SOU 1957:13

Den statliga indirekta beskattningen

Kungl. F inansdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 maj 1952 tillkallade då- varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Per Edvin Sköld, leda- möterna av riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson, direktören E. R. Hagberg och direktören G. N. Kollberg, filosofie doktorn R. A. Meidner, filosofie licentiaten A. H. Nilstein, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren I. Nilzon, redaktören N. Thedin samt byrå- chefen i kontrollstyrelsen E. E:son Thulin med uppdrag att verkställa en utredning angående den indirekta beskattningen m.m. Samtidigt uppdrogs åt Henriksson att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga har antagit benämningen 1952 års kommitté för indirekta skatter.

Sedan Hagberg den 15 februari 1954 på egen begäran entledigats från ifrågavarande uppdrag, har departementschefen samma dag uppdragit åt ledamoten av riksdagens andna kammare, agronomen E. F. Nilsson att del- taga i utredningen.

Att såsom experter biträda kommittén har departementschefen förordnat dels den 30 maj 1952 taxeringsintendenten A. 0. Åkesson och dels för sär- skild uppgift den 31 december 1952 professorn C. Welinfder.

Såsom kommitténs sekreterare har tjänstgjort ombudsmannen E. R. Skiöld. Under tiden fr. o. m. den 15 mars 1954 har förste kansl'isekre—teraren 0. W. G. VVin'tiher tidvis fungerat såsom biträdande sekreterare. För vissa ut- redningsarbeten har kommittén anlita-t Ibiträde av am'anuensen R. Beckman och aktuarien B. Edlund.

Till kommittén har för att tagas i övervägande vi'd uppdragets fullgö- rande av Kungl. Maj:t överlämnats

1) riksdagens skrivelse den 29 maj 1952, nr 293, i anledning av riks— dagens år 1951 församlade revisorers berättelse angående verkställd gransk- ning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning m.m. (punkten 13 i stat-sutskottets utlåtande nr 145 angående stämpelavgiften å spelkort),

2) en den 27 oktober 1949 dagtecknad skrivelse från Sveriges frukt- industriförbund i fråga om beskattningen av marmelad,

3) en den 23 december 1952 dagtecknad skrivelse från Kemisk-tekniska fabrikantförbundet i fråga om varuskatten å tandkräm m.m.,

4) en den 15 september 1953 dagtecknad skrivelse från Stockholms han— delskammare angående viss ändring i varuskatteförordningen,

5) en den 24 juli 1954 dagtecknad skrivelse från Stockholms handels- kammare om vidtagande av åtgärder för avveckling av beskattningen av vissa mattor, »

6) en den 20 augusti 1954 dagtecknad skrivelse från kontrollstyrelsen om viss ändring av 17 5 förordningen den 30 juni 1943 (nr 477) 0111 skatt å vissa pälsvaror,

7) två särskilda den 6 resp. den 21 april 1954 dagtecknade Skrivelser från Nedre Ulleruds församlings kyrkoråd och Karlstads domkapitel om befrielse från försäljningsskatt för kyrksilver,

8) en den 14 december 1954 dagtecknad skrivelse från kontrollstyrelsen om ändring av 3 och 8 åå förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) 0111 varu— skatt,

9) en den 27 december 1954 dagtecknad skrivelse från G. Almer m. fl. så- vitt avser varuskatten å marmelad,

10) en den 17 mars 1955 dagtecknad skrivelse från Musikaliska akade— mien angående upphävande av gällande bestämmelser om försäljningsskatt å grammofonskivor, samt

11) en den 23 maj 1955 dagtecknad skrivelse från Musikfrämjandet an— gående avskaffande av försäljningsskatten på grammofonskivor.

Kommittén har därjämte från kontrollstyrelsen samt vissa organisationer och enskilda mottagit framställningar rörande spörsmål, sammanhängande med den indirekta beskattningen. För dessa framställningar redogöres när- mare i det följande. .

Under utredningsarbetets gång har representanter för vissa branschorga- nisationer m.fl. haft företräde inför kommittén för framläggande av sina synpunkter.

Till chefen för finansdepartementet har kommittén den 5 november 1953 överlämnat betänkande (stencilerat) med förslag till höjd beskattning av spritdrycker och tobaksvaror.

Vidare har kommittén på anmodan avgivit yttranden den 22 januari 1953 över en av kontrollstyrelsen gjord framställning med förslag till ändring i vissa delar av varnskatteförordningen ävensom över ett av 1951 års ut— redning om arbetslöshetsförsäkringen avgivet betänkande med förslag till Vissa förbättringar av ersättningarna inom den frivilliga arbetslöshetsför- säkringen, den 28 februari 1954 över en av medicinalstyrelsen avgiven skri— velse angående sambandet mellan tandkaries och kolhydrater i vad avsåg frågan om beskattning av socker och sötsaker samt den 2 april samma är över ett av kontrollstyrelsen framlagt förslag rörande bestämmandet i Vissa fall av beskattningsvärde enligt varuskatteförordningen.

Med anledning av vissa vid 1953, 1954, 1955 och 1956 års riksdagar väckta

motioner, som ansetts falla inom utredningsuppdraget, har bevillningsut— skottet anfört, att dessa frågor torde komma att övervägas av kommittén. Vad sålunda uttalats har kommittén beaktat.

Kommittén får härmed vördsamt överlämna betänkande angående den statliga indirekta beskattningen.

Vid betänkandet är fogade reservationer dels av ledamöterna Kollherg och Eric Nilsson och dels av ledamoten Ivar Nilzon samt särskilda yttran— den dels av ledamöterna Thedin och Thulin och dels av ledamoten Thulin.

Med överlämnandet av förenämnda betänkande har kommittén slutfört sitt utredningsuppdrag.

Stockholm den 11 april 1957.

Sture Henriksson Gustaf Kallberg Rudolf Meidner Eric Nilsson Arne H. Nilstein Ivar Nilzon Nils Thedin

Einar E:son Thulin / Erik Skiöld Undertecknad, vilken tillkallats att såsom expert biträda de sakkunniga, ansluter sig till vad kommittén i sitt betänkande anfört.

Olof Åkesson

FÖ R STA KAPITLET

UTREDNINGSDIREKTIVEN M. M.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 9 maj 1952 rörande fråga om utredning angående den indirekta beskattningen anförde dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, följande.

I proposition nr 213 till årets riksdag angående omläggning av den statliga di— rekta beskattningen har jag berört frågan om avvägningen mellan direkta och indirekta skatter. Jag erinrade därvid om att 1949 års skatteutredning för sin del funnit att man i det svenska skattesystemet kunnat förmärka en principiellt av- visande inställning till indirekt beskattning, en inställning som tidigare även varit högst befogad. En ökad användning av indirekta skatter vore emellertid enligt utredningen nu väl tänkbar utan att den behövde innebära någon omför- delning mellan inkomstklasserna. Utredningen anförde sammanfattningsvis, att för- utsättningarna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning numera vore så väsentligt annorlunda än i tidigare skeden att en allvarlig prövning av denna fråga borde komma till stånd. Utredningen föreslog därför, att undersök— ningar utfördes i syfte att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.

I anslutning till dessa uttalanden av 1949 års skatteutredning erinrade jag i förenämnda proposition vidare om att jag redan i årets finansplan meddelat min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta en utredning, varvid av skatteutredningen anförda synpunkter borde övervägas. Beträffande frågan om ökad användning av indirekta skattemetoder pekade jag särskilt på behovet av nya statsinkomster för att trygga en fortsatt social reformpolitik. På den ifrågavarande utredningen borde således ankomma att pröva spörsmålet på vad sätt finansiella möjligheter för ett vidgat socialt reformarbete skulle åvägabringas. I detta sammanhang er- inrade jag om att det rådande statsfinansiella läget, som tvingade till den yttersta återhållsamhet med nya statsutgifter, nödvändiggjort att även i och för sig be- hjärtansvärda förbättringar av sociala förmåner fått avvisas i budgetförslaget för budgetåret 1952/53.

Frågan om igångsättandet av nämnda utredning torde nu få upptagas. Utred- ningen bör ta sikte på lämpligheten av att genom ökad indirekt beskattning skapa statsfinansiella förutsättningar för i första hand en fortsatt social reformverk- samhet. Skulle under utredningsarbetet frågan om att finansiera viss socialverk- samhet helt eller delvis genom socialförsäkringsavgifter aktualiseras och denna fråga anses böra undersökas vid utredningen, bör det få ankomma på chefen för finansdepartementet att efter samråd med chefen för socialdepartementet lämna närmare direktiv i detta hänseende.

Vid utredningen torde de av 1949 års skatteutredning (s. 96—111 och 303— 314) anförda synpunkterna beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning böra närmare övervägas. Utöver själva principfrågan, nämligen om

en ökning av den indirekta beskattningen överhuvud bör ske, torde en av de främsta frågorna bli att undersöka huruvida en eventuellt utvidgad indirekt be— skattning bör taga formen av en mera generell skatt eller om det nuvarande sy- stemet bör utbyggas genom utsträckning av den indirekta beskattningen till vissa varugrupper, eventuellt i kombination med höjning av vissa av de nuvarande indirekta skatterna. Vid båda alternativen bör hänsyn tagas till angelägenheten av att skydda vissa mindre bemedlade kategorier, bl. a. barnfamiljer med låga inkomster, från en icke önskvärd ökning av skattetrycket.

Utredningen bör vara oförhindrad att, om anledning därtill anses föreligga, även till bedömande upptaga frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter.

I den mån ytterligare direktiv erfordras för utredningsarbetet, torde sådana under arbetets gång få lämnas av chefen för finansdepartementet, i förekom- mande fall efter samråd med chefen för socialdepartementet.

Det i direktiven berörda spörsmåle't angående finansiering av viss social verksamhet genom socialförsäkringsavgifter har inte aktualiserats för kommitténs vidkommande. Kommittén har fördenskull inte ansett sig böra närmare behandla denna frågeställning.

De synpunkter beträffande avvägningen mellan direkt och indirekt be— ' skattning, som anförts av 1949 års skatteutredning (SOU 1951 :51, 5. 96—111

och 303—314), har av kommittén beaktats vid utredningsuppdragets full- görande i denna del; en redogörelse för skatteutredningens synpunkter i nämnda avseende lämnas i det följande.

Enligt sina direktiv har kommittén varit oförhindrad att bedöma frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter. Med hänsyn till statsmakternas beslut i anledning av kommitténs förslag till höjd beskattning av spritdrycker och tobaksvaror samt till ny- ligen genomförda ändringar ävensom till andra pågående utredningar i fråga om vissa gällande indirekta skatter, har kommittén ansett sig böra lämna härav berörda former av nuvarande indirekt beskattning utanför sitt fortsatta arbete. Hit hör tullmedel, skatter å motorfordon (frånsett omsättningss—ka'tten å motorfordon) och motorbränslen, o—msättnings- och utskänkningsskatter å rusdrycker, skatt å tobak, skatter å mal't— och läske- drycker savmt nöjesskatten ävensom införselavgift, accis och avgifter å vissa t'ettvaror. I fråga om beskattningen av motorbränslen till den del denna hän— för sig till skatt å brännolja samt beskattningen av läskedrycker, har kom- mittén dock ifrågasatt vissa mindre jämkningar i beskattningen. Av övriga nu gällande indirekta skatter har kommittén behandlat följande, nämligen varuskatt, försäljningsskatt, pälsvaruskartt, skatt å elektrisk kraft, kaffe- skatt, skatt å spelkort samt omsättningsskatt å motorfordon. Rörande sist— nämnda skatter framlägger kommittén i det följande Vissa förslag.

Utredningsarbetet har av kommittén bedrivits efter de i direktiven an— givna riktlinjerna. Kommittén framlägger i det följande alternativa för- slag till utformningen av en mera generell indirekt beskattning samt anför

vissa synpunkter på möjligheterna att utbygga det nuvarande systemet ge- nom utsträckning av den indirekta beskattningen till vissa varugrupper. Kommittén har ej ansett sig böra ta ställning till spörsmål rörande kost— nader för nya socialreformer eller statens framtida behov av inkomster och därmed inte heller till det totala skattetryckets storlek.

AN DRA KAPITLET

DEN INDIREKTA BESKATTNINGEN I SVERIGE

I. Skattesystemets utveckling

A. Inledning

Vissa skattetekniska begrepp. Skatterna har traditionellt uppdelats i di- rekta och indirekta skatter. Enligt gängse åskådning räknas skatter på in- komst, förmögenhet och rörelse till de direkta skatterna. Till de indirekta skatterna har å andra sidan räknats tullar, acciser å tillverkningen av vissa varor samt skatter på omsättning och konsumtion. Denna begreppsbestäm- ning torde motsvara vad som numera i den politiska debatten och i dagligt tal förstås med direkta och indirekta skatter.

Förekommande indelningar av de direkta och indirekta skatterna är skiftande och understundom oklara. Med direkta skatter förstås i allmänhet skatter på förvärv och innehav, således skatter, som pålägges efter med- borgarnas förvärvs- eller förmögenhetsförhållanden, fastställda med led- ning av deklaration eller liknande förfaringssätt. Med indirekta skatter återigen skulle förstås skatter, som fördelas på 'samhällsmedlemmarna efter storleken av deras förbrukning resp. tillgodogörande av Vissa nyttigheter (konsumtions- och bruksskatter). Denna indelning har sin utgångspunkt i beskattningsnormen, dvs. den måttstock, som läggs till grund för skat- tens fördelande på samhällsmedlemmarna. Enligt en annan uppfattning är direkt skatt en sådan skatt, vilken som regel inte kan övervältras på någon annan utan verkligen bärs av den, som erlägger skatten. Med indirekt skatt förstås enligt denna uppfattning en skatt, som betalas av en annan än den som i sista hand får bära den. En tredje generell indelningsgrund har av konjunkturinstitutet rekommenderats i ett den 3 augusti 1949 framlagt förslag om realekonomisk gruppering av statens inkomster, vari bl. a. för- ordats, att skatterna skulle uppdelas i direkta och indirekta skatter. Därvid skulle i princip enligt institutets mening alla skatter, som hänförde sig till inkomst eller förmögenhet (taxerade), anses som direkta, medan skatter, som verkade på inkomsterna via priserna, skulle betraktas som indirekta.

Att genomföra en bestämd uppdelning av skatterna i direkta och indi- rekta är i sig självt ganska svårt; man möter alltid en mellangrupp, där det är svårt att avgöra om skatten skall hänföras till direkta eller indirekta skatter. I fortsättningen förstås med direkta skatter sådana, som utgår di—

rekt å inkomst eller å förmögenhet eller & omsättning av förmögenhet (t. ex. Iagfartsstämpel, fondstämpel, arvs- och gåvoskatt), medan med indirekta skatter menas sådana å omsättning av varor, samfärdsel och förbrukning. Begreppet kontsumtionwsskatter användes i det följande understundom såsom liktydigt med indirekta skatter.

Den fysiska eller juridiska person, som formellt är förpliktad att erlägga skatten, brukar benämnas skattesubjekt; den som däremot slutgiltigt får bära skatten (t. ex. konsumenten av en vara, belagd med varulskatt) be- nämnes skattebärare. I vissa författningar rörande nu gällande indirekta skatt-er kallas skattesubjektet för skattskyldig, i andra författningar har skattebäraren erhållit denna benämning. Skattesubjekt och skattebärare avses, såsom redan nämnts, vid direkta skatter vara en och samma person: vid indirekta skatter däremot i regel olika personer. Med skatteövervältring, som kan ifråga-komma vid olika skatteformer, förstår man skattens över- vältring från skattesubjekltet tiill skattebäraren; begreppet skatteincidens användes i regel såsom liktydigt med skatteövervältring. Man talar om över- välitring framåt, dvs. från säljare till köpare. En övervältring bakåt kan även tänkas, varvid en minskad efterfrågan kan leda till en nedpressning av råvarupriser, arbetslöner etc. Med skatteavvältring förstås, att en skatt för- mår det skattepliktiga företaget att så rationalisera eller effektivisera sin drift, att skatten inbesparas. Skatteobjekt kallas den faktor (det ekonomiska Värde eller den varukvantitet), varefter skatten utgår. Skattens storlek i förhållande till skatteobjektet kallas skattesats eller skattefot. Med beskatt- ningsvärde förstås det varuvärde, på Vilket skatt skall beräknas. För en viss vara kan detta värde bestämmas svara mot det verkliga eller det beräknade pris, som varan betingar eller kan antagas betinga vid försäljning i tidigare eller senare handelsled. Man kan med hänsyn till beräkningsgrunden för konsumtiomsiskattenna skilja mellan värdeskatter, dvs. skatter som utgår med ett belopp, som står i bestämd relation till varans värde, och »specifika» skatter eller kvantitetsskatter, dvs. skatter som utgår med visst bestämt belopp per styck, volyms— eller viktenhet. Utgår skatten som Värdeskatt med samma procent av skatteobjektet, oberoende av dettas storlek, sägs beskattningen vara proportionell. Stiger skatten proportionsvis mera än skatteobjektet kallas beskattningen progressiv, samt regressiv, när skatte- satsen sjunker med skatteobjektets storlek.

Allt efter beskattningstekniken och skatteobjektet kan en uppdelning av de indirekta skatterna i olika huvudgrupper erhållas.

Till en början må därvid nämnas tullar. Avses med en tull blott att ge staten inkomster talar man om en finanstull; en tull som syftar till att skydda den inhemska produktionen kallas däremot skyddstnll. Då genom tullarna åstadkommes en prishöjning kan de betraktas som en indirekt be- skattning av konsumenterna. Tullar indelas med hänsyn till skillnaderna

i det tekniska förfaringssättet vid tulls uttagande i specifika, som utgår efter kvantitet, (och värdetullar, som utgår i förhållande till varuvärdet. Nära jämställda med tullar är importavgifter.

Vad gäller indirekta skatter i övrigt har dessa i regel utformats såsom skatter å varor (varuskatter), varmed man förstått i huvudsak materiella ting, som har karaktär av lös egendom och är av sådan beskaffenhet, att de ingår i den normala handeln. Skatteplikt träffar ofta även tjänstepres- tationer, som kommer till uttryck i högre varuvärden. Skatteplikt kan emel- lertid även förekomma beträffande sådana prestationer, som enbart har karaktären av tjänster och ej omedelbart sammanhänger med varuöverlå- telse. Skatter å varor och tjänster sammanfattas ofta under benämningen konsumtionsskatter, vilka medborgaren kan undvika genom att inte nyttja den beskattade varan eller tjänsten.

En uppdelning av konsumtionsskatterna kan även ske med hänsyn till att skatten har en större eller mindre räckvidd i fråga om beskattnings- objekt. Man talar därvid om en allmän (generell) konsumtionsskatt, varu— skatt eller omsättningsskatt, som principiellt, fastän ofta med vissa undan- tag och modifikationer, träffar den [totala omsättningen till allmänheten, dvs. i pnineip all konsumtion, samt speciella konsumtionsska'tter, s. k. punkt— skatter, som drabbar såsom skatteobjekt särskilt utvalda var-or eller tjänster.

En indelning kan även ske med hänsyn tagen till om skatten träffar sam- ma vara flera gånger under successiva stadier av produktions- och distribu— tionsprocessen (s.k. kaskadskatt), eller om den träffar varan blott en gång vid ett visst stadium av denna process. I senare fallet kan en uppdelning ske efter det stadium i omsättningen, då skatten uttages, exempelvis vid överlåtelse från producent till partihandlare, från partihandlare till detalj- handlare och från detaljhandlare till konsument. Detta utgör endast en schematisering av varornas distributionsvägar. Ofta går varorna förbi ett eller flera mellanliggande led mellan producent resp. importör, å ena, och konsument, å andra sidan, varför distributionsvägarna i verkligheten kom- mer att starkt variera. I de fall, där den som framställer skattepliktig vara är skattskyldig, benämnes skatten i det följande producentskatt. Med parti- handelsskatt återigen förstås en skatt, där skattskyldighet föreligger för en producent eller en partihandlare vid leverans av skattepliktig vara till de- taljhandlare eller konsument. Detaljhandelsskatt benämnes en skatt, där skattskyldighet föreligger för den, som bedriver försäljning till den slutlige konsumenten. Man kan särskilja en skatteform, mervärdeskatt, innebäran— de att en vara slutgiltigt beskattas blott en gång, ehuru skatten uttages i flera led, sålunda att varje led svarar för skatten å sin del av varans värde- ökning.

En form av indirekt beskattning kan uppkomma, om det allmänna i syfte att beskatta konsumenterna tillskapar ett rättsligt monopol, s.k. finansmonopol, Postverket utgör formellt ett finansmonopol, då dess vinst

enligt regeringsformens & 60 ingår i bevillningen. Andra exempel är Svenska Penninglotteriet AB (lotterim'edel) och AB Tipstjänst (tipsmedel). Lotteri- och tipsmedel samt totalisatormedel'är nära jämförbara med en indirekt beskattning, men hänföres budgettekniskt ej till denna.

I sammanhanget bör erinras om att staten uppbär även andra inkomster

, än av skatter, nämligen av upphörd i statens verksamhet samt av statens

kapitalfonder, under vilka sistnämnda hänföres bl. a. överskotten från sta- tens affärsdrivande verk.

Några drag i utvecklingen. Den finansteori, som utbildade sig under se— nare delen av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kultur- tänders skattesystem, hade såsom en av sina huvudteser principen om en fördelning av skattebördorna efter skatteförmågan genom införandet av progressiva inkomst- och förmögenhemsskatter. Tidigare hade de direkta skatterna utgått i form av per capita-skatter, fa-stighetsskatter, närings- skatter, yrkesskatter o. d. Den direkta beskattningen, grundad på inkomst- och förrnögemhetsskatter, ansågs ägnad att täcka en ständigt stigande del av sitatsutgi'fterna, varför de indirekta skatterna, som träffade de breda fol'klagrens förbrukning av mer eller mindre oumbärliga varor, borde i mot- svarande mån mildras eller avskaffas. Genom att konsumtionsskatterna träffa-de de breda lagren oproportionerligt hårt kom införandet av progres- siva skatter på inkomster och förmögenheter att bli ett politiskt mål.

Den ur teoretiska synpunkter avvisande inställningen till de indirekta skatterna syns även sammanhänga med den liberalistiska ekonomidoktrin, som i fri konkurrens och i en av varje yttre ingrepp obehindrad fri pris- bildning såg medlen till maximal produktion och maximal behovstillfreds— ställelse för alla. För den, som tillmätte den fria prisbildningen denna be- tydelse, måste indirekta skatter, som ansågs skapa »konstlade» varupriser och störa prisbildningens naturliga förlopp, framstå som enbart av ondo.

Praktiskt kom emellertid de stegrade anspråken på statskassorna allt sedan första världskriget, att göra det nödvändigt att inte bara bibehålla utan även att skärpa den indirekta beskattningen. I utlandet karakterise- rades utvecklingen under tiden mellan de båda världskrigen av att de in- direkta skatterna fått en ständigt växande finansiell betydelse. En kort- fattad redogörelse för utformningen av generella indirekta skatter i vissa främmande länder lämnas i en härvid fogad bilaga (bilaga I).

I Sverige saknades vid slutet av 1800- talet praktiskt taget helt den direkta beskattningen. De direkta skatterna utgjordes vid denna tid av grundskat- ter som sedan länge utgick med fasta belopp, medan inko'mstbevillningens grundbelopp utgjorde en procent av en lågt taxerad inkomst. Dröjsmålet med införandet av en allmän inkomstskatt —— Sverige fick sin första 1902 —— berodde inte bara på motstånd från de större inkomsttagarna utan även på att taxeringen krävde en utbyggd administration. Tullmedlen och in-

Tab. I. Statens inkomster av skatter 1 milj. kronor vissanår under perioden 'I861——1955/561 ,

Arvs- och _ Övriga kon- gåvo- sumtions- . . _ . . . skatt, Inkomst- Skatter Skatter skatter 1nd1rekta ' 1nd1rekta lotteri- och för- Summa på spr1t, (tullar) 1940 års (bl a varu- skatter ' skatter Total

" omsätt- ' ' (exkl. Tullar (utom Automo- statlig

. _ . vin, öl, . _ . 4 År vinsttt- 131233 511312; tobak, påoläffe nings- Stift; tålig tullar o. automo- bilskatter beskatt- s a ' ' läske- skatt ' automo- bilskat- ning

stämäneil- m. m. drycker socker ser å fettva- bilskat- ter) och m ” ter) tullar

Summa Summa

ror, no,)es- m. m. skatt, elskatt

1 2 3 4 5 6 7 8 . 9 10' 11 12 13

1861 1 11 12 9 —- 9 13 22 — 34 - 1900 6 12 18 33 10 — ' 43 57 100 — 118 1913 19 43 62 45 21 -— 66 69 135 —— 197 1925l26 44 156 200 143 46 ' 189 . 105 294 22 516 1935/36 62 185 247 251 22 — 17 290 126 416 97 760 1945/46 110 1 298 1 408 809 42 358 154 1 363 109 1 472 83 ' '2 963 1954/55 190 4 410 4 600 1 645 ' 43 345 2 033 480 2 512 818 7 931 1955/56 202 5 010 5 212 1 874 49 376 2 299 523 2 822 1 042 9 076

1 Budgetåret 1955/56 uppgick statens inkomster av totalisator-, tips- och lotterimedel till resp. 21,2, 80,5 och 99,8 milj. kronor eller sam-' manlagt till 201,51 milj. kronor.

hemska konsumtions'skatter utgjorde under senare delen av 1800-talet 'sta- tens större inkomstkällor. '

En bild av utvecklingen av statens inkomster av skatter enligt statsbud- geten sedan år 1861 visar tabell 1.' ' '

'De statliga direkta och indirekta skatternas andel av bruttonationalpro- dukten motsvarande år åskådliggöres av tabell 2.

Tab. 2. De statliga direkta och indirektaiskatterna imilj. kronor och procent av bruttonatiön'alprodvukten vissa år under perioden '1861—1955/56 '

Bruttonational- , , Indirekta skatter produkt till . Indirekta skatter . marknadspris ' ' _ Direk- , ta skat- exkl. , Direk- ter i automo- inkl. å ta skat- procent bilskatter bailitlpmo- Budget r - . av i procent i s atter ter Exkl. Inkl. "Exkl. Inkl. brutto- av brut- i procent mkr automo- automo— vagkostn. vag- natio- tonatio- av totala b1lsk£1tter bilskliztter mk kosltin.1 nalpro- nalpro- brutto- m r m r r m 1- dukten dukten, national- minskad produk— med väg- ten kostn. 1861 12 22 —— 700 -— 1,7 3,1 1900 18 100 — 2 200 0,8 4,5 1913 62 135 3 900 1,6 3,5 1925/25 200 294 816 8 200 8 200 2,4 3,6 3,9 1935/36 247 416 513 10 000 10 100 2,4 4,2 5,1 1945/46 1 408 1 472 1 555 21 600 21 800 6,5 6,8 7,1 1954/55 4 600 2 512 3 331 46 400 47 000 9, 8 5,4 7,1 1955/56 5 212 2 822 4 389 49 800 50 600 10, 8 5.7 7,6

1 Vägkostnader = automobilskattemedelsfondens utgifter.

Statens inkomster av skatter redovisas i det följande på grundval av det siffermaterial, som framlagts i statens budgetredovisning. Tabell 3 (härvid fogad som bilaga) visar statens inkomster av skatter, uppdelade på skilda skattetyper, i milj. kronor räknat, under det att tabell 4 (se bilaga) ger upp- gifter om de olika skatteformernas procentuella andel av inkomsterna av de statliga skatterna. Med ledning av de i dessa tabeller redovisade sifferupp- gifterna har de i det följande återgivna diagrammen 3—6 upprättats.

Statens utgifter har under de senare decennierna avsevärt stegrats. Ut- gifterna på driftbudgeten, vilka budgetåret 1938/39 utgjorde 1 349 milj. kronor, steg budgetåret 1945/46 till 3 329 milj. kronor och har i riksstaten för budgetåret 1956/57 upptagits till 10 603 milj. kronor. Denna utveckling beror i någon män på befolkningsökningen men i huvudsak på utökade arbetsuppgifter för statliga och statsunderstödda organ, sociala reformer

och stigande försvarsutgifter. Förändringar i penningvärdet har givetvis också påverkat utgiftsstegringen. Denna återspeglas i en motsvarande höj- ning av statsinkomsterna. En översikt över de väsentliga dragen i det svens- ka skattesystemets utveckling under senare decennier och framför allt då över det sätt, på vilket den direkta och indirekta beskattningen utbyggts för att täcka de stigande statsutgifterna lämnas i det följande.

B. Direkta skatter

Vid sidan av den äldre bevillningen av fast egendom samt av inkomst, vilken kvarstod 'till 1928 års skattereform, infördes år 1902 en provisorisk inkomstskatt med huvudsaklig uppgift att skaffa medel till en försvars- reform. Denna provisoriska inkomstskatt avlöstes av en permanent inkomst- ooh förmögenhetsskatt år 1910. Inkomst- och förmögenhetsskatten har där— efter ändrats vid flera tillfällen samt kompletterats med olika extra, sär- sklilda eller tillfälliga skatter på inkomst och förmögenhet ävensom med värnsklatt (1915 och '1939/40—47), B-skatt å aktiebolag (1920—1926/27), utjämningsskatt (1929/30—1938/39), krigskonjunkturskatt (1916—1920 och 1940/41—1947/48) m. fl.

' Viktigare skattebeslut. Efter beslut av 1928 års riksdag utfärdades för- ordning den 28 september 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Samma års riksdag beslutade jämväl en ny kommunalskattelag och taxe- ringsförordning. Vid 1938 års riksdag ändrades grunderna för den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Förordningen 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ersattes genom beslut av 1947 års riksdag med två särskilda, den 26 juli 1947 utfärdade förordningar om statlig in— komstskatt och Om statlig förmögenhetsskatt. Samtidigt utfärdades jämväl förordning om kvarlåtenskapsskatt. Sedan 1950 års riksdag beslutat viss omläggning och höjning av de vid den kommunala beskattningen gällande ortsavdragen jämkades den statliga inkomstskatteskalan enligt beslut av 1951 års riksdag. Vid 1952 års rideag beslöts ändringar i den statliga in- komstbeskattningen, innebärande en höjning och omläggning av de statliga ortsavdragen. Av 1955 års riksdag beslutade ändringar av inkomstberäk- ningen avsåg att medföra en förenklad taxering. Vid 1956 års riksdag har genomförts en viss skatteändring på grundval av ett av 1955 års statsskatte- revision framlagt betänkande med förslag till nya skatteskalo-r.

Förändringar i. den direkta statsbeskattningens huvudgrunder. Till en början må erinras om' skillnaden mellan begreppen rörlig och fast skatt. .Med rörlig skatt menas, att skatten uttages efter ett procenttal, som be- stämmes varje år alltefter skattebehovet. Begreppet fast skatt. åter innebär, att Skattens storlek är angiven i vederbörande skatteförfattning.

Före 1938 års skattebeslut var den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. I författningen föreskrevs sålunda, att skatten skulle utgå efter ett på visst sätt bestämt grundbelopp och att för varje år skulle bestämmas den för alla skattskyldiga enhetliga procent av enligt särskilda tariffer uträknade grundbelopp, med vilket inkomst- och förmögenhetsskatt skulle utgå för det året. Beträffande sättet för grundbeloppens beräkning skilde förordningen mellan olika kategorier skattskyldiga.

1938 års skattebeslut innebar bl. a., att samtliga då utgående direkta skatter å inkomst och förmögenhet _— statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, extra in- komst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet och utjämningsskatt _ ävensom mantalspenningar och den kommunala progressivskatten ersattes med två skatter, nämligen en inkomst- och förmögenhetsskatt samt en särskild skatt å förmögenhet.

De bestämmelser rörande den direkta statsbeskattningen, som antogs av 1938 års riksdag, trädde i kraft fr. o. m. den 1 januari 1939 och tillämpades sista gången vid 1948 års taxering. Uttagningsprocenten för den rörliga bottenskatten bestämdes för år 1939 för aktiebolag och vissa andra juridiska personer till 130 samt för andra skattskyldiga till 120. För åren 1940—1948 var uttagningsprocen- ten varje år 200 för aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 150 för fysiska personer.

Statens behov av skatteintäkter under krigsåren 1939—1945 nödvändiggjorde en höjning av uttagningsprocenten på ett sätt, som snart kom att spränga ramen för den år 1938 antagna skalan för statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Grän- sen för den elasticitet hos skattesystemet, varmed man räknat vid skatteskalans utformning är 1938, överskreds redan vid 1940 års taxering, då uttagningsprocen- ten höjdes från 120 till 150 procent för fysiska personer. Den ytterligare skärp- ning av de direkta skatterna, som erfordrades för att möta ökade utgifter, sär— skilt för försvaret, kunde inte rymmas inom den statliga inkomst- och förmögen- hetsskatten utan medförde en påbyggnad med värnskatt fr. o. m. budgetåret 1939 /40. Värnskatten utgick enligt av riksdagen årligen fattade beslut och uttogs sista gången på 1947 års inkomster; första gången uttogs Värnskatten med halva be- loppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts vid 1939 års taxering. De följande åren utgick Värnskatten efter en särskild skala. Skatte- skärpningen kom härigenom främst att träffa inkomsterna; den särskilda skatten på förmögenhet ändrades inte under ifrågavarande år.

1947 års skattebeslut. Denna utveckling jämte förändringar i penningvärdet under krigsåren _ rubbade den år 1938 gjorda avvägningen mellan olika skatt- skyldiga och olika direkta skatteformer. Enligt beslut av 1947 års riksdag genom- fördes fr. o. m. den 1 januari 1948 ånyo en omläggning av den direkta stats- beskattningen. 1947 års skattebeslut innebar en ändrad fördelning av skattebördan mellan olika skattskyldiga och mellan olika direkta skatteformer. Den ändrade inkomstbeskattningen av fysiska personer medförde lättnader i beskattningen för de lägre inkomstskikten med avtagande verkan i mellanskikten och en därefter inträdande skatteökning i de högre skikten.

Vad angår skattesystemet och skatteskalan för inkomstbeskattningen av fysiska personer har genom 1947 års skattebeslut den förutvarande kombinationen av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen avskaffats. Den statliga beskattningen av inkomst och förmögenhet sker sålunda numera genom två från varandra fri— stående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Den förutvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt upphävdes. Den statliga inkomstskatten utgår efter en progressiv skiktskala och är i sin hel-

het rörlig, dock med maximering enligt särskilda regler. I samband med infö- rande av de allmänna barnbidragen avskaffades rätten till familjeavdrag för barn vid den statliga beskattningen. De statliga ortsavdragen höjdes i samband med nämnda beslut. I inkomstbeskattningen av, juridiska personer företogs samtidigt väsentliga ändringar, bl. a. utbyttes den rörliga skatten mot en fast skatt. För- mögenhetsbeskattningen, vilken såsom nämnts helt frigjorts från inkomstbeskatt- ningen, uttages efter 1947 års skattebeslut som en enda fast skatt. Skatten utgår enligt särskild skiktskala. På 1949—1953 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 procent av grundbeloppet. _ , En provisorisk jämkning av statsskatteskalan beslötsav 1951 års riksdag med anledning av den år 1950 beslutade omläggningen av det kommunala ortsavdrags- systemet.

Förändringar i penningvärdet och inkomstökningar under senare år mo- tiverade emellertid den översyn av skattesystemet, som företogs av 1949 års skatteutredning och som åsyftade att få till stånd ett lägre samlat skatte- tryck. Utredningens förslag i ämnet låg till grund för den jämkning i skatte- skalorna, som kom till stånd genom beslut av 1952 års riksdag. Vad avser beskattningen av fysiska personer låg bestämmelserna till grund för preli- minärskatteuttaget fr. o. rn. år 1953 och tillämpades vid taxering första gången år 1954. Lagstiftningen innebär bl. a., att ortsavdraget för gifta höjts med omkring en tredjedel och att ortsavdraget för ensamstående utgår med ett belopp, utgörande hälften av gifta's ortsavdrag. Inkomstskatt-ens grund- belopp bestämmes enligt två progressiva skiktskalor, den ena avse- ende :så-dana skatt-skyldiga, för Vilka ontsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande grunderna, och den andra avseende övriga skattskyl- diga. Grundbeloppet utgör tolv procent av den beskattningsbara inkomsten, [om denna inte överstiger 8 000 kronor i den förra skalan och 4 000 kronor i den senare skalan. Upp till nämnda belopp för den beskattningsbara in- komsten utgår sålunda skatten proportionellt, medan vid högre inkomst skatteprocenten är stigande. Förvärvsavdrag för gift kvinna utgår efter nya grunder och med ändrade belopp i jämförelse med före år 1953 gällande bestämmelser. Fr.o.m. ingången av år 1953 (1954 års taxering) tillämpas en uttagningsprocent av 110, vilken procentsats gäller t.o.m. utgången av år 1956 (taxeringsåret 1957).

Bland senare ändringar i beräkningsgrunderna förden statliga inkomst- skatten må erinras om de av 1955 års riksdag genomförda ändringarna av ,inkomstberäkningen, som avsåg att medföra en förenklad taxering och som .i och för sig innebar en viss skattesänkning samt den av 1956 års riksdag verkställda revisionen av skatteskalorna, som innebar en sänkning av den statliga inkomstskatten med verkan fr. o. m. den 1 januari 1957 med tyngd— punkten förlagd till de mindre inkomsttagarna. Vid sistnämnda riksdag be- slöts jämväl, att uttagningsprocenten fr.o.m. ingången av år 1957 (taxe— ringsåret 1958) skulle utgöra 100.

Vissa spärregler finns för uttagande av direkta skatter. I fråga om nyssnämnda skatteskalors rörlighet gäller sålunda, att — för den händelse uttagningsprocen-

ten bestämmes högre än till 100 procent av grundbelöppet — skatten likväl inte i något skikt får överstiga den högsta skattesatsen i skalorna, dvs. 65 procent.

Vad avser förmögenhetsskatten träder en reduktionsregel i tillämpning, när in- komsten är onormalt låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten. Re- duktion inträder, när den sammanräknade nettoinkomsten understiger 395 pro- cent av den skattepliktiga förmögenheten. Den beskattningsbara förmögenheten skall då upptagas till ett belopp, motsvarande trettio ganger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten. Den- na reduktionsregel gäller emellertid endast för fysiska personer och oskifta döds- bon.

För de totala direkta stats- och kommunalskatterna gäller en spärregel av inne- börd, att dessa skatter maximerats till 80 procent av inkomsten. Regeln äger dock tillämpning endast för fysisk person och oskift dödsbo. Enligt bestämmelserna skall avkortning eller restitution äga rum av det belopp, varmed skatterna för vi'sst taxeringsår överstiger 80 procent av den för samma år till statlig inkomst- skatt taxerade inkomsten ökad med det vid taxeringen medgivna avdraget för utskylder. Till skatter räknas härvid statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt, all- män kommunalskatt, landstings- och tingshusmedel. Avkortningen och restitutio- nen må dock tillhopa inte överstiga det sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögen- hetsskatten inte må nedbringas till lägre belopp, än som motsvarar den skatt, som skulle utgått å 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Enligt det gällande uppbördssystemel (uppbördsförordningen den 5 juni 1953) skall de i den allmänna uppbörden ingående skatterna i huvudsak uppbäras under löpande inkomstår i form av preliminär skatt (skatt vid källan). Detta innebär, att skatten uttages samtidigt med utbetalandet av det belopp, varå. skatten utgår, så att den skattskyldige lyfter endast det belopp, som återstår sedan skatten avdra- gits. De skatter och avgifter, som uppbäres preliminärt, är statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt, kommunal inkomstskatt, landstings- och tingshusmedel, folkpensionsavgifter och avgifter för den allmänna sjukförsäkringen. Preliminär skatt utgår i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt. A-skatten ut- räknas regelmässigt med ledning av skattetabeller eller i en del fall efter viss i förordningen angiven eller av lokal skattemyndighet bestämd procentsats samt innehålles vid löneutbetalningen av arbetsgivaren (skatteavdrag). Preliminär B- skatt utgår däremot enligt av vederbörande myndighet verkställd debitering. Obligatoriskt skatteavdrag förekommer inte vid B- skatt, utan det ankommer på den skattskyldige själv att inbetala skatten. Medan A— skatt huvudsakligen är avsedd för skattskyldiga med inkomst från tjänst, skall B-skatt erläggas av skatt- skyldiga med inkomst av fastighet, rörelse eller kapital.

Preliminärskattesystemet har på ett särskilt sätt aktualiserat det 5. k. marginal- skatteproblemet. Marginalskatt kallas allmänt den skattesats, som tillämpas på den översta delen av inkomsten, och har härigenom fått en viss betydelse i sam- band med förändringar i inkomsten. Skattesystemets konstruktion är sådan, att av varje inkomst den understa delen är helt skattefri (»ortsavdragen») medan de därpå följande inkomstskikten beskattas med successivt stigande skattesatser. Av här intagna diagram (diagram 1 och 2) framgår den totala marginalskattens storlek (statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskattl) vid enbart arbetsin- komst år 1957 resp. år 1958, varvid hänsyn tagits till de av 1956 års riksdag be- slutade nya skatteskalorna samt vad avser år 1958 till en genomförd kommunal ortsavdragsreform. Kurvorna är baserade på skatteberäkning för gift resp. ensam-

1 Folkpensionsavgifter och avgifter till sjukförsäkringen ingår däremot ej.

Diagram 1. Totala marginalskattens storlek är 1957

a. Gift skattskyldig b. Ensamstående skattskyldig

nurginulskun

JO- ' ro.

20.

to.,

. . . . 0 10000 20 000 30 ooo 40 000 k.. 0 10000 7959 30500 10000 1..

Åuiniomsl Ånn-lam"

stående i ortsgrupp III och med kommunalskatt om tolv kronor. Den trappstegs- formiga linjen i diagrammen "visar de skattesatser, som tillämpas i varje särskilt skikt av en persons inkomst. Hur stor procent av hela inkomsten, som går åt till skatt, framgår av den jämnlöpande kurvan. Såsom exempel kan nämnas, att en gift person med en årsinkomst år 1957 av 10 000 kronor i runt tal betalar 1 500 kronor i skatt, dvs. 15” procent av inkomsten. Bottenskiktet i hans inkomst är emellertid skattefritt, vilket innebär, att inkomstcns övre del måste vara belagd med högre skatt — enligt diagrammet nära 22 procent — för att genomsnittet av beskattningen på hela inkomsten skall bli 15 procent. Marginalskatten kommer av denna orsak att genomgående ligga högt över skattesatsen.

För juridiska personer har den statliga inkomstskatten fr. o. m. 1955 års taxering utgått med följande procenttal av den beskattningsbara inkomsten, näm- ligen

med 40 procent för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter, som inte är aktiebolag, samt vissa utländska juridiska personer;

med 10 procent för försäkringsanstalter, som inte driver livförsäkringsrörelse; med 32 procent för andra ekonomiska föreningar än sambruksföreningar, för sparbanker, samt vissa kreditkassor;

med 15 procent för andra skattskyldiga juridiska personer. Genom beslut av 1955 års vårriksdag har bolagsskatten höjts från 40 till 50 procent. Skärpningen, som angivits vana av tillfällig karaktär, genomfördes i två etapper; vid 1956 års taxering var skattesatsen således 45 procent och höjdes följande år till 50 procent. Skattesatsen för ekonomiska föreningar har samtidigt höjts från 32 till 36 resp. 40 procent.

Statens inkomster av direkta skatter under de senaste decennierna åskåd-

Diagram 2. Totala marginalskattens storlek är 1958

a. Gift skattskyldig b. Ensamstående skattskyldig

marginuhkm

uuginulnI-on

' | | 0 IO 300 20 000 30 000 40 000 |.._ 0 IO 000 70 000 30 000 40 000 lur.

Åninlnmsl ÅuInkomlt

liggöres av diagram 3 ( jfr även tabell-erna 3 och 4). Detta visar, att intäk- terna av arv-s- och gåvoskatter jämte stämpelmedel fram till budgetåret 1943/44 legat på en ganska jämn nivå. Fr.o.m. budgetåret 1944/45 har intäkterna av arvs- och gåvoskatter samt stämpelmedel stegrats betydligt. Denna stegring beror delvis på ökad upphörd av stämpelmedel, samman- hängande med penningvärdeförändringen, och delvis på att arvsbeskatt— ningen fr.o.m. 1948 utbyggts med kvarlåtenskapsskatt. Dessa skattefor- mers procentuella andel av den totala statliga beskattningen har visat en fortgående minskning: vid tiden närmast före det senaste världskriget ut- gjorde andelen sju procent men utgör enligt riksstaten för budgetåret 1956/57 endast två procent.

De statliga inkomst— och förmögenhetsskatterna har i diagrammet sam- manslagits med tilläggsskatter med karaktär av direkta skatter. Avkast- ningen av inkomst- och förmögenhetsskatterna var, såsom diagrammet ut— visar, är 1913 ganska blygsam, eller 44 milj. kronor, vid en jämförelse med det skatteuttag, som till följd av första världskrigets påfrestningar gjordes under år 1920, eller 428 milj. kronor. Under perioden 1925/26—1934/35 un— dergick intäkterna av här nämnda skatter ej några andra större föränd- ringar än att olika procent av grundbeloppet uttagits under olika år. Den extra inkomst- och förmögenhetsskatt, som första gången utgick under budgetåret 1932/33, och den särskilda förmögenhetsskatt, som infördes år

Diagram 3. Inkomster av direkta statliga skatter Jämför tab. 3 och 4 Mkr 6250-

6000-

lnkomst- och förmögenhetsskatter mm. 5 250 '

Arvs- och gövoskon [kvarlåtenskapsskatt), stömpelmedel

1934, gav till resultat en måttlig höjning av totalbelopp'et, vilket vid oför- ändrade skattesatser sannolikt skulle undergått en avsevärd sänkning, eme- dan skatteunderlaget successivt minskats på grund av prisfallet och den extra reduktion av inkomsterna, som uppkom under depressionsåren i bör— jan av 1930-talet.

De ökande statsintäkterna av inkomst- och förmögenhetsskatter, som diagrammet utvisar för första delen av 1940-talet, är en följd av krigsårens förhållanden och då genomförd skärpning av beskattningen. Om statsin- komsterna under efterkrigsperioden studeras, observeras särskilt den syn- nerligen ojämna utvecklingen för inkomst- och förmögenhetsskatterna, vilken ojämnhet också tar sig uttryck i en starkt fluktuerande andel i de sammanlagda statsinkomsterna. Den mycket starka stegringen av inkomst- och förmögenhetsskatterna under budgetåret 1947/48, liksom även ned- gången av dessa skatter under budgetåret 1946/47, sammanhänger med om- läggningen av uppbördssystemet fr.o.m. den 1 januari 1947 till skatt vid källan. Dessa skatteinkomster påverkar också starkt utvecklingen av de totala skatteinkomsterna, vilka företer bilden av s'prångvisa förändringar. Den oregelbundna utvecklingen beträffande inkomst- och förmögenhets- skatterna sammanhänger med ojämnheter i skatteunderlagets tillväxthas- tighet och med förändringar i skatternas konstruktion, men även i viss mån med verkningarna av det nya uppbördssystemet.

Skattebeslutet av år 1947 innebar, som redan nämnts, bl.a. en skatte- lättnad för fysiska personer med lägre inkomster men en skärpning för inkomsttagare med högre inkomster och för företag. De'successivt höjda medelinkomsterna för inkomsttagarna, som till en del orsakats av penning- värdeförsämringen, har framför allt medverkat till det ökade skatteunder- laget och har genom skatteskalornas progressivitet medfört en gradvis skärpning av beskattningen av fysiska personer. Även om stegringen av inkomst- och förmögenhetsskatternas avkastning för perioden i sin helhet i huvudsak kan återföras på utvecklingen av de skattskyldigas inkomster och på skattelagstiftningen, har från budgetåret 1946/47 det nya uppbörds- förfarandet genom sin större effektivitet utövat ett visst inflytande på ut- vecklingen.

C. indirekta skatter

Fram till andra världskrigets utbrott tillgodosågs behovet av indirekta skatter. huvudsakligen av tullar samt skatter på spritdrycker och tobak m.m. Efter utbrottet av andra världskriget utvidgades den indirekta be- skattningen till att omfatta ytterligare varusllag.

Tullmedlen är den äldsta av de nu bestående skattetitlarna. Med tull av- ses skatt som uttages för varor, vilka införes till eller utföres från riket.

28 Sedan år 1863 förekommer i Sverige endast importtullar1 (vissa med tullar likställda avgifter i samband med vår jordbrukspolitik benämnes införsel- avgifter). Vid tiden för representationsreformens genomförande svarade tullmedlen för ca 25 procent av de samlade skatteintäkterna. Efter tull- striden 1888 blev tullmedlen den största skattetiteln och gav ca 60 procent av statens hela skatteintäkt. Medan man under 1800-talet redovisade tull- verkets hela upphörd på inkomsttiteln tullmedel har man numera övergått till metoden att redovisa skatter, som av särskilda skäl uttages på importe- rade varor, över andra titlar. Sålunda överfördes tull på tobaksvaror fr. o. m. budgetåret 1924/25 till titeln tobaksskatt, skatt på importerad bensin och vissa oljor redovisas fr.o.m. budgetåret 1925/26 såsom bensinskatt, förhöjd tull på kaffe redovisas sedan budgetåret 1939/40 på särskild titel, skatt å kaffe. Därjämte har flera under senare år införda indirekta skatter — t. ex. allmän omsättningsskatt, varuskatt och pappersskatt —— varit kombinerade med en skatt på importerade varor, vilken skatt redovisats på dessa skatte— titlar. Denna nya metod har emellertid medfört, att inkomsterna å titeln tullmedel bortsett från förändringar som följer med växlingarna i ut— rikeshandelns omfattning sedan 1920-talet förblivit relativt konstanta och endast obetydligt påverkats av ändringar i varubeskattm'ngen. Anmär- kas bör, att i fråga om vissa varor, för vilka skatt utgår vid tillverkning /, inom riket, särskild skatt inte utgår vid import utan att tullsatsen höjts ] med belopp svarande mot skatten.

Tullarnas uppgift uppfattades till en början som ett relativt enkelt sätt att taga ut skatter. Sedermera har emellertid tullarna utnyttjats även för närings- och handelspolitiska syften.

En beräkning av fördelningen mellan finans- och skyddst-ullar avseende åren 1912—1914 har gjorts av tull- och traktatkommiyttén. För åren 1936 och 1952 har 1952 års tulltaxekommitté låtit verkställa motsvarande be- räkningar.2 Resultaten av dessa beräkningar framgår av tabell 5.

Tab. 5. Fördelningen mellan finans- och skyddstullar

Andel i procent av

importvärdet för tullbelagda varor

1912/14 1936 1952 1912/14 1936 1952 1912/14 1936 1952

tulluppbörden statsinkomsterna

Finanstull3 ............ 27,2 9,8 10,4 32,2 21,3 14,8 8,0 3,2 0,8 Skyddstull ........ ' ....... 72,8 90,2 89,6 67,8 78,7 85,2 16,8 11,5 4,2

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 24,8 14,7 5,0

1 Här bortses då från förekommande exportavgifter, vilka i viss mån har karaktär av exporttull. 2 SOU 1956:14, s. 74. 3 Inkl. kaffeskatt.

Tabellen visar, att de rena finanstullarnas andel av tulluppbörden avse- värt minskat under det att skyddstullarnas andel i motsvarande mån ökat. På grund av de samlade tullmedlens nedgång i förhållande till andra in- komstkällor har emellertid även skyddstullarnas betydelse för statsinkoms- terna reducerats i betydande mån. '

Konsumtionsskatter. Beskattningen av spritdrycker är jämväl av gam- malt datum i Sverige. Efter kronobränneriernas avveckling infördes en skatt på brännvinstillverkningen i Sverige, brännvin-shränningsavgift, som år 1867 omvandlades till brännvinstillverkningsskatt. Nämnda skatt, som : alltid åtföljts av en tull på importerade spritdrycker, har avvecklats i sam— band med 1954 års riksdags beslut om omläggning av rusdrycksbeska'tt- ningen och inräknas numera i omsättningsskatten å spritd-rycker.

' En särskild kontroll på brännvinsförsäljningen, kombinerad med en re— ' : dan förefintlig försäljningsskatt (brännvinsförsäljningsmedel), beslöts vid . , 1905 års riksdag. Denna försäljningsskatt upphörde i samband med mo-

l nopoliseringen av rusdrycksförsäljningen genom 1917 års rusd'rycksför- säljningsförordning. Förordningen monopoliserade' handeln med vin och sprit för ett partihandelsbolag för hela riket och flera detaljhandelsbolag. Fr.o.m. år 1921 koncentrerades rusdrycksbeskattningen till en av mono- polbolagen uttagen omsättnings- och utskänkningSskatt å spritdrycker, vilken utgick jämte den gamla, numera avvecklade brännvinstillverknings- skatten och tull på importerade varor. Den nuvarande beskattningen av vin genomfördes i en första etapp år 1935 genom införande av en omsättnings- skatt å inhemskt Vin. Budgetåret 1939/40 kompletterades sistnämnda skatt med en särskild omsättningsskatt å vin, är 1943 utvidgad till omsättnings— och utskänkningsskatt å vin.

Beskattningen har utsträckts även till andra områden än de nu nämnda. -, År 1903 infördes en maltskatt, som budgetåret 1939/40 ersattes av malt- ' drycksskatt _ maltdrycksbeskattningen har dock anor ända från medel- i. ! tiden. Statsmonopol för tobaksvaror beslöts år 1914 i samband varmed f i även infördes en tobaksskatt. Tobaksskatten erhöll genom beslut av 1924 års riksdag en väsentligt ändrad utformning. Ändringarna innebar i huvud- sak, att tidigare utgående tullavgifter å såväl råtobak som färdiga tobaks- varor överfördes till en efter stycketal resp. vikt utgående skatt, samt att förut gällande ordinarie och särskild skatt sammanslogs till en efter värdet utgående procentuell skatt. Fr. o. m. den 1 juli 1924 ingick således i varje tobaksvaras priskurantpris skatt dels med viss procent av varans pris- kurantpris eller varans värde och dels med visst efter varans myckenhet bestämt belopp. Principen, att statens vinst ur tobakshanteringen utöver skälig vinst å statens i tobaksmonopolet nedlagda kapital skulle uttagas genom tobaksskatt, godtogs genom .1924 års riksdags beslut och har seder- mera upprätthållits i full utsträckning. Tobak-sskatten har sedermera änd-

"rats vid flera tillfällen liksom även skattesatserna _i olika omgångar höjts eller jämkats för att täcka statens behov av- inkomster. Tobaksskatten' har liksom rusdrycksmedlen blivit en av budgetens större inkomstkällor.

Till konsumtionsskatter av denna typ bör även räknas den som stämpel- skatt utgående spelkortsstämpeln, som med vissa avbrott uttagits alltsedan början av 1700-talet, samt den åren 1920—1936 utgående lyxskattenvå pär- lor m. m. Numera inräknas skatter av sistnämnda typ bland varu-skatter.

Konsumtionsskatter har-i många fall infört-s såsom komplement till tull på importerade varor. Som exempel kan nämnas vitbetssockertillverknings- avgift år 1873, sedan 1907. benämnd sockerskatt och avvecklad budgetåret 1929/30, samt accis å silke sedan budgetåret 1932/33 (avvecklad budgetåret 1949/50) och skatt å inhemskt vin, vilken numera ingår i omsättnings- och utskänkningsskatt å vin.

Kostnaderna för vägväsendet finansieras till huvudsaklig del av automo- bilskattemedlen. Automobilskatter infördes enligt beslut av 1922 års riks- dag i form av skatt på automobiler och automobilgummiringar. Genom be— slut av 1924 års riksdag tillkom skatt på bensin och motorsprit. Gummi- skatten avskaffades genom beslut av 1938 års riksdag.

Tiden efter andra världskrigets utbrott karakteriseras för de statliga kon- sumtionsskatternas del av skärpta skattesatser och nya dylika skatter. Re- dan 1939 års urtima riksdag beslöt, inför krigets påfrestningar på statsut- gifterna, att kraftigt höja beskattningen av sprit, vin, maltdrycker och to— bak. Samma riksdag införde också skatt å läskedrycker, industrisocker och kaffe, tilläggsskatt å bensin, statlig nöjesskatt m.m. 1940 års riksdag höjde bl. a. skatten på tobak och samma års urtima riksdag beslöt införa en all- män omsättningsskatt fr.o.m. 1941 års ingång. Vid 1941 års riksdag in— fördes bl.a. varuskatt å mer lyxbetonade varor m.fl., samtidigt som om- sättningsskatten å vissa varor skärptes. I samband härmed slopades dock industrisockerskatten. Vid denna riksdag höjdes även tobaksskatten. 1942 års riksdag införde ännu en ny skatt, benämnd trafikskatt, som emellertid avvecklades budgetåret 1950/51, samt höjde tobaksskatten ytterligare. Vid såväl 1942 som 1943 års riksdagar beslöts vidare vissa höjningar av sprit- och vinbeskattningen. Några större förändringar i de indirekta skatterna inträdde sedan inte förrän 1947, från vars början den allmänna omsätt- ningsskatten med visst undantag upphörde.

Såsom ett led i strävandena att skydda penningvärdet genomförde 1948 års riksdag höjningar av flertalet indirekta skatter, t. ex. å sprit, vin, malt- drycker, tobak, nöjestillställningar, bensin och brännoljor m. m., samt in- förde en försäljningsskatt och en skatt å papper; försäljningsskatten inne- har dock i huvudsak endast en omvandling av den tidigare s.k. skärpta omsättningsskatten. Genom höjningarna åsyftades att nå en överbalansering av driftbudgeten för budgetåret 1948/49. Till följd av detta tidsbegränsade

syfte betecknades höjningarna såsom tillfälliga eller extraordinära. Att de sedermera av 1949 års riksdag utsträcktes även till budgetåret 1949/50 —— också då i syfte att få till stånd en överbalansering av budgeten —. ans-ägs inte förtaga "dem deras tillfälliga karaktär. Genom beslut av.1950 års—riksdag upphävdes pappersskatten med utgången av april 1950, varjämte tilläggs- skatterna å drivmedel avvecklades fr.o.m. den_l januari 1951 samtidigt [som en höjning av de ordinarie drivmedelsskatterna genomfördes. Övriga såsom extraordinära ansedda konsumtionsskatter kvarstod dock även under budgetåret 1950/51 i avsikt att täcka en del av utgifterna för vid riksdagens höstsession 1949 beslutade subventioner, föranledda av envhösten 1949 ge— nomförd devalvering. " Höstriksdagen år 1950 genomförde i syfte att skaffa ytterligare statsin- l komster för att öka möjligheterna att uppnå budgetbalans för såväl budget- året 1950/51 som 1951/52 samt att suga upp köpkraft skatteskärpningar på följande slag av konsumtionsvaror, nämligen spritdrycker, maltdrycker, läskedrycker samt choklad- och konfityrvaror. Dessa skärpningar trädde .i ' kraft den 1 december 1950. Även av 1951 års vårriksdag beslöts viss utvidg- 4 ning av den indirekta beskattningen för att finansiera statliga utgifter, sär- skilt för försvaret. Därvid infördes en skatt å elektrisk kraft och en .till- ' fällig automobilskatt. Vid samma års höstriksdag vidtogs vissa ändringar i beträffande varuskatteförördningens skattesatser å choklad- och konfityr- ' varor samtidigt som en särskild accis på tio procent, att uttagas vid till- verkning och import av personbilar och tyngre motorcyklar, infördes. In- . förandet av denna bilaccis får ses i samband med den samtidigt införda ! investeringsavgiften om tolv procent för åren 1952 och 1953. I samband ! med bilaccisens införande i oktober 1951 (upphävd fr. o. m. den 20 december 1 1953) avvecklades den av riksdagen vid dess vårsession beslutade tillfälliga automobilskatten. 1952 års vårriksdag antog en del mindre ändringar i för- ordningarna om varuskatt, försäljningsskatt och om skatt å läskedrycker ] samt beslutade viss omläggning av tobaksbeskattningen. Samma riksdag ' godkände jämväl viss ändring av omsättningsskatten å vin och av elskatte- , förordningen samt en höjning av fordonsskatten. 1953 års vårriksdag be- l slöt fr. o. m. den 1 juli 1953 viss höjning av skatterna å bensin och bränn- ' olja samt en teknisk omläggning av varuskatten. Av 1954 års vårriksdag ge- nomfördes en omläggning och skärpning av dels beskattningen av vin, sprit, . maltdrycker, vissa läskedrycker och tobak samt dels automobilbeskatt- ningen. Genom beslut -av 1956 års höstriksdag har genomförts en skärp- ning av spritldrycksbeskarbtn-ingen i syfte att hejda det starkt ökade sprit- miss—bruket och att främja den avsed-da nedgången av alkoholkonsumtion och alkoholvskador. Vidare bör erinras om att 1955 års vårriksdag har ge- nomfört en avgift för investeringar år 1955 inom rörelse och jordbruk samt i motorfordon. Nämnda avgifter har genom beslut av 1955 års höstriksdag förlängts 'att gälla jämväl investeringar år 1956. Sedermera har 1956 års

höstriksdag beslutat, att den allmänna invester-ingsavg-i—ften -—— inom rörelse och jordbruk -— skall: uttagas också för investeringar under år 1957. I fråga om. motorfordon har 'i sammanhang härmed av riksdagen beslutats en mera permanent beskattning -i form av en omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Vid sidan av de i vedertagen mening gällande indirekta skatterna har — "såsom led i den statliga prisregleringen på jordbrukets område alltsedan början av 1930-talet uttagits särskilda avgifter vid import och vid omsätt- ning inom landet av olika jordbruksprodukter m.m. En kort redogörelse för dessa avgifter lämnas i det följ ande (s. 62).

Tulluppbördens utveckling belyses av diagram 4 (jfr även tabellerna 3 och 4). Uppbörden av tullmedel har under tiden 1913—1955/56 stegrats från 69 milj. kronor till 553 milj. kron-or. I huvudsak har stegringen fortgått i jämn tvakt dock med avbrott för nedgångsperioder, sammanhängande med perioder av minskad import, av vilka de under femårsperioderna 1931/35 (ekonomiska världsdepressionen) och 1941/45 (andra världskriget) klart framträder i diagrammet. Endast i obetydlig män kan den inträdda steg— ringen av tullinkomsterna. tillskrivas höjningar av tullsatserna. Den huvud— sakliga orsaken till ökningen av tullinkomsterna har varit importens kraf- tiga utveckling. Då vår,tulltaxa till större delen upptager specifika tullar, är det främst ökningen av importvolymen, som varit avgörande. Även värde- tullar förekommer i viss utsträckning, för vilkas avkastning jämväl inträdda prisstegringar varit av betydelse.

Hur inkomsterna av övriga indirekta skatter vuxit fram åskådliggöres av diagram 4 (jfr även tabellerna 3 och 4), varav framgår den stora betydelse för statens inkomster, som spritskatterna och automobilskatterna har, 'en betydelse som stegrats i och med de successiva skärpningar, som företagit-s för att skaffa staten inkomster för allmänna ändamål eller för vägarnas upp— rustning. Autom-obilskattemedle'ns stegring torde dock till 'en-del förklaras av bilismens starka frammarsch. Gruppen »övriga förbrukningsskatter» vi- sar även en markerad ökning,.beroende på införandet av nya konsumtions- skatter sam-tidigt med att skattesatserna skärpts för vissa .redan skattlagda varuslag. Påpekas bör, att 1940 års allmänna omsättningsskatt under sitt ,intäktsmässigt sett bästa år (budgetåret 1945/46) gav en statsintäkt av 358 milj. kronor. , '

D. Kommunala skatter

De medel, som kommunerna behöver för att bestrida kostnaderna för den kommunala verksamheten, erhålles —— förutom genom statsbidrag — främst genom skatter och förvärvsinkomster. För kommunernas skatteinkomster svarar till alldeles övervägandedelen den allmänna kommunalskatten, som

Diagram 4. Inkomster av indirekta statliga skatter Jämför tab. 3 och 4

Mkr

$ ' Automobilskatter

3500 - 7 % Tullar . 3 250 _. ! E 1940 års omsättningsskatt l l 3000 ' Ovriga Förbrukningsskotter' ! ' Skolter (tullar) på kaffe och socker | 2 750 - (industrisockerskatt) B Skatter på sprit, vin, öl, tobak, läskedrycker 2 500 2 250 _ i. P 000 i j1750 _ 1 |

21500- |

:1250_

* Accis å silke 1932/33—1949/50, accis å margarin 1933/34—1952/53, tilläggsskatt å bensin och statlig nöjesskatt fr. o. m. 1939/40, varuskatt fr. o. m. 1941/42, trafikskatt 1942/43—1950/51, pappersskatt 1948/49—1949/50, skatt å elektrisk kraft fr. o. m. 1951/52, tillfällig automobilskatt 1951f52, införselavgift och accis å fettvaror fr. o. m. 1953/54, särskild skatt vid tillverkning och import av personbilar, jämför texten.

är en form av direkt beskattning. Dessutom har kommunerna inkomster av nöjesskatt och hundskatt, som båda är indirekta skatter. Medan intäkterna av den kommunala direkta skatten nått en betydande storleksordning ger de kommunala indirekta skatterna däremot en relativt ringa avkastning (år 1954 uppgick kommunernas inkomster av nöjesskatt till ca 25 milj. kronor och av hundskatt till ca 8 milj. kronor).

De kommunala utgifter, som under ett budgetår (sammanfallande med kalender- året) inte kan täckas av statsbidrag eller förvärvsinkomster, får bekostas genom utdebitering av allmän kommunalskatt. Den allmänna kommunalskattens grund- val är dels fastigheter (kommunal fastighetsskatt) och dels inkomster (kommu- nal inkomstskatt). Den kommunala fastighetsskatten är dock numera omlagd, i det att den inarbetats i inkomstbeskattningen. I samband med en av 1953 års riksdag beslutad sänkning av repartitionstalet för fastighetsbeskattningen uttalade sig såväl Kungl. Maj:t som riksdagen principiellt för ett successivt avskaffande av denna beskattningsform. Den kommunala skatten utdebiteras på de skattekronor, som enligt 1928 års kommunalskattelag påförts de till kommunen skattskyldiga vid senaste taxering. Enligt gällande uppbördssystem uppbäres de kommunala och statliga inkomstskatterna m. m. i ett sammanhang genom statsverkets försorg. Kommunerna har till följd härav tillerkänts rätt att av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt, som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskatte- lagen. Reglerna har därvid utformats så, att kommunen under visst är (inkomst- året) erhåller förskott å de kommunalutskylder, som skall slutligt debiteras på grundval av nästföljande års taxering. Den utdebitering, som gäller under in- komståret, fastställes på hösten föregående år på grundval av då senast tillgäng— ligt skatteunderlag, alltså taxeringen det år beslutet fattas. Förskottet till kom- munen beräknas på grundval av inkomstskatteunderlaget vid denna taxering och den för inkomståret beslutade utdebiteringen. Kommun äger av statsverket erhålla debiterad skatt utan avdrag för restantier.

Den fortgående allmänna stegringen av kommunernas skatteunderlag, som beror av ökade penninginkomster och höjda taxeringsvärden, återspeglas i följande tabell (tabell 6) över intäkterna av samtliga direkta skatter till kommuner o. d. (jfr även diagram 5).1

Tab. 6. Inkomster av kommunala direkta skatter

År Milj. kronor År Milj. kronor År Milj. kronor 1913 ...... 125 1935 ...... 452 1946 ...... 1 045 1920 ...... 525 1936 ...... 472 1947 ...... 1 228 1925 ...... 374 1937 ...... 515 1948 ...... 1 494 1926 ...... 346 1938 ...... 568 1949 ...... 2 043 1927 ...... 357 1939 ...... 636 1950 ...... 1 929 1928 ...... 371 1940 ...... 676 1951 ...... 1 981 1929 ...... 437 1941 ...... 776 1952 ...... 2 277 1930 ...... 442 1942 ...... 828 1953 ...... 3 439 1931 ...... 458 1943 ...... 840 1954 ...... 4 074 1932 ...... 478 1944 ...... ' 921 1955 ...... 3611 1933 ...... 500 1945 ...... 996 1956 ...... 73 830 1934 482

1 På grund av avräkning å skattemedel mellan kommunerna och stats- verket är uppgifterna fr. 0. rn. år 1949 ej jlämförliga med föregående års. 2 Beräknat belopp.

o %

% m.,, 3 hägn”. än. mmm,/,... _äxä ”män?/full _éxg ”%li/I&I

[] I

lerna 3 och 4).

Små wu ?!!?!?/1471

Automobllskuner

Diagram 5. Inkomster av di & Kommunala skatter % Direkta statllao skonar Ovriga lndlrakto lkuner

$$;—

=._..._:..:_=.===:=:_=:l

& 1 . l l _; &m 7///////I///////////f/If//A

___-===...— ..:mmm-FEH-EEPEEEEEE- Gamia Ill/l. lill/111.111!!! fll) | SE— =...E=.E::.:........_m._=_......__._ | | fll/llll/ll/lllll/lll/lllllllå ä...—:....E... .:._:=.:::=.:=. .:...=..:.:.:.=.=..::: _fuxå HH _lH I tlf/111111! /////////////////////4 38.80 E_=E:_=..:::=..-i=.::==:= .::-::..:......-::..:...E kl./IllI!)I/l/lll/III/l/l/t/I/f/f/I/l/l/l/l/å x EE-:D.-=..._===—ul======-== ===:==-= $&? mo ?W/IIlläl/l/Å/I/IA/AVIl/I/IIIII/llllur/Illllllll ___-m=..=_=-====

_åx m.— f/l/l/hl/l/l/l/l

55» än? &

Suu—xx _ .. _ . _ _: __ _ . ___:::::___:_ ___:___:__:::::::__::..:—155345 Gata _ _ 4

::::::_____::_:::::_: ::.__:::__:::_:_::::::::_:_____:::::_:5.

553 ll. _ _ _

] Indirektu statliga lkatter

kommunala skatter rekta och indirekta statliga skatter samt av di

..

E. De direkta och indirekta skatternas resp. andelar "av skatteinkomsterna En bild av utvecklingen av intäkterna av direkta och indirekta skatter under en följd av år lämnar här återgivna diagram 5 och 6 (jfr även tabel-

För jämförelsens skull har i diagram 5 även återgivits de

35 rek'ta

( exkl. automobilskatt)

Diagram 6. Direkta statliga skatter och indirekta statliga skatter 1 l l l

Mkr 6000- 5000- 4000- _ Direkta slutliga skatter """ lndirekto statliga skatter (exkl. outomobilskutt) 3000— / I / /'4, l ,I// 2000- ', * l l l 1000' t ———————————————— l 0 1 : '” R 3 & 3 = & ==å===eäsååås==i=3=ss55aäx the isa ääéase Eiååiåäiiiäååsåäeå

kommunala direkta skatternas avkastning under motsvarande är. Där— vid är dock att märka, att uppgifterna rörande de statliga skatterna avser budgetåret 1/7—30/6 under det att uppgifterna rörande de kommunala skatterna avser kalenderår ( jfsr tabell 6, s. 34) .

AV diagram 6 framgår, att statens inkomster av de direkta skatterna, l bortsett från åren omedelbart efter första världskriget, fram t. o. m. budget— l året 1946/47 legat under inkomsterna från de indirekta skatterna. Över- l vikten för inkomsterna av de indirekta skatterna även under tiden för det andra världskriget, då de direkta skatterna undergick en viss skärpning, förklaras givetvis med att även de indirekta skatterna samtidigt höjdes och utvidgades, bl.a. med den allmänna omsättningsskatten. Sedan sistnämnda skatt bortfallit fr. o. m. ingången av år 1947, har inkomsterna från de di- l rekta skatterna i betydande grad överstigit intäkterna av de indirekta skat- terna, en övervikt som alltmer stegrats under de senaste åren.

.Den i diagram 6 gjorda jämförelsen har skett utan hänsyn till utgående allmän kommunalskatt. Denna är av sådan storleksordning att, om hänsyn

Diagram 7. Direkta och indirekta skatter m. m. i vissa länder är 1954

Uppgifterna avser summan av statliga, delstatliga och kommunala skatter. Jämför tab.- 7 '

”A. 100

90.

80-

70-

60.

50—

» 40

30

20

to

. Förenta Neder- Stor Vast- Belglen Danmark Finland Frankrike staterna länderna Norge Sverige britann. tyskland

|: Direkta skatter

Indirekta skatter

skall tagas även till denna, den direkta beskattningens övervikt blir än tydligare.

Vissa uppgifter om skatteinkomsternas fördelning år 1954. på direkta och indirekta skatter i Sverige och vissa främmande länder lämnas i diagram 7 (jfr såsom bilaga fogad tabell 7)1. Uppgifterna avvser summan av statliga, delstatliga och kommunala skatter. Därav framgår, att beträffande de tio angivna länderna endast Finland och Frankrike har de indirekta skatterna såsom huvudsakliga inkomstkällor. I övrigt överväger de direkta skatterna totalt sett. De direkta skatternas övervikt varierar emellertid åtskilligt

1 Källor: Till Organisation of European Economic Cooperation, Paris, lämnade länder- uppgifter, daterade 2. halvåret 1955, samt Förenta Nationerna: Monthly Bulletin of Statistics, febr. 1956.

vid jämförelse de olika länderna emellan. Medan det i Storbritannien råder i stort sett jämvikt mellan inkomsterna av de båda skattefor- merna, 51,8 procent för de direkta skatterna och 48,2 procent för de in- direkta, föreligger en betydande övervikt för de direkta skatterna i Sverige, eller 68,2 procent att jämföras mot 31,8 för de indirekta, samt i Förenta staterna (65,5 resp. 34,5), Nederländerna, (58,8 resp. 41,2) och Belgien (61,8 resp. 38,2). En mellangrupp, där de direkta skatternas övervikt inte är fullt så markerad, representeras av Danmark (56,0 procent för de direkta skatterna och 44,0 procent för de indirekta), Norge (54,7 resp. 45,3) och Västtyskland (55,0 resp. 45,0).

11. 1940 års allmänna omsättningsskatt

A. F örfattningsbestämmelser m. m.

Vid tiden för andra världskrigets utbrott visade det sig nödvändigt att söka täckning för de ökade statsutgifterna genom en skärpning av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Mera betydande intäkter av en ökad indirekt beskattning ansågs därvid endast möjlig att erhålla genom en all- män konsumtionsbeskattning. Skäl av penningpolitisk art ansågs jämväl tala för införandet av en dylik skatt. I en promemoria den 8 mars 1940, utarbetad av professorn Erik Lindahl och landskamreraren Alarik Wigert, föreslogs införandet av en allmän omsättningsskatt å fem procent i detalj— handeln. Promemorian lades till grund för proposition till 1940 års urtima riksdag. Propositionen antogs av riksdagen med några smärre ändringar, och bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1941. Från den 26 maj 1941 infördes för ett begränsat antal varuslag skärpt omsättningsskatt med 20 procent, varjämte en särskild skatt, varuskatt, genomfördes beträffande vissa varor. Omsättningsskatten behölls därefter i stort sett oförändrad un- der dennas giltighetstid. Den femprocentiga skatten avvecklades efter be- slut av 1946 års riksdag med vissa undantag fr.o.m. den 1 januari 1947, medan den skärpta skatten i huvudsak ersattes av en försäljningsskatt fr.o.m. den 1 juli 1948.

Med hänsyn till att den allmänna omsättningsskatten var en ny beskatt- ningsform, som införlivades med vårt skattesystem, samt att kommittén i det följande kommer att hänvisa till eller göra jämförelser med denna skattetyp, har redogörelsen för innebörden av bestämmelserna gjorts rela- tivt utförlig.

Omsättningsskatten konstruerades såsom redan nämnts i princip som en skatt på detaljhandeln, därvid skatteplikten i första hand anknöts till yrkesmässig försäljning av varor från butik eller därmed likartat försälj- ningsställe och från serveringslokaler. För att inte butikshandeln skulle bli

sämre ställd i konkurrenshänseende, kunde emellertid skatteplikten inte.be-. gränsas enbart till nu berörda slag av försäljning utan omfattade yrkes- mässig försäljning av s.k. butikshandelsvaror, även om dessa varor för- såldes på annat sätt än från butik (t. ex. direktinköp från grossist, fabri- kant, postorderfirmor eller kringföringshandel), dock med undantag för det fall, då försäljningen skedde till återförsäljare. Med butikshandelsvaror av- sågs därvid sådana varor, som enligt vedertaget affärsbruk såldes från bu- tik. Vissa betydelsefulla butikshandelsvaror undantogs dock från skatte— plikt; för dessa undantag redogöres närmare i det följande. Å andra sidan förelåg skatteplikt även för några speciella varor, som inte var att hänföra till butikshandelsvaror. Skatteplikten omfattade även uttag av varor från rörelse, där uttaget skedde för ändamål, som inte ägde samband med rö- relsen. Slutligen förelåg skatteplikt för vissa slag av arbetsprestationer, ävensom vid yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga varor samt vid import av dylika varor, därest importen företogs av annan än återförsäljare. Ex- porten var skattefri.

1. Varuurvalet. För skattepliktens bestämmande kom skillnaden mellan butikshandelsvaror och andra varor att få en avgörande betydelse. Då det inte var möjligt att i författningen uppdraga några fullständiga och otve- tydiga gränser i detta avseende, hade lagstiftaren sökt åskådliggöra inne— börden av begreppet genom en mera allmänt hållen beskrivning samt genom att ange exempel. En för hela riket gemensam nämnd för omsättningsskattefrågor, den centrala omsättningsskattenämnden, hade befogenhet att meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor i beskattningshänseende skulle hänföras till butikshandelsvaror eller ej. Denna anordning ansågs ägnad att i möjligaste mån garantera en enhetlig rättsutveckling på området. Undantagna butikshandelsvaror. Från skatteplikt undantogs vissa vikti— gare varor. Dessa undantag var huvudsakligen motiverade av andra än skat- tetekniska skäl. De undantagna varorna kan indelas i följande huvud— grupper.

a) Vissa viktigare livsmedel, nämligen mjölk, grädde, smör och margarin, ägg, potatis samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd.

b) Bränslen, såväl fasta som flytande.

c) Råvaror för jordbrukets behov, t. ex. spannmål, fröer, foder- och gödsel- medel.

(1) Vissa byggnadsmaterial, såsom cement och kalk, takpapp, tjära, asfalt och vissa isoleringsmaterial (övriga byggnadsmaterial var i huvudsak skattefria såsom icke—butikshandelsvaror) .

e) Speciella undantag, t. ex. rusdrycker, tobak, tidningar och tidskrifter, vissa apoteksvaror samt vissa fiskredskap.

Omsättningsskatt uttogs jämväl vid försäljning av varor, som inte var att hänföra till butikshandelsvaror, men som var avsedda för någons per-

sonliga bruk och bekvämlighet eller eljest ämnade att utgöra någons per- sonliga lösegendom. Som exempel härå nämndes ridhästar och lustjakter.

Det må anmärkas, att tillgångar som inte utgjordes av varor varmed för- stods materiella ting av lös egendoms natur _— inte inbegreps under skatteplikten. Begränsningen av skatteplikten till varor innebar bl. a., att försäljning av fast egendom inte var underkastad skatteplikt ej heller tillhandahållande av elkraft, gas m. m. eller överlåtelse av rättigheter av olika slag (värdepapper o. d.).

2. Gränsdragning med hänsyn till yrkesmässighet m. m. En förutsättning för skattepliktens inträde var att försäljningen kunde betraktas såsom yr- kesmässig; icke-yrkesmässiga transaktioner var således skattefria.

Såsom exempel på dylika icke-yrkesmässiga transaktioner angavs i författningen avyttring av någons personliga lösegendom eller dödsbos tillgångar samt reali- sation av tillgångar, som anskaffats för stadigvarande bruk i rörelse. Försäljning av varor på auktion behandlades olika allt efter som auktionen skulle anses yrkesmässig eller ej. Om auktionen ordnades av en privatperson eller dennes döds- bo för avyttring av personlig lösegendom, ansågs auktionen inte yrkesmässig och skulle således vara fri från skatt. Ombesörjdes auktionen däremot av en antikvi- tetsfirma eller liknande företagare, vilken såsom kommissionär mottog varor till försäljning från olika håll och som jämväl annorledes än å auktion drev handel med sådana varor, blev försäljningen underkastad skatteplikt. Skatteplikt inträdde även i det fall, att en rörelseidkares konkursbo bortauktionerade ett i boet in- gående varulager. Beträffande yrkesmässigheten i samband med serveringsrörelse lämnas en redogörelse i det följande.

Ehuru i och för sig yrkesmässig undantogs av praktiska skäl från be- skattning försäljning, som i ringa omfattning skedde från lantbrukare, trädgårdsodlare och fiskare. Skatt utgick dock även i dessa fall, om för— säljningen ägde rum från butik e. d. '

3. Försäljning till återförsäljare. Då butikshandelsvaror såldes till åter- försäljare på annat sätt än genom butikshandel utgick inte omsättnings- skatt. Även butiksförsäljning till återförsäljare kunde dock bli skattefri, om denna försäljning i bokföringen hölls klart åtskild från övrig försälj— ning. Som återförsäljare ansågs endast den, vilken bedrev återförsäljningen yrkesmässigt. I dessa fall utgick skatten i stället, när återförsäljaren i sin tur sålde varorna vidare till någon som inte var återförsäljare. Med återförsäljare likställdes producent, som-köpte eller eljest skaffade varor för bearbetning eller förbrukning i rörelse. Likställigheten gällde dock endast den, som var producent av varor i den mening förordningen fattade detta begrepp. En byggmästare, som på entreprenad verkställde ett hus- bygge, var exempelvis inte en producent i den angivna bemärkelsen utan betraktades som konsument av det material han köpte för ändamålet. Le— verans av butikshandelsvaror till en byggmästare _ och som regel även till en underentreprenör till honom _ belades således med omsättnings- skatt. Ej heller jordbrukare ansågs som producent i omsättningsskatteför- ordningens bemärkelse, eftersom han inte var rörelseidkare. De viktigaste

råvarorna för jordbruket var dock, som nämnts, i särskild ordning undan- tagna från skatteplikt.

Genom beslut av 1945 års riksdag vidtogs den ändringen av återförsäljarbe- greppets utformning att även sådana hantverkare m. fl., som huvudsakligen syss- lade med reparationer av varor, vid anskaffande av material blev likställda med återförsäljare. Därjämte infördes skattefrihet företagare emellan beträffande s. k. bortlämningsarbeten, dvs. om en företagare uppdrog åt en annan att utföra vissa arbetsmoment. I dessa fall hade före lagändringen skatt uttagits, vilken därefter fick avdragas, då den som fått erlägga skatten i sin tur redovisade skatt å sin omsättning.

Försäljningen av butikshandelsvaror belades med skatt i alla de fall, då köparen även om han i övrigt var återförsäljare eller med återförsäljare likställd producent _ vid inköp av sådan vara var konsument, t. ex. grossist- eller fabriksföretags inköp av kontorsutensilier.

Därest i vissa fall rörelseidkare för återförsäljning eller såsom material köpt varor under sådana förhållanden, att skatt uttagits vid köpet, ägde rörel-seidkaren rätt att vid beräkning av sin skattepliktiga omsättning göra avdrag för sålunda redan beskattat inköp.

4. Försäljning i restaurangrörelse m. m. Omsättningsskatt uttogs vid yr- kesmässig försäljning av varor i restaurang-, pensionau -, kafé- och kondi- torirörelse. För att nu avsedd rörelse skulle föreligga förutsattes, att rö- relsen huvudsakligen avsåg tillhandahållande av varor till förtäring på stället och att rörelsen bedrevs i lokal eller inom område, där bord och sitt- platser ordnats för kundernas bekvämlighet. Till nu angivna slag av rö- relse räknades även mindre, tillfälliga serveringar av läskedrycker, kaffe o.d. under förutsättning att försäljningen skedde yrkesmässigt. Yrkesmäs- sig serveringsrörelse förelåg inte, om ett företag med annat ändamål än restaurangdrift höll kost åt egen personal. I dylikt fall skulle därför i stället utgå skatt vid köp av skattepliktiga livsmedel. Om däremot verksamheten överlåtits på entreprenad åt annan, blev fråga om en av denne bedriven yrkesmässig serveringsrörelse.

Vid uttag av varor från restaurangrörelse och liknande förelåg till en början obegränsad skatteplikt. Detta medförde att kost till innehavare, serveringsper- sonal och även annan anställd personal (t. ex. egentlig hotellpersonal) beskatta- des till fulla värdet, inkl. värdet av i och för sig skattefria livsmedel samt tillag— ningskostnader. Genom beslut av 1943 års riksdag ändrades denna bestämmelse dock därhän, att omsättningsskatt inte skulle erläggas vid uttag från dylik rörelse av sådana livsmedel, för vilka frihet från omsättningsskatt var föreskriven vid försäljning eller uttag från rörelse i allmänhet. Genom denna ändring blev även tillagningskostnaderna för kost till personal m. fl. undantagna från beskattning. Dessa rörelseidkare kom därigenom vad gällde beskattningen av kost åt personal i samma ställning som andra rörelseidkare. Vid beskattningen av uttagen av skatte- pliktiga livsmedel tillämpades vissa schabloner.

Vid 5. k. helpension måste uppdelning ske efter någon skälig grund, eme- dan ersättningen för kost var skattepliktig men inte ersättningen för bostad.

—— Inom kafé- och konditorirörelsen var försäljningen av—bröd över disk i regel skattefri, medan serveringen av bröd var skattepliktig.

5. Arbetsprestationer. Som allmänna förutsättningar för skatteplikt vid arbetsprestationer gällde dels att arbetet avsåg ändrings-, förbättrings-, un- derhålls- eller rengöringsarbete eller ock arbetsbeting (förfärdigande av vara, vartill beställaren höll materialet), dels att arbetet hänförde sig till skattepliktiga varor, dels att arbetet yrkesmässigt verkställdes av företagare med fast driftställe. Frihet från skatt förelåg sålunda för arbete, som ut- fördes i kundens hem av person utan fast driftställe, t.ex. en hemsöm— merska. Om en företagare hade fast driftställe, förelåg skatteplikt vare sig arbetet utfördes å driftstället eller annorstädes. Reparations- och dylika arbeten å varor, beträffande vilka skärpt omsättningsskatt utgick, träffades -— efter lagändring 1941 — endast av omsättningsskatt efter fem procent. Utanför området för skatteplikt beträffande arbetsprestationer låg arbete å fast egendom samt bostadsnyttjande, transporttjänster, nöjesindustri, tjänster på sjukvårdens och hygienens område, arbetshjälp i hemmet, tj äns— ter inom bank— och försäkringsverksamhet, advokatrörelse och förmedlings— verksamhet m.m.

6. Uthyrning av varor. Vid yrkesmässig uthyrning av skattepliktiga varor utgick skatt för hyresbeloppet. I form av >>hyreskontrakt>> träffat avtal rö- rande varor med uttrycklig eller underförstådd bestämmelse, att hyresman— nen efter erläggande av de överenskomna hyreslikviderna skulle bli ägare till de förhyrda varorna, ansågs inte falla under denna bestämmelse utan skulle såsom avbetalningsköp behandlas enligt reglerna för försäljning. —— Till skattepliktig uthyrning hänfördes vid tillämpningen inte fall, då varan kvarblev i uthyrarens besittning, t. ex. uthyrning av mangel, ej heller exem- pelvis uthyrning av bil, då förare medföljde, eller av jordbruksmaskiner, då personal för handhavandet medföljde.

7. Import och export. Vid import av utomlands inköpta skattepliktiga varor förelåg skatteplikt, dock ej där importen företogs av återförsäljare. Skatteplikt inträdde således endast vid import, som företogs av privata för- brukare. Vid import ålåg det tullverket att till länsstyrelsen i det län, där importören var bosatt, sända en kontrolluppgift angående den importerade varan, varefter skatten debiterades och uttogs av länsstyrelsen. Import av flyttsaker samt av sådana varor, som resande medförde utan förtullning, beskattades inte, ej heller utländska diplomaters import. Såsom redan nämnts var all export enligt uttryckligt stadgande fri från omsättningsskatt. Om en privatperson köpte en skattepliktig vara och själv exporterade denna, blev dock givetvis varan beskattad vid köpet, medan ! däremot skattefrihet förelåg om exporten ombesörjdes av säljaren. Skepps- fournering jämställdes i vissa fall med export.

8. Omsättningsskattens beräkning. Skatten utgick med fem procent av den skattepliktiga omsättningen. För vissa varor utgick dock skatten med

20 procent (guuldsmedxsva'ror m. fl., jfr s. 46). I förordningen förutsattes, att den skattskyldige uttog skatten genom att inkalkylera den i varupri- serna. Skatten var således osynlig. Något hinder förelåg dock inte för den, som så önskade, att för varje särskild transaktion uttaga skatten synlig, å nota c. d. Så var som regel fallet inom bokhandeln, där tillägg å de priser som åsatts böckerna skedde med 5,3 procent. Även inom andra branscher var, särskilt då fakturering skedde, inte ovanligt att skatten debiterades för sig. Dylika debiteringar var i och för sig inte avgörande för inlevereringen av skatten till statsverket, utan skatten skulle beräknas och inlevereras på grundval av den totala skattepliktiga omsättningen, vilken innefattade även den beräknade skatten.

Den skattepliktiga omsättningen beräknades för varje kalendermånad och skatten inlevererades senast den tjugonde i påföljande månad. Redo- visningen avsåg i princip vad som kontant influtit under månaden. Kund- förluster och returer av varor samt rabatter och bonus av olika slag kom därvid att avdragas, antingen automatiskt eller —— vid direkt utbetalade rabatter och bonus genom avdrag vid inlevereringen. Betalning medelst väXel ansåg-s som kontant betalning, då växeln diskonterades, med rätt till efterföljande reglering om växeln ej inlöstes. Om i stället för kontanter läm— nades likvid i form av varor eller tjänster medtogs dessas värde i omsätt- ningen. Vid avbetalningsköp inräknades även särskilda avbetalningstillägg. Särskilt debiterade fraktkostnader fick avdragas. Till kontant influtna be- lopp lades även värdet av uttag av varor ur rörelsen, i första hand privata uttag men jämväl i vissa fall uttag för annan gren av rörelsen.

Ehuru kontantprincipen allmänt sett var fördelaktig för rörelsidkarna, kunde det dock i vissa fall vara enklare att redovisa skatten med ledning av fakturering- en. Ett dylikt förfarande kom att i viss utsträckning tillämpas redan från omsätt- ningsskattens början. Förfarandet lagfästes genom författningsändring 1943, var- vid dock förutsattes att länsstyrelsen lämnade medgivande till detta förfarings- sätt. För rabatter, konstaterade kundförluster, returer av varor etc. fick i dylikt fall avdrag verkställas, så att resultatet på längre sikt blev detsamma som vid kontantmässig redovisning. Uppskattningsvis torde högst tio procent av de skatt- skyldiga ha begagnat sig av denna metod, huvudsakligen sådana blandade detalj— och grosshandelsföretag, vilkas försäljning till största delen skedde till återför- säljare.

Beträffande detaljhandelsföretag, som sålde såväl skattepliktiga som skattefria varor, kom även att tillämpas ett system för särskiljandet mellan dessa varugrup- per, som medförde att kontantprincipen i viss mån frångicks. Det visade sig nämligen i praktiken nästan ogörligt inom ett flertal branscher _— särskilt livs- medelshandeln att direkt vid försäljningen skilja mellan de båda varugrup- perna. Man måste därför tillämpa en indirekt metod, så att uppdelningen skedde på grundval av företagets inköp. Därvid bokfördes inköpen av skattefria varor för sig, i allmänhet i en särskild bok (»undantagsboken») med kolumner för olika slag av skattefria varor. Vid månadens slut nedsummerades dessa inköp, varefter omräkning för varje varuslag skedde till utförsäljningspris. Summan härav av— drogs för varje månad från den totala omsättningen. Vid sista månadsredovis-

ningen för året kunde vissa justeringar verkställas för förändringar i lagrets stor- lek under året, för utestående fordringar och för svinn. Metodens användning inom livsmedelshandeln underlättades av att lagerhållningen var relativt ringa i förhållande till omsättningen samt med hänsyn till att utförsäljningspriserna för skattefria varor var praktiskt taget exakt kända på förhand. Metoden med indirekt redovisning kunde även tillämpas på annat sätt. Inom exempelvis mjölk- affärer, brödbutiker och tobaksaffärer, där den skattefria försäljningen helt domi- nerade, förfar man sålunda, att man i stället förtecknade de skattepliktiga varu- inköpen och omräknade dessa till utförsäljningspris, varå sedan skatten redo- visades. Den indirekta metoden lagfästes genom förenämnda författningsändring 1943.

Därest en rörelseidkares skattepliktiga omsättning kunde antagas inte överstiga 3 000 kronor per år, ägde länsstyrelsen medgiva, att i stället för redovisning månadsvis fick avlämnas en redovisning avseende hela året.

Skatten inbetalades till länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var bosatt (och där han således taxerades till statlig inkomstskatt), oavsett var rörelsen bedrevs. Beträffande handels- och kommanditbolag redovisade varje delägare för sin andel. Skatten inbetalades å länsstyrelsens postgiro- konto. Om skattskyldig försummade att inbetala å deklarationsuppgift an- givet skattebelopp, skulle detta indrivas, varvid indrivningsavgift utgick såsom för andra skatter.

9. Taxering till omsättningsskatt, besvär m.m. Vid inbetalningskorten till postverket var såsom bilaga fästad en särskild deklaration. Denna av- skildes av postverket och överlämnades till länsstyrelsen. I vissa fall före- drog de skattskyldiga att själva avskilja deklarationen och insända den se- parat. Deklarationen underkastades av länsstyrelsen en förberedande granskning. Felaktigheter, som därvid upptäcktes, meddelades den skatt- skyldige med åläggande i förekommande fall att verkställa tilläggsinbetal— ning. Om deklaration inte inkom skedde anmaning eller vitesföreläggande, varjämte läns-styrelsen kunde debitera ett skönsmässigt beräknat skatte- belopp. Därjämte skedde kontroll genom granskning av räkenskaper m. 111. De åtgärder av olika slag, som vidtogs under löpande år, var i viss mån preliminära. Först under påföljande år fastställdes skatten definitivt, vilket skulle ske snarast möjligt därefter och — med visst undantag före årets utgång. Därefter kunde ytterligare skatt uttagas endast genom särskilt be- slut om eftertaxering, därest nya omständigheter framkommit. Vid det år- liga fastställandet av taxeringarna skedde som regel en jämförelse med den skattskyldiges inkomstdeklaration. Denna jämförelse med inkomstbeskatt- ningen hade sin betydelse inte bara för beräkningen av omsättningens stor- lek i vissa fall utan även för kontroll av att alla omsättningsskatteskyldiga kommit att medtagas vid beskattningen. Register fördes över de skattskyl- diga och dessa register hölls aktuella även genom att man följde ändringar i firmaregister m.m. Denna registrering var huvudsakligen av intern natur och sålunda inte formellt avgörande för frågan om skattskyldighet eller

vederbörandes ställning som återförsäljare. Det må anmärkas att under de två första åren av skattens giltighetstid taxering till omsättningsskatt verkställdes inte av länsstyrelserna utan av taxerings- och prövningsnämnd, ehuru även under denna tid det egentliga utredningsarbetet handhades av länsstyrelsen.

[ Besvär över länsstyrelsens beslut angående taxering till omsättningsskatt ; fick anföras hos kammarrätten och regeringsrätten.

Då synnerliga skäl därtill förefanns ägde Kungl. Maj:t medgiva befrielse från eller återbäring av omsättningsskatt. Denna bestämmelse, som till- kom vid riksdagsbehandlingen, syns ha tillämpats för en del ursäktliga fall av underlåtenhet att uttaga och redovisa skatt liksom även i några fall av särskilt ömmande natur.

10. Den centrala omsättningsskattenämnden. Den för hela riket gemen- samma nämnden i omsättningsskattefrågor, den centrala omsättningsskat- tenämnden, bestod av ordförande och fyra ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t (en domstols- och en förvaltningsjurist, två representanter för nä— ringslivet Köpmannaförbundet och Kooperativa förbundet — samt en distributionsekonomisk expert). Såsom nämndens huvuduppgift framstod att, efter hemställan från skattskyldig eller när anledning därtill eljest upp- kom, meddela bindande förklaring beträffande frågan, huruvida viss vara eller visst slag av varor skulle i beskattningshänseende hänföras till butiks- handelsvaror eller ej, samt beträffande frågan, huruvida viss vara skulle hänföras till något av de varuslag, vilka på grund av särskilda bestämmelser skulle vara undantagna från skatteplikt. Vidare ålåg det nämnden för- utom att till Kungl. Maj:t avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämp- ning av förordningen att efter framställning från kammarrätten eller länsstyrelse avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till allmän omsätt— ningsskatt. Med hänsyn till att nämnden erhöll en mängd förfrågningar även rörande andra spörsmål än nu nämnda fann sig nämnden böra uttala sin uppfattning rörande omsättningsskatteförordningens tolkning i vissa frågor av mera principiell natur samt att besvara jämväl av skattskyldiga framställda frågor rörande förordningens tillämpning i särskilda fall. För samordnande av omsättningsskattekontrollen hade nämnden en på heltid anställd tjänsteman, centralkonsulent, varjämte hos nämnden tjänstgjorde en sekreterare. —— Nämnden utgav bl.a. ett stort antal branschlistor, vilka till större delen tillsammans med anvisningar av olika slag samt vik— tigare svar å förfrågningar i övrigt _ intogs i publikationen »Från centrala omsättningsskattenämndens verksamhet» (del I och II). 11. Skärpt omsättningsskatt. En utbyggnad av den allmänna omsätt— ningsskatten med en strängare beskattning av mera umbärliga och lyxhe- tonade varor förutsattes redan då omsättningsskatten beslutades vid 1940 års urtima riksdag. Denna strängare beskattning kom till stånd efter beslut av 1941 års riksdag och var uppdelad på två skatteformer, nämligen dels

"en hos tillverkaren utgående skatt beträffande vissa varör, varuskatt (se härom närmare 5. 58), och dels en slkärpt oinsättningssk—att'i' fråga om vissa andra varor, som företrädesvis såldes i specialaffärer.

Den skärpta omsättningsskatten utgick, i stället för med fem procent, med 20 procent beträffande de varor, som fanns upptagna i en vid förord- ningen i ämnet fogad förteckning. I övrigt tillämpades föreskrifterna i för- ordningen om allmän omsättningsskatt jämväl å den skärpta Omsättnings- skatten. De varuslag, som var underkastade skärpt omsättningsskatt, ut- gjordes av följande.

1) Guldsmedsartiklar, pärlor o.d. » 2) Badiogrammofoner, andra grammofoner samt grammofonskivor.

3) Kikare och vissa kameror. 4) Äkta mattor och vissa slag av andra mattor. 5) Vissa skinn- och lädervaror, såsom pälsvaror, skodon av lackskinn m.fl. material, väskor o.d. av läder m. 111.

Då en tillfredsställande kontroll visade sig svår att anordna beträffande den skärpta omsättningsskatten å pälsvaror, upphävdes genom beslut av 1943 års riksdag den skärpta omsättningsskatten å pälsverk samtidigt som en särskild förordning om skatt å beredning av skinn utfärdades. En när- mare redogörelse för denna päl-svarus-katt lämnas i det följande (5. 59).

Den skärpta omsättningsskatten upphävdes fr.o.m. den 1 juli 1948, då den i huvudsak ersattes av en försäljningsskatt (rörande denna se s. 59).

12. Omsättningsskattens avkastning och kontrollkostnader. Den allmän— na omsättningsskatten inbetalades, såsom redan nämnts, i regel successivt under året månadsvis för den skattepliktiga omsättningen under närmast föregående kalendermånad. Influtet belopp av allmän omsättningsskatt (inkl. skärpt skatt) månads- vis under tiden januari 1940—juni 1947 framgår av tabell 8. Därvid bör erinras, att skatten ,med vissa undantag avvecklades den 1 januari 1947.

Tab. 8. Omsättningsskattens avkastning (milj. kronor)

Månad 1940/41 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47

Juli ............... 17,61 22,99 26,60 27,24 28,96 35,18 Augusti ......... 19,0 1 21,65 23,35 24,36 25,04 32,5 7 September ...... 19,22 21,35 22,62 25,62 26,40 32,91 Oktober ......... 20,31 23,1 7 25,05 27,74 28,92 34,33 November ...... —- 22,63 26,7 5 27,13 28,85 30,31 36,95 December ...... —— 21,79 25,31 26,4 7 27,55 29,39 34,69 Januari ......... 0,00 30,00 32,84 35,93 37,45 40,02 40,03 Februari . 20,80 22,9 5 23,12 27,5 4 30,21 17,78 Mars ............ . 17,90 20,64 22,30 23,7 7 26,7 1 8,80 April ............ 18,02 21,76 22,99 27,30 28,32 10,53 Maj ..... .. 21,31 24,68 23,98 25,16 31,97 4,49 Jum 21,83 25,05 26,38 26,64 31,43 3,96 250,43 289,14 305,92 329,2 2 357,68 292,2 2

I dessa belopp ingår skärpt skatt med i genomsnitt ca 10 milj. kronor för år (= 15 procent utöver allmänna 5 procent). Under de 18 månader, då den skärpta skatten kvarstod efter den 1 januari 1947, inbringade denna skatt 29, 3 milj. kronor (: 20 procent skatt).

Tabell 8 visar, att skattekurvan under förordningens första giltighetstid företer en olikhet i förloppet i jämförelse med kurvorna för de följande åren. De sär— skilda omständigheter, som föranledde denna utveckling, sammanhängde väsent- ligen med förhållandena vid förordningens ikraftträdande; bl. a. torde en kon- centration av inköpen ha ägt rum före skattens införande. De följande årens ut— veckling företer däremot ett synnerligen likartat förlopp med stigande inkomster under höstmånaderna, ett utpräglat maximum under januari månad, avseende vä- sentligen försäljningen under julmånaderna, ett minimum under mars månad samt en svag stegring till budgetårets slut. Att den under år 1945 inträdda steg- ringen från mars till april framstår högre än under motsvarande månader tidi- gare'år, torde sammanhänga bl. a. med att giltighetstiden för de ransoneringskort å textilvaror, som utlöpte i december månad 1944, förlängdes t. o. 111. mars månad 1945.

Den influtna omsättningsskatten steg successivt för varje budgetår, nämligen med 15,5 procent under budgetåret 1942/43, 5,8 procent under budgetåret 1943/44, 7,6 procent under budgetåret 1944/45 och 8,6 procent under budgetåret 1945/46. Under senare halvåret 1946 låg uppbörden av omsättningsskatten 22,3 procent över motsvarande upphörd under senare halvåret 1945. Uppbörden under januari 1947, vilken väsentligen motsvarar försäljningen under december 1946, stannade emellertid vid ungefär samma siffra som uppbörden under januari 1946, tro- ligen beroende på köpmotstånd med hänsyn till att skatten skulle avskaffas från den 1 januari 1947. Under sista halvåret (omsättningen juli—december 1946) avkastade skatten 211,28 milj. kronor. De förändringar i beskattningen, som beslu- tades sedan ingången av budgetåret 1941/42, var av ringa betydelse för skattens avkastning.

Antalet skattskyldiga uppgick under år 1946 till ca 167 000 inkl. privata importörer. Dessa senare torde få uppskattas till åtminstone 7 000, varför således återstod ca 160 000 skattskyldiga näringsidkare. Av dessa var ca 14 000 aktiebolag och föreningar.

Beträffande kontrollorganisationen och kostnaderna härför må nämnas, att mot slutet av omsättningsskattens tid fanns, förutom den centrala om- sättningsskattenämnden, en föreståndare vid 17 av länsstyrelserna samt 101 kontrollanter jämte kvinnlig biträdespersonal. Kostnaderna för upphörd och kontroll uppgick vid denna tid till omkring 1,5 milj. kronor eller så- ledes till 0,4 procent av skatteintäkterna.

B. Erfarenheter från omsättningsskattens tillämpning *

Svårigheterna vid gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria varor m.m. torde få belysas av följande exemplifiering, därvid även kon- trollsvårigheter sammanhängande bl.a. med varuurvalet något beröres.

1 Redogörelsen under detta avsnitt bygger i huvudsak på upplysningar av kommitténs expert, taxeringsintendenten Åkesson, vilken var centrala omsättningsskattenämndens centralkonsulent.

a) Byggnadsbranschen. Av järnvaror beskattades spik, skruv och byggnads- beslag, medan däremot balkar och annat grövre järn var fria från skatt. Skatte- plikt förelåg vidare för spisar, kylskåp, badrumsutrustning såsom speglar och skåp samt färdiga diskbänkar, men undantag gjordes för värmepannor och rör- system, badkar, plåt, takrännor och andra plåtarbeten. Vad gällde trävaror ut- togs skatt för smärre hyllor och fristående skåp men ej för byggnadssnickerier i allmänhet eller för obearbetat trä. Av övriga varor beskattades glas (även i får- diga fönster), målarfärg och tapeter, armatur, elektriska ledningar o. d., under det att skatt inte uttogs för takpapp, kakel och andra plattor, tegel, cement, grus, sten, betong o. d.

Ojämnheter i beskattningen uppkom då fråga var om sammansatta varor. Så var t. ex. dörrar och fönster med beslag helt fria från skatt, även då beslagen endast paketerats samman med den färdiga trävaran, varigenom fabrikstillverk- ningen gynnades. Vid köksinredningar åter blev fabrikstillverkningen missgyn- nad vid jämförelse med tillverkning på byggnadsplatsen. På kombinerade spisar och värmepannor uttogs skatt efter uppdelning i en skattefri och en skattepliktig del, där så kunde ske, eljest å hela kombinationen. Reparationsarbeten å bygg— nader var i allmänhet fria från skatt, men ibland ingick i reparationen försälj- ning av skattepliktigt material (t. ex. utbyte av spis, kylskåp m. 111.).

De redovisningstekniska svårigheterna var inom denna bransch betydande och berodde huvudsakligen på de besvärliga gränsdragningsproblemen.

b) Maskinbranschen. Större maskiner, som i allmänhet inte såldes i detalj- handeln, var skattefria, sålunda praktiskt taget alla maskiner för industrien (järn- verk och mekaniska industrien, cellulosa-, pappers- och textilindustrien, kraft- verk etc.). För jordbrukets del undantogs tröskor och skördetröskor, Spannmåls- torkar m. m., medan däremot självbindare, traktorer och mindre maskiner var skattepliktiga. Reservdelar var stundom skattepliktiga även om de tillhörde skat- tefria maskiner.

Praktiska svårigheter vid gränsdragningen uppkom inom vissa områden, bl. a. för gräv- och lastningsmaskiner, truckar och kranar. Här drogs gränsen mellan skatteplikt och -frihet på det sätt, att undantag från skatt gjordes för vad som gick på skenor (skattefrihet förelåg för lokomotiv och järnvägsvagnar).

De redovisnings- och kontrolltekniska svårigheterna fanns även inom här an- givna bransch, men dessa var ej så markerade som för byggnadsbranschens ma- terial.

0) Övriga branscher. Betydande svårigheter förelåg att dra en gräns beträf- fande skattskyldigheten för pappersvaror och trycksaker, delvis beroende på att vissa slag av papper och trycksaker undantagits såsom inte förekommande i de- taljhandeln. _— Gränsdragningen mellan båtar för personligt bruk (rodd- och se— gelbåtar, lustjakter), som var skattepliktiga, och skattefria bruksbåtar blev ytterst besvärlig. Beskattningen av ridhästar torde få sägas ha stannat på papperet.

Skattefria butikshandelsvaror. De skattefria butikshandelsvarorna komplicerade förhållandena inom vissa branscher.

a) Livsmedel. Skattefriheten för vissa livsmedel (mjölk, grädde, smör, marga- rin, ägg, potatis, de flesta slag av mjöl, gryn och bröd, dock ej vid servering) motiverades dels av sociala skäl, dels av att jordbrukare inte kunde beskattas för egen konsumtion eller för direkt försäljning. Redovisningen av skatten för livsmedelshandeln skedde i allmänhet så att en

inköpsbok fördes, däri de skattefria inköpen antecknades för sig i en eller flera kolumner, varefter vid månadens slut tillägg skedde för beräknad vinst och det sålunda erhållna beloppet avdrogs såsom skattefri försäljning (för mjölkaffärer omvänt). Vid årets slut kunde justering ske med hänsyn till inneliggande lager (blankett härför fanns, men enär lagret av de fria livsmedlen omsattes hastigt med ringa lagerhållning, brydde man sig ofta inte om årsjustering). Vissa avdrag för svinn fick förekomma.

Det merarbete, som systemet föranledde för handeln, var säkerligen inte obe- [ tydligt. Som biprodukt framkom en viss affärsstatistik, som torde ha höjt intresset ) för bokföringen hos handlandena. över huvud taget tog räkenskapsförandet ett ' stort steg framåt, då nya och förbättrade bokföringssystem utarbetades och in- troducerades genom köpmannainstitut, branschorganisationer, bokföringsbyråer, bokförlag och skattemyndigheterna.

För kontroll utarbetades av skattemyndigheterna statistik över normal fördel- ning å skattepliktig och skattefri försäljning inom vissa typer av livsmedels- affärer (jämväl bruttovinststatistik).

Bagerier med egen tillverkning av både skattefritt och skattepliktigt bröd samt med direktförsäljning fick föra tillverkningsjournaler med uppdelning av varorna. Självfallet var denna verksamhet svårkontrollerad, liksom även försälj- ning av bröd över disk i konditorier och kaféer, vilken var skattefri, medan där- emot servering av bröd till kaffe etc. var skattepliktig.

b) I annan ordning beskattade varor. Härmed avsågs tobaksvaror samt för förtäring avsedda rusdrycker. Tobakshandeln redovisade till en början med skilda kassor för skattefri och skattepliktig försäljning. Genom myndigheternas försorg utarbetades senare i samråd med Tobakshandlarnas riksförbund ett bok- föringssystem med indirekt redovisning av den skattepliktiga försäljningen (ameri- kansk kolumnjournal, alltjämt allmän i branschen). Efter denna omläggning , syns redovisningen ha fungerat tillfredsställande. Undantaget för rusdryc- ' ker berörde endast sprit- och vinrestauranger, som i regel redan hade en nog- grann bokföring. Anmärkas må, att undantag inte gjordes för andra särskilt be- skattade varor än de nu nämnda. Sålunda utgick omsättningsskatt för öl, läske- drycker, sötvaror och för pälsverk, då dessa överfördes från 20-procentig omsätt- x ningsskatt till beredningsskatt.

c) Övriga undantagna butikshandelsvaror. Uppräkningen omfattade ursprung- ligen spannmål, fröer, foder- och gödselvaror, cement och kalk, fasta bränslen, bränn-, lys- och smörjoljor, vissa fiskredskap, inhemska tidningar och tidskrifter med minst fyra nummer per år. Senare tillkom betningsmedel, AIV-vätska, bakte- riekulturer, saltsten, hösalt, karbid, impregnerad byggnadspapp, tjära, tjärolja. asfalt, reveteringsväv m. m., ävensom vissa apoteksvaror.

I några fall förekom här gränsproblem, exempelvis beträffande fodermedel (restaurang- och slaktavfall), fröer (vissa kryddor m. m.), oljor (hänvisning till tullstatistiskt nummer, i praktiken svårbedömbart), tidningar och tidskrifter (hän- visning till postens tidningstaxa, även antikvariska tidskriftserier var fria), salt (viss grovlek).

Särskilda spörsmål

a) Export. För vissa företagare, såsom skeppsfournerare, medförde skattesyste- met särskilda svårigheter. Fartyg i utrikesfart fick inköpa förnödenheter fritt från skatt, men reglerna härför var ganska svårtillämpade. I övrigt vållade den egentliga exporten ej så stora besvärligheter, då den i regel låg något led till- baka i distributionen.

b) Import. Skatt uttogs endast å privatimport, som dock under kriget nästan var obefintlig. Senare förekom en viss import av bilar m. m. Skatt uttogs ej för flyttsaker. Vid import fick importören lämna förbindelse, att han var återför— säljare, eljest sändes ett kontrollmeddelande till länsstyrelsen. Skatt uttogs alltså inte genom tullmyndigheten, utan skatten fick uttagas i efterhand.

c) Differentierade skattesatser. Den skärpta 20-procentiga omsättningsskatten, >>lyxskatten», medförde ur kontrollsynpunkt svårigheter vid tillämpningen. Efter kriget importerades stora kvantiteter äkta mattor, som såldes på hotellrum, på auktioner och på andra svårkontrollerbara sätt. Lädervaror tillverkades av vissa portföljmakare, som sålde under hand, särskilt sedan råvarutillgången ökat. För begagnade »lyxvaror» torde i praktiken knappast någon skärpt skatt ha redovi- sats. Av influtna belopp genomsnittligt ca 10 milj. kronor för år _— torde ungefär hälften ha belöpt å guld- och silvervaror.

De svårigheter, som visade sig uppkomma vid tillämpningen av den all- männa omsättningsskatten, berörde såsom av den nu lämnade redogö- relsen torde framgå — huvudsakligast kontrollen samt gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria varor. Några större svårigheter vad avsåg urvalet av skattskyldiga förefanns inte. Eftersom omsättningsskatten uppbars och redovisades på detaljiststadiet gick gränsen mellan sista yrkes- mässiga ledet och konsumenten. Man gick med andra ord ända ned i botten och fick då med även reparatörer och andra småhantverkare. Gränsen var i och för sig inte svår att fastställa, om man bortser från några särskilda ka- tegorier, såsom hemsömme-rskor, vissa fiskare och trädgårdsodlafre.

Kontrollsvårigheterna sammanhängde främst med det stora antalet skatt— skyldiga företagare, ca 160 000. Åtskilliga av dessa var dock producenter eller grossister, som sålde varor till konsumenter antingen endast i ringa omfattning till anställda varvid skatten ofta redovisades endast en gång per år _— eller i parti till offentliga inrättningar. Då antalet kontrollanter mot slutet av skattens giltighetstid utgjorde 101 kom således en kontrollant på ungefär 1 600 företagare. Till stor del blev kontrollanterna låsta vid för— frågningar angående skattepliktiga varor samt vid arbetet med teknisk granskning av redovisningarna. I praktiken blev det därför i huvudsak fråga om enstaka stickprovskontroller av bokföring (i några fall skedde dock även kategorigranskningar).

Erfarenheterna av kontrollens effektivitet har varit något olika. På det hela taget torde erfarenheterna från omsättningsskattens senare år ha varit relativt goda, dock ej beträffande den skärpta omsättningsskatten. Det må emellertid framhållas, att kontrollorganisationen visserligen successivt för- bättrades men likväl inte kunde anses ha blivit helt tillfredsställande ut-

byggd.

III. Gällande indirekt beskattning

Den indirekta beskattningen är i Sverige begränsad till motorbränslen (bensin, motorsprit och motor-brännolja), motorfordon (årlig fordonsskatt

51 och omsättningsskatt), alkoholhaltiga drycker, tobak, elektrisk kraft samt till avgifter för nöjestillställningar och till vissa lyxbetonade eller mer um- bärliga varor. (Lotteri-,' tips- och totalisatormed-el är i och för sig nära jäm- förbara med en konsumtionsskatt, men dessa medel betraktas budgettek- niskt inte såsom en form [av indirekt beskattning och har därför här lämnats [ åsido.) Den av 1955 års riksdag (vårsessione'n) införda avgiften för in- ? vesteringar år 1955 inom rörelse och jordbruk — vilken avgift sedermera be- i slutats att avse investeringar jämväl åren 1956 oc-h 1957 —' kan betraktas så- som en form av indirekt skatt, varför i det följande en redogörelse för den- na investeringsavgift lämnas. Med undantag ”för tullar, skatterna å alko- holhaltiga drycker, motorfordon (frånsett omsättningsskatten å motorfor- don) och motorbränslen samt stämpelcskatt å spelkort är de nu gällande in- direkta skatterna tillkomna under de senaste decennierna.

Automobilskattemedlen avses skola hel-t gå till bestridandeav kostna- derna för byggande ooh underhåll av vägar, medan däremot inkomsterna från övrig indirekt beskattning ingår i den allmänna budgeten utan när- m-are angivande av de ändamål, vartill dessa sistnämnda in”—komster skall användas.

De speciella avgifter, som av jordbrukspolitiska skäl uttages vid införsel till riket av fettråVaror, fettämnen och vissa fetthaltiga färdigvaror, beröres också i detta avsnitt. I avsikt att reglera priset på vissa jordbruksprodukter utgår även andra speciella avgifter på dylika produkter, liksom också vissa införselavgifter upptages i samband med import. I det följande lämnas en redogörelse för fettvaruavgifterna men däremot inte för andra av jord- brukspolitiska skäl införda speciella avgifter.

Tullmedlen har nära anknytning till den indirekta beskattningen. Det har därför ansetts lämpligt att i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för det svenska tullsystemets nuvarande utformning.

I . Motorbränslen och motorfordon Skattesatserna å bensin under olika tidsperioder framgår av tabell 9.

Tab. 9. Skattesatser & bensin

Tidsperiod Skatt (öre pr liter) 1/7 1929— 3/6 1931 ...... 6 4/6 1931—30/4 1932 ...... (6+ 2=) 8 1/5 1932—30/6 1938 ...... 10 , 1/7 1938—31/12 1939 ...... 12 1 1/1 1940—30/6 1940 ...... (12+ 4=) 16 i 1/7 1940—31/12 1945 ...... (12+25=) 37 1/1 1946—31/3 1948 ...... 18 1/4 1948—31/12 1950 ...... (13+27=) 45 111 1951—30/6 1953 ...... 25 1/7 1953—30/6 1954 ...... 28 Fr. o. 111. 1/7 1954 ......... 32

Förändringarna av skattesatsen å motorsprit framgår av tabell 10.

Tab. 10. Skattesatser å motorsprit

Tidsperiod Skatt (öre pr liter) 117 1953—30/6 1954 ...... 3 1/7 1954—30/6 1955 ...... 7 1/7 1955—30/6 1957 ...... 13 117 1957— ...... 19

Å motorbrännolja har skatten under tiden 1 juli 1953—31 december 1954 utgjort 23 öre per liter. Fr.o.m. den 1 januari 1955 uttages skatt å motor- brännolja med 32 öre per liter eller samma belopp som gäller för bensin.

Vid import av bensin uttages skatt av tullverket medan däremot kontroll- styrelsen uppbär skatt å bensin, som tillverkas inom riket. I sistnämnda fall avlämnar producenten kvartalsvis en deklaration till kontrollstyrelsen. Skatten erlägges likaledes kvartalsvis till kontrollstyrelsen under månaden näst efter kvartalets utgång. Även skatten på motorsprit erlägges efter de- klaration till kontrollstyrelsen för varje kvartal och betalas till kontroll- styrelsen på samma sätt som bensinskatten. Den som är ägare av bränn- oljedrivet motorfordon skall senast inom 15 dagar efter varje kalenderkvar- tal till kontrollstyrelsen ingiva deklaration angående den myckenhet bränn- olja, som under kvartalet använts såsom drivmedel för fordonet. Samtidigt med deklarationens avlämnande skall till kontrollstyrelsen inbetalas enligt deklarationen upplupen skatt. Skatten utgår med 32 öre för liter.

Vad angår den årliga beskattningen av fordon har i tabell 11 angivits förändringar i skattesatser-na sedan år 1946.

Fordonsskatterna erlägges årligen av fordonsägaren och inbetalas till statsverket via posten.

För motorfordon, som för tillfälligt brukande införes i riket, debiteras och uppbäres automobilskatt i samband med tullklareningen av fordonet.

Saluvagnsskatt erlägges av tillverkare och försäljare av a'ut'omo'biller eller släpvagnar för brukande av sådant fordon, som hålls till salu.

Omsättningsskatten erlägges för personbilar, sådana med skåp-, stations- vagns- eller personbilskarosseri utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt Vej överstiger 1 800 kg, samt motorcyklar, allt i den mån fordonen inte är eller tidigare varit upptagna i bilregister. För personlbilar och lastbilar utgår skatten med det antal kronor, som motsvarar 90 procent av det tal, vilket an'giver fordonets tjänstevikt, uttryckt i kilogram. För bilar med högre tjänstevikt än 1 600 kg skall tifl'lägg därjämte göras med 120 kronor för varje fullt femtiotal kilogram, varmed .tj'änstevikte-n överskjuiter 1 600 kg. Skatten avrundas i förekommande fall till närmast lägre helt tiotal kronor. För motorcyklar utgör skatten 180 kronor, därest fordonets tjänstevikt ej

Tab. 11. Skattesatser & motorfordon

Skattesats 1/1 1946—31/12 1952 1/1 1953—31/12 1954 Fr.o.m. 1/1 1955 Fordonsslag Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggs- belopp avgift belopp avgift belopp avgift kr. kr. kr. kr. kr. kr. Personautomobiler 70 120 100 128 110 128 Lastbilar ............... 70 125 100 137 110 737—23 337 Omnibussar ............ 70 122 100 133 110 a33—1 353 Motorcyklar, lätta 21 30 —- 30 -— » , tunga 28 40 40 _— » , med sid- vagn ...... 42 60 60 -— Trehjulingar ............ 42 60 60 _ Släpvagnar ............... 456—224 _ *80—560 *80——1 200 —-

1 Tilläggsavgiften utgår för varje påbörjat tal av 100 kg av automobilens tjänstevikt minskad med 900 kg. 2 Tilläggsavgiftens storlek varierar alltefter lastbilens tjänstevikt på följande sätt:

Tjänstevikt Tilläggsavgift Ej över 3 000 kg 37 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad med 900 kg 3000—7 000 kg 777 kr. för 3 000 kg och 64 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av återstående del av tjänstevikten Över 7000 kg 3337 kr. för 7000 kg och 120 kr. för varje påbörjat tal

av 100 kg av återstående del av tjänstevikten 3 Tilläggsavgiftens storlek varierar alltefter bussens tjänstevikt på följande sätt:

Tjänstevikt Tilläggsavgift Ej över 5000 kg 33 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad med 900 kg Över 5 000 kg 1 353 kr. för 5 000 kg av tjänstevikten och 55 kr. för varje

påbörjat tal av 100 kg av återstående del av tjänstevikten 4 Skattens belopp varierar alltefter släpvagnens totalvikt.

övers-tiger 75 kg, 240 kronor, därest tjänstevirkten är högre men ej över- stiger 160 kg samt eljest 360 kronor. Skatten redovisas till kontrollstyrelsen av tillverkare eller särskilt registrerad importör i samband med leverans till köpare. Till grund för skatteredovisningen skall den skattskyldige må- nadsvis till kontrollstyrelsen avlämna på tro och heder upprättade dekla— rationer. För motorfordon, som införes till riket av annan än registrerad importör i regel min-uthandlare eller konsument uppbäres skatten av tullverket samtidigt med att vederbörlig tull uttages.

2. Spritdrycker och vin

Omsättningsskatten å spritdrycker och vin upptages vid detaljhandelsbo- lagets (Nya Systemaktiebolagets) inköp av sådana drycker. Utskänknings- skatten upptages av detaljhandelsbolaget vid försäljning av spritdrycker och starkvin till den, å vilken rätt till utskänkning överlåtits. Staten er-

håller emellertid ytterligare inkomster av rusdrycksförsäljningen genom att partihandelsbolaget (Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen) och detaljhandels— bolaget efter vederbörliga avsättningar till statsverket inlevererar sin års- vinst. Dessa vinstbelopp redovisas i budgeten under titlarna »Rusdrycksför- säljningsmedel av partihandelsbolag» resp. >>Rusdrycksförsäljningsmedel av detaljhandelsbolag». Sistnämnda medel uppkommer genom de handelsvins— ter, som systembolaget erhåller vid detaljhandeln.

Nu gällande omsättningsskatt utgår efter olika skattesatser för sprit- drycker och vin. För spritdrycker erlägges omsättningsskatt i form av en grundavgift av tio kronor för liter, om dryckens alkoholhalt överstiger 40 vo- lymprocent, nio kronor för liter, om alkoholhalten är lägst 35 volymprocent och högst 40 volymprocent, samt sju kronor 50 öre för liter, om alkoholhalten junderstiger 35 volymprocent. Jämte grundavgiften utgår en procentavgift [motsvarande 50 procent av utminuteringspriset. För vin, vars alkoholhalt överstiger 14 volymprocent (starkvin), uttages omsättningsskatt med en * grundavgift av två kronor för liter och med en procentavgift motsvarande * 25 procent av utminuteringspriset samt för annat vin (lättvin) med- en pro- centavgift motsvarande 33 procent av utminuteringspriset. Utminuterings- priset utgöres av det belopp, som, skatten inberäknad, betingas vid varornas utminutering. '

För här i riket'tillverkat vin skall omsättningsskatt därjämte utgå med en särskild tillverkningsavgift av 50 öre för liter, om vinets alkoholhalt överstiger 14 volymprocent eller vinet är musserande eller därmed jämför- ligt, men eljest av 20 öre för liter. Vid beräkning av procentavgiften för vin. varom nu är fråga, skall i utminuteringspriset inräknas jämväl tillverk- ningsavgiften. .

För sprit för tekniska m.fl. ändamål utgår omsättningsskatt med 2:70 kronor för liter.

Omsättningsskatten inbetalas till kontrollstyrelsen månadsvis av Aktie- bolaget Vin- & Spritcentralen.

Gällande utskänkningsskatt utgår å spritdrycker och starkvin, vilka ut- skänkes, med ett belopp, motsvarande för spritdrycker 33 procent och för starkvin 30 procent av varornas utminuteringspris. Skatten upptages av de- taljhandelsbolaget vid försäljning av spritdrycker och starkvin till rättig— hetsinnehavare. Detaljhandelsbolaget inlevererar skatten månadsvis till * statsverket. Kontrollen över utskänkningsskatten ombesörjes av kontroll- ; styrelsen. Vid sidan av utskänkningsskatten och handelsvinsten å utminute- l ringspriset erlägges av rättighetsinnehavaren viss andel av utskänknings- i vinsten till detaljhandelsbolaget. Utskänkningsskatten liksom frågan om restauratörern—as vinst å utsk'änkningen har varit föremål för utredning av 1953 års utskänkningsvinst-kommitté, som överlämnat ett betänkande i ämnet (SOU 1956:56).

Skatt å tobaksvaror har utgått resp. utgår på sätt följande sammanställ- ningar visar.

För cigarretter har skattesatserna sedan den 1 juli 1943 varierat på sätt framgår av tabell 12.

Tab. 12. Skattesatser å cigarretter

Procent av pris- Belopp för 1 st. kurantpriset öre Tid Anm. lmporte- Importe- Inhemska rade Inhemska rade 1/7 1943—31/1 1948 ............... 72 68 0,2 1,3 1/2 1948—30/6 1951 ............... 72 68 0,45 1,7 1/7 1951—30/6 1952 ............... 72 67 0,55 1,75 117 1952—31/3 1954 ............... 40 40 2,5 3,5 31%? ägg,? 40 40 4,04 5,3 $'%? SVS; sh Fr. o. m. 1/4 1954 .................. 40 40 2,5 3,5 få? 2' ;e'rng't vikt över 40 40 4,3 5,65 0,75 g DBT St.

De fr. o. m. den 1 april 1954 gällande skattesatserna å olika tobaksvaror framgår av tabell 13.

Tab. 13. Skattesatser & olika tobaksvaror

För inom riket För till riket tillverkad vara införd vara

Vikt för 1 st.

Varuslag gram Procent Belopp för Procent Belopp för av pris- av pris- kurant- 1 st. 1 kg kurant- 1 st. 1 kg priset öre kr. priset öre kr. (Iigarrer grupp I ............... t. o. m. 5,0 35 4,3 35 12,4 » II .................. över 5,0 35 5,6 35 15,6 "— Cigarrcigarretter grupp I .................. t. o. m. 1,7 35 4,0 —— 35 6,6 — * .................. över 1,7 35 35

t. o. m. 0,75 40 2,5 —- 40 3,5 Över 0,75 40 4,8 —— 40 5,65 _

— 40 —— 24: 60 40 31: 40 3: 70 40 — 7: — Snus ........................... 40 40

Av vidtagna ändringar i tobaksskattens utformning skall här nämnas den betydelsefulla omläggning av skatten, som genomfördes fr. o. m. den 1 juli 1952. Syftet med omläggningen var att med bibehållande av statens inkomster av tobaksskatten och utan större ändringar i tobaksvarornas pris- kurantpriser uppnå en reduktion av värdeskattens prisfördyrande inverkan. Omläggningen innebar, att värdeskatten skulle utgå med 40 procent på samtliga varuslag, inhemska såväl som importerade, och kombineras med en myckenhetsskatt av den storlek, att den totala skattebelastningen i stort sett behölls.

Rätten att tillverka tobaksvaror inom riket eller att till riket införa så- dana varor tillkommer med några få undantag Aktiebolaget Svenska to- baksmonopolet såsom innehavare av detta statens monopol. Den skatt, som belöper på försålda tobaksvaror, inbetalas månadsvis av nämnda bolag till statskassan.

4. Malt— och läskedrycker

Maltdryckerna indelas i tre klasser efter alkoholhalten, uttryckt i vikt- procent. Den före den 1 oktober 1955 gällande klassindelningen har varit följande, nämligen klass I högst 1,8 procent, klass II mer än 1,8 men högst 3,2 procent och klass III mer än 3,2 procent. Skatteplikt har förelegat för maltdrycker av 11 och III klasserna, medan maltdrycker av klass I som regel varit befriade från skatt. I samband med den allmänna skärpning av den indirekta beskattningen, som genomfördes år 1948, indrogs under beskatt- ning även sådana maltdrycker av klass I, som på grund av lagring blev för— ädlade eller som höll högre stamvörtstyrka än sex procent (lagrat svag— dricka). Denna skatt å lagrat svagdricka har dock upphävts fr.o.m. den 1 juli 1954. Alkoholhalten i maltdrycker av andra klassen har till en början genom träffade överenskommelser och sedan genom ändrad lagstiftning varit på visst sätt begränsad.

Av 1954 års riksdag har antagits vissa ändringar i maltdrycksbeskatt- ningen. De vidtagna ändringarna sammanhänger med samma års riksdags beslut om ändrade riktlinjer för samhällets nykterhetspolitik. I fråga om försäljningen av alkoholdrycker har därvid förordats en konsekvent politik i syfte att främja en övergång till svagare drycker. Såsom ett led i denna har bl.a. genomförts, att starköl med en högsta alkoholhalt av 4,5 vikt- procent skall, såsom en konkurrentdryck till spritdryckerna, få tillhanda- hållas allmänheten i utminuteringsaffärer för rusdrycker och på sprit- restauranger samt vissa vinrestauranger. Alkoholhalten i det vanliga ölet har ansetts böra bibehållas vid 2,8 viktprocent. För maltdrycker av första klassen utgår inte någon skatt. Skatten förutsättes utgå med oförändrat be— lopp för maltdrycker av klass II men med högre belopp för starköl. Denna

beskattning trädde i kraft samtidigt med omläggningen av riktlinjerna för nykterhetspolitiken i övrigt eller fr. o. m. den 1 oktober 1955. Skattesatserna å maltdrycker har under tiden sedan den 1 januari 1940 successivt höjts på sätt belyses av tabell 14.

Tab. 14. Skattesatser å maltdrycker

Maltdrycksklasser

Tid I II III (lagrat)

Skattesats öre per liter

1/1 1940—31/1 1948 —— 30 54 1/2 1948—30/11 1950 9 39 72 1/12 1950—30/9 1955 12 42 78 1/10 1955— (upphävd 42 135 fr. o. m. 1/7 1954)

Läskedrycksskatten omfattar kolsyrade och därmed jämförliga drycker, ej hänförliga till rus- eller maltdrycker, vilka indelas i mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses även naturligt vatten inne- hållande fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas såsom läskande dryck. Till gruppen söta läske- drycker hänföres vissa slag av fruktsaft i konsumtionsfärdigt skick, exem- pelvis lingondricka, däremot ej outspädd fruktmust. Skattesatsen har sedan den 1 februari 1940 förändrats på sätt anges i tabell 15.

Tab. 15. Skattesatser å läske-

drycker Skatte— Tid sats öre per liter 1/2 1940—31/5 1941 10 1/6 1941—31/1 1948 12 1/2 1948—30/11 1950 18 1/12 1950— 21

Såväl maltdrycks- som läskedrycksskatten upptages hos producenten och erlägges på grundval av deklaration till kontrollstyrelsen. Deklarationerna upprättas för varje månad och avlämnas i fråga om maltdrycker av klas- serna II och III senast den 8 nästföljande månad och vad avser läskedrycker senast den 15 påföljande månad. För läskedrycker betalas skatten samtidigt med deklarationens avlämnande, medan i fråga om maltdrycker skattebetal- ningen sker den 15 påföljande månad. Kontroll över skabteredovisningen

utövas vid besök hos producenten av tjänsteman från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll, varvid för beräkning av tillverkningen särskild upp- märksamhet ägnas åtgången av kapsyler, etiketter, socker och kolsyra.

5. Varuskatter

Beskattningen av vissa såsom mer umbärliga betraktade konsumtions— varor regleras av flera olika förordningar (beträffande skatt å malt- och läskedrycker se under punkt 4). De olika skatterna och skatteobjekten fram- går av tabell 16.

Tab. 16. Förekommande varuskatter

Skattesubj ekt Skatteobjekt

A. Varuskatt Producent Choklad och konfityrer, vissa kemiska preparat såsom essenser för till- verkning av likörer, tand,- pulver, tandkräm, puder, smink, parfymer m. m.

B. Pälsvaruskatt Beredare Beredda pälverk

C. Försäljnings- skatt

Tillverkare el- ler annan säl- jare

Guldsmedsvaror, äkta mattor, grammofonartik- lar

D. Kaffeskatt Importör Rostat och orostat kaffe

a) Den varuskatt, som uttages hos varans producent, utgår med en Viss procentuell andel av producentens pris vid försäljning i större poster till återförsäljare, dvs. i regelpå grossistpriset. På detta pris (beskattnings- värdet) beräknas skatten efter olika procentsatser för skilda varuslag. Skat- teprocenten framgår av tabell 17.

Den som producerar nu nämnd skattepliktig vara skall registreras hos kontrollstyrelsen. Deklaration över verkställd försäljning av skattepliktig vara upprättas för varje månad och avlämnas till kontrollstyrelsen i regel senast inom 45 dagar efter utgången av den månad deklarationen avser. Den skatt, som belöper på den tid som deklarationen avser, inbetalas sam- tidigt med deklarationens avlämnande. Producenterna kontrolleras av tjänstemän från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll. Vid kontrollbesök l avstämmes den i deklarationer och andra kontrollhandlingar redovisade ! försäljningen mot försäljningsbokföringen, försäljningen mot tillverkningen , jämförd med in— och utgående lager samt tillverkningen mot råvaruinköpen, varjämte i vissa fall jämförelse göres mellan företagens bokföringsmässiga lönsamhet och kända utgiftsposter. Producentens fakturor till grosshand-

a varor, belagda med vara— skatt

Skatte- Skatte- procent procent av be- av kon- , Varuslag skatt- suggest- €£$; (...,..- snitt) ca Choklad- och konfityrvaror, glass 65 24 Puder samt smink och andra preparat för hudens färgning, läppstift, nagel- lack, ögonhårskräm o. d. ............... 80 30 Parfymer, toalettvatten, hårvatten, hårolja, pomada, kemiska kompresser för hårpermanentning o.d., essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker ............... 50 21 Tandkräm, munvatten, schampone- ringsmedel .................................... 25 12

lare eller detaljhandlare jämföres stickprovsvis med det fakturasamman- drag, vilket producenten sänder in till kontrollstyrelsen och vilket i någon mån har karaktären av verifikation till den avlämnade deklarationen. För varor, som importeras, uttages skatten vid importtillfället efter särskilda normer. Skatten uppbäres vid importen av tullverket, samtidigt med det att vederbörlig tull uttages, men kontrollstyrelsen har att sedermera efterdebi- tera vederbörande importör, därest vid importtillfället för låg skatt skulle ha uttagits. 4 ' '

b) Skatt på pälsverk upptages hos den som bereder pälsverken och obe- roende av om denne själv äger pälsverket eller bereder det för någon annans räkning. Skatten utgår med olika belopp för skilda slag av pälsverk. Skatte- satsernas storlek har bestämts i syfte att motsvara ett belopp av 15 till 20 procent av det beredda pälsverkets värde. Deklaration upprättas kvartalsvis och avlämnas till kontrollstyrelsen inom utgången av närmast följande må- nad. För skattekontrollen har kontrollstyrelsen en särskild pälsvaruexpert, som dels besöker beredningsställena och dels följer handeln med sådana oberedda pälsverk, som importeras eller säljs vid pälsvaruauktioner. Vid import av beredda pälsverk eller färdiga pälsvaror upptages skatt av tull- verket med ett belopp av (tullen inräknad) 20 procent av varans värde. Vid import kan en särskild styckeskatt på varje pälsverk i regel inte upp— tagas, beroende på att pälsverkets slag eller antal ofta inte kan bestämmas.

c) Försäljningsskatten uttages beträffande inom riket tillverkad vara hos den, som låtit inregistrera sig hos kontrollstyrelsen såsom säljare av

skattepliktig vara. Skyldighet att registrera sig gäller för den som bedriver yrkesmässig försäljning av vara av egen tillverkning. Den som bedriver försäljning av skattepliktiga varor av enbart annans tillverkning må, om han så önskar, låta registrera sig såsom säljare. Skattskyldighet enligt detta system föreligger sålunda, till skillnad från vad som gäller enligt varu- skatteförordningen, inte enbart för tillverkare, utan även partihandlare eller detaljhandlare kan inträda som skattskyldig. Då registrerad säljare äger verkställa inköp utan att skatten påföres vid inköpstillfället, skulle antalet återförsäljare, som kunde låta registrera sig, kunna bli betydande. Även den som har endast obetydlig försäljning av skattepliktiga varor skulle kunna finna det förenligt med sina intressen att låta registrera sig. För undvikande av en dylik utveckling stadgas i förordningen, att skatt för viss tidsperiod skall erläggas med ett visst minsta belopp —— för den som be- driver försäljning enbart av egen tillverkning av guldsmedsvaror gäller dock inte dessa regler om minimiskatt. Minimiskattebeloppen är så avvägda, att det inte blir ekonomiskt fördelaktigt för företag med obetydlig försälj- ning av skattepliktiga varor att låta registrera sig. Försäljningsskatt utgår för följande varor.

_ 1) Arbeten av guld, silver, platina eller annan platinametall, även med infattade pärlor eller stenar. Undantag från skatteplikt har dock gjorts för artiklar, avsedda för tekniskt bruk samt för plåt, rör och träd ävensom skrivpennor och beslag till reservoarpennor samt vissa musikinstrument och delar därtill. '

2) Äkta, oinfattade pärlor och koraller samt oinfattade ädelstenar utom stenar för industriellt bruk samt bijouteriartiklar av sådana varor.

3) Mattor innehållande silke ävensom knutna mattor, helt eller delvis av ull eller andra djurhår med ett knutantal överstigande 25 000 per kvad- ratmeter.

4) Grammofonverk och grammofoner, färdiga grammofonskivor samt för grammofonverk avsedda elektriska motorer och elektriska ljuddosor (pick— ups). '

För guldsmedsvaror, mattor och andra grammofonartiklar än grammo- fonskivor, som försäljes inom riket, uttages försäljningsskatt i form av en värdeskatt med 20 procent av det pris varan betingar i detaljhandeln. Im- porterar annan än registrerad säljare guldsmedsvaror eller andra gram- mofonvaror än skivor, beräknas skatten på samma sätt som vid försäljning inom riket av dylik vara. Vid import av mattor av annan än registrerad säljare erlägges skatten däremot med visst belopp för kilogram, lägst 40 och högst 100 kronor.

I fråga om grammofonskivor utgör skattesatsen både vid import och vid försäljning inom riket en krona per skiva, om speltiden på vardera sidan inte överstiger åtta minuter, och tre kronor i annat fall.

Skatmen kontrolleras på i huvudsak samma sätt som varuskatten. jfr a) ovan.

d) Skatt på kaffe upptages av tullverket vid importtillfället och erlägges samtidigt med vederbörlig tullavgift. Tull och skatt på kaffe utgår f. n. med följande belopp.

Tull Skatt Summa öre per kilogram Orostat kaffe 45 35 80 Rostat kaffe 60 45 105

6. Elektrisk kraft

Skatt å elektrisk kraft uttages f.n. med tio procent av kraftens beskatt- ningsvärde, vilket är lika med summan av de avgifter, som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften. Om elkraften konsumeras av producenten själv eller av yrkesmässig distributör beräknas beskattnings- värdet antingen med hjälp av tabeller upprättade av kontrollstyrelsen på grundval av gällande priser eller efter av producenten vid försäljning till- lämpade priser. Skatten avser i princip endast elkraft för industriella ända- mål. Med hänsyn till svårigheterna att dra en gräns mellan exempelvis in- dustri och hantverk efter antalet arbetare eller efter omsättningens storlek etc., har skatteplikten begränsats till kraft, som förbrukas i industriell rö- relse med en årsförbrukning av mer än 40 000 kilowattimmar. Skatten re- dovisas till kontrollstyrelsen av den yrkesmässige distributören av kraften eller, om konsumenten själv är producent eller yrkesmässig distributör, av denne. I allmänhet avlämnas deklaration till ledning för skattens beräk- ning för kvartal eller tertial, men även andra tidsperioder för deklarationen kan förekomma med hänsyn till att deklarationsperiod i princip överens— stämmer med debiteringsperiod för kraftavgifter. Deklaration avlämnas och skatt inbetalas i regel inom 30 dagar från vederbörande periods utgång.

Skatten kontrolleras vid besök hos den skattskyldige av tjänstemän från kontrollstyrelsens lokala skattekontroll. Styrelsen har vid sin sida en sär— skild nämn-d, elskattenämnde-n, [som är rådgivande organ åt styrelsen i el- skattefrågor.

7. Vissa speciella indirekta skatter

a) Nöjesskatt. Denna fördelas med hälften till staten och med hälften till den kommun, inom vars område nöjestillställningen äger rum. För biograf— föreställning skall dock nöjesskatten fördelas med tre fjärdedelar till staten och en fjärdedel till kommunen. Nöjesskatten beräknas å bruttopriset för

varje försåld biljett, inberäknat skatten. För biografföreställningar är skat- tesatsen 30 procent, om biljettpriset inte överstiger en krona, och eljest 30 procent av en krona och 45 procent av återstoden av biljettpriset. För dans- tillställning å restaurang gäller skilda skattesatser beroende på om ifråga— kommande utskänkning avser spritdrycker eller vin eller endast öl och al- koholfria drycker; får utskänkning av spritdrycker äga rum utgör skatten fem kronor för person; får utskänkning av vin men ej spritdrycker ske är skatten tre kronor för person; får utskänkning ske av öl eller alkoholfria drycker är skatten 1:50 kronor för person.

För andra nöjestillställningar än nu nämnda utgår skatt med 15 procent av biljettpriset, skatten inräknad.

Skatten erlägges av den som arrangerar tillställningen till den kommun, där tillställningen äger rum. Kommunen inlevererar statens andel till stats- verket. Nöjesskatteförordningen har översetts av 1954 års nöjesskatteut- redning, som överlämnat ett betänkande i ämnet ( SOU 1956:23 ).

b) Spelkort. Föremål för beskattningen är enligt bestämmelserna alla till försäljning och förbrukning inom landet avsedda figurerade eller ofigu- rerade kort, varmed spel kan utövas, vare sig de är i riket tillverkade eller från utrikes ort hit införda. Häri inbegripes i första hand vanliga spelkort men även andra kortsorter. Skattens belopp utgör en krona för varje kort— lek. Skatten uttages i form av stämpel på varje kortlek, varvid stämpeln antingen anbringas på ett särskilt kort i leken eller uttages genom 5. k. kort— konvolut. Skatten uppbäres och kontrolleras av generalpoststyrelsen. Sta- tens inkomster av kortstämplingsavgiften redovisas i riksstaten i mot— sats till övriga här nämnda indirekta skatter (med undantag av de speciella regleringsavgifterna) —— under grupprubriken för direkta skatter »Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse» å titeln »Omsättnings- och expeditions- stämplar m. m.»

8. Speciella avgifter m.m. i samband med jordbruksregleringen

Vid 1947 års riksdag fattades beslut om de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Enligt detta beslut sattes som ett mål för den statliga jordbrukspolitiken, att den i jordbruket arbetande befolkningen skulle få samma möjligheter som andra befolkningsgrupper att uppnå en skälig inkomstnivå och bli delaktig i den allmänna välståndsstegring, som kunde ske i fortsättningen. De metoder, genom vilka det jordbrukspolitiska målet ansågs kunna realiseras, var dels fortsatt rationalisering av jord- bruksdriften och dels prisreglerande åtgärder avseende jordbruksprodukter, främst i form av importskydd. Importskyddet skulle i första hand lämnas genom avgiftsbeläggning av införseln; endast om avgiftsheläggning ej vi- sade sig tillräcklig skulle kvantitativa importbegränsningar även förekom- ma. Därjämte använde sig systemet av speciella acciser eller avgifter på

jordbruksprodukter. Avgifterna har i regel varit rörliga och har justerats i anslutning till förändringar i priserna på världsmarknaden. Utöver im- portavgifter har tull utgått med mindre belopp å vissa jordbruksprodukter.

Enligt beslut av 1955 och 1956 års riksdagar har — på grundval huvud— sakligen av ett av den s. k. jordbruksprisutredningen avgivet betänkande angående prissättningen på jordbruksprodukter ( SOU 1954:39 ) — fr. o. m. september 1956 (beträffande socker fr.o.m. maj 1956) ett _nytt system införts för prisregleringen på jordbruksvaror m.m. Beslutet innebär bl. a., att importen av viktigare jordbruksvaror under en period av tre år i princip skall regleras genom införselavgifter och att dessa avgifter skall vara oför- ändrade, så länge det inhemska priset på vederbörande vara håller sig inom vissa för samma period fastställda s.k. prisgränser. >>Mittpriserna» mellan prisgränserna avser därvid att ge den genom beslut av 1947 års riksdag åsyftade inkomstlikställigheten mellan jordbruksbefolkningen och jämför- liga befolkningsgrupper. De tullar, som tidigare har utgått på vissa jord- bruksvaror, har i samband därmed (med ett par obetydliga undantag) av- skaffats. Införselavgifterna upptages av tullverket och inlevereras till jord- bruksnämnden, utom avgifterna på fettvaror, vilka uppbäres direkt av jord- bruksnämnden. Medlen skall av jordbruksnämnden användas för reglerings- ändamål på jordbruksområdet.

Utom dessa införselavgifter skall, liksom tidigare, avgifter upptagas vid omsättningen inom landet av vissa jordbruksprodukter. Avgift på inhemsk vara uttages eller kan uttagas vid förmalning av vete och råg (förmalnings- avgift), vid tillverkning av vissa slag av oljekraftfoder (tillverkningsavgift), vid viss slakt m.m. (slaktdjursavgift) samt vid viss försäljning resp. till- verkning av mjölk, grädde, ost och andra mejeriprodukter ( mjölkavgift och utjämningsavgift). Enligt det nya prisregleringssystemet skall, i form av s.k. kompensationsavgift, motsvarande avgift drabba importen av varu- slag, som inom landet är belagda med någon av nyssnämnda avgifter. Kom- pensationsavgifterna uppbäres av tullverket för jordhruksnämndens räk- ning, de interna avgifterna direkt av jordbruksnämnden. Även de interna avgifterna och kompensationsavgifterna är avsedda att av jordbruksnämn- den användas för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Såvitt gäller fettvarorna avviker avgiftssystemet i vissa avseenden från vad ovan har angivits. Regleringens ändamål är här att utgöra ett speciellt skydd för avsättningen av svenskt smör samt att bereda inhemska olje- växter samma skydd som de övriga jordbruksprodukterna. Smöravsätt- ningen skyddas genom uttagande av en rörlig regleringsavgift på margarin— råvaror och därmed jämförliga fettämnen. Odlingen av oljeväxter stöds genom uttagande av en särskild införselavgift på fettvaror. Avgifterna upp- tages av jordbruksnämnden, som till viss mindre del använder desamma till utbetalning av s. k. regleringsbidrag för fett, som nyttjas till andra ända- mål än mänsklig konsumtion inom landet, m.m. Resterande regleringsav—

gifter skall av nämnden inlevereras på statsverkets inkomsttitel Införsel- avgift och accis å fettvaror m.m. (På samma titel redovisas nedan omför- mälda, genom kontrollstyrelsen inflytande acciser på fettemulsioner.) Res- terande införselavgifter användes —— liksom övriga införselavgifter -— till prisreglerande åtgärder.

För vissa fettemulsioner utgår särskild accis, som uppbäres vid inhemsk tillverkning av kontrollstyrelsen och vid import (i form av tull) av tull- verket. Härjämte skall vissa avgifter uttagas för smör, som användes för framställning av grädde, och för andra fettvaror, som nyttjas för fram- ställning av fettemulsion. Även dessa avgifter upptages av kontrollstyrelsen. De redovisas liksom accisen på inkomsttiteln Införselavgift och accis å fettvaror m. 111.

På fiskets område utgår sedan 1946 s.k. prisregleringsavgift (tidigare clearingavgift). Den uttages i princip vid försäljning av såväl svenskfångad fisk som importfisk. Härjämte har sedan 1953 möjlighet förelegat att ut- taga särskild införselavgift. Sådan avgift utgår sedan början av år 1956 på vissa slag av fiskfiléer. Vid import upptages såväl införselavgiften som regle— ringsavgiften av tullverket, som inlevererar avgifterna till jordbruksnämn— den. För inhemsk fisk uppbäres prisregleringsavgiften direkt av nämnden. De genom avgifterna på fisk inflytande medlen användes för prisreglerande åtgärder på fiskets område.

9. 1955 och 1956 års investeringsavgifter

Genom beslut av 1955 års vår- och höstriksdag-ar skulle avgift uttagas för vissa investeringar under år 1955 resp. 1956. Jämväl för investeringar under år 1957 skall, enligt beslut av 1956 års höstriksdag, avgift utgå. Beslu- ten är ett "led i statsmakternas åtgärder i syfte att nå sådan begränsningi in- vesteringarna, att ramen för samhället-s resurser inte sprängs. Investerings- avgift utgår dels i form »av s. k. allmän investeringsavgift med tolv procent å kostnaden för vissa investeringar, som görs av rörelseidkare och jordbru- kare, dels i form »av en särskild investeringsavgift å motorfordon (ofta kallad bilaccis), mot-svarande ungefärligen tio procent av anskaffningskostnaden vid förvärv av personbilar, vissa mindre lastbilar och motorcyklar. Den särskilda inavesterin—gsavgiften skall inte utgå fr. o. m. den 1 december 1956. I det föregående har under punkt 1 (s. 51 0. f.) lämnats redogörelse för den omsättningsskatt, som fr. 0. m. nämnda (lag i vissa fall utgå-r för mo— torfordon.

Investeningsavgiften avser investeringar under beskattningsåren 1955, 1956 och 1957. Skattskyldig är varje fysisk eller juridisk person, som verk— ställt investering under nämnda år och som inte är särskilt frikallad från sådan skyldighet. 1955 års förordning är i allt väsentligt konstruerad på samma sätt som 1951 års förordning (SFS 794) om särskild avgift vid

vissa investeringar (investeringsavgift), enligt vilken förordning avgift ut- togs på investeringar, gjorda av rörelseidkare och jordbrukare under åren 1952 och 1953.

10. Tullar

Uppgifter om de varuartiklar, som är belagda med tull, jämte dennas belopp, och de varor, 'som är tullfria, återfinnes i gällande tulltaxa av den 4 oktober 1929, nr 316. Tulltaxan är systematiskt uppställd i 20 varugrupper med numrerade underrubriker och är anknuten till en tulltaxeförordning, som innehåller vissa grundprinciper för taxans tillämpning, bestämmelser om kvantitets- och tullvärdeberäkning, om tullfrihet under särskilda om- ständigheter för eljest tullbelagda varor samt om tullindring i vissa fall. Tulltaxeförordningen har kompletterats med nya tillämpningsföreskrifter, utfärdade genom kungörelse den 30 oktober 1953, nr 655. I tulltaxan har för varje tulltaxerubrik angivits, hur den tullpliktiga vikten skall fastställas (brutto, netto eller med tillägg av visst emballage). Därjämte finns en tariff med tara för vissa varuslag. Tullklareringsattest (tullsedel) utfärdas för tulltaxerade varor efter en för handelsstatistiskt ändamål ytterligare upp- delad tulltaxa med statistisk varuförteckning. Däri angivna statistiska num— mer har en vidsträckt användning för bestämmande av varuslag även i andra sammanhang än tulltaxering, bl.a. i författningar om olika slags varuskatter m.m.

Gällande svenska tulltaxa upptager övervägande kvantitetstullar. Värde- tullar förekommer dock bl.a. på maskiner, automobiler, konstplastvaror och vissa kemiska preparat. För vissa frukter och grönsaker finns säsongvi-s stigande och fallande tullsatser, s. k. säsongtullar, som tillkommit för att erhålla ett skydd mot utländsk konkurrens under den tid svenska produkter finns att tillgå. Tulltaxan har översetts av 1952 års tulltaxekommitté, som avlämnat betänkanden i ämnet ( SOU 1956:14 —16).

1 1. Sammanfattning

I det följande lämnas en sammanställning över i Sverige förekommande statliga indirekta skat-ter.

Statsintäkter Skattens Förordning eller Budgetår benamnmg kungorelse * amn” 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr1 milj. kr 1. Fordonsskatt SFS 2/6 1922 nr 260; änd- 213 261 285 315 325 rad 1924:128, 1930:286, 1932:85, 1939:88, 329 och 774, 1940:1019, 1945:735 och 739, 1951:654, 1952: 328, 1954z255 ,Saluvagnsskatt SFS 23/11 1951 nr 750; ändrad 1954:645 Skatt å motor- SFS 4/5 1934 nr 122 med fordon, som för ändringar tillfälligt bru- kande i riket från utlandet införts 2. Bensin- och SFS 3/5 1929 nr 62; om- 389 491 595 640 640 brännoljeskatt tryckt 1948t368; ändrad 1950:414, 1951:218; 1953: 216, 1954:256, 1955:65 och 131; 21/5 1954 nr 260; 31/3 1955 nr 147 3. Omsättnings- SFS26/2195451n'it 656 777 957 1050 1300 och utskänk- nr72; ändrad vin 53 56 51 55 45 ningsskatt å 1955:114, (rusdrycks- spritdrycker 1956 :530 försäljnings- och vin medel 47 45 43 42 43) 4. Tobaksskatt srs 11/6 1943 nr 346; 618 642 669 690 690 ändrad 1948:17 och 230, 1951:216, 1952:242 och 710, 1954:76, 19552202 5. Varuskatt SFS 25/5 1941 nr 251; om- 161 163 174 182 187 tryckt 1948:66; ändrad 1950:10 och'574, 1951: 213 och 724, 1952:198, 1953:247, 1954:126 6. Pälsvaruskatt SFS 30/6 1943 nr 477; 4 4 4 4 4 ändrad 1944z207, 1946: 262, 1948168, 1951:214, 1953:248 7. Försäljnings- SFS 5/3 1948 nr 85; ånd- 26 28 29 29 29 skatt rad 1949:100, 1951:215, 1952:199 8. Kaffeskatt SFS 22/12 1939 nr 877; 18 17 19 19 20 ändrad 1946:698 9. Maltdrycks- SFS 15/12 1939 nr 887; 86 86 104 110 95 skatt ändrad 1942:125, 1943: 325, 1948z20, 1949:176, 1950:571, 1951:826, 1954: 524 och 525 10. Läskedrycks- SFS 22/12 1939 nr 919, 41 39 49 48 47 skatt ändrad 1941:253, 1943: 326, 1948:22, 1950:573, 1951:827, 1952:200, 1953: 189

1 Beräknade belopp.

Statsintäkter

Skattens Förordning eller Budgetår benämning kungörelse i ämnet

1953/54 1954/55 1955/56 1950/57 1957/58 milj. kr milj. kr milj. kr milj. kr1 milj. kr1

. Skatt å elek- SFS 1/6 1951 nr 374; 31 35 39 45 50 trisk kraft ändrad 1952:358, 1/6 1951 nr 375; ändrad 1952:359 12. Nöjesskatt SFS 21/12 1945 nr 823; 55 57 58 59 62 ändrad 1947:520, 1948z24, 1950 :250, 1951:458, 1952: 278, 1954:222 och 365, 1955:170 13. Ståmpelavgift SFS 13/6 1919 nr 291; 1 1 ca 1 ca 1 ca ] ä spelkort ändrad 191-13:133, 1934:66 14. Avgifterå SFS 30/6 1944 nr 459; smör och vissa ändrad 19:30:475, 1956: andra fettvaror 412; 7/6 1956 nr 422; 5/6 1953 nr 397; ändrad 1954: 307; 5/6 1953 nr 439, 7/6 36 58 72 54 47 1956 nr 403 15. Accis å fett- SFS 5/6 1953 nr 396; 5/6 emulsion 1953 nr 438; ändrad 1954: 604 16. 1955 och 1956 SFS 11/2 1955 nr 21 och 67 163 75 års särskilda 16/12 1955 nr 649 investeringsav- gift 17. Omsättnings- SFS 23/11 1956 nr 545 och —- 70 140 skatt å motor- 546 fordon 18. Tullar Tulltaxeförordning (med 433 505 553 570 625

tulltaxa) 4/10 1929 nr 316; senaste edition Tull- verkets författningssam— ling 1951:17 jämte änd- ringar, m. m.

,,

1 Beräknade belopp. Såvitt avser varuskatt och försäljningsskatt fördelar sig de i föregående

sammanfattning angivna intäkts'beloppen på skattepliktiga varuslag enligt följande.

Varuslcatt

Budgetår

Varuslas 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 tkr tkr tkr tkr tkr

Sötsaker 122 590 123 483 129 649 1136 000 1140 000

därav glass ........................... 4 700 5 200 11 000 - - - - Tekniska preparat ..................... 26 274 26 776 30 037 '32 000 133 000 Importvaror .............................. 11 914 13 724 14 125 114 000 114 000

Summa 160 778 163 983 173 811 1182 000 1187 000

Budgetår VaruSIas ' 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57 1957/58 tkr tkr tkr tkr tkr ", Guld ............................ 15553 16 524 17 292 Grammofonvaror ......................... 7 986 8 999 9 182 Mattor ....................................... 2 629 2 796 2 500 . Importvaror .............................. 209 243 310 - - ' Summa 26 377 28 562 29 284 " 129 000 129 000

1 Beräknade belopp.

TR EDJE KAPITLET

ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ INDIREKT BESKATTNING

1. Tidigare uttalanden om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning samt kommitténs uppdrag

1. Tidigare uttalanden

Någon allmänt erkänd norm för en bestämd fördelning av skattebördan mellan direkta och indirekta skatter syns inte ha framkommit i svensk skattepraxis. I samband med 1947 års omläggning av den direkta statsbe- skattningen väcktes emellertid i en motion till 1947 års- riksdag (1:299) förslag om, att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om en skynd- sam utredning rörande möjligheterna att erhålla en annan avvägning mel- lan direkta och indirekta skatter. Syftet härmed skulle vara att åstadkom- ma en minskning av den direkta beskattningen genom införande av sådana konsumtionsskatter å umbärliga varor, som lämnade sparandet relativt orubbat.

Bevillningsutskottet vid. samma års riksdag ansåg sig (BeVU 50) inte" kunna närmare ingå på frågan om en ändrad avvägning mellan direkta och. indirekta skatter och avstyrkte motionen. Riksdagen godkände utskottets betänkande i denna del.

I sitt betänkande angående den statliga direkta" beskattningen (SOU 1951:51, s. 105 ff) tog 1949 års skatteutredning jämväl] upp frågan om av:- vägningen mellan direkt och indirekt beskattning till' närmare diskussion.. Det uttalades bl. a., att diskussionen inte gällde innebörden och verkning.- arna av den indirekta resp. den direkta beskattningen i dess helhet utan endast av tänkbara ökningar och minskningar av endera av dessa skatter." Utgångspunkten utgjorde det läge, som kunde väntas föreligga efter ett genomförande av utredningens förslag till justering av inkomst- och för- mögenhetsskatteskalorna. Med denna utgångspunkt fördes diskussionen helt principiellt rörande innebörden av en ökning av den ena och en sänkning av den andra skatten, varvid den indirekta skatten förutsattes träffa kon- sumtionen i allmänhet. Utredningen anförde i huvudsak följande.

Från vissa teoretiska och principiella synpunkter sett kan det synas som om» det funnes goda motiv för en strävan att inskränka den indirekta beskattningen. så mycket som möjligt och att koncentrera skatteuttaget till den direkta formen.

Den senare påverkar icke konsumtionsvalet; den inskränker endast helt allmänt den enskildes förbrukning i den omfattning, som är nödvändig för att tillgodose de samhälleliga behoven, men berör icke hans frihet att välja på vilka punkter han vill göra inskränkningarna. Om man kunde bortse icke endast från de svår- bcstämbara indirekta verkningar, som även de direkta skatterna kunna ha, samt från förekomsten av skatteflykt och vissa andra i det följande berörda förhål- landen, synes den även möjliggöra just den differentiering mellan olika inkomst- klasser och familjetyper, som lagstiftaren åsyftar.

Det svenska Skattesystemets uppbyggnad synes också ge uttryck för en strävan att i största möjliga omfattning begagna den direkta skatteformen. De indirekta skatter, som spela den största rollen, träffa huvudsakligen punkter, där särskilda skäl kunna åberopas för påverkan av konsumtionsvalet, nämligen främst tobak och alkohol.

Den principiellt avvisande inställning till indirekt beskattning av mera gene- rellt verkande natur, som tagit sig uttryck i det svenska Skattesystemets uppbygg- nad, har otvivelaktigt grundats på uppfattningen, att sådana skatter skulle inne— bära en relativt starkare belastning på dem, som på grund av låg inkomst eller stor försörjningsbörda ha den minsta skatteförmågan.

Denna uppfattning var högst befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar och andra liknande belastningar på nödvändighetsvaror, som i särskilt hög proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största famil— jernas förbrukning. Ett utbyte av dessa indirekta skatter mot progressiva direkta skatter innebar påtagligen en bättre anpassning av den sammanlagda (direkta plus indirekta) skattebelastningen i de olika inkomstskikten efter bärkraften i varje skikt.

Det är visserligen fortfarande alldeles klart, att de indirekta skatter, som för närvarande uttages i vårt land, taga en procentuellt större andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta skatternas progressivitet med- för, att den sammanlagda skatten utgör en större del av inkomsten ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. I annat sammanhang ha vi fram- hållit som en slutsats av våra studier av de direkta skatternas verkningar, att en ökning av dessa skatter måste undvikas och att i stället en minskning måste genomföras efter den höjning som automatiskt inträtt i den reala skattebelast- ningen i och med prisnivåns stegring. Här konstateras endast, att alldeles oavsett den högre eller lägre progressivitet som man kan tänkas vilja ge åt skattesyste- met — inom praktiskt tänkbara gränser —— äro samhällets utgifter numera så stora, att en avsevärd beskattning nödvändigtvis måste drabba även relativt små in- komster. Härigenom möjliggöres bl. a. en socialpolitik, som de lägre inkomst- tagarna ha största nyttan av. Nedanför en viss efter omständigheterna varie- rande gräns uppväges beskattningen helt eller mer än helt av de bidrag den en- skilde i olika former erhåller från samhället.

Frågan om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har med andra ord kommit i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskatt— ningen kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande omfattning. Tidigare kunde denna fråga betraktas som liktydig med frågan om skatternas fördelning på stora eller små inkomsttagare. Nu gäller det något annat. nämligen följande: eftersom ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre

inkomstskikt, vilken form bör då ges åt detta skatteuttag _— den direkta eller den indirekta formen? Bör eventuellt den indirekta metoden komma till användning i större utsträckning än hittills? Kan detta i så fall ske utan att beskattningens för- delning på olika folkgrupper och inkomstkategorier påverkas på ett icke önsk- värt sätt?

Med exempel vrisadve därefter utredningen, att man inte kunde sätta lik- hetstecken mellan ökrad indirekt beskattning och ökad belastning på de små inkomsttagarna. Utredningen fortsatte:

Allt beror på hur skattens avkastning användes. Om den användes för en ned- sättning av den direkta skatten i högre inkomstskikt innebär den påtagligen en omfördelning av skatt från stora till små inkomsttagare. Om den däremot använ- des för en nedsättning av skatten i de lägre inkomstskikten och/eller för för- stärkning av de sociala förmånerna, särskilt för de minsta inkomsttagarna och för barnfamiljerna, innebär den lika påtagligt en omfördelning i motsatt, alltså in- komstutjämnande riktning. En omläggning kan naturligtvis även ske utan att någon omfördelning mellan inkomstklasserna blir resultatet.

Utgår man ifrån att en ytterligare skärpning av progressiviteten i beskattningen icke är möjlig utan allvarliga nackdelar och att tvärtom en fortsatt reduktion av marginalbeskattningen i direktskattesystemet i och för sig är önskvärd blir, såsom redan påpekats, en central fråga, huruvida en av den samhälleliga politi- ken beroende total skattebörda på de breda lagren bör i relativt större utsträck- ning än nu uttagas genom indirekta skatter. Valet mellan de två principiellt tänk- bara skatteformerna är härvid icke ett val mellan den ena eller andra progressi- viteten i skattesystemet utan en psykologisk och ekonomisk lämplighetsfråga, vilken kan behandlas fristående från frågan om skatternas sammanlagda höjd i varje särskilt inkomstskikt.

Sammanfattningsvis uttalade 1949 års skatteutredning, att förutsättning- arna för avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning var så väsent- ligt annorlunda än i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga borde komma till stånd samt föreslog, att undersökningar borde göras för att möjliggöra ett slutligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skattemetoder.

2. Kommitténs uppdrag

Kommittén har inte till uppgift att genomföra en analys av avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning i hela dess vidd. Denna vidare och mera principiella frågeställning, nämligen vilken kombination av direkt och indirekt beskattning, som vid givet totalt skattetryck är att anse som den från tekniska, nationalekonomiska och sociala synpunkter lämpligaste, lieröres inte i kommitténs direktiv. Behandlingen av detta problem förut- sätter en mycket grundlig inventering av de olika skatteformernas inver- kan på olika befolkningsgruppers inkomst, varvid hänsyn bör tas till sam- hällsprestationernas inkomstomfördelande effekt.

Den begränsade frågeställning, som kommittén har fått sig förelagd, är i första hand huruvida vid en inte angiven och för kommittén ej bedöm—

bar — ökning av statens inkomstbeh—ov de erforderliga merintäkterna lämp- ligen bör anskaffas genom indirekt beskattning och i så fall hur en dylik beskattning bör utformas. Frågan om avvägning mellan direkt och indirekt beskattning kommer emellertid också in i bilden. Kommittén har nämligen fattat sitt uppdrag så, att en utökad indirekt beskattning inte bör syfta till någon förskjutning av den skattebörda, som åvilar olika inkomst- och be- folkningsgrupper. I den mån en höjd indirekt beskattning kan påvisas ha regressiv verkan, bör det ankomma på kommittén att visa huruledes denna verkan kan neutraliseras genom olika kompensatoriska åtgärder.

De direktiv, som kommittén erhållit för sitt arbete, påfordrar således inte något ställningstagande från kommitténs sida i fråga om en lämplig avvägning mellan direkt och indirekt beskattning vid ett givet skatteuttag. I direktiven hänvisas dock till de uttalanden, som gjorts av 1949 års skatte- utredning. Kommittén har därför även ansett det angeläget att i korthet beröra några andra aspekter på frågan om den indirekta beskattningen, än vad som följer omedelbart av en sådan ökning av den indirekta beskatt- ningen, vars syfte är att täcka ett inkomstbehov. Enär kommittén i det följande kommer att diskutera bl. a. en generell indirekt beskattning, syns det oundgängligt att ta upp några frågor, som dock till följd av kommitténs begränsade utredningsuppdrag inte får bli avgörande för dess ställningsta- gande till den ena eller andra skatteformen. Här avses främst frågan huru— vida en indirekt beskattning jämväl kan bli ett instrument för andra syften än det begränsade syftet att täcka statens medelsbehov. En indirekt beskatt- ning kan nämligen användas såsom ett instrument dels för den allmänna, till samhällsekonomisk balans siktande ekonomiska politiken, dels för sär— skilda, ekonomiskt, socialt eller annorlunda motiverade syften. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla att den diskussion angående indirekta skatters för- och nackdelar, som kommittén i det följande för, i tillämpliga delar gäller inte bara vid ökat totalt statligt skatteuttag utan även vid ökad användning av indirekta skatter med bibehållet eller minskat totalt skatte- uttag.

II. Indirekt beskattning som instrument för den ekonomiska politiken

Den offentliga hushållningen utgör en betydelsefull faktor för upprätt”- hållandet av den samhällsekonomiska balansen, dvs. en sådan relation mel- lan total efterfrågan och total tillgång på varor och tjänster, att penning- värdet kan bibehållas. Tendenser till en för kraftig ökning av den totala köpkraften, framkallade av en inflationistiskt uppdriven vinstkonjunktur eller inkomstbildning, kan motverkas bl. a. av den statliga finanspolitiken.

På motsvarande sätt kan denna medverka till att återställa en samhällseko- nomisk balans, som rubbats genom en i förhållande till de disponibla reala resurserna otillräcklig efterfrågan på konsumtionsvaror, arbetskraft och kapitalvaror. Erfarenheterna från det gångna decenniet, såväl inom landet som i ett flertal andra länder, tyder på att en ekonomisk politik, som har full sysselsättning av alla produktionstaktorer till målsättning, riskerar att utlösa balans-rubbningsfenomen av det förra slaget. Enligt numer-a veder- tagen uppfattning bör vid normal varutillgång i första hand generellt ver- kande åtgärder komma till användning för att återställa balansen. Härvid måste det bli fråga om ett samspel mellan finans- och penningpolitiska åt- gärder. Även om skäl kan anföras för att tyngdpunkten bör läggas på den ena eller andra gruppen av åtgärder, torde dock enighet råda om att de var och en på sitt sätt utgör nödvändiga instrument för en aktiv konjunk- turpolitik.

Utan att för sin del ta ställning till frågan, huruvida en via skatte- politiken åstadkommen över- eller underbalansering av budgeten kan få en avgörande betydelse för återställande av en rubbad samhällsekonomisk balans, vill kommittén framhålla, att det rent principiellt kan synas lik- giltigt, huruvida en över- eller underbalansering sker genom förändringar av den direkta eller den indirekta skatten. Finanspolitikens användbarhet som konjunkturpolitiskt instrument borde sålunda från dessa allmänna utgångspunkter inte påverkas av att den indirekta beskattningen ändras, vare sig detta sker i samband med ett bibehållet eller ett ändrat totalt skat- tetryck. Kommittén har här alltså utgått ifrån att ökad användning av indirekt beskattning inte enbart behöver begränsas till den situationen, att ökade statsinkomster krävs. Bedömningen av frågan blir emellertid en an- nan, då man anlägger mera tekniska aspekter. Förändringar i den eko- nomiska situationen kan försiggå med stor snabbhet. En häftig export- konjunktur liksom en omfattande lönerörelse kan på kort tid leda till en köpkraftsökning, som anses påfordra snabba och effektiva köpkraftsindra- gande åtgärder. Av tekniska skäl lämpar sig inte alltid förändringar av den direkta beskattningen för dylika syften. Statsskatten är blott en del av total- beskattningen och förändringarna av den statliga delen av inkomstbeskatt- ningen skulle behöva bli jämförelsevis stora för att vid oförändrad kommunal beskattning —— få avsedd effekt. Den direkta beskattningen kan under nuvarande förhållanden knappast ändras mer än en gång om året och beslut härom måste av praktiska skäl fattas minst ett halvår före ändringens ikraftträdande. Det nu tillämpade uppbördssystemet medför, att ändringar i skatteuttaget under ett kalenderår stöter på betydande svårigheter.

Den indirekta beskattningen har inte, eller inte i samma grad, sådana olägenheter. Nya punktskatter kan införas med tämligen kort varsel, men den allmänna konjunkturpolitiska effekten härav är i regel av naturliga

skäl begränsad. Med tanke på verkningarna på konsumtions- och produk- tionsstrukturen torde dock ett system av punktskatter vara ett mindre lämpligt finanspolitiskt instrument än en mera generell indirekt beskatt- ning. Införandet av en dylik fordrar Visserligen betydande och tidskrä- vande förberedelser. Fördelarna med en generell indirekt beskattning ur konjunkturpolitisk synpunkt framträder klarast, när en sådan skatteform redan är i tillämpning och skattesatserna kan förändras i enlighet med konjunkturpolitiska överväganden. Även sådana förändringar kräver vis- serligen riksdagsbeslut, men dylika beslut kan effektueras med praktiskt taget omedelbar verkan.

Ytterligare ett förhållande kan anföras till förmån för indirekt beskatt- ning framför direkt som konjunkturpolitiskt instrument. Även om de tekniska svårigheterna vid en förändring av den direkta beskattningen skulle kunna övervinnas och alternativet sålunda skulle vara att till staten dra in samma belopp lika snabbt antingen genom skärpt direkt eller skärpt indirekt skatt, kan skäl ändå anföras till förmån för den senare. En skärpt direkt beskattning drabbar nämligen såväl konsumtionen som sparandet. Även om man i detta sammanhang bortser från de ofta påtalade ogynn- samma verkningar, som ett alltför högt direkt skattetryck kan få för pro- duktion och produktivitet, torde en höjning av den indirekta beskattningen, som i lägre grad anses drabba sparandet, i en dylik situation få en gynn- sammare samhällsekonomisk effekt. Det förefaller troligare, att en köp- kraftsbegränsning, som får formen av höjda varupriser, i varje fall på kort sikt får en starkare konsumtionsdämpande effekt än en köpkrafts- begränsning, som vid oförändrad prisnivå sänker den inkomst, som all- mänheten har disponibel för konsumtion och sparande. I det senare fallet inträder sålunda troligen en sänkning av den privata sparkvoten, medan en Ökad sparkvot i ett läge med köpkraftsöverskott är vad som eftersträ- vas. Det måste medges, att olika antaganden om skatteövervältring, pris- förändringars effekt på konsumtionsbenägenheten, institutionella förhål- landen, som binder konsumtionen och sparandet, löntagarnas eventuella krav på kompensation för på grund av beskattningen höjda varupriser m. m., skulle i vi-ssa lägen kunna ändra det nyss förda resonemanget. De nämnda omständigheterna torde dock inte kvullkas'ta riktigheten i påståen- det, att en skärpt indirekt beskattning i förening med en i övrigt lämplig ekonomisk politik måste få en åtstramva-ndse effekt på »samhällsekonomien.

I det föregående har endast berörts en indirekt skatts effekt på konsum— tionen. En generell indirekt beskattning kan jämväl innebära en skattebe- lastning av vissa investeringar. I vissa konjunktursituationer, där ett efter- frågeöverskott föreligger inom såväl konsumtions- som investeringssek- torn, är det att anse som en fördel, att den konjunkturdämpande effekten kan göra sig gällande inom båda dessa områden. Helt naturligt är en gene— rell indirekt beskattning, som även innefattar vissa investeringar, inte något

tjänligt medel att förverkliga ekonomiska målsättningar av mera begrän- sad räckvidd, t. ex. med syfte att begränsa konsumtionen till förmån för investeringsverksamheten. Å andra sidan fordras för en dämpning av investeringsverksamheten, ifall en sådan skulle visa sig behövlig, särskilt mot denna sektor inriktade penning- och finanspolitiska åtgärder av spe- ciell karaktär.

Kommittén kan, i synnerhet som hela detta problemkomplex är föremål för mera ingående överväganden inom den s. k. stabiliseringsutredningen, begränsa sig till dessa korta antydningar om den indirekta beskattningens användbarhet i konjunkturpolitiska sammanhang och övergår till att helt kort beröra indirekta skatters användbarhet för mera begränsade ekono— miskt-politiska uppgifter.

Förutom av konjunkturpolitiska skäl kan samhället av andra, t. ex. valuta- skäl, sociala eller produktionspolitiska skål, med hjälp av indirekt beskatt- ning ingripa i prisbildningen och därmed i konsumtionen, investerings- verksamheten och produktionen. Meningarna om i vilken grad detta bör ske kan givetvis gå starkt isär. Kommittén har inte för avsikt att närmare ingå på argumenten för de olika ståndpunkterna. Det må räcka att framhålla, att en differentierad indirekt beskattning kan användas för att påverka kon— sumtionens och investeringarnas inriktning.

Ett exempel på konsumtionspåverkan erbjuder jordbrukspolitiken. Det har sålunda ansetts samhällsekonomiskt försvarligt att främja avsättningen av en överskottsprodukt som smör med hjälp av en skattebelastning av margarinet. Principiellt på samma plan som indirekta skatter ligger sub- ventioner. En kombination av indirekta skatter och subventioner ger sam- hället möjlighet att från samhällsekonomiska, näringspolitiska och sociala synpunkter påverka konsumtionen. Ett exempel från investeringsområdet erbjuder investeringsacciserna, vars syfte har varit att dämpa en med hän- syn till de tillgängliga resurserna alltför stor efterfrågan på investerings- varor.

111. Den direkta och indirekta beskattningens för- och nackdelar

Såsom tidigare framhållits är kommitténs uppgift inte att göra en gene- rell avvägning av direkta mot indirekta skatter, sålunda varken att göra upp förslag till ett helt nytt skattesystem eller att rekommendera använd- ningen av en skatteform framför en annan. Utgångspunkten är i stället att vi för närvarande i Sverige har en jämförelsevis hög andel av direkta skatter och en indirekt beskattning av varierande storlek inom ett fåtal om-

råden. Vad det sålunda i första hand gäller är att utröna möjligheten att utvidga den indirekta beskattningen, ev. i förening med en sänkning av den direkta.

Den efterföljande diskussionen om de båda skatteformernas för- och nackdelar bör därför lämpligen inte föras på ett rent teoretiskt plan utan mot bakgrunden av det angivna utgångsläget. Därav följer, att vissa för- delar, som rent principiellt är förknippade med direkt beskattning, inte kan anses ha någon relevans i ett läge, där den direkta skatten har nått en sådan höjd, att betydelsen av dessa faktorer försvagas. Argumenteringen förs sålunda med utgångspunkt från det nuvarande skattesystemet och inte som om det gällde att alternativt bestämma sig för antingen direkt eller in— direkt beskattning. En annan förutsättning för diskussionen är, att det även i fortsättningen kommer att föras en ekonomisk politik med full sys- selsättning som väsentlig målsättning och att denna målsättning i huvud- sak kan förverkligas.

1. Beskattningen ur administrations- och effektivitetssynpunkt

Det är knappast lämpligt att diskutera frågan om olika skatteformers uppbördskostnader på ett enbart principiellt plan. Kostnaderna varierar med skattens konstruktion och höjd samt ett flertal andra omständigheter. Man kan sålunda säga, att kostnaderna för en måttlig och starkt schablo- niserad inkomstbeskattning är lägre än för ett utbrett system av punkt- skatter med höga differentierade skattesatser. Å andra sidan kan med samma rätt göras gällande, att administrationskostnaderna för en helt generell konsumtionsbeskattning med låg skattesats är lägre än för en direkt beskattning, som har nått sådan höjd, att en omfattande kontroll- apparat erfordras. Jämförelser av detta slag är emellertid av mindre värde. För kommittén gäller det att bilda sig en uppfattning om, till vilken kost- nad en utvidgning av den indirekta beskattningen kan ske och huruvida den indirekta beskattningen härvidlag av administrativa skäl och ur effektrivitefts-synp-unfkvter är överlägsen jämfört med den direkta beskatt- ningen. Kommittén har i detta syfte gjort en summarisk sammanställning av nuvarande kostnader för de olika skatteformerna och därefter söth 'göra en uppskattning av kostnaderna 'för en mera .altlmän indirekt beskattning.

Kostnaderna i Sverige för taxering, debitering och uppbörd m.m. av de direkta "skatterna lean, såsom framgår av tabell 18, beräknas till sammanlagt inte fullt 100 milj. kronor. För budgetåret 1954/55 har hruttoinkomsterna av riksstatens inkomsttitel Skatter på inkomst, förmögenhet och rörelse be- räknats till 8 700 milj. kronor. Taxerings-, debiterings- och uppbörds- m. fl. kostnader kan således beräknas uppgå till ca 1,15 procent av inkomsterna av nämnda skatter. I nämnda kostnader har dock inte medräknats kostna-

derna för den enskildes och företagens arbete med deklaration, uppbörd, skeatteuppgifter, skatteproces'ser o. d.

Tab. 18. Årliga kostnader för taxering, debitering, uppbörd och folkbokföring

m. m. Taxeringsväsendet ............... 26 000 000 kr. Debitering och uppbörd (även städernas kostnader) ............ 27 000 000 » Folkbokföring ........................ 28 000 000 »

Övriga kostnader (expeditions- och underhållskostnader, hyror, pensioner, ersättning till post- verket m. rn.) ..................... 14 500000 »

Summa1 95 500 000 kr.

1 Härtill kommer vissa kostnader för riksby— rån för folkbokföringen, länsstyrelserna och häradsskrivarna avseende pensioner, lokalkost- nader, tillfällig biträdeshjälp m.m.

.När det gäller kostnaderna för indirekt beskattning föreligger stora skillnader mellan olika skatteformer. De administrativa kostnaderna för beskattning av monopolvaror med noga avgränsade och kontrollerade han- delsvägar såsom sprit och tobak är naturligen låga i förhållande till in- täkterna. De är avsevärt högre för övriga punktskatter, som kräver en större kontrollapparat. Har den indirekta beskattningen generell karaktär, kan man förutsätta, att en producent- elller partih'anldelsska'tt med ett jäm- förelsevis ringa antal redovisningsskyldiga företag är billigare än en kon- sumtionsskatt med landets samtliga detaljhandelsföretag som uppbörds- ställen. I Sverige har man erfarenheter dels från en rad punktskatter, dels från en mera allmän konsumtionsbeskattning. Kommittén återger i det föl- jande några uppgifter om uppbördskostnaderna för denna beskattning.

Från kontrollstyrelsen har uppgifter erhållits rörande dels skatteintäk- terna, dels kostnaderna för såväl den centrala som den lokala skattekon- trollen avseende budgetåret 1954/55. Den behållna inkomsten under sagda budgetår har uppgått till nära 428 milj. kronor och uppbörds- och kon— trollkostnaderna till 2,3 milj. kronor. Kostnaderna har sålunda uppgått till blott drygt 0,5 procent av intäkterna. Det är att märka, att siffrorna inte inkluderar intäkterna av och således ej heller uppbördskostnaderna för rusdrycks- och tobaksförsäljningen, försäljningen av spelkort, kaffeskatten och tulluppbörden.

De faktiska kostnaderna för den nuvarande beskattningen ger emeller- tid knappast någon vägledning för kostnaderna vid en eventuell utvidgning av den indirekta beskattningen till mera generella skatteformer. Kommittén har därför urtfört vissa översluags'beräkningar avseende olika alternativ.

Kommittén återkommer i ett senare sammanhang (jfr s. 197) till mera detaljerade förslag till kontrollorganisation och vissa uppskattningar av kostnaderna härför. Kostnaderna för en detaljhandelsskatt beräknas till mellan åtta och nio milj. kronor årligen, varvid det förutsättes, att antalet skattskyldiga utgör omkring 200 000. Kommittén har inte ansett sig böra precisera intäktsbeloppet och följaktligen inte heller skattesatsen. Själv- fallet står kontrollapparatens storlek och uppbördskostnaderna i visst för- hållande till skattesatsen, ehuru en mycket betydande del av 'kontroll'kost- nadernwa 'är att anse som fasta. För att exemplifiera den relativa uppbörds- kostnaden kan olika alternativ anges. Om man väljer en skattesats av sam- ma storleksordning som den i Sverige under större delen av 40-talet tilläm- pade, dvs. en femprocentig beskattning av i det närmaste. samtliga kon- sulmtions- och investeringsvaror och därtill av vissa av kommittén som skatteobjekt lämpliga befunna tjänster, skulle en dylik skatt f. n. inbringa i runt tal 1 350 milj. kronor årligen. Uppbördskostmaiderna skulle enligt dessa kalkyler stanna _vid omkring 0,7 procent av skatteintäkterna. Väljer man en skattesats av tre procent, blir intäkten under samma förutsättning ca 800 milj. kronor årligen och uppbördskostn'adlen, förutsatt att den i sin helhet är att anse som fast, omkring en procent av intäkterna. Antar man, att kontrollbehovet minskar med sjunkande skattesats, blir siffran i motsva- rande mån lägre. Det kan nämnas, att från norska axvgiftsdirektor-atet erhållits uppgifter om en kostnad för uppbörden av omsättningsavgiften (som f. n. uppgår till tio procent för praktiskt taget alla varor och flertalet tjänster), som motsvarar mindre än 0,5 procent av skatteintäkten. Det har dock från norskt håll upplysts, att den norska kontrollorganisationen ännu inte anses tillfredsställande och i fullt utbyggt skick kommer att dra väsentligt större kostnader.

Kommittén har utfört en liknande kalkyl för en eventuell partihandels- skatt. Eftersom antalet skattskyldiga vid en sådan beskattningsform skulle vara avsevärt mindre, kan även kontrollkostnaderna beräknas bli lägre. Kommittén har räknat med årliga kostnader på mellan fem och sex milj. ksmnonr, villket vid samma intäkter som ovan skulle innebära en uppbörds- ooh kontrollknstmad av 0,4 resp. 0,7 procent.

Hänsyn bör även tas till det förhållandet, att olika skatteformer kan innebära en olikartad arbetsbelastning av de skattskyldiga företagen i sam- band med uppbörd och inleverering av skatten. Någon möjlighet till pre— cisering föreligger givetvis inte i detta avseende.

Enbart uppbördskostnaderna, eller dessa satta i relation till skattein- täkten, kan dock inte bli avgörande för valet mellan direkt och indirekt skatt. Principiellt riktigare skulle vara att beräkna och jämföra den upp— bördskostnad, som erfordrades för att beskattningen skulle bli fullt till- fredsställande. Om den relativa uppbördskostnaden (kvoten mellan den

faktiska uppbördskostnaden och den faktiska skatteintäkten) är lika för två skatteformer, kan nämligen en sådan jämförelse ändå vara helt miss- visande, beroende på att skatteflykten i det ena fallet är långt större än i det andra. Av praktiska skäl är beräkningen av relationen mellan erforder- lig uppbördskostnad och maximala skatteintäkter svår eller rent av omöjlig att genomföra. Däremot är det möjligt att i grova drag ange omfattningen av det skatteunderlag, som undandrages beskattningen vid olika skatte- former, och därmed också approximativt av de skattebelopp, som samhället går miste om.

En dylik jämförelse utfaller, då fråga är om den aktuella situationen, otvetydigt till nackdel för den direkta beskattningen. Mera ingå-ende beräk- ningar av storleken av det skatteunderlag, som årligen undandrages den direkta beskattningen, saknas visserligen alltjämt, men den har för år 1948 uppskattningsvis angivits till 1,5 a 2 miljarder kronor.1 Siffran utgjorde inemot tio procent av det beräknade totala beskattningsunderlaget. Det kan inte med någon större grad av säkerhet avgöras, i vilka inkomstgrup- per skattesveket i huvudsak är att söka. Som en försiktig utgångspunkt kan tjäna antagandet, att det undandragna skattebeloppet är av samma rela- tiva storleksordning som det Obeskattade inkomstunderlaget, dvs. tio pro- cent. Skattesvekets storlek skulle med dylika antaganden för sagda år kun- na uppskattas till något sådant som 500 milj. kronor. Vad som anförts av 1949 års skatteutredning och av 1950 års skattelagssakkunniga bekräftar, att betydande belopp förblir otaxerade samt att, vilket gör detta förhållande synnerligen allvarligt, de skiljaktiga kontrollmöjligheterna skapar stora olikheter i reellt skattetryck mellan olika grupper av skattskyldiga. 1950 års skattelagssakkunniga anför sålunda, att f. n. en ytterst »betänklig olikhet i kontrollmöjligheterna råder i så måtto, att vissa grupper, framför allt huvuddelen av löntagare i allmän och enskild tjänst, är underkastade prak- tiskt taget fullständig kontroll, under det att kontrollen beträffande andra grupper är mycket ofullständig.2

I fråga om den indirekta beskattningen torde bristerna i dessa avseenden vara avsevärt mindre. De punktskatter, som tillämpas eller har tillämpats i Sverige, har i regel avsett varor, där kontrollmöjligheterna är goda (sprit, tobak, bensin, bilar, papper). Även beträffande den allmänna omsättnings- skatten kan genom en jämförelse mellan skatteintäkterna och på andra vägar verkställda uppskattningar av den skattepliktiga konsumtionen på- visas, att skatteflykten var av begränsad omfattning. Det är här att märka, att från denna beskattning uteslöts en lång rad nödvändighetsvaror, vilket torde ha verkat försvårande för kontrollen. Om beskattningen får en mera

1 R. Bentzel, Inkomstfördelningen i Sverige, 5. 63. . 2 Förslag till effektivare taxering, SOU 1954:24. Vid 1956 års riksdag har förstärkning av kontrollmöjligheterna för sistnämnda grupper beslutats.

generell karaktär, torde de relativa uppbördskostnaderna komma att bli mindre. En breddning av skatteunderlaget för den indirekta beskattningen får nämligen den effekten, att kontrollen underlättas.

2. Skattens avkastningsförmåga

Ett av de viktigaste krav, som måste ställas på en skett, är att den har förmåga att snabbt och säkert samt till rimliga kostnader ge den avkastning, som samhället har behov av. Denna förmåga brukar i den skattetekniska litteraturen benämnas skattens produktivitet.

Det är uppenbart, att den direkta beskattningens produktivitet upp till en viss gräns är mycket betydande. Den direkta inkomstbeskattningens breda underlag och dess anknytning till de skattskyldigas skatteförmåga har gjort, att denna skatteform har kommit att spela en dominerande roll i flertalet länders skattesystem. Den praktiska gränsen för den direkta be- skattningens produktivitet —- i synnerhet då den har formen av en skatt med uppbörd vid källan -— bestämmes dock inte av de skattskyldigas skatteförmåga (som ju teoretiskt kunde definieras såsom den inkomst, som överstiger ett visst; efter försörjningsbörda differentierat inkomstmi- nimum) utan av styrkan i de faktorer, som verkar hämmande på skattens produktivitet och som erfarenhetsmässigt brukar göra sig gällande långt innan den direkta beskattningen har börjat tangera gränsen för de skatt- skyldigas skattekraft. Uppbördskostnaderna i vidare mening, dvs. mer- kostnaden för varje ytterligare skärpning av det direkta skattetrycket, an- tingen detta åstadkommes genom höjda skattesatser eller genom skatte- progressivitetens verkan vid fallande penningvärde, tenderar att stiga kraf- tigt i förhållande till intäktsökningen, när beskattningen nått en höjd, som allmänheten uppfattar som betungande. Skattetryckets oförmånliga verkningar på arbetsviljan och sparandet blir i ett sådant läge påtagliga och t. o. m. den direkta beskattningens egenskap att tillgodose kraven på rättvisa, som anses vara en av dess viktigaste, kan få minskad betydelse eller gå helt förlorad, om progressiviteten —— till följd av sjunkande pen- ningvärde och vid oförändrade skatteskalor leder till att personer med ringa skattekraft blir föremål för ökad inkomstbeskattning och företagarnas beskattning därtill tenderar att övervältras på varupriserna och därmed får karaktären av regressiv skatt för konsumenterna. Dessa faktorer kommer närmare att behandlas i det följande. Här må endast påpekas, att ett reso— nemang om olika skatteformers för- och nackdelar ur produktivitets-, ad- ministrations- och rättvisesynpunkt knappast kan föras utan hänsynsta- gande till skattens höjd, och att åtskilliga av de fördelar, som principiellt kan sägas vara förknippade med den direkta beskattningen, inte längre kan påvisas i de marginallägen, som för kommittén är aktuella.

Den indirekta beskattningen står inte den direkta efter i fråga om be—

skattningens produktivitet. Omdömet får stöd av de erfarenheter, som före- ligger från ett stort antal länder, främst sådana, som tillämpat indirekt be- skattning i dess viktigaste form, nämligen en generell konsumtionsbeskatt- ning. I Västtyskland uppgår intäkterna av den i alla försäljningsled uttagna t'yraprocentiga omsättningsskatten till över åtta miljarder DM, vilket är mera än intäkten från inkomstbeskattningen för fysiska personer och drygt 30 procent av statens totala inkomster av skatter och tullar. I Frankrike » svarar omsättningsskatten för drygt 40 procent av statens inkomster av ' skatter och tullar. Motsvarande andelar är för Belgiens kumulativa omsätt— ningsskatt 35 procent och för Italiens starkt differentierade konsumtions- beskattning 25 procent. I Sovjetunionen täcker omsättningsskatten drygt hälften av den statliga utgiftsbudgeten. De anförda siffrorna hänför sig till en generell omsättningsskatt. Av intresse är i detta sammanhang, att den engelska »purchase tax» trots sina höga skattesatser (varierande från 33 procent till 100 procent) endast svarar för ca sju procent av totalin- komsterna från skatter och tullar. Skälet härtill är den snäva begräns- ningen till varor av >>umbärlighetskaraktär», som innebär undantag för livsmedel, tjänsteprestationer och ett stort antal andra livsförnödenheter.1

Den allmänna konsumtionsbeskattningens stora produktivitet grundar sig sålunda på det breda underlag, som erbjuder sig för en dylik beskattning. Föremål för beskattning är ju konsumtionen i alla dess mångskiftande for- mer. Eftersom den indirekta beskattningen i vårt land är begränsad till sprit, tobak och ett fåtal andra varor, skulle ett genomförande av en mera allmän konsumtionsbeskattning och i än högre grad av en generell indirekt beskattning, som även inkluderar vissa investeringsvaror, ge staten bety- dande inkomster.

g Produktiviteten hos den direkta resp. den indirekta skatten ändras på olika sätt vid en förändring av skatteunderlaget. Är denna föranledd av en reell välståndsökning vid bibehållen prisstabilitet och förblir relationen mellan konsumtion och sparande oförändrad, leder den direkta beskatt- ningen på grund av sin progressiva konstruktion till en skärpt beskatt— ning av inkomsttillskottet medan den indirekta skatten endast medför en proportionellt lika stor beskattning av tillskottet, givetvis under förutsätt- ning, att skatten inte till sin konstruktion har progressiv eller regressiv verkan. Båda skatteformerna ger sålunda ökad avkastning vid en reell väl- ståndshöjning, en egenskap av stor vikt för ett skattesystem i ett framåt- skridande samhälle.

Annorlunda förhåller det sig, då skatteunderlaget ökar på grund av pen- ningvärdesförsämring och utan (eller utan motsvarande) realinkomstför- bättring. Den progressiva inkomstbeskattningen leder i detta fall till en reell skärpning av skattetrycket och, vilket är ännu allvarligare, till en

1 Uppgifterna avser början av 1950-talet.

direkt beskattning även av sådana inkomsttagare, som ursprungligen varit befriade från skatt. Det kan sålunda sägas, att den progressiva direkta be- skattningen visserligen kan innebära ett element av »självläkning» vid en inflationistisk prisstegring, men denna verkan vinns endast till priset av inte avsedda förskjutningar av skattetrycket. Eftersom ökningen i progres— siviteten kan sägas vara störst vid övergången från skattefrihet till skatt- skyldighet och i de allra lägsta inkomstklasserna, drabbas just dessa in- komstgrupper hårdast av en dylik utveckling. Även i mellangrupperna upp till 30 000 kronors beskattningsbar inkomst är ökningen i progressiviteten avsevärd. Olägenheten är sålunda från angivna utgångspunkter inte, att skattens produktivitet ökar vid försämrat penningvärde utan denna sam— manhänger med det sätt, på vilket produktivitetsökningen sker. Den in- direkta s'kialtitein anpassar sig däremot smidigare till en penningvärdeför- sämring och desto smidigare, ju generellare skatten är. Statens skattein— täkter stiger i takt med priss-tegringen men avkastningen stiger inte snab- bare än prisnivån.

3. Skattens elasticitet

Ett annat väsentligt krav på en beskattning sammanhänger med dess elasticitet; det bör vara möjligt att genom en förändring av skattesatserna reglera dess avkastning, allt efter som samhällets behov av inkomster steg- ras eller minskas. Den direkta beskattningen har tidigare visat sig äga den— na egenskap i hög grad och i den svenska statsbudgeten har i första hand inkomstskatten kommit att anpassas efter budgetsituationen. Detta har dock väsentligen gällt fall, då inkomstbehoven kunnat förutses för en längre tid. Som tidigare nämnts måste beslut om en ändring av den direkta beskattningen fattas avsevärd tid i förväg. Systemet för den direkta beskatt- ningen, med avdrag, frigränser, progressivitetsskalor m. m., är vidare så komplicerat, att snabba förändringar i regel endast torde kunna ske genom ändringar av uttagningsprocenten, ett tillvägagångssätt, som inte i alla situationer har ansetts vara det lämpligaste. Därtill kommer slutligen — och detta är det avgörande _ att ytterligare skärpningar, antingen de har formen av ändrade skattesatser eller av högre uttagningsprocent, kan visa sig medföra sådana olägenheter, att nettoeffekten för staten blir ringa. Den direkta beskattningens legala och ekonomiska elasticitet försvagas sålunda avsevärt med stigande skattetryck.

Det är en tnivialitet att säga, att den indirekta beskattningens elasticitet är betydande, så länge dess möjligheter inte utnyttjats i samma grad som den direkta beskattningens. I själva verket torde elasticiteten för den indi- 4 rekta beskattningen vara större än för den direkta. Detta sammanhänger med att de skattskyldiga inte kan undslippa att drabbas av förändringar av en generell konsumtionsbeskattning, ifall denna berör praktiskt taget

hela konsumtionen, förutsatt att sparkvoten förblir densamma. Under sam- ma förutsättning ger redan ganska obetydliga höjningar av skattesatsen betydande intäktsökningar. Slutligen kan skattesatserna ändras snabbt och utan större risk för snedvridningar av konsumtion och produktion.

4. Beskattningens inverkan på produktion och sparande

Om dettavavsnitt gäller i ännu högre grad än beträffande de övriga, att resonemanget inte kan föras oberoende av den nivå, som beskattningen har nått. _De olägenheter i fråga om arbetsvilja och produktivitet, som anses vara förbundna med en hög direkt beskattning, torde inte utgöra ett allvar- ligt problem förrän skattetrycket nått en viss gräns. Kommittén har inte utfört några egna undersökningar av dessa förhållanden utan hänvisar till de undersökningar, som verkställts av 1949 års skatteutredning. Situatio- nen har nämligen i dessa avseenden inte undergått några större föränd- ringar under den tid, som förflutit sedan dess.

För att belysa marginalbeskattningens utveckling under den senaste tio— årsperioden har kommittén verkställt en sammanställning av den margi- nella beskattningens storlek för olika inkomstgrupper år 1947 och sådan den kommer till uttryck år 1957 efter den av 1956 års riksdag beslutade revisionen av skatteskalorna. Inkomsterna för det senare året har beräk- nats i 1947 års penningvärde. Resultatet av dessa beräkningar återfinnes i tabell 19. Av tabellen framgår, att marginalskatten med undantag för de allra högsta inkomstlägena, för vilka särskilda spärregler införts, under tioårsperioden ökat med varierande tal. För den stora gruppen av gifta inkomsttagare, som år 1947 hade inkomster upptill 10000 kronor, vil- ket nu motsvarar 15000 kronor, är ökningen emellertid i allmänhet mindre än vad som motsvarar den under perioden registrerade ökningen av den kommunala utdebiteringen. Samma gäller för flertalet ensamståen- de, som år 1947 hade inkomster upptill 6 000 kronor, Vilket nu motsvarar 9 000 kronor. För dessa grupper, som kan beräknas omfatta omkring 80 procent av samtliga inkomsttagare, skulle alltså av penningvärdets fall för- orsakad skärpning i den statliga marginalbeskattningen i stort sett ha eli- minerats genom de åren 1952 och 1956 genomförda revisionerna i den statliga beskattningen. För inkomsttagare med högre inkomster har de båda skatterevisionerna inte varit så omfattande, att de helt kunnat upp- häva den inverkan penningvärdets fall haft på ökningen av marginalbe- skattningen.

Anmärkningar

I tabellen har hänsyn tagits till den höjning, som skett av de kommunala utde- biteringssatserna, den penningvärdeförsämring, som ägt rum under ifrågavarande år, samt ändringarna i beskattningsreglerna.

Tab. 19. Den totala marginalskattens storlek vid enbart arbetsinkomst dels år 1947, dels är 1957 vid motsvarande realinkomst. Ortsgrupp III

År 1947 År 1957, vid indexstegring 50 % Marginalskatt i Marginalskatt i procent för procent för Årsinkomst Årsinkomst . ensam- . ensam— glft stående gift stående 2 000 ...... 10,0 10,0 ' 3 000 ...... 12,0 21,7 3 000 ...... 10,0 . 19,0 4 500 ...... 21,7 . 21,7 4 000 ...... 19,0 22,1 6 000 ...... 21,7 21,7 5 000 ...... 19,9 23,2 7 500 ...... 21,7 27,0 6 000 ...... 20,3 27,6 9 000 ...... 21,7 27,0 8 000 ...... 24,4 29,5 12 000 ...... 21,7 34,0 10 000 ...... 26,2 32,1 ' 15 000 ...... 27,0 36,6 12 000 ...... 26,2 36,5 18 000 ...... 30,5 40,2 15 000 ...... 31,0 . 35,2 22 500 ...... 35,8 43,7 18 000 ...... 35,2 42,4 27 000 ...... 39,3 48,1 20 000 ...... 38,8 42,4 30 000 ...... 44,5 48,1 25 000 ...... 42,4 46,0 . 37 500 ...... 44,6 51,6 30 000 ...... 46,0 46,0 45 000 ...... 49,8 51,6 40.000 ...... , 50,5 50,5 60 000 ...... 54,2 55,1 50 000 ...... 55,0 55,0 75 000 ...... 59,5 59,5 60 000 ...... 55,0 55,0 90 000 ...... 59,5 59,5 80 000 ...... 59,5 59,5 120 000 ...... 63,9 63,9 100 000 ...... 59,5 59,5 150 000 ...... 63,9 63,9 200 000 ...... 64,0 64,0 300 000 ...... 69,2 69,2 300 000 ..... ,. 73,0 73,0 450 000 ...... 69,2 . 69,2 , 400 000 ...... ' 73,0 . 73,0 600 '000 ...... 69,2 69,2

. Den genomsnittliga kommunala utdebiteringen för hela riket har stigit från kr. 9:80 per skattekrona enligt 1946 års beslut till kr. 12:36 enligt 1955 års beslut. I 'tabellen har för enkelhetens skull räknats med en förändring 'härutinnan från kr. 104:—— till kr. 12:— per skattekrona. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex i juni 1947 i 1935 års serie utan skatter och sociala förmåner var 155. I maj 1956 skulle motsvarande indextal utgjort 231, dvs. visat en stegring med 76 enheter eller med 49 procent. De kommunala ortsavdragen har höjts genom 1950 års reform och den statliga inkomstskatten lindrats till följd av 1952 och 1956 års skattereformer genom höjda statliga ortsavdrag och nya skatteskalor. Även schablonavdragen har med- .fört sänkt skatt. Vid skatteuträkningen har den angivna årsinkomsten minskats —— förutom med ortsavdrag och avdrag för kommunalutskylder för år 1947 med 200 kronor för envar skattskyldig och för år 1957 med 450 kronor för gifta och 300 kronor för ensamstående skattskyldiga. Höjningen år 1956 av pensionsavgifterna till "2,5 procent medför att de nyssnämnda avdragen för år 1957 nog är något i under- kant, men detta har ringa betydelse för ifrågavarande tabell. I marginalskattesatserna ingår inte avgifterna till folkpension och sjukförsäkring. . Det må här vidare erinras om, att 1949 års skatteutredning vid sina un- dersökningar kom till den uppfattningen, att det främst med hänsyn till ar- betsvilja ooh deklarationsmorval var angeläget att mildra trycket av den di-

rekta beskattningen ( SOU 1951:51, s. 112 ), men att de allmänt spridda föreställningarna om beskattningens oförmånliga verkningar på arbetsvil- jan och företagsamheten varit överdrivna och inte kunde få stöd i den faktiska produktions—utvecklingen (IS. 54 ff). »Skattetänkandet synes enligt- utredningens uppfattning snarare ta sig uttryck i en försämring av deklarat- tionsmoralen än i en minskning av arbetsinsatsen eller lägre stimulans till företagsamhet.» Det var närmast med tanke på dessa risker för skatte— moralen, som 1949 års skatteutredning ansåg, att trycket av den direkta beskattningen nått den kritiska gränsen, ett förhållande, som enligt utred- ningens mening var »av största betydelse icke blott för frågan om den direkta beskattningens framtida utformning och höjd utan även för av- vägningen mellan direkt och indirekt beskattning» (s. 64).

Detta resonemang torde alltjämt äga giltighet. För kommittén återstår blott att något belysa frågan, huruvida skärpta indirekta skatter har en mindre ogynnsam effekt på arbetsvilja och sparhenägenhet än direkta.

Den direkta skattens egenskap att uppamma »skattetänkandet» same- manhänger främst med denna skatteforms pålaglighet, särskilt då fråga är om arbetsinsatser utöver de normala och vid inkomstförändringar. Käll.- skattesystemet bidrar nämligen till att göra den marginella skattebelast— ningen mera påtaglig, antingen genom skatteavdrag vid inkomstens för-: väl—vande eller genom uppkomsten av en kvarstående skatt, som numera måste betalas vid blott två uppbördsterminer. Källskatteta-bellerna—s avtrapp- ning kan i vissa fall-t. o. m. överdriva den marginella effekten.

Den indirekta beskattningen, i synnerhet då den har formen av en all.- män konsumtionsskatt, saknar denna påtaglighet elleruppvisar den inte i samma grad. En indirekt skatt erlägges vid köptillfället, varigenom upp—. börd äger rum vid ett stort antal tillfällen. Det är' för den enskilde bekvä- mare att betala en blygsam skatt varje gång han är nödstak-ad att göra en utgift och följaktligen har förutsett den erforderliga summan för inköpet än att betala en större summa såsom skatt vid av myndigheterna fastställda terminer. I motsats till de direkta skatterna __— som för skattebetalaren representerar ett synligt mått på de privata behiov, vilka han måste av.-_ stå för skattens betal-ande sammanfaller erläggandet av de indirekrba skatterna med själva behovstillfredsställelsen snararezän att den kommer i konflikt med denna. Indirekt beskattning innefattar sålunda ett visst mått av frivillighet, som dock minskar i samma mån som beskattningen tenderar till att bli generell. Men inte ens i detta fall torde allmänhetens reaktion bli att genom minskade produktiva insatser begränsa inkomsten, konsumtionen och därmed skattebelastningen. En höjning av den indirekta beskattningen torde äga ganska ringa drivkraft till 5. k. skattetänkande.

Tidigare i detta kapitel (jfr s. 74) har redan berörts de olika skatte- formernas inverkan på sparviljan. Det framhölls, att den indirekta be— skattningen genom sin i varje fall under vissa förhållanden gynnsamma

effekt på sparandet lämpar sig bättre som instrument för en konsumtions- dämpande konjunkturpolitik än den direkta beskattningen. En beskatt- ningsform, som drabbar sparandet mindre än konsumtionen, anses emel- lertid även i en välbalanserad samhällsekonomi utan påtagligt köpkrafts- överskott vara överlägsen en skatt, som saknar denna egenskap. Denna axiomatiska föreställning om sparandets betydelse för det ekonomiska framåtskridandet behöver inte diskuteras här. Även om den är grundad på en oftast inte närmare redovisad värdering, kan den här accepteras, enär en av förutsättningarna för vårt resonemang är, att statsmakterna syftar till ett upprätthållande av full sysselsättning och sålunda till en politik, som erfarenhetsmässigt kan medföra behov av konsumtionsbegränsande och därmed sparfrämjande åtgärder.

En indirekt skatt torde på kort sikt verka så mycket mera sparfräm- jande, ju mera generell den är utformad och ju mindre följaktligen kon- sumenternas möjligheter är att flytta konsumtionen till Obeskattade varor och tjänster. Det kan antagas, att många människor vid en likformig ökning av prisnivån på kort sikt begränsar sin konsumtion starkare än som mot—- svaras av prisstegringen. På något längre sikt sker däremot troligen en an- passning till utgångsläget. Huruvida den totala sparkvoten i samhället då har undergått någon förändring genom höjningen av den indirekta skatten, blir i första hand beroende av det sätt, varpå skatteintäkterna användes av samhället.

Begränsas det för konsumtion och sparande disponibla beloppet genom skärpt direkt beskattning, ligger det nära till hands att antaga, att utgif- terna för konsumtion och avsättningarna för sparande minskas i lika män. Det är denna utveckling som åsyftas, då man gör gällande, att den direkta beskattningen även drabbar sparandet.

Konsumenternas faktiska reaktioner följer dock knappast dessa förenk- lade modeller. Konsumtionsbenägenheten och sparviljan är i hög grad beroende av den reella och den antagna prisutvecklingen. Att indirekta skatter övervältras på konsumenterna och verkar prishöjande kan förut- sättas. Uppfattas den av skatteskärpningen föranledda prishöjningen av allmänheten som ett led i en målmedveten stabiliseringspolitik, förringas sannolikt inte beskattningens effekt på sparandet. Utgör prishöjningen där- emot inledningen till en kumulativ prisstegringsprocess, eventuellt via krav på lönekompensation, kan den gynnsamma spareffekten gå förlorad och konsumtionsbenägenheten tvärtom tillfälligt öka. Den direkta beskattningen är däremot normalt ingen övervältringsskatt och är följaktligen fri från den angivna risken. I vissa konjunkturlägen kan dock även den direkta företagsbeskattningen bli ett kostnadselement och övervältras på konsu- menterna. I så fall adderas den härav föranledda prisstegringens verkan till de övriga faktorerna med för sparviljan ogynnsam verkan. '» På kommitténs uppdrag har professor Carsten Welinder utarbetat en pro-

memoria med några synpunkter på verkningarna av konsumtionsskatter, här intagen som bilaga (bilaga 2). I denna promemoria upptages även frågan om en konsumtionsbeskattnings inverkan på sparandet och arbetsviljan till behandling. Författaren påpekar, att effekten av en konsumtionsbeskattning på sparviljan blir störst, då det är fråga om en mera tillfällig beskattning, medan verkan av en permanent konsumtionsskatt blir svagare, enär skatten drabbar även den konsumtion, som sparandet var avsett att möjliggöra. Enligt samme författare är sparvanorna hos de lägre inkomsttagarna och konsumtionsvanorna hos de större inkomsttagarna så fasta, att en över- gång från direkt till indirekt beskattning vid bibehållet totalt skatteuttag har tämligen ringa effekt på sparandet.

Redan av dessa korta antydningar torde framgå, att de olika skattefor- mernas verkan på sparviljan är komplicerad och svår att överblicka.

5. Beskattningens inverkan på prisnivån

Frågan om olika skatteformers effekt på prisutvecklingen har redan tangerats i det föregående. En av fördelarna med den direkta beskattningen anses vara, att den normalt lämnar prisnivån opåverkad; på motsvarande sätt betraktas det som en betydande olägenhet, att den indirekta beskatt- ningen med nödvändighet verkar prishöjande. Här kan till en början bort- ses ifrån, att vid beskattningens användning som konjunkturpolitiskt in- strument denna senare egenskap inte utgör en olägenhet utan det vik- tigaste motivet för dess användning. Å andra sidan kan det inte utan vidare anses som givet, att företagarnas direkta beskattning inte till någon del kan övervältras framåt och att den indirekta beskattningen med full styrka drabbar konsumenterna. Frågan om skatteincidensen är åtskilligt mera komplicerad och incidensen blir beroende av en lång rad omständig- heter, bl. a. skatternas konstruktion, den aktuella konjunktursituationen, skattetryckets höjd, graden av organiserad samverkan inom näringslivet. styrkan hos löntagarnas organisationer m. 111.

Vid i stort sett balanserad ekonomi kan det antagas, att den omedelbara effekten på prisnivån av en höjd direkt beskattning är ringa. I den mån denna beskattning uppfattas som standardsänkande och föranleder kom- pensationskrav från löntagarnas sida, kan en motsvarande prisstegring med någon tidsförskjutning ändå bli följden. En dylik tendens förstärkes givet- vis ifall institutionella och konjunkturella faktorer underlättar företagar- nas strävan att övervältra beskattningen framåt på konsumtionen.

Omvänt är presumtionen vid en skärpning av den indirekta beskattning- en, att denna i första hand drabbar konsumtionen.

De ekonomiska konsekvenserna av en skärpt indirekt beskattning i vad avsåg verkan på prisnivån av en allmän konsumtionsskatt behandlades utförligt i den proposition, som låg till grund för 1940 års allmänna om—

sättningsskatt (prop. urtima riksdagen 1940z3, s. 28). I propositionen an— fördes bl. a. följande.

En allmän konsumtionsbeskattning verkar omedelbart prisstegrande. I den mån skatten samtidigt medför en minskning av varuomsättningen kommer dock denna prisstegring att gå hand i hand med en reduktion av företagsvinsterna. En utbredd konsumtionsbeskattning måste alltid till någon del drabba närings- företagen. Allmänt sett har man att räkna med att verkningarna av skatten träffa företagarna och handeln i högre grad ju mera umbärliga de beskattade förnö- denheterna äro och ju mera känslig efterfrågan därför visar sig vara. Konsumen- terna få bära huvudparten av skatten på nödvändighetsvaror och andra förnö- denheter med oelastisk efterfrågan. &

Både den prisstegrande och den omsättningsbegränsande effekten av en all- män konsumtionsbeskattning kan under ogynnsamma betingelser gå vida utöver vad skatten i och för sig motiverar.

Om exempelvis en fortgående prisstegring drives fram av stigande import- priser _— såsom fallet var vintern 1939/40 —— är det att befara, att införandet av en allmän omsättningsskatt skall ge prisrörelsen ökad styrka. Har man åter att räkna med att en prisstegring drives fram av en spänning mellan utbud och efter- frågan till följd av ökad varuknapphet eller ökad köpkraft hos allmänheten, blir beskattningens återverkan på prisbildningen gynnsammare. Skatten kommer då att ligga inom ramen för prisstegringen och att taga i anspråk en del av de vins- ter, till 'vilka prisstegringen eljest skulle givit upphov; den blir i viss mån att betrakta såsom en källbeskattning av prisstegringsvinster, genom vilken dessa un- dandragas marknaden.

En omsättnings- och produktionsminskning utöver den direkt av skatten be— tingade kan utlösas av omsättningsskatten, om den införes i ett läge, där depres- siva tendenser ändå göra sig gällande. Det är naturligt att fruktan för återverk— ningarna av en allmän konsumtionsskatt skall framträda med särskild styrka och få en starkt hämmande verkan, om framtidsutsikterna redan av andra skäl be- dömas pessimistiskt. I en uppåtgående konjunktur däremot bör en omsättnings- skatt kunna införas utan påtagligt ogynnsam återverkan.

Departementschefen erinrade härefter, hur det dåvarande ekonomiska läget utmärktes av en brytning mellan inflations- och depressionstendenser, vilka till någon del kunde ta ut varandra men i stor utsträckning fram- trädde inom skilda delmarknader. Det var ofrånkomligt, fortsatte departe— mentschefen, att man under dessa förhållanden måste räkna med att, om en allmän omsättningsskatt av jämförelsevis betydande storlek infördes, få erfara återverkningar i både prisstegrande och produktionsbegränsande riktning. Om än beskattningen i viss utsträckning kunde antagas ägnad att genom sin efterfrågebegränsande verkan dämpa inflatoriska tendenser, framdrivna av ökad varuknapphet, och att i så måtto stödja de penning- politiska strävandena, måste man enligt departementschefen räkna med, att den likväl inom vissa områden kunde komma att skärpa tendenser, som den ekonomiska politiken eljest var inriktad på 'att bekämpa.

Spörsmålet om de indirekta skatternas verkan på prisutvecklingen har även berörts av herr Åkerström i hans vid 1949 års skatteutrednings betän- kande (s. 312) fogade särskilda yttrande, vari han bl. a. anfört följande.

Om man har ett inflationsbetonat läge, där lönerna och därmed även priserna ocmotståndligt dras uppåt på grund av stark konkurrens om arbetskraften, und- gås inte inflationen, dvs, pris- och lönestegringen, genom avståendet från skatten. Men om denna begagnas för överbalansering av budgeten och därmed dämpar in— flationstrycket kan den eventuellt via omvägen över en lönehöjning —— åstad- komma en sådan begränsning av de inflationistiska vinsterna och vinstutsikterna, att pris- och löneglidningen bringas att avstanna. Under sådana omständigheter framkallar alltså inte skatten någon större utan i stället en mindre löne- och pris- stegring än som annars skulle uppkomma. Därmed bestrides icke att situationer kunna föreligga, där en beskattning, som i första omgången verkar höjande på priserna, trots sin i princip inflationsdämpande uppgift kan rent psykologiskt bidraga till en skärpning av inflationsförväntningarna i sådan grad, att i första hand andra medel måste begagnas. Vidare är det påtagligt, att en indirekt skatt, som omedelbart användes för att öka statens utgifter, knappast kan dämpa infla- tionstrycket utan snarare kommer att på här diskuterade vägar skärpa inflationen. Även ur de synpunkter, som här behandlas, måste alltså bedömningen av skattens verkningar göras under hänsynstagande till vilken användning skattemedlen er- hålla. Därutöver måste emellertid beaktas, att en direkt skatt, som direkt sänker medborgarnas behållna inkomst genom källskatten, kan föranleda lika starka in- komstkompensationskrav som en indirekt. Men med den direkta skatten är dessutom förenad den inflationsstimulerande olägenheten, att de föranleda till minskad vaksamhet med företagens utgifter, under det att den indirekta beskatt- ningen vare sig den träffar företagen eller enskilda inkomsttagare innebär en stimulans till sparande.

I professor W'elinders förenämnda promemoria framhålles, att enbart det faktum, att en skatt ökar producenternas eller återförsäljarnas kostna— der, inte är tillräckligt för att skatten skall framkalla en prisstegring. Den totala efterfrågan måste öka i motsvarande män och kreditsystemet vara tillräckligt elastiskt för att tillhandahålla det erforderliga tillskottet av be- talningsmedel. Är dessa förutsättningar inte uppfyllda, har man anledning att vänta sig en kontraktiv process. Skatten kan då istället komma att över- vältras bakåt, dvs. på råvaruleverantörerna eller på företagens anställda.

Efter en analys av prisbildningen vid monopolistisk prissättning över- går professor Welinder till en diskussion av en skattehöjnings effekt på prisbildningen i ett samhälle, där konkurrens i stort sett är rådande. Hans slutsats blir, att den populära uppfattningen, att en indirekt skatt, försåvitt efterfrågan inte är starkt priskänslig, i regel leder till en motsvarande pris- höjning, är tämligen riktig. Likaså torde det anses vara riktigt, att över- vältringsmöjligheterna är större under hög- än under lågkonjunktur. Be- träffande frågan huruvida övervältringsmöjligheterna påverkas av skattens konstruktion finner professor Welinder det sannolikt, att en detaljhandels— skatt leder till en omedelbar prishöjning med skattens belopp, medan över— vältring av en skatt i tidigare distributions- eller produktionsled kan vän- tas ske långsammare och oftast inte med skattens fulla belopp.

Kommittén konstaterar i anslutning härtill endast, att frågan, hur olika skatteformer påverkar prisutvecklingen, syns vara beroende av så många

samverkande och i viss mån varandra motverkande förhållanden, att den- na aspekt knappast kan bli av väsentlig betydelse vid valet mellan olika skatteformer.

6. Beskattningen ur rättvisesynpunkt

Den gängse föreställningen om den indirekta beskattningens .regressiva ka- rakttär och därmed ur 'socilal synpunkt förment ogynnsamma verk-an har av 1949 års skatteutredning bemötts med en argumentering ( jfr ovan s. 70 0. f.) , som kommittén för indirekta .skatteri huvudlsna-k kan ansluta sig till. Enligt kommitténs uppfattning torde i den indirekta »beskat-minvgsformens art inte i ooh för sig finnas någonting, som gör regressiva verkningar ofrånkomliga eller utesluter, att dessa verk—ningar på [annat sätt kan neutraliseras.

Vid en diskussion om i vad mån olika skatteformer tillgodoser rättvise- kravet hör till en början erinras om vissa omständigheter, som tenderar att beröva den direkta beskattningen dess karaktär av att vara »skatt efter förmåga»: schabloniseringen av avdragsreglerna, det ökande skattesveket vid skärpt skattetryck, övervältringseffekten, som i vissa fall kan drabba på samma sätt som en indirekt beskattning m. 111.

För det andra kan även en indirekt beskattning konstrueras så, att den inte får regressiv karaktär. Detta kan antingen ske genom att den får for- men av punktskatter, som främst belastar konsumtionen i de högre in- komstskikten, eller genom en socialt motiverad differentiering av skattesat- serna i en generell konsumtionsskatt. Slutligen kan en indirekt beskattning kompletteras med ett lämpligt utformat kompensationssystem. De lägre in- komsttagarna kan tänkas bli kompenserade genom sänkning av eller befri- else frå-n direkta skatte-r, genom höjda folkpensioner och barnbidrag eller genom direkta subventioner.

Kommittén övergår härefter till att mera ingående behandla de nyss an- givna synpunkterna.

Faktorer, som tenderar att försvaga verkan av progressiviteten i den nu- varande direkta beskattningen. Den gängse uppfattningen, att de direkta inkomstskatterna genom sin progressiva konstruktion leder till en för de mindre inkomsttagarna gynnsam fördelning av skattebördan och att in- direkta skatter genom sin regressivitet har den motsatta verkan, är orea- listisk i den meningen, att en rad omständigheter under en följd av år har verkat i den riktningen, att en allt mindre del av de totala skatteinkoms- terna härrör från de högsta inkomstskikten.

Under efterkrigsåren har en avsevärd inkomstutjämning ägt rum, som inneburit, att de högre inkomstklassernas tillskott till den totala skattein- komsten minskats. Av tabellerna 20 och 21 framgår förändringarna i de skattskyldigas fördelning på olika inkomstklasser och inkomstsummor un- der åren 1947—1955.

Tab. 20. Fördelningen av inkomsttagarna på olika in- komstklasser i procent1

Inkomstklasser, kronor . Högst. 2 500— 5 000— 10 000—

Taxeringsår 2 500 5 000 10 000 20 000 Över 20 000

1947 ......... 32,8 37,5 24,0 4,5 1,3 1948 ......... 28,9 34,6 29,7 5,6 1,3 1949 ......... 26,3 31,3 34,0 6,9 1,5 1950 ......... 24,9 30,6 35,3 7,7 1,5 1951 ......... 23,8 29,2 36,7 8.7 1,6

18,5 23,9 40,9 14,9 2,4 12,3 21,2 40,6 22,5 3,4 11,5 21,4 39,5 23,8 3,8

9,7 20,0 37,7 27,3 4,5

1 SOU l955:48, s. 111.

Tab. 21. Fördelningen av inkomstsummorna på olika in- komstklasser i procent1

lnkomstklasser, kronor . , Högst 2 500— 5 000— 10 000— _ Taxermgsår 2 500 5 000 10 000 20 000 Över 20 000 11,1 30,3 34,6 13,0 11,0 9,1 26,8 40,3 14,9 9,4 8,1 22,1 43,3 17,2 9,3 7,5 21,0 44,0 18,1 9,4 6,8 19,0 44,4 19,6 9,9 6,0 15,2 48,7 20,6 9,5 4,1 11,4 43,9 30,0 10,6 4,0 11,1 42,0 31,4 11,5 3,5 10,4 38,8 35,0 12,3

1 Enligt Sveriges officiella statistik, »skattetaxeringarna».

Vid et'terkrigsperiodens början låg sålunda 70 procent av samtliga in— komsttagare i inkomstlägen understigande 5 000 kronor och mindre än 30 procent i inkomstklasserna 5000—20 000 kronor. Som syns har en av- görande förändring inträffat i denna fördelning och proportionerna var vid periodens slut omkastade: nära 2/3 av alla inkomsttagare återfanns år 1955 i inkomstläget 5000—20 000 kronor, drygt 27 procent fanns i in- komstläget 10 000—20 000 kronor. Sammanpressningen av inkomstfördel- ningen har fåfbt till följd, att en stor del av inkomsttagarna har komm-it att ligga i inkomstgrupper, där progressiviteten i skattesystemet gör sig star- kare gällande.

Den reella inkomstutjämningen har blott varit en av de faktorer, som bidragit till en viss förskjutning av den totala skatteintäkten från de högre inkomstgrupperna till de lägre. Penningvärdeförsämringen har, såsom tidi- gare visats. i beskattningshänseende drabbat de mindre och medelstora

inkomsterna synnerligen hårt, medan merbelastningen för de högre inkomst- grupperna varit måttlig. Vid p'enningvärdeförsämring inträffar en skärp— ning av det :reellua skattetrycket, mest kännbar för de lägsta, tidigare obe— skattade grupperna, som successivt faller under slkattskyldigiheten, och för de grupper i mellanlägena, där marginal-skatten stiger hastigast. Penning- värdeförsämringe-ns inverkan på skattetrycket under ifrågavarande period har gjorts till föremål för en undersökning av 1955 års svtatlsskatterevis-ion, till vars betänkande (SOU 1955:48) här kan hänvisas. Genom den av 1956 års riksdag 'besluta'de sänkningen av den direkta beskattningen har den skatteskärpning, som inträffat på grund av penningvärdeförsämringen, för de lägre inkomsttagarna väsentligt reducerats.

För tiaxeringsåret 1956 har kommittén gjort en grov kalkyl över inkomst- beskattningens omfördelande effekt för ett antal inkomstgrupper. Resulta- tet återges i tabell 22. Av siffrorna framgår, att denna effekt är begränsad. Den stora mellangruppen, där numera en mycket avsevärd del av landets löntagare återfinnes, drabbas med full styrka av inkomstbeskattningens progressivitet. Vilken grad av progressivitet, man än kan tänkas vilja ge å't skattesystemet, är samhällets utgifter numera så stora, att en avsevärd beskattning måste träffa även relativt små inlkomster.

Tab. 22. Beskattningen av fysiska personer vid taxeringen 1956 (inkomståret 1955)

Procentu- Procentu- Procentuell Procentuell Antal in— ell fördel- ell fördel- f" . .. .

. . . ordelning fördelning

Nettomkomst komst- ning av ning av . tagare1 inkomst- inkomst- av total av inkomst skatt2 efter skatt tagarna summan Under 3 000 kr ...... 459 007 13,8 3,8 0,7 3,9 3 000— 4 000 » ...... 272 749 8,2 3,0 1,4 3,4 4 000— 5 000 » ...... 234 978' 7,1 3,4 2,1 3,7 5 000—— 6 000 » ...... 211 994; 6,4 3,7 2,7 4,0 6 000— 7 000 » ...... 218 131 6,5 4,5 3,6 4,8 7 000— 8 000 » ...... 224 600 6,7 5,4 4,6 5,6 8 000— 9 000 >> 232 229 7,0 6,3 5,6 6,5 9 000— 10 000 » ...... 230 154 6,9 7,0 6,4 7,1 10 000— 12 000 » ...... 413 569 12,4 14,4 13,5 14,6 12 000— 15 000 » ...... 371 888 11,2 15,8 15,4 15,9 15 000— 20 000 » ...... 273 968 8,2 14,9 15,8 14,7 20 000— 30 000 » ...... 136 124 4,1 10,3 13,0 9,6 30 000— 50 000 >> ...... 36 817 1,1 4,4 7,1 3,7 50 000—100 000 » ...... 11 674 0,3 2,4 5,0 1,8 100 000 kr. och däröver 2 256 0,1 1,2 3,1 0,7 Summa 3 330138 100 100 100 100

1 Samtaxerade äkta makar har räknats som en inkomsttagare. 2 Total skatt lika med statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt.

Kommittén har jämväl gjort en klalkyl över in'komsttagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkoms-

ten (rörande beräkningsmetoderna hänvisas till aktuarie Ed'lunds prome- moria, som härvid fogats såsom bilaga 3). Medelinkom-sten har stigit från 5 303 kronor år 1948 till 6 764 kronor år 1951 och 9 409 kronor år 1955. År 1958 har den beräknats stiga till 10 961 kronor. Resultatet av dessa beräk- , ningar framgår av tabell 23.

Tab. 23. Inkomstiagarnas fördelning på olika inkomstklasser med inkomsten ställd i relation till medelinkomsten

Procentuell fördelning av Procentuell fördelning av , . inkomsttagarna inkomstsumman lNettomkomst M : medelinkomst Inkomstår Inkomstår 1948 1951 'I 1955 1958 1948 1951 1955 1958 Under 0,40 M ...... 20,7 20,5 20,1 20,1 5,7 5,0 5,5 5,5 0,40— 0,60 M ...... 14,4 13,0 13,0 13,0 7,9 6,5 6,5 6,5 0,60— 0.80 M ------ 13,3 12,8 12,4 12,4 9,3 8,9 8,7 8,7 0.80— 1,00 M ...... 12,9 13,2 13,0 13,0 11,6 11,8 11,7 11,7 1,00— 1,20 M ...... 12,2 12,0 12,9 12,9 13,2 13,4 14,2 14,2 1,20— 1,40 M ...... 8,2 9,1 9,1 9,1 10,7 11,7 11,8 11,8 1,40— 1,60 M ...... 5,3 5,7 5,8 5,8 8,0 8,5 8,7 8,7 1,60— 1,80 M ...... 3,4 3,7 4,2 4,2 5,3 6,9 7,2 7,2 1.80— 2,00 M ...... 2,4 2,5 2,7 2,7 4,5 4,7 5,0 5,0 2.00— 2,50 M ------ 3,2 3,4 3,5 3,5 7,1 . 7,6 7,7 7,7 2,50— 3,00M ...... 1,5 1,5 1,5 1,5 4,0 4,3 ' 4,0 4,0 3,00— 4,00 M ...... 1,3 1,9 1,0 1,0 4,3 4,9 3,4 3,4 4,00— 6,00 M ...... 0,0 0,6 0,5 0,5 3,7 2,9 2,6 2,5 6,00—10,00 M ...... 0,3 0,2 0,2 0,2 2,4 1,9 1,7 1,7 10,00 och däröver 0,1 0,1 0,1 0,1 2,5 1,9 1,3 1,0 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 Procentuell fördelning av Proeentuell fördelning av Nettoinkomst total skatt inkomst efter skatt M : medelinkomst lnkomstår Inkomstår 1948 1951 1955 1958 1948 1951 1955 1958 Under 0,40 M ...... 1,6 1,8 1,7 1,3 6,4 6,1 6,5 6,5 0,40— 0,60 M ...... 3,3 3,8 4,2 3,5 7,3 7,0 7,0 7,1 0,60— 0,80 M 6,4 6,7 7,0 6,4 9,9 9,4 9,1 9,2 0,80— 1,00 M ...... 9,1 9,9 10,4 9,7 12,0 12,2 12,0 12,2 1,00— 1,20 M ...... 11,8 12,0 13,0 12,5 13,0 13,7 14,5 14,5 1,20— 1,40 M ...... 9,5 11,0 11,5 10,8 10,8 11,3 11,9 12,0 1,40— 1,60 M ...... 7,5 8,4 8,5 8,5 8,0 8,5 8,9 8,8 1,60— 1,80 M ...... 6,1 6,4 7,5 7,5 5,8 6,9 7,1 7,1 1,80— 2,00 M ...... 4,9 5,0 5,2 5,7 4,4 4,0 5,0 4,9 2,00— 2,50 M ...... 8,5 8,7 9,2 9,6 6,9 7,3 7,3 7,2 2,50— 3,00 M ...... F ' ' 5,1 6,00—10,00 M ...... 10,00 och däröver Summa

Progressiviteten i den direkta beskattningen försvagas även, om och i den mån den direkta beskattningen av företagarna övervältras på konsu— menterna. Till sin verkan blir skatten därmed identisk med en konsum- tionsbeskattning, varvid effekten dock blir synnerligen varierande och svår- beräknelig.

Svårigheterna att lika effektivt kontrollera olika gruppers inkomster medför även, att den avsedda rättvisan i det direkta skattesystemet blir ofullständig.

Slutligen arbetar det direkta skattesystemet med mycket schablonmäs- siga avdragsregler. En lågt taxerad inkomst kan, även om man bortser från möjligheten att den grundar sig på ofullständig taxering, bero på mycket olika omständigheter och motsvaras av mycket olika reell levnadsstandard. En stor del av de låga inkomsterna finns Hos ungdomar, som änn-u ej läm- nat hemmet eller i varje fall ännu ej belastats med någon försörjnings- börda eller några större fasta utgifter. Härigenom kan sådana ungdomar upprätthålla en tämligen hög personlig levnadsstandard, trots att deras egen arbetsinkomst placerar dem i en låg skatteklass. Inkomster, som av nu nämnda orsaker blir lågt beskattade eller helt Obeskattade, kan träffas av en indirekt skatt vid de successiva tillfällen, då inkomsten ges ut. Faran för skatteflykt reduceras således avsevärt med indirekta skatter samtidigt som dylika skatter i många fall kan ge en bättre anpassning av den sam- manlagda (netto-) belastningen till den individuella levnadsstandarden.

Skattens konstruktion kan motverka regressiuiteten. Vid en indirekt be— skattning, som drabbar all konsumtion av varor och tjänster med samma skattesats, kan regressivitet inte uppkomma i annan mening än att de högre inkomstgruppernas större sparande går fritt från beskattning. Det kan vara tveksamt, om enbart detta förhållande gör det befogat att tala om regressivitet. Sparande är, sett från individens synpunkt, ingenting annat än uppskjuten konsumtion. Men även en beskattning, som drabbar all konsumtion lika, kan uppfattas som orättvis, om man anser, att nödvän- dighetskonsumtion, som dominerar bland de lägre inkomsttagarna, har en högre angelägenhetsgrad än annan konsumtion. Önskemålet om en rättvis beskattning skulle lättast kunna lösas genom att beskattningen begrän- sades till mera umbärliga varor.

Den skiljelinje, som traditionellt brukar dras mellan oumbärliga förnö— denheter och umbärliga varor av lyxkaraktär, kan dock svårligen upprätt- hållas i ett framåtskridande samhälle, där inkomstutjämningen har nått långt och levnadsstandarden är jämförelsevis hög. Objektiva kriterier på en varas umbärlighet saknas, så snart praktiskt taget hela befolkningen har passerat gränsen för en fysisk minimistandard i fråga om mat, kläder och bostad. Att rubricera den ena eller andra varan s'om »umbärlig» eller >>1yx>> innebär i ett sådant läge ett stort mått av godtycklighet.

I ett samhälle av här ifrågavarande art torde det inte heller vara en fram- komlig väg att basera gränsdragningen på de faktiska olikheterna mellan olika inkomstgruppers konsumtion, och att betrakta de varor och tjänster, som ingår i de högre inkomsttagarnas konsumtion som mera umbärliga. Vid en jämn inkomstfördelning med relativt ringa spridning är skillnaden i konsumtionsstandarden mellan olika grupper nämligen inte längre väsent- ligen betingad av att de större inkomsttagarna konsumerar varor och tjänster, från vilka den övriga befolkningen är avstängd. Med stigande in- komst följer snarare en kvalitetsmässigt och kvantitativt högre konsum- tion av sådana varor, som förekommer även bland de breda lagren. Ett exempel på sådana varor erbjuder bilen, som inte längre kan betraktas som en vara förbehållen blott ett ringa fåtal och på grund härav skulle utgöra ett särskilt lämpligt objekt för en lyxbeskattning. Snarare förhåller det sig så, att bilinnehav numera förekommer i praktiskt taget alla samhällsgrup- per, men att standardskillnaden bestämmes av bilens märke, storlek, års- modell m. m. Samma kontinuitet i konsumtionsstandarden för skilda in; komstgrupper gäller för flertalet andra varor. I den mån >>lyxkonsumtion» ännu förekommer i den meningen, att endast en mindre del av befolkningen kan komma i åtnjutande av densamma, erbjuder den ett alltför svagt un- derlag för en konsumtionsbeskattning.

I den mån åter kvaliteterna klart kan avgränsas som lyxkvalitet mot bil— ligare standardkvalitet tillstöter omedelbart avsevärda administrativa svå- righeter och, därest dessa kan övervinnas, risker för inte avsedda och okontrollerbara effekter på produktion och konsumtion. Det kan därtill inte anses vara ens ur allmänna sociala synpunkter tillfredsställande, att de breda folklagren genom en särbeskattning av s. k. umbärlig konsum- tion och några lyxkvaliteter utestängas från viss del av konsumtionen, som just på grund av en sådan beskattning blir ett privilegium för de högsta inkomsttagarna. En följd härav kan bli så behöver dock långtifrån all— tid vara fallet att produktionen av dessa varor försvåras och att dagens >>lyxvara» genom samhällets socialt motiverade ingrepp hindras att bli morgondagens standardvara.

Slutsatsen av vad som här anförts blir, att i en dynamisk ekonomi med snabb standardhöjning för de breda lagren ett tillräckligt underlag för en särbeskattning av s. k. lyxvaror saknas. Därmed är inte sagt, att ingen sär- beskattning av konsumtionsvaror bör förekomma, endast att en dylik be- skattning knappast kan få en bärande social motivering. Av helt andra skäl kan givetvis en särbeskattning vara lämplig. Så t. ex. kan en vara belastas med skatt :i .syfte att hålla tillbaka konsumtionen av denna vara, att begränsa importen eller att främja konsumtionen av en annan vara (smör/marga- rin). Kommittén saknar dock anledning att här ta upp dessa speciella aspek- ter på konsumtionsskattefrågan till behandling.

Om sålunda tanken på en beskattning av >>umbärliga» varor avvisas som

mindre lämplig — det engelska exemplet (purchase tax) visar, att en så- dan skatt trots höga skattesatser har låg produktivitet återstår alterna- tivet att undantaga vissa väsentliga förnödenheter från beskattning eller att variera skattesatserna efter sociala synpunkter.

Även en sådan differentiering är dock behäftad med avsevärda olägen— heter. Varje undantag och varje differentiering innebär, förutom ett visst mått av godtycklighet, ett ingrepp i konsumtion och produktion, vars kon- sekvenser är svåra att överblicka. Därtill kommer, att dylika avsteg från principen om beskattningsområdets generalitet och skattesatsernas likfor- mighet kan försvåra och fördyra administrationen och kontrollen. De här skildrade vägarna till motverkande av den indirekta beskattningens re— gressivitet förefaller sålunda olämpliga.

Kompensatoriska åtgärder i syfte att motverka regressiviteten. Att avvisa tanken på att i det indirekta Skattesystemets själva konstruktion inarbeta ett element av progressivitet innebär emellertid inte, att en försvagning behöver ske av den inkomstomfördelande, progressiva effekt, som vårt nuva- rande system av skatter och sociala förmåner har. En skatteform utgör ingen isolerad företeelse utan bör ses .i det större sammanhanget. Starka sociala och administrativa skäl kan anföras för en höjning av gränsen för befrielse från inkomstskatt. Enbart härigenom kan dock inte kompensation vinnas för alla grupper, som på ett socialt inte godtagbart sätt drabbas av en konsu'mtionsbesk—attning. Därmed uppstår behovet av kompletterande åt- gärder av direkt inkomstomfördelande art. Här åsyftas främst höjning av barnbidragen och folkpensionerna samt sänkning av inkomstskatten, medan direkta subventioner i form av rabatter måste betraktas som en mindre lämplig 'kompensationsform. Kommittén återkommer till dessa frågor senare och har här endast velat framhålla, att tekniska hinder inte före- ligger för att en skärpt indirekt beskattning genom'föres utan att det reella skattetrycket nämnvärt ruubbas (varvid hänsyn tas även till de sociala för- månerna) för de olik-a inkomstgrupperna. De kompensatorisk-a åtgärderna kan också utformas så, att önskade sociala verkningar uppnås.

I sammanhanget är givetvis även 'av !betydelse, vartill de genom den skärpta beskattningen influtna med-len användes. Rent principiellt skulle det kunna hävdas, att kompensation end-ast borde beredas de nämn-da grupper- na, då indirekt skatt tillgnipe—s för att skaffa staten ökade inkomster. En i konjunkturpolitiskt syfte vidtagen skatteskärpning, som till sin ekonomiska effekt är att jämställa med en prisstegring, borde däremot i princip inte grunda några kompensationsanspråk. En sådan skillnad torde dock i prak- tiken inte kunna upprätthållas. Det kan visserligen sägas, att en höjd indi- rekt beskattning i vissa lägen är ett alternativ till en eljest oundviklig all- män prisuppgång och att beskattningens syfte är att skapa ekonomisk sta— bilitet, som på längre sikt medför obestridliga fördelar inte minst för de mindre bemedlade. Men i och med att samhället vidtar en beskattnings-

åtgärd, vilket syftet med densamma än må vara, är det angeläget att be— sldwttaiingssystemet i princip utformas på ett från sociala synpunkter god- tagbart särbt.

IV. Kommitténs ställningstagande

Enligt kommitténs uppfattning är de synpunkter på frågan om avväg- ningen mellan direkt och indirekt beskattning, vilka framförts av 1949 års skatteutredning, i allt väsentligt bärande. Ett antal omständigheter har sålunda samverkat till att mildra de olägenheter, som tidigare kunnat följa av en förskjutning av beskattningen till förmån för indirekta skatter. Inkomstutvecklingen i vårt land har under de gångna decennierna gått i utjämnande riktning. Samtidigt .har samhället övertagit en allt större del av ansvaret för medborgarnas sociala trygghet och kulturella behov. För täckande av samhällets utgifter härför liksom för statens övriga avse- värt ökade kostnader erfordras ett betydande skatteuttag även från de grupper, som har jämförelsevis låga inkomster .

Hela avvägningsproblemet har genom den ekonomiska och sociala ut— vecklingen liksom genom den samtidigt pågående ökningen av den totala beskattningen och dess förändrade syften förskjutits på ett väsentligt sätt. Valet mellan olika skatteformer, som kan sägas tidigare i betydande mån ha inneburit ett avgörande av frågan om endast de bärkraftiga grupperna borde beskattas eller om även lägre inkomsttagare borde belastas med skatt, kan nu i högre grad än tidigare ske från tekniska och administrativa syn- punkter. Kvar står emellertid att barnrika familjer, folkpensionärer samt i övrigt vissa grupper medborgare med låg inkomst skulle kännbart drabbas av en ökad indirekt beskattning. Till förebyggande härav kan särskild kompensation utgå till här avsedda grupper, vilket innebär att statens nettoinkomst av skatten minskas i motsvarande mån. För vissa grupper medborgare med låg inkomst syns emellertid ett kompensationsförfarande erbjuda praktiska svårigheter.

Vad som tidigare anförts i detta kapitel syns ge vid handen, att den indirekta beskattningen i tekniska avseenden har vissa företräden framför den direkta. För det allmännas vidkommande har en del former av indirekt skatt lägre administrationskostnader än direkta skatter av nuvarande höjd. Stor vikt måste tillerkännas det förhållandet, att möjligheterna för dem, som skall drabbas av skatten, att undandraga sig denna är mera begrän- sade vid indirekt beskattning, vilket under vissa förutsättningar även kan vara av betydelse för den allmänna skattemoralen. I avseende å beskatt- ningens inverkan på befolkningens arbets- och sparvilja syns möjligen ett visst företräde böra ges åt de indirekta skatterna framför de direkta. Vid bedömande av de indirekta skatterna ur teknisk synpunkt får man å andra

sidan inte bortse ifrån, att de också är behäftade med vissa olägenheter. Uppbörd och redovisning av indirekt skatt kommer att belasta inte blott administrationen utan även näringslivet med ökat arbete och därmed ökade kostnader.

Kommittén har vidare ägnat viss uppmärksamhet åt beskattningens kon— junkturpolitiska aspekter. Därvid har kommittén funnit den indirekta hc- skattningen vara såtillvida lämplig som konjunkturpolitiskt instrument. som den i jämförelse med direkt beskattning _ sedan en indirekt beskatt- ning väl blivit införd -— erbjuder möjligheter till tämligen snabba änd- ringar av skattesatserna. Någon mera allsidig prövning av hithörande spörs- mål har kommittén inte ansett sig böra göra, då numera stabiliserings- utredningen enligt sina direktiv har att undersöka dessa frågor i ett större sammanhang.

Oberoende av vilka ändamål man vill tillgodose genom ett ökat använ- dande av indirekta skatter, erbjuder enligt kommitténs mening det varu- område, som nu är föremål för beskattning, mycket begränsade möjlig- heter. Varuområdet är snävt avgränsat och skattesatserna ofta redan nu förhållandevis höga. En ytterligare höjning av skattesatserna kan därför inte väntas ge en avkastning av mera väsentlig statsfinansiell betydelse. Möjligheterna att genom förändringar i skattesatserna nå konjunkturpoli- tiska syften torde också vara snävt begränsade.

Skulle en utvidgad användning av indirekt beskattning anses lämplig, får den därför sökas genom en vidgning av det beskattade varuområdet. Med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god av- kastning bör en utvidgad indirekt beskattning principiellt vara av allmän karaktär. De olägenheter, som kan följa av en på sådant sätt konstruerad skatt, bör, då så prövas erforderligt, motverkas genom särskilda kompensa- tionsanordningar. _

För att undvika inte avsedd verkan på det fria konsumtionsvalet är det vidare önskvärt, att den indirekta beskattningen är likformig. En vara bör således inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv för den högre beskattningen föreligger. Kravet på [likformighet i beskattning får likväl inte utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bi- behålles en särskild beskattning av vissa varor, som enligt utbildad praxis ansetts böra beskattas i särskild ordning.

De allmänna synpunkter på den indirekta beskattningen, som här an- förts, torde äga giltighet, antingen man vid bibehållet eller minskat totalt skatteuttag avser att genom ökad indirekt beskattning möjliggöra sänk- ning av den direkta beskattningen eller man önskar tillgodose något annat ändamål.

Vad kommittén här ovan anfört om möjligheterna att begagna indirekt beskattning innefattar inte något ställningstagande till frågan om till- räckliga skäl föreligger att övergå till en mera vidsträckt användning av indi-

rekta skatter. En prövning härav kan inte företagas annat än mot bakgrun- den av de förhållanden, som råder i fråga om det samhällsekonomisk-a och statsfinansiella läget i en situation, då konkreta förslag till en omläggning av skattesystemet och eventuella förslag på det socialpolitiska området eller på andra områden framlägges.

Kommitténs utredning har därför fått karaktären av en företrädesvis teknisk utredning rörande olika tänkbara former av indirekt skatt, varvid de olika skatteformernas inbördes för- och nackdel-ar belysts. Kommittén anser sig också därmed ha i möjligaste mån uppfyllt önskemålet att bidraga till en lämplig beredskap på beskattningsområdet. En sådan bereds—kap får givetvis inte hindra, att kravet på återhållsamhet med de direkta sta'tsult- gifiterna tillgodo-ses och att alla möjligheter till en alllmänt sett eftersträ- vansvärd lättnad i beskattningen tillvanahages.

Kommittén behandlar i ett följande kapitel olika former för en ut- vidgad indirekt beskattning. I ett särskilt kapitel behandlar kommittén frågan om ändringar i den nu gällande indirekta beskattningen.

FJÄR D E KAPITLET

OLIKA FORMER AV INDIREKT BESKATTNING

Den indirekta beskattningen har, sås-om redogörelsen för den indirekta be— skattningen i vissa främmande länder utvisar (bilaga 1 ), utformats på det mest skiftande sätt i olika länder. Äve'ni vårt land har tillämpats olika skattesystem på detta område. Krisåren's allmänna omsättningsskatt har efterföljts av ett fåtal punktskatter med skiftande utformning. Medan den allmänna omsättningsskatten var en skatt lagd i sista handelsledet, har pun'krtskatlterna i allmänhet uttagits i producen'tledet. Ett gemensamt drag för i Sverige tillämpade indirekta skatter har varit, att skatten blott uttagits i ett led för en viss bestämd vara. Det i vissa fall på kontinenten förekom- mande s.k. kaskadsystemet _ skatten uttagen i flera led, t. ex. såväl hos producent-eller grossist som hos detaljist _ har sålunda inte använts i Sverige.

Det finns i dagens läge vissa erfarenheter att bygga på, när det gäller verk- ningarna i olika hänseenden av de skattesystem, som bör komma i fråga. Rörande allmänna omsättningsskatten erhöll centrala omsättningsskatte— nämnd'en och de olika länsstyrelserna sålunda god kännedom under de sex år skatten gällde. Dessa erfarenheter avsåg inte blot't *de frågor, som sam- manhängde med skatten i dess egenskap av detaljhandelsskatt, utan även de avgränsningsproblem, som uppkom till följd av att skatten i princip visser- ligen var allmän men likväl av olika skäl var förenad med åtskilliga undan- tag. Beskattning i 'producentledet har, frånsett de sedan mycket lång tid tillbaka gällande skatterna på rusdrycker och tobak, förekommit sedan mit— ten på trettiotalet. Sk-attemyndighet har .i dessa fall varit kontrollstyrelsen beträffande inhemska varor och generaltullstyrelsen vad avser importerade varor. Hos dessa myndigheter har följaktligen under årens lopp kunnat sam- las erfarenheter rörande de problem, som sammanhänger med en beskattning i prwoducenltledet.

En bedömning av olika former av indirekt beskattning bör främst ske med beaktande av de svårigheter och problem, som 'är förknippade med skilda skattealternativ. Vid bedömningen bör hänsyn exempelvis tas till skattens produktivitet (jfr IS. 80), till ko-ntrollmöjlighetern'a därvid särskild hän— syn bör [tas till 'kontrollkostnad'erna vid samma grad av effektivitet 'till det merarbete och de kostnader, som pålägges näringslivet för skatteredo-

visningen, samt till skattens verkningar för näringslivet och för konsumen- terna.

Det skattealternativ, som -i första hand kan tänkas komma i fråga, är en allmän beskattning av alla eller flertalet varor. Denna skatteform har två varianter, nämligen en skatt i varje led av en varas omsättning (kas'kad- skatt) och en skatt uttagen endast en gång å en och samma vara. En skatt i varje omsättningsled, som principiellt skulle träffa varje leverans av vara (ev. jämte varje tjänsteprestation), kan anses ha den fördelen, att man undgår [de svåra avgränsningarna mellan försäljning och tjänst samt mellan detaljförsäljning och annan försäljning. En dylik skatteform blir emellertid å andra sidan av så vidsträckt omfattning genom att praktiskt ta- get alla rörelseidkare skulle bli skattskyldiga, att den blir vansklig att ge- nomföra. Vidare skulle en sådan skatt 'kunna leda till rubbningar i närings- livets struktur genom att integration inom produktion och handel skulle gynnas. Med hänsyn härtill har kommittén inte ansett sig böra gå närmare in på utformningen av en skatt av typen kaskadskatjt.

Kommittén har således ansett sig höra undersöka en skatteform vid vilken i princip en allmän skatt skall utgå endast en gång å en och samma vara. Denna undersökning presenteras i ett första avsnitt av detta kapitel.

Frågan om en beskattning av varor drar även med sig Spörsmålet, huru- vida 'tjänst'er ska-ll beskattas. Denna fråga beröres i ett andra avsnitt.

I ett tredje avsnitt under detta kapitel [behandlas frågan om en utvidgad punktbes'kattning.

En beräkning av statens intäkter vid detalj— resp. partihandelsskattealter- na'tive't görs i ett fjärde avsnitt.

1. Allmän skatt å varor

En allmän skatt å varor erbjuder, såsom förut framhållits, jämfört med en till vissa varor begränsad beskattning betydande fördelar. Den allmänna beskattningen kan emellertid utformas på olika sätt. Beroende på utform- ningen ställer sig fördelarna och nackdelarna med beskattningen något Ollika, varför kommittén i den nedan lämnade redogörelsen för de olika undera'lternativen närmare behandlar även dessa spörsmål.

I följande avsnitt behandlas till en början frågor sammanhängande med en allmänskatt å färdigvaror, Därvid beröres spö-rsm'ål'ank-nytande till en detaljhandels- resp. en partilhandel-sskatt samt till en producentska'tt. Fram- ställningen övergår härefter till att behandla möjligheterna av en allmän skatt med utgångspunkt från skatt å råvaror, varvid en råva-ruskatt, en dylik skatt i förening med skatt å andra produktionsfaktorer samt en skatt å varas mervärde beröres. Avsnittet avslutas med kommitténs avvägning mellan olika alternativ för allmän skatt å varor.

A. Allmän skatt å färdigvaror

I de länder, där en mera generell indirekt beskattning är anordnad, har denna i allmänhet utformats såsom en f ärdigvarutbeskattning. Vad gäller det handel-Sled, i vilket skat-ten uttages, företer emellertid beskattningen i de skilda länderna avsevärda olikhet-er. Kommittén får på denna punkt hänvisa till den i bilaga 1 lämnade redogörelsen för indirekt beskattning i vissa främ- mande länder. Här må blott erinras, att beskattningen utformats som en detaljhandelsskatt |i Norge, som en partihandelsskatt i Schweiz och som en producentskatt i Finland och Kanada.

Nedan lämnas inledningsvis en sammanfattande schematisk redogörelse för olika former av allmän skatt å ,färdigvaror. De skattepliktiga distribu- tionsvägarna och beska'ttningsvärdena enligt alternativen detaljhandels, par- tihandel-s— och producentskatt belyses av de återgivna figurerna 1—3.

Allmän varuskatt i detaljhandelsledet (figur 1)

Skatten uttages hos den som bedriver försäljning till konsument, dvs. regelmäs- sigt i detaljhandeln. Där försäljning till konsument förekommer från tidigare han»- delsled —- från producent— eller partihandelsledet uttages skatten hos produ- centen resp. partihandlaren. Skatteplikten inträder vid varans försäljning till konsument eller vad angår vara, som införes till riket av konsumenten, vid in- förseln. Skattskyldighet föreligger för dem, som bedriver detaljhandel, samt för ett relativt stort antal produéenter och partihandlare med direktförsäljning till konsument, De skattskyldigas antal torde få beräknas till inemot 200 000.

Beskattningsvärde är det aktuella vederlaget. Vid privatimport utgör beskatt- ningsvärdet cif—värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter eller avgifter.

Beskattningsområdet kan utsträckas till samtliga varor. De skattskyldiga redovisar sin skattepliktiga varuonisättning till kontrollmyn- digheten och inbetalar i samband härmed till myndigheten den å omsättningen belöpande skatten.

För vara, som införes till riket för annat ändamål än försäljning eller använd»- ning i egen rörelse, deklarerar och erlägger importören skatten till tullverket samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i pariihandelsledel (figur 2)

Skatten uttages i princip hos den som bedriver försäljning till detaljhandlare, dvs. hos producent och partihandlare. Därjämte uttages skatten hos större de- taljhandlare. Uttrycket partihandelsskatt är sålunda inte helt rättvisande. Den skattskyldige registreras. Leverans till registrerad är skattefri. Beträffande im- porterad vara inträder skatteplikten vid införseln. Registrerad äger dock införa vara skattefritt.

De skattskyldiga-s antal kan beräknas till omkring 60000 under förutsättning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Antalet skattskyl- diga kan eljest uppskattas till inemot 100 000.

Beskattningsvärde är det aktuella fakturavärdet. Sker försäljning direkt till konsument beräknas skatten på konsumentpriset efter en på visst sätt nedsatt

skattesats. Vid import är beskattningsvärdet lika med cif—värdet jämte tull och andra förekommande, vid importtillfället uttagna skatter och avgifter. Beskattningsområdet kan göras relativt vidsträckt och omfatta i det närmaste

1 Fi? 7. Delaå'hande/sskalf pm m kon.-(mm! mulm . 9.24»,qu

7'i//— varnare

Pr: lill kammen!

Beata länkas-QH:

7,13 (4'// kbnwm

baakai'lnågswlrua

Pn: 4:7/ mem-und- m m areas»

: nu?—* cuts

. emd»: 07th 5

pri: (:”/l m Mmm » celui nöd: W thats)

»» lill lmnlumcnl 7/////////Al|tllalåxm

”i: vid lås.-lill pnrlihand/erf.— Zgotatlm'ngsni'rda Parll'handc/amargina/ _ 5Kdllobe/agd graié'nmig

De (al/"handa Aum-rg Mac _ " _ _ Slade/'n" ";—"'if”? "l,—9

1 Å figurerna angives blott den försäljning, som är av särskilt intresse ur skattetek- nisk synpunkt. Sålunda är exempelvis försäljningsvägarna vid import eller tillvenkares inköp av råvaror och halvfabrikat från andra tillverkare eller från parti- eller detalj— handlare inte inritade. Angivna parti- eller detaljhandelsmarginaler är att anse som pristillägg, motsvarande sådana marginaler i de fall vara passerar parti- eller detalj- handeln.

samtliga varor. Genom beskärning av varuområdet beträffande sådana varor, som väsentligen produceras av ett stort antal producenter med liten individuell om- sättning, kan emellertid antalet skattskyldiga väsentligt begränsas.

De skattskyldiga producenter och registrerade partihandlare avgiver deklaration till kontrollmyndigheten rörande beskattningsvärdet av de varor, som av dem eller för deras räkning levereras till köpare eller tas i anspråk för vidare bearbetning. Samtidigt inbetalas den upplupna skatten.

För vara, som införes till riket, deklareras och erlägges skatten till tullverket samtidigt med tullen.

Allmän varuskatt i producenlledet (figur 3)

Skatten uttages av den som tillverkar eller till riket inför skattepliktig vara. Skatteplikten inträder vid varans leverans från producent till köpare eller, vad angår importerade varor, vid varans införande till riket.

De skattskyldigas antal kan beräknas till omkring 45 000 under förutsättning, att vissa mindre producenter undantages från skattskyldighet. Om däremot samt— liga producenter med undantag dock för jordbrukare __ medtages, blir antalet skattskyldiga uppskattningsvis omkring 75 000.

Beskattningsvärdet kan vara lika med priset vid försäljning i större poster till återförsäljare.

Beträffande beskattningsområde, deklarationsskyldighet och sättet för deklara- tions avlämnande samt import gäller vad förut sagts rörande en skatt i partihan- delsledet.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, att en beskattning av f ärd'igvaror kan läggas i det sista ledet i produktions- och tdistniburtiOnrspro— cessen (i detaljhandeln) eller i ett tidigare led (i partihandeln eller hos producent). De olika möjligheter till anordnande av en indirekt beskattning, som dessa alternativ erbjuder, har utretts av kommittén och redovisas i det följande. En särskild fråga har emellertid varit, i vad mån de båda skatte- formerna med skatten uttagen i tidigare led partihandelsskatt och produ- centskatt — skulle redovisas fullständigt var för sig. Dessa skatteformer är relativt likartade både till sin uppbyggnad och sina verkningar. 'De skiljer sig sålunda markant från detaljhandelsskatten, där problemställningen på väsentliga punkter är en annan. Kommittén har på grund härav funnit sig i den fortsatta behandlingen kunna inskränka sig till att, utöver detaljhan- delsskatten, fullständigt redovisa blott ett av alternativen skatt i tidigare led och har därvid stannat för att behandla en skatt lagd i partihandelsledet.

Kommittén behandlar i det följande de vid en beskattning av färdigvaror uppkommande frågorna av större principiell räckvidd. Detaljhandels- och parti—handelsskatten behandlas därvid parallellt, varigenom jämförelser mel- lan de båda skatteformerna underlättas. Såsom tidigare nämnts utgår kom- mittén där-vid från huvudpr-inci—pen, att skatt skal-l uttagas å en och samma vara endast en gång i produ'ktioms- och distributions—processen. Slutligen be- handlas under detta avsnitt en skatt lagd i producentledet något mera sulm- marisk-t.

1. Detaljhandelsskatt och partihandelsskatt Beskattningsområde

Av olika skäl bör som tidigare anförts (s. 98) — det skattepliktiga varuområ'det göras så vidsträckt som möjligt. Främst är härvid att märka, att skattesatsen kan hållas låg vid en generell beskattning, där inga eller endast i skatteintäktshänseende obetydliga varugrupper fritages från skatteplikt. Däreslt mera väsentliga varugrupper undantages, skulle beskattningen kunna anses såsom ett utbyggt pun'ktskattesystem och därmed kan de anmärk- ningar, som framställes mot punkt-skatterna, även framföras mot detta skat- tesystem, exempelvis godtycke i fråga om varuurvalet, svår-a gränsdrag- ningar samt obillighet mot de träffade branscherna och därmed risk för konkurrensrubbningar. Även av redovisningstekniska skäl bör beskattningen —— särskilt om den är lagd i detaljhandelsledet göras så generell som möj- ligt. En 'stor del av svårigheterna vid tillämpningen av den allmänna om— sättningsskatten sammanhängde sålunda med att beskattningen inte var ge— nerell utan att beskattninugsområdet av olika skäl var begränsat; den om- fattade sålunda endast 5. k. butikshandel-svarer och jämväl av dessa varor var åtskilliga undantagna från beskattningen.

Kommittén har med nu angivna utgångspunkter ansett, att det skatte- pliktiga varuområdet bör begränsas endast i den mån så betingas av tek— niska skäl. Således bör undantag från beskattning inte göras beroende av varans art. Prob-lemställningen är emellertid till viss del annorlunda vid en skatt i partihandelsledet än vid en skatt i detaljhandelsledet. En begränsning av det skattepliktiga området kan nämligen i förra fallet lättare leda till en viss begränsning i antalet skattskyldiga. .

Vid bedömningen av frågan om beskattningsområdets avgränsning har kommittén utgått från den principiella grundtanken, att beskattningen s-ka-ll träffa varor ('i det följande kommer dock frågan om en tjänstebeskattning jämväl att diskuteras), varmed bör förstås materiella ting av lös egendoms natur. Hit räknas inte b'lo'tt färdigställda varor utan även halvfabrikat och råvaror.

Livsmedel

Konsumtionen av livsmedel svarar för ca femtio procent av värdet av den privata varuförbrukningen exkl. sprit, vin och tobak samt sådana varor, som inte lämpligen bör bli föremål för en allmän varubeskattning. Livs- medlen motsvarar således kostnadsmässigt sett ungefär lika mycket som kläder, skor, möbler, husgeråd, privata fordon, böcker, fotoartiklar o. d. till- sammantagna. Visserligen förutsättes varuskatten skola omfatta jämväl in- vesteringsmaterial av olika slag, men ett undantagande av livsmedelsområ- det måste likväl leda till en avsevärd skärpning av skattesatsen för det åter- stående varuområdet, om samma intäkter av skatten skall uppnås. Enligt

kommittén-s mening bör livsmedlen i princip medtagas och detta oavsett om skatten förlägges till detaljhandeln eller till ett tidigare handelsled. Förhål— landena ter sig emellertid i praktiskt hänseende något olika beroende på vilket skattealternativ man väljer.

Vad först gäll-er detaljhandelsskatten må framhållas, att bortsett från producenternas egen förbrukning och viss mindre underhandsförsäljning, vartill kommittén nedan återkommer hela livsmedelsomsättningen pas- serar detaljhandeln eller därmed jämställd bandel. Något hinder föreligger således inte för meditagan-det av samtliga livsmedel till beskattning. Tekniska skäl talar även starkt för att livsmedlen undantagslöst beskattas. Ett undan— tagande a=v vissa livsmedel skulle nödvändigtvis medföra betydande svårig- heter för såväl deta'lj'handlarna själva vid skatteredovisningen som för kon- trollmyndigheten vid granskningen. Detaljhandl'arna skulle som regel inte kunna direkt särskilja skattepliktig och skattefri (försäljning, vilket måste leda till att man i stället fick tillgripa en metod, innebärande att inköpen av de skattefria varorna förtecknades för sig, varefter varje varuslag omräk- nades till utförsäljningspris, ev. minskat med beräknat svinn. Detta förfa- rande skulle vara ganska omständligt. Riskerna för felaktigheter ska-par j'äm—väl ökat behov av kontroll, samtidigt som själva kontrollen i hög grad kompliceras. Under omsättningsskattens tid förelåg visserligen undantag för några slag av livs-medel —— mjölk, grädde, smör, margarin, potatis, ägg samt vissa slag av mjöl, gryn och bröd _ men det har allmänt omvittnats, att dessa undantag försvårande skattens praktiska tillämpning. I Norge, där frå- gan om undantagande av vissa livsmedel från tid till annan aktualiserats, har en undersökning av förhållandena för en ordinär mjölkaffär i Oslo visat att, vid und-antagande från beskattning av mjölk och mjölkprodukter, man varje månad måste urskilja 27-0 poster från inköpsfakturorna fördelade över 21 varuslag med 20 skilda vinstpåläggl. Något undantag för livsmedel har hittills 'inte genomförts i Norge.

Enligt kommitténs mening bör vid en detaljhandelsskatt samtliga livsme- del medtagas till beskattning.

Vid en partihandelsskatt är läget delvis ett annat. Vissa slag av livsmedel säljs i relativt väsentlig omfattning utan att passera partihandeln, beroende på att de levereras från jordbrukare och liknande producenter till detalj- handlare för att av dessa återförsäljas till konsumenter. Dylika slag av livs- medel syns rfå undantagas från beskattning vid en partihandelsskatt. Sålunda torde handeln med potatis i så pass betydande utsträckning ligga utan—för partihan'deln, att potatis bör undantagas. Detsamma torde gälla om handeln

1 Stortingsprop. nr 1/1955 kap. 2021 s. 17, vari även framhållits att Norges Meieri- og Delikatesshandleres Förbund protesterat mot att särskilda varuslag, t.ex. _mjölk och mejeriprodukter, undantogs. i det förbundet menade, att det skulle bli en olöslig uppgift att genomföra en dylik ordning.

med ägg; här tjänstgör detaljhandeln delvis som uppsamlingsställe för vi- darebefordran till partihandlare, men även detaljhandelns direktförsäljning till konsumenter av sålunda uppköpta ägg torde vara relativt betydande. En grupp livsmedel, som ävenledes i stor omfattning går utanför partihandeln, är grönsaker, frukt och här, som produceras inom landet och säljs i färskt , tillstånd. Därest man 'här skulle genomföra en beskattning skulle detta leda till att ett stort antal trädgårdsmästare och andra producenter bllev skatt- skyldiga. Fördelen med partihandelsskatten, nämligen att man kan hålla nere antalet skattskyldiga, skulle inom denna stora sektor gå förlora-d. Här- till kommer att detta område över huvud taget framstår såsom relativt svår- kontrollerat. 'De tekniska svårigheterna syns vara störst beträffande grön- saker och bär, något mindre för frukt, eftersom huvuddelen av den salu- hållna inhemska frukten torde levereras från specialiserade fruktodlingar eller försäljningscentraler. Härvid bör även beaktas förhållandena vid im- porten. Därest inhemska produkter undantages, syns nämligen jämväl mot— svarande importerade varor få undantagas, ehuru någon svårighet vid kon- trollen här inte lföreligger. Större delen av de importerade trädgårds-produk- terna utgöres av frukt — inbegripet persikor, plommon, bigarråer och andra stenfrukter samt vindruvor —— medan grönsakerna spelar en mera under— ordnad roll. Beträffande vanliga bärsorter — hallon, vinbär, krusbär, jord- gubbar, skogsbär — är i huvudsak fråga om inhemska produkter. Då grön- saker, frukt och bär säljs i konserverat, djupfryst eller torkat tillstånd före- ligger inte några tekniska hinder för beskattning. Vissa av dessa produkter kan genom beskattningen komma 'i ett något sämre konkurrenslä-ge i jäm- förelse med motsvarande färskvaror. Detta syns särskilt gälla djupfrysta grönsaker och bär samt vissa grönsakskonserver, såsom morötter, gröna ärter m.m. Konkurrensen torde dock i huvud-sak vara hänförlig till en kort tidsperiod, då den stora massan .av färskvaror förs i handeln och konsum- tionen sålunda inriktas på denna. Fruktkonserver importeras till huvudsak- lig del. Då sås-om förutsatts huvudparten av livsmedlen skalll medtagas jäm— väl lvid en partihandelsskatt, syns det mindre tillfredsställande om större del av! trädgårdsprod—ukter undantages, än som kan framstå såsom klart betingat av de särskilda förhållandena inom detta område. Så syns vara fallet endast beträffande färska grönsaker och ifören'ämnda vanliga bärsorter, var— för skattefriheten torde böra begränsas till dessa.

Vad gäller övriga livsmedel må framhållas, att mjölk och mjölkprodukter praktiskt taget helt passerar mejerier eller andra större återförsäljare. Kött- varor av olika slag försäljes genom slakterier och charku'teri'falbriker etc. Största delen av lfärsk fisk och fiskprodukter säljs av fiskeriföreningar, par- tihandlare och *konservindustrien. En beskattning av dessa livsmedel, kan alltså ske utan större svårigheter. I fråga om bröd finns ett relativt stort antal smärre tillverkare, sär-skilt vad gäller mjukbröd och kakor m. m. Man skulle kunna ifrågasätta att på denna grund undantaga nämnda slag av bröd

från beskattning. Emellertid måste gränsen mellan olika brödsorter bli svår att uppdraga. Då i vart fall huvudparten av brödtillverkningen sker hos större företagare, syns tillräckliga skäl för undantagande av bröd av olika slag inte föreligga. Genom en allmän nedre gräns för skattskyldigheten torde en del av de mindre bagerierna bli undantagna från skattskyldighet.

Kommittén finner alltså, att vid en partihandelsskatt bör inom livsmedels- området undantagas potatis, ägg, färska grönsaker och vanliga bärsorter. -I den mån dessa varor i [framtiden mera allmänt inordnas i partihandeln får man upptaga frågan om deras beskattning till förnyat övervägande.

Om livsmedel sålunda beskattas uppkommer frågan, om och i vad mån jordbrukares uttag av hemmaproducerade livsmedel och direktförsäljning av dylika livsmedel kan bli föremål för varubeskattning. Antalet jordbrukare uppgår tilll ca 330 000 och om samtliga dessa skulle [registreras och erlägga skatt i vanlig ordning blev följden, att de skattskyldigas antal ökade på ett sätt, som inte står i rimlig proportion till de skatteintäkter, det här kan bli fråga om. Man måste därför antingen lämna detta område utanför varuskat— ten eller söka åstadkomma ett begränsat eller förenklat beskattningsför— farande. Ett dylikt förfarande torde endast kunna åvägabringas i en form, som på något sätt anknyter till de allmänna inkomstdeklarationerna.

I samband med inkomsttaxeringen har jordbrukarna att lämna uppgift om storleken av uttag av livsmedel för såväl hushållsmedlemmars som andra kosttagares räkning. Uppgift skall därvid lämnas om antalet hushållsmed- lemmar, med fördelning 1å vuxna och barn, samt huruvida bland de uttagna produkterna ingår följande särskilt uppräknade livsmedel, nämligen spann- mål, trädgårdsprodukter, kött eller fläsk, fjäderfä eller ägg samt mjölk och produkter därav. Värdet av på detta sätt redovisade uttag beräknas vid in- komsttaxeringen i regel enligt vis-sa allmänna normer, som fastställes av länsprövningsnämnderna. Därest den skattskyldige så önskar, kan han emellertid i stället lämna specifik uppgift å kvantitet och värde för varje slag av uttagna produkter. Därjämte skall, såvida ickeeboleföringsmässig redo— visning medelst vinst- och förlustkonto föreligger, särskild uppgift lämnas om försäljning av mjölk och produkter därav till enskilda personer.

Vid en detaljhandelsskatt torde den redan befintliga uppgiftsskyldigheten vid inkomsttaxeringen kunna anpassas så, att densamma bildar underlag jämväl för en indirekt beskattning av jordbrukarnas uttag och försäljning till privatpersoner av egna livsmedels-produkter. Möjligen skulle man därvid kunna begränsa skattskyldigheten till att gälla omsättning överstigande ett inte alltför lågt minimibelopp. Dessa större fall skulle då kunna överlämnas till länsstyrelsen, men minimibeloppet måste därvid bestämmas så, att antalet skattskyldiga begränsas till högst några tusen, eller således till en- dast nå-gon eller några få procent av samtliga jordbrukare. Man skulle även kunna unda-ntaga de egna uttagen och beskatta endast direktförsäljningen.

Eljest skul-le ojämnheter uppstå, därest skattskyldigheten för egna uttag blir beroende på om viss direktförsäi j ning föreligger. Kommittén har dock funnit den mest ändamålsenliga lösningen vara, att beskattningsnämnderna sam- tidigt med inkomsttaxeringen av jordbrukare även fastställer beloppet för uttag och direktförsäljning. Anteckning om den skattepliktiga omsättningen kan därvid verkställas i taxeringslängden, varefter den lokala skattemyndig— heten har att uträkna skatten och upptaga denna å debetsedeln för slutlig skatt. Någon annan undre gräns syns därvid inte höra ifrågakomma än att skatt understigande ett relativt oväsentligt belopp, förslagsvis tio kronor, inte påföres. Skatten syn-s böra påföras i hemortskommunen. Om flera per- soner är delägare i jordbruk, bör en uppdelning ske efter omständigheterna. Därest jordbrukare tillika driver rörelse, t. ex. butikshandel, eller om han såsom binäring till jordbruk driver exempelvis ett sågverk eller han eljest av varuskattemyndigheten befinnes skola registreras, bör denna myndighet omhänderhava hela frågan om hans skyldighet att utgöra varuskatt. I dylikt fall kan han i sin allmännasjälvdeklaration allenasthänvisa till denna registrering.

Vid en partihandelsskatt uppkommer emellertid särskilda svårigheter. En varubeskattning av försålda livsmedel skulle vid denna beskattningsform förutsätta, att jordbrukarna gjorde åtskillnad mellan försäljning till regi- strerad partihandlare samt försäljning till icke-registrerad detaljhandlare eller privat köpare. Beträffande försäljningen till detaljhandlare skulle man, för undvikande av dubbelbeskattning, få särskilja försäljning som sker för vidareförsäljning till partihandlare. Visserligen har de viktigaste slagen av livsmedel, som detaljhandeln kan antagas köpa från jordbrukare och åter— försälja till konsument, förutsatts skola undantagas från beskattning vid en partihandelsskatt, varför frågan om jordbrukarnas försäljning till detalj- handlare får mindre betydelse. Det syns likväl inte tillfredsställande, om för andra varor än de undantagna en jord-brukare har »att betala skatt vid försäljning till privatperson men inte vid försäljning till detaljist. Att vissa livsmedel sålunda undantagits medför emellertid jämväl, att hela frågan om jordbruka-r—nas beskattning vid en partihandelsskatt får väsentligt mindre betydelse, enär de undantagna varorna —— potatis, ägg, grönsaker och bär utgör en huvudsaklig del av de varor, som regelmässigt uttages för privat behov eller som blir föremål för försäljning till privatpersoner. Enligt kom- mitténs mening nödgas man vid en partihandelsskatt av praktiska skäl bortse från uttag och direktförsäljning av i och för sig skattepliktiga livs— medel inom jordbruket.

Beträffande den värdemässiga konsumtionen av livsmedel år 1955 hän— visas till tabell 24.

Tab. 24. Konsumtionen iSverige år 1955 av födo- och njutningsämnen1

Värde Värde Varuslag milj. Varuslag milj.

Mjöl, gryn o. bröd m. m. ............ Smör och margarin ..................... Mjöl av vete och råg till direkt Mejerismör .............................. konsumtion Lantsmör

Majsflingor Hushållsmargaa'in

Havregryn och —mjöl .................. Korngryn och -mjöl .................. Risgryn och _mjöl Helfet ....................................... M akaroner . . . . H-alvf et Hårt rågbröd Mjukt bröd .............................. Kött och fläsk ........................... Finare bakverk Nötkött

Kex och Wafers Kalvvköutt

Fårkött ....................................

Potatis ....................................... Fläsk .......................................

Charkmterivaror ........................

Rotfrukter, grönsaker, frukt och bär Fjäderfä

Rotfrukter Tankade ärter o. bönor ............... 2933 Fänska grönsaker ..................... Inhemska frukter 0. här . ' 370,0 Imp. frukt 0. här, färska ............ " ' 2142 Torkad frukt, nötter, mandel m. m. 155,8

Specerier .................................... Vissa drycker .............................. 5095 Socker Pilsner 2622 Sirap ....................................... , Svagdricka 29,2 Chok-ladvaror, karameller m. m. Läskedrycker 218,1 Kakaopulver .............................. Te 22,7 9 110,7 Kaffe ....................................... 610,4 Kaffesvurrogat ........................... 0,3 Tillkommer rusdrycker och tobak 2 134,3 Kryddor m. m. ........................... 44,3 Spritdrycker .............................. 1 066,1

Viner ....................................... 153,0

Kons. mjölk och grädde ............... 8555) " 23,6 Konsumtionsmjölk ..................... 6762 . 891,6 Grädde, tjock ........................... 118,6 Grädde, tunn 61,1 Totalsumma 11 245,0

1 Källa: Jondbruksekonomiska meddelanden 1956 nr 9. Siffrorna delvis preliminära.

Råvaror för jordbruksproduktionen m. m.

Kommittén har förutsatt, att industriföretag och andra registrerade till- verkare för undvikande av dubbelbeskattning får inköpa råvaror och annat material för tillverkningen fritt från skatt. Vad gäller jordbrukare bör även dubbelbeskattning undvikas, så att inte såväl livsmedel som råmaterial för jordbru'ksproduktionen beskattas. Jordlbrukarna är i allmänhet inte regi- strerade och underkastade den varuskattek-ontroll, som gäller för rörelse- idkarna. Det torde även kunna uppstå svårigheter för lanthandlare och andra leverantörer att avgöra, vad som skall hänföras till material för jordbruks— produktion. Man torde därför inte generellt böra föreskriva, att jordbrukare

vid sina inköp skall jämställas med rörelsedrivande tillverkare. 'I stället syns man genom uppräkning få undantaga alla viktigare råvaror för jordbruket. Därvid torde från beskattning böra undantagas följande för jordbruk med binär-ingar avsedda varor, nämligen utsäde, fröer, foder- och gödselmedel, torvströ, konserveringsmedel för foder, betningsmedel, bakteriekulturer för växter, medel för bekämpning av ogräs samt växtskyddsmedel. Spannmål syns inte här behöva särskilt angivas. enär vid försäljning till jordbrukare syns bli fråga om antingen utsäde eller foder. Vidare bör undantag göras för levande inventarier i jordbruket. Praktiska skäl syns därvid tala för att all försäljning .av levande djur blir skattefri. Även skogsplantor (liksom skogs— fröer) och plantor av icke—perenna växter för trädgårdsodlingen hör av ena- handa skäl hållas utanför beskattningen.

Vad nu sagts angående undantag från beskattning av vissa varor, som mer eller mindre kan betraktas såsom råvaror, gäller en beskattning både i detalj— och partihandelsledet.

Vissa mineralier Av kontrolltekniska skäl bör från beskattning vare sig denna läggs i detalj- eller partihandelsledet — undantagas jord, sand, grus och sten, som ”säljs i obearbetat eller krossat skick.

Vissa fasta bränslen

I fråga om skogsprodukter bör ved av kontrollskäl hållas utanför beskatt- ningen vid båda skattetyperna; främst enär en betydande del av landsbyg- dens vedförsäljning sker direkt från skogsägare. Relativt likvärdig-a bränslen, såsom bränntorv och torvbriketter, bör vid sådant förhållande också undan- tagas från beskattning. Dessa undantag bör enligt kommitténs uppfattning inte dra med sig skattefrihet för andra bränslen, såsom för kol, koks, kol- briketter och brännolja.

Motorbränslen (bensin, brännolja och motoralkohol)

Vid en skatt i detaljhan-delsledet talar redovisnings- och kontrollskäl för att en allmän varuskatt utgår även å m-otorbränslen. En dylik varuskatt kan, såsom kommittén framhåller i annat sammanhang, komma att bl.a. träffa även tjänster av servicenatur. Motorbr-änslen sälj—s regelmässigt -i samband med tillhandahållande av sådana servicetjänster. För att underlätta de skatt- skyldigas redovisning, vilken i annat fall måste uppdelas på de olika gre- narna, serviceverksamhet och försäljning av mot-orbränsle, samt kontrollen, kan det därför vara motiverat att beskatta även försäljning av motorbräns- len, varigenom serviceföretagens hela omsättning kommer in under be- skattning.

Vad gäller en skatt i partihandels-ledet kan en allmän varuskatt å ben- sin och motoralkohol utan tekniska olägenheter undvara-s. Mentor-brännolja bör dock 'inte undan-tagas med hänsyn till att motorbrännolja och eldnings- olja av praktiska skäl måste behandlas lika i s*lqattetektnriskt hänseende.

Vissa drycker

Spritdrycker och vin ävensom starköl bör undantagas från beskattning vid båda skatteformerna med hänsyn till de särskilda (förhållanden, som gäller för beskattning och försäljning av dessa varor. Beträffande öl och läske- drycker, som likaledes är beskattade i annan ordning, bör undantag från skatteplikt föreskrivas om en partihandelsskatt införes. Vid en detaljhandels-* skatt bör de däremot inte undantagas från beskattning, eftersom för sådant fall detaljhandeln skulle tvingas redovisa försäljningen särskilt, vilket bör undvikas av skäl som förut närmare utvecklats.

Tobaksvaror

Vid en partihandelsskatt bör någon beskattning av tobaksvaror inte ifråga- komma med hänsyn till att partihandeln med tobaksvaror handhaves av ett statligt monopolföretag.

Frågan kan däremot synas tveksam vad gäller en detaljhandelsskatt. Ett visst merarbete uppkommer för detaljhandlare, som har att särskilja för- sal jn1ngen av dessa varor från annan försäljning. Tohakshandlarna har dock regelmässigt annan skattefri omsättning, såsom tips, lotter etc. ( beträffande tidningar se nedan), varför de ofta ändå måste dela upp sin omsättning. Av betydelse är även, att konsumentpriset för tobaksvaror enligt gällande regler bestämmes av det statliga monopolföretaget och att Vissa svårigheter måste anses föreligga att öka dessa priser med en allmän varuskatt. Enligt kom- mitténs mening tallar således övervägande skäl för att tobaksvarorna hålls utanför beskattning även vid en detaljhandelsskatt. '

Kommittén vill emellertid i detta sammanhang erinra om att detaljhan— deln med tobaksvaror har undersökts av 1952 års tobakshandelsutredning (SOU 1955:38). Utredningen har framlagt två olika alternativ till det fram- tida anordnandet av detaljhandeln med tobaksvaror, det ena innebärande ett fullständigt avskaffande av den offentliga regleringen av denna handel och det andra innefattande en mera begränsad liberalisering därav. I båda fallen ingår som ett led slopandet av det fasta brutto-priset på tobaksvaror. Därest statsmakternas beslut i anledning av detta förslag skulle leda till ett av- skaffande av det fasta bruttopriset på tobaksvaror, kommer enligt kommit- téns uppfattning frågan 'om inordnandet av tobaksvaror under en allmän varuheskattning i ett annat läge. Med hänsyn till sin principiella inställning, att bl.a. ur redovisnings- ooh kontrollsynpunkter söka få beskattningsom— rådet så vidsträckt som möjligt, finner kommittén sk-äl föreligga, som talar för att tobaksvaror —— därest de fasta bruttoprisern-a slopas — beskattas vid en skatt i detalj-handelsledet.

Tidningar och tidskrifter Mot en skatt på tidningar och tidskrifter kan resas åtskilliga invändningar. Sålunda kan åberopas svårigheter att anpassa priset så, att man undviker

udda öretal, kontrollsvårigheter beträffande gatuhandel och liknande, olik- artade prenumerationspriser med hänsyn till ackvisition och distribution (utbärning, postbefordran etc.), gränsdragningar gentemot tidskrifter, som utgives av föreningar och organisationer, där tidskriftspriset helt eller del- vis ingår i medlemsavgift, etc. Med hänsyn till att frågan om en beskattning | av tidning-ar och tidskrifter vid ett flertal tillfällen varit föremål för skilda * överväganden, vill kommittén mera utförligt ingå på de uppkommande problemen, varvid till en början lämnas en redogörelse för vad som hittills förevarit bärutinnan.

Därvid kan först nämnas, att i praktiskt taget samtliga länder med all— männa varuskatter tidningar och tidskrifter undantagits från beskattning. I Västtyskland drabbar dock den kumulativa omsättningsskatten även tid— ningar och tidskrifter, varvid emellertid gjorts undantag för gatuhandeln, varj ämtei prenum—erationspris ingående kostnader för distribution och vissa provisioner kan få avdragas. Då tidningar och tidskrifter sålunda som regel undantagits från beskattning i utlandet, syns därvid ha varit avgörande så- väl tekniska svårigheter som även hänsynstagande till det tryckta ordets frihet. I sistnämnda hänseende kan nämnas att i flera länder från beskatt- ning undantagits även böcker.

I vårt land var tidningar och tidskrifter, tryckta inom riket, undantagna från beskattning under den allmänna omsättningsskattens tid. Undantaget tillkom vid riksdagsbehandlingen, sedan i åtskilliga motioner och i ett flertal till vederbö— rande utskott imkomna skrifter hemställts om skattefrihet. Utskottet uttalade där- vid, att utskottet bibringats den uppfattningen, att en beskattning efter i proposi- tion i ämnet föreslagna linjer kom att medföra större praktiska olägenheter, än om dessa tryckalster befriades från beskattning i denna form. Utskottet förordade i stället, att frågan om en accisbeläggnin-g av tidninng—s- och tidskriftspapp-er gjor- des till föremål för närmare utredning. Att undantaget begränsades till inom riket tryckta tidningar och tidskrifter sammanhängde med tanken på, att de inhemska i motsats till de utländska skulle komma att drabbas av den tilltänkta pappers- accis—en. Beträffande avgränsningen mot andra tryckta skrifter uttalades att —— i anslutning till tryckfrihetsförordningen -— till tidningar och tidskrifter borde hänföras sådana periodiska skrifter, som enligt utgivningsplanen var avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen.1 Utskottets förslag antogs av riksdagen.

Den önskade utredningen fram-lades i en departemcnlspromemoria den 14 maj 1941. I denna avvisades till. en början tanken på en till pappersbruken förlagd accis. Det var nämligen vad gällde tidskriftspapper _ i motsats till tidningspap- per —— inte möjligt för pappersbruken att vare sig på förhand avgöra eller att senare få säker kännedom om, huruvida levererat papper skulle användas för tidskrifter eller för annat ändamål. En pappersaccis förlagd till tryckerierna mötte främst den olägenheten, att priserna på tidningar och tidskrifter vari-erade på ett sätt, som inte stod i relation till värdet av förbrukat papper. En verkställd under- sökning av ett antal tidningar och tidskrifter av skilda typer visade, att skatte-

1 1940 års urt. riksdag, l:a särskilda utvsk. ut]. 10, s. 25.

satsen vid en accis å papperet, för att motsvara den femprocentiga omsättnings-_ skatt-en, skulle komma att i avrundade tal variera mellan 15 och 35 procent. Det var uteslutet att tillämpa olika skattesatser, och endast den lägsta., eller 15 procent, bord-e ifrågakomma. En dylik skatt skulle inbringa drygt fyra milj. kronor (varav ca 63 procent å tidningar och 37 procent å tidskrifter). Ett utarbetat författnings- förslag enligt detta senare alternativ bifogades. Såsöm alternativ till en. accis dis- kuterades även uttagandet avomsättningsskatt hos utgivaren av periodisk s'kri'ft, sålunda att denne hade att redovisa skatt med fem procent av sin bruttoförsälj- ning. Mot en dylik beskattning kunde dock anföras bl. a., att för periodiska skrif- ter, som utgives av sammanslutningar av olika slag, prenumera-tionskostnaden of- tast var inräknad i medlemsavgiften, varför ledning saknades för beräkning av bruttointäkten av skriften.

Samtidigt med att denna utredning tillkom ingav Svenska tidningsulgivareför- eningen till Kungl. Maj:t en den 7 maj 1941 daterad promemoria i ämnet. I denna påvisa-des med ett fyrtiotal exempel innefattande flertalet större dagstidningar samt ett antal tidskrifter _— hur ojämnt en skatt å papperets vikt skulle komma att verka i jämförelse med prenumerationspriserna; exemplen visade, att för riks- tidningarnas del en femprocentig skatt å prenumerationspvriset skulle motsvaras av en vikt—skatt, som varierade mellan ca tre och sex öre per kilo papper, medan variatiönerna för övriga tidningar och tidskrifter blev än högre. I promemorian påvisades även svårigheter vid en omsättningsskatt, förlagd till sista försäljnings- ledet. Prenumeration skedde direkt hos tidningarna, genom postanstalter, tid- ningskontor, depeschbyråer, tobaks- och pappershandlare samt genom tusen-tals enskilda prenumerationsombud. Lösnummer såldes genom kiosker, tidnings— och lobaksaffärer, tåg- och båtbud samt kolportör-er. Alla dessa kategorier av säljare skulle få uträkna skatten på en mängd skilda tidningspriser och köparen måste oftast betala i udda öretal med åtföljande växling, något som var särskilt besvär- ligt, eftersom nyhetstidningarna hade en mycket starkt koncentrerad försäljnings- tid. Redovisnings- och kont—rolllsvårigheter skulle uppkomma beträffande ambule- rande och liknande försäljning. Även för de fasta försäljningsställena vållade redo- visningen svårigheter. Pressbyrån hade ca 13000 återförsäljare, varav ca 1 0.00 egna kiosker o. d. Genom de senare försåldes ungefär lika mycket dagstidningar som genom de 12 000 självständiga återförsäljarna. Omkring hälften av de egna försäljningsställena var s.k. distributionskiosker, som försåg ortens affärer med tidningar, ofta genom kompletteringsköp. Det blev en mycket omständlig procedur för dessa kiosker att hålla reda på, för vilka tidningsexemplar skatt skulle redo- visas. -— Även en omsättningsskatt förlagd till tidningsföretagen ansågs vålla svå- righeter. I promemorian lämnades exempel på, hur olika försäljningar redovisa— des än brutto och än netto och delvis med mycket lång eftersläpning. Det fram- hölls även att en omsättningsskatt kom att drabba orättvist. En tidnings pris kunde påverkas av bl. a. understöd av oli-ka slag för propagandaändamål etc. Tidskrift-er som utgavs avgiftsfritt blev inte alls beskattade och inte hel-ler tidskrifter, som ut— gick till medlemmar av organisationer och hade sin prenumerationskostnad in- räknad i medlemsavgiften, såvida inte särskilda bestämmelser kom till stånd. Här- vid uppstod dock alltid svårigheten att få fram en rättvis beskattningsform.

Före-nämnda promemorior remitterades till kommerskollegium och kontrollsty- relsen, vilka avstyrkte införande av en accis på tidnings- och tidskriftsp-apper. Kontrollslyrelsen underst-rök därvid, att pappersaccisen i det inbördes förhållan— det mellan skilda periodiska skrifter kom att drabba dessa med påfallande ojämn- het. Därest statsmakterna skulle anse, att en beskattning av periodiska skrifter trots de invändningar, som kunde resas mot densamma, likväl borde komma till

stånd, var styrelsen av den meningen, att den närmast till hands liggande utvägen var en beskattning hos tidnings-företagen baserad på deras försäljning. Antalet dis- tribuerade exemplar borde redovisas med fördelning å lösnummer och prenume- ration. Som värde skull-e gälla vanligt lösnummerpris resp. prenumerationspris eller ev., för att få ett enhetligt beskattningsvärde för varje skrift, enbart ettdera priset. Avdrag fick ske för returer och kundförluster samt export. Deklaration-sti- dcn borde avpassas med hänsyn till returredovisningen.

Något förslag förelades inte riksdagen. I annat sammanhang uttalade vederbö- rande departementschef i proposition till 1942 års riksdag (nr 355), att ett skatte- förslag, som varit föremål för ett visst allmänt intresse, nämligen skatt å tidskrif- ter, syntes förenat med sådana tekniska svårigheter, att det _— i synnerhet med tanke på den relativt obetydliga inkomst den nya skatten skulle skänka åtmin- stone för det dåvarande inte borde genomföra-s. Vid samma års riksdag väcktes motioner i frågan, vilka dock åsyftade beskattning av enbart förströelsetidskrif— ter. I sitt betänkande (nr 41) lämnade bevillningsutskottet uppgifter om 1941 års utredning och återgav departementschefens "förenämnda yttrande, varefter ut- skottet bl. a. framhöll, att en pappersaccis av ifrågasatt slag mötte stora tekniska svårigheter, att det även var uppenbart, att vilken beskattningsform som än ifrå- gakom beträffande allenast tidskrifter betydande svårigheter skulle visa sig vara för handen vid densammas genomförande, samt att, därest från beskattning un- dantogs. vissa slag av tidskrifter, dessa svårigheter ytterligare ökades. Utskottet förutsatte att frågan fortfarande kom att ägnas uppmärksamhet av Kungl. Maj:t.

Frågan om skatt å tidskrifter utreddes närmare av professorn Carsten Welinder i en med skrivelse den 28 maj 1943 till departementschefen överlämnad prome- moria. I denna föreslogs skatt å förströelsetidskrif-ter, vilkas upplaga översteg 10 000 exemplar, att utgå med 25 procent av lösnummerpriset. Från beskattningen skulle, ehuru de kunde innehålla åtskillig förströelseläsning, undantagas tidskrif- ter för välgörande ändamål, tidskrifter med uppbyggligt innehåll, barntidningar, nykterhets- och liknande ideella tidskrifter, politiska och sociala tidskrifter, tid- skrifter för vissa försvarsföreningar m. fl. samt tidskrifter i hälsofrågor o. d. An- talet tidskrifter, som kunde beröras av skatten, antogs uppgå till ca 50, och skatte—n beräknades inbringa omkring tio milj. kronor. Som beskattningsmyn-dighet före- slogs kontrollstyrel—sen, utan särskild rådgivande nämnd, med regeringsrätten som besvärsifnstans. —— Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar antingen avstyrkte eller uttalade starka betänkligheter mot förslaget. I ett gemensamt ytt- rande av Svenska tidningsutgivareföreningen, Publicistklubben och Svenska Jorur- nalistförenin-gen påvisades med ett antal exempel, hur besvärlig den ifrågasatta gränsdragningen mellan skattepliktiga förströelsetidskrifter och andra tidskrifter måste bli, varjämte kritiserades bl. a. uppl—agegränsen, som skulle göra en mängd tidskrifter med låg kvalitet skattefria.

Frågan om tidninsgsbeskatt—ning kom under riksdagensbehandling såväl vid 1943 som 1944 års riksdagar på grund av motioner i ämnet; 1943 års motion åsyftade beskattning av såväl tidningar som tidskrifter med undantag för dags- press och vissa slag av tidskrifter under det att 1944 års motion ifrågasatte be- skattning av samtliga tidskrifter med upplagor över 20 000 exemplar. Enligt nämn- da motioner borde inrättas en särskild tidskriftsskattenåmnd. Bevillningsutskot- tet vid 1944 års riksdag (bet. 10) uttalade, efter-omnämnande av 1943 års utred- ning, att en gränsdragning efter kval-it-etssynpunkter av flera skäl bonde undvikas, att gränslinjen mellan tidning och tidskrift måste bli svår att uppdraga och att inte heller upplagedifferentierin-gen kunde godtagas. - Frågan aktualiserades inte ytterligare under omsättningsskattens tid, utan de

ursprungliga bestämmelserna om skattefrihet för inom riket tryckta tidningar och tidskrifter förblev oförändrad-e.

Vid införande! år 1948 av pappersskalten, som var gällande under tiden 1 juli 1948—30 april 1950, gjordes undantag för tidningspapper, som användes för tryckning av allmän nyhetstidning, varmed från den 31 maj 1949 jämställdes an- nan nyhetstidning med i huvudsak politiskt innehåll, som i fråga om utseende och redigering kunde jämställas'med allmän nyhetstidning. Skatten handhades av kontrollstyrelsen. Några tveksamma gränsfall drogs under regeringsrätten-s pröv- ning. — Pappers-skatten aktualiserade ånyo frågan om en särskild skatt å tid- skrifter. Vid 1948 och 1949 års riksdagar väcktes sålunda motioner om införande av en skatt å s.k. kolorerad veckopress. Bevillni'ngsutskottet vid sistnämnda riks- dag (bet. 40) uttalade, att detta spörsmål borde ägnas uppmärksamhet i samband med pappersskattens väntade avveckling. —— I ett betänkande den 10 december 1949 föreslog 1949 års skatteutredning avveckling av papp-ersskatten, varvid även frågan om en tidskriftsskatt upptogs. Utredningen hänvisade i första hand till en inom kontrollstyrelsen upprättad promemoria. Denna anslöt sig nära till kon- trollstyrelsens tidigare yttrande över 1941 års departementspromemoria. Skatten avsågs dock endast gälla förströelsetidskrifter, varvid en» särskild tidskriftss'katte- nämnd bord-e pröva och avgöra frågor rörande gränsdragning-en. Skatt föreslogs utgå med 30 procent av lösnummerpriset. Därest dylikt pris saknades fick det- samma beräknas med ledning av prenumerationspri-s för kortaste tillämpade pre- numerationsperiod. Ev. kunde skatten per försålt exemplar avrundas till jämnt femtal ören, för att bl. a. tillgodose handelns krav på jämna pris-er. Skatten beräk- nades inbringa 20 milj. kronor. — Skatteutredningen ansåg för egen del att tid- skriftsskattenämnden inte borde vara bes-lutande utan endast rådgivande organ vid kontrollstyrelsens sida, med besvärsrätt i vanlig ordning till regeringsrätten. Förslaget mötte vid remissbehandlingen stark kritik, varvid bl. a. framhölls, att en objektiv gränsdragning mellan skattefria och skattepliktiga tidskrifter svår- ligen kunde uppnås. Vederbörande departementschef uttalade i proposition till 1950 års riksdag (nr 193) under erinran om kritiken, att han inte var beredd att framlägga något förslag i ämnet. Vid sistnämnda riksdag väcktes motioner om in- förande -av tidskriftsskatt i enlighet med skatteutredningens förslag. Bevillnings- utskottet avstyrkte under framhåll-and—e bl.a., att frågan fortfarande var under Kungl. Maj:ts prövning (bet. 41).

'Vid 1953 och 1954 års riksdagar väcktes ånyo motioner om skatt å förströelse- tidskrifter. Bevillningsutskottet vid 1954 års riksdag (bet. 22) anförde bl.a.:

»Då nu frågan om en beskattning av förströel'setidskrifterna ånyo aktualiserats genom de föreliggande motionerna, v-ari förordas en sådan beskattning i huvud- saklig överensstämmelse med skatteutredlningens förslag i ämnet, må till en början erinras om att utredningsdirektiven för 1952 års kommitté för indirekta skatter icke lägger hinder i vägen för kommittén att, om den finner anledning därtill, framlägga förslag om en beskattning även av tidskrifter. Enligt vad utskottet un- der hand inhämtat har skatteutredning—ens förslag och de däröver avgivna remiss- utlåtandena icke överlämnats till kommittén för beaktande vid utredningsuppdra- gets fullgörande. Det har alltså överlåtits 'till kommitténs eget bedömande huru- vida den skall upptaga denna fråga. Innebörden av de förevarande motionerna är, att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj:t tillkännage ett önskemål att frågan om beskattning av förströelsetidskrifter upptages till behandling av kom- mittén. Vid ställningstagandet till Spörsmålet huruvida irån riksdagens sida bör göras en sådan framställning måste beaktas, att här är fråga om en beskattning, som tidigare föreslagits skola genomföras men mötts av bestämda gensagor från

olika håll. Sålunda har bl. a. invänts, att den ifrågasatta beskattningen icke stode i överensstämmelse med grunderna för vårtryckfribetslagsti-ftning och att en ob- jektiv gränsdragning mellan skattefria och skattepliktiga tidskrifter svårligen kunde uppnås. Utskottet anser sig icke i anledning av de föreliggande motioner- na, i vilka några nya synpunkter på frågan icke förebragts, kun-na ingå på ett när- mare bedömande av de skilda spörsmål, som aktualiserats med anledning av me- ningsbrytningarna i denna beskattningsfråga. Utskottet finner det dock oveder- sägligt, att en avgränsning av området för den ifrågasatta beskattningen måste förbin-das med en sådan värdering ur kvalitetssyn-punkt av tild-skrirfternas innehåll som knappast kan utgöra en lämplig grund för en rationell beskattning. Enligt utskottets mening är det angeläget att den indirekta beskattningen utformas så, att värderingar av dylikt slag i möjligaste mån undvi—kes.»

Vid sitt bedömande av ifrågavarande beskattningsproblem har kommittén till en början konstaterat, att förutsättningarna för en beskattning av tid- ningar och tidskrifter vid jämförelse med förhållandena under omsätt— ningsskattens tid — i viss mån förändrats. Omsättningsskatten var begrän— sad till butikshandelsvaror och även bland dessa var betydelsefulla varugrup- per undantagna från beskattning. Då den av kommittén ifrågasatta varu- beskattningen principiellt avses komma att träffa samtliga varor, ligger re- dan häri en betydelsefull skillnad vid 'beskattningsfrågans bedömning i nu- läget. Några av de svårigheter, som av tidigare utredningar angivits vara för- knippade med en skatt å tidningar och tidskrifter, syns i dagens läge inte vara av sådan storleksordning, att de inte skulle kunna lösas på ett tillfreds- ställande sätt, medan andra problem återigen för att erhålla en godtagbar lösning måste föranleda komplikationer i skilda avseenden.

Vissa av de förut påtalade svårigheterna hänför sig enbart till en skatt i detaljnhandelsledet, andra är gemensamma för detaljhandels- ooh partihan- delsskatt. Kontrollsvårigheterna är närmast hänförliga till en detaljhandels- skatt. De torde dock inte lägga något avgörande hinder i vägen. Särskilt å större orter förekommer visserligen en försäljning genom kolportörer och andra liknande återförsäljare, varvid försäljningen i regel sker från ett fast tidrnringssrtånd. Någon särskild svårighet att få kontroll över dessas omsätt- ning kan emellertid inte anses föreligga, enär inköpen sker från endast ett eller ett fåtal företag. *Det kan framhållas, att för inkomsttaxeringen omsätt— ningen regelmässigt måste uppgivas, ooh enligt föreliggande uppgifter före- kommer därvid att kontrollmaterial inskaffas. Ambulerande gatuhandel med tidningar syns vara relativt sällsynt i vårt land. Den försäljning av särskilt söndagstidningar, som förekommer bl. a. genom skolungdom, torde i regel inte vara att anse som yrkesmässig, varför dessa försäljare inte bör registre— ras utan skattskyldigheten i stället påläggas leverantörerna. Tidningsbud å tåg och båtar torde i regel vara att anse som anställda, varför dessa inte hel- ler skulle ha att själva redovisa skatten.

Problemet med de udda öretalen berör i första hand detaljhandeln. Av rent praktiska skäl ter det sig vid tidningsförsäljning nästan ogörligt att la-

borera med annat än jämna femtal ören. Då det gäller vissa andra varor, exempelvis smärre chokladkakor, som också normalt säljs till priser i jämna femtal ören, kan snabbt en omställningsprocess äga rum, så att de tillverkas i något mindre eller något större storlek, beroende på om priset bibehålles eller vförhöjes till närmast högre jämnt belopp. En stor del av tidningspressen kan inte på samma sätt som tillverkare av andra varuslag ändra tidningen så, att en anpassning kan ske med hänsyn till skatten. Resultatet'av en be- skattning syns därför bli, att — om priset förblir oförändrat _ tidnings- företagen själva får helt bära skatten, vilket för många av företagen säker- ligen skulle medföra svåra ekonomiska påfrestningar. Om priset däremot höjs med fem öre, medan skatten kanske utgör endast ett år tvä Öre, skulle detta medföra, att allmänheten fick erlägga ett pris som förhöjts avsevärt mera än vad som inflyter -i skatt till staten. Hur prishöjningen kan återverka på upplagestorleleen och därmed på tidningarnas ekonomi, ter sig givetvis på förhand ovisst. Problemet med de udda öretalen kan te sig mest iögon- fallande vid en detaljhandelsskatt, men de ogynnsamma ekonomiska åter- verkningarna av valet mellan bibehållet eller väsentligt förhöjt pris syns dock bli desamma vid en partihandelsskatt. —— Vad i denna _fråga anförts bygger självfallet på den allmänna förutsättningen, att de vid tidpunkten för skattens införande gällande tidningspriserna kan anses någorlunda nor- mala med hänsyn till råd-ande kos'tnawdlsläge, så att inte prisförändringar än- då är aktuella. På längre sikt måste man alltid räkna med dylika kostnads- förändringar, vilka underlättar en anpassning av tidningspriset till lbeskatt- ningen. Med hänsyn till sistnämnda omständighet och då en allmän varu- skatt förutsättes skola bli bestående för längre tid, finner kommittén de nämnda svårigheterna med prissättningen inte höra föranleda till att man enbart av denna orsak skulle behöva undantaga tidningar och tidskrifter från beskattning.

Mot en beskattning har tidigare även invänts, att prenumerationsavgif— terna redovisas med olika belopp, beroende på om prenumeration sker direkt hos tidningen, hos posten eller genom ombud av olika slag. Dessa svårigheter, som närmast syns vara av bokföringsteknisk natur, torde relativt lätt kunna övervinnas. Emellertid är prenumerationspriserna ur den synpunkten olik- artade, att de i vissa fall inbegriper utbärnin-gskostnatder, i andra fa:l-l endast postavgifter eller ersättning till'bokhandlare m. fl. för distribution. Det torde dock vara möjligt att, åtminstone om dessa särskilda kostnader redovisas för sig vid prenumeration, frånräkna desamma vid beskattningen, något som även skulle stå i överensstämmelse med den allmänna principen att inte ut- taga skatt ä separat debiterad rfraktkostnad.

En teknisk svårighet av delvis annan natur och med betydande räckvidd sammanhänger med att priset för en tidskrift kan helt. eller delvis ingå i medlemsavgift eller påverkas av särskilda kostnadsbidrag m.m. Vad gäller det stora flertalet föreningstidningar o.d. torde inte vara fråga om verk-

samhet, som bedrives i förvärvssyfte utan endast om en service gentemot medlemmarna. I dessa fall blir därför enligt den allmänna principen om yrkesm—ässigheten som grundval för beskattning föreningarna inte själva skattskyldiga. De blir i stället att anse som konsumenter av tidningarna gentemot de tryckerier, som levererar tidningarna till föreningarna, varför skatten i dessa fall skulle komma att uttagas av tryckerierna. Denna gräns- dragning mellan yrkesmässiga och icke-yrkesmässiga tidskrifter torde 'kom— ma att vålla vissa svårigheter. En del tvister härutinnan har även förekom- mit i samband med inkomsttaxeringen. Därvid *har som regel varit fråga om någon organisation, som uttagit viss särskild ersättning för tidning samt yrkat att tidningsutgivandet skulle anses yrkesmässigt. Organisationen skulle därigenom bli berättigad att kvitta underskott å tidningen gentemot skattepliktiga ränte- eller andra inkomster. Ett flertal fall har under årens lopp varit föremål för regeringsrättens prövning. Vid en varubeskattning omfattande tidningar och tidskrifter torde frågan få större betydelse än f. 11. vid inkomsttaxeringen. De tidningsutgivande organisationerna syns därvid i regel få ett motsatt intresse mot vad nu kan gälla och sålunda komma att påyrka, att tidningsutgivandet inte skall anses utgöra förvärvsverksamhet. Dä enskilda personer eller aktiebolag utgiver tidningar och tidskrifter, torde praktiskt taget alltid vara fråga om vinstsyfte och därmed om yrkesmäs- sighet, bortsett från personaltidningar, reklamtidningar o.d. Därest man från en varuskatt undantager tidningar och tidskrifter, undslipper man gränsdragningen mellan yrkesmässiga och icke-yrkesmässiga publikationer. I stället måste en gränsdragning ske gentemot vissa andra trycksaker (reklambroschyrer, vissa böcker såsom månadsmagasin m.m.), en gräns som dock torde vara lättare att utstaka.

Även om man skulle kunna ruppdraga en någorlunda tillfredsställande gräns mellan tidningar utgivna i förvärvssyfte och andra tidningar, är där- med de med prissättningen sammanhörande ojämnheterna och svårighe- terna inte undan-röjda. Priserna å vis-sa yrkesmässigt utgivna tidningar tor- de ha påverkats av direkta eller indirekta subventioner från närstående organisationer. En organisation kan sålunda av uppburna medlemsavgifter lämna bidrag till ett formellt fristående ti'dningsföretag, varigenom en del av medlemmarnas prenumerationspriser betalas genom organisationen. Det torde inte vara uteslutet, att, även vid en yrkesmässig tidningsutgivning, priset helt täcks av medlemsavgift. En beskattning skulle även kunna tän- kas bidraga till särskilt arrangerade dylika fall. En tidnings pris påverkas givetvis även av annonser, såväl vanliga annonser som stödannonser, genom att annonsörerna får betala en del av kostnaderna för framställningen. Be- träffande vissa annonsblad och dylika tidningar kan den allra största delen av kostnaderna täckas på detta sätt, varigenom en dylik tidning kan distri- . bueras praktiskt taget helt gratis eller med talrika friexemplar.

Det torde av det här sagda stå klart, att man i fråga om tidningar och

tidskrifter rör sig inom ett varuområde av särpräglad natur. De svårigheter av olika slag, som framkommer, gör att man måste ställa sig tveksam inför det praktiska utfallet av en beskattning. Vid en detaljhandelsskatt kan dock gentemot ett undantag för tidningar och tidskrifter invändas, att sk'attere—dovisningen härigenom skulle betungas. Då emellertid detaljhand- laren verkställer sina inköp av tidningar och tidskrifter från endast en eller ett fåtal leverantörer och då därjämte vinstpåläggen är fasta, torde dock den skattefria försäljningen genom omräkning av inköpen till utförsälj- ningspriser relativt lätt kunna framräknas.

Vid övervägande av skälen för och emot en beskattning har kommittén med hänsyn till de tekniska svårigheterna samt jämväl med beaktande av att tidningar och tidskrifter i praktiskt taget alla länder undantagits från beskattning funnit sig böra förorda undantag för tidningar och tid- skrifter. Detta gäller antingen skatten förllägges till detaljhandeln eller par- tihandeln. Kommittén vill härtill nämna, att kommittén övervägt möjlig— heten av en beskattning i producentledet, baserad på framställningskost- naden i form av papper och tryckningskostnader. Denna skatt skulle alltså bli av ungefär samma slag som, enligt vad nyss sagts, skulle komma att tillämpas för de icke-yrkesmässiga fallen i ett läge, där tidningar och tid— skrifter medtagits vid en detaljwhandels- eller partihandelsskatt. En dylik skatteform drabbas emellertid delvis av samma invändningar, som tidi- gare framförts mot en accis är enbart papperet. Härtill kommer att de större tidningsföretagen i stor utsträckning själva trycker sina tidningar, varvid framräknandet av underlaget för skatten måste medföra stora vansklig- heter. Kommittén finner denna väg inte vara framkomlig.

Med tidningar och tidskrifter torde böra förstås sådana publikationer, som enligt utgivningsplan är avsedda att under bestämd titel utgivas med minst fyra år särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen. Någon åtskillnad mellan tidningar tryckta inom och utom riket syns inte vara befogad. Betydande svårigheter föreligger att i samband med importen beskatta utländska tidningar och tidskrifter, eftersom dessa i stor utsträck- ning inrföres till riket genom post-befordran utan tullbehandling.

Med anledning av att särskild beskattning av förströelsetidskrifter vid skilda tillfällen påyrkats, vill kommittén uttala, att kommittén med hänsyn till de tekniska svårigheterna och den betydande grad av subjektivitet, som måste komma att vidlåda urvalet av dylika tidskrifter, anser en sådan form av beskattning inte höra ifrågakomma.

Fartyg och flygplan

Vid en allmän indirekt beskattning av varor kommer fartyg att intaga en viss särställning. Fartyg, som går i utländsk trafik, möter konkurrens på den internationella fraktm'arknad-en, varför en kostnadsfördyring ge-

nom en beskattning av fartyg skulle försämra den svenska sjöfartens kon- kurrensmöjligheter. De svenska rederierna kan — vid en beskattning av här i riket byggda fartyg —— a_ntagas komma att i större utsträckning beställa fartyg vid utländska skeppsvarv, varigenom de svenska varven skulle bli sämre ställda. Det må härtill framhållas, att rederierna har vissa möjlig- heter att låta fartygen segla under utländsk flagg. För att undvika dessa konsekvenser har kommittén funnit det erforderligt att undantaga fartyg från beskattning vid båda de nu behandlade skattealternativen. Kommittén anser dock inte, att undantag bör göras för samtliga fartyg.

En gränsdragning mellan icke-skattepliktiga ooh skattepliktiga fartyg torde lämpligast kunna ske med användande av förefintliga regler rörande fartygs registreringsskyldighet. I detta avseende gäller för närvarande jäm- likt 25 sjölagen en obligatorisk registreringsplikt för fartyg med netto- dräktighet av 20 registerton och däröver; dock ej för bogser- och nöjes- båtar. Med användande av denna regel har kommittén ansett sig böra förorda, att fartyg för transport av passagerare och/eller last med netto- dräktighet av 20 registerton eller däröver inte skall omfattas av skatteplikt vid här avsedda beskattningsformer. Den angivna gränsen gäller såsom nämnts endast fartyg för frakt av passagerare och/eller last, varför lust- fartyg över nämnda gräns kommer att omfattas av skatteplikten.

Liknande skäl som dem, som talar till förmån för skattebefrielse för fartyg, motiverar även att flygplan för frakt av passagerare och/eller last undantages från beskattning. Med hänsyn till den ringa omfattningen av försäljning av sportplan och liknande torde det vara motiverat, att från beskattning enligt de nu behandlade båda skatteformerna undanta-ga luft- fartyg över huvud taget.

Begagnade varor

Även begagnade varor var beskattade under den allmänna omsättnings- skattens tid. Övervägande skäl syns tala för, att de medtages vid en de- taljhandelsskatt. Många detaljhandelsföretag, t. ex. maskin- och redskaps- affärer, konto—rsmaskinfirmor, bilföretag etc., säljer nämligen såväl nya som begagnade varor. En del före-tag säljer återigen övervägande begagnade va— ror, t. ex. antikvariat, konst- och anti-kvitetsaffärer, fri-märksaffärer. Om be— gagnade varor undantages, försvåras i många fall redovisning och kontroll inom detaljaffärer och verkstäder m.fl. företag. Den omständigheten att, sedan en allmän varuskatt varit gällande någon längre tid, de begagnade varorna tidigare varit föremål för beskattning, kan inte utgöra skäl för undantag från beskattning, enär fråga är om en ny omsättning. Ofta har de begagnade varorna blivit föremål för ändrings- och reparationsarbeten, med insättning av nya delar etc., varvid de även kan ändra karaktär och finna nya användningsområden. En viss gränsdragningssvårighet skulle

vidare kunna uppkomma gentemot nya varor, exempelvis inom juvelerar- och guldsmedsbranschen. Därest skatt utgår för vissa tjänster, såsom re— parations- och andra arbeten å varor, syns detta även utgöra ett skäl för beskattning av begagnade varor, exempelvis då en bilverkstad köper upp och renoverar begagnade bilar. Inom området begagnade varor intager han- deln med konst— och antikviteter m.m. en särställning, eftersom här blir fråga om ett ofta väsentligt högre värde, än vad som svarar mot nya varors pris.

Givetvis ifråga-kommer beskattning av begagnade varor endast vid för- säljning 'till konsument, så att exempelvis försäljning ».av skrot till järnbruk faller utanför beskattningen. Likaså gäller självfallet att försäljning skall vara yrkesmässig, varför försäljning av egna inventarier eller lösören inte faller in under skatteplikten. '

Vid en skatt i partihandeln är läget ett annat. De begagnade varorna pas- serar i mycket stor utsträckning endast detaljhandeln. Begagnade varor syns därför inte kunna bli föremål för en beskattning vid en partihandels- skatt. Skattefriheten hör begränsas till varor, som inom riket tidigare varit föremål för försäljning. Vid importen torde inte föreligga skäl att skilja mellan nya och begagnade varor.

I mportvaror

Om en företagare, som är registrerad, importerar varor i och för återför- säljning av dessa, i oförändrat eller bearbetat skick, bör skatt inte uttagas vid importtillfället. Sker däremot import av skattepliktiga varor genom annan importör, bör skatt uttagas i samband med importen, liksom även då registrerad företagare importerar inventarier eller andra varor, som inte skall återförsäljas. Det system, som gällde under den allmänna omsätt— ningsskattens tid, nämligen att tullverket endast lämnade kontrollmedde- landen till länsstyrelserna för uttagande av skatt i efterhand genom dessas försorg, bör inte ifrågakomma. Ej heller kan ifrågakomma att tullverket skall uttaga skatt vid all import oavsett köparens ställning, såsom är fallet beträffande den nu gällande varuskatten (chokladvaror etc.), eftensom detta vid en allmän varuskatt skulle leda till ett omfattande restitutionsför- farande i de många fall, då importören säljer vidare till registrerad åter- försäljare och han således själv inte erlägger skatt. Kommittén föreslår för övrigt i annat sammanhang en omläggning sålunda, att registrerade impor- törer av varor belagda med nuvarande varuskatt skall få skattefritt im- portera dylika varor. Det här föreslagna förfarandet motsvarar vad som nu gäller vid försäljningsskatten (guldsmedsvaror etc.) och omsättningsskat- ten å motorfordon samt överensstämmer även med vad som tillämpas i andra länder med motsvarande allmänna varuskatter.

Förhållandet vid importen blir alltså i princip detsamma för en detalj— handelsskatt och en partihandelsskatt. I praktiken kommer givetvis vid en partihandelsskatt en något större del av skatten att uttagas vid importtill— fället, eftersom den import som kan förekomma direkt till detaljhandlarna även beskattas. Vid båda skatteformerna blir dock huvuddelen av importen undantagen från beskattning vid importtillfället och i stället beskattad vid senare försäljning inom ri'ket.

Därest på grund av förutsättningar, som visat sig oriktiga, import skett utan uttagande av skatt, bör efterdebitering kunna ske genom tullverket. Om emellertid fråga 'är om en registrerad importör, torde skattefritt impor- terade varor, som använts för annat ändamål än för direkt återförsäljning eller som material vid tillverkning, i regel vara att betrakta såsom ur rörel- sen uttagna, varav följer skyldighet att upptaga värdet därav i varuskatte— deklarationerna.

Sådan import, som är undantagen från förtullning på grund av särskilda bestämmelser i tmlltaxeförordningen (5, 6 och 8 55), bör även undantagas från beskattning (flyttsaker, utländska diplomaters import m. m.). Eljest bör beskattningen i princip omfla'tta såväl utomlands inköpta varor som gå- vor från utlandet liksom även import av varor för lån och uthyrning eller annan användning inom riket i de falll fråga inte är om endast tillfälligt brukande så att tul'lf'rilh-et medgives.

Beträffande beskattningsvärde vid import hänvisas till' efterföljande av- snitt om beskattningsvärde.

Vad gäller det tekniska förfarandet bör registrerad importör för rätt att erhålla skattefri import förete registreringsbevis samt avgiva skriftlig för- säkran att varorna införts för återförsäljning eller för användning som material vid tillverkning. I tveksamma fall bör givetvis samråd kunna ske med vederbörande beskattningsmyndighet.

Exportvaror

Varor som exporteras är i samtliga länder med allmänna varuskatter undantagna från beskattning. Med hänsyn till de svenska exportvarornas konkurrensmöjligheter bör annan princip ej heller ifrågakomma för vårt landsgdel. Den belt övervägande delen av exporten sker direkt från till- verkare, partihandelsföretag eller särskilda organisationer o.d. I någon mån förekommer 'även att detaljbandelsföretag exporterar. Vid en detalj- handelsskatt syns inte uppkomma några speciella tekniska problem. Vid en skatt i partihandeln har skatt däremot redan uttagits vid detaljhandelns inköp av varor, på grund varav svårigheter uppkommer att genomföra skat- tefrihet, därest dylika varor sedermera exporteras. Något restitutionsför-

farande syns av praktiska skäl inte kunna komma till användning. Det förutsättes emellertid, att frivillig registrering skall kunna ske. Om sålunda en företagare -— som eljest i och för sig är att anse som detaljhandlare —— mera regelmässigt försäljer varor för export, exempelvis en skeppsfur- neringsfirma, bör denne kunna låta sig registreras och därefter inköpa varor skattefritt samt exportera desamma utan skatt.

Med export bör jämställas leverans av varor till bruk för fartyg och luft- fartyg i utrikes trafik.

Uppgift om skattefri export måste kunna styrkas genom att till bokfö- ringen fogats bevis från tullmyndigheten om exporten i fråga.

Sammanfattning

De undantag från beskattning, som angivits i det föregående, har kom- mittén lansett vara uttömmande.1 Om en vara således inte särskilt undan- tagits, innebär detta, att den skall beskattas. I förhål'lande till omsätt- ningsskattens varuurval har den nya varuskattens varuu-rval utsträckts in- om två stora varu—områden, nämligen dels inom 'livsmedelsområ-det _ där endast av tekniska skäl vid partihandelsskattea'lterna-tiv-et gjorts vissa un- danta—g och dels inom området för investeringsvaror. Vid bedömand'e't av varuurvalets lämpliga utformning har kommittén varit väl medveten om att inom samtliga varuområden finns grupper, för vilka andra skäl än tek- niska klan anföras för undantag från beskattningen. Kommittén har eme-l- lertid funnit, att inom de olika varugrupperna det av redovisnings- och kontrollmässiga grunder är en angelägen förutsättning att inte dra några gränser mellan nödvändighetsvaror och varor av mer umbärlig natur. Det kan visserligen anföras skäl för att hålla de mest utpräglade nödvändig- hetsvarorna utanför beskattning. Dylika und-antag går emellertid endast att genomföra till priset av stora skattetekniska svårigheter och framtvingar dessutom 'höjdla skattesatser för övriga varor. Skulle t. ex. livsmedel i: all— mänhet und-antagas frå-n beskattning, kommer, såsom förut framhållits, där- igenom skatteintäkterna att avsevärt minskas, vilket i sin tur _ därest skat- ten skall inbringa ett visst belopp skulle nödvändiggöra desto högre skat- tesatser för andra varor, som även i hög grad har karaktär av nödvändig- hetsartiklar, t. ex. skor och kläder. Kommittén har även vid sina övervä- ganden rörande olika undantag varit på det klara med, att varje ytterligare undantag utöver de angivna kan komma att dra med sig nya krav på un- dantag av vissa varugrupper. Utvidgas undan-tagen måste detta —— förutom att kontrollen försvåras leda till att den nya skatteformen förlorar sin karaktär av allmän skatt. Kommittén vill särskillt understryka, att fördelen av en detaljhandelsskatt med ett vidsträckt beskattningsområde framför

1 Dock bör krigsmateriel av skäl, för vilka kommittén redogör i det följande, undan- tagas från skatteplikt.

allt ligger däri, att man även vid en låg skattesats uppnår avsevärda skatte— intäkter samtidigt som kontrollen och de skattskyldigas redovisning'un- derlättas.

Beskattningsvärde

Vid en allmän varubeskattning är det inte möjligt att anordna denna så- som en specifik beskattning, dvs. låta skatten utgå med ett bestämt belopp för varuenhet eller efter vikt eller volym. Även om detta är möjligt och lämpligt beträffande vissa delar av varuområdet, är det i fråga om andra mindre lämpligt eller helt uteslutet. Ett skattesystem, som till en del byg- ger på värdebeskattning och till en del på specifik beskattning, kan av prak- tiska skäl uppenbarligen inte ifrågakomma i detta sammanhang. Beskatt- ningen måste följaktligen anordnas såsom en värdebeskattning.

lSkatten för en viss bestämd vara beräknas vid värdebeskattning skola utgöra en viss procentuell del av varans beskattningsvärde. Detta värde kan bestämmas svara mot det verkliga eller beräknade pris, som varan betingar eller kan antagas betinga vid försäljning i tidigare eller senare handelsled. Av praktiska skäl bör lämpligen beskattningsvärdet om möjligt bestämmas utgöra det pris, som tillämpas i de skattepliktiga affärstransaktionerna. Detta enkla sätt för beskattningsvärdets bestämmande kan tillämpas vid en detaljhandelsskatt, där det i varje enskilt fall tillämpade konsument- priset naturligen bör vara beskattningsvärde. Läggs varubeskattningen däremot i ett tidigare led, finns ett flertal priser, som kan nyttjas som be- skattningsvärde. Inom främmande rätt har man på denna punkt (se b'i- laga 1) sökt sig fram efter olika vägar. Intet av de tillämpade systemen kan dock givas ett bestämt företräde. Ett studium av utformningen av skat- telagstiftningen och tillämpningen av rättsreglerna i de länder, där beskatt- ningen är lagd i tidigare led än detaljhandelsledet, ger vid handen, att be- skattningsvärdets bestämmande erbjuder betydande vanskligheter och att det är beskattningsvärdets bestämmande, som är det allvarligaste pro- blemet vid en beskattning i tidigare led.

Av det anförda följer, att problemet rörande beskattningsvärdets bestäm- mande är av central vikt vid en partihandelsskatt men av mera underordnad betydelse vid en detaljhandelsskatt. På grund av den helt olika frågeställ- ningen vid de båda skatteformerna behandlas dessa var för sig med avse- ende å frågorna om beskattningsvärdets bestämmande. Till en början redo- göres därvid för de problem, som sammanhänger med inom riket tillverkade varor, varefter hithörande spörsmål avseende importvaror behandlas.

Inom riket tillverkade varor

Detaljhandelsskatt. Vid en detaljhandelsskatt kan såsom inledningsvis

nämnts endast ett pris, nämligen priset vid försäljning till konsument, bli aktUellt såsom beskattningsvärde. Med pris vid försäljning till konsument förstås därvid varans pris med skattens belopp inräknad i priset. Som pris vid försäljning till konsument torde vidare böra anses det erhållna netto- priset (nettovederlaget), alltså efter avdrag för lämnade rabatter av olika slag, jämväl s. k. bonus. Å andra sidan bör särskilda pristillägg, exempelvis sådana vid avbetalningsköp förekommande, inräknas i varans pris. Det pris vid försäljning till konsument, som erhålles med tillämpning av nu angivna grunder, skall gälla såsom beskattningsvärde, oberoende av om konsumen- ten inköper större eller mindre partier. Om exempelvis staten, kommuner eller institutioner såsom konsumenter inköper varor i stora kvantiteter di- rekt från producenter eller grossister och på grund härav erhåller lägre pris per varuenhet än andra konsumenter, bör beskattningsvärdet ändock bli lika med det faktiska priset. Detsamma gäller även vid inköp av större partier genom s. k. samköp. I vissa fall kan dock samköps—föreningar med hänsyn till omfattningen och formen för verksamheten själva bli att anse som detaljhandelsföretag.

Fastställes beskattningsvärdet efter på nu nämnt sätt bestämt pris vid försäljning till konsument innebär detta, att skatteredovisningen vid en detaljhandelsskatt i allmänhet kommer att baseras på de kontant influtna beloppen. Detta bör dock inte utesluta möjligheten för en skattskyldig före- tagare att, om redovisningen härigenom blir förenklad, grunda denna på faktureringen och senare verkställa avdrag för lämnade rabatter m.m. på sådant sätt, att det slutliga resultatet blir detsamma, som om redovisningen skett efter kontantprincipen.

Vid uttag av varor för eget behov —— varvid skatt jämväl förutsättes skola utgå _— bör som beskattningsvärde gälla det pris, som samma kvantitet varor skulle ha betingat vid inköp i detaljhandeln.

Partihandelsskatt. En beskattning i parti'handelsledet innebär, att skatten regelmässigt uttages vid försäljning från producent eller partihandlare till detaljist. Därjämte förekommer i viss omfattning, att producent eller par- tihandlare bedriver försäljning direkt till konsument, i vilka fal-l skatten ut- tages vid denna försäljning. Till sistnämnda specialfall återkommer fram- ställningen i det följande. I de båda huvudfallen —— försäljningar till de- taljist från producent eller partihandlare — skall skatten påläggas det vid denna försäljning tillämpade varupriset. Det är då naturligast och även ur redovisningssynpunkt enklast att låta det i varje fall aktuella priset vid försäljning till detaljist vara beskattningsvärde och alltså beräkna skat- ten såsom ett procentuellt tillägg på fakturans nettobelopp, sålunda skatt å fakturanettovärde i varje enskilt fall. Med en dylik metod för beskatt- ningsvärdets beräknande sker minsta möjliga ingrepp i faktureringen. Fak- turan nedsummeras i vanlig ordning, rabatter avdrages vara för vara eller

från summan och å slutsumman beräknas skatten genom ett procentuellt påslag.

För skattemyndighetens del skulle en beskattning efter fakturavärdet inte erbjuda så goda kontrollmöjligheter som en beskattning efter ett fast pris för viss vara, eftersom möjligheterna till avstämning försvåras genom att relationen mellan varumängd och deklarerad skatt inte blir fast. Svårig- l heterna torde emellertid inte bli större än att de motväges av de fördelar,

som systemet erbjuder, främst genom att frågorna om beskattningsvärdets bestämmande i huvudsak kan avföras från diskussionen. Kommittén fin- ner i enlighet me'd vad nu sagts, att fakturanettovärdet bör vara beskatt- ningsvärde.

I vissa fall är det pris, som en producent eller partihandlare tillämpar vid försäljning till detaljist, ovanligt lågt, exempelvis på grund av släkt- skap mellan säljare och köpare. Det kan också förekomma fall, då pri-set utgör ett bokföringsvärde eller internt avräkningsvärde, som kan bestäm- mas relativt godtyckligt, t. ex. om säljaren äger detaljistföretaget eller har avgörande inflytande i fråga om detta, såsom fallet är i fråga om kedjeföre- tagen. I anslutning till behandlingen av beskattningsvärdet bör därför frå- gan om intressegemenskap något beröras.

Bestämmelser angående beskattningsvärdets beräknande i de fall intressege- menskap föreligger är meddelade exempelvis i varuskatteförordning-ens 3 5 2 mom. Innebörden av stadgan-det i detta författningsrum är, såvitt angår intresse- gemenskapen, aut-t beskattningsvärdet är lika med lägsta pa'rtihandelspris till åter- försäljare, med vilken den skattskyldige inte står i intressegemenskap. Såsom be- skattningsvärde må skattskyldig sålunda endast angiva pri-s, som tillämpas vid försäljning till återförsäljare, med vilken den skattskyldige inte står i intressege- menskap. Enligt av kontrollstyrelsen utfärdat cirkulär är det det emellertid uppen- bart, a-tt intressegemenskap i trängre mening, exempelvis integration mellan till- verkare och återförsäljare, inte i och för sig medför att det av tillverkaren till- lämpade priset underkännes som beskattningsvärde. Så blir fallet först, när denna intressegemenskap i trängre mening tar sig sådana uttryck, att återförsäljaren be- strider t. ex. varans reklamkostnxader och dessa således inte är in-räknade i det för varan uppgivna beskattningsvärdet. Intressegemenskap i den vidare bemärkelse, som avses i varuskatteförordningen, skullle sålunda anses föreligga i fall, där viss del av en varas tillverkningskostnader eller rek-lam- och liknande kostnader inte ingår i tillverkarens pris för varan men väl i återförsäljarens.

De av skattemyndigheten meddelade cirkulärföreskrifterna belyser i nå- gon mån tillämpn-ingssvårigheterna beträffande reglerna om beskattnings- värdets bestämmande i fall av intressegemenskap. Dessa svårigheter torde i fråga om varuskatten ha varit särskilt stora, beroende på att skattesatsen varit hög 65 procent av priset vid försäljning i större poster —— och det vid intressegemenskap förekommande priset kunnat bestämma beskatt- ningsvärdet för producentens hela omsättning. Då det vid en generell skatt torde bli fråga om skattesatser av en helt annan storleksordning och skat- ten därest kommitténs i det föregående gjorda uttalanden följs be-

räknas på fakturapriset i varje enskilt fall, kan det antagas, att intresse- gemenskapsfrågorna inte kommer att bli av samma betydelse som vid en punktskatt av varuskattens typ. I den mån intressegemenskap föreligger mellan köpare och säljare, bör emellertid den överenskomna köpesumman, därest denna verkligen påverkats av intressegemenskapen, inte godtagas som beskattningsvärde utan skatten beräknas i förhållande till konsument- priset såsom om producenten eller partihandlaren bedrivit försäljning di- rekt till konsument.

I de fall försäljning till detaljist inte bedrives, utan producent eller parti- handlare försäljer den skattepliktiga varan direkt till konsument, kan det därvid tillämpade priset inte utan vidare läggas till grund vid skatteberäk- ningen. Då konsumentpriset i allmänhet kan antagas över—skrida eljest till- lämpade beskattningsvärden med belopp, som svarar mot gängse detaljist- marginal eller närmar sig denna, skulle det nämligen innebära, att skatten skulle utgå med ett mot denna marginal svarande för högt [belopp. För und- vikande härav bör antingen det tillämpade konsumentpriset vid skattens bestämmande nedräknas med vad som sålunda svarar mot gängse detaljist- marginal eller ock skatten beräknas efter en lägre skattesats, så avvägd, att skatten i huvudsak blir densamma som om varan distribuerats över detaljistledet. Båda metoderna är förenade med den olägenheten, att på grund av väx-lande detaljistpå'lägg Specialregler erfordras för olika bran- scher, därest en fullständig likformighet i beskattningen skall ernås. Obe- roende av om konsumentpriset jämkas nedåt vid beskattningsvärdets beräk- nande eller skatten beräknas på konsumentpriset efter en nedsatt skatte- sats, kan j-ämkningen resp. nedsättningen angivas bransc'h för bransch i särskilda listor, som fastställes i förordningen eller av Kungl. Maj:t, eller också kan jämkningen resp. nedsättningen bestämmas av skattemyndig- heten efter samråd med de olika bransehorganisationerna.

Övervägande skäl, främst önskemålet om enkelhet i tillämpningen, torde härvid tala för att skattesatsen i nu angivna fall ned-sättes. Härigenom för- enklas nämligen uträkningen av skatten i det enskilda fallet, då denna di- rekt kan framräknas genom att konsumentpriset multipliceras med den fastställda lägre skattesatsen. I det andra fallet åter skulle först rframräknas ett lägre beskattningsvärde och därefter skatten framräknas genom multi- plicering med den ordinarie skattesatsen.

Eftersom en tillämpning av olika procenttal för skilda branscher vid nedsättningen av skattesatsen måste erbjuda betydande svårigheter inte bara vid fastställandet utan även, och kanske framför allt, vid tillämp- ningen och kontrollen, har kommittén stannat för att förorda, att denna ned- sättning sker efter samma grunder för alla branscher. Kommittén har vid detta sitt ställningstagande utgått från, att fråga endast kommer att bli om en lågprocventig skatt. Blir skat-tesatsen hög torde det emellertid bli erfor-

Tab. 25. Genomsnittliga detaljhandelsmarginaler, uttryckta i procent av konsumentprisema, för vissa varor

Källa: Statens priskontrollnämnds pris— och marginalundersöknjngar åren 1955 och 1956.

Detalj- Detalj- hdandels— handels— margi- margi- nal i. pro- nal i. pro- Varugrupp cent av Varugrupp cent av konsu— konsu- mentpri- mentpri- serna serna

Livsmedel Kakao ................................. 19 Mjöl, gryn, bröd ååägsockcr ........................... 1133 Mjukt kaffebröd, bullar, viner- Vidtpeppar .............................. 31

bmd' småkakor, skorpor """ 19 Karameller, chokladkakor, ta- Hårt brod, sotlimpa, småfran- bletter 2- ska, långfranska .................. 20 """""""""""""""" O Vetemjöl, rågsikhsmjöl ......... 21 Drycker Eavregryn """""""""""""" ;; Sockerdricka ........................ 24 ex .................................... Svagdricka, öl (klass II) ______ 17

Mejeriprodukter . .. Mjölk, smör _______________________ 11 Tobak ................................. 7,3 Grädde ................................. 13 Kläder och skor Ost .................................... 18 .

Konfektzonsvaror m. m. Margarin .............................. 17 Vinteröverrock, herrkostym (konf.), blazer, dadmjumper 29—30 agg ....................................... 15 Damvindterkdppd, damdräkt 31—32 Poplinmock ........................... 28—32 Kött- och fläskvaror Udda byxor, skidbyxor (barn,-), .

Nötkött, gödka-lvkött, kokhöns, herroveradll . ......... 28—50 fläsk ................................. 16 Stasirock» skJOT-ta (Poem), skjortblus ........................... 28—29 Charkuterier m.m. Arhetsskjorta ........................ 26 Fläskkorv, medvurst, rökt skin» ..

ddddddddd-d ddddddddddd dd ”assists" 53.11.5121... .. 1 _ 5 7 : Köttsoppa ........................... 22 dam—be nklä der, barnstrumpor,

Fidd- ddh fd'dkkdddddddr fåfäng.""gadgets; """ 2841 Djupfryst torskfile ............... 27 damstrumpoi- ' 28—33 Salt sill, ansjovis, fiskbulliar 24 """"""""""""

__ Skor

Rat" 0917 grönsaker Herrlågskor med cellgummisu-

Potatis ................................. 20 la, henrlågskor (svart box- Moröttera vitkål, lök» tomater, kalv) ................................. 22—27 fäI'Sk OC__h djupfryst spenat 26 Barnpjäxor, barnlågskor ......... 21—25 Hushållsarter på burk ............ 24 Damsmönskor, dampumps ______ 27__30 Frukt och bär Inventarier och husgeråd Aelg?-.i?f%?fff?äszfäfffffiz.*?ft Mgggghmd ,, ,, Apelsinmarmelad .................. 22 ' ' .. '. .. _ . Svart vinbärssaft .................. 24 (stoppade), karmfåtolj, sang ffgäiåg? lågt;?»ååcänmon ..................... 3; Radio och grammofonskivor

' """""""""""""" Radioapparat ........................ 24—29

Specerier Grammofonskivor ............. - ..... (å38ris Kaffe ................................. 18 exil Te ....................................... 28 '

, skatt)

Detalj— Detalj- hdandelds— handels- margi- margi-

n-al i pro- nal i pro- Varugrupp oent av Varugrupp cent av .konsu- konsu- menrtpri- mentpri- serna serna Husgeråd Personliga effekter Porslinstallrikar, kaffegods Glasögon .............................. 50—60 (per dussin) ........................ 30—36 Hen-armbandsur .................. 27—31 Dricksglas (per dussin) ......... 38—45 Väggur ................................. 35 Bordsknivar, matskedar av ny- Väckarur .............................. 39 silver. aluminiumkastrull, Armband, länkar .................. 50 stekgry-ta, hushållshammare Pennor ................................. 2325—40 (per styck) ........................ ca 30 _ Diverse . . Kroppsvård "assists"??? ...................... 2. dddddddm ------------ dd—dd Näsdukar .............................. 31 » Rengöringsmedel Lakansväv ........................... Tvättpulver (ej syntetiskt) 21 Filt, vävplastduk Tvättpulver (syntetiskt), disk- Gardintyg ........................... medel ................................. 29 Hushållspapper, rulle ............ .28 Cyklar och sportartiklar Färghandelsuaror Moped ................................. 15—20 Färghandelsvaror i allmänhet 26 Cykel ................................. 13—19 Linolja ............................... 17—18 Kamera .............................. 25—28 Lackfärg (1/4 ltr) 35—36 Kikare ................................. 32—33 Vätesupcroxid ..................... 42—44

derligt att meddela föreskrifter om olika tal för nedsättning av skatte- satsen.

Vare sig denna nedsättning av skattesatsen sker med samma procenttal för hela området eller med olika procenttal, beroende på branschen, bör den naturligen avvägas med beaktande av detaljistmarginalerna inom olika branscher. Av inhämtade uppgifter, vilka är sammanställda i tabell 25, framgår, att detaljistm'arg-inalerna, räknade i procent av konsumentirikt- priset, varierar hög-st avsevärt. Med ledning av de i tabell 25 angivna ge- nomsnittstalen bör den nedsättning, varom nu är fråga, ske till 75 procent. därest den skall ske efter ett enhetligt procent-tal. Skulle skattesatsen be- stämmas exempelvis till fem procent, bör följaktligen den nedsatta skatte- satsen fastställas till 3,75 eller lämpligen avrundat fyna procent. Blir en diffe— rentierad nedsättning erforderlig på grund av s-kattesa'tsens höjd, syns den nedsatta skattesatsen böra fastställas i anslutning till de rådande detaljist- marginalerna för olika branscher. J u högre skattesatsen sätts, desto nog- grannare måste ddifferentieringen göras.

Kommittén förordar i enlighet med det anförda, att skatten beräknas på det aktuella fakturavärdet i varje enskilt fall. Sker försäljning från pro—

ducent eller partihandlare direkt till konsument eller råder intressegemen- skap mellan producent eller partihandlare och detaljist, skall skatten därvid beräknas på konsumentpriset efter en på visst sätt nedsatt skattesats. Kom- mitténs ställningstagande innebär, att kvanti-tetsrabatter får avdragas. Skä- ligen bör även kassarabatt och årshonns ligga utanför beskattningsvärdet, vilket praktiskt kan anordnas genom att avdrag görs i efterhand.

I den lämnade redogörelsen för beskattningsvärdets bestämmande har inte behandlats vissa alternativa möjligheter, som enligt kommitténs upp- fattning ej kan anses aktuella vid en generell beskattning. Kommittén vill emellertid avslutningsvis lämna följande summariska redogörelse för dessa alternativ.

Enligt vad kommittén i det föregående förordat skulle beskattningsvärdet vara på visst sätt rörligt: det skulle för en viss vara kunna variera beroende på kun— dens rajbattförhållanden. Beskattningsvärdet kan emellertid också vara fast. Med fast beskattningsvärde menas, att detta värde för en bestämd vara utgör ett fast pris (t. ex. det högsta orabatterade priset, det lägsta och alltså högst rabatterade pni-set eller ett genomsnittspris). Vid ett rörligt beskattningsvärde bestämmes detta i varje enskilt fall av det aktuella fakturapri—set. Vid tillämpningen av ett fast beskattningsvärde bör detta lämpligen bestämmas så, att det valda priset kan nyttjas som beskattningsvärde i flertalet skattepliktiga affärstransaktioner. Läggs sålunda skatten i producentledet, blir priset vid försäljning till partihandeln det naturliga beskattningsvärdet, givetvis i den mån den producerade varumängden kvantitativt sett huvudsakligen kan anses passera partihandeln. På liknande sätt skulle vid en partihandelsskatt priset vid försäljning till detaljhandeln och vid en detaljhandelsskatt priset vid försäljning till konsument bli det naturliga beskatt- ningsvärdet.

Om annat pris nyttjas som fast beskattningsvärde, exempel-vis priset vid för— säljning till konsument vid en partihandelsskatt, kan priset mellan köpare och säljare blott nyttjas som beskattningsvärde i ett försvinnande litet antal fall —— nämligen då partihandlare säljer direkt till konsument _ under det att beskatt- ningsvärdet för flertalet fall måste beräknas genom användande av hjälpregller, i det anförda exemplet av innebörd förslagsvis, att beskattningsvärdet är lika med uttaget pris med tillägg av på visst sätt beräknad detaljhandelsm-argivnal. Hjälp- regler med nu angiven funktion erfordras'i regel vid varje skattesystem, m-en ge- nom lämpligt val av beskattningsvärde kan deras användning högst väsentligt inskränkas. Det naturliga beskattningsvärdet bör på grund härav nyttjas som be- skattningsvärde, om ej alldeles särskilda förhållanden kan föranleda till annat. Föreligger exempelvis prisbundenhet, så att parti- och detaljhandelsmarginalern-a är låsta och de olika handelsledens priser bestämmes av producenten, kan vilket som helst av angivna priser utom priset fritt fabrik nyttjas som beskattnings- värde, och valet kan ske exempelvis med beaktande av faktureringstekniska syn- punkter.

Dänest skatten i enlighet med det anförda bestämmes efter priset Vild försäljning till detaljhandlare, är det möjligt att bestämma det efter högsta katalogpris, lägsta pris eller efter ett genomsnittligt pri-s. Intet av dessa alternativ till beskattnings— värdets bestämmande kan emellertid såsom av det följande framgår anses till- fredsställande.

Enligt varutskatteförordningen har tillämpats två olika system för beskattnings- värdets bestämmande i fråga om inom riket tillverkad vara, nämligen för tiden intill den 1 juli 1953 det orabatterade priset vid försäljning till detaljhandeln (högsta katalogpriset) och för tiden därefter det lägsta priset vid försäljning i större poster (lägsta partihandel-spriset). I båda fallen var det alltså bestämd-a priser, som var beskattningsvärden. Då priset vid försäljning till partihandeln inte lämpar sig som beskattningsvärde, om skatten uttages i partihandelsledet (jf.r det följande), kan, om förebild söks i varuskatteförordningen, högsta katalogpri- set diskuteras såsom beskattningsvärde. Att märka är emellertid, att det redan un- der tiden före 1953 års ändring av beskattningsvärdet frå-n indu—striens sida fram- ställdes vägande erinringar mot att nyttja högsta katalogpriset som beskattnings- värde. Det hävdades sålunda bl.a., att en av de väsentligaste åtgärderna för ratio- nalisering av distributionen var införande av en prissättning, som gynnade de återförsäljare som köpte stora kvantitet-er samt avskräckte från ur distributions- synpunkt oekonomi—sk-a, små order. En oundviklig följd vid införande av ett dy- likt differentierat rabattsystem skulle vara, att priserna blev något höjda för de allra minsta orderna. Därest beskattningsvärdet knyts till det högsta pri-set vid försäljning till detaljhandelsledet, kommer följaktligen den rationaliseringsåtgärd, som en pri-sdifferentiering skulle innebära, att utlösa en skattehöjning för alla leveranser. För skattemyndigheternas del skulle ett system med högsta katalog- priset som beskattningsvärde däremot inte erbjuda större svårigheter.

I likhet med varuskatteförordningens nuvarande regler för beskattningsvärdets bestämmande skulle lägsta pris (högst rabatterade pris) kunna tänkas såsom be— skattningsvärd-e. Varje anknytning av beskattningsvärdet till ett lägsta pris _— detta må nu vara priset vid försäljning till partihandeln eller katalogpri—set -— torde med all sannolikhet utlösa farhågor inom näringslivet för att mindre nog- räknade producenter och partihandlare kommer att som beskattningsvärde nyttja onormalt låga priser vid försäljning till detaljhandel-sföretag,. med vilka de står i intressegemenskap. Även kontrolltekniska skäl talar mot lägsta priset som be- skattningsvärde.

I detta sammanhang mä särskilt framhållas svårigheterna att avgöra, om intres- segemenskap föreligger mellan köpare och säljare, i vilket fall tillämpat pris inte skulle kunna godtagas som beskattningsvärde. Gränsen mellan ett normalt affärs- förhå—llande och intressegemenskap i skatteteknisk mening är naturlig-en svår och stundom omöjlig att dra. En svårighet, som hör omnämnas i detta sammanhang, är den att för en bestämd vara fastställa en viss min-sta del av omsättningen, exempelvis en fjärdedel, som skall säljas till ett visst lägsta pris, för att detta skall kunna godkännas som beskattningsvärde för hela omsättningen av varan. Någon regel i denna riktning är nödvändig, då eljest den skattskyldige skulle kunna sälja hur litet som helst till ett lågt pris och sedan kunna nyttja— detta låga pris som beskattningsvärde för hela sin omsättning av varan. En konsekvent tillämp- ning av en dylik regel leder till uppenbara ori—mli-gheter. Sålunda skulle den skatt- skyldige tvingas redovisa omsättning och tillämpad-e priser vara för vara och regelbundet justera beskattningsvärdet för varje vara uppåt eller nedåt, alltefter det han —— för att nå upp till exempelvis en fjärdedel av omsättningen _— måste ta med leveranser till högre priser än gamla beskattningsvärdet, resp. han för att täcka in mer än fjärdedelen kan nöja sig med att räkna med några storleveranuser till lägre pris.

Den sista möjlighet till fast beskattningsvärde, som bör behandlas, är det genom-_ snittliga beskattningsvärdet. Det torde erbjuda stora svårigheter att konstruera ett sådant beskattningsvärde utan att få med de nackdelar, som är förenade med de

högsta och de lägsta priserna såsom beskattningsvärde. Skulle detta nämligen anpassas efter ett vägt medeltal mel-lan högsta och lägsta priser, kommer de till- fälliga och abnorma hög- och lågpriserna att inverka och därmed uppkommer de svårigheter i fråga om beskattningsvärdets beräknande, som nu behandlats. En beskattning med ett genomsnittspris som beskattningsvärde kan emellertid enk- lare och med samma resultat anordnas som en beskattning efter fakturapriset.

Importerade varor

Detaljhandelsskatt. Vid en detaljhandelsskatt kommer endast sådan im- port att beskattas, som företages av konsument. Som beskattningsvärde bör gälla varans värde beräknat enligt 45 tulltaxeförordningen med tillägg av den å varan Ibelöpande tullen (cif—värde jämte tull). Utgår för varan andra skatter eller avgifter, som uttages vid importtillfället, bör dylika skatter eller avgifter inräknas i varans beskattningsvärde. Skattesatsen vid impor- ten bör vara densamma som tillämpas inom riket. Det bör dock anmärkas, att vid en detaljhandelsskatt själva skatten är inräknad i priset. Med an— ledning härav skulle en något högre skattesats vid importen kunna ifråga- sättas. Vid en låg skattesats blir emellertid en dylik förhöjning mycket ovä- sentlig, vid en treprocentig skatt ca 0,09 procent, vid en fyraprocentig ca 0,16 procent, vid en femprocentig ca 0,27 procent etc. och vid en tiopr-ocentig skatt ca 1,11 procent. Det må nämnas att i Norge, där detaljhandelsskatten utgår med tio procent, är skattesatsen vid import fastställd till 11,11 pro- cent. Under omsättningsskattens tid i vårt land förekom inte någon för- höjning av skattesatsen vid import, vare sig beträffande den femprocentiga eller den skärpta tjugupnrocenti-ga skatten för vissa varor. Därest skatte- satsen hålls låg, syns man av praktiska skäl kunna tillämpa samma skatte- salts vid import som vid omsättning inom riket med hänsyn till att en ojämn procentsats skulle betunga skxatteuppbörden. Eftersom vid en detaljhandels- skatt-t endast privatpersoners och andra konsumenters imrport beskattas, blir den berörda frågan även på denna grund av begränsad betydelse.

Partihandelsskatt. Även vid en partihandelsskatt bör beskattningsvärdet vara lika med varans värde beräknat enligt 45 tulltaxeförordningen med tillägg av den å varan belöpande rtul'len (Gif-värde plus tull) jämte eventuellt andra förekommande, vid importtillfället utgående skatter eller avgifter. Det förutsättes vid en partihandelsskatt att själva skatten inte såsom vid en detaljhandelsskatt inräknas i varans pris, varför frågan om förhöjning av skattesatsen vid import inte blir aktuell. Teoretiskt borde vid en parti- handelsskatt skattesatsen vid import variera på samma sätt som gäller för inom riket tillverkade varor och sålunda den lägre skattesatsen tillämpas vid privatimport och vid företagares import för annat ändamål än åter- försäljning, samt den högre, där importen verkställes av detaljhandlare. Av praktiska skäl syns dock en enhetlig skattesats böra hållas.

Skattskyldighet

I detta avsnitt behandlas vissa problem berörande den subjektiva skatt- skyldigheten, alltså frågan om vem som i olika fall har att redovisa skatten till statsverket. Först behandlas därvid några för alternativen detaljhandels- och partihandelsskatt gemensamma spörsmål.

Yrkesmässigheten

Endast den, som bedriver verksamhet yrkesmässigt, bör bli skyldig redo- visa varuskatt. Samma förutsättning gällde under omsättningsskattens tid och gäller alltjämt enligt varuskatte- och försäljningsskatteförordningarna. Enligt omsättningsskatteförordningen skulle i begreppet yrkesmässighet in- läggas samma betydelse som vid inkomstbeskattningen.

Förordningen angav även några exempel på icke-yrkesmässig verksamhet, t. ex. avyttring av personlig lösegendom, dödsbos tillgångar eller inventarier i rörelse. Beträffande serveringsrörelse angavs i anvisningarna, att servering i mindre om- fattning i eget hushåll åt betalande gäster inte var yrkesmässig, och ej heller till- handahållande av kost åt egen personal, såvida inte denna verksamhet upplåtits på entreprenad åt annan. _ Vid riksdagsbehandlingen framhöll utskottet, att begreppet yrkesmässighet i praxis erhållit en tämligen vidsträckt innebörd och berörde därvid särskilt frågan om föreningars yrkesmässighet. En ekonomisk förening, som sålde varor även till andra än medlemmar, var självfallet yrkes- mässig. Mera tveksam blev frågan, då försäljning skedde endast til-l medlemmar. Om föreningen tillkommit uteslutande eller väsentligen för att tillgodose en större medlemskrets' behov av varor eller föreningens verksamhet eljest, med hänsyn till sin omfattning och villkoren för medlemskap, kunde anses jämförlig med för— säljning till allmänheten, syntes föreningen böra behandlas på samma sätt, som om den sålde till utomstående.

Någon definition på begreppet yrkesmässighet finns inte i inkomstskatte- författningarna ( i förarbetena till kommunalskattelagen talas om »en själv- ständig och regelbunden förvärvsverksamhet»). Avgränsningen har vid in- komsttaxeringen ofta mindre betydelse, eftersom även inkomst av icke- yrkesmässig verksamhet i många fall blir skattepliktig såsom inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vidare bör härvid beaktas, att vid inkomst- taxeringen även icke-yrkesmässig verksamhet, exempelvis då en rörelseid- kare försäljer inventarier eller ordnar lunchservering för personalen, anses tillhöra rörelsen på sådant sätt, att vinster eller förluster därå ingår i rö- relseresultatet. Jämväl i dylikt fall blir alltså frågan om yrkesmässigheten inte aktuell vid inkomsttaxeringen. I vissa fall blir emellertid problemställ- ningen densamma vid inkomstbeskattningen och vid en varubeskattning. Detta kan exempelvis gälla frågor, huruvida föreningars och andra orga- nisationers verksamhet är yrkesmässig.

Under omsättningsskattens tid uppkom endast undantagsvis tvister om yrkesmässighet.

Från regeringsrättens avgörande kan nämnas: flottans proviantbod i Karls- krona, som till marinens personal försålde rur kronans förråd uttagna och delvis

bearbetade varor, ansågs inte ha bedrivit yrkesmässig verksamhet; däremot an- sågs så ha varit fallet, då en enskild person arrenderade ett militärt marketen- teri (RÅ 1944 r-ef. 48 I och II). Centrala omsättningsskattenämnden lämnade i flera fall svar å frågor om yrkesmässighet, exempelvis angående skolors försälj- ning av undervisning-smateriel, stadsingenjörskontors försäljning av kartor, etc. —— I det praktiska arbetet uppstod vissa problem då det gällde yrkesmässigheten vid serveringsverksa-mhet liksom även beträffande vissa mindre livsmedelspro- ducenter, såsom trädgårdsodlare, biodlare m. fl. För jordbrukare, trädgårdsod- lare och fiskare gällde i allt fall skattefrihet vid försäljning i ringa omfattning av egna produkter. Till detta senare spörsmål, som även berörts i samband med frågan om livsmedlens beskattning, vill kommittén återkomma nedan i avsnittet om speciella avgränsningsproblem.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässighet i de olika för- ordningar, som reglerar den gällande indirekta beskattningen, har i allmän- het hänsyn tagits till rörelsens omfattning. Sålunda har exempelvis, såvitt angår varuskatteförordningen, sådana tillverkare förklarats icke-yrkesmäs- siga, vilkas omsättning för månad räknat understiger ett visst belopp.

De problem som uppkommer när det gäller bestämmandet av yrkesmäs- sigheten syns vara alltför mångskiftande för att kunna i detalj regleras lag- stiftningsvägen. Problemen får i allmänhet avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.

Frågan om yrkesmässigheten som allmän grundval för skattskyldig- heten torde ha sin största praktiska betydelse vid en detaljhandelsskatt. Men även vid en partihandelsskatt kan frågan få betydelse, såväl direkt, et'tersom det liksom vid detaljhandelsskatten gäller om vederbörande själv skall bli skattskyldig, som indirekt, eftersom en köpares ställning som yrkes- mässig återförsäljare i vissa gränsfall kan inverka på frågan om säljaren skall anses som partihandlare. Partihandlaren förutsättes skola uttaga skatt efter olika grunder beroende på om han säljer till yrkesmässig återför— säljare (d-etaljist och liknande) eller till icke-yrkesmässig köpare (konsu- ment), varför yrkesmässigheten jämväl här kan återverka på storleken av den skatt partihan-dlaren har att erlägga.

Auktionskommissionärer m. fl.

Om en person yrkesmässigt försäljer varor i eget namn, hör han, även om varorna ägs av annan, normalt bli skattskyldig. För försäljning å'auk- tion torde emellertid denna regel inte utan väsentlig inskränkning kunna tillämpas. Är fråga om försäljning av ett dödsbos tillgångar och står döds- boet själv-t såsom anordnare av auktionen, uppkommer givetvis inte skatt- skyldighet med mindre fråga är om varulager. Samma gäller exempelvis då en lantbrukare försäljer inventarier m.m. å av honom själv anordnad auktion. Anlita-s däremot en auktionsförrättare blir denne närmast att anse som kommissionär enligt kom-missionslagens bestämmelser. Vid yrkesmäs- sig dylik verksamhet skulle därmed följa skattskyldighet. En gränsdrag-

ning mellan egna auktioner, ev. med anlitande av utropare, samt sedvanliga auktioner med anlitande av auktionsförrättare ter sig sakligt sett otillfreds- ställande. I intetdera fallet är fråga om handel i vedertagen bemärkelse. Tveksamhet kan närmast råda beträffande frågan hur långt ett undantag för auktionsförsäljning bör utsträckas.

Under omsättningsskattens tid var frågan föremål för ingående överväganden. Till en början saknades uttryckliga bestämmelser om beskattning vid auktion. Det stadgades endast, att kommissionär skulle anses såsom säljare. Vid riksdags- behandlingen av propositionen om omsättningsskatt framhöll utskottet, att om en auktionsförrättare anlitades, som inte var kommissionär utan endast säljarens med- hjälpare, skatt inte skulle utgå, därest inte fråga var om ett handelsvarulager, medan om auktionen ombesörjdes av antikvitetsfirma eller liknande företagare, som i egen-skap av kommissionär mottog varor för försäljning från flera håll, för- säljningen var underkastad skatteplikt. Utskottet ifrågasatte emellertid inte någon ändring i författningstexten. Vid tillämpningen uppkom betydande komplikatio- ner. I en framställning den 17 maj 1941 till Kungl. Maj:t redogjorde centrala omsättningsskattenämnden utförligt för svårigheterna och förordade därvid ett tilläggsstadgande av innebörd, att auktionsförrättare inte i denn-a sin egenskap skulle anses såsom säljare. Nämnden uttalade därvid bl. a., att, därest man ej vill från omsättningsskatt unda-ntaga varje försäljning å auktion, det syntes uteslutet att helt undgå vissa praktiska svårigheter. Författningsändring i enlighet med för- slaget genomfördes vid 1941 års urtima riksdag (prop. 342). Den ändring som således genomfördes befanns efter en tid ha medfört, att skattskyldigheten blivit något för beskuren. För att företag, vilka jämte sin auktionsverksamhet bedrev handel med varor, skulle bli skattskyldiga, oavsett om denna handel bedrevs i kommission eller i fast räkning, föreslog central-a omsättningsskattenämnden i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1943, att stadgandet om auktionsförsälj— ning skulle erhålla följande lydelse.

»Vid försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap anses såsom säljare, såvida han icke jämväl annorledes än å auktion dri- ver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen.»

Förslaget genomfördes vid 1943 års riksdag (prop. 288). Stadgandet förblev där- efter oförändrat. _ Med den utformning bestämmelserna erhöll genom 1941 och 1943 års ändringar syns den huvudsakliga delen av auktionsförsäljning ha blivit undantagen från beskattning. Kvar torde väsentligen ha stått ett mindre antal företag, de flesta i huvudstaden, som jämte butikshandel med antikviteter m.m. bedrev auktionsverksamhet. Om skattepliktiga varor, som utgjorde lager i rörelse, försåldes å auktion förelåg dock givetvis alltid skattskyldighet antingen. för auk- tionsförrättare, som själv inköpte varor eller för den som eljest lämnat dem för försäljning å auktion. Hos bl.a. kommunala auktionssverk, vilka själva inte be- skattades, verkställdes fortlöpande komtroll å försäljning av dylika varulager. Om inrop å auktion skedde av yrkesmässig återförsäljare, kunde denne vid sin redo- visning erhålla avdrag för skatt, som utgått vid auktionsförsåljningen. Däremot ansågs inte, att man vid auktionsti'llfället kunde tillämpa olika priser med eller utan skatt efter köparens ställning av konsument eller återförsäljare. Då i speciella fall endast återförsäljare ägt verkställa inrop, exempelvis vid vissa fisk- och skinnauktioner, syns beskattning inte ha ifråga-kommit.

Erfarenheterna från omsättningsskattens tid syns tala för att systemet fungerat någorlunda tillfredsställande, ehuru inte helt invändningsfritt. En

del företagare blev sålunda fria från beskattning, oaktat de mottog varor för försäljning från skilda håll och sammanförde dessa till större auktioner i särskild lokal. Å andra sidan riskerade företagare, som drev någon affärs- verksamhet med begagnade varor, att helt eller delvis bli beskattade även | för vanliga auktionsförsäljningar, även om dessa inte hade nära samband med deras egentliga handelsverksamhet. — Till jämförelse kan nämnas, att detaljhandelsskatten i Norge syns drabba auktionsförsäljning något mera allmänt än vad som gällde i vårt land. Skatteplikt föreligger dock inte för mäklare, som håller auktion, varunder han som fullmäktig för säljaren eller dennes bo försäljer lösöre, och som inte beräknar arvode och omkost- nadspålägg efter inropsbelopp. Undantag gäller även för exekutiva auktio- ner å personliga tillgångar eller inventarier. I övrigt syns i Norge beskatt- ning ske av försäljning å auktioner, som förrättas av mellanhänder.

Vid sin bedömning av frågan har kommittén funnit övervägande skäl tala för att vid en varubeskattning i d-etaljhandelsledet reglerna om auktions- försäljning utformas i enlighet med vad som gällde under omsättnings— skattens tid efter 1943 års författningsändring. Vid en partihandelsskatt blir antalet fall av auktioner, varvid beskattning skulle kunna ifrågakomma, uppenbarligen mycket få, eftersom de flesta auktioner förekommer på de- taljhandelsstadiet och avser begagnade varor, som förutsatts skola undan- tagas från beskattning. Det syns vid denna skatteform inte erforderligt att i särskild ordning undantaga någon del av den kommissionsförsäljning å auktion, som kan förekomma på partihandelsstadiet.

I fråga om andra fall av försäljning genom ombud av olika slag må fram- hållas, att en agent, dvs. en person som säljer i huvudmannens namn eller för dennes räkning, normalt inte bör bli skattskyldig. Detta får anses gälla även om agenten skulle representera mer än en huvudman. Huvudmannen äger givetvis inte avdraga provision eller annan ersättning som utgått till agenten, lika litet som avdrag får ske för provisioner till handelsresande eller eljest för försäljningsomkostnader. Vad avser generalagenter m.fl. för utländska företag kan möjligen vissa praktiska fördelar stå att vinna. om dessa agenter blev att anse som skattskyldiga. Detta torde särskilt gälla sådana fall, då det utländska företaget har importnederlag här i landet. Därest agenten ej blir skattskyldig, bör skatt få uttagas vid importen, om denna sker genom agenten. Vid importtillfället kan vara oklart, huruvida varorna kommer att vidareförsäljas till parti- och detaljhandlare eller till konsument. Kommittén förutsätter emellertid, att möjlighet skall föreligga för frivillig registrering vid en partihandelsskatt. Vid en. detaljhandelsskatt torde böra föreligga liknande möjlighet att i särskilda fall låta en agent för utländskt företag bli skattskyldig. Beskattningsmyndigheten bör vid regi- strering av dessa agenter kunna fordra att säkerhet ställs för skatten.

Tveksamhet om skattskyldigheten kan uppkomma i åtskilliga andra fall, då en person uppträtt som mellanhand. En juvelerare kan t. ex. mottaga ett

smycke för försäljning, varvid han anskaffar en köpare och låter köpet avslutas direkt mellan parterna mot att han själv uppbär provision. Försälj- ningen torde i dylikt fall få anses ha skett i hans affärsverksamhet. Vid handel med begagnade bilar förekommer ävenledes ofta —— bl. a. med hänsyn till bilregistreringen — att förmedling sker i den formen, att förmedlaren sammanför parterna eller att åtminstone affärshandlingarna utskrives med förre och nye ägaren som direkta parter. Om förmedlaren därvid driver verksamhet, som kan betecknas som yrkesmässig, torde han i regel få anses som säljare ur skattesynpunkt.

Byggnadsbranschen

Tvekan kan råda huruvida byggmästare och andra företagare inom bygg- nadsbranschen själva bör bli skattskyldiga eller om skattskyldigheten skall åvila leverantörerna av material. Det förutsättes, att endast materialet be- skattas medan arbetskostnaderna, då det gäller uppförande eller reparation av fastighet, är undantagna från skatteplikt. En dylik gränsdragning är nöd- vändig, därest fast egendom såsom sådan skall hållas utanför beskatt- ning, vilket i annat sammanhang förordats. De problem, som här uppkom-, mer, sammanhänger främst med frågan om de förarbetade varorna. Om byggnadsmaterial säljs i långt framskriden bearbetning, exempelvis såsom in'onteringsfärdiga trähus, blir skattebelastningen högre än om byggnade-r uppföres på platsen med råmaterial i form av virke, grus, cement etc. Mellan dessa två exempel finns givetvis många fall, då delvis förarbetat material användes. Att helt undvika denna ojämnhet syns knappast låta sig göra. Om sålunda en privatperson, en jordbrukare eller annan, som inte driver yrkesmässig byggnadsverksamhet, själv uppför eller omändrar en byggnad, torde nämligen skatt alltid få beräknas å materialets värde i det mer eller mindre bearbetade skick, vari detsamma inköpes. I fråga om yrkesmässigt uppförande av byggnader skulle den anordningen kunna vidtagas, att bygg- nadsföretaget blev skattskyldigt, varvid skatten kunde bestämmas att utgå efter en schablonmässig grund, baserad på beräknad åtgång av råmaterial i samband med byggnadens uppförande. Det kan nämnas, att ett härom påminnande system tillämpas i Schweiz. Byggnadsföretagen är där skatt- skyldiga, men skatten beräknas efter vissa schabloner, olika för skilda typer av arbeten å fast egendom (bostäder, industrier, kraftverk, vägar, broar, tunnlar etc., värme-, vatten- och avloppsinstallationer, elektriska anlägg- ningar etc.). För vanlig bostadsbyggnad, bortsett från installationer, före- ligger i regel skatteplikt för 55 procent av byggnadskostnaden. Med en dylik schablonmetod uppnår man alltså inom den yrkesmässiga byggnads- verksamheten, att skattebelastningen inte blir högre och därmed konkur- renskraften mindre för de förarbetade byggnadsvarorna. För att inte syste- met i stället skall leda till andra ojämnheter mellan olika företagare i bran- schen, erfordras en betydande nyansering av schablonberäkningarna. Syste-

met måste därigenom bli ganska invecklat och tungarbetat vid den prak- tiska tillämpningen. I Schweiz har en kommitté år 1956 föreslagit, att såväl material som alla arbetskostnader inom byggnadsbranschen skall beskat- tas. —— Vad gäller våra grannländer må nämnas, att i Norge efter författ- ningsändring år 1955 företagarna inom byggnadsbranschen är skattskyl— diga och att skatt utgår även å arbetskostnaderna. På grund av sistnämnda förhållande blir problemet med förarbetade varor således inte aktuellt. För att mildra den relativt höga skattens verkningar har dock mycket betydande undantag gjorts, medförande att skatten främst syns drabba dels industri- byggnader och dels sportstugor o.d. Skattefriheten gäller inte reparationer och i regel ej heller installationer. Bestämmelserna har lett till mycket in- trängande detaljregleringar för beskattningen inom de flesta avsnitt av bygg- nadsbranschen. Då skattefri byggnad uppföres av icke-yrkesmässig före- tagare kan restitution erhållas för därvid förbrukat material. I Finland re- dovisas skatten av leverantörerna av byggnadsmaterial; arbetslönerna är skattefria. Från år 1955 har sågad furu undantagits från skatt; för bostads- byggnad kan halva skatten å material restitueras.

Under den angivna förutsättningen att arbetslönerna inom byggnads- branschen hålls utanför beskattningen, torde det vara svårt att finna någon praktisk utväg, som möjliggör att även de arbetsmoment, vilka ingår i för- arbetade byggnadsmaterial, blir undantagna. Därest å andra sidan arbets- kostnaderna skulle medtagas, uppkommer vissa tekniska svårigheter att avgränsa dessa kostnader, särskilt då fråga inte är om arbeten å byggnader i mera vedertagen bemärkelse utan om arbeten med exempelvis mark-, vat- ten-, kaj- och spåranläggningar etc. Starka skäl syns således tala för att arbetskostnaderna inte beskattas.

Vid bedömandet av byggnadsföretagens ställning i beskattningshänseende bör även beaktas, att fråga är om ett betydande antal företagare _ stora entreprenadföretag, byggmästare, installatörer och fastighetshantverkare m. fl., totalt ca 20 000 st. och att det givetvis är en väsentlig fördel, om inte denna stora kategori indrages under beskattningen. Antalet leverantörer torde vara avsevärt mycket mindre och dessa syns i stor utsträckning be- driva försäljning även till privata köpare, varför de i allt fall blir skattskyl- diga av denna anledning.

Kommittén finner övervägande skäl tala för att, som allmän regel, bygg- nadsföretagen inte blir skattskyldiga utan betraktas som konsumenter vid sina inköp av byggnadsmaterial. Samma princip skulle alltså gälla, som tillämpades under omsättningsskattens tid, fastän frågan då inte hade så stor betydelse, eftersom investeringsmaterial i allmänhet var undantaget från beskattning. Kommittén vill tillägga, att den byggnadstekniska utveck- lingen syns fortgå i snabb takt och att traditionella former av uppförande av byggnader ersättes av ett monteringsförfarande med färdigställda byggnads- element. Sedan förhållandena sålunda förändrats, torde problemet med de

förarbetade varorna få mindre betydelse och en beskattning av förordat slag befinnas vara den lämpligaste med hänsyn till branschens struktur.

Problemet med de förarbetade varorna sammanhänger nära med skat-'te- satsens höjd. Om'skattesatsen kan hållas relativt låg, torde olägenheterna för byggnadsbranschen inte bli större än att de kan tolereras.

För att inte vissa stora byggnadsföretag med egna snickerifabriker, ce- mentgjuterier o.d. skall bli bättre ställda i konkurrenshänseende genom att skatt utgått enbart å råvaror, syns skattskyldighet böra åvila dessa för dylikt fabriksmässigt tillverkat byggnadsmaterial, även om tillverkningen sker allenast för eget behov (i sistnämnda fall, då försäljning ej sker, förut- sättes att skatt utgått å råvarorna och att denna skatt får avdragas). In- stallatörer m.fl. bör, därest de installerar egna tillverkningar eller i nämn- värd omfattning driver handel vid sidan av installationsverksamheten, bli skattskyldiga. '

Vad här sagts om byggnadsbranschen får anses äga tillämpning såväl vid en detaljhandels- som en partihandelsskatt. Förhållandena syns här i stort sett likartade, dock är givetvis intresset av att antalet skattskyldiga begrän— sas störst vid en partihandelsskatt.

Statens skyldighet att erlägga varuskatt

I samband med behandlingen av spörsmål rörande skattskyldighet har kommittén ansett det lämpligt att beröra även några frågor, som sam- manhänger med statens skyldighet att erlägga varuskatt. Motiv kan sålunda anföras för att staten inte borde vara skattskyldig vid inköp eller vid för— säljning av varor. Det kan göras gällande, att staten i annat fall skulle kom- ma att erlägga skatt till sig själv, varjämte de statliga institutionerna och kontrollmyndigheten skulle bli betungade med extra arbete för beräkning och inbetalning samt kontroll av varuskatten.

Vad till en början angår frågan om skatteplikt för statens inköp av varor, torde det få anses principiellt riktigt och i överensstämmelse med nuvarande praxis vid tillämpningen av varuskatte- och försäljningsskatteförordning- arna, att skattskyldighet skall åvila jämväl staten. Denna princip, att en statlig myndighet inte skall i varuskattehänseende ställas gynnsammare än enskild skattskyldig, kan dock inte upprätthållas med samma styrka med avseende på varor, beträffande vilka staten är ende avnämare. Enligt kom- mitténs mening föreligger sålunda en avgörande skillnad mellan fall, då staten inköper varor i allmänhet och då staten inköper t. ex. krigsmateriel. Det syns vara en onödig omgång att varuskatt skall redovisas och kontrol— leras vid försvarets inköp av kanoner, stridsvagnar etc. och att skattemyn- digheterna skall kontrollera storleken av dessa inköp. Ett undantag torde böra ske och detta syns enklast kunna åstadkommas genom att från skat- teplikt und-antaga sådant krigsmateriel, som omfattas av gällande förbud mot utförsel av krigsmateriel (SFS 1949:614).

Beträffande frågan om skyldighet att erlägga skatt vid av staten före- tagna försäljningar må erinras om, att i 1940 års proposition angående den allmänna omsättningsskatten hade staten frikallats från varje skyldighet att erlägga omsättningsskatt. Bestämmelsen avsåg endast sådana transak- tioner, i vilka staten uppträdde som säljare, och avsåg således ej att in- rymma någon särställning åt staten som köpare. Riksdagen fann emellertid, att staten borde erlägga ska-tt även i nu avsedda fzall efter samma grunder, som gällde för andra skattskyldiga. Det kan ha ett visst intresse att ta del av de överväganden, som ledde till denna ändring av det i propositionen l'namlagda förslaget.

I propositionen hade departementschefen framhållit, att den av honom föreslagna bestämmelsen inte syntes få någon större betydelse, enär staten som regel inte torde driva sådan yrkesmässig verksamhet, som skulle med- föra skyldighet att erlägga omsättningsskatt. I det av riksdagen godkända utskottsutlåtiandet erinrades, att i en motion yrkats sådan ändrad lydelse av bestämmelsen, att av staten i konkurrens med enskilda bedriven försälj- ning av varor kom att beskattas i samma ordning som annan konsument- handel. I anslutning härtill uttalade utskottet, att utskottet ej kunde biträda motionärens önskemål i den mån därmed åsyftades, att jämväl icke-yrkes— mässiga försäljningar från statens sida skulle indragas under skatteplikten. Däremot syntes det utskottet principiellt riktigt, att staten i förevarande hänseende behandlades på samma sätt som varje annan säljare. I enlighet härmed innehöll omsättningsskatteförordningen inte någon bestämmelse angående statens skattskyldighet.

Frågan om skatteplikt skulle föreligga vid leverans av varor från en statlig myndighet till en annan sådan, bedömdes av centrala omsättnings- skattenämnden med anledning av hemställan från arméförvaltningens sjuk- vårdsstyrelse om befrielse för militärapoteket från skyldighet att erlägga omsättningsskatt (medd. nr 41).

Nämn-den erinrade till en början att de fall, då skatteplikt enligt omsättnings- skatteförordningen inträdde, fanns uppräknade i förordningens 1 5. I de fyra första under a)—d) upptagna fal—len angavs samma förutsättning för inträde av skatteplikt, nämligen yrkesmässig försäljning av vissa varor.

Enligt nämndens uppfattning torde den sålunda angivna förutsättningen för skatteplikt inte föreligga vid leverans av varor från en statlig myndighet till en annan sådan. En dylik transaktion ansågs nämligen inte innebära, att äganderätten till varorna övergick från ett rättssubjekt till ett annat utan allenast att förfoga-nde- rätten till varorna överflyttades å ett annat organ för samma juridiska person, staten. Visserligen skedde transaktionen ofta i former, som inte skilde sig från försäljning i verklig b-emänkelse: avtal slutes, vederlag utfästes och betalning er- lägges. D-essa former fann nämnden emellertid endast av praktiska skäl ha låna-ts från den allmänna samfärdseln; de tord-e i och för sig inte kunna förändra trans- aktionens juridiska innebörd (nämnden hänvisade i detta sammanhang till NJA 1921:217).

Om därför någon försäljning i här angivna fall inte kunde anses föreligga uppkom enligt nämnden frågan, huruvida inte transaktionen skulle bli skatte—

pliktig med tillämpning av bestämmelsen om skatteplikt för uttag från rörelse. Nämnden erinrade, att skatt utgick vid uttag av saluhållna butikshandelsvaror un- der förutsättning att uttaget skedde för ändamål, som inte sammanhängde med rörelsen.

I detta hänseende ansåg nämnden sig böra skilja mellan två fall. Skedde all le- verans från en statlig myndighet uteslutande till en annan sådan, torde då med tillämpning av det förut förda resonemanget någon försäljning ej ägde rum ifrågakomna varor inte kunna anses saluhållna.

Därest åter en statlig myndighet verkställde leveranser inte endast till annan statlig myndighet utan jämväl till ett enskilt (eller kommunalt) företag »— således till ett annat rättssubjekt _ skulle det avgörande bli vad som skulle anses såsom rörelse. _

I anvisningarna till 1 % e) angavs, att med rörelse avsågs förvärvskällan rörelse enligt de regler, som gällde vid inkomstbeskattningen. Enligt 53 5 1 mom. b) kom- munalskattelagen ålåg skattskyldighet staten för inkomst av rörelse, såvida ej in- komsten härflutit av bl.a. industriell verksamhet, som huvudsakligen avsåg att tillgodose statens egna behov.

Nämnden ansåg att ledning vid förevarande tolkningsspörsmål skulle kunna hämtas ur det betraktelsesätt, som torde ligga till grund för sistnämnda lagstad- gande. Tillverkade en statlig myndighet varor eller lagrade myndigheten varor huvudsakligen i ändamål att tillgodose ett rent statligt behov _ likgiltigt vilket _ borde enligt nämndens mening skatteplikt enligt 1 5 e) omsättningsskatteförord- ningen ej föreligga vare sig vid uttag för nämnda myndighets behov eller vid le- verans till annan statlig myndighet.

Vad härefter angick leverans av varor från ett statligt organ till ett annat, själv- ständigt rättssubjekt torde fråga endast kunna vara om tillämpning av 1 5 c) om- sättningsskatteförordningen. Här ägde tydligen försäljning rum, och det avgö- rande i skat-tehänseende var därför utesluta-nde, huruvida denna skulle anses vara yrkesmässig eller ej. Detta spörsmål torde inte kunna generellt avgöras utan fick bero på omständigheter, som var olika vid skilda statliga myndigheter. »s bl. a. inom de affärsdrivande verkens verksamhetsområde —- fann nämnden skattepliktigt uttag principiell-t föreligga jämlikt 1 5 e), där uttaget inte ägde samband med rörelsen. Omfattade sålunda den statliga verksamheten t. ex. sågverksdrift, där produkterna inte i huvudsak går till statliga organ, torde en rörelse föreligga och den del av leveransen, som skedde till staten, innefatta ett skattepliktigt uttag.

En lösning i överensstämmelse med de av nämnden uppdragna riktlinjerna fann nämnden inte kunna kritiseras ur den synpunkten, att en statlig, i konkurrens med det privata näringslivet bedriven verksamhet skull-e komma att i omsättnings- skattesynpunkt ställa-s gynnsammare än den under liknande betingelser bedriv'na enskilda verksamheten.

Beträffande m_ilitärapotekets verksamhet framhölls, att all leverans från apo- teket med ett undantag skedde till statliga organ. Undantaget avsåg den försälj— ning av läkemedel som enligt då gällande bestämmelser ägde rum till Karolinska sjukhusets personal, Värdet av sålunda försålda läkemedel var uppenbarligen yt- terst ringa i förhållande till apotekets hela omsättning. Denna försäljning syntes med hänsyn till omständigheterna inte kunna betecknas som yrkesmässig.

Enligt nämndens åsikt kunde milivtärapoteket inte anses bedriva rörelse i förut angiven bemärkelse. Vid sådana förhållanden ansåg nämn-den vad i 1 & a)—d) omsättningsskattetörordningen stadgats inte vara til-lämpligt med avseende å mili- tära-poteket-s verksamhet. '

I den mån denna verksamhet omfattade sådana arbetsprestationer för statens räkning eller sådan uthyrning av varor, som avsågs i förordningen, syntes enligt nämnden det förda resonemanget äga motsvarande tillämpning och skattskyldig- het sålunda inte uppkomma för apoteket.

Vad åter gällde import av butikshandelsvaror, som av militärapoteket företogs, torde däremot skatteplikt enligt förordningen komma att inträda. Då såsom förut ; framhållits av nämnden försäljning inte kunde anses föreligga vid leverans av

varor från ett statligt organ till ett annat, torde enligt nämndens uppfattning apoteket inte kunna omfattas av den i förordningen upptagna nndan—tagsbestäm- melsen angående återförsäljare. Undantag från skatteplikt för apoteket i detta hänseende kunde därför inte anses föreligga.

Vad omsä'ttningsskattenämnden anfört beträffande yrkes-mässigheten i av staten företagna försäljningar, anser kommittén alltjämt böra gälla, vad avser nu ifrågasatta former av varubeskattning.

Speciella avgränsningsproblem

Detaljhandelsskatt. Med hänsyn till att en detaljhandelsskatt till sin na- tur utgör en skatt i det sista led. då en vara överlåtes till den slutliga konsu- inenten, bör någon annan allmänn undre gräns inte förefinn'as än den, som betingas av yrkesmässighet-en. Detta hindrar inte att för speciella områden kan ifrågakomma någon ytterligare gränsdragning, som medför viss in- skränkning i den skattskyldighet, som eljest skulle följa av yrkesmässighe- te'n. Under omsättningsskattens tid gällde undantag från skatteplikt för för- säljning >>i ringa omfattning» från lantbrukare, tträdgårdsodlare och fiskare, vad gällde egna lantmanna- eller trädgå'rdisprodukter resp. egen fångst, då försäljning skedde på annat sätt än från butik eller liknande försäljnings- ställe. Denna fråga kommer nu i ett delvis annat läge. Sålunda har kommit— té'n tidigare förordat, att vid en detaljhandelsskatt samtliga livsmedel medta- ges och, i anslutning härtill, att jordbrukare i samband med inkomstbeskatt- ningen påföres varuskatt för såväl egna uttag av livsmedel som för direkt- försäljning till konsument. Någon undre gräns med hänsyn till försäljning i ringa omfattning 'blir sålunda för jordbrukets del inte aktuell. Vad angår fisket torde de flesta yrkesfiskare numera leverera sina fångster till fiske-ri— fören—ing utan någon direktförsäljning. Där sådan förekommer, syns vid en detaljhandelsskatt redovisning böra ske 'i vanlig ordning. Med hänsyn till att av praktiska skäl skatt å lägre belopp än fem kronor per redovis- ningsperiod förutsatts inte skola erläggas, Iblir normalt inte fråga om be- skatt-ning av fiskares egna uttag av fisk för h*ushållsxbehov. Därest fiske bedrives av person, som jämväl idka-r jord—bruk, bör redovisning för uttag och direktförsäljning av fisk lämnas i samband med motsvarande redo- visning av jordbruksprodukter. För fiske. som inte kan betecknas som yrkesmässigt, föreligger givetvis inte skatteplikt. —— Beträffande trädgårds- närin'gen bör vid en detaljhandelsskatt redovisning alltid lämnas, då fråga är om trädgårdsmäs-teri eller annan yrkesmässig trädgårdsrörelse. De fall.

som inte kan betecknas som yrkesmässiga, exempel—vis en privatpersonls rför- säljning av tillfälligt överskott av frukt frå-n egen trädgård, blir däremot inte föremål för beskattning. På samma sätt torde beträffande exempelvis hön-sgårdar, iii-gårdar etc. yrkesmässigheten få bli avgörande för skattskyl— dighe'ten.

Det sagda leder alltså närmast fram till, att vid en detaljhandelsskatt någon annan undre gräns för skattskyldigheten vad gäller försäljning av varor inte erfordras än den, som betingas av yrklesmässig'h-ete-n. Därest de- taljhandelsskatten kommer att omfatta även vissa slag av tjänster, såsom reparationer och rengöring av varor, kan dock ifrågasättas särskilda be- gränsningar 'i skattskyldigheten, frågor [som kommittén vil-l återkomma till i samband med tjänstebeskattningen.

Partihandelsskatt. Vid en partihandelsskatt har frågan om skattskyldig- heten en central betydelse. Skattskyldigheten bör i princip åvila företagare, som bedriver han—del med var-or och därvid säljer till detalj-handlare, även- som producent, som säljer till detaljist eller direkt 'till konsument. Här upp- kommer för de minsta tillverkarnas del problemet med en undre gräns för att förhindra att antalet skattskyldiga sväller ut och förtager skatteformen dess karaktär av partihandelsskatt. Vid—are gäller för den rena hanldelns del, att ett företag kan vara av blandad natur, så att såväl parti- som detalj- handel förekommer. Då ett och samma företag torde få betraktas antingen som panti- eller detaljhandelsföretag, uppkommer sålunda här ytterligare ett gränsdragningsproblem. Förhållandena kompliceras av att åtskilliga handelsföretag, som framstår som detaljister exempelvis varulhu's — inkö- per varor direkt från tillverkare eller eljest 'till partihandelns inköpspri-ser, varigenom de genom beskattningen skulle kunna komma i ett bättre läge än detaljister i allmänhet. Tillverkning kan givetvis även vara kombinerad med handel med inköpta varor, antingen detalj- eller partihandel eller handel av blandad natur.

Vad först gäller en begränsning beträffande smärre producenter, kan olika metoder ifrågakomma. Man skulle således kunna dra en grå-ns efter antalet anställda, så att en producent, som inte hade någon eller högst en person anställd, inte blev skattskyldig. Mot denna metod kan dock resas flera invändningar. Det kan sålunda lätt uppkomma svårigheter i praktiken att avgöra, om vederbörande norm'al't har eller inte har anställda i den om- fattning som skulle vara avgörande för skattskyldigheten. Ett ökat behov av arbetskraft vid företagarens [sjukdom eller ålderdom eller för en änka, som fortsätter en av mannen bedriven rörelse, skulle jämväl kunna med— föra 'att skattskyldighet inträder. Om man i stället för lejd arbetskraft an- vände anlt'alet sysselsatt-a som måttstock, skulle detta möjligen medföra att ojärnnlheten blev något mindre. Men varje gräns-dragning med antalet anställda eller sysselsattalsom grund blir bristfällig, då arbetskraft kan

helt eller delvis ersättas av maskinell utrustning och elektrisk kraftförbruk- ning. Att dra en gräns efter maskinparkens storlek eller efter förbruk- ningen av elektrisk kraft låter sig knappast genomföra. Härtill kommer att omsättningen varierar högst betydligt efter bra'nsohförhå—llanden och efter mialterialets beskaffenhet vid tillverkningen (råmaterial, halvfabrikat, sam— mansättningsdelar) .

Vad nu anförts leder därför närmast fram till, att en gränsdragning bör ske efter omsättningen. Här uppkommer emellertid åtskilliga frågor om hur denna omsättning skall beräknas. Då den, som inte själv blir skattskyl- dig, måste inköpa erforderligt material med skatt inräknad i priset, skulle det kunna te sig principiellt riktigast, att man beräknade sk—atteplik'tsgrän- sen under beaktande endast av den omsättning som översteg inköpen. Man skulle med andra ord ta som norm den värdeökning varan undergick hos företagaren, varigenom gränsen mera skulle komma att anknyta till själva de skattebelopp, varom kunde bli fråga, än till hela omsättningen. Därest en tillverkare försäljer någon del av sin tillverkning till partihandlare, skulle man även kunna undantaga denna vid beräkningen av omsättnings- gränsen. En kombination av avdrag för inköpt material och för försäljning till partihandlare syns medföra, att man får en gräns vid skattebelopp i stället för omsättning. Emellertid skulle ett beaktande av materialinlköpen kunna leda till, att en företagare under viss tidsperiod kan verkställa rela- tivt s'tora inköp av material och därigenom undslippa skatt-skyldighet för sin försäljning. En gränsdragning, som kan leda till dylikt resultat och uppmuntra speciella transaktioner, syns mindre lämplig. Inte heller syns lämpligt att frånräkna leveranser till partihandlare, eftersom därigenom även en del tillverkare, som har en inte alltför ringa omsättning och som därför i allt fall bör vara registrerade och underkastade kontroll, skulle kunna påfordra skattefrihet för försäljning till detaljister och konsumenter, om denna försäljning inte över-stiger gränsbeloppet'. Vissa svårigheter måste föreligga för företagaren att avgöra och för myndigheten att kontrollera, huruvida omsättningen överstiger eller understiger ett s'tipulera't gräns-be- lopp, om vid dettas beräkning skall verkställas olika slag av avdrag. Man förän—ledes härav till att välja en gräns med hänsyn till den totala omsätt- ningen. Detta överensstämmer även bäst med den allmänna principen, att endast de mins-ta företagarna bör undantagas. Gränsbeloppet syns böra be— stämmas lika för alla, eftersom varierande belopp med hänsyn .till bransch- förhållan—den e. d. torde bli alltför ohanterliga. Som tidsperiod torde böra gälla närmast föregående kalenderår. Om förhållandena därefter skulle v—ä- sentligt förändras, bör dock givetvis snarast en omprövning kunna äga rum under löpande år. Att så sker ligger i viss män i den skattskyldiges eget intresse, eftersom han ändå riskerar att, om omsättningen stigit, senare bli påförd skatt och då han som skattskyldig har rätt att inköpa material utan att behöva ligga ute med skatten. För nystartad verksamhet får i tvek-

samma fall en preliminär beräkning ske i avvaktan på verksamhetens ut- veckling.

En gränsdragning medför givetvis alltid ett visst tröskelproblem genom att företagare, som kommer över den fastställda gränsen, får betala full skat-t. Problemet mildras genom att de företagare, som kommer under grän— sen, i vart fall måste inköpa samtliga varor med skatt, och att denna skatt enligt beskattningsvärderegl-erna beräknas högre än som gäller vid för- säljning till :konsument. Man skulle kunna undvika tröskelproblemet genom att medge alla skattskyldiga avdrag med gränsbeloppet. Ett dylikt system skulle emellertid lätt föranleda ojämnheter av än större betydelse. Då den som inte blir registrera-d måste köpa in varan med skatt, medan registrerad företag-are med något högre omsättning får köpa in fritt samtidigt som en del av omsättningen blir fri, skulle detta kunna föranleda, att den större företagaren får lägre skattebelastning än den mindre företagaren. Även mellan registrerade företagare skulle ojämnheter kunna uppkomma, efter- som medelskattesatsen b'lev olika om en fix del av omsättningen var skatte- fri. Det skulle även komma att röra sig om belopp av inte oväsentlig fiska- lisk betydelse.

Vad gäller beloppsbestämningen måste en avvägning ske, så att antalet skattskyldiga hålls inom en relativt snäv ram. Å andra sidan får den undan- tagna delen inte bli av sådan betydelse, att den kan åstadkomma någon konkurrensinverkan av nämnvärd betydelse. Frågan är i någon mån be— roende av skattesatsens höjd, i det att vid en låg skattesats gränsbeloppet av praktiska skäl !torde kunna sättas högre, medan vid en hög skattesats gränsen blir känsligare och kan få sättas 'lägre. Även varuurvalet — exem- pelvis frågan om träd'gårdsprodukterna — kan återverka på bedömning- en av gränsbeloppet. Gränsbeloppet kan även i viss mån påverkas av frågan, huruvida tjänster — exempelvis reparationer av varor medtages, en fråga som behandlas senare. Kommittén har för sin del funnit, att gräns- beloppet för att få någon egentlig praktisk effekt inte *hör sättas lägre än 20 000 kronor. Det syns även mest ändamålsenligt att åtminstone till en början sätta gränsen relativt lågt, varefter erfarenheterna får utvisa om en höjning senare 'kan ske. Kommittén föreslår därför, att ett försäljnings— belopp för skattepliktiga varor å 20 000 kronor per år räknat fastställes som gräns för producenters skattskyldighet vid en partihandelsskatt.

I fråga om de fall, då ett handelsföretag försäljer varor såväl till detalj- handlare och andra återförsäljare som till konsumenter, föreligger olika möjligheter till gränsdragning. T'änkbart är att man vid varubeskattningen behandlade ett dylikt företag, som om det var ett parti- och ett detaljhan— delsföretag, varvid till leverantör fick meddelas om inköp skedde för parti- eller detalj-handel och bokföringen hållas strängt skild vad gäller inköp. försäljning och lagerhållning med särskild redovisning om varor så'lts på annat sätt än förutsatts vid inköpet. En på detta sätt anordnad uppdelning

av ett och samma företag syns dock behäftad med betydande olägenheter. Man torde i stället böra betrakta även ett blandat parti- och detaljhandels- företag som en enhet, så att företaget betraktas antingen som ett partihan- delsföretag som inköper varorna fritt från skatt och själv redovisar skatten för hela försäljningen — eller som ett detaljhandelsföretag utan egen redovisningsskyldighet. Då det gäller att bestämma om ett "blandat företag bör tillhöra ena eller andra kategorien, kan olika metoder tillämpas. Man kan välja huvudsaklighetsprincipen, sålunda att om större delen av försäljningen sker till återförsäljare vederbörande blir att betrakta som partihandlare, medan om den större delen av försäljningen sker till konsu- ment vederbörande anses såsom detaljhandlare. Vid en dylik gränsdragning torde man tillika få kräva viss total minimiomsättning för att vederbörande skall] bli att anse som partihandlare. Den lämpligaste metoden syns emeller- tid vara att direkt fastställa ett minimibelopp gällande enbart partiförsälj- ningen. Ett dylikt belopp torde få höra sättas väsentligt högre än det belopp av 20 000 kronor, som enligt vad ovan föreslagits skulle gälla för tillverk- ning. Kommittén har vid sina överväganden stannat inför att såsom undre gräns för skattskyldigheten vid handel med varor föreslå ett belopp av 50 000 kronor, avseende årsomsättning av skattepliktiga varor till återför"- säljare.

En viss möjlighet bör 'förefinnas för en företagare att genom frivillig anmälning vinna registrering som skattskyldig. Det syns nämligen med hänsyn till näringslivets skiftande förhållanden inte möjligt att så anpassa allmänna bestämmelser om skattskyldighet och de förut berörda olika skat— tesatserna vid parti- och detaljhandelsskatt, att inte en oregistrerad före— tagare kan komma att få erlägga högre skatt på sina inköp än som skulle utgå om han själv redovisade skatten. Genom möjligheten till frivillig re- gistrering kan man mildra den ojämnhet, som skulle uppkomma ur kon- kurrenssynpunkt. Hur många företagare, som kan tänkas vilja begagna sig härav, är svårt att på förhand bedöma. En faktor som kan få betydelse är, hur stor spännvidden blir mellan de skilda skattesatserna. Är s'katte- satsen för försäljning till konsument relativt låg i förhållande till skatte- satsen för försäljning till detaljist — antingen allmänt sett eller med hänsyn till branschens marginaler — ökar givetvis intresset för en frivillig registrering för de företagare, som inte är obligatoriskt skattskyldiga. Å andra sidan utgör arbetet med skattered-ovisning liksom troligen även den omständigheten, att skattskyldigs verksamhet ställs under särskild kontroll, återhållande faktorer, varför det inte förefaller troligt att en frivillig regi- strering skal'l få alltför stor omfattning. Beskattningsmyndigheten bör pröva ansökningar om frivillig registrering och härvid bl. a. undersöka om ordnad bokföring finns, lämpad för skatteredovisningen.

Vid en partihandelsskatt uppkommer ytterligare vissa problem beträf- fande varulhu—s och liknande större företag. Om dessa betraktas som de'-

taljhandelsföretag och de således inte själva blir skattskyldiga, skulle den skatt, som uttages av leverantörerna, komma att beräknas på priser, som kan ligga avsevärt under de priser, som gäller för vanliga detaljister. Dessa företagsformer innesluter i sig såväl grossist- som detaljistfunktionen — de kan sägas vara sina egna grossister —— och skatten skulle därför bli beräk- nad på priset till grossist i stället för på priset från grossist. Problemets storlek blir i viss mån beroende på —— förutom skattens höjd i allmänhet hur hög skatten vid direktförsäljning till konsument blir i förhållande till skatten vid försäljning till detaljist. Man bör givetvis inte sätta skatten vid försäljning till detaljist relativt sett så låg, att det generellt skulle bli till fördel för dessa slag av företag att ansöka om frivillig registrering för att få skatten beräknad på utförsäljningspri—serna. Det må även erinras om, att beskattningsvärdet i vissa fall av intressegemenskap, då partihandels- företag säljer varor till eget detaljhandelsföretag, förut-satts skola av be- skattningsmyndigheten kunna beräknas såsom om direktförsäljning skett till konsument. Därest dylika företag med intressegemenskap formellt sam- manslås, uppkommer en företags—form som innefattar både parti- och de- taljhandelsfunktion. Av samma skäl, som förestavat förslaget om ändring av beskattningsvärde vid intressegemenskap och såsom ett till synes nöd- vändigt komplement till nämnda förslag, bör varuhus och liknande stor- företag bli obligatoriskt skattskyldiga. Någon för ändamålet lämpad allmän definition, varigenom man skulle kunna särskilja företag med kombinerad parti- och detaljhandelsfunktion, syns svår att uppställa. En nära till hands liggande metod kan vara, att skattskyldigheten anknytes till frågan hur in- köpen sker, så att detaljhandelsföretag, vilka i huvudsak verkställer sina inköp direkt från tillverkare, blir skattskyldiga. Metoden lider emellertid av en svaghet. Det förhåller sig nämligen så, att inom vissa branscher parti- handeln är beskuren genom att tillverkare övertagit partihandelns funktion och genom en utökad försäljningsorganisation säljer varan direkt till de- taljhandeln. Deta'ljhandelns inköp sker då till för detaljhandeln normala pri-ser. Någon anledning att medtaga dessa, ofta mindre detaljhandlare som skattskyldiga finns inte. Man kan alltså inte enbart se till den yttre formen för inköpet och låta skattskyldigheten bli beroende på om inköp sker från tillverkare. Man bör med andra ord skilja mellan å ena sidan kombinerad producent- och grossistfunktion, för vilken inte någon reglering erfordras vid en partihandelsskatt, och å andra sidan kombinerad parti- och detaljist- funk-tion. Den senare företagstypen är i stort sett avhängig av företagets storlek. Även i detta fall syns man få tillämpa en gräns med hänsyn till om- sättningen. Kommittén finner ett belopp av 500 000 kronor utgöra en lämp- lig gräns. —

Enligt det sagda skulle alltså vid en partihandelsskatt skattskyldighet föreligga vid yrkesmässig försäljning av skattepliktiga varor, om omsätt- ningen per år räknat överstiger antingen 20 000 kronor vid egen produktion

eller 50 000 kronor vid partihandel eller 500 000 kronor vid detaljhandel, liksom även då vederbörande frivilligt registrerats såsom skattskyldig. , Dessa belopp kan givetvis jämkas med hänsyn till ändrade förhållanden vid tiden för skattens införande. Sedan en skatt införts bör särskild upp- märksamhet ägnas dessa gränsbelopp, så att man på grundval av föränd— ringar inom näringslivet och eljest vunna erfarenheter kan bestämma de mest lämpliga beloppen.

2. Producentskatt

Beskattningsområde

Det skattepliktiga varuområdet bör liksom vid en detalj- eller partihan- delsskatt göras så vidsträckt som möjw igt ( jffr s. 105). Då det av kontroll- tekniska skäl inte är nödvändigt att göra beskattningen allmän, kan från be- skattningen undantagas vissa varugrupper, exempelvis varor som tillverkas av ett stort antal svårkontrollerade producenter. Varor, för vilka skatte- frihet kan övervägas, bör dock inte in-täktsmässigt vara av sådan betyden- het, att skattesatsen får höjas mera avsevärt för att uppnå intäkter av sam- ' ma belopp.

Beskattningen bör liksom detalj- och partih-andelsskatten träffa varor. - I fråga om beskattningsområdets avgränsning med avseende å ollika varu- slag gäller vad i det föregående avsnittet anförts angående partihandels- skatten. Följande varor skulle följaktligen på angivna sk'äl undantagas, nämligen

av livsmedel: potatis, ägg, färska grönsaker, vanliga bärsorter; råvaror för jordbruksproduktionen m. m.: utsäde, fröer, foder och gödselmedel m. m., levande djur, skogsplantor, skogsfröer och icke-perenna plantor för träd- gårdsodling; av vissa mineralier: jord, sand, grus och sten, som säljs i obearbetat eller kros- sat skick; av vissa fasta bränslen: ved, bränntorv och torvbriketter; motorbränslen: bensin och motoralkohol; av vissa drycker: spritdrycker, vin, starköl, öl och läskedrycker;

tobaksvaror; '

tidningar och tidskrifter;

fartyg för transport av passagerare och/eller last med nettodräktighet av 20 re- gisterton eller däröver samt samtliga flygplan; » begagnade varor;

» exportvaror;

krigsmateriel.

Beskattningsvärde

Inom riket tillverkade varor. Angående beskattningsvärdet och de med detta sammanhängande problemen får kommittén hänvisa till den i det

föregå-ende lämnade redogörelsen härför (s. 125). Vid en allmän producent- skatt får priset till partihandeln anses vara ett naturligt beskattningsvärde. Det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset torde inte kunna ifrågakom- ma såsom beskattningsvärde vid en producentslkatt. För sådan händelse skulle nämligen vid fast skattesats skatten för en viss vara utgå med lägre belopp om den pas-serar partihandeln än om den säljs direkt till detalj- handeln eller konsument. Varuströmmen skulle följaktligen för ernående av lägre skatt i större utsträckning än nu är fallet komma att ledas över partihandeln och dis*tributionsförhållandena följaktligen påverkas, vilket skulle innebära en inte avsedd strukturförändring. Görs även skattesatsen rörlig, undvikes visserligen denna olägenhet, men då skulle å andra sidan producenterna tvingas att genomföra en kategori'klyvning av sina köpare och tillämpa en högre skattesats för sina partihandelskunder än för sina detalj'handelskunder. En dylik uppdelning kan göras efter köparnas no- minering som partihandlare eller detaljist eller —— vilket får anses teoretiskt riktigare efter bedömning i varje enskilt fall av om priset får anses vara grossistpris eller detalji-stpris. Ingen av de skisserade möjligheterna torde vara praktiskt genomförbar. *

Då det i varje enskilt fall aktuella fakturapriset sålunda inte är lämpligt såsom beskattningsvärde vid en producents'katlt, kan framställningen be- gränsas till en behandling av ett fast för varje vara bestämt pris såsom beskattningsvärde. Härvid är att märka, att svårkontrollerade specialföre- skrifter angående beskattningsvärdets bestämmande erfordras, om skatten läggs i producentledet och lägsta partipriset bestämmes såsom lbeskatt- ningsvärde. Härvid uppkommer de problem i detta hänseende, som nu är aktuella beträffande tillämpningen av varuskatteförordningen. Kommittén vill i detta sammanhang särskilt peka på dels risken att producent såsom beskattningsvärde tillämpar priser till integrerande företag eller eljest före- tag, med vilka producenten står i intressegemenskap eller beroendefönhål- lande, dels svårigheten att hos ett företag fastställa det lägsta pris, som skall kunna godkännas som beskattningsvärde. Atlt beskattningsvärdena på grund av intressegemenskap i vissa fall skulle bli onormalt låga, skulle inte blott medföra tillämlpningssvårigheter för kontrollmyndigheten utan även kunna ge anledning till strukturru'bbningar inom handeln. Lägsta partipriset som beskattningsvärde leder också till att producent för att få låg skatt tilläm- par lägre sådana priser än som eljest skulle ha varit fallet, vilket bl. a. kan medföra, att storköparna gynnas på småköparnas bekostnad. Strukturen på 'producentsidan kan också påverkas. Vissa företag är så uppbyggda, att de själva svarar för reklam och försäljning och har kostnaderna härför in— kalkylerade i sina priser; andra företag åter bedriver blott tillverkning och överlåter försäljningen och reklamen till en köpare eller ett fåtal köpare. Varje beskattning på en producent/s pris 'vid försäljning i större poster måste leda till en förskjutning i konkurrensläget mellan dessa båda typer av före-

tag så att de producenter, som även svarar för distributions- och reklam- kostnader, blir diskriminerade. Liknande problem föreligger även beträf- fande importvaror vid en beskattning på producentstadiet.

Importerade varor. För varor, som imponteras av andna än producenter, bör skatten beräknas enligt de regler, som för motsvarande fall ovan ifråga— satts vid en tillämpning av partihandelsskattealtern'ativett (s. 133).

Skattskyldighet

Vid en tillämpning av producentskattealternativvet bör inhemsk producent bli skattskyldig för varor, som han levererar. Skatt bör dock inte utgå för leveranser till producent, som in'köper varorna för vidare bearbetning. Pro- ducent bör även få verkställa im'port skattefritt. Skattskyldighet skulle så— ledes vid import föreligga för partihandlare, detaljhandlare och allmän— heten. I dessa fall uttages skatt i samband med 'förtullningen.

De skattskyldigaproducenterna registreras hos skattemyndigheten för kontroll över redovisning och uppbörd av skatt. Denna registrering kan lik- som vid partihandelsskatten även nyttjas för ernående av skattefrihet för varor, som förbrukas vid produktion av andra varor, därvid de registrerade producenterna i kraft av sin registrering äger verkställa skat-tefria inköp och skattefri import.

B. Allmän skatt med utgångspunkt från skatt å råvaror

1. Råvaruskatt

Som alternativ till en indirekt skatt på färdiga var-or lagd i det ena eller andra d'istriwbuti-onsledet brukar stundom fram-föras tanken på en beskatt- ning vav de faktorer, som kommit till användning vid framställning av va- rorna. En typ av en sådan beskattning är en skatt på råvaror, Varvid skatt-en skulle utgå på oförädlade varror såsom järn, trä, kol, olja, ull, bomull etc.

Ytligt sett skulle denna skatteform enbjud-a fördelar i jämförelse med en färd-igvaruslcatt. De varor, som behövde .skat-teläggas, skulle kunna begrän- sas till ett fåtal, varigenom skattens konstruktion och adminisbnation borde kunna underlättas. Eftersom en stor del av råvarorna importeras eller in- om bandet framställes hos ett begränsat antal stora företag, kan det synas som om inte minst kontrollen och uppbörden av skatten skulle bli enkel att ordna i jämförelse med de rätt vidlyftiga anordningar, som erfordras vid en fä'rd'igvaruskaltt så snart de' många försäljningsställena måste m-ed- tagas. Under förutsättning att alla förekommande råvaror kunde inrymmas under ett i stort sett enhetligt skattesystem, skulle det, trots att skatten direkt endast på'lade's ett fåtal varor, bli möjligt att uppnå en räckvidd av densamma på hela f ärdigvaruområdet.

En närmare granskning visar emellertid, dels att en utformad skatt på råvaror inte kan bli så enkel, som det kan förefalla vid ett ytligt betrak- tande, dels at-t skattens verkningar på näringslivets struktur och arbets- metoder kan bli omfattande och långt svårare att bedöma än vid en skatt lagd på färdiga varor.

Redan då det gäller mycket vanliga råvaror uppkommer vid en råvaru- skatt komplikationer, som delVis eliminerar väntade fördelar. En råvaru- skat—t på exempelvis trä, förlagd till det led där råvaran säljs helt oförädlad, medför med hänsyn till rådande ägandeförhållande, att antalet skattskyl- diga blir stort. Varje skogsägare skulle vid en på detta sätt utformad skatt ha att erlägga skatt vid försäljning eller då han gör uttag för egen förbruk- ning. Vill man undvika den belastning, som det stora antalet skattskyldiga utgör vid skattens handhavande, skulle skattskyldighet-en få framflyttas till ett senare led, då råvaran säljs i något förädlad form, t.ex. såsom sågat virke, pappersmassa eller papper. En sådan fr-amflyttning innebär emellertid, att en del av råvaran förblir obeskattad. Ju högre krav som ställs på att skattskyldigheten enligt denna skatts princip skall begränsas till företag av sådan storlek, att skatten blir enkel att handhava, desto större del av råva- ran går fri från skatt. Så snart undantag av någon betydelse av tekniska skäl måste göras, kommer dessa undantag att få långtgående följdverk- ningar m-ed hänsyn till att alla de färdigvaror, som framställts av icke- skattebelagd råvara, kan tillverkas och försäljas till lägre pris än varor, som tillverkats av skattebelagd råvara. Rubbningar i konkurren-sförhållan— dena blir härigenom oundvikliga.

Vid en färdigvaru-skatt är det möjligt, att utan större svårigheter från beskattningen undantaga exportvaror och på ett med inhemska varor fullt jämförbart sätt skattelägga importvaror. Härigenom kan man hindra långt- gående verkningar på utrikeshandeln. Om samma syfte skall kunna upp- nås vid en råvaru-skatt erfordras ett omständligt förfarande. Vid import måste för varje vara anges ett skattebelopp motsvarande den kvantitet rå- varor, som kan antagas ha kommit till användning vid varans tillverkning. Har flera råvaror använts, måste beräkningar göras över varje råvaras mängd, pris och i förekommande fall de olika skattesatser, som kan gälla för råvaror av skilda slag. Eftersom grundmaterial och framställnings- metoder för varor med samma användningsområde kan skift-a från tid till annan, måste vidare omräkningar allt som oftast ske. Att tillämpa en så komplicerad procedur, som det här skulle bli fråga om, kan inte vara lämp— ligt. Vid förenklingar i skattesystemet, t.ex. genom att besk-atta impor- terade halvfabrikat och färdigvaror med viss procentsats av värdet, torde det vara ofrånkomligt, att skatten än i den ena och än i den andra riktningen förändrar rådande prisrela—tioner mellan inom landet tillverkade och im- porterade varor. En sådan effekt av skatten kan inte gärna anses acceptabel. Vid export uppkommer problem av motsvarande tekniska natur. Antingen

måste beräkningar göras över hur mycket råvaror som åtgått för att fram- ställa den exporterande varan och återbetalning av erlagd skatt ske, eller också måste tillämpas ett förfarande, som möjliggör för exporterande före- tag att göra skattefria inköp av råvaror. Oavsett vilket alternativ, som skulle komma att tillämpas, får man räkna med ett betydande administra— tions- och kontrollvarb'ete.

En annan invändning som kan göras mot en allmän råvaruskatt är, att den måste förutsätta en i förhållande till råvarans p-ris hög skattesats. I priset på en färdigvara ingår utöver råvarukostnaden föräd'lings-, transport- ooh distributionskostnader, varigenom beskattningsvärdet blir högt och skattesatsen —— därest viss statsinkomst avses — kan hållas låg. Vid en renodlad råvaruskatt kommer skatten däremot endast att beräknas på rå— varans pris. Eftersom förädlings—, transport- och distributionskostnadernva ofta är mångdubbelt större än råvarukostrnaderna, måste skillnaderna i skattesats, vid samma totala sk'atteinzkomsrt för staten, bli betydande. En hög skattesats medför bl. a., såsom i annat sammanhang framhållits (s. 195) , att frestelsen till ökad *sk-atteundandräkt blir större och att påfrestningen på kontrollorganisationen ökar. Med en hög skattesats följer emellertid också, att varje nödvändigt undantag från beskattningen får långtgående verkningar. Vid en råvaruskatt blir dessa mycket mera långtgående än om undantag görs för enstaka varor vid en färdiixgva'ruskatt.

En enbart på råvaror lagd skatt medför vidare, att belastningen i förhål- lande till färdigvarans pris blir mycket ojämn. Om skatten på en viss rå- vara inte differentieras med hänsyn till råvarans användningsområde en sådan differentiering torde för övrigt vara omöjlig att praktiskt genomföra —— kommer skatten inte att få något samband med den färdiga varans pris utan endast med det värde, som den i färdigvaran ingående råvaran re— presentera-r. Vid en enhetlig vikt- eller värdebeskattning av exempelvis järn kommer skatten att bli lika hög för en spik som för en ukrfjäder, trots de helt olika pris de färdiga produkterna i detta fall betingar. Den i för- hållande till färdigvarans pris ojämn-a skattebelastningen får betydelse inte endast då för olika användningsområde av samma råvara framställes varor med skilda förädl'ings-värden utan också då varor med sinsemellan likartat användningsområde framställes av olika råvaror. Ojämnheterna blir här beroende på, att de på olika sätt användbara råvarorna klan fordra ett stör- re eller mindre förädlingsarbete. Vid samma pris för färdigvarorna före skatt kommer vid råvaruskatt priset alltid att bli högre för den vara, för vars tillverkning åtgåtft förhållandevis mycket material, än för den vara, vid vars tillverkning materialåtgången varit låg. Råvaruskatten kommer alltså inte —— såsom en färdigvaruskatt lagd på varans värde —— att få en neutral och likformig verkan på varuområdet.

Med hänsyn till nu anförda s'käl finner kommittén, att en allmän varu- skatt inte lämpligen kan anordnas i form av en allmän råvaruskatt. Detta

utesluter emellertid inte, att det vid former av mera begränsad indirekt skatt kan vara lämpligt att välja ut vissa specieltla råvaror för beskattning. Beskattningen får då formen av punktskatter och det blir möjligt att välja ut sådana råvaror, där råvaruskattens fördelar kan utnyttjas utan att olä- genheterna blir särskilt stora.

En del av de påvisade olägenheterna med en allmän råvaruskatt kan etimineras, ifall en råvaruskatt kombineras med en skatt på övriga före- kommande pro-duk'ti'onsfaktorer. Redan om en skatt på råvaror kombineras med en skatt på arbetslöner, kommer de mest iögonenfallande ojämnhe- terna att utjämnas. Än mer kan detta ske, om också övriga produktions- faktorer medtages i skattebeläggningen. Skatten skulle i så fall komma att bli en skatt på företagens råvauru-inköp, arbetslöner och övriga kostna- der. Ett sådant system för indirekt beskattning torde emellertid närmare ansluta sig till en bruttobeskattning av företagen än till en indirekt skatt av den typ, som kommitténs uppdrag får anses gälla. I vart fal'l förefaller det inte möjligt att närmare utforma ett sådant skattesystem annat än i direkt anslutning till ändringar i nu gällande företagsbeskattning. Eftersom en prövning av denna inte ingår i kommitténs uppdrag, har kommittén inte ansett sig böra mera i detalj utarbeta ett försiag till en indirekt skatt lagd på företagens samlade omkostnader.

2. Mervärdeskatt

Kommittén, som så'lunda inte ansett sig böra närmare pröva en allmän varuskatt, uttagen på varje särskild produ'ktionsfafkrtor, vili emelvlvertid här- efter något beröra frågan om en beskattning så utformad, att skatten följe-r varan på dennas väg från råvara till färdigvara och därvid pålägges värde- tillväxten inom varje företag, som bearbetat eller salufört vanan. Skatt-en skxul'le sålunda drabba prodiuldtionsflaktorerna i varje led, sådana dessa tagit sig uttryck i ett successivt ök-at varuvärde. Beskattnings—formen brukar be- nämnas mervärdeskatt. Den kan åskådliggöras genom i tabell 26 angivna exempel, gällande tillverkning av ett parti klädesplagg (skattesatsen förut- sättes vara :tre procent).

Exemplet har valts för att visa, huru skatten verkar på ett varuparti under dess väg från råvara till färdigvara i konsumentens hand. Vid en till- lämpning av denna skatteform i praktiken blir givetvis inte fråga om'att redovisa individuella varor eller varupartier. I stället måste förfaras på det sätt, att från den totala omsättningen under en redovisningsperiod avdrages beskattade varuinköp under samma period, så att skatt erlägges å skill- nadsbeloppet. Som av eXemplet framgår blir den slutliga effekten _ 'om man här bortser från särskilda frågor, såsom angående skattens övervält—

Tab. 26. Exempel på uttagande av mervärdeskatt

Beskattningsbar andel (utförsälj- Pris ningspris in- Skatt Leverans kr köpspris : mer- kr värde) kr 1. Spinneri- och väveriföretag importerar rå— 3 000 3 000 90 varor för textiltillverkning 2 3. Detta företag levererar tyg till konfek- 8000 8000 tionsfahrik 3000 5000 150 211). Annat företag levererar ytterligare ma- 1000 1000 30 terial, såsom sybehör rn. 111. (Av skatten, 30 kronor, hör någon del vara erlagd i tidiga- re led.) 3. Konfektionsfalnikcn säljer till partihand- 20 000 20 000 lare _ 48000 1000 11000 330 4. Partihandlare säljer till detaljist 24 000 24 000 —20000 4000 120 5. Detaljist säljer till konsument 32000 32000 —24000 8000 240 Total skattebelastning, tre procent av 32 OOOkr= 960 kl"

ring —— densamma som vid en vanlig et'tledsskatt, dvs. en skatt, som drabbar den färdiga varan endast en gång, oavsett vilka led den passerar. Mervärdeskatten har under senare tid tilldragit sig allt större intresse i den internationella diskussionen och har delvis införts i några länder. Tanken på en mervärdeskatt syns första gången ha väckts av den tyske industrimannen F. von Siemens år 1919 och skatteformen benämnes under- stundom det siemenska systemet. Anledningen till förslaget var närmast en önskan att undvika de mindre gynnsamma verkningarna av den tyska varuskatten, som uttogs kumulativt 'i alla led. Mervärdeskatten har inte införts i Tyskland, men inte minst under senare tid har denSamma där haft flera framstående förespråkare. — I Frankrike infördes från 'den 1 juli 1954 en mervärdeskatt, kallad »TVA» (taxe sur la valeur ajoutée), dock be- gränsad till produktionsstadiet (råvaror, halvfabrikat, :färdiga produkter). En av anledningarna till skattens införande i Frankrike syns ha varit den tidigare produktionsskattens mycket höga skattesatser, vilka gjort det önsk- värt med en uppdelning av skatten på flera led. En annan anledning var, att skatteformen genom systemet med avdrag för erlagd s'katt erbjöd en relativt lätthanterlig metod att undantaga vissa industriella nyanläggningar från de höga skatter, som eljest drabbat desamma. För vissa sektorer av industri—en gäller inte TVA, t. ex. oljeindustrien, och för viss tillverkning, t. ex. kon-serverade livsmedel, gäller Specialregler. Vidare har undantag skett

för han-tverksmässig tillverkning, något som vållat vissa gränsdragnings- problem. Genom att skatten inte, såsom från början avsetts, utsträckts till att gälla även i parti- och detaljhandelsleden, har man i Frankrike kvar det besvärliga problemet med skattesatsernas avvägning vid försäljning till återförsäljare och direkt till konsument. — Även i några andra länder finns varuskatter med vissa inbyggda avdragssystem på produktionsstadiet, exempelvis i Grekland och i Argentina. Det må även omnämnas, att i Japan är 1949 framlades ett förslag om införande av en allmän mervärdeskatt (den s. k. Shoupkommitténs betänkandel). En lag härom infördes men upphävdes utan att ha trätt i kraft.

Vad vårt eget land beträffar framförde centrala omsättningsskattenämn- den redan under omsättningsskatten-s första år, 1941, ett förslag om över- gång till mervärdeska-tt. Skatten skulle uttagas i alla led av produktion och distribution men vara begränsad till det urval av varor, som var skatte- pliktiga enligt då gällande bestämmelser. Förslaget framfördes i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 september 1941, sedan Kungl. Maj:t — i anledning av vad 1941 års riksdags bevillningsutskott anfört i sitt betänkande nr 9 — uppdragit åt nämnden att utreda bl. a. frågan om återförsäljarebegreppet.

Omsättningsskattenämnden redogjorde i sin skrivelse för vissa svårigheter som uppkommit, då det gällt för en säljare att avgöra, huruvida en vara fick försäljas skattefritt med hänsyn till köparens ställning. En säljare hade sålunda att avgöra, huruvida en vara var avsedd för återförsäljning i oförändrat skick och, om så var fallet, huruvida denna försäljning skulle ske yrkesmässigt. Om varan inte var aVSedd att försäljas i oförändrat skick hade säljaren att avgöra, vilka varor som kunde betraktas som material i köparens rörelse. Åt materialbegreppet hade nämnden ägnat två av sina meddelanden (nr 3 och 36). Trots de riktlinjer, som där uppdragits, kom frågans besvarande i de enskilda fallen att ställa långt gående krav på säljarens omdöme och goda vilja. Såsom närmare framgick av medde— landet nr 36 var nämligen gränsen ofta mycket svår att uppdraga och några allmängiltiga regler på detta område lät sig inte fastställas. Säljaren hade även enligt då gällande bestämmelser att avgöra, huruvida en köpare av material skulle anses som producent eller som reparatör, varvid huvudsaklighetsprincipen kunde bli avgörande. Man hade nämligen ansett det vanskligt att låta det stora antalet mindre reparatörer inköpa varor fritt från skatt och tillämpade härutinnan i stället principen, att dessa skulle inköpa erforderligt material med skatt och sedan i sin redovisning avdraga denna skatt. Denna gränsdragning mellan pro- ducenter och reparatörer vållade emellertid praktiska svårigheter för säljarna, särskilt med hänsyn till företag med blandad verksamhet.2

Efter att sålunda ha skildrat olika uppkommande svårigheter med återförsäljare- begreppet anförde nämnden bl. a.

»Såsom ovan framhållits kunna vissa av dessa frågor ofta vara vanskliga att besvara. Att så är förhållandet är i och för sig ej anmärkningsvärt; vid införandet av en helt ny skatteform måste lösningen av åtskilliga spörsmål överlämnas åt

1 Se härom bl. a. Mutén, Ekonomisk tidskrift 1955, s. 38. 2 Senare genomfördes en lagändring, så att samtliga reparatörer utom fastighetsrepa- ratörer blev återförsäljare och sålunda fick inköpa material skattefritt.

praxis, och till dess praxis hunnit utbildas måste naturligen sådana spörsmål förbliva svävande. Men vad som principiellt följer av det nuvarande systemet är, att frågorna rörande köparens förhållanden skola besvaras av säljaren, att de äro av avgörande betydelse för säljarens skattskyldighet och att det är denne som får vidkännas följderna av ett felaktigt bedömande av köparens förhållanden. En- ligt vad nämndens erfarenhet utvisat hava praktiska olägenheter härav redan nu givit sig tillkänna på mångahanda sätt. Mest påtagliga äro måhända de skadliga verkningar, som berörda förhållande visat sig utöva på konkurrensen de olika säljarna emellan. En köpare, som av en av sina leverantörer bedömes såsom åter— försäljare men av en annan såsom icke återförsäljare, kan tydligen erhålla sina varor billigare från den förre än den senare och har följaktligen intresse av att föredraga den förre vid sina inköp. Det säger sig självt, att detta förhållande för varje leverantör måste innebära en ständig frestelse att på alltför lösa grunder be- trakta sina kunder såsom återförsäljare. Risken att vid en kommande taxering få sin ståndpunkt underkänd av myndigheterna och därigenom bli tvungen att erlägga skattebelopp, för vilka han icke kan erhålla gottgörelse av köparen, före- ligger visserligen härvidlag såsom ett hämmande moment, men det är fara värt att detta framtida hot icke äger tillbörlig styrka i jämförelse med den överhäng- ande faran att mista kunder; dessutom förefinnes alltid en viss utsikt, att det felaktiga förfarandet skall undgå upptäckt vid taxeringen.»

Vid övervägande av botemedel mot de angivna olägenheterna stannade nämn- den vid att förorda den lösningen, att man skulle slopa återförsäljarebegreppet och övergå till ett allmänt avdragssystem_ Nämnden anförde härom bl. a. _ »Detta skulle innebära, att varje försäljning av butikshandelsvaror bleve skatte- pliktig, men att var och en som försålde sådana varor skulle äga att vid beräk- nandet av sin skattepliktiga omsättning avdraga vad han utgivit för inköp av butikshandelsvaror, avsedda antingen för vidareförsäljning i oförändrat skick eller för förbrukning såsom material inom hans rörelse. Det sagda må belysas med ett enkelt exempel. Antag att ett parti blyertspennor försäljes från en fabri- kant till en grossist för 1 000 kronor, att grossisten säljer det vidare till en detaljist för 1 200 kronor samt att detaljisten avyttrar partiet till allmänheten för sam- manlagt 1 500 kronor. Samtliga priser antagas vara beräknade så, att de inbe— gripa gottgörelse för omsättningsskatt. Fabrikanten skulle då under förutsätt- ning att han icke inköpt några butikshandelsvaror för tillverkningen — få erlägga skatt med 5 procent ä 1 000 kronor. Grossisten skulle bli skattskyldig med 5 procent å (1 200—1 000 eller) 200 kronor och detaljisten med 5 procent å (1 500 1 200 eller) 300 kronor. I skatt skulle alltså erläggas, av fabrikanten 50 kronor, av grossisten 10 kronor och av detaljisten 15 kronor, tillhopa 75 kronor, medan enligt nuvarande system detaljisten erlägger hela beloppet, 75 kronor. Det tänkta systemet skulle med andra ord innebära, att den förste säljaren av en vara skulle få erlägga huvuddelen av skatten och att alla senare försäljare skulle inbetala skatt, var och en å sin avans.

Det synes otvivelaktigt, att ett system sådant som det antydda skulle äga mycket stora fördelar ur de synpunkter, som här framdragits; såvitt nämnden kan finna skulle det helt eliminera alla de ovan påtalade olägenheterna. Därigenom att skatt skulle utgå vid all försäljning av butikshandelsvaror bleve varje fara för skattens obehöriga inverkan i konkurrensavseende utesluten. Frågor om storleken av skattepliktig omsättning skulle — bortsett från tvister om riktigheten av lämnade uppgifter _- i det övervägande antalet fall komma upp i form av spörsmål om rätt till avdrag för inköp av varor; frågor om en försäljning varit skattepliktig eller ej skulle inskränkas till fall, där det gäller yrkesmässighet eller försäljning i ringa omfattning. Härigenom skulle över hela linjen frågan om någons skatt-

skyldighet bliva beroende uteslutande av hans egna förhållanden och icke av någon annans, och olägenheterna i taxeringsavseende skulle därmed undvikas. -—.- ———————————————————————— —4 —, _— -—-—

Om sålunda högst betydande fördelar synas stå att vinna genom den ifråga- satta anordningen, är det å andra sidan ofrånkomligt, att densammas införande ock är förenat med åtskilliga svårigheter. Mest iögonenfallande är härvidlag den ökade arbetsbördan, som tydligen skulle förorsakas såväl skattskyldiga som myn- digheter. Genom skattskyldighetens utsträckande till all försäljning av butiks- handelsvaror skulle stora grupper av företagare både industrier och gros- sister som hittills icke haft något eller blott obetydligt att göra med omsätt- ningsskatten, komma att bliva belastade med redovisning och skattehetalning. Även för detaljisterna skulle arbetsbördan ökas, enär deras redovisning skulle kompliceras genom avdragsförfarandet, vilket tidigare icke kommit i fråga för deras del. — — —— För att i någon mån motverka denna olägenhet kan man tänka sig att minska antalet redovisningstillfällen från en gång i månaden till exempel— vis en gång i kvartalet. Detta skulle även underlätta utnyttjandet av avdragsrätten, därest densamma liksom nu skall göras beroende av att vederlaget för inköpta varor kontant utgivits.

Såsom ett skäl mot omsättningsskattens uttagande vid den försäljning, varige— nom varan lämnar producenten, anfördes under förarbetena till förordningen (prop. sid. 35), att varans detaljpris måste antagas komma att stiga ej blott med skattens belopp, utan med detta belopp, ökat med sedvanlig avans_ Såsom av det föregående framgår innebär förslaget, att huvudparten av skatten skulle komma att uttagas vid den försäljning, varigenom varan lämnar producenten. Det torde därför icke kunna bestridas, att nyssnämnda skäl i viss män kan åberopas även mot den nu föreslagna anordningen, ehuru detsamma med hänsyn till den ut- vidgade avdragsrätten icke här har samma giltighet. -— ——

Ett konsekvent genomförande av förslaget torde förutsätta, att import av bu- tikshandelsvaror skattebelägges, även då importen företages av återförsäljare. För detta ändamål synes det nödvändigt att i en eller annan form anlita biträde av tullverket.

Det föreslagna systemet torde slutligen erfordra komplettering med bestäm- melser om restitution av skatt vid export. Den nuvarande regeln om skattefrihet vid export skulle givetvis bibehållas, men detta skulle tydligen icke vara till- fyllest för att göra exporterade butikshandelsvaror skattefria. Dessa hava näm- ligen redan vid exportörens inköp och eventuellt vid tidigare omsättningar be- lastats med skatt, vilken exportören vid sitt förvärv av varorna fått ersätta. Det lärer alltså bliva nödvändigt att i en eller annan form medgiva exportören rätt till restitution för skattebelopp som han sålunda utlagt. Hur detta i detalj skall ordnas anser sig nämnden emellertid icke hava anledning att närmare utreda på frågans nuvarande stadium.

Nämnden har funnit det lämpligt att redan på ett förberedande stadium göra det föreslagna systemet till föremål för överläggningar med representanter för nä- ringslivet och har i detta syfte varit i förbindelse med bland andra Sveriges In- dustriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverksorganisation och Bilverkstädernas Riksförbund. Vid de sålunda förda förhandlingarna har så gott som över hela linjen motstånd rests mot förslaget; och har därvid av förstnämnda tre förbund framhållits, att det nuvarande syste- met visat sig så småningom fungera tämligen tillfredsställande.

Motståndet har helt visst sin yttersta grund i ovillighet att påtaga sig den ökade arbetsbelastning som det nya systemet skulle medföra och är måhända icke i och för sig ägnat att väcka förvåning, särskilt i betraktande därav att gruppen

icke-butikshandelsvaror och skattefria varor är av så stor omfattning, varför en besvärlig »uppspaltning» erfordras. Även motvilja mot den utvidgade upp"— giftsplikt som förslaget förutsätter kan här tänkas spela in. Men då till stöd för motståndet från vissa håll anförts skäl och synpunkter, som nämnden icke anser sig kunna godtaga, vill nämnden icke underlåta att något närmare beröra dessa.»

De invändningar, som nämnden därefter berörde, avsåg väsentligen frågan [ om reparatörernas ställning. Sveriges köpmannaförbund hade även framhållit ' önskvärdheten av, att en registrering av samtliga till omsättningsskatt skattskyldiga kom till stånd, vilken registrering skulle utgöra en ledning för säljaren vid hans bedömande av köparens ställning. Vidare hade förbundet ifrågasatt, om inte de förbindelser, som inom vissa branscher brukade avkrävas köparen och som innehöll en försäkran, att köparen betraktade sig som återförsäljare, kunde komma till mera allmän användning. Detta skulle enligt förbundets åsikt vara ägnat att stärka säljarens ställning. Nämnden anförde häremot samt avslutningsvis följande.

»Den föreslagna registreringen —— om den över huvud läte sig genomföra — skulle enligt nämndens mening knappast kunna bidraga till övervinnandet av de föreliggande svårigheterna. Den omständigheten, att en person är registrerad såsom skattskyldig till omsättningsskatt säger nämligen ingenting om beskaffen- heten av hans rörelse och följaktligen icke heller någonting om vilka varor han använder för vidareförsäljning eller såsom material. Beträffande de av köparna utfärdade förbindelserna må framhållas, att dessa naturligen endast ge uttryck åt köparens subjektiva uppfattning, vilken knappast bör få utöva något avgörande inflytande på frågor av denna art. (Jfr nämndens meddelande nr 35.) Därtill kommer, att ett systematiskt utnyttjande av förbindelserna förutsätter en omfat- tande apparat, som måste förväntas bliva åtskilligt tungrodd. ,

Nämnden vill slutligen anmäla, att redogörelse för det av nämnden ifrågasatta systemet framlagts för rikets landskamrerare vid deras möte i Stockholm i juni i år. Vid den därvid uppkomna diskussionen underströkos från flera håll nack- delarna av återförsäljarbegreppet. Någon ståndpunkt till förslaget togs emellertid icke vid mötet.

Såsom ovan framhållits har nämnden funnit det av nämnden föreslagna syste- met innebära en möjlighet att övervinna de omförmälda olägenheterna vid om- sättningsskatteförordningens tillämpning. Med hänsyn till det motstånd mot för- slaget, som försports från näringslivets håll, har nämnden emellertid icke fun- nit sig i nuvarande läge böra framlägga något utformat förslag, utan har allenast velat bringa vad i ärendet förekommit till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.»

Ungefär samtidigt med omsättningsskat-tenämndens utredning inkom från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö en framställning 'till Kungl. Maj:t, daterad den 4 oktober 1941, vari handelslkamrarna i anslutning till den av myndigheterna igångsatta utredningen — gav uttryck för sina dittills gjorda erfarenheter av omsättningsskatten och därvid sär- skilt uppmärksammade frågan om återförsäljarebegreppet. Inledningsvis framhölls, att den svenska omsättningsskatten närmast framstod som en försökslagstiftn'ing. Med reservation för den korta tid skatten varit i till- lämpning och det onormala läge med varuknapphet och prisstegringar, som varit rådande, syntes skatten dock —— om än i flera avseenden oklar och svårtillämplig —— med sin principiella uppläggning kunna tjäna till under- lag för en praktiskt utformad beskattning. De största svårigheterna hade,

åtminstone dittills, återförsäljarebegreppet vållat. Handelska-mrarna anför- de härom närmare följande.

Av förarbetena framgår, att denna svaghet i lagstiftningen ej ansetts större än att i tillämpningen kunna övervinnas. I detta sammanhang framhöll första särskilda utskottet, att detta spörsmål främst anginge fabrikanter och grossister samt att dessa på grund av de med varuförsäljningen sammanhängande omstän— digheterna och sin kännedom om köparen i övrigt i de allra flesta fall utan sär- skilda efterforskningar torde kunna bedöma syftet med varuinköpet. I tveksamma fall åter hade säljaren möjlighet och plikt att av köparen begära erforderliga upplysningar, varvid säljaren med godtagande av köparens uppgifter vore skyd- dad, därest icke köparens uppgifter med hänsyn till omständigheterna framstode såsom uppenbart oriktiga och otillförlitliga.

Såvitt handelskamrarna ha sig bekant har detta bedömande i stort sett visat sig riktigt. På det stora område, som avser varuförsäljning för direkt förbruk- ning varmed i författningen jämställes servering och visst reparationsarbete ha dessa svårigheter med bedömande av köparens ställning som återförsäljare eller icke visat sig skäligen begränsade och väsentligen av övergående natur. För skattepliktens bestämmande har säljaren härvid endast att avgöra, huruvida kö- paren är yrkesmässig återförsäljare samt huruvida den försålda varan normalt försäljes inom köparens bransch. Bortsett från sådan försäljning, där återförsälj- ningen är förenad med visst reparationsarbete vartill senare blir tillfälle åter- komma har besvarandet av dessa frågor såsom förutsatts i praktiken nästan undantagslöst givit sig självt. Visserligen har i vissa fall, såsom ifråga om sådan försäljning, som bedrives exempelvis av skolvaktmästare med skrivmaterial, av intresse- och samköpsföreningar eller av försäljningsombud med viss mellan- ställning mellan kommissionär och agent, tveksamhet kunnat uppstå rörande skattepliktens avgränsning. Såvitt känt torde emellertid dessa och liknande fall efter underhandsförfrågningar hos skattemyndigheterna och i samförstånd med dessa blivit på ett tillfredsställande sätt reglerade. För övrigt förtjänar uppmärk- sammas, att all dylik skattefri försäljning är ställd under skattemyndigheternas kontroll och enligt anvisningarna till deklarationsblanketten endast får ske i sam- band med anteckning angående såväl återförsäljarens person som försålt varu- slag och varans pris.

Mera komplicerad blir säljarens ställning, då försäljningen avser varor, vilka användas eller förbrukas vid fortsatt produktion, I dylika fall äro svårigheterna för skattepliktens bedömande avgjort större. Härvid måste säljaren till en början för sig klargöra, huruvida köparen driver rörelse i inkomstskatteförordningens mening, huruvida köparens rörelse avser fast egendom och fria tjänster, samt vidare huruvida den sålda varan normalt användes såsom materiel i köparens rörelse eller däri förbrukas genom slitning eller på annat likartat sätt. Särskilt under den första tiden för beskattningens genomförande ha tolkningen och till- lämpningen av hithörande regler tvivelsutan vållat säljarna åtskilligt bekymmer. Men även här gäller, att de uppkomna svårigheterna merendels kunnat efterhand övervinnas och numera väsentligen avse vissa begränsade områden. Inom de båda första frågekomplexen ha svårigheterna nästan undantagslöst varit av över- gående natur och gälla, där de kvarstå, väsentligen blott försäljning till sådana rörelseidkare, i första hand målerifirmor, vilka syssla med såväl fast som lös egendom under samtidig förbrukning av skattepliktiga varor. Även till denna specialfråga, vilken delvis sammanhänger med den förut nämnda, blir senare tillfälle att återkomma. Inom det tredje frågekomplexet kan samma utveckling iakttagas fast än mera utpräglad. Till en början har jämväl här den vid försälj-

ning till återförsäljare betydelsefulla distinktionen mellan skattepliktiga förbruk- ningsartiklar och skattefritt material givit anledning till villrådighet. Men med den ökade insikten i omsättningsskattens konstruktion samt tack vare centrala omsättningsskattenämndens förtydliganden särskilt i dess meddelanden nris 3 och 36 samt dess precisering av materialbegreppets innebörd har större klarhet och ! reda vunnits även på detta område. Av betydelse har därtill varit, att säljaren i tveksamma fall, då den försålda varan i köparens rörelse kan användas både som material och förbrukningsartikel, kunnat i skattehänseende säkerställa sig själv genom av köparen avgivet intyg rörande varans huvudsakliga användning. Såvitt för handelskamrarna är känt ha här avsedda komplikationer genom dessa åtgöq randen numera fått en i det hela tillfredsställande lösning.

Handelskamrarna diskuterade därefter ingående frågan om hantverkar- nas ställning och angav ett flertal exempel på förhållandena inom olika yrkeskategorier, hantverkare som sysslade enbart med varor, enbart med fastighetsarbeten samt blandade yrken.

Omsättningsskattenämndens och handelskamrarnas skrivelser remittera- des till ett flertal myndigheter m. fl., varefter samtliga handlingar Överläm- nades till kammarrätten för yttrande. Bland de hörda remissinstanserna rådde delade meningar om nämndens förslag, men de flesta avstyrkte det- samma eller ansåg att man borde avvakta ytterligare erfarenheter.

överståthållarämbetet framhöll bl. a., att man genom avdragssystemet gick ifrån principen att skatten skulle uttagas i sista ledet och lade den huvudsakliga delen av skatten på tillverkarna i stället. Skatten blev genom avdragssystemet ej en omsättningsskatt utan snarare en näringsskatt på bruttovinsten. En stor fördel , med omsättningsskatten varjust, att den uttogs direkt vid försäljning till allmän- heten. Vid det föreslagna systemet kunde varorna beräknas bli fördyrade med mera än skatten. Avdragsförfarandet blev omständligt och antalet skattskyldiga skulle avsevärt öka. Omsättningsskatten hade i det stora hela visat sig fungera tämligen bra, sedan de första svårigheterna övervunnits. Vad särskilt gällde materialbegreppet syntes erfarenheten tala för, att några nämnvärda svårigheter i praktiken inte förekom.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt örebro län avstyrkte förslaget om ett avdragsförfarande eller ställde sig avvaktande. Länsstyrelsen i Örebro länlframhöll därvid, att ett uttagande av skatt dels hos fabrikanten, dels hos grossisten och dels hos detaljisten emellertid skulle med- föra att antalet skattskyldiga ökade med, såvitt kunde bedömas, omkring en tredjedel. Redovisningen skulle ävenledes försvåras för de skattskyldiga, och granskningsarbetet måste bli inte blott högst väsentligt mer omfattande utan även mer invecklat. .

Länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands och Västerbottens län tillstyrkte det av centrala omsättningsskattenämnden framlagda förslaget.

I ett gemensamt yttrande, som efter remiss avgivits till kommerskollegium, ,anförde Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges hant- verksorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges industriförbund bl. a. följande.

»Innan vi ingå på det ändringsförslag, som nämnden diskuterar, få vi såsom vår erfarenhet framhålla, att företagen i de allra flesta fall inrättat sig efter gäl- lande bestämmelser och därvid i stort sett redan hunnit bli så förtrogna med dessa, att det skulle kräva dem mycket arbete och säkerligen vålla mycken oreda,

om de nu nödgades övergå till en helt annan ordning på förevarande område. I den mån olägenheter av de nuvarande bestämmelserna förekommit, ha de enligt- vår uppfattning i varje fall icke gjort sig gällande i sådan utsträckning eller känts så besvärande, att en genomgripande förändring av skattens konstruktion kan an- ses påkallad ur näringslivets synpunkt. ——————

Ett avskaffande av begreppet återförsäljare resp. producent skulle, såsom nämnden själv framhåller, medföra en ökad arbetsbörda för såväl beskattnings- myndigheterna som de näringsidkare, vilka därav berördes. Med nu gällande be- stämmelser behöver en leverantör regelmässigt icke alls befatta sig med att ut- räkna, uppbära och redovisa omsättningsskatt vid försäljning till grossister eller detaljister, och vid försäljning till producenter behöver leverantören icke heller göra detta annat än i vissa undantagsfall, huvudsakligen då den sålda varan icke är avsedd för bearbetning eller för förbrukning såsom material i producentens rörelse, De bestämmelser, som nämnden diskuterat, skulle lägga dessa besvär på leverantören vid alla försäljningar av butikshandelsvaror. Men icke nog med detta utan dessutom skulle alla näringsidkare, hänförliga till kategorien återför- säljare eller därmed jämställd producent —— d. v. s. samtliga grossister, detaljister och industriföretag samt ett stort antal hantverkare nödgas för undvikande av dubbelbeskattning särskilt bokföra de inköp, för vilka avdragsrätt skulle medgivas dem.»

Kooperativa förbundet, som ävenledes erhållit ärendet på remiss från kom- merskollegium, uttalade oro inför kontrollsvårigheterna vid den till detaljhandels- ledet förlagda omsättningsskatten. Huruvida den av nämnden ifrågasatta metoden skulle komma att mera väsentligt bidraga till avlägsnande av de olika svårig- heterna med skatten hade förbundet i dåvarande läge inte kunnat bilda sig nå- gon avgörande mening om. Det föreföll dock inte osannolikt att en del av de svårigheter, som förefanns, härigenom skulle kunna avlägsnas. Samtidigt kunde ifrågasättas, huruvida inte komplikationer skulle kunna uppkomma på andra områden, som med författningens dåvarande utformning var relativt oberörda av svårigheterna. Antalet skattskyldiga skulle avsevärt komma att utökas, något som i förening med en uppdelning av bokföringen måste komma att medföra att arbetet och kostnaderna avsevärt ökades, utan att likväl någon häremot svarande ökning av det totala skattebeloppct kunde förmodas komma att uppstå.

Kommerskollegium uttalade för egen del, att metoden att uttaga skatt i samtliga led och förebygga dubbelbeskattning genom avdragsförfarande innebar påtagliga fördelar men också allvarliga olägenheter. Hithörande spörsmål borde ytterligare utredas.

Kammarrätten framhöll, efter att ha sammanfattat innehållet i övriga remiss— yttranden, att skäl talade för och emot en omläggning av beskattningen. Då denna emellertid inte blivit fullt prövad i praxis fann sig kammarrätten, ehuru med tvekan, för det dåvarande böra avstyrka förslaget.

Omsättningsskattenlämndens förslag till omläggning av skattesystemet ledde int-e till lagstiftningsåtgärd. Frågan om en övergång till en mervärde— skat-t blev inte fortsättningsvis aktuell under omsättningsskattens tid.

Kommittén. Vid en teknisk jämförelse med partihandelsskatten kan sägas, att de speciella svårighetensorm uppstår vid denna skatt, undvikes vid en mer- värdeskatt, såsom gränsdnagvningsproblemen kring begreppet partihandlare. f rågaan om skilda beskattningsvärden, _särskliljvandlet av 'de tne oillikla köpare-

kategorierna (registrerad köpare, detaljist och konsument), frågan om de- taljhandlares förluster av erlagd skatt, då varor förs'töres eller 'blir inku- ranta, problemen vid själva införandet av en partihandelsskatt och vid senlare ändring av skattesatser med hänsyn till Obeskattade resp. för högt ell-er för långt beskattade varuleager i detaljhandeln samt svårigheterna att ordna skattefrihet för export från detaljhandlare.

Om man jämför mervärdeskatten med en detaljhandelsskatt framkom- mer som fördel närmast, att en säljare inte behöver särskilja köparekate- gorier (återförsäljare och konsument).

Såsom en viss allmän fördel framstår även, att säljaren inte behöver ta ställning till frågan, om försåld vara skall utgöra material eller inte, utan denna fråga överflyttas till köparen, som har atti förekommande fall verk- ställa avdrag för förbrukat material.

Ett särskilt intresse erbjuder mervärdeskatten, då den på ett relativt smidigt sätt möjliggör befrielse helt eller delvis för företagens investeringar genom att avdragsrätten kan utformas så, att inte endast material för pro- duktionen får avdragas utan även inköp av maskiner och material för in- dustribyggnader etc. En dylik avdragsrätt kan givetvis varieras från tid till annan. Vid en skatt i endast ett led uppstår däremot samma svårigheter att i särskild ordning undantaga investeringsmaterial, som föreligger för un- dantag av övriga varor.

Genom att höja eller sänkta skattesatsen skulle man vidare kunna påverka konsumtionss-ekttorn och genom att variera avdragsrätten för investeringar kan man också påverka dessa. Genom »att investeringarna helt eller delvis kan undantagas från skatten, är det möjligt att i ett visst läge minska en inte önskvärd kostmadsföndyring, som eljest kan uppstå för exporftindu- strien. Vad i övrigt gäller exporten syns några mera betydande tekniska svårigheter att undantaga denna vid en mervärdeskatt inte föreligga. Av- drag för inköpta varor får ske i första band från försäljning, som äger rum till inhemsk köpare. Om avdrag för export inte kan utnyttjas, får restitu- tion äga rum, men därvid syns inte kunna uppkomma några särskilda pro- bl-em, när det gäller att bestämma beloppet. Vid import syns mervärdeskatten böna uttagas red-an vid importtillfället. I den mån importören inte är konsfu- ment, får han senare avdraga skatten. Detta innebär i så måtto en förenk- ling, som tullmyndigheten inte behöver undersöka importören—s ställning.

Fördelarna med en mcervärdeskvatt framkommer i huvudsak endast om , skatten görs så generell, att den omfattar alla stadier i produktionen och samtliga handelsled. Härvid fram-träder även den stora nackdelen med skatten, nämligen att den skulle komma (att uttagas inom praktiskt taget hela näringslivet. Antalet skattskyldiga skulle i jämförelse med partihan- dels-skatten mångdubblas och i jämförelse med detaljhandelsskatten skulle även bli fråga om en högst avsevärd ökning. Härtill kommer, att såväl

redovisnings- som kontrol—larbet—et genom själva avdragsförlfarandet måste bli mera invecklat och tidsödande. Redan av dessa skål bör denna beskatt- ningsfo—rm inte ifrågakomma, därest skattesatsen inte behöver sättas högre än att skatten utan alltför stora olägenheter kan uttagas i endast ett led. Detta framstår som ett självklart förhållande. Mervärdeskatten löser för- visso inte helltler alla tekniska problem, sålunda kvarstår den ojämna be- skattningen för förarbetade varor inom byggnadsbranschen och problemen inom jordbrukssektorn torde inte heller bli mindre.

Huruvida skatten såsom delvis uttagen i tidigare led vän detaljhandels- ledet kan genom vinstpålägg å skatten komma att fördyra varorna med mera än skattens belopp, ställer det sig svårt att få någon säker uppfattning om. Hela frågan om övervältringen syn-s okiar ooh svåru/tredd. D-å skatten till sin natur i stort sett blir en skatt å bruttovinsten, torde övervältringen mera vara beroende av rådande konjunkturläge än vad förhållande-t är vid en varuskatt i endast ett led. .

Kommittén vill i sammanhang med mervärdeskatten erinra om de dis- kussioner och utredningar, som under senare år förekommit angående övergång från nettovinstbeskattning till bruttovinstbeskattning av företa- gen, främst inom 1950 års långtidsutredning (SOU 1951:30) och företags- beskattningskommittén (SOU 1954:19). Vederbörande departementschef uttalade till 1955 års riksdag vid behandlingen av nämnda kommittés be- tänkande, att frågan om nettovinst'beskattning eller bruttovinstbeskattning sedermera, om erfarenheterna gav anledning härtill, kunde vara förtjänt av förnyat övervägande (lprop. 1955:100, 5. 68).

Kommittén har såsom av det föregående framgår för sin del funnit, att en varuskatt uttagen i ett led med en skattesats, som inte är så hög, att den äventyrar skattens effektiva uppbörd, är att föredraga framför en mervärde- Sklaltt. Mervärdeskatten syns å sin sida ha vissa fördelar, som främst fram- träder, om mycket betydande indirekta skatter skulle komma att uttagas. Då kommittén utgått från, att det vid införandet av en allmän indirekt beskattning blir fråga om en lågprocentig skatt och då en inervärdeskiatt syns ha ett starkt samband med frågan om hur företa—gsbeskattningen ord- nas, har kommittén inte ansett sig böra upptaga mervärdeskatten till nå- gon mera detaljerad undersökning.

C. Kommitténs avvägning mellan olika alternativ för allmän

skatt å varor

Såsom av det föregående fram-går har kommittén inte kunnat förorda, att en allmän skatt å varor anordnas såsom en beskattning av råvaror eller av råvaror i kombination med andra produktionsf-aktorer. Kommittén har vi—

dare inledningsvis avvisat en beskattning i den formen, att skatten uttages kumull'ativt i flera led (kaskardskatt). Ej heller har kommittén funnit en icke—kumulativ skatt, uttagen i samtliga led i form av mervärdeskatt, böra ifrågakomma, därest inte i framtiden så betyda-nde indirekta skatter skulle komma att uttagas att den effektiva upphörden vid en ettl—edsskatt även- tyras. Av olika former för en allmän skatt å varor återstår för närmare bedömande en skatt å färd-igvaror uttagen i ett led, antingen hos producent, partihandlare eller detaljist.

Vlad först gäller producentskatlen jämförd med partihandelsskatten har förut anmärkts, att dessa skatteformer står varandra relativt nära. I båda fallen uppkommer sålunda det för skatter i tidigare led karakteristiska problemet med skilda beskattningsvärden. Detta problem framträder dock i mera skärpt form vid en producentskatt, i det att här blir fråga om tre olika be-skattnzingsvärden, nämligen priset vid försäljning från producent till partihandlare, till detaljhandlare eller direkt till konsument. Vid en partihandelsskatt blir endast fråga om två varuvärden. Förhållandena vid en producentskatt kompliceras även av att partihandlare i betydande ut- sträckning säljer varor till producenter. Detta gäller såväl importgrossister som partihandlare med inhemska varor, och köpare är inte endast den stora mängden av hantverkare och andra mindre producenter utan inom vissa branscher även större producenter. Därjämte sker en inte oväsentlig del av exporten genom partihandlare. De av en partihandlare sålunda till producent eller för export försålda varorna skulle vid en prodiucentskatt. redan vara beskattade, varför för de här nämn-dia slagen av partihandel mås- te införas ett restitutionsförfarande, som kan bli ganska omständligt. _ Det syns närmast vara de här angivna svårigheterna, som föranlett till 'att i de länder, som i princip uppbyggt den allmänna varuskatten som produ- centskatt, skatten i större eller mindre utsträckning flyttats fram till plarti— handelsiedet. I Finland förekommer sålu-ndia att partihandlare genom licen- siering jämställlts med producenter. I Kanada — som ansetts ha en typisk producentskratt —— är enligt föreliggande uppgifter ca 2 000 partihandels- företag licensierade, och därjämte har en kommitté år 1956 föreslagit, att man liksom vid en ren partihandelsskatt skulle använda priset vid för- säljning till detaljist sås-om grundläggande beskattningsvärde. _ Redan av de här ovan nämnda skälen torde en p-roducentskiatt i dess renodlade form inte kunna anses utgöra en lämplig form för en allmän varuskatt. Det blir 'i praktiken nödvändigt att tillföra en producentskatt ett väsentligt inslag av partihandelsskatt. För vårt lands del, med ett stort antal mindre och medelstora tillverkare, som dels köper material från och dels säljer färdiga produkter till olika slag av partihandlare, framstår det emellertid som mest ratio—nellt att —— vid valet mellan en modifierad form av producent- skatt och en skatt som mera direkt ansluter sig till pa-rtihandelsled—et _ välja det sen.-are alternativet.

Kommittén övergår härefter till en jämförelse mellan alternativen parti— handels- och detaljhandelsskatt.

1. Bedömning ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter En partihandelsskatt uppvisar som främsta fördel framför detaljhandels- sklatten, attt skatten uttages hos ett avsevärt mindre antal företagare, ca 60 000 mot ca 200 000. Man torde även kunna räkna med att partihandlarna som regel har så- dan bokföring, att den ger god-a kontrollmöjligheter. Rörelserna äri allmän- het av sådan storlek att flera personer är sysselsatta .i desamma, varigenom en intern kontroll kan bidraga till en effektivare skattekontroll. Vid kon- trollbesök hos skattskyldig partihandlare torde det ofta vara möjligt att granska dennes affärsförhå'l'lvande fram till inspekt-ionsdagen eller närmast föregående månadsskifte i förhållande till situationen vid föregående besök och under tiden däremellan. Man är i sådana fall inte hänvisad till att granska deklarationer exempelvis för ett gänget räkenskapsår utan möj- lighet -att ta hänsyn till förhållandena under viss förfluten tid fram till en tidpunkt närmare inspektionen. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kan kontroll-lmöjligheterna vid en partihandelsskatt för skattemyndighetens del anses som tämligen Agoda. Näringslivets kostnader ävensom kostnaderna för kontrollvelrksamheten i redogörelsen för kontrollorganisationen angivna till mellan fem och sex milj. kronor _ tord-e bli relativt begränsade. Därest skatten anordnas såsom en detaljhandelsskatt tord-e såsom angi- vits antalet skattskyldiga komma att uppgå till ca 200 000, något som i och för sig framstår som besvärande ur kontrollsynpunkt med hänsyn till be- hovet av kontrollpersonal och kostnaderna för kontrollen. Inom detaljhan- deln tord-e oftare än inom partihandeln förekomma brister i bokförings- underlaget, vilket ur kontrollsynpunkt framstår som en olägenhet. Härtill kommer att det genom det stora antalet skattskyldiga blir svårare att uppnå en fullständig kontroll av varuuttag för ägarens egen del, vid förekommande personalra'ba-tt-er och vid de varulbyten, som kan förekomma handelsmän emellan. Detsamma gäller i de fall kontanta inköp betalas ur kassan, utan att inköpen föranleder någon note-ning i bokföringen. Såsom angivits i redogörelsen för kontrollorganisationen kan skattekon- trollen vid en detaljhandelsskatt kostn-adsberäknas till mellan åtta och nio milj. kronor. Kostnaderna för näringslivets del kan genom det större antalet skatt- skyldiga totalt sett väntals bli större vid en detaljhandelsskatt än vid en partihandelsskatt. Å andra sidan kan 'det antagas, att en :del av de kostna- der, som kan komma att åvila de skattskyldiga, kan föranledas av förbättrad

bokförin-g, vilket även ur de skattskyldigas egen synpunkt kan betraktas som en fördel att uppnå.

Det kan i detta sammanhang påpekas, att skattesatsen vid en detaljhan- deISSk-att blir lägre än vid en partihandelsskatt. Den skatt en detaljhandlare har att erlägga blir inte blott totalt sett mindre utan även mindre i förhåll- lande till hans omsättning och till hans handelsmarginal. Detta kan i och för sig vara ägnlat att underlätta skattens erläggande och att minska risken för skatteundandra-gande.

Särskilda problem uppkommer vid bedömningen av gatuhandel (ambu- lerande eller fast), gårdfarihandel, torgförsäljning, postorderförsäljning samt försäljning genom personalföreningar e. (1. och genom utbjudning per annons eller i hemmen vid dörren eller per telefon.

U_r redovisnings- och kontrolltekniska samt kostnradsmässiga synpunk- ter har sålunda partihandelsskatt-en företräden framför detaljhandels— skatten.

2. Bedömning ur skatteberäkningssynpunkt

Partihandelsskatt. Vid en partihandelsskatt erfordras två skattesatser, nämligen en högre vid försäljning till detaljhandlare och en lägre vid för- säljning direkt till konsument. Härvid uppkommer problem i fråga om av- vägningen skattesatserna emellan. Relationen mellan skattesatserna borde rätteligen vara olika i skilda branscher, beroende på .handeismarginalerna. Då en generalisering syns erforderlig av praktiska skäl blir vissa ojämn- heter i beskattningen ofrånkomliga. Dessa ojämnheter blir emellertid mera framträdande först vid högre skatteuttag. Varje avvägning * kan dessutom uppfattas som ett ställningstagande från det allmännas sida till margina- lernas storlek, vilket ur principiella synpunkter är en olägenhet. System-et medför även olägenheter gen-om att de skattskyldiga måste differentiera sina köp'arei olika kategorier, beroende på köparens ställning, [därvid skilda skattesatser skall tillämpas vid försäljning till återförsäljare och vid för- säljning till konsumenter; i vissa fall skall skatt inte uttagas.

Detaljhandelssloatt. Vid detaljhandelsska-tten upp-kommer inte något pro- blem med skilda skattesatser. Däremot torde vissa svårigheter uppkomma för detaljhandlarna motsvarande dem, som föreligger vid en partihandels- skatt, a—tt vid skattens beräknande särskilja den del av omsättningen, som hänför sig till försäljning till andra registrera-de företagare, såsom till vissa hantverkare m. fl., varvid även måste av säljaren uppmärksammas, huru— vida den levererade varan skall utnyttjas för återförsäljning resp. såsom tillverkningsmaterial, .i villket fall skat-t inte skal'l utgå, eller för annat änd' — mål, exempelvis privatförbrukning, i vilket fall skatt skall utgå.

Ur skatteberäkningssynpunkt är detaljhandel'sskattealuternativet att före—

draga, även om det också vid detta uppstår problem för vissa branscher vid försäljning, som inte skall beskattas hos säljaren.

3. Bedömning med hänsyn till avgränsningen av de skattskyldiga

Partihandelsskatt. För att den med detta alternativ förenade fördelen av ett litet antal skattskyldiga inte skall gå förlorad, måslte skattskyldigheten begränsas på visst sätt, så att pro—ducenter och partihandlare med mindre omsättning inte blir skattskyldiga. Likaledes reduceras fördelarna med en partihandelsskatt, om tjänstebeskattning med ett relativt stort antal skatt- skyldiga skulle genomföras. För producenternas del innebär begränsningen av de skattskyldigas antal en viss ojämnhet i konkurrenshänseende mellan de skattefria och de skattskyldiga producenterna. Då produlktionskostna- derna för de skattefria producenterna —— enligt kommitténs förslag efter årsomsättning av högst 20000 kronor naturligen måste vara rela-tivt höga, torde dock fråga knappast bli om egentlig konkurrens. Att märka är också, att de skattefria producenterna skulle ha att erlägga skatt för råvarorna, varför blott förädlingskostnaden kommer att bli skattefri.

Avgränsningen mellan partihandlare ooh detaljhandlare skulle enligt kommitténs förslag ske enligt en auto-matiskt verkande regel, vilkens verk- ningar i vissa gränsfall skulle kunna bli diskutabla. Sålunda kan parti- handlare, ehuru årsomsättningen understiger gränsheloppet 50 000 kronor, köpa till pa'rtipriser och borde för den skull registreras. Å andra sidan kan partihandlare med årsomsättning överstigande gränsbeloppet köpa till detaljpriser och borde sålunda rätteligen betraktas som detaljhandlare i skattehänseende. I de fall då stora detaljhandel-sföretag inköper varor till samma priser som parti-handlare eller då specialaffäre-r köper direkt från producenter, framtvinga's ytterligare en gränsdragning, vilken ävenledes måste göras schablonmässig vid en årsomsättning av 500 000 kronor. De fall då intressegemenskap råder mellan registrerad säljare och detaljhan- delsföretag, vilket kan föranleda för låg prissättning och därmed för låg skaJtt, måste även av beskattningsmyndigheten särskilt uppmärksammas.

Vid en partihandelsskatt kommer producenter av jordbruksprodukter inte att beskattas för egen förbrukning eller försäljning i mindre omfattning av sådana produkter. Även om vissa livsmedel allmänt undantages vid en par- tihandelsskatt, framstår detta ur rättvisesynpunkt som en olägenhet.

Detaljhanldelsskatt. Avgränsningen av de skattskyldiga skulle här i stort sett bedömas eft-er yrkesmässigheten. Detta kan [antagas komma att medföra vis-sa svårigheter för skattemyndigheterna inom några speciella områden, exempelvis beträffande viss-a slag av personalföreningar, matserveringar, vissa trädgårdsodlaare m. fl.

Ur avgränsningssynpunk't torde vara klart, att partihandelsskatten med— för d-e största rent tekniska svårigheterna.

4. Bedömning med hänsyn till verkningar vid förändringar i skattesatsen

S'åsem i annat sammanhang angivits är skattens rörlighet av betydelse; särskilt där skatt-en skall användas såsom instrument i konjunkturpolitiskt syfte (s. 74). Vid ändring av skattesatsen för en partihandelsskatt upp- kommer häremot svarande förändringar i värdena å detaljhandelsl'ager, därvid skattesänkningar kan leda till krav på skvatterestitution. Även för detaljhandelsskatten medför förändringar i skattesatsen vissa olägenheter. Sålunda erfordras i vissa fall en ommärkning av detaljhandelns lager, därest skatten, såsom norma'lvt förutsättes,'är osynlligt inräknad i varupriset. Det måste också antagas förflyta viss tid, innan en ny skattesats helt slår ige— nom i priserna.

5. Bedömning med hänsyn till kostnader för lagerhållning m. m.

Partihandelsskatten. Av betydelse för bedömningen i detta sammanhang är, huruvida skatt å detaljhandelns lager skall uttagas vid ikraftträdandet av en förordning om allmän varuskatt.

Det plågar mot en partihandelsskatt anföras, att detaljhandeln måste för bibehållande av oförändrad lagerhållning uppbringa rörelsekapital, motsva— rande sk—attekostnaden för lagret, och således äsamkas en direkt utgirft, svarande mot räntekostnaden härå. Resonemanget bygger på den förutsätt- ningen, att l'agerasxkatt s'k-all uttagas för detaljhandelns lager. Om så ej sker blir läget delvis ett annat. Detaljh-andvlaren har då ett obeskattat lager och den löpande beskattade försäljningen svarar -i det långa loppet mot den likaledes beskattade äteranskaffningen. Detaljhandeln får med denna upp- läggning inga problem m-ed kapita'lanskaffning för skatten och ej heller räntekostnader. Vid en lagerökning liksom vid nyetablering eller överta- gande av rörelse uppkommer däremot ett av skatten betingat kap'italbehov; Prxobliemställningen blir vid höjning av skattesatsen densamma, under för- utsättning att skattereglering av lager inte ifrågakommer.

Däremot innebär beskattningen av försäljningen till detaljhandeln, att detaljister primärt får bära s'kattekostnad för 'inkur'anta och lagerförsxtördla varor liksom för varor, som försålvts på kredit till inselventa kunder. För dessa kostnader söker emellertid den skattskyldige täckning genom brut- tovinstpålägget, varför kostnaderna i regel ytterst drabbar konsumenten.

Att varorna förutbeskattas medför att detaljhandeln inte kan åtnjuta skattefrihet i fall av export.

Detaljhandelsskatten medför inga verkningar av här behandlad art.

Sammanfattning

Valet mellan de två alternativen pantihan—dels- och detaljhandelsskatt ut- gör, som av det sagda framgår, ett val mellan en skatt som berör ett färre

antal skattskyldiga men är av mera komplicerad natur och en skatt som är enklare till sin konstruktion men berör ett avsevärt större antal skattskyl- dig-a. Båda skatteformerna framstår såsom fullt praktikabla, och den ena skatteformen syns inte från mera allmänna utgångspunkter kunna ges något bestämt företräde framför den andra. Det i och för sig tveksamma valet kan bli beroende på, hur stort skatteuttag som åsyftas. Vid en relativt låg skattesats ger de lägre redovisnings- och ko-ntro'llk'ostnaderna för parti- handelsskatten denna viss-t företräde framför detaljhandelsskatten. Vid ökade skattesatser skärps emellertid "snabbt de tekniska kompl'ikatilonerna vid partihandelsskatten. En detaljhandelsskatt är mera okänslig ur denna synpunkt. Ur konjunkturpolitiskt syfte syns detaljhandelsskatten med hän- syn till skattesatsens stör-re lättrörliglhet vara något mera lämplig. Med hänsyn till att sålunda enligt kommitténs mening ingendera skatteformen kan ges något allmänt företräde och enär förhållandena vid den för skattens införande aktuell-a tidpunkt-en kan bli avgörande för valet av skatteform, har kommittén funnit sig böra utarbeta fullständiga förslag beträffande båda skatteformerna.

II. Beskattning av tjänster

Den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen har huvudsakligen be— handlat frågan om en varubeskattning, förlagd till olika led i produktions— och distributionsprocessen. Däremot har kommittén ”inte närmare behand- lat frågan om beskattning av den konsumtion, som består i utnyttjandet av tjän-steprestationer av olika slag. Dylik konsumtion representerar i många fall en betydande skattekraft och visar i vårt moderna samhälle en tendens att öka. Om tjänsterna lämnas utanför en införd generell varubeskattning. kan detta l-eda till att man åstadkommer en inte önskvärd snedvridning i skattens ekonomiska verkningar. Själva balansen i en dylik skatts utform- ning motiverar således en komplettering med en tj änstebesk—attning. Å andra sidan kan detta av praktiska skäl inte ske generellt, enär en utsträck- ning av beskattningen till tjänstepresta'tioner 'i vissa fall kommer att med— föra en orimligt stor ökning av antalet skattskyldiga och därmed av kon- trollapp-araten eller praktiska olägenheter av annat slag.

Enligt partihandelss-kattealternativet skulle antalet skattskyldiga begrän- sas till omkring 60 000. Vid en komplettering med tjänstebesk—attning av samma omfattning som vid en detaljhandelsskatt skulle antalet skattskyl- diga öka med omkring '50 procent, varjämte »under beskattning skulle kom- ma företag av helt annan typ än de, som omfattas av en varuskatt i parti- handelsledet. Härav skulle följa, att beskattningen-s praktiska handhavande skulle bli mera komplicerat. Då det endast i undantagsfall torde förekomma, att partihandel är kombinerad med tillband-ahållnande av tjänster, behöver

ett utelämnande av tjänsterna från beskattning inte medföra några med kontroll och redovisning sammanhängande olägenheter. Kommittén anser därför, att partihandelsskatten kan kompletteras med en tjänstebeskatt— ning antingen omedelbart eller vid en sen-are tidpunkt. l Detaljhandel-n med varor är ofta kombinerad med reparations- och un- derhålllsverks-amhet, vilket gör det önskvärt att i vart fall vissa tjänster omedelbart medtages vid en varuskatt lagd ei detalj-handelsledet. Ett undan- tagande sk'ulle nämligen i sådana fall, på samma sätt som undantagande av vissa varor, försvåra redovisning och kontroll. Den ökning av antalet skatt- skyldiga, som inträder vid en begränsad tjänstebeskattning, medför vid detta alternativ mindre olägenheter, då man redan vid en varuskatt har huvuddelen av skattskyldiga av denna typ inordnade under beskattningen. Från ovan redovisade utgångspunkter bör även övriga tjänster bli beskat- tade, därest inte tekniska eller andra särskilda skäl talar däremot. Kommittén behandlar ri det följande de tjänster som i första hand kan komma i fråga för beskattning som komplement till en varuskatt i detalj— nandevlsledeti

Reparations- och underhållstjänster

E'tt vägande skäl för beskattning av reparations— och underhållstjänster vid en detaljhandelsskatt är, att detaljhandeln med varor ofta år kom- binerad med tjänster av dett-a slag. Även åtskilliga mindre tillver- kare, som direktförsäljer till allmänheten, har ofta tillverkning kombinerad med reparation—sverksamhet. Gränsen mellan vad som skall anses som till— verkning å ena sidan samt reparation och underhåll, å den andra, kan stundom vara SVåJI' att uppdraga. Vid en beskattning av jämväl reparations- och und-erhållsarbeten å varor skulle man slippa denna gränsdragning. Än mera betydelsefullt är, att redovisningen ooh kontrollen skulle väsentligt fören-klas, om nämnda tjänster medtages och sålunda någon uppdelning av företagets omsättning inte behöver ske. Ur synpunkten =av skattens avkast- ning har skatt å reparations- och liknande arbeten en inte oväsentlig bety— delse. Den viktigaste kategorien företag 'i detta hänseende utgör verkstäder för reparation av bilar och andra transportmedel. Årsomsättningen utgjorde år 1950 ca 400 milj. kronor. Den torde genom de senaste årens snabba ex- pansion nu ha närmast fördubblats och den är i stad-igt stigande.

Medan sålunda en beskattning av arbetsprestationer å varor i allmänhet skulle medföra fördelar vid en detalj-handelsskatt, finns dock här några områden, där ändamålsenligheten av en beskattning av arbetsprestationer kan ifrågasättas, nämligen :i fråga om skorepa-rationer samt reparationer och tvätt av kläder. Det rör sig här om ett stort antal mindre företagare, totalt ca 15 000. Det kan nämna-s att från den 1 juli 1955 i Norge från beskattning undantagits sko-makerier samt tvätt- och strykinrättningar.

Antalet s—kom-akerier uppgår till ca 5 000 med en årsomsättning av något mer än 50 milj. kronor. Om man frånräknar kostnader för läder och annat material, som i va-rt fall skulle komma att beskattas, torde den årliga skatte- intäkten avseende själva arbetet med reparation av skodon ko-mma att röra sig om endast ca 400 000 kronor för varje skatteprocent. Kontrollen vållar här svårigheter, som knappast står i proportion till skatteintäkten. Ett un- dan-tag underlättas av att kategorien sko-make-rier kan relativt 'lätt avgrän- sas. Därest skomakerierna inte medtages under beskattning, syns detta med hänsyn tilll konkurrensförhållandena föranleda, att ej heller skore- pa'rationer, so-m helt eller delvis utföres fabriksmässigt, medtages. _ Till skoreparationer bör hänföras skoputsn'in-g liksom även omfärgning av skodon.

Liksom skomakerierna är företagsgruppen tvätt- och stryk'inrättningar lätt att avgränsa. Antalet företagare uppgår här till ca 1 700, varav fllertalet torde vara småföretagare utan anställd personal. Omsättningen syns utgöra ca 70 milj. kronor. Häri ingår då såväl tvätt till enskilda hushåll som till restauranger, hotell m. fl. Under omsättningsskattens t'id förelåg en del svårigheter, gälla-nde bl. a. frågor om skattskyldigheten för andelstvättstugor, varjämte kontrollen av mindre tvätt- och strykinrättnin—gar vållade vissa besvärligheter. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att från beskattning und—antaga tvätt, mangling och strykning av kläder och andra textilvaror.

Då det gäller reparation av kläder är läget delvis ett annat, enär de be- rörda företagen inte kan avgränsas lika lätt som i fråga om skor-eparatio-ne—r eller tvätt av kläder. Samma företagare bedriver nämligen ofta såväl repa- ration som nytillverkning av kläder. Det syns vidare inte lämpligt att alltid undantaga reparations- och omändringsarb-eten inom textilbranschen oav- sett företagets sto-rlek. Önskvärt är att undantaga den stora mängden hem- sömmerskor och skräddare m. fl. Enligt föreliggande uppgifter utgör an— talet yrkesmässiga sömmerskor utan egen ateljé c-a 6000 med en årsom— sättning av endast något mer än tio m'i'lj. kronor. Denna stora kategori spelar sålunda en mycket ringa roll för skattens avkastning, endast drygt 100000 kronor per s*katteprocent. Stora besvärliglheter uppkommer vid kontrollen liksom även svårigheter i många fall att avgöra om verksam- heten kan anses yrkesmässig, t. ex. beträffande hemmafruar, som mer eller mindre tillfälligt åtager sig sömnadsarbete. —— Hur en avgränsning inom detta område bör ske, syns vanskligt att avgöra. Enligt kommitténs me- ning torde det vara mest ändamålsenligt att från skattskyldighet undantaga sådana företagare, vars omsättning inte överstiger 10 000 kronor för år. Möjlighet bör förefinnas att jämka denna gräns sedan man vunnit prak- tiska erfarenheter vid beskattningens tillämpning.

Bortsett från de här nämnda undantagen för skoreparationer samt rep-a- rations- och rengöringsarbeten å kläder m. ni. hör vid en detaljhandels-

skatt medtagas arbetsprestationer i form av reparation, ändring, underhåll och rengöring av varor, liksom även givetvis arbete med förfärdigande av varor, då kunden håller materialet (arbetsbeting). Som allmän förutsätt- ning för skatteplikt gäller att arbetet utföres av yrkesmässig företa-gare. Om arbetet utföres för annan skattepliktig företagare—s räkning och avser varor, som denne saluför eller emott'agit för arbetets utförande, bör skatt inte ultgå företagarna emellan.

Av vad kommittén tidigare iolika sammanhang anfört framgår, att kom- mittén funnit arbetsprestationer å fast egendom inte höra medtagas under beskattning.

Serverings- och restaurangtjänster

Det kan även anses motiverat att kom-binera en varubeskattning i detal- j'ist'ledet med en beskattning av tjänster, som tillhandahålles :i serverings- rörelser av olika slag. Årsomsättningen uppgick år 1950 till ca 900 milj. kronor och torde sedan dess ha ökat avsevärt. Vad gäller kaféer och kondi- torier är servering regelmässigt kombinerad med varuförsäljning över disk och i viss utsträckning även med tillverkning av bröd. Därest serveringen skulle undantagas från beskattning blir redovisning och kontroll mycket komplicerad-e. Företaget skulle få skilja mellan direktförsäljning och serve— ring. För de varor, som åtgår för servering-en syns skatten få redovisas i form av skvatt år från rörelsen uttagna varor. De under omsättningsskattens tid ofta påtalade svårigheterna, som bottnade i att viss direktförsäljning av bröd var fri medan hela omsättningen vid servering beskattades,skulle återkomma i omvänd form och med större styrka. Enda praktiska utvägen att undvika dessa svårigheter syns vara att, om serveringsverlosamheten blir skattefri, kaféer och konditorier får betala skatt å sina inköp och sålunda anses såsom sista ledet i varuförsäljningen. Skatten skulle dock därigenom komma att beräknas på lägre varuvärden och en viss _— e'huru troligen inte alltför märk-bar ojämnhet i konku-rrenshänseende skulle bli följden. Om jämväl bageri bedrives bör dock, även i fall av skattefrihet för servering. företaget få inköpa varor fritt från skatt och vad som åtgår för serveringen bör då beskattas som uttag från rörelsen. — Gränsen mellan kaféer och konditorier, å ena sidan, samt matserveringar och'restauranger, å andra sidan, är föga exakt, enär olika övergångsformer finns. Man torde därför inte utan att synnerliga svårigheter uppstår för behandlingen av dess-a blandade fall kunna tillämpa oli-ka regler-för skilda slag av serverings- verksamhelt. Matservering-ar och restauranger drivs i regel inte i kombina— li—on med direktförsäljning av varor. Gränsen mot icke—yrkesmässig verk- samhet kan i åtskilliga fall te sig oklar, såsom beträffande personallrestau— ranger, matserveringar i kollektivhus, förenings- och klubbrestauranger, inackorderingar i skolstäder, matlag, privata vilo— och rekreationshem, etc.

I de fall då priset för mat och rum är kombinerat, måste en uppdelning sk'e. För det stora flertalet fall uppkommer dock i dessa hänseenden inte några särskilda svårigheter. Under omsättningsskattens tid, då serverin-gsverk- samheten beskattades, framkom så småningom en någorlunda fast ordning. För en beskattning av serveringsrörelse talar i viss män att färdiglagad mat, som säljs i livsmedelsaffärer, blir beskattad. Priserna härå torde inte alltför mycket skilja sig från priserna å de billigare matserveringarna. Mot en be— skattning kvan måhända även anföras, att ett visst merarbete uppkommer för sådana liwmedelsföretag, som säljer till serveringsrörellser, då försälj- ningen till dessa såsom varande återförsäljare får hållas avskild i bokfö- ringen. I fall då skatt emellertid kan komma att uttagas, får se-rveringsföre- taget 'i stället verkställa avdrag härför vid sin redovisning.

Vid sitt bedömande av skäl för och emot en beskattning av serverings- verksamheten 'har kommittén funnit övervägande skäl tala för att. liksom under omsättningsskattens tid, serveringsverksamheten medtages vid en beskattning förlagd till detaljhandelsledet.

Tjänster inom hygienens område

De tjänster som tillhandahålles av t. ex. frisörer, damfrisörskor, hadin- rättningar m. fl. tillhör dem som vid en mera allmänt genomförd tjänst-che- skattning borde komm-a i fråga till beskattning. Det föreligger emellertid in- om dessa områden inte ett så utbrett samband mellan varuförsäljning och tillhandahålla—nde av tjänster, att kontrol-l- och redovisningsskäl nödvän- diggör denna komplettering av en varuskatt i detaljhandelslledet. Då en tjänstebeskattning inom de angivna områdena skulle komma att väsentligt öka antalet skattskyldiga och då skatteintäkterna kan antagas bli av för- hållandevis ringa omfattning, anser kommittén, att en [beskattning av nämn- da tjänster först bör komma i fråga sedan erfarenheter av varuskattens och genom-förd tjänstebeskattnings tillämpning vunnits.

Resor m. m.

Utgifterna för resor uppgick år 1955 till omkring 1150 milj. kronor. Några tekniska hinder att skattebelägga dessa tjänster i den mån det är fråga om resor inom riket syns inte föreligga. Kommunikationsmedlen ägs i stor utsträckning av det allmänna och där så inte är fallet, är transport- tjänsterna underkastade statlig kontroll i sådan omfattning, att en särskild beskattning inte torde kräva en väsentligt utbyggd kontroll]organisation. Kommittén anser det därför med utgångspunkt från de bedömni-ngsgrun— der kommittén har att anlägga i princip möjligt att skattebelägga resor som ett komplement till en allmän varuskatt. De trafikpolitiska konsekven- serna kan dock tala mot en dylik beskattning. Kommittén har inte ansett

sig böra behandla denna del av frågan. Kommittén vill emellertid erinra om den pågående utredningen om riktlinjerna för den statliga trafikpoliti- ken (1953 års trafikutredning). Beträffande godstransporter märks, att dessa genom att kostnaderna ingår i varans försäljningspris praktiskt taget helt blir beskattade vid en detaljhandelsskatt och till vis-s del vid en parti- handels-skatt.

En skatt på nyttjandet av telefon, på telegram och på användning av vissa postverkets tjänster skulle på grund av statens m-onopolstä'llning in- nebära en omständligare procedur än nödvändigt. Genomföres en indirekt beskattning för andra områden, syns en lämpligare väg än särskild be- skattning vara att genomföra en mot skatten svarande uppjustering av teletaxor ooh postporto.

Bostadstjänster

Nyt-tjanxdet av bostadstjänster utgör ett mycket betydande konsumtions- område, vars beskattning skul-le inbringa avsevärda belopp. Eftersom det här är fråga om en konsumtion, som till övervägande del är föremål för statlig reglering och till viss del för su'bventionering, vars fortsatta utform- ning för närvarande är under statsmakternas prövning, har kommittén inte anse-tt sig böra upptaga denna fråga till behandling. Att kommittén inte har utformat något tekniskt förslag till en beskattning av bostadsnyttjandet innebär sålunda inte något ställningstagande från kommitténs sida till frå- gan, huruvida i vissa situationer en dylik beskattning bö'r genomföras eller ej.

Övriga tjänster

Utöver de här redovisade tjänsterna före-kommer tillhandahållande av tjänster av en mängd olika slag. Hit hör tjänster ino-m sådana fria yrken som advokater, arkitekter, revisorer m. fl., hit "hör också de tjänster, som tillhandahålles av banker, försäkringsi—nrättningar, resebyråer m. fl. Alla dylika tjänster tillsammantagna representerar otvivelaktigt ett inte ringa skatteunderlag, Då det emellertid här är fråga om tjänster och områden av så särpräglad natur, att ett medtagande otvivelaktigt skulle verka *kom- plicerande på utformning-en och handhavandet av en indirekt beskattning, anser kommittén, att nämnda tjänster inte bör medtagas vid en allmän in- direkt beskattnin-gs införande.

III. Utvidgad punktbeskattning

Kommittén har enligt sina direktiv att bl. a. undersöka, huruvida en ev. utvidgad indirekt beskattning bör ta form av 'en generell skatt eller om det nuvarande systemet bör utbyggas genom utsträckning av den indi-rekta

beskattningen till vissa varugrupper, ev. i kombination med höjn-ing av vissa av. de nuvarande indirekta skatterna. Här bör erinras om, att kommittén redan tidigare framhållit (s. 98), att en utvidgad indirekt beskattning — med hänsyn till önskvärdheten av en låg skattesats i kombination med god avkastning _ principiellt bör vara av allmän karaktär. Härefter har två alternativ till en allmän indirekt beskattning närmare behandlats. Det åter- står för kommittén att pröva, om en utbyggnad av nuvarande punktskatter kan vara lämplig som ett ytterligare alternativ, och att belysa de för- och nackdelar en sådan skatteform skulle kunna innebära.

Till de vanligen nämnda fördelarna med punktskatter hör främst, att punktskatter—na kan läggas på varor, som inte framstår som direkt nöd- vändiga för lrivsuppehälllet. Skatten kan ges en karaktär av skatt på lyx- varor eller i varje fall på varor, som lättare än andra kan undvaras. Nu gäll-ande varu- och försäljningsskatter får anses vara uppbyggda efter denna princip. En skatt lagd på exempelvis choklad och andra sötsaker, kemisk- tekniska preparat såsom parfymer, läppstift, rakvatten in. in., guldsmeds- varor, äkta mattor o. d., kan vara lättare att tåla än en skatt lagd på kon— sumtionen i allmänhet. De uppräknade varorna är uppenbart inte lika oum- bärliga som t. ex. livsmedel och beklädnadsvaror.

En beskattning utbyggd efter lyx- eller umbärlighe-tsprincipen måste emellertid få en mycket begränsad räckvidd. Det kommer alltid att möta svå- righeter att få någon objektiv grund för urvalet av de varor, som i skatte— hänseende skall klassificeras som lyxvaror. I den mån det skulle visa sig möjligt att göra ett sådant urval, skullle resultatet bli, att de utvalda va- rorna representera-de en så liten omsättning med lyxvaror måste ju för— stås varor som endast kan köpas i begränsad omfattning eller av ett fåtal —— att skattein—komsterna blev mycket blygsamma. Utvidgas bedömningen till att inte enbart gälla lyxvaror utan även var-or, som lättare än andra kan undvaras i den allmänna konsum-tionen, kan en vidare krets av varor komma i fråga. Även med denna vidga-de förutsättning får urvalet en prä- gel av godtycke över sig och svårigheter med avgränsningen uppkommer. Sådana svårigheter föreligger redan med de begränsade varuskatter som nu gäller. Vid en utbyggnad av punktskatterna till nya områden kommer dessa svårigheter att bli än mera utpräglade. En utbyggnad måste medföra. _att allt fler varor, utvalda på grund av subjektiv-a uppfattningar om deras unrbärlig-het, kommer under beskattning. Med en utbyggnad följer vidare. att punktskatterna i ökad utsträckning kommer att omfatta sådana varor. som kan vara lika vanliga i konsumtionen även hos små inkomsttagare som direkta nödvändighetsvaror. Härmed förloras tydligen till väsentlig del de fördelar, som ansetts förknippade med punktskatter av denna typ.

*Som en annan fördel med punktskatter brukar nämnas, att sådana skat— ter kan läggas på varor, som framställes hos ett fåtal tillverkare, och att kontrollen därför kan bli mycket effektiv utan några stora kostnader. Detta

antagande är riktigt så länge punktskatterna begränsas till ett litet antal varor. Exempel härpå visar _ utöver de i särställning stående sprit- och tobaksskatterna —— skatten på kaffe, som uppbäres i samband med impor- ten, och skatten på elkraft, som uppbäres hos ett fåtal distributörer av el- , kraft. Det kan även ges exempel på nu Obeskattade varor, som —— med hän- syn till att de framställes hos ett litet antal tillverkare _ ur kontrollsyn- punkt skulle vara lätta att besk-atta. Tändstickor och socker utgör ett par sådana exempel.

En utbyggnad av den indirekta beskattningen efter principen att beskatta varor, som tillverkas hos ett litet antal], lätt kontrollerbara företag, är dock ohållbar, eftersom den helt saknar objektiv grund. En utbyggnad av den indirekta beskattningen till varor, som både skulle kunna anses vara lättare att undvara än andra och för vilka en skatt skulle vara särskilt lätt att administrera, torde inte komma att gå väsentligt utanför det varuo-mråde, som redan är beskattat. Därmed skulle följa, att en sådan utbyggnad inte skulle komma att tillföra staten någon mera väsentlig inkomstökning.

Som en illustration till vad utbyggda punktskatter för enskilda varu- grupper skulll-e ge i statsinkomster kan följande exempel nämnas. En skatt på 20 procent lagd på följande varuslag skulle inbringa: tändstickor 3,5 milj. kronor, glöd-lampor 2 milj. kronor, kameror 6 milj. kronor. En mot— svarande skatt på en så allmän konsumtionsvara som socker skulle in- bringa omkring 75 milj. kronor och en skatt av samma storlek på skor omkring 30 milj. kronor.

En allmän indirekt skatt lagd i detaljhan-delsledet på en procent kan, såsom framgår av kommitténs beräkningar (s. 181), antages inbringa 270 milj. kronor för budgetår räknat.

För a-tt ett utbyggt punktskattesystem skall kunna ge inkomster motsva- rande dem, som en allmän indirekt skatt g-er även vid en låg skattesats, fordras, att punktskatterna kommer att omfatta en betydande del av våra vanliga konsumtion-s— och investeringsvaror. Trots en sådan utbyggnad mås- te man förutsätta, att skattesatserna skulle bli höga jämfört med dem, som kan tillämpas vid en allmän indirekt skatt.

En ofråmkomlig godtycklighet vid valet av varor, som skall omfattas av skatten, och de förhållandevis höga skattesatserna talar alltså emot ett ut- byggt pun'ktskattesystem. De beskattade varorna kan, beroende på det högre pris skatten medför, väntas få svårare att hävda sig i den allmänna efter-_ frågan gentemot andra varor. F öljde-n blir avsättningssvårigheter med åter— verkningar bakåt på de tillverkande företagen och skatten får därigenom biverkningar för för-etag och anställda, som inte h-ar varit avsedda. Särskilt påtagliga kan dessa återverkningar bli i sådana fall, då en beskattad vara relativt lätt kan ersättas med en vara, som är fri från skatt. Genom punkt— skattern'as inverkan på konkurrensförhållandena inom näringslivet kan det vidare väntas, att det ständigt från de företag, som beröres av skatterna,

kommer att göras framstötar för ändringar syftande till en lägre skatte- belastning. Det kan därför väntas bli svårt att hålla samman ett punkt- skattesystem av m-era omfattande slag och att få detta funktionsdugligt för längre tid. '

Då ett punktskattesystem förutsätter höga skattesatser kommer vidare den rörlig—het i skattesatserna, som kan vara önskvärd, om indirekta skatter skall användas för konjunkturpolitiska uppgifter, endast i begränsad ut- sträckning att kunn-a uppnås. Erfarenheterna från vissa nu gällande punkt- skatter visar, att efterfrågan även på sådana varor, som i och för sig inte är särskilt prisk-änsliga, starkt påverkats vid mera väsentliga förändringar i skattesatserna. Det ligger för övrigt i sakens natur, att möjligheterna till en av konjunkturpolitiska skäll motiverad fördubbling av skattesatserna är större, om utgångsläget är t. ex. en tvåprocentig allmän indirekt slkatt, än om utgångsläge-t är en serie av punktskatter på 20 procent eller högre. Härtill kommer att effekten på den totala efterfrågan av den senare höj- ningen, om den över huvud taget skulle kunna genomföras, ändock skulle bli mindre genom att efterfrågan sökte sig över till den Obeskattade delen av varuområdet.

Med hänsyn till svårigheterna att vid en utbyggd punktbeskattning bevara de fördelar, som ansetts ligga i detta skattesystem så länge det är begränsat till ett fåtall varor, och till de ofördelaktig-a verkningar ett sådant system kan väntas få i olika avseenden, finner kommittén, att en utbyggnad av nuvarande punktskatter till nya varor eller varuområden inte utgör ett lämpligt alternativ till de former för allmän indirekt beskattning kommittén förut behandlat.

Detta innebär emellertid inte ett oviltkorligt avståndstagande från an- vändningen av punktskatter. Punktskatter kan nämligen visa sig nödvän- diga att använda fristående eller som ett komplement till en allmän indirekt beskattning för att ge ökade inkomster eller för att fylla andra, mer speciella uppgifter. Till denna typ av punktskatter hör i första hand förekommande sprit- och tobaksskatter samt skatterna på motorfordon och motorbränslen. Härutöver användes, såsom kommittén tidigare uttalat (s. 75), punktskat- ter för att påverka konsumtionens och investeringarnas inriktning. Punkt- skatter av detta slag bärs upp av sär-skilda motiv, som under längre eller kortare tid kan bedömas äga giltighet. I vilken mån sådana punktskatter för framtiden kan Visa sig erforderliga och lämpliga undandrager sig av naturliga skäl kommitténs bedömande.

Till vissa av de nu gällande punktskatterna återkom-mer kommittén i ett. följ-ande kapitel.

IV. Beräknade skatteintäkter vid detaljhandels- resp. partihandelsskattealternativet

Kommittén har i syfte att erhålla en uppfattning av de skatteintäkter, som I kan påräknas vid en detaljhandel's- res—p. en partihandelsskatt, gjort vissa beräkningar rörande storleken av dessa intäkter. För dessa beräkningar re- dogöres i det följande. Kommittén vill dock starkt understryka osäkerheten i de angivna beloppen.

De gjorda beräkningarna över skatteintäkter omfattar dels hushålllens in- köp år 1955 av varor och tjänster beträffande livsmedlen bygger beräk- ningarna på preliminära uppgifter för år 1956 —— dels den offentliga kon- sumtionen av varor, dels företagens, statens och kommunernas utgifter för

Tab. 27. Hushållens inköp av varor och vissa tjänster, som ingår i alterna- tiven detaljhandelsskatt resp. partihandelsskatt

Beskattningsvärde i milj. kronor Skatteobjekt Detaljhan- Partihan- delsska-tt delsska-tt 1. Livsmedell ...................................................... 9 740 7 174 a) Mjöl, gryn, bröd .......................................... 1 176 941 b) Potatis ..................... . ................................. 330 —— c) Rotfrukter, grönsaker, frukt, bär .................. 1 289 773 d) Specerier ................................................... 1 652 1 321 e) Mjölk och grädde ........................................ 970 863 f) Smör och margarin ..................... 795 689 g) Ost ........ . .................................... 285 234 h) Kött och fläsk .......................................... 2032 1 670 i) Ägg ............................................................ 318 _— j) Fisk ......................................................... 389 281 k) öl och läskedrycker ..................................... 504 402 2. Bränsle2 ......................................................... 780 663 3. Kläder, skor, reseffekter m. m.3 ........................ 3620 2534 4. Möbler, bosättn.-art. och andra varaktiga varor 1 950 1 365 5. Motorfordon4 ................................................. 1370 940 6. Cyklar och sportartiklar 190 152 7. Toalettacrtiklar, färg m. m. 480 350 8. Böcker, papper m. m.5 .................................... 250 150 9. Fotoartikla—r ...................................... .. 120 84 10. Blommor ....................................... .. 110 72 11. Restaurangtjänster6 500 19 110 13 489

1 Militärt kosthåll liksom restaurangernas och de offentliga inrättningarnas ingår, däremot ej spritdrycker, vin och tobak. ' 2 Stenkol, koks, eldningsolja, fotogen och brunkolsbriketter ingår. 3 Skrädderiarheten och skoreparationer ingår ej. 4 Därav i konsumentpriscr 790 milj. kr. för nyinköp (exkl. investeringsavgift), 200 milj. kr. för reparationer och service (ingår ej i partihandelsalternativet) samt 300 milj. kr. för bensin, olja etc. (ingår blott delvis i partihandelsalternativet). 5 Tidningar och tidskrifter ingår ej. 6 Endast förädlingsvärdet ingår här. Livsmedelsdelen är upptagen under 1.

investeringar i maski-ner, transportmedel o. d. samma år och dels utgifter för material av olika slag för byggnader och andra fasta anläggningar. Upp- gifterna till ledning för beräkningen av hushållens inköp grundar sig på av konjunkturinstitutet gjorda undersökningar och Jordbruksekonomiska meddelanden, utgivna av statens jord-bruksn'ämnd.

Värdet av den konsumtion, som ingår i hushållens inköp år 1955 av varor och tjänster, framgår av tabell 27.

Den i tabell 27 angivna summan beskattad konsumtion utgör 66 procent av den totala privata konsumtionen. Vid en skattesats av en procent, till- lämpad å de i tabellen angivna värdena, kan skatteintäkten beräknas uppgå till omkring 190 milj. kronor vid en detaljhandelsskatt och till omkring 135 milj. kronor vid en partihandelsskatt.

Tilll belysning av vilka varor och tjänster, som inte kommer att träffas av en allmän varuskatt, angives i tabell 28 hushållens inköp år 1955 av dy- lika varor och tjänster, beräknade efter konsumentpriser.

Tab. "28. Hushållens inköp år 1955 av enligt förslagen icke beskattade varor och vissa tjänster

Milj. kr.

1. Vin och sprit .............................. 1220 2. Tobak ............................... .. 890 3. Elström ...................................... .. 355 4. Ved, kokgas, torv och torvbriketter .. 200 5. Bostadshyra ................................................ 2405 6. Skrädderiarbeten och skoreparationer ......... 190 7. Garagehyra m. m. ........................ . ............... 150 8. Resor . ......................................................... 1140 9. Läkare och tandläkare ................................. 400 10. Begravningskostnader ................................. 50 11. Medicin ...................................................... 190 12. Tvätt, frisör, arbetshjälp m.m. .................. 550 13. Nöjen, radiolicens, tippning, lotterier ......... 585 14. Tele, post ................................................... 350 15. Tidningar och tidskrifter ........................... 370 16. Fotografering ............................................. 30

Summa 9075

Offentlig konsumtion, dvs. den förbrukning av varor m. ni. som äger rum hos offentliga institutioner m. fl.. kommer vidare att beskattas vid en varuskatt i såväl detaljhandelsledet som partihandelsledet. Denna offentliga konsumtion kan i runt tal uppskattas till 1 000 milj. kronor, vilket vid en skattesats av en procent skulle innebära en statsintäkt av 10 milj. kronor.

En allmän varuskatt i detaljhandelsledet kommer jämväl att träffa före- tågens, statens och kommunernas utgifter för investeringar i maskiner, transportmedel o. d. Dessa utgifter har för år 1955 av kommittén beräknats från följande utgångspunkter

1. Nyinvesteringarna i maskiner, transportmedel m. m. uppgick år 1955 totalt sett till 3 370 milj. kronor med följande fördelning. Enskilda företag 2 680 milj. kronor Kommuner 190 >> » Statliga investeringar (dock ej för krigsmateriel) 500 » » i 2. Från nu angivna uppgifter om nyinvesteringarna kommer man fram till en ungefärlig uppskattning av försäljningarna av maskiner, transportmedel, delar därav m. m. efter hänsynstagande till följande förhållanden:

a) i kostnaderna under I. ingår vissa installationskostnader (löner),

b) i 1. ingår endast nyinvesteringar; till detta kommer de maskindelar etc, som användes till underhåll,

e) i 1. ingår endast maskiner, transportmedel o. d.; till detta kommer den ut- rustning som ingår i byggnader, såsbom spisar, kylskåp, hissar, inredning m. m. 3. Därest hänsyn tas till under 2. angivna förhållanden kan de totala försäljning- arna av maskiner, transportmedel m. m. uppskattas till totalt 4400 milj. kronor med följande fördelning.

Till enskilda '3 500 milj. kronor » kommuner 300 » >> » statliga ändamål (dock ej krigsmateriel) 600 » »

Försäljningarna av maskiner, transportmedel m. m. kan med hänsyn till en viss osäkerhet 'i beräkningarna i avrundat tal beräknas uppgå till om- kring 4 000 milj. kronor. Vid en skattesats av en procent innebär detta en sklatte'intäkt på 40 milj. kronor.

Varusk-att förutsättes vidare skola uttagas för material av olika slag, in- gående i byggnader och andra anläggningsarbeten. Värdet av dylikt mate- rial k-an emellertid endast med stor osäkerhet beräknas. Gjorda undersök- ningar syns tyda på, att detta värde uppgår till mellan 3 000 och 4 000 milj. kronor. En skattesats av en procent tillämpad å detta värde kan således uppskattningsvis sägas ge en statsintäkt av minst 30 milj. kronor. Vid en partihandelsskatt torde skatteintäkten böna beräknas till ett något lägre belopp, eller minst 25 milj. kronor.

Samman-fattningsvis kan en varuskatt vid en skattesats av en procent grovt räknat antagas ge en 'skatteintäkt vid en detaljhandelsskatt av om- kring (190+10+40+30 :) 270 milj. kronor och vid en partihandelsskatt av omkring (135+10+40+25 :) 210 milj. kronor för budgetår räknat..

FEMTE KAPITLET

KONTROLLORGANISATION OCH KONTROLL- KOSTNADER

I. Nuvarande förhållanden

Kontrollstyrelsen är f. n. kontroll- och uppbördsmyndighet beträffande flertalet indirekta skatter, som skall erläggas för inom riket producerade varor och nyttigheter. Styrelsens nuvarande organisation på detta område. som är uppdelad på en central och en lokal förvaltning (fyra distrikt) , ut- göres av omkring 70 tjänstemän :i den centrala och ungefär lika många i den lokala förvaltningen. Tillhopa således ca 140 tjänstemän.

De nu gällande indirekta skatterna regleras genom särskilda förordningar, om vilka uppgifter tidigare lämnats. Skatteförfattniungarna är samtliga upp- byggda efter i stort sett samma grunder. Skyldigheten att redovisa skatt, som åvilar tililverkare eller säljare av sk-attelbelag-da varor och nyttigheter, f-u'llgöres på så sätt, att den skattskyldige avger deklaration angående sin utlämning eller försäljning av skattepliktiga varor. Deklarationer avges i allmänhet månadsvis. Tiden för inlsändandet till kontrollstyrelsen av sådan deklaration är avpassad så att den tid, som förflyter mellan varans utläm- ning e'll-er försäljning och deklarationens avgivande, svarar mot den genom- snittliga kredittid, som de skattskyldiga i allmänhet medger sina köpare. Då skattskyldig skall erlägga enligt deklaration upplupen skatt samtidigt med in-sändanldet av deklarationen, blir han sålunda normalt i tillfälle att ful-l- göra skattehetalningen utan att anlita i sitt företag arbetande rörelsekapital.

Till grund för de uppgifter, som skall lämnas i deklaration, skall ligga ve- derlbörlig hand-elsbokföring och/eller av kontrollstyrelsen jämlikt skatte- författningarna föreskriven bokföring.

Till kontrollstyrelsen inkomna deklarationer och andra kontrollhand- lingar blir föremål för formell och siffermässig granskning, varefter debi- tering av skatt verkställes. Skull-e därvid felaktigheter upptäckas, under- rättas skattskyldig härom genom delliterings- eller krediteringsbesked. Granskning av deklarationer m. 111. mot de skattskyldigas bokföring sker vid inspektioner, som förrättas av tjänstemän vid styrelsens lokala skatte- kontroll. Dylika inspektioner verkställes i allmänhet minst en gång årligen hos varje skattskyldig och omfattar inte blott siffermässig avstämning av deklarationsuppgifterna mot befintlig bokföring utan även överslagsberäk-

ning av omsättningen och produktionen av skattepliktiga varor under tiden efter föregående inspektion, därvid vad angår beräkningen av produktionen denna ställs i relation till förbrukning-en av råvaror och förnödenheter under samma tid. Vidare söker kontrolltjänstemannen medelst genomgång av prislistor eller andra uppställninga-r över produk'tionsprogrammet och fysisk undersökning av lagerhållningen av färdigvaror i görligaste mån övertyga sig om, att skatt redovisas för alla varor, som är skattepliktiga. Skulle vid inspektion visa sig, att tillverkaren underlåtit att i sina deklarationer för beskattning upptaga viss del av sin skattepliktiga tillverkning, har tjäns- temannen att upprätta förslag till efterdebitering å särskild blankett, av vilket förslag bl. a. framgår det skattebelopp, som anses skola påföras tillverkaren utöver tidigare deklarerad skatt, ävensom grunderna för denna efterdebitering. Detta förslag delges den skattskyldige, vilken —— om han anser att den föreslagna efterdebiteringen är oriktig äger att inom viss tid inkomma till kontrollstyrelsen med skriftlig förklaring. Har sådan för- klaring inte inkommit inom angiven tid, debiteras den skattskyldige av sty— relsen i sänskild skrivelse. Styrelsen, som inte är bunden av tjänste- mannens förslag till efter-debitering, avgör ärendet på grundval av den framlagd-a utredningen. Skulle felaktighet bero enbart på felräkning eller liknande, lämnas rapport härom å s. k. granskningsbesked debiterings- eller krediteringsbesked varefter rättelse vidtages. Dessa besked god- kännes regelmässigt av den skattskyldige genom påteckning å beskedet.

Över varje förrättad inspektion har kontrolltjänsteman att upprätta rap- port med noggrann utredning rörande påträffade felaktigheter i skatteredo- visningen. Skulle inom kontrollstyrelsen tveksamhet råda om riktigheten av föreslagna debiteringar eller kredriteringar, verkställes ytterligare ut- redning genom remiss till inspektionsförrättaren eller till den skattskyldige.

Därest skattskyldig inte åtnöjers med kontrollstyrelsens beslut, äger han däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Dylika besvär skall ha inkommit in- om en månad efter den dag, vederbörande erhållit del av beslutet, och prö- vas slutgiltigt av Kungl. Maj:t (i statsrådet eller regeringsrätten) . Den rätts- liga prövningen av mål rörande skyldighet att erlägga skatt till kontroll— styrelsen verkställes i administrativ ordning och kan ej bli föremål för all- män domstols prövning.

Vad härefter angår behandlingen av ärenden. där tvist kan uppkomma mellan kontrollstyrelsen och skattskyldig angående storleken av skattebe- lopp, som utöver i deklaration redovisade belopp bör erläggas, må under hänvisning till det nu anförda erinras om, att dylika skattebelopp vanligen skall gäldas omedelbart. Fall kan givetvis förekomma, där beslut om efter- debitering och krav på betalning uppskj'utes. Detta är förhållandet, när oklarhet föreligger om storleken av det belopp, som skall efterdebiteras och tillika de felaktiga deklarationsuppgifterna tillkommit under sådana för- hållanden, att grov oaktsamhet eller uppsåt att undandraga sig ska-tt kan

antagas ha varit för handen hos den skattskyldige. Styrelsen brukar i dylika fall anhålla om polisundersökning samt hemställa, att den felande ställs under åtal med yrkande om ansvar enligt gällande skattestrafflag (SFS 1943z313). En polisundersökning kan understundom leda till höjning av det till efterdebitering föreslagna beloppet. Att efterdebitering och därmed krav på skatt i sådana fall verkställes med någon fördröjning innebär emel- lertid inte, att kontrollstyrelsen är skyldig att vid debitering rätta sig efter vad allmän domstol i brottmålsprocess kan komma att anse såsom undan— draget skattebelopp. Eftersom straffet i dylika processer vanlige-n utgör bö- ter till ett vi-sst högsta belopp, är det av allmän domstol såsom undandraget ansedda skattebeloppct endast den bas, på vilken böterna beräknas. Rege— ringsrätten har också i ett fall fastställt kontrollstyrelsens efterdebitering av visst belopp, ehuru högsta domstolen tidigare fastställt bötesstraff på basis av ett lägre skattebelopp.

Kontrollstyrelsen brukar således omedelbart låta påsföra och uttaga enligt inkomna granskningshandlingar inte deklarerade skattebelopp och, om nå- gon fördröjning förekommer, vidtaga åtgärder oberoende av allmänna dom— stolars ställningstagande. Det har hittills ytterligt sällan förekommit, att tvist uppstått angående storleken av inte deklarerade skattebelopp. I de fall, där regeringsrätten bifallit besvär över styrelsens debitering av skatt, har styrelsen givetvis haft att återbetala erlagd ska-tt.

I fråga om tvångsmedel mot skattskyldiga samt straff för brott och förseel- ser mot skatteförfattningarna gäller i stort sett enahanda bestämmelser en— ligt de olika skatteförfattningarna. Såsom i det föregående anförts äger kon- trollstyrelsen att avgöra ärenden och mål allenast i administrativ ordning. Uppstår fråga om att utkräva ansvar mot skattskyldig för underlåtenhet att iakttaga i författningarna eller med stöd av desamma av kontrollstyrelsen meddelade föreskrifter eller för förseelse eller brott mot andra gällande be- stämmelser, har kontrollstyrelsen att till allmän åklagare anmäla sådant för- hållande till åtal. I fråga om vite gäller på motsvarande sätt att kontrollsty- relsen visserligen äger meddela vitesföreläggande men att vitet utdömes av allmän domstol. Skattskyldig kan inte ställas till ansvar för underlåtenhet att erlägga upplupen skatt. Kontrollstyrelsen har därvid endast möjlighet att tillämpa i skatteförfattningarna angivna tvångsmedel, dock ej vite.

Tvångs-medlen är följande.

1. Vile. Vitesföreläggande, som inte må avse erläggande av skatt, kommer hu— vudsakligen till användning exempelvis då skattskyldig underlåter att insända deklarationer eller andra kontrollhandlingar. I föreläggandet angives, att skatt- skyldig inom bestämd tid har att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Har denna skyl- dighet inte fullgjorts inom föreskriven tid, anmäler kontrollstyrelsen detta till allmän åklagare för begäran om det utsatta vitesbeloppets utdömande av allmän domstol.

2. Förbud. Underlåter skattskyldig att avgiva föreskriven deklaration må kon- trollstyrelsen, om särskilda skäl därtill är, meddela den skattskyldige förbud tills

# 5 1 r 1 I

vidare, till dess deklaration avgivits, att förfoga över skattepliktig vara, Sådant förbud kan även meddelas, om skatt inte erlägges inom föreskriven tid eller på- fordrad säkerhet för skattens behöriga erläggande inte ställs.

3. Utmälning och avgift. Därest skattskyldig underlåter att inom föreskriven tid erlägga upplupen skatt, kan kontrollstyrelsen —— utan föregående behandling av ärendet vid allmän domstol hos vederbörande indrivningsmyndighet be- gära uttagande genom utmätning av oguldet skattebelopp. Den skattskyldige åligger (SFS 1942:531) att vid indrivningen erlägga avgift, beräknad, när det oguldna beloppet ej överstiger 5000 kronor, efter sex öre för varje full krona därav samt eljest efter sex procent om året å beloppet från den dag, då det- samma senast skulle ha erlagts, till dess betalning sker. I sistnämnda fall må avgift dock ej erläggas med mindre belopp än 300 kronor. Därest styrelsen inte påkallat indrivning av oguldet skattebelopp, må styrelsen förordna, att avgift som nyss sagts skall erläggas vid inbetalningen. Ifrågavarande avgift, som har karaktär av stämmoböter, kan genom beräknad preventiv verkan även sägas vara ett tvångsmedel.

Beträffande ansvar för brott och förseelser gäller i huvudsak följande.

Såsom brott betraktas i nu förevarande hänseenden endast fall, där någon i ' deklaration till kontrollstyrelsen lämnat oriktiga uppgifter. I samtliga skatteför- fattningar finns erinran om, att ansvar för dylika brott skall utdömas enligt skattestrafflagen. I denna lag stadgas bl. a., att den, som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse, eller, där omständigheterna är syn- nerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Böterna skall bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits, eller, om uppgiften följts, skulle ha undandragits, dock minst 100 kronor. Om nå- gon av grov oaktsamhet begår dylik gärning, straffes han för vårdslös deklaration med böter, eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, med, fängelse i högst sex månader. Böterna skall bestämmas till högst hälften av de för upp— såtligt brott stadgade, men likväl ej lägre än 50 kronor. Vidare kan den, som en- ligt skattestrafflagen förskyllt fängelse eller straffarbete, efter omständigheterna dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde ha undandragits. Den som frivilligt rättar oriktig uppgift är dock enligt särskilt stadgande fri från straff. Böter och straffskatt tillfaller kronan.

Den som bedriver skattepliktig rörelse utan iakttagande av stipulerad anmäl- ningsskyldighet straffes med dagsböter, ej under tjugu. Har skattskyldig inte , fullgjort i särskild ordning föreskriven bokföringsskyldighet eller inte insänt ] deklarationer m. m. till styrelsen i föreskriven ordning eller eljest inte lämnat , av styrelsen begärda uppgifter, kan åtal anhängiggöras allenast efter anmälan av * kontrollstyrelsen, därvid bötesstraff å högst 300 kronor kan utdömas. Den som [ överträder av styrelsen meddelat förbud straffes med dagsböter, ej under fyrtio, eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, med fängelse .i högst sex månader.

Kontrollstyrelsens central-a skattekontroll ombesörjes av en särskild byrå för sk-atteärenden (tredje byrån). Denna byrå lyder under en byråchef med två byrådirektörer såsom biträden. Byrån är i övrigt uppdelad på olika av- delningar allt efter arten av de skatter kontrollen avser. Avdelningarna är följande, nämligen

allmän-na avdelningen, avdelningen för maltdrycksskatt, läskedryck'sskatt, fettvaruaccis och pälsvaruskatt samt kemisk—tekniska preparat, avdelningen för varuskatt å sötvalror

>> » försäljningsskatt, » » elskatt, » » brännoljeskatt,

» » utskänkningsskatt samt » » omsättningsskatt å motorfordon.

Avdelningarna står under ledning av en förste byråsekreterare eller förs- te byråinspektör samt omfattar i övrigt en eller flera byråinspektörer, ama- nu'enser eller assistenter samt biträdespersonal. Skattebyråns nuvarande personalstynka uppgår till 73 personer, varav 26 lönegradsplacerade i 15:e och högre lönegrader. 3

Den lokala skattekontrollen ombesörjes av fyra distriktskontor (helägd na i Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall) under ledning av en di-W striktsöv—erkontrollör i varje distrikt med biträde av överkontrollörer, kon- trollörer och assistenter samt skriv— och kontorspersonal. Antalet anställda utgör f. n. 71 personer, varav 57 lönegradsplacera'de i 15:e och högre löne- gra'der. .

Vid kontroll av utskänkningsskatten hiträdes distriktskontoren av Nya Systemaktiebolagets distriktschefer mot särskild till bolaget utbetalad er— sättning.

Kostnaderna för kontrollstyrelsens centrala och lokala skattekontroll (inkl. omkostnader) kan för budgetåret 1955/56 sammanlagt beräknas upp-' gå till 2, 3 milj. kronor. *

För handläggning av taxeringsärenden avseende de direkta skatterna fungerar f. n. följande taxeringsongan och andra myndigheter.

Varje län indelas för den årliga taxeringens verkställande av länsstyrelsen i? taxeringsdistrikt (lokala och särskilda). I varje lokalt taxeringsdistrikt finns en lokal taxeringsnämnd och inom varje särskilt taxeringsdistrikt finns enligt läns— styrelsens bestämmande en eller flera särskilda taxeringsnämnder. Varje län utgör ett prövningsdistrikt med en länsprövningsnämnd. Denna nämnd tjänar både såsom besvärsinstans och såsom beskattningsnämnd över taxeringsnämnderna; Vid sidan av de länsvis fungerande prövningsnämnderna finns en för hela riket gemensam prövningsnämnd, den mellankommunala prövningsnämnden. .

Ledningen av taxeringsarbetet inom varje län ankommer på länsstyrelsen. I så-— dant hänseende har länsstyrelsen att verkställa indelning i taxeringsdistrikt samti förordna ordförande och en ledamot i varje taxeringsnämnd m. m. Länsstyrelsen skall vidare vaka över att taxeringsarbetet ordnas och bedrives ändamålsenligt. Den ene av länsstyrelsens två avdelningschefer, landskamreraren, är självskriven ordförande i länets prövningsnämnd och tillika chef för landskontoret, inom vil- ket skatte- och taxeringsfrågor avseende de direkta skatterna handlägges å en särskild sektion, taxeringssektionen, med en sektionschef, benämnd taxerings— intendent.

Något organ för central ledning av taxeringsverksamheten avseende direkta : skatter, finns inte inrättat. Fr. o. m. den 1 juli 1951 har dock en för hela riket , gemensam nämnd, riksskattenämnden, funnits med uppgift att genom rådgivande , och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av taxe- ringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt taxeringsförordningen föreskriver. Dessutom har nämnden att meddela för- handsbesked i taxeringsfrågor, fastställa för taxeringsväsendet erforderliga blan- ketter, handlägga åtskilliga dispensfrågor och ärenden rörande dubbelbeskatt- ningar m. m. Nämnden består av ordförande och ytterligare sex ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t. För nämndens verksamhet finns inrättat ett kansli.

För överklagande av prövningsnämnds beslut rörande taxering fungerar kam— marrätten såsom besvärsinstans. Över kammarrättens utslag i mål rörande taxe- ring för inkomst eller förmögenhet må besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Sådana besvär avgöres i regeringsrätten.

Genom beslut av 1956 års riksdag har vissa ändringar vidtagits i taxe- ringsorganisationen i syfte att erhålla en effektivare taxering. Den nya organisationen skall genomföras successivt med början taxeringsåret 1958. Ändringarna innebär i huvudsak följande.

I varje stad med egen uppbördsförvaltning och i varje fögderi skall finnas en eller flera särskilda taxeringsnämnder med uppgift att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare och andra skattskyldiga, beträffande vilka en mer ingående de- klarationsgranskning är påkallad. I dessa nämnder, där ordföranden utses av länsstyrelsen och övriga ledamöter väljs av kommunala organ, skall i gransknings- . arbetet biträde åtnjutas av heltidsanställd tjänsteman, benämnd taxeringsassi- stent. Taxeringsassistenterna placeras hos de lokala skattemyndigheterna, under vilka de administrativt sorterar. Övriga taxeringsnämnder skall ha samma orga- nisation och arbetsformer som hittills.

För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete genom— föres förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektioner, främst bland revi- sionspersonalcn.

Prövningsnämnderna blir i den nya organisationen enbart besvärsinstanser. En indirekt förstärkning av taxeringssektionerna vidtages genom att särskilda prövningsnämndskanslier inrättas inom länsstyrelserna.

Vidare kommer riksskattenämndens kansli att utbyggas med en byrå för taxe- ringskontroll.

II. Allmänna riktlinjer för kontrollens anordnande

Kontrollor-ganisati—onen vid en allmän varuskatt, antingen denna läggs i detalj— ell-er partihan-delsled—et, bör vara så utformad, att garantier erhålles för att alla skattskyldiga "fullgör föreskriven uppgiw'fts- och deklarationsskyl- dighet och att lämnade uppgifter och deklarationer är riktiga och fullstän- diga ävensom att de skattskyldiga i rätt tid erlägger upplupen skatt. För att dessa syftemäl skall kunna uppnås erfordras en fortlöpande kontroll över att deklarationer avlämnas och skatt inbetalas å därför bestämda tider samt en noggrann granskning av inkomna deklarationer. Om den här antydda

i s ! i !

188 kontrollen skall kunna effektivt fungera syns en fullständig registrering av de skattskyldiga vara nödvändig. *

I det följande behandlar kommittén till en början frågan om de admi- nistrativa organ, som lämpligen bör handhava skattekontroll och skatte- uppbörd, dvs. frågan om beskattnings- resp. uppbörd-smyndighet. Därefter lämn-ar kommittén några synpunkter på vissa med kontrollen sammanhäng— ande frågor, nämligen beträffande förfaringssätt vid registrering av de skatt— skyldiga samt rörande deklarations- och kontrollförfarandet.

Utformningen av en kontrollorganisation är till viss del beroende på det led i produqk-tion-s- och distributionsprocessen, i vilket en generell indirekt skatt läggs. Vid en skatt i detaljhandeln måste med hänsyn till det stora antalet skattskyldiga —— omkring 200 000 —— organisationen bli av större omfattning än vid en skatt i partihandelsledet, som beräknas avse endast ca 60 000 skattskyldiga.

Med avseende på kontrollen av en allmän varuskatt vill kommittén fram- liå'lla, att erfarenheter från andra länder pekar på att denna skatteform inte bjuder på större svårigheter än andra skatteformer.

Kommittén vill redan här understryka nödvändigheten av att kontrollen görs så effektiv som möjligt är. En bristande kontroll kan nämligen innebära ett incitament till skattesvek. Härtill kommer förutom de rent rättsliga och fiskaliska synpunkterna på ett dylikt förfarande _— _att sådana skatt- skyldiga, som kan undandraga sig skattskyldighet, erhåller ett bättre kon- kurrensläge i förhållande till de lojala skattebetalarna. Den snedvridning i konkurrensen, som härigenom uppstår, kan leda till en svårartad irritation inom näringslivet mot skatten som sådan.

Beskattnings- och uppbördsmyndighet

Detaljhandelsskatt. Antalet skattskyldiga vid 1940 års allmänna omsätt- ningsskatt uppgick, som förut nämnts, år 1946 till ca 160 000. Vid ett ge— nomförande i detaljhandelsledet av en generell beskattning, som också om- fattar andra varor än butikshandelsvaror ävensom samtliga livsmedel, kan man räkna med att antalet skattskyldiga kommer att stiga till ca 200 000.

Som lämplig utgångspunkt vid bedömandet av kontrollorganisationens ut- formning vid genomförandet av en skatt i detaljhandeln kan man välja för- hållandena under 1940 års omsättningsskatts tillämpning. Såsom tidigare nämnts verkställdes taxering till allmän omsättningsskatt till en början av ft-axeningsnämn—d och prövningsnämnd. Efter författningsändring år 1943 överflyttades emellertid taxeringen från dessa besk-attningsnämnde'r till länsstyrelserna. En för hela riket gemensam nämnd, den centrala omsätt- ningsskattenämnden, hade till-l uppgift att efter hemställan meddela bin—

l l [ l » l l | l

dande förklaring i vissa skattefrågor samt att verka för en samordning av omsättningsskattekontrollen m. m. Nämnden utsågs av Kungl. Maj:t och bestod av ordförande och fyra ledamöter.

Kontrollstyrelsen är nu beskattnings- och uppbördsmyndighet för den alldeles övervägande delen av våra indirekta skatter. En utbyggnad av kon- trollstyrelsen i syfte att därigenom erhålla en central dylik myndighet av- seende en varuskatt i detaljhandelsledet kunde måhända med hänsyn härtill anses vara en naturlig utveckling av nu gällande ordning. Härigenom skulle även kontrollen av de indirekta skatterna väsentligen komma att handhavas av en och samma myndighet. En skatt i detaljhandeln kommer emellertid att omsluta praktiskt taget hela näringslivet med ett stort antal skattskyl— diga, varför det kan göras gällande att man, i stället för att arbeta med en central beskattnings- och uppbördsmyndighet, bör söka anknyta kontrollen till den förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta skatterna. Man erhåller således två huvudalternativ för kontrollorganisationens utform- ning vid en skatt i detaljhandeln, nämligen å ena sidan en central beskatt- nings— och uppbördsmyndighet med en lokal förvaltning och å den andra en anknytning till taxeringsorganisationen för de direkta skatterna. I sist— nämnda fall kan diskuteras om man i likhet med vad gällde under 1940 års omsättningsskatts första tid —— skall förlägga taxeringen till en detalj- handelsskatt hos bes'kattningsnämnderna eller om man skall skapa en direkt till läns-styrelserna fogad varuskatteavdelning.

Det förstnämnda av de behandlade alternativen skulle sålunda innebära, att man även för en detaljhandelsskatt erhåller en central beskattnings- ooh uppbördsmyndigh—et. Denna skulle då lämpligen kunna utgöras av kon- trollstyrelsen. Den under styrelsen lydande lokala kontrollen fick emeller— tid i så fall betydligt utbyggas. Det som talar för en dylik anordning är givetvis, att man härigenom säkrast möjliggör en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. En central myndighet torde även ha möjlighet att lättare och snabbare kunna företaga erforderliga omdispositioner av kon- trollpersonalen med hänsyn till arbetets omfattning, än om ledningen av kontrollarbetet skulle uppdelas på länsstyrelserna.

Därest kontrollstyrelsen skall fungera såsom central beskattnings- och uppbördsmyndighet vid en varuskatt lagd i detaljhandeln bör den vid sin sida ha en rådgivande nämnd, utsedd av Kungl. Maj:t och med uppgift att till styrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angående varuskatt. Innan kontrollstyrelsen fattar beslut i dylika. ärenden av principiell vikt eller eljest av större betydelse, bör nämnd-en höras av styrelsen. En dylik nämnd syns böra bestå av sju "ledamöter, av vilka en skall förordnas till ordförande och en till vice ordförande. Ordföranden, vice ordföranden och två övriga ledamöter bör vara lagfarna eller ha erfarenhet av administrativ verksamhet. Tre av ledamöterna bör utses så, att kännedom om förhållan- dena inom näringslivet kommer att förefinnas inom nämnden. I övrigt torde

!.

överlämnas åt Kungl. Maj:t att lämna de föreskrifter, som kan finnas er— forderliga för nämndens verksamhet. . '

För det andra h*uvu-dalternativet eller en anknytning av varuskattekon- trollen till den förefintliga taxeringsorganisationen för de direkta skatterna talar främst, att man härigenom skulle kunna dra nytta av denna organisa- tions kännedom om de lokala förhållandena samtidigt som man skapade en grundval för ett intimt samarbete mellan kontrollen av direkta och indirekta skatter. Härigenom skulle man vidare erhålla en samordning av kontrollen.

Vad härvid först angår frågan, om beskattningsnämnderna bör handhava den allmänna kontrollen även av en varuskatt, torde hänsynen till erfa- renheterna från 1940 års omsättningsskatt och till önskvärdheten att inte ytterligare öka dessa nämnders nuvarande arbets-börda tala mot en dylik anordning. Även med den ändring i taxeringsförfarandet, som genomförts och som överfört taxeringen av företagare t-ill särskilda nämnder, torde arbetsuppgifterna m-ed den direkta beskattningen vara mycket omfattande. Den löpande kontrollen torde inte heller utan svårighet kunna handhavas av t-axeringsnämnderna. Ett ytterligare skäl att inte använda beskattnings- nämnderna som kontroller-ande organ är, att de beslut, som dessa nämnder träffar rörande självdeklaration till inkomst- och förmögenhetsskatt, delvis är av annan karaktär än de avgöranden, som erfordras vid en varuskatt. En effektiv kontroll av detta slag fordrar i högre grad än den vanliga taxerings- kontrollen en undersökning av den enskilda rörelsens förhållanden på plat- sen för rörelsens bedrivande. Härför krävs större tillgång till särskilt ut- bildad, bokförings- och branschkunnig personal, vilken inte utan betydande kostnader skulle kunna ställas till varje beskattningsnämnds förfogande. I fråga om taxering av jordbrukarnas naturaförmåner har kommittén dock ansett lämpligt inkoppla beskattning-snäm'ndern-a (jfr s. 109).

Man k-an emellertid undvika denna dyrbara organisation genom att söka få en direkt anknytning av varuska-ttekontrollen till länsstyrelserna. Denna kontroll skulle utövas av en till länsstyrelsernas taxeringssektion anknuten avdelning, förslagsvis benämnd »varuskattebyrå», vilkens verksamhet skulle ledas av en särskild föreståndare. Organisatoriskt skulle skattebyrån stå under vederbörande taxeringsintendents ledning. Med en dylik anknytning torde det Önskvärda och erforderliga samarbetet med kontrollen över de di- rekta skatterna kunna underlätta-s samtidigt som kontroll—förfarandet kan samordnas genom taxeringsintendentens medverkan. Beslut i varuskatte- ärende skulle självständigt 'k'unn-a fattas av skattebyrån, varvid länsstyrel- sen som sådan kun-de fungera som närmaste besvärsinstans över skatte- byrån. Mot en anordning med en självständig skattebyrå kan emellertid in- vändas, att föreståndaren för denna byrå på eget ansvar skulle träff-a avgö- randen i de många gånger svårbedömda frågor, som kan uppkomma i varuskatteärenden. Såsom alternativ till en skattebyrå kan 'i syfte att und- vika denna invändning ifrågakomma en ordning innebärande, att besluten

fattas av länsstyrelsen såsom beskattningsmyndighet s-amt att länsstyrelsen tillerkännes rätt att efter besvär såsom första instans ompröva sina beslut.

Oaktat det skatteunderlag, som skall framräknas vid en varuskatt, inte är detsamma som vid inkomst- och förmögenhets'beskattning, kan de upp- lysningar, som länsstyrelsernas skatteavdelningar kan ge beträffande rö- relsernas art och omfattning och de skattskyldigas :inkomst'förlhållanden i vissa lägen vara av betydelse för bedömningen av pålitligheten av de upp- gifter, som inkommer tilll va'ruslcattekon-troll-en. Å andra sidan är det av minst lika stor betydelse för kontrollen över de direkta skatterna att få del av vad kontrollen över varuskatten ger vid handen. Då såsom nämnts kon- trollen över uppgifter rörande försäljningen—s omfattning i betydande ut- sträckning får bygga på en genomgång av den skattskyldiges räkenskaper och då det även vid kontrollen över den direkta skatten i inte ringa grad måste företagas bokföringsgranskning 'hos de skattskyldiga, kan ett utbyte av upplysningar och erfarenheter vara av värde.

av ett för riket gemensamt organ, vars huvuduppgift bör vara att verka för en riktig och enhetlig tillämpning av en varuskatt. Detta organ, i vilket nä- ringslivet, speciellt handeln, bör vara representerat, kan lämpligen organi- seras som en nämnd med liknande uppgifter som dem, vilka tillkom den centrala omsättningsskattenämnden. Nämndens huvudsakliga uppgifter skulle bestå i att till vederbörande länsstyrelse avge förslag och yttranden ! i ärenden angående varuskatt samt att svara för viss samordning av varu- skattekontrollen. Genom rådgivande och vägledande verksamhet skulle i nämnden kunna främja en likformig behandling av ärenden i varuskatte- | | l l ! i Även om länsstyrelserna utökas med en varuskattebyrå föreligger behov | | I

mål. Nämnden torde få möjlighet att på begäran lämna förhandsbesked i varuskatteärenden. Den verksamhet, som denna vid sidan av länsstyrelserna ställda nämnd * skulle ha att utöva, kommer sålunda att i viss mån likna den, som riks- , skattenämnden bedriver beträffande taxeringsfrågor rörande de direkta ; skatterna. De riktlinjer, so-m gäller för riksskattenämn—dens verksamhet, tor- de i tillämpliga delar kunna gälla för den här ifrågasatta nämnden för varu— skatteärenden, förslagsvis kallad »varuskattenämnden». I princip torde nämndens ledamöter kunna utses efter liknande grunder, som förut för- ordats beträffande en vid kontrollstyrelsens sida stående v-aruskattenämnd.

Efter övervägande av de nu angivna båda alternativens för— och nack— delar har kommittén stannat för att förorda en anknytning av varuskatte- kontroltlen till länsstyrelserna. Önslkemålet att erhålla en likformig tillämp— ning av varuskatten torde därvid väl kunna tillgodoses genom inrättande av en särskild vafruskatbenämnd. Kommittén fäster stort avseende vid att detta alternativ syns skapa de bästa garantierna för en samordning av kon- trollen över direkta och indirekta skatter.

Partihandelsskatt. De synpunkter, som kommittén anfört beträffande en varuskatt lagd i detaljhandelsledet och som i fråga om detta skattealterna- tiv lett fram till att kommittén förordat länsstyrelserna såsom beskattnings- ooh uppbördsmyndighet, kan i viss mån sägas vara tillämpliga även beträf- fande en varuskatt lagd i partihandelsledet. Även för det fall länsstyrelserna väljs till beskattningsmyndighet vid en partihandelsskatt torde behov av ett rådgivande organ i form av en central nämnd [föreligga. Därest detta alternativ skulle anses vara att föredrag—a framför det av kommittén i det följande föreslagna med kontrollstyrelsen som central myndighet, torde den närmare utformningen .av kontrollorganisationen kunna ske efter de riktlinjer, som kommittén tidigare förordat med avseende på en skatt lag-d i detalj'handelsledet. Dock bör _— med hänsyn till de komplicerade skatte- tekniska problem, som kan uppkomma vid en varuskatt lagd i partihandels- ledet den rådgivande nämnden få utrustas med något mer vittgående befogenheter.

Det må dock framhållas, att antalet skattskyldiga kan antagas bli avse— värt mindre (ca 60 000) vid en partihandelsskatt än vid en skatt lagd i de- taljhandelsledet (ca 200000) samt att partihandelsskattens tekniska ut- formning, framför allt vad gäller spörsmål sammanhängande med beskatt- ningsvärdets bestämmande, i vissa avseenden måste 'bli mera komplicerad än en detaljhandelsskatt och kräva en centraliserad handläggning. Kom- mittén vill i detta sammanhang särskilt peka på gränsdragningen mellan parti- och detaljhandlare, vilken är av betydelse både för bedömandet av frågan om registrering och frågan om skattesats. Sistnämnda ers-aker har kommittén ansett vara så betydande, att den funnit sig böra förorda, att varuskattekontrollen vid en partihandelsskatt handhaves av en central be— skattnings- oc.'h uppbördsmyndighet. Såsom dylik myndighet har kommittén ansett sig böra föreslå kontrollstyrelsen, som genom sin verksamhet som sådan myndighet med avseende på gällande indirekta skatter samlat erfa- renheter rörande problem, som kan uppkomma vid en dylik skatteform. Kontrollstyrelsen bör i sådant fall utrustats med en efter partihandelsskat- ten avpassad lokal förvaltning, bestående av ett antal distriktskontor med lokalt anställda tjänstemän. '

Även om man vid en partihandelsskatt erhåller en central myndighet med viss lokalförvaltning förutsätter kommittén, att ett intimt samarbete kom- mer till stånd mellan denna och länsstyrelsernas taxeringsorganisation i syfte att erhålla ett fortlöpande utbyte av upplysningar och uppgifter.

Därest kontrollstyrelsen väljs till central myndighet vid en varuskatt lagd i partihandelsledet bör styrelsen [ha tillgång till en rådgivande nämnd med uppgift att till styrelsen avgiva förslag och yttranden i ärenden angå- ende varuskatt. Styrelsen bör å sin sida vara skyldig att höra denna nämnd, innan styrelsen fattar beslut i varuskatteärenden av större vikt. Vad kom— mittén tidigare anför-t beträffande en rådgivande nämnd vid kontrollsty-

relsens sida, därest styrelsen väljs till central beskattningsmyndighet vid en varuskatt lagd i detaljhandelsledet, torde i tillämpliga delar kunna gälla även för den nu ifrågasatta nämndens sammansättning och verksamhet.

Med kontrollen sammanhängande frågor

Registrering av skattskyldiga. Det är av stor vikt att en tillförlitlig regi- strering av de skattskyldiga föreligger redan vid skattens införande, oavsett om fråga är om en detaljhandels- eller en partihandelsskatt. På grund härav torde det böra ankomma på vederbörande myndighet att i god tid för- bereda de skattskyldigas registrering utan att avvakta anmälningar till re- gistrering från de skattskyldigas sida. Förberedelsearbetet för och själva registreringen kan försiggå efter följande riktlinjer.

derna samt markerar däri de personer eller företag, som kan tänkas bli skatt- skyldiga till en varuskatt, även för tillfällig verksamhet. Uppgifter för registrering kan vidare hämtas från självdeklarationer samt firma- och aktiebolagsregister ävensom från yrkesförteckningen i telefonkatalog. Det s. k. tryckande registret hos länsbyrån för folkbokföringen torde jämväl kunna tillhandahålla uppgifter om företagare. Från det tryckande registret kan avtryck göras å kort, som kan brukas som kontokort för varje skattskyldig. Samtidigt med den nu ifrågasatta genomgången kan å avtryckskort eller i taxeringslängden göras anteckning om sådana uppgifter från den senaste allmänna självdeklaration och/eller taxerings- | längd, som bör ingå i registret, t. ex. beträffande verksamhetens art, adress, års- l omsättning m. m.

i I samband med skattens införande har samtliga personer och företag, som

1 l l l l l l l Vederbörande beskattningsmyndighet genomgår mantals- och taxeringsläng-

beröres av skatten, att till myndigheten inlämna registreringsanmälan enligt sär- skilt formulär. Dessa blanketter bör jämväl innehålla anmodan att lämna sådana upplysningar, att myndigheten kan avgöra under vilka uppbördsterminer skatte- inbetalning skall fullgöras. | Sedan registreringsanmälningarna inkommit till myndigheten avprickas an- mälningarna genom dennas försorg i taxeringslängden eller å avtryckskort. Sam- ; tidigt kollationeras och kompletteras erhållna uppgifter med ledning av de i * denna längd eller å avtryckskort gjorda anteckningar. & Därest någon inte insänt registreringsanmälan inom föreskriven tid, uppmanas denne av myndigheten att insända anmälan eller förklaring, att anmälnings- l skyldighet inte föreligger. Skulle det oaktat registreringsanmälan eller nyss nämnd l förklaring inte inkomma, bör det ankomma på länsstyrelsen att vid vite före- lägga den därav berörde att inkomma med anmälan eller förklaring. Om skyldig- het att göra anmälan bestrides, bör det i tveksamma fall ankomma på myndig- hetens granskningsmän att undersöka de därav berörda personernas eller före- tagens omsättning av skattepliktiga varor.

Kompletteringar och ändringar av registret verkställes på grund av från de skattskyldiga inhämtade uppgifter, t. ex. vid nyetablering, i samband med årlig jämförelse mellan deklarationer för direkt och indirekt ska-tt samt då eljest på grund av särskild utredning anledning därtill föreligger.

Med ledning av inkomna registreringsanmälningar och eljest erhållna

uppgifter upprättas alfabetiskt register över de skattskyldiga, vilket register jämväl bör innehålla uppgifter om verksamhetens art, adress, årsomsätt- ning m. 111. Ett centralt register bör inrättas, anknutet till den centrala råd- givande nämnden vid en detaljhandelsskatt och, därest vid en partihandels- skatt kontrollstyrelsen väljs till beskattningsmyndighet, i dylikt fall till styrelsen.

Deklarationsförfarande. För att vinna största möjliga enkelhet vid upp- börden kan det, efter mönster från 1940 års omsättningsskatt, vara lämpligt att deklaration till varuskatt inlämnas och den enligt deklarationen utgå- ende skatten inbetalas å beskattningsmyn-dighetens postgirokonto samtidigt under vissa bestämda uppbördsterminer. Deklaration hör i så fall avgivas på formulär, som är sammanfogat med inbetalningskortet och kan avskiljas från detta.

I den mån deklaration vid utgången av uppbördstermin ännu inte avgi- vits a—v skattskyldig elller skatt inte erlagts futsänder kontrollmyndigheten på— minnelse till därav berörd skattskyldig. Inkomna deklarationer bör granskas så snart vs'ke kan, om så erfordras genom kontrollbesök. Om anledning till anmärkning inte förekommer eller sedan deklaration slutbehandlats samlas deklarationerna i för varje skattskyldig upplagd akt för att vara tillgänglig vid den slutliga taxeringen.

Deklarationskontroll. Genom i registret över de skattskyldiga (ev. å av- tryckskort) gjorda anteckningar om det skattskyldiga företagets omsätt- ning oc-h art, kan kontrollmyndigheten bedöma, om de ideklaration lämnade uppgifterna och skattebeloppct står i proportion till antagen skattepliktig omsättning. Då det vidare förutsättes att myndigheten vid kalenderårets (eller räkenskapsårets) slut skall verkställa en slutlig taxering till varu- skatt, kan denna slutliga taxering jämföras med den skattskyldiges för samma period avgivna självdeklaration. Härigenom torde en önskvärd sam— ordning med taxeringen av direkta skatter kunna genomföras, en sam-. ordning som kan antagas föranleda en minskad tot-al taxeringskon-troll.

Deklarationskontroll kan vid det här angivna systemet förekomma i föl- jande fall, nämligen a) i samband med granskning av inkomna deklaratio- ner, b) i samband med uraktlåten inbetalning av varuskatt, c) i samband med taxerings-revision (bokföringsgransakn'ing för den direkta skatten) samt (1) i samband med gvranskn'ingsmännens fältarbete.

Nämnda fältarbete [bör organiseras i samarbete med kontrollen över de direkta skatterna med hänsyn tagen till att en och samma skattskyldig inte bör belastas av kontrollbesök avseende den direkta eller indirekta skatten vid olika tillfällen. Vi-d kontrollbesök bör granskningsman avstämma in- sänd-a deklarationer mot den skattskyldiges bokföring samt på grundval av uppgifterna i denna och förhållandena i övrigt —— lagerhållning, produk-

tion-skapacitet, affärsläge o. d. —— söka bilda sig en allmän uppfattning om rik- tigheten av de i deklaration och bokföring lämnade uppgifterna. I fråga om skattskyldiga producenter eller partihandlare måste därjämte särskilt upp- märksammas, att inte i den skattefria försäljningen till återförsäljare felak- tigt upptagits skattepliktig försäljning till konsumenter. Vidare måste vid be- sök hos dessa skattskyldiga anteckningar göras om skattefri försäljning till sådana skattskyldiga, som granska-s särskilt ingående på grund av att anledning föreligger att misstänka skattesvek. Granskningspro'memorior bör tillställas såväl varuska—ttebyrån som taxeringskontrollen för de direkta skatterna.

Tätheten i kontroll-besöken hos envar skattskyldig får i första hand be- dömas med utgångspunkt från önskvärdheten av att kontroll-myndigheten skall kunna följa med vad som sker ute på fältet. Så länge man inte vet något om skattesatsens storlek vid en ev. varuskatt är det svårt att göra något ut- talande om besökstätheten. Allmänt sett torde kontrollbesök böra ske oftare, om skattesatsen är hög, beroende på att |frestelserna till ska-ttesvek i sådant fall kan vara större, samt att besök kan ske med längre mellanrum, om skattesatsen hålls låg. Den organisation, som kommittén i det följande räk— nat med för »de-taljh-andelsskattens del, innebär att varje skattskyldig skulle kunna besökas vartannat år. Sedan tillräckliga enfarenheter vunnits torde det _ under förutsättning av att skattesatsen inte hålls alltför hög vid en detaljhandelsskatt kunna räcka med ett kontrollbesök hos varje skattskyldig ungefär vart tredje eller vart fjärde år. Vad gäller en skatt i partihandels- ledet kan erinras om, att denna skatteform kommer att arbeta med en högre skattesats än den vid en detaljhandelsskatt förekommande, Vilket leder till att det per redovisningsperiodhos varje skattskyldig förefintliga redovisningspliktiga skattebeloppet kan komma att uppgå till en relativt sett avsevärd summa. Med hänsyn härtill och till att frågor angående skat- tens beräkning kan bli mera komplicerade att avgöra, torde årliga kontroll— besök hos varje skattskyldig te sig nödvändiga vid en skatt lagd i partihan- delsledet. Från dessa utgångspunkter har kommittén i det följande beräk- nat erforderligt personalbehov.

Med de härefter gjorda uttalandena angående personalbehov m. m. avser kommittén endast att skissera en organisation för att ge en uppfattning om de ungefärlig-a kostnaderna för en kontrollapparat vid detalj- resp. par- tihandelsskattealternativets genomförande. Skall något av nämnda alter- nativ tillämpas, bör i samband med en skatts införande en särskild under- sökning göras. Härvid bör hänsyn bl. a. tas till kontorsteknikens utveckling och till de möjligheter, som kan föreligga att utnyttja postverketls tjänster för att uppnå ett rationellt fungerande registreri-ngs- och uppbö'rds-förfa- rande.

III. Besvärsförfarandet

Till en början må här erinras om att i anledning av vid 1951 års riksdag 3 väckta motioner (1:215 och 11:279) riksdagen i skrivelse den 23 maj 1951, nr 287 —— under åberopande av vad bevillningsutskottet anfört i sitt av riks- dagen godkända utlåtande nr 54 begärt utredning rörande regler om ett opartiskt förfarande för avgörande av tvister i varuskattemål m. m. I anled- ning härav har Kungl. Maj:t den 1 juni 1951 uppdragit åt särskilda sakkun- nig-a, besvärssakkunniga, att "verkställa 'den av riksdagen begärda utred- ningen.1 Kommittén för indirekta skatter torde på grund härav kunna in- skränka sig till att ange Vissa synpunkter på besvärsförfarande-t.

Därest kontrollstyrelsen blir den centrala 'beskattningsmyndigheten kom- mer besvär över styrelsens beslut enligt nu gällande ordning att ske hos Kungl. Maj:t (i statsrådet eller regeringsrätten). Enligt vad kommittén er-W farit har de besvärssakkunniga varit inne på tanken, att mellan kontroll—Ä styrelsen och Kungl. Maj:t inskjuta något annat statligt organ såsom mel—1 laninstans. I avvaktan på de sakkunnigas närmare förslag i denna del villt kommittén för egen räkning endas-t framhålla, att kommittén föreslagit en lokal skattekontroll, som kan fungera såsom första instans i varuskatte— mål. Huruvida en sådan ordning kan väntas minska behovet av en mellan-; instans, vill kommittén inte ta ställning till. Då den vid styrelsens sida stå-1 ende varuskattenämnden enbart kommer att vara rådgivande, erfordras ej! några bestämmelser rörande besvär över denna nämnds beslut.

Vid en skattekontroll förlagd till länsstyrelserna bör i anslutning till vad nu gäller för inkomsttaxeringen besvär över länsstyrelsens beslut få anfö- ras hos kammarrätten av den skattskyldige. Besvär över kammarrättenst beslut torde få ske hos regeringsrätten. Rörande [detta lbesvärslförfa=rande vill kommittén påpeka önskvärdheten av att besvär :i varuskattemål 'i sistnämn- d-a båda instanser behandlas med förtursrätt. Näringslivet har nämligen ett berättigat intresse av att dylika mål avgöres så snabbt som möjligt.

Därest varuskattenämnden såsom kommittén föreslår medges rätt medde-j la beslut i frågor rörande förhandsbesked bör, i likhet med vad nu gäller! för förhandsbesked i taxeringsfrågor, besvär häröver kunna anföras av sö- kanden och vederbörande land'skamrer eller taxeringsintendent. I taxerings- frågor förs dylika besvär hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det kan ifrå- gasättas, om inte besvär rörande förhandsbesked i varuskatt-eärenden skul-

! l ? le kunna föras hos kammarrätten. ; l

1 De sakkunniga beräknar bli färdiga med sitt uppdrag under är 1957.

IV. Personalbehov och beräknade kostnader för kontrollorganisation

Som redan nämnts har kommittén ansett att en särskild undersökning bör göras avseende organisationsplan och kontro-llapparat. Den beräkning av personalbehov och kostnader, som kommittén angiver i det följande, är följaktligen endast ungefärlig och syftar närmast till att ge en uppfattning iom storleken av den heskattnings- och uppbördsmyn-dighet, som kan er- | fordras vid en detaljhandelsskatt resp. en partihandelsskatt. Den organisa- ltion, som kan komma att byggas upp för kontrollen av en allmän indirekt ; skatt, bör kunna förändras beroende på de erfarenheter, som tillämpningen ' av den nya skatteformen ger. Efter hand som skatten blir inarbetad och ibeskattningsmyndigheten erhåller överblick över antalet skattskyldiga kan ;kontrollbehovet komma att minska, vilket i sin tur kan leda till en viss inedskärning av kontrollapparaten. Vad nu sagts har kanske sin främsta ; betydelse för en skatt lagd i partihandelsledet, men även för en detaljhan- 1delsskatt torde erfarenheterna från den allmänna omsättningsskattens tid ;ge vid handen, att behovet av kontroll inte gör sig gällande med samma , styrka i den mån näringslivet får praktiska erfarenheter av en allmän va- 3 rusk-atts tillämpning. * Detaljhandelsskatt. Vad gäller personalbehovet vid en skatt i detaljhan- dells'ledet må erinras om, att vid slutet av den allmänna omsättningsskattens , tid fanns 101 kontrollanter fördelade på de olika länsstyrelserna samt en ' föreståndare vid 17 av länsstyrelserna jämte erforderlig skriv— och biträdes- * personal. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att denna kontrollorgani- l sation inte kunde anses ha blivit fullt utbyggd vid denna tid. Man får så- 3 ledes räkna med att vid införandet av en varuskatt i detaljhandeln erhålla en betydande utökning av antalet granskningsmän jämfört med förhållan- l dena under den allmänna omsättningsskatten.

i En tillförlitlig kontrolllorgan-isation, som jämväl skall nyttjas såsom uplp- Ebördsmyndiighet, torde kunna erhållas, om man räknar med att kontroll- l besök hos varje skattskyldig bör ske ungefär vartannat år. Med denna ut- Egångspunkt torde antalet granskningsmän i den nya organisationen få be— ' räknas till något mer än dubbla antalet kontrollanter under den allmänna omsättningsskattens senare år. Den nya kontrollorganisationen torde med [hänsyn härtill böra bestå av 25 föreståndare för varuskattebyrå, dvs. en l föreståndare vid varje länsstyrelse, samt 300 granskningsmän. För ledning i av kontrollarbebet 'i fältet, för kontrollbesök i specialfall-l och liknande ar- Ibetsupfpgiifuter bör anställas ytterligare grans'kn'ingsmän till ett antal, som erfarenhetsmässigt kan uppskattas till tio procent av granskningsmäfnnen i allmänhet, dvs. till ett antal av 30. Sammanlagt skulle alltså erfordras 25 föreståndare och 330 granskningsmän.

Därjämte krävs personal för skriv- och räknearbete samt expeditionsgö—

romål. Antalet skriv- och räknebiträden kan med ledning av den nuvarande ! relationen mellan granskningsmän och kontorspersonal vid kontrollstyrel-g sens lokala skattekontroll (5:1) uppskattas till omkring 75. Härtill bör komma en expeditionsvakt per länsstyrelse eller alltså 25.

Fördelningen av antalet granskningsmän och biträdespersonal på de olika länsstyrelserna får bli beroende på antalet skattskyldiga inom varje län. Genomsnittligt kan man kanske räkna med ca 20 granskningsmän för de större länen och 15—5 för de medelstora och minsta länen. Genom prak- tiska erfarenheter vid varuskattens tillämpning torde man kunna erhålla en lämplig avvägning mellan å ena sidan det arbete, som av gransknings-l männen bör nedläggas å deklarations- och bokföringsgranskning å läns-f styrelserna, och å den andra det arbete, som bör ägnas åt genomgång av' en skattskyldigs rörelse på platsen för dennas bedrivande.

Vid beräkningarna av kostnaderna för den skisserade organisationen har kommittén utgått från nuvarande löneläge å ortsgrupp 3. Därvid har vad gäller föreståndarna med-ellönen för en tjänsteman i förste byråsekreterar- graden lagts till grund för beräkningarna och vad avser granskningsmännen medellönen för en tjänsteman i byråsekreterargraden. Kommittén har för sin del inte tagit ställning till, i vilken lönegrad föreståndarna och gransk- nin-gsm-ännen bör inplwaoeras, utan har anfört nämnda lönegrader endast som ett räkneexempel. Lönebeloppen för biträdes- och expeditionsv'akts- per-sonal har beräknats efter den för dylika tjänstemän sedvanliga löne- gradsplaceringen. Dessa utgångspunkter för kostnad—sberäkningen har valts med tanke på nuvarande förhållanden inom kontrollstyrelsens lokala or— ganisation och den utbyggnad av taxeringsorganisationen, som beslutats av 1956 års riksdag. Kommittén förutsätter, att en differentiering av förestån— d-annlas och gran-skningsmän-nens lönegra—dsplacering kommer till stånd samt att denna placering slutgiltigt löses i annan andning.

Kostnad-erna för löner kan 'i enlighet med tabell 29 beräknas uppgå till mellan sex och sju milj. kronor.

Tab. 29. Kontrollorganisation vid detaljhandelsskatt

Genom- Löne- Befattning Antal snittslön, kostnad, kr kr

Föreståndare ............... 25 23 000 575 000 Granskningsmän ......... 330 15 000 4 950 000 Biträdespersonal ......... 75 8 500 637 500 Expeditionsvakter ......... lö 9 000 225 000 Summa 455 6 387 500

Omkostnaderna torde kunna uppskattas till omkring 1,7 milj. kronor, varav ca en milj. kronor utgör reseersättningar.

. Kostnaderna för den av kommittén förordade varuskattenämnden torde ' kunna beräknas till kostnader för arvoden, traktamenten och reseersätt- ningar till nämndens ledamöter och suppleanter och för ersättningar till viss hos nämnden heltidsanställd personal. De sammanlagda kostnaderna härför tor-de inte överstiga 100 000 kronor för år. Årliga kostnaderna för den här "angivna organisationen, som avses skola handhava såväl skattekontroll som uppbörd, kan således beräknas till (6 387 500 + 1 700 000 + 100 000 :) mellan åtta och nio milj. kronor.

I | | | | |

Vid sina bedömningar av personalbehovet och kostnaderna för den här skisserade kontrollorganisationen har kommittén utgått från en skattesats, motsvarande den som tillämpades för den allmänna omsättningsskattens , del. Därest vid genomförandet av en varuskatt i detaljhandelsledet skatte- . satsen skulle sättas lägre, kan denna skattesats beräkn-as medföra en sänk- : ning av såväl personalbehovet som kostnaderna för kontrollorganisationen; . sätts däremot skat-tesatsen högre kan personalbehovet och kontrollkostn-a- derna antagas stiga. Personalhehovet torde få omprövas, sedan närmare er-- farenheter vunnits av den skisserade organisationens effektivitet.

Vad gäller kontrollen över varuskattens uttagande å importerad-e varor, förutsätter kommittén, att denna kontroll handhaves lav tullverket. Då im- porten för konsumenternas del har en ringa omfattning, finns ej anledning förmoda, att varuskatten kan föranleda någon mera väsentlig utbyggnad av tu'llverkets personal. l ' Partihandelsskatt. Med hänsyn till omfattningen av den årliga gransk- l ning, som är erforderlig 'hos varje skattskyldig, bör besökstiden per skatt- l skyldig och år beräknas till en halv å en dag, beroende på rörelsens & art. Räknat efter en genomsnittlig besökstid av en halv dag per år och ; skattskyldig skulle totala antalet besöksdagar per år uppgå till (60 000 - %; | :) 30 000. Varje granskningsman kan beräknas utföra effektivt kontroll- i arbete i fältet under 200 dagar per år; den övriga arbetstiden erfordras för ' resor, genomgång av material, infordrande av uppgifter, rapportskrivning | 0. d. Antalet erforderliga gransknings-män skulle med dessa utgångspunkter ' kunna uppskattas till (30 000 :200 =) 150. Vid bedömandet av detta per— ! sonal'behov har hänsyn jämväl tagits till att uppbördsverksamheten skall | ligga på beskattningsmyndigheten. För ledning av kontro'llarbetet ooh spe- ; cialuppgifter bör härtill komma ytterligare omkring 25 granskningsmän, & varför totala antalet granrskningsmän i fältet skulle uppgå till 175. I den [ lokala skattekontrollen bör vidare beräknas för skriv- och räknearbete m. m. omkring 30 biträden och för expeditionsvaktsgöromål omkring 10 befatt- ningshavare. Antalet expeditionsvakter är härvid avvägt med hänsyn till att det med denna skattetyp kan erfordnas omkring tio distriktskontor mot nu- varande fyra.

Den erforderliga personalen i den centrala skattekontrollen kan med

ledning av det nuvarande antalet tjänstemän å kontrollstyrelsens skattebyrå sett i relation till antalet skattskyldiga beräknas till 30 granskningsmän för samordning av det lokala kontrollarbetet, juridiska ärenden, deklara- tionskontroll och ledning av registrerings- och bokföringsarbete, 75 biträ- den. för skriv- och räknearbete m. m. samt sex expeditionsvakter.

Personalens fördelning på de olika distriktskontoren torde få ankomma på den centrala beskattningsmyndigheten. Antalet granskningsmän för kon— trollarbete i fältet torde därvid få bestämma—s un-der hänsynstagande till, huruvida det ur praktiska synpunkter kan ställa sig lämpligare att granska varuskattedeklvarationer å distriktskontoren än vid kontrollbesök hos skatt- skyldig.

Kostnaderna för den skisserade organisationen har beräknats med ut- gångspunkt från, vad gäller den lokala kontrollen, nuvarande löneläge å ortsgrupp 3 och, vad gäller den centrala kontrollen, löneläget ä ortsgrupp 5.

För granskningsmännen har medellönen för en tjänsteman i byråsekre- terargraden lagts till grund för beräkningarna. Ej heller i Ifråga om detta alternativ hlar kommittén tagit ställning till, i vilken lönegrad granskning-s- männen bör 'inplacera-s, utan har anfört nämn-dia lönegrad endast som ett räxkneexempel. Lönebeloppen för biträdes- och expeditionsvalktspersona'l har beräknats efter den för dylika tjänstemän sedvanliga lönegradsplaceringen. Dessa utgångspunkter för k-ostn-ad-sberäkningen har valts med hänsyn till nuvarande förhållanden inom kontrollen för gällande indirekta skatte-r. Er- forderlig differentiering av granskningsmlännens llönegradsplxacering samt slutligt avgörande av lönegradsfrågan '.torde få ske i annan ordning.

Lönekostnaderna för den angivna kontrollorganisationen, vilken såsom angivits även är avsedd för upplbördsarbetet, kan i enlighet med tabell 30 beräknas till mellan fyra och fem milj. kronor.

Tab. 30. Kontrollorganisation vid partihandelsskatt

Antal Genom- Lönekostnad, kr Befattning F" snitts- Nuv. sljarg- lön, kr Nuv. Förslag Lokala kontrollen

Granskningsmän ------ ' 57 175 15 000 855 000 2 625 000 Biträdespersonal ...... 14 30 8 500 119 000 255 000 Expeditionsvakter ...... —— 10 9 000 90 000 Summa 71 215 974 000 2 970 000

Centrala kontrollen Granskningsmän ------ 26 30 17 000 442 000 510 000 Biträdespersonal ...... 44 75 10 000 440 000 750 000 Expeditionsvakter ...... 3 G 10 000 30 000 60 000 Summa 73 111 912 000 i 320 000 Totalsumma 1 886 000 4 290 000

Omkostnaderna kan beräknas till omkring en milj. kronor, varav 0,6 milj. kronor utgör reseersättningar.

Kostnaderna för d-en vid kontrollstyrelsens sida ställda rådgivande nämn- den torde kunna begränsas till 15 000 kronor för är, avseende kostnader för arvoden, traktamenten och reseersättningar till nämndens ledamöter, supp- leanter och sekreterare.

Sammanlagda årliga kostnaderna för den nu skisserade kontrollorganisa- tionen kan således uppskattas till (4 290 000 + 1 000 000 + 15 000 :) mel- lan fem och sex milj. kronor.

Såls'om kommittén i det föregående angivit är kontrollorganisationens ut- formning bl. a. beroende på den skattesats, som (kommer att användas. Sedan närmare erfarenheter vunnits av den effektivitet, som kontrollorganisatio- nen visar sig ha, torde en omprövning få göras av personalbehovet.

Kontrollen över varuskattens uttagande å importerade varor förutsätter kommittén skola handhavas av tullverket, vilket torde komma att medföra viss ökning av personalbehovet. Någon mer väsentlig utbyggnad av tullver— k'e'ts personal torde emellertid inte föranledas härav.

Kommittén ifrågasätter i följande kapitel viss begränsning av gällande punktskatter vid införandet av en allmän varubeskattning. Även för tiden intill dess en dylik allmän beskattning skulle komma att införas, förordas någon beskärning av det skattepliktiga varuområdet. De genom en sådan mindre omläggning möjliga besparingarna i kostnadshänseende är relativt små och torde lämpligen böra närmare undersökas av kontrollstyrelsen i annat sammanhang.

Därest kontrollstyrelsen skulle kvarstå s-om beskattningsmyndighet för punktskatterna vid sidan om en annan organisation såsom beskattnings- myndighet för den allmänna varuskatten, torde styrelsen-s nuvarande per- sonalstyrka, centralt och lokalt, kunna beskäras något mera, framför allt genom bortfall-landet av bestyret med försäljningsskatten. Närmare beräk- ningar bör även i detta avseende utföras av kontrollstyrelsen.

För den händelse (det skulle befinnas lämpligt att uppdraga åt kontroll- styrelsen att vara beskattningsmyndighet för den allmänna varuskatten har man att i huvudsak räkna med kostnader som svarar mot summan av kost- naderna enligt detaljhandels- eller parti-handelsalternativet och kontroll- styrelsens kostnader, reducerade på sätt här ifrågasatts.

SJÄTTE KAPITLET

OMLÄGGNING AV GÄLLANDE INDIREKT BESKATTNING

Enligt sina direktiv är kommittén oförhindrad att, om anledning där- till anses föreligga, till bedömande upptaga frågor rörande utformningen i olika avseenden av redan förefintliga indirekta skatter. Kungl. Maj:t har även till kom-mittén överlämnat ett flertal framställningar, som berör den nuvarande indirekta beskattningen. Olika organisationer har vidare direkt till kommittén framfört sina synpunkter i ämnet.

Såsom kommittén tidigare anfört (s. 98) är det önskvärt, att den indi— rekta beskattningen är likformig och att en vara således inte bör beskat- tas högre än en annan, om inte särskilda motiv |för den högre beskattningen föreligger. Kommittén har i detta samman-hang även framhållit, att kravet på likformighet 'i beskattningen dock inte får utesluta, att jämsides med en generell indirekt beskattning bibehå'lles en särbeskattning av sådana va- ror, som enligt utbildad praxis ansetts böra beskattas insärskild ordning.

För den händelse en allmän indirekt beskattning kommer till stånd är det alltså följdriktigt, att den särbeskattning, som nu äger rum genom att skilda punktskatter uttages, omprövas. Såsom nyss anförts bör nämligen en vara inte beskattas högre än en annan, om inte särskilda motiv härför finns. Dylika motiv föreligger beträffande sådana varor, som enligt ut- bildad praxis ansetts böra beskattas i särskild ordning, såsom spritdrycker, maltdrycker, tobak samt motorfordon ooh motorbränslen. Beträffande des- sa varor föreslår alltså kommittén inte någon förändring.

Beträffande övrig-a varor, som nu är föremål för beskattning, förutsätter kommittén, att den särskilda beskattningen skall upphöra, dock att kom- mittén i fråga om vissa av dessa varor, för vilka skatteintäkterna uppgå-r till betydande belopp och vilka redovisas .i det följande, ansett frågan om ett bibehållande av särbeskattningen böra prövas först i samband med att storleken av den generella indirekta skatten fastställes.

Vad avser skatten å elektrisk 'kraft hänvisas till vad därom särskilt an- föres il det följande.

Även för det fall att en allmän indirekt beskattning inte skulle komma till stånd, har kommittén verkställt en översyn av den nu gällande indirekta beskattningen. Kommittén har därvid _ jämte det kommittén granskat utformningen ur teknisk synpunkt av de olika skatterna även ansett

, sig oförhindrad att ompröva det skattepliktiga området. Detta *har föran- l letts av de till kommittén från Kungl. Maj :t överlämnade framställningar—rna och av de synpunkter, som olika organisationer framfört till kommittén. Det har vidare beträffande några av ifrågavarande skatter förekommit, att de varit föremål för olika framställningar i riksdagen men att riksdagen med hänsyn till kommitténs pågående arbete ej ansett sig böra ingå i realpröv- ning av fram-ställningarna. Härvid har kommittén funnit, att mot flera av de nu gällande punktskartterna kan skillda motiv anföras för skatternas av— skaffande eller skattesatsernas sänkning. Så är förhållandet i fråga om l varuskatterna å glass, tandvårdsmedel och pälsar, men också för l en del av de områden, 'som träffas av gällande försäljningsskatt, t. ex. * mattor och vissa grammofonskivor m. 111. Då emellertid ett hänsynstagande till dessa motiv och ett konsekvent genomförande av därav föranledda änd- ringar skullle medföra ett väsentligt inkomstbortfall för staten, finner kom— mittén, att denna bedömning bör ske i samband med en prövning av sta- tens inkomster och utgifter. Kommittén har således ansett sig i denna del böra begränsa sina förslag till att avse av rent skattetekniska skäl moti- verade ändringar. Även av sådana skäl motiverade ändringar måste i de fall de medför inkomstbortfal'l i sista hand vägas mot andra angelägna änd- , ringar på beskattningen-s område. Kommitténs överväganden vid ställningstaganden i de olika frågorna redovisas nedan i samband med behandlingen av de skilda varuområdena.

l I. Varuskatten

l Behovet av en all-män översyn av 1941 års varuskatteförordning har un- der senare tid blivit alltmer framträdande. I anslutning tilldet av varube— skattningslkom-mittén år 1947 framlagda förslaget till bl. a. vissa ändringar i förordningen, gjordes denna till föremål för en relativt grundlig överarbet- ning. därvid bl. a. förteckningen över de skattepliktiga varorna helt revide- rades. Frånsett denna överarbetning har vid ett flertal tillfällen mindre änd- ringalr gjorts i olika delar av förordningen.

Vid den översyn av varu-skatteförordmingen, som kommittén verkstäl- ler på grund av direktiven, beaktar kommittén dels de framställningar om ändringar i varuskatteförordningen, som gjorts i motioner eller av myn- digheter ooh enskilda, dels de erfarenheter rörande tillämpningen av för— ordningen, som vunnits inom förvaltningen.

A. Choklad och konfityrer (utom glass), rån eller wafers, marmelad

1. Varuområdet Gjorda framställningar Choklad och konfityrer (utom glass). Förslag om avveckling a-v eller ändringar i gällande varuskatt å choklad och konfityrer framfördes i skrif-

ter till kommittén från dels Svenska choklad— och konfektyrfabrikantför- eningen, -u. p. a., dels ock Sveriges sötvaruindustricrs förening. Choklad- och konfektyrfabrikantföreningen anförde bl. a. följande.

Mot varje särbeskattning av choklad och konfektyrer kan invändas, att någon på rationella grunder uppgjord avgränsning till andra varugrupper icke kan åstadkommas. Sålunda kan framhållas, att man vid fastställandet av det varu-

o

område, som skulle belastas med den speciella skatten a choklad- och konfek- tyrvaror, tydligen utgick närmast från den vid beskattningens ikraftträdande rådande organisationen av tillverkningen. Under beskattningen indrogs sålunda de varor, som traditionellt tillverkats av den svenska chokladinduslrien. Det har emel- lertid inte kunnat undvikas, att man, då produkterna varit helt likartade, fått ul— sträcka beskattningen även till andra tillverkare, i den mån dessa framställt pro- dukter av sådant slag, som normalt framställes inom chokladindustrien. Denna utgångspunkt för beskattningsområdets fastställande kunde vara försvarlig, när det gällde en tillfällig beskattning, som beräknades bli uttagen endast under en kortare krisperiod. Då det nu visat sig. att beskattningen kommit att gälla under väsentligt längre tid än som från början avsetts, har nackdelarna av oklarheten i beskattningsområdets avgränsning blivit allt större. Varor tillverkade av sam- ma råvaror hänföras f. n. i ena fallet till chokladvaror och i andra fallet till gruppen bakverk. Många exempel finns på varor, som till utseende och smak är praktiskt taget identiska, men som i ena fallet är belastade med varuskatt och i andra fallet skattefria.

Föreningen har vidare, såsom framgår av den i det följande lämnade re- dogörelsen under avsnittet rörande beskattningsvärde, understrukit, att en beskattning av choklad och konfityrer på grund av de med beskattningsvär— dets fastställande förenade svårigheterna inte var tekniskt genomförbar.

Jämväl Sveriges grossistförbund anförde i en till kommittén överlämnad skrift vissa synpunkter på en sänkning av varuskatten på choklad och kon- fityrer.

Gränsdragningen mellan skattepliktiga sötsaker och skattefria bakverk har enligt vad från kontrollstyrelsen upplysts enbjudit vissa svårigheter vid tillämpningen. Det kan exempelvis nämna-s, att skumsaker (massa av skum, bestående av äggvita och socker eller gelatin och socker, på exempelvis kex som bottenplatta och med överdrag av choklad med eller utan kokos) är skattepliktiga, under det att bakelser med liknande sammansättning (ofta med kaka som bottenplatta) är skattefria. Iden mån frågor om skatte- plikt för dylika varor kommit under kontrollstyrelsens bedömande, har styrelsen intagit den ställningen att varan är skattefri, om bottenplattan utgöres av en bakad kaka eller av bakad maräng och detta bakverk inte är alltför obetydligt i förhållande till hela varan. Även vissa bakverk, som vä- sentligen består av marsipan eller choklad, är att hänföra till skattepliktiga sötsaker, och det torde i inte ringa omfattning förekomma, att kondito-rer saluför bakverk av denna kategori skattefritt. I den mån dylika fall kom- mit ti'll styrelsens kännedom, har vederbörande upplysts om skatteplikten. varvid som regel tillverkningen nedlagts.

l l | i i | i 1 l

Rån eller 8. k. wafers. Förenämnda gtränsdragningssvårigheter torde till en del ha motiverat det förslag om avskaffande av varuskatten å rån eller waters, som framförts i en till kommittén överlämnad skrift från Svenska kexfabrikantföreningen (skriften överlämnad av kontrollstyrelsen enligt skrivelse den 11 november 1953). Sedermera utvecklade nämnda förening i en till kommittén översänd skrift ytterligare sin syn på denna beskatt- ning. Föreningen gjorde i huvudsak gällande, att beskattningen snedvred allmänhetens konsumtionsval samt att beskattningens nuvarande utform- ning medförde, att två varor med samma ingredienser och praktiskt taget samma utförande behandlades olika i skattehänseende.

Marmelad. Varubeskattningen av marmelad och ersättningsmedel här— för föreslogs skola slopas i två till 1955 års riksdag avgivna likalydande motioner (1:359, 11:434). Det fram'hö-lls av motionärerna bl. a., att det var av största intresse att den svenska fruktodl'ingen på allt sätt stöddes och stimulerades. Det var av stor betydelse för denna odling, om marmelad och crsättningsmedel härför undantoges från varuskatt. Jämväl de invecklade bestämmelserna för beskattningen av marmelad var enligt motionärernas uppfattning ett argument för skattefrihet för denna vara.

Vederbörande utskott (BevU 12) framhöll, att det av motionärerna fram- förda önskemålet i fråga om angelägenhetsgraden uppenbarligen måste vä- gas mot kravet på att en i möjligaste mån enhetlig beskattning inom grup- pen choklad- och konfityrvaror upprätthålles. Med »hänsyn till "att riksdagen inte u-tan att avvakta resultatet av kommitténs för indirekta skatter arbete borde ta ståndpunkt till Spörsmålet att slopa beskattningen av denn-a varu- grupp, avstyrkte utskottet motionerna. Riksdagen iämnade i enlighet med utskottets förslag motionerna utan åtgärd.

Avveckling av varuskatten å marmelad ifrågasattes jämväl i framställ- ningar överlämnade till kommittén från Sveriges fruktindustriförbund även- som från fruktodlare från Kristianstads m. fl. län (fnamställningarna över- lämnade genom lbeslut av Kungl. Maj:t den 5 december 1952 resp. den 17 juni 1955). I huvudsak liknande motiveringar som dem, vilka åberopats i förenämnda motioner, angavs i de gjorda fram-ställningarna.

Kommittén

Vad gäller utformningen av denna beskattning har, såsom av den före- gående redogörelsen framgår, framställningar gjorts om fullständig avveck- ling av beskattningen av här nämnda varor. Med hänsyn till de betydande inkomster, som en beskattning av detta va'ruowmråvde tillför statsverket, eller ca 125 milj. kronor per budgetår, anser sig kommittén — för det fall någon utvidgad indirekt beskattning ej kommer till stånd inte ku'nna förorda en dylik avveckling av varuskatten.

Även i ett läge med en införd allmän indirekt beskattning är skatten å

här nämnda varuslag av sådan fiskalisk betydelse, att det kan ifrågasättas att beskattningen ur denna synpunkt bör bibehållas. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad kommittén nyss anfört om, at-t en vara ej bör beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Frågan om en särbeskattning av här avsedda varuslag torde med hänsyn till vad nu anförts få prövas i samband med att storleken av den generella indi— rekta skatten fastställes.

I fråga om varuområdets avgränsning vid fortsatt beskattning av söt- saker hJar kommittén särskilt behandla-t möjligheterna att erhålla en klarare gräns mellan skattepliktiga sötsalker och skattefria bakverk samt frågan om en beskattning av marmelad.

Det skulle kunna övervägas att från beskattning undantaga de sötsaker, som står gruppen bakverk närmast, exempelvis skumsaker, eller att under beskattning indraga vissa sötsakerna närstående bakverk, t. ex. sådana in- nehållande skum eller väsentligen bestående 'av marsipan eller choklad. Ingen/dera av dessa vägar torde vara lämplig, då genom en ändring av be- skattningsområdet på dessa punkter nya och måhända svårare gränsdrag- ningsproblem skulle uppkomma. Vissa av skumsakerna är visserligen så- dana, att det inom bakverksgruppen finns ett flertal varor, som står de skattepliktiga skumsakerna när-a, men uppehålles kravet att en vara för att anses såsom bakverk 'till (en viss bestämd) inte oväsentlig del skall vara bakad och gräddad, torde gränsdragningsproblemen inte bli alltför stora. Att märka är också, att flertalet slkumsaker måste anses såsom söt- saker med hänsyn till både konsumtions- och försäljningssätt. De flesta varorna av skumsakstyp — exempelvis kokosbollar _ säljs i regel genom sötvarugrossister till detaljhandlare inom sötvarubranschen och för'täres såsom sötsak och sålunda inte till kaffe eller te på samma sätt som bakverk. Inte heller torde gränsdragningen underlättas, om vissa söts-aksliknande bakverk indrages under beskattning. Detta skulle nämligen innebära, att vissa bakverk, ehuru de är gräddade i ugn, likväl skulle anses såsom söt- saker på grund av sin sammansättning. I och för sig skulle det ur kontroll— synpunkt vara lättare att bedöma om en vara är skattepliktig, om skatte- plikten fick avgöras med ledning av varans sammansättning, som kan be— stämmas analytiskt, men kommittén finner sig likväl inte kunna förorda en dylik utväg. I förevarande fall skulle nämligen detta otvivelaktigt leda till att en inte obetydlig 'del av bakverksgruppen skulle läggas under be- skattning, vilket självfallet skulle leda till nya gränsdragningsproblem.

- En rationell lösning skulle vara att utvidga beskattningen till att omfatta alla finare bakverk, nämligen

dels bakverk, till väsentlig del bestående av socker, exempelvis maränger, samt bakverk med överdrag (helt eller delvis) eller mellanlägg av socker, choklad, fruktgelé e. (1. (stat. nr 302),

dels dessertkäx, ej hänförliga till konfityrer (stat. nr 304) ,

dels ock pepparkakor och andra slag av finare bakverk ej hänförliga till konfityrer, såsom småhröd även beströdda med socker eller garnerade (med exempelvis ett syltat här, samt vinerbröd, ävensom bakverk som ut— gör formar, skålar och strutar för uppläggning av glass 0. d., även om de inte innehåller socker, smör 111. m. (stat. nr 305).

Värdet av den årliga konsumtionen inom landet av finare bakverk, däri |inbegripet vinerbröd, kan med ledning av uppgifter i Jordbruksekonomiska meddelanden uppskattas till 250 milj. kronor, räknat i konsumentpris. Vid en skatte-sats av 20 procent i konsumentledet vilket får betraktas som en låg skattesats jämfört med 65 procent av priset vid försäljning i större pos- ter för sötsaker —— skulle skatteintäkterna sålunda uppgå till omkring 50 milj. kronor. Därest finare bakverk lades under beskattning skulle följakt- [ligen —— om oförändrade skatteintäkter skulle avses —— utrymme finnas ! för en relativt kraftig sänkning av sötvaruheskalttningen. En dylik sänkning lav skattesatsen för sötsaker och ett borttagande av ojämnheten i beskatt- Iningshänseende mellan sötsaker och bakverk skulle i och för sig vara önsk- värd. Kommittén finner sig dock inte kunna tillstyrka anordningen med hänsyn till de (betydande kontrollsvårigheter, som skulle föreligga vid en |bakverksbeskat'tning. Antalet skattskyldiga skulle nämligen vid en tillverk- (nings'beskattning lägst uppgå till 6000. Tillverkningen sker vidare delvis 'vid mindre hembag-erier utan ordnad bokföring. Kontrollmöjlighetern-a är också små, genom att råvarorna för de mindre bageriernas del i viss ut- sträckning inköpes i detaljhandel. ! Kommittén anser sig sålunda inte k-unna förorda en förändring av det beskatta-de varuområdet till att omfatta viss-a lbakverk för att därigenom de nuvarande gränsdragningsproblemen mellan skattepliktiga sötsaker och skattefria bakverk skall undgås. l [ Såsom skäl för slopande av varuskatten å marmelad och ersät-tningsmedel !härför har framhållits, att det är av största intresse att den svenska frukt- !odlingen på allt sätt stöds och stimuleras. Kommittén har i anledning härav inhämtat uppgifter angående förbrukningen av äpplen inom sötvaruindru— strien för framställning av skattepliktig marmelad. Enligt vad därvid vid !preliminär undersökning framkommit, skulle fönbrukningen kunna beräk- inals till omkring 130 ton för år. I betraktande av att konsumtionen inom |landet av inhemska frukter och bär uppgår till 228 000 ton (år 1955) , torde [den kvantitet, som förbrukas av sötvanuindustrien, inte kunna sägas vara av betydelse för den svenska fruktens avsättning, inte ens om denna kvantitet fördubblas. Med hänsyn härtill och då kravet på en enhetlig be- handling -av gruppen choklad- och konfityrvaror bör upprätthållas, finner kommittén sig inte kunna förorda undantagande från skatteplikt beträffande lde såsom sötsaker »tilil'handtahål-lna marmeladvarorna.

,

2. Beskattningsvärde m. m. Varusk-at'teförord-ningens föreskrifter om beskattningsvärdets bestäm- mande är gemensamma för alla varuslag, som träffas av varuskatt. Med hänsyn till att svårigheterna med bestämmande av beskattningsvärdet Ifram- trätt med särskilt stor styrka vad avser sötsaksbeskattningen, behandlas i förevarande avsnitt vissa principiella frågor sammanhängande med beskatt- ningsvärdet, oavsett om 'spörsmållen i några fall väckts med tanke på be- skattningen av sötsaker eller av annan vara, underkastad varuskatt. Nuvarande regler för beskattningsvärdets bestämmande tillkom genom * beslut av 1953 års riksdag. Enl-igt de bestämmelser, som gällde intill den 1 3 juli 1953, skulle varuskatten utgå i förhållande till ett beskattningsvärde, som var lika med det pris _— verkligt eller beräkna-t —— som varan betingade vid försäljning till detaljhandlare. I samband med lagstiftning om brutto— prissättnings upphävande omlades beskattningen fr. o. m. den 1 juli 1953 så, att lägsta priset vid försäljning i större poster till återförsäljare blev be- skattningsvärde. Denna lösning av beskattningsvärdefrågan var emellertid endast att anse såsom provisorisk, vilket starkt underströks av departe- mentschefen (prop. 19531128, s. 27).

Gjorda framställningar

Yrkanden om ändring av gäll-ande regler rörande beskattningsvärdets bestämmande har gjorts i framställningar från organisationer, i motio- ner till riksdagen och i skrivelser från kontrollstyrelsen. Choklad- och kan— fektyrfabrikantföreningen framförde i sin förut nämnda skrift följande allmänna synpunkter på bestämmandet av beskattningsvärde för choklad och konfityrer.

?

1) Beskattningsnormen >>gängsc pris lill detaljist» är oförenlig med den nyal lagstiftningen om förbud mot bruttoprissättning. (

2) Konsumentpriset som beskattningsnorm skulle förutsätta, att skatten uttages i detaljhandelsledet, eftersom varornas konsumentpris icke med säkerhet kan fast- ställas hos fabrikanten eller grossisten. Om man över huvud taget skall uttaga en värdeskatt, synes konsumentpriset vara den enda beskattningsnorm som åstadq kommer någorlunda likformighet i beskattningen. Vi förmodar emellertid, atta betydande tekniska svårigheter skulle uppstå både för detaljhandeln beträffande; skattens redovisning och för Kontrollstyrelsen beträffande kontrollen, om skatten, uttogs i detaljhandelsledet. 1

3) En skatt lagd på lillverkningsvärdet skulle förutsätta ingående kostnads- kalkyler för varje vara och kalkylgranskning från kontrollmyndigheternas sida.? Det torde vara helt uteslutet att kontrollmyndigheten kan på ett tillfredsställande: sätt genomföra den i så fall erforderliga kalkyleringen hos det relativt stora anta- let skattskyldiga. ,

4) En råvaruskatl utgående på de råvaror, som förbrukas vid produktion av choklad och konfektyrer har tidigare tillämpats i form av den s. k. industrisoc- kerskatten. Erfarenheterna av denna skatt torde ha varit mindre gynnsamma ur kontrollsynpunkt. En förutsättning för att beskattningen skall bliva effektiv torde

vara, att den göres generell beträffande all förbrukning av en viss vara. De enda tråvarorna av någon betydelse, som är speciella för chokladindustrien, är kakao- bönor och kakaosmör. Beträffande samtliga andra av industriens viktigare rå- tvaror gäller, att chokladindustrien endast svarar för en mindre del av den totala örbrukningen i Sverige av respektive varor.

Den starka prisstegringen på kakaobönor har de senaste åren medfört, att ett etydande arbete nedlagts på olika håll för att få fram substitut, främst till kakao- möret. En betydande stegring av den internationella förbrukningen av ersätt- ingsråvaror har inträtt särskilt under de båda sista åren. Ersättningsråvarorna "r i huvudsak av sådan karaktär, att de icke genom en definition kan särskiljas rån produkter som användes som råvara i andra industrier.

För att en råvaruskatt skulle få nämnvärd betydelse måste skattesatserna sättas nycket höga i förhållande till inköpspriset. En relativt hög skatt på kakaobönor loch kakaOSmör torde med all sannolikhet få till följd att förutom den redan existe- rande tendensen att ersätta kakaosmör med annat fett kommer vissa fabrikanter att ersätta den ur kakaobönor erhållna kakaomassan med kakaopulver (som för- utsättes bli obeskattat) och ersättningsfett.

En råvaruskatt kan alltså väntas få till effekt, att övergången till ersättnings- 1'åvaror väsentligt påskyndas. Förutom att man därför måste räkna med snabbt [sjunkande skatteinkomster synes det i hög grad kunna ifrågasättas, om det kan ivara lämpligt att beskattningen upplägges så, att den påskyndar en dylik utveck- ling.

i En råvaruskatt torde dessutom medföra mycket stora tillämpningssvårigheter i fråga om importvarorna. Om skattesatserna sättes så höga, att skatten får någon nämnvärd betydelse, torde det icke vara möjligt att få en rimlig skattetillämpning genom mera schablonmässiga bestämmelser rörande tullberäkningen, utan det [torde vara nödvändigt att förutsätta, att man för varje importerat varuparti krä- iver deklaration av den mängd skattepliktiga råvaror som åtgått för att producera :importvarorna. Att åstadkomma en tillfredsställande kontroll av dylika uppgifter !måste emellertid, såvitt vi kan förstå, ställa sig nära nog omöjligt.

! 5) Mot en viktskatt, utformad så att den försålda varans vikt utgör beskatt— ningsnorm, kan följande invändningar göras.

Om likvärdiga varor nu betingar olika pris, skulle den produkt som säljs till idet högre priset erhålla en Skattelättnad jämfört med den produkt som säljs till glägre pris. Att på så sätt lämna en fördel till de företag som tar ut de högsta lpriserna synes icke vara i linje med statsmakternas allmänna strävan att upp- lmuntra priskonkurrens. ! En viktskatt kan vidare i viss mån väntas medföra minskad beredvillighet hos ?fabrikanten att sänka priserna respektive tendenser till prishöjningar. Detta fram- :går kanske tydligast beträffande de 5. k. stycksakerna i lägre prislägen. Om en [fabrikant exempelvis tillverkar en kola till ett pris avpassat för att handeln skall :kunna sälja varan till 5 öre per styck till allmänheten, sker prisförändringen i Iden formen, att vikten per enhet varieras. Vid en viktbeskattning kommer en |prissänkning i form av högre vikt på en produkt att direkt motverkas av att den Iskatt, som skall utgå, i så fall blir större, medan skatten f. n. är oförändrad vid ,en vikthöjning.

För att icke en omläggning till viktskatt skall medföra en helt annan fördel- ning av skattetrycket på olika produkter än vad som gäller f. n., torde få för- utsättas att skatten måste differentieras mellan olika varugrupper. Det torde emellertid bereda betydande svårigheter att finna helt tillfredsställande regler för avgränsning mellan olika varugrupper.

I en senare framställning framlade föreningen vissa synpunkter på ett system med differentierade viktskatter.

Föreningen hade tidigare understrukit, att någon godtagbar form för särbe- skattning av dessa varor inte finns. Sedan föreningen uppmanats att direkt ta ställning till val av beskattningsform för den händelse skatten alltjämt bibehålles yrkade föreningen i första hand, att man utsträckte beskattningsområdet att även omfatta finare bakverk. Skatten borde i så fall uttagas i form av en för hela detta varuområde utgående enhetlig viktskatt. En skattesats av kr. 1:50 per kg skulle med nuvarande konsumtion ge i stort oförändrad skatteintäkt. Det påpekades, att man i sådant fall säkerligen kunde räkna med en väsentligt höjd konsumtion av choklad och konfektyrer.

Skulle kommittén inte anse sig kunna föreslå en utvidgning av beskattnings- området förordades en omläggning av beskattningen så, att den fortsättningsvis kom att utgå i form av en differentierad viktskatt. Från branschens sida var det härvid ett starkt önskemål, att avgränsningen av beskattningsområdet gjordes klarare än hittills, varvid lämplig väg syntes vara att ansluta beskattningsområdet till Bryssel-nomenklaturens gruppindelning. I detta alternativ förordades följande indelning av beskattningsområdet:

18.06 Choklad och chokladvaror samt andra näringsmedel innehållande kakao: a) Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag b) Övriga 17.04 Sockerkonfektyrer icke innehållande kakao: a) Ofyllda karameller ! b) övriga * Beträffande grupperna 18.06 a) och 17.04 b) förutsättes, att samma skattesats skall gälla. Beträffande beskattningens höjd har föreningen vid olika tillfällen framlagt skäl för en sänkning av skattetrycket. I stort sett samma skatteintäkt som hittills skulle erhållas vid följande skattesatser och oförändrad konsumtion: ' 18.06 Choklad och chokladvaror samt andra närings- kr/kg medel innehållande kakao:

a) Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag 2:—

b) övriga 3:— 17.'04 Sockerkonfektyrer icke innehållande kakao:

a) Ofyllda karameller 1:50

Det påpekades, att erfarenheten i ett flertal fa-ll visade, att konsumtionen var så priskänslig, att en skattehöjning snarast ledde till en minskad skatteintäkt och en mindre skattesänkning till en ökad skatteintäkt. Skulle den av föreningen för- ordade skattesänkningen företagas, borde den ske proportionellt för de olika grupperna.

Skulle beskattningsområdet inskränkas till positionerna 17.04 och 18.06 kom detta att innebära, att varugruppen wafers, som var underkastad beskattning, un- dantogs från bestämmelsen.

b) övriga 2;_ | | 1

Sveriges sötvaruinvdustrviers förening förordade i sammanhang härmed i en till kommittén överlämnad skrift en omläggning till en enhetlig låg basslkatt efter vikt kompletterad med en viktskatt å vissa råvaror. Förening- en anförde li huvudsak följande.

Föreningen hade efter grundliga undersökningar i frågan, grundade på enkäter hos fabrikanter, bearbetning av statistiskt material osv. för sin del stannat för ett beskattningssystem, som i det närmaste hundraprocentigt syntes kunna fylla ford- ran på ett för såväl branschen som sådan, som för kontrollmyndigheten så enkelt och rationellt beskattningssystem som möjligt. Systemet utgjordes av en kombi- nation av en enkel och odifferentierad viktbeskattning (basbeskattning) och en beskattning av vissa viktigare branschråvaror, dock inte socker, framförallt ka- kaobönor, kakaosmör, kakaopulver, mandel, nötkärnor (val- och hassel-, aprikos-), hela hasselnötter och valnötter, jordnötter, agar-agar och pektin, gelatin samt glykos. '

Kombinationen av en*basbeskattning efter vikt och en beskattning av bran- schens viktigaste råvaror medförde flera mycket väsentliga fördelar. Till en bör- jan konstaterades, att alla de kontrollsvårigheter, som utom vid en ren rå- varubeskattning ofelbart uppstod vilket annat system som än användes, prak- tiskt taget helt eliminerades. Det skulle sålunda inte bli en osund och hektisk strävan från fabrikanternas och importörernas sida att söka hänföra så många produkter som möjligt av sortimentet i så låga klasser som möjligt, vilket blev fallet t. ex. med ett differentierat viktskattesystem.-Vidare uppnåddes den för— delen, att man på ett enkelt och effektivt sätt fick möjligheter att rida spärr mot det allt mera tilltagande skattefusket, En annan väsentlig fördel med föreningens system blev det förhållandet, att den nuvarande prisklyftan gentemot konditori- varor kom att utjämnas, då de senare skulle få bära sin motiverade andel av råvarubeskattningen. I detta sammanhang ville föreningen framhålla att, så vitt den kunde finna, bageri- och konditoriprodukter för närvarande undergick en strukturförändring och såväl ifråga om ingredienser som ifråga om storlek och utseende närmade sig rena choklad- och konrfektyrvaror.

Frågor om beskattningsvändets bestämmande beträffande importerade varor berördes i en motion till 1953 års riksdag (11:210). Motionen utmyn- nade i en hemställan om utredning genom kommittén för indirekta skatter om rätt för importör och grossist till avdrag för beskattningsvärdet av va- ror, vilka återtagits eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning. l motionen anfördes bl. a.

Enligt 6 5 2 mom. varuskatteförordningen har tillverkare medgivits rätt att, efter särskild prövning av kontrollstyrelsen, vid redovisning av skatt göra av- drag för bl. a. beskattningsvärdet av varor, vilka tillverkaren återtagit eller vilkas försäljning förorsakat honom förlust på grund av bristande betalning från kö- paren. Den avdragsrätt för varureturer, som sålunda tillkommer tillverkare, mot- svaras av en rätt för importör att, enligt kontrollstyrelsens bestämmande, åtnjuta restitution av skatt för till riket införd vara, som styrks vara obrukbar på grund av fel eller brist i godset (8 5 5 mom.). Ansökan om sådan restitution bör ske inom en månad från införseln. Någon bestämmelse om restitution eller skatte- avdrag till följd av kundförluster finns inte beträffande till riket införda varor. Genom den här angivna regleringen har ehuru med olika teknisk utformning av bestämmelserna —— åsyftats att i möjligaste mån jämställa tillverkare och im- portör när det gäller varureturer. Grossist, som nödgas återtaga varor, torde i viss omfattning kunna få ersättning för skatten genom vederbörande tillverkare eller importör.

Syftet med motionen syntes väsentligen vara dels att importör och grossist skulle jämställas med tillverkare i fråga om kompensation för sk-at-ten vid

kundrförluust, dels att den tid, inom vilken importör borde ansöka om resti- tution för varor som var obrukbar-a på grund av fel eller brist, skulle ut— sträckas.

Bevillningsutskottet (bet. 41) framhöll me-d anledning av motionen, att vissa billighetsskäl talade för att den, som vid försäljning av skattepliktiga varor förorsakats förlust på grund av bristande betalning från köparen be- reddes ersättning för den skatt han erlagt för varorna. Intresset av att en sådan rätt till ersättning fanns måste emellertid enligt utskottets mening vägas mot angelägenheten av att en sådan reglering av hithörande spörs- mål ernåddes, som av praktiska skäl var möjlig. Vid en dylik avvägning var det enligt utskottet av betydelse, dels om det var möjligt att, på sätt motionärerna förutsatt, bortse från detaljbandlarnas intressen i föreva- rande sammanhang och dels huruvida fog fanns för att ett krav på likstäl- lighet mellan tillverkare och importörer borde under alla förhållanden upp- rätthållas. Med hänsyn till vad nu sagts ansåg sig utskottet för det dåvarande inte kunna ta ställning till de uppkommande frågorna men erinrade om den utredning, som utfördes av kommittén för indirekta skat-ter. I enlig- het med utskottets hemställan lämna—de riksdagen motionen utan åtgärd.

Frågan om likställighet i nämnda hänseende mellan tillverkare och im- portörer har vidare berörts i fram-ställningar från Stockholms handelskam- mare (framställningen har av Kungl. Maj :t överlämnats till kommittén ge- nom beslut den 25 september 1953) och Sveriges grossistförbund. Motive- ringen 'för dessa framställningar var i huvudsak likartad med den, som lämnades i förenämnda motion.

Beskattningsvärdets bestämmande i vad avser importerade oh'oklad- och konfityrvaror berördes jämväl av kontrollstyrelsen i en framställning, som genom beslut den 31 mars 1955 överlämnats till kommittén för att över— vägas vid utredningsuppdragets fullgörande. För nämnda varuslag ansåg kontrollstyrelsen, att beskattningsvärdet skulle vara lika med det pris, som den skattskyldige i allmänhet betingade sig för varan vid försäljning till detaljhandlare, minskad m-ed den rabaJtt, som kunde antagas ha lämnats om varan försåldes i större poster till återförsäljare. I de fall, där försälj- ning till detaljhandlare inte bedrevs, föreslog kontrolls-tyrelsen, att beskatt- ningsvärdet beräknades med utgångspunkt (från det pris, som den skatt- skyldige kunde antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. Va- rusk-atten skulle dock inte i något fall inräknas i priset. Kontrollstyrelsens nämnda förslag var närmast föranlett av att tillämpningen av de gällande reglerna för beskattningsvärdets bestämmande i fråga om importvaror med- förde inte blott en förskjutning i konkurrensläget mellan den inhemska och den utländska produktionen utan även till »konkurnensrnbbningar mel- lan olika importgrossister. Den lösning, som kontrollstyrelsen skisserade, angavs vara ett provisorium i avbidan på den översyn av den indirekta beskattningen, som företogs av kommittén.

i Erfarenheter vid tillämpningen

Den är 1953 genomförda anordningen för beskattningsvärdets bestäm- mande var såsom angivits ett provisorium. Det var nämligen från början uppenbart, att systemet med att nyttja lägsta priset vid försäljning i större poster som beskattningsvärde skulle medföra betydande svårigheter i till- lämpningen både för de skattskyldiga och för kontrollmyndigheterna. Ne- dan redovisas några av de mer-a väsentliga felen i det nuvarande skattesyste— met. Redovisningen sker inte närmast för att det med ledning av felen skall bli möjligt att rätta till det bestående systemet utan för att belysa nödvändigheten av att lägga beskattningen efter helt nya linjer.

Bestämmelsen om beskattningsvärdet lyder sålunda (3 5 2 mom.).

l Varans beskattningsvärde är lika med det lägsta pris, som den skattskyldige betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare, med vilken 1 den skattskyldige icke står i intressegemenskap, eller, i fall där sådan försäljning i icke bedrives, det lägsta pris den skattskyldige kan antagas hava betingat sig, 1 därest sådan försäljning skett; och skall i intetdera fallet varuskatten inberäknas i i priset. Såsom beskattningsvärde må icke angivas pris, som gäller allenast för *I en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen. | l

Beskattningsvärdet är sålunda i första hand knutet till priset vid vissa försäljningar, nämligen i större poster till återförsäljare. Sådan försäljning i skall i skattehänseende anses föreligga, när köpare kommer i åtnjutande av * särskild prisnedsättning på grund av en orders storlek eller eljest vid leve- ! rans av större kvantitet erhåller lägre pris än detaljhandlare i allmänhet kan å få. Härmed har avsetts priser vid försäljning till grossist. Att sistnämnda 1 uttryck inte använts i författningen sammanhänger med att i den mån , f unktionsrabatter avlöses av kvanti't'etsra-ba'tter och grossistnominering inte ; tillämpas —— partihandlaren inte kommer i åtnjutande av grossistrabatt om ; han [köper ett mindre parti, men att detaljisten om han köper ett större parti ] kan få rabatt av storleksordning som motsvarar grossistrabatt. Såsom all- män regel torde emellertid kunna sägas gälla, att beskattningsvärdet utgöres av det lägsta pris som tillämpas vid försäljning till grossist;

Där olika priser tillämpas vid försäljning i större poster, skall enligt för- ; ordningen det lägsta priset vara beskattningsvärde. Om en tillverkare be.- driver försäljning till återförsäljare 1 större poster av viss vara, må beskatte ningsvärdet för all försäljning av varan beräknas efter det därvid tillämpade priset, dock med vissa undantag. Därest denna regel för beskattningsvär- dets bestämmande skulle tillåtas gälla undantagslöst, kunde nämligen följ- den bli att tillverkare på olika sätt kunde träff—a sådana anstalter vid sin försäljning, att skatten kunde användas såsom konkurrensmedel. Han skul- le t. ex. kunna sälja ett enstaka parti till pris, som 'till och med understiger själv—kostnaden och därmed komma i förmånsställning i konkurrenshänse— ende genom att skatten på allt han säljer blir lägre än konkurrenternas | l | l

skatt för närmast jämförliga varuslag. Liknande undan-tagsställning skulle han kunna uppnå genom att sälja till underpris till annat företag som han * äger.

För att undvika nu berörda konsekvenser av obegränsat fri tillämpning av huvudregeln för beskattningsvärdets bestämmande stadgar förordningen, att beskattningsvärdet skall bestämmas efter priset till återförsäljare med vil- loen den skattskyldige inte står i intressegemenskap samt att såsom beskatt— ningsvärde inte må angivas pris, som gäller allen—ast för mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen.

Rörande tolkningen av begreppet intressegemenskap har kontrollstyrelsen meddelat följande anvisning (cirkulär den 18 maj 1955).

Såsom beskattningsvärde må angivas endast pris som tillämpas vid försäljning till återförsäljare, med vilken den skattskyldige icke står i intressegemenskap. Uppenbart är att intressegemenskap i trängre mening, exempelvis integration mellan tillverkare och återförsäljare, icke i och för sig medför att det av till—j verkaren tillämpade priset underkännes såsom beskattningsvärde. Så blir fallet först när denna intressegemenskap i trängre mening tager sig sådant uttryck att återförsäljaren bestrider t. ex. varans reklamkostnader och dessa således icke äro inräknade i det för varan uppgivna beskattningsvärdet. Intressegemenskap i den vidare bemärkelse som avses i varuskatteförordningen får på grund av det sagda anses föreligga i fall, där viss del av en varas tillverkningskostnader eller reklam- och liknande kostnader icke ingår i tillverkarens pris för varan men väl i åter- försäljarens. Är dylik intressegemenskap för handen, skall varans beskattnings- värde vara lika med det lägsta pris återförsäljaren betingar sig vid försäljning av varan i större poster till återförsäljare, med vilken han icke står i intressegemen- skap, eller, i fall där sådan försäljning icke bedrives, det lägsta pris återförsäl- jaren kan antagas ha betingat sig, därest sådan försäljning skett. &

Kontrollstyrelsen har sålunda ansett, att intressegemenskapsbegreppet måste ges en vid tolkning och a-tt, även om klar intressegemenskap före— ligger (exempelvis vid integration), tillämpade priser likväl skall kunna nyttjas som beskattningsvärde under förutsättning, att prissättningen inte 1 påverkats av intressegemenskapen. Ett indicium på att intressegemenskap ! i visst fall inte föreligger eller i varje fall inte är av sådan natur att pris— sättningen påverkas, .har av kontrollstyrelsen ansetts vara, att priset, varom * fråga är, står öppet för envar som köper stipulerad kvantitet. Av det anförda torde framgå, att tillämpningen av reglerna om beskattningsvärdets bestäm- mande ur nu angivna synpunkter måste erbjuda betydande svårigheter och l även skapa en allmän känsla av osäkerhet för de skattskyldiga.,

Även tolkningen av vad som förstås med »mindre betydande del» erbjuder & svårigheter. Kontrollstyrelsen har på denna punkt i förenämnda ci-rkulär meddelat följande anvisning.

Såsom beskattningsvärde må icke angivas pris, som gäller allenast för en mindre betydande del av den skattepliktiga försäljningen. Såsom villkor för att ett pris skall godkännas såsom beskattningsvärde gäller, där kontrollstyrelsen ej— annat föreskriver, att minst 20 procent av den skattepliktiga försäljningen sker

.till priset i fråga eller till detta och lägre pris. Även om nämnda villkor är upp- fyllt, kan priset komma att underkännas såsom beskattningsvärde, nämligen om det av tillverkarens prissättning framgår, att han uppenbarligen icke kan vara beredd att sälja hela sin produktion av varan till det såsom beskattningsvärde an- givna priset. Det kan naturligtvis starkt ifrågasättas, om det "kan vara tillfredsställande att generellt ange den mindre betydande delen med en procentuell andel av försäljningen. Beroende på förhållanden i det enskilda fallet t. ex. pro- duktionskapacitet, varusortiment ooh köparsidans struktur _ kan en till— verkare må'hända med fördel sälja upp till 30 procent av produktionen till priser, som tangerar eller underskrider självkostnadspriset, medan lönsam- heten att sälja till dylika priser i andra fall ligger vid omkring tio procent. Enligt anvisningen skulle kontrollmyndigheten visserligen kunna underkän- na ett pris som beskattningsvärde enbart på den grunden, att tillverkaren , inte är beredd att sälja hela sin produktion till det låga, som beskattnings- värde nyttjade priset. I det praktiska fallet torde det emellertid erbjuda * mycket stora svårigheter att så i detalj kunna granska kalkyler och pris- lsättning att myndigheten kan förklara, att tillverkaren inte kan vara be- . redd att sälja hela produktionen till angivet pris. l ? Kommittén Beskattningen av sötsaker kan liksom annan varubeskattning läggas i 1 olika led, i billverkarledet, i partihandel-s'lede't eller i detaljhandelsledet. Det ; pris efter vilket skatten skall beräknas vid en värdebeskattning kan —— i viss mån beroende på det handelsl-ed, i vilket skatten skal'l uttagas utgöra , priset vid försäljning i större poster, priset vid försäljning till detaljhand- ålare eller priset vid försäljning till konsument. Beskattningen kan även utformas såsom en viktskatt, varigenom problemet o-m beskattningsvärde-t . skulle bortfalla. Av dessa priser hör av skäl, beträffande vilka redogörel- se lämnats i det föregående avsnittet rörande erfarenheter vid tillämp- l ningen, priset vid försäljning i större poster inte ifrågakomma som be- l skattningsvärde. Detsamma gäller priset vid försäljning till konsument, ef- ; tersom ett nyttjande av detta pris som beskattningsvärde vid en beskatt- ning i ett tidigare led än detaljhandelsledet måste innebära en prisbindni-ng, som inte är önskvärd. Att lägga en punktskatt 'i detaljhandelsledet är av tekniska skäl inte möjligt. Det kvarstår med des-sa utgångspunkter att nu- , dersöka, huruvida beskattningen kan utformas såsom en skatt i tillverkar- cller parti-handelsledet med priset vid försäljning till detaljhandeln som beskattningsvärde. Att generellt uttaga skatten i partihandelsl'edet beträf- fande choklad och konfityrer m. m. låter sig inte göra, eftersom bl. a. svå— righeter skulle föreligga för beskattningsmyndigheten att uppdraga en till- fredsställande gräns mellan partihandlare och detaljister. Det förekommer sålunda i viss utsträckning .att detaljhandel-sföretag verkställer inköp av

sådan storleksordning, att de av producenterna i rabatthänseende jämställes . med partihandlare. Utvecklingen har sålunda llet't till att, vad gäller detta; varuområde, gränsen i rabatthänseende mellan partihandlare ooh detalj-' handlare blivit mindre markerad genom att rena kvantitetsrabatter i allt större utsträckning börjat tillämpas utan hänsyn till köparens nominering. Kommittén har sålunda inte ansett sig kunna förorda, att en skatt å choklad och konfityrvaror uttages i partihandelsledet.

Därest beskattningen å sötsaker i fortsättningen sk-al-l vara anordnad så— som en värdebeskattning kvarstår med hänsyn till vad nu anförts endast systemet med beskattning i tillverkarledet med prisettill detaljhandeln som beskattningsvärde. En omläggning av beskattningen till ett dylikt system skulle innebära en återgång till de före den 1 juli 1953 gällande bc- stämmelserna. Kommittén anser för sin del det inte vara uteslutet att till— lämpa ett dylikt system, eftersom det torde vara möjligt att genom olika särbest—ämmelser i sikatteförordningen minska eller förhindra de risker för prisbindning, som otvivelaktigt föreligger vid ett dy'lik't prissystem. Kom- mittén har emellertid inte ansett sig böna närmare ingå på de med en dylik omläggning förenade problemen, med hänsyn till att från bransclhens sida framförts önskemål om en övergång till ett skattesystem uppbyggt inte efter värde utan efter vikt. Härvid har de två huvudorgan-isationerna fram- lagt olika förslag, det ena innebärande differentierade viktskatter och det andra en enhetlig viktskatt i kombination med viktskatt å mer betydelse— * fulIl-a råvaror, dock ej socker. De båda alternativen, ide't följande benämnda alternativ 1 och alternativ II, innebär i huvudsak följande. *

Skatt Alternativ I kr/kg Chokladvaror med högst 40 % chokladöverdrag 2:— >> » över 40 % >> 3:— Ofyllda karameller 1:50 Övriga sötsaker 2:— Alternativ II Basskatt för samtliga sötsaker 0:95 ' Därutöver råvaruskatt1 med för kakaobönor 3:— kakaosmör 6:— kakaopulver 1 :50 mandel 5:—— [ nötkärnor 3:——— *

Båda alternativen skulle innebära en skatteintäkt av omkring 120 milj. & kronor.

De enligt alternativ I förordade skattesatserna ger, trots att blott tre skattesatser förordats, en relativt god anpassning till de nuvarande skatte-

1 Ytterligare föreslagna råvaruskattcr har av praktiska skäl inte medtagits här. Skatt utgår inte på smör och pulver, där kakaobönorna beskattats.

l ! beloppen. För de dyrare chokladvarorna skulle emellertid systemet innebära en avsevärd skattesänkning. Svårigheten med alternativ I är framför allt gränsdragningen mellan 'tre- och tvåkronorsgrupperna. Svårigheterna är här så stora, att det kan ifrågasättas, om inte enbart detta förhållande talar emot ett genomförande av alternativ 1. Vad alternativ II angår, är det på- fallande att en betydande skattesänkning för sötvarorna skulle ernås, framför allt beträffande varor av typen 1hallonbåtar och laknitsbåtar men även för billigare varor över huvud. Att skatteutfallet enligt detta alterna— tiv blir i huvudsak detsamma som enligt alternativ I beror på att beskatt— ningen av kakaopulver skulle bäras av allmänheten och beskattningen av mandel och nötter av konditorerna och i någon mån av allmänheten direkt. Uppskattningsvis skulle omkring 35 milj. kronor härigenom träff-a företa- , gare och enskilda utanför sötvarubranschen och medföra en motsvarande , lättnad för denna. Alternativet har emellertid stora fördelar genom enkelhet i i tillämpning och kontroll. Eftersom konditorerna till Viss del även skulle drabbas av skatten, skulle även de nuvarande ojämnheterna i konkurrens- , läget mellan tillverkare av Obeskattade konlflityrliknande bakverk och söt- l varutillverkare komma att i någon mån utjämnas. Det må i detta samman- ! hang erinras om, att intill hösten 1949 alal mandelmassa alltså även * konditorernas bakmassa var skattebelagd, men att beskattningen hävdes i samband med sockerransoneringens avveckling, då varje konditor skulle kunna själv skattefritt framställa massa av mandel och socker.

; Kommittén har vid övervägande av de olika möjligheter till en skatteom-

läggnin-g, som framkommit vid en granskning av de av organisationerna & framlagda förslagen, funnit lämpligt att förorda en differentierad viktbe- i skattning med blott två skattegrupper, kompletterad med en råva-rubeskatt- ' ning av kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör. Genom att uppde'la va- , rorna i blott två grupper, som lätt kan skiljas, nämligen i ofyl-lda karamel- ler och övriga sötsaker, uppstår inga klassificeringsproblem, varken för ' tillverkaren eller för kontrollmyndigheten. En låg skattesats för de billli- l gare karame'llvarorna gör att dessa varor i allmänhet inte fördyras. De dyr- . barare varorna, tillhörande den andra gruppen, innehåller i alllmänhet kakao- produkter, i regel i form av både kak—aomalssa och kakaosmör. Genom rå— varubeskattning—en å kakaobönor och dess produkter ernås en merbeskatrt- ning å dessa dyrbarare konfityrvaror. Genom en beskattning av kakaobönor blir även de av bönorna i första hand vframstäl'lda varorna, kakaosmör och kakaopulver, beskattade. Vid avvägningen av skattesatserna för smör och pulver bör hänsyn tas till det svinn, omkring 22 procent, som avgår vid bön-ornas skalning och röstning. För pulver och smör förordar kommittén samma skattesats. Eftersom en beskattning av kakaopulver måste anses mindre önskvärd med hänsyn till att denna i huvudsak torde drabba barn— familjerna, har kommittén övervägt olika möjligheter att minska olägen—

heterna av en pulverbeskattning. Att ihelt undanta-ga pulver f rån beskattning torde inte kurma ifrågakomma, eftersom möjlighet härigenom skulle öppnas för mindre nogräknade tillverkare att framställa chokladvaror med skatte- fritt kakaopulver som råvara. Kommittén har i förevarande läge ansett sig böra förorda, att en på visst sätt begränsad skatt uttages för kakaopulver, som säljs till allmänheten i konsumentförpackning-ar. Därvid har kommittén med beaktande av prissättningen på kakaopulver, som säljs i större för- - packningar och som säljs i mindre konsumentförpackningar, ansett sig böra föreslå halv skatt för kakaopulver, som säljs i för detaljhandeln av- sedda förpackningar, innehållande högst 500 gr-am.

Kommittén har i enlighet med vad nu anförts ansett sig lböra förorda följande skattesatser.

kr/kg

Råvaruskatter Kakaobönor: med skal, orostade 2:75 . » : rostade 3:50 Kakaopulver:

i för detaljhandeln avsedda för- packningar, innehållande högst 500 gram 1 :75 annat 3:50 Kakaosmör 3:50

Färdigvaruskattcr Ofyllda karameller 1:25 Övriga sötsaker 2:00 [

Sötvaruskatten skulle med angivna skattesatser kunna beräknas ge en årlig intäkt av omkring 120 milj. kronor vid nuvarande omsättning. Häri , ingår dock omkring 3,5 milj. kronor, som skulle hänföra sig till allmän- hetens förbrukning av kakaopulver. Nuvarande skatteintäkter uppgår, i vad avser den inhemska tillverkningen, uppskattningsvis till omkring 125 milj. kronor _— därvid skatteintäkterna för glass frånräknats.

Vid import av chokladvaror bör dessa beläggas förutom med den här förordade s' katten av två kronor för kilogram med en tilläggsskatt, som avvägts med hänsyn till råvaruskatten å kakaoprodukter. Härmed samman- hängande problem behandlas i speeialmotiveringen.

I det föregående har allmänt uttalats, att beskattningen även i fortsättning- en bör anordnas som en skatt, som principiellt uttages i tillverk—arledet. Vad avser importerade varor bör emellertid en sådan omläggning övervägas, att de yrkesmässiga importgrossisterna kommer att jämställas med inhemska tillverkare. De skulle sålunda erhålla rätt till skattefri import. Genom en dylik omläggning skulle ernås, att den hittillsvarande diskrimineringen av importg-rossisterna bortfaller. Ojämnbeterna i beskattningshänseende mel- lan tillverkare oeh importgrossister, vilka senare i viss mån är att jämställa med tillverkare, har behandlats i olika sammanhang, bl. a. av varubeskatt-

nin—gskommittén, som lämnat följande redogörelse för beskattningsförhål- lan-dena på denna punkt.

För ett bedömande av de olikheter, som jämväl efter 1946 års författningsänd- ring kunna förefinnas i beskattningshänseende mellan å ena sidan inhemska till- verkare och återförsäljare av varuskattepliktiga varor och å andra sidan impor— törer av dylika varor erfordras, att jämförelse göres beträffande varje ifrågakom- mande handels- (tillverknings-)led. Därvid torde de olika handels- (tillverknings—) leden böra ställas mot varandra sålunda: den inhemske tillverkaren mot den ut- , ländske fabrikantens härvarande importnederlag, generalagentur eller motsva- rande organ — i det följande för korthetens skull med ett gemensamt namn be- tecknade importnederlag den som bedriver engrosförsäljning av inhemska produkter mot grossistimportören och den som idkar detaljhandel med inhemska varor mot detaljistimportören. —— Varans normala vidarebefordran till den slut— lige konsumenten sker från tillverkaren och importnederlaget i tre etapper, från grossistledet i två etapper och från detaljistledet i en etapp. Såsom mellanlig- gande handelsled på importsidan förekomma i regel beträffande importneder- lagets försäljning inhemska grossister och detaljister samt beträffande import- grossistens försäljning inhemska detaljister. Dessa återförsäljare av importvaror äro i de flesta hänseenden, varom här är fråga, helt likställda med motsvarande återförsäljare av inhemska varor. I den mån så icke är fallet, kommer detta att särskilt angivas i det följande.

Avvikelser från ovannämnda normalformer för varudistributionen —— till exem- pel försäljning från inhemsk tillverkare direkt till detaljist eller konsument eller från importnederlag direkt till detaljist _ förekomma i viss, långt ifrån obetydlig omfattning, men torde icke, utom i fråga om minimiskatt, kräva särskilt beak- tande i förevarande sammanhang.

De mera framträdande olikheter i beskattningshänseende, som för närvarande föreligga, hänföra sig till tidpunkten för skattens erläggande, prisändringars in- verkan i fråga om redan erlagd eller debiterad 'skatt, returer av skattepliktiga , varor, ersättning för kundförluster samt bestämmelserna angående minimiskatt.

! Tidpunkten för skallens erläggande Förordningens bestämmelser om tidpunkten för skattens erläggande medföra, att importnederlagets hela lager av importerade skattepliktiga varor med vissa mera betydelselösa undantag -— är beskattat, medan den inhemske tillverkarens lager av färdigprodukter av egen tillverkning, i den mån icke i produkt ingår vara, som redan blivit föremål för beskattning, icke är beskattat. Importneder- laget befinner sig följaktligen i fråga om kapitalutlägg samt därmed förknippade räntekostnader och påverkan på likviditeten i en sämre belägenhet än den svenske tillverkaren, vilket blir särskilt påfallande, då det gäller varor belagda med 75 procent skatt. Framhållas må dock, .att den erforderliga ökningen av 1 rörelsekapitalet i stort sett allenast erfordras vid första importtillfället efter för- ordningens ikraftträdande samt vid därefter skeende lagerökning.

Av beskattningsbestämmelserna följer, att en inhemsk tillverkare, som finner anledning genomföra allmän höjning eller sänkning av priset å viss vara, har att redovisa skatt, beräknad å ett i motsvarande mån högre eller lägre beskattnings—

värde. Därest ett importnederlag höjer priset till detaljhandlare å vara, som ingår i dess här i landet befintliga lager och för vilken skatt alltså vid införsel- tillfället erlagts till tullmyndigheten å ett lägre beskattningsvärde än som efter den gjorda prishöjningen är att anse såsom rätt beskattningsvärde, kommer im— , portnederlaget att av kontrollstyrelsen påföras resterande skatt. Vid en pris- sänkning kan enligt nu gällande bestämmelser importnederlaget icke tillerkännas återbäring av erlagd skatt. Härav följer, att den inhemske tillverkaren och den utländske tillverkarens nederlag här i landet äro helt jämställda i fråga om en prishöjnings inverkan på skatten, medan däremot vid en prissänkning import— nederlaget intar en ogynnsammare ställning.

Vad härefter angår prisfluktuationernas inverkan på skatten beträffande gros- sistledet må till en början framhållas, att prisändringar inom grosshandeln med inhemska varor i övervägande antalet fall torde ske i samförstånd med tillver- karen. Vid en prishöjning kan grossisten i vissa fall göra en vinst å inneliggande lager av skattepliktiga varor även å skatten, vilken vid försäljningen till detaljist då utgår å ett höjt beskattningsvärde. I motsvarande mån gör han emellertid i all- mänhet en förlust å inneliggande lager vid en prissänkning.

Returer av skattepliktiga varor

Enligt 6 5 varuskatteförordningen äger, såsom tidigare omförmälts, en in- hemsk tillverkare rätt att i sin skatteredovisning göra avdrag för beskattnings- värdet av varor, som av honom återtagits från köpare.

Något motsvarande stadgande i fråga om den, som till riket inför skattepliktiga varor finnes icke. Enligt 8 5 5 mom. varuskatteförordningen är visserligen stad- gat, att för vara, som införts till riket men senare utförts ur riket eller till svensk frihamn, må åtnjutas restitution av skatt i den omfattning, Kungl. Maj:t bestäm- mer. Med utförsel ur riket åsyftas i förevarande sammanhang huvudsakligen en- dast så kallad transitohandel, där importören för erhållande av rätt till skatte- restitution redan vid importtillfället till tullmyndigheterna måste uppgiva, att de införda varorna äro avsedda att återutföras.

___—_____.___._.________—_____.____

Ersättning för kundförluster

Jämlikt 6 & varuskatteförordningen ankommer det på särskild prövning av kon- trollstyrelsen, huruvida och i vad mån avdrag vid skatteredovisning må göras för beskattningsvärdet av varor, vilkas försäljning förorsakat tillverkaren förlust på grund av bristande betalning från köparen.

Något motsvarande stadgande finnes icke beträffande till riket importerade varor.

Skatteförluster till följd av kreditförsäljningar kunna givetvis drabba samt- liga handels- (tillverknings-)led såväl beträffande varor av inhemsk tillverkning som importvaror. Den ende som i varuskatteförordningen medgivits rätt att restitutionsvis erhålla ersättning för lidna skatteförluster av här ifrågavarande art, är den inhemske tillverkaren. Antalet hos kontrollstyrelsen med stöd av ovannämnda stadgande i 6 & varuskatteförordningen gjorda ansökningar om av— drag har emellertid hittills varit synnerligen ringa, och sökandena tillgodoförda skattebelopp ha jämväl varit mycket små.

Grossistförbfundet har även i sin framställning till kommittén den 28 juni 1954 pekat på de av varubeskauttningskommittén behandlade ojämnhe-

| 1 1 l 1

tema i beskattningen, särskilt tidpunkten för skattens erläggande, beskatt- ningen av varuprover och kundförluster.

Under åberopande av vad nu sagts förordar kommittén, att sötsaksbe- skattningen såvitt avser importerad-e varor i princip sker i partihandels— ledet, i vilket fall samtliga förenämnda ojämnheter bortfaller.

Den omläggning av beskattningen av importvaror, som kommittén sålun— da förord-at för sötsaksbeskattningens del, anser kommittén böra gälla även i fråga om andra varuslag, som träffas av varuskatt enligt gällande be- stämmelser.

Den närmare tekniska utformningen a-v beskattningen behandlas i det följande under specialmotiveringen till ifrågavarande författnringsut'kast.

B. Glass

Gjorda framställningar

I anledning av därom väckta motioner behandlades vid 1953 och 1954 års riksdagar fråga om upphävande av varuskatten å glass. Motionerna till 1953 års riksdag syftade till att 5. k. g-räddglass skulle vara undantagen från varu-beskattning, vilket emellertid av kontrolltekniska skäl inte kunde er— nås på annat sätt än genom att beskattningen av all gla-ss upphävdes. Bevill- ningsutskottet vid samma års riks-dag avstyrkte i sitt av riksdagen godkän— da betänkande (nr 41) motionerna under hänvisning till pågående utredning om den indirekta beskattningen.

I motioner till 1954 års riksdag anfördes bl. a., att frågan om skattefrihet för glass var en fråga dels om ett inhemskt livsmedel skulle betraktas som en lyxvara och dels om en mejeripr'odukt skulle vara föremål för avsätt- ningslhämwmande beskattning. Frågan om skattefrihet borde därför avgöras utan att den pågående utredningens förslag avvaktades. Bevillningsu-tskot- tet (*bet. 21) avstyrkte motionerna och anförde bl. a., att det inte borde ifrågakomma, att riksdagen utan att avvakta förslag från kommittén för indirekta skatter tog ståndpunkt i frågan att slopa beskattningen av ett varuslag, som varit underkastat beskattning, sedan varuskatten infördes år 1941. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionerna ingen riksdagens åtgärd.

Glassheskattningen berör-des även vid 1956 års riksdag i två likalydande motioner (1:314, 11:225), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att varuskatt inte vidare sku'lle uttagas för glass. Härför anfördes i huvudsak liknande skäl som anförts i de tidigare angivna motionerna. Därjämte åbe- ropades, att jordbruksnämnden ooh jordbrukets förhandlingsdelegation vid prisöverensakomm-el'sen den 16 mars 1955 uttalat, att skatten på grä—ddglass borde borttagas snarast möjligt. I en protokol'lsa-nteckning till nämnda överenskommelse anfördes: »Nämnden och delegationen anser det angelä- get, att den varuskatt, som nu utgår för gräddglass (i förpackningar under en tredjedels liter) snarast möjligt borttages. >>

Bevillningsutskottet vid 1956 års riksdag framhöll i sitt över motionerna avgivna betänkande (nr 44), att de vid såväl 1953 som 1954'års riksdagar väckta motionerna avslagits av riksdagen med hänsyn till att man inte * ansåg sig böra föregripa resultatet av den pågående utredningen angående de indirekta skatterna. Det erinrades vidare, att föredragande departements- chefen i den vid 1955 års riksdag framlagda propositionen nr 180 angående åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område i anledning av det av jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation framför- da önskemålet om borttagande av varuskatten på lgrädvdglass uttalat, att någon åtgärd i frågan inte borde övervägas för det dåvarande med hänsyn till 1954 års riksdags uttalande i ämnet.

För egen del anslöt sig 1956 års bevil'lningsutskott till den ståndpunkt, som tidigare intagits i denna fråga. Det borde således enligt utskottet inte ifrågakomma att nu utan att avvakta resultatet av pågående utredning om den indirekta beskattningen upphäva skatten på ett varuslag, som varit underkastat beskattning alltsedan varu-beskattningen infördes. Utskot- 1 tet avstyrkte därför de gjord-a motionerna. I enlighet med utskottets hem- * ställan föranledde motionerna in-gen riksdagens åtgärd. *

Upphävande av varu—skatten på glass föreslogs även i en till kommittén överlämnad skrift från Svenska glasstillverkarförbundet. Förbundet åbero- pade därvid 1i huvudsak liknande skäl som dem, vilka angivits i förenämnda motioner. 1

Erfarenheter vid tillämpningen

Kontrollstyrelsen, som i olika sammanhang i skrivelser till Kungl. Maj:t yttrat sig angående beskattningsområdets avgränsning, förordade i yttran- de över varubeskattningskommitténs förslag skattefrihet för glas-s. Styrelsen anförde.

Kontrollen över beskattningen av glass är förenad med särskilda svårigheter, framför allt hos det betydande antal tillverkare, som bedriver glasstillverkning hantverksmässigt eller eljest i liten skala. Dessa tillverkare, av vilka många även måste lita till andra inkomster för sitt uppehälle, äro i regel icke bokförings- skyldiga och ha merendels ringa kunskap eller vana att upprätta vederbörlig redovisning över sin rörelse. En följd härav är, att kontrollstyrelsens tjänstemän för fastställande av den skatt, som rätteligen bör erläggas, i efterhand genom, utbyteskalkyler och annan utredning måste söka beräkna dylika tillverkares pro- i duktion av glass med ledning av förbrukning av råvaror och förnödenheter. Svårigheten att kontrollera storleken av varje tillverkares produktion av skatte- pliktig glass har under senare år skärpts genom att även småtillverkarna i större omfattning börjat redovisa relativt stor tillverkning av skattefri s. k. hushålls— glass. Givet är, att det vid en bedömning av resultatet av en utbyteskalkyl kan ställa sig synnerligen svårt att jäva tillverkares påstående, att viss måhända relativt stor del av den tillverkade glassen utgjort skattefri sådan.

Ehuru kontrollstyrelsen är av samma uppfattning som varubeskattningskom- mittén därutinnan, att glass måste betraktas såsom en typisk sötvara, som prin—

cipiellt sett om möjligt bör falla under beskattning, och att ett borttagande av skatten å denna vara skulle medföra en icke obetydlig minskning i statsverkets inkomst av varuskatten -— skatten å glass tillför för närvarande statsverket en årlig inkomst av omkring 2 milj. kronor — finner sig styrelsen likväl med hän- syn till vad ovan anförts böra vidhålla önskemålet om ett borttagande av denna beskattning. Kommittén, som förordat ett bibehållande av densamma, har för undanröjande i någon mån av de med beskattningen för närvarande förenade kontrollsvårigheterna undersökt möjligheten att efter danskt mönster beskatta all tillverkning av glass för avsalu. Kommittén har dock huvudsakligen med hän- syn till det stora antalet skattskyldiga — restauranger, matserveringar, kon- ditorier m. m. som härigenom skulle tillkomma, funnit en sådan lösning av kontrolltekniska skäl icke genomförbar.

Möjligheterna att kontrollera en beskattning av glass stöter alltjämt på betydande svårigheter. Dessa sammanhänger främst med frågan om gräns- dragningen mellan skattepliktig glass och skattefri dessertglass. Under- * stundom kan det även vara tveksamt, om och i vilken utsträckning skatte- ' pliktig vara föreligger, t. ex. då lösglass blandas med grädde, sylt eller tillsättes drycker.

Enligt kontrollstyrelsens föreskrifter gäller i fråga om gränsdragningen mellan skattepliktig och skattefri glass bl. a. följande.

Vid försäljning av lösglass till återförsäljare uttages icke varuskatt, därest kö- paren avlämnar ett på tro och heder tecknat intyg, att inköpt glass kommer att användas enbart för skattefritt ändamål (tillverkning och försäljning av efterrätter). Dylikt intyg skall avlämnas av köparen även om glassen av till- verkaren benämnes »hushållsglass» eller dylikt. Glass, som försäljes till konsu- ment i särskild förpackning, är att anse såsom dessertglass och därmed undantagen från skatteplikt, om förpackningen innehåller minst 1/3 liter glass, ej uppdelad i mindre enheter.

Skatteplikt föreligger sålunda för glasspinnar o. dyl. stycksaker av glass samt för glass som säljes genom utportionering i glasstrutar, glassbägare o. dyl., även ? där försäljningen äger rum genom servering inom konditorier och andra serve-

ringslokaler. Dessutom föreligger skatteplikt såsom framgår av vad ovan sagts , även för hushållsglass, som saluföres i förpackning rymmande mindre än 1/3 liter ? eller i förpackning uppdelad i enheter om mindre än 1/3 liter. Säljer tillverkare lösglass till återförsäljare att av denne eller annan saluföras i förpackning som 1 nyss nämnts, skall varuskatt sålunda utgå för lösglassen i fråga. , Om köpare av lösglass använder densamma för såväl skattepliktigt som skatte- l fritt ändamål, skall köparen i efterhand _- vid fortlöpande försäljning lämpligen ) en gång i månaden avgiva intyg på tro och heder angående dels antal liter ) I

lösglass, som försålts såsom skattepliktig glass, dels ock antal liter lösglass, som . åtgått vid framställning av efterrätter, helt eller delvis bestående av glass. Med ledning av sådan uppgift har tillverkare av lösglass att redovisa varuskatt till kon- trollstyrelsen för den del av lösglassen, som köparen förklarat sig ha använt på sådant sätt att skatteplikt inträtt.

Med dessa föreskrifter har från kontrollstyrelsens sida angivits, att skatte- plikt föreligger för glass som sälj-s i mindre förpackning än % liter och att tillverkaren genom intyg från återförsäljaren skall gardera sig för, att dylika glass-förpackningar inte når konsumenten i obeska-ttat skick. Genom

styrelsens föreskrifter, vil-ka på grund av beskattningens utformning torde vara nödvändig-a, har otvivelaktigt tillverkare och återförsäljare av glass ålagts ett inte obetydligt merarbete. Då skatteplikten kan sägas inträda först [då dessertglass av återförsäljare för försäljning del-as i portioner om mindre än 1/3 liter, bör rätteligen tillverkaren inte anses såsom skattskyldig i dessa fall, utan skatteplikten i stället åvila envar av återförsäljarna såsom skattskyldig. Denna inställning har också intagits av allmän domstol i ett mot en gl-asstillverklare an'hängiggjort mål. Konsekvensen av en dylik in- ställning är emellertid, att skattemyndigheten när det gäller glassbeskatt- ningen skulle ha att kontrollera ett stort antal skattskyldiga, nämligen, ut- över tillverkare av glass, även samtliga återförsäljare av glass, vilka av lösglass eller hushållsglass porti—onerar skattepliktig glass till konsument eller återförsäljare (delning av dessertglass i mindre bitar, portionering av lösglass till strutar eller bägare).

Kontrollstyrelsen har medgivit, att tillverka—re i vissa fall får leverera dessertglass i mindre förpackningar än 1/3 liter. önskar en tillverkare så- lun'dta leverera glass för efterrättsändamål i mindre förpackningar än 1/3 liter, får beskattningsfrågan bedömas med hänsyn till föreliggande kon- trollmöjligheter och omständigheter i övrigt. Är förhållandena sådana, att garantier kan anses föreligga för att glassen kommer att konsumeras såsom efterrätt, skall skatt inte utgå. Dylika garantier har av kontrollstyrelsen an- ; setts vara för handen i fråga om leveranser till skolor, sjukhus eller andra allmänna inrättningar eller till försvarsmakten. Intäkterna av glassbeskattningen är i stadigt stigande. Utvecklingen be- lyses av följande sammanställning av dessa intäkter för kalenderåren 1951 = —1955. Inkomsterna av skatten å glass kan inte avskiljas från inkomsterna f rån annan varuskatt, varför uppgifterna är beräknade. 1951 4,2 milj. kronor 1954 6,1 milj. kronor

1952 4,5 » » 1955 10,5 » >> 1953 6,1 » >>

Kommittén

Kommittén anser, att de sålunda påpekade omständigheterna talar mot ett bibehållande av en särbeskattning å glass vare sig en allmän varuskatt införes eller nuvarande indirekta beskattning i stort sett kvarstår i oför— ändrad omfattning.

Reglerna om beskattningsvärdets bestämmande måste vid en värdebe- skattning av glass bli så komplicerade, att glass även ur denna synpunkt ' måste anses mindre lämpad såsom skatteobjekt. Framför allt gäller detta vissa s. k. extra kylkostnader, till vilka hänsyn måste tas vid beskattnings- värdets bestämmande. Med extra kylkastnader förstås avskrivning av samt reparations- och underhållskostnader för kylrum, kylskåp och kylhoxar hos återförsäljare ävensom kostnader för s. k. packis, för transport av

torris och för kylanordningar för transport av glass. Kostnader av sådant l'slag åvilar i allmänhet eljest köparen och bord-e alltså inte ingå i tillver- karens pris. Då inom glassbranschen av olika skäl tillverkarna har påtagit sig dessa kostnader, har det ansetts rimligt, att de får avdragas vid beskatt- ningsvärdets bestämmande. De regler, som utformats i fråga om detta av- drag, kan emellertid inte bli rättvisande men komplicerar det oaktat i hög grad skatteberäkningen.

Några av de anmärkningar, som kan framställas mot glassbeskattningen i dess nuvarande utformning, skulle bortfalla, om beskattningen omlades till en literbeskattning. Detta förutsätter emellertid, att även dessertglassen in- ldrages under beskattning, eftersom skatteproblemen i händelse av skatte- |frihet för dessertglassen skulle bli större vid en literbeskattning än vid en värdebeskattning. En utvidgning av skatten till dessertglassen skulle emel—' lertid medföra, att antalet skattskyldiga skulle öka högst väsentligt, då här- igenom flertalet restauranger och konditorier samt ett stort antal matserve— ringa'r skulle bli skattskyldiga. Kontrollar-betet med en sålunda utvidga—d beskattning skulle bli så betydande ivförhållande till skatteintäkterna, att kommittén inte är bered-d att tillstyrka en dylik utvidgning av det skatteplik- ltiga varuområdet.

C. Puder samt smink och andra preparat för hudens färgning,

; läppstift m. m. i I en till kommittén överlämnad skrift har Sveriges grossistförbund bl. a. hemställt om nedsättning av skattesatserna på kosmetiska medel för det fall varuskatten å dessa inte kunde helt avskaffas. Invändningar har jäm- väl gjorts beträffande reglerna för beskattningsvärdets bestämmande. För dessa har tidigare redogjorts i samband med behandlingen av beskattningen av choklad och konfityrer.

Kommittén

per budgetår. Såsom kommittén inledningsvis framhållit, bör en v-ara ej be- skattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Några dylika »skäl torde ej föreligga beträffande här avsedda varuslag, varför ifrågava— lrandte särbeskattnin-g bör avvecklas i ett läge med en införd allmän indirekt kskaitt.

Kvarstår däremot gällande indirekta skatter i stort sebti oförändrad om- fattning torde beskattningen av här nämnda varor få bibehållas.

Kommittén har i samband med redogörelsen för de med beskattningen av sötsaker förenade svårigheterna rörande beskattningsvärdets bestämman- de framhållit, att problemställningen var densamma för alla varor, som träffa-des av varuskatt. Sås-om därvid anfördes kunde en övergång till de

l | | l ! Beskattningen av här avsed-da varuslag inbringar f. n. ca sex milj. kronor l

före den 1 juli 1953 gällande skattebestämmelserna övervägas. Eftersom beträffande oho-klad- och konfityrvaror hade framförts önskemål om en" viktskatt ansåg kommittén sig emellertid inte höra ingå på de med en dylik' omläggning förenade problemen. Beträffande förevarande varor torde, så- som i det följande närmare angives, en beskattning efter volym, vikt eller varuenhet inte vara möjlig. Priset vid försäljning till detaljhandlare syns emellertid här utan större risk för prisbindning kunna nyttjas som beskatt— ningsvärde. Strukturen inom handeln är på preparatsidan nämligen en helt annan än på sötvaruzsid'an. Medan omkring hälften av omsättningen av söt- salker går genom partihandeln sker försäljningen av inhemskt producerade kemisk-tekniska preparat sålunda i större omfattning direkt till detaljhan- deln utan mellanhänder. På grund härav skulle en partihandelsskatt be- träffande kemisk-tekniska preparat i allmänhet inte innebära anna-t än att beskattningen sker hos tillverkaren med priset vid försäljning till detalj-1 han-deln som beskattningsvärde. Beträffande importvaror bör, såsom kom-' mittén förord-at i fråga om sötsaker, de större importörerna registreras så- * som skattskyldiga, varför även i fråga om importv-arorna [priset vid försälj- ning till detaljhandeln blir det naturliga beskattningsvärdet. Därest priset vid försäljning till detaljhandeln i enlighet med det anförda skulle bestäm- mas såsom beskarttningsvärde, innebär detta en återgång i princip till det före den 1 juli 1953 tillämpade systemeti fråga om beskattningsvärdets be- stämmande.

Slutligen bör något beröras frågan om möjligheten att på detta område införa en beskattning efter volym, vikt eller varuenhet. Området är syn— nerligen oenhetligt med sådana i dessa hänseenden olikartade varugrupper ; som parfym, puder och läpp—stift. Någon enhetlig beskattn-ingsnorm är så-1 lunda ej möjlig. Ej heller i fråga om varor, vilka möjligen skulle kunna be— l skattas efter volym, är en volyvmskatt möjlig. Härvid åsyftas varugrupperna parfym, eau de cologne, ansiktsvatten oclh hårvatten. Samma skattesats är * utesluten på grund av det högst varierande värdet från hundratals kronor för liter för parfymer till omkring tio kronor för liter för hå'rvatten och eau de cologne. Att tillämpa olika skattesatser för de skilda varuslagen är ej , heller möjligt på grund av den stora prisspänningen inom varje varugrupp. , De olika varuslagen går också delvis in i varandra. Det skulle således exem— % pelvis erbjuda svårigheter att i vissa fall skilja parfym och eau de co-logne. i

Kommittén anser, i enlighet med det anförda, att beskattningen bör ligga i kvar i tillverkarled—et såsom en värdebeskattning men att priset vid försälj- 1 ning till detaljhandeln skall vara beskattningsvärde. I fråga om importvaror * förordar kommittén, att de större importgrossisterna registreras som skatt- skyldiga. ' ' '

Vid varubeskattningens införande behandlades särskilt frågan om skatt å hudkräm. De tillkalla-de utrednings—männen förordade s-katt, men före—

, dragande departementschefen tog avsteg från förslaget på denna punkt. Han anförde ( prop. 1941:237 , 3. 28). l l

Beträffande hudkräm är att märka, att åtskilliga under denna beteckning fal— lande artiklar likaledes finna rent medicinsk användning, exempelvis zinksalva, frostsalvor o. dyl. Varorna höra till s. k. frigivna apoteksvaror. Att vid beskatt— ningen särskilja olika arter av hudkräm torde vara en praktiskt olöslig uppgift. Därtill kommer, att ett mycket stort antal damfrisörer och liknande yrkesutövare själva i sin rörelse tillverka hudkräm. Att effektivt kontrollera en beskattning av i sådan rörelse framställda varor torde vara förenat med mycket avsevärda svå— righeter. Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag jämväl hudkräm böra utgå ur varuförteckningen. Genom en beskattning av hudkräm skulle den nuvarande svära. gräns- dragningen mellan skattefria hudlkrämer och skattepliktiga emulsioner ! 111. m. för hudens vård bortfall—a. Sålunda är exempelvis hand- eller h-ud- vårdsmedel med glycerin skattepliktiga, medan motsvarande preparat med » vaselin är fria, detta eftersom väl vaselin men ej glycerin utgör »fett, mine- j raid] ja, vax eller annan därmed jämställd för hudens Vård verksam bestånds- del», vilket enligt förarbetena till 1948 års författningsändring (prop. 1948: i 10, s. 53) skulle utgöra förutsättning för att skattefri hudkräm skulle kunna | anses föreligga. Eftersom en allmän beskattning av hudkräm av skäl, som återgivits i , nämnda propo-suibionsutbal-ande, även en'ligt kommitténs uppfattning är mind- ' re lämplig, har kommittén undersökt, huruvida man skulle kunna skatte— belägga hudkräm etc., som är parfymera-d eller försatt med puder eller färg, för att därigenom eliminera vissa av de nuvarande ojämnheterna i be- skattningen. Nu beskattas exempelvis de mörkare nyanserna av röd cerat, medan de vita och ljusare går fria. Även puderkräm är skattefri, under för— utsättning att pu—d—ertillsatsen utgör högst tio procent; detta även i de fall krämen är mörk eller eljest på grund av sina egenskaper kan jämföras med ' smink. Kommittén förordar, på grundval av vad i det föregående framkommit, , en viss begränsad utvidgning av det skattepliktiga varuområdet, nämligen i till märkbart färgade preparat. Härigenom skulle ernås en klarare Och bättre i gränsdragning mellan å ena sidan de fria hudkrämerna och fettprepara'ten och å andra sidan de skattepliktiga varorna puder, läppstift och smink. Ett genomförande av förslaget i denna del torde leda till en obetydlig ökning av skatteintäkten. '

D. Parfymer, toalettvatten, hårva'tten, hårolja, pomada, kemiska kompresser för hårpermanentning o.d. De svårigheter med beskattningsvärdets bestämmande, för vilka tidigare

1edogjorts i samband med beskattningen av choklad och konfityrer, gäller även för här avsedda varuområde.

Kommittén

Nuvarande beskattning av nämnda varus-lag inbringar f. n. ca 19 mi-lj. kronor per budgetår. Därest en allmän indirekt beskattning införes, bör _ " enligt kommitténs inledningsvis angivna inställning till en särbeskattning av ett begränsat varuonnåde beskattningen av här avsedda varuområde avveckllas.

Kvarstår' däremot gällande indirekta skatter i oförändrad omfattning torde det med hänsyn till de jämförelsevis betydande inkomster, som be- skattningen av här angivna varuslag inbringar, vara erforderligt att be- hålla denna särskilda beskattning i sin nuvarande utformning; därvid bör dock den omläggning av beskattningsvärdets bestämmande ske, som kom— mittén förordat i samband med behandlingen av skatten å puder och smink m. m.

E. Tandkräm, munvatten, schamponeringsmedel *

Gjorda framställningar

Vid 1953 års riksdag väcktes i två likalydande motioner (1:82, 11:111) förslag om en skyndsam utredning rörande borttagande av de indirekta skatterna på tandvårdsmedel samt, i avvakt-an på denna utredning, sänkning av skattesatsen från 40 till 20 procent av beskattningsvärdet. Till stöd för förslaget uttalade motionärerna bl. a., att skatter på tandvårdsmedel över huvud taget var synnerligen diskutabla. Nödvändigheten att motverka tand— röta genom en riktig tandhygien var allmänt erkänd. De indirekta skatter- na på tandvårdsme-del minskade avsevärt dessa medels användning bland de lägre inkomstgrupperna och de barnrika familjerna. En beskattning av tandvård'smedel var en missriktad åtgärd ur samhällsekonomisk synpunkt och frågan om skattefrihet för tandvårdsmedel borde därför utredas.

Bevillnings'utskottet flann (bet. 41), vad gällde frågan om skattefrihet för ta'ndvårdsmed-el, anledning saknas att förorda skrivelse i ämnet med hän— syn till att frågan redan var föremål för uppmärksamhet. Riksdagen läm- nade motionerna utan åtgärd.

Varuskatten å tandvårds- och schamponeringsmedel berördes jämväl i en framställning från K emisk-tekniska fabrikantförbundet, vilken framställ- ning genom beslut av Kungl. Maj:t den 9 januari 1953 överlämnades till kommittén för att övervägas vid utredningsuppdraget. Frågan om beskatt- ; ning av nämnda varor samt av s. k. ättiketerpreparat upptogs sedermera yt- terligare i till kommittén översända skrifter av dels förenämnda förbund ' och dels Kemisk-tekniska och Livsmedelsfabrilcanternas förening. Fram- ställningarna utmynnade i hemställan om att tandvårds- jämte ättiketer— preparat och schamponeringsmedel undantogs från beskattning.

Kontrollstyrelsen föreslog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 december

1951 vissa ändringar bl. a. i förordningen om varuskatt. Styrelsen ansåg att schamponeringsmedel främst av kontrolltekniska skäl borde undantagas från beskattning. Styrelsen anförde.

I den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, finnes bland skattebelagda varor upptagna bl. a. scham- poneringsmedel (statistiska numren 593 och 596). Ifrågavarande varuslag äro belagda med skatt efter en skattesats av 20 procent å beskattningsvärdet. Beskatt- ningen av schamponeringsmedel var ursprungligen av mera begränsad omfattning och avsåg allenast dylika varor hänförliga till statistiskt nummer 593, dvs. varor, i huvudsak innehållande blekande eller färgande ämnen eller vissa tillsatsämnen, såsom äggula och tjära. Från och med den 1 mars 1948 har under beskattningen indragits jämväl till statistiskt nummer 596 hänförliga schamponeringsmedel, varigenom beskattningen kommit att omfatta i stort sett alla slag av schampone— ringsmedel med undantag för oparfymerade sådana medel.

Förenämnda utvidgning av beskattningsområdet tillkom vid 1948 års riksdag. En av anledningarna till utvidgningen av beskattningsområdet var tidigare förelig- gande svårigheter ifråga om avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet för här avsedda varor. Även med den omfattning detsamma har enligt nu gäl- lande förordning ha emellertid svårigheter i detta avseende förelegat särskilt * i fråga om schamponeringsmedel, avsedda för frisörbruk. Det har därvid i vissa fall varit synnerligen tveksamt, huruvida viss vara bör betraktas såsom scham- poneringsmedel eller flytande tvål, vilken senare vara icke är skattebelagd enligt varuskatteförordningen. Bevillningsutskottet har i betänkande den 19 februari 1948, nr 9, i fråga om gränsdragningen emellan nu angivna varuslag uttalat föl- jande:

Vid avgörande av Spörsmålet, huruvida ett schamponeringsmedel, som hän- föres under statistiskt nummer 596, skall beskattas såsom sådant eller anses utgöra skattefri tvål, bör hänsyn främst tagas till prissättningen och benäm- ningen å preparaten och om reklamkostnader nedlagts på preparaten i deras egenskap av schamponeringsmedel.

der beteckningen flytande tvål, ehuru de i många fall äro avsedda för eller i varje fall mycket väl lämpa sig för schamponeringsändamål och av frisörer även- ledes till övervägande del torde användas för sådant ändamål. Priset skiljer sig i i allmänhet icke eller endast obetydligt från det som i allmänhet tillämpas för ' flytande tvål av god kvalitet. Med hänsyn till sistnämnda förhållande och då ' varorna i fråga icke direkt reklameras såsom schamponeringsmedel torde det ! med stöd av bevillningsutskottets ovan intagna uttalande icke kunna anses, att *, varorna utgöra annat än flytande tvål, varför desamma betraktas såsom skattefria. l | l l % Verkställda undersökningar ha givit vid handen, att varor ofta försäljas un- l l

Ett dylikt ställningstagande måste emellertid anses mycket otillfredsställande, enär det torde medföra att allt flera för sehamponering avsedda varor kunna komma att försäljas till frisörer under beteckningen flytande tvål och därmed , bliva undantagna från beskattning. Fall kunna givetvis förekomma där varor, som nu sagts, med hänsyn bl. a. till deras benämning av vissa köpare uteslutande användas för annat ändamål än schamponering eller att varorna åtminstone i viss utsträckning komma till användning för annat ändamål. över huvud är det i en mångfald fall knappast möjligt att avgöra, huruvida en vara har huvudsak— lig karaktär av flytande tvål eller av schamponeringsmedel. I fall där en vara, som av tillverkaren benämnes flytande tvål, försäljes till frisör, vilken i sin rörelse använder såväl schamponeringsmedel som flytande tvål (exempelvis för

tvättning av kammar, borstar och frisérrockar) är det i allmänhet för tillver- karen av varan icke möjligt att avgöra, huruvida eller i vad mån levererad vara skall komma till användning för sc'hamponering eller för annat ändamål. Då till- verkaren försäljer dylika varor till grossist, vilken avsätter desamma till frisörer och måhända även till andra avnämare av flytande två], är det som regel helt omöjligt för tillverkaren att erhålla kännedom om varans blivande användnings- sätt.

Även det förhållandet, att oparfymerade schamponeringsmedel, hänförliga till tullstatistiskt nummer 597, icke äro underkastade beskattning, har medfört vissa i skattehänseende icke önskvärda konsekvenser. Det har sålunda förekommit, att tillverkare för att kringgå bestämmelserna om varuskatt till förbrukare var för sig levererat oparfymerat schamponeringsmedel och parfym, varefter förbrukaren haft att själv försätta schamponeringsmedlet med parfym. Sistnämnda i skatte- hänseende föreliggande missförhållande torde icke kunna elimineras genom att även oparfymerade schamponeringsmedel intagas i den till varuskatteförordningen fogade varuförteckningen. Dylik författningsändring skulle nämligen ytterligare skärpa de i det föregående påvisade svårigheterna, då parfymerade tvättmedel, vilka även äro hänförliga till statistiskt nummer 597, i större utsträckning äro att anse som flytande tvål eller tvålflingor än vad parfymerad tvål är.

För att eliminera nu förevarande kontrollsvårigheter i vad avser gränsdrag- '

ningen mellan schamponeringsmedel och flytande tvål skulle olika alternativ för ändring i beskattningen av schamponeringsmedel kunna övervägas.

En möjlighet vore att indraga under beskattning alla slag av flytande tvål, som försäljas till frisörer. Ett genomförande av dylik utvidgning av beskattningsom— rådet synes i och för sig befogat, då den övervägande delen av den flytande tvål, som inköpes av frisörer, enligt inhämtade upplysningar kommer till användning för schamponeringsändamål. Enär flytande tvål, förutom för frisörbruk, finner användning inom ett flertal andra områden såsom rengöringsmedel, skulle fri- sörer emellertid utan särskild svårighet kunna anskaffa varan utan erläggande av skatt. Även om en i hög grad intensifierad kontroll kunde anordnas på detta skatteområde, synes det icke troligt, att densamma skulle bliva effektiv, då dessa varor ofta levereras till förbrukare _— förutom av tillverkaren jämväl av parti- och detaljhandlare. En omläggning av beskattningen på nu angivet sätt synes med hänsyn till vad ovan anförts icke lämpligen böra komma till stånd.

En annan möjlighet att eliminera ifrågavarande kontrollsvårigheter vore att från beskattning undantaga alla schamponeringsmedel, avsedda för frisörbruk. Enär skatteinkomsten för dylika varor icke uppgår till belopp av nämnvärd stor- lek —— enligt verkställd utredning utgjorde skatteinkomsten av under budget- året 1949—1950 levererade, för frisörbruk avsedda schamponeringsmedel allenast cirka 200 000 kronor —— synas statsfinansiella skäl icke böra utgöra hinder för ett undantagande från beskattning av schamponeringsmedel för frisörbruk. För att förhindra att frisörer vidare försälja inköpt skattefritt schamponeringsmedel ävensom för att motverka bulvanköp borde skattefriheten i så fall gälla endast för schamponeringsmedel i förpackningar om en liter eller däröver _— i vad avser schamponeringsmedel i kräm eller pulverform, ett kilogram eller däröver. Enär i marknaden förekommande schamponeringsmedel för frisörbruk redan nu i stor utsträckning försäljas i dylika förpackningar, skulle en föreskrift av angiven in- nebörd icke komma att medföra nämnvärda praktiska olägenheter. Den skulle dock behöva kompletteras med föreskrift om att dylik varas etikett skall inne- hålla uppgift om att varan är avsedd uteslutande för frisörbruk. Därest frisör skulle omtappa inköpt skattefritt schamponeringsmedel å mindre flaskor för

vidare försäljning, bedriver han såsom framgår av bestämmelserna i 1 5 2 mom. varuskatteförordningen skattepliktig rörelse och har fördenskull att i vederbörlig ordning redovisa varuskatt härför. Gällande bestämmelser om minimiskatt torde dock komma att avskräcka flertalet frisörer från att upptaga dylik verksamhet. _ För att förhindra att frisörer utan anmälan till kontrollstyrelsen bedriva sådan skattepliktig rörelse, som nu sagts, torde det bliva nödvändigt att utöka kontrol- len över frisörernas verksamhet. En omläggning av beskattningen i enlighet med detta alternativ torde på grund härav komma att medföra ökade kontrollkost- nader, vilket icke kan anses befogat med hänsyn till den förhållandevis ringa skatteintäkten för här ifrågavarande schamponeringsmedel. För övrigt torde upp- märksammas, att även med denna lösning kvarstå svårigheterna såvitt angår allmänhetens inköp av såsom flytande tvål betecknade schamponeringsmedel.

Intetdera av de ovan redovisade alternativen till ändring av beskattningen av schamponeringsmedel synes på anförda skäl lämpligt att genomföra. Styrelsen har heller icke kunnat utfinna annat praktiskt genomförbart förslag till ändrade beskattningsregler, ägnade att eliminera föreliggande kontrollsvårigheter i fråga om gränsdragningen mellan schamponeringsmedel och flytande tvål. Vid sådant förhållande har styrelsen ansett sig nu böra föreslå, att schamponeringsmedel helt undantagas från beskattning. Styrelsen får därvid, under framhållande av att beskattningen enligt varuskatteförordningen i stort sett avsetts skola omfatta umbärliga varuslag, anföra, att schamponeringsmedlen numera torde böra anses utgöra med vanlig toalettvål jämförbara medel av betydelse för folkhygienen, vilka icke kunna tillskrivas umbärlighetskaraktär. Därest schamponeringsmedel fram— deles icke skulle bliva underkastade varubeskattning, synes statsverkets intäkt av varuskatt för budgetår räknat nedgå med omkring 1,5 miljon kronor.

Kontrollstyrelsens förslag om borttagande av skatten på schamponerings- medel tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissinstanser. Departementsohefen framhöll emellertid ( prop. 1952:135 , 5. 15), att det inte torde böra ifrågakomma [att från beskattning undantaga vissa av de varu- skattepliktiga preparaten utan att samtidigt till bedömande upptaga frågan om avgränsningen av det skattepliktiga varuområdet i övrigt. Departe- mentsohefen förklarade sig inte vara beredd att 'i det sammanhanget verk— ställa en sådan allmän omprövning av beskattningen och avstyrkte med hänsyn därt'ilil de framkomna ändringsförslagen. De av departementsche- fen gjorda uttalandena lämnades utan erinnan av riksdagen och den av kontrollstyrelsen förordade skattebefrielsen kom sålunda inte till stånd.

Kommittén

Intäkterna från skatten å munvårdsmedel och ättiketerpreparat uppgår f. n. till ca 3,5 milj. kronor för budgetår med följande för-delning, nämligen tandkräm m. 111. 2,7, munvatten 0,5 och åttiketerpreparat 0,3 milj. kronor.

Här angivna varuslag bör —— med hänsyn ti'lfl den inställning til-1 en sär- beskattning av [begränsade varuområden, som "kommittén i det föregående givit uttryck åt inte särbes'kattas vid en allmän indirekt beskattning.

För det fall nuvarande indirekta beskattning i princip kvarstår i oför- ändrad omfattning vill kommittén framhålla följande.

Några kontrolltekniska skäl för att från beskattning undantaga tand- vårdsmedel finns inte; skattekontrollen är mycket enkel, emedan tillverk— ningen till övervägande delen bedrives vid ett fåtal i allmänhet större fövre- » tag. Med hänsyn härtill och då andra tekniska skäl inte talar mot ett bibe— * hållande av skatten finner kommittén anledning ej föreligga att undantaga tandvårdsmedel från beskattning.

De 3. k. ättiketerpreparaten är preparat, som till en väsentlig del består av etyl-acetat. Huvudsakligen användes de som desinfe-ktion-smedel, mot hu-d- inflammation-er eller som sårmedel. Eftersom andra liknande preparat inte är beskattade bör ej heller ättiketerpreparaten beskattas. Kommittén för— ordar följaktligen, att ättiketerpreparaten friltwages från varuskatt.

Enligt kommitténs uppfattning är de av kontrollstyrel-sen förut angivna skälen mot en beskattning av schamponeringsmedel, vilken beskattning ka- lenderåret 1955 inbringade 1,7 milj. kronor, sakligt motiverade och kom- mittén förordar med hänsyn härtill, att skatten avvecklas å schamponerings- medel. Genom att dessa utgör en från övriga skattepliktiga varor klart avskiljbar grupp bör, såvitt kommittén kan finna, ett undantag i denna del inte medföra några konsekvenser beträffande andra varor.

Reglerna för heskattningsvär-dets bestämmande för här angivna varuslag torde böra ändras på sätt kommittén i det föregående förordat i samband med beskattningen av puder och smink 'm. m.

F. Essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker

Frågan om upphävande av varuskatten på essenser och extrakt-er, avsedda för beredning av alkoholhaltiga drycker, upptogs till behandling i till kom— mittén Överlämnade sknifter från Sveriges grossistförbund och Aktiebolagel Rulles. I bolagets skrift framhölls, att skatten, som numera tor-de sakna statsfinansiell betydelse, verkade synnerligen hämmande på bolagets verk- samhet.

Kommittén

Skatten å bär avsedda varor inbringar f. 11. ca 0,5 milj. kronor för budget- år. Beskattningen av dessa varor har särskilt under senare tid erbjudit vissa svårigheter i fråga om det skattepliktiga varuområdets avgränsning. Sålunda har i viss, inte obetydlig omfattning till riket utan påförande av skatt in- förts varor, vilka i tulltekniskt hänseende varit att anse såsom saft men som reklamerats och även använts för framställning av likör och drinkar. Konkurrensförhål-landena har härigenom rubbats till nackdel för de svenska producenterna. Skall beskattningen bibehållas, syns för den skull från be- skattning i allt fall böra undantagas de essenser och extnakter, som är för-

satta med sockerlag och som med hänsyn härtill och på grund av framställ- _ ningssättet är att jämställa med saft. För beskattning skulle då kvarstå

en relativt 'liten grupp koncentrerade essenser och extrakter. Med hänsyn till att skatteintäkterna efter en dylik beskärning skulle bli obetydliga, upp- skattningsvis omkring 0,2 milj. kronor, och då omsättningen av dessa varor på grund av liberaliseringen av rusdryck's'försäljningen ytterligare torde nedgå, vill kommittén förorda, att ifrågavarande beskattning upphäves.

|

|

1 l

l l i

l !

II. Försäljningsskatten

Behovet av en överarbetning är inte lika starkt för försäljningsskattens del som för varuskattens. De ändringar, som ifrågasättas av kommittén, är » att anse som mindre jämkning-ar av det slag, som årligen genomföres.

Gjorda framställningar

Yrkande om undantag från skatteplikt har i till kommittén överlämnade framställningar gjorts beträffande alla de varugrupper, som beröres av försäljningsskatten, nämligen guldsmedsvaror, knutna matto-r och grammo— fonvaror. För dessa framställningar redogöres inledningsvis.

Guldsmedsvaror. Sveriges juvelerar- och guldsmedsförbund s'amrt Guld- , smedsbranschens leverantörförening har i en till kommittén överlämnad skrift i första hand hemstäillt, att den nuvarande skattesatsen 20 procent i samband med en generell revision av den indirekta beskattningen sänktes till nivå med vad som kan komma att fastställas för övriga varuslag, och i andra hand, därest en dylik generell revision ej kom till stånd, att för- säljningsskatten helt slopades eller högst avsevärt nedsattes; i v-art fall bor- de vissa varor, såsom matsilver, s. k. onumrerade varor, s'läta ringar och silver för kyrkligt ändamål undantagas från beskattning. De nämnda orga- nisationerna motiverade i huvudsak sin hemställan med att statens kost- nader för nppbör—d och kontroll var alltför stora i förhållande till skattens avkastning, att branschens utövare erhöll ett oerhört merarbete med bl. a. bokförings- och redovisningstekniska göromål, vilket drog med sig Väsent- liga merkostnader, samt att skatten försäljningsmässigt sett utgjorde en stor nackdel.

Avveckling av försäljningsskatten för kyrksilver förordades jämväl & vis— sa, bl. a. av Karlstads domkapitel gjorda framställningar, vilka genom beslut av Kungl. Maj:t den 4 mars 1955 överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande.

Sveriges juvelerar- och gulldsmedsfönbund hemställde vidare, att kom- mittén ville pröva frågan om befrielse fnån erläggande av försäljningsskatt vid försäljning till utländska turister.

Knutna mattor. Åtgärder för avveckling av försäljningsskatten å vissa , knutna mattor (s. k. orientaliska mattor) rekommenderades i bl. a. en framställning från Stockholms handelskammare (framställningen överläm- nad genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 oktober 1954). Handelskammaren fra-mlhöll bl. a., att försäljningsskatten å mattor [innebar en beskattning av kvaliteten, eftersom prisdifuferensen mellan beskatta-de mattor och andra vävda mattor vanligen var betingad av en motsvarande skillnad i slitstyrka och kvalitet i övrigt. Enligt handelskammarens mening skulle oriental—iska malttor, särskilt i vissa prislägen, i och för sig mycket starkt kunna kon- kurrera med andra mattyper, en konkurrens som dock försvårades eller omöjliggjordes av beskattningen. Med hänsyn till det anförda ansågs det vara ett angeläget önskemål ur såväl handelns som konsumentens synpunkt, att försäljningsskatten på mattor slopades. Ett tillmötesgående av detta önskemål syntes handelskammaren desto mer motiverat, som skatten enligt kammar—ens men-ing måste anses vara av begränsad betydelse ur statsfinan- siell synpunkt. Därest försäljningsskatten för mattor av något skäl inte skulle kunna helt upphävas, hemställde handelskammaren, att beskattning- en i varje fall slopades för mattor hänförliga till stat. nr 1001 och 1002:1. l

Grammofoner och grammofonskivor. Förslag om upphävande av försälj- ! ningssskatten för vissa för skolbruk avsedda varor ( grammofoner och gram- * mofonskivor rn. m.) framlades i en motion till 1950 års riksdag (11:197). l Såsom huvudsaklig motivering anfördes, att försäljningsskatten å dessa va- i ror verkade hämmande och fördyrande på anskaffandet. Motionären hem- ställde om befrielse från försäljningsskatt för radiogrammofoner, grammo- foner och grammofonverk ävensom för vissa för undervisningsändamål av- sedda grammofonskivor, då dessa varor rekvirera-des av kommunal eller statlig myndighet uteslutande för skolbruk.

Bevillningsutskottet (bet. 22), som i ärendet inhämtat yttrande från kon- trollstyrelsen, ansåg sig inte kunna tillstyrka motionen, huvudsakligen med hänsyn till att undantagsbestämmelser skulle komplicera bes'kattningsförfa- randet samt att de till skattefria inköp föreslagna statlig-a och kommunala myndigheterna bestred sina kostnader med allmänna medel, varför en reell * merkostnad i regel inte föranleddes av beskattningen. Motionen föranledde —— i enlighet med utskottets hemställan —— inte någon riksdagens åtgärd.

Även vid 1953 års riksdag berördes i en motion (1:294) bl. affrågan om beskattning av vissa grammofonskivor. Bevillningsuts-kottet (bet. 19) ansåg sig emellertid inte höra ta ställning till motionen i denna del, eftersom denna fråga omfattades av kommitténs för indirekta skatt-er utredningsupp- drag, s-amt avstyrkte motionen, som ej föranledd—e någon riksdagens åt- gård.

Fönsäljningsskatten å färdiga grammofonskivor berördes vidare i två särskild-a framställningar från musikaliska akademien och musikfrämjan- det, vilka framställningar genom beslut av Kungl. Maj:t den 31 mars resp.

den 3 juni 1955 överlämnades till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget. Musikaliska akademien hemställde —— med instämmande av musikfrämjandet artt färdiga grammofonskivor utan undantag befriades från försäljningsskatt. Till motivering anfördes. att grammofoner inte längre var någon lyxvara utan att musiken för allt större dela-r av vårt folk blivit ett livsbehov samt att den var oumbärlig för alla former för och stadier av musikundervisningen. Därest en jämförelse skulle göras mellan grammofonskivor och andra varor, borde detta enligt i akademiens uppfattning ske med t. ex. böcker och tidningar m. fl. varor, ' vilka inte var belagda med försäljningsskatt. Rättvisan och konsekvensen fordrade med hänsyn härtill att även grammofonskivor undantogs från be- skattning.

Kommittén

Skatten å här avsedda varor inbringar f. 11. ca 30 milj. kronor för budget- år med följande fördelning, nämligen guldsmedsvaror 18, mattor 4 och grammofonvaror 8 milj. kronor. Enligt kommitténs förut angivna upp- fattning bör en vara ej beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Några dylika skäl torde inte föreligga beträffande här nämnda varor, varför särbeskattningen av de varu-slag, som nu träffas av försälj- ningsskatt, bör avvecklas i ett läge med en införd allmän indirekt skatt.

Bibehål'les principen om punktheskattning enligt nu gällande ordning bör enligt kommitténs mening de varor, som omfattas av försäljningsskat- ten, alltjämt beskattas. Några avgörande tekniska skäl för ett upphävande av beskattningen före-ligger ej. Att på grund av varornas konstnärliga värde göra undantag för särskilda varor kan inte ske utan risk för ökade skatte- tekniska svårigheter. Praktiska skäl talar em-ellerrtid för en mindre omlägg- ning i fråga om beskattningsvärde och skattesats.

Vad gäller beskattningsvärde och skattesats må framhållas, att brutto- ! prissystemets frång-ående även i fråga om försäljningsskatten medfört vissa , problem, dock i huvudsak endast i fråga om andra grammofonvaror än ; grammofonskivor. För guldsmedsvaror inträder skatteplikten i regel vid * detaljhandlarens försäljning till konsument och det därvid tillämpade pri- set är beskattningsvärde, varför tillverkarnas riktpriser inte är avgörande vid skattens bestämmande. Däremot sker försäljningen till konsument av grammofonverk m. fl. grammofonvaror ofta av inte registrerade återförsäl- jare, varför skatten i regel uttages hos tillverkaren med ledning av ett av honom beräknat riktpris till konsument. Beträffande grammofoner ooh gram-mofonverk torde emellertid en övergång till styckeskatt ske med hän- syrn till önskvärdheten att komma ifrån nuvarande svårigheter. För s. k. övriga grammofonvaror (motorer och pic-ups) är skatteintäkten så obe- tyd'lig (omkring 0,1 milj. kronor) att 'det bör övervägas om inte dessa bord-e undantagas från beskattning.

Styckeskattesa'tserna på grammofonverk och gram-mo—foner skulle kunna fastställas så, att de i huvudsak svarar mot omkring 20 procent av konsu— mentpriserna. Beloppen framgår av tabell 31.

Tab. 31. Konsumentriktpriser och skatt å grammofonverk och grammofoner l

Grammofonverk (till radioapparat) Enkelspelare Skivväxlare Uppgiftslämnare Grammo: En h ti het Flera F h t' het Flera fZItIZIZnEIteISL as g hastigheter .n as lg hastigheter Tillverkare I — 152 kr. 295 kr. Tillverkare II — 130—170 kr. — 280—300 kr. Tillverkare III — 150—165 kr. 275 kr. Större detalj- handlare — 135—200 kr. — 210—300 kr. 135—220 kr. Nuvarande skatt * (20 %) lägst högst — 20—40 kr. — 42—60 kr. 27—42 kr. 1 Föreslagen stycke- * Skatt . 15 kr. 30 kr. 25 kr. 50 kr. 30 kr.

Anm. Angivna priser avser viixelströmsapparater. Där särskild allströmsmodell före- kommer, är priset 30—100 kronor högre.

nuvarande skattenivå en skattesats av 250 kronor per styck. I fråga om grammofonskivor skulle för såväl de skattskyldiga som skattemyndighe- terna en förenkling uppnås, om gränsen för beskattning efter tre kronor och efter en krona per styck inte bestämmes med hänsyn till speltid/skivsida utan i stället drages mellan 331/3-varvs-4skivor (egentliga longpl-ayi'ng-skivor) och skivor med högre varvhastighet.

För 5. k. grammofonaut—omater föreslås —— 'i syfte att i stort sett bibehålla III. Pälsvaruskatten 3 I

Erfarenheter vid tillämpningen

Pälsvarnheskattningen var såsom i annat sammanhang angivits ursprung- ligen anordnad såsom en skärpt omsättningsskatt (20 procent) å den får- diga pälsvalran men omlades av kontrolltekniska skäl till en skatt å bered— ningen av pälssk'inn, varigenom antalet kontrollställen endast kom att upp- ' gå till ett tjugutal. Även om kontrollen numera på grund av det ringa antalet beredare inte erbjuder större svårigheter, måste beskattningen lik-

väl anses 'mindre lämplig och några av de skäl, som kan anför-as mot päls- varu—beskattningen, må här nämnas.

Vid importen kan en beskattning efter antalet i ett pälsverk ingående skinn na- ;turligen inte anordnas och skatten utgår på grund härav vid införsel av päls- ! varor i princip efter värdet. Pälsskatten utgår härvid med 20 procent av cif-värde

plus tull. Detta medför emellertid ojämnheter i olika hänseenden. Sålunda änd- ras skattesatserna för inhemskt beredda skinn vid förskjutningar i pälsskinnens värde uppåt eller nedåt och skattesatserna avväges i allmänhet så, att de svarar | mot omkring 15 procent av skinnens värde inkl. skatt och beredningsavgift. Ge- l nom den sålunda uppkommande marginalen av fem procent erhålles garanti för, att det inte blir förmånligare ur skatteteknisk synpunkt för en pälsgrossist att låta skinnen beredas utom riket. Denna skattemarginal medför emellertid, att de ! till riket införda beredda skinnen är diskriminerade i skattetekniskt hänseende. [ Än mer betydelsefullt än denna marginal är det skatteskydd för den inhemska fberedningen som ligger däri, att vid införsel av en pälsvara skatten beräknas i på hela pälsvarans värde medan skatten för en inom riket av inhemskt beredda | skinn uppsydd pälsvara endast belastas av skatten å de i pälsvaran ingående : skinnen. ! En annan ojämnhet som bör påpekas är den, att olika skinn sinsemellan företer I stora skiljaktigheter i fråga om storlek och kvalitet, vilket medför att skattebelast- » ningen kan utgöra för ett skinn fem och för ett annat skinn 30 procent av skin- nets värde. Fastställandet av nya skattesatser från tid till annan medför också, att skattesatserna ofta inte svarar mot 15 procent av värdet för ett genomsnitts- skinn och införandet av nya skattesatser medför en belastning inte bara för be- l skattningsmyndigheten utan också för näringslivet. [ Det kan även förtjäna omnämnas, att det kan erbjuda stora svårigheter att skilja olika skinnslag från varandra. Särskilt gäller detta persiangruppens skinn.

Framställningar har i olika sammanhang gjorts för borttagande av päls- skatten å fårskinn, i de fall dessa användes för framställning av foder till : handskar och även för invändig beklädnad av skor och tofflor. Framställ- 3 ningarna har emellertid avvisats, eftersom det inte låter sig göra att från beskattning undantaga vissa skinn på den grund, att de finner en bestämd användning. ; Framställning om viss ändring av 17 & pälsvaruskatteförordningen har ! gjorts av kontrollstyrelsen (fram-ställningen överlämnad till kommittén ge- ; nom Kungl. Maj:ts beslut den 1 oktober 1954). Styrelsen har däri hem—ställt, , att den rätt att medgiva skatt—erestitution i vissa fall, som enligt paragrafen i tillkommer Kungl. Maj:t, må av Kungl. Maj:t kunna uppdrag-as åt under-

ordnad myndighet.

] Kommittén

Pälsvaruskatten inbringar f. 11. mellan tre och fyra milj. kronor för bud- getår. Med hänsyn till den inställning till särbeskattning av begränsade varu- områden, som kommittén i det föregående givit uttryck åt, torde pälsvaru- beskattningen böra avvecklas vid en allmän indirekt beskattning.

Även för det fall nuvarande indirekta skatter kvarstår till sin omfattning

oförändrade, torde med hänsyn till angivna olägenheter vid skattens tillämpning skattetekniska skäl tala för att pälsvaruskatten avvecklas. Kommittén förordar på grund härav, att den nuvarande beskattningen av pälsvaror upphäves.

IV. Skatten å elektrisk kraft

Enligt elskatteförordningen (SFS 1951:374) i dess ursprungliga lydelse utgick skatt för all elektrisk kraft oberoende av användningen. Skatten be- räknades emellertid på olika sätt för högspänd ooh lågspän-d kraft. S'katten utgick antingen som värdeskatt med tio procent av »förbrukarens avgifter för kraften (högspänd kraft) eller som styckeskatt med ett öre för kilowatt- timme (lågspänd kraft). Vär—deskatten tillämpades i stort sett i fråga om kraft, som nyttjades inom storindustrien och för bandrift, och styckeskatten för kraft, som levererades för användning i hushåll, jordbruk, hantverk, småindustri eller handel eller för andra 5. k. borgerliga ändamål. Skattskyl- digheten åvi'lade i princip förbrukarna, som hade att erlägga elskatten till sina distributörer i samband med betalningen av kraftavgifterna i övrigt.

Genom den omläggning av elbeskattningen, som genomfördes fr. o. m. ; den 20 juni 1952, begränsades beskattningen til'l kraft, som förbrukades ' i industriell rörelse med större årlig kraftförbrukning än 40 000 kWh. Från beskattning undantogs sålunda kraft för småindustri och hantverk och andra borgerliga ändamål samt kraft för bandrift.

Gjorda framställningar

Sveriges industriförbund hemställde i skrivelser till Kungl. Maj :t den 5 februari 1953 och till kommittén den 14 juni 1955, att el-skatuteförordningen snarast möjligt måtte upphävas. .

I den förra framställningen har förbundet särskilt understrukit, att elskatten till alldeles övervägande del belastade exporterande industriföretag. Denna spe- ciella belastning stod i motsatsförhållande till de av nationalbudgetdelegationen understrukna riktlinjerna för åtgärder i avsikt att öka det svenska näringslivets konkurrenskraft på exportmarknaden. Läget på världsmarknaden var sådant, att möjligheterna att övervältra elskatten var ytterst ringa i fråga om export. Energi- produktionen var i stadigt stigande. Någon anledning förelåg därför inte att lägga hinder i vägen för rationaliseringsåtgärder genom övergång till elkraft från andra kraftkällor. Då den elektriska kraften vid ett betydande antal indu- striella användningar kunde ersättas med andra produktionsmedel, måste det t medföra snedvridning och irrationalisering inom näringslivet om skatt lades en- * bart på elkraften och inte på andra produktionsmedel. Elskatten blev, vilken utformning den än erhöll, med hänsyn till skatteobjektets natur ett otympligt skatteinstrument.

Industriförbundet har i sin framställning t-ill kommittén framfört liknan- de synpunkter.

[ Genom olika samverkande omständigheter hade de sammanlagda produktions- 'kostnaderna i Sverige under de senaste månaderna väsentligt stegrats så att de i allt större utsträckning kommit att överstiga kostnaderna i konkurrentländerna. Det var då angeläget att åtminstone det jämförelsevis förmånliga pris på elektrisk kraft, som utgjort en av förutsättningarna för att den svenska industrien hittills kunnat hävda sig i den internationella konkurrensen, hölls vid lägsta möjliga nivå och inte gjordes till föremål för prisfördyrande beskattning. I den mån lelskatten möjligen kunde föranleda minskad efterfrågan på elkraft, hade den i ,dagens läge uppenbarligen inte någon uppgift att fylla. Kraftverkens produk- itionsförmåga hade sålunda under åren 1954 och 1955 beräknats öka med inte mindre än 13,5 procent.

Det allmännas inkomstbehov kunde, utan anlitande av otympliga specialskat- lter av förevarande slag, tillgodoses genom anlitande av skatteformer, som 1mindre än elskatten förorsakade skadeverkningar för näringslivet och det eko-

nomiska framåtskridandet i landet och som i den praktiska tillämpningen var långt mer lätthanterliga.

*Kommittén

* Skatten å elkraft inbringar f. n. ca 50 milj. kronor för budgetår. Under de l närmaste åren kan intäkterna av elskatten beräknas komma att öka mycket lstarkt till följd av ökad kraftproduktion och beslutade prishöjningar, som successivt slår igenom i kraftkostnadern'a.

Vid en allmän indirekt beskattning utgör skatt ä all e'lkraft enligt kom- unit'téns mening ett lämpligt komplement till en varuskatt. I fråga om den borgerliga förbrukningen av elkraft är en beskattning i ett sådant läge motiverad därför att elkraften eljest skulle bli förmånligare behandlad än andra kraftkä'llor såsom kol och olja, vilka vid borgerlig förbrukning kom- mer att omfattas av varuskatten. För ett bibehållande av skatt på den in- dustriella förbrukningen av elkraft talar de betydande inkomster skatten ger. Vidare kan önskvärdheten att under en tid hålla tillbaka en i förhål- lande till tillgången alltför snabbt växande efterfrågan utgöra ett motiv för skattens bibehållande, ett motiv, som kommittén doc-k inte har kompe- tens att ta ställning till. .

Dessa synpunkter motiverar också ett bibehållande av elskatten vid ett punkitskla'ttesystem av i huvudsak nuvarande omfattning.

l l V. Brännoljeskatten

! Den förordning om brännoljeskatt (SFS 1954:260), som trädde i kraft 'den 1 januari 1955, innebar i förhållande till förut gällande lagstiftning i ämnet enbart en omläggning av uppbörd och kontroll av brännoljeskatten. Någon förändring i skattskyldighetens räckvidd torde inte ha varit avsedd. Det har således ansetts, att begreppet »drift» enligt den nya förordningen bör ges samma innebörd som begreppet »drivand—e» enligt den äldre författ- ningen.

Erfarenheter vid tillämpningen

Vid av kontrollstyrelsen under hand gjord" förfrågan hos ÖVerståthållaré ämbetet ooh ett flertal länsstyrelser rörande erfarenheter av brännoljeskat-"Ä tens tillämpning upplystes bl. a. följande.

Tolkningen av begreppet »drivande» hade tidigare inte utgjort något problem. Om skatt redovisades för brännolja, som användes för annat ändamål än egentlig drift, kände man inte till. Vissa länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län, tog dock ställning till denna fråga. Skattskyldighet ansågs då föreligga allenast för brännolja, som åtgått för körning med motorfordon. I fall där sådant fordon användes även för stationär drift och fordonets motor således utnyttjades för drivande av särskilda maskiner eller aggregat, såsom för timmerlastning, ansågs skattskyldighet inte föreligga.

I cirkulär nr 14/1954, som översändes till de skattskyldiga, angav kon- trollstyrelsen, att brännoljeförbrukning, som inte ägde samband med mo- torfordons drift eller drivande, föll utanför beskattningen. Under rubriken »B. Skatteplikt» sades bl. a., att skatt utgick för brännolja, som förbrukades för drift av motorfordon, dvs. för körning, samt att brännolja, som använ— des för varm- eller tomgångskörning vid uppehåll i körning, likaledes var skattepliktig. Vidare nämndes, att skatteplikt inte förelåg för brännoljaw som åtgick exempelvis för drift av lastning—sanordningar å motorfordon. Det ! må här framhållas, att hänsyn till icke—skattepliktig brännoljesförbrukning ( tas genom ett häremot svarande avdrag i deklaration till brän-noljeskatt. i

Som exempel på olika slag av brännoljeförbrukning, som kontrollstyrelsen så- lunda fann vara skattefri, må nämnas förbrukning för drift av tippanordningar, pumpanordningar å tankbilar, aggregat å sopbilar, vidare för drift av kompressor * för utblåsning av lös cement och av roterande behållare, s. k. tombola för trans- port av flytande betong. Däremot ansågs förbrukning av brännolja för uppvärm- ning av motorfordon, därvid fordonsmotorn måste vara igång, exempelvis då värmeaggregat inkopplats i kylsystemet, vara skattepliktig, även om uppvärm- ningen skedde under det fordonet var stillastående.

Efter den nya förordningens ikraftträdande frågade vissa skattskyldiga, huru- vida möjlighet fanns att erhålla restitution av skatt erlagd för brännolja, som före den 1 januari 1955 förbrukats för drivande av lastanordning kopplad till fordonsmotor. De syns sålunda ha varit av den uppfattningen, att skatteplikt! tidigare förelegat för ifrågavarande förbrukning. (

Det vill av vad här framhållit-s synas, som om i varje fall de skattskyldiga , i_ viss utsträckning tidigare inte hade fullt klart för sig, hur långt skatte-l plikten sträckte sig. De myndigheter som ombesörjde kontrollen hade, i den i mån de ställts inför problemet, synbarligen en någorlunda klar gränslinje? att handla efter. Svårigheter uppkom dock, då det gällde att bedöma, hur' stor del av brännoljeförbrukningen som skulle anses såsom skattefri i de skilda fallen.

Dessa svårigheter mins-kade ingalunda efter den nya förordningens ikraftträdande den 1 januari 1955. Snarare torde med hänsyn till att de

skattskyldiga nu syns ha erhållit vidgad kännedom om beskattningens om- fattning kontrollstyrelsen fått bedöma hithörande problem i större ut- sträckning än vad som gällde tidigare. Beträffande detta bedömande må följande framhållas.

De avdrag, som gjorts i de skattskyldigas till kontrollstyrelsen insända dekla- rationer, kan inte med fördel prövas inom verket utan detta sker vid kontroll- besök hos de skattskyldiga. För kontrolltjänstemännen gäller det då att söka be— döma skäligheten i den skattefria förbrukning, som avräknats från den kvantitet ibrännolja som påfyllts fordons drivmedelstank. Vid bedömning av ett deklara- itionsavdrag är det många faktorer, som man måste taga hänsyn till, såsom kör- Isträckor, lastningstid och övriga lastningsförhållanden, vägarnas beskaffenhet, [årstid samt effekt hos lastningsanordning och fordonsmotor. ! Kontrolltjänstemännen samlade visst material för utarbetande av normer till jledning vid bedömande av skäligheten av i deklaration uppgiven skattefri för— jbrukning. Det var dock mycket svårt att få fram rimliga normtal för den skatte- jfria oljeförbrukningen. Beräkningarna kunde ej bli annat än ungefärliga. Sålunda visade det sig vid verkställda undersökningar, exempelvis rörande virkestrans- .porter, att variationerna i kvantiteterna för lastning förbrukad brännolja var jsynnerligen stora. Den fastställda förbrukningen för detta ändamål låg inom så ,vida gränser som 1,7—6 liter för lass, där lågförbrukningen representerade sär- iskilt gynnsamma såväl lastnings-, terräng- som väderleksförhållanden och hög- förbrukningen motsatsen.

För pumpaggregat för tankbilar sökte man få fram uppgifter rörande procen- tuell skattefri brännoljeförbrukning vid olika genomsnittliga körsträckor. Det ',ansågs, med hänsyn till den avsevärda variation som fanns beträffande tankbilar- nas körsträckor, nödvändigt att variera avdragsprocenten. Då denna beräknings— igrund stundom kunde förefalla osäker ifrågasatte man alternativt, huruvida det inte var lämpligare att ställa deklarerade avdrag i relation till en kvantitet, som kunde anses vara normerande för förbrukningen per kbm pumpad olja. Detta förutsatte dock, att man hade tillgång till uppgifter beträffande leveranser av sådan olja.

Med hänsyn till att avvikelserna från normtalet kunde vara stora framhölls för kontrolltjänstemännen, att därest vid granskning skulle framgå att skattskyldig * tillgodogjort sig mer än som svarar mot i utarbetade normer angivna kvantiteter, den omständigheten i och för sig inte borde medföra efterdebitering. Man måste sålunda från fall till fall med utgångspunkt från normtalet och med beaktande lav omständigheterna i varje särskilt fall söka bedöma skäligheten i lämnade 3 deklarationsuppgifter om den skattefria förbrukningens storlek.

*Kommiitén ! Brännoljeskatten torde vara av den karaktär, att den bör kvarstå såsom en fristående skatt oavsett om en allmän indirekt beskattning in-föres eller nuvarande punktskatter bibehålles i oförändrad utsträckning, dock syns bestämmelserna böra ändras på sätt av det följande närmare framgår.

Med hänsyn till de i det föregående angivna olägenheter-na med nuvarande skattesystem dels för den skattskyldige ur redovisningsteknisk synpunkt, dels för kontrollstyrelsen ur kontrollteknisk synpunkt syns det angeläget att helt slopa de skattefria avdragen. Sålunda borde bestämmelserna givas

sådan formulering, att all brännolja, som förbrukas för motorfordon obe- roende av för vilket ändamål brännoljan användes, blir skattepliktig. Här— igenom skul-le man också ernå en likformig beskattning, vad gäller al'lt bränsle för motorfordon. Vad beträffar exempelvis bensin uttages skatt, helt undantagslöst. *

VI. Diverse skatter

A. Läskedrycksskatten Gällande bestämmelser

Enligt 1 5 förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läske- drycker ska'll med läskedrycker i förordningen förstås och sålunda skatt utgå för mineralvatten samt kolsyrade och därmed jämförliga drycker, vilka inte är hänförliga till rusdrycker eller maltdrycker. I propositionen med förslag till förordningen uttalades angående beskattningsområdet bl. a. följande (prop. 1939:81, urtima riksdagen, s. 9—10, 19—20).

Läskedryckerna utgöras i allt väsentligt av kolsyrade alkoholfria drycker. Dessa; indelas i mineralvatten och söta läskedrycker. Såsom mineralvatten anses dels; naturligt vatten, innehållande upplösta fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas såsom läskande dryck och] i vissa fall även i hälsobringande syfte, dels ock på konstgjord väg framställt1 liknande vatten samt med konst framställt bords- och annat dricksvatten (vichy- vatten, sodavatten, apolinaris etc.). I de söta läskedryckerna ingå vanligen soc- ker, fruktsyra, frukt— och bärsafter, extrakter och andra smakämnen. Till denna, grupp höra exempelvis sockerdricka, lemonader, citronil, rosenhäger, cider, en-W bärsdricka, julmust och saftkobbel eller exempelvis följande s. k. märkesdrycker: >>Pommac>>, »Apelsin-Orancia», »Guldus», »Ramona», »Champis», »Valencia», »Sport», »Loranga», »Solo» och »Frisco». I obetydlig grad förekomma vissa slag av fruktsaft i konsumtionsfärdigt skick, exempelvis sysmos och lingondricka. Till läskedrycker äro även att hänföra s. k. teatergrogg, s. k. alkoholfri glögg och vissa andra drycker med högst 234 volymprocent alkoholhalt.

Vad till en början angår beskattningens omfattning har med läskedrycker hit-; tills i allmänhet förståtts mineralvatten samt kolsyrehaltiga, alkoholfria drycker.' Enligt en av 1916 års livsmedelslagstiftningskommitté på sin tid föreslagen defi- nition skulle sålunda till läskedrycker hänföras alla under tillsättning av kol- syra tillverkade drycker, vilka icke voro hänförliga till malt- eller rusdrycker. I tullhänseende falla läskedryckerna under tulltaxenummer 144, som omfattar »mi-l neralvatten och kolsyrade, alkoholfria läskedrycker». Ingendera av dessa defi-j nitioner tager emellertid enligt sin ordalydelse hänsyn till förekomsten av kol- syrefria saftdrycker, vilka visserligen hittills äro endast sparsamt förekommande, men som framdeles kunna tänkas få ökad avsättning. Till sin karaktär äro sist-* nämnda drycker givetvis att betrakta såsom läskedrycker och böra inbegripas i beskattningen. Intill dess i samband med en blivande livsmedelslagstiftning de- finitionen å läskedrycker blir slutgiltigt fastställd, synes i nu förevarande sam- manhang tillfyllest att med utgångspunkt från ordalydelsen av nyssnämnda tulltaxerubrik såsom läskedrycker angiva »mineralvatten samt kolsyrade och

därmed jämförliga drycker, vilka icke äro hänförliga till rusdrycker eller malt- drycker».

I en motion (11:54) i anledning av denna proposition hemställdes, att 5. k. fruktmust, beredd enligt i motionen angiven metod och utan tillsats av socker, måtte und-antagas från skatteplikt. Första särskilda utskottet (ut]. 66) uttala-de i anledning av motionen följande (s. 12—13).

I anslutning till vad i motionen 11:54 framhållits finner utskottet till en början att det med statsmakternas bistånd igångsatta tillvaratagandet av svensk frukt vid 5. k. musterier icke bör försvåras genom påläggandet av en särskildskatt å _ fruktmust, som försäljes i konsumtionsfärdigt skick. Detta önskemål synes kunna [ uppnås utan ändring i författningstexten. Det ankommer nämligen på kontroll- [ styrelsen att avgöra vad som skall anses jämförligt med kolsyrade drycker och sålunda bliva föremål för beskattning. Utskottet finner på grund härav tillfyllest [ att för kontrollstyrelsens beaktande uttala, att fruktmusten icke bör anses utgöra [ med kolsyrade läskedrycker jämförlig vara. [ Vid import hänföres läskedrycker till stat. nr 322 Mineralvatten och kol- * syra-de alkoholfria läskedrycker. Med mineralvatten avses dels naturlig-t käll- [ vatten, innehållande upplösta fasta ämnen eller gaser i sådan mängd och

[ av sådan beskaffenhet, att vattnet kan användas i hälsobringande syfte, till [ dryck eller bad, dels ock på konstgjord väg framställt liknande vatten samt med konst framställt bords- och annat dricksvatten. I kolsyrade, alkohol- fria läskedrycker ingår vanligen socker, fruktsyror eller essenser såsom smakgivande beståndsdelar. En obetydlig tillsats av bär- eller fruktsaft in- verkar ej på tulltaxeringen.

Vad angår inom riket tillverkade läskedrycker utgår i enlighet med det anförda skatt för mineralvatten. kolsyrade läskedrycker och därmed jäm— förliga konsumtionsfärdiga drycker med undantag för outspädd fruktmust. Skatten utgår med 21 öre för liter. Vid import av drycker, so-m faller under stat. nr 322, utgår tull, som avvägts med hänsyn till läskedrycksskatten å in- hemsk tillverkning. Tullen utgår med 21 kronor för 100 liter.

Gjord framställning

1 I en till kommittén överlämnad skrift h-ar Sveriges vattenfabrikanters [ riksförbund på anför—da skäl hemställt, att den särskilda beskattningen av [ läskedrycker måtte avvecklas. Kommittén

Även i ett läge med en imförd allmän indirekt beskattning är läskedurycks- skatten, som f. n. inbringar inte fullt 50 milj. kronor för budgetår, av så- dan fiskalis-k betydelse, att det kan ifrågasättas att beskattningen ur denna synpunkt bör bibehållas. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till vad kommittén anfört om, att en vara ej bör beskattas högre än en annan, om inte särskilda skäl härför finns. Frågan om en särbeskattning av här

avsedda varuslag torde med hänsyn till vad nu anförts få prövas -i s-amband med att storleken 'av den generella indirekta skatten fastställes, varvid hän- _ syn bör tas till konlleurrensförhålllandena mellan å ena sidan läslkedrycker '? och å andra sidan skatte—fria malt- och ffru'ktdryoker.

Under förutsättning av att nuvarande punktskatter bibehål'les till sin omfattning oförändrade anser kommittén att beskattningsområdet bör ändras med hänsyn till att under senare tid koncentrerad saft av här eller frukt utan tillsats av socker eller färgämnen börjat saluhållas under be- nämningen juice. Juice försäljes i tet—rapakförpackningar, i plåtburk och å flaskor. Till den del juice försäljes å frlaskor av samma storlek och typ som läskedrycksfla'skor och julicedrycken (annan än fruk'tniust) är direkt kon- sumtionsfärdig, har den ansetts som jämställd med läskedryck och där- med skattepliktig även i de fall, den inte är kolsyrad. Fråga uppkom- mer då om inte juicedryck även i andra förpackningar bör behandlas som skattepliktig läskedryck. På grund av det nuvarande skatteplik'tsbegrcppets utformning —— enligt förordning och förarbeten skulle kontrollstyrelsen måhända ha att uttaga läs'kedrycksskatt —— frånsetrt för läskedrycker i in— skränkt mening —— inte blott för alla slag av juicer i konsumtions—färdigt skick utan även för fruktsafxter, som före försäljning försatts med vatten [ och därigenom blivit konsumtionsfärdiga. Det kan anmärkas att juice, som [ in-föres till riket, tulltaxeras undervstat. nr 325—326, tullsatvs 15—34 kronor * för 100 kilogram. . [

Enligt kommitténs uppfattning bör juicedryckerna och de rena saft'dryc- kerna undantagas från läskedrycksskatt. Detta syns lämpligen kunna an- ordnas så, att skatten begränsas till mineralvatten och kolsyrade drycker, vilka inte är hänförliga till rusdrycker elller maltdrycker. Häri-genom kom- mer beskattningsområdet för inom rik-et tillverkade läskedrycker att helt överensstämma med beskattningsområdet för importerade dylik-a drycker. En dylik begränsning av skatteplikten torde f. n. inte medföra någon minsk- ning av skatteintäkterna.

[ !

B. Kaffeskatten

Kaffeskatten, som infördes år 1939 i syfte att stärka stat-ens inkomster, beräknas f. n. inbringa ett belopp av ca 20 milj. kronor för budgetår, dvs. något mindre än tullen å kaffe avkastar. Skatten, som f. n. utgår med 35 öre för kilogram orostat kaffe och med 45 öre för kilogram rostat kaffe, uppbäres av tullverket isamsband med införseln.

Gjorda framställningar

Frågan om avskaffande av den sär-skilda skatten å kaffe har behandlats , vid 1946 och 1947 års riksdagar i anledning av motioner i ämnet. Huvud- syftet med dessa motioner var att erhålla en sänkning av kaffepriset. Mo-

tionema föranledde emellertid inte någon åtgärd från riksdagens sida. Det närmaste skälet härtill var att, då kaffeskatten tillkommit av statsfinan- siella skäl, frågan om dess avskaffande ansågs böra ses i ett större sam- manhang. Jämväl vid 1954 års riksdag behandlades en motion angående avskaf- , fande av den särskilda skatten å kaffe (11:46). Även denna motion var mo- ? tiverad av en önskan att åstadkomma en sänkning av konsumentpriset på kaffe. Bevillningsutskottet (bet. 20) framhöll, att denna beskattning med avseende å dess andel i konsumentpriset successivt fått en starkt reduce- rad betydelse. Medan vid tiden omedelbart efter den särskilda kaffeskat— tens införande vid ett genomsnittspris för januari 1940 av 3:60 kronor tullen och skatten [å kaffe utgjorde nära 30 procent av nämnda pri-s, var motsvarande andel av priset i januari 1947 ca 15 procent och i januari 1954 endast 5 procent. En mera påtaglig reduktion av konsumentpriset på kaffe torde enligt utskottets mening över huvud inte kunna ernås utan sänkning av värl-dsmarknadspriset. Vid ställningstagandet för eller emot nuvarande beskattning var det tydligt, att de synpunkter, som ägde samband med be- skattningens inverkan på priset, avsevärt förlorat i betydelse. Den stats- finansiella aspekten på frågan måste fort—farande beaktas. Med understry- kande av tidiga-re uttalanden, att frågan om kaffebeskattningens slopande måste ses i ett större sammanhang än vad i motionen anlagts på frågan, framlhöll utskottet för sin del, att förutsättningar [för ett slopande av denna beskattning för det dåvarande inte var för handen och avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Kommittén

Vid en allmän indirekt skatt bör frågan om särbeskattning av kaffe på samma sätt som i fråga om skatten å choklad och läskedrycker omprövas i samband med att storleken av den allmänna skatten fastställes.1

Kvarstår nuvarande indirekta beskattning i stort'sett oförändrad till sin omfattning torde anledning saknas att avveckla kaffeskatten. I sistnämnda fall förordar kommittén, artt kaffeskatten ej kvarstår som en fristående skatt utan att den tekniskt inarbetas i förordningen om varuskatt i nu gällande form med oförändrad skattesats. Kommittén framlägger i det följande under specialmotiveringen förslag om sådan ändring av varuskatteförordningen, att jämväl den särskilda kaffeskatten ingår som en del av denna varuskatt-.

C. Stämpelavgiften å spelkort Gällande bestämmelser

Alltsedan börj-an av 1700-talet har i vårt land med vissa avbrott ut-tagifts en särskild stämpelavgift för spelkort.

1 Även om kaffeskatten avvecklas kvarstår tullen & kaffe.

De nuvarande bestämmelserna om stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens verkställande innefattas i en kungörelse den 13 juni 1919 (nr 291). Föremål för beskattningen är enligt bestämmelserna alla till för-

säljning och förbrukning inom lan-det avsedda figurerade eller ovfigurerade

kort, varmed spel kan utföras, vare sig de är i riket tillverkade eller från ' utrikes ort hit införda. Häri inbegripes i första hand vanliga spelkort men även andra kortsorter. Skattens belopp utgör en krona för varje kortlek.

" Kontrollen över avgiftens behöriga uttagande sker genom att varje kortlek inneslutes i ett särskilt konvolut, som mot den stadgade avgiften av en krona genom generalpoststyrelsens försorg tillhandahålles kortfabrikanterna i riket eller vederbörande varuägare, varefter ett kort (hjärter ess) påstämplas genom ett hål _i detta konvolut. Å konvoluten, som skall vara förfärdigade av tunt, utav hampa berett, vitt papper med särskilt vattenmärke, innehållande ordet spelkortsstämpel, *skall finnas anbringade dels ljusblått och dels ljusrött s. k. bottentryck med konstgravyr.

Kort av svensk tillverkning stämplas av den utav generalpoststyrelsen för- ordnade stämplingsförrättaren i den stad, där korten tillverkats, varvid erfor- derliga stampar förfärdigas och tillhandahålles av styrelsen. Kort av utländsk tillverkning stämplas vid tullkammaren i den stad, där de är införtullade, var- vid stampar tillhandahålles genom generaltullstyrelsens försorg. ' Hos stämplingsförrättaren resp. vid tullkammaren skall konvolutet å skarven längs efter kortleken noga överklistras med en tunn pappersremsa, varå i konst- gravyr finns anbragt ordet »manufakturstämpel» jämte namnet på den stad, där stämplingen skett, resp. orden >>utländsk tillverkning» jämte avstämplingsortens namn, om spelkorten importerats. Pappersremsan tillhandahålles stämplingsför- rättaren och tullkammaren av generalpoststyrelsen efter rekvisition.

Tillverkningen av spelkort inom landet har sedan länge i huvudsak varit kon- centrerad till en enda fabrik, nämligen AB J. O. öberg & Son i Eskilstuna. I mindre utsträckning har tillverkning även förekommit vid en fabrik i Norrköping. Denna tillverkning är dock numera nedlagd.

Den årliga tillverkningen inom landet uppgår f. 11. till omkring en miljon lekar. Importen är relativt obetydlig.

Förslag av riksdagens revisorer m. m.

'Riksdagens år 1951 församlade revisorer påtalade förfarandet vid stäm- pelbeläggningen av spel-kort samt förordade att stämpelavgiften ersattes med en varuskatt (riksdagens skrivelse 1952z293 i anledning av revisorernas berättelse har genom beslut av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för att-tas i övervägande vid uppdragets fullgörande). Revisorerna anförde bl. a.

Ur kontrollsynpunkt förefaller den nuvarande kortstämplingsförrättningen knappast ha ett värde, som i betraktande av därav föranledda kostnader och be- svär kan anses motivera ett bibehållande av densamma. Det synes revisorerna därför förtjäna övervägas, om icke det nu tillämpade uppbörds- och kontroll- förfarandet borde avvecklas. I stället borde övervägas ett förfaringssätt, som mera ansluter sig till nu gällande former för uppbörd och kontroll av denna typ av skatter. Med hänsyn till kortstämplingsavgiftens karaktär av varuskatt torde därför i första hand böra övervägas att avveckla den särskilda kortstämplings-

avgiften samt i stället ersätta den med en under motsvarande betingelser utgå- ende varuskatt. Därigenom skulle kortstämplingen bortfalla, samt den nu ut- gående ersättningen för dessa göromål kunna inbesparas. För tullverket skulle en dylik åtgärd innebära en arbetslättnad genom bortfall av det nuvarande be- ' styret med rekvisition av konvolut och kortstämplingsremsor samt helt eliminera arbetet såväl med kortens inläggning i konvolut'm. m. som själva stämplingsför- faringssättet. Uppbörden, redovisningen och kontrollen torde böra anförtros kon- trollstyrelsen. Det må framhållas, att då tillverkningen inom landet är koncen- trerad huvudsakligen till två fabriker, tillhörande samma koncern, kontrollen torde kunna utformas med mycket obetydliga kostnader. I samband med en dylik omläggning av uppbördsförfarandet torde även böra övervägas, om icke det från tolfte huvudtiteln av kortstämplingsavgiften utgående bidraget till vissa harnhus- och fattigvårdsinrättningar i landsortsstäder —— f. n. 2 000 kronor per år —— skulle kunna indragas eller avlösas.

Över det av riksdagens revisorer framlagda förslaget avgavs utlåtande av bl. a. kontrollstyrelsen, som tillstyrkte revisorernas förslag och uttalade föl- jande i fråga om beskattningsområde och skattetyp.

Angivande av de spelkort, som skola vara underkastade beskattning, synes kunna ske på så sätt, att i den vid varuskatteförordningen fogade förteckningen över varor, för vilka varuskatt skall erläggas, intagas de statistiska nummer i gällande tulltaxa med statistisk varuförteckning, till vilka spelkort äro hänförliga ävensom den närmare varuslagsbeskrivning, som kan vara erforderlig. Därest beskattningsområdet avgränsas på enahanda sätt som sker vid nu tillämpat stämp- lingsförfarande, skulle under beskattning ligga, förutom spelkort, hänförliga till tullstatistiskt nummer 872, jämväl sådana kort av plast, hänförliga till statistiskt nummer 2040:19. I tullverkets varuhandbok till tulltaxeförordning och tulltaxa finnas under tullstatistiskt nummer 872 intagna närmare anvisningar om vilka , slag av spelkort, som enligt tullverkets praxis skola tulltaxeras under detta num—

mer. Enligt dessa anvisningar skola dit hänföras alla spelkort, som äro avsedda för kortspel, såsom bridge, vira och kille. Till detta statistiska nummer hänföras även patienskort av mindre format än vanliga spelkort t. ex. av dimensionen 4,5x 3,3 cm. samt i ofullständiga lekar inkommande spelkort, såsom spåkort i lekar om ' 36 kort. Denna bestämning av begreppet spelkort torde överensstämma med vad som stipuleras i kungörelsen den 13 juni 1919, nr 291, enligt vilken stämpelbe- läggning skall äga rum beträffande alla till försäljning och förbrukning inom lan- det avsedda figurerade eller ofigurerade kort, varmed spel kan utövas. Kontroll- styrelsen finner för sin del den sålunda gällande avgränsningen av det skatte- pliktiga varuområdet lämplig.

För samtliga de varuslag, som för närvarande äro belagda med varuskatt, utgår skatten såsom värdeskatt, där beskattningsvärdet i princip är lika med det pris, som den skattskyldige tillämpar för beskattad vara vid försäljning till detaljhand- lare. Å detta värde beräknas skatten efter det procenttal, som för varje varuslag finnes angivet i den vid förordningen fogade varuförteckningen. Nu tillämpad stämpelbeläggning av spelkort får anses utgöra en form av styckeskatt, där skat- ten utgår med en krona för varje kortlek. Ur redovisnings- och kontrollsynpunkt synes hinder icke möta att vid skattebeläggning av spelkort enligt varuskatte- metod i stället anordna skatten såsom värdeskatt. De väsentliga fördelarna äro därvid, att skattebelastningen utan ändring i skattesatsen blir direkt proportionell mot det aktuella priset och därigenom även kraftigare ifråga om spelkort av högre kvalitet av påkostat utförande och material.

Införes en allmän indirekt beskattning bör den fristående spelkortsbe-5 skattningen avvecklas. (

Kvarstår nuvarande punktskatter i oförändrad omfattning bör däremot beskattningen av spelkort bibehållas. Kommittén anser i likhet med riks- dagens revisorer, att spelkort-sbeskattningen bör anordnas som en varube- skattning. På sätt kontrollstyrelsen förordat torde skatten böra utgå enligt varupkatteförordniwngen. Kommittén finner däremot inte, att spelkortsskat- ten bör utgå som en värdeskatt utan förordar, att den uttages i form av en styckeskatt med ett bestämt belopp per lek, förslagsvis oförändrat en krona. I det följande lämnar kommittén under specialmotiveringen förslag till de särbestämmelser i varuskatteförordningen, som erfordras för genomför-andet av den nu förordade omläggningen.

D. Omsättningsskatten å motorfordon

Den omsättningsskatt å motorfordon, som enligt vad tidigare sagts ge- nom beslut av 1956 års riksdag ersatt förut gällande särskilda investerings- avgift, beräknas för budgetåret 1957/ 58 ge en statsintäkt av 140 milj. kronor.

Såväl den förut gällande investeringsavgiften som ifrågavarande omsätt- ningsskatt har främst betingats av en önskan att under rådande ekonomiska läge av skild-a skäl hålla tillbaka ansväl-lningen av motorfordons-parken. Sär- skillda skäl, vilka kom-mittén inte har anledning att upptaga till bedömning, har således motiverat skattens tillkomst.

Såsom kommittén i inledningen till detta kapitel framhållit bör vid en allmän indirekt skatt en vara inte beskattats högre än en annan, om inte särskilda motiv härför finns. Denna princip leder till att omsättningsskatten å motorfordon borde avskaffas, om en allmän indirekt skatt införes. Huru- vida även efter införandet av en allmän indirekt skatt särskilda skäl före- ligger för en punktskatt å motorfordon kan bedömas först i det aktuella läget och undandrager sig följaktligen kommitténs bedömande.

SJUN DE KAPITLET

SPECIALMOTIVERING

Specialmotivering till förordningen om allmän varuskatt (alternativet detaljhandelsskatt)

Denna förordning är liksom förordningen om allmän varuskatt i parti— handelsledet utarbetad efter grundprinciper, för vilka bestämmelserna i de nu gällande varu- och försälj—nilngss'klattefönordningarna i viss mån tjä- nat som förebild. För båda förordningarna har dock, liksom beträffande den tidigare omsättn-ingsskatteförordniungen och gällande författningar om inkomstbeskattningen, ansetts lämpligt med särskilda anvisningar till vissa paragrafer, närmast sådana som innefattar Viktigare bestämmelser av ma- terie'llt innehåll. I anvisningarna har upptagits såväl detaljregleringar som en del förklarande upplysningar.

Med hänsyn till att detaljhandelsskatten föreslagits skola handhavas av länsstyrelserna och därigenom beräknas få nära anknytning till inkomst- beskattningen vad gäller kontrollen m.m., har vissa stadganden givits en utformning, som ansluter sig till bestämmelser i 1956 års taxeringsförord- ning. Själva term—en taxering har dock undvikits, då taxeringsnämnder och prövningsnämnder inte kommer att ta befattning med varuskatten, bortsett från vad som i särskild författning föreslagits skola gälla beträffande pro- ducenter av jordbruksprodukter. I stället har använts den mera allmänna termen beskattning.

» 1 5 Skatten har benämnts allmän varuskatt, medan beteckningen särskild varuskatt använts för vissa nu utgående skatter som handhaves av kontroll- styrelsen. Beteckningen allmän varu-skatt markerar även skattens allmänna karaktär.

Det har ansetts ändamålsenligt att så utforma författningen-s inledande stadgande, att därav framgår att skatten omfattar samtliga varor med vissa särskilda undantag. Dessa undantag har upptagits i en förteckning, som fogats vid förordningen. Varorna har däri inte angivit—s med tull-statistiska nummer, vilket viSserligen skulle medfört vissa fördelar men samtidigt för- anlett en mera komplicerad och mindre överskådlig uppställning. För tull-

myndighetens del torde gälla att huvudparten av dessa undantagna varor importeras av återförsäljare, vilka inte har att erlägga skatt vid importen.

Vid detaljhandels-skatten har som beskattningsobjekt med-tagits även vissa tjänster, dock endast sådana, som har avseende å varor och endast därest varorna är skattepliktiga. Beteckningen varuskatt får anses adekvat även för beskattningen av dylika tjänster.

2 5

I anvisningarna till denna paragraf har närmare angivits vilken läns- styrelse som i särskilda fall är beskattningsmyndighet. För det fall att rö- relse bedrivits från fast driftställe inom ett län men vederbörande varit bo— satt i ann—at län har ansetts lämpligast att anknyta uppbörd och kontroll till länsstyrelsen i det län, där rörelsen sålunda bedrivits. Det har även ansetts Önskvärt att en och samma rörelse inte övervakas och beskattas av skilda länsstyrelser. Särskilt stadgande har därför intagits om vilken länsstyrelse som är behörig för det fall att rörelsen bedrivits inom flera län. Då flera per— soner är delägare i en rörelse och fråga är om handels- eller kommanditbo- lag, bör skatten för hela rörelsen redovisas av bolaget. Delägarna kan ofta vara bosatta på olika håll i riket och även eljest skulle redovisning av varu- skatten för envar delägares andel i bolaget vålla onödigt'arbete. Något stad- gande härutinnan har inte intagits, enär dylikt bolag civilrättsligt är ett självständigt rättssubjekt och då de särskilda bestämmelserna vid inkomst- beskattningen om uppdelning av inkomsten å delägarna här inte är tillämp- liga.

3 %

Såsom närmare beröres i samband med partihandelsskatten, förutsättes detta stadgande om befrielse kom-ma att tillämpas restriktivt.

4 5 '

I detta författningsrum angives vem som har a-tt redovisa skatt (skatte- subjekt-et). Bestämmelserna kan sägas i väsentliga delar överensstämma men vad som härutinnan gällde under omsättningsskattens tid. Undantag har dock gjorts, vilka i huvudsak berör vissa mindre företagare. I den vid förordningen fogade för-teckningen (frilistan) har undantagits reparation av skodon s-amt tvättning, mangling och strykning av textilvaror. Dessa undan- tag gäller alltså utan inskränkning till rörelsens omfattning men berör i huvudsak småföretagare. I 4 5 har undantag gjorts för andra arbeten å tex- tilvaror, men här blir de individuella förhållandena avgörande, i d-et att skat- tefriheten end-ast gäller då årsomsättningen understiger 10 000 kronor. Vi- dare har intagits stadgande av innebörd, att exempelvis en frisör, som i viss utsträckning säljer varor, inte av denna anledning skall redovis-a varuskatt. Försäljning till företagare, som på grund av dessa undantagsbestämmelser inte själva blir skattskyldiga, skall givetvis beskattas såsom vid försäljning till konsumenter.

l ;. I anvisningarna till paragrafen har närmare angivits vad som förstås med % uttag. Begreppet uttag har fått en något vidgad innebörd i förhållande till vad gällde under omsättningsskattens tid, då uttag »vsom icke ägde samband med rörelsen» ansågs gälla praktiskt taget endast uttag för privat bruk.

Den som uthyr varor är inte på d-enna grund skattskyldig. Han är därför att anse som konsument vid inköp, såvida han inte jämväl säljer varor, i vilket fall varan beskattas såsom uttagen ur lagret första gången den ut- hyres. l Bestämmelserna om auktiön är likalydande med dem under omsättnings- skattens tid. De medför i praktiken att bl.a. vissa konsthandlare, som plä- g-ar anordna auktioner, blir skattskyldiga.

5 5 Registrering hos beskattningsmyndigheten måste givetvis alltid ske be- * träffande sådana företagare, som har att redovisa skatt. Kontrollföreskrif— : ten 1 Gå om skriftlig försäkran leder till att även företagare, som en- dast säljer till återförsäljare, har att anmäla sig för regi-strering för att 3 erhålla registernummer att åberopas i försäkran. Något större mer-arbete kan inte antagas uppkomma genom denna regi-strering.

6 5 Ett liknande förfarande med skriftlig försäkran från köparens sida före- kom enligt praxis i viss utsträckning under omsättningsskattens tid. Här har förfarandet gjorts obligatoriskt, varigenom en fast ordning kan väntas upp- komma.

7 5 Medan i 1 & behandlats beskattningsområdet och i 4 5 frågan om vem som har att redovisa skatt, meddelas i 7 & närmare bestämmelser om när skattskyldigheten inträder. Då skatten erlägges på grundval av fakturering får givetvis avdrag ske för kundförluster m. m., så att slutresultatet blir det- samma som vid kontantmässig redovisning.

9 &

Redovisningsperioden har avvägts så att densamma omfattar en tid av två månader med skatteinbetalning inom 20 dagar ef-ter utgången av perio- den (10 å). Att en ojämn kombination av månader valts (februari—mars etc.) sammanhänger med att skatteredovisningen eljest skulle kollidera med källskatten, vilket kunde ant-ägas medföra vissa svårigheter med hän— syn till arbetet med redovisningen såväl för de skattskyldiga som för post- verket. Den skattskyldige bör få redovisa de två månaderna i en period var för sig eller sammanslagna, det senare dock ej för perioden december—ja- nuari ell-er för annan period varunder den skattskyldiges räkenskapsår går

till ända. Detaljföreskrifter härom torde kunna ges i tillämpningskungörelse eller eljest i samband med deklarationsbllankettens utformning.

11 &

Bestämm-elsen om skyldighet att vid underlät-en deklaration likväl in- betala skatt, beräknad till det högsta belopp som upplupit senaste tolvmå- nadersperioden, ger beskattningsmyndigheten möjlighet till omedelbar in- drivningsåtgärd. Givetvis bör myndigheten kunna fastställa beräknad skatt till annat belopp för period, då deklaration saknas (12 5).

13 5

Efter räkenskapsårs utgång skall sk-atten slutligt fastställas. Ett nära samarbete bör därvid äga rum med dem, som har att handlägga den skatt- skyldiges inkomsttaxering. Ev. kan detta ske i den formen, att ett samman- drag av varu-skattedekl—arationerna jämte andra uppgifter av betydelse över- lämnas till vederbörande taxeringsnämnd, varefter nämnden har att jäm- föra med inkomstdeklarationens uppgifter och återsända sammandraget med anteckning om vad som därvid kan ha iakttagits. Beträffande dylika arbetsdetaljer torde de praktiska erfarenheterna få visa vägen.

Specialmotivering till förordningen om allmän varuskatt (alternativet partihandelsskatt)

Förordningen är indelad i fyra avdelningar. I avdelning I (1—3 55) be- handlas viss-a allmänna förhållanden, nämligen beskattningsområdet (1 5), besk'attningsmyndigh-eterna (2 5) och Kungl. Maj:ts rätt att medgiva skat— % tebefrielse (3 5). Avdelningarna II (4——14 55) och 1111 (15—22 55) reglerar beskattningen inom riket resp. vid införsel till riket. Bestämmelserna i de båda sistnämnda avdelningarna har givits .salmma inbördes ordning, sålunda behandlas skattskyldigheten i 4 5 resp. 15 &, beskattningsvärde ooh skatte- sats i 7 och 8 Så resp. 16 5 och skattens erläggandei 10 5 resp. 18 5. I övrigt behandlas skattskyldighetens inträdande i 6 5, skattens redovisning i 9 &, be— skattningsmyndighetens rätt att fastställa skatt och få skvatt utmäht i 11 & kontrolltj änstemännens befogenheteri 12 &, plikten för den skattskyldige a'tt iakttaga vissa föreskrifter i 13 &, motsvarande skyldigheter för vissa före- tagare, som icke är skattskyldiga, i 14 5 samt olika specialföreskrifter för beskattning vid import i 17 samt 19—22 55. Avdelning IV (23—29 åå) slut- | ligen innehåller ansvarsbestäinmelser m. m. !

Vid förordningens utarbetande har bestämmelserna i varuskatteförord- ningen och försäljningsskatt-eförordningen i viss mån tjänat som förebild. Det har ansetts lämpligt att i anvisningar till några av för-ordningens para- grafer definiera i lagtexten använda uttryck eller något utförligare behandla de genom lagtexten i princip reglerade förhållandena. D-et må erinras, att samma teknik tillämpades i fråga om omsättningsskatteförordningen.

3 5 Kommittén vill i anslutning till detta stadgande framhålla att restriktiv tolkning torde vara nödvändig. I samband med införandet av motsvarande

stadgande i varuskatteförordningen anförde föredragande departementsche- fen bl. a. ( prop. 1945:250 ).

Beträffande frågan om de närmare förutsättningar, som böra gälla för tillämp- ning av det föreslagna stadgandet, torde viss ledning kunna hämtas från förar- betena till förordningen om allmän omsättningsskatt (se första särskilda utskottets vid 1940 års urtima riksdag utlåtande nr 10 s. 26 0. f.). _1 övrigt torde det få an- komma på Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma huruvida »synnerliga skäl» skola anses vara för handen. Jag förutsätter emellertid, att med hänsyn till stad- gandets karaktär detsamma erhåller en restriktiv tolkning. Jag förutsätter även att, därest Kungl. Maj:t i visst fall skulle anse återbäring av varuskatt böra medgivas. återbäringcn skall kunna begränsas till skälig del av det erlagda skattebeloppct. Den omständigheten, att varuskatt erlagts redan innan den nu ifrågasatta änd- ringen i varuskatteförordningen trätt i kraft, synes icke i och för sig böra hindra, att en framställning om återbäring av skatten bifalles, därest förutsättningar härför eljest föreligga.

I det åberopade utskot'tsutlåtandet av 1940 års urtima riksdag uttalades följande.

Såsom redan tidigare framhållits, är det vid en lagstiftning av ifrågavarande art icke möjligt att ens tillnärmelsevis förutse alla dess konsekvenser och inom lagstiftningens ram lösa alla de viktiga spörsmål, som kunna uppkomma i till- lämpningen. Detta leder för de skattskyldiga till ett osäkerhetstillstånd och kan mången gång utsätta den enskilde för ekonomiska risker och påföljder, vilka framstå såsom uppenbart obilliga. En person kan exempelvis fullt ursäktligt an- taga, att viss försäljning är skattefri och därför underlåta att uttaga skatt av köpa- ren; omständigheterna kunna därvid vara sådana, att en beskattning, som sker först lång tid därefter, måste te sig mer eller mindre orimlig. För dylika fall lik- som även då en beskattning visserligen formellt skulle framstå såsom behörig men i realiteten strida mot själva grundtankarna i förslaget bör enligt utskottets mening möjlighet finnas för Kungl. Maj:t att medgiva befrielse från skattskyldighet eller återbäring av erlagd skatt.

4 5

I dett-a författningsrum angives vilken som under vissa förutsättningar har att erlägga skatt (skattesubjektet). Den skattskyldige kan vara a) pro- ducent med en årsomsättning av lägst 20 000 kronor, b) partihandlare med en årsomsättning av lägst 50 000 kronor eller c) detaljhandl-are med en års— omsättning av lägst 500 000 kronor. Företag—are, som har lägre omsättning än som under a)—c) angives, kan av kontrollstyrelsen under vissa förut- sättningar förklaras vara skattskyldig (andra stycket). Avvägningen av gränsbeloppe—ns storlek har behandlats i annat samman ang (s. 146 0. f.).

5 & Rörelseidkare, som enligt 4 5 har att erlägga skatt, åligger att till kontroll- styrelsen ingiva anmälan för registrering. Kontroll-styrelsen är i sådant fall

skyldig låta registrera rörelseidkaren. Annan rörelseidkare kan i fall som regleras i 4 5 andra stycket registrera-s av kontrollstyrelsen, antingen fri- —. villigt efter ansökan eller tvångsvi-s, där kontrollstyrel-sen på i författningen närmare angivna grunder finner registrering erforderlig.

6 5

Skatten för en vara uttages i princip när varan försäljes till detaljhandeln. Passerar varan ej detta led _— försäljning sker direkt till konsument från tillverkare eller partihandlare utgår skatten vid försäljning till konsu— menten. Skyldighet att erlägga skatt inträder i enlighet härmed då vara levereras från registrerad rörelseidkare (i princip producent eller partihand- lare) till annan än registrerad rörelseidkare (i princip detaljhandlare eller konsument). I vissa fall registreras även detaljhandlare (årsomsättning lägst 500 000 kronor). Skyldighet att erlägga skatt inträderi dylikt fall då varan av detaljhandlaren försäljes till konsumenten. Vid försäljning mellan registrerade rörelseidkare skall följaktligen skatt inte uttagas. Från denna regel gäller enligt 1 mom. a) punkt 2 det undantaget, att skatt skall utgå om köparens förvärv av varan sker i annat syfte än att å'terförsälja varan eller att använda varan såsom material vid av honom bedriven yrkesmässig tillverkning av vara för avsalu. Sålunda skall skatt uttagas vid försäljning av exempelvis bilar och kontonsutensillier som inte skall återförsäljas av köparen.

7 och8 åå

I den allmänna motiveringen har närmare redogörelse lämnats angående ! förhållandet mellan skattesatser som skall tillämpas, då försäljning sker till återförsäljare (lägre pris och den högre skattesatsen) och då för-säljning sker till konsument (högre pris och den lägre skattesatsen).

Vid :ianspråktagande för annat ändamål än försäljning bör beskattnings— värdet i allmänhet anpassas efter priset vid försäljning till detaljhandlare och följaktligen den högre skattesatsen tillämpas. Där det gängse priset är pris till konsument _ såsom fallet är när större detaljhandelsföretag är skattskyldigt bör beskattningsvärdet av praktiska skäl vara avpassat efter kon-sumentpriset och således den lägre skattesatsen tillämpas. Avgö- rande för huruvida -den högre eller lägre skattesatsen skall tillämpas är således såsom i författningsförslaget angivits om beskattningsvärdet är av— passat efter pris vid försäljning till återförsäljare eller till konsument.

95

Enligt den i förfa-ttningsutkastet intagna huvudregeln skall skatteredo— " visning ske för vissa bestämda tidsperioder, benämnda redovisningsperioder, och varje redovisntingsperiod omfatta två månader. Kon-trollmyndigheten bör emellertid äga fastställa annan tidsperiod såsom redovisningsperiod, där detta befinnes lämpligt för viss bransch eller för viss skattskyldig. Kom-

mittén förutsätter, att samråd i det förra fallet kommer att ske med veder- börande branschorganisation och att avvikelse från för en bransch fast-ställd redovisningsperiod icke göres beträffande en enskild skattskyldig i andra fall än när detta är påkallat av den skattskyldiges ekonomiska förhål-landen förkortning av perioden för att min-ska statens skatterisk eller av en . framställning, som kan anses motiverad från den skattskyldige. l Deklaration skall enligt förslaget insändas till kontrollstyrelsen inom 45 ! dagar eft-er redovisningsperiodens utgång. I fråga om kontrollstyrelsens be- ' fogenhet att besluta avvikelser från denna tid vill kommittén i viss mån lägga samma synpunkter som anförts beträffande redovisningsperi-oden. På denna punkt bör dock hän-syn även tagas till den genomsnittliga kredittiden inom varje bransch. Det torde sålunda komma att visa sig erforderligt att kontrollstyrelsen i relativt stor utsträckning frångår den i förf—attningsut- kastet angivna tidsperioden om 45 dagar. Med de i 9 5 3 mom. i författningsutkastet intagna avdragsbestämmelser- na avses att undvika dubbelbeskattning. Dessa bestämmelser lik-som he— stämmelserna i 4 mom. angående skatteavdrag vid återtagande av skatte— 1 pliktig vara och kundförlust överensstämmer med motsvarande stadganden i varu- och försäljningsskatteförordningarna, dock att stadgande även in- tagits om avdrag för kassarabatt m.m.

Specialmotivering till förordningen om särskild varuskatt

Den föreslagna förordningen är i princip —— med de ändringar som i den allmänna motiveringen angivits _ till sitt materiella innehåll överensstäm— mande med den nuvarande varuskatteförordningen. Författningsbestäm- melserna har dock omgrupperats 'på sådant sätt, att förordningen i formellt hänseende blir nära överensstämmande med förslaget till förordning om allmän varuskatt (partihandelsskatt—ealternativet). I fråga om förordningens

allmänna uppställning får kommittén således hänvisa till specialmotive- ringen till nyssnämnda förordning.

1 5 '

Förslaget till varuförteckning är utarbetat i nära anslutning till den nu- 3 vara-nde förteckningen. »Skiljaktigheterna är främst betingade av ändringar- ; na i varuområdet och omläggningen av sötvarubeskattningen. 1 På grund av ändringarna i varuområdet hal sålunda kaffe och spelkort * upptagits 1 förteckningen medan där-emot glass, ättiketerpreparat och scham- poneringsmedel samt essenser och extrakter avsedda för framställning av alkoholh-altiga drycker strukits ur förteckningen. Då skatten skall utgå med visst belopp för lek vad av-ser spelkort och med visst belopp för kilogram i fråga om kaffe har förteckningen kompletterats med en kolumn för stycke— skattesatser och viktskattesatser.

Den nuvarande kaffeskatten liksom stämpelavgi-ften å importerade spel- kort erlägges i samband med importen. Då med omläggningen end—ast avses en författningsteknisk förenkling, föreligger inte anledning att vidtaga änd- ring :i fråga om tidpunkten för skattens resp. avgiftens erläggande. Skatten för kaffe och stämpelavgiften å importerade spelkort bör därför även fram- d-eles erläggas vid införseln till riket (anmärkning till varuslagen Kaffe och Spelkort).

Omläggningen av sötvarubcskattningen har nödvändiggjort ett flertal an- märkningar beträffande de i förteckningen nyinförda varugrupperna kakao- bönor, kakaopulver och kakaosmör. Såsom i den allmänna motiveringen angivits, föreslås en särskild, låg skattesats för ofyllda karameller. Då den lägre skattesatsen end-ast bör tillämpas för enklare, ofyllda karameller, har i förteckningen denna varugrupp definierats såsom >>karameller, ofyllda, innehållande minst 98 procent socker eller glykos». Genom att karameller med högre tillsats än två procent av exempelvis smakämnen, färgämnen eller olika till-satssubstanser blir beskattade efter en högre skattesats, torde i huvudsak dyrbarare, ofyllda karameller bli hårdare beskattade. Kommit- tén är emellertid medveten om, att denna schablongräns i vissa fall leder till att dyrb-arare karameller blir beskattade efter den lägre skattesatsen.

Kakaobönor införes i allmänhet till riket i större poster av chokladtill- verkarna för att senare successivt tagas i anspråk i produktionen. För att tillverkarna inte skall tyngas av skatt å inneliggande lager vilket skulle innebära en väsentlig försämring jämfört med nuvarande förhållanden _— bör dessa äga införa kakaobönor skattefritt (anmärkning till varugruppen Kakaobönor). När bönorna av tillverkaren införes i produktionen genom att skalas och rostas, inträder skattskyldighet enligt 6 5. Någon partihandel med kakaobönor inom riket förekommer knappas-t, men i den mån sådan skulle bli aktuell, innebär reglerna att skattskyldigheten likaledes inträder först då bönorna tas i anspråk. Transitotrafiken med kakaobönor påverkas inte av förordningens regler, då vid dylik trafik tullfrihet och därmed även skattefrihet föreligger. — Enligt de allmänna avdragsbestämmelserna (9 &) äger skattskyldig göra avdrag för skatt för tidigare besk-attad vara, som använts vid tillverkningen. Detta skall emellertid inte avse kakaobönor, som använts vid tillverkningen, ej heller krossade kakaobönor (kakaomassa) eller halvfabrikaten kakaopulver och kakaosmör (anmärkningar till varu- grupperna Kakaobönor samt Kakaopulver och Kakaosmör). _— Då inom riket producerat kakaopulver och kakaosmör redan är beskat-tat genom att skatt utgått å de vid produktionen använda kakaobönorna, har nämnda va- ror undantagits från beskattning. Importerat pulver eller smör behandlas som andra skattepliktiga varor, dvs. tillverkaren av chokladvaror har att er- lägga sk-att, då dessa varor av honom införes till riket (anmärkning 1 till varugrupperna Kakaopulver och Kakaosmör).

I samband med den förordade omläggningen av sötvarubeskattnlingen torde det vara erforderligt att genomföra en beskattning av in-dustriens och handelns lager av kakaopulver och kakaosmör. Förslag till förordning om en lagerbeskattning av pulver och smör har utarbetats av kommittén.

De i varuförteckningen angivna skattesatserna för vikt eller varuenhet är närmare behandlade i den allmänna motiveringen. Värdeskattesatserna för kemisk-tekniska preparat har områknats med hänsyn till att priset vid försäljning till detaljhandlare i stället för priset vid försäljning i större pos- ter till återförsäljare skall vara beskattningsvärde. De föreslagna skattesat- serna överensstämmer på grund härav med de skattesatser, som gällde ome-l delbart före den 1 juli 1953, då beskattningsvärdereglerna ändrades.

3 5

Enligt varuskatteförordningen i des-s nuvarande lydelse äger Kungl. Maj :t, då synnerliga skäl därtill är, medgiva befrielse från eller återbäring av varu— skatt. I vi-ssa fall innebär det ur administrativ synpunkt en onödig omgång att Kungl. Maj:t förbehålles prövningsrätten. Detta gäller framför allt, då en fast praxis i fråga om skattebefrielse eller skatteåterbäring utbildats ge- nom ett flertal beslut av Kungl. Maj:t i likartade ärenden. I flera förord- ningar på den indirekta beskattningens område har stadgats, att denna prövningsrätt kan överlåtas till den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer. Kommittén förordar m-ed anledning härav att motsvarande bestämmelse in- föres i den nya förordningen om särskild varuskatt. Detta innebär natur- ligen inte, att skatt-skyldig berövas möjlighet att få frågan pröva-d av Kungl. Maj:t, för den händelse den underordnade myndigheten helt eller delvis skulle lämna den skattskyldiges framställning utan bifall.

4 och 5 55

Enligt vad kommittén i det föregående förordat, skulle importörer av skattepliktiga varor i beskattningshänseende i huvudsak jämställas med. svenska tillverkare. Dessa importörer bör följaktligen registrera-s på samma sätt som svenska tillverkare. Eftersom skatten för kaffe och spelkort skall erläggas vid importtillfället, gäller vad sålunda sagts dock inte importörer av kaffe och spelkort (jfr specialmotiveringen till 1 5).

I gällande varuskatteförordning intagna föreskrifter angående anmälan vid rörelses upptagande m.m. har införts i författnings'förslaget. Utan att det varit författningsenligt reglerat har de skattskyldiga på visst sätt re- gistrerats av kontrollstyrelsen. I författningsutkastet har i 5 & meddelats vissa bestämmelser om registrering, emedan denna enligt förslaget skall få vissa i förordningen reglerade rättsverkningar, framför allt rätt till skatte- fri import för registrerade importörer.

Skattskyl'dig-skall enligt 6 & varuskatteförordningen erlägga varuskatt med lägst femtio kronor för varje månad, varunder han ägt bedriva

rörelsen. Denna bestämmelse om minimiskatt, som tillkommit för att ernå en begränsning av antalet skattskyldiga, har på grund av penningvärdets fall sedan 1941, då minimiskat—tens belopp fastställdes, förlorat väsentligt i betydelse. Verkningarna av minimiskattebestämmelsern-a måste också i många fall te sig mindre tillfredsställande för de skattskyldiga, exempelvis vid konditorernas säsongmässig-a tillverkning och försäljning av marsipan- varor till jul och påsk, då konditorerna kan tvingas erlägga minimiskatt för någon dags försäljning i januari resp. mars eller april. Med hänsyn här-till och då tillämpningen av förordningens bestämmelser på denna punkt er- bjudit vissa svårigheter för kontrollstyrelsen, har kommittén ansett sig böra förorda, att minimisk-attebestämmelserna liksom de med dessa samman- hängande bestäm-melserna om avbrottsanmälan utgår ur förordningen.

6 5

I nu gällande varuskatteförordning regleras tidpunkt-en för skattskyldig- hetens inträdande av bestämmelser i deklarationsparagrafen. Enligt 8 5 skall således i deklarationen angivas beskattningsvärdet av de varor, som under den i deklarationen avsedda kalendermånaden av den skattskyldige eller för 'hans räkning levererats till köpare eller tagits i anspråk för vidare bearbetning. Stadgande om tidpunkten för skattskyldighetens inträdande har i förslaget intagits separat i en paragraf. Överensstämmelse föreligger på denna punkt med förslaget till förordning om allmän varuskatt (alter- nativet partihandelsskatt).

7 %

Förevarande paragraf, som motsvaras av 3 5 1 mom. i varuskatteförord- ningen, har kompletterats med hänsyn till att skatt i vissa fall