SOU 1957:13
Den statliga indirekta beskattningen
Kungl. F inansdepartementet
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallade då- varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Per Edvin Sköld, leda- möterna av riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson, direktören E. R. Hagberg och direktören G. N. Kollberg, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten A. H. Nilstein, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren I. Nilzon, redaktören N. Thedin samt byrå- chefen i kontrollstyrelsen E. E:son Thulin med uppdrag att verkställa en utredning angående den indirekta beskattningen m.m. Samtidigt uppdrogs åt Henriksson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.
De sakkunniga har antagit benämningen 1952 års kommitté för indirekta skatter.
Sedan Hagberg den 15 februari 1954 på egen begäran entledigats från ifrågavarande uppdrag, har departementschefen samma dag uppdragit åt ledamoten av riksdagens andna kammare, agronomen E. F. Nilsson att del- taga i utredningen.
Att såsom experter biträda kommittén har departementschefen förordnat dels den 30 maj 1952 taxeringsintendenten A. 0. Åkesson och dels för sär- skild uppgift den 31 december 1952 professorn C. Welinfder.
Såsom kommitténs sekreterare har tjänstgjort ombudsmannen E. R. Skiöld. Under tiden fr. o. m. den 15 mars 1954 har förste kansl'isekre—teraren 0. W. G. VVin'tiher tidvis fungerat såsom biträdande sekreterare. För vissa ut- redningsarbeten har kommittén anlita-t Ibiträde av am'anuensen R. Beckman och aktuarien B. Edlund.
Till kommittén har för att tagas i övervägande vi'd uppdragets fullgö- rande av Kungl. Maj:t överlämnats
1) riksdagens skrivelse den 29 maj 1952, nr 293, i anledning av riks— dagens år 1951 församlade revisorers berättelse angående verkställd gransk- ning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m.m. (punkten 13 i stat-sutskottets utlåtande nr 145 angående stämpelavgiften å spelkort),
2) en den 27 oktober 1949 dagtecknad skrivelse från Sveriges frukt- industriförbund i fråga om beskattningen av marmelad,
3) en den 23 december 1952 dagtecknad skrivelse från Kemisk-tekniska fabrikantförbundet i fråga om varuskatten å tandkräm m.m.,
4) en den 15 september 1953 dagtecknad skrivelse från Stockholms han— delskammare angående viss ändring i varuskatteförordningen,
5) en den 24 juli 1954 dagtecknad skrivelse från Stockholms handels- kammare om vidtagande av åtgärder för avveckling av beskattningen av vissa mattor, »
6) en den 20 augusti 1954 dagtecknad skrivelse från kontrollstyrelsen om viss ändring av 17 5 förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) 0111 skatt å vissa pälsvaror,
7) två särskilda den 6 resp. den 21 april 1954 dagtecknade Skrivelser från Nedre Ulleruds församlings kyrkoråd och Karlstads domkapitel om befrielse från försäljningsskatt för kyrksilver,
8) en den 14 december 1954 dagtecknad skrivelse från kontrollstyrelsen om ändring av 3 och 8 åå förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) 0111 varu— skatt,
9) en den 27 december 1954 dagtecknad skrivelse från G. Almer m. fl. så- vitt avser varuskatten å marmelad,
10) en den 17 mars 1955 dagtecknad skrivelse från Musikaliska akade— mien angående upphävande av gällande bestämmelser om försäljningsskatt å grammofonskivor, samt
11) en den 23 maj 1955 dagtecknad skrivelse från Musikfrämjandet an— gående avskaffande av försäljningsskatten på grammofonskivor.
Kommittén har därjämte från kontrollstyrelsen samt vissa organisationer och enskilda mottagit framställningar rörande spörsmål, sammanhängande med den indirekta beskattningen. För dessa framställningar redogöres när- mare i det följande. .
Under utredningsarbetets gång har representanter för vissa branschorga- nisationer m.fl. haft företräde inför kommittén för framläggande av sina synpunkter.
Till chefen för finansdepartementet har kommittén den 5 november 1953 överlämnat betänkande (stencilerat) med förslag till höjd beskattning av spritdrycker och tobaksvaror.
Vidare har kommittén på anmodan avgivit yttranden den 22 januari 1953 över en av kontrollstyrelsen gjord framställning med förslag till ändring i vissa delar av varnskatteförordningen ävensom över ett av 1951 års ut— redning om arbetslöshetsförsäkringen avgivet betänkande med förslag till Vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsför- säkringen, den 28 februari 1954 över en av medicinalstyrelsen avgiven skri— velse angående sambandet mellan tandkaries och kolhydrater i vad avsåg frågan om beskattning av socker och sötsaker samt den 2 april samma är över ett av kontrollstyrelsen framlagt förslag rörande bestämmandet i Vissa fall av beskattningsvärde enligt varuskatteförordningen.
Med anledning av vissa vid 1953, 1954, 1955 och 1956 års riksdagar väckta
motioner, som ansetts falla inom utredningsuppdraget, har bevillningsut— skottet anfört, att dessa frågor torde komma att övervägas av kommittén. Vad sålunda uttalats har kommittén beaktat.
Kommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande angående den statliga indirekta beskattningen.
Vid betänkandet är fogade reservationer dels av ledamöterna Kollherg och Eric Nilsson och dels av ledamoten Ivar Nilzon samt särskilda yttran— den dels av ledamöterna Thedin och Thulin och dels av ledamoten Thulin.
Med överlämnandet av förenämnda betänkande har kommittén slutfört sitt utredningsuppdrag.
Stockholm den 11 april 1957.
Sture Henriksson Gustaf Kallberg Rudolf Meidner Eric Nilsson Arne H. Nilstein Ivar Nilzon Nils Thedin
Einar E:son Thulin / Erik Skiöld Undertecknad, vilken tillkallats att såsom expert biträda de sakkunniga, ansluter sig till vad kommittén i sitt betänkande anfört.
Olof Åkesson
FÖ R STA KAPITLET
UTREDNINGSDIREKTIVEN M. M.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 maj 1952 rörande fråga om utredning angående den indirekta beskattningen anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, följande.
I proposition nr 213 till årets riksdag angående omläggning av den statliga di— rekta beskattningen har jag berört frågan om avvägningen mellan direkta och indirekta skatter. Jag erinrade därvid om att 1949 års skatteutredning för sin del funnit att man i det svenska skattesystemet kunnat förmärka en principiellt av- visande inställning till indirekt beskattning, en inställning som tidigare även varit högst befogad. En ökad användning av indirekta skatter vore emellertid enligt utredningen nu väl tänkbar utan att den behövde innebära någon omför- delning mellan inkomstklasserna. Utredningen anförde sammanfattningsvis, att för- utsättningarna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera vore så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden att en allvarlig prövning av denna fråga borde komma till stånd. Utredningen föreslog därför, att undersök— ningar utfördes i syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.
I anslutning till dessa uttalanden av 1949 års skatteutredning erinrade jag i förenämnda proposition vidare om att jag redan i årets finansplan meddelat min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en utredning, varvid av skatteutredningen anförda synpunkter borde övervägas. Beträffande frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder pekade jag särskilt på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt social reformpolitik. På den ifrågavarande utredningen borde således ankomma att pröva spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett vidgat socialt reformarbete skulle åvägabringas. I detta sammanhang er- inrade jag om att det rådande statsfinansiella läget, som tvingade till den yttersta återhållsamhet med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig be- hjärtansvärda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget för budgetåret 1952/53.
Frågan om igångsättandet av nämnda utredning torde nu få upptagas. Utred- ningen bör ta sikte på lämpligheten av att genom ökad indirekt beskattning skapa statsfinansiella förutsättningar för i första hand en fortsatt social reformverk- samhet. Skulle under utredningsarbetet frågan om att finansiera viss socialverk- samhet helt eller delvis genom socialförsäkringsavgifter aktualiseras och denna fråga anses böra undersökas vid utredningen, bör det få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter samråd med chefen för socialdepartementet lämna närmare direktiv i detta hänseende.
Vid utredningen torde de av 1949 års skatteutredning (s. 96—111 och 303— 314) anförda synpunkterna beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning böra närmare övervägas. Utöver själva principfrågan, nämligen om
en ökning av den indirekta beskattningen överhuvud bör ske, torde en av de främsta frågorna bli att undersöka huruvida en eventuellt utvidgad indirekt be— skattning bör taga formen av en mera generell skatt eller om det nuvarande sy- stemet bör utbyggas genom utsträckning av den indirekta beskattningen till vissa varugrupper, eventuellt i kombination med höjning av vissa av de nuvarande indirekta skatterna. Vid båda alternativen bör hänsyn tagas till angelägenheten av att skydda vissa mindre bemedlade kategorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en icke önskvärd ökning av skattetrycket.
Utredningen bör vara oförhindrad att, om anledning därtill anses föreligga, även till bedömande upptaga frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter.
I den mån ytterligare direktiv erfordras för utredningsarbetet, torde sådana under arbetets gång få lämnas av chefen för finansdepartementet, i förekom- mande fall efter samråd med chefen för socialdepartementet.
Det i direktiven berörda spörsmåle't angående finansiering av viss social verksamhet genom socialförsäkringsavgifter har inte aktualiserats för kommitténs vidkommande. Kommittén har fördenskull inte ansett sig böra närmare behandla denna frågeställning.
De synpunkter beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt be— ' skattning, som anförts av 1949 års skatteutredning (SOU 1951 :51, 5. 96—111
och 303—314), har av kommittén beaktats vid utredningsuppdragets full- görande i denna del; en redogörelse för skatteutredningens synpunkter i nämnda avseende lämnas i det följande.
Enligt sina direktiv har kommittén varit oförhindrad att bedöma frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter. Med hänsyn till statsmakternas beslut i anledning av kommitténs förslag till höjd beskattning av spritdrycker och tobaksvaror samt till ny- ligen genomförda ändringar ävensom till andra pågående utredningar i fråga om vissa gällande indirekta skatter, har kommittén ansett sig böra lämna härav berörda former av nuvarande indirekt beskattning utanför sitt fortsatta arbete. Hit hör tullmedel, skatter å motorfordon (frånsett omsättningss—ka'tten å motorfordon) och motorbränslen, o—msättnings- och utskänkningsskatter å rusdrycker, skatt å tobak, skatter å mal't— och läske- drycker savmt nöjesskatten ävensom införselavgift, accis och avgifter å vissa t'ettvaror. I fråga om beskattningen av motorbränslen till den del denna hän— för sig till skatt å brännolja samt beskattningen av läskedrycker, har kom- mittén dock ifrågasatt vissa mindre jämkningar i beskattningen. Av övriga nu gällande indirekta skatter har kommittén behandlat följande, nämligen varuskatt, försäljningsskatt, pälsvaruskartt, skatt å elektrisk kraft, kaffe- skatt, skatt å spelkort samt omsättningsskatt å motorfordon. Rörande sist— nämnda skatter framlägger kommittén i det följande Vissa förslag.
Utredningsarbetet har av kommittén bedrivits efter de i direktiven an— givna riktlinjerna. Kommittén framlägger i det följande alternativa för- slag till utformningen av en mera generell indirekt beskattning samt anför
vissa synpunkter på möjligheterna att utbygga det nuvarande systemet ge- nom utsträckning av den indirekta beskattningen till vissa varugrupper. Kommittén har ej ansett sig böra ta ställning till spörsmål rörande kost— nader för nya socialreformer eller statens framtida behov av inkomster och därmed inte heller till det totala skattetryckets storlek.
AN DRA KAPITLET
DEN INDIREKTA BESKATTNINGEN I SVERIGE
I. Skattesystemets utveckling
A. Inledning
Vissa skattetekniska begrepp. Skatterna har traditionellt uppdelats i di- rekta och indirekta skatter. Enligt gängse åskådning räknas skatter på in- komst, förmögenhet och rörelse till de direkta skatterna. Till de indirekta skatterna har å andra sidan räknats tullar, acciser å tillverkningen av vissa varor samt skatter på omsättning och konsumtion. Denna begreppsbestäm- ning torde motsvara vad som numera i den politiska debatten och i dagligt tal förstås med direkta och indirekta skatter.
Förekommande indelningar av de direkta och indirekta skatterna är skiftande och understundom oklara. Med direkta skatter förstås i allmänhet skatter på förvärv och innehav, således skatter, som pålägges efter med- borgarnas förvärvs- eller förmögenhetsförhållanden, fastställda med led- ning av deklaration eller liknande förfaringssätt. Med indirekta skatter återigen skulle förstås skatter, som fördelas på 'samhällsmedlemmarna efter storleken av deras förbrukning resp. tillgodogörande av Vissa nyttigheter (konsumtions- och bruksskatter). Denna indelning har sin utgångspunkt i beskattningsnormen, dvs. den måttstock, som läggs till grund för skat- tens fördelande på samhällsmedlemmarna. Enligt en annan uppfattning är direkt skatt en sådan skatt, vilken som regel inte kan övervältras på någon annan utan verkligen bärs av den, som erlägger skatten. Med indirekt skatt förstås enligt denna uppfattning en skatt, som betalas av en annan än den som i sista hand får bära den. En tredje generell indelningsgrund har av konjunkturinstitutet rekommenderats i ett den 3 augusti 1949 framlagt förslag om realekonomisk gruppering av statens inkomster, vari bl. a. för- ordats, att skatterna skulle uppdelas i direkta och indirekta skatter. Därvid skulle i princip enligt institutets mening alla skatter, som hänförde sig till inkomst eller förmögenhet (taxerade), anses som direkta, medan skatter, som verkade på inkomsterna via priserna, skulle betraktas som indirekta.
Att genomföra en bestämd uppdelning av skatterna i direkta och indi- rekta är i sig självt ganska svårt; man möter alltid en mellangrupp, där det är svårt att avgöra om skatten skall hänföras till direkta eller indirekta skatter. I fortsättningen förstås med direkta skatter sådana, som utgår di—
rekt å inkomst eller å förmögenhet eller & omsättning av förmögenhet (t. ex. Iagfartsstämpel, fondstämpel, arvs- och gåvoskatt), medan med indirekta skatter menas sådana å omsättning av varor, samfärdsel och förbrukning. Begreppet kontsumtionwsskatter användes i det följande understundom såsom liktydigt med indirekta skatter.
Den fysiska eller juridiska person, som formellt är förpliktad att erlägga skatten, brukar benämnas skattesubjekt; den som däremot slutgiltigt får bära skatten (t. ex. konsumenten av en vara, belagd med varulskatt) be- nämnes skattebärare. I vissa författningar rörande nu gällande indirekta skatt-er kallas skattesubjektet för skattskyldig, i andra författningar har skattebäraren erhållit denna benämning. Skattesubjekt och skattebärare avses, såsom redan nämnts, vid direkta skatter vara en och samma person: vid indirekta skatter däremot i regel olika personer. Med skatteövervältring, som kan ifråga-komma vid olika skatteformer, förstår man skattens över- vältring från skattesubjekltet tiill skattebäraren; begreppet skatteincidens användes i regel såsom liktydigt med skatteövervältring. Man talar om över- välitring framåt, dvs. från säljare till köpare. En övervältring bakåt kan även tänkas, varvid en minskad efterfrågan kan leda till en nedpressning av råvarupriser, arbetslöner etc. Med skatteavvältring förstås, att en skatt för- mår det skattepliktiga företaget att så rationalisera eller effektivisera sin drift, att skatten inbesparas. Skatteobjekt kallas den faktor (det ekonomiska Värde eller den varukvantitet), varefter skatten utgår. Skattens storlek i förhållande till skatteobjektet kallas skattesats eller skattefot. Med beskatt- ningsvärde förstås det varuvärde, på Vilket skatt skall beräknas. För en viss vara kan detta värde bestämmas svara mot det verkliga eller det beräknade pris, som varan betingar eller kan antagas betinga vid försäljning i tidigare eller senare handelsled. Man kan med hänsyn till beräkningsgrunden för konsumtiomsiskattenna skilja mellan värdeskatter, dvs. skatter som utgår med ett belopp, som står i bestämd relation till varans värde, och »specifika» skatter eller kvantitetsskatter, dvs. skatter som utgår med visst bestämt belopp per styck, volyms— eller viktenhet. Utgår skatten som Värdeskatt med samma procent av skatteobjektet, oberoende av dettas storlek, sägs beskattningen vara proportionell. Stiger skatten proportionsvis mera än skatteobjektet kallas beskattningen progressiv, samt regressiv, när skatte- satsen sjunker med skatteobjektets storlek.
Allt efter beskattningstekniken och skatteobjektet kan en uppdelning av de indirekta skatterna i olika huvudgrupper erhållas.
Till en början må därvid nämnas tullar. Avses med en tull blott att ge staten inkomster talar man om en finanstull; en tull som syftar till att skydda den inhemska produktionen kallas däremot skyddstnll. Då genom tullarna åstadkommes en prishöjning kan de betraktas som en indirekt be- skattning av konsumenterna. Tullar indelas — med hänsyn till skillnaderna
i det tekniska förfaringssättet vid tulls uttagande i specifika, som utgår efter kvantitet, (och värdetullar, som utgår i förhållande till varuvärdet. Nära jämställda med tullar är importavgifter.
Vad gäller indirekta skatter i övrigt har dessa i regel utformats såsom skatter å varor (varuskatter), varmed man förstått i huvudsak materiella ting, som har karaktär av lös egendom och är av sådan beskaffenhet, att de ingår i den normala handeln. Skatteplikt träffar ofta även tjänstepres- tationer, som kommer till uttryck i högre varuvärden. Skatteplikt kan emel- lertid även förekomma beträffande sådana prestationer, som enbart har karaktären av tjänster och ej omedelbart sammanhänger med varuöverlå- telse. Skatter å varor och tjänster sammanfattas ofta under benämningen konsumtionsskatter, vilka medborgaren kan undvika genom att inte nyttja den beskattade varan eller tjänsten.
En uppdelning av konsumtionsskatterna kan även ske med hänsyn till att skatten har en större eller mindre räckvidd i fråga om beskattnings- objekt. Man talar därvid om en allmän (generell) konsumtionsskatt, varu— skatt eller omsättningsskatt, som principiellt, fastän ofta med vissa undan- tag och modifikationer, träffar den [totala omsättningen till allmänheten, dvs. i pnineip all konsumtion, samt speciella konsumtionsska'tter, s. k. punkt— skatter, som drabbar såsom skatteobjekt särskilt utvalda var-or eller tjänster.
En indelning kan även ske med hänsyn tagen till om skatten träffar sam- ma vara flera gånger under successiva stadier av produktions- och distribu— tionsprocessen (s.k. kaskadskatt), eller om den träffar varan blott en gång vid ett visst stadium av denna process. I senare fallet kan en uppdelning ske efter det stadium i omsättningen, då skatten uttages, exempelvis vid överlåtelse från producent till partihandlare, från partihandlare till detalj- handlare och från detaljhandlare till konsument. Detta utgör endast en schematisering av varornas distributionsvägar. Ofta går varorna förbi ett eller flera mellanliggande led mellan producent resp. importör, å ena, och konsument, å andra sidan, varför distributionsvägarna i verkligheten kom- mer att starkt variera. I de fall, där den som framställer skattepliktig vara är skattskyldig, benämnes skatten i det följande producentskatt. Med parti- handelsskatt återigen förstås en skatt, där skattskyldighet föreligger för en producent eller en partihandlare vid leverans av skattepliktig vara till de- taljhandlare eller konsument. Detaljhandelsskatt benämnes en skatt, där skattskyldighet föreligger för den, som bedriver försäljning till den slutlige konsumenten. Man kan särskilja en skatteform, mervärdeskatt, innebäran— de att en vara slutgiltigt beskattas blott en gång, ehuru skatten uttages i flera led, sålunda att varje led svarar för skatten å sin del av varans värde- ökning.
En form av indirekt beskattning kan uppkomma, om det allmänna i syfte att beskatta konsumenterna tillskapar ett rättsligt monopol, s.k. finansmonopol, Postverket utgör formellt ett finansmonopol, då dess vinst
enligt regeringsformens & 60 ingår i bevillningen. Andra exempel är Svenska Penninglotteriet AB (lotterim'edel) och AB Tipstjänst (tipsmedel). Lotteri- och tipsmedel samt totalisatormedel'är nära jämförbara med en indirekt beskattning, men hänföres budgettekniskt ej till denna.
I sammanhanget bör erinras om att staten uppbär även andra inkomster
, än av skatter, nämligen av upphörd i statens verksamhet samt av statens
kapitalfonder, under vilka sistnämnda hänföres bl. a. överskotten från sta- tens affärsdrivande verk.
Några drag i utvecklingen. Den finansteori, som utbildade sig under se— nare delen av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kultur- tänders skattesystem, hade såsom en av sina huvudteser principen om en fördelning av skattebördorna efter skatteförmågan genom införandet av progressiva inkomst- och förmögenhemsskatter. Tidigare hade de direkta skatterna utgått i form av per capita-skatter, fa-stighetsskatter, närings- skatter, yrkesskatter o. d. Den direkta beskattningen, grundad på inkomst- och förrnögemhetsskatter, ansågs ägnad att täcka en ständigt stigande del av sitatsutgi'fterna, varför de indirekta skatterna, som träffade de breda fol'klagrens förbrukning av mer eller mindre oumbärliga varor, borde i mot- svarande mån mildras eller avskaffas. Genom att konsumtionsskatterna träffa-de de breda lagren oproportionerligt hårt kom införandet av progres- siva skatter på inkomster och förmögenheter att bli ett politiskt mål.
Den ur teoretiska synpunkter avvisande inställningen till de indirekta skatterna syns även sammanhänga med den liberalistiska ekonomidoktrin, som i fri konkurrens och i en av varje yttre ingrepp obehindrad fri pris- bildning såg medlen till maximal produktion och maximal behovstillfreds— ställelse för alla. För den, som tillmätte den fria prisbildningen denna be- tydelse, måste indirekta skatter, som ansågs skapa »konstlade» varupriser och störa prisbildningens naturliga förlopp, framstå som enbart av ondo.
Praktiskt kom emellertid de stegrade anspråken på statskassorna allt sedan första världskriget, att göra det nödvändigt att inte bara bibehålla utan även att skärpa den indirekta beskattningen. I utlandet karakterise- rades utvecklingen under tiden mellan de båda världskrigen av att de in- direkta skatterna fått en ständigt växande finansiell betydelse. En kort- fattad redogörelse för utformningen av generella indirekta skatter i vissa främmande länder lämnas i en härvid fogad bilaga (bilaga I).
I Sverige saknades vid slutet av 1800- talet praktiskt taget helt den direkta beskattningen. De direkta skatterna utgjordes vid denna tid av grundskat- ter som sedan länge utgick med fasta belopp, medan inko'mstbevillningens grundbelopp utgjorde en procent av en lågt taxerad inkomst. Dröjsmålet med införandet av en allmän inkomstskatt —— Sverige fick sin första 1902 —— berodde inte bara på motstånd från de större inkomsttagarna utan även på att taxeringen krävde en utbyggd administration. Tullmedlen och in-
Tab. I. Statens inkomster av skatter 1 milj. kronor vissanår under perioden 'I861——1955/561 ,
Arvs- och _ Övriga kon- gåvo- sumtions- . . _ . . . skatt, Inkomst- Skatter Skatter skatter 1nd1rekta ' 1nd1rekta lotteri- och för- Summa på spr1t, (tullar) 1940 års (bl a varu- skatter ' skatter Total
" omsätt- ' ' (exkl. Tullar (utom Automo- statlig
. _ . vin, öl, . _ . 4 År vinsttt- 131233 511312; tobak, påoläffe nings- Stift; tålig tullar o. automo- bilskatter beskatt- s a ' ' läske- skatt ' automo- bilskat- ning
stämäneil- m. m. drycker socker ser å fettva- bilskat- ter) och m ” ter) tullar
Summa Summa
ror, no,)es- m. m. skatt, elskatt
1 2 3 4 5 6 7 8 . 9 10' 11 12 13
1861 1 11 12 9 — — —- 9 13 22 — 34 - 1900 6 12 18 33 10 — — ' 43 57 100 — 118 1913 19 43 62 45 21 — -— 66 69 135 —— 197 1925l26 44 156 200 143 46 — ' — 189 . 105 294 22 516 1935/36 62 185 247 251 22 — 17 290 126 416 97 760 1945/46 110 1 298 1 408 809 42 358 154 1 363 109 1 472 83 ' '2 963 1954/55 190 4 410 4 600 1 645 ' 43 — 345 2 033 480 2 512 818 7 931 1955/56 202 5 010 5 212 1 874 49 — 376 2 299 523 2 822 1 042 9 076
1 Budgetåret 1955/56 uppgick statens inkomster av totalisator-, tips- och lotterimedel till resp. 21,2, 80,5 och 99,8 milj. kronor eller sam-' manlagt till 201,51 milj. kronor.
hemska konsumtions'skatter utgjorde under senare delen av 1800-talet 'sta- tens större inkomstkällor. '
En bild av utvecklingen av statens inkomster av skatter enligt statsbud- geten sedan år 1861 visar tabell 1.' ' '
'De statliga direkta och indirekta skatternas andel av bruttonationalpro- dukten motsvarande år åskådliggöres av tabell 2.
Tab. 2. De statliga direkta och indirektaiskatterna imilj. kronor och procent av bruttonatiön'alprodvukten vissa år under perioden '1861—1955/56 '
Bruttonational- , , Indirekta skatter produkt till . Indirekta skatter . marknadspris ' ' _ Direk- , ta skat- exkl. , Direk- ter i automo- inkl. å ta skat- procent bilskatter bailitlpmo- Budget r - . av i procent i s atter ter Exkl. Inkl. "Exkl. Inkl. brutto- av brut- i procent mkr automo- automo— vagkostn. vag- natio- tonatio- av totala b1lsk£1tter bilskliztter mk kosltin.1 nalpro- nalpro- brutto- m r m r r m 1- dukten dukten, national- minskad produk— med väg- ten kostn. 1861 12 22 —— 700 -— 1,7 3,1 1900 18 100 — 2 200 — 0,8 4,5 — 1913 62 135 — 3 900 — 1,6 3,5 — 1925/25 200 294 816 8 200 8 200 2,4 3,6 3,9 1935/36 247 416 513 10 000 10 100 2,4 4,2 5,1 1945/46 1 408 1 472 1 555 21 600 21 800 6,5 6,8 7,1 1954/55 4 600 2 512 3 331 46 400 47 000 9, 8 5,4 7,1 1955/56 5 212 2 822 4 389 49 800 50 600 10, 8 5.7 7,6
1 Vägkostnader = automobilskattemedelsfondens utgifter.
Statens inkomster av skatter redovisas i det följande på grundval av det siffermaterial, som framlagts i statens budgetredovisning. Tabell 3 (härvid fogad som bilaga) visar statens inkomster av skatter, uppdelade på skilda skattetyper, i milj. kronor räknat, under det att tabell 4 (se bilaga) ger upp- gifter om de olika skatteformernas procentuella andel av inkomsterna av de statliga skatterna. Med ledning av de i dessa tabeller redovisade sifferupp- gifterna har de i det följande återgivna diagrammen 3—6 upprättats.
Statens utgifter har under de senare decennierna avsevärt stegrats. Ut- gifterna på driftbudgeten, vilka budgetåret 1938/39 utgjorde 1 349 milj. kronor, steg budgetåret 1945/46 till 3 329 milj. kronor och har i riksstaten för budgetåret 1956/57 upptagits till 10 603 milj. kronor. Denna utveckling beror i någon män på befolkningsökningen men i huvudsak på utökade arbetsuppgifter för statliga och statsunderstödda organ, sociala reformer
och stigande försvarsutgifter. Förändringar i penningvärdet har givetvis också påverkat utgiftsstegringen. Denna återspeglas i en motsvarande höj- ning av statsinkomsterna. En översikt över de väsentliga dragen i det svens- ka skattesystemets utveckling under senare decennier och framför allt då över det sätt, på vilket den direkta och indirekta beskattningen utbyggts för att täcka de stigande statsutgifterna lämnas i det följande.
B. Direkta skatter
Vid sidan av den äldre bevillningen av fast egendom samt av inkomst, vilken kvarstod 'till 1928 års skattereform, infördes år 1902 en provisorisk inkomstskatt med huvudsaklig uppgift att skaffa medel till en försvars- reform. Denna provisoriska inkomstskatt avlöstes av en permanent inkomst- ooh förmögenhetsskatt år 1910. Inkomst- och förmögenhetsskatten har där— efter ändrats vid flera tillfällen samt kompletterats med olika extra, sär- sklilda eller tillfälliga skatter på inkomst och förmögenhet ävensom med värnsklatt (1915 och '1939/40—47), B-skatt å aktiebolag (1920—1926/27), utjämningsskatt (1929/30—1938/39), krigskonjunkturskatt (1916—1920 och 1940/41—1947/48) m. fl.
' Viktigare skattebeslut. Efter beslut av 1928 års riksdag utfärdades för- ordning den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Samma års riksdag beslutade jämväl en ny kommunalskattelag och taxe- ringsförordning. Vid 1938 års riksdag ändrades grunderna för den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Förordningen 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes genom beslut av 1947 års riksdag med två särskilda, den 26 juli 1947 utfärdade förordningar om statlig in— komstskatt och Om statlig förmögenhetsskatt. Samtidigt utfärdades jämväl förordning om kvarlåtenskapsskatt. Sedan 1950 års riksdag beslutat viss omläggning och höjning av de vid den kommunala beskattningen gällande ortsavdragen jämkades den statliga inkomstskatteskalan enligt beslut av 1951 års riksdag. Vid 1952 års rideag beslöts ändringar i den statliga in- komstbeskattningen, innebärande en höjning och omläggning av de statliga ortsavdragen. Av 1955 års riksdag beslutade ändringar av inkomstberäk- ningen avsåg att medföra en förenklad taxering. Vid 1956 års riksdag har genomförts en viss skatteändring på grundval av ett av 1955 års statsskatte- revision framlagt betänkande med förslag till nya skatteskalo-r.
Förändringar i. den direkta statsbeskattningens huvudgrunder. Till en början må erinras om' skillnaden mellan begreppen rörlig och fast skatt. .Med rörlig skatt menas, att skatten uttages efter ett procenttal, som be- stämmes varje år alltefter skattebehovet. Begreppet fast skatt. åter innebär, att Skattens storlek är angiven i vederbörande skatteförfattning.
Före 1938 års skattebeslut var den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. I författningen föreskrevs sålunda, att skatten skulle utgå efter ett på visst sätt bestämt grundbelopp och att för varje år skulle bestämmas den för alla skattskyldiga enhetliga procent av enligt särskilda tariffer uträknade grundbelopp, med vilket inkomst- och förmögenhetsskatt skulle utgå för det året. Beträffande sättet för grundbeloppens beräkning skilde förordningen mellan olika kategorier skattskyldiga.
1938 års skattebeslut innebar bl. a., att samtliga då utgående direkta skatter å inkomst och förmögenhet _— statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra in- komst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet och utjämningsskatt _ ävensom mantalspenningar och den kommunala progressivskatten ersattes med två skatter, nämligen en inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild skatt å förmögenhet.
De bestämmelser rörande den direkta statsbeskattningen, som antogs av 1938 års riksdag, trädde i kraft fr. o. m. den 1 januari 1939 och tillämpades sista gången vid 1948 års taxering. Uttagningsprocenten för den rörliga bottenskatten bestämdes för år 1939 för aktiebolag och vissa andra juridiska personer till 130 samt för andra skattskyldiga till 120. För åren 1940—1948 var uttagningsprocen- ten varje år 200 för aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 150 för fysiska personer.
Statens behov av skatteintäkter under krigsåren 1939—1945 nödvändiggjorde en höjning av uttagningsprocenten på ett sätt, som snart kom att spränga ramen för den år 1938 antagna skalan för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Grän- sen för den elasticitet hos skattesystemet, varmed man räknat vid skatteskalans utformning är 1938, överskreds redan vid 1940 års taxering, då uttagningsprocen- ten höjdes från 120 till 150 procent för fysiska personer. Den ytterligare skärp- ning av de direkta skatterna, som erfordrades för att möta ökade utgifter, sär— skilt för försvaret, kunde inte rymmas inom den statliga inkomst- och förmögen- hetsskatten utan medförde en påbyggnad med värnskatt fr. o. m. budgetåret 1939 /40. Värnskatten utgick enligt av riksdagen årligen fattade beslut och uttogs sista gången på 1947 års inkomster; första gången uttogs Värnskatten med halva be- loppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts vid 1939 års taxering. De följande åren utgick Värnskatten efter en särskild skala. Skatte- skärpningen kom härigenom främst att träffa inkomsterna; den särskilda skatten på förmögenhet ändrades inte under ifrågavarande år.
1947 års skattebeslut. Denna utveckling — jämte förändringar i penningvärdet under krigsåren _ rubbade den år 1938 gjorda avvägningen mellan olika skatt- skyldiga och olika direkta skatteformer. Enligt beslut av 1947 års riksdag genom- fördes fr. o. m. den 1 januari 1948 ånyo en omläggning av den direkta stats- beskattningen. 1947 års skattebeslut innebar en ändrad fördelning av skattebördan mellan olika skattskyldiga och mellan olika direkta skatteformer. Den ändrade inkomstbeskattningen av fysiska personer medförde lättnader i beskattningen för de lägre inkomstskikten med avtagande verkan i mellanskikten och en därefter inträdande skatteökning i de högre skikten.
Vad angår skattesystemet och skatteskalan för inkomstbeskattningen av fysiska personer har genom 1947 års skattebeslut den förutvarande kombinationen av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen avskaffats. Den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet sker sålunda numera genom två från varandra fri— stående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Den förutvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt upphävdes. Den statliga inkomstskatten utgår efter en progressiv skiktskala och är i sin hel-
het rörlig, dock med maximering enligt särskilda regler. I samband med infö- rande av de allmänna barnbidragen avskaffades rätten till familjeavdrag för barn vid den statliga beskattningen. De statliga ortsavdragen höjdes i samband med nämnda beslut. I inkomstbeskattningen av, juridiska personer företogs samtidigt väsentliga ändringar, bl. a. utbyttes den rörliga skatten mot en fast skatt. För- mögenhetsbeskattningen, vilken såsom nämnts helt frigjorts från inkomstbeskatt- ningen, uttages efter 1947 års skattebeslut som en enda fast skatt. Skatten utgår enligt särskild skiktskala. På 1949—1953 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 procent av grundbeloppet. _ , En provisorisk jämkning av statsskatteskalan beslötsav 1951 års riksdag med anledning av den år 1950 beslutade omläggningen av det kommunala ortsavdrags- systemet.
Förändringar i penningvärdet och inkomstökningar under senare år mo- tiverade emellertid den översyn av skattesystemet, som företogs av 1949 års skatteutredning och som åsyftade att få till stånd ett lägre samlat skatte- tryck. Utredningens förslag i ämnet låg till grund för den jämkning i skatte- skalorna, som kom till stånd genom beslut av 1952 års riksdag. Vad avser beskattningen av fysiska personer låg bestämmelserna till grund för preli- minärskatteuttaget fr. o. rn. år 1953 och tillämpades vid taxering första gången år 1954. Lagstiftningen innebär bl. a., att ortsavdraget för gifta höjts med omkring en tredjedel och att ortsavdraget för ensamstående utgår med ett belopp, utgörande hälften av gifta's ortsavdrag. Inkomstskatt-ens grund- belopp bestämmes enligt två progressiva skiktskalor, den ena avse- ende :så-dana skatt-skyldiga, för Vilka ontsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande grunderna, och den andra avseende övriga skattskyl- diga. Grundbeloppet utgör tolv procent av den beskattningsbara inkomsten, [om denna inte överstiger 8 000 kronor i den förra skalan och 4 000 kronor i den senare skalan. Upp till nämnda belopp för den beskattningsbara in- komsten utgår sålunda skatten proportionellt, medan vid högre inkomst skatteprocenten är stigande. Förvärvsavdrag för gift kvinna utgår efter nya grunder och med ändrade belopp i jämförelse med före år 1953 gällande bestämmelser. Fr.o.m. ingången av år 1953 (1954 års taxering) tillämpas en uttagningsprocent av 110, vilken procentsats gäller t.o.m. utgången av år 1956 (taxeringsåret 1957).
Bland senare ändringar i beräkningsgrunderna förden statliga inkomst- skatten må erinras om de av 1955 års riksdag genomförda ändringarna av ,inkomstberäkningen, som avsåg att medföra en förenklad taxering och som .i och för sig innebar en viss skattesänkning samt den av 1956 års riksdag verkställda revisionen av skatteskalorna, som innebar en sänkning av den statliga inkomstskatten med verkan fr. o. m. den 1 januari 1957 med tyngd— punkten förlagd till de mindre inkomsttagarna. Vid sistnämnda riksdag be- slöts jämväl, att uttagningsprocenten fr.o.m. ingången av år 1957 (taxe— ringsåret 1958) skulle utgöra 100.
Vissa spärregler finns för uttagande av direkta skatter. I fråga om nyssnämnda skatteskalors rörlighet gäller sålunda, att — för den händelse uttagningsprocen-
ten bestämmes högre än till 100 procent av grundbelöppet — skatten likväl inte i något skikt får överstiga den högsta skattesatsen i skalorna, dvs. 65 procent.
Vad avser förmögenhetsskatten träder en reduktionsregel i tillämpning, när in- komsten är onormalt låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten. Re- duktion inträder, när den sammanräknade nettoinkomsten understiger 395 pro- cent av den skattepliktiga förmögenheten. Den beskattningsbara förmögenheten skall då upptagas till ett belopp, motsvarande trettio ganger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Den- na reduktionsregel gäller emellertid endast för fysiska personer och oskifta döds- bon.
För de totala direkta stats- och kommunalskatterna gäller en spärregel av inne- börd, att dessa skatter maximerats till 80 procent av inkomsten. Regeln äger dock tillämpning endast för fysisk person och oskift dödsbo. Enligt bestämmelserna skall avkortning eller restitution äga rum av det belopp, varmed skatterna för vi'sst taxeringsår överstiger 80 procent av den för samma år till statlig inkomst- skatt taxerade inkomsten ökad med det vid taxeringen medgivna avdraget för utskylder. Till skatter räknas härvid statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt, all- män kommunalskatt, landstings- och tingshusmedel. Avkortningen och restitutio- nen må dock tillhopa inte överstiga det sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögen- hetsskatten inte må nedbringas till lägre belopp, än som motsvarar den skatt, som skulle utgått å 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Enligt det gällande uppbördssystemel (uppbördsförordningen den 5 juni 1953) skall de i den allmänna uppbörden ingående skatterna i huvudsak uppbäras under löpande inkomstår i form av preliminär skatt (skatt vid källan). Detta innebär, att skatten uttages samtidigt med utbetalandet av det belopp, varå. skatten utgår, så att den skattskyldige lyfter endast det belopp, som återstår sedan skatten avdra- gits. De skatter och avgifter, som uppbäres preliminärt, är statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt, landstings- och tingshusmedel, folkpensionsavgifter och avgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Preliminär skatt utgår i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt. A-skatten ut- räknas regelmässigt med ledning av skattetabeller eller i en del fall efter viss i förordningen angiven eller av lokal skattemyndighet bestämd procentsats samt innehålles vid löneutbetalningen av arbetsgivaren (skatteavdrag). Preliminär B- skatt utgår däremot enligt av vederbörande myndighet verkställd debitering. Obligatoriskt skatteavdrag förekommer inte vid B- skatt, utan det ankommer på den skattskyldige själv att inbetala skatten. Medan A— skatt huvudsakligen är avsedd för skattskyldiga med inkomst från tjänst, skall B-skatt erläggas av skatt- skyldiga med inkomst av fastighet, rörelse eller kapital.
Preliminärskattesystemet har på ett särskilt sätt aktualiserat det 5. k. marginal- skatteproblemet. Marginalskatt kallas allmänt den skattesats, som tillämpas på den översta delen av inkomsten, och har härigenom fått en viss betydelse i sam- band med förändringar i inkomsten. Skattesystemets konstruktion är sådan, att av varje inkomst den understa delen är helt skattefri (»ortsavdragen») medan de därpå följande inkomstskikten beskattas med successivt stigande skattesatser. Av här intagna diagram (diagram 1 och 2) framgår den totala marginalskattens storlek (statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskattl) vid enbart arbetsin- komst år 1957 resp. år 1958, varvid hänsyn tagits till de av 1956 års riksdag be- slutade nya skatteskalorna samt vad avser år 1958 till en genomförd kommunal ortsavdragsreform. Kurvorna är baserade på skatteberäkning för gift resp. ensam-
1 Folkpensionsavgifter och avgifter till sjukförsäkringen ingår däremot ej.
Diagram 1. Totala marginalskattens storlek är 1957
a. Gift skattskyldig b. Ensamstående skattskyldig
nurginulskun
JO- ' ro.
20.
to.,
. . . . 0 10000 20 000 30 ooo 40 000 k.. 0 10000 7959 30500 10000 1..
Åuiniomsl Ånn-lam"
stående i ortsgrupp III och med kommunalskatt om tolv kronor. Den trappstegs- formiga linjen i diagrammen "visar de skattesatser, som tillämpas i varje särskilt skikt av en persons inkomst. Hur stor procent av hela inkomsten, som går åt till skatt, framgår av den jämnlöpande kurvan. Såsom exempel kan nämnas, att en gift person med en årsinkomst år 1957 av 10 000 kronor i runt tal betalar 1 500 kronor i skatt, dvs. 15” procent av inkomsten. Bottenskiktet i hans inkomst är emellertid skattefritt, vilket innebär, att inkomstcns övre del måste vara belagd med högre skatt — enligt diagrammet nära 22 procent — för att genomsnittet av beskattningen på hela inkomsten skall bli 15 procent. Marginalskatten kommer av denna orsak att genomgående ligga högt över skattesatsen.
För juridiska personer har den statliga inkomstskatten fr. o. m. 1955 års taxering utgått med följande procenttal av den beskattningsbara inkomsten, näm- ligen
med 40 procent för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter, som inte är aktiebolag, samt vissa utländska juridiska personer;
med 10 procent för försäkringsanstalter, som inte driver livförsäkringsrörelse; med 32 procent för andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar, för sparbanker, samt vissa kreditkassor;
med 15 procent för andra skattskyldiga juridiska personer. Genom beslut av 1955 års vårriksdag har bolagsskatten höjts från 40 till 50 procent. Skärpningen, som angivits vana av tillfällig karaktär, genomfördes i två etapper; vid 1956 års taxering var skattesatsen således 45 procent och höjdes följande år till 50 procent. Skattesatsen för ekonomiska föreningar har samtidigt höjts från 32 till 36 resp. 40 procent.
Statens inkomster av direkta skatter under de senaste decennierna åskåd-
Diagram 2. Totala marginalskattens storlek är 1958
a. Gift skattskyldig b. Ensamstående skattskyldig
marginuhkm
uuginulnI-on
' | | 0 IO 300 20 000 30 000 40 000 |.._ 0 IO 000 70 000 30 000 40 000 lur.
Åninlnmsl ÅuInkomlt
liggöres av diagram 3 ( jfr även tabell-erna 3 och 4). Detta visar, att intäk- terna av arv-s- och gåvoskatter jämte stämpelmedel fram till budgetåret 1943/44 legat på en ganska jämn nivå. Fr.o.m. budgetåret 1944/45 har intäkterna av arvs- och gåvoskatter samt stämpelmedel stegrats betydligt. Denna stegring beror delvis på ökad upphörd av stämpelmedel, samman- hängande med penningvärdeförändringen, och delvis på att arvsbeskatt— ningen fr.o.m. 1948 utbyggts med kvarlåtenskapsskatt. Dessa skattefor- mers procentuella andel av den totala statliga beskattningen har visat en fortgående minskning: vid tiden närmast före det senaste världskriget ut- gjorde andelen sju procent men utgör enligt riksstaten för budgetåret 1956/57 endast två procent.
De statliga inkomst— och förmögenhetsskatterna har i diagrammet sam- manslagits med tilläggsskatter med karaktär av direkta skatter. Avkast- ningen av inkomst- och förmögenhetsskatterna var, såsom diagrammet ut— visar, är 1913 ganska blygsam, eller 44 milj. kronor, vid en jämförelse med det skatteuttag, som till följd av första världskrigets påfrestningar gjordes under år 1920, eller 428 milj. kronor. Under perioden 1925/26—1934/35 un— dergick intäkterna av här nämnda skatter ej några andra större föränd- ringar än att olika procent av grundbeloppet uttagits under olika år. Den extra inkomst- och förmögenhetsskatt, som första gången utgick under budgetåret 1932/33, och den särskilda förmögenhetsskatt, som infördes år
Diagram 3. Inkomster av direkta statliga skatter Jämför tab. 3 och 4 Mkr 6250-
6000-
lnkomst- och förmögenhetsskatter mm. 5 250 '
Arvs- och gövoskon [kvarlåtenskapsskatt), stömpelmedel
1934, gav till resultat en måttlig höjning av totalbelopp'et, vilket vid oför- ändrade skattesatser sannolikt skulle undergått en avsevärd sänkning, eme- dan skatteunderlaget successivt minskats på grund av prisfallet och den extra reduktion av inkomsterna, som uppkom under depressionsåren i bör— jan av 1930-talet.
De ökande statsintäkterna av inkomst- och förmögenhetsskatter, som diagrammet utvisar för första delen av 1940-talet, är en följd av krigsårens förhållanden och då genomförd skärpning av beskattningen. Om statsin- komsterna under efterkrigsperioden studeras, observeras särskilt den syn- nerligen ojämna utvecklingen för inkomst- och förmögenhetsskatterna, vilken ojämnhet också tar sig uttryck i en starkt fluktuerande andel i de sammanlagda statsinkomsterna. Den mycket starka stegringen av inkomst- och förmögenhetsskatterna under budgetåret 1947/48, liksom även ned- gången av dessa skatter under budgetåret 1946/47, sammanhänger med om- läggningen av uppbördssystemet fr.o.m. den 1 januari 1947 till skatt vid källan. Dessa skatteinkomster påverkar också starkt utvecklingen av de totala skatteinkomsterna, vilka företer bilden av s'prångvisa förändringar. Den oregelbundna utvecklingen beträffande inkomst- och förmögenhets- skatterna sammanhänger med ojämnheter i skatteunderlagets tillväxthas- tighet och med förändringar i skatternas konstruktion, men även i viss mån med verkningarna av det nya uppbördssystemet.
Skattebeslutet av år 1947 innebar, som redan nämnts, bl.a. en skatte- lättnad för fysiska personer med lägre inkomster men en skärpning för inkomsttagare med högre inkomster och för företag. De'successivt höjda medelinkomsterna för inkomsttagarna, som till en del orsakats av penning- värdeförsämringen, har framför allt medverkat till det ökade skatteunder- laget och har genom skatteskalornas progressivitet medfört en gradvis skärpning av beskattningen av fysiska personer. Även om stegringen av inkomst- och förmögenhetsskatternas avkastning för perioden i sin helhet i huvudsak kan återföras på utvecklingen av de skattskyldigas inkomster och på skattelagstiftningen, har från budgetåret 1946/47 det nya uppbörds- förfarandet genom sin större effektivitet utövat ett visst inflytande på ut- vecklingen.
C. indirekta skatter
Fram till andra världskrigets utbrott tillgodosågs behovet av indirekta skatter. huvudsakligen av tullar samt skatter på spritdrycker och tobak m.m. Efter utbrottet av andra världskriget utvidgades den indirekta be- skattningen till att omfatta ytterligare varusllag.
Tullmedlen är den äldsta av de nu bestående skattetitlarna. Med tull av- ses skatt som uttages för varor, vilka införes till eller utföres från riket.
28 Sedan år 1863 förekommer i Sverige endast importtullar1 (vissa med tullar likställda avgifter i samband med vår jordbrukspolitik benämnes införsel- avgifter). Vid tiden för representationsreformens genomförande svarade tullmedlen för ca 25 procent av de samlade skatteintäkterna. Efter tull- striden 1888 blev tullmedlen den största skattetiteln och gav ca 60 procent av statens hela skatteintäkt. Medan man under 1800-talet redovisade tull- verkets hela upphörd på inkomsttiteln tullmedel har man numera övergått till metoden att redovisa skatter, som av särskilda skäl uttages på importe- rade varor, över andra titlar. Sålunda överfördes tull på tobaksvaror fr. o. m. budgetåret 1924/25 till titeln tobaksskatt, skatt på importerad bensin och vissa oljor redovisas fr.o.m. budgetåret 1925/26 såsom bensinskatt, förhöjd tull på kaffe redovisas sedan budgetåret 1939/40 på särskild titel, skatt å kaffe. Därjämte har flera under senare år införda indirekta skatter — t. ex. allmän omsättningsskatt, varuskatt och pappersskatt —— varit kombinerade med en skatt på importerade varor, vilken skatt redovisats på dessa skatte— titlar. Denna nya metod har emellertid medfört, att inkomsterna å titeln tullmedel — bortsett från förändringar som följer med växlingarna i ut— rikeshandelns omfattning — sedan 1920-talet förblivit relativt konstanta och endast obetydligt påverkats av ändringar i varubeskattm'ngen. Anmär- kas bör, att i fråga om vissa varor, för vilka skatt utgår vid tillverkning /, inom riket, särskild skatt inte utgår vid import utan att tullsatsen höjts ] med belopp svarande mot skatten.
Tullarnas uppgift uppfattades till en början som ett relativt enkelt sätt att taga ut skatter. Sedermera har emellertid tullarna utnyttjats även för närings- och handelspolitiska syften.
En beräkning av fördelningen mellan finans- och skyddst-ullar avseende åren 1912—1914 har gjorts av tull- och traktatkommiyttén. För åren 1936 och 1952 har 1952 års tulltaxekommitté låtit verkställa motsvarande be- räkningar.2 Resultaten av dessa beräkningar framgår av tabell 5.
Tab. 5. Fördelningen mellan finans- och skyddstullar
Andel i procent av
importvärdet för tullbelagda varor
1912/14 1936 1952 1912/14 1936 1952 1912/14 1936 1952
tulluppbörden statsinkomsterna
Finanstull3 ............ 27,2 9,8 10,4 32,2 21,3 14,8 8,0 3,2 0,8 Skyddstull ........ ' ....... 72,8 90,2 89,6 67,8 78,7 85,2 16,8 11,5 4,2
100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 24,8 14,7 5,0
1 Här bortses då från förekommande exportavgifter, vilka i viss mån har karaktär av exporttull. 2 SOU 1956:14, s. 74. 3 Inkl. kaffeskatt.
Tabellen visar, att de rena finanstullarnas andel av tulluppbörden avse- värt minskat under det att skyddstullarnas andel i motsvarande mån ökat. På grund av de samlade tullmedlens nedgång i förhållande till andra in- komstkällor har emellertid även skyddstullarnas betydelse för statsinkoms- terna reducerats i betydande mån. '
Konsumtionsskatter. Beskattningen av spritdrycker är jämväl av gam- malt datum i Sverige. Efter kronobränneriernas avveckling infördes en skatt på brännvinstillverkningen i Sverige, brännvin-shränningsavgift, som år 1867 omvandlades till brännvinstillverkningsskatt. Nämnda skatt, som : alltid åtföljts av en tull på importerade spritdrycker, har avvecklats i sam— band med 1954 års riksdags beslut om omläggning av rusdrycksbeska'tt- ningen och inräknas numera i omsättningsskatten å spritd-rycker.
' En särskild kontroll på brännvinsförsäljningen, kombinerad med en re— ' : dan förefintlig försäljningsskatt (brännvinsförsäljningsmedel), beslöts vid . , 1905 års riksdag. Denna försäljningsskatt upphörde i samband med mo-
l nopoliseringen av rusdrycksförsäljningen genom 1917 års rusd'rycksför- säljningsförordning. Förordningen monopoliserade' handeln med vin och sprit för ett partihandelsbolag för hela riket och flera detaljhandelsbolag. Fr.o.m. år 1921 koncentrerades rusdrycksbeskattningen till en av mono- polbolagen uttagen omsättnings- och utskänkningSskatt å spritdrycker, vilken utgick jämte den gamla, numera avvecklade brännvinstillverknings- skatten och tull på importerade varor. Den nuvarande beskattningen av vin genomfördes i en första etapp år 1935 genom införande av en omsättnings- skatt å inhemskt Vin. Budgetåret 1939/40 kompletterades sistnämnda skatt med en särskild omsättningsskatt å vin, är 1943 utvidgad till omsättnings— och utskänkningsskatt å vin.
Beskattningen har utsträckts även till andra områden än de nu nämnda. -, År 1903 infördes en maltskatt, som budgetåret 1939/40 ersattes av malt- ' drycksskatt _ maltdrycksbeskattningen har dock anor ända från medel- i. ! tiden. Statsmonopol för tobaksvaror beslöts år 1914 i samband varmed f i även infördes en tobaksskatt. Tobaksskatten erhöll genom beslut av 1924 års riksdag en väsentligt ändrad utformning. Ändringarna innebar i huvud- sak, att tidigare utgående tullavgifter å såväl råtobak som färdiga tobaks- varor överfördes till en efter stycketal resp. vikt utgående skatt, samt att förut gällande ordinarie och särskild skatt sammanslogs till en efter värdet utgående procentuell skatt. Fr. o. m. den 1 juli 1924 ingick således i varje tobaksvaras priskurantpris skatt dels med viss procent av varans pris- kurantpris eller varans värde och dels med visst efter varans myckenhet bestämt belopp. Principen, att statens vinst ur tobakshanteringen utöver skälig vinst å statens i tobaksmonopolet nedlagda kapital skulle uttagas genom tobaksskatt, godtogs genom .1924 års riksdags beslut och har seder- mera upprätthållits i full utsträckning. Tobak-sskatten har sedermera änd-
"rats vid flera tillfällen liksom även skattesatserna _i olika omgångar höjts eller jämkats för att täcka statens behov av- inkomster. Tobaksskatten' har liksom rusdrycksmedlen blivit en av budgetens större inkomstkällor.
Till konsumtionsskatter av denna typ bör även räknas den som stämpel- skatt utgående spelkortsstämpeln, som med vissa avbrott uttagits alltsedan början av 1700-talet, samt den åren 1920—1936 utgående lyxskattenvå pär- lor m. m. Numera inräknas skatter av sistnämnda typ bland varu-skatter.
Konsumtionsskatter har-i många fall infört-s såsom komplement till tull på importerade varor. Som exempel kan nämnas vitbetssockertillverknings- avgift år 1873, sedan 1907. benämnd sockerskatt och avvecklad budgetåret 1929/30, samt accis å silke sedan budgetåret 1932/33 (avvecklad budgetåret 1949/50) och skatt å inhemskt vin, vilken numera ingår i omsättnings- och utskänkningsskatt å vin.
Kostnaderna för vägväsendet finansieras till huvudsaklig del av automo- bilskattemedlen. Automobilskatter infördes enligt beslut av 1922 års riks- dag i form av skatt på automobiler och automobilgummiringar. Genom be— slut av 1924 års riksdag tillkom skatt på bensin och motorsprit. Gummi- skatten avskaffades genom beslut av 1938 års riksdag.
Tiden efter andra världskrigets utbrott karakteriseras för de statliga kon- sumtionsskatternas del av skärpta skattesatser och nya dylika skatter. Re- dan 1939 års urtima riksdag beslöt, inför krigets påfrestningar på statsut- gifterna, att kraftigt höja beskattningen av sprit, vin, maltdrycker och to— bak. Samma riksdag införde också skatt å läskedrycker, industrisocker och kaffe, tilläggsskatt å bensin, statlig nöjesskatt m.m. 1940 års riksdag höjde bl. a. skatten på tobak och samma års urtima riksdag beslöt införa en all- män omsättningsskatt fr.o.m. 1941 års ingång. Vid 1941 års riksdag in— fördes bl.a. varuskatt å mer lyxbetonade varor m.fl., samtidigt som om- sättningsskatten å vissa varor skärptes. I samband härmed slopades dock industrisockerskatten. Vid denna riksdag höjdes även tobaksskatten. 1942 års riksdag införde ännu en ny skatt, benämnd trafikskatt, som emellertid avvecklades budgetåret 1950/51, samt höjde tobaksskatten ytterligare. Vid såväl 1942 som 1943 års riksdagar beslöts vidare vissa höjningar av sprit- och vinbeskattningen. Några större förändringar i de indirekta skatterna inträdde sedan inte förrän 1947, från vars början den allmänna omsätt- ningsskatten med visst undantag upphörde.
Såsom ett led i strävandena att skydda penningvärdet genomförde 1948 års riksdag höjningar av flertalet indirekta skatter, t. ex. å sprit, vin, malt- drycker, tobak, nöjestillställningar, bensin och brännoljor m. m., samt in- förde en försäljningsskatt och en skatt å papper; försäljningsskatten inne- har dock i huvudsak endast en omvandling av den tidigare s.k. skärpta omsättningsskatten. Genom höjningarna åsyftades att nå en överbalansering av driftbudgeten för budgetåret 1948/49. Till följd av detta tidsbegränsade
syfte betecknades höjningarna såsom tillfälliga eller extraordinära. Att de sedermera av 1949 års riksdag utsträcktes även till budgetåret 1949/50 —— också då i syfte att få till stånd en överbalansering av budgeten —. ans-ägs inte förtaga "dem deras tillfälliga karaktär. Genom beslut av.1950 års—riksdag upphävdes pappersskatten med utgången av april 1950, varjämte tilläggs- skatterna å drivmedel avvecklades fr.o.m. den_l januari 1951 samtidigt [som en höjning av de ordinarie drivmedelsskatterna genomfördes. Övriga såsom extraordinära ansedda konsumtionsskatter kvarstod dock även under budgetåret 1950/51 i avsikt att täcka en del av utgifterna för vid riksdagens höstsession 1949 beslutade subventioner, föranledda av envhösten 1949 ge— nomförd devalvering. " Höstriksdagen år 1950 genomförde i syfte att skaffa ytterligare statsin- l komster för att öka möjligheterna att uppnå budgetbalans för såväl budget- året 1950/51 som 1951/52 samt att suga upp köpkraft skatteskärpningar på följande slag av konsumtionsvaror, nämligen spritdrycker, maltdrycker, läskedrycker samt choklad- och konfityrvaror. Dessa skärpningar trädde .i ' kraft den 1 december 1950. Även av 1951 års vårriksdag beslöts viss utvidg- 4 ning av den indirekta beskattningen för att finansiera statliga utgifter, sär- skilt för försvaret. Därvid infördes en skatt å elektrisk kraft och en .till- ' fällig automobilskatt. Vid samma års höstriksdag vidtogs vissa ändringar i beträffande varuskatteförördningens skattesatser å choklad- och konfityr- ' varor samtidigt som en särskild accis på tio procent, att uttagas vid till- verkning och import av personbilar och tyngre motorcyklar, infördes. In- . förandet av denna bilaccis får ses i samband med den samtidigt införda ! investeringsavgiften om tolv procent för åren 1952 och 1953. I samband ! med bilaccisens införande i oktober 1951 (upphävd fr. o. m. den 20 december 1 1953) avvecklades den av riksdagen vid dess vårsession beslutade tillfälliga automobilskatten. 1952 års vårriksdag antog en del mindre ändringar i för- ordningarna om varuskatt, försäljningsskatt och om skatt å läskedrycker ] samt beslutade viss omläggning av tobaksbeskattningen. Samma riksdag ' godkände jämväl viss ändring av omsättningsskatten å vin och av elskatte- , förordningen samt en höjning av fordonsskatten. 1953 års vårriksdag be- l slöt fr. o. m. den 1 juli 1953 viss höjning av skatterna å bensin och bränn- ' olja samt en teknisk omläggning av varuskatten. Av 1954 års vårriksdag ge- nomfördes en omläggning och skärpning av dels beskattningen av vin, sprit, . maltdrycker, vissa läskedrycker och tobak samt dels automobilbeskatt- ningen. Genom beslut -av 1956 års höstriksdag har genomförts en skärp- ning av spritldrycksbeskarbtn-ingen i syfte att hejda det starkt ökade sprit- miss—bruket och att främja den avsed-da nedgången av alkoholkonsumtion och alkoholvskador. Vidare bör erinras om att 1955 års vårriksdag har ge- nomfört en avgift för investeringar år 1955 inom rörelse och jordbruk samt i motorfordon. Nämnda avgifter har genom beslut av 1955 års höstriksdag förlängts 'att gälla jämväl investeringar år 1956. Sedermera har 1956 års
höstriksdag beslutat, att den allmänna invester-ingsavg-i—ften -—— inom rörelse och jordbruk -— skall: uttagas också för investeringar under år 1957. I fråga om. motorfordon har 'i sammanhang härmed av riksdagen beslutats en mera permanent beskattning -i form av en omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.
Vid sidan av de i vedertagen mening gällande indirekta skatterna har — "såsom led i den statliga prisregleringen på jordbrukets område — alltsedan början av 1930-talet uttagits särskilda avgifter vid import och vid omsätt- ning inom landet av olika jordbruksprodukter m.m. En kort redogörelse för dessa avgifter lämnas i det följ ande (s. 62).
Tulluppbördens utveckling belyses av diagram 4 (jfr även tabellerna 3 och 4). Uppbörden av tullmedel har under tiden 1913—1955/56 stegrats från 69 milj. kronor till 553 milj. kron-or. I huvudsak har stegringen fortgått i jämn tvakt dock med avbrott för nedgångsperioder, sammanhängande med perioder av minskad import, av vilka de under femårsperioderna 1931/35 (ekonomiska världsdepressionen) och 1941/45 (andra världskriget) klart framträder i diagrammet. Endast i obetydlig män kan den inträdda steg— ringen av tullinkomsterna. tillskrivas höjningar av tullsatserna. Den huvud— sakliga orsaken till ökningen av tullinkomsterna har varit importens kraf- tiga utveckling. Då vår,tulltaxa till större delen upptager specifika tullar, är det främst ökningen av importvolymen, som varit avgörande. Även värde- tullar förekommer i viss utsträckning, för vilkas avkastning jämväl inträdda prisstegringar varit av betydelse.
Hur inkomsterna av övriga indirekta skatter vuxit fram åskådliggöres av diagram 4 (jfr även tabellerna 3 och 4), varav framgår den stora betydelse för statens inkomster, som spritskatterna och automobilskatterna har, 'en betydelse som stegrats i och med de successiva skärpningar, som företagit-s för att skaffa staten inkomster för allmänna ändamål eller för vägarnas upp— rustning. Autom-obilskattemedle'ns stegring torde dock till 'en-del förklaras av bilismens starka frammarsch. Gruppen »övriga förbrukningsskatter» vi- sar även en markerad ökning,.beroende på införandet av nya konsumtions- skatter sam-tidigt med att skattesatserna skärpts för vissa .redan skattlagda varuslag. Påpekas bör, att 1940 års allmänna omsättningsskatt under sitt ,intäktsmässigt sett bästa år (budgetåret 1945/46) gav en statsintäkt av 358 milj. kronor. , '
D. Kommunala skatter
De medel, som kommunerna behöver för att bestrida kostnaderna för den kommunala verksamheten, erhålles —— förutom genom statsbidrag — främst genom skatter och förvärvsinkomster. För kommunernas skatteinkomster svarar till alldeles övervägandedelen den allmänna kommunalskatten, som
Diagram 4. Inkomster av indirekta statliga skatter Jämför tab. 3 och 4
Mkr
$ ' Automobilskatter
3500 - 7 % Tullar . 3 250 _. ! E 1940 års omsättningsskatt l l 3000 ' Ovriga Förbrukningsskotter' ! ' Skolter (tullar) på kaffe och socker | 2 750 - (industrisockerskatt) B Skatter på sprit, vin, öl, tobak, läskedrycker 2 500 — 2 250 _ i. P 000 i j1750 _ 1 |
21500- |
:1250_
* Accis å silke 1932/33—1949/50, accis å margarin 1933/34—1952/53, tilläggsskatt å bensin och statlig nöjesskatt fr. o. m. 1939/40, varuskatt fr. o. m. 1941/42, trafikskatt 1942/43—1950/51, pappersskatt 1948/49—1949/50, skatt å elektrisk kraft fr. o. m. 1951/52, tillfällig automobilskatt 1951f52, införselavgift och accis å fettvaror fr. o. m. 1953/54, särskild skatt vid tillverkning och import av personbilar, jämför texten.
är en form av direkt beskattning. Dessutom har kommunerna inkomster av nöjesskatt och hundskatt, som båda är indirekta skatter. Medan intäkterna av den kommunala direkta skatten nått en betydande storleksordning ger de kommunala indirekta skatterna däremot en relativt ringa avkastning (år 1954 uppgick kommunernas inkomster av nöjesskatt till ca 25 milj. kronor och av hundskatt till ca 8 milj. kronor).
De kommunala utgifter, som under ett budgetår (sammanfallande med kalender- året) inte kan täckas av statsbidrag eller förvärvsinkomster, får bekostas genom utdebitering av allmän kommunalskatt. Den allmänna kommunalskattens grund- val är dels fastigheter (kommunal fastighetsskatt) och dels inkomster (kommu- nal inkomstskatt). Den kommunala fastighetsskatten är dock numera omlagd, i det att den inarbetats i inkomstbeskattningen. I samband med en av 1953 års riksdag beslutad sänkning av repartitionstalet för fastighetsbeskattningen uttalade sig såväl Kungl. Maj:t som riksdagen principiellt för ett successivt avskaffande av denna beskattningsform. Den kommunala skatten utdebiteras på de skattekronor, som enligt 1928 års kommunalskattelag påförts de till kommunen skattskyldiga vid senaste taxering. Enligt gällande uppbördssystem uppbäres de kommunala och statliga inkomstskatterna m. m. i ett sammanhang genom statsverkets försorg. Kommunerna har till följd härav tillerkänts rätt att av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt, som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskatte- lagen. Reglerna har därvid utformats så, att kommunen under visst är (inkomst- året) erhåller förskott å de kommunalutskylder, som skall slutligt debiteras på grundval av nästföljande års taxering. Den utdebitering, som gäller under in- komståret, fastställes på hösten föregående år på grundval av då senast tillgäng— ligt skatteunderlag, alltså taxeringen det år beslutet fattas. Förskottet till kom- munen beräknas på grundval av inkomstskatteunderlaget vid denna taxering och den för inkomståret beslutade utdebiteringen. Kommun äger av statsverket erhålla debiterad skatt utan avdrag för restantier.
Den fortgående allmänna stegringen av kommunernas skatteunderlag, som beror av ökade penninginkomster och höjda taxeringsvärden, återspeglas i följande tabell (tabell 6) över intäkterna av samtliga direkta skatter till kommuner o. d. (jfr även diagram 5).1
Tab. 6. Inkomster av kommunala direkta skatter
År Milj. kronor År Milj. kronor År Milj. kronor 1913 ...... 125 1935 ...... 452 1946 ...... 1 045 1920 ...... 525 1936 ...... 472 1947 ...... 1 228 1925 ...... 374 1937 ...... 515 1948 ...... 1 494 1926 ...... 346 1938 ...... 568 1949 ...... 2 043 1927 ...... 357 1939 ...... 636 1950 ...... 1 929 1928 ...... 371 1940 ...... 676 1951 ...... 1 981 1929 ...... 437 1941 ...... 776 1952 ...... 2 277 1930 ...... 442 1942 ...... 828 1953 ...... 3 439 1931 ...... 458 1943 ...... 840 1954 ...... 4 074 1932 ...... 478 1944 ...... ' 921 1955 ...... 3611 1933 ...... 500 1945 ...... 996 1956 ...... 73 830 1934 482
1 På grund av avräkning å skattemedel mellan kommunerna och stats- verket är uppgifterna fr. 0. rn. år 1949 ej jlämförliga med föregående års. 2 Beräknat belopp.
o %
% m.,, 3 hägn”. än. mmm,/,... _äxä ”män?/full _éxg ”%li/I&I
[] I
lerna 3 och 4).
Små wu ?!!?!?/1471
Automobllskuner
Diagram 5. Inkomster av di & Kommunala skatter % Direkta statllao skonar ” Ovriga lndlrakto lkuner
$$;—
=._..._:..:_=.===:=:_=:l
& 1 . l l _; &m 7///////I///////////f/If//A
___-===...— ..:mmm-FEH-EEPEEEEEE- Gamia Ill/l. lill/111.111!!! fll) | SE— =...E=.E::.:........_m._=_......__._ | | fll/llll/ll/lllll/lll/lllllllå ä...—:....E... .:._:=.:::=.:=. .:...=..:.:.:.=.=..::: _fuxå HH _lH I tlf/111111! /////////////////////4 38.80 E_=E:_=..:::=..-i=.::==:= .::-::..:......-::..:...E kl./IllI!)I/l/lll/III/l/l/t/I/f/f/I/l/l/l/l/å x EE-:D.-=..._===—ul======-== ===:==-= $&? mo ?W/IIlläl/l/Å/I/IA/AVIl/I/IIIII/llllur/Illllllll ___-m=..=_=-====
_åx m.— f/l/l/hl/l/l/l/l
55» än? &
Suu—xx _ .. _ . _ _: __ _ . ___:::::___:_ ___:___:__:::::::__::..:—155345 Gata _ _ 4
::::::_____::_:::::_: ::.__:::__:::_:_::::::::_:_____:::::_:5.
553 ll. _ _ _
] Indirektu statliga lkatter
kommunala skatter rekta och indirekta statliga skatter samt av di
..
E. De direkta och indirekta skatternas resp. andelar "av skatteinkomsterna En bild av utvecklingen av intäkterna av direkta och indirekta skatter under en följd av år lämnar här återgivna diagram 5 och 6 (jfr även tabel-
För jämförelsens skull har i diagram 5 även återgivits de
35 rek'ta
( exkl. automobilskatt)
Diagram 6. Direkta statliga skatter och indirekta statliga skatter 1 l l l
Mkr 6000- 5000- 4000- _ Direkta slutliga skatter """ lndirekto statliga skatter (exkl. outomobilskutt) 3000— / I / /'4, l ,I// 2000- ', * l l l 1000' t ———————————————— l 0 1 : '” R 3 & 3 = & ==å===eäsååås==i=3=ss55aäx the isa ääéase Eiååiåäiiiäååsåäeå
kommunala direkta skatternas avkastning under motsvarande är. Där— vid är dock att märka, att uppgifterna rörande de statliga skatterna avser budgetåret 1/7—30/6 under det att uppgifterna rörande de kommunala skatterna avser kalenderår ( jfsr tabell 6, s. 34) .
AV diagram 6 framgår, att statens inkomster av de direkta skatterna, l bortsett från åren omedelbart efter första världskriget, fram t. o. m. budget— l året 1946/47 legat under inkomsterna från de indirekta skatterna. Över- l vikten för inkomsterna av de indirekta skatterna även under tiden för det andra världskriget, då de direkta skatterna undergick en viss skärpning, förklaras givetvis med att även de indirekta skatterna samtidigt höjdes och utvidgades, bl.a. med den allmänna omsättningsskatten. Sedan sistnämnda skatt bortfallit fr. o. m. ingången av år 1947, har inkomsterna från de di- l rekta skatterna i betydande grad överstigit intäkterna av de indirekta skat- terna, en övervikt som alltmer stegrats under de senaste åren.
.Den i diagram 6 gjorda jämförelsen har skett utan hänsyn till utgående allmän kommunalskatt. Denna är av sådan storleksordning att, om hänsyn
Diagram 7. Direkta och indirekta skatter m. m. i vissa länder är 1954
Uppgifterna avser summan av statliga, delstatliga och kommunala skatter. Jämför tab.- 7 '
”A. 100
90.
80-
70-
60.
50—
» 40
30
20
to
. Förenta Neder- Stor Vast- Belglen Danmark Finland Frankrike staterna länderna Norge Sverige britann. tyskland
|: Direkta skatter
Indirekta skatter
skall tagas även till denna, den direkta beskattningens övervikt blir än tydligare.
Vissa uppgifter om skatteinkomsternas fördelning år 1954. på direkta och indirekta skatter i Sverige och vissa främmande länder lämnas i diagram 7 (jfr såsom bilaga fogad tabell 7)1. Uppgifterna avvser summan av statliga, delstatliga och kommunala skatter. Därav framgår, att beträffande de tio angivna länderna endast Finland och Frankrike har de indirekta skatterna såsom huvudsakliga inkomstkällor. I övrigt överväger de direkta skatterna totalt sett. De direkta skatternas övervikt varierar emellertid åtskilligt
1 Källor: Till Organisation of European Economic Cooperation, Paris, lämnade länder- uppgifter, daterade 2. halvåret 1955, samt Förenta Nationerna: Monthly Bulletin of Statistics, febr. 1956.
vid jämförelse de olika länderna emellan. Medan det i Storbritannien råder i stort sett jämvikt mellan inkomsterna av de båda skattefor- merna, 51,8 procent för de direkta skatterna och 48,2 procent för de in- direkta, föreligger en betydande övervikt för de direkta skatterna i Sverige, eller 68,2 procent att jämföras mot 31,8 för de indirekta, samt i Förenta staterna (65,5 resp. 34,5), Nederländerna, (58,8 resp. 41,2) och Belgien (61,8 resp. 38,2). En mellangrupp, där de direkta skatternas övervikt inte är fullt så markerad, representeras av Danmark (56,0 procent för de direkta skatterna och 44,0 procent för de indirekta), Norge (54,7 resp. 45,3) och Västtyskland (55,0 resp. 45,0).
11. 1940 års allmänna omsättningsskatt
A. F örfattningsbestämmelser m. m.
Vid tiden för andra världskrigets utbrott visade det sig nödvändigt att söka täckning för de ökade statsutgifterna genom en skärpning av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Mera betydande intäkter av en ökad indirekt beskattning ansågs därvid endast möjlig att erhålla genom en all- män konsumtionsbeskattning. Skäl av penningpolitisk art ansågs jämväl tala för införandet av en dylik skatt. I en promemoria den 8 mars 1940, utarbetad av professorn Erik Lindahl och landskamreraren Alarik Wigert, föreslogs införandet av en allmän omsättningsskatt å fem procent i detalj— handeln. Promemorian lades till grund för proposition till 1940 års urtima riksdag. Propositionen antogs av riksdagen med några smärre ändringar, och bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1941. Från den 26 maj 1941 infördes för ett begränsat antal varuslag skärpt omsättningsskatt med 20 procent, varjämte en särskild skatt, varuskatt, genomfördes beträffande vissa varor. Omsättningsskatten behölls därefter i stort sett oförändrad un- der dennas giltighetstid. Den femprocentiga skatten avvecklades efter be- slut av 1946 års riksdag med vissa undantag fr.o.m. den 1 januari 1947, medan den skärpta skatten i huvudsak ersattes av en försäljningsskatt fr.o.m. den 1 juli 1948.
Med hänsyn till att den allmänna omsättningsskatten var en ny beskatt- ningsform, som införlivades med vårt skattesystem, samt att kommittén i det följande kommer att hänvisa till eller göra jämförelser med denna skattetyp, har redogörelsen för innebörden av bestämmelserna gjorts rela- tivt utförlig.
Omsättningsskatten konstruerades såsom redan nämnts i princip som en skatt på detaljhandeln, därvid skatteplikten i första hand anknöts till yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat försälj- ningsställe och från serveringslokaler. För att inte butikshandeln skulle bli
sämre ställd i konkurrenshänseende, kunde emellertid skatteplikten inte.be-. gränsas enbart till nu berörda slag av försäljning utan omfattade yrkes- mässig försäljning av s.k. butikshandelsvaror, även om dessa varor för- såldes på annat sätt än från butik (t. ex. direktinköp från grossist, fabri- kant, postorderfirmor eller kringföringshandel), dock med undantag för det fall, då försäljningen skedde till återförsäljare. Med butikshandelsvaror av- sågs därvid sådana varor, som enligt vedertaget affärsbruk såldes från bu- tik. Vissa betydelsefulla butikshandelsvaror undantogs dock från skatte— plikt; för dessa undantag redogöres närmare i det följande. Å andra sidan förelåg skatteplikt även för några speciella varor, som inte var att hänföra till butikshandelsvaror. Skatteplikten omfattade även uttag av varor från rörelse, där uttaget skedde för ändamål, som inte ägde samband med rö- relsen. Slutligen förelåg skatteplikt för vissa slag av arbetsprestationer, ävensom vid yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga varor samt vid import av dylika varor, därest importen företogs av annan än återförsäljare. Ex- porten var skattefri.
1. Varuurvalet. För skattepliktens bestämmande kom skillnaden mellan butikshandelsvaror och andra varor att få en avgörande betydelse. Då det inte var möjligt att i författningen uppdraga några fullständiga och otve- tydiga gränser i detta avseende, hade lagstiftaren sökt åskådliggöra inne— börden av begreppet genom en mera allmänt hållen beskrivning samt genom att ange exempel. En för hela riket gemensam nämnd för omsättningsskattefrågor, den centrala omsättningsskattenämnden, hade befogenhet att meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor i beskattningshänseende skulle hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Denna anordning ansågs ägnad att i möjligaste mån garantera en enhetlig rättsutveckling på området. Undantagna butikshandelsvaror. Från skatteplikt undantogs vissa vikti— gare varor. Dessa undantag var huvudsakligen motiverade av andra än skat- tetekniska skäl. De undantagna varorna kan indelas i följande huvud— grupper.
a) Vissa viktigare livsmedel, nämligen mjölk, grädde, smör och margarin, ägg, potatis samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd.
b) Bränslen, såväl fasta som flytande.
c) Råvaror för jordbrukets behov, t. ex. spannmål, fröer, foder- och gödsel- medel.
(1) Vissa byggnadsmaterial, såsom cement och kalk, takpapp, tjära, asfalt och vissa isoleringsmaterial (övriga byggnadsmaterial var i huvudsak skattefria såsom icke—butikshandelsvaror) .
e) Speciella undantag, t. ex. rusdrycker, tobak, tidningar och tidskrifter, vissa apoteksvaror samt vissa fiskredskap.
Omsättningsskatt uttogs jämväl vid försäljning av varor, som inte var att hänföra till butikshandelsvaror, men som var avsedda för någons per-
sonliga bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons per- sonliga lösegendom. Som exempel härå nämndes ridhästar och lustjakter.
Det må anmärkas, att tillgångar som inte utgjordes av varor — varmed för- stods materiella ting av lös egendoms natur _— inte inbegreps under skatteplikten. Begränsningen av skatteplikten till varor innebar bl. a., att försäljning av fast egendom inte var underkastad skatteplikt ej heller tillhandahållande av elkraft, gas m. m. eller överlåtelse av rättigheter av olika slag (värdepapper o. d.).
2. Gränsdragning med hänsyn till yrkesmässighet m. m. En förutsättning för skattepliktens inträde var att försäljningen kunde betraktas såsom yr- kesmässig; icke-yrkesmässiga transaktioner var således skattefria.
Såsom exempel på dylika icke-yrkesmässiga transaktioner angavs i författningen avyttring av någons personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar samt reali- sation av tillgångar, som anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse. Försäljning av varor på auktion behandlades olika allt efter som auktionen skulle anses yrkesmässig eller ej. Om auktionen ordnades av en privatperson eller dennes döds- bo för avyttring av personlig lösegendom, ansågs auktionen inte yrkesmässig och skulle således vara fri från skatt. Ombesörjdes auktionen däremot av en antikvi- tetsfirma eller liknande företagare, vilken såsom kommissionär mottog varor till försäljning från olika håll och som jämväl annorledes än å auktion drev handel med sådana varor, blev försäljningen underkastad skatteplikt. Skatteplikt inträdde även i det fall, att en rörelseidkares konkursbo bortauktionerade ett i boet in- gående varulager. Beträffande yrkesmässigheten i samband med serveringsrörelse lämnas en redogörelse i det följande.
Ehuru i och för sig yrkesmässig undantogs av praktiska skäl från be- skattning försäljning, som i ringa omfattning skedde från lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare. Skatt utgick dock även i dessa fall, om för— säljningen ägde rum från butik e. d. '
3. Försäljning till återförsäljare. Då butikshandelsvaror såldes till åter- försäljare på annat sätt än genom butikshandel utgick inte omsättnings- skatt. Även butiksförsäljning till återförsäljare kunde dock bli skattefri, om denna försäljning i bokföringen hölls klart åtskild från övrig försälj— ning. Som återförsäljare ansågs endast den, vilken bedrev återförsäljningen yrkesmässigt. I dessa fall utgick skatten i stället, när återförsäljaren i sin tur sålde varorna vidare till någon som inte var återförsäljare. Med återförsäljare likställdes producent, som-köpte eller eljest skaffade varor för bearbetning eller förbrukning i rörelse. Likställigheten gällde dock endast den, som var producent av varor i den mening förordningen fattade detta begrepp. En byggmästare, som på entreprenad verkställde ett hus- bygge, var exempelvis inte en producent i den angivna bemärkelsen utan betraktades som konsument av det material han köpte för ändamålet. Le— verans av butikshandelsvaror till en byggmästare _ och som regel även till en underentreprenör till honom _ belades således med omsättnings- skatt. Ej heller jordbrukare ansågs som producent i omsättningsskatteför- ordningens bemärkelse, eftersom han inte var rörelseidkare. De viktigaste
råvarorna för jordbruket var dock, som nämnts, i särskild ordning undan- tagna från skatteplikt.
Genom beslut av 1945 års riksdag vidtogs den ändringen av återförsäljarbe- greppets utformning att även sådana hantverkare m. fl., som huvudsakligen syss- lade med reparationer av varor, vid anskaffande av material blev likställda med återförsäljare. Därjämte infördes skattefrihet företagare emellan beträffande s. k. bortlämningsarbeten, dvs. om en företagare uppdrog åt en annan att utföra vissa arbetsmoment. I dessa fall hade före lagändringen skatt uttagits, vilken därefter fick avdragas, då den som fått erlägga skatten i sin tur redovisade skatt å sin omsättning.
Försäljningen av butikshandelsvaror belades med skatt i alla de fall, då köparen — även om han i övrigt var återförsäljare eller med återförsäljare likställd producent _ vid inköp av sådan vara var konsument, t. ex. grossist- eller fabriksföretags inköp av kontorsutensilier.
Därest i vissa fall rörelseidkare för återförsäljning eller såsom material köpt varor under sådana förhållanden, att skatt uttagits vid köpet, ägde rörel-seidkaren rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag för sålunda redan beskattat inköp.
4. Försäljning i restaurangrörelse m. m. Omsättningsskatt uttogs vid yr- kesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionau -, kafé- och kondi- torirörelse. För att nu avsedd rörelse skulle föreligga förutsattes, att rö- relsen huvudsakligen avsåg tillhandahållande av varor till förtäring på stället och att rörelsen bedrevs i lokal eller inom område, där bord och sitt- platser ordnats för kundernas bekvämlighet. Till nu angivna slag av rö- relse räknades även mindre, tillfälliga serveringar av läskedrycker, kaffe o.d. under förutsättning att försäljningen skedde yrkesmässigt. Yrkesmäs- sig serveringsrörelse förelåg inte, om ett företag med annat ändamål än restaurangdrift höll kost åt egen personal. I dylikt fall skulle därför i stället utgå skatt vid köp av skattepliktiga livsmedel. Om däremot verksamheten överlåtits på entreprenad åt annan, blev fråga om en av denne bedriven yrkesmässig serveringsrörelse.
Vid uttag av varor från restaurangrörelse och liknande förelåg till en början obegränsad skatteplikt. Detta medförde att kost till innehavare, serveringsper- sonal och även annan anställd personal (t. ex. egentlig hotellpersonal) beskatta- des till fulla värdet, inkl. värdet av i och för sig skattefria livsmedel samt tillag— ningskostnader. Genom beslut av 1943 års riksdag ändrades denna bestämmelse dock därhän, att omsättningsskatt inte skulle erläggas vid uttag från dylik rörelse av sådana livsmedel, för vilka frihet från omsättningsskatt var föreskriven vid försäljning eller uttag från rörelse i allmänhet. Genom denna ändring blev även tillagningskostnaderna för kost till personal m. fl. undantagna från beskattning. Dessa rörelseidkare kom därigenom vad gällde beskattningen av kost åt personal i samma ställning som andra rörelseidkare. Vid beskattningen av uttagen av skatte- pliktiga livsmedel tillämpades vissa schabloner.
Vid 5. k. helpension måste uppdelning ske efter någon skälig grund, eme- dan ersättningen för kost var skattepliktig men inte ersättningen för bostad.
—— Inom kafé- och konditorirörelsen var försäljningen av—bröd över disk i regel skattefri, medan serveringen av bröd var skattepliktig.
5. Arbetsprestationer. Som allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestationer gällde dels att arbetet avsåg ändrings-, förbättrings-, un- derhålls- eller rengöringsarbete eller ock arbetsbeting (förfärdigande av vara, vartill beställaren höll materialet), dels att arbetet hänförde sig till skattepliktiga varor, dels att arbetet yrkesmässigt verkställdes av företagare med fast driftställe. Frihet från skatt förelåg sålunda för arbete, som ut- fördes i kundens hem av person utan fast driftställe, t.ex. en hemsöm— merska. Om en företagare hade fast driftställe, förelåg skatteplikt vare sig arbetet utfördes å driftstället eller annorstädes. Reparations- och dylika arbeten å varor, beträffande vilka skärpt omsättningsskatt utgick, träffades -— efter lagändring 1941 — endast av omsättningsskatt efter fem procent. Utanför området för skatteplikt beträffande arbetsprestationer låg arbete å fast egendom samt bostadsnyttjande, transporttjänster, nöjesindustri, tjänster på sjukvårdens och hygienens område, arbetshjälp i hemmet, tj äns— ter inom bank— och försäkringsverksamhet, advokatrörelse och förmedlings— verksamhet m.m.
6. Uthyrning av varor. Vid yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga varor utgick skatt för hyresbeloppet. I form av >>hyreskontrakt>> träffat avtal rö- rande varor med uttrycklig eller underförstådd bestämmelse, att hyresman— nen efter erläggande av de överenskomna hyreslikviderna skulle bli ägare till de förhyrda varorna, ansågs inte falla under denna bestämmelse utan skulle såsom avbetalningsköp behandlas enligt reglerna för försäljning. —— Till skattepliktig uthyrning hänfördes vid tillämpningen inte fall, då varan kvarblev i uthyrarens besittning, t. ex. uthyrning av mangel, ej heller exem- pelvis uthyrning av bil, då förare medföljde, eller av jordbruksmaskiner, då personal för handhavandet medföljde.
7. Import och export. Vid import av utomlands inköpta skattepliktiga varor förelåg skatteplikt, dock ej där importen företogs av återförsäljare. Skatteplikt inträdde således endast vid import, som företogs av privata för- brukare. Vid import ålåg det tullverket att till länsstyrelsen i det län, där importören var bosatt, sända en kontrolluppgift angående den importerade varan, varefter skatten debiterades och uttogs av länsstyrelsen. Import av flyttsaker samt av sådana varor, som resande medförde utan förtullning, beskattades inte, ej heller utländska diplomaters import. Såsom redan nämnts var all export enligt uttryckligt stadgande fri från omsättningsskatt. Om en privatperson köpte en skattepliktig vara och själv exporterade denna, blev dock givetvis varan beskattad vid köpet, medan ! däremot skattefrihet förelåg om exporten ombesörjdes av säljaren. Skepps- fournering jämställdes i vissa fall med export.
8. Omsättningsskattens beräkning. Skatten utgick med fem procent av den skattepliktiga omsättningen. För vissa varor utgick dock skatten med
20 procent (guuldsmedxsva'ror m. fl., jfr s. 46). I förordningen förutsattes, att den skattskyldige uttog skatten genom att inkalkylera den i varupri- serna. Skatten var således osynlig. Något hinder förelåg dock inte för den, som så önskade, att för varje särskild transaktion uttaga skatten synlig, å nota c. d. Så var som regel fallet inom bokhandeln, där tillägg å de priser som åsatts böckerna skedde med 5,3 procent. Även inom andra branscher var, särskilt då fakturering skedde, inte ovanligt att skatten debiterades för sig. Dylika debiteringar var i och för sig inte avgörande för inlevereringen av skatten till statsverket, utan skatten skulle beräknas och inlevereras på grundval av den totala skattepliktiga omsättningen, vilken innefattade även den beräknade skatten.
Den skattepliktiga omsättningen beräknades för varje kalendermånad och skatten inlevererades senast den tjugonde i påföljande månad. Redo- visningen avsåg i princip vad som kontant influtit under månaden. Kund- förluster och returer av varor samt rabatter och bonus av olika slag kom därvid att avdragas, antingen automatiskt eller —— vid direkt utbetalade rabatter och bonus — genom avdrag vid inlevereringen. Betalning medelst väXel ansåg-s som kontant betalning, då växeln diskonterades, med rätt till efterföljande reglering om växeln ej inlöstes. Om i stället för kontanter läm— nades likvid i form av varor eller tjänster medtogs dessas värde i omsätt- ningen. Vid avbetalningsköp inräknades även särskilda avbetalningstillägg. Särskilt debiterade fraktkostnader fick avdragas. Till kontant influtna be- lopp lades även värdet av uttag av varor ur rörelsen, i första hand privata uttag men jämväl i vissa fall uttag för annan gren av rörelsen.
Ehuru kontantprincipen allmänt sett var fördelaktig för rörelsidkarna, kunde det dock i vissa fall vara enklare att redovisa skatten med ledning av fakturering- en. Ett dylikt förfarande kom att i viss utsträckning tillämpas redan från omsätt- ningsskattens början. Förfarandet lagfästes genom författningsändring 1943, var- vid dock förutsattes att länsstyrelsen lämnade medgivande till detta förfarings- sätt. För rabatter, konstaterade kundförluster, returer av varor etc. fick i dylikt fall avdrag verkställas, så att resultatet på längre sikt blev detsamma som vid kontantmässig redovisning. Uppskattningsvis torde högst tio procent av de skatt- skyldiga ha begagnat sig av denna metod, huvudsakligen sådana blandade detalj— och grosshandelsföretag, vilkas försäljning till största delen skedde till återför- säljare.
Beträffande detaljhandelsföretag, som sålde såväl skattepliktiga som skattefria varor, kom även att tillämpas ett system för särskiljandet mellan dessa varugrup- per, som medförde att kontantprincipen i viss mån frångicks. Det visade sig nämligen i praktiken nästan ogörligt inom ett flertal branscher _— särskilt livs- medelshandeln — att direkt vid försäljningen skilja mellan de båda varugrup- perna. Man måste därför tillämpa en indirekt metod, så att uppdelningen skedde på grundval av företagets inköp. Därvid bokfördes inköpen av skattefria varor för sig, i allmänhet i en särskild bok (»undantagsboken») med kolumner för olika slag av skattefria varor. Vid månadens slut nedsummerades dessa inköp, varefter omräkning för varje varuslag skedde till utförsäljningspris. Summan härav av— drogs för varje månad från den totala omsättningen. Vid sista månadsredovis-
ningen för året kunde vissa justeringar verkställas för förändringar i lagrets stor- lek under året, för utestående fordringar och för svinn. Metodens användning inom livsmedelshandeln underlättades av att lagerhållningen var relativt ringa i förhållande till omsättningen samt med hänsyn till att utförsäljningspriserna för skattefria varor var praktiskt taget exakt kända på förhand. Metoden med indirekt redovisning kunde även tillämpas på annat sätt. Inom exempelvis mjölk- affärer, brödbutiker och tobaksaffärer, där den skattefria försäljningen helt domi- nerade, förfar man sålunda, att man i stället förtecknade de skattepliktiga varu- inköpen och omräknade dessa till utförsäljningspris, varå sedan skatten redo- visades. Den indirekta metoden lagfästes genom förenämnda författningsändring 1943.
Därest en rörelseidkares skattepliktiga omsättning kunde antagas inte överstiga 3 000 kronor per år, ägde länsstyrelsen medgiva, att i stället för redovisning månadsvis fick avlämnas en redovisning avseende hela året.
Skatten inbetalades till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var bosatt (och där han således taxerades till statlig inkomstskatt), oavsett var rörelsen bedrevs. Beträffande handels- och kommanditbolag redovisade varje delägare för sin andel. Skatten inbetalades å länsstyrelsens postgiro- konto. Om skattskyldig försummade att inbetala å deklarationsuppgift an- givet skattebelopp, skulle detta indrivas, varvid indrivningsavgift utgick såsom för andra skatter.
9. Taxering till omsättningsskatt, besvär m.m. Vid inbetalningskorten till postverket var såsom bilaga fästad en särskild deklaration. Denna av- skildes av postverket och överlämnades till länsstyrelsen. I vissa fall före- drog de skattskyldiga att själva avskilja deklarationen och insända den se- parat. Deklarationen underkastades av länsstyrelsen en förberedande granskning. Felaktigheter, som därvid upptäcktes, meddelades den skatt- skyldige med åläggande i förekommande fall att verkställa tilläggsinbetal— ning. Om deklaration inte inkom skedde anmaning eller vitesföreläggande, varjämte läns-styrelsen kunde debitera ett skönsmässigt beräknat skatte- belopp. Därjämte skedde kontroll genom granskning av räkenskaper m. 111. De åtgärder av olika slag, som vidtogs under löpande år, var i viss mån preliminära. Först under påföljande år fastställdes skatten definitivt, vilket skulle ske snarast möjligt därefter och — med visst undantag — före årets utgång. Därefter kunde ytterligare skatt uttagas endast genom särskilt be- slut om eftertaxering, därest nya omständigheter framkommit. Vid det år- liga fastställandet av taxeringarna skedde som regel en jämförelse med den skattskyldiges inkomstdeklaration. Denna jämförelse med inkomstbeskatt- ningen hade sin betydelse inte bara för beräkningen av omsättningens stor- lek i vissa fall utan även för kontroll av att alla omsättningsskatteskyldiga kommit att medtagas vid beskattningen. Register fördes över de skattskyl- diga och dessa register hölls aktuella även genom att man följde ändringar i firmaregister m.m. Denna registrering var huvudsakligen av intern natur och sålunda inte formellt avgörande för frågan om skattskyldighet eller
vederbörandes ställning som återförsäljare. — Det må anmärkas att under de två första åren av skattens giltighetstid taxering till omsättningsskatt verkställdes inte av länsstyrelserna utan av taxerings- och prövningsnämnd, ehuru även under denna tid det egentliga utredningsarbetet handhades av länsstyrelsen.
[ Besvär över länsstyrelsens beslut angående taxering till omsättningsskatt ; fick anföras hos kammarrätten och regeringsrätten.
Då synnerliga skäl därtill förefanns ägde Kungl. Maj:t medgiva befrielse från eller återbäring av omsättningsskatt. Denna bestämmelse, som till- kom vid riksdagsbehandlingen, syns ha tillämpats för en del ursäktliga fall av underlåtenhet att uttaga och redovisa skatt liksom även i några fall av särskilt ömmande natur.
10. Den centrala omsättningsskattenämnden. Den för hela riket gemen- samma nämnden i omsättningsskattefrågor, den centrala omsättningsskat- tenämnden, bestod av ordförande och fyra ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t (en domstols- och en förvaltningsjurist, två representanter för nä— ringslivet — Köpmannaförbundet och Kooperativa förbundet — samt en distributionsekonomisk expert). Såsom nämndens huvuduppgift framstod att, efter hemställan från skattskyldig eller när anledning därtill eljest upp- kom, meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor skulle i beskattningshänseende hänföras till butiks- handelsvaror eller ej, samt beträffande frågan, huruvida viss vara skulle hänföras till något av de varuslag, vilka på grund av särskilda bestämmelser skulle vara undantagna från skatteplikt. Vidare ålåg det nämnden — för- utom att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämp- ning av förordningen — att efter framställning från kammarrätten eller länsstyrelse avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsätt— ningsskatt. Med hänsyn till att nämnden erhöll en mängd förfrågningar även rörande andra spörsmål än nu nämnda fann sig nämnden böra uttala sin uppfattning rörande omsättningsskatteförordningens tolkning i vissa frågor av mera principiell natur samt att besvara jämväl av skattskyldiga framställda frågor rörande förordningens tillämpning i särskilda fall. För samordnande av omsättningsskattekontrollen hade nämnden en på heltid anställd tjänsteman, centralkonsulent, varjämte hos nämnden tjänstgjorde en sekreterare. —— Nämnden utgav bl.a. ett stort antal branschlistor, vilka till större delen — tillsammans med anvisningar av olika slag samt vik— tigare svar å förfrågningar i övrigt _ intogs i publikationen »Från centrala omsättningsskattenämndens verksamhet» (del I och II). 11. Skärpt omsättningsskatt. En utbyggnad av den allmänna omsätt— ningsskatten med en strängare beskattning av mera umbärliga och lyxhe- tonade varor förutsattes redan då omsättningsskatten beslutades vid 1940 års urtima riksdag. Denna strängare beskattning kom till stånd efter beslut av 1941 års riksdag och var uppdelad på två skatteformer, nämligen dels
"en hos tillverkaren utgående skatt beträffande vissa varör, varuskatt (se härom närmare 5. 58), och dels en slkärpt oinsättningssk—att'i' fråga om vissa andra varor, som företrädesvis såldes i specialaffärer.
Den skärpta omsättningsskatten utgick, i stället för med fem procent, med 20 procent beträffande de varor, som fanns upptagna i en vid förord- ningen i ämnet fogad förteckning. I övrigt tillämpades föreskrifterna i för- ordningen om allmän omsättningsskatt jämväl å den skärpta Omsättnings- skatten. De varuslag, som var underkastade skärpt omsättningsskatt, ut- gjordes av följande.
1) Guldsmedsartiklar, pärlor o.d. » 2) Badiogrammofoner, andra grammofoner samt grammofonskivor.
3) Kikare och vissa kameror. 4) Äkta mattor och vissa slag av andra mattor. 5) Vissa skinn- och lädervaror, såsom pälsvaror, skodon av lackskinn m.fl. material, väskor o.d. av läder m. 111.
Då en tillfredsställande kontroll visade sig svår att anordna beträffande den skärpta omsättningsskatten å pälsvaror, upphävdes genom beslut av 1943 års riksdag den skärpta omsättningsskatten å pälsverk samtidigt som en särskild förordning om skatt å beredning av skinn utfärdades. En när- mare redogörelse för denna päl-svarus-katt lämnas i det följande (5. 59).
Den skärpta omsättningsskatten upphävdes fr.o.m. den 1 juli 1948, då den i huvudsak ersattes av en försäljningsskatt (rörande denna se s. 59).
12. Omsättningsskattens avkastning och kontrollkostnader. Den allmän— na omsättningsskatten inbetalades, såsom redan nämnts, i regel successivt under året månadsvis för den skattepliktiga omsättningen under närmast föregående kalendermånad. Influtet belopp av allmän omsättningsskatt (inkl. skärpt skatt) månads- vis under tiden januari 1940—juni 1947 framgår av tabell 8. Därvid bör erinras, att skatten ,med vissa undantag avvecklades den 1 januari 1947.
Tab. 8. Omsättningsskattens avkastning (milj. kronor)
Månad 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47
Juli ............... — 17,61 22,99 26,60 27,24 28,96 35,18 Augusti ......... — 19,0 1 21,65 23,35 24,36 25,04 32,5 7 September ...... — 19,22 21,35 22,62 25,62 26,40 32,91 Oktober ......... — 20,31 23,1 7 25,05 27,74 28,92 34,33 November ...... —- 22,63 26,7 5 27,13 28,85 30,31 36,95 December ...... —— 21,79 25,31 26,4 7 27,55 29,39 34,69 Januari ......... 0,00 30,00 32,84 35,93 37,45 40,02 40,03 Februari . 20,80 22,9 5 23,12 27,5 4 30,21 17,78 Mars ............ . 17,90 20,64 22,30 23,7 7 26,7 1 8,80 April ............ 18,02 21,76 22,99 27,30 28,32 10,53 Maj ..... .. 21,31 24,68 23,98 25,16 31,97 4,49 Jum 21,83 25,05 26,38 26,64 31,43 3,96 250,43 289,14 305,92 329,2 2 357,68 292,2 2
I dessa belopp ingår skärpt skatt med i genomsnitt ca 10 milj. kronor för år (= 15 procent utöver allmänna 5 procent). Under de 18 månader, då den skärpta skatten kvarstod efter den 1 januari 1947, inbringade denna skatt 29, 3 milj. kronor (: 20 procent skatt).
Tabell 8 visar, att skattekurvan under förordningens första giltighetstid företer en olikhet i förloppet i jämförelse med kurvorna för de följande åren. De sär— skilda omständigheter, som föranledde denna utveckling, sammanhängde väsent- ligen med förhållandena vid förordningens ikraftträdande; bl. a. torde en kon- centration av inköpen ha ägt rum före skattens införande. De följande årens ut— veckling företer däremot ett synnerligen likartat förlopp med stigande inkomster under höstmånaderna, ett utpräglat maximum under januari månad, avseende vä- sentligen försäljningen under julmånaderna, ett minimum under mars månad samt en svag stegring till budgetårets slut. Att den under år 1945 inträdda steg- ringen från mars till april framstår högre än under motsvarande månader tidi- gare'år, torde sammanhänga bl. a. med att giltighetstiden för de ransoneringskort å textilvaror, som utlöpte i december månad 1944, förlängdes t. o. 111. mars månad 1945.
Den influtna omsättningsskatten steg successivt för varje budgetår, nämligen med 15,5 procent under budgetåret 1942/43, 5,8 procent under budgetåret 1943/44, 7,6 procent under budgetåret 1944/45 och 8,6 procent under budgetåret 1945/46. Under senare halvåret 1946 låg uppbörden av omsättningsskatten 22,3 procent över motsvarande upphörd under senare halvåret 1945. Uppbörden under januari 1947, vilken väsentligen motsvarar försäljningen under december 1946, stannade emellertid vid ungefär samma siffra som uppbörden under januari 1946, tro- ligen beroende på köpmotstånd med hänsyn till att skatten skulle avskaffas från den 1 januari 1947. Under sista halvåret (omsättningen juli—december 1946) avkastade skatten 211,28 milj. kronor. De förändringar i beskattningen, som beslu- tades sedan ingången av budgetåret 1941/42, var av ringa betydelse för skattens avkastning.
Antalet skattskyldiga uppgick under år 1946 till ca 167 000 inkl. privata importörer. Dessa senare torde få uppskattas till åtminstone 7 000, varför således återstod ca 160 000 skattskyldiga näringsidkare. Av dessa var ca 14 000 aktiebolag och föreningar.
Beträffande kontrollorganisationen och kostnaderna härför må nämnas, att mot slutet av omsättningsskattens tid fanns, förutom den centrala om- sättningsskattenämnden, en föreståndare vid 17 av länsstyrelserna samt 101 kontrollanter jämte kvinnlig biträdespersonal. Kostnaderna för upphörd och kontroll uppgick vid denna tid till omkring 1,5 milj. kronor eller så- ledes till 0,4 procent av skatteintäkterna.
B. Erfarenheter från omsättningsskattens tillämpning *
Svårigheterna vid gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria varor m.m. torde få belysas av följande exemplifiering, därvid även kon- trollsvårigheter sammanhängande bl.a. med varuurvalet något beröres.
1 Redogörelsen under detta avsnitt bygger i huvudsak på upplysningar av kommitténs expert, taxeringsintendenten Åkesson, vilken var centrala omsättningsskattenämndens centralkonsulent.
a) Byggnadsbranschen. Av järnvaror beskattades spik, skruv och byggnads- beslag, medan däremot balkar och annat grövre järn var fria från skatt. Skatte- plikt förelåg vidare för spisar, kylskåp, badrumsutrustning såsom speglar och skåp samt färdiga diskbänkar, men undantag gjordes för värmepannor och rör- system, badkar, plåt, takrännor och andra plåtarbeten. Vad gällde trävaror ut- togs skatt för smärre hyllor och fristående skåp men ej för byggnadssnickerier i allmänhet eller för obearbetat trä. Av övriga varor beskattades glas (även i får- diga fönster), målarfärg och tapeter, armatur, elektriska ledningar o. d., under det att skatt inte uttogs för takpapp, kakel och andra plattor, tegel, cement, grus, sten, betong o. d.
Ojämnheter i beskattningen uppkom då fråga var om sammansatta varor. Så var t. ex. dörrar och fönster med beslag helt fria från skatt, även då beslagen endast paketerats samman med den färdiga trävaran, varigenom fabrikstillverk- ningen gynnades. Vid köksinredningar åter blev fabrikstillverkningen missgyn- nad vid jämförelse med tillverkning på byggnadsplatsen. På kombinerade spisar och värmepannor uttogs skatt efter uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del, där så kunde ske, eljest å hela kombinationen. — Reparationsarbeten å bygg— nader var i allmänhet fria från skatt, men ibland ingick i reparationen försälj- ning av skattepliktigt material (t. ex. utbyte av spis, kylskåp m. 111.).
De redovisningstekniska svårigheterna var inom denna bransch betydande och berodde huvudsakligen på de besvärliga gränsdragningsproblemen.
b) Maskinbranschen. Större maskiner, som i allmänhet inte såldes i detalj- handeln, var skattefria, sålunda praktiskt taget alla maskiner för industrien (järn- verk och mekaniska industrien, cellulosa-, pappers- och textilindustrien, kraft- verk etc.). För jordbrukets del undantogs tröskor och skördetröskor, Spannmåls- torkar m. m., medan däremot självbindare, traktorer och mindre maskiner var skattepliktiga. Reservdelar var stundom skattepliktiga även om de tillhörde skat- tefria maskiner.
Praktiska svårigheter vid gränsdragningen uppkom inom vissa områden, bl. a. för gräv- och lastningsmaskiner, truckar och kranar. Här drogs gränsen mellan skatteplikt och -frihet på det sätt, att undantag från skatt gjordes för vad som gick på skenor (skattefrihet förelåg för lokomotiv och järnvägsvagnar).
De redovisnings- och kontrolltekniska svårigheterna fanns även inom här an- givna bransch, men dessa var ej så markerade som för byggnadsbranschens ma- terial.
0) Övriga branscher. Betydande svårigheter förelåg att dra en gräns beträf- fande skattskyldigheten för pappersvaror och trycksaker, delvis beroende på att vissa slag av papper och trycksaker undantagits såsom inte förekommande i de- taljhandeln. _— Gränsdragningen mellan båtar för personligt bruk (rodd- och se— gelbåtar, lustjakter), som var skattepliktiga, och skattefria bruksbåtar blev ytterst besvärlig. Beskattningen av ridhästar torde få sägas ha stannat på papperet.
Skattefria butikshandelsvaror. De skattefria butikshandelsvarorna komplicerade förhållandena inom vissa branscher.
a) Livsmedel. Skattefriheten för vissa livsmedel (mjölk, grädde, smör, marga- rin, ägg, potatis, de flesta slag av mjöl, gryn och bröd, dock ej vid servering) motiverades dels av sociala skäl, dels av att jordbrukare inte kunde beskattas för egen konsumtion eller för direkt försäljning. Redovisningen av skatten för livsmedelshandeln skedde i allmänhet så att en
inköpsbok fördes, däri de skattefria inköpen antecknades för sig i en eller flera kolumner, varefter vid månadens slut tillägg skedde för beräknad vinst och det sålunda erhållna beloppet avdrogs såsom skattefri försäljning (för mjölkaffärer omvänt). Vid årets slut kunde justering ske med hänsyn till inneliggande lager (blankett härför fanns, men enär lagret av de fria livsmedlen omsattes hastigt med ringa lagerhållning, brydde man sig ofta inte om årsjustering). Vissa avdrag för svinn fick förekomma.
Det merarbete, som systemet föranledde för handeln, var säkerligen inte obe- [ tydligt. Som biprodukt framkom en viss affärsstatistik, som torde ha höjt intresset ) för bokföringen hos handlandena. över huvud taget tog räkenskapsförandet ett ' stort steg framåt, då nya och förbättrade bokföringssystem utarbetades och in- troducerades genom köpmannainstitut, branschorganisationer, bokföringsbyråer, bokförlag och skattemyndigheterna.
För kontroll utarbetades av skattemyndigheterna statistik över normal fördel- ning å skattepliktig och skattefri försäljning inom vissa typer av livsmedels- affärer (jämväl bruttovinststatistik).
Bagerier med egen tillverkning av både skattefritt och skattepliktigt bröd samt med direktförsäljning fick föra tillverkningsjournaler med uppdelning av varorna. Självfallet var denna verksamhet svårkontrollerad, liksom även försälj- ning av bröd över disk i konditorier och kaféer, vilken var skattefri, medan där- emot servering av bröd till kaffe etc. var skattepliktig.
b) I annan ordning beskattade varor. Härmed avsågs tobaksvaror samt för förtäring avsedda rusdrycker. Tobakshandeln redovisade till en början med skilda kassor för skattefri och skattepliktig försäljning. Genom myndigheternas försorg utarbetades senare i samråd med Tobakshandlarnas riksförbund ett bok- föringssystem med indirekt redovisning av den skattepliktiga försäljningen (ameri- kansk kolumnjournal, alltjämt allmän i branschen). Efter denna omläggning , syns redovisningen ha fungerat tillfredsställande. — Undantaget för rusdryc- ' ker berörde endast sprit- och vinrestauranger, som i regel redan hade en nog- grann bokföring. Anmärkas må, att undantag inte gjordes för andra särskilt be- skattade varor än de nu nämnda. Sålunda utgick omsättningsskatt för öl, läske- drycker, sötvaror och för pälsverk, då dessa överfördes från 20-procentig omsätt- x ningsskatt till beredningsskatt.
c) Övriga undantagna butikshandelsvaror. Uppräkningen omfattade ursprung- ligen spannmål, fröer, foder- och gödselvaror, cement och kalk, fasta bränslen, bränn-, lys- och smörjoljor, vissa fiskredskap, inhemska tidningar och tidskrifter med minst fyra nummer per år. Senare tillkom betningsmedel, AIV-vätska, bakte- riekulturer, saltsten, hösalt, karbid, impregnerad byggnadspapp, tjära, tjärolja. asfalt, reveteringsväv m. m., ävensom vissa apoteksvaror.
I några fall förekom här gränsproblem, exempelvis beträffande fodermedel (restaurang- och slaktavfall), fröer (vissa kryddor m. m.), oljor (hänvisning till tullstatistiskt nummer, i praktiken svårbedömbart), tidningar och tidskrifter (hän- visning till postens tidningstaxa, även antikvariska tidskriftserier var fria), salt (viss grovlek).
Särskilda spörsmål
a) Export. För vissa företagare, såsom skeppsfournerare, medförde skattesyste- met särskilda svårigheter. Fartyg i utrikesfart fick inköpa förnödenheter fritt från skatt, men reglerna härför var ganska svårtillämpade. I övrigt vållade den egentliga exporten ej så stora besvärligheter, då den i regel låg något led till- baka i distributionen.
b) Import. Skatt uttogs endast å privatimport, som dock under kriget nästan var obefintlig. Senare förekom en viss import av bilar m. m. Skatt uttogs ej för flyttsaker. Vid import fick importören lämna förbindelse, att han var återför— säljare, eljest sändes ett kontrollmeddelande till länsstyrelsen. Skatt uttogs alltså inte genom tullmyndigheten, utan skatten fick uttagas i efterhand.
c) Differentierade skattesatser. Den skärpta 20-procentiga omsättningsskatten, >>lyxskatten», medförde ur kontrollsynpunkt svårigheter vid tillämpningen. Efter kriget importerades stora kvantiteter äkta mattor, som såldes på hotellrum, på auktioner och på andra svårkontrollerbara sätt. Lädervaror tillverkades av vissa portföljmakare, som sålde under hand, särskilt sedan råvarutillgången ökat. För begagnade »lyxvaror» torde i praktiken knappast någon skärpt skatt ha redovi- sats. Av influtna belopp — genomsnittligt ca 10 milj. kronor för år _— torde ungefär hälften ha belöpt å guld- och silvervaror.
De svårigheter, som visade sig uppkomma vid tillämpningen av den all- männa omsättningsskatten, berörde — såsom av den nu lämnade redogö- relsen torde framgå — huvudsakligast kontrollen samt gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria varor. Några större svårigheter vad avsåg urvalet av skattskyldiga förefanns inte. Eftersom omsättningsskatten uppbars och redovisades på detaljiststadiet gick gränsen mellan sista yrkes- mässiga ledet och konsumenten. Man gick med andra ord ända ned i botten och fick då med även reparatörer och andra småhantverkare. Gränsen var i och för sig inte svår att fastställa, om man bortser från några särskilda ka- tegorier, såsom hemsömme-rskor, vissa fiskare och trädgårdsodlafre.
Kontrollsvårigheterna sammanhängde främst med det stora antalet skatt— skyldiga företagare, ca 160 000. Åtskilliga av dessa var dock producenter eller grossister, som sålde varor till konsumenter antingen endast i ringa omfattning till anställda — varvid skatten ofta redovisades endast en gång per år _— eller i parti till offentliga inrättningar. Då antalet kontrollanter mot slutet av skattens giltighetstid utgjorde 101 kom således en kontrollant på ungefär 1 600 företagare. Till stor del blev kontrollanterna låsta vid för— frågningar angående skattepliktiga varor samt vid arbetet med teknisk granskning av redovisningarna. I praktiken blev det därför i huvudsak fråga om enstaka stickprovskontroller av bokföring (i några fall skedde dock även kategorigranskningar).
Erfarenheterna av kontrollens effektivitet har varit något olika. På det hela taget torde erfarenheterna från omsättningsskattens senare år ha varit relativt goda, dock ej beträffande den skärpta omsättningsskatten. Det må emellertid framhållas, att kontrollorganisationen visserligen successivt för- bättrades men likväl inte kunde anses ha blivit helt tillfredsställande ut-
byggd.
III. Gällande indirekt beskattning
Den indirekta beskattningen är i Sverige begränsad till motorbränslen (bensin, motorsprit och motor-brännolja), motorfordon (årlig fordonsskatt
51 och omsättningsskatt), alkoholhaltiga drycker, tobak, elektrisk kraft samt till avgifter för nöjestillställningar och till vissa lyxbetonade eller mer um- bärliga varor. (Lotteri-,' tips- och totalisatormed-el är i och för sig nära jäm- förbara med en konsumtionsskatt, men dessa medel betraktas budgettek- niskt inte såsom en form [av indirekt beskattning och har därför här lämnats [ åsido.) Den av 1955 års riksdag (vårsessione'n) införda avgiften för in- ? vesteringar år 1955 inom rörelse och jordbruk — vilken avgift sedermera be- i slutats att avse investeringar jämväl åren 1956 oc-h 1957 —' kan betraktas så- som en form av indirekt skatt, varför i det följande en redogörelse för den- na investeringsavgift lämnas. Med undantag ”för tullar, skatterna å alko- holhaltiga drycker, motorfordon (frånsett omsättningsskatten å motorfor- don) och motorbränslen samt stämpelcskatt å spelkort är de nu gällande in- direkta skatterna tillkomna under de senaste decennierna.
Automobilskattemedlen avses skola hel-t gå till bestridandeav kostna- derna för byggande ooh underhåll av vägar, medan däremot inkomsterna från övrig indirekt beskattning ingår i den allmänna budgeten utan när- m-are angivande av de ändamål, vartill dessa sistnämnda in”—komster skall användas.
De speciella avgifter, som av jordbrukspolitiska skäl uttages vid införsel till riket av fettråVaror, fettämnen och vissa fetthaltiga färdigvaror, beröres också i detta avsnitt. I avsikt att reglera priset på vissa jordbruksprodukter utgår även andra speciella avgifter på dylika produkter, liksom också vissa införselavgifter upptages i samband med import. I det följande lämnas en redogörelse för fettvaruavgifterna men däremot inte för andra av jord- brukspolitiska skäl införda speciella avgifter.
Tullmedlen har nära anknytning till den indirekta beskattningen. Det har därför ansetts lämpligt att i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för det svenska tullsystemets nuvarande utformning.
I . Motorbränslen och motorfordon Skattesatserna å bensin under olika tidsperioder framgår av tabell 9.
Tab. 9. Skattesatser & bensin
Tidsperiod Skatt (öre pr liter) 1/7 1929— 3/6 1931 ...... 6 4/6 1931—30/4 1932 ...... (6+ 2=) 8 1/5 1932—30/6 1938 ...... 10 , 1/7 1938—31/12 1939 ...... 12 1 1/1 1940—30/6 1940 ...... (12+ 4=) 16 i 1/7 1940—31/12 1945 ...... (12+25=) 37 1/1 1946—31/3 1948 ...... 18 1/4 1948—31/12 1950 ...... (13+27=) 45 111 1951—30/6 1953 ...... 25 1/7 1953—30/6 1954 ...... 28 Fr. o. 111. 1/7 1954 ......... 32
Förändringarna av skattesatsen å motorsprit framgår av tabell 10.
Tab. 10. Skattesatser å motorsprit
Tidsperiod Skatt (öre pr liter) 117 1953—30/6 1954 ...... 3 1/7 1954—30/6 1955 ...... 7 1/7 1955—30/6 1957 ...... 13 117 1957— ...... 19
Å motorbrännolja har skatten under tiden 1 juli 1953—31 december 1954 utgjort 23 öre per liter. Fr.o.m. den 1 januari 1955 uttages skatt å motor- brännolja med 32 öre per liter eller samma belopp som gäller för bensin.
Vid import av bensin uttages skatt av tullverket medan däremot kontroll- styrelsen uppbär skatt å bensin, som tillverkas inom riket. I sistnämnda fall avlämnar producenten kvartalsvis en deklaration till kontrollstyrelsen. Skatten erlägges likaledes kvartalsvis till kontrollstyrelsen under månaden näst efter kvartalets utgång. Även skatten på motorsprit erlägges efter de- klaration till kontrollstyrelsen för varje kvartal och betalas till kontroll- styrelsen på samma sätt som bensinskatten. Den som är ägare av bränn- oljedrivet motorfordon skall senast inom 15 dagar efter varje kalenderkvar- tal till kontrollstyrelsen ingiva deklaration angående den myckenhet bränn- olja, som under kvartalet använts såsom drivmedel för fordonet. Samtidigt med deklarationens avlämnande skall till kontrollstyrelsen inbetalas enligt deklarationen upplupen skatt. Skatten utgår med 32 öre för liter.
Vad angår den årliga beskattningen av fordon har i tabell 11 angivits förändringar i skattesatser-na sedan år 1946.
Fordonsskatterna erlägges årligen av fordonsägaren och inbetalas till statsverket via posten.
För motorfordon, som för tillfälligt brukande införes i riket, debiteras och uppbäres automobilskatt i samband med tullklareningen av fordonet.
Saluvagnsskatt erlägges av tillverkare och försäljare av a'ut'omo'biller eller släpvagnar för brukande av sådant fordon, som hålls till salu.
Omsättningsskatten erlägges för personbilar, sådana med skåp-, stations- vagns- eller personbilskarosseri utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt Vej överstiger 1 800 kg, samt motorcyklar, allt i den mån fordonen inte är eller tidigare varit upptagna i bilregister. För personlbilar och lastbilar utgår skatten med det antal kronor, som motsvarar 90 procent av det tal, vilket an'giver fordonets tjänstevikt, uttryckt i kilogram. För bilar med högre tjänstevikt än 1 600 kg skall tifl'lägg därjämte göras med 120 kronor för varje fullt femtiotal kilogram, varmed .tj'änstevikte-n överskjuiter 1 600 kg. Skatten avrundas i förekommande fall till närmast lägre helt tiotal kronor. För motorcyklar utgör skatten 180 kronor, därest fordonets tjänstevikt ej
Tab. 11. Skattesatser & motorfordon
Skattesats 1/1 1946—31/12 1952 1/1 1953—31/12 1954 Fr.o.m. 1/1 1955 Fordonsslag Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- belopp avgift belopp avgift belopp avgift kr. kr. kr. kr. kr. kr. Personautomobiler 70 120 100 128 110 128 Lastbilar ............... 70 125 100 137 110 737—23 337 Omnibussar ............ 70 122 100 133 110 a33—1 353 Motorcyklar, lätta 21 — 30 —- 30 -— » , tunga 28 — 40 — 40 _— » , med sid- vagn ...... 42 — 60 — 60 -— Trehjulingar ............ 42 — 60 — 60 _ Släpvagnar ............... 456—224 _ *80—560 — *80——1 200 —-
1 Tilläggsavgiften utgår för varje påbörjat tal av 100 kg av automobilens tjänstevikt minskad med 900 kg. 2 Tilläggsavgiftens storlek varierar alltefter lastbilens tjänstevikt på följande sätt:
Tjänstevikt Tilläggsavgift Ej över 3 000 kg 37 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad med 900 kg 3000—7 000 kg 777 kr. för 3 000 kg och 64 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av återstående del av tjänstevikten Över 7000 kg 3337 kr. för 7000 kg och 120 kr. för varje påbörjat tal
av 100 kg av återstående del av tjänstevikten 3 Tilläggsavgiftens storlek varierar alltefter bussens tjänstevikt på följande sätt:
Tjänstevikt Tilläggsavgift Ej över 5000 kg 33 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad med 900 kg Över 5 000 kg 1 353 kr. för 5 000 kg av tjänstevikten och 55 kr. för varje
påbörjat tal av 100 kg av återstående del av tjänstevikten 4 Skattens belopp varierar alltefter släpvagnens totalvikt.
övers-tiger 75 kg, 240 kronor, därest tjänstevirkten är högre men ej över- stiger 160 kg samt eljest 360 kronor. Skatten redovisas till kontrollstyrelsen av tillverkare eller särskilt registrerad importör i samband med leverans till köpare. Till grund för skatteredovisningen skall den skattskyldige må- nadsvis till kontrollstyrelsen avlämna på tro och heder upprättade dekla— rationer. För motorfordon, som införes till riket av annan än registrerad importör — i regel min-uthandlare eller konsument — uppbäres skatten av tullverket samtidigt med att vederbörlig tull uttages.
2. Spritdrycker och vin
Omsättningsskatten å spritdrycker och vin upptages vid detaljhandelsbo- lagets (Nya Systemaktiebolagets) inköp av sådana drycker. Utskänknings- skatten upptages av detaljhandelsbolaget vid försäljning av spritdrycker och starkvin till den, å vilken rätt till utskänkning överlåtits. Staten er-
håller emellertid ytterligare inkomster av rusdrycksförsäljningen genom att partihandelsbolaget (Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen) och detaljhandels— bolaget efter vederbörliga avsättningar till statsverket inlevererar sin års- vinst. Dessa vinstbelopp redovisas i budgeten under titlarna »Rusdrycksför- säljningsmedel av partihandelsbolag» resp. >>Rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag». Sistnämnda medel uppkommer genom de handelsvins— ter, som systembolaget erhåller vid detaljhandeln.
Nu gällande omsättningsskatt utgår efter olika skattesatser för sprit- drycker och vin. För spritdrycker erlägges omsättningsskatt i form av en grundavgift av tio kronor för liter, om dryckens alkoholhalt överstiger 40 vo- lymprocent, nio kronor för liter, om alkoholhalten är lägst 35 volymprocent och högst 40 volymprocent, samt sju kronor 50 öre för liter, om alkoholhalten junderstiger 35 volymprocent. Jämte grundavgiften utgår en procentavgift [motsvarande 50 procent av utminuteringspriset. För vin, vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent (starkvin), uttages omsättningsskatt med en * grundavgift av två kronor för liter och med en procentavgift motsvarande * 25 procent av utminuteringspriset samt för annat vin (lättvin) med- en pro- centavgift motsvarande 33 procent av utminuteringspriset. Utminuterings- priset utgöres av det belopp, som, skatten inberäknad, betingas vid varornas utminutering. '
För här i riket'tillverkat vin skall omsättningsskatt därjämte utgå med en särskild tillverkningsavgift av 50 öre för liter, om vinets alkoholhalt överstiger 14 volymprocent eller vinet är musserande eller därmed jämför- ligt, men eljest av 20 öre för liter. Vid beräkning av procentavgiften för vin. varom nu är fråga, skall i utminuteringspriset inräknas jämväl tillverk- ningsavgiften. .
För sprit för tekniska m.fl. ändamål utgår omsättningsskatt med 2:70 kronor för liter.
Omsättningsskatten inbetalas till kontrollstyrelsen månadsvis av Aktie- bolaget Vin- & Spritcentralen.
Gällande utskänkningsskatt utgår å spritdrycker och starkvin, vilka ut- skänkes, med ett belopp, motsvarande för spritdrycker 33 procent och för starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris. Skatten upptages av de- taljhandelsbolaget vid försäljning av spritdrycker och starkvin till rättig— hetsinnehavare. Detaljhandelsbolaget inlevererar skatten månadsvis till * statsverket. Kontrollen över utskänkningsskatten ombesörjes av kontroll- ; styrelsen. Vid sidan av utskänkningsskatten och handelsvinsten å utminute- l ringspriset erlägges av rättighetsinnehavaren viss andel av utskänknings- i vinsten till detaljhandelsbolaget. Utskänkningsskatten liksom frågan om restauratörern—as vinst å utsk'änkningen har varit föremål för utredning av 1953 års utskänkningsvinst-kommitté, som överlämnat ett betänkande i ämnet (SOU 1956:56).
Skatt å tobaksvaror har utgått resp. utgår på sätt följande sammanställ- ningar visar.
För cigarretter har skattesatserna sedan den 1 juli 1943 varierat på sätt framgår av tabell 12.
Tab. 12. Skattesatser å cigarretter
Procent av pris- Belopp för 1 st. kurantpriset öre Tid Anm. lmporte- Importe- Inhemska rade Inhemska rade 1/7 1943—31/1 1948 ............... 72 68 0,2 1,3 1/2 1948—30/6 1951 ............... 72 68 0,45 1,7 1/7 1951—30/6 1952 ............... 72 67 0,55 1,75 117 1952—31/3 1954 ............... 40 40 2,5 3,5 31%? ägg,? 40 40 4,04 5,3 $'%? SVS; sh Fr. o. m. 1/4 1954 .................. 40 40 2,5 3,5 få? 2' ;e'rng't vikt över 40 40 4,3 5,65 0,75 g DBT St.
De fr. o. m. den 1 april 1954 gällande skattesatserna å olika tobaksvaror framgår av tabell 13.
Tab. 13. Skattesatser & olika tobaksvaror
För inom riket För till riket tillverkad vara införd vara
Vikt för 1 st.
Varuslag gram Procent Belopp för Procent Belopp för av pris- av pris- kurant- 1 st. 1 kg kurant- 1 st. 1 kg priset öre kr. priset öre kr. (Iigarrer grupp I ............... t. o. m. 5,0 35 4,3 — 35 12,4 — » II .................. över 5,0 35 5,6 — 35 15,6 "— Cigarrcigarretter grupp I .................. t. o. m. 1,7 35 4,0 —— 35 6,6 — * .................. över 1,7 35 35
t. o. m. 0,75 40 2,5 —- 40 3,5 — Över 0,75 40 4,8 —— 40 5,65 _
— 40 —— 24: 60 40 — 31: — — 40 — 3: 70 40 — 7: — Snus ........................... — 40 40
Av vidtagna ändringar i tobaksskattens utformning skall här nämnas den betydelsefulla omläggning av skatten, som genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1952. Syftet med omläggningen var att med bibehållande av statens inkomster av tobaksskatten och utan större ändringar i tobaksvarornas pris- kurantpriser uppnå en reduktion av värdeskattens prisfördyrande inverkan. Omläggningen innebar, att värdeskatten skulle utgå med 40 procent på samtliga varuslag, inhemska såväl som importerade, och kombineras med en myckenhetsskatt av den storlek, att den totala skattebelastningen i stort sett behölls.
Rätten att tillverka tobaksvaror inom riket eller att till riket införa så- dana varor tillkommer med några få undantag Aktiebolaget Svenska to- baksmonopolet såsom innehavare av detta statens monopol. Den skatt, som belöper på försålda tobaksvaror, inbetalas månadsvis av nämnda bolag till statskassan.
4. Malt— och läskedrycker
Maltdryckerna indelas i tre klasser efter alkoholhalten, uttryckt i vikt- procent. Den före den 1 oktober 1955 gällande klassindelningen har varit följande, nämligen klass I högst 1,8 procent, klass II mer än 1,8 men högst 3,2 procent och klass III mer än 3,2 procent. Skatteplikt har förelegat för maltdrycker av 11 och III klasserna, medan maltdrycker av klass I som regel varit befriade från skatt. I samband med den allmänna skärpning av den indirekta beskattningen, som genomfördes år 1948, indrogs under beskatt- ning även sådana maltdrycker av klass I, som på grund av lagring blev för— ädlade eller som höll högre stamvörtstyrka än sex procent (lagrat svag— dricka). Denna skatt å lagrat svagdricka har dock upphävts fr.o.m. den 1 juli 1954. Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen har till en början genom träffade överenskommelser och sedan genom ändrad lagstiftning varit på visst sätt begränsad.
Av 1954 års riksdag har antagits vissa ändringar i maltdrycksbeskatt- ningen. De vidtagna ändringarna sammanhänger med samma års riksdags beslut om ändrade riktlinjer för samhällets nykterhetspolitik. I fråga om försäljningen av alkoholdrycker har därvid förordats en konsekvent politik i syfte att främja en övergång till svagare drycker. Såsom ett led i denna har bl.a. genomförts, att starköl med en högsta alkoholhalt av 4,5 vikt- procent skall, såsom en konkurrentdryck till spritdryckerna, få tillhanda- hållas allmänheten i utminuteringsaffärer för rusdrycker och på sprit- restauranger samt vissa vinrestauranger. Alkoholhalten i det vanliga ölet har ansetts böra bibehållas vid 2,8 viktprocent. För maltdrycker av första klassen utgår inte någon skatt. Skatten förutsättes utgå med oförändrat be— lopp för maltdrycker av klass II men med högre belopp för starköl. Denna
beskattning trädde i kraft samtidigt med omläggningen av riktlinjerna för nykterhetspolitiken i övrigt eller fr. o. m. den 1 oktober 1955. Skattesatserna å maltdrycker har under tiden sedan den 1 januari 1940 successivt höjts på sätt belyses av tabell 14.
Tab. 14. Skattesatser å maltdrycker
Maltdrycksklasser
Tid I II III (lagrat)
Skattesats öre per liter
1/1 1940—31/1 1948 —— 30 54 1/2 1948—30/11 1950 9 39 72 1/12 1950—30/9 1955 12 42 78 1/10 1955— (upphävd 42 135 fr. o. m. 1/7 1954)
Läskedrycksskatten omfattar kolsyrade och därmed jämförliga drycker, ej hänförliga till rus- eller maltdrycker, vilka indelas i mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses även naturligt vatten inne- hållande fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas såsom läskande dryck. Till gruppen söta läske- drycker hänföres vissa slag av fruktsaft i konsumtionsfärdigt skick, exem- pelvis lingondricka, däremot ej outspädd fruktmust. Skattesatsen har sedan den 1 februari 1940 förändrats på sätt anges i tabell 15.
Tab. 15. Skattesatser å läske-
drycker Skatte— Tid sats öre per liter 1/2 1940—31/5 1941 10 1/6 1941—31/1 1948 12 1/2 1948—30/11 1950 18 1/12 1950— 21
Såväl maltdrycks- som läskedrycksskatten upptages hos producenten och erlägges på grundval av deklaration till kontrollstyrelsen. Deklarationerna upprättas för varje månad och avlämnas i fråga om maltdrycker av klas- serna II och III senast den 8 nästföljande månad och vad avser läskedrycker senast den 15 påföljande månad. För läskedrycker betalas skatten samtidigt med deklarationens avlämnande, medan i fråga om maltdrycker skattebetal- ningen sker den 15 påföljande månad. Kontroll över skabteredovisningen
utövas vid besök hos producenten av tjänsteman från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll, varvid för beräkning av tillverkningen särskild upp- märksamhet ägnas åtgången av kapsyler, etiketter, socker och kolsyra.
5. Varuskatter
Beskattningen av vissa såsom mer umbärliga betraktade konsumtions— varor regleras av flera olika förordningar (beträffande skatt å malt- och läskedrycker se under punkt 4). De olika skatterna och skatteobjekten fram- går av tabell 16.
Tab. 16. Förekommande varuskatter
Skattesubj ekt Skatteobjekt
A. Varuskatt Producent Choklad och konfityrer, vissa kemiska preparat såsom essenser för till- verkning av likörer, tand,- pulver, tandkräm, puder, smink, parfymer m. m.
B. Pälsvaruskatt Beredare Beredda pälverk
C. Försäljnings- skatt
Tillverkare el- ler annan säl- jare
Guldsmedsvaror, äkta mattor, grammofonartik- lar
D. Kaffeskatt Importör Rostat och orostat kaffe
a) Den varuskatt, som uttages hos varans producent, utgår med en Viss procentuell andel av producentens pris vid försäljning i större poster till återförsäljare, dvs. i regelpå grossistpriset. På detta pris (beskattnings- värdet) beräknas skatten efter olika procentsatser för skilda varuslag. Skat- teprocenten framgår av tabell 17.
Den som producerar nu nämnd skattepliktig vara skall registreras hos kontrollstyrelsen. Deklaration över verkställd försäljning av skattepliktig vara upprättas för varje månad och avlämnas till kontrollstyrelsen i regel senast inom 45 dagar efter utgången av den månad deklarationen avser. Den skatt, som belöper på den tid som deklarationen avser, inbetalas sam- tidigt med deklarationens avlämnande. Producenterna kontrolleras av tjänstemän från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll. Vid kontrollbesök l avstämmes den i deklarationer och andra kontrollhandlingar redovisade ! försäljningen mot försäljningsbokföringen, försäljningen mot tillverkningen , jämförd med in— och utgående lager samt tillverkningen mot råvaruinköpen, varjämte i vissa fall jämförelse göres mellan företagens bokföringsmässiga lönsamhet och kända utgiftsposter. Producentens fakturor till grosshand-
a varor, belagda med vara— skatt
Skatte- Skatte- procent procent av be- av kon- , Varuslag skatt- suggest- €£$; (...,..- snitt) ca Choklad- och konfityrvaror, glass 65 24 Puder samt smink och andra preparat för hudens färgning, läppstift, nagel- lack, ögonhårskräm o. d. ............... 80 30 Parfymer, toalettvatten, hårvatten, hårolja, pomada, kemiska kompresser för hårpermanentning o.d., essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker ............... 50 21 Tandkräm, munvatten, schampone- ringsmedel .................................... 25 12
lare eller detaljhandlare jämföres stickprovsvis med det fakturasamman- drag, vilket producenten sänder in till kontrollstyrelsen och vilket i någon mån har karaktären av verifikation till den avlämnade deklarationen. För varor, som importeras, uttages skatten vid importtillfället efter särskilda normer. Skatten uppbäres vid importen av tullverket, samtidigt med det att vederbörlig tull uttages, men kontrollstyrelsen har att sedermera efterdebi- tera vederbörande importör, därest vid importtillfället för låg skatt skulle ha uttagits. 4 ' '
b) Skatt på pälsverk upptages hos den som bereder pälsverken och obe- roende av om denne själv äger pälsverket eller bereder det för någon annans räkning. Skatten utgår med olika belopp för skilda slag av pälsverk. Skatte- satsernas storlek har bestämts i syfte att motsvara ett belopp av 15 till 20 procent av det beredda pälsverkets värde. Deklaration upprättas kvartalsvis och avlämnas till kontrollstyrelsen inom utgången av närmast följande må- nad. För skattekontrollen har kontrollstyrelsen en särskild pälsvaruexpert, som dels besöker beredningsställena och dels följer handeln med sådana oberedda pälsverk, som importeras eller säljs vid pälsvaruauktioner. Vid import av beredda pälsverk eller färdiga pälsvaror upptages skatt av tull- verket med ett belopp av (tullen inräknad) 20 procent av varans värde. Vid import kan en särskild styckeskatt på varje pälsverk i regel inte upp— tagas, beroende på att pälsverkets slag eller antal ofta inte kan bestämmas.
c) Försäljningsskatten uttages beträffande inom riket tillverkad vara hos den, som låtit inregistrera sig hos kontrollstyrelsen såsom säljare av
skattepliktig vara. Skyldighet att registrera sig gäller för den som bedriver yrkesmässig försäljning av vara av egen tillverkning. Den som bedriver försäljning av skattepliktiga varor av enbart annans tillverkning må, om han så önskar, låta registrera sig såsom säljare. Skattskyldighet enligt detta system föreligger sålunda, till skillnad från vad som gäller enligt varu- skatteförordningen, inte enbart för tillverkare, utan även partihandlare eller detaljhandlare kan inträda som skattskyldig. Då registrerad säljare äger verkställa inköp utan att skatten påföres vid inköpstillfället, skulle antalet återförsäljare, som kunde låta registrera sig, kunna bli betydande. Även den som har endast obetydlig försäljning av skattepliktiga varor skulle kunna finna det förenligt med sina intressen att låta registrera sig. För undvikande av en dylik utveckling stadgas i förordningen, att skatt för viss tidsperiod skall erläggas med ett visst minsta belopp —— för den som be- driver försäljning enbart av egen tillverkning av guldsmedsvaror gäller dock inte dessa regler om minimiskatt. Minimiskattebeloppen är så avvägda, att det inte blir ekonomiskt fördelaktigt för företag med obetydlig försälj- ning av skattepliktiga varor att låta registrera sig. Försäljningsskatt utgår för följande varor.
_ 1) Arbeten av guld, silver, platina eller annan platinametall, även med infattade pärlor eller stenar. Undantag från skatteplikt har dock gjorts för artiklar, avsedda för tekniskt bruk samt för plåt, rör och träd ävensom skrivpennor och beslag till reservoarpennor samt vissa musikinstrument och delar därtill. '
2) Äkta, oinfattade pärlor och koraller samt oinfattade ädelstenar utom stenar för industriellt bruk samt bijouteriartiklar av sådana varor.
3) Mattor innehållande silke ävensom knutna mattor, helt eller delvis av ull eller andra djurhår med ett knutantal överstigande 25 000 per kvad- ratmeter.
4) Grammofonverk och grammofoner, färdiga grammofonskivor samt för grammofonverk avsedda elektriska motorer och elektriska ljuddosor (pick— ups). '
För guldsmedsvaror, mattor och andra grammofonartiklar än grammo- fonskivor, som försäljes inom riket, uttages försäljningsskatt i form av en värdeskatt med 20 procent av det pris varan betingar i detaljhandeln. Im- porterar annan än registrerad säljare guldsmedsvaror eller andra gram- mofonvaror än skivor, beräknas skatten på samma sätt som vid försäljning inom riket av dylik vara. Vid import av mattor av annan än registrerad säljare erlägges skatten däremot med visst belopp för kilogram, lägst 40 och högst 100 kronor.
I fråga om grammofonskivor utgör skattesatsen både vid import och vid försäljning inom riket en krona per skiva, om speltiden på vardera sidan inte överstiger åtta minuter, och tre kronor i annat fall.
Skatmen kontrolleras på i huvudsak samma sätt som varuskatten. jfr a) ovan.
d) Skatt på kaffe upptages av tullverket vid importtillfället och erlägges samtidigt med vederbörlig tullavgift. Tull och skatt på kaffe utgår f. n. med följande belopp.
Tull Skatt Summa öre per kilogram Orostat kaffe 45 35 80 Rostat kaffe 60 45 105
6. Elektrisk kraft
Skatt å elektrisk kraft uttages f.n. med tio procent av kraftens beskatt- ningsvärde, vilket är lika med summan av de avgifter, som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften. Om elkraften konsumeras av producenten själv eller av yrkesmässig distributör beräknas beskattnings- värdet antingen med hjälp av tabeller upprättade av kontrollstyrelsen på grundval av gällande priser eller efter av producenten vid försäljning till- lämpade priser. Skatten avser i princip endast elkraft för industriella ända- mål. Med hänsyn till svårigheterna att dra en gräns mellan exempelvis in- dustri och hantverk efter antalet arbetare eller efter omsättningens storlek etc., har skatteplikten begränsats till kraft, som förbrukas i industriell rö- relse med en årsförbrukning av mer än 40 000 kilowattimmar. Skatten re- dovisas till kontrollstyrelsen av den yrkesmässige distributören av kraften eller, om konsumenten själv är producent eller yrkesmässig distributör, av denne. I allmänhet avlämnas deklaration till ledning för skattens beräk- ning för kvartal eller tertial, men även andra tidsperioder för deklarationen kan förekomma med hänsyn till att deklarationsperiod i princip överens— stämmer med debiteringsperiod för kraftavgifter. Deklaration avlämnas och skatt inbetalas i regel inom 30 dagar från vederbörande periods utgång.
Skatten kontrolleras vid besök hos den skattskyldige av tjänstemän från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll. Styrelsen har vid sin sida en sär— skild nämn-d, elskattenämnde-n, [som är rådgivande organ åt styrelsen i el- skattefrågor.
7. Vissa speciella indirekta skatter
a) Nöjesskatt. Denna fördelas med hälften till staten och med hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen äger rum. För biograf— föreställning skall dock nöjesskatten fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen. Nöjesskatten beräknas å bruttopriset för
varje försåld biljett, inberäknat skatten. För biografföreställningar är skat- tesatsen 30 procent, om biljettpriset inte överstiger en krona, och eljest 30 procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset. För dans- tillställning å restaurang gäller skilda skattesatser beroende på om ifråga— kommande utskänkning avser spritdrycker eller vin eller endast öl och al- koholfria drycker; får utskänkning av spritdrycker äga rum utgör skatten fem kronor för person; får utskänkning av vin men ej spritdrycker ske är skatten tre kronor för person; får utskänkning ske av öl eller alkoholfria drycker är skatten 1:50 kronor för person.
För andra nöjestillställningar än nu nämnda utgår skatt med 15 procent av biljettpriset, skatten inräknad.
Skatten erlägges av den som arrangerar tillställningen till den kommun, där tillställningen äger rum. Kommunen inlevererar statens andel till stats- verket. Nöjesskatteförordningen har översetts av 1954 års nöjesskatteut- redning, som överlämnat ett betänkande i ämnet ( SOU 1956:23 ).
b) Spelkort. Föremål för beskattningen är enligt bestämmelserna alla till försäljning och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller ofigu- rerade kort, varmed spel kan utövas, vare sig de är i riket tillverkade eller från utrikes ort hit införda. Häri inbegripes i första hand vanliga spelkort men även andra kortsorter. Skattens belopp utgör en krona för varje kort— lek. Skatten uttages i form av stämpel på varje kortlek, varvid stämpeln antingen anbringas på ett särskilt kort i leken eller uttages genom 5. k. kort— konvolut. Skatten uppbäres och kontrolleras av generalpoststyrelsen. Sta- tens inkomster av kortstämplingsavgiften redovisas i riksstaten — i mot— sats till övriga här nämnda indirekta skatter (med undantag av de speciella regleringsavgifterna) —— under grupprubriken för direkta skatter »Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse» å titeln »Omsättnings- och expeditions- stämplar m. m.»
8. Speciella avgifter m.m. i samband med jordbruksregleringen
Vid 1947 års riksdag fattades beslut om de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Enligt detta beslut sattes som ett mål för den statliga jordbrukspolitiken, att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter som andra befolkningsgrupper att uppnå en skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring, som kunde ske i fortsättningen. De metoder, genom vilka det jordbrukspolitiska målet ansågs kunna realiseras, var dels fortsatt rationalisering av jord- bruksdriften och dels prisreglerande åtgärder avseende jordbruksprodukter, främst i form av importskydd. Importskyddet skulle i första hand lämnas genom avgiftsbeläggning av införseln; endast om avgiftsheläggning ej vi- sade sig tillräcklig skulle kvantitativa importbegränsningar även förekom- ma. Därjämte använde sig systemet av speciella acciser eller avgifter på
jordbruksprodukter. Avgifterna har i regel varit rörliga och har justerats i anslutning till förändringar i priserna på världsmarknaden. Utöver im- portavgifter har tull utgått med mindre belopp å vissa jordbruksprodukter.
Enligt beslut av 1955 och 1956 års riksdagar har — på grundval huvud— sakligen av ett av den s. k. jordbruksprisutredningen avgivet betänkande angående prissättningen på jordbruksprodukter ( SOU 1954:39 ) — fr. o. m. september 1956 (beträffande socker fr.o.m. maj 1956) ett _nytt system införts för prisregleringen på jordbruksvaror m.m. Beslutet innebär bl. a., att importen av viktigare jordbruksvaror under en period av tre år i princip skall regleras genom införselavgifter och att dessa avgifter skall vara oför- ändrade, så länge det inhemska priset på vederbörande vara håller sig inom vissa för samma period fastställda s.k. prisgränser. >>Mittpriserna» mellan prisgränserna avser därvid att ge den genom beslut av 1947 års riksdag åsyftade inkomstlikställigheten mellan jordbruksbefolkningen och jämför- liga befolkningsgrupper. De tullar, som tidigare har utgått på vissa jord- bruksvaror, har i samband därmed (med ett par obetydliga undantag) av- skaffats. Införselavgifterna upptages av tullverket och inlevereras till jord- bruksnämnden, utom avgifterna på fettvaror, vilka uppbäres direkt av jord- bruksnämnden. Medlen skall av jordbruksnämnden användas för reglerings- ändamål på jordbruksområdet.
Utom dessa införselavgifter skall, liksom tidigare, avgifter upptagas vid omsättningen inom landet av vissa jordbruksprodukter. Avgift på inhemsk vara uttages eller kan uttagas vid förmalning av vete och råg (förmalnings- avgift), vid tillverkning av vissa slag av oljekraftfoder (tillverkningsavgift), vid viss slakt m.m. (slaktdjursavgift) samt vid viss försäljning resp. till- verkning av mjölk, grädde, ost och andra mejeriprodukter ( mjölkavgift och utjämningsavgift). Enligt det nya prisregleringssystemet skall, i form av s.k. kompensationsavgift, motsvarande avgift drabba importen av varu- slag, som inom landet är belagda med någon av nyssnämnda avgifter. Kom- pensationsavgifterna uppbäres av tullverket för jordhruksnämndens räk- ning, de interna avgifterna direkt av jordbruksnämnden. Även de interna avgifterna och kompensationsavgifterna är avsedda att av jordbruksnämn- den användas för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Såvitt gäller fettvarorna avviker avgiftssystemet i vissa avseenden från vad ovan har angivits. Regleringens ändamål är här att utgöra ett speciellt skydd för avsättningen av svenskt smör samt att bereda inhemska olje- växter samma skydd som de övriga jordbruksprodukterna. Smöravsätt- ningen skyddas genom uttagande av en rörlig regleringsavgift på margarin— råvaror och därmed jämförliga fettämnen. Odlingen av oljeväxter stöds genom uttagande av en särskild införselavgift på fettvaror. Avgifterna upp- tages av jordbruksnämnden, som till viss mindre del använder desamma till utbetalning av s. k. regleringsbidrag för fett, som nyttjas till andra ända- mål än mänsklig konsumtion inom landet, m.m. Resterande regleringsav—
gifter skall av nämnden inlevereras på statsverkets inkomsttitel Införsel- avgift och accis å fettvaror m.m. (På samma titel redovisas nedan omför- mälda, genom kontrollstyrelsen inflytande acciser på fettemulsioner.) Res- terande införselavgifter användes —— liksom övriga införselavgifter -— till prisreglerande åtgärder.
För vissa fettemulsioner utgår särskild accis, som uppbäres vid inhemsk tillverkning av kontrollstyrelsen och vid import (i form av tull) av tull- verket. Härjämte skall vissa avgifter uttagas för smör, som användes för framställning av grädde, och för andra fettvaror, som nyttjas för fram- ställning av fettemulsion. Även dessa avgifter upptages av kontrollstyrelsen. De redovisas liksom accisen på inkomsttiteln Införselavgift och accis å fettvaror m. 111.
På fiskets område utgår sedan 1946 s.k. prisregleringsavgift (tidigare clearingavgift). Den uttages i princip vid försäljning av såväl svenskfångad fisk som importfisk. Härjämte har sedan 1953 möjlighet förelegat att ut- taga särskild införselavgift. Sådan avgift utgår sedan början av år 1956 på vissa slag av fiskfiléer. Vid import upptages såväl införselavgiften som regle— ringsavgiften av tullverket, som inlevererar avgifterna till jordbruksnämn— den. För inhemsk fisk uppbäres prisregleringsavgiften direkt av nämnden. De genom avgifterna på fisk inflytande medlen användes för prisreglerande åtgärder på fiskets område.
9. 1955 och 1956 års investeringsavgifter
Genom beslut av 1955 års vår- och höstriksdag-ar skulle avgift uttagas för vissa investeringar under år 1955 resp. 1956. Jämväl för investeringar under år 1957 skall, enligt beslut av 1956 års höstriksdag, avgift utgå. Beslu- ten är ett "led i statsmakternas åtgärder i syfte att nå sådan begränsningi in- vesteringarna, att ramen för samhället-s resurser inte sprängs. Investerings- avgift utgår dels i form »av s. k. allmän investeringsavgift med tolv procent å kostnaden för vissa investeringar, som görs av rörelseidkare och jordbru- kare, dels i form »av en särskild investeringsavgift å motorfordon (ofta kallad bilaccis), mot-svarande ungefärligen tio procent av anskaffningskostnaden vid förvärv av personbilar, vissa mindre lastbilar och motorcyklar. Den särskilda inavesterin—gsavgiften skall inte utgå fr. o. m. den 1 december 1956. I det föregående har under punkt 1 (s. 51 0. f.) lämnats redogörelse för den omsättningsskatt, som fr. 0. m. nämnda (lag i vissa fall utgå-r för mo— torfordon.
Investeningsavgiften avser investeringar under beskattningsåren 1955, 1956 och 1957. Skattskyldig är varje fysisk eller juridisk person, som verk— ställt investering under nämnda år och som inte är särskilt frikallad från sådan skyldighet. 1955 års förordning är i allt väsentligt konstruerad på samma sätt som 1951 års förordning (SFS 794) om särskild avgift vid
vissa investeringar (investeringsavgift), enligt vilken förordning avgift ut- togs på investeringar, gjorda av rörelseidkare och jordbrukare under åren 1952 och 1953.
10. Tullar
Uppgifter om de varuartiklar, som är belagda med tull, jämte dennas belopp, och de varor, 'som är tullfria, återfinnes i gällande tulltaxa av den 4 oktober 1929, nr 316. Tulltaxan är systematiskt uppställd i 20 varugrupper med numrerade underrubriker och är anknuten till en tulltaxeförordning, som innehåller vissa grundprinciper för taxans tillämpning, bestämmelser om kvantitets- och tullvärdeberäkning, om tullfrihet under särskilda om- ständigheter för eljest tullbelagda varor samt om tullindring i vissa fall. Tulltaxeförordningen har kompletterats med nya tillämpningsföreskrifter, utfärdade genom kungörelse den 30 oktober 1953, nr 655. I tulltaxan har för varje tulltaxerubrik angivits, hur den tullpliktiga vikten skall fastställas (brutto, netto eller med tillägg av visst emballage). Därjämte finns en tariff med tara för vissa varuslag. Tullklareringsattest (tullsedel) utfärdas för tulltaxerade varor efter en för handelsstatistiskt ändamål ytterligare upp- delad tulltaxa med statistisk varuförteckning. Däri angivna statistiska num— mer har en vidsträckt användning för bestämmande av varuslag även i andra sammanhang än tulltaxering, bl.a. i författningar om olika slags varuskatter m.m.
Gällande svenska tulltaxa upptager övervägande kvantitetstullar. Värde- tullar förekommer dock bl.a. på maskiner, automobiler, konstplastvaror och vissa kemiska preparat. För vissa frukter och grönsaker finns säsongvi-s stigande och fallande tullsatser, s. k. säsongtullar, som tillkommit för att erhålla ett skydd mot utländsk konkurrens under den tid svenska produkter finns att tillgå. Tulltaxan har översetts av 1952 års tulltaxekommitté, som avlämnat betänkanden i ämnet ( SOU 1956:14 —16).
1 1. Sammanfattning
I det följande lämnas en sammanställning över i Sverige förekommande statliga indirekta skat-ter.
Statsintäkter Skattens Förordning eller Budgetår benamnmg kungorelse * amn” 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr1 milj. kr 1. Fordonsskatt SFS 2/6 1922 nr 260; änd- 213 261 285 315 325 rad 1924:128, 1930:286, 1932:85, 1939:88, 329 och 774, 1940:1019, 1945:735 och 739, 1951:654, 1952: 328, 1954z255 ,Saluvagnsskatt SFS 23/11 1951 nr 750; ändrad 1954:645 Skatt å motor- SFS 4/5 1934 nr 122 med fordon, som för ändringar tillfälligt bru- kande i riket från utlandet införts 2. Bensin- och SFS 3/5 1929 nr 62; om- 389 491 595 640 640 brännoljeskatt tryckt 1948t368; ändrad 1950:414, 1951:218; 1953: 216, 1954:256, 1955:65 och 131; 21/5 1954 nr 260; 31/3 1955 nr 147 3. Omsättnings- SFS26/2195451n'it 656 777 957 1050 1300 och utskänk- nr72; ändrad vin 53 56 51 55 45 ningsskatt å 1955:114, (rusdrycks- spritdrycker 1956 :530 försäljnings- och vin medel 47 45 43 42 43) 4. Tobaksskatt srs 11/6 1943 nr 346; 618 642 669 690 690 ändrad 1948:17 och 230, 1951:216, 1952:242 och 710, 1954:76, 19552202 5. Varuskatt SFS 25/5 1941 nr 251; om- 161 163 174 182 187 tryckt 1948:66; ändrad 1950:10 och'574, 1951: 213 och 724, 1952:198, 1953:247, 1954:126 6. Pälsvaruskatt SFS 30/6 1943 nr 477; 4 4 4 4 4 ändrad 1944z207, 1946: 262, 1948168, 1951:214, 1953:248 7. Försäljnings- SFS 5/3 1948 nr 85; ånd- 26 28 29 29 29 skatt rad 1949:100, 1951:215, 1952:199 8. Kaffeskatt SFS 22/12 1939 nr 877; 18 17 19 19 20 ändrad 1946:698 9. Maltdrycks- SFS 15/12 1939 nr 887; 86 86 104 110 95 skatt ändrad 1942:125, 1943: 325, 1948z20, 1949:176, 1950:571, 1951:826, 1954: 524 och 525 10. Läskedrycks- SFS 22/12 1939 nr 919, 41 39 49 48 47 skatt ändrad 1941:253, 1943: 326, 1948:22, 1950:573, 1951:827, 1952:200, 1953: 189
1 Beräknade belopp.
Statsintäkter
Skattens Förordning eller Budgetår benämning kungörelse i ämnet
1953/54 1954/55 1955/56 1950/57 1957/58 milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr1 milj. kr1
. Skatt å elek- SFS 1/6 1951 nr 374; 31 35 39 45 50 trisk kraft ändrad 1952:358, 1/6 1951 nr 375; ändrad 1952:359 12. Nöjesskatt SFS 21/12 1945 nr 823; 55 57 58 59 62 ändrad 1947:520, 1948z24, 1950 :250, 1951:458, 1952: 278, 1954:222 och 365, 1955:170 13. Ståmpelavgift SFS 13/6 1919 nr 291; 1 1 ca 1 ca 1 ca ] ä spelkort ändrad 191-13:133, 1934:66 14. Avgifterå SFS 30/6 1944 nr 459; smör och vissa ändrad 19:30:475, 1956: andra fettvaror 412; 7/6 1956 nr 422; 5/6 1953 nr 397; ändrad 1954: 307; 5/6 1953 nr 439, 7/6 36 58 72 54 47 1956 nr 403 15. Accis å fett- SFS 5/6 1953 nr 396; 5/6 emulsion 1953 nr 438; ändrad 1954: 604 16. 1955 och 1956 SFS 11/2 1955 nr 21 och — 67 163 75 — års särskilda 16/12 1955 nr 649 investeringsav- gift 17. Omsättnings- SFS 23/11 1956 nr 545 och — —- — 70 140 skatt å motor- 546 fordon 18. Tullar Tulltaxeförordning (med 433 505 553 570 625
tulltaxa) 4/10 1929 nr 316; senaste edition Tull- verkets författningssam— ling 1951:17 jämte änd- ringar, m. m.
,,
1 Beräknade belopp. Såvitt avser varuskatt och försäljningsskatt fördelar sig de i föregående
sammanfattning angivna intäkts'beloppen på skattepliktiga varuslag enligt följande.
Varuslcatt
Budgetår
Varuslas 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 tkr tkr tkr tkr tkr
Sötsaker 122 590 123 483 129 649 1136 000 1140 000
därav glass ........................... 4 700 5 200 11 000 - - - - Tekniska preparat ..................... 26 274 26 776 30 037 '32 000 133 000 Importvaror .............................. 11 914 13 724 14 125 114 000 114 000
Summa 160 778 163 983 173 811 1182 000 1187 000
Budgetår VaruSIas ' 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 tkr tkr tkr tkr tkr ", Guld ............................ 15553 16 524 17 292 Grammofonvaror ......................... 7 986 8 999 9 182 Mattor ....................................... 2 629 2 796 2 500 . Importvaror .............................. 209 243 310 - - ' Summa 26 377 28 562 29 284 " 129 000 129 000
1 Beräknade belopp.
TR EDJE KAPITLET
ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ INDIREKT BESKATTNING
1. Tidigare uttalanden om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt kommitténs uppdrag
1. Tidigare uttalanden
Någon allmänt erkänd norm för en bestämd fördelning av skattebördan mellan direkta och indirekta skatter syns inte ha framkommit i svensk skattepraxis. I samband med 1947 års omläggning av den direkta statsbe- skattningen väcktes emellertid i en motion till 1947 års- riksdag (1:299) förslag om, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om en skynd- sam utredning rörande möjligheterna att erhålla en annan avvägning mel- lan direkta och indirekta skatter. Syftet härmed skulle vara att åstadkom- ma en minskning av den direkta beskattningen genom införande av sådana konsumtionsskatter å umbärliga varor, som lämnade sparandet relativt orubbat.
Bevillningsutskottet vid. samma års riksdag ansåg sig (BeVU 50) inte" kunna närmare ingå på frågan om en ändrad avvägning mellan direkta och. indirekta skatter och avstyrkte motionen. Riksdagen godkände utskottets betänkande i denna del.
I sitt betänkande angående den statliga direkta" beskattningen (SOU 1951:51, s. 105 ff) tog 1949 års skatteutredning jämväl] upp frågan om av:- vägningen mellan direkt och indirekt beskattning till' närmare diskussion.. Det uttalades bl. a., att diskussionen inte gällde innebörden och verkning.- arna av den indirekta resp. den direkta beskattningen i dess helhet utan endast av tänkbara ökningar och minskningar av endera av dessa skatter." Utgångspunkten utgjorde det läge, som kunde väntas föreligga efter ett genomförande av utredningens förslag till justering av inkomst- och för- mögenhetsskatteskalorna. Med denna utgångspunkt fördes diskussionen helt principiellt rörande innebörden av en ökning av den ena och en sänkning av den andra skatten, varvid den indirekta skatten förutsattes träffa kon- sumtionen i allmänhet. Utredningen anförde i huvudsak följande.
Från vissa teoretiska och principiella synpunkter sett kan det synas som om» det funnes goda motiv för en strävan att inskränka den indirekta beskattningen. så mycket som möjligt och att koncentrera skatteuttaget till den direkta formen.
Den senare påverkar icke konsumtionsvalet; den inskränker endast helt allmänt den enskildes förbrukning i den omfattning, som är nödvändig för att tillgodose de samhälleliga behoven, men berör icke hans frihet att välja på vilka punkter han vill göra inskränkningarna. Om man kunde bortse icke endast från de svår- bcstämbara indirekta verkningar, som även de direkta skatterna kunna ha, samt från förekomsten av skatteflykt och vissa andra i det följande berörda förhål- landen, synes den även möjliggöra just den differentiering mellan olika inkomst- klasser och familjetyper, som lagstiftaren åsyftar.
Det svenska Skattesystemets uppbyggnad synes också ge uttryck för en strävan att i största möjliga omfattning begagna den direkta skatteformen. De indirekta skatter, som spela den största rollen, träffa huvudsakligen punkter, där särskilda skäl kunna åberopas för påverkan av konsumtionsvalet, nämligen främst tobak och alkohol.
Den principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning av mera gene- rellt verkande natur, som tagit sig uttryck i det svenska Skattesystemets uppbygg- nad, har otvivelaktigt grundats på uppfattningen, att sådana skatter skulle inne— bära en relativt starkare belastning på dem, som på grund av låg inkomst eller stor försörjningsbörda ha den minsta skatteförmågan.
Denna uppfattning var högst befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar och andra liknande belastningar på nödvändighetsvaror, som i särskilt hög proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största famil— jernas förbrukning. Ett utbyte av dessa indirekta skatter mot progressiva direkta skatter innebar påtagligen en bättre anpassning av den sammanlagda (direkta plus indirekta) skattebelastningen i de olika inkomstskikten efter bärkraften i varje skikt.
Det är visserligen fortfarande alldeles klart, att de indirekta skatter, som för närvarande uttages i vårt land, taga en procentuellt större andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta skatternas progressivitet med- för, att den sammanlagda skatten utgör en större del av inkomsten ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. I annat sammanhang ha vi fram- hållit som en slutsats av våra studier av de direkta skatternas verkningar, att en ökning av dessa skatter måste undvikas och att i stället en minskning måste genomföras efter den höjning som automatiskt inträtt i den reala skattebelast- ningen i och med prisnivåns stegring. Här konstateras endast, att alldeles oavsett den högre eller lägre progressivitet som man kan tänkas vilja ge åt skattesyste- met — inom praktiskt tänkbara gränser —— äro samhällets utgifter numera så stora, att en avsevärd beskattning nödvändigtvis måste drabba även relativt små in- komster. Härigenom möjliggöres bl. a. en socialpolitik, som de lägre inkomst- tagarna ha största nyttan av. Nedanför en viss efter omständigheterna varie- rande gräns uppväges beskattningen helt eller mer än helt av de bidrag den en- skilde i olika former erhåller från samhället.
Frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har med andra ord kommit i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskatt— ningen kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande omfattning. Tidigare kunde denna fråga betraktas som liktydig med frågan om skatternas fördelning på stora eller små inkomsttagare. Nu gäller det något annat. nämligen följande: eftersom ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre
inkomstskikt, vilken form bör då ges åt detta skatteuttag _— den direkta eller den indirekta formen? Bör eventuellt den indirekta metoden komma till användning i större utsträckning än hittills? Kan detta i så fall ske utan att beskattningens för- delning på olika folkgrupper och inkomstkategorier påverkas på ett icke önsk- värt sätt?
Med exempel vrisadve därefter utredningen, att man inte kunde sätta lik- hetstecken mellan ökrad indirekt beskattning och ökad belastning på de små inkomsttagarna. Utredningen fortsatte:
Allt beror på hur skattens avkastning användes. Om den användes för en ned- sättning av den direkta skatten i högre inkomstskikt innebär den påtagligen en omfördelning av skatt från stora till små inkomsttagare. Om den däremot använ- des för en nedsättning av skatten i de lägre inkomstskikten och/eller för för- stärkning av de sociala förmånerna, särskilt för de minsta inkomsttagarna och för barnfamiljerna, innebär den lika påtagligt en omfördelning i motsatt, alltså in- komstutjämnande riktning. En omläggning kan naturligtvis även ske utan att någon omfördelning mellan inkomstklasserna blir resultatet.
Utgår man ifrån att en ytterligare skärpning av progressiviteten i beskattningen icke är möjlig utan allvarliga nackdelar och att tvärtom en fortsatt reduktion av marginalbeskattningen i direktskattesystemet i och för sig är önskvärd blir, såsom redan påpekats, en central fråga, huruvida en av den samhälleliga politi- ken beroende total skattebörda på de breda lagren bör i relativt större utsträck- ning än nu uttagas genom indirekta skatter. Valet mellan de två principiellt tänk- bara skatteformerna är härvid icke ett val mellan den ena eller andra progressi- viteten i skattesystemet utan en psykologisk och ekonomisk lämplighetsfråga, vilken kan behandlas fristående från frågan om skatternas sammanlagda höjd i varje särskilt inkomstskikt.
Sammanfattningsvis uttalade 1949 års skatteutredning, att förutsättning- arna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning var så väsent- ligt annorlunda än i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga borde komma till stånd samt föreslog, att undersökningar borde göras för att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.
2. Kommitténs uppdrag
Kommittén har inte till uppgift att genomföra en analys av avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning i hela dess vidd. Denna vidare och mera principiella frågeställning, nämligen vilken kombination av direkt och indirekt beskattning, som vid givet totalt skattetryck är att anse som den från tekniska, nationalekonomiska och sociala synpunkter lämpligaste, lieröres inte i kommitténs direktiv. Behandlingen av detta problem förut- sätter en mycket grundlig inventering av de olika skatteformernas inver- kan på olika befolkningsgruppers inkomst, varvid hänsyn bör tas till sam- hällsprestationernas inkomstomfördelande effekt.
Den begränsade frågeställning, som kommittén har fått sig förelagd, är i första hand huruvida vid en — inte angiven och för kommittén ej bedöm—
bar — ökning av statens inkomstbeh—ov de erforderliga merintäkterna lämp- ligen bör anskaffas genom indirekt beskattning och i så fall hur en dylik beskattning bör utformas. Frågan om avvägning mellan direkt och indirekt beskattning kommer emellertid också in i bilden. Kommittén har nämligen fattat sitt uppdrag så, att en utökad indirekt beskattning inte bör syfta till någon förskjutning av den skattebörda, som åvilar olika inkomst- och be- folkningsgrupper. I den mån en höjd indirekt beskattning kan påvisas ha regressiv verkan, bör det ankomma på kommittén att visa huruledes denna verkan kan neutraliseras genom olika kompensatoriska åtgärder.
De direktiv, som kommittén erhållit för sitt arbete, påfordrar således inte något ställningstagande från kommitténs sida i fråga om en lämplig avvägning mellan direkt och indirekt beskattning vid ett givet skatteuttag. I direktiven hänvisas dock till de uttalanden, som gjorts av 1949 års skatte- utredning. Kommittén har därför även ansett det angeläget att i korthet beröra några andra aspekter på frågan om den indirekta beskattningen, än vad som följer omedelbart av en sådan ökning av den indirekta beskatt- ningen, vars syfte är att täcka ett inkomstbehov. Enär kommittén i det följande kommer att diskutera bl. a. en generell indirekt beskattning, syns det oundgängligt att ta upp några frågor, som dock till följd av kommitténs begränsade utredningsuppdrag inte får bli avgörande för dess ställningsta- gande till den ena eller andra skatteformen. Här avses främst frågan huru— vida en indirekt beskattning jämväl kan bli ett instrument för andra syften än det begränsade syftet att täcka statens medelsbehov. En indirekt beskatt- ning kan nämligen användas såsom ett instrument dels för den allmänna, till samhällsekonomisk balans siktande ekonomiska politiken, dels för sär— skilda, ekonomiskt, socialt eller annorlunda motiverade syften. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla att den diskussion angående indirekta skatters för- och nackdelar, som kommittén i det följande för, i tillämpliga delar gäller inte bara vid ökat totalt statligt skatteuttag utan även vid ökad användning av indirekta skatter med bibehållet eller minskat totalt skatte- uttag.
II. Indirekt beskattning som instrument för den ekonomiska politiken
Den offentliga hushållningen utgör en betydelsefull faktor för upprätt”- hållandet av den samhällsekonomiska balansen, dvs. en sådan relation mel- lan total efterfrågan och total tillgång på varor och tjänster, att penning- värdet kan bibehållas. Tendenser till en för kraftig ökning av den totala köpkraften, framkallade av en inflationistiskt uppdriven vinstkonjunktur eller inkomstbildning, kan motverkas bl. a. av den statliga finanspolitiken.
På motsvarande sätt kan denna medverka till att återställa en samhällseko- nomisk balans, som rubbats genom en i förhållande till de disponibla reala resurserna otillräcklig efterfrågan på konsumtionsvaror, arbetskraft och kapitalvaror. Erfarenheterna från det gångna decenniet, såväl inom landet som i ett flertal andra länder, tyder på att en ekonomisk politik, som har full sysselsättning av alla produktionstaktorer till målsättning, riskerar att utlösa balans-rubbningsfenomen av det förra slaget. Enligt numer-a veder- tagen uppfattning bör vid normal varutillgång i första hand generellt ver- kande åtgärder komma till användning för att återställa balansen. Härvid måste det bli fråga om ett samspel mellan finans- och penningpolitiska åt- gärder. Även om skäl kan anföras för att tyngdpunkten bör läggas på den ena eller andra gruppen av åtgärder, torde dock enighet råda om att de var och en på sitt sätt utgör nödvändiga instrument för en aktiv konjunk- turpolitik.
Utan att för sin del ta ställning till frågan, huruvida en via skatte- politiken åstadkommen över- eller underbalansering av budgeten kan få en avgörande betydelse för återställande av en rubbad samhällsekonomisk balans, vill kommittén framhålla, att det rent principiellt kan synas lik- giltigt, huruvida en över- eller underbalansering sker genom förändringar av den direkta eller den indirekta skatten. Finanspolitikens användbarhet som konjunkturpolitiskt instrument borde sålunda från dessa allmänna utgångspunkter inte påverkas av att den indirekta beskattningen ändras, vare sig detta sker i samband med ett bibehållet eller ett ändrat totalt skat- tetryck. Kommittén har här alltså utgått ifrån att ökad användning av indirekt beskattning inte enbart behöver begränsas till den situationen, att ökade statsinkomster krävs. Bedömningen av frågan blir emellertid en an- nan, då man anlägger mera tekniska aspekter. Förändringar i den eko- nomiska situationen kan försiggå med stor snabbhet. En häftig export- konjunktur liksom en omfattande lönerörelse kan på kort tid leda till en köpkraftsökning, som anses påfordra snabba och effektiva köpkraftsindra- gande åtgärder. Av tekniska skäl lämpar sig inte alltid förändringar av den direkta beskattningen för dylika syften. Statsskatten är blott en del av total- beskattningen och förändringarna av den statliga delen av inkomstbeskatt- ningen skulle behöva bli jämförelsevis stora för att — vid oförändrad kommunal beskattning —— få avsedd effekt. Den direkta beskattningen kan under nuvarande förhållanden knappast ändras mer än en gång om året och beslut härom måste av praktiska skäl fattas minst ett halvår före ändringens ikraftträdande. Det nu tillämpade uppbördssystemet medför, att ändringar i skatteuttaget under ett kalenderår stöter på betydande svårigheter.
Den indirekta beskattningen har inte, eller inte i samma grad, sådana olägenheter. Nya punktskatter kan införas med tämligen kort varsel, men den allmänna konjunkturpolitiska effekten härav är i regel av naturliga
skäl begränsad. Med tanke på verkningarna på konsumtions- och produk- tionsstrukturen torde dock ett system av punktskatter vara ett mindre lämpligt finanspolitiskt instrument än en mera generell indirekt beskatt- ning. Införandet av en dylik fordrar Visserligen betydande och tidskrä- vande förberedelser. Fördelarna med en generell indirekt beskattning ur konjunkturpolitisk synpunkt framträder klarast, när en sådan skatteform redan är i tillämpning och skattesatserna kan förändras i enlighet med konjunkturpolitiska överväganden. Även sådana förändringar kräver vis- serligen riksdagsbeslut, men dylika beslut kan effektueras med praktiskt taget omedelbar verkan.
Ytterligare ett förhållande kan anföras till förmån för indirekt beskatt- ning framför direkt som konjunkturpolitiskt instrument. Även om de tekniska svårigheterna vid en förändring av den direkta beskattningen skulle kunna övervinnas och alternativet sålunda skulle vara att till staten dra in samma belopp lika snabbt antingen genom skärpt direkt eller skärpt indirekt skatt, kan skäl ändå anföras till förmån för den senare. En skärpt direkt beskattning drabbar nämligen såväl konsumtionen som sparandet. Även om man i detta sammanhang bortser från de ofta påtalade ogynn- samma verkningar, som ett alltför högt direkt skattetryck kan få för pro- duktion och produktivitet, torde en höjning av den indirekta beskattningen, som i lägre grad anses drabba sparandet, i en dylik situation få en gynn- sammare samhällsekonomisk effekt. Det förefaller troligare, att en köp- kraftsbegränsning, som får formen av höjda varupriser, i varje fall på kort sikt får en starkare konsumtionsdämpande effekt än en köpkrafts- begränsning, som vid oförändrad prisnivå sänker den inkomst, som all- mänheten har disponibel för konsumtion och sparande. I det senare fallet inträder sålunda troligen en sänkning av den privata sparkvoten, medan en Ökad sparkvot i ett läge med köpkraftsöverskott är vad som eftersträ- vas. Det måste medges, att olika antaganden om skatteövervältring, pris- förändringars effekt på konsumtionsbenägenheten, institutionella förhål- landen, som binder konsumtionen och sparandet, löntagarnas eventuella krav på kompensation för på grund av beskattningen höjda varupriser m. m., skulle i vi-ssa lägen kunna ändra det nyss förda resonemanget. De nämnda omständigheterna torde dock inte kvullkas'ta riktigheten i påståen- det, att en skärpt indirekt beskattning i förening med en i övrigt lämplig ekonomisk politik måste få en åtstramva-ndse effekt på »samhällsekonomien.
I det föregående har endast berörts en indirekt skatts effekt på konsum— tionen. En generell indirekt beskattning kan jämväl innebära en skattebe- lastning av vissa investeringar. I vissa konjunktursituationer, där ett efter- frågeöverskott föreligger inom såväl konsumtions- som investeringssek- torn, är det att anse som en fördel, att den konjunkturdämpande effekten kan göra sig gällande inom båda dessa områden. Helt naturligt är en gene— rell indirekt beskattning, som även innefattar vissa investeringar, inte något
tjänligt medel att förverkliga ekonomiska målsättningar av mera begrän- sad räckvidd, t. ex. med syfte att begränsa konsumtionen till förmån för investeringsverksamheten. Å andra sidan fordras för en dämpning av investeringsverksamheten, ifall en sådan skulle visa sig behövlig, särskilt mot denna sektor inriktade penning- och finanspolitiska åtgärder av spe- ciell karaktär.
Kommittén kan, i synnerhet som hela detta problemkomplex är föremål för mera ingående överväganden inom den s. k. stabiliseringsutredningen, begränsa sig till dessa korta antydningar om den indirekta beskattningens användbarhet i konjunkturpolitiska sammanhang och övergår till att helt kort beröra indirekta skatters användbarhet för mera begränsade ekono— miskt-politiska uppgifter.
Förutom av konjunkturpolitiska skäl kan samhället av andra, t. ex. valuta- skäl, sociala eller produktionspolitiska skål, med hjälp av indirekt beskatt- ning ingripa i prisbildningen och därmed i konsumtionen, investerings- verksamheten och produktionen. Meningarna om i vilken grad detta bör ske kan givetvis gå starkt isär. Kommittén har inte för avsikt att närmare ingå på argumenten för de olika ståndpunkterna. Det må räcka att framhålla, att en differentierad indirekt beskattning kan användas för att påverka kon— sumtionens och investeringarnas inriktning.
Ett exempel på konsumtionspåverkan erbjuder jordbrukspolitiken. Det har sålunda ansetts samhällsekonomiskt försvarligt att främja avsättningen av en överskottsprodukt som smör med hjälp av en skattebelastning av margarinet. Principiellt på samma plan som indirekta skatter ligger sub- ventioner. En kombination av indirekta skatter och subventioner ger sam- hället möjlighet att från samhällsekonomiska, näringspolitiska och sociala synpunkter påverka konsumtionen. Ett exempel från investeringsområdet erbjuder investeringsacciserna, vars syfte har varit att dämpa en med hän- syn till de tillgängliga resurserna alltför stor efterfrågan på investerings- varor.
111. Den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar
Såsom tidigare framhållits är kommitténs uppgift inte att göra en gene- rell avvägning av direkta mot indirekta skatter, sålunda varken att göra upp förslag till ett helt nytt skattesystem eller att rekommendera använd- ningen av en skatteform framför en annan. Utgångspunkten är i stället att vi för närvarande i Sverige har en jämförelsevis hög andel av direkta skatter och en indirekt beskattning av varierande storlek inom ett fåtal om-
råden. Vad det sålunda i första hand gäller är att utröna möjligheten att utvidga den indirekta beskattningen, ev. i förening med en sänkning av den direkta.
Den efterföljande diskussionen om de båda skatteformernas för- och nackdelar bör därför lämpligen inte föras på ett rent teoretiskt plan utan mot bakgrunden av det angivna utgångsläget. Därav följer, att vissa för- delar, som rent principiellt är förknippade med direkt beskattning, inte kan anses ha någon relevans i ett läge, där den direkta skatten har nått en sådan höjd, att betydelsen av dessa faktorer försvagas. Argumenteringen förs sålunda med utgångspunkt från det nuvarande skattesystemet och inte som om det gällde att alternativt bestämma sig för antingen direkt eller in— direkt beskattning. En annan förutsättning för diskussionen är, att det även i fortsättningen kommer att föras en ekonomisk politik med full sys- selsättning som väsentlig målsättning och att denna målsättning i huvud- sak kan förverkligas.
1. Beskattningen ur administrations- och effektivitetssynpunkt
Det är knappast lämpligt att diskutera frågan om olika skatteformers uppbördskostnader på ett enbart principiellt plan. Kostnaderna varierar med skattens konstruktion och höjd samt ett flertal andra omständigheter. Man kan sålunda säga, att kostnaderna för en måttlig och starkt schablo- niserad inkomstbeskattning är lägre än för ett utbrett system av punkt- skatter med höga differentierade skattesatser. Å andra sidan kan med samma rätt göras gällande, att administrationskostnaderna för en helt generell konsumtionsbeskattning med låg skattesats är lägre än för en direkt beskattning, som har nått sådan höjd, att en omfattande kontroll- apparat erfordras. Jämförelser av detta slag är emellertid av mindre värde. För kommittén gäller det att bilda sig en uppfattning om, till vilken kost- nad en utvidgning av den indirekta beskattningen kan ske och huruvida den indirekta beskattningen härvidlag av administrativa skäl och ur effektrivitefts-synp-unfkvter är överlägsen jämfört med den direkta beskatt- ningen. Kommittén har i detta syfte gjort en summarisk sammanställning av nuvarande kostnader för de olika skatteformerna och därefter söth 'göra en uppskattning av kostnaderna 'för en mera .altlmän indirekt beskattning.
Kostnaderna i Sverige för taxering, debitering och uppbörd m.m. av de direkta "skatterna lean, såsom framgår av tabell 18, beräknas till sammanlagt inte fullt 100 milj. kronor. För budgetåret 1954/55 har hruttoinkomsterna av riksstatens inkomsttitel Skatter på inkomst, förmögenhet och rörelse be- räknats till 8 700 milj. kronor. Taxerings-, debiterings- och uppbörds- m. fl. kostnader kan således beräknas uppgå till ca 1,15 procent av inkomsterna av nämnda skatter. I nämnda kostnader har dock inte medräknats kostna-
derna för den enskildes och företagens arbete med deklaration, uppbörd, skeatteuppgifter, skatteproces'ser o. d.
Tab. 18. Årliga kostnader för taxering, debitering, uppbörd och folkbokföring
m. m. Taxeringsväsendet ............... 26 000 000 kr. Debitering och uppbörd (även städernas kostnader) ............ 27 000 000 » Folkbokföring ........................ 28 000 000 »
Övriga kostnader (expeditions- och underhållskostnader, hyror, pensioner, ersättning till post- verket m. rn.) ..................... 14 500000 »
Summa1 95 500 000 kr.
1 Härtill kommer vissa kostnader för riksby— rån för folkbokföringen, länsstyrelserna och häradsskrivarna avseende pensioner, lokalkost- nader, tillfällig biträdeshjälp m.m.
.När det gäller kostnaderna för indirekt beskattning föreligger stora skillnader mellan olika skatteformer. De administrativa kostnaderna för beskattning av monopolvaror med noga avgränsade och kontrollerade han- delsvägar såsom sprit och tobak är naturligen låga i förhållande till in- täkterna. De är avsevärt högre för övriga punktskatter, som kräver en större kontrollapparat. Har den indirekta beskattningen generell karaktär, kan man förutsätta, att en producent- elller partih'anldelsska'tt med ett jäm- förelsevis ringa antal redovisningsskyldiga företag är billigare än en kon- sumtionsskatt med landets samtliga detaljhandelsföretag som uppbörds- ställen. I Sverige har man erfarenheter dels från en rad punktskatter, dels från en mera allmän konsumtionsbeskattning. Kommittén återger i det föl- jande några uppgifter om uppbördskostnaderna för denna beskattning.
Från kontrollstyrelsen har uppgifter erhållits rörande dels skatteintäk- terna, dels kostnaderna för såväl den centrala som den lokala skattekon- trollen avseende budgetåret 1954/55. Den behållna inkomsten under sagda budgetår har uppgått till nära 428 milj. kronor och uppbörds- och kon— trollkostnaderna till 2,3 milj. kronor. Kostnaderna har sålunda uppgått till blott drygt 0,5 procent av intäkterna. Det är att märka, att siffrorna inte inkluderar intäkterna av och således ej heller uppbördskostnaderna för rusdrycks- och tobaksförsäljningen, försäljningen av spelkort, kaffeskatten och tulluppbörden.
De faktiska kostnaderna för den nuvarande beskattningen ger emeller- tid knappast någon vägledning för kostnaderna vid en eventuell utvidgning av den indirekta beskattningen till mera generella skatteformer. Kommittén har därför urtfört vissa översluags'beräkningar avseende olika alternativ.
Kommittén återkommer i ett senare sammanhang (jfr s. 197) till mera detaljerade förslag till kontrollorganisation och vissa uppskattningar av kostnaderna härför. Kostnaderna för en detaljhandelsskatt beräknas till mellan åtta och nio milj. kronor årligen, varvid det förutsättes, att antalet skattskyldiga utgör omkring 200 000. Kommittén har inte ansett sig böra precisera intäktsbeloppet och följaktligen inte heller skattesatsen. Själv- fallet står kontrollapparatens storlek och uppbördskostnaderna i visst för- hållande till skattesatsen, ehuru en mycket betydande del av 'kontroll'kost- nadernwa 'är att anse som fasta. För att exemplifiera den relativa uppbörds- kostnaden kan olika alternativ anges. Om man väljer en skattesats av sam- ma storleksordning som den i Sverige under större delen av 40-talet tilläm- pade, dvs. en femprocentig beskattning av i det närmaste. samtliga kon- sulmtions- och investeringsvaror och därtill av vissa av kommittén som skatteobjekt lämpliga befunna tjänster, skulle en dylik skatt f. n. inbringa i runt tal 1 350 milj. kronor årligen. Uppbördskostmaiderna skulle enligt dessa kalkyler stanna _vid omkring 0,7 procent av skatteintäkterna. Väljer man en skattesats av tre procent, blir intäkten under samma förutsättning ca 800 milj. kronor årligen och uppbördskostn'adlen, förutsatt att den i sin helhet är att anse som fast, omkring en procent av intäkterna. Antar man, att kontrollbehovet minskar med sjunkande skattesats, blir siffran i motsva- rande mån lägre. Det kan nämnas, att från norska axvgiftsdirektor-atet erhållits uppgifter om en kostnad för uppbörden av omsättningsavgiften (som f. n. uppgår till tio procent för praktiskt taget alla varor och flertalet tjänster), som motsvarar mindre än 0,5 procent av skatteintäkten. Det har dock från norskt håll upplysts, att den norska kontrollorganisationen ännu inte anses tillfredsställande och i fullt utbyggt skick kommer att dra väsentligt större kostnader.
Kommittén har utfört en liknande kalkyl för en eventuell partihandels- skatt. Eftersom antalet skattskyldiga vid en sådan beskattningsform skulle vara avsevärt mindre, kan även kontrollkostnaderna beräknas bli lägre. Kommittén har räknat med årliga kostnader på mellan fem och sex milj. ksmnonr, villket vid samma intäkter som ovan skulle innebära en uppbörds- ooh kontrollknstmad av 0,4 resp. 0,7 procent.
Hänsyn bör även tas till det förhållandet, att olika skatteformer kan innebära en olikartad arbetsbelastning av de skattskyldiga företagen i sam- band med uppbörd och inleverering av skatten. Någon möjlighet till pre— cisering föreligger givetvis inte i detta avseende.
Enbart uppbördskostnaderna, eller dessa satta i relation till skattein- täkten, kan dock inte bli avgörande för valet mellan direkt och indirekt skatt. Principiellt riktigare skulle vara att beräkna och jämföra den upp— bördskostnad, som erfordrades för att beskattningen skulle bli fullt till- fredsställande. Om den relativa uppbördskostnaden (kvoten mellan den
faktiska uppbördskostnaden och den faktiska skatteintäkten) är lika för två skatteformer, kan nämligen en sådan jämförelse ändå vara helt miss- visande, beroende på att skatteflykten i det ena fallet är långt större än i det andra. Av praktiska skäl är beräkningen av relationen mellan erforder- lig uppbördskostnad och maximala skatteintäkter svår eller rent av omöjlig att genomföra. Däremot är det möjligt att i grova drag ange omfattningen av det skatteunderlag, som undandrages beskattningen vid olika skatte- former, och därmed också approximativt av de skattebelopp, som samhället går miste om.
En dylik jämförelse utfaller, då fråga är om den aktuella situationen, otvetydigt till nackdel för den direkta beskattningen. Mera ingå-ende beräk- ningar av storleken av det skatteunderlag, som årligen undandrages den direkta beskattningen, saknas visserligen alltjämt, men den har för år 1948 uppskattningsvis angivits till 1,5 a 2 miljarder kronor.1 Siffran utgjorde inemot tio procent av det beräknade totala beskattningsunderlaget. Det kan inte med någon större grad av säkerhet avgöras, i vilka inkomstgrup- per skattesveket i huvudsak är att söka. Som en försiktig utgångspunkt kan tjäna antagandet, att det undandragna skattebeloppet är av samma rela- tiva storleksordning som det Obeskattade inkomstunderlaget, dvs. tio pro- cent. Skattesvekets storlek skulle med dylika antaganden för sagda år kun- na uppskattas till något sådant som 500 milj. kronor. Vad som anförts av 1949 års skatteutredning och av 1950 års skattelagssakkunniga bekräftar, att betydande belopp förblir otaxerade samt att, vilket gör detta förhållande synnerligen allvarligt, de skiljaktiga kontrollmöjligheterna skapar stora olikheter i reellt skattetryck mellan olika grupper av skattskyldiga. 1950 års skattelagssakkunniga anför sålunda, att f. n. en ytterst »betänklig olikhet i kontrollmöjligheterna råder i så måtto, att vissa grupper, framför allt huvuddelen av löntagare i allmän och enskild tjänst, är underkastade prak- tiskt taget fullständig kontroll, under det att kontrollen beträffande andra grupper är mycket ofullständig.2
I fråga om den indirekta beskattningen torde bristerna i dessa avseenden vara avsevärt mindre. De punktskatter, som tillämpas eller har tillämpats i Sverige, har i regel avsett varor, där kontrollmöjligheterna är goda (sprit, tobak, bensin, bilar, papper). Även beträffande den allmänna omsättnings- skatten kan genom en jämförelse mellan skatteintäkterna och på andra vägar verkställda uppskattningar av den skattepliktiga konsumtionen på- visas, att skatteflykten var av begränsad omfattning. Det är här att märka, att från denna beskattning uteslöts en lång rad nödvändighetsvaror, vilket torde ha verkat försvårande för kontrollen. Om beskattningen får en mera
1 R. Bentzel, Inkomstfördelningen i Sverige, 5. 63. . 2 Förslag till effektivare taxering, SOU 1954:24. Vid 1956 års riksdag har förstärkning av kontrollmöjligheterna för sistnämnda grupper beslutats.
generell karaktär, torde de relativa uppbördskostnaderna komma att bli mindre. En breddning av skatteunderlaget för den indirekta beskattningen får nämligen den effekten, att kontrollen underlättas.
2. Skattens avkastningsförmåga
Ett av de viktigaste krav, som måste ställas på en skett, är att den har förmåga att snabbt och säkert samt till rimliga kostnader ge den avkastning, som samhället har behov av. Denna förmåga brukar i den skattetekniska litteraturen benämnas skattens produktivitet.
Det är uppenbart, att den direkta beskattningens produktivitet upp till en viss gräns är mycket betydande. Den direkta inkomstbeskattningens breda underlag och dess anknytning till de skattskyldigas skatteförmåga har gjort, att denna skatteform har kommit att spela en dominerande roll i flertalet länders skattesystem. Den praktiska gränsen för den direkta be- skattningens produktivitet —- i synnerhet då den har formen av en skatt med uppbörd vid källan -— bestämmes dock inte av de skattskyldigas skatteförmåga (som ju teoretiskt kunde definieras såsom den inkomst, som överstiger ett visst; efter försörjningsbörda differentierat inkomstmi- nimum) utan av styrkan i de faktorer, som verkar hämmande på skattens produktivitet och som erfarenhetsmässigt brukar göra sig gällande långt innan den direkta beskattningen har börjat tangera gränsen för de skatt- skyldigas skattekraft. Uppbördskostnaderna i vidare mening, dvs. mer- kostnaden för varje ytterligare skärpning av det direkta skattetrycket, an- tingen detta åstadkommes genom höjda skattesatser eller genom skatte- progressivitetens verkan vid fallande penningvärde, tenderar att stiga kraf- tigt i förhållande till intäktsökningen, när beskattningen nått en höjd, som allmänheten uppfattar som betungande. Skattetryckets oförmånliga verkningar på arbetsviljan och sparandet blir i ett sådant läge påtagliga och t. o. m. den direkta beskattningens egenskap att tillgodose kraven på rättvisa, som anses vara en av dess viktigaste, kan få minskad betydelse eller gå helt förlorad, om progressiviteten —— till följd av sjunkande pen- ningvärde och vid oförändrade skatteskalor — leder till att personer med ringa skattekraft blir föremål för ökad inkomstbeskattning och företagarnas beskattning därtill tenderar att övervältras på varupriserna och därmed får karaktären av regressiv skatt för konsumenterna. Dessa faktorer kommer närmare att behandlas i det följande. Här må endast påpekas, att ett reso— nemang om olika skatteformers för- och nackdelar ur produktivitets-, ad- ministrations- och rättvisesynpunkt knappast kan föras utan hänsynsta- gande till skattens höjd, och att åtskilliga av de fördelar, som principiellt kan sägas vara förknippade med den direkta beskattningen, inte längre kan påvisas i de marginallägen, som för kommittén är aktuella.
Den indirekta beskattningen står inte den direkta efter i fråga om be—
skattningens produktivitet. Omdömet får stöd av de erfarenheter, som före- ligger från ett stort antal länder, främst sådana, som tillämpat indirekt be- skattning i dess viktigaste form, nämligen en generell konsumtionsbeskatt- ning. I Västtyskland uppgår intäkterna av den i alla försäljningsled uttagna t'yraprocentiga omsättningsskatten till över åtta miljarder DM, vilket är mera än intäkten från inkomstbeskattningen för fysiska personer och drygt 30 procent av statens totala inkomster av skatter och tullar. I Frankrike » svarar omsättningsskatten för drygt 40 procent av statens inkomster av ' skatter och tullar. Motsvarande andelar är för Belgiens kumulativa omsätt— ningsskatt 35 procent och för Italiens starkt differentierade konsumtions- beskattning 25 procent. I Sovjetunionen täcker omsättningsskatten drygt hälften av den statliga utgiftsbudgeten. De anförda siffrorna hänför sig till en generell omsättningsskatt. Av intresse är i detta sammanhang, att den engelska »purchase tax» trots sina höga skattesatser (varierande från 33 procent till 100 procent) endast svarar för ca sju procent av totalin- komsterna från skatter och tullar. Skälet härtill är den snäva begräns- ningen till varor av >>umbärlighetskaraktär», som innebär undantag för livsmedel, tjänsteprestationer och ett stort antal andra livsförnödenheter.1
Den allmänna konsumtionsbeskattningens stora produktivitet grundar sig sålunda på det breda underlag, som erbjuder sig för en dylik beskattning. Föremål för beskattning är ju konsumtionen i alla dess mångskiftande for- mer. Eftersom den indirekta beskattningen i vårt land är begränsad till sprit, tobak och ett fåtal andra varor, skulle ett genomförande av en mera allmän konsumtionsbeskattning och i än högre grad av en generell indirekt beskattning, som även inkluderar vissa investeringsvaror, ge staten bety- dande inkomster.
g Produktiviteten hos den direkta resp. den indirekta skatten ändras på olika sätt vid en förändring av skatteunderlaget. Är denna föranledd av en reell välståndsökning vid bibehållen prisstabilitet och förblir relationen mellan konsumtion och sparande oförändrad, leder den direkta beskatt- ningen på grund av sin progressiva konstruktion till en skärpt beskatt— ning av inkomsttillskottet medan den indirekta skatten endast medför en proportionellt lika stor beskattning av tillskottet, givetvis under förutsätt- ning, att skatten inte till sin konstruktion har progressiv eller regressiv verkan. Båda skatteformerna ger sålunda ökad avkastning vid en reell väl- ståndshöjning, en egenskap av stor vikt för ett skattesystem i ett framåt- skridande samhälle.
Annorlunda förhåller det sig, då skatteunderlaget ökar på grund av pen- ningvärdesförsämring och utan (eller utan motsvarande) realinkomstför- bättring. Den progressiva inkomstbeskattningen leder i detta fall till en reell skärpning av skattetrycket och, vilket är ännu allvarligare, till en
1 Uppgifterna avser början av 1950-talet.
direkt beskattning även av sådana inkomsttagare, som ursprungligen varit befriade från skatt. Det kan sålunda sägas, att den progressiva direkta be- skattningen visserligen kan innebära ett element av »självläkning» vid en inflationistisk prisstegring, men denna verkan vinns endast till priset av inte avsedda förskjutningar av skattetrycket. Eftersom ökningen i progres— siviteten kan sägas vara störst vid övergången från skattefrihet till skatt- skyldighet och i de allra lägsta inkomstklasserna, drabbas just dessa in- komstgrupper hårdast av en dylik utveckling. Även i mellangrupperna upp till 30 000 kronors beskattningsbar inkomst är ökningen i progressiviteten avsevärd. Olägenheten är sålunda från angivna utgångspunkter inte, att skattens produktivitet ökar vid försämrat penningvärde utan denna sam— manhänger med det sätt, på vilket produktivitetsökningen sker. Den in- direkta s'kialtitein anpassar sig däremot smidigare till en penningvärdeför- sämring och desto smidigare, ju generellare skatten är. Statens skattein— täkter stiger i takt med priss-tegringen men avkastningen stiger inte snab- bare än prisnivån.
3. Skattens elasticitet
Ett annat väsentligt krav på en beskattning sammanhänger med dess elasticitet; det bör vara möjligt att genom en förändring av skattesatserna reglera dess avkastning, allt efter som samhällets behov av inkomster steg- ras eller minskas. Den direkta beskattningen har tidigare visat sig äga den— na egenskap i hög grad och i den svenska statsbudgeten har i första hand inkomstskatten kommit att anpassas efter budgetsituationen. Detta har dock väsentligen gällt fall, då inkomstbehoven kunnat förutses för en längre tid. Som tidigare nämnts måste beslut om en ändring av den direkta beskattningen fattas avsevärd tid i förväg. Systemet för den direkta beskatt- ningen, med avdrag, frigränser, progressivitetsskalor m. m., är vidare så komplicerat, att snabba förändringar i regel endast torde kunna ske genom ändringar av uttagningsprocenten, ett tillvägagångssätt, som inte i alla situationer har ansetts vara det lämpligaste. Därtill kommer slutligen — och detta är det avgörande _ att ytterligare skärpningar, antingen de har formen av ändrade skattesatser eller av högre uttagningsprocent, kan visa sig medföra sådana olägenheter, att nettoeffekten för staten blir ringa. Den direkta beskattningens legala och ekonomiska elasticitet försvagas sålunda avsevärt med stigande skattetryck.
Det är en tnivialitet att säga, att den indirekta beskattningens elasticitet är betydande, så länge dess möjligheter inte utnyttjats i samma grad som den direkta beskattningens. I själva verket torde elasticiteten för den indi- 4 rekta beskattningen vara större än för den direkta. Detta sammanhänger med att de skattskyldiga inte kan undslippa att drabbas av förändringar av en generell konsumtionsbeskattning, ifall denna berör praktiskt taget
hela konsumtionen, förutsatt att sparkvoten förblir densamma. Under sam- ma förutsättning ger redan ganska obetydliga höjningar av skattesatsen betydande intäktsökningar. Slutligen kan skattesatserna ändras snabbt och utan större risk för snedvridningar av konsumtion och produktion.
4. Beskattningens inverkan på produktion och sparande
Om dettavavsnitt gäller i ännu högre grad än beträffande de övriga, att resonemanget inte kan föras oberoende av den nivå, som beskattningen har nått. _De olägenheter i fråga om arbetsvilja och produktivitet, som anses vara förbundna med en hög direkt beskattning, torde inte utgöra ett allvar- ligt problem förrän skattetrycket nått en viss gräns. Kommittén har inte utfört några egna undersökningar av dessa förhållanden utan hänvisar till de undersökningar, som verkställts av 1949 års skatteutredning. Situatio- nen har nämligen i dessa avseenden inte undergått några större föränd- ringar under den tid, som förflutit sedan dess.
För att belysa marginalbeskattningens utveckling under den senaste tio— årsperioden har kommittén verkställt en sammanställning av den margi- nella beskattningens storlek för olika inkomstgrupper år 1947 och sådan den kommer till uttryck år 1957 efter den av 1956 års riksdag beslutade revisionen av skatteskalorna. Inkomsterna för det senare året har beräk- nats i 1947 års penningvärde. Resultatet av dessa beräkningar återfinnes i tabell 19. Av tabellen framgår, att marginalskatten med undantag för de allra högsta inkomstlägena, för vilka särskilda spärregler införts, under tioårsperioden ökat med varierande tal. För den stora gruppen av gifta inkomsttagare, som år 1947 hade inkomster upptill 10000 kronor, vil- ket nu motsvarar 15000 kronor, är ökningen emellertid i allmänhet mindre än vad som motsvarar den under perioden registrerade ökningen av den kommunala utdebiteringen. Samma gäller för flertalet ensamståen- de, som år 1947 hade inkomster upptill 6 000 kronor, Vilket nu motsvarar 9 000 kronor. För dessa grupper, som kan beräknas omfatta omkring 80 procent av samtliga inkomsttagare, skulle alltså av penningvärdets fall för- orsakad skärpning i den statliga marginalbeskattningen i stort sett ha eli- minerats genom de åren 1952 och 1956 genomförda revisionerna i den statliga beskattningen. För inkomsttagare med högre inkomster har de båda skatterevisionerna inte varit så omfattande, att de helt kunnat upp- häva den inverkan penningvärdets fall haft på ökningen av marginalbe- skattningen.
Anmärkningar
I tabellen har hänsyn tagits till den höjning, som skett av de kommunala utde- biteringssatserna, den penningvärdeförsämring, som ägt rum under ifrågavarande år, samt ändringarna i beskattningsreglerna.
Tab. 19. Den totala marginalskattens storlek vid enbart arbetsinkomst dels år 1947, dels är 1957 vid motsvarande realinkomst. Ortsgrupp III
År 1947 År 1957, vid indexstegring 50 % Marginalskatt i Marginalskatt i procent för procent för Årsinkomst Årsinkomst . ensam- . ensam— glft stående gift stående 2 000 ...... 10,0 10,0 ' 3 000 ...... 12,0 21,7 3 000 ...... 10,0 . 19,0 4 500 ...... 21,7 . 21,7 4 000 ...... 19,0 22,1 6 000 ...... 21,7 21,7 5 000 ...... 19,9 23,2 7 500 ...... 21,7 27,0 6 000 ...... 20,3 27,6 9 000 ...... 21,7 27,0 8 000 ...... 24,4 29,5 12 000 ...... 21,7 34,0 10 000 ...... 26,2 32,1 ' 15 000 ...... 27,0 36,6 12 000 ...... 26,2 36,5 18 000 ...... 30,5 40,2 15 000 ...... 31,0 . 35,2 22 500 ...... 35,8 43,7 18 000 ...... 35,2 42,4 27 000 ...... 39,3 48,1 20 000 ...... 38,8 42,4 30 000 ...... 44,5 48,1 25 000 ...... 42,4 46,0 . 37 500 ...... 44,6 51,6 30 000 ...... 46,0 46,0 45 000 ...... 49,8 51,6 40.000 ...... , 50,5 50,5 60 000 ...... 54,2 55,1 50 000 ...... 55,0 55,0 75 000 ...... 59,5 59,5 60 000 ...... 55,0 55,0 90 000 ...... 59,5 59,5 80 000 ...... 59,5 59,5 120 000 ...... 63,9 63,9 100 000 ...... 59,5 59,5 150 000 ...... 63,9 63,9 200 000 ...... 64,0 64,0 300 000 ...... 69,2 69,2 300 000 ..... ,. 73,0 73,0 450 000 ...... 69,2 . 69,2 , 400 000 ...... ' 73,0 . 73,0 600 '000 ...... 69,2 69,2
. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen för hela riket har stigit från kr. 9:80 per skattekrona enligt 1946 års beslut till kr. 12:36 enligt 1955 års beslut. I 'tabellen har för enkelhetens skull räknats med en förändring 'härutinnan från kr. 104:—— till kr. 12:— per skattekrona. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex i juni 1947 — i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner — var 155. I maj 1956 skulle motsvarande indextal utgjort 231, dvs. visat en stegring med 76 enheter eller med 49 procent. De kommunala ortsavdragen har höjts genom 1950 års reform och den statliga inkomstskatten lindrats till följd av 1952 och 1956 års skattereformer genom höjda statliga ortsavdrag och nya skatteskalor. Även schablonavdragen har med- .fört sänkt skatt. Vid skatteuträkningen har den angivna årsinkomsten minskats —— förutom med ortsavdrag och avdrag för kommunalutskylder — för år 1947 med 200 kronor för envar skattskyldig och för år 1957 med 450 kronor för gifta och 300 kronor för ensamstående skattskyldiga. Höjningen år 1956 av pensionsavgifterna till "2,5 procent medför att de nyssnämnda avdragen för år 1957 nog är något i under- kant, men detta har ringa betydelse för ifrågavarande tabell. I marginalskattesatserna ingår inte avgifterna till folkpension och sjukförsäkring. . Det må här vidare erinras om, att 1949 års skatteutredning vid sina un- dersökningar kom till den uppfattningen, att det främst med hänsyn till ar- betsvilja ooh deklarationsmorval var angeläget att mildra trycket av den di-
rekta beskattningen ( SOU 1951:51, s. 112 ), men att de allmänt spridda föreställningarna om beskattningens oförmånliga verkningar på arbetsvil- jan och företagsamheten varit överdrivna och inte kunde få stöd i den faktiska produktions—utvecklingen (IS. 54 ff). »Skattetänkandet synes enligt- utredningens uppfattning snarare ta sig uttryck i en försämring av deklarat- tionsmoralen än i en minskning av arbetsinsatsen eller lägre stimulans till företagsamhet.» Det var närmast med tanke på dessa risker för skatte— moralen, som 1949 års skatteutredning ansåg, att trycket av den direkta beskattningen nått den kritiska gränsen, ett förhållande, som enligt utred- ningens mening var »av största betydelse icke blott för frågan om den direkta beskattningens framtida utformning och höjd utan även för av- vägningen mellan direkt och indirekt beskattning» (s. 64).
Detta resonemang torde alltjämt äga giltighet. För kommittén återstår blott att något belysa frågan, huruvida skärpta indirekta skatter har en mindre ogynnsam effekt på arbetsvilja och sparhenägenhet än direkta.
Den direkta skattens egenskap att uppamma »skattetänkandet» same- manhänger främst med denna skatteforms pålaglighet, särskilt då fråga är om arbetsinsatser utöver de normala och vid inkomstförändringar. Käll.- skattesystemet bidrar nämligen till att göra den marginella skattebelast— ningen mera påtaglig, antingen genom skatteavdrag vid inkomstens för-: väl—vande eller genom uppkomsten av en kvarstående skatt, som numera måste betalas vid blott två uppbördsterminer. Källskatteta-bellerna—s avtrapp- ning kan i vissa fall-t. o. m. överdriva den marginella effekten.
Den indirekta beskattningen, i synnerhet då den har formen av en all.- män konsumtionsskatt, saknar denna påtaglighet elleruppvisar den inte i samma grad. En indirekt skatt erlägges vid köptillfället, varigenom upp—. börd äger rum vid ett stort antal tillfällen. Det är' för den enskilde bekvä- mare att betala en blygsam skatt varje gång han är nödstak-ad att göra en utgift och följaktligen har förutsett den erforderliga summan för inköpet än att betala en större summa såsom skatt vid av myndigheterna fastställda terminer. I motsats till de direkta skatterna __— som för skattebetalaren representerar ett synligt mått på de privata behiov, vilka han måste av.-_ stå för skattens betal-ande — sammanfaller erläggandet av de indirekrba skatterna med själva behovstillfredsställelsen snararezän att den kommer i konflikt med denna. Indirekt beskattning innefattar sålunda ett visst mått av frivillighet, som dock minskar i samma mån som beskattningen tenderar till att bli generell. Men inte ens i detta fall torde allmänhetens reaktion bli att genom minskade produktiva insatser begränsa inkomsten, konsumtionen och därmed skattebelastningen. En höjning av den indirekta beskattningen torde äga ganska ringa drivkraft till 5. k. skattetänkande.
Tidigare i detta kapitel (jfr s. 74) har redan berörts de olika skatte- formernas inverkan på sparviljan. Det framhölls, att den indirekta be— skattningen genom sin i varje fall under vissa förhållanden gynnsamma
effekt på sparandet lämpar sig bättre som instrument för en konsumtions- dämpande konjunkturpolitik än den direkta beskattningen. En beskatt- ningsform, som drabbar sparandet mindre än konsumtionen, anses emel- lertid även i en välbalanserad samhällsekonomi utan påtagligt köpkrafts- överskott vara överlägsen en skatt, som saknar denna egenskap. Denna axiomatiska föreställning om sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet behöver inte diskuteras här. Även om den är grundad på en oftast inte närmare redovisad värdering, kan den här accepteras, enär en av förutsättningarna för vårt resonemang är, att statsmakterna syftar till ett upprätthållande av full sysselsättning och sålunda till en politik, som erfarenhetsmässigt kan medföra behov av konsumtionsbegränsande och därmed sparfrämjande åtgärder.
En indirekt skatt torde på kort sikt verka så mycket mera sparfräm- jande, ju mera generell den är utformad och ju mindre följaktligen kon- sumenternas möjligheter är att flytta konsumtionen till Obeskattade varor och tjänster. Det kan antagas, att många människor vid en likformig ökning av prisnivån på kort sikt begränsar sin konsumtion starkare än som mot—- svaras av prisstegringen. På något längre sikt sker däremot troligen en an- passning till utgångsläget. Huruvida den totala sparkvoten i samhället då har undergått någon förändring genom höjningen av den indirekta skatten, blir i första hand beroende av det sätt, varpå skatteintäkterna användes av samhället.
Begränsas det för konsumtion och sparande disponibla beloppet genom skärpt direkt beskattning, ligger det nära till hands att antaga, att utgif- terna för konsumtion och avsättningarna för sparande minskas i lika män. Det är denna utveckling som åsyftas, då man gör gällande, att den direkta beskattningen även drabbar sparandet.
Konsumenternas faktiska reaktioner följer dock knappast dessa förenk- lade modeller. Konsumtionsbenägenheten och sparviljan är i hög grad beroende av den reella och den antagna prisutvecklingen. Att indirekta skatter övervältras på konsumenterna och verkar prishöjande kan förut- sättas. Uppfattas den av skatteskärpningen föranledda prishöjningen av allmänheten som ett led i en målmedveten stabiliseringspolitik, förringas sannolikt inte beskattningens effekt på sparandet. Utgör prishöjningen där- emot inledningen till en kumulativ prisstegringsprocess, eventuellt via krav på lönekompensation, kan den gynnsamma spareffekten gå förlorad och konsumtionsbenägenheten tvärtom tillfälligt öka. Den direkta beskattningen är däremot normalt ingen övervältringsskatt och är följaktligen fri från den angivna risken. I vissa konjunkturlägen kan dock även den direkta företagsbeskattningen bli ett kostnadselement och övervältras på konsu- menterna. I så fall adderas den härav föranledda prisstegringens verkan till de övriga faktorerna med för sparviljan ogynnsam verkan. '» På kommitténs uppdrag har professor Carsten Welinder utarbetat en pro-
memoria med några synpunkter på verkningarna av konsumtionsskatter, här intagen som bilaga (bilaga 2). I denna promemoria upptages även frågan om en konsumtionsbeskattnings inverkan på sparandet och arbetsviljan till behandling. Författaren påpekar, att effekten av en konsumtionsbeskattning på sparviljan blir störst, då det är fråga om en mera tillfällig beskattning, medan verkan av en permanent konsumtionsskatt blir svagare, enär skatten drabbar även den konsumtion, som sparandet var avsett att möjliggöra. Enligt samme författare är sparvanorna hos de lägre inkomsttagarna och konsumtionsvanorna hos de större inkomsttagarna så fasta, att en över- gång från direkt till indirekt beskattning vid bibehållet totalt skatteuttag har tämligen ringa effekt på sparandet.
Redan av dessa korta antydningar torde framgå, att de olika skattefor- mernas verkan på sparviljan är komplicerad och svår att överblicka.
5. Beskattningens inverkan på prisnivån
Frågan om olika skatteformers effekt på prisutvecklingen har redan tangerats i det föregående. En av fördelarna med den direkta beskattningen anses vara, att den normalt lämnar prisnivån opåverkad; på motsvarande sätt betraktas det som en betydande olägenhet, att den indirekta beskatt- ningen med nödvändighet verkar prishöjande. Här kan till en början bort- ses ifrån, att vid beskattningens användning som konjunkturpolitiskt in- strument denna senare egenskap inte utgör en olägenhet utan det vik- tigaste motivet för dess användning. Å andra sidan kan det inte utan vidare anses som givet, att företagarnas direkta beskattning inte till någon del kan övervältras framåt och att den indirekta beskattningen med full styrka drabbar konsumenterna. Frågan om skatteincidensen är åtskilligt mera komplicerad och incidensen blir beroende av en lång rad omständig- heter, bl. a. skatternas konstruktion, den aktuella konjunktursituationen, skattetryckets höjd, graden av organiserad samverkan inom näringslivet. styrkan hos löntagarnas organisationer m. 111.
Vid i stort sett balanserad ekonomi kan det antagas, att den omedelbara effekten på prisnivån av en höjd direkt beskattning är ringa. I den mån denna beskattning uppfattas som standardsänkande och föranleder kom- pensationskrav från löntagarnas sida, kan en motsvarande prisstegring med någon tidsförskjutning ändå bli följden. En dylik tendens förstärkes givet- vis ifall institutionella och konjunkturella faktorer underlättar företagar- nas strävan att övervältra beskattningen framåt på konsumtionen.
Omvänt är presumtionen vid en skärpning av den indirekta beskattning- en, att denna i första hand drabbar konsumtionen.
De ekonomiska konsekvenserna av en skärpt indirekt beskattning i vad avsåg verkan på prisnivån av en allmän konsumtionsskatt behandlades utförligt i den proposition, som låg till grund för 1940 års allmänna om—
sättningsskatt (prop. urtima riksdagen 1940z3, s. 28). I propositionen an— fördes bl. a. följande.
En allmän konsumtionsbeskattning verkar omedelbart prisstegrande. I den mån skatten samtidigt medför en minskning av varuomsättningen kommer dock denna prisstegring att gå hand i hand med en reduktion av företagsvinsterna. En utbredd konsumtionsbeskattning måste alltid till någon del drabba närings- företagen. Allmänt sett har man att räkna med att verkningarna av skatten träffa företagarna och handeln i högre grad ju mera umbärliga de beskattade förnö- denheterna äro och ju mera känslig efterfrågan därför visar sig vara. Konsumen- terna få bära huvudparten av skatten på nödvändighetsvaror och andra förnö- denheter med oelastisk efterfrågan. &
Både den prisstegrande och den omsättningsbegränsande effekten av en all- män konsumtionsbeskattning kan under ogynnsamma betingelser gå vida utöver vad skatten i och för sig motiverar.
Om exempelvis en fortgående prisstegring drives fram av stigande import- priser _— såsom fallet var vintern 1939/40 —— är det att befara, att införandet av en allmän omsättningsskatt skall ge prisrörelsen ökad styrka. Har man åter att räkna med att en prisstegring drives fram av en spänning mellan utbud och efter- frågan till följd av ökad varuknapphet eller ökad köpkraft hos allmänheten, blir beskattningens återverkan på prisbildningen gynnsammare. Skatten kommer då att ligga inom ramen för prisstegringen och att taga i anspråk en del av de vins- ter, till 'vilka prisstegringen eljest skulle givit upphov; den blir i viss mån att betrakta såsom en källbeskattning av prisstegringsvinster, genom vilken dessa un- dandragas marknaden.
En omsättnings- och produktionsminskning utöver den direkt av skatten be— tingade kan utlösas av omsättningsskatten, om den införes i ett läge, där depres- siva tendenser ändå göra sig gällande. Det är naturligt att fruktan för återverk— ningarna av en allmän konsumtionsskatt skall framträda med särskild styrka och få en starkt hämmande verkan, om framtidsutsikterna redan av andra skäl be- dömas pessimistiskt. I en uppåtgående konjunktur däremot bör en omsättnings- skatt kunna införas utan påtagligt ogynnsam återverkan.
Departementschefen erinrade härefter, hur det dåvarande ekonomiska läget utmärktes av en brytning mellan inflations- och depressionstendenser, vilka till någon del kunde ta ut varandra men i stor utsträckning fram- trädde inom skilda delmarknader. Det var ofrånkomligt, fortsatte departe— mentschefen, att man under dessa förhållanden måste räkna med att, om en allmän omsättningsskatt av jämförelsevis betydande storlek infördes, få erfara återverkningar i både prisstegrande och produktionsbegränsande riktning. Om än beskattningen i viss utsträckning kunde antagas ägnad att genom sin efterfrågebegränsande verkan dämpa inflatoriska tendenser, framdrivna av ökad varuknapphet, och att i så måtto stödja de penning- politiska strävandena, måste man enligt departementschefen räkna med, att den likväl inom vissa områden kunde komma att skärpa tendenser, som den ekonomiska politiken eljest var inriktad på 'att bekämpa.
Spörsmålet om de indirekta skatternas verkan på prisutvecklingen har även berörts av herr Åkerström i hans vid 1949 års skatteutrednings betän- kande (s. 312) fogade särskilda yttrande, vari han bl. a. anfört följande.
Om man har ett inflationsbetonat läge, där lönerna och därmed även priserna ocmotståndligt dras uppåt på grund av stark konkurrens om arbetskraften, und- gås inte inflationen, dvs, pris- och lönestegringen, genom avståendet från skatten. Men om denna begagnas för överbalansering av budgeten och därmed dämpar in— flationstrycket kan den — eventuellt via omvägen över en lönehöjning —— åstad- komma en sådan begränsning av de inflationistiska vinsterna och vinstutsikterna, att pris- och löneglidningen bringas att avstanna. Under sådana omständigheter framkallar alltså inte skatten någon större utan i stället en mindre löne- och pris- stegring än som annars skulle uppkomma. Därmed bestrides icke att situationer kunna föreligga, där en beskattning, som i första omgången verkar höjande på priserna, trots sin i princip inflationsdämpande uppgift kan rent psykologiskt bidraga till en skärpning av inflationsförväntningarna i sådan grad, att i första hand andra medel måste begagnas. Vidare är det påtagligt, att en indirekt skatt, som omedelbart användes för att öka statens utgifter, knappast kan dämpa infla- tionstrycket utan snarare kommer att på här diskuterade vägar skärpa inflationen. Även ur de synpunkter, som här behandlas, måste alltså bedömningen av skattens verkningar göras under hänsynstagande till vilken användning skattemedlen er- hålla. Därutöver måste emellertid beaktas, att en direkt skatt, som direkt sänker medborgarnas behållna inkomst genom källskatten, kan föranleda lika starka in- komstkompensationskrav som en indirekt. Men med den direkta skatten är dessutom förenad den inflationsstimulerande olägenheten, att de föranleda till minskad vaksamhet med företagens utgifter, under det att den indirekta beskatt- ningen — vare sig den träffar företagen eller enskilda inkomsttagare — innebär en stimulans till sparande.
I professor W'elinders förenämnda promemoria framhålles, att enbart det faktum, att en skatt ökar producenternas eller återförsäljarnas kostna— der, inte är tillräckligt för att skatten skall framkalla en prisstegring. Den totala efterfrågan måste öka i motsvarande män och kreditsystemet vara tillräckligt elastiskt för att tillhandahålla det erforderliga tillskottet av be- talningsmedel. Är dessa förutsättningar inte uppfyllda, har man anledning att vänta sig en kontraktiv process. Skatten kan då istället komma att över- vältras bakåt, dvs. på råvaruleverantörerna eller på företagens anställda.
Efter en analys av prisbildningen vid monopolistisk prissättning över- går professor Welinder till en diskussion av en skattehöjnings effekt på prisbildningen i ett samhälle, där konkurrens i stort sett är rådande. Hans slutsats blir, att den populära uppfattningen, att en indirekt skatt, försåvitt efterfrågan inte är starkt priskänslig, i regel leder till en motsvarande pris- höjning, är tämligen riktig. Likaså torde det anses vara riktigt, att över- vältringsmöjligheterna är större under hög- än under lågkonjunktur. Be- träffande frågan huruvida övervältringsmöjligheterna påverkas av skattens konstruktion finner professor Welinder det sannolikt, att en detaljhandels— skatt leder till en omedelbar prishöjning med skattens belopp, medan över— vältring av en skatt i tidigare distributions- eller produktionsled kan vän- tas ske långsammare och oftast inte med skattens fulla belopp.
Kommittén konstaterar i anslutning härtill endast, att frågan, hur olika skatteformer påverkar prisutvecklingen, syns vara beroende av så många
samverkande och i viss mån varandra motverkande förhållanden, att den- na aspekt knappast kan bli av väsentlig betydelse vid valet mellan olika skatteformer.
6. Beskattningen ur rättvisesynpunkt
Den gängse föreställningen om den indirekta beskattningens .regressiva ka- rakttär och därmed ur 'socilal synpunkt förment ogynnsamma verk-an har av 1949 års skatteutredning bemötts med en argumentering ( jfr ovan s. 70 0. f.) , som kommittén för indirekta .skatteri huvudlsna-k kan ansluta sig till. Enligt kommitténs uppfattning torde i den indirekta »beskat-minvgsformens art inte i ooh för sig finnas någonting, som gör regressiva verkningar ofrånkomliga eller utesluter, att dessa verk—ningar på [annat sätt kan neutraliseras.
Vid en diskussion om i vad mån olika skatteformer tillgodoser rättvise- kravet hör till en början erinras om vissa omständigheter, som tenderar att beröva den direkta beskattningen dess karaktär av att vara »skatt efter förmåga»: schabloniseringen av avdragsreglerna, det ökande skattesveket vid skärpt skattetryck, övervältringseffekten, som i vissa fall kan drabba på samma sätt som en indirekt beskattning m. 111.
För det andra kan även en indirekt beskattning konstrueras så, att den inte får regressiv karaktär. Detta kan antingen ske genom att den får for- men av punktskatter, som främst belastar konsumtionen i de högre in- komstskikten, eller genom en socialt motiverad differentiering av skattesat- serna i en generell konsumtionsskatt. Slutligen kan en indirekt beskattning kompletteras med ett lämpligt utformat kompensationssystem. De lägre in- komsttagarna kan tänkas bli kompenserade genom sänkning av eller befri- else frå-n direkta skatte-r, genom höjda folkpensioner och barnbidrag eller genom direkta subventioner.
Kommittén övergår härefter till att mera ingående behandla de nyss an- givna synpunkterna.
Faktorer, som tenderar att försvaga verkan av progressiviteten i den nu- varande direkta beskattningen. Den gängse uppfattningen, att de direkta inkomstskatterna genom sin progressiva konstruktion leder till en för de mindre inkomsttagarna gynnsam fördelning av skattebördan och att in- direkta skatter genom sin regressivitet har den motsatta verkan, är orea- listisk i den meningen, att en rad omständigheter under en följd av år har verkat i den riktningen, att en allt mindre del av de totala skatteinkoms- terna härrör från de högsta inkomstskikten.
Under efterkrigsåren har en avsevärd inkomstutjämning ägt rum, som inneburit, att de högre inkomstklassernas tillskott till den totala skattein- komsten minskats. Av tabellerna 20 och 21 framgår förändringarna i de skattskyldigas fördelning på olika inkomstklasser och inkomstsummor un- der åren 1947—1955.
Tab. 20. Fördelningen av inkomsttagarna på olika in- komstklasser i procent1
Inkomstklasser, kronor . Högst. 2 500— 5 000— 10 000—
Taxeringsår 2 500 5 000 10 000 20 000 Över 20 000
1947 ......... 32,8 37,5 24,0 4,5 1,3 1948 ......... 28,9 34,6 29,7 5,6 1,3 1949 ......... 26,3 31,3 34,0 6,9 1,5 1950 ......... 24,9 30,6 35,3 7,7 1,5 1951 ......... 23,8 29,2 36,7 8.7 1,6
18,5 23,9 40,9 14,9 2,4 12,3 21,2 40,6 22,5 3,4 11,5 21,4 39,5 23,8 3,8
9,7 20,0 37,7 27,3 4,5
1 SOU l955:48, s. 111.
Tab. 21. Fördelningen av inkomstsummorna på olika in- komstklasser i procent1
lnkomstklasser, kronor . , Högst 2 500— 5 000— 10 000— _ Taxermgsår 2 500 5 000 10 000 20 000 Över 20 000 11,1 30,3 34,6 13,0 11,0 9,1 26,8 40,3 14,9 9,4 8,1 22,1 43,3 17,2 9,3 7,5 21,0 44,0 18,1 9,4 6,8 19,0 44,4 19,6 9,9 6,0 15,2 48,7 20,6 9,5 4,1 11,4 43,9 30,0 10,6 4,0 11,1 42,0 31,4 11,5 3,5 10,4 38,8 35,0 12,3
1 Enligt Sveriges officiella statistik, »skattetaxeringarna».
Vid et'terkrigsperiodens början låg sålunda 70 procent av samtliga in— komsttagare i inkomstlägen understigande 5 000 kronor och mindre än 30 procent i inkomstklasserna 5000—20 000 kronor. Som syns har en av- görande förändring inträffat i denna fördelning och proportionerna var vid periodens slut omkastade: nära 2/3 av alla inkomsttagare återfanns år 1955 i inkomstläget 5000—20 000 kronor, drygt 27 procent fanns i in- komstläget 10 000—20 000 kronor. Sammanpressningen av inkomstfördel- ningen har fåfbt till följd, att en stor del av inkomsttagarna har komm-it att ligga i inkomstgrupper, där progressiviteten i skattesystemet gör sig star- kare gällande.
Den reella inkomstutjämningen har blott varit en av de faktorer, som bidragit till en viss förskjutning av den totala skatteintäkten från de högre inkomstgrupperna till de lägre. Penningvärdeförsämringen har, såsom tidi- gare visats. i beskattningshänseende drabbat de mindre och medelstora
inkomsterna synnerligen hårt, medan merbelastningen för de högre inkomst- grupperna varit måttlig. Vid p'enningvärdeförsämring inträffar en skärp— ning av det :reellua skattetrycket, mest kännbar för de lägsta, tidigare obe— skattade grupperna, som successivt faller under slkattskyldigiheten, och för de grupper i mellanlägena, där marginal-skatten stiger hastigast. Penning- värdeförsämringe-ns inverkan på skattetrycket under ifrågavarande period har gjorts till föremål för en undersökning av 1955 års svtatlsskatterevis-ion, till vars betänkande (SOU 1955:48) här kan hänvisas. Genom den av 1956 års riksdag 'besluta'de sänkningen av den direkta beskattningen har den skatteskärpning, som inträffat på grund av penningvärdeförsämringen, för de lägre inkomsttagarna väsentligt reducerats.
För tiaxeringsåret 1956 har kommittén gjort en grov kalkyl över inkomst- beskattningens omfördelande effekt för ett antal inkomstgrupper. Resulta- tet återges i tabell 22. Av siffrorna framgår, att denna effekt är begränsad. Den stora mellangruppen, där numera en mycket avsevärd del av landets löntagare återfinnes, drabbas med full styrka av inkomstbeskattningens progressivitet. Vilken grad av progressivitet, man än kan tänkas vilja ge å't skattesystemet, är samhällets utgifter numera så stora, att en avsevärd beskattning måste träffa även relativt små inlkomster.
Tab. 22. Beskattningen av fysiska personer vid taxeringen 1956 (inkomståret 1955)
Procentu- Procentu- Procentuell Procentuell Antal in— ell fördel- ell fördel- f" . .. .
. . . ordelning fördelning
Nettomkomst komst- ning av ning av . tagare1 inkomst- inkomst- av total av inkomst skatt2 efter skatt tagarna summan Under 3 000 kr ...... 459 007 13,8 3,8 0,7 3,9 3 000— 4 000 » ...... 272 749 8,2 3,0 1,4 3,4 4 000— 5 000 » ...... 234 978' 7,1 3,4 2,1 3,7 5 000—— 6 000 » ...... 211 994; 6,4 3,7 2,7 4,0 6 000— 7 000 » ...... 218 131 6,5 4,5 3,6 4,8 7 000— 8 000 » ...... 224 600 6,7 5,4 4,6 5,6 8 000— 9 000 >> 232 229 7,0 6,3 5,6 6,5 9 000— 10 000 » ...... 230 154 6,9 7,0 6,4 7,1 10 000— 12 000 » ...... 413 569 12,4 14,4 13,5 14,6 12 000— 15 000 » ...... 371 888 11,2 15,8 15,4 15,9 15 000— 20 000 » ...... 273 968 8,2 14,9 15,8 14,7 20 000— 30 000 » ...... 136 124 4,1 10,3 13,0 9,6 30 000— 50 000 >> ...... 36 817 1,1 4,4 7,1 3,7 50 000—100 000 » ...... 11 674 0,3 2,4 5,0 1,8 100 000 kr. och däröver 2 256 0,1 1,2 3,1 0,7 Summa 3 330138 100 100 100 100
1 Samtaxerade äkta makar har räknats som en inkomsttagare. 2 Total skatt lika med statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt.
Kommittén har jämväl gjort en klalkyl över in'komsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkoms-
ten (rörande beräkningsmetoderna hänvisas till aktuarie Ed'lunds prome- moria, som härvid fogats såsom bilaga 3). Medelinkom-sten har stigit från 5 303 kronor år 1948 till 6 764 kronor år 1951 och 9 409 kronor år 1955. År 1958 har den beräknats stiga till 10 961 kronor. Resultatet av dessa beräk- , ningar framgår av tabell 23.
Tab. 23. Inkomstiagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten
Procentuell fördelning av Procentuell fördelning av , . inkomsttagarna inkomstsumman lNettomkomst M : medelinkomst Inkomstår Inkomstår 1948 1951 'I 1955 1958 1948 1951 1955 1958 Under 0,40 M ...... 20,7 20,5 20,1 20,1 5,7 5,0 5,5 5,5 0,40— 0,60 M ...... 14,4 13,0 13,0 13,0 7,9 6,5 6,5 6,5 0,60— 0.80 M ------ 13,3 12,8 12,4 12,4 9,3 8,9 8,7 8,7 0.80— 1,00 M ...... 12,9 13,2 13,0 13,0 11,6 11,8 11,7 11,7 1,00— 1,20 M ...... 12,2 12,0 12,9 12,9 13,2 13,4 14,2 14,2 1,20— 1,40 M ...... 8,2 9,1 9,1 9,1 10,7 11,7 11,8 11,8 1,40— 1,60 M ...... 5,3 5,7 5,8 5,8 8,0 8,5 8,7 8,7 1,60— 1,80 M ...... 3,4 3,7 4,2 4,2 5,3 6,9 7,2 7,2 1.80— 2,00 M ...... 2,4 2,5 2,7 2,7 4,5 4,7 5,0 5,0 2.00— 2,50 M ------ 3,2 3,4 3,5 3,5 7,1 . 7,6 7,7 7,7 2,50— 3,00M ...... 1,5 1,5 1,5 1,5 4,0 4,3 ' 4,0 4,0 3,00— 4,00 M ...... 1,3 1,9 1,0 1,0 4,3 4,9 3,4 3,4 4,00— 6,00 M ...... 0,0 0,6 0,5 0,5 3,7 2,9 2,6 2,5 6,00—10,00 M ...... 0,3 0,2 0,2 0,2 2,4 1,9 1,7 1,7 10,00 och däröver 0,1 0,1 0,1 0,1 2,5 1,9 1,3 1,0 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 Procentuell fördelning av Proeentuell fördelning av Nettoinkomst total skatt inkomst efter skatt M : medelinkomst lnkomstår Inkomstår 1948 1951 1955 1958 1948 1951 1955 1958 Under 0,40 M ...... 1,6 1,8 1,7 1,3 6,4 6,1 6,5 6,5 0,40— 0,60 M ...... 3,3 3,8 4,2 3,5 7,3 7,0 7,0 7,1 0,60— 0,80 M 6,4 6,7 7,0 6,4 9,9 9,4 9,1 9,2 0,80— 1,00 M ...... 9,1 9,9 10,4 9,7 12,0 12,2 12,0 12,2 1,00— 1,20 M ...... 11,8 12,0 13,0 12,5 13,0 13,7 14,5 14,5 1,20— 1,40 M ...... 9,5 11,0 11,5 10,8 10,8 11,3 11,9 12,0 1,40— 1,60 M ...... 7,5 8,4 8,5 8,5 8,0 8,5 8,9 8,8 1,60— 1,80 M ...... 6,1 6,4 7,5 7,5 5,8 6,9 7,1 7,1 1,80— 2,00 M ...... 4,9 5,0 5,2 5,7 4,4 4,0 5,0 4,9 2,00— 2,50 M ...... 8,5 8,7 9,2 9,6 6,9 7,3 7,3 7,2 2,50— 3,00 M ...... F ' ' 5,1 6,00—10,00 M ...... 10,00 och däröver Summa
Progressiviteten i den direkta beskattningen försvagas även, om och i den mån den direkta beskattningen av företagarna övervältras på konsu— menterna. Till sin verkan blir skatten därmed identisk med en konsum- tionsbeskattning, varvid effekten dock blir synnerligen varierande och svår- beräknelig.
Svårigheterna att lika effektivt kontrollera olika gruppers inkomster medför även, att den avsedda rättvisan i det direkta skattesystemet blir ofullständig.
Slutligen arbetar det direkta skattesystemet med mycket schablonmäs- siga avdragsregler. En lågt taxerad inkomst kan, även om man bortser från möjligheten att den grundar sig på ofullständig taxering, bero på mycket olika omständigheter och motsvaras av mycket olika reell levnadsstandard. En stor del av de låga inkomsterna finns Hos ungdomar, som änn-u ej läm- nat hemmet eller i varje fall ännu ej belastats med någon försörjnings- börda eller några större fasta utgifter. Härigenom kan sådana ungdomar upprätthålla en tämligen hög personlig levnadsstandard, trots att deras egen arbetsinkomst placerar dem i en låg skatteklass. Inkomster, som av nu nämnda orsaker blir lågt beskattade eller helt Obeskattade, kan träffas av en indirekt skatt vid de successiva tillfällen, då inkomsten ges ut. Faran för skatteflykt reduceras således avsevärt med indirekta skatter samtidigt som dylika skatter i många fall kan ge en bättre anpassning av den sam- manlagda (netto-) belastningen till den individuella levnadsstandarden.
Skattens konstruktion kan motverka regressiuiteten. Vid en indirekt be— skattning, som drabbar all konsumtion av varor och tjänster med samma skattesats, kan regressivitet inte uppkomma i annan mening än att de högre inkomstgruppernas större sparande går fritt från beskattning. Det kan vara tveksamt, om enbart detta förhållande gör det befogat att tala om regressivitet. Sparande är, sett från individens synpunkt, ingenting annat än uppskjuten konsumtion. Men även en beskattning, som drabbar all konsumtion lika, kan uppfattas som orättvis, om man anser, att nödvän- dighetskonsumtion, som dominerar bland de lägre inkomsttagarna, har en högre angelägenhetsgrad än annan konsumtion. Önskemålet om en rättvis beskattning skulle lättast kunna lösas genom att beskattningen begrän- sades till mera umbärliga varor.
Den skiljelinje, som traditionellt brukar dras mellan oumbärliga förnö— denheter och umbärliga varor av lyxkaraktär, kan dock svårligen upprätt- hållas i ett framåtskridande samhälle, där inkomstutjämningen har nått långt och levnadsstandarden är jämförelsevis hög. Objektiva kriterier på en varas umbärlighet saknas, så snart praktiskt taget hela befolkningen har passerat gränsen för en fysisk minimistandard i fråga om mat, kläder och bostad. Att rubricera den ena eller andra varan s'om »umbärlig» eller >>1yx>> innebär i ett sådant läge ett stort mått av godtycklighet.
I ett samhälle av här ifrågavarande art torde det inte heller vara en fram- komlig väg att basera gränsdragningen på de faktiska olikheterna mellan olika inkomstgruppers konsumtion, och att betrakta de varor och tjänster, som ingår i de högre inkomsttagarnas konsumtion som mera umbärliga. Vid en jämn inkomstfördelning med relativt ringa spridning är skillnaden i konsumtionsstandarden mellan olika grupper nämligen inte längre väsent- ligen betingad av att de större inkomsttagarna konsumerar varor och tjänster, från vilka den övriga befolkningen är avstängd. Med stigande in- komst följer snarare en kvalitetsmässigt och kvantitativt högre konsum- tion av sådana varor, som förekommer även bland de breda lagren. Ett exempel på sådana varor erbjuder bilen, som inte längre kan betraktas som en vara förbehållen blott ett ringa fåtal och på grund härav skulle utgöra ett särskilt lämpligt objekt för en lyxbeskattning. Snarare förhåller det sig så, att bilinnehav numera förekommer i praktiskt taget alla samhällsgrup- per, men att standardskillnaden bestämmes av bilens märke, storlek, års- modell m. m. Samma kontinuitet i konsumtionsstandarden för skilda in; komstgrupper gäller för flertalet andra varor. I den mån >>lyxkonsumtion» ännu förekommer i den meningen, att endast en mindre del av befolkningen kan komma i åtnjutande av densamma, erbjuder den ett alltför svagt un- derlag för en konsumtionsbeskattning.
I den mån åter kvaliteterna klart kan avgränsas som lyxkvalitet mot bil— ligare standardkvalitet tillstöter omedelbart avsevärda administrativa svå- righeter och, därest dessa kan övervinnas, risker för inte avsedda och okontrollerbara effekter på produktion och konsumtion. Det kan därtill inte anses vara ens ur allmänna sociala synpunkter tillfredsställande, att de breda folklagren genom en särbeskattning av s. k. umbärlig konsum- tion och några lyxkvaliteter utestängas från viss del av konsumtionen, som just på grund av en sådan beskattning blir ett privilegium för de högsta inkomsttagarna. En följd härav kan bli — så behöver dock långtifrån all— tid vara fallet — att produktionen av dessa varor försvåras och att dagens >>lyxvara» genom samhällets socialt motiverade ingrepp hindras att bli morgondagens standardvara.
Slutsatsen av vad som här anförts blir, att i en dynamisk ekonomi med snabb standardhöjning för de breda lagren ett tillräckligt underlag för en särbeskattning av s. k. lyxvaror saknas. Därmed är inte sagt, att ingen sär- beskattning av konsumtionsvaror bör förekomma, endast att en dylik be- skattning knappast kan få en bärande social motivering. Av helt andra skäl kan givetvis en särbeskattning vara lämplig. Så t. ex. kan en vara belastas med skatt :i .syfte att hålla tillbaka konsumtionen av denna vara, att begränsa importen eller att främja konsumtionen av en annan vara (smör/marga- rin). Kommittén saknar dock anledning att här ta upp dessa speciella aspek- ter på konsumtionsskattefrågan till behandling.
Om sålunda tanken på en beskattning av >>umbärliga» varor avvisas som
mindre lämplig — det engelska exemplet (purchase tax) visar, att en så- dan skatt trots höga skattesatser har låg produktivitet — återstår alterna- tivet att undantaga vissa väsentliga förnödenheter från beskattning eller att variera skattesatserna efter sociala synpunkter.
Även en sådan differentiering är dock behäftad med avsevärda olägen— heter. Varje undantag och varje differentiering innebär, förutom ett visst mått av godtycklighet, ett ingrepp i konsumtion och produktion, vars kon- sekvenser är svåra att överblicka. Därtill kommer, att dylika avsteg från principen om beskattningsområdets generalitet och skattesatsernas likfor- mighet kan försvåra och fördyra administrationen och kontrollen. De här skildrade vägarna till motverkande av den indirekta beskattningens re— gressivitet förefaller sålunda olämpliga.
Kompensatoriska åtgärder i syfte att motverka regressiviteten. Att avvisa tanken på att i det indirekta Skattesystemets själva konstruktion inarbeta ett element av progressivitet innebär emellertid inte, att en försvagning behöver ske av den inkomstomfördelande, progressiva effekt, som vårt nuva- rande system av skatter och sociala förmåner har. En skatteform utgör ingen isolerad företeelse utan bör ses .i det större sammanhanget. Starka sociala och administrativa skäl kan anföras för en höjning av gränsen för befrielse från inkomstskatt. Enbart härigenom kan dock inte kompensation vinnas för alla grupper, som på ett socialt inte godtagbart sätt drabbas av en konsu'mtionsbesk—attning. Därmed uppstår behovet av kompletterande åt- gärder av direkt inkomstomfördelande art. Här åsyftas främst höjning av barnbidragen och folkpensionerna samt sänkning av inkomstskatten, medan direkta subventioner i form av rabatter måste betraktas som en mindre lämplig 'kompensationsform. Kommittén återkommer till dessa frågor senare och har här endast velat framhålla, att tekniska hinder inte före- ligger för att en skärpt indirekt beskattning genom'föres utan att det reella skattetrycket nämnvärt ruubbas (varvid hänsyn tas även till de sociala för- månerna) för de olik-a inkomstgrupperna. De kompensatorisk-a åtgärderna kan också utformas så, att önskade sociala verkningar uppnås.
I sammanhanget är givetvis även 'av !betydelse, vartill de genom den skärpta beskattningen influtna med-len användes. Rent principiellt skulle det kunna hävdas, att kompensation end-ast borde beredas de nämn-da grupper- na, då indirekt skatt tillgnipe—s för att skaffa staten ökade inkomster. En i konjunkturpolitiskt syfte vidtagen skatteskärpning, som till sin ekonomiska effekt är att jämställa med en prisstegring, borde däremot i princip inte grunda några kompensationsanspråk. En sådan skillnad torde dock i prak- tiken inte kunna upprätthållas. Det kan visserligen sägas, att en höjd indi- rekt beskattning i vissa lägen är ett alternativ till en eljest oundviklig all- män prisuppgång och att beskattningens syfte är att skapa ekonomisk sta— bilitet, som på längre sikt medför obestridliga fördelar inte minst för de mindre bemedlade. Men i och med att samhället vidtar en beskattnings-
åtgärd, vilket syftet med densamma än må vara, är det angeläget att be— sldwttaiingssystemet i princip utformas på ett från sociala synpunkter god- tagbart särbt.
IV. Kommitténs ställningstagande
Enligt kommitténs uppfattning är de synpunkter på frågan om avväg- ningen mellan direkt och indirekt beskattning, vilka framförts av 1949 års skatteutredning, i allt väsentligt bärande. Ett antal omständigheter har sålunda samverkat till att mildra de olägenheter, som tidigare kunnat följa av en förskjutning av beskattningen till förmån för indirekta skatter. Inkomstutvecklingen i vårt land har under de gångna decennierna gått i utjämnande riktning. Samtidigt .har samhället övertagit en allt större del av ansvaret för medborgarnas sociala trygghet och kulturella behov. För täckande av samhällets utgifter härför — liksom för statens övriga avse- värt ökade kostnader — erfordras ett betydande skatteuttag även från de grupper, som har jämförelsevis låga inkomster .
Hela avvägningsproblemet har genom den ekonomiska och sociala ut— vecklingen liksom genom den samtidigt pågående ökningen av den totala beskattningen och dess förändrade syften förskjutits på ett väsentligt sätt. Valet mellan olika skatteformer, som kan sägas tidigare i betydande mån ha inneburit ett avgörande av frågan om endast de bärkraftiga grupperna borde beskattas eller om även lägre inkomsttagare borde belastas med skatt, kan nu i högre grad än tidigare ske från tekniska och administrativa syn- punkter. Kvar står emellertid att barnrika familjer, folkpensionärer samt i övrigt vissa grupper medborgare med låg inkomst skulle kännbart drabbas av en ökad indirekt beskattning. Till förebyggande härav kan särskild kompensation utgå till här avsedda grupper, vilket innebär att statens nettoinkomst av skatten minskas i motsvarande mån. För vissa grupper medborgare med låg inkomst syns emellertid ett kompensationsförfarande erbjuda praktiska svårigheter.
Vad som tidigare anförts i detta kapitel syns ge vid handen, att den indirekta beskattningen i tekniska avseenden har vissa företräden framför den direkta. För det allmännas vidkommande har en del former av indirekt skatt lägre administrationskostnader än direkta skatter av nuvarande höjd. Stor vikt måste tillerkännas det förhållandet, att möjligheterna för dem, som skall drabbas av skatten, att undandraga sig denna är mera begrän- sade vid indirekt beskattning, vilket under vissa förutsättningar även kan vara av betydelse för den allmänna skattemoralen. I avseende å beskatt- ningens inverkan på befolkningens arbets- och sparvilja syns möjligen ett visst företräde böra ges åt de indirekta skatterna framför de direkta. Vid bedömande av de indirekta skatterna ur teknisk synpunkt får man å andra
sidan inte bortse ifrån, att de också är behäftade med vissa olägenheter. Uppbörd och redovisning av indirekt skatt kommer att belasta inte blott administrationen utan även näringslivet med ökat arbete och därmed ökade kostnader.
Kommittén har vidare ägnat viss uppmärksamhet åt beskattningens kon— junkturpolitiska aspekter. Därvid har kommittén funnit den indirekta hc- skattningen vara såtillvida lämplig som konjunkturpolitiskt instrument. som den i jämförelse med direkt beskattning _ sedan en indirekt beskatt- ning väl blivit införd -— erbjuder möjligheter till tämligen snabba änd- ringar av skattesatserna. Någon mera allsidig prövning av hithörande spörs- mål har kommittén inte ansett sig böra göra, då numera stabiliserings- utredningen enligt sina direktiv har att undersöka dessa frågor i ett större sammanhang.
Oberoende av vilka ändamål man vill tillgodose genom ett ökat använ- dande av indirekta skatter, erbjuder enligt kommitténs mening det varu- område, som nu är föremål för beskattning, mycket begränsade möjlig- heter. Varuområdet är snävt avgränsat och skattesatserna ofta redan nu förhållandevis höga. En ytterligare höjning av skattesatserna kan därför inte väntas ge en avkastning av mera väsentlig statsfinansiell betydelse. Möjligheterna att genom förändringar i skattesatserna nå konjunkturpoli- tiska syften torde också vara snävt begränsade.
Skulle en utvidgad användning av indirekt beskattning anses lämplig, får den därför sökas genom en vidgning av det beskattade varuområdet. Med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god av- kastning bör en utvidgad indirekt beskattning principiellt vara av allmän karaktär. De olägenheter, som kan följa av en på sådant sätt konstruerad skatt, bör, då så prövas erforderligt, motverkas genom särskilda kompensa- tionsanordningar. _
För att undvika inte avsedd verkan på det fria konsumtionsvalet är det vidare önskvärt, att den indirekta beskattningen är likformig. En vara bör således inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv för den högre beskattningen föreligger. Kravet på [likformighet i beskattning får likväl inte utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bi- behålles en särskild beskattning av vissa varor, som enligt utbildad praxis ansetts böra beskattas i särskild ordning.
De allmänna synpunkter på den indirekta beskattningen, som här an- förts, torde äga giltighet, antingen man vid bibehållet eller minskat totalt skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänk- ning av den direkta beskattningen eller man önskar tillgodose något annat ändamål.
Vad kommittén här ovan anfört om möjligheterna att begagna indirekt beskattning innefattar inte något ställningstagande till frågan om till- räckliga skäl föreligger att övergå till en mera vidsträckt användning av indi-
rekta skatter. En prövning härav kan inte företagas annat än mot bakgrun- den av de förhållanden, som råder i fråga om det samhällsekonomisk-a och statsfinansiella läget i en situation, då konkreta förslag till en omläggning av skattesystemet och eventuella förslag på det socialpolitiska området eller på andra områden framlägges.
Kommitténs utredning har därför fått karaktären av en företrädesvis teknisk utredning rörande olika tänkbara former av indirekt skatt, varvid de olika skatteformernas inbördes för- och nackdel-ar belysts. Kommittén anser sig också därmed ha i möjligaste mån uppfyllt önskemålet att bidraga till en lämplig beredskap på beskattningsområdet. En sådan bereds—kap får givetvis inte hindra, att kravet på återhållsamhet med de direkta sta'tsult- gifiterna tillgodo-ses och att alla möjligheter till en alllmänt sett eftersträ- vansvärd lättnad i beskattningen tillvanahages.
Kommittén behandlar i ett följande kapitel olika former för en ut- vidgad indirekt beskattning. I ett särskilt kapitel behandlar kommittén frågan om ändringar i den nu gällande indirekta beskattningen.
FJÄR D E KAPITLET
OLIKA FORMER AV INDIREKT BESKATTNING
Den indirekta beskattningen har, sås-om redogörelsen för den indirekta be— skattningen i vissa främmande länder utvisar (bilaga 1 ), utformats på det mest skiftande sätt i olika länder. Äve'ni vårt land har tillämpats olika skattesystem på detta område. Krisåren's allmänna omsättningsskatt har efterföljts av ett fåtal punktskatter med skiftande utformning. Medan den allmänna omsättningsskatten var en skatt lagd i sista handelsledet, har pun'krtskatlterna i allmänhet uttagits i producen'tledet. Ett gemensamt drag för i Sverige tillämpade indirekta skatter har varit, att skatten blott uttagits i ett led för en viss bestämd vara. Det i vissa fall på kontinenten förekom- mande s.k. kaskadsystemet _ skatten uttagen i flera led, t. ex. såväl hos producent-eller grossist som hos detaljist _ har sålunda inte använts i Sverige.
Det finns i dagens läge vissa erfarenheter att bygga på, när det gäller verk- ningarna i olika hänseenden av de skattesystem, som bör komma i fråga. Rörande allmänna omsättningsskatten erhöll centrala omsättningsskatte— nämnd'en och de olika länsstyrelserna sålunda god kännedom under de sex år skatten gällde. Dessa erfarenheter avsåg inte blot't *de frågor, som sam- manhängde med skatten i dess egenskap av detaljhandelsskatt, utan även de avgränsningsproblem, som uppkom till följd av att skatten i princip visser- ligen var allmän men likväl av olika skäl var förenad med åtskilliga undan- tag. Beskattning i 'producentledet har, frånsett de sedan mycket lång tid tillbaka gällande skatterna på rusdrycker och tobak, förekommit sedan mit— ten på trettiotalet. Sk-attemyndighet har .i dessa fall varit kontrollstyrelsen beträffande inhemska varor och generaltullstyrelsen vad avser importerade varor. Hos dessa myndigheter har följaktligen under årens lopp kunnat sam- las erfarenheter rörande de problem, som sammanhänger med en beskattning i prwoducenltledet.
En bedömning av olika former av indirekt beskattning bör främst ske med beaktande av de svårigheter och problem, som 'är förknippade med skilda skattealternativ. Vid bedömningen bör hänsyn exempelvis tas till skattens produktivitet (jfr IS. 80), till ko-ntrollmöjlighetern'a — därvid särskild hän— syn bör [tas till 'kontrollkostnad'erna vid samma grad av effektivitet — 'till det merarbete och de kostnader, som pålägges näringslivet för skatteredo-
visningen, samt till skattens verkningar för näringslivet och för konsumen- terna.
Det skattealternativ, som -i första hand kan tänkas komma i fråga, är en allmän beskattning av alla eller flertalet varor. Denna skatteform har två varianter, nämligen en skatt i varje led av en varas omsättning (kas'kad- skatt) och en skatt uttagen endast en gång å en och samma vara. En skatt i varje omsättningsled, som principiellt skulle träffa varje leverans av vara (ev. jämte varje tjänsteprestation), kan anses ha den fördelen, att man undgår [de svåra avgränsningarna mellan försäljning och tjänst samt mellan detaljförsäljning och annan försäljning. En dylik skatteform blir emellertid å andra sidan av så vidsträckt omfattning genom att praktiskt ta- get alla rörelseidkare skulle bli skattskyldiga, att den blir vansklig att ge- nomföra. Vidare skulle en sådan skatt 'kunna leda till rubbningar i närings- livets struktur genom att integration inom produktion och handel skulle gynnas. Med hänsyn härtill har kommittén inte ansett sig böra gå närmare in på utformningen av en skatt av typen kaskadskatjt.
Kommittén har således ansett sig höra undersöka en skatteform vid vilken i princip en allmän skatt skall utgå endast en gång å en och samma vara. Denna undersökning presenteras i ett första avsnitt av detta kapitel.
Frågan om en beskattning av varor drar även med sig Spörsmålet, huru- vida 'tjänst'er ska-ll beskattas. Denna fråga beröres i ett andra avsnitt.
I ett tredje avsnitt under detta kapitel [behandlas frågan om en utvidgad punktbes'kattning.
En beräkning av statens intäkter vid detalj— resp. partihandelsskattealter- na'tive't görs i ett fjärde avsnitt.
1. Allmän skatt å varor
En allmän skatt å varor erbjuder, såsom förut framhållits, jämfört med en till vissa varor begränsad beskattning betydande fördelar. Den allmänna beskattningen kan emellertid utformas på olika sätt. Beroende på utform- ningen ställer sig fördelarna och nackdelarna med beskattningen något Ollika, varför kommittén i den nedan lämnade redogörelsen för de olika undera'lternativen närmare behandlar även dessa spörsmål.
I följande avsnitt behandlas till en början frågor sammanhängande med en allmänskatt å färdigvaror, Därvid beröres spö-rsm'ål'ank-nytande till en detaljhandels- resp. en partilhandel-sskatt samt till en producentska'tt. Fram- ställningen övergår härefter till att behandla möjligheterna av en allmän skatt med utgångspunkt från skatt å råvaror, varvid en råva-ruskatt, en dylik skatt i förening med skatt å andra produktionsfaktorer samt en skatt å varas mervärde beröres. Avsnittet avslutas med kommitténs avvägning mellan olika alternativ för allmän skatt å varor.
A. Allmän skatt å färdigvaror
I de länder, där en mera generell indirekt beskattning är anordnad, har denna i allmänhet utformats såsom en f ärdigvarutbeskattning. Vad gäller det handel-Sled, i vilket skat-ten uttages, företer emellertid beskattningen i de skilda länderna avsevärda olikhet-er. Kommittén får på denna punkt hänvisa till den i bilaga 1 lämnade redogörelsen för indirekt beskattning i vissa främ- mande länder. Här må blott erinras, att beskattningen utformats som en detaljhandelsskatt |i Norge, som en partihandelsskatt i Schweiz och som en producentskatt i Finland och Kanada.
Nedan lämnas inledningsvis en sammanfattande schematisk redogörelse för olika former av allmän skatt å ,färdigvaror. De skattepliktiga distribu- tionsvägarna och beska'ttningsvärdena enligt alternativen detaljhandels, par- tihandel-s— och producentskatt belyses av de återgivna figurerna 1—3.
Allmän varuskatt i detaljhandelsledet (figur 1)
Skatten uttages hos den som bedriver försäljning till konsument, dvs. regelmäs- sigt i detaljhandeln. Där försäljning till konsument förekommer från tidigare han»- delsled —- från producent— eller partihandelsledet — uttages skatten hos produ- centen resp. partihandlaren. Skatteplikten inträder vid varans försäljning till konsument eller vad angår vara, som införes till riket av konsumenten, vid in- förseln. Skattskyldighet föreligger för dem, som bedriver detaljhandel, samt för ett relativt stort antal produéenter och partihandlare med direktförsäljning till konsument, De skattskyldigas antal torde få beräknas till inemot 200 000.
Beskattningsvärde är det aktuella vederlaget. Vid privatimport utgör beskatt- ningsvärdet cif—värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter eller avgifter.
Beskattningsområdet kan utsträckas till samtliga varor. De skattskyldiga redovisar sin skattepliktiga varuonisättning till kontrollmyn- digheten och inbetalar i samband härmed till myndigheten den å omsättningen belöpande skatten.
För vara, som införes till riket för annat ändamål än försäljning eller använd»- ning i egen rörelse, deklarerar och erlägger importören skatten till tullverket samtidigt med tullen.
Allmän varuskatt i pariihandelsledel (figur 2)
Skatten uttages i princip hos den som bedriver försäljning till detaljhandlare, dvs. hos producent och partihandlare. Därjämte uttages skatten hos större de- taljhandlare. Uttrycket partihandelsskatt är sålunda inte helt rättvisande. Den skattskyldige registreras. Leverans till registrerad är skattefri. Beträffande im- porterad vara inträder skatteplikten vid införseln. Registrerad äger dock införa vara skattefritt.
De skattskyldiga-s antal kan beräknas till omkring 60000 under förutsättning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Antalet skattskyl- diga kan eljest uppskattas till inemot 100 000.
Beskattningsvärde är det aktuella fakturavärdet. Sker försäljning direkt till konsument beräknas skatten på konsumentpriset efter en på visst sätt nedsatt
skattesats. Vid import är beskattningsvärdet lika med cif—värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter och avgifter. Beskattningsområdet kan göras relativt vidsträckt och omfatta i det närmaste
1 Fi? 7. Delaå'hande/sskalf pm m kon.-(mm! mulm . 9.24»,qu
7'i//— varnare
Pr: lill kammen!
Beata länkas-QH:
7,13 (4'// kbnwm
baakai'lnågswlrua
Pn: 4:7/ mem-und- m m areas»
: nu?—* cuts
. emd»: 07th 5
pri: (:”/l m Mmm » celui nöd: W thats)
»» lill lmnlumcnl 7/////////Al|tllalåxm
”i: vid lås.-lill pnrlihand/erf.— Zgotatlm'ngsni'rda Parll'handc/amargina/ _ 5Kdllobe/agd graié'nmig
De (al/"handa Aum-rg Mac _ " _ _ Slade/'n" ";—"'if”? "l,—9
1 Å figurerna angives blott den försäljning, som är av särskilt intresse ur skattetek- nisk synpunkt. Sålunda är exempelvis försäljningsvägarna vid import eller tillvenkares inköp av råvaror och halvfabrikat från andra tillverkare eller från parti- eller detalj— handlare inte inritade. Angivna parti- eller detaljhandelsmarginaler är att anse som pristillägg, motsvarande sådana marginaler i de fall vara passerar parti- eller detalj- handeln.
samtliga varor. Genom beskärning av varuområdet beträffande sådana varor, som väsentligen produceras av ett stort antal producenter med liten individuell om- sättning, kan emellertid antalet skattskyldiga väsentligt begränsas.
De skattskyldiga — producenter och registrerade partihandlare — avgiver deklaration till kontrollmyndigheten rörande beskattningsvärdet av de varor, som av dem eller för deras räkning levereras till köpare eller tas i anspråk för vidare bearbetning. Samtidigt inbetalas den upplupna skatten.
För vara, som införes till riket, deklareras och erlägges skatten till tullverket samtidigt med tullen.
Allmän varuskatt i producenlledet (figur 3)
Skatten uttages av den som tillverkar eller till riket inför skattepliktig vara. Skatteplikten inträder vid varans leverans från producent till köpare eller, vad angår importerade varor, vid varans införande till riket.
De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 45 000 under förutsättning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Om däremot samt— liga producenter — med undantag dock för jordbrukare __ medtages, blir antalet skattskyldiga uppskattningsvis omkring 75 000.
Beskattningsvärdet kan vara lika med priset vid försäljning i större poster till återförsäljare.
Beträffande beskattningsområde, deklarationsskyldighet och sättet för deklara- tions avlämnande samt import gäller vad förut sagts rörande en skatt i partihan- delsledet.
Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att en beskattning av f ärd'igvaror kan läggas i det sista ledet i produktions- och tdistniburtiOnrspro— cessen (i detaljhandeln) eller i ett tidigare led (i partihandeln eller hos producent). De olika möjligheter till anordnande av en indirekt beskattning, som dessa alternativ erbjuder, har utretts av kommittén och redovisas i det följande. En särskild fråga har emellertid varit, i vad mån de båda skatte- formerna med skatten uttagen i tidigare led — partihandelsskatt och produ- centskatt — skulle redovisas fullständigt var för sig. Dessa skatteformer är relativt likartade både till sin uppbyggnad och sina verkningar. 'De skiljer sig sålunda markant från detaljhandelsskatten, där problemställningen på väsentliga punkter är en annan. Kommittén har på grund härav funnit sig i den fortsatta behandlingen kunna inskränka sig till att, utöver detaljhan- delsskatten, fullständigt redovisa blott ett av alternativen skatt i tidigare led och har därvid stannat för att behandla en skatt lagd i partihandelsledet.
Kommittén behandlar i det följande de vid en beskattning av färdigvaror uppkommande frågorna av större principiell räckvidd. Detaljhandels- och parti—handelsskatten behandlas därvid parallellt, varigenom jämförelser mel- lan de båda skatteformerna underlättas. Såsom tidigare nämnts utgår kom- mittén där-vid från huvudpr-inci—pen, att skatt skal-l uttagas å en och samma vara endast en gång i produ'ktioms- och distributions—processen. Slutligen be- handlas under detta avsnitt en skatt lagd i producentledet något mera sulm- marisk-t.
1. Detaljhandelsskatt och partihandelsskatt Beskattningsområde
Av olika skäl bör — som tidigare anförts (s. 98) — det skattepliktiga varuområ'det göras så vidsträckt som möjligt. Främst är härvid att märka, att skattesatsen kan hållas låg vid en generell beskattning, där inga eller endast i skatteintäktshänseende obetydliga varugrupper fritages från skatteplikt. Däreslt mera väsentliga varugrupper undantages, skulle beskattningen kunna anses såsom ett utbyggt pun'ktskattesystem och därmed kan de anmärk- ningar, som framställes mot punkt-skatterna, även framföras mot detta skat- tesystem, exempelvis godtycke i fråga om varuurvalet, svår-a gränsdrag- ningar samt obillighet mot de träffade branscherna och därmed risk för konkurrensrubbningar. Även av redovisningstekniska skäl bör beskattningen —— särskilt om den är lagd i detaljhandelsledet — göras så generell som möj- ligt. En 'stor del av svårigheterna vid tillämpningen av den allmänna om— sättningsskatten sammanhängde sålunda med att beskattningen inte var ge— nerell utan att beskattninugsområdet av olika skäl var begränsat; den om- fattade sålunda endast 5. k. butikshandel-svarer och jämväl av dessa varor var åtskilliga undantagna från beskattningen.
Kommittén har med nu angivna utgångspunkter ansett, att det skatte- pliktiga varuområdet bör begränsas endast i den mån så betingas av tek— niska skäl. Således bör undantag från beskattning inte göras beroende av varans art. Prob-lemställningen är emellertid till viss del annorlunda vid en skatt i partihandelsledet än vid en skatt i detaljhandelsledet. En begränsning av det skattepliktiga området kan nämligen i förra fallet lättare leda till en viss begränsning i antalet skattskyldiga. .
Vid bedömningen av frågan om beskattningsområdets avgränsning har kommittén utgått från den principiella grundtanken, att beskattningen s-ka-ll träffa varor ('i det följande kommer dock frågan om en tjänstebeskattning jämväl att diskuteras), varmed bör förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas inte b'lo'tt färdigställda varor utan även halvfabrikat och råvaror.
Livsmedel
Konsumtionen av livsmedel svarar för ca femtio procent av värdet av den privata varuförbrukningen exkl. sprit, vin och tobak samt sådana varor, som inte lämpligen bör bli föremål för en allmän varubeskattning. Livs- medlen motsvarar således kostnadsmässigt sett ungefär lika mycket som kläder, skor, möbler, husgeråd, privata fordon, böcker, fotoartiklar o. d. till- sammantagna. Visserligen förutsättes varuskatten skola omfatta jämväl in- vesteringsmaterial av olika slag, men ett undantagande av livsmedelsområ- det måste likväl leda till en avsevärd skärpning av skattesatsen för det åter- stående varuområdet, om samma intäkter av skatten skall uppnås. Enligt
kommittén-s mening bör livsmedlen i princip medtagas och detta oavsett om skatten förlägges till detaljhandeln eller till ett tidigare handelsled. Förhål— landena ter sig emellertid i praktiskt hänseende något olika beroende på vilket skattealternativ man väljer.
Vad först gäll-er detaljhandelsskatten må framhållas, att — bortsett från producenternas egen förbrukning och viss mindre underhandsförsäljning, vartill kommittén nedan återkommer — hela livsmedelsomsättningen pas- serar detaljhandeln eller därmed jämställd bandel. Något hinder föreligger således inte för meditagan-det av samtliga livsmedel till beskattning. Tekniska skäl talar även starkt för att livsmedlen undantagslöst beskattas. Ett undan— tagande a=v vissa livsmedel skulle nödvändigtvis medföra betydande svårig- heter för såväl deta'lj'handlarna själva vid skatteredovisningen som för kon- trollmyndigheten vid granskningen. Detaljhandl'arna skulle som regel inte kunna direkt särskilja skattepliktig och skattefri (försäljning, vilket måste leda till att man i stället fick tillgripa en metod, innebärande att inköpen av de skattefria varorna förtecknades för sig, varefter varje varuslag omräk- nades till utförsäljningspris, ev. minskat med beräknat svinn. Detta förfa- rande skulle vara ganska omständligt. Riskerna för felaktigheter ska-par j'äm—väl ökat behov av kontroll, samtidigt som själva kontrollen i hög grad kompliceras. Under omsättningsskattens tid förelåg visserligen undantag för några slag av livs-medel —— mjölk, grädde, smör, margarin, potatis, ägg samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd _ men det har allmänt omvittnats, att dessa undantag försvårande skattens praktiska tillämpning. I Norge, där frå- gan om undantagande av vissa livsmedel från tid till annan aktualiserats, har en undersökning av förhållandena för en ordinär mjölkaffär i Oslo visat att, vid und-antagande från beskattning av mjölk och mjölkprodukter, man varje månad måste urskilja 27-0 poster från inköpsfakturorna fördelade över 21 varuslag med 20 skilda vinstpåläggl. Något undantag för livsmedel har hittills 'inte genomförts i Norge.
Enligt kommitténs mening bör vid en detaljhandelsskatt samtliga livsme- del medtagas till beskattning.
Vid en partihandelsskatt är läget delvis ett annat. Vissa slag av livsmedel säljs i relativt väsentlig omfattning utan att passera partihandeln, beroende på att de levereras från jordbrukare och liknande producenter till detalj- handlare för att av dessa återförsäljas till konsumenter. Dylika slag av livs- medel syns rfå undantagas från beskattning vid en partihandelsskatt. Sålunda torde handeln med potatis i så pass betydande utsträckning ligga utan—för partihan'deln, att potatis bör undantagas. Detsamma torde gälla om handeln
1 Stortingsprop. nr 1/1955 kap. 2021 s. 17, vari även framhållits att Norges Meieri- og Delikatesshandleres Förbund protesterat mot att särskilda varuslag, t.ex. _mjölk och mejeriprodukter, undantogs. i det förbundet menade, att det skulle bli en olöslig uppgift att genomföra en dylik ordning.
med ägg; här tjänstgör detaljhandeln delvis som uppsamlingsställe för vi- darebefordran till partihandlare, men även detaljhandelns direktförsäljning till konsumenter av sålunda uppköpta ägg torde vara relativt betydande. En grupp livsmedel, som ävenledes i stor omfattning går utanför partihandeln, är grönsaker, frukt och här, som produceras inom landet och säljs i färskt , tillstånd. Därest man 'här skulle genomföra en beskattning skulle detta leda till att ett stort antal trädgårdsmästare och andra producenter bllev skatt- skyldiga. Fördelen med partihandelsskatten, nämligen att man kan hålla nere antalet skattskyldiga, skulle inom denna stora sektor gå förlora-d. Här- till kommer att detta område över huvud taget framstår såsom relativt svår- kontrollerat. 'De tekniska svårigheterna syns vara störst beträffande grön- saker och bär, något mindre för frukt, eftersom huvuddelen av den salu- hållna inhemska frukten torde levereras från specialiserade fruktodlingar eller försäljningscentraler. Härvid bör även beaktas förhållandena vid im- porten. Därest inhemska produkter undantages, syns nämligen jämväl mot— svarande importerade varor få undantagas, ehuru någon svårighet vid kon- trollen här inte lföreligger. Större delen av de importerade trädgårds-produk- terna utgöres av frukt — inbegripet persikor, plommon, bigarråer och andra stenfrukter samt vindruvor —— medan grönsakerna spelar en mera under— ordnad roll. Beträffande vanliga bärsorter — hallon, vinbär, krusbär, jord- gubbar, skogsbär — är i huvudsak fråga om inhemska produkter. Då grön- saker, frukt och bär säljs i konserverat, djupfryst eller torkat tillstånd före- ligger inte några tekniska hinder för beskattning. Vissa av dessa produkter kan genom beskattningen komma 'i ett något sämre konkurrenslä-ge i jäm- förelse med motsvarande färskvaror. Detta syns särskilt gälla djupfrysta grönsaker och bär samt vissa grönsakskonserver, såsom morötter, gröna ärter m.m. Konkurrensen torde dock i huvud-sak vara hänförlig till en kort tidsperiod, då den stora massan .av färskvaror förs i handeln och konsum- tionen sålunda inriktas på denna. Fruktkonserver importeras till huvudsak- lig del. Då sås-om förutsatts huvudparten av livsmedlen skalll medtagas jäm— väl lvid en partihandelsskatt, syns det mindre tillfredsställande om större del av! trädgårdsprod—ukter undantages, än som kan framstå såsom klart betingat av de särskilda förhållandena inom detta område. Så syns vara fallet endast beträffande färska grönsaker och ifören'ämnda vanliga bärsorter, var— för skattefriheten torde böra begränsas till dessa.
Vad gäller övriga livsmedel må framhållas, att mjölk och mjölkprodukter praktiskt taget helt passerar mejerier eller andra större återförsäljare. Kött- varor av olika slag försäljes genom slakterier och charku'teri'falbriker etc. Största delen av lfärsk fisk och fiskprodukter säljs av fiskeriföreningar, par- tihandlare och *konservindustrien. En beskattning av dessa livsmedel, kan alltså ske utan större svårigheter. I fråga om bröd finns ett relativt stort antal smärre tillverkare, sär-skilt vad gäller mjukbröd och kakor m. m. Man skulle kunna ifrågasätta att på denna grund undantaga nämnda slag av bröd
från beskattning. Emellertid måste gränsen mellan olika brödsorter bli svår att uppdraga. Då i vart fall huvudparten av brödtillverkningen sker hos större företagare, syns tillräckliga skäl för undantagande av bröd av olika slag inte föreligga. Genom en allmän nedre gräns för skattskyldigheten torde en del av de mindre bagerierna bli undantagna från skattskyldighet.
Kommittén finner alltså, att vid en partihandelsskatt bör inom livsmedels- området undantagas potatis, ägg, färska grönsaker och vanliga bärsorter. -I den mån dessa varor i [framtiden mera allmänt inordnas i partihandeln får man upptaga frågan om deras beskattning till förnyat övervägande.
Om livsmedel sålunda beskattas uppkommer frågan, om och i vad mån jordbrukares uttag av hemmaproducerade livsmedel och direktförsäljning av dylika livsmedel kan bli föremål för varubeskattning. Antalet jordbrukare uppgår tilll ca 330 000 och om samtliga dessa skulle [registreras och erlägga skatt i vanlig ordning blev följden, att de skattskyldigas antal ökade på ett sätt, som inte står i rimlig proportion till de skatteintäkter, det här kan bli fråga om. Man måste därför antingen lämna detta område utanför varuskat— ten eller söka åstadkomma ett begränsat eller förenklat beskattningsför— farande. Ett dylikt förfarande torde endast kunna åvägabringas i en form, som på något sätt anknyter till de allmänna inkomstdeklarationerna.
I samband med inkomsttaxeringen har jordbrukarna att lämna uppgift om storleken av uttag av livsmedel för såväl hushållsmedlemmars som andra kosttagares räkning. Uppgift skall därvid lämnas om antalet hushållsmed- lemmar, med fördelning 1å vuxna och barn, samt huruvida bland de uttagna produkterna ingår följande särskilt uppräknade livsmedel, nämligen spann- mål, trädgårdsprodukter, kött eller fläsk, fjäderfä eller ägg samt mjölk och produkter därav. Värdet av på detta sätt redovisade uttag beräknas vid in- komsttaxeringen i regel enligt vis-sa allmänna normer, som fastställes av länsprövningsnämnderna. Därest den skattskyldige så önskar, kan han emellertid i stället lämna specifik uppgift å kvantitet och värde för varje slag av uttagna produkter. Därjämte skall, såvida ickeeboleföringsmässig redo— visning medelst vinst- och förlustkonto föreligger, särskild uppgift lämnas om försäljning av mjölk och produkter därav till enskilda personer.
Vid en detaljhandelsskatt torde den redan befintliga uppgiftsskyldigheten vid inkomsttaxeringen kunna anpassas så, att densamma bildar underlag jämväl för en indirekt beskattning av jordbrukarnas uttag och försäljning till privatpersoner av egna livsmedels-produkter. Möjligen skulle man därvid kunna begränsa skattskyldigheten till att gälla omsättning överstigande ett inte alltför lågt minimibelopp. Dessa större fall skulle då kunna överlämnas till länsstyrelsen, men minimibeloppet måste därvid bestämmas så, att antalet skattskyldiga begränsas till högst några tusen, eller således till en- dast nå-gon eller några få procent av samtliga jordbrukare. Man skulle även kunna unda-ntaga de egna uttagen och beskatta endast direktförsäljningen.
Eljest skul-le ojämnheter uppstå, därest skattskyldigheten för egna uttag blir beroende på om viss direktförsäi j ning föreligger. Kommittén har dock funnit den mest ändamålsenliga lösningen vara, att beskattningsnämnderna sam- tidigt med inkomsttaxeringen av jordbrukare även fastställer beloppet för uttag och direktförsäljning. Anteckning om den skattepliktiga omsättningen kan därvid verkställas i taxeringslängden, varefter den lokala skattemyndig— heten har att uträkna skatten och upptaga denna å debetsedeln för slutlig skatt. Någon annan undre gräns syns därvid inte höra ifrågakomma än att skatt understigande ett relativt oväsentligt belopp, förslagsvis tio kronor, inte påföres. Skatten syn-s böra påföras i hemortskommunen. Om flera per- soner är delägare i jordbruk, bör en uppdelning ske efter omständigheterna. Därest jordbrukare tillika driver rörelse, t. ex. butikshandel, eller om han såsom binäring till jordbruk driver exempelvis ett sågverk eller han eljest av varuskattemyndigheten befinnes skola registreras, bör denna myndighet omhänderhava hela frågan om hans skyldighet att utgöra varuskatt. I dylikt fall kan han i sin allmännasjälvdeklaration allenasthänvisa till denna registrering.
Vid en partihandelsskatt uppkommer emellertid särskilda svårigheter. En varubeskattning av försålda livsmedel skulle vid denna beskattningsform förutsätta, att jordbrukarna gjorde åtskillnad mellan försäljning till regi- strerad partihandlare samt försäljning till icke-registrerad detaljhandlare eller privat köpare. Beträffande försäljningen till detaljhandlare skulle man, för undvikande av dubbelbeskattning, få särskilja försäljning som sker för vidareförsäljning till partihandlare. Visserligen har de viktigaste slagen av livsmedel, som detaljhandeln kan antagas köpa från jordbrukare och åter— försälja till konsument, förutsatts skola undantagas från beskattning vid en partihandelsskatt, varför frågan om jordbrukarnas försäljning till detalj- handlare får mindre betydelse. Det syns likväl inte tillfredsställande, om för andra varor än de undantagna en jord-brukare har »att betala skatt vid försäljning till privatperson men inte vid försäljning till detaljist. Att vissa livsmedel sålunda undantagits medför emellertid jämväl, att hela frågan om jordbruka-r—nas beskattning vid en partihandelsskatt får väsentligt mindre betydelse, enär de undantagna varorna —— potatis, ägg, grönsaker och bär — utgör en huvudsaklig del av de varor, som regelmässigt uttages för privat behov eller som blir föremål för försäljning till privatpersoner. Enligt kom- mitténs mening nödgas man vid en partihandelsskatt av praktiska skäl bortse från uttag och direktförsäljning av i och för sig skattepliktiga livs— medel inom jordbruket.
Beträffande den värdemässiga konsumtionen av livsmedel år 1955 hän— visas till tabell 24.
Tab. 24. Konsumtionen iSverige år 1955 av födo- och njutningsämnen1
Värde Värde Varuslag milj. Varuslag milj.
Mjöl, gryn o. bröd m. m. ............ Smör och margarin ..................... Mjöl av vete och råg till direkt Mejerismör .............................. konsumtion Lantsmör
Majsflingor Hushållsmargaa'in
Havregryn och —mjöl .................. Korngryn och -mjöl .................. Risgryn och _mjöl Helfet ....................................... M akaroner . . . . H-alvf et Hårt rågbröd Mjukt bröd .............................. Kött och fläsk ........................... Finare bakverk Nötkött
Kex och Wafers Kalvvköutt
Fårkött ....................................
Potatis ....................................... Fläsk .......................................
Charkmterivaror ........................
Rotfrukter, grönsaker, frukt och bär Fjäderfä
Rotfrukter Tankade ärter o. bönor ............... 2933 Fänska grönsaker ..................... Inhemska frukter 0. här . ' 370,0 Imp. frukt 0. här, färska ............ " ' 2142 Torkad frukt, nötter, mandel m. m. 155,8
Specerier .................................... Vissa drycker .............................. 5095 Socker Pilsner 2622 Sirap ....................................... , Svagdricka 29,2 Chok-ladvaror, karameller m. m. Läskedrycker 218,1 Kakaopulver .............................. Te 22,7 9 110,7 Kaffe ....................................... 610,4 Kaffesvurrogat ........................... 0,3 Tillkommer rusdrycker och tobak 2 134,3 Kryddor m. m. ........................... 44,3 Spritdrycker .............................. 1 066,1
Viner ....................................... 153,0
Kons. mjölk och grädde ............... 8555) " 23,6 Konsumtionsmjölk ..................... 6762 . 891,6 Grädde, tjock ........................... 118,6 Grädde, tunn 61,1 Totalsumma 11 245,0
1 Källa: Jondbruksekonomiska meddelanden 1956 nr 9. Siffrorna delvis preliminära.
Råvaror för jordbruksproduktionen m. m.
Kommittén har förutsatt, att industriföretag och andra registrerade till- verkare för undvikande av dubbelbeskattning får inköpa råvaror och annat material för tillverkningen fritt från skatt. Vad gäller jordbrukare bör även dubbelbeskattning undvikas, så att inte såväl livsmedel som råmaterial för jordbru'ksproduktionen beskattas. Jordlbrukarna är i allmänhet inte regi- strerade och underkastade den varuskattek-ontroll, som gäller för rörelse- idkarna. Det torde även kunna uppstå svårigheter för lanthandlare och andra leverantörer att avgöra, vad som skall hänföras till material för jordbruks— produktion. Man torde därför inte generellt böra föreskriva, att jordbrukare
vid sina inköp skall jämställas med rörelsedrivande tillverkare. 'I stället syns man genom uppräkning få undantaga alla viktigare råvaror för jordbruket. Därvid torde från beskattning böra undantagas följande för jordbruk med binär-ingar avsedda varor, nämligen utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs samt växtskyddsmedel. Spannmål syns inte här behöva särskilt angivas. enär vid försäljning till jordbrukare syns bli fråga om antingen utsäde eller foder. Vidare bör undantag göras för levande inventarier i jordbruket. Praktiska skäl syns därvid tala för att all försäljning .av levande djur blir skattefri. Även skogsplantor (liksom skogs— fröer) och plantor av icke—perenna växter för trädgårdsodlingen hör av ena- handa skäl hållas utanför beskattningen.
Vad nu sagts angående undantag från beskattning av vissa varor, som mer eller mindre kan betraktas såsom råvaror, gäller en beskattning både i detalj— och partihandelsledet.
Vissa mineralier Av kontrolltekniska skäl bör från beskattning — vare sig denna läggs i detalj- eller partihandelsledet — undantagas jord, sand, grus och sten, som ”säljs i obearbetat eller krossat skick.
Vissa fasta bränslen
I fråga om skogsprodukter bör ved av kontrollskäl hållas utanför beskatt- ningen vid båda skattetyperna; främst enär en betydande del av landsbyg- dens vedförsäljning sker direkt från skogsägare. Relativt likvärdig-a bränslen, såsom bränntorv och torvbriketter, bör vid sådant förhållande också undan- tagas från beskattning. Dessa undantag bör enligt kommitténs uppfattning inte dra med sig skattefrihet för andra bränslen, såsom för kol, koks, kol- briketter och brännolja.
Motorbränslen (bensin, brännolja och motoralkohol)
Vid en skatt i detaljhan-delsledet talar redovisnings- och kontrollskäl för att en allmän varuskatt utgår även å m-otorbränslen. En dylik varuskatt kan, såsom kommittén framhåller i annat sammanhang, komma att bl.a. träffa även tjänster av servicenatur. Motorbr-änslen sälj—s regelmässigt -i samband med tillhandahållande av sådana servicetjänster. För att underlätta de skatt- skyldigas redovisning, vilken i annat fall måste uppdelas på de olika gre- narna, serviceverksamhet och försäljning av mot-orbränsle, samt kontrollen, kan det därför vara motiverat att beskatta även försäljning av motorbräns- len, varigenom serviceföretagens hela omsättning kommer in under be- skattning.
Vad gäller en skatt i partihandels-ledet kan en allmän varuskatt å ben- sin och motoralkohol utan tekniska olägenheter undvara-s. Mentor-brännolja bör dock 'inte undan-tagas med hänsyn till att motorbrännolja och eldnings- olja av praktiska skäl måste behandlas lika i s*lqattetektnriskt hänseende.
Vissa drycker
Spritdrycker och vin ävensom starköl bör undantagas från beskattning vid båda skatteformerna med hänsyn till de särskilda (förhållanden, som gäller för beskattning och försäljning av dessa varor. Beträffande öl och läske- drycker, som likaledes är beskattade i annan ordning, bör undantag från skatteplikt föreskrivas om en partihandelsskatt införes. Vid en detaljhandels-* skatt bör de däremot inte undantagas från beskattning, eftersom för sådant fall detaljhandeln skulle tvingas redovisa försäljningen särskilt, vilket bör undvikas av skäl som förut närmare utvecklats.
Tobaksvaror
Vid en partihandelsskatt bör någon beskattning av tobaksvaror inte ifråga- komma med hänsyn till att partihandeln med tobaksvaror handhaves av ett statligt monopolföretag.
Frågan kan däremot synas tveksam vad gäller en detaljhandelsskatt. Ett visst merarbete uppkommer för detaljhandlare, som har att särskilja för- sal jn1ngen av dessa varor från annan försäljning. Tohakshandlarna har dock regelmässigt annan skattefri omsättning, såsom tips, lotter etc. ( beträffande tidningar se nedan), varför de ofta ändå måste dela upp sin omsättning. Av betydelse är även, att konsumentpriset för tobaksvaror enligt gällande regler bestämmes av det statliga monopolföretaget och att Vissa svårigheter måste anses föreligga att öka dessa priser med en allmän varuskatt. Enligt kom- mitténs mening tallar således övervägande skäl för att tobaksvarorna hålls utanför beskattning även vid en detaljhandelsskatt. '
Kommittén vill emellertid i detta sammanhang erinra om att detaljhan— deln med tobaksvaror har undersökts av 1952 års tobakshandelsutredning (SOU 1955:38). Utredningen har framlagt två olika alternativ till det fram- tida anordnandet av detaljhandeln med tobaksvaror, det ena innebärande ett fullständigt avskaffande av den offentliga regleringen av denna handel och det andra innefattande en mera begränsad liberalisering därav. I båda fallen ingår som ett led slopandet av det fasta brutto-priset på tobaksvaror. Därest statsmakternas beslut i anledning av detta förslag skulle leda till ett av- skaffande av det fasta bruttopriset på tobaksvaror, kommer enligt kommit- téns uppfattning frågan 'om inordnandet av tobaksvaror under en allmän varuheskattning i ett annat läge. Med hänsyn till sin principiella inställning, att bl.a. ur redovisnings- ooh kontrollsynpunkter söka få beskattningsom— rådet så vidsträckt som möjligt, finner kommittén sk-äl föreligga, som talar för att tobaksvaror —— därest de fasta bruttoprisern-a slopas — beskattas vid en skatt i detalj-handelsledet.
Tidningar och tidskrifter Mot en skatt på tidningar och tidskrifter kan resas åtskilliga invändningar. Sålunda kan åberopas svårigheter att anpassa priset så, att man undviker
udda öretal, kontrollsvårigheter beträffande gatuhandel och liknande, olik- artade prenumerationspriser med hänsyn till ackvisition och distribution (utbärning, postbefordran etc.), gränsdragningar gentemot tidskrifter, som utgives av föreningar och organisationer, där tidskriftspriset helt eller del- vis ingår i medlemsavgift, etc. Med hänsyn till att frågan om en beskattning | av tidning-ar och tidskrifter vid ett flertal tillfällen varit föremål för skilda * överväganden, vill kommittén mera utförligt ingå på de uppkommande problemen, varvid till en början lämnas en redogörelse för vad som hittills förevarit bärutinnan.
Därvid kan först nämnas, att i praktiskt taget samtliga länder med all— männa varuskatter tidningar och tidskrifter undantagits från beskattning. I Västtyskland drabbar dock den kumulativa omsättningsskatten även tid— ningar och tidskrifter, varvid emellertid gjorts undantag för gatuhandeln, varj ämtei prenum—erationspris ingående kostnader för distribution och vissa provisioner kan få avdragas. Då tidningar och tidskrifter sålunda som regel undantagits från beskattning i utlandet, syns därvid ha varit avgörande så- väl tekniska svårigheter som även hänsynstagande till det tryckta ordets frihet. I sistnämnda hänseende kan nämnas att i flera länder från beskatt- ning undantagits även böcker.
I vårt land var tidningar och tidskrifter, tryckta inom riket, undantagna från beskattning under den allmänna omsättningsskattens tid. Undantaget tillkom vid riksdagsbehandlingen, sedan i åtskilliga motioner och i ett flertal till vederbö— rande utskott imkomna skrifter hemställts om skattefrihet. Utskottet uttalade där- vid, att utskottet bibringats den uppfattningen, att en beskattning efter i proposi- tion i ämnet föreslagna linjer kom att medföra större praktiska olägenheter, än om dessa tryckalster befriades från beskattning i denna form. Utskottet förordade i stället, att frågan om en accisbeläggnin-g av tidninng—s- och tidskriftspapp-er gjor- des till föremål för närmare utredning. Att undantaget begränsades till inom riket tryckta tidningar och tidskrifter sammanhängde med tanken på, att de inhemska i motsats till de utländska skulle komma att drabbas av den tilltänkta pappers- accis—en. Beträffande avgränsningen mot andra tryckta skrifter uttalades att —— i anslutning till tryckfrihetsförordningen -— till tidningar och tidskrifter borde hänföras sådana periodiska skrifter, som enligt utgivningsplanen var avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.1 Utskottets förslag antogs av riksdagen.
Den önskade utredningen fram-lades i en departemcnlspromemoria den 14 maj 1941. I denna avvisades till. en början tanken på en till pappersbruken förlagd accis. Det var nämligen vad gällde tidskriftspapper _ i motsats till tidningspap- per —— inte möjligt för pappersbruken att vare sig på förhand avgöra eller att senare få säker kännedom om, huruvida levererat papper skulle användas för tidskrifter eller för annat ändamål. En pappersaccis förlagd till tryckerierna mötte främst den olägenheten, att priserna på tidningar och tidskrifter vari-erade på ett sätt, som inte stod i relation till värdet av förbrukat papper. En verkställd under- sökning av ett antal tidningar och tidskrifter av skilda typer visade, att skatte-
1 1940 års urt. riksdag, l:a särskilda utvsk. ut]. 10, s. 25.
satsen vid en accis å papperet, för att motsvara den femprocentiga omsättnings-_ skatt-en, skulle komma att i avrundade tal variera mellan 15 och 35 procent. Det var uteslutet att tillämpa olika skattesatser, och endast den lägsta., eller 15 procent, bord-e ifrågakomma. En dylik skatt skulle inbringa drygt fyra milj. kronor (varav ca 63 procent å tidningar och 37 procent å tidskrifter). Ett utarbetat författnings- förslag enligt detta senare alternativ bifogades. Såsöm alternativ till en. accis dis- kuterades även uttagandet avomsättningsskatt hos utgivaren av periodisk s'kri'ft, sålunda att denne hade att redovisa skatt med fem procent av sin bruttoförsälj- ning. Mot en dylik beskattning kunde dock anföras bl. a., att för periodiska skrif- ter, som utgives av sammanslutningar av olika slag, prenumera-tionskostnaden of- tast var inräknad i medlemsavgiften, varför ledning saknades för beräkning av bruttointäkten av skriften.
Samtidigt med att denna utredning tillkom ingav Svenska tidningsulgivareför- eningen till Kungl. Maj:t en den 7 maj 1941 daterad promemoria i ämnet. I denna påvisa-des med ett fyrtiotal exempel — innefattande flertalet större dagstidningar samt ett antal tidskrifter _— hur ojämnt en skatt å papperets vikt skulle komma att verka i jämförelse med prenumerationspriserna; exemplen visade, att för riks- tidningarnas del en femprocentig skatt å prenumerationspvriset skulle motsvaras av en vikt—skatt, som varierade mellan ca tre och sex öre per kilo papper, medan variatiönerna för övriga tidningar och tidskrifter blev än högre. I promemorian påvisades även svårigheter vid en omsättningsskatt, förlagd till sista försäljnings- ledet. Prenumeration skedde direkt hos tidningarna, genom postanstalter, tid- ningskontor, depeschbyråer, tobaks- och pappershandlare samt genom tusen-tals enskilda prenumerationsombud. Lösnummer såldes genom kiosker, tidnings— och lobaksaffärer, tåg- och båtbud samt kolportör-er. Alla dessa kategorier av säljare skulle få uträkna skatten på en mängd skilda tidningspriser och köparen måste oftast betala i udda öretal med åtföljande växling, något som var särskilt besvär- ligt, eftersom nyhetstidningarna hade en mycket starkt koncentrerad försäljnings- tid. Redovisnings- och kont—rolllsvårigheter skulle uppkomma beträffande ambule- rande och liknande försäljning. Även för de fasta försäljningsställena vållade redo- visningen svårigheter. Pressbyrån hade ca 13000 återförsäljare, varav ca 1 0.00 egna kiosker o. d. Genom de senare försåldes ungefär lika mycket dagstidningar som genom de 12 000 självständiga återförsäljarna. Omkring hälften av de egna försäljningsställena var s.k. distributionskiosker, som försåg ortens affärer med tidningar, ofta genom kompletteringsköp. Det blev en mycket omständlig procedur för dessa kiosker att hålla reda på, för vilka tidningsexemplar skatt skulle redo- visas. -— Även en omsättningsskatt förlagd till tidningsföretagen ansågs vålla svå- righeter. I promemorian lämnades exempel på, hur olika försäljningar redovisa— des än brutto och än netto och delvis med mycket lång eftersläpning. Det fram- hölls även att en omsättningsskatt kom att drabba orättvist. En tidnings pris kunde påverkas av bl. a. understöd av oli-ka slag för propagandaändamål etc. Tidskrift-er som utgavs avgiftsfritt blev inte alls beskattade och inte hel-ler tidskrifter, som ut— gick till medlemmar av organisationer och hade sin prenumerationskostnad in- räknad i medlemsavgiften, såvida inte särskilda bestämmelser kom till stånd. Här- vid uppstod dock alltid svårigheten att få fram en rättvis beskattningsform.
Före-nämnda promemorior remitterades till kommerskollegium och kontrollsty- relsen, vilka avstyrkte införande av en accis på tidnings- och tidskriftsp-apper. Kontrollslyrelsen underst-rök därvid, att pappersaccisen i det inbördes förhållan— det mellan skilda periodiska skrifter kom att drabba dessa med påfallande ojämn- het. Därest statsmakterna skulle anse, att en beskattning av periodiska skrifter trots de invändningar, som kunde resas mot densamma, likväl borde komma till
stånd, var styrelsen av den meningen, att den närmast till hands liggande utvägen var en beskattning hos tidnings-företagen baserad på deras försäljning. Antalet dis- tribuerade exemplar borde redovisas med fördelning å lösnummer och prenume- ration. Som värde skull-e gälla vanligt lösnummerpris resp. prenumerationspris eller ev., för att få ett enhetligt beskattningsvärde för varje skrift, enbart ettdera priset. Avdrag fick ske för returer och kundförluster samt export. Deklaration-sti- dcn borde avpassas med hänsyn till returredovisningen.
Något förslag förelades inte riksdagen. I annat sammanhang uttalade vederbö- rande departementschef i proposition till 1942 års riksdag (nr 355), att ett skatte- förslag, som varit föremål för ett visst allmänt intresse, nämligen skatt å tidskrif- ter, syntes förenat med sådana tekniska svårigheter, att det _— i synnerhet med tanke på den relativt obetydliga inkomst den nya skatten skulle skänka — åtmin- stone för det dåvarande inte borde genomföra-s. Vid samma års riksdag väcktes motioner i frågan, vilka dock åsyftade beskattning av enbart förströelsetidskrif— ter. I sitt betänkande (nr 41) lämnade bevillningsutskottet uppgifter om 1941 års utredning och återgav departementschefens "förenämnda yttrande, varefter ut- skottet bl. a. framhöll, att en pappersaccis av ifrågasatt slag mötte stora tekniska svårigheter, att det även var uppenbart, att vilken beskattningsform som än ifrå- gakom beträffande allenast tidskrifter betydande svårigheter skulle visa sig vara för handen vid densammas genomförande, samt att, därest från beskattning un- dantogs. vissa slag av tidskrifter, dessa svårigheter ytterligare ökades. Utskottet förutsatte att frågan fortfarande kom att ägnas uppmärksamhet av Kungl. Maj:t.
Frågan om skatt å tidskrifter utreddes närmare av professorn Carsten Welinder i en med skrivelse den 28 maj 1943 till departementschefen överlämnad prome- moria. I denna föreslogs skatt å förströelsetidskrif-ter, vilkas upplaga översteg 10 000 exemplar, att utgå med 25 procent av lösnummerpriset. Från beskattningen skulle, ehuru de kunde innehålla åtskillig förströelseläsning, undantagas tidskrif- ter för välgörande ändamål, tidskrifter med uppbyggligt innehåll, barntidningar, nykterhets- och liknande ideella tidskrifter, politiska och sociala tidskrifter, tid- skrifter för vissa försvarsföreningar m. fl. samt tidskrifter i hälsofrågor o. d. An- talet tidskrifter, som kunde beröras av skatten, antogs uppgå till ca 50, och skatte—n beräknades inbringa omkring tio milj. kronor. Som beskattningsmyn-dighet före- slogs kontrollstyrel—sen, utan särskild rådgivande nämnd, med regeringsrätten som besvärsifnstans. —— Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar antingen avstyrkte eller uttalade starka betänkligheter mot förslaget. I ett gemensamt ytt- rande av Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben och Svenska Jorur- nalistförenin-gen påvisades med ett antal exempel, hur besvärlig den ifrågasatta gränsdragningen mellan skattepliktiga förströelsetidskrifter och andra tidskrifter måste bli, varjämte kritiserades bl. a. uppl—agegränsen, som skulle göra en mängd tidskrifter med låg kvalitet skattefria.
Frågan om tidninsgsbeskatt—ning kom under riksdagensbehandling såväl vid 1943 som 1944 års riksdagar på grund av motioner i ämnet; 1943 års motion åsyftade beskattning av såväl tidningar som tidskrifter med undantag för dags- press och vissa slag av tidskrifter under det att 1944 års motion ifrågasatte be- skattning av samtliga tidskrifter med upplagor över 20 000 exemplar. Enligt nämn- da motioner borde inrättas en särskild tidskriftsskattenåmnd. Bevillningsutskot- tet vid 1944 års riksdag (bet. 10) uttalade, efter-omnämnande av 1943 års utred- ning, att en gränsdragning efter kval-it-etssynpunkter av flera skäl bonde undvikas, att gränslinjen mellan tidning och tidskrift måste bli svår att uppdraga och att inte heller upplagedifferentierin-gen kunde godtagas. - Frågan aktualiserades inte ytterligare under omsättningsskattens tid, utan de
ursprungliga bestämmelserna om skattefrihet för inom riket tryckta tidningar och tidskrifter förblev oförändrad-e.
Vid införande! år 1948 av pappersskalten, som var gällande under tiden 1 juli 1948—30 april 1950, gjordes undantag för tidningspapper, som användes för tryckning av allmän nyhetstidning, varmed från den 31 maj 1949 jämställdes an- nan nyhetstidning med i huvudsak politiskt innehåll, som i fråga om utseende och redigering kunde jämställas'med allmän nyhetstidning. Skatten handhades av kontrollstyrelsen. Några tveksamma gränsfall drogs under regeringsrätten-s pröv- ning. — Pappers-skatten aktualiserade ånyo frågan om en särskild skatt å tid- skrifter. Vid 1948 och 1949 års riksdagar väcktes sålunda motioner om införande av en skatt å s.k. kolorerad veckopress. Bevillni'ngsutskottet vid sistnämnda riks- dag (bet. 40) uttalade, att detta spörsmål borde ägnas uppmärksamhet i samband med pappersskattens väntade avveckling. —— I ett betänkande den 10 december 1949 föreslog 1949 års skatteutredning avveckling av papp-ersskatten, varvid även frågan om en tidskriftsskatt upptogs. Utredningen hänvisade i första hand till en inom kontrollstyrelsen upprättad promemoria. Denna anslöt sig nära till kon- trollstyrelsens tidigare yttrande över 1941 års departementspromemoria. Skatten avsågs dock endast gälla förströelsetidskrifter, varvid en» särskild tidskriftss'katte- nämnd bord-e pröva och avgöra frågor rörande gränsdragning-en. Skatt föreslogs utgå med 30 procent av lösnummerpriset. Därest dylikt pris saknades fick det- samma beräknas med ledning av prenumerationspri-s för kortaste tillämpade pre- numerationsperiod. Ev. kunde skatten per försålt exemplar avrundas till jämnt femtal ören, för att bl. a. tillgodose handelns krav på jämna pris-er. Skatten beräk- nades inbringa 20 milj. kronor. — Skatteutredningen ansåg för egen del att tid- skriftsskattenämnden inte borde vara bes-lutande utan endast rådgivande organ vid kontrollstyrelsens sida, med besvärsrätt i vanlig ordning till regeringsrätten. — Förslaget mötte vid remissbehandlingen stark kritik, varvid bl. a. framhölls, att en objektiv gränsdragning mellan skattefria och skattepliktiga tidskrifter svår- ligen kunde uppnås. Vederbörande departementschef uttalade i proposition till 1950 års riksdag (nr 193) under erinran om kritiken, att han inte var beredd att framlägga något förslag i ämnet. Vid sistnämnda riksdag väcktes motioner om in- förande -av tidskriftsskatt i enlighet med skatteutredningens förslag. Bevillnings- utskottet avstyrkte under framhåll-and—e bl.a., att frågan fortfarande var under Kungl. Maj:ts prövning (bet. 41).
'Vid 1953 och 1954 års riksdagar väcktes ånyo motioner om skatt å förströelse- tidskrifter. Bevillningsutskottet vid 1954 års riksdag (bet. 22) anförde bl.a.:
»Då nu frågan om en beskattning av förströel'setidskrifterna ånyo aktualiserats genom de föreliggande motionerna, v-ari förordas en sådan beskattning i huvud- saklig överensstämmelse med skatteutredlningens förslag i ämnet, må till en början erinras om att utredningsdirektiven för 1952 års kommitté för indirekta skatter icke lägger hinder i vägen för kommittén att, om den finner anledning därtill, framlägga förslag om en beskattning även av tidskrifter. Enligt vad utskottet un- der hand inhämtat har skatteutredning—ens förslag och de däröver avgivna remiss- utlåtandena icke överlämnats till kommittén för beaktande vid utredningsuppdra- gets fullgörande. Det har alltså överlåtits 'till kommitténs eget bedömande huru- vida den skall upptaga denna fråga. Innebörden av de förevarande motionerna är, att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännage ett önskemål att frågan om beskattning av förströelsetidskrifter upptages till behandling av kom- mittén. Vid ställningstagandet till Spörsmålet huruvida irån riksdagens sida bör göras en sådan framställning måste beaktas, att här är fråga om en beskattning, som tidigare föreslagits skola genomföras men mötts av bestämda gensagor från
olika håll. Sålunda har bl. a. invänts, att den ifrågasatta beskattningen icke stode i överensstämmelse med grunderna för vårtryckfribetslagsti-ftning och att en ob- jektiv gränsdragning mellan skattefria och skattepliktiga tidskrifter svårligen kunde uppnås. Utskottet anser sig icke i anledning av de föreliggande motioner- na, i vilka några nya synpunkter på frågan icke förebragts, kun-na ingå på ett när- mare bedömande av de skilda spörsmål, som aktualiserats med anledning av me- ningsbrytningarna i denna beskattningsfråga. Utskottet finner det dock oveder- sägligt, att en avgränsning av området för den ifrågasatta beskattningen måste förbin-das med en sådan värdering ur kvalitetssyn-punkt av tild-skrirfternas innehåll som knappast kan utgöra en lämplig grund för en rationell beskattning. Enligt utskottets mening är det angeläget att den indirekta beskattningen utformas så, att värderingar av dylikt slag i möjligaste mån undvi—kes.»
Vid sitt bedömande av ifrågavarande beskattningsproblem har kommittén till en början konstaterat, att förutsättningarna för en beskattning av tid- ningar och tidskrifter — vid jämförelse med förhållandena under omsätt— ningsskattens tid — i viss mån förändrats. Omsättningsskatten var begrän— sad till butikshandelsvaror och även bland dessa var betydelsefulla varugrup- per undantagna från beskattning. Då den av kommittén ifrågasatta varu- beskattningen principiellt avses komma att träffa samtliga varor, ligger re- dan häri en betydelsefull skillnad vid 'beskattningsfrågans bedömning i nu- läget. Några av de svårigheter, som av tidigare utredningar angivits vara för- knippade med en skatt å tidningar och tidskrifter, syns i dagens läge inte vara av sådan storleksordning, att de inte skulle kunna lösas på ett tillfreds- ställande sätt, medan andra problem återigen för att erhålla en godtagbar lösning måste föranleda komplikationer i skilda avseenden.
Vissa av de förut påtalade svårigheterna hänför sig enbart till en skatt i detaljnhandelsledet, andra är gemensamma för detaljhandels- ooh partihan- delsskatt. Kontrollsvårigheterna är närmast hänförliga till en detaljhandels- skatt. De torde dock inte lägga något avgörande hinder i vägen. Särskilt å större orter förekommer visserligen en försäljning genom kolportörer och andra liknande återförsäljare, varvid försäljningen i regel sker från ett fast tidrnringssrtånd. Någon särskild svårighet att få kontroll över dessas omsätt- ning kan emellertid inte anses föreligga, enär inköpen sker från endast ett eller ett fåtal företag. *Det kan framhållas, att för inkomsttaxeringen omsätt— ningen regelmässigt måste uppgivas, ooh enligt föreliggande uppgifter före- kommer därvid att kontrollmaterial inskaffas. Ambulerande gatuhandel med tidningar syns vara relativt sällsynt i vårt land. Den försäljning av särskilt söndagstidningar, som förekommer bl. a. genom skolungdom, torde i regel inte vara att anse som yrkesmässig, varför dessa försäljare inte bör registre— ras utan skattskyldigheten i stället påläggas leverantörerna. Tidningsbud å tåg och båtar torde i regel vara att anse som anställda, varför dessa inte hel- ler skulle ha att själva redovisa skatten.
Problemet med de udda öretalen berör i första hand detaljhandeln. Av rent praktiska skäl ter det sig vid tidningsförsäljning nästan ogörligt att la-
borera med annat än jämna femtal ören. Då det gäller vissa andra varor, exempelvis smärre chokladkakor, som också normalt säljs till priser i jämna femtal ören, kan snabbt en omställningsprocess äga rum, så att de tillverkas i något mindre eller något större storlek, beroende på om priset bibehålles eller vförhöjes till närmast högre jämnt belopp. En stor del av tidningspressen kan inte på samma sätt som tillverkare av andra varuslag ändra tidningen så, att en anpassning kan ske med hänsyn till skatten. Resultatet'av en be- skattning syns därför bli, att — om priset förblir oförändrat _ tidnings- företagen själva får helt bära skatten, vilket för många av företagen säker- ligen skulle medföra svåra ekonomiska påfrestningar. Om priset däremot höjs med fem öre, medan skatten kanske utgör endast ett år tvä Öre, skulle detta medföra, att allmänheten fick erlägga ett pris som förhöjts avsevärt mera än vad som inflyter -i skatt till staten. Hur prishöjningen kan återverka på upplagestorleleen och därmed på tidningarnas ekonomi, ter sig givetvis på förhand ovisst. Problemet med de udda öretalen kan te sig mest iögon- fallande vid en detaljhandelsskatt, men de ogynnsamma ekonomiska åter- verkningarna av valet mellan bibehållet eller väsentligt förhöjt pris syns dock bli desamma vid en partihandelsskatt. —— Vad i denna _fråga anförts bygger självfallet på den allmänna förutsättningen, att de vid tidpunkten för skattens införande gällande tidningspriserna kan anses någorlunda nor- mala med hänsyn till råd-ande kos'tnawdlsläge, så att inte prisförändringar än- då är aktuella. På längre sikt måste man alltid räkna med dylika kostnads- förändringar, vilka underlättar en anpassning av tidningspriset till lbeskatt- ningen. Med hänsyn till sistnämnda omständighet och då en allmän varu- skatt förutsättes skola bli bestående för längre tid, finner kommittén de nämnda svårigheterna med prissättningen inte höra föranleda till att man enbart av denna orsak skulle behöva undantaga tidningar och tidskrifter från beskattning.
Mot en beskattning har tidigare även invänts, att prenumerationsavgif— terna redovisas med olika belopp, beroende på om prenumeration sker direkt hos tidningen, hos posten eller genom ombud av olika slag. Dessa svårigheter, som närmast syns vara av bokföringsteknisk natur, torde relativt lätt kunna övervinnas. Emellertid är prenumerationspriserna ur den synpunkten olik- artade, att de i vissa fall inbegriper utbärnin-gskostnatder, i andra fa:l-l endast postavgifter eller ersättning till'bokhandlare m. fl. för distribution. Det torde dock vara möjligt att, åtminstone om dessa särskilda kostnader redovisas för sig vid prenumeration, frånräkna desamma vid beskattningen, något som även skulle stå i överensstämmelse med den allmänna principen att inte ut- taga skatt ä separat debiterad rfraktkostnad.
En teknisk svårighet av delvis annan natur och med betydande räckvidd sammanhänger med att priset för en tidskrift kan helt. eller delvis ingå i medlemsavgift eller påverkas av särskilda kostnadsbidrag m.m. Vad gäller det stora flertalet föreningstidningar o.d. torde inte vara fråga om verk-
samhet, som bedrives i förvärvssyfte utan endast om en service gentemot medlemmarna. I dessa fall blir därför enligt den allmänna principen om yrkesm—ässigheten som grundval för beskattning föreningarna inte själva skattskyldiga. De blir i stället att anse som konsumenter av tidningarna gentemot de tryckerier, som levererar tidningarna till föreningarna, varför skatten i dessa fall skulle komma att uttagas av tryckerierna. Denna gräns- dragning mellan yrkesmässiga och icke-yrkesmässiga tidskrifter torde 'kom— ma att vålla vissa svårigheter. En del tvister härutinnan har även förekom- mit i samband med inkomsttaxeringen. Därvid *har som regel varit fråga om någon organisation, som uttagit viss särskild ersättning för tidning samt yrkat att tidningsutgivandet skulle anses yrkesmässigt. Organisationen skulle därigenom bli berättigad att kvitta underskott å tidningen gentemot skattepliktiga ränte- eller andra inkomster. Ett flertal fall har under årens lopp varit föremål för regeringsrättens prövning. Vid en varubeskattning omfattande tidningar och tidskrifter torde frågan få större betydelse än f. 11. vid inkomsttaxeringen. De tidningsutgivande organisationerna syns därvid i regel få ett motsatt intresse mot vad nu kan gälla och sålunda komma att påyrka, att tidningsutgivandet inte skall anses utgöra förvärvsverksamhet. Dä enskilda personer eller aktiebolag utgiver tidningar och tidskrifter, torde praktiskt taget alltid vara fråga om vinstsyfte och därmed om yrkesmäs- sighet, bortsett från personaltidningar, reklamtidningar o.d. Därest man från en varuskatt undantager tidningar och tidskrifter, undslipper man gränsdragningen mellan yrkesmässiga och icke-yrkesmässiga publikationer. I stället måste en gränsdragning ske gentemot vissa andra trycksaker (reklambroschyrer, vissa böcker såsom månadsmagasin m.m.), en gräns som dock torde vara lättare att utstaka.
Även om man skulle kunna ruppdraga en någorlunda tillfredsställande gräns mellan tidningar utgivna i förvärvssyfte och andra tidningar, är där- med de med prissättningen sammanhörande ojämnheterna och svårighe- terna inte undan-röjda. Priserna å vis-sa yrkesmässigt utgivna tidningar tor- de ha påverkats av direkta eller indirekta subventioner från närstående organisationer. En organisation kan sålunda av uppburna medlemsavgifter lämna bidrag till ett formellt fristående ti'dningsföretag, varigenom en del av medlemmarnas prenumerationspriser betalas genom organisationen. Det torde inte vara uteslutet, att, även vid en yrkesmässig tidningsutgivning, priset helt täcks av medlemsavgift. En beskattning skulle även kunna tän- kas bidraga till särskilt arrangerade dylika fall. En tidnings pris påverkas givetvis även av annonser, såväl vanliga annonser som stödannonser, genom att annonsörerna får betala en del av kostnaderna för framställningen. Be- träffande vissa annonsblad och dylika tidningar kan den allra största delen av kostnaderna täckas på detta sätt, varigenom en dylik tidning kan distri- . bueras praktiskt taget helt gratis eller med talrika friexemplar.
Det torde av det här sagda stå klart, att man i fråga om tidningar och
tidskrifter rör sig inom ett varuområde av särpräglad natur. De svårigheter av olika slag, som framkommer, gör att man måste ställa sig tveksam inför det praktiska utfallet av en beskattning. Vid en detaljhandelsskatt kan dock gentemot ett undantag för tidningar och tidskrifter invändas, att sk'attere—dovisningen härigenom skulle betungas. Då emellertid detaljhand- laren verkställer sina inköp av tidningar och tidskrifter från endast en eller ett fåtal leverantörer och då därjämte vinstpåläggen är fasta, torde dock den skattefria försäljningen genom omräkning av inköpen till utförsälj- ningspriser relativt lätt kunna framräknas.
Vid övervägande av skälen för och emot en beskattning har kommittén med hänsyn till de tekniska svårigheterna samt jämväl med beaktande av att tidningar och tidskrifter i praktiskt taget alla länder undantagits från beskattning funnit sig böra förorda undantag för tidningar och tid- skrifter. Detta gäller antingen skatten förllägges till detaljhandeln eller par- tihandeln. Kommittén vill härtill nämna, att kommittén övervägt möjlig— heten av en beskattning i producentledet, baserad på framställningskost- naden i form av papper och tryckningskostnader. Denna skatt skulle alltså bli av ungefär samma slag som, enligt vad nyss sagts, skulle komma att tillämpas för de icke-yrkesmässiga fallen i ett läge, där tidningar och tid— skrifter medtagits vid en detaljwhandels- eller partihandelsskatt. En dylik skatteform drabbas emellertid delvis av samma invändningar, som tidi- gare framförts mot en accis är enbart papperet. Härtill kommer att de större tidningsföretagen i stor utsträckning själva trycker sina tidningar, varvid framräknandet av underlaget för skatten måste medföra stora vansklig- heter. Kommittén finner denna väg inte vara framkomlig.
Med tidningar och tidskrifter torde böra förstås sådana publikationer, som enligt utgivningsplan är avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra år särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen. Någon åtskillnad mellan tidningar tryckta inom och utom riket syns inte vara befogad. Betydande svårigheter föreligger att i samband med importen beskatta utländska tidningar och tidskrifter, eftersom dessa i stor utsträck- ning inrföres till riket genom post-befordran utan tullbehandling.
Med anledning av att särskild beskattning av förströelsetidskrifter vid skilda tillfällen påyrkats, vill kommittén uttala, att kommittén med hänsyn till de tekniska svårigheterna och den betydande grad av subjektivitet, som måste komma att vidlåda urvalet av dylika tidskrifter, anser en sådan form av beskattning inte höra ifrågakomma.
Fartyg och flygplan
Vid en allmän indirekt beskattning av varor kommer fartyg att intaga en viss särställning. Fartyg, som går i utländsk trafik, möter konkurrens på den internationella fraktm'arknad-en, varför en kostnadsfördyring ge-
nom en beskattning av fartyg skulle försämra den svenska sjöfartens kon- kurrensmöjligheter. De svenska rederierna kan — vid en beskattning av här i riket byggda fartyg —— a_ntagas komma att i större utsträckning beställa fartyg vid utländska skeppsvarv, varigenom de svenska varven skulle bli sämre ställda. Det må härtill framhållas, att rederierna har vissa möjlig- heter att låta fartygen segla under utländsk flagg. För att undvika dessa konsekvenser har kommittén funnit det erforderligt att undantaga fartyg från beskattning vid båda de nu behandlade skattealternativen. Kommittén anser dock inte, att undantag bör göras för samtliga fartyg.
En gränsdragning mellan icke-skattepliktiga ooh skattepliktiga fartyg torde lämpligast kunna ske med användande av förefintliga regler rörande fartygs registreringsskyldighet. I detta avseende gäller för närvarande jäm- likt 25 sjölagen en obligatorisk registreringsplikt för fartyg med netto- dräktighet av 20 registerton och däröver; dock ej för bogser- och nöjes- båtar. Med användande av denna regel har kommittén ansett sig böra förorda, att fartyg för transport av passagerare och/eller last med netto- dräktighet av 20 registerton eller däröver inte skall omfattas av skatteplikt vid här avsedda beskattningsformer. Den angivna gränsen gäller såsom nämnts endast fartyg för frakt av passagerare och/eller last, varför lust- fartyg över nämnda gräns kommer att omfattas av skatteplikten.
Liknande skäl som dem, som talar till förmån för skattebefrielse för fartyg, motiverar även att flygplan för frakt av passagerare och/eller last undantages från beskattning. Med hänsyn till den ringa omfattningen av försäljning av sportplan och liknande torde det vara motiverat, att från beskattning enligt de nu behandlade båda skatteformerna undanta-ga luft- fartyg över huvud taget.
Begagnade varor
Även begagnade varor var beskattade under den allmänna omsättnings- skattens tid. Övervägande skäl syns tala för, att de medtages vid en de- taljhandelsskatt. Många detaljhandelsföretag, t. ex. maskin- och redskaps- affärer, konto—rsmaskinfirmor, bilföretag etc., säljer nämligen såväl nya som begagnade varor. En del före-tag säljer återigen övervägande begagnade va— ror, t. ex. antikvariat, konst- och anti-kvitetsaffärer, fri-märksaffärer. Om be— gagnade varor undantages, försvåras i många fall redovisning och kontroll inom detaljaffärer och verkstäder m.fl. företag. Den omständigheten att, sedan en allmän varuskatt varit gällande någon längre tid, de begagnade varorna tidigare varit föremål för beskattning, kan inte utgöra skäl för undantag från beskattning, enär fråga är om en ny omsättning. Ofta har de begagnade varorna blivit föremål för ändrings- och reparationsarbeten, med insättning av nya delar etc., varvid de även kan ändra karaktär och finna nya användningsområden. En viss gränsdragningssvårighet skulle
vidare kunna uppkomma gentemot nya varor, exempelvis inom juvelerar- och guldsmedsbranschen. Därest skatt utgår för vissa tjänster, såsom re— parations- och andra arbeten å varor, syns detta även utgöra ett skäl för beskattning av begagnade varor, exempelvis då en bilverkstad köper upp och renoverar begagnade bilar. Inom området begagnade varor intager han- deln med konst— och antikviteter m.m. en särställning, eftersom här blir fråga om ett ofta väsentligt högre värde, än vad som svarar mot nya varors pris.
Givetvis ifråga-kommer beskattning av begagnade varor endast vid för- säljning 'till konsument, så att exempelvis försäljning ».av skrot till järnbruk faller utanför beskattningen. Likaså gäller självfallet att försäljning skall vara yrkesmässig, varför försäljning av egna inventarier eller lösören inte faller in under skatteplikten. '
Vid en skatt i partihandeln är läget ett annat. De begagnade varorna pas- serar i mycket stor utsträckning endast detaljhandeln. Begagnade varor syns därför inte kunna bli föremål för en beskattning vid en partihandels- skatt. Skattefriheten hör begränsas till varor, som inom riket tidigare varit föremål för försäljning. Vid importen torde inte föreligga skäl att skilja mellan nya och begagnade varor.
I mportvaror
Om en företagare, som är registrerad, importerar varor i och för återför- säljning av dessa, i oförändrat eller bearbetat skick, bör skatt inte uttagas vid importtillfället. Sker däremot import av skattepliktiga varor genom annan importör, bör skatt uttagas i samband med importen, liksom även då registrerad företagare importerar inventarier eller andra varor, som inte skall återförsäljas. Det system, som gällde under den allmänna omsätt— ningsskattens tid, nämligen att tullverket endast lämnade kontrollmedde- landen till länsstyrelserna för uttagande av skatt i efterhand genom dessas försorg, bör inte ifrågakomma. Ej heller kan ifrågakomma att tullverket skall uttaga skatt vid all import oavsett köparens ställning, såsom är fallet beträffande den nu gällande varuskatten (chokladvaror etc.), eftensom detta vid en allmän varuskatt skulle leda till ett omfattande restitutionsför- farande i de många fall, då importören säljer vidare till registrerad åter- försäljare och han således själv inte erlägger skatt. Kommittén föreslår för övrigt i annat sammanhang en omläggning sålunda, att registrerade impor- törer av varor belagda med nuvarande varuskatt skall få skattefritt im- portera dylika varor. Det här föreslagna förfarandet motsvarar vad som nu gäller vid försäljningsskatten (guldsmedsvaror etc.) och omsättningsskat- ten å motorfordon samt överensstämmer även med vad som tillämpas i andra länder med motsvarande allmänna varuskatter.
Förhållandet vid importen blir alltså i princip detsamma för en detalj— handelsskatt och en partihandelsskatt. I praktiken kommer givetvis vid en partihandelsskatt en något större del av skatten att uttagas vid importtill— fället, eftersom den import som kan förekomma direkt till detaljhandlarna även beskattas. Vid båda skatteformerna blir dock huvuddelen av importen undantagen från beskattning vid importtillfället och i stället beskattad vid senare försäljning inom ri'ket.
Därest på grund av förutsättningar, som visat sig oriktiga, import skett utan uttagande av skatt, bör efterdebitering kunna ske genom tullverket. Om emellertid fråga 'är om en registrerad importör, torde skattefritt impor- terade varor, som använts för annat ändamål än för direkt återförsäljning eller som material vid tillverkning, i regel vara att betrakta såsom ur rörel- sen uttagna, varav följer skyldighet att upptaga värdet därav i varuskatte— deklarationerna.
Sådan import, som är undantagen från förtullning på grund av särskilda bestämmelser i tmlltaxeförordningen (5, 6 och 8 55), bör även undantagas från beskattning (flyttsaker, utländska diplomaters import m. m.). Eljest bör beskattningen i princip omfla'tta såväl utomlands inköpta varor som gå- vor från utlandet liksom även import av varor för lån och uthyrning eller annan användning inom riket i de falll fråga inte är om endast tillfälligt brukande så att tul'lf'rilh-et medgives.
Beträffande beskattningsvärde vid import hänvisas till' efterföljande av- snitt om beskattningsvärde.
Vad gäller det tekniska förfarandet bör registrerad importör för rätt att erhålla skattefri import förete registreringsbevis samt avgiva skriftlig för- säkran att varorna införts för återförsäljning eller för användning som material vid tillverkning. I tveksamma fall bör givetvis samråd kunna ske med vederbörande beskattningsmyndighet.
Exportvaror
Varor som exporteras är i samtliga länder med allmänna varuskatter undantagna från beskattning. Med hänsyn till de svenska exportvarornas konkurrensmöjligheter bör annan princip ej heller ifrågakomma för vårt landsgdel. Den belt övervägande delen av exporten sker direkt från till- verkare, partihandelsföretag eller särskilda organisationer o.d. I någon mån förekommer 'även att detaljbandelsföretag exporterar. Vid en detalj- handelsskatt syns inte uppkomma några speciella tekniska problem. Vid en skatt i partihandeln har skatt däremot redan uttagits vid detaljhandelns inköp av varor, på grund varav svårigheter uppkommer att genomföra skat- tefrihet, därest dylika varor sedermera exporteras. Något restitutionsför-
farande syns av praktiska skäl inte kunna komma till användning. Det förutsättes emellertid, att frivillig registrering skall kunna ske. Om sålunda en företagare -— som eljest i och för sig är att anse som detaljhandlare —— mera regelmässigt försäljer varor för export, exempelvis en skeppsfur- neringsfirma, bör denne kunna låta sig registreras och därefter inköpa varor skattefritt samt exportera desamma utan skatt.
Med export bör jämställas leverans av varor till bruk för fartyg och luft- fartyg i utrikes trafik.
Uppgift om skattefri export måste kunna styrkas genom att till bokfö- ringen fogats bevis från tullmyndigheten om exporten i fråga.
Sammanfattning
De undantag från beskattning, som angivits i det föregående, har kom- mittén lansett vara uttömmande.1 Om en vara således inte särskilt undan- tagits, innebär detta, att den skall beskattas. I förhål'lande till omsätt- ningsskattens varuurval har den nya varuskattens varuu-rval utsträckts in- om två stora varu—områden, nämligen dels inom 'livsmedelsområ-det _ där endast av tekniska skäl vid partihandelsskattea'lterna-tiv-et gjorts vissa un- danta—g — och dels inom området för investeringsvaror. Vid bedömand'e't av varuurvalets lämpliga utformning har kommittén varit väl medveten om att inom samtliga varuområden finns grupper, för vilka andra skäl än tek- niska klan anföras för undantag från beskattningen. Kommittén har eme-l- lertid funnit, att inom de olika varugrupperna det av redovisnings- och kontrollmässiga grunder är en angelägen förutsättning att inte dra några gränser mellan nödvändighetsvaror och varor av mer umbärlig natur. Det kan visserligen anföras skäl för att hålla de mest utpräglade nödvändig- hetsvarorna utanför beskattning. Dylika und-antag går emellertid endast att genomföra till priset av stora skattetekniska svårigheter och framtvingar dessutom 'höjdla skattesatser för övriga varor. Skulle t. ex. livsmedel i: all— mänhet und-antagas frå-n beskattning, kommer, såsom förut framhållits, där- igenom skatteintäkterna att avsevärt minskas, vilket i sin tur _ därest skat- ten skall inbringa ett visst belopp — skulle nödvändiggöra desto högre skat- tesatser för andra varor, som även i hög grad har karaktär av nödvändig- hetsartiklar, t. ex. skor och kläder. Kommittén har även vid sina övervä- ganden rörande olika undantag varit på det klara med, att varje ytterligare undantag utöver de angivna kan komma att dra med sig nya krav på un- dantag av vissa varugrupper. Utvidgas undan-tagen måste detta —— förutom att kontrollen försvåras — leda till att den nya skatteformen förlorar sin karaktär av allmän skatt. Kommittén vill särskillt understryka, att fördelen av en detaljhandelsskatt med ett vidsträckt beskattningsområde framför
1 Dock bör krigsmateriel av skäl, för vilka kommittén redogör i det följande, undan- tagas från skatteplikt.
allt ligger däri, att man även vid en låg skattesats uppnår avsevärda skatte— intäkter samtidigt som kontrollen och de skattskyldigas redovisning'un- derlättas.
Beskattningsvärde
Vid en allmän varubeskattning är det inte möjligt att anordna denna så- som en specifik beskattning, dvs. låta skatten utgå med ett bestämt belopp för varuenhet eller efter vikt eller volym. Även om detta är möjligt och lämpligt beträffande vissa delar av varuområdet, är det i fråga om andra mindre lämpligt eller helt uteslutet. Ett skattesystem, som till en del byg- ger på värdebeskattning och till en del på specifik beskattning, kan av prak- tiska skäl uppenbarligen inte ifrågakomma i detta sammanhang. Beskatt- ningen måste följaktligen anordnas såsom en värdebeskattning.
lSkatten för en viss bestämd vara beräknas vid värdebeskattning skola utgöra en viss procentuell del av varans beskattningsvärde. Detta värde kan bestämmas svara mot det verkliga eller beräknade pris, som varan betingar eller kan antagas betinga vid försäljning i tidigare eller senare handelsled. Av praktiska skäl bör lämpligen beskattningsvärdet om möjligt bestämmas utgöra det pris, som tillämpas i de skattepliktiga affärstransaktionerna. Detta enkla sätt för beskattningsvärdets bestämmande kan tillämpas vid en detaljhandelsskatt, där det i varje enskilt fall tillämpade konsument- priset naturligen bör vara beskattningsvärde. Läggs varubeskattningen däremot i ett tidigare led, finns ett flertal priser, som kan nyttjas som be- skattningsvärde. Inom främmande rätt har man på denna punkt (se b'i- laga 1) sökt sig fram efter olika vägar. Intet av de tillämpade systemen kan dock givas ett bestämt företräde. Ett studium av utformningen av skat- telagstiftningen och tillämpningen av rättsreglerna i de länder, där beskatt- ningen är lagd i tidigare led än detaljhandelsledet, ger vid handen, att be- skattningsvärdets bestämmande erbjuder betydande vanskligheter och att det är beskattningsvärdets bestämmande, som är det allvarligaste pro- blemet vid en beskattning i tidigare led.
Av det anförda följer, att problemet rörande beskattningsvärdets bestäm- mande är av central vikt vid en partihandelsskatt men av mera underordnad betydelse vid en detaljhandelsskatt. På grund av den helt olika frågeställ- ningen vid de båda skatteformerna behandlas dessa var för sig med avse- ende å frågorna om beskattningsvärdets bestämmande. Till en början redo- göres därvid för de problem, som sammanhänger med inom riket tillverkade varor, varefter hithörande spörsmål avseende importvaror behandlas.
Inom riket tillverkade varor
Detaljhandelsskatt. Vid en detaljhandelsskatt kan såsom inledningsvis
nämnts endast ett pris, nämligen priset vid försäljning till konsument, bli aktUellt såsom beskattningsvärde. Med pris vid försäljning till konsument förstås därvid varans pris med skattens belopp inräknad i priset. Som pris vid försäljning till konsument torde vidare böra anses det erhållna netto- priset (nettovederlaget), alltså efter avdrag för lämnade rabatter av olika slag, jämväl s. k. bonus. Å andra sidan bör särskilda pristillägg, exempelvis sådana vid avbetalningsköp förekommande, inräknas i varans pris. Det pris vid försäljning till konsument, som erhålles med tillämpning av nu angivna grunder, skall gälla såsom beskattningsvärde, oberoende av om konsumen- ten inköper större eller mindre partier. Om exempelvis staten, kommuner eller institutioner såsom konsumenter inköper varor i stora kvantiteter di- rekt från producenter eller grossister och på grund härav erhåller lägre pris per varuenhet än andra konsumenter, bör beskattningsvärdet ändock bli lika med det faktiska priset. Detsamma gäller även vid inköp av större partier genom s. k. samköp. I vissa fall kan dock samköps—föreningar — med hänsyn till omfattningen och formen för verksamheten — själva bli att anse som detaljhandelsföretag.
Fastställes beskattningsvärdet efter på nu nämnt sätt bestämt pris vid försäljning till konsument innebär detta, att skatteredovisningen vid en detaljhandelsskatt i allmänhet kommer att baseras på de kontant influtna beloppen. Detta bör dock inte utesluta möjligheten för en skattskyldig före- tagare att, om redovisningen härigenom blir förenklad, grunda denna på faktureringen och senare verkställa avdrag för lämnade rabatter m.m. på sådant sätt, att det slutliga resultatet blir detsamma, som om redovisningen skett efter kontantprincipen.
Vid uttag av varor för eget behov —— varvid skatt jämväl förutsättes skola utgå _— bör som beskattningsvärde gälla det pris, som samma kvantitet varor skulle ha betingat vid inköp i detaljhandeln.
Partihandelsskatt. En beskattning i parti'handelsledet innebär, att skatten regelmässigt uttages vid försäljning från producent eller partihandlare till detaljist. Därjämte förekommer i viss omfattning, att producent eller par- tihandlare bedriver försäljning direkt till konsument, i vilka fal-l skatten ut- tages vid denna försäljning. Till sistnämnda specialfall återkommer fram- ställningen i det följande. I de båda huvudfallen —— försäljningar till de- taljist från producent eller partihandlare — skall skatten påläggas det vid denna försäljning tillämpade varupriset. Det är då naturligast och även ur redovisningssynpunkt enklast att låta det i varje fall aktuella priset vid försäljning till detaljist vara beskattningsvärde och alltså beräkna skat- ten såsom ett procentuellt tillägg på fakturans nettobelopp, sålunda skatt å fakturanettovärde i varje enskilt fall. Med en dylik metod för beskatt- ningsvärdets beräknande sker minsta möjliga ingrepp i faktureringen. Fak- turan nedsummeras i vanlig ordning, rabatter avdrages vara för vara eller
från summan och å slutsumman beräknas skatten genom ett procentuellt påslag.
För skattemyndighetens del skulle en beskattning efter fakturavärdet inte erbjuda så goda kontrollmöjligheter som en beskattning efter ett fast pris för viss vara, eftersom möjligheterna till avstämning försvåras genom att relationen mellan varumängd och deklarerad skatt inte blir fast. Svårig- l heterna torde emellertid inte bli större än att de motväges av de fördelar,
som systemet erbjuder, främst genom att frågorna om beskattningsvärdets bestämmande i huvudsak kan avföras från diskussionen. Kommittén fin- ner i enlighet me'd vad nu sagts, att fakturanettovärdet bör vara beskatt- ningsvärde.
I vissa fall är det pris, som en producent eller partihandlare tillämpar vid försäljning till detaljist, ovanligt lågt, exempelvis på grund av släkt- skap mellan säljare och köpare. Det kan också förekomma fall, då pri-set utgör ett bokföringsvärde eller internt avräkningsvärde, som kan bestäm- mas relativt godtyckligt, t. ex. om säljaren äger detaljistföretaget eller har avgörande inflytande i fråga om detta, såsom fallet är i fråga om kedjeföre- tagen. I anslutning till behandlingen av beskattningsvärdet bör därför frå- gan om intressegemenskap något beröras.
Bestämmelser angående beskattningsvärdets beräknande i de fall intressege- menskap föreligger är meddelade exempelvis i varuskatteförordning-ens 3 5 2 mom. Innebörden av stadgan-det i detta författningsrum är, såvitt angår intresse- gemenskapen, aut-t beskattningsvärdet är lika med lägsta pa'rtihandelspris till åter- försäljare, med vilken den skattskyldige inte står i intressegemenskap. Såsom be- skattningsvärde må skattskyldig sålunda endast angiva pri-s, som tillämpas vid försäljning till återförsäljare, med vilken den skattskyldige inte står i intressege- menskap. Enligt av kontrollstyrelsen utfärdat cirkulär är det det emellertid uppen- bart, a-tt intressegemenskap i trängre mening, exempelvis integration mellan till- verkare och återförsäljare, inte i och för sig medför att det av tillverkaren till- lämpade priset underkännes som beskattningsvärde. Så blir fallet först, när denna intressegemenskap i trängre mening tar sig sådana uttryck, att återförsäljaren be- strider t. ex. varans reklamkostnxader och dessa således inte är in-räknade i det för varan uppgivna beskattningsvärdet. Intressegemenskap i den vidare bemärkelse, som avses i varuskatteförordningen, skullle sålunda anses föreligga i fall, där viss del av en varas tillverkningskostnader eller rek-lam- och liknande kostnader inte ingår i tillverkarens pris för varan men väl i återförsäljarens.
De av skattemyndigheten meddelade cirkulärföreskrifterna belyser i nå- gon mån tillämpn-ingssvårigheterna beträffande reglerna om beskattnings- värdets bestämmande i fall av intressegemenskap. Dessa svårigheter torde i fråga om varuskatten ha varit särskilt stora, beroende på att skattesatsen varit hög — 65 procent av priset vid försäljning i större poster —— och det vid intressegemenskap förekommande priset kunnat bestämma beskatt- ningsvärdet för producentens hela omsättning. Då det vid en generell skatt torde bli fråga om skattesatser av en helt annan storleksordning och skat- ten — därest kommitténs i det föregående gjorda uttalanden följs — be-
räknas på fakturapriset i varje enskilt fall, kan det antagas, att intresse- gemenskapsfrågorna inte kommer att bli av samma betydelse som vid en punktskatt av varuskattens typ. I den mån intressegemenskap föreligger mellan köpare och säljare, bör emellertid den överenskomna köpesumman, därest denna verkligen påverkats av intressegemenskapen, inte godtagas som beskattningsvärde utan skatten beräknas i förhållande till konsument- priset såsom om producenten eller partihandlaren bedrivit försäljning di- rekt till konsument.
I de fall försäljning till detaljist inte bedrives, utan producent eller parti- handlare försäljer den skattepliktiga varan direkt till konsument, kan det därvid tillämpade priset inte utan vidare läggas till grund vid skatteberäk- ningen. Då konsumentpriset i allmänhet kan antagas över—skrida eljest till- lämpade beskattningsvärden med belopp, som svarar mot gängse detaljist- marginal eller närmar sig denna, skulle det nämligen innebära, att skatten skulle utgå med ett mot denna marginal svarande för högt [belopp. För und- vikande härav bör antingen det tillämpade konsumentpriset vid skattens bestämmande nedräknas med vad som sålunda svarar mot gängse detaljist- marginal eller ock skatten beräknas efter en lägre skattesats, så avvägd, att skatten i huvudsak blir densamma som om varan distribuerats över detaljistledet. Båda metoderna är förenade med den olägenheten, att på grund av väx-lande detaljistpå'lägg Specialregler erfordras för olika bran- scher, därest en fullständig likformighet i beskattningen skall ernås. Obe- roende av om konsumentpriset jämkas nedåt vid beskattningsvärdets beräk- nande eller skatten beräknas på konsumentpriset efter en nedsatt skatte- sats, kan j-ämkningen resp. nedsättningen angivas bransc'h för bransch i särskilda listor, som fastställes i förordningen eller av Kungl. Maj:t, eller också kan jämkningen resp. nedsättningen bestämmas av skattemyndig- heten efter samråd med de olika bransehorganisationerna.
Övervägande skäl, främst önskemålet om enkelhet i tillämpningen, torde härvid tala för att skattesatsen i nu angivna fall ned-sättes. Härigenom för- enklas nämligen uträkningen av skatten i det enskilda fallet, då denna di- rekt kan framräknas genom att konsumentpriset multipliceras med den fastställda lägre skattesatsen. I det andra fallet åter skulle först rframräknas ett lägre beskattningsvärde och därefter skatten framräknas genom multi- plicering med den ordinarie skattesatsen.
Eftersom en tillämpning av olika procenttal för skilda branscher vid nedsättningen av skattesatsen måste erbjuda betydande svårigheter inte bara vid fastställandet utan även, och kanske framför allt, vid tillämp- ningen och kontrollen, har kommittén stannat för att förorda, att denna ned- sättning sker efter samma grunder för alla branscher. Kommittén har vid detta sitt ställningstagande utgått från, att fråga endast kommer att bli om en lågprocventig skatt. Blir skat-tesatsen hög torde det emellertid bli erfor-
Tab. 25. Genomsnittliga detaljhandelsmarginaler, uttryckta i procent av konsumentprisema, för vissa varor
Källa: Statens priskontrollnämnds pris— och marginalundersöknjngar åren 1955 och 1956.
Detalj- Detalj- hdandels— handels— margi- margi- nal i. pro- nal i. pro- Varugrupp cent av Varugrupp cent av konsu— konsu- mentpri- mentpri- serna serna
Livsmedel Kakao ................................. 19 Mjöl, gryn, bröd ååägsockcr ........................... 1133 Mjukt kaffebröd, bullar, viner- Vidtpeppar .............................. 31
bmd' småkakor, skorpor """ 19 Karameller, chokladkakor, ta- Hårt brod, sotlimpa, småfran- bletter 2- ska, långfranska .................. 20 """""""""""""""" O Vetemjöl, rågsikhsmjöl ......... 21 Drycker Eavregryn """""""""""""" ;; Sockerdricka ........................ 24 ex .................................... Svagdricka, öl (klass II) ______ 17
Mejeriprodukter . .. Mjölk, smör _______________________ 11 Tobak ................................. 7,3 Grädde ................................. 13 Kläder och skor Ost .................................... 18 .
Konfektzonsvaror m. m. Margarin .............................. 17 Vinteröverrock, herrkostym (konf.), blazer, dadmjumper 29—30 agg ....................................... 15 Damvindterkdppd, damdräkt 31—32 Poplinmock ........................... 28—32 Kött- och fläskvaror Udda byxor, skidbyxor (barn,-), .
Nötkött, gödka-lvkött, kokhöns, herroveradll . ......... 28—50 fläsk ................................. 16 Stasirock» skJOT-ta (Poem), skjortblus ........................... 28—29 Charkuterier m.m. Arhetsskjorta ........................ 26 Fläskkorv, medvurst, rökt skin» ..
ddddddddd-d ddddddddddd dd ”assists" 53.11.5121... .. 1 _ 5 7 : Köttsoppa ........................... 22 dam—be nklä der, barnstrumpor,
Fidd- ddh fd'dkkdddddddr fåfäng.""gadgets; """ 2841 Djupfryst torskfile ............... 27 damstrumpoi- ' 28—33 Salt sill, ansjovis, fiskbulliar 24 """"""""""""
__ Skor
Rat" 0917 grönsaker Herrlågskor med cellgummisu-
Potatis ................................. 20 la, henrlågskor (svart box- Moröttera vitkål, lök» tomater, kalv) ................................. 22—27 fäI'Sk OC__h djupfryst spenat 26 Barnpjäxor, barnlågskor ......... 21—25 Hushållsarter på burk ............ 24 Damsmönskor, dampumps ______ 27__30 Frukt och bär Inventarier och husgeråd Aelg?-.i?f%?fff?äszfäfffffiz.*?ft Mgggghmd ,, ,, Apelsinmarmelad .................. 22 ' ' .. '. .. _ . Svart vinbärssaft .................. 24 (stoppade), karmfåtolj, sang ffgäiåg? lågt;?»ååcänmon ..................... 3; Radio och grammofonskivor
' """""""""""""" Radioapparat ........................ 24—29
Specerier Grammofonskivor ............. - ..... (å38ris Kaffe ................................. 18 exil Te ....................................... 28 '
, skatt)
Detalj— Detalj- hdandelds— handels- margi- margi-
n-al i pro- nal i pro- Varugrupp oent av Varugrupp cent av .konsu- konsu- menrtpri- mentpri- serna serna Husgeråd Personliga effekter Porslinstallrikar, kaffegods Glasögon .............................. 50—60 (per dussin) ........................ 30—36 Hen-armbandsur .................. 27—31 Dricksglas (per dussin) ......... 38—45 Väggur ................................. 35 Bordsknivar, matskedar av ny- Väckarur .............................. 39 silver. aluminiumkastrull, Armband, länkar .................. 50 stekgry-ta, hushållshammare Pennor ................................. 2325—40 (per styck) ........................ ca 30 _ Diverse . . Kroppsvård "assists"??? ...................... 2. dddddddm ------------ dd—dd Näsdukar .............................. 31 » Rengöringsmedel Lakansväv ........................... Tvättpulver (ej syntetiskt) 21 Filt, vävplastduk Tvättpulver (syntetiskt), disk- Gardintyg ........................... medel ................................. 29 Hushållspapper, rulle ............ .28 Cyklar och sportartiklar Färghandelsuaror Moped ................................. 15—20 Färghandelsvaror i allmänhet 26 Cykel ................................. 13—19 Linolja ............................... 17—18 Kamera .............................. 25—28 Lackfärg (1/4 ltr) 35—36 Kikare ................................. 32—33 Vätesupcroxid ..................... 42—44
derligt att meddela föreskrifter om olika tal för nedsättning av skatte- satsen.
Vare sig denna nedsättning av skattesatsen sker med samma procenttal för hela området eller med olika procenttal, beroende på branschen, bör den naturligen avvägas med beaktande av detaljistmarginalerna inom olika branscher. Av inhämtade uppgifter, vilka är sammanställda i tabell 25, framgår, att detaljistm'arg-inalerna, räknade i procent av konsumentirikt- priset, varierar hög-st avsevärt. Med ledning av de i tabell 25 angivna ge- nomsnittstalen bör den nedsättning, varom nu är fråga, ske till 75 procent. därest den skall ske efter ett enhetligt procent-tal. Skulle skattesatsen be- stämmas exempelvis till fem procent, bör följaktligen den nedsatta skatte- satsen fastställas till 3,75 eller lämpligen avrundat fyna procent. Blir en diffe— rentierad nedsättning erforderlig på grund av s-kattesa'tsens höjd, syns den nedsatta skattesatsen böra fastställas i anslutning till de rådande detaljist- marginalerna för olika branscher. J u högre skattesatsen sätts, desto nog- grannare måste ddifferentieringen göras.
Kommittén förordar i enlighet med det anförda, att skatten beräknas på det aktuella fakturavärdet i varje enskilt fall. Sker försäljning från pro—
ducent eller partihandlare direkt till konsument eller råder intressegemen- skap mellan producent eller partihandlare och detaljist, skall skatten därvid beräknas på konsumentpriset efter en på visst sätt nedsatt skattesats. Kom- mitténs ställningstagande innebär, att kvanti-tetsrabatter får avdragas. Skä- ligen bör även kassarabatt och årshonns ligga utanför beskattningsvärdet, vilket praktiskt kan anordnas genom att avdrag görs i efterhand.
I den lämnade redogörelsen för beskattningsvärdets bestämmande har inte behandlats vissa alternativa möjligheter, som enligt kommitténs upp- fattning ej kan anses aktuella vid en generell beskattning. Kommittén vill emellertid avslutningsvis lämna följande summariska redogörelse för dessa alternativ.
Enligt vad kommittén i det föregående förordat skulle beskattningsvärdet vara på visst sätt rörligt: det skulle för en viss vara kunna variera beroende på kun— dens rajbattförhållanden. Beskattningsvärdet kan emellertid också vara fast. Med fast beskattningsvärde menas, att detta värde för en bestämd vara utgör ett fast pris (t. ex. det högsta orabatterade priset, det lägsta och alltså högst rabatterade pni-set eller ett genomsnittspris). Vid ett rörligt beskattningsvärde bestämmes detta i varje enskilt fall av det aktuella fakturapri—set. Vid tillämpningen av ett fast beskattningsvärde bör detta lämpligen bestämmas så, att det valda priset kan nyttjas som beskattningsvärde i flertalet skattepliktiga affärstransaktioner. Läggs sålunda skatten i producentledet, blir priset vid försäljning till partihandeln det naturliga beskattningsvärdet, givetvis i den mån den producerade varumängden kvantitativt sett huvudsakligen kan anses passera partihandeln. På liknande sätt skulle vid en partihandelsskatt priset vid försäljning till detaljhandeln och vid en detaljhandelsskatt priset vid försäljning till konsument bli det naturliga beskatt- ningsvärdet.
Om annat pris nyttjas som fast beskattningsvärde, exempel-vis priset vid för— säljning till konsument vid en partihandelsskatt, kan priset mellan köpare och säljare blott nyttjas som beskattningsvärde i ett försvinnande litet antal fall —— nämligen då partihandlare säljer direkt till konsument _ under det att beskatt- ningsvärdet för flertalet fall måste beräknas genom användande av hjälpregller, i det anförda exemplet av innebörd förslagsvis, att beskattningsvärdet är lika med uttaget pris med tillägg av på visst sätt beräknad detaljhandelsm-argivnal. Hjälp- regler med nu angiven funktion erfordras'i regel vid varje skattesystem, m-en ge- nom lämpligt val av beskattningsvärde kan deras användning högst väsentligt inskränkas. Det naturliga beskattningsvärdet bör på grund härav nyttjas som be- skattningsvärde, om ej alldeles särskilda förhållanden kan föranleda till annat. Föreligger exempelvis prisbundenhet, så att parti- och detaljhandelsmarginalern-a är låsta och de olika handelsledens priser bestämmes av producenten, kan vilket som helst av angivna priser utom priset fritt fabrik nyttjas som beskattnings- värde, och valet kan ske exempelvis med beaktande av faktureringstekniska syn- punkter.
Dänest skatten i enlighet med det anförda bestämmes efter priset Vild försäljning till detaljhandlare, är det möjligt att bestämma det efter högsta katalogpris, lägsta pris eller efter ett genomsnittligt pri-s. Intet av dessa alternativ till beskattnings— värdets bestämmande kan emellertid såsom av det följande framgår anses till- fredsställande.
Enligt varutskatteförordningen har tillämpats två olika system för beskattnings- värdets bestämmande i fråga om inom riket tillverkad vara, nämligen för tiden intill den 1 juli 1953 det orabatterade priset vid försäljning till detaljhandeln (högsta katalogpriset) och för tiden därefter det lägsta priset vid försäljning i större poster (lägsta partihandel-spriset). I båda fallen var det alltså bestämd-a priser, som var beskattningsvärden. Då priset vid försäljning till partihandeln inte lämpar sig som beskattningsvärde, om skatten uttages i partihandelsledet (jf.r det följande), kan, om förebild söks i varuskatteförordningen, högsta katalogpri- set diskuteras såsom beskattningsvärde. Att märka är emellertid, att det redan un- der tiden före 1953 års ändring av beskattningsvärdet frå-n indu—striens sida fram- ställdes vägande erinringar mot att nyttja högsta katalogpriset som beskattnings- värde. Det hävdades sålunda bl.a., att en av de väsentligaste åtgärderna för ratio- nalisering av distributionen var införande av en prissättning, som gynnade de återförsäljare som köpte stora kvantitet-er samt avskräckte från ur distributions- synpunkt oekonomi—sk-a, små order. En oundviklig följd vid införande av ett dy- likt differentierat rabattsystem skulle vara, att priserna blev något höjda för de allra minsta orderna. Därest beskattningsvärdet knyts till det högsta pri-set vid försäljning till detaljhandelsledet, kommer följaktligen den rationaliseringsåtgärd, som en pri-sdifferentiering skulle innebära, att utlösa en skattehöjning för alla leveranser. För skattemyndigheternas del skulle ett system med högsta katalog- priset som beskattningsvärde däremot inte erbjuda större svårigheter.
I likhet med varuskatteförordningens nuvarande regler för beskattningsvärdets bestämmande skulle lägsta pris (högst rabatterade pris) kunna tänkas såsom be— skattningsvärd-e. Varje anknytning av beskattningsvärdet till ett lägsta pris _— detta må nu vara priset vid försäljning till partihandeln eller katalogpri—set -— torde med all sannolikhet utlösa farhågor inom näringslivet för att mindre nog- räknade producenter och partihandlare kommer att som beskattningsvärde nyttja onormalt låga priser vid försäljning till detaljhandel-sföretag,. med vilka de står i intressegemenskap. Även kontrolltekniska skäl talar mot lägsta priset som be- skattningsvärde.
I detta sammanhang mä särskilt framhållas svårigheterna att avgöra, om intres- segemenskap föreligger mellan köpare och säljare, i vilket fall tillämpat pris inte skulle kunna godtagas som beskattningsvärde. Gränsen mellan ett normalt affärs- förhå—llande och intressegemenskap i skatteteknisk mening är naturlig-en svår och stundom omöjlig att dra. En svårighet, som hör omnämnas i detta sammanhang, är den att för en bestämd vara fastställa en viss min-sta del av omsättningen, exempelvis en fjärdedel, som skall säljas till ett visst lägsta pris, för att detta skall kunna godkännas som beskattningsvärde för hela omsättningen av varan. Någon regel i denna riktning är nödvändig, då eljest den skattskyldige skulle kunna sälja hur litet som helst till ett lågt pris och sedan kunna nyttja— detta låga pris som beskattningsvärde för hela sin omsättning av varan. En konsekvent tillämp- ning av en dylik regel leder till uppenbara ori—mli-gheter. Sålunda skulle den skatt- skyldige tvingas redovisa omsättning och tillämpad-e priser vara för vara och regelbundet justera beskattningsvärdet för varje vara uppåt eller nedåt, alltefter det han —— för att nå upp till exempelvis en fjärdedel av omsättningen _— måste ta med leveranser till högre priser än gamla beskattningsvärdet, resp. han för att täcka in mer än fjärdedelen kan nöja sig med att räkna med några storleveranuser till lägre pris.
Den sista möjlighet till fast beskattningsvärde, som bör behandlas, är det genom-_ snittliga beskattningsvärdet. Det torde erbjuda stora svårigheter att konstruera ett sådant beskattningsvärde utan att få med de nackdelar, som är förenade med de
högsta och de lägsta priserna såsom beskattningsvärde. Skulle detta nämligen anpassas efter ett vägt medeltal mel-lan högsta och lägsta priser, kommer de till- fälliga och abnorma hög- och lågpriserna att inverka och därmed uppkommer de svårigheter i fråga om beskattningsvärdets beräknande, som nu behandlats. En beskattning med ett genomsnittspris som beskattningsvärde kan emellertid enk- lare och med samma resultat anordnas som en beskattning efter fakturapriset.
Importerade varor
Detaljhandelsskatt. Vid en detaljhandelsskatt kommer endast sådan im- port att beskattas, som företages av konsument. Som beskattningsvärde bör gälla varans värde beräknat enligt 45 tulltaxeförordningen med tillägg av den å varan Ibelöpande tullen (cif—värde jämte tull). Utgår för varan andra skatter eller avgifter, som uttages vid importtillfället, bör dylika skatter eller avgifter inräknas i varans beskattningsvärde. Skattesatsen vid impor- ten bör vara densamma som tillämpas inom riket. Det bör dock anmärkas, att vid en detaljhandelsskatt själva skatten är inräknad i priset. Med an— ledning härav skulle en något högre skattesats vid importen kunna ifråga- sättas. Vid en låg skattesats blir emellertid en dylik förhöjning mycket ovä- sentlig, vid en treprocentig skatt ca 0,09 procent, vid en fyraprocentig ca 0,16 procent, vid en femprocentig ca 0,27 procent etc. och vid en tiopr-ocentig skatt ca 1,11 procent. Det må nämnas att i Norge, där detaljhandelsskatten utgår med tio procent, är skattesatsen vid import fastställd till 11,11 pro- cent. Under omsättningsskattens tid i vårt land förekom inte någon för- höjning av skattesatsen vid import, vare sig beträffande den femprocentiga eller den skärpta tjugupnrocenti-ga skatten för vissa varor. Därest skatte- satsen hålls låg, syns man av praktiska skäl kunna tillämpa samma skatte- salts vid import som vid omsättning inom riket med hänsyn till att en ojämn procentsats skulle betunga skxatteuppbörden. Eftersom vid en detaljhandels- skatt-t endast privatpersoners och andra konsumenters imrport beskattas, blir den berörda frågan även på denna grund av begränsad betydelse.
Partihandelsskatt. Även vid en partihandelsskatt bör beskattningsvärdet vara lika med varans värde beräknat enligt 45 tulltaxeförordningen med tillägg av den å varan belöpande rtul'len (Gif-värde plus tull) jämte eventuellt andra förekommande, vid importtillfället utgående skatter eller avgifter. Det förutsättes vid en partihandelsskatt att själva skatten inte såsom vid en detaljhandelsskatt inräknas i varans pris, varför frågan om förhöjning av skattesatsen vid import inte blir aktuell. Teoretiskt borde vid en parti- handelsskatt skattesatsen vid import variera på samma sätt som gäller för inom riket tillverkade varor och sålunda den lägre skattesatsen tillämpas vid privatimport och vid företagares import för annat ändamål än åter- försäljning, samt den högre, där importen verkställes av detaljhandlare. Av praktiska skäl syns dock en enhetlig skattesats böra hållas.
Skattskyldighet
I detta avsnitt behandlas vissa problem berörande den subjektiva skatt- skyldigheten, alltså frågan om vem som i olika fall har att redovisa skatten till statsverket. Först behandlas därvid några för alternativen detaljhandels- och partihandelsskatt gemensamma spörsmål.
Yrkesmässigheten
Endast den, som bedriver verksamhet yrkesmässigt, bör bli skyldig redo- visa varuskatt. Samma förutsättning gällde under omsättningsskattens tid och gäller alltjämt enligt varuskatte- och försäljningsskatteförordningarna. Enligt omsättningsskatteförordningen skulle i begreppet yrkesmässighet in- läggas samma betydelse som vid inkomstbeskattningen.
Förordningen angav även några exempel på icke-yrkesmässig verksamhet, t. ex. avyttring av personlig lösegendom, dödsbos tillgångar eller inventarier i rörelse. Beträffande serveringsrörelse angavs i anvisningarna, att servering i mindre om- fattning i eget hushåll åt betalande gäster inte var yrkesmässig, och ej heller till- handahållande av kost åt egen personal, såvida inte denna verksamhet upplåtits på entreprenad åt annan. _ Vid riksdagsbehandlingen framhöll utskottet, att begreppet yrkesmässighet i praxis erhållit en tämligen vidsträckt innebörd och berörde därvid särskilt frågan om föreningars yrkesmässighet. En ekonomisk förening, som sålde varor även till andra än medlemmar, var självfallet yrkes- mässig. Mera tveksam blev frågan, då försäljning skedde endast til-l medlemmar. Om föreningen tillkommit uteslutande eller väsentligen för att tillgodose en större medlemskrets' behov av varor eller föreningens verksamhet eljest, med hänsyn till sin omfattning och villkoren för medlemskap, kunde anses jämförlig med för— säljning till allmänheten, syntes föreningen böra behandlas på samma sätt, som om den sålde till utomstående.
Någon definition på begreppet yrkesmässighet finns inte i inkomstskatte- författningarna ( i förarbetena till kommunalskattelagen talas om »en själv- ständig och regelbunden förvärvsverksamhet»). Avgränsningen har vid in- komsttaxeringen ofta mindre betydelse, eftersom även inkomst av icke- yrkesmässig verksamhet i många fall blir skattepliktig såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vidare bör härvid beaktas, att vid inkomst- taxeringen även icke-yrkesmässig verksamhet, exempelvis då en rörelseid- kare försäljer inventarier eller ordnar lunchservering för personalen, anses tillhöra rörelsen på sådant sätt, att vinster eller förluster därå ingår i rö- relseresultatet. Jämväl i dylikt fall blir alltså frågan om yrkesmässigheten inte aktuell vid inkomsttaxeringen. I vissa fall blir emellertid problemställ- ningen densamma vid inkomstbeskattningen och vid en varubeskattning. Detta kan exempelvis gälla frågor, huruvida föreningars och andra orga- nisationers verksamhet är yrkesmässig.
Under omsättningsskattens tid uppkom endast undantagsvis tvister om yrkesmässighet.
Från regeringsrättens avgörande kan nämnas: flottans proviantbod i Karls- krona, som till marinens personal försålde rur kronans förråd uttagna och delvis
bearbetade varor, ansågs inte ha bedrivit yrkesmässig verksamhet; däremot an- sågs så ha varit fallet, då en enskild person arrenderade ett militärt marketen- teri (RÅ 1944 r-ef. 48 I och II). Centrala omsättningsskattenämnden lämnade i flera fall svar å frågor om yrkesmässighet, exempelvis angående skolors försälj- ning av undervisning-smateriel, stadsingenjörskontors försäljning av kartor, etc. —— I det praktiska arbetet uppstod vissa problem då det gällde yrkesmässigheten vid serveringsverksa-mhet liksom även beträffande vissa mindre livsmedelspro- ducenter, såsom trädgårdsodlare, biodlare m. fl. För jordbrukare, trädgårdsod- lare och fiskare gällde i allt fall skattefrihet vid försäljning i ringa omfattning av egna produkter. Till detta senare spörsmål, som även berörts i samband med frågan om livsmedlens beskattning, vill kommittén återkomma nedan i avsnittet om speciella avgränsningsproblem.
Vid tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässighet i de olika för- ordningar, som reglerar den gällande indirekta beskattningen, har i allmän- het hänsyn tagits till rörelsens omfattning. Sålunda har exempelvis, såvitt angår varuskatteförordningen, sådana tillverkare förklarats icke-yrkesmäs- siga, vilkas omsättning för månad räknat understiger ett visst belopp.
De problem som uppkommer när det gäller bestämmandet av yrkesmäs- sigheten syns vara alltför mångskiftande för att kunna i detalj regleras lag- stiftningsvägen. Problemen får i allmänhet avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.
Frågan om yrkesmässigheten som allmän grundval för skattskyldig- heten torde ha sin största praktiska betydelse vid en detaljhandelsskatt. Men även vid en partihandelsskatt kan frågan få betydelse, såväl direkt, et'tersom det liksom vid detaljhandelsskatten gäller om vederbörande själv skall bli skattskyldig, som indirekt, eftersom en köpares ställning som yrkes- mässig återförsäljare i vissa gränsfall kan inverka på frågan om säljaren skall anses som partihandlare. Partihandlaren förutsättes skola uttaga skatt efter olika grunder beroende på om han säljer till yrkesmässig återför— säljare (d-etaljist och liknande) eller till icke-yrkesmässig köpare (konsu- ment), varför yrkesmässigheten jämväl här kan återverka på storleken av den skatt partihan-dlaren har att erlägga.
Auktionskommissionärer m. fl.
Om en person yrkesmässigt försäljer varor i eget namn, hör han, även om varorna ägs av annan, normalt bli skattskyldig. För försäljning å'auk- tion torde emellertid denna regel inte utan väsentlig inskränkning kunna tillämpas. Är fråga om försäljning av ett dödsbos tillgångar och står döds- boet själv-t såsom anordnare av auktionen, uppkommer givetvis inte skatt- skyldighet med mindre fråga är om varulager. Samma gäller exempelvis då en lantbrukare försäljer inventarier m.m. å av honom själv anordnad auktion. Anlita-s däremot en auktionsförrättare blir denne närmast att anse som kommissionär enligt kom-missionslagens bestämmelser. Vid yrkesmäs- sig dylik verksamhet skulle därmed följa skattskyldighet. En gränsdrag-
ning mellan egna auktioner, ev. med anlitande av utropare, samt sedvanliga auktioner med anlitande av auktionsförrättare ter sig sakligt sett otillfreds- ställande. I intetdera fallet är fråga om handel i vedertagen bemärkelse. Tveksamhet kan närmast råda beträffande frågan hur långt ett undantag för auktionsförsäljning bör utsträckas.
Under omsättningsskattens tid var frågan föremål för ingående överväganden. Till en början saknades uttryckliga bestämmelser om beskattning vid auktion. Det stadgades endast, att kommissionär skulle anses såsom säljare. Vid riksdags- behandlingen av propositionen om omsättningsskatt framhöll utskottet, att om en auktionsförrättare anlitades, som inte var kommissionär utan endast säljarens med- hjälpare, skatt inte skulle utgå, därest inte fråga var om ett handelsvarulager, medan om auktionen ombesörjdes av antikvitetsfirma eller liknande företagare, som i egen-skap av kommissionär mottog varor för försäljning från flera håll, för- säljningen var underkastad skatteplikt. Utskottet ifrågasatte emellertid inte någon ändring i författningstexten. Vid tillämpningen uppkom betydande komplikatio- ner. I en framställning den 17 maj 1941 till Kungl. Maj:t redogjorde centrala omsättningsskattenämnden utförligt för svårigheterna och förordade därvid ett tilläggsstadgande av innebörd, att auktionsförrättare inte i denn-a sin egenskap skulle anses såsom säljare. Nämnden uttalade därvid bl. a., att, därest man ej vill från omsättningsskatt unda-ntaga varje försäljning å auktion, det syntes uteslutet att helt undgå vissa praktiska svårigheter. Författningsändring i enlighet med för- slaget genomfördes vid 1941 års urtima riksdag (prop. 342). Den ändring som således genomfördes befanns efter en tid ha medfört, att skattskyldigheten blivit något för beskuren. För att företag, vilka jämte sin auktionsverksamhet bedrev handel med varor, skulle bli skattskyldiga, oavsett om denna handel bedrevs i kommission eller i fast räkning, föreslog central-a omsättningsskattenämnden i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1943, att stadgandet om auktionsförsälj— ning skulle erhålla följande lydelse.
»Vid försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap anses såsom säljare, såvida han icke jämväl annorledes än å auktion dri- ver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen.»
Förslaget genomfördes vid 1943 års riksdag (prop. 288). Stadgandet förblev där- efter oförändrat. _ Med den utformning bestämmelserna erhöll genom 1941 och 1943 års ändringar syns den huvudsakliga delen av auktionsförsäljning ha blivit undantagen från beskattning. Kvar torde väsentligen ha stått ett mindre antal företag, de flesta i huvudstaden, som jämte butikshandel med antikviteter m.m. bedrev auktionsverksamhet. Om skattepliktiga varor, som utgjorde lager i rörelse, försåldes å auktion förelåg dock givetvis alltid skattskyldighet antingen. för auk- tionsförrättare, som själv inköpte varor eller för den som eljest lämnat dem för försäljning å auktion. Hos bl.a. kommunala auktionssverk, vilka själva inte be- skattades, verkställdes fortlöpande komtroll å försäljning av dylika varulager. Om inrop å auktion skedde av yrkesmässig återförsäljare, kunde denne vid sin redo- visning erhålla avdrag för skatt, som utgått vid auktionsförsåljningen. Däremot ansågs inte, att man vid auktionsti'llfället kunde tillämpa olika priser med eller utan skatt efter köparens ställning av konsument eller återförsäljare. Då i speciella fall endast återförsäljare ägt verkställa inrop, exempelvis vid vissa fisk- och skinnauktioner, syns beskattning inte ha ifråga-kommit.
Erfarenheterna från omsättningsskattens tid syns tala för att systemet fungerat någorlunda tillfredsställande, ehuru inte helt invändningsfritt. En
del företagare blev sålunda fria från beskattning, oaktat de mottog varor för försäljning från skilda håll och sammanförde dessa till större auktioner i särskild lokal. Å andra sidan riskerade företagare, som drev någon affärs- verksamhet med begagnade varor, att helt eller delvis bli beskattade även | för vanliga auktionsförsäljningar, även om dessa inte hade nära samband med deras egentliga handelsverksamhet. — Till jämförelse kan nämnas, att detaljhandelsskatten i Norge syns drabba auktionsförsäljning något mera allmänt än vad som gällde i vårt land. Skatteplikt föreligger dock inte för mäklare, som håller auktion, varunder han som fullmäktig för säljaren eller dennes bo försäljer lösöre, och som inte beräknar arvode och omkost- nadspålägg efter inropsbelopp. Undantag gäller även för exekutiva auktio- ner å personliga tillgångar eller inventarier. I övrigt syns i Norge beskatt- ning ske av försäljning å auktioner, som förrättas av mellanhänder.
Vid sin bedömning av frågan har kommittén funnit övervägande skäl tala för att vid en varubeskattning i d-etaljhandelsledet reglerna om auktions- försäljning utformas i enlighet med vad som gällde under omsättnings— skattens tid efter 1943 års författningsändring. Vid en partihandelsskatt blir antalet fall av auktioner, varvid beskattning skulle kunna ifrågakomma, uppenbarligen mycket få, eftersom de flesta auktioner förekommer på de- taljhandelsstadiet och avser begagnade varor, som förutsatts skola undan- tagas från beskattning. Det syns vid denna skatteform inte erforderligt att i särskild ordning undantaga någon del av den kommissionsförsäljning å auktion, som kan förekomma på partihandelsstadiet.
I fråga om andra fall av försäljning genom ombud av olika slag må fram- hållas, att en agent, dvs. en person som säljer i huvudmannens namn eller för dennes räkning, normalt inte bör bli skattskyldig. Detta får anses gälla även om agenten skulle representera mer än en huvudman. Huvudmannen äger givetvis inte avdraga provision eller annan ersättning som utgått till agenten, lika litet som avdrag får ske för provisioner till handelsresande eller eljest för försäljningsomkostnader. Vad avser generalagenter m.fl. för utländska företag kan möjligen vissa praktiska fördelar stå att vinna. om dessa agenter blev att anse som skattskyldiga. Detta torde särskilt gälla sådana fall, då det utländska företaget har importnederlag här i landet. Därest agenten ej blir skattskyldig, bör skatt få uttagas vid importen, om denna sker genom agenten. Vid importtillfället kan vara oklart, huruvida varorna kommer att vidareförsäljas till parti- och detaljhandlare eller till konsument. Kommittén förutsätter emellertid, att möjlighet skall föreligga för frivillig registrering vid en partihandelsskatt. Vid en. detaljhandelsskatt torde böra föreligga liknande möjlighet att i särskilda fall låta en agent för utländskt företag bli skattskyldig. Beskattningsmyndigheten bör vid regi- strering av dessa agenter kunna fordra att säkerhet ställs för skatten.
Tveksamhet om skattskyldigheten kan uppkomma i åtskilliga andra fall, då en person uppträtt som mellanhand. En juvelerare kan t. ex. mottaga ett
smycke för försäljning, varvid han anskaffar en köpare och låter köpet avslutas direkt mellan parterna mot att han själv uppbär provision. Försälj- ningen torde i dylikt fall få anses ha skett i hans affärsverksamhet. Vid handel med begagnade bilar förekommer ävenledes ofta —— bl. a. med hänsyn till bilregistreringen — att förmedling sker i den formen, att förmedlaren sammanför parterna eller att åtminstone affärshandlingarna utskrives med förre och nye ägaren som direkta parter. Om förmedlaren därvid driver verksamhet, som kan betecknas som yrkesmässig, torde han i regel få anses som säljare ur skattesynpunkt.
Byggnadsbranschen
Tvekan kan råda huruvida byggmästare och andra företagare inom bygg- nadsbranschen själva bör bli skattskyldiga eller om skattskyldigheten skall åvila leverantörerna av material. Det förutsättes, att endast materialet be- skattas medan arbetskostnaderna, då det gäller uppförande eller reparation av fastighet, är undantagna från skatteplikt. En dylik gränsdragning är nöd- vändig, därest fast egendom såsom sådan skall hållas utanför beskatt- ning, vilket i annat sammanhang förordats. De problem, som här uppkom-, mer, sammanhänger främst med frågan om de förarbetade varorna. Om byggnadsmaterial säljs i långt framskriden bearbetning, exempelvis såsom in'onteringsfärdiga trähus, blir skattebelastningen högre än om byggnade-r uppföres på platsen med råmaterial i form av virke, grus, cement etc. Mellan dessa två exempel finns givetvis många fall, då delvis förarbetat material användes. Att helt undvika denna ojämnhet syns knappast låta sig göra. Om sålunda en privatperson, en jordbrukare eller annan, som inte driver yrkesmässig byggnadsverksamhet, själv uppför eller omändrar en byggnad, torde nämligen skatt alltid få beräknas å materialets värde i det mer eller mindre bearbetade skick, vari detsamma inköpes. I fråga om yrkesmässigt uppförande av byggnader skulle den anordningen kunna vidtagas, att bygg- nadsföretaget blev skattskyldigt, varvid skatten kunde bestämmas att utgå efter en schablonmässig grund, baserad på beräknad åtgång av råmaterial i samband med byggnadens uppförande. Det kan nämnas, att ett härom påminnande system tillämpas i Schweiz. Byggnadsföretagen är där skatt- skyldiga, men skatten beräknas efter vissa schabloner, olika för skilda typer av arbeten å fast egendom (bostäder, industrier, kraftverk, vägar, broar, tunnlar etc., värme-, vatten- och avloppsinstallationer, elektriska anlägg- ningar etc.). För vanlig bostadsbyggnad, bortsett från installationer, före- ligger i regel skatteplikt för 55 procent av byggnadskostnaden. Med en dylik schablonmetod uppnår man alltså inom den yrkesmässiga byggnads- verksamheten, att skattebelastningen inte blir högre och därmed konkur- renskraften mindre för de förarbetade byggnadsvarorna. För att inte syste- met i stället skall leda till andra ojämnheter mellan olika företagare i bran- schen, erfordras en betydande nyansering av schablonberäkningarna. Syste-
met måste därigenom bli ganska invecklat och tungarbetat vid den prak- tiska tillämpningen. I Schweiz har en kommitté år 1956 föreslagit, att såväl material som alla arbetskostnader inom byggnadsbranschen skall beskat- tas. —— Vad gäller våra grannländer må nämnas, att i Norge efter författ- ningsändring år 1955 företagarna inom byggnadsbranschen är skattskyl— diga och att skatt utgår även å arbetskostnaderna. På grund av sistnämnda förhållande blir problemet med förarbetade varor således inte aktuellt. För att mildra den relativt höga skattens verkningar har dock mycket betydande undantag gjorts, medförande att skatten främst syns drabba dels industri- byggnader och dels sportstugor o.d. Skattefriheten gäller inte reparationer och i regel ej heller installationer. Bestämmelserna har lett till mycket in- trängande detaljregleringar för beskattningen inom de flesta avsnitt av bygg- nadsbranschen. Då skattefri byggnad uppföres av icke-yrkesmässig före- tagare kan restitution erhållas för därvid förbrukat material. I Finland re- dovisas skatten av leverantörerna av byggnadsmaterial; arbetslönerna är skattefria. Från år 1955 har sågad furu undantagits från skatt; för bostads- byggnad kan halva skatten å material restitueras.
Under den angivna förutsättningen att arbetslönerna inom byggnads- branschen hålls utanför beskattningen, torde det vara svårt att finna någon praktisk utväg, som möjliggör att även de arbetsmoment, vilka ingår i för- arbetade byggnadsmaterial, blir undantagna. Därest å andra sidan arbets- kostnaderna skulle medtagas, uppkommer vissa tekniska svårigheter att avgränsa dessa kostnader, särskilt då fråga inte är om arbeten å byggnader i mera vedertagen bemärkelse utan om arbeten med exempelvis mark-, vat- ten-, kaj- och spåranläggningar etc. Starka skäl syns således tala för att arbetskostnaderna inte beskattas.
Vid bedömandet av byggnadsföretagens ställning i beskattningshänseende bör även beaktas, att fråga är om ett betydande antal företagare _ stora entreprenadföretag, byggmästare, installatörer och fastighetshantverkare m. fl., totalt ca 20 000 st. — och att det givetvis är en väsentlig fördel, om inte denna stora kategori indrages under beskattningen. Antalet leverantörer torde vara avsevärt mycket mindre och dessa syns i stor utsträckning be- driva försäljning även till privata köpare, varför de i allt fall blir skattskyl- diga av denna anledning.
Kommittén finner övervägande skäl tala för att, som allmän regel, bygg- nadsföretagen inte blir skattskyldiga utan betraktas som konsumenter vid sina inköp av byggnadsmaterial. Samma princip skulle alltså gälla, som tillämpades under omsättningsskattens tid, fastän frågan då inte hade så stor betydelse, eftersom investeringsmaterial i allmänhet var undantaget från beskattning. Kommittén vill tillägga, att den byggnadstekniska utveck- lingen syns fortgå i snabb takt och att traditionella former av uppförande av byggnader ersättes av ett monteringsförfarande med färdigställda byggnads- element. Sedan förhållandena sålunda förändrats, torde problemet med de
förarbetade varorna få mindre betydelse och en beskattning av förordat slag befinnas vara den lämpligaste med hänsyn till branschens struktur.
Problemet med de förarbetade varorna sammanhänger nära med skat-'te- satsens höjd. Om'skattesatsen kan hållas relativt låg, torde olägenheterna för byggnadsbranschen inte bli större än att de kan tolereras.
För att inte vissa stora byggnadsföretag med egna snickerifabriker, ce- mentgjuterier o.d. skall bli bättre ställda i konkurrenshänseende genom att skatt utgått enbart å råvaror, syns skattskyldighet böra åvila dessa för dylikt fabriksmässigt tillverkat byggnadsmaterial, även om tillverkningen sker allenast för eget behov (i sistnämnda fall, då försäljning ej sker, förut- sättes att skatt utgått å råvarorna och att denna skatt får avdragas). In- stallatörer m.fl. bör, därest de installerar egna tillverkningar eller i nämn- värd omfattning driver handel vid sidan av installationsverksamheten, bli skattskyldiga. '
Vad här sagts om byggnadsbranschen får anses äga tillämpning såväl vid en detaljhandels- som en partihandelsskatt. Förhållandena syns här i stort sett likartade, dock är givetvis intresset av att antalet skattskyldiga begrän— sas störst vid en partihandelsskatt.
Statens skyldighet att erlägga varuskatt
I samband med behandlingen av spörsmål rörande skattskyldighet har kommittén ansett det lämpligt att beröra även några frågor, som sam- manhänger med statens skyldighet att erlägga varuskatt. Motiv kan sålunda anföras för att staten inte borde vara skattskyldig vid inköp eller vid för— säljning av varor. Det kan göras gällande, att staten i annat fall skulle kom- ma att erlägga skatt till sig själv, varjämte de statliga institutionerna och kontrollmyndigheten skulle bli betungade med extra arbete för beräkning och inbetalning samt kontroll av varuskatten.
Vad till en början angår frågan om skatteplikt för statens inköp av varor, torde det få anses principiellt riktigt och i överensstämmelse med nuvarande praxis vid tillämpningen av varuskatte- och försäljningsskatteförordning- arna, att skattskyldighet skall åvila jämväl staten. Denna princip, att en statlig myndighet inte skall i varuskattehänseende ställas gynnsammare än enskild skattskyldig, kan dock inte upprätthållas med samma styrka med avseende på varor, beträffande vilka staten är ende avnämare. Enligt kom- mitténs mening föreligger sålunda en avgörande skillnad mellan fall, då staten inköper varor i allmänhet och då staten inköper t. ex. krigsmateriel. Det syns vara en onödig omgång att varuskatt skall redovisas och kontrol— leras vid försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc. och att skattemyn- digheterna skall kontrollera storleken av dessa inköp. Ett undantag torde böra ske och detta syns enklast kunna åstadkommas genom att från skat- teplikt und-antaga sådant krigsmateriel, som omfattas av gällande förbud mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949:614).
Beträffande frågan om skyldighet att erlägga skatt vid av staten före- tagna försäljningar må erinras om, att i 1940 års proposition angående den allmänna omsättningsskatten hade staten frikallats från varje skyldighet att erlägga omsättningsskatt. Bestämmelsen avsåg endast sådana transak- tioner, i vilka staten uppträdde som säljare, och avsåg således ej att in- rymma någon särställning åt staten som köpare. Riksdagen fann emellertid, att staten borde erlägga ska-tt även i nu avsedda fzall efter samma grunder, som gällde för andra skattskyldiga. Det kan ha ett visst intresse att ta del av de överväganden, som ledde till denna ändring av det i propositionen l'namlagda förslaget.
I propositionen hade departementschefen framhållit, att den av honom föreslagna bestämmelsen inte syntes få någon större betydelse, enär staten som regel inte torde driva sådan yrkesmässig verksamhet, som skulle med- föra skyldighet att erlägga omsättningsskatt. I det av riksdagen godkända utskottsutlåtiandet erinrades, att i en motion yrkats sådan ändrad lydelse av bestämmelsen, att av staten i konkurrens med enskilda bedriven försälj- ning av varor kom att beskattas i samma ordning som annan konsument- handel. I anslutning härtill uttalade utskottet, att utskottet ej kunde biträda motionärens önskemål i den mån därmed åsyftades, att jämväl icke-yrkes— mässiga försäljningar från statens sida skulle indragas under skatteplikten. Däremot syntes det utskottet principiellt riktigt, att staten i förevarande hänseende behandlades på samma sätt som varje annan säljare. I enlighet härmed innehöll omsättningsskatteförordningen inte någon bestämmelse angående statens skattskyldighet.
Frågan om skatteplikt skulle föreligga vid leverans av varor från en statlig myndighet till en annan sådan, bedömdes av centrala omsättnings- skattenämnden med anledning av hemställan från arméförvaltningens sjuk- vårdsstyrelse om befrielse för militärapoteket från skyldighet att erlägga omsättningsskatt (medd. nr 41).
Nämn-den erinrade till en början att de fall, då skatteplikt enligt omsättnings- skatteförordningen inträdde, fanns uppräknade i förordningens 1 5. I de fyra första under a)—d) upptagna fal—len angavs samma förutsättning för inträde av skatteplikt, nämligen yrkesmässig försäljning av vissa varor.
Enligt nämndens uppfattning torde den sålunda angivna förutsättningen för skatteplikt inte föreligga vid leverans av varor från en statlig myndighet till en annan sådan. En dylik transaktion ansågs nämligen inte innebära, att äganderätten till varorna övergick från ett rättssubjekt till ett annat utan allenast att förfoga-nde- rätten till varorna överflyttades å ett annat organ för samma juridiska person, staten. Visserligen skedde transaktionen ofta i former, som inte skilde sig från försäljning i verklig b-emänkelse: avtal slutes, vederlag utfästes och betalning er- lägges. D-essa former fann nämnden emellertid endast av praktiska skäl ha låna-ts från den allmänna samfärdseln; de tord-e i och för sig inte kunna förändra trans- aktionens juridiska innebörd (nämnden hänvisade i detta sammanhang till NJA 1921:217).
Om därför någon försäljning i här angivna fall inte kunde anses föreligga uppkom enligt nämnden frågan, huruvida inte transaktionen skulle bli skatte—
pliktig med tillämpning av bestämmelsen om skatteplikt för uttag från rörelse. Nämnden erinrade, att skatt utgick vid uttag av saluhållna butikshandelsvaror un- der förutsättning att uttaget skedde för ändamål, som inte sammanhängde med rörelsen.
I detta hänseende ansåg nämnden sig böra skilja mellan två fall. Skedde all le- verans från en statlig myndighet uteslutande till en annan sådan, torde — då med tillämpning av det förut förda resonemanget någon försäljning ej ägde rum — ifrågakomna varor inte kunna anses saluhållna.
Därest åter en statlig myndighet verkställde leveranser inte endast till annan statlig myndighet utan jämväl till ett enskilt (eller kommunalt) företag »— således till ett annat rättssubjekt _ skulle det avgörande bli vad som skulle anses såsom rörelse. _
I anvisningarna till 1 % e) angavs, att med rörelse avsågs förvärvskällan rörelse enligt de regler, som gällde vid inkomstbeskattningen. Enligt 53 5 1 mom. b) kom- munalskattelagen ålåg skattskyldighet staten för inkomst av rörelse, såvida ej in- komsten härflutit av bl.a. industriell verksamhet, som huvudsakligen avsåg att tillgodose statens egna behov.
Nämnden ansåg att ledning vid förevarande tolkningsspörsmål skulle kunna hämtas ur det betraktelsesätt, som torde ligga till grund för sistnämnda lagstad- gande. Tillverkade en statlig myndighet varor eller lagrade myndigheten varor huvudsakligen i ändamål att tillgodose ett rent statligt behov _ likgiltigt vilket _ borde enligt nämndens mening skatteplikt enligt 1 5 e) omsättningsskatteförord- ningen ej föreligga vare sig vid uttag för nämnda myndighets behov eller vid le- verans till annan statlig myndighet.
Vad härefter angick leverans av varor från ett statligt organ till ett annat, själv- ständigt rättssubjekt torde fråga endast kunna vara om tillämpning av 1 5 c) om- sättningsskatteförordningen. Här ägde tydligen försäljning rum, och det avgö- rande i skat-tehänseende var därför utesluta-nde, huruvida denna skulle anses vara yrkesmässig eller ej. Detta spörsmål torde inte kunna generellt avgöras utan fick bero på omständigheter, som var olika vid skilda statliga myndigheter. »s bl. a. inom de affärsdrivande verkens verksamhetsområde —- fann nämnden skattepliktigt uttag principiell-t föreligga jämlikt 1 5 e), där uttaget inte ägde samband med rörelsen. Omfattade sålunda den statliga verksamheten t. ex. sågverksdrift, där produkterna inte i huvudsak går till statliga organ, torde en rörelse föreligga och den del av leveransen, som skedde till staten, innefatta ett skattepliktigt uttag.
En lösning i överensstämmelse med de av nämnden uppdragna riktlinjerna fann nämnden inte kunna kritiseras ur den synpunkten, att en statlig, i konkurrens med det privata näringslivet bedriven verksamhet skull-e komma att i omsättnings- skattesynpunkt ställa-s gynnsammare än den under liknande betingelser bedriv'na enskilda verksamheten.
Beträffande m_ilitärapotekets verksamhet framhölls, att all leverans från apo- teket med ett undantag skedde till statliga organ. Undantaget avsåg den försälj— ning av läkemedel som enligt då gällande bestämmelser ägde rum till Karolinska sjukhusets personal, Värdet av sålunda försålda läkemedel var uppenbarligen yt- terst ringa i förhållande till apotekets hela omsättning. Denna försäljning syntes med hänsyn till omständigheterna inte kunna betecknas som yrkesmässig.
Enligt nämndens åsikt kunde milivtärapoteket inte anses bedriva rörelse i förut angiven bemärkelse. Vid sådana förhållanden ansåg nämn-den vad i 1 & a)—d) omsättningsskattetörordningen stadgats inte vara til-lämpligt med avseende å mili- tära-poteket-s verksamhet. '
I den mån denna verksamhet omfattade sådana arbetsprestationer för statens räkning eller sådan uthyrning av varor, som avsågs i förordningen, syntes enligt nämnden det förda resonemanget äga motsvarande tillämpning och skattskyldig- het sålunda inte uppkomma för apoteket.
Vad åter gällde import av butikshandelsvaror, som av militärapoteket företogs, torde däremot skatteplikt enligt förordningen komma att inträda. Då såsom förut ; framhållits av nämnden försäljning inte kunde anses föreligga vid leverans av
varor från ett statligt organ till ett annat, torde enligt nämndens uppfattning apoteket inte kunna omfattas av den i förordningen upptagna nndan—tagsbestäm- melsen angående återförsäljare. Undantag från skatteplikt för apoteket i detta hänseende kunde därför inte anses föreligga.
Vad omsä'ttningsskattenämnden anfört beträffande yrkes-mässigheten i av staten företagna försäljningar, anser kommittén alltjämt böra gälla, vad avser nu ifrågasatta former av varubeskattning.
Speciella avgränsningsproblem
Detaljhandelsskatt. Med hänsyn till att en detaljhandelsskatt till sin na- tur utgör en skatt i det sista led. då en vara överlåtes till den slutliga konsu- inenten, bör någon annan allmänn undre gräns inte förefinn'as än den, som betingas av yrkesmässighet-en. Detta hindrar inte att för speciella områden kan ifrågakomma någon ytterligare gränsdragning, som medför viss in- skränkning i den skattskyldighet, som eljest skulle följa av yrkesmässighe- te'n. Under omsättningsskattens tid gällde undantag från skatteplikt för för- säljning >>i ringa omfattning» från lantbrukare, tträdgårdsodlare och fiskare, vad gällde egna lantmanna- eller trädgå'rdisprodukter resp. egen fångst, då försäljning skedde på annat sätt än från butik eller liknande försäljnings- ställe. Denna fråga kommer nu i ett delvis annat läge. Sålunda har kommit— té'n tidigare förordat, att vid en detaljhandelsskatt samtliga livsmedel medta- ges och, i anslutning härtill, att jordbrukare i samband med inkomstbeskatt- ningen påföres varuskatt för såväl egna uttag av livsmedel som för direkt- försäljning till konsument. Någon undre gräns med hänsyn till försäljning i ringa omfattning 'blir sålunda för jordbrukets del inte aktuell. Vad angår fisket torde de flesta yrkesfiskare numera leverera sina fångster till fiske-ri— fören—ing utan någon direktförsäljning. Där sådan förekommer, syns vid en detaljhandelsskatt redovisning böra ske 'i vanlig ordning. Med hänsyn till att av praktiska skäl skatt å lägre belopp än fem kronor per redovis- ningsperiod förutsatts inte skola erläggas, Iblir normalt inte fråga om be- skatt-ning av fiskares egna uttag av fisk för h*ushållsxbehov. Därest fiske bedrives av person, som jämväl idka-r jord—bruk, bör redovisning för uttag och direktförsäljning av fisk lämnas i samband med motsvarande redo- visning av jordbruksprodukter. För fiske. som inte kan betecknas som yrkesmässigt, föreligger givetvis inte skatteplikt. —— Beträffande trädgårds- närin'gen bör vid en detaljhandelsskatt redovisning alltid lämnas, då fråga är om trädgårdsmäs-teri eller annan yrkesmässig trädgårdsrörelse. De fall.
som inte kan betecknas som yrkesmässiga, exempel—vis en privatpersonls rför- säljning av tillfälligt överskott av frukt frå-n egen trädgård, blir däremot inte föremål för beskattning. På samma sätt torde beträffande exempelvis hön-sgårdar, iii-gårdar etc. yrkesmässigheten få bli avgörande för skattskyl— dighe'ten.
Det sagda leder alltså närmast fram till, att vid en detaljhandelsskatt någon annan undre gräns för skattskyldigheten vad gäller försäljning av varor inte erfordras än den, som betingas av yrklesmässig'h-ete-n. Därest de- taljhandelsskatten kommer att omfatta även vissa slag av tjänster, såsom reparationer och rengöring av varor, kan dock ifrågasättas särskilda be- gränsningar 'i skattskyldigheten, frågor [som kommittén vil-l återkomma till i samband med tjänstebeskattningen.
Partihandelsskatt. Vid en partihandelsskatt har frågan om skattskyldig- heten en central betydelse. Skattskyldigheten bör i princip åvila företagare, som bedriver han—del med var-or och därvid säljer till detalj-handlare, även- som producent, som säljer till detaljist eller direkt 'till konsument. Här upp- kommer för de minsta tillverkarnas del problemet med en undre gräns för att förhindra att antalet skattskyldiga sväller ut och förtager skatteformen dess karaktär av partihandelsskatt. Vid—are gäller för den rena hanldelns del, att ett företag kan vara av blandad natur, så att såväl parti- som detalj- handel förekommer. Då ett och samma företag torde få betraktas antingen som panti- eller detaljhandelsföretag, uppkommer sålunda här ytterligare ett gränsdragningsproblem. Förhållandena kompliceras av att åtskilliga handelsföretag, som framstår som detaljister — exempelvis varulhu's — inkö- per varor direkt från tillverkare eller eljest 'till partihandelns inköpspri-ser, varigenom de genom beskattningen skulle kunna komma i ett bättre läge än detaljister i allmänhet. Tillverkning kan givetvis även vara kombinerad med handel med inköpta varor, antingen detalj- eller partihandel eller handel av blandad natur.
Vad först gäller en begränsning beträffande smärre producenter, kan olika metoder ifrågakomma. Man skulle således kunna dra en grå-ns efter antalet anställda, så att en producent, som inte hade någon eller högst en person anställd, inte blev skattskyldig. Mot denna metod kan dock resas flera invändningar. Det kan sålunda lätt uppkomma svårigheter i praktiken att avgöra, om vederbörande norm'al't har eller inte har anställda i den om- fattning som skulle vara avgörande för skattskyldigheten. Ett ökat behov av arbetskraft vid företagarens [sjukdom eller ålderdom eller för en änka, som fortsätter en av mannen bedriven rörelse, skulle jämväl kunna med— föra 'att skattskyldighet inträder. Om man i stället för lejd arbetskraft an- vände anlt'alet sysselsatt-a som måttstock, skulle detta möjligen medföra att ojärnnlheten blev något mindre. Men varje gräns-dragning med antalet anställda eller sysselsattalsom grund blir bristfällig, då arbetskraft kan
helt eller delvis ersättas av maskinell utrustning och elektrisk kraftförbruk- ning. Att dra en gräns efter maskinparkens storlek eller efter förbruk- ningen av elektrisk kraft låter sig knappast genomföra. Härtill kommer att omsättningen varierar högst betydligt efter bra'nsohförhå—llanden och efter mialterialets beskaffenhet vid tillverkningen (råmaterial, halvfabrikat, sam— mansättningsdelar) .
Vad nu anförts leder därför närmast fram till, att en gränsdragning bör ske efter omsättningen. Här uppkommer emellertid åtskilliga frågor om hur denna omsättning skall beräknas. Då den, som inte själv blir skattskyl- dig, måste inköpa erforderligt material med skatt inräknad i priset, skulle det kunna te sig principiellt riktigast, att man beräknade sk—atteplik'tsgrän- sen under beaktande endast av den omsättning som översteg inköpen. Man skulle med andra ord ta som norm den värdeökning varan undergick hos företagaren, varigenom gränsen mera skulle komma att anknyta till själva de skattebelopp, varom kunde bli fråga, än till hela omsättningen. Därest en tillverkare försäljer någon del av sin tillverkning till partihandlare, skulle man även kunna undantaga denna vid beräkningen av omsättnings- gränsen. En kombination av avdrag för inköpt material och för försäljning till partihandlare syns medföra, att man får en gräns vid skattebelopp i stället för omsättning. Emellertid skulle ett beaktande av materialinlköpen kunna leda till, att en företagare under viss tidsperiod kan verkställa rela- tivt s'tora inköp av material och därigenom undslippa skatt-skyldighet för sin försäljning. En gränsdragning, som kan leda till dylikt resultat och uppmuntra speciella transaktioner, syns mindre lämplig. Inte heller syns lämpligt att frånräkna leveranser till partihandlare, eftersom därigenom även en del tillverkare, som har en inte alltför ringa omsättning och som därför i allt fall bör vara registrerade och underkastade kontroll, skulle kunna påfordra skattefrihet för försäljning till detaljister och konsumenter, om denna försäljning inte över-stiger gränsbeloppet'. Vissa svårigheter måste föreligga för företagaren att avgöra och för myndigheten att kontrollera, huruvida omsättningen överstiger eller understiger ett s'tipulera't gräns-be- lopp, om vid dettas beräkning skall verkställas olika slag av avdrag. Man förän—ledes härav till att välja en gräns med hänsyn till den totala omsätt- ningen. Detta överensstämmer även bäst med den allmänna principen, att endast de mins-ta företagarna bör undantagas. Gränsbeloppet syns böra be— stämmas lika för alla, eftersom varierande belopp med hänsyn .till bransch- förhållan—den e. d. torde bli alltför ohanterliga. Som tidsperiod torde böra gälla närmast föregående kalenderår. Om förhållandena därefter skulle v—ä- sentligt förändras, bör dock givetvis snarast en omprövning kunna äga rum under löpande år. Att så sker ligger i viss män i den skattskyldiges eget intresse, eftersom han ändå riskerar att, om omsättningen stigit, senare bli påförd skatt och då han som skattskyldig har rätt att inköpa material utan att behöva ligga ute med skatten. För nystartad verksamhet får i tvek-
samma fall en preliminär beräkning ske i avvaktan på verksamhetens ut- veckling.
En gränsdragning medför givetvis alltid ett visst tröskelproblem genom att företagare, som kommer över den fastställda gränsen, får betala full skat-t. Problemet mildras genom att de företagare, som kommer under grän— sen, i vart fall måste inköpa samtliga varor med skatt, och att denna skatt enligt beskattningsvärderegl-erna beräknas högre än som gäller vid för- säljning till :konsument. Man skulle kunna undvika tröskelproblemet genom att medge alla skattskyldiga avdrag med gränsbeloppet. Ett dylikt system skulle emellertid lätt föranleda ojämnheter av än större betydelse. Då den som inte blir registrera-d måste köpa in varan med skatt, medan registrerad företag-are med något högre omsättning får köpa in fritt samtidigt som en del av omsättningen blir fri, skulle detta kunna föranleda, att den större företagaren får lägre skattebelastning än den mindre företagaren. Även mellan registrerade företagare skulle ojämnheter kunna uppkomma, efter- som medelskattesatsen b'lev olika om en fix del av omsättningen var skatte- fri. Det skulle även komma att röra sig om belopp av inte oväsentlig fiska- lisk betydelse.
Vad gäller beloppsbestämningen måste en avvägning ske, så att antalet skattskyldiga hålls inom en relativt snäv ram. Å andra sidan får den undan- tagna delen inte bli av sådan betydelse, att den kan åstadkomma någon konkurrensinverkan av nämnvärd betydelse. Frågan är i någon mån be— roende av skattesatsens höjd, i det att vid en låg skattesats gränsbeloppet av praktiska skäl !torde kunna sättas högre, medan vid en hög skattesats gränsen blir känsligare och kan få sättas 'lägre. Även varuurvalet — exem- pelvis frågan om träd'gårdsprodukterna — kan återverka på bedömning- en av gränsbeloppet. Gränsbeloppet kan även i viss mån påverkas av frågan, huruvida tjänster — exempelvis reparationer av varor — medtages, en fråga som behandlas senare. Kommittén har för sin del funnit, att gräns- beloppet för att få någon egentlig praktisk effekt inte *hör sättas lägre än 20 000 kronor. Det syns även mest ändamålsenligt att åtminstone till en början sätta gränsen relativt lågt, varefter erfarenheterna får utvisa om en höjning senare 'kan ske. Kommittén föreslår därför, att ett försäljnings— belopp för skattepliktiga varor å 20 000 kronor per år räknat fastställes som gräns för producenters skattskyldighet vid en partihandelsskatt.
I fråga om de fall, då ett handelsföretag försäljer varor såväl till detalj- handlare och andra återförsäljare som till konsumenter, föreligger olika möjligheter till gränsdragning. T'änkbart är att man vid varubeskattningen behandlade ett dylikt företag, som om det var ett parti- och ett detaljhan— delsföretag, varvid till leverantör fick meddelas om inköp skedde för parti- eller detalj-handel och bokföringen hållas strängt skild vad gäller inköp. försäljning och lagerhållning med särskild redovisning om varor så'lts på annat sätt än förutsatts vid inköpet. En på detta sätt anordnad uppdelning
av ett och samma företag syns dock behäftad med betydande olägenheter. Man torde i stället böra betrakta även ett blandat parti- och detaljhandels- företag som en enhet, så att företaget betraktas antingen som ett partihan- delsföretag — som inköper varorna fritt från skatt och själv redovisar skatten för hela försäljningen — eller som ett detaljhandelsföretag utan egen redovisningsskyldighet. Då det gäller att bestämma om ett "blandat företag bör tillhöra ena eller andra kategorien, kan olika metoder tillämpas. Man kan välja huvudsaklighetsprincipen, sålunda att om större delen av försäljningen sker till återförsäljare vederbörande blir att betrakta som partihandlare, medan om den större delen av försäljningen sker till konsu- ment vederbörande anses såsom detaljhandlare. Vid en dylik gränsdragning torde man tillika få kräva viss total minimiomsättning för att vederbörande skall] bli att anse som partihandlare. Den lämpligaste metoden syns emeller- tid vara att direkt fastställa ett minimibelopp gällande enbart partiförsälj- ningen. Ett dylikt belopp torde få höra sättas väsentligt högre än det belopp av 20 000 kronor, som enligt vad ovan föreslagits skulle gälla för tillverk- ning. Kommittén har vid sina överväganden stannat inför att såsom undre gräns för skattskyldigheten vid handel med varor föreslå ett belopp av 50 000 kronor, avseende årsomsättning av skattepliktiga varor till återför"- säljare.
En viss möjlighet bör 'förefinnas för en företagare att genom frivillig anmälning vinna registrering som skattskyldig. Det syns nämligen med hänsyn till näringslivets skiftande förhållanden inte möjligt att så anpassa allmänna bestämmelser om skattskyldighet och de förut berörda olika skat— tesatserna vid parti- och detaljhandelsskatt, att inte en oregistrerad före— tagare kan komma att få erlägga högre skatt på sina inköp än som skulle utgå om han själv redovisade skatten. Genom möjligheten till frivillig re- gistrering kan man mildra den ojämnhet, som skulle uppkomma ur kon- kurrenssynpunkt. Hur många företagare, som kan tänkas vilja begagna sig härav, är svårt att på förhand bedöma. En faktor som kan få betydelse är, hur stor spännvidden blir mellan de skilda skattesatserna. Är s'katte- satsen för försäljning till konsument relativt låg i förhållande till skatte- satsen för försäljning till detaljist — antingen allmänt sett eller med hänsyn till branschens marginaler — ökar givetvis intresset för en frivillig registrering för de företagare, som inte är obligatoriskt skattskyldiga. Å andra sidan utgör arbetet med skattered-ovisning liksom troligen även den omständigheten, att skattskyldigs verksamhet ställs under särskild kontroll, återhållande faktorer, varför det inte förefaller troligt att en frivillig regi- strering skal'l få alltför stor omfattning. Beskattningsmyndigheten bör pröva ansökningar om frivillig registrering och härvid bl. a. undersöka om ordnad bokföring finns, lämpad för skatteredovisningen.
Vid en partihandelsskatt uppkommer ytterligare vissa problem beträf- fande varulhu—s och liknande större företag. Om dessa betraktas som de'-
taljhandelsföretag och de således inte själva blir skattskyldiga, skulle den skatt, som uttages av leverantörerna, komma att beräknas på priser, som kan ligga avsevärt under de priser, som gäller för vanliga detaljister. Dessa företagsformer innesluter i sig såväl grossist- som detaljistfunktionen — de kan sägas vara sina egna grossister —— och skatten skulle därför bli beräk- nad på priset till grossist i stället för på priset från grossist. Problemets storlek blir i viss mån beroende på —— förutom skattens höjd i allmänhet — hur hög skatten vid direktförsäljning till konsument blir i förhållande till skatten vid försäljning till detaljist. Man bör givetvis inte sätta skatten vid försäljning till detaljist relativt sett så låg, att det generellt skulle bli till fördel för dessa slag av företag att ansöka om frivillig registrering för att få skatten beräknad på utförsäljningspri—serna. Det må även erinras om, att beskattningsvärdet i vissa fall av intressegemenskap, då partihandels- företag säljer varor till eget detaljhandelsföretag, förut-satts skola av be- skattningsmyndigheten kunna beräknas såsom om direktförsäljning skett till konsument. Därest dylika företag med intressegemenskap formellt sam- manslås, uppkommer en företags—form som innefattar både parti- och de- taljhandelsfunktion. Av samma skäl, som förestavat förslaget om ändring av beskattningsvärde vid intressegemenskap och såsom ett till synes nöd- vändigt komplement till nämnda förslag, bör varuhus och liknande stor- företag bli obligatoriskt skattskyldiga. Någon för ändamålet lämpad allmän definition, varigenom man skulle kunna särskilja företag med kombinerad parti- och detaljhandelsfunktion, syns svår att uppställa. En nära till hands liggande metod kan vara, att skattskyldigheten anknytes till frågan hur in- köpen sker, så att detaljhandelsföretag, vilka i huvudsak verkställer sina inköp direkt från tillverkare, blir skattskyldiga. Metoden lider emellertid av en svaghet. Det förhåller sig nämligen så, att inom vissa branscher parti- handeln är beskuren genom att tillverkare övertagit partihandelns funktion och genom en utökad försäljningsorganisation säljer varan direkt till de- taljhandeln. Deta'ljhandelns inköp sker då till för detaljhandeln normala pri-ser. Någon anledning att medtaga dessa, ofta mindre detaljhandlare som skattskyldiga finns inte. Man kan alltså inte enbart se till den yttre formen för inköpet och låta skattskyldigheten bli beroende på om inköp sker från tillverkare. Man bör med andra ord skilja mellan å ena sidan kombinerad producent- och grossistfunktion, för vilken inte någon reglering erfordras vid en partihandelsskatt, och å andra sidan kombinerad parti- och detaljist- funk-tion. Den senare företagstypen är i stort sett avhängig av företagets storlek. Även i detta fall syns man få tillämpa en gräns med hänsyn till om- sättningen. Kommittén finner ett belopp av 500 000 kronor utgöra en lämp- lig gräns. —
Enligt det sagda skulle alltså vid en partihandelsskatt skattskyldighet föreligga vid yrkesmässig försäljning av skattepliktiga varor, om omsätt- ningen per år räknat överstiger antingen 20 000 kronor vid egen produktion
eller 50 000 kronor vid partihandel eller 500 000 kronor vid detaljhandel, liksom även då vederbörande frivilligt registrerats såsom skattskyldig. , Dessa belopp kan givetvis jämkas med hänsyn till ändrade förhållanden vid tiden för skattens införande. Sedan en skatt införts bör särskild upp- märksamhet ägnas dessa gränsbelopp, så att man på grundval av föränd— ringar inom näringslivet och eljest vunna erfarenheter kan bestämma de mest lämpliga beloppen.
2. Producentskatt
Beskattningsområde
Det skattepliktiga varuområdet bör liksom vid en detalj- eller partihan- delsskatt göras så vidsträckt som möjw igt ( jffr s. 105). Då det av kontroll- tekniska skäl inte är nödvändigt att göra beskattningen allmän, kan från be- skattningen undantagas vissa varugrupper, exempelvis varor som tillverkas av ett stort antal svårkontrollerade producenter. Varor, för vilka skatte- frihet kan övervägas, bör dock inte in-täktsmässigt vara av sådan betyden- het, att skattesatsen får höjas mera avsevärt för att uppnå intäkter av sam- ' ma belopp.
Beskattningen bör liksom detalj- och partih-andelsskatten träffa varor. - I fråga om beskattningsområdets avgränsning med avseende å ollika varu- slag gäller vad i det föregående avsnittet anförts angående partihandels- skatten. Följande varor skulle följaktligen på angivna sk'äl undantagas, nämligen
av livsmedel: potatis, ägg, färska grönsaker, vanliga bärsorter; råvaror för jordbruksproduktionen m. m.: utsäde, fröer, foder och gödselmedel m. m., levande djur, skogsplantor, skogsfröer och icke-perenna plantor för träd- gårdsodling; av vissa mineralier: jord, sand, grus och sten, som säljs i obearbetat eller kros- sat skick; av vissa fasta bränslen: ved, bränntorv och torvbriketter; motorbränslen: bensin och motoralkohol; av vissa drycker: spritdrycker, vin, starköl, öl och läskedrycker;
tobaksvaror; '
tidningar och tidskrifter;
fartyg för transport av passagerare och/eller last med nettodräktighet av 20 re- gisterton eller däröver samt samtliga flygplan; » begagnade varor;
» exportvaror;
krigsmateriel.
Beskattningsvärde
Inom riket tillverkade varor. Angående beskattningsvärdet och de med detta sammanhängande problemen får kommittén hänvisa till den i det
föregå-ende lämnade redogörelsen härför (s. 125). Vid en allmän producent- skatt får priset till partihandeln anses vara ett naturligt beskattningsvärde. Det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset torde inte kunna ifrågakom- ma såsom beskattningsvärde vid en producentslkatt. För sådan händelse skulle nämligen vid fast skattesats skatten för en viss vara utgå med lägre belopp om den pas-serar partihandeln än om den säljs direkt till detalj- handeln eller konsument. Varuströmmen skulle följaktligen för ernående av lägre skatt i större utsträckning än nu är fallet komma att ledas över partihandeln och dis*tributionsförhållandena följaktligen påverkas, vilket skulle innebära en inte avsedd strukturförändring. Görs även skattesatsen rörlig, undvikes visserligen denna olägenhet, men då skulle å andra sidan producenterna tvingas att genomföra en kategori'klyvning av sina köpare och tillämpa en högre skattesats för sina partihandelskunder än för sina detalj'handelskunder. En dylik uppdelning kan göras efter köparnas no- minering som partihandlare eller detaljist eller —— vilket får anses teoretiskt riktigare — efter bedömning i varje enskilt fall av om priset får anses vara grossistpris eller detalji-stpris. Ingen av de skisserade möjligheterna torde vara praktiskt genomförbar. *
Då det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset sålunda inte är lämpligt såsom beskattningsvärde vid en producents'katlt, kan framställningen be- gränsas till en behandling av ett fast för varje vara bestämt pris såsom beskattningsvärde. Härvid är att märka, att svårkontrollerade specialföre- skrifter angående beskattningsvärdets bestämmande erfordras, om skatten läggs i producentledet och lägsta partipriset bestämmes såsom lbeskatt- ningsvärde. Härvid uppkommer de problem i detta hänseende, som nu är aktuella beträffande tillämpningen av varuskatteförordningen. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt peka på dels risken att producent såsom beskattningsvärde tillämpar priser till integrerande företag eller eljest före- tag, med vilka producenten står i intressegemenskap eller beroendefönhål- lande, dels svårigheten att hos ett företag fastställa det lägsta pris, som skall kunna godkännas som beskattningsvärde. Atlt beskattningsvärdena på grund av intressegemenskap i vissa fall skulle bli onormalt låga, skulle inte blott medföra tillämlpningssvårigheter för kontrollmyndigheten utan även kunna ge anledning till strukturru'bbningar inom handeln. Lägsta partipriset som beskattningsvärde leder också till att producent för att få låg skatt tilläm- par lägre sådana priser än som eljest skulle ha varit fallet, vilket bl. a. kan medföra, att storköparna gynnas på småköparnas bekostnad. Strukturen på 'producentsidan kan också påverkas. Vissa företag är så uppbyggda, att de själva svarar för reklam och försäljning och har kostnaderna härför in— kalkylerade i sina priser; andra företag åter bedriver blott tillverkning och överlåter försäljningen och reklamen till en köpare eller ett fåtal köpare. Varje beskattning på en producent/s pris 'vid försäljning i större poster måste leda till en förskjutning i konkurrensläget mellan dessa båda typer av före-
tag så att de producenter, som även svarar för distributions- och reklam- kostnader, blir diskriminerade. Liknande problem föreligger även beträf- fande importvaror vid en beskattning på producentstadiet.
Importerade varor. För varor, som imponteras av andna än producenter, bör skatten beräknas enligt de regler, som för motsvarande fall ovan ifråga— satts vid en tillämpning av partihandelsskattealtern'ativett (s. 133).
Skattskyldighet
Vid en tillämpning av producentskattealternativvet bör inhemsk producent bli skattskyldig för varor, som han levererar. Skatt bör dock inte utgå för leveranser till producent, som in'köper varorna för vidare bearbetning. Pro- ducent bör även få verkställa im'port skattefritt. Skattskyldighet skulle så— ledes vid import föreligga för partihandlare, detaljhandlare och allmän— heten. I dessa fall uttages skatt i samband med 'förtullningen.
De skattskyldigaproducenterna registreras hos skattemyndigheten för kontroll över redovisning och uppbörd av skatt. Denna registrering kan lik- som vid partihandelsskatten även nyttjas för ernående av skattefrihet för varor, som förbrukas vid produktion av andra varor, därvid de registrerade producenterna i kraft av sin registrering äger verkställa skat-tefria inköp och skattefri import.
B. Allmän skatt med utgångspunkt från skatt å råvaror
1. Råvaruskatt
Som alternativ till en indirekt skatt på färdiga var-or lagd i det ena eller andra d'istriwbuti-onsledet brukar stundom fram-föras tanken på en beskatt- ning vav de faktorer, som kommit till användning vid framställning av va- rorna. En typ av en sådan beskattning är en skatt på råvaror, Varvid skatt-en skulle utgå på oförädlade varror såsom järn, trä, kol, olja, ull, bomull etc.
Ytligt sett skulle denna skatteform enbjud-a fördelar i jämförelse med en färd-igvaruslcatt. De varor, som behövde .skat-teläggas, skulle kunna begrän- sas till ett fåtal, varigenom skattens konstruktion och adminisbnation borde kunna underlättas. Eftersom en stor del av råvarorna importeras eller in- om bandet framställes hos ett begränsat antal stora företag, kan det synas som om inte minst kontrollen och uppbörden av skatten skulle bli enkel att ordna i jämförelse med de rätt vidlyftiga anordningar, som erfordras vid en fä'rd'igvaruskaltt så snart de' många försäljningsställena måste m-ed- tagas. Under förutsättning att alla förekommande råvaror kunde inrymmas under ett i stort sett enhetligt skattesystem, skulle det, trots att skatten direkt endast på'lade's ett fåtal varor, bli möjligt att uppnå en räckvidd av densamma på hela f ärdigvaruområdet.
En närmare granskning visar emellertid, dels att en utformad skatt på råvaror inte kan bli så enkel, som det kan förefalla vid ett ytligt betrak- tande, dels at-t skattens verkningar på näringslivets struktur och arbets- metoder kan bli omfattande och långt svårare att bedöma än vid en skatt lagd på färdiga varor.
Redan då det gäller mycket vanliga råvaror uppkommer vid en råvaru- skatt komplikationer, som delVis eliminerar väntade fördelar. En råvaru- skat—t på exempelvis trä, förlagd till det led där råvaran säljs helt oförädlad, medför med hänsyn till rådande ägandeförhållande, att antalet skattskyl- diga blir stort. Varje skogsägare skulle vid en på detta sätt utformad skatt ha att erlägga skatt vid försäljning eller då han gör uttag för egen förbruk- — ning. Vill man undvika den belastning, som det stora antalet skattskyldiga utgör vid skattens handhavande, skulle skattskyldighet-en få framflyttas till ett senare led, då råvaran säljs i något förädlad form, t.ex. såsom sågat virke, pappersmassa eller papper. En sådan fr-amflyttning innebär emellertid, att en del av råvaran förblir obeskattad. Ju högre krav som ställs på att skattskyldigheten enligt denna skatts princip skall begränsas till företag av sådan storlek, att skatten blir enkel att handhava, desto större del av råva- ran går fri från skatt. Så snart undantag av någon betydelse av tekniska skäl måste göras, kommer dessa undantag att få långtgående följdverk- ningar m-ed hänsyn till att alla de färdigvaror, som framställts av icke- skattebelagd råvara, kan tillverkas och försäljas till lägre pris än varor, som tillverkats av skattebelagd råvara. Rubbningar i konkurren-sförhållan— dena blir härigenom oundvikliga.
Vid en färdigvaru-skatt är det möjligt, att utan större svårigheter från beskattningen undantaga exportvaror och på ett med inhemska varor fullt jämförbart sätt skattelägga importvaror. Härigenom kan man hindra långt- gående verkningar på utrikeshandeln. Om samma syfte skall kunna upp- nås vid en råvaru-skatt erfordras ett omständligt förfarande. Vid import måste för varje vara anges ett skattebelopp motsvarande den kvantitet rå- varor, som kan antagas ha kommit till användning vid varans tillverkning. Har flera råvaror använts, måste beräkningar göras över varje råvaras mängd, pris och — i förekommande fall — de olika skattesatser, som kan gälla för råvaror av skilda slag. Eftersom grundmaterial och framställnings- metoder för varor med samma användningsområde kan skift-a från tid till annan, måste vidare omräkningar allt som oftast ske. Att tillämpa en så komplicerad procedur, som det här skulle bli fråga om, kan inte vara lämp— ligt. Vid förenklingar i skattesystemet, t.ex. genom att besk-atta impor- terade halvfabrikat och färdigvaror med viss procentsats av värdet, torde det vara ofrånkomligt, att skatten än i den ena och än i den andra riktningen förändrar rådande prisrela—tioner mellan inom landet tillverkade och im- porterade varor. En sådan effekt av skatten kan inte gärna anses acceptabel. Vid export uppkommer problem av motsvarande tekniska natur. Antingen
måste beräkningar göras över hur mycket råvaror som åtgått för att fram- ställa den exporterande varan och återbetalning av erlagd skatt ske, eller också måste tillämpas ett förfarande, som möjliggör för exporterande före- tag att göra skattefria inköp av råvaror. Oavsett vilket alternativ, som skulle komma att tillämpas, får man räkna med ett betydande administra— tions- och kontrollvarb'ete.
En annan invändning som kan göras mot en allmän råvaruskatt är, att den måste förutsätta en i förhållande till råvarans p-ris hög skattesats. I priset på en färdigvara ingår utöver råvarukostnaden föräd'lings-, transport- ooh distributionskostnader, varigenom beskattningsvärdet blir högt och skattesatsen —— därest viss statsinkomst avses — kan hållas låg. Vid en renodlad råvaruskatt kommer skatten däremot endast att beräknas på rå— varans pris. Eftersom förädlings—, transport- och distributionskostnadernva ofta är mångdubbelt större än råvarukostrnaderna, måste skillnaderna i skattesats, vid samma totala sk'atteinzkomsrt för staten, bli betydande. En hög skattesats medför bl. a., såsom i annat sammanhang framhållits (s. 195) , att frestelsen till ökad *sk-atteundandräkt blir större och att påfrestningen på kontrollorganisationen ökar. Med en hög skattesats följer emellertid också, att varje nödvändigt undantag från beskattningen får långtgående verkningar. Vid en råvaruskatt blir dessa mycket mera långtgående än om undantag görs för enstaka varor vid en färdiixgva'ruskatt.
En enbart på råvaror lagd skatt medför vidare, att belastningen i förhål- lande till färdigvarans pris blir mycket ojämn. Om skatten på en viss rå- vara inte differentieras med hänsyn till råvarans användningsområde — en sådan differentiering torde för övrigt vara omöjlig att praktiskt genomföra —— kommer skatten inte att få något samband med den färdiga varans pris utan endast med det värde, som den i färdigvaran ingående råvaran re— presentera-r. Vid en enhetlig vikt- eller värdebeskattning av exempelvis järn kommer skatten att bli lika hög för en spik som för en ukrfjäder, trots de helt olika pris de färdiga produkterna i detta fall betingar. Den i för- hållande till färdigvarans pris ojämn-a skattebelastningen får betydelse inte endast då för olika användningsområde av samma råvara framställes varor med skilda förädl'ings-värden utan också då varor med sinsemellan likartat användningsområde framställes av olika råvaror. Ojämnheterna blir här beroende på, att de på olika sätt användbara råvarorna klan fordra ett stör- re eller mindre förädlingsarbete. Vid samma pris för färdigvarorna före skatt kommer vid råvaruskatt priset alltid att bli högre för den vara, för vars tillverkning åtgåtft förhållandevis mycket material, än för den vara, vid vars tillverkning materialåtgången varit låg. Råvaruskatten kommer alltså inte —— såsom en färdigvaruskatt lagd på varans värde —— att få en neutral och likformig verkan på varuområdet.
Med hänsyn till nu anförda s'käl finner kommittén, att en allmän varu- skatt inte lämpligen kan anordnas i form av en allmän råvaruskatt. Detta
utesluter emellertid inte, att det vid former av mera begränsad indirekt skatt kan vara lämpligt att välja ut vissa specieltla råvaror för beskattning. Beskattningen får då formen av punktskatter och det blir möjligt att välja ut sådana råvaror, där råvaruskattens fördelar kan utnyttjas utan att olä- genheterna blir särskilt stora.
En del av de påvisade olägenheterna med en allmän råvaruskatt kan etimineras, ifall en råvaruskatt kombineras med en skatt på övriga före- kommande pro-duk'ti'onsfaktorer. Redan om en skatt på råvaror kombineras med en skatt på arbetslöner, kommer de mest iögonenfallande ojämnhe- terna att utjämnas. Än mer kan detta ske, om också övriga produktions- faktorer medtages i skattebeläggningen. Skatten skulle i så fall komma att bli en skatt på företagens råvauru-inköp, arbetslöner och övriga kostna- der. Ett sådant system för indirekt beskattning torde emellertid närmare ansluta sig till en bruttobeskattning av företagen än till en indirekt skatt av den typ, som kommitténs uppdrag får anses gälla. I vart fal'l förefaller det inte möjligt att närmare utforma ett sådant skattesystem annat än i direkt anslutning till ändringar i nu gällande företagsbeskattning. Eftersom en prövning av denna inte ingår i kommitténs uppdrag, har kommittén inte ansett sig böra mera i detalj utarbeta ett försiag till en indirekt skatt lagd på företagens samlade omkostnader.
2. Mervärdeskatt
Kommittén, som så'lunda inte ansett sig böra närmare pröva en allmän varuskatt, uttagen på varje särskild produ'ktionsfafkrtor, vili emelvlvertid här- efter något beröra frågan om en beskattning så utformad, att skatten följe-r varan på dennas väg från råvara till färdigvara och därvid pålägges värde- tillväxten inom varje företag, som bearbetat eller salufört vanan. Skatt-en skxul'le sålunda drabba prodiuldtionsflaktorerna i varje led, sådana dessa tagit sig uttryck i ett successivt ök-at varuvärde. Beskattnings—formen brukar be- nämnas mervärdeskatt. Den kan åskådliggöras genom i tabell 26 angivna exempel, gällande tillverkning av ett parti klädesplagg (skattesatsen förut- sättes vara :tre procent).
Exemplet har valts för att visa, huru skatten verkar på ett varuparti under dess väg från råvara till färdigvara i konsumentens hand. Vid en till- lämpning av denna skatteform i praktiken blir givetvis inte fråga om'att redovisa individuella varor eller varupartier. I stället måste förfaras på det sätt, att från den totala omsättningen under en redovisningsperiod avdrages beskattade varuinköp under samma period, så att skatt erlägges å skill- nadsbeloppet. Som av eXemplet framgår blir den slutliga effekten _ 'om man här bortser från särskilda frågor, såsom angående skattens övervält—
Tab. 26. Exempel på uttagande av mervärdeskatt
Beskattningsbar andel (utförsälj- Pris ningspris — in- Skatt Leverans kr köpspris : mer- kr värde) kr 1. Spinneri- och väveriföretag importerar rå— 3 000 3 000 90 varor för textiltillverkning 2 3. Detta företag levererar tyg till konfek- 8000 8000 tionsfahrik — 3000 5000 150 211). Annat företag levererar ytterligare ma- 1000 1000 30 terial, såsom sybehör rn. 111. (Av skatten, 30 kronor, hör någon del vara erlagd i tidiga- re led.) 3. Konfektionsfalnikcn säljer till partihand- 20 000 20 000 lare _ 48000 1000 11000 330 4. Partihandlare säljer till detaljist 24 000 24 000 —20000 4000 120 5. Detaljist säljer till konsument 32000 32000 —24000 8000 240 Total skattebelastning, tre procent av 32 OOOkr= 960 kl"
ring —— densamma som vid en vanlig et'tledsskatt, dvs. en skatt, som drabbar den färdiga varan endast en gång, oavsett vilka led den passerar. Mervärdeskatten har under senare tid tilldragit sig allt större intresse i den internationella diskussionen och har delvis införts i några länder. Tanken på en mervärdeskatt syns första gången ha väckts av den tyske industrimannen F. von Siemens år 1919 och skatteformen benämnes under- stundom det siemenska systemet. Anledningen till förslaget var närmast en önskan att undvika de mindre gynnsamma verkningarna av den tyska varuskatten, som uttogs kumulativt 'i alla led. Mervärdeskatten har inte införts i Tyskland, men inte minst under senare tid har denSamma där haft flera framstående förespråkare. — I Frankrike infördes från 'den 1 juli 1954 en mervärdeskatt, kallad »TVA» (taxe sur la valeur ajoutée), dock be- gränsad till produktionsstadiet (råvaror, halvfabrikat, :färdiga produkter). En av anledningarna till skattens införande i Frankrike syns ha varit den tidigare produktionsskattens mycket höga skattesatser, vilka gjort det önsk- värt med en uppdelning av skatten på flera led. En annan anledning var, att skatteformen genom systemet med avdrag för erlagd s'katt erbjöd en relativt lätthanterlig metod att undantaga vissa industriella nyanläggningar från de höga skatter, som eljest drabbat desamma. För vissa sektorer av industri—en gäller inte TVA, t. ex. oljeindustrien, och för viss tillverkning, t. ex. kon-serverade livsmedel, gäller Specialregler. Vidare har undantag skett
för han-tverksmässig tillverkning, något som vållat vissa gränsdragnings- problem. Genom att skatten inte, såsom från början avsetts, utsträckts till att gälla även i parti- och detaljhandelsleden, har man i Frankrike kvar det besvärliga problemet med skattesatsernas avvägning vid försäljning till återförsäljare och direkt till konsument. — Även i några andra länder finns varuskatter med vissa inbyggda avdragssystem på produktionsstadiet, exempelvis i Grekland och i Argentina. Det må även omnämnas, att i Japan är 1949 framlades ett förslag om införande av en allmän mervärdeskatt (den s. k. Shoupkommitténs betänkandel). En lag härom infördes men upphävdes utan att ha trätt i kraft.
Vad vårt eget land beträffar framförde centrala omsättningsskattenämn- den redan under omsättningsskatten-s första år, 1941, ett förslag om över- gång till mervärdeska-tt. Skatten skulle uttagas i alla led av produktion och distribution men vara begränsad till det urval av varor, som var skatte- pliktiga enligt då gällande bestämmelser. Förslaget framfördes i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 september 1941, sedan Kungl. Maj:t — i anledning av vad 1941 års riksdags bevillningsutskott anfört i sitt betänkande nr 9 — uppdragit åt nämnden att utreda bl. a. frågan om återförsäljarebegreppet.
Omsättningsskattenämnden redogjorde i sin skrivelse för vissa svårigheter som uppkommit, då det gällt för en säljare att avgöra, huruvida en vara fick försäljas skattefritt med hänsyn till köparens ställning. En säljare hade sålunda att avgöra, huruvida en vara var avsedd för återförsäljning i oförändrat skick och, om så var fallet, huruvida denna försäljning skulle ske yrkesmässigt. Om varan inte var aVSedd att försäljas i oförändrat skick hade säljaren att avgöra, vilka varor som kunde betraktas som material i köparens rörelse. Åt materialbegreppet hade nämnden ägnat två av sina meddelanden (nr 3 och 36). Trots de riktlinjer, som där uppdragits, kom frågans besvarande i de enskilda fallen att ställa långt gående krav på säljarens omdöme och goda vilja. Såsom närmare framgick av medde— landet nr 36 var nämligen gränsen ofta mycket svår att uppdraga och några allmängiltiga regler på detta område lät sig inte fastställas. Säljaren hade även enligt då gällande bestämmelser att avgöra, huruvida en köpare av material skulle anses som producent eller som reparatör, varvid huvudsaklighetsprincipen kunde bli avgörande. Man hade nämligen ansett det vanskligt att låta det stora antalet mindre reparatörer inköpa varor fritt från skatt och tillämpade härutinnan i stället principen, att dessa skulle inköpa erforderligt material med skatt och sedan i sin redovisning avdraga denna skatt. Denna gränsdragning mellan pro- ducenter och reparatörer vållade emellertid praktiska svårigheter för säljarna, särskilt med hänsyn till företag med blandad verksamhet.2
Efter att sålunda ha skildrat olika uppkommande svårigheter med återförsäljare- begreppet anförde nämnden bl. a.
»Såsom ovan framhållits kunna vissa av dessa frågor ofta vara vanskliga att besvara. Att så är förhållandet är i och för sig ej anmärkningsvärt; vid införandet av en helt ny skatteform måste lösningen av åtskilliga spörsmål överlämnas åt
1 Se härom bl. a. Mutén, Ekonomisk tidskrift 1955, s. 38. 2 Senare genomfördes en lagändring, så att samtliga reparatörer utom fastighetsrepa- ratörer blev återförsäljare och sålunda fick inköpa material skattefritt.
praxis, och till dess praxis hunnit utbildas måste naturligen sådana spörsmål förbliva svävande. Men vad som principiellt följer av det nuvarande systemet är, att frågorna rörande köparens förhållanden skola besvaras av säljaren, att de äro av avgörande betydelse för säljarens skattskyldighet och att det är denne som får vidkännas följderna av ett felaktigt bedömande av köparens förhållanden. En- ligt vad nämndens erfarenhet utvisat hava praktiska olägenheter härav redan nu givit sig tillkänna på mångahanda sätt. Mest påtagliga äro måhända de skadliga verkningar, som berörda förhållande visat sig utöva på konkurrensen de olika säljarna emellan. En köpare, som av en av sina leverantörer bedömes såsom åter— försäljare men av en annan såsom icke återförsäljare, kan tydligen erhålla sina varor billigare från den förre än den senare och har följaktligen intresse av att föredraga den förre vid sina inköp. Det säger sig självt, att detta förhållande för varje leverantör måste innebära en ständig frestelse att på alltför lösa grunder be- trakta sina kunder såsom återförsäljare. Risken att vid en kommande taxering få sin ståndpunkt underkänd av myndigheterna och därigenom bli tvungen att erlägga skattebelopp, för vilka han icke kan erhålla gottgörelse av köparen, före- ligger visserligen härvidlag såsom ett hämmande moment, men det är fara värt att detta framtida hot icke äger tillbörlig styrka i jämförelse med den överhäng- ande faran att mista kunder; dessutom förefinnes alltid en viss utsikt, att det felaktiga förfarandet skall undgå upptäckt vid taxeringen.»
Vid övervägande av botemedel mot de angivna olägenheterna stannade nämn- den vid att förorda den lösningen, att man skulle slopa återförsäljarebegreppet och övergå till ett allmänt avdragssystem_ Nämnden anförde härom bl. a. _ »Detta skulle innebära, att varje försäljning av butikshandelsvaror bleve skatte- pliktig, men att var och en som försålde sådana varor skulle äga att vid beräk- nandet av sin skattepliktiga omsättning avdraga vad han utgivit för inköp av butikshandelsvaror, avsedda antingen för vidareförsäljning i oförändrat skick eller för förbrukning såsom material inom hans rörelse. Det sagda må belysas med ett enkelt exempel. Antag att ett parti blyertspennor försäljes från en fabri- kant till en grossist för 1 000 kronor, att grossisten säljer det vidare till en detaljist för 1 200 kronor samt att detaljisten avyttrar partiet till allmänheten för sam- manlagt 1 500 kronor. Samtliga priser antagas vara beräknade så, att de inbe— gripa gottgörelse för omsättningsskatt. Fabrikanten skulle då — under förutsätt- ning att han icke inköpt några butikshandelsvaror för tillverkningen — få erlägga skatt med 5 procent ä 1 000 kronor. Grossisten skulle bli skattskyldig med 5 procent å (1 200—1 000 eller) 200 kronor och detaljisten med 5 procent å (1 500 — 1 200 eller) 300 kronor. I skatt skulle alltså erläggas, av fabrikanten 50 kronor, av grossisten 10 kronor och av detaljisten 15 kronor, tillhopa 75 kronor, medan enligt nuvarande system detaljisten erlägger hela beloppet, 75 kronor. Det tänkta systemet skulle med andra ord innebära, att den förste säljaren av en vara skulle få erlägga huvuddelen av skatten och att alla senare försäljare skulle inbetala skatt, var och en å sin avans.
Det synes otvivelaktigt, att ett system sådant som det antydda skulle äga mycket stora fördelar ur de synpunkter, som här framdragits; såvitt nämnden kan finna skulle det helt eliminera alla de ovan påtalade olägenheterna. Därigenom att skatt skulle utgå vid all försäljning av butikshandelsvaror bleve varje fara för skattens obehöriga inverkan i konkurrensavseende utesluten. Frågor om storleken av skattepliktig omsättning skulle — bortsett från tvister om riktigheten av lämnade uppgifter _- i det övervägande antalet fall komma upp i form av spörsmål om rätt till avdrag för inköp av varor; frågor om en försäljning varit skattepliktig eller ej skulle inskränkas till fall, där det gäller yrkesmässighet eller försäljning i ringa omfattning. Härigenom skulle över hela linjen frågan om någons skatt-
skyldighet bliva beroende uteslutande av hans egna förhållanden och icke av någon annans, och olägenheterna i taxeringsavseende skulle därmed undvikas. -—.- ———————————————————————— —4 —, _— -—-—
Om sålunda högst betydande fördelar synas stå att vinna genom den ifråga- satta anordningen, är det å andra sidan ofrånkomligt, att densammas införande ock är förenat med åtskilliga svårigheter. Mest iögonenfallande är härvidlag den ökade arbetsbördan, som tydligen skulle förorsakas såväl skattskyldiga som myn- digheter. Genom skattskyldighetens utsträckande till all försäljning av butiks- handelsvaror skulle stora grupper av företagare — både industrier och gros- sister — som hittills icke haft något eller blott obetydligt att göra med omsätt- ningsskatten, komma att bliva belastade med redovisning och skattehetalning. Även för detaljisterna skulle arbetsbördan ökas, enär deras redovisning skulle kompliceras genom avdragsförfarandet, vilket tidigare icke kommit i fråga för deras del. — — —— För att i någon mån motverka denna olägenhet kan man tänka sig att minska antalet redovisningstillfällen från en gång i månaden till exempel— vis en gång i kvartalet. Detta skulle även underlätta utnyttjandet av avdragsrätten, därest densamma liksom nu skall göras beroende av att vederlaget för inköpta varor kontant utgivits.
Såsom ett skäl mot omsättningsskattens uttagande vid den försäljning, varige— nom varan lämnar producenten, anfördes under förarbetena till förordningen (prop. sid. 35), att varans detaljpris måste antagas komma att stiga ej blott med skattens belopp, utan med detta belopp, ökat med sedvanlig avans_ Såsom av det föregående framgår innebär förslaget, att huvudparten av skatten skulle komma att uttagas vid den försäljning, varigenom varan lämnar producenten. Det torde därför icke kunna bestridas, att nyssnämnda skäl i viss män kan åberopas även mot den nu föreslagna anordningen, ehuru detsamma med hänsyn till den ut- vidgade avdragsrätten icke här har samma giltighet. — -— ——
Ett konsekvent genomförande av förslaget torde förutsätta, att import av bu- tikshandelsvaror skattebelägges, även då importen företages av återförsäljare. För detta ändamål synes det nödvändigt att i en eller annan form anlita biträde av tullverket.
Det föreslagna systemet torde slutligen erfordra komplettering med bestäm- melser om restitution av skatt vid export. Den nuvarande regeln om skattefrihet vid export skulle givetvis bibehållas, men detta skulle tydligen icke vara till- fyllest för att göra exporterade butikshandelsvaror skattefria. Dessa hava näm- ligen redan vid exportörens inköp och eventuellt vid tidigare omsättningar be- lastats med skatt, vilken exportören vid sitt förvärv av varorna fått ersätta. Det lärer alltså bliva nödvändigt att i en eller annan form medgiva exportören rätt till restitution för skattebelopp som han sålunda utlagt. Hur detta i detalj skall ordnas anser sig nämnden emellertid icke hava anledning att närmare utreda på frågans nuvarande stadium.
Nämnden har funnit det lämpligt att redan på ett förberedande stadium göra det föreslagna systemet till föremål för överläggningar med representanter för nä- ringslivet och har i detta syfte varit i förbindelse med bland andra Sveriges In- dustriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverksorganisation och Bilverkstädernas Riksförbund. Vid de sålunda förda förhandlingarna har så gott som över hela linjen motstånd rests mot förslaget; och har därvid av förstnämnda tre förbund framhållits, att det nuvarande syste- met visat sig så småningom fungera tämligen tillfredsställande.
Motståndet har helt visst sin yttersta grund i ovillighet att påtaga sig den ökade arbetsbelastning som det nya systemet skulle medföra och är måhända icke i och för sig ägnat att väcka förvåning, särskilt i betraktande därav att gruppen
icke-butikshandelsvaror och skattefria varor är av så stor omfattning, varför en besvärlig »uppspaltning» erfordras. Även motvilja mot den utvidgade upp"— giftsplikt som förslaget förutsätter kan här tänkas spela in. Men då till stöd för motståndet från vissa håll anförts skäl och synpunkter, som nämnden icke anser sig kunna godtaga, vill nämnden icke underlåta att något närmare beröra dessa.»
De invändningar, som nämnden därefter berörde, avsåg väsentligen frågan [ om reparatörernas ställning. Sveriges köpmannaförbund hade även framhållit ' önskvärdheten av, att en registrering av samtliga till omsättningsskatt skattskyldiga kom till stånd, vilken registrering skulle utgöra en ledning för säljaren vid hans bedömande av köparens ställning. Vidare hade förbundet ifrågasatt, om inte de förbindelser, som inom vissa branscher brukade avkrävas köparen och som innehöll en försäkran, att köparen betraktade sig som återförsäljare, kunde komma till mera allmän användning. Detta skulle enligt förbundets åsikt vara ägnat att stärka säljarens ställning. Nämnden anförde häremot samt avslutningsvis följande.
»Den föreslagna registreringen —— om den över huvud läte sig genomföra — skulle enligt nämndens mening knappast kunna bidraga till övervinnandet av de föreliggande svårigheterna. Den omständigheten, att en person är registrerad såsom skattskyldig till omsättningsskatt säger nämligen ingenting om beskaffen- heten av hans rörelse och följaktligen icke heller någonting om vilka varor han använder för vidareförsäljning eller såsom material. Beträffande de av köparna utfärdade förbindelserna må framhållas, att dessa naturligen endast ge uttryck åt köparens subjektiva uppfattning, vilken knappast bör få utöva något avgörande inflytande på frågor av denna art. (Jfr nämndens meddelande nr 35.) Därtill kommer, att ett systematiskt utnyttjande av förbindelserna förutsätter en omfat- tande apparat, som måste förväntas bliva åtskilligt tungrodd. ,
Nämnden vill slutligen anmäla, att redogörelse för det av nämnden ifrågasatta systemet framlagts för rikets landskamrerare vid deras möte i Stockholm i juni i år. Vid den därvid uppkomna diskussionen underströkos från flera håll nack- delarna av återförsäljarbegreppet. Någon ståndpunkt till förslaget togs emellertid icke vid mötet.
Såsom ovan framhållits har nämnden funnit det av nämnden föreslagna syste- met innebära en möjlighet att övervinna de omförmälda olägenheterna vid om- sättningsskatteförordningens tillämpning. Med hänsyn till det motstånd mot för- slaget, som försports från näringslivets håll, har nämnden emellertid icke fun- nit sig i nuvarande läge böra framlägga något utformat förslag, utan har allenast velat bringa vad i ärendet förekommit till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.»
Ungefär samtidigt med omsättningsskat-tenämndens utredning inkom från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö en framställning 'till Kungl. Maj:t, daterad den 4 oktober 1941, vari handelslkamrarna — i anslutning till den av myndigheterna igångsatta utredningen — gav uttryck för sina dittills gjorda erfarenheter av omsättningsskatten och därvid sär- skilt uppmärksammade frågan om återförsäljarebegreppet. Inledningsvis framhölls, att den svenska omsättningsskatten närmast framstod som en försökslagstiftn'ing. Med reservation för den korta tid skatten varit i till- lämpning och det onormala läge med varuknapphet och prisstegringar, som varit rådande, syntes skatten dock —— om än i flera avseenden oklar och svårtillämplig —— med sin principiella uppläggning kunna tjäna till under- lag för en praktiskt utformad beskattning. De största svårigheterna hade,
åtminstone dittills, återförsäljarebegreppet vållat. Handelska-mrarna anför- de härom närmare följande.
Av förarbetena framgår, att denna svaghet i lagstiftningen ej ansetts större än att i tillämpningen kunna övervinnas. I detta sammanhang framhöll första särskilda utskottet, att detta spörsmål främst anginge fabrikanter och grossister samt att dessa på grund av de med varuförsäljningen sammanhängande omstän— digheterna och sin kännedom om köparen i övrigt i de allra flesta fall utan sär- skilda efterforskningar torde kunna bedöma syftet med varuinköpet. I tveksamma fall åter hade säljaren möjlighet och plikt att av köparen begära erforderliga upplysningar, varvid säljaren med godtagande av köparens uppgifter vore skyd- dad, därest icke köparens uppgifter med hänsyn till omständigheterna framstode såsom uppenbart oriktiga och otillförlitliga.
Såvitt handelskamrarna ha sig bekant har detta bedömande i stort sett visat sig riktigt. På det stora område, som avser varuförsäljning för direkt förbruk- ning — varmed i författningen jämställes servering och visst reparationsarbete — ha dessa svårigheter med bedömande av köparens ställning som återförsäljare eller icke visat sig skäligen begränsade och väsentligen av övergående natur. För skattepliktens bestämmande har säljaren härvid endast att avgöra, huruvida kö- paren är yrkesmässig återförsäljare samt huruvida den försålda varan normalt försäljes inom köparens bransch. Bortsett från sådan försäljning, där återförsälj- ningen är förenad med visst reparationsarbete — vartill senare blir tillfälle åter- komma — har besvarandet av dessa frågor såsom förutsatts i praktiken nästan undantagslöst givit sig självt. Visserligen har i vissa fall, såsom ifråga om sådan försäljning, som bedrives exempelvis av skolvaktmästare med skrivmaterial, av intresse- och samköpsföreningar eller av försäljningsombud med viss mellan- ställning mellan kommissionär och agent, tveksamhet kunnat uppstå rörande skattepliktens avgränsning. Såvitt känt torde emellertid dessa och liknande fall efter underhandsförfrågningar hos skattemyndigheterna och i samförstånd med dessa blivit på ett tillfredsställande sätt reglerade. För övrigt förtjänar uppmärk- sammas, att all dylik skattefri försäljning är ställd under skattemyndigheternas kontroll och enligt anvisningarna till deklarationsblanketten endast får ske i sam- band med anteckning angående såväl återförsäljarens person som försålt varu- slag och varans pris.
Mera komplicerad blir säljarens ställning, då försäljningen avser varor, vilka användas eller förbrukas vid fortsatt produktion, I dylika fall äro svårigheterna för skattepliktens bedömande avgjort större. Härvid måste säljaren till en början för sig klargöra, huruvida köparen driver rörelse i inkomstskatteförordningens mening, huruvida köparens rörelse avser fast egendom och fria tjänster, samt vidare huruvida den sålda varan normalt användes såsom materiel i köparens rörelse eller däri förbrukas genom slitning eller på annat likartat sätt. Särskilt under den första tiden för beskattningens genomförande ha tolkningen och till- lämpningen av hithörande regler tvivelsutan vållat säljarna åtskilligt bekymmer. Men även här gäller, att de uppkomna svårigheterna merendels kunnat efterhand övervinnas och numera väsentligen avse vissa begränsade områden. Inom de båda första frågekomplexen ha svårigheterna nästan undantagslöst varit av över- gående natur och gälla, där de kvarstå, väsentligen blott försäljning till sådana rörelseidkare, i första hand målerifirmor, vilka syssla med såväl fast som lös egendom under samtidig förbrukning av skattepliktiga varor. Även till denna specialfråga, vilken delvis sammanhänger med den förut nämnda, blir senare tillfälle att återkomma. Inom det tredje frågekomplexet kan samma utveckling iakttagas fast än mera utpräglad. Till en början har jämväl här den vid försälj-
ning till återförsäljare betydelsefulla distinktionen mellan skattepliktiga förbruk- ningsartiklar och skattefritt material givit anledning till villrådighet. Men med den ökade insikten i omsättningsskattens konstruktion samt tack vare centrala omsättningsskattenämndens förtydliganden särskilt i dess meddelanden nris 3 och 36 samt dess precisering av materialbegreppets innebörd har större klarhet och ! reda vunnits även på detta område. Av betydelse har därtill varit, att säljaren i tveksamma fall, då den försålda varan i köparens rörelse kan användas både som material och förbrukningsartikel, kunnat i skattehänseende säkerställa sig själv genom av köparen avgivet intyg rörande varans huvudsakliga användning. Såvitt för handelskamrarna är känt ha här avsedda komplikationer genom dessa åtgöq randen numera fått en i det hela tillfredsställande lösning.
Handelskamrarna diskuterade därefter ingående frågan om hantverkar- nas ställning och angav ett flertal exempel på förhållandena inom olika yrkeskategorier, hantverkare som sysslade enbart med varor, enbart med fastighetsarbeten samt blandade yrken.
Omsättningsskattenämndens och handelskamrarnas skrivelser remittera- des till ett flertal myndigheter m. fl., varefter samtliga handlingar Överläm- nades till kammarrätten för yttrande. Bland de hörda remissinstanserna rådde delade meningar om nämndens förslag, men de flesta avstyrkte det- samma eller ansåg att man borde avvakta ytterligare erfarenheter.
överståthållarämbetet framhöll bl. a., att man genom avdragssystemet gick ifrån principen att skatten skulle uttagas i sista ledet och lade den huvudsakliga delen av skatten på tillverkarna i stället. Skatten blev genom avdragssystemet ej en omsättningsskatt utan snarare en näringsskatt på bruttovinsten. En stor fördel , med omsättningsskatten varjust, att den uttogs direkt vid försäljning till allmän- heten. Vid det föreslagna systemet kunde varorna beräknas bli fördyrade med mera än skatten. Avdragsförfarandet blev omständligt och antalet skattskyldiga skulle avsevärt öka. Omsättningsskatten hade i det stora hela visat sig fungera tämligen bra, sedan de första svårigheterna övervunnits. Vad särskilt gällde materialbegreppet syntes erfarenheten tala för, att några nämnvärda svårigheter i praktiken inte förekom.
Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt örebro län avstyrkte förslaget om ett avdragsförfarande eller ställde sig avvaktande. Länsstyrelsen i Örebro länlframhöll därvid, att ett uttagande av skatt dels hos fabrikanten, dels hos grossisten och dels hos detaljisten emellertid skulle med- föra att antalet skattskyldiga ökade med, såvitt kunde bedömas, omkring en tredjedel. Redovisningen skulle ävenledes försvåras för de skattskyldiga, och granskningsarbetet måste bli inte blott högst väsentligt mer omfattande utan även mer invecklat. .
Länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och Västerbottens län tillstyrkte det av centrala omsättningsskattenämnden framlagda förslaget.
I ett gemensamt yttrande, som efter remiss avgivits till kommerskollegium, ,anförde Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hant- verksorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges industriförbund bl. a. följande.
»Innan vi ingå på det ändringsförslag, som nämnden diskuterar, få vi såsom vår erfarenhet framhålla, att företagen i de allra flesta fall inrättat sig efter gäl- lande bestämmelser och därvid i stort sett redan hunnit bli så förtrogna med dessa, att det skulle kräva dem mycket arbete och säkerligen vålla mycken oreda,
om de nu nödgades övergå till en helt annan ordning på förevarande område. I den mån olägenheter av de nuvarande bestämmelserna förekommit, ha de enligt- vår uppfattning i varje fall icke gjort sig gällande i sådan utsträckning eller känts så besvärande, att en genomgripande förändring av skattens konstruktion kan an- ses påkallad ur näringslivets synpunkt. ——————
Ett avskaffande av begreppet återförsäljare resp. producent skulle, såsom nämnden själv framhåller, medföra en ökad arbetsbörda för såväl beskattnings- myndigheterna som de näringsidkare, vilka därav berördes. Med nu gällande be- stämmelser behöver en leverantör regelmässigt icke alls befatta sig med att ut- räkna, uppbära och redovisa omsättningsskatt vid försäljning till grossister eller detaljister, och vid försäljning till producenter behöver leverantören icke heller göra detta annat än i vissa undantagsfall, huvudsakligen då den sålda varan icke är avsedd för bearbetning eller för förbrukning såsom material i producentens rörelse, De bestämmelser, som nämnden diskuterat, skulle lägga dessa besvär på leverantören vid alla försäljningar av butikshandelsvaror. Men icke nog med detta utan dessutom skulle alla näringsidkare, hänförliga till kategorien återför- säljare eller därmed jämställd producent —— d. v. s. samtliga grossister, detaljister och industriföretag samt ett stort antal hantverkare — nödgas för undvikande av dubbelbeskattning särskilt bokföra de inköp, för vilka avdragsrätt skulle medgivas dem.»
Kooperativa förbundet, som ävenledes erhållit ärendet på remiss från kom- merskollegium, uttalade oro inför kontrollsvårigheterna vid den till detaljhandels- ledet förlagda omsättningsskatten. Huruvida den av nämnden ifrågasatta metoden skulle komma att mera väsentligt bidraga till avlägsnande av de olika svårig- heterna med skatten hade förbundet i dåvarande läge inte kunnat bilda sig nå- gon avgörande mening om. Det föreföll dock inte osannolikt att en del av de svårigheter, som förefanns, härigenom skulle kunna avlägsnas. Samtidigt kunde ifrågasättas, huruvida inte komplikationer skulle kunna uppkomma på andra områden, som med författningens dåvarande utformning var relativt oberörda av svårigheterna. Antalet skattskyldiga skulle avsevärt komma att utökas, något som i förening med en uppdelning av bokföringen måste komma att medföra att arbetet och kostnaderna avsevärt ökades, utan att likväl någon häremot svarande ökning av det totala skattebeloppct kunde förmodas komma att uppstå.
Kommerskollegium uttalade för egen del, att metoden att uttaga skatt i samtliga led och förebygga dubbelbeskattning genom avdragsförfarande innebar påtagliga fördelar men också allvarliga olägenheter. Hithörande spörsmål borde ytterligare utredas.
Kammarrätten framhöll, efter att ha sammanfattat innehållet i övriga remiss— yttranden, att skäl talade för och emot en omläggning av beskattningen. Då denna emellertid inte blivit fullt prövad i praxis fann sig kammarrätten, ehuru med tvekan, för det dåvarande böra avstyrka förslaget.
Omsättningsskattenlämndens förslag till omläggning av skattesystemet ledde int-e till lagstiftningsåtgärd. Frågan om en övergång till en mervärde— skat-t blev inte fortsättningsvis aktuell under omsättningsskattens tid.
Kommittén. Vid en teknisk jämförelse med partihandelsskatten kan sägas, att de speciella svårighetensorm uppstår vid denna skatt, undvikes vid en mer- värdeskatt, såsom gränsdnagvningsproblemen kring begreppet partihandlare. f rågaan om skilda beskattningsvärden, _särskliljvandlet av 'de tne oillikla köpare-
kategorierna (registrerad köpare, detaljist och konsument), frågan om de- taljhandlares förluster av erlagd skatt, då varor förs'töres eller 'blir inku- ranta, problemen vid själva införandet av en partihandelsskatt och vid senlare ändring av skattesatser med hänsyn till Obeskattade resp. för högt ell-er för långt beskattade varuleager i detaljhandeln samt svårigheterna att ordna skattefrihet för export från detaljhandlare.
Om man jämför mervärdeskatten med en detaljhandelsskatt framkom- mer som fördel närmast, att en säljare inte behöver särskilja köparekate- gorier (återförsäljare och konsument).
Såsom en viss allmän fördel framstår även, att säljaren inte behöver ta ställning till frågan, om försåld vara skall utgöra material eller inte, utan denna fråga överflyttas till köparen, som har atti förekommande fall verk- ställa avdrag för förbrukat material.
Ett särskilt intresse erbjuder mervärdeskatten, då den på ett relativt smidigt sätt möjliggör befrielse helt eller delvis för företagens investeringar genom att avdragsrätten kan utformas så, att inte endast material för pro- duktionen får avdragas utan även inköp av maskiner och material för in- dustribyggnader etc. En dylik avdragsrätt kan givetvis varieras från tid till annan. Vid en skatt i endast ett led uppstår däremot samma svårigheter att i särskild ordning undantaga investeringsmaterial, som föreligger för un- dantag av övriga varor.
Genom att höja eller sänkta skattesatsen skulle man vidare kunna påverka konsumtionss-ekttorn och genom att variera avdragsrätten för investeringar kan man också påverka dessa. Genom »att investeringarna helt eller delvis kan undantagas från skatten, är det möjligt att i ett visst läge minska en inte önskvärd kostmadsföndyring, som eljest kan uppstå för exporftindu- strien. Vad i övrigt gäller exporten syns några mera betydande tekniska svårigheter att undantaga denna vid en mervärdeskatt inte föreligga. Av- drag för inköpta varor får ske i första band från försäljning, som äger rum till inhemsk köpare. Om avdrag för export inte kan utnyttjas, får restitu- tion äga rum, men därvid syns inte kunna uppkomma några särskilda pro- bl-em, när det gäller att bestämma beloppet. Vid import syns mervärdeskatten böna uttagas red-an vid importtillfället. I den mån importören inte är konsfu- ment, får han senare avdraga skatten. Detta innebär i så måtto en förenk- ling, som tullmyndigheten inte behöver undersöka importören—s ställning.
Fördelarna med en mcervärdeskvatt framkommer i huvudsak endast om , skatten görs så generell, att den omfattar alla stadier i produktionen och samtliga handelsled. Härvid fram-träder även den stora nackdelen med skatten, nämligen att den skulle komma (att uttagas inom praktiskt taget hela näringslivet. Antalet skattskyldiga skulle i jämförelse med partihan- dels-skatten mångdubblas och i jämförelse med detaljhandelsskatten skulle även bli fråga om en högst avsevärd ökning. Härtill kommer, att såväl
redovisnings- som kontrol—larbet—et genom själva avdragsförlfarandet måste bli mera invecklat och tidsödande. Redan av dessa skål bör denna beskatt- ningsfo—rm inte ifrågakomma, därest skattesatsen inte behöver sättas högre än att skatten utan alltför stora olägenheter kan uttagas i endast ett led. Detta framstår som ett självklart förhållande. Mervärdeskatten löser för- visso inte helltler alla tekniska problem, sålunda kvarstår den ojämna be- skattningen för förarbetade varor inom byggnadsbranschen och problemen inom jordbrukssektorn torde inte heller bli mindre.
Huruvida skatten såsom delvis uttagen i tidigare led vän detaljhandels- ledet kan genom vinstpålägg å skatten komma att fördyra varorna med mera än skattens belopp, ställer det sig svårt att få någon säker uppfattning om. Hela frågan om övervältringen syn-s okiar ooh svåru/tredd. D-å skatten till sin natur i stort sett blir en skatt å bruttovinsten, torde övervältringen mera vara beroende av rådande konjunkturläge än vad förhållande-t är vid en varuskatt i endast ett led. .
Kommittén vill i sammanhang med mervärdeskatten erinra om de dis- kussioner och utredningar, som under senare år förekommit angående övergång från nettovinstbeskattning till bruttovinstbeskattning av företa- gen, främst inom 1950 års långtidsutredning (SOU 1951:30) och företags- beskattningskommittén (SOU 1954:19). Vederbörande departementschef uttalade till 1955 års riksdag vid behandlingen av nämnda kommittés be- tänkande, att frågan om nettovinst'beskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om erfarenheterna gav anledning härtill, kunde vara förtjänt av förnyat övervägande (lprop. 1955:100, 5. 68).
Kommittén har såsom av det föregående framgår för sin del funnit, att en varuskatt uttagen i ett led med en skattesats, som inte är så hög, att den äventyrar skattens effektiva uppbörd, är att föredraga framför en mervärde- Sklaltt. Mervärdeskatten syns å sin sida ha vissa fördelar, som främst fram- träder, om mycket betydande indirekta skatter skulle komma att uttagas. Då kommittén utgått från, att det vid införandet av en allmän indirekt beskattning blir fråga om en lågprocentig skatt och då en inervärdeskiatt syns ha ett starkt samband med frågan om hur företa—gsbeskattningen ord- nas, har kommittén inte ansett sig böra upptaga mervärdeskatten till nå- gon mera detaljerad undersökning.
C. Kommitténs avvägning mellan olika alternativ för allmän
skatt å varor
Såsom av det föregående fram-går har kommittén inte kunnat förorda, att en allmän skatt å varor anordnas såsom en beskattning av råvaror eller av råvaror i kombination med andra produktionsf-aktorer. Kommittén har vi—
dare inledningsvis avvisat en beskattning i den formen, att skatten uttages kumull'ativt i flera led (kaskardskatt). Ej heller har kommittén funnit en icke—kumulativ skatt, uttagen i samtliga led i form av mervärdeskatt, böra ifrågakomma, därest inte i framtiden så betyda-nde indirekta skatter skulle komma att uttagas att den effektiva upphörden vid en ettl—edsskatt även- tyras. Av olika former för en allmän skatt å varor återstår för närmare bedömande en skatt å färd-igvaror uttagen i ett led, antingen hos producent, partihandlare eller detaljist.
Vlad först gäller producentskatlen jämförd med partihandelsskatten har förut anmärkts, att dessa skatteformer står varandra relativt nära. I båda fallen uppkommer sålunda det för skatter i tidigare led karakteristiska problemet med skilda beskattningsvärden. Detta problem framträder dock i mera skärpt form vid en producentskatt, i det att här blir fråga om tre olika be-skattnzingsvärden, nämligen priset vid försäljning från producent till partihandlare, till detaljhandlare eller direkt till konsument. Vid en partihandelsskatt blir endast fråga om två varuvärden. Förhållandena vid en producentskatt kompliceras även av att partihandlare i betydande ut- sträckning säljer varor till producenter. Detta gäller såväl importgrossister som partihandlare med inhemska varor, och köpare är inte endast den stora mängden av hantverkare och andra mindre producenter utan inom vissa branscher även större producenter. Därjämte sker en inte oväsentlig del av exporten genom partihandlare. De av en partihandlare sålunda till producent eller för export försålda varorna skulle vid en prodiucentskatt. redan vara beskattade, varför för de här nämn-dia slagen av partihandel mås- te införas ett restitutionsförfarande, som kan bli ganska omständligt. _ Det syns närmast vara de här angivna svårigheterna, som föranlett till 'att i de länder, som i princip uppbyggt den allmänna varuskatten som produ- centskatt, skatten i större eller mindre utsträckning flyttats fram till plarti— handelsiedet. I Finland förekommer sålu-ndia att partihandlare genom licen- siering jämställlts med producenter. I Kanada — som ansetts ha en typisk producentskratt —— är enligt föreliggande uppgifter ca 2 000 partihandels- företag licensierade, och därjämte har en kommitté år 1956 föreslagit, att man liksom vid en ren partihandelsskatt skulle använda priset vid för- säljning till detaljist sås-om grundläggande beskattningsvärde. _ Redan av de här ovan nämnda skälen torde en p-roducentskiatt i dess renodlade form inte kunna anses utgöra en lämplig form för en allmän varuskatt. Det blir 'i praktiken nödvändigt att tillföra en producentskatt ett väsentligt inslag av partihandelsskatt. För vårt lands del, med ett stort antal mindre och medelstora tillverkare, som dels köper material från och dels säljer färdiga produkter till olika slag av partihandlare, framstår det emellertid som mest ratio—nellt att —— vid valet mellan en modifierad form av producent- skatt och en skatt som mera direkt ansluter sig till pa-rtihandelsled—et _ välja det sen.-are alternativet.
Kommittén övergår härefter till en jämförelse mellan alternativen parti— handels- och detaljhandelsskatt.
1. Bedömning ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter En partihandelsskatt uppvisar som främsta fördel framför detaljhandels- sklatten, attt skatten uttages hos ett avsevärt mindre antal företagare, ca 60 000 mot ca 200 000. Man torde även kunna räkna med att partihandlarna som regel har så- dan bokföring, att den ger god-a kontrollmöjligheter. Rörelserna äri allmän- het av sådan storlek att flera personer är sysselsatta .i desamma, varigenom en intern kontroll kan bidraga till en effektivare skattekontroll. Vid kon- trollbesök hos skattskyldig partihandlare torde det ofta vara möjligt att granska dennes affärsförhå'l'lvande fram till inspekt-ionsdagen eller närmast föregående månadsskifte i förhållande till situationen vid föregående besök och under tiden däremellan. Man är i sådana fall inte hänvisad till att granska deklarationer exempelvis för ett gänget räkenskapsår utan möj- lighet -att ta hänsyn till förhållandena under viss förfluten tid fram till en tidpunkt närmare inspektionen. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan kontroll-lmöjligheterna vid en partihandelsskatt för skattemyndighetens del anses som tämligen Agoda. Näringslivets kostnader ävensom kostnaderna för kontrollvelrksamheten — i redogörelsen för kontrollorganisationen angivna till mellan fem och sex milj. kronor _ tord-e bli relativt begränsade. Därest skatten anordnas såsom en detaljhandelsskatt tord-e såsom angi- vits antalet skattskyldiga komma att uppgå till ca 200 000, något som i och för sig framstår som besvärande ur kontrollsynpunkt med hänsyn till be- hovet av kontrollpersonal och kostnaderna för kontrollen. Inom detaljhan- deln tord-e oftare än inom partihandeln förekomma brister i bokförings- underlaget, vilket ur kontrollsynpunkt framstår som en olägenhet. Härtill kommer att det genom det stora antalet skattskyldiga blir svårare att uppnå en fullständig kontroll av varuuttag för ägarens egen del, vid förekommande personalra'ba-tt-er och vid de varulbyten, som kan förekomma handelsmän emellan. Detsamma gäller i de fall kontanta inköp betalas ur kassan, utan att inköpen föranleder någon note-ning i bokföringen. Såsom angivits i redogörelsen för kontrollorganisationen kan skattekon- trollen vid en detaljhandelsskatt kostn-adsberäknas till mellan åtta och nio milj. kronor. Kostnaderna för näringslivets del kan genom det större antalet skatt- skyldiga totalt sett väntals bli större vid en detaljhandelsskatt än vid en partihandelsskatt. Å andra sidan kan 'det antagas, att en :del av de kostna- der, som kan komma att åvila de skattskyldiga, kan föranledas av förbättrad
bokförin-g, vilket även ur de skattskyldigas egen synpunkt kan betraktas som en fördel att uppnå.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att skattesatsen vid en detaljhan- deISSk-att blir lägre än vid en partihandelsskatt. Den skatt en detaljhandlare har att erlägga blir inte blott totalt sett mindre utan även mindre i förhåll- lande till hans omsättning och till hans handelsmarginal. Detta kan i och för sig vara ägnlat att underlätta skattens erläggande och att minska risken för skatteundandra-gande.
Särskilda problem uppkommer vid bedömningen av gatuhandel (ambu- lerande eller fast), gårdfarihandel, torgförsäljning, postorderförsäljning samt försäljning genom personalföreningar e. (1. och genom utbjudning per annons eller i hemmen — vid dörren eller per telefon.
U_r redovisnings- och kontrolltekniska samt kostnradsmässiga synpunk- ter har sålunda partihandelsskatt-en företräden framför detaljhandels— skatten.
2. Bedömning ur skatteberäkningssynpunkt
Partihandelsskatt. Vid en partihandelsskatt erfordras två skattesatser, nämligen en högre vid försäljning till detaljhandlare och en lägre vid för- säljning direkt till konsument. Härvid uppkommer problem i fråga om av- vägningen skattesatserna emellan. Relationen mellan skattesatserna borde rätteligen vara olika i skilda branscher, beroende på .handeismarginalerna. Då en generalisering syns erforderlig av praktiska skäl blir vissa ojämn- heter i beskattningen ofrånkomliga. Dessa ojämnheter blir emellertid mera framträdande först vid högre skatteuttag. Varje avvägning * kan dessutom uppfattas som ett ställningstagande från det allmännas sida till margina- lernas storlek, vilket ur principiella synpunkter är en olägenhet. System-et medför även olägenheter gen-om att de skattskyldiga måste differentiera sina köp'arei olika kategorier, beroende på köparens ställning, [därvid skilda skattesatser skall tillämpas vid försäljning till återförsäljare och vid för- säljning till konsumenter; i vissa fall skall skatt inte uttagas.
Detaljhandelssloatt. Vid detaljhandelsska-tten upp-kommer inte något pro- blem med skilda skattesatser. Däremot torde vissa svårigheter uppkomma för detaljhandlarna motsvarande dem, som föreligger vid en partihandels- skatt, a—tt vid skattens beräknande särskilja den del av omsättningen, som hänför sig till försäljning till andra registrera-de företagare, såsom till vissa hantverkare m. fl., varvid även måste av säljaren uppmärksammas, huru— vida den levererade varan skall utnyttjas för återförsäljning resp. såsom tillverkningsmaterial, .i villket fall skat-t inte skal'l utgå, eller för annat änd' — mål, exempelvis privatförbrukning, i vilket fall skatt skall utgå.
Ur skatteberäkningssynpunkt är detaljhandel'sskattealuternativet att före—
draga, även om det också vid detta uppstår problem för vissa branscher vid försäljning, som inte skall beskattas hos säljaren.
3. Bedömning med hänsyn till avgränsningen av de skattskyldiga
Partihandelsskatt. För att den med detta alternativ förenade fördelen av ett litet antal skattskyldiga inte skall gå förlorad, måslte skattskyldigheten begränsas på visst sätt, så att pro—ducenter och partihandlare med mindre omsättning inte blir skattskyldiga. Likaledes reduceras fördelarna med en partihandelsskatt, om tjänstebeskattning med ett relativt stort antal skatt- skyldiga skulle genomföras. För producenternas del innebär begränsningen av de skattskyldigas antal en viss ojämnhet i konkurrenshänseende mellan de skattefria och de skattskyldiga producenterna. Då produlktionskostna- derna för de skattefria producenterna —— enligt kommitténs förslag efter årsomsättning av högst 20000 kronor — naturligen måste vara rela-tivt höga, torde dock fråga knappast bli om egentlig konkurrens. Att märka är också, att de skattefria producenterna skulle ha att erlägga skatt för råvarorna, varför blott förädlingskostnaden kommer att bli skattefri.
Avgränsningen mellan partihandlare ooh detaljhandlare skulle enligt kommitténs förslag ske enligt en auto-matiskt verkande regel, vilkens verk- ningar i vissa gränsfall skulle kunna bli diskutabla. Sålunda kan parti- handlare, ehuru årsomsättningen understiger gränsheloppet 50 000 kronor, köpa till pa'rtipriser och borde för den skull registreras. Å andra sidan kan partihandlare med årsomsättning överstigande gränsbeloppet köpa till detaljpriser och borde sålunda rätteligen betraktas som detaljhandlare i skattehänseende. I de fall då stora detaljhandel-sföretag inköper varor till samma priser som parti-handlare eller då specialaffäre-r köper direkt från producenter, framtvinga's ytterligare en gränsdragning, vilken ävenledes måste göras schablonmässig vid en årsomsättning av 500 000 kronor. De fall då intressegemenskap råder mellan registrerad säljare och detaljhan- delsföretag, vilket kan föranleda för låg prissättning och därmed för låg skaJtt, måste även av beskattningsmyndigheten särskilt uppmärksammas.
Vid en partihandelsskatt kommer producenter av jordbruksprodukter inte att beskattas för egen förbrukning eller försäljning i mindre omfattning av sådana produkter. Även om vissa livsmedel allmänt undantages vid en par- tihandelsskatt, framstår detta ur rättvisesynpunkt som en olägenhet.
Detaljhanldelsskatt. Avgränsningen av de skattskyldiga skulle här i stort sett bedömas eft-er yrkesmässigheten. Detta kan [antagas komma att medföra vis-sa svårigheter för skattemyndigheterna inom några speciella områden, exempelvis beträffande viss-a slag av personalföreningar, matserveringar, vissa trädgårdsodlaare m. fl.
Ur avgränsningssynpunk't torde vara klart, att partihandelsskatten med— för d-e största rent tekniska svårigheterna.
4. Bedömning med hänsyn till verkningar vid förändringar i skattesatsen
S'åsem i annat sammanhang angivits är skattens rörlighet av betydelse; särskilt där skatt-en skall användas såsom instrument i konjunkturpolitiskt syfte (s. 74). Vid ändring av skattesatsen för en partihandelsskatt upp- kommer häremot svarande förändringar i värdena å detaljhandelsl'ager, därvid skattesänkningar kan leda till krav på skvatterestitution. Även för detaljhandelsskatten medför förändringar i skattesatsen vissa olägenheter. Sålunda erfordras i vissa fall en ommärkning av detaljhandelns lager, därest skatten, såsom norma'lvt förutsättes,'är osynlligt inräknad i varupriset. Det måste också antagas förflyta viss tid, innan en ny skattesats helt slår ige— nom i priserna.
5. Bedömning med hänsyn till kostnader för lagerhållning m. m.
Partihandelsskatten. Av betydelse för bedömningen i detta sammanhang är, huruvida skatt å detaljhandelns lager skall uttagas vid ikraftträdandet av en förordning om allmän varuskatt.
Det plågar mot en partihandelsskatt anföras, att detaljhandeln måste för bibehållande av oförändrad lagerhållning uppbringa rörelsekapital, motsva— rande sk—attekostnaden för lagret, och således äsamkas en direkt utgirft, svarande mot räntekostnaden härå. Resonemanget bygger på den förutsätt- ningen, att l'agerasxkatt s'k-all uttagas för detaljhandelns lager. Om så ej sker blir läget delvis ett annat. Detaljh-andvlaren har då ett obeskattat lager och den löpande beskattade försäljningen svarar -i det långa loppet mot den likaledes beskattade äteranskaffningen. Detaljhandeln får med denna upp- läggning inga problem m-ed kapita'lanskaffning för skatten och ej heller räntekostnader. Vid en lagerökning liksom vid nyetablering eller överta- gande av rörelse uppkommer däremot ett av skatten betingat kap'italbehov; Prxobliemställningen blir vid höjning av skattesatsen densamma, under för- utsättning att skattereglering av lager inte ifrågakommer.
Däremot innebär beskattningen av försäljningen till detaljhandeln, att detaljister primärt får bära s'kattekostnad för 'inkur'anta och lagerförsxtördla varor liksom för varor, som försålvts på kredit till inselventa kunder. För dessa kostnader söker emellertid den skattskyldige täckning genom brut- tovinstpålägget, varför kostnaderna i regel ytterst drabbar konsumenten.
Att varorna förutbeskattas medför att detaljhandeln inte kan åtnjuta skattefrihet i fall av export.
Detaljhandelsskatten medför inga verkningar av här behandlad art.
Sammanfattning
Valet mellan de två alternativen pantihan—dels- och detaljhandelsskatt ut- gör, som av det sagda framgår, ett val mellan en skatt som berör ett färre
antal skattskyldiga men är av mera komplicerad natur och en skatt som är enklare till sin konstruktion men berör ett avsevärt större antal skattskyl- dig-a. Båda skatteformerna framstår såsom fullt praktikabla, och den ena skatteformen syns inte från mera allmänna utgångspunkter kunna ges något bestämt företräde framför den andra. Det i och för sig tveksamma valet kan bli beroende på, hur stort skatteuttag som åsyftas. Vid en relativt låg skattesats ger de lägre redovisnings- och ko-ntro'llk'ostnaderna för parti- handelsskatten denna viss-t företräde framför detaljhandelsskatten. Vid ökade skattesatser skärps emellertid "snabbt de tekniska kompl'ikatilonerna vid partihandelsskatten. En detaljhandelsskatt är mera okänslig ur denna synpunkt. Ur konjunkturpolitiskt syfte syns detaljhandelsskatten med hän- syn till skattesatsens stör-re lättrörliglhet vara något mera lämplig. Med hänsyn till att sålunda enligt kommitténs mening ingendera skatteformen kan ges något allmänt företräde och enär förhållandena vid den för skattens införande aktuell-a tidpunkt-en kan bli avgörande för valet av skatteform, har kommittén funnit sig böra utarbeta fullständiga förslag beträffande båda skatteformerna.
II. Beskattning av tjänster
Den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen har huvudsakligen be— handlat frågan om en varubeskattning, förlagd till olika led i produktions— och distributionsprocessen. Däremot har kommittén ”inte närmare behand- lat frågan om beskattning av den konsumtion, som består i utnyttjandet av tjän-steprestationer av olika slag. Dylik konsumtion representerar i många fall en betydande skattekraft och visar i vårt moderna samhälle en tendens att öka. Om tjänsterna lämnas utanför en införd generell varubeskattning. kan detta l-eda till att man åstadkommer en inte önskvärd snedvridning i skattens ekonomiska verkningar. Själva balansen i en dylik skatts utform- ning motiverar således en komplettering med en tj änstebesk—attning. Å andra sidan kan detta av praktiska skäl inte ske generellt, enär en utsträck- ning av beskattningen till tjänstepresta'tioner 'i vissa fall kommer att med— föra en orimligt stor ökning av antalet skattskyldiga och därmed av kon- trollapp-araten eller praktiska olägenheter av annat slag.
Enligt partihandelss-kattealternativet skulle antalet skattskyldiga begrän- sas till omkring 60 000. Vid en komplettering med tjänstebesk—attning av samma omfattning som vid en detaljhandelsskatt skulle antalet skattskyl- diga öka med omkring '50 procent, varjämte »under beskattning skulle kom- ma företag av helt annan typ än de, som omfattas av en varuskatt i parti- handelsledet. Härav skulle följa, att beskattningen-s praktiska handhavande skulle bli mera komplicerat. Då det endast i undantagsfall torde förekomma, att partihandel är kombinerad med tillband-ahållnande av tjänster, behöver
ett utelämnande av tjänsterna från beskattning inte medföra några med kontroll och redovisning sammanhängande olägenheter. Kommittén anser därför, att partihandelsskatten kan kompletteras med en tjänstebeskatt— ning antingen omedelbart eller vid en sen-are tidpunkt. l Detaljhandel-n med varor är ofta kombinerad med reparations- och un- derhålllsverks-amhet, vilket gör det önskvärt att i vart fall vissa tjänster omedelbart medtages vid en varuskatt lagd ei detalj-handelsledet. Ett undan- tagande sk'ulle nämligen i sådana fall, på samma sätt som undantagande av vissa varor, försvåra redovisning och kontroll. Den ökning av antalet skatt- skyldiga, som inträder vid en begränsad tjänstebeskattning, medför vid detta alternativ mindre olägenheter, då man redan vid en varuskatt har huvuddelen av skattskyldiga av denna typ inordnade under beskattningen. Från ovan redovisade utgångspunkter bör även övriga tjänster bli beskat- tade, därest inte tekniska eller andra särskilda skäl talar däremot. Kommittén behandlar ri det följande de tjänster som i första hand kan komma i fråga för beskattning som komplement till en varuskatt i detalj— nandevlsledeti
Reparations- och underhållstjänster
E'tt vägande skäl för beskattning av reparations— och underhållstjänster vid en detaljhandelsskatt är, att detaljhandeln med varor ofta år kom- binerad med tjänster av dett-a slag. Även åtskilliga mindre tillver- kare, som direktförsäljer till allmänheten, har ofta tillverkning kombinerad med reparation—sverksamhet. Gränsen mellan vad som skall anses som till— verkning å ena sidan samt reparation och underhåll, å den andra, kan stundom vara SVåJI' att uppdraga. Vid en beskattning av jämväl reparations- och und-erhållsarbeten å varor skulle man slippa denna gränsdragning. Än mera betydelsefullt är, att redovisningen ooh kontrollen skulle väsentligt fören-klas, om nämnda tjänster medtages och sålunda någon uppdelning av företagets omsättning inte behöver ske. Ur synpunkten =av skattens avkast- ning har skatt å reparations- och liknande arbeten en inte oväsentlig bety— delse. Den viktigaste kategorien företag 'i detta hänseende utgör verkstäder för reparation av bilar och andra transportmedel. Årsomsättningen utgjorde år 1950 ca 400 milj. kronor. Den torde genom de senaste årens snabba ex- pansion nu ha närmast fördubblats och den är i stad-igt stigande.
Medan sålunda en beskattning av arbetsprestationer å varor i allmänhet skulle medföra fördelar vid en detalj-handelsskatt, finns dock här några områden, där ändamålsenligheten av en beskattning av arbetsprestationer kan ifrågasättas, nämligen :i fråga om skorepa-rationer samt reparationer och tvätt av kläder. Det rör sig här om ett stort antal mindre företagare, totalt ca 15 000. — Det kan nämna-s att från den 1 juli 1955 i Norge från beskattning undantagits sko-makerier samt tvätt- och strykinrättningar.
Antalet s—kom-akerier uppgår till ca 5 000 med en årsomsättning av något mer än 50 milj. kronor. Om man frånräknar kostnader för läder och annat material, som i va-rt fall skulle komma att beskattas, torde den årliga skatte- intäkten avseende själva arbetet med reparation av skodon ko-mma att röra sig om endast ca 400 000 kronor för varje skatteprocent. Kontrollen vållar här svårigheter, som knappast står i proportion till skatteintäkten. Ett un- dan-tag underlättas av att kategorien sko-make-rier kan relativt 'lätt avgrän- sas. Därest skomakerierna inte medtages under beskattning, syns detta med hänsyn tilll konkurrensförhållandena föranleda, att ej heller skore- pa'rationer, so-m helt eller delvis utföres fabriksmässigt, medtages. _ Till skoreparationer bör hänföras skoputsn'in-g liksom även omfärgning av skodon.
Liksom skomakerierna är företagsgruppen tvätt- och stryk'inrättningar lätt att avgränsa. Antalet företagare uppgår här till ca 1 700, varav fllertalet torde vara småföretagare utan anställd personal. Omsättningen syns utgöra ca 70 milj. kronor. Häri ingår då såväl tvätt till enskilda hushåll som till restauranger, hotell m. fl. Under omsättningsskattens t'id förelåg en del svårigheter, gälla-nde bl. a. frågor om skattskyldigheten för andelstvättstugor, varjämte kontrollen av mindre tvätt- och strykinrättnin—gar vållade vissa besvärligheter. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att från beskattning und—antaga tvätt, mangling och strykning av kläder och andra textilvaror.
Då det gäller reparation av kläder är läget delvis ett annat, enär de be- rörda företagen inte kan avgränsas lika lätt som i fråga om skor-eparatio-ne—r eller tvätt av kläder. Samma företagare bedriver nämligen ofta såväl repa- ration som nytillverkning av kläder. Det syns vidare inte lämpligt att alltid undantaga reparations- och omändringsarb-eten inom textilbranschen oav- sett företagets sto-rlek. Önskvärt är att undantaga den stora mängden hem- sömmerskor och skräddare m. fl. Enligt föreliggande uppgifter utgör an— talet yrkesmässiga sömmerskor utan egen ateljé c-a 6000 med en årsom— sättning av endast något mer än tio m'i'lj. kronor. Denna stora kategori spelar sålunda en mycket ringa roll för skattens avkastning, endast drygt 100000 kronor per s*katteprocent. Stora besvärliglheter uppkommer vid kontrollen liksom även svårigheter i många fall att avgöra om verksam- heten kan anses yrkesmässig, t. ex. beträffande hemmafruar, som mer eller mindre tillfälligt åtager sig sömnadsarbete. —— Hur en avgränsning inom detta område bör ske, syns vanskligt att avgöra. Enligt kommitténs me- ning torde det vara mest ändamålsenligt att från skattskyldighet undantaga sådana företagare, vars omsättning inte överstiger 10 000 kronor för år. Möjlighet bör förefinnas att jämka denna gräns sedan man vunnit prak- tiska erfarenheter vid beskattningens tillämpning.
Bortsett från de här nämnda undantagen för skoreparationer samt rep-a- rations- och rengöringsarbeten å kläder m. ni. hör vid en detaljhandels-
skatt medtagas arbetsprestationer i form av reparation, ändring, underhåll och rengöring av varor, liksom även givetvis arbete med förfärdigande av varor, då kunden håller materialet (arbetsbeting). Som allmän förutsätt- ning för skatteplikt gäller att arbetet utföres av yrkesmässig företa-gare. Om arbetet utföres för annan skattepliktig företagare—s räkning och avser varor, som denne saluför eller emott'agit för arbetets utförande, bör skatt inte ultgå företagarna emellan.
Av vad kommittén tidigare iolika sammanhang anfört framgår, att kom- mittén funnit arbetsprestationer å fast egendom inte höra medtagas under beskattning.
Serverings- och restaurangtjänster
Det kan även anses motiverat att kom-binera en varubeskattning i detal- j'ist'ledet med en beskattning av tjänster, som tillhandahålles :i serverings- rörelser av olika slag. Årsomsättningen uppgick år 1950 till ca 900 milj. kronor och torde sedan dess ha ökat avsevärt. Vad gäller kaféer och kondi- torier är servering regelmässigt kombinerad med varuförsäljning över disk och i viss utsträckning även med tillverkning av bröd. Därest serveringen skulle undantagas från beskattning blir redovisning och kontroll mycket komplicerad-e. Företaget skulle få skilja mellan direktförsäljning och serve— ring. För de varor, som åtgår för servering-en syns skatten få redovisas i form av skvatt år från rörelsen uttagna varor. De under omsättningsskattens tid ofta påtalade svårigheterna, som bottnade i att viss direktförsäljning av bröd var fri medan hela omsättningen vid servering beskattades,skulle återkomma i omvänd form och med större styrka. Enda praktiska utvägen att undvika dessa svårigheter syns vara att, om serveringsverlosamheten blir skattefri, kaféer och konditorier får betala skatt å sina inköp och sålunda anses såsom sista ledet i varuförsäljningen. Skatten skulle dock därigenom komma att beräknas på lägre varuvärden och en viss _— e'huru troligen inte alltför märk-bar — ojämnhet i konku-rrenshänseende skulle bli följden. Om jämväl bageri bedrives bör dock, även i fall av skattefrihet för servering. företaget få inköpa varor fritt från skatt och vad som åtgår för serveringen bör då beskattas som uttag från rörelsen. — Gränsen mellan kaféer och konditorier, å ena sidan, samt matserveringar och'restauranger, å andra sidan, är föga exakt, enär olika övergångsformer finns. Man torde därför inte utan att synnerliga svårigheter uppstår för behandlingen av dess-a blandade fall kunna tillämpa oli-ka regler-för skilda slag av serverings- verksamhelt. Matservering-ar och restauranger drivs i regel inte i kombina— li—on med direktförsäljning av varor. Gränsen mot icke—yrkesmässig verk- samhet kan i åtskilliga fall te sig oklar, såsom beträffande personallrestau— ranger, matserveringar i kollektivhus, förenings- och klubbrestauranger, inackorderingar i skolstäder, matlag, privata vilo— och rekreationshem, etc.
I de fall då priset för mat och rum är kombinerat, måste en uppdelning sk'e. För det stora flertalet fall uppkommer dock i dessa hänseenden inte några särskilda svårigheter. Under omsättningsskattens tid, då serverin-gsverk- samheten beskattades, framkom så småningom en någorlunda fast ordning. För en beskattning av serveringsrörelse talar i viss män att färdiglagad mat, som säljs i livsmedelsaffärer, blir beskattad. Priserna härå torde inte alltför mycket skilja sig från priserna å de billigare matserveringarna. Mot en be— skattning kvan måhända även anföras, att ett visst merarbete uppkommer för sådana liwmedelsföretag, som säljer till serveringsrörellser, då försälj- ningen till dessa såsom varande återförsäljare får hållas avskild i bokfö- ringen. I fall då skatt emellertid kan komma att uttagas, får se-rveringsföre- taget 'i stället verkställa avdrag härför vid sin redovisning.
Vid sitt bedömande av skäl för och emot en beskattning av serverings- verksamheten 'har kommittén funnit övervägande skäl tala för att. liksom under omsättningsskattens tid, serveringsverksamheten medtages vid en beskattning förlagd till detaljhandelsledet.
Tjänster inom hygienens område
De tjänster som tillhandahålles av t. ex. frisörer, damfrisörskor, hadin- rättningar m. fl. tillhör dem som vid en mera allmänt genomförd tjänst-che- skattning borde komm-a i fråga till beskattning. Det föreligger emellertid in- om dessa områden inte ett så utbrett samband mellan varuförsäljning och tillhandahålla—nde av tjänster, att kontrol-l- och redovisningsskäl nödvän- diggör denna komplettering av en varuskatt i detaljhandelslledet. Då en tjänstebeskattning inom de angivna områdena skulle komma att väsentligt öka antalet skattskyldiga och då skatteintäkterna kan antagas bli av för- hållandevis ringa omfattning, anser kommittén, att en [beskattning av nämn- da tjänster först bör komma i fråga sedan erfarenheter av varuskattens och genom-förd tjänstebeskattnings tillämpning vunnits.
Resor m. m.
Utgifterna för resor uppgick år 1955 till omkring 1150 milj. kronor. Några tekniska hinder att skattebelägga dessa tjänster i den mån det är fråga om resor inom riket syns inte föreligga. Kommunikationsmedlen ägs i stor utsträckning av det allmänna och där så inte är fallet, är transport- tjänsterna underkastade statlig kontroll i sådan omfattning, att en särskild beskattning inte torde kräva en väsentligt utbyggd kontroll]organisation. Kommittén anser det därför — med utgångspunkt från de bedömni-ngsgrun— der kommittén har att anlägga — i princip möjligt att skattebelägga resor som ett komplement till en allmän varuskatt. De trafikpolitiska konsekven- serna kan dock tala mot en dylik beskattning. Kommittén har inte ansett
sig böra behandla denna del av frågan. Kommittén vill emellertid erinra om den pågående utredningen om riktlinjerna för den statliga trafikpoliti- ken (1953 års trafikutredning). Beträffande godstransporter märks, att dessa genom att kostnaderna ingår i varans försäljningspris praktiskt taget helt blir beskattade vid en detaljhandelsskatt och till vis-s del vid en parti- handels-skatt.
En skatt på nyttjandet av telefon, på telegram och på användning av vissa postverkets tjänster skulle på grund av statens m-onopolstä'llning in- nebära en omständligare procedur än nödvändigt. Genomföres en indirekt beskattning för andra områden, syns en lämpligare väg än särskild be- skattning vara att genomföra en mot skatten svarande uppjustering av teletaxor ooh postporto.
Bostadstjänster
Nyt-tjanxdet av bostadstjänster utgör ett mycket betydande konsumtions- område, vars beskattning skul-le inbringa avsevärda belopp. Eftersom det här är fråga om en konsumtion, som till övervägande del är föremål för statlig reglering och till viss del för su'bventionering, vars fortsatta utform- ning för närvarande är under statsmakternas prövning, har kommittén inte anse-tt sig böra upptaga denna fråga till behandling. Att kommittén inte har utformat något tekniskt förslag till en beskattning av bostadsnyttjandet innebär sålunda inte något ställningstagande från kommitténs sida till frå- gan, huruvida i vissa situationer en dylik beskattning bö'r genomföras eller ej.
Övriga tjänster
Utöver de här redovisade tjänsterna före-kommer tillhandahållande av tjänster av en mängd olika slag. Hit hör tjänster ino-m sådana fria yrken som advokater, arkitekter, revisorer m. fl., hit "hör också de tjänster, som tillhandahålles av banker, försäkringsi—nrättningar, resebyråer m. fl. Alla dylika tjänster tillsammantagna representerar otvivelaktigt ett inte ringa skatteunderlag, Då det emellertid här är fråga om tjänster och områden av så särpräglad natur, att ett medtagande otvivelaktigt skulle verka *kom- plicerande på utformning-en och handhavandet av en indirekt beskattning, anser kommittén, att nämnda tjänster inte bör medtagas vid en allmän in- direkt beskattnin-gs införande.
III. Utvidgad punktbeskattning
Kommittén har enligt sina direktiv att bl. a. undersöka, huruvida en ev. utvidgad indirekt beskattning bör ta form av 'en generell skatt eller om det nuvarande systemet bör utbyggas genom utsträckning av den indi-rekta
beskattningen till vissa varugrupper, ev. i kombination med höjn-ing av vissa av. de nuvarande indirekta skatterna. Här bör erinras om, att kommittén redan tidigare framhållit (s. 98), att en utvidgad indirekt beskattning — med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god avkastning _ principiellt bör vara av allmän karaktär. Härefter har två alternativ till en allmän indirekt beskattning närmare behandlats. Det åter- står för kommittén att pröva, om en utbyggnad av nuvarande punktskatter kan vara lämplig som ett ytterligare alternativ, och att belysa de för- och nackdelar en sådan skatteform skulle kunna innebära.
Till de vanligen nämnda fördelarna med punktskatter hör främst, att punktskatter—na kan läggas på varor, som inte framstår som direkt nöd- vändiga för lrivsuppehälllet. Skatten kan ges en karaktär av skatt på lyx- varor eller i varje fall på varor, som lättare än andra kan undvaras. Nu gäll-ande varu- och försäljningsskatter får anses vara uppbyggda efter denna princip. En skatt lagd på exempelvis choklad och andra sötsaker, kemisk- tekniska preparat såsom parfymer, läppstift, rakvatten in. in., guldsmeds- varor, äkta mattor o. d., kan vara lättare att tåla än en skatt lagd på kon— sumtionen i allmänhet. De uppräknade varorna är uppenbart inte lika oum- bärliga som t. ex. livsmedel och beklädnadsvaror.
En beskattning utbyggd efter lyx- eller umbärlighe-tsprincipen måste emellertid få en mycket begränsad räckvidd. Det kommer alltid att möta svå- righeter att få någon objektiv grund för urvalet av de varor, som i skatte— hänseende skall klassificeras som lyxvaror. I den mån det skulle visa sig möjligt att göra ett sådant urval, skullle resultatet bli, att de utvalda va- rorna representera-de en så liten omsättning — med lyxvaror måste ju för— stås varor som endast kan köpas i begränsad omfattning eller av ett fåtal —— att skattein—komsterna blev mycket blygsamma. Utvidgas bedömningen till att inte enbart gälla lyxvaror utan även var-or, som lättare än andra kan undvaras i den allmänna konsum-tionen, kan en vidare krets av varor komma i fråga. Även med denna vidga-de förutsättning får urvalet en prä- gel av godtycke över sig och svårigheter med avgränsningen uppkommer. Sådana svårigheter föreligger redan med de begränsade varuskatter som nu gäller. Vid en utbyggnad av punktskatterna till nya områden kommer dessa svårigheter att bli än mera utpräglade. En utbyggnad måste medföra. _att allt fler varor, utvalda på grund av subjektiv-a uppfattningar om deras unrbärlig-het, kommer under beskattning. Med en utbyggnad följer vidare. att punktskatterna i ökad utsträckning kommer att omfatta sådana varor. som kan vara lika vanliga i konsumtionen även hos små inkomsttagare som direkta nödvändighetsvaror. Härmed förloras tydligen till väsentlig del de fördelar, som ansetts förknippade med punktskatter av denna typ.
*Som en annan fördel med punktskatter brukar nämnas, att sådana skat— ter kan läggas på varor, som framställes hos ett fåtal tillverkare, och att kontrollen därför kan bli mycket effektiv utan några stora kostnader. Detta
antagande är riktigt så länge punktskatterna begränsas till ett litet antal varor. Exempel härpå visar _ utöver de i särställning stående sprit- och tobaksskatterna —— skatten på kaffe, som uppbäres i samband med impor- ten, och skatten på elkraft, som uppbäres hos ett fåtal distributörer av el- , kraft. Det kan även ges exempel på nu Obeskattade varor, som —— med hän- syn till att de framställes hos ett litet antal tillverkare _ ur kontrollsyn- punkt skulle vara lätta att besk-atta. Tändstickor och socker utgör ett par sådana exempel.
En utbyggnad av den indirekta beskattningen efter principen att beskatta varor, som tillverkas hos ett litet antal], lätt kontrollerbara företag, är dock ohållbar, eftersom den helt saknar objektiv grund. En utbyggnad av den indirekta beskattningen till varor, som både skulle kunna anses vara lättare att undvara än andra och för vilka en skatt skulle vara särskilt lätt att administrera, torde inte komma att gå väsentligt utanför det varuo-mråde, som redan är beskattat. Därmed skulle följa, att en sådan utbyggnad inte skulle komma att tillföra staten någon mera väsentlig inkomstökning.
Som en illustration till vad utbyggda punktskatter för enskilda varu- grupper skulll-e ge i statsinkomster kan följande exempel nämnas. En skatt på 20 procent lagd på följande varuslag skulle inbringa: tändstickor 3,5 milj. kronor, glöd-lampor 2 milj. kronor, kameror 6 milj. kronor. En mot— svarande skatt på en så allmän konsumtionsvara som socker skulle in- bringa omkring 75 milj. kronor och en skatt av samma storlek på skor omkring 30 milj. kronor.
En allmän indirekt skatt lagd i detaljhan-delsledet på en procent kan, såsom framgår av kommitténs beräkningar (s. 181), antages inbringa 270 milj. kronor för budgetår räknat.
För a-tt ett utbyggt punktskattesystem skall kunna ge inkomster motsva- rande dem, som en allmän indirekt skatt g-er även vid en låg skattesats, fordras, att punktskatterna kommer att omfatta en betydande del av våra vanliga konsumtion-s— och investeringsvaror. Trots en sådan utbyggnad mås- te man förutsätta, att skattesatserna skulle bli höga jämfört med dem, som kan tillämpas vid en allmän indirekt skatt.
En ofråmkomlig godtycklighet vid valet av varor, som skall omfattas av skatten, och de förhållandevis höga skattesatserna talar alltså emot ett ut- byggt pun'ktskattesystem. De beskattade varorna kan, beroende på det högre pris skatten medför, väntas få svårare att hävda sig i den allmänna efter-_ frågan gentemot andra varor. F öljde-n blir avsättningssvårigheter med åter— verkningar bakåt på de tillverkande företagen och skatten får därigenom biverkningar för för-etag och anställda, som inte h-ar varit avsedda. Särskilt påtagliga kan dessa återverkningar bli i sådana fall, då en beskattad vara relativt lätt kan ersättas med en vara, som är fri från skatt. Genom punkt— skattern'as inverkan på konkurrensförhållandena inom näringslivet kan det vidare väntas, att det ständigt från de företag, som beröres av skatterna,
kommer att göras framstötar för ändringar syftande till en lägre skatte- belastning. Det kan därför väntas bli svårt att hålla samman ett punkt- skattesystem av m-era omfattande slag och att få detta funktionsdugligt för längre tid. '
Då ett punktskattesystem förutsätter höga skattesatser kommer vidare den rörlig—het i skattesatserna, som kan vara önskvärd, om indirekta skatter skall användas för konjunkturpolitiska uppgifter, endast i begränsad ut- sträckning att kunn-a uppnås. Erfarenheterna från vissa nu gällande punkt- skatter visar, att efterfrågan även på sådana varor, som i och för sig inte är särskilt prisk-änsliga, starkt påverkats vid mera väsentliga förändringar i skattesatserna. Det ligger för övrigt i sakens natur, att möjligheterna till en av konjunkturpolitiska skäll motiverad fördubbling av skattesatserna är större, om utgångsläget är t. ex. en tvåprocentig allmän indirekt slkatt, än om utgångsläge-t är en serie av punktskatter på 20 procent eller högre. Härtill kommer att effekten på den totala efterfrågan av den senare höj- ningen, om den över huvud taget skulle kunna genomföras, ändock skulle bli mindre genom att efterfrågan sökte sig över till den Obeskattade delen av varuområdet.
Med hänsyn till svårigheterna att vid en utbyggd punktbeskattning bevara de fördelar, som ansetts ligga i detta skattesystem så länge det är begränsat till ett fåtall varor, och till de ofördelaktig-a verkningar ett sådant system kan väntas få i olika avseenden, finner kommittén, att en utbyggnad av nuvarande punktskatter till nya varor eller varuområden inte utgör ett lämpligt alternativ till de former för allmän indirekt beskattning kommittén förut behandlat.
Detta innebär emellertid inte ett oviltkorligt avståndstagande från an- vändningen av punktskatter. Punktskatter kan nämligen visa sig nödvän- diga att använda fristående eller som ett komplement till en allmän indirekt beskattning för att ge ökade inkomster eller för att fylla andra, mer speciella uppgifter. Till denna typ av punktskatter hör i första hand förekommande sprit- och tobaksskatter samt skatterna på motorfordon och motorbränslen. Härutöver användes, såsom kommittén tidigare uttalat (s. 75), punktskat- ter för att påverka konsumtionens och investeringarnas inriktning. Punkt- skatter av detta slag bärs upp av sär-skilda motiv, som under längre eller kortare tid kan bedömas äga giltighet. I vilken mån sådana punktskatter för framtiden kan Visa sig erforderliga och lämpliga undandrager sig av naturliga skäl kommitténs bedömande.
Till vissa av de nu gällande punktskatterna återkom-mer kommittén i ett. följ-ande kapitel.
IV. Beräknade skatteintäkter vid detaljhandels- resp. partihandelsskattealternativet
Kommittén har i syfte att erhålla en uppfattning av de skatteintäkter, som I kan påräknas vid en detaljhandel's- res—p. en partihandelsskatt, gjort vissa beräkningar rörande storleken av dessa intäkter. För dessa beräkningar re- dogöres i det följande. Kommittén vill dock starkt understryka osäkerheten i de angivna beloppen.
De gjorda beräkningarna över skatteintäkter omfattar dels hushålllens in- köp år 1955 av varor och tjänster — beträffande livsmedlen bygger beräk- ningarna på preliminära uppgifter för år 1956 —— dels den offentliga kon- sumtionen av varor, dels företagens, statens och kommunernas utgifter för
Tab. 27. Hushållens inköp av varor och vissa tjänster, som ingår i alterna- tiven detaljhandelsskatt resp. partihandelsskatt
Beskattningsvärde i milj. kronor Skatteobjekt Detaljhan- Partihan- delsska-tt delsska-tt 1. Livsmedell ...................................................... 9 740 7 174 a) Mjöl, gryn, bröd .......................................... 1 176 941 b) Potatis ..................... . ................................. 330 —— c) Rotfrukter, grönsaker, frukt, bär .................. 1 289 773 d) Specerier ................................................... 1 652 1 321 e) Mjölk och grädde ........................................ 970 863 f) Smör och margarin ..................... 795 689 g) Ost ........ . .................................... 285 234 h) Kött och fläsk .......................................... 2032 1 670 i) Ägg ............................................................ 318 _— j) Fisk ......................................................... 389 281 k) öl och läskedrycker ..................................... 504 402 2. Bränsle2 ......................................................... 780 663 3. Kläder, skor, reseffekter m. m.3 ........................ 3620 2534 4. Möbler, bosättn.-art. och andra varaktiga varor 1 950 1 365 5. Motorfordon4 ................................................. 1370 940 6. Cyklar och sportartiklar 190 152 7. Toalettacrtiklar, färg m. m. 480 350 8. Böcker, papper m. m.5 .................................... 250 150 9. Fotoartikla—r ...................................... .. 120 84 10. Blommor ....................................... .. 110 72 11. Restaurangtjänster6 500 — 19 110 13 489
1 Militärt kosthåll liksom restaurangernas och de offentliga inrättningarnas ingår, däremot ej spritdrycker, vin och tobak. ' 2 Stenkol, koks, eldningsolja, fotogen och brunkolsbriketter ingår. 3 Skrädderiarheten och skoreparationer ingår ej. 4 Därav i konsumentpriscr 790 milj. kr. för nyinköp (exkl. investeringsavgift), 200 milj. kr. för reparationer och service (ingår ej i partihandelsalternativet) samt 300 milj. kr. för bensin, olja etc. (ingår blott delvis i partihandelsalternativet). 5 Tidningar och tidskrifter ingår ej. 6 Endast förädlingsvärdet ingår här. Livsmedelsdelen är upptagen under 1.
investeringar i maski-ner, transportmedel o. d. samma år och dels utgifter för material av olika slag för byggnader och andra fasta anläggningar. Upp- gifterna till ledning för beräkningen av hushållens inköp grundar sig på av konjunkturinstitutet gjorda undersökningar och Jordbruksekonomiska meddelanden, utgivna av statens jord-bruksn'ämnd.
Värdet av den konsumtion, som ingår i hushållens inköp år 1955 av varor och tjänster, framgår av tabell 27.
Den i tabell 27 angivna summan beskattad konsumtion utgör 66 procent av den totala privata konsumtionen. Vid en skattesats av en procent, till- lämpad å de i tabellen angivna värdena, kan skatteintäkten beräknas uppgå till omkring 190 milj. kronor vid en detaljhandelsskatt och till omkring 135 milj. kronor vid en partihandelsskatt.
Tilll belysning av vilka varor och tjänster, som inte kommer att träffas av en allmän varuskatt, angives i tabell 28 hushållens inköp år 1955 av dy- lika varor och tjänster, beräknade efter konsumentpriser.
Tab. "28. Hushållens inköp år 1955 av enligt förslagen icke beskattade varor och vissa tjänster
Milj. kr.
1. Vin och sprit .............................. 1220 2. Tobak ............................... .. 890 3. Elström ...................................... .. 355 4. Ved, kokgas, torv och torvbriketter .. 200 5. Bostadshyra ................................................ 2405 6. Skrädderiarbeten och skoreparationer ......... 190 7. Garagehyra m. m. ........................ . ............... 150 8. Resor . ......................................................... 1140 9. Läkare och tandläkare ................................. 400 10. Begravningskostnader ................................. 50 11. Medicin ...................................................... 190 12. Tvätt, frisör, arbetshjälp m.m. .................. 550 13. Nöjen, radiolicens, tippning, lotterier ......... 585 14. Tele, post ................................................... 350 15. Tidningar och tidskrifter ........................... 370 16. Fotografering ............................................. 30
Summa 9075
Offentlig konsumtion, dvs. den förbrukning av varor m. ni. som äger rum hos offentliga institutioner m. fl.. kommer vidare att beskattas vid en varuskatt i såväl detaljhandelsledet som partihandelsledet. Denna offentliga konsumtion kan i runt tal uppskattas till 1 000 milj. kronor, vilket vid en skattesats av en procent skulle innebära en statsintäkt av 10 milj. kronor.
En allmän varuskatt i detaljhandelsledet kommer jämväl att träffa före- tågens, statens och kommunernas utgifter för investeringar i maskiner, transportmedel o. d. Dessa utgifter har för år 1955 av kommittén beräknats från följande utgångspunkter
1. Nyinvesteringarna i maskiner, transportmedel m. m. uppgick år 1955 totalt sett till 3 370 milj. kronor med följande fördelning. Enskilda företag 2 680 milj. kronor Kommuner 190 >> » Statliga investeringar (dock ej för krigsmateriel) 500 » » i 2. Från nu angivna uppgifter om nyinvesteringarna kommer man fram till en ungefärlig uppskattning av försäljningarna av maskiner, transportmedel, delar därav m. m. efter hänsynstagande till följande förhållanden:
a) i kostnaderna under I. ingår vissa installationskostnader (löner),
b) i 1. ingår endast nyinvesteringar; till detta kommer de maskindelar etc, som användes till underhåll,
e) i 1. ingår endast maskiner, transportmedel o. d.; till detta kommer den ut- rustning som ingår i byggnader, såsbom spisar, kylskåp, hissar, inredning m. m. 3. Därest hänsyn tas till under 2. angivna förhållanden kan de totala försäljning- arna av maskiner, transportmedel m. m. uppskattas till totalt 4400 milj. kronor med följande fördelning.
Till enskilda '3 500 milj. kronor » kommuner 300 » >> » statliga ändamål (dock ej krigsmateriel) 600 » »
Försäljningarna av maskiner, transportmedel m. m. kan med hänsyn till en viss osäkerhet 'i beräkningarna i avrundat tal beräknas uppgå till om- kring 4 000 milj. kronor. Vid en skattesats av en procent innebär detta en sklatte'intäkt på 40 milj. kronor.
Varusk-att förutsättes vidare skola uttagas för material av olika slag, in- gående i byggnader och andra anläggningsarbeten. Värdet av dylikt mate- rial k-an emellertid endast med stor osäkerhet beräknas. Gjorda undersök- ningar syns tyda på, att detta värde uppgår till mellan 3 000 och 4 000 milj. kronor. En skattesats av en procent tillämpad å detta värde kan således uppskattningsvis sägas ge en statsintäkt av minst 30 milj. kronor. Vid en partihandelsskatt torde skatteintäkten böna beräknas till ett något lägre belopp, eller minst 25 milj. kronor.
Samman-fattningsvis kan en varuskatt vid en skattesats av en procent grovt räknat antagas ge en 'skatteintäkt vid en detaljhandelsskatt av om- kring (190+10+40+30 :) 270 milj. kronor och vid en partihandelsskatt av omkring (135+10+40+25 :) 210 milj. kronor för budgetår räknat..
FEMTE KAPITLET
KONTROLLORGANISATION OCH KONTROLL- KOSTNADER
I. Nuvarande förhållanden
Kontrollstyrelsen är f. n. kontroll- och uppbördsmyndighet beträffande flertalet indirekta skatter, som skall erläggas för inom riket producerade varor och nyttigheter. Styrelsens nuvarande organisation på detta område. som är uppdelad på en central och en lokal förvaltning (fyra distrikt) , ut- göres av omkring 70 tjänstemän :i den centrala och ungefär lika många i den lokala förvaltningen. Tillhopa således ca 140 tjänstemän.
De nu gällande indirekta skatterna regleras genom särskilda förordningar, om vilka uppgifter tidigare lämnats. Skatteförfattniungarna är samtliga upp- byggda efter i stort sett samma grunder. Skyldigheten att redovisa skatt, som åvilar tililverkare eller säljare av sk-attelbelag-da varor och nyttigheter, f-u'llgöres på så sätt, att den skattskyldige avger deklaration angående sin utlämning eller försäljning av skattepliktiga varor. Deklarationer avges i allmänhet månadsvis. Tiden för inlsändandet till kontrollstyrelsen av sådan deklaration är avpassad så att den tid, som förflyter mellan varans utläm- ning e'll-er försäljning och deklarationens avgivande, svarar mot den genom- snittliga kredittid, som de skattskyldiga i allmänhet medger sina köpare. Då skattskyldig skall erlägga enligt deklaration upplupen skatt samtidigt med in-sändanldet av deklarationen, blir han sålunda normalt i tillfälle att ful-l- göra skattehetalningen utan att anlita i sitt företag arbetande rörelsekapital.
Till grund för de uppgifter, som skall lämnas i deklaration, skall ligga ve- derlbörlig hand-elsbokföring och/eller av kontrollstyrelsen jämlikt skatte- författningarna föreskriven bokföring.
Till kontrollstyrelsen inkomna deklarationer och andra kontrollhand- lingar blir föremål för formell och siffermässig granskning, varefter debi- tering av skatt verkställes. Skull-e därvid felaktigheter upptäckas, under- rättas skattskyldig härom genom delliterings- eller krediteringsbesked. Granskning av deklarationer m. 111. mot de skattskyldigas bokföring sker vid inspektioner, som förrättas av tjänstemän vid styrelsens lokala skatte- kontroll. Dylika inspektioner verkställes i allmänhet minst en gång årligen hos varje skattskyldig och omfattar inte blott siffermässig avstämning av deklarationsuppgifterna mot befintlig bokföring utan även överslagsberäk-
ning av omsättningen och produktionen av skattepliktiga varor under tiden efter föregående inspektion, därvid vad angår beräkningen av produktionen denna ställs i relation till förbrukning-en av råvaror och förnödenheter under samma tid. Vidare söker kontrolltjänstemannen medelst genomgång av prislistor eller andra uppställninga-r över produk'tionsprogrammet och fysisk undersökning av lagerhållningen av färdigvaror i görligaste mån övertyga sig om, att skatt redovisas för alla varor, som är skattepliktiga. Skulle vid inspektion visa sig, att tillverkaren underlåtit att i sina deklarationer för beskattning upptaga viss del av sin skattepliktiga tillverkning, har tjäns- temannen att upprätta förslag till efterdebitering å särskild blankett, av vilket förslag bl. a. framgår det skattebelopp, som anses skola påföras tillverkaren utöver tidigare deklarerad skatt, ävensom grunderna för denna efterdebitering. Detta förslag delges den skattskyldige, vilken —— om han anser att den föreslagna efterdebiteringen är oriktig — äger att inom viss tid inkomma till kontrollstyrelsen med skriftlig förklaring. Har sådan för- klaring inte inkommit inom angiven tid, debiteras den skattskyldige av sty— relsen i sänskild skrivelse. Styrelsen, som inte är bunden av tjänste- mannens förslag till efter-debitering, avgör ärendet på grundval av den framlagd-a utredningen. Skulle felaktighet bero enbart på felräkning eller liknande, lämnas rapport härom å s. k. granskningsbesked — debiterings- eller krediteringsbesked — varefter rättelse vidtages. Dessa besked god- kännes regelmässigt av den skattskyldige genom påteckning å beskedet.
Över varje förrättad inspektion har kontrolltjänsteman att upprätta rap- port med noggrann utredning rörande påträffade felaktigheter i skatteredo- visningen. Skulle inom kontrollstyrelsen tveksamhet råda om riktigheten av föreslagna debiteringar eller kredriteringar, verkställes ytterligare ut- redning genom remiss till inspektionsförrättaren eller till den skattskyldige.
Därest skattskyldig inte åtnöjers med kontrollstyrelsens beslut, äger han däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Dylika besvär skall ha inkommit in- om en månad efter den dag, vederbörande erhållit del av beslutet, och prö- vas slutgiltigt av Kungl. Maj:t (i statsrådet eller regeringsrätten) . Den rätts- liga prövningen av mål rörande skyldighet att erlägga skatt till kontroll— styrelsen verkställes i administrativ ordning och kan ej bli föremål för all- män domstols prövning.
Vad härefter angår behandlingen av ärenden. där tvist kan uppkomma mellan kontrollstyrelsen och skattskyldig angående storleken av skattebe- lopp, som utöver i deklaration redovisade belopp bör erläggas, må under hänvisning till det nu anförda erinras om, att dylika skattebelopp vanligen skall gäldas omedelbart. Fall kan givetvis förekomma, där beslut om efter- debitering och krav på betalning uppskj'utes. Detta är förhållandet, när oklarhet föreligger om storleken av det belopp, som skall efterdebiteras och tillika de felaktiga deklarationsuppgifterna tillkommit under sådana för- hållanden, att grov oaktsamhet eller uppsåt att undandraga sig ska-tt kan
antagas ha varit för handen hos den skattskyldige. Styrelsen brukar i dylika fall anhålla om polisundersökning samt hemställa, att den felande ställs under åtal med yrkande om ansvar enligt gällande skattestrafflag (SFS 1943z313). En polisundersökning kan understundom leda till höjning av det till efterdebitering föreslagna beloppet. Att efterdebitering och därmed krav på skatt i sådana fall verkställes med någon fördröjning innebär emel- lertid inte, att kontrollstyrelsen är skyldig att vid debitering rätta sig efter vad allmän domstol i brottmålsprocess kan komma att anse såsom undan— draget skattebelopp. Eftersom straffet i dylika processer vanlige-n utgör bö- ter till ett vi-sst högsta belopp, är det av allmän domstol såsom undandraget ansedda skattebeloppct endast den bas, på vilken böterna beräknas. Rege— ringsrätten har också i ett fall fastställt kontrollstyrelsens efterdebitering av visst belopp, ehuru högsta domstolen tidigare fastställt bötesstraff på basis av ett lägre skattebelopp.
Kontrollstyrelsen brukar således omedelbart låta påsföra och uttaga enligt inkomna granskningshandlingar inte deklarerade skattebelopp och, om nå- gon fördröjning förekommer, vidtaga åtgärder oberoende av allmänna dom— stolars ställningstagande. Det har hittills ytterligt sällan förekommit, att tvist uppstått angående storleken av inte deklarerade skattebelopp. I de fall, där regeringsrätten bifallit besvär över styrelsens debitering av skatt, har styrelsen givetvis haft att återbetala erlagd ska-tt.
I fråga om tvångsmedel mot skattskyldiga samt straff för brott och förseel- ser mot skatteförfattningarna gäller i stort sett enahanda bestämmelser en— ligt de olika skatteförfattningarna. Såsom i det föregående anförts äger kon- trollstyrelsen att avgöra ärenden och mål allenast i administrativ ordning. Uppstår fråga om att utkräva ansvar mot skattskyldig för underlåtenhet att iakttaga i författningarna eller med stöd av desamma av kontrollstyrelsen meddelade föreskrifter eller för förseelse eller brott mot andra gällande be- stämmelser, har kontrollstyrelsen att till allmän åklagare anmäla sådant för- hållande till åtal. I fråga om vite gäller på motsvarande sätt att kontrollsty- relsen visserligen äger meddela vitesföreläggande men att vitet utdömes av allmän domstol. Skattskyldig kan inte ställas till ansvar för underlåtenhet att erlägga upplupen skatt. Kontrollstyrelsen har därvid endast möjlighet att tillämpa i skatteförfattningarna angivna tvångsmedel, dock ej vite.
Tvångs-medlen är följande.
1. Vile. Vitesföreläggande, som inte må avse erläggande av skatt, kommer hu— vudsakligen till användning exempelvis då skattskyldig underlåter att insända deklarationer eller andra kontrollhandlingar. I föreläggandet angives, att skatt- skyldig inom bestämd tid har att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Har denna skyl- dighet inte fullgjorts inom föreskriven tid, anmäler kontrollstyrelsen detta till allmän åklagare för begäran om det utsatta vitesbeloppets utdömande av allmän domstol.
2. Förbud. Underlåter skattskyldig att avgiva föreskriven deklaration må kon- trollstyrelsen, om särskilda skäl därtill är, meddela den skattskyldige förbud tills
# 5 1 r 1 I
vidare, till dess deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara, Sådant förbud kan även meddelas, om skatt inte erlägges inom föreskriven tid eller på- fordrad säkerhet för skattens behöriga erläggande inte ställs.
3. Utmälning och avgift. Därest skattskyldig underlåter att inom föreskriven tid erlägga upplupen skatt, kan kontrollstyrelsen —— utan föregående behandling av ärendet vid allmän domstol — hos vederbörande indrivningsmyndighet be- gära uttagande genom utmätning av oguldet skattebelopp. Den skattskyldige åligger (SFS 1942:531) att vid indrivningen erlägga avgift, beräknad, när det oguldna beloppet ej överstiger 5000 kronor, efter sex öre för varje full krona därav samt eljest efter sex procent om året å beloppet från den dag, då det- samma senast skulle ha erlagts, till dess betalning sker. I sistnämnda fall må avgift dock ej erläggas med mindre belopp än 300 kronor. Därest styrelsen inte påkallat indrivning av oguldet skattebelopp, må styrelsen förordna, att avgift som nyss sagts skall erläggas vid inbetalningen. Ifrågavarande avgift, som har karaktär av stämmoböter, kan genom beräknad preventiv verkan även sägas vara ett tvångsmedel.
Beträffande ansvar för brott och förseelser gäller i huvudsak följande.
Såsom brott betraktas i nu förevarande hänseenden endast fall, där någon i ' deklaration till kontrollstyrelsen lämnat oriktiga uppgifter. I samtliga skatteför- fattningar finns erinran om, att ansvar för dylika brott skall utdömas enligt skattestrafflagen. I denna lag stadgas bl. a., att den, som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse, eller, där omständigheterna är syn- nerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits, eller, om uppgiften följts, skulle ha undandragits, dock minst 100 kronor. Om nå- gon av grov oaktsamhet begår dylik gärning, straffes han för vårdslös deklaration med böter, eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, med, fängelse i högst sex månader. Böterna skall bestämmas till högst hälften av de för upp— såtligt brott stadgade, men likväl ej lägre än 50 kronor. Vidare kan den, som en- ligt skattestrafflagen förskyllt fängelse eller straffarbete, efter omständigheterna dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde ha undandragits. Den som frivilligt rättar oriktig uppgift är dock enligt särskilt stadgande fri från straff. Böter och straffskatt tillfaller kronan.
Den som bedriver skattepliktig rörelse utan iakttagande av stipulerad anmäl- ningsskyldighet straffes med dagsböter, ej under tjugu. Har skattskyldig inte , fullgjort i särskild ordning föreskriven bokföringsskyldighet eller inte insänt ] deklarationer m. m. till styrelsen i föreskriven ordning eller eljest inte lämnat , av styrelsen begärda uppgifter, kan åtal anhängiggöras allenast efter anmälan av * kontrollstyrelsen, därvid bötesstraff å högst 300 kronor kan utdömas. Den som [ överträder av styrelsen meddelat förbud straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, med fängelse .i högst sex månader.
Kontrollstyrelsens central-a skattekontroll ombesörjes av en särskild byrå för sk-atteärenden (tredje byrån). Denna byrå lyder under en byråchef med två byrådirektörer såsom biträden. Byrån är i övrigt uppdelad på olika av- delningar allt efter arten av de skatter kontrollen avser. Avdelningarna är följande, nämligen
allmän-na avdelningen, avdelningen för maltdrycksskatt, läskedryck'sskatt, fettvaruaccis och pälsvaruskatt samt kemisk—tekniska preparat, avdelningen för varuskatt å sötvalror
>> » försäljningsskatt, » » elskatt, » » brännoljeskatt,
» » utskänkningsskatt samt » » omsättningsskatt å motorfordon.
Avdelningarna står under ledning av en förste byråsekreterare eller förs- te byråinspektör samt omfattar i övrigt en eller flera byråinspektörer, ama- nu'enser eller assistenter samt biträdespersonal. Skattebyråns nuvarande personalstynka uppgår till 73 personer, varav 26 lönegradsplacerade i 15:e och högre lönegrader. 3
Den lokala skattekontrollen ombesörjes av fyra distriktskontor (helägd na i Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall) under ledning av en di-W striktsöv—erkontrollör i varje distrikt med biträde av överkontrollörer, kon- trollörer och assistenter samt skriv— och kontorspersonal. Antalet anställda utgör f. n. 71 personer, varav 57 lönegradsplacera'de i 15:e och högre löne- gra'der. .
Vid kontroll av utskänkningsskatten hiträdes distriktskontoren av Nya Systemaktiebolagets distriktschefer mot särskild till bolaget utbetalad er— sättning.
Kostnaderna för kontrollstyrelsens centrala och lokala skattekontroll (inkl. omkostnader) kan för budgetåret 1955/56 sammanlagt beräknas upp-' gå till 2, 3 milj. kronor. *
För handläggning av taxeringsärenden avseende de direkta skatterna fungerar f. n. följande taxeringsongan och andra myndigheter.
Varje län indelas för den årliga taxeringens verkställande av länsstyrelsen i? taxeringsdistrikt (lokala och särskilda). I varje lokalt taxeringsdistrikt finns en lokal taxeringsnämnd och inom varje särskilt taxeringsdistrikt finns enligt läns— styrelsens bestämmande en eller flera särskilda taxeringsnämnder. Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en länsprövningsnämnd. Denna nämnd tjänar både såsom besvärsinstans och såsom beskattningsnämnd över taxeringsnämnderna; Vid sidan av de länsvis fungerande prövningsnämnderna finns en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövningsnämnden. .
Ledningen av taxeringsarbetet inom varje län ankommer på länsstyrelsen. I så-— dant hänseende har länsstyrelsen att verkställa indelning i taxeringsdistrikt samti förordna ordförande och en ledamot i varje taxeringsnämnd m. m. Länsstyrelsen skall vidare vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives ändamålsenligt. Den ene av länsstyrelsens två avdelningschefer, landskamreraren, är självskriven ordförande i länets prövningsnämnd och tillika chef för landskontoret, inom vil- ket skatte- och taxeringsfrågor avseende de direkta skatterna handlägges å en särskild sektion, taxeringssektionen, med en sektionschef, benämnd taxerings— intendent.
Något organ för central ledning av taxeringsverksamheten avseende direkta : skatter, finns inte inrättat. Fr. o. m. den 1 juli 1951 har dock en för hela riket , gemensam nämnd, riksskattenämnden, funnits med uppgift att genom rådgivande , och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av taxe- ringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt taxeringsförordningen föreskriver. Dessutom har nämnden att meddela för- handsbesked i taxeringsfrågor, fastställa för taxeringsväsendet erforderliga blan- ketter, handlägga åtskilliga dispensfrågor och ärenden rörande dubbelbeskatt- ningar m. m. Nämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t. För nämndens verksamhet finns inrättat ett kansli.
För överklagande av prövningsnämnds beslut rörande taxering fungerar kam— marrätten såsom besvärsinstans. Över kammarrättens utslag i mål rörande taxe- ring för inkomst eller förmögenhet må besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvär avgöres i regeringsrätten.
Genom beslut av 1956 års riksdag har vissa ändringar vidtagits i taxe- ringsorganisationen i syfte att erhålla en effektivare taxering. Den nya organisationen skall genomföras successivt med början taxeringsåret 1958. Ändringarna innebär i huvudsak följande.
I varje stad med egen uppbördsförvaltning och i varje fögderi skall finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder med uppgift att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga, beträffande vilka en mer ingående de- klarationsgranskning är påkallad. I dessa nämnder, där ordföranden utses av länsstyrelsen och övriga ledamöter väljs av kommunala organ, skall i gransknings- . arbetet biträde åtnjutas av heltidsanställd tjänsteman, benämnd taxeringsassi- stent. Taxeringsassistenterna placeras hos de lokala skattemyndigheterna, under vilka de administrativt sorterar. Övriga taxeringsnämnder skall ha samma orga- nisation och arbetsformer som hittills.
För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete genom— föres förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektioner, främst bland revi- sionspersonalcn.
Prövningsnämnderna blir i den nya organisationen enbart besvärsinstanser. En indirekt förstärkning av taxeringssektionerna vidtages genom att särskilda prövningsnämndskanslier inrättas inom länsstyrelserna.
Vidare kommer riksskattenämndens kansli att utbyggas med en byrå för taxe- ringskontroll.
II. Allmänna riktlinjer för kontrollens anordnande
Kontrollor-ganisati—onen vid en allmän varuskatt, antingen denna läggs i detalj— ell-er partihan-delsled—et, bör vara så utformad, att garantier erhålles för att alla skattskyldiga "fullgör föreskriven uppgiw'fts- och deklarationsskyl- dighet och att lämnade uppgifter och deklarationer är riktiga och fullstän- diga ävensom att de skattskyldiga i rätt tid erlägger upplupen skatt. För att dessa syftemäl skall kunna uppnås erfordras en fortlöpande kontroll över att deklarationer avlämnas och skatt inbetalas å därför bestämda tider samt en noggrann granskning av inkomna deklarationer. Om den här antydda
i s ! i !
188 kontrollen skall kunna effektivt fungera syns en fullständig registrering av de skattskyldiga vara nödvändig. *
I det följande behandlar kommittén till en början frågan om de admi- nistrativa organ, som lämpligen bör handhava skattekontroll och skatte- uppbörd, dvs. frågan om beskattnings- resp. uppbörd-smyndighet. Därefter lämn-ar kommittén några synpunkter på vissa med kontrollen sammanhäng— ande frågor, nämligen beträffande förfaringssätt vid registrering av de skatt— skyldiga samt rörande deklarations- och kontrollförfarandet.
Utformningen av en kontrollorganisation är till viss del beroende på det led i produqk-tion-s- och distributionsprocessen, i vilket en generell indirekt skatt läggs. Vid en skatt i detaljhandeln måste med hänsyn till det stora antalet skattskyldiga —— omkring 200 000 —— organisationen bli av större omfattning än vid en skatt i partihandelsledet, som beräknas avse endast ca 60 000 skattskyldiga.
Med avseende på kontrollen av en allmän varuskatt vill kommittén fram- liå'lla, att erfarenheter från andra länder pekar på att denna skatteform inte bjuder på större svårigheter än andra skatteformer.
Kommittén vill redan här understryka nödvändigheten av att kontrollen görs så effektiv som möjligt är. En bristande kontroll kan nämligen innebära ett incitament till skattesvek. Härtill kommer — förutom de rent rättsliga och fiskaliska synpunkterna på ett dylikt förfarande _— _att sådana skatt- skyldiga, som kan undandraga sig skattskyldighet, erhåller ett bättre kon- kurrensläge i förhållande till de lojala skattebetalarna. Den snedvridning i konkurrensen, som härigenom uppstår, kan leda till en svårartad irritation inom näringslivet mot skatten som sådan.
Beskattnings- och uppbördsmyndighet
Detaljhandelsskatt. Antalet skattskyldiga vid 1940 års allmänna omsätt- ningsskatt uppgick, som förut nämnts, år 1946 till ca 160 000. Vid ett ge— nomförande i detaljhandelsledet av en generell beskattning, som också om- fattar andra varor än butikshandelsvaror ävensom samtliga livsmedel, kan man räkna med att antalet skattskyldiga kommer att stiga till ca 200 000.
Som lämplig utgångspunkt vid bedömandet av kontrollorganisationens ut- formning vid genomförandet av en skatt i detaljhandeln kan man välja för- hållandena under 1940 års omsättningsskatts tillämpning. Såsom tidigare nämnts verkställdes taxering till allmän omsättningsskatt till en början av ft-axeningsnämn—d och prövningsnämnd. Efter författningsändring år 1943 överflyttades emellertid taxeringen från dessa besk-attningsnämnde'r till länsstyrelserna. En för hela riket gemensam nämnd, den centrala omsätt- ningsskattenämnden, hade till-l uppgift att efter hemställan meddela bin—
l l [ l » l l | l
dande förklaring i vissa skattefrågor samt att verka för en samordning av omsättningsskattekontrollen m. m. Nämnden utsågs av Kungl. Maj:t och bestod av ordförande och fyra ledamöter.
Kontrollstyrelsen är nu beskattnings- och uppbördsmyndighet för den alldeles övervägande delen av våra indirekta skatter. En utbyggnad av kon- trollstyrelsen i syfte att därigenom erhålla en central dylik myndighet av- seende en varuskatt i detaljhandelsledet kunde måhända med hänsyn härtill anses vara en naturlig utveckling av nu gällande ordning. Härigenom skulle även kontrollen av de indirekta skatterna väsentligen komma att handhavas av en och samma myndighet. En skatt i detaljhandeln kommer emellertid att omsluta praktiskt taget hela näringslivet med ett stort antal skattskyl— diga, varför det kan göras gällande att man, i stället för att arbeta med en central beskattnings- och uppbördsmyndighet, bör söka anknyta kontrollen till den förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta skatterna. Man erhåller således två huvudalternativ för kontrollorganisationens utform- ning vid en skatt i detaljhandeln, nämligen å ena sidan en central beskatt- nings— och uppbördsmyndighet med en lokal förvaltning och å den andra en anknytning till taxeringsorganisationen för de direkta skatterna. I sist— nämnda fall kan diskuteras om man — i likhet med vad gällde under 1940 års omsättningsskatts första tid —— skall förlägga taxeringen till en detalj- handelsskatt hos bes'kattningsnämnderna eller om man skall skapa en direkt till läns-styrelserna fogad varuskatteavdelning.
Det förstnämnda av de behandlade alternativen skulle sålunda innebära, att man även för en detaljhandelsskatt erhåller en central beskattnings- ooh uppbördsmyndigh—et. Denna skulle då lämpligen kunna utgöras av kon- trollstyrelsen. Den under styrelsen lydande lokala kontrollen fick emeller— tid i så fall betydligt utbyggas. Det som talar för en dylik anordning är givetvis, att man härigenom säkrast möjliggör en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. En central myndighet torde även ha möjlighet att lättare och snabbare kunna företaga erforderliga omdispositioner av kon- trollpersonalen med hänsyn till arbetets omfattning, än om ledningen av kontrollarbetet skulle uppdelas på länsstyrelserna.
Därest kontrollstyrelsen skall fungera såsom central beskattnings- och uppbördsmyndighet vid en varuskatt lagd i detaljhandeln bör den vid sin sida ha en rådgivande nämnd, utsedd av Kungl. Maj:t och med uppgift att till styrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angående varuskatt. Innan kontrollstyrelsen fattar beslut i dylika. ärenden av principiell vikt eller eljest av större betydelse, bör nämnd-en höras av styrelsen. En dylik nämnd syns böra bestå av sju "ledamöter, av vilka en skall förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Ordföranden, vice ordföranden och två övriga ledamöter bör vara lagfarna eller ha erfarenhet av administrativ verksamhet. Tre av ledamöterna bör utses så, att kännedom om förhållan- dena inom näringslivet kommer att förefinnas inom nämnden. I övrigt torde
!.
överlämnas åt Kungl. Maj:t att lämna de föreskrifter, som kan finnas er— forderliga för nämndens verksamhet. . '
För det andra h*uvu-dalternativet eller en anknytning av varuskattekon- trollen till den förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta skatterna talar främst, att man härigenom skulle kunna dra nytta av denna organisa- tions kännedom om de lokala förhållandena samtidigt som man skapade en grundval för ett intimt samarbete mellan kontrollen av direkta och indirekta skatter. Härigenom skulle man vidare erhålla en samordning av kontrollen.
Vad härvid först angår frågan, om beskattningsnämnderna bör handhava den allmänna kontrollen även av en varuskatt, torde hänsynen till erfa- renheterna från 1940 års omsättningsskatt och till önskvärdheten att inte ytterligare öka dessa nämnders nuvarande arbets-börda tala mot en dylik anordning. Även med den ändring i taxeringsförfarandet, som genomförts och som överfört taxeringen av företagare t-ill särskilda nämnder, torde arbetsuppgifterna m-ed den direkta beskattningen vara mycket omfattande. Den löpande kontrollen torde inte heller utan svårighet kunna handhavas av t-axeringsnämnderna. Ett ytterligare skäl att inte använda beskattnings- nämnderna som kontroller-ande organ är, att de beslut, som dessa nämnder träffar rörande självdeklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt, delvis är av annan karaktär än de avgöranden, som erfordras vid en varuskatt. En effektiv kontroll av detta slag fordrar i högre grad än den vanliga taxerings- kontrollen en undersökning av den enskilda rörelsens förhållanden på plat- sen för rörelsens bedrivande. Härför krävs större tillgång till särskilt ut- bildad, bokförings- och branschkunnig personal, vilken inte utan betydande kostnader skulle kunna ställas till varje beskattningsnämnds förfogande. I fråga om taxering av jordbrukarnas naturaförmåner har kommittén dock ansett lämpligt inkoppla beskattning-snäm'ndern-a (jfr s. 109).
Man k-an emellertid undvika denna dyrbara organisation genom att söka få en direkt anknytning av varuska-ttekontrollen till länsstyrelserna. Denna kontroll skulle utövas av en till länsstyrelsernas taxeringssektion anknuten avdelning, förslagsvis benämnd »varuskattebyrå», vilkens verksamhet skulle ledas av en särskild föreståndare. Organisatoriskt skulle skattebyrån stå under vederbörande taxeringsintendents ledning. Med en dylik anknytning torde det Önskvärda och erforderliga samarbetet med kontrollen över de di- rekta skatterna kunna underlätta-s samtidigt som kontroll—förfarandet kan samordnas genom taxeringsintendentens medverkan. Beslut i varuskatte- ärende skulle självständigt 'k'unn-a fattas av skattebyrån, varvid länsstyrel- sen som sådan kun-de fungera som närmaste besvärsinstans över skatte- byrån. Mot en anordning med en självständig skattebyrå kan emellertid in- vändas, att föreståndaren för denna byrå på eget ansvar skulle träff-a avgö- randen i de många gånger svårbedömda frågor, som kan uppkomma i varuskatteärenden. Såsom alternativ till en skattebyrå kan 'i syfte att und- vika denna invändning ifrågakomma en ordning innebärande, att besluten
fattas av länsstyrelsen såsom beskattningsmyndighet s-amt att länsstyrelsen tillerkännes rätt att efter besvär såsom första instans ompröva sina beslut.
Oaktat det skatteunderlag, som skall framräknas vid en varuskatt, inte är detsamma som vid inkomst- och förmögenhets'beskattning, kan de upp- lysningar, som länsstyrelsernas skatteavdelningar kan ge beträffande rö- relsernas art och omfattning och de skattskyldigas :inkomst'förlhållanden i vissa lägen vara av betydelse för bedömningen av pålitligheten av de upp- gifter, som inkommer tilll va'ruslcattekon-troll-en. Å andra sidan är det av minst lika stor betydelse för kontrollen över de direkta skatterna att få del av vad kontrollen över varuskatten ger vid handen. Då såsom nämnts kon- trollen över uppgifter rörande försäljningen—s omfattning i betydande ut- sträckning får bygga på en genomgång av den skattskyldiges räkenskaper och då det även vid kontrollen över den direkta skatten i inte ringa grad måste företagas bokföringsgranskning 'hos de skattskyldiga, kan ett utbyte av upplysningar och erfarenheter vara av värde.
av ett för riket gemensamt organ, vars huvuduppgift bör vara att verka för en riktig och enhetlig tillämpning av en varuskatt. Detta organ, i vilket nä- ringslivet, speciellt handeln, bör vara representerat, kan lämpligen organi- seras som en nämnd med liknande uppgifter som dem, vilka tillkom den centrala omsättningsskattenämnden. Nämndens huvudsakliga uppgifter skulle bestå i att till vederbörande länsstyrelse avge förslag och yttranden ! i ärenden angående varuskatt samt att svara för viss samordning av varu- skattekontrollen. Genom rådgivande och vägledande verksamhet skulle i nämnden kunna främja en likformig behandling av ärenden i varuskatte- | | l l ! i Även om länsstyrelserna utökas med en varuskattebyrå föreligger behov | | I
mål. Nämnden torde få möjlighet att på begäran lämna förhandsbesked i varuskatteärenden. Den verksamhet, som denna vid sidan av länsstyrelserna ställda nämnd * skulle ha att utöva, kommer sålunda att i viss mån likna den, som riks- , skattenämnden bedriver beträffande taxeringsfrågor rörande de direkta ; skatterna. De riktlinjer, so-m gäller för riksskattenämn—dens verksamhet, tor- de i tillämpliga delar kunna gälla för den här ifrågasatta nämnden för varu— skatteärenden, förslagsvis kallad »varuskattenämnden». I princip torde nämndens ledamöter kunna utses efter liknande grunder, som förut för- ordats beträffande en vid kontrollstyrelsens sida stående v-aruskattenämnd.
Efter övervägande av de nu angivna båda alternativens för— och nack— delar har kommittén stannat för att förorda en anknytning av varuskatte- kontroltlen till länsstyrelserna. Önslkemålet att erhålla en likformig tillämp— ning av varuskatten torde därvid väl kunna tillgodoses genom inrättande av en särskild vafruskatbenämnd. Kommittén fäster stort avseende vid att detta alternativ syns skapa de bästa garantierna för en samordning av kon- trollen över direkta och indirekta skatter.
Partihandelsskatt. De synpunkter, som kommittén anfört beträffande en varuskatt lagd i detaljhandelsledet och som i fråga om detta skattealterna- tiv lett fram till att kommittén förordat länsstyrelserna såsom beskattnings- ooh uppbördsmyndighet, kan i viss mån sägas vara tillämpliga även beträf- fande en varuskatt lagd i partihandelsledet. Även för det fall länsstyrelserna väljs till beskattningsmyndighet vid en partihandelsskatt torde behov av ett rådgivande organ i form av en central nämnd [föreligga. Därest detta alternativ skulle anses vara att föredrag—a framför det av kommittén i det följande föreslagna med kontrollstyrelsen som central myndighet, torde den närmare utformningen .av kontrollorganisationen kunna ske efter de riktlinjer, som kommittén tidigare förordat med avseende på en skatt lag-d i detalj'handelsledet. Dock bör _— med hänsyn till de komplicerade skatte- tekniska problem, som kan uppkomma vid en varuskatt lagd i partihandels- ledet — den rådgivande nämnden få utrustas med något mer vittgående befogenheter.
Det må dock framhållas, att antalet skattskyldiga kan antagas bli avse— värt mindre (ca 60 000) vid en partihandelsskatt än vid en skatt lagd i de- taljhandelsledet (ca 200000) samt att partihandelsskattens tekniska ut- formning, framför allt vad gäller spörsmål sammanhängande med beskatt- ningsvärdets bestämmande, i vissa avseenden måste 'bli mera komplicerad än en detaljhandelsskatt och kräva en centraliserad handläggning. Kom- mittén vill i detta sammanhang särskilt peka på gränsdragningen mellan parti- och detaljhandlare, vilken är av betydelse både för bedömandet av frågan om registrering och frågan om skattesats. Sistnämnda ers-aker har kommittén ansett vara så betydande, att den funnit sig böra förorda, att varuskattekontrollen vid en partihandelsskatt handhaves av en central be— skattnings- oc.'h uppbördsmyndighet. Såsom dylik myndighet har kommittén ansett sig böra föreslå kontrollstyrelsen, som genom sin verksamhet som sådan myndighet med avseende på gällande indirekta skatter samlat erfa- renheter rörande problem, som kan uppkomma vid en dylik skatteform. Kontrollstyrelsen bör i sådant fall utrustats med en efter partihandelsskat- ten avpassad lokal förvaltning, bestående av ett antal distriktskontor med lokalt anställda tjänstemän. '
Även om man vid en partihandelsskatt erhåller en central myndighet med viss lokalförvaltning förutsätter kommittén, att ett intimt samarbete kom- mer till stånd mellan denna och länsstyrelsernas taxeringsorganisation i syfte att erhålla ett fortlöpande utbyte av upplysningar och uppgifter.
Därest kontrollstyrelsen väljs till central myndighet vid en varuskatt lagd i partihandelsledet bör styrelsen [ha tillgång till en rådgivande nämnd med uppgift att till styrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angå- ende varuskatt. Styrelsen bör å sin sida vara skyldig att höra denna nämnd, innan styrelsen fattar beslut i varuskatteärenden av större vikt. Vad kom— mittén tidigare anför-t beträffande en rådgivande nämnd vid kontrollsty-
relsens sida, därest styrelsen väljs till central beskattningsmyndighet vid en varuskatt lagd i detaljhandelsledet, torde i tillämpliga delar kunna gälla även för den nu ifrågasatta nämndens sammansättning och verksamhet.
Med kontrollen sammanhängande frågor
Registrering av skattskyldiga. Det är av stor vikt att en tillförlitlig regi- strering av de skattskyldiga föreligger redan vid skattens införande, oavsett om fråga är om en detaljhandels- eller en partihandelsskatt. På grund härav torde det böra ankomma på vederbörande myndighet att i god tid för- bereda de skattskyldigas registrering utan att avvakta anmälningar till re- gistrering från de skattskyldigas sida. Förberedelsearbetet för och själva registreringen kan försiggå efter följande riktlinjer.
derna samt markerar däri de personer eller företag, som kan tänkas bli skatt- skyldiga till en varuskatt, även för tillfällig verksamhet. Uppgifter för registrering kan vidare hämtas från självdeklarationer samt firma- och aktiebolagsregister ävensom från yrkesförteckningen i telefonkatalog. Det s. k. tryckande registret hos länsbyrån för folkbokföringen torde jämväl kunna tillhandahålla uppgifter om företagare. Från det tryckande registret kan avtryck göras å kort, som kan brukas som kontokort för varje skattskyldig. Samtidigt med den nu ifrågasatta genomgången kan å avtryckskort eller i taxeringslängden göras anteckning om sådana uppgifter från den senaste allmänna självdeklaration och/eller taxerings- | längd, som bör ingå i registret, t. ex. beträffande verksamhetens art, adress, års- l omsättning m. m.
i I samband med skattens införande har samtliga personer och företag, som
1 l l l l l l l Vederbörande beskattningsmyndighet genomgår mantals- och taxeringsläng-
beröres av skatten, att till myndigheten inlämna registreringsanmälan enligt sär- skilt formulär. Dessa blanketter bör jämväl innehålla anmodan att lämna sådana upplysningar, att myndigheten kan avgöra under vilka uppbördsterminer skatte- inbetalning skall fullgöras. | Sedan registreringsanmälningarna inkommit till myndigheten avprickas an- mälningarna genom dennas försorg i taxeringslängden eller å avtryckskort. Sam- ; tidigt kollationeras och kompletteras erhållna uppgifter med ledning av de i * denna längd eller å avtryckskort gjorda anteckningar. & Därest någon inte insänt registreringsanmälan inom föreskriven tid, uppmanas denne av myndigheten att insända anmälan eller förklaring, att anmälnings- l skyldighet inte föreligger. Skulle det oaktat registreringsanmälan eller nyss nämnd l förklaring inte inkomma, bör det ankomma på länsstyrelsen att vid vite före- lägga den därav berörde att inkomma med anmälan eller förklaring. Om skyldig- het att göra anmälan bestrides, bör det i tveksamma fall ankomma på myndig- hetens granskningsmän att undersöka de därav berörda personernas eller före- tagens omsättning av skattepliktiga varor.
Kompletteringar och ändringar av registret verkställes på grund av från de skattskyldiga inhämtade uppgifter, t. ex. vid nyetablering, i samband med årlig jämförelse mellan deklarationer för direkt och indirekt ska-tt samt då eljest på grund av särskild utredning anledning därtill föreligger.
Med ledning av inkomna registreringsanmälningar och eljest erhållna
uppgifter upprättas alfabetiskt register över de skattskyldiga, vilket register jämväl bör innehålla uppgifter om verksamhetens art, adress, årsomsätt- ning m. 111. Ett centralt register bör inrättas, anknutet till den centrala råd- givande nämnden vid en detaljhandelsskatt och, därest vid en partihandels- skatt kontrollstyrelsen väljs till beskattningsmyndighet, i dylikt fall till styrelsen.
Deklarationsförfarande. För att vinna största möjliga enkelhet vid upp- börden kan det, efter mönster från 1940 års omsättningsskatt, vara lämpligt att deklaration till varuskatt inlämnas och den enligt deklarationen utgå- ende skatten inbetalas å beskattningsmyn-dighetens postgirokonto samtidigt under vissa bestämda uppbördsterminer. Deklaration hör i så fall avgivas på formulär, som är sammanfogat med inbetalningskortet och kan avskiljas från detta.
I den mån deklaration vid utgången av uppbördstermin ännu inte avgi- vits a—v skattskyldig elller skatt inte erlagts futsänder kontrollmyndigheten på— minnelse till därav berörd skattskyldig. Inkomna deklarationer bör granskas så snart vs'ke kan, om så erfordras genom kontrollbesök. Om anledning till anmärkning inte förekommer eller sedan deklaration slutbehandlats samlas deklarationerna i för varje skattskyldig upplagd akt för att vara tillgänglig vid den slutliga taxeringen.
Deklarationskontroll. Genom i registret över de skattskyldiga (ev. å av- tryckskort) gjorda anteckningar om det skattskyldiga företagets omsätt- ning oc-h art, kan kontrollmyndigheten bedöma, om de ideklaration lämnade uppgifterna och skattebeloppct står i proportion till antagen skattepliktig omsättning. Då det vidare förutsättes att myndigheten vid kalenderårets (eller räkenskapsårets) slut skall verkställa en slutlig taxering till varu- skatt, kan denna slutliga taxering jämföras med den skattskyldiges för samma period avgivna självdeklaration. Härigenom torde en önskvärd sam— ordning med taxeringen av direkta skatter kunna genomföras, en sam-. ordning som kan antagas föranleda en minskad tot-al taxeringskon-troll.
Deklarationskontroll kan vid det här angivna systemet förekomma i föl- jande fall, nämligen a) i samband med granskning av inkomna deklaratio- ner, b) i samband med uraktlåten inbetalning av varuskatt, c) i samband med taxerings-revision (bokföringsgransakn'ing för den direkta skatten) samt (1) i samband med gvranskn'ingsmännens fältarbete.
Nämnda fältarbete [bör organiseras i samarbete med kontrollen över de direkta skatterna med hänsyn tagen till att en och samma skattskyldig inte bör belastas av kontrollbesök avseende den direkta eller indirekta skatten vid olika tillfällen. Vi-d kontrollbesök bör granskningsman avstämma in- sänd-a deklarationer mot den skattskyldiges bokföring samt på grundval av uppgifterna i denna och förhållandena i övrigt —— lagerhållning, produk-
tion-skapacitet, affärsläge o. d. —— söka bilda sig en allmän uppfattning om rik- tigheten av de i deklaration och bokföring lämnade uppgifterna. I fråga om skattskyldiga producenter eller partihandlare måste därjämte särskilt upp- märksammas, att inte i den skattefria försäljningen till återförsäljare felak- tigt upptagits skattepliktig försäljning till konsumenter. Vidare måste vid be- sök hos dessa skattskyldiga anteckningar göras om skattefri försäljning till sådana skattskyldiga, som granska-s särskilt ingående på grund av att anledning föreligger att misstänka skattesvek. Granskningspro'memorior bör tillställas såväl varuska—ttebyrån som taxeringskontrollen för de direkta skatterna.
Tätheten i kontroll-besöken hos envar skattskyldig får i första hand be- dömas med utgångspunkt från önskvärdheten av att kontroll-myndigheten skall kunna följa med vad som sker ute på fältet. Så länge man inte vet något om skattesatsens storlek vid en ev. varuskatt är det svårt att göra något ut- talande om besökstätheten. Allmänt sett torde kontrollbesök böra ske oftare, om skattesatsen är hög, beroende på att |frestelserna till ska-ttesvek i sådant fall kan vara större, samt att besök kan ske med längre mellanrum, om skattesatsen hålls låg. Den organisation, som kommittén i det följande räk— nat med för »de-taljh-andelsskattens del, innebär att varje skattskyldig skulle kunna besökas vartannat år. Sedan tillräckliga enfarenheter vunnits torde det _ under förutsättning av att skattesatsen inte hålls alltför hög — vid en detaljhandelsskatt kunna räcka med ett kontrollbesök hos varje skattskyldig ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Vad gäller en skatt i partihandels- ledet kan erinras om, att denna skatteform kommer att arbeta med en högre skattesats än den vid en detaljhandelsskatt förekommande, Vilket leder till att det per redovisningsperiodhos varje skattskyldig förefintliga redovisningspliktiga skattebeloppet kan komma att uppgå till en relativt sett avsevärd summa. Med hänsyn härtill och till att frågor angående skat- tens beräkning kan bli mera komplicerade att avgöra, torde årliga kontroll— besök hos varje skattskyldig te sig nödvändiga vid en skatt lagd i partihan- delsledet. Från dessa utgångspunkter har kommittén i det följande beräk- nat erforderligt personalbehov.
Med de härefter gjorda uttalandena angående personalbehov m. m. avser kommittén endast att skissera en organisation för att ge en uppfattning om de ungefärlig-a kostnaderna för en kontrollapparat vid detalj- resp. par- tihandelsskattealternativets genomförande. Skall något av nämnda alter- nativ tillämpas, bör i samband med en skatts införande en särskild under- sökning göras. Härvid bör hänsyn bl. a. tas till kontorsteknikens utveckling och till de möjligheter, som kan föreligga att utnyttja postverketls tjänster för att uppnå ett rationellt fungerande registreri-ngs- och uppbö'rds-förfa- rande.
III. Besvärsförfarandet
Till en början må här erinras om att i anledning av vid 1951 års riksdag 3 väckta motioner (1:215 och 11:279) riksdagen i skrivelse den 23 maj 1951, nr 287 —— under åberopande av vad bevillningsutskottet anfört i sitt av riks- dagen godkända utlåtande nr 54 — begärt utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål m. m. I anled- ning härav har Kungl. Maj:t den 1 juni 1951 uppdragit åt särskilda sakkun- nig-a, besvärssakkunniga, att "verkställa 'den av riksdagen begärda utred- ningen.1 Kommittén för indirekta skatter torde på grund härav kunna in- skränka sig till att ange Vissa synpunkter på besvärsförfarande-t.
Därest kontrollstyrelsen blir den centrala 'beskattningsmyndigheten kom- mer besvär över styrelsens beslut enligt nu gällande ordning att ske hos Kungl. Maj:t (i statsrådet eller regeringsrätten). Enligt vad kommittén er-W farit har de besvärssakkunniga varit inne på tanken, att mellan kontroll—Ä styrelsen och Kungl. Maj:t inskjuta något annat statligt organ såsom mel—1 laninstans. I avvaktan på de sakkunnigas närmare förslag i denna del villt kommittén för egen räkning endas-t framhålla, att kommittén föreslagit en lokal skattekontroll, som kan fungera såsom första instans i varuskatte— mål. Huruvida en sådan ordning kan väntas minska behovet av en mellan-; instans, vill kommittén inte ta ställning till. Då den vid styrelsens sida stå-1 ende varuskattenämnden enbart kommer att vara rådgivande, erfordras ej! några bestämmelser rörande besvär över denna nämnds beslut.
Vid en skattekontroll förlagd till länsstyrelserna bör i anslutning till vad nu gäller för inkomsttaxeringen besvär över länsstyrelsens beslut få anfö- ras hos kammarrätten av den skattskyldige. Besvär över kammarrättenst beslut torde få ske hos regeringsrätten. Rörande [detta lbesvärslförfa=rande vill kommittén påpeka önskvärdheten av att besvär :i varuskattemål 'i sistnämn- d-a båda instanser behandlas med förtursrätt. Näringslivet har nämligen ett berättigat intresse av att dylika mål avgöres så snabbt som möjligt.
Därest varuskattenämnden såsom kommittén föreslår medges rätt medde-j la beslut i frågor rörande förhandsbesked bör, i likhet med vad nu gäller! för förhandsbesked i taxeringsfrågor, besvär häröver kunna anföras av sö- kanden och vederbörande land'skamrer eller taxeringsintendent. I taxerings- frågor förs dylika besvär hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det kan ifrå- gasättas, om inte besvär rörande förhandsbesked i varuskatt-eärenden skul-
! l ? le kunna föras hos kammarrätten. ; l
1 De sakkunniga beräknar bli färdiga med sitt uppdrag under är 1957.
IV. Personalbehov och beräknade kostnader för kontrollorganisation
Som redan nämnts har kommittén ansett att en särskild undersökning bör göras avseende organisationsplan och kontro-llapparat. Den beräkning av personalbehov och kostnader, som kommittén angiver i det följande, är följaktligen endast ungefärlig och syftar närmast till att ge en uppfattning iom storleken av den heskattnings- och uppbördsmyn-dighet, som kan er- | fordras vid en detaljhandelsskatt resp. en partihandelsskatt. Den organisa- ltion, som kan komma att byggas upp för kontrollen av en allmän indirekt ; skatt, bör kunna förändras beroende på de erfarenheter, som tillämpningen ' av den nya skatteformen ger. Efter hand som skatten blir inarbetad och ibeskattningsmyndigheten erhåller överblick över antalet skattskyldiga kan ;kontrollbehovet komma att minska, vilket i sin tur kan leda till en viss inedskärning av kontrollapparaten. Vad nu sagts har kanske sin främsta ; betydelse för en skatt lagd i partihandelsledet, men även för en detaljhan- 1delsskatt torde erfarenheterna från den allmänna omsättningsskattens tid ;ge vid handen, att behovet av kontroll inte gör sig gällande med samma , styrka i den mån näringslivet får praktiska erfarenheter av en allmän va- 3 rusk-atts tillämpning. * Detaljhandelsskatt. Vad gäller personalbehovet vid en skatt i detaljhan- dells'ledet må erinras om, att vid slutet av den allmänna omsättningsskattens , tid fanns 101 kontrollanter fördelade på de olika länsstyrelserna samt en ' föreståndare vid 17 av länsstyrelserna jämte erforderlig skriv— och biträdes- * personal. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att denna kontrollorgani- l sation inte kunde anses ha blivit fullt utbyggd vid denna tid. Man får så- 3 ledes räkna med att vid införandet av en varuskatt i detaljhandeln erhålla en betydande utökning av antalet granskningsmän jämfört med förhållan- l dena under den allmänna omsättningsskatten.
i En tillförlitlig kontrolllorgan-isation, som jämväl skall nyttjas såsom uplp- Ebördsmyndiighet, torde kunna erhållas, om man räknar med att kontroll- l besök hos varje skattskyldig bör ske ungefär vartannat år. Med denna ut- Egångspunkt torde antalet granskningsmän i den nya organisationen få be— ' räknas till något mer än dubbla antalet kontrollanter under den allmänna omsättningsskattens senare år. Den nya kontrollorganisationen torde med [hänsyn härtill böra bestå av 25 föreståndare för varuskattebyrå, dvs. en l föreståndare vid varje länsstyrelse, samt 300 granskningsmän. För ledning i av kontrollarbebet 'i fältet, för kontrollbesök i specialfall-l och liknande ar- Ibetsupfpgiifuter bör anställas ytterligare grans'kn'ingsmän till ett antal, som erfarenhetsmässigt kan uppskattas till tio procent av granskningsmäfnnen i allmänhet, dvs. till ett antal av 30. Sammanlagt skulle alltså erfordras 25 föreståndare och 330 granskningsmän.
Därjämte krävs personal för skriv- och räknearbete samt expeditionsgö—
romål. Antalet skriv- och räknebiträden kan med ledning av den nuvarande ! relationen mellan granskningsmän och kontorspersonal vid kontrollstyrel-g sens lokala skattekontroll (5:1) uppskattas till omkring 75. Härtill bör komma en expeditionsvakt per länsstyrelse eller alltså 25.
Fördelningen av antalet granskningsmän och biträdespersonal på de olika länsstyrelserna får bli beroende på antalet skattskyldiga inom varje län. Genomsnittligt kan man kanske räkna med ca 20 granskningsmän för de större länen och 15—5 för de medelstora och minsta länen. Genom prak- tiska erfarenheter vid varuskattens tillämpning torde man kunna erhålla en lämplig avvägning mellan å ena sidan det arbete, som av gransknings-l männen bör nedläggas å deklarations- och bokföringsgranskning å läns-f styrelserna, och å den andra det arbete, som bör ägnas åt genomgång av' en skattskyldigs rörelse på platsen för dennas bedrivande.
Vid beräkningarna av kostnaderna för den skisserade organisationen har kommittén utgått från nuvarande löneläge å ortsgrupp 3. Därvid har vad gäller föreståndarna med-ellönen för en tjänsteman i förste byråsekreterar- graden lagts till grund för beräkningarna och vad avser granskningsmännen medellönen för en tjänsteman i byråsekreterargraden. Kommittén har för sin del inte tagit ställning till, i vilken lönegrad föreståndarna och gransk- nin-gsm-ännen bör inplwaoeras, utan har anfört nämnda lönegrader endast som ett räkneexempel. Lönebeloppen för biträdes- och expeditionsv'akts- per-sonal har beräknats efter den för dylika tjänstemän sedvanliga löne- gradsplaceringen. Dessa utgångspunkter för kostnad—sberäkningen har valts med tanke på nuvarande förhållanden inom kontrollstyrelsens lokala or— ganisation och den utbyggnad av taxeringsorganisationen, som beslutats av 1956 års riksdag. Kommittén förutsätter, att en differentiering av förestån— d-annlas och gran-skningsmän-nens lönegra—dsplacering kommer till stånd samt att denna placering slutgiltigt löses i annan andning.
Kostnad-erna för löner kan 'i enlighet med tabell 29 beräknas uppgå till mellan sex och sju milj. kronor.
Tab. 29. Kontrollorganisation vid detaljhandelsskatt
Genom- Löne- Befattning Antal snittslön, kostnad, kr kr
Föreståndare ............... 25 23 000 575 000 Granskningsmän ......... 330 15 000 4 950 000 Biträdespersonal ......... 75 8 500 637 500 Expeditionsvakter ......... lö 9 000 225 000 Summa 455 6 387 500
Omkostnaderna torde kunna uppskattas till omkring 1,7 milj. kronor, varav ca en milj. kronor utgör reseersättningar.
. Kostnaderna för den av kommittén förordade varuskattenämnden torde ' kunna beräknas till kostnader för arvoden, traktamenten och reseersätt- ningar till nämndens ledamöter och suppleanter och för ersättningar till viss hos nämnden heltidsanställd personal. De sammanlagda kostnaderna härför tor-de inte överstiga 100 000 kronor för år. Årliga kostnaderna för den här "angivna organisationen, som avses skola handhava såväl skattekontroll som uppbörd, kan således beräknas till (6 387 500 + 1 700 000 + 100 000 :) mellan åtta och nio milj. kronor.
I | | | | |
Vid sina bedömningar av personalbehovet och kostnaderna för den här skisserade kontrollorganisationen har kommittén utgått från en skattesats, motsvarande den som tillämpades för den allmänna omsättningsskattens , del. Därest vid genomförandet av en varuskatt i detaljhandelsledet skatte- . satsen skulle sättas lägre, kan denna skattesats beräkn-as medföra en sänk- : ning av såväl personalbehovet som kostnaderna för kontrollorganisationen; . sätts däremot skat-tesatsen högre kan personalbehovet och kontrollkostn-a- derna antagas stiga. Personalhehovet torde få omprövas, sedan närmare er-- farenheter vunnits av den skisserade organisationens effektivitet.
Vad gäller kontrollen över varuskattens uttagande å importerad-e varor, förutsätter kommittén, att denna kontroll handhaves lav tullverket. Då im- porten för konsumenternas del har en ringa omfattning, finns ej anledning förmoda, att varuskatten kan föranleda någon mera väsentlig utbyggnad av tu'llverkets personal. l ' Partihandelsskatt. Med hänsyn till omfattningen av den årliga gransk- l ning, som är erforderlig 'hos varje skattskyldig, bör besökstiden per skatt- l skyldig och år beräknas till en halv å en dag, beroende på rörelsens & art. Räknat efter en genomsnittlig besökstid av en halv dag per år och ; skattskyldig skulle totala antalet besöksdagar per år uppgå till (60 000 - %; | :) 30 000. Varje granskningsman kan beräknas utföra effektivt kontroll- i arbete i fältet under 200 dagar per år; den övriga arbetstiden erfordras för ' resor, genomgång av material, infordrande av uppgifter, rapportskrivning | 0. d. Antalet erforderliga gransknings-män skulle med dessa utgångspunkter ' kunna uppskattas till (30 000 :200 =) 150. Vid bedömandet av detta per— ! sonal'behov har hänsyn jämväl tagits till att uppbördsverksamheten skall | ligga på beskattningsmyndigheten. För ledning av kontro'llarbetet ooh spe- ; cialuppgifter bör härtill komma ytterligare omkring 25 granskningsmän, & varför totala antalet granrskningsmän i fältet skulle uppgå till 175. I den [ lokala skattekontrollen bör vidare beräknas för skriv- och räknearbete m. m. omkring 30 biträden och för expeditionsvaktsgöromål omkring 10 befatt- ningshavare. Antalet expeditionsvakter är härvid avvägt med hänsyn till att det med denna skattetyp kan erfordnas omkring tio distriktskontor mot nu- varande fyra.
Den erforderliga personalen i den centrala skattekontrollen kan — med
ledning av det nuvarande antalet tjänstemän å kontrollstyrelsens skattebyrå sett i relation till antalet skattskyldiga — beräknas till 30 granskningsmän för samordning av det lokala kontrollarbetet, juridiska ärenden, deklara- tionskontroll och ledning av registrerings- och bokföringsarbete, 75 biträ- den. för skriv- och räknearbete m. m. samt sex expeditionsvakter.
Personalens fördelning på de olika distriktskontoren torde få ankomma på den centrala beskattningsmyndigheten. Antalet granskningsmän för kon— trollarbete i fältet torde därvid få bestämma—s un-der hänsynstagande till, huruvida det ur praktiska synpunkter kan ställa sig lämpligare att granska varuskattedeklvarationer å distriktskontoren än vid kontrollbesök hos skatt- skyldig.
Kostnaderna för den skisserade organisationen har beräknats med ut- gångspunkt från, vad gäller den lokala kontrollen, nuvarande löneläge å ortsgrupp 3 och, vad gäller den centrala kontrollen, löneläget ä ortsgrupp 5.
För granskningsmännen har medellönen för en tjänsteman i byråsekre- terargraden lagts till grund för beräkningarna. Ej heller i Ifråga om detta alternativ hlar kommittén tagit ställning till, i vilken lönegrad granskning-s- männen bör 'inplacera-s, utan har anfört nämn-dia lönegrad endast som ett räxkneexempel. Lönebeloppen för biträdes- och expeditionsvalktspersona'l har beräknats efter den för dylika tjänstemän sedvanliga lönegradsplaceringen. Dessa utgångspunkter för k-ostn-ad-sberäkningen har valts med hänsyn till nuvarande förhållanden inom kontrollen för gällande indirekta skatte-r. Er- forderlig differentiering av granskningsmlännens llönegradsplxacering samt slutligt avgörande av lönegradsfrågan '.torde få ske i annan ordning.
Lönekostnaderna för den angivna kontrollorganisationen, vilken såsom angivits även är avsedd för upplbördsarbetet, kan i enlighet med tabell 30 beräknas till mellan fyra och fem milj. kronor.
Tab. 30. Kontrollorganisation vid partihandelsskatt
Antal Genom- Lönekostnad, kr Befattning F" snitts- Nuv. sljarg- lön, kr Nuv. Förslag Lokala kontrollen
Granskningsmän ------ ' 57 175 15 000 855 000 2 625 000 Biträdespersonal ...... 14 30 8 500 119 000 255 000 Expeditionsvakter ...... —— 10 9 000 — 90 000 Summa 71 215 974 000 2 970 000
Centrala kontrollen Granskningsmän ------ 26 30 17 000 442 000 510 000 Biträdespersonal ...... 44 75 10 000 440 000 750 000 Expeditionsvakter ...... 3 G 10 000 30 000 60 000 Summa 73 111 912 000 i 320 000 Totalsumma 1 886 000 4 290 000
Omkostnaderna kan beräknas till omkring en milj. kronor, varav 0,6 milj. kronor utgör reseersättningar.
Kostnaderna för d-en vid kontrollstyrelsens sida ställda rådgivande nämn- den torde kunna begränsas till 15 000 kronor för är, avseende kostnader för arvoden, traktamenten och reseersättningar till nämndens ledamöter, supp- leanter och sekreterare.
Sammanlagda årliga kostnaderna för den nu skisserade kontrollorganisa- tionen kan således uppskattas till (4 290 000 + 1 000 000 + 15 000 :) mel- lan fem och sex milj. kronor.
Såls'om kommittén i det föregående angivit är kontrollorganisationens ut- formning bl. a. beroende på den skattesats, som (kommer att användas. Sedan närmare erfarenheter vunnits av den effektivitet, som kontrollorganisatio- nen visar sig ha, torde en omprövning få göras av personalbehovet.
Kontrollen över varuskattens uttagande å importerade varor förutsätter kommittén skola handhavas av tullverket, vilket torde komma att medföra viss ökning av personalbehovet. Någon mer väsentlig utbyggnad av tullver— k'e'ts personal torde emellertid inte föranledas härav.
Kommittén ifrågasätter i följande kapitel viss begränsning av gällande punktskatter vid införandet av en allmän varubeskattning. Även för tiden intill dess en dylik allmän beskattning skulle komma att införas, förordas någon beskärning av det skattepliktiga varuområdet. De genom en sådan mindre omläggning möjliga besparingarna i kostnadshänseende är relativt små och torde lämpligen böra närmare undersökas av kontrollstyrelsen i annat sammanhang.
Därest kontrollstyrelsen skulle kvarstå s-om beskattningsmyndighet för punktskatterna vid sidan om en annan organisation såsom beskattnings- myndighet för den allmänna varuskatten, torde styrelsen-s nuvarande per- sonalstyrka, centralt och lokalt, kunna beskäras något mera, framför allt genom bortfall-landet av bestyret med försäljningsskatten. Närmare beräk- ningar bör även i detta avseende utföras av kontrollstyrelsen.
För den händelse (det skulle befinnas lämpligt att uppdraga åt kontroll- styrelsen att vara beskattningsmyndighet för den allmänna varuskatten har man att i huvudsak räkna med kostnader som svarar mot summan av kost- naderna enligt detaljhandels- eller parti-handelsalternativet och kontroll- styrelsens kostnader, reducerade på sätt här ifrågasatts.
SJÄTTE KAPITLET
OMLÄGGNING AV GÄLLANDE INDIREKT BESKATTNING
Enligt sina direktiv är kommittén oförhindrad att, om anledning där- till anses föreligga, till bedömande upptaga frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter. Kungl. Maj:t har även till kom-mittén överlämnat ett flertal framställningar, som berör den nuvarande indirekta beskattningen. Olika organisationer har vidare direkt till kommittén framfört sina synpunkter i ämnet.
Såsom kommittén tidigare anfört (s. 98) är det önskvärt, att den indi— rekta beskattningen är likformig och att en vara således inte bör beskat- tas högre än en annan, om inte särskilda motiv |för den högre beskattningen föreligger. Kommittén har i detta samman-hang även framhållit, att kravet på likformighet 'i beskattningen dock inte får utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bibehå'lles en särbeskattning av sådana va- ror, som enligt utbildad praxis ansetts böra beskattas insärskild ordning.
För den händelse en allmän indirekt beskattning kommer till stånd är det alltså följdriktigt, att den särbeskattning, som nu äger rum genom att skilda punktskatter uttages, omprövas. Såsom nyss anförts bör nämligen en vara inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv härför finns. Dylika motiv föreligger beträffande sådana varor, som enligt ut- bildad praxis ansetts böra beskattas i särskild ordning, såsom spritdrycker, maltdrycker, tobak samt motorfordon ooh motorbränslen. Beträffande des- sa varor föreslår alltså kommittén inte någon förändring.
Beträffande övrig-a varor, som nu är föremål för beskattning, förutsätter kommittén, att den särskilda beskattningen skall upphöra, dock att kom- mittén i fråga om vissa av dessa varor, för vilka skatteintäkterna uppgå-r till betydande belopp och vilka redovisas .i det följande, ansett frågan om ett bibehållande av särbeskattningen böra prövas först i samband med att storleken av den generella indirekta skatten fastställes.
Vad avser skatten å elektrisk 'kraft hänvisas till vad därom särskilt an- föres il det följande.
Även för det fall att en allmän indirekt beskattning inte skulle komma till stånd, har kommittén verkställt en översyn av den nu gällande indirekta beskattningen. Kommittén har därvid _ jämte det kommittén granskat utformningen ur teknisk synpunkt av de olika skatterna — även ansett
, sig oförhindrad att ompröva det skattepliktiga området. Detta *har föran- l letts av de till kommittén från Kungl. Maj :t överlämnade framställningar—rna och av de synpunkter, som olika organisationer framfört till kommittén. Det har vidare beträffande några av ifrågavarande skatter förekommit, att de varit föremål för olika framställningar i riksdagen men att riksdagen med hänsyn till kommitténs pågående arbete ej ansett sig böra ingå i realpröv- ning av fram-ställningarna. Härvid har kommittén funnit, att mot flera av de nu gällande punktskartterna kan skillda motiv anföras för skatternas av— skaffande eller skattesatsernas sänkning. Så är förhållandet i fråga om l varuskatterna å glass, tandvårdsmedel och pälsar, men också för l en del av de områden, 'som träffas av gällande försäljningsskatt, t. ex. * mattor och vissa grammofonskivor m. 111. Då emellertid ett hänsynstagande till dessa motiv och ett konsekvent genomförande av därav föranledda änd- ringar skullle medföra ett väsentligt inkomstbortfall för staten, finner kom— mittén, att denna bedömning bör ske i samband med en prövning av sta- tens inkomster och utgifter. Kommittén har således ansett sig i denna del böra begränsa sina förslag till att avse av rent skattetekniska skäl moti- verade ändringar. Även av sådana skäl motiverade ändringar måste i de fall de medför inkomstbortfal'l i sista hand vägas mot andra angelägna änd- , ringar på beskattningen-s område. Kommitténs överväganden vid ställningstaganden i de olika frågorna redovisas nedan i samband med behandlingen av de skilda varuområdena.
l I. Varuskatten
l Behovet av en all-män översyn av 1941 års varuskatteförordning har un- der senare tid blivit alltmer framträdande. I anslutning tilldet av varube— skattningslkom-mittén år 1947 framlagda förslaget till bl. a. vissa ändringar i förordningen, gjordes denna till föremål för en relativt grundlig överarbet- ning. därvid bl. a. förteckningen över de skattepliktiga varorna helt revide- rades. Frånsett denna överarbetning har vid ett flertal tillfällen mindre änd- ringalr gjorts i olika delar av förordningen.
Vid den översyn av varu-skatteförordmingen, som kommittén verkstäl- ler på grund av direktiven, beaktar kommittén dels de framställningar om ändringar i varuskatteförordningen, som gjorts i motioner eller av myn- digheter ooh enskilda, dels de erfarenheter rörande tillämpningen av för— ordningen, som vunnits inom förvaltningen.
A. Choklad och konfityrer (utom glass), rån eller wafers, marmelad
1. Varuområdet Gjorda framställningar Choklad och konfityrer (utom glass). Förslag om avveckling a-v eller ändringar i gällande varuskatt å choklad och konfityrer framfördes i skrif-
ter till kommittén från dels Svenska choklad— och konfektyrfabrikantför- eningen, -u. p. a., dels ock Sveriges sötvaruindustricrs förening. Choklad- och konfektyrfabrikantföreningen anförde bl. a. följande.
Mot varje särbeskattning av choklad och konfektyrer kan invändas, att någon på rationella grunder uppgjord avgränsning till andra varugrupper icke kan åstadkommas. Sålunda kan framhållas, att man vid fastställandet av det varu-
o
område, som skulle belastas med den speciella skatten a choklad- och konfek- tyrvaror, tydligen utgick närmast från den vid beskattningens ikraftträdande rådande organisationen av tillverkningen. Under beskattningen indrogs sålunda de varor, som traditionellt tillverkats av den svenska chokladinduslrien. Det har emel- lertid inte kunnat undvikas, att man, då produkterna varit helt likartade, fått ul— sträcka beskattningen även till andra tillverkare, i den mån dessa framställt pro- dukter av sådant slag, som normalt framställes inom chokladindustrien. Denna utgångspunkt för beskattningsområdets fastställande kunde vara försvarlig, när det gällde en tillfällig beskattning, som beräknades bli uttagen endast under en kortare krisperiod. Då det nu visat sig. att beskattningen kommit att gälla under väsentligt längre tid än som från början avsetts, har nackdelarna av oklarheten i beskattningsområdets avgränsning blivit allt större. Varor tillverkade av sam- ma råvaror hänföras f. n. i ena fallet till chokladvaror och i andra fallet till gruppen bakverk. Många exempel finns på varor, som till utseende och smak är praktiskt taget identiska, men som i ena fallet är belastade med varuskatt och i andra fallet skattefria.
Föreningen har vidare, såsom framgår av den i det följande lämnade re- dogörelsen under avsnittet rörande beskattningsvärde, understrukit, att en beskattning av choklad och konfityrer på grund av de med beskattningsvär— dets fastställande förenade svårigheterna inte var tekniskt genomförbar.
Jämväl Sveriges grossistförbund anförde i en till kommittén överlämnad skrift vissa synpunkter på en sänkning av varuskatten på choklad och kon- fityrer.
Gränsdragningen mellan skattepliktiga sötsaker och skattefria bakverk har enligt vad från kontrollstyrelsen upplysts enbjudit vissa svårigheter vid tillämpningen. Det kan exempelvis nämna-s, att skumsaker (massa av skum, bestående av äggvita och socker eller gelatin och socker, på exempelvis kex som bottenplatta och med överdrag av choklad med eller utan kokos) är skattepliktiga, under det att bakelser med liknande sammansättning (ofta med kaka som bottenplatta) är skattefria. Iden mån frågor om skatte- plikt för dylika varor kommit under kontrollstyrelsens bedömande, har styrelsen intagit den ställningen att varan är skattefri, om bottenplattan utgöres av en bakad kaka eller av bakad maräng och detta bakverk inte är alltför obetydligt i förhållande till hela varan. Även vissa bakverk, som vä- sentligen består av marsipan eller choklad, är att hänföra till skattepliktiga sötsaker, och det torde i inte ringa omfattning förekomma, att kondito-rer saluför bakverk av denna kategori skattefritt. I den mån dylika fall kom- mit ti'll styrelsens kännedom, har vederbörande upplysts om skatteplikten. varvid som regel tillverkningen nedlagts.
l l | i i | i 1 l
Rån eller 8. k. wafers. Förenämnda gtränsdragningssvårigheter torde till en del ha motiverat det förslag om avskaffande av varuskatten å rån eller waters, som framförts i en till kommittén överlämnad skrift från Svenska kexfabrikantföreningen (skriften överlämnad av kontrollstyrelsen enligt skrivelse den 11 november 1953). Sedermera utvecklade nämnda förening i en till kommittén översänd skrift ytterligare sin syn på denna beskatt- ning. Föreningen gjorde i huvudsak gällande, att beskattningen snedvred allmänhetens konsumtionsval samt att beskattningens nuvarande utform- ning medförde, att två varor med samma ingredienser och praktiskt taget samma utförande behandlades olika i skattehänseende.
Marmelad. Varubeskattningen av marmelad och ersättningsmedel här— för föreslogs skola slopas i två till 1955 års riksdag avgivna likalydande motioner (1:359, 11:434). Det fram'hö-lls av motionärerna bl. a., att det var av största intresse att den svenska fruktodl'ingen på allt sätt stöddes och stimulerades. Det var av stor betydelse för denna odling, om marmelad och crsättningsmedel härför undantoges från varuskatt. Jämväl de invecklade bestämmelserna för beskattningen av marmelad var enligt motionärernas uppfattning ett argument för skattefrihet för denna vara.
Vederbörande utskott (BevU 12) framhöll, att det av motionärerna fram- förda önskemålet i fråga om angelägenhetsgraden uppenbarligen måste vä- gas mot kravet på att en i möjligaste mån enhetlig beskattning inom grup- pen choklad- och konfityrvaror upprätthålles. Med »hänsyn till "att riksdagen inte u-tan att avvakta resultatet av kommitténs för indirekta skatter arbete borde ta ståndpunkt till Spörsmålet att slopa beskattningen av denn-a varu- grupp, avstyrkte utskottet motionerna. Riksdagen iämnade i enlighet med utskottets förslag motionerna utan åtgärd.
Avveckling av varuskatten å marmelad ifrågasattes jämväl i framställ- ningar överlämnade till kommittén från Sveriges fruktindustriförbund även- som från fruktodlare från Kristianstads m. fl. län (fnamställningarna över- lämnade genom lbeslut av Kungl. Maj:t den 5 december 1952 resp. den 17 juni 1955). I huvudsak liknande motiveringar som dem, vilka åberopats i förenämnda motioner, angavs i de gjorda fram-ställningarna.
Kommittén
Vad gäller utformningen av denna beskattning har, såsom av den före- gående redogörelsen framgår, framställningar gjorts om fullständig avveck- ling av beskattningen av här nämnda varor. Med hänsyn till de betydande inkomster, som en beskattning av detta va'ruowmråvde tillför statsverket, eller ca 125 milj. kronor per budgetår, anser sig kommittén — för det fall någon utvidgad indirekt beskattning ej kommer till stånd — inte ku'nna förorda en dylik avveckling av varuskatten.
Även i ett läge med en införd allmän indirekt beskattning är skatten å
här nämnda varuslag av sådan fiskalisk betydelse, att det kan ifrågasättas att beskattningen ur denna synpunkt bör bibehållas. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad kommittén nyss anfört om, at-t en vara ej bör beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Frågan om en särbeskattning av här avsedda varuslag torde med hänsyn till vad nu anförts få prövas i samband med att storleken av den generella indi— rekta skatten fastställes.
I fråga om varuområdets avgränsning vid fortsatt beskattning av söt- saker hJar kommittén särskilt behandla-t möjligheterna att erhålla en klarare gräns mellan skattepliktiga sötsalker och skattefria bakverk samt frågan om en beskattning av marmelad.
Det skulle kunna övervägas att från beskattning undantaga de sötsaker, som står gruppen bakverk närmast, exempelvis skumsaker, eller att under beskattning indraga vissa sötsakerna närstående bakverk, t. ex. sådana in- nehållande skum eller väsentligen bestående 'av marsipan eller choklad. Ingen/dera av dessa vägar torde vara lämplig, då genom en ändring av be- skattningsområdet på dessa punkter nya och måhända svårare gränsdrag- ningsproblem skulle uppkomma. Vissa av skumsakerna är visserligen så- dana, att det inom bakverksgruppen finns ett flertal varor, som står de skattepliktiga skumsakerna när-a, men uppehålles kravet att en vara för att anses såsom bakverk 'till (en viss bestämd) inte oväsentlig del skall vara bakad och gräddad, torde gränsdragningsproblemen inte bli alltför stora. Att märka är också, att flertalet slkumsaker måste anses såsom söt- saker med hänsyn till både konsumtions- och försäljningssätt. De flesta varorna av skumsakstyp — exempelvis kokosbollar _ säljs i regel genom sötvarugrossister till detaljhandlare inom sötvarubranschen och för'täres såsom sötsak och sålunda inte till kaffe eller te på samma sätt som bakverk. Inte heller torde gränsdragningen underlättas, om vissa söts-aksliknande bakverk indrages under beskattning. Detta skulle nämligen innebära, att vissa bakverk, ehuru de är gräddade i ugn, likväl skulle anses såsom söt- saker på grund av sin sammansättning. I och för sig skulle det ur kontroll— synpunkt vara lättare att bedöma om en vara är skattepliktig, om skatte- plikten fick avgöras med ledning av varans sammansättning, som kan be— stämmas analytiskt, men kommittén finner sig likväl inte kunna förorda en dylik utväg. I förevarande fall skulle nämligen detta otvivelaktigt leda till att en inte obetydlig 'del av bakverksgruppen skulle läggas under be- skattning, vilket självfallet skulle leda till nya gränsdragningsproblem.
- En rationell lösning skulle vara att utvidga beskattningen till att omfatta alla finare bakverk, nämligen
dels bakverk, till väsentlig del bestående av socker, exempelvis maränger, samt bakverk med överdrag (helt eller delvis) eller mellanlägg av socker, choklad, fruktgelé e. (1. (stat. nr 302),
dels dessertkäx, ej hänförliga till konfityrer (stat. nr 304) ,
dels ock pepparkakor och andra slag av finare bakverk ej hänförliga till konfityrer, såsom småhröd även beströdda med socker eller garnerade (med exempelvis ett syltat här, samt vinerbröd, ävensom bakverk som ut— gör formar, skålar och strutar för uppläggning av glass 0. d., även om de inte innehåller socker, smör 111. m. (stat. nr 305).
Värdet av den årliga konsumtionen inom landet av finare bakverk, däri |inbegripet vinerbröd, kan med ledning av uppgifter i Jordbruksekonomiska meddelanden uppskattas till 250 milj. kronor, räknat i konsumentpris. Vid en skatte-sats av 20 procent i konsumentledet — vilket får betraktas som en låg skattesats jämfört med 65 procent av priset vid försäljning i större pos- ter för sötsaker —— skulle skatteintäkterna sålunda uppgå till omkring 50 milj. kronor. Därest finare bakverk lades under beskattning skulle följakt- [ligen —— om oförändrade skatteintäkter skulle avses —— utrymme finnas ! för en relativt kraftig sänkning av sötvaruheskalttningen. En dylik sänkning lav skattesatsen för sötsaker och ett borttagande av ojämnheten i beskatt- Iningshänseende mellan sötsaker och bakverk skulle i och för sig vara önsk- värd. Kommittén finner sig dock inte kunna tillstyrka anordningen med hänsyn till de (betydande kontrollsvårigheter, som skulle föreligga vid en |bakverksbeskat'tning. Antalet skattskyldiga skulle nämligen vid en tillverk- (nings'beskattning lägst uppgå till 6000. Tillverkningen sker vidare delvis 'vid mindre hembag-erier utan ordnad bokföring. Kontrollmöjlighetern-a är också små, genom att råvarorna för de mindre bageriernas del i viss ut- sträckning inköpes i detaljhandel. ! Kommittén anser sig sålunda inte k-unna förorda en förändring av det beskatta-de varuområdet till att omfatta viss-a lbakverk för att därigenom de nuvarande gränsdragningsproblemen mellan skattepliktiga sötsaker och skattefria bakverk skall undgås. l [ Såsom skäl för slopande av varuskatten å marmelad och ersät-tningsmedel !härför har framhållits, att det är av största intresse att den svenska frukt- !odlingen på allt sätt stöds och stimuleras. Kommittén har i anledning härav inhämtat uppgifter angående förbrukningen av äpplen inom sötvaruindru— strien för framställning av skattepliktig marmelad. Enligt vad därvid vid !preliminär undersökning framkommit, skulle fönbrukningen kunna beräk- inals till omkring 130 ton för år. I betraktande av att konsumtionen inom |landet av inhemska frukter och bär uppgår till 228 000 ton (år 1955) , torde [den kvantitet, som förbrukas av sötvanuindustrien, inte kunna sägas vara av betydelse för den svenska fruktens avsättning, inte ens om denna kvantitet fördubblas. Med hänsyn härtill och då kravet på en enhetlig be- handling -av gruppen choklad- och konfityrvaror bör upprätthållas, finner kommittén sig inte kunna förorda undantagande från skatteplikt beträffande lde såsom sötsaker »tilil'handtahål-lna marmeladvarorna.
,
2. Beskattningsvärde m. m. Varusk-at'teförord-ningens föreskrifter om beskattningsvärdets bestäm- mande är gemensamma för alla varuslag, som träffas av varuskatt. Med hänsyn till att svårigheterna med bestämmande av beskattningsvärdet Ifram- trätt med särskilt stor styrka vad avser sötsaksbeskattningen, behandlas i förevarande avsnitt vissa principiella frågor sammanhängande med beskatt- ningsvärdet, oavsett om 'spörsmållen i några fall väckts med tanke på be- skattningen av sötsaker eller av annan vara, underkastad varuskatt. Nuvarande regler för beskattningsvärdets bestämmande tillkom genom * beslut av 1953 års riksdag. Enl-igt de bestämmelser, som gällde intill den 1 3 juli 1953, skulle varuskatten utgå i förhållande till ett beskattningsvärde, som var lika med det pris _— verkligt eller beräkna-t —— som varan betingade vid försäljning till detaljhandlare. I samband med lagstiftning om brutto— prissättnings upphävande omlades beskattningen fr. o. m. den 1 juli 1953 så, att lägsta priset vid försäljning i större poster till återförsäljare blev be- skattningsvärde. Denna lösning av beskattningsvärdefrågan var emellertid endast att anse såsom provisorisk, vilket starkt underströks av departe- mentschefen (prop. 19531128, s. 27).
Gjorda framställningar
Yrkanden om ändring av gäll-ande regler rörande beskattningsvärdets bestämmande har gjorts i framställningar från organisationer, i motio- ner till riksdagen och i skrivelser från kontrollstyrelsen. Choklad- och kan— fektyrfabrikantföreningen framförde i sin förut nämnda skrift följande allmänna synpunkter på bestämmandet av beskattningsvärde för choklad och konfityrer.
?
1) Beskattningsnormen >>gängsc pris lill detaljist» är oförenlig med den nyal lagstiftningen om förbud mot bruttoprissättning. (
2) Konsumentpriset som beskattningsnorm skulle förutsätta, att skatten uttages i detaljhandelsledet, eftersom varornas konsumentpris icke med säkerhet kan fast- ställas hos fabrikanten eller grossisten. Om man över huvud taget skall uttaga en värdeskatt, synes konsumentpriset vara den enda beskattningsnorm som åstadq kommer någorlunda likformighet i beskattningen. Vi förmodar emellertid, atta betydande tekniska svårigheter skulle uppstå både för detaljhandeln beträffande; skattens redovisning och för Kontrollstyrelsen beträffande kontrollen, om skatten, uttogs i detaljhandelsledet. 1
3) En skatt lagd på lillverkningsvärdet skulle förutsätta ingående kostnads- kalkyler för varje vara och kalkylgranskning från kontrollmyndigheternas sida.? Det torde vara helt uteslutet att kontrollmyndigheten kan på ett tillfredsställande: sätt genomföra den i så fall erforderliga kalkyleringen hos det relativt stora anta- let skattskyldiga. ,
4) En råvaruskatl utgående på de råvaror, som förbrukas vid produktion av choklad och konfektyrer har tidigare tillämpats i form av den s. k. industrisoc- kerskatten. Erfarenheterna av denna skatt torde ha varit mindre gynnsamma ur kontrollsynpunkt. En förutsättning för att beskattningen skall bliva effektiv torde
vara, att den göres generell beträffande all förbrukning av en viss vara. De enda tråvarorna av någon betydelse, som är speciella för chokladindustrien, är kakao- bönor och kakaosmör. Beträffande samtliga andra av industriens viktigare rå- tvaror gäller, att chokladindustrien endast svarar för en mindre del av den totala örbrukningen i Sverige av respektive varor.
Den starka prisstegringen på kakaobönor har de senaste åren medfört, att ett etydande arbete nedlagts på olika håll för att få fram substitut, främst till kakao- möret. En betydande stegring av den internationella förbrukningen av ersätt- ingsråvaror har inträtt särskilt under de båda sista åren. Ersättningsråvarorna "r i huvudsak av sådan karaktär, att de icke genom en definition kan särskiljas rån produkter som användes som råvara i andra industrier.
För att en råvaruskatt skulle få nämnvärd betydelse måste skattesatserna sättas nycket höga i förhållande till inköpspriset. En relativt hög skatt på kakaobönor loch kakaOSmör torde med all sannolikhet få till följd att förutom den redan existe- rande tendensen att ersätta kakaosmör med annat fett kommer vissa fabrikanter att ersätta den ur kakaobönor erhållna kakaomassan med kakaopulver (som för- utsättes bli obeskattat) och ersättningsfett.
En råvaruskatt kan alltså väntas få till effekt, att övergången till ersättnings- 1'åvaror väsentligt påskyndas. Förutom att man därför måste räkna med snabbt [sjunkande skatteinkomster synes det i hög grad kunna ifrågasättas, om det kan ivara lämpligt att beskattningen upplägges så, att den påskyndar en dylik utveck- ling.
i En råvaruskatt torde dessutom medföra mycket stora tillämpningssvårigheter i fråga om importvarorna. Om skattesatserna sättes så höga, att skatten får någon nämnvärd betydelse, torde det icke vara möjligt att få en rimlig skattetillämpning genom mera schablonmässiga bestämmelser rörande tullberäkningen, utan det [torde vara nödvändigt att förutsätta, att man för varje importerat varuparti krä- iver deklaration av den mängd skattepliktiga råvaror som åtgått för att producera :importvarorna. Att åstadkomma en tillfredsställande kontroll av dylika uppgifter !måste emellertid, såvitt vi kan förstå, ställa sig nära nog omöjligt.
! 5) Mot en viktskatt, utformad så att den försålda varans vikt utgör beskatt— ningsnorm, kan följande invändningar göras.
Om likvärdiga varor nu betingar olika pris, skulle den produkt som säljs till idet högre priset erhålla en Skattelättnad jämfört med den produkt som säljs till glägre pris. Att på så sätt lämna en fördel till de företag som tar ut de högsta lpriserna synes icke vara i linje med statsmakternas allmänna strävan att upp- lmuntra priskonkurrens. ! En viktskatt kan vidare i viss mån väntas medföra minskad beredvillighet hos ?fabrikanten att sänka priserna respektive tendenser till prishöjningar. Detta fram- :går kanske tydligast beträffande de 5. k. stycksakerna i lägre prislägen. Om en [fabrikant exempelvis tillverkar en kola till ett pris avpassat för att handeln skall :kunna sälja varan till 5 öre per styck till allmänheten, sker prisförändringen i Iden formen, att vikten per enhet varieras. Vid en viktbeskattning kommer en |prissänkning i form av högre vikt på en produkt att direkt motverkas av att den Iskatt, som skall utgå, i så fall blir större, medan skatten f. n. är oförändrad vid ,en vikthöjning.
För att icke en omläggning till viktskatt skall medföra en helt annan fördel- ning av skattetrycket på olika produkter än vad som gäller f. n., torde få för- utsättas att skatten måste differentieras mellan olika varugrupper. Det torde emellertid bereda betydande svårigheter att finna helt tillfredsställande regler för avgränsning mellan olika varugrupper.
I en senare framställning framlade föreningen vissa synpunkter på ett system med differentierade viktskatter.
Föreningen hade tidigare understrukit, att någon godtagbar form för särbe- skattning av dessa varor inte finns. Sedan föreningen uppmanats att direkt ta ställning till val av beskattningsform för den händelse skatten alltjämt bibehålles yrkade föreningen i första hand, att man utsträckte beskattningsområdet att även omfatta finare bakverk. Skatten borde i så fall uttagas i form av en för hela detta varuområde utgående enhetlig viktskatt. En skattesats av kr. 1:50 per kg skulle med nuvarande konsumtion ge i stort oförändrad skatteintäkt. Det påpekades, att man i sådant fall säkerligen kunde räkna med en väsentligt höjd konsumtion av choklad och konfektyrer.
Skulle kommittén inte anse sig kunna föreslå en utvidgning av beskattnings- området förordades en omläggning av beskattningen så, att den fortsättningsvis kom att utgå i form av en differentierad viktskatt. Från branschens sida var det härvid ett starkt önskemål, att avgränsningen av beskattningsområdet gjordes klarare än hittills, varvid lämplig väg syntes vara att ansluta beskattningsområdet till Bryssel-nomenklaturens gruppindelning. I detta alternativ förordades följande indelning av beskattningsområdet:
18.06 Choklad och chokladvaror samt andra näringsmedel innehållande kakao: a) Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag b) Övriga 17.04 Sockerkonfektyrer icke innehållande kakao: a) Ofyllda karameller ! b) övriga * Beträffande grupperna 18.06 a) och 17.04 b) förutsättes, att samma skattesats skall gälla. Beträffande beskattningens höjd har föreningen vid olika tillfällen framlagt skäl för en sänkning av skattetrycket. I stort sett samma skatteintäkt som hittills skulle erhållas vid följande skattesatser och oförändrad konsumtion: ' 18.06 Choklad och chokladvaror samt andra närings- kr/kg medel innehållande kakao:
a) Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag 2:—
b) övriga 3:— 17.'04 Sockerkonfektyrer icke innehållande kakao:
a) Ofyllda karameller 1:50
Det påpekades, att erfarenheten i ett flertal fa-ll visade, att konsumtionen var så priskänslig, att en skattehöjning snarast ledde till en minskad skatteintäkt och en mindre skattesänkning till en ökad skatteintäkt. Skulle den av föreningen för- ordade skattesänkningen företagas, borde den ske proportionellt för de olika grupperna.
Skulle beskattningsområdet inskränkas till positionerna 17.04 och 18.06 kom detta att innebära, att varugruppen wafers, som var underkastad beskattning, un- dantogs från bestämmelsen.
b) övriga 2;_ | | 1
Sveriges sötvaruinvdustrviers förening förordade i sammanhang härmed i en till kommittén överlämnad skrift en omläggning till en enhetlig låg basslkatt efter vikt kompletterad med en viktskatt å vissa råvaror. Förening- en anförde li huvudsak följande.
Föreningen hade efter grundliga undersökningar i frågan, grundade på enkäter hos fabrikanter, bearbetning av statistiskt material osv. för sin del stannat för ett beskattningssystem, som i det närmaste hundraprocentigt syntes kunna fylla ford- ran på ett för såväl branschen som sådan, som för kontrollmyndigheten så enkelt och rationellt beskattningssystem som möjligt. Systemet utgjordes av en kombi- nation av en enkel och odifferentierad viktbeskattning (basbeskattning) och en beskattning av vissa viktigare branschråvaror, dock inte socker, framförallt ka- kaobönor, kakaosmör, kakaopulver, mandel, nötkärnor (val- och hassel-, aprikos-), hela hasselnötter och valnötter, jordnötter, agar-agar och pektin, gelatin samt glykos. '
Kombinationen av en*basbeskattning efter vikt och en beskattning av bran- schens viktigaste råvaror medförde flera mycket väsentliga fördelar. Till en bör- jan konstaterades, att alla de kontrollsvårigheter, som — utom vid en ren rå- varubeskattning — ofelbart uppstod vilket annat system som än användes, prak- tiskt taget helt eliminerades. Det skulle sålunda inte bli en osund och hektisk strävan från fabrikanternas och importörernas sida att söka hänföra så många produkter som möjligt av sortimentet i så låga klasser som möjligt, vilket blev fallet t. ex. med ett differentierat viktskattesystem.-Vidare uppnåddes den för— delen, att man på ett enkelt och effektivt sätt fick möjligheter att rida spärr mot det allt mera tilltagande skattefusket, En annan väsentlig fördel med föreningens system blev det förhållandet, att den nuvarande prisklyftan gentemot konditori- varor kom att utjämnas, då de senare skulle få bära sin motiverade andel av råvarubeskattningen. I detta sammanhang ville föreningen framhålla att, så vitt den kunde finna, bageri- och konditoriprodukter för närvarande undergick en strukturförändring och såväl ifråga om ingredienser som ifråga om storlek och utseende närmade sig rena choklad- och konrfektyrvaror.
Frågor om beskattningsvändets bestämmande beträffande importerade varor berördes i en motion till 1953 års riksdag (11:210). Motionen utmyn- nade i en hemställan om utredning genom kommittén för indirekta skatter om rätt för importör och grossist till avdrag för beskattningsvärdet av va- ror, vilka återtagits eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning. l motionen anfördes bl. a.
Enligt 6 5 2 mom. varuskatteförordningen har tillverkare medgivits rätt att, efter särskild prövning av kontrollstyrelsen, vid redovisning av skatt göra av- drag för bl. a. beskattningsvärdet av varor, vilka tillverkaren återtagit eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning från kö- paren. Den avdragsrätt för varureturer, som sålunda tillkommer tillverkare, mot- svaras av en rätt för importör att, enligt kontrollstyrelsens bestämmande, åtnjuta restitution av skatt för till riket införd vara, som styrks vara obrukbar på grund av fel eller brist i godset (8 5 5 mom.). Ansökan om sådan restitution bör ske inom en månad från införseln. Någon bestämmelse om restitution eller skatte- avdrag till följd av kundförluster finns inte beträffande till riket införda varor. Genom den här angivna regleringen har — ehuru med olika teknisk utformning av bestämmelserna —— åsyftats att i möjligaste mån jämställa tillverkare och im- portör när det gäller varureturer. Grossist, som nödgas återtaga varor, torde i viss omfattning kunna få ersättning för skatten genom vederbörande tillverkare eller importör.
Syftet med motionen syntes väsentligen vara dels att importör och grossist skulle jämställas med tillverkare i fråga om kompensation för sk-at-ten vid
kundrförluust, dels att den tid, inom vilken importör borde ansöka om resti- tution för varor som var obrukbar-a på grund av fel eller brist, skulle ut— sträckas.
Bevillningsutskottet (bet. 41) framhöll me-d anledning av motionen, att vissa billighetsskäl talade för att den, som vid försäljning av skattepliktiga varor förorsakats förlust på grund av bristande betalning från köparen be- reddes ersättning för den skatt han erlagt för varorna. Intresset av att en sådan rätt till ersättning fanns måste emellertid enligt utskottets mening vägas mot angelägenheten av att en sådan reglering av hithörande spörs- mål ernåddes, som av praktiska skäl var möjlig. Vid en dylik avvägning var det enligt utskottet av betydelse, dels om det var möjligt att, på sätt motionärerna förutsatt, bortse från detaljbandlarnas intressen i föreva- rande sammanhang och dels huruvida fog fanns för att ett krav på likstäl- lighet mellan tillverkare och importörer borde under alla förhållanden upp- rätthållas. Med hänsyn till vad nu sagts ansåg sig utskottet för det dåvarande inte kunna ta ställning till de uppkommande frågorna men erinrade om den utredning, som utfördes av kommittén för indirekta skat-ter. I enlig- het med utskottets hemställan lämna—de riksdagen motionen utan åtgärd.
Frågan om likställighet i nämnda hänseende mellan tillverkare och im- portörer har vidare berörts i fram-ställningar från Stockholms handelskam- mare (framställningen har av Kungl. Maj :t överlämnats till kommittén ge- nom beslut den 25 september 1953) och Sveriges grossistförbund. Motive- ringen 'för dessa framställningar var i huvudsak likartad med den, som lämnades i förenämnda motion.
Beskattningsvärdets bestämmande i vad avser importerade oh'oklad- och konfityrvaror berördes jämväl av kontrollstyrelsen i en framställning, som genom beslut den 31 mars 1955 överlämnats till kommittén för att över— vägas vid utredningsuppdragets fullgörande. För nämnda varuslag ansåg kontrollstyrelsen, att beskattningsvärdet skulle vara lika med det pris, som den skattskyldige i allmänhet betingade sig för varan vid försäljning till detaljhandlare, minskad m-ed den rabaJtt, som kunde antagas ha lämnats om varan försåldes i större poster till återförsäljare. I de fall, där försälj- ning till detaljhandlare inte bedrevs, föreslog kontrolls-tyrelsen, att beskatt- ningsvärdet beräknades med utgångspunkt (från det pris, som den skatt- skyldige kunde antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. Va- rusk-atten skulle dock inte i något fall inräknas i priset. Kontrollstyrelsens nämnda förslag var närmast föranlett av att tillämpningen av de gällande reglerna för beskattningsvärdets bestämmande i fråga om importvaror med- förde inte blott en förskjutning i konkurrensläget mellan den inhemska och den utländska produktionen utan även till »konkurnensrnbbningar mel- lan olika importgrossister. Den lösning, som kontrollstyrelsen skisserade, angavs vara ett provisorium i avbidan på den översyn av den indirekta beskattningen, som företogs av kommittén.
i Erfarenheter vid tillämpningen
Den är 1953 genomförda anordningen för beskattningsvärdets bestäm- mande var såsom angivits ett provisorium. Det var nämligen från början uppenbart, att systemet med att nyttja lägsta priset vid försäljning i större poster som beskattningsvärde skulle medföra betydande svårigheter i till- lämpningen både för de skattskyldiga och för kontrollmyndigheterna. Ne- dan redovisas några av de mer-a väsentliga felen i det nuvarande skattesyste— met. Redovisningen sker inte närmast för att det med ledning av felen skall bli möjligt att rätta till det bestående systemet utan för att belysa nödvändigheten av att lägga beskattningen efter helt nya linjer.
Bestämmelsen om beskattningsvärdet lyder sålunda (3 5 2 mom.).
l Varans beskattningsvärde är lika med det lägsta pris, som den skattskyldige betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare, med vilken 1 den skattskyldige icke står i intressegemenskap, eller, i fall där sådan försäljning i icke bedrives, det lägsta pris den skattskyldige kan antagas hava betingat sig, 1 därest sådan försäljning skett; och skall i intetdera fallet varuskatten inberäknas i i priset. Såsom beskattningsvärde må icke angivas pris, som gäller allenast för *I en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen. | l
Beskattningsvärdet är sålunda i första hand knutet till priset vid vissa försäljningar, nämligen i större poster till återförsäljare. Sådan försäljning i skall i skattehänseende anses föreligga, när köpare kommer i åtnjutande av * särskild prisnedsättning på grund av en orders storlek eller eljest vid leve- ! rans av större kvantitet erhåller lägre pris än detaljhandlare i allmänhet kan å få. Härmed har avsetts priser vid försäljning till grossist. Att sistnämnda 1 uttryck inte använts i författningen sammanhänger med att — i den mån , f unktionsrabatter avlöses av kvanti't'etsra-ba'tter och grossistnominering inte ; tillämpas —— partihandlaren inte kommer i åtnjutande av grossistrabatt om ; han [köper ett mindre parti, men att detaljisten om han köper ett större parti ] kan få rabatt av storleksordning som motsvarar grossistrabatt. Såsom all- män regel torde emellertid kunna sägas gälla, att beskattningsvärdet utgöres av det lägsta pris som tillämpas vid försäljning till grossist;
Där olika priser tillämpas vid försäljning i större poster, skall enligt för- ; ordningen det lägsta priset vara beskattningsvärde. Om en tillverkare be.- driver försäljning till återförsäljare 1 större poster av viss vara, må beskatte ningsvärdet för all försäljning av varan beräknas efter det därvid tillämpade priset, dock med vissa undantag. Därest denna regel för beskattningsvär- dets bestämmande skulle tillåtas gälla undantagslöst, kunde nämligen följ- den bli att tillverkare på olika sätt kunde träff—a sådana anstalter vid sin försäljning, att skatten kunde användas såsom konkurrensmedel. Han skul- le t. ex. kunna sälja ett enstaka parti till pris, som 'till och med understiger själv—kostnaden och därmed komma i förmånsställning i konkurrenshänse— ende genom att skatten på allt han säljer blir lägre än konkurrenternas | l | l
skatt för närmast jämförliga varuslag. Liknande undan-tagsställning skulle han kunna uppnå genom att sälja till underpris till annat företag som han * äger.
För att undvika nu berörda konsekvenser av obegränsat fri tillämpning av huvudregeln för beskattningsvärdets bestämmande stadgar förordningen, att beskattningsvärdet skall bestämmas efter priset till återförsäljare med vil- loen den skattskyldige inte står i intressegemenskap samt att såsom beskatt— ningsvärde inte må angivas pris, som gäller allen—ast för mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen.
Rörande tolkningen av begreppet intressegemenskap har kontrollstyrelsen meddelat följande anvisning (cirkulär den 18 maj 1955).
Såsom beskattningsvärde må angivas endast pris som tillämpas vid försäljning till återförsäljare, med vilken den skattskyldige icke står i intressegemenskap. Uppenbart är att intressegemenskap i trängre mening, exempelvis integration mellan tillverkare och återförsäljare, icke i och för sig medför att det av till—j verkaren tillämpade priset underkännes såsom beskattningsvärde. Så blir fallet först när denna intressegemenskap i trängre mening tager sig sådant uttryck att återförsäljaren bestrider t. ex. varans reklamkostnader och dessa således icke äro inräknade i det för varan uppgivna beskattningsvärdet. Intressegemenskap i den vidare bemärkelse som avses i varuskatteförordningen får på grund av det sagda anses föreligga i fall, där viss del av en varas tillverkningskostnader eller reklam- och liknande kostnader icke ingår i tillverkarens pris för varan men väl i åter- försäljarens. Är dylik intressegemenskap för handen, skall varans beskattnings- värde vara lika med det lägsta pris återförsäljaren betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare, med vilken han icke står i intressegemen- skap, eller, i fall där sådan försäljning icke bedrives, det lägsta pris återförsäl- jaren kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. &
Kontrollstyrelsen har sålunda ansett, att intressegemenskapsbegreppet måste ges en vid tolkning och a-tt, även om klar intressegemenskap före— ligger (exempelvis vid integration), tillämpade priser likväl skall kunna nyttjas som beskattningsvärde under förutsättning, att prissättningen inte 1 påverkats av intressegemenskapen. Ett indicium på att intressegemenskap ! i visst fall inte föreligger eller i varje fall inte är av sådan natur att pris— sättningen påverkas, .har av kontrollstyrelsen ansetts vara, att priset, varom * fråga är, står öppet för envar som köper stipulerad kvantitet. Av det anförda torde framgå, att tillämpningen av reglerna om beskattningsvärdets bestäm- mande ur nu angivna synpunkter måste erbjuda betydande svårigheter och l även skapa en allmän känsla av osäkerhet för de skattskyldiga.,
Även tolkningen av vad som förstås med »mindre betydande del» erbjuder & svårigheter. Kontrollstyrelsen har på denna punkt i förenämnda ci-rkulär meddelat följande anvisning.
Såsom beskattningsvärde må icke angivas pris, som gäller allenast för en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen. Såsom villkor för att ett pris skall godkännas såsom beskattningsvärde gäller, där kontrollstyrelsen ej— annat föreskriver, att minst 20 procent av den skattepliktiga försäljningen sker
.till priset i fråga eller till detta och lägre pris. Även om nämnda villkor är upp- fyllt, kan priset komma att underkännas såsom beskattningsvärde, nämligen om det av tillverkarens prissättning framgår, att han uppenbarligen icke kan vara beredd att sälja hela sin produktion av varan till det såsom beskattningsvärde an- givna priset. Det kan naturligtvis starkt ifrågasättas, om det "kan vara tillfredsställande att generellt ange den mindre betydande delen med en procentuell andel av försäljningen. Beroende på förhållanden i det enskilda fallet — t. ex. pro- duktionskapacitet, varusortiment ooh köparsidans struktur _ kan en till— verkare må'hända med fördel sälja upp till 30 procent av produktionen till priser, som tangerar eller underskrider självkostnadspriset, medan lönsam- heten att sälja till dylika priser i andra fall ligger vid omkring tio procent. Enligt anvisningen skulle kontrollmyndigheten visserligen kunna underkän- na ett pris som beskattningsvärde enbart på den grunden, att tillverkaren , inte är beredd att sälja hela sin produktion till det låga, som beskattnings- värde nyttjade priset. I det praktiska fallet torde det emellertid erbjuda * mycket stora svårigheter att så i detalj kunna granska kalkyler och pris- lsättning att myndigheten kan förklara, att tillverkaren inte kan vara be- . redd att sälja hela produktionen till angivet pris. l ? Kommittén Beskattningen av sötsaker kan liksom annan varubeskattning läggas i 1 olika led, i billverkarledet, i partihandel-s'lede't eller i detaljhandelsledet. Det ; pris efter vilket skatten skall beräknas vid en värdebeskattning kan —— i viss mån beroende på det handelsl-ed, i vilket skatten skal'l uttagas — utgöra , priset vid försäljning i större poster, priset vid försäljning till detaljhand- ålare eller priset vid försäljning till konsument. Beskattningen kan även utformas såsom en viktskatt, varigenom problemet o-m beskattningsvärde-t . skulle bortfalla. Av dessa priser hör av skäl, beträffande vilka redogörel- se lämnats i det föregående avsnittet rörande erfarenheter vid tillämp- l ningen, priset vid försäljning i större poster inte ifrågakomma som be- l skattningsvärde. Detsamma gäller priset vid försäljning till konsument, ef- ; tersom ett nyttjande av detta pris som beskattningsvärde vid en beskatt- ning i ett tidigare led än detaljhandelsledet måste innebära en prisbindni-ng, som inte är önskvärd. Att lägga en punktskatt 'i detaljhandelsledet är av tekniska skäl inte möjligt. Det kvarstår med des-sa utgångspunkter att nu- , dersöka, huruvida beskattningen kan utformas såsom en skatt i tillverkar- cller parti-handelsledet med priset vid försäljning till detaljhandeln som beskattningsvärde. Att generellt uttaga skatten i partihandelsl'edet beträf- fande choklad och konfityrer m. m. låter sig inte göra, eftersom bl. a. svå— righeter skulle föreligga för beskattningsmyndigheten att uppdraga en till- fredsställande gräns mellan partihandlare och detaljister. Det förekommer sålunda i viss utsträckning .att detaljhandel-sföretag verkställer inköp av
sådan storleksordning, att de av producenterna i rabatthänseende jämställes . med partihandlare. Utvecklingen har sålunda llet't till att, vad gäller detta; varuområde, gränsen i rabatthänseende mellan partihandlare ooh detalj-' handlare blivit mindre markerad genom att rena kvantitetsrabatter i allt större utsträckning börjat tillämpas utan hänsyn till köparens nominering. Kommittén har sålunda inte ansett sig kunna förorda, att en skatt å choklad och konfityrvaror uttages i partihandelsledet.
Därest beskattningen å sötsaker i fortsättningen sk-al-l vara anordnad så— som en värdebeskattning kvarstår med hänsyn till vad nu anförts endast systemet med beskattning i tillverkarledet med prisettill detaljhandeln som beskattningsvärde. En omläggning av beskattningen till ett dylikt system skulle innebära en återgång till de före den 1 juli 1953 gällande bc- stämmelserna. Kommittén anser för sin del det inte vara uteslutet att till— lämpa ett dylikt system, eftersom det torde vara möjligt att genom olika särbest—ämmelser i sikatteförordningen minska eller förhindra de risker för prisbindning, som otvivelaktigt föreligger vid ett dy'lik't prissystem. Kom- mittén har emellertid inte ansett sig böna närmare ingå på de med en dylik omläggning förenade problemen, med hänsyn till att från bransclhens sida framförts önskemål om en övergång till ett skattesystem uppbyggt inte efter värde utan efter vikt. Härvid har de två huvudorgan-isationerna fram- lagt olika förslag, det ena innebärande differentierade viktskatter och det andra en enhetlig viktskatt i kombination med viktskatt å mer betydelse— * fulIl-a råvaror, dock ej socker. De båda alternativen, ide't följande benämnda alternativ 1 och alternativ II, innebär i huvudsak följande. *
Skatt Alternativ I kr/kg Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag 2:— >> » över 40 % >> 3:— Ofyllda karameller 1:50 Övriga sötsaker 2:— Alternativ II Basskatt för samtliga sötsaker 0:95 ' Därutöver råvaruskatt1 med för kakaobönor 3:— kakaosmör 6:— kakaopulver 1 :50 mandel 5:—— [ nötkärnor 3:——— *
Båda alternativen skulle innebära en skatteintäkt av omkring 120 milj. & kronor.
De enligt alternativ I förordade skattesatserna ger, trots att blott tre skattesatser förordats, en relativt god anpassning till de nuvarande skatte-
1 Ytterligare föreslagna råvaruskattcr har av praktiska skäl inte medtagits här. Skatt utgår inte på smör och pulver, där kakaobönorna beskattats.
l ! beloppen. För de dyrare chokladvarorna skulle emellertid systemet innebära en avsevärd skattesänkning. Svårigheten med alternativ I är framför allt gränsdragningen mellan 'tre- och tvåkronorsgrupperna. Svårigheterna är här så stora, att det kan ifrågasättas, om inte enbart detta förhållande talar emot ett genomförande av alternativ 1. Vad alternativ II angår, är det på- fallande att en betydande skattesänkning för sötvarorna skulle ernås, framför allt beträffande varor av typen 1hallonbåtar och laknitsbåtar men även för billigare varor över huvud. Att skatteutfallet enligt detta alterna— tiv blir i huvudsak detsamma som enligt alternativ I beror på att beskatt— ningen av kakaopulver skulle bäras av allmänheten och beskattningen av mandel och nötter av konditorerna och i någon mån av allmänheten direkt. Uppskattningsvis skulle omkring 35 milj. kronor härigenom träff-a företa- , gare och enskilda utanför sötvarubranschen och medföra en motsvarande , lättnad för denna. Alternativet har emellertid stora fördelar genom enkelhet i i tillämpning och kontroll. Eftersom konditorerna till Viss del även skulle drabbas av skatten, skulle även de nuvarande ojämnheterna i konkurrens- , läget mellan tillverkare av Obeskattade konlflityrliknande bakverk och söt- l varutillverkare komma att i någon mån utjämnas. Det må i detta samman- ! hang erinras om, att intill hösten 1949 alal mandelmassa — alltså även * konditorernas bakmassa — var skattebelagd, men att beskattningen hävdes i samband med sockerransoneringens avveckling, då varje konditor skulle kunna själv skattefritt framställa massa av mandel och socker.
; Kommittén har vid övervägande av de olika möjligheter till en skatteom-
läggnin-g, som framkommit vid en granskning av de av organisationerna & framlagda förslagen, funnit lämpligt att förorda en differentierad viktbe- i skattning med blott två skattegrupper, kompletterad med en råva-rubeskatt- ' ning av kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör. Genom att uppde'la va- , rorna i blott två grupper, som lätt kan skiljas, nämligen i ofyl-lda karamel- ler och övriga sötsaker, uppstår inga klassificeringsproblem, varken för ' tillverkaren eller för kontrollmyndigheten. En låg skattesats för de billli- l gare karame'llvarorna gör att dessa varor i allmänhet inte fördyras. De dyr- . barare varorna, tillhörande den andra gruppen, innehåller i alllmänhet kakao- produkter, i regel i form av både kak—aomalssa och kakaosmör. Genom rå— varubeskattning—en å kakaobönor och dess produkter ernås en merbeskatrt- ning å dessa dyrbarare konfityrvaror. Genom en beskattning av kakaobönor blir även de av bönorna i första hand vframstäl'lda varorna, kakaosmör och kakaopulver, beskattade. Vid avvägningen av skattesatserna för smör och pulver bör hänsyn tas till det svinn, omkring 22 procent, som avgår vid bön-ornas skalning och röstning. För pulver och smör förordar kommittén samma skattesats. Eftersom en beskattning av kakaopulver måste anses mindre önskvärd med hänsyn till att denna i huvudsak torde drabba barn— familjerna, har kommittén övervägt olika möjligheter att minska olägen—
heterna av en pulverbeskattning. Att ihelt undanta-ga pulver f rån beskattning torde inte kurma ifrågakomma, eftersom möjlighet härigenom skulle öppnas för mindre nogräknade tillverkare att framställa chokladvaror med skatte- fritt kakaopulver som råvara. Kommittén har i förevarande läge ansett sig böra förorda, att en på visst sätt begränsad skatt uttages för kakaopulver, som säljs till allmänheten i konsumentförpackning-ar. Därvid har kommittén med beaktande av prissättningen på kakaopulver, som säljs i större för- - packningar och som säljs i mindre konsumentförpackningar, ansett sig böra föreslå halv skatt för kakaopulver, som säljs i för detaljhandeln av- sedda förpackningar, innehållande högst 500 gr-am.
Kommittén har i enlighet med vad nu anförts ansett sig lböra förorda följande skattesatser.
kr/kg
Råvaruskatter Kakaobönor: med skal, orostade 2:75 . » : rostade 3:50 Kakaopulver:
i för detaljhandeln avsedda för- packningar, innehållande högst 500 gram 1 :75 annat 3:50 Kakaosmör 3:50
Färdigvaruskattcr Ofyllda karameller 1:25 Övriga sötsaker 2:00 [
Sötvaruskatten skulle med angivna skattesatser kunna beräknas ge en årlig intäkt av omkring 120 milj. kronor vid nuvarande omsättning. Häri , ingår dock omkring 3,5 milj. kronor, som skulle hänföra sig till allmän- hetens förbrukning av kakaopulver. Nuvarande skatteintäkter uppgår, i vad avser den inhemska tillverkningen, uppskattningsvis till omkring 125 milj. kronor _— därvid skatteintäkterna för glass frånräknats.
Vid import av chokladvaror bör dessa beläggas förutom med den här förordade s' katten av två kronor för kilogram med en tilläggsskatt, som avvägts med hänsyn till råvaruskatten å kakaoprodukter. Härmed samman- hängande problem behandlas i speeialmotiveringen.
I det föregående har allmänt uttalats, att beskattningen även i fortsättning- en bör anordnas som en skatt, som principiellt uttages i tillverk—arledet. Vad avser importerade varor bör emellertid en sådan omläggning övervägas, att de yrkesmässiga importgrossisterna kommer att jämställas med inhemska tillverkare. De skulle sålunda erhålla rätt till skattefri import. Genom en dylik omläggning skulle ernås, att den hittillsvarande diskrimineringen av importg-rossisterna bortfaller. Ojämnbeterna i beskattningshänseende mel- lan tillverkare oeh importgrossister, vilka senare i viss mån är att jämställa med tillverkare, har behandlats i olika sammanhang, bl. a. av varubeskatt-
nin—gskommittén, som lämnat följande redogörelse för beskattningsförhål- lan-dena på denna punkt.
För ett bedömande av de olikheter, som jämväl efter 1946 års författningsänd- ring kunna förefinnas i beskattningshänseende mellan å ena sidan inhemska till- verkare och återförsäljare av varuskattepliktiga varor och å andra sidan impor— törer av dylika varor erfordras, att jämförelse göres beträffande varje ifrågakom- mande handels- (tillverknings-)led. Därvid torde de olika handels- (tillverknings—) leden böra ställas mot varandra sålunda: den inhemske tillverkaren mot den ut- , ländske fabrikantens härvarande importnederlag, generalagentur eller motsva- rande organ — i det följande för korthetens skull med ett gemensamt namn be- tecknade importnederlag — den som bedriver engrosförsäljning av inhemska produkter mot grossistimportören och den som idkar detaljhandel med inhemska varor mot detaljistimportören. —— Varans normala vidarebefordran till den slut— lige konsumenten sker från tillverkaren och importnederlaget i tre etapper, från grossistledet i två etapper och från detaljistledet i en etapp. Såsom mellanlig- gande handelsled på importsidan förekomma i regel beträffande importneder- lagets försäljning inhemska grossister och detaljister samt beträffande import- grossistens försäljning inhemska detaljister. Dessa återförsäljare av importvaror äro i de flesta hänseenden, varom här är fråga, helt likställda med motsvarande återförsäljare av inhemska varor. I den mån så icke är fallet, kommer detta att särskilt angivas i det följande.
Avvikelser från ovannämnda normalformer för varudistributionen —— till exem- pel försäljning från inhemsk tillverkare direkt till detaljist eller konsument eller från importnederlag direkt till detaljist _ förekomma i viss, långt ifrån obetydlig omfattning, men torde icke, utom i fråga om minimiskatt, kräva särskilt beak- tande i förevarande sammanhang.
De mera framträdande olikheter i beskattningshänseende, som för närvarande föreligga, hänföra sig till tidpunkten för skattens erläggande, prisändringars in- verkan i fråga om redan erlagd eller debiterad 'skatt, returer av skattepliktiga , varor, ersättning för kundförluster samt bestämmelserna angående minimiskatt.
! Tidpunkten för skallens erläggande Förordningens bestämmelser om tidpunkten för skattens erläggande medföra, att importnederlagets hela lager av importerade skattepliktiga varor — med vissa mera betydelselösa undantag -— är beskattat, medan den inhemske tillverkarens lager av färdigprodukter av egen tillverkning, i den mån icke i produkt ingår vara, som redan blivit föremål för beskattning, icke är beskattat. Importneder- laget befinner sig följaktligen i fråga om kapitalutlägg samt därmed förknippade räntekostnader och påverkan på likviditeten i en sämre belägenhet än den svenske tillverkaren, vilket blir särskilt påfallande, då det gäller varor belagda med 75 procent skatt. Framhållas må dock, .att den erforderliga ökningen av 1 rörelsekapitalet i stort sett allenast erfordras vid första importtillfället efter för- ordningens ikraftträdande samt vid därefter skeende lagerökning.
Av beskattningsbestämmelserna följer, att en inhemsk tillverkare, som finner anledning genomföra allmän höjning eller sänkning av priset å viss vara, har att redovisa skatt, beräknad å ett i motsvarande mån högre eller lägre beskattnings—
värde. Därest ett importnederlag höjer priset till detaljhandlare å vara, som ingår i dess här i landet befintliga lager och för vilken skatt alltså vid införsel- tillfället erlagts till tullmyndigheten å ett lägre beskattningsvärde än som efter den gjorda prishöjningen är att anse såsom rätt beskattningsvärde, kommer im— , portnederlaget att av kontrollstyrelsen påföras resterande skatt. Vid en pris- sänkning kan enligt nu gällande bestämmelser importnederlaget icke tillerkännas återbäring av erlagd skatt. Härav följer, att den inhemske tillverkaren och den utländske tillverkarens nederlag här i landet äro helt jämställda i fråga om en prishöjnings inverkan på skatten, medan däremot vid en prissänkning import— nederlaget intar en ogynnsammare ställning.
Vad härefter angår prisfluktuationernas inverkan på skatten beträffande gros- sistledet må till en början framhållas, att prisändringar inom grosshandeln med inhemska varor i övervägande antalet fall torde ske i samförstånd med tillver- karen. Vid en prishöjning kan grossisten i vissa fall göra en vinst å inneliggande lager av skattepliktiga varor även å skatten, vilken vid försäljningen till detaljist då utgår å ett höjt beskattningsvärde. I motsvarande mån gör han emellertid i all- mänhet en förlust å inneliggande lager vid en prissänkning.
Returer av skattepliktiga varor
Enligt 6 5 varuskatteförordningen äger, såsom tidigare omförmälts, en in- hemsk tillverkare rätt att i sin skatteredovisning göra avdrag för beskattnings- värdet av varor, som av honom återtagits från köpare.
Något motsvarande stadgande i fråga om den, som till riket inför skattepliktiga varor finnes icke. Enligt 8 5 5 mom. varuskatteförordningen är visserligen stad- gat, att för vara, som införts till riket men senare utförts ur riket eller till svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den omfattning, Kungl. Maj:t bestäm- mer. Med utförsel ur riket åsyftas i förevarande sammanhang huvudsakligen en- dast så kallad transitohandel, där importören för erhållande av rätt till skatte- restitution redan vid importtillfället till tullmyndigheterna måste uppgiva, att de införda varorna äro avsedda att återutföras.
___—_____.___._.________—_____.____
Ersättning för kundförluster
Jämlikt 6 & varuskatteförordningen ankommer det på särskild prövning av kon- trollstyrelsen, huruvida och i vad mån avdrag vid skatteredovisning må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas försäljning förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från köparen.
Något motsvarande stadgande finnes icke beträffande till riket importerade varor.
Skatteförluster till följd av kreditförsäljningar kunna givetvis drabba samt- liga handels- (tillverknings-)led såväl beträffande varor av inhemsk tillverkning som importvaror. Den ende som i varuskatteförordningen medgivits rätt att restitutionsvis erhålla ersättning för lidna skatteförluster av här ifrågavarande art, är den inhemske tillverkaren. Antalet hos kontrollstyrelsen med stöd av ovannämnda stadgande i 6 & varuskatteförordningen gjorda ansökningar om av— drag har emellertid hittills varit synnerligen ringa, och sökandena tillgodoförda skattebelopp ha jämväl varit mycket små.
Grossistförbfundet har även i sin framställning till kommittén den 28 juni 1954 pekat på de av varubeskauttningskommittén behandlade ojämnhe-
| 1 1 l 1
tema i beskattningen, särskilt tidpunkten för skattens erläggande, beskatt- ningen av varuprover och kundförluster.
Under åberopande av vad nu sagts förordar kommittén, att sötsaksbe- skattningen såvitt avser importerad-e varor i princip sker i partihandels— ledet, i vilket fall samtliga förenämnda ojämnheter bortfaller.
Den omläggning av beskattningen av importvaror, som kommittén sålun— da förord-at för sötsaksbeskattningens del, anser kommittén böra gälla även i fråga om andra varuslag, som träffas av varuskatt enligt gällande be- stämmelser.
Den närmare tekniska utformningen a-v beskattningen behandlas i det följande under specialmotiveringen till ifrågavarande författnringsut'kast.
B. Glass
Gjorda framställningar
I anledning av därom väckta motioner behandlades vid 1953 och 1954 års riksdagar fråga om upphävande av varuskatten å glass. Motionerna till 1953 års riksdag syftade till att 5. k. g-räddglass skulle vara undantagen från varu-beskattning, vilket emellertid av kontrolltekniska skäl inte kunde er— nås på annat sätt än genom att beskattningen av all gla-ss upphävdes. Bevill- ningsutskottet vid samma års riks-dag avstyrkte i sitt av riksdagen godkän— da betänkande (nr 41) motionerna under hänvisning till pågående utredning om den indirekta beskattningen.
I motioner till 1954 års riksdag anfördes bl. a., att frågan om skattefrihet för glass var en fråga dels om ett inhemskt livsmedel skulle betraktas som en lyxvara och dels om en mejeripr'odukt skulle vara föremål för avsätt- ningslhämwmande beskattning. Frågan om skattefrihet borde därför avgöras utan att den pågående utredningens förslag avvaktades. Bevillningsu-tskot- tet (*bet. 21) avstyrkte motionerna och anförde bl. a., att det inte borde ifrågakomma, att riksdagen utan att avvakta förslag från kommittén för indirekta skatter tog ståndpunkt i frågan att slopa beskattningen av ett varuslag, som varit underkastat beskattning, sedan varuskatten infördes år 1941. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna ingen riksdagens åtgärd.
Glassheskattningen berör-des även vid 1956 års riksdag i två likalydande motioner (1:314, 11:225), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att varuskatt inte vidare sku'lle uttagas för glass. Härför anfördes i huvudsak liknande skäl som anförts i de tidigare angivna motionerna. Därjämte åbe- ropades, att jordbruksnämnden ooh jordbrukets förhandlingsdelegation vid prisöverensakomm-el'sen den 16 mars 1955 uttalat, att skatten på grä—ddglass borde borttagas snarast möjligt. I en protokol'lsa-nteckning till nämnda överenskommelse anfördes: »Nämnden och delegationen anser det angelä- get, att den varuskatt, som nu utgår för gräddglass (i förpackningar under en tredjedels liter) snarast möjligt borttages. >>
Bevillningsutskottet vid 1956 års riksdag framhöll i sitt över motionerna avgivna betänkande (nr 44), att de vid såväl 1953 som 1954'års riksdagar väckta motionerna avslagits av riksdagen med hänsyn till att man inte * ansåg sig böra föregripa resultatet av den pågående utredningen angående de indirekta skatterna. Det erinrades vidare, att föredragande departements- chefen i den vid 1955 års riksdag framlagda propositionen nr 180 angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område — i anledning av det av jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation framför- da önskemålet om borttagande av varuskatten på lgrädvdglass — uttalat, att någon åtgärd i frågan inte borde övervägas för det dåvarande med hänsyn till 1954 års riksdags uttalande i ämnet.
För egen del anslöt sig 1956 års bevil'lningsutskott till den ståndpunkt, som tidigare intagits i denna fråga. Det borde således enligt utskottet inte ifrågakomma att nu — utan att avvakta resultatet av pågående utredning om den indirekta beskattningen — upphäva skatten på ett varuslag, som varit underkastat beskattning alltsedan varu-beskattningen infördes. Utskot- 1 tet avstyrkte därför de gjord-a motionerna. I enlighet med utskottets hem- * ställan föranledde motionerna in-gen riksdagens åtgärd. *
Upphävande av varu—skatten på glass föreslogs även i en till kommittén överlämnad skrift från Svenska glasstillverkarförbundet. Förbundet åbero- pade därvid 1i huvudsak liknande skäl som dem, vilka angivits i förenämnda motioner. 1
Erfarenheter vid tillämpningen
Kontrollstyrelsen, som i olika sammanhang i skrivelser till Kungl. Maj:t yttrat sig angående beskattningsområdets avgränsning, förordade i yttran- de över varubeskattningskommitténs förslag skattefrihet för glas-s. Styrelsen anförde.
Kontrollen över beskattningen av glass är förenad med särskilda svårigheter, framför allt hos det betydande antal tillverkare, som bedriver glasstillverkning hantverksmässigt eller eljest i liten skala. Dessa tillverkare, av vilka många även måste lita till andra inkomster för sitt uppehälle, äro i regel icke bokförings- skyldiga och ha merendels ringa kunskap eller vana att upprätta vederbörlig redovisning över sin rörelse. En följd härav är, att kontrollstyrelsens tjänstemän för fastställande av den skatt, som rätteligen bör erläggas, i efterhand genom, utbyteskalkyler och annan utredning måste söka beräkna dylika tillverkares pro- i duktion av glass med ledning av förbrukning av råvaror och förnödenheter. Svårigheten att kontrollera storleken av varje tillverkares produktion av skatte- pliktig glass har under senare år skärpts genom att även småtillverkarna i större omfattning börjat redovisa relativt stor tillverkning av skattefri s. k. hushålls— glass. Givet är, att det vid en bedömning av resultatet av en utbyteskalkyl kan ställa sig synnerligen svårt att jäva tillverkares påstående, att viss måhända relativt stor del av den tillverkade glassen utgjort skattefri sådan.
Ehuru kontrollstyrelsen är av samma uppfattning som varubeskattningskom- mittén därutinnan, att glass måste betraktas såsom en typisk sötvara, som prin—
cipiellt sett om möjligt bör falla under beskattning, och att ett borttagande av skatten å denna vara skulle medföra en icke obetydlig minskning i statsverkets inkomst av varuskatten -— skatten å glass tillför för närvarande statsverket en årlig inkomst av omkring 2 milj. kronor — finner sig styrelsen likväl med hän- syn till vad ovan anförts böra vidhålla önskemålet om ett borttagande av denna beskattning. Kommittén, som förordat ett bibehållande av densamma, har för undanröjande i någon mån av de med beskattningen för närvarande förenade kontrollsvårigheterna undersökt möjligheten att efter danskt mönster beskatta all tillverkning av glass för avsalu. Kommittén har dock huvudsakligen med hän- syn till det stora antalet skattskyldiga — restauranger, matserveringar, kon- ditorier m. m. — som härigenom skulle tillkomma, funnit en sådan lösning av kontrolltekniska skäl icke genomförbar.
Möjligheterna att kontrollera en beskattning av glass stöter alltjämt på betydande svårigheter. Dessa sammanhänger främst med frågan om gräns- dragningen mellan skattepliktig glass och skattefri dessertglass. Under- * stundom kan det även vara tveksamt, om och i vilken utsträckning skatte- ' pliktig vara föreligger, t. ex. då lösglass blandas med grädde, sylt eller tillsättes drycker.
Enligt kontrollstyrelsens föreskrifter gäller i fråga om gränsdragningen mellan skattepliktig och skattefri glass bl. a. följande.
Vid försäljning av lösglass till återförsäljare uttages icke varuskatt, därest kö- paren avlämnar ett på tro och heder tecknat intyg, att inköpt glass kommer att användas enbart för skattefritt ändamål (tillverkning och försäljning av efterrätter). Dylikt intyg skall avlämnas av köparen även om glassen av till- verkaren benämnes »hushållsglass» eller dylikt. Glass, som försäljes till konsu- ment i särskild förpackning, är att anse såsom dessertglass och därmed undantagen från skatteplikt, om förpackningen innehåller minst 1/3 liter glass, ej uppdelad i mindre enheter.
Skatteplikt föreligger sålunda för glasspinnar o. dyl. stycksaker av glass samt för glass som säljes genom utportionering i glasstrutar, glassbägare o. dyl., även ? där försäljningen äger rum genom servering inom konditorier och andra serve-
ringslokaler. Dessutom föreligger skatteplikt såsom framgår av vad ovan sagts , även för hushållsglass, som saluföres i förpackning rymmande mindre än 1/3 liter ? eller i förpackning uppdelad i enheter om mindre än 1/3 liter. Säljer tillverkare lösglass till återförsäljare att av denne eller annan saluföras i förpackning som 1 nyss nämnts, skall varuskatt sålunda utgå för lösglassen i fråga. , Om köpare av lösglass använder densamma för såväl skattepliktigt som skatte- l fritt ändamål, skall köparen i efterhand _- vid fortlöpande försäljning lämpligen ) en gång i månaden — avgiva intyg på tro och heder angående dels antal liter ) I
lösglass, som försålts såsom skattepliktig glass, dels ock antal liter lösglass, som . åtgått vid framställning av efterrätter, helt eller delvis bestående av glass. Med ledning av sådan uppgift har tillverkare av lösglass att redovisa varuskatt till kon- trollstyrelsen för den del av lösglassen, som köparen förklarat sig ha använt på sådant sätt att skatteplikt inträtt.
Med dessa föreskrifter har från kontrollstyrelsens sida angivits, att skatte- plikt föreligger för glass som sälj-s i mindre förpackning än % liter och att tillverkaren genom intyg från återförsäljaren skall gardera sig för, att dylika glass-förpackningar inte når konsumenten i obeska-ttat skick. Genom
styrelsens föreskrifter, vil-ka på grund av beskattningens utformning torde vara nödvändig-a, har otvivelaktigt tillverkare och återförsäljare av glass ålagts ett inte obetydligt merarbete. Då skatteplikten kan sägas inträda först [då dessertglass av återförsäljare för försäljning del-as i portioner om mindre än 1/3 liter, bör rätteligen tillverkaren inte anses såsom skattskyldig i dessa fall, utan skatteplikten i stället åvila envar av återförsäljarna såsom skattskyldig. Denna inställning har också intagits av allmän domstol i ett mot en gl-asstillverklare an'hängiggjort mål. Konsekvensen av en dylik in- ställning är emellertid, att skattemyndigheten när det gäller glassbeskatt- ningen skulle ha att kontrollera ett stort antal skattskyldiga, nämligen, ut- över tillverkare av glass, även samtliga återförsäljare av glass, vilka av lösglass eller hushållsglass porti—onerar skattepliktig glass till konsument eller återförsäljare (delning av dessertglass i mindre bitar, portionering av lösglass till strutar eller bägare).
Kontrollstyrelsen har medgivit, att tillverka—re i vissa fall får leverera dessertglass i mindre förpackningar än 1/3 liter. önskar en tillverkare så- lun'dta leverera glass för efterrättsändamål i mindre förpackningar än 1/3 liter, får beskattningsfrågan bedömas med hänsyn till föreliggande kon- trollmöjligheter och omständigheter i övrigt. Är förhållandena sådana, att garantier kan anses föreligga för att glassen kommer att konsumeras såsom efterrätt, skall skatt inte utgå. Dylika garantier har av kontrollstyrelsen an- ; setts vara för handen i fråga om leveranser till skolor, sjukhus eller andra allmänna inrättningar eller till försvarsmakten. Intäkterna av glassbeskattningen är i stadigt stigande. Utvecklingen be- lyses av följande sammanställning av dessa intäkter för kalenderåren 1951 = —1955. Inkomsterna av skatten å glass kan inte avskiljas från inkomsterna f rån annan varuskatt, varför uppgifterna är beräknade. 1951 4,2 milj. kronor 1954 6,1 milj. kronor
1952 4,5 » » 1955 10,5 » >> 1953 6,1 » >>
Kommittén
Kommittén anser, att de sålunda påpekade omständigheterna talar mot ett bibehållande av en särbeskattning å glass vare sig en allmän varuskatt införes eller nuvarande indirekta beskattning i stort sett kvarstår i oför— ändrad omfattning.
Reglerna om beskattningsvärdets bestämmande måste vid en värdebe- skattning av glass bli så komplicerade, att glass även ur denna synpunkt ' måste anses mindre lämpad såsom skatteobjekt. Framför allt gäller detta vissa s. k. extra kylkostnader, till vilka hänsyn måste tas vid beskattnings- värdets bestämmande. Med extra kylkastnader förstås avskrivning av samt reparations- och underhållskostnader för kylrum, kylskåp och kylhoxar hos återförsäljare ävensom kostnader för s. k. packis, för transport av
torris och för kylanordningar för transport av glass. Kostnader av sådant l'slag åvilar i allmänhet eljest köparen och bord-e alltså inte ingå i tillver- karens pris. Då inom glassbranschen av olika skäl tillverkarna har påtagit sig dessa kostnader, har det ansetts rimligt, att de får avdragas vid beskatt- ningsvärdets bestämmande. De regler, som utformats i fråga om detta av- drag, kan emellertid inte bli rättvisande men komplicerar det oaktat i hög grad skatteberäkningen.
Några av de anmärkningar, som kan framställas mot glassbeskattningen i dess nuvarande utformning, skulle bortfalla, om beskattningen omlades till en literbeskattning. Detta förutsätter emellertid, att även dessertglassen in- ldrages under beskattning, eftersom skatteproblemen i händelse av skatte- |frihet för dessertglassen skulle bli större vid en literbeskattning än vid en värdebeskattning. En utvidgning av skatten till dessertglassen skulle emel—' lertid medföra, att antalet skattskyldiga skulle öka högst väsentligt, då här- igenom flertalet restauranger och konditorier samt ett stort antal matserve— ringa'r skulle bli skattskyldiga. Kontrollar-betet med en sålunda utvidga—d beskattning skulle bli så betydande ivförhållande till skatteintäkterna, att kommittén inte är bered-d att tillstyrka en dylik utvidgning av det skatteplik- ltiga varuområdet.
C. Puder samt smink och andra preparat för hudens färgning,
; läppstift m. m. i I en till kommittén överlämnad skrift har Sveriges grossistförbund bl. a. hemställt om nedsättning av skattesatserna på kosmetiska medel för det fall varuskatten å dessa inte kunde helt avskaffas. Invändningar har jäm- väl gjorts beträffande reglerna för beskattningsvärdets bestämmande. För dessa har tidigare redogjorts i samband med behandlingen av beskattningen av choklad och konfityrer.
Kommittén
per budgetår. Såsom kommittén inledningsvis framhållit, bör en v-ara ej be- skattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Några dylika »skäl torde ej föreligga beträffande här avsedda varuslag, varför ifrågava— lrandte särbeskattnin-g bör avvecklas i ett läge med en införd allmän indirekt kskaitt.
Kvarstår däremot gällande indirekta skatter i stort sebti oförändrad om- fattning torde beskattningen av här nämnda varor få bibehållas.
Kommittén har i samband med redogörelsen för de med beskattningen av sötsaker förenade svårigheterna rörande beskattningsvärdets bestämman- de framhållit, att problemställningen var densamma för alla varor, som träffa-des av varuskatt. Sås-om därvid anfördes kunde en övergång till de
l | | l ! Beskattningen av här avsed-da varuslag inbringar f. n. ca sex milj. kronor l
före den 1 juli 1953 gällande skattebestämmelserna övervägas. Eftersom beträffande oho-klad- och konfityrvaror hade framförts önskemål om en" viktskatt ansåg kommittén sig emellertid inte höra ingå på de med en dylik' omläggning förenade problemen. Beträffande förevarande varor torde, så- som i det följande närmare angives, en beskattning efter volym, vikt eller varuenhet inte vara möjlig. Priset vid försäljning till detaljhandlare syns emellertid här utan större risk för prisbindning kunna nyttjas som beskatt— ningsvärde. Strukturen inom handeln är på preparatsidan nämligen en helt annan än på sötvaruzsid'an. Medan omkring hälften av omsättningen av söt- salker går genom partihandeln sker försäljningen av inhemskt producerade kemisk-tekniska preparat sålunda i större omfattning direkt till detaljhan- deln utan mellanhänder. På grund härav skulle en partihandelsskatt be- träffande kemisk-tekniska preparat i allmänhet inte innebära anna-t än att beskattningen sker hos tillverkaren med priset vid försäljning till detalj-1 han-deln som beskattningsvärde. Beträffande importvaror bör, såsom kom-' mittén förord-at i fråga om sötsaker, de större importörerna registreras så- * som skattskyldiga, varför även i fråga om importv-arorna [priset vid försälj- ning till detaljhandeln blir det naturliga beskattningsvärdet. Därest priset vid försäljning till detaljhandeln i enlighet med det anförda skulle bestäm- mas såsom beskarttningsvärde, innebär detta en återgång i princip till det före den 1 juli 1953 tillämpade systemeti fråga om beskattningsvärdets be- stämmande.
Slutligen bör något beröras frågan om möjligheten att på detta område införa en beskattning efter volym, vikt eller varuenhet. Området är syn— nerligen oenhetligt med sådana i dessa hänseenden olikartade varugrupper ; som parfym, puder och läpp—stift. Någon enhetlig beskattn-ingsnorm är så-1 lunda ej möjlig. Ej heller i fråga om varor, vilka möjligen skulle kunna be— l skattas efter volym, är en volyvmskatt möjlig. Härvid åsyftas varugrupperna — parfym, eau de cologne, ansiktsvatten oclh hårvatten. Samma skattesats är * utesluten på grund av det högst varierande värdet från hundratals kronor för liter för parfymer till omkring tio kronor för liter för hå'rvatten och eau de cologne. Att tillämpa olika skattesatser för de skilda varuslagen är ej , heller möjligt på grund av den stora prisspänningen inom varje varugrupp. , De olika varuslagen går också delvis in i varandra. Det skulle således exem— % pelvis erbjuda svårigheter att i vissa fall skilja parfym och eau de co-logne. i
Kommittén anser, i enlighet med det anförda, att beskattningen bör ligga i kvar i tillverkarled—et såsom en värdebeskattning men att priset vid försälj- 1 ning till detaljhandeln skall vara beskattningsvärde. I fråga om importvaror * förordar kommittén, att de större importgrossisterna registreras som skatt- skyldiga. ' ' '
Vid varubeskattningens införande behandlades särskilt frågan om skatt å hudkräm. De tillkalla-de utrednings—männen förordade s-katt, men före—
, dragande departementschefen tog avsteg från förslaget på denna punkt. Han anförde ( prop. 1941:237 , 3. 28). l l
Beträffande hudkräm är att märka, att åtskilliga under denna beteckning fal— lande artiklar likaledes finna rent medicinsk användning, exempelvis zinksalva, frostsalvor o. dyl. Varorna höra till s. k. frigivna apoteksvaror. Att vid beskatt— ningen särskilja olika arter av hudkräm torde vara en praktiskt olöslig uppgift. Därtill kommer, att ett mycket stort antal damfrisörer och liknande yrkesutövare själva i sin rörelse tillverka hudkräm. Att effektivt kontrollera en beskattning av i sådan rörelse framställda varor torde vara förenat med mycket avsevärda svå— righeter. Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag jämväl hudkräm böra utgå ur varuförteckningen. Genom en beskattning av hudkräm skulle den nuvarande svära. gräns- dragningen mellan skattefria hudlkrämer och skattepliktiga emulsioner ! 111. m. för hudens vård bortfall—a. Sålunda är exempelvis hand- eller h-ud- vårdsmedel med glycerin skattepliktiga, medan motsvarande preparat med » vaselin är fria, detta eftersom väl vaselin men ej glycerin utgör »fett, mine- j raid] ja, vax eller annan därmed jämställd för hudens Vård verksam bestånds- del», vilket enligt förarbetena till 1948 års författningsändring (prop. 1948: i 10, s. 53) skulle utgöra förutsättning för att skattefri hudkräm skulle kunna | anses föreligga. Eftersom en allmän beskattning av hudkräm av skäl, som återgivits i , nämnda propo-suibionsutbal-ande, även en'ligt kommitténs uppfattning är mind- ' re lämplig, har kommittén undersökt, huruvida man skulle kunna skatte— belägga hudkräm etc., som är parfymera-d eller försatt med puder eller färg, för att därigenom eliminera vissa av de nuvarande ojämnheterna i be- skattningen. Nu beskattas exempelvis de mörkare nyanserna av röd cerat, medan de vita och ljusare går fria. Även puderkräm är skattefri, under för— utsättning att pu—d—ertillsatsen utgör högst tio procent; detta även i de fall krämen är mörk eller eljest på grund av sina egenskaper kan jämföras med ' smink. Kommittén förordar, på grundval av vad i det föregående framkommit, , en viss begränsad utvidgning av det skattepliktiga varuområdet, nämligen i till märkbart färgade preparat. Härigenom skulle ernås en klarare Och bättre i gränsdragning mellan å ena sidan de fria hudkrämerna och fettprepara'ten och å andra sidan de skattepliktiga varorna puder, läppstift och smink. Ett genomförande av förslaget i denna del torde leda till en obetydlig ökning av skatteintäkten. '
D. Parfymer, toalettvatten, hårva'tten, hårolja, pomada, kemiska kompresser för hårpermanentning o.d. De svårigheter med beskattningsvärdets bestämmande, för vilka tidigare
1edogjorts i samband med beskattningen av choklad och konfityrer, gäller även för här avsedda varuområde.
Kommittén
Nuvarande beskattning av nämnda varus-lag inbringar f. n. ca 19 mi-lj. kronor per budgetår. Därest en allmän indirekt beskattning införes, bör _ " enligt kommitténs inledningsvis angivna inställning till en särbeskattning av ett begränsat varuonnåde — beskattningen av här avsedda varuområde avveckllas.
Kvarstår' däremot gällande indirekta skatter i oförändrad omfattning torde det med hänsyn till de jämförelsevis betydande inkomster, som be- skattningen av här angivna varuslag inbringar, vara erforderligt att be- hålla denna särskilda beskattning i sin nuvarande utformning; därvid bör dock den omläggning av beskattningsvärdets bestämmande ske, som kom— mittén förordat i samband med behandlingen av skatten å puder och smink m. m.
E. Tandkräm, munvatten, schamponeringsmedel *
Gjorda framställningar
Vid 1953 års riksdag väcktes i två likalydande motioner (1:82, 11:111) förslag om en skyndsam utredning rörande borttagande av de indirekta skatterna på tandvårdsmedel samt, i avvakt-an på denna utredning, sänkning av skattesatsen från 40 till 20 procent av beskattningsvärdet. Till stöd för förslaget uttalade motionärerna bl. a., att skatter på tandvårdsmedel över huvud taget var synnerligen diskutabla. Nödvändigheten att motverka tand— röta genom en riktig tandhygien var allmänt erkänd. De indirekta skatter- na på tandvårdsme-del minskade avsevärt dessa medels användning bland de lägre inkomstgrupperna och de barnrika familjerna. En beskattning av tandvård'smedel var en missriktad åtgärd ur samhällsekonomisk synpunkt och frågan om skattefrihet för tandvårdsmedel borde därför utredas.
Bevillnings'utskottet flann (bet. 41), vad gällde frågan om skattefrihet för ta'ndvårdsmed-el, anledning saknas att förorda skrivelse i ämnet med hän— syn till att frågan redan var föremål för uppmärksamhet. Riksdagen läm- nade motionerna utan åtgärd.
Varuskatten å tandvårds- och schamponeringsmedel berördes jämväl i en framställning från K emisk-tekniska fabrikantförbundet, vilken framställ- ning genom beslut av Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 överlämnades till kommittén för att övervägas vid utredningsuppdraget. Frågan om beskatt- ; ning av nämnda varor samt av s. k. ättiketerpreparat upptogs sedermera yt- terligare i till kommittén översända skrifter av dels förenämnda förbund ' och dels Kemisk-tekniska och Livsmedelsfabrilcanternas förening. Fram- ställningarna utmynnade i hemställan om att tandvårds- jämte ättiketer— preparat och schamponeringsmedel undantogs från beskattning.
Kontrollstyrelsen föreslog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december
1951 vissa ändringar bl. a. i förordningen om varuskatt. Styrelsen ansåg att schamponeringsmedel främst av kontrolltekniska skäl borde undantagas från beskattning. Styrelsen anförde.
I den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, finnes bland skattebelagda varor upptagna bl. a. scham- poneringsmedel (statistiska numren 593 och 596). Ifrågavarande varuslag äro belagda med skatt efter en skattesats av 20 procent å beskattningsvärdet. Beskatt- ningen av schamponeringsmedel var ursprungligen av mera begränsad omfattning och avsåg allenast dylika varor hänförliga till statistiskt nummer 593, dvs. varor, i huvudsak innehållande blekande eller färgande ämnen eller vissa tillsatsämnen, såsom äggula och tjära. Från och med den 1 mars 1948 har under beskattningen indragits jämväl till statistiskt nummer 596 hänförliga schamponeringsmedel, varigenom beskattningen kommit att omfatta i stort sett alla slag av schampone— ringsmedel med undantag för oparfymerade sådana medel.
Förenämnda utvidgning av beskattningsområdet tillkom vid 1948 års riksdag. En av anledningarna till utvidgningen av beskattningsområdet var tidigare förelig- gande svårigheter ifråga om avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet för här avsedda varor. Även med den omfattning detsamma har enligt nu gäl- lande förordning ha emellertid svårigheter i detta avseende förelegat särskilt * i fråga om schamponeringsmedel, avsedda för frisörbruk. Det har därvid i vissa fall varit synnerligen tveksamt, huruvida viss vara bör betraktas såsom scham- poneringsmedel eller flytande tvål, vilken senare vara icke är skattebelagd enligt varuskatteförordningen. Bevillningsutskottet har i betänkande den 19 februari 1948, nr 9, i fråga om gränsdragningen emellan nu angivna varuslag uttalat föl- jande:
Vid avgörande av Spörsmålet, huruvida ett schamponeringsmedel, som hän- föres under statistiskt nummer 596, skall beskattas såsom sådant eller anses utgöra skattefri tvål, bör hänsyn främst tagas till prissättningen och benäm- ningen å preparaten och om reklamkostnader nedlagts på preparaten i deras egenskap av schamponeringsmedel.
der beteckningen flytande tvål, ehuru de i många fall äro avsedda för eller i varje fall mycket väl lämpa sig för schamponeringsändamål och av frisörer även- ledes till övervägande del torde användas för sådant ändamål. Priset skiljer sig i i allmänhet icke eller endast obetydligt från det som i allmänhet tillämpas för ' flytande tvål av god kvalitet. Med hänsyn till sistnämnda förhållande och då ' varorna i fråga icke direkt reklameras såsom schamponeringsmedel torde det ! med stöd av bevillningsutskottets ovan intagna uttalande icke kunna anses, att *, varorna utgöra annat än flytande tvål, varför desamma betraktas såsom skattefria. l | l l % Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att varor ofta försäljas un- l l
Ett dylikt ställningstagande måste emellertid anses mycket otillfredsställande, enär det torde medföra att allt flera för sehamponering avsedda varor kunna komma att försäljas till frisörer under beteckningen flytande tvål och därmed , bliva undantagna från beskattning. Fall kunna givetvis förekomma där varor, som nu sagts, med hänsyn bl. a. till deras benämning av vissa köpare uteslutande användas för annat ändamål än schamponering eller att varorna åtminstone i viss utsträckning komma till användning för annat ändamål. över huvud är det i en mångfald fall knappast möjligt att avgöra, huruvida en vara har huvudsak— lig karaktär av flytande tvål eller av schamponeringsmedel. I fall där en vara, som av tillverkaren benämnes flytande tvål, försäljes till frisör, vilken i sin rörelse använder såväl schamponeringsmedel som flytande tvål (exempelvis för
tvättning av kammar, borstar och frisérrockar) är det i allmänhet för tillver- karen av varan icke möjligt att avgöra, huruvida eller i vad mån levererad vara skall komma till användning för sc'hamponering eller för annat ändamål. Då till- verkaren försäljer dylika varor till grossist, vilken avsätter desamma till frisörer och måhända även till andra avnämare av flytande två], är det som regel helt omöjligt för tillverkaren att erhålla kännedom om varans blivande användnings- sätt.
Även det förhållandet, att oparfymerade schamponeringsmedel, hänförliga till tullstatistiskt nummer 597, icke äro underkastade beskattning, har medfört vissa i skattehänseende icke önskvärda konsekvenser. Det har sålunda förekommit, att tillverkare för att kringgå bestämmelserna om varuskatt till förbrukare var för sig levererat oparfymerat schamponeringsmedel och parfym, varefter förbrukaren haft att själv försätta schamponeringsmedlet med parfym. Sistnämnda i skatte- hänseende föreliggande missförhållande torde icke kunna elimineras genom att även oparfymerade schamponeringsmedel intagas i den till varuskatteförordningen fogade varuförteckningen. Dylik författningsändring skulle nämligen ytterligare skärpa de i det föregående påvisade svårigheterna, då parfymerade tvättmedel, vilka även äro hänförliga till statistiskt nummer 597, i större utsträckning äro att anse som flytande tvål eller tvålflingor än vad parfymerad tvål är.
För att eliminera nu förevarande kontrollsvårigheter i vad avser gränsdrag- '
ningen mellan schamponeringsmedel och flytande tvål skulle olika alternativ för ändring i beskattningen av schamponeringsmedel kunna övervägas.
En möjlighet vore att indraga under beskattning alla slag av flytande tvål, som försäljas till frisörer. Ett genomförande av dylik utvidgning av beskattningsom— rådet synes i och för sig befogat, då den övervägande delen av den flytande tvål, som inköpes av frisörer, enligt inhämtade upplysningar kommer till användning för schamponeringsändamål. Enär flytande tvål, förutom för frisörbruk, finner användning inom ett flertal andra områden såsom rengöringsmedel, skulle fri- sörer emellertid utan särskild svårighet kunna anskaffa varan utan erläggande av skatt. Även om en i hög grad intensifierad kontroll kunde anordnas på detta skatteområde, synes det icke troligt, att densamma skulle bliva effektiv, då dessa varor ofta levereras till förbrukare _— förutom av tillverkaren — jämväl av parti- och detaljhandlare. En omläggning av beskattningen på nu angivet sätt synes med hänsyn till vad ovan anförts icke lämpligen böra komma till stånd.
En annan möjlighet att eliminera ifrågavarande kontrollsvårigheter vore att från beskattning undantaga alla schamponeringsmedel, avsedda för frisörbruk. Enär skatteinkomsten för dylika varor icke uppgår till belopp av nämnvärd stor- lek —— enligt verkställd utredning utgjorde skatteinkomsten av under budget- året 1949—1950 levererade, för frisörbruk avsedda schamponeringsmedel allenast cirka 200 000 kronor —— synas statsfinansiella skäl icke böra utgöra hinder för ett undantagande från beskattning av schamponeringsmedel för frisörbruk. För att förhindra att frisörer vidare försälja inköpt skattefritt schamponeringsmedel ävensom för att motverka bulvanköp borde skattefriheten i så fall gälla endast för schamponeringsmedel i förpackningar om en liter eller däröver _— i vad avser schamponeringsmedel i kräm eller pulverform, ett kilogram eller däröver. Enär i marknaden förekommande schamponeringsmedel för frisörbruk redan nu i stor utsträckning försäljas i dylika förpackningar, skulle en föreskrift av angiven in- nebörd icke komma att medföra nämnvärda praktiska olägenheter. Den skulle dock behöva kompletteras med föreskrift om att dylik varas etikett skall inne- hålla uppgift om att varan är avsedd uteslutande för frisörbruk. Därest frisör skulle omtappa inköpt skattefritt schamponeringsmedel å mindre flaskor för
vidare försäljning, bedriver han såsom framgår av bestämmelserna i 1 5 2 mom. varuskatteförordningen skattepliktig rörelse och har fördenskull att i vederbörlig ordning redovisa varuskatt härför. Gällande bestämmelser om minimiskatt torde dock komma att avskräcka flertalet frisörer från att upptaga dylik verksamhet. _ För att förhindra att frisörer utan anmälan till kontrollstyrelsen bedriva sådan skattepliktig rörelse, som nu sagts, torde det bliva nödvändigt att utöka kontrol- len över frisörernas verksamhet. En omläggning av beskattningen i enlighet med detta alternativ torde på grund härav komma att medföra ökade kontrollkost- nader, vilket icke kan anses befogat med hänsyn till den förhållandevis ringa skatteintäkten för här ifrågavarande schamponeringsmedel. För övrigt torde upp- märksammas, att även med denna lösning kvarstå svårigheterna såvitt angår allmänhetens inköp av såsom flytande tvål betecknade schamponeringsmedel.
Intetdera av de ovan redovisade alternativen till ändring av beskattningen av schamponeringsmedel synes på anförda skäl lämpligt att genomföra. Styrelsen har heller icke kunnat utfinna annat praktiskt genomförbart förslag till ändrade beskattningsregler, ägnade att eliminera föreliggande kontrollsvårigheter i fråga om gränsdragningen mellan schamponeringsmedel och flytande tvål. Vid sådant förhållande har styrelsen ansett sig nu böra föreslå, att schamponeringsmedel helt undantagas från beskattning. Styrelsen får därvid, under framhållande av att beskattningen enligt varuskatteförordningen i stort sett avsetts skola omfatta umbärliga varuslag, anföra, att schamponeringsmedlen numera torde böra anses utgöra med vanlig toalettvål jämförbara medel av betydelse för folkhygienen, vilka icke kunna tillskrivas umbärlighetskaraktär. Därest schamponeringsmedel fram— deles icke skulle bliva underkastade varubeskattning, synes statsverkets intäkt av varuskatt för budgetår räknat nedgå med omkring 1,5 miljon kronor.
Kontrollstyrelsens förslag om borttagande av skatten på schamponerings- medel tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissinstanser. Departementsohefen framhöll emellertid ( prop. 1952:135 , 5. 15), att det inte torde böra ifrågakomma [att från beskattning undantaga vissa av de varu- skattepliktiga preparaten utan att samtidigt till bedömande upptaga frågan om avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet i övrigt. Departe- mentsohefen förklarade sig inte vara beredd att 'i det sammanhanget verk— ställa en sådan allmän omprövning av beskattningen och avstyrkte med hänsyn därt'ilil de framkomna ändringsförslagen. De av departementsche- fen gjorda uttalandena lämnades utan erinnan av riksdagen och den av kontrollstyrelsen förordade skattebefrielsen kom sålunda inte till stånd.
Kommittén
Intäkterna från skatten å munvårdsmedel och ättiketerpreparat uppgår f. n. till ca 3,5 milj. kronor för budgetår med följande för-delning, nämligen tandkräm m. 111. 2,7, munvatten 0,5 och åttiketerpreparat 0,3 milj. kronor.
Här angivna varuslag bör —— med hänsyn ti'lfl den inställning til-1 en sär- beskattning av [begränsade varuområden, som "kommittén i det föregående givit uttryck åt — inte särbes'kattas vid en allmän indirekt beskattning.
För det fall nuvarande indirekta beskattning i princip kvarstår i oför- ändrad omfattning vill kommittén framhålla följande.
Några kontrolltekniska skäl för att från beskattning undantaga tand- vårdsmedel finns inte; skattekontrollen är mycket enkel, emedan tillverk— ningen till övervägande delen bedrives vid ett fåtal i allmänhet större fövre- » tag. Med hänsyn härtill och då andra tekniska skäl inte talar mot ett bibe— * hållande av skatten finner kommittén anledning ej föreligga att undantaga tandvårdsmedel från beskattning.
De 3. k. ättiketerpreparaten är preparat, som till en väsentlig del består av etyl-acetat. Huvudsakligen användes de som desinfe-ktion-smedel, mot hu-d- inflammation-er eller som sårmedel. Eftersom andra liknande preparat inte är beskattade bör ej heller ättiketerpreparaten beskattas. Kommittén för— ordar följaktligen, att ättiketerpreparaten friltwages från varuskatt.
Enligt kommitténs uppfattning är de av kontrollstyrel-sen förut angivna skälen mot en beskattning av schamponeringsmedel, vilken beskattning ka- lenderåret 1955 inbringade 1,7 milj. kronor, sakligt motiverade och kom- mittén förordar med hänsyn härtill, att skatten avvecklas å schamponerings- medel. Genom att dessa utgör en från övriga skattepliktiga varor klart avskiljbar grupp bör, såvitt kommittén kan finna, ett undantag i denna del inte medföra några konsekvenser beträffande andra varor.
Reglerna för heskattningsvär-dets bestämmande för här angivna varuslag torde böra ändras på sätt kommittén i det föregående förordat i samband med beskattningen av puder och smink 'm. m.
F. Essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker
Frågan om upphävande av varuskatten på essenser och extrakt-er, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker, upptogs till behandling i till kom— mittén Överlämnade sknifter från Sveriges grossistförbund och Aktiebolagel Rulles. I bolagets skrift framhölls, att skatten, som numera tor-de sakna statsfinansiell betydelse, verkade synnerligen hämmande på bolagets verk- samhet.
Kommittén
Skatten å bär avsedda varor inbringar f. 11. ca 0,5 milj. kronor för budget- år. Beskattningen av dessa varor har särskilt under senare tid erbjudit vissa svårigheter i fråga om det skattepliktiga varuområdets avgränsning. Sålunda har i viss, inte obetydlig omfattning till riket utan påförande av skatt in- förts varor, vilka i tulltekniskt hänseende varit att anse såsom saft men som reklamerats och även använts för framställning av likör och drinkar. Konkurrensförhål-landena har härigenom rubbats till nackdel för de svenska producenterna. Skall beskattningen bibehållas, syns för den skull från be- skattning i allt fall böra undantagas de essenser och extnakter, som är för-
satta med sockerlag och som med hänsyn härtill och på grund av framställ- _ ningssättet är att jämställa med saft. För beskattning skulle då kvarstå
en relativt 'liten grupp koncentrerade essenser och extrakter. Med hänsyn till att skatteintäkterna efter en dylik beskärning skulle bli obetydliga, upp- skattningsvis omkring 0,2 milj. kronor, och då omsättningen av dessa varor på grund av liberaliseringen av rusdryck's'försäljningen ytterligare torde nedgå, vill kommittén förorda, att ifrågavarande beskattning upphäves.
|
|
1 l
l l i
l !
II. Försäljningsskatten
Behovet av en överarbetning är inte lika starkt för försäljningsskattens del som för varuskattens. De ändringar, som ifrågasättas av kommittén, är » att anse som mindre jämkning-ar av det slag, som årligen genomföres.
Gjorda framställningar
Yrkande om undantag från skatteplikt har i till kommittén överlämnade framställningar gjorts beträffande alla de varugrupper, som beröres av försäljningsskatten, nämligen guldsmedsvaror, knutna matto-r och grammo— fonvaror. För dessa framställningar redogöres inledningsvis.
Guldsmedsvaror. Sveriges juvelerar- och guldsmedsförbund s'amrt Guld- , smedsbranschens leverantörförening har i en till kommittén överlämnad skrift i första hand hemstäillt, att den nuvarande skattesatsen 20 procent i samband med en generell revision av den indirekta beskattningen sänktes till nivå med vad som kan komma att fastställas för övriga varuslag, och i andra hand, därest en dylik generell revision ej kom till stånd, att för- säljningsskatten helt slopades eller högst avsevärt nedsattes; i v-art fall bor- de vissa varor, såsom matsilver, s. k. onumrerade varor, s'läta ringar och silver för kyrkligt ändamål undantagas från beskattning. De nämnda orga- nisationerna motiverade i huvudsak sin hemställan med att statens kost- nader för nppbör—d och kontroll var alltför stora i förhållande till skattens avkastning, att branschens utövare erhöll ett oerhört merarbete med bl. a. bokförings- och redovisningstekniska göromål, vilket drog med sig Väsent- liga merkostnader, samt att skatten försäljningsmässigt sett utgjorde en stor nackdel.
Avveckling av försäljningsskatten för kyrksilver förordades jämväl & vis— sa, bl. a. av Karlstads domkapitel gjorda framställningar, vilka genom beslut av Kungl. Maj:t den 4 mars 1955 överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.
Sveriges juvelerar- och gulldsmedsfönbund hemställde vidare, att kom- mittén ville pröva frågan om befrielse fnån erläggande av försäljningsskatt vid försäljning till utländska turister.
Knutna mattor. Åtgärder för avveckling av försäljningsskatten å vissa , knutna mattor (s. k. orientaliska mattor) rekommenderades i bl. a. en framställning från Stockholms handelskammare (framställningen överläm- ” nad genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 oktober 1954). Handelskammaren fra-mlhöll bl. a., att försäljningsskatten å mattor [innebar en beskattning av kvaliteten, eftersom prisdifuferensen mellan beskatta-de mattor och andra vävda mattor vanligen var betingad av en motsvarande skillnad i slitstyrka och kvalitet i övrigt. Enligt handelskammarens mening skulle oriental—iska malttor, särskilt i vissa prislägen, i och för sig mycket starkt kunna kon- kurrera med andra mattyper, en konkurrens som dock försvårades eller omöjliggjordes av beskattningen. Med hänsyn till det anförda ansågs det vara ett angeläget önskemål ur såväl handelns som konsumentens synpunkt, att försäljningsskatten på mattor slopades. Ett tillmötesgående av detta önskemål syntes handelskammaren desto mer motiverat, som skatten enligt kammar—ens men-ing måste anses vara av begränsad betydelse ur statsfinan- siell synpunkt. Därest försäljningsskatten för mattor av något skäl inte skulle kunna helt upphävas, hemställde handelskammaren, att beskattning- en i varje fall slopades för mattor hänförliga till stat. nr 1001 och 1002:1. l
Grammofoner och grammofonskivor. Förslag om upphävande av försälj- ! ningssskatten för vissa för skolbruk avsedda varor ( grammofoner och gram- * mofonskivor rn. m.) framlades i en motion till 1950 års riksdag (11:197). l Såsom huvudsaklig motivering anfördes, att försäljningsskatten å dessa va- i ror verkade hämmande och fördyrande på anskaffandet. Motionären hem- ställde om befrielse från försäljningsskatt för radiogrammofoner, grammo- foner och grammofonverk ävensom för vissa för undervisningsändamål av- sedda grammofonskivor, då dessa varor rekvirera-des av kommunal eller statlig myndighet uteslutande för skolbruk.
Bevillningsutskottet (bet. 22), som i ärendet inhämtat yttrande från kon- trollstyrelsen, ansåg sig inte kunna tillstyrka motionen, huvudsakligen med hänsyn till att undantagsbestämmelser skulle komplicera bes'kattningsförfa- randet samt att de till skattefria inköp föreslagna statlig-a och kommunala myndigheterna bestred sina kostnader med allmänna medel, varför en reell * merkostnad i regel inte föranleddes av beskattningen. Motionen föranledde —— i enlighet med utskottets hemställan —— inte någon riksdagens åtgärd.
Även vid 1953 års riksdag berördes i en motion (1:294) bl. affrågan om beskattning av vissa grammofonskivor. Bevillningsuts-kottet (bet. 19) ansåg sig emellertid inte höra ta ställning till motionen i denna del, eftersom denna fråga omfattades av kommitténs för indirekta skatt-er utredningsupp- drag, s-amt avstyrkte motionen, som ej föranledd—e någon riksdagens åt- gård.
Fönsäljningsskatten å färdiga grammofonskivor berördes vidare i två särskild-a framställningar från musikaliska akademien och musikfrämjan- det, vilka framställningar genom beslut av Kungl. Maj:t den 31 mars resp.
den 3 juni 1955 överlämnades till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Musikaliska akademien hemställde —— med instämmande av musikfrämjandet — artt färdiga grammofonskivor utan undantag befriades från försäljningsskatt. Till motivering anfördes. att grammofoner inte längre var någon lyxvara utan att musiken för allt större dela-r av vårt folk blivit ett livsbehov samt att den var oumbärlig för alla former för och stadier av musikundervisningen. Därest en jämförelse skulle göras mellan grammofonskivor och andra varor, borde detta enligt i akademiens uppfattning ske med t. ex. böcker och tidningar m. fl. varor, ' vilka inte var belagda med försäljningsskatt. Rättvisan och konsekvensen fordrade med hänsyn härtill att även grammofonskivor undantogs från be- skattning.
Kommittén
Skatten å här avsedda varor inbringar f. 11. ca 30 milj. kronor för budget- år med följande fördelning, nämligen guldsmedsvaror 18, mattor 4 och grammofonvaror 8 milj. kronor. Enligt kommitténs förut angivna upp- fattning bör en vara ej beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Några dylika skäl torde inte föreligga beträffande här nämnda varor, varför särbeskattningen av de varu-slag, som nu träffas av försälj- ningsskatt, bör avvecklas i ett läge med en införd allmän indirekt skatt.
Bibehål'les principen om punktheskattning enligt nu gällande ordning bör enligt kommitténs mening de varor, som omfattas av försäljningsskat- ten, alltjämt beskattas. Några avgörande tekniska skäl för ett upphävande av beskattningen före-ligger ej. Att på grund av varornas konstnärliga värde göra undantag för särskilda varor kan inte ske utan risk för ökade skatte- tekniska svårigheter. Praktiska skäl talar em-ellerrtid för en mindre omlägg- ning i fråga om beskattningsvärde och skattesats.
Vad gäller beskattningsvärde och skattesats må framhållas, att brutto- ! prissystemets frång-ående även i fråga om försäljningsskatten medfört vissa , problem, dock i huvudsak endast i fråga om andra grammofonvaror än ; grammofonskivor. För guldsmedsvaror inträder skatteplikten i regel vid * detaljhandlarens försäljning till konsument och det därvid tillämpade pri- set är beskattningsvärde, varför tillverkarnas riktpriser inte är avgörande vid skattens bestämmande. Däremot sker försäljningen till konsument av grammofonverk m. fl. grammofonvaror ofta av inte registrerade återförsäl- jare, varför skatten i regel uttages hos tillverkaren med ledning av ett av honom beräknat riktpris till konsument. Beträffande grammofoner ooh gram-mofonverk torde emellertid en övergång till styckeskatt ske med hän- syrn till önskvärdheten att komma ifrån nuvarande svårigheter. För s. k. övriga grammofonvaror (motorer och pic-ups) är skatteintäkten så obe- tyd'lig (omkring 0,1 milj. kronor) att 'det bör övervägas om inte dessa bord-e undantagas från beskattning.
Styckeskattesa'tserna på grammofonverk och gram-mo—foner skulle kunna fastställas så, att de i huvudsak svarar mot omkring 20 procent av konsu— mentpriserna. Beloppen framgår av tabell 31.
Tab. 31. Konsumentriktpriser och skatt å grammofonverk och grammofoner l
Grammofonverk (till radioapparat) Enkelspelare Skivväxlare Uppgiftslämnare Grammo: En h ti het Flera F h t' het Flera fZItIZIZnEIteISL as g hastigheter .n as lg hastigheter Tillverkare I — 152 kr. — 295 kr. — Tillverkare II — 130—170 kr. — 280—300 kr. — Tillverkare III — 150—165 kr. — 275 kr. — Större detalj- handlare — 135—200 kr. — 210—300 kr. 135—220 kr. Nuvarande skatt * (20 %) lägst högst — 20—40 kr. — 42—60 kr. 27—42 kr. 1 Föreslagen stycke- * Skatt . 15 kr. 30 kr. 25 kr. 50 kr. 30 kr.
Anm. Angivna priser avser viixelströmsapparater. Där särskild allströmsmodell före- kommer, är priset 30—100 kronor högre.
nuvarande skattenivå — en skattesats av 250 kronor per styck. I fråga om grammofonskivor skulle för såväl de skattskyldiga som skattemyndighe- terna en förenkling uppnås, om gränsen för beskattning efter tre kronor och efter en krona per styck inte bestämmes med hänsyn till speltid/skivsida utan i stället drages mellan 331/3-varvs-4skivor (egentliga longpl-ayi'ng-skivor) och skivor med högre varvhastighet.
För 5. k. grammofonaut—omater föreslås —— 'i syfte att i stort sett bibehålla III. Pälsvaruskatten 3 I
Erfarenheter vid tillämpningen
Pälsvarnheskattningen var såsom i annat sammanhang angivits ursprung- ligen anordnad såsom en skärpt omsättningsskatt (20 procent) å den får- diga pälsvalran men omlades av kontrolltekniska skäl till en skatt å bered— ningen av pälssk'inn, varigenom antalet kontrollställen endast kom att upp- ' gå till ett tjugutal. Även om kontrollen numera på grund av det ringa antalet beredare inte erbjuder större svårigheter, måste beskattningen lik-
väl anses 'mindre lämplig och några av de skäl, som kan anför-as mot päls- varu—beskattningen, må här nämnas.
Vid importen kan en beskattning efter antalet i ett pälsverk ingående skinn na- ;turligen inte anordnas och skatten utgår på grund härav vid införsel av päls- ! varor i princip efter värdet. Pälsskatten utgår härvid med 20 procent av cif-värde
plus tull. Detta medför emellertid ojämnheter i olika hänseenden. Sålunda änd- ras skattesatserna för inhemskt beredda skinn vid förskjutningar i pälsskinnens värde uppåt eller nedåt och skattesatserna avväges i allmänhet så, att de svarar | mot omkring 15 procent av skinnens värde inkl. skatt och beredningsavgift. Ge- l nom den sålunda uppkommande marginalen av fem procent erhålles garanti för, att det inte blir förmånligare ur skatteteknisk synpunkt för en pälsgrossist att låta skinnen beredas utom riket. Denna skattemarginal medför emellertid, att de ! till riket införda beredda skinnen är diskriminerade i skattetekniskt hänseende. [ Än mer betydelsefullt än denna marginal är det skatteskydd för den inhemska fberedningen som ligger däri, att vid införsel av en pälsvara skatten beräknas i på hela pälsvarans värde medan skatten för en inom riket av inhemskt beredda | skinn uppsydd pälsvara endast belastas av skatten å de i pälsvaran ingående : skinnen. ! En annan ojämnhet som bör påpekas är den, att olika skinn sinsemellan företer I stora skiljaktigheter i fråga om storlek och kvalitet, vilket medför att skattebelast- » ningen kan utgöra för ett skinn fem och för ett annat skinn 30 procent av skin- nets värde. Fastställandet av nya skattesatser från tid till annan medför också, att skattesatserna ofta inte svarar mot 15 procent av värdet för ett genomsnitts- skinn och införandet av nya skattesatser medför en belastning inte bara för be- l skattningsmyndigheten utan också för näringslivet. [ Det kan även förtjäna omnämnas, att det kan erbjuda stora svårigheter att skilja olika skinnslag från varandra. Särskilt gäller detta persiangruppens skinn.
Framställningar har i olika sammanhang gjorts för borttagande av päls- skatten å fårskinn, i de fall dessa användes för framställning av foder till : handskar och även för invändig beklädnad av skor och tofflor. Framställ- 3 ningarna har emellertid avvisats, eftersom det inte låter sig göra att från beskattning undantaga vissa skinn på den grund, att de finner en bestämd användning. ; Framställning om viss ändring av 17 & pälsvaruskatteförordningen har ! gjorts av kontrollstyrelsen (fram-ställningen överlämnad till kommittén ge- ; nom Kungl. Maj:ts beslut den 1 oktober 1954). Styrelsen har däri hem—ställt, , att den rätt att medgiva skatt—erestitution i vissa fall, som enligt paragrafen i tillkommer Kungl. Maj:t, må av Kungl. Maj:t kunna uppdrag-as åt under-
ordnad myndighet.
] Kommittén
Pälsvaruskatten inbringar f. 11. mellan tre och fyra milj. kronor för bud- getår. Med hänsyn till den inställning till särbeskattning av begränsade varu- områden, som kommittén i det föregående givit uttryck åt, torde pälsvaru- beskattningen böra avvecklas vid en allmän indirekt beskattning.
Även för det fall nuvarande indirekta skatter kvarstår till sin omfattning
oförändrade, torde — med hänsyn till angivna olägenheter vid skattens tillämpning — skattetekniska skäl tala för att pälsvaruskatten avvecklas. Kommittén förordar på grund härav, att den nuvarande beskattningen av pälsvaror upphäves.
IV. Skatten å elektrisk kraft
Enligt elskatteförordningen (SFS 1951:374) i dess ursprungliga lydelse utgick skatt för all elektrisk kraft oberoende av användningen. Skatten be- räknades emellertid på olika sätt för högspänd ooh lågspän-d kraft. S'katten utgick antingen som värdeskatt med tio procent av »förbrukarens avgifter för kraften (högspänd kraft) eller som styckeskatt med ett öre för kilowatt- timme (lågspänd kraft). Vär—deskatten tillämpades i stort sett i fråga om kraft, som nyttjades inom storindustrien och för bandrift, och styckeskatten för kraft, som levererades för användning i hushåll, jordbruk, hantverk, småindustri eller handel eller för andra 5. k. borgerliga ändamål. Skattskyl- digheten åvi'lade i princip förbrukarna, som hade att erlägga elskatten till sina distributörer i samband med betalningen av kraftavgifterna i övrigt.
Genom den omläggning av elbeskattningen, som genomfördes fr. o. m. ; den 20 juni 1952, begränsades beskattningen til'l kraft, som förbrukades ' i industriell rörelse med större årlig kraftförbrukning än 40 000 kWh. Från beskattning undantogs sålunda kraft för småindustri och hantverk och andra borgerliga ändamål samt kraft för bandrift.
Gjorda framställningar
Sveriges industriförbund hemställde i skrivelser till Kungl. Maj :t den 5 februari 1953 och till kommittén den 14 juni 1955, att el-skatuteförordningen snarast möjligt måtte upphävas. .
I den förra framställningen har förbundet särskilt understrukit, att elskatten till alldeles övervägande del belastade exporterande industriföretag. Denna spe- ciella belastning stod i motsatsförhållande till de av nationalbudgetdelegationen understrukna riktlinjerna för åtgärder i avsikt att öka det svenska näringslivets konkurrenskraft på exportmarknaden. Läget på världsmarknaden var sådant, att möjligheterna att övervältra elskatten var ytterst ringa i fråga om export. Energi- produktionen var i stadigt stigande. Någon anledning förelåg därför inte att lägga hinder i vägen för rationaliseringsåtgärder genom övergång till elkraft från andra kraftkällor. Då den elektriska kraften vid ett betydande antal indu- striella användningar kunde ersättas med andra produktionsmedel, måste det t medföra snedvridning och irrationalisering inom näringslivet om skatt lades en- * bart på elkraften och inte på andra produktionsmedel. Elskatten blev, vilken utformning den än erhöll, med hänsyn till skatteobjektets natur ett otympligt skatteinstrument.
Industriförbundet har i sin framställning t-ill kommittén framfört liknan- de synpunkter.
[ Genom olika samverkande omständigheter hade de sammanlagda produktions- 'kostnaderna i Sverige under de senaste månaderna väsentligt stegrats så att de i allt större utsträckning kommit att överstiga kostnaderna i konkurrentländerna. Det var då angeläget att åtminstone det jämförelsevis förmånliga pris på elektrisk kraft, som utgjort en av förutsättningarna för att den svenska industrien hittills kunnat hävda sig i den internationella konkurrensen, hölls vid lägsta möjliga nivå och inte gjordes till föremål för prisfördyrande beskattning. I den mån lelskatten möjligen kunde föranleda minskad efterfrågan på elkraft, hade den i ,dagens läge uppenbarligen inte någon uppgift att fylla. Kraftverkens produk- itionsförmåga hade sålunda under åren 1954 och 1955 beräknats öka med inte mindre än 13,5 procent.
Det allmännas inkomstbehov kunde, utan anlitande av otympliga specialskat- lter av förevarande slag, tillgodoses genom anlitande av skatteformer, som 1mindre än elskatten förorsakade skadeverkningar för näringslivet och det eko-
nomiska framåtskridandet i landet och som i den praktiska tillämpningen var långt mer lätthanterliga.
*Kommittén
* Skatten å elkraft inbringar f. n. ca 50 milj. kronor för budgetår. Under de l närmaste åren kan intäkterna av elskatten beräknas komma att öka mycket lstarkt till följd av ökad kraftproduktion och beslutade prishöjningar, som successivt slår igenom i kraftkostnadern'a.
Vid en allmän indirekt beskattning utgör skatt ä all e'lkraft enligt kom- unit'téns mening ett lämpligt komplement till en varuskatt. I fråga om den borgerliga förbrukningen av elkraft är en beskattning i ett sådant läge motiverad därför att elkraften eljest skulle bli förmånligare behandlad än andra kraftkä'llor såsom kol och olja, vilka vid borgerlig förbrukning kom- mer att omfattas av varuskatten. För ett bibehållande av skatt på den in- dustriella förbrukningen av elkraft talar de betydande inkomster skatten ger. Vidare kan önskvärdheten att under en tid hålla tillbaka en i förhål- lande till tillgången alltför snabbt växande efterfrågan utgöra ett motiv för skattens bibehållande, ett motiv, som kommittén doc-k inte har kompe- tens att ta ställning till. .
Dessa synpunkter motiverar också ett bibehållande av elskatten vid ett punkitskla'ttesystem av i huvudsak nuvarande omfattning.
l l V. Brännoljeskatten
! Den förordning om brännoljeskatt (SFS 1954:260), som trädde i kraft 'den 1 januari 1955, innebar i förhållande till förut gällande lagstiftning i ämnet enbart en omläggning av uppbörd och kontroll av brännoljeskatten. Någon förändring i skattskyldighetens räckvidd torde inte ha varit avsedd. Det har således ansetts, att begreppet »drift» enligt den nya förordningen bör ges samma innebörd som begreppet »drivand—e» enligt den äldre författ- ningen.
Erfarenheter vid tillämpningen
Vid av kontrollstyrelsen under hand gjord" förfrågan hos ÖVerståthållaré ämbetet ooh ett flertal länsstyrelser rörande erfarenheter av brännoljeskat-"Ä tens tillämpning upplystes bl. a. följande.
Tolkningen av begreppet »drivande» hade tidigare inte utgjort något problem. Om skatt redovisades för brännolja, som användes för annat ändamål än egentlig drift, kände man inte till. Vissa länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län, tog dock ställning till denna fråga. Skattskyldighet ansågs då föreligga allenast för brännolja, som åtgått för körning med motorfordon. I fall där sådant fordon användes även för stationär drift och fordonets motor således utnyttjades för drivande av särskilda maskiner eller aggregat, såsom för timmerlastning, ansågs skattskyldighet inte föreligga.
I cirkulär nr 14/1954, som översändes till de skattskyldiga, angav kon- trollstyrelsen, att brännoljeförbrukning, som inte ägde samband med mo- torfordons drift eller drivande, föll utanför beskattningen. Under rubriken »B. Skatteplikt» sades bl. a., att skatt utgick för brännolja, som förbrukades för drift av motorfordon, dvs. för körning, samt att brännolja, som använ— des för varm- eller tomgångskörning vid uppehåll i körning, likaledes var skattepliktig. Vidare nämndes, att skatteplikt inte förelåg för brännoljaw som åtgick exempelvis för drift av lastning—sanordningar å motorfordon. Det ! må här framhållas, att hänsyn till icke—skattepliktig brännoljesförbrukning ( tas genom ett häremot svarande avdrag i deklaration till brän-noljeskatt. i
Som exempel på olika slag av brännoljeförbrukning, som kontrollstyrelsen så- lunda fann vara skattefri, må nämnas förbrukning för drift av tippanordningar, pumpanordningar å tankbilar, aggregat å sopbilar, vidare för drift av kompressor * för utblåsning av lös cement och av roterande behållare, s. k. tombola för trans- port av flytande betong. Däremot ansågs förbrukning av brännolja för uppvärm- ning av motorfordon, därvid fordonsmotorn måste vara igång, exempelvis då värmeaggregat inkopplats i kylsystemet, vara skattepliktig, även om uppvärm- ningen skedde under det fordonet var stillastående.
Efter den nya förordningens ikraftträdande frågade vissa skattskyldiga, huru- vida möjlighet fanns att erhålla restitution av skatt erlagd för brännolja, som före den 1 januari 1955 förbrukats för drivande av lastanordning kopplad till fordonsmotor. De syns sålunda ha varit av den uppfattningen, att skatteplikt! tidigare förelegat för ifrågavarande förbrukning. (
Det vill av vad här framhållit-s synas, som om i varje fall de skattskyldiga , i_ viss utsträckning tidigare inte hade fullt klart för sig, hur långt skatte-l plikten sträckte sig. De myndigheter som ombesörjde kontrollen hade, i den i mån de ställts inför problemet, synbarligen en någorlunda klar gränslinje? att handla efter. Svårigheter uppkom dock, då det gällde att bedöma, hur' stor del av brännoljeförbrukningen som skulle anses såsom skattefri i de skilda fallen.
Dessa svårigheter mins-kade ingalunda efter den nya förordningens ikraftträdande den 1 januari 1955. Snarare torde — med hänsyn till att de
skattskyldiga nu syns ha erhållit vidgad kännedom om beskattningens om- fattning — kontrollstyrelsen fått bedöma hithörande problem i större ut- sträckning än vad som gällde tidigare. Beträffande detta bedömande må följande framhållas.
De avdrag, som gjorts i de skattskyldigas till kontrollstyrelsen insända dekla- rationer, kan inte med fördel prövas inom verket utan detta sker vid kontroll- besök hos de skattskyldiga. För kontrolltjänstemännen gäller det då att söka be— döma skäligheten i den skattefria förbrukning, som avräknats från den kvantitet ibrännolja som påfyllts fordons drivmedelstank. Vid bedömning av ett deklara- itionsavdrag är det många faktorer, som man måste taga hänsyn till, såsom kör- Isträckor, lastningstid och övriga lastningsförhållanden, vägarnas beskaffenhet, [årstid samt effekt hos lastningsanordning och fordonsmotor. ! Kontrolltjänstemännen samlade visst material för utarbetande av normer till jledning vid bedömande av skäligheten av i deklaration uppgiven skattefri för— jbrukning. Det var dock mycket svårt att få fram rimliga normtal för den skatte- jfria oljeförbrukningen. Beräkningarna kunde ej bli annat än ungefärliga. Sålunda visade det sig vid verkställda undersökningar, exempelvis rörande virkestrans- .porter, att variationerna i kvantiteterna för lastning förbrukad brännolja var jsynnerligen stora. Den fastställda förbrukningen för detta ändamål låg inom så ,vida gränser som 1,7—6 liter för lass, där lågförbrukningen representerade sär- iskilt gynnsamma såväl lastnings-, terräng- som väderleksförhållanden och hög- förbrukningen motsatsen.
För pumpaggregat för tankbilar sökte man få fram uppgifter rörande procen- tuell skattefri brännoljeförbrukning vid olika genomsnittliga körsträckor. Det ',ansågs, med hänsyn till den avsevärda variation som fanns beträffande tankbilar- nas körsträckor, nödvändigt att variera avdragsprocenten. Då denna beräknings— igrund stundom kunde förefalla osäker ifrågasatte man alternativt, huruvida det inte var lämpligare att ställa deklarerade avdrag i relation till en kvantitet, som kunde anses vara normerande för förbrukningen per kbm pumpad olja. Detta förutsatte dock, att man hade tillgång till uppgifter beträffande leveranser av sådan olja.
Med hänsyn till att avvikelserna från normtalet kunde vara stora framhölls för kontrolltjänstemännen, att därest vid granskning skulle framgå att skattskyldig * tillgodogjort sig mer än som svarar mot i utarbetade normer angivna kvantiteter, den omständigheten i och för sig inte borde medföra efterdebitering. Man måste sålunda från fall till fall med utgångspunkt från normtalet och med beaktande lav omständigheterna i varje särskilt fall söka bedöma skäligheten i lämnade 3 deklarationsuppgifter om den skattefria förbrukningens storlek.
*Kommiitén ! Brännoljeskatten torde vara av den karaktär, att den bör kvarstå såsom en fristående skatt oavsett om en allmän indirekt beskattning in-föres eller nuvarande punktskatter bibehålles i oförändrad utsträckning, dock syns bestämmelserna böra ändras på sätt av det följande närmare framgår.
Med hänsyn till de i det föregående angivna olägenheter-na med nuvarande skattesystem dels för den skattskyldige ur redovisningsteknisk synpunkt, dels för kontrollstyrelsen ur kontrollteknisk synpunkt syns det angeläget att helt slopa de skattefria avdragen. Sålunda borde bestämmelserna givas
sådan formulering, att all brännolja, som förbrukas för motorfordon obe- roende av för vilket ändamål brännoljan användes, blir skattepliktig. Här— igenom skul-le man också ernå en likformig beskattning, vad gäller al'lt bränsle för motorfordon. Vad beträffar exempelvis bensin uttages skatt, helt undantagslöst. *
VI. Diverse skatter
A. Läskedrycksskatten Gällande bestämmelser
Enligt 1 5 förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läske- drycker ska'll med läskedrycker i förordningen förstås och sålunda skatt utgå för mineralvatten samt kolsyrade och därmed jämförliga drycker, vilka inte är hänförliga till rusdrycker eller maltdrycker. I propositionen med förslag till förordningen uttalades angående beskattningsområdet bl. a. följande (prop. 1939:81, urtima riksdagen, s. 9—10, 19—20).
Läskedryckerna utgöras i allt väsentligt av kolsyrade alkoholfria drycker. Dessa; indelas i mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses dels; naturligt vatten, innehållande upplösta fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas såsom läskande dryck och] i vissa fall även i hälsobringande syfte, dels ock på konstgjord väg framställt1 liknande vatten samt med konst framställt bords- och annat dricksvatten (vichy- vatten, sodavatten, apolinaris etc.). I de söta läskedryckerna ingå vanligen soc- ker, fruktsyra, frukt— och bärsafter, extrakter och andra smakämnen. Till denna, grupp höra exempelvis sockerdricka, lemonader, citronil, rosenhäger, cider, en-W bärsdricka, julmust och saftkobbel eller exempelvis följande s. k. märkesdrycker: >>Pommac>>, »Apelsin-Orancia», »Guldus», »Ramona», »Champis», »Valencia», »Sport», »Loranga», »Solo» och »Frisco». I obetydlig grad förekomma vissa slag av fruktsaft i konsumtionsfärdigt skick, exempelvis sysmos och lingondricka. Till läskedrycker äro även att hänföra s. k. teatergrogg, s. k. alkoholfri glögg och vissa andra drycker med högst 234 volymprocent alkoholhalt.
Vad till en början angår beskattningens omfattning har med läskedrycker hit-; tills i allmänhet förståtts mineralvatten samt kolsyrehaltiga, alkoholfria drycker.' Enligt en av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté på sin tid föreslagen defi- nition skulle sålunda till läskedrycker hänföras alla under tillsättning av kol- syra tillverkade drycker, vilka icke voro hänförliga till malt- eller rusdrycker. I tullhänseende falla läskedryckerna under tulltaxenummer 144, som omfattar »mi-l neralvatten och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker». Ingendera av dessa defi-j nitioner tager emellertid enligt sin ordalydelse hänsyn till förekomsten av kol- syrefria saftdrycker, vilka visserligen hittills äro endast sparsamt förekommande, men som framdeles kunna tänkas få ökad avsättning. Till sin karaktär äro sist-* nämnda drycker givetvis att betrakta såsom läskedrycker och böra inbegripas i beskattningen. Intill dess i samband med en blivande livsmedelslagstiftning de- finitionen å läskedrycker blir slutgiltigt fastställd, synes i nu förevarande sam- manhang tillfyllest att — med utgångspunkt från ordalydelsen av nyssnämnda tulltaxerubrik — såsom läskedrycker angiva »mineralvatten samt kolsyrade och
därmed jämförliga drycker, vilka icke äro hänförliga till rusdrycker eller malt- drycker».
I en motion (11:54) i anledning av denna proposition hemställdes, att 5. k. fruktmust, beredd enligt i motionen angiven metod och utan tillsats av socker, måtte und-antagas från skatteplikt. Första särskilda utskottet (ut]. 66) uttala-de i anledning av motionen följande (s. 12—13).
I anslutning till vad i motionen 11:54 framhållits finner utskottet till en början att det med statsmakternas bistånd igångsatta tillvaratagandet av svensk frukt vid 5. k. musterier icke bör försvåras genom påläggandet av en särskildskatt å _ fruktmust, som försäljes i konsumtionsfärdigt skick. Detta önskemål synes kunna [ uppnås utan ändring i författningstexten. Det ankommer nämligen på kontroll- [ styrelsen att avgöra vad som skall anses jämförligt med kolsyrade drycker och sålunda bliva föremål för beskattning. Utskottet finner på grund härav tillfyllest [ att för kontrollstyrelsens beaktande uttala, att fruktmusten icke bör anses utgöra [ med kolsyrade läskedrycker jämförlig vara. [ Vid import hänföres läskedrycker till stat. nr 322 Mineralvatten och kol- * syra-de alkoholfria läskedrycker. Med mineralvatten avses dels naturlig-t käll- [ vatten, innehållande upplösta fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och
[ av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas i hälsobringande syfte, till [ dryck eller bad, dels ock på konstgjord väg framställt liknande vatten samt med konst framställt bords- och annat dricksvatten. I kolsyrade, alkohol- fria läskedrycker ingår vanligen socker, fruktsyror eller essenser såsom smakgivande beståndsdelar. En obetydlig tillsats av bär- eller fruktsaft in- verkar ej på tulltaxeringen.
Vad angår inom riket tillverkade läskedrycker utgår i enlighet med det anförda skatt för mineralvatten. kolsyrade läskedrycker och därmed jäm— förliga konsumtionsfärdiga drycker med undantag för outspädd fruktmust. Skatten utgår med 21 öre för liter. Vid import av drycker, so-m faller under stat. nr 322, utgår tull, som avvägts med hänsyn till läskedrycksskatten å in- hemsk tillverkning. Tullen utgår med 21 kronor för 100 liter.
Gjord framställning
1 I en till kommittén överlämnad skrift h-ar Sveriges vattenfabrikanters [ riksförbund på anför—da skäl hemställt, att den särskilda beskattningen av [ läskedrycker måtte avvecklas. Kommittén
Även i ett läge med en imförd allmän indirekt beskattning är läskedurycks- skatten, som f. n. inbringar inte fullt 50 milj. kronor för budgetår, av så- dan fiskalis-k betydelse, att det kan ifrågasättas att beskattningen ur denna synpunkt bör bibehållas. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad kommittén anfört om, att en vara ej bör beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Frågan om en särbeskattning av här
avsedda varuslag torde med hänsyn till vad nu anförts få prövas -i s-amband med att storleken 'av den generella indirekta skatten fastställes, varvid hän- _ syn bör tas till konlleurrensförhålllandena mellan å ena sidan läslkedrycker '? och å andra sidan skatte—fria malt- och ffru'ktdryoker.
Under förutsättning av att nuvarande punktskatter bibehål'les till sin omfattning oförändrade anser kommittén att beskattningsområdet bör ändras med hänsyn till att under senare tid koncentrerad saft av här eller frukt utan tillsats av socker eller färgämnen börjat saluhållas under be- nämningen juice. Juice försäljes i tet—rapakförpackningar, i plåtburk och å flaskor. Till den del juice försäljes å frlaskor av samma storlek och typ som läskedrycksfla'skor och julicedrycken (annan än fruk'tniust) är direkt kon- sumtionsfärdig, har den ansetts som jämställd med läskedryck och där- med skattepliktig även i de fall, den inte är kolsyrad. Fråga uppkom- mer då om inte juicedryck även i andra förpackningar bör behandlas som skattepliktig läskedryck. På grund av det nuvarande skatteplik'tsbegrcppets utformning —— enligt förordning och förarbeten — skulle kontrollstyrelsen måhända ha att uttaga läs'kedrycksskatt —— frånsetrt för läskedrycker i in— skränkt mening —— inte blott för alla slag av juicer i konsumtions—färdigt skick utan även för fruktsafxter, som före försäljning försatts med vatten [ och därigenom blivit konsumtionsfärdiga. Det kan anmärkas att juice, som [ in-föres till riket, tulltaxeras undervstat. nr 325—326, tullsatvs 15—34 kronor * för 100 kilogram. . [
Enligt kommitténs uppfattning bör juicedryckerna och de rena saft'dryc- kerna undantagas från läskedrycksskatt. Detta syns lämpligen kunna an- ordnas så, att skatten begränsas till mineralvatten och kolsyrade drycker, vilka inte är hänförliga till rusdrycker elller maltdrycker. Häri-genom kom- mer beskattningsområdet för inom rik-et tillverkade läskedrycker att helt överensstämma med beskattningsområdet för importerade dylik-a drycker. En dylik begränsning av skatteplikten torde f. n. inte medföra någon minsk- ning av skatteintäkterna.
[ !
B. Kaffeskatten
Kaffeskatten, som infördes år 1939 i syfte att stärka stat-ens inkomster, beräknas f. n. inbringa ett belopp av ca 20 milj. kronor för budgetår, dvs. något mindre än tullen å kaffe avkastar. Skatten, som f. n. utgår med 35 öre för kilogram orostat kaffe och med 45 öre för kilogram rostat kaffe, uppbäres av tullverket isamsband med införseln.
Gjorda framställningar
Frågan om avskaffande av den sär-skilda skatten å kaffe har behandlats , vid 1946 och 1947 års riksdagar i anledning av motioner i ämnet. Huvud- syftet med dessa motioner var att erhålla en sänkning av kaffepriset. Mo-
tionema föranledde emellertid inte någon åtgärd från riksdagens sida. Det närmaste skälet härtill var att, då kaffeskatten tillkommit av statsfinan- siella skäl, frågan om dess avskaffande ansågs böra ses i ett större sam- manhang. Jämväl vid 1954 års riksdag behandlades en motion angående avskaf- , fande av den särskilda skatten å kaffe (11:46). Även denna motion var mo- ? tiverad av en önskan att åstadkomma en sänkning av konsumentpriset på kaffe. Bevillningsutskottet (bet. 20) framhöll, att denna beskattning med avseende å dess andel i konsumentpriset successivt fått en starkt reduce- rad betydelse. Medan vid tiden omedelbart efter den särskilda kaffeskat— tens införande — vid ett genomsnittspris för januari 1940 av 3:60 kronor — tullen och skatten [å kaffe utgjorde nära 30 procent av nämnda pri-s, var motsvarande andel av priset i januari 1947 ca 15 procent och i januari 1954 endast 5 procent. En mera påtaglig reduktion av konsumentpriset på kaffe torde enligt utskottets mening över huvud inte kunna ernås utan sänkning av värl-dsmarknadspriset. Vid ställningstagandet för eller emot nuvarande beskattning var det tydligt, att de synpunkter, som ägde samband med be- skattningens inverkan på priset, avsevärt förlorat i betydelse. Den stats- finansiella aspekten på frågan måste fort—farande beaktas. Med understry- kande av tidiga-re uttalanden, att frågan om kaffebeskattningens slopande måste ses i ett större sammanhang än vad i motionen anlagts på frågan, framlhöll utskottet för sin del, att förutsättningar [för ett slopande av denna beskattning för det dåvarande inte var för handen och avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Kommittén
Vid en allmän indirekt skatt bör frågan om särbeskattning av kaffe på samma sätt som i fråga om skatten å choklad och läskedrycker omprövas i samband med att storleken av den allmänna skatten fastställes.1
Kvarstår nuvarande indirekta beskattning i stort'sett oförändrad till sin omfattning torde anledning saknas att avveckla kaffeskatten. I sistnämnda fall förordar kommittén, artt kaffeskatten ej kvarstår som en fristående skatt utan att den tekniskt inarbetas i förordningen om varuskatt i nu gällande form med oförändrad skattesats. Kommittén framlägger i det följande under specialmotiveringen förslag om sådan ändring av varuskatteförordningen, att jämväl den särskilda kaffeskatten ingår som en del av denna varuskatt-.
C. Stämpelavgiften å spelkort Gällande bestämmelser
Alltsedan börj-an av 1700-talet har i vårt land med vissa avbrott ut-tagifts en särskild stämpelavgift för spelkort.
1 Även om kaffeskatten avvecklas kvarstår tullen & kaffe.
De nuvarande bestämmelserna om stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande innefattas i en kungörelse den 13 juni 1919 (nr 291). Föremål för beskattningen är enligt bestämmelserna alla till för-
säljning och förbrukning inom lan-det avsedda figurerade eller ovfigurerade
kort, varmed spel kan utföras, vare sig de är i riket tillverkade eller från ' utrikes ort hit införda. Häri inbegripes i första hand vanliga spelkort men även andra kortsorter. Skattens belopp utgör en krona för varje kortlek.
" Kontrollen över avgiftens behöriga uttagande sker genom att varje kortlek inneslutes i ett särskilt konvolut, som mot den stadgade avgiften av en krona genom generalpoststyrelsens försorg tillhandahålles kortfabrikanterna i riket eller vederbörande varuägare, varefter ett kort (hjärter ess) påstämplas genom ett hål _i detta konvolut. Å konvoluten, som skall vara förfärdigade av tunt, utav hampa berett, vitt papper med särskilt vattenmärke, innehållande ordet spelkortsstämpel, *skall finnas anbringade dels ljusblått och dels ljusrött s. k. bottentryck med konstgravyr.
Kort av svensk tillverkning stämplas av den utav generalpoststyrelsen för- ordnade stämplingsförrättaren i den stad, där korten tillverkats, varvid erfor- derliga stampar förfärdigas och tillhandahålles av styrelsen. Kort av utländsk tillverkning stämplas vid tullkammaren i den stad, där de är införtullade, var- vid stampar tillhandahålles genom generaltullstyrelsens försorg. ' Hos stämplingsförrättaren resp. vid tullkammaren skall konvolutet å skarven längs efter kortleken noga överklistras med en tunn pappersremsa, varå i konst- gravyr finns anbragt ordet »manufakturstämpel» jämte namnet på den stad, där stämplingen skett, resp. orden >>utländsk tillverkning» jämte avstämplingsortens namn, om spelkorten importerats. Pappersremsan tillhandahålles stämplingsför- rättaren och tullkammaren av generalpoststyrelsen efter rekvisition.
Tillverkningen av spelkort inom landet har sedan länge i huvudsak varit kon- centrerad till en enda fabrik, nämligen AB J. O. öberg & Son i Eskilstuna. I mindre utsträckning har tillverkning även förekommit vid en fabrik i Norrköping. Denna tillverkning är dock numera nedlagd.
Den årliga tillverkningen inom landet uppgår f. 11. till omkring en miljon lekar. Importen är relativt obetydlig.
Förslag av riksdagens revisorer m. m.
'Riksdagens år 1951 församlade revisorer påtalade förfarandet vid stäm- pelbeläggningen av spel-kort samt förordade att stämpelavgiften ersattes med en varuskatt (riksdagens skrivelse 1952z293 i anledning av revisorernas berättelse har genom beslut av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för att-tas i övervägande vid uppdragets fullgörande). Revisorerna anförde bl. a.
Ur kontrollsynpunkt förefaller den nuvarande kortstämplingsförrättningen knappast ha ett värde, som i betraktande av därav föranledda kostnader och be- svär kan anses motivera ett bibehållande av densamma. Det synes revisorerna därför förtjäna övervägas, om icke det nu tillämpade uppbörds- och kontroll- förfarandet borde avvecklas. I stället borde övervägas ett förfaringssätt, som mera ansluter sig till nu gällande former för uppbörd och kontroll av denna typ av skatter. Med hänsyn till kortstämplingsavgiftens karaktär av varuskatt torde därför i första hand böra övervägas att avveckla den särskilda kortstämplings-
avgiften samt i stället ersätta den med en under motsvarande betingelser utgå- ende varuskatt. Därigenom skulle kortstämplingen bortfalla, samt den nu ut- gående ersättningen för dessa göromål kunna inbesparas. För tullverket skulle en dylik åtgärd innebära en arbetslättnad genom bortfall av det nuvarande be- ' styret med rekvisition av konvolut och kortstämplingsremsor samt helt eliminera arbetet såväl med kortens inläggning i konvolut'm. m. som själva stämplingsför- faringssättet. Uppbörden, redovisningen och kontrollen torde böra anförtros kon- trollstyrelsen. Det må framhållas, att då tillverkningen inom landet är koncen- trerad huvudsakligen till två fabriker, tillhörande samma koncern, kontrollen torde kunna utformas med mycket obetydliga kostnader. I samband med en dylik omläggning av uppbördsförfarandet torde även böra övervägas, om icke det från tolfte huvudtiteln av kortstämplingsavgiften utgående bidraget till vissa harnhus- och fattigvårdsinrättningar i landsortsstäder —— f. n. 2 000 kronor per år —— skulle kunna indragas eller avlösas.
Över det av riksdagens revisorer framlagda förslaget avgavs utlåtande av bl. a. kontrollstyrelsen, som tillstyrkte revisorernas förslag och uttalade föl- jande i fråga om beskattningsområde och skattetyp.
Angivande av de spelkort, som skola vara underkastade beskattning, synes kunna ske på så sätt, att i den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, intagas de statistiska nummer i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, till vilka spelkort äro hänförliga ävensom den närmare varuslagsbeskrivning, som kan vara erforderlig. Därest beskattningsområdet avgränsas på enahanda sätt som sker vid nu tillämpat stämp- lingsförfarande, skulle under beskattning ligga, förutom spelkort, hänförliga till tullstatistiskt nummer 872, jämväl sådana kort av plast, hänförliga till statistiskt nummer 2040:19. I tullverkets varuhandbok till tulltaxeförordning och tulltaxa finnas under tullstatistiskt nummer 872 intagna närmare anvisningar om vilka , slag av spelkort, som enligt tullverkets praxis skola tulltaxeras under detta num—
mer. Enligt dessa anvisningar skola dit hänföras alla spelkort, som äro avsedda för kortspel, såsom bridge, vira och kille. Till detta statistiska nummer hänföras även patienskort av mindre format än vanliga spelkort t. ex. av dimensionen 4,5x 3,3 cm. samt i ofullständiga lekar inkommande spelkort, såsom spåkort i lekar om ' 36 kort. Denna bestämning av begreppet spelkort torde överensstämma med vad som stipuleras i kungörelsen den 13 juni 1919, nr 291, enligt vilken stämpelbe- läggning skall äga rum beträffande alla till försäljning och förbrukning inom lan- det avsedda figurerade eller ofigurerade kort, varmed spel kan utövas. Kontroll- styrelsen finner för sin del den sålunda gällande avgränsningen av det skatte- pliktiga varuområdet lämplig.
För samtliga de varuslag, som för närvarande äro belagda med varuskatt, utgår skatten såsom värdeskatt, där beskattningsvärdet i princip är lika med det pris, som den skattskyldige tillämpar för beskattad vara vid försäljning till detaljhand- lare. Å detta värde beräknas skatten efter det procenttal, som för varje varuslag finnes angivet i den vid förordningen fogade varuförteckningen. Nu tillämpad stämpelbeläggning av spelkort får anses utgöra en form av styckeskatt, där skat- ten utgår med en krona för varje kortlek. Ur redovisnings- och kontrollsynpunkt synes hinder icke möta att vid skattebeläggning av spelkort enligt varuskatte- metod i stället anordna skatten såsom värdeskatt. De väsentliga fördelarna äro därvid, att skattebelastningen utan ändring i skattesatsen blir direkt proportionell mot det aktuella priset och därigenom även kraftigare ifråga om spelkort av högre kvalitet av påkostat utförande och material.
Införes en allmän indirekt beskattning bör den fristående spelkortsbe-5 skattningen avvecklas. (
Kvarstår nuvarande punktskatter i oförändrad omfattning bör däremot beskattningen av spelkort bibehållas. Kommittén anser i likhet med riks- dagens revisorer, att spelkort-sbeskattningen bör anordnas som en varube- skattning. På sätt kontrollstyrelsen förordat torde skatten böra utgå enligt varupkatteförordniwngen. Kommittén finner däremot inte, att spelkortsskat- ten bör utgå som en värdeskatt utan förordar, att den uttages i form av en styckeskatt med ett bestämt belopp per lek, förslagsvis oförändrat en krona. I det följande lämnar kommittén under specialmotiveringen förslag till de särbestämmelser i varuskatteförordningen, som erfordras för genomför-andet av den nu förordade omläggningen.
D. Omsättningsskatten å motorfordon
Den omsättningsskatt å motorfordon, som enligt vad tidigare sagts ge- nom beslut av 1956 års riksdag ersatt förut gällande särskilda investerings- avgift, beräknas för budgetåret 1957/ 58 ge en statsintäkt av 140 milj. kronor.
Såväl den förut gällande investeringsavgiften som ifrågavarande omsätt- ningsskatt har främst betingats av en önskan att under rådande ekonomiska läge av skild-a skäl hålla tillbaka ansväl-lningen av motorfordons-parken. Sär- skillda skäl, vilka kom-mittén inte har anledning att upptaga till bedömning, har således motiverat skattens tillkomst.
Såsom kommittén i inledningen till detta kapitel framhållit bör vid en allmän indirekt skatt en vara inte beskattats högre än en annan, om inte särskilda motiv härför finns. Denna princip leder till att omsättningsskatten å motorfordon borde avskaffas, om en allmän indirekt skatt införes. Huru- vida även efter införandet av en allmän indirekt skatt särskilda skäl före- ligger för en punktskatt å motorfordon kan bedömas först i det aktuella läget och undandrager sig följaktligen kommitténs bedömande.
SJUN DE KAPITLET
SPECIALMOTIVERING
Specialmotivering till förordningen om allmän varuskatt (alternativet detaljhandelsskatt)
Denna förordning är liksom förordningen om allmän varuskatt i parti— handelsledet utarbetad efter grundprinciper, för vilka bestämmelserna i de nu gällande varu- och försälj—nilngss'klattefönordningarna i viss mån tjä- nat som förebild. För båda förordningarna har dock, liksom beträffande den tidigare omsättn-ingsskatteförordniungen och gällande författningar om inkomstbeskattningen, ansetts lämpligt med särskilda anvisningar till vissa paragrafer, närmast sådana som innefattar Viktigare bestämmelser av ma- terie'llt innehåll. I anvisningarna har upptagits såväl detaljregleringar som en del förklarande upplysningar.
Med hänsyn till att detaljhandelsskatten föreslagits skola handhavas av länsstyrelserna och därigenom beräknas få nära anknytning till inkomst- beskattningen vad gäller kontrollen m.m., har vissa stadganden givits en utformning, som ansluter sig till bestämmelser i 1956 års taxeringsförord- ning. Själva term—en taxering har dock undvikits, då taxeringsnämnder och prövningsnämnder inte kommer att ta befattning med varuskatten, bortsett från vad som i särskild författning föreslagits skola gälla beträffande pro- ducenter av jordbruksprodukter. I stället har använts den mera allmänna termen beskattning.
» 1 5 Skatten har benämnts allmän varuskatt, medan beteckningen särskild varuskatt använts för vissa nu utgående skatter som handhaves av kontroll- styrelsen. Beteckningen allmän varu-skatt markerar även skattens allmänna karaktär.
Det har ansetts ändamålsenligt att så utforma författningen-s inledande stadgande, att därav framgår att skatten omfattar samtliga varor med vissa särskilda undantag. Dessa undantag har upptagits i en förteckning, som fogats vid förordningen. Varorna har däri inte angivit—s med tull-statistiska nummer, vilket viSserligen skulle medfört vissa fördelar men samtidigt för- anlett en mera komplicerad och mindre överskådlig uppställning. För tull-
myndighetens del torde gälla att huvudparten av dessa undantagna varor importeras av återförsäljare, vilka inte har att erlägga skatt vid importen.
Vid detaljhandels-skatten har som beskattningsobjekt med-tagits även vissa tjänster, dock endast sådana, som har avseende å varor och endast därest varorna är skattepliktiga. Beteckningen varuskatt får anses adekvat även för beskattningen av dylika tjänster.
2 5
I anvisningarna till denna paragraf har närmare angivits vilken läns- styrelse som i särskilda fall är beskattningsmyndighet. För det fall att rö- relse bedrivits från fast driftställe inom ett län men vederbörande varit bo— satt i ann—at län har ansetts lämpligast att anknyta uppbörd och kontroll till länsstyrelsen i det län, där rörelsen sålunda bedrivits. Det har även ansetts Önskvärt att en och samma rörelse inte övervakas och beskattas av skilda länsstyrelser. Särskilt stadgande har därför intagits om vilken länsstyrelse som är behörig för det fall att rörelsen bedrivits inom flera län. Då flera per— soner är delägare i en rörelse och fråga är om handels- eller kommanditbo- lag, bör skatten för hela rörelsen redovisas av bolaget. Delägarna kan ofta vara bosatta på olika håll i riket och även eljest skulle redovisning av varu- skatten för envar delägares andel i bolaget vålla onödigt'arbete. Något stad- gande härutinnan har inte intagits, enär dylikt bolag civilrättsligt är ett självständigt rättssubjekt och då de särskilda bestämmelserna vid inkomst- beskattningen om uppdelning av inkomsten å delägarna här inte är tillämp- liga.
3 %
Såsom närmare beröres i samband med partihandelsskatten, förutsättes detta stadgande om befrielse kom-ma att tillämpas restriktivt.
4 5 '
I detta författningsrum angives vem som har a-tt redovisa skatt (skatte- subjekt-et). Bestämmelserna kan sägas i väsentliga delar överensstämma men vad som härutinnan gällde under omsättningsskattens tid. Undantag har dock gjorts, vilka i huvudsak berör vissa mindre företagare. I den vid förordningen fogade för-teckningen (frilistan) har undantagits reparation av skodon s-amt tvättning, mangling och strykning av textilvaror. Dessa undan- tag gäller alltså utan inskränkning till rörelsens omfattning men berör i huvudsak småföretagare. I 4 5 har undantag gjorts för andra arbeten å tex- tilvaror, men här blir de individuella förhållandena avgörande, i d-et att skat- tefriheten end-ast gäller då årsomsättningen understiger 10 000 kronor. Vi- dare har intagits stadgande av innebörd, att exempelvis en frisör, som i viss utsträckning säljer varor, inte av denna anledning skall redovis-a varuskatt. Försäljning till företagare, som på grund av dessa undantagsbestämmelser inte själva blir skattskyldiga, skall givetvis beskattas såsom vid försäljning till konsumenter.
l ;. I anvisningarna till paragrafen har närmare angivits vad som förstås med % uttag. Begreppet uttag har fått en något vidgad innebörd i förhållande till vad gällde under omsättningsskattens tid, då uttag »vsom icke ägde samband med rörelsen» ansågs gälla praktiskt taget endast uttag för privat bruk.
Den som uthyr varor är inte på d-enna grund skattskyldig. Han är därför att anse som konsument vid inköp, såvida han inte jämväl säljer varor, i vilket fall varan beskattas såsom uttagen ur lagret första gången den ut- hyres. l Bestämmelserna om auktiön är likalydande med dem under omsättnings- skattens tid. De medför i praktiken att bl.a. vissa konsthandlare, som plä- g-ar anordna auktioner, blir skattskyldiga.
5 5 Registrering hos beskattningsmyndigheten måste givetvis alltid ske be- * träffande sådana företagare, som har att redovisa skatt. Kontrollföreskrif— : ten 1 Gå om skriftlig försäkran leder till att även företagare, som en- dast säljer till återförsäljare, har att anmäla sig för regi-strering för att 3 erhålla registernummer att åberopas i försäkran. Något större mer-arbete kan inte antagas uppkomma genom denna regi-strering.
6 5 Ett liknande förfarande med skriftlig försäkran från köparens sida före- kom enligt praxis i viss utsträckning under omsättningsskattens tid. Här har förfarandet gjorts obligatoriskt, varigenom en fast ordning kan väntas upp- komma.
7 5 Medan i 1 & behandlats beskattningsområdet och i 4 5 frågan om vem som har att redovisa skatt, meddelas i 7 & närmare bestämmelser om när skattskyldigheten inträder. Då skatten erlägges på grundval av fakturering får givetvis avdrag ske för kundförluster m. m., så att slutresultatet blir det- samma som vid kontantmässig redovisning.
9 &
Redovisningsperioden har avvägts så att densamma omfattar en tid av två månader med skatteinbetalning inom 20 dagar ef-ter utgången av perio- den (10 å). Att en ojämn kombination av månader valts (februari—mars etc.) sammanhänger med att skatteredovisningen eljest skulle kollidera med källskatten, vilket kunde ant-ägas medföra vissa svårigheter med hän— syn till arbetet med redovisningen såväl för de skattskyldiga som för post- verket. Den skattskyldige bör få redovisa de två månaderna i en period var för sig eller sammanslagna, det senare dock ej för perioden december—ja- nuari ell-er för annan period varunder den skattskyldiges räkenskapsår går
till ända. Detaljföreskrifter härom torde kunna ges i tillämpningskungörelse eller eljest i samband med deklarationsbllankettens utformning.
11 &
Bestämm-elsen om skyldighet att vid underlät-en deklaration likväl in- betala skatt, beräknad till det högsta belopp som upplupit senaste tolvmå- nadersperioden, ger beskattningsmyndigheten möjlighet till omedelbar in- drivningsåtgärd. Givetvis bör myndigheten kunna fastställa beräknad skatt till annat belopp för period, då deklaration saknas (12 5).
13 5
Efter räkenskapsårs utgång skall sk-atten slutligt fastställas. Ett nära samarbete bör därvid äga rum med dem, som har att handlägga den skatt- skyldiges inkomsttaxering. Ev. kan detta ske i den formen, att ett samman- drag av varu-skattedekl—arationerna jämte andra uppgifter av betydelse över- lämnas till vederbörande taxeringsnämnd, varefter nämnden har att jäm- föra med inkomstdeklarationens uppgifter och återsända sammandraget med anteckning om vad som därvid kan ha iakttagits. Beträffande dylika arbetsdetaljer torde de praktiska erfarenheterna få visa vägen.
Specialmotivering till förordningen om allmän varuskatt (alternativet partihandelsskatt)
Förordningen är indelad i fyra avdelningar. I avdelning I (1—3 55) be- handlas viss-a allmänna förhållanden, nämligen beskattningsområdet (1 5), besk'attningsmyndigh-eterna (2 5) och Kungl. Maj:ts rätt att medgiva skat— % tebefrielse (3 5). Avdelningarna II (4——14 55) och 1111 (15—22 55) reglerar beskattningen inom riket resp. vid införsel till riket. Bestämmelserna i de båda sistnämnda avdelningarna har givits .salmma inbördes ordning, sålunda behandlas skattskyldigheten i 4 5 resp. 15 &, beskattningsvärde ooh skatte- sats i 7 och 8 Så resp. 16 5 och skattens erläggandei 10 5 resp. 18 5. I övrigt behandlas skattskyldighetens inträdande i 6 5, skattens redovisning i 9 &, be— skattningsmyndighetens rätt att fastställa skatt och få skvatt utmäht i 11 & kontrolltj änstemännens befogenheteri 12 &, plikten för den skattskyldige a'tt iakttaga vissa föreskrifter i 13 &, motsvarande skyldigheter för vissa före- tagare, som icke är skattskyldiga, i 14 5 samt olika specialföreskrifter för beskattning vid import i 17 samt 19—22 55. Avdelning IV (23—29 åå) slut- | ligen innehåller ansvarsbestäinmelser m. m. !
Vid förordningens utarbetande har bestämmelserna i varuskatteförord- ningen och försäljningsskatt-eförordningen i viss mån tjänat som förebild. Det har ansetts lämpligt att i anvisningar till några av för-ordningens para- grafer definiera i lagtexten använda uttryck eller något utförligare behandla de genom lagtexten i princip reglerade förhållandena. D-et må erinras, att samma teknik tillämpades i fråga om omsättningsskatteförordningen.
3 5 Kommittén vill i anslutning till detta stadgande framhålla att restriktiv tolkning torde vara nödvändig. I samband med införandet av motsvarande
stadgande i varuskatteförordningen anförde föredragande departementsche- fen bl. a. ( prop. 1945:250 ).
Beträffande frågan om de närmare förutsättningar, som böra gälla för tillämp- ning av det föreslagna stadgandet, torde viss ledning kunna hämtas från förar- betena till förordningen om allmän omsättningsskatt (se första särskilda utskottets vid 1940 års urtima riksdag utlåtande nr 10 s. 26 0. f.). _1 övrigt torde det få an- komma på Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma huruvida »synnerliga skäl» skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid, att med hänsyn till stad- gandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv tolkning. Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj:t i visst fall skulle anse återbäring av varuskatt böra medgivas. återbäringcn skall kunna begränsas till skälig del av det erlagda skattebeloppct. Den omständigheten, att varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta änd- ringen i varuskatteförordningen trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför eljest föreligga.
I det åberopade utskot'tsutlåtandet av 1940 års urtima riksdag uttalades följande.
Såsom redan tidigare framhållits, är det vid en lagstiftning av ifrågavarande art icke möjligt att ens tillnärmelsevis förutse alla dess konsekvenser och inom lagstiftningens ram lösa alla de viktiga spörsmål, som kunna uppkomma i till- lämpningen. Detta leder för de skattskyldiga till ett osäkerhetstillstånd och kan mången gång utsätta den enskilde för ekonomiska risker och påföljder, vilka framstå såsom uppenbart obilliga. En person kan exempelvis fullt ursäktligt an- taga, att viss försäljning är skattefri och därför underlåta att uttaga skatt av köpa- ren; omständigheterna kunna därvid vara sådana, att en beskattning, som sker först lång tid därefter, måste te sig mer eller mindre orimlig. För dylika fall lik- som även då en beskattning visserligen formellt skulle framstå såsom behörig men i realiteten strida mot själva grundtankarna i förslaget bör enligt utskottets mening möjlighet finnas för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse från skattskyldighet eller återbäring av erlagd skatt.
4 5
I dett-a författningsrum angives vilken som under vissa förutsättningar har att erlägga skatt (skattesubjektet). Den skattskyldige kan vara a) pro- ducent med en årsomsättning av lägst 20 000 kronor, b) partihandlare med en årsomsättning av lägst 50 000 kronor eller c) detaljhandl-are med en års— omsättning av lägst 500 000 kronor. Företag—are, som har lägre omsättning än som under a)—c) angives, kan av kontrollstyrelsen under vissa förut- sättningar förklaras vara skattskyldig (andra stycket). Avvägningen av gränsbeloppe—ns storlek har behandlats i annat samman ang (s. 146 0. f.).
5 & Rörelseidkare, som enligt 4 5 har att erlägga skatt, åligger att till kontroll- styrelsen ingiva anmälan för registrering. Kontroll-styrelsen är i sådant fall
skyldig låta registrera rörelseidkaren. Annan rörelseidkare kan i fall som regleras i 4 5 andra stycket registrera-s av kontrollstyrelsen, antingen fri- —. villigt efter ansökan eller tvångsvi-s, där kontrollstyrel-sen på i författningen närmare angivna grunder finner registrering erforderlig.
6 5
Skatten för en vara uttages i princip när varan försäljes till detaljhandeln. Passerar varan ej detta led _— försäljning sker direkt till konsument från tillverkare eller partihandlare — utgår skatten vid försäljning till konsu— menten. Skyldighet att erlägga skatt inträder i enlighet härmed då vara levereras från registrerad rörelseidkare (i princip producent eller partihand- lare) till annan än registrerad rörelseidkare (i princip detaljhandlare eller konsument). I vissa fall registreras även detaljhandlare (årsomsättning lägst 500 000 kronor). Skyldighet att erlägga skatt inträderi dylikt fall då varan av detaljhandlaren försäljes till konsumenten. Vid försäljning mellan registrerade rörelseidkare skall följaktligen skatt inte uttagas. Från denna regel gäller enligt 1 mom. a) punkt 2 det undantaget, att skatt skall utgå om köparens förvärv av varan sker i annat syfte än att å'terförsälja varan eller att använda varan såsom material vid av honom bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu. Sålunda skall skatt uttagas vid försäljning av exempelvis bilar och kontonsutensillier som inte skall återförsäljas av köparen.
7 och8 åå
I den allmänna motiveringen har närmare redogörelse lämnats angående ! förhållandet mellan skattesatser som skall tillämpas, då försäljning sker till återförsäljare (lägre pris och den högre skattesatsen) och då för-säljning sker till konsument (högre pris och den lägre skattesatsen).
Vid :ianspråktagande för annat ändamål än försäljning bör beskattnings— värdet i allmänhet anpassas efter priset vid försäljning till detaljhandlare och följaktligen den högre skattesatsen tillämpas. Där det gängse priset är pris till konsument _ såsom fallet är när större detaljhandelsföretag är skattskyldigt — bör beskattningsvärdet av praktiska skäl vara avpassat efter kon-sumentpriset och således den lägre skattesatsen tillämpas. Avgö- rande för huruvida -den högre eller lägre skattesatsen skall tillämpas är således såsom i författningsförslaget angivits om beskattningsvärdet är av— passat efter pris vid försäljning till återförsäljare eller till konsument.
95
Enligt den i förfa-ttningsutkastet intagna huvudregeln skall skatteredo— " visning ske för vissa bestämda tidsperioder, benämnda redovisningsperioder, och varje redovisntingsperiod omfatta två månader. Kon-trollmyndigheten bör emellertid äga fastställa annan tidsperiod såsom redovisningsperiod, där detta befinnes lämpligt för viss bransch eller för viss skattskyldig. Kom-
mittén förutsätter, att samråd i det förra fallet kommer att ske med veder- börande branschorganisation och att avvikelse från för en bransch fast-ställd redovisningsperiod icke göres beträffande en enskild skattskyldig i andra fall än när detta är påkallat av den skattskyldiges ekonomiska förhål-landen — förkortning av perioden för att min-ska statens skatterisk — eller av en . framställning, som kan anses motiverad från den skattskyldige. l Deklaration skall enligt förslaget insändas till kontrollstyrelsen inom 45 ! dagar eft-er redovisningsperiodens utgång. I fråga om kontrollstyrelsens be- ' fogenhet att besluta avvikelser från denna tid vill kommittén i viss mån lägga samma synpunkter som anförts beträffande redovisningsperi-oden. På denna punkt bör dock hän-syn även tagas till den genomsnittliga kredittiden inom varje bransch. Det torde sålunda komma att visa sig erforderligt att kontrollstyrelsen i relativt stor utsträckning frångår den i förf—attningsut- kastet angivna tidsperioden om 45 dagar. Med de i 9 5 3 mom. i författningsutkastet intagna avdragsbestämmelser- na avses att undvika dubbelbeskattning. Dessa bestämmelser lik-som he— stämmelserna i 4 mom. angående skatteavdrag vid återtagande av skatte— 1 pliktig vara och kundförlust överensstämmer med motsvarande stadganden i varu- och försäljningsskatteförordningarna, dock att stadgande även in- tagits om avdrag för kassarabatt m.m.
Specialmotivering till förordningen om särskild varuskatt
Den föreslagna förordningen är i princip —— med de ändringar som i den allmänna motiveringen angivits _ till sitt materiella innehåll överensstäm— mande med den nuvarande varuskatteförordningen. Författningsbestäm- melserna har dock omgrupperats 'på sådant sätt, att förordningen i formellt hänseende blir nära överensstämmande med förslaget till förordning om allmän varuskatt (partihandelsskatt—ealternativet). I fråga om förordningens
allmänna uppställning får kommittén således hänvisa till specialmotive- ringen till nyssnämnda förordning.
1 5 '
Förslaget till varuförteckning är utarbetat i nära anslutning till den nu- 3 vara-nde förteckningen. »Skiljaktigheterna är främst betingade av ändringar- ; na i varuområdet och omläggningen av sötvarubeskattningen. 1 På grund av ändringarna i varuområdet hal sålunda kaffe och spelkort * upptagits 1 förteckningen medan där-emot glass, ättiketerpreparat och scham- poneringsmedel samt essenser och extrakter avsedda för framställning av alkoholh-altiga drycker strukits ur förteckningen. Då skatten skall utgå med visst belopp för lek vad av-ser spelkort och med visst belopp för kilogram i fråga om kaffe har förteckningen kompletterats med en kolumn för stycke— skattesatser och viktskattesatser.
Den nuvarande kaffeskatten liksom stämpelavgi-ften å importerade spel- kort erlägges i samband med importen. Då med omläggningen end—ast avses en författningsteknisk förenkling, föreligger inte anledning att vidtaga änd- ring :i fråga om tidpunkten för skattens resp. avgiftens erläggande. Skatten för kaffe och stämpelavgiften å importerade spelkort bör därför även fram- d-eles erläggas vid införseln till riket (anmärkning till varuslagen Kaffe och Spelkort).
Omläggningen av sötvarubcskattningen har nödvändiggjort ett flertal an- märkningar beträffande de i förteckningen nyinförda varugrupperna kakao- bönor, kakaopulver och kakaosmör. Såsom i den allmänna motiveringen angivits, föreslås en särskild, låg skattesats för ofyllda karameller. Då den lägre skattesatsen end-ast bör tillämpas för enklare, ofyllda karameller, har i förteckningen denna varugrupp definierats såsom >>karameller, ofyllda, innehållande minst 98 procent socker eller glykos». Genom att karameller med högre tillsats än två procent av exempelvis smakämnen, färgämnen eller olika till-satssubstanser blir beskattade efter en högre skattesats, torde i huvudsak dyrbarare, ofyllda karameller bli hårdare beskattade. Kommit- tén är emellertid medveten om, att denna schablongräns i vissa fall leder till att dyrb-arare karameller blir beskattade efter den lägre skattesatsen.
Kakaobönor införes i allmänhet till riket i större poster av chokladtill- verkarna för att senare successivt tagas i anspråk i produktionen. För att tillverkarna inte skall tyngas av skatt å inneliggande lager — vilket skulle innebära en väsentlig försämring jämfört med nuvarande förhållanden _— bör dessa äga införa kakaobönor skattefritt (anmärkning till varugruppen Kakaobönor). När bönorna av tillverkaren införes i produktionen genom att skalas och rostas, inträder skattskyldighet enligt 6 5. Någon partihandel med kakaobönor inom riket förekommer knappas-t, men i den mån sådan skulle bli aktuell, innebär reglerna att skattskyldigheten likaledes inträder först då bönorna tas i anspråk. Transitotrafiken med kakaobönor påverkas inte av förordningens regler, då vid dylik trafik tullfrihet och därmed även skattefrihet föreligger. — Enligt de allmänna avdragsbestämmelserna (9 &) äger skattskyldig göra avdrag för skatt för tidigare besk-attad vara, som använts vid tillverkningen. Detta skall emellertid inte avse kakaobönor, som använts vid tillverkningen, ej heller krossade kakaobönor (kakaomassa) eller halvfabrikaten kakaopulver och kakaosmör (anmärkningar till varu- grupperna Kakaobönor samt Kakaopulver och Kakaosmör). _— Då inom riket producerat kakaopulver och kakaosmör redan är beskat-tat genom att skatt utgått å de vid produktionen använda kakaobönorna, har nämnda va- ror undantagits från beskattning. Importerat pulver eller smör behandlas som andra skattepliktiga varor, dvs. tillverkaren av chokladvaror har att er- lägga sk-att, då dessa varor av honom införes till riket (anmärkning 1 till varugrupperna Kakaopulver och Kakaosmör).
I samband med den förordade omläggningen av sötvarubeskattnlingen torde det vara erforderligt att genomföra en beskattning av in-dustriens och handelns lager av kakaopulver och kakaosmör. Förslag till förordning om en lagerbeskattning av pulver och smör har utarbetats av kommittén.
De i varuförteckningen angivna skattesatserna för vikt eller varuenhet är närmare behandlade i den allmänna motiveringen. Värdeskattesatserna för kemisk-tekniska preparat har områknats med hänsyn till att priset vid försäljning till detaljhandlare i stället för priset vid försäljning i större pos- ter till återförsäljare skall vara beskattningsvärde. De föreslagna skattesat- serna överensstämmer på grund härav med de skattesatser, som gällde ome-l delbart före den 1 juli 1953, då beskattningsvärdereglerna ändrades.
3 5
Enligt varuskatteförordningen i des-s nuvarande lydelse äger Kungl. Maj :t, då synnerliga skäl därtill är, medgiva befrielse från eller återbäring av varu— skatt. I vi-ssa fall innebär det ur administrativ synpunkt en onödig omgång att Kungl. Maj:t förbehålles prövningsrätten. Detta gäller framför allt, då en fast praxis i fråga om skattebefrielse eller skatteåterbäring utbildats ge- nom ett flertal beslut av Kungl. Maj:t i likartade ärenden. I flera förord- ningar på den indirekta beskattningens område har stadgats, att denna prövningsrätt kan överlåtas till den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. Kommittén förordar m-ed anledning härav att motsvarande bestämmelse in- föres i den nya förordningen om särskild varuskatt. Detta innebär natur- ligen inte, att skatt-skyldig berövas möjlighet att få frågan pröva-d av Kungl. Maj:t, för den händelse den underordnade myndigheten helt eller delvis skulle lämna den skattskyldiges framställning utan bifall.
4 och 5 55
Enligt vad kommittén i det föregående förordat, skulle importörer av skattepliktiga varor i beskattningshänseende i huvudsak jämställas med. svenska tillverkare. Dessa importörer bör följaktligen registrera-s på samma sätt som svenska tillverkare. Eftersom skatten för kaffe och spelkort skall erläggas vid importtillfället, gäller vad sålunda sagts dock inte importörer av kaffe och spelkort (jfr specialmotiveringen till 1 5).
I gällande varuskatteförordning intagna föreskrifter angående anmälan vid rörelses upptagande m.m. har införts i författnings'förslaget. Utan att det varit författningsenligt reglerat har de skattskyldiga på visst sätt re- gistrerats av kontrollstyrelsen. I författningsutkastet har i 5 & meddelats vissa bestämmelser om registrering, emedan denna enligt förslaget skall få vissa i förordningen reglerade rättsverkningar, framför allt rätt till skatte- fri import för registrerade importörer.
Skattskyl'dig-skall enligt 6 & varuskatteförordningen erlägga varuskatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han ägt bedriva
rörelsen. Denna bestämmelse om minimiskatt, som tillkommit för att ernå en begränsning av antalet skattskyldiga, har på grund av penningvärdets fall sedan 1941, då minimiskat—tens belopp fastställdes, förlorat väsentligt i betydelse. Verkningarna av minimiskattebestämmelsern-a måste också i många fall te sig mindre tillfredsställande för de skattskyldiga, exempelvis vid konditorernas säsongmässig-a tillverkning och försäljning av marsipan- varor till jul och påsk, då konditorerna kan tvingas erlägga minimiskatt för någon dags försäljning i januari resp. mars eller april. Med hänsyn här-till och då tillämpningen av förordningens bestämmelser på denna punkt er- bjudit vissa svårigheter för kontrollstyrelsen, har kommittén ansett sig böra förorda, att minimisk-attebestämmelserna liksom de med dessa samman- hängande bestäm-melserna om avbrottsanmälan utgår ur förordningen.
6 5
I nu gällande varuskatteförordning regleras tidpunkt-en för skattskyldig- hetens inträdande av bestämmelser i deklarationsparagrafen. Enligt 8 5 skall således i deklarationen angivas beskattningsvärdet av de varor, som under den i deklarationen avsedda kalendermånaden av den skattskyldige eller för 'hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Stadgande om tidpunkten för skattskyldighetens inträdande har i förslaget intagits separat i en paragraf. Överensstämmelse föreligger på denna punkt med förslaget till förordning om allmän varuskatt (alter- nativet partihandelsskatt).
7 %
Förevarande paragraf, som motsvaras av 3 5 1 mom. i varuskatteförord- ningen, har kompletterats med hänsyn till att skatt i vissa fall skall utgå med visst belopp för varuenhet eller för viktenhet av den skattepliktiga varan.
8 5 I de fall skatt beräknas efter värde — beskattning av kemisk—tekniska preparat —— skulle, sås-om i den allmänna motiveringen angivits, priset vid försäljning till detaljhandlare bli beskattningsvärde. På grund härav har paragrafen, vilken i varuskatteförordningen motsvaras av 3 5 2 mom., om- arbetats så att den 'i princip överensstämmer med varuskatteförordningens lydelse på denna punkt före den 1 juli 1953 (jfr den allmänna motive- ringen). Stadgandet är dock något förtydligat.
9 5 Enligt huvudstadgandet i denna paragraf skall kalendermånad-en vara redovisningsperiod. Kommittén har emellertid förutsatt, att kon-trollstyrel- sen i relativt stor utsträckning skall förordna att skatteni stället skall redo-
v
visas för kalenderkvartal. Detta gäller framför allt beträffande skattskyl- diga, mot vilka inga erinringar i redovisningshänseende framkommit och som har sådan ekonomisk ställning, att statsverket skäligen ka-n antagas inte k-omma att löpa några risker genom en förlängning av redovisnings- perioden. Genom en dylik anordning skulle arbetet med beskattningen kun- na underlättas för både de skattskyldiga och kontrollstyrelsen.
Bestämmelserna om möjligheterna för skattskyldig att :i vissa fall i dekla- ration göra avdrag för erlagd skatt, har omredigerats och kompletterats på grund av de särskilda avdrag, som bör medgivas för kakaobönor, kakaopul— ver och kakaosmör. I 2 mom. stadgas, att avdrag må göras för skatt år vara, som använts vid tillverkning av skattepliktig vara, och å vara, som utförts ur eller som införts till riket. Vad angår vara, som använts vid till- verkning av annan skattepliktig vara, är bestämmelsen tillkommen för un-d- vikande av dubbelbeskattning. Exempelvis äger konditor vid redovisning av skatt för av honom tillverkade praliner göra avdrag för skatt, som erlagts för den vid pralintillverkningen förbruka-de blockchokladen. Sådant avdrag må dock inte göras för skatt å kakaobönor, kakaopulver och kakao-smör, emedan avsikten är att en chokladvara skall vara belastad med såväl en råvaruskatt för kakao som en färdigvaruskatt, beräknad efter den färdiga varans vikt (jfr speci-almoti'veringen till 1 5 ovan). — Exportvara skall inte drabbas av den särskilda varuskatten. Tekniskt är detta anordnat så, att den skattskyldige redovisar all försäljning, alltså även export, men i dekla- rationen gör avdrag för skatten å varor, som utförts ur riket. En dylik an- ordning tillämpas redan och denna bruttoredovisn—ing torde få anses lämp- lig för att kontrollstyrelsen skall kunna tillfredsställande avstämma pro— duktion och försäljning mot varandra. — Avdrag skall även få göras vid import, där svensk tillverkare inför varor och låter dessa importvaror säljas parallellt med varor av egen tillverkning. Praktiska skäl talar därvid för att försäljningen i sin helhet redovisas för beskattning men att avdrag göres för den erlagda skatten å importvaror.
Efter särskild prövning bör kontrollstyrelsen liksom hittills kunna med- giva skatteavdrag för varor, som skattskyldig återtagit eller vars försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning från köpare (kundförlus't). Därjämte föreslår kommittén, att kontroll-styrelsen må pröva om och i vad mån avdrag må göras för skatt å vara, som tagits i anspråk vid tillverkning av skattepliktig vara, där varan bli—vit förstörd i samband med tillverkningen. Avdrag bör godkännas för den förstörda varan oavsett om den blivit skadad som råvara eller sedan den hunnit upparbetas till fär- dig vara. Då sådant avdrag även bör medgivas för råvaruskatten å kakao— bönor, kakaopulver och kakaosmör, har förbudet mot avdrag för råvaru- skatten begränsats till f-all som avses i 2 mom. Vid export av kakaobönor, kakaopulver eller kakaosmör eller av chokladvaror bör även råvaruskatten kunna avlyftas, varför stadga-nde härom införts i 3 mom.
15 5 Till skillnad mot vad som gäller enligt varuskatteförord-n-ingen skall parti- handlare under vissa förhållanden kunna införa skattepliktiga varor utan att skatt påföres vid införseln. Stadgande härom har införts i förevarande paragraf.
16 5 Stadgandena i denna paragraf motsvaras i gällande varuskatteförordning av 3 5 2 mom. andra och tredje styckena.
17—22 55 Dessa paragrafer svarar i allt väsentligt mot 8 5 i gällande varuskatte— förordning.
Specialmotivering till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om försäljningsskatt
4 5
I 4 ä 1 mom. 0) föreslås ett tillägg av innebörd att med uttag från egen rörelse är a-tt jämställa utlämnande av skattepliktig vara såsom pant. An- ledningen till förslaget är att det i viss omfattning förekommit, att registre- rade säljare låtit pantsätta delar av sina lla-ger. Då pantsättningen inte kan anses som försäljning, inträder inte skattskyldighet i och med pantsätt- ningen utan först genom att pantsed-el eller annat bevis om förpantning överlåtes av pantägaren till tredje man eller genom panträttens upphö- rande på grurmd av att äganderätten hill panten övergår till pant'havaren eller tredje man, exempelvis sedan huvud—fordringen förfallit till betalning. Re- gistrerad säljare kan på [detta sätt helt eller delvis förpa—nta lagret utan att erlägga skatt. Om den registrerade säljaren, dvs. pantäg-aren, går i konkurs, har panrthavvaren förmånsrätt genom panträtten, men statsverket kan inte göra sin rätt gällande i vidare mån än att skatten får konkurrera med öv- riga o—prioriterade fordringar i kon—kursen. Förhållandena är oti'llfredsstäl- lanlde både för statsverket och för övriga borgenärer, vill-kas utdelning i kon- kurs begränsas. Lämpligaste lösningen på problemet torde härvid vara, att pza'ntsättningen jämställes med uttag från egen rörelse för ann-at ändamål än försäljning. Att pantsättningen jäm'ställes med dylrilkt uttag samman- hänger »med att beskattningsvärdet vid detta slag av uttag enligt 6 5 första stycket c) är lika med det åsatba fövrsälj'nings'värdet (konsumentpriset). Vid försäljning är beskattningsvärdet enligt första stycket a) lika med det av- talade vederltaget. Denna beskattningsvärderegel är inte lämplig vid pant- sättning, efztersom om den tillämpades blott vederlaget s'ksulll'e beskattas, dvs. pantsättningssumman, vilken normalt är väsentligt lägre än konsu- mentpriset.
9 5 I sen-are tillkomna författningar ha-r bestämmelser motsvarande denna givits sådan utformning att ej blott Kungl. Maj:t utan även kontrollmyn— dlighe't efter Kungl. Maj:ts bemyndigande kan medgiva befrielse från eller återbäring av skatt, då synnerliga skäl därtill är. Vid förevarande övensyn torde det vara lämpligt att omr-edig-era paragrafen i enlighet härmed.
11 5
Till 11 5 har i utkastet fogats ett nytt stycke betecknat 1 mom., varvid paragrafens ursprungliga stadgande betecknats 2 mom. Enligt 1 inom. skall kontrollstyrelsen äga vägra registrering eller avregistrera redan registrerad säljare i vissa fall. Uppenbara missbruk av den rätt till skattefria inköp, som följer med regi—strering hos kontrollstyrelsen, har förekommit. För att förhindra dylikt missbruk av registreringsrätten bör kontrollmyndigheten kunna vägra registrering eller verkställa avregistrering. Liknande möjlighet bör föreligga om rörelse kan antagas vara nedlagd eller den skattskyldige eljest inte kan anträffas. Slutligen bör registrering inte medgivas den som inte äger driva rörelse här i riket.
. 22 5
Enligt 22 å i dess nuvarande lydelse skall skattskyldig samtidigt med av- lämnande av deklaration erlägga enligt deklarationen upplupen skatt. Be- stämmelsen har av de skattskyldiga uppfattats så, att skyldighet att erlägga skatt är beroende av om deklaration avlämnas. Till följd härav underlåter ofta skatt-skyldig, som inte kan erlägga skatten i rätt tid, även att insänd-a deklaration. För kontrollmyndighetens del är det givetvis av stor vikt, att deklarationerna avlämnas i rätt tid. Författningsrummet har fördenskull överarbetats på det sätt, att den skattskyldige även om deklaration inte avlämna-s har att erlägga en på visst sätt schematiskt beräknad skatt.
Specialmotivering till förordning om ändring i vissa delar av förordningen om brännoljeskatt
Den i den allmänna motiveringen förordade utvidgningen av bes-katt— ningen medför vissa ändringar i 1, 2, 10 och 12 55. I samband med att 10 5 ändras torde det vara lämpligt att ur författnlingsrummet låta utgå före- skriften, att avskrift av besniktningsins-trument skall fogas till anmälan, enär kontrollstyrelsen numera erhåller besiktningsinstrumentet direkt från vederbörande registreringsmyndighet.
I 14 5 är angivet vilka uppgifter som skall upptagas i deklaration. Några av dessa uppgifter är inte av sådan natur att det är påkallat att de lämnas i deklaration. I författningsuutkastet stadgas på denn-a punkt, att kontroll- styrelsen skall kunna bestämma, att uppgift om körsträckor lämnas i hand-
ling, som fog-as till deklarationen eller eljest på sätt styrelsen föreskriver. Uppgift om körsträckor framgår i regel av de körjournale'r, som förs för varje fordon och som bifogas deklarationerna 'till kontrollstyrelsen. Vissa andra ändringar i 14 5 förordas också, varigenom i deklaration inte skulle behöva angivas någon uppdelning av brännoljeförbruk-ningen på olika mo- torfordon eller på olika slag av bränn—olja. Enligt punkten 4 i dess nuva- ran'de lydelse skall i deklaration uppgift lämnas om släpvagns registre- ningsnnmmer. Då dylik uppgift i allmänhet inte erfordras, förordas att punkten urtgår. De i punkten 5 av paragrafen i dess nuvarande lydelse åsyf— tade uppgifterna angående registrering m. m. framgår till den del .de är av intresse ur beskattningssynpunkt av de uppgifter, som registreringsmyn— digheterna til'lställer kontrollstyrelsen. Punkten 5 kan följaktligen utgå.
ÅTTON DE KAPITLET
KOMPENSATIONSÅTGÄRDER
Enligt de :för kommittén meddelade direktiven bör vid utredningsarbetet hänsyn tas till angelägenheten av att skydda vissa mindre bemedlade kate- gorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en inte önskvärd ökning av skatte-trycket. .
Frågan om kompensation i syfte att motverka de indirekta skatternas regressivitet har redan tidigare (s. 96) berörts av kommittén. Kommittén fann det därvid vara angeläget, att beskattningssystemet utformades på et-t från sociala synpunkter godtagbart sätt. Med utgångspunkt härifrån har kommittén undersökt möjligheterna att vid beskattningens utformning ta hänsyn till de i direktiven nämnda kategorierna. Det må dock framhållas, att det in-te på förhand med säkerhet kan angivas, hur en allmän indirekt skatt kommer att påverka levnadskostnaderna (se professor Welinders pro- memoria, bilaga 2).
Bedömningen av erforderliga kompensationsåtgärder kan i princip anses vara beroende av den användning, som inkomsterna av en ökad indirekt be- skattning avses erhålla. Därvid kan man särskilja följande huvudfall. a) In- komsterna har enbart till syfte att öka staten-s inkomster utan att vara mo- tiverade av konjunkturpolitiska skäl eller av ökat medelsbehov för höjd standard genom socialpolitiska åtgärder. b) Inkomsterna användes till en höjning av standarden genom socialpolitiska åtgärder. c) Den utvidgade indirekt-a beskattningen motiveras av konjunkturpolitiska eller liknande skäl. d) Inkomsterna användes till en omfördelning av sk-attebördan mellan direkt-a och indirekta skatter. En kombination av de angivna huvudfallen kan även tänkas förekomma.
Därest det huvudsakliga syftet med en ökad indi-rekt beskattning är att skaffa sta-ten ytterligare inkomster, kan — såsom redan framhållits (s. 96) — det rent principiellt hävdas, att kompensation för därav föranledd kost- nad'sfördyring'bör beredas vissa grupper. Motivering-en härtill .skulle närmast vara den, att de kostnadsfördyringar, som i ett dyli-k't läge inträffar, inte motsvaras av några med åtgärden följande särskilda fördelar för de lägre inkomsttagargrupperna.
Användes däremot de av en ökad indirekt beskattning härrörande in- komsterna till en standardhöjning genom samhällets socialpolitiska åtgär- der, kan dessa åtgärder i allmänhet vänta-s medföra en sådan förbättring
för de ekonomiskt sämst ställda, att denna förbättring mer än väl uppväger de ökade kostnader, som för deras del kan följa av en öka-d indirekt be- skattning. Ytterligare kompensationsåtgärder kan då synas vara omotive- rade. De socialpolitiska åtgärderna kan emellertid ha den utformningen, att de endast avser att höja standarden för en viss befolknings- eller ålders- grupp. I sådant fall kan motiv alltjämt föreligga att uppnå kompensation för övriga grupper av mindre bemedlade.
En i konjunkturpolitiskt syfte vidtagen skärpning av de indirekta skat- terna, varigenom samhället erhåller ökade möjligheter att på längre sikt bevara ekonomisk stabilitet och därmed förhindra en fortgående penning- värdeförsämring, medför allmänt sådana fördelar även för de lägre inkomst- tagarna, att kravet på kompensation för den av skärpning—en föranledda kostnadsstegringen inte kan framföra-s med samma styrka som i andra fall.
Frågan om erforderliga kompensationsåtgärder kommer i ett alldeles spe— ciell-t läge, om en ökad indirekt beskattning införes som ett led i en ändrad fördelning mellan direkta och indirekta skatter. Vid ett sådant läge måste kompensationsåtgärder bedömas under hänsynstagande till den utformning, som den ändrade (fördelningen kanerhålla.
Med hänsyn till svårigheterna att vid varje särskilt tillfälle, då en indirekt skatt kan komma att införas eller en skattesats kan komma att förändras, bedöma behovet av kompensation till här ifrågavarande grupper, avstår kommittén dock ifrån att nu ta ställning till frågan, huruvida kompensation bör utgå eller ej. Kommittén avser blott att i det följande ange en tänkbar metodik för ett kompensationsarrangemang.
Olika metoder kan tänkas för att åstadkomma den kompensation, som i ett visst läge kan befinnas erforderlig. Ett sätt är att hålla varor, som väger tungt i de mindre bemedlades konsumtion, utanför en indirekt beskattning. Om för det direkta livsuppehållet nödvändiga varor avskiljes från beskatt- ' ningen, skulle detta innebära, att de mindre bemedlade, vars huvudsakliga konsumtion utgöres av sådana varor, i betydande utsträckning skyddas från den levnadskostnadsökning en indirekt beskattning kan väntas föra med sig. Ett undantagande från beskattning av nödvändighetsvaror av olika slag skul- le emellertid medföra stora olägenheter. Åsyftas med beskattningen att erhål- la en viss avkastning medför varje undantag, t. ex. av livsmedel, ett skat-te- bortfall, som erfordrar en höjning av skattesatsen på de beskattade varorna, om "intäkterna av skatten inte skall bli lägre. Vid en utsträckning av undan- tagen till andra nödvändighetsvaror, såsom kläder och skor, skulle en ytterli- gare höjning av skattesatsen erfordras för att uppnå samma inkomst. Med en högre skattesats följer därjämte större incitament till skattesvek än om man har en lägre skattesats på ett större varuområde. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit, skulle — särskilt vid en indirekt skatt i detaljhan-
delsledet — möjligheterna till en effektiv kontroll allvarligt försvåras, om undantagen gjordes vidare än vad som erfordras av skattetekniska skäl. Undantag av vissa varugrupper från beskattning kan vidare medföra, att konsumtionsinriktningen påverkas på ett sätt, som inte kan vara avsett.
Med hänsyn till de anförda olägenheterna finner kommittén det olämp- ligt att undantaga en del varor från beskattning i syfte att skydda vissa grupper mot en inte önskvärd ökning av skattetrycket.
Visst skydd mot ett ökat skattetryck för mindre bemedlade kan vidare åstadkommas genom av staten bekostade rabatter på vissa livsmedel, barn— kläder o. d. Härigenom kan man kompensera för de merutgifter den ökade indirekta beskattningen för med sig. På dett-a sätt skulle det vara möjligt att bibehålla en i fråga om varuområdet i stort sett undan-tagslös indirekt f beskattning, samtidigt som kompensation utgår till just de kategorier, som i bör skyddas. En statlig rabattering av vissa varor. därvid det måste förut- sättas att rabatteringen skulle gälla under lång tid framåt, möter emellertid svårigheter ur andra synpunkter. Rabatteringen innebär nämligen såväl ett varuurval som en behovsp'rövning för rätt att åtnjuta rabatter. Varuurvalet och behovsprövningen medför besvärliga gränsdragningsfrågor och tyngan- de administrationskostnader, såväl för det allmänna som [för handeln. Kom- mittén anser sig på anförda skäl höra avvisa tanken på att utge kompensa- tion i form av rabatter.
Vid sin-a överväg—anden rörande övriga metoder att kompensera vissa grup- per av låga inkomsttagare för en inte önskvärd ökning av skattetrycket har kommittén funnit, a-tt det inte hör erbjuda några svårigheter att genom direkta bidrag kompensera dem, som kan antagas ha det största behovet av kompensation, nämligen barnfamiljer och folkpensionärer, därest en sådan anses lämplig med hänsyn till beskattningens syfte och dess återverkan på levnadskostnadsnivån. Barnfamiljer kan kompenseras genom en ökning av barnbidragen och vfolkpensionärer genom tillägg till folkpensionen enligt de regler, som gäller för andra uppkommande levnadskostnadsökningar. Kommittén har tagit ställning till Spörsmålet om de ökade barnkostnader- . na med ledning av den promemoria med beräkningar av ett barns konsum- tion, som fogats såsom bilaga I; till betänkandet.
Barnfamiljer
De ökade ba—rnkostnaderna finner kommittén böra kompenseras genom en höjning av de allmänna barnbidragen, som spelar den dominerande rollen i samhällets stöd till familjerna. För att erhålla en siffermässig grund för bedömningen av storleksordningen av barnbidragets höjning har i bilaga 4 gjorts vissa beräkningar rörande barnfamiljer på grundval av en av socialstyrelsen i början av år 1953 gjord undersökning av levnadskostna-
derna under år 1952 (levnad-sklostnadsundersökningen 19521). Huvudresul— taten finns redovisa-de i tabell 32. Tabellen upptar å rad 1 barnfamiljernas genomsnittliga totala konsumtion år 1952, uppräknad till 1956 års penning- värde. På rad 2 anges den konsumtion, som skulle bli beskattad enligt olika beskattningsalt—ernativ.2 Den del av den beskattade konsumtionen, som kan hänföras till varje barn, redovisas på rad 3. Kommittén vill emellertid un— derstryka, såsom i bilaga 4 framhålles, att det inte finns tillräckligt statis- tiskt material för .att göra en motsägelsefri uppdelning av konsumtionen på olika familjemedlemmar. På rad 4 i tabellen anges slutligen det belopp, som en procent av ett barns konsumtion utgör. I tabellen finns materialet för- delat ef'ter konsumtionsutgift. Detta begrepp innefattar hushållens totala penninginkomst med avdrag för skatter och eventuellt sparande, men med tillägg för dels kontant-a bidrag, såsom barnbidrag, och dels värdet av na- tunaförmåner, s'åsoan bostadsra-batter ooh Skolmåltider.
Den beskattade konsumtionen varierar givetvis med den disponibla in- komsten. Barnkos—tnadernas ökning genom skatten är i kronor räknad stör- re i en familj med stora inkomster än i en familj med små inkomster. Kom- pensationen bör dock vara lika stor för varje barn. Det kan diskuteras, vil- k—en !hushållstyp som skall tas till utgångspunkt för resonemangen. Av 'kom- mitténs direktiv framgår, att hänsyn skall tas till angelägenheten av att skydda viss-a mindre bemedlade kategorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en inte önskvärd ökning av skattetrycket. Med hänsyn här- till läggs lämpligen familjer med en kon-sumtionsu'tgift av 6600—11 000 kronor (ca 7 600—13 000 kronor i inkomst) till grund för diskussionen.
Enligt tabell 32 rad 2 skull-e den enligt alternativen I—II beskattade kon- sumtionen utgöra 6 050 resp. 6 420 kronor. Enligt rad 3 kan av dessa 1 210 resp. 1 280 kronor hänföras till varje barn. En procent av de senare belop- pen utgör enligt rad 4 12 resp. 13 kronor. De framräknade värdena gäller såsom nämnts år 1952 men är angivna i 1956 års penningvärde. Med hän- syn till konsumti-onsvolymens ökning under åren 1952—1956 torde de nämn- da beloppen vara något i underkant. De sålunda erhållna krontalen beteck- nar den årliga fördyring, som en en-procentig konsumtionsskatt skulle för- orsaka ett barns konsumtion om prisförhöjningen blev lika med skatten.
1 Några viktigare resultat av denna undersökning har publicerats i Sociala Meddelan- den 1954, nr 1.
2 Alternativ I avser en beskattning av samtliga i levnadskostnadsundersökn-ingen in— gående varuslag med undantag av vin, sprit och tobak. Därjämte har tjänster, resor, tid- ningar, hyror, post-, telefon- och radiolicensavgifter samt nöjeskostnader uteslutits. Alternativ II är lika med alternativ 1 utom det att tjänster och resor medtagits till beskattning. De förslag till varuskatter, som kommittén i det föregående framlagt, motsvarar inte helt något av här angivna beskattningsalternativ I—Il. Beskattningsalternativ I motsva- rar närmast kommitténs förslag till varuskatt i detaljhandelsledet, i vilket dock ingår vissa tjänster. ' ' '
'l'ab. 32. Total konsumtion och beskaffad konsumtion enligt alternativen I—-II hos barnfamiljer. Värden från levnadskostnadsundersökningen år 1952 upp-
räknade till 1956 års penningvärde
lleskattningsaltcrnativ I
Konsumtionsutgift, kr
l. Familjens totala kon- sumtion, kr ------------ 9 110 13 070 21 390 9 110 13 070 21 390
2. Beskattad del av fa- miljens konsumtion, kr ........................... 6 050 8 490 12 480 6 420 9 180 14 060 3. Därav PCT barn, kr ------------ 1 210 1 700 2 500 1 280 1 830 2 810
4. En procent av belop- pen å rad 3, kr ......... 12 17 25 13 18 28
Anm. 1952 års värden är uppräknade med hjälp av konsumentprisindex, som stigit med omkring 10 procent mellan 1952 och 1956.
Kommittén finner under angivna förutsättningar, att — för varje pro- centenhet i skattesatsen vid en allmän varuskatt i detaljhandelsledet eller däremot svarande tal vid en partihandelsskatt —— kompensation för de öka- de barnkostnaderna kan beräknas med utgångspunkt från den årliga ökning, som enligt nyss angivna beräkningsgrunder kan bedömas uppkomma en- ligt beskat'tningsalternativ I för en familj med en konsumtionsutgift av 6 600—11 000 kronor, dvs. med tolv kronor för varje barn. Självfallet inne- bär detta inte något ställningstagande från kommitténs sida till frågan om en höjning av barnbidragen av andra skäl eller till frågan om hur stödet åt barnfamiljerna för framtiden bör utformas. Statens årliga kostnader för en kompensation med tolv kronor per barnbidrag har av kommittén beräknats till omkring 22 milj. kronor.
Folkpensionärer
I den mån de av en varuskatt föranledda prishöjningarna tar sig uttryck i en höjning av kon-su'mentprisindex, kommer självfallet även det 5. k. pen- sionspristal-et att påverkas i för fol'kpensionärerna höjande riktning. Be- träffande pensionspristalets sammankoppling med folkpensionern—as index- tillägg må följande framlhållas.
Pensionspristalet uttrycker förhållandet mellan prisläget under varje månad och prisläget i december 1951 (prisläget mäts med konsumentprisindex). Talet be- räknas av socialstyrelsen och fastställes av Kungl. Maj:t senast den femte i andra månaden efter den, som beräkningen (av konsumentprisindex) avser och gäller för den tredje månaden. Det tal, som fastställdes i början av december 1956, gäller
således för februari 1957 och visar förhållandet mellan konsumentprisindex för november 1956 (141,06) och konsumentprisindcx för december 1951 (123,15). För
141,06 februari 1957 fastställdes talet till 115 ( 123,15
tal på 115 utgår 5 indextillägg, med ett tal på 118 utgår 6 osv. Hur stor en pris- höjning måste vara för att förorsaka ett ytterligare indextillägg beror på hur nära de kritiska mångfalderna av tre (115, 118 osv.) pensionspristalet befinner sig. Så behöver t.ex. pensionspristalet (och alltså även konsumentprisindcx) stiga med 2,6 procent från 114,50 (avkortat 115) för att komma upp i 117,50 (avkortat 118).
= 114,54 . Med ett pensionspris-
Enligt nu gällande ordning uppgår ett indextillägg för år räknat till 40 kronor för gift pens-ionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars h'ustru uppbär hustrutillägg. ävensom för änke— pensionsberättigad och för hustru, s-om uppbär hustrutillägg. För annan pensionsberättigad utgör ett indextillägg 50 kronor.
Följande exempel kan ge en bild av hur en varuskatt enligt något av de förut angivna beskattningsalternativen (jfr not 2, s. 266) kan tänkas på— verka konsumentprisindex och pensionspristal. De vägningstal, som an— vändes i konsumentprisindex, grundar sig bl. a. på konjunkturinstitutets beräkningar av den totala enskilda konsumtionen. Man kan något förenklat säga att, om en var-a utgör t. ex. fem procent av totala konsumtionen och dess pris höjs med två procent, index stiger med (0,05X2 :) 0,1 procent. För att få veta hur stor påverkan på index blir, behöver man alltså endast ha reda p-å dels vilka varor som drabbas av prishöjning, dels hur stor pris- höjningen på de enskilda varorna blir. De varor, som ingår i de två be- skattningsal-ternativen, utgör följande andelar av den totala konsumtionen, nämligen alternativ I 60 procent och alternativ II 69 procent. Sambandet mellan en skatt (på en, fem eller tio procent) enligt de två alternativen och konsumentprisindex torde (förutsatt att skatten medför en prishöjning 'av samma storlek) kunna exemplifieras av följande tablå. Därvid 'bör uppmärk- sammas, att varuskattens procentuella påverkan på konsumentprisin-dex innebär en påverkan på pens'ionspristalet med samma procent.
Skatten utgår Påverkan i procent på med nedan- konsumentprisindex vid stående pro— beskattningsalternativ centtal I " 1 0,6 0,7 5 3,0 3,5 10 6,0 6,9
Den automatiska indexregleringen kommer enligt det system, för vilket i det föregående redogjorts, att kompensera folkpensionärern'a för en ök- ning i levnadskostnaderna, föranledd av en varuskatt, i den mån denna leder till en höjning av prisnivån, som får ytterligare indextillägg som följd. Anmärkas bör emellertid, att en viss eftersläpning i tiden av indexkompen—
sationen äger rum och för övrigt torde vara ofrånkomlig. Därest i visst fall av skatten föranledd höjning av prisnivån skulle anses vålla betydande be- svärligheter för folkpensionärerna, skulle dessa kunna erhålla erforderlig kompensation i form av ett förskottstillägg å pensionerna redan i samband med en varusk-atts införande utan att avvakta de återverkningar, som kan föranledas av skatten. Kos-tnad-ema för ett indextillägg kan beräknas till ca 40 milj. kronor, vilket motsvarar en höjning av konsumentprisnivån av 2,7 procent. En cn-procentig höjning av skatten i detaljhandelsledet eller däremot svarande tal vid en partihandelsskatt ger en höjning av konsument- prisnivån med 0,6 procent enligt alternativ I. Med utgångspunkt härifrån kan staten-s kostnader för kompensationsbeloppet i form av indextillägg för en en-procentig höjn-ing av skatten beräknas till ca nio milj. kronor.
Som närmare utredes i professor Welinder-s promemoria (se bilaga 2), kan en konsumtionsskatts inverkan på priser och produktion ej på förhand fastställas. Behovet av kompensation för barnfamiljer ooh folkpensionärer kan således ej en gång för alla entydigt bestämmas. De i det föregående verkställda beräkningarna innebär dock en metod för bedömningen. I vis-sa lägen kan ett lägre belopp krävas, i andra kan en större kompensation bli erforderlig.
Kompensation i övrigt
Utöver barnfamiljer med låga inkomster och folkpensionärer finns andra mindre bemedlade folkgrupper. Tillgänglig statistik, som Ibygger på den år— liga t-axeringsstatistiken, ger inte en klar bild av vilka kategorier, som in- rymmes bland de mindre inkomsttagarna. Man kan således inte med be- stämdhet avgöra, vilka inkomsttagargr-upper —— utöver barnfamiljer och folkpensionärer — som kan vara i det läget, 'att en viss kompensation kun— de syna-s berättigad, utan man får nöja sig me-d vissa antaganden rörande de lägre inkomsttagargruppernas sammansättning.
Till en del kan en lägre inkom-st vara beroende av andra orsaker än så- dana, som gör det motiverat att ruibricera inkomsttagaren som mindre 'be- m=edlad. Ungdomar, som nyss kommit ut i förvärvslivet, kan ha låga in- komster utan att de därför har några försörjningsproblem. En låg inkomst kan vidare vana kombinerad med en sådan förmögenhet, att vederbörande inte kan anses som mindre bemedlad. Det kan också förhålla sig så, att den låga inkomsten är en följd av att endast en del av året använts till förvärvs- arbete ; så är ofta fallet med förvvärvsarbetande hustrur. Kvar står emellertid, att andra skäl kan vara orsak till den låga inkomsten, exempelvis invalidi- tet, sjukdom, arbetslöshet, av ålder ned-satt arbetsförmåga utan att folk- pensionsåldern uppnåtts. En kompensation för de merutgifter, en ökad indirekt beskattning medför, kan i dessa fall vara motiverad. Ett kompen- sationssystem av så vidsträckt omfattning, att detta system skulle kunna
inrymma alla, för vilka en kompensation är motiverad, och göra detta till belopp, som i varje enskilt fall är det riktiga, medför emellertid så stora praktiska svårigheter, att kommittén inte anser det möjligt att förverkliga.
Med beaktande av att erforderliga kompensationsåtgärder således i första hand är beroende av den användning, som intäkterna av en ökad indirekt beskattning erhåller, har kommittén undersökt olika väga-r att bereda här avsedda lägre inkomsttagare erforderlig kompensation. Därvid bör fram— hållas, att i de mest utsatta fallen erhåller mindre bemedlade på ett eller annat sätt bidrag till sin försörjning av stat eller "kommun. Även om sådana bidrags storlek inte är direkt beroende av levnadskostnaderna-s förändring- ar, förblir de inte opåverkade av ökade levnadskostnader. Såväl utgående statliga livräntor som arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag *har vid olika tillfällen räknat-s upp med hänsyn till inträffade ökningar i levnadskostna- derna. I den mån en indirekt beskattning leder till bestående levnadskost— nadsökningar kan dessa väntas bli kompenserade genom ökade bidrag på samma sätt som inträffade levnadskostnadsökningar på grund av andra orsaker.
Om man vid bibehållen total skattebelastning vill genomföra en ökad in- direkt beskattning och minskad direkt beskattning, kan som nämnts frågan om kompensationsåtgärder komma i ett särskilt läge. Avgörande blir då, i vilken utsträckning den direkta skattens sänkning för de små inkomstta- garna kan bli så stor, att den motsvarar den ökade indirekta beskattningen.
Eftersom de små inkomsttagarna genom förekommande ortsavdrag an- tingen är helt befriade från att erlägga direkt statsskatt eller erlägger sådan till förhållandevis ringa belopp, finns här i många fall inte tillräckligt ut- rymme för en sänkning av sådan storlek, att de för den enskilde inbesparade beloppen täcker, vad han har att utge i form av ökad indiirek—t skat't. En sänkning av den kommunala skatten erbjuder bättre möjligheter, beroende på att denna f. n. i mycket större utsträckning än statsskasbten omfattar även små inkomsttagare.
Då Spörsmålet om höjda kommunala ortsavdrag är under behandling i annan ordning, har kommittén inte ansett sig böra närmare ingå på frågan, hur en sådan reform kan väntas påverka den enskildes to-ta'la skattebe- lastning.
Möjligheterna att genom sänkt direkrt beskattning kompensera barnfamil- jer och folkpensionärer för en ökad indirekt beskattning förefaller under alla förhållanden så begränsade, att — även i det fall en ökad indirekt be- skattning skulle komma i |fråga i syfte att sänka den direkta beskattningen — socialpolitiska åtgärder av det slag kommittén förut behandlat kan bli erforderliga.
NION DE KAPITLET
SÄRSKILDA FRÅGOR
I. F örmånsrätt enligt 17 kap. 12 % handelsbalken
för indirekta skatter,'m. 111.
Enligt bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken åtnjuter vissa skatter och allmänna avgifter förmånsrätt.
Förmånsrätt för fastighetsskatt, som utgått enligt äldre bestämmelser, och för vissa allmänna avgifter föreligger enligt 6 5.
Om förmånsrätt för skatter och allmänna avgifter i allmänhet stadgas i 12% första stycket. Denna förmånsrätt gäller efter övriga förmånsrätter. Den åtnjutes endast om skatterna eller avgifterna enligt verkställd debitering förfallit till be- talning innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande. Förmånsrättcn må inte åtnjutas för utskylder eller avgifter, som påförts på grund av eftertaxering och som eljest skolat förfalla till betalning före den tid, för vilken förmånsrätten enligt vad nyss sagts åtnjutes.
Samma förmånsrätt tillkommer enligt 12% andra stycket kronan för fordran å belopp, som innehållits genom skatteavdrag för utskylder, avgifter eller bidrag vilka avses i första stycket av sistnämnda paragraf eller på grund av införsel för utskylder eller allmänna avgifter, dock endast i den mån innehållandet skett innan beslutet om egendomens avträdande till konkurs meddelas men ej tidigare än två år före konkursansökningens ingivande.
De skatter och avgifter för vilka förmånsrätt åtnjutes enligt 12 5 är angivna genom uppräkning. Förmånsrätt föreligger i enlighet härmed för statlig inkomst- skatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, fondskatt, kom- munal inkomstskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, sjukförsäkringsavgift för den obligatoriska försäkringen en- ligt lagen om allmän sjukförsäkring, bidrag från arbetsgivare jämlikt sistnämnda lag och lagen om moderskapshjälp, av statsverket förskjutna försäkrings- och till- läggsavgifter enligt lagen om yrkesskadeförsäkring samt avgiftstillägg jämlikt lagen angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete 111. m.
Kronans fordran å indirekt skatt är alltså inte förenad med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 å handels-balken. Detta har såvitt angår fordran å läske- d-ryeksskatt bekräftats genom dom 'av högsta domstolen den 18 mars 1944, i vilken dom underrätternas ogillande av kontrollstyrelsens yrkande om förmånsrätt för dylik fordran fastställdes.
Starka skäl talar för införande av förmånsrätt för indirekta skatter. Den inställning kontrollstyrelsen haft till frågan belyses av styrelsens skrivelse
till rättens ombudsman i det berörda målet angående förmånsrätt för läs- kedrycksskatt. Kontrollstyrelsen anförde därvid följande.
Frågan i vilken utsträckning kronan ägde förmånsrätt för utskylder torde icke vara fullt klarlagd i vare sig lagtext, tillgängliga kommentarer eller praxis. Av de fåtaliga rättsfalllen å området syntes någon bestämd slutsats icke kunna dragas efter vilka grunder en avgränsning borde ske mellan skatter för vilka kronan ägde resp. icke ägde förmånsrätt i konkurs. Utginge man från att endast skatter som grundade sig på taxering medförde förmånsrätt, skulle detta innebära att inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet samt värnskatt komme att utgöra förmånsberättigade fordringar; däremot skulle förmånsrätt icke hava åt- njutits för de tidigare utgående mantalspenningarna. Dessa torde emellertid all— mänt hava ansetts förenade med förmånsrätt. Det kunde därför antagas, att av- görande betydelse icke skulle tillmätas den omständigheten huruvida skatterna vore grundade på taxering eller icke. Ej heller sättet för utskyldernas debitering kunde vara utslagsgivande för frågan om förmånsrätt skulle föreligga eller icke. Att förmånsrätt skulle gälla allenast för de direkta skatterna men icke beträffande de indirekta syntes föga hållbart. De indirekta skatterna hade numera en synner— ligen stor fiskalisk betydelse, och statskassan tillfördes genom dem minst lika stort sammanlagt belopp som genom direkta skatter. Utmärkande för flertalet indirekta skatter vore att den skattskyldige i regel före skattens förfallotid av köpare utav den skattepliktiga varan uppbure skattebeloppct. Man kunde med hänsyn härtill vara benägen anse, att de medel den skattskyldige sålunda uppburit för kronans räkning av honom innehades med redovisningsplikt. Någon skyldighet för honom att hålla dessa medel avskilda från hans övriga förmögenhet förelågc visserligen icke, men sakligt sett talade starka skäl för att medlen ovillkorligen skulle inleve- reras till statsverket. Förmånsrätt för kronan för dylika medel vore fördenskull starkt motiverad.
Såsom i styrelsens skrivelse framhållits, syns det föga h'ålibuart, att för- månsrätt skulle gälla för de direkta skatterna men inte för de indirekta. In- konsekvensen är nu efter 1945 års uppbördsreform än mer framträdande. Den direkta skatten uttages genom att arbetsgivare eller annan som utbe— talar lönen eller livräntan avdrager vad som skall inbetalas i skatt och är redovisningsskyldig gentemot vederbörande skattemyndighet. Vid den in— direkta skatten uttager tillverkare av skattepliktig vara ett särskilt pris— tillägg motsvarande skatten vid varans försäljning och är redovisningsskyl— dig för tillägget gentemot kontrollstyrelsen. I båda fallen är de-t statens medel, som arbetsgivaren resp. tillverkaren har att svara för och redovisa tili statsverket. Någon anledning att i förmån'srättshänseende göra åtskill— nad på fallen torde inte föreligga. Att av hänsyn till övriga borgenärer ställa de indirekta skatterna i ett sämre läge på grund av dessa skatters storleks- ordning är inte befogat, då innehållen källskatt för arbetsgivare med ett större antal anställda torde kunna uppgå till lika stora belopp, som den in— direkta skatten för en tillverkare med större produktion.
Därest förmånsrätt införes även för indirekta skatter, torde mindre be- hov föreligga att i en allmän varubeskattning införa vissa rättsmedel, som av beskfazttnin-gsmyndighet-en nu kan tillgripas m-ot skattskyldiga, som inte
fullgör sina skyldigheter mot det allmänna, nämligen förbud att sälja eller eljest förfoga över skattepliktiga varor samt föreläggande om att ställa säkerhet för skatter.
i Det kan ifrågasättas, om kontrollstyrelsen äger rätt till införsel för in- direkta skatter i avlöning, pension eller livränta enligt lagen den 14 juni 1917 i ämnet. Frågan är av tämligen begränsad räckvidd, då Spörsmålet aktualiseras endast om tillverkare av skattepliktiga varor nedlagt sin rö- i relse och uppbär lön, pension eller livränta.
Enligt 21 & nämnda lag kan införsel ifrågakomma, där någon häftar för oguldna debiterade utskylder eller allmänna avgifter. Frågan är då, om in- direkta skatter kan hänföras till utskylder eller allmänna avgifter. Av rättsfall från 1943 (SvJT 1944 Rf s. 6) framgår, att Göta hovrätt för sin del ansett, att allmän omsättningsskatt kunnat uttagas medelst införsel i arbetstagarens lön. Delade meningar förelåg emellertid, och vederbörande överexekutor framhöll, att omsättningsskatt inte kunde anses vara att hän— föra till utskyld eller avgift, som avsågs i 21 å införsellagen. För den hän—
, delse införsel skulle anses inte kunna beviljas enligt lagen i dess nuva- . rande lydelse, torde 21 & böra kompletteras.
II. Avgifter vid för sen skatteinbetalning
Enligt 1 5 kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531) med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollsty— relsen, m.m., har skattskyldig att vid indrivning av accis eller skatt er- lägga avgift å oguldet belopp. Sådan avgift skall erläggas med sex öre för varje full krona av oguldet skattebelopp, därest detsamma ej överstiger 5 000 kronor, och eljest med ett belopp, svarande mot sex procent för är å oguldet belopp från den dag detsamma senast skulle ha erlagts till dess betalning sker, dock minst 300 kronor. I fall där kontrollstyrelsen inte påkallat indrivning av oguldet skattebelopp, äger styrelsen förordna, att sådan avgift skall erläggas vid inbetalningen. — I sistnämnda fall torde den skattskyldige emellertid inte kunna avkrävas avgift, om skattebetal- ning verkställts senast samma dag, denne erhållit del av styrelsens för- ordnande.
Nåmnda författningsrum har erhållit sådan lydelse, att kontrollstyrel— sen inte torde äga förordna, att skattskyldig vid skattebetalning skall er- lägga avgift i andra fall än där förfallet skattebelopp är känt. Därest skatt— skyldig underlåter att inom föreskriven tid insända deklaration utvisande det skattebelopp, som skall erläggas, torde avgiftsförordlnande således kunna meddelas först sedan deklaration inkommit till styrelsen. Då enligt deklaration upplupen skatt som regel skall erläggas samtidigt med dekla—
rationens insändande, plågar sådana skattskyldiga, som först efter sår- skilda anmaningar insänder deklaration, samtidigt erlägga upplupen skatt. Härigenom undgår dylika skattskyldiga att påföras avgift, medan andra skattskyldiga, som fullgjort deklarationsplikten inom föreskriven tid utan att ha erlagt upplupen skatt, kan bli skyldiga att erlägga avgift enligt sty- relsens förordnande. Där styrelsen trots upprepade skriftliga anmaningar att insända deklarationer för varu- eller försäljningsskatt inte erhåller deklaration, förelägges de skattskyldiga att vid vite fullgöra deklarations— plikten. Det förekommer ytterst sällan att förelagda viten blir utdömda. Det nuvarande systemet medför sålunda, att den skattskyldige utan sär- skild kostnad kan åtnjuta förlängd kredittid för skattens erläggande.
I detta sammanhang kan nämnas, att fråga har uppkommit, huruvida avgift skall uttagas av den skattskyldige, då ärendet är överlämnat till indrivningsmyndighet för indrivning, men den skattskyldige till kontroll- styrelsen inbetalat skattebeloppet, innan särskild indrivningsåtgärd hunnit vidtagas.
Enligt förutberörda författningsrum (1 5 första stycket) åligger det den betalningsskyldige att vid indrivningen av det oguldna beloppet erlägga viss avgift. Frågan huruvida avgift skall uttagas torde vara beroende på när indrivningsförrättningen skall anses påbörjad. Praxis hos indrivnings- myndigheterna är i detta hänseende inte enhetlig. Sålunda syns vissa in— drivningsmyndigheter i landsorten uttaga avgift endast under förutsätt- ning att myndigheten på något sätt varit i kontakt med den betalnings- skyldige (exempelvis genom besök, per telefon eller skrivelse), innan be— talning sker. Indrivningsverket i Stockholm uttager däremot avgift, så snart indrivningsärendet blivit diariefört Aho—s verket.
Den tidigare gällande uppbördsförordningen1 ger föga vägledning i före- varande spörsmål. I förordningen, som närmast reglerade indrivning av direkt skatt, stadgades bl.a. att skattskyldig (för direkt skatt), vilken un— derlåtit att inbetala skatt i laga tid, skulle erlägga restavgift, beräknad efter fyra öre för varje full krona av skattens slutsumma, dock ej mindre än 25 öre. Hade skatten ej erlagts inom stadgad tid var avgift således obliga- torisk och fråga, när sådan avgift skulle uttagas, uppkom inte. Avgift på ogulden till betalning förfallen indirekt skatt var däremot såsom ovan sagts inte obligatorisk. Skatten kunde inbetalas till kontrollstyrelsen utan att avgift erlades, nämligen om kontrollstyrelsen inte förordnat, att av— gift skulle utgå.
Enligt 2 5 skall indrivningsavgift, i den mån den överstiger etthundra kronor, tillfalla statsverket. I övrigt länder till efterrättelse vad särskilt
1 Vid tillkomsten av avgiftskungörelsen reglerades indrivningsfrågorna i restindriv— ningsförordningen den 13 november 1931. Denna ersattes den 1 januari 1946 av 1945 års uppbördsförordning (nr 896) och denna i sin tur den 1 januari 1954 av 1953 års upp- bördsförordning (nr 272).
!
finns föreskrivet rörande dispositionen av stadgad indrivningsavgift. Ur— sprungligen åsyftades härmed bestämmelserna i 12 å restindrivningsför- ordningen den 13 november 1931. Numera torde bestämmelserna i 64 5 1953 års uppbördsförordning vara — om ej direkt så dock analogivis — tillämpliga.
64 & uppbördsförordningen lyder.
För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exckutionsbiträde, äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för varje restförd skattepost.
Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger så- dan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger ett- hundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen till- kommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas meddelade särskilda föreskrif- ter rörande dispositionen av restavgift, skola dessa föreskrifter fortfarande tills vi- dare tillämpas. Restavgiften skall till den del densamma överstiger etthundra kro- nor tillfalla statsverket.
Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av kungö- relse om utmätt lös egendxoms försäljning eller för egen resa vid utmätning av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande av skatt, berätti— gad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål gäller.
Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan särskilt be- myndigande uttagas.
Riksräkenskapsverket har i. skrivelse den 4 april 1944 till samtliga läns- styrelser föreskrivit, att all statsverket tillkommande indrivningsavgift skall redovisas direkt till kontrollstyrelsen.
Av det anförda följer.
A. Rörande dispositionen av avgiften i den mån den ej överstiger ett- hundra kronor, gäller olika regler, allteftersom indrivningen ankommit på landsfiskal eller på annan utmätningsman än landsfiskal.
1. Har indrivningsärendet överlämnats till landsfiskal, skall kontroll- styrelsen uppbära hela avgiftsbeloppet, dock endast under förutsättning att exekutionsbiträde ej anlitats. Exekutionsbiträde äger, i den mån sådant anlitats, uppbära hälften av avgiften för medel med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor.
2. Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal (sta-dsfogde e. d.), äger denne uppbära hela avgiften, i den mån den ej över- stiger etthundra kronor. Huruvida exekutionsbiträde anlitats, saknar i detta sammanhang all betydelse.
B. I den mån avgiften överstiger etthundra kronor skall den alltid till- falla statsverket, oavsett vem som handhaft indrivningen. Det har varit tveksamt, då två eller flera till betalning förfallna skatte—
poster samtidigt överlämnas av kontrollstyrelsen för indrivning, huruvida avgift skall uttagas för varje för sig förfallen skattepost eller den samman- lagda summan skall ligga till grund för bestämmande av avgift—ens storlek.
Bestämmelserna tolkades ursprungligen av såväl kontrollstyrelsen som indrivningsmyndigheterna så, att det sammanlagda skattebelopp, som sam— tidigt överlämnas för indrivning, skulle ligga till grund för avgiftsberäk- ningen och för dispositionen av avgiften.
Riksräkenskapsverket, till vilket frågan hänskjutits för yttrande, för- klarade i skrivelse till styrelsen den 9 juli 1952, att »dessa maximeringsbe— stämmelser torde vara avsedda att tillämpas särskilt för varje för sig för- fallen skattepost, oavsett om den överlämnas till indrivning tillsammans med annan eller andra skatteposter». I enlighet härmed skulle, där indriv— ning samtidigt begärs av skatt belöpande på flera skatteperioder, ersättning till annan utmätningsman än landsfiskal komma att utgå med 100 kronor för varje restförd post.
När det gäller de skatter, som uttryckligen är underkastade bestämmel- serna i uppbördsförordningen, är uppbördsterminerna i regel avsevärt läng— re än beträffande de skatter, som redovisas till kontrollstyrelsen, varför det ej torde vara skäligt, att. utmätningsman genom kanske tätt återkom— mande framställningar om indrivning av flera mindre skattebelopp skulle kunna tillgodogöra sig avsevärt större ersättning än när det gäller andra skatter. Likaledes vill det synas, att kontrollstyrelsens vidare möjligheter att medge anstånd med skatteinbetalning än vad som står andra skatte- myndigheter till buds, gör det naturligt att flera utestående skattebelopp sammanföres till gemensam utmätning, vilket däremot endast undantags- vis torde inträffa vid direkt beskattning. Avsikten med den givna övre gränsen för ersättning till utmätningsmannen, 100 kronor, torde vara att ersättningen endast till en viss grad skall vara beroende av det indrivna beloppets storlek. Bedömningsgrunden därutöver måste då bli det arbete, som indrivaren haft att utföra i samband med indrivningen. Därest flera oguldna belopp uttages samtidigt ur samma gods, torde man ej kunna på— stå att detta förorsakar väsentligt mera arbete än om det gällt endast ett belopp.
Både ur tolkningssynpunkten att restavgift tillerkännes utmätningsman med hänsyn till storleken av indrivet belopp och att betalning skall anpas— sas efter utfört arbete syns det skäligt, att i ifrågavarande fall ersättning utgår till utmätningsmannen med endast 100 kronor.
Den ståndpunkt som intages i förevarande hänseende inverkar även på frågan om den avgift som i olika fall skall tillerkännas statsverket. Frågan får aktualitet, därest det rör sig om ett antal skatteposter, var och en un- derstigande 5 000 kronor, som samtidigt överlämnas till indrivning. Det är tydligt att olika ersättning kommer att utgå vid avgiftsberäkning enligt de nämnda alternativen.
Vid indrivning av restförd direkt skatt utgår enligt 58 5 1 mom. uppbörds- förordningen avgift med 4 procent. Författningsrummet lyder.
Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit att in- betala skatt i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55% eller 565 3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än tjugofem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 565 3 mom, andra stycket, gälla. endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast under den uppbördstermin, som infaller närmast efter ut- gången av den månad, under vilken skatteavdraget verkställts, eller, därest an- stånd med inbetalningen medgivits, före anständstidens utgång.
Såsom av den lämnade redogörelsen för den gällande avgiftskungörelsen torde ha framgått, är det nuvarande systemet ur flera synpunkter mindre tillfredsställande. Ett helt nytt system för påförande och uttagande av avgifter hör fördenskull övervägas. Vid utarbetandet av en ny författning i ämnet skulle följande punkter kunna tjäna till vägledning. 1) Avgift — i det följande benämnd förfalloavgift — bör utgå, när skatten inte betalts i rätt tid, oberoende av om deklaration inkommit och oberoende av beslut av skattemyndigheten, som endast bör ha möjlighet att medgiva befrielse från skyldighet att erlägga förfalloavgift i särskilda fall. 2) Förfalloavgiften bör utgå med förslagsvis 5 öre för hel krona, dock med lägst 10 och högst 1000 kronor.
3) Förfalloavgiften bör —- liksom skatten — kunna omedelbart utmätas. 4) Skatt anses inte ha erlagts i rätt tid om postgirokontorets meddelande om skatteinbetalning inte inkommit till skattemyndigheten senast å tredje dagen efter förfallodagen. Kan skattskyldig styrka, att skatten erlagts se- nast å förfallodagen —— t.ex. genom företeende av postkvitto —— befriar myndigheten från avgiftsskyldigheten även om skatten kommit myndig- heten tillhanda senare.
5) Finner skattemyndigheten att skattefordran bör överlämnas för in- drivning, bör indrivningsmyndigheten enligt bestämmelserna i uppbörds- förordningen (58 å) uttaga restavgift i vanlig ordning beräknad efter 4 öre för varje hel krona. 6) Restavgiften bör i fråga om redovisning m.m. behandlas på samma sätt som restavgift enligt uppbördsförordningen och sålunda redovisas till vederbörande länsstyrelse i stället för till kontrollstyrelsen (jfr 64 5 upp- bördsförordningen) . 7) Där skatt för flera skatteperioder i_ ett sammanhang överlämnas för indrivning bör det sammanlagda skattebeloppet anses såsom en restförd skattepost vid tolkningen av 64 5 första och andra styckena uppbördsför- ordningen.
III. Lagerskatt i samband med en skatt i partihandelsledet
Vid en utformning av den indirekta beskattningen såsom en partihan- delsskatt uppkommer frågan om beskattning av de Obeskattade varulager, som inneligger hos detaljhandeln vid beskattningens ikraftträdande. De- taljhan—delsförehag som med hänsyn till utrymmeslmöjlighet'er och ekono- miska resurser kan lägga upp särskilt stora varulager före ikraftträdan- det skulle nämligen eljest göra vinster på skatten, då det kan förutsättas, att prisnivån mycket snart anpassas efter det högre prisläge som inklude— rar skatten. Utnyttjar vissa företag inte denna möjlighet, kan de använda skatten såsom konkurrensmedel gentemot företagare som inte lagt upp skattefria lager. Lämpligen syns sålunda detaljhandelsföretag ävensom serviceföretag böra åläggas att till skattemyndigheten inom viss kortare tid efter beskattningens ikraftträdande deklarera sitt innehav av skatte- pliktiga varor. För tid därefter och intill dess kontrollbesök kan göras hos företag från skattemyndighetens sida, dock högst två år, skall företaget hålla viss bokföring över inköp och försäljning av skattepliktiga varor. Ur denna bokföring bör med hjälp av aktuella lageruppgifter lagervärdet per dagen för beskattningens ikraftträdande kunna beräknas. Värdet av varulagret bör angivas efter inköpspris. Anser skattskyldig, att dessa vär- den med hänsyn till den aktuella prisnivån eller eljest är för höga, bör inköpsvärde och önskad nedskrivning angivas i deklaration och skatten i avvaktan på skattemyndighetens beslut beräknas efter det nedsatta vär- det. Utan skattemyndighetens godkännande må dock nedskrivning inte ske med mera än 50 procent. Inbetalning av skatten bör i regel ske under loppet av ett år, förslagsvis med 25 procent kvartalsvis i efterskott. Där omsätt- ningshastigheten är särskilt låg bör kontrollmyndigheten kunna medgiva något längre amorteringstid, dock utan Kungl. Maj:ts medgivande ej längre än förslagsvis tre år.
TIONDE KAPITLET
SAMMANFATTNING AV KOMMITTENS FÖRSLAG
I enlighet med givna direktiv har kommitténs huvudsakliga uppgift varit att undersöka, huruvida vid en —— inte angiven och för kommittén ej be- dömbar _ ökning av statens inkomstbehov de erforderliga merintäk— terna lämpligen borde anskaffas genom indirekt beskattning och .i så fall hur en sådan beskattning borde utformas. Kommittén anser sig således inte ha till uppgift att genomföra en analys av avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning i hela dess vidd. Frågan om avvägning mellan direkt och indirekt beskattning kommer emellertid även in i bilden i så måtto, att en utökad indirekt beskattning inte bör syfta till någon förskjutning av den skattebörda, som åvilar olika inkomst— och befolkningsgrupper. I direk- tiven har dock beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskatt- ning hänvisats till de uttalanden, som gjorts av 1949 års skatteutredning (SOU 1951:51). Kommit-tén berör därför i korthet Spörsmålet, huruvida en indirekt beskattning jämväl kan bli ett instrument för andra syften än det begränsade syftet att täcka statens medel—sbehov, t. ex. för den allmänna, till samhällsekonomisk balans siktande ekonomiska politiken eller för sär- , skilda, ekonomiskt, socialt eller annorlunda motiverade syften.
De synpunkter på frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt be- skattning, vilka framförts av 1949 års skatteutredning, har kommittén fun- nit i allt väsentligt bärande. Ett antal omständigheter har sålunda samver- kat till att mildra de olägenheter, som tidigare kunnat följa av en förskjut- ning av beskattningen till förmån för indirekta skatter. Genom den eko— nomiska och sociala utvecklingen liksom genom den samtidigt pågående ökningen av den totala beskattningen och dess förändrade syften har hela
, avvägningsproblemet |förskjutits på ett väsentligt sätt. Valet mellan olika j skatteformer kan nu enligt kommitténs mening i högre grad än tidigare L ske från tekniska och administrativa synpunkter.
Kommitténs undersökningar synns ge vid handen, att den indirekta be- skattningen i tekniska avseenden har vissa företräden framför den direkta. En del former av indirekt skatt har —— ur det allmännas synpunkt — lägre administrationskostnader än direkta skatter av nuvarande höjd. Möjlig— heterna för dem, som skall drabbas av skatten, att undandraga sig denna är mera begränsade vid indirekt beskattning, vilket under vissa förutsätt- ningar även kan vara av betydelse för den allmänna skattemoralen. Ett
visst företräde syns möjligen böra ges åt de indirekta skatterna framför de direkta vad avser beskattningens inverkan på befolkningens arbets- och sparvilja. Ur teknisk synpunkt är dock även de indirekta skatterna behäf- tade med vissa olägenheter. Uppbörd och redovisning av indirekt skatt kom- mer att belasta inte blott administrationen utan även näringslivet med ökat arbete och därmed ökade kostnader.
Ur konjunkturpolitiska aspekter finner kommittén den indirekta beskatt- ningen vara såtillvida lämplig som konjunkturpolitiskt instrument, som den i jämförelse med direkt beskattning _ sedan en indirekt beskattning väl blivit införd _ enbjuder möjligheter till tämligen snabba ändringar av skat- tesatserna. Kommittén har dock inte ansett sig böra göra någon mera all- sidig prövning av hithörande spörsmål, eftersom numera stabiliseringsut- redningen har att undersöka dessa frågor i ett större sammanhang. ,
Det varuoniråde, som nu är 'föremål för beskattning, erbjuder enligt kom- mitténs mening mycket begränsade möjligheter, därest en utvidgad använd— ning av indirekt beskattning skulle anses lämplig. Vill man öka den indi- rekta beskattningen får detta ske genom en vidgning av det beskattade va- ruområdet, varvid en ökad indirekt beskattning — med hänsyn till önsk- värdheten av en låg skattesats i kombination med god avkastning —— princi- piellt bör vara av allmän karaktär. De olägenheter, som kan följa av en på sådant sätt konstruerad skatt, bör då så prövas erforderligt motverkas ge- i nom särskilda kompensationsanordningar.
Kommittén anser det vidare önskvärt, att den indirekta beskattningen är likformig i syfte att undvika en inte avsedd verkan på det fria konsum- tionsvalet. En vara bör således inte beskatta-s högre än en annan, om inte särskilda skäl 'för den högre beskattningen föreligger, t. ex. beträffande vissa varor, som enligt utbildad praxis ansetts böna beskattas i särskild ordning.
Nu nämnda allmänna synpunkter på den indirekta beskattningen finner kommittén äga giltighet antingen man vid bibehållet eller minskat totalt skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänkning av den direkta beskattningen eller man önskar tillgodose något annat ända- mål.
Kommittén anser, att en prövning av frågan, om tillräckliga skäl före- ligger att övergå till en mera vidsträckt användning av indirekta skatter, inte kan företagas annat än mot bakgrunden av de förhållanden som råder i fråga om det samihällsekonomiska och statsfinansiella läget i en viss situa- tion. Med hänsyn härtill har kommitténs utredning fått karaktären av en företrädesvis teknisk utredning rörande olika tänkbara 'former av indirekt skatt, varvid de olika skatteformernas inbördes för- och nackdelar belysts. Därmed anser sig kommittén ha i möjligaste mån uppfyllt önskemålet att bidraga till en lämplig beredskap på beskattningsområdet. En sådan bered- skap får givetvis inte "hindra, a-tt kravet på återhållsamhet med de direkta
statsutgifterna tillgodoses och att alla möjligheter till en allmänt sett efter- strävansvärd lättnad i beskattningen 'tillv-ar'atages.
Av förekommande former av indirekt beskattning har det skattealternativ närmare undersökts av kommittén, som innebär en allmän beskattning av alla eller flertalet varor. Därvid har förutsatts, att skatt i princip skall utgå endast en gång å en och samma vara (även frågan om beskattning av vissa tjänster behandlas). Kommittén behandlar frågor sammanhängande med en allmän skatt å färdigvaror samt med en allmän skatt med utgångspunkt från skatt å råvaror, varvid en råvaruskatt och en skatt å varas mervärde beröres.
En beskattning av färdigvaror kan läggas i det sista ledet i distributions- oeh produktionsprocessen — i detaljhandeln _ eller i ett tidigare l'ed _ i partihandeln eller hos producent. Utöver en skatt i detaljhandeln redovisar kommittén mer fullständigt blott ett av alternativen skatt i tidigare led, nämligen en partihandelsskatt, medan Iproducentskatten behandlas mer summariskt. Då valet av skatteform kan bli beroende på läget vid tidpunk- ten för skattens införande, finner kommittén sig inte höra ge något av här nämnda alternativ ett bestämt företräde. Kommitténs förslag avseende al- ternativen detaljhandels- och partihandelsskatt innebär i korthet följande.
Beskattningsområde. Kommittén anser _ främst med hänsyn till att skattesatsen kan hållas låg vid en generell beskattning, där inga eller endast i skatteintäktshänseende obetydliga varugrupper fritages från skatteplikt _ att det skattepliktiga varuområdet bör begränsas endast i den mån så | betingas av tekniska skäl. Vid angivna alternativ ifrågasatta undantag från , beskattning framgår av tabell 33. ' Vid bedömandet av varuurvalets lämpliga utformning har kommittén varit väl medveten om, att inom samtliga varuområden finns grupper, för vilka andra skäl än tekniska kan anföras för undantag från beskattningen. Undantag går emellertid endast att genomföra till priset av tekniska svå- righeter och vid oförändrade inkomster högre skattesatser för övriga varor. Ytterligare undantag utöver de angivna kan komma att dra med sig nya krav på undantag av vissa varugrupper. Utvidgas undantag-en måste detta _ förutom att kontrollen försvåras _ leda till att den nya skatteformen förlorar sin karaktär av allmän skatt.
Beskattningsvärde. Vid en detaljhandelsskatt kan endast ett pris, näm- ligen priset vid försäljning till konsument, bli aktuellt såsom beskattnings- värde. Med pris vid försäljning till konsument förstår kommittén varans pris med skattens belopp inräknat i priset.
Vad gäller alternativet partihandelsskatt 'förordar kommittén, att skatten beräknas på det aktuella fakturavärdet i varje enskilt fall. Sker försäljning från producent eller parti-handlare direkt till konsument eller råder intresse- gemenskap mellan producent eller partihandlare och detaljist, föreslås skat-
Beskattningsalternativ
detaljhandelsskatt partihandelsskatt
Potatis, ägg, färska grönsaker, vanliga här
Råvaror för jordbruket: utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserverings- medel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs och växtskyddsmedel. Levande djur, dock icke fisk eller skaldjur. Skogsplantor, skogsfröer och plantor av icke-perenna växter.
Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick
Ved, bränntorv, torvbriketter
Motorbränslen
Öl och läskedrycker
Rusdrycker (spritdrycker, vin, starköl)
Tobaksvaror
Tidningar och tidskrifter
Fartyg för transport av passagerare och/eller last med nettodräktighet av 20 register- ton och däröver. Flygplan
Begagnade varor
Exportvaror
Krigsmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande förbud mot utförsel av & krigsmateriel (SFS 1949:614)
ten skola beräknas på konsumentpriset efter en med hänsyn till prisskill- naderna schablonmässigt nedsatt skattesats.
För importerade varor utgör beskattningsvärdet varans värde beräknat enligt 4 5 tulltax—eförordningen med tillägg av den å varan belöpande tullen.
Skattskyldighet. Frågan om vem som i olika fall har att redovisa skatten till statsverket har av kommittén lösts så, att endast den, som bedriver verksamhet yrkesmässigt, skall bli skyldig redovisa varuskatt. Försäljer en person varor yrkesmässigt i eget namn, kommer denne, även om varorna ägs av annan, normalt att bli skattskyldig medan däremot en agent, dvs. en person som säljer i huvudmannen-s namn eller för dennes räkning, inte kommer att bli skattskyldig.
Vad gäller byggnadsbranschen förutsätter kommittén vid båda angivna skatt-ealternativ, att endast materialet beskattas medan arbetskostnaderna, då det gäller uppförande eller reparation av fastighet, är undan-tagna från
l » l l l
skatteplikt. Som allmän regel kommer inte byggnadsföretagen att bli skatt- skyldiga utan betrakta-s som konsumenter vid sina inköp av byggnadsma- terial.
För statens vidkommande föreligger skatteplikt för inköp av varor, dock inte där fråga är om statens inköp av krigsmateriel, som omfattas av gäl- lande förbud mot utförsel av krigsmateriel. Av staten i konkurrens med enskilda bedriven försäljning av varor kommer att beskattas i sam-ma ord- ning som annan konsumenthandel.
Vid en detaljhandelsskatt erfordras inte någon annan undre gräns för skattskyldigheten vad avser försäljning av varor än den, som betingas av yrkesmässigheten.
Skattskyldigheten vid en skatt i partihandeln kommer att i princip åvila företagare, som bedriver handel med varor och därvid säljer till detaljhand- lare, ävensom producent. som säljer till detaljist eller direkt till konsument. I syfte att erhålla en undre gräns för att förhindra att antalet skattskyldiga sväller ut och »förtager skatteformen dess karaktär av partihandelsskatt, föreslås, att ett försäljningsbelopp för skattepliktiga varor å 20 000 kronor per år räknat fastställes som gräns för producenters skattskyldighet. Säljer ett handels-företag varor såväl till detaljhandlare och andra återförsäljare som till konsumenter förordar kommittén såsom undre gräns för skatt- skyldigheten vid handel med varor ett belopp av 50 000 kronor, avseende årsomsättning av skattepliktiga varor till återförsäljare. '
Med hänsyn till näringslivets skiftande förhållanden är det inte möjligt att så anpassa allmänna bestämmelser om skattskyldighet och de förut be- rörda olika skattesatserna, att inte en oregistrerad företagare kan komma att få erlägga högre skatt på sina inköp än som skulle utgå om han själv redovisade skatten. De ojämnheter, som i detta hänseende skulle kunna uppkom—ma ur konkurrenssynpunkt, har kommittén ansett kunna mildras genom att möjlighet beredes företagare att genom frivillig anmälning vinna registrering som skattskyldig, varvid han ges möjligheter att inköpa varor utan skatt och i stället har att erlägga skatt vid försäljning av varor.
Varuhus och liknande storföretag föreslå-s bli obligatoriskt skattskyldiga av samma skäl, som förestavat förslaget om ändring av beskattningsvärde vid intressegemenskap och som ett nödvändigt komplement till detta för- slag. Dessa företagsformer innesluter nämligen i sig såväl grossist- som detaljistfunktionen _ de kan sägas vara sina egna grossister _ och skatten skulle därför i annat fall bli beräknad på priset till grossist i stället för på priset från grossist. Även i detta fall anser kommittén att man får tillämpa en gräns med hänsyn till årsomsättningen, varvid ett belopp av 500000 kronor ansetts kunna utgöra 'en riktpunkt.
De här angivna beloppen kan enligt kommitténs mening jämkas med hän- syn till ändrade förhållanden vid tiden för skattens införande. Sedan en
skatt införts bör särskild uppmärksamhet ägnas des-sa gränsh'elopp, så att man på grundval av förändringar inom näringslivet och eljest vunna erfa- renheter kan bestämma de mest lämpliga beloppen.
Kommittén har av praktiska skäl avvisat en allmän indirekt beskattning med utgångspunkt från skatt å råvaror. En skatt på en varas värdeökning från råvarustadiet till färdigvarans försäljning till konsument, här kallad mervärdeskatt, har så starkt samband med företagsbeskattningen, att kom- mittén inte ansett sig böra upptaga denna skatt till någon mera detaljerad undersökning.
Den konsumtion, som består i nyttjandet av t jänsleprestationer, represen— terar i många fall en betydande skattekraft och visar i vårt modärna sam- hälle en tendens att öka. Lämnas tjänsterna utanför en införd generell varubeskattning kan detta enligt kommitténs uppfattning leda till, att man åstadkommer en snedvridning i skattens verkningar, som är svår att över- blicka. Av praktiska skäl kan en tjänst-ebaskattning emellertid inte ske ge- nerellt, enär en utsträckning av beskattningen till tjänsteprestationer i vis- sa fall kommer att medföra en orimligt stor ökning av antalet skattskyldiga och därmed av kontrollapparaten eller praktiska olägenheter av annat slag.
I fråga om alternativet partihandelsskatt finner kommittén, att denna skatteform kan kompletteras med en tjänstebeskattning antingen omedel- bart eller vid en senare tidpunkt. Ett utelämnande av tjänsterna från be- skattning i dylikt fall behöver inte medföra några med kontroll och redo- visning sammanhängande olägenheter, eftersom det endast i undantagsfall torde förekomma, att partihandel är kombinerad med tillhandahållande av tjänster. '
Detaljhandeln med varor är däremot ofta kombinerad med reparations— och underhållsverksamhet, vilket gör det önskvärt att i vart fall vissa tjänster omedelbart medtages vid en varuskatt lagd i detaljhandelsledet. Ett undantagande skulle nämligen i sådana fall, på samma sätt som un- dantagande av vissa varor, försvåra redovisning och kontroll. Från bl.a. denna utgångspunkt har kommittén funnit, att även övriga tjänster bör bli beskattade, därest inte tekniska eller andra särskilda skäl talar däremot.
De tjänster, som i första hand av kommittén anses böra komma i fråga som komplement till en varuskatt i detaljhandelsledet, är reparations- och underhållstjänster samt serverings- och restaurangtjänster. Beträffande re- parations- och underhållstjänster föreslås dock undantag för tjänster, som innefattar reparation av skodon samt tvätt, mangling eller strykning av textilvaror. Skatt skall inte heller utgå i de fall någon utför ändrings- eller underhållsarbeten å eller förfärdigar kläder eller andra textilvaror i de fall årsomsättningen understiger 10 000 kronor. Som allmän förutsättning
för skatteplikt beträffande arbetsprestationer gäller, att arbetet utföres å
skattepliktiga varor. Därest arbetet utföres å fast egendom utgår således inte skatt för själva arbetsprestationen.
Beträffande andra tjänster finner kommittén, att tjänster inom hygie— nens område, t. ex. tjänster utbjudna av frisörer, damfrisörskor, badinrätt- ningar m.fl., tillhör dem, som vid en mera allmänt genomförd tjänstebe- skattning borde komma i fråga till beskattning, men att detta bör ske först sedan erfarenheter av varuskattens och genomförd tjänstebeskattnings till- lämpning vunnits.
Kommittén finner vidare, att några tekniska hinder för en skatt på resor inte föreligger. De trafikpolitiska konsekvenserna kan dock tala mot en dylik beskattning. Genomföres en indirekt beskattning för andra områden syns en uppjustering av teletaxor och postporlo kunna anses lämpligare än en särskild beskattning av dessa områden.
Att kommittén inte har utformat något tekniskt förslag till beskattning av bostadsnyttjandet innebär inte något ställningstagande från kommitténs sida till frågan, huruvida i vissa situationer en dylik beskattning bör ge- nomföras eller ej.
Beträffande övriga här ej särskilt redovisade tjänster har kommittén ut- talat, att ett medtagande otvivelaktigt skulle verka komplicerande på ut— formningen och handhavandet av en indirekt beskattning, varför nämnda tjänster inte bör medtagas vid en allmän indirekt beskattnings införande.
Enligt sina direktiv har kommittén vidare prövat, om en utbyggnad av nuvarande punktskatter kunde vara lämplig som ett ytterligare alternativ till de två varuskattealternativ, som kommittén behandlat i det föregående. Därvid har kommittén funnit, att en beskattning utbyggd efter lyx- eller umbärlighetsprincipen måste få en mycket begränsad räckvidd. Det kom- mer athJid att möta svårigheter att få någon objektiv grund för urvalet av de varor, som i skattehänseende skall klassificeras som lyxvaror eller som umbärliga varor. Likaledes kommer man att sakna objektiv grund, om man vill utbygga punktskatterna efter principen att beskatta varor, som tillverkas hos ett litet antal, lätt kontrollerbara företag. En utbyggnad av den indirekta beskattningen till varor, som både skulle kunna anses vara lättare att undvara än andra och för vilka skatt skulle vara särskilt lätt att administrera, torde enligt kommitténs uppfattning inte komma att gå väsentligt utanför det varuområde, som redan är beskattat, varmed skulle följa, att en sådan utbyggnad inte skulle komma att tillföra staten någon mera väsentlig inkomstökning. En utbyggnad av nuvarande punktskatter till nya varor eller varuområden utgör enligt kommitténs mening inte ett lämpligt alternativ till de former för allmän indirekt beskattning kommit- tén förut behandlat med hänsyn till svårigheterna att vid en utbyggd punkt- beskattning bevara de fördelar, som ansetts ligga i detta skattesystem så länge detär begränsat till ett fåtal varor, och till de ofördelaktiga verk-
ningar, ett sådant system kan väntas få i olika avseenden. Detta innebär emellertid inte ett ovillkorligt avståndstagande från användningen av punkt- skatter. Pun'ktskatter kan nämligen visa sig nödvändiga att använda fri- stående eller som komplement till en allmän indirekt beskattning för att ge ökade inkomster eller 'för att fylla andra, mer speciellla uppgifter. I vilken mån sådana punktskatter för framtiden kan visa sig erforderliga och lämp- liga har av naturliga skäl ansetts undandraga sig kommitténs bedömande.
Skatteintäkterna vid införande av något av de av kommittén i det före— gående angivna skattealternativen har av kommittén uppskattats till 270 milj. kronor vid en detaljhandelsskatt och till 210 milj. kronor vid en par— tihandelsskatt för varje skatteprocent, allt för budgetår räknat.
Kontrollens anordnande. Vad gäller en skatt i detaljhandelsledet förordar kommittén, att länsstyrelserna blir beskattnings- och uppbördsmyndighe- ter. Detta alternativ har synts kommittén skapa de bästa garantierna för en samordning av kontrollen över direkta och indirekta skatter. En för riket gemensam nämnd föreslås skola inrättas med uppgift att genom råd- givande och vägledande verksamhet främja en likformig behandling av ärenden i varuskattemål. Nämnden förutsättes jämväl få möjlighet att på begäran lämna förhandsbesked i varuskatteärenden.
Det totala personalbehovet har av kommittén beräknats till 455 tjäns- temän, varav 100 utgör biträdespersonal. Årliga kostnaderna för den här angivna organisationen kan totalt beräknas till mellan åtta och nio milj. kronor.
Såsom beskattnings- och uppbördsmyndighet vid en partihandelsskatt förordas kontrollstyrelsen. Jämväl i dylikt fall förutsättes, att styrelsen skall ha tillgång till en rådgivande nämnd med uppgift att till styrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angående varuskatt. Styrelsen skulle å sin sida vara skyldig att höra denna nämnd, innan styrelsen fattar beslut i varuskatteärenden av större vikt.
Personalbehovet har totalt beräknats till 326 tjänstemän, varav 121 bi- trädespersonal. Sammanlagda årliga kostnaderna för denna organisation har av kommittén uppskattats till mellan fem och sex milj. kronor.
Nämnda organisationer har av kommittén skisserats i syfte att erhålla en uppfattning om de ungefärliga kostnaderna för en kontrollapparat vid detalj- resp. partihandelsskattealternativets genomförande. Kommittén framhåller att — därest något av nämnda alternativ skall tillämpas — en särskild undersökning bör göras i samband med en skatts införande, var- vid hänsyn bl.a. bör tas till kontorsteknikens utveckling och till de möj- ligheter som kan föreligga att utnyttja postverkets tjänster för att uppnå ett rationellt fungerande registrerings- och uppbördsförfarande.
Kontrollen över en varuskat-ts uttagande å importerade varor förutsätter
kommittén skola handhavas av tullverket. Någon mer väsentlig utbyggnad av tullverkets personal torde emellertid inte föranledas härav.
Med hänsyn till att en särskild utredning, besvärssakkunniga, tillsatts med uppgift att undersöka frågan om ett opartiskt förfarande för avgö- rande av tvister i varuskattemål, har kommittén inskränkt sig till att ange endast vissa synpunkter på besvärsförfarandet i dylika mål.
Omläggning av gällande indirekt beskattning. För den händelse en all- män indirekt beskattning kommer till stånd finner kommittén det följd- riktigt, att den särbeskattning, som nu äger rum genom att skilda punkt- skatter uttages, omprövas. Kommittén anser nämligen en vara inte höra beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv härför finns. Dylika motiv föreligger beträffande sådana varor, som enligt utbildad praxis an- setts böra beskattas i särskild ordning, såsom spritdrycker, maltdrycker, tobak samt motorfordon och motorbränslen. Beträffande dessa varor fö- reslår kommittén alltså inte någon förändring.
För övriga varor, som nu är föremål för beskattning, förutsätter kom— mittén, att den särskilda beskattningen skall upphöra, dock att kommittén i fråga om vissa av dessa varor, för vilka skatteintäkterna uppgår till be- tydande belopp och vilka redovisas i det följande, ansett frågan om ett bi- behållande av särbeskattningen böra prövas först i samband med att stor- leken av den generella indirekta skatten fastställes.
Även för det fall att en allmän indirekt beskattning inte skulle komma till stånd har kommittén verkställt en översyn av den nu gällande indirekta beskattningen. I denna del har kommittén ansett sig böra begränsa sina förslag till att avse av rent skattetekniska skäl motiverade ändringar.
Kommitténs ställningstaganden i fråga om vissa nu gällande indirekta skatter framgår av tabell 34.
Kompensationsätgärder. Kommittén har enligt sina direktiv att vid ut- redningsarbetet ta hänsyn till angelägenheten av att skydda vissa mindre bemedlade kategorier, bl.a. barnfamiljer med låga inkomster, från en inte önskvärd ökning av skattetrycket. Bedömningen av erforderliga kom— pensationsåtgärder har kommittén funnit vara i princip beroende av den användning, som inkomsterna av en ökad indirekt beskattning avses er- hålla. Därvid har olika huvudfall kunnat särskiljas, vid vilka kompensa- tionskravet gör sig gällande med större eller mindre styrka. Kommittén har dock avstått från att nu ta ställning till frågan, huruvida kompensation bör utgå eller ej, med hänsyn till svårigheterna att vid varje särskilt till- fälle, då en indirekt skatt kan komma att införas eller en skattesats kan komma att förändras, bedöma behovet av kompensation till här ifrågava- rande grupper. En tänkbar metodik för ett kompensationsarrangemang behandlas emellertid av kommittén.
Sålunda finner kommittén det olämpligt att undantaga en del varor från
Tab. 34. Kommitténs ställningstagande till frågan om bibehållande eller avveckling av vissa gällande indirekta skatter m.m.
Gällande indirekt skatt
Föreslagen åtgärd i en situation med
avseende
införd allmän varuskatt forts att punktbesfk attning
T' Värnskatten A. Choklad och konfityrer (utom glass), rån eller waters, marmelad
B. Glass
C. Puder samt smink och andra preparat för hu- dens färgning, läppstift m.m. D. Parfymer, toalettvatten,
hårvatten, hårolja, po- mada, kemiska kompres- ser för hårpermanentning o. (1.
E. Tandkräm, munvatten, schamponeringsmedel
F. Essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker
11. Försäljningsskatten Guldsmedsvaror, knutna mattor, grammofoner och grammofonskivor
III. Pälsvaruskatten
IV. Skatten å elektrisk kraft
V. Brännoljeskatten
VI. Diverse skatter A. Läskedrycksskatten
B. Kaffeskatten
C. Stämpelavgiften å kort
spel-
Beskattningen omprövas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen bibehålles och utvidgas till att omfatta även borgerlig kraft
Beskattningen bibehålles med viss mindre jämkning
Beskattningen omprövas med beaktande av rådande kon- kurrensförhållanden
Beskattningen omprövas
Beskattningen avvecklas
Beskattningen bibehålles men omlägges från värdebe- skattning till en differentie- rad viktbeskattning
Beskattningen avvecklas
Beskattningen bibehålles med viss utvidgning av va- ruområdet samt omläggning av reglerna för beskatt- ningsvärdets bestämmande
Beskattningen bibehålles med viss omläggning av reg- lerna för beskattningsvär- dets bestämmande
Beskattningen av tandvårds- medel bibchålles men av— vecklas å ättiketerprcparat och schamponeringsmedel. Reglerna för beskattnings- värdets bestämmande änd- ras
Beskattningen avvecklas
Beskattningen bibehålles med viss omläggning i fråga om beskattningsvärde och skattesats
Beskattningen avvecklas
Beskattningen bibehålles i nuvarande omfattning
Beskattningen bibehålles med viss mindre jämkning
Beskattningen bibehålles med viss ändring av beskatt- ningsområdet
Beskattningen bibehålles men inarbetas i varuskatte— förordningen
Bcskattningen bibehålles men inarbetas i varuskatte- förordningen
beskattning i syfte att skydda vissa grupper mot en inte önskvärd ökning av skattetrycket. Även tanken på att utge kompensation i form av rabatter avvisas av kommittén. De som kan antagas ha det största behovet av kom- pensation, nämligen barnfamiljer och folkpensionärer, därest en kompen- sation anses lämplig med hänsyn till beskattningens syfte och dess åter- verkan på levnadskostnadsnivån, finner kommittén kunna kompenseras med en efter av kommittén angivna grunder beräknad ökning av barnbidra- gen resp. genom tillägg till folkpensionen enligt de regler, som gäller för andra uppkommande levnadskostnadsökningar. Utöver barnfamiljer med låga inkomster och folkpensionärer finns andra mindre bemedlade folk- grupper. Kommittén har undersökt olika vägar att bereda här avsedda läg- re inkomsttagare erforderlig kompensation och har därvid framhållit, att i de mest utsatta fallen mindre bemedlade på ett eller annat sätt erhåller bidrag till sin försörjning av stat eller kommun. Dylika bidrags storlek blir inte opåverkade av ökade levnadskostnader. I den mån en indirekt be— skattning leder till bestående levnadskostnadsökningar kan dessa väntas bli kompenserade genom ökade bidrag på samma sätt som inträffade lev— rna-dskostnadsökningar på grund av andra orsaker. Då frågan om höjda kommunala ortsavdrag är under behandling i annan ordning, har kom- mittén inte ansett sig böra närmare ingå på frågan hur en sådan reform kan väntas påverka den enskildes totala skattebelastning.
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
Alternativet detaljhandelsskatt
Utkast till Förordning om allmän varuskatt
Härigenom förordnas som följer.
AVDELNING I
Allmänna bestämmelser
1 €. *
Till staten skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas, med de * undantag som angivas i en vid förordningen fogad förteckning, erläggas skatt (allmän varuskatt)
dels för varor, därest de inom riket försäljas eller på annat sätt tagas i anspråk eller ock införas till riket,
dels oclc för tjänsteprestationer som hava avseende å skattepliktiga varor, där tjänsteprestationerna utgöras av förfärdigande på beställning (arbets- beting) eller ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten.
Angående uttagande av allmän varuskatt hos producent av jordbruks- produkter är särskilt stadgat.
(Se vidare anvisningarna.)
2 5.
Beskattningsmyndighet är, beträffande försäljning och annat ianspråk- tagande av varor inom riket ävensom beträffande tj änsteprestationer, veder- börande länsstyrelse och, beträffande införsel till rik-et, generaltullstyrelsen.
I denna förordning förstås med länsstyrelse jämväl överståthållarämbe- tet.
(Se vidare anvisningarna.)
3 5. Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger, då syn- nerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt.
AVDELNING II Bestämmelser avseende försäljning och annat ianspråktagande inom riket samt tjänsteprestationer
4 5.
1 mom. Skatten skall, med de undantag som i 2 och 3 mom. sägs, erläg— gas av
a) den som yrkesmässigt bedriver tillverkning av eller handel med skat- . tepliktiga varor, inbegripet servering, och som därvid till konsument för- ' säljer eller ock uttager dylika varor;
b) den som yrkesmässigt utför eller förmedlar utförande av skatteplik- tiga tjänsteprestationer för konsuments räkning. 2 mom. Skatt skall icke erläggas av den som allenast förfärdigar kläder , eller andra textilvaror eller utför ändrings- eller underhållsarbeten å dylika varor och vars årsomsättning härav understiger 10 000 kronor. Skatt skall ej heller erläggas av den som yrkesmässigt men i mindre om- fattning försäljer skattepliktiga varor och vars huvudsakliga verksamhet . utgöres av tillhandahållande av skattefria tjänsteprestationer av personlig natur eller utförande av tjänsteprestationer å fast egendom.
3 mom. Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säl- jare. Vid försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren anses såsom säljare såvida han icke jämväl annorledes än 51 auktion driver han- del med sådana varor som försäljas å auktionen.
(Se vidare anvisningarna.)
*. 5 5.
1 mom. Skattskyldig som i 4 & avses är pliktig att hos länsstyrelsen anmäla sig för registrering.
Registrering må efter ansökan erhållas av den som, utan att vara skatt- skyldig, inköper skattepliktiga varor
a) för yrkesmässig återförsäljning;
b) för användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av varor för avsalu eller vid yrkesmässigt utförda tjänsteprestationer å varor i form av arbetsbeting eller ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten; dock att registrering icke må erhållas av den som är undantagen från skattskyl- dighet enligt 4 5 2 eller 3 mom.
2 mom. Anmälan för ävensom ansökan om registrering skall göras skrift- ligen och innehålla uppgift angående vederbörandes fullständiga namn och postadress, företagets namn, rörelsens art och belägenhet samt dagen för verksamhetens påbörjande eller övertagande.
Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis. Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan om registrering, skall underrättelse härom lämnas länsstyrelsen senast åtta dagar därefter.
6 5. Såsom villkor för registrerad rörelseidkares rätt att utan erläggande av skatt försälja skattepliktig vara skall gälla, att köparen till säljaren över- lämnat bevis om sin registrering jämte försäkran att fråga är om inköp för återförsäljning eller för användning såsom material antingen vid tillverk- ning av varor för avsalu eller vid yrkesmässigt utförda ändrings-, under- hålls- eller rengöringsarbeten, som icke i förteckningen undantagits från Iskatteplikt. ' ' Vlad här sagts om varor skall i tillämpliga delar gälla även skattepliktiga tjänsteprestationer.
Försäljning av skattepliktig vara eller överlåtelse av skattepliktig tjänste- | prestation utan erläggande av skatt må dock icke äga rum, där det framstår i ”såsom uppenbart, att förvärvet sker för annat ändamål än förut sagts.
_ (Se vidare anvisningarna.) ! l
7 &. Skyldighet att erlägga skatt inträder a) då vederlag för vara eller tjänsteprestation inflyter kontant eller eljest kommer den skattskyldige tillgodo, dock att länsstyrelsen på ansökan må 1 medgiva, att skatten erlägges på grundval av fakturering; b) då vara uttages på sätt angives i 4 5 med anvisningar.
8 &. Skatten utgår med procent av beskattningsvärdet. Beskattningsvärdet utgör vederlaget för varan eller tjänsteprestationen eller, där varan uttages på sätt angives i 4 5 med anvisningar, det gängse konsumentpriset för varan. (Se vidare anvisningarna.)
9 &. Skatten skall redovisas för bestämda tidsperioder. Dessa äro: Redovisningsperiod 1, omfattande februari och mars,
| » 2, » april » maj, i » 3, » juni » juli, i » 4, » augusti » september, ? >> 5, » oktober » november samt 1 » 6, >> december » januari.
Länsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, fastställa andra redovis- ningsperioder.
- 10 å. ' 1 mom. Skattskyldig skall inOm tjugu dagar efter utgången av varje redo- visningsperiod till länsstyrelsen insända en på h-eder och samvete avgiven
deklaration angående beskattningsvärdet av de varor och tjänsteprestati-o- ner, beträffande vilka skyldighet att erlägga skatt inträtt under perioden, samt angående den å varorna och tjänsteprestationerna belöpande skatten.
Länsstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva att deklara- tion skall insändas inom annan tid än som i första stycket sagt-s.
2 mom. Har rörelseidkare haft att erlägga skatt vid inköp av varor, som av honom återförsålts eller använts såsom material vid yrkesmässig tillverka ning av_ varor eller vid å varor yrkesmässigt utförda ändrings-, underhålls- eller rengöringsarbeten, som icke i förteckningen undantagits från skatte- plikt, må han i deklaration göra avdrag för sålunda erlagd skatt. Vad här sagts om inköp av varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänsteprestatio- ner.
3 mom. Deklarationens nettobelopp skall, där beloppet icke utgöres av helt krontal, utföras med närmaste lägre hela krontal.
4 mom. Deklaration skall upprättas å blankett enligt fastställt formulär. (Se vidare anvisningarna.)
11 å.
Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration skall hava insänts, genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto erlägga enligt deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke insändes inom före- skriven tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skattebelopp, som upplupit under någon redovisningsperiod inom senast förflutna tolv kalendermånader, eller det lägre belopp länsstyrelsen bestämmer. Har skatt- skyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande dekla- ration insänts, i samband med erläggande av skatt för en senare redovis- ningsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppet understigit den deklarerade skatten, skall felande skatt erläggas samtidigt med deklarationens insändande.
Belopp som för redovisningsperiod understiger fem kronor behöver icke erläggas. '
12 &.
Inkomna deklarationer skola av länsstyrelsen snarast möjligt underkas- tas en förberedande granskning. Befinnes deklaration därvid vara behäftad med felaktighet av nämnvärd betydelse, skall den skattskyldige underrättas härom och i förekommande fall påföras ytterligare skatt.
Är deklaration så bristfällig, att den icke kan läggas till grund för skat- teberäkningen, må länsstyrelsen beräkna skatten för perioden i fråga till skäligt belopp.
Skatt, som här angivits, skall erläggas inom av länsstyrelsen fastställd tid.
Länsstyrelsens beslut om skattens beräkning enligt denna paragraf äro att anse såsom preliminära i avvaktan på skattens slutliga fastställande.
. 13 5.
Efter kalenderårets utgång eller, därest skattskyldigs räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, efter utgången av dylikt räkenskapsår, skall länsstyrelsen slutligt fastställa skatten för året i fråga. Fastställandet skall ske snarast möjligt och senast under månaden efter den, under vilken frågan om inkomsttaxeringen för samma beskattningsår blivit av pröv- ningsnämnden avgjord.
Länsstyrelsen må, då skäl därtill föreligga, fastställa skatten för viss redo- visningsperiod eller eljest för del av är.
Där den fastställda skatten överstiger den deklarerade eller eljest på- förda skatten, skall skillnadsbeloppet erläggas inom av länsstyrelsen ut- satt tid av minst en månad från beslutet.
'Fastställes skatten till lägre belopp än som erlagts eller påförts, skall skillnadsbeloppet återbetalas eller avräknas.
Hänsyn skall icke tagas till skillnadsbelopp understigande tio kronor. Ränta skall icke utgå.
14 %. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning åligger honom att erlägga, må skatten omedelbart 'indrivas och skall därvid gälla vad om indrivning av restförd skatt i uppbördsförordningen stadgas.
15 5.
Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift till ledning för skat- tens beräkning lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts vid skattens fastställande eller har eljest meddelandet föranlett att den skatt- skyldige icke påförts skatt eller påförts skatt med för lågt belopp, skall den skattskyldige genom efterbeskattning påföras den skatt som han ge- nom berörda förfarande undgått.
Föreligga sådana omständigheter att efterbeskattning skall ske, må den undanhållna skatten av länsstyrelsen beräknas efter vad med hänsyn till arten och omfattningen av den skattskyldiges verksamhet och till omstän- digheterna i övrigt finnes skäligt.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig un- derlåtit avlämna deklaration.
Efterbeskattning må icke ske om det undanhållna skattebeloppct under- stiger tvåhundra kronor.
Efterbeskattning må icke ske senare än under månaden efter den, då fråga om eftertaxering till inkomstskatt för samma tid senast kunnat bli föremål för prövningsnämnds avgörande. Har den skattskyldige avlidit må efterbeskattning icke ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning ingivits.
Efterbeskattning verkställes av den länsstyrelse, som senast haft eller skolat hava att handlägga fråga om den skattskyldiges slutliga beskattning.
|
16 å.
Skattskyldig, som enligt lag är pliktig föra handelsböcker, skall ordna sin bokföring på sådant sätt, att den möjliggör kontroll över den allmänna varuskatten. Annan skattskyldig skall i fråga om rörelse dag för dag föra anteckningar angående inkomster och utgifter samt vid räkenskapsårets utgång upprätta förteckning över varulager och fordringar. Vad i bokfö- ringslagen är stadgat rörande förvaring av handelsbok m. m. skall äga mot- svarande tillämpning beträffande anteckningar, som nu sagts, jämte till- hörande handlingar.
Det åligger skattskyldig att ställa sig till efterrättelse de särskilda före- skrifter rörande räkenskapernas ordnande, som länsstyrelsen meddelar för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande.
17 &.
Skattskyldig så ock annan, som köper och säljer eller eljest i och för sin rörelse tager befattning med skattepliktig vara är skyldig att på anfordran av länsstyrelsen lämna de uppgifter om sin verksamhet, som länsstyrelsen finner erforderliga för skattekontrollen, samt att för kontrollen tillhanda- hålla länsstyrelsen sina räkenskaper med tillhörande handlingar.
Kontrolltjänsteman äger på anfordran att när som helst erhålla tillträde till samtliga lokaler och utrymmen, som av skattskyldig användas för till- verkning, lagerhållning eller försäljning och annan omsättning av skatte- pliktig vara.
Offentlig myndighet 'har att beträffande egna inköp av skattepliktiga varor samt i övrigt beträffande dess verksamhetsområde på anfordran av länsstyrelsen lämna sådana uppgifter som kunna vara av betydelse för kon- trollen.
Vid kontrollen skall i erforderlig utsträckning jämförelse ske med de skattskyldigas självdeklarationer och andra tillgängliga uppgifter för in- komsttaxeringen.
AVDELNING III Bestämmelser angående införsel till riket
18 5. Skatten skall erläggas av den för vars räkning införseln äger rum. Skyldighet att vid införsel erlägga skatt föreligger icke för den som är registrerad enligt bestämmelserna i 5 5, där införseln avser vara, vilken av den registrerade skall försäljas eller användas såsom material vid yrkes- mässig tillverkning av vara för avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestation.
19 å. Skatten utgår med procent av varans beskattningsvärde. Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 4 ?; tull-
taxeförordningen, med tillägg av å var-an belöpande tull och andra avgifter - samt annan skatt än allmän varuskatt.
20 5.
Den som är registrerad enligt bestämmelserna i 5 5 skall, där han till riket inför vara för försäljning eller användning såsom material vid yrkes- mässig tillverkning av vara för avsalu eller vid yrkesmässigt utförande av tjänsteprestation, i samband med tulltaxeringen av varan till tullmyndig- heten avlämna skriftlig försäkran rörande ändamålet med införseln.
21 5.
Skatt, som enligt av tullmyndigheten verkställd uträkning belöper å införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
22 5.
För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till svensk frihamn, må restitution av skatt åtnjutas i den ordning och om- fattning, Kungl. Maj:t bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att , för densamma åtnjutes tullfrihet enligt 5, 6 eller 8 % tulltaxeförordningen * eller ock tullindring enligt 9 5 samma förordning; dock att skattskyldighet föreligger vid återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt restituerats.
AVDELNING IV
Om varuskattenämnd, besvärsförfarande m. m.
23 &.
Kungl. Maj:t förordnar en särskild nämnd ( varuskattenämnden), som har att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och likformig beskattning samt verka för en effektiv och ändamålsenlig kon- troll av skattens erläggande.
Efter ansökan må nämnden lämna förhandsbesked angående fråga, hu— ruvida eller på vad sätt sökanden har att utgöra allmän varuskatt. Befin- nes frågan vara av mindre vikt eller inkommer sökanden icke med till- förlitlig utredning eller föreligger eljest särskilda skäl, må ansökningen avv1sas.
Nämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka en skall förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Ordföranden, vice ordföranden och två övriga ledamöter skola vara lagfarna eller hava erfarenhet av admi- nistrativ verksamhet. Tre av ledamöterna skola utses så att kännedom om förhållandena inom näringslivet, speciellt handeln, kommer att förefinnas inom nämnden. För envar av förstnämnda ledamöter skall utses en supp- leant och för de senare sammanlagt sex suppleanter. Ledamöter och supp- leanter skola förordnas för en tid av fyra år. Avgår ledamot eller supp- I leant skall annan förordnas för återstående tidsperiod. Förordnande kan | när som helst återkallas.
Kungl. Maj:t utfärdar de föreskrifter, som i övrigt finnas erforderliga för nämndens verksamhet. (
24 å. över länsstyrelsens beslut angående uttagande av allmän varuskatt må besvär anföras hos kammarrätten. Rätt att anföra besvär tillkommer skatt- skyldig samt annan, som har väsentligt intresse av beslutet. Besvär må dock icke anföras över beslut som avser preliminärt uttagande av skatt. Besvär skola hava inkommit till kammarrätten eller vederbörande läns- styrelse inom två månader från det den skattskyldige erhållit del av beslu-
| | | tet. ! |
25 å.
Över kammarrättens beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t av den som fört talan hos kammarrätten samt av vederbörande landskamrerare.
' Besvären skola hava inkommit till finan-sdepart'ementet inom två månader från det klaganden erhållit del av beslutet.
26 &.
Besvär över varuskattenämndens beslut, varigenom nämnden meddelat förhandsbesked, må av sökanden och av vederbörande landskamrerare an- föras hos Kungl. Maj:t. Besvären skola hava inkommit till finansdeparte-
l mentet inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. ! över nämndens beslut, varigenom ansökan om förhandsbesked avvisats, må besvär icke anföras.
27 &.
Länsstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av skatt.
28 &. Lämnar skattskyldig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig upp- gift i försäkran som i 6 % avses, straffes med dagsböter eller fängelse.
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrif— ter, straffes med böter, högst trehundra kronor.
29 5. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller i försäkran som i 20 & avses lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
30 5.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärs- förhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som här- , emot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än & tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
31 5. Förseelse, som avses i 28 å andra stycket, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av länsstyrelsen.
32 &. Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning er- forderliga föreskrifter.
Förteckning över
varor och tjänsteprestationer, för vilka allmän varuskatt icke skall erläggas
a) Följande för jordbruk med binäringar avsedda varuslag: utsäde, frö- er, skogsplantor, plantor av icke-perenna växter, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpande av ogräs, växtskyddsmedel.
b) Levande djur, andra än fisk, kräftdjur och musslor.
c) Jord, sand, grus och sten i obearbetat eller krossat skick.
d) Ved, bränntorv och torvbriketter.
e) För förtäring avsedda rusdrycker (spritdrycker, vin och starköl).
f) Tobaksvaror.
g) Tidningar och tidskrifter.
Anm. Till tidningar och tidskrifter hänföras sådana publikationer, som enligt utgivningsplan äro avsedda att under bestämd titel
utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.
h) Fartyg för frakt av passagerare eller last med nettodräktighet av 20 registerton eller däröver, luftfartyg.
i) Krigsmateriel, som inköpes av staten och omfattas av gällande för- ' bud mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949:614).
j) Reparation av skodon.
k) Tvättning, mangling och strykning av textilvaror.
ANVISNINGAR
till 1 5.
1. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke blott färdigställda varor utan även halvfabrikat och råvaror. Till varor hänföres icke gas, som tillhandahålles i ledningar, ej heller vatten från vattenverk. Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag -— så- som aktier, obligationer, biljetter och lottsedlar — äro icke vad gäller dy- likt värde att anse som varor. Däremot skola sådana handlingar, då de för- säljas såsom trycksaker, anses såsom varor. Frankotecken, sedlar och mynt, som äga samlarvärde, äro att hänföra till varor. Fast egendom _ härmed förstås vad som enligt kommunalskattelagen är att anse såsom fast egendom — utgör icke vara. Borttagas från fastig- het tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar bliva dessa dock att hän- föra till varor.
2. Begränsningen till försäljning inom riket innebär, att försäljning av varor för export är skattefri. Försäljning av varor för bruk för fartyg eller luftfartyg i utrikes trafik är att jämställa med export.
till 2 5.
Med vederbörande länsstyrelse förstås länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige bedriver verksamhet med fast driftställe eller, om verksam- heten bedrives inom mer än ett län, länsstyrelsen i det län, där huvud- kontor är beläget. Saknas fast driftställe, är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige är bosatt, beskattningsmyndighet.
till 4 5.
1. Endast verksamhet, som bedrives yrkesmässigt, faller under förord- ningens bestämmelser. Frågan, huruvida yrkesmässighet föreligger, får be- dömas främst med hänsyn till omfattningen av och syftet med verksamhe- ten. Sålunda föreligger icke skatteplikt exempelvis vid försäljning av per- sonlig lösegendom eller dödsbos tillgångar eller av inventarier, anskaffade för stadigvarande bruk i förvärvsverksamhet.
Tillhandahållande av kost åt egen personal utgör icke yrkesmässig verk- samhet. Om denna verksamhet upplåtits på entreprenad åt annan, vilken bedriver densamma yrkesmässigt, föreligger däremot skattskyldighet för entreprenören.
2. Med servering förstås tillhandahållande av varor till förtäring på stäl- let. Därest jämväl bostad tillhandahålles och ett gemensamt pris uttages för kost och logi, får uppdelning ske efter skälig grund.
3. Med uttag av varor förstås varje ianspråktagande för ändamål som icke avser försäljning, dock att användning såsom material vid tillverkning av varor för avsalu eller vid å varor yrkesmässigt utförda ändrings-, under- hålls- eller rengöringsarbeten av andra slag än de som särskilt undantagits | i förteckningen, icke äro att hänföra till uttag. Till utt-ag hänföres således
l I 1 i | | !
icke endast ianspråktagande av varor för personligt ändamål utan även exempelvis överföring av en skrivmaskin från en skrivmaskinsfabrikants lager för användning på hans kontor. Då varor, som ingå i rörelseidkares varulager, uthyr-as, anses desamma därmed hava uttagits ur varulagret. Vid senare uthyrning eller om rörelseidkaren försäljer dessa varor, skall skatt icke utgå.
4. Med material förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom samman- sättning framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produktions- eller bearbetningsprocessen annorledes än genom förslitning.
5. Med konsument förstås annan än den som yrkesmässigt återförsäljer inköpta varor eller använder desamma såsom material för tillverkning av varor för avsalu eller eljest för ändamål som i punkt 3 sägs. Då byggnad icke är att hänföra till vara, följer av det sagda att bygg- mästare, som ägnar sig uteslutande åt att uppföra byggnader, är att anse som konsument. Om byggmästare jämväl bedriver tillverkning av varor t. ex. vid egen snickerifabrik och regelmässigt försäljer produkter därifrån, blir han däremot icke att anse som konsument vad gäller material för denna tillverkning. Han har därför att själv redovisa skatt dels för sin för- säljning och dels för egen förbrukning i form av uttag. Om han icke för— säljer varor från snickerifabriken är han att anse som konsument, men även i dylikt fall kan bliva fråga om skattepliktigt uttag, varvid erlagd skatt å inköpt material får avdragas.
6. Vid beräkning av den årsomsättning som är avgörande för frågan, huruvida skattskyldighet föreligger för den som allenast förfärdigar kläder eller andra textilvaror eller utför ändrings- eller underhållsarbeten å dylika varor, skall omsättningen under det kalenderår som förflutit närmast före löpande redovisningsperiod vara avgörande (angående redovisningsperiod se 9 5). Därest skattskyldig rörelseidkares omsättningsförhållanden efter närmast föregående års utgång undergått förändring, som kan antagas bli- va varaktig och som bör föranleda skattskyldighetens upphörande, må
rörelseidkaren efter framställning hos beskattningsmyndigheten befrias från skattskyldighet. Beskattningsmyndigheten kan i sådant fall, även utan att rörelseidkaren gjort ansökan därom, föreskriva, att skattskyldigheten skall upphöra.
Frågan om skattskyldighet för den som påbörjar rörelse är beroende av de omsättningsförhållanden som med hänsyn till rörelsens beskaffenhet kunna antagas komma att föreligga.
7. Såsom rörelser, vilka huvudsakligen tillhandahålla personliga tjänster, äro att anse bl. a. herr- och damfriseringar, Skönhetssalonger och badinrätt— ningar. Därest icke i dylik verksamhet bedrives jämväl tillverkning av va— ror för avsalu eller eljest försäljning i nämnvärd omfattning, föreligger icke skattskyldighet för rörelseidkaren.
till 6 &.
Där varor av samma slag förvärvas av registrerad rörelseidkare för att användas såväl för återförsäljning eller eljest för skattefritt ändamål som ock för annat ändamål, exempelvis privat förbrukning, erfordras icke upp- delning vid inköpet, utan varorna må levereras utan skattepåföring. Till den del varorna användas för annat än skattefritt ändamål inträder skatte- plikt i samband med varans ianspråktagande av köparen.
Föreligger förhållande som i 6 & sista stycket angives, skall säljaren uttaga skatt även om köparen överlämnat registreringsbevis och försäkran. Vid bedömning som där avses bör säljaren få ledning av ”mängden och be- skaffenheten av de beställda varorna och sin egen kännedom om köparens förhållanden.
till 8 5.
I beskattningsvärdet skall inräknas även vad som av vederlaget må hava beräknats motsvara varuskatten. Avdrag får icke ske för transport—, embal- lage- och andra liknande kostnader, som ingå i priset för en vara. Avdrag får ej heller ske för s. k. avbetalningstillägg.
Kassa- och andra rabatter, som direkt avgå från likviden, skola icke med- räknas. Har rabatter, återbäring eller bonus för skattepliktig försäljning utgivits i efterhand, får avdrag härför verkställas vid utgivandet.
till 10 5.
Den här stadgade avdragsrätten syftar till att förebygga en icke avsedd dubbelbeskattning. Om en rörelseidkare, exempelvis innehavare av en mat- servering, inköper livsmedel i en detaljhandel och skatt därvid uttages, får rörelseidkaren från sin omsättning avdraga vad han sålunda inköpt med skatt. Däremot får avdrag icke ske för inköp, som avse allmänna omkost- nader; i förenämnda exempel får således avdrag icke ske för inköp av blommor, glas, porslin och I-innevaror.
Utkast till Förordning om skyldighet för producent av jordbruksprodukter att erlägga allmän varuskatt
Härigenom förordnas som följer.
1 5. Ägare av jordbruksfastighet ävensom arrendator av dylik fastighet skall, där han icke blivit registrerad såsom skattskyldig enligt förordningen om allmän varuskatt, i den ordning nedan stadgas erlägga allmän varuskatt.
2 5. Skatt skall erläggas för av den skattskyldige producerade livsmedel ! ävensom för andra jordbruksprodukter, som äro skattepliktiga enligt för- ! ordningen om allmän varuskatt och som av den skattskyldige tagas i an- språk för förbrukning i eget hushåll eller eljest för annat ändamål än för- säljning till sådan återförsäljare av produkterna som är registrerad enligt nämnda förordning.
3 5.
Uppgift angående produkter som tagits i anspråk på sätt i 2 & sägs skall | av den skattskyldige fogas till självdeklaration, som avgives i den kommun där jordbruksfastigheten är belägen.
I uppgiften skall skattepliktig försäljning redovisas efter samma grun- der, som gälla beträffande den skattskyldiges inkomstredovisning i själv- deklaration, och värdet av produkter som eljest tagits i anspråk på sätt i 2 5 sägs beräknas efter i orten gällande pris.
4 s. , Taxering till allmän varuskatt enligt denna förordning verkställes av ] vederbörande taxeringsnämnd i samband med inkomsttaxeringen. *
5 &.
I fråga om förfarandet vid taxeringen, besvär m. m. skola taxeringsför- ordningens bestämmelser om taxering för inkomst och förmögenhet i till- lämpliga delar lända till efterrättelse.
Beträffande debitering och uppbörd m. in. av allmän varuskatt skall i tillämpliga delar gälla vad i uppbördsförordningen stadgas om statlig in— komstskatt, dock att allmän varuskatt icke skall upptagas å debetsedel avseende preliminär skatt. i
6 &. Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erforder- liga föreskrifter.
Alternativet partihandelsskatt
Utkast
Härigenom förordnas som följer.
AVDELNING I
till
' Förordning om allmän varuskatt ' Allmänna bestämmelser
|
1 5.
För samtliga varor med undantag för dem som äro upptagna i en vid denna förordning fogad förteckning skall, där varorna inom riket försäljas eller på annat sätt tagas i anspråk eller ock införas till riket, enligt vad | nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (allmän varuskatt).
Skatt utgår icke för vara som tidigare varit levererad till köpare för ? konsumtion eller nyttjande utan att köpet gått åter (begagnad vara). (Se vidare anvisningarna.)
2 &.
Beskattningsmyndighet är, beträffande försäljning och annat ianspråk- tagande inom riket, kontrollstyrelsen och, beträffande införsel till riket, generaltullstyrelsen.
Vid kontrollstyrelsens sida skall finnas en särskild rådgivande nämnd
, ( varuskattenämnden) med uppgift att till styrelsen avgiva yttranden och . förslag i ärenden rörande allmän varuskatt.
' 3 &. Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt.
Bestämmelser avseende försäljning och annat ianspråktagande inom riket
45.
Skatten skall erläggas av
a) rörelseidkare som producerar skattepliktiga varor och som försäljer eller annorledes än för användning såsom material vid yrkesmässig till- verkning av vara för avsalu tager i anspråk av honom producerade skatte- pliktiga varor till ett värde av lägst 20 000 kronor för år räknat, b) annan rörelseidkare än som under a) avses, som försäljer skatteplik- tiga varor till återförsäljare till ett värde av lägst 50 000 kronor för år räk- nat, samt i c) annan rörelseidkare än som under a) eller b) avses, som försäljer skatte- ! pliktiga varor till ett värde av lägst 500 000 kronor för år räknat.
Skatten skall, där kontrollstyrelsen så förordnar, erläggas av annan [ rörelseidkare än som under a), b) eller c) avses, där rörelseidkaren själv ansöker därom eller där han från rörelseidkare, som under a), I)) eller c) avses, på grund av intressegemenskap eller eljest erhåller skattepliktiga varor till väsentligt lägre priser än som äro gängse. |
(Se vidare anvisningarna.)
5 5. ,
1 mom. Skattskyldig som i 4 5 första stycket avses är pliktig att hos | kontrollstyrelsen anmäla sig för registrering. Sådan skattskyldig ävensom ; rörelseidkare, beträffande vilken kontrollstyrelsen meddelat sådant för- ordnande som i 4 5 andra stycket avses, skall av kontrollstyrelsen registre— ras såsom skattskyldig.
2 mom. Anmälan för registrering ävensom ansökan om registrering skall göras skriftligen hos kontrollstyrelsen och skall innehålla uppgift angå- ende vederbörandes fullständiga namn och postadress, företagets namn, ? rörelsens art och belägenhet samt dagen för tillverkningens eller försälj- ( ningens påbörjande.
Om verkställd registrering skall kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis. *
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan eller ansökan om registrering, är den registrerade skyldig att därom underrätta kontrollstyrelsen senast åtta dagar därefter. .
_3 mom. Rörelseidkare, som är registreringsskyldig, må icke innan regist- rering skett försälja av honom producerad skattepliktig vara eller taga dylik vara i anspråk för annat ändamål än användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu. Utan hinder härav må den, som övertagit annans rörelse, bedriva densamma under förutsättning att anmälan för registrering göres inom åtta dagar efter övertagandet. Un-
der tid, då rörelse sålunda fortsättes, skall rörelseidkaren anses vara re- gistrerad. *
4 mom. Åsidosätter registrerad rörelseidkare grovt vad honom åligger en- ligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter må kontrollstyrelsen förordna om hans avregistrering.
Har dylikt förordnande meddelats beträffande producent som i 4 5 första stycket a) avses, skall för honom likväl gälla vad i fråga om registrerad producent är stadgat, dock att han icke må förvärva andra skattepliktiga varor än sådana som påförts skatt.
6 5. 1 mom. Skyldighet att erlägga skatt inträder
a) då varan levereras
1) från registrerad rörelseidkare till annan än registrerad rörelseidkare och 2) från registrerad rörelseidkare till annan registrerad rörelseidkare, där dennes förvärv av varan uppenbarligen sker i annat syfte än att åter- försälja varan eller att använda varan såsom material vid av honom bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu, samt
b) då varan tages i anspråk för annat ändamål än försäljning eller an- vändning såsom material vid av den registrerade rörelseidkaren bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu.
För vara, som ingår i registrerad rörelseidkares lager då registrering upp- hör, inträder skyldighet att erlägga skatt vid tidpunkten för registreringens upphörande. Vad nu sagts skall dock icke gälla i fall där kontrollstyrelsen förordnat om avregistrering av producent som i 4 & första stycket a) avses.
2 mom. Skattskyldig, som avser att utan skattepåföring förvärva skatte- pliktig vara för återförsäljning eller för användning såsom material vid av honom bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu, skall till- ställa säljaren försäkran, att köparen registrerats under angivet register- nummer samt att förvärvet sker för ändamål som nyss sagts. Såsom vill- kor för registrerad rörelseidkares rätt att utan erläggande av skatt försälja skattepliktig vara till annan registrerad rörelseidkare skall gälla att köpa- ren till säljaren överlämnat bevis om'sin registrering jämte försäkran som ovan sagts.
3 mom. Försäljning av vara utan erläggande av skatt må icke äga rum, där det för säljaren är uppenbart-, att förvärvet av varan sker för annat ändamål än för återförsäljning av varan eller för användning av varan såsom material vid av köparen bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu.
(Se vidare anvisningarna.)
7 &. Skatten beräknas på grundval av varans beskattningsvärde. Beskattningsvärdet utgör
a) där varan försäljes, det avtalade vederlaget,
b) där varan av skattskyldig, som bedriver försäljning huvudsakligen till återförsäljare, tages i anspråk för annat ändamål än försäljning eller an- vändning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu, det vederlag som den skattskyldige lägst betingar sig eller kan antagas betinga sig vid försäljning av varan till icke registrerad återförsäljare, samt
c) där varan av annan skattskyldig än som i b) avses tages i anspråk för annat ändamål än försäljning eller användning såsom material vid yrkes- mässig tillverkning av vara för avsalu, det gängse konsumentpriset för
varan. (Se vidare anvisningarna.)
8 &. Skatten utgår a) med a procent av varans beskattningsvärde 1) där varan försäljes till återförsäljare och 2) där varan av skattskyldig, som bedriver försäljning av dylik vara till återförsäljare, tages i anspråk för annat ändamål än försäljning eller användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu, samt b) med b procent av varans beskattningsvärde i övriga fall.
9 5. 1 mom. Skatten skall redovisas för bestämda tidsperioder. Dessa äro:
Redovisningsperiod 1, omfattande januari och februari,
» 2, » mars » april, » 3, » maj » juni, » 4, » juli » augusti, » 5, » september » oktober samt » 6, » november » december.
Kontrollstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, fastställa annan tidsperiod som redovisningsperiod.
2 mom. Skattskyldig skall senast å femtonde dagen i andra månaden efter varje redovisningsperiods utgång till kontrollstyrelsen insända en på heder och samvete avgiven deklaration angående beskattningsvärdet av de varor, beträffande vilka skyldighet att erlägga skatt inträtt under perio- den, samt angående den å varorna belöpande skatten.
Kontrollstyrelsen äger, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva att de- klaration skall insändas inom annan tid än som i första stycket sagts.
3 mom. Skattskyldig äger i deklaration från det deklarerade skattebe- loppet göra avdrag för skatt _ a) för varor, som förvärvats från icke registrerad rörelseidkare för åter- försäljning eller för användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av vara, b) för varor, som återtagits i samband med återgång av köp, e) för varor, som förvärvats för ändamål som i a) sägs och som eljest visas hava tidigare blivit påförda skatt, d) som visas svara mot lämnad kassarabatt, bonus eller liknande rabatt- förmån å vederlag, för vilket skatt redovisats, samt ' e) för varor, som enligt bevis av tullmyndighet av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller till svensk frihamn. . 4 mom. På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad mån avdrag jämväl må göras för skatt för varor, vilka skatt- skyldig återtagit utan samband med återgång av köp eller vilkas försälj- ning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning från köpare. 5 mom. Deklarationen-s nettoskattebelopp skall, där beloppet icke ut— göres av helt krontal, utföras med närmaste lägre hela krontal. 6 mom. Deklaration skall upprättas å blankett enligt formulär, som fast- ställes av kontrollstyrelsen.
10 €.
Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration skall hava insänts, genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto erlägga en- ligt deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke insändes inom föreskriven tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skatte- belopp, som upplupit under någon redovisningsperiod inom senast förflut- na tolv kalendermånader, eller det lägre belopp kontrollstyrelsen bestäm- mer. Har skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande deklaration insänts, i samband med erläggande av skatt för en senare redovisningsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppet understigit den deklarerade skatten, skall fe- lande skatt erläggas samtidigt med deklarationens insändande.
11 ä.
1 mom. Underlåter skattskyldig att insända deklaration eller befinnes insänd deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen skall utgå, och den tid, inom vilken skatten skall erläggas.
2 mom. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna för- ordning åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kon- trollstyrelsen omedelbart utmätas.
12 5. För utövande av kontrollen över varuskatten äger kontrollstyrelsen an-
lita biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Kontrolltjänsteman äger på anfordran erhålla tillträde till samtliga lokaler och utrymmen, som av skatt- skyldig användas för tillverkning, lagerhållning eller försäljning.
13 &.
Skattskyldig är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör kontroll över tillverkning, inköp och försäljning i rörelsen samt att vid anfordran tillhandahålla kon- trollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
Skattskyldig skall vidare ställa sig till efterrättelse de särskilda före- skrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar kon- trolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna.
14 5.
Den som utan att vara skattskyldig producerar, försäljer eller förmed- lar försäljning av skattepliktig vara är skyldig att på anfordran lämna sådana uppgifter om sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller kontrolltjänste- man finner erforderliga för skattekontrollen, ävensom att, där kontroll- styrelsen finner det påkallat för kontrollens utövande, tillhandahålla sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
Skyldighet som i första stycket sägs föreligger jämväl för den som pro- ducerar eller försäljer vara, vilken användes vid tillverkning eller distri- bution av skattepliktig vara.
AVDELNING Ill
1 Bestämmelser avseende införsel till riket | i !
15 %. Skatten skall erläggas av den för vars räkning införseln äger rum. Skyldighet att vid införsel erlägga skatt föreligger icke för den som är registrerad enligt bestämmelserna i 5 5, där införseln avser vara, vilken av den registrerade skall försäljas eller användas såsom material vid yrkes- mässig tillverkning av vara för avsalu.
16 å. Skatten utgår med a procent av varans beskattningsvärde. Beskattningsvärdet är lika med varans värde, beräknat enligt 4 & tull-
taxeförordningen, med tillägg av å varan belöpan-de tull och andra av- gifter samt annan skatt än allmän varuskatt.
17 %.
Den som är registrerad enligt bestämmelserna i 5 5 skall, där han till riket inför vara för försäljning eller användning såsom material vid yrkes- mässig tillverkning av vara för avsalu, i samband med tulltaxeringen av varan till tullmyndigheten avlämna skriftlig försäkran i två exemplar rö- rande ändamålet med införseln.
18 &.
Skatt, som enligt av tullmyndigheten verkställd uträkning belöper å införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
19 å. Försäkran som avses i 17% skall slutligt granskas av kontroll—styrelsen och skall för sådant ändamål det ena exemplaret av handlingen av tull- | myndigheten översändas till kontrollstyrelsen.
20 5. | För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till * svensk frihamn, må restitution av skatt åtnjutas i den ordning och om- fattning Kungl. Maj:t bestämmer.
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigh-eter att för densamma åtnjutes tullfrihet enligt 5, 6 eller 8 & tulltaxeförordningen eller ock tullindring enligt 9 & samma förordning; dock att skattskyldighet föreligger v1d återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för vilken erlagd skatt restituerats.
? 21 5. | Tullmyndighet åligger att till kontrollstyrelsen lämna uppgift angående ' den införsel till riket av skattepliktig vara, som äger rum för registrerad rörelseidkares räkning.
22 &. Formulär till försäkran och uppgift som avses Ii 17 och 21 55 fastställas av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt.
AVDELNING IV Ansvarsbestämmelser m. m.
23 å. ' Försäljer rörelseidkare, som i 4 5 första stycket a) avses, av honom pro- ducerad skattepliktig vara eller tager dylik vara i anspråk för annat ända- mål än användning såsom material vid yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu innan registrering skett, straffes med dagsböter, ej under tjugu. Lämnar skattskyldig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig upp- gift i försäkran som i 6 5 2 mom. avses, straffes med dagsböter eller fängelse. Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom ålig- . ger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade före- skrifter, straffes med böter, högst trehundra kronor.
24 &.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma mcd— delade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av skatt.
25 5. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller i försäkran som i 17 & avses lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
26 5.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärs- förhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som här- 'emot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontroll— tjänsteman med begärd upplysning om rörelseidkare som i 4 5 första styc- , ket avses.
27 5. |
28 &. Brott, som avses i 23 & tredje stycket, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen.
29 5. Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erfor- derliga föreskrifter.
Förteckning över
varor, för vilka allmän varuskatt icke skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedan- stående statistiska nummer
Statistiskt Varuslag nr 1—11z2 Levan'de djur, andra än fisk, kräftdjur och musslor 71:1 Ägg av fjäderfä: hönsägg Växter ej särskilt nämnda: levande: 9321 plantor av al, alm, ask, asp, avenbok, björk, bok, ek, gran, lind, lärk, lönn, poppel och tall ur 95 plantor av icke-perenna växter torkade eller annorledes preparerade: ur 97 hömjöl 103—105 Rötter, ätbara, ej särskilt nämnda 106—107z4 Potatis: rå 108 :3—4 Tomater 109z3—116 Köksväxter, ej särskilt nämnda: färska eller enbart kokade 120:1—2 Svampar, ätbara 122 Hö 123 Halm Frukter och bär, ätbara: färska eller enbart kokade: 128 :1—2 jordgubbar 128z3 hjortron 133—134 bär Spannmål, omalen 170 Havre 171 Majs 173 Vicker 174—175 Ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda 176 Råg 177 Vete 178 Korn 191—194z2 Kli 206—208z2 Frö samt icke ätbara oljehaltiga frukter, andra än jordnötter, kopra, 209, 210 sojabönor och blomsterfrö 211—222 224—226 322 Mineralvatten och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker 323:2—3 Maltdrycker med en alkoholhalt överstigande 1,8 viktprocent (öl och starköl) 327—339 Vin och andra alkoholhaltiga drycker innehållande mer än 2 1/4 men ej mer än 25 volymprocent alkohol, ej hänförliga till maltdrycker 340—351 Spritdrycker, innehållande mer än 25 volymprocent alkohol, ävensom sprit och absolut alkohol 352—358 Tobak och tobaksvaror 359—372:3 Fodermedel ur 373—400:2 Sten- och jordarter, malm m. m.: sten, grus, sand och jord i obearbe- _tat eller krossat skick 426 Torvbriketter nr 427 Bränntorv nr 428 Torvströ nr 439 Bensin 457 :1 AlV-syra 464z2—3, 5 Natrium-, ammonium- och kaliumfosfat
Statistiskt nr
Varuslag
483 Ammoniumnitrat 492 :1 Ammoniumsulfat 496 Kaliumklorid 509 Kaliumnitrat 515:5—6 Beredningar för bekämpande av växtsjukdomar och insektsangrepp ur 540:11,44 på växter, ogräsbekämpningsmedel ur 601—603 634—643 Gödselmedel, ej särskilt nämnda, andra än blomster- och krukväxt-
gödning, vilka utgöra blandningsprodukter och saluföras i mindre, för detaljhandeln avsedda förpackningar 751—752 Ved ur 882 Tidningar, tidskrifter och modejournaler, med eller utan bilagor, vilka, vad angår inhemska publikationer, enligt utgivningsplan äro avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen 1922—1923 Luftfartyg ur 1924—_1928, För frakt av passagerare eller last avsedda fartyg, andra än luftfartyg, 1930—1939, samt båtar och skeppsdockor, även med tillbehör, med nettodräk- 1942,1944 tighet av 20 registerton eller däröver
nr 1993—1999, Vapen och ammunition, som inköpes av staten och omfattas av gäl- ur 2002—2018, lande förbud mot utförsel av krigsmateriel (S.F.S. 19492614) nr 2020—2021, nr 2023—2033
ur 2088:5 Bakteriekulturer för växter
ANVISNINGAR
till 1 5.
1. Med varor förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas icke blott färdigställda varor utan även halvfabrikat och råvaror. Till varor hänföres icke gas, som tillhandahålles i ledningar, ej heller vatten från vattenverk. ' Handlingar, vilkas värde grundar sig å rättigheter av olika slag — såsom aktier, obligationer, biljetter och lottsedlar — äro icke vad gäller dylikt värde att anse såsom varor. Däremot skola sådana handlingar, då de för- säljas såsom trycksaker, anses såsom varor. Frankotecken, sedlar och mynt, som äga samlarvärde, äro att hänföra till varor. Fast egendom — härmed förstås vad som enligt kommunalskattelagen är att anse såsom fast egendom — utgör icke vara. Borttagas från fastighet tillbehör, inredning eller andra beståndsdelar, bliva dessa dock att hän- föra till varor.
2. Försäljning skall anses föreligga, även om vederlaget utgöres av annat än penningar, exempelvis då en begagnad bil ingår som dellikvid vid inköp av ny bil. I försäljning innefattas avyttring genom s. k. avbetalningsköp.
Beträffande ianspråktagande för annat ändamål än försäljning se an— visningarna till 4 5.
till 4 5.
1. Skyldighet att erlägga skatt'åvilar rörelseidkare som producerar skat- tepliktiga varor oavsett om han företager någon bearbetning av varorna, exempelvis trädgårdsodlare.
2. Med material förstås råvara, halvfabrikat eller annan vara, som är avsedd antingen att ingå såsom beståndsdel i förädlad eller genom sam- 1 mansättning framställd vara eller att förbrukas i den egentliga produk- l tions- eller bearbetningsprocessen annorledes än genom förslitning.
3. Där varor av samma slag förvärvas av registrerad rörelseidkare för att användas icke blott för återförsäljning eller såsom material vid tillverkning
; (skattefritt inköp) utan även för annat ändamål, exempelvis privat för-
brukning (skattepliktigt inköp), erfordras icke uppdelning vid inköpet,
i utan varorna må levereras utan skattepåföring. Till den del varorna för- l brukas av köparen privat inträder skattskyldigheten i enlighet med stad- ] gandet i 1 mom. första stycket b) i samband med varans ianspråktagande ' av köparen.
4. Med ianspråktagande av vara för annat ändamål än försäljning eller användning såsom material vid tillverkning av vara förstås icke endast : uttag av vara ur den skattskyldiges rörelse för personligt ändamål utan även i exempelvis överföring av en skrivmaskin från en skrivmaskinsfabrikants ? lager för användning på hans kontor. Med dylik överföring är att jämställa ' ians-pråktagande .av vara, som den "skattskyldige tillverkat för använ-dning inom rörelsen annorledes än såsom material vid tillverkning av vara, ex- empelvis ett byggnadsföretags ianspråktagande av inom företaget tillverkade snickeriarbeten för användning vid företagets byggnadsverksamhet.
Såsom ianspråktagande av vara för annat ändamål än försäljning eller användning såsom material vid tillverkning av vara är även att anse ut- hyrning av vara. Där vara, som uthyrts, senare försäljes, skall skatt icke utgå vid försäljningen, enär begagnade varor icke äro skattepliktiga.
Enär skatt skall uttagas vid försäljning till oregistrerad köpare, skall
i skatt påföras varor som försäljas till byggmästare, vilken ägnar sig uteslu- » tande åt att uppföra byggnader och därför icke är registrerad. Om bygg- l mästare jämväl bedriver tillverkning av varor, t. ex. vid egen snickeri- i fabrik, och regelmässigt försäljer produkter därifrån, äger han registrera » sig och därmed utan skatt inköpa varor av de slag, som användas vid till- verkningen. Han har då att lämna redovisning dels för sin försäljning av tillverkade varor, dels för den egna förbrukningen av dylika varor [ian- språktagande enligt 7 5 b)].
5. Vid beräkning av den årsomsättning som är avgörande för frågan,
huruvida skyldighet föreligger för rörelseidkare att låta registrera sig, skall iakttagas följande.
För fastställande av skattskyldighet enligt första stycket a) och b) skall rörelseidkarens omsättning under det kalenderår som förflutit närmast före löpande redovisningsperiod vara avgörande (angående redovisnings- period se 9 5). Därest skattskyldig rörelseidkares omsättningsförhållanden efter närmast föregående års utgång undergått förändring, som kan an- tagas bliva varaktig och som bör föranleda skattskyldighetens upphörande, må rörelseidkaren efter framställning hos beskattningsmyndigheten befrias från skattskyldighet. Beskattningsmyndigheten kan i sådant fall, även utan att rörelseidkaren gjort ansökan därom, föreskriva att skattskyldigheten skall upphöra.
Skattskyldighet för den som påbörjar rörelse är beroende av de omsätt- ningsförhållanden som med hänsyn till rörelsens beskaffenhet kunna anta- gas komma att föreligga.
till 6 &. Föreligger förhållande som i 3 mom. angives, skall säljaren uttaga skatt även om köparen överlämnat registreringsbevis och försäkran.
till 7 5.
1. Med det för varan avtalade vederlaget förstås vid försäljning till åter- försäljare fakturanettovärdet, dvs. varans pris minskat med kvantitetsra- batter. Vid försäljning till konsument utgör vederlaget den bestämda mot— prestationen. Vid avbetalningsköp skall förekommande pristillägg icke ingå i beskattningsvärdet. I vederlag skall inräknas värdet av icke kontant mot- prestation.
2. Värde av emballage må frånräknas varuvärde endast i den mån fråga är om returemballage, vars värde regelmässigt krediteras köparen. Debi- teras köparen icke returemballagets värde, uppkommer ej fråga om dess inräknande i beskattningsvärdet. Där annat emballage än returemballage debiteras säljaren i särskild ordning, skall värdet inräknas i beskattnings- värdet. Fraktkostnader skola ingå i beskattningsvärdet endast om kost- naderna äro schematiskt inkalkylerade i priset för varan. Där särskilt frakt- tillägg är bestämt med hänsyn till verkliga fraktkostnader i varje enskilt fall, skall tillägget sålunda icke inräknas i beskattningsvärdet.
& l
Utkast till Förordning om särskild varuskatt
Härigenom förordnas som följer. AVDELNING I
Allmänna bestämmelser
1 5.
För vara, som är upptagen i en vid denna förordning fogad förteckning, skall i den mån ej annat av förteckningen framgår, där varan inom riket yrkesmässigt försäljes eller på annat sätt tages i anspråk eller ock införes till riket, enligt vad nedan sägs till staten erläggas särskild skatt (särskild varuskatt).
Skatt utgår icke för vara, som å apotek beredes för försäljning enligt recept av läkare, veterinär eller tandläkare.
2 &. Beskattningsmyndighet är, beträffande försäljning och annat ianspråk- tagande inom riket, kontrollstyrelsen och, beträffande införsel till riket, generaltullstyrelsen.
3 &. Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger, då syn- nerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt.
AVDELNING II
Bestämmelser avseende försäljning och annat ianspråktagande inom riket
4 &.
Skatten skall erläggas av a) tillverkare av skattepliktig vara och b) partihandlare, vilken för försäljning till återförsäljare till riket inför skattepliktig vara, där partihandlaren blivit registrerad enligt bestämmel- sernai 5 &.
Såsom skattepliktig tillverkning är, såvitt avser vara som enligt förteck- ningen beskattas efter värde, att anse även etikettering, omformning eller omarbetning av vara, avsedd att hållas till salu i sålunda förändrat skick. I fråga om vara, avsedd att saluhållas i särskild förpackning, såsom flaska, tub, burk eller dylikt, är varans anbringande i förpackningen jämväl att anse såsom skattepliktig tillverkning.
5 &.
1 mom. Den som yrkesmässigt tillverkar skattepliktig vara är skyldig att hos kontrollstyrelsen anmäla sig för registrering. Partihandlare, som i 4 5 första stycket b) avses, må efter kontrollstyrelsens prövning registreras, därest hans införsel till riket av sådana skattepliktiga varor, beträffande vilka registrering avses skola ske, är av större omfattning.
2 mom. Anmälan för registrering ävensom ansökan om registrering skall göras skriftligen hos kontrollstyrelsen och skall innehålla uppgift angående vederbörandes fullständiga namn och postadress, företagets namn, rörelsens art och belägenhet, de varuslag, beträffande vilka registrering avses skola ske, samt dagen för tillverkningens eller försäljningens påbörjande.
I beviset skola angivas de varuslag, registreringen avser.
Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan eller ansökan om registrering, är den registrerade skyldig att därom underrätta kontrollstyrelsen senast åtta dagar därefter.
Om verkställd registrering skall kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis. 4 3 mom. Tillverkare, som är registreringsskyldig, må icke innan registre- ring skett bedriva försäljning av skattepliktig vara. Utan hinder härav må den som övertagit annans rörelse bedriva densamma under förutsättning att anmälan för registrering göres inom fjorton dagar efter övertagandet. Under tid, då rörelse sålunda fortsättes, skall tillverkaren anses vara re- I gistrerad. ! 6 s. ' Skyldighet att erlägga skatt inträder då varan levereras till köpare eller tages i anspråk för annat ändamål än försäljning.
7 5. Skatten utgår, i enlighet med vad i förteckningen angives, antingen med däri angiven procent av varans beskattningsvärde eller med i förteckningen angivet belopp för varuenhet eller för viktenhet av varan.
8 5. ] Varans beskattningsvärde är lika med det pris, som den skattskyldige : i allmänhet betingar sig för varan vid försäljning till detaljhandlare; och skall varuskatten icke inberäknas i priset. Därest den skattskyldige icke alls eller endast i mindre omfattning bedriver försäljning av varan till ', detaljhandlare eller bedriver försäljning endast till detaljhandlare, med vilken han står i intressegemenskap, skall beskattningsvärdet enligt kon- trollstyrelsens bestämmande beräknas med ledning av eljest tillämpade priser vid försäljning till detaljhandlare eller av priset vid varans försälj- ning i annat handelsled.
1 mom. Skattskyldig skall senast å femtonde dagen i andra månaden efter varje kalendermånads utgång till kontrollstyrelsen insända en på heder och samvete avgiven deklaration angående de varor, beträffande vilka skyldighet att erlägga skatt inträtt under kalendermånaden, därvid skall angivas dels beskattningsvärden, varuenheter eller viktenheter, beroende på den grund efter vilken skatten skall beräknas, dels ock den å varorna belöpande skatten.
Om särskilda skäl därtill äro, äger kontrollstyrelsen föreskriva, att dek- laration skall avse kalenderkvartal i stället för kalendermånad, i vilket fall deklaration skall insändas inom en månad efter varje kalenderkvartals utgång. Kontrollstyrelsen må ock, om särskilda skäl därtill äro, föreskriva att deklaration skall insändas inom annan tid än i det föregående sagts, dock tidigast inom femton dagar och senast inom två månader efter ut- gången av den månad eller det kvartal deklarationen avser.
2 mom. Där ej för viss vara i förteckningen annat angives, äger skatt- skyldig i deklaration som avses i 1 mom. göra avdrag för skatt för vara, som a) av honom använts vid tillverkning av skattepliktig vara, och b) enligt bevis av tullmyndighet utförts ur riket eller till svensk frihamn eller ock enligt bevis av tullmyndighet påförts skatt vid införsel till riket.
3 mom. På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i vad mån avdrag må göras för skatt för vara a) som skattskyldig återtagit;
b) vars försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betal- ning från köparen;
c) som av den skattskyldige tagits i anspråk vid tillverkning av skatte- pliktig vara, där varan blivit förstörd i samband med tillverkningen; och (1) som av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller till svensk frihamn och beträffande vilken vara avdrag för skatt enligt 2 mom. icke må göras.
4 mom. Deklarationens nettoskattebelopp skall, där beloppet icke ut- göres av helt krontal, utföras med närmaste lägre hela krontal.
5 mom. Deklaration skall upprättas å blankett enligt formulär, som fast- ställes av kontrollstyrelsen.
10 5.
Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration som i 9 & avses skall hava insänts, genom insättning å kontrollstyrelsens postgiro- konto erlägga enligt deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke insändes inom föreskriven tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skattebelopp, som upplupit under någon redovisningsperiod in- om senast förflutna tolv kalendermånader, eller det lägre belopp kontroll-
styrelsen bestämmer. Har skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande deklaration insänts, i samband med erläggande av skatt för en senare redovisningsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppet understigit den deklarerade skatten, skall felande skatt erläggas samtidigt med deklarationens insändande.
11 ä.
1 mom. Underlåter skattskyldig att insända deklaration eller befinnes insänd deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätteligen skall utgå, och den tid, inom vilken skatten skall erläggas.
2 mom. Erlägges icke skatten inom tid, som angives i 10 5 eller som kon- trollstyrelsen med stöd av 1 mom. föreskrivit, må kontrollstyrelsen med- dela den skattskyldige förbud tillsvidare, till dess skatten guldits, att för- foga över skattepliktig vara. ,
3 mom. Skattskyldig är pliktig att, då kontrollstyrelsen det påfordrar, hos styrelsen ställa säkerhet för skattens behöriga erläggande till belopp, som styrelsen finner erforderligt.
Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. sägs äga motsvarande tillämpning.
& mom. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna för- i ordning åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kon- ! trollstyrelsen omedelbart utmätas.
12 5.
För utövande av kontrollen över skatten äger kontrollstyrelsen anlita biträde av särskilda kontrolltjänstemän. Kontrolltjänsteman äger på an- fordran att när som helst erhålla tillträde till samtliga lokaler och utrym- men, som av skattskyldig användas för tillverkning, lagerhållning eller försäljning av skattepliktig vara.
13 ä.
1 mom. Skattskyldig är pliktig att ordna sin bokföring på sådant sätt, , att den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör kontroll över till- ! verkning, inköp och försäljning eller annat ianspråktagande i rörelsen, samt att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänste- man sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
Skattskyldig skall vidare ställa sig till efterrättelse de särskilda före- skrifter, som kontrollstyrelsen för erhållande av en betryggande kontroll över skattens behöriga utgörande meddelar, ävensom de anvisningar kon- trolltjänsteman i enlighet med kontrollstyrelsens föreskrifter kan komma att lämna. -
2 mom. Skattskyldig skall för kontrollen utan ersättning tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman erforderliga prov å vara samt
i förekommande fall beskrivning över vara ävensom ställa för kontrollen nödiga hjälpmedel till förfogande och lämna behövlig handräckning.
Vad i första stycket stadgas om skattskyldig skall äga motsvarande till- lämpning i fråga om annan rörelseidkare som bedriver tillverkning av skat- tepliktig vara eller av vara, beträffande vilken det kan antagas att skatte- plikt föreligger.
14 5.
Den, som utan att vara skattskyldig bedriver tillverkning eller försälj- ning eller förmedlar försäljning av skattepliktig vara, är skyldig att på an- fordran lämna sådana uppgifter om sin rörelse, som kontrollstyrelsen eller
' kontrolltjänsteman finner erforderliga för skattekontrollen, ävensom att, I där kontrollstyrelsen finner det påkallat för kontrollens utövande, till- , handahålla sina handelsböcker med tillhörande handlingar.
Skyldighet, som i första stycket sägs, föreligger jämväl för den som idkar
' handel med vara, vilken användes vid framställning av skattepliktig vara. I
AVDELNING III
Bestämmelser avseende införsel till riket
15 &. Skatten skall erläggas av den för vars räkning införseln äger rum. Skyldighet att vid införsel erlägga skatt föreligger icke för partihand- lare, som är registrerad enligt 5 5, till den del införseln avser vara, tillhö- rande varugrupp som angivits i det av kontrollstyrelsen för honom utfär- dade registreringsbeviset.
16 3.
För vara, som införes till riket för att saluhållas efter etikettering, om- formning eller omarbetning eller efter anbringande i särskild förpackning eller eljest för att användas vid tillverkning i förvärvssyfte av annan vara, är beskattningsvärdet lika med varans värde, beräknat enligt 4 & tulltaxe- förordningen, med tillägg av den å varan belöpande tullen. Enligt samma grund beräknas beskattningsvärdet för vara, som införes till riket för an- nat ändamål än försäljning eller användning i förvärvssyfte.
I övrigt skall vad i 7 och 8 åå sägs angående skatt och beskattnings- värde äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 8 5 stadgas angående kontrollstyrelsens bestämmande av beskattningsvärde skall avse general- tullstyrelsens och kontrollstyrelsens gemensamma bestämmande.
17 5. Då skattskyldig som i 15 & avses till riket inför skattepliktig vara, skall han, där ej annat nedan stadgas, i samband med tulltaxeringen av varan till
tullmyndigheten i två exemplar avlämna en på heder och samvete avgiven deklaration angående varans beskattningsvärde.
Deklaration erfordras icke beträffande vara, för vilken skatt utgår med i förteckningen angivet belopp för viktenhet eller varuenhet, ej heller be- träffande vara som avses i 16 5 första stycket. I fråga om vara som sist sagts skall den skattskyldige i stället till tullmyndigheten avlämna skrift- lig försäkran i två exemplar rörande ändamålet med införseln; dock att sådan försäkran icke erfordras om det är uppenbart att varan införes för annat ändamål än försäljning eller användning i förvärvssyfte.
18 å.
Skatt, som enligt avgiven deklaration eller enligt av tullmyndigheten 1 verkställd uträkning belöper å införd vara, skall erläggas till tullverket samtidigt med tullen. Vad i fråga om tull finnes stadgat rörande betalnings- anstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd eller utebliven betalning skall äga motsvarande tillämpning beträffande skatten.
19 å.
Deklaration eller försäkran, som avses i 17 5, skall slutligt granskas av kontrollstyrelsen och skall för sådant ändamål det ena exemplaret av handlingen av tullmyndigheten översändas till kontrollstyrelsen.
Befinnes vid granskningen att skatt påförts med för högt eller för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen till den skattskyldige snarast utbetala för mycket erlagd skatt respektive påföra den skattskyldige felande skatt samt i sistnämnda fall bestämma och meddela den skattskyldige tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas.
Vad i 11 5 är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skattskyldig som avses i denna paragraf.
20 5.
För vara, som införts till riket men sedermera utförts ur riket eller till svensk frihamn, må restitution av skatt åtnjutas i den ordning och om- fattning Kungl. Maj:t bestämmer. i
Skatt utgår icke för vara, som införes under sådana omständigheter, att för densamma åtnjutes tullfrihet enligt 5, 6 eller 8 & tulltaxeförordningen eller ock tullindring enligt 9 & samma förordning; dock att skattskyldighet ! föreligger vid återinförsel av vara, för vilken skatt icke erlagts eller för 1 vilken erlagd skatt restituerats. l
l l 1
21 %.
Tullmyndighet åligger att till kontrollstyrelsen lämna uppgift angående den införsel till riket av skattepliktig vara, som äger rum för enligt 5 & registrerad tillverkares eller partihandlares räkning.
22 %. Formulär till deklaration, försäkran och uppgift, som avses i 17 och 21 55, fastställas av generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt.
AVDELNING IV
Ansvar-sbestämmelser m. m.
i 23 &.
Bedriver tillverkare försäljning av skattepliktig vara innan registrering skett, straffes med dagsböter, ej under tjugu.
Den som i strid mot förbud, varom i 11 5 2 eller 3 mom. sägs, förfogar över vara, straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständig- heterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Underlåter någon i andra fall än nu sagts att fullgöra vad honom ålig— ger enligt denna förordning eller med stöd av densamma meddelade före- skrifter, straffes med böter, högst trehundra kronor.
24 &.
Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga skattskyldig att fullgöra vad honom åligger enligt denna förordning eller med stöd av densamma med- delade föreskrifter, dock att föreläggande icke må avse inbetalande av skatt.
25 5. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
26 &.
Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa affärs— förhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, som här- emot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.
Polismyndighet åligger att tillhandagå kontrollstyrelsen eller kontroll- tjänsteman med begärd upplysning om person eller företag, som kan an- tagas bedriva i denna förordning avsedd tillverkning.
' 27 5. I
28 &. Brott, som avses i 23 5 tredje stycket, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen.
29 å. Kungl. Maj:t äger utfärda för tillämpningen av denna förordning erfor- derliga föreskrifter.
Övergångsbestämmelse
Vad i 5 5 1 mom. stadgas om skyldighet för tillverkare av skattepliktig vara att hos kontrollstyrelsen anmäla sig för registrering skall icke gälla tillverkare, som hos styrelsen gjort anmälan enligt 5 5 1 mom. förord- ningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt och som bedrivit enligt nämnda förordning skattepliktig tillverkning under någon del av perio- den — — — och som icke före ikraftträdandet av denna förordning gjort sådan anmälan om nedläggande av rörelsen, som i 5 5 2 mom. andra stycket förenämnda förordning avses.
Förteckning över
varor, för vilka särskild varuskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning hänförliga till nedan- stående statistiska nummer
ANM. 1 (till Kakaopulver och Kakaosmör). För kakaopulver och kakaosmör, som införas till riket, skall skatt uteslutande erläggas vid införseln.
ANM. 2 (till Kakaopulver). Där av registrerad tillverkare framställt eller av honom annor- ledes än i för detaljhandeln avsedda förpack- ningar, innehållande högst 500 g, inom riket inköpt eller till riket infört kakaopulver av honom försäljes eller eljest uttages från rörel- sen i dylika förpackningar, må kontrollstyrel- sen efter framställning medgiva honom resti- tution av skatt med 1 krona 75 öre för kilo- gram av sålunda försålt eller eljest från rö- relsen uttaget kakaopulver.
ANM. 3 (till Kakaopulver och Kakaosmör). Av— drag enl. 9 5 2 mom. må ej göras för skatt för kakaopulver eller kakaosmör.
Skattesats Statis- procent tiskt Varuslag av be- kronor kronor nr skatt— för va- för nings— ruenhet kilogram värdet Kaffe 153 orostat ...................................................... 0:35 154 rostat, kaffesurrogat med tillsats av kaffe här- under inbegripet ....................................... 0:45 ANM. För kaffe skall skatt uteslutande erläg- gas vid införsel till riket. Kakaobönor 295 med skal, orostade ............... 2:75 rostade ................................................... 3250 ANM. 1. Skatt skall icke erläggas för kakaobö- nor vid införsel till riket, där den för vars räkning införseln äger rum är tillverkare, som registrerats enligt 5 5, ej heller vid försälj- ning av kakaobönor från någon, som regist— rerats enligt 5 5, till registrerad tillverkare. ANM. 2. Avdrag enl. 9 5 2 mom. må ej göras för skatt för kakaobönor. Kakaopulver 296 i för detaljhandeln avsedda förpackningar, in- nehållande högst 500 g .............................. 1275 annat ...................................................... 3250 297 Kakaosmör ................................................ 3250
skattesats
procent
tiskt Varuslag av he- kronor kronor nr » skatt- för va— för nings— ruenhet kilogram värdet
ur 298-302 Choklad- och konfityrvaror, hänförliga till föl- jande varugrupper:
karameller, ofyllda, innehållande minst 98 viktprocent socker eller glykos .................. 1:25
choklad eller ersättningsmedel härför, med eller utan tillsats av socker eller sötnings— medel;
lakritsvaror, med tillsats av socker, sötnings- medel, kryddor eller essenser;
karameller, fyllda eller ofyllda, innehållande mindre än 98 viktprocent socker eller glykos, praliner, konfekt, dragéer, kola, pastiljer, tab- letter, tuggummi, skumstrutar, kokosbollar och dylika sötsaker ävensom sötsaker helt eller delvis utgörande eller innehållande gla- serade eller kanderade frukter, här, andra växtdelar eller ersättningsmedel härför;
rån eller 5. k. wafers med överdrag eller mel- lanlägg av choklad, socker, fruktgelé eller dy- likt; i utformade figurer, stänger eller stycken framställda sötsaker, innehållande: lakrits, även utan tillsats av socker, söt- ningsmedel, kryddor eller essenser; marsipan, mandelmassa eller liknande mas- sa; marmelad eller ersättningsmedel härför;
med socker eller sötningsmedel försatta pul- ver och tabletter, avsedda för beredning av läskedrycker .............................................. 2 200
ANM. 1. Bestämmelserna i förordningen om särskild varuskatt äro icke tillämpliga ä föl- jande varor, nämligen glasspnlver, s. k. fast— lagsmassa, tårtor, bakelser, tebröd och lik- ] nande bakverk. Vad nu sagts gäller även om bakverket är tillsatt eller belagt med eller * däri på annat sätt ingår choklad eller andra varuskattehelagda varor eller socker, under | förutsättning dock att varan bibehållit karak- tären av tårta, bakelse, tebröd eller liknande * bakverk. ,
konfityrvara, innehållande produkt av kakao- böna, införes till riket för annans än regist- rerad partihandlares räkning eller till riket införd sådan vara av registrerad partihandla- re levereras till köpare eller tages i anspråk för annat ändamål än försäljning, skall skatt utgå, förutom med den år varan enligt denna ANM. 2. Där skattepliktig chokladvara eller
? | |
Statis- tiskt nr
Skattesats
Varuslag
procent av be- skatt- nings- värdet
kronor för va- ruenhet
kronor
för kilogram
ur 540:29
691 ur 592-593
nr 593
ur 593
nr 593
872 ur 2040 :19
förteckning belöpande skatten, jämväl med en tilläggsskatt av 1 krona för kilogram. Därest registrerad partihandlare visar, att varans innehåll av kakaoböna svarar mot en lägre tilläggsskatt än 1 krona för kilogram, skall den lägre tilläggsskatt, kontrollstyrelsen be- stämmer, utgå för varan. Avdrag enligt 9 5 2 mom. mä ej göras för tilläggsskatt.
Kemiska kompresser och tillbehör, avsedda för hårpermanentning .....................................
Tandpulver och tandpasta ............................
Puder, med undantag av ströpuder, samt smink och andra preparat för hudens färgning, läpp- stift härunder inbegripna, ävensom hudkräm och eerat med märkbar tillsats av färg ......
Nlunvatten ....................................................
Nagellack, nagelpasta, nagelpolermedel, nagel— lackhorttagningsmedel och andra dylika för nagelbehandling avsedda preparat samt ögon— hårskräm, ögonbrynsstift och andra liknande preparat för behandling av ögonhår eller ögonbryn ...................................................
Parfymer, luktvatten och andra dylika luktgi- vande preparat, badsalt, nagelbandsvatten, toalettvatten (med undantag av preparatet sprit, glycerin och rosenvatten) samt hår- borttagningsmedel och medel mot transpira— tion (andra än ättiketerpreparat), ansiktslera, ansiktsskum och andra dylika till hudkräm icke hänförliga preparat för hudens vård, hår- vatten, hårolja, pomada, onduleringspreparat samt andra preparat för hårets behandling eller värd än schamponeringsmedel utan ka- raktär av hårinpackniugs—, hårfärgnings- eller härblekningsmedel .....................................
Spelkort; ävensom målade eller tryckta ark, av- sedda att sönderskäras till spelkort ...............
ANM. För spelkort skall skatt uteslutande er- läggas av tillverkare vid leverans från den- ne eller, vad angår till riket införda kort, vid införseln.
40
20
75
20
75
40
1 för lek
till Förordning om tillfällig skatt å vissa kakaoprodukter samt choklad- och konfityrvaror, som vid utgången av månad finnas i lager
Härigenom förordnas som följer.
1 5.
För kakaopulver och kakaosmör samt för choklad- eller konfityrvara, * upptagen i den vid förordningen om särskild varuskatt fogade förteck- ningen, som klockan 12 natten mellan den och den finnas i lager hos den som yrkesmässigt tillverkar eller försäljer dylika varor, skall till staten erläggas skatt enligt vad nedan sägs.
Lika med vara i lager skall anses vara som vid den i första stycket an— givna tidpunkten är under transport från tillverkaren respektive till eller
från säljaren, dock endast där tillverkaren respektive säljaren står faran för godset.
2 &. Skatt enligt denna förordning skall erläggas av
a) tillverkare av choklad- eller konfityrvara, som i 1 & avses, för hos honom befintligt lager av dylik vara samt av kakaopulver och kakaosmör, b) partihandlare, som registrerats enligt 5 & förordningen om särskild varuskatt och vars registrering gäller kakaopulver eller kakaosmör, för hos honom befintligt lager av inom riket tillverkad dylik vara, och
c) annan än som i a) eller b) sägs, som försäljer kakaopulver eller kakao— smör, för hos honom befintligt lager av dylika varor; dock att skatt för kakaopulver som förpackats i för detaljhandeln avsedda förpackningar, innehållande högst 500 gram, skall erläggas allenast för den del av lagret därav som överskjuter 00 kilogram.
Skatten utgår a) för kakaopulver 1) i för detaljhandeln avsedda förpackningar, innehållande högst 500 gram, med 1 krona 75 öre för kilogram, och 2) annat än i 1) [sägs, med 3 kronor 50 öre för kilogram, b) för kakaosmör med 3 kronor 50 öre för kilogram samt e) för choklad- eller konfityrvara med 1 krona för kilogram eller, där den skattskyldige visar att varans innehåll av kakaoprodukt svarar mot en lägre skatt än 1 krona för kilogram, den lägre skatt kontrollstyrelsen be— stämmer.
Sä. i
Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen med biträde av särskilda kontrolltjänstemän.
Kontrolltjänsteman äger på anfordran erhålla tillträde till samtliga lokaler och utrymmen, som användas för tillverkning, lagerhållning eller försäljning av varor som avses i 1 &. Skattskyldig är pliktig att vid anford- ran tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handels— . böcker med tillhörande handlingar.
5 &. Skattskyldig skall senast den till kontro-llstyrelsen av— i lämna en på heder och samvete avgiven deklaration angående sitt lager av * varor, för vilka han enligt 2 5 är skyldig att erlägga skatt. Deklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av kontrollstyrelsen. Där kontrollstyrelsen för granskning av deklaration finner ytterligare uppgifter erforderliga, skola sådana lämnas av den skattskyldige. !
6 %.
Underlåter skattskyldig att avlämna dek-laration eller finnes avlämnad deklaration oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt, som rätte—
' ligen skall utgå. | | I I
7 %.
Skattskyldig skall senast den erlägga enligt deklaratio— nen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto, kontrollstyrelsen dock obetaget att på framställning av skattskyldig när särskilda skäl därtill föranleda medgiva anstånd, dock längst till utgången av
8 &. Försummar någon att inbetala skatt enligt denna förordning, må skatten ' på framställning av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.
Vara, för vilken skatt erlagts enligt denna förordning, skall, i vad avser rätt till avdrag i sådan deklaration som i 9 5 förordningen om särskild varu- skatt avses, så anses som hade skatten erlagts enligt sistnämnda förordning.
95. !
10 5.
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, kontrollstyrelsen äger, när synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av skatt enligt denna förordning.
Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, straf- fes med dagsböter; och må kontrollstyrelsen vid vite förelägga den upp- giftspliktige att fullgöra sin deklarationsskyldighet.
12 5. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
13 5.
Vad som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning mä ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon håremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i straff- lagen.
Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsägande.
14 å. Brott, som i 11 å sägs, må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av kontrollstyrelsen. 15 &.
Kungl. Maj:t äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämp— ningen av denna förordning.
Utkast till Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
Härigenom förordnas, dels att 4 5 1 mom. samt 9, 11 och 22 åå förord- ningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att den vid förordningen fogade förteck- ningen över Varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas, skall erhålla den ändrade lydelse, som framgår av härvid fogad bilaga.
4 5. 1 mom. Skyldighet att _ —— _ då varan a) _____ b) —————
c) av registrerad säljare uttages från rörelse för annat ändamål än för— säljning, därvid med sådant uttag från rörelse är att jämställa utlämnande av skattepliktig vara såsom pant;
d) —————
e) ————— Skattskyldighet föreligger _ _ _ registreringen upphör.
| ...
3 Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer äger, då syn— nerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring av försälj- ningsskatt.
? y .. .. 1 mom. Kontrollstyrelsen äger vägra registrering av annan registrerings— sökande än den som yrkesmässigt försäljer skattepliktig vara av egen till— verkning eller låta avregistrera annan säljare än den som försäljer dylik vara, där sökanden eller säljaren icke äger driva handel eller rörelse här i | riket eller grovt åsidosatt honom åvilande förpliktelser enligt denna förord— ) ning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter eller ock lämnat riket utan att hava förordnat behörigt ombud eller eljest under längre tid än tre månader icke varit för kontrollstyrelsen anträffbar. 2 mom. Om verkställd _ _ _ skattefri försäljning.
22 &. Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration som i 18 & avses skall hava avlämnats, genom insättning å kontrollstyrelsens postgiro— konto erlägga enligt deklarationen upplupen sk'att eller, om deklaration : icke avlämnas inom föreskriven tid, preliminärt skattebelopp svarande ; mot det högsta skattebelopp, som upplupit under någon deklarationsperiod ! inom senast förflutna tolv månader, eller det lägre belopp kontrollstyrelsen * bestämmer. Har skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, i sedan felande deklaration avlämnats, i samband med erläggande av skatt i för en senare deklarationsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppct understigit den deklarerade skatten, skall felande skatt erläggas samtidigt med deklarationens avlämnande.
I fall — _ _ skall erläggas. Erlägges icke _ — _ skattepliktig vara.
Förteckning över varor, för vilka försäljningsskatt skall erläggas,
i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning upptagna under nedan- stående statistiska nummer
Skattesats sskaill'd Minimiskatt (i kronor) för procent kronor skat- registrerad säljare med av be- för va- tesats skattepliktig forsaljnmg skatt— ruen— för nings— het vissa av enbart Statistiskt V ] värdet varor egen eller nr arus ag vid egen och i im- mindre om- eljest port, fattning an- ' kro- nans till- nor verkning för per per per 100 kg per år mån. är män. ur 1992 :1 Grammofoner med fjä- derverk .................. 30 ur 1815:2 Grammofonverk, sepa- ur 1885:2 rata eller ingående i ur 1889:7 andra möbler eller nr 199221 apparater än gram- mofonautomater: enkelspelare : verk med en skiv- hastighct ............ 15 verk med flera skivhastigheter 30 Ö skivväxlare : verk med en skiv- * hastighet ............ 25 J verk med flera ] skivhastigheter 50 1 200 100 3600 300 | nr 188927 Grammofonautomater 250 ' 1992:2 Färdiga grammofon- skivor, ej hänförliga till nr 1992: avsedda för en av- ; spelningshastighet understigande 45 1 varv per minut ...... 3 1 andra .................. ' Anm. Skatt skall ej utgå för: ! varor, vilka _ _ _ till konsument; ; ordnar, medaljer _ — _ utan betalning; J färdiga grammofonskivor, avsedda för undervisningsändamål, med huvudsak- sakligen intalad text eller inspelade signaler eller ljud utan musikalisk syft- , ning; ej heller för färdiga grammofonskivor, framställda var och en i endast ; exemplar. '
Utkast till Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt
| Härigenom förordnas, att 1 5, 2 5 1 mom. samt 10, 12, 14 och 16 55 förordningen den 21 maj 1954 om brännoljeskatt skola erhålla ändrad ly- ' delse på sätt nedan stadgas.
1 5. ' Ägare av registrerat motorfordon, vilket drives med brännolja, är skyldig j att i den omfattning nedan stadgas till staten erlägga brännoljeskatt. Skatt- ) skyldighet föreligger för brännolja, som förbrukas för drift av fordonets motor eller av annan i fordonet nyttjad motor. Vad nu _ _ _ eller saluvagnslicens. !
2 &.
1 mom. Med brännolja förstås i denna förordning flytande petroleum- produkt, som användes för drivande av motor i fordon och för vilken icke utgår skatt enligt förordningen om särskild skatt å bensin och motor- sprit.
Där ägare av registrerat motorfordon avser att använda brännolja till fordonet, åligger det honom att innan så sker göra anmälan härom till kontrollstyrelsen med angivande av sitt fullständiga namn, mantalsskriv-
' ningsort och postadress, motorfordonets registreringsnummer samt tid- punkten för Övergången till drift med brännolja. Inträder ändring _ _ _ kontrollstyrelsen härom.
! 10 &. | | &
12 5.
Ägare av brännoljedrivet motorfordon är skyldig att senast inom 15 da- gar efter varje kalenderkvartal till kontrollstyrelsen ingiva deklaration angående den myckenhet brännolja, som under kvartalet använts för drift som i 1 & sägs.
Kontrollstyrelsen äger _ —— _ deklarationsperiodens utgång.
14 &.
I deklarationen skola upptagas följande uppgifter, nämligen
1. den skattskyldiges namn, hemvist och postadress;
2. kvantiteten under deklarationsperioden förbrukad brännolja och den härå belöpande skatten; samt
3. den körsträcka, som med varje fordon tillryggalagts under deklara- tionsperioden.
Där kontrollstyrelsen så förordnar, må uppgift som i första stycket 3. avses lämnas i handling, som fogas till deklaration eller eljest på sätt som styrelsen föreskriver.
Har kontrollstyrelsen — _ _ må föreskriva.
16 å.
Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration skall hava ingivits, genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto erlägga en- ligt deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke ingives inom föreskriven tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skatte— belopp, som upplupit under någon redovisningsperiod inom senast förflut- na tolv kalendermånader, eller det lägre belopp kontroll-styrelsen bestäm— mer. Har skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande deklaration ingivits, i samband med erlägggande av skatt för en senare redovisningsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppct understigit den deklarerade skatten, skall fe— lande skatt erläggas samtidigt med deklarationens ingivande.
I fall _ _ _ skall erläggas.
Erlägges icke _ _ _ med brännolja.
Utkast till Förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker
ber 1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan stadgas.
1 %. För läskedrycker _ _ _ nedan sägs. Med läskedrycker förstås i denna förordning mineralvatten samt kol— syrade drycker, vilka icke äro hänförliga till rusdrycker eller maltdrycker.
7 %.
2. Skattskyldig skall senast vid den tidpunkt, då deklaration skall hava insänts, genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto erlägga en- ligt deklarationen upplupen skatt eller, om deklaration icke insändes inom föreskriven tid, preliminärt skattebelopp svarande mot det högsta skatte-
F | i % Härigenom förordnas, att 1 5 och 7 % 2 mom. förordningen den 22 decem- !
belopp, som upplupit under någon redovisningsperiod inom senast för- flutna tolv kalendermånader, eller det lägre belopp kontrollstyrelsen be- stämmer. Har skattskyldig erlagt preliminärt skattebelopp, äger han, sedan felande deklaration insänts, i samband med erläggande av skatt för en senare redovisningsperiod tillgodoräkna för mycket erlagd skatt. Har det preliminära skattebeloppct understigit den deklarerade skatten, skall felande skatt erläggas samtidigt med deklarationens insändande.
RESERVATIONER OCH SÄRSKILDA YTTRANDEN
Reservation av herrar Kollberg och Eric Nilsson
Vi har, såsom framgår av det följande, icke ansett oss kunna biträda kommitténs förslag i alla delar. De avsnitt, i vilka vi ansett oss böra an- mäla reservation, angår utformningen av vissa delar utav det indirekta skattesystemet. Det är oss emellertid angeläget att i detta sammanhang kraftigt understryka kommitténs uttalande (s. 98), att kommittén icke haft att ta ställning till frågan om tillräckliga skäl föreligger att övergå till en mera vidsträckt användning av indirekta skatter. De av kommittén utfor- made förslagen och gjorda uttalandena samt vår här framförda reservation är sålunda endast av hypotetisk innebörd. Kommittén har emellertid utöver sina principiella ställningstaganden framfört åtskilliga synpunkter och om— dömen, som i och för sig kan läggas på en allmän indirekt beskattning. Detta torde ha föranletts av en strävan att så allsidigt som möjligt belysa problemen. Till vad kommittén sålunda anfört ansluter vi oss i den mån detta kan anses förenligt med kommitténs särskilt angivna ställnings— taganden.
A. Angående allmän tjänstebeskattning samt angående resiaurangskatt som ' ett komplement till en allmän varubeskattning ,
I fråga om beskattning av tjänster har majoriteten i ett allmänt utta- lande (s. 170 0. f.) förordat en dylik beskattning även i sådana fall, då tjänsterna inte kan anses ha samband med handelns tillhandahållande av varor. Vi kan ej dela majoritetens principiella uppfattning av en på detta sätt utformad allmän tjänstebeskattning. Majoriteten har emellertid i den— na del framlagt ett konkret förslag endast då det gäller beskattning av tjänster, som tillhandahålles i samband med restaurang- och serverings- rörelse. Förslaget innebär i praktiken införande av restaurangskatt i sam- band med detaljhandelsskattealternativet. Ej heller detta förslag kan vi biträda. I detta hänseende vill vi anföra.
Skattskyldighet för tillhandahållande av varor och tjänster skall enligt * majoritetsförslaget åvila den som yrkesmässigt bedriver serveringsrörelse. ' Med servering skall därvid förstås tillhandahållande av varor till förtäring
på stället; tillhandahålles jämväl bostad och uttages ett gemensamt pris för kost och logi skall uppdelning av priset ske efter skälig grund. Till- handahållande av kost åt egen personal skall enligt förslaget inte anses utgöra yrkesmässig verksamhet, under det att sådan verksamhet däremot skall anses föreligga, om verksamheten upplåtits på entreprenad till annan. vilken bedriver densamma yrkesmässigt.
Innehavare av serveringsrörelser betraktas enligt majoritetsförslaget så- som återförsäljare och har därför — då de registrerats såsom återförsäljare — inte att erlägga skatt vid inköp av varor. Man har emellertid antagit, att ett antal serveringsföretag inte skulle låta registrera sig som återför- säljare utan föredraga att erlägga skatt vid sina inköp. För båda katego- rierna gäller, att vid serveringen skatt skall beräknas på det pris gästen betalar. För den sistnämnda kategorien (dvs. de icke—registrerade företa- gen) har det förutsatts, att serveringsföretaget skall vid sin redovisning av influten skatt få verkställa avdrag för den vid inköpen erlagda skatten.
Restaurangnäringen i vårt land har under de senaste åren på grund av samhällsutvecklingen kommit att få en annan karaktär än tidigare, i det att den kommit att bli alltmer nyttobetonad. Allt flera människor intager nu- mera sina dagliga måltider på restaurang. Denna utveckling har bl. a. berott på den tilltagande bristen på hemhjälp och, i storstäderna, de långa avstån— den mellan arbetsplatserna och hostäderna. Resultatet härav kan sägas ha blivit, att stora grupper av medborgare är beroende av restaurangerna på ett helt annat sätt än tidigare. Utvecklingen av reselivet, som föranletts av längre semestrar och ökad fritid, har också bidragit till detta resultat. På restaurangerna har dessa faktorer å sin sida haft den inverkan, att man strävat efter att i allt större omfattning tillhandahålla vardagsmat till rim- liga priser. Betydande utgifter har nedlagts för att på restaurangerna skapa en god och trivsam miljö. Ett påtagligt bevis för att restaurangerna alltmer börjat användas för intagande av dagliga vardagsmåltider utgör det faktum, att de forna s. k. tredjeklassrestaurangerna i många fall omändrats eller kommer att omändras till restauranger med huvuduppgift att tillhandahålla enkel och prisbillig mat.
I det pris, som en restaurang betingar sig för tillhandahållna måltider, ingår inte endast restauratörens inköpskostnad för råvarorna utan jämväl andel i restauratörens övriga kostnader såsom lokalhyra, övriga kostnader för restauranglokalerna inberäknat serverings- och ekonomiutrymmen, la- gerhållning samt kostnader för personal osv. Följden härav är, att det pris, som uttages för måltiden vid servering, i genomsnitt till ungefär hälften motsvarar kostnader utöver de inköpskostnader ett enskilt hushåll har att vidkännas för de varor, som ingår i en allmän varubeskattning.
Vägande invändningar kan enligt vår uppfattning riktas mot majoritetens förslag att utvidga varuskatten till en restaurangskatt, som utöver varans
värde kommer att innesluta även de ytterligare kostnader av speciella slag, som är förenade med drivande av restaurangrörelsen.
I detta hänseende må anföras.
1. En grundprincip för hela förslaget om varuskatt 1 detaljistledet är, att skatteprocenten skall vara enhetlig. Uttages en skatt efter samma procent på en vara såväl när den säljs i detaljhandeln som när den tillhandahålles vid servering, blir följden, att skattebeloppet i det sistnämnda fallet blir vä- sentligt högre på grund av att det pris varan betingar vid serveringen är i genomsnitt dubbelt så högt, som då varan säljs i detaljhandeln. Detta med- för även att den procentuella s. k. servisavgiften kommer att automatiskt stiga. Vad nu sagts medför den följden, att en stor grupp medborgare eller alla, som är nödsakade att intaga sina måltider på restaurang, blir avsevärt hårdare beskattade än övriga medborgare. Majoriteten i kommittén har givit uttryck för den uppfattningen, att priset för färdiglagad mat, som säljs i livsmedelsaffärer, inte alltför mycket skiljer sig från priserna på de billigare matserveringarna. Denna uppfatt- ning är enligt vår åsikt överdriven. Livsmedelsaffärerna har inte anledning att i priserna för färdiglagad mat inkalkylera på långt när alla de kost— nader, som restaurangerna tvingas att räkna med.
2. Enligt majoritetsförslaget skall restaurangskatten endast utgå vid yrkesmässig serveringsrörelse. Här kommer med stor säkerhet att uppstå mycket besvärliga tekniska problem, då det gäller att dra gränsen mot den icke-yrkesmässiga serveringen, som skall betala skatt vid inköp av råva- rorna men vara befriad från restaurangskatten. Med icke-yrkesmässig ser- 1 veringsrörelse avses enligt förslaget vissa personalrestauranger, matserve— ringar i kollektivhus, förenings- och klubbrestauranger, inackorderingar, matlag, privata vilo- och rekreationshem etc. Även majoriteten har anfört, att denna gräns i åtskilliga fall kan te sig oklar, men ansett, att det för det stora flertalet fall inte skulle behöva uppstå några särskilda svårig- heter. Det är vår uppfattning, att kommittén högst väsentligt underskattat de svårigheter som här uppkommer.
! 1 l
En ytterligare tillämpningssvårighet vid restaurangskatten är den upp- delning av priset, som måste ske i sådana fall, då priset för mat och rum är kombinerat.
3. Utöver vad som anförts i punkt 2 kan ur kontrollteknisk synpunkt uppstå svårigheter vid genomförandet av majoritetsförslaget. Vi syftar här- vid framför allt på det ovannämnda förfarandet med avdrag för skatt er- lagd vid varuinköpen, som för vissa företagare blir en oundviklig följd av förslaget. Kontrollen av att dessa avdrag verkställes med rätta belopp kom- mer med säkerhet att ställa sig besvärlig och tidsödande såväl fördet stora antalet skattskyldiga som för uppbörds— och kontrollmyndigheterna. I de fall en restaurang inköper varor utan erläggande av skatt, uppstår i stället
komplikationer för handeln, då inköpen äger rum från detaljist, vilket inte torde vara ovanligt då det gäller vissa slag av näringsställen.
4. Därest restaurangskatt ej blir genomförd i samband med den all- männa varubeskattningen kommer enligt majoritetens uppfattning vissa svårigheter att uppstå, då man för kaféer och konditorier har att skilja mellan direktförsäljning och servering. De problem, som härvid kan upp- komma, är emellertid av ringa betydelse i jämförelse med de nyssnämnda kontrolltekniska svårigheterna.
Av det anförda framgår att ett införande av restaurangskatt skulle drabba vissa stora befolk— ningsgrupper hårdare än andra,
samt att en restaurangskatt skulle medföra besvärliga tillämpningspro- blem och kontrolltekniska svårigheter.
För ernående av likformighet i beskattningen konsumenterna emellan och för undvikande av en onödig komplicerad kontroll bör därför en ev. allmän varuskatt inte kombineras med en restaurangskatt utan restaurang- erna skall erlägga varuskatten vid sina inköp av varorna i likhet med vad som gäller för andra förbrukare.
B. Angående skattefrihet för vissa varor för inuesteringsändamål
För överskådlig tid framåt utgör ökad mekanisering och rationalise- ring inom industri, jordbruk och handel en av de viktigaste förutsättning- arna för ekonomiskt framåtskridande. I detta sammanhang skall inte när- mare belysas vikten av, att näringslivet kan fortlöpande modernisera sin produktionsapparat i takt med teknikens utveckling. Härför erfordras avse- värda investeringar. Det svenska näringslivets konkurrenskraft såväl på hemmamarknaden som på utländska marknader kommer att allvarligt för— svagas, om inte ett investeringsvänligt klimat skapas. Även de påfrest- ningar, som vid genomförande av planerade gemensamma marknader och frihandelsområden, nordiska eller europeiska, möter det svenska närings- livet och vilka endast kan mildras genom en höggradig mekanisering, bör härvid uppmärksammas. Problemet är sålunda i dag och för framtiden, hur en ökning av investeringarna skall kunna genomföras. Anledning sak— nas att här underkasta problemet en analys, särskilt som behovet av ökade investeringar i och för sig inte bestrides av någon. Ett direkt motarbetande av ytterligare mekanisering och rationalisering framstår för oss som syn- nerligen olyckligt. En logisk följd härav måste bli, att förslaget om varu- skatt bör utformas så, att skatten inte drabbar de varor, som direkt utnytt- jas till att förbättra produktionsapparaten inom industri, jordbruk och handel.
De tekniska problem, som frihet från varuskatt för investeringar för-
anleder, har kommittén inte underkastat någon granskning. För vår del finner vi en lösning efter nedan uppdragna riktlinjer vara praktiskt genom- förbar.
Oavsett i vilket led varuskatten insättes, uppstår svårigheter för en säl- jare att i det enskilda fallet bedöma, huruvida förvärvet sker för investe- ringsändamål. En omedelbar befrielse från varuskatt är därför knappast genomförbar. I stället torde ett restitutionsförfarande kunna komma till användning. Rätten till restitution för varuskatt, som belöper på investe- ringar, kan anknyta till en årlig deklaration av den, som köpt varorna för sagda ändamål och därvid fått erlägga varuskatt. En deklaration med därför erforderliga uppgifter användes f. 11. som underlag för taxering till investeringsavgift. Vårt förslag innebär, att en liknande redovisning av gjorda investeringar skall företes av den, som ansöker om restitution av varuskatt.
Anledning saknas här att precisera begreppet investering. Det må dock redan här anmärkas, att det investeringsbegrepp, som kommit till använd- ning vid investeringsavgiften, inte kan nyttjas utan vissa modifikationer, såsom att något bottenbelopp givetvis inte skall förekomma samt att skatte- fri investering skall direkt avse varor för produktions- och distributions— apparaten.
Vid taxering till investeringsavgift knyts avgiftsskyldigheten till den tid- punkt, då investeringen är fullbordad. En restitutionsrätt för varuskatt bör jämväl anknytas till sagda tidpunkt. Emellertid kan ett betydande dröjsmål med restitution föranledas av att utförandet av t. ex. mera om- fattande anläggningsarbeten sträcker sig Över en längre tidsperiod. För sådana fall bör en möjlighet öppnas att erhålla en preliminär skatteresti- tution. Förutsättning bör då vara, att investeringen är kostnadskrävande och att den sträcker sig över ett år.
Därest ett införande av en allmän varuskatt skulle komma att övervägas, bör bestämmelser av här angiven innebörd utarbetas.
C. Angående skatt på elkraft som ett komplement till en allmän varu— beskattning
Kommitténs majoritet har ansett, att skatt på elkraft bör uttagas som ett komplement till en allmän varuskatt. Motiveringen är väsentligen hän- synen till de betydande inkomster, som den nuvarande skatten på indu- striell kraft ger. Därjämte har kommittén ifrågasatt utvidgning av skatten till att omfatta jämväl s. k. borgerlig kraft. Detta har motiverats med att den allmänna varuskatten skulle för de enskilda hushållen träffa även kol och olja. Av tekniska skäl finner kommittén det å andra sidan inte möjligt att låta varuskatten omfatta brännved, för vilket ändamål veden än använ—
des. Vi kan inte biträda majoritetens förslag om uttagande av skatt på elkraft.
Under diskussionen om den nuvarande elskatten har framhållits, att möj- ligheten till övervältring av skatten är helt obefintlig i fråga om åtskilliga av våra exportvaror samt att de stora konsumenterna av elkraft är att fin- na just inom exportindustrien såsom järn- och stålverk, pappersmasse- fabriker och pappersbruk. Vad vidare angår t. ex. den elektrokemiska in- dustrien, för vilken elkraften utgör den väsentliga råvaran, har elkraftut- redningen särskilt understrukit, att en övervältring av elskatten med hän— syn till rådande konkurrens inte är möjlig. Därjämte har anmärkts, att el- skatten för den industriella produktionen över huvud taget utgör en kost- nadsfördyrande faktor av mycket varierande styrka.
Beträffande beskattningen av elkraft för s. k. borgerlig förbrukning, vilken beskattning tidigare förekom under en kortare tid, ansåg riksdagen så betydande svårigheter uppstå vid tillämpningen, att skatten på sådan förbrukning upphävdes redan efter ett år.
Såsom allmänna skäl för att undantaga elkraften från beskattning, bör särskilt framhållas värdet av elektrifieringen, som i hög grad bidrager till att bereda bättre levnadsvillkor för alla samhällsklasser, mest måhända för landsbygdens befolkning. För husmödrarna har de under senare tid tillkomna elkraftdrivna maskinerna och redskapen av olika slag, som underlättar det tyngsta hushållsarbetet och som utan överdrift kan sägas ha åstadkommit en revolution på detta område, varit till största gagn. Ge- nom att uttaga skatt på hushållsförbrukningen av elkraft skulle man för— dyra och därigenom försvåra utnyttjandet av alla de genom elektrifieringen inöjliggjorda anordningar, som i så hög grad förbättrat folkets levnadsvill- kor. Elkraftutredningen har också ansett, att även en elskatt av måttlig storlek, lagd på den borgerliga förbrukningen, skulle medföra betydande olägenheter.
Det må i detta sammanhang också erinras om det betydelsefulla i att elektrifieringen av landsbygden fullföljes. Detta fullföljande kan hänimas om priset på elkraften fördyras genom en skatt.
Vad gäller användandet av elkraft inom näringslivet är det alldeles på- tagligt, att elkraften möjliggjort rationaliseringar, bl. a. genom att den underlättat ökad mekanisering. Med vår tidigare tillkännagivna uppfatt- ning, att investeringar för industri, jordbruk och handel inte bör försvåras genom beskattning, är det följdriktigt, att vi ställer oss avvisande till be- skattning av elkraft.
Det har gjorts gällande att priset på elkraft för industriellt bruk i vårt land är så lågt, att de svenska företagen utan risk för minskad konkurrens— kraft skulle kunna bära den ökning av produktionskostnaden, som elskat- ten föranleder. Utan att närmare gå in på detaljerna i detta frågekom— plex må erinras om den nyligen beslutade höjningen med 20 procent av
taxorna för högspänd elkraft, varigenom ev. förekommande marginal till de svenska företagens fördel kommer att reduceras. Detta förhållande är så mycket allvarligare som en gynnsam kostnadsutveckling är av sär- skild vikt för det svenska näringslivets konkurrenskraft på exportmarkna- derna.
Elektrifieringen av kommunikationerna får anses vara en för hela lan- det synnerligen ändamålsenlig investering av stort nationalekonomiskt värde.
Kommittén har enhälligt föreslagit, att kol och olja, som användes direkt i produktionen, inte skall vara föremål för varubeskattning. Enär elkraften i viss mån har samma uppgift i produktionen som dessa varor, framstår kommitténs majoritetsförslag att bibehålla den nuvarande beskattningen av industriell elkraft såsom anmärkningsvärt. En betänklig snedvridning i skilda hänseenden kan förväntas vid en sådan beskattning.
Sammanfattningsvis må anföras. Elskatten, särskilt vad angår hushållsförbrukningen, kan motverka en inte minst med hänsyn till den minskade arbetskraften för hushållsarbete nödvändig upprustning av hemmen. För industri och jordbruk erbjuder eldriften en viktig möjlighet till arbetsbesparande mekanisering, vilken bör stimuleras. Betydelsen av landsbygdens elektrifiering är ett känt faktum. Inom åtskilliga industrigrenar verkar en elskatt försvagande på företagens konkurrenskraft. Ett undantagande av elkraften från en allmän varuskatt erbjuder inte någon svårighet.
Med hänsyn till här anförda synpunkter anser vi, att en allmän varuskatt inte bör kompletteras med skatt på elkraft.
D. Angående utformningen av partihandelsalternativet och frågan om öppen skatt
Utformningen av partihandelsalternativet
Kommittén har framlagt två alternativa förslag till anordnande av en all- män varuskatt, detaljhandelsskatt och partihandelsskatt. Såsom framgår av kommitténs betänkande betecknas såsom detaljhandelsskatt en skatt som uttages vid försäljning till konsument, oavsett om försäljningen sker från detaljhandeln, partihandeln eller producent. Såsom partihandelsskatt betecknas en skatt, som regelmässigt —— oavsett vem som är säljare _ uttages vid försäljning till detaljhandlare men i vissa fall vid försäljning till konsument. Benämningarna detaljhandelsskatt, resp. partihandelsskatt är sålunda ej helt adekvata, eftersom båda formerna på grund av praktiska hänsyn inte kunnat renodlas.
Problemet om beskattningsvärdet ställer sig olika vid de båda alterna— tiven. Vid detaljhandelsskatten beräknas skatten på det pris, som gäller
vid försäljning till konsument, vilket pris i regel är ett objektivt konstater- bart pris.
Vid ett system med partihandelsskatt sker i normalfallet skattens uttag i samband med varans överlåtelse till detaljhandeln. Vid försäljning till detaljhandlare skall skatten sålunda uppbäras av säljaren och skatten beräknas på det pris som erlägges vid överlåtelsen. Den generella skatte- j satsen vid denna skatteform skall alltså avvägas och bestämmas i förhål- i lande till detta pris. Av skäl som i det följande närmare utvecklas är denna ? generella skattesats emellertid inte användbar vid vissa distributionsfor- 1 mer, vilka föranleder att skatten i dessa fall måste beräknas och uttagas på
samma sätt som vid en detaljhandelsskatt. ' Anledningen till att den generella skattesatsen inte alltid är användbar * är att det pris, som skall ligga till grund för beskattningsvärdet, i vissa fall 1 inte kan fixeras (exempel: kombinerad parti- och detaljhandel) och i andra fall kan antagas vara ett annat än det som vid en reguljär försäljning från i partihandeln till detaljhandeln i allmänhet tillämpas. I dessa och liknande ; fall har kommittén ansett att beskattningsvärdet bör vara priset vid över- låtelse till konsument i stället för priset vid överlåtelse till detaljhandel. i Skatten skall alltså i dessa fall uttagas på samma sätt som vid en detalj— handelsskatt. Eftersom konsumentpriset är högre än det på vilket den gene- rella skattesatsen beräknas, måste skattesatsen sålunda sättas lägre och | motsvara den som skulle tillämpats vid en detaljhandelsskatt. Av praktiska skäl har kommittén funnit att skattesatsen i sistnämnda fall bestämmes ! till 75 procent av den generella skattesatsen. På grund av marginalförhållan- * dena inom olika branscher ligger svårigheten däri att _ utan att tillgripa varierande skattesatser _ uppnå en enhetlig avvägning mellan den gene- rella skattesatsen och den lägre, som skall anknyta till konsumentpriset.
I detta sammanhang uppstår ett väsentligt problem, nämligen bestäm- mandet av vilka som har att uppbära skatt på samma sätt som vid en detaljhandelsskatt. Kommittén har för sin del föreslagit att detaljhand— lare med en årsomsättning av 500 000 kronor eller mer skall vara skyldiga att uppbära skatt vid sin försäljning till konsument. För vår del finner vi den av kommittén föreslagna gränsdragningen tveksam, enär det avgö- rande för detaljhandlarens skattskyldighet vid partihandelsalternativet bor- de vara det sätt på vilket inköpen verkställes. Det väsentliga är sålunda de distributionsvägar, som varan passerar och inte storleken i och för sig av detaljhandlarens årsomsättning.
För att få till stånd en mera ändamålsenlig gränsdragning vill vi ifråga- sätta, om inte en detaljhandlare, som huvudsakligen, exempelvis till 50 pro— cent, inköpcr sina varor i annan ordning än från partihandeln, skall registre- ras och ha rätt att inköpa sina varor utan skatt och i stället åläggas skyldig— het att uttaga skatt vid sin försäljning till konsument. En sådan gränsdrag— ning anser vi smidigare anknyta till de faktiska förhållandena inom handeln
än kommitténs rent schablonmässiga förslag; särskilt om bestämmelserna utformas så att en detaljhandlare eller en hel bransch, om skäl härtill före- ligger, kan befrias från resp. erhålla rätt till registrering.
Därest fråga skulle uppstå om införande av en partihandelsskatt, förut- sätter vi, att en särskild utredning verkställes i samråd med representanter för näringslivet för att söka finna en för handeln acceptabel lösning av de här i korthet antydda problemen.
Frågan om öppen skatt
Det är i hög grad önskvärt att konsumenterna kan avläsa skattens stor- lek vid det enskilda inköpet. Konsumenten har ett berättigat intresse av att få upplysning om, vad som är varans faktiska pris exkl. skatt. Med hän- syn till de praktiska svårigheter, som föreligger i vissa fall för handeln att ange skattens storlek, har kommittén ej ansett sig kunna föreslå en obli- gatorisk skyldighet för handeln att alltid redovisa skattens storlek. Dessa svårigheter får emellertid inte undanskymma vad nyss sagts och man här vid den fortsatta utredningen i samråd med näringslivet söka finna en till— fredsställande och i praktiken genomförbar lösning på problemet om en öppen skatt.
E. Angående beskattnings- och uppbördsmyndigheter Beskattningsmyndighet vid partihandelsskatt
Kommitténs majoritet har för det av kommittén framlagda alternativet med en varuskatt lagd i partihandelsledet stannat för att förorda, att varu- skattekontrollen skall handhavas av en central beskattningsmyndighet. Så- som dylik myndighet har föreslagits kontrollstyrelsen.
Då det gäller en varuskatt i detaljistledet har kommittén förordat, att be— skattningsmyndigheten skall anknytas till länsstyrelsen genom att läns- styrelsernas taxeringsorganisation utbygges. Denna organisation bör enligt vår mening _— på skäl som nedan anföres — användas även vid parti- handelsskatten.
1. Det enda skäl majoriteten anfört för att frångå sitt för en detaljhan- delsskatt framlagda förslag med länsstyrelsen som beskattningsmyndighet är, att partihandelsskattens tekniska utformning skulle i vissa avseenden komma att medföra mera komplicerade spörsmål än en detaljhandelsskatt, framför allt då det gällde gränsdragningen mellan parti- och detaljhandlare, vilken är av betydelse både för bedömandet av frågan om registrering och frågan om skattesats. Vi kan inte dela majoritetens uppfattning, att dessa spörsmål skulle vara av så invecklad natur, att de kan motivera en centra- lisering av hela beskattningsorganisationen med utbyggnad tillika av en omfattande lokal förvaltning. Ej heller i övrigt har majoriteten kunnat på-
visa några problem av så invecklad beskaffenhet, att de kan motivera en sådan organisation.
Erinras bör, att de tekniska problem, som föranledes av en partihandels- skatt, på intet vis kan sägas vara av mer svårbedömlig natur än de, som uppstår vid den direkta beskattningen och som utredes av länsstyrelsernas taxeringsavdelningar. Därjämte hör ihågkommas, att en författning om partihandelsskatt kan utformas vida mera exakt än en inkomstskatteför- fattning, som måste använda ett relativt obestämt inkomstbegrepp. Det är vår bestämda uppfattning, att länsstyrelsernas taxeringsorganisation _— med erforderlig utbyggnad _ utan svårighet skall kunna lösa även de pro- blem, som uppkommer vid en partihandelsskatt, allrahelst som i organisa- tionen skall ingå en central nämnd, som efter samråd med näringslivets organisationer kan meddela anvisningar i de frågor, som upptages av nämnden. Genom nämndens verksamhet kommer säkerligen snart att ut- bildas vissa normer, som kan nedbringa antalet tvistiga fall.
2. Ehuru en partihandelsskatt föranleder vissa tekniska problem, vilka inte föreligger vid en detaljhandelsskatt, kan detta dock vid ett realis— tiskt bedömande inte undanskymma, att det löpande arbetet med parti- handelsskatten bäst kan ombesörjas av länsstyrelserna. För de skattskyl- diga ställer det sig vidare avgjort mera praktiskt att ha länsstyrelserna som beskattningsmyndighet än ett centralt beskattningsorgan i Stockholm. Det centrala organet skall visserligen ha lokal representation, men denna lokala organisation kan inte erhålla den självständiga beslutanderätt som länsstyrelserna har. Ej heller kan den lokala representationen förväntas få länsstyrelsernas auktoritet.
3. Mot majoritetens förslag talar i övrigt, att förslaget är otillfredsstäl- lande ur allmän rationaliseringssynpunkt. Även ur kostnadssynpunkt är förslaget otillfredsställande, enär det måste ställa sig väsentligt dyrare än en lokal och personell utbyggnad av länsstyrelsernas redan befintliga taxeringsorganisation. Länsstyrelsernas taxeringsorganisation finns redan nu. Det måste uppen- barligen vara väsentligt enklare, att denna organisation lokalt och per- sonellt förstärkes och utökas för att handhava jämväl den indirekta be- skattningen än att det tillskapas en helt ny organisation, vilket blir fallet om kontrollstyrelsen utrustas med en efter partihandelsskatten avpassad lokal förvaltning bestående av ett antal distriktskontor för den lokala kon- trollen samt därutöver särskild personal för den centrala kontrollen" och ledningen.
4. Ett förläggande av beskattningskontrollen för den indirekta skatten till länsstyrelsernas taxeringsorganisation måste medföra ett effektivare och smidigare kontrollarbete än om kontrollstyrelsen anförtros denna upp- gift. Härvidlag bör främst observeras, att taxeringsorganisationen redan genom sitt arbete med den direkta beskattningen har medelbar kontakt
med praktiskt taget alla de företagare, som har att deklarera för den indi- rekta skatten, under det att kontrollstyrelsen i sin hittillsvarande verk- samhet haft kontakt endast med en ringa del av dessa företagare.
De skattskyldiga företagarna finns redan nu bokförda hos länsstyrel- serna och där finns även tillgång till de sakliga uppgifter för bedömande av resp. rörelses art och omfattning, som erfordras för ett rätt bedömande av företagarnas varuskattedeklarationer. Genom att kontrollen kommer att handhavas av tjänstemän anknutna till länsstyrelserna, kan dessa tjänste- män lätt och smidigt fä ta del av och nyttiggöra dessa uppgifter.
Mot sistnämnda synpunkt har anförts, att uppgifterna kan införskaffas från nämnda myndigheter till kontrollstyrelsen eller dess lokalkontor. Till detta torde endast vara att genmäla, att det uppenbarligen måste anses så- som en mycket väsentlig fördel, att vederbörande myndighet själv har ome- delbar tillgång till uppgifterna, genom att de finns tillgängliga hos samma myndighet, framför att uppgifterna behöver infordras i varje särskilt fall från annan myndighet.
5. Vid 1956 års riksdag har beslutats en utbyggnad av taxeringsorganisa- tionen innebärande, att särskilda taxeringsnämnder skall handhava taxe- ringen av bl. a. rörelseidkare. Dessa nämnder skall åtnjuta biträde i gransk- ningsarbetet av heltidsanställda taxeringsassistenter. Under tiden mellan taxeringsperioderna skall assistenterna syssla med taxeringsrevision. Revi- sionspersonalen på länsstyrelserna skall utökas, varjämte riksskatte- nämnden skall utbyggas med en byrå för taxeringskontroll. Läggs kon- trollarbetet för den indirekta skatten på länsstyrelsernas taxeringsorgani- sation kan det lätt ordnas så, att bokföringsgranskning för den direkta och den indirekta beskattningen sker samtidigt och dubbelarbete und- vikes. Att så blir fallet är för övrigt ett oavvisligt krav från näringslivet, som ju eljest i onödan blir betungat med bokföringsgranskning, utförd av två olika myndigheter och förmodligen vid skilda tillfällen. Här uttalade uppfattning har kommitténs majoritet hävdat i samband med frågan om kontrollen av en detaljhandelsskatt, och några skäl för att den skulle vara mindre bärande vid en partihandelsskatt har inte ens antytts. Till ytter- ligare utveckling av dessa synpunkter kan erinras om, att kategorigransk- ningar ledda av riksskattenämndens byrå avses skola företagas av läns- styrelserna. En samtidig kontroll med hänsyn till partihandelsskatten kommer givetvis att skapa ett viktigt underlag för denna beskattning.
6. Vid utformningen av systemet för skatteuppbörden och skattekontrol— len förutsättes, att uppbörden av den indirekta skatten kommer att äga rum fortlöpande —— per vissa perioder — och att sedermera, efter utgången av en längre period — kalenderår eller räkenskapsår — en slutlig taxering skall verkställas, varefter skattskyldig skall erhålla skriftligt besked om den slutliga skatten. Det har av kommitténs majoritet uttalats, att påfö- ringen av varuskatt kan jämföras med den skattskyldiges för samma period
avgivna självdeklaration för direkt skatt, varigenom en önskvärd samord- ning med taxeringen av direkta skatter kan genomföras _ en samordning som kan antagas föranleda en minskad total taxeringskontroll. Det lig- ger i öppen dag, att denna samordning lättare och smidigare kan åstad- kommas, därest de indirekta och de direkta skatterna handhaves av en och samma organisation. Understrykas bör, att kommittén i samband med detaljhandelsskatten fäst stort avseende just vid att anknytningen till länsstyrelserna syns skapa de bästa garantierna för en samordning av kon- trollen över direkta och indirekta skatter.
7. Ehuru kommittén inte tagit definitiv ställning till besvärsförfarandet utan hänvisat till pågående utredning av besvärssakkunniga, anser vi föl- jande synpunkter förtjäna beaktande. Beträffande taxeringsprocessen vid den direkta beskattningen har efter- strävats att skänka redan den andra instansen domstolsmässig karaktär. Lagstiftningsåtgärder har redan vidtagits i sådant syfte. Ur säväl rätts- säkerhets- som effektivitetssynpunkt framstår det som lämpligast, att taxe- ringstvister i anledning av den allmänna varuskatten handlägges av pröv- ningsnämnden. Kontrollstyrelsen med sin förläggning till Stockholm kan uppenbarligen inte ersätta prövningsnämnderna som en lokal andra instans med vars kansli de skattskyldiga lätt kan komma i personlig kontakt. Valet av prövningsnämnderna till andra instans leder sålunda också till att — oavsett varuskattens utformning — taxeringen bör anförtros länsstyrel- l serna och inte en nytillkommen lokalorganisation under kontrollstyrelsens ledning.
Uppbördsmyndighet vid såväl detaljhandels- som partihandelsskatte- alternativet
En fråga av stor betydelse ur rationaliseringssynpunkt är, att den lö- pande uppbörden av skattemedel och kontrollen härav inte sammankopplas med beskattningskontrollen i övrigt. Kommitténs majoritet har vid såväl detaljhandels- som partihandelsskattealternativet sammankopplat dessa helt skilda arbetsuppgifter. Utan att utforma ett detaljerat förslag vill vi endast framhålla, att sedan skatteinbetalningen gjorts å postkontoren bör postgirokontoret handhava bokföringen och kontrollen över influtna medel. Även indrivningen av resterande skatt bör anförtros postgirokontoret. Ge— nom att dessa arbetsuppgifter anförtros postgirokontoret kan en ökad mekanisering av bokföringen äga rum och härigenom uppstår avsevärda besparingar.
Sammanfattningsvis må anföras att inga bärande grunder förebragts för att beskattningsmyndigheten skall utformas olika vid skatt i detaljhandelsledet och vid skatt i partihan- delsledet,
att det ur rationaliserings- och besparingssynpunkt är olämpligt att till- skapa en helt ny lokal organisation såsom beskattningsmyndighet vid en skatt i partihandelsledet,
att den önskvärda samordningen med kontrollen av de direkta skatterna effektivare och smidigare kan åstadkommas, därest beskattningskontrollen jämväl av en partihandelsskatt utformas på sätt vi föreslagit,
att såväl det allmänna som näringslivet kommer att oskäligt betungas, därest den av majoriteten förordade organisationen av kontrollförfarandet vid en partihandelsskatt kommer till stånd,
att valet av prövningsnämnd som andra instans i beskattningsfrågor leder till att taxeringen bör anförtros länsstyrelserna och ej kontrollstyrelsen,
samt att bokföringen och kontrollen över influtna skattemedel samt in- drivningen av resterande skatt vid såväl detaljhandelsskatt som partihan- delsskatt bör anförtros postgirokontoret.
På grund av det anförda anser vi, att beskattningsmyndigheten jämväl vid en varuskatt i partihandelsledet skall vara vederbörande länsstyrelse, att även vid denna utformning av beskattningsmyndigheten inrättas en central nämnd, som har att meddela anvisningar i de frågor som hänskju- tits till nämnden, samt att skatteuppbörden vid såväl partihandelsskatt som detaljhandelsskatt anförtros postgirokontoret.
F. Angående kostnaderna för beskattningsmyndigheten
Kommittén har beräknat de årliga kostnaderna för det allmänna vid in- förandet av en allmän varuskatt till mellan åtta och nio milj. kronor för det fall att skatten läggs i detaljhandelsledet och till mellan fem och sex milj. kronor för det fall att skatten läggs i partihandelsledet. Dessa kost- nadsberäkningar ger oss anledning att anföra följande synpunkter.
En beräkning av kostnaderna vid genomförandet av ett skattesystem av föreslagen innebörd måste uppenbarligen grundas på en väl genomarbetad organisationsplan, i vilken upptagits de olika momenten i beskattnings- och kontrollförfarandet. På grundval av denna plan får därefter ske en nog- grann uppskattning av den arbetskraft, som beräknas åtgå inom beskatt- nings- och kontrollorganen för att de olika momenten skall erhålla en handläggning, som kan anses tillfredsställande med hänsyn till såväl säkerhet som erforderlig snabbhet. På grundval av denna uppskattning måste vidare göras en bedömning av kostnaderna för lokaler och andra fasta utgifter.
Kommittén har inte upprättat någon plan av det innehåll, som nyss sagts. Detta måste betecknas såsom en brist i utredningen redan ur den synpunk- ten, att förslaget härigenom blir mera svårbedömbart, då det gäller att ta ställning till de organisatoriska problemen. Detta gäller även när närings- livet skall bedöma sina kostnader för de olika beskattningsalternativen.
Avsaknaden av en sådan plan medför även att kommitténs kostnadsberäk- ningar måste betecknas såsom endast preliminära överslagsberäkningar. De måste därför anses såsom mycket osäkra och ej av den beskaffenhet, att de kan läggas till grund för bedömandet av de verkliga kostnaderna.
Den av kommittén redovisade skillnaden mellan kostnaderna för en de- taljhandelsskatt och för en partihandelsskatt är enligt vår uppfattning allt- för stor. Därest man i likhet med kommittén vill verkställa en mer eller mindre överslagsvis gjord beräkning av kostnadsskillnaden bör följande synpunkter beaktas.
Vid beräkningen av kostnaderna kan man utgå från att antalet skattskyl- diga partihandlare är en tredjedel av antalet skattskyldiga detaljhandlare. Såsom förutsättning för beräkningen bör vidare gälla, att grundkostna- derna eller de fasta kostnaderna blir i stort sett av samma storleksordning vid de båda alternativen. Den skillnad, som här kan uppstå, syns vara att hänföra till den omständigheten, att vid detaljhandelsskattealternativet an- talet kontorsbiträden måste bli större än vid partihandelsskattealternativet på grund av det större antalet skattskyldiga. Den omständighet, som mest skulle påverka kostnadsberäkningarna, kan vid första påseende synas vara att tidsåtgången för den kontroll, som måste ske hos de olika handlarna, dvs. kontrollanternas fältarbete, blir större vid detaljhandelsskatten på grund av det stora antalet detaljhandlare. Här blir emellertid arbetet vid partihandelsskattealternativet på grund av olika omständigheter betydligt mer tidskrävande hos varje företag än vid detaljhandelsskattealternativet.
Kontrollanternas fältarbete vid en detaljhandelsskatt blir förhållandevis enkelt. Med hänsyn till att varuskatteområdet här kommer att omfatta praktiskt taget alla varor, kan kontrollanternas arbete inskränkas till att i huvudsak omfatta endast en kontroll av omsättningens storlek. Det har i detta sammanhang anförts, att en sådan kontroll skulle kunna för- svåras utav det förhållandet, att detaljhandelns bokföring i många fall skulle vara bristfällig. Häremot kan invändas, att de handelsböcker, som blir föremål för kontroll, i förevarande hänseende är -— förutom de böcker, som utvisar ingående lagerbehållning — de böcker, som visar försäljning och verkställda inköp, vilka böcker inte någon detaljhandlare torde kun- na undgå att fortlöpande föra, även om hans bokföring i övrigt skulle upp- visa brister.
Kontrollarbetet vid en partihandelsskatt kommer att ställa sig väsent- ligt mer komplicerat än kontrollarbetet vid en detaljhandelsskatt. Detta beror på olika omständigheter. Till en början måste beaktas, att en parti- handelsskatt enligt kommitténs förslag inte kommer att omfatta hela varu- området, utan att vissa varor lämnas fria från skatt. Vidare sker vissa för— säljningar, nämligen försäljningar till registrerade rörelseidkare, utan utta- gande av skatt. Redan det faktum, att vissa varor och vissa försäljningar sker utan uttagande av skatt, gör kontrollen i och för sig besvärlig och
tidsödande. Härtill kommer även den omständigheten, att vid uppgivna försäljningar till registrerade rörelseidkare måste verkställas en individuell kontroll av såväl att köparen verkligen är registrerad som att de inköpta varorna skall användas för återförsäljning eller framställning av andra varor.
En jämförelse mellan kontrollarbetets omfattning vid, å ena sidan, parti- handelsskatten och, å andra sidan, detaljhandelsskatten torde alltså ge vid handen, att kontrollarbetet vid partihandelsskattealternativet blir av vä- sentligt mer tidskrävande art än motsvarande arbete vid detaljhandelsskat— tealternativet. Överslagsvis torde man kunna antaga, att ett kontrollbesök hos en partihandlare kommer att ta ungefär tre gånger så lång tid som ett kontrollbesök hos en detaljhandlare. Om man, såsom ovan anförts, utgår ifrån att antalet partihandlare är en tredjedel av antalet detaljhandlare samt att kontrollbesök skall ske i lika stor utsträckning vid båda alter- nativen, skulle relationen mellan kostnaderna för fältarbetet ställa sig i stort sett lika i båda fallen. Den kostnadsskillnad, som kan uppstå, skulle i så fall bli att hänföra huvudsakligen till att kontorsarbetet skulle bli nå- got mindre vid partihandelsskattealternativet på grund av det mindre an- talet skattskyldiga. Denna kostnadspost är emellertid av försvinnande liten betydelse i förhållande till de totala kostnaderna.
På de totala kostnaderna torde även inverka frågan om organisationen av beskattningsmyndigheten. Blir denna knuten till den myndighet, som nu handhar den direkta beskattningen, följer därav uppenbarligen, att de på den indirekta skatten belöpande kostnaderna totalt blir lägre än om sam- mankoppling inte sker.
I detta sammanhang må anmärkas att handelns kostnader, om vilka kom- mittén inte gjort någon utredning, såväl vid partihandelsskattealternativet som vid detaljhandelsskattealternativet kommer att avsevärt överstiga det allmännas kostnader.
Av det nu anförda torde framgå att kommitténs kostnadsberäkningar för beskattningsmyndigheten inte är tillräckligt underbyggda,
att någon nämnvärd skillnad i kostnadshänseende mellan detaljhandels- och partihandelsskattealternativen knappast torde komma att uppstå,
samt att en anknytning av beskattningsmyndigheten till den myndighet, som handhar den direkta skatten, kommer att minska den totala kostnaden.
G. Angående författningsförslagen
Kravet på en god skattelag är framför allt, att den skall meddela otvety- diga och klara föreskrifter om förutsättningarna för och omfattningen av den enskildes skattskyldighet. Tendensen i svensk skattelagstiftning är att söka tillgodose detta krav så, att den enskilde kan förutse de skatterättsliga
konsekvenserna av sina åtgärder. En skattelag måste vidare omöjliggöra godtycke. En indirekt beskattning har i högre grad än en direkt karaktär av självbeskattning, varför författningarna på detta område måste fylla sär- skilt stora krav.
Beträffande nu gällande författningar på den indirekta beskattningens område kan konstateras, att dessa ej alltid fyller nyss angivna krav. I för- fattningarna finns ofta stadgad rätt för beskattningsmyndighet att själv utfärda anvisningar i åtskilliga hänseenden, där en reglering i själva för- fattningen mera skulle tillgodose rättssäkerhetskravet.
Hos kommittén har funnits en strävan att söka utforma sina författ- ningsförslag så, att de i högre grad än vad nu är fallet fyller de krav, man har rätt att ställa på en skattelag. Vi vill emellertid föreslå, att lagstiftning eller lagändringar, byggda på kommitténs förslag, underkastas ytterligare bearbetning innan de genomföres, varvid ovan angivna och följande syn— punkter bör beaktas.
1. Varuskattenämnden bör vid en allmän varuskatt och oavsett i vilket led skatten uttages givas liknande kompetens som riksskattenämnden äger i fråga om de direkta skatterna. De allmänna anvisningar, som erfordras utöver de tillämpningsföreskrifter Kungl. Maj:t utfärdar, bör lämnas av varuskattenämnden och inte av beskattningsmyndighet. Deklarationsblan- ketter och nödiga formulär bör fastställas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av varuskattenämnden.
2. I författningarna bör angivas, vad som förstås med intressegemenskap, så att de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna erhåller möjlighet att så långt sig göra låter förstå innebörden av detta begrepp. Ordet intres- segemenskap har nämligen vitt skilda betydelser i olika skatteförfattningar och ett entydigt begrepp saknas för tillämpningen. I förslaget till partihan- delsskatt användes i 4 % sista stycket uttrycket >>intressegemenskap eller eljest». Vad som förstås med formuleringen >>eller eljest» framgår inte av författningen. Den föreslagna formuleringen syns på grund av sin allmän- na karaktär Vara ägnad att i hög grad försvåra tillämpningen och medföra risk för godtycke.
3. I förslaget till författning rörande partihandelsskatt har inte uppta- gits något stadgande beträffande tidpunkten för det definitiva skattebeslu- tet för kalenderåret eller motsvarande redovisningsperiod. Av största bety- delse är, att i lagtexten fixeras genom vilken åtgärd beslut om beskattning skall anses ha fattats. I annat fall saknas möjlighet för den enskilde att anföra besvär, eftersom besvär självfallet måste avse ett visst beslut.
4. De preliminära beskattningsbeslut, som föreslås kunna fattas enligt detaljhandelsskatteförslaget, syns inte gå att överklaga. Skäl syns före- ligga att besvärsrätt skall finnas vid t. ex. skönstaxering, där den skattskyl- dige på grund av något förhållande inte kunnat i tid prestera erforderlig utredning.
5. I partihandelsförslaget har inte intagits något stadgande om rätt för skattskyldig att återfå skatt, som erlagts t. ex. för icke-skattepliktig vara. Då vi anser att slutlig taxering skall ske varje är, bör i samband med en sådan taxering en reglering ske så att ev. för mycket erlagd skatt, oavsett om skatten övervältrats eller inte, återbetalas till den skattskyldige.
6. Utförliga bestämmelser bör meddelas rörande skattskyldigs plikt att på visst sätt föra sina böcker. För den direkta beskattningen har utfärdats åt- skilliga författningar rörande den skattskyldiges bokföring. Som exempel kan nämnas författningarna om inventering av varulager och om vissa jordbrukares bokföring. I den mån det inte är möjligt att i författningarna exakt angiva den skattskyldiges plikt i detta hänseende, bör allmänna an- visningar kunna lämnas av varuskattenämnden. Att, såsom förordas, låta beskattningsmyndigheten meddela föreskrifter i detta hänseende strider mot vad som är vedertaget på det direkta beskattningsområdet.
7. I fråga om beskattningsmyndigheternas kontrollbefogenhet är de före— slagna reglerna alltför vittgående. Bl. a. kan det inte vara rimligt, att en tjänsteman utan förordnande av beskattningsmyndighet i varje särskilt fall skall kunna företaga revision hos en skattskyldig. Reglerna i den nya taxeringsförordningen torde här kunna tjäna till ledning.
8. I 27 5 av förslaget till förordning om särskild varuskatt föreskrives, att polismyndighet skall tillhandagå med begärd upplysning om person eller företag, som kan antagas bedriva i förordningen angiven tillverkning. En- ligt gällande rätt äger skattemyndighet i fråga om den direkta beskatt- ningen inte påkalla polismyndighets hjälp för utredning i skatteärende un- der annan förutsättning än att sannolika skäl föreligger för att brott har begåtts. Enligt den föreslagna paragrafen torde kontrollstyrelsen kunna anlita polisen även i andra fall än där brott skäligen kan misstänkas. Vi måste bestämt avstyrka att en sådan rätt ges beskattningsmyndigheten.
9. Beskattningsmyndighet bör inte rimligen, såsom föreslagits t. ex. i förslaget till förordning om särskild varuskatt, kunna meddela den skatt- i skyldige förbud att tills vidare förfoga över skattepliktig vara. Rent prin- ' cipiellt bör nämligen det allmännas möjligheter att tvångsvis utfå skatt
I 1 l
vara av samma slag vid såväl den direkta som den indirekta beskattningen.
10. Enligt vår tidigare tillkännagivna uppfattning bör en allmän varu- skatt i partihandelsledet omhänderhavas av en varuskattebyrå på länsstyrel- serna. Denna byrå kan lämpligen ingå i taxeringsavdelningen, och förestån- daren för byrån bör vara underställd taxeringsintendenten. Genom en så- dan anordning kommer ett klarare partsförhållande att konstitueras. Lands- kamreraren skall inte ha att ta befattning med varuskatteärenden i annan mån än som ordförande i prövningsnämnden. 11. Taxering till såväl direkt som indirekt skatt skall ske i intim förening. Prövningsnämnden syns därför vara den lämpligaste andra instansen för prövning av taxering till allmän varuskatt. Härom hänvisas i övrigt till
l ) l
vad vi anfört i avdelning E här ovan. I övrigt vill vi endast betona, att alla skäl talar för att instansordningen i fråga om den indirekta beskatt- ningen bör vara densamma som vid den direkta.
Kommittén har ansett sig inte höra ingå på frågan om själva processen och därmed sammanhängande frågor, men vi har velat antyda dessa all- männa synpunkter.
Vi förutsätter att besvärssakkunniga kommer att ägna uppmärksamhet åt utformningen av här föreliggande lagförslag och av en lämplig instans- ordning.
12. Den till författningsförslaget avseende detaljhandelsskatt fogade för- teckningen över varor, för vilka allmän varuskatt inte skall erläggas, bör utformas på samma sätt som motsvarande förteckning vid förslaget till för- ordning om en allmän varuskatt i partihandelsledet. Med hänsyn bl. a. till straffsanktionen är det nödvändigt, att de icke-skattepliktiga varorna exakt angives.
Här framförda synpunkter och erinringar gäller i tillämpliga delar såväl förslagen till förordningar om allmän varuskatt som övriga av kommittén framlagda författningsförslag och behandlade författningar.
Reservation av herr Ivar Nilzon
En indirekt varubeskattning skall enligt kommitténs mening omfatta praktiskt taget alla varor, för vilkas beskattning hinder inte möter av kon- trolltekniska skäl. Motiveringen härför är bl. a. att skattesatsen,vid en sådan utformning skulle kunna hållas jämförelsevis låg samt att kontroll- förfarandet skulle bli enklare än vid en avgränsning av beskattningsområ- det.
Vid en avvägning mellan de skatteformer, som medför en ökning av den indirekta beskattningen, är det emellertid enligt min mening angeläget, att vissa synpunkter särskilt beaktas. Enligt direktiven för kommitténs arbete bör hänsyn tas till angelägenheten av att skydda vissa mindre bemedlade kategorier från en inte önskvärd ökning av skattetrycket. Kommittén an- visar vägar för hur barnfamiljer och folkpensionärer vid en skattereform, som medför en ökad indirekt beskattning, skall kunna kompenseras genom ökade bidrag. Mindre inkomsttagare kan även skyddas genom ändring av skatteskalorna vid den direkta beskattningen.
Det finns emellertid grupper, som på nämnda sätt inte kan erhålla er— forderlig kompensation och som inte syns kunna få sina intressen tillgodo- sedda på tillfredsställande sätt vid en utformning av den indirekta beskatt- ningen enligt kommitténs förslag. Det gäller bl. a. sådana personer, vilka på grund av arbetsoförmåga av något slag inte längre har arbetsinkomster
utan för sin försörjning måste lita till det sparkapital, som de samlat under den tid de varit verksamma i arbetslivet (självpensionering). Ett sparat kapital måste ju vara av betydande storlek, om ränteinkomsten skall räcka till för försörjningen. Det stora flertalet sparare har dock kunnat samla endast ett mindre kapital, som de givetvis måste tillgripa för sin försörj- ning. Sedan dessa småsparare inte längre har arbetsinkomster, är de inte föremål för någon direkt beskattning. Det syns mig då orimligt att införa en allmän indirekt beskattning så utformad, att den berövar sådana perso- ner en del av deras för uppehållet nödvändiga sparkapital, En del av spar— kapitalet måste ju i sådant fall förbrukas för betalning av den indirekta skatten. En sådan skattereform kan inte vara ägnad att uppmuntra sparandet.
En indirekt skatt av den typ, som angivits i kommitténs betänkande, drabbar de lägsta inkomstgrupperna hårdast. Även med de kompensations- åtgärder, som av kommittén föreslagits, syns belastningen bli alltför stor på vissa grupper, om en allmän varuskatt införes. Det är enligt min me- ning nödvändigt, att de lägsta inkomsttagarna skyddas genom att en del av de viktigaste förnödenheterna undantages från beskattning.
För varje människa är livsmedlen _- även vid jämförelse med andra vik- tiga förnödenheter -— det mest primära och nödvändiga. Livsmedlens un- dantagande från beskattning skulle därför vara det lämpligaste sättet att ge de lägsta inkomsttagarna lättnad. Om hela livsmedelsområdet undan- tages från beskattning, kan konsumtionsinriktningen knappast påverkas. Den administrativa kontrollen måste också därigenom bli av mindre om- fattning, då den rena livsmedelshandeln helt kommer utanför. Naturligt- vis bör det dock vara möjligt att belägga importerade livsmedel av uppen- bar lyxkaraktär med särskilda punktskatter. Om livsmedlen undantages från beskattning, erhålles i praktiken ett skattefritt bottenavdrag även vid den indirekta beskattningen av särskild betydelse för de lägsta inkomst- tagarna.
Vid en sådan utformning bör även behovet av kompensation till barn- familjer och folkpensionärer bli mindre. Samtliga livsmedel bör därför en- ligt min mening, möjligen med undantag för de nämnda importerade livs- medlen och sådana livsmedel, som till äventyrs beskattas i annan ordning, undantagas från indirekt beskattning.
Kommittén har utarbetat grundlinjer för en varubeskattning enligt två alternativa system, dels i partihandelsledet och dels i detaljhandelsledet. En beskattning i partihandelsledet syns mig härvid vara att föredraga. då det kontrolltekniska förfarandet härigenom måste bli enklare vid en begränsning av det beskattade varuområdet.
Kommittén har även. utarbetat riktlinjer för en beskattning av Vissa tjänster, bl. a. med avseende på restaurangrörelse och matservering i övrigt. De skäl, som jag ovan anfört för livsmedlens undantagande från varube- skattning, nödvändiggör enligt min mening också, att all matservering un-
dantages vid beskattning av tjänster. Beskattning av livsmedlen bör alltså inte heller i detta avseende förekomma.
Genom undantagande av livsmedlen begränsas beskattningsområdet och statens inkomster av den indirekta skatten, beräknade efter viss skatte— sats, blir givetvis mindre än vid en generell beskattning av varor och vissa tjänster enligt kommitténs betänkande, men den erforderliga uttag- ningsprocenten måste naturligtvis bestämmas efter avvägning mellan den direkta och indirekta skatten.
Om en sådan avvägning mellan skatteformerna sker, att den indirekta beskattningen ökas, är det alltså enligt min mening nödvändigt att tillse, att de lägre inkomsttagarna inte därigenom drabbas av en för hård skattebörda. Jag anser det därför angeläget, att de synpunkter, som jag ovan anfört, beaktas vid fortsatta överväganden i frågan, innan förslag förelägges riks- dagen.
Särskilt yttrande av herrar Thedin och Thulin
Det av kommitténs majoritet framlagda förslaget till kontrollorganisa- tion enligt alternativet detaljhandelsskatt anser vi inte vara tillfredsstäl- lande. Den organisation, som skisseras i det följande beträffande detta alternativ, kan visserligen anses vara så stor, att den av kostnadsskäl eller på grund av rekryteringssvårigheter inte kan realiseras, men den är —— så- vitt vi kunnat bedöma »— ur effektivitetssynpunkt likvärdig med den av kommittén föreslagna organisationen avseende alternativet partihandels- skatt.
Vid en avvägning mellan de båda skattealternativen, där hänsyn skall tas till kontrollkostnader, bör även organisationsförslagen vara likvärdigt ut— formade och inte den väsentliga nackdelen med detaljhandelsskatten un- danskymmas genom att förslag till en otillräcklig kontrollorganisation framlägges såvitt avser detta alternativ.
En i huvudsak tillförlitlig lokal kontrollorganisation torde kunna erhål- las, om den beräknas med utgångspunkt från att ett kontrollbesök hos varje skattskyldig sker vartannat år. Erforderliga antalet kontrolltjänste— män skulle med utgångspunkt härifrån kunna uppskattas till mellan 500 och 600. Härtill kommer biträdespersonal åt kontrolltjänstemännen, upp- skattningsvis omkring 100 skriv- och räknebiträden. För ledning av skatte- arbetet samt för registrering av de skattskyldiga, preliminär deklarations- granskning, kreditering och debitering av skatten m. in. kan beräknas ytter- ligare omkring 100 tjänstemän. Personalbehovet skulle totalt alltså kunna uppskattas till omkring 750 befattningshavare. Lönekostnaden för denna personal torde approximativt kunna beräknas till omkring tio milj. kro- ner för budgetår.
Omkostnaderna torde vid denna skatteform kunna uppskattas till om- kring tre milj. kronor om året. Härtill kommer kostnader för den av kom- mittén förordade varuskattenämnden, uppskattningsvis 100 000 kronor för år.
Årliga kostnaderna för den här angivna organisationen, som avses skola handhava såväl skattekontroll som uppbörd, kan således beräknas till om- kring 13 milj. kronor.
Vi vill särskilt understryka, att det är av vikt att kontrollorganisationen från början är väl utbyggd, så att respekt skapas för skatteförfattningarna. I fråga om den indirekta beskattningen är detta av särskild vikt, då eljest konkurrensförhållandena skulle rubbas mellan lojala och illojala rörelse- idkare, vilket i sin tur skulle kunna leda till en berättigad irritation inom näringslivet mot beskattningen som sådan.
Särskilt yttrande av herr Thulin
Kommitténs majoritet har förordat, att kontrollen över den allmänna varuskatten skall utövas av länsstyrelserna vid en detaljhandelsskatt och av kontrollstyrelsen vid en partihandelsskatt. Jag kan icke dela majorite- tens uppfattning på denna punkt.
Organisationsproblemen är enligt min mening i väsentliga hänseenden , likartade vid en partihandelsskatt och en detaljhandelsskatt. Enligt båda l alternativen ankommer sålunda administrerings- och kontrolluppgifter av i huvudsak enahanda natur på skattemyndigheten. En del av kontrollar- betet bör utföras centralt såsom deklarations- och uppbördskontrollen, en del åter lokalt såsom avstämningen av deklarationerna mot den skattskyl- diges bokföring. :
Vissa skiljaktigheter i fråga om kontrollorganisationen föreligger emel- lertid mellan de båda alternativen. Dels måste antalet lokala kontroll- ] tjänstemän vid detaljhandelsalternativet — omkring 200 000 skattskyldiga —— naturligen vara väsentligt större än vid partihandelsalternativet —— om- kring 60 000 skattskyldiga. Dels erfordras ett förhållandevis större antal tjänstemän hos den centrala myndigheten vid partihandelsalternativet än vid detaljhandelsalternativet med hänsyn till att tillämpningen av det förra alternativet erbjuder större svårigheter av juridisk och teknisk natur än tillämpningen av det senare. 1
Det framstår på grund av det anförda såsom naturligt att organisationen | uppbyggs på i princip samma sätt antingen skatten läggs i detaljhandels- ' ledet eller den läggs i partihandelsledet, då skillnaden mellan alternativen : ur organisatorisk synpunkt väsentligen är en fråga om antal tjänstemän, centralt och lokalt.
En stor del av arbetsuppgifterna bör, såvitt jag kan finna, vid båda alter- nativen läggas på en för hela riket central organisationsdetalj. Hit hör fram- för allt ärenden som berör registrering av de skattskyldiga, deklarations- kontroll och uppbörd. Med utgångspunkt från att deklarationer skall av- givas sex gånger om året skulle man för år räknat ha att behandla 360 000 deklarationer vid en partihandelsskatt och 1200 000 deklarationer vid en detaljhandelsskatt. Deklarationerna skall mottagas, sorteras, granskas samt bokföras och minst lika många inbetalningar som deklarationer skall grans- kas mot deklarationerna och bokföras. I ett stort antal fall erfordras sär- skilda åtgärder, såsom vid skattskyldigs underlåtenhet att deklarera eller erlägga skatt och vid skiljaktigheter mellan deklaration och inbetalning. [ dessa fall kan myndigheten föranledas anmana vederbörande, meddela vitesförelägganden, vidtaga åtgärder för utmätning eller konkurs eller in- fordra förklaring. Det är naturligt att alla dessa åtgärder samordnas till ett organ, som kan förses med en i kontorstekniskt hänseende lämplig utrust- ning, därvid jag särskilt vill peka på möjligheterna att utnyttja hålkorts- maskiner eller måhända databehandlingsmaskiner. Om och i vilken mån dessa eller annan teknisk utrustning kan komma till användning bör emel- lertid på grund av den snabba utvecklingen på detta område bedömas vid den tidpunkt då skatten avses skola införas. Hänsyn bör dock tas till att programmeringen för en databehandlingsmaskin tar en avsevärd tid. Obe- roende härav framstår det emellertid klart att det måste vara rationellt och kostnadsbesparande att centralisera handläggningen av här behandlade arbetsuppgifter till ett organ.
Det skulle kunna övervägas att låta det centrala organet såvitt avser upp- börd bli generalpoststyrelsen, som redan förfogar över maskinell utrust- ning och expertis på hithörande områden. Det erfordras emellertid en oav- bruten och livlig kommunikation mellan de tjänstemän som svarar för kontrollen av uppbörden och de som svarar för kontrollen över de skatt— skyldiga i allmänhet. Icke minst viktigt är därvid, att det i varje enskilt fall alltid bör föreligga möjlighet att skärskåda debiteringar och kredite- ringar i ett sammanhang. Starka skäl talar därför för att uppbörden och kontrollen i övrigt ligger hos ett och samma organ.
Behovet av ett centralt skatteorgan gör sig även starkt gällande i vad det gäller skattens administrerande i allmänhet, exempelvis beträffande ären- den som berör allmänna riktlinjer för skattekontrollens anordnande och bedrivande (likformig skattetillämpning), samarbetet internt och med and- ra myndigheter samt, vad angår partihandelsskatten, frågor rörande skat- tesatser och gränsdragning mellan detalj- och partihandlare. En icke ovä- sentlig fördel med en för hela riket gemensam central skattemyndighet är därvid, att den ger helt andra möjligheter till en vidgad specialisering av kontrollarbetet, kategori- eller branschvis, varigenom ökad effektivitet kan ernås. Det är också att observera de fördelar som en centraliserad skatte—
kontroll innebär genom att registreringen av de skattskyldiga kan följas för hela riket och genom att deklarationsuppgifterna snabbt kan bearbetas ur statistisk synpunkt. Med en dylik anordning skulle det vara möjligt att erhålla en tillförlitlig månatlig närings- och handelsstatistik, som skulle kunna publiceras redan några månader efter den aktuella månadens utgång.
De sålunda angivna synpunkterna leder närmast till att bestyret med en allmän varuskatt, antingen denna läggs i parti- eller detaljhandelsledet, anförtros åt ett centralt ämbetsverk. Detta innebär inte någon bestämd ståndpunkt till frågan om detta verk bör vara kontrollstyrelsen, som redan är beskattningsmyndighet för flertalet indirekta skatter, eller om ett sär- skilt centralt ämbetsverk bör inrättas. Att inrätta ytterligare en myndighet för indirekta skatter syns dock knappast vara motiverat.
På grund av min uppfattning att skattekontrollen bör uppdragas åt en central myndighet med lokala organ har jag icke kunnat acceptera majori- tetens förslag att länsstyrelserna skall vara beskattningsmyndighet vid en detaljhandelsskatt.
Enligt majoritetens uppfattning vore det lämpligt eller nödvändigt att samma myndigheter svarade för kontrollen av både den direkta och den indirekta be- skattningen. Genom en dylik samordning skulle skattekontrollen komma under gemensam ledning, vilket skulle innebära, att utbyte av uppgifter och erfaren- heter kunde möjliggöras mellan de olika kontrollorganen, att dubbla kontroll- besök kunde undvikas samt att organisationen skulle förbilligas.
Den gemensamma ledning som kan avses torde representeras av taxe- ringsintendenterna i de olika länsstyrelserna. Dessa tjänstemän torde emel- lertid vara så betungade av den stora arbetsbörda, som redan åvilar dem, att de icke utan omorganisation på andra områden även skulle kunna ägna sig åt ledningen av arbetet med den indirekta beskattningen.
Utbyte av uppgifter och erfarenheter rörande de skattskyldiga sy—ns, om kontrollen över den indirekta beskattningen anförtros åt ett centralt äm- betsverk, kunna ske exempelvis så att årssammandrag av de skattskyldigas deklarationer efter överenskommelse med vederbörande länsstyrelser till- ställes dessa omkring den 15 mars varje år. Årssammandraget skulle kun- na åtföljas av de inspektionsrapporter eller andra kontrollhandlingar, som belyser särskilt uppmärksammade förhållanden. Eventuellt skulle dessa handlingar kunna successivt översändas till taxeringsavdelningarna. Där- jämte bör naturligen, där så eljest påfordras, upplysningar kunna lämnas mellan de olika skatteorganen. Därest en fortlöpande bokföringskontroll anordnas hos samtliga som är skyldiga erlägga varuskatt, måste en bety- dande lättnad kunna ernås för länsstyrelserna så att dessa väsentligen skulle kunna in-rikta bokföringskontrollen på andra skattskyldiga.
Någon dubbelkontroll torde det icke bli fråga om med den skisserade uppläggningen. I vissa fall kan det naturligen bli aktuellt att verkställa en
granskning, som hänför sig till den direkta skatten. Att märka är emeller- tid att en dylik granskning icke skulle innebära ett dubbelarbete utan en- dast att en viss del av den skattskyldiges bokföring, som tidigare icke grans- kats, blir föremål för särskild kontroll. Kanske skulle för övrigt, även om både den direkta och indirekta skattekontrollen drevs i länsstyrelsernas regi, en dylik kontroll ha fullgjorts av olika tjänstemän.
Av det anförda följer, att organisationen icke skulle kunna förbilligas om kontrollen över den direkta och indirekta beskattningen skulle uppdra— gas åt länsstyrelserna. F astmer torde betydande besparingar kunna ernås om skattekontrollen läggs under en central myndighet genom att, såsom i det föregående angivits, skattearbetet i hög grad kan (mekaniseras och) rationaliseras.
Bilaga 1
Allmän indirekt beskattning i vissa främmande länder
Allmänna varuskatter är kända redan från äldsta tider. Av sådana äldre skatter är det framför allt två som i historiska redogörelser plågar bringas i erinran, bå- da en gång mycket betydelsefulla. Den ena är den romerska »centesiman» (hundradelen). Vid dess tillkomst diskuterades frågan om direkta och indirekta skatter. Skatten utgick vid försäljning å auktioner, som var ett normalt försälj- ningssätt inom det romerska riket utom beträffande livsmedel. Den andra är den spanska »alcabalan», en lågprocentig varuskatt, som under medeltiden uttogs inom det spanska väldet och som delvis fanns kvar in på 1800-talet.
Moderna varuskatter framträdde under och närmast efter första världskriget. En förutsättning var den fortgående övergången från naturahushållning till pen- ninghushållning. Senare har allmänna varuskatter införts i de flesta länder och i flera av dessa fått stor betydelse.
I det efterföljande lämnas en översikt över den närmare utformningen av de allmänna varuskatterna i ett antal länder av större intresse. Avsikten är att ge en bild av olika typer och särdrag. Acciser och andra speciella varuskatter har endast undantagsvis berörts.
De länder som behandlas är:
Norge .......................................................................................... 358 Finland ........................................................................................ 364 Danmark ....................................................................................... 370 , Schweiz ....................................................................................... 373 England ....................................................................................... 378 Västtyskland ................................................................................. 380 I Österrike .................................................................................... 384 i Frankrike .................................................................................... 384 .,» Sovjetunionen .............................................................................. 386 ' Andra europeiska länder .................................................................. 389 Amerikas förenta stater .................................................................. 391 Canada och Australien ..................................................................... 395 1. Norge
Historik. Norge är det första land i Norden, som införde en allmän varuskatt. Frågan blev aktuell redan år 1921, då en kommitté uttalade, att — om ytter- ligare statsintäkter erfordrades -— dessa borde uttagas genom indirekta skatter, varvid en allmän omsättningsskatt ansågs som en användbar form. Skatten före- slogs skola uttagas i detaljhandeln efter en skattesats av en procent. Detta förslag ledde emellertid inte till någon lagstiftningsåtgärd.
Frågan togs ånyo upp under år 1932 med hänsyn till den då rådande stats- finansiella situationen. Ett förslag förelades stortinget och behandlades i decem- ? ber 1932; förslaget avsåg en skatt i detaljhandeln. Detta förslag återtogs emeller- ] tid, varefter ett nytt förslag framlades våren 1933, avseende en skatt i producent- i ledet. Man nådde därvid i så måtto inom stortinget politisk enighet, att ett slags *
principbeslut fattades om en allmän varubeskattning (den alltjämt gällande grund- författningen bär därför årtalet 1933). Meningsmotsättningarna var dock stora i fråga om den mera tekniska utformningen, närmast frågan till vilket eller vilka led i distributionskedjan skatten skulle förläggas. Efter ytterligare överväganden stannade man vid 1935 års storting inför att uttaga skatt i alla led (kumulativt).
Skattesatsen var vid skattens införande den 1 juli 1935 en procent och förblev oförändrad till tiden för andra världskriget. Under år 1940 höjdes skattesatsen till två procent från den 1 mars och till tre procent från den 1 juli. I samband med den första höjningen verkställdes en utredning angående omläggning av skatten. Det uttalades därvid, att redan den enprocentiga skatten haft olyckliga verkningar för grosshandeln och att en förhöjning av skattesatsen skulle öka dessa olägenheter och föranleda att näringslivet ville söka eliminera grossist- eller de- taljistledet. En övergång till beskattning enbart i sista ledet föreslogs och genom— fördes från den 1 september 1940. Därvid höjdes skattesatsen till tio procent, vilken höjning dock till ca hälften beräknades vara av nominell karaktär med hänsyn till att skatten tidigare utgått vid omsättning i alla led.
Gällande omsättningsskatt. Efter 1940 års omläggning har skatten i sina huvud- drag bibehållits oförändrad. Skattesatsen ncdsattes från den 1 juli 1947 till 6,25 procent men höjdes från den 9 april 1951 åter till tio procent.—
Skatten omfattar praktiskt taget alla varor ävensom vissa tjänster. Man räknar med att i grova drag en tredjedel av skatten faller på livsmedel, en tredjedel på investeringar och en tredjedel på övrig skattepliktig omsättning.
De varor som särskilt undantagits är: ved och torv som bränsle, tidningar och tidskrifter (inkl. jultidningar), insulin, levande djur (när de inte säljs till slakt), artisters (målares och bildhuggares) egna konstverk, när de säljs direkt, fartyg utom nöjesbåtar (i vissa fall erfordras för skattefrihet intyg från ortsmyndighet; begagnade båtar alltid skattefria), luftfartyg.
Vid försäljning till jordbrukare föreligger skattefrihet för viktigare råvaror för jordbruksproduktionen: gödsel- och jordförbättringsmedel, växtskydds- och be- sprutningsmedel, bindgarn, utsäde, plantor, fodermedel. I viss utsträckning kan även drivmedel för jordbruket försäljas fritt (dock ej drivmedel för transporter; bensin får ej inköpas fritt men jordbrukare ges viss restitutionsmöjlighet för så— väl särskild bensinskatt som omsättningsskatten); från och med 1956 är även smörjoljor och smörjfett för jordbruket fritt.
Jordbrukares uttag av livsmedel samt oförädlade skogsprodukter för privat bruk eller användning inom jordbruket beskattas ej. Beträffande direktförsälj- ning från jordbrukare må framhållas, att för skattskyldighet allmänt gäller en undre gräns av 100 kronor skattepliktig omsättning per månad. Vid direktför- säljning över denna gräns har jordbrukare att redovisa skatt. I detta samman- hang må nämnas att i Norge förekommer ett relativt vidsträckt system med livs- medelssubventioner, vilket kan sägas jämväl ha den verkan, att skattefriheten för jordbrukares uttag blir mindre framträdande, eftersom denna konsumtion inte syns bli subventionerad, _— Det kan även nämnas att man först från år 1954 gene- rellt infört inkomstbeskattning av jordbrukares faktiska inkomst, medan tidigare tillämpats schablonbeskattning. Behovet av kontroll har därefter blivit gemensamt för direkt och indirekt beskattning.
Även för handelsträdgårdar gäller vissa specialbestämmelser. Sålunda föreligger liksom för jordbruket skattefrihet för uttag av egna produkter. Såsom material, som får inköpas skattefritt, har särskilt angivits bl. a. bränsle för uppvärmning av drivhus.
För fisket gäller att sådan direktförsäljning av egen fångst, som inte sker från fast försäljningsställe eller från torg, är undantagen från beskattning. Såsom skattefritt material för yrkesfiske har angivits agn, is och salt. Drivmedel och smörjmedel för fiskefartyg har, liksom för fartyg i allmänhet utom nöjesbåtar, undantagits från beskattning (för bensin gäller att yrkesfiskare, partrederier m. fl., vilkas intäkter till minst en fjärdedel härrör från fiske, kan erhålla en egen förbrukningsbok med kuponger för inköp av bensin utan vare sig den speciella bensinskatten eller omsättningsskatt å bensin). För fiskefartyg, som bedriver fiske i nordliga farvatten (bl. a. vid Färöarna och Island, men inte i Skagerak och Kattegatt), får även proviant, vissa slag av arbetskläder samt ammunition och sprängämnen inköpas skattefritt (proviant m. m. för valfångst i Södra Ishavet är skattefri enligt allmänna regler för leverans till fartyg i utrikes fart, som jämställes med export). — Fiske— och fångstredskap är inte undantagna från be- skattning. — Om fartygsutrustning se nedan under redogörelsen för export.
Medan man för de här nämnda yrkeskategorierna — jordbrukare, trädgårds- mästare och fiskare — i författningen särskilt angivit vad som skall utgöra skattefritt material för produktionen, gäller för övriga näringsidkare en allmän bestämmelse om skattefrihet för material, »icke-varaktiga driftmedel». Såsom för- utsättning för rätt till skattefria inköp för dessa senare näringsidkare gäller att de registrerats hos kontrollmyndigheten (även industrier m. fl., som säljer till återförsäljare och därför inte har att redovisa skatt, registreras i ett s. k. obser- vationsregister). Om vad som är att hänföra till material har närmare föreskrifter utfärdats av finansdepartementet, som erhållit fullmakt att härutinnan liksom även i några andra hänseenden lämna bindande tolkningsbesked. Som material räknas bl. a. bränsle som drivkraft för maskiner i industrien (gas och elektricitet är alltid undantaget). Bränsle — såsom kol och eldningsolja _ för uppvärm- ning av lokaler är däremot inte fritt. Om företagare inköper bränsle fritt för sin varuproduktion och använder en del därav för uppvärmning av lokaler, får han betala skatt såsom för uttag, dock enligt departementets anvisningar endast därest uttaget överstiger tio procent av det skattefritt inköpta bränslet. Beträffande materialbegreppet i övrigt syns detsamma i Norge ha ungefär samma innebörd som under omsättningsskattens tid i Sverige.
Vad gäller investeringsområdel må framhållas, att maskiner och inventarier i industri, jordbruk etc. beskattats alltsedan skattens införande. I fråga om bygg- nader och andra anläggningar har däremot beskattningsreglerna ändrats vid ett flertal tillfällen. Från början beskattades allt byggnadsmaterial men inte själva arbetet och denna regel blev gällande även då skatten år 1940 omlades till en tio- proeentig detaljhandelsskatt. Från den 1 september 1941 utsträcktes skatteplikten till att omfatta jämväl arbete å byggnader och anläggningar (även vägarbeten m. m.). Med hänsyn till återuppbyggnaden efter kriget beslöt man att från den 1 februari 1946 slopa skatten å såväl byggnadsmaterial (utom inredning m. ni.) som arbete å byggnader. Vad angår material, som inköptes av ägaren själv, utar- betades av departementet en förteckning över varor, som kunde inköpas skatte- fritt (definitioner och förklaringar för ett sextiotal varugrupper). Svårigheter vid redovisning och kontroll uppkom emellertid och man sökte råda bot härpå ge- nom att från den 1 juli 1947 tillåta endast registrerade byggmästare (jämte all— männa institutioner m. fl.) att inköpa byggnadsmaterial fritt från skatt, medan för övriga köpare infördes ett restitutionsförfarande när materialkostnaderna översteg 1 000 kronor. Från den 14 februari 1955 genomfördes en mera betydelse— full omläggning av beskattningen av byggnadsverksamheten. Man återgick till att beskatta byggnadsmaterial och även byggnadsarbete men undantog i stället vissa
slag av byggnader, nämligen bostadsbyggnader och driftbyggnader för jordbru- ket. Med bostadsbyggnad jämställdes ålderdomshem och barnhem.
Liksom under tiden närmast före 1955 års omläggning får byggmästare, under- entreprenörer m. fl. såsom registrerade skattskyldiga inköpa byggnadsmaterial fritt från skatt, varefter de själva har att redovisa skatt för material och arbete, därest fråga inte är om skattefri användning. Då skattefri byggnad uppföres av annan (privat byggherre, företag, stat och kommun m, fl.), kan restitution av skatt för byggnadsmaterial ske, därest materia-lkostnaderna uppgår till minst 1 000 kro- nor. Ansökan ställes till skatteinspektören i fylket och skall åtföljas av betalda räk- ningar. Specifikation skall lämnas för varje byggnad för sig och om räkningen är gemensam skall uppdelning ske av denna. Ansökan skall ha inkommit inom tre år från det byggnadstillstånd erhållits.
För att bostadsbyggnad skall anses föreligga krävs enligt författningen, att minst tre fjärdedelar av golvytan avser bostad, dock med rätt för departementet att efter ansökan helt eller delvis fritaga byggnader även då endast mellan hälften och tre fjärdedelar utgör bostad, varjämte departementet kan undantaga bygg- nader av alla slag, som återuppföres efter brand eller naturkatastrof. Departe- mentet har även att i övrigt närmare definiera vad som förstås med skattefria byggnader. De härutinnan utfärdade föreskrifterna har blivit mycket detaljerade. För bostadsbyggnad krävs att till varje lägenhet inrättats kök eller kokvrå, dock räknas till bostadsbyggnader inte sommarvillor o. d. även om dessa byggts så, att de kan bebos året runt. Industriens arbetar- och tjänstebostäder är skattefria, däremot inte hotell, pensionat eller skolor, även om dessa utgör internatskolor, ej heller sjukhus, dock med undantag för sjuksköterskehem och liknande, därest dylik byggnad inredes för självständiga hushåll. Med ålderdomshem jämställes vårdhem för äldre personer, om hemmet inte ingår som del av sjukhus. Med barnhem avses hem för barn under 16 år, inkl. mödra- och spädbarnshem, barn- krubbor o. d., däremot inte barnkliniker, barnpensionat, ungdomshärbärgen m. m. Vid kombinerade byggnader räknas golvytan utan hänsyn till källare och vind. Även nödiga uthus och garage, utom s. k. färdiggarage, blir skattefria. -— Vissa närmare bestämmelser gäller även för jordbrukets driftbyggnader, varunder in- begripes, förutom stall, loge etc., även växthus och lagerbyggnader för träd— gårdsbruk, hönseriers byggnader, skogsarbetarkojor m. m.
Det är att märka att den angivna skattefriheten endast gäller själva byggna- derna, medan skatt utgår för såväl material som arbete vid exempelvis vägan- läggningar, vissa slag av dikningsföretag m. m.; dock utgår för väg över bygg- nadstomt skatt endast för material. Liknande regler gäller även för grävnings- arbeten för vatten och avlopp (själva arbetet skattefritt inom tomten, även gäl- lande grundgrävning för byggnad).
Vidare må framhållas, att skattefrihet endast gäller nyuppförande av byggnad, medan däremot vid reparationer, moderniseringar och ombyggnader såväl ma— terial som arbete beskattas. Även om en bostadsbyggnad utvidgas till att om- fatta flera lägenheter föreligger likväl inte skattefrihet, liksom ej heller om en driftbyggnad för jordbruk utvidgas i bredd, höjd eller längd.
En annan betydelsefull omständighet är att skattefriheten inte omfattar alla slag av installationer och inredningar m. 111. Detta har lett till ganska differen- tierade bestämmelser för olika slag av tillbehör till skattefria byggnader.
I fråga om beskattningen av andra tjänster än byggnadsarbete må framhållas följande. Ursprungligen gällde skatten endast för varor. Från den 1 september 1941 infördes emellertid skatt för arbete å varor, ävensom för arbete i herr- och damfriseringar samt, från den 1 juli 1942, även i Skönhetssalonger. Med arbete
å varor förstods därvid till en början endast reparationer o. d. ändringsarbeten, medan vissa s. k. servicetjänster å varor — exempelvis biltvätt och annan ren- göring av varor — beskattades först från den 1 juli 1953. Undantag från beskatt- ning har från den 1 juli 1955 gjorts för skoreparationer samt för tvätt, mangling och strykning av tygvaror, dock inte för kemisk tvätt och färgning. — Skatt utgår inte vid s. k. bortlämningsarbeten företagare emellan utan skatten redo- visas av företagaren i sista led.
För serveringsrörelse (restauranger, konditorier m. fl.) infördes redan år 1925 en särskild skatt å tio procent, därest förtäringen översteg visst minimibelopp (tre kronor). Denna skatt uttogs under tiden 1/7 1935—1/9 1940 jämsides med den vanliga omsättningsskatten, som vid denna tid utgick med låg procentsats i alla led. Då omsättningsskatten från den 1 september 1940 omlades till en detalj- handelsskatt å tio procent, kunde dessa två tioprocentiga skatter inte bestå sam- tidigt. Man valde då att helt slopa skatten å serveringsrörelse. Någon ändring har senare ej skett. Försäljning av varor till serveringsrörelse är att anse som försäljning till konsument och leverantören har således att redovisa skatt härför. Dock kan serveringsrörelse vara kombinerad med exempelvis hembageri. I dylikt fall skall i viss utsträckning en uppdelning ske, så att varor för tillverkningen får levereras skattefritt medan för övriga varor skatt redovisas av leverantören. Om varor gemensamt inköpts skattefritt kan bli fråga om skatt för uttag av varor från bageriet till serveringsrörelsen.
Om uttag gäller eljest att skattskyldig företagare (utom jordbrukare m. fl.) har att erlägga skatt för uttag av varor såväl för privat bruk som då varor användes inom företaget för annat ändamål än som material. Såsom uttag beskattas även vara, då denna första gången uthyres, därest varan inköpts skattefritt (själva uthyrningen är skattefri). Skatt kan även utgå för uttag av arbetsprestation för företagets egen räkning, om arbetet inte avser enbart reparation eller underhåll, liksom även fråga kan bli om skattepliktigt uttag, då företagare anlitar i Norge inte skattskyldigt utländskt företag för utförande av i och för sig skattepliktigt arbete. Denna beskattning av uttag av vissa arbetsprestationer beror på, att arbets- kostnad vid installationer av maskiner m. m. i byggnader är skattepliktig.
Import av skattepliktiga varor beskattas, därest inte importören äger inköpa samma slags varor fritt från skatt inom riket. Skatt uttages således av privat- personer, företag som importerar maskiner för eget bruk m. fl. Skattesatsen är förhöjd till 11,11 procent (= 1/9), vilket motsvarar den inhemska skatten av tio procent av varuvärdet inkl. skatt. Gåvor under 50 kronors värde och andra försändelser under två kronors värde är undantagna, liksom jämväl resandes ut- rustning, flyttsaker, arvgods, diplomatimport.
Export är skattefri. Om utlänning köper en vara under uppehåll i Norge, kan detta ske skattefritt under förutsättning att säljaren utexpedierar den genom tul- len.
Med export jämställes leveranser till fartyg i utrikes fart (såväl norska som utländska). I utrikes fart räknas alla fartyg, som regelmässigt går mellan utländsk och norsk hamn. Säljaren åligger att skaffa uppgift om fartygets destination, in— nan skattefri försäljning sker. Av utfärdad faktura (eller genom notering å sär- skild lista vid kontantförsäljning) skall framgå, vilket fartyg det gäller. Rederi, som har fartyg i både in- och utländsk trafik, äger inköpa varor skattefritt till sitt lager, med skyldighet att erlägga skatt för uttag av varor till fartyg som går i in- ländsk trafik. _ Liknande skattefrihet gäller för flygtrafiken till utlandet. _— Skattefriheten för fartyg i utrikes fart omfattar inte absolut alla varuslag, således inte trycksaker (såsom biljetter, som användes även i lan-d), ej heller kläder och
uniformseffekter eller andra personliga effekter för manskap och befäl, ej heller exempelvis cyklar (men väl idrottsmaterial som tillhör fartyget). —— För fartyg i inrikes fart utom nöjesbåtar är såsom förut berörts bränsle (utom bensin) samt smörjolja skattefritt, men eljest inte varor som förbrukas under fartygets färd (drivmedel för inrikes flyg är inte fritt). —— Varor för reparation och underhåll av fartyg är i princip undantagna; om leverans sker från annan än skeppsbyggeri eller skeppsreparationsverkstad föreligger dock skattefrihet endast för vissa upp- räknade slag av varor (båtmotorer, radar m. m.). För nöjesbåtar föreligger alltid skatteplikt vid reparation (liksom för bränsle). -— För fiskefartyg gäller, som ovan angivits, vissa särregler.
Antalet skattskyldiga, som regelmässigt har att redovisa skatt (det 5. k. fasta registret) uppgår till ca 85 000, varav ca 15 000 faller på byggnadsbranschen. Där- till kommer ca 40000, som registrerats huvudsakligen för att kunna verkställa skattefria inköp och som inte eller endast sporadiskt har att redovisa skatt (det 5. k. observationsregistret). Man söker hålla nere antalet skattskyldiga genom att inte registrera exempelvis hotell som säljer souvenirer och vykort m. m., eller småföretagare som driver kringföringshandel o. d. De särskilda undantagen för skomakare samt tvätt- och strykinrättningar har även bidragit härtill. Å andra sidan märkes att i praxis medtagits exempelvis auktionsförrättare, som säljer mot provision, liksom vissa slag av samköpsföreningar och liknande.
Redovisningen av skatten sker varje månad på grundval av vad som kontant in- flutit. Den som har fullständig (dubbel) bokföring kan dock få redovisa på grundval av sin fakturering (varvid avdrag senare medgives för kundförluster, rabatter m. m., så att slutresultatet blir detsamma som vid kontantredovisning). Skatten skall vara inräknad i omsättningssumman, varå skatten beräknas (skat- ten får uttagas öppet eller dolt). Avbetalningstillägg skall medräknas, dock att efter en ändring år 1955 skattefrihet härför kan medgivas om avbetalningskon- trakt överlåtes å bank eller annan kreditinrättning och detta från början an— givits i kontraktet. Vidare skall räntor å varufordringar medtagas, liksom även frakt, som betalas av säljaren.
Skatten administreras i stort sett av samma myndigheter som handhar den direkta skatten. Beslutande myndighet i första instans är skatteinspektören i fylket (Oslo, Bergen och 18 landsfylken), som jämväl arbetar med kontrollen av den direkta skatten och är vice ordförande i ligningsrådet (som närmast motsvarar länsprövningsnämnd i Sverige). Vid skatteinspektörskontoren är (år 1956) an— ställda för hela landets vidkommande 20 kontorschefer, 83 juridiska sekreterare, 236 revisorer, ävensom kontorspersonal. Revisorerna granskar i regel samtidigt direkt och indirekt skatt (cirka 10000 fullständiga bokgranskningar företages per år); de har fulla befogenheter att verkställa granskningar såväl hos de skatt— skyldiga som hos leverantörer och avnämare, transportföretag m. fl. —— Vid besvär över skatteinspektörens beslut omprövas beslutet först av honom själv. Som överinstans fungerar en särskild klagonämnd för omsättningsskatten, bestå- ende av skattedirektören (= chefen för riksskattestyret, vilket är organiserat som ett ämbetsverk) och två av finansdepartementet utsedda ledamöter (f. n. repre- sentanter för näringslivet). Antalet besvärsärenden hos nämnden är relativt lågt, ca 200 per år. Nämnden äger även verkställa höjningar. _ Inom riksskattestyrel finns två kontor, ett för direkt och ett för indirekt skatt, med vardera en under— direktör som chef. Därifrån utfärdas föreskrifter för de skattskyldigas bokföring (ganska detaljerade och av stor betydelse för skattekontrollen) samt andra kon- trollföreskrifter. Allmänna tolkningsfrågor och liknande spörsmål behandlas in- om finansdepartementef. Den skattskyldige kan därjämte, såsom även gäller för
direkta skatter, dra sin sak inför allmän domstol (dock ej rena uppskattningsfrå- gor). — Straffbestämmelserna är stränga (straff såsom för förskingring).
Skatten inbringar ca 1500 milj. norska kronor per år (1956) och skatten får anses som en permanent och betydelsefull del av det norska beskattnings- systemet. Den från början mycket livliga diskussionen om, i vilket led skatten skulle uttagas, har inte helt avstannat. Uttagandet av en hög skatt å livsmedel i kombination med ett ganska omfattande system med subventionering av livs- medel har ansetts innebära en viss »tomgång». År 1954 föreslog en parlamentarisk kommitté (den s. k. Jahn-kommittén), att de viktigaste slagen av livsmedel skulle undantagas från beskattning, men såväl beskattningsmyndigheterna som detalj- handelsorganisationerna har motsatt sig detta med hänsyn till kontroll- och redo- visningssvårigheter. Sedan år 1956 bearbetas denna och andra frågor inom en expertkommitté, med skattedirektören Bugge som ordförande.
Intresset för skatten kan sägas vara stort, vilket återspeglar sig bl. a. i stor- tingets protokoll, som innehåller vidlyftigt material. — En nyutkommen kom- mentar utgör Frigaard och Rosenberg: Omsetningsavgiften i praksis (Oslo 1956, 133 s.). Viktigare meddelanden inflyter kontinuerligt i Tidsskrift for omsetnings- avgiften, vars redaktör är chefen för omsättningsskatteavdelningen i riksskatte- styret, underdirektören G. E. Thesen.
2. Finland
Översikt. Allmän varuskatt infördes i Finland från den 1 februari 1941. Liksom i Norge har skatten genomgått tvenne utvecklingsstadier. Man började år 1941 med en kumulativ skatt, som dock i motsats till den dåvarande norska var begränsad till två led, nämligen producent- och detaljistleden. Genom denna begränsning undvek man de ogynnsamma verkningarna av en kaskadskatt (som drabbar varan varje gång den omsättes). Från och med år 1951 övergick man till en skatt enbart i producentledet. — I februari 1956 har en kommitté föreslagit omläggning av skatten till detaljhandelsskatt, men detta förslag har inte genomförts. I
!
Skattesatserna har genomgående varit höga, under en längre följd av år 20 procent av producentens pris inkl. skatt (25 procent av priset exkl. skatt). Skat- tens avkastning har varit betydande och legat i paritet med eller vissa år t.o.m. högre än den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten; år 1956 uppgick skatten i till ca 1,3 miljarder svenska kronor. *,
Ett från början karaktäristiskt drag i den finska varuskatten har varit, att 1» huvudparten av livsmedel undantagits från beskattning. Detta undantag har an- setts betingat av de höga skattesatserna och har givetvis i viss mån återverkat skärpande på dessa. De svårigheter, som undantagandet av livsmedel medfört för kontroll och redovisning inom detaljhandeln, utgjorde ett väsentligt skäl för övergången till producentskatt år 1951. Senare har även skor och kläder undan- tagits. Därigenom har en viss ytterligare förskjutning av skatten skett till inves- teringsområdet. Av investeringarna har dock numera undantagits jordbrukets maskinutrustning, varjämte hälften av skatten för byggnadsmaterial till bostads- i byggande restitueras, något som medfört en förskjutning av skatten till industriens investeringar.
Skatten av år 1.941. Beträffande den närmare utformningen av skatten under 1 åren 1941—1950 må följande framhållas. Skattens uppdelning på två led för- orsakade en del speciella problem i fråga om skattesatsernas avvägning m. 111. Till en början utgjorde skattesatsen vid försäljning från producent till parti- eller detaljhandlare sex procent och vid varans vidareförsäljning till konsument
fyra procent. Sålde producent direkt till konsument var skattesatsen nio procent. Då partihandlare sålde till detaljhandlare utgick inte skatt. Senare höjdes skatte- satserna så, att de från den 1 juli 1945 blev tio procent i vartdera ledet och 18 procent vid direktförsäljning. Dock var under ett och ett halvt år före omlägg- ningen år 1951 detaljhandelsskatten nedsatt till fem procent (vid direktförsälj- ning under denna tid först 16 procent, sedan 15 procent). Skatten beräknades för producent å dennes fakturavärde och för handlande å det kontant influtna beloppet. Vid import var skattesatsen till en början sju procent, då parti- eller detaljhandlare importerade, och elva procent, då konsument importerade. Pro- ducent ägde fritt importera material för sin produktion, liksom även inköpa material skattefritt från annan producent. Om producent inköpte varor från parti- eller detaljhandlare, varvid varorna redan beskattats, skulle handlandens priser enligt särskilda regler nedsättas med vissa procentsatser, olika för parti- och detaljhandelspriser, varvid handlanden vid sin redovisning fick avdrag här- för (partihandlare fick avdrag för hela och detaljhandlare för viss del av pris- nedsättningen); enligt senare bestämmelser får i stället producenten göra avdrag för beskattade inköp (se nedan).
Förutom å varuförsäljning utgick skatt även å reparationer o. d. arbeten å varor, varvid skattesatsen för producents arbete var densamma som vid hans direktför- säljning till konsument, medan i övrigt gällde den lägre skattesatsen för detalj- handlare; hantverkare som inte hade särskild lokal (och ej anlitade andra än make och minderåriga barn) var undantagna från skattskyldighet. — Ehuru de flesta slag av livsmedel var skattefria, uttogs skatt å serveringsrörelse, dock efter relativt låg procentsats, från början fyra procent, senare först höjd till fem procent och därefter nedsatt till tre procent; för restauranger med utskänk- ningsrätt och dansrestauranger dock efter väsentligt högre procentsats. Jämväl uthyrning av rum inom hotell- och liknande verksamhet beskattades; skattesatsen var därvid i regel något högre än som gällde för den vanliga serveringsrörelsen. — Även frisörer var skattskyldiga denna första period.
De bestämmelser, som i övrigt gällde under den tid skatten sålunda var upp- delad på två led, bibehölls i stort sett, då skatten från år 1951 omlades till en skatt enbart i producentledet.
Nu gällande beskattning. Skatten utgår som nämnts med 20 procent av produ- centens pris, skatten inräknad (25 procent av nettopriset). Detta gäller dock en- dast industriell rörelse. Bedrives tillverkning mera hantverksmässigt, särskilt i kombination med reparations- och liknande arbeten å varor, talar man om s. k. arbetsaffärer. Dessa skall inköpa material med skatt pålagd och har därefter att från sin omsättning avdraga dessa inköp samt redovisa skatt å återstoden efter tio procent (här föreligger ett visst incitament till en mervärdeskatt). Arbets- affärerna spelar dock en mera underordnad roll, i det att den tioprocentiga skatten för dessas del uppgår till endast ca två procent av den totalt redovisade skatten. Gränsen mellan industriell rörelse och arbetsrörelse har man sökt att såvitt möj- ligt uppdraga enhetligt inom olika branscher, men vissa svårigheter syns där- vid ha förelegat. -— Småhantverkare har helt undantagits från skattskyldighet, men de har givetvis att inköpa material med skatt pålagd. Gränsen har därvid dragits så, att skattefrihet åtnjutes av hantverkare, som inte biträdes av annan än make, avkomling under 21 år och högst en lärling (före år 1951 var som nämnts skatte- friheten i huvudsak beroende på om hantverkaren hade särskild lokal för rö- relsen). Vissa besvärligheter syns föreligga beträffande kontrollen av att inte annan arbetskraft har anlitats; ojämnheter kan uppkomma då arbetskraft an- litas vid sjukdom etc. — Särskilt för sig har från beskattning undantagits tvätt-
och strykinrättningar samt skomakerier. — Skatten för frisörer upphävdes år 1951, enär kontrollen var svår att upprätthålla och avkastningen ringa. -— Skatten å serveringsrörelse samt å rumsuthyrning upphävdes likaså år 1951, dock kvar- står den tioprocentiga skatten för restauranger med utskänkningsrätt och dans- restauranger.
Skatten omfattar alla varor som inte genom särskild uppräkning undantagits. Det mest betydelsefulla området för skattefrihet gäller livsmedlen. Förteckning- en över skattefria livsmedel upptar praktiskt taget samtliga livsmedel; kvar syns stå huvudsakligen konditorivaror, kaffe, te, kakao, läskedrycker, hermetiskt för- packad frukt, bär, grönsaker 0. (1.
Övriga undantagna varuslag, vilka i stort sett varit fritagna sedan skattens in- förande, är: tobak, spritdrycker, fasta bränslen, böcker, andra tidningar än för- ströelsetidskrifter, apoteksvaror jämte röntgenförnödcnheter och vissa hjälpmedel för invalider, brandbilar och slangar, fisknät, fartyg av minst tio registerton, luft- fartyg, råvaror för jordbruket i form av konstgödning, lantbrukskalk, torvströ, fo- dermedel och AIV-lösning. Därjämte har, under tiden efter skattens omläggning år 1951, införts skattefrihet för några betydelsefulla varugrupper, avseende dels skodon och textilvaror m. m. och dels vissa investeringsvaror.
Skattefriheten för skodon och textilvaror m. m. infördes från den 5 november 1951 och omfattade därvid skodon (utom vissa lyxbetonade damskodon och lack- skor för herrar), sulläder, arbetshandskar, seldon samt fyra uppräknade grupper av textilvaror, avseende främst vissa kläder, utom av silke och nylon, ävensom därjämte lakan och handdukar. Beträffande dessa fyra grupper skedde från den 1 november 1954 den ändringen, att man i stället övergick till att undantaga ' samtliga textilämnen och textilvaror, jämväl å möbler, med undantag för vissa smärre varugrupper, bestående av dels lyxbetonade varor och dels textilier för industri m. m. (maskinfilt etc.). Från den 15 juni 1956 ändrades skattefriheten därhän, att den omfattade i stort sett följande textilier, i den mån de inte är av natursilke eller innehåller guldtråd: garn, metervara, vanliga mattor, gångkläder .3 och accessoirer, sängkläder, handdukar, klutar, gardiner, borddukar.
Från den 5 november 1951 undantogs vidare maskiner och redskap för jord- bruket — enligt en vidlyftig förteckning upptagande till synes allt från plogar ' till traktorer och skördetröskor — ävensom täckdikningsrör. ! i
Från den 7 december 1954 undantogs vissa trävaror, nämligen ohyvlad och hyvlad sågvara av tall och gran (ävensom sågspån och kutterspån). Detta undan- tag följdes i januari 1955 av en annan ävenledes mycket viktig bestämmelse om restitution av intill halva beloppet av skatt å övrigt byggnadsmaterial för bostads- byggnad. Som allmän förutsättning gäller därvid, att minst 70 procent av golv- ytan i byggnaden skall avse bostadslägenhet. Restitution får dock inte avse kost- naden för mer än 100 kvm yta per lägenhet. Enligt särskilda tillämpningsbestäm- melser skall den skatteandel som restitueras beräknas efter schabloner. Byggna— derna har därvid indelats i sju typer, tre för stenbyggnader och fyra för träbygg- nader. Högsta restitutionsklassen för stenbyggnad utgöres av byggnad, som upp- förts med fabrikstillverkade konstruktionsdelar, och högsta klassen för trä— byggnad utgöres av fabrikstillverkad dylik byggnad. Denna klassificering sam- manhänger med att skatten för förarbetade varor är högre med hänsyn till att däri ingår även arbetskostnad, medan däremot då byggnadsarbetet utföres på platsen med icke-förarbetat material skatten inte drabbar arbetskostnaden. Med fabrikstillverkade konstruktionsdelar förstås »färdiga delkonstruktioner, vilka me— delst fabriksmässiga metoder gjorts så stora eller i så hög grad fullbordats, att de icke längre kunna betraktas som allmänna byggnadsförnödenheter». Fabriks-
tillverkad träbyggnad är sådan byggnad, där stomme, tak och andra viktigare byggnadsdelar fabriksmässigt tillverkats huvudsakligen av trä samt anskaffats som en helhet från samma försäljare. Vid klassificeringen har hänsyn vidare tagits till byggnadens modernitet (om centralvärme finns etc.). Restitutions- beloppen varierar mellan 1 700 och 1 500 mark per kvm för stenbyggnader och mellan 1 100 och 600 mark per kvm för träbyggnader (100 mark ca 2:25 kr). Att restitutionsbeloppet för vissa slag av träbyggnader är så lågt, får delvis anses bero på att bräder är skattefria. — Enligt särskilda bestämmelser jämställes med bostadsbyggnad internat, barnhem, ålderdomshem och liknande byggnad. — En- ligt bestämmelser som införts under år 1956 kan restitution ske även för till- eller påbyggnad av bostadsbyggnad, därest minst en bostadslägenhet tillkommer.
Bland skattefria varor har även medtagits vissa varor, främst ett antal olika slags kemikalier, under förutsättning att de inköpes av angivna industrier. Detta sammanhänger med utformningen av materialbegreppet. Såsom material anses nämligen allmänt endast vara, vilken såsom beståndsdel ingår i tillverkade pro- dukter. Således anses inte bränsle eller drivmedel för maskiner såsom material (fasta bränslen är dock skattefria). Ej heller anses såsom material sådana varor, som förflyktigas eller på liknande sätt förbrukas vid tillverkningen. För träföräd- lingsindustrien infördes dock under år 1953 och med viss utvidgning senare år skattefrihet för åtskilliga förbrukninvgsvaror, nämligen kalk, diverse kemikalier, metallduk och maskinfilt; därjämte undantogs kolsvavla utan inskränkning till an- vändningsområdet. Från år 1957 gäller liknande undantag till förmån för konstull-, konstsilke- och cellofanindustrien.
Producent äger inköpa material för tillverkningen fritt från skatt. Om ovisshet föreligger skall säljaren avkräva köparen av beskattningsmyndigheten utfärdad licens. Licenser utfärdas av skattemyndigheten i form av häften försedda med kopior. Vid licenshäftets utfärdande upprättas-en förteckning över vilka råma- terial licensinnehavaren äger fritt inköpa. Denne ifyller vid sitt inköp licensblan- ketten med uppgift om de inköpta varornas art och mängd samt bekräftar att varorna ifråga upptagits i den av myndigheten godkända förteckningen. Då licens- häftet förbrukats insändes stommen med kopiorna till myndigheten. —— Om pro- ducent inköper material från kommersiell rörelse och varorna således redan tidigare beskattats, äger producenten vid sin redovisning att från den egna skat- tepliktiga försäljningen avdraga inköpsvärdet för sådant redan beskattat ma- terial. Avdraget blir därvid i regel något för högt, då skatten tidigare beräknats på det lägre inköpspris, som säljaren eller ev. ytterligare mellanhand haft att erlägga vid sitt inköp. Man har emellertid av praktiska skäl bortsett härifrån. —— Det kan i detta sammanhang nämnas, att med producenter förstås inte endast egentliga tillverkare utan även exempelvis kafferosterier, förpackningsindustrier m. fl. Såsom förut nämnts måste s. k. arbetsaffärer alltid inköpa varor med skatt pålagd.
Då producent säljer varor under sådana förhållanden att skatt skall utgå be- räknas skatten efter samma procentsats å det pris han betingar sig, antingen för- säljningen sker till partihandlare, detaljist eller konsument. Då priset i dessa fall är olika, uppkommer en skillnad i skattepålägget, som kan framstå som väsentlig. I viss mån sker dock en utjämning därigenom att producenter, som har särskilda försäljningsavdelningar (parti- eller detaljhandel) tillåtas beräkna skatten på av- räkningspriset till dylik avdelning, något som å andra sidan kan innebära en viss osäkerhet vid tillämpningen. Det har även förekommit, enligt vad som fram— går av 1956 års kommittébetänkande, att företagare för att nedbringa skatten in- fört artificiella anordningar med sakligt sett onödiga försäljningskontor. Myndig-
heterna har i författningen tillerkänts rätt att inskrida mot anordningar för und- vikande av skatt och att frångå felaktiga prissättningar. Det stadgas sålunda att om »förhållande eller åtgärd givits sådan rättslig form, som icke egentligen mot- svarar sakens natur eller syftemål, skall vid beskattningen förfaras, såsom om den riktiga formen hade kommit till användning». Vidare utsäges, att om veder- lag för vara eller arbetsprestation fastställts till lägre belopp än vartill det med beaktande av omständigheterna i saken skäligen borde uppskattas och sådan eller annan dylik åtgärd uppenbart kan anses ha blivit vidtagen i syfte att undgå skatt, myndigheten äger att pröva, på vilket belopp skatten skall erläggas. Sam- ma prövorätt föreligger vid överlåtelser till moder- eller dotterföretag eller annan rörelse inom samma företag. _— I praktiken möter dock svårigheter för myndig- heterna att påvisa felaktigheter i prissättning, särskilt sedan prisbildningen blivit
lare eller eljest i större poster, och skatten således i dylika fall beräknas på lägre priser, medan de 5. k. arbetsaffärerna i regel har att tillämpa den tiopro- centiga skatten på det högre priset till konsument, syns härigenom allmänt sett ske en viss utjämning av beskattningen mellan dessa grupper av skattskyldiga.
Av betydelse i detta sammanhang är även den s. k. skatteöverföringsrätten. Den centrala myndigheten, omsättningsskattekontoret, äger på ansökan överföra skattskyldigheten å ett handelsföretag, som då blir skyldigt att erlägga skatt på sin försäljning på samma sätt som producent (20 procent). Skatten kan då visser- ligen bli beräknad på ett något högre pris, men anordningen har dock inne- burit fördelar för vissa större företag, bl. a. sådana handelsföretag som levererar material till producenter och som genom att själva bli jämställda med producen- ter kunna leverera varorna utan att dessa behövt beläggas med skatt. Särskilt syns en del imporigrossister ha begagnat sig av denna möjlighet, varigenom de ”i kan införa varor utan att skatt uttages vid importtillfället; i viss mån även export— ; grossister. För dessa företagare finns en särskild typ av licenshäften.
Företagare har även eljest möjlighet att i och för export inköpa varor fritt från skatt från producenter (och från arbetsaffärer, varvid dock materialet normalt tidigare beskattats). För dylik exportör, som alltså inte i övrigt jämställes med producent, finns även en särskild typ av licenshäften (dessa är tidsbegränsade; kopior skall bevaras för kontroll). Dylika licenser syns ha kommit till använd- i fri
Genom att industriföretagen i stor utsträckning försäljer varor till partihand- t | ?
ning inte blott vid egentlig export utan även i viss mån vid gränshandeln i norr.
Det beskattningsvärde, varå skatten beräknas, utgöres av fakturerat eller eljest debiterat pris inkl. skatt. Avdrag får ske för rabatter, bonus o. d., som erlagts. Avdrag får även ske för särskilt debiterade fraktkostnader för varans översän- dande till köpare, vilket även gäller då eget transportmedel använts (i senare fallet får avdrag ske med skäligt belopp efter närmare utredning). _— Beskattning sker även av uttag av skattepliktiga varor och arbetsprestationer >>för skattskyl— digs egen förbrukning, för avlöning av personal eller för annat ändamål, som icke har samband med rörelsens sedvanliga försäljningsverksamhet». Som uttag räknas dock inte »rörelses egna inre arbeten eller såsom sedvanlig gåva överlåten vara eller arbetsprestation.» Bestämmelserna innebär bl. a., att arbetskostnaden vid tillverkning av varor för eget behov, vilka inte saluföres, blir skattefri. Den relativt höga beskattningen vid inköp syns ha lett till en viss egentillverkning, i främmande för den normala produktionen. — Även uthyrning av varor beskattas. '
Om en rörelse övergår från industriell rörelse till arbetsrörelse skall s. k. till- läggsskatt erläggas för därvid i lager befintliga, skattefritt inköpta varor. För det omvända fallet föreligger rätt att återfå erlagd skatt för varulager. — Då varor
undantagits från skatteplikt har regelmässigt stadgats rätt för annan än industri- ell rörelseidkare att återfå skatt å lager av dylika varor. _ Vid 1951 års skatteom- läggning infördes en särskild s. k. kompletteringsskatt å varulager utanför indu- striell rörelse, ävensom å vissa varufordringar (med rätt att uttaga pristillägg).
Antalet skattskyldiga uppgick år 1956 till ca 14 000 (genom skattefriheten för furubräder bortföll ca 2000 sågrörelscr). Av antalet utgör en 5000 arbetsaffä- rer (inkl. ca 500, utskänknings- och dansrestauranger). Antalet företag med s. k. skatteöverföring uppgår till något hundratal. _ Det kan nämnas att antalet skatt- skyldiga genom omläggningen år 1951 nedgick från 48 900 under år 1950 till 18 200 under år 1951.
Redovisningen av skatten sker i den formen, att skatten inbetalas månadsvis under loppet av efterföljande två månader, medan deklaration lämnas kvartals- vis. Inbetalning kan ske till post eller bank. Kvitto utskrives i tre exemplar, varav ett går till skattemyndigheten och två behålles av den skattskyldige för att denne sedan skall vidfoga det ena vid deklarationen.
Skatten administreras av en särskild central myndighet, omsättningsskatte- kontoret, med sju underställda lokala omsättningsskattebyråer (länsvis, två byråer omfattar dock vardera två län). Omsättningsskattekontoret förestås av en direktör med två biträdande direktörer, varav en är chef för juridiska avdelningen och en för merkantila avdelningen. Kontoret leder och övervakar den lokala kontrollen (genom en särskild inspektionsbyrå), meddelar anvisningar till de skattskyldiga såväl beträffande beskattningsreglerna som beträffande bokföringens ordnande, upprättar blanketter etc. Kontoret är även första besvärsinstans över de lokala byråerna (ca 1 500 klagande per år); beslut härutinnan får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen (ca 150 klagande per år). I beslut angående beskattnings- frågor skall deltaga minst tre personer vid byråerna respektive kontoret.
Antalet anställda vid omsättningsskattekontoret uppgår till ca 25 personer och vid de lokala byråerna till ca 255, varav 80 kontrollanter. Bokgranskning av de skattskyldiga sker ungefär vart tredje år i genomsnitt. Därjämte sker i stor ut- sträckning stickprovskontroll på grundval av uppgifter, som inhämtas vid andra bokgranskningar, inte minst gällande handelsföretags inköp. Såväl härvid som i övrigt upprätthålles ett ganska nära samarbete med de myndigheter, som band- har den direkta beskattningen (beskattningsnämnderna har att på anhållan lämna erforderliga uppgifter varjämte bokgranskningsarbetet delvis är samordnat). Om- kring 1,5 procent av influten skatt avser efterdebitering på grund av kontroll- arbetet. Kostnaderna för administrationen uppgår till ca 0,4 procent av skatte- intäkterna.
Själva uppbörden av debiterad skatt syns fungera mycket tillfredsställande. Kreditförlusterna uppgår till ca 0,15 procent. Vid försenad inbetalning utgår dröjsmålsränta med en procent per månad. Uppgifter om skattskyldiga, som res- terar med skattebetalning, är offentliga och återges i en inom näringslivet spridd publikation. De skattskyldiga är givetvis i regel mycket angelägna, att inte på detta sätt förlora sin kreditvärdighet.
På grundval av deklarationerna till omsättningsskatt upprättas en ganska om- fattande näringsstatistik, som finns intagen i Finlands officiella statistik.
Såsom inledningsvis nämnts har i februari 1956 framlagts förslag om övergång till detaljhandelsskatt. Förslaget har utarbetats av en kommitté, vars ordförande har varit förre finansministern, professorn Meinander och som bland övriga ledamöter räknat bl. a. direktören för omsättningsskattekontoret Pesonen. En- ligt kommittén har den nuvarande beskattningen blivit invecklad och svår att övervaka, varjämte den drabbat ojämnt och förorsakat snedvridningar i närings—
livet. Skattesatsen, 25 procent på varans pris, framstår såsom för hög, vilket leder till alltför stora frestelser för de skattskyldiga att på olika sätt kringgå skatten, till svåra tröskelproblem och till en accentuering av alla ojämnheter. Även om antalet skattskyldiga genom 1951 års omläggning nedgått avsevärt mot tidigare, har övervakningen kvalitativt försvårats. Skatteuppbörden i varubytes- kedjans tidiga skeden förhindrar även en smidig användning av skatten i kon— junkturpolitiskt syfte. Kommittén beräknar att en detaljhandelsskatt å tio procent och omfattande praktiskt taget alla varor —— med undantag för ett begränsat antal viktiga livsmedel m. m. _ skulle lämna ungefär samma intäkt som den nu gäl- lande. Antalet skattskyldiga beräknas till ca 60 000. Av skatten skulle ca 60 pro— cent komma att uppbäras i detaljhandeln och återstoden i tidigare led och vid import. Kommittén diskuterar även något en skatt, som i princip förlagts till partihandelsledet, varvid generellt skulle tillämpas en skattesats av 14 procent vid försäljning till detaljhandlare och tio procent vid försäljning direkt till kon- sument. — Utöver skatten i detaljhandelsledet föreslås en producentskatt å tio procent för vissa varor, nämligen personbilar och motorcyklar, smycken, vissa pälsvaror, konserver, kaffe och te, radioapparater, kameror, skjutvapen och kos- metiska produkter. Denna skatt beräknas dock lämna en i förhållande till den allmänna varuskatten ringa avkastning.
Omsättningsskattekontoret har utgivit flera skrifter angående skatten, vilka gra- tis tillhandahålles, bl. a. Redogörelse över erläggande av omsättningsskatt i huvud- drag (år 1956, 16 s.) och Anvisningar för uppgörande av ansökan om återbäring av omsättningsskatt, vilken ingår i priset på byggnadsförnödenheter (år 1955, 24 s.).
3. Danmark
I Danmark har hittills inte förekommit någon allmän varuskatt. Emellertid har i slutet av år 1956 tillsatts en kommitté för att utreda frågan om införande av dylik skatt (ordförande professorn Kjeld Philip).
Den indirekta beskattningen i Danmark har dock inte enbart gällt konventionella punktskatter såsom å sprit, tobak, bensin, motorfordon etc. Under andra världs- kriget fanns därjämte en tioprocentig skatt å kläder och andra textilvaror. Denna skatt har från den 15 mars 1955 återupplivats med i viss mån annan utformning. Bestäm—melserna har intagits i lag den 14 mars 1955 »om forbrugsbegraensende foranstaltninger». I denna författning har även medtagits några andra varuslag, delvis sådana som beskattats i annan form i tiden dessförinnan. Skatten skiljer sig väsentligen från sedvanliga punktskatter och erbjuder till sin tekniska natur paralleller med allmänna varuskatter. Med hänsyn härtill har en närmare redogö— relse för skatten i fråga ansett-s motiverad.
Skatten uttages i partihandelsledet (den som driver »mellemhandel»). Om till- verkare säljer till annan än partihandlare, alltså till detaljhandlare eller konsu- ment, blir dock även tillverkaren skattskyldig.
Partihandlare och tillverkare skall vara registrerade hos kontrollmyndigheten, som är tullmyndigheten. De erhåller då ett legitimationskort för skattefria inköp inom landet och skattefri import av varor, som skall vidareförsäljas eller använ- das som material för tillverkning av skattepliktiga varor.
Försäljning mellan registrerade före-tagare är således skattefri, medan försälj- ning till icke—registrerad köpare beskatta-s. Registrerad företagare, som har särskild detaljhandelsavdelning, skall i princip betala skatt då varor överföres till dylik avdelning. Därjämte erlägges skatt för uttag av varor, varvid med uttag förstås inte endast uttag för privat bruk utan även uttag inom rörelsen för annan användning
i |
än som material för framställning av skattepliktiga varor. —— Då varor försäljes å auktion skall skatt alltid utgå, såvida inte inrop sker av registrerad köpare (skatt utgår även å begagnade varor, som dock sällan säljs av partihandlare men väl å auktioner, exempelvis äkta mattor). — En del småföretagare m. fl. är undantagna från skattskyldighet, varom mera nedan.
De skattepliktiga varorna kan i stort sett hänföras till följande varugrupper: manufakturvaror, beklädnadsföremål och tillbehör härtill samt pälsskinn; läder- varor; plastvaror, som användes på liknande sätt som manufaktur- och lädervaror; guldsmedsvaror inkl. bijouterier; nr av alla slag jämte urkedjor m.m.; leksaker; radio— och televisionsapparater, grammofoner jämte delar och särskilda möbler till dylika apparater. — Undantagna är främst skodon samt därjämte bl. a. madrasser, dynor och liknande, bandage, garn och rep av hampa och inte m. fl. grövre mate- rial, linoleum, säckar, drivremmar, seldon, fisknät.
Finansministeriet kan fritaga ytterligare varor, såframt varas användning för tekniskt bruk eller praktiska administrativa hänsyn i särskilt hög grad talar här- för. Vid tillämpningen av denna bestämmelse har man gått fram på två vägar. Man har sålunda förklarat att vissa varor vid alla tillfällen är skattefria, såsom t. ex. smärgelläder, puvts— och polerskivor, tjärfilt, segelduk, industridiamanter. I andra fall har man utställt »bevillningar» för t. ex. textil-, pappers- och porslins— fabriker samt garverier att skattefritt inköpa exempelvis maskinfilt och filtertyg.
Finan'sministeriet kan vidare från skatt fritaga varor, som användes för fram- ställning av skattefria varor. Dylik befrielse medgives huvudsakligen då färdig- varorna framställes i konkurrens med utlandet och den inhemske tillverkaren skulle bli sämre ställd genom beskattningen; i praktiken exempelvis vid tillverk- ning eller sammansättning av bilar, tillverkning av bandage, säckar, fisknät m. m. — Befrielse kan inte medges för material till sådana skattefria varor, som vid im- port pålägges s. k. täckningsavgift. Denna avgift uttages vid import och beräknas motsvara skatt å skattepliktigt material som ingår i en skattefri vara, exempel- vis madrasser och dynor, skodon och möbler, vartill använts textilier. — Skatte— frihet medges inte för varor som användes för byggnad.
Företag, som exporterar skat—tefria varor, vari ingår skattepliktigt material, kan få restitution av skatten för dylikt material. Skeppsvarv kan få restitution för skatt 5 varor, som användes för nybyggnad eller reparation av fartyg (själva arbetet med reparation av varor är alltid skattefritt, men inte därvid använt material). Skatte- frihet kan även medgivas för varor som levereras som utrustning till fartyg i ut- ländsk trafik.
Skattesatsen är i regel 15 procent å varans pris exkl. skatt. För mattor (bortsett från kokosmattor o. d.) är skattesatsen dock 25 procent och för ytterklädcr endast tio procent; jfr nedan angående de-ssa. — Den förenämnda täckningsavgiften vid import utgör tio procent för madrasser, dynor och möbler med textilier samt fem procent för skodon, vilka skattesatser beräknas på importvärdet inkl. tull.
Särskilda regler gäller för beräkning av beskattningsvärdet. Detta utgöres nor- malt av priset till detaljhandlare i enlighet med fakturering, varvid avdrag inte får ske för kassarabatter, bonus eller andra prisnedusättningar, som är betingade av villkor vilka inte är uppfyllda vid själva köpet. Om motprestation inte lämnas, gäl— ler som beskattningsvärde varans allmänna pris; ev. fastställt av en särskild av- giftsnämnd (se nedan).
Om varorna levereras direkt till förbrukare eller till egen detaljavdelning är huvudregeln, att som beskattningsvärde räknas detaljhandelspriset minskat med 20 procent. Denna regel gäller dock, enligt lagändring år 1956, inte därest samma slags varor försäljes i parti i sådan utsträckning att ett verkligt partipris kan an—
ses föreligga. I prax'is har därvid ansetts, att dylikt pris förelegat om minst 25 procent av varan säljs i parti. Bestämmelsen om beskattningsvärdets beräkning med utgångspunkt från detaljhandelspriset förlorar även i betydelse därigenom att registrerade företag kan få tillåtelse att inköpa främmande varor till detaljhandels- avdelning med skatt pålagd. — Om intressegemenskap föreligger kan finansmini- steriet kräva att beskattningen sker på samma sätt som vid leverans till egen de- taljhandel-savdelning. _ Om en företagare söker kringgå skattskyldigheten genom att leverera skattepliktiga varor i ofullständigt skick, sålunda att i och för sig skattefria beståndsdelar levereras separat till detaljhandlaren, som monterar dem, kan beskattningsvärdet förhöjas. — Då import verkställes av icke—registrerad före- tagare, exempelvis av en detaljhandlare, är beskattningsvärdet importvärdet jämte tull och särskilda avgifter med ett tillägg av 20 procent. Sistnämnda tillägg skall svara mot vinstpålägg hos registrerad importör vid dennes vidareförsäljning. — Vid auktion är beskattningsvärdet köpesumman inbegripet omkostnader.
Av stor betydelse för beskattningens utformning är de bestämmelser som gäller för begränsning av antalet skattskyldiga. Den viktigaste av dessa bestämmelser avser försäljning av ytterplagg, varmed förstås utom egentliga ytterplagg även skjortor och slipsar sam-t pyjamas och nattskjortor men inte handskar, halsdukar, huvudkläden, strumpor m.m. Företagare, som uteslutande tillverkar ytterkläder av textilvaror direkt till förbrukare, är fritagna från registreringsskyldighet. Re- geln betyder att skräddare och damskrädderier är undantagna, men inte konfek- tionsfabriker m. H., vilka säljer sina varor till detaljhandlare. Skräddarna skall i stället inköpa sina metervaror och sybehör (foder, tråd, knappar) med skatt på- lagd, Som skatteutjämning mellan konfektionsfabriker och skrädderier har tillkom- mit den särskilda lägre skattesatsen av tio procent för färdiga ytterkläder, medan materialet, som skräddare eller privatperson köper, är belagt med 15 procent skatt.
Vidare är partihandlare, vilkas årliga omsättning av skattepliktiga varor under- stiger 10 000 kronor, undantagna från registreringsskyldighet. Dessa företagare in- köper alltså varor med skatt pålagd (de slipper därigenom skatt på den egna brut- tovinsten). Regeln har betydelse för mindre partihandlare men även för större, vilka övervägande handlar med skattefria varor men tillika försäljer enstaka varor av skattepliktig natur.
Företag av detaljhandelstyp, som förutom detaljhandel även säljer varor till andra detaljhandlare, kan fritagas från registreringsskyldighet, om partihandeln är mindre än en tredjedel av omsättningen av skattepliktiga varor i detaljhandeln och tillika understiger 150000 kronor årligen. Detta stadgande har tillämpning särskilt å manufakturhandlare i mindre städer, vilka ofta är »grossister» för före- tag i landsdistrikten. — Det kan även medges tillstånd till att utan registrering verkställa vissa tillfälliga överföringar av skattepliktiga varor mellan detaljhand- lare.
Av praktiska skäl har man på vissa villkor från skattskyldighet undantagit åtskilliga grupper småföretagare, sås—om mindre buntmakare, hattmodister, utövare av hemslöjd m. fl.
Det finns även möjlighet till partiell befrielse från registrering. Sålunda kan ma- nufakturdetaljhandlare, sadelmakare, tapetserare m.fl., som inköper varor med skatt, få tillstånd att sy upp metervaror till gardiner, sänglinne o.d. mot att de bc- talar skatt å sylönen.
Registrerad företagare skall senast den åttonde i varje månad till tullmyndig- heten insända deklaration över föregående månads omsättning. Skatten skall be- talas inom två och en halv månader efter utgången av den månad, då omsättningen ägde rum. För skatten å radioapparater m.m. kan mot ställande av säkerhet med-
ges ytterligare två månaders kredit med skattens betalning (för radioapparater ut- gick före år 1955 detaljhandelsskatt, och då skatten omlades ville man undvika verkan av kreditåtstramning).
Ganska omfattande kontrollföreskrifter har utfärdats. Fakturering är obligato- risk och å faktura skall skattebeloppet angivas. Detaljhandlare får inte mottaga skattepliktig vara utan dylik faktura och är skyldig att bevara fakturan. Registre- rad företagare skall dagligen införa inköp och försäljningar i en särskild bok, så- framt inte dispens givits med hänsyn till beskaffenheten av bokföringen i övrigt. Skattepliktiga varor skall lagerföras och inventeras för sig. Tullmyndigheten verk- ställer bokföringsgnanskningar, i regel årligen hos samtliga som registrerats. Bok- föringen kan granskas även för leverantörer eller detaljhandlare.
Besvär anföres till en särskild nämnd, utsedd av finansministeriet och bestående av tre medlemmar, varav ordföranden och en av övriga skall vara domare. Sär- skilda branschsakikunnigta kan utses av lndustrirådet, Håndvaerksrådet och Den danske Handel-sstands Faellesrepresentation. Nämndens avgörande är slutgiltiga.
Staten har förmånsrätt för fordran å skatten, vartill kommer tullmyndighetens s. k, tullförseglingsrätt i lager av skattepliktiga varor.
Om skatten inte betalas senast 14 dagar efter indrivningsfristens utgång, kan tullmyndigheten fråntaga den skattskyldige rätten att driva sin rörelse tills skatten betalts.
Finansministeriet kan ådöma böter, men frågan kan av den skattskyldige hän— skjutas till domstol. Domstol kan frånkänna skattskyldig rätten att driva skatte- pliktig näring för viss tid eller för alltid.
Vild skattens införande uttogs lagerskatt å vissa varuslag, dock ej å manufaktur- varor. Enligt en lagbestämmelse år 1956, som tillkom på föranstaltande av närings- organisationerna, skall, därest skatten avskaffas, detta ske etappvis, enär detalj- handeln eljest skulle kunna lida alltför stora förluster å beskattade varor i lager.
Skatten inbringar årligen ca 240 milj. danska kronor (år 1956), varav hu- vudparten antages härröra från textilvaror.
4. Schweiz
I Schweiz infördes från den 1 oktober 1941 en allmän varuskatt att utgå till förbundsstaten. Den infördes som tillfällig skatt men har senare förlängts, år 1954 till att gälla intill utgången av år 1958 (sistnämnda år skall författnings- enligt folkomröstning. om skatten äga rum, men det lär inte finnas någon opinion för dess avskaffande). Skatten har en inte oväsentlig finansiell betydelse. Den avkastade år 1955 540 milj. francs (ca 640 milj. sv. kronor), vilket belopp mot- svarar inemot 30 procent av förbundsstatens samlade intäkter, medan återstoden av dessa ungefär jämnt fördelar sig mellan inkomst- och förmögenhetsskatter å ena sidan och tullar och acciser å andra sidan. Det är emellertid härvid att märka, att kantonerna uppbär inkomst- och förmögenhetsskatter med halvannan gång högre belopp än förbundsstaten (kommunerna uttager ungefär samma belopp som kantonerna). —— Av skattebeloppet 540 milj. francs beräknas 60 milj. falla på offentlig förbrukning och resten fördela sig med hälften på privat förbrukning och hälften på näringslivets investeringar.
Då skatten infördes år 1941 hade frågan länge haft aktualitet och olika över- väganden skedde beträffande skattens närmare utformning. Man kom fram till att man inte borde använda ett kumulativt system och ej heller en renodlad pro— ducentskatt. Det ansågs att skatten borde uttagas i endast ett led och så sent som möjligt i distributionskedjan utan att därvid det stora antalet småföretagare skulle
medtagas. Man diskuterade att lägga skatten i detaljhandeln, dock att därvid före- tag under 25 000 francs omsättning — som var gräns för firmaregistrering —— inte själva skulle redovisa skatt utan påföras denna vid inköpen. Ett dylikt system ansågs emellertid medföra ojämnheter för handeln och man stannade slutligen inför en skatt med tyngdpunkten på partihandeln men med ganska väsentliga inslag av producenter, hantverkare och detaljhandlare. Därigenom lyckades man väsentligt nedbringa antalet skattskyldiga. I Schweiz finns ca 10000 industri- företag och ca 140000 hantverks- och liknande företag, varav omkring hälften egentliga hantverkare och hälften med blandad verksamhet (det angivna antalet inbegriper byggnadsbranschen), vidare ca 10000 egentliga partihandlare, 55 000 detaljhandlare och 30 000 restaurang— och andra näringsställen. Av dessa 245 000 företagare har ca 53 000 registrerats som skattskyldiga, varav ca 30 000 av hant- verksgruppen och 5 000 detaljhandlare, medan återstoden avser partihandlare och industrier. Då de skattskyldiga i författningen och eljest benämnes partihandlare markerar detta mera skattens allmänna typ, medan man varit medveten om att benämningen inte är adekvat för flertalet skattskyldiga.
Som grundprincip för beskattningen gäller, att vid registrerad företagares för- säljning av varor till detaljist eller till annan återförsäljare en högre procentsats tillämpas än vid försäljning direkt till konsument. Procentsatsen är i senare fallet regelmässigt nedsatt med en tredjedel, vilket motsvarar en beräknad bruttovinst i detaljhandeln av en tredjedel av försäljningspriset (exempelvis 6 procent å in- köpspris 100 kronor = 4 procent å försäljningspris 150 kronor). Om detaljhand- laren tillämpar lägre vinstmarginal och han därför finner det vara ofördelaktigt att inköpa varor med skatt pålagd, kan han begära att själv få redovisa skatt på sitt försäljningspris, frivillig registrering.
Vad gäller den obligatoriska registreringsskyldigheten är denna anknuten till en kombination av årlig minimiomsättning, 35000 francs, och dennas art; an- tingen måste mer än hälften avse partiförsäljning, eller mer än en fjärdedel avse egen tillverkning. Om mer än 35 000 francs avser egen tillverkning eller försälj- ning av begagnade varor föreligger dock alltid registreringsskyldighet. — Dessa regler, som i huvuddrag varit gällande från skattens införande, har i ett kom- mittébetänkande år 1956 föreslagits bli förenklade, så att man enbart skulle hålla sig till omsättningsbelopp, varvid minimibelopp vid tillverkning föreslagits till 25 000 francs och vid partihandel till 50 000 francs. —— Vid försäljning mellan registrerade företagare utgår inte skatt för varor som avses skola återförsäljas eller användas som material. Köparen måste emellertid därvid före leveransen ha avlämnat en skriftlig förbindelse till säljaren med uppgift om register- nummer samt om varornas användning (tryckta förbindelser i form av brevkort tilhandahålles bl. a. å postkontoren).
Beskattningsområdet omfattar alla varor som inte särskilt undantagits ävensom vissa tjänster. De undantagna varorna utgöres av livsmedel samt levande djur och tidningar. Av livsmedlen undantogs från början endast mjöl, gryn, bröd, po- tatis, mjölk och koksalt. År 1943 blev emellertid praktiskt taget alla livsmedel skattefria. En åtskillnad har gjorts mellan mat och dryck sålunda, att samtliga matvaror i denna bemärkelse blivit skattefria och av drycker: mjölk, kaffe, te och kakao. Kvar står endast skatt å övriga drycker (en till hälften nedsatt skattesats gäller för alkoholfria drycker). Det kan framhållas att särskilda problem upp— stod, då man i Schweiz ville undantaga de viktigaste livsmedlen, eftersom kost- vanorna varierade med språkområdena, vilket lär ha bidragit till att man gjorde alla livsmedel skattefria. _ Att livsmedlen är undantagna får anses ha viss bety— delse vid tillämpningen av de förenämnda skilda skattesatserna. För vanliga livs-
medel är vinstmarginalen nämligen i regel lägre än en tredjedel av detaljhandelns utförsäljningspris och om dessa livsmedel beskattas får antagas, att den frivilliga registreringen blivit mera omfattande. Å andra sidan leder skattefriheten för livsmedel till att kraven på bokföringen skärpts för sådana registrerade företag, som säljer både livsmedel och andra varor; innan frivillig registrering medges för dylika företag verkställes regelmässigt undersökning av bokföringens upplägg— ning.
Undantaget för livsmedel har givetvis föranlett, att skattesatsen för övriga varor måste bli högre; sålunda sammanhängde en fördubbling av skattesatserna år 1943 väsentligen med skattefriheten för livsmedlen. Detta har även medfört att skatten blivit mera investeringsbetonad. _ På en omväg sker likväl en viss be- skattning av livsmedlen. Råvaror för jordbruksproduktionen är nämligen inte skattefria. Med hänsyn till att vid skattens införande åtskilliga livsmedel var beskattade tillämpades dock en till hälften nedsatt skattesats för jordbrukets rå- varor i form av utsäde, olika slags plantor och lökar, gödselmedel, växtskyddsme- del, strö- och fodermedel, ensilagesyror. I förenämnda kommittébetänkande har emellertid föreslagits, att samma skattesats skall tillämpas för alla varor. _ Sedan livsmedlen praktiskt taget helt fritagits föreligger inte några större problem vad gäller jordbrukets försäljning av egna produkter. Jordbrukare har inte själv att redovisa skatt (detta gällde även under de två första år då livsmedlen i huvudsak var beskattade), I stället tillämpas ett system innebärande, att den som köper direkt från jordbrukare för visst minimibelopp och som inte är registrerad har att redovisa skatt för sina inköp. Minimibeloppet har sedan år 1943 utgjort 1 000 francs per kvartal och bestämmelsen tillämpas exempelvis då en restaurang in- köper vin direkt från vinodlare, varvid sålunda restaurangen redovisar skatt för inköpen. Utanför livsmedelsområdet tillämpas denna regel då t. ex. en privat- person inköper virke från skogsägare för uppförande av byggnad i egen regi. _ Någon större praktisk betydelse syns dessa bestämmelser om köpares skattskyl- dighet inte ha; de syns närmast ha konstruerats för att jordbrukets direktförsälj— ning av skattepliktiga varor inte skall helt falla utanför beskattningen.
Serveringsrörelse beskattas inte. Vid försäljning av skattepliktiga varor till ser— veringsrörelse tillämpas den lägre skattesats, som gäller vid försäljning till kon— sument.
Trädgårdsmästare såsom producenter av blommor och plantor är skattskyldiga. Investeringar beskattas utan några inskränkningar vad gäller använt material. Även arbetskostnad är i viss utsträckning beskattad; sålunda beskattas arbetskost— nad vid installationer liksom överhuvudtaget allt arbete med att fastgöra en vara vid mark eller byggnad. Arbete med murning av tegelstenar är skatteplik- tigt, medan arbete med resning eller borttagande av byggnadsställningar liksom även efterarbeten å tomt är skattefritt; plantering av växter som utföres yrkes- mässigt är skattepliktigt, medan enbart grävningsarbete är skattefritt, etc. Detta utgör den s.a.s. principiella uppläggningen. Enligt författningen har emellertid myndigheterna fått befogenhet att, då skattepliktig och skattefri verksamhet på detta sätt kombineras, uppgöra schabloner för skattens beräkning. Dylika scha- bloner har uppgjorts för hela byggnads- och anläggningsbranschen och tagit for- men av en vidlyftig alfabetisk förteckning över olika slags arbeten i förening med skilda slag av material och installationsutrustning. Den skattepliktiga andelen syns i allmänhet ha hållits relativt låg, för bostadsbyggnader exempelvis i regel 55 procent av totalkostnaden (är 1956 = ca 2 procent i skatt), för installationer i regel 75 procent. Schablonerna tillämpas för det stora flertalet företag inom byggnads- branschen, men de är inte bindande och i enstaka fall har det för skattskyldiga
varit fördelaktigare att redovisa enligt specifikationer. En allmän fördel med en beskattning av detta slag är att 5. k. förarbetade byggnadsvaror (byggnadselement och annat monteringsfärdigt material) inte belastas med större skatt än obearbe- tade varor som förbrukas å byggnadsplatsen. Systemet har emellertid blivit myc- ket invecklat med en mångfald starkt differentierade procentsatser för olika ar- beten, allt från väg-, hro- och dammanläggningar, diknings- och dräneringsföre- tag till elektriska ledningar och specialinredningar av skilda slag. —— I kommitté- betänkandet år 1956 har föreslagits, att skillnaden mellan skattepliktig och skatte- fri del skall bortfalla och att allt arbete inom detta område beskattas. — Det må tilläggas att byggnadsföretagare av olika slag såsom varande registrerade skatt- skyldiga äger inköpa material fritt från skatt och att deras egna arbeten och leveranser anses ske till konsument eftersom fråga inte är om tillverkning av varor utan av byggnader. Den för konsument gällande lägre skattesatsen till- lämpas därför i kombination med schablonprocentsatserna. Därest byggmästare uppför byggnad för egen räkning (eller för senare försäljning), blir fråga om uttag av material och arbetskostnad, varvid skatteplikten inträder i och med arbetets utförande.
Vad gäller tjänsteprestationer i övrigt föreligger skatteplikt för reparationer, underhåll, rengöring och andra liknande arbeten å varor. Dessa arbeten jämställes med tillverkning enligt författningen och förenämnda minimigräns beträffande årsomsättningen är alltså avgörande för skattskyldighetens inträde. Reparatörer m. fl. med lägre årsomsättning än 35 000 francs är därför inte registrerade utan erlägger skatt vid sina inköp av material. Denna skatt beräknas efter den högre procentsatsen, som gäller vid detaljhandlares inköp, enär fråga är om arbeten å varor. Härigenom blir det s. k. tröskelproblemet något förminskat.
Skatteplikt föreligger även för uttag av skattepliktiga varor eller tjänstepresta- tioner, då uttaget sker av registrerad rörelseidkare. Såsom uttag räknas därvid inte blott uttag för privat bruk utan även uttag för rörelsens räkning, därest inte är fråga om uttag av material för tillverkning eller bearbetning av varor. — Då en vara uthyres kan bli fråga om skatteplikt för uttag, varefter emellertid om va- ran senare säljs omräkning kan ske.
Såsom material anses inte endast varor som fysiskt ingår i tillverkade produk- ter utan även varor som förflyktigas vid tillverkningen. Som material räknas även bränsle för tillverkningen (för bränslen, såväl fasta som flytande, utgår eljest skatt efter en till hälften nedsatt skattesats; dock har är 1956 föreslagits samma skattesats som för övriga varor).
Skattesatsen är normalt, efter en är 1955 genomförd tioprocentig nedsättning, 5,4 procent vid försäljning till detaljist och 3,6 procent vid försäljning till kon- sument. Skatten beräknas på ett pris som inte inbegriper skatten; detta föranleder vid uppgörandet av deklarationen en omräkning till nettopris. Relationen mel— lan dessa skattesatser motsvarar som nämnts en detaljhandelsvinst av 33% pro- cent av försäljningspriset eller 50 procent av inköpspriset.
För ett antal varor är skattesatsen lägre eller 2,25 procent vid försäljning till detaljist och 1,8 procent vid försäljning till konsument. Denna relation motsvarar en detaljhandelsvinst av 20 procent av försäljningspriset eller 25 procent av in- köpspriset. De sålunda lägre beskattade varorna utgöres av de ovan nämnda rå- varorna för jordbruket, plantor samt snittblommor, fasta och flytande bränslen, alkoholfria drycker, såpa och tvättmedel.
I 1956 års kommittébetänkande har föreslagits upphävande av dessa lägre skat- tesatser och införandet av ett enhetligt system med skattesats av 4,5 procent vid försäljning till detaljist och 3 procent å konsumentpriset.
Härjämte förekommer en särskild s. k. lyxskatt för vissa varor varjämte till ut— gången av år 1954 förekom en s. k. utjämningsskatt för större handelsföretag, se närmare nedan.
Export, som verkställes av registrerad företagare, är undantagen från beskatt- ning. Från den 1 juli 1954 har viss uppmjukning skett, så att även detaljist eller annan kan från registrerad säljare inköpa varor i och för direkt export genom köparens egen försorg, varvid köparen därefter har att till säljaren överlämna bevis om utförseln i form av dubblett av fraktsedel eller intyg från postverket (ansvaret för skatten faller på säljaren). —— Vid import uttages i princip alltid skatt, men på frilixsta har upptagits råvaror m. m., som normalt inte importeras av detaljister eller konsumenter. I fall då registrerad köpare får erlägga skatt vid import får han senare avdraga skatten. Då man i Schweiz endast i mindre ut- sträckning har värdetull utan huvudsakligen vikt- och stycketull, nödgas man för inte undantagna varor årligen upprätta särskilda varulistor med angivande av skatten för varje varuslag. Skatten uppbäres av tullverket.
Redovisning av skatten sker per kvartal. Deklaration skall avgivas och skatt inbetalas inom 30 dagar efter periodens utgång. Redovisningen avser kontant influtna belopp eller, med skattemyndighetens medgivande, fakturerade belopp. Avdrag får ske för erlagda rabatter, bonus o. (1. samt för särskilt debiterad frakt- kostnad m. m.; avbetalningstillägg medräknas. _ Skatten skall debiteras synlig vid försäljning till detaljist men skall, efter lagändring år 1951, vara osynlig vid försäljning till konsument.
Beträffande skattens administration må nämnas, att förbundsstatens samtliga skatter handhaves av en central myndighet, skatteförvaltningen, som är under- ställd finans- och tullministeriet och står under ledning av en direktör. Ämbets- * verket är uppdelat i tre avdelningar, en för stämpel- och liknande ärenden, en för direkta skatter och en för varuskatten (inkl. lyxskatten). Den senare avdel- ningen, som står under ledning av en vicedirektör, är uppdelad å fyra kontor, varibland ett för fältkontroll. Avdelningen har ca 300 tjänstemän, av vilka 30 sysslar med förberedande kontroll medan ca 100 revisorer handhar fältkontrol- len. Några lokala kontor finns inte utan hela administrationen sker centralt. Om— kring 10 000 fullständiga bokgranskningar verkställes årligen. I regel sker därvid undersökning för fem år bakåt. Om felaktigheter uppdagas kan myndigheten verk- ställa tillägg å skatten, normalt 50 procent men upp till femdubbla skatten. Då väsentliga felaktigheter uppmärksammas, som har betydelse även för inkomst- beskattningen, meddelas detta till den avdelning, som handhar denna beskatt- ning för förbundsstaten (i särskilda fall torde även kontakt tas med kantonernas och kommunernas beskattningsväsen). — Myndigheten meddelar anvisningar om bokföringens ordnande och andra kontrollföreskrifter och bedriver en omfat- tande upplysningsverksamhet, bl. a. genom en fortlöpande, tryckt anvisnings- serie. —— Vid underlåten skatteredovisning har myndigheten vidsträckta befogen- heter att ingripa; den kan förkorta betalningsterminer, kräva säkerheter, av- registrera företagare, verkställa beslag å varulager m. m. _ Kostnaden för ad- ministration och kontroll uppgår till mellan 1 och 1,5 procent av skatteintäk- terna (efterdebiteringar på grund av kontrollen uppgår till inemot två procent av skatten). Kreditförlusterna uppgår till ca 0,2 procent. — Vid besvär äger myn- digheten ompröva sitt beslut. Som överinstans fungerar högsta förvaltningsdom- stolen (Bundesgericht).
Vid sidan av den vanliga allmänna varuskatten finns som nämnts en s. k. lya:- skatt. Denna uttages i detaljhandeln. Varorna är indelade i två grupper, en grupp för vilken skatten redovisas i form av stämpelmärken som köps på posten och
påklistras varorna av detaljhandlarna, samt en grupp för vilken skatten redo- visas enligt deklaration. Den första gruppen omfattar tre varuslag, nämligen mus- serande viner, fotografisk film samt parfymer och vissa kosmetika. Den andra gruppen utgöres av äkta mattor, vissa pälsverk, guldsmedsvaror, dyrbarare ur, fotografiska apparater, grammofoner och grammofonskivor samt radio- och tele- visionsapparater jämte delar därtill. Skattesatsen för första gruppen ävensom för grammofoner, grammofonskivor samt radio— och televisionsapparater utgör fem procent, för övriga varor sex procent. Skattesatserna var före år 1955 för de flesta varorna tio procent och skatten — som i motsats till varuskatten i övrigt blivit starkt kritiserad och särskilt inom första gruppen även visat sig svår att kontrollera — syns vara på väg att avvecklas.
Med år 1954 avvecklades en skatt, kallad utjämningsskatt, som införts från den 1 januari 1941 och som uttagits progressivt för detaljhandelsföretag med årsom- sättning överstigande 200000 francs (vari dock inte inräknats vissa livsmedel m. m.). Lägsta skattesats var 0,2 procent och högsta fyra procent enligt varie- rande skalor för fyra olika affärstyper (enhetsprisaffärer, varuhus, filialföretag och övriga). Skatten var avsedd att utjämna konkurrensförhållanden mellan större och mindre företag, varav namnet utjämningsskatt. Den bestämdes från början att utgå intill dess 140 milj. francs influtit, vilket blev fallet år 1954.
Utjämningsskatten syns efter det att den allmänna varuskatten infördes ha haft en viss betydelse för dennas funktion. Sålunda påpekas i 1956 års kommittébe- tänkande, att spännvidden mellan inköps- och försäljningspris inom detaljhan- deln kan vara än högre än som motsvaras av skattens terrassering i förhållan- det 1 till 1,5. Skattebeloppet kan därför trots den högre skattesatsen bli lägre, då skatten beräknas på inköp enligt partihandelspris än då den beräknas på detalj- handlarens försäljningspris. Kommittén föreslår för undvikande av dylik ojämn- het att de stora detaljhandelsföretagen generellt blir skattskyldiga såsom parti- handlare. Kommittén säger sig ha övervägt att beakta endast omsättning av varor med hög bruttovinst eller blott omsättning av skattepliktiga varor men funnit att komplikationer skulle följa därav, varför kommittén föreslagit totalomsättningen som kriterium för skatteplikt och därvid stannat inför en årsomsättning av 400 000 francs som undre gräns.
Den nämnda kommittén _ som huvudsakligen bestått av skatteförvaltningens experter samt representanter för sju större organisationer inom näringslivet — har som slutomdöme uttalat, att det gällande partihandelssystemet bättre ägnar sig för schweiziska förhållanden än andra system och att omläggning bör ske en— dast, därest antingen avkastningen måste så stegras, att skattesatsen blir för hög för en ettledsskatt, eller ytterligare betydande undantag inom beskattningsområdet genomföres eller ock en kortfristig anpassning av skattesatserna till förändrade finansbehov skulle bli erforderlig.
5. England
I England infördes i oktober 1940 en varuskatt i partihandelsledet (purchase tax). Skatten kan inte anses utgöra någon allmän varuskatt i vedertagen bemär- kelse. Den omfattade dock ett stort antal varor, huvudsakligen konsumtionsartiklar, såsom kläder, mattor, tapeter, möbler, köksgeråd, elektriska apparater, klockor, radioapparater, musikinstrument, leksaker, väskor, fotoartiklar, vykort och lik- nande, guldsmedsvaror, bijouterier, parfymer och toalettartiklar, vissa droger och mediciner, kontor-sutenlsilier, cyklar, motorcyklar och personbilar. Dessa varor har indelats i grupper med olika skattesatser, från början två grupper med skattesatser
16 % procent och 33 % procent. —- Gruppindelningen och skattesatserna har ofta ändrats, År 1948 bestämdes antalet varugrupper till tre, beskattade med 33 %, 66 % och 100 procent. Därvid hade emellertid åtskilliga varuslag undantagits från beskattning, bl. a. de flesta slag av barnkläder, en del köksartiklar, borstar, sani- tärt gods, kontorsmaskiner, gummiringar m. m. Vidare hade —— och detta utgjorde ett betydelsefullt inslag i skatten -— undantagits s.k. »utilitygoods», nyttovaror, som var skattefria i lägre och mellanprisklasser medan samma slags varor i högre prisklasser beskattades. De varugrupper, inom vilka skatteplikten sålunda kunde vara beroende av varupriset, utgjordes främst av skor och kläder, tyger, innefat- tande även hushålls- och möbeltextilier, möbler och sängutrustning. Förteckningar över sålunda undantagna nyttovaror blev vidlyftiga, i slutet av år 1951 fanns upp- tagna tusentals klädesplagg av olika typer och material (88 reglementen om 1 020 sidor reglerade prissättningen för dessa varor).
År 1952 skedde en viktig ändring i detta, från olika håll starkt kritiserade system. Efter en utredning år 1951 (Douglas-kommittén) tog man bort den skarpa gränsen mellan skattefria utilityvaror och helt beskattade varor i högre prisklass, sålunda att avdrag fick ske för ett visst grundpris. Om sålunda 'grundpriset för skjortor var 20 shillings beskattades en skjorta i prisklassen 21 shillings med 33 % procent av skillnadsbeloppet 1 shilling, eller således med 4 pence m-ot tidi- gare 7 shillings. Man fick därefter såsom ett markant inslag i beskattningen en av- dragsförteckning, »D-scheme» (D=deduction). Förfarandet vid redovisning och kontroll blev emellertid än mera komplicerat och år 1955 övergavs hela detta system.
Från den 27 oktober 1955 utgör skatten å kläder och textilvaror 5 procent (i några fall skattefrihet; för enstaka varor, bl. a. hattar, 10 procent). Samtidigt be- stämdes skattesatserna i övrigt till 30, 60 och 90 procent. Varugruppen med den högsta procentsatsen är obetydlig, huvudsakligen parfymer och kosmetika; mellan- gruppen är betydelsefull och omfattar bl.a. elektriska apparater, hemarmatur, guldsmedsvaror, musikinstrument, radio och television, grammofoner, kameror, väskor, pälsverk, bil-ar; den lägsta gruppen omfattar bl. a. möbler och köksgeråd, leksaker, tvål, en del mediciner, vissa trycksaker och kontorsmateriel, cyklar. En- ligt budgetförslaget för 1957/58 avses emellertid skatten å hushållsartiklar skola nedsättas från 30 till 15 procent (berör möbler och köksgeråd). — Undan- tagna är av konsumtionsvarorna främst livsmedel och bränsle. Därjämte är från denna beskattning undantagna sprit, tobak, bensin m. m., vilka varor beskattas i annan ordning. Hela området byggnadsmaterial, maskiner för industri och jord- bruk och andra investeringar är undantaget.
Vissa speciella problem av teknisk natur har uppstått kring denna beskattnings- form, bortsett från åtskilliga svårigheter vid gränsdragningen mellan olika slag av varor. Ett sådant problem, som tilldragit sig uppmärksamhet, gäller detaljhandelns lagerförda varor vid tillfällen, då skattesatserna ändrats eller omflyttningar skett mellan de olika varugrupperna. Skatten har varit föga stabil och irritation har uppkommit genom förluster å utlagd skatt. Detaljhandelns inköp har även starkt påverkats av mer eller mindre befogade rykten och förväntningar om ändringar i beskattningen, vilket medfört störningar för partihandeln. I viss utsträckning har man för undvikande av skatteförluster ti-llgripit konsignationsaffärer, men denna konstruktion har inte vunnit allmän utbredning enär i regel parterna velat göra affärer i fast räkning. Myndigheterna anser sig inte kunna gå med på restitution av skatt; sålunda ansågs inte heller ett förslag är 1953 'om restitution rav skatt begränsad till s.k. identifierbara varor kunna godtagas. En kommitté samma år (Hutton-kommittén) fann ävenledes ett restitutionsförfarande vara svårt att prak- tiskt genomföra.
. Det kanske största skattetekniska problemet gäller frågan om rätt beskattnings— värde. I England tillämpas inte något system med skilda skattesatser i de fall (lå försäljning sker till detaljist resp. direkt till konsument. I stället omräknas kon- sumentpriset till vad som med hänsyn till omständigheterna kan anses utgöra normalt partihandelspris. Dettas fastställande är dock givetvis ofta förenat med stora svårigheter. Det motsatta fallet, att en vara säljs till lägre pris än normalt, exempelvis då ett varuhus eller en specialaffår in'köper större partier till lägre priser än då en mindre eller medelstor detaljhandlare inköper samma slags varor, har varit föremål för åtskilliga överväganden. Myndigheterna har i dylika fall möj- lighet att verkställa en pris—lyftning (»uplift»), en möjlighet som tidigare tillämpats i relativt stor utsträckning. Förfarandet kritiserades mycket och efter en utred- ning (Grant-kommittén) infördes år 1954 en bestämmelse, som begränsade pris- lyftningar till fall då väsentligt lägre priser uttages vid försäljning till större detaljister än vid försäljning till andra detaljister. Vid import uttages inte skatt av registrerad partihandlare eller tillverkare. _ Exporten är skattefri. Redovisning av skatten sker kvartalsvis inom en månad efter kvartalets utgång. Skatten handhaves av tullmyndigheten, som även kontrollerar acciser, nöjesskatt m. m. Landet är indelat i 35 distrikt, inom vilka finns ett flertal lokala kontor. Dek- larationer avstämmes regelmässigt mot bokföringen; man verkställer normalt ett par kontrollbesök årligen hos varje skattskyldig. Antalet skattskyldiga är ca 70 000 (en undre gräns av 500 punds årsomsättning gäller för registrering; tidigare högre gräns). Kontrollkostnaden »för enbart denna skatt kan inte med säkerhet beräknas (för tullverkets hela uppbörd ca 0,7 procent). En omfattande upplysningsverk- samhet bedrives, bl. a. i form av en tryckt notisserie. Skatten avkastade under år 1956 418— milj. punds, motsvarande aknappa tio pro- cent av totala statsintäkterna och endast ca 60 procent av tobaksskatten. Trots de mycket höga skattesatserna kan skatt—en ur avkastningssynpunkt inte mäta sig med de kontinentala allmänna varuskatterna.
6. Västtyskland
Tysk-land kan sägas vara det första land, som införde en allmän varuskatt i modern mening. En första början skedde år 1916 genom en stämpelskatt, som år 1918 avlöstes av en skatteform som utgör grundval för den nuvarande skatten.
Den tyska varuskatten, kallad omsättningsskatt (Umsatzsteuer), uttages kumu- lativt i alla led (s. k, kaskadskatt) och omfattar praktiskt taget undantagslöst alla varor ävensom ett brett område av tjänster, såsom arbeten å varor och bygg- nader, serverings- och härbärgeringsrörelse, de flesta fria yrken m. m.
Genom kumulationcn och det vidsträckta beskattningsområdet har skattesatsen kunnat hållas låg även vid högt skatte-uttag. För skatten har tillämpats dels en allmän skattesats, dels vissa specialskattesatser. Under åren fram till år 1932 låg den allmänna skattesatsen stundom över och stundom under en procent; den höjdes nämnda år till två procent, år 1946 till tre procent och år 1951 till fyra procent. För några vikti-gare livsmedel bibehölls vid sistnämnda höjning skatte- satsen tre procent, nämligen för mjölk, näringsfetter (smör, margarin etc.), socker, gryn och degvaror (makaroner m. 111.). För mjöl och bröd samt spannmål, kli och gröpe är skattesatsen 1,5 procent. övriga livsmedel beskattas fullt (fyra pro- cent kumulativt; i vissa fall finns även acciser, såsom för kaffe, te, socker).
För att mildra verkningarna av kumulationcn tillämpas för partihandlare en skattesats av en procent (om den högre skattesatsen skulle ha tillämpats ansågs att partihandeln hade tvingats upphöra). Därjämte äger partihandlare sälja vissa
råvaror skattefritt, såsom järn och stål, ull och bomull. Som partihandlare anses den som säljer inköpta varor utan att ha bearbetat dem (bortsett från torkning och rensning m. ni. av vissa livsmedel) under förutsättning att försäljningen sker till annan företagare i skatteförfattningens mening (oavsett om för återförsälj— ning eller annan användning). Om partihandlare även bedriver detaljhandel an- ses han som partihandlare om högst 75 procent av omsättningen säljs i detalj- handel eller om partihandelns årsomsättning överstiger en miljon mark. För detaljförsäljningen skall alltid redovisas skatt enligt vanlig skattesats.
Då vissa integrerade företag säljer varor direkt till konsumenter utgår en till- Iäggsskatt (Zusatzsteuer) av tre procent (vilket ungefär motsvarar skatt i två led). Bestämmelsen, som tillkom år 1951 i samband med att skattesatsen höjdes till fyra procent, gäller större tillverkare. Undantagna är tillverkare med högst 20 ar— betare eller vars hela årsomsättning ej överstiger 300 000 mark eller vars detalj— försäljning av egna tillverkningar inte överstiger 36000 mark. Vidare gäller un- dantag bl. a, för serveringsrörelse, varjämte ett ganska stort antal varor och tjänsteprestationer är fritagna från tilläggsskatten. —— Det är att märka, att tilläggs- skatt inte utgär vid integration mellan olika tillverkningsled, bortsett från textil- industrien, se nedan. Vid en varas väg från råvara via halvfabrikat av olika slag fram till färdigvara gynnas alltså företag, som inom sig inrymmer dessa till- verkningsstadier. Man har beräknat att inom järnvaruindustriens olika produk— tionsled varorna ofta belastas med dubbla och intill tredubbla beloppet av den nominella skattesatsen. Inom textilindustrien har undersökningar visat en be— lastning av 9—-10 procent av väveriernas försäljningspris, alltså före partihandels- ledet. '
För textilindustriens del har dock, för att inte självständiga spinnerier och vä- verier skulle bli alltför illa ställda i jämförelse med kombinerade företag, införts skyldighet för dessa senare att betala tilläggsskatt med tre procent (om årsomsätt- ningen uppgär till minst 120 0,00 mark). Vidare har man för att bevara självständi- ga garnfärgerier och liknande företag medgivit, att t-extilindustrier får göra av- drag för erlagd skatt å färgning m. m. I anslutning härtill har sådana företag, som själva inköper garner m. m. för färgning, appreturbehandling etc., fått samma ställning som partihandlare; skattesatsen utgör alltså en procent.
Från den 1 oktober 1956 har införts skattefrihet för ett belopp av 8 000 mark per år för handelsföretag med lägre årsomsättning än 80000 mark; vid obetyd- ligt högre omsättning tillämpas en glidande skala. För jordbrukare och trädgårds- odlare har ävenledes under år 1956 införts betydande skattelättnader; jordbrukets egna uttag har redan tidigare varit skattefria intill höga belopp.
Det skattepliktiga varuområdet är i princip oinskränkt. På en omväg kan viss skattefrihet framkomma. Då t. ex. en kommun är skattefri för drivande av gas- verk, omfattar skattefriheten inte endast gas utan även koks såsom varande en bi- produkt (koks är dock inte generellt undantagen). —— De tjänster som om- fattas av skatten representerar ett vidsträckt och mångskiftande område; i prin- cip är sålunda alla tjänsteprestationer skattepliktiga utom ett tiotal särskilt an- givna slag av tjänster. Undantag föreligger för exempelvis offentlig och liknan- de sjukvård och andra slag av verksamheter med social grundval, för allmän eller därmed jämställd skolundervisning m, m. För vissa fria yrken inträder skatteplikt först vid viss årlig minimiintäkt (18000 mark för exempelvis för— fattare; av överskjutande belopp får högst tio procent tas i anspråk för om- sättningsskatten vilket innebär att den fyraprocentiga skatten helt tillämpas vid 30 000, marks intäkt). Om ett företag har egna avdelningar, inom vilka an— ställd personal utför tjänsteprestationuer för företagets interna behov, sker inte
beskattning även om arbetet är av samma slag som inom beskattade fria yrken (revisorer, jurister, arkitekter, läkare etc.). —— Transporter beskattas inte, därest de är underkastade särskild trafikskatt, vilket syns vara regel (därjämte gäller skattefrihet för transporter å vattenvägar m. m.). —— Från skatt å här- bärgeringsrörelse har undantagits ungdomshärbärgen och liknande inkvarte- ringsställen (vanlig bostadsuthyrn-ing är skattefri). — Som skattepliktig ser- vering räknas inte kosthåll för egen personal,
Några särskilda problem syns inte uppstå för byggnadsbranschen, enär såväl material som arbete beskattas. En byggmästare har således att själv redovisa skatt med fyra procent å hela sin omsättning och hans inköp av material har därjämte beskattats (materialet kan ha passerat flera tidigare led och då beskattats). Om materialet inköpes i mera förarbetat skick (byggnadselement och liknande) ingår givetvis högre skatt i priset, men å andra sidan blir i så fall byggmästarens egen arbetskostnad lägre och därmed även den skatt han själv skall redovisa lägre. Beskattningen syns dock medföra att integrerade byggnadsföretag, som fabriks- mässigt tillverkar byggnadsmaterial för eget behov, blir bättre ställda.
Skatteplikt föreligger för uttag av varor, däremot inte för uttag av tjänster. Be- greppet uttag är mycket inskränkt; sålunda är uttag av varor ur lager för avn- vändning som inventarium inte skattepliktigt; ej heller beskattas eljest tillverkning för användning inom rörelsen, liksom ej heller överföring av varor från parti- till detaljhandelsavdelning. —— Att tillverkning för eget bruk inte beskattas bidra- ger i någon mån till att gynna integrerade företag. Som uttag beskattas i stort sett endast uttag för privat bruk, men därvid inte endast lagerförda varor utan även varor som utgjort inventarier i rörelsen. —— Även uthyrning av varor beskattas.
Vid import av varor uttages skatt, oavsett vem som importerar, men å en sär- skild fril—ista har upptagits vissa sådana råvaror för produktionen som inte eller endast i obetydlig utsträckning produceras inom riket (kautschuk, mineralier, olje- frukter m. m.). Postförsändelser om högst 250 gram, vissa andra småförsändelser, som passerar tullen, samt mindre gränshandel har även undantagits. Skattesatsen för skattepliktiga varor är vid import olika, i allmänhet fyra procent men för vissa livsmedel lägre (samma som vid inrikes handel), för andra näringsmedel m. m, sex procent och för halvfabrikat och färdigvaror upp till tolv procent (be- roende på antalet led som varorna i fråga normalt kan antagas passera inom landet).
Exporten är i princip skattefri, men svårigheter uppstår att beräkna hur mycket skatt som ingår i en exportvaras värde. Restitutionsbestämmelserna har måst bli schablonmäs-siga. Olika regler gäller för handlande och för tillverkare. Handlan— dena beräknas ha erlagt högre skatt och får därför högre restitution. Som hand- lande anses den som inte har bearbetat varorna, annat än i några särskilt an— givna fall av mera obetydlig bearbetning (varibland färgning m. ni. av textilier, betsning av möbler, insättning av motorer i bilar m. m.). Handlande erhåller normalt restitution med fyra procent, som beräknas på ett värde utgörande 92 procent av försäljningspriset (skillnaden åtta procent anses motsvara handlande-ns egen vinst) eller —— om dylikt pris inte föreligger, då exempelvis export sker till eget nederlag i utlandet _— hans eget inköpspris eller ett beräknat värde. För vissa livsmedel är skattesatsen för restitution lägre (3 eller 1,5 procent). Vad sålunda sagts gäller för inländska varor. Om den exporterade varan tidigare importerats, erhålles restitution med importskattens belopp, eller, om beloppet ej kan styrkas, med hälften av vad som skulle restitueras för samma vara av inhemskt ursprung. En tillverkare erhåller restitution enligt endera av fyra tariffer: 0,5, 1, 2 eller 3 procent, varvid de tre högre tarifferna svarar mot särskilda varulistor, medan
den lägsta gäller för övriga varor; såsom varuvärde gäller samma som för hand- lande. —— Handels- och tillverkningsrestitution kan i undantagsfall kombineras för en och samma vara; om en tillverkare av bilar, flygmaskiner m. m. inte själv till- verkat utan inköpt och inmonterat motorerna, kan han få den högre handels- restitutionen för dessa medan den lägre tillverkningsrestitutionen gäller för åter- stående varuvärde.
Skatten vid import handhaves av tullmyndigheten, medan frågor om exportresti- tution handlägges av den'inhemska skattemyndigheten. Denna är samma myndig- het som handhar kontrollen av inkomstbeskattningen. Organisationen är i stort sett sålunda ordnad, att delstaternas lokala skattekontor (Finanzämter) dels om- händerhar inkomstskatten för delstaterna och dels -— såsom förvaltningsuppdrag för förbundsstatens räkning _ omsättningsskatten. Över skattekontoren finns en för förbundsstaten och delstaterna gemensam uppsiktsmyndighet (Oberfinanzdi- rektion) med olika avdelningar för förbundsstatens och delstaternas skatter. För- bundsstaten uttager inte direkta skatter. _ Vid de lokala kontoren syns kontrol- len av direkt och indirekt skatt vara i allt väsentligt samordnad. — Bestämmelser har utfärdats för bokföringens ordnande, såsom om skyldighet att föra varuin- gångs- och varuutgångsböcker. Omsättningsskatten anses ha betydelse även som >>kontrollskatt>> för inkomstskatten. — Redovisning av skatten sker månadsvis, inom tio dagar efter månadens utgång, Redovisningen avser kontant influtna be- lopp men möjlighet finns att redovisa även enligt fakturering. I omsättningen skall inräknas även skatten (den fyraprocentiga skatten är därför 4,16 procent å det rena varupriset; då tilläggsskatt utgår blir motsvarande procentsats 7,49). —— Efter årets utgång sker en slutavstämning i form av taxering till omsättningsskatt. _— Vid besvär kan beslut omprövas av den lokala skattemyndigheten; överinstanser är de vanliga skattedomstolarna.
Skatten avkastade under år 1956 ca 12 miljarder mark, vilket motsvarar unge- fär hälften av förbundsstatens samlade intäkter (övrig del utgöres huvudsakli- gen av tullar och acciser) och omkring en tredjedel av summan av dessa in- täkter och delstaternas inkomstskatter.
Dessa betydande skattebelopp har kunnat uppnås trots relativt låg skattesats. Det breda fält varöver skatten utlagts och den kumulation av skatt som sker (skattens >>lavinverkan>>) har medverkat till det ur intäktssynpunkt så gynnsamma resultatet. Kumulationen har emellertid vissa mindre gynnsamma återverkningar för delar av näringslivet. Det anses klart att integrerade företag ofta blir bättre ställda ur konkurrenssynpunkt på grund av skatten, trots de åtgärder som vid- tagits häremot.
Redan år 1919 väckte F. von Siemens i en skrift förslag om en »förädlad» omsätt- ningsskatt, innebärande att skatt alltjämt skulle uttagas i alla led men inte kumula- tivt utan med avdrag för den skatt som utgått för beskattade inköp. Skatten skulle därigenom bli neutral. Denna skatteform, som numera plågar benämnas mervärde- skatt och som på produktionsstadiet införts i Frankrike, har —— särskilt sedan skat— tesatserna efter kriget fördubblats _— fått förnyad aktualitet i Tyskland. Många rös- ter har höjts för en omläggning, särskilt från finansvetenskapligt håll. De närmast ansvariga myndigheterna syns emellertid fästa särskilt avseende vid fördelarna med att kunna hålla en så låg skattesats som fyra procent, då skatten därigenom blir mindre märkbar, och menar, att näringslivet i viss mån anpassat sig till skat- ten; en omläggning skulle även kunna medföra störningar för näringslivet under en övergångstid samt minska skatteintäkten under samma tid. Finansmini-steriets vetenskapliga råd avstyrkte år 1954 en övergång till annan skatteform. Man syns inte i rådande läge vilja på något sätt experimentera med en skatt, som utgör en så viktig grundval för den tyska statsekonomien.
I Österrike infördes en allmän varuskatt år 1923. Denna första skatt, som kvar- stod till år 1938, byggde på ett system kallat »Phasenpauschalierung» (led-schablo- nisering). Vid uppgörandet av detta system utgick man från en kumulativ skatt i alla led, från år 1924 två procent_ Man gjorde därefter undersökningar och be— räkningar av hur många led en viss vara normalt passerade och slog sedan sam- man delskattebeloppen till en schablonskatt i ett led, som för de flesta varor blev tillverkningsledet. Inte endast färdigvaror utan även råmaterial och halvfabrikat beskattades på detta sätt. En varulista upptagande ca 400 varugrupper med an- givna skattesatser och beskattningsled lades till grund för beskattningen. Denna skatteforms principiella uppläggning, med skattesatser som gjorts beroende av antalet normalled för olika varor, blev kritiserad och de många olika skattesat- serna vilka kunde bli tillämpliga för en och samme företagare —— komplicerade redovisning och kontroll. Skatteformen förblev i sitt slag ensamstående. Den skiljer sig sålunda till beräkningsgrunder och omfattning från 5. k. enhetsskatt för särskilda varuslag, som förekommer eller förekommit i vissa länder med varu- skatter av kumulativ typ (i Belgien kallad >>taxe forfaitaire», i Frankrike >>taxe unique»).
År 1938 vid Österrikes anslutning till Tyskland infördes den tyska kumulativa skatten. Denna skatt har bibehållits men företer numera några skiljaktigheter från den tyska. Skattesatsen är något högre; normalt 5,25 procent, för partihandel 1,8 procent. En skillnad föreligger därutinnan att skattefrihet gäller mellan moder- och dotterföretag (en i Tyskland upphävd bestämmelse). I regel leder detta till en skattemässig fördel för koncernföretag, men förhållandet kan också bli det mot- satta. Om sålunda ett fabriksföretag säljer sina produkter till lågt pris till eget partihandelsföretag kan en skatt å 5,25 procent av detta låga pris jämte 1,8 pro- cent av partihandelsföretagets pris vid försäljning till utomstående bli lägre än om koncernen får betala skatt endast en gång med 5,25 procent å priset till utom- stående.
Skatten svarar för ungefär 30 procent av österrikiska statens intäkter (skatter å sprit, tobak, bensin, socker, salt m. m. svarar för ca 20 procent).
8. Frankrike
I Frankrike infördes år 1920 en tvåprocentig kumulativ varuskatt i alla led. För att motverka skattens integrationsbefordrande verkningar utbyttes dock för vissa varuslag denna flerledsskatt mot enhetsskatter (taxe unique), som uttogs i endast ett led efter högre, varierande procentsatser. Skattesystemet blev emeller- tid mycket komplicerat och år 1936 utbyttes hela skatten mot en skatt enbart i produktionsledet, >>taxe å la production», med en ursprunglig skattesats av sex procent, som senare undan för undan höjdes. Skatten utgick till en början endast å färdigvaror, medan material (råmaterial, inkl. hjälpmaterial såsom bränsle m. m., ävensom halvfabrikat) vid leverans till annan tillverkare var undantaget från beskattning. År 1939 undantogs även 5. k. kortvariga produktionsmedel (varor som snabbt förslites eller förstöres, såsom filterdukar, elektroder för elektrougnar, eldfast material m. ut.).
År 1948 genomfördes en viktig reform, som kan sägas ha blivit avgörande för Skattesystemets fortsatta utveckling. Man övergick då till ett system med upp- delad skattebetalning (»paiment fractionné»). Denna skatteuppdelning innebar att skatt uttogs även å material för tillverkningen men med ett avdragssystem, så att efterföljande led i produktionen fick göra avdrag för den skatt som erlagts å
inköpt material. Slutresultatet skulle således i princip bli detsamma som vid en skatt efter samma procentsats enbart å färdigvaror; skattesatsen hade emel- lertid vid denna tid stigit till ca 15 procent, varvid såväl uppbördsmässiga som andra av skattesatsens höjd skärpta tekniska svårigheter (begreppet färdigvara; skattefrihet för mindre tillverkare m. m.) hade gjort att skattens uttagande i endast ett led framstått som mindre lämpligt. Vid denna reform år 1948 gick man beträffande de kortvariga produktionsmedlen (filterdukar etc.) en medelväg, så att avdrag medgavs med hälften av den erlagda skatten. Denna möjlighet öppnade sig genom avdragsförfarandet, medan en halvering tidigare hos säljaren skulle ha komplicerat fakturering, redovisning och kontroll. Från den 1 oktober 1953 utsträcktes denna avdragsrätt till att gälla även hälften av skatten å vissa maski- ner och andra investeringar. Härigenom var marken ytterligare beredd för en längre gående reform.
Från den 1 juli 1954 ersattes den tidigare skatten med en mer renodlad skatt av typen värdeökningsskatt eller mervärdeskalt, kallad >>taxe sur la valeur ajou- tée», vanligen förkortat TVA.
Enligt TVA föreligger full avdragsrätt för industriens investeringar i maskiner och industribyggnader. Man undanröjde därmed återstoden av det hinder, som den höga skatten utgjort för industriens utbyggnad och rationalisering och som varit en ständig källa till klagomål från näringslivets sida. Avdragsrätt föreligger inte för bostadsbyggnader eller andra byggnader eller utrymmen, som inte di— rekt avser industriellt bruk (utom för exempelvis duschrum, garderober m. m. som inrättas enligt arbetslagstiftning); för byggnadsföretagen gäller dock en sär- regel sålunda, att TVA beräknas på endast 61 procent av omsättningen. Avdrags- rätt föreligger ej heller för inventarier, som har karaktär av mera allmänna om— kostnader, såsom bilar, möbler och kontorsutrustning, — Då sålunda industriens investeringar undantagits, har man vidare ansett nödigt att undantaga även jord- brukets maskinanskaffning. Emellertid har jordbrukare inte att redovisa denna skatt och därför har jordbruksmaskiner direkt undantagits såsom skattefria varor. -— Vissa sektorer av industrien är undantagna, såsom skeppsvarv, oljeindustrien (vars produkter beskattas i annan ordning) m. fl. —— Hantverksmässig tillverk- ning är undantagen från TVA. Med hantverkare (»artisan») förstås därvid den som utövar ett yrke av manuell karaktär och inte har annan arbetskraft än hustru, föräldrar, barn och barnbarn, en lärling under 20 år och en kompanjon (i vissa fall även en partiellt arbetsför person; under 24 dagar per år extrahjälp; likaså annan arbetskraft vid sons militärtjänst, vid uppnådda 60 år eller tidigare vid nedsatt arbetsförmåga) .
Från den 1 juli 1955 utsträcktes TVA till att gälla även partihandel samt mång- filialföretag med mer än fyra detaljaffärer. Om partihandel är kombinerad med detaljhandel erfordras att minst hälften av omsättningen avser partihandel samt att totalomsättningen överstiger 15 milj. francs (ca 225 000 kronor). Det kan här nämnas att utöver TVA förekommer en lokal detaljhandelsskatt med en skattesats av i regel 2,65 procent samt en tjänsteskatt å 8,5 procent. De angivna handelsföre- tagen, som omfattas av TVA, har i vissa fall valrätt; sålunda kan ett partihandels- företag (som ej har detaljförsäljning) i stället för TVA välja den lokala skatten, antingen för hela sin verksamhet eller för en del av denna (valet gäller för en tvåårsperiod); likaså kan blandade företag och filialföretag med mindre än 30 milj. francs årsomsättning i viss utsträckning slippa erlägga TVA om de erlägger tjänsteskatt.
Avsikten vid skattens införande var, att den skulle helt omfatta även distribu— tionen, men så har inte blivit fallet. Man har därför inte genom mervärdeskatten
kunnat undvika den vid skatt i tidigare led alltid besvärliga frågan om avvägningen av skattesatsen i förhållandet mellan parti- och detaljhandelspriserna. Tidigare gällde för produktionsskatten att, då producent sålde varor i detalj, skatten skulle beräknas på ett med 20 procent reducerat pris, Denna regel har bibehållits såsom huvudregel även för TVA. Om bruttovinsten varit avsevärt högre kan dock i stället få avdragas två tredjedelar av denna (om densamma under föregående år genom- snittligt överstigit 30 procent av försäljningen blir således en omräkning enligt denna metod fördelaktigare). För vissa företagstyper (modehus m. fl.) kan av- draget få omfatta tre fjärdedelar av bruttovinsten. Denna fråga om skattens terras- sering var föremål för omfattande diskussioner i parlamentet, då TVA infördes.
Skattesatsen utgör normalt 19,5 procent, som beräknas å varuvärdet inkl. skatt = drygt 24 procent å varuvärdet exkl. skatt), i vissa fall tio procent eller tolv procent. Livsmedel är till stor del undantagna, sålunda bl. a. obearbetade jord- bruksprodukter såsom potatis, grönsaker, mjölk, kött; vidare bröd, smör, ost, färsk och djupfryst fisk m. m. Skattesatsen tio procent omfattar vissa andra livs— medel såsom charkuterivaror m. m., vissa fodervaror, bränslen m. m. Skattesatsen tolv procent avser ävenledes matvaror, såsom matolja, socker, pastejer, kakao, fruktkonserver, juice, glass, ävensom tvål.
Vid import uttages i princip alltid skatt, vilken sedan får avdragas vid redo- visningen av TVA. — Vid export utgår inte skatt. Själva förfarandet blir i regel relativt enkelt, särskilt då exportföretaget även säljer varor inom landet och där- vid kan avdraga erlagd skatt från denna försäljning. Kan så ej ske medgives resti- tution av skatten. — Det kan nämnas att restitution inte medgives, då erlagd skatt eljest överstiger det skattebelopp som redovisas, i stället får vederbörande det outnyttjade avdraget tillgodo vid senare redovisning. För exempelvis nystartade industriföretag, som uppfört fabriksanläggningar, uppkommer stundom skatte- tillgodohavanden, som sträcker sig flera år framåt i tiden.
TVA utgår även å uttag av varor, vartill räknas jämväl egen tillverkning av varor för användning inom företaget.
Jämte TVA finns som nämnts en skatt & tjänster, >>taxe sur les prestations de services», med skattesats 8,5 procent. Skattepliktiga tjänster är bl. a. reparationer, transporter, frisersalonger, uthyrning av varor (fria yrken beskattas inte). Er— lagd dylik skatt får avdragas vid redovisning av TVA. _— Därjämte finns en lokal skatt, >>taxe locale», vilken utgår till kommuner och delvis till departement och till en nationell fond. Skattesatsen är i regel 2,65 procent (2,2 å 2,75 procent, dock i vissa fall beträffande eljest ej beskattade tjänster 8,5 procent). Den er- lägges av detaljhandlare, hantverkare m. fl. Skatten kan i viss utsträckning bli kumulativ.
TVA avkastade under år 1956 drygt 1.000 miljarder francs (ca 15 miljarder sv. kronor), eller inemot samma belopp som de statliga inkomstskatterna och ca 30 procent av samtliga statsintäkter. _ År 1956 har en kommitté ånyo framhållit an- gelägenheten av att TVA utsträckes till alla stadier av distributionskedjan.
9. Sovjetunionen I Sovjetunionen infördes en allmän varuskatt från år 1931. Dessförinnan före— kom ett utbrett system av acciser å olika varor. Budgeten före omläggningen ut- visade sålunda acciser till en andel mellan ca 40 och 45 procent av statsintäkter- na, inkomstskatter drygt 30 procent, jordbruksskatt 10 procent samt återstoden diverse inkomster. Senast tillgängliga budget, avse—ende år 1955 (faktiska intäkter), utvisar total— intäkter av 561,51 miljarder rubel, varav omsättningsskatt 239,7, vinstöverföring
från statsägda företag 101, direkta skatter 46, statslån 29,2 och diverse intäkter 145,6, allt miljarder rubel. Omsättningsskatten svarar alltså sistnämnda år för 42,7 procent av samtliga intäkter. Skatten har tidigare svarat för en ännu större andel av statsintäkterna, åren före andra världskriget för ca 70 procent av dessa. Efter kriget har skatten hållit sig beloppsmässigt ganska konstant, medan budge- ten totalt ökat; år 1947 var de totala intäkterna 386,2 miljarder rubel. Ökningen hänför sig i huvudsak till de två posterna vinstöverföring och diverse intäkter, ) vilka poster år 1947 uppgick till endast 22,6 resp. 70,2 miljarder rubel. Posten diverse intäkter syns vara ganska heterogen (Skogsförvaltning, maskinstationer, avgifter för allmän verksamhet av olika slag, socialavgifter etc.).
Skatten, som praktiskt taget helt avser konsumtionsvaror, reglerar priserna på dessa och därmed efterfrågan. Under år 1955 utgjorde detaljhandelsomsättningen inom statsägda och kooperativa företag 501,5 miljarder rubel. Då omsättnings— skatten utgjorde 239,7 miljarder, syns detta innebära en skatt under sistnämnda är å genomsnittligt drygt 40 procent av detaljhandelspriserna; i skattebeloppct ingår dock bl, a. viss skatt å elkraft, vilket gör beräkningsgrunden något osäker. Den tunga industriens produkter ligger utanför beskattningen. Skatten spelar uppenbarligen en mycket betydelsefull, närmast avgörande roll för kapitalan- skaffningen, den s. k. ackumulationsprocessen i det sovjetryska näringslivet. Den tillkom också som ett led i fullföljandet av den första, år 1928 påbörjade fem- årsplanen.
l Det utmärkande för skatten är — förutom dess höjd och begränsningen till
konsumtionsvaror att densamma i stort sett saknar fasta skattesatser. Härom må närmare framhållas följande.
Skatten uttages regelmässigt i partihandelsledet, nämligen hos avsättningscentra— lerna för de industrigrenar, som tillverkar konsumtionsvaror (i vissa fall även hos kooperativa företag och upphandlingscentraler). Då varorna vidareförsäljes från avsättningscentralen är detaljhandelspriset känt (detta fastställes av myndig- heterna, i vissa fall lika för hela riket och i andra fall med regionala skillnader). Samma varuslags produkt-ionspris kan vara olika, beroende på fabrikens storlek och modernitet, fraktkostnader för råvaror m. m. Med hänsyn till dessa skilda kostnader kan priset till avsättningscentralen bli något olika. För att utjämna prisdiffer-enserna förfar man så, att skatten blir i viss mån rörlig och motsvarar skillnaden mellan detaljhandelspriset och partihandelns inköpspris från fabriken sedan detta skillnadsbelopp minskats med fastställda detalj- och partihandels— marginaler, Beräkningssystemet, som infördes från år 1949, tillämpas för de stats- ägda företagen, medan då kooperativa företag redovi-sar skatt, denna normalt beräknas på deras försäljningspris. _— Skattens mekanism syns ha lett till mycket differentierade beräkningsgrunder. För de statliga industriprodukterna syns inte vara fråga om egentliga skattesatser, då redovisningen sker hos avsättningscentra- lerna. Dylika förekommer dock för kooperativa och liknande företag, liksom då en statlig industri säljer direkt till konsument, något som emellertid torde ske en-
; dast i mindre omfattning. Enligt vad inledningsvis angivits syns skatten genom- snittligt något överstiga 40 procent av detaljhandelspriserna. Några detaljerade uppgifter från senaste tid är ej kända; de syns inte allmänt publiceras. Skatterna fördelar sig över i stort sett hela konsumtionsområdet (en-dast enstaka varor, så— som barnskor, syns undantagna). Vtiss hänsyn tas till varornas umbärlighet, så att skilda slag av textilier, husgeråd, matvaror m. m. beskattas väsentligt olika. För några varor, såsom bensin, utgår skatt efter kvantitet. _ För vissa avsätt- ningscentraler med mycket blandat sortiment tillämpas genomsnittsberäkningar för skatten, i varje fall vad gäller å conto-inbetalningar.
I ett i tysk översättning är 1953 utkommet ryskt arbete, professor Rowinski: Der Staatshaushalt der UdSSR, del II (358 s., behandlande det ryska skatte- systemet under medverkan av finansministeriet) lämnas uppgifter om allmänna beräkningsgrunder för skatten. Ett tyskt arbete, Handbuch der Finanzwissensehaft av Gerloff och Neumark, del II (år 1956), innehåller vissa uppgifter om skatter- nas höjd för olika varor angivna i procentsatser; textilvaror 5—60 procent, skor 5—56, cyklar 58, husgeråd 25—70, glödlampor 35—50, fotogen 88, tobak 75490, sprit 55—88, kakao 57, tidig potatis 48——62, matfett 20—68, kött och köttproduk- ter 25—71, fågel 33—43, ost 10—69, glass 17—32 etc., vilka skattesatser syns be- räknad-e på detaljhandelspriser. Emellertid syns förändringar ske relativt ofta med hänsyn till produktions- och andra förhållanden.
Av de vinster, som kan uppkomma hos de statsägda företagen, skall viss del inlevereras till staten, vilket sker på grundval av årsredovisningar. Skillnaden mellan inlevererad varuskatt och redovisad vinst kan synas formell. Varu- skatten skall emellertid deklareras månadsvis och därjämte skall själva skatten å conto inbetalas till statsbankens kontor var femte dag eller i vissa fall dagligen. Genom skatten erhåller således statsförvaltningen dels fortlöpande inkomster och dels fortlöpande material för såväl kontroll av företagen som för bedömning av utvecklingen inom olika produktionsgrenar och av konsumtionens storlek. Här- till kommer att inom den icke-statsägda sektorn av näringslivet (kooperativa och liknande företag), någon vinstöverföring inte sker, varför en varuskatt här har sin särskilda uppgift att fylla.
Skattskyldighet åvilar som nämnts även kooperativa producentföreningar (hant— verk, serv-eringsföretag m. fl.). Åtskillig mindre tillverkning är dock för dessa undantagen från beskattning, bl. a. tillverkning av krukmakeriarbeten, produkter av vass, strå och vide, laggkärl, träredskap 0. d. liksom även tillverkning, varvid användes avfallsprodukter eller begagnat material. De äger inte anskaffa skatte— pliktigt material fritt från skatt, men viktigare råmaterial såsom ull, lin och rå- läder är undantaget. Ett särskilt slag av föreningar som producerar varor är in— validföreningarna, vilka får sälja sina varor med något lägre skatt.
Vidare kan även Iconsumentföreningar bli skattskyldiga, dels för livsmedel och andra varor, som de uppköper på orten och säljer till medlemmar eller andra, och dels för egen produktion där sådan förekommer. Beträffande uppköpta lantman— naprodukt-er uppkommer inte skatteplikt, då försäljning sker bakåt inom kedjan eller i sidled (eller till statlig upphandlingscentral). _ De flesta varor, som kon— sumentkooperationen distribuerar, är inköpta från avsättningseentral—er och re- dan beskattade, varför skatt inte ånyo utgår. _ Dessa olika föreningars skatte— plikt torde vara av mera underordnad betydelse i jämförelse med avsättnings- centralernas skatteplikt" för industriprodukter. Beskattningsområdet omfattar emellertid inte endast varor utan även tjänster, nämligen tillverkning då bestäl- laren håller material (arbetsbeting), reparationer av varor, biltrafik, serverings- rörelse samt diverse yrkesgrupper (fotografer, frisörer, tvättinrättningar); små- företag redovisar genom överordnad organisation.
Vad gäller jordbruket föreligger i princip skyldighet att erlägga varuskatt be- träffande såväl de statsägda sowchoserna som de kooperativa kolchosern-a. De flesta lantmannaprodukter lever-eras emellertid till statliga upphandlingscentraler och jordbruksföretagen blir då ej själva skyldiga erlägga omsättningsskatt här— för. Vidare är vissa binäringar till jordbruk undantagna, såsom linodling, fisk- odling, fjäderfäavel, trädgårdsodling, melonodling m. m, Kolchosernas torg- försäljning (kolchosmarknaden) är undantagen; i stället betalas härför vissa i huvudsak efter omsättningen utgående lokala avgifter. I den direktförsäljning som
omsättningsbeskattas inräknas för sowchosernas del även försäljning till egna anställda medan kollvektivjordbrukenus uttag av varor medräknas vid taxering till inkomstskatt. Denna är proportionell och utgår på bruttot, varför den kan sä- gas stå nära en varubeskattning; skild—a skattesatser gäller för intäkter av plikt- leveranser och andra intäkter.
Enligt rysk faekpress har under år 1957 uppkommit fråga om att överflytta skat- ten till industriföretagen. Mot detta har emellertid framförts åtskilliga argument till förmån för den nuvarande partihandelsskatten, såsom att staten skulle kom- ma att bokföra skatteinkomsten ofta lång tid innan de beskattade varorna för- sålts till detaljhandelsföretagen, särskilt vad gäller säsongtillverkningen (socker m. m.), och att även andra komplikationer skulle uppkomma (bl. a. återföring i budgeten beträffande uttagen skatt å exporterade varor).
10. Andra europeiska länder
Nederländerna. I Nederländerna infördes en allmän varuskatt fr. 0. m. är 1934. Skatten uttogs till en början som en ettledsskatt i producentledet. Skatte- satsen var fyra procent (för några lyxvaror tio procent). Vissa livsmedel, såsom bröd, mjölk och potatis, var undantagna. Skatten redovisades i regel genom stäm- pelmärken å fakturor. — Med hänsyn till olikheter i priserna vid försäljning till olika handelsled eller direkt till konsument uppkom vissa ojämnheter i konkurrens- förhållandena, något som man sökte bemästra genom specialbestämmelser om beräkning av normala beskattningsvärden m. m. Den generella skattesatsen höjdes den 1 oktober 1940 till sex procent.
Från år 1941, under ockupationen, omlades skatten till en kumulativ skatt i alla led. Därvid upphävdes undantagen för vissa livsmedel samtidigt som beskattnings- området i övrigt utsträcktes till att omfatta även ett stort antal tjänster. Till en början var försäljning av råmaterial och halvfabrikat till producenter undantaget så att skatten inte blev kumulativ i olika producentled. Den allmänna skattesatsen var 2,5 procent, för partihandlare 0,5 procent och vid direktförsäljning från till— verkare till konsument fem procent (för vissa livsmedel m.m. gällde lägre pro- centsatser). Senare skedde ett flertal ändringar, så att skatten kom att allt-mer överensstämma med den tyska kumulativa skatten.
Efter kriget har skatten undergått åtskilliga förändringar. Sålunda undantogs från den 1 juli 1947 ånyo vissa livsmedel (bröd, gryn, mjölk, grönsaker) och skattesatserna höjdes och blev mera differentierade. Vid utgången av år 1954 gällde följande skattesatser vid angivna försäljningar m.m.: tillverkare till åter- försäljare fyra procent, tillverkare till konsument sex procent, partihandlare till detaljist en procent, partihandlare till annan partihandlare eller tillverkare en halv procent, vanlig detaljhandelsförsäljning tre procent, tjänster fyra procent. _, Emellertid hade förhandlingar pågått inom Beneluxländerna om tullunion och i samband därmed om införandet av en enhetlig varuskatt inom dessa länder. En expertkommitté rekommenderade år 1947 som gemensam beskattningsform en kumulativ skatt, begränsad till olika tillverkningsled och till partihandeln, vilken beskattningsform nära överensstämde med det belgiska systemet. Bortsett härifrån hade den holländska skatten kommit att bli mycket invecklad och svårbemästrad, inte minst för detaljhandeln, varför en omläggning framstod som önskvärd även ur denna synpunkt. År 1952 förelades riksdagen ett förslag, som efter vilandeför- klaring blev antaget år 1954 att gälla från år 1955. Från sistnämnda år är detalj- handeln undantagen. Skattens kumulativa verkan kvarstår emellertid delvis. Så- lunda beskattas inte endast färdigvaror utan i princip även råmaterial och halv-
fabrikat. Jämväl partihandeln beskattas, ehuru efter en låg procentsats, 0,75 pro- cent. För tillverkare gäller en generell skattesats av fem procent vid försäljning till återförsäljare och fyra procent vid försäljning direkt till konsument. Vissa tjänster (bl. a. transporttjänster) beskattas med tre procent, andra efter fem pro- cent (läkare och tandläkare har undantagits). Åtskilliga varor är skattefria, såsom viktigare livsmedel, fodervaror, skor, bränslen, tidningar och böcker, fartyg. För ett relativt stort antal varor gäller högre procentsatser, 8 och 15 procent (den se- nare gruppen är betydelsefull och omfattar bl.a. personbilar, en del elektriska apparater, kameror, kikare, ur, guldsmedsvaror och bijouterier, parfymer och toalettartiklar, lädervaror, pälsar, vissa dyrbarare kläder m. m.). Från den 1 ja- nuari 1957 gäller en tvåprocentig skatt för bl. a. vanliga textilvaror (dessa var fritagna under tiden den 15 augusti 1955 till den 31 december 1956). Ganska om- fattande varulistor erfordras, med ingående definitioner för olika varuslag. För importen gäller mycket differentierade varulistor med tariffer, som skall motsvara normala skattebelastningen inom riket. —— Vid export erhålles restitution (ej direkt avdrag vid redovisningen); vissa svårigheter uppkommer dock vid be- räkningen av skattebelastningen å de exporterade varorna. _ Såsom ganska be- tydelsefull framstår en bestämmelse om att skatt i vissa fall utgår även för varor producerade för eget behov såsom material. Härigenom har man mildrat ojämn- heterna mellan företag, som själva tillverkar material (integrerade företag), och andra företag, som måste inköpa material med skatt påförd. Man har även för vik- tiga grupper av råmaterial nedsatt skatten till två procent (augusti 1955) och in- fört specialbestämmelser för textilindustrien med viss möjlighet till skattefria materialinköp.
Skatten redovisas per kvartal. Den handhaves av särskild-a myndigheter och övervakning av de skattskyldiga företagen sker kontinuerligt. Visst samarbete äger rum med de myndigheter, som handhar den direkta skatten. — Skatten svarar för ungefär en fjärdedel av holländska statens intäkter.
Belgien införde en allmän varuskatt år 1921, vilken sedan dess i stort sett för- blivit oförändrad. S—katten utgår kumulativt i producent- och handelsleden utom i detaljhandelsledet. Skattesatsen är normalt fem procent. Med denna allmänna uppläggning skulle dock någon självständig partihandel knappast kunna existera och integrationseffekten skulle även för industriens del bli betydande. Man har därför kompletterat skatten med en vidsträckt användning av enhetsskatter, kal- lade »taxes forfaitaires» (skatter »i ett för allt»), till en början använt inom branscher med egentlig partihandel men numera utsträckt till det stora flertalet varuslag. I regel utgår forfaitaireskatten på producentstadiet (den kan gälla vissa led och därför bli kombinerad med en halvprocentig skatt i andra led utom i de- taljhandelsledet; en dylik lågprocentig skatt utgår allmänt som minsta stämpel- avgift för fakturor). Åtskilliga varor, främst de flesta slag av livsmedel, är undan- tagna från beskattning. För vissa varor utgår en lägre skattesats än normalskatte- satsen; dubbla eller något högre skattesatser tillämpas för åtskilliga varor (dyrba- rare möbler, parfymer, grammofoner, bilar m.m.). För pälsverk, juveler, ur m.m. utgår (utöver den vanliga skatten i tidigare led) en lyxskatt i detaljhandelsledet.
Skatten uttages regelmässigt genom dubbla beläggningsstämplar, varav ena hälf- ten åsättes säljarens och den andra köparens exemplar av fakturan (större före- tag kan få tillstånd att använda egna stämpelmaskiner). Åtskilliga stämpelmärken å delbelopp kan erfordras för en och samma faktura. Systemet anses tungrott för näringslivet. —'— Skatten kontrolleras av samma myndighet, som handhar stämpel- , avgifter i övrigt (lagfartsstämplar m. m.). —- Skatten har stor finansiell betydelse & och intäkterna uppgår till ca 30 procent av belgiska statens samtliga intäkter. :
Luxemburg. I Luxemburg infördes år 1922 en skatt efter fransk förebild, vilken under ockupationen utbyttes mot en lågprocentig kumulativ skatt i alla led efter tyskt mönster. Denna skatt har i sina huvuddrag bibehållits oförändrad.
Italien. I Italien infördes år 1919 en tvåprocentig detaljhandelsskatt (för vissa lyxvaror kvarstod sedan år 1916 en tioprocentig skatt). I samband med en allmän skattereform år 1923 uteslöts detaljhandelsledet och uttogs i stället en kumulativ | skatt med 1,5 procent i övriga led, kombinerad med enhetsskatter, »una tantum»- förfarande. Fria yrken, jordbruk, liksom även viktigare livsmedel, bränsle m.m. undantogs från beskattning. Skattesatsen höjdes år 1931 till 2,5 procent. Skattens avkastning var relativt låg, mindre än tio procent av de totala statsintäkterna.
År 1940 omändrades skatten till en skatt, som utgick summariskt på alla in- täkter i praktiskt taget all slags förvärvsverksamhet, inkl. fria yrken. Skattesatsen var två procent; den uttogs, såsom även tidigare varit fallet, genom stämpelmärken. Efter vissa höjningar upp till fyra procent under kriget nedsattes skattesatsen år 1947 till tre procent såsom allmän skattesats, dock med stora variationer för olika slags varor. Därjämte har ett vidlyftigt nät av enhetsskatter, skattelättnader för olika slags verksamheter, sanktioner, m.m. sett dagen. Skattesystemet framstår såsom ett av de mera komplicerade och svåröverskådliga. Allmänt kan skatten sägas likna den tyska skatten därutinnan, att den i princip utgår kumulativt i alla led och har ubredast möjlig-a beskattningsunderlag. Någon särskild lägre skatte- sats gäller dock, i motsats till den tyska skatten, ej för partihandeln. För att inte partihandeln skall bli alltför diskriminerad har man infört enhetsskatter, före- nämnda >>una tantumsystem», som påminner om den belgiska forfaitaireskatten. Skatten uppbäres beträffande mindre belopp genom stämpelmärken, medan större belopp skall inbetalas å skattemyndighetens postgirokonto. Skatten kan även re- dovisas genom deklarationsförfarande, i regel med s.k. abonnement, innebärande försk-ottsbet—alning kvartalsvis på grundval av föregående års omsättning. — Skat— ten är numera en av italienska statens viktigaste inkomstkällor och svarar för ca 25 procent av de totala intäkterna.
Spanien och Portugal saknar allmänna varuskatter, men särskilt Spanien har ett mycket utbrett system av acciser. _— Grekland har en tillverkningsskatt, vari inbyggts ett avdragssystem påminnande om den franska mervärdeskatten.
11. Amerikas förenta stater
Indirekta skatter uttages i Förenta staterna av såväl förbundsstaten som delsta- terna och kommunerna.
Någon allmän varuskatt utgår inte till förbundsstaten, men ett ganska vidsträckt varuområde har belagts med speciella skatter. Sålunda uttages en producentskatt, »manufacturers' exeise tax», åt ett antal särskilt förtecknade varor. Bland dessa varor dominerar personbilar och bensin jämte bildäck och smörjoljor, som till- sammans svarar för drygt' hälften av skattens avkastning. Skattesatsen utgör tio procent för personbilar, radio- och televisionsapparater av underhållningstyp jämte delar därtill, grammofoner, grammofonskivor, musikinstrument, luftkondi- tioneringsapparater, kontorsmaskiner, kameror och fotografisk utrustning, cigar- rettändare, mekaniska pennor, sportartiklar inkl. utrustning för sportfiske, vissa skjutvapen (för vissa andra vapen samt ammunition elva procent), tändstickor (i vissa fall högre styckeskatt), glödlampor. Skatt efter åtta procent utgår å till- behör och delar till bilar, efter fem procent å truckar, elektriska apparater (utom tvättmaskiner som är skattefria), apparater för gas och olja, kylskåp och frys-
boxar för hushållsbruk. För bensin och smörjoljor'utgår skatten efter volym samt för bildäck och gummiringar efter vikt.
Totalt avkastar producentskatten ca tre miljarder dollars, motsvarande ea sex procent av förbundsstatens intäkter (inkomstskatten svarar för ca 30 procent).
Det största problemet kring skatten syns gälla frågan om beskattningsvärdets bestämmande i de fall producenten säljer direkt till konsument. En omräkning skall då ske till producentens normala pris vid försäljning i parti, men svårigheter har härvid uppkommit. Frågan har varit föremål för vissa utredningar under se'- nare år. '
Beträffande vissa varor uttager förbundsstaten skatt i detaljhandelsledet, »retai- lers exeise tax». Dessa varor är indelade i fyra grupper, en grupp omfattande guldsmedsvaror, bijouterier m. m., ur, kikare, en andra grupp pälsvaror, en tredje grupp parfymer och toalettartiklar samt en fjärde grupp väskor och liknande. Skattesatsen utgör tio procent för samtliga varor (före den 1 april 1955 i regel 20 procent); skatten beräknas å varans pris utan skatt. —— Personer, som syr, färgar eller reparerar pälsvaror, anses som detaljister och är skattskyldiga även om kunden håller materialet. — Skatten deklareras och redovisas per kvartal; belopp över 100 dollars skall deponeras i bank månatligen och överföras till det federala distriktsskattekontoret. Redovisningen skall omfatta försålt gods även om kredit lämnats. — Åtskilliga svårigheter syns föreligga vid varornas avgräns- ning. — Skatten avkastar ca 300 milj. dollars (ca 0,5 procent av samtliga intäkter), varav inemot hälften faller på gruppen guldsmedsvaror m.m.
Förbundsstaten uttager dessutom andra indirekta skatter av stor betydelse. För- utom skatter å spritdrycker, tobak, nöjen m.m. uttages sålunda skatt å trans- porter, varvid skattesatsen utgör tio procent för personbefordran (kortare sträcka än 30 miles är fritt) och för godsbefordran i regel tre procent (för kol fyra cents per ton). Vidare uttages skatt å telefonsamtal (dyrare än 24 cents), telegram, ra- diomeddelanden m.m. efter en skattesats av tio procent.
För delstaterna samt städer och landskommuner (counties) spelar indirekta skatter och avgifter en stor roll. Här förekommer i betydande utsträckning all- männa varuskatter, förlagda till detaljhandelsledet. Delstaterna bestämmer genom lagstiftning inom vilka gränser kommunerna äger upptaga skatter; om sålunda delstaten uttager en varuskatt på två eller tre procent kan kommunerna få upp- taga en relativt likartad skatt med i regel lägre procentsats, exempelvis 0,5 eller en procent.
År 1956 utgick en allmän varuskatt, kallad »state sales tax», i 33 delstater samt i District of Colombia; antalet delstater som infört dylik skatt har ökat med ett tiotal under senaste tioårsperiod. Den faktiska skillnaden kan dock framstå såsom ganska oväsentlig vid jämförelse mellan en stat med allmän varuskatt, från vilken stadgats betydande undantag, och en stat med ett vidsträckt system av acciser och andra speciella skatter och avgifter. _— Bland delstater som inte infört allmän varuskatt märks av Atlantsidans stater Massachusetts, staten New York (staden New York har en treproeentig skatt) och New Jersey, av nord- och centralsta- terna Wisconsin, Minnesota, Nebraska och Kentucky, av sydstaterna Texas, av väststaterna Montana, Idaho, Oregon samt Alaska.
Ser man till skattesatsernas höjd finner man en treprocentig skatt främst i de sydöstra delstaterna, nämligen i Florida, Georgia, Nord- och Sydcarolina, Alabama, Mississippi och Tennessee. Därutöver finns några spridda delstater med samma procentsats, nämligen Ohio, Michigan och Californien, varjämte staten Wash- ington har en skatt av 31;(; procent (i stället är skatten endast % procent för små- företag med mindre än 600 dollars omsättning under redovisningsperioden två
månader). I de övriga delstaterna med allmän varuskatt är skattesatsen två pro- cent, utom för Indiana 0,5 procent och Rhode Island en procent. Detta är de nor- mala skattesatserna; i undantagsfall förekommer att för särskilda varor en annan skattesats tillämpas, såsom exempelvis i Alabama en procent för motorfordon och i Mississippi en procent för mjölk och jordbrukstraktorer och två procent för bilar. (Några av de angivna skattesatserna träder i kraft först den 1 juli 1957.)
Bcskatlningsområdet för de delstatliga varuskatterna omfattar i princip alla varor samt därjämte vissa angivna tjänster. Förhållandena varierar dock i mycket hög grad olika delstater emellan, sålunda har t. ex. Florida mycket stora viktiga varu- grupper undantagna från sin treprocentiga skatt, medan Indiana praktiskt taget saknar undantag från sin halvprocentiga skatt. Även varuurvalet för delstater med samma skattesatser kan variera högst betydligt både i allmän omfattning och be- träffande speciella varugrupper. I mera jordbruksbetonade delstater syns således i större utsträckning ha undantagits råvaror och maskiner för jordbruket, i sjöfarts- och fiskebetonade delstater utrustning till fartyg; några delstater har undantagit alla eller nästan alla livsmedel, andra delstater beskattar dessa varor; i några del- stater har undantagits visst byggnadsmaterial, större fartyg, flygplan m.m.; tid- ningar och böcker är föremål för mångskiftande bestämmelser (i regel är tid- ningar skattefria, ibland även böcker, stundom begränsat till skolböcker eller reli- giös litteratur). —— Urvalet av tjänster som beskattas är ävenledes högst varierande. Bland beskattade tjänster märks arbeten å varor, serveringsrörelse, hotellrörelse och annan inkvartering, nöjestillställningar, transporter, telefon och telegraf, till— handahållande av gas och elektricitet, I det övervägande antalet delstater be- skattas dylika tjänster i större eller mindre utsträckning.
Skatten beräknas principiellt för varje försäljning (med undantag för någon stat). Det har därför uppgjorts s. k. »bracket schedules», klammer-skalor, som har betydelse särskilt då det enskilda försäljningsbeloppet är lågt. Dessa skalor varie- rar något i olika stater även om skattesatsen är densamma. I exempelvis Colorado (tvåprocentig skatt) är skatten en cent vid försäljningspris 19—68 cents, två cents vid pris 69—119, tre cents vid pris 119—168 och därefter en cent för varje ytter- ligare 50 cents. — I några stater utger skattemyndigheten ett slags växelmynt, »lokens» (mynt—tecken), i valörerna ett och fem, motsvarande 1/10 respektive 5/10 cent. Skalan kan då börja vid lägre försäljningsbelopp och blir mer diffe- rentierad, sålunda t. ex. i Arizona: en 1-token vid pris 3—7 cents, två 1-token vid 8—12 cents, etc., en 5-token och fyra l-token vid pris 43—47 cents och därefter cents ev. i kombination med tokens. I Arizona föreligger valrätt mellan denna skala och en skala utan tokens börjande vid 25 cents (därjämte finns med hän- syn till lägre skatteprocent en särskild skala för restauranger). _ I vissa stater har föreskrivits, att skatten skall redovisas med sålunda enligt skalorna uttagna belopp, i andra stater stadgas detsamma med tillägg, att skatten ej får under- stiga den gällande procentsatsen beräknad på hela den skattepliktiga omsättningen, och i andra stater återigen, att skatten direkt redovisas enligt omsättningen.
I åtskilliga delstater förekommer rätt till ett särskilt mindre avdrag för företa— gets kostnader för skatten, »discounl». Detta belopp bestämmes till ett procentuellt avdrag från det deklarerade skattebeloppct, i allmänhet med samma procent- sats som själva skatteprocenten; avdraget kan dock vara annorlunda utformat, exempelvis i Alabama där avdrag får ske med fem procent av första 100 dollars av skatten och med två procent av återstoden.
Vid försäljning till återförsäljare ell-er för användning som material vid till- verkning utgår inte ska'tt. Materi-albegreppet omfattar endast vad som fysiskt ingår i en producerad vara (ej -t. ex. bränsle). —— Partihandlare, som även har detaljhan-
delsavdelning, blir helt skattskyldig. — De skattskyldiga registreras och erhållet bevis härom, vilka skall förnyas årligen. I några fall, t. ex. i Arkansas, förekom- mer att jordbrukare och hönsu-ppfödare skall ha bevis, »permit», för rätt att in- köpa fodermedel fritt. —— Skatten redovisas i de flesta stater månadsvis; i t. ex. Californien per kvartal. Från omsättningen får avdrag ske för rabatter o.d. — Skatten administreras av samma myndigheter som handhar inkomstbeskattningen.
Det bör nämnas att delstaterna inte får uttaga tullar vid införande av varor. Om en grannstat har lägre varuskatt eller saknar sådan (i regel uttages för övrigt inte skatt vid försändelse till köpare i annan stat), skulle varor kunna köpas billigare utifrån och införas till den egna staten. För att förhindra dylika ojämnheter ut- tages regelmässigt en s. k. »use tax», dvs. en skatt för användning inom den egna staten av sådana varor som inte där blivi-t beskattade. Skattesatsen är densamma som i övrigt gäller inom staten; skatten kan erläggas via en registrerad företagare, i annat fall har ägaren att lämna deklaration och redovisa skatt till myndigheterna.
I Mississippi förekommer utöver den treprocentiga detaljhandelsskatten en partihandelsskatt med 1/8 procent för försäljning inom delstaten. —— I Michigan finns sedan år 1953, ävenledes utöver den trepnocentiga varuskatten, en slags blandad varu- och inkomstskatt, kallad »business activities tax», vilken utgår med 0,65 procent å omsättningen efter vissa avdrag, s.k. »adjusted receipts». Avdrag får ske för utbetalda ersättningar för varor och tjänster som är underkastade den- na skatt, dock inte omedelbart för hela beloppet i fråga om investeringar i maski- ner och byggnader m. m. För dessa medgives i stället avdrag årligen med samma delbelopp, som gäller för vårdeminskningsavdrag vid inkomsttaxeringen. Därjämte medgives avdrag för erlagda räntor samt för skatter och allmänna avgifter utom inkomstskatter. Avdragen får alltid uppräknas till 50 procent av omsättningen. Med tanke närmast på företag med särskilt höga arbetskostnader har därjämte införts den regeln, att om lönebeloppet överstiger 50 procent av omsättningen av- drag ytterligare får ske med tio procent av omsättningen eller, om avdraget därigenom blir högre, med hälften av lönebeloppet i den mån detta överstiger nämnda 50 procent. Slutligen får, efter övriga avdrag, ett belopp av 10 000 dollars per år avräknas; härigenom har man undvikit att beskatta ett stort antal små— företagare (särskilt inom jordbruket). — Skatten omfattar i princip all yrkesmäs— sig verksamhet. —— Deklarationer avgives kvartalsvis och därjämte en årlig dekla- ration. — Skatten framstår närmast som en s. k. bruttovinstskatt, en mellanform mellan den franska mervärdeskatten och en vanlig inkomstskatt.
För s.k. kedjeföretag utgår år 1956 i 16 delstater (tidigare i flera stater) en särskild skatt, kallad »chain store tax», med ett fast belopp per år och affär enligt progressiv skala. De högsta beloppen uttages i Texas, där för varje filialaffär över 50 utgår 825 dollars (fört. ex. affär nr 10 endast 55 dollars). I några stater till- lämpas en progressiv skala även för bensinstationer m.fl. (relativt låga belopp). Frågan om lagligheten av beskattningen inom detta område har varit föremål för ett stort antal rättstvister (progressiva skatter efter kedjeföretagens omsättning syns ha ansetts strida med konstitutionen och även andra har underkänt-s).
Inom delstaterna uttages regelmässigt även acciser, »state exeise taxes», å to— baksvaror och bensin (vid sidan av de federala acciserna) samt i några stater även på enstaka andra varor (exempelvis margarinaccis).
Vidare uttager delstaterna i stor utsträckning olika årliga avgifter för rätten att driva näring inom staten, för inspektion m. m. Särskilt i de fall, då dessa avgifter utgår i förhållande till företagens storlek och handhaves av de vanliga skattemyn- digheterna, talar man om >>public utilities taxes». Området syns vara föga klart avgränsat och flyter samman med hela fältet av avgiftsbelagda, samhälleliga nyttig-
heter (»utility regulations»). För detaljhandeln och liknande företag är avgifterna relativt låga, olika för olika branscher, stundom i viss relation till befolkningens storlek på platsen, mindre ofta i direkt relation till omsättningen. I Alabama är t. ex. avgiften för frisörer 2,5 till 10 dollars per stol, för Skönhetssalonger 10 dol- lars fast belopp och mellan 4 och 6 dollars per anställd, i Alabama för ägghandlare 4 cent per 30 dussin ägg, i Mississippi för restauranger 5 till 200 dollars beroende på befolkningsmängd och lokalens storlek. För andra företag än detaljhandels- företag kan avgifterna bli ganska betydande och är ofta ställda i direkt förhål— lande till omsättningen, ibland maximerade.
De indirekta skatter, som utttages av städer och andra kommuner, är som nämnts beroende av delstatens lagstiftning. I flera av de stater, som uttager allmän varu- skatt, u-tgår dylik skatt även i kom-munerna, »municipal sales tax». Skattesatserna kan variera även inom samma stat, t. ex. inom Alabama mellan 0,5 och 1 procent, inom Californien mellan 0,5 och 1,5 procent. Inom staten New York förekommer de högsta skattesatserna med tre procent för staden New York och två procent inom närliggande städer. Illinois och Californien syns vara de stater, där lokala allmänna varuskatter är vanligast. Skatterna är i regel utformade i nära anslutning till resp. delstats varuskatt (även use tax samt chain store tax förekommer). De administreras i allmänhet av de lokala myndigheterna men handhaves i några fall av delstaternas skattemyndigheter. '
12. Canada och Australien
Canada. I Canada förekommer allmänna varuskatter, dels i form av en federal producentskatt och dels i form av delstatliga och kommunala detaljhandelsskatter.
Förbundsstaten införde redan år 1920 en enproeentig skatt, som utgick i samt- liga led utom i detaljhandelsledet. Redan första månaden uppkom stark irritation, särskilt inom trävarubranschens partihandel, med hänsyn till skattens kumulativa verkan. Man införde därför en till två procent förhöjd skattesats för försäljningar från tillverkare direkt till detaljist eller konsument (liksom även vid import före— tagen av dessa köpare). Senare ändrades skattesatserna något.
Skattesystemet ansågs emellertid otillfredsställande och från och med år 1924 övergick man till 'en ettledsskatt, principiellt förlagd till producentledet men med rätt för partihandlare att söka registrering (till en början alla som sålde i parti; efter år 1938 om mer än 50 procent säljs i parti). Enligt officiella uppgifter (är 1956) finns ca 2 000 licensierade partihandlare (ca 46 000 tillverkare). Partihand- lare betalar skatt beräknad på sina inköpspriser. Skattesatsen är numera tio pro- cent (varav åtta procent säges utgöra »sales tax» och två procent ett tillägg för pensioneringsändamål enligt »old lage security act»). —— Ett utmärkande drag hos den kanadensiska skatten är det stora antalet undantagna varor. Sålunda har un- dantagits dels alla livsmedel och dels en stor del av investeringsområdct. Sålunda stadgas undantag för maskiner och utrustning för produktionen (ej för t. ex. sam- färdseln) vilket lett till ganska vidlyftiga frilistor för industrimaskiner, vissa slag av byggnadsmaterial m. m. I stort sett kan skatten sägas drabba en mellansektor av varor. _ Bortsett från gränsdragningsproblem för olika varuslag syns största bekymret med skatten gälla frågan om beskattningsvärdet. I författningen stadgas endast att skatten skall beräknas på försäljningspriset, Detta kan emellertid vara mycket olika beroende på om försäljning sker till partihandlare, detaljist eller konsument. Skattemyndigheterna har uppgjort särskilda tillämpningsregler för olika branscher, inemot ett trettiotal. Man utgår därvid från priset till partihand— lare såsom det normala och medger reduceringar, då varor säljs i annan ordning (besvär kan ej anföras över tillämpningen, enär reduceringarna betraktats som
en särskild favör). År 1956 har en kommitté föreslagit att priset vid försäljning till detaljist blir normalt beskattningsvärde. Detta mellanledspris har ansetts vara ett mera fast pris; och försäljningar sägs i stor utsträckning ske från producenter till detaljister. De särskilda branschreglerna skulle bli något lättare att tillämpa. Man skulle även undgå vissa ojämnheter, som uppkommit i fall då annons- och andra reklamkostnader legat på partihandeln, vilket varit fallet särskilt beträffande im— porterade varor (dessa reklamkostnader blir Obeskattade då priset till partihand- lare utgör beskattningsvärde).
För vissa varor uttager förbundsstaten acciser. Sålunda utgår bl. a. utöver den vanliga varuskatten, en tioprocentig accis å bilar, guldsmedsvaror, kosmetik, glas- och porslinsvaror, ur, läskedrycker och sötsaker, samt en femtonprocentig accis å radio- och televisionsapparater, grammofoner och grammofonskivor.
Inom fem av Canadas tio delstater uttages allmänna varuskatter, förlagda till detaljhandelsledet. Sålunda utgår i provinsen Quebec en skatt med två procent, i Newfoundland, New Brunswick och Saskatchewan tre procent samt i British Columbia fem procent. Dessa skatter, som i huvudsak införts under och efter andra världskriget, har tillkommit under inflytande från delstatsskatterna i USA och påminner om dessa. I regel har livsmedel undantagits, liksom bl. a. råvaror för industri och jordbruk, jordbruksmaskiner ('industrimaskiner endast i en stat), bränsle, tidningar, receptbelagda läkemedel samt små försäljningar understigande 10 till 17 cents beroende på skalans utformning. — Detaljhandelsskatter uttages även i några kommuner (bl. a. i Montreal och staden Quebec tre procent). — Den federala allmänna varuskatten avkastar ca 500 milj. dollars (federala acciser samt tullar vardera ca 400 milj. dollars, inkomstskatterna ca 1 950 milj. dollars).
Australien. I Australien infördes en allmän varuskatt år 1930. Skatten tillkom för att täcka ett hotande budgetunderskott och föregicks inte av någon mera om— fattande utredning. En skattetjänsteman från Canada medverkade vid skattens tillkomst och skatten har lånat åtskilliga drag från den kanadensiska. Man över- gav emellertid producentledet och förlade skatten direkt till partihandeln (till producentledet i den mån försäljning sker till detaljister eller konsumenter). Be- skattningsvärde blev då priset till detaljist, varvid vid försäljning till konsument tillämpades branschregleringar på liknande sätt som i Canada (besvärsrätt före— ligger dock). Om partihandel är kombinerad med detaljhandel, behandlas dessa grenar ungefär som självständiga företag (detaljavdelningens inköp beskattas). Praktiskt taget alla varor är beskattade, således även livsmedel, byggnadsmaterial m. m. Skattesatsen utgör normalt tio procent men för vissa varor tillämpas högre, differentierade skattesatser.
De allmänna varuskatterna i olika länder har som syns utformats efter skiftande system. Detaljhandelsskatter förekommer således främst i Norge och i Förenta staternas och Canadas delstater, partihandelsskatter främst i Schweiz, Sovjet- unionen och Australien ävensom, för begränsade varuområden, i Danmark och England, producentskatter främst i Finland och Canada. Kumulativa skatter före- kommer främst i Tyskland och Italien samt, med begränsning till producent- och partihandelsleden, i Nederländerna och Belgien. Den franska mervärdeskatten in- tager 1 viss mån en särställning.
Litteratur i form av kommentarer föreligger i betydande omfattning. Någon mera fullständig och aktuell översikt över olika länders system syns däremot inte förekomma. I den amerikanska tidskriften National Tax Journal 1955 (häfte 2 och 3) finns emellertid en kortfattad redogörelse för Västeuropas varuskatter, ut- arbetad av professorn i Illinois John F. Due efter en studieresa i Europa år 1954.
PM med några synpunkter på verkningarna av konsumtionsskatter
Ar CARSTEN WELINDER
Med konsumtionsskatter förstår vi här skatter, vilka läggs på producenter eller andra säljare av konsumtionsvaror i syfte att övervältras på de slutliga köparna av dessa. Vi skall först i någon mån diskutera, hur dessa skatter påverkar priset å de beskattade varorna, därpå beröra frågan under vilka förutsättningar en full- ständig övervältring på köparna äger rum — två frågor som givetvis nära sam- manhänger men dock ej helt sammanfaller — saint slutligen i korthet behandla konsumtionsbeskattningens inverkan å sparande och arbetsvilja.
Vill man besvara frågan, i vad mån konsumtionsskatter övervältras, måste man
, först något precisera frågeställningen. Om man t. ex. säger, att en skatt träffar l konsumenterna, kan man antingen mena, att om denna ej hade införts, hade kon— l sumenternas levnadsstandard varit i motsvarande grad högre genom att de er- hållit den beskattade varan till lägre pris, eller att om den avskaffas, kommer pri- serna att falla, eller slutligen att om den införes, kommer de att stiga. Detta är ej enbart olika formuleringar av samma sak, så att en nyinförd skatt alltid har samma verkningar som en redan utgående skatt av samma slag, eller så att av- skaffandet av en skatt har exakt motsatta verkningar mot införandet av en sådan. Av praktiska skäl skall vi här i huvudsak begränsa oss till verkningarna av in— förandet av en skatt.
En skatt kan antingen införas i syfte att ersätta en annan skatt eller för att finansiera nya utgifter eller blott för att förbättra budgetbalansen. Här uppkom- mer alltså skilda alternativ, till vilka man får ta hänsyn vid ett försök att ana- lysera skatteövervältringen. En analys av denna kan ej ske enbart genom att un— dersöka, hur en konsumtionsskatt påverkar prisbildningen. Även om priset skulle stiga med skattens belopp, är det ej säkert att den helt övervältras på köparna i den meningen att den överhuvudtaget ej träffar den säljare, som är skattesubjekt.
Beskattning och prisbildning
Innan vi diskuterar beskattningens betydelse för prisbildningen å den beskat- tade varan, skall vi något beröra dess betydelse för prisbildningen i dess helhet.
Kort sagt bestäms den allmänna prisnivån å konsumtionsvaror —— till andra tar vi ej hänsyn _— av den totala tillgången och den totala efterfrågan, varvid den förra motsvarar inhemsk produktion plus import och minus export medan den senare är lika med total inkomst minus sparande. Antag nu att statens socialut- gifter ökas med en miljard kr., vilka helt konsumeras av mottagarna. Efterfrågan ökas alltså med en miljard kr. _- vi antar för enkelhets skull att dessa helt kon- sumeras inom landet — och är utbudet oförändrat äger en motsvarande pris— stegring rum. Vi har dock ej här tagit hänsyn till finansieringen. Sker denna ge-
nom en allmän inkomstskatt, vilken i sin tur reducerar efterfrågan med en mil- jard, står oförändrad efterfrågan mot oförändrat utbud, och ovannämnda pris- stegring uteblir. En prisstegring förutsätter alltså, att de ökade socialutgifterna finansieras så att efterfrågan ej inskränks lika mycket som den ökas genom social- utgifterna. Ett sätt varpå detta kan ske är att bekosta dessa medelst upplåning. I så fall erhåller vi en inflatorisk prisstegring. Ett annat sätt är att uppta kon- sumtionsskatter. Förutsättningen för att dessa skall leda till en motsvarande prisstegring är att de ej reducerar konsumenternas efterfrågan, i kronor räknad. Den totala efterfrågan har i så fall ökat med en miljard kr., vilket är tillräckligt för att samma varumängd som tidigare skall kunna avsättas till pris, som sam- manlagt ökats med en miljard kr. Detta förutsätter dock att kreditsystemet är tillräckligt elastiskt för att kunna tillhandahålla den ökade mängd betalnings- medel, som erfordras för att ombesörja en oförändrad varuomsättning till ökat pris, utan att detta leder till en räntestegring med kontraktiv effekt. Skulle den cirkulerade mängden betalningsmedel ej kunna ökas, komme vid oförändrat ut- bud någon prisstegring ej att äga rum —— jämför vad nedan sägs om en skatt som blott förbättrar budgetbalansen.
Enbart det faktum, att en skatt ökar producenternas eller återförsäljarnas kost- nader, är alltså ej tillräckligt för att den skall framkalla en prisstegring. Antag t. ex. att en konsumtionsskatt ej används till att öka statens utgifter utan blott till att förbättra budgetbalansen. Den totala efterfrågan, i kronor räknad, blir alltså oförändrad. Reduceras ej utbudet, kan ej någon höjning av den allmänna pris- nivån utan blott prisförskjutningar mellan olika varor äga rum. Såtillvida sker dock en prisstegring som att, om i stället den allmänna inkomstskatten höjts, den totala efterfrågan hade reducerats och prisnivån sjunkit. I jämförelse med en inkomstskatt har alltså en konsumtionsbeskattning i detta fall medfört en relativ prisstegring.
Om en konsumtionsskatt ej medför en absolut prisstegring, behöver detta dock ej innebära att den definitivt stannar på företagarna. Primärt höjer dessa sina priser till följd av de ökade kostnaderna. Då prishöjningen vid oförändrad efter- frågan, i kronor räknad, minskar den varumängd, som kan avsättas, minskas sys- selsättningen. Kan skatten ej övervältras framåt på köparna, är det alltså möjligt att den i stället övervältras bakåt på de råvaror företagen inköper eller på de anställda genom att företagets möjlighet att betala högre löner minskas.
Ovan har nämnts att en prishöjning inträder såväl om ökade socialutgifter finansieras medelst konsumtionsskatter som medelst lån. Endast den primära prisstegringen är dock densamma. Sker finansieringen medelst lån, medför kon- sumtionen av de ökade socialutgifterna ett motsvarande inkomsttillskott för företagen. Dessas ökade vinster kan leda till ökade investeringar och dividender, ge de anställda möjlighet att genomdriva lönehöjningar etc. Det primära efter- frågetillskottet rullar alltså vidare i form av en expansionsprocess. Sker åter finansieringen medelst konsumtionsskatter, måste företagen, tagna som en hel- het, utbetala lika mycket i skatt som de får in genom prishöjningen, varför den samhällsekonomiska balansen ej rubbas. Detta förklarar att man kan använda konsumtionsskatter som ett medel i kampen mot en inflation. Tanken är i så fall att efterfrågeöverskottet är så stort, att en prishöjning ej kan undvikas. I stället för att låta prisstegringsvinsterna komma företagen till godo, där de ger upphov till fortsatt inflationstryck, indrar man dem till det allmänna. Man und- viker ej den primära prisstegringen, men man hoppas att denna skall medföra samhällsekonomisk balans.
Vi har ovan förutsatt, att de ökade skatterna skall finansiera ökade social-
utgifter eller förbättra budgetbalansen. Det är i dessa fall ej fråga om en ökning av den offentliga konsumtionen. Så är däremot fallet om skattehöjningarna be- kostar t. ex.ökade försvarsutgifter. Deras uppgift är i så fall dubbel _ rättare sagt kan man tala om tvenne sidor av samma sak. Dels skall skattehöjningarna skaffa staten inkomster, dels ock skall de genom att inskränka den enskilda efter- frågan frigöra de produktionsfaktorer, som försvaret kräver. Bekostas de ökade försvarsutgifterna genom en höjning av inkomstskatten, som helt träffar konsum- tionen, inskränks allmänhetens efterfrågan med skattens belopp och en motsva- rande kvantitet produktionsfaktorer kan friställas _— vi bortser här från problem i samband med produktionens omställning. Vid indirekt beskattning förblir efter- frågan i kronor räknad oförändrad, medan efterfrågan i varor räknad minskas till följd av prisstegringen. Även i detta fall skapas alltså realt utrymme för ökade försvarskostnader.
En fullständig diskussion av prisbildningen & den beskattade varan skulle för— utsätta en analys av ett stort antal alternativ, bestämda av den antagna mark— nadstypen samt av olika antaganden rörande företagens kostnadsfunktioner samt priskänsligheten å deras produkter, företagens framtidsförväntningar och pris- politik etc. En betydande del av den ekonomiska teorien finge genomgås. Resul- taten blev likväl diskutabla, då deras grad av verklighetstrohet är beroende av realismen hos de förutsättningar, varpå de bygger. Ineidensteorien ger främst >>geometriska>> förklaringar, dvs. den utgår från att företagens priser bestäms genom skärningspunkten mellan kurvor, vilka förskjuts till följd av beskattningen. I de fall denna kurvteknik _ vars realism är diskutabel till följd av bl. a. att företagarna ej har exakt kännedom om sina avsättningsmöjligheter och kostna- der —— ej kan ge något svar, har man intet annat att tillgripa än mer eller mindre sannolika förmodanden om hur företagen handlar i olika situationer. Vi skall därför här begränsa oss till att anföra ett par synpunkter:
Vi utgår först, som vanligen sker inom ekonomisk teori, från att företagen efter- strävar största möjliga vinst. Redan före skattens införande uttager de alltså det pris, vilket de anser mest lönande. För att en skatt skall kunna övervältras med hjälp av en prishöjning erfordras i så fall, att skatten stärker företagens mark- nadsposition så att de erhåller en starkare ställning än tidigare. Redan det faktum att skatten finansierar en ökad offentlig efterfrågan kan tänkas medföra detta, men vanligen bortser man härifrån när man blott behandlar övervältringen av skatten å en vara och utgår i stället från oförändrad efterfrågan å densamma.
Om vi som första exempel tar en monopolisl, kan man med kännedom om dennes kostnadsfunktion, samt priselasticiteten vid efterfrågan å hans vara ange det pris, som ger honom maximal vinst, samt den prishöjning, som skatten gör mest lönande.
Nedanstående tabell ger en schematisk bild av pris, avsättning och kostnader vid ett företag, som arbetar med någon form av monopol. En sänkning av priset med 1 kr. antas medföra en ökning av avsättningen med 2 000 enheter. Det till- skott till bruttointäkten, som avsättningen av ytterligare en enhet medför, be- nämner vi gränsintäkten, och det kostnadstillskott, som denna enhet förorsakar, utgör dess gränskostnad. Företagets kostnader antas utgöras dels av en fast kost— nad av 50 000 kr. dels ock av en rörlig kostnad av 6 kr. per enhet, Den rörliga kostnaden motsvarar tydligen gränskostnaden. Skillnaden mellan bruttointäkten i kol. 3 samt summan av fasta och rörliga kostnader i kol. 7 anger nettovinsten i kol. 9. Denna blir maximal, när gränsintäkt och gränskostnad sammanfaller, dvs. i detta fall vid ett pris av 13 kr.
fråga;? Brutto- Gräns- Fast Rörlig Total Gråns— Vinst i Pris 1000 intäkt i intäkt kostnad i kostnad ikostnad i kostnad 1 000 kr 1000 kr. i kr. 1000 kr. 1 000 kr. 1 000 kr. i kr. ' enheter 1 2 3 4 5 6 7 8 9 15 10 150 10 50 60 110 6 40 14,50 11 159,5 9 50 66 116 6 43,5 14 12 168 8 50 72 122 6 46 13,50 13 175,5 7 50 78 128 6 47,5 13 14 182 6 50 84 134 6 48 12,50 15 187,5 5 50 90 140 6 47,5 12 16 192 4 50 96 146 6 46
Antag nu att företagets produkt påföres en skatt av 2 kr. per enhet. Dess gräns- kostnader ökas i så fall till 8 kr. och det pris, som ger maximal vinst, utgör nu 14 kr. Det ställer sig alltså mest lönande att blott höja priset med skattens halva belopp. Detta utgör dock ingen generell regel utan beror på det samband vi här antagit mellan pris och avsättning. Det är lätt att konstruera en efterfråge- eller kostnadskurva, som gör det lönande att höja priset med mer än skattens belopp.
En annan möjlighet är att skatten utgår med en bestämd bråkdel av priset och därmed av bruttointäkten. Då företaget i så fall får erlägga desto mindre ska'tt per enhet ju lägre priset är, lönar det sig ej att företa en lika stor prishöjning som vid en fast skatt per enhet. Antag att skatten utgår med en sjundedel av priset. Det för företaget mest lönande priset utgör i så fall 13,50 kr. Om man vid en skatt av 2 kr. per enhet och ett pris av 14 kr. utbyter denna skatt mot en, som utgår med en sjundedel av priset, blir följden alltså en prissänkning med 0,50 kr.1
Vi ha ovan utgått från att företaget redan före skattens införande håller det pris, som gav det maximal vinst. Antag åter att det mindre eftersträvar att ernå en maximal än en som skälig betraktad vinst, varför det före skattens införande håller lägre pris än ovan antagits. För att trots minskad avsättning erhålla oför- ändrad vinst kan det i så fall höja priset mera än vad som svarar mot skattesatsen. Vi har vidare antagit, att företaget är i stånd att exakt beräkna sin avsättning och sina kostnader. Är detta ej fallet, är företaget ej i stånd att avgöra vilket pris, som ger det maximal vinst. Det ligger i så fall nära till hands att höja priset med skat- tens belopp, försåvitt efterfrågan ej skulle anses starkt priskänslig, i vilket fall företaget kan anse det mera lönande att självt påta sig en del av skatten.
Antar vi åter att företagen arbetar under ren eller fullkomlig konkurrens, kan prisbildningen illustreras genom följande figur. Utmärkande för en konkur— rens är att ett stort antal företag säljer en enhetlig vara, varför ingen säljare kan hålla ett högre pris än de övriga eller eljest ensam påverka prisbildningen. Varje företag kommer därför att utsträcka sitt utbud till den punkt, där pris och gräns- kostnad sammanfaller.
Priset bestäms i så fall av skärningspunkten mellan efterfrågekurvan AB och ut- budskurvan CD. Den senare anger samtidigt utbudets gränskostnad. En å säljarna lagd kvantitetsskatt parallellförskjuter CD uppåt med skattesatsens belopp. Priset höjs härigenom från P till P1. Vi ser att prisstegringen blir beroende av utbudets
1 Efterfrägekurvans ekvation är i detta fall y : 20 — 0,5 :::, där 1) anger priset och a: efterfrågan i 1000 enheter. Genom derivering av xy, dvs. bruttointäkten, erhåller vi gränsintäkten : 20 -— ut. Det optimala priset erhålles när 6/7 (20 — x) = 6, varav följer efterfrågan : 13 och priset : 13,50.
Efterfrågan, utbud
resp. efterfrågans priskänslighet. Så kan vid absolut priskänslig efterfrågan, AB är parallell med al:-axeln, någon prisstegring ej ske, medan vid absolut prisokäns— lig efterfrågan, AB är parallell med y-axeln, priset stiger med skattesatsens belopp. Det förra fallet exemplifieras av en vara, som allmänheten är så föga intresserad av eller som så lätt kan ersättas av en annan, att man ej är villig att betala ett höjt pris, medan det senare fallet exemplifieras av en vara, som anses så nöd- vändig att efterfrågan ej inskränks till följd av en prisstegring. I båda fallen har vi givetvis att göra med ytterligheter. Är åter utbudet så priskänsligt att det helt upphör, om företagen ser det behållna priset reducerat — CD är i så fall parallell med x-axeln —- stiger priset med skattens belopp. Är utbudet åter helt oberoende av priset _— CD är parallell med y-axeln —— äger någon prishöjning ej rum. Även här har vi tydligen att göra med ytterlighetsfall. Under ovan gjorda förutsätt- ningar bör det normala alltså vara, att priset höjs till följd av skatten men med mindre än dennas belopp.
Vi har ovan förutsatt att säljaren är skattesubjekt. Det syns lätt att skatteför- delningen i ovanstående figur är oberoende av om skatten läggs på säljaren eller köparen. I förra fallet måste säljaren av priset avstå ett mot skatten svarande be- lopp. I senare fallet förskjutes efterfrågan nedåt med samma belopp. Säljarens utbud kommer alltså att reagera på samma sätt i båda fallen. Detta gäller ej blott för detta speciella prisbildningsfall utan om vilken marknadstyp vi än väljer —— i varje fall så länge vi begränsar oss till en »geometrisk» analys, vilken ej tar hän- syn till priströghet o. (1.
Även vid de mellanformer mellan monopol och ren konkurrens, vilka i prak- tiken är de vanligaste, blir den mest lönande prishöjningen å en vara beroende av efterfrågans priskänslighet och företagens kostnadsfunktioner. Är t. ex. efter-
frågan starkt priskänslig, har företagen ej möjlighet att övervältra skatten genom en motsvarande prishöjning utan denna får, i varje fall i första hand, till stor del bäras av företagen själva. Det är alltså även här ej nödvändigt att en skatte- höjning leder till en motsvarande prishöjning. På längre sikt är det dock möjligt att kapital överförs till Obeskattade näringsgrenar, varigenom utbudet på den beskat- tade varan inskränks och denna alltså stiger i pris till dess företagen erhållit full kompensation för skatten. Även i sådana fall, där en sådan kapitalöverflyttning möter stora svårigheter — företagen kan t. ex. arbeta med fastlåst kapital som även på lång sikt ej kan frigöras _ behöver skatten dock ej slutligen stanna å företagen, då den kan övervältras bakåt på arbetslöner och råvarupriser.
Det bör än en gång framhållas, att företagens svårigheter att bedöma avsätt- ningsmöjligheter och kostnader m. ni. gör att det är mycket svårt att säga, i vad mån flertalet av de prisbildningsmodeller som ineidensteorien uppställt har myc- ket mera än matematiskt intresse. Som regel kan man anta att den populära upp- fattningen, att en indirekt skatt, försåvitt efterfrågan ej är starkt priskänslig, leder till en motsvarande prishöjning, är tämligen riktig.
Vi har här närmast avsett beskattning av en eller ett fåtal varor, alltså en s. k. punktskatt. I detta fall behöver man ej ta hänsyn till om skatten bekostar ökade offentliga utgifter och hur dessa påverkar efterfrågan å de beskattade varorna, då i regel blott en ringa del av en eventuell efterfrågeökning kommer dom till del. An- nat är fallet vid införandet av en allmän omsättningsskatt. I fråga om dennas in- verkan å de beskattade varornas pris kan hänvisas till vad ovan sagts om be— skattningens inflytande å den allmänna prisnivån. Även om denna stiger med skattens belopp, följer härav dock ej att samtliga beskattade varor stiger lika mycket i pris. Vad ovan sagts om avsättningens priskänslighet etc. får även här betydelse.
Är det lättare för företagaren att övervältra en skatt, som påläggs under en hög- än under en lågkonjunktur? Givetvis är det lättare för företagen att företa en prishöjning under en högkonjunktur med goda avsättningsmöjligheter än under en lågkonjunktur. Detta visar dock ej utan vidare att övervältringsmöjligheterna är större under den förra, då det är sannolikt att många företag under alla för- hållanden utnyttjar högkonjunkturen till prishöjningar _ redan ökade kostnader kan ju motivera sådana.
Man kan dock "utgå från att det vid många varor råder en tendens till pris- stabilitet, så att man ej utan vidare höjer priset vid ökad efterfrågan utan före- drar att förtjäna på den ökade avsättningen och ej heller omedelbart sänker det vid minskad sådan. Beskattas en sådan vara under en högkonjunktur, leder detta i regel till en mot skatten svarande prishöjning. Beskattas den åter under en låg- konjunktur, är det tänkbart man ej vågar företa en prishöjning utan håller oför- ändrat pris. Hade, om ej någon skatt införts, lågkonjunkturen lett till en pris- sänkning, som nu uteblir, föreligger en relativ prisstegring. Men det är till följd av prisstabiliteten tänkbart, att man trots lågkonjunkturen ej sänkt priset. I så fall kan man säga, att övervältringsmöjligheterna är större under hög- än under lågkonjunkturen, enär skatten i förra fallet föranleder en prishöjning, som eljest uteblivit, medan den i senare fallet ej hindrar en prissänkning, då denna även utan skatten skulle ha uteblivit. När under depressionen vid 30—talets början skatten höjdes på maltdrycker, vågade bryggerierna ej genomföra en motsva- rande prishöjning. Skattehöjningen stannade alltså på bryggerierna — försåvitt dessa ej i annat fall företagit en motsvarande prissänkning.
Obs. att vi här talat om tidpunkten för införandet av en skatt. En äldre skatt
ingår bland företagens kostnadselement på samma sätt som löner, råvarukost- nader etc. Om den kan man ej säga annat än hänvisa till det kända faktum, att det är lättare för företagen att få täckning för sina kostnader under goda än under dåliga konjunkturer.
Blir det av betydelse för övervältringen, om skatten läggs å det ena eller andra ledet i produktions- och distributionskedjan? Inom finansteorien har man ofta hänvisat till att en skatt, som läggs på ett tidigare led, tenderar att sändas vidare i förstorad skala. Antag t. ex. att grossisten sedvanemässigt inom en bransch tar en marginal av 5 procent å fabrikantens pris, medan detaljisten håller 25 pro- cents marginal å grossistens pris. Om t. ex. en vara till följd av en skatt höjs i pris hos producenten med 1 kr., skulle den i så fall stiga i pris hos detaljisten med 1,05 - 1,25 : 1,31 kr. Är detta riktigt utgör det uppenbarligen en stark invänd- ning mot att lägga skatten å ett tidigt led.
Man kan dock betvivla riktigheten härav. Först och främst anger ovannämnda exempel ej den omedelbara effekten av en ny skatt. Tvärtom har man som bekant den erfarenheten, att en prishöjning hos producenterna först långsamt och ofta i avdämpad grad återspeglar sig hos detaljisterna. Det skulle alltså vara fråga om en mera långsiktig verkan av att skatten inbygges i prisstrukturen. Vidare är att märka att en övervältring av detta slag skulle öka grossisternas och detaljisternas avans, då deras absoluta marginal vidgas. Vid priskontroll eller stark konkur- rens förefaller en sådan avansökning svår att genomföra. Helt kan man dock ej bestrida möjligheten av en »förstorande» övervältring. Under alla förhållanden ökas detaljisternas kostnad något mera än vad som blott svarar mot att produ- center eller grossister höjer priset till följd av skatten. Detaljisterna måste ju även betala kapitalränta å det ökade priset för den tid varan ligger i lager hos dem.
Antagligen sker övervältringen mera mekaniskt om skatten läggs på detaljisten än på producenten. En detaljist torde alltid höja sitt pris med skattens belopp, medan det är större sannolikhet för att en producent kalkylerar vilken prishöj- ning som ställer sig mest lönande. Detta behöver som tidigare visats ej vara den som svarar mot skatten.
Konsumtionsbeskattning och företagens avkastning
Vi har ovan berört frågan i vad mån beskattningen träffar konsumenterna genom att leda till prishöjningar utan att närmare ingå på i vad mån en pris— höjning även såtillvida innebär en övervältring, att den ger företagen samma avkastning som de hade innan skatten infördes. Vi skall först belysa denna fråge- ställning med hjälp av ovan intagna tabell:
Vi har redan visat hur en skatt av 2. kr. per enhet där ökar det för företaget mest lönande priset från 13 till 14 kr. Redan denna prishöjning reducerar före- tagets vinst med 2000 kr., vartill kommer att det får betala 24 000 kr. i skatt. Företagets vinst minskas alltså med 2 000 kr. mera än vad det får erlägga i skatt. Härtill kommer vad prishöjningen kostar konsumenterna. På samma sätt fram- kallar en skatt, som utgår med en sjundedel av priset, en prishöjning från 13 till 13,50 kr., vilken i förening med själva skatten minskar företagets vinst med 500 kr. mera än själva skattebeloppet, vilket uppgår till en sjundedel av bruttointäk- ten, dvs. till 25 091 kr. Detta alternativ ställer sig tydligen förmånligare för så- väl företaget som konsumenterna och staten. Detta är ej beroende av det siffer- exempel vi valt, utan generellt gäller att så snart efterfrågan å företagets produk— ter har en elasticitet, som överstiger ett — och detta är alltid fallet i den s. k.
monopolpunkten, dvs. vid det pris som ger maximal omedelbar vinst — lönar det sig att utbyta en kvantitetsskatt mot en värdeskatt.1 - I ovanstående fall kostar skatten företaget och konsumenterna mera än vad det inbringar det allmänna. Detta är ingen tillfällighet, beroende av det siffer- exempel vi valt, utan gäller så snart skatten läggs å en monopolist, som eftersträ- var största möjliga vinst, och vars avsättning är så ringa i förhållande till den totala efterfrågan att vi kan bortse från det tillskott denna erhåller till följd av ökade statsutgifter. Antag att en monopolist redan före skatten håller det pris, som ger honom maximal vinst. Visserligen kommer han som nämnts att höja priset, men denna prishöjning ger honom ej möjlighet att övervältra någon del av skatten. Antag att hans vinst före skattens införande är V1 och att skatten, om den utgår å motsvarande avsättning, är Sl, samt att vinsten efter prishöjningen är Va, varav (lock Sa erläggs i skatt. Nu är uppenbarligen V1 större än V2 och än större än V2—Sg, dvs. vad företagaren har kvar av vinsten sedan skatten betalts. Hans vinst reduceras alltså ej blott med Sa, dvs. det skattebelopp som tillflyter staten, utan därutöver även med V1—Vz. Att det likväl lönar sig att företa eu prishöjning beror på att denna minskar avsättningen och därmed 52 så mycket, att V2—Sa är större än Vl—Sl. Håller monopolisten åter ett pris, understigande det som ger maximal vinst, har han tydligen möjlighet att företa en prishöjning, som helt kompenserar honom för skatten. Så snart prishöjningen medför minskad avsättning, kommer likväl hans och konsumenternas sammanlagda förlust att överstiga vad skatten ger det allmänna.
Antag åter att företagen arbetar under konkurrens och till följd härav håller ett pris, understigande det som vore mest lönande för branschen i dess helhet. I så fall ställer sig en prishöjning mera lönande än i ovannämnda fall, då den sker i riktning mot det för företagen optimala priset. Då en prishöjning minskar avsättningen, kommer skatten dock att medföra en vinstminskning, försåvitt ej prishöjningen blir större än vad som motsvarar skattesatsen. Detta kan t. ex. vara fallet, om företagen bestämmer sina priser med ledning av en självkostnadskalkyl. .lu mindre avsättningen blir, desto större del av de fasta kostnaderna kommer i så fall att läggas på varje enhet.
Vi har ovan blott sett till de beskattade företagen. Även om många möjlig- heter är tänkbara, gäller att varje skatt, som minskar avsättningen av den bc- skattade varan, kommer att sammanlagt kosta säljaren och köparna av denna mer än vad den inbringar det allmänna. Detta faktum har ofta observerats inom finansteorien och t. o. m. lett till förslag att man skulle subventionera monopol- företagens produktion, då den prissänkning som härigenom kunde ernås skulle spara mera åt konsumenterna än vad den kostade dem i skatt.
Denna tankegång kan dock ej utan vidare tillämpas på samtliga företag, tagna som en helhet. Väljer vi äter det ovan berörda exemplet, att en konsumtionsbe- skattning användes till att bekosta en miljard nya socialutgifter, vilka helt kon- sumeras, kommer dessa att återvända till företagen i form av ökade intäkter. N'”- gon total avsättningsminskning äger ej rum. Tar vi företagen som en helhet,
,1 Att utbytet av en kvantitetsskatt mot en värdeskatt gör en prissänkning lönande föl- jer som redan nämnts av att en sådan sänker skatten per enhet. Att en prissänkning lönar sig, innebär att den ökar företagets vinst. Samtidigt minskas belastningen å konsumen- terna. Att elasticiteten än större än ett innebär, att en prissänkning ökar och en pris— höjning minskar hruttoinkomsten. Så måste alltid vara fallet i monopolpunkten, då det eljest lönat sig för företaget att ytterligare höja priset och därmed vinna såväl på den ökade bruttoinkomsten som de minskade totalkostnaderna. Då skatteomläggningen med- för" en prissänkning, ökar denna den del av den totala bruttoinkomsten, som belöper på skatten och ger alltså det allmänna ökade inkomster.
övervältras alltså skatten — givetvis är det här blott fråga om en primär över- vältring då den fortsatta utvecklingen blir beroende av hur skatten påverkar lönenivån etc. och därmed av hela konjunkturutvecklingen. De beskattade före- tagen erhåller visserligen i regel blott en del av det efterfrågeöverskott, som här- rör från de av skatten bekostade utgifterna, men deras förlust blir övriga före- tags vinst. Vi har här främst sett till punktskatter. En allmän omsättningsskatt, som drabbar samtliga företag, medför ej lika stora omfördelningar av företagens vinster, men även vid denna har som ovan nämnts vissa företag större möjlighet än övriga att ernå en skatteövervältring.
Konsumtionsbeskattningens inverkan å sparande och arbetsvilja
Alla skatter bärs genom en inskränkning antingen av förbrukningen eller av sparandet _ vi bortser här från att skattebetalaren kan söka öka sin inkomst. Beskattningen kan dels träffa viljan att spara en del av en given inkomst dels ock minska förmågan därtill genom att reducera den inkomst skattebetalaren kan disponera för konsumtion eller sparande.
Uppenbart är beskattningens betydelse för viljan att spara av långt mindre vikt än dess betydelse för förmågan därtill. Man kan spara för sin ålderdom, för att kunna möta sjukdom eller arbetslöshet, för sina barns utbildning, för att kunna skaffa en egen bostad eller något annat dyrbarare konsumtionsföremål, för att kunna peka på ett bestående resultat av sin verksamhet etc. I jämförelse därmed torde räntans höjd samt storleken av de skatter, som betalas ur denna, vara av relativt ringa betydelse för sparviljan. Härav följer att enbart det faktum att de. sparade beloppen förmögenhetsbeskattas och deras avkastning träffas av inkomst- skatt ej torde hämma sparviljan så mycket som man ofta antar.
När man gör gällande att t. ex. en allmän omsättningsskatt skadar sparviljan mindre än en inkomstskatt, nöjer man sig ofta med att konstatera att en konsum- tionsskatt ej utgår å den del av inkomsten som sparas. Man glömmer dock i så fall, att en permanent konsumtionsskatt träffar de sparade beloppen när de en gång konsumeras _— en annan sak är givetvis att efterfrågan kan överflyttas från vissa varor till andra. Endast de som sparar i syfte att köpa kapitalvaror, t. ex. en bostadsfastighet, träffas ej av skatten. Däremot kan en tillfällig konsumtions- skatt -— försåvitt allmänheten verkligen tror den är tillfällig — öka viljan att spara.
Man kan dock i detta sammanhang motivera en konsumtionsbeskattning med hänvisning till vad som brukar benämnas »sparandets dubbelbeskattning» genom den allmänna inkomstskatten. Antag, för att välja ett schematiskt exempel, att en inkomsttagare sparar 10 000. kr. i syfte att erhålla en arbetsfri inkomst. Kapitalet antas kunna placeras till 5 procent. Utgår en inkomstskatt av 20 procent, blir först det sparade beloppet reducerat till 8000 kr. varefter dettas avkastning minskas till 320 kr. Sammanlagt har alltså avkastningen reducerats från 500 till 320 kr. eller med 36 procent. Uttas i stället en konsumtionsbeskattning, som reducerar inkomstens realvärde med 20 procent, blir avkastningen blott träffad en gång. Frågan, vilken betydelse denna skillnad äger för sparviljan, är tydligen densamma som frågan om räntans betydelse för denna. Kapitalets reella avkast- ning blir densamma vid en inkomstskatt, jämte en ränta av fem, som vid en konsumtionsskatt, jämte en ränta av fyra procent. Härav följer som nämnts att man kan tänka sig många fall där valet mellan dessa skatteformer är av ringa betydelse för sparviljan. —
Beskattningens betydelse för förmågan att spara är främst beroende av dess höjd. Vid given total skattesumma är den främst beroende av skattefördelningen.
Då det till följd av den offentliga socialförsäkringen o. d. sällan är absolut nöd- vändigt för en person att spara, är det naturligt att främst de spara vilkas inkomst räcker till mer än livets nödtorft. I regel har större inkomsttagare därför högre sparkvot än mindre. Därav följer att en progressiv beskattning träffar sparandet hårdare än proportionell eller regressiv. Särskilt gäller detta på kortare sikt. I den mån små inkomsttagare sparar, torde deras sparande vara så bundet — t. ex. i form av försäkringspremier och skuldamorteringar —— att det ej omedelbart kan inskränkas vid en skattehöjning. Då de stora inkomsttagarnas sparande del- vis beror på att de ej har tid eller lust att konsumera hela sin inkomst, torde deras konsumtionsvanor delvis vara så fasta att de ej omedelbart förändras genom en skattehöjning. Denna träffar alltså främst sparandet. På längre sikt kan dock en omställning äga rum hos såväl mindre som större inkomsttagare.
Att en konsumtionsskatt i regel träffar sparandet lindrigare än en inkomstskatt beror alltså främst på att den vanligen är mindre progressiv — ofta är den tvärt- om regressivt fördelad i den meningen att den uttar en procentuellt större andel av mindre än av större inkomster. Vid lika fördelning torde däremot de båda skatternas effekt å sparandet vara i huvudsak densamma. Man har som bekant diskuterat lämpligheten av att delvis utbyta de lägre skikten av den statliga in- komstskatten mot en allmän omsättningsskatt på sådant sätt att den totala skat- tefördelningen ej rubbas. Ur sparandets synpunkt torde effekten härav vara täm— ligen ringa.
En omläggning av skattesystemet gentemot ökad konsumtionsbeskattning har främst motiverats med att detta skulle verka mindre hämmande på arbetsviljan _— en verkan, som vi här ej tar hänsyn till, är att den kan förbättra deklarations- moralen. Även denna effekt blir dock beroende av skattefördelningen. Antag att man står inför valet att träffa all inkomst medelst en inkomstskatt av 20 procent och att utta en motsvarande omsättningsskatt å alla nyttigheter. I båda fallen reduceras det reella värdet av en inkomstökning lika mycket. Det är därför ej säkert att i detta fall inkomstskatten vore farligare för viljan att ta övertidsarbete o. d. än omsättningsskatten. Effekten av att införa dem bleve densamma som av en lönesänkning resp. prishöjning, och båda dessa kan tänkas leda till att en inkomsttagare i syfte att »köpa fritid» minskar sin arbetstid —— i den mån han disponerar över densamma.
Detta exempel är dock verklighetsfrämmande. En inkomstskatt är alltid antingen progressiv eller degressiv. Tar en inkomstskatt i genomsnitt 20 procent av den totala inkomsten, utgår den med högre procentsats vid inkomstgränsen och träffar därför en inkomstökning hårdare än vad en motsvarande konsumtionsskatt å all förbrukning gör. Men detta betyder att en övergång från direkt till indirekt beskattning i regel innebär en ökad ojämnhet i inkomstfördelningen. Vill man undvika detta genom kontantsubventioner åt dem, som överhuvudtaget ej eller endast i ringa grad ha fördel av en sänkning av inkomstbeskattningen, får detta bekostas genom så mycket högre indirekt beskattning, varigenom den marginella belastningen av denna ökas.
En annan fråga är hur stor reell betydelse det marginella tänkandet, vilket i och för sig stimulerats genom ,löneavdragen, har. När en person säger, att det ej lönar sig för honom att arbeta ytterligare till följd'av den höga beskattningen, kan det verkliga skälet vara ett annat. En skattehöjning, som sänker en persons levnadsstandard, torde ofta stimulera honom att genom ökat arbete söka behålla sin gamla standard. Mera sannolikt är att om en lönehöjning gör det möjligt för en person att behålla sin gamla standard med kortare arbetstid, kan en hög mar- ginalskatt leda till att han anser detta fördelaktigare än att behålla sin gamla
arbetstid och därmed uppnå högre standard. Även konsumtionsskatter kan dess— utom medföra en växande marginalbeskattning. Antag för att välja ett extremt exempel, att alla lyxvaror är högt beskattade, medan alla nödvändighetsvaror är skattefria. En person kan då anse, att det ej lönar sig att arbeta mera än vad som erfordras för att tillgodose behovet av de senare. Ur denna synpunkt bör alltså konsumtionsskatter läggas på nyttigheter med låg inkomstelasticitet, vilket dock innebär att de fördelas regressivt. Ha konsumtionskatter gynnsammare effekt å arbetsviljan, torde detta till stor del mindre bero på deras konstruktion som så- dan än på den regressiv-a fördelningen.
Bilaga 3
Inkomstfördelning och beskattning efter kriget P. M. rörande beräkningsmetoderna
Uppgifterna i övre delen av tabellerna för inkomståren 1948, 1951 och 1955 om antalet inkomsttagare i olika inkomstklasser har erhållits från den årliga inkomststatistiken. Härvid har samtaxerade äkta makar räknats såsom en in- komsttagare. Inkomsten avser inkomsttagarnas sammanräknade nettoinkomst. Därmed förstås summan av inkomsttagarnas enligt förordningen om statlig in- komstskatt uppskattade inkomster av olika förvärvskällor (jordbruksfastigheter, annan fastighet, rörelse, tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt kapital), se- dan avdrag gjorts för eventuellt underskott å förvärvskälla. Begreppet sammanräk- nad nettoinkomst, som inte bör förväxlas med taxerad inkomst, avser således inte ett efter avdrag för erlagda skatter o. d. erhållet nettobelopp.
Fr. o. m. inkomståret 1951 omlades den årliga inkomststatistiken från total- räkning till urvalsundersökning. I de nyss nämnda tabellerna avser uppgifterna om antalet inkomsttagare uppräknade tal på grundval av urvalet. Vid jämförelse av inkomstfördelningen mellan olika inkomstår bör observeras de kraftiga för- skjutningarna i penningvärdet. Vidare bör observeras att år 1948 har medtagits samtliga i inkomstlängdcrna (A-längderna) upptagna fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser, medan aktiebolag, ekonomiska föreningar m. fl. juridiska personer ej ingår. Även 1951 och senare års inkomststatistik avser uteslutande skattskyldiga enligt A-längderna, men urvalsbefolkningen omfattar endast fysiska personer. Omläggningen av inkomststatistiken har även medfört vissa brister beträffande primärmaterialet, så att antalet inkomsttagare av denna anledning blivit för lågt redovisat. För övrigt kan icke urvalsmetoden ge samma exakta resultat som totalräkningen. Då inkomststatistiken bygger på uppgifterna i inkomstlängderna, finns det i materialet inga inkomsttagare med inkomster understigande inkomstgränsen för deklarationsskyldighet. Inkomstgränsen, som tidigare var 600 kronor, höjdes till 1 200 kronor från och med 1953 års taxering. Tabellerna för åren 1948 och 1951 är härigenom ej fullt jämförbara med tabellen för år 1955. Ett förhållande som även påverkat storleken av antalet inkomsttagare är förändrad praxis angående folkpensionärernas taxering.
Uppgifterna om 1958 års inkomstfördelning har beräknats med utgångspunkt från 1955 års inkomstfördelning och under antagande att inkomstsumman vuxit med 20 procent och antalet inkomsttagare med 3 procent. Vidare har antagits att dessa förändringar skett likformigt i alla inkomstlägen. Beräkningen har sedan utförts genom interpolation med tredjegradskurva i de lägre inkomstklasserna och medelst Paretos formel i de högre inkomstklasserna.
I tabellerna har inkomsttagarna även fördelats på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten. Medelinkomsten har stigit från 5 303 kronor år 1948 till 6 764 kronor år 1951 och 9 409 kronor år 1955. År 1958 har den beräknats stiga till 10 961 kronor. Antalet inkomsttagare i nyssnämnda inkomstklasser har i samtliga tabeller beräknats genom interpolation med tredje- gradskurva och medelst Paretos formel.
Slutligen har inkomsttagarna fördelats på klasser, så att en viss procent av inkomsttagarna tillförts varje klass. De inkomster som motsvarar klassgränserna har beräknats genom samma interpolationsförfarande.
Beräkningen av inkomstsumman i olika inkomstklasser har ävenledes utförts genom denna metod.
Skatten har beräknats med utgångspunkt från medelinkomsten i varje inkomst- klass. Beräkningarna har härvid utförts för ett större antal inkomstklasser än som redovisats i tabellerna. Antalet inkomsttagare i varje inkomstklass har för- delats på gifta och ensamstående. Härvid har den i inkomststatistiken redovisade civilståndsfördelningen ansetts ge ett nöjaktigt besked. För år 1948 har emeller- tid särskilda beräkningar mås-t utföras, då ingen civilståndsfördelning av inkomst- tagarna redovisades före statistikens omläggning.
Med total skatt avses statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt. De skatteregler som gällt för resp. inkomstår har tillämpats. Sålunda har för såväl 1948 som 1951 räknats med de statliga ortsavdrag och den skatteskala som fast- ställdes genom 1947 års skattereform. Uttagningsprocenten var båda åren 100. De äldre kommunala ortsavdrag, som då ännu gällde, har tillämpats. År 1955 har såväl skatteskalorna, de statliga ortsavdragen, uttagningsprocenten som de kommunala ortsavdragen ändrats. Samma är förhållandet år 1958 med undantag av de statliga ortsavdragen. Uttagningsprocenten med de nya skatteskalorna har nämligen antagits vara 100 liksom för år 1957 och de kommunala ortsavdragen har antagits bliva höjda till i paritet med de statliga. Vid beräkningen av kom- munalskatten har räknats med den genomsnittliga totala utdebiteringen per skat— tekrona i hela riket. Denna var för år 1948 (d. v. 5. enligt 1947 års beslut) 9:83 kronor, för år 1951 10:19 kronor och för år 1955 12:24 kronor (12:61 kronor för år 1957). För år 1958 har utdebiteringen antagits vara 12:50 kronor.
Inkomst efter skatt avser nettoinkomst minskad med total skatt. Stockholm i januari 1957.
Bertil Edlund
Tab. a. Beskattningen av fysiska personer vid 1949 års taxering (inkomståret 1948)
— 0,40 M ...... 0,40— 0,60 M ...... 0,60— 0,80 M ...... 0,80— 1,00 M ...... 1,00— 1,20 M ...... 1,20— 1,40 M ...... 1,40— 1,60 M ...... 1,60— 1,80 M ...... 1,80— 2,00 M ...... 2,00— 2,50 M ...... 2,50— 3,00 M ...... 3,00— 4,00 M ...... 4,00— 6,00 M ...... 6,00—10,00 M ...... 10,00— ...... Summa
— 2 075 ...... 2 075— 2 787 ...... 2 787— 3 567 ...... 3 567— 4 369 ...... 4 369— 5195 ...... 5195— 6 040 ...... 6 040— 7 175 ...... 7 175— 9 376 ...... 9 376—12 113 ......
12 113—17 451 ...... 17 451—23 263 23 263—31 078 ...... 31 078—61 683 61 683—
rel-ation ti-ll medelinkomsten1
696 399 485 714 448 714 432 781 409 358 277 498 180 012 115 930 79 300 108 672 49 210 42 162 26 101 11 058 4 897
3 367 806
20,7 14,4 13,3 12,9 12,2 8,2 5,3 3,4 2,4 3,2 1,5 1,3 0,8 0,0 0,1
100
5,7 7,2 9,8 11,6 13,2 10,7 8,0 5,8 4,5 7,1 4,0 4,5 3,7 2,4 2,5
100
tillförts varje klass
673 561 336 781 336 780 336 781 336 781 336 780 336 781 336 780 168 391 101 034 33 678 16 839 13 471 3 368
3 367 806
20,0 10,0 10,0 10,0 10,0
5,4 4,6 6,0 7,5 9,0 10,5 12,4 15,3 10,0 8,0 3,7 2,5 3,1 2,0 100
Procentuell Procentuell Procentuell Procentuell Nettoinkomst Antal inkomst- fördelning fördelning fördelning fördelning kr tagare av inkomst— av inkomst- av total av inkomst tagarna summan skatt efter skatt Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser — 3 000 1 103 686 32,8 11,5 4,0 12,7 3 000— 4 000 425 679 12,6 8,3 5,5 8,9 4 000— 5 000 413 279 12,3 10,4 8,0 10,9 5 000— 6 000 399 221 11,9 12,2 10,1 12,6 6 000— 7 000 308 613 9,2 11,2 10,0 11,4 7 000— 8 000 207 186 6,2 8,7 8,3 8,7 8 000— 10 000 225 611 6,7 11,2 11,6 11,1 10 000— 12 000 112 030 3,3 6,9 7.9 6,7 12 000— 15 000 75 423 2,2 5,6 7,0 5,4 15 000— 20 000 48 623 1,4 4,7 6,5 4,3 20 000— 30 000 30198 0,9 4,0 6,9 3,5 30 000— 50 000 12 592 0,4 2,6 5,6 2,1 50 000—100 000 4 647 0,1 1,8 4,8 1,2 100 000— 1 018 0,03 0,9 3,2 0,5 Summa 3 367 806 100 100 100 100
Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i
100
Inkomsttagarnas fördelning på klasser, så att en viss procent av inkomsttagarna
6,1 5,0 6,4 7,9 9,4 10,3 12,6 15,3
1 Medelinkomsten :
5 303 kronor.
Tab. b. Beskattningen av fysiska personer vid 1952 års taxering (inkomstdret 1951)
Procentuell Procentuell Procentuell Procentuell Nettoinkomst Antal inkomst- fördelning fördelning fördelning fördelning
kr tagare av inkomst- av inkomst- av total av inkomst tagarna summan skatt efter skatt
Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser
— 3 000 782 776 23,4 6,6 2,4 7,5
| 3 0004 4 000 318 574 9,5 4,9 3,0 5,3 , 4 000— 5 000 313 909 9,4 6,2 4,5 6,6
5 000— 6 000 319 799 9,6 7,11 6.8 8.1 6 000— 7 000 328 548 9,3 9,4 8,1 9.7 7 000_ 8 000 297 586 8,9 9.8 8,8 10,0 s 000— 10 000 419 222 12,6 16,4 15,5 16,6 10 000— 12 000 219 760 6,6 10,5 10,6 10,6 12 000— 15 000 157133 4,7 9,2 10,1 9,0 15 000— 20 000 103 295 3,1 7,2 9,5 7,4 20 000— 30 000 54148 1,6 5,7 8,5 5,1 30 000— 50 000 17 050 0,5 2,8 5,2 2,3 50 000—100 000 5 851 0,2 1,7 4,0 1,2 100 000— 1 431 0,04 1,1 3,4 0,6 Summa 3 339 082 100 100 100 100
Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten1
— 0.40 M ------ 685 056 20,5 5,3 1,5 6,1 0,40— 0,60 M ...... 434 426 13,0 6,5 3,8 7,0 0,60— 0,80 M ...... 427 214 12,8 8,9 6,7 9,4 0,80— 1,00 M ...... 439 373 13,2 11,8 9,9 12,2 1,00— 1,20 M ...... 410 103 12,3 13,4 12,0 13,7 1.20— 1.40 M ...... 302 455 9,1 11,7 11,0 11,3 1,40— 1,60 M ------ 190 570 5,7 8,5 8,4 ,5 1,60— 1,80 M ...... 124 402 3,7 6,3 6,4 6,3 1,80—_ 2,00 M ...... 82 953 2,5 4,7 5,0 4,6 2,00— 2750 M ------ 114 427 3,4 7,6 8,7 7,3 2,50— 3,00 M ...... 52 841 1,6 4,3 5,5 4,1 3,00— 4,00 M ...... 42 473 1,17 4,3 6,4 3,9 4,00— 6,00 M ...... 20 870 0,6 2,9 5,2 2,5 6700—1030 M ------ 8 336 0,2 1,9 3,9 1,4 10,00— ------ 3 583 0,1 1,9 5,3 1,2 Summa 3 339 082 100 100 100 100 Inkomsttagarnas fördelning på klasser, så att en viss procent av inkomsttagarna tillförts varje klass
— 2 654 ...... 667 816 20,0 5,1 1,7 5,9 2 654— 3 678 ...... 333 909 10,0 4,7 2,6 5,1 3 678— 4 747 ...... 333 908 10.0 6,2 4,2 6,6 4 747— 5 795 ...... 333 908 10,0 7,8 6,2 8,1 5 795— 6 817 ...... 333 908 10,0 9,3 7,9 9,6 6 817— 7 904 ...... 333 908 10,0 10,3 9,5 11,1 , 7 904—— 9 313 ...... 333 909 10,0 12,5 11,8 12,5 1 9 313—12 064 ...... 333 908 10,0 15,5 15,4 15,5 1 12 064—15 443 ...... 166 954 5,0 10,0 11,0 9,7 ' 15 443—21 150 ...... 100 172 3,0 7,9 9,8 7,4 21 150—26 886 ...... 33 391 1,0 3,5 5,2 3,1 26 886—35 188 ...... 16 696 0,7, 2,2 3,8 1,9 35 188—69 700 ...... 13 356 0,4 2,7 5,6 2,1 69 700— ...... 3 339 0,1 1,8 5,1 1,1 3 339 082 100
1 Medelinkomsten : 6 764 kronor.
— 0,40 M ...... 0,40— 0,60 M ...... 0.60— 0,80 M ...... 0,80— 1,00 M ...... 1,00— 1,20 M ...... 1,20— 1,40 M ...... 1,40— 1,60 M ...... 1,60— 1,80 M ...... 1,80— 2,00 M ...... 2,00— 2,50 M ...... 2,50— 3,00 M ...... 3,00— 4,00 M ...... 4,00— 6,00 M ...... 6,00—10,00 M ...... 10,00— ...... Summa
— 3 748 ...... 3 748— 5 152 ...... 5 152— 6 703 ...... 6 703— 8 188 ...... 8 188— 9 627 ...... 9 627—11 052 ......
11 052—13 055 13 055—16 636 ...... 16 636—20 731 20 731—27 567 27 567—35 433 35 433—46 596 ...... 46 596—86 221 ...... 86 221—
relation till medelinkomsten1
670 187 433 283 411 753 432 598 429 527 302 497 194 620 140 799 88 643 115 312 49 193 33 139 18 460 7 480 2 647
3 330 138
t
666 028 333 013 333 014 333 014 333 014 333 014 333 013 333 014 166 507 99 904 33 302 16 650 13 321 3 330
3 330 138
20,1 13,0 12,4 13,0 12,9 9,1 5,6 4,2 2,7 3,5 1,5 1,0 0,5 0,2 0,1 100
illförts varje
20,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 10,0 5,0 3,0 1,0 0,5 0,4 0,1
100
5,5 6,5 8,7 11,7 14,2
1,3
100
Inkomsttagarnas fördelning på klasser, så att en viss pro
klass
5,5 4,7 6,3 7,9 9,5 11,0 12,8 15,6 9,6 7,5 3,9 2,1 2,5 1,5 100
100
1,7 2,9 4,6 6.6 8,5 10,0 12,4 15,6 10 6 9,3 4,9 3,5 5,1 3,9 100
Procentuell Procentuell Procentuell Procentuell Nettoinkomst Antal inkomst- fördelning fördelning fördelning fördelning kr tagare av inkomst- av inkomst- av total av inkomst tagarna summan skatt efter skatt Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser — 3 000 459 007 13,8 3,3 0,7 3,9 3 000— 4 000 272 749 8,2 3,0 1,4 3,4 4 000— 5 000 234 978 7,1 3,4 2,1 3,7 5 000— 6 000 211994 6,4 3,7 2,7 4,0 6000— 7 000 218131 65 4,5 3,6 4,8 7 000_ 8 000 224 600 6,7 5,4 4,6 516 8 000— 9 000 232 229 7,0 6,3 5,6 6,5 9 000— 10 000 230154 6,9 7,0 6,4 7,1 10 000— 12 000 413 569 12,4 14,4 13,5 14,6 12 000— 15 000 371888 11,2 15,8 15,4 15,9 15 000— 20 000 273 968 8,2 14,9 15,8 14,7 20 000— 30 000 136124 4,1 10,3 13,0 9,6 30 000— 50 000 36 817 1,1 4,4 7,1 3,7 50 000—100 000 11 674 0,3 2,4 5,0 1,8 100 000— 2 256 0,1 1,2 3,1 0,7 Summa 3 330 138 100 100 100 100
Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i
100
cent av inkomsttagarna
Nettoinkomst kr
Antal inkomst-
tagare
Procentuell fördelning
tagarna
av inkomst-
Procentuell fördelning av inkomst— summan
Procentuell fördelning av total skatt
Procentuell fördelning av inkomst efter skatt
3 000— 4 000— 5 000— 6 000— 7 000— 8 000— 9 000— 10 000— 12 000— 15 000— 20 000— 30 000—
100 000—
50 000—100 000
3000 4000 5000 6000 7000 8000 9000 10000 12000 15000 20000 30000 50000
Summa
i _ 0,40 M ...... 0,40— 0,60 M ...... 0,60— 0,80 M ...... 0,80— 1,00 M ...... 1,00— 1,20 M ...... 1,20_ 1,40 M ...... 1,40— 1,60 M ...... 1,60— 1,80 M ...... 1,80— 2,00 M ...... 2,00— 2,50 M ...... 2,50— 3,00 M ...... 3,00— 4,00 M ...... 4,00— 6,00 M ......
10,00—
6,00—10,00 M ......
Summa.
Antal inkomsttagare i olika inkomstklasser
341 009 258 733 227 251 201 645 187 380 192 854 197 687 203 160 417 927 490 756 400 858 225 377 64 288 17 647 3 470
3 430 042 100
..—
poly—pagaywpw %D [O 0 >! 75
wT-n :»
1.4 _Äl U'
100
relation till medelinkomsten1
690 993 446 281 424 106 445 576 442 413 311 572 200 459 145 023 91 302 118 771 50 669 34 133 19 014 7 704 2 726
3 430 042
20,1 13,0 12,4 13,0
100
5,5 0,5 8,7 11,7 14,2 11,8 8,7 7,2 5,0 7,7 4,0 3,4 2,0 1,7 1,9
100
tillförts varje klass
0,2 0,7 1,2
17,6 10,3 6,7 4,3 100
1,3 3,5 6,4 9,7 12,5 10,8 8,5 7,5 5,7 9,6 5,8 5,6 5,3 4,0 3,8
100
4.
»ay-a'luwr—caao-
v—u—u-u—n gpgpppywwwww #CEQDQ
5,3 _D 30 en en
100
Inkomsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i
6,5 7,1 9,2 12,2 14,5 12,0 8,3 7,1 4,9 7,2 3,6 2,9 2,1 1,2 0,7
100
Inkomsttagarnas fördelning på klasser, så att en viss procent av inkomsttagarna
— 4366 686 008 20,0 5,5 1,11 6,4
1 4 366— 6 002 343 005 10,0 4,7 2,4 5,2 : 6 002— 7 809 343 004 10,0 6,9 4,9 6,8
7 809— 9 539 343 004 10,0 7,0 6,2 8,9
1 9 539— 11215 343 004 10,0 9,5 8,0 9,8 , 11 215- 12 876 343 004 10,0 11,0 9,7 11,5 12 876— 15 209 343 005 10,0 12,3 11,7 13,0 15 209— 19 381 343 004 10,0 15,6 15,0 15,0 19 381— 24 152 171 502 5,0 9,8 11,8 9,5 24152— 32116 102 901 3,0 7,5 10,2 6,0 32116— 41279 34 301 1,0 3,3 5,3 2,8 41 279— 54 284 17 150 0,5 2,1 4,0 1,7 54 284—100 447 13 720 0,4 2,5 5,71,8 100 447— 3 430 0,1 1,5 4,3 0,0 Summa 3 430 042 100 100 100 100
P. M. med beräkningar av ett barns konsumtion
Av AMANUENSEN R. BECKMAN
Den uppgift, som förelagts att lösas i denna promemoria, är att bestämma den genomsnittliga storleken av den del av barnfamiljernas konsumtion av varor och tjänster, som ingår i nedanstående beskattningsalternativ I, II och III, samt att beräkna hur stor del därav som kan hänföras till varje barn.
I beskattningsalternativ I ingår livsmedel av alla slag, bränsle och lyse, bekläd- nad, reseffekter, möbler, bosättningsartiklar, järnvaror, ur, optik, guldsmedsvaror, inventarier av alla slag, radio- och televisionsapparater, böcker, papper, sport- utrustning, bilar, motorcyklar, mopeder, cyklar, fotoartiklar, toalettartiklar, etc.
Av den totala konsumtionens poster är i alternativ I uteslutna huvudsakligen tjänster av olika slag, såsom reparationer av bilar, cyklar, skor, etc.; olika service- tjänster; resor; bostadshyror; tidningar; vin och sprit; tobak; post och telefon; radiolicens och inträdesbiljetter.
I alternativ II tillkommer utöver alternativ I tjänster och resor. Alternativ III är lika med alternativ II utom det att livsmedel uteslutits. Undersökningen genomföres i två led. Först bestämmes barnfamiljernas kon- sumtion och dess fördelning på beskattade och icke beskattade varor. Som ett andra led följer därefter ett försök att göra en fördelning av konsumtionen i dessa familjer på föräldrar och barn. På så sätt erhålles ett genomsnittligt värde för den del av ett barns konsumtion som skulle drabbas av skatt.
Det bör påpekas, att den konsumtion som bestämmes i denna promemoria är konsumtionen innan någon skatt införts. De förändringar, som införandet av en skatt kan medföra i fråga om konsumtionens storlek och prissättningen tas inte upp.
Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952
Det material som står till buds för beräkningen är nästan uteslutande social- styrelsens senaste levnadskostnadsundersökning. Dct förhållande att denna gäller är 1952 minskar givetvis avsevärt möjligheterna att dra aktuella slutsatser ur materialet. En viss ledning bör det emellertid erbjuda.
Levnadskostnadsundersökningen för år 1952 bygger på detaljerade uppgifter från 573 hushåll med sammanlagt 1 637 medlemmar representerande skilda familje- typer och inkomstgrupper. Stickprovet har valts på så sätt att slutsatser skall vara möjliga för befolkningen i dess helhet (utom anstalthushåll m. fl.).
En speciell bearbetning av levnadskostnadsundersökningen har företagits. Matc- rialet har därvid delats upp på mindre grupper, först olika familjetyper, såsom familjer med barn, familjer utan barn etc. Dessa har i sin tur fått sina under- grupper, som gjorts beroende av konsumtionsutgifternas storlek: barnfamiljer med 6 OOO—10000 kronor, 10 000—15 000 kronor, över 15 000 kronor i konsum- tionsutgift osv.
Det kan kanske vara skäl att något beröra begreppet konsumtionsutgift och hur detta skiljer sig från inkomstbegreppet. Konsumtionsutgifterna innefattar
hushållens totala penninginkomst med vissa avdrag och tillägg. Avdragen utgöres främst av skatter och sparande, tilläggen främst av kontanta bidrag (såsom barn- bidrag), och värdet av naturakonsumtion (såsom fria Skolmåltider). För de flesta familjer är alltså konsumtionsutgifterna mindre än inkomsterna. I föreliggande fall har konsumtionsutgiftsbegreppet använts främst på grund av att företagarehushål- len annars måste ha uteslutits,
Barnfamiljernas konsumtion
II
' Huvudresultaten av den ovan nämnda specialbearbetningen av levnadskost- nadsundersökningen för år 1952 finns för barnfamiljernas del samlade i tabellerna 1—3.
Av rad 1 i tabellerna 1—3 framgår att den totala konsumtionen i de under- sökta barnfamiljerna år 1952 uppgick till 8 292 kronor i den lägsta, 11 881 kronor I i den mellersta och 19 442 kronor i den högsta utgiftsklassen.
Familjernas konsumtion skulle i varierande omfattning ha drabbats av en skatt utformad enligt de tre alternativen. Detta beroende på dels vilket av alternativen som tillämpats och dels i vilken utgiftsklass familjen befunnit sig. Raderna 2 och 3 upptar den konsumtion som år 1952 skulle ha ingått i beskattningsalter— nativen, rad 2 absoluta belopp i kronor och rad 3 procentandelen.
Tab. 1. Total konsumtion och konsumtion ingående i beskattningsalternativ I» år 1952 hos barnfamiljer, med fördelning efter konsumtionsutgifter. Kronor per år och familj Konsumtionsutgift 6 000—10 000 10 OOO—15 000 över 15 000 kr ' kr kr i 1. Total konsumtion, kr ........................... 8282 11881 19 442 2. därav: konsumtion ingående i beskattn. 1 alt. 1, kr ............................................. 5496 7 718 11 344 | 3. 2 i procent av 1 .......... .. 66 % 65 % 58 % 4. En procent av 2, kr .............................. 55 77 113 | 5. Antal familjer i undersökningen ............ 96 61 "28 g 6. Antal barn per familj ........................... 1,1; 2,1 2_1
Tab. 2. Total konsumtion och konsumtion ingående i beskattningsalternativ II år , 1952 hos barnfamiljer, med fördelning efter konsumtionsutgifter. Kronor per år 1 och familj
Konsumtionsutgift
6 000—10 000 10 000—15 000 över 15 000 kr kr kr
8 282 11 881 19 442
. Total konsumtion, kr ........................... 2. därav: konsumtion ingående i beskattn. alt. II, kr .......................................... 5838 8341 12 782
3. 2 i procent av 1 ............... 70 % 70 % 66 % 4. En procent av 2, kr ................. .. 58 83 128 5. Antal familjer i undersökningen ............ 96 61 28 6. Antal barn per familj ........................... 2,1 2,1
Tab. 3. Total konsumtion och konsumtion ingående i beskattningsalternativ III år 1952 hos barnfamiljer, med fördelning efter konsumtionsutgifter. Kronor per år och hushåll
Konsumtionsutgift 6 000—10 000 10 000—15 000 över 15 000 kr kr kr
1. Total konsumtion, kr ........................... 8282 11881 19442 2. därav: konsumtion ingående i beskatta. alt. Ill, kr .......................................... 2 860 4 557 7 586 3. 2 i procent av 1 ................................. 35 % 38 % 39 % 4. En procent av 2, kr .............................. 29 46 76 5. 6. Antal barn per familj ........................... 1,6 2,1 2,1
Källa för tab. 1—3: Socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning för år 1952 (förnyad bearbetning).
Det är beskattningsalternativ II som skulle belägga den största delen av kon- sumtionen med skatt. I detta alternativ skulle nämligen år 1952 5838 kronor, 8 341 kronor och 12 782 kronor av konsumtionen i resp. utgiftsklasser ha ingått. En procent av dessa belopp utgör 58 kronor, 83 kronor och 128 kronor.
Alternativ I skiljer sig från alternativ II genom att utgifterna för tjänster och resor ej ingår i det förra. Följaktligen blir den enligt alternativ I sammansatta konsumtionerna något lägre (tabell 1, rad 2).
Konsumtionen enligt alternativ III (där livsmedlen ej ingår) blir avsevärt mindre än enligt alternativ II. År 1952 utgjorde den 2 860 kronor, 4 557 kronor och 7 586 kronor i de tre konsumtionsutgiftsklasserna.
Tabellerna 1—3 ger besked om att vid stigande konsumtion skulle den skatte- belagda konsumtionen i kronor räknat stiga. Man kan vidare utläsa att når ut- gifterna ökar inom barnfamiljerna sjunker den procentuella andel, som den i beskattningsalternativen ingående konsumtionen utgör av totalkonsumtionen, i alternativ I och II. I alternativ II sjunker sålunda denna andel från 70 procent i i konsumtionsutgiftsklassen 6000—10000 kronor till 66 procent i klassen över |
1 Antal familjer i undersökningen ............ 96 61 28 1
15000 kronor enligt 1952 års siffror (tabell 2, rad 3). I alternativ I sker en ned- gång från 66 procent till 58 procent (tabell 1, rad 3). I alternativ III (där livs- medlen är uteslutna) är förhållandet det motsatta: med stigande utgifter stiger andelen beskattade varor och tjänster från 35 procent till 39 procent.
I tabellerna 1—3 finns dessutom på rad 5 uppgifter om antalet i undersök- ningen ingående familjer. Det antal barn som i medeltal fanns i de undersökta familjerna finns slutligen införda på rad 6.
Barnens andel av konsumtionen
Hittills har vi sysslat med barnfamiljerna som helheter. I denna andra del av promemorian skall ett försök göras att fördela utgifterna för konsumtionen på i föräldrar och barn. Problemet är intrikat och kan på grundval av nu tillgängligt statistiskt material inte lösas utan möjligheter till invändningar. En framkomlivg väg har anvisats i SOU 1955:29, Samhället och barnfamiljerna, bil. 2 och 3, s. 145— 163. Man har där utgått från levnadskostnadsundersökningen år 1952. Ur denna har en enhetlig hushållskategori utvalts, nämligen samtliga tvåbarnsfamiljer. Detta vi- sar sig nämligen mer ändamålsenligt än att försöka sig på en uppdelning av den " visserligen större men mycket oenhetliga kategorien »barnfamiljer». En första upp—
Tab. [l. De faktiska utgifterna i lväbarnsfamiljer år 1952 för den konsumtion, som ingår i beskattningsalternativen I, II och III, med schematisk uppdelning på föräldrar och barn. Kronor per år
Beskattningsalt. I Beskattningsalt. II Beskattningsalt. III
Utgiftspost Totala därav för därav för Utgiftspost
Totala darav for
Totala
utgifter föräldrar barn utgifter föräldrar barn utgifter föräldrar barn
Livsmedel, ' Enligt alt. II 8 164 4 919 3 245 end. individuell kons. 3 943 2 228 1 715 3 943 1 715 Minus: Livsmedel 3 943 2 228 1 715
Kläder och skor, S :a 4 221 2 691 1 530 end. individuell kons. 1 300 820 480 1 378 500
Tyger, garner m. m. . end. individuell kons. 130 65 154 77
Bränsle och lyse, end. gemensam kons. 495
Möbler och husgeråd, end. gemensam kons. 445
Kroppsvård, rengö-
ringsmedel, individuell kons. 114 gemensam » 160
Undervisn., läsn.,
skrivmateriel individuell kons. 60 gemensam » 60
NOJen, rekreation, individuell kons. gemensam »
Resor, individuell kon-s. gemensam »
Diverse, individuell kons. gemensam »
delning har gjorts dels på utgifter för familjemedlemmarnas individuella konsum- tion och dels på deras gemensamma konsumtion. Livsmedel är exempel på indivi- duell konsumtion och bostad är exempel på gemensam konsumtion.
Därnäst har problemet gällt att bedöma hur stor del av den individuella och den gemensamma konsumtionen inom tvåbarnsfamiljen som kunde anses falla på olika familjemedlemmar. Därvid har i en del fall, som t. ex. i fråga om kläder och skor samt livsmedel, utförda utredningar kunnat läggas till grund för av- vägningen. I andra fall har en rent schablonmässig fördelning fått företas.
I SOU 1955:29 kom man till det resultatet att i medeltal 1 975 kronor eller 18,1 procent av den till 10 876 kronor år 1952 uppgående konsumtionen i en tvåbarns- familj kunde hänföras till ett barn. Om de båda föräldrarna motsvarar två konsum- tionsenheter betyder detta att ett barn representerar 0,57 enheter.
Dessa resultat kan ej direkt användas för våra syften. De bygger nämligen på en budget, som omfattar all konsumtion. I föreliggande fall bör hänsyn bara tas till den konsumtion som ingår i de tre beskattningsalternativen. Efter de prin- ciper som angivits i nyss angivna källa har en ny fördelning av konsumtionen ingående i alternativen I—III företagits. Resultatet av denna redovisas i tabell 4. För metoden i uppdelningen hänvisas till nämnda ställe i SOU 1955:29.
Av tabell 4 framgår att tvåbarnsfamiljerna år 1952 hade utgifter på 7 592 kro— nor för varor, som ingick i beskattningsalternativ 1. Av dessa var 4 516 kronor att hänföra till föräldrarna och 3 076 kronor att hänföra till de två barnen. För alternativ II var motsvarande tal 8 164, 4 919 samt 3 245 kronor. Enligt alternativ III slutligen var de totala utgifterna 4 221 kronor, varav 1530 kronor kom på de två barnen.
En bearbetning av tabell 4 är sammanförd i tabell 5. Rad 1 upptar storleken av ett barns konsumtion i kronor räknat, rad 2 samma konsumtions andel av hela familjens konsumtion. I tabellens första tre kolumner finns uppgifter om konsum- tionen enligt beskattningsalternativen I—III, i sista kolumnen om totala konsum- tionen.
'ab. 5. Ett barns andel av den i beskattningsalternativ I—III ingående konsum- tionen, gäller lvåbarn-sfamiljer år 1952.
Konsumtion ingående i beskattn.-alt. Total I -II III konsumtion 1. Ett barns konsumtion, kr ...... 1 538 1 623 765 1 975 2. Ett barns andel av familjens konsumtion ........................... 20 % 20 % 18 % 18 %
I och med resultaten i tabell 5, rad 1, har ett mått erhållits på storleken av den del av ett barns konsumtion, som ingår i de tre beskattningsalternativen, nämligen 1 538 kronor, 1 623 kronor och 765 kronor. Den andel av familjens to- tala beskattade konsumtion, som dessa belopp utgör, är resp. 20 procent, 20 pro- cent och 18 procent. Vid jämförelse med sista kolumnens procenttal (18 procent) finner man att barnens andel i konsumtionen är större i alternativ I och II än i alternativ III och totalt.
Slutresultat
De resultat som redovisas i tabell 5 gäller tvåbarnsfamiljer. Man kan nu som en approximation använda uppgifterna från rad 2 i denna tabell för att bestämma
hur stor del av samtliga barnfamiljers konsumtion enligt raderna 2 i tabellerna 1—3, som faller på ett barn. Medeltalet barn i gruppen samtliga barnfamiljer lig- ger nämligen även det i närheten av två. Resultatet av denna fördelning finns i tabell 6, rad 3. Enligt denna uppgick ett barns konsumtion år 1952 av varor
Tab. 6. Total konsumtion och konsumtion ingående i beskattningsalternativ I»!!! år 1952 hos barnfamiljer. Värden från levnadskostnadsundersökningcn år 1952 med för- ' delning på konsumtionsutgifter. Kronor per år
1 !
Beskattningsalt. I II lll
lx'onsumtionsutgift 6000— 10 000—— över 6000— 10 000— över 6000— 10 000— över
10000 15000 15000 10000 15000 1500010000 15000 15000
. Familjens totala
. Konsumtion som
konsumtion 8 282 11 881 19 442 8 282 11 881 19 442 8 282 11881 19 442
ingår i resp. be- skattningsalt. 5 496 7 718 11 344 5 838 8 341 12 782 2 860 4 557 7 586
3- Därav Per barn 1 099 1 544 2 269 1 168 1 668 2 556 515 820 1 365 4. En procent av
beloppen å rad 3 11 15 23 12 1 7 26 U'! (2) 14
och tjänster, som ingår i beskattningsalternativ I, till 1 099 kronor, 1 544 kronor och 2269 kronor resp. 1 de tre konsumtionsutgiftsklasserna. För alternativ II är motsvarande belopp 1168 kronor, 1 668 kronor och 2 556 kronor samt för alter- nativ III 515 kronor, 820 kronor och 1 365 kronor.
Man får dock vid bedömningen av resultatet komma ihåg att den använda schablonen ger ett något skevt resultat när det gäller barnkostnadernas andel av hela familjens konsumtion. Denna har nämligen antagits vara lika i alla utgifts— klasser. Det torde istället vara så att barnkostnadernas andel stiger med sjun- kande konsumtionsutgifter. I tabell 6 skulle således en viss underskattning ha gjorts av de belopp som i gruppen 6000—10000 kronor är att hänföra till ett barns skattebelagda konsumtion. Värdena i den högsta utgiftsklassen skulle få andra sidan ligga något för högt.
För att ett översiktligt sammandrag skall erhållas har vidare i tabell 6 införts en del uppgifter från tabellerna 1—3. Rad 1 upptar barnfamiljernas totala kon— sumtion, rad 2 redovisar den del därav som ingår i de olika beskattningsalter- nativen.
Tab. 3. Statens verkliga inkomster av skatter i milj.
ronor1
År
Arvs- och gåvo- skatt,
(kvarlå-
tenskaps- skatt) ,
stämpel- medel
mkr
Inkomst- och för- mögen- hetsskat- ter m.m.2
mkr
Summa direkta skatter (kol. 2 +3)
mkr
Skatter på sprit, vin, öl, tobak, läske- drycker3
mkr
på kaffe 0. socker
kerskatt)
Skatter
("*"”) 1940 års
omsätt— nings-
(1ndu- skatt
strisoc-
mkr
Övriga
förbruk-
nings-
skatter4
mkr
Summa indirekta skatter (kol. 5+ 6+ 7 + 8)
mkr mkr
Tullar5 Summa indirekta skatter (utom automo- bilskat- ter) och tullar (kol. 9 +10)
mkr
Auto- mobil- skatter
mkr
Total statlig beskatt- ning (kol. 4+ 11 + 1 2)
mkr
2
11 12 13
1913 1920 1925/26
1926/27 1927/28 1928/29 1929/30 1930/31 1931/32 1932/33 1933/34 1934/35 1935/36 1936/37 1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/45 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56
1 19561516__, .
18 60 44 428 156 156 154 154 155 169 165 151 143 159 185 235 266 368 513 750 794 930 1 104 1 247 1 298 1 046 1 901 1 950 1 897 2 614 3 966 3 951 4 317 4 410 5 010 62 488 200 202 213 213 210 226 214 201 193 219 247 304 337 437 577 799 851 993 1 178 1 330 1 408 1 178 2 056 2 077 2 035 2 754 4 124 4 100 4 493 4 600
t 5212
G. 925;
45 116 143 158 157 158 180 174 184 212 218 231 251 260 284 302 387 447 481 615 718 749 809 905 1 013 1 154 1 113 1 203 1 342 1 451 1 525 1 645 1 874 1 goa
44. __
355 345 376
66 142 189 208 200 1 92 69 145 105 108 116 128 131 126 114 94 93 115 126 144 157 182 183 115 98 107 104 71 109 248 292 208 217 325 336 349 405 479
523 RAF.
195 208 236 251 268 290 299 332 356 482 653 822 1 033 1 183 1 252 1 363 1 394 1 287 1 506 1 423 1 491 1 789 1 868 1 926 2 033 2 299
135 287 294 316 316 320 336 321 322 330 344 383 416 443 489 538 665 768 920 1 140 1 287 1 323 1 472 1 642 1 579 1 714 1 640 1 816 2 125 2 217 2 331 2 512 2 822 9.947 .
22 25 32 40 44 51 59 73 79 87 97 107 1 l 7 130 127 30 30 31 34 32 83 203 263 436
472 41 1 520 602 819 1 042
197 775 516 543 561 573 590 598 595 604 616 689 760 854 943 1 105 1 369 1 597 1 801 2 164 2 499 2 685 2 963 3 023 3 898 4 227 4 119 5 042 6 660 6 837 7 426 7 931
9 076 inom.
1 Uppgifterna hämtade från Statistisk årsbok. De officiella siffrorna har d-äri omräknats för åren 1913—1934135 för vinnande av Jaxn— förbarhet de olika åren emellan. På grund av riksstatens omläggning är uppgifterna fr. o. m. 1938—39 ej alltid jämförliga med tidi- gare års.
2 Här har medräknats tionde, mantalspenningar, inkomst- och förmögenhetsskatt, bevillning av fast egendom samt av inkomst, be-' villningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, krigskonjunkturskatt, värnskatt, extra inkomst- och förmögenhetsskatt, tilläggs- skatt och särskild skatt å aktiebolag, särskild skatt & förmögenhet, utjämningsskatt, utskil'tningsskatt och crsättningsskatt, värnskatt, skogsvårdsavgifter, kupongskatt, konjunkturskatt m. fl., jämför texten. 3 Inklusive maltskatt.
* Fr. o. m. 1932/33—1949/50 accis å silke, fr. o. rn. 1933/34—1952/53 accis & margarin, fr. o. m. 1939/40 tilläggsskatt & bensin och stat- lig nöjesskatt, fr. o. m. 1941/42 varuskatt, fr. o. m. 1942/43—1950/51 trafikskatt, fr. o. m. 1948/49 1949/50 pappersskatt, skatt å elektrisk kraft fr. o. m. 1951/52, tillfällig automobilskatt 1951/52, fr. o. m. 1953/54 införselavgift och accis å fettvaror, särskild skatt vid till— verkning och import av personbilar, omsättningsskatt å motorfordon, jämför texten.
5 Exkl. tull å socker och kaffe.
6 Enligt riksstaten för budgetåret 1956/57.
7 Enligt riksstatsförslaget 1957/58.
av en 000 es a lungen
Summa Arvs- och Skatter indirekta gåvo- Skatter (tullar) skatter skatt, på sprit, på kaffe, 1940 års Övriga iåålälålfa (utom (kvarlå— 6 k tte vin, öl, te, kakao omwsätt- förbruk- skatter Tullar automo- År tenskaps— ha gin; s(kal ; tobak, o. socker nings- nings- (kol 5+ bilskat- skatt), SS & ' 0 ' läske- (indu- skatt skatter 6+7.+ 8) ter) och stämpel-
Inkomst- Summa
och för- direkta Total
statlig beskatt- ning
Auto- mobil- skatter
ter m.m. +3) drycker strisoc- tullar medel kerskatt) (kol. 9 + 10)
% % % % % % % 11 12 13
&
% % % % 5
O v—1 då I |— =D Q' CO N ...
33 35 68 —— 100 18 19 37 — 100 37 20 57 4 100 38 20 58 5 100 35 21 56 6 100 34 22 56 7 100
7 9
10
1913 1920 l925/26 1926/27 1927/28 1928/29 1929/30 1930/31 1931/32 1932/33 1933/34 1934/35 1935/36 1936/37 1937/33 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 ..
1—4 CQ 01 (N CQ CQ N
Oma: 10 v—( CO (D RQ LG
35 22 57 100 33 21 54 100 35 19 54 100 39 16 55 12 100 41 15 56 13 100 39 17 56 13 100 38 17 55 13 100 35 17 52 13 100 35 16 51 13 100 32 17 49 12 100 35 13 48 100 48 100 51 53 52 50 50 54 40 41 40 36 32 32 32 32 32
W
oo en CD CQ (C 0! oooooooocnc: Hv—l
100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100
00 (N
O *”
F.! W wwwwwwhwnmmmmmwwvmmmmmm
malm—H—mhho—Oi—oooo HHH
58 60 21 56 58 21 57 21 O v-4 & Q' CQ H
1—4 '—
PLOLGQCGQWNIQIOEDIQLGLQQQOM CD CO
mhwwwdwämmmwwmmH—HHHHu-dv-uv—u-n-i—n—n—n—(H 00 (N GQ #1 00 CD
10 10 010101
1956/57 59 61 19
Tabellbilaga 3 (jfr. s. 37).
Tab. 7. Direkta och indirekta skatter m. m. i vissa länder är 1954. Uppgifterna avser summan av statliga, delstatliga och kommunala skatter
. B tt Proc. för- ' . ru o- - l Skatteintäkt Summa natio- delning av , lopan— 1 lk 'skatte- ; de of- na pro- "F? * intäkten L (1 Kol. 3—7 fentli- dukt mangd an uttryckta i _ . till 1 000 _ . Dll'ck- Indj- ga "1" mark- inv. Direk- [Indi- ta koms- nads- ta rekta rekta Summa ter _ | skat- skatter pris skat- skat- 1 ter1 ter ter | 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 chlgien --------------- milj. frcs 61600 38 000 99 600 101 400 436 000 8 819 61,8 38,4 Danmark2 --------- milj- Dkl' 3 025 2 375 5 400 5 675 25 261 4 334 56,0 44,0 ,Finland ............ miljarder mark 50,1 97,1 147,52 194,8 892 100 4 190 34,1 65,9 Frankrike ......... miljarder frcs 2 229 2 692 4 921 5 520 15 395 42 844 45,3 54,7 !Förcnta staterna milj. dollar 58 762 331 007 389 769 89 769 365 804 162 409 65,5 34,5 llNederländerna milj. fl. 4 710 3 300 8 010 8 370 26 650 10 615 58,8 41,2 Norge --------------- milj. Nk? 3 394 2 807 6 201 6 356 22 806 3 392 54,7 45,3 ,Sverige ............... milj. Sv.kr 7 747 3 620 11 367 12 366 41 848 7 214 68,2 31,8 ;S'torbritannien milj. pund 2 657 2 476 5 133 5 645 17 866 50 785 51,8 48,2 IV ästtyskland ------ milj. DM 26 640 21 830 48 470 50 360 145 293 49 516 55,0 45,0 6
Inkl. socialförsäkringsavgifter och bolagsskatter. Då uppgifter för år 1954 saknas meddelas här siffrorna för år 1952.
Inkl. »Övriga offentliga inkomster». ' Källor: Kol. 3—7 till Organisation of European Economic Cooperation, Paris, lämnade länderuppgifter, daterade 2. halvåret 1955. Kol. 7 FN: Monthly Bulletin of Statistics, febr. 1956.
utåt-l
__
KUNGL.BIBL
