimligen kunna införskaffa er— forderliga data rörande teknikens utveckling och ståndpunkt i de skilda fallen och därför måst avstå från att bedöma huruvida olika föreliggande konstruktionsidéer kunde anses skyddsvärda eller icke. I några fall har utredningen närmast varit av den uppfattningen, att förutsättningarna för erhållande av patent i och för sig varit för handen. Om man emellertid ut— går ifrån en känd uppfinning eller teknikens allmänna ståndpunkt på ett visst område —— och tänker sig ett idémässigt tillskott av ny men täm-

15 Se ovan under avsnittet Mönsterrättens föremål. 15 Patenterbarhetsfordringarna i Sverige anses icke vara utpräglat stränga. De nordiska patentkommittéerna har gjort ett försiktigt uttalande om att kraven på uppfinningshöjd torde böra ställas något högre än vad som hittills varit fallet hos de nordiska patentmyn— digheterna. (NU 1963: 6 s. 128.)

ligen enkel natur, synes den nya idén icke vara värd skydd, därest varje fackman på området kan antagas vara i stånd att åstadkomma det nya. Detta betraktelsesätt torde vara vägledande, när det på patentsidan gäller att fastställa, om erforderlig uppfinningshöjd föreligger. Emot ett särskilt skydd för enklare, icke patenterbara konstruktioner talar således i princip samma skäl som de, vilka inom patenträtten talar för att ett visst mått av uppfinningshöjd måste krävas för erhållandet av patent. Principiellt sett kan man icke rättfärdiga ett skydd för enklare idéer med att åt dessa ge en kortare skyddstid eller eljest inskränka skyddets omfattning. I båda fallen gäller det att söka förbehålla skyddet för sådant tekniskt nyskapande, som icke ligger nära till hands för en fackman på om- rådet att åstadkomma, liksom att låta det näraliggande alltid vara fritt till begagnande av envar. Vad som ligger inom ett utnyttjande av allenast den t'ackmannamässiga kunskapen på området i fråga, eller med andra ord in— om den enklare tekniska utvecklingen, kan icke rimligen tillerkännas ett skydd av ensamrättsnatur.

En annan sak är, att det kan vara av intresse, att man även på det nu ifrågakomna omrädet skall kunna ingripa mot 5. k. slaviska efterbildningar. Detta kan emellertid tillgodoses i betydande utsträckning genom det av ut— redningen föreslagna skyddet för nyttomönster. Framförda önskemål rö- rande Gehrauchsmuster torde också i åtskilliga fall avse enbart åtgärder mot otillbörligt plagierande och icke ett skydd av ensamrättsnatur. Form- skyddet för nyttomönster lämnar visserligen fritt för andra att utnyttja idén i annan utföringsform, men det kommer i många fall att te sig be- svärligt, tidsödande och kostsamt för den som vill tillgodogöra sig idén att ge denna en annan gestalt än den genom nyttomönsterskyddet uppenbarade formen. Skyddet för nyttomönster kommer sålunda i praktiken att sträcka sina verkningar så långt, att det i viss mån ersätter Gebrauchsmuster.

Svenska uppfinnarkontoret har till utredningen framfört önskemål om att ett skydd liknande Gebrauchsmuster införes här i landet. Man tänkte sig därvid, att de nuvarande patenterbarhetsfordringarna skulle skärpas och att den nya skyddsformen skulle öppnas för uppfinningarna inom det om- råde, som sålunda lämnades utanför möjlighet till patentskydd. Att det sku]- le beredas skydd även för uppfinningar under den nu tillämpade patentbar- hetsnivån syntes däremot icke vara av aktuellt intresse. I fråga om förfa- randet uttalades, att skyddet måste kunna nås på ett snabbt, enkelt och billigt sätt och att en —— eventuellt till de nordiska länderna — begränsad nyhetsgranskning borde anordnas på registreringsstadiet.

Utredningen finner den av uppfinnarkontoret framförda tanken uppen- barligen icke kunna realiseras utan att ett positivt intresse därför visas av dem, som omhänderhar översynen av patentlagstiftningen. Inom de nor- diska patentkommittéerna har emellertid framkommit >>en i huvudsak nega- tiv inställning till Gebrauchsmuster av liknande karaktär som i Tysk-

land».17 Ehuru den från uppfinnarkontorets sida gjorda framställningen av nu anförda skäl icke kan vinna stöd hos utredningen, vill utredningen ytterligare något belysa ett speciellt spörsmål i sammanhanget.

När det gäller Gebrauchsmuster, ställs man inför att bedöma lämplig- heten av det i Tyskland rådande anmälningssystemet, d. v. 5. ett registre- ringsförfarande utan nyhetsgranskning. Såsom i den allmänna diskussionen anförts, måste det skydd som vinnes genom sålunda erhållen registrering Vara mycket osäkert, till men både för registreringshavaren och för dem, som har intresse av att söka utröna uppfinningens egentliga skyddsvärde. Fördelen med ett anmälningssystem är snabbheten i förfarandet, men olä- genheterna överväger. Utredningen har svårt att tro, att i Sverige ett rent anmälningssytem skulle kunna vinna anklang. Om ett skydd för enklare konstruktioner skulle befinnas lämpligt att införa, synes därför registre— ringsförfarandet böra anordnas med åtminstone en begränsad förprövning. Hur en sådan begränsning skall kunna ske är svårt att bedöma, men pröv- ningen kommer sannolikt att under alla omständigheter bli besvärlig. Det torde nämligen icke förhålla sig så, att nyhetsgranskningen beträffande en i och för sig enkel idé är lättvindig. Tvärtom finns anledning förmoda, att svårigheterna blir betydande, bl. a. därför att granskningsmaterialet av na- turliga skäl är synnerligen rikligt. Förutom den egentliga nyhetsgransk- ningen måste också ett bedömande av >>uppfinningshöjden>> företagas, och även om fordringarna härutinnan kan få vara tämligen små, kvarstår dock att dra gränsen till det fria området. Ej heller denna avvägning kan anta- gas bli av enkel eller rutinmässig beskaffenhet. Ett skyddssystem av nu ifrågakomna typ synes vidare icke kunna anordnas utan att man upp- ställer krav på klart utformade skyddsanspråk. Erfarenheten ifrån be- handlingen av patentansökningar torde emellertid visa, att i samband med nyhetsgranskningen en ingående kontroll och bearbetning av anspråkens formulering måste äga rum samt att arbetet härmed förorsakar tidsutdräkt. Det finns anledning antaga, att detta arbete icke kommer att bli av mindre omfattning i fråga om Gebrauchsmuster än när det gäller patent. För re- gistrcringsmyndighetens vidkommande måste alltså en väsentlig arbets- börda bli följden av inrättandet utav ytterligare en skyddsform.

Utredningen, som sålunda övervägt spörsmålet om en särskild skydds- form för enklare konstruktioner (Gebrauchsmuster), får sammanfattnings- vis uttala följande. Det har icke framkommit övertygande skäl för att före- slå en sådan skyddsform vid sidan om patent och mönsterrätt. Däremot har såsom ett starkt skäl mot varje form av ensamrätt till enklare konstruk- tionsidéer framträtt den omständigheten, att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbarhetsgränsen, principiellt måste utgå ifrån att varje fackman på området är i stånd att åstadkomma samma sak. Ytter- ligare ett viktigt skäl i samma riktning har varit, att ett icke obetydligt mått

17 NU 1963: 6 s. 91.

av skydd erbjudes genom den av utredningen föreslagna mönsterrätten, som skall omfatta även nyttomönster. De nordiska mönsterkommittéernas sam- fällda inställning är, att Gebrauchsmuster icke vidare hör övervägas inom mönsterlagstiftningens ram. Då dessutom de nordiska patentkommittéerna varit negativt inställda till saken, har det för utredningen framstått såsom ett betydelsefullt skäl emot Gebrauchsmuster, att en dylik skyddsform icke har gehör i grannländerna och vid sådant förhållande icke lämpligen bör införas här i riket. Den stora enhetlighet på patenträttens område, som nåtts av de nordiska patentkommittéerna, skulle nämligen enligt utredning- ens mening uppluckras på ett allvarligt sätt genom ensidigt antagande av ett Gebrauchsmuster-system. På grund av det anförda kan utredningen icke anbefalla, att någon skyddsform av typen Gebrauchsmuster införlivas med den svenska lagstiftningen.

Utsträckande av mönsterskyddet till flera industriområden

I våra dagar torde det vara helt unikt, att en mönsterlag i likhet med den svenska är i sin tillämpning begränsad till en enda industrigren. Att någon varugrupp eller bransch undantagits finns däremot exempel på. För Sveri- ges vidkommande har den gällande lagens mycket begränsade räckvidd be- traktats såsom en allvarlig olägenhet och framkallat anspråk på ett utvidgat mönsterskydd.

Utvecklingen i Sverige1

I 1878 års betänkande angående skydd för bl. a. mönster och modeller föreslogs intet undantag för någon industrigren. Emellertid uttalades, att om mönsterskyd- det skulle komma att gälla icke blott för den inhemska industrien utan även för utländsk industri man kunde befara, att vissa näringsgrenar, såsom t. ex. vävnads- industrien, skulle tillfogas kännbar skada. Med beaktande därav inskränktes det föreslagna skyddet till mönster som tillhörde svenska medborgare eller utlänning- ar, vilka här i riket idkade varutillverkning. På Konungens förordnande skulle bero, huruvida den föreslagna lagens bestämmelser skulle gälla även för andra utlänningar. Man kunde — till följd av bl. a. gällande fördrag om ömsesidigt möns- terskydd icke helt utesluta utländska mönster.2

I prop. 15/1887 upptogs emellertid förslag till förordning angående skydd för mönster och modeller inom allenast metallindustrien. Det uttalades bl. a., att man vid mönsterskyddslagstiftningen främst bör ta hänsyn till industriidkarnas egna önskningar och att klara önskemål om ett mönsterskydd hade yppats ifrån metall- industrien. Lagutskottet vid 1887 års A-riksdag avstyrkte propositionen. Till följd av riksdagens upplösning kom frågan ej till behandling inom. kamrarna.

Vid 1891 års riksdag väcktes en motion i andra kammaren om ett mönsterskydd utan inskränkning till någon viss industrigren. Lagutskottet tillstyrkte denna gång, men frågan föll i riksdagen. Också 1894 bragtes saken motionsvägen till riksdagens prövning. Lagutskottet intog samma positiva hållning som 1891. Frågan föll emel- lertid i riksdagen även denna gång.

I prop. 9/1897 framlades ett förslag om skydd för mönster inom metallindu- strien. Förslaget överensstämde i huvudsak med vad som föreslagits i 1887 års proposition. Lagutskottet vid 1897 års riksdag intog samma ståndpunkt som 1887 års utskott och avstyrkte propositionen på den grund att det bland metallindu- striens idkare ej syntes tha uppnåtts någon större enighet om önskvärdheten att få förslaget antaget. Utskottet ansåg att man ej borde påtvinga någon ett mönster- skydd. Riksdagen följde utskottets hemställan att icke antaga propositionen.

Det sålunda avvisade förslaget återkom vid 1899 års riksdag genom en motion i andra kammaren. Denna riksdags lagutskott hemställde, att lagförslaget måtte antagas. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen och 1897 års proposition ledde sålunda till 1899 års ML.

År 1911 gjordes av Konsthantverkarnas gille en framställning om utvidgat och förbättrat mönsterskydd, som icke inskränktes till något visst hantverks- eller in-

1 Beträffande utvecklingen fram till år 1916 hänvisas till en utförligare redogörelse i 1916 års förslag 5. 27 ff. 21878 års betänkande s. 84.

dustriomräde. Det framhölls därvid bl. a., att våra näringsidkare numera kunde erhålla nödiga mönster inom landet. Redan påföljande år 1912 ingavs av Slöjdför- eningens styrelse en skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om att frågan om ett tidsenligt mönsterskydd utan begränsning till viss industrigren snarast om- prövades. Den svenska industrien förklarades ha utvecklats därhän och vuxit sig så stark och självständig, att den ingalunda behövde slaviskt efterbilda och till- ägna sig vad andra frambragt och utarbetat utan tvärtom kunde bära de kostna- der, som var förknippade med ett hederligt anskaffande av egna mönster. Icke blott inom metallindustrien utan även inom de oskyddade textil-, möbel-, glas- och porslinsindustrierna ansågs man ha kämpat sig fram till en beaktansvärd om— fattning och en kvalitativt framstående ställning. Även följande år, 1913, ingav Slöjdföreningens styrelse till Kungl. Maj:t en skrivelse, som utmynnade i hemstäl- lan om mönsterskyddets utsträckande till industriens samtliga grenar. Senare samma år 1913 hemställde Stockholms handelskammare hos Kungl. Maj :t om ut- redning angående en ny mönsterlag, omfattande även andra industrigrenar än metallindustrien. Det förordades därvid, att mönsterskyddet utsträcktes generellt med möjlighet dock att i lagen undantaga någon viss industrigren som kunde visa sig böra ställas utanför skyddet.

År 1914 avgavs av särskilda sakkunniga ett betänkande med förslag till bl. (1. lag om rätt till verk av bildande konst. Detta förslag upptog en bestämmelse om att det auktorrättsliga skyddet för verk av bildande konst skulle omfatta även alster inom konsthantverk och konstindustri, d. v. s. konstslöjden i dess helhet utan undantag för någon industrigrenix

Spörsmålet om mönsterskyddets utsträckande till hela- industrien och därmed frågan om undantag för vissa industrigrenar redovisas ingående i 1916 års för- slag.4 Inledningsvis heter det i betänkandet, att de farhågor rörande förpliktelsen att respektera andras mönsterrätter, som understundom kommit till synes, delvis måste ha berott på missförstånd angående mönsterskyddets innebörd. Motivet i ett mönster kan nämligen icke i och för sig utgöra föremål för skydd, och det står därför envar fritt att använda samma motiv, som de skyddade mönstren inne- håller. För övrigt kommer det alltid att finnas en rik tillgång på mönster, som står till fritt begagnande på grund därav, att de antingen aldrig blivit skydda-de eller efter skyddstidens utgång blivit allmänhetens egendom. En del svenska industri- idkare har hyst betänkligheter mot ett mönsterskydd, som tillhandahålles även åt utlänningar, och har ansett det såsom en värdefull rättighet att fritt få efterbilda utländska mönster. Sådant efterbildande kan emellertid icke i och för sig vara för- tjänt av någon uppmuntran, och för industrien i allmänhet kan ej föreligga något verkligt behov att från utlandet låna förebilder. På grund av särskilda omständig- heter är det dock möjligt, att inom någon del av industrien ett dylikt behov för- tjänar att beaktas.

De kommittérade förklarade sig i 1916 års förslag anse det principiellt riktiga vara att låta mönsterskyddet utsträckas till industriens hela område. Visserligen bör stor hänsyn tas till önskan ifrån en industri att ej bli påtvingad ett mönster— skydd, men en sådan önskan får icke tillmätas avgörande betydelse. Mönsterskyd- det tjänar icke blott enskilda utan även allmänna intressen, och det enskilda in— tresset är icke uteslutande industriens utan även mönsterritarnas. Starka skäl måste därför fordras för att hindra genomförandet av ett generellt mönsterskydd.

3 Vid tillkomsten av 1919 års lag om rätt till verk av bildande konst _ som byggde på 1914 års betänkande rönte emellertid förslaget om skydd för konstslöjdens alster niot— stånd, och sådant skydd infördes icke vid detta tillfälle utan först år 1926 (såsom skall framgå närmare nedan). 4 S. 50 ff.

Endast om det kan påvisas, att någon industrigren genom ett dylikt skydd skulle komma att lida men, hör den hållas utanför en mönsterlag.

Av sakkunniga, som rådfrågats av kommittén, visade sig flertalet obetingat anse, att ett mönsterskydd skulle vara till förmån för de verksamhetsgrenar de före- trädde. Endast representanter för vissa delar av textilindustrien och för glasindu- strien samt några porslinsfabrikanter ställde sig bestämt avvisande mot ett sådant mönsterskydd, som omfattade även utländska mönster.

Vad till en början angår motståndet ifrån textilindustrien erkände kommittén, att de synpunkter som gjorts gällande förtjänar uppmärksamhet. För tillverkning- en av sådana artiklar, som måste följa modets växlingar, har de svenska industri- erna icke tillnärmelsevis samma möjligheter att skapa nya mönster som de ut- ländska. Modets lagar dikteras i utlandet, och de svenska fabrikanterna är nödsa- kade att följa dessa. Inom de textilbranscher, där mode- och säsongartiklar till- verkas, utarbetas icke i vårt land några mönster i nämnvärd omfattning. Här kan således ett mönsterskydd knappast vara till gagn för svenska mönsterritare men däremot verka menligt för de svenska fabrikanter, som är nödsakade att använda utländska mönster. Kommittén förklarade sig därför anse behovet att vid tillverk- ning inom de ifrågavarande industrigrenarna fritt få använda dylika mönster böra tillgodoses. I lagförslaget upptogs på grund härav ett undantag från mönster- skyddets verkningar, varigenom i viss utsträckning lämnade-s fritt att vid tillverk- ning använda utländska förebilder. Textilindustriens fordringar på frihet från mönsterskydd ansågs fullt tillräckligt kunna tillgodoses genom att från intränga- påföljd undantogs tillverkning av vävnader avsedda för beklädnadsartiklar (6 & sista stycket). Att införa till riket och att inom riket saluhålla importerade väv— nader, väsentligen överensstämmande med registrerat mönster, skulle däremot icke vara fritt utan kunna beivras.

Härefter behandlade kommittén porslins- och glasindustriernas motstånd mot ett mönsterskydd. Från några stora porslinsfabriker hade framhållits, att de skulle lida avsevärd skada av ett mönsterskydd, som kunde beröva dem möjligheten att fritt få eftergöra utländska mönster och modeller och därigenom försvåra konkur- rensen, särskilt i fråga om hushållsporslin. För sina egna originalmönster hade de icke något behov av skydd. Samtliga svenska porslinsfabriker hade lämnat en skriftlig förbindelse att ej kopiera varandras modeller, och denna förbindelse hade korrekt följts. Liksom flertalet porslinstillverkare hade även glasfabrikan- terna ställt sig avvisande mot mönsterskyddet. Skälet härtill var, at-t de svenska glasbruken ansåg sig behöva använda utländska mönster och därför kunde lida skada av ett mönsterskydd. Särskilt Svenska hushållsglasfabrikanternas förening hade med utförlig motivering framhållit, att mönsterskyddet icke borde omfatta glasindustrien. Kommittén fann emellertid för sin del, att det icke syntes före- ligga någon rimlig anledning, varför glas- och porslinsartiklar ej skulle vara lika begärliga för allmänheten med svenska som med utländska mönster, under det att i fråga om beklädnadsartiklar utlandets moder måste betecknas såsom utslagsgi- vande. Man syntes också från industrihåll ha underskattat de fördelar mönster- skyddet skulle kunna medföra såsom ett medel att befordra den inhemska möns- territningen och såsom en drivfjäder till självständigt arbete på nationell grund även för nu ifrågakomna industrier. Efter att ha anfört även andra skäl utmynna— de kommitténs överväganden i att icke göra något undantag för glas- och porslins- industrien liksom ej heller för någon annan industrigren än textilindustrien på sätt förut berörts.

Mot att utvidga mönsterskyddet i den omfattning kommittén föreslagit riktades bestämda invändningar i åtskilliga av de utlåtanden, som avgivits över förslaget.5

Sålunda hemställde bl. a. kommerskollegium, att från skyddet måtte undantagas hela textil-, glas- och porslinsindustrierna.

I prop. 5/1919 med förslag till lag om ändringar i och tillägg till 1899 års ML upptogs bl. a. ett utsträckande av mönsterskyddet till att omfatta alster, tillhöran- de metall- eller träindustrien. Departementschefen fann det icke tillrådligt att in- föra ett så omfattande mönsterskydd, som kommittén föreslagit i 1916 års betän- kande. Försiktigheten ansågs bjuda att icke föreslå ett mönsterskydd för de .in- dustrigrenar, som hyste en utbredd önskan om att få stå utanför skyddet. Hos de olika industrierna hade en allmän önskan om införande av mönsterskydd gjort sig gällande endast inom möbelindustrien. Med hänsyn härtill föreslogs att vid sidan av metallindustrien i lagen upptaga allenast träindustrien.

I anledning av propositionen väckt-es inom riksdagen två motioner, den ena i första kammaren (nr 108) och den andra i andra kammaren (nr 264). I den förra hemställdes, att mönsterskyddet måtte utvidgas till att omfatta förutom me- tall- och träindustrierna även glasindustri, porslins- och annan keramisk indu— stri, stenindustrien, textilindustrien med undantag för vävnader, avsedda för be- klädnadsartiklar, samt pappersindustrien (tapetindustrien, grafisk industri m. m.) och läderindustrien. I den andra motionen yrkades avslag å propositionen.

Första lagutskottet anförde med anledning av motionerna i sitt utlåtande nr 11 bl. a., at-t det principiellt riktiga måste anses vara att låta mönsterskyddet utvidgas att gälla hela industrien. Frågan om och i vad mån särskilda omständigheter kun- de anses påkalla något undantag borde göras till föremål för ytterligare utred- ning. Det hemställdes därför om förslag till ny lagstiftning om mönsterskydd, byggd på den grundsatsen att skyddet utsträckes att omfatta industrien i all- mänhet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I prop. 2/1926 föreslogs sådan ändrad lydelse av 1919 års lag om rätt till verk av bildande konst, att jämväl alster av konsthantverk och konstindustri med visst undantag — skulle hänföras till skyddade verk enligt lagen. Kommerskolle- gium hade utlåtit sig över bl. a. en framställning ifrån Slöjdföreningens styrelse 1923 om införande av auktorskydd för konstslöjdsalster, och i utlåtandet föreslogs sådant skydd med undantag av vävnader för beklädnadsartiklar samt beklädnads- artiklar i allmänhet. Av innehållet i propositionen framgår, att det inom textil-, metall— och hushållsglasindustrierna fanns en önskan att dessa industrier icke skulle omfattas av det åsyftade rättsskyddet." Departementschefen uttalade för sin del, att ett auktorskydd för konstlöjdsalster principiellt borde utsträckas till konst- slöjdens hela område. Endast där det kan påvisas, att för någon viss näringsgren påtagliga olägenheter skulle uppstå genom införande av skydd, bör denna närings- gren ställas utanför skyddet. Detta torde vara förhållandet endast i fråga om de näringsgrenar, vilka för sin tillverkning är beroende av utländska förebilder och genom införande av skydd skulle berövas tillgång till dessa. Ett sådant beroende synes obestridligen föreligga inom beklädnadsindustrien. Ej blott den del av tex- tilindustrien, som tillverkar vävnader för beklädnadsändamål, utan även vissa andra grenar av beklädnadsindustrien torde vara hänvisade till att följa modets växlingar i utlandet. Någon utsikt att inom landet frammana nya mönster och modeller för beklädnadsindustrien lär näppeligen förefinnas. Det är därför lämp- ligt att beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, lämnas utom skyddets tillämplighetsområde. De skäl, som föranlett undantaget för beklädnads- industrien, ansågs emellertid i propositionen icke föreligga beträffande någon annan industri.

Propositionen behandlar också frågan om mönsterskyddet.7 Det ansågs emeller—

6 Prop. s. 30. 7Prop. s. 29.

tid, att ett utsträckande av detta skydd icke kunde ifrågakomma. Man borde av- vakta resultatet av förhandlingar, som förts om inledande av ett samarbete mellan de nordiska länderna för att åvägabringa gemensam mönsterskyddslagstiftning. Frågan ansågs också stå i nära samband med patentlagstiftningen. Propositionen antogs av riksdagen och lag i ämnet utfärdades samma år 1926.

De konferenser, som 1926—1927 hölls mellan delegerade från de nordiska län- derna, utmynnade bl. a. i uttalandet, att en mönsterlag i princip borde omfatta hela industrien, men att vissa undantag därifrån kunde göras.& Betänkligheter emot en generellt gällande mönsterlag yppades ifrån svenskt och finskt håll. Den finske representanten förklarade därvid, att bomullsindustrien i Finland önskade en un- dantagsställning och att detsamma möjligtvis också kunde tänkas för porslins- och tapetindustriernas vidkommande.

Vid 1935 års riksdag föreslogs i en inom andra kammaren väckt motion (nr 164), att mönsterlagen borde bringas att omfatta jämväl alster, tillhörande gIas- induslrien. Till stöd härför anlfördes bl. a. följande. Köparnas anspråk på nya mönster inom området för glastillverkningen har ökats. I stor utsträckning har emellertid glasbruk utnyttjat andra glasb-ruks mönster, som slagit an hos allmän- heten, utan att ha behövt nedlägga kostnader för skapandet av mönstren. Detta förhållande måste betecknas såsom osunt. För glasindustrien är det därför synner- ligen önskvärt med ett mönsterskydd. Konstverksskyddet är alltid av olika skäl vanskligt att stödja sig på. Genom ett mönsterskydd skulle också konstnärerna inom glasindustrien beredas möjlighet till den uppskattning och den tryggade ställning, varav de gjort sig förtjänta.

Patent- och registreringsverket avgav på begäran av första lagutskottet yttrande över motionen och ifrågasatte därvid, huruvida icke mönsterskyddet borde ut- sträckas att jämväl avse den glasindustrien i olika avseenden närstående porslins- indust-rien och lergodsindustrien i övrigt samt träindustrien.

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 44, att tidigare visat motstånd mot en utvidgning av mönsterskyddet möjligen icke längre är av samma styrka samt att det med hänsyn därtill kunde förväntas, att representanterna för de industrier, som har behov av mönsterskydd, kommer att hos Kungl. Maj :t påkalla lagstiftning i ämnet.

I enlighet med hemställan av utskottet föranledde motionen ej någon riksdagens åtgärd.

Vid 1954 års riksdag väcktes de motioner (nr 351 i första kammaren och nr 461 i andra kammaren), som sedermera gav anledning till att mönsterskyddsutred- ningen tillsattes. I motionerna uttalas bl. a., att det motstånd, som tidigare rests ifrån Vissa näringsgre-nars sida mot ett mönsterskydd, numera antagligen är obe- fintligt eller väsentligt modifierat.

Första lagutskottet lät inhämta yttrande över motionerna bl. a. från Sveriges in- dustriförbund, som i förevarande fråga uttalade följande. De betänkligheter, som från industrihåll tidigare uttalats mot en mera generall lagstiftning på området synes i stor utsträckning ha försvunnit. Numera torde man inom det stora fler- talet berörda branscher ha en klart positiv inställning till frågan om en utvidg- ning av rättsskyddet på mönsterområdet. Såvitt förbundet vid en snabbundersök- ning hos olika branschföreningar och företag kunnat utröna är det endast ett be- tydelsefullt tillverkningsom-råde, där man alltjämt ställer sig i viss mån tveksam till en utvidgning av lagstiftningen, nämligen textilindustrien. Nödvändigheten för denna industri att i stor utsträckning hämta impulser och idéer från de stora tex— tilländerna och olika modecentra har härvidlag betonats, liksom bristen på tid för

3 Se Industritidningen Norden 1927 s. 408.

inregistrering av mönster och kontroll av att icke annans inregistrerade mönster tages i anspråk. Samtidigt har emellertid framhållits, att den svenska textilindu- strien givetvis också framställer mönster av mera självständig karaktär.

I sitt utlåtande nr 12 anförde lagutskottet, att den gällande mönsterskyddslagens begränsning till metallindustrien icke längre ter sig motiverad. En utvidgning av mönsterskyddets omfattning förklaras emellertid icke böra äga rum utan en före- gående noggrann undersökning. Det är, enligt utskottet, icke utan vidare klart, att ett skydd bör införas inom industrien i dess helhet; särskilda förhållanden inom någon industrigren kan motivera undantag i ett eller annat avseende.

År 1956 framlades av auktorrättskommittén ett lagförslag om upphovsmanna— rätt till litterära och konstnärliga verk (SOU 1956: 25). Häri bibehölls icke den inskränkning i skyddet av konstindustriens och konsthantverkets produkter, som 1926 års lagstiftning innehöll genom undantaget för beklädnadsartiklar och vävna- der, avsedda för dylika artiklar. Kommittén anförde till stöd för sin ståndpunkt bl. a. följande.9 I de övriga nordiska länderna saknas en sådan inskränkning, och tillräckliga skäl att bibehålla en svensk särställning i detta hänseende föreligger icke. Den motivering, som på sin tid anfördes för undantaget, torde ur såväl prin- cipiella som praktiska synpunkter vara svår att vidhålla. Principiellt måste det sägas vara föga tilltalande att anlägga en så snävt nationalistisk syn, som tidigare gjorts. Även rent praktiskt sett torde argumentet för beklädnadsartiklarnas undan- tagande vara överdrivet. Konfektionsindustrien liksom även fabrikationen av ty- ger, skodon, hattar o. s. v. följer visserligen noga modets växlingar i de världs- centra, där detta regleras. I allmänhet är det dock här icke fråga om en närgång- en kopiering av enstaka individuella verk utan om de stora linjerna i utveckling- en: damkjolarnas längd, modefärgerna för säsongen, anknytningar till stildrag i äldre tiders smakriktningar o. s. v. Dylikt är icke föremål för konstverksskydd och kan således följas av den svenska konfektionsindustrien. Däremot kan det icke sägas vara något lojalt behov för en svensk fabrikant av konfektionsartiklar eller modevaror att fritt kopiera en artikel, som frambringats utomlands och som utgör en produkt av individuellt och originellt konsthantverk. I vanlig ordning kan dock svenska företagare förvärva rätt av originalets upphovsman till att ut- nyttja verket. Beträffande enstaka originalverk gäller, att de slår an i sådan grad, att de i mer eller mindre förändrad form återkommer i andra företagares pro- dukter i hemlandet och utomlands. Detta är stilutvecklingens gång, och den hind- ras icke av det åsyftade skyddet. Utvecklingsförloppet kan knappast sägas vara väsentligt annorlunda beträffande modebranschen än inom andra grenar, frånsett den karakteristiska snabbheten i förloppet.

I remissyttrande över betänkandet ansåg Textilrädet, att frågan borde utredas ytterligare, medan Konfektionsindustriföreningen avstyrkte förslaget och Sveriges industriförbund ställde sig ytterst tveksamt till det föreslagna utvidgandet av konstslöjdsskyddet.10

Textilrådet anförde bl. a. följande. Den korta tid, som står till förfogande för utmönstring och sammanställning av en kollektion beklädnadstextilier, och den snabbhet varmed detta arbete måste göras medför, att en textilfabvrikant omöjligen kan avgöra, huruvida för ett mönster skulle kunna göras gällande upphovsrätt från annat håll. Varifrån dessinatörer, mönsterfirmor, modetidskrifter och kon— taktorgan i in- och utlandet fått sina uppslag och idéer undandrager sig helt fabri— kantens bedömande. Möjligheterna att med största snabbhet och följsamhet kunna anpassa sig till modeutvecklingen är en nödvändighet och livsförutsättning för

9 Betänkandet s. 79 f. "1 Prop. 17/1960 5. 47.

textilindustrien i praktiskt taget alla länder. Mot principen ett värdefullt konstnär- ligt skapande skyddas även på beklädnadstextiliernas område finns intet att in— vända. En absolut förutsättning är emellertid, att mycket höga krav ställs på skyddsföremålens originalitet, självständighet och konstnärliga halt. Eljest skulle osäkerhet och onödiga konflikter kunna uppstå.

Konfektionsiudustriföreningen anförde delvis samma synpunkter som Textilrå- det men framhöll också, att något behov av skydd på området icke finns. Liksom Textilrådet underströk föreningen, att ett skydd måste förutsätta mycket stränga krav på självständighet och originalitet.

Industriförbundet framhöll, att man måste ta hänsyn till textil- och konfektions- industriernas speciella arbetsförhållanden med mycket stora mönstersortiment och med snabba säsong- och modeväxlinga-r samt att stort beaktande också måste tillmätas branschens egen uppfattning om att något behov av rättsskydd icke före- ligger.

I prop. 17/1960 med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk uttalade departementschefen beträffande det ifrågasatta undanta—get för be- klädnadsartiklar och vävnader bl. a. följande.11 Saken torde icke vara av någon större praktisk betydelse, då det tydligtvis endast sällan förekommer sådant ny— skapande på området, att förutsättningar för skydd föreligger. Rent principiellt är det dock icke tillfredsställande, att värdefullt konstnärligt skapande inom detta verksamhetsfält skall kunna tillägnas av andra. Även om den svenska industrien anser sig kunna undvara skydd, måste hänsyn tagas till de befogade anspråk i detta hänseende, som konstnärer och företag i andra länder kan ha vid försälj- ning av sina produkter i Sverige. Av Bernkonvcntionen krävs numera skydd på området. Industriens betänkligheter torde med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse vara Överdrivna; i våra grannländer har sedan lång tid funnits skydd för här avsedda produkter utan att man förmärkt några olägenheter därav. På grund av det anförda bör det ifrågakomna undantaget i den gällande konstverks- lagen icke bibehållas.

I två motioner (nr 507 i första kammaren och nr 626 i andra kammaren) som väckts i anledning av propositionen påpekades, att i samband med ändring-en av förslaget om skyddstidens längd12 någon ändring icke gjorts i förslaget att slopa det nuvarande undantaget beträffande beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, varav följer att för dessa två varugrupper ett tioårigt konst- verksskydd provisoriskt kan komma att införas i avvaktan på den slutliga regle- ringen av mönsterskyddsfrågan. Det är, enligt motionerna, olämpligt att sålunda föregripa en kommande prövning av frågan i hela dess vidd, och det föreslogs därför, att gällande regler om konsthantverk och konstindustri tills vidare skulle bibehållas i sin helhet. För övrigt framhölls, att det i vida kretsar inom konfek- tionsbranschen torde finnas en stark önskan att beklädnadsartiklar undantages även från det blivande mönsterskyddet.

Första lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande nr 41 propositionens förslag att ej längre vidmakthålla undantaget för sådan textilkonst, som är i fråga. Den se- dermera utfärdade lagen om upphovsrätt till litterära och kcnstnärliga verk inne- håller icke heller något sådant undantag. I utlåtandet anförde utskottet bl. a., att spörsmålet om vilka produkter, som skall beredas upphovsrättsligt skydd, i prin- cip faller inom den upphovsrättsliga lagstiftningen samt att ett bibehållande av undantaget, som saknar motsvarighet i övriga länder inom Bernunionen, skulle förhindra Sveriges tillträdande av den reviderade Bernkonventionen.

" Prop. s. 50. 12 Prop. s. 402 ff. (Jfr härom vidare nedan i det särskilda avsnittet om Rättsskydd för brukskonst.)

92 Industriens inställning

I mönsterskyddsutredningens direktiv uttalas, att den kanske mest kriti- serade punkten i nuvarande ML varit skyddets begränsning till en enda industrigren.

Utredningens enkät innehöll två frågor, som berörde undantagande från mönsterskyddet: Föreligger inom Eder bransch behov av ett skydd för mönster och modeller? Bör någon industrigren helt eller delvis lämnas utan- för skyddet?

I fråga om behovet av mönsterskydd utvisar enkäten, att det stora flerta- let företag, som över huvud taget lämnat något svar, vitsordar ett sådant behov. Det största antalet svar i motsatt riktning från en enda bransch in— kom från textilindustrien, där övervikt kunde konstateras för åsikten att nå- got behov av mönsterskydd icke föreligger. Andra branscher med nämnvärt antal nej-svar på samma fråga är konfektionsindustrien samt choklad— och konfe-ktyrfabrikanter. Några enstaka glasbruk avgav likaledes nekande svar på frågan om behovet av skydd.

När det gällde spörsmålet om någon industrigren helt eller delvis bör läm— nas utanför skyddet, avgavs ett förhållandevis ringa antal svar i jakande riktning. Huvuddelen av dessa kom från textil- och konfektionsbranscher- na. Andra branscher, som uppvisade enstaka önskemål om undantagande, var tapetindustrien, möbelindustrien och glasindustrien.

Textilrådet hade distribuerat utredningens frågeformulär till medlemsfö- retag i olika textilindustribranscher och har för branschens räkning granskat de inkomna svaren samt till utredningen redovisat företagens inställning med egna kommentarer sålunda. De företag som tillverkar vävnader får be— klädnadsändamål avstyrker med få undantag ett utbyggt mönsterskydd. Tre skäl härför anges: Det föreligger inget behov för ett sådant skydd; mönst- ren har en ur försäljningssynpunkt så kort livslängd, att ett skydd saknar praktisk betydelse; en mönsterskyddsinstitution kan bidraga till försening och onödigt arbete med färdigställandet av kollektionerna. De fabriker, som tillverkar heminredningstextilier (gar—diner, möbeltyger och mattor) har nästan samtliga tillstyrkt ett mönsterskydd. Genomgående understrykes dock i dessa svar, att varan skall ha stort egen- och nyhetsvärde för att kun- na bli föremål för skydd. Mönsterskydd bör ej kunna ges för en bindning och ej heller för enfärgade, randiga, rutiga och diagonalmönstrad-e alster. Däremot finns grund för att lämna mönsterskydd för heminredningstexti— lier, framställda med jacquardmaskin eller genom tryckning, förutsatt att mönstret är nytt. Inom Iinneindustrien har önskan om ett mönsterskydd va- rit ringa ell-er ingen. Vad rayonindustrierna beträffar, torde man kunna utgå ifrån att inställningen är avstyrkande för beklädnadsvaror och tillstyrkande för heminredningsvaror. Trikåindnstrien synes närmast avstyrka ett möns-

terskydd.

Vid sammanträffanden med representanter för textil- och konfektionsin- dustrierna i syfte att få dessa branschers inställning närmare belyst och preciserad har bl. a. framkommit följande. Bomullsindustrien arbetar regel- mässigt med två kollektioner om året, men mönsterskapande verksamhet pågår året runt. Ett stort företag inom branschen producerar omkring 800 mönster årligen. Mönstren har i allmänhet kort livslängd, högst cirka ett år för beklädnadsmönstren. För heminredningsbranschen gäller ungefär mot- svarande förhållande. Mönstren uppbygges successivt, och ändringar kan ske så sent som dagen innan en kollektion föres ut på marknaden. Man sy- nes inom branschen närmast vara intresserad av det upphovsrättsliga skyd- det och icke så mycket av mönsterskyddet. Konfektionsindustrien har icke något intresse av ett mönsterskydd. Ett sådant skulle snarast verka till nackdel för branschen. Tidsfaktorn omöjliggör en praktisk användning av mönsterskyddet. Komponerandet av en modell på detta område består mes- tadels i att på något nytt sätt sammanfoga delar, som i och för sig är givna. Som inspiration tjänar främst aktuella modeströmningar, till vilka arbetet måste anpassas. — I övrigt syntes det på textilsidan råda enighet om att mönster, som framträder uteslutande genom viss bindning, icke lämpar sig för ett mönsterskydd men att däremot exempelvis jacquardmönster med viss karaktär bör kunna mönsterskyddas. Tillverkare av beklädnadstextilier och belädnadsvaror är rädda för att en mönsterskyddslag kan komma att medföra sådana kostnader, besvär och risker för industrien, som den icke har i dag, utan att lagen kommer att lämna några fördelar i gengäld. Ge- nomgående torde dock vara, att man inom textil- och konfektionsindustrier- na är intresserad av skydd mot rena plagiat eller 5. k. slavisk efterbildning.

Utvecklingen inom Norden i övrigt

Danmark

I den danska mönsterlagen göres intet undantag för någon industrigren. Emeller- tid innehåller 5 4 p. 5 en särskild regel därom, att mönsterrätt icke inträder, när mönstret icke är egenartat (»ejendommeligt»), samt att för tyger (»tekstilfrem- bringelser»; ett uttryck som torde avse endast tyger och icke varor, tillverkade av tyg) endast ornamenterade och dekorativa mönster betraktas såsom egenarta- de. Initiativet till denna bestämmelse togs på sin tid av textilindustrien, som fruk- tade massregistrering av texilmönster ifrån utlandet till skada för den inhemska industrien, om icke ett särskilt skyddskrav uppställdes för alstren inom området i fråga.13 Bestämmelsen torde ha medfört, att mönsterrätten för textiliernas del kommit att stå mycket nära upphovsrätten i fråga om skyddsförutsättningarna och att skyddet därför icke har samma betydelse som för andra industrigrenar.14

13 Folketingstid. 1904—1905 sp. 2939. Jämför T. Lund: Billedkunsten i retlig belysning (Köbenhavn 1955) s. 313 och E. Michelsen : Nogle bemaerkninger om retsbeskyttelsen for »textilmenstre» (i den danska Tidskrift for Textilteknik 1954 s. 227 f). 14 De senaste årens registreringar av textilmönster i Danmark uppvisar ett antal av ungefär ett par hundra mönster årligen. Huvuddelen av dessa är inhemska mönster. Vid en genomgång å det danska Patentdirektoratet av de senaste årens registreringar av textil- och beklädnadsmönster har det visat sig, att icke ett enda tryckt mönster var represen— terat, att påfallande många beklädnadsmönster hade registrerats samt att ett betydande antal mönster syntes ha karaktären av nyttomönster.

Finland 1904 års finska mönsterlagsförslag upptog ej något undantag för någon industri- gren. Ej heller 1931 års förslag ställde någon bransch utanför mönsterrätten. När det gällde verkan av registreringen, stadgades emellertid i det sistnämnda försla- get ett visst undantag av följande innehåll. Om mönster avser tyg eller tapet såsom alster av fabriksindustri, medför registrering av mönstret icke annan verkan än att införande till landet av föremål, som väsentligen överensstämmer med mönst- ret, kan beivras. Däremot står det fritt att tillverka, saluhålla och använda före- mål, som avses med mönstret. Denna inskränkning av skyddsverkningarna — som har sin motsvarighet i 1916 års svenska förslag _ innebär i praktiken ett visst undantag för textil- och tapetindustrierna.

Norge Den norska mönsterlagen innehåller icke särbestämmelser för någon industrigren. Spörsmålet synes ej ha varit aktuellt i Norge.15

Utländsk rätt i övrigt

I Schweiz gällde intill år 1956 enligt ett särskilt stadgande i mönsterlagen, att den- na ej var tillämplig å bomullstryck samt siden- och halvsidenvävnader med nu- dantag för jacquardvävnader. Bestämmelsen lär ha tillkommit på initiativ av schweiziska bomulls- och sidenindustrier, vilka fruktade internationell konkur— rens på området. Numera har bestämmelsen upphävts.

I Storbritannien gäller att vissa varor icke medgives mönsterregistrering. Så är förhållandet med skulpturer, plaketter och medaljer samt med trycksaker som har företrädesvis litterär eller konstnärlig karaktär. Skälet till denna reglering torde ha varit, att man Önskat bereda dessa varor upphovsrättsligt skydd utan hinder av att de göres till föremål för industriell tillverkning.16 I 1962 års betänkande, som icke ägnar frågan nämnvärt utrymme, föreslås ingen ändring på denna punkt.

Det kan förtjäna framhållas, att textilmönster i Storbritannien kan registreras icke blott hos patentniyndigheten i London utan även hos en särskild avdelning, som för ändamålet upprättats i Manchester.17 En mycket stor del av registrerade nönster i Storbritannien utgöres av textihnönster; genomsnittligen något mer än hälften av samtliga ansökningar om registreringar under senare år har avsett textilier.

Det i Canada år 1958 framlagda mönsterlagsförslaget upptager samma undantag som gäller i Storbritalmien. Vidare föreslås generellt, att mönster som avser sko— don, modevaror och bel-"lädnadsarliklar skall undantagas. Såsom skäl härför an— föres, att åtskilliga svårigheter skulle uppstå vid tillämpningen, om undantaget icke fanns, särskilt när det gäller att bestämma skyddsomfånget och i samband därmed avgöra intrångsfrågorna.”

I några sydamerikanska staters mönsterlagstiftning har gjorts generella undan-

15 Antalet registrerade konfektions- och textilmönster i Norge synes icke uppgå till mer än 100 om året. Huvudpartcn utgöres av konfektionsmönstcr. De utländska mönstren på området är mycket fåtaliga. "5 Se Reg. Des. Act See. 1 (4) och Des. Rules 26 samt Copinger och Skane James: The Law of Copyright (London 1958) s. 71 ff samt A. D. Russell-Clarke: Copyright in Indu- strial Designs (London 1960) s. 13 ff. Jfr vidare nedan i avsnittet om Rättsskydd för brukskonst. 17 Des. Rules 2 samt 70—72. 18 Report on Industrial Designs (Ottawa 1958) s. 14, 26 och 53 ff. Jämför Roy V. Jack- son: Industrial Designs in Canada: The Royal Commission Report (i 41 J. P. 0. S. 681; 1959) s. 683 samt Wehringer: Dress Designs: Time Protection and Copyrights (i 40 J. P. (). S. 816; 1958).

tag för konfektionsindustrien. Sålunda undantages beklädnadsindustriens produk- ter i bl. a. Chile, Peru och Venezuela.

De nya förslagen till mönsterlagstiftning i Förenta staterna (Libonati Bill) och i Benelux—länderna upptar ej undantag från någon industrigren. I det brittiska för- slaget 1962 göres icke något nytt undantag när det gäller den traditionella möns- terrätten (Design Monopoly), men i fråga om den upphovsrättsligt betonade skyddsformen Design Copyright lämnas åt vederbörande statsdepartement att ute- sluta särskilda varuslag om och i den mån en mera ingående undersökning skulle ge anledning därtill.19

Utredningen

Med stöd av vad Sveriges industriförbund anfört i sitt ovan redovisade ytt- rande till riksdagens första lagutskott 1954 samt av vad utredningens enkät bland olika företag i landet utvisar kan utredningen utan vidare förorda en utvidgning av mönsterskyddet till att gälla för det stora flertalet industri- grenar. Av betydelse vid detta ståndpunktstagande har varit, att man måste beakta mönsterskaparnas intresse av att kunna erhålla rättsskydd för sina alster oberoende av vilket industriområde som beröres av mönsterskapandet. Mönsterskyddets kanske främsta ändamål är att genom det erbjudna rätts- skyddet stimulera till nyskapande på området och detta lagstiftningens än- damål torde i och för sig äga giltighet beträffande alla slags varor utan in— skränkning. När härtill kommer att man från industrihåll tillkännagivit ett behov av mönsterskydd inom de flesta branscher och det således även för industrien framstår såsom värdefullt att genom rättsskydd kunna värna si- na mönster, synes någon tvekan att utvidga mönsterskyddet icke böra före— ligga. En sådan utvidgning kan rimligen ej heller medföra skadlig verkan från konsumentsynpunkt. Förbrukarnas intressen kan anses avse dels att snabbt få del av goda nyheter på varuområdet även beträffande varornas utseende och att ständigt ha ett gott varusortiment tillgängligt, dels att kunna inköpa varorna till skäliga priser. Det förstnämnda intresset torde di- rekt tillgodoses genom ett mönsterskydd, vars kanske främsta ändamål så— som nämnts måste anses vara att stimulera till nyskapande på området. Vad prisin'tresset angår, torde den breda konkurrensen -— med rika möjligheter för tillverkarna att variera varumönstren svara för att priSSättningen icke blir oskälig. Möjligheter till tryggare produktion i större serier under hägn av mönsterrätt bör också observeras i sammanhanget. När det gäller frågan om vad som utgör skäligt pris måste f. ö. beaktas, att den som frambringat ett nytt mönster också skall ha ersättning för sitt arbete. Denna ersättning är konsumenternas likvid för att de förses med nya mönstervaror i rikt ur- val.

Endast från två industriområden i Sverige, nämligen textil- och konfek- tionsbranscherna, har framförts betänkligheter mot ett mönsterskydd. Sam—

" Report 1962 s. 32 ff.

ma orsaker till tvekan torde emellertid finnas även inom andra branscher, som arbetar med många och kortlivade mönster. Betänklighe-terna har tagit sig så starka uttryck, att utredningen allvarligt fått överväga möjligheterna att på något sätt göra undantag för dessa branscher. De skäl för och emot ett undantagande, som presenterats för utredningen och som eljest fram- kommit, skall här redovisas tämligen fullständigt. Till en början anföres vad som kan tala för ett mönsterskydd, utsträckt till att omfatta även de nu nämnda industriområdena.

Inom de båda berörda branscherna är man i och för sig intresserad av att kunna få skydd för sina mönster. Särskilt gäller detta sådana delbranscher som matt- och heminredningsindustrierna, vilkas mönster är mera långliva- de. För ett mönsterskyddssystem av det slag utredningen närmast haft i åtanke har ett positivt intresse uttalats även av enstaka företagare inom andra delbranscher.

Den tveksamhet som yppas i dag synes icke bottna i önskemål att få ko— piera fritt. Önskemål i den riktningen låg av allt att döma bakom det tidiga- re motståndet mot ett mönsterskydd, men nu motiveras betänkligheterna av andra skäl som kommer att framgå nedan. En förskjutning har alltså ägt rum i fråga om anledningen till den reserverade hållning som intages.

Industrien på området driver sin vidarebearbetning av produkterna allt längre. Sålunda levereras numera färdigsydda till konsumenterna icke blott kläder utan även lakan, örngott, dukar, möbelklädslar, gardinluf—ter, förklä- den etc. Möjligheten abt härvid få skydd för praktiska utformningar av va- rorna —— en ändamålsenlig kragsnibbskonstruktion, en konstruktion av la- kanspåsar som gör dem lättare att hantera vid bäddning och tvätt, en anord- ning för upphängning av gardinlufter o. dyl. _ framstår såsom ett tämligen starkt önskemål. Skyddet för nyttomönster är alltså av omedelbart intresse inom de nu berörda industriområdena. Härvidlag bör även observeras, att de olägenheter med ett generellt mönsterskydd, som redovisas nedan, icke gäller för de nu nämnda nyttomönstren, vilka i jämförelse med textila pryd- nadsmönster ej förekommer i särskilt stort antal eller utmärker sig för spe- ciellt kont livslängd utan i dessa hänseenden motsvarar förhållandena inom många andra industrigrenar.

Inom industrien framkommer ständigt nya råmaterial. I dessas fotspår följer en intensiv utveckling beträffande framställningsmetoder i allmänhet och tillverkning av färdiga textilprodukter, så att de nya råvarornas specifi- ka egenskaper till fullo utnyttjas. Detta kan leda till nya användningsområ— den för branschernas produkter, där ett mönsterskydd kan komma att visa sig vara av stor betydelse.

Numera har man goda möjligheter att konkurrera även på den internatio— nella marknaden, bl. a. tack vare en väl utbildad och mycket yrkesskicklig kår av dessinatörer och modeskapare. De som framställer mönster åt textil- och konfektionsindustrierna samt andra industrier med många och kortliva-

de mönster bör ha samma möjligheter till skydd för sina alster som mönster- skaparna inom andra branscher. Även den här närmast berörda industrien har ett starkt intresse av att mönsterskaparna inom en bransch ej kommer i sämre ställning än kollegerna inom andra branscher.

Om man skulle undantaga textil— och konfektionsbranscherna från möns— terlagens tillämpning, har det visat sig förenat med vissa svårigheter att på ett klart och ändamålsenligt sätt avgränsa dessa branschers varor från and- ra varor.

Man brukar i allmänhet säga, att textilbranschen sysslar med bearbetning av fibrer, och definierar alltså industrigrenen med den råvara som kommer till användning. Ofta räknas även konfek-tionsbranschen till textilindustrien; branschen anses därvid syssla med bearbetning av fibermaterial. Ibland be- traktas också fibertillverkningsföretag såsom tillhörande textilbranschen. Inom pappersindustrien arbetar man med korta fibre-r, men denna kan icke räknas till textilidkarna. Besläktad med både textil— och pappersindustri är framställningen av s. k. »non woven», vilket material kan sägas utgöra tex— tilier där fibrerna icke spunnits eller våvts utan sammanfogats på annat sätt, t. ex. genom ett limningsförfarande. Denna tillverkning anses höra hemma inom textilbranschen. Framställning av glasfibrer och bearbetning därav brukar också i regel hänföras till textilindustrien, dock icke när rö- relsen är inriktad på fabrikation av glasfiberbåtar o. d. Företagare, som an- vänder fibermaterial såsom armering, t. ex. vid framställning av plastdukar, anses ibland tillhöra textilbranschen. Plastindustrien såsom sådan utgör dock en fristående industrigren. Avgränsningssvårigheter föreligger således och kan i någon mån tala emot ett undantagande.

Det bör ytterligare framhållas, att undantag för de nu ifrågakomna branscherna icke gjorts i mönsterlagstiftningen i ledande länder. Detta kan tyda på att här i landet befarade olägenheter med ett generellt mönsterskydd i verkligheten ej skall bli så stora eller så ofta förekommande som vissa be- dömare räknat med. Några dåliga erfarenheter av mönsterskyddet synes ic- ke ha gjorts av utländsk textil- och konfektionsindustri.

Härefter vill utredningen redovisa vad som anses tala mot ett mönster- skydd inom branscher som arbetar med många och kortlivade mönster.

Textilbranschen är så gammal och så världsomfattande, att det finns rika möjligheter att leta fram något tidigare mönster, som mycket nära liknar det mönster som sökes registrerat i dag. Med hänsyn härtill skulle en mönster- lag kunna bli tämligen illusorisk för textilbranschen.

De branscher som nu är av intresse utgör »modebranscher». Mönstren ansluter sig till för dagen rådande moder. Ofta är de variationer på ett och samma tema och måste ligga inom en av modet begränsad ram. Ett ganska ringa antal mönsterregistreringar eller registreringsansökningar, upptagan- de en serie varianter, skulle kunna tänkas spärra ett aktuellt område, och

detta utgör en möjlighet, som kan tänkas bli utnyttjad på ett, i branschens ögon, illoj alt sätt.

Textil— och konfektionst'öretag säljer sina produkter ofta i samband med stora visningar av sina kollektioner. I olikhet mot förhållandena inom många andra branscher kan det därför vara stor risk för att mönstren på orättmätigt sätt kommer i konkurrenters besittning. En konkurrent som sålunda tillägnat sig ett mönster kan mycket snabbt ansöka om registre- ring av mönstret, och det kan därefter i praktiken bli svårt att bevisa hur han kommit över detta.

lnom branscher, som arbetar med många och kortlivade mönster —— hit torde vid sidan om textil- och konfektionsbranscherna få räknas bl. a. den grafiska industrien, sko- och väskindustrierna samt porslinsindustrien — anser man sig av praktiska skäl ej i nämnvärd utsträckning kunna ut- nyttja en mönsterlag i den utformning, som utredningen närmast haft un— der övervägande. Skälen berör såväl tidsfaktorn som kostnadsfaktorn. llär stora kollektioner skall föras fram två gånger om året, anser man sig varken ha tid eller råd att både ombesörja registreringar och bevaka att de egna mönstren ej kolliderar med registreringar eller registreringsansökningar.

För att illustrera förhållandena inom textil— och konfektionsbranscherna har för utredningen presenterats ett exempel på några ytterlighetsfall, vilka dock up-pgivits vart för sig vara helt realistiskt. Inom en bransch, som icke handlar med rent modebetonade varor, baserar ett företag sin produktion på t. ex. 10 mönster, vilka har en varaktighet av exempelvis tre är. Inom modebranscherna är mönstrens varaktighet kanske blott ett halvår, och företaget måste tillverka och marknadsföra sina produkter i t. ex. 200 mönster, av vilka ofta endast ett fåtal kommer att tillverkas i någon längre serie. Under tre år får det förstnämnda företaget kostnader för registrering av 10 mönster och det senare företaget kostnader för registrering av 1200 mönster. Man måste såsom företagare låta registrera de flesta mönstren i sin kollektion, eftersom man ej på förhand vet vilka mönster som kommer att säljas bra. Arbetet med kon-troll av att egna mönster icke kolliderar med andras registreringar och att andras mönster ej kolliderar med egna registreringar står i proportion till det stora antalet förekommande mönster inom branschen, något som i sin tur beror också på mängden företag inom branschen och den utbredda internationella handeln med textilvaror. Kost— naderna för denna kontroll torde ej bli oväsentliga. Om det förstnämnda företaget har 10 konkurrenter, som alla registrerar lika många mönster som företadet självt, får det under treårsperioden granska 100 mönster i re- gistreringsmyndighetens publikation. Om det senare företaget också har 10 konkurrenter, får det under motsvarande tid granska ej mindre än 12 000 mönster.

Från textil- och konfektionsbranscherna har med stöd bl. a. av nu redo-

visade argument hävdats, att en mönsterlag i den utformning, som utred- ningen haft under övervägande, ej är särskilt lämpad eller avpassad just för dessa branschers behov. Även om företagen ej kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja de skyddsmöjligheter som erbjudes, måste de emel- lertid bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistreringar som förekommer. Risken är eljest att det anses såsom oaktsamt # och därmed grundande rättsliga påföljder _ om deras egna mönster skulle kollidera med annans mönster som registrerats eller sökts registrerat. Den påföljden skulle t'. ö. alltid kunna inträffa, att företagets fortsatta tillverkning av mönstervaran stoppas. De nu ifrågavarande branscherna hävdar därför också, att en mönsterlag skulle innebära ofrånkomliga nackdelar utan mot— svarande fördelar.

Hittills har man inom textil- och konfektionsbranscherna icke haft nå— got mönsterskydd. Ett handelsbruk och en sedvänja innebärande ett visst skydd mot plagiat uppgives av branschrepresentanter emellertid ha ut— bildat sig. Om undantag skulle göras för dessa branscher i mönsterlagen, anses det av dessa representanter sannolikt, att denna. sedvänja kom- mer att fortleva och erbjuda ett måttligt skydd. En princip vid utform- ningen av upphovsrättslagen och varumärkeslagen samt vid övervägande av nya lagar om patent och mönster har varit, att i lagarna skall uttöm- mande preciseras vad som kan skyddas, medan vad som ej rymmes inom dessa lagar skall vara fritt för allmänt utnyttjande. Denna princip lär till- låmpas även vid utformningen av förslagen till ny nordisk lagstiftning om illojal konkurrens. Om en generell mönsterlag accepteras, skulle det med andra ord bli indirekt utsagt, att det som icke enligt lagen är förbjudet blir helt fritt. Innebörden härav skulle vara, att det som icke kan skyddas en- ligt lagen och det som kan skyddas men icke sökes skyddat blir helt fritt att utnyttja. Detta resultat skulle emellertid komma att strida mot det han- delsbruk och den sedvänja, som nu råder inom textil- och konfektions- branscherna, och skulle medföra en allvarlig försämring jämfört med det moderata skydd branscherna tack vare rådande sedvänja har för närvaran- de. Konsekvenserna skulle bli allvarliga därför att företagen inom bran- scherna, såsom förut sagts, i praktiken ej i nämnvärd män kan utnyttja mönsterlagen på grund av det stora antal kortlivade mönster, som de ar— betar med.

Utredningen har övervägt de nu återgivna skälen för och emot ett undan- tagande av textil- och konfektionsbranscherna samt eventuellt andra mode— branscher från ett eljest generellt verkande mönsterskydd. Härvid har ut- redningen vid det slutliga ställningstagandet fäst avgörande vikt vid föl- jande omständigheter. Det gäller att i görligaste mån söka tillgodose både industriens och mönsterskaparnas intressen, och det kan såsom tillfreds— ställande fastslås, att man från industrihåll icke ställer sig i motsatsför-

hållande till mönsterskaparna utan i stället synes stödja deras strävan att erhålla skydd för sina alster. Vad textil- och konfektionsmönstren angår finns det enligt utredningens mening anledning tro, att där dessa skapats av utbildade och målmedvetna konstnärer på området resultaten skall fram— stå såsom sådana brukskonstalster, vilka åtnjuter upphovsrättsligt skydd. De företag, som allvarligt satsar på en konstnärlig mönstergivning, torde således icke behöva hysa den änsglan för mönsterskyddet, som ovan redo- visats. Från branschhåll har man bedömt läget efter tillkomsten av en generell mönsterlag så, att företagen inom branscherna —— till följd av tids— utdräkten och omkostnaderna _ icke i nämnvärd utsträckning kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna. Detta skulle tyda på att antalet registre— ringar icke skulle bli särskilt stort och därför nackdelen att nödgas bevaka registreringsansökningar och registreringar för de flesta företag icke behö- ver bli så betungande som man på vissa håll befarat. Härtill kan fogas det antagandet, att risken för massregistreringar på området _— med därav ökat bevakningsarbete starkt torde motverkas om, såsom utredningen för- ordar, ett objektivt nyhetskrav uppställes samt registreringsförfarandet anordnas med en viss nyhetsprövning och avgifterna icke blir alltför låga. Det finns följaktligen såsom utredningen ser saken anledning antaga, att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna skall visa sig överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. icke kommit till uttryck från motsvarande branscher i de nordiska grannländerna eller i andra länder. Av intresse i detta sammanhang är, att den brittiska textilindustrien givit till känna sin tillfredsställelse med det rådande mönsterskyddssystemet i Storbritannien.20 Utredningen anser sig på grund av det anförda kunna göra det bedöman- det, att ett generellt mönsterskydd icke skall visa sig vara till men för de. nu närmast berörda branscherna, i vart fall icke om man väger befarade olägenheter mot de fördelar, som uppenbarligen är förenade med ett möns- terrättssystem. Vid detta bedömande har också beaktats att, om särskilda branscher skulle undantagas från mönsterlagens tillämpning, det inom dessa branscher öppnas möjlighet att utan rättslig påföljd bedriva efter— bildande i stor utsträckning. Att i ett nytt läge helt lita till den sedvänja, som för närvarande uppges råda, kan från allmän synpunkt icke rekom- menderas.

Att utredningen för vissa fall av intrång i mönsterrätt, begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och snabb omsättning av möns- ter, anser att en mildare bedömning är tänkbar än i andra fall framgår av vad utredningen anför i specialmotiveringen under 35 å. Utredningen har slutligen funnit direkt olämpligt att Sverige beträffande mönsterrättens tillämpning inom olika industriområden skulle gå en egen väg i Norden.

20 Report 1962 s. 13.

”_em_—= ___.. . .. _

Ett undantag för exempelvis textil- och konfektionsbranscherna anser ut- redningen icke kan försvaras, därest våra grannländer ej gör motsvarande undantag, och något sådant har icke varit på tal i dessa länder.

Till det anförda kommer, att Pariskonventionens Lissabontext innehåller ett stadgande om att »mönster skola skyddas i alla unionsländer» (artikel 5 quinquies). Denna skyldighet att tillhandahålla ett mönsterskydd torde medföra, att Sverige icke kan ansluta sig till Lissabontexten förrän ett vä- sentligen utvidgat mönsterskydd införts här i landet. Huruvida anslutning kan ske med en mönsterlag, som gör undantag för en hel industrigren eller motsvarande, får anses vara en öppen fråga. Skäl. kan anföras både för och emot den ståndpunkten, att konventionsregeln icke tillbörligen iakt— tages i sådant fall. Handlingarna från Lissabonkonferensen ger icke erfor- derlig ledning härutinnan. En viss risk föreligger alltså för att Sverige med en undantagsordning, åtminstone om denna blir av omfattande slag, skall betrakta-s såsom icke uppfyllande konventionsförpliktelserna enligt Lissa— bontexten.

Utredningen förordar på grund av det anförda, att mönsterskyddet ut- sträckes till att gälla alla slags varor utan inskränkning.

De allmänna skyddsförutsättningarna

Såsom en grundläggande skyddsförutsättning på mönsterrättens område måste uppenbarligen gälla, att det aktuella föremålet är ett mönster i lag- stiftningens mening, d. v. s. enligt utredningens förslag en förebild för en varas utseende eller för ett ornament, med den närmare innebörd därav som framgår av det föregående. Beträffande övriga skyddsvillkor, som bru- kar uppställas på området, finns det anledning att härnedan först upp- märksamma kravet på att den, som vill erhålla skydd för ett mönster, själv måste ha frambragt detta genom någon form av skapande arbete, (1. v. 5. vara mönstrets skapare, eller också ha förvärvat mönsterskaparens rätt till mönstret, d. v. 5. vara dennes rättsinnehavare.1 Detta villkor medför, att rena efterbildningar utestånges från mönsterrätt.

Härefter behandlas det mönsterrättsliga nyhetskravet, där i den interna- tionella debatten striden framför allt står mellan ett krav på objektiv nyhet i den mening, som är förhärskande inom patenträtten, och ett krav på sub- jektiv nyhet liknande vad som anses gälla inom upphovsrätten. I nära an- slutning till nyhetskravet uppkommer spörsmålet huruvida såsom villkor för skydd bör ställas ett kvalitetskrav på mönstret, vanligen i form av viss skillnad i förhållande till andra mönster (skillnadskrav) eller genom ford- ran på egenart e. (1. Ett generellt krav på nyhet och skillnad brukar iner- endels nödvändiggöra vissa undantagsregl-er, t. ex. beträffande företräde mellan kolliderande ansökningar, som berör samma eller till utseendet när- liggande föremål (s. k. äldre rätt). I visst samband med nyhetskravet står spörsmålet, om mönsterrätten skall grundas på ett registreringssystem eller om registrering kan undvaras såsom skyddsförutsättning. Vilka for- maliteter som skall iakttagas inom ett registreringssystem synes emellertid kunna lämnas utanför framställningen av de grundläggande förutsättning- arna för skydd (de 5. k. materiella villkoren för registreringens giltighet). Att en uppräkning av vissa bestämda hinder för registrering (genom en s. k. »hinderkatalog») måste övervägas efter förebild av den varumärkes- rättsliga regleringen framstår slutligen såsom ofrånkomligt.

I det följande vill utredningen således upptaga de här antydda spörsmå- len om allmänna skyddsförutsättningar till närmare genomgång. Inlednings— vis bör emellertid erinras om Pariskonventionens föreskrift att skydd för mönster icke skall kunna förverkas genom försummelse att utöva eller ge- nom införs—el av föremål, överensstämmande med de skyddade (art. 5 B), samt att det för åtnjutande av skyddsrätt icke må fordras, att föremålet är

1Frågor om s. k. företagsmönster och om skyldighet att namnge upphovsmannen i registreringsansökningar berör icke omedelbart spörsmålet om skyddsförutsättningarna och förbigås därför i förevarande sammanhang. Se om dessa frågor i specialmotiveringen till 11 å.

åsatt märke eller uppgift om registrering av mönster (art. 5 D). Bland skyddsförutsättningarna får alltså icke gälla något användnings- eller märk- ningstvång.

Kravet på mönsterskapande verksamhet

Gällande rätt i de nordiska länderna och några andra länder I 1 5 ML stadgas, att mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare äger vinna mönsterrätt. Andra personer är därigenom utestängda från att för- värva ett giltigt mönsterskydd. Regeln upprätthålles genom 16 & ML, enligt vilken envar, som anser sin rätt vara genom registreringen förnärmad, vid allmän domstol kan föra talan om registreringens upphävande. Bestäm— melserna förutsätter att rätten att erhålla mönsterregistrering är en rättig- het som kan överlåtas, gå i arv o. s. v.

För Danmarks del gäller enligt 5 3 DML, att rätten till mönsterskydd allenast tillkommer den som har frambragt mönstret eller den, till vilken hans rätt enligt reglerna om förmögenhetsrättigheters övergång lagligen har övergått. Enligt 5 5 gäller en presumtion av innehåll att uppgiften i en registreringsansökan om vem som har frambragt mönstret skall anses såsom riktig, intill dess annat upplyses.

Enligt den norska NML % 3 tillkommer rätten till mönsterskydd den som har frambragt mönstret eller den, till vilken hans rätt har övergått. En presumtions- regel i g 4 går ut på att den som inger en ansökan om mönsterregistrering skall anses såsom upphovsman, till dess att annat visas.

Det finska mönsterlagsförslaget 1934 innehöll också ett stadgande om att en- dast mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare är berättigad att erhålla registrering av mönster (4 5). överensstämmande med regleringen i Danmark och i Norge föreslogs vidare, att såsom registrerat mönsters upphovsman må anses den, som sökanden uppgivit såsom sådan, intill dess annorlunda visas.

I fråga om utvecklingen i Sverige får hänvisas till 1916 års förslag. Där upptogs i 3 5 ett stadgande om att anspråk på mönsterskydd endast tillkommer mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare. Enligt en presumtionsregel i 5 5 skulle ett registrerat mönster anses vara utarbetat av den, som sökanden uppgivit, tills motsatsen bevisas.2

Även i andra länders mönsterlagar fordras nästan genomgående, att en mönster- skapande verksamhet i någon form förekommit för att skyddsrätten skall inträda. 1876 års tyska mönsterlag inl—edes med ett stadgande om att mönsterrätt tillkom- mer endast mönstrets upphovsman. Av bestämmelser i 3 % framgår, att upphovs— mannens rätt till mönstret både innan och efter det att mönstret anmälts till registrering _ går i arv och kan överlåtas. Enligt den brittiska mönsterlagen av 1949 står mönsterskydd-et till förfogande för upphovsmannen eller hans rättsinne- havare, vare sig denne grundar sin rätt på överlåtelse, arv eller tvångsförvärv. Också 1909 års franska mönsterlag förbehåller ensamrätten åt mönstrets upphovs- man och hans rättsinnehavare.

Likaledes uppställer man ett krav på upphovsmannaskap i de utländska lagför- slag på mönsterrättens område, som framkommit på senare tid.

= Sc närmare motiveringarna i 1916 års förslag 5. 99 ff.

Utredningen förordar i likhet med vad som allmänt förekommer inom möns- terrätten, att såsom krav för erhållande av skydd skall gälla ett upphovs- mannaskap till mönstret. Härigenom jämställes mönsterrätten i detta hän— seende både med upphovsrätten och med patenträtten. Det måste anses vara oeftergivligt ur allmän synvinkel, att skyddsrätt till mönster icke med- gives med mindre mönstret framkommit genom en skapande arbetsinsats. Såsom utredningen i skilda sammanhang anfört fyller mönsterskyddet upp- giften att ge stimulans till nyskapande, och det är i konsekvens härmed som utredningen bland skyddsförutsättningarna i första hand uppställer villko- ret att rättigheten skall tillkomma mönsterskaparen. Härtill kommer, att samhället uppenbarligen icke bör erbjuda en ensamrätt åt någon, som olov- ligen tillägnat sig annans mönster.

Utredningen vill emellertid undvika att följa terminologien i'ML där or- det upphovsman begagnas. Genom den nya lagstiftningen om upphovrätt torde nämligen ordet ha kommit att förbindas med just det slags ska-pande, som skyddas i UhL, och det bör således till förebyggande av misstydningar icke användas i annan näraliggande lagstiftning. Utredningen har därför valt att i lagtextens 1 & begagna uttrycket »den som frambragt ett mönster eller den, till vilken hans rätt övergått». Med denna formulering åsyftas kravet på mönsterskapande verksamhet. Ordet skapa haricke ansetts böra inflyta i lagtexten av motsvarande skäl som nyss nämnts, nämligen att ordet i UhL begagnas för att uttrycka den verksamhet, som där beredes skydd. Å andra sidan har utredningen icke dragit sig för att i brist på bättre uttryck i motiven begagna ordet mönsterskaparen. I sammanhanget bör observeras, att utredningens förslag också omfattar nyttomönster, beträffande vilka ävenledes kräves en mönsterskapande verksamhet. Med detta krav åsyftas dock icke .för någon mönsterkategori en bedömning av arbetsinsatsens värde.

Kravet på mönsterskapande innebär dels att ingen annan än mönsterska- paren eller dennes rättsinnehavare må förvärva mönsterrätt så t. ex. icke den som olovligen tillägnat sig mönstret —— dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster _ så t. ex. icke ett rent naturföremål så- som en snäcka, en sten, ett löv o. s. v. eller ett på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. I förevarande sammanhang bör alltså naturföremålen såsom sådana hållas utanför mönsterrätten och i stället en medveten verk- samhet bakom mönstrets tillkomst krävas.

Beträffande mönsterskapandet bör såsom redan antytts icke någon sär— skild kvalifikation gälla. Oni arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar be- tydelse. Svensk och utländsk mönsterskapare stålles lika. Har flera perso- ner medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse såsom mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen synes bäst kunna uttryckas negativt, d. v. 5. att alstret icke får ha tillkommit genom efterbil- dande. När det gäller mönster, som framställts med ett naturföremål eller

annat redan existerande föremål, t. ex. en människa eller ett djur, såsom direkt förebild, torde i vissa fall kravet på mönsterskapande icke vara upp- fyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering, anpassning till praktiskt bruk o. s. v., otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig (kunna betraktas såsom en arbetsinsats av så- dan karaktär, att mönsterskapande föreligger.

Genom möjligheten för mönsterskapar-ens »rättsinnehavare» att förvärva mönsterrätt har markerats, att det redan” innan ansökan om registrering göres föreligger en rättighet till mönstret, som icke är identisk med rätten till föremålet såsom lösöre betraktat. Det gäller med andra ord rättigheten att förskaffa sig den ensamrätt till mönstret, som mönsterrätten erbjuder. Utan att närmare beröra denna rättighets natur i olika hänseenden kan det fastslås, att rättigheten är överlåtbar och att den följer annan lös egendom i successionsfallen, d. v. s. tages i arv, kan testamenteras o. s. v. I fråga om tvångsingripande av typen utmätning torde följa av rättighetens över- låtbarhet, att den kan utmätas.3

I 3 5 av 1916 års förslag och i det finska förslaget 1934 förekommer regler om rätten till mönster som frambragts i anställningsförhållanden o. d. Ehu- . ru frågan om dessas. k. arbetstagarmönster har viss anknytning till kravet på mönsterskapande verksamhet, vill utredningen upptaga detta spörsmål till behandling senare:i

Registreringskravet

Ett registreringssystem tillämpas enligt de allra flesta länders mönsterrätts- lagar. Mestadels är registreringen obligatorisk och tillhör därmed skyddsför- utsättningarna. Endast undantagsvis förekommer exempel på en annan lös- ning. _

I Belgien gäller sålunda den upphovrättsliga ordningen, innebärande att mönsterrätt erkännes uppstå utan att några formaliteter iakttages, men sys- temet där har kompletterats med möjlighet till frivillig mönsterregistrering och har f. ö. icke upptagits i Benelux-förslaget 1963.

Huvudalternativet till ett obligatoriskt registreringssystem torde vara det upphovsrättsliga systemet. För det förra talar emellertid framför allt, att det _ till skillnad från ett skyddssystem utan formkrav —— tillgodoser allmän- hetens intresse av att icke behöva sväva i ovisshet om förekommande möns- terskyddsrätter. Genom registret kan sålunda envar skaffa sig erforderliga informationer om skyddet, t. ex. beträffande utgångspunkten för skyddsti- den, mönsterhavarens namn 0. s. v. Visserligen gagnar ett formlöst skydds- system mönsterskaparnaxoch deras rättsinn-ehavare därigenom att de slipper besvär med registreringsåtgärder och kostnader i samband därmed. Utred-

" Se om utmätning vidare i specialmotiveringen till 33 ä. 4 Se nedan det särskilda avsnittet om Arbetstagarmönster;

ningen har dock utan tvekan funnit att allmänhetens och framför allt indti- striens intresse av tillgängliga informationsmöjligheter väger så avsevärt mycket tyngre, att ett frångående av registrering såsom en skyddsförutsätt- ning icke kan komma i fråga. En motsatt lösning skulle dessutom markant komma att avvika från vad som gäller i de flesta andra länder. De i Paris- konventionen föreskrivna reglerna om prioritet synes f. ö. svårligen kunna iakttagas utan ett registreringssystem eller någon form av deponeringsförfa- rande. Utredningen föreslår därför, att mönsterrätt förvärvas genom regi- strering, liksom hittills centralt för hela riket hos patent- och registrerings- verket.

Utredningen har övervägt, huruvida med registrering skulle kunna jäm- ställas någon form av inarbetning e. (1. Enligt VmL gäller, att näringsidkare även utan registrering har ensamrätt till varumärke, då märket blivit inar- betat. Beträffande uppfinningar däremot ges ingen annan väg till patent än genom ansökningsförfarandet hos patentmyndigheten. Utredningen har fun- nit, att de speciella skäl som föreligger att skydda inarbetade varukännetec- ken ett skydd som före tillkomsten av VmL tillhandahölls genom 9 5 lagen om illojal konkurrens icke föreligger på mönsterrättens område. När det gäller mönster i allmänhet är det betydligt svårare än i fråga om kännetecken att tala om ett inarbetande över huvud taget, men innebörden därav .skulle närmast vara att mönstervaran blivit allmänt känd inom de kretsar, där den är föremål för omsättning. Att en vara kan komma i åtnju- tande av ett skydd av ensamrättsnatur efter en obestämd tid, under vilken den funnits tillgänglig på marknaden utan att göra anspråk på skydd, kan utredningen icke godtaga. Även hänsyn till de uppfinningar närstående nyttomönstren kräver, att man icke erkänner något lnarbetandeskydd. Spörsmålet sammanhänger f. ö. med det nedan behandlade nyhetskravet. Om man nämligen i likhet med utredningen —— anser det ändamålsenligt att uppställa ett krav på objektiv nyhet, finns det icke utrymme för ett in— arbetandeskydd.

Utredningen föreslår följaktligen, att mönsterrätt förvärvas allenast ge— nom registrering.

Nyhetskravet

Såsom inledningsvis antyddes står valet här väsentligen mellan ett krav på objektiv nyhet i patenträttslig mening och ett krav på endast subjektiv ny- het i upphovsrättslig mening. De båda lärorna har, med hänsyn till sina före- bilder, i den internationella mönsterrättsdebatten fått beteckningarna the patent approach och the copyright approach. Någon mera allmänt accepte— rad lösning kan icke sägas ha uppnåtts, utan frågan måste internationellt sett alltjämt betraktas såsom öppen.

Historik och gällande rätt i de nordiska länderna Enligt 1878 års svenska betänkande skulle mönsterskydd ej få tillgodonjutas för mönster, som redan vid ansökningstiden genom varor, tryckt skrift eller annorle- (les blivit tillgängligt för allmänheten. Det skulle således icke spela någon roll på vilket sätt mönstret blivit allmänt tillgängligt. Ej heller synes någon territoriell eller annan begränsning av nyhetskravet ha åsyftats. Kravet avsåg därför vad man brukar kalla för absolut nyhet. När sedermera 1899 års ML tillkom, hade bestäm- melsen som följd av eftersträvad överensstämmelse med den patenträttsliga regleringen — fått den alltjämt gällande lydelsen, varigenom de 5. k. nyhetshind- ren begränsades till mönster som funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet å offentligen till salu hållna alster (3 €). Det är följaktligen ej fråga om någon absolut nyhet utan vad som emellanåt brukar benämnas relativ nyhet. Bestämmelsen är vidare kompletterad med en regel om s. k. provisoriskt utställningsskydd, gällande såsom ett speciellt undantag från nyhetskravet, vartill utredningen vill återkomma närmare nedan. De i lagen angivna nyhetshindren har betraktats såsom exklusiva. Endast den utvidgningen synes ha ägt rum i praxis, att registreringsmyndigheten vägrar bifalla ansökan om registrering av ett mönster, som redan tidigare har registrerats. Man har därvid ansett, att ett i mönsterregistret intaget mönster är att likställa med nyhetshinder enligt 3 % ML.

I 1916 års förslag upptogs ett stadgande av det allmänna innehåll, att ett möns- ter icke skall anses såsom nytt, om det varit allmänt tillgängligt, innan ansökning om dess registrering inkommit till registreringsmyndigheten (2 €). Såsom ett un- dantag från denna regel om absolut nyhet föreslogs en bestämmelse om proviso- riskt utställningsskydd. Den generella nyhetsregeln motiverades med att det icke bör spela någon roll på vilket sätt ett mönster blivit allmänt tillgängligt; det av- görande ansågs vara om allmänheten haft möjlighet att vinna kännedom om mönstret före den relevanta tidpunkten, d. v. s. ansökninggdagen. Däremot förkla- rades det vara utan betydelse, huruvida allmänheten också utnyttjat möjligheten och alltså förskaffat sig kännedom om mönstret.5 i”

Vid de nordiska konferenserna 1926—1927 var man ense om att ett mönster ej borde anses såsom nytt, om det varit allmänt tillgängligt före ansökningen om re- gistrering!

Den danska DML upptar såsom nyhetskrav, att mönstret icke före anmälan till registrering varit allmänt tillgängligt genom offentliggörande i tryckt skrift eller genom utställande eller saluhållande av föremål, som framställts efter mönstret, liksom att mönstret ej heller är eller har varit skyddat genom. en på grund av tidigare anmälan gjord registrering (& 4 p. 4). Såsom ett undantag gäller ett stad- gande om provisoriskt utställningsskydd (% 29).

Den norska NML, som också kräver nyhet, innehåller att mönster icke anses såsom nytt, om det före ansökan om registrering blivit allmänt tillgängligt (& 2). Lagens förarbeten upplyser, att man ursprungligen föreslagit att, såsom vägled- ning för tillämpningen, i lagtexten upptaga återgivande i skrift, utställande och saluhållande såsom exempel på offentliggöranden, men detta kom icke att inflyta i den slutliga versionen. Såsom undantag från nyhetsregeln gäller ett stadgande om provisoriskt utställningsskydd.

Det finska mönsterlagsförslaget 1904 upptog samma reglering av nybetsfrågan som 1899 års svenska ML. I det lagförslag, som framlades 1934, hade man emeller- tid övergått till en annan reglering. Visserligen krävdes, att ett mönster måste vara nytt för att kunna skyddas, men nyhetsbegreppet fick ett ganska snävt inne—

5 1916 års förslag 5. 92 ff; jfr s. 86 f och s. 90. 0 Industritidningen Norden 1927 s. 408.

håll. Mönster ansågs ej såsom nytt, om det under de senaste 50 åren före ingivan- det av registreringsansökan varit genom offentligt tryckalster allmänt känt såsom mönster för det eller likartat föremål, för vilket registrering sökes, eller som så- dant varit i Finland allmänt använt eller i övrigt öppet åskådliggjorts. Ett stad- gande om provisoriskt utställningsskydd ingick också i förslaget, som därjämte efter förebild av den finska patentlagstiftningen upptog såsom undantag från ny— hetskravet, att mönstret blivit känt genom missbruk av ägarens förtroende eller eljest emot hans vilja och ägaren inom sex månader efter mönstrets offentliggö- rande på -det-ta sätt söker mönsterskydd utan att dessförinnan ha givit sitt bifall till mönstrets offentliggörande. '

Läget i några andra länder

I Tyskland kräver 1876 års mönsterlag nyhet och egenart (Eigentiimlichkeit) för att ett mönster skall beredas skydd. Om den närmare innebörden av nyhetsbegrep- pet råder emellertid delade meningar. I rättspraxis synes endast sådana mönster betraktas såsom nya, vilka till sitt helhetsutseende vid tidpunkten för registre- ringsanmälan ännu icke var kända inom handeln.7 Detta innebär ett krav på objek- tiv nyhet, varvid dock den begränsningen gjorts, att det icke räcker med att mönstret varit allmänt tillgängligt utan därtill fordras att det blivit känt inom handelskretsar för att nyhetshinder skall anses föreligga. I litteraturen på området synes däremot tämligen enhälligt förordas subjektiv nyhet, varmed man förstår att mönstret skall vara nytt för den som framställt detsamma. Mönstret får enligt denna ståndpunkt icke ha framställts med. begagnande av förebild utan måste ha skapats självständigt och oberoende. Huruvida mönstret därvid kommit att till ut— seendet överensstämma med något tidigare —— för andra — känt mönster, skall vara likgiltigt för mönstrets »nyhet» och därmed för mönsterskyddet.3 I fråga om provisoriskt utställningsskydd gäller en särskild lag av år 1904, som har avseende ä uppfinningar, mönster och varumärken.

Den i Frankrike gällande 1909 års mönsterlag kräver objektiv nyhet. Det bör emellertid observeras, att den franska mönsterrätten är uppbyggd på grundsatsen att rätten till ett mönster åtnjutes redan ifrån skapandet, ehuru för utövande av denna rätt genom krav på skadestånd m. m. fordras registrering av mönstret. Den- na grundsats har medfört, att ett mönsters nyhet måste hänföras till tidpunkten för mönstrets tillkomst och således icke till dagen för ansökan om registrering av mönstret. I konsekvens härmed stadgas i lagen, att offentliggörandet av ett mönster före ansökan om registrering genom saluhållande eller på annat sätt icke medför förlust av skyddsrätten. Trots denna reglering finns i Frankrike särskilda bestämmelser om utställningsskydd för industriell äganderätt.

I Storbritannien kräves enligt 1949 års lag nyhet eller originalitet (originalz'ty), varvid dock anses att den alternativa formuleringen ej har någon praktisk bety- delse. Nyhetskravet är i lagen närmare bestämt på så sätt, att ett mönster icke anses såsom nytt, om det före ansökningsdagen blivit registrerat eller allmänt till- gängligt i Storbritannien, och det är likgiltigt, om mönstren avser samma eller olika slags varor. Kravet på objektiv nyhet har således begränsats till rummet därigenom att endast vad som förekommit inom Storbritannien beaktas såsom

7Se exempelvis GRUR 1957 s. 142 (OLG Hamburg) och 1957 s. 622 (LG Berlin). An— nan uppfattning redovisas i GRUR 1958 s. 406 (OLG Celle). Högsta instans (BGH) synes ej efter det andra världskriget ha tagit ställning till spörsmålet (se t. ex. GRUR 1958 s. 351 och 509, 1960 s. 256 och 1962 s. 144), medan det i äldre avgöranden (av RG) krävdes objektiv nyhet.

BSe särskilt Furler s. 34—52 och s. 109—114 samt E. Ulmer: >>Urheber- und Ver—lags— recht» (2. Aufl. 1960) s. 418 f. En utförlig översikt av K. Nicolini i GRUR 1963 s. 407.

nyhetsskadligt. Från nyhetskravet uppräknas i lagen ett flertal undantag, och där- jämte förekommer en regel om provisoriskt utställningsskydd. Sålunda stadgas undantag när det gäller förtroligt förevisande av mönstret, yppande av mönst— ret genom missbruk av förtroende, mottagande av en konfidentiell order 5 textil- varor enligt mönster, som är avsett att registreras, översändande av mönstret till statlig myndighet för bedömande samt offentliggörande av ett mönster på annat sätt än genom användande av detsamma vid industriell varutillverkning under för- utsättning att mönstret är ett konstverk, som åtnjuter skydd enligt upphovsrätts- lagstiftningen.9

I det brittiska förslaget 1962 rekommenderas ett bibehållande i stort av det nu gällande systemet, som kräver objektiv nyhet i territoriellt begränsad mening, men förordas samtidigt införandet av ett system efter blandad upphovsrättslig och mönsterrättslig modell. Detta sistnämnda system, i förslaget kallat Design Copy- right, är avsett att bereda skydd åt originala mönster, d. v. s. självständigt fram- ställda mönster. I stället för det traditionella kravet på nyhet skall alltså gälla ett krav på originalitet eller självständighet vi samma mening som gäller inom upp- hovsrätten. Till skillnad från det upphovsrättsliga skyddet föreslås emellertid Design Copyright kunna grundläggas endast efter deponering av mönstret hos patentverket.10

Ett tämligen unikt mönsterrättssystem gäller såsom förut antytts i Belgien. Ge- nom särskild förordning stadgas, att alla mönster, som har till ändamål att ge ett nytt utseende eller en »originell» form åt en produkt, skall skyddas enligt upp- hovsrättslagen. Medan man alltså å ena sidan erbjuder ett mönsterskydd redan från mönsterskapandet och utan iakttagande av några formaliteter, uppställer man å den andra ett nyhetskrav, som lär sammansmälta med originalitetskravet men vars närmare innebörd icke synes vara helt klarlagd.

Benelux-förslaget 1963 upptar ett krav på objektiv nyhet, vilket emellertid är så bestämt, att mönstret i fråga icke under de senaste 50 åren före deponeringen va- rit känt av industrien eller intresserade handelskretsar inom Benelux-territoriet.

När det gäller nyhetskravet, är förhållandena i Förenta Staterna också av in- tresse. Den därstädes gällande mönsterrättslagstiftningen kräver nyhet i objektiv mening. I ett förslag år 1963 till en ny lag om prydnadsmönster (Libonati Bill) har man emellertid gått en annan väg. Nyhetskravet har ersatts med ett krav på originalitet, som i sin tur kompletterats med vissa ytterligare fordringar; sålunda utestänges från skydd t. ex. mönster, som är vanligen förekommande eller banala såsom geometriska standardfigurer, gängse symboler, emblem eller motiv eller andra mönster som kommit i allmänt bruk. Här märkes alltså, å ena sidan att man formellt gått ifrån nyhetskravet, som anses medföra svårigheter i tillämpningen och innebära onödig stränghet, samt å andra sidan att man nödgats fylla ut ori- ginalitetskravet med bestämmelser, som förefaller att vara tämligen likvärdiga med det traditionella nyhetskravet.

Frågan om skyddsförutsättningarna var givetvis föremål för särskild uppmärk- samhet vid de internationella expertkonferenser, som föregick tillkomsten av 1960 års text av Haagöverenskommelsen. Man kan dock icke säga, att någon enhällig eller ens särskilt starkt företrädd mening kom till synes. Så framgår exempelvis av rapporten från den särskilda studiegruppens möte i Paris 1959, att man ansåg det

9Reg. Des. Act Sec. 6 (l)—(5). Det ovan i texten sist återgivna undantaget samman- hänger med den speciella brittiska regleringen av förhållandet mellan upphovsrätten och mönsterrätten, vartill utredningen återkommer i annat sammanhang, och tillkom genom See. 44 i 1956 års Copyright Act.

10 Se om nyhetskravet beträffande Design Monopoly och originalitetskravet beträffande Design Copyright Report 1962 s. 46 f resp. 30 och 68.

vara orealistiskt att hoppas på en livsduglig internationell överenskommelse om förbud mot att uppställa ett objektivt nyhetskrav."

Utredningen

Såsom redan antytts, gäller den grundläggande frågan huruvida man för mönsterrättens del skall följa patenträtten med dess krav på nyhet i objek- tiv mening eller upphovsrätten med dess krav på självständighet och origi- nalitet men utan fordran på objektiv nyhet. Otvivelaktigt har, särskilt på senare tid, åtskilliga förespråkare för den upphovsrättsliga linjen fram— trätt på det internationella fältet. Vissa spår har denna mening redan hun— nit avsätta i aktuella lagstiftningsprojekt men något allmänt genombrott är det icke fråga om. I den nordiska debatten har däremot intresset för att bibehålla nyhetskravet visat sig vara starkt och utbrett. Den internationella utvecklingen synes icke ge någon bestämd anvisning i annan riktning. Tanken att låta mönsterrätten följa upphovsrätten och således bereda skydd för mönster, som icke är ur objektiv synvinkel nytt, får antagas nära sammanhänga med det förhållandet att så länge man talar om prydnadsmönster någon skarp gräns ej kan dragas mellan upphovs- rättens brukskonstalster och sådana förebilder för varutillverkning, som icke anses värda annat skydd än såsom mönster.12 Till förmån för en någorlunda enhetlig behandling av rättsskyddet för mönster i allmänhet, d. v. s. oberoende huruvida mönstret skyddas såsom brukskonstalster, skul— le tala att verksamheten att frambringa mönstren är densamma och att det på förhand kan vara svårt att avgöra, om produkten fyller måtten på ett upphovsrättsligt skyddat verk. Det skulle med andra ort icke röra sig om någon artskilluad i fråga om den skapande verksamheten utan blott om en gradskillnad, som ej borde få betydelse för karaktären av de rättsliga skyddsförutsättningarna, helst som i bägge fallen det skyddsvärda skall anses vara den yttre formen hos föremålen. Till följd av svårigheten att upprätthålla en klar gräns mellan de båda skyddsformerna måste det rim— ligtvis uppstå ett till sin omfattning tämligen obestämt gemensamt gräns- område. Om man icke tillämpar någorlunda enhetliga skyddsförutsätt— ningar utan t. ex. av de okvalificerade mönstren fordrar objektiv nyhet, skulle inom gränsområdet den situationen kunna tänkas uppstå, att ett alster väl skulle såsom självständigt skapat tillerkännas upphovsrättsligt skydd men _ till följd av att ett därmed överensstämmande mönster eller föremål, upphovsmannen ovetande, faktiskt funnits någon gång någonstä- des icke kunna skyddas såsom mönster. Den fordran på subjektiv ny- het, som man alltså efter upphovsrättslig förebild vill sätta i stället för

11 Rapporten finns intagen i Prop. ind. 1959 s. 83 samt i översättning till tyska i GRUR Ausl. 1959 s. 389. 12 Till detta speciella problem återkommer utredningen nedan i avsnittet om Rätts— skydd för brukskonst. Där redovisas också hur Bernkonventionen behandlar en närstå- ende fråga.

objektiv nyhet, har intet annat innehåll än att upphovsmannen skall ha frambringat alstret självständigt, d. v. s. utan att ha efterbildat någonting redan existerande, som varit för honom känt och som han medvetet eller omedvetet begagnat såsom förebild. Helt vid sidan av detta spörsmål ligger frågan om upptagande inom mönsterrätten jämväl av andra kvalifika- tioner; inom upphovsrätten gäller t. ex. förutom kravet på ursprunglighet en fordran på individualitet eller konstnärlig insats.

När man, exempelvis i tysk rättslitteratur,13 argumenterar för subjektiv nyhet, brukar detta ske med hänvisning till att mönsterrätten icke tillhör de tekniska skyddsrätterna (patent och Gebrauchsmuster) utan endast be- reder skydd mot faktiskt efterbildande och därigenom bör hänföras till upphovsrätten. Man brukar också åberopa det förhållandet, att ett krav på objektiv nyhet måste »relativiseras», d. v. s. begränsas i skilda hänse- enden, för att över huvud taget kunna godtagas och att dessa begränsning- ar är svåra att uttrycka och att tillämpa.

För utredningen har argument sådana som de senast återgivna fram- stått såsom skäligen betydelselösa, när det gällt att uppställa de mönster- rättsliga skyddsförutsättningarna. Det krav på subjektiv nyhet, som ovan berörts, innehåller intet annat än den fordran på mönsterskapande, som utredningen redan behandlat och förordat.14 Vad frågan nu gäller är följ— aktligen om därutöver bör uppställas ett krav på objektiv nyhet. Såsom ett viktigt skäl att göra detta kan anföras, att det föreliggande förslaget även omfattar nyttomönster och därmed närmar sig patenträtten, där objektiv nyhet hör till skyddsförutsättningarna. Ytterligare kan påpekas att de lag- stiftningsförsök efter den subjektiva linjen som föreligger visat sig behöva kompletteras med regler som mer eller mindre upptager kravet på objek- tiv nyhet. Det finns med andra ord icke något renodlat exempel på ett sy- stem, som grundats uteslutande på subjektiv nyhet såsom skyddsförutsätt— ning, och enligt utredningens mening är ett sådant system icke heller lämp- ligt för mönsterrättens del.

Vad som framför allt talar emot att slopa det f. n. i Sverige, Danmark och Norge gällande kravet på objektiv nyhet är den omständigheten, att när det gäller s. k. industriell formgivning utan anspråk på konstverkskva- litet sannolikheten för att två eller flera personer oberoende av varandra åstadkommer samma eller nära överensstämmande mönster är tämligen stor. Denna sannolikhet blir dessutom större ju längre från konstverksom- rådet man kommer och ju mera utformningen är bunden av produktens funktion och ändamålsenlighet. I fall av sådant dubbelskapande, som det här gäller, skulle man utan ett krav på objektiv nyhet i tillämpningen

13 Se ovan not 8. 14 Om och i den mån förespråkarna för kravet på subjektiv nyhet skulle inlägga nå— gonting mera däri, exempelvis någon form av individualitet eller egenart —— vilket dock knappast kommit till uttryck i debatten _ får utredningen hänvisa till vad som uttalas nedan om det 5. k. skillnadskravet.

få lov att medgiva skydd åt två eller flera personer för samma eller snar- lika mönster. Detta skulle uppenbarligen medföra praktiska olägenheter. Att man inom upphovsrätten icke behöver räkna med liknande svårighe- ter torde sammanhänga med att man där, förutom kravet på självständig— het, fordrar att skapelsen skall vara ett konstnärligt verk, ett kriterium som undanröjer eller minskar sannolikheten för dubbelskapande.

Ett slopande av kravet på objektiv nyhet skulle enligt utredningens bedö- mande också medföra risk för att åtskilliga personer kommer att framställa sig såsom upphovsmän till mönster, som de i verkligheten medvetet eller omedvetet tillägnat sig och således icke skapat självständigt. Den omstän- digheten att ett krav på mönsterskapande skall gälla, torde i praktiken icke kunna helt motverka uppkomsten av sådana fall. På bevis-planet måste det nämligen många gånger vara mycket svårt att styrka, att man framhringat ett möster oberoende av intryck, påverkan eller förebild, liksom för den som påstår motsatsen att visa att ett efterbildande ägt rum. Ett krav på ob- jektiv nyhet förstärker följaktligen på ett ändamålsenligt sätt den fordran på mönsterskapande, som ovan föreslagits.

Vad som utgör den omedelbara grunden till att utredningen förordar ett krav på objektiv nyhet är emellertid den omständigheten, att det från all- män synpunkt icke kan anses rimligt att erbjuda en ensamrätt åt annat än sådant, som objektivt sett tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Vad som redan funnits tillgängligt för envar att betrakta och tillgodogöra sig bör icke få göras till föremål för en ensamrätt någonting sådant skulle skapa allvarlig oreda på området. En vara skulle med ett dylikt system än vara skyddad, än oskyddad för att sedan möjligen kunna skyddas igen. Detta förhållande sammanställt med utredningens grundtes, att mönster- rättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande på området, leder omedelbart till den ståndpunkten, att ett krav på objektiv nyhet måste re— kommenderas.

Utredningen föreslår alltså, att bland de mönsterrättsliga skyddsförut- sättningarna uppställes det kravet, att mönstret skall vara nytt i objektiv mening. Innan utredningen övergår till att närmare klarlägga innebörden av nyhetskravet, synes det vara lämpligt att erinra om att detta krav har sin motsvarighet i det brittiska mönsterlagsförslagets system Design Monopoly men att vid sidan därom för Storbritanniens vidkommande föreslås syste— met Design Copyright. Det finns skäl att redan i detta sammanhang över- väga, huruvida ett liknande alternativt system bör införas här i landet.

Det brittiska förslaget rörande Design Copyright uppges ha tillkommit särskilt för att undanröja vissa olägenheter, som anses vidlåda systemet med ett krav på objektiv nyhet. Dessa olägenheter skulle framför allt vara, att avbildningar av människor och djur liksom av andra existerande före— mål (såsom leksaker, konstgjorda blommor, statyetter, skyltdockor o. s. v.)

enligt brittisk praxis icke kunn-a mönsterskyddas samt att registreringsför- farandet lider av besvärande tidsutdräkt. I Storbritannien äger nyhets- granskning för närvarande rum ex officio, och behandlingstiden uppgives genomsnittligen röra sig om ungefär tre månader. Design Copyright avses kunna bereda skydd åt alla slags mönster på ett snabbare, enklare och bil— ligare sätt. Såsom skyddsförutsättning uppställes att mönstret är originalt i den meningen att det icke tillkommit genom efterbildande utan genom en skapande arbetsinsats från upphovsmannens sida. Däremot ställes icke nå— got krav på nyhet i objektiv mening. För att erhålla skydd för mönstret krä— ves, att detta deponeras hos mönsterregistreringsmyndigheten, innan mönst- ret gjorts allmänt tillgängligt. Här skiljer sig alltså systemet på ett markant sätt från den upphovsrättsliga regleringen. Registreringsmyndigheten skall icke. ex officio företaga någon granskning i frågorna huruvida mönstret är originalt och icke tidigare offentliggjort. I vad gäller skyddsinnehållet före- slås, att intrång skall anses föreligga endast när efterbildande, direkt eller indirekt, har ägt rum. Såtillvida skiljer sig förslaget från den patentliknan- de mönsterrätten Design Monopoly, men överensstämmer med upphovsrät- ten. Det föreslås vidare att man inom sex månader från deponeringen skall få göra en ansökan om registrering av samma mönster enligt system-et Design Monopoly och därvid få åtnjuta prioritet från deponeringsdagen.15 Enligt utredningens mening kan ett sådant dubbelt skyddssystem som det i Storbritannien föreslagna icke förordas för svenskt vidkommande. Det framstår nämligen såsom onödigt tungt att arbeta med två särskilda skydds— former, vilka både för administrationen och för industrien i allmänhet mås- te vålla olägenheter och skapa förvirring. Härtill får särskilt antagas bidra— ga det förhållandet, att olika skyddsförutsättningar och skyddsverkningar avses skola gälla och att skilda register är planerade. Vad som i Storbritan- nien närmast anförts såsom skäl för systemet Design Copyright —— nämligen att nyhetskravet tillämpats mycket strängt i praxis när det gällt avbildning- ar av existerande ting samt att registreringsförfarandet är alltför tidsödan- de —— synes icke vara särskilt tungt vägande. Att efterbilda ett redan existe- rande föremål torde icke utan vidare resultera i någonting som är värt att tillerkännas mönsterskydd. I vissa fall kan dock överflyttningen av t. ex. ett naturföremål till en industriartikel resultera i någonting, som måste be- traktas såsom »nytt» —— t. ex. därför att en anpassning gjorts till industri- tillverkning eller till föremålets praktiska bruk —— och i dessa fall är det nedan behandlade skillnadskravet lämpligt såsom skyddsförutsättning. I de nordiska länderna har det icke förmärkts någon olägenhet med det rå- dande kravet på objektiv nyhet i det hänseende som framhållits i det brit- tiska betänkandet. Vad slutligen beträffar tidsutdräkten genom registre- ringsförfarandet, torde en sådan nackdel icke lämpligen böra undanröjas genom införandet av en ny skyddsform vid sidan om den gamla. Det borde i detta hänseende exempelvis räcka med att man överger officialgranskning-

en till fördel för ett rent s. k. anmälningssystem eller eventuellt kombinerar dessa båda förfaranden med varandna men bibehåller själva skyddsformen i övrigt enhetlig.

Såsom har framgått av redogörelsen för nyhetsbegreppet i vissa andra länder är den närmare innebörden av detta begrepp icke enhetligt given. Man laborerar å ena sidan med ett strängt nyhetskrav av nära nog abso- lut karaktär och å andra sidan med ett krav på begränsad nyhet. Med ab- solut nyhet torde principiellt avses att mönstret icke tidigare över huvud taget förekommit någonstädes. I praktiken gör man emellertid redan den inskränkningen, att mönstret icke tidigare varit tillgängligt för allmänheten. Genom denna begränsning avskäres från beaktande sådana föremål, som väl funnits till men icke kunnat iakttagas och tillgodogöras av allmänheten. En sådan begränsning, som förekommer också inom patenträtten, är up— penbarligen lämplig för mönsterrätten. Av intresse är emellertid att när- mare överväga huruvida andra och mera genomgripande begränsningar av nyhetskravet bör göras.

Man synes kunna indela olika förekommande sätt att begränsa ett möns— terrättsligt nyhetskrav i följande grupper.

Begränsning till tiden. Denna metod innebär, att man vid nyhetsbedö- mandet icke tar hänsyn till annat material än sådant som förekommit inom en bestämd tidrymd. Äldre material, som sedan länge varit bortglömt, är med tillämpning av denna metod icke nyhetsskadligt. En tidsmässig be— gränsning kräver emellertid, att man får lätt fastställbara perioder att be— fatta sig med. Om man t. ex. utgår ifrån det finska mönsterlagsförslaget 1934, enligt vilket ett mönster icke anses nytt om det under de senaste 50 åren varit allmänt känt, så synes detta för sin tillämpning fordra, att ett mönster upphör att vara känt vid en viss bestämd tidpunkt. Så torde emel- lertid aldrig vara fallet i praktiken; ett mönsters egenskap att vara känt av allmänheten upphör i regel så småningom under en ganska långt utdra- gen tidrymd. I fråga om denna period måste bedömandet vara ytterst vanskligt. Det kan också förväntas att olika meningar gör sig gällande i frågan huruvida ett mönster vid en viss tidpunkt var allmänt känt eller ej. Emot en tidsmässig begränsning talar också den omständigheten, att det måste vara ägnat att vålla osäkerhet, att ett gammalt mönster, som varit fritt till allmänt begagnande, från en viss tidpunkt skyddas genom registre- ring och därmed berövas allmänheten. Svårigheterna av praktisk natur att tillämpa ett tidsmässigt begränsat nyhetskrav synes sålunda tala för att en begränsning av angivet slag icke lämpligen bör införas. Några vägande skäl att uppställa en sådan begränsning har ej heller framkommit under utredningens gång.

En begränsning till rummet innebär, att man inskränker nyhetsbedö- mandet till att omfatta endast sådant material, som förekommit inom ett avgränsat område, exempelvis det egna landets territorium. Material i långt

avlägsna nejder eller helt enkelt i främmande länder utgör enligt detta sy- stem således icke nyhetshinder. Systemet medför visserligen den fördelen, att en tämligen lätthanterlig inskränkning av granskningsmaterialet åstad- kommes med därav följande tidsvinst för den, som vill utröna om ett möns— ter är att anse såsom nytt. Det alltmer tilltagande internationella umgäng- et både på handelns och på mönsterskapandets område synes emellertid tala emot varje form av territoriell begränsning. Vidare kan man icke god— taga den verkan av en sådan begränsning, varigenom skydd i praktiken _— lrots kravet på mönsterskapande _— skulle kunna beredas ett mönster, som någon tillägnat sig utomlands men som ännu icke hunnit bli tillgäng- ligt eller känt inom landet. Vad nu anförts innefattar starka skäl emot en territoriell begränsning av nyhetskravet såväl om gränsen drages kring vårt eget land som då området utvidgas till att omfatta exempelvis de nor— diska länderna, och några beaktansvärda skäl att godtaga en sådan be- gränsning synes icke föreligga.

Begränsning till miljön innebär, att man inskränker materialet till så- dant som är känt av allmänheten eller en trängre krets och sålunda uteslu— ter faktiskt tillgängliga men för allmänheten eller kretsen okänt material från beaktande. Denna form av begränsning, som förordas i den tyska lit- teraturen på området, rymmer två sprösmål, nämligen dels om man vid nyhetsbedömningen skall låta sig nöja med sådant material, som blivit all- mänt känt, dels om man skall inskränka kravet på kännedom om mönstret till en viss krets, exempelvis handels- och industrifolk. Sistnämnda spörs- mål måste besvaras så, att man av praktiska skäl icke kan tillstyrka en be- gränsning av angivet slag. Det måste nämligen antagas uppstå särskilda problem om det närmare fastställandet av den ifrågavarande kretsen, om huru många personer inom kretsen som skall äga kunskapen om mönstret i fråga, om huru grundlig kännedomen måste vara för att verka nyhetshind- rande o. s. v. Även om man bestämmer nyhetskravet till att avse sådant, som icke är allmänt känt, d. v. s. känt av allmänheten, kan motsvarande invänd- ningar göras. En sådan lösning skulle innebära, att mönsterskydd skulle komma att ges åt dem, som ur det tillgängliga mönsterförrådet hämtar möns- ter, vilka icke är kända, och att sålunda en ensamrätt kommer att meddelas icke för resultatet av en nyskapande verksamhet utan för vad som fram- kommer genom ett sysslande av helt annat slag. Väl må erkännas, att så- dant sysslande kan innebära ett omfattande och kostnadskrävande arbete och resultera i betydande handelsmässig uppskattning och framgång, men det måste vidhållas att mönsterrätten är avsedd för nyskapande på form- givningens område.

Utredningen förordar alltså ett nyhetskrav i objektiv mening och av praktiskt taget absolut karaktär. I lagtexten har detta uttryckts så, att allt som blivit allmänt tillgängligt skall anses såsom känt och därmed vara ute- stängt från att kunna beredas mönsterskydd. Uttryckssättet överensstäm-

mer helt med formuleringen i patentlagsförslaget, och detta är fullt avsikt- ligt. Enligt utredningens mening finns det nämligen ingen anledning att icke här begagna samma innebörd av nyhetskravet på de båda, varandra närliggande ensamrätternas område. Snarare ter det sig med hänsyn till nyttomönstren angeläget att samma skyddsförutsättning i detta hänseende iakttages. Utredningen kan därför beträffande den närmare innebörden hänvisa till vad de nordiska patentkommittéerna anfört i frågan.16 Några huvuddrag skall dock här redovisas.

I gällande rätt har man begränsat de sätt, på vilka ett mönster skall an— ses ha blivit allmänt tillgängligt, till att avse »allmänt tillgänglig tryckt skrift» och »offentligen till salu hållna alster». Likställt med dessa nyhets- hinder har i registreringsmyndighetens praxis ansetts ett redan registrerat mönster, men därutöver torde icke någon utvidgning av de i lagen angivna formerna av nyhetshinder ha ägt rum. Det måste emellertid, såsom fram- hölls redan i 1916 års förslag, anses vara helt likgiltigt på vilket sätt ett mönster blivit allmänt tillgängligt. Avgörande bör endast vara frågan, hu- ruvida allmänheten haft möjlighet att vinna kännedom om mönstret eller icke. Det är från denna synpunkt ej fullt tillfredsställande att i lagtexten tala om vad som blivit känt och sedan definiera det kända med allt som blivit allmänt tillgängligt, men denna konstruktion, som vunnit hävd inom svensk patenträtt, bör icke frångås i mönsterlagen.

När ett mönster skall anses ha blivit tillgängligt för allmänheten kan vålla tvekan i vissa situationer och får då bedömas med hänsyn till de spe- ciella omständigheter, som föreligger. Vissa normer bör dock gälla i detta hänseende, och det grundläggande kriteriet får anses vara att en större eller obestämd krets, representerande allmänheten, haft tillgång till mönst- ret. Om mönstret endast finns tillgängligt inom ett företag, till vars lokaler utomstående icke har fritt tillträde, bör mönstret i regel ej anses genom företagspersonalens kännedom ha blivit allmänt tillgängligt. Så kan där- emot vara fallet, när det rör sig om ett företag med mycket stort antal an- ställda och med täta personalbyten under förutsättning att personalen haft tillgång till mönstret _ liksom när det finns möjlighet för utomstå- ende att utan hinder taga del av mönstret. Det avgörande blir följaktligen, om förekomsten av mönstret hemlighålles så att obehöriga ej utan vidare kan skaffa sig kännedom därom. När det gäller t. ex. förevisande inom en trängre krets av mönstret för utprovning, försäljning o.d. synes principi- ellt kunna krävas att det göres förbehåll om dess hemlighållande för att icke nyheten skall anses gå förlorad.17 I dessa situationer kan dock ett så—

16 NU 1963: 6 s. 120 ff. 17 Jfr NJA 1953, Not C 386 (NIR 1953 s. 150), som är ett patenträttsfall aug. 5. k. öppen utövning. Märk att domstolarna betonat, att uppfinningen varit av synnerligen enkel beskaffenhet, så att sakkunnig person uppenbarligen kunnat utöva uppfinningen med ledning av de genom demonstration i försäljningssyfte av produkten vunna upp- lysningarna. När det gäller mera komplicerade mönster bör det kunna bli av betydelse, huruvida en demonstration varit helt flyktig, så att åskådarna icke rimligen kunnat till- godogöra sig mönstrets utseende, eller demonstrationen varit tillräckligt omfattande för att betraktaren skall kunna behålla mönstret i minnet.

dant förtroendeförhållande anses råda, att uttryckligt förbehåll om hemlig- hållande icke erfordras. Försäljningar och saluhållanden av mönstervaror i öppna marknaden är uppenbarligen av sådan natur, att nyheten därige- nom gär förlorad. Även enstaka försäljning under hand torde merendels med hänsyn till risken för vidare spridning böra jämställas med ett till- gängliggörande för allmänheten, för så vitt icke förbehåll göres, något som bör få relevans i dessa fall till skillnad från de fall där försäljningen sker i öppna marknaden.

Liksom inom patenträtten måste inom mönsterrätten göras vissa generella undantag från nyhetskravet. Främst bland dessa märkes mönstrets eller mönstervarans förevisande på internationell utställning.

I Pariskonventionen lämnas föreskrifter om provisoriskt utställnings- skydd beträffande bl. a. nyttighetsmodeller samt industriella mönster och modeller (artikel 11). Dessa konvention'sbestämmelser är helt likalydande i Londontexten och Lissabontexten. I fråga om den närmare innebörden av bestämmelserna och den allmänna inställningen till dessa får hänvisas till patentkommittéernas betänkande och till vad utredningen anför i special- motiveringen under 3 5.18

Att förevisa sitt mönster eller den färdiga varan på en utställning av visst slag synes utgöra allenast ett speciellt fall av mönstrets offentliggörande, och man frågar sig varför just detta fall får bilda undantag från den eljest generella nyhetsregeln. Många andra former av offentliggörande från möns- terägarens sida, innan han söker mönstret registrerat, synes principiellt sett vara värt samma skydd — under viss kortare tid —— mot nyhetss-kadlighet. Särskilt bör nämnas sådana åtgärder, som hör samman med marknadsun- dersökning. Ofta vill mönsterinnehavaren bringa klarhet i vilket eller vilka mönster som motsvarar något nämnvärt intresse hos den köpande allmän- heten och som det därför kan vara värt att satsa på i form av produktion, marknadsföring och registrering. Icke minst gäller detta inom industrier med stora sortiment, som snabbt brukar föras ut till allmänheten. Det kan också finnas andra skäl att låta mönstret nå ut till offentligheten, innan re- gistreringsansökan göres. Spörsmålet är alltså om icke ett allmänt kortvarigt publiceringsskydd bör införas såsom undantag från nyhetsregeln och t. o. ni. vara mera angeläget än det speciella och i praktiken nästan betydelselösa utställning-sskyddet.

Det har emellertid under frågans behandling i de nordiska mönsterkom— mittéerna framförts flera vägande skäl emot en sådan anordning. Främst gäller härvidlag, att man icke bör gå längre än vad konventionsförpliktelsen innehåller och de flesta andra länder iakttager på området. Den för möns- terinnehavaren kanske överraskande och förargliga situationen skulle eljest

18 NU 1963:6 s. 135 ff. Jfr S. Lewin: Utställningsskyddet (i Industriell Teknik 1962 s. 135).

kunna uppstå, att han här i landet tillerkänns mönsterskydd trots ett eget offentliggörande av mönstret före registreringsansökningen men att han på grund av samma offentliggörande utestänges från att få motsvarande skydd i andra länder. Vidare har mycket starkt framhävts intresset för allmänhe- ten — d. v. s. främst för andra företag inom branschen _ att omedelbart kunna av mönsterregistret få besked huruvida ett visst mönster, som före- kommer på marknaden eller eljest har offentliggjorts, är skyddat eller ej. Denna ståndpunkt redovisas för patenträttens vidkommande, där fråge- ställningen är densamma, på det sättet att allmänheten har ett berättigat krav på att uppfinningar, som blivit allmänt tillgängliga, också kan utnytt- jas utan att man skall behöva riskera bli angripen på grundval av senare sökta patent.19 Vid övervägande av frågan om ett allmänt kortvarigt publi— ceringsskydd framträder även problemet, om man icke rimligen måste kräva att mönsterägaren vid offentliggörandet på något sätt gör uttryckligt förbe— håll om sin rätt att inom viss tid söka mönstret registrerat, så att allmän- heten därigenom får en varning. Det visar sig emellertid att möjligheterna att uppställa regler om hur förbehållet skall göras effektivt är begränsade och att man alltså här stöter på svårigheter av praktisk natur. Den omstän- digheten slutligen, att patentlagsförslaget icke upptager någon allmän regel på området utan inskränker sig till utställningsskyddet måste tillmätas be- tydande vikt i sammanhanget. De nordiska mönsterkommittéerna är, hu- vudsakligen på nu anförda skäl, av den meningen att ett temporärt skydd för eget offentliggörande såsom undantag från nyhetsregeln icke bör få gälla i annan ordning än den, som Pariskonventionen ålägger unionsländerna.

I det nordiska patentlagsförslaget förekommer emellertid ett annat undan— tag från nyhetsregeln, vilket bör upptagas även här. Det gäller sådana till- fällen, då annan person offentliggjort ett mönster utan mönsterinnehavarens vilja. Har mönsterinnehavaren —— liksom dennes rättsinnehavare gjort vad som rimligen kan ankomma på honom för att mönstret icke skall komma till allmän kännedom, men har likväl ett offentliggörande kommit till stånd, är det skäligt att mönsterinnehavaren icke skall behöva drabbas av offentlig- görandet såsom ett nyhetshinder, då han söker mönstret registrerat. Med hänsyn härtill föreslås en bestämmelse till undantag från nyhetsregeln och av innehåll att mönsterrätt må förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader före ansökan om registrering blivit allmänt tillgängligt till följd av att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt.20

Vid behandlingen av nyhetsregeln är det slutligen av vikt att precisera vid vilken tidpunkt nyhetskravet måste vara uppfyllt för att mönsterrätt skall kunna uppnås. I och för sig vore det härvidlag naturligt att låta tid-

19 NU 1963: 6 s. 139. 20 Jfr NU 1963: 6 s. 140 f. Se vidare nedan under specialmotiveringen till 3 5.

punkten för mönstrets tillkomst bli avgörande. Därmed skulle man närma sig upphovsrättens reglering. Emellertid har de nordiska mönsterkommitté- erna funnit sig icke kunna föreslå annat än att mönsterrätt förvärvas genom registrering. Med hänsyn härtill synes det uteslutet att låta någon annan dag än dagen för ansökan om registrering bli avgörande för frågan huruvida den erforderliga nyheten föreligger eller gått förlorad. Detta system överens- stämmer med vad man möter på pwatentområdet och vad som för närvarande gäller enligt mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge liksom i fler— talet andra länder.

På grund av gällande bestämmelser om prioritet i Pariskonventionen är unionsländerna förpliktade att i visst fall förskjuta den relevanta tidpunkten för nyhetsbedömandet bakåt till dagen för ansökan om skydd för mönstret i annat unionsland. Reglerna om konventionsprioritet har emellertid vidare aspekter och upptages till närmare behandling i annat sammanhang.21

Skillnadskravet

Att mönster som är helt identiskt med ett allmänt tillgängligt mönster icke bör beredas skydd framgår av det ovan i fråga om nyhetskravet anförda. Emellertid är också på mönsterrättsområdet i viss anslutning till vad som för patentens del fordras i form av uppfinningshöjd och för konstver- kens vidkommande kräves i form av vad som emellanåt kallas för skapar- höjd _ att bedöma skyddsbarheten av mönster, som väl icke är identiska med förut tillgängliga mönster men företer allenast så små avvikelser, att man kan tala om viss överensstämmelse. Detta är f. 6. ett spörsmål som har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens skyddsomfång, d. v. 5. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitetsfallen.

Utvecklingen iSverige och läget i några främmande länder

Redan i 1878 års betänkande angående bl. a. skydd för mönster och modeller ut- talades, att såsom ett oeftergivligt villkor för att mönsterskydd skall gälla måste uppställas, att »mönstret skall genom något för detsamma egendomligt drag fram- stå såsom väsentligen nytt». I lagtextförslaget uttrycktes detta bl. a. på det sättet, att skydd ej finge tillgodonjutas för mönster, som icke väsentligen skiljer sig från förut offentliggjorda mönster. I 1899 års ML användes samma uttryckssätt, som återkommer även i 1916 års förslag.

Frågan om den närmare innebörden av kravet på väsentlig skillnad från tidi- gare mönster har berörts i 1916 års förslag. Det är emellertid att märka, att man i detta förslag vid sidan om nyhetskravet fordrar att mönstret skall vara egen- artat. I frågan om när ett mönster skall anses väsentligen skilja sig från vad som är allmänt tillgängligt uttalas i 1916 års förslag, att några bestämda regler icke låter sig uppställa. Vad angår avvikelser i fråga om dimensioner och färger hän- visas till vad ML innehåller i 17 'g', som visserligen hänför sig till skyddsomfånget och icke till skillnadskravet men som det oaktat anses ha betydelse även när det

21 Se under specialmotiveringen till 8 5.

gäller skyddsförutsättningarna. Enligt 17 & ML skall intrång anses föreligga, även 0111 det registrerade mönstret återgivits i annat mått eller andra färger eller om i övrigt oväsentliga ändringar vidtagits. Med stöd härav uttalas i 1916 års förslag, att avvikelser i fråga om dimensioner och färger enligt ML alltid bör betraktas så— som oväsentliga. I vad gäller dimensionsförändringar ansluter man sig i förslaget härtill såsom någonting tämligen självklart även utan uttrycklig lagbestämmelse. Däremot anser man det vara svårare att avgöra vilken betydelse som bör tillmä— tas avvikelser i färg. Efter en genomgång av olika fall presenteras ett förslag till stadgande i lagtexten, så lydande: »En avvikelse i fråga om färg från ett oavsett färgen egenartat mönster må icke anses såsom väsentlig.» I motiveringen härtill _ som uttryckligen grundas på lämplighetsavväganden och en önskvärd enkelhet i rättstillämpningen _ uttalas att icke någon färgavvikelse, den må vara karakte- ristisk eller ej, bör få förläna nyhet åt något, som redan är allmänt tillgängligt och som, oavsett färgen, uppfyller de krav på egenart, som ställes på ett skyddsberätti- gat mönster. I anslutning härtill klargöres, att om det gäller ett mönster, som ute- slutande eller åtminstone såsom sin enda karakteristiska del består av en egen- artad färgsammanställning, en karakteristisk färgavvikelse därifrån bör kunna konstituera ett nytt mönster.22 Såsom redan har nämnts förekommer i 1916 års förslag bland skyddsförutsättningarna jämväl ett krav på att mönstret skall vara egenartat. I motiveringen härför framhålles, att man varit ganska tveksam om detta krav men att man uppställt kravet »för att därmed än kraftigare framhålla, att mönster av så enkel beskaffenhet, att man icke kan tala om att någon andlig verksamhet varit nödvändig för deras åstadkommande, skall vara uteslutna från skydd» samt att det här gäller en förstärkning av nyhetskravet.23

Vid de nordiska mönsterrättsk—onferenserna 1926—1927 var man enig om att icke kräva egenart såsom skyddsförutsättning _ i ett stort antal remissyttranden över 1916 års förslag hade förordats att detta villkor skulle slopas bl. a. under hänvisning till att det lätt kunde missförstås. Vid sidan av det traditionella ny- hetskravet uppställde man emellertid vid de nordiska konferenserna icke ett skill- nadskrav i samma utformning, som dittills varit aktuell i Sverige, utan ett villkor som mycket nära ansluter sig till motsvarande krav i den norska mönsterlagen, närmare beskrivet nedan.

I utredningens enkät ingick en fråga som gällde vilka krav som bör stäl— las på nyhet och originalitet. Svaren skiftar emellertid till uttryckssätten i sådan grad, att någon vägledande tendens icke bör utläsas av dem. Ungefär halva antalet svar gick emellertid ut på att tämligen stränga krav här bör gälla.

Den danska mönsterlagen upptager icke vid sidan av nyhetskravet någon ford- ran på väsentlig skillnad från äldre mönster. Däremot kräves bland skyddsförut- sättningarna, att mönstret skall vara egenartat (»ejendommeligt»); i fråga om tex- tilvaror skall endast ornamenterade och dekorativa mönster få betraktas såsom egenartade. Innebörden av begreppet egenart är icke så lätt att precisera. En viss ledning anses emellertid kunna hämtas från bestämmelserna om intrång i möns- terrätten. Dessa innehåller nämligen, att utnyttjandet av ett mönster icke blir till- låtligt därför att man företagit ändringar, tillägg eller uteslutningar, såvida dessa icke är så väsentliga, att mönstret i sitt ändrade skick icke framträder såsom nå- gon efterbildning av det skyddade mönstret, i vilket hänseende en ändring av di-

221916 års förslag 5. 96 ff. 23 S. 98 f.

mensionsförhållanden, färger eller material icke skall anses tillräcklig. I praktiken torde det danska kravet på egenart icke avvika nämnvärt från det svenska kravet på väsentlig skillnad.

Den norska mönsterlagen kräver nyhet av ett mönster för att detta skall kunna tillerkännas skydd. I lagen förklaras uttrycklig, att mönster icke anses såsom nytt, bl. a. om det är så likt en annan allmänt tillgänglig förebild, att det, trots skillna- der i enskildheter, i förhållande till denna icke framträder såsom en självständig skapelse. Av förarbetena inhämtas bl. a., att man har avvisat tanken på att vid sidan av nyhet kräva originalitet eller egenart därför att ett sålunda uttryckt vill- kor skulle kunna missförstås. Ej heller det norska kravet, som i uppenbar över- ensstämmelse med de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna bygger på krite- riet>>en självständig skapelse», torde i den praktiska tillämpningen uppvisa nämn— värda avvikelser från det svenska skillnadskravet.

193-(c års mönsterlagsförslag i Finland upptog vid sidan om kravet på nyhet ett krav på att mönster, som skall kunna erhålla skydd, måste väsentligen avvika från det som redan varit allmänt tillgängligt. Härutinnan överensstämde förslaget sålunda med svenska förhållanden. I anslutning härtill föreslogs emellertid en reg- lering, som saknar motsvarighet i de övriga nordiska länderna, av innehåll att den som fått ett mönster registrerat skulle vara berättigad att utan hinder av skillnads- kravet få mönsterregistreringen utvidgad till att omfatta också annat eller andra bestämda likartade föremål. En sådan utvidgning skulle dock ej medföra någon förlängning av mönsterskyddstiden utöver den för grundmönstret gällande.

Den tyska mönsterlagen av 1876 fordrar icke blott att ett mönster är nytt utan även att det uppvisar egenart (»Eigentiimlichkeit») för att det skall beredas skydd. Innebörden av detta begrepp har gjorts till föremål för olika utläggningar i praxis och litteratur.24 Med egenart synes emellertid avses, att upphovsmannen gjort en individuellt skapande insats, som åt mönstret givit förmåga att skilja detta ifrån det alldagliga och allmänt gängse. Insatsen måste höja sig över vad genomsnittliga formgivare utan vidare kan frambringa med utnyttjande av befintligt material. Kravet på egenart har härigenom komm-it att till arten likna förutsättningen för erhållande av upphovsrättsligt skydd men skilja sig från denna genom att göra anspråk endast på en lägre grad av estetisk verkan hos föremålen och sålunda vara mera modest. Något skillnadskrav i ovan redovisad mening har emellertid ej uppställts. Ett sådant skulle f. ö. illa passa ihop med det krav på endast subjek- tiv nyhet, som från många håll anses vara den tyska mönsterlagens innehåll. Mönstrets egenskap att vara egenartat synes behöva föreligga blott vid tidpunkten för dess tillkomst.

Den franska mönsterlagen av 1909 innehåller ett skillnadskrav. Där stadgas näm- ligen, att lagen är tillämplig på alla nya mönster och modeller samt industriella föremål, som avviker från liknande föremål genom en särskiljande utformning ägnad att ge föremålet nyhetskaraktär eller genom en utstyrsel, som förlänar det ett individuellt och nytt utseende.

1949 års mönsterlag i Storbritannien innehåller såsom definition på nyhetskra- vet, att ett mönster icke skall anses såsom nytt, om samma mönster eller ett möns— ter, som skiljer sig från detta blott i oväsentliga detaljer eller med avseende på ut- formningar som är vanligen använda varianter, redan blivit registrerat eller all- mänt tillgängligt i Storbritannien. Om mönstren avser samma eller olika slags va-

24 Se t. ex. rättsfall i GRUR 1958 s. 97 (BGH) och s. 405 (OLG Celle) samt 1962 s. 144 (BGH) ävensom uttalanden hos Furler s. 114—125, E. Ulmer: Urheber- und Verlags- recht (2. Aufl. 1960) s. 419 och Wenzel i GRUR 1958 s. 421: Der Geschmacksmuster- rechtliche Begriff der Eigentiimlichkeit.

ror skall härvid vara utan betydelse. Vad som krävs är alltså en icke oväsentlig skillnad från äldre mönster.

I det brittiska förslaget 1962 *har man slopat det nu formellt förekommande ori- ginalitetskravet. En mindre justering av betydelse för skillnadskravet föreslås i det att när det gäller jämförelsen mellan två varandra liknande mönster, som av— ser ol-ika slags varor, utslagsgivande skall vara om det kan anses ligga nära till hands att överflytta mönstret till det nya varuslaget eller ej.

Benelux-förslaget 1963 uttrycker skillnadskravet så, att med föremål, som har ett identiskt utseende, skall jämställas föremål med ringa eller underordnade av- vikelser.

Den i Förenta Staterna år 1964 framlagda Libonati Bill har sås-om ovan redovi- sats övergått från nu gällande krav på objektiv nyhet till att fordra subjektiv ny- het. Man har emellertid därjämte utestängt från skydd bl. a. mönster som kommit i allmänt bruk. I anslutning härtill har uppställts ett skillnadskrav av innehåll, att skydd ej heller skall kunna erhållas för mönster, som skiljer sig från allmänt bru- kade mönster blott i oväsentliga detaljer eller med avseende på sådana element, som utgör vanligen använda varianter inom branschen.

Utredningen

Nyhetskravet har ovan givits en innebörd i inskränkt mening, d. v. s. avse- ende blott identitetsfallen. I och för sig skulle man emellertid även kunna tala 0111 nyhet i vidsträckt mening och därunder inrymma fall, som icke är identiska men där mönstren i fråga liknar varandra. Endast när likhet ej längre föreligger skulle man med detta betraktelsesätt komma utanför ny- hetsbegreppet. Utredningen har emellertid valt att hålla isär nyhetsfrågan i inskränkt mening och likhetsfrågan eller skillnadsfrågan, som den med hänsyn till att det här gäller en skyddsförutsättning lämpligen bör kallas.

I mönsterrättslagstiftningen på olika håll har alltid krävts någonting mer än nyhet i inskränkt mening för att rättsskyddet skall inträda, men det krav som åsyftas har fått olika utformning i skilda länder. Frågan är dock, om man icke i praktiken når ungefär samma resultat med de olika lösning- arna. Vad det uppenbarligen närmast gäller är att utestänga från skydd sådana mönster som har en påfallande likhet med redan tillgängliga möns— ter eller är helt banala och vilka det icke finns anledning från allmän syn- punkt att skydda. I sammanhanget blir det också aktuellt att ta hänsyn till betydelsen av färger och färgförändringar samt att bedöma verkan av att ett mönster sammansatts uteslutande av delar, som redan är allmänt tillgäng- liga.

Såsom en grundläggande regel beträffande skillnadskravet bör gälla, att det är mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som redan blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip icke vara så att man bedömer likhet och avvikelser blott i detaljer. I fråga om gra— den av skillnad bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönstervaran. I vissa speciella situationer kan detta dock leda vilse. Så kan t. ex. en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan på helhets— utseendet men det oaktat utgöra resultatet av ett omfattande formgiv-

ningsarbete och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygsan- skaffning och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga förändringar, som föreligger i fall som dessa, kan lätt iakttagas av fack- männen på området, och det måste därför krävas, att producenterna nog— grannare än eljest iakttager detaljerna och beaktar deras betydelse för hel- hetsutseendet. Det finns sålunda tillfällen, då det med fog kan påkallas rättsskydd mot efterbildande även av mönster som till synes endast föga skiljer sig från andra mönster. Exempel härpå kan hämtas från bestick- området, där tämligen små förändringar, som normalt kanske icke ome— delbart observeras av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att upp- fylla skillnadskravet. I andra fall kan en ringa förändring bli mycket fram- trädande och därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det för den skull finns anledning att tillerkänna skydd åt det förändrade mönst- ret. Såsom exempel härpå kan nämnas att man förser en eljest neutral yta på ett föremål med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseende åt varan men som näppeligen är av beskaffenhet att göra det förändrade föremålet mönsterskyddsvärt. Vad som emellertid i båda dessa ytterlighetsfall är gemensamt och av intresse i mönsterrättsligt sam- manhang är, att man tagit fasta på om någonting för det skyddsvärda vä- sentligt har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när helhetsutseendet har förändrats så att de mönster, som är i fråga, tyd- ligt skiljer sig från varandra. Så bör emellertid även i övrigt vara fallet, när förändringen är väsentlig. Skillnadskravet uttryckes sålunda i lagtex— ten med att mönsterrätt förvärvas allenast för mönster, som väsentligen skiljer sig från vad som redan blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt omfattar även nyhetskravet, som således icke i lagtexten behöver uppstäl— las separat.

Den valda formuleringen överensstämmer med den som förekommer i ML, och någon förändring i tillämpningen _ såvitt angår metallvaror — är icke åsyftad. Man har inom utredningen övervägt faran för att uttrycks- sättet skulle kunna komma att tolkas såsom ett krav på uppfinningshöjd eller någonting däremot svarande, eftersom samma uttryckssätt förekom- mer i den nu gällande svenska patentförordningen för att beskriva kravet på uppfinningshöjd. Risken härför har emellertid bedömts såsom obetydlig bl.a. av den anledningen att den väntade nya patentlagen av allt att döma icke kommer att bibehålla den äldre terminologien. Det förtjänar emellertid understrykas, att skillnadskravet icke får uppfattas såsom ett kvalitets- krav i gängse mening utan endast såsom ett krav på utseendemässig distans eller olikhet av icke ringa betydelse.

När utredningen stannat för att såsom skyddsförutsättning uppställa ett krav på väsentlig skillnad från tidigare mönster, har detta gjorts också för att ge uttryck åt den meningen att obetydliga skillnader icke skall erkän— nas såsom tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas. Det

är nämligen utredningens åsikt, att icke Väsentliga skillnader, t. ex. smär- re varianter som tillkommit utan nämnvärd insats av mönsterskaparen och som är utan särskild betydelse för producenten och utan intresse för konsumenterna, icke rimligen bör beredas skydd i mönsterrättens form. Ett avsevärt område måste här vara fritt till bruk för envar. Skillnadskra- vet bör alltså ges ett anspråksfullt innehåll men självfallet icke tillämpas för strängt. Med denna rekommendation förutsätter utredningen, att vad man brukar kalla för banala mönster merendels skall komma att lämnas utan skydd.

Att man måste använda olika måttstock när det gäller att bedöma möns- terskillnader inom olika branscher ligger i sakens natur och har delvis framgått av det redan anförda. Inom sådana varuområden som exempelvis textil— och möbelindustrierna måste avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skillnad skall anses föreligga. Vad angår en modeindustri som konfektionsbranschen får beaktas att avvikelserna ofta består av van- ligen förekommande varianter på området och att begagnandet av sådana icke rimligen bör få bilda grundvalen för en ensamrätt. I fråga om ändrade dimensionsförhållanden bör gälla, att dessa som regel icke skall anses med— föra väsentlig skillnad. Så bör t. ex. icke en leksaksbil, som utgör en trogen kopia i förminskad skala av en »riktig» bil, få mönsterskyddas om före- bilden redan finns på marknaden, och detta trots att bilarna klart skiljer sig åt både genom olika storlek och olika användningsområden. Att över- flytta ett mönster från ett varuområde till ett annat kan i vissa fall med- föra krav på förändringar av mönstret. Även om skillnaderna i sådant fall icke i och för sig är väsentliga för helhetsutseendet, synes det emellertid icke möta hinder att i tillämpningen, om särskilda skäl talar därför såsom t. ex. då produkterna tillhör två helt skilda branscher, ta vederbörlig hänsyn till att det kan ligga en väsentlig insats i överflyttandet och att med stöd därav tillerkänna skydd åt det nya mönstret. Väsentlighetskravet bör alltså i undantagsfall kunna få en något mera liberal tillämpning än den som strängt begränsar kravet till utseendet hos mönstret såsom sådant och helt bortser från det varuslag, för vilket mönstret skall tjäna såsom förebild.

Ett speciellt intresse tilldrar sig frågan hur skillnadskravet skall bedö— mas vid jämförelser mellan ett tredimensionellt föremål och ett tvådimen- sionellt eller tvärtom, t. ex. när dekorationsfigurer avsedda att ställas på julbord o. (1. skall jämföras med julpapper och juldukar försedda med av— bildningar av figurerna —— ett fall ur praktiken som presenterats för ut- redningen. Figurerna bör i detta fall, enligt utredningens mening, utgöra nyhetshinder mot en ansökan om registrering såsom mönster av julpappe— ret och julduken, förutsatt att ej annan mönsterbildande figuration ingår däri. I det omvända fallet, där ytmönstret tillkommit först och figurerna därefter, är det mera tveksamt, om ett nyhetshinder skall anses föreligga, men om utformningen av figurerna troget följer de tecknade figurerna och

således icke från utseendemässig synpunkt uppvisar något egentligt till- skott, torde det ligga nära till hands att anse väsentlig skillnad icke förelig— ga. Mot bakgrund av utredningens bedömning av det praktiska fallet får andra liknande fall bedömas. Några normer med generell tillämpning kan icke uppställas.

Den senast behandlade frågan återkommer när det gäller mönsterrät- tens omfång och belyses även där, varvid dock är att märka den skillnad i bedömningen som blir nödvändig på grund av att skyddets omfattning begränsats till de varor, för vilka mönstret registrerats, och därmed likar- tade varor.25

I vad gäller en annan närliggande fråga, nämligen om enbart ett mate- rialbyte, t. ex. från porslin till plast, skall vara tillräckligt för att uppfylla skillnadskravet, måste däremot fastslås att så icke bör vara fallet. Även om smärre utseendemässiga förändringar vidtagits av tekniska anpass— ningsskäl, synes det icke finnas anledning att här rucka på vad som eljest kräves i fråga om väsentlig skillnad. Om ett mönster sammansatts av i marknaden redan förekommande delar, bör som regel skillnadskravet till- lämpas på samma sätt som eljest. Den omständigheten, att delarna var för sig redan varit allmänt tillgängliga, bör således icke ha någon själv- ständig betydelse vid skillnadsbedömningen. Vad vidare gäller spörsmålet hur man skall bedöma skyddsbarheten av avbildningar av människor och djur och andra existerande ting såsom naturföremål o. d., synes även här skillnadskravet kunna göra tjänst. De avvikelser, som i regel föreligger och som tillkommit för att varan skall kunna framställas industriellt och an- vändas för sitt nya ändamål, medför ofta sådan väsentlig skillnad som gör mönstret skyddsbart.

En smula komplicerad är frågan hur man skall se på, betydelsen av får— ger i mönsterrättsligt hänseende. Det är alldeles uppenbart, att färg i och för sig har stor betydelse för en varas utseende och att således en färgför- ändring kan åstadkomma en väsentlig skillnad därutinnan. Lika klart framstår det emellertid, att grundfärgerna och de vanligaste blandningarna av dessa är så gängse förekommande på varuområdet, att det finns anled- ning ifrågasätta om ett färgbyte skall få tilläggas någon verkan vid bedö— mandet av skillnadskravet. Å ena sidan kan principiellt hävdas, att färger icke bör ges någon särställning när det gäller ett mönsters utseende utan jämställas med andra bidragande element såsom form, linjer, ytor, textur o.s.v. Å andra sidan måste i fråga om skillnadskravet framhållas, att åt- minstone alla enklare fall av färgsättning och färgbyte när det gäller i öv- rigt oförändrade mönster icke motsvarar det väsentlighetsrekvisit som upp- ställts. Först när man kan tala om radikala eller exklusiva färgsättningar i motsats till banala och vanligen förekommande bör en väsentlig skillnad

55 Se under avsnittet om Mönsterrättens innehåll.

i mönsterrättslig mening anses ha uppnåtts. En färgsättning eller färgför— ändring av ett nyttomönster bör endast undantagsvis kunna uppfylla kra- vet på väsentlig skillnad. Att märka är här t'. ö. att vad som på varumär— kesrättens område har betydelse för märkens särskiljningsförmåga och för- växlingsbarhet icke får spela motsvarande roll inom mönsterrätten.26

Med hänsyn till vissa speciella situationer som kan förekomma har ul- redningen övervägt att jämte nyhet och väsentlig skillnad kräva egenart för att ett mönster skall beredas skydd. Utredningen har emellertid i sam— förstånd med de övriga nordiska kommittéerna stannat för att icke upp- ställa något sådant krav. Anledningarna härtill är främst, att ett krav på egenart måste anses vara helt främmande på nyttomönster-området och där kunna vålla olägenheter samt att en förnuftig tillämpning av skillnads- kravet bör kunna fylla samma funktion som fordran på egenart, en term vars närmare innebörd det f.ö. är svårt att klargöra.

Frågan huruvida en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskil— da fallet är uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering. Med hän— syn härtill synes det vara av vikt att undersöka vems värdering som bör vara vägledande. Det är givet att domstolarna i sista hand får fälla avgö- randet, men spörsmålet är var man kan hämta normgivande uttalanden. Sådana skulle nämligen i och för sig kunna lämnas av verkligt kvalifice- rad expertis på formgivningens område, av företrädare för producenterna inom branschen eller av »allmänheten». Enligt utredningens mening bör man här i tveksamma fall hämta ledning från uppfattningen hos den sak- kunskap som representerar branschen i fråga. Det bör särskilt observeras, att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna icke är avsedda att tilläm- pas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen har icke ansett erforder— ligt att nu ingå på spörsmålet om upprättande av en särskild sakkunnig nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav kan uppstå sedan erfarenheter vunnits om tvistefrekvensen efter den nya lagstiftning— ens ikraftträdande.”

Några kollisionsregler

Nyhetskravet och skillnadskravet är avsedda att verka i vilken form än mönstret blivit allmänt tillgängligt och oberoende av vem som föranlett detta _— med de undantag som redovisats ovan. Detta betyder bl. a., att bil— der av mönster som förekommer i ansökningar om mönsterregistrering blir nyhetshindrande från den dag de är offentligen tillgängliga. Vidare be- tyder det, att ritningar eller andra representationer av mönster som kan före- komma i patentansökningar på motsvarande sätt bildar nyhetshindrande

261 fråga om betydelsen av färger hänvisas till 1916 års förslag 5. 96 ff. samt till Furler s. 99., s. 207 och s. 211 f ävensom till den brittiska Report 1962 s. 42.

27 Inom utredningen har avvikande mening i fråga om skillnadskravet redovisats i ett särskilt yttrande av hrr von Zweigbergk och Uggla.

material. Även i varumärkesärenden står att hämta material, som kan ut- göra nyhetshinder mot en mönsterregistrering; detta torde i praktiken gälla främst i fråga om sådana varumärken, som består av varors eller för- packningars utstyrsel.

Vad särskilt en äldre mönsterregistreringsansö-kning angår är att märka, att samma sökande vid ny ansökan måste i fråga om skillnadskravet fylla samma mått som eljest gäller. Han skall alltså icke äga åtnjuta den för- delen -— som avsikten har varit i det finska lagförslaget 1934 _ att få re- gistrera nya mönster, som endast utgör smärre, d. v. s. oväsentliga, varian- ter av det förut registrerade mönstret. Något särskilt skäl att gynna honom i detta avseende torde icke föreligga; även andra borde i så fall med samma fog kunna få skydd för motsvarande varianter, som de framställt. Emellertid har det icke ansetts böra vara någonting som hindrar, att en mönsterregi- streringssökande samtidigt inger flera ansökningar innehållande mönster, som sinsemellan icke skiljer sig väsentligen åt. En sådan form av »variant- registrering» har det tvärtom ansetts vara ändamålsenligt att godtaga.28

Patentansökningar är under en viss tid icke offentlig-a.. Utredningen före- slär _ av skäl som redovisas i annat sammanhang att även ansökningar om mönsterregistrering skall kunna hemlig—hållas under viss tid, högst sex månader. En mönsterregistreringsansökan kan följaktligen komma att kolli- dera med en äldre hemlig ansökan, när ansökningarna innehåller samma eller väsentligen lika mönster. I sådant fall skall, enligt utredningens förslag, mönster som förekommer i den äldre ansökningen anses vara allmänt lill- gängligt redan vid ansökningens ingivande, ehuru ansökningen hälles hem— lig, under den förutsättningen dock att mönstret sedermera i samband med ansökningen a—v registreringsmyndigheten göres tillgängligt för envar. Dessa fall av s. k. äldre rätt, som enligt ML följer annan ordning, föreslås alltså under det angivna villkoret bli att behandla såsom jämställda med annat nyhetshindrande material. Jämväl då mönstret framgår av en ännu icke all- mänt tillgänglig ansökan om patent eller om varumärkesregistrering skall nyhetshinder anses föreligga, såframt mönstret sedermera i det äldre åren- det vederbörligen blir offentliggjort. Utredningen återkommer i specialmo— tiveringen till 2 5 med en närmare genomgång av kollisionsspörsmålen.

Hinderkatalog

[ varumärke-slagen förekommer en s. k. hinderkatalog —— en uppräkning av vissa förhållanden som utgör registreringshinder och därmed i åtskilliga fall även ogiltighetsanledning. När det gäller patent är de hindrande om- ständigheterna icke så många, att man brukar tala om en hinderkatalog. 14 & VmL innehåller däremot en rad registreringshinder av olika slag, och dessa

25 Se vidare härom under specialmotiveringen till 2 g.

har i stor utsträckning befunnits lämpliga att upptaga jämväl i mönsterlags- förslaget.

Utredningen föreslår, att mönsterrätt icke skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida- mot goda seder eller allmän ordning. Där— jämte föreslås, att ett registrerat mönster icke utan vederbörligt tillstånd skall få innehålla statsvapen m. m. dylikt, annans kännetecken eller porträtt, något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett för annan registrerat mönster. Därest tillstånd till registreringen lämnas, skall emellertid i sistnämnda fall ej längre något hinder mot registreringen- eller dess fortvaro anses föreligga.

Hinderkatalogens fall behandlas närmare i specialmotiveringen till 4 g.

Registreringsförfarandet

Enligt utredningens förslag skall mönsterrätt kunna förvärvas endast ge— nom registrering. Av betydande vikt när det gäller utformningen av registre- ringsförfarandet är frågan, om registreringsmyndigheten bör utföra nyhets- granskning eller om registreringsansökning blott skall underkastas formell granskning och därefter omedelbart kunna leda till registrering. Frågeställ- ningen är densamma som sedan länge förekommit inom patenträtten. Man brukar härvidlag skilja mellan förprövnings- och anmälningssystem. Under de nordiska mönste-rkommittéernas överläggningar har denna fråga till följd av ursprungligen divergerande uppfattningar blivit föremål för mycket ingå- ende överväganden, innan ett enhälligt resultat kunnat uppnås.

Utvecklingen i Sverige

Regeln i ML om att en ansökan om mönsterregistrering skall avslås, därest mönst- ret uppenbarligen icke är nytt motiverades icke särskilt i prop. 9/1897. De tidi- gare lagförslagen hade med angivande av skäl givit exempel på både anmälnings- system och förprövningssysteml, men i 1897 års proposition anfördes endast rent allmänt, att man sökt få till stånd en närmare överensstämmelse med författning- arna om patent och varumärken. Då det gällande stadgandet alltså kan återföras till patentlagstiftningens motsvarande reglering, är det av intresse att närmare ta del av denna.

En framställning av Spörsmålen kring nyhetsgranskning på patenträttsområvdet lämnades redan i Patentlagstiftningskommitténs betänkande II med förslag till för- ändrad organisation av patent- och registreringsverket och reglering av löneför- hållandena vid nämnda ämbetsverk (1912).2 Av detta betänkande framgår att den kommitté, som år 1878 utarbetat ett förslag till ny patenttörordning, i princip gav företräde åt förprövningsförfarandet men det oaktat ställde sitt förslag på an- mälningsförfarandets grund. Anledningen härtill synes närmast ha varit, att man ansett förprövningsförfarandet aldrig kunna bli fullt effektivt och att man tagit hänsyn till den kostnad, som antogs vara förenad med en tillämpning av ett dylikt förfarande och som ansågs icke stå i rimligt förhållande till det jämförelsevis ringa antalet uppfinningar, varå patent söktes. Man kompletterade emellertid an- mälningssystemet med en regel om att ansökan skulle avslås, om uppfinningen up- penbarligen icke var ny. Härom yttrades närmare att, därest registreringsmyndig- heten på grund av egen erfarenhet skulle finna utom allt tvivel, att det föremål, varå söktes patent, icke vore nytt, det ej kunde vara lämpligt, att ett statsorgan utställde en urkund, som skulle ge stöd åt anspråk, vilka redan då uppenbarligen befunnits ogrundade och sedermera, så snart påstående härom väckts, måste av domstol uttryckligen förklaras oberättigade. Det sålunda avsedda behawndlingssät- tet har emellertid aldrig blivit följt. Man sökte nämligen redan från första stund att så gott det med tillgänglig arbetskraft lät sig göra tillämpa förprövningssyste- met i hela dess vidd.

Även behandlingen av mönsterregistreringsärenden torde ha följt samma utveck- ling som ägt rum inom patentområdet.

1 Se 1878 års betänkande s. 87 och prop. 15/1887 3. 27. 2Betänkandet s. 9 ff och 160 ff. En översikt av fördelar och nackdelar med förpröv- ningssystem och anmälningssystem lämnas ä 5. 154 ff.

Patentlagstiftningskommittén uttalade sig 1912 för ett bibehållande av förpröv— ningssystemet på patenträttens område.” Härvid anfördes huvudsakligen följande. En nyhetsgranskning kan visserligen icke bli absolut tillförlitlig, men erfarenhe- ten har visat, att stora garantier om tillförlitlighet därigenom ernås. Dessa garan- tier är av stor betydelse såväl för uppfinnarna som för industrien, i det att man säkerligen skulle ställa sig ganska betänksam i fråga om exploaterandet av en upp- finning, som icke gjorts till föremål för nyhetsprövning. Tillvaron av en mängd patent, vilka till följd av bristande nyhet aldrig bort meddelas, kan innebära en allvarlig olägenhet för industrien, eftersom därigenom obehöriga hinder för det fria och lojala tillgodogörandet av uppfinningarna rests. Talrika tvister rörande patentens giltighet och ett allmänt osäkerhetstillstånd skulle uppstå. En billigare och mera betryggande nyhetsgranskning än den som verkställes av registrerings- myndigheten torde f. ö. icke kunna erhållas:1

När patentlagstiftningskommittén sedermera avgav 1916 års förslag till lag om mönsterskydd ansågs emellertid, att mönsterskyddsansökningar icke borde under- kastas nyhetsprövning i någon form..5 Härom anfördes bl. a. följande. I fråga om patent är nyhetsgranskning oundgängligen erforderlig, men förhållandena är an- norlunda då det gäller mönsterskydd. För att tjäna sitt ändamål måste mönster- skyddet i allmänhet kunna förvärvas utan tidsutdräkt och med ringa kostnader. Intet av dessa krav låter sig förena med nyhetsprövning. För övrigt kan en effek- tiv granskning av mönster icke genomföras. En granskning, som omfattar endast förut registrerade mönster, är redan den svår att verkställa med noggrannhet och lämnar ej någon nämnvärd garanti för mönstrets nyhet. Att, såsom då fråga är om patentansökningar, sammanbringa något lättillgängligt, i klasser uppdelat granskningsmaterial, saknas det förutsättningar att göra när det gäller mönster. En nyhetsgranskning skulle för övrigt icke för sökandena ha någon större bety- delse, enär den som självständigt framställt ett mönster löper synnerligen liten risk, att detta mönster skulle vara förut känt. Någon allmän nyhetsgranskning bör alltså icke företagas, och ej heller bör registreringsmyndigheten medgivas rätt att vägra registrering i sådana fall, då man utan särskild granskning vet, att ett mönster redan är allmänt tillgängligt. Med en dylik rätt måste sammanfalla en motsvarande skyldighet, och att bestämma gränserna för denna skyldighet är svårt. —— Kommittén upptog också frågan om att införa en nyhetsprövning i upp- budsförfarandets form _ d. v. 5. en prövning av invändningar från allmänhetens sida men ansåg, att en sådan prövning säkerligen skulle få ringa betydelse och vålla tidsutdräkt.

Av prop. 5/1919 inhämtas, att det bland remissyttrandena över 1916 års förslag från flera håll riktats kritik mot det föreslagna anmälningssystemet. Ett mönster- skydd utan nyhetsgranskning sades kunna medföra ett osäkerhetstillstånvd, som ej vore till gagn för landets hantverk och industri; granskning borde åtminstone företagas av redan registrerade mönster och inkomna ansökningar. Med anledning av dessa yttranden anförde departementschefen, att en granskning i förhållande till registrerade mönster icke kunde bli så vidlyftig, att den skulle kräva större kostnader och tidsutdräkt än vad industriens intressen medgiver, men i gengäld

3 Betänkandet s. 167 f. 4 Diskussionen om de båda systemen inom patenträtten har fortsatt. Här kan hänvisas till en framställning i betänkandet Nordiskt patentsamarbete (SOU 1952:43), Bilaga I 5. 2 f. I samma bilaga lämnas ä 5. 8 f en redogörelse för det internationella patentinsti— tutet i Haag, som har till uppgift att utföra nyhetsgranskningar. De nordiska patent- kommittéerna bibehåller den tämligen fullständiga nyhetsgranskningen (NU 1963: 6 s. 206 ff, där också ett annat system, som framlagts i det 5. k. EEC—förslaget ang. en pa— tentkonvention, redovisas. Se även 5. 438 ff samt beträffande det 5. k. Haag—institutet s. 72). 5 Betänkandet s. 142 ff.

ur rättssäkerhetssynpunkt icke var värdelös. Varken med hänsyn till registrerings- myndighetens arbetsbörda eller från andra synpunkter kunde man därför hysa nägra betänkligheter mot att låta den i ML gällande regeln kvarstå oförändrad. Enligt denna kunde det anses fullt tillräckligt, att förut registrerade mönster granskas.

Vid de nordiska konferenserna 1926—1927 rörande luivudgrunderna för ny lag- stiftning angående bl. a. mönsterskydd var frågan om nyhetsgranskning föremål för livlig debatt. Det enda, som man av allt att döma var enig om, var att en full- ständig nyhetsgranskning måste betraktas såsom utesluten. Från svensk sida för— ordades en prövning, som i första hand skulle omfatta förut registrerade mönster och inkomna reigstreringsansökningar samt i andra hand skulle avse material, vilket utan närmare undersökning i övrigt var känt för myndigheten. Såsom ett alternativ framfördes ifrån några håll tanken på ett invändningsförfarande. Emot även en begränsad nyhetsgranskning anfördes olika skäl. Anmälningssystemet där- emot ansågs lätteligen kunna kombineras med skyldighet för anmälaren att lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt; en sådan för— säkran antogs kunna nedbringa antalet registrerade mönster, som icke är nya, i samma utsträckning som ett begränsat förprövningssystem. Sammanfattningsvis har uppgivi-tse, att de danska delegerade »uttalat sin sympati» för den svenska ståndpunkten7, varemot de norska och finska delegerade ansåg, att någon nyhets- granskning icke borde äga rum.

I första lagutskottets utlåtande 12/1954 med anledning av väckta motioner om utredning rörande ML har redovisats bl. a. ett yttrande, som utskottet inhämtat från patent- och registreringsverket. I detta yttrande uttalas beträffande spörsmå- let im förprövning följande. Ett rent anmälningstörfarande utan materiell förpröv- ning kan leda till att marknaden översvämmas med mönsterregistreringar av ofta tvivelaktig hållbarhet, vilket kan vålla näringslivet besvär och kostnader. En full- stärdig förprövning, av liknande slag som i patentärenden, leder å andra sidan till att förfarandet försenas och fördyras. Mönsterregistrering bör, om institutet skall tjäna sitt syfte, normalt kunna nås betydligt snabbare och enklare än patent- skyldet. Här kan kanske en begränsad förprövning vara en lämplig mellanlös- ning, eventuellt förbunden med att ansökningarna utlägges till allmänhetens granskning, innan registrering beviljas.

Utredningens enkät upptog även frågan om hur omfattande en eventuell registrerin-gsprövning bör vara. Resultatet av enkäten lämnar dock icke nå- got entydigt besked om hur industriens olika branscher ställer sig till denna fråga. Grovt räknat har, av det antal företag som över huvud taget besvarat frågan (ett åttiotal av de cirka 250, som besvarat enkätformuläret bland de cirka 500 tillfrågade), en tredjedel önskat en fullständig nyhetsgranskning, en tredjedel förordat en begränsad nyhetsgranskning och en sjättedel re- kommenderat ett rent anmälningssystem, medan återstoden lämnat varie- ranie svar, som ej kan inpassas i detta schema men bland vilka förekommer förslag om ett invändningsförfarande.

Nyhetsgranskningen h—os registreringsmyndigheten tillgår för närvarande på följande sätt. Avbildningar av mönster, som registrerats och sådana som

6 Industritidningen Norden 1927 s. 408. 7Prån dansk sida yppades dock enligt konferensprotokollet. vissa betänkligheter, sär- skilt från kostnadssynpunkt.

ej lett till registrering finns förvarade i pärmar efter ett lättillgängligt sy- stem med en av myndigheten för eget bruk genomförd klassificering. Dessa avbildningar granskas i den utsträckning, som mönsterskyddsansökningar- na ger anledning till. Tidigare ingivna ansökningar som är under behand— ling granskas också (5. k. kollisionsgranskning). Vidare granskas undan- tagsvis de senaste årens nummer av några få tidskrifter, däribland Svenska Slöjdföreningens Form. Materialet i tidskrifterna har mellertid icke klippts ur och klassificerats, utan tidskrifterna får genomletas mera på intuition. Ett ganska omfattande granskningsmaterial har under årens lopp bildats av kataloger, broschyrer och liknande, som insamlats från olika företag och klassificerats efter samma ordning, som gäller för mönsterr—egistret, men denna samling är ofullständig och har, särskilt på senare är, icke komplet- terats. Tidigare gjordes som regel i varje ansökningsär—ende också förfråg- ningar om mönstrets nyhet hos några företagare i branschen. Denna form av nyhetsundersökning har emellertid under de senaste åren icke tilläm- pats annat än i några speciella undantagsfall. Statistiken över mönster- registreringsärenden utvisar, att antalet ansökningar, som icke leder till re- gistrering, genomsnittligen uppgår till omkring en tredjedel, varvid dock är att märka att en stor del av dessa icke kunnat beviljas på grund av att mönstret ej motsvarat det krav på prydnadskaraktär, som upprätthålles i praxis, eller på grund av att mönstret ej tillhör metallindustrien. Det bör dock framhållas att den nuvarande granskningen på grund av skyddets be- gränsning till en enda bransch sker i relativt blygsam skala (omkring 250 ärenden per år) och att några vittgående slutsatser följaktligen icke kan dras av erfarenheterna härifrån.

Överväganden i de övriga nordiska länderna

I Danmark härskar ann'iäjningssystemet.8 I förarbetena till den danska mönster- skyddslagen uttalas, att det icke kan bli fråga om att ålägga registreringsmyndig- heten någon plikt att företa undersökning av det anmälda mönstrets nyhet. Dels ansågs en nyhetsgranskning medföra betydande kostnader, dels skulle den bli i hög grad ofullkomlig och inom kort sannolikt visa sig praktiskt taget ogenomför- bar på grund av omfattningen av det material, som måste undersökas, även om detta begränsas till redan registrerade mönster.9 Den danska lagens % 5 innehåller den presumtionsregeln, att ett anmält mönster skall anses vara nytt, intill dess an- nat upplyses. .

Även i Norge tillämpas anmälningssystemet. Förarbetena till den norska möns- terlagen ger icke närmare besked om vilka överväganden, som legat bakom ställ— ningstagandet för ett rent anmälningssystem.m

Det finska förslaget 1904 till lag om skydd för mönster och modeller innehöll samma regel som upptagits i den svenska ML, d. v. s. att ansökningen skall avslås,

BJämför uttalanden i NIR 1959 av B. Carlsen ä 5. 205 och av Julie Olsen ä 5. 219.

9 Rigsdagstidende, Tillzeg A 1904—1905 sp. 1699—1700. 10 Udkast til lov om beskyttelse af mpnstre med begrundelse (Kristiania 1900) s. 23 och s. 45.

om mönstret uppenbarligen icke är nytt. I lagberedningens motiv förklaras, att registreringen grundas på ett anmälningssystem men att det befunnits påkallat att ålägga registreringsmyndigheten en viss prövning av de materiella förutsätt- ningarna. I det finska förslaget 1934 har ett invändningsförfarande upptagits. Kun- görelse om ansökningen skall införas i den officiella mönstertidningen. Under kungörelsetiden, som är två månader, står det envar fritt att göra invändning mot ansökningen. Efter fristens utgång företages ansökningen till avgörande »även med beaktande av» gjord invändning. I ett följande författningsrum föreslås vi- dare, att mönster skall registreras »utan prövning av huruvida registrering kom- me att hava rättsverkan eller icke» samt att, om myndigheten »likväl före kun— görandet eller därefter» anser, att registrering enligt lagen om mönsterskydd icke »komme att hava rättsverkan», myndigheten skall vara berättigad att avslå ansök- ningen. Detta torde åsyfta, att myndigheten skall ha rätt att beakta nyhetshinder, som den har sig bekant, men att någon skyldighet att nyhetsgranska icke skall föreligga.

Läget i några andra länder

Förfarandet med nyhetsgranskning tillämpas utom i Sverige endast i ett fåtal euro- peiska länder, däribland Irland, Jugoslavien, Portugal, Storbritannien och Tjecko— Slovakien. I Spanien tillämpas ett invändningsförfarande. Utanför Europa utföres förprövning bl. a. i Förenta Staterna och Japan.

Vanligen är central registrering anordna-d. Endast undantagsvis synes lokal re- gistrering förekomma. Så är emellertid fallet i Västtyskland, där underdomsto- larna handhar mönsterregistren, utom i några speciella fall där patentverket är registreringsmyndighet. Kritik mot det decentraliserade systemet i Tyskland har emellertid vid flera tillfällen framförts. Registrering hos lokala myndigheter äger också rum i Frankrike. På några håll är det tillåtet att inlämna registreringsansök- ningar hos lokal myndighet, som sedan vidarebefordrar handlingarna till den centrala registreringsmyndigheten.11

Den brittiska mönsterlagen av 1949 stadgar att registreringsmyndigheten, i syfte att kunna avgöra om ett mönster är nytt eller originellt, äger företa de undersök- ningar som befinnes lämpliga. Handläggningstörfarandet framgår av tillämpnings— föreskrifter.12 Om myndigheten finner anledning till anmärkning mot en ansökan, skall skriftligt föreläggande ges sökanden härom. Påkallar icke denne inom en månad förhandling i saken, skall han anses ha återtagit sin ansökan. Därest sö- kanden vid förhandling ej lyckas övertyga myndigheten om det oberättigade 1 an- märkningen och registrering därför alltjämt vägras, äger sökanden föra saken vidare till en överinstans (Appeal Tribunal).13

I det brittiska förslaget 1962 bibehålles det nu rådande förprövningssystemet så- vitt gäller Design Monopoly. Man förordar t. o. m. att göra systemet i vissa hän- seenden effektivare än för närvarande. I betänkandet lämnas en utförlig redogö- relse för hur det nuvarande systemet tillämpas. Granskning sker i fråga om alla ansökningar med undantag av dem, som angår spetsmönster och rutiga eller ran- diga textilmönster. Vid patentverket i London består granskningsmaterialet av de mönster, som registrerats under de senaste 20—30 åren, och av de färska facktid- skrifter, som finns tillgängliga hos myndigheten. Om tjänsteman, som har att ut- föra granskningen, anser det kunna vara givande att ytterligare material blir nn-

11 Se 5 9 i den tyska mönsterlagen och Furler s. 266 ff samt artikel 5 i den franska mönsterlagen. 12 Huvudregeln i Reg. Des. Act Sec. 3 (2), de närmare förskrifterna i Des. Rules 29—31. 13 Om registreringsförfarandet se vidare A. D. Russell-Clarke: Copyright in Industrial Designs (London 1960), s. 57.

dersökt, begagnar han sig även av andra tidskrifter samt kataloger och uppslags- böcker. Det anses, att den officiella granskningen i allmänhet är mer effektiv än den undersökning, som enskilda personer kan utföra. Den nyhetsgranskning som utföres hos registreringsmyndigheten i Manchester, där lcxtilmönster kan regi- streras, är mer begränsad, i det att den blott omfattar bestående mönsterregistre- ringar jämte en mindre samling äldre mönster utvisande vanligen förekommande varianter på textilområdet. Med hänsyn härtill vill man ej kalla förfarandet för en nyhetsgranskning utan talar hellre om en »intrångsgranskning» (infringement search), eftersom det huvudsakliga resultatet av undersökningen inskränker sig till huruvida sökandens mönster kolliderar med en bestående mönsterrätt eller ej. Denna prövning av intrångsförhällanvdena anses i stor utsträckning ha bidragit till det rådande mönsterrättssystemets popularitet hos den brittiska textilindustri- en. I betänkandet påpekas, att allteftersom tiden går ett allt större antal ogiltiga textilmönsterregistreringar kommer att verkställas på grund av att området för textilmönster som icke ingår i granskningsmaterialet ständigt blir större. Med några statistiska uppgifter belyses omfattningen av anmärkningar ifrån registre- ringsmyndighetens sida. Under perioden 1952—1959 motsvarade sålunda antalet ärenden med anmärkningar beträffande mönster utanför textilområdet i genom- snitt ungefär 18 procent och antalet textilmönsterärenden med anmärkningar i ge— nomsnitt icke fullt 7 procent. Mer än hälften av samtliga anmärkningar godkändes av sökandena.”

I tre avseenden föreslås i det brittiska betänkandet förändringar beträffande ny- hetsgranskningen. För det första skall myndigheten i Manchester icke begränsa sin undersökning till en »intrångsgranskning» utan tillämpa samma normer, som myndigheten i London. För det andra skall granskning utföras även beträffande rutiga och randiga mönster samt spetsar. För det tredje anser man det möjligt att göra rikare bruk av handelns kataloger och tidningar och av läroböcker. Officiella organ och näringslivets sammanslutningar anses böra tillfrågas om råd beträffan— de kataloger o. s. v., som kan illustrera de i handeln vanligen förekommande mönstervariationerna.15

Vad åter angår skyddsformen Design Copyright, som också kräver registrering, skall icke någon annan granskning utföras av registreringsmyndigheten än sådan som gäller rena formaliteter. Detta förklaras av att skyddsformen icke kräver ny- het i objektiv mening.

Den nya jugoslaviska lagstiftningen stadgar förprövning i den begränsade me- ningen, att endast tidigare i landet registrerade mönster bildar undersökningsma- terial.16

Den spanska mönsterlagstiftningen föreskriver icke någon nyhetsgranskning men ett invändningsförfarande tillämpas. Mönsterregistreringsansökningarna kun- göres med bilder av mönstren, och allmänheten beredes tillfälle under en tid av två månader att göra invändning mot ansökningarna, i samband varmed nyhets- hinder kan anföras. Vad som framkommer genom 1nvandn1nvsf01farandet lägges därefter till grund för registreringsmyndighetens pröv ning. 17 Antalet registreringar årligen understiger väsentligt antalet ansökningar; ehuru proportionen givetvis icke är densamma genom åren, kan grovt sägas, att genomsnittligen ungefär en tredjedel av ansökningarna icke leder till registrering. — I Portugal har forp1 ov- ningssystemet kombinerats med ett invändningsförfarande.

14 Report 1962 s. 12 ff och s. 133. 15 Report 1962 s. 48 f. 16 Artikel 32 i 1961 års lag, intagen i Prop. ind. 1962 s. 128. 17 Artiklarna 166 och 183 i 1931 års spanska lag om industriell äganderätt.

Den nuvarande mönsterrättslagstiftningen i Förenta Staterna föreskriver ny- hetsgranskning på samma sätt som gäller beträffande patentansökningar. Gransk- ningen är tämligen rigorös, och statistiken utvisar, att genomsnittligen över 40 procent av ansökningarna icke leder till registrering. I Libonati Bill av år 1964 har man emellertid frångått den, som man säger, dyrbara och tidskrävande för- prövningen. Det föreslås, att registreringsmyndigheten skall pröva, huruvida an— sökningen avser ett mönster, som uppenbarligen kan skyddas enligt lagen, och denna granskning torde vara avsedd att bli av mycket ringa omfattning. Det bör anlnärkas, att lagförslaget kräver av sökanden att han under edlig förpliktelse skall förklara, att mönstret är originalt, d. v. s. självständigt frambragt och således icke framställt med annat mönster såsom förebild.18

Den nya japanska mönsterlagen 1960 har bibehållit det förprövningssystem, som gällde tidigare. Statistiken utvisar, att mer än 40 procent av ansökningarna icke leder till registrering. Det har vidare för några år sedan uppgivits, att ansökning- arna krävde en behandlingstid av cirka åtta månader.")

I Benelux—förslaget 1963 förordas anmälningssystemet. Registreringsmyndighe- ten skall vid sidan 0111 formell granskning endast pröva huruvida deponerade mönster strider mot goda seder eller allmän ordning inom Benelux-området. Till förmån för anmälningsförfarandet har åberopats tekniskt-administrativa och eko- nomiska skäl.

I det canadensiska mönsterlagsförslaget 1958 har det brittiska nu gällande för- prövningssystemet upptagits.

Enligt Haag-överenskommelsen i 1960 års text skall icke någon förprövning äga rum vid den internationella registreringen», men konventionen erkänner före- komsten av sådan prövning i nationell lagstiftning och fäster avseende därvid bl. a. när det gäller avgiftssystemet. I artikel 2 ges en definition på det i texten förekommande uttrycket länder med nyhetsprövning. Därmed avses konventions— land, vars nationella lagstiftning omfattar ett system med preliminär granskning och prövning ex officio av den nationella myndigheten i fråga om, nyhetskravet beträffande alla mönster, som sökes registrerade. Den närmare innebörden härav var föremål för särskild diskussion vid' Haag-konferensen 1960, varvid man sökte få en minimiregel fastslagen exempelvis av innebörd att granskningen måste omfatta det egna nationella registret och det internationella registret. Man synes emellertid icke ha kunnat enas om annat än att det måste vara fråga om en offi- cialgranskning. Vid närmare överväganden beträffande svensk anslutning till Haag-överenskommelsen får särskilt observeras frågan huruvida kravet på nyhets— granskning uppfylles här i landet eller ej.

Utredningen

Utredningen anser, att mönsterregistrering liksom hittills bör äga rum cen- tralt för hela riket hos patent— och registreringsverket. Det-har icke fram- kommit något skäl att decentralisera registreringen på sätt som man gjort

18 Det amerikanska patentverket har i ett yttrande över ett tidigare förslag (Hart Bill) gjort det antagandet, att det ringa arbetet med behandlingen av ansökningar enligt den nya lagen kommer att medföra, att en tjänsteman skall kunna handlägga genomsnitt- ligen två ärenden i timmen. I sammanhanget göres vissa beräkningar angående personal och kostnader m. m., och därvid utgår man från ett tänkt antal årligen inkommande ansökningar av 5 200, ett antal som något överstiger genomsnittet under senare år. Man framhåller också, att handläggningen av ärendena skulle underlättas väsentligt, om an— vändandet av blanketter till ansökningarna föreskrives. Vissa andra påpekanden av prak— tisk natur har också gjorts i patentverkets yttrande. 19 Se GRUR Ausl. 1960 s. 2. Jfr ovan betr. Gebrauchsmuster i det särskilda avsnittet därom.

t. ex. i Tyskland. Det vore ej heller ändamålsenligt att tillskapa ett nytt or— gan för handhavandet av mönsterregistreringarna.

Det största intresset tilldrager sig spörsmålet huruvida registreringsmyn- digheten skall företaga nyhetsgranskning eller icke. Såsom framgår av redo— görelsen för förhållandena i andra länder kan man härvidlag icke spåna nå- gon enhetlig inställning. Viss övervikt råder dock till förmån för anmäl- ningssystemet. Möjligen kan hela frågekomplexet reduceras till ett över- vägande huruvida man främst vill tillgodose sökandenas aktuella intresse av ett snabbt och billigt skyddssystem eller i första hand vill försöka värna andra mot att behöva respektera registreringar, vilkas giltighet kan sättas i fråga. Utredningen har emellertid granskat de skäl för och emot förpröv- ningssystemet och anmälningssystemet, som brukar anföras och som eljest framkommit under arbetets gång, och vill här sammanfatta huvudargumen- ten. Först bör dock nämnas, att utredningen i full enighet med de övriga nordiska ländernas kommittéer föreslår, att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering i en periodisk tidskrift av mönstret, som därigenom bringas till allmänhetens kännedom.

Till förmån för ett förprövningssystem brukar anföras, att det kan erbju- da en tämligen stark gar-anti för att registrerade mönster är nya, något som är av betydelse bl. a. för att underlätta exploat-eringsmöjlighet—erna och för att nedbringa alntalet eljest uppkommande tvister angående mönstrets nyhet. Emot förprövningssystemet brukar emellertid anföras, att detta —— till följd av det enorma material som finns på området —— aldrig kan tillämpas så att det blir i önskvärd mån uttömmande, tillförlitligt och effektivt utan all- tid måste bli beroende av tillfälligheter. Härigenom, menar man, blir regi— streringsbevisen vilseledande i så måtto, att de oriktigt inger både registre- ringshavare och allmänheten föreställning om att mönstren verkligen är nya. Systemet anses vidare vara mycket tidsödande och kostn—adskrävande samt för sin tillämpning fordra ett verkligen praktiskt uppbyggt klassifice- ringssystem. Mot tanken på en begränsad förprövning brukar emellanåt anföras, att den alltid blir av mycket ringa värde.

Till förmån för ett anmälningssystem brukar anfönas, att det utgör ett snabbt, enkelt och billigt förfarande, som väl tillgodoser behoven när det gäller rättsligt skydd för mönster. Emot systemet anses tala, å ena sidan att både sökanden och allmänheten lämnas i ovisshet om huruvida mönstret redan är registrerat eller eljest måste betraktas såsom känt samt å andra sidan att registreringen lätt kan missleda allmänheten till att tro att mönst- ret verkligen visat sig uppfylla skyddsförutsätt-ningarna. Risken anses ock- så vara stor för att registret kommer att översvämmas av onyttiga och re- dan kända mönster, något som skulle medföra extra besvär och kostnader för industrien vid bevakning av registreringarna och kunna leda till talrika tvister. I anslutning till denna synpunkt brukar hävdas, att en ensamrätt till mönster i och för sig är så pass besvärande för industrien, att rörelsefri—

heten ej bör inskränkas ytterligare genom att kräva hänsynstagande även till icke nyhetsprövade mönster i registret.

För utredningen har det stått klart, att en fullständig nyhetsgranskning beträffande mönster icke är praktiskt möjlig att åstadkomma. Mångfalden mönster över hela värld-en lägger uppenbara hinder i vägen därför, och re- dan en någorlunda väl dokumenterad granskning skulle bli så vidlyftig och kräva en sådan organisation, att kostnaderna därför icke skulle stå i rimlig proportion till granskningens resultat. En mycket omfattande insamling och klassificering av material från andra länders mönsterregister, från svenska och utländska tidskrifter, från utställningar m. ni. måste förutsät- tas. Insamlingen och sorteringen av materialet skulle uppenbarligen medfö- ra ett betydande och vanskligt arbete. Mot denna bakgrund har utredningen sökt att — såsom alternativ till ett anmälningssystem —— finna någon form för en begränsad förprövning, en niedelvåg som redan utredningens direktiv ger anvisning om. En väsentligt bidragande anledning till att tanken på ett förprövningssystem icke helt förkastats, fastän anmälningssystemet tilläm— pats i Danmark och Norge, är att företrädare för den svenska industrien vid överläggningar med utredningen givit uttryck åt bestämda önskemål därom.

Det ligger icke närmast till hands att söka begränsa antalet fall, då ny- hetsgranskning skall utföras. Detta skulle visserligen kunna ske genom att granskningen göres fakultativ, d. v. s. beroende av sökandens begäran där- om i varje särskilt fall. Granskningsmaterialet måste dock i så fall alltid finnas tillgängligt, och enligt vad nyss sagts bered—er det utomordentliga svå- righeter att hålla detta något så när fullständigt utan att oproportion—erliga kostnader uppstår. Det gäller i stället att finna någon lämplig form för be- gränsning av granskningsmaterialet genom att t. ex. utnyttja endast de mönsterregister, som finns lätt tillgängliga. Främst kommer landets eget mönsterregister i fråga. Därnäst ter det sig naturligt att begagna de andra nordiska ländernas mönsterregister och eventuellt ytterligare några register såsom exempelvis det brittiska och det amerikanska. Det är emellertid att märka, att man i Storbritannien icke publicerar registrerade mönster och ej heller ämnar göra det enligt det nya lagförslaget. Med hänsyn härtill är det praktiskt taget omöjligt att utnyttja det brittiska registret såsom gransk- ningsmaterial. De amerikanska registreringarna däremot publiceras i en officiell tidskrift, och bild-erna där kunna klippas ur och klassificeras efter samma system som det inhemska registret. Även den kommande amerikans- ka mönsterlagen synes förutsätta publicering av mönstren. När det gäller internationell mönsterregistrering enligt Haag—överenskommelsen sker f. n. ej något avbildande av mönstren i registreringstidskriften, men enligt 1960 års konventionstext skall mönstren avbildas. Det blir då praktiskt möjligt att lägga även det internationella mönsterregistret till granskningsmateria- let.

Om man på något av nu angivna sätt begränsar granskningsmaterialet,

kan emellertid med fog invändas att förprövningen berövats något väsent- ligt av sin funktion, nämligen att ge en rimlig garanti för att mönstret i frå— ga verkligen är nytt. För att på ett praktiskt sätt motverka denna olägenhet har utredningen funnit lämpligt föreslå, att den begränsade förprövningen kombineras med ett invändningsförfarande. Härigenom vinner man även den särskilda fördelen, att utomstående _ det kan vara mönsterskapare, industrikonkurrenter och andra beredes tillfälle att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndighetcn klargöra att det förelig- ger hinder av något slag mot registrering av mönstret i fråga. Rätten att gö- na invändning begränsas till två månader från publicerandet av ansökning- en men göres i gengäld avgiftsfri för invändaren. Genom invändningsförfa- radet räknar utredningen med en väsentlig förstärkning av den begränsade förprövningen och som följd därav en minskning av antalet eljest uppkom- mande tvister. Det bör nämligen utgöra ett starkt intresse för industriföre- tagen inom den berörda branschen, liksom ibland kanske även för en branschsammanslutning, att bevaka registreringsansökningarna och ge— nom invändningar söka tills—e att mönster som icke är nya ej heller blir re- gistrerad-e. Invändnin-gsförfarandet framstår f. ö. såsom naturligt och kon- sekvent på mönsterrättsområdet därför att ett sådant förfarande tillämpas både i fråga- om patent och varumärken samt i viss omfattning när det gäl- ler ansökningar hos namnmyndi-gheten att erhålla annat släktnamn.

Under utredningens gång har det befunnits angeläget att frågan om ny- hetsgnanskningen löses i nordisk enighet. En sådan lösning har emellertid visat sig vara svår att uppnå. Ifrån svenskt och norskt håll har man med vissa und-antag —— varit anhängare av förprövning i någon form, medan man från finskt och särskilt danskt håll givit företräde åt ett rent anmälnings- system. Den kompromiss som slutligen åstadkommits innebär, att såsom minimikrav på granskning skall gälla, att de giltiga mönsterr-egistreringarna i det egna landets register granskas. Icke något av länderna skall emellertid behöva binda sig för att utföra nyhetsgranskning ex officio endast i det egna mönsterregistret. Vid de nordiska överläggningarna har det vidare uttalats sympati för en granskning jämväl av registreringar som utlöpt under de se- naste fem åren före gnanskningsåret.

När man från dansk sida gick med på den lösning, som här redovisats, torde detta ha skett bl. a. av den anledningen, att man i enlighet med påpe— kanden av den norska kommittén funnit det vara önskvärt, att en sökande snarast möjligt skall få reda på om någon annan innehar en gällande re- gistrering, som avser samma eller närliggande mönster. Skull-e så vara fal- let, kan sökanden nämligen komma att hindras i sitt nyttjande av mönstret genom ingripande av den äldre registreringshavaren eller i vart fall nödgas erlägga en lieensavgift och därigenom få sina kalkyler rubbade. Det är up- penbarligen av betydelse för en sök-ande att få kännedom om ett dylikt för- hållande på ett tidigt stadium. Om däremot endast nyhetshinder av annat

slag skulle föreligga, lider sökanden icke samma men av att ej snarast få besked därom; visserligen uppnår han icke själv någon ensamrätt eller ock- så går han miste om sin erhållna registrering, men han förblir oförhindrad att nyttja mönstret, låt vara kanske i hårdare konkurrens än eljest. Den form av granskning, som det här gäller, tar alltså endast sikte på att utrö— na, huruvida sökanden genom nyttjande av det mönster, som han söker re- gistrerat, begår intrång i annans mönsterrätt eller ej (jämför infringement search i Storbritannien).

Att en prövning av nu angivet skäl har ett eget värde är uppenbart, men såsom en nyhetsprövning kommer den att vara av tämligen ringa omfatt— ning. Granskningen bör därför utsträckas i första hand till »att omfatta även mönsterregistreringar som upphört men beträffande vilka materialet finns kvar. Eljest skulle det f. ö. bli formellt möjligt att omedelbart efter skydds- tidens utgång låta registrera samma mönster på nytt. Huruvida man vid ut- vidgning av granskningen skall begränsa sig till de registreringar, som ut— löpt under de senaste fem åren före granskningsåret, är tveksamt. Möjligen bör man sträcka granskningen ännu längre tillbaka i tiden, men detta är en fråga som får lösas i administrativ ordning.

Under förutsättning att de mönster, som sökes registrerade, klassificeras och publiceras på enahanda sätt i de nordiska länderna kan det icke vara förenat med särskilt betungande arbete att insamla detta material och låta det ingå i det svenska gran-skuingsmaterialet. Även m-erarbetet att utföra granskningen i den vidgade samlingen framstår såsom förhållandevis obe- tydligt. Utredningen föreslår därför att granskningsmaterialet tills vidare skall omfatta mönsterregistreringarna i Sverige samt kungjorda mönsterre- gistreringsansökningar i Danmark, Finland och Norge. Härjämte bör granskning äga rum jämväl av här i landet inneliggande ansökningar om mönsterregistrering. Vill man bred-da granskningsunderlaget ytterligare, kan publiceringarna av internationella mönst-erregistreringar utnyttjas på motsvarande sätt. Det internationella klas-sificerinzgssystem, som är under utarbetande, förutsättes komma till användning inom de nordiska länderna. Att utöver vad nu sagts utnyttja utländska mönsterregister kan icke f. n. rekommenderas.

En nyhetsgranskning ex officio kan _ hur begränsad den än må vara _— inrymma rätt och skyldighet för myndigheten att beakta även sådant ny- hetshindrande material vid sidan om det fastställda granskningsmaterialet, som myndigheten har sig bekant. Det har emellertid inom de nordiska mönsterkommittéerna rått delade meningar h-ärom. För Sveriges del häv- dar utredningen, att en uttrycklig reglering av granskningens omfattning på sätt som förordas talar för att icke medge att granskningsresultatet skall bli beroende av sådana tillfälligheter, som kan hänföras till gransk'arens personliga kunskaper och ambition. Den motsatta lösningen skulle nämli- gen lätt kunna leda till en icke avsedd utvidgning av gransknings—materialet

med därav följande tidsutdräkt och krav på en ökad organisation. En rätt för granskaren att åberopa material, som han har sig bekant, bör f. 6. nr allmän synvinkel icke lämpligen godtagas med mindre rättigheten komplet- teras med en skyldighet för honom i samma hänseende. Enär efterlevnaden härav uppenbarligen ligger utom gränserna för det praktiskt möjliga, synes det vara mindre välbetänkt att ålägga granskningspersonalen såsom en tjänsteplikt att beakta även sådant material vid sidan om det föreskrivna, som den har sig bekant.

Av skäl liknande dem som senast anförts hör granskningsmaterialet icke kompletteras med bilder av mönster som hämtats från tidskrifter, katalo- ger, broschyrer o. (1. Det måste nämligen, hur man än söker ordna saken, alltid bli fråga om ett slumpvis sammanbragt material. Arbetet med att in- samla och klassificera materialet står med hänsyn därtill icke i någon rim- lig proportion till det resultat som kan förväntas. Invändningsförfarandet ter sig i jämförelse härmed såsom avgjort mer effektivt. I syfte att ytterli- gare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras föreslår utredning- en emellertid, att varje sökande skall under straffansvar lämna en försäk- ran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. Därigenom tror sig utredningen kunna i någon mån motverka, att den som tillägnat sig ett all- mänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa, söker detta registre- rat.

Till följd av de delvis olika ståndpunkter, som intagits av de nordiska ländernas kommittéer till frågan om nyhetsgranskningen, men i överens— stämmelse med den enighet som kunnat uppnås föreslår utredningen att i mönsterlagen intages endast den bestämmelsen-, att registreringsmyndighe- ten vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall i den utsträck- ning Konungen fastställer undersöka, om förutsättningarna för förvärv av mönsterrätt är för handen. Frågan får sålunda regleras på administrativ väg. Förändringar framdeles i granskningens omfattning underlättas genom den angivna ordningen. Metoden, överensstämmer f. ö. med det sätt på vil— ket man reglerat motsvarande fråga enligt patentlagsförslaget. Gransk— ningens omfattning kan visserligen genom den föreslagna regleringen kom- ma att i någon mån skifta mellan de olika nordiska länderna, men detta förhållande betraktar utredningen icke såsom någon allvarlig olägenhet. Innebörden av den valda lagtextformuleringen är, att ett visst mått av offi- cialgranskning skall utföras, och utredningen anser sig böra utgå ifrån att det minimimått som de nordiska kommittéerna blivit ense om d. v. s. granskning av de i landet i kraft varande registreringarna —— kommer att upprätthållas i de olika länderna.

Frågan om klassificering av mönster har redan berörts i olika samman- hang. I Sverige begagnas f. n. såsom ett administrativt hjälpmedel och

utan att författningsföreskrift därom föreligger —— ett inom patentverket upprättat klassystem, omfattande 30 klasser för metallvaror, som ordnats huvudsakligen efter varornas användningsområden. Den danska registre- ringsmyndigheten tillämpar icke någon form av klassificering. I Norge däre- mot begagnas ett klassifikationssystem, oaktat nyhetsgranskning icke äger rum. Systemet omfattar 16 klasser. Kliassifikationen är emellertid, liksom i Sverige, endast ett administrativt hjälpmedel för att rationellt arkivera de registrerade mönstren och lättare kunna stå till tjänst vid förfrågningar rö- rande registreringarna. Någon författningsmässig skyldighet att upprätthål- la ett klassystem föreligger emellertid ej heller i Norge.

Att man i Storbritannien indelar mönstren i klass-er har framgått av vad ovan anförts. Den klasslista, som begagnas men som icke är officiell eller offentligt tillgänglig, omfattar f. n. 41 klasser vilka i sin tur är uppdelade på ett stort antal undergrupper. List-an kompletteras kontinuerligt vid behov. Systemet förefaller icke att vara särskilt enkelt och lättillgängligt, men det brittiska patentverket anser klasslistan vara tillfredsställande. Endast en mindre del av det granskningsmaterial som begagnas vid sidan om de re— gistrerade mönstren har indelats efter klassifikationssystemet.

På det internationella planet pågår f. n. genom BIRPI:s försorg ett utred- ningsarbete angående internationell mönsterklassificering. I 1960 års text av Haag-överenskommelsen förutsättes en klassifikation (se t. ex. art. 5 (4) och art. 21 (2) p. 4), och i samband med textens antagande bildades på nor- diskt initiativ en expertkommitté med uppdrag att utarbeta förslag i ämnet. Expertkommitténs utredning har förberetts av BIRPI bl. a. genom en en- kät hos Parisunionens medlemsländer, och vid ett sammanträde med kom- mittén i oktober 1964 utarbetades ett utkast till en internationell klassifice- ring av mönster, upptagande 32 huvudklasser, envar delad i underklasser. Vid den inom kommittén förda diskussionen rörande mönsterklassificering framkom bl. a. följande. En klasslista är av värde särskilt för administrati- va behov och för granskning av registrerade mönster. Förekommande klas- sificeringssystem för patent och varumärken är icke anpassade efter de sär- sldilda krav, som gör sig gällande beträffande mönster. De nationella mönsterkl-asslistor, som för närvarande är i bruk, har uppgivits icke vara tillfredsställande. Ej heller den vid internationell registrering av mönster för närvarande använda klasslistan anses vara ändamålsenlig. En helt ny mönsterklasslista måste därför eftersträvas. Tillkomsten av en sådan, ge- mensam för ett antal stater, är ägnad att stärka tendensen till enhetlighet på det industriella rättsskyddets område. Med hänsyn till att mönsterskyd- det enbart gäller utseendet på en vara, bör mönster klassificeras, icke efter det material, varav produkten tillverkas, utan i huvudsak efter varans ända- mål och användningsområde.

Den av expertkommitte'n utarbetad-e klasslistan, som skall remissbehand—

las och överarbetas innan en internationell klassificering av mönster kan förverkligas, fogas vid betänkandet, i engelsk version, såsom en särskild Bilaga.

De nordiska mönsterkommittéernas tanke har varit, att man i våra län— der skulle kunna utnyttja den kommande internationella klasslistan i det nationella registr-eringsarbetet. Tills vidare anser sig utredningen böra räk- na med att det internationella arbetet skall hinna bli slutfört, innan den nya mönsterlagen träder i kraft.

I sammanhanget är det angeläget understryka, att det klassystem som utredningen åsyftar endast skall tjäna såsom hjälpmedel för administratio- nen och för allmänheten. Avsikten är alltså icke att en klassregistrering så- som sådan skall ha någon omedelbar betydelse för mönsterrättens innehåll eller eljest i materiellt hänseende.20 Dock torde det bli erforderligt, att möns- ter som registreras för olika varuslag och därvid inordnas i flera registre- ringsklasser får bära särskild kostnad för varje klass som blir aktuell. Denna avgift motiveras dels av att nyhetsgranskningen omedelbart vidgas till berörda klasser, som eljest måhända ej blivit aktuella, dels av att man anser det vara angeläget med hänsyn till bevakningsarbetet att motverka registreringar i andra klasser än dem som verkligen är av betydelse för sö- kanden.

Den nyhetsgranskning och prövning, som registreringsmyndigheten enligt utredningens förslag skall utföra, bör företagas innan invändningsförfaran- det igångsättes. Därest hinder för registrering befinnes föreligga, bör alltså ansökningen avslås utan att allmänheten besväras med att granska mönst- ret. Om däremot hinder mot registreringen ej framkommer under official— gransklningen, skall ansökningen kungöras och mönstret publiceras. Kungö- relsen skall innehålla tillkännagivande om .att invändning mot ansökningen skall göras skriftligen ho-s registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen. Detta förfarande överensstämmer principiellt med den ordning, som gäller inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten, och det finns ingen anledning att för mönsterrätt-ens del tillskapa en annan ordning.21

Från industrihåll har uttryckts önskemål om att den publicering av mönstret, som skall äga rum så snart officialgranskningen är avslutad, skall få u-ppskjutas viss tid och att ansökningshandlingarna får vara hemliga till dess att mönstret publiceras. Utredningen har med anledning härav över- vägt frågan om att medgiva någon form av s. k. hemlig registrering. Gällan- de ML tillåter icke detta vare sig på ansökningsstadiet eller efter det att re- gistrering ägt rum.

20 Se närmare om mönsterrättens omfattning och klassystemets betydelse härvidlag nedan i avsnittet om Mönsterrättens innehåll. 21 Invändningsfristen är i PLU 3 månader, i VmL 2 månader och i Naan 1 månad.

Enligt 5 7 DML kan däremot mönstret eller mönstren ingivas till registrerings- myndigheten i förseglat skick, varvid anmälningen hålles hemlig under tre år. Därefter skall förseglingen brytas, såvida mönsterskydd alltjämt önskas av sökan- den. Redan tidigare kan denne påkalla, att förseglingen brytes, och detta skall äga rum så snart mönstret annorstädes har offentliggjorts. Av motiven till stadgan- det i DML framgår, att man sökt tillgodose ett speciellt intresse hos dem som arbetar med säsong- eller modebetonade mönster med kort varaktighet. Det på- pekas, att en längre tid merendels förlöper mellan frambringandet av mönstret och den tidpunkt, då den färdiga varan kan föras ut på marknaden, och att kon- kurrenter under denna tid kan få kännedom om mönstret och utnyttja dess motiv vid sin varutillvcrkning till skada för innehavaren av originalmönstret.22 Även enligt NML finns möjlighet till hemlig registrering under viss tid. Sålunda stad- gas i % 14, att mönstret kan ingivas till registreringsmyndigheten i förseglat skick samt att förseglingen skall brytas efter ett år, om skydd alltjämt påkallas. Möns- terhavaren kan även tidigare begära, att mönstret göres offentligt.

I 1916 års förslag upptogs med utförlig motivering en regel i 11 % därom att mönster på sökandens begäran skall hållas hemligt under de första sex månaderna av skyddstiden, som enligt 8 & räknas från ansökningsdagen. Hemlighållandet skulle alltså kunna omspänna både ansökningsstadiet och viss tid efter registre- ringen. Enligt en särskild bestämmelse skulle sekretessen upphöra på sökandens eller mönsterhavarens begäran liksom då mönstret avföres ur registret. Som skäl för den föreslagna regleringen anfördes huvudsakligen, att det särskilt för mindre industriidkare, som icke i samma mån som kapitalstarka konkurrenter är i stånd att snabbt bringa sina varor ut i marknaden och ej heller har samma lätthet att ersätta förlorade mönster med nya, ofta kan vara av stor vikt att icke deras kon- kurrenter kan få del av deras mönster, innan de själva hunnit släppa ut varan på marknaden.23

Den i Sverige gällande offentlighetsprincipen är grundlagsfäst och inne- bär att allmänna handlingar skall vara tillgängliga för allmänheten. Endast i sådana fall, som tryckfrihetsförordningen genom sin generella avfattning tillåter och 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmän- na handlingar (Seer) närmare behandlar, får allmänna handlingar hem- lighållas. Såvitt nu är i fråga stadgar tryckfrihetsförordningen 2: 1, att alle- nast de inskränkningar får äga rum som påkallas till skydd för >>enskildas behöriga ekonomiska intresse».24

Vid de nordiska mönsterkommittéernas överläggningar i sekretessfrågan har enighet uppnåtts om att hemlighållande av verkställda registreringar icke bör tillåtas. Hänsyn till allmänheten, som har att rätta sig efter möns- terregistreringarna, har ansetts kräva att dessa icke hålles hemliga. Jämfört

22 Rigsdagstidende, Tillaeg A 1904—1905 sp 1700 f. 231916 års förslag 5. 128—139. —— I 1934 års finska förslag upptogs icke någon form av hemlig registrering. 24 En bearbetning av regelsystemet för den svenska offentlighetsprincipen pågår; se offentlighetskommitténs diskussionspromemoria om Offentlighet och sekretess (Lund 1964). I promemorian behandlas här förevarande spörsmål närmast å s. 51. — I Dan- mark och Norge tillämpas icke den offentlighet i förvaltningen, som här i landet blivit en rättsprincip, utan gäller snarast en huvudregel om sekretess i ansökningsårenden. För finskt vidkommande gäller i fråga om allmänna handlingars offentlighet i stort sett detsamma som i Sverige, låt vara att offentlighetsprincipen icke är grundlagsfäst i Fin- land.

med allmänhetens intresse härvidlag kan sekretessbehovet icke sägas vara särskilt framträdande. Vad registreringarna angår vidmakthåller förslaget sålunda den svenska offentlighetsprincipen. '

Något annorlunda ter sig, som utredningen ser saken, läget i fråga om hemlighållande av mönster på ansökningsstadiet, d. v. s. innan registrering meddelas. Det kan anföras goda skäl för att sökande skall få åtnjuta sekre- tess under viss begränsad tid för att förbereda sin tillverkning och mark- nadsföring av mönstervaran, innan mönstret i ansökningsärendet göres till- gängligt för allmänheten. Såsom föga tillfredsställande måste nämligen be— traktas, att den som frambragt eller förvärvat ett mönster skall känna sig manad att söka mönsterregistrering så snart som möjligt _ för att säkra sig mot att annan kommer före till registreringsmyndigheten med samma mönster trots att han kanske ännu icke kan föra ut den färdiga varan på marknaden. Det har av redogörelsen ovan framgått, att närgångna efter- bildningar under mellantiden kan hinna framställas och marknadsföras av utomstående och att detta kan vålla allvarliga olägenheter för den rättmätige mönsterhavaren.

Utredningen har ifrågasatt huruvida nu nämnda skäl bör utgöra tillräck- lig anledning att frångå offentlighetsprincipen, men eftersom principen en- ligt vad nedan utvecklas kan kringgås genom utnyttjande av konventions— prioritet och sålunda en i och för sig opåkallad differentiering skulle uppstå i sekretesshänseende, anser sig utredningen kunna förorda viss tids sekre- tess. Där-est ansökningshandlingarna omedelbart vid ingivandet skall vara allmänt tillgängliga, kan nämligen en sökande göra sin första ansökan i ett land där sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och sedan inom sex månader därefter göra motsvarande ansökan här i lan— det under åberopande av prioritet från ansöknings-dagen i utlandet, varige- nom han kan få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädesrätt från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas anledning att premiera utlandsansökningar framför nationella an— sökningar i förevarande hänseende.

Av nu nämnda skäl föreslår utredningen, därom huvudsakligen ense med de övriga nordiska mönsterkommittéerna, att på sökandens begäran med kungörandet av ansökningen skall anstå till dess att den av sökanden be- gärda respiten gått till ända dock senast tills sex månader förflutit från den dag, då ansökningen gjordes eller, om prioritet yrkats, den dag från vilken prioriteten begärts.25 Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstad- kommes överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som samman-

"5 Detta system har en motsvarighet i 1960 års Haag-överenskommelse angående inter- nationell deponering av mönster, där 5. k. uppskjuten publicering på särskild begäran kan medgivas under högst tolv månader, räknat från deponeringsdagen eller, om kon- ventionsprioritet yrkats, den dag från vilken prioriteten begärts; se Art. 6 (4). Enligt särskild bestämmelse skall handlingarna i ärendet hemlighållas, till dess att publicering skall ske.

läggning av prioritetstid och tiden för anstånd med kungörandet uteslutes. Om prioritetstiden utnyttjats till fullo, kan således icke något uppskov med kungörandet erhållas.

Det här förordade systemet har vissa överensstämmelser med motsvaran- d-e reglering i PLU.26 Väsentliga skillnader utgöres emellertid av sekretess- fristens längd, som enligt PLU är högst 18 månader, samt av kravet enligt utredningens förslag att sökande, som vill erhålla sekretess, måste fram- ställa begäran där-om, medan enligt PLU hemlighållande av handlingarna skall äga rum, såvida sökanden ej särskilt begär offentlighet. Vad den senast angivna skillnaden angår bör uppmärksammas, .att sekretessen på patent— ansökningsstadiet har viss hävd, medan sekretess i mönsterregistrerings— ärenden är en nyhet för svenskt vidkommande och därför har ansetts böra införas allenast under iakttagande av lämplig restriktivitet.

De nordiska patentkommittéerna har föreslagit ett system med >>n0rdiska patentansökningar», innebärande att en ansökan om patent på en uppfin— ning skall kunna inges till patentverket i ett av de nordiska länderna och där beviljas med verkan i alla dessa länder.27 Även de nordiska mönster- kommittéerna har övervägt att föreslå någon form av nordisk gemenskap på registreringsplanet. En dir-ekt förebild till ett sådant arrangemang före- ligger i Benelux-ländernas förslag till en gemensam mönsterrättslagstiftning, där man f. ö. kan sägas ha gått ett steg längre än de nordiska patentkom- mittéerna i det att man förordar ett gemensamt registreringsorgan.

Vid de nordiska mönsterkommittéernas överläggningar i frågan har det från flera håll uttalats starkt intresse för att någon motsvarighet till »nor— diska patentansökningar» anordnas. För detta talar otvivelaktigt vid sidan om praktiska fördelar också det ideella intresset att sammanknyta de nor— diska länderna och utnyttja de möjligheter till gemenskap, som språköver- ensstämmelser och andra sammanfallande förhållanden erbjuder. Vid när— mare övervägande av spörsmål—et har kommittéerna emellertid funnit, att man när det gäller mönster icke har så mycket att vinna som anses vara fallet i fråga om patentansökningar. Sålunda torde behandlingen av ansök- ningar om mönsterregistrering icke vara så tidsödande och besvärlig som behandlingen av patentansökningarna. På grund härav kan man icke räkna med någon motsvarighet till den tämligen stora arbetsbesparing hos pa- tentverken, som de nordiska patentkommittéerna kalkylerat med. Till den- na slutsats bidrar även den omständigheten, att man att döma av nuva- rande förhållanden ej synes kunna vänta annat än ett tämligen ringa antal ansökningar från annat nordiskt land. Om man således ej kan påvisa några nämnvärda fördelar för de nordiska ländernas registreringsmyndigheter,

% Se 22 & PLU och motiven i NU 1963: 6 s. 244 ff. 27 Se närmare patentlagsförslaget 28—35 55 samt NU 1963: 6 s. 76 ff och s. 269 ff. Jäm- för diskussion i NIR 1962 s. 121 ff.

synes det förhålla sig på samma sätt för sökandena. Arbetet med att upp- rätta en ansökan om mönsterregistrering måste alltid vara av tämligen lätt beskaffenhet. Utredningen föreslår f. ö. i annat sammanhang att en enhetligt uppställd blankett skall användas för ändamålet. Möjligt är också att vissa lättnader i ombudstvånget, med därav följande lägre omkostnader, skall kunna åstadkommas för sökande från annat nordiskt land. Med hänsyn till vad som sålunda anförts kan fördelarna för sökandena att få utnyttja någon form av »nordiska -mönsterregistreringsansökningar» icke sägas vara bety— dande.

Utredningen framlägger icke något förslag till nordisk gemenskap i fråga om registreringsförfarandet. Fullt samförstånd råder i denna fråga mellan de nordiska mönsterkommittéerna. Det har emellertid ansetts angeläget att framhålla, att frågan synes vara värd att upptagas ånyo sedan man vunnit erfarenheter såväl av det nya systemet med »nor-diska patentansökningar» som av de nya mönsterrättslagarna.

Inom utredningen har ett försök gjorts att verkställa en prognos med av- seende å det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering sedan den nya lagen trätt i kraft. Det har emellertid visat sig vara ytterst vanskligt att med rimliga krav på sannolikhet framlägga några siffror. Anledningen härtill är framför allt att det ej finns några jämförbara registreringsförfa- randen att lägga till grund för beräkningen. De nuvarande svenska registre- ringarna erbjuder icke någ-ot användbart underlag för en prognos beträffan— de andra branscher än metallindustrien. Utredningen har emellertid fram— räknat förhållandet mellan antalet mönsterregistreringsansökningar, å ena, samt antalet patentansökningar respektive summan av antalet patentan- sökningar och ansökningar om varumärkesregistrering, å andra sidan, i ett antal länder under en tioårsperiod t. o. m. 1961. Därefter har utredningen begagnat ett genomsnitt av jämförelsetalen, som dock varierar starkt mellan olika länder, för att mot bakgrund av antalet patentansökningar och ansök- ningar om varumärkesregistrering här i landet söka få en uppfattning om den kommande mängden ansökningar om mönsterregistrering. Med stöd av detta material vågar utredningen, under uttalande av alla de reservationer som förhållandena påkallar, göra det antagandet att antalet årliga registre— ringsansökningar i Sverige enligt den nya lagen kan väntas komma att uppgå till 3000 å 4000. Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad utredningen räknat med, kan siffran komma att öka.

Registreringsmyndighetens organisation

Såsom framgår ovan räknar utredningen med att det årliga antalet ansök- ningar om mönsterregistering kan väntas uppgå till 3 000 ä 4 000, och ut- redningens tanke är att registreringsverksamheten liksom hittills skall om—

händerhas av patent- och registreringsverket. För att kunna behandla ett årligt antal ärenden av nämnda storlek kräves emellertid uppenbarligen en vidgad organisation.

Utredningen vill för sin del föreslå, att den arbetsenhet som skall hand- lägga ansökningarna om mönsterregistrering får bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå, som sedan gammalt behandlar mönsterären- den i likhet med vad fallet är i flera andra länder, t. ex. Danmark och Norge. En ovillkorlig förutsättning för en sådan organisation torde emellertid vara, att namnbyrån, som f. 11. står under tillsyn av byråchefen på varumärkes— byrän, lösgöres och får bilda en självständig byrå.

Förutom göromål av sedvanlig expeditionell och kontorsmässig natur be- står det arbete, som den tänkta organisationen skall utföra, väsentligen av förgranskning och nyhetsprövning av registreringsansökningar samt behand- ling av invändningar och i anslutning därtill utav fattande av beslut i registreringsärenden. Härtill kommer arbete med redigering o. (1. av registre— ringstidningen och handläggning av ärenden angående förnyelse, överlå- telse och licens m. 111. För fullgörande av det arbete som sålunda kräves torde det bli erforderligt med en avdelningsdirektör, två byrådirektörer, en förste byråsekreterare och en amanuens. Av dessa bör åtminstone avdelningsdi- rektören ha juridisk utbildning. I övrigt torde erfordras tre kontorsskri— vare, en kontorist, övrig kontorspersonal till ett antal av fem och en expe- ditionsvakt. Kontorsskrivarna är avsedda att utföra förgranskning på sam- ma sätt som nu sker i varumärkesärenden. Kontorspersonalen i övrigt måste tas i anspråk även för tjänst på expedition för allmänheten.

För verksamheten erfordras cirka åtta tjänsterum som ej kan inrymmas i nu tillgängliga lokaler. Beträffande expedition och tryckeri förutsättes ge- menskap med varumärkesbyrån. Även i övrigt torde patent- och registre- ringsverkets nuvarande organisation och utrymmen i behövlig omfattning kunna utnyttjas. Härvid syftas närmast på verksledning, administration, bibliotek 0. s. v.

Utredningen har icke kunnat göra någon uppskattning av det antal möns- terärenden, som kan väntas genom besvär komma under patent- och regi- streringsverkets besvärsavdelnings prövning. Med hänsyn härtill lämnas ej något förslag rörande förstärkning av besvärsavdelningen. En viss sådan för- stärkning får man emellertid räkna med.

Beträffande kostnaderna för den nya organisationen och förfarandet har utredningen gjort vissa beräkningar, som dock icke är annat än överslags- mässiga. Dessa beräkningar ligger till grund för utredningens i olika sam— manhang omnämnda förslag till avgifter, preciserat i utkastet till tillämp- ningsföreskrifter. Såsom en given förutsättning har utredningen därvid ut- gått ifrån att ansöknings- och tilläggsavgifter samt övriga avgifter skall vara avpassade så, att organisationen och förfarandet bekostas med dessa, såsom fallet är på motsvarande sätt med patent- och registreringsverkets verksam- het med avseende på patent, varumärken och aktiebolag.

Mönsterrättens innehåll

Den ensamrätt till mönster, som enligt utredningens förslag skall kunna för- värvas genom registrering, benämnes mönsterrätt. Denna term torde ge bättre ledning än det i ML begagnade uttrycket skyddsrätt och står i god överensstämmelse med de vanligen förekommande benämningarna upphovs- rätt, patenträtt, varumärkesrätt och namnrätt.

De viktigaste punkterna i mönsterrättens innehåll bör lämpligen presente- ras redan i den allmänna motiveringen. För att ge en överskådlig bild därav kommer jämförelser att göras med motsvarande utformning av patenträtten och upphovsrätten.

I anslutning till den reglering, som förekommer i UhL och i PLU liksom även i VmL, anser sig utredningen böra förorda, att ensamrättens närmare innehåll beskrives genom en så kallad materiell regel, varefter intrångspå- följderna anknytes till denna. Här kommer nu närmast den materiella re- geln att belysas. Intrångsbestämmelserna behandlas i specialmotiveringen.

Till en börj an upptages frågan om vilka sätt att utnyttja ett skyddat möns- ter, d. v. s. vilka utnyttjandeformer, som skall omfattas av mönsterrätten. I anslutning därtill beröres spörsmålet om skydd för det ideella intresset (droit moral) på mönsterrättsområdet. Därefter uppmärksammas frågan om begränsning av mönsterrätten till att gäll-a endast för en viss registre- ringsklass eller eljest blott för sådana varuslag, som registreringssökanden särskilt angivit. Vissa frågor om skyddsomfånget, d. v. s. mönsterrättens räckvidd med avseende å icke identiska mönster, kommer att genomgås, och slutligen redovisas några speciella undantag från den generella mönster- rätten.

Inledningsvis förtjänar omnämnas, att mönsterrätten är en förmögen- hetsrätt, som i denna egenskap kan göras till föremål för civilrättsliga för- foganden. Vissa frågor om överlåtelse och upplåtelse av mönsterrätt före- slås reglerade i lagen och behandlas i specialmotiveringen.

Utnyttjandeformerna

Gällande rätt och utvecklingen i Sverige När det gäller att bestämma mönsterrättens innehåll, kan i och för sig begagnas antingen metoden att generellt förhehålla mönsterhavaren allt utnyttjande av mönstret och närmare ange erforderliga undantag därifrån, eller metoden att upp- räkna de former av utnyttjanden som skall förbehållas mönsterhavaren. Den se- nare metoden torde vara den vanligaste inom mönsterlagstiftningen, medan t. ex. den nordiska upphovsrättslagstiftningen visar ett exempel på den förra metoden. Enligt 1 & gällande ML består ensamrätten i en »rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustri-

en». Påföljdsstadgandet i 16 & beskriver närmare såsom intrång förutom att utan tillstånd! av rättsinn—ehavaren begagna mönstret på sätt som i 1 % sägs att saluhålla eller för försäljning till riket införa metallvarualster, som tillverkats efter sådant mönster utan tillstånd av rättsinnehavavren. Det är således tre slags utnytt- janden som kommer i fråga, nämligen varutillverkning samt saluhållande och im- port av mönstervaran. Beträffande tillverkning och import gäller den begränsning- en, liksom självfallet beträffande saluhållande, att förfarandet skall ha ägt rum i försäljningssyfte för att ett intrång skall föreligga.

I 1916 års förslag bibehölls de tre verksamhetsarterna tillverkning, saluhållande och import. Beträffande import skulle det uteslutande komma an på huruvida denna skett med eller utan mönsterhavarens samtycke. Saluhållande lät man avse föremål som tillverkats eller införts i strid med bestämmelserna därom och uttrycket skulle tagas i så vidsträckt betydelse, att varje försäljning måste anses ha föregåtts av ett saluhållande. Därigenom kom även verksamhetsformen försäljning att omfattas av ensamrätten.

Föremål, som tillverkats eller importerats för privat bruk, skulle enligt 1916 års förslag få säljas fritt. Skyddsverkningarna skulle rikta sig uteslutande mot yrkes— mässig verksamhet; endast om tillverkning eller import av mönstervaran sker för försäljning eller användande i yrkesutövning avsågs mönsterrättskränkning före— ligga. Däremot lät man icke själva användandet såsom sådant av en mönstervara ingå bland de utnyttjandeformer, som skulle omfattas av skyddsverkningarna. Om yrkesutövaren köpt varan inom riket, kunde mönsterhavaren vända sig mot för- säljaren, och om yrkesutövaren utan lov tillverkat eller importerat varan i avsikt att använda den i sitt yrke kunde han bli ansvarig därför. Man bedömde förhållan- dena inom mönsterrätten såsom annorlunda än inom patenträtten där princi- piellt varje yrkesmässigt användande av den skyddade uppfinningen utgör patent- intrång _ i det att mönster till skillnad från uppfinningar ansågs huvudsakligen omfatta föremål för privat bruk och endast undantagsvis avse maskiner, redskap o. d.

I 1916 års förslag tog man avstånd från att med saluhållande sidoordna offent- ligt utställande och spridande annorledes än genom försäljning av mönsterrätts- kränkande varor. De personliga moment som i allmänhet ingår i konstverksrätten och som kan motivera ett förbud på det upphovsrättsliga området att offentligt utställa skyddade verk ansågs icke föreligga i tillnärmelsevis samma grad i fråga om mönster.

Mönsterskyddet skulle enligt 1916 års förslag omfatta endast industriella före- mål, som framställts efter mönstret eller eljest kommit att överensstämma med detta, och således icke kopior av själva mönstret, t. ex. kopior av en mönsterrit— ning. Att framställa kopior av mönstret (t. ex. fotokopior), att avbilda mönstret eller kopior därav i tidningar o. s. v. och att över huvud taget visa själva mönst— ret eller kopior därav för allmänheten skulle alltså vara fritt ur mönsterrättslig synvinkel. Vad angår avbildande av mönster i tryckta skrifter fann man ej skäl, trots förekomsten av vissa stadganden därom i DML och NML, att föreslå någon särskild bestämmelse.1

I överensstämmelse med vad som gäller enligt ML skulle mönsterskyddet enligt 1916 års förslag innefatta en mot envar giltig ensamrätt av samma slag som ett patent och således icke till sin verkan vara inskränkt till efterbildande i den me- ning som utmärker upphovsrätten.

Några bestämmelser till skydd för mönsterskaparens ideella intresse (droit mo- ral), som förekommer inom den upphovsrättsliga lagstiftningen vid sidan om

lse närmare om utnyttjandeformerna i 1916 års förslag s. 107—112 och s. 209 f.

skyddet för de ekonomiska intressena, finns icke i vare sig ML eller 1916 års för- slag. På upphovsrättens område gäller föreskrifter om skydd för den ideella rät- ten redan enligt Bernkonventionen, Artikel 6 bis. I överensstämmelse med dessa har i UhL 3 & givits bestämmelser om upphovsmannens rätt att anges såsom upphovsman till sitt verk och om hans rätt att motsätta sig att verket återges i för- vanskat eller stympat skick eller eljest utsättes för förfaranden, som är kränkande för honom.2

Nordisk rätt i övrigt och annan utländsk rätt Enlig DML omfattar mönsterskyddet samma former av utnyttjanden som i Sverige, nämligen tillverkning, saluhållande och import (& 8). Tillverkningen specificeras närmare såsom att utnyttja mönstret eller en efterbildning därav som förebild vid tillverkning, bearbetning eller utsmyckning av föremål.'Saluhållande och import avser föremål vid vilkas framställande ett sådant utnyttjande förekommit. Förfa- randena måste emellertid, för att omfattas av mönsterskyddet ha ägt rum i för- värvssyfte. Avbildande eller annat offentliggörande av skyddat mönster har läm— nats fritt, något som för visst fall kommit till uttryck i lagen genom stadgande om att det står envar fritt att återge skyddade mönster i tryckta verk såväl i anslutning till själva texten soul i bilagor till denna (& 9). Detta stadgande har motiverats med att det är av betydelse att mönstrets återgivande särskilt i kritiska, konsthisto- riska och liknande verk icke hindras samt att man icke rimligen bör kräva, att vid återgivandet skall anges vem som framställt mönstret eller vem som är dess innehavare, då det för sådant ändamål skulle erfordras en besvärlig undersök- ning av registret.3 Mönsterskaparens ideella intresse har icke beretts något skydd i den danska mönsterlagen.

Enligt NML omfattar mönsterskyddet att i närings- eller förvärvsvcrksamhet an— vända mönstret som förebild vid tillverkning av industriella föremål och att in- föra eller saluhålla sålunda efterbildade föremål (% 5). De tre typiska verksam- hetsarterna återkommer alltså här. I 5 28 NML stadgas emellertid skyldighet att vid återgivande i tryckalster av mönster, som är registrerat för annan, lämna upplysning om att mönstret är registrerat. Själva återgivandet är alltså — liksom i Danmark tillåtet, men till skillnad från den danska lagen kräves, att man tillkännager att avbildningen utgör ett skyddat varumönster. Kravet gäller icke an- givande av mönsterskaparen, och regeln synes därför icke ha till omedelbart ända- mål att tillgodose det ideella intresset, som ej heller i övrigt funnit plats i NML.

I det finska mönsterlagsförslaget 1934 har man vid sidan om de tre typiska utnyttjandeformerna ställt yrkesmässigt användande av mönstervaran.

I den tyska prydnadsmönsterlagen av 1876 stadgas, att varje efterbildande som företages i avsikt att sprida efterbildningen är förbjudet (& 5). Skyddet lär om- fatta både tillverkning och spridande men icke »användande» i övrigt. Det är tillåtet att mångfaldiga för eget bruk, men yrkesmässigt mångfaldigande och spri- dande är otillåtet såvida det ej rör sig blott om ett allmänt förevisande (t. ex. ge- nom television) av mönstret eller varan. Uttryckligen undantages från mönster- skyddet att manuellt kopiera utan avsikt att sprida eller använda kopian yrkes- mässigt, att efterbilda ett ytmönster genom framställning av tredimensionella före— mål och omvänt samt att i visst fall avbilda mönster i tryckalster (% 6). Nå- got skydd för mönsterskaparens ideella intresse lämnas ej i mönsterlagen.

Enligt 1949 års mönsterlag i Storbritannien äger mönsterhavaren uteslutande-

? Se om den ideella rätten närmare SOU 1956: 25 s. 113—131. Jämför dock 13 å och 26 å andra st. UhL. 3Rigsdagstidende, Tillzeg A, 1904—1905, sp. 1702.

rätt att för försäljning eller annat affärsändamål tillverka eller importera en vara, för vilken mönstret registrerats, eller att sälja, uthyra eller utbjuda en sådan vara (Sec. 7). I 1962 års förslag har tillfogats att saluhålla en mönstervara (t. ex. genom skyltning eller annan visning för försäljning eller uthyrning), och skälet härtill uppges vara att utbjudande i praxis icke ansetts omfatta blotta utställandet av va- ror i ett butiksfönster. När det gäller den nya skyddsformen Design Copyright bestämmes i förslaget utnyttjandet till att avse efterbildande av mönstret direkt eller indirekt vid varutillverkning samt importerande, försäljning etc. av mönster- varan med vetskap om att denna tillkommit genom efterbildning. Skillnaden mel- lan de båda föreslagna skyddsformerna är att Design Monopoly skall gälla även om något efterbildande över huvud taget icke förekommit, blott en viss likhet finns, medan Design Copyright skall gälla endast mot efterbildande i vanlig me- ning. Varken i den gällande lagen eller i förslaget heredes skydd för mönsterska- parens ideella intresse.

I Benelux—utkastet 1963 är uppräkningen av utnyttjandeformerna mer omfattan- de än som brukar vara vanligt i lagstiftningen. Mönsterrätten förklaras sålunda omfatta tillverkning, import, försäljning, saluhållande, uthyrning, erbjudande till uthyrning, utställande, leverans, användande eller förvaring för något av nu nämn- da ändamål av mönstervaran (Artikel 14). Förfarandet måste emellertid ha ägt rum i industriellt eller eljest kommersiellt syfte. Undantag göres för de utnyttjan— den av en vara, som förekommer efter det att varan förts på marknaden inom Be- nelux—området av mönsterhavaren eller med hans tillstånd. Likaså undantages ut- nyttjanden av varor, som förts på marknaden inom Benelux-länderna redan in— nan varumönstret sökts registrerat. I utkastet finns inga bestämmelser för tillvara- tagande av mönsterskaparens ideella intresse.

Mönsterlagsförslaget i Förenta Staterna (Libonati Bill) upptager såsom utnytt- janden att tillverka, låta tillverka eller importera en mönstervara för försäljning eller annat affärsändamål. Vidare omfattar mönsterrätten försäljning och distribu- tion för försäljning eller annat affärsändamål av en mönstervara, dock endast un- der förutsättning att försäljaren eller distributören handlat i samförstånd med tillverkaren eller importören eller vägrar att yppa sin inköpskälla och trots var- ning fortsätter verksamheten. Enligt en särskild bestämmelse skall det vara fritt att avbilda ett skyddat mönster i en annons, i television eller på film (Sec. 8). Mönsterskaparens ideella intresse föreslås icke erhålla särskilt skydd.

Utredningen

Ett mönster har uppenbarligen till sitt huvudsakliga ändamål att tjäna så— som förebild vid tillverkning av varor och sålunda bestämma varans utform- ning och utseende i övrigt. Med hänsyn härtill fram-står utnyttjandeformen tillverkning såsom det centrala innehållet i mönsterrätten. Den som förvär— vat mönsterrätt måste kunna beivra varje sådant utnyttjande av hans möns- ter såsom förebild vid varutillverkning, som äger rum utan hans tillstånd och som är av ekonomisk betydelse för honom. Tillverkning av föremål som icke sker yrkesmässigt utan endast för att tillgodose ett personligt behov har i regel icke någon dylik betydelse för mönsterhavaren. Hans intresse av att kunna vända sig också mot annans tillverkning »för eget bruk» är så ringa, att dessa fall kan lämnas utanför mönsterrätten.

Icke allt slags tillverkning av varor med mönstret som förebild har såle- des innefattats i mönsterrätten. Såsom villkor uppställes att tillverkningen

skett yrkesmässigt och att den ägt rum utan mönsterhavarens lov. Dessa bå- da förutsättningar är av den naturen, att de också måste gälla i fråga om alla övriga former av utnyttjande, som skall innefattas i mönsterrätten. Ett utnyttjande måste alltså generellt äga rum yrkesmässigt och olovligen för att ensamrätten skall anses kränkt.4 Kravet på yrkesmässig verksamhet har samma innehåll som inom patenträtten. Med hänsyn till att mönsterrätten, såsom kommer att framgå nedan, till skillnad från patenträtten icke anses böra omfatta användande av den tillverkade mönstervaran ! ej ens om användandet äger rum i yrkesmässig verksamhet --— bör emellertid fram— hållas att en privat tillverkning (i motsats till en tillverkning i yrkesutöv- ning) av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig verksamhet icke bör genom detta syftemål hänföras till yrkesmässig tillverkning utan falla utanför mönsterrätten. Såsom exempel på vad härmed avses skulle kunna tänkas ett fall där en hotellägare, som icke tillika bedriver snickerirörelse e. d., tager sig för att själv tillverka en enstaka säng efter förebild av ett skyddat mönster och utan tillstånd av mönsterhavaren för att låta den kom— ma till användning i hotellrörelsen. Enligt utredningens mening skall till- verkningen i detta fall icke anses ha skett yrkesmässigt eller av andra skäl böra omfattas av mönsterrätten. Fallet måste liksom alla liknande fall an— ses vara utan betydelse för mönsterhavaren och därför av praktiska skäl kunna lämnas åsido. Upphovsrätten har här ett annat innehåll. Det torde således utgöra ett intrång i upphovsrätten till ett verk, som kan vara ett bruksföremål, att framställa ett exemplar av verket i förvärvssyfte, d.v.s. i avsikt att låta det komma till användning exempelvis i en hotellrörelse. Därigenom göres verket nämligen tillgängligt för allmänheten.

V arutillverkning, som sker med det skyddade mönstret såsom förebild är ett typfall av mönsterrättsintrång. Jämställt härmed bör emellertid anses det fall att varutillverkningen sker efter en förebild som någon frambringat självständigt och oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat icke väsentligen skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patenträtten men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens ståndpunkt, som här står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening såsom en mönsterskyddsförutsättning, torde icke sakna praktisk betydelse. Mönsterhavaren behöver ej i ett intrångsmål bevisa att motparten utnyttjat hans mönster som förebild och man behöver ej använ— da sig av några bevispresumtioner eller särskilda bevisvärdenorm'er för att underlätta hans bevisbörda. Genom den verkan som sålunda bör tilläggas

4Se om dessa båda villkor, som uttryckligen förekommer inom patenträtten och _ ehuru med annan terminologi —— har sina motsvarigheter inom upphovsrätten, NU 1963: 6 s. 144 ff. För upphovsrättens del må hänvisas till vad som säges om det i 11 & UhL stad- gade undantaget rörande framställning av exemplar för enskilt bruk i SOU 1956: 25 s. 180 ff. Att på mönsterrättens område övertaga bestämmelsen i 11 5 andra st. UhL, enligt vilken man ej får för eget bruk låta annan framställa bruksföremål, har icke ansetts pä— kallat. I vissa fall drabbas den som för sitt eget bruk låtit annan tillverka varan av med— verkansansvar; i andra fall bör det vara tillräckligt att tillverkaren kan angripas.

mönsterrätten uppnås även det resultatet, att den som låter registrera sitt mönster och därigenom tillkännager sitt anspråk på skydd ges företräde och förmåner framför den som ej begagnar sig av skyddsmöjligheten eller i realiteten frambragt sitt mönster senare. Att utnyttja ett skyddat mönster skall följaktligen även innefatta förfaranden, där anknytningen till mönstret endast är av den objektiva naturen att en utseendemässig överensstämmelse råder. Verkan av god tro i fråga om det registrerade mönstret behandlas i specialmotiveringen under 35 5.

Den svenska mönsterlagen kan icke sträcka sina verkningar till utnytt— janden som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i Sverige skyddat mönster såsom förebild kan således äga rum utomlands utan att mönsterhavaren med stöd av sin svenska mönsterrätt kan ingripa. Hans rätt skulle emellertid vara tämligen Värdelös om han ej kunde vända sig mot import av varor som tillverkats utomlands och som icke väsentligen skiljer sig från hans mönster. Bestämmelsen till skydd mot inhemsk tillverk— ning sknlle f. ö. lätt kunna kringgås genom att fabrikationen förlägges utan- för Sverige och varorna därefter föres in i landet. Mönsterhavarens skydds- behov tillgodoses här genom att import jämställes med tillverkning såsom ett sätt att utnyttja ett mönster. Om man tänker sig fallet med hotellsängen förändrat så, att hotellägaren i stället för att själv tillverka sängen importe- rar denna för användande i sin rörelse, måste importen i motsats till den egenhändiga tillverkningen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta ett utnyttjande som kränker mönsterrätten. Härvidlag skall det vara utan betydelse huruvida tillverkningen utomlands ägt rum med eller utan den svenska mönsterhavarens lov. Ensamt avgörande bör vara huru— vida tillstånd föreligger till importen eller ej. Emellertid kan här tänkas några speciella situationer, som måste uppmärksammas särskilt.

Gemensamt för dessa situationer är, att det föreligger en mönsterregistre- ring i Sverige, att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkes- mässigt importeras till Sverige. I det första fallet tänkes, att mönsterhavaren i Sverige (som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och importe— rar varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Det andra fallet är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens gene- ralagent och hans rättsinnehavare med avseende å mönstret samt att även i detta fall en utomstående företagare här i lan-det importerar mönster- varan sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillverkaren. Fallet kan också varieras så att företagaren importerar varan direkt från tillverka- ren —— ehuru detta är en föga sannolik situation, när ett agenturförhållande föreligger. Frågan är nu huruvida importen i de tänkta fallen bör omfattas av mönsterrätten eller ej.

Motsvarande spörsmål har väckt uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten, varumärkesrätten och upphovsrätten.5 En i viss mån nyanserad inställning redovisas av departementschefen och första lagutskottet vid behandlingen av förslaget till varumärkeslag. Utred— ningen vill i anslutning härtill förorda en rättstillämpning som tillgodoser de olika intressen, vilka kan göra sig gällande i skilda situationer. Beträffan- de det här först valda fallet synes importen icke böra anses såsom en möns- terrättskränkning ; varan har redan av mönsterhavaren förts ut på mark— naden låt vara utomlands _ och därmed skulle med en annan termino— logi hans mönsterrätt såvitt angår dessa varuexemplar kunna sägas vara konsum'erad. Det andra fallet synes böra bedömas på samma sätt för den händelse den svenske generalagenten/mönsterhavaren såsom i exemplet förutsattes härleder sin rätt till mönstret från den utländske tillverkaren och uppträder endast såsom ett ombud för denne. Rättsinnehavaren i Sverige bör således icke rimligen äga bättre rätt med avseende å varor som hans fånges- man och huvudman marknadsfört än vad denne själv äger eller såsom möns— terhavare här i landet skulle kunna äga.a Vid bedömandet av dessa exem— pel har utredningen icke fäst någon vikt vid huruvida förfarandena står i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagstiftningens syften utan har sökt hålla sig till ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt.7

Sedan sålunda tillverkning här i landet och import till riket jämställts -—— med de modifikationer som senast berörts _ såsom primära former av ut- nyttjanden, måste även åtgärder i försäljningsledet uppmärksammas. Här— vid bör sådana förberedande åtgärder som utbjudande till försäljning och saluhållande av mönstervaran omfattas av mönsterskyddet. Allt överlåtande av varan, antingen detta sker genom försäljning eller på annat sätt, torde likaså böra omfattas av mönsterhavarens rätt. Såsom redan har antytts skall mönsterrätten däremot icke kunna åberopas i fråga om fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv tillverkat och marknadsfört eller som förts på marknaden med hans tillstånd. Detta betyder att försäljningsåtgär-

5 För patenträttens det hänvisas till NU 1963: 6 s. 149, där det svenska rättsfallet NJA 1938 s. 642(NIR 1938 s. 180) omnämnas. På varumärkesrättens område har spörsmålet berörts i SOU 1958: 10 s. 2319 f samt där- efter av departementschefen i prop. 167/1960 5. 70 f och första lagutskottet i utlåtandet 39/1960 s. 34. Innan propositionen framlades, hade frågan varit uppe till bedömande i praxis; NJA 1960 s. 457. Jfr C. Uggla i NIR 1960 s. 251 f. Vad angår upphovsrätten hänvisas till 53 5 andra st. UhL samt till SOU 1956:25 s. 427 f. Ett fall med tillämpning av äldre rätt, som dock anses ha stått i nära överensstäm- melse med gällande rätt, utgör NJA 1961 s. 695. 6Förhållandena är något annorlunda när det gäller varumärken. Dessa kan nämligen skyddas genom registrering utan att sökanden behöver vara märkets upphovsman eller dennes rättsinnehavare. Med hänsyn till denna divergens och då mönsterskyddet till skill- nad från varumärkesskyddet kräver nyhet i objektivt hänseende synes man icke inom mönsterrätten behöva beakta den något missvisande problemställningen angående »äkta varor», som förekommit inom varumärkesrätten (jfr SOU 1958: 10 s. 239 f). 7 Se om konkurrensbegränsningslagstiftningens förhållande till patent och varumärken C. Uggla a. st. samt K. Grönfors: Lagstiftningen mot konkurrensbegränsning, 2 uppl. 1965, s. 27 ff och U. Bernitz i NIR 1965 s. 42 ff. Jfr utredningens uttalanden ovan under avsnittet om Behovet av ett mönsterskydd.

der liksom andra former av utnyttj anden beträffande dessa varuexemplar är tillåtna. Utbjudande, saluhållande och överlåtande kan alltså bli att anse såsom mönsterrättskränkande endast i fråga om varor som tillverkats eller importerats utan mönsterhavarens lov. I sammanhanget erinras om att själ- va utnyttjandet måste ha ägt rum i yrkesutövning och utan tillstånd av mönsterhavaren. Om så är fallet, kan förfarandet icke betraktas såsom fritt av den anledningen att tillverkningen eller importen på sin tid icke skett yr- kesmässigt utan för personligt bruk. _ Att sträcka mönsterrättens verkning- ar ännu längre in i försäljningsledet, så att t. ex. lagerhållning, distributions- åtgärder 0. d. i och för sig skall anses såsom former av otillåtet utnyttjande, har icke ansetts erforderligt för att tillvarataga mönsterhavarens intresse.

Andra former av utnyttjande än överlåtelse i egentlig mening brukar emellanåt hänföras till de otillåtna utnyttjandeform-erna. Utredningen har särskilt fäst sig vid nthyrande av mönstervaran och funnit anledning att jämställa detta med överlåtande. Det har nämligen uppgivits att vissa slags varor i betydande utsträckning ställes till disposition genom uthyrning. Vanligt skulle detta vara inom kontorsmaskinbranschen, i fråga om lant- bruksmaskiner samt när det gäller viss servisutrustning, vissa textilier, bi- lar m. in. Om ej uthyrning omfattas av mönsterskyddet, skulle den otillåtna utnyttjandeformen överlåtelse lätt kunna kringgås och i vart fall icke täcka vissa i praktiken vanliga fall av mycket närliggande karaktär.

Med de nu genomgångna verksamhetsarterna är mönsterrättens innehåll uttömt. Att generellt låta allt utnyttjande, som sker yrkesmässigt och olovli- gen, av ett skyddat mönster och av mönstervaran förbehållas mönsterhava- ren har icke ansetts böra komma i fråga. Så sker visserligen principiellt i fråga 0111 patent, men förhållandena är uppenbarligen olika på de båda skyddsformernas områden.8 De nordiska mön-sterkommittéerna har därför blivit ense om att begränsa de otillåtna utnyttjandet'ormerna på sätt som här har skett. I ett avseende kan det finnas skäl att något beröra varför mönsterrätten icke ansetts böra omfatta ett slags utnyttjande som medta— gits i den exemplifierande uppräkningen i 3 % PLU, nämligen »användande».

Att yrkesmässigt och utan mönsterhavarens lov använda en olovligen till- verkad eller importerad mönstervara kan i och för sig synas vara så klander— värt, att användandet bör omfattas av mönsterrätten. Det har emellertid an— setts, att man i så fall skulle sträcka skyddet onödigt långt, eftersom prak— tiskt taget alla föremål omkring oss i och för sig kan kränka en mönsterrätt och mycket ofta måste sägas vara i yrkesmässig användning. Detta behöver således icke endast vara fallet beträffande maskiner, redskap och andra ty- piska produktionsmedel utan kan även gälla sådant som restaurangserviser och inventarier av olika slag, hos läkare, i teaterlokaler o. s. V. Den köpare som skall använda den förvärvade varan i sin yrkesutövning bör icke rim-

8 Se för patenträttens vidkommande NU 1963: 6 s. 142 ff, där Spörsmålen utförligt be— handlas.

ligen belastas med omaket att undersöka om någons mönsterrätt kränkes och om överlåtaren haft mönsterhavarens tillstånd till försäljningen. I de flesta fall av verklig betydelse för mönsterhavaren måste det anses vara till- räckligt att han kan vända sig mot tillverkaren eller importören och mot den som salufört varorna. Om man skulle hänföra användande till de förbjudna utnyttj andeformerna måste särskilt undantag göras för de fall, då mönster- varan »köpts i butik eller på därmed jämförligt sätt» och köparen vid för- värvet icke ägde eller borde äga kännedom om att mönsterrätten kränkts (jfr 3 & tredje st. PLU). Därigenom skulle stadgandet emellertid redan ha fått ett mycket begränsat tillämpningsområde, och i betraktande av de nu nämnda omständigheterna har utredningen funnit lämpligast att låta tanken på skydd emot mönstervarans användande falla.

Det återstår att behandla sådana slags förfoganden över ett mönster som består i att framställa kopior av mönstret (d.v.s. att fotografera eller på annat sätt kopiera själva ritningen) eller att avbilda mönstret eller mönster- varan i böcker och tidskrifter, på film och i television o.s.v. Med två från upphovsrätten lånade termer avses sålunda att framställa exemplar av sj älva mönstret och att göra mönstret tillgängligt för allmänheten. Vad angår den sistnämnda formen inskränker sig intresset för mönsterrättens del till så— dant offentligt visande av mönstret som kan äga rum medelst avbildande på sätt ovan nämnts. I sammanhanget bör nämnas, att man på patentområ- det icke har några regler som förbjuder olovliga offentliggöranden av upp- finningen. För vissa sådana fall kan dock upphovsrätten tänkas göra tj änst.9

Utredningen har icke funnit skäl att låta vare sig avbildande av mönster och mönstervaror eller spridande av sådana avbildningar (i böcker 0. 5. V.) omfattas av mönsterrätten. Man har nämligen i sådana fall avlägsnat sig allt- för långt från det centrala och ur allmän synvinkel accepterade intresset att skydda mönstrets användande såsom förebild vid varutillverkning. Vad som typiskt sett ligger vid sidan härom bör icke mönsterlagen skydda. Med visst fog kan f. ö. hävdas, att ändamålet med ett mönster icke uppnåtts förr- än mönstret kommit till användning såsom förebild för en varas utseende.

Det har emellertid framhållits såsom önskvärt att söka förhindra åtmin— stone framställning och spridande av vad man brukat kalla »mönsterböc- ker», d. v. s. sammanställningar av registrerade mönster vid sidan av den officiella registreringspublikationen gjorda med tanke på att tillhandahålla förebilder för varutillverkning. Detta skulle möjligen kunna motarbetas ge- nom en föreskrift om att uppgift skall lämnas om att de avbildade mönstren är registrerade. Risken att »mönsterböcker» sammanställes och sprides utan mönsterhavarens samtycke kvarstår dock. Dessutom finns alltid andra upp- lysningskällor tillgängliga för den som vill skaffa sig mönsterinformation, t. ex. den officiella registreringspublikationen och allehanda tidskrifter bå— de på det specialla konstindustriomrädet och när det gäller varunyheter över

”NU 1963: 6 s. 241.

huvud taget. Med hänsyn härtill och då ett förbud av antytt slag bedömes vara av ringa betydelse för mönsterhavarna föreslår utredningen icke något stadgande i denna del.

De nordiska mönsterkommittéerna har ingående dryftat, huruvida möns— terskaparens ideella intressen (droit moral) i någon mån bör skyddas inom mönsterrätten. Därvid har emellertid framhållits att det personliga momen— tet vid frambringandet av mönster icke har samma betydelse som vid ska- pandet av upphovsrättsligt skyddade verk — där t.o.m. såsom en skydds- förutsättning kräves att verket skall vara präglat av upphovsmannens indi- vidualitet. Något behov av skydd vid sidan av UhL för formgivarnas ideella intressen synes ej ha gjort sig gällande, men däremot har man på vissa håll framhållit olägenheterna av t. ex. att företagare i olika sammanhang skulle behöva namngiva mönsterskaparen vid presentation av mönstervaran. En- dast i ett hänseende har man från formgivarhåll krävt beaktande av det ide— ella intresset. Det uppges nämligen förekomma, att tillverkare som av formgivare förvärvat ett mönster låtit varan sättas i produktion med ett nå- got annorlunda utseende och därefter, trots detta, försålt varan med form- givaren namngiven. Enligt utredningens mening bör formgivarnas intressen i nu berörda hänseende tillvaratagas genom avtalsmässiga överenskommel- ser mellan formgivare och fabrikant. Intet hindrar t. ex. att avtalet om över— låtelse av mönstret får reglera även vad som skall gälla med avseende å änd- ring av mönstret och namngivande av formgivaren. Utredningen föreslår följaktligen icke några generella regler om skydd för mönsterskaparnas ide- ella intressen. Till den särskilda frågan om namngivande av mönsterskapa- ren i samband med ansökan om mönsterregistrering och i kungörelser m. m. återkommer utredningen i specialmotiveringen.

Skyddets omfattning

Av betydande vikt när det gäller mönsterrättens innehåll är frågan hur långt skyddet för ett mönster skall sträcka sig med avseende på olika varuslag. Nära till hands ligger det att man, därest ett klassificeringssystem begagnas vid mönsterregistreringen, låter skyddet begränsas till varuslagen inom den klass, som ,mönstret kommer att tillhöra. Det kan härvid hävdas, att det för industrien är av vikt att veta vad man får tillverka utan risk att bli hindrad samt att fabrikanterna för den skull icke skall behöva undersöka registre- ringar i andra klasser än den som det egna tillverkningssortimentet tillhör. På varumärkesrättens område tillägger man dock i regel icke klassificering- en såsom sådan betydelse för varumärkesrättens verkningar.10 Vid de nor- diska mönsterkommittéernas överläggningar i denna fråga har man funnit att en begränsning av skyddets verkan är önskvärd. Detta har ansetts gälla

10 Patentklassificeringen inverkar ej på skyddets omfattning i vidare mån än att man anser sig i vissa fall kunna till följd av klassificeringen sätta tro till påståenden om god tro vid intrång; se NU 1963: 6 s. 334 f.

särskilt för ornament men också för sådana varor som textilier, tapeter o. s. v. och i vissa fall för varumönster i övrigt. Man har emellertid enats om att det lämpligaste härvidlag är att den åsyftade begränsningen får följa vad registreringssökanden själv i sin ansökning uppger om den vara, som han avser med mönstret. Den registreringsklass till vilken mönstret hänföres kommer sålunda icke att få någon omedelbar betydelse för skyddsverkning— arna. Utslagsgivande kommer i stället att bli registreringssökandens egen varubenämning. För att icke begränsningen av skyddet härigenom skall bli snävare än vad som kan påkallas av hänsyn till allmänheten och för att icke rena tillfälligheter av språklig natur eller eljest i valet av varubenäm- ning skall bli bestämmande måste varubenämningen rimligen få gälla även för närliggande varuslag d. v. 5. för »likartade varor». Härigenom und— vikes även att varuuppgiften behöver göras alltför omfattande till sitt inne— håll. Utredningen är väl medveten om att denna lösning icke står i överens- stämmelse med vad som i allmänhet gäller i mönsterlagar utomlands, men vid övervägandet av frågan har den valda lösningen framstått såsom mycket ändamålsenlig.

I detta sammanhang bör erinras om att man i 1916 års förslag uttryckli- gen skilt mellan formmönster och utstyrselmönster och låtit en och samma registrering gälla blott för ettdera slaget. Om ett mönster kan avse såväl form som utstyrsel, skulle särskild registrering krävas för formen och särskild för utstyrseln för att skydd i båda hänseendena skulle kunna erhållas. Även enligt utredningens förslag göres en viss skillnad av liknande slag, i det att bland skyddsobjekten talas om både förebilden för en varas utseende och om förebilden för ett ornament. Genom skyddets beroende av den vara som upp— givits i registreringsansökningen åstadkommes likaledes en viss motsvarig- het till den ordning som omfattades av 1916 års förslag. I vissa fall är det följaktligen av betydelse för sökanden att överväga huruvida hans form- mönster kan komma till kommersiellt utnyttjande såsom ornament eller om— vänt hans ornamentsmönster såsom ett formmönster. Ett praktiskt exem- pel härpå har, såsom redan angivits under avsnittet om skyddsförutsättning- arna, presenterats för utredningen i form av dekorationsfigurer, avsedda att ställas på julbord o. d., samt julpapper och juldukar försedda med avbild— ningar av figurerna. I exemplet lär ytmönstret ha varit originalet och sålun- da utgjort förehild för de tredimensionella figurerna. Även om man vid den skillnadshedömning, som måste göras för att pröva skyddsförutsättningen >>väsentlig skillnad», i fall som dessa kan tänkas anse väsentlig skillnad icke föreligga mellan de båda mönstren, kan man vid bedömandet av ett intrångs— påstående, där samma båda föremål står emot varandra, komma till resulta- tet att intrång icke föreligger. Detta skulle då kunna bero på att skyddet ge- nom sökandens egen varuangivelse är begränsat och icke därpå att likhets— bedömningen när det gäller ett intrångsfall skulle avvika från den skillnads- bedömning, som företages för prövning av skyddsfö'rutsättningen.

Vid vissa fall av ändrade dimensionsförhållanden kan lätt uppstå tvekan om olika varuslag föreligger. När det gällde skillnadsbedömningen i och för sig har utredningen uttalat, att dimensionsförändringar som regel icke skall anses medföra väsentlig skillnad. Enligt utredningens mening bör också »likartade varor» från mönstersynpunkt föreligga vid sådana jämförelser som >>riktig>> bil/leksaksbil, vaser/dricksglas, askfat/skålar o.s.v.

Vid genomgång av mönsterrättens innehåll är det av betydelse att klargöra skyddets räckvidd utanför mönstrets helt oförändrade form, d.v.s. de fall då det icke längre är fråga om identiska mönster. Så länge avvikelserna är små och därmed överensstämmelserna påfallande är det nämligen anledning att låta mönsterskyddet verka på samma sätt som vid mera slaviskt efterbil- dande. Spörsmålet rör sig här om vad som brukar kallas för det registrerade mönstrets skyddsomfång.

Efter ingående överväganden av detta spörsmål inom de nordiska kom- mittéerna har man kommit fram till att vid bedömandet av frågor om skyddsomfånget bör användas samma normer som föreslås gälla för skill- nadskravet såsom en skyddsförutsättning. I lagtext kommer detta att ut— tryckas principiellt så, att mönsterrätten innefattar yrkesmässigt utnyttjan- de av mönstret genom tillverkning m. ni. av varor, som icke väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret. För att markera att det likhets- krav, som här skall gälla, är avsett att överensstämma med det skillnads- krav, som föreslås såsom en skyddsförusättning, har samma grundbestäm- ning använts, nämligen »Väsentlig skillnad». Detta skall alltså utgöra det mått som skall tillämpas både när det gäller skyddsfö—rutsättningen och skyddsomfånget. I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning kan således hänvisas till behandlingen av skillnadskravet.11

Särskilt har den frågan tilldragit sig uppmärksamhet, huruvida ett re— gistrerat mönster bereder skydd mot sådana efterbildningar där det verk- ligt karakteristiska för mönstret går igen men i övrigt på sitt sätt bety— dande förändringar har gjorts. Såsom ett exempel härpå har anförts en fåtölj med ett nytt karakteristiskt armstöd, vilket utnyttjats vid framstäl- landet av en soffa. Spörsmålet kan uppenbarligen icke besvaras generellt på annat sätt än med hänvisning till väsentlighetsrekvisitet.. Vad exemplet angår synes en fåtölj med karakteristiskt armstöd, vilken möbel så att säga vidgats till en soffa, äga ett mönsterskyddsomfång som inbegriper sof— fan. Detta betyder å andra sidan, att soffan icke skiljer sig tillräckligt från fåtöljen för att kunna beredas skydd sedan fåtöljen blivit känd.

Utredningens ståndpunktstagande i frågan om likhetskravet har dikterats främst av två anledningar, vid sidan av vilka därjämte framträtt ett starkt praktiskt intresse av att kunna hålla sig till en och samma norm beträffan— -de de båda Spörsmålen om likhet och skillnad.

11 Se ovan under det särskilda avsnittet därom.

Det ena skälet är att man beträffande mönsterrätten icke rimligen kan lämna skydd endast mot vad man skulle kunna kalla slaviskt efterbildande utan bör låta skyddet omfatta även andra efterbildningar som icke väsent- ligt skiljer sig från det registrerade mönstret. Därigenom ges åt mönster— rätten den styrka, som lämpligen bör tillkomma en ensamrätt. Att, å andra sidan, gå längre och ge ett ännu större skyddsomfång åt mönsterrätten vore att inkräkta på det område som vid produktutformningen måste stå fritt för att icke varutillverkningen skall hämmas. När man beträffande skillnadskravet gått så långt som att icke betrakta detta såsom uppfyllt då endast obetydliga skillnader, smärre varianter o. d. föreligger, har det lämp— liga måttet också för skyddsomfånget uppnåtts.

Det andra skälet för utredningens förslag på denna punkt är att man praktiskt taget Slipper alla fall av mönsterrättsliga s. k. beroendeförhällan- den, d. v. 5. fall där mönsterrätt väl kan förvärvas (skillnadskravet har uppfyllts) men där mönstret icke utan särskilt tillstånd får utnyttjas där- för att mönstret faller inom skyddsomfånget för annans mönsterrätt. Detta resultat skulle eljest kunna inträffa när likhetskravet är mera omfattande än skillnadskravet. Både i fråga om patent och inom upphovsrätten gäller visserligen att beroendeförhållanden kan uppstå.12 På mönsterområdet, som endast har behov av ett okomplicerat form- eller utseendeskydd och där något krav på en kvalificerad skapande insats i samma mån som inom pa- tenträtten och upphovsrätten icke uppställes, synes det emellertid icke vara erforderligt att ge rum för dylika avhängighetsförhållanden. Tvärtom har de nordiska kommittéerna funnit det vara särskilt fördelaktigt för möns— terrättssystemet att icke skyddsomfånget göres mera vidsträckt än skill- nadskravet. Detta betyder nämligen att ett mönster, som efter verkställd ny- hetsgranskning i mönsterregistret vinner registrering, också kan utnyttjas av mönsterhavaren utan risk för att han begår intrång i annans mönster— rätt.13 Inom kommittéerna har denna fördel ansetts vara av stor praktisk betydelse för den som förvärvar mönsterrätt och i synnerhet för industrien. Det förmögenhetsrättsliga värdet av ensamrätten och därmed utbytet för mönsterskaparen synes f. ö. med denna lösning bli större än vad som eljest skulle bli fallet.

Endast i ett avseende har det befunnits nödvändigt att låta ett beroende- förhållande uppkomma, och detta gäller de fall, då ett registrerat mönster i sin helhet upptagits i ett mönster som sökes registrerat. Det kan härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse som för tillämpning av skillnadskravet skall göras, och denna skyddsförutsätt— ning skulle alltså vara uppfylld. Detta oaktat anses mönsterrätten höra om— fatta de fall, då mönstret utnyttjats på det sättet att mönstret i sin helhet

12 Se t. ex. 41 & PLU och 4 å UhL. 13 Detta förutsätter givetvis att nyhetsgranskningen är effektiv samt att domstolar och registreringsmyndighet tillämpar samma norm.

161 ingår i ett nytt mönster. Härvid bör det icke spela någon roll, om utnyttjan- det gällt identiskt samma mönster som det redan skyddade eller ett möns— ter som i sin tur icke väsentligen skiljer sig från detta. De nu åsyftade l'al- len kan enklast åskådliggöras med det exemplet, att mönsterrätt erhållits för ett föreningsemblem c. d. samt att därefter sökes registrering för en klubbjacka med samma emblem. Skillnaden mellan emblemet, å ena sidan, och klubbjackan med emblemet, å den andra, är så väsentlig att det med avseende å skillnadskravet icke föreligger något hinder att få jackan med emblemet registrerad. Men det mönster, som jackan i detta skick repre— senterar, bör icke få utnyttjas såvitt emblemet angår utan att den som in— nehar mönsterregistreringen för emblemet tillåter detta. I fall av komplexa, d. v. s. sammansatta mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande icke undvikas. För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslås emellertid (i 4 5), att mönster icke må registreras om det innehåller ett mönster som redan är registrerat för annan, för så vitt icke denne lämnar sitt tillstånd därtill,. Förhållandet bör således bli reglerat redan på ro- gistreringsstadiet, och därigenom minskar den eljest förekommande olägen— heten.

I fråga om varumärkesrätt gäller enligt 5 5 VmL bl. a. den inskränk- ningen, att ensamrätten icke innefattar sådan del av varukännetecknel, som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera än— damålsenlig. Utredningens förslag innebär, att nyttomönster utan undantag skall jämställas med prydnadsmönster, men utredningen har vid behand— lingen av skyddsobjekten framhållit, att för den händelse något undantag skulle anses böra göras för sådana mönster, som utgör den enda tekniska lösningen på ett problem, detta undantag bör finna sin plats i en regel om mönsterrättens innehåll och alltså icke gälla såsom en begränsning av skyddsobjekten. Utredningen vill emellertid för sin del icke förorda någon sådan inskränkning i mönsterrätten, som här avses. I vad gäller de fall, då ett mönster helt eller huvudsakligen är utformat av tekniska hänsyn, inne- fattar redan utredningens motivering för godtagande av nyttomönstren till— räckliga skäl för att icke inskränka mönsterrättens innehåll. I fråga om de'— lar av ett mönster, vilkas utformning uteslutande åsyftar en teknisk verkan, är det angeläget att framhålla, att mönsterrätten över huvud taget icke är avsedd att lämna skydd också för varje del av ett registrerat (sammansatt) mönster för sig. Av denna anledning torde det vara obehövligt att uppställa någon sådan inskränkning i mönsterrätten, som närmast skulle svara mot den angivna bestämmelsen i VmL. I sammanhanget bör även påpekas, att mönsterskyddet icke avser den tekniska idén såsom sådan utan endast den utformning därav som mönstret representerar. Till skillnad från en varu— märkesrätt är en mönsterrätt absolut tidsbegränsad, varför de monopolise- ringst'arhågor som förestavat regeln i VmL icke har samma betydelse på mönsterrättsområdet.

Några undantag

Från det generella innehåll mönsterrätten enligt det anförda erhållit bör några speciella undantag, som har sin motsvarighet på patentområdel, upp- ställas. Dessa undantag behandlas närmare i specialmotiveringen; här anges blott karaktären av vad som åsyftas. För det första bör s. k. föran— vändarrätt gälla för den som, när annan gör ansökan om registrering av ett mönster, redan yrkesmässigt utnyttjade mönstret eller vidtagit väsentliga åtgärder för att påbörja sådant utnyttjande (6 5). För det andra bör --—— till uppfyllande av vårt lands förpliktelser enligt 1944 års luftfartskonven- tion mönsterrätt kunna förklaras icke omfatta reservdelar och reserv- utrustning till främmande luftfartyg såvitt angår VISS import därav (7 5). För det tredje bör såsom en begränsning av mönsterrätten rubriceras de bestämmelser om tvångslicens som utredningen föreslår i två fall (28 5). Det ena gäller där hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, och det andra kan sägas vara en utlöpare av föranvändarrätten i det att det av— ser fall då någon börjat utnyttja annans re-gistreringssökta mönster efter det att ansökningen gjordes men innan handlingarna i ärendet blivit till- gängliga för allmänheten.

Arbetstagarmönster

Såsom utredningen i olika sammanhang betonat råder en viss samhörig- het mellan mönsterrätt, å ena sidan, samt patenträtt och upphovsrätt, & den andra. Nyttomönstren kan ligga nära patenterbara uppfinningar och i särskilda fall innefatta och ge uttryck åt sådana uppfinningar. De utpräg— lade prydnadsmönstren kan ligga nära verk av brukskonst eller bildkonst och någon gång utgöra sådana verk. Dessa förhållanden gör, att det vid utformandet av de mönsterrättsliga reglerna finns anledning att särskilt beakta både patenträtten och upphovsrätten för att söka se till att icke till- lämpningskonflikter uppstår i de gemensamma områdena eller i gränsom— rådena. Ett exempel på sådana svårigheter utgör frågan om rätten till möns- ter, som framställts av en arbetstagare i hans anställning eller av en upp- dragstagare på beställning av annan. Utredningen kallar sådana mönster för arbetstagarmönster. Till en början vill utredningen redovisa hur frågan be— dömts inom mönsterrätten på olika håll liksom hur saken reglerats inom patenträtten och upphovsrätten.

1899 års ML har ej något stadgande om rätten till arbetstagarmönster. I 1916 års förslag däremot upptogs en särskild bestämmelse därom (3 % andra stycket): »Därest mönster utarbetats av i annans tjänst anställd person under sådana för- hållanden, att detta arbete kan anses hava ingått i hans tjänsteåligganden, skall arbetsgivaren, såvida icke annat avtalats, i avseende å sådant mönster anses såsom upphovsmannens rättsinnehavare.» Av motiven till denna bestämmelse framgår bl. a. följande.1

I första hand bör mönsterskyddet självfallet tillkomma den som utfört arbetet, d. v. s. mönstrets upphovsman, eller dennes rättsinnehavare. Det är emellertid lämpligt att genom en uttrycklig lagbestämmelse fastlägga en tolkning av begrep- pet rättsinnehavare i fråga om sådana mönster, som utarbetats av anställda. Därest föreskrifter om rätten till dylika mönster givits i tjänstcavtalet, bör dessa före- skrifter lända till efterrättelse. Eljest bör emellertid arbetsgivaren betraktas såsom upphovsmannens rättsinnehavare under förutsättning att mönstrets utarbetande kan anses ha ingått i den anställdes tjänsteåligganden.

I Danmark och Norge finns ingen bestämmelse om rätten till arbetstagarmöns- ter. Av motiven till den danska lagen framgår, att frågan anses böra lösas med lcd- ning av parternas kontraktsförhållanden.2 I Norge ansågs en bestämmelse i saken ej höra hemma i mönsterlagen utan frågan böra regleras efter förhållandena i det enskilda fallet och i överensstämmelse med den sedvana, som utbildats inom olika branscher?

Det finska lagförslaget 193/l innehöll _— liksom redan 1904 års förslag —— ett stadgande om arbetstagarmönster. Det förstnämnda hade följande lydelse. »Är i annans tjänst anställd upphovsman till mönster, vars utarbetande han erhållit i uppdrag av arbetsgivaren eller å vars tillkomst i arbetsgivarens tjänst erhållen ledning, använda hjälpmedel eller utförda förarbeten inverkat sålunda, att mönst—

11916 års förslag 5. 100 ff. 2Rigsdagstidende, Tillaeg A 1904—1905 sp. 1699 (under 5 3). 3 Udkast til lov om beskyttelse af menstre med begrundelse (Kristiania, 1900) s. 24 f.

Den tyska mönsterlagen har en regel (% 2) om rätten till arbetstagarmönster av huvudsakligen detta innehåll. Har tecknare, målare, bildhuggare o. s. v., anställda hos inländskt industriföretag, framställt mönster på särskilt uppdrag eller eljest för företagets räkning, skall företaget anses såsom upphovsman, såframt ej annat avtalats. Lagregeln är ej tvingande och innehåller intet stadgande om arbetstaga- rens rätt till ersättning för mönster, som enligt bestämmelsen tillkommer företa- get. Arbetsgivaren måste vara ett industriföretag; skolor, akademier, vetenskapliga institutioner, hjälporganisationer o. s. v. kommer därför icke i fråga. För att till- komma arbetsgivaren behöver mönstret icke falla inom företagets verksamhetsom- råde och ej heller ha framställts inom företagets lokaler. Mönsterregistrering ut- gör ingen förutsättning för arbetsgivarens förvärv, men mönstret måste uppfylla sky-ddsvillkoren. Företaget gör enligt lagen ett originärt rättsförvärv och inträder alltså icke såsom upphovsmannens rättsinnehavare. Upphovsmannen har ej någon rätt att återförvärva mönstret, exempelvis för det fall att arbetsgivaren ej fäster någon vikt vid mönstret eller dess utnyttjande. På grund av det dubbla skyddet samtidigt skydd enligt upphovsrätten och enligt mönsterrätten för alster som fyl- ler kraven inom båda rättsområdena —— uppstår vissa tillämpningssvårigheter. [ regel ligger också upphovsrätten i företagets hand till följd av särskilt eller »un- derförstått» avtal. Frågor om upphovsmannens ideella rätt (droit moral), här när- mast rätten att ändra mönstret och att bli namngiven, kan emellertid bli aktuella liksom spörsmål om utmätning o. d. Om mönsterrätten enligt lagen tillkommer arbetsgivaren men upphovsmannen äger upphovsrätten, anses den anställde icke kunna utöva sin upphovsrätt så länge mönsterrätten består.4 I fråga om Gebrauchs- muster är den tyska lagen 1957 om arbetstagares uppfinningar tillämplig. Utförliga bestämmelser blir därvid gällande om rätt för arbetsgivaren att ta i anspråk den anställdes uppfinningar och inträda som dennes rättsinnehavare.

Enligt den brittiska mönsterlagen skall upphovsmannen anses såsom mönstrets innehavare, såframt icke mönstret framställts åt annan mot skälig ersättning, i vilket fall denne skall anses såsom innehavare av mönstret (Sec. 2). Stadgandet torde omfatta icke blott särskilda beställningar och uppdrag utan även vanliga anställningsförhållanden.5 I 1962 års brittiska förslag göres ingen ändring i nämn- da stadgande.

Frankrike saknar lagbestämmelse i ämnet. Enligt praxis tillkommer mönstret emellertid arbetsgivaren, när framställandet utgjort ett led i de arbetsuppgifter, som åligger den anställde. Om mönstret däremot framställts utan samband med den anställdes vanliga arbete, äger arbetsgivaren icke göra någon rätt gällande till mönstret.6

Den italienska mönsterlagen stadgar, att rätten till mönster som framställts av arbetstagare skall, såvitt ej annat avtalats, tillkomma arbetsgivaren under förut— sättning att framställandet tillhör .tjänsteåligg—andena (Art. 7). Rätten för arbetsta- garen att framstå såsom upphovsman och att få sitt namn infört i registret och i registr—eringsbevis beröres dock icke dära-v.

Benelux-förslaget 1963 innehåller ett stadgande, som liknar det italienska (Art. 6). Om ett mönster framställts av en arbetstagare i utövandet av hans åligganden, skall arbetsgivaren anses såsom upphovsman, såframt ej annat avtalats. Har ett mönster framställs på uppdrag, skall uppdragsgivaren anses såsom upphovsman,

tFurler s. 161 ff. SA. D. Russell—Clarke: Copyright in Industrial Designs, 3 uppl. London 1960, s. 50. GP. Roubier: Le droit de la propriété industrielle, vol. II, 1954, s. 458 f samt P. Graf/e och A. Casalonga: Traité des dessins et des modéles, 1937, s. 109 ff.

såframt ej annat avtalats och förutsatt att uppdraget lämnats med sikte på ett kommersiellt eller industriellt (och således icke blott privat) bruk av den vara, för vilken mönstret är avsett. I fråga om mönster med »en tydligt konstnärlig ka- raktär» stadgas, att om sådant framställts i överensstämmelse med de nyss nämn- da förutsättningarna (enligt Art. 6) upphovsrätten till mönstret skall anses tillhöra den som är att betrakta såsom upphovsman enligt bestämmelserna i Art. 6 (Art. 23). Här har man således reglerat spörsmålet lika för mönsterrättens och upp- hovsrättens del, och ett av de anförda skälen härför är att man funnit det vara angeläget att söka motverka en uppdelning av de båda rättigheterna på olika hän- der, något som eljest skulle kunna bli följden i fråga om brukskonstalster som tillika mönsterregistreras.

Mönsterlagsförslaget i Förenta staterna (Libonati Bill) innehåller ett stadgande om arbetstagarmönster, vari det heter att mönsterrätt tillkommer den arbetsgivare för vilken en anställd framställt mönstret i sin anställning (Sec. 19 a).

Beträffande arbetstagaruppfinningar gäller i Sverige en särskild lag den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. Denna lag avser endast uppfin- ningar, som är patenterbara här i riket. Med vissa undantag är den tillämplig på uppfinningar av arbetstagare i såväl enskild som allmän tjänst. Såsom huvudregel gäller, att arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som andra, 5. k. fria uppfinnare. Lagen ger emellertid vissa regler till undantag därifrån såvitt gäller uppfinningar, vilkas utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. För dessa fall har arbetsgivaren tillerkänts viss större eller mindre rätt till upp- finningen, varvid skiljes mellan tre kategorier av uppfinningar. Gemensamt för de tre grupperna är, att de avser uppfinningar, vilkas utnyttjande faller inom arbets- givarens verksamhetsområde. Arbetsgivaren äger inträda såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende å uppfinningen, om denna antingen tillkommit så- som resultat av forsknings— eller uppfinnarverksamhet, som utgör arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift, eller eljest innefattar lösningen av en i tjänsten före- lagd, närmare angiven uppgift. Beträffande uppfinning, som tillkommit i annat samband med arbetstagarens anställning äger arbetsgivaren förvärva rätt att ut- öva uppfinningen i sin verksamhet. Om arbetsgivaren önskar förvärva en mer om- fattande rätt, har han företräde framför andra under viss tid att överenskomma med arbetstagaren därom. När uppfinningen tillkommit utan samband med an- ställningen, äger arbetsgivaren endast företräde framför andra under viss tid att genom överenskommelse med arbetstagaren förvärva önskad rätt till uppfinningen.

Bestämmelserna i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar är mestadels av dispositiv natur, d. v. s. reglerna gäller endast för så vitt icke a-nnat överens- kommits mellan parterna. Några stadganden är emellertid tvingande. Sålunda är stadgat, att arbetstagaren, när arbetsgivaren enligt lagens bestämmelser eller eljest inträder såsom arbetstagarens rättsinnehavare, skall vara berättigad till skälig er- sättning. Detta skall gälla även om annat avtalats före uppfinningens tillkomst. Tvister om storleken av ersättningen avgöres av allmän domstol. Både anställnings- parterna och domstolen kan emellertid för vägledning begära utlåtande från en särskild nämnd, Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. En annan tving- ande regel utsäger, att arbetstagaren icke kan binda sig beträffande rätten till upp- finning, som göres mer än ett år efter det att anställningen upphört. Överenskom- melse därom skall alltså vara utan verkan. Ytterligare en tvingande bestämmelse innehåller, att avtalsvillkor rörande rätten till arbetstagares uppfinning må jäm- kas eller lämnas utan avseende, om tillämpning av villkoret är uppenbarligen stri- dande mot god sed eller eljest otillbörlig. På arbetsmarknaden har de stora orga- nisationerna träffat överenskommelser i anslutning till lagen. Sålunda har Svenska

Arbetsgivareföreningen (SAF) och Svenska Industritjänstelnannaförbundet liksom SAF och Sveriges Arbetsledareförbund slutit särskilda avtal, som avsetts skola er— sätta lagens bestämmelser.7

Vad gäller rätten till brukskonstalster, som framställts av arbetstagare, märkes att intet lagstadgande härom finnes. Detta torde ge vid handen, att arbetstagaren behåller upphovsrätten till sina verk, såvida han icke genom särskild överens- kommelse — som kan vara inrymd i anställningsavtalet —— överlåtit rätten till sin arbetsgivare. Auktorrättskommittén uttalade, att tjänstea'vtalet inom vissa anställ- ningsförhållanden i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.s Det torde sålunda få anses, uttalade kommittén vidare, att konstnärer som är anställ- da i konstindustri eller på reklambyråer icke erhåller någon förfoganderätt till de arbeten de skapar i tjänsten utan att denna i sin helhet övergår på företaget. För upphovsrättens vidkommande gäller, att det praktiskt sett är endast förfogan- derätten, som kan överlåtas, och således icke den ideella rätten (droit moral). Vi- dare gäller, att överlåtelse av ett exemplar av verket icke innefattar överlåtelse av upphovsrätten till detta, samt att _ om ej annat avtalats — den som förvärvat upphovsrätten icke äger ändra verket och ej heller överlåta rätten vidare. Här ges också liksom i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar möjlighet genom en tvingande regel att få villkor i överlåtelseavtavl jämkade. Förutsättningen är därvid att tillämpningen av villkoret uppenbarligen är stridande mot god sed pä upphovsrättens område eller eljest otillbörlig. Mellan arbetsmarknadsparterna har icke träffats några avtal, som reglerar rätten till verk av brukskonst, framställda av arbetstagare. Ej heller lär några s. k. normalkontrakt finnas tillgängliga för bruk vid utformningen av enskilda anställningsavtal. På sina håll inom formgivar- kretsa-r har uttryckts missnöje med de rådande förhållandena.

Lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar har överarbetats av en särskilt tillkallad utredningsman (SOU 1964: 49). I dennes förslag framträder icke några genomgripande ändringar i förhållande till nu gällande lag. Vad angår arbetsgiva- res möjlighet att övertaga hela rätten till en av anställd gjord uppfinning har emellertid en viss förskjutning rekommenderats till arbetsgivarens fördel, och det föreslås vidare bl. a. att vad som en gång genom dom eller avtal blivit bestämt om ersättning till den anställde skall kunna bli föremål för annat förordnande av domstol såframt väsentligen ändrade förhållanden påkallar det.B Utredningen an— gående rätten till arbetstagares uppfinningar har bedrivits i samarbete med repre- sentanter för de övriga nordiska län-derna, och i allt väsentligt uppges enighet ha vunnits rörande lagstiftningens innehåll.

Utredningen

I den enkät bland företagare, som utredningen gjort, ställdes bl. a. frågan huruvida gällande anställningsavtal innebär rätt för arbetsgivaren att utan särskild ersättning begagna mönster som framställts av anställd arbetstaga- re. Av dem som besvarat frågan har 131 svarat ja och 35 svarat nej. Det bör dock erinras om att mönsterrätten här i landet f. n. är begränsad till metall— industrien, medan enkäten riktade sig till alla branscher.

7 Beträffande innehållet i utländsk rätt ang. arbetstagares uppfinningar se SOU 1964:49 s. 15 ff med där gjorda hänvisningar. & SOU 1956: 25 s. 277. 9Vissa medverkande experter föreslår, att 1949 års lag tills vidare bibehålles i oför— ändrat skick.

Utredningen har vidare haft en överläggning i frågan med representanter för Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Tjänstemännens centralorgani- sation (TCO) och Landsorganisationen i Sverige (LO). Från SAP:s sida an- fördes därvid bl. a. följande. Man har icke iakttagit något behov av lagregler rörande rätten till arbetstagarmönster liksom f. ö. ej heller beträffande rät- ten till konstverksprodukter, skapade av anställda. Så länge dispositionsfri— het räder för avtalsparterna när det gäller konstve-rksrätten, finns det ej an- ledning att tillgripa lagreglering för mönstrens vidkommande. Aktuella spörsmål torde kunna lösas på tillfredsställande sätt genom frivilliga över- enskommelser. Det är således icke erforderligt med någon regel, som tillför— säkrar arbetsgivaren rätten till mönster, framställda av hans arbetstagare. _ Från TCO:s och LO:s sida däremot anfördes bl. a. följande. Förhållande- na på mönstersidan synes vara påfallande lika med dem som gäller beträf- fande rätten till arbetstagares uppfinningar. Detta talar för att man bör söka reglera frågorna på samma sätt. En grundförutsättning för arbetsgivarrätt till arbetstagarrnönster synes böra vara, att mönstret frambragts i anställ- ningen, d. v. s. i samband med tjänsten, och tillhör arbetsgivarens verksam- hetsområde. Såsom en tvingande lagregel måste stadgas rätt för arbetstaga— ren till skälig ersättning i sådana fall, då arbetsgivaren tar mönstret i an— språk. Möjligen skulle det kunna vara tillräckligt med en regel därom.

I fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar har, såsom redan angi- vits, vid sidan om gällande lagstiftning men helt i linje med dess syftemål träffats överenskommelser mellan SAF och Svenska industritjänstemanna— förbundet (senast 1958), enligt vilka dessa organisationer åtager sig att ver- ka för att frågan erhåller viss närmare angiven reglering i kollektivavtal, tjänstereglementen och enskilda anställningskontrakt.10 Någon motsvarig- het härtill föreligger icke beträffande rätten till anställdas mönster och ej heller i fråga om rätten till anställdas alster av brukskonst. Man har emel- lertid på vissa håll försökt att utarbeta s. k. normalkontrakt beträffande rät- ten till brukskonstalster, men något praktiskt resultat synes ej ha nåtts.

Inom den allmänna arbetsrätten brukar hävdas såsom en princip, att re- sultatet av det arbete som en arbetstagare utför i sin anställning skall kom- ma arbetsgivaren till godo. På immaterialrättens område gäller emellertid, åtminstone i de nordiska länderna, principen att uppfinnare och upphovs— man på vissa villkor skall tilläggas ensamrätt att utnyttja värdet av sit-t ar- betsresultat. oavsett om arbetet utförs i anställning hos annan. Denna prin- cip har kommit till klart uttryck i lagen om rätten till arbetstagares upp-- finningar. Vad gäller rätten till arbetstagares alster av brukskonst finns vis— serligen intet lagstadgande, men detta innebär, att arbetstagaren behåller upphovsrätten till sina verk.

Utredningen har övervägt frågan ingående och sökt att få den belyst från olika sidor. Det har därvid visat sig, att spörsmålet icke kan begränsas till

"1 Se närmare härom SOU 1964: 49 s. 14 f.

några få huvudfrågor utan har vidare aspekter. Såsom exempel härpå kan nämnas hur den närmare omfattningen av arbetsgivarens förvärv bör be— stämmas. Skall det omfatta hela mönsterrätten med rätt till vidare—överlåtel— se 0. s. v. eller enbart utnyttjanderätten? Hur skall rätten att ändra mönst- ret regleras? Vilket bör läget vara då arbetsgivarens verksamhet upphör eller ändras? Bör arbetstagaren ges rätt att återförvärva mönstret, om det ej kommer till utnyttjande hos arbetsgivaren? Bör båda tilläggas rätt att beivra intrång? Vidare har det framkommit, att man på arbetsgivarsidan icke anser sig ha något behov av en lagreglering om rätt till arbetstagarmönster, medan från arbetstagarsidan uttryckts önskemål om en sådan reglering, uppenbarligen för att få principen om rätt till ersättning fastslagen vid varje form av mönsteröverlåtelse.

Vid överläggningar i frågan mellan de nordiska kommittéerna har från flera håll framhållits, att bestämmelser om rätten till arbetstagarmönster knappast hör hemma i sj älva mönsterlagen utan lämpligen bör —— efter före- bild av lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar finna sin plats i en särskild lag, möjligen vi samma lag som gäller för arbetstagarupp- finningarna. Såsom en viktig synpunkt har vidare anförts, att det ter sig bå— de vanskligt och ofullständigt att reglera förhållandena enbart för mönster och icke samtidigt för brukskonstverk, dels därför att dubbelt skydd är avsett att gälla i förekommande fall dels därför att man icke på förhand kan veta om konstverksrätten är tillämplig.

Utredningen anser, att de senast angivna skålen är övertygande. Regle- ringen bör samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares upp- finningar och med upphovsrättens bestämmelser. Beträffande upphovsrät- ten måste vederbörlig hänsyn tas till Bernkonventionens föreskrifter och i övrigt till rådande principer om tillvaratagande av upphovsmannens intres- sen, icke minst rörande droit moral. Beträffande arbetstagaruppfinningar pågår lagstiftningsarbete i nordisk samverkan, vars slutförande bör avvak- tas. I fråga om upphovsrätten kräves en närmare undersökning, som icke ligger inom ramen för utredningens uppdrag. Med hänsyn till den samord— ning som är önskvärd på området föreslår utredningen _ därom enig med de övriga nordiska kommittéerna —— att frågan göres till föremål för en sär- skild undersökning.

Innebörden av den föreslagna mönsterlagen såvitt angår spörsmålet om arbetstagarmönster är följaktligen, att rätten till mönster tillkommer mön— sterskaparen, att dennes arbetsgivare eller uppdragsgivare måste träffa ge- nerellt eller särskilt avtal om förvärv av mönstret för att komma i besitt- ning därav samt att därvid eller i annat sammanhang ersättningsfrågan får regleras.

Frågan om särskilt skydd mot 5. k. slavisk efterbildning

I utländsk rätt behandlas på sina håll såsom ett särskilt spörsmål någon form av skydd mot vad man kallat för slavisk efterbildning (»sklavische Nachahmung»). Härmed avses ett skydd mot mycket närgånget efterbildan- de av annans arbetsresultat, oftast när det gäller en varas utformning, var- vid icke några formaliteter (såsom registrering eller deponering) behöver iakttagas för att uppnå skyddet och ej heller förutsättes något egentligt ny— hetskrav.l Redan inledningsvis bör sägas, att man i allmänhet anser utrym- met ringa för ett skydd mot slavisk efterbildning vid sidan av speciallag- stiftningen om patent, upphovsrätt, varumärkesrätt och annan kännetec- kensrätt samt mönsterrätt. I den mån man i utländsk praxis berett skydd i angivna hänseende, torde det mestadels ha skett med tillämpning av en s. k. generalklausul mot illojal konkurrens.

För utredningen har spörsmålet vid olika tillfällen aktualiserats genom framställningar från representanter för textilindustrien och senast genom två hänvändelser, som Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen skrift- ligen gjort i november 1963 till mönsterskyddsutredningen och utredningen om illojal konkurrens.

I Textilrådets skrift uttryckes allvarliga farhågor för att den kommande mönsterlagen med ett krav på objektiv nyhet och registrering såsom ett skyddsvillkor —- icke skall bli praktiskt lämplig och användbar för textil— industrien. Anledningarna härtill anges vara i stort sett desamma som de, vilka ovan redovisats såsom talande mot ett mönsterskydd över huvud taget inom branscher med många och kortlivade mönster.2 Det anses vara betänk- ligt att det, om mönsterlagsförslaget godtages, blir »indirekt utsagt», att vad som icke är skyddat enligt lagen _— eller enligt upphovsrättslagen eller lagen om illojal konkurrens _ blir fritt att utnyttja för envar. En sådan begräns- ning skulle komma att strida mot »det handelsbruk och den uppfattning om god sedvänja», som nu uppges råda inom textilbranschen, och skulle därför medföra en allvarlig försämring, jämfört med det måttliga skydd, som branschen för närvarande har tack vare den rådande sedvänjan. Man an- ser sig närmast vara betjänt av ett skydd mot den illojala konkurrens, som yttrar sig i att en konkurrent >>kopierar de nummer i kollektionen som visar sig slå bäst och på så sätt genom 'snyltning* tillgodogör sig annans arbete.» Det illojala anses därvid icke gälla mönstrets efterbildande i och för sig utan

1 Frågan om slavisk efterbildning har belysts bl.a. av T. Lund i NIR 1958 s. 43 ff (särsk. s. 56), P. Brunsuig i NIR 1960 s. 146 ff, Julie Olsen i NIR 1960 s. 227 ff, S. Finne i Tidskrift utg. av Juridiska Föreningen i Finland, 1965, s. 30 ff och M. Koktuedgaard: Im— materialretspositioner (1965) särsk. s. 323—385 (med sammanfattning ä 5. 384 f). Fram- ställningarna innehåller hänvisningar till andra redogörelser i ämnet. För tysk rätts vid— kommande hänvisas till Furler s. 68 ff. Spörsmålet har även behandlats av A. Troller: Immaterialgiiterrecht, *Band II (1962) s. 908 ff. '? Se ovan under avsnittet om Utsträckande av mönsterskyddet till flera industriområden.

det förfarande som konkurrenten tillämpar då han tillgodogör sig det för— säljningsarbete m. in., som företaget låtit utföra och bekostat. Ett kortvarigt skydd mot sådana förfaranden är vad man inom branschen eftersträvar, och skyddet anses böra erbjudas antingen genom en generalklausul eller en spe- cialbestämmelse i lagstiftningen mot illojal konkurrens. I sin skrift anhåller Textilrådet om beaktande av de framförda synpunkterna, och därjämte hemställes att mönsterskyddsutredningen och utredningen om illojal kon- kurrens måtte samråda i frågan om hur en lösning av branschens skyddsbe— hov skall kunna uppnås.

I skriften från Konfektionsindustriföreningen uppges, att de synpunkter som framförts av Textilrådet i stort sett är identiska med de som konfek- tionsindustrien omfattar. Sålunda framhålles bl. a., att branschen arbetar med ett stort antal modeller, vilkas färdigställande som regel sker omedel- bart innan försäljningen påbörjas. Detta anses medföra, att ett registrerings— förfarande icke medhinnes liksom ej heller en kontroll av att de egna mo- dellerna icke sammanfaller med andra registreringar. Textilrådets farhågor för en uppluckring av normerna för handelsbruk och god sedvänja inom branschen, som skulle kunna följa av en snäv precisering av vad som skall vara skyddat, delas helt av föreningen. Vad man efterlyser är ett skydd mot >>kopiering i kombination med osnyggt marknadsföringsförfarande>>. För- eningen hemställer, att i något av kommittébetänkandena måtte framläggas förslag om hur konfektionsindustriens skyddsbehov skall kunna tillgodoses.

Utredningen

Utredningen har allvarligt övervägt olika möjligheter att beakta de särskilda förhållanden, som råder inom de nu berörda branscherna och som kan ha sin motsvarighet även inom andra branscher såsom t. ex. tapetbranschen, sko- och läderbranschen m. fl. Frågans betydelse för industrien har ytterli- gare understrukits därigenom att även Sveriges industriförbund visat aktivt intresse för saken.

Från allmän synpunkt ter det sig ändamålsenligt, att man inom speciallag- stiftningen, d.v.s. lagarna om patent, upphovsrätt, varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarataga det intresse för skydd mot efterbildande, som kan föreligga på området, och samtidigt förutsätter att någon generell be— stämmelse icke skall få gälla till komplettering därav. Innebörden av en så— dan ordning skulle bli t. ex. att obj ekt, som icke är mönsterregistrerade därför att de icke uppfyller mönsterskyddsförutsättningarna eller icke gj orts till föremål för registreringsansökan eller beträffande vilka skyddstiden löpt ut är fria till allmänt begagnande såsom förebilder vid varutillverkning, för så vitt icke annan speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbildande av dessa objekt skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt efterbildande kan emellertid utan tvivel te sig stötande, oav-

sett huruvida objektet är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstift— ningen eller ej. De från industrihåll härutinnan framförda synpunkterna och önskemålen måste självfallet granskas närmare.

Utredningen har sökt att finna någon form inom mönsterrättens ram för att tillgodose det speciella skyddsbehov som har yppats. Det skulle närmast bli fråga om att söka anordna en alternativ skyddsform. Vid de olika över- vägandena har bl. a. framkastats en tanke att lösa problemet på följande sätt. Såsom en skyddsförutsättning skulle gälla, att mönstret (eller den får- diga varan) deponeras hos offentlig myndighet, centralt eller lokalt, innan den föres ut på marknaden. Eventuellt skulle företaget på annat sätt än ge— nom deponering kunna få sörja för bevisning om när produkten föres ut på marknaden och deponeringskravet därigenom kunna undvikas. Någon ford- ran på nyhet eller liknande skulle icke uppställas. Skyddet skulle rikta sig endast mot efterbildande i egentlig mening och alltså icke ha någon verkan mot självständigt och oberoende s.k. dubbelskapande. Detta skydd skulle icke gälla längre tid än ett år, eller möjligen endast sex månader, från de- poneringen (respektive marknadsföringen).

På textilhåll har man särskilt framhållit såsom önskvärt, att mönster be- redes skydd utan att någon fordran på nyhet i objektiv mening skall gälla. Denna inställning torde vila på uppfattningen, att det ligger någonting skyddsvärt också i att utvälja textilmönstren, sammanställa dem till en mo- deriktig och smakfull kollektion, sätta dem i produktion och marknadsföra textilprodukterna. Arbetet och kostnaderna därmed kan utan tvivel stund- om vara betydande. Man betraktar det därjämte såsom direkt motbjudan- de att behöva acceptera efterbildningar av dessa produkter. Ifrån bransch- håll har betonats, att det icke är enbart själva efterbildandet av mönstret, som konstituerar det otillbörliga, utan fastmera »snyltningen» på allt ar- bete hos det lojala företaget, varigenom efterbildaren tillgodogör sig betyd- ligt mer än blott utseendet på varan. Denna inställning är emellertid icke invändningsfri. Från mönsterrättslig synpunkt framträder såsom en brist att icke något nyhetskrav eller dylikt förutsättes. I flera sammanhang har utredningen understrukit, att mönsterskyddet framför allt bör uppmuntra nyskapande insatser. Det kan med hänsyn härtill icke gärna godtagas, att ensamrätt till en känd formgivning skall ges åt den, som först börjar att i större skala exploatera formgivningen i fråga. Nyhetskravet inom mönster— rätten avser just att lämna utanför skyddet sådana fall, där en utvecklande insats vid formgivningen icke föreligger. I dessa fall tillgodoses konsumen— ternas intresse bäst genom en av immateriella ensamrätter obunden konkur- rens, låt vara att formerna för denna konkurrens bör regleras från de spe— ciella synpunkter, som bär upp lagstiftningen mot illoj al konkurrens. Gent- emot den från textilhåll föreslagna skyddsformen bör också anföras svårig- heten att vid tvist hävda ett påstående om olovlig efterbildning, då motpar— ten gör gällande att även han hämtat förebilden från ett tidigare tillgängligt

mönster. Intresset av rörelsefrihet i fråga om kända, icke registrerade möns- ter måste betecknas såsom starkt, och det praktiska utbytet av ett skydd av nu ifrågakommet slag för icke nya mönster får antagas vara tämligen ringa. Enligt utredningens mening bör det således icke komma i fråga att vidare överväga den skisserade lösningen såsom en alternativ mönsterrätts- form. Från en annan synpunkt framträder dessutom svårigheten att utpeka vem som skall vara berättigad till skyddet; det blir i vart fall icke längre fråga om ett skydd för mönsterskapande.

Med anledning av de anförda betänkligheterna har utredningen övervägt. om man skulle kunna godtaga den skisserade skyddsordningen, för den hän- delse man uppställer samma nyhetskrav, som är avsett att gälla för erhål— lande av mönsterrätt efter registrering. Emellertid framstår det såsom mind- re önskvärt över huvud taget att ha att göra med mer än en mönsterskydds- form. Att föreslå två skilda skyddsformer på mönsterområdet kan endast försvaras, därest ett trängande behov därav kan konstateras. Vidare förhål— ler det sig, såsom redan antytts, på det sättet att de industrigu'enar, som ef- tersträvar en enklare skyddsform, d. v. s. främst textil- och konfektions— branscherna, också anser det såsom angeläget att det mönsterrättsliga ny- hetskravet icke vidmakthålles.

Tanken på att anordna någon form av mönsterskydd genom ett enkelt de- poneringsförfarande eller liknande har på anförda skäl för utredningens del fått förfalla.

Utredningen, som redan före mottagandet av hänvändelserna från Textil- rådet och Konfektionsindustriföreningen trätt i förbindelse med utredningen om illojal konkurrens för att dryfta spörsmålet om skydd mot slavisk efter- bildning, har därefter fortsatt dessa överläggningar. Därvid har från möns- terskyddsutredningens sida anförts, att spörsmålet _ såsom i första hand fallande inom ramen för lagstiftningen om otillbörlig konkurrens _ när— mast synes böra ankomma på utredningen om illoj al konkurrens att bedöma. Mönsterskyddsutredningen har till stöd härför påpekat, att man från in- dustrihåll understrukit, att efterbildande i åsyftade fall inom berörda krcl- sar bedömes såsom stridande mot god affärssed och att skyddet icke behö- ver ges karaktär av ensamrätt. Att närmare undersöka frågan om skydd en- ligt ett deponeringssystem har emellertid mönsterskyddsutredningen påtagit sig, och bedömningen av denna fråga har redovisats ovan. Enligt vad möns— terskyddsutredningen inhämtat kommer utredningen om illojal konkurrens att behandla spörsmålet i övrigt, och därmed kan detta lämnas för mönster- skyddsutredningens vidkommande. .

Mönsterskyddsutredningen vill avslutningsvis framhålla, att därest utred- ningen om illojal konkurrens från sina utgångspunkter skulle finna anled— ning att föreslå någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen, t. ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande, detta icke behöver anses stå i strid mot den föreslagna mönsterrätten eller grunderna för denna.

Rättsskydd för brukskonst

Inledning

Enligt sina direktiv har utredningen även i uppdrag att undersöka frågan om det upphovsrättsliga skyddet för alster av konsthantverk och konstin- dustri. En samlad bedömning av de upphovsrättsliga och de mönsterrättsli— ga aspekterna har sålunda ansetts erforderlig. Att de båda rättsområdena har gemenskap genom anknytningen till bruksföremålens yttre form är uppenbart, och det är därför ändamålsenligt att de närbesläktade frågorna får utredas och avgöras i ett sammanhang. Härvid framträder särskilt spörs- målet om den upphovsrättsliga skyddstidens längd och i nära anslutning därtill spörsmålet om de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna. Upp— märksamhet tilldrager sig även spörsmålet huruvida upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföremål som framställes in— dustriellt i stor skala. Vidare inställer sig frågan hur upphovsrätt och mönsterrätt bör förhålla sig till varandra (frågan om det 5. k. dubbla skyd- det).

Upphovsrätt tillkommer enligt 1 & UhL den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk. De konstnärliga verken omfattar enligt samma paragraf musikaliskt och sceniskt verk, filmverk samt alster av bildkonst, byggnads- konst, konsthantverk och konstindustri. Ett konstnärligt verk säges också kunna komma till uttryck »på annat sätt». Därigenom markeras att exemp— lifieringen ej är avsedd att vara uttömmande. Att man i uppräkningen omväxlande begagnat orden verk och alster är i förevarande sammanhang utan betydelse, eftersom upphovsrätt medges endast för konstnärliga verk.

Mera osäker synes terminologien vara beträffande s. k. nyttokonst eller brukskonst. Stundom hänför man under dessa begrepp icke blott konstin- dustriens och konsthantverkets produkter utan även alster av byggnads— konst. Oftast innefatttas dock endast »sådan produktion med både konst- närligt och praktiskt syfte, som icke avser byggnader och därmed jämför— liga ting utan lösa, vanligen mindre föremål», d. v. s. vad som i lagen be- nämnes alster av konsthantverk eller konstindustri.1 Härtill kommer, att man på några ställen i UhL finner uttrycket bruksföremål (11 och 13 55). Även på det nordiska planet råder en viss brist på terminologisk överens- stämmelse, i det att den danska lagen i g 1 talar om >>verk af billedkunst, bygningskunst eller brugskunst» och den norska lagen under en särskild punkt i 5 1 nämner »bygningskunst» och i en annan punkt uppräknar »bil- ledvev og gjenstander av kunsthåndverk og kunstindustri, så vel forbildet som selve verket». Den finska upphovsrättslagen överensstämmer helt med den svenska. Rådande avvikelser bör dock icke skymma det förhållandet,

att alster av brukskonst f. n. i de. nordiska länderna principiellt åtnjuter upphovsrättsligt skydd.2

Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda beteckningarna är flytande och torde dessutom sakna betydelse i rättstillämpningen.” Redan med hänsyn härtill synes det i och för sig påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda otympliga beteckningarna med en enda term. Härtill kom- mer att utredningen, såsom nedan skall närmare redovisas, vill föreslå en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt beträffande vad som bör anses skyddat såsom alster av konsthantverk och konstindustri. Det har då synts lämpligt att samtidigt införa en mera ändamålsenlig terminologi. Härvid har utredningen stannat för beteckningen brukskonst, vilken även anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk. Utred- ningen har då icke förbisett, att den officiella svenska texten av Bernkon- ventionen och Världskonventionen om upphovsrätt begagnar uttrycket verk .av nyttokonst för den franska benämningen azuvres des arts appliquäs.4

Bernkonventionen

Såsom tidigare nämnts, är Bernkonventionens grundprincip att upphovs— man, som är medborgare i ett unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma rättigheter som varje lands lagar tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare (principen om s. k. nationell behandling). Upphovsmannen är vidare berättigad att i andra unionsländer än verkets hemland åtnjuta vissa i konventionen stad— gade minimirättigheter. Med ett verks hemland avses det land, där verket först offentliggjorts, och för icke offentliggjorda verk det land upphovs- mannen tillhör. Varje land är pliktigt att skydda verk från övriga unions-- länder. Man brukar här tala om generell reciprocitet. Genom kravet på na- tionell behandling uteslutes som regel att 5. k. speciell reciprocitet tilläm- pas. Om två länder har olika utvecklat rättsskydd på området, får alltså landet med det bättre skyddet i allmänhet icke göra någon inskränkning i detta för upphovsmän från det andra landet. I vissa hänseenden medgives det dock, att speciell reciprocitet tillämpas, och detta gäller numera bl. a. beträffande brukskonsten.

I den ursprungliga texten av år 1886 innehöll Bernkonventionen ej något uttryckligt stadgande om brukskonst. Först vid Berlinkonferensen 1908 in- fördes i Artikel 2 sista stycket en bestämmelse av följande innehåll. »Verk

2Jfr W. Weincke: »Nordiske disharmonier på Ophavsretsomrädet» i NIR 1962 s. 261 ff. 3 SOU 1956: 25 s. 79. 4Konventionstexterna finns intagna såsom bilagor till prop. 134/1960. Se Bernkonven- tionens Artikel 2 p. 1 och 5 samt Världskonventionens Artikel 4 p. 3. (Märk att i Bern— konventionens uppräkning av skyddsobjekten förekommer både verk av byggnadskonst och verk av nyttokonst.)

175 av konst, tillämpad å industrien, skyddas i den mån varje lands inre lag- stiftning sådant tillåter.» Någon skyldighet för medlemsstaterna att bereda skydd åt brukskonsten blev således icke stadgad. Vid Bernunionens Rom- konferens 1928 var frågan om brukskonsten under livlig debatt, men någon ändring av det gällande stadgandet åstadkoms icke. Först vid den fjärde revisionskonferensen, som ägde rum i Bryssel 1948, tillkom två nya be— stämmelser rörande brukskonsten. Artikel 2 fick ett femte stycke, som er— satte den förut återgivna bestämmelsen och har följande lydelse. »Det är förbehållet unionsländernas lagstiftning att bestämma i vilken omfattning deras lagar skola tillämpas på verk av nyttokonst samt industriella mönster och modeller, så ock under vilka villkor dylika verk, mönster och modeller skola skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast såsom mönster eller modeller, kan i övriga unionsländer krävas endast sådant skydd som i dessa länder tillerkänncs mönster och modeller.» I fråga om skyddstiden för verk av brukskonst infördes i Artikel 7 tredje stycket följande stad- gande. »För ———— verk av nyttokonst bestämmes skyddstiden enligt la— gen i det land, där skydd påkallas, men kan icke överskrida den skyddstid som gäller i verkets hemland.»

Vid Brysselkonferensen var det flera olika synpunkter, som ledde fram till de här redovisade resultaten. Något stadgande, som förpliktar unions- länderna att skydda brukskonsten inom den upphovsrättsliga lagstiftningen, blev emellertid alltjämt icke infört i konventionstexten. I katalogen över skyddade verk (Artikel 2 p. 1) tillkom visserligen kategorien verk av nyt- tokonst, men genom den samtidigt stadgade friheten för unionsländerna att bestämma hur dessa verk skall skyddas är konventionsförpliktelsen föga omfattande. Det starkaste motståndet mot att stadga samma skydd för brukskonsten som för annan konst kom liksom tidigare från Storbritannien. Den senast gällande regeln hade inneburit bl. a., att medlemsstaterna var skyldiga (såvida ej särskilt förbehåll gjorts enligt Artikel 27) att i enlighet med sina nationella lagar skydda även brukskonst som emanerade från en stat, där sådant skydd icke erkändes, samt att verk av brukskonst åtnjöt skydd i vissa stater till och med 50 år efter upphovsmannens död även om hemlandet skyddade dessa verk under exempelvis icke längre tid än tio år. I båda dessa fall hade således ömsesidighetsprincipen icke fått råda. Det var bl. a. betänkligheter i dessa hänseenden, som framtvingade ändringarna i konventionstexten.

Den konventionsenliga rättigheten för unionsland att icke tillerkänna . upphovsrättsligt skydd åt verk av brukskonst från land, som skyddar ver- ket endast såsom mönster, har Sverige icke gjort bruk av. Anledningen här- till har efter anslutningen till Brysseltexten varit, att Sverig-e i saknad av en generell mönsterlagstiftning icke kunnat erbjuda verket något mönster- skydd (för så vitt icke detta utgjort ett alster tillhörande metallindustrien), och att utnyttjandet av rättigheten att här tillämpa speciell reciprocitet för-

utsätter ett inhemskt mönsterskydd? I den författning, som med stöd av 62 å UhL reglerar lagens tillämpning med avseende å verk från annat land kungl. kungörelsen 2/6 1961 nr 349 har följaktligen icke upptagits nå— gon inskränkning såvitt nu är i fråga av UhL:s tillämpning även å verk med annat unionsland såsom hemland. Utredningen återkommer till frågan, hu- ruvida det med en utbyggd mönsterrättslagstiftning finns anledning att ut- nyttja rättigheten att tillämpa speciell reciprocitet i förevarande hänseende.

När det åter gäller den konventionsenliga rättigheten för unionsland att på det internationella planet icke medge längre skyddstid än den som gäl— ler i verkets hemland, har man i Sverige gjort bruk av befogenheten genom stadgande i förutnämnda kungörelse 1 5 3 mom. av lydelse att skydd enligt svensk lag icke skall åtnj utas för verk, beträffande vilket den i verkets hem- land stadgade skyddstiden redan utgått.

Sverige har med verkan från och med den 1 juli 1961 tillträtt den genom 1948 års Brysseltext reviderade Bernkonventionen.

Världskonventionen om upphovsrätt

Denna konvention, undertecknad i Geneve 1952, upptager icke nyttokonsten bland de obligatoriska skyddsobjekten. Däremot innehåller konventionen i Artikel IV p. 3 en regel av följande lydelse. »— —— — I de fördragsslutande stater, som skydda alster av nyttokonst i den mån de utgöra konst- verk, må _— —— skyddstiden för sådana verk icke understiga 10 år.» I p. 4 av samma artikel fastslås, att medlemsstat ej är skyldig att skydda främ- mande verk under längre tid än som gäller i den främmande staten.

Regeln om skyddstiden för brukskonstalster utsäger icke från vilken dag minimitiden på 10 år skall räknas. Det synes emellertid, vid en jämförelse med de övriga skyddstidsreglerna i Artikel IV, som om endast publicerings- dagen och upphovsmannens dödsdag kan vara aktuella. I de flesta konven- tionsländer räknas skyddstiden från upphovsmannens död, såframt det icke är fråga om anonyma verk.

Innebörden av uttryckssättet i den återgivna artikeln »i den mån de ut- göra konstverk» får anses vara, att brukskonsten skyddas enligt den upp— hovsrättsliga lagstiftningen och icke i särskild lagstiftning, exempelvis så- som mönster.

Sverige har med verkan från och med den 1 juli 1961 tillträtt Världskon- ventionen.

Utvecklingen i Sverige

Frågan om införande av upphovsrättsligt skydd för konsthantverket och konstin- dustrien aktualiserades genom 1914 års sakkunnigförslag till bl. a. lag om rätt till verk av bildande konst. Redan några år dessförinnan hade Konsthantverkarnas

51 vad angår läget under äldre konventionstexter, som f. ö. än i dag är tillämpliga i förhållande till unionsländer som icke biträtt Brysseltexten, hänvisas till prop. 2/1926 s. 35.

gille och Svenska slöjdföreningen gjort framställningar hos Kungl. Maj:t om ut- sträckande av det redan förefintliga konstverksskyddet till att gälla även hant- verks- och industriprodukter. I båda fallen hade man uppenbarligen påverkats av vad som framkommit under Bernunionens Berlinkonferens 1908. Där hade näm- ligen bl. a. hänvisats till att vissa betydande länder nyligen i sin lagstiftning lik- ställt konstslöjdens alster med de fria konsternas verk och att detta föranletts såväl av den moderna konstslöjdens uppsving som av svårigheten att upprätthålla skillnaden mellan de fria konsterna och den konst, som »ställt sig i vardagslivets tjänst». De sakkunniga föreslog att konstslöjdens alster uttryckligen skulle hän- föras till de verk, som omfattas av den konstnärliga auktorrätten. I motiveringen anfördes bl. a., att det ansågs vara ett kulturintresse, väl värt uppmuntran och stöd från statsmakternas sida, att sörja för rättsskydd på området.6 Vad angår skyddstiden gjordes ingen skillnad mellan konstkategorierna; konstverksrätten föreslogs gälla intill utgången av femtionde året efter det, under vilket konstnä- ren avlidit. Beträffande anonyma och pseudonyma verk skulle tiden räknas från verkets offentliggörande.

I prop. 3/1919 framlades förslag till bl. a. lag om rätt till verk av bildande konst. Här återkom emellertid icke de sakkunnigas förslag att utsträcka konst- verksskyddet till konstslöjdens alster. Det föreslogs tvärtom ett uttryckligt stad- gande om att alster av konsthantverk och konstindustri icke skulle skyddas enligt lagen. Motiveringen härför var huvudsakligen, att det visat sig föreligga ett in- tresse för skydd endast inom hantverket och vissa delar av industrien.7

Riksdagens kamrar stannade vid olika beslut; första kammaren följde första lagutskottets förslag att ansluta sig till vad de sakkunniga förordat, medan andra kammaren biträdde propositionen. Lagutskottets sammanjämkning ledde till att andra kammarens beslut blev riksdagens och konstslöjden lämnades alltså tills vidare utan skydd.

I en skrivelse 1923 från Svenska Slöjdföreningens styrelse till Kungl. Maj:t upp- togs på nytt önskemålet om utsträckande av konstverksskyddet till att omfatta även konstslöjden. Man hänvisade härvid bl. a. till goda erfarenheter i Danmark av en sålunda utvidgad auktorrättslagstiftning.8

Efter en motion vid 1924 års riksdag och ett positivt utlåtande av första lagut- skottet samma år anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t om förnyat över- vägande av frågan i vilken utsträckning och under vilka villkor alster av konst— hantverk och konstindustri skulle kunna beredas skydd enligt konstverkslagen. Patent- och registreringsverket yttrade över riksdagsskrivelsen att ett effektivt rättsskydd på området var påkallat.n Kommerskollegium uttalade sig efter att ha samrått med representanter för industrien, akademien för de fria konsterna och Slöjdföreningen samt ett stort antal handelskamrar och organisationer likaledes tillstyrkande. I kollegiets utförliga yttrande anfördes bl. a. följande huvudargu- ment. Såväl ur rättvisans som ur den praktiska nyttans synpunkt måste ett lag- skydd för den svenska konstslöjden anses såsom otvivelaktigt påkallat, och skyd- det bör principiellt omfatta all konstslöjd. Ingen annan industri än beklädnads- industrien kunde påvisas lida något beaktansvärt men genom införande av lag—

GSe 1914 års betänkande, som finns intaget bland kommittébetänkanden i riksdags— trycket för år 1919, s. 155 ff. Enligt 1897 års lag ang. rätt att efterbilda konstverk varade konstnärens reproduktionsrätt under hans livstid i fråga om efterbildande genom konst— närligt förfarande och därutöver under tio år i fråga om efterbildande genom tryck, fo- tografi eller avgjutning eller på annat dylikt sätt.

7 Prop. s. 63. Skyddstiden för den i propositionen föreslagna konstverksrätten inskränk- tes till 30 år efter upphovsmannens död. 8 Se närmare om innehållet i skrivelsen prop. 2/1926 s. 19 f. 9Prop. 2/1926 s. 4 och s. 20 f. Patentverket ansåg emellertid ett på registrering grun- dat mönsterskydd vara det för ändamålet lämpligaste.

178 skydd på området. Sveriges industriförbund hade visserligen uttalat sig för att konstslöjden skulle skyddas genom en särskild lagstiftning, byggd på ungefär sam- ma princip som gällde mönsterskyddet, och hade sålunda avstyrkt konstverksla- gens utvidgning till att omfatta konstslöjden. Kollegiet ansåg emellertid för sin del att den sistnämnda vägen var den närmast liggande. Särskilt den högre konst— slöjden stod mycket nära de fria konsterna, och ett konstföremål upphörde icke att vara konst därigenom att det också fick praktisk användbarhet. En av de främsta drivfjädrarna till ett konstslöjdsskydd måste anses vara att stimulera och »höja» denna slöjd, och en auktorlag ansågs vara bättre ägnad därtill än en möns- terlag. Skyddstiden borde bestämmas till 15 år från och med året efter det, då ansökan om frivillig registrering gjordes, eller där registrering ej sökts eller sökts senare än under det år, då alstret först utgavs, från och med året efter utgivnings- året.10

I prop. 2/1926 föreslogs att konstslöjden, med visst undantag, skulle omfattas av auktorskyddet. Härom uttalad-es bl. a. följande. Endast inom beklädnadsindu- strien synes föreligga ett behov av att lämnas utanför skyddets tillämplighetsom- råde. En legal definition på alster av konstslöjd lär icke kunna uppställas. Det måste i varje enskilt fall överlämnas åt domstol att avgöra, huruvida ett omtvistat alster kan betraktas såsom en konstslöjdsprodukt. Till ledning härvidlag torde tjäna, att ett konstslöjdsalster i mer eller mindre övervägande grad bör avse ett praktiskt ändamål. Tillika måst-e emellertid uppställas den fordran, att alst— ret kan anses som ett verk av bildande konst, d. v. 5. att det genom indivi— duell formgivning syftar till en estetisk verkan. Ett föremål som framställts utan varje konstnärlig originalitet kan alltså icke betecknas såsom ett konstslöjds- alster. Allenast i den mån en hantverks- eller industriprodukt genom upphovs- mannens skapande verksamhet gestaltats i en konstnärlig form, kan auktorrätt uppkomma. Föremål för skydd utgör emellertid icke vare sig det framställda ver- kets rent tekniska element eller det använda motivet. Endast då ett alster såsom helhet betraktat framstår såsom efterbildning av ett annat verk föreligger intrång i auktorrätten. Däremot är det uppenbarligen tillåtet för envar att i fri anslutning till ett konstslöjdsalster framställa ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant. I likhet med övriga verk av bildande konst bör för övrigt ett konstslöjdsalster skyd- das under alla stadier av sin tillblivelse. Även ritningar och modeller till dylika alster bör därför inbegripas under det konstnärliga skyddet. Akademien för de fria konsterna hade, därom tillspord av kommerskollegium, förklarat sig villig att till vägledning vid uppkomna tvister avge utlåtande i frågorna huruvida ett alster skall anses såsom konstslöj-d eller ej och huruvida mellan två alster förelig- ger en sådan överensstämmelse, att efterbildning måste anses ha ägt rum. I fråga om skyddstidens längd är det ur samhällets synpunkt olämpligt, att upphovsman— nen och hans rättsinnehavare under så lång tid som gäller för konstverk i övrigt skall äga uteslutande rätt att mångfaldiga alstret. Någon olägenhet synes ej heller vara förbunden med en kortare skyddstid. Behovet av skydd mot efterbildning föreligger i regel blott under en jämförelsevis begränsad tid, som icke bör ställas i beroende av upphovsmannens livstid. Utgångspunkten bör väljas på sådant sätt, att utomstående lätt kan utröna huruvida skyddet har upphört eller ej. Med hän- syn till det anförda bör skyddet för konstslöjdsalster gälla intill utgången av fem- tonde året efter det, under vilket alstret först offentliggjordes, eller där verket vid konstnärens död ej var offentliggjort, intill utgången av femtonde året efter hans dödsår.11

10 Se närmare prop. 2/1926 s. 21—28. 11 Se närmare prop. s. 28 ff.

Med anledning av propositionen väcktes i riksdagens andra kammare en mo- tion om avslag på förslaget. Till stöd härför anfördes bl. a. vad Sveriges industri- förbund särskilt understrukit, nämligen att ett konstverksskydd på området skulle medföra synnerligen osäkra förhållanden för näringslivet bl. a. till följd av svå— righeten att få klargjort vad som skall förstås med konstverk och svårigheten att på förhand förvissa sig om att icke en likartad utformning redan tillämpats av någon annan. Första lagutskottet ansåg, att konstverksskyddet principiellt bör om- fatta varje art av bildande konst samt att de i motionen uttalade farhågorna kan förväntas visa sig vara överdrivna. I fråga om skyddstiden förtjänar de syn-punk- ter beaktas, som gäller i fråga om mönsterskyddstiden. Dessa torde för många fall, särskilt inom konstindustrien, vara mer befogade än analogier från konst- verkslagen. En nedsättning av den i propositionen angivna skyddstiden från 15 år till 10 år förordades därför.

Genom 1926 års lag hänfördes sedermera alster av konsthantverk och konst- industri till verk av bildande konst enligt 1919 års lag därom; dock att bekläd- nadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, blev undantagna. Skydds- tiden fastställdes till 10 år, beräknad på det sätt som närmare [angivits i proposi- tionen.

År 1939 väcktes i riksdagen motioner med förslag om undersökning av på vad sätt svensk konstslöjd— skall kunna beredas effektivare skydd såväl inom som utom landet. Första lagutskottet inhämtade yttranden av bl. a. Sveriges industriförbund, som förordade, att skyddet anordnas enligt mönsterlagens principer. Utskottet till- styrkte motionärernas förslag, och utskottets hemställan bifölls av riksdagen. l skrivelse nr 263 år 1939 vände sig riksdagen till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i frågan.

Frågan om särskilda åtgärder till skydd för konsthantverk och konstindustri upptogs i ett särskilt avsnitt av auktorrättskommitféns betänkande 1956 rörande upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk.12 Det anfördes härom hu- vudsakligen följande. Att i det enskilda fallet avgöra, huruvida en produkt är ett konstverk i lagens mening, är otvivelaktigt svårt, och ej sällan kan sakkunniga ha olika åsikter därom. Även där så ej är fallet, kan tvister dra ut på tiden och även— tyra effektiviteten av ett ingripande mot intrång. Dessa svårigheter ligger dock i sakens natur och torde knappast kunna bemästras genom lagstiftningsåtgärder. I sammanhanget har man emellertid pekat på möjligheten att anordna en officiell registrering av sådana produkter av nyttokonst, för vilka upphovsmännen gör an- språk på konstverksskydd. En dylik registrering kan göras obligatorisk eller fri— villig. Registrering som villkor för upphovsrättsligt skydd kan emellertid enligt kommitténs mening icke komma i fråga. Det är en grundläggande tanke i Bern- konventionen, att inga dylika formaliteter får krävas som förutsättning för rätts— skydd. I fråga om frivillig registrering föreligger icke några kända erfarenheter från Sverige eller utlandet, som belyser värdet av en sådan. Det förefaller vara en angelägenhet för intresserade organisationer att i egen regi försöksvis bedriva registrering för att erfarenhetsmässigt kunna belysa dess värde. Kommittén har icke funnit skäl att föreslå särskilda åtgärder i detta hänseende.13 Klagomålen över bristande effektivitet i rättsskyddet på nyttokonstens område har emellertid ock- så inneburit önskemål om att Skyddsområdet måtte vidgas till att omfatta även alster, som icke fyller lagens krav på att vara konstverk, och det har ifrågasatts om man icke kunde ge efter något i kraven på originalitet. Om man vill nå ett

12 SOU 1956: 25 s. 175 ff. 131 linje med kommitténs rekommendation har bl. a. Svenska inredningsarkitekters riksförbund fr. o. m. den 1 mars 1957 öppnat en registreringsbyrå, SIR:s Formregister, som presenteras närmare nedan.

vidare rättsskydd för nyttokonsten närstående produkter inom hantverk och in- dustri, bör emellertid detta enligt kommitténs mening ske genom en reformerad mönsterlagstiftning och icke genom att konstverksskyddets gränser tänjes ut i lag eller praxis. Det är ett önskemål, att man vid tillämpning av upphovsrättslagen icke prutar av på de krav, som principiellt bör ställas för konstverksskydd, och detta skulle vara lättare att genomföra i praktiken, om för de alster, som faller i gränsområdet mellan nyttokonst och annan produktion, funnes en enklare, för dem bättre lämpad skyddsform.

I auktorrättskommitténs lagförslag sidoordnades alster av konstindustri och konsthantverk med andra konstnärliga verk, och någon principiell skillnad i frå- ga om det upphovsrättsliga skyddets innehåll föreslogs icke.” Ej heller gjordes något undantag för beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar. Vad angår det allmänna upphovsrättsliga kravet på originalitet och konstnärlig insats erkändes av kommittén, att betydande svårigheter kan föreligga att dra gränsen mellan skyddade konstverk och andra produkter, d. v. 5. mellan konst- industri och andra industriprodukter, mellan konsthantverk och vanligt hantverk. Härom yttrades vidare bl. a. följande.15 Det anses numera sås-om självklart, att estetiska synpunkter och nyttohänsyn är så intimt förenade, när det gäller nytto- konsten, att man icke kan arbeta på detta fält utan att samtidigt uppmärksamma dem båda. Då fråga är om ett nyttoföremål anses det nu knappast som god konst att låta nyttosynpunkten bli underordnad det estetiska. I många fall har man t. o. m. sagt, att vad som är dåligt ur funktionssynpunkt också är oskönt. Även om man icke vill gå så långt, är det dock ovedersägligt, att det estetiska hos ett nyttoföremål icke nu som stundom förr lätt kan urskiljas från framställningen i övrigt.

I fråga om skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri föreslog auktorrättskommittén samma längd som för övriga konstverk, d. v. s. intill ut- gången av femtionde året efter upphovsmannens dödsår. För anonyma och pseu- donyina verk föreslogs upphovsrätten gälla intill utgången av femtionde året ef- ter det, då verket offentliggjordes, med den kompletterande bestämmelsen att hu— vudregeln gäller, om upphovsmannen inom nämnda tid blir namngiven i förbin- delse med verket eller ock avlidit, innan verket offentliggjordes. Förslagets hu— vudregel motiverades på följande sätt." Den gällande bestämmelse-n om tioårigt skydd från offentliggörandet hade på sin tid grundats på att behov av skydd mot illojal efterbildning föreligger blott under jämförelsevis begränsad tid. Emellertid kan rätten att utnyttja produkter av konstslöjd i många fall vara av betydande ekonomiskt och ideellt värde under lång tid. Rätten bör därför förbehållas åt upphovsmannen och hans successorer under samma tid som gäller för alster av annan konstnärlig verksamhet.

Under remissförfarandet framkom några synpunkter på frågan om gränsen mel- lan skyddat och oskyddat objekt på området.17 Sålunda anförde Svenska Slöjdför- eningen bl. a. Näringslivet har behov av fastare linjer för vad som är skyddat och icke skyddat än vad kommittén angivit i sitt betänkande. En särskild grupp av produkter måste i sammanhanget uppmärksammas, nämligen den som betecknas med termen »industrial design» (1. v. s. av konstnärer formade, som regel i stora serier framställda industriprodukter, t. ex. skrivmaskiner, matbestick, telefonap-

14 Jämför dock i 11 5 andra stycket om förbud att för eget bruk låta annan framställa bruksföremål samt i 13 5 ang. ägares rätt till ändring av bruksföremål utan upphovs— mannens lov. 15 Betänkandet s. 77. 16 S. 345. 17 Se prop 17/1960 5. 46.

parater och vissa möbler. Sådana bör icke tillmätas mindre betydelse än exklu- sivt konsthantverk i form av ett smycke, en konstvävnad 0. s. v. Det synes mindre tillfredsställande, att denna viktiga och i framtiden sannolikt alltmer domineran- de verksamhetsgren blir hänvisad till ett gränsområde. Av Sveriges industriför- bund framhölls, att det långtgående skyddet enligt förslaget bör reserveras för produkter, som uppfyller höga krav på originalitet och konstnärlighet, så att icke utvecklingen hämmas.

Vad skyddstiden angår gjordes av några remissinstanser särskilda uttalanden.18 Svenska Slöjdföreningen anförde bl. a. För konstindustriens del kan det förläng- da skyddet för hithörande alster, vilka ofta icke signerats, på grund därav vålla osäkerhet. Man måste i varje särskilt fall undersöka, huruvida det finns upphovs- män som kan tänkas göra anspråk på skydd, och tidsödande efterforskningar kan bli nödvändiga. Värdet av den» föreslagna, kraftigt förlängda skyddstiden och den förändrade utgångspunkten för dess beräknande är på detta område icke oom- tvistligt. Särskilt för modeskapelsernas del framstår det långa skyddet såsom en onödig belastning på den allmänna rörelsefriheten.

Enligt Stockholms handelskammare bör den för patent gällande skyddstiden av 17 år tagas till utgångspunkt och skyddstiden börja löpa vid offentliggörandet av verket. Sveriges industriförbund ifrågasatte, huruvida icke skyddstiden bör vara kortare än enligt förslaget, och framhöll bl. a., att industrien eljest beträffande äldre produkter skulle få svårt att avgöra om skyddstiden alltjämt löper. Vad au- går skyddstiden för beklädnadsartiklar och vävnader, avsedda för dylika artiklar, ansågs av industriförbundet och konfektionvsindustriföreningen, att denna borde sättas väsentligt kortare än för andra verk; enligt föreningens mening borde tiden ej överstiga fem år.

Departementschefen frångick emellertid icke vid lagrådsremissen det förslag, som auktorrättskommittén framlagt, och till stöd för sin ståndpunkt anförde han bl. a. Det måste hållas i minnet, att frågan endast gäller produkter av sådan origi- nalitet, att de är att anse som konstverk. För andra, i och för sig måhända skydds— värda produkter bör skyddet självfallet vara kortare än det egentliga konstverks- skyddet. Är det åter fråga om alster av verklig konst, synes knappast föreligga skäl att stadga kortare skyddstid än för konstverk i allmänhet. Den konstnärliga verk- samheten söker sig i ökad utsträckning till hantverk och industri och är här i samma behov av skydd, ekonomiskt och ideellt, som inom andra områden. I grannländerna har sedan länge gällt femtioårig skyddstid även för nyttokonsten utan att man märkt några olägenheter därav. Detsamma gäller i flera andra län. der inom Bernunionen. '

Lagrådet yttrade i frågan följande:” I en till' lagrådet överlämnad skrift från kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Sveriges hantverks- och små- industriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund hävdas bestämt, att förslaget skulle leda till betän-kliga konsekvenser för närings- livet. Någon mera ingående utredning har icke redovisats i kommittébetänkandet. Förslaget synes icke så mycket grunda sig på några erfarenheter av att den gäl- lande skyddstiden är för kort som mera på önskemål om nordisk och internatio- nell anknytning i förening med den formella svårigheten att dra en gräns mellan bruksföremål och andra konstverk. De överväganden, som torde ha varit vägle- dande för kommitténs förslag, har emellertid fog för sig. Å andra sidan kan icke förnekas, att konstnärliga bruksföremål företer beröringspunkter även med patent, mönster och modeller, beträffande vilka kortare skyddstider överlag gäller. Åt-

18 Anf. prop. s. 222. 19 Anf. prop. s. 390 f.

skilliga rent praktiska skäl talar också för kortare skyddstid, och det torde vara ofrånkomligt, att en lång skyddstid kan verka hindrande för vissa näringsidkare och även medföra olägenheter ur konsmnentsynpunkt. Vissa skäl talar alltså för en kortare skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri, men det är svårt att bortse från att jämväl för dylika alster en femtioärig skyddstid gäller i de allra flesta länder. Även om i dylika fall upphovsrätten understundom kan vara något mera begränsad till sin omfattning, får dock utvecklingen anses ha gått i riktning mot en femtioårig skyddstid även för bruksföremål. Med hänsyn till önskvärdheten av såvitt möjligt enhetliga internationella bestämmelser beträffan- de en så viktig fråga som skyddstidens längd kan icke utan ytterligare utredning förordas annan lösning av detta spörsmål än den kommittén föreslagit.

I den av lagrådet åberopade skriften från kooperativa förbundet m. fl. hade hemställts, att de gällande reglerna om skyddstid för alster av konsthantverk och konstindustri bibehålles oförändrade och omprövas först i samband med revisio- nen av mönsterskyddslagstiftningen.

Vid ären-dets fortsatta behandling inom justitiedepartementet20 förelåg en skrift från Svenska Slöjdföreningens arbetsutskott. I skriften framhålles, att erfarenhe- terna enligt utskottets mening bestyrkt, att den nuvarande skyddstiden för nytto- konsten många gånger visat sig klart otillräcklig för att åt formgivaren säkra en skälig ersättning ens under den tid, då hans forniskapelse varit allmänt efterfrå- gad på marknaden. Såsom exempel nämnes, att verkligt nya och originella form— givningar inom glas- och porslinsindustrien kunnat säljas i betydande omfattning långt efter det tio år förflutit från det första offentliggörandet. Vid-are framhålles, att i vissa fall, t. ex. vid tillverkning av konstnärliga matbestick, verktygskostna— derna för en ny formgivning är så avsevärda, att varans pris blir oproportioner- ligt högt, om man måste kalkylera med en endast tioårig skyddstid. Slutligen un- derstrykes, att den nuvarande korta skyddstiden utgör en allvarlig olägenhet, då det gäller att finna avsättning utomlands för svensk konstslöjd. Oftast önskar till- verkare på den främmande marknaden introducera alster, som redan visat sig slå an i hemlandet. Erfarenheten bestyrker, att härvid tioårsfristen från offentliggö— randet ej sällan hunnit utlöpa i Sverige, vilket enligt rådande konventionssystem medför, att skydd icke heller kan påfordras i det främmande landet, trots att där i och för sig gäller en betydligt längre skyddstid. I ett läge, då den svenska konst— industrien, delvis med statligt stöd, söker nya marknader utomlands, måste enligt utskottet en sådan ordning te sig otillfredsställande. Man bör dock icke motsätta sig, att frågan om skyddstidens längd för konsthantverk och konstindustri, på sätt som föreslagits, uppskjutes till slutligt avgörande i samband med revisionen av mönsterskyddslagstiftningen. Beaktansvärda skäl torde tvärtom kunna anföras för att skyddstiden beträffande de båda skyddsformerna avväges i ett sammanhang. Det vore emellertid olyckligt, anför utskottet, om ett uppskov skulle medföra att den nuvarande enligt utskottets bestämda åsikt alltför korta upphovsrättsliga skyddstiden skulle behållas till dess frågan erhållit en slutgiltig lösning. Utskottet hemställer därför, att ett uppskov kombineras med en provisorisk förlängning av skyddstiden intill dess frågan hunnit slutligen prövas.

Yttrande inhämtades från kommerskollegium, som i sitt utlåtande anslöt sig till de av Slöjdföreningens arbetsutskott framställda förslagen och förordade, att en provisorisk förlängning av skyddstiden bestämd—es till tio år.

Härefter anförde departementschefen bl. a. följande. Principiella skäl talar för att skyddstiden för alster av konsthantverk och konstindustri bestämmes på sam- ma sätt som för annan konst. Frågan om skydd för dylika alster har emellertid

"20 Anf. prop. s. 402 ff.

sammanhang även med mönsterrätten. Med hänsyn till vad som i ärendet anförts kan det finnas skäl att icke taga slutlig ståndpunkt till den föreliggande frågan förrän det pågående arbetet med översyn av mönsterrätten avslutats och man får tillfälle att i ett sammanhang bedöma den upphovsrättsliga och den mönsterrätts- liga sidan av problemet. Tills vidare bör därför icke göras någon principiell änd- ring i vad som för närvarande gäller beträffande skyddstiden för alster av konst— hantverk och konstindustri. Genom särskild övergångsbestämmelse bör dock till- ses att rätt till alster, som med tioårig skyddstid skulle utgå under de närmaste åren, alltjämt får gälla i avbidan på det slutliga ståndpunktstagaudet i frågan. Ti- den för en dylik provisorisk förlängning synes lämpligen kunna bestämmas till tio år.

I enlighet med vad sålunda anförts av departementschefen föreslogs efter för- nyad remiss till lagrådet, som därvid lämnade lagförslaget i sak utan erinran, i prop. 17/1960, att särskilda bestämmelser om brukskonstens skyddstid skulle in- flyta i upphovsrättslagen. Förslaget antogs av riksdagen efter vissa mindre jämk- ningar som förordats av första lagutskottet.21

Vid lagutskottets utlåtande fanns fogade två särskilda yttranden, som båda be- rörde skyddstiden. Det ena tar närmast sikte på den allmänna skyddstiden. I det andra yttrandet upptogs speciellt frågan 0111 skyddstiden för alster av konst- hantverk och konstindustri, och där anfördes följande. Det får förutsättas, att man vid den slutliga prövningen genomför en avsevärd förlängning av skyddstiden för nyttokonst. Starka skäl talar för att här stadga samma skyddstid som gäller för all annan konstnärlig verksamhet, och denna ståndpunkt intogs av auktorrättskom- mitten liksom i det till lagrådet ursprungligen remitterade lagförslaget. Enhetlig skyddstid gäller i de allra flesta västeuropeiska länder, bland dem våra nordiska grannländer. Från dansk och norsk sida har man också vid nordiska interparla— mentariska överläggningar framhållit önskvärdheten av att Sverige här icke in- tager en avvikande hållning.22

Även i riksdagsdebatten berördes frågan om skyddstiden. Där hävdades å ena sidan, att det ej finns anledning att ge ett sämre skydd för konsthantverk och konstindustriprodukter, under förutsättning att de faktiskt uppfyller kravet på att vara verkliga konstverk, än för andra konstnärliga verk. Å andra sidan gjordes bl. a. jämförelser med skyddstiden för patent och för mönster och hävdades, att praktiska erfarenheter visar, att t. o. ni. en kortare tid än 10 år skulle vara till- räcklig. I detta sammanhang framhölls, att skyddstid-en måste bestämmas efter en avvägning av dess betydelse för de tre berörda parterna, nämligen producenten, formgivaren och konsumenten.23

Gällande svensk rätt

Lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk utfärdades den 30 december 1960 (SFS nr 729). I 65 5 andra stycket stadgas, att rätt till alster av konsthantverk och konstindustri skall, om rätten eljest skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—1970, gälla intill utgången av år 1971. Genom en särskild bestämmelse i 63 5 har förordnats, att detta stadgande om provisorisk förlängning av skyddstiden skall gälla redan från och ,med 21 Utlåtande 41/1960 5. 83 f.

22 Utlåtandet s. 113 ff. 23 Se Första kammarens protokoll nr 28/1960 5. 94 och s. 98 samt Andra kammarens protokoll nr 29/1960 5.158 ff.

utgången av år 1960, trots att lagen i övrigt förklarades träda i kraft först den 1 juli 1961. Huvudreglerna om tioårig skyddstid för brukskonstalstren finns i 43 och 44 55. För åskådlighetens skull ges här några exempel på hur de nu gällande provisoriska övergångsbestämmelserna verkar.

Alster av brukskonst, som offentliggjorts någon gång under år 1950 eller vars upphovsman avlidit under detta år utan att alstret offentliggjorts _— det må ha varit den 1 januari eller den 31 december åtnjöt enligt 1919 års lag skydd till och med utgången av år 1960. Genom de nya bestämmel- serna utlöper skyddet icke förrän vid årsskiftet 1971—1972. Då upphör ock- så skyddet för alla de alster, som offentliggjorts första gången under något av åren 1951—1960 eller vilkas upphovsmän då avlidit utan att alstret of- fentliggjorts. För alster, offentliggjorda 1961 eller senare, gäller endast hu- vudreg—eln om skydd under 10 kalenderår efter det år offentliggörandet sked- de respektive 10 år efter upphovsmannens dödsår, därest alstret då icke var offentliggjort. Reglerna är emellertid, såsom klart framhållits under deras tillblivelse, av provisorisk karaktär. Alster som offentliggjorts före 1950 eller vars upphovsman, utan att alstret offentliggjorts, avlidit före 1950 har för— lorat sitt skydd senast vid årsskiftet 1959—4960.24

Debatten efter 1960

Under år 1961 fördes i Sverige och Danmark en tämligen livlig debatt i fackpress, dagspress och annorstädes om skydds-tiden för verk av nytto- konst.25 Utredningen vill här återge några av de synpunkter som anförts i denna debatt. En grundläggande fråga är vad som menas med brukskonst till skillnad från den fria konsten, å ena sidan, och vanliga industriartiklar, å den andra. Till brukskonsten brukar traditionellt hänföras produkter inom hantverk och industri, som fyller en praktisk uppgift och sålunda är nyttiga (bruksföremål) samtidigt som de har en estetisk funktion. Ibland överväger det nyttiga, ibland det estetiska. Inom brukskonsten kan exempel- vis den praktiska funktionen vara högst obetydlig och den estetiska klart framträdande (en prydnadsvas, en brosch o. s. v.). För den fria konsten däremot är det funktion-ella momentet helt främmande och de estetiska ytt- ringarna ensamt framträdande. Det torde emellertid ej vara möjligt att dra en bestämd gräns mellan den fria konsten och brukskonsten, även om skill- naderna i huvudsak lätt kan klargöras. På något håll har tveksamhet t. o. m. yppats inför rena prydnadsting som framställs industriellt i stor skala. Från

24 Till frågan om övergångsbestämmelser återkommer utredningen. 25 Här må hänvisas till artiklar i den danska tidskriften Dansk Kunsthaandvmrk nr 10 för år 1960 och nr 2—3 för år 1961 samt Industriförbundets meddelanden, april 1961, och Form nr 5 för år 1961.

andra industriprodukter anses ett verk av brukskonst skilja sig därigenom att en andligt skapande verksamhet måste ha legat bakom tillkomsten.26

Beträffande skyddstidens längd har man pekat på att det gäller att före- taga en avvägning mellan tre intressen, nämligen upphovsmannens, produ- centens och konsumentens. Ifrån industrihåll har särskilt framhållits föl- jande. I jämförelse med den sjuttonåriga patenttiden ter sig den allmänna upphovsrättsliga skyddstiden orimligt lång för mängden av sådana konst- industriella föremål med typisk brukskaraktär, som det här gäller. Ett långvarigt skydd för upphovsmannen och hans producent betyder sam- tidigt en långvarig begränsning av rörelsefriheten för alla andra producenter av motsvarande bruksföremål. På lång sikt framträder uppenbarligen stora svårigheter att finna ut vad som är skyddat och vad som fritt må utnytt— jas. Företagarna måste göra omfattande undersökningar för att utröna om en modell redan tillhör någon annan i upphovsrättslig mening, innan mo- dellen kan lanseras. Denna hämsko kan komma att leda till att industrien Vänder sig ifrån brukskonstnärerna och övergår till att använda endast standardiserade former, som utan tvekan är oskyddade och alltså står till fritt förfogande. Det är icke allmänt förekommande med samma långa skyddstid föri brukskonsten som för den fria konsten, något som framgår bl. a. av förhållandena i Storbritannien, där huvudsakligen endast ett möns— terskydd erbjudes för industriartiklar.

Upphovsmännen och företrädare för dessa har å andra sidan bl. a. hävdat följande. De bästa modellerna på brukskonstens område har visat sig kunna bli »moderna klassiker» med mycket långvarig livskraft. Även om detta givetvis icke gäller alla eller ens flertalet brukskonstföremål, måste likväl skyddstidens längd avvägas med fullt beaktande av den långa tillvaro, som åtskilliga verk på området i fråga kan få uppleva. Bakom tillkomsten av många bruksföremål ligger för övrigt en lång planläggningstid med experi— ment och modellarbete samt kostsamma investeringar i maskiner och spc- cialredskap. För en lönsam exploatering av dessa föremål kräves självfal- let en lång skyddstid, så att icke marknaden erövras av plagiat, som kan tillverkas utan originalets tillblivelsekostnader. Den internationella aspek— ten flertalet av Bernunionens länder tillämpar samma upphovrättsliga skyddstid för brukskonst som för all annan konst — måste också tillmätas stor betydelse. Särskilt tungt väger härvid de konsekvenser med avseende å brukskonstens ställning i Norden, som skulle bli följden av en svensk särreglering av frågan. Vad konsumenternas intresse angår, ifrågasättes starkt om allmänheten är betjänt av billiga varor med sämre kvalitet. En

26 Se i dessa frågor exempelvis U. Hård af Segerstad: Nordisk nyttokonst, Stockholm 1961, s. 8 f. Märk även det danska rättsfallet i UfR 1960 s. 197, som gällde ett fantasi— lejon framställt av tågvirke. Detta alster betecknas av T. Lund såsom brukskonst (Op— havsret, Köpenhamn 1961, s. 65), medan B. Stueuold Lassen frågar sig vad nytta man har av ett sådant lejon (TfR 1962 s. 238).

efterbildning är nämligen regelmässigt underhaltig, jämförd med original- varan. Jämförelsen med den sjuttonåriga patenttiden haltar med hänsyn till den skillnad som råder mellan de båda skyddsformerna. Ett patent kan genom sin monopolkaraktär spärra den tekniska utvecklingen på sitt spe— ciella område, men upphovsrätten med sitt begränsade skyddsområde kan icke verka utvecklingshämmande. Vidare måste ifrågasättas, om gamla verk som blivit bortglömda på marknaden verkligen kan utgöra något beaktans— värt hinder för industrien, även om den upphovsrättsliga skyddstiden allt— jämt skulle löpa. När det aktuella kommersiella värdet sjunkit undan, bru— kar man tala om »upphovsrättens självrening».

Till utredningen har överlämnats en den 5 september 1961 dagtecknad skrivelse till chefen för justitiedepartementet från Nordiska rådets juridiska niomannakommitté. I skrivelsen hänför sig kommittén till en av Lands- foreningen Dansk Kunsthaandvaerk gjord hänvändelse till Nordiska rådet med påpekanden om det olyckliga i att den svenska lagstiftningen beträf- fande rättsskyddet för brukskonst avvikit från en enhetlig nordisk lösning. Kommittén anser det vara i hög grad önskvärt att de nordiska ländernas upphovrättslagstiftning även i fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri är enhetlig. Det anses också vara av betydande Väkt att utred— ningsarbetet påskyndas, så att de i Sverige gällande provisoriska bestäm— melserna på området snarast kan ersättas med definitiva regler.

Frivillig registrering av brukskonstalster

Såsom framgår ovan hade auktorrättskommittén efterlyst erfarenheter fran en frivillig registrering av alster tillhörande brukskonsten för att få värdet av ett registreringssystem belyst. Sedan början av 1950-talet har sådan re— gistrering kunnat ske i Svenska Slöjdföreningens modellregister. Där in- tages modeller av alla slag i form av ritningar eller fotografier och förses med datumstämpling mot en avgift av 50 kronor per modell. Någon gransk- ning i konstnärligt hänseende utföres icke. Registret är offentligt, men något nämnvärt intresse från allmänhetens sida att granska modellerna lär icke ha visats. Under de gångna åren har icke registrerats mer än sam- manlagt några hundra modeller. Det årliga antalet är emellertid i stigande. Några speciella branscher synes icke framför andra utnyttja registret: möbler anses dock förekomma tämligen ofta. Hos Slöjdföreningen har man sig icke bekant, att registrering i något fall åberopats inför rätta vid upp- kommen tvist men väl att den på annat sätt varit till nytta för registrerings— havaren genom att inge respekt hos konkurrenter, genom att kunna ut— nyttjas i reklam o. s. v.

Även Svenska inredningsarkitekters riksförbund tillhandahåller ett re- gister, S.].R.:s Formregister, som togs i bruk den 1 mars 1957. Detta regis- ter är emellertid icke offentligt och kan alltså icke granskas av allmänhe-

len. Registret har enligt sina särskilda stadgar till ändamål att möjliggöra registrering av formgivning avseende konsthantverk och konstindustri även- som av »fullständiga inredningsförslag». Ansökan om registrering inges till en särskilt utsedd registrator och får göras endast av upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare. Ritning i original och två kopior skall inges, even— tuellt därjämte fotografier eller l'otonegativ. Registreringsavgiften är för närvarande 40 kronor. Någon granskning av ansökningarna göres icke an- nat än i formellt hänseende. Originalritningen och kopiorna förses vid re- gistreringen med bevis därom, och sökanden återbekommer originalet jämte en kopia. Registrering får sökas även av andra än inredningsarkitekter och det uppges att medlemmar av förbundet är i minoritet bland sökandena. Det upplyses härj ämte, att registreringen avser endast den yttre formen av föremålen och att därför ansökningar som åsyftar tekniska detaljer, färg- sättning o. d. avvisas. Registreringen tjänar endast som hjälpmedel till be- visning om tidpunkten för upphovsrättens tillkomst. Någon rättegång i vilken betydelsen av registrering kunnat konstateras, lär icke ha förekom- mit. Däremot uppges ett flertal förlikningar ha träffats med registrering såsom ett betydelsefullt eller avgörande moment. Registratorn säger sig kunna konstatera, att registreringarna har en förebyggande verkan mot efterbildningar. Antalet registreringar uppgår årligen till ett hundratal. Av dessa omfattar endast ett fåtal s. k. fullständiga inredningsförslag. Bland formregistreringarna är det möbler som överväger till antalet. Omkring två tredjedelar av ansökningarna göres av upphovmånnen själva och återstoden av företag som förvärvat upphovsmannens rätt.

Ett »Institut för registrering av bestick» har övervägts inom berörda europeiska branschorganisationer och har gjorts till föremål för en utred- ning av direktörerna för Landsforeningen Dansk Kunsthaandvzerk och Svenska Slöjdföreningen. Förslag har också framlagts på grundval av den gjorda utredningen, men detta har icke lett till vidare åtgärder. Enligt för- slaget skulle registreringsorganet företaga granskning av varje besticks— modell som söktes registrerad samt i övrigt arkivera och klassificera mate— rialet på området. Även om frågan måhända icke helt avskrivits, synes (len ej för närvarande vara aktuell.

Utredningen anser sig kunna konstatera, att registrering av brukskonst— alster på frivillighetens väg icke fått någon nämnvärd omfattning eller eljest haft någon större betydelse.

Svenska Slöjdföreningens opinionsnämnd

Såsom sakkunnigt organ att bedöma frågor om gränserna kring begrep— pet konst fungerade redan från tillkomsten av 1897 års lag Kungl. akade- mien för de fria konsterna. Då skydd infördes för brukskonsten år 1926, hänvisades i förarbetena uttryckligen till Konstakademien såsom sakkun—

nig instans. inom Svenska Slöjdföreningen verkade emellertid redan un— der tiden närmast efter brukskonstskyddets införande en särskilt bildad s. k. plagiatkommitté på området och denna verksamhet gavs fastare for- mer 1953 genom inrättandet av Svenska Slöjdföreningens opinionsnämnd. I början av nämndens verksamhet avböjde konstakademien att avge ytt- rande till domstol i ett fall, som gällde ett konstindustriellt alster, och hän- visade till att opinionsnämnden får anses utgöra den lämpliga remissmyn— digheten för sådana bedömanden. Nämnden har enligt sina stadgar till uppgift att avge yttrande i tvistefrågor inom föreningens verksamhetsom— råde beträffande upphovsrätt och äger också bedöma, huruvida viss åtgärd kan anses strida mot »god affärssed eller konstnärlig hederskodex». Med »god affärssed» avses här god sed på upphovsrättens område; när det gäller bedömanden av god affärssed i övrigt anses näringslivets opinionsnämnd utgöra det rätta organet. Slöjdföreningens opinionsnämnd avger yttranden på begäran såväl av enskild part som av allmän domstol eller åklagare eller annan offentlig myndighet. Yttrandena kan avse frågan om ett alster bör åtnjuta upphovsrättsligt skydd liksom frågan om en efterbildning skall anses föreligga. Förhandling inför nämnden är icke offentlig, men ytt- randena är offentliga såvida ej nämnden särskilt förordnat, att yttrandet icke må offentliggöras. Nämnden består av fem ledamöter, av vilka ord- föranden skall äga juridisk utbildning och domarerfarenhet samt de öv- riga skall allsidigt representera konstnärlig och affärsmässig sakkunskap pä området. Under sin cirka tioåriga tillvaro har nämnden t. o. m. utgången av år 1964 avgivit 66 yttranden, av vilka 11 föranletts av begäran från dom— stols och förundersökningsledares sida. Bland ärendena uppvisar möbler och vissa textilier det största antalet. Nämndens yttranden finns numera sammanställda i en publikation med titeln Upphovsrättsligt skydd för bruks- konst 1954—1963, där även avbildningar av de bedömda föremålen intagits.

Nordisk rätt i övrigt

Nya lagar om upphovsrätt har under år 1961 trätt i tillämpning också i de nor- diska grannländerna. Dessa lagar innehåller i fråga om skyddstiden ej någon spe- cialregel för brukskonsten utan låter denna kategori åtnjuta det allmänna upp- hovsrättsliga .skyddet under upphovsmannens livstid och femtio år efter hans död. Någon diskussion i frågan synes vid lagarnas tillkomst icke ha förekommit på an— nat håll än i Norge. En bidragande orsak till det ringa intresset för frågan får an- tagas ha varit, att samma skyddstid gällt redan enligt tidigare lagstiftning, i Norge sedan 1893, i Danmark sedan 1908 och i Finland sedan 1927.

Vad angår innebörden av begreppet brukskonst gjordes emellertid under det danska lagstiftningsarbetet några uttalanden, som är av intresse. Sedan »brugs— kunst» i motiven till lagförslaget 1959—1960 definierats såsom praktiska bruksfö- remål med en icke uteslutande av praktiska ändamål bestämd utformning, som ger föremålen karaktär av kostnärlig framställning, hade Landsforeningen Dansk Kunsthaandverk uttalat, att det särskilt när det gäller konsthantverket icke är be-

rättigat att ställa krav på en »icke uteslutande av praktiska ändamål bestämd ut— formning», i det att man endast bör lägga vikt på om föremålen i fråga har karak- tär av kostnärliga alster. Med anledning därav yttrade folketingets utskott följan— de. Vid bedömandet av om ett bruksföremål skall anses skyddat bör fästas avse- ende vid huruvida det rör sig om ett konstnärligt alster, som uppfyller de allmän- na kraven på att utgöra ett verk i lagens mening. Om så är fallet, bör skyddet in— träda utan hänsyn till det praktiska bruksändamålet, således även om hänsyn till den funktionellt riktiga formgivningen har spelat en avgörande roll vid utfor- mandet av bruksföremålet.27

Det bör ävenledes vara av intresse att notera, att brukskonsten inlemmades i den danska konstverkslagstiftningen 1908, sedan Hojesteret i ett fall (UfR 1907 s. 619) förklarat, att en kaffeservis försedd med det numera välkända »musselma- lede» mönster icke åtnjöt skydd enligt den då gällande lagen därför att servisen utgjorde ett industrialster, vars väsentliga ändamål var att tjäna praktiskt bruk.”

Även ett finskt uttalande rörande den närmare innebörden av begreppet bruks- konst bör återges. I det finska kommittébetänkandet framhålles, att allt det som populärt benämnes brukskonst ej skall komma i åtnjutande av det upphovsrätts- liga skyddet utan endast sådana alster, som oavsett det praktiska ändamålet kan betecknas såsom konstnärliga verk, varvid enligt sakens natur fordringarna på självständighet och originalitet skall ställas jämförelsevis högt.29

I Norge blev frågan om skyddstiden för brukskonst aktuell under lagstiftnings- arbetets gång. Det var kirke- og undervisningskomitéen i Stortinget, som i sitt yttrande över propositionen till lag om upphovsrätt väckte spörsmålet och därvid anförde bl. a. följande. Det synes av vissa rättsfall att döma som om den bästa brukskonsten, den som är helt och hållet bestämd av ändamålet och endast åsyftar att ge föremålet en ren och god form, riskerar att bli nekad skydd, medan den dåliga brukskonsten genom användandet av obehövlig och kanske stilbrytande de- kor eller liknande kan uppnå sådant skydd. Samtidigt som en önskan att tillgodo- se brukskonstnärerna—s intressen i vissa fall kan leda till en olycklig sänkning av den undre gränsen för verk, som förtjänar upphovsrättsligt skydd, kan i andra fall brukskonstföremålet komma att nekas skydd därför att den enda skyddsform som erbjuder sig _— upphovsrätt under upphovsmannens hela livstid och femtio år efter hans död — synes vara alltför massiv för att komma till användning på de ofta enkla och ibland modebetingade bruksföremålen. Härtill kommer, att bruksföremålen ger utformaren ett betydligt mindre spelrum än andra verk, något som kan göra det betänkligt att tillerkänna upphovsmannen en så långvarig en- samrätt till en bestämd utformning, som upphovsrätten i övrigt gör. En ensamrätt till en bestämd form kan här tänkas i hög grad närma sig ett patent beträffande ett bestämt bruksföremål. Om man dessutom ser upphovsrättens varaktighet så- som mindre betydelsefull för brukskonsten, kan mycket tala för att den allmänna upphovsrätten icke utgör den adekvata skyddsformen, när det gäller brukskonst. Kommittén hemställde med stöd av det anförda till vederbörande departement att låta utreda frågan huruvida det kan finnas en mer adekvat och för brukskonst—

27 Se Forslag til lov om ophavsretten til litteraere og kunstneriske vaerker, fremsat i Folketinget 1959—60, 5. 15 (jämför dock de principiella uttalandena å s. 23) samt Iv'olketingsudvalgets betaenkning over forslaget, 27 april 1961, s. 2 f. Jfr W. Weincke i NIR 1962 s. 261 f. Se även M. Koktvedgaard: Immaterialretspositioner (Köpenhamn 1965) s. 257 ff. En allmän redogörelse för det upphovsrättsliga skyddet för brukskonst i Dan- mark lämnas av T. Lund i Ophavsret (Köpenhamn 1961) s. 63 ff. 19234Se Oän lagändringen 1908 T. Lund: Billedkunsten i retlig Belysning, Köpenhamn 4 , s. 4 ff. 29 Kommittébetänkande 5/1953 med förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk 5. 45.

närerna mer ändamålsenlig skyddsform, eventuellt med en kortare skyddstid. Utan en grundlig utredning av de speciella problemen på området ansågs icke några särbestämmelser kunna föreslås. —— Den av kommittén gjorda framställning- en understöddes av flera talare under behandlingen av propositionen i Odcls- tinget, varvid i stort sett samma argument kom till användning som de redan av kommittén anförda.30

Den norska mönsterrättskommittén fick sedermera under hösten 1961 i upp- drag att undersöka på vilket sätt rättskyddet för konsthantverk och konstindustri bör anordnas. I samband därmed utökades kommittén med en ledamot, som hade speciell insikt i upphovsrättsliga frågor.

Annan utländsk rätt

I det stora flertalet länder inom Bernunionen gäller den allmänna upphovsrättsliga skyddstiden intill 50 år efter upphovsmannens död även för verk av brukskonst. Förutom i våra nordiska grannländer är så förhållandet exempelvis i Belgien. Frankrike, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Schweiz, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern och österrike samt i åtskilliga utomeuropeiska länder.31 Förenta Staterna _— ej anslutet till Bernkonventionen har än så länge ett särskilt system, som medger upphovsrättsligt skydd under 28 år från offent- liggörandet eller registrering samt efter förlängning ytterligare 28 är. Förslag föreligger emellertid om att införa den i de flesta länder förekommande skydds- tiden, som icke utlöper förrän 50 år efter upphovsmannens död. I Spanien gäller skyddet intill 80 år efter upphovsmannens död, och i Portugal är skyddet princi- piellt obegränsat till tiden. Det finns också exempel på kortare skyddstid än den allmänt gängse, så t. ex. 20 år från offentliggörandet i Turkiet och 10 är från of- fentliggörandet i Jugoslavien samt 20 år efter upphovsmannens död (eller efter offentliggörandet om juridisk person är innehavare av rättigheten) i Polen. Skyddstiderna är generella för alla slags verk inom upphovsrättens ram i samt— liga fall utom såvitt gäller Turkiet och Jugoslavien, där man gjort undantag från den allmänna femtioårstiden och givit brukskonsten ett kortvarigare skydd.

I Storbritannien gäller emellertid en särskild ordning. Utgångspunkten är att brukskonst i princip skyddas som annan konst med en skyddstid, som utlöper 50 år efter upphovsmannens död. Om alstret kommer till industriell användning —- varmed enligt en legaldefinition förstås, att mer än 50 exemplar framställes eller att exemplar framställes, på annat sätt än för hand, i längder eller stycken (exempelvis textilvaror) —— erhålles dock inom industriområdet i fråga endast det skydd, som mönsterlagstiftningen erbjuder, d. v. s. maximalt under femton år. Ge- nom en speciell bestämmelse ges möjlighet i sådana fall att utan hinder av ett offentliggörande av verket _ under förutsättning att tillverkning icke skett i in- dustriell skala _ få verket mön-sterregistrevrat. I de avseenden, där mönsterrätten icke lämnar skydd —— d. v. s. i fråga om den ideella rätten, när det gäller andra industriområden samt offentliggöranden i böcker, genom television o. s. v. är dock upphovsrätten alltjämt tillämplig. Såsom en grundregel gäller vidare, att när

30 Innst. 0. XI. (1960—61) 5. 10 f. Kommitténs uttalande gällde även skyddet för bygg— nadskonst. (Betr. äldre motivuttalanden sc Ot. prp. 26/1893 5. 33 och Ot. prp. 22/1930 5. 5). Forhandlinger i Odelstinget nr 68/1961 5. 538 ff. 311 Tyskland har den 9 september 1965 utfärdats en ny upphovsrättslag, där skyddsti— den utsträckts till 70 år efter upphovsmannens död. —— Se allmänt om rättsskyddet för brukskonst R. Plaisant: La protection des oeuvres dlart appliqué ä l'industrie i Le Droit d”Auteur1964 s. 96 ff.

alstret registreras såsom mönster upphovsrätten går om intet i den mån mönster- rätten kan lämna skydd. Denna bestämmelse reglerar frågan om det 5. k. dubbla skyddet, vartill utredningen återkommer i ett särskilt avsnitt nedan. Genom den brittiska ordningen tvingas huvuddelen av nyttokonsten in i det mönsterrättsliga systemet och lämnas utan fullt upphovsrättsligt stöd. Regleringen är lagtekniskt invecklad och har krävt särskilda und—antag.32

I 1962 års brittiska mönsterrättsbetänkande har frågan om ett bibehållande av det gällande systemet ingående behandlats. Det föreslås emellertid icke någon ändring av systemet såsom sådant, låt vara att några smärre justeringar förordas.

Ett nytt sätt att lösa frågan om skyddet för brukskonst har presenterats i Bene- lux-förslaget 1963. Principiellt undantager man icke brukskonstalster från upp— hovsrättsligt skydd under upphovsmannens livstid och 50 år efter hans död. Emel- lertid kräver man härför, att alstret har »en tydligt konstnärlig karaktär». Om detta uttryckssätt skall innebära ett särskilt strängt krav eller ej, framgår icke av betänkandet, där man i sammanhanget endast hänvisar till att enhetlighet måste uppnås i de tre länderna, av vilka Belgien f. n. icke ställer något konstnärligt krav på mönster för att tillerkänna dem upphovsrättsligt skydd, medan de två övriga länderna skyddar endast konstnärliga bruksföremål enligt upphovsrätten. I betän- kandet föreslås vidare att ett alster samtidigt skall kunna åtnjuta skydd enligt både mönsterlagen och upphovsrättslagstiftningen. När mönsterrätten upphör, skall emellertid detta medföra ett samtidigt utsläckande av upphovsrätten till alstret (förutsatt att rättigheterna tillkommit samme innehavare), för så vitt icke möns- terhavaren lämnar en särskild förklaring att han vill bibehålla sin upphovsrätt. Har sådan förklaring lämnats, gäller upphovsrätten t. o. m. 50 år efter upphovs- mannens död. Förklaringcn skall registreras och publiceras för att bringas till all- mänhetens kännedom.

Enligt den nuvarande ordningen i Förenta Staterna förlorar ett konstverk —— d. v. s. i stort sett vad som i UhL avses med ett verk av bildkonst _— ieke sin upp- hovsrättsliga status därigenom att det kommer till användning såsom ett bruks- föremål eller säsom en integrerande del därav. Det vanligen begagnade exemplet, hämtat från rättsfallet Mazer v. Stein, är en statyett av en danserska, som kommit till användning såsom lainpsockel. De lagförslag på mönsterrättens och upphovs- rättens område, som är aktuella, bryter icke principiellt med denna ordning. Me- ningen är emellertid, att bruksföremål såsom sådana —— bilar, symaskiner, kläder o. s. v. liksom hittills skall utestängas från upphovsrättsligt skydd och hänvisas till mönsterrätten med dess maximalt tioåriga skyddstid. Det anses icke lämpligt att utsträcka upphovsrätten till »industrial designs». Visserligen finner lnan det svårt att göra avvägningen mellan skyddsbchovet för formgivare och producenter, å ena sidan, samt möjligheten att ett överdrivet skydd skall motverka önskvärd konkurrens, å den andra. Men man stannar för att anse den upphovsrättsliga skyddstiden vara alltför lång för vanliga mönster.33

32 Se See. 10 och 44 i 1956 års Copyright Act. Enligt Sec. 44 göres ett tillägg till Sec. 6 (subsec. 4) i Reg. Des. Act, innehållande den ovan berörda speciella bestämmelsen om mönsterregistrering utan hinder av ett tidigare offentliggörande. Se vidare Copinger och Skane James: The Law of Copyright, 9de uppl., London 1958, s. 67—81, samt A. D. Russell-Clarke: Copyright in Industrial Designs, London 1960, s. 13 ff, 91 ff och 102 f. Att märka är exempelvis, att konstnärliga trycksaker (bokomslag, julkort o. s. v.) alltid åtnjuter upphovsrättsligt skydd och icke får mönsterskyddas; Des. Rules 26. En översikt av hithörande frågor lämnas i Report 196? s. 22—30 och s. 83—97 (med sammanfattning ä 5. 119) samt s. 137—140. 33 Se förslaget Libonati Bill See. 32 om ändring i upphovsrättslagstiftningen. Jfr G. Karnell i NIR 1962 s. 60. Utförlig beskrivning av gällande rätt och aktuella lagförslag i Report of the Register of Copyrights on the General Revision of the U.S. Copyright

Endast undantagsvis framgår det av lagstiftningen huruvida en sträng bedöm— ning av brukskonsten skall äga rum eller ej. Den italienska lagen lämnar emeller— tid en anvisning härom, i det att alster av brukskonst skyddas endast under för- utsättning att den konstnärliga utformningen går att skilja från, och alltså icke sammansmält med, de sakligt betonade inslagen av industriell karaktär hos alst- ret.34 Stadgandet lär tillämpas så att många bruksföremål, såsom t. ex. möbler, verktyg, leksaker m. ni., måste mönsterregistreras för att komma i åtnjutande av skydd, även om de kan uppvisa konstnärliga drag. Med denna gränsdragning och enligt särskilt stadgande i mönsterlagen står upphovsrätt icke till buds för möns- ter i vanlig mening. I Schweiz, Tyskland och Österrike anses bedömningen också vara tämligen sträng när det gäller att tillämpa kravet på konstnärlighet och in- dividualitet.35 Till skillnad härifrån tillämpas upphovsrätten t. ex. i Frankrike mycket generöst på brukskonstområdet.

Rättsfall i Sverige och några andra länder

Då det gäller att överväga den lämpliga utformningen av rättskyddet för verk av brukskonst, synes det vara lämpligt att först undersöka hur domsto- lar och andra organ tillämpat och avgränsat brukskonstbegreppet. Den sven- ska högsta domstolens praxis på hrukskonstens område är emellertid myc- ket sparsam. De fall som förekommit presenteras här i korthet.

NJA 1931:506 ang. Orrefors—glas. HD fann efter att ha inhämtat yttrande av konstakademien ej skäl att göra ändring i hovrättens dom, varigenom vissa gra- vera-de skålar och blomglas, som framställts av Orrefors Bruks AB, ansågs utgöra alster av »konsthantverk» och vissa av ett annat glasbruk framställda glasföre- mål ansågs vara efterbildningar av Orreforsbolagets alster. Ett flertal sakkunniga vittnen hördes i målet.”

NJA 1935: 712 ang. stålrörsstolar i funktionalistisk stil, avbildade i referatet. HD:s majoritet bestående av tre justitieråd uttalade att stolarna, även om de till- verkats efter en ny konstruktionsprincip, icke i avseende å konstnärligt utforman- de, företer sådan egenart, att de kan anses åtnjuta sky-dd såsom alster av konst— industri. En minoritet bestående av två justitieråd uttalade däremot, att stolarna måste anses i konstnärligt hänseende kännetecknas av sådan ursprunglighet och egenart i konstruktionsprincip och dennas genomförande, att de utgör alster av konstindustri. I målet förelåg uttalanden av både konstakademien och Slöjdför- eningens arbetsutskott samt av ett flertal enskilda sakkunniga.37

NJA 1943 s. 547 ang. huvuden till skyltdockor. Sedan underrätten förklarat sig

Law (1961) s. 12 ff, återgivna i Design Protection; Hearings —— —— — 011 S. 1884 (Washington, 1961) s. 167 ff. Jfr även Copyright Law Revision, Part 3 (Washington 1964), särskilt s. 187 ff.

34 Art. 2 (4) i 1941 års upphovsrättslag. samt Art. 5 andra stycket i 1940 års mönster- lag. Se vidare Unesco Copyright Bulletin, Vol. XII, No. 1, 1959, s. 50 ff (med hänvis- ningar) samt H. L. Pinner World Copyright, Vol. I, (Leyden, 1953), s. 279 f. 35 Se t. ex. beträffande tysk rätt E. Ulmer: Urheber— und Verlagsrecht (1960) s. 130 ff och E. Henssler i GRUR 1961 s. 397 ff samt beträffande österrikisk rätt W. Peter i 60 Jahre österreichisches Patentamt s. 109. 30 Se om fallet G. Eberstein i SvJT 1938 s. 121 och i NIR 1941 s. 1 ff. 37 Se om fallet G. Eberstein a. st. Jfr S. Ljungman: >>I vad mån förekomma divergenser i rättstillämpningen beträffande gemensam upphovsrättslig lagstiftning?», NIR 1962 s. 51 ff, där hänvisning göres till avgöranden beträffande samma stolar i Danmark (UfR 1935:695) och i Tyskland (GRUR 1932 s. 892). Numera föreligger ytterligare ett tyskt rättsfall ang. dessa stolar (GRUR 1961 s. 635). I Danmark blev utgången densamma som i Sverige, men i Tyskland skyddades stolarna såsom konstindustri.

anse huvudena icke vara av sådan beskaffenhet, att de åtnjöt skydd enligt konst- verkslagen, fann varken hovrätten eller HD skäl att göra ändring i denna bedöm- ning. I målet hade både Konstakademien och flera enskilda sakkunniga utlåtit sjrrlas

DNJA 1958 s. 68 (NIR 1959 s. 60) ang. en stoppad länstol, avbildad i NIR—refera— tet. HD fastställde hovrättens dom, varigenom förklarades, att stolen genom upp- hovsmannens skapande verksamhet gestaltats i sådan konstnärlig form att den får anses utgöra alster av »konsthantverk och konstindustri» i den mening som avses i konstverkslagen samt att den påstådda efterbildningen företer påfallande likhet med originalstolen och att de skiljaktigheter som finns mellan stolarna är så oväsentliga att de icke kan medföra att ej i konstnärligt hänseende en efter— bildning måste anses föreligga. I målet åberopades yttranden både av slöjdför- eningens opinionsnämnd och dess danska motsvarighet, Retsudvalget i Landsfor- eningen Dansk Kunsthaandvaerk, samt av enskilda sakkunniga.

NJA 1962 s. 750 (NIR 1963 s. 122) ang. en väggbokhylla, den s. k. String-hyllan, avbildad i NIR—referatet. HD yttrade i sin dom inledningsvis: »I fråga om ett bruksföremål, vid vars skapande eftersträvats att med de medel som användas för den tekniska konstruktionen även uppnå en formgivning med estetisk verkan, kan vid bedömningen, huruvida produkten utgör ett alster av konsthantverk eller konstindustri, icke tagas i betraktande allenast vad produkten må innehålla av individuell konstnärlig gestaltning vid sidan av eller utöver de tekniska fakto- rerna. Bedömningen måste avse produktens helhetsverkan även i den mån den härrör eller beror av en teknisk faktor. Att den tekniska idén kunnat patenteras utesluter ej att produkten kan erhålla skydd såsom brukskonst.» Därefter yttrade HD vidare, att det av den förebragta utredningen och vid övervägande i synnerhet av dels i målet gjorda uttalanden av personer med framstående sakkunskap på bedömning av brukskonst, dels upphovsmannens vid huvudförhandling inför HD lämnade redogörelse för det arbete som ledde fram till String-hyllan »får anses vara styrkt, att den String-hylla varom i målet är fråga i estetiskt hänseende äger sådan originalitet i formgivningen att den utgör alster av konstindustri.» I målet förelåg ett yttrande av Slöjdföreningens opinionsnämnd och ett stort antal andra sakkunniga.39

Den 19 december 1964 meddelade HD dom ang. en väggspegel (Luxusspegeln), försedd med en framskjutande kantlist med spetsad profil. HD fann, att föreningen av skilda element iLuxusspegeln får anses i konstnärligt hänseende uppvisa sådan ursprunglighet och egenart, att spegeln är ett alster av konstindustri. Närmast är det, enligt HD, valet av kantlistprofil som ger spegeln dess egenart. Skyddsområ- det ansågs emellertid snävt begränsat. En annan spegel, som i målet påstods ut- göra en efterbildning, gör enligt HD intryck av att vara väsentligen samma spegel som Luxusspegeln. »Om en så nära likhet uppkommit genom efterbildning har in- trång skett på Luxusspegelns skyddsområde.» Med hänsyn till att tillverkaren av den andra spegeln sett Luxusspegeln på mässor, innan tillverkningen började, fann HD att det måste antagas att spegeln tillkommit genom att Luxusspegeln uppsåtligen eller av oaktsamhet efterbildats. Ett justitieråd kom till samma re- sultat med delvis annan motivering. Ett justitieråd ville på anförda skäl icke till- erkänna Luxusspegeln upphovsrättsligt skydd:m

89 Se S. Ljungman a.u., där hänvisning göres till två liknande danska rättsfall, det ena (UfR 1934 s. 161) avseende »voksbuster» för skyltändamål vilka tillerkändes skydd, och det andra (UfR 1946 s. 35) avseende »mannequinbuster» för liknande ändamål, vilka däremot icke skyddades. 39 Se om rättsfallet L. Körner: Stringmålet och konstindustriskyddet i NIR 1963 s. 159. 40 Rättsfallet återgivet i Upphovsrättsligt skydd för brukskonst 1954—1963, 8. 222 ff. '7—6'40732

Vad härefter angår de fall som avgjorts av Slöjdföreningens opinions- nämnd men icke blivit föremål för rättegång får hänvisas till den ovan nämnda publikationen över nämndens yttranden, vilken jämte referat inne- håll-er belysande bildmaterial. Generellt kan sägas, att domstolarnas och opinionsnämndens uppfattningar i stort sett sammanfaller, något som starkt markeras därav att det icke torde föreligga någon Iagakraftvunnen dom som gått emot nämndens yttrande i de fall då sådant avgivits.41

I Norge, där frågan om rättsskyddet för brukskonsten liksom i Sverige nu överväges ånyo, anses domstolarna ha ställt strängare upphovsrättsliga krav på bruksföremål än vad man gjort i Sverige och Danmark. Denna inställ- ning har för norskt vidkommande visst stöd i rättslitteraturen.42 En äldre dom från 1921, enligt vilken skydd vägrades för en kamin, anses _ med hänsyn till att det före tillkomsten av 1930 års norska lag på området var något oklart huruvida brukskonsten över huvud taget omfattades av konst- verksskydd — icke vara särskilt ägnad att belysa rättstillståndet i dag. Se- nare har emellertid några rättsfall förekommit, av vilka dock endast ett enda avgjorts i högsta instans.

NIR 1957 s. 225 ang. en stickad tröja (en s. k. »skigenser»). Häradsrätten ansåg, att det icke förelåg ett alster, som skyddas av upphovsrättslagen. Av motiveringen framgår bl. a., att man funnit tröjan och dess mönster tillhöra ett modeområde och att en modeidé icke kunde betraktas såsom ett »åndsverk».

NIR 1958 s. 125 ang. ett bord, avbildat i referatet. Oslo Byrett fann att bordet otvivelaktigt hade estetiskt värde men att det saknade den konstnärliga originali- tet som fordras för att det skall kunna betecknas såsom ett alster på konstverks- området. I målet förelåg bl. a. ett yttrande från Interiörarkitekternas förening, en- ligt vilket bordet ansågs böra skyddas enligt konstverkslagen.

NIR 1961 s. 196 ang. en kollektion möbeltyger under beteckningen »dessin Ju- piter». Kollektionen bestod av 35 olika nyanser, alla vävda med garn av två olika men varandra närliggande färger, så att resultatet närmast gav intryck av att en enhetlig färg använts. Oslo Byret fann att kollektionen sedd som helhet hade en tydlig särprägel med hög estetisk verkan. Bakom alstren ansågs emellertid ligga en utpräglat fackmannamässig skicklighet på textilindustriens område. Med hän— syn bl. a. därtill ansåg domstolen, att det rörde sig om ett mycket vanskligt vär- deringsspörsmål och att man i tveksamma fall måste vara försiktig med att låta upphovsrättslagen komma till användning; försiktighet påkallades också därav att en smakriktning här gjort sig starkt gällande. Domstolen förklarade efter in- gående överväganden som här återgivits endast knapphändigt _— att textilkollek— tionen visserligen var resultatet av god smak och utomordentlig teknisk skicklig— het men ej utgjorde ett konstverk.

NIR 1963 s. 204 ang. ett kombinerat soff- och sybord, avbildat i referatet. I Hayesterett fann majoriteten, bestående av tre domare, att bordets upphovsman i detta fall genom sin formgivning visat sådan originalitet och artistisk talang, att

41 Opinionsnämnden och dess verksamhet har presenterats av S. Ljungman i Industri- förbundets meddelanden nr 10/1960. Ljungman har också gjort internationell publik bekant med nämndens verksamhet; se R.I.D.A. XXXI (1961) s. 19. 42 Se R. Knoph: Åndsretten (Oslo, 1936) s. 70 f. Jfr B. Stuevold Lassen i Le Droit d'Auteur 1963 s. 275 ff, där även förekommande norska rättsfall refereras och kommen— teras.

hans verk måste ges upphovsrättsligt skydd. Avgörandet betecknades emellertid ut- tryckligen såsom svårt dels på grund av att oenighet rådde mellan de sakkunniga, dels på grund av att formgivningen ansågs vara enkel i överensstämmelse med vår tids stil. Frågan huruvida en efterbildning förelåg besvarades dock nekande. En domare fann såväl att bordet var skyddat som att en efterbildning förelåg. En domare fann, att efterbildning ej förelåg och att med hänsyn därtill det icke fanns anledning att pröva huruvida bordet åtnjuter upphovsrättsligt skydd. — I målet förekom ett stort antal sakkunniguttalan-den, däribland av svensk expertis och av den danska Landsforeningens Retsudvalg. Domen är mycket utförlig liksom by— rettens och lagmansrettens domar i saken. -

I Danmark föreligger betydligt flera domstolsavgöranden angående bruks- konst än i de övriga nordiska länderna.43 Före presentationen av några dan- ska avgöranden bör erinras om ovan berörda fall angående den >>.mussel— malede» kaffeservisen från år 1907 (UfR 1907 s. 619), som anses ha givit upphov till brukskonstens inlemmande 1908 i auktorrättslagstiftningen.

UfR 1926 s. 251 ang. en té- och kaffeservis med det i 1907 års rättsfall förekom- mande »musselmalede» motivet. Höjesteret fann att porslinsföremålen utgjorde als- ter, som frambragts på grundval av originalt konstnärligt arbete, och såsom så- dana åtnjöt skydd enligt konstverkslagen. Sakkunniguttalanden förelåg.

UfR 1935 s. 692 och 695 aug. stålrörsmöbler. Hejesteret fann att möblerna var mycket enkla modeller och att den utformning de erhållit måste anses ha framgått av naturliga tekniska hänsyn till materialet och den avsedda användningen utan att den av dessa hänsyn följande i sig själv tilltalande utformningen medfört så- dana konstnärliga särdrag (»Ejendommeligheder»), att möblerna kunde hänföras till konstindustriella alster enligt konstverkslagen. Sakkunnigutlåtanden förelåg.

UfR 1946 s. 35 ang. några »Udstillingsmannequinbuster». Höjesteret fann att fi- gurerna, som enligt vad som upplysts erbjöd stor likhet med vissa utländska mo- deller, icke hade sådan konstnärlig originalitet som är en, förutsättning för rätts- skydd enligt konstverkslagen. Sakkunnigyttranden förelåg.

UfR 1956 s. 237 ang. en brödskärare. Höjesterets majoritet (fem domare) fann, med hänsyn till att brödskäraren- är ett rent arbetsredskap, vid vilket den konst- närliga utformningen av en del av redskapet måste anses av ganska underordnad betydelse i förhållande till det praktiska ändamålet, att brödsk'äraren icke kan hänföras till konstindustriella föremål enligt konstverkslagen. Två domare fann att ändstycket på brödskäraren fått en sådan icke blott av ändamålet bestämd konstnärlig utformning, att brödskäraren- omfattas av bestämmelserna i konst- verkslagen. Enligt i målet avgivna sakkunniguttalanden borde brödskäraren be- traktas såsom ett alster av konstindustri.

UfR 1960 s. 483 (NIR 1961 s. 175) ang. en stol med armstöd, avbildad i NIR- referatet. (Samma upphovsman som i det norska fallet i NIR 1963 s. 204 ang. ett kombinerat soff- och sybord). Ostre Landsret fann, under framhållande att rätten besiktigat stolen, sig kunna biträda de av två sakkunniga avgivna förklaringar, en- ligt vilka stolen som helhet betraktad är ett konstverk, skyddat enligt konstverks- lagen, något som också ansågs vinna stöd av övriga upplysningar om det erkän— nande, som kommit stolen till del ino-m sakkunniga kretsar både i Danmark och annorstädes. Flera sakkunnigutlåtanden, däribland av Landsforeningens Retsud- valg, förelåg i målet.

43 En översikt lämnas av T. Lund i Ophavsret (Köpenhamn 1961) s. 65. Jfr samme förf. rättsfallsöversikt för åren 1933—1950 i NIR 1951 s. 10 f., ävensom Rat—dam, Kunst- industriens Retsbeskyttelse (i Kunstnerret, Köpenhamn 1943) med bildmaterial.

UfR 1961 s. 1027 (NIR 1962 s. 79) aug. ett matbestick, benämnt »Langelinie» och avbildat i NIR-referatet. Hejesterets majoritet (åtta domare) fann i likhet med de sakkunnigas förklaringar och det i övrigt föreliggande materialet, att besticket är ett konstnärligt verk skyddat enligt konstverkslagen och numera upphovsrätts- lagen. Skyddet ansågs avhängigt av den genom utformningen och sammanställ- ningen av detaljerna uppnådda konstnärliga helhetsverkan men skyddet förklara- des icke gälla generellt emot att andra på matbestick använder »Langelinies» räff- lade mönster (»rillemotiv»), som icke i sig självt är nytt eller originellt. Den lik- het som motpartens bestick har med »Langelinie» ansågs hänföra sig väsentligen till det icke skyddade »rillemotiv», som f. ö. utformats på annat sätt, men bestic— ket befanns icke äga »Langelinies» helhetsverkan och därför icke kunna anses så— som en efterbildning. Tre domare fann att »Langelinie» åtnjuter skydd och att efterbildning förelåg. Denna mening biträddes av ytterligare två domare beträf— fande ett av de bestick, som påståtts utgöra efterbildning, men dessa två domare fritog ett annat ifrågakommet bestick från att betraktas såsom efterbildning av »Langelinie». Flera yttranden hade avgivits av sakkunniga.44

UfR 1963 s. 782 ang. en vilstol. Hejesteret fann, att stolen måste betecknas såsom »et originalt kunstnerisk arbejde», varvid bl. a. hänvisades till sakkunniguttalan- den om att proportioneringen och linjeföringen väsentligen avviker från utseen- det hos tidigare framkomna stolar. I målet ansågs vidare en efterbildning förelig- ga, och härom anförde sakkunniga bl. a., att det strider mot all praktisk erfarenhet att efterbildningen i detta fall skulle ha framställts utan kännedom om original- stolen.

Frågan om skydd för brukskonstalster synes endast i två fall ha avgjorts av den finska högsta domstolen.

NIR 1950 s. 197 aug. ugnsdörrar till köksspisar. HD fann bl. a., att dörrarna icke skilde sig från ugnsdörrar, som allmänt förekommit i handeln, i så hög grad att de kunde anses vara av kärandeparten framställda självständiga konstverk samt att alstren därför ej var skyddade enligt upphovsrättslagen.

NIR 1951 s. 211 ang. ett sängkammarmöblemang. HD fann att utredning sakna- des i frågan huruvida möblemanget kunde anses vara ett sådant självständigt konsthantverk, till vars bearbetning och försäljning ensamrätt förelåg, och ogilla- de därför talan om ansvar för olovlig bearbetning enligt upphovsrättslagen.

Utredningen har närmare undersökt nyare rättspraxis också i Tyskland, varvid material i form av bilder och annat ställts till förfogande av Miin- chen-universitetets institut för utländsk och internationell patent-, upphovs- och varumärkesrätt.

GRUR 1952 s. 516 ang. några Hummel—figurer (vilkas karaktär av bruksföremål torde kunna ifrågasättas). BGH, den tyska högsta domstolen (Bundesgerichtshof), fann att figurerna utgjorde individuella skapelser avsedda och ägnade att vädja till åskådarens estetiska känslor samt att de därför skall anses såsom verk av bil- dande konst i upphovsrättslagens mening. Generellt gjordes bl. a. det uttalandet, att den estetiska halten måste ha nått en sådan grad att man enligt gängse betrak- telsesätt kan tala om konst. I frågan huruvida i målet förelåg en efterbildning

44 Se om »Langelinie»-fallet även TfR 1962 s. 149 ff. Jfr M. Koktvedgaard: Immaterial- retspositioner (Köpenhamn 1965) s. 258 f (där besticken också finns avbildade). _— Några ytterligare rättsfall från Danmark, icke avgjorda i högsta instans, finns redovisade i NIR; se sålunda 1950 s. 135, 1959 s. 129, 1960 s. 107 och 1965 s. 103. (Jfr även 1964 s. 145 : UfR 1964 s. 53.)

yttrade domstolen bl. a., att de typiskt konstnärliga uttrycksmedel, som fanns re- presenterade hos Hummel—figurerna, icke återkom hos de påtalade efterbildning- arna. Endast till motiv, manér, teknik och framställningssätt rådde överensstäm— melse, och sådana drag förklarades icke kunna tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Intrång ansågs sålunda icke föreligga.

GRUR 1957 s. 291 ang. utformningen av titelskriften till dagstidningen Hambur- ger Morgenpost. Det är ej fråga om typsnitt utan om en stiliserad skrivstil på nyt- tografikens område, huvudsakligen avseende ordet Morgenpost, som i målet på- stods ha efterbildats å titelskriften till en tidskrift med namnet Europapost. BGH gjorde ingen ändring i underinstansens bedömanden, enligt vilka bl. a. vid pröv- ningen av frågan om ett brukskonstverk föreligger måste ställas stränga krav, och underströk därjämte att utslagsgivande ej får vara vad en på området arbetande fackman förnimmer av estetiskt behag utan det estetiska intryck, som verket för- medlar enligt den genomsnittliga värderingen hos människor vilka är mottagliga för konst och någorlunda förtrogna med konstprodukter. »Morgenpost» ansågs icke kunna tilläggas rang av konstverk. I målet förelåg sakkunnigutlåtande i mot- satt riktning, och viss kritik mot avgörandet riktas av referenten i GRUR.

GRUR 1958 s. 562 ang. ett typsnitt »Candida». BHG konstaterar även här att ett bruksföremål för att erkännas såsom konstverk förutsätter en skapande verksam- het av en sådan halt, att man kan tala om konst enligt det gängse betraktelsesättet inom de kretsar, som är någorlunda förtrogna med att se på konst och är mottag- liga för konstnärliga yttringar. »Candi»da» ansågs vara ett typsnitt tillhörande An- tikvastilen, som under de senaste 70 åren utförts i flera hundra varianter. Avvi- kelserna hos »Candida» bedömdes vara så ringa, att blott fackmän kan urskilja dem. Typsnittens egenheter ansågs därför »ej vara av sådan intensitet som erford- ras för att konstverkskravet skall vara uppfyllt. Även detta fall utsättes för kritik av refer-enten i den tyska tidskriften.

GRUR 1959 s. 289 ang. en asymmetriskt utformad blomvas. BGH gjorde också i detta fall samma generella uttalande, som tidigare återgivits, och ogillade ansprå- ket på att varan skulle tillerkännas konstverksskydd. I målet hade inhämtats ett sakkunnigyttrande av Akademien för bildande konst i Miinchen. I yttrandet an- sågs att varan icke uppvisade sådan grad av estetiskt innehåll, att man enligt gängse åskådning kan tala om konst. Ej heller ansågs det ligga något individuellt andligt skapande i att överföra tidigare, även inom plastiken kända asymmetriska former till porslinsföremål. GRUR-referenten gör också i detta fall några uttalan— den av mer allmänt intresse.

GRUR 1961 s. 635 ang. stålrörsstolar som visats offentligt redan i mitten av 1920—talet (desamma som varit föremål för bedömanden i Sverige och i Danmark). BGH godtog icke ett påstående av svaranden i målet därom att stolarna, som redan år 1932 erkänts såsom konstverk (GRUR 1932 s. 892), nu skulle frånkännas denna egenskap till följd av att utformningen skulle vara tekniskt betingad. Ej heller god— togs en invändning om att bedömandet av stolarnas konstverksegenskaper skulle göras, icke efter uppfattningen vid tiden för dessas tillkomst utan efter den nu— varande värderingen; tvärtom fastslogs att bedömandet skall göras endast efter de förhållanden som rådde vid tiden för verkens tillkomst och att förekommande växlingar i betraktelsesättet skall lämnas därhän. BGH, som sålunda alltjämt lät stolarna åtnjuta konstverksskydd, uttalade helt generellt att det vid bedömandet icke kommer an på det konstnärliga syftets förhållande till nyttoändamålet utan på frågan huruvida alstrets innehåll, i vad det vänder sig till formsinnet, är av sådan halt att man enligt gängse åskådning kan tala om konst. Denna grundsats ansågs överensstämma med den övervägande uppfattningen inom doktrinen, där

det framhålles att det avgörande är om en konstnärlig skaparhöjd uppenbarar sig i alstret. BGH ansåg vidare, att en efterbildning förelåg därför att helhetsintryc- ket överensstämde och svaranden begagnat samma formelement som kommit till uttryck i den konstnärliga gestaltningen av förebilderna.

Några specialundersökningar

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för utvecklingen i Sverige beträffande skyddet för brukskonst har man haft skilda uppfattningar på industrihåll, å ena sidan, och på upphovsmannahåll å den andra. Utred— ningen har .med anledning därav sökt insamla ytterligare material för att kunna göra den lämpliga avvägningen. Därvid har utredningen bl. a. haft överläggningar med Statens konsumentråd. Dessa överläggningar utmyn- nade i en rekommendation att närmare söka klarlägga frågan hur länge brukskonstalstren håll-er sig kvar på marknad-en. Först därefter ansågs det finnas förutsättningar för dem som så önskade att närmare studera de för konsumenterna intressanta prisfrågorna i sammanhanget.

Utredningen fann också för sin del angeläget att låta utföra en begränsad undersökning av vad man kallad-e nyttokonstens livslängd. Det ansågs med hänsyn till undersökningens karaktär vara lämpligt att anlita företagseko- nomisk expertis. Uppdraget att utföra undersökningen lämnades till civil- ekonomen fru Hellen Westlund vid Uppsala universitets företags—ekonomiska institution. De närmare riktlinjerna för undersökningen har tillkommit vid överläggningar mellan Westlund och representant-er för utredningen. Hu- vudsyftet med undersökningen angavs därvid vara att skaffa information om livslängden för vissa brukskonstprodukter. För att hålla undersökning- en inom måttliga gränser skulle den icke omfatta mer än ett mindre antal bestämda tillverkningssortiment. Bildmaterial skulle insamlas beträffande alster med lång livslängd och uppgifter inhämtas om förekommande efter- bildningar. De tre varugrupper som utvaldes för undersökningen var 1) vissa produktkategorier inom möbelin—dustrien, 2) en produktkategori inom metallindustrien, nämligen bestick (kuvertartiklar), 3) en produktkategori inom den keramiska industrien, nämligen servisgods. Undersökningen av— gränsades vidare till att gälla åren 1927—1961.

Den utförda undersökningen har framlagts för utredningen i form av en utförlig redogörelse jämte bildmaterial och vissa sammanställningar. Redo— görelsen fogas såsom Bilaga till detta betänkande, varvid dock två i redo- görelsen ingående bilagor uteslutits (bil. 1 avseende en studie rörande be- räkning av livslängder för redovisade verk med hjälp av intermittenta upp- gifter om deras förekomst och bil. 2 avseende detaljerade frekvenstabeller).

Om man vill dra några slutsatser av undersökningsresultaten, gäller det att först beakta resultatens representativitet och tillförlitlighet, något som särskilt framhållits i Westlunds redogörelse. Sålunda kan resultat-en icke

utsäga något om livslängdsförhållandena för andra produktkategorier än de undersökta och får ej heller betraktas såsom representativa för förhål- landen utanför de undersökta företagen. Även den begränsade tidsperiod, som undersökningen omfattat, manar till viss försiktighet vid tolkning av resultaten.

En grovt genomsnittlig livslängd för samtliga i undersökningen redovisa- de alster (908 möbelprodukter, 43 bestick och 213 servisgodsprodukter) kan sägas vara tolv år. Om man endast beaktar de verk som företagarna själva ansett fylla »högt ställda krav på originalitet och konstnärlig insats», stiger motsvarande genomsnitt till fjorton år. Det procentuella antalet verk med lång livslängd på grund av undersökningens tidsmässiga begränsning re- dovisas endast varaktigheter upp till 35 år —— är mycket litet när det gäller möbelprodukterna, något större i fråga om bestick och ännu något större beträffande servisgodsprodukterna. Av visst intresse är upplysningen från ett företag bland servisgodstillverkarna om att två dekorer använts sedan mitten av 1800-talet, en i något omarbetat skick sedan 1870-talet och en sedan 1890-talet.

Beträffande undersökningen i övrigt och dess resultat, däribland även uppgifter om förekomsten av efterbildningar, får utredningen hänvisa till redogörelsen i Bilagan.

Den norska kommittén har, i visst samarbete med den svenska utredning- en, gjort en enkät i Norge angående rättsskyddet för brukskonst. Bland de ställda frågorna uppmärksammas en som gällde brukskonstalstrens genom— snittliga livslängd, en som avsåg spörsmålet huruvida den gällande långa skyddstiden anses ha medfört olägenheter inom näringslivet och en som gällde önskemål om skyddstidens längd. Genomsnittslivslängden varierar i svaren mellan ett år och 50 år respektive »lång tid» (textilbranschen 1—10 år, möbelbranschen 5—30 år). Olägenheter av den gällande skyddstiden an- ses i det övervägande antalet svar icke ha förelegat. Beträffande skyddsti- dens längd råder vitt skilda uppfattningar med en viss övervikt för ett bibe— hållande av den gällande ordningen. Det norska industriförbundet har se- nare i ett yttrande till den norska kommittén förklarat sig vara tillfreds med den gällande ordningen under förutsättning att stränga krav på brukskonst- verken upprätthålles.

I samarbete med den danska mönsterrättskommittén har utredningen ock— så satts i tillfälle att söka få del av den danska industriens erfarenheter av den nuvarande skyddstiden i Danmark. Frågeställningarna har därvid varit i stort sett desamma som i den norska enkäten. Det danska Industrirådet har uppgivit, att den femtioåriga skyddstiden icke veterligen medfört några olägenheter för industrien, att det finns talrika exempel på att alster håller sig kvar på marknaden mycket lång tid samt att exempelvis en tjuguårig skyddstid icke anses tillräcklig. Håndvaerksrådet har också uttalat sig. Den

femtioåriga skyddstiden anses icke ha varit till olägenhet inom något hant- verksfack. Livslängden på marknaden varierar starkt mellan olika produk— ter. Ett tjuguårigt skydd skulle emellertid icke vara tillräckligt. Landsfore- ningen Dansk Kunsthaandvaerk har lämnat ett mycket utförligt svar. Den femtioåriga skyddstiden uppges icke ha medfört några olägenheter för dansk konstindustri. Konstindustriprodukternas livslängd på marknaden är mycket varierande, men flera exempel på en lång varaktighet finns, varvid bl. a. framhålles att professor Arnold Kroghs >>musselmalede» servis sattes i produktion första gången 1885 och alltjämt i vissa delar finns på markna- den, något som också uppges gälla beträffande åtskilliga andra klassiska serviser såsom »Flora Danica», >>Tranquebar>> med flera.

Utredningen har också haft förmånen att närmare få del av erfarenheter- na i Tyskland av den femtioåriga upphovsrättsliga skyddstiden därstädes för brukskonstalster. Detta har skett genom förmedling av Miinchen-universite- tets institut för utländsk och internationell patent-, upphovs- och varumär- kesrätt samt dess föreståndare, professor E. Ulmer. I frågeställningen från svensk sida upptogs bl. a. Spörsmålen huruvida man i ett starkt industriali- serat land som Tyskland besvärats av det femtioåriga skyddet samt huruvi- da industriföretagen känt sig begränsade i sin rörelsefrihet genom före- komsten av industriprodukter, som är upphovsrättsligt skyddade för andra, och känt sig nödsakade att göra omfattande undersökningar med avseende på presumtiva upphovsrätter.

Det tyska industrirådet har med anledning av förfrågningarna yttrat bl. a. följande. I praxis ställer man höga krav för att erkänna en formgivning så- som konstverk. Därför har frågan om skyddstiden icke haft någon praktisk betydelse annat än på vissa industriområden och blott för särskilda fall. Nå- gon olägenhet för industrien synes icke följa av den långa skyddstiden, så länge det nuvarande tillståndet i praxis upprätthålles. En enkät bland vissa medlemsorganisationer har bekräftat denna uppfattning. Industriens intres- se för den skyddstid som bör gälla för dess produkter varierar avsevärt mel— lan olika branscher, men mestadels anses industrien vara väl tillgodosedd med den mönsterrättsliga skyddstiden, som är maximerad till femton år.45

I oktober 1961 överlämnade utredningen, sedan det då föreliggande utred- ningsmaterialet sammanställts, en promemoria i saken till de myndigheter och organisationer, som tidigare givit till känna farhågor inför ett lagstad— gande om att den allmänna upphovsrättsliga skyddstiden skall gälla också för verk av brukskonst. Utredningen. hemställde därvid att få del av de yt-

45 Professor Ulmer har i sammanhanget förklarat, att farhågor för att industrien skulle känna sig nödgad att utföra omfattande undersökningar knappast är befogade därför att intrång i annans upphovsrätt icke kan föreligga när den konstnärliga gestaltningen ut- gör en original skapelse. Ulmer ställer vidare frågan huruvida det verkligen föreligger något behov av att utnyttja gamla former och gestaltningar eller om det ej snarare är så, att den industriella formgivningen regelmässigt inriktas på en anpassning till tidens aktuella smakriktningar.

terligare synpunkter och förslag som kunde föreligga. Yttranden har inkom- mit från samtliga tillsporda utom en.

Kooperativa förbundet, Stockholms handelskammare, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmanna- förbund har avgivit ett gemensamt yttrande, i vilket inledningsvis anföres att utformningen av skyddet för brukskonsten är en fråga av stor betydelse för näringslivet. Det framhålles vidare, att man med den f. n. generösa till- lämpningen av begreppet brukskonstverk synes lämna skydd även för en- bart funktionell formgivning, något som anses vara betänkligt. I anslutning härtill uttalas det såsom otillfredsställande, att avgörandet av frågan huru- vida ett konstnärligt verk föreligger eller ej i så hög grad är bero-ende av subjektiva bedömningar inom konstnärliga kretsar. Med nuvarande praxis anses risk föreligga för »omedvetna kollisioner till följd av s. k. dubbelska— pande». Enär likheter med ett tidigare skyddat verk i praktiken betraktas som ett bevis för att en efterbildning föreligger och detta är svårt att motbe- visa, innebär det upphovsrättsliga skyddet också en väsentlig inskränkning i det självständiga formgivningsarbetet. Den aktsamme tillverkaren tvingas därför att företaga omfattande undersökningar för att konstatera om det finns något skyddat verk, som liknar den produkt han vill framställa. I det— ta sammanhang påpekas, att en producent ej sällan torde ha små möjlighe- ter att utan särskild undersökning bedöma huruvida en av honom anlitad formgivare utnyttjat annans skyddade verk. Även om sanktionen mot en till- verkare, som i ett sådant fall är i god tro, inskränker sig till en möjlighet att stoppa den fortsatta produktionen, kan detta medföra betydande förluster när tillverkningen krävt stora investeringar. I yttrandet anföres därefter avslutningsvis följande.

Ett långvarigt upphovsrättsligt skydd är däremot ej ägnat att inge samma be- tänkligheter i de undantagsfall då vid sidan av en tekniskt eller funktionellt be- tingad formgivning ett dominerande konstnärligt skapande kan påvisas i verket. Detsamma torde gälla alster, där det konstnärliga skapandet endast i ringa grad är begränsat och beroende av funktionella hän-syn, d. v. s. framför allt ytmönster men även vissa nyttoföremål med utpräglad prydnadskaraktär, t. ex. inom glas- och keramikbranscherna. Även i fråga om dessa alster måste dock risken »för omedvetna kollisioner, därest kraven sät-tes lågt vid gränsdragningen mellan skyd- dade och oskyddade alster, beaktas.

De befarade olägenheterna för näringslivet av en mycket lång skyddstid för nyt- tokonsten torde sålunda i stor utsträckning sammanhänga med den nuvarande vidsträckta tillämpningen av ny-ttokonstskyddet. Den skyddstid som tillämpas i flertalet av Bernunionens medlemsstater torde icke vålla olägenheter, då nytto- konstbegreppet, såsom torde vara fallet i bl. a. Tyskland, Schweiz och Italien, ges en så snäv innebörd, att industriellt framställda nyttoföremål endast i undantags- fall blir upphovsrättsligt skyddade och i övriga fall får skyddas genom mönster- sk dd. )Därest här i landet genomföres en så väsentlig skärpning av förutsättningarna för upphovsrättsligt skydd för nyttoföremål, att de ovan påtalade olägenheterna elimineras, kan därför lika starka invändningar icke resas mot att den allmänna

upphovsrättsliga skyddstiden utsträckes att även gälla nyttokonsten. Detta skulle innebära, att det långvariga upphovsrättsliga skyddet förbehålles de synnerligen kvalificerade skapelser inom formgivningen, som närmare motsvarar vad som enligt normalt språkbruk kan förstås med konstverk och som otvivelaktigt kan förtjäna ett långtgående skydd. Tendensen att — särskilt om formgivaren är en tidigare erkänd konstnär — tillerkänna varje självständigt skapat alster med en estetiskt tilltalande form upphovsrättsligt skydd måste då brytas. Över huvud ta- get bör man vid bedömande av ett nytt föremåls konstnärliga karaktär fästa mind- re avseende vid formgivarens personliga förhållanden. Särskilt är det vidare vä- sentligt, att klargörande motivuttalanden, om möjligt med exemplifieringar rö- rande gränsdragningen, lämnas till vägledning för praxis. Även om den konst- närliga sakkunskapen givetvis måste tillmätas stor betydelse vid avgörande av hithörande frågor, är det angeläget att de tillämpande organen icke blir helt beroende av subjektiva uppfattningar inom konstnärskretsar.

Endast under nämnda förutsättninagr framstår den ifrågasatta förlängningen av skyddstiden för nyttokonsten såsom godtagbar från näringslivets synpunkt. Det uppenbara behovet av rättsskydd. för formgivning i allmänhet måste emeller- tid under dessa omständigheter tillgodoses inom ramen för ett effektivt allmänt mönsterskydd. Ett mönsterskydd torde också vara den naturliga skyddsformen för ifrågavarande alster.

Kommerskollegium säger sig i sitt yttrande i stort sett kunna biträda de synpunkter som anförts i yttrandet från organisationerna inom näringslivet, vilka på ett övertygande sätt anses ha klargjort att avsevärda olägenheter skulle uppstå för näringslivet, därest brukskonsten skulle givas samma skydd som de egentliga konstverken. Sedan kollegium anmärkt, att spörs- målet endast i ringa utsträckning belysts ur konsumentens synpunkt, an- föres vidare följ ande.

Erfarenheterna lär att ju starkare en grupps intressen skyddas, desto större blir frestelsen att utnyttja skyddet för vinnande av egna ekonomiska förmåner, konsumenten till nackdel. Den genom lagstiftningen skyddade skaffar sig lätt en monopolstäl'lning, möjliggörande en prissättning som är högre än den som skulle tillämpas under fullt fria förhållanden. Utrymme finns för uttagande av priser vilka överstiger det belopp som betingas av kostnaderna samtidigt som benägen- heten at-t minska dessa försvagas; konkurrensen inriktar sig ej främst på att göra en god vara åtråvärd genom att den åsättes lägsta möjliga pris utan genom att betona egenskaper som är för varans användning i och för sig tämligen ovidkom- mande.

De betänkligheter, som sålunda kan resas mot att göra skyddet för alster av konsthantverk och konstindustri lika starkt som det skydd vilket numera gäller beträffande upphovsrätten till konstnärliga verk, väger enligt kollegii mening tyngre än de skäl som talar för ett jämställt sky-dd. Kollegium skulle närmast vilja förorda, att skyddet för alster av konsthantverk och konstindustri får formen av mönsterskydd, därvid skyddstiden lämpligen kan bestämmas till 15 år, räknat från den dag då vederbörlig ansökan om registrering av alstret inlämnades.

Svenska slö jdföreningen har tillställt utredningen de olika yttranden som avgivits av föreningens producentsektion, konsumentsektion och facksek— tion.

Producentsektionen uttalar sig för en skyddstid lika med den nu gällande allmänna upphovsrättsliga skyddstiden, sträckande sig till och med 50 år efter upphovsmannens död, under förutsättning att kraven på skaparhöjd sättes högt.

Konsumentsektion—en anser att det i princip är önskvärt med lagstiftning som skyddar den konstnärliga äganderätten och att det i och för sig är önsk- värt att denna lagstiftning kan göras enhetlig för Norden, men sektionen gör icke något direkt uttalande beträffande skyddstidens längd. I yttrandet krä— ves att förbrukarsynpunkterna göre-s till föremål för lika ingående övervä- ganden som producent- och formgivarsynpunkterna.

Facksektionen anser att skyddstiden för brukskonstalster bör sträcka sig till och med 50 år efter upphovsmannens död. Det framhålles såsom utom- ordentligt svårt att draga en praktiskt genomförbar gräns mellan verk av bildkonst och alster av brukskonst. Därför anses ej någon skillnad i rätts— skyddet böra gälla. Facksektionven framhåller vidare att konsthantverkarens och formgivarens »sociala ekonomiska ställning i Sverige i dag är långt ifrån lysande, om man bortser från enstaka namn», samt att deras utbild- ning är lång och dyrbar. Det anses slutligen vara föga tilltalande, att Sve- rige ställer sig utanför den nordiska gemenskapen i övrigt i denna fråga och därigenom öppnar vägen för kränkningar av de andra nordiska länder- nas intressen på området.

Utredningen har också mottagit ett yttrande av Svenska arkitekters riks- förbund, som säger sig vilja understödja den uppfattning Slöjdföreningens facksektion givit till känna. Särskilt anser sig förbundet böra betona vikten av att Sverige icke ställer sig utanför det nordiska samarbetet i frågan.

Utredningen

Det uppdrag som utredningen erhållit beträffande det upphovsrättsliga skyddet för konsthantverket och konstindustrien gäller i första hand skyddstiden. Emellertid förutsättes enligt direktiven, att utredningen förbe- reder en samlad bedömning av det upphovsrättsliga och det mönsterrätts- liga skyddet på området genom närmare undersökningar av konsekven— serna av olika lösningar. Utredningen vill i detta avseende till en början be- röra den ordning som gäller i Storbritannien och taga ställning till huru- vida ett liknande system kan förordas här.

Den förut skildrade brittiska ordningen kan i korthet sägas gå ut på att serietillverkade produkter, (1. V. 5. produkter som tillverkas i mer än 50 ex— emplar, icke åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan är hänvisade till mönster- rätten. Inom utredningen har ej saknats förespråkare för det brittiska systemet. Man har därvid särskilt understrukit, att områdena för upphovs- rätt och mönsterrätt därigenom skulle komma att hållas i sår på ett prak- tiskt sätt. Ytterligare har framhållits, att mönsterrätten får anses vara den

naturliga och mest lämpade skyddsformen för de alster, om vilka här är fråga. Först genom ett registreringsförfarande anses kunna uppnås den översikt av de skyddade alstren, som är av betydelse för industriföretagen. Det kan emellertid hävdas, att ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt skulle medföra en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Det skulle bl. a. innebära en tillbakagång från upphovsrättsligt skydd, till- gängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett mönsterskydd som förutsätter registrering beträffande alla brukskonstverk. Även de verk på området, som besitter den yppersta konstnärliga form —- såsom t. ex. vissa alster med brukskaraktär inom glaskonsten, vissa produkter på tapet- och textilområdet o. s. v., där den estetiska effekten klart överväger nyttofunk— tionen _ skulle bli utestängda från upphovsrätt. Detta skulle komma att gälla också för de produkter inom textilbranschen, vilka för kort tid sedan upptogs bland skyddsobjekten i upphovsrättslagen från att tidigare ha stått utan rättsskydd. En sådan omsvängning i rättssystemet som en övergång nu till någonting liknande den brittiska ordningen kan icke försvaras, om ej synnerligen starka skäl talar därför. Enligt utredningens mening är emel- lertid de skäl, som brukar anföras till förmån för en sådan ordning, icke bärande. Såvitt utredningen har sig bekant, har det brittiska systemet icke tillvunnit sig något allvarligare intresse i länder utanför Samväldet.46 Att man i Storbritannien alltjämt bibehåller den gällande ordningen är icke i och för sig ägnat att påverka uppfattningen här i landet. Det ter sig natur- ligt och har klart praktiska fördelar att låta ett inarbetat system bestå. Att bryta med ett bestående system och gå över till ett nytt kan emellertid med- föra genomgripande följder. Sålunda skulle ett införande av den brittiska ordningen bl. a. komma att kräva speciella övergångsbestämmelser för att reglera förhållandena beträffande de verk, som f. n. åtnjuter skydd enligt upphovsrätten. Till det sagda kommer, att det brittiska systemet måste an- ses lida av den bristen, att åtskilliga undantag som befunnits påkallade gör reglerna tämligen svåröverskådliga. Normen om antalet tillverkade varu- exemplar såsom bestämmande för tillämplig skyddsform framträder ur upphovsrättslig synvinkel såsom godtycklig. En sådan norm bör därför icke läggas till grund för en uppdelning av rättsskyddet på området. Gjorda överväganden har lett till att utredningen icke föreslår någon principiell ändring av den här i landet gällande ordningen, varigenom verk av brukskonst hänföres till upphovsrättens skyddsobjekt. Denna ordning är också den allmänt förekommande bland Bernunionens mera betydande länder, om man undantager Storbritannien. Vad härefter angår den speciella frågan om den upphovsrättsliga skydds- tiden för verk av brukskonst gäller det bl. a. att mot varandra väga intres- 461 Nya Zeeland har man i ett betänkande ang. upphovsrätten (Report of the Copy- right Committee 1959) direkt tagit avstånd från det brittiska systemet och uttalat, att

alla mönster som tillika är konstverk bör skyddas enligt upphovsrättslagen oberoende av deras ändamål och användning; se nämnda Report s. 113—118.

sena hos konstnärer, producenter och förbrukare. Från konstnärshåll häv- das bl. a., att brukskonst ej bör komma i en särskild upphovsrättslig klass med kortare skyddstid än annan konst. Denna synpunkt förtjänar beak— tande bl. a. av den anledningen, att gränsen mellan bildkonst och bruks— konst i praktiken ej sällan är flytande. På producentsidan har den uppfatt- ningen framförts att brukskonst ej bör ges lika lång skyddstid som konst i övrigt. Brukskonstskyddet bör enligt denna uppfattning icke få en sådan utformning, att det verkar hindrande för andras självständiga och redliga formgivningsverksamhet. En lång skyddstid anses göra det svårt för indu- striföretagen att utröna huruvida planerade produkter till utseendet över- ensstämmer med redan förefintliga skyddade alster. I samband därmed har framhållits, att likhet med ett äldre, skyddat verk kan komma att betrak- tas såsom ett bevis för att ett efterbildande förekommit. Producenternas synpunkter kräver givetvis särskild uppmärksamhet. Vad konsumentin- tresset slutligen beträffar kan sägas, att förbrukarna i allmänhet är intres— serade av att så snabbt som utvecklingen tillåter få del av goda nyheter på bruksvaruområdet och få köpa de nya varorna till skäliga priser. I vad mån sådana och andra mer speciella konsumentönskemål såsom det stundom iakttagna intresset att efter tämligen lång tid kunna komplettera en servis c. (1. med delar i samma mönster —— tillgodoses eller motverkas av den rättsliga regleringen av skyddstiden för brukskonstverk ter sig dock vansk- ligt att bedöma.47

Efter denna presentation av några huvudsakliga frågeställningar vill ut- redningen konstatera, att den nuvarande tioåriga skyddstiden icke synes ha några förespråkare. Vid den fortsatta genomgången kan således ut- gångspunkten vara att en förlängning av skyddstiden bör förordas.

Det har tidigare gjorts gällande, att behovet av skydd mot efterbildning i regel föreligger blott under jämförelsevis kort tid. Påståendet får så till vida anses ha fog för sig som det stora flertalet brukskonstprodukter håller sig på marknaden och finner köpare endast under en tämligen begränsad tidrymd. Bruksföremålen blir numera, med den snabba utvecklingen på det tekniska området och en ständigt pågående nydaning beträffande produk- ternas utformning även i övrigt, i allmänhet icke långlivade i produktionen. Belägg härför kan hämtas ur resultatet av den undersökning av brukskonst— alstrens livslängd, som utredningen låtit utföra. Emellertid finns även exempel på produkter som har marknadsduglighet under ett betydande an— tal år. Att vissa produkter får uppleva lång varaktighet på marknaden in- nebär dock icke med nödvändighet att skyddstiden skall vara lika lång. Än- damålet att genom upphovsrättsligt skydd ge stimulans åt nyskapande av brukskonstverk kan säkerligen uppnås även med en mer begränsad skydds— tid än den som svarar mot de mest långlivade verkens marknadsålder. Å andra sidan kan man vid bestämmandet av skyddstiden icke helt bortse

47 Jfr vidare ovan under rubriken Debatten efter 1960.

från betydelsen av att vissa verk äger förmåga att stanna kvar länge på marknaden. I detta sammanhang bör också erinras om att svenska verk som kommer till utnyttjande inom exportindustrien i vissa fall kan ha be- hov av ett längre skydd utomlands än här i riket och rimligen icke bör i främmande land få nöjas med kortare tids skydd än vad det främmande landets lagstiftning eljest medger?S

Det har som ovan berörts gjorts gällande, att en lång skyddstid skulle gö— ra det svårt för industriföretagen att utröna huruvida planerade produkter till utseendet överensstämmer med redan förefintliga skyddade alster och därigenom öka risken för intrång. Enligt denna uppfattning skulle alltså svårigheterna att överblicka produktutformningen bli större ju längre till- baka i tiden man måste söka sig och ju fler produkter man måste ta hän— syn till. Det har i detta sammanhang också påpekats, att mönster som sy- nes ha förlorat kommersiellt intresse emellanåt kan bli aktuella för mark- naden på nytt. Som framgår av det yttrande utredningen erhållit från vissa näringslivets organisationer, är förutsättningen för berörda farhågor att det föreligger en risk för att resultatet av ett självständigt skapande — d. v. 5. ett sådant skapande oberoende av medvetna eller omedvetna förebilder som är ett villkor för upphovsrätt — skall komma att överensstämma med ett redan skapat verk i sådan grad, att det från objektiv synpunkt kan sägas föreligga ett fall av intrång i upphovsrätten till detta. En annan förutsätt- ning är att ett sådant intrång också medför rättsliga påföljder, d. v. 5. att god tro i fråga om existens-en av det tidigare verket icke skyddar producen- ten.

Utredningen vill först granska frågan om betydelsen av god tro i nu nämnd mening vid intrång i upphovsrätt. Det gäller härvid närmast de sub- jektiva betingelserna hos den som påstår sig ha skapat ett visst alster. Så snart han skapat verket självständigt och oberoende — varvid i upphOVS- rättsligt sammanhang bortses från sådant som ämnesval, motiv och idéinnc- håll vilket alltid är tillåtet att hämta från annat håll —— torde han vara fri från varje påföljd av det intrång i objektivt hänseende, som han skulle kun- na sägas ha gjort, och dessutom själv såsom upphovsman åtnjuta upphovs— rätt till sitt verk.49 Hans rättsinnehavare torde likaledes gå fria från sådana påföljder vid förfoganden över verket. Har han däremot medvetet efterbil- dat en annans skyddade verk, föreligger i regel uppsåt i straffrättslig me- ning. Är efterbildningen omedveten, kan oaktsamhet föreligga i vissa fall —— låt vara mera sällan av sådan grov beskaffenhet som kräves för att straffpå— följd skall inträda. Den förebild som kommit till utnyttjande kan nämligen ha legat latent i hans minnesvärld och sålunda övat påverkan. Om han där- vid med iakttagande av normal aktsamhet skulle ha insett eller bort inse, att

" Jfr vad Slöjdföreningens arbetsutskott anfört därom i skrivelse till chefen för justi- tiedepartementet 1960; prop. 17/1960 5. 402 ff.

" Denna åsikt om upphovsrättens innehåll är icke obestridd. Avvikande mening bl.a. hos T. Lund: »Prioritetsproblemet' 1 ophavsretten» i NIR 1960 s. 202 ff.

sådan påverkan förelåg och alltså ett skapande av självständig och oberoen— de natur icke ägt rum, anses oaktsamhet ligga honom till last.

I detta sammanhang bör erinras om att det i yttrandet från vissa närings- livets organisationer uttalats farhågor för att likhet med ett äldre skyddat verk skulle kunna betraktas som bevis för att ett efterbildande förekommit. Utredningen vill med anledning därav uttala, att blotta likheten kan ha ett starkt bevisvärde när det gäller verk med påtaglig individuell prägel men att bevisvärdet torde sjunka med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åtskilliga andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna fastslås måste totalbedömningen av förebragt ut- redning ge vid handen, att ett skyddat verk har utnyttjats såsom förebild.

I 54 & UhL stadgas skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovs— rätt att utge »skäligt vederlag för utnyttjandet», och det synes vara bety- delsefullt ur tillverkarnas synvinkel att man söker fastlägga vilka fall som kan inrymmas i detta stadgande. Man har därvid, enligt utredningens me- ning, att utgå ifrån det fallet att någon medvetet eller omedvetet utnyttjat ett skyddat verk såsom förebild och icke skapat sitt alster självständigt och oberoende. Om han därefter överlåter sin förmenta förfoganderätt till alstret till en tillverkare, kan denne efter omständigheterna vara i god tro i fråga om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Detsamma gäller där tillverka— ren förvärvar alstret från en anställd. Till följd av att en efterbildning i rea- liteten föreligger går tillverkaren emellertid icke fri från skyldighet att till den verklige upphovsmannen gälda ersättning för sitt utnyttjande av verket enligt ovan angivna stadga—nde?0 Ej heller äger han, sedan han gjorts upp- märksam på det rätta förhållandet, utan överenskommelse med upphovs- mannen fortsätta tillverkningen. För det fall åter, då ett dubbelskapande vi— sat sig föreligga, blir tillverkaren icke ersättningsskyldig och behöver givet- vis ej heller upphöra med tillverkningen.

Industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster icke tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta innebär att en viss aktsamhet måste iakttagas vid förvärv av brukskonstalster. Aktsam- heten betingas emellertid ick-e av det förhållandet att några påföljder skulle inträda därför att en produkt objektivt sett sammanfaller med en äldre pro- dukt. Aktsamheten gäller i stället frågan huruvida man kan lita på att den som uppgivit sig ha. skapat produkten verkligen gjort detta självständigt och oberoende?1 Även om all rimlig aktsamhet iakttagits i detta hänseende, kan ett efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten icke att

501 auktorrättskommitténs betänkande yttras om dessa situationer bl. a. följande. »Att en förläggare, en filmproducent eller annan dylik företagare utan egen skuld råkar ut- nyttja ett verk och därigenom ådrager sig en oväntad utgift är väl jämförbart med lik— nande yrkesrisker, där i rörelsen sedvanliga omkostnader i efterhand visar sig bli större än vad man kalkylerat.» (SOU 1956: 25 s. 433).

51 Märk det danska rättsfallet UfR 1960 s. 483, där en fabrikant ansågs ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet genom att icke ha undersökt huruvida det ej på marknaden fanns produkter som överensstämde med den ritning, efter vilken han på beställning tillverkat produkten. Ritningen utgjorde en efterbildning av ett skyddat verk, som fanns på marknaden.

till upphovsmannen utge ersättning för utnyttjandet. Från allmän syn- punkt måste denna lösning anses innebära en godtagbar avvägning.

Utredningen vill härefter upptaga frågan huruvida det kan anses förelig- ga en beaktansvärd risk för att två produkter, skapade oberoende av varand- ra, skulle kunna sammanfalla till utseendet i sådan grad att man ur objektiv synvinkel kan tala om intrång. När det gäller den tekniska utvecklingen an— ses det icke vara onormalt med s. k. dubbeluppfinningar, men betydelsen av vad man skulle kunna kalla för dubbelskapande på upphovsrättens område och över huvud taget förekomsten därav har icke uppmärksammats i sam- ma mån.52 Utredningen delar emellertid den uppfattning som kommit till ut- tryck i yttrandet från vissa organisationer inom näringslivet, att sannolik- heten för dubbelskapande är större när det gäller utformningen av bruks- föremål än när det gäller skapandet av bildkonst. I det förra fallet är nämli- gen verksamheten mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn —— lik— som ibland även av en moderiktning — och härav torde följa att variations— möjligheterna ej är tillnärmelsevis så många som i fall av skapande på den fria konstens område. Av väsentlig och nära nog avgörande betydelse för frågan i vilken utsträckning dubbelskapande av brukskonstalster kan före— komma är vilka krav på originalitet och individuell prägel man uppställer för att tillägga ett alster karaktär av upphovsrättsligt skyddat konstnärligt verk. Alltför låga krav medför här risker för dubbelskapande. Enligt utred- ningens mening finns det anledning att söka motverka sådana risker. Det är, även ur allmän synvinkel, besvärande att behöva räkna med förekomsten av flera anspråk på upphovsrätt till produkter med överensstämmande eller snarlika utseenden. Man kan därför med fog hävda, att ett krav för erhål- lande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör vara att produk- ten tack vare en individuell utformning icke riskerar att framkomma också genom annans självständiga skapande. Utredningen anser att denna skydds- förutsättning sammanfaller med det krav på att verket skall vara präglat av upphovsmannens individualitet, som brukar framhållas i sammanhanget och som emellanåt uttryckes så att en viss »verkshöjd» måste föreligga. Vid be- dömandet av den individuella prägeln bör hänsyn tas till samtliga omstän- digheter i fallet, varvid exempelvis sådana faktorer som konstnärlig utbild- ning, konstnärligt syfte o. s. v. kan ha en viss om ock föga avgörande bety- delse. ,

Av intresse är också frågan huruvida även formgivning som bestämts

52 Se T. Lunds ovan i not 49 angivna artikel i NIR. Klargörande är hans påpekande att frågeställningen här icke får begränsas till identiska eller nästan identiska verk utan måste vidgas till att omfatta även verk som faller inom varandras s. k. Iikhetssfär och skyddsområde. Se även Å. Lögdberg: Upphovsrätten och fotografirätten (1964) s. 20 ff samt S. Bergström i Revue de 1'U.E.R. (Union Européenne de Radiodifussion) nr 68 B, juli 1961, s. 19 (i förev. fråga överensstämmande med ett icke publicerat utlåtande av samme fört". i rättsfallet angående den s. k. String-hyllan, NJA 1962 s. 750). Frågan är också berörd av M. Koktvedgaard i Immaterialretspositioner (Köpenhamn 1965) s. 129 ff och s. 264.

mer eller mindre av tekniska eller eljest praktiska ändamål skall kunna anses såsom brukskonstverk. För utredningen framstår det såsom både tvivelaktigt och vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av estetiska respektive funktionella element. Det är i stället helhetsintrycket i estetiskt hänseende som måste bli avgörande.53 Tidigare inom estetiken hävdade grundsatser om de estetiska yttringarnas oavhängighet av det prak— tiska livets syften torde ej längre vara gällande. I praktiken finns det dock all anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på bruks- konstområdet måste det nämligen, såsom framgått av vad utredningen re- dan anfört, vara sistnämnda faktorer som skall vara vägledande och ut- slagsgivande.54 Till undvikande av missuppfattningar rörande upphovsrät- tens karaktär måste framhållas, att upphovsrätten självfallet icke gäller för tekniska detaljer av ett skyddat verk såsom sådana och än mindre läm- nar skydd för tekniska eller andra idéer över huvud taget!")5 Någon för den tekniska utvecklingen hämmande effekt behöver således icke befaras.

Vad härefter angår den av kommerskollegium framhållna synpunkten, att samma skyddstid för brukskonstalster som för andra konstnärliga verk skulle medföra en prissättning på varorna som är högre än den som skulle tillämpas under fullt fria förhållanden, har redan antytts att det är mycket vanskligt för utredningen att närmare klarlägga dessa sammanhang. De lagar som styr prisbildningen är svåröverskådliga, och en tillförlitlig un- dersökning rörande verkan av att en ensamrätt ges olika lång skyddstid torde icke vara möjlig att genomföra. Det förefaller dock ej sannolikt att en lång skyddstid skulle verka i prishöjande riktning, jämfört med en kortare .skyddstid. Under den tid, då efterfrågan på varan är störst, lär priset knap— past bli högre som följd av en lång skyddstid. I de fall då varan har stor efterfrågan och lång livslängd på marknaden kan de stora serier, i vilka pro- dukten då tillverkas utan risk för konkurrens genom efterbildning, ge goda betingelser för en skälig prissättning även efter den tidpunkt då en kort skyddstid skulle ha löpt ut. Utvecklingen har då f. ö. medfört många nya produkter som genom konkurrens med den äldre varan kan bidraga till att dess pris icke blir oskäligt.56

53 En liknande inställning synes ha intagits av HD i NJA 1962 s. 750 (NIR 1963 s. 122) ang. String-hyllan. 54 Utredningens ståndpunkt torde överensstämma med auktorrättskommitténs (SOU 1956: 25 s. 77). Jfr Å. Lägdberg a.a. s. 26 f. och S. Bergströms utlåtande i rättsfallet ang. String-hyllan. 55 Innebörden av HD:s dom ang. String-hyllan torde icke vara annan. Den av utred- ningen ovan redovisade verkan av upphovsrätten måste uppenbarligen gälla även i fråga om nämnda hylla, låt vara att HD icke yttrat sig närmare därom därför att frågan ej var aktuell i målet. Jfr dock L. Körner: »Stringmålet och konstindustriskyddet» i NIR 1963 s. 159. Se även NIR 1964 s. 136 ff. 56Auktorrättskommitte'n uttalade beträffande litterära verk, att skyddstidens längd enligt vad erfarenheten visat ej betyder så mycket för prisbildningen (SOU 1956:25 s. 343).

Utredningen har således funnit, att en förlängning av skyddstiden knap- past kommer att medföra sådana olägenheter, som tidigare gjorts gällan— de från skilda håll. Hårvid har utredningen räknat med att det uppställda kravet på individuell prägel hos alstren kommer att iakttagas i rättstill- lämpningen. Till bedömandet har också bidragit den omständigheten att skyddstidens längd icke har så stor praktisk betydelse i fråga om bruks— konstalster. Den övervägande delen av de produkter det här gäller förlorar kommersiellt intresse redan efter tämligen kort tid; det är sällsynt att verk på området visar sig begärliga under en lång följd av år.

Det föreligger emellertid också starka skäl, som talar för att skyddstiden för brukskonstalster göres lika långvarig som för andra konstverk. Sålunda bör inom upphovsrätten principiellt icke göras någon skillnad mellan bruks- konst och annan konst. Vidare är den internationella aspekten och framför allt den nordiska anknytningen av sådan betydelse, att Sverige enligt ut- redningens mening icke hör ställa sig utanför den gemenskap i lagstift- ningen, som tämligen allmänt råder. Att välja en annan långvarig skyddstid än den som kan anses ha utbildats såsom norm inom Bernunionen, näm- ligen gällande under upphovsmannens livstid och femtio år efter hans död, måste anses olämpligt.

När utredningen nu framlägger samma förslag som auktorrätt'skommii- tén på sin tid framlade och som därefter omfattades av lagrådsremissen och godtogs av lagrådet, sker det emellertid under erinran om att utred— ningen fäster synnerlig vikt vid att de upphovsrättsliga kraven på att verket skall vara konstnärligt och präglat av upphovsmannens individualitet kom— mer att iakttagas i tillämpningen. Redan den avsevärda förlängning av skyddstiden som här kommer i fråga motiverar att dessa krav vinner nog— grann efterlevnad. En produkts karaktär av konstnärligt verk bör kunna uppfattas icke blott av personer med särskild utbildning och yrkesverk- samhet på konstområdet utan _— vid ett seriöst betraktande och efter in- formation från sakkunnigt håll — även av andra, främst av dem som syss- lar med tillverkning av konstindustriprodukter. Genom detta påpekande är icke avsett att göra någon principiell inskränkning i vad konstsakkunniga menar med konst, men det är från rättssäkerhetssynpunkt nödvändigt att på olika sätt understryka betydelsen av att kravet på individuell prägel hos brukskonstföremålen iakttages. Det utländska rättsfallsmaterialet lämnar ingen enhetlig bild av hur strängt konstverkskraven tillämpas i andra län- der. Utredningen har emellertid fäst sig vid att det i vissa fall förekommit en rättstillämpning som synes överensstämma med den här förordade.

För närvarande torde såväl domstolarna här i landet som Slöjdförening- ens opinionsnämnd icke ställa särskilt stränga krav på konstverksegenska- per hos ett bruksföremål för att detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Måhända har man därvid stundom låtit sig påverkas av den om— ständigheten, att andra möjligheter att skydda hruksföremålens utformning

icke förelegat till följd av mönsterrättens inskränkning till alster inom me- tallindustrien. Om nu mönsterrätten göres generell, bortfaller betingelsen för nämnda betraktelsesätt, och det finns anledning tro att ett modernt ut— format mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett fullgott skydd även för vad som hittills i någon mån fått uppfångas av upphovsrätten. Utredningen förutsätter alltså i samband med förslaget om en väsentligt längre skyddstid, att skärpta krav skall iakttagas i tillämpningen av vad som skall anses vara verk av brukskonst. Detta synes stå i överensstäm- melse med vad första lagutskottet anförde i sitt utlåtande över propositio- nen angående upphovsrättslag därom att det måste vara fråga om »ett kva- lificerat andligt skapande som fått en individuell och konstnärlig gestalt- ning>>.57 I detta sammanhang måste emellertid påpekas, att utredningen icke vill godta en ordning efter vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till fotografisk bild — göres beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning kan betecknas såsom >>god konst» skulle verka både godtyckligt och häm— mande för den konstnärliga utvecklingen. Vad angår skyddets omfattning bör understrykas att Skyddsområdet i vissa fall, särskilt då utrymmet för den konstnärligt skapande insatsen varit begränsat av funktionella hänsyn, icke är så stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall för- klara, att skydd kan påkallas endast gentemot efterbildningar som kommer originalet mycket nära, och denna inställning delas av utredningen.

En exemplifiering av utredningens ståndpunkt i fråga om konstverkskra- vet skulle kunna vara av värde för den kommande praktiska tillämpningen av lagen. Från flera synpunkter är emellertid en exemplifiering mycket vansklig. Trots detta anser sig utredningen böra framhålla, att de tre bruks- konstalster _ en stol, en bokhylla och en väggspegel som senast be— dömts av högsta domstolenäs, med den förordade skärpningen enligt ut- redningens mening knappast motsvarar de krav, som i anslutning till den kraftiga förlängningen av skyddstiden framdeles bör vara gällande. För alster av denna karaktär synes i stället mönsterrätten erbjuda en lämplig skyddsform. I fråga om rent dekorativa element såsom ytmönster å texti- lier, tapeter o. s. v. har man att göra med ett av funktionella hänsyn täm- ligen obundet konstskapande, som har mycket gemensamt med ren bild- konstverksamhet. Att med hänsyn till risk för dubbelskapande i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än vad som gäller för bild— konsten i övrigt synes alltså icke vara påkallat. I sista hand får givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen för det upphovsrättsliga skyddet.

Utredningen har vid sitt ställningstagande fäst stor vikt vid den om—

57 Se utskottets utlåtande 41/1960 5. 34. 58 NJA 1958 s. 68 (NIR 1959 s. 60), och NJA 1962 s. 750 (NIR 1963 s. 122) samt HD:s dom den 19 december 1964 (se ovan not 40).

ständigheten att den norska kommittén i allt väsentligt har samma upp— fattning som här redovisats. Vid gemensamma överläggningar i frågan har sålunda från norskt håll anförts bl. a., att de flesta av de invändningar som kan göras mot en lång skyddstid på området förlorar i styrka, om de relativt stränga konstnärliga krav upprätthålles som norsk praxis hittills ställt på brukskonstalster _ krav som anses praktiskt taget utesluta dub— belskapande.

Med stöd av det anförda föreslår utredningen, att upphovsrättens giltig- hetstid med avseende å verk av brukskonst göres lika lång som för annan konst och sålunda skall gälla intill utgången av femtionde året efter det år, då upphovsmannen avled.59

Av praktiska skäl och för att även. i lagtexten söka ge uttryck åt att en åtstramning beträffande skyddsförutsättningarna nu bör ske har utred- ningen såsom tidigare anförts funnit lämpligt att föreslå ett utbyte av den hittillsvarande benämningen konsthantverk eller konstindustri mot bruks- konst. Någon förändring av de produktkategorier, som avsetts med den äldre terminologien, år dock icke åsyftad härmed. Det skall således till skillnad från alster av bildkonst röra sig om alster, som har brukskaraktär, och såsom auktorrättskommittén uttryckte det gälla »lösa, vanligen mindre föremål». Att det kan påvisas tveksamma fall i gränsområdena kommer icke längre att spela någon roll, då den upphovsrättsliga behandlingen göres praktiskt taget lika för alla nu avsedda produkter.

Svårigheterna att fastställa den nedre gränsen för vad som skall skyddas såsom upphovsrättsligt verk och att bedöma vad som skall anses utgöra intrång i upphovsrätten kvarstår däremot givetvis för brukskonstens del. Såsom tidigare framhållits, har Svenska Slöjdföreningens opinionsnämnd i dessa båda hänseenden alltmera kommit att anlitas av domstolar, åklagare och enskilda. Utredningen har övervägt, huruvida nämnda uppgifter för framtiden i stället bör anförtros åt en för ändamålet särskilt inrättad stat- lig nämnd. Av stort intresse i sammanhanget är en från danskt håll fram- förd tanke att etablera ett gemensamt nordiskt sakkunnigorgan på områ- det.60 Särskilt med hänsyn till att utredningen föreslår en viss förskjutning i praxis vore det av värde att såvitt möjligt åstadkomma nordisk enhetlighet härvidlag. Emellertid är det tänkbart, att just denna förändrade praxis kan skapa svårigheter på det nordiska planet. Utredningen har stannat för den uppfattningen att erfarenheter av rättstillämpningen måste avvaktas, in— nan något nytt sakkunnigorgan föreslås inrättat.60 Tills vidare vill ut— redningen rekommendera, att det allmänna stöder opinionsnämndens verk— samhet, som för närvarande drives av Svenska Slöjdföreningen med för ändamålet alltför knappa resurser.

59 Särskilda yttranden i anslutning härtill av hrr Leffler och Löfgren och fru Renström— Ingenäs samt av hr Skawonius. 00 Se W. Weincke i NIR 1962 s. 261.

I fråga om de övergångsbestämmelser som erfordras i samband med infö- randet av en längre skyddstid bör inledningsvis erinras om att det anses vara en inom kulturländ-erna allmänt antagen grundsats, att nya lagar på upphovsrättens område principiellt tillämpas icke blott på verk som skapats efter den nya lagens ikraftträdande utan även på verk som tillkommit dess- förinnan. Principen anses ha vunnit erkännande i svensk rätt och kräver följaktligen hänsyn vid de överväganden som nu blir aktuella.61 Vid genom— förandet av 1919 års lagstiftning rörande rätt till litterära och musikaliska verk samt rätt till verk av bildande konst var frågan av omedelbart intresse i vissa hänseenden och bedömdes av de sakkunniga på nyss nämnda sätt. Det ansågs sålunda icke finnas anledning avvika från den redan då gällan- de >>auktorrättsliga ståndpunkten». Den omständigheten att skyddstiden för ett verk en gång utlöpt eller att en viss grupp av verk förut saknat skydd an- sågs icke bvöra hindra att ett sådant verk eller en sådan grupp kommer i åt- njutande av det förlängda eller nyinförda skyddet. Man åberopade därvid bl. a. att det framlagda förslag-et just syftade till att utvidga auktors rätt.62 När skyddet för alster av konsthantverk och konstindustri infördes 1926, gjordes endast en hänvisning till den generella övergångsbestämmelsen i konstverkslagens 25 5, enligt vilken den nya lagen _ med vissa speciella undantag _ skulle äga tillämpning jämväl med avseende å konstverk som utförts före lagens ikraftträdande. Även senare har samma princip tilläm— pats, exempelvis i 1946 års lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litte- rära och musikaliska verk, där skyddet för vissa redan utslocknade rättighe— ter att offentligt utföra musikaliska verk återupplivades.

Det har på sina håll utomlands ansetts betänkligt att vid ny lagstiftning på upphovsrättens område återuppliva skyddet för verk som hunnit bli fria enligt den äldre lagstiftningen. Av denna anledning har man begränsat till- lämpligheten av nya bestämmelser till verk, för vilka skyddstiden ännu lö- per vid ikraftträdandet. Enligt auktorrättskommitténs undersökningar skulle denna ståndpunkt intagas av tysk, schweizisk och österrikisk rätt.63

Trots de anförda betänkligheterna utomlands, som i någon mån kommit till uttryck också i lagstiftningssammanhang här i landet utan att dock leda till särskilda bestämmelser, fann auktorrättskommittén ej anledning att beträffande skyddstidens förlängning _ t. ex. i fråga om brukskonstverken _ göra undantag från principen, att den nya lag-en skall vara tillämplig även på äldre verk. Kommitténs motivering kan sammanfattas sålunda. De betänkligheter som anförts mot återupplivande av skydd torde väsentligen

*" SOU 1956: 25 s. 458 ff. 821914 års sakkunnigförslag till lag om rätt till litterära och musikaliska verk m. m. 5. 143 och s. 185.

63 SOU 1956: 25 s. 459. Någon undersökning av förhållandena utomlands har icke gjorts av mönsterskyddsutredningen.

grundas på farhågor att de som planerat eller påbörjat ett utnyttjande av ett verk med den utgångspunkten att verket är fritt skulle ställas i svårighe- ter om upphovsrätten i efterhand återupplivas. Frågan att tillgodose dessa företagares intressen bör emellertid kunna lösas genom särskilda övergångs- bestämmelser, som bereder vissa förmåner åt dem det närmast gäller. Att i övrigt låta upphovsmännen och deras successorer gå miste om en rätt, som man eljest anser skälig och rimlig, är icke tillfredsställande. För sådana fall, där vid lagens ikraftträdande ett verk icke är föremål för utnyttjande och förberedelser därför ej heller vidtagits, bör hinder ej föreligga att återupp- liva upphovsmannens rätt för den tid som återstår av skyddstiden enligt den nya lagen. Mot en annan lösning talar även den allmänt tillämpade principen att låta ny lagstiftning, som utsträcker skyddet till nya objekt, undantagslöst gälla även äldre verk av denna kategori.

Vid införandet av ny och mera omfattande lagstiftning på området bru— kar de särskilda övergångsbestämmelserna såsom undantag från en huvud- regel om att lagen skall äga tillämpning även å verk som tillkommit före ikraftträdandet innehålla dels ett stadgande om att exemplar av verket, som någon utomstående framställt dessförinnan med stöd av äldre lag, fritt får spridas och visas, dels ett stadgande om att redan påbörjad verksamhet för mångfaldigande av äldre verk, tillåten enligt äldre lag, skall få fullföl- jas under en viss övergångsperiod och de sålunda framställda exemplaren likaledes fritt få spridas och visas. Sådana stadganden har influtit i 66 och 67 55 UhL. I motiven anföres härom bl. a. följande.

Den som påbörjat en verksamhet för mångfaldigande av ett verk vid en tidpunkt, då verket kunde utnyttjas utan tillstånd av dess upphovsman, har ett berättigat intresse att utan hinder av nya bestämmelser, som kräver så- dant tillstånd, få tillgodogöra sig det arbete och de kostnader han nedlagt på verksamheten. Med hänsyn till svårigheten att genomföra en reglering, som bygger på en skälighetsprövning _ varvid hänsyn skall tagas till i vil- ken utsträckning kostnader och arbete nedlagts på företaget _ är det lämp— ligt att stadga mera schematiska bestämmelser. Principen bör härvid vara, att om verksamheten vid ikraftträdandet resulterat i framställning av tryck- alster, klichéer, formar eller andra hjälpmedel (såsom matriser, schabloner, mallar o. d.) för mångfaldigande av visst verk, dessa hjälpmedel fritt skall få användas för sitt ändamål. Att företagaren under obegränsad tid skulle ha rätt att använda hjälpmedlen kan emellertid föranleda missbruk, och rätten bör därför gälla endast under en viss tid från den nya lagens ikraft— trådande.

I några remissyttranden över auktorrättskommitténs förslag ifrågasattes huruvida återupplivande av skydd borde få ske, och i propositionen ansåg departementschefen att saken kunde diskuteras. Han fann dock i likhet med det stora flertalet remissinstanser övervägande skäl tala för kommitténs ståndpunkt och frångick därför icke denna. Lagrådet förklarade sig, under

hänvisning till sitt yttrande i fråga om förslaget att utsträcka skyddstiden för verk av brukskonst, kunna —— »om ock med tvekan» — biträda förslaget om tillbakaverkan i vad det avsåg alster av konsthantverk och konstindu- stri.G4

I UhL 67 & stadgas en övergångstid av två och ett halvt år under vilken fullföljandet av en påbörjad verksamhet skall få äga rum utan hinder av be- stämmelserna i den nya lagen. Fristen utlöpte således med utgången av år 1963.

Utredningen

Utredningen finner visserligen, att principiella skäl närmast talar för att icke frångå den grundsats som brukat iakttagas här i landet vid genomfö— randet av ny lagstiftning på upphovsrätt-ens område, d. v. s. att låta de nya bestämmelserna gälla även i fråga om verk, som skapats före den nya lagens ikraftträdande. Detta skulle emellertid innebära ett återupplivande av skyd- det för verk, som tillkommit för mycket lång tid sedan och vilkas upphovs- män i många fall ej längre är i livet. Sålunda skulle det t. ex. kunna bli ak— tuellt att medge skydd t. o. m. är 1970 för ett brukskonstverk, som skapats 1890 (eller tidigare) av en person som avlidit 1920. Verket skulle då ha varit utan skydd i ungefär 75 år för att därefter komma i åtnjutande av några års skydd. I vissa liknande fall är det tänkbart, att verket först varit utan skydd fram till dess 1919 års lagstiftning medgav ett tioårigt skydd och där- efter ånyo stått utan skydd till dess den nu aktuella lagstiftningen skulle återuppliva skyddet.

De anförda exemplen utgör naturligtvis ytterlighetsfall men belyser det oaktat den extrema karaktär som en regel om generell tillämpning av den nya lagens skyddstid på äldre brukskonstverk skulle få. När en sådan grund- sats lagfästs tidigare, torde det aldrig ha gällt en så avsevärd förlängning av skyddstiden som nu är aktuell. Med hänsyn härtill och då en tillbakaverkan av ny lagstiftning ofta medför olägenheter för dem som inrättat sig efter det rådande rättstillståndet anser sig utredningen i förevarande fall icke bunden av vad som betecknats såsom gällande principer på området. Utredningen förordar i stället av praktiska skäl, att den nya lagens bestämmelser skall gälla _ förutom självfallet beträffande de verk som skapas efter lagens ikraftträdande _ endast beträffande de verk som vid ikraftträdandet kan stödja sig på den nuvarande lagens huvudregel om en tioårig skyddstid eller på den provisoriska förlängningen av skyddstiden, d. v. s. huvudsak- ligen alster som offentliggjorts under år 1950 eller senare. För att få till- godonjuta den nya långvariga skyddstiden bör det emellertid enligt utred- ningens mening krävas, att verken motsvarar de nu förordade strängare konstverkskraven.

Det övergångsstadgande, som i enlighet med det anförda föreslås, skall så-

64 Prop. 17/1960 5. 318 f och s. 397.

ledes innehålla att den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å verk, som tillkommit före ikraftträdandet, under förutsättning dock att verket icke offentliggjordes redan före år 1950.65

Övergångsbestämmelsen kräver emellertid beaktande av de speciella för- hållanden, som uppkommer beträffande vissa kategorier av >>äldre verk» (tillkomna före ikraftträdandet av den nya lagen) vilkas upphovsrättsliga giltighetstid enligt »äldre lag» (nu gällande UhL med de provisoriska be— stämmelserna angående skyddstiden) icke upphört vid den nya lagens ikraft— trädande. På grund av att »äldre verk» enligt utredningens mening skall uppfylla samma konstverkskrav som verk, tillkomna efter lagens ikraftträ- dande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan nämligen i särskilda fall verk komma att gå förlustiga någon del av den skyddstid, som för närvarande gäller för dem. Detta kan bli fallet i fråga om vissa verk, som nu åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängning-en av skyddstiden t. o. m. är 1971. Det blir också fallet beträffande vissa verk, som offentliggjorts senare än 10 år före ikraftträdandet av den nya lagen, vilka verk således ej kommer i åtnjutande ens av det nu enligt huvudregeln gällande tioåriga skyddet. För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för dessa kategorier av verk föreslår utredningen, att verken skall bi- behållas vid upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande skyddsförutsättningar under den tid, som för närvarande gäller, och därutöver en schablontid av 10 är från den nya lagens ikraftträdande, oberoende av när verket i fråga of- fentliggjordes.

I 69 å UhL stadgas, att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om över— låtelse av upphovsrätt, som tillkommit före nya lagens ikraftträdande. Den- na regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser, bör enligt utred- ningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu föreslagna för- längningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Innebörden av regeln är, att t. ex. en producent som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovsmans verk även under den nya längre skyddstiden i regel måste träffa nytt avtal med upphovsmannen därom. I 69 5 stadgas vidare, att 29 & dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal. Härigenom föreligger möj- lighet till jämkning av villkor i dylika avtal, och bestämmelsen bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av den föreslagna skydds— tidsförlängningen.66 Att i de nu erforderliga övergångsbestämmelserna sär- skilt ge uttryck åt att 69 & alltjämt skall äga giltighet synes icke vara på- kallat.

Bestämmelsen i Bernkonventionen om att unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk av brukskonst från land, som skyddar ver-

65 Inom utredningen har avvikande mening i denna fråga anmälts av hrr Ljungman, Skawonius och Sterner, vilka avgivit ett särskilt yttrande. Se om 69 5 SOU 1956: 25 s. 465 och prop. 17/1960 5. 320 f (jfr s. 171 ff).

ket endast såsom mönster, har såsom framgår av redogörelsen ovan icke utnyttjats av Sverige. Fråga uppkommer dock, huruvida det nu när ett ge- nerellt mönsterskydd kan erbjudas möjligen finns anledning att göra bruk av rättigheten. Med hänsyn till det tämligen ringa intresse som skulle kun- na tillgodoses genom att här kräva reciprocitet i förhållande till varje sär- skilt främmande land, som skyddar bruksföremål endast inom mönster- lagstiftningens ram, har utredningen icke funnit skäl att föreslå någon in— skränkning av UhL:s tillämpning å brukskonstverk med annat unionsland som hemland. När 62 å UhL lämnar bemyndigande åt Konungen att meddela föreskrifter om lagens tillämpning med avseende å annat land endast under förutsättning av ömsesidighet, torde därmed icke avses annat än den gene- rella reciprocitet som anslutning till Bernkonventionen innefattar och som i förevarande sammanhang innebär att rättsskydd _ i någon form _ skall upprätthållas för verk av brukskonst i samtliga unionsländer. Det finns så- ledes ej heller av formella skäl någon anledning att föreslå ändring i vare sig UhL eller dess tillämpningsförfattning.

Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt

Enligt 10 & UhL må upphovsrätt till ett verk göras gällande utan hinder av att verket registrerats såsom mönster. »Denna regel ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster av brukskonst, som registrerats såsom mönster, skall således åtnjuta skydd enligt både ML och UhL under den tid ML angiver samt dessförinnan och därefter vara skyddat såsom konstnärligt verk.

Det från praktisk synpunkt viktigaste resultatet av det dubbla skyddet torde vara, att man efter utgången av den relativt korta mönster-skyddstiden äger tillgodonjuta upphovsrättsligt skydd under den för brukskonstverk återstående skyddstiden. Stundom anses emellertid att det speciella möns- terskyddet i större eller mindre utsträckning bör utesluta, att upphovsrät- tens regler blir tillämpliga.

Med uttrycket dubbelt skydd kommer här i överensstämmelse med vad som hittills varit brukligt att åsyftas endast förhållandet mellan de nu nämnda båda skyddsformerna. I och för sig kan naturligtvis under rubriken dubbelt skydd upptagas även frågor om mönsterrätt-ens förhållande till and- ra skyddsformer än den upphovsrättsliga såsom till patenträtten, varumär- kesrätten och lagstiftningen mot illojal konkurrens. Dessa frågor behandlas emellertid på annan plats.

Utvecklingen i Sverige

Frågan om dubbelt skydd fick aktualitet i samband med förslaget 1914 om att till den konstnärliga auktorrättens föremål hänföra även alster av konsthantverk och konstindustri. Därvid uttalades bl. a., att från teoretisk synpunkt en särskild lag— stiftning om prydnadsmönster skulle bli överflödig, om det föreslagna skyddet för alster av brukskonst genomfördes.1 Efter att ha framhållit, att en annan uppfatt- ning emellertid gjort sig gällande inom det praktiska lagstiftningsarbetet, erinrade de sakkunniga om att i vissa främmande länder såväl auktorskydd som mönster- skydd förekom för konstslöjdens alster.

Frågan om mönsterskyddets förhållande till konstverksskyddet behandlades in— gående av patentlagstiftningskommittén i 1916 års förslag.2 Därvid framhölls inled- ningsvis, att om ett genom registrering skyddat mönster utgör ett verk, som åtnju- ter konstverksskydd, två självständiga rättigheter kommer att bestå med avse- ende å mönstret och att dessa rättigheter, ehuru olikartade i vissa hänseenden, delvis kommer att sammanfalla, såvida icke någon begränsning införes för att undvika detta dubbla skydd.

Därefter diskuterades i betänkandet olika utvägar att undvika det dubbla skyd- det. Till en början hänvisades till möjligheten att låta mönsterlagen avse endast sådana mönster, vilka icke kan anses såsom konstverk. Denna möjlighet förkasta-

1 1914 års sakkunnigförslag till bl. a. lag om rätt till verk av bildande konst s. 163 ff. 2 1916 års förslag 5. 75—85.

des emellertid under åberopande särskilt av svårigheten att dra gränsen mellan konstverk och icke konstverk. Vidare granskades det norska systemet, som inne- bär att när ansökan om mönsterregistrering gjorts alstrets skydd såsom mönster blir att avgöra endast efter mönsterlagen, även om alstret i övrigt skyddas enligt lagstiftningen om konstnärsrätt.3 Ej heller detta system godtogs av kommittén. En mönsterlag bör icke, anfördes i betänkandet, få hindra tillämpningen av lag— bestämmelser, som givits för tillvaratagande av andra intressen och som ingriper på mönsterskyddets område.

Det framhölls emellertid, att vissa olägenheter är förbundna med ett dubbelt skydd utan någon inskränkning. Till undvikande av olägenheterna fann kommit- tén det vara påkallat, att upphovsmannen genom mönsterregistrering skall anses ha avstått från konstverksskyddet i den mån han med åberopande av mönsterlagen kan beivra intrång. Konstverkslagen borde alltså ej få tillämpas på intrång i möns- terrätten, men i fråga om intrång utanför mönsterområdet skulle konstverkslagen alltjämt vara tillämplig, och efter mönsterskyddstidens utgång borde konstverks- skyddet återfå sin fulla omfattning. Kommitténs utförliga argumentering utmyn- nade i det förslaget, att i konstverkslagen skulle intagas ett stadgande om att la- gens bestämmelser om ansvar för intrång i konstnärens uteslutanderätt till ett konstverk icke skulle vara tillämpliga, därest verket registrerats såsom mönster och gärningen kan beivras enligt mönsterlagen. Något dylikt stadgande har dock aldrig influtit i konstverkslagen.

Två av kommitténs ledamöter hade annan mening än majoriteten.4 De ansåg, att något undantagsstadgande icke borde införas i konstverkslagen men att i möns- terlagen borde intagas en bestämmelse om att, därest ett mönster åtnjuter konst- verksskydd, detta skydd skall efter mönstrets registrering kvarstå oförkränkt vid sidan av mönsterskyddet. Till stöd för den skiljaktiga meningen anfördes bl. a. följande. Om konstverksrätten och mönsterskyddet tillkommer olika personer, kan _ med det av majoriteten föreslagna systemet _ en olovlig efterbildning bereda upphovsmannen betydande skada, utan att mönsterhavaren finner anledning att ingripa. Har mönstret vanställts genom efterbildningen, kan icke upphovsmannen till skyddande av sitt konstnärliga anseende påtala densamma så länge mönster- skyddet består, och av mönsterhavaren torde ett beivrande kunna förväntas endast om efterbildningen medfört någon ekonomisk förlust för denne. På grund av dessa olägenheter kan det befaras, att inom konstnärskretsar kan uppstå en ovilja mot mönsterskyddet, resulterande i att konstnärerna motsätter sig att låta industri- idkarna registrera deras konstverk såsom mönster. Därigenom skulle mönsterlagen komma att förfela ett av sina främsta syften, nämligen att stödja och befordra samarbetet mellan konsten och industrien.

I remissyttrandena över 1916 års förslag har kommittéreservanternas- synpunk- ter biträtts i något större utsträckning än kommittémajoritetens.

Genom 1926 års lagstiftning hänfördes alster av konsthantverk och konstindu- stri, med visst undantag, till konstverkslagens skyddsobjekt. Frågan om dubbelt skydd berördes därvid icke i vidare mån än att prop. 2/1926 innehåller ett kort uttalande. Den omständigheten att skydd kan beredas enligt 1899 års ML för vissa mönster inom metallindustrien ansågs icke böra medföra, att denna industrigren lämnas utanför auktorskyddet. Man gjorde för övrigt det antagandet, att det yt- terst sällan skulle inträffa, att ett alster som åtnjuter konstverksskydd tillika skyd- das på grund av registrering enligt mönsterlagen, och i anslutning härtill påpeka-

3 Angående den närmare innebörden av det norska systemet se nedan vid redovisningen av norsk rätt på området. 4 1916 års förslag s. 215 ff.

des, att ett sådant dubbelt skydd kunde tänkas uppkomma även med den dittills gällande lagstiftningen.5

Vid de nordiska konferenserna 1926—1927 rörande huvudgrunderna för ny lag- stiftning angående bl. a. mönsterskydd, var representanterna från Danmark, Fin- land och Sverige eniga om att mönsterskydd och konstverksskydd skulle kunna be- stå oberoende av varandra, medan man från norsk sida ansåg att det icke fanns anledning frångå den i Norge gällande regeln, som uppgivits ej ha medfört några olägenheter.

Sedermera upptogs frågan om dubbelt skydd av auktorrättskommittén. Kom- mittén föreslog ett stadgande av det innehåll, som lagtexten nu har och som fast- slår principen om dubbelt skydd. Motiven till stadgandet innehåller huvudsak- ligen följande.6

Karakteristiskt för mönsterrätten är, att kraven på det skyddade alstret ställes lägre än för respektive verk inom upphovsrätten. Den omständigheten, att möns- terskydd vunnits för en industriprodukt, utesluter emellertid icke, att skydd kan tänkas tillkomma alstret jämväl i andra hänseenden. Stundom har emellertid an- setts, att det speciella mönsterskyddet bör mer eller mindre utesluta, att upp- hovsrättens regler blir tillämpliga. En sådan ordning kan dock icke komma [ fråga. Det finns icke något skäl, varför ett konstverks skydd skulle bli mindre omfattande eller kortvarigare av den anledningen, att det med tanke på dess lämplighet såsom förebild för industriell tillverkning blivit registrerat såsom mönster. Ett sådant alster bör således åtnjuta dubbelt skydd. Någon praktisk olä- genhet därav lär icke kunna påvisas. Ehuru det dubbla skyddet torde gälla även utan särskilt stadgande, har för tydlighetens skull en lagbestämmelse i ämnet fö- reslagits.7

Prop. 17/1960 med förslag till lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk bibehöll auktorrättskommitténs förslag om dubbelt skydd. I några remiss- yttranden hade bestämmelsen visserligen ansetts överflödig såsom icke utsägande annat än vad som torde gälla utan särskild reglering i lag, men departementschefen fann att en uttrycklig föreskrift borde upptagas i lagen, särskilt med hänsyn till att annan reglering skulle tillämpas beträffande fotografisk bild.5

I en med anledning av propositionen i andra kammaren väckt motion (nr 626) hemställdes bl. a., att den föreslagna regeln om dubbelt skydd skulle utgå och att riksdagen måtte uttala, att frågan borde upptagas till prövning i samband med mönsterskyddsrevisionen. Det anfördes, att det ingalunda är säkert att det dubbla ikyddet bör bibehållas om ett förbättrat mönsterskydd så småningom införes.

Första lagutskottet yttrade emellertid, att den föreslagna bestämmelsen själv- fallet icke utgör något hinder för att i framtiden införes ändrade regler, därest så skulle befinnas lämpligt. Efter att ha hänvisat till att mönsterskyddsutredningen enligt sina direktiv bör uppmärksamma de skäl, som kan tala för att bibehålla det 5. k. dubbla skyddet, föreslog utskottet ingen annan ändring på denna punkt än en redaktionell justering.9

5 Prop. 2/1926 s. 31. Med det sist återgivna yttrandet åsyftades, att ett alster inom me- tallindustrien skulle kunna vara ett verk av bildkonst (t. ex. en statyett e. d.). 6 SOU 1956: 25 s. 174 f. 7 Auktorrättskommittén undantag emellertid genom uttryckligt stadgande i 10 & fotogra- fisk bild från upphovsrätt och föreslog ett tjugufemårigt skydd enligt en särskild lag om rätt till fotografisk bild. Denna lösning biträddes icke av G. Eberstein, som i ett sär- skilt yttrande förordade dubbelt skydd även i detta hänseende. Däremot uttalade kom- mittén, att sådana arbeten, som avsågs i 49 5 (katalog, tabell, 0. d.) och för vilka skulle gälla en tioårig skyddstid, kunde vara föremål för upphovsrätt och att skydd enligt det särskilda stadgandet ej skulle utesluta upphovsrätt. 9 Prop. 17/1960 5.102. 9 Första lagutskottets utlåtande 41/1960 5. 48 ff.

221. Nordisk rätt i övrigt

I Danmark har principen om dubbelt skydd fastslagits både i DML och i upphovs— rättslagen. Mönsterlagen stadgar i % 31, att det skydd ett mönster kan ha såsom konstverk enligt lagstiftningen därom icke beröres av mönsterlagen. Motivuttalan— det härtill innehåller, att lnan icke kunnat se något skäl att utestänga vederbörande från tillgång till båda skyddsformerna.10 I 5 10 upphovsrättslagen stadgas, liksom i den svenska motsvarigheten, att mönsterskydd icke utesluter upphovsrätt. Mo- tiven hänvisar till att denna reglering överensstämmer med förut gällande rätt.11

Det finska förslaget rörande mönsterskydd 1934 innehåller en regel om dubbelt skydd, som ansågs lämplig med hänsyn bl. a. till svårigheten att dra gränsen mellan alster som uppfyller konstverkskraven och alster som endast är värda möns- terskydd. I den nya upphovsrättslagen har problemet icke varit aktuellt, eftersom Finland ej har någon mönsterlagstiftning.

Förarbetena till den norska mönsterlagen utvisar, att frågan om dubbelt skydd behandlats mycket ingående. Den kommission, som första gången år 1900 avgav ett utkast till lag om mönsterskydd, intog den ståndpunkten att konstverksskydd skulle upprätthållas i full utsträckning jämte mönsterskyddet. En sådan reglering ansågs icke kunna skada något berättigat intresse. Med hänsyn till ovissheten hu- ruvida ett alster skall komma att bedömas såsom konstverk eller endast som ett »industriellt mönster», ansågs emellertid upphovsmannen böra ha tillgång till ett mönsterskydd utan att behöva riskera det konstverksskydd för alstret, som han möjligen kan äga. Vad tredjeman angår, påpekades att denne alltid måste ta hän- syn till eventuell konstverksrätt. Vanskligheten att avgöra, om en sådan rätt före— ligger, befanns icke kunna bli större med en mönsterlag än utan en sådan. Den som tvivlar på sin rätt att använda en annans alster ansågs själv böra bära risken av att ha felbedömt situationen.12

Under lagstiftningsärendets fortsatta behandling blev kommissionens förslag ut- satt för viss kritik. Det gjordes bl. a. gällande, att det skulle vara förenat med olä- genheter, om icke ett mönster efter mönsterskyddstidens utgång alltid blir fritt till allmänt begagnande. Konstnären hade, menade man, genom mönsterregistre- ringen ådagalagt att han själv tvivlade på konstverksskydd för sitt alster, och han "borde därför behandlas som om han givit avkall på sådant skydd.13 Denna kritik godtogs inom vederbörande departement, som i konsekvens därmed föreslog en lagregel av innehåll, att vid anmälan till mönsterregistrering det skydd bortfaller, som må tillkomma mönstret enligt konstverkslagen.

Emellertid framlades därefter i odelstinget ett annat förslag, som något avvek från det sist nämnda. Det nya förslaget innebar, att en förebilds skydd såsom mönster, sedan mönsterregistrering sökts, blir att avgöra allenast enligt mönster- lagen, även om det i övrigt tillkommer förebilden skydd enligt lagstiftningen om konstnärsrätt. Detta förslag ledde till den nuvarande regeln med samma innehåll i 5 1 tredje stycket NML. Förslaget motiverades med att man icke borde beröva konstnärerna mera av deras konstverksrätt än vad praktiska skäl krävde, och det ansågs icke rimligt, att konstnärerna skulle gå miste om skydd emot andra ut- nyttjanden av verket än sådana som gällde industriell varutillverkning, t. ex. åter- givanden i böcker, genom fotografier o. s. v.14

10 Rigsdagstidende 1904—1905, Tillzeg A, sp. 1698. 11 Forslag til lov om ophavsretten til litteraare og kunstneriske vaerker, fremsat i Folke— tinget 1959—60 5. 23. 12 Udkast til lov om beskyttelse af mönstre med begrundelse (Kristiania 1900) s. 19 ff. 13 Bilag Ot.prp. 23, 1901—1902, 5. 7. 14 Jämför även Udkast til lov om mönstra med begrundelse (Kristiania 1904) s. 16 f.

Den gällande bestämmelsen i NML anses väsentligen medföra två verkningar: Ett konstverk som blivit mönsterregistrerat åtnjuter skydd såsom mönster _— d. v. s. såsom förebild vid industriell varutillverkning _ i högst femton år, varefter ver- kets användande som mönster blir fritt för envar. I alla andra hänseenden behåller upphovsmannen, såväl under mönsterskyddstiden som därefter, sin uteslutande rätt enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen att förfoga över verket genom mång- faldigande och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Denna rätt upphör först 50 år efter konstnärens död.13

Den nya norska upphovsrättslagen innehåller i 5 10 ett stadgande om att rätts- skydd enligt mönsterlagen icke utesluter upphovsrätt. Med hänsyn till vad som yttrats under bestämmelsens tillkomst är det emellertid tveksamt, om regeln trots den formella överensstämmelsen lned motsvarande regel i den svenska och danska upphovsrättslagen har samma innehåll och verkan som i Sverige och Danmark. De norska delegerade som 1950 framlade förslag till upphovsrättslag hade visser- ligen föreslagit ett stadgande av det innehåll, som numera förekommer i lagen, men därjämte föreslagit att % I tredje stycket NML skulle upphävas. Motiveringen var att om ett mönster håller måttet såsom konstverk och därför i och för sig är skyddat genom upphovrättens bestämmelser det icke är naturligt, att detta skydd till någon del skall gå förlorat därför att upphovsmannen av försiktighetsskäl inger en mönsterregistreringsansökan för att i varje fall försäkra sig om det mer över- skådliga men kortvarigare skydd som mönsterlagen erbjuder. Under departements- behandlingen följdes icke detta förslag. I frågan anfördes följande. Det bör vara en fördel att upphovsrättslagen uttryckligen förklarar, att ett verk icke berövas upphovsrättsligt skydd därigenom att det efter registrering tillförsäkras rättsskydd såsom mönster enligt mönsterlagens bestämmelser. »Detta är nämligen det rättsliga tillståndet i dag, något som emellertid icke alla är det på det klara med på grund av regeln i mönsterlagens % 1 sista stycket.» Det är icke nödvändigt eller önskvärt för närvarande att ändra på det nuvarande rättstillståndet. Det omstridda stadgandet i NML står f. n. kvar i avvaktan på mönsterlagsrevisionen.16

Utländsk rätt i övrigt

Först redovisas här förhållandena i de länder som icke tillämpar ett renodlat dub— helt skydd och därefter angives de länder som tillämpar ett sådant system.

Den gällande norska ordningen har sin motsvarighet i Storbritannien. Såsom redan tidigare har berörts är utgångspunkten att brukskonstverk i princip skyd— das som annan konst enligt upphovrätten. Om emellertid ett sådant verk registre- ras såsom mönster, anses det icke längre utgöra intrång i upphovsrätten att före- taga sig någonting som tillika kan beivras såsom mönsterintrång. Upphovsmannen har dessutom för alltid gått förlustig den del av det upphovsrättsliga skyddet, som i och för sig faller inom mönsterrättens ram. I övrigt är upphovsmannen, även under mönsterskyddstiden, bibehållen vid sin upphovsrätt, d. v. s. gentemot in— trång som ligger utanför industriell varutillverkning såsom återgivanden i böcker och television samt kränkningar av det ideella intresset (droit moral). Samma läge som vid mönsterregistrering av verket uppkommer även när detta kommer till användning av upphovsrättens innehavare eller med dennes tillstånd _ såsom förebild vid industriell varutillverkning, ett fall som dock ej omedelbart har med frågan om dubbelt skydd att göra.

15 B. Wyller: >>Om forholdet mellem kunstnerrett og mönsterrett i Norge» i NIR 1936 s. 1. Jämför R. Knaph: Åndsretten s. 354 ff. 16 Se Ot.prp. nr 26 (1959—60) 5. 28 f. och s. 115. Frågan synes icke ha berörts av kirke— og undervisningskomitéen.

Såsom framgår av redogörelsen för mönsterrättens föremål, är i Storbritannien vissa mönster undantagna från skydd enligt mönsterlagen och exklusivt hänvisade till upphovsrätten.11 Detta gäller 1) skulpturverk, såvitt icke är fråga om utkast eller modeller avsedda att användas såsom förebilder vid industriellt mångfaldi- gande; 2) plaketter och medaljer; 3) trycksaker som har företrädesvis litterär eller konstnärlig karaktär (såsom bokomslag, kalendrar, sömnadsmönster, gratula- tionskort, frimärken o. s. v.).18 Följaktligen upphör icke det upphovsrättsliga skyd- det för t. ex. sådana tryckalster som här nämnts, när de framställes i industriell skala d. V. 5. i mer än 50 exemplar, och spörsmålet om dubbelt skydd blir aldrig aktuellt.

De brittiska bestämmelserna om förhållandet mellan upphovsrätt och mönster— rätt är väsentligen upptagna i See. 10 av 1956 års Copyright Act. I 1962 års förslag beträffande mönsterrätten har man ingående redovisat läget och övervägt frågor- na på nytt. Resultatet härav är emellertid, att ett bibehållande i allt väsentligt av den gällande ordningen föreslås. Upphovsrätt skall alltså upphöra beträffande alster som registreras eller deponeras såsom mönster (enligt systemet Design Monopoly eller systemet Design Copyright) eller kommer till användning i indu- striell skala. Bestämmelserna föreslås emellertid få en annan utformning, så att de skall bli mindre omständliga och lättare att förstå.!" De huvudsakliga skälen för att bibehålla det nu gällande systemet synes vara, att ett dubbelt skydd befaras med- föra att mönsterskydd kommer att falla ur bruk därför att formgivarna kommer att lita till upphovsrätten som gäller utan formaliteter och omkostnader, att ett lång- varigt skydd för mönster i allmänhet icke är önskvärt inom industrien samt att »det är angeläget att alla anspråk på skydd för mönster tillkännages genom regi- strering. Av det brittiska betänkandet synes emellertid framgå, att man i Storbri- tannien är mycket liberal i fråga om att erkänna upphovsrätt för konstnärliga produkter (artistic works), och detta torde vara en av anledningarna till att man icke vill omhändertaga den stora mängden av industriartiklar inom upphovsrät- tens ram. Man framhåller i anslutning därtill att risken för dubbelskapande och frambringande av produkter som är varandra mycket lika är tämligen stor när det gäller bruksföremål, där utrymmet för originalitet är begränsat av funktionella krav och vanliga tillverkningsvarianter.

I 1963 års förslag till gemensam mönsterlagstiftning för Benelux-länderna har frågan om det dubbla skyddet fått en annan lösning, som dock icke innebär att så- dant skydd erkännes utan vidare. Förslaget utgår visserligen från att ett mönster, som »i sin helhet äger en tydligt konstnärlig karaktär» skall samtidigt kunna åt- njuta skydd enligt mönsterlagstiftningen och upphovsrättslagstiftningen. Emeller— tid skall upphovsrätten upphöra samtidigt med att mönsterrätten upphör, för så vitt icke mönsterhavaren lämnar en särskild förklaring att han vill bibehålla sin upphovsrätt. Denna förklaring __ för vilken en särskild avgift skall erläggas — skall registreras och publiceras. I motiven framhålles, att den som vill ha fördelen av ett dubbelt skydd (exempelvis i form av att åtminstone kunna åberopa sin mönsterrätt vid ett fall av intrång) får underkasta sig mönsterlagens bestämmel- ser. Kravet på den särskilda förklaringen uppges ha tillkommit för att tillvara— taga allmänhetens intresse.20

17 Jfr J. W. Miles i Prop. ind. 1964 5.101 ff. 18 Att undantaget för skulpturverk redan i texten begränsats väsentligen och att en motsvarande begränsning rimligen borde göras även med avseende å plaketter och me- daljer, så att stadgandet får praktisk betydelse endast beträffande trycksakerna, se Re— port 1962 s. 81 ff. Huvudregeln om undantag från mönsterregistrering finns i See. 1 (4) av Reg. Des. Act, där det talas om alster med företrädesvis litterär eller konstnärlig karaktär. Speeialbestämmelsen finns i Des. Rules 26. 19 Report 1962 s. 83—97 med sammanfattning å s. 119. 20 Benelux-förslaget Artikel 21—24 med motiv.

Också i de lagförslag som framlagts i Förenta Staterna har man gått en medel- väg.21 Det föreslås sålunda bl. a., att upphovsrättsligt skydd skall upphöra med av- seende å ett verks utnyttjande såsom ett bruksföremål eller en integrerande del därav när innehavaren av upphovsrätten får förebilden för detta föremål registre— rat såsom mönster. I övriga hänseenden skall dock upphovsrätten bestå.

Mönsterlagen i Italien innehåller ett stadgande som utesluter tillämpning av upphovsrättslagen på mönster i allmänhet. Upphovsrättslagen, å andra sidan, läm- nar såsom tidigare omtalats skydd för konstindustriella alster endast under förut- sättning att den konstnärliga utformningen går att skilja från inslagen av indu- striell karaktär hos alstret.22

I de flesta andra länder av intresse utanför Norden gäller uttryckligen i lag eller praxis dubbelt skydd. Detta är sålunda fallet t. ex. i Frankrike, Schweiz, Västtysk- land och österrike. Internationellt sett kan man dock icke f. n. spåra någon en- hetlig tendens.23

Utredningen

Det är främst från industrihåll, som betänkligheter anförts mot ett dubbelt skydd, och huvudargumentet har härvid varit att en mönster-registrerad produkt bör vara fri för utnyttjande av envar när mönsterskyddet upphör. Har rättsägaren valt att registrera sitt alster såsom mönster, hör han anses ha avstått från varje annan skyddsform som han eljest skulle kunna utnytt— ja. Denna uppfattning anses ha särskild betydelse, därest en väsentlig för- längning av den upphovsrättsliga skyddstiden för brukskonst blir verklighet.

Från upphovsmannahåll har man emellertid motsatt sig tanken att låta en mönsterregistrering inskränka upphovsrätten. Har lagstiftaren en gång medgivit upphovsrättsligt skydd för brukskonstverk, bör enligt denna me- ning någon begränsning av detta skydd icke göras av den upphovsrätten ovidkommande anledningen att verket registreras såsom mönster.

När utredningen övervägt de argument som anförts emot medgivande av dubbelt skydd, har iakttagits att en del av dessa synes sammanhänga med att man ansett praktiska skäl tala för att upphovsrättsligt skydd ej borde ifråga- komma för nyttoprodukter, om ett effektivt mönsterskydd tillskapas för att täcka skyddsbehovet. Sådana argument är t. ex. de i det brittiska förslaget 1962 återgivna, att ett långvarigt skydd för mönster i allmänhet icke är önsk— värt inom industrien samt att det är angeläget att alla anspråk på skydd för mönster finns samlade i ett tillgängligt register. Skäl som dessa bör dock ej tillerkännas självständig betydelse vid bedömandet av frågan om dubbelt skydd. Vad det här gäller är väsentligen en fråga huruvida det upphovsrätts-

21 Både i vad gäller mönsterrätten, se Libonati Bill Sec. 27 och Sec. 32, och upphovs- rättslagstiftningen. 22 Enligt uppgift överväger man att slopa förbudet mot dubbelt skydd (se GRUR Ausl. 1963 s. 477 vid not 5). 231 generalrapporten över den sjätte internationella kongressen för jämförande rätt 1962 behandlas spörsmål rörande det dubbla skyddet med översikter av förhållandena i Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Jugoslavien, Nederländerna. Polen och Västtysk- land. (Se Zeitschrift fiir Rechtsvergleichung, Wien, 1963, s 37).

liga skydd, som i och för sig medges för verk av brukskonst, skall lida in- skränkning som följd av att verket registrerats såsom mönster.

Utredningen vill emellertid granska vad som har betecknats såsom huvud- skälet emot dubbelt skydd. Detta torde närmare kunna uttryckas så, att all- mänheten — d. v. s. främst intresserade producenter som seriöst bevakar förekommande mönsterregistreringar — bör kunna lita på att när mönster- registreringen upphört för ett alster inga andra skyddsformer, som kan hindra ett fritt utnyttjande av alstret, skall kunna åberopas. En ordning som tillgodoser detta anspråk anses för allmänheten innebära en påtaglig lätt- nad, om man jämför med ett system enligt vilket dubbelt skydd medges. Ut- redningen anser emellertid icke att detta skäl är tillräckligt vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom den förordade regle- ringen uppväger nämligen icke den lättnad, som genom en ordning med dubbelt skydd beredes den som står inför valet att låta mönsterregistrera sitt alster eller ej, när han är oviss huruvida alstret motsvarar konstverks- förutsättningarna. Med hänsyn till vanskligheten att själv bedöma eller snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste det för upphovsmannen eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovs- rätt, som gäller men som icke kan med rättslig verkan fastslås annat än av domstol. Att låta mönsterregistrera en produkt framstår såsom en säker- hetsåtgärd av stor vikt i många fall, när produkten befinner sig i bruks- konstens nedre gränsområde.

Redan på grund av det anförda skulle utredningen kunna godtaga princi- pen om dubbelt skydd. Det finns emellertid ytterligare skäl som talar i samma riktning. Till en början bör därvid understrykas, att man enligt ut- redningens mening principiellt ick-e bör göra några inskränkningar i upp- hovsrätt-en utan att starka skäl kan åberopas därför. Upphovsrätten tillvara- tager nämligen delvis andra intressen än dem som den mera industriellt be- tonade mönsterrätten är avsedd att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för det ideella intresset (droit moral), omfattande rätt för upphovsmannen att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket återges i förvanskat eller stympat skick eller el— jest utsättes för förfaranden som är kränkande för honom. Av särskilt in- tresse är här att upphovsmannen i regel icke kan överlåta den del av upp- hovsrätten, som består av den ideella rätten, utan endast den del som gäl- ler själva förfoganderätten till hans verk.24 Men även i andra hänseenden än i fråga om droit moral innefattar upphovsrätten skydd som icke mönster- rätten erbjuder, såsom t. ex. mot offentliggöranden av skilda slag.

Vid bedömandet av frågan om dubbelt skydd måste vidare beaktas, att

24 Se om upphovsmannens droit moral 3 & UhL och närmare i motiven, SOU 1956: 25 s. 113 ff. Jämför dock lydelsen av 13 5 angående ägares rätt till ändring av bruksföremål samt första lagutskottets utlåtande 41/1960 3. 53 f.

8—640732

man i praktiken endast torde behöva ta hänsyn till ett ringa antal produk- ter. Sålunda bortfaller de alster, som icke uppfyller det nu förordade sträng— are konstverkskravet, och åtskilliga alster blir över huvud taget icke aktu- ella därför att marknadsintresset upphört redan innan mönsterskyddstidens utgång. Äter andra produkter, och här är det i regel fråga om alster med utpräglat konstnärlig karaktär, kan beräknas icke bli föremål för ansökan om mönsterregistrering, och även därigenom undvikes problemet med dub- belt skydd. De olägenheter som på sina håll anses vidlåda systemet med dubbelt skydd har följ aktligen ganska ringa utsträckning.

Vid utredningens överläggningar med de övriga nordiska ländernas möns— terkommittéer har även förevarande spörsmål dryftats ingående. Man har därvid praktiskt taget enhälligt kommit fram till att rekommendera princi- pen om dubbelt skydd. Denna ståndpunkt betyder för norskt vidkommande att man är beredd att föreslå ett slopande av den nuvarande bestämmelsen i 5 1 tredje stycket NML. Inställningen på nordiskt plan och särskilt den norska kommitténs ståndpunkt innefattar ytterligare ett skäl för utred- ningen att icke föreslå någon ändring i gällande rätt på området.

Utredningen vill emellertid överväga huruvida något av de modererade förslag som redovisats ovan skulle vara lämpligt att godtaga. Främst faller därvid i ögonen den ordning som förordats i 1916 års förslag och som inne- bär att mönsterintrång får beivras endast med stöd av mönsterlagen och således icke under åberopande av den upphovsrättsliga lagstiftningen. Det var framför allt praktiska lagtillämpningsskäl, som förestavade förslaget. Enligt utredningens mening uppstår emellertid här icke några problem. Skulle av någon anledning i en intrångsprocess åberopas både upphovsrätt och mönsterrätt, inställer sig straffrättsligt sett ett fall av s. k. lagkonkur- rens, som normalt icke leder till annat straff än om endast en lag tillämpats. Ej heller skadeståndet påverkas av den omständigheten att två skyddslagar åberopats till stöd därför; principiellt skall endast den lidna skadan gott- göras. Om emellertid även ett intrång i den ideella rätten enligt UhL före— ligger, kan detta ha betydelse både för straff och skadestånd, men häri lig- g—er uppenbarligen icke något anmärkningsvärt. Från processrättslig syn- punkt torde en inträngsgärning, som prövats i ett mål där den ena skydds- lagen åberopats, icke kunna göras till föremål för ny prövning i ett mål, där talan av samme rättsägare grundas på den andra skyddslagen; den första domen har vunnit rättskraft ,med avseende å gärningen i fråga. En viss olägenhet kan dock säga-s föreligga, om åtalsreglerna icke göres lika utan i ena fallet allmänt åtal gäller och i det andra enskilt åtal.

Om upphovsmannen överlåtit sin rätt att förfoga över alstret till en fabri— kant men bibehållit den ideella rätten (droit moral), kan fabrikanten som här antages ha låtit mönsterregistrera alstret —— påtala intrång i möns- terrätten och få ersättning för sin ekonomiska skada, medan upphovsman- nen kan beivra kränkning av den ideella rätten och därvid erhålla gottgö-

relse för ideell skada. Båda rättsinnehavarna är, var på sitt område, att be- trakta såsom målsägande.

Endast vid fall av dubbelskapande kan vissa olägenheter, framför allt vid bedömandet av tredje mans intrång, uppstå till följd av det dubbla skyddet. Utredningen har emellertid förordat, att de upphovsrättsliga kraven på brukskonstverk skall vara så stränga att risken för dubbelskapande torde kunna lämnas åsido.

På grund av det anförda anser utredningen att det icke finns anledning att under mönsterskyddstid—en låta mönsterlagen vara exklusivt tillämplig i fråga om gärningar som i och för sig kan beivras enligt denna lag. Vissa praktiska skäl _ t. ex. att vid kränkning jämväl av den ideella rätten kunna hålla sig uteslutande till UhL —— talar tvärtom till förmån för ett allmängil- tigt dubbelt skydd.

Den ordning som föreslås i Benelux-utkastet 1963 bör också uppmärk- sammas. Den innebär såsom nämnts skyldighet för upphovsmannen eller hans rättsinnehavare att vid mönsterskyddstidens utgång anmäla att han gör gällande upphovsrätt till verket för att han icke skall gå denna rätt för- lustig. Mot Benelux-utkastet talar emellertid att man kan räkna med ett be— tydligt större antal anmälningar om att upphovsrätt göres gällande än vad som med hänsyn till skyddsförutsättningarna kan rymmas inom upphovs- rätten, att följaktligen ett flertal anmälningar kan verka vilseledande för allmänheten samt att det i vart fall icke synes föreligga någon rimlig anled- ning varför alla de delar av upphovsrätten (omfattande vissa offentliggöran— den, droit moral m. m.), som. icke tillika omfattas av mönsterrätten, skall falla bort om icke anmälan göres. Utredningen vill också ifrågasätta Bene- lux-utkastets reglering av den anledningen att den måste anses strida mot Bernkonventionens anda. Visserligen står det enligt konventionen (Artikel 2 p. 5) fritt för unionsländerna att närmare bestämma hur skydd-et för bruks- konst skall vara reglerat, men om man —— såsom enligt Benelux—utkastet principiellt medger upphovsrättsligt skydd synes detta böra gälla utan att någon formalitet behöver iakttagas (Artikel 4 p. 2).

Utredning-en har för sin del icke funnit skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant det gäller enligt bestämmelsen i 10 5 första stycket UhL. Ej heller finns det anledning att genom ett stadgande i möns— terlagen göra ett påpekande om den upphovsrättsliga regeln.

SPECIALMOTIVERING

Lagen om mönster

Rubrik och underavdelningar

För att undvika en alltför lång benämning på den nya lagen har utred- ningen valt att föreslå rubriken Lag om mönster. Motsvarande benämning föreslås i de övriga nordiska länderna. Att bibehålla den äldre svenska ter- men »mönsterskydd» har ansetts mindre lämpligt, och det i lagtexten ny- präglade uttrycket mönsterrätt passar enligt utredningens mening icke heller särskilt väl in i en lagrubrik.

Lagens första avsnitt, omfattande 1—9 55, har rubricerats Allmänna be- stämmelser. Där upptages reglerna om mönsterrättens föremål, de allmän— na skyddsförutsättningarna, mönsterrättens innehåll, prioritet och skydds- tiden.

Det andra avsnittet gäller Registrering av mönster och innehåller i 10— 25 55 de grundläggande reglerna om registrerings—förfarandet. Åtskilliga detaljföreskrifter angående registrering upptages emellertid i tillämpnings— författningen, och vissa bestämmelser av betydelse för registreringen åter- finnes dessutom i de följande avsnitten. Regler ges om registreringsmyn- digheten, ansöknin—gshandlingarna m. m., ombud på ansökningsstadiet, an- sökningsdag och ändring av ansökan, behandlingen av ansökan, påstående om bättre rätt till mönstret, kungörande och invändning, sekretess, fort— satt behandling av ansökan, administrativa besvär samt registrering och förnyelse av registrering.

Det tredje avsnittet omfattar 26—30 55 och bär rubriken Överlåtelse, li- cens m. m. Där upptages bestämmelser om upplåtelse av mönsterrätt, s. k. licens, anteckning i registret om överlåtelse och upplåtelse av mönsterrätt samt tvångslicens.

I ett fjärde avsnitt behandlas Upphörande av registrering, 31—33 55. Här ges regler om upphävande av registrering och överförande av registrering på annan samt om avförande av mönsterregistrering.

Ett femte avsnitt benämnes Ansvar och ersättningsskyldighet m. m. och omfattar 34-—40 55. Där återfinnes reglerna om straff och åtal, skadestånd, andra påföljder, bortfall av påföljder m. m. samt uppgiftsskyldighet an— gående mönsterrätt.

I ett sjätte avsnitt ges Särskilda bestämmelser, 41-—44 55. Där behandlas ombudstvång och viss lättnad i ombudstvånget, besvärsrätt i vissa fall, av- gifter samt bemyndigande för Konungen att utfärda tillämpningsföreskrif— ter o. d.

Lagförslaget avslutas med vissa Rättegångsbestämmelser i 45—48 55 samt Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser i 49—56 åå .

Beträffande såväl lagförslagets systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utformning har eftersträvats att, där så befunnits möjligt, följa PLU. Detta har medfört, att specialmotiveringen kunnat förenklas så att på flera ställen beträffande detaljspörsmål hänvisas till de nordiska patent- kommittéernas slutliga betänkande, NU 1963: 6.

Allmänna bestämmelser

lå.

Mönsterrättens föremål och subjekt

I denna paragraf ges först en kort definition av det mönsterbegrepp, som lagen omfattar. Därefter upptages bestämmelse om vem som är berättigad att förvärva ensamrätt att utnyttja mönster yrkesmässigt. Vidare mar- keras, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Ensamrätten benämnes mönsterrätt.

I paragrafen görs en generell hänvisning till andra bestämmelser i lagen, vilka reglerar reg—i-streringsförfarandet, ensamrätten o. s. v. Den grundläggande skyd—dslförutsättningen att mönstret skall vara nytt i objek— tiv mening och skilja sig från äldre mönster har icke, sås-om måhända kunnat förväntas, redovisats i paragrafen. Nyhetskravet for—drar nämligen en utförlig beskrivning och lämpar sig därför mindre väl i den inledande paragrafen. Efter förebild av PLU uppställes nyhetskravet först i 2 5.

Mönsterbegreppets innehåll har behandlats i den allmänna motiveringen under rubriken Mönsterrättens föremål. Utredningens förslag innebär så- som en nyhet, att skydd skall kunna uppnås icke blott för prydnads- mönster utan även för nyttomönster. Särskillt må därjämte erinras om att ett mönster kan- bestå av endast ett ornament, avsett att användas å varor. Med mönster skall således förstås förebilden för en varas utseende eller för ett ornament, och mönstrets ändamål är att tjäna såsom förebild vid varutillverkning och bestämma varans utseende. Förutom de begräns— ningar, som ligger i denna definition och som redovisats i den allmänna motiveringen, skall här upptagas ytterligare några faktorer ägnade att närmare belysa mönsterbegreppet.

Den åsyftade varans utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Detta innebär, att ingen beskrivning erfordras vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. utgör alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således icke därjämte för de produkter, som skall till— verkas med användande av föremålen. Såsom exempel kan nämnas, att ett mönster för en käk—form icke skall ge skydd för kakans utseende utan en- dast för utseendet på kakformen. Detta hindrar givetvis ej att även kak- mönstret kan skyddas, antingen jämsides med kakformen eller separat.

I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som be- träffande klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan icke sägas utgöra förebilder för varor i egentlig mening och bör ej heller betecknas [såsom ornament. Skyddsbehovet för nya utformningar av typ— snitt får emellertid anses vara tillgodosett inom upphovsrätten, som icke torde utestänga skapande verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens) område från skydd när arbetsresultatet nått karaktär av ett konstnärligt verk. Visst skydd kan också uppnås genom möjligheten att låta mönsterregistrera trycktyperna till det nya typsnittet.1

Med uttrycket en varas utseende åsyftas icke blott varans yttre i be— tydelsen föremålets utsida utan även den invändiga formen. Varor försedda lned lock e. d. skall alltså i förevarande hänseende betraktas även inuti. Så måste t. ex. till en fågelholks utseende anses höra även dess inre. En presentation av ett mönster kan följaktligen i vissa fall kräva flera rit- ningar eller modeller. När det å andra sidan gäller mönster som upprepas på en och samma vara såsom t. ex. i fråga om textiltryck, tapeter och bil- däck räcker det med en del av tyg- eller tapetrullen eller bildäcket för att ett komplett mönster skall anses föreligga, förutsatt att delen omfattar hela varans bredd och visar hela den figuration som sedan återkommer. Ingen- ting hindrar att textilmönster och tapetmönster anges såsom ornament.

Även varubegreppets innebörd har behandlats i den allmänna motive— ringen. Därav framgår bl. a., att en del av en vara sås-om handtag, stolshen och andra halvfabrikat, som kan vara föremål för omsättning, är att an— se som en särskild vara. I fråga om komplexa mönster, d. v. s. förebilder för samm-ansatta varor som bes-tår av två eller flera delar, bör intet hindra att godtaga dem såsom skyddsobjekt. Emellertid kan rekommenderas, att i fråga om vissa komplexa mönster delarna var för sig göres till föremål för registrering och att således dessa icke registreras i sammansatt skick. Mönsterrätten är nämligen icke avsedd att lämna skydd för delar av mönst— ret såso-m sådana utan endast för mönstret i dess helhet. Detta framgår av den allmänna motiveringen under avsnittet om Mönsterrättens inne— håll.

Den mönstervara som åsyftas i sammanhanget måste utgöra en kon- kret sak i den bemärkelsen att sådant som anvisningar (beträffande till- verkningen), förfaranden (t. ex. ytbehandling av en vara för att nå en viss effekt) och anordningar (såsom rumsinredningar, skyltningar, ben— sinstationer) icke kan godtagas. Viss tveksamhet brukar emellanåt yppas beträffande mycket omfångsrika produkter såsom fartyg, byggnader, flygplan o. s. v. Någon anledning att här göra undantag från varu— begreppet anser utredningen emellertid icke föreligga. Vad åter angår le-

1 Om internationella strävanden i syfte att bereda rättsskydd för nya typsnitt se Prop. ind. 1964 s. 106 ff. Se vidare en utförlig översikt av Th. Limperg i R.I.D.A. XXXXIV 1964, s. 175—229. Jfr den brittiska Report 1962 s. 102 ff, där rättsskyddet för typsnitt föreslås exklusivt tillhöra upphovsrätten.

vande djur och växter, bör dessa uppenbarligen falla utanför det mönster- rättsliga varuområdet. Ett krav är alltså att varan skall framställas in- dustriellt eller hantverksmässigt och därvid få sitt utseende fixerat. Natu— rens egen formgivning av träd, plantor, frukt, blommor 0. (1. kan icke, lika litet som utseendet på djur, göras till föremål för mönsterskydd. Ej heller utformning eller utsmyckning av mänskliga kroppsdelar, såsom frisyrer, skäggform, tatueringar o. d. får utgöra mönsterskyddsobjekt.

Vid tillämpningen av de gällande mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge har ibland uppstått tveksamhet, huruvida man har att göra med ett eller flera mönster när det gäller sådant som bestick, serviser, dräkter, m. 111. Även vid överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har i vissa hänseenden skilda uppfattningar kommit till synes i denna fråga. Principiellt bör ett mönster icke avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen föreslår utredningen emellertid, att i en och samma ansökan om mönsterregistrering skall under vissa förutsättningar få upptagas flera mönster, varigenom en viss form av koll—ektiv registre- ring åstadk-ommes. Detta spörsmål behandlas nedan under 12 &.

I andra stycket ges uttryck åt att med mönster i lagens mening skall förstås endast sådant som tillkommit genom en människoinsats och så- ledes icke t. ex. rena naturalster. En klar överensstämmelse råder följakt- ligen med vad ovan sagts om varubegreppet och levande djur och växter. Det skall m. a. 0. vara fråga om ett mönster, som frambragts av någon, och endast för den som frambragt mönstret eller för den, till vilken hans rätt övergått, öppnas möjlighet att förvärva mönsterrätt. Detta krav på mönsterskapande verksamhet såsom en skyddsförutsättning har behandlats i de allmänna motiven. Där har i ett särskilt avsnitt också upptagits frågan om rätten till mönster, som framställts av arbetstagare och uppdragstagare.

Redan i första paragrafens andra stycke stadgas, att ensamrätten iför- värvas genom regi—strering. Något annat sätt att uppnå mönsterskydd föreslås icke. Spörsmålet »har varit föremål för genomgång i den allmänna motiveringen.

I det föreslagna lagrummet präglas termen mönsterrätt för den ensam- rätt att yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som beskrives i 5 5 och när- mare behandlas i den allmänna motiveringens avsnitt om Mönsterrättens innehåll. Enligt vad där utvecklats har det ansetts lämpligt med en be- nämning på den åsyftade ensamrätten, och valet har därvid fallit på ut- trycket mönsterrätt, som står i överensstämmelse med termerna upphovs- rätt, varumärkesrätt o. s. v.

Den i paragrafen gjorda hänvisningen till lagens övriga bestämmelser —— >>i överensstämmelse med denna lag» syftar både på skyddsförut- sättningarna ooh ensamrättens innehåll. I fråga om skyddsvillkoren avses såväl de materiella villkoren enligt lagen som de formella föreskrifterna i lagen och dess tillämpningsförfattning. Vad ensamrätten angår bör upp-

märksammas, att den till sitt innehåll icke helt överensstämmelser med pa- tenträtten, där begreppet ensamrätt t. ex. användes i PLU 1 &, liksom ej heller med varumärkesrätten, där benämningen förekommer i 1 5 VmL. Skillnad föreligger även i förhållande till upphovsrättens >>uteslutande rätt», som beskrives i 2 & UhL.

2 &.

Nyhetskravet och skillnadskravet I paragrafen fastslås, att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast för nya mönster, och bestämmes närmare innebörden av detta nyhetskrav. Därvid j ämställes vissa s. k. kollisionsförhållanden med sådant som skall anses bil- da nyhetshinder,. I anslutning till kravet på nyhet uppställes såsom en skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig väsentligen från vad som redan är känt, d. v. 5. ett skillnadskrav.

Undantag från det i förevarande paragraf uppställda nyhetskravet stad— gas i 3 5.

En utförlig redogörelse för nyhetskravet och skillnadskravet har lämnats i den allmänna motiveringen. Kravet på nyhet och skillnad gäller enligt den föreslagna texten, vars exemplifiering icke är av uttömmande karaktär, i förhållande till allt som blivit allmänt tillgängligt före ansökningstillfället. Följaktligen avser kravet även tidigare ingivna ansökningar, där mönstret eller ett liknande mönster presenterats, förutsatt att den äldre ansökningen varit offentlig. Härvidlag har det icke ansetts motiverat att göra skillnad mellan äldre ansökningar från samme sökande som den, vars ansökan är aktuell för prövning, och från annan sökande. En sökande kan alltså drab- bas av sin egen äldre ansökan såsom hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det mönster, som den tidigare ansökningen omfattat.

inom de nordiska mönsterkommittéerna har man emellertid funnit ange- läget att kunna erbjuda någon form av variantregistrering. Därmed avses registrering av en serie mönster med något gemensamt drag som varierats i sådan mindre män, att skillnadskravet icke är uppfyllt vid jämförelse mel- lan de olika i serien ingående mönstren. Särskilt inom textilindustrien torde varianter av nu antytt slag förekomma men även på andra områden kan de ha aktualitet. Den form av kollektiv mönsterregistrering, som utredningen under beteckningen samregistrering föreslår i 12 Q, är icke avsedd att möta behovet av variantregistrering. Enligt utredningens förslag skall den typiska formen av mönstervarianter över huvud taget icke rymmas under 12 g. Om emellertid varianterna sökes registrerade samtidigt, synes intet böra hindra att de samtliga blir registrerade även om de ej sinsemellan uppfyller skill- nadskravet. Visserligen måste det krävas en ansökan för varje i serien in- gående mönster, men genom ansökningarna bör icke anses, att mönstren blivit allmänt tillgängliga i viss ordning,. Därigenom att de ingivits samtidigt

bör de tvärtom av naturliga skäl behandlas som om intet av mönstren blivit känt tidigare än de andra. Vad som stadgas i paragrafens andra stycke andra punkten strider icke häremot. Förutsättningen för tillämpning av detta stadgande är nämligen enligt första stycket _ att mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om registrering gjordes.

Beträffande den här förordade formen av variantregistrering måste sär- skilt observeras att den kräver en ansökning för varje mönster. Det är så- ledes icke meningen, att mönstren skall kunna sammanföras i en gemensam ansökan och ej heller att förfarandet skall kunna leda till en kollektiv regi— strering. Varje mönster skall följaktligen registreras för sig. Utredningen har härigenom velat markera, att det från allmän synpunkt ej är något önskemål att tillgodose variantregistrering genom särskilda lättnader i an- sökningshänseende — t. ex. genom avgiftsrabattering c. d. — men att det å andra sidan ansetts vara ändamålsenligt att icke hindra variantregistrering i den form, som här beskrivits.1 Utredningen förordar också att en ansökan enligt 12 5 skall kunna omvandlas till flera separata ansökningar, som då skall anses vara ingivna samtidigt. Bestämmelser härom bör få sin plats i tillämpningsförfattningen.

Såsom redan har nämnts kan en äldre ansökan om mönsterregistrering åberopas såsom nyhetshinder gentemot en yngre sådan ansökan under förut— sättning, att den äldre var allmänt tillgänglig, d. v. s. offentlig, när den yngre gjordes. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att handlingarna i ärende rörande mönsterregistrering skall hemlighållas, om sökanden begär detta, under en tid av högst sex månader (19 5). Fråga upp- kommer då hur förhållandet mellan en äldre hemlig ansökan och en yngre ansökan skall regleras. I nu gällande ML stadgas, att därest ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster göres av flera den skall ha företräde, som först inkom till registreringsmyndigheten med fullstän— diga ansökningshandlingar (10 5). Någon möjlighet att få handlingarna hemlighållna av registrerings-myndigheten finns emellertid ej. Vad regeln således innehåller täckes av det nu föreslagna generella nyhetskravet, men stadgandet härom löser icke problemet vid kollision med en äldre hemlig ansökan.

Utan tvekan synes den äldre ansökningen i sådana kollisionsfall, som nu angivits, böra ges företräde till registrering framför den yngre, vilken alltså måste få vika. Eljest skulle två ensamrätter kunna uppstå till samma eller liknande mönster, och detta kan icke godtagas. Emellertid har utredningen, i samråd med de övriga nordiska mönsterkommittéerna, övervägt huruvida man icke borde gå ett steg längre och ej blott ge den äldre ansökningen en företrädesrätt till registrering utan även tillägga ansökningen verkan så—

! Annan reglering av Spörsmålet upptogs i 1916 års förslag; se 15 å andra stycket samt 5. 117 och s. 149. De nordiska patentkommittéerna torde emellertid ha intagit samma ståndpunkt som här redovisats. Detta synes motsättningsvis framgå av 5 27 i utkastet till tillämpningsföreskrifter (NU 1963: 6 s. 415).

som nyhetshinder, oberoende av om den leder till registrering eller ej. Efter förebild av PLU skulle man emellertid kräva, att den äldre ansökningen, innan den avskrivits eller avslagits, officiellt gjorts tillgänglig för allmän- heten. Omvänt innebär detta, att en äldre hemlig ansökan som avskrives (t. ex. på grund av återkallelse) eller avslås, innan den gjorts allmänt till- gänglig, icke skall verka nyhetshindrande för en yngre ansökan, som av— ser samma eller liknande mönster. Förutsättningen för nyhetshinderverkan är m. a. o., att mönst-errepresentationen i det äldre ärendet offentliggör-es av registreringsmyndigheten i samband med att ansökningshandlingarna göres allmänt tillgängliga enligt de särskilda bestämmelserna därom (20 5). När så skett, skall mönstret betraktas såsom känt redan fr. o. m,. ingivandet av inönsterrepresentationen i det då hemliga ärendet. Denna lösning, vilken såsom nämnts har sin motsvarighet i PLU, förordas nu av utredningen.2

Förutom de skäl som de nordiska patentkommittéerna anfört i frågan kan här nämnas ytterligare några. Av stor betydelse har varit vad patentkommit— téerna framhållit därom att med den förordade lösningen det vanligtvis blott behöver dröja en tämligen kort tid, innan det visar sig om den äldre ansökningen kan åberopas mot den yngre; hemlighållande av patentansök- ningshandlingarna föreslås begränsat till högst 18 månader. Eftersom hem— lighållande av ansökningshandlingarna i mönsterregistreringsärende enligt utredningens förslag skall få äga rum blott sex månader, blir väntetiden mycket kort och det allmänna önskemålet om en snabb behandling väl till- godosett. Den korta sekretesstiden torde också medföra, att antalet kolli- sionsfall av det slag som här åsyftas blir mycket ringa. Utredningen har vidare fäst sig vid att skälen för hemlighållande av en ansökan icke synes ha något sådant samband med frågan om rätt för en senare sökande att få samma eller liknande mönster registrerat, att sekretessen i och för sig behöver medföra att den yngre ansökningen, utan hinder av den äldre, får leda till registrering. Ansökningarnas tidsföljd bör i stället få fålla utslaget i den riktning, som ovan angivits.

I fråga om den äldre ansökningens egenskap att verka nyhetshindrande bör observeras, att detta gäller endast för mönsterrepresentationen, d. v. s. bilden av mönstret eller en modell. Först från och med den dag repre- sentationen. ingivits i ärendet inträder den här behandlade verkan och såle- des icke från ansökningsdagen, om den är en annan. Förutsättningen är vidare, att denna mönsterrepresentation sedermera — d. v,. 5. vid en tidpunkt som inträffar efter det att den kolliderande ansökningen ingivits —-— ingår bland de handlingar som i ärendet göres offentliga enligt reglerna därom. Sökandens eget offentliggörande av mönstret får däremot icke nyhetshinder- verkan från dagen för ingivandet av representationen utan blir — enligt

2 Se betr. motiveringen till PLU NU 1963: 6 s. 128 ff, där en avvikande mening av den norske ordföranden J. Helgeland också redovisas. Märk dock att PLU omfattar särskilda bestämmelser ang. tilläggspatent i 8 5, vartill motsvarighet ej finnes i mönsterlagsför— slaget.

huvudregeln _ nyhetshindrande från dagen för offentliggörandet. Detsam- ma gäller om annan skulle offentliggöra mönstret. Sökanden kan emellertid, om han så önskar, begära att myndigheten skall hålla handlingarna till- gängliga för allmänheten tidigare än vad han ursprungligen begärt, och vid sådant offentliggörande inträder givetvis den i förevarande paragraf åsyf— tade verkan.

Enligt bestämmelserna om prioritet (8 5 och den författning som utfär- das med stöd därav) skall en ansökan om registrering här i riket av mönster, som tidigare sökts skyddat i annat land, vid tillämpningen av 2 & anses gjord samtidigt med ansökningen i det främmande landet. För den nu be- handlade frågan innebär detta, att nyhetshinderverkan mot en senare an— sökan inträder vid offentliggörandet från tidpunkten för ansökningen i det främmande landet, varvid registreringsmyndigheten här i landet torde få presumera att mönsterrepresentationen ingivits vid ansökningstillfället utomlands.

Såsom torde ha framgått av vad som redan anförts skall med uttrycket >>vederbörande myndighet» avses registreringsmyndigheten.. Att icke denna beteckning använts sammanhänger med att kollisionsfallen utsträckts till att omfatta även mönster, som framgår av äldre ansökningar om patent eller om varumärkesregistrering, vilka vid den aktuella tidpunkten ännu icke gjorts allmänt tillgängliga. I nämnda fall är det patentmyndigheten respektive registreringsmyndigheten för varumärkesansökningar, som gör ansöknings— handlingarna allmänt tillgängliga. Av nu nämnda skäl och då registrerings- myndigheten för mönsterärenden icke redovisas förrän i 10 &, synes det mindre lämpligt att använda beteckningen redan i 2 5. I samtliga fall är det dock fråga om samma ämbetsverk.

Därmed är utredningen inne på kollisioner mellan ansökningar om pa- tent och varumärkesregistrering, å ena sidan, samt ansökningar om mönster— registrering, å den andra. Ett mönster kan uppenbarligen komma att företes i patentansökningshandlingar såsom utgörande en utföringsform av den pa— tentsökta uppfinningen. Klart är också att ett mönster kan ha karaktär av en varuutstyrsel _ antingen det gäller själva varans utformning eller ut- formningen av en varas förpackning —— och i vissa fall även av ett figur— varumärke samt sålunda förekomma i en ansökan om varumärkesregi- strering. Dårest ansökningshandlingarna är allmänt tillgängliga, innefattar mönsterrepresentationen ett nyhetshinder enligt huvudregeln i förevarande paragraf. Är däremot handlingarna i ärendet hemliga, måste speeialbestäm- 1nelser tillgripas för att samma verkan skall uppnås. Skälen att jämställa äldre ansökningar om patent och varumärkesregistrering med äldre ansök- ningar om mönsterregistrering i det hänseende, varom nu är i fråga, är de- samma som föranlett den föreslagna regleringen av kollisioner mellan an- sökningar om mönsterregistrering. Handlingarna i ärenden rörande patent föreslås i PLU kunna hemlighållas i högst 18 månader från ansökningsdagen

respektive prioritetsdagen (22 & PLU). Ansökningar om varumärkesregi- strering kan visserligen icke hållas hemliga i Sverige, men anmälan till regi- strering kan göras i annat land, där handlingarna icke omedelbart blir of— fentliga (t. ex. Danmark och Norge), och därefter fullföljas här i riket under åberopande av konventionsprioritet (30 & VmL). Kolliderar en sådan ar- sökan här med en redan ingiven ansökan om mönsterregistrering men ligger den sistnämnda i tiden efter varumärkesansökningen utomlands, bör såle— des mönstret icke få registreras. I annat fall skulle, därest rättigheterna till- kommer olika personer, dessa kunna blockera varandra med sina respektive ensamrätter, och detta måste anses vara olämpligt. Är det åter en och samma person, som önskar uppnå varumärkes_ och mönsterregistrering, får han först ingiva sin ansökan om mönsterregistrering och därefter ansökningen om varumärkesregistrering. Något hinder ur kollisionssynpunkt uppstår där- vid icke. Vill någon erhålla både patent och mönsterregistrering, får han antingen ingiva ansökningarna därom samtidigt eller först ingiva patentan- sökningen utan att därvid presentera mönstret såsom en utföringsform av uppfinningen samt därefter ingiva ansökningen om mönsterregistrering och senare eventuellt komplettera patentansökningen med en ritning av mönst- ret.3

Utredningen har icke ansett sig kunna ta hänsyn i ko-llisionsavseende jäm- väl till äldre nordiska patentansökningar, som gjorts i annat nordiskt land (jämför den föreslagna bestämmelsen i 30 å andra stycket PLU).

Förhållandet mellan patent och mönsterrätt förtjänar att avslutningsvis belysas något ytterligare. Om ett mönster faller inom skyddet för ett patent och mönstret visats i patentansökningen i form av en ritning, utgör denna enligt vad som redan har anförts nyhetshinder mot en senare ansökan om mönsterregistrering, för så vitt icke patentansökningen avskrives eller avslås innan den gjorts allmänt tillgänglig. Om den däremot avskrives eller avslås dessförinnan, möter ej hinder till följd av patentritning-en att få mönster— registrering. I sådana fall skulle man kunna tala om ett slags motsvarighet till vad som i tysk rätt kallas för Gebrauchsmusterhilfsanmeldung,4 åtmins— tone i så måtto att ansökningen »fullföljes» i mönsterhänseende. Det är elnellertid att märka, att enligt utredningens förslag prioritet från dagen för patentansökningen icke får åtnjutas i mönsterregistreringsärendet. Därest mönstret väl faller inom skyddet för ett patent men icke har visats i patent— ansökningen i form av en ritning eller på annat dylikt sätt, är det icke av- sett att patentansökningen skall hindra mönsterregistrering vare sig an- sökningen blir offentlig eller leder till patent. I detta fall kan dock mönster-

3För den händelse en äldre hemlig ansökan om mönsterregistrering icke skall vid kollision med en yngre patentansökan kunna betraktas såsom nyhetshindrande, kan givetvis också den vägen väljas, att sökanden först inger sin ansökan om mönsterre— gistrering med begäran om »anstånd med kungörandet» (19 och 20 55) och därefter in— ger patentansökningen, innan mönstret offentliggjorts.

4 Se härom ovan 5. 75.

havaren genom att utnyttja sitt mönster utsätta sig för angrepp av patent- havaren med påstående om patentintrång. Här föreligger alltså i viss mening ett dubbelt skydd eller ett beroendeförhållande, varvid patentet och möns- terrätten kan ligga på olika händer och ömsesidigt tillstånd måste krävas för att uppfinningen respektive mönstret skall få utnyttjas.

35.

Undantag från nyhetskravet

l förevarande paragraf stadgas två undantag från det i 2 g uppställda nyhets- kravet. Undantagen, som har sin motsvarighet i PLU men där upptagits i samma paragraf som nyhetskravet, gäller vad som brukar kallas för provi- soriskt utställningsskydd och temporärt skydd mot otillbörligt offentliggö- rande. Dessa fall har utförligt behandlats av de nordiska patentkommitté- erna och kan därför genomgås mera summariskt här.1

Utställningsskydd medgives, med något olika utformning, i 3 5 andra stycket ML, & 29 DML och 5 33 NML.2 I Pariskonventionen föreskriver arti- kel 11, att unionsländerna skall med avseende å varor, som utställes å inter- nationella, officiella eller officiellt erkända utställningar, anordnade inom något av dem, i överensstämmelse med varje lands inre lagstiftning medde- la provisoriskt skydd åt bl. a. nyttighetsmodeller samt industriella mönster och modeller. Det provisoriska skyddet får icke förlänga de frister, som en— ligt konventionens artikel 4 skall gälla för åtnjutande av konventionspriori- tet. Om prioritetsrätt senare åberopas, skall varje land kunna låta fristen löpa från tidpunkten för varans införande å utställningen. Varje land skall till bevis om det utställda föremålets identitet och tidpunkten för dess in- förande kunna fordra de intyg, som finnes erforderliga. Dessa konventions- bestämmelser är helt likalydande i London-texten och Lissabon-texten.3

Utredningen har, i samråd. med de övriga nordiska mönsterkommittéerna, icke funnit skäl att upptaga en regel om utställningsskydd med vidare inne- håll eller verkan än vad Pariskonventionen föreskriver. Den föreslagna re— geln gäller således blott i fråga om officiella eller officiellt erkända, inter- nationella utställningar och följaktligen icke t. ex. nationella utställningar eller utställningar som icke fått officiellt erkänd karaktär. Endast utställ- ningar, som omfattas av 1928 års konvention angående internationella ut- ställningar kommer här i fråga, och detta innebär att praktiskt taget inga ulställningar i Norden blir aktuella i sammanhanget.4

1 NU 1963: 6 s. 135 ff. Jämför S. Lewin: Utställningsskyddet (i Industriell Teknik 1962 S. gällt; års förslag upptog en regel härom i 32 5 (se närmare i förslaget s. 205 f). I det finska förslaget 1934 återfinnes ett motsvarande stadgande i 3 5 av förslaget till förordning om mönsterskydd. 3Vid Lissabon-konferensen 1958 förelåg förslag från flera länder om slopande av be- stämmelserna, men detta rönte motstånd och kunde ej genomföras liksom ej heller för- slag om utbyggande av bestämmelserna.

45e Konvention angående internationella utställningar (Paris 22/11 1928; reviderad 10/5 1948) i SÖ 27/1932 och 34/1950.

Innebörden av utställningsskyddet är, att den som utställt sitt mönster eller den färdiga varan därefter skall inom sex månader kunna förvärva mönsterrätt utan hinder av att mönstret offentliggjorts genom utställandet eller någon åtgärd som är en följd därav. Under tiden mellan utställandet och registreringsansökningen kan föranvändarrätt enligt 6 & uppkomma. Andra offentliggöranden av mönstret än sådana, som har samband med ut- ställandet, blir att betrakta såsom nyhetshinder på vanligt sätt. Därest annan under mellantiden söker registrering av samma mönster, behöver han icke vika för utställaren av annat skäl än att utställandet givetvis kan åberopas såsom nyhetshinder mot den konkurrerande ansökningen. Prioritetsrätt har således icke tillagts utställningsskyddet, och den i förevarande paragraf stad- gade fristen får icke förlänga den tid, varunder enligt 8 5 och dess tillämp- ningsbestämmelser prioritet må åtnjutas. Detta innebär t. ex., att den som utställt sitt mönster utomlands den 1 juli och sedan söker mönsterregistre- ring i samma land i december icke därefter under första halvåret påföljande år äger här i landet förvärva mönsterrätt under åberopande av reglerna om utställningsskydd och konventionsprioritet. Efter sex månader betraktas ut- ställandet obönhörligen såsom nyhetshindrande.

Det provisoriska utställningsskyddet skulle beträffande medborgare i annat land kunna göras beroende av ömsesidighet, d. v. s. förutsätta att svenska medborgare medges samma förmån i landet i fråga, men i överens— stämmelse med de nordiska patentkommittéernas bedömande har detta an— setts onödigt.

I den föreslagna lagtexten talas om att sökanden förevisat mönstret på en utställning. Med »niönstret» avses här en mönsterrepresentation av vad slag som helst. Stadgandet syftar omedelbart på de fall, där det råder identitet till utseendet mellan det utställda föremålet och det mönster, som sökes registrerat. Emellertid gäller stadgandet _ med starkare skäl —— även de fall, där utseendet v'arierats men det utställda föremålet enligt huvudregeln i 2 5 skulle ha bildat nyhetshinder mot ansökningen.

Det undantag, som föreslås i paragrafens punkt 2) — men som icke vilar på någon föreskrift i Pariskonventionen och som ej heller har motsvarighet i gällande ML _— avser ett otillbörligt offentliggörande av mönstret, som an- nan än den till mönstret berättigade förorsakat. Ehuru icke direkt uttryckt i lagtexten, är avsikten att detta undantagsstadgande skall tillämpas blott i sådana fall, där den som söker mönsterregistrering och dem från vilka han härleder sin rätt har gjort vad som rimligen kan förväntas för att mönstret icke skall bli känt. Kan oaktsamhet läggas någon av dem till last såsom bi- dragande till att mönstret blivit allmänt tillgängligt, skall stadgandet såle— des icke vara tillämpligt. Bestämmelsen förutsätter, att offentliggörandet skall vara en påföljd av ett uppenbart- missbruk av erhållen kännedom om mönstret. Kännedom kan ha vunnits antingen genom ett olovligt tillgrepp eller kopierande av mönstret eller genom att den berättigade i uttalat eller

underförstått förtroende låtit någon få del av mönstret. Missbruk skall anses föreligga vid offentliggörandet av mönstret efter ett sådant tillgrepp som nämnts. Såsom missbruk skall också betraktas, att mönstret trots förtroen- det — som får anses innebära ett slags tysthetslöfte göres tillgängligt för allmänheten (ett förtroendemissbruk). I överensstämmelse med motsvaran- de stadgande i PLU kräves för tillämpning av bestämmelsen, att missbruket skall vara uppenbart, varmed i förevarande sammanhang, torde få förstås, att åtgärden varit av så grov karaktär, att det framstår såsom klart att ett missbruk föreligger.

Det behöver ej råda identitet till utseendet mellan det otillbörligen offent- liggj orda mönstret och det mönster, som sökes registrerat, för att stadgandet skall vara tillämpligt. Detta måste nämligen anses gällande även i varia- tionsfallen, d. v. s. där det mönster, som sökes registrerat, icke väsentligen skiljer sig från det offentliggjorda.

Fristen för den berättigade att utan hinder av offentliggörandet kunna förvärva mönsterrätt är, liksom när det gäller utställningsskyddet, sex må- nader. Av hänsyn till allmänheten räknas tiden från det otillbörliga offentlig- görandet och icke från den för utomstående mer obestämda tidpunkt, då den berättigade får kännedom om offentliggörandet. Den föreslagna fristen får ej förlänga den tid, varunder prioritet kan åtnj utas.

I den allmänna motiveringen har diskuterats, huruvida ett generellt kort- varigt publiceringsskydd såsom undantag från nyhetskravet bör införas till den berättigades förmån. Utredningen har emellertid ansett sig böra föreslå endast de undantag, som upptagits i förevarande paragraf.

4 &. Speciella hinder mot mönsterrätt I denna paragraf har samlats de skyddsförutsättningar av mera speciellt slag, som föreslås vid sidan av nyhetskravet och skillnadskravet i 2 &. Utredningen har såsom förebild till paragrafens hinderkatalog begagnat 14 & VmL, där särskilda registreringshinder uppräknas i olika punkter, men har efter ingående diskussioner använt en något annan lagteknik bl. a. med hänsyn till önskemålet att nå fram till så stor överensstämmelse som möj- ligt i de olika nordiska ländernas lagtextförslag.

I paragrafens första stycke upptages några fall, som motiveras av all- männa hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter upptages i andra stycket under särskilda punkter sådana hinder, som icke skall gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa intressen av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) beredes skydd för enskilda in- tressen av olika slag.

Första stycket ansluter sig nära till motsvarande stadgande i PLU.1 Gäl— lande ML stadgar förbud mot registrering, då mönster innehåller »framställ—

1 1 5 andra st. 1) i PLU. Betr. motiveringen se NU 1963: 6 s. 102 ff.

ningar» som kan väcka förargelse och då mönstrets begagnande skulle strida mot lag eller goda seder (2 5). Motsvarigheter finns i 5 4 p. 1 DML och 5 11 p. 3 NML?

Utredningen föreslår, att mönsterrätt icke skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedligheten, och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning och som i annat sammanhang benämnes »ordre public». Vad som t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ordning. Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hindren har däremot icke ansetts lämpligt. Den lagstift— ning som kan komma i fråga får anses uttömmande reglera sitt tillämp- ningsområde och icke därjämte påkalla, att en mönsterrätt såsom sådan skall behöva vika. 3

Paragrafens andra stycke har utformats så, att särskilda tillstånd upp- häver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd _— d. v. s. ett tillstånd som meddelats efter det att mönstret registrerats skall ha samma verkan som ett förutgående. Denna grundsats återkommer i 31 å, som handlar om hävande av regi- strering. Där föreslås nämligen att sådant hävande får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid rättegången. Meningen är också att ett intrång, som begåtts innan det erforderliga tillståndet ännu meddelats, icke skall gå fritt från påföljd utan följa samma regler som eljest gäller för mönsterintrång.

I punkt 1) upptages sådant statsvapen eller sådan internationell beteck- ning, som enligt lag icke må obehörigen finnas anbragt å saluhållna varor. Vidare upptages sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen eller beteck- ningar av nu nämnt slag. Förväxlingsbarheten bör bedömas med utgångs— punkt från det speciella skyddsintresse, som de särskilda lagarna på områ- det har att tillgodose. Innebörden av stadgandet är, att statsvapen och ifrå— gavarande beteckningar icke skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbar- ligen får ej heller ett mönster bestå enbart av sådant vapen eller sådan be- teckning, men för dessa fall träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.

Med statsvapen avses icke blott det svenska vapnet utan även utländska statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett hör till- erkännas ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan spåras i Pariskonventionens artikel 6 ter punkt 9. En liknande inställning framgår av lagen 2/1'2 1960 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar, som lämnar skydd för statsvapen även i andra sammanhang än såsom kännetecken för varor och tjänster, medan övriga beteckningar

2Jfr 7 5 p. 3 i 1916 års förslag (5. 118) och 7 5 p. 3 i det finska mönsterlagsförslaget 1934. 3 Jfr dock formuleringen' 1 14 5 p. 3 VmL och motiv en 1 SOU 1958: 10 s. 283 f.

skyddas endast i sådant sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd som i nämnda lag generellt ges för statsvapen genom att i hinderkatalogen i förevarande paragraf upptaga statsvapen! Däremot har utredningen ej funnit skäl föreslå att andra statliga beteck- ningar (såsom statsflaggor, vissa andra statsembleni, kontroll- och garan- tibeteckningar m. in.) eller kommunala vapen icke skall få förekomma i registrerat mönster. Dylika beteckningar och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på vissa typer av varor såsom souvenirer 0. (1. utan att det skyddsintresse, som tillvaratages i andra sammanhang, såsom i VmL, eller i övrigt något beaktansvärt anspråk kan anses förnärmat. I Danmark och Norge föreslås dock här en något annan ordning.

Med internationella beteckningar, som enligt lag icke må obehörigen finnas anbragta å saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakorsbeteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda uttryckssättet korresponderar med formuleringar i de särskilda lagar, som reglerar skyddet för dessa beteckningar.5

Enligt punkt 2) må icke vissa närmare angivna kännetecken, som i något hänseende utmärker annan än mönsterhavaren, intagas i registrerat möns- ter. Det gäller här annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, såvida icke namnet eller porträttet åsyftar någon för länge sedan avliden person. Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter sig till bestämmelsen i 14 5 4) VmL. Det skydd för kännetecken, varom här är fråga, kan sägas gå mindre långt än ett skydd mot förväx- ling och avser huvudsakligen kännetecken, som intagits i mönster i oför- ändrat skick eller blott med obetydliga tillägg eller förändringar.6

Lika med firma får anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.

Beträffande annans namn har stadgan-det i likhet med stadgandena i 14 5 4) VmL samt 19 och 20 åå Naan preciserats till att avse släktnamn och konstnärsnamn eller likartat nanm, d. v. s. pseudonymer, signaturer, artistnamn och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän o. s. v. blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare märkes, att

4Jfr SOU 1958: 10 s. 278 f och s. 374 ff. Tillståndsmyndighet när det gäller statsva— pen är Kungl. Maj:t enligt KK 2/12 1960 (nr 650), vars 1 5 synes böra kompletteras med en hänvisning även till 4 & mönsterlagen.

5Se lag 10/7 1947 om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn, lag 30/12 1953 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar samt lag 26/5 1961 om skydd för internationella atomenergiorganets emblem. Tillståndsmyndighet är Förenta Nationernas generalsekreterare och internationella atomenergiorganets generaldirektör på respektive område. Beträffande rödakorsbeteckningarna är möjligheten att erhålla tillstånd mycket begränsad; se närmare härom i 1953 års lag. I Pariskonventionens Lissabon—text har intagits bestämmelser om skydd för vissa internationella organs be— teckningar (Art. 6 ter). En särskild utredning angående rikets vapen och flagga m. m. pågår, och denna utredning har bl. a. i uppdrag att överväga lagstiftningsåtgärder till skydd för beteckningar av nyss angivet slag.

6Jfr SOU 1958: 10 s. 284 t' och prop. 37/1963 med förslag till namnlag m. m. s. 119 ff (särsk. patentverkets där återgivna yttrande).

enstaka bärare av ett namn ej kan disponera däröver till förfång för övriga bärare av namnet. Medgivande av sådana enstaka namnbärare torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne avses, t. ex. genom att släktnamnet förenats med förnamn eller att en titel använts.

I fråga om porträtt föreligger icke något lagstadgat generellt skydd här i riket. VmL lämnar emellertid skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Med samma skäl som gäller på varumärkessidan bör här ges ett motsva- rande skydd, varigenom medtagande av annans porträtt i ett mönster för- bjudes, för så vitt det icke rör sig om någon, som avlidit för länge sedan. Inom utredningen har framhållits såsom icke ovanligt, att porträtt av t. ex. kända idrottsmän utnyttjas på olika slags varor. Någon lagstadgad skyldig— het att i dylika fall inhämta vederbörandes samtycke föreligger som nämnts icke. Det oaktat bör porträtt icke tillåtas ingå i registrerade mönster.

Inom de nordiska mönsterkommittéerna har dryftats, huruvida det är er- forderligt att stadga särskilda mönsterrättshinder när det gäller sådant, som åtnjuter skydd enligt annan lagstiftning, t. ex. firmalagen, varumärkesla- gen och namnlagen. Det är emellertid att märka, att skyddet enligt nämnda lagstiftning blott sträcker sig till användande av kännetecknet i dess hu- vudsakliga funktion, d. v. s. till användande såsom firma, varumärke, namn 0. s. v. och således icke därjämte till användande i andra funktioner, t. ex. såsom utseendeelement i ett mönster (en komposition av olika firmor, varu— märken eller namn å en scarf o. d.). Kommittéerna anser det lämpligt att söka motverka att i mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sö— kanden har rätt till i något hänseende. En giltig mönsterrätt bör således icke få förvärvas för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varukännetecken eller nanm. Det berättigade häri framträder sär- skilt tydligt i sådana fall, då vederbörande uttryckligen motsätter sig att kännetecknet ingår i mönstret.

Innehållet i punkt 2) har icke blivit detsamma i de olika nordiska län- dernas förslag. Detta beror huvudsakligen därpå att man i varje kommitté varit angelägen att följa det egna landets varumärkeslagstiftning så långt som möjligt.

Enligt punkt 3) må icke i mönster förekomma något som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, (jämför 50 & UhL) eller något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk bild. Förslaget i denna del överensstämmer väsentligen med 14 5 5) VmL.7 Det anses icke vara ett opraktiskt fall att ett mönster innehåller ett upphovsrättsligt verk (t. ex. en liten skulptur i en askfatsmodell eller såsom lampsockel) eller ett foto (vilket t. ex. kan överföras såsom dekor på en souvenir). Visserligen inne— fattar nästan allt slags olovligt utnyttjande av konstnärliga verk och av fotografiska bilder principiellt intrång i upphovsrätt respektive rätten till

7 SOU 1958: 10 s. 285 f.

fotografisk bild, men de nordiska mönsterkommittéerna har efter viss tve- kan funnit lämpligt att här upptaga dessa fall i den förevarande hinderka- talogen. Det har sålunda ansetts angeläget, att man så tidigt som möjligt — d. v. s. på registreringsstadiet skall kunna komma till rätta med plane- rade utnyttjanden av konstnärliga verk och fotografiska bilder. Utredningen föreslår i annat sammanhang, att ett invändningsförfarande skall anordnas på registreringsstadiet, och därigenom beredes vederbörande rättsinnehavare möjlighet att motsätta sig registrering av mönster, som innehåller hans verk eller fotografi, såvida icke uppgörelse om utnyttjandet kan näs och därmed regelmässigt tillstånd lämnas att låta mönstret registreras i befintligt skick.

Det har ifrågasatts, huruvida icke registreringsmyndighetens publiceran- de (enligt 19 å andra stycket) av ett mönster, som innehåller ett skyddat konstnärligt verk eller en skyddad fotografisk bild, utgör en sådan kränk- ning av upphovsrätt respektive rätt till fotografisk bild, som består i att visa verket eller bilden offentligt (2 & Uhl; 1 5 lagen om rätt till fotografisk bild) och som hör leda till att publikationen skall förstöras eller ändras (55 & Uhl; 18 & fotobildlagen). Enligt denna mening skulle detta gälla även när det är fråga om en upphovsrättslig bearbetning. Att sådana bearbet- ningar i viss utsträckning måste väntas bli föremål för ansökningar om mönsterregistrering är uppenbart. Enligt utredningens mening får det emel- lertid anses uteslutet, att det offentliga publicerandet i mönsterregistre- ringsärenden skall betraktas såsom en åtgärd innebärande intrång i upp— hovsrätt eller rätt till fotografisk bild. Den intressekollision som här upp- står kan icke rimligen lösas på annat sätt. Registreringssökandens egna åt— gärder, varigenom annans verk göres tillgängligt för allmänheten, går dock principiellt icke fria från att innefatta sådant intrång som nämnts.

I punkt 3), som ger ett i viss mån förstärkt skydd för bl. a. upphovsrätt och rätt till fotografisk bild, har icke upptagits patent. Förhållandet mellan patent och mönster har emellertid behandlats ovan under 2 5, och därav framgår, att ett patent i och för sig icke bör hindra mönsterrätt för en ut— föringsform av den patenterade uppfinningen.

Slutligen upptages i paragrafens punkt 4) såsom ett hinder för mönster- rätt, att annans här i riket registrerade mönster intagits i mönstret. Att det icke går att få skydd för ett mönster, som är lika med eller icke väsentligen skiljer sig från mönster, som är registrerat för annan, framgår av 2 5. I förevarande punkt rör det sig följaktligen om sådana fall, där ett mönster ingår i ett annat men där skillnadskravet, som ju avser en totalbedömning av de aktuella mönstren, är uppfyllt. Såsom exempel kan nämnas det redan i annat sammanhang valda fallet, att ett emblem är mönsterskyddat och att någon annan än den som innehar skyddet söker registrering av en klubb— jacka med emblemet därå anbringat. Skillnaden mellan emblemet, å ena sidan, och klubbjackan med emblemet, å den andra, är i och för sig så vä— sentligt, att från den synpunkten icke något hinder för mönsterregistrering

av jackan med emblemet föreligger. Men det oaktat måste det anses rimligt, att emblemet över huvud taget icke skall få begagnas av andra än den, som har skydd för det. Så har mönsterrättens innehåll bestämts, och i kon— sekvens därmed föreslås, att mönsterrätt icke skall medges i sådana fall, som här avses, med mindre innehavaren av det tidigare registrerade mönst- ret lämnar tillstånd därtill.

Registreringsmyndigheten kan uppenbarligen icke i varje ärende ex officio undersöka alla de förhållanden, som förevarande paragraf reglerar. Vad angår punkterna 1) och 4) bör officialgranskning dock alltid äga rum. I övrigt får man lita till invändningar från allmänheten efter kungörandet av ansökningarna. Av 15 å i förslaget framgår, att registreringsmyndig- heten skall undersöka, om förutsättningarna för förvärv av mönsterrätt är för handen, i den utsträckning Konungen fastställer. I förslaget till tillämp- ningsförfattning klargöres, beträffande mönstrets registrerbarhet med hän- syn till bestämmelserna i förevarande 4 5, att myndigheten endast behöver göra undersökningar i den utsträckning det kan ske utan att ansökningens behandling i övrigt fördröjes.

5 &. Mönsterrättens innehåll

I paragrafen regleras vilken verkan som anses böra tilläggas den genom registrering förvärvade ensamrätten. Frågan om mönsterrättens innehåll har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen, till vilken här får hänvisas.

De olika utnyttjandeformerna har redovisats i första punkten. Uppräk- ningen är avsedd att vara uttömmande. Vad som icke kan hänföras till till- verkning, import, utbjudande, saluhållande, överlåtande eller uthyrande faller således icke under mönsterrätten.

Mönsterrätt kan göras till föremål för avtalsmässiga förfoganden såsom överlåtelse och upplåtelse till nyttjande (licens), varigenom möjligheten av att åberopa rättigheten upphör respektive inskränkes för dess ursprunglige innehavare. Ett enkelt samtycke till utnyttjande utesluter också, att utnyt- jande är olovligt. Oberoende av mönsterhavarens tillstånd i det ena eller det andra hänseendet, har det befunnits ändamålsenligt att ett utnyttjande i vissa fall skall få äga rum utan hinder av mönsterrätten. De undantag det här gäller har motiverat ett särskilt påpekande i den föreslagna lagtexten; det svenska språket saknar en ren motsvarighet till det i sammanhanget smidiga ordet >>uhjemlet>>, som förekommer i danskan och norskan. Undan- tagen är reglerade i 6 5 (om föranvändarrätt), i 7 5 (om vissa utnyttjanden å främmande luftfartyg) samti 28 5 (om tvångslicens).

Det bör observeras, att mönsterhavaren ej genom den föreslagna lagtex- ten ges en ovillkorlig rätt att under alla omständigheter utnyttja sitt möns- ter. Begränsningar kan nämligen gälla på grund av annan lagstiftning

(t. ex. angående patent, importrestriktioner, arbetarskydd o. s. v.). Hans rätt att beivra intrång är emellertid principiellt oinskränkt liksom hans rätt att överlåta mönsterrätten och att upplåta denna till nyttjande.

I paragrafens andra stycke föreslås på grundval av de överväganden, som redovisats i den allmänna motiveringen, att mönsterrätt endast skall om- fatta de varor, för vilka mönstret registrerats, och därmed likartade varor. Detta uttryckssätt korresponderar med formuleringen i 11 5, där det före— skrives, att en ansökan om mönsterregistrering skall innehålla uppgift om de varor, för vilka mönstret sökes registrerat. Det är in. a. o. sökandens egen varuuppgift, som skall vara bestämmande för skyddets utsträckning till olika varukategorier. Registreringsmyndigheten måste därför låta sökan— dens uppgift därom inflyta i kungörelser, i registret o. s. v.

Frågan om medverkan till intrång i mönsterrätt beröres nedan under 34 och 35 55.

6 5. Föranvändarrätt I paragrafen regleras det undantag från mönsterrättens verkningar, som brukar kallas föranvändarrätt. Ett stadgande härom förekommer i 14 & gällande ML men saknar motsvarighet i DML och NML.1

Utredningen har icke funnit skäl att inom mönsterlagstiftningen frångå den från hillighetssynpunkt och med hänsyn till ekonomiska aspekter rim- liga avvägning, som föranvändarrätten innebär. Särskilt med beaktande av att samma eller varandra liknande mönster otvivelaktigt kan komma att av två personer frambringas självständigt och oberoende nästan samtidigt framstår behovet av en regel om föranvändarrätt såsom påtagligt. F öre- komsten av en dylik reglering på patentområdet bidrar också till utred- ningens ställningstagande liksom även den omständigheten, att de nordiska mönsterkommittéerna är ense i frågan.

Det föreslagna stadgandet har sin förebild i motsvarande bestämmelse i PLU, och utredningen kan därför generellt hänvisa till de nordiska patent- kommittéernas framställning.2

Såsom villkor för uppkomsten av föranvändarrätt gäller att man vid den tid, då annan gör ansökan om registrering av ett mönster, utnyttjar mönst— ret yrkesmässigt här i riket eller åtminstone vidtagit väsentliga åtgärder i sådan avsikt. Att utnyttja mönstret åsyftar här någon av de utnyttjande- former, som enligt 5 5 tillhör mönsterrättens innehåll, d. v. s. framför allt att tillverka varor, som icke väsentligen skiljer sig från det mönster, som sökes registrerat, eller som i sig upptagit detta mönster. Endast yrkesmäs- sigt utnyttjande kan grunda föranvändarrätt. När det gäller åtgärder för att igångsätta ett utnyttjande, kräves att dessa varit väsenliga, vilket inne-

11 1916 års förslag intogs ej någon bestämmelse om föranvändarrätt, som ansågs ha mycket liten praktisk betydelse (se s. 209). Det finska förslaget 1934 innehöll däremot ett stadgande om föranvändarrätt i 3 5.

2 Se 4 5 PLU och NU 1963: 6 s. 154 ff.

här att de nått en viss omfattning och direkt tagit sikte på ett sådant ut- nyttjande, varom här är fråga. Ett utnyttjande måste, för att ge anledning till föranvändarrätt, ha ägt rum här i riket, och sådana åtgärder som senast nämnts måste avse ett utnyttjande inom riket, låt vara att åtgärderna kan ha vidtagits utomlands. Vidare fordras, att utnyttjandet pågår vid tiden för den aktuella registreringsansökningen eller i vart fall icke upphört för gott. I fråga om vidtagna åtgärder för utnyttjande av mönstret måste det före- ligga ett visst oavbrutet sammanhang mellan förberedelserna och verksam- heten för att bestämmelserna skall äga tillämpning.

En ytterligare förutsättning för att föranvändarrätt skall tillkomma nå— gon är, att utnyttjandet icke gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjort ett uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. Det är således icke likgiltigt på vilket sätt kännedomen om mönst— ret har uppkommit. Kan den hänföras till ett missbruk i något avseende, som berörts ovan under 3 5 —— d. v. s. till ett olovligt tillägnande eller till ett förtroendemissbruk _— bör utnyttjandet uppenbarligen icke få grunda för- användarrätt. Att märka är emellertid, att missbruket måste ha riktat sig mot registreringssökanden eller dennes rättsföregångare; ett missbruk gent— emot någon som oberoende av sökanden eller dennes föregångare frambragt samma eller liknande mönster är följaktligen utan betydelse i förevarande sammanhang.

Innebörden av föranvändarrätt är, att den berättigade får fortsätta sitt påbörjade eller tillämnade utnyttjande av mönstret utan hinder av att annan äger mönsterrätt. Det utnyttjande, som här kommer i fråga, är emellertid begränsat till det slags utnyttjande, som ägde rum vid tiden för registreringsansökningen eller då förberetts. Detta har kommit till uttryck i lagtexten genom att vederbörande förklaras få fortsätta det tidigare ut— nyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. En importverksamhet får alltså icke omvandlas till en fabrikation 0. s. v. Den tidigare verksamhetens omfattning har ingen betydelse för omfattningen av föranvändarrätten, men det bör erinras om att det måste ha varit fråga om en yrkesmässig verksamhet.. En föranvändarrätt att importera eller tillverka varor medför enligt allmänna mönsterrättsliga grundsatser även rätt att därefter sälja och på annat sätt förfoga över varorna.

I andra stycket stadgas, att föranvändarrätt må övergå till annan en- dast tillsammans med den rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske. Hela rörelsen behöver dock icke vara föremål för över— låtelse; det räcker att den del av rörelsen överlåtes, i vilken föranvändar— rätten är aktuell.

Den tidpunkt som är av betydelse för uppkomsten av föranvändarrätt är då annan gör ansökan om mönsterregistrering. På grundval av vad som föreslås i 8 5 om prioritet, vilket i sin tur vilar på förpliktelser enligt Paris— konventionen, skall denna tidpunkt i förekommande fall anses vara då

ansökan om skydd för mönstret gjordes i främmande land. Föranvändar- rätt kan icke uppkomma genom utnyttjande under prioritetstiden. Däremot möter det ej hinder vare sig enligt konventionen eller enligt utredningens förslag, att föranvändarrätt grundlägges under tiden för sådant temporärt utställningsskydd och sådant temporärt skydd mot otillbörligt offentliggö— rande, varom stadgas i 3 5.

Att tvångslicens i vissa fall kan meddelas på grundval av utnyttjanden under prioritetstiden och under sekretesstid framgår av 28 5 första stycket.

Den föreslagna lagtexten beträffande föranvändarrätt gäller enligt sin lydelse omedelbart beträffande mönster, som till utseendet är identiska, men skall uppenbarligen äga tillämpning även å mönster, som icke väsent- ligen skiljer sig från varandra.

Under utredningen har frågan ställts huruvida förvärvet av ett mönster, som skall utnyttjas i ett företags produktion men där utnyttjandet av tek- niska eller andra interna skäl inom företaget måste dröja viss tid, under angivna förhållanden kan betraktas såsom ett sådant förberedande för ut- nyttjande, som kan grundlägga föranvändarrätt. Inom textilbransehen har dylika situationer, där mönsterförvärvet då oftast skett utomlands, uppgi- vits vara vanliga, och man har starkt understrukit önskemålet om att för— användarrätt bör tillkomma den som förvärvat mönster yrkesmässigt men icke omedelbart kan igångsätta tillverkningen.

Det presenterade fallet hänför sig till sådana förberedelser för ett yrkes— mässigt utnyttjande av mönstret, som behandlas i paragrafens första stycke andra punkten. Avgörande blir tillämpningen av bestämmelsen om att vä- sentliga åtgärder måste ha vidtagits i avsikt att utnyttja mönstret. I och för sig är blotta mönsterförvärvet icke en åtgärd av sådan omfattning, att den kan sägas vara väsentlig i den mening, som här åsyftas. Om en ren lagring sker av inköpta mönster för att dessa sedan skall kunna framta- gas vid lämpligt tillfälle, är det vidare ytterst tveksamt, huruvida kravet på ett visst kontinuerligt förberedande för fabrikation kan sägas äga rum. Vid ett avvägande måste också uppmärksammas, att den som förvärvat mönstret omedelbart kan söka detta registrerat, därest han är mån om att icke annan skall erhålla skydd för samma eller ett liknande mönster. Trots vad som nu anförts, vill utredningen icke utesluta möjligheten att föran- vändarrätt skall kunna erkännas i en situation sådan som den presente— rade. Särskilt inom textilbranschen, med dess regelbundet återkommande kollektioner två gånger årligen, kan det te sig oskäligt och stötande att i förekommande fall icke få åtnjuta föranvändarrätt, om ett mönster in— köpts och verkligen planerats »för tillverkning längre fram men med hän— syn till företagets program icke omedelbart kan sättas i produktion. En tillämpning efter detta betraktelsesätt får grundas på de särskilda plane- rings— och produktionsförhållanden, som kan råda på speciella industri— områden.

7 5. Speciellt undantag för främmande luftfartyg I paragrafen stadgas ett speciellt undantag från mönsterrätten, som icke har någon motsvarighet i ML eller DML. I NML 5 5 andra stycket finns emellertid en regel, som överensstämmer med det här föreslagna stadgan- det.

Det speciella undantaget är en följd av vad 1944 års civila luftfartskon— vention föreskriver.1 I konventionens Artikel 27 kräves till en början att luftfartyg i internationell luft-fart skall få trafikera konventionsländerna utan hinder av bl. a. mönsterrätt, som eljest skulle omfatta fartyget, dess maskinella utrustning eller övriga delar och tillbehör och som eljest skul- le kunna göras gällande vid fartygets ankomst till riket. Att landa på svensk mark kan emellertid icke i och för sig betraktas såsom ett sådant införande till riket, varom stadgas i 5 5.2 Påföljder av mönsterintrång kan således ej inträda i dylika fall, varför någon särskild undantagsbestäm- melse ej erfordras i denna del. Konventionen föreskriver emellertid vidare i Artikel 27, att bestämmelserna skall äga tillämpning jämväl å lagrade reservdelar och reservutrustning för luftfartyget samt i fråga om rätt att begagna och inmontera dessa vid reparation av fartyget. Det förutsättes härvid, att icke någon del ell-er något tillbehör, som lagrats för repara- tionsändamål, säljes eller distribueras inom landet eller exporteras i kom— mersiellt syfte från den fördragsslutande stat, till vilken luftfartyget an- kommit. För att uppfylla dessa föreskrifter har här upptagits en bestä